Prop. 1986/87:157

Regeringens skrivelse 1986/87:157

om vissa avfallsfrågor m. m.

Skr. 1986/87:157

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har tagils upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 7 maj 1987.

Pä
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Birgitta
Dahl

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

1
skrivelsen redovisar regeringen för riksdagens kännedom sina ställningstaganden
till vissa avfallsfrågor. Regeringens principiella inställning är att mängden
avfall bör minskas genom åtgärder i såväl produktions- som konsumentledet.
Ämnen och produkter som genom att blandas med annat avfall kan förorsaka
särskilda miljöstörningar bör hanteras för sig. Även i övrigt bör
omhändertagande och behandling av avfall ske under iakttagande av strikta
miljöskyddskrav.

I
skrivelsen redovisas regeringens ställningstagande till riktlinjerna för de
miljökrav som skall ställas i fråga om utsläppsbegränsningar vid prövning
enligt miljöskyddslagen (1969: 387) av anläggningar för avfallsförbränning.
Åtgärder bör vidtas så att befintliga förbränningsanläggningar uppfyller
kraven före 1991 års utgång. Tillstånd till nya anläggningar bör i princip lämnas
endast under förutsättning att de skärpta kraven uppfylls. 1 skrivelsen
behandlas bl. a. också frägor om deponering av restprodukter samt om forsknings-
och utvecklingsinsatser på avfallsområdet.

I Riksdagen 1986187. I saml. Nr 157

Rättelse S. 1 rad 2 Står; 29 april Rättat till: 7 maj

S. 2 rad 2 Slår: 29 april Rätlat till: 7 maj. Rad 4: Sigurdsen
utgår.

Miljö-
och energidepartementet Skr. 1986/87:157

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 maj
1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Wickbom, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Dahl

Skrivelse om vissa avfallsfrågor m. m. 1 Inledning

Genom beslut den 9 maj 1985 uppdrog regeringen åt statens
energiverk och statens naturvårdsverk att utreda frågan om de energitekniska
förutsättningarna för förbränning av avfall och vilka utsläppskrav som bör
gälla vid sädan förbränning.

Uppdraget har genomförts gemensamt av de båda
myndigheterna. Verken redovisade den 12 juni 1986 resultaten av
utredningsarbetet och sina förslag till åtgärder i en gemensam utredning.
Energi ur avfall, den s.k. EN A-utredningen. Utredningen innehåller förutom
bakgrundsbeskrivningar av nuvarande förhållanden, bl. a. bedömningar av
energivärdet i avfallet, redovisningar av luftföroreningsutsläppen, hälso- och
miljörisker och olika reningsmetoder, beskrivningar av restprodukterna och
olika möjligheter att omhänderta dessa samt arbetsmiljöfrågorna vid
avfallsförbränning. Vidare görs vissa ställningstaganden till
avfallsförbränning som behandlingsmetod samt lämnas vissa förslag till
riktlinjer för högsta tillåtna utsläpp av luftföroreningar samt till forskning
och utveckling.

Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas
kapitel 10 i verkens utredning Förbränning som avfallsbehandling och
energiåtervinning.

Utredningen har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.

1 fråga om nuvarande förhållanden i övrigt hänvisar jag
till utredningen. I fräga om de närmare överväganden som redovisas i denna
hänvisas till bilaga I.

1 mitt anförande kommer jag att redovisa mitt förslag till
regeringens ställningstaganden till de miljökrav m. m. som bör gälla för
avfallsförbränning. Härutöver redovisas också de åtgärder som regeringen har
vidtagit för att få till stånd en ökad återvinning och återanvändning av
avfall. För riksdagens information redogör jag även för vissa frågor om slam
och handelsgödsel.

2
Föredraganden v- Skr. 1986/87:157

2.1 Utvecklingen inom avfallsområdet

I genomsnitt gör varje person i Sverige av med ca 300 kg
avfall varje år, vilket resulterar i totalt ca 2.5 miljoner ton hushållsavfall.
Till detta kommer bl.a. ca 1 miljon ton slam (20% torrsubstans) från
reningsverk och 150000-200000 ton sjukhusavfall. Dessutom uppkommer stora
mängder industri- och byggavfall, gruvavfall m.m. För närvarande återvinner vi
endast ca 15% av hushållsavfallet, huvudsakligen papper, glas och aluminiumburkar.
Återstoden går alltså till olika former av slutligt omhändertagande.

1 prop. 1975:32 om återvinning och omhändertagande av
avfall framhölls att återanvändning bör vara en ledande princip vid
omhändertagande och behandling av av avfall. Sparsamhet, hushållning och återanvändning
bör vara vägledande när vi utnyttjar våra naturresurser och vår varuproduktion.
Det grundläggande synsättet bör vara att avfall är en resurs som i största
möjliga utsträckning skall användas pä nytt.

Omfattande åtgärder har vidtagits i syfte att skydda
miljön från påverkan av avfallshanteringen. Flertalet av dessa åtgärder har
kommit till stånd som följd av beslut enligt miljöskyddslagen (1969:387).
Antalet avfallsupplag har minskat kraftigt på senare år. Öppen förbränning
förekommer inte längre som avfallsbehandlingsmetod. Antalet upplag med lakvattenrening
har ökat och är f. n. drygt 100.

Såväl kommuner som enskilda har gjort stora ansträngningar
att leva upp till det grundläggande synsätt som anges i 1975 års proposition.
Kommunerna har under åren 1965-1981 investerat 1,4 miljarder kronor i anläggningar
för att separera och kompostera avfall. Grundtanken var att insamlingssystemen
för avfall skulle kompletteras med centrala anläggningar, i vilka ett
organiskt jordförbättringsmedel - kompost - kunde tillverkas och olika
efterfrågade material, såsom metallskrot, papper, glas och plast, återvinnas. 1
inledningsskedet förelåg en rad tekniska problem. Dessa har man numera till
stor del kommit till rätta med. Vissa problem kvarstår, såsom obehaglig lukt
och att komposten innehåller bl. a. glas, plast och tungmetaller. Dessa
anläggningar har trots problemen dock givit vissa miljövinster bl. a. genom att
avfallsmängderna minskats.

Parallellt med att avfallet sorterats vid större
anläggningar har försök gjorts med att dela upp hushållsavfallet i fraktioner
samt att sortera ut hälso- och miljöfarliga produkter före insamling, s.k.
källsortering. Dessa försök har ökat i anial under senare år. Motiven för denna
verksamhet är främst önskemål om att öka återvinning av material, att bättre ta
hand om miljöfariiga komponenter i avfallet samt att framställa ett renare
avfall som är bättre lämpat för den efterföljande avfallsbehandlingen.

Erfarenheterna av insamlingsförsöken är begränsade men
övervägande positiva. Försök i en kommun. Klippan, med källsortering har t. ex.
inneburit att avfallsmängden har kunnat minskas med 15%. En förutsättning för
att verksamheten skall fungera smidigt och effektivt är att kommunen har en väl
utbyggd organisation för insamling och hantering av avfallet.

Det är
också av avgörande betydelse för resultaten atl hushällen får cn god Skr.
1986/87:157 och allsidig information. Det har visat sig att hushållen i
allmänhet ställt sig positiva. En viktig faktor för hushållens medverkan torde
vara att källsortering framstår som en aktiv del i arbetet med att lösa
miljöproblemen och att hushålla med naturresurserna. Det är därför viktigt att
de produkter som separeras verkligen kommer till avsedd användning.

Ett exempel på en framgångsrik satsning på återvinning är
användningen av returpapper för framställning av nytt papper. Denna användning
av returpapper har i Sverige ökat från 315000 ton år 1975 till 748000 lon ar
1986. Returpapper utgör därmed numera drygt 10% av den svenska pappersindustrins
totala förbrukning av träfiberrävara. Förbrukningen av returpapper i form av
tidningar och tidskrifter har under perioden 1975- 1986 ökat från 90000 ton
till 344 000 ton, varav 62000 ton respektive 260000 ton består av tidningar och
tidskrifter som samlats in från hushållen. Man kan räkna med att omkring
hälften av hushållens konsumtion av tidningar och tidskrifter nu återvinns för
produktion av nytt papper. Vissa problem finns med att avsätta återvunnet
papper.

Användningen av returglas är ett annat exempel på
framgångsrik återvinning. För närvarande återlämnas ca 300000 ton returglas
per år, dvs. ca 4 kg per person. 1 många kommuner har man även organiserat
insamling av flaskor och glasburkar med s. k. glasigloos.

Riksdagen fattade år 1982 beslut om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium. Enligt beslutet skulle återvinningen uppgå
till minst 75% senast under år 1985. Ett särskilt bolag, AB Returpack, ägt av
handeln, bryggerinäringen och förpackningsindustrin, inrättades för att driva
pantsystemet. Pantsystemet infördes den 1 mars 1984. Bolaget har redovisat att
återvinningen för hela år 1985 uppgick till 66%. Under perioden aprilseptember
1986 redovisas preliminärt en återvinning pä 67,7%. Det ankommer enligt
riksdagsbeslutet på bolaget att genomföra de åtgärder som behövs för att nå upp
till minst 75 % återvinning. För att uppnå denna grad av återvinning har
statens jordbruksnämnd och bolaget nyligen kommit överens om att fördubbla
panten till 50 öre per burk.

Även när det gäller vissa materialslag inom industrin har
återvinningen nått en betydande omfattning. De system för återanvändning av
restprodukter och återvinning av material som byggts upp inom såväl kommuner
som industrin har medverkat till att avfallsmängderna inte ökat under den
senaste tioårsperioden.

Av central betydelse är även insatser att minska
innehållet av miljöfarliga ämnen i avfallet.

För att minska avfallets innehåll av tungmetaller har
regeringen bl. a. i proposition 1986/87:55 om åtgärder mot miljöfariiga
batterier redovisat ett åtgärdsprogram. 1 en första etapp skall utsläppen av
kvicksilver från batterier minska med minst 75 %. Regeringen har vidtagit en
rad åtgärder, bl. a. beträffande insamling, information och märkning, för att
uppnå detta mål. Åtgärderna är avgiftsfinansierade. Enligt förordningen
(1986:1236) om miljöfarliga batterier får sådana batterier inte blandas med
hushållsavfall.

Ett annat exempel på åtgärder med denna inriktning är
förbudet mot användning av kadmium i bl. a. färger och plaster. Detta förbud
har visat

att det
finns goda möjligheter att minska belastningen på miljön genom Skr.
1986/87:157 åtgärder i produktledet. Enligt vad naturvårdsveiket beräknat har tillförseln
av kadmium minskat med 50 ton till 100 ton per är genom övergång till andra
ämnen.

Årligen uppkommer ca 1 milj. ton slam vid våra
avloppsreningsverk. Användningen i jordbruket har ökat till 60% av de totala slammängderna.
Ca 10% av slammet används som anläggningsjord medan 30% deponeras.
Naturvårdsverket gav i maj 1979 ut allmänna råd för hantering av slam från
avloppsreningsverk. Dessa innebär att det är bättre att utnyttja slam än atl
lägga det på upplag.

En förutsättning för att användning av slam som
gödningsmedel skall tillåtas är att det kan ske utan risk för människors hälsa
och miljön. Användningen av slam i jordbruket ställer särskilda krav på
begränsningar av innehållet av föroreningar och på spridningen av slam. Vad som
därvid främst har uppmärksammats är att slam kan innehålla kadmium. Riksdagen
har uttalat att åtgärder bör vidtas (JoU 1985/86:24, res. 22, rskr 344) sä att
åkermarkens långsiktiga produktionsförmåga och produkternas kvalitet inte
äventyras.

Statens naturvårdsverk arbetar mot denna bakgrund med att
revidera gällande allmänna råd för hantering av slam frän avloppsreningsverk.
Ett förslag till reviderade allmänna råd beräknas föreligga under första halvåret
1987.

Trots de åtgärder som vidtagits kvarstår en rad problem i
samband med avfallshanteringen. Problemen hänger, som framgårovan, samman med
de stora avfallsmängder som vårt samhälle producerar årligen. De medför ett
ständigt behov av att avsätta ytterligare mark för deponier, avfallsupplag, med
de konflikter detta innebär med bl. a. markanvändnings- och naturvårdsintressen.
Avfallsdeponierna medför också miljöproblem genom bl. a. lakvatten och dålig
lukt. Jag skall något närmare beröra problemet med lakvatten från deponier.

Avfallet innehåller en hel del giftiga och stabila
föreningar, som inte bryts ned i naturen. Dessa ämnen lagras i dag i avfallsdeponierna
men lakas även ut och förorenar miljön. Lakvattnet innehåller även en hel del
andra föroreningar. Läckaget av giftiga och stabila föreningar till yt- och
grundvatten har kommit att uppmärksammas allt mer. De åtgärder som f. n. vidtas
för att klara dessa problem är främst lakvattenrening och övertäckning för att
minska lakvattenmängderna. Även i framtiden kommer man att behöva övervaka och
i vissa fall behandla lakvatten från våra avfallsupplag. Utsläppen från avfallsdeponier
minskas också genom att avfallet i största möjliga utsträckning befrias från
olika giftiga och stabila föroreningar exempelvis genom insamling av miljöfariiga
batterier.

Som redovisats har en hel del åtgärder vidtagits för att
reducera avfallsmängderna genom materialåtervinning och källsortering.
Återvinningen av material i större skala vid särskilda anläggningar har
emellertid inte motsvarat förväntningarna. Avgörande har varit svårigheterna
att få avsättning för de återvunna produkterna. Man har bl. a. haft problem
med att få fram så rena kvaliteter som efterfrågas. Det är också svårt att
konkurrera prismässigt. Motsvarande problem finns också när det gäller källsorterat

material.
Här är emellertid möjligheterna större att få fram rena produkter Skr.
1986/87:157 som är lättare att återvinna. Härigenom underlättas avsättningen av
insamlat och återvunnet material, vilket är en central fråga för möjligheterna
att få till stånd en ökad återvinning.

1 de fall avfallet bränns för att bl. a. reducera volymen
och för att utvinna energi uppstår bl. a. luftföroreningsproblem. Jag övergår
nu till att behandla miljöproblemen vid avfallsförbränning.

2.2 Avfallsförbränning

2.2.1 Energitekniska förutsättningar

Avfallsförbränningen har under de senaste två decennierna
i Sverige utvecklats från att främst ha varit en metod för volymreduktion av
avfallet till att även innefatta utvinning av energi. Energiutvinning ur avfall
är inte nägon ny företeelse. Som exempel kan nämnas att vid Lövstaanläggningen
utanför Stockholm installerades redan år 1906 en turbin för framställning av
el. Billigare sätt att framställa el gjorde dock att metoden inte då fick någon
större användning i vårt land.

Under 1970- och 80-talen har det skett en snabb utbyggnad
av anläggningar för avfallsförbränning med energiutvinning. Utbyggnaden är en
följd av snabbt ökande oljepriser, goda förutsättningar för avsättning av
energin som värme i fjärrvärmenäten och en energipolitik inriktad på att
ersätta olja med inhemska bränslen. En ytterligare faktor som haft väsentlig
betydelse för denna utveckling är kommunernas centrala ansvar för både
avfallshantering och värmeförsörjning. Genom det kommunala renhållningsmonopolet
har kommunerna både skyldighet att ta hand om hus-hällsavfallet och möjlighet
att utnyttja det som bränsle.

Energiverket bedömer i EN A-utredningen att
förutsättningar finns för att öka utvinningen av avfallsenergi för användning
som fjärrvärme från nuvarande 3,8 TWh bränsle per år till omkring 6 TWh per år,
räknat som bränsleenergi. Det innebär att avfallsförbränningens andel av
fjärrvärmeleveranserna nästan skulle fördubblas från nuvarande ande! på ca
10%. Förutsättningar för en sådan ökad avsättning av avfallsenergi som fjärrvärme
föreligger framför allt i Stockholmsregionen och ett antal tätorter i södra och
mellersta Sverige.

Energiverket konstaterar också att produktion av el i kraftvärmeverk
baserade på avfall kan bli aktuell i framtiden. Detta innebär ett bättre
utnyttjande av avfallets energiinnehåll samtidigt som behovet av annan
miljöstörande elproduktion minskas. Tekniskt sett är dock elproduktion med
avfall mer komplicerad än elproduktion med bränslen som kol. Den genomgång av
frågor kring avfallet som bränsle och dess egenskaper som gjorts i utredningen
visar att en del av industriavfallet kan användas för att framställa bränsleflis.
Genom utsortering av en inte förorenad träfraktion skulle ca 0,75 milj. ton per
år kunna utvinnas. Vid användning i konventionella fastbränslepannor skulle
detta kunna ge ett energitillskott på 2,5-3,0 TWh bränsle per år.

Remissinstanserna liar inte framfört några invändningar
mot de gjorda

bedömningarna.
Svenska naturskyddsföreningen har pekat på möjligheter- Skr. 1986/87:157 na
till metangasutvinning vid avfallsdeponier.

För egen del anser jag att frågorna om elproduktion,
framställning av bränsleflis ur industriavfallet och metangasutvinning vid
avfallsupplag är intressanta från energipolitiska utgångspunkter. Om dessa
möjligheter kan utnyttjas kan utbyggnaden av andra anläggningar minskas i
motsvarande utsträckning. Den teknik som utvecklats för lagring av
avfallsbränsle ger möjlighet att undvika avfallsförbränning sommartid när
värmebehovet är litet. Jag har erfarit att energiverket och naturvårdsverket
arbetar vidare med dessa möjligheter från olika utgångspunkter och även bidrar
till erforderliga utvecklingsinsatser. Jag kommer i det följande att utveckla
min syn på hälso- och miljöfrågorna vid avfallsförbränning.

2.2.2 Hälso- och miljörisker

Energiverket och naturvårdsverket framhåller i sin
utredning att utbyggnaden av anläggningar för avfallsförbränning med
energiutvinning har medfört vissa fördelar från miljösynpunkt. Utnyttjandet av
avfallsenergin har ersatt annan energiproduktion som annars skulle ha belastat
miljön.

Tidigare präglades avfallshanteringen av att hushålls- och
industriavfall deponerades på ett stort antal upplag under relativt
okontrollerade former. Öppen förbränning direkt pä tipparna eller i enkla
brännburar var vanligt förekommande. Dessa primitiva former för
avfallshantering förekommer inte idag. Miljökraven på avfallsupplagen har
skärpts, bl. a. när det gäller att ta hand om lakvattnet.

Olika typer av avfall innehåller varierande mängder av
giftiga och stabila ämnen. Vid deponering riskerar dessa ämnen att lakas ut.
Behandling av avfall genom förbränning vid höga temperaturer leder ofta till
att sådana ämnen bryts ned - destrueras - till mindre giftiga ämnen. Genom
förbränning minskar också avfallets volym väsentligt och man får en
restprodukt som innehåller obetydliga mängder organiskt material. Detta innebär
fördelar vid avfallsdeponeringen.

Senare års forskning har emellertid visat på hälso- och
miljöproblem vid avfallsförbränning som man tidigare inte var medveten om. Det
gäller framför allt de långsiktiga effekterna av luftföroreningarna. Olika undersökningar
har medfört att avfallets och rökgasernas innehåll av giftiga och långlivade
ämnen uppmärksammats allt mer. Det har också kommit fram att dessa ämnen
sprider sig över stora avstånd och i näringskedjorna. Intresset har särskilt
fokuserats till klorbensener, klorfenoler, dioxiner, kvicksilver, kadmium och
vissa andra tungmetaller. Även utsläpp av sura ämnen som klorväte har
uppmärksammats bl. a. med tanke på risken för skogsskador.

1 utredningen framhålls att resultaten av senare års
forskning, framför allt när det gäller dioxiner, har gett hälso- och
miljöproblemen vid avfallshantering en annan dimension än tidigare. Detta
gäller givetvis avfallsförbränningen men också andra former för
avfallsbehandling. Forskningen har bl. a. visat att nedfallet av kvicksilver
över vårt land beror både på våra egna utsläpp och på intransport via
luftströmmar från andra länder. De

preliminära
resultaten tyder också på att situationen är likartad när det Skr.
1986/87:157 gäller spridningen av dioxiner. Det skulle innebära att inte heller
dioxin-problemen kan lösas genom miljöskyddsåtgärder i enbart Sverige. Bilden
kompliceras också av att dioxiner lagras i födoämnen som kan importeras och exporteras.

Enligt de preliminära bedömningar som gjorts i rapporten
svarar avfallsförbränningen för hälften av de totala dioxinutsläppen till luft
i Sverige. Senare uppskattningar tyder på att denna andel är lägre. Riskerna
för att utsläpp av dioxiner skall medföra negativa effekter och skador pä människors
hälsa är framför allt knutna till intag av födoämnen, t. ex. fisk och
mjölkprodukter. Däremot bedöms riskerna för att hälsoeffekter skulle kunna
uppstå genom direkt inandning vara försumbara vid de mycket låga halter som kan
förekomma i utomhusluften.

Statens miljömedicinska laboratorium (SML) har inom ramen
för energiverkets och naturvårdsverkets utredningsarbete utvärderat
hälsoriskerna med utsläpp av dioxiner och andra föroreningar. Dessa utvärderingar,
som redovisas i en bilaga till utredningen, tyder på att det uppskattade
dagliga intaget av dioxin kan komma att överskridas vid konsumtion av fisk från
Östersjön. Intaget av dioxin kan dock begränsas genom att man t. ex. undviker
alltför stor konsumtion av livsmedel som innehåller högre halter.

Naturvårdsverket och SML är mer oroade över de halter som
uppmätts i modersmjölk. Data är ännu ofullständiga, men de pekar enligt
forskningsrapporter på att spädbarn kan utsättas för halter som klart överskrider
det föreslagna gränsvärdet för tolerabelt intag, 1-5 picogram TCDD-ekviva-lenter
per kilo kroppsvikt och dag.

I utredningen dras slutsatsen att den nuvarande
situationen vad gäller dioxiner är otillfredsställande från hälso- och
miljösynpunkt. Belastningen på miljön med dioxiner måste begränsas starkt. Det
är därför nödvändigt att sådana åtgärder vidtas att utsläppen av dioxiner från
olika källor, bl. a. avfallsförbränning, minskas kraftigt.

Utredningsarbetet har visat att det är möjligt att
väsentligt minska utsläppen av dioxin från avfallsförbränning. Från befintliga
anläggningar kan utsläppen dras ner till 0,5-2,0 ng/nm-(l) torr gas vid 10% CO2
samt för nya anläggningar till 0,1 ng/nm, räknat som TCDD-ekvivalenter enligt Eadon.
Värdet för nya anläggningar bör enligt utredningen betraktas som ett riktvärde
under en prövotid. Eftersom mätmetoderna ännu inte är helt färdigutvecklade kan
mätmetodiken komma att förändras liksom ekvivalentbegreppet.

Ett utsläpp på den angivna nivån har av SML bedömts vara miljömedi-cinskt
acceptabelt. Andra källor till dioxinutsläpp skulle bli helt dominerande med
så låga utsläpp. Naturvårdsverket utreder f. n. möjligheterna till åtgärder
även när det gäller dessa källor.

Förbränning av avfall ger upphov till restprodukter i form
av slagg, flygaska och rökgasreningsprodukter. Deponeringen av restprodukterna
från avfallsförbränning medför risker för utlakning av olika giftiga ämnen.

' 1 ng/nin (nanogram pernormalkubikmeter) = 0.000000001 g/nm'

Jämfört med direktdeponering av avfallet innebär
förbränning av avfall Skr. 1986/87:157 emellertid att behovet av deponering
minskar volymmässigt med ca 90%. 1 båda fallen måste tillräckliga åtgärder
vidtas för att skydda miljön mot utlakning av giftiga ämnen. Vid lokalisering
och utformning av avfallsdeponier bör även stor hänsyn tas till hur
landskapsbilden påverkas. Jag återkommer till deponeringsfrågorna senare.

Naturvårdsverket och energiverket drar i utredningen
slutsatsen att, om utsläppen av i första hand klorväte, kvicksilver, kadmium
och dioxiner begränsas till de låga nivåer som föreslås, kommer bidragen från
avfalls-förbränning att endast vara marginella. De bedömningar som gjorts av
naturvårdsverket i samarbete med främst SML talar för att de återstående
begränsade utsläppen bör vara acceptabla från hälso- och miljösynpunkt.

I utredningen dras också slutsatsen att avfallsförbränning
är en acceptabel behandlingsmetod för hushälls- och industriavfall.
Förutsättningen är dock att utsläppen verkligen kan bringas ned till och hållas
på de föreslagna låga nivåerna. Det innebär ett åtgärdsprogram med hårda
utsläppskrav för de befintliga anläggningarna och att nytillkommande
anläggningar redan från början utrustas för att klara de stränga
utsläppskraven. Därutöver fordras aktiva produktkontrollåtgärder, källsortering
m. m. för att undvika att miljöfarliga ämnen som kvicksilver o.dyl. tillförs
avfallet. I ett sådant program kommer även att ingå krav pä åtgärder vid
deponering av restprodukter från förbränning och rökgasrening.

Remissinstanserna ställer sig bakom den beskrivning och
analys av hälso- och miljöproblemen som görs i utredningen. Flera instanser,
bl. a. statens livsmedelsverk, pekar på de stora kunskapsluckor som för närvarande
finns när det gäller bl. a. dioxinernas toxiska effekter. Andra effekter av
utsläppen som försurning och inverkan på skogen av bl. a. klorväte framhålls
också. Länsstyrelsen i Älvsborgs län jämför tungmetallutsläppen frän olika
bränslen med avfallseldning och konstaterar att avfallet kräver speciell
uppmärksamhet. Länsstyrelsen pekar även på möjligheten att utvinna gas ur avfallsdeponierna
som ett miljömässigt lämpligt alternativ.

Utredningens allmänna ställningstaganden och förslagen
till åtgärder accepteras av flertalet remissinstanser. Många instanser
understryker behovet av ökad återvinning och ett renare avfall. Ett par
remissinstanser ställer sig dock tveksamma till fortsatt avfallsförbränning och
ytteriigare ett par vill avveckla avfallsförbränningen.

För egen del vill jag framhålla att en förutsättning för
fortsatt avfallsför

bränning är att utsläppen av skadliga ämnen bringas ned så långt som

möjligt så att riskerna från hälso- och miljösynpunkt görs så små som

möjligt. Mot bakgrund av det underlag beträffande avfallsförbränningens

belastning på miljön som lagts fram i utredningen är det uppenbart att

effektiva miljöskyddsåtgärder snarast måste vidtas. Med avfallsförbrän

ningens roll som en av de största källorna till dioxinutsläpp måste givetvis

åtgärder beträffande befintliga förbränningsanläggningar prioriteras. Om

nya avfallsförbränningsanläggningar skall få komma till stånd måste ut

släppen hållas på så låga nivåer att de kan anses vara acceptabla för hälsan

och miljön. Samma krav måste givetvis även ställas på hanteringen och

deponeringen av restprodukter. <

En ytterligare förutsättning för fortsall
avfallsförbränning är att arbets- Skr. 1986/87:157 miljöförhållandena är
tillfredsställande. Jag vill understryka behovet av att skyddsarbetet
fortsätter främst med förebyggande åtgärder som information, utbildning,
instruktioner och träning. Det är också viktigt att vid planering och
projektering söka metoder och eftersträva konstruktioner som är lätta att
arbeta med, t. ex. när det gäller underhåll och rengöring.

Jag övergår nu till atl behandla frågan om vilka miljökrav
som bör gälla vid avfallsförbränning.

2.2.3 Miljökraven vid avfallsförbränning

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav som föreslagits av
utredningen bör i huvudsak tillämpas som riktlinjer vid prövningen enligt
miljöskyddslagen (1969:387). Villkoren för tillstånden lill befintliga
anläggningar för avfallsförbränning bör omprövas och anläggningarna kompletteras
med basts tillgängliga teknik för att minimera utsläpp av dioxiner och andra
skadliga ämnen. Utsläppskraven skall uppfyllas av samtliga befintliga
anläggningar före utgången av år 1991. Riktlinjerna kan behöva modifieras med
hänsyn till renings-och mätteknikens utveckling.

Tillstånd
till nya anläggningar för avfallsförbränning bör lämnas endast i den mån det
kan visas atl stränga krav beträffande utsläpp av dioxiner och andra skadliga
ämnen kan uppfyllas. Även här skall utredningens förslag till utsläppskrav
gälla i huvudsak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att
utredningens krav på åtgärder är motiverade och genomförbara. Några, bl. a.
Svenska Renhållningsverksföreningen och Sveriges Industriförbund, ställer sig
tveksamma till möjligheterna att klara de föreslagna riktvärdena. Vissa svårigheter
att mäta så låga halter anförs också.

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt min mening måste
utsläppen till luften begränsas till sådana nivåer att riskerna för människors
hälsa och miljön görs sä små som möjligt. Annars bör inte förbränning
fortsättningsvis få användas som metod för avfallsbehandling och utvinning av
energi ur avfallet. De undersökningar som energiverket och naturvårdsverket ajort
visar att utsläppen i dag är alltför stora.

Den avgörande frågan är om en begränsning av utsläppen ned
till de av myndigheterna föreslagna nivåerna är tillräcklig för att riskerna
för vår hälsa och miljö skall kunna elimineras. Dioxinerna och deras hälso- och
miljöeffekter är här av central betydelse och jag vill därför särskilt ta upp
denna fräga till belysning.

SML har i sina bedömningar av hälso- och miljöeffekterna
dragit slutsatsen att om utsläppen av dioxiner från avfallsförbränning
begränsas i enlighet med utredningens förslag kommer man ned till nivåer som är
miljömedicinskt acceptabla. SML understryker att i dessa bedömningar

10

har hänsyn
tagits till att kunskaperna om dioxiner och deras effekter i vissa Skr.
1986/87:157 avseenden är begränsade. Det gäller dels sambandet mellan utsläpp
och effekter i miljön, dels långtidseffekterna på människan. De preliminära
gränsvärdena för högsta tolerabelt intag av dioxiner har därför satts med
säkerhetsmarginal utifrån experimentella studier på försöksdjur.

Naturvårdsverket har beaktat dessa osäkerheter i bedömningsunderla-gel
genom att föreslå hårda krav på begränsningar av utsläppen av dioxiner. Verket
framhåller i utredningen att dessa hårda krav är motiverade med hänsyn till den
extrema giftigheten hos dioxiner samtidigt som dessa ämnen är stabila och
ackumuleras i ekosystemen. Verket föreslår att följande riktlinjer bör gälla
för de viktigaste utsläppskrav som skall uppställas vid prövningen av
avfallsförbränningsanläggningar enligt miljöskyddslagen:

-
Klorväte:
utsläppen bör ej överstiga 100 mg/nm' torr gas, 10% COt, räknat som månadsmedelvärde.

-
Kvicksilver:
utsläppen bör vid besiktning ej överstiga 0,08 mg/nm torr gas, 10% CO2. I takt
med att produktkontrollåtgärder vidtas skall värdet kunna sänkas ytteriigare
ned till 0.03 mg/nm\

-
Stoft:
utsläppen bör ej överstiga 20 mg/nm-\ torr gas, 10% COt, räknat som månadsmedelvärde.

-
Dioxiner:
utsläppen från befintliga anläggningar bör vid besiktning ej överstiga ett
riktvärde av 0,5-2,0 ng/nm', torr gas, 10% CO2. För nyfillkommande anläggningar
bör gälla ett riktvärde på 0,1 ng/nm\ ton-gas, 10% CO2. Dioxinvärdena avser TCDD-ekvivalenter
beräknade enligt Eadons modell och uppmätta i enlighet med den nordiska dioxin-gruppens
rekommendation vid normal drift.

Enligt förslaget bör riktvärdet för dioxinutsläpp gälla
under en prövotid. Definitiva värden bör sättas först efter prövotidens utgång
i det enskilda fallet.

Härutöver avser naturvärdsverket ställa sedvanliga krav på
god förbränning, restprodukthantering, damning, buller m. m.

Jag delar utredningens uppfattning att åtgärder måste
vidtas för att begränsa utsläppen av föroreningar från avfallsförbränning. Till
dessa hör åtgärder i form av produktkontroll, insamling av hälso- och
miljöfarliga produkter, källsortering, förbränningstekniska åtgärder och
införande av avancerad rökgasrening. Även andra metoder för avfallsbehandling
än förbränning bör utvecklas och tillämpas.

En begränsning av utsläppen av föroreningar genom aU
utnyttja de

tekniska möjligheter som finns skulle medföra att avfallsförbränningens

roll som föroreningskälla minskar kraftigt. Utsläppen av kvicksilver skulle

genom en kombination av åtgärder i form av produktkontroll, insamling av

batterier och införande av avancerad rökgasrening minskas från nuvarande

3 300 kg per år till 400 kg. Det innebär enligt naturvårdsverkets bedömning

aU utsläppen från avfallsförbränning endast marginellt skulle bidra till

kvicksilverbelastningen på miljön. Situationen är likartad för kadmium,

där utsläppen från avfallsförbränning skulle kunna begränsas till 200-300

kg per år. Som jämförelse kan nämnas att samhället, trots kadmiumförbu

det, åriigen tillförs 100 ton. Jag vill understryka att det är angeläget att 11

dessa möjligheter till minskade utsläpp utnyttjas så snabbt som möjligt.

Miljökraven för enskilda
avfallsförbränningsanläggningar fastställs nor- Skr. 1986/87:157 malt vid den
tillståndsprövning som sker enligt miljöskyddslagen. För att uppföra en
avfallsförbränningsanläggning krävs sålunda tillstånd av koncessionsnämnden
för miljöskydd eller av länsstyrelsen. Detsamma gäller vid sådana ändringar i
en befintlig anläggning som är av betydelse från störningssynpunkt. Samråd sker
i dessa ärenden mellan de statliga och kommunala organen, bl. a. genom
remissförfarande.

Grundprincipen
för miljöskyddslagens tillätlighetsregler är att vatten-och luftföroreningar,
buller och andra störningar skall förebyggas så långt det är möjligt och
ekonomiskt rimligt. Vid tillståndsprövningen görs en bedömning om den valda
platsen är godtagbar från miljöskyddssynpunkt. Vidare prövas vilka
skyddsåtgärder, begränsningar av verksamheten och försiktighetsmått i övrigt som
skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenheter.

Till
ledning för bedömningen av vad som normalt skäligen kan fordras har
naturvärdsverket utfärdat riktlinjer för olika typer av anläggningar. Sådana
riktlinjer har inte karaktären av bindande normer utan är avsedda att vara till
hjälp vid prövningsmyndigheternas bedömning av vad som kan anses tekniskt
möjligt och ekonomiskt rimligt vid en anläggning av visst slag under normala
förhållanden. Riktlinjerna baseras bl. a. på inhemska och utländska
erfarenheter av anläggningar av ifrågavarande slag. Vid tillståndsprövningen
skall sedan hänsyn tas till de speciella omständigheter som föreligger i varje
enskilt fall. De villkor som fastställts för en enskild anläggning i samband
med tillståndsprövningen kan således i vissa fall bli strängare och i andra
lindrigare än riktlinjerna beroende på omständigheterna vid den enskilda
anläggningen.

Jag
anser att de förslag till utsläppskrav avseende befintliga avfallsförbränningsanläggningar
som de båda myndigheterna redovisat i utredningen bör tillämpas som riktlinjer
för prövningen enligt miljöskyddslagen. De möjligheter till ytterligare
minskningar av utsläppen som kan uppstå genom förbättrad teknik bör dock
utnyttjas. Kraven kan även behöva anpassas till mätteknikens utveckling i
framtiden.

De
befintliga anläggningarna bör snarast anpassas till de skärpta riktlinjerna.
Detta bör genomföras senast före utgången av år 1991. Det bör ankomma på
statens naturvårdsverk att i egenskap av central tillsynsmyndighet enligt
miljöskyddslagen bevaka att detta sker. Om så erfordras bör naturvårdsverket
utnyttja bestämmelserna i 24-25 §§ miljöskyddslagen.

Vad
gäller nya anläggningar har verken föreslagit att utsläppsvärdet 0,1 ng dioxin/nm
tillämpas under en prövotid innan det slutligt fastställs. Motivet till
förslaget om prövotid är att erfarenheterna av den nya miljöskyddstekniken
behöver utvärderas.

För
egen del vill jag framhålla att möjligheterna att minska utsläppen av olika
giftiga och skadliga ämnen bör vara avgörande för avfallsförbränningens
omfattning i framtiden. En förutsättning för att ytteriigare avfallsförbränningsanläggningar
skall fä tas i bruk bör således vara att de uppfyller mycket högt ställda
miljökrav. Jag delar därför utredningens uppfattning om vilka miljökrav som
bör gälla för nya avfallsförbränningsanläggningar.

12

Utredningen har föreslagit att kravet beträffande utsläpp
av dioxiner fastställs i det enskilda fallet efter en prövotid. Med hänsyn till
aU den förbrännings- och rökgasreningsteknik som nu tagits fram inte är helt
utprovad anser jag att det kan finnas anledning att vid prövningen av nya
anläggningar uppskjuta det slutliga avgörandet av utsläppsvillkoren för dioxiner
under en kortare övergångstid. När erfarenheter nåtts av eU par anläggningar
bör det emellertid vara möjligt att redan vid tillståndsprövningen bedöma
möjligheterna att hålla dioxinutsläppen pä den angivna nivån.

Utsläppskraven för nya anläggningar bör, förutom vid tillståndsgivning
till nya anläggningar, även tillämpas i de fall tillstånd redan medgivits men
anläggningarna ännu inte byggts. Det bör ankomma på naturvårdsverket att se
till att sådana tillstånd omprövas.

Dessa stränga miljökrav för nya anläggningar kan komma att
innebära att utbyggnaden av ytterligare avfallsförbränningsanläggningar inte
blir så snabb som tidigare förväntats. Jag bedömer det emellertid som
nödvändigt att ställa dessa hårda krav för att skydda hälsa och miljö. Jag
anser även att det är en fördel att nya anläggningar kommer till stånd
successivt och att den nya reningstekniken prövas ordentligt innan alltför
många nya anläggningar byggs. Vidare bör alternativa avfallsbehandlingsmetoder
för t. ex. sortering, kompostering och återvinning samt biogasutvinning vid avfallsdeponier
också utvecklas och prövas.

Det finns också anledning att betona de allmänna driftkrav
på anläggningar av detta slag som framförs i utredningen. Det gäller bl. a.
kraven på kontinuerlig drift för att kunna vidmakthålla en god förbränning samt
effektiva former för driftövervakning och driftstyrning.

De av mig förordade, skärpta miljökraven kommer att
innebära ökade kostnader för avfallförbränning. De totala
investeringskostnaderna i befintliga anläggningar har av utredningen beräknats
till ca 500 milj. kr. En väsentlig del av dessa investeringar är redan gjorda
eller påbörjade. Om s. k. rökgaskondensering utnyttjas, kommer emellertid vissa
intäkter att uppstå genom ökad energiutvinning. De ökade kostnaderna kommer att
belasta konsumenterna i form av något höjda renhållningstaxor.

Skr.
1986/87:157

2.3 Deponering av restprodukter

Mitt
ställningstagande: Lika stränga miljökrav ställs på upplag av restprodukter
från avfallsförbränning som gäller för deponering av restprodukter från andra
fasta bränslen, t. ex. kol. Rökgasreningsprodukter och flygaska hålls vid
behov skilda från andra restprodukter såsom slagg. Strikta riktlinjer ställs
upp och kontrolleras vid nyttiggörande av slagg.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande. Remissinstansernas
synpunkter: Remissinstanserna har inte någon samstämmig uppfattning om riskerna
vid deponering av aska, slagg och andra

13

restprodukter. Svenska Värmeverksföreningen stöder
förslaget att samma Skr. 1986/87:157 deponi skall kunna användas soni förändra
fasta bränslen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför atl möjligheterna att
använda restprodukterna bör utredas vidare, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län
föreslår att rökgasre-ningsprodukterna klassas som miljöfarligt avfall med
hänsyn till det höga tungmetallinnehållet.

Skälen för mitt ställningstagande: Energiverket och
naturvårdsverket tar i utredningen också upp frågan om deponeringen av
restprodukter från förbränningen av avfallet. Myndigheterna framhåller därvid
att förbränning av avfall innebär att behovet av deponering volymmässigt
minskar med ca 90%. Vid förbränning uppkommer nya avfall bestående av slagg, flygaska
och rökgasreningsprodukter.

Problemet med utlakning av föroreningar under lång tid är
den avgörande faktorn vid bedömning av miljöpåverkan vid deponering av
restprodukterna från förbränning. En jämförelse mellan utlakade mängder av
olika ämnen vid direktdeponering av hushållsavfall respektive deponering av
förbränningsresterna visar att den utlakade mängden blir mindre för flertalet
tungmetaller när avfallet förbränns. Däremot kan de utlakade mängderna av
tungmetallerna kvicksilver och koppar bli några gånger större och utlakade
mängder bly ännu större. Jämförelsen gäller under förutsättning att
hushållsavfall kan ges lika god täckning som förbränningsrester. Detta är
oftast dock inte möjligt för hushållsavfall då sådant avfall bryts ned med
tiden, vilket leder till rörelser i deponin.

I utredningen föreslås att upplag av förbränningsrester av
avfall utformas med samma krav som gäller för deponering av restprodukter från
andra fasta bränslen, t. ex. kol. Detta innebär att upplaget täcks först med
ett tätt material, därpå ett dräneringslager och överst en meter morän med
växtlighet. På detta sätt kan lakvattenbildningen minskas till ca 25% av vad
som är fallet vid äldre tippar för hushållsavfall.

Det finns även intresse att använda slagg som bl. a.
fyllningsmaterial. Vissa försök har utförts i Sverige i dessa avseenden.

För egen del vill jag understryka vikten av att
restprodukter i form av slagg, aska och rökgasreningsprodukter behandlas och
lagras på ett från hälso- och miljösynpunkt säkert sätt. Jag delar
uppfattningen att samma krav bör gälla för deponering av dessa restprodukter
som när det gäller aska och slagg från andra fasta bränslen t. ex. kol.
Naturvårdsverket bör utarbeta riktlinjer för deponering av restprodukter från
avfallsförbränning. Även för utnyttjande av t. ex. slagg som fyllningsmaterial
bör strikta riktlinjer ställas upp så att läckaget av tungmetaller inte blir
större än vad som kan accepteras från miljöskyddssynpunkt. Kondensat och annat
avloppsvatten från bl. a. rökgasrening bör gå genom långtgående rening före utsläpp
i recipient.

2.4 Forskning och utveckling

Ansvaret för del statliga stödet till ny miljöskyddsteknik
åvilar styrelsen

för teknisk utveckling, som även är huvudfinansiär av stiftelsen RE-

FORSK. Denna stiftelse har till syfte att genom gemensamma insatser från 14

staten, kommunerna och industrin stödja forsknings- och
utvecklingsverk- Skr. 1986/87:157 samhet inom avfalls- och
återvinningsområdet. Den ekonomiska ramen för treårsperioden 1985-1987 uppgår till
13.5 milj. kr.

En omfattande forsknings-, utvecklings- och
utredningsverksamhet om återvinning och avfallshantering bedrivs vid högskolor,
forskningsinstitut, myndigheter, kommuner, organisationer och företag. En del
av denna verksamhet finansieras direkt via statsbudgeten och till den övriga
delen utgår ett betydande statligt stöd.

Statens energiverk stöder forskning om avfallsförbränning,
avfallsbränslen och rökgasrening genom förordningen (1979:319, ändrad
1984:640) om statligt stöd till energiforskning. Genom
teknikutvecklingsprogrammet och bränslemiljöfonden (1985:630) lämnas stöd till
utrednings- och utvecklingsinsatser avseende åtgärder för att minska utsläppen
av föroreningar vid förbränning av avfall samt till utprovning och
demonstration av ny teknik. Verket stöder även grundläggande
förbränningsteknisk forskning. Inom programmet för utveckling och introduktion
av ny energiteknik (1986:191) får stöd lämnas för åtgärder som kan underlätta
övergängen till ett effektivt energisystem i huvudsak grundat på varaktiga,
helst förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Energiverket har nyligen utarbetat en forskningsplan för
avfallsområdet. Verket planerar att med ca 20 milj. kr. stödja sådana
forskningsinsatser under den närmaste treårsperioden.

Statens naturvårdsverk bedriver en omfattande utrednings-
och undersökningsverksamhet i samarbete med olika intressenter med egna resurser.
Exempel på detta är det nyligen startade deponeringsprojektet och det s.k. DRAV—projektet
(Driftstudie Avfallsbehandling) som genomfördes av Renhållningsverksföreningen
i samarbete med verket. Naturvårdsverket stöder även forskning om
miljöeffekterna av olika föroreningar, l.ex. dioxiner.

Det är angeläget att miljöskyddsåtgärder sä snabbt som
möjligt genomförs vid våra avfallsförbränningsanläggningar i enlighet med de
riktlinjer jag redovisat tidigare. Det är emellertid också viktigt att den nya
teknik som skall införas i stor skala är väl utprovad och utvärderad så att de
uppsatta målsättningarna beträffande utsläppsminskning kan nås med minsta
möjliga kostnad och driftproblem. Möjlighet finns att stödja sådana insatser
inom det befintliga programmet för utveckling av ny energiteknik och genom
bränslemiljöfonden. I enlighet med vad som redovisats i årets budgetproposition
kommer användningsområdet för bränslemiljöfonden att utvidgas till att gälla
också utprovning av ny miljöskyddsteknik utanför energiområdet.

2.5 Utgångspunkter för fortsatt arbete

Med hänsyn till problemen med avfallshanteringen bör såväl
avfallsmäng

derna som avfallets fariighet minskas så långt det är tekniskt möjligt och

ekonomiskt rimligt. Ett stort ansvar ligger på både producenter och konsu

menter, eftersom avfall uppstår som en konsekvens av beslut av dessa.

Det avfall som måste tas om hand bör behandlas och deponeras på ett 15

sådant
sätt att miljöstörningarna blir så små som möjligt både på kortare Skr.
1986/87:157 och längre sikt. Strikta miljökrav måste därför ställas upp. Vi får
inte binda oss vid en enda teknisk lösning för framtidens avfallshantering.
Alternativa metoder bör prövas och utvecklas.

För att återvinna och återanvända avfallet i största
möjliga utsträckning är det nödvändigt att fortsätta att separera avfallet i
olika kategorier inte minst i hushållen. En god konsumentinformation är naturligtvis
av stor vikt i detta sammanhang. Jag kommer att noggrant följa utvecklingen vad
avser insamling, separering och återvinning av batterier och andra slag av
avfall. En förutsättning för en ökad återvinning är att det finns en fungerande
marknad för återvunna material och produkter. Avsättningsproblem var en av de
största svårigheterna med de tidigare insatserna på detta område. Ekonomiska
styrmedel har införts för glasflaskor och aluminiumburkar. Dessa styrmedel har
visat sig vara verksamma och bör kunna övervägas även för andra produkter.

I fråga om deponering av avfall anser jag att det är
nödvändigt att deponierna lokaliseras, anordnas och sköts på ett sådant sätt
att läckage av miljöskadliga ämnen till omgivningen och onödiga störningar av
landskapsbilden undviks. Vi måste ha ett långsiktigt perspektiv så att vi inte
belastar framtida generationer med vårt avfall. Om avfallet bränns före
deponering bör även långtgående krav pä skyddsåtgärder gälla. Naturvårdsverket
utreder f. n. miljöfrågorna vid avfallsdeponering.

Särskilda problem utgör riskavfall från t. ex. sjukhus och
industriavfall. Ett annat problem är idag omhändertagandet av spillolja.
Riskerna med det miljöfarliga avfallet fordrar även framdeles en särskild
uppmärksamhet.

För att komma till rätta med problemen med olika typer av
avfall är det inte tillräckligt att ställa härda miljökrav beträffande
avfallshanteringen. Vi måste se till att särskilt miljöskadliga ämnen inte
hamnar i hushållsavfallet. Vid förbränning är det också av betydelse att
undvika ämnen och material som kan störa förbränningsprocessen eller ge upphov till
miljöstörande förbränningsprodukter. Enligt den nya kemikalielagstiftningen
skall kemikalier som befinns eller misstänks ha hälso- eller miljöfarliga egenskaper
vara noga utredda bl. a. med avseende på vilka åtgärder som behövs för att ta
hand om avfall från produkterna.

Naturvårdsverket kommer inom kort att redovisa en
utredning om användningen av freoner och deras effekter på miljön och en
samlad utvärdering av vilka åtgärder som bör vidtas inom olika
användningsområden. Dessa frågor har stor betydelse för bl.a.
avfallshanteringen, eftersom freoner används i många produkter som efter
användning hamnar i avfallet.

I det fortsatta arbetet med att förbättra
avfallshanteringen måste vi

utnyttja den mångåriga och omfattande erfarenhet som finns hos kommu

ner, företag, organisationer, myndigheter och enskilda. Ett annat viktigt

underiag är resultaten av den omfattande forsknings-, utvecklings- och

utredningsverksamheten. Exempelvis arbetar naturvårdsverket för närva

rande med flera projekt pä avfallsområdet. En förutsättning för realistiska

åtgärder är att vi på ett systematiskt och målmedvetet sätt utnyttjar dessa

kunskaper och erfarenheter av både teoretisk och praktisk karaktär. Pro- 16

ducenterna måste härvid också få ett ökat ansvar.

I
syfte att begränsa de negativa effekterna av avfallet avser jag att inom Skr.
1986/87:157 kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att lippdra åt
naturvårdsverket att utvärdera hittillsvarande erfarenheter inom avfalls- och
återvinnings-området samt studera de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för en ökad återvinning och andra åtgärder inom avfalls- och återvinningsområdet.

3 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bereder riksdagen
tillfälle

att
ta del av vad jag har anfört i det föregående.

4 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

17
2 Riksdagen
1986187. I saml. Nr 157

10
F Ö RBR Ä NNING SOM

Skr.
1986/87: 157 Bilaga I

AVFALLSBEHANDLING OCH ENERGI Å TERVINNING

10.1 Avfall - en energitillg å ng och ett milj ö problem

Varje person i Sverige "producerar" årligen i
genomsnitt 300 kg avfall eller räknat som volym 2-3m. För hela landet innebär
detta att kommunerna enligt renhållningsmonopoiet måste ta hand om ca 2,5 Mton
hushållsavfall motsvarande en volym på 17-25 Mm. Till detta kommer ca 4,5 Mton
industriavfall, som till den helt dominerande delen deponeras på kommunala
upplag.

Avfallets sammansättning och innehåll är en spegel av
produktion och konsumtion i det moderna industrisamhället. Det får härmed en
komplex sammansättning och innehåller alla de produkter som vi som konsumenter
vill bli av med. Det är också ofrånkomligt att hushållsavfallet kommer att
vara "förorenat" med stora mängder ämnen som är negativa från hälso-
och miljösynpunkt. Som exempel kan nämnas att den årliga mängden hushållsavfall
innehåller uppskattningsvis 7 ton kvicksilver, 25 ton kadmium, nära 2 000 ton
bly och 4 000 ton zink.

Det är i detta perspektiv närmast självklart att
hanteringen och omhändertagandet av dessa mycket stora mängder avfall utgör ett
stort miljöproblem, som kräver betydande insatser för att kunna lösas.
Problemet har också ökat i takt med att produkterna i samhället bhr fler och
mer komplicerade. Inte minst den ökade användningen av ämnen och föreningar
som är artfrämmande för miljön har gjort avfallsproblemen alltmer svårlösta. En
fråga som redan nu ställs är hur avfallsproblemen kommer att förändras när
elektroniken byggts in i samhället.

Samtidigt som avfallet är ett miljöproblem utgör det en
poten

tiell resurs med tanke på innehållet av såväl material som energi. I

direktiven till utredningsuppdraget understryker regeringen detta

och säger bl a "att avfall bör betraktas som en resurs som i största

möjhga utsträckning skall användas. Först om sådant resursut

nyttjande inte är möjligt kan avfallet deponeras".! dessa direktiv

framhålls också att förbränning av hushållsavfall och annat sådant

avfall är en form av resursutnyttjande som står i överensstämmel- 18

se med
regeringens proposition 1975:32 om återvinning och om- Skr. 1986/87: 157 händertagande
av avfall.

1 kg hushållsavfall innehåller en energimängd som
motsvarar ca 2,7 kWh. Det innebär att hushållsavfallet har ett energivärde av
nästan samma storlek som frästorv. Energiinnehållet i det samlade
hushållsavfallet i landet under ett år uppgår till ca 6,7 TWh, vilket motsvarar
energiinnehållet i nära 1 Mton kol.

Den brännbara delen av industriavfallet, som beräknas
utgöra ungefär hälften av den totala mängden, har ett högre energiinnehåll än
hushållsavfallet. Man räknar här med att varje kg har ett bränslevärde på ca
3,6 kWh, vilket är något mer än bränslevärdet i torv. Av den totala mängden
industriavfall på ca 4,5 Mton som årligen "produceras" i Sverige
beräknas ca 2 Mton kunna användas som en bränsleråvara. Detta innebär en
potentiell energiresurs av ca 7,2 TWh, beräknad som bränsleenergi.

Hushållsavfallet och det brännbara industriavfallet utgör
således tillsammans en energitillgång som beräkningsmässigt skulle kunna ge 14
TWh per år. Om allt brännbart avfall används som bränsle i
förbränningsanläggningar med en verkningsgrad av 75 % skulle drygt 10 TWh kunna
erhållas i form av värme. Denna energipotential är intressant från olika
aspekter. I dagsläget förbränns ca 1,4 Mton avfall i ett 20-tal anläggningar
vilket ger ca 3 TWh värme. Som jämförelse kan nämnas att för framställning av
motsvarande värmemängd i fjärrvärmeverk med koleldning skulle åtgå ca 0,5 Mton
kol.

Frågan om energin i avfallet kan och bör utnyttjas i
framtiden för energiproduktion är framförallt beroende av att följande tre krav
kan tillgodses.

© Användningen av avfallet som bränsle och energiråvara
får inte komma i konflikt med annan användning inom områden som prioriteras
högre än energiproduktion. Det kan t ex gälla materialåtervinning i form av
återvinning av papper som fiberråvara.

•
Den
producerade energin skall kunna användas på ett rationellt sätt i
energisystemen och vara ekonomiskt försvarbar.

•
Produktionen/återvinningen
av energi ur avfall måste ske på ett sådant sätt att samhällets mål uppnås när
det gäller begränsning av utsläpp och andra åtgärder för att minimera riskerna
för negativa effekter på människors hälsa och miljö.

Samhällets grundläggande strategi när det gäller
avfallsfrågorna är att så långt möjligt tillvarata restprodukter och material.
Därmed minskas de mängder som klassas som avfall och måste tas om hand för
särskild behandling. Betydande insatser har också redan gjorts av stat,
kommuner, organisationer och enskilda för att i

19

större
utsträckning återanvända produkter och återvinna materi- Skr. 1986/87: 157 al,
se kapitel 1. Det har skett dels genom att man byggt upp system för användning
av returförpackningar, dels genom återvinning vid centrala anläggningar och
genom källsortering.

System för återanvändning av produkter är etablerade och
fungerar i stort sett bra för bl a återvinning av papper, glas och nu senast
aluminiumburkar. De försök som har genomförts i en kommun med en mer utvecklad
form av källsortering av papper, glas, textilier m m tyder på att man genom
sådana åtgärder kan reducera de nuvarande avfallsmängderna med upp till 15 %.
Vill man ytterligare minska de mängder som måste tas om hand för förbränning
eller deponering krävs sannolikt betydligt mer långtgående åtgärder när det
gäller insamlingssystem, bostädernas utformning, prissättning på
returprodukter etc.

De centrala anläggningar för återvinning av produkter och
material som byggdes ut i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet har,
sedan man kommit till rätta med barnsjukdomarna, visat sig fungera tekniskt
tillfredsställande. De produkter som återvunnits har dock inte motsvarat de kvaHtetskrav
som marknaden ställt. Det har därmed blivit svårt att få avsättning för dessa
produkter. Det gäller såväl det återvunna materialet som den kompost och den
bränslefraktion som framställs. Som exempel kan nämnas att år 1984 producerades
drygt 80 000 ton RDF-bränsle (Refuse Derived Fuel), varav endast 50 000 ton
kunde avsättas som bränsle i konventionella avfallsförbränningsanläggningar.
Den resterande delen fick ingen avsättning utan måste deponeras. DRAV-utredningen
(Projektet "Driftstudie avfallsbehand-hng"), som genomfördes av
Svenska Renhållningsverksföreningen i samarbete med naturvårdsverket,
konstaterade i sin slutrapport att "ekonomin vid dessa
återvinningsanläggningar domineras av kostnader medan intäkterna som regel är
marginella". Dessa anläggningar har således i praktiken fått en mycket mer
begränsad effekt än som åsyftades. En förutsättning för att avfallsmängderna
i framtiden skall kunna minskas genom dessa återvinningsmetoder är därför att
sådana produkter kan utvecklas ur återvunnet avfall som kan avsättas på den
kommersiella marknaden.

Inom industrisektorn finns etablerade och väl fungerande
system för utnyttjande av vissa restprodukter. Exempel på detta är
återföringen av papper från handel, industri och kontor till pappersbruken
samt tillvaratagande av järn- och stålskrot, metaller m m. Avvägningen mellan
vad som skall användas som en restprodukt och vad som skall klassas som avfall
baseras här på företagsekonomiska bedömningar. Det bör i detta sammanhang noteras
att kommunerna i regel tar emot industriavfall till en kostnad

20

21

som
innebär att deponering eller förbränning genom kommuner- Skr. 1986/87:157 nas
försorg vanligtvis är det billigaste alternativet för företagen att bli kvitt
sitt avfall. En ökad återvinning av restprodukter och material ur
industriavfall förutsätter därför sannolikt att dessa avgifter för
omhändertagandet höjs kraftigt eller att staten, alternativt kommunerna,
vidtar andra åtgärder som ställer krav på företagens avfallshantering.

Den hittillsvarande utveckhngen talar för att en ökad åten'in-ning
och därmed minskning av avfallsmängderna är en process som tar lång tid. De
försök som genomförts tyder på att "produktionen" av hushållsavfall
skulle kunna reduceras med 10-15 %. När det gäller utvecklingen av
industriavfallet är det betydligt svårare att bedöma den framtida
utvecklingen, eftersom företagen generellt sett är mer känsliga för ändringar i
kostnadsbilden. Om kommunerna skulle utvidga renhållningsm.onopolet att gälla
även industriavfallet kan de få ett bättre grepp om hanteringen av industriavfallet.
Samtidigt bör noteras att det enskilda företaget fortfarande med vissa
restriktioner, bestämmer vad och hur mycket som skall klassas som avfall.

Energiverket och naturvårdsverket har med denna bakgrund och
med hänsyn till tidigare erfarenheter av återvinningsverksamhet dragit
slutsatsen att avfallsmängderna i samhället inte kommer att radikalt minska
under den närmaste tidsperioden. Allmänna hushållningsaspekter och
miljövårdskrav motiverar dock fortsatta ansträngningar för att finna vägar att
minska avfallsmängderna. I avvaktan på att sådana åtgärder får genomslag i samhället
måste givetvis det uppkomna avfallet tas om hand. I ett kortare tidsperspektiv
finns det därför anledning att utgå ifrån att ca 2,5 Mton hushållsavfall och
4,5 Mton industriavfall per år måste tas om hand för behandling. På sikt bör
kommunerna genom en utbyggd källsortering kunna reducera avfallsmängderna från hushållen
med minst 10-15 %. Inom industrisektorn finns också möjligheter att minska
avfallsmängderna genom t ex utsortering av trä för framställning av bränsleflis.

Kommunerna måste således även i fortsättningen räkna med
att behöva omhänderta och behandla stora mängder avfall från hushåll och
industrier på ett sådant sätt att miljöproblemen minimeras. Men samtidigt utgör
avfallet en betydande energiresurs.

I detta perspektiv är det angeläget att de stora mängder
avfall, som trots allt kommer att behöva tas om hand, så långt möjligt befrias
från hälso- och miljöskadliga produkter. Det är framförallt produkter som
innehåller stabila och giftiga ämnen som bör hållas utanför det avfall som tas
om hand för behandling och deponering. Exempel på sådana ämnen är kvicksilver,
kadmium och andra tungmetaller men också organiska ämnen som PCB m fl.

För kvicksilverbatterier, som svarar för en dominerande
del av Skr. 1986/87: 157 kvicksilverinnehållet i avfallet, har naturvårdsverket
föreslagit ett paket av åtgärder för att komma till rätta med problemet. Det
gäller såväl åtgärder för att få fram nya typer av batterier som inte
innehåller kvicksilver och för att byta ut kvicksilverhaltiga batterier mot
icke kvicksilverhaltiga som insamling av batterier, så att de inte hamnar i
sopsäcken. I åtgärdsstrategin ingår bl a frivilliga överenskommelser mellan
myndigheter, tillverkare, distributörer och större förbrukare.

Genom de föreslagna åtgärderna, som inkluderar en
insamling av minst 60 % av de förbrukade batterierna, bedömer verket att
bidraget av kvicksilver från batterier skall kunna minska från f n 6 ton i
avfallet till ca 2 ton per år. Av kvicksilvermängden i avfallet släpps vid
förbränning i dag ut över 3 ton till luften. Genom komplettering av
förbränningsanläggningarna med en mer avancerad rökgasrening skulle utsläppen
kunna reduceras till 800 kg om ett par år, för att sjunka till 400 kg då
åtgärderna fått fullt genomslag, se vidare avsnitt 10.4.

Det
bör betonas att genomförandet av produktkontrollåtgärder många gånger är en
förutsättning för att acceptabla miljöförhållanden skall kunna åstadkommas.
Sådana åtgärder utgör ett komplement till den slutliga behandlingen och
omhändertagandet av avfallet och behöver vidtas oavsett vilken behandlingsform
som väljs. Regeringen angav i proposition 1984/85:118 om kemikaliekontroll som
mål i en första etapp att utsläppen som orsakas av kvicksilverhaltiga batterier
skulle minska med 75 % till år 1987. Energiverket och naturvårdsverket anser
att det är nödvändigt med åtgärder av detta slag - en kombination av
frivilliga överenskommelser mellan intressenter, produktkontrollåtgärder, information
och insamling av miljöfarliga produkter -/ör att minska innehållet i avfallet
av kvicksilver, kadmium, m fl miljöfarliga ämnen och därmed reducera
belastningen på miljön.

10.2 Avfallsf ö rbr ä nning eller deponering

I dagsläget förbränns drygt 50 % av hushållsavfallet eller
ca 1,4 Mton, 40 % deponeras direkt på avfallsupplag och återstoden behandlas i
sorterings- och komposteringsanläggningar. Den helt dominerande delen av
industriavfallet eller 4,2-4,3 Mton deponeras utan förbehandling på kommunala
avfallsupplag eller på särskilda industriavfallsupplag. Ca 0,2 Mton används som
avfallsbränsle i två av de större förbränningsanläggningarna. Det kan också
vara värt att notera att en mindre kvantitet bränsleflis -

22

30 000
ton - framställs genom utsortering av trä ur industriavfall. Skr. 1986/87:
157

Förbränning av avfall kombinerad med återvinning av energi
genom värmeproduktion har visat sig vara en från ekonomisk synpunkt
fördelaktig behandHngsmetod. Lönsamheten har nu visser-hgen försämrats något
genom de sjunkande oljepriserna, men mycket talar ändå för att avfallsenergi
även i framtiden kommer att vara ett ekonomiskt konkurrenskraftigt alternativ
till främst värmeproduktion baserad på andra fasta bränslen. I ett längre perspektiv
kan också en kombination av värme- och elproduktion bli intressant.

De tekniska och ekonomiska förutsättningarna att utnyttja
hushållsavfallet för energiproduktion är goda. Men med hänsyn till bl a
transportavstånd är det dock rimligt att reducera den praktiskt tillgängliga
avfallsmängden till 90 % av den totala mängden. När det gäller industriavfallet
är situationen mer komplicerad, och även här kan det vara motiverat att göra
en viss reduktion med tanke på transportkostnader o d. En förbränning av
sammanlagt 4 Mton hushålls- och industriavfall kan därför betraktas som ett
maximivärde, vilket skulle kunna ge 9 TWh värme. Den resterande delen på 3 Mton,
som till 75 % består av icke brännbart industriavfall, skulle liksom hittills
deponeras direkt.

En förbränning av allt avfall som kan förbrännas skulle
innebära ett trefaldigande av energiutnyttjandet och en ökning av mängden
a/fall som förbränns med ca 2,5 Mton. Det bör dock understrykas att en snabb
ökning av avfallsförbränningen upp till dessa nivåer inte kan förväntas. DRAV-utredningen
bedömde för sin del att fram till år 1995 skulle avfallsförbränningen öka till
knappt 2,5 Mton och energiproduktionen till ca 5 TWh. En sådan utveckling
stämmer också relativt väl med de energitekniska bedömningar som görs i denna
utredning, se avsnitt 10.3.

Huvudalternativet till förbränning och deponering av
restprodukterna aska, slagg och slam är i dagsläget deponering av avfallet direkt
på ett upplag (en deponi). En närmare jämförelse mellan dessa båda alternativ
är svår att genomföra, eftersom inte minst kunskaperna om hälso- och
miljöeffekterna av deponier är relativt bristfälliga, framförallt när det
gäller långtidsaspekterna.

Naturvårdsverket har som en följd av detta startat ett
flerårigt forsknings- och utredningsprojekt om deponier, i vilket studeras såväl
frågor om markhushållning och landskapsvård som utvecklingen av miljöskyddet i
det långa perspektivet. I avvaktan på resultaten från detta projekt är en mer
djupgående analys av fördelar och nackdelar av de båda alternativen inte
möjlig att genomföra. Det bör också noteras att nu aktuellt utredningsuppdrag
från regeringen gäller frågan om förutsättningarna för avfallsförbränning och
inte policyn för avfallsbehandlingen i stort. Energi-

23

verket
och naturvårdsverket vill dock med hänsyn till den allmän- Skr. 1986/87:
157 na diskussionen om avfallsfrågan översiktligt belysa miljöproblemen med
deponering utifrån hittillsvarande erfarenheter och nuvarande kunskapsnivå,
för att på så sätt ge ett jämförelsematerial till avfallsförbränning.

I en avfallsdeponi kan man bygga in miljöproblem för kommande
generationer. Det finns risk att stabila och giftiga ämnen läcker ut till
omgivningen under de närmaste decennierna, men detta gäller även på mycket
längre sikt om inte tillräckhga skyddsbarriärer byggs upp. Kompletterande
åtgärder krävs därför för att omvandla avfallet och bryta ner de giftiga ämnena
så att skyddsbarriärerna blir effektivare. Förbränning är en sådan metod och
det är lättare att på ett miljömässigt acceptabelt sätt deponera slagg och aska
än hushållsavfall.

Miljöproblemen vid avfallsupplag eller deponier är i
huvudsak förknippade med förorening av såväl ytvatten som grundvatten,
gasavgång och en allmänt sett negativ inverkan på omgivningen. Hittills har
problemen med vattenförorening bedömts vara de allvarligaste.

Från föroreningssynpunkt kan lakvatten från avfallsupplag
jämställas med kommunalt avloppsvatten. Lakvattnet innehåller större mängder
organiskt material, såväl lätt- som svårnedbryt-bart. Metallförekomsterna är
någorlunda hkartade, framför allt vad gäller zink och kadmium. Järn- och
manganhalterna tenderar att vara högre i lakvatten. Härav följer att man måste
se minst lika allvarligt på föroreningsriskerna med lakvatten som man gjort beträffande
avloppsvatten. Lakvattnet måste således omhändertas och behandlas med minst
motsvarande krav som gäller för kommunalt avloppsvatten.

Den grundläggande principen har därför varit att
lokalisera upplaget så att risken för vattenförorening blir så liten som möjligt.
Kravet är att marken skall vara tät för att förhindra förorening av
grundvattnet. Med hänsyn till svårigheten att rena lakvattnet på platsen är
upplagen försedda med dikessystem för uppsamling av lakvattnet, vilket sedan
för de större upplagen förs över till kommunala avloppsreningsverk, och för de
mindre efter t ex luftning, till lämplig recipient. Senare forskning har dock till
viss del ifrågasatt behandlingen av lakvatten i kommunala reningsverk.
Särskilt gäller detta reduktion av ämnen som är svårnedbrytbara på biologisk
väg.

Naturvårdsverket har gjort en översiktlig studie av de toxiska
(giftiga) egenskaperna hos några lakvatten. De utförda undersökningarna visar
att samtliga testade lakvattenprov innehåller toxiska komponenter som orsakar
akut påverkan i miljön i samma grad som många högtoxiska industriavloppsvatten.
Fortsatta un-

24

dersökningar
kommer därför att genomföras. Skr.
1986/87: 157

Vid nedbrytningen av det organiska ihäterialet i
avfallsupplaget bildas gas (deponigas, biogas) som i huvudsak består av metan
och koldioxid. Utländska undersökningar visar att gasen även innehåller
svavelväte och lättare kolväten som heptan och toluen. Svenska mätningar har
också påvisat kvicksilver i gasen. Den är lättare än luft och lämnar därför
upplaget.

Gasen, som innehåller ca 50 % metan, har ett
energiinnehåll av ca 5-6 kWh/m Hittills har ett fåtal anläggningar för uttag av
deponigas byggts i Sverige. Den äldsta anläggningen från 1983 (Malmö, Spillepengsupplaget)
levererar åriigen ca 3 Mm gas, vilket ger ca 8 GWh. Uttaget skall enligt gjorda
bedömningar kunna fördubblas. I genomsnitt räknar man med att gasuttag ur en deponi
kunna utvinna ca 30 % av den energimängd i avfallet som kan erhållas vid
förbränning.

På senare tid har frågan om möjliga miljöeffekter agasavgången från upplagen börjat uppmärksammas. Deponigasen kan förutom
luktproblem, innebära brand- och explosionsrisk samt orsaka svårigheter att
etablera växtlighet på upplagen då dessa avslutas. Vid undersökningar i
samband med flyttningen år 1985 av Håkansåtippen i Sundsvall fann man metangaskoncentrationer
i närheten av explosionsgränsen. Gasavgången medför också att olika ämnen
sprids till omgivningen.

Hittills har endast ett fåtal undersökningar genomförts
kring detta miljöproblem. Avgången av kvicksilver och organiska föroreningar
som dioxiner tillmäts den största betydelsen. Amerikanska undersökningar har
visat på höga kvicksilverhalter i gasen, medan andra undersökningar tyder på
att halterna kan vara relativt låga. Tyska undersökningar visar att klorhalten
i deponigasen kan vara betydande. Undersökningar tyder också på att dioxiner kan
bildas vid förbränning av den uttagna deponigasen. Det är inte heller ovanligt
att bränder uppstår i deponier. Dessa bränder är ofta svårsläckta och kan pågå
under lång tid. Vid sådana bränder sker icke obetydliga utsläpp till luften av
olika ämnen och en bildning av bl a dioxiner kan då inte uteslutas.

Deponering av avfall kommer ofta i konflikt med annan markanvändning
och med landskapsvård. Under första hälften av detta århundrade var det som
regel lätt att finna områden som kunde tas i anspråk för avfallsdeponering,
eftersom konkurrensen om marken inte var så påtaglig och då miljöfrågorna ännu
inte hade fått någon stor uppmärksamhet. Svårigheten att idag finna nya områden
för avfallsdeponering är däremot uppenbar, åtminstone i tätortsnära lägen.
Förhållandet kan också illustreras från Stockholmsområdet, där kvarvarande möjliga
deponeringsvolymer på nu etablerade platser endast uppgår till 11-12 Mm-'. Det
innebär

25

att med nuvarande fördelning mellan förbränning och
deponering Skr. 1986/87:157

skulle de tillgängliga deponierna endast räcka till mitten
på 1990-

talet.

Sammanfattningsvis finns således skäl att understryka att av-fallsförbränning
och deponering är två behandlingsmetoder som kompletterar varandra. Deponierna
behövs alltid, dels för de delar av avfallet som inte kan förbrännas, dels för
aska, slagg och andra restprodukter från avfallsförbränningen. Deponierna är
dessutom ibland det enda alternativet, när avfallet av olika skäl inte kan
förbrännas på grund av långa transportavstånd. TiU detta kan fogas behovet av deponier
som reservalternativ vid eventuella avbrott i förbränningsanläggningar och som
beredskapsåtgärd. Det bör i detta sammanhang noteras att ett antal forsknings-och
utvecklingsarbeten bedrivs med inriktning mot ett bättre utnyttjande av
avfallet. En sådan utvecklingslinje är försöken med en uppdelning av
hushållsavfallet redan vid källan i en våt fraktion och en torr brännbar
fraktion. Den våta fraktionen skulle sedan t ex kunna rötas för utvinning av
gas och jordförbättringsmedel, medan den torra fraktionen förbränns för
produktion av energi. Försöken med mekanisk separering av olika fraktioner
kombinerad med bränsleförädling fortsätter också. Försök pågår också som ovan
nämnts med gasutvinning ur deponier, men det bör understrykas att de
energimängder, som här kan tas ut under en längre tid, begränsas till ca 30 %
av vad som kan återvinnas vid förbränning. Utvinning av gas bör framförallt
kunna bli aktuell vid äldre deponier, vilket för övrigt redan pågår på
kontinenten.

Dessa försök med nya metoder och kombinationer av olika
tekniker är ännu på försöksstadiet. Erfarenheterna, inte minst av utvecklingen
av större anläggningar för återvinning och framställning av kompost m m, talar
för att det kommer att ta lång tid innan nya metoder kan få ett mer omfattande
genomslag i svensk avfallshantering. Den fråga som därför nu är aktuell när det
gäller avfallsbehandling, är om förbränning som metod för behandling av avfall
och återvinning av energi skall utnyttjas även i framtiden. Alternativet är
att helt eller delvis även deponera det brännbara avfallet om 4 Mton. En
förutsättning för att avfallsförbränning skall kunna utnyttjas även i
fortsättningen är givetvis att de krav som ställs från hälso- och miljösynpunkt
kan tillgodoses.

■ 26

10.3 Energitekniska

f ö ruts ä ttningar f ö r ö kad avfallsf ö rbr ä nning

Den snabba utvecklingen av avfallsförbränningen under
1970-och 1980-talen var framförallt en följd av stigande energipriser, som
gjorde energiåtervinning ur avfall ekonomiskt lönsam. Denna effekt förstärktes
också av förhållandet att kommunerna genom lagstiftningen ålagts att ta hand om
hushållsavfallet och av svårigheten att finna utrymme för deponering.
Utvecklingen av avfallsförbränningen hade också ett nära samband med
utbyggnaden av fjärrvärmenäten, vilket innebar att möjligheterna att få avsättning
för den återvunna avfallsenergin ökade.

Produktion av värme baserad på avfall kan, som har
framgått av kapital 4, ekonomiskt väl hävda sig mot annan typ av fast-bränsleeldning.
Återvinningen av energi ur avfall kompliceras dock av att hushållsavfallet
produceras året om, men att det inte kan lagras i obehandlat skick.
Energibehovet för uppvärmning varierar däremot inom vida gränser under året. I
fjärrvärmenäten brukar värmebehovet under sommaren understiga 10 % av toppbelastningen
vintertid. Avfallsvärmen utnyttjas därför i regel som baslast i
fjärrvärmesystemen, men konkurrensen om detta snäva utrymme har ökat under
senare år bl a från industriell spillvärme och värmepumpar. Möjligheterna att i
framtiden lagra avfallet över längre tidsperioder, alternativt lagra den
producerade energin, kan därför bli av intresse om man vill öka återvinningen
av energi ur avfall.

Kalkylerna i bilaga 6 visar att även produktion av el ur
avfall kan bli ett ekonomiskt alternativ i framtiden. Erfarenheterna i Sverige
av elproduktion baserad på avfall är dock begränsade.

I Sverige svarade avfallsenergin år 1984 för knappt 1 % av
den totalt tillförda energimängden på 413 TWh. När det gäller fjärrvärmeproduktionen
hade avfallet en mer betydande roll och svarade för ca 10 % av produktionen.
Inom vissa kommuner med väl utbyggda fjärrvärmenät och stora enheter för
avfallsförbränning täckte avfallsvärmen upp till 35 % av årsbehovet.

De 24 avfallsförbränningsanläggningarna som var i drift
under år 1985 utnyttjade totalt ca 1,4 Mton avfall, motsvarande ca 3,8 TWh
bränsle. Förlusterna vid förbränning var ca 25 %, varför levererad värme till
fjärrvärmenäten uppgick till knappt 3 TWh.

Nya stora anläggningar för avfallsförbränning har
diskuterats främst i Storstockholmsområdet. Norr om Stockholm finns avfall
tillgängligt, samtidigt som värmelasten medger ökad avfallsanvändning.
Effektbehovet vid en sådan anläggning skulle enligt genomförda studier uppgå
till ca 50 MW med en årlig avfallsför-

Skr.
1986/87: 157

27

brukning
av 150 000 - 200 000 ton. Merparten av denna avfalls- Skr. 1986/87: 157
mängd används dock f n för Uppsalas värmeförsörjning. En utredning om
avfallsförbränning i norra Storstockholm pågår i STOSEBs (Stor-Stockholms
Energi AB) regi.

Även i den södra delen av Stockholms län är det möjligt
att öka avfallsanvändningen för värmeproduktion. Huddinge och Södertälje har
diskuterats som tänkbara lokaliseringar. Effektbehovet vid en anläggning för
denna region anges till ca 30- 50 MW vid en avfallsförbrukning på ca 110 000-
150 000 ton/år. Möjligheterna att öka avfallsförbränningen i den södra
länsdelen kan påverkas av planerna på spillvärmeleveranser från ammoniaktillverkning
i Nynäshamn.

I Karlskoga och Karlstad tas under år 1986 respektive år
1987 i drift avfallsförbränningsanläggningar på ca 15 MW vardera. I Skövde
projekteras f n en anläggning på ca 15 MW. Ytterligare några anläggningar är på
planeringsstadiet. På ett par orter finns planer att utöka avfallsanvändningen
med ca 100- 150 GWh i de befintliga anläggningarna. Dessutom planeras avfallsanvänding
i mindre skala på några orter i kombination med annat fastbränsle.

Avfallsanvändningen skulle, om samtliga projekterade/planerade
anläggningar uppfördes, öka med ca 1,2 TWh till ca 5 TWh bränsle per år. Detta
motsvarar en ökning av avfallsmängden som förbränns inom landet från ca 1,4
till ca 1,8 Mton. Det faktum att kommunerna planerar för avfallsförbränning
behöver dock inte betyda att de verkligen kommer att genomföra denna utbyggnad.
Ökningen kommer därför troligen att bli mindre än 1,2'fwh.

I vissa befintliga anläggningar där man utnyttjar flera
bränslen, t ex flis, torv eller kol förutom avfall, kan även en ökning av avfallets
andel i bränslemixen vara möjlig. Denna typ av situationer är dock inte
speciellt vanlig. Totalt skulle avfallsförbränningen i sådana anläggningar
kunna öka med ca 500-800 GWh bränsle. Denna ökning åstadkoms således genom en
minskad användning av andra fasta bränslen, främst flis. Av förbränningstekniska
skäl är det dock inte möjligt eller lämpligt att elda enbart avfall i vissa
anläggningar. Ökningen beräknas därför inte kunna bli större än ca 300 GWh
bränsle per år. Situationen kompliceras dessutom av att det är brist på avfall
för förbränning på vissa platser, även om det för landet totalt finns ett
överskott. Denna typ av problem torde dock på lite sikt kunna lösas genom ett
utökat kommunalt samarbete.

Den genomsnitthga utnyttjningstiden för avfallsvärmeverk
uppgick under år 1984 till ca 4 800 timmar. Vissa större anläggningar ligger
dock på den maximala nivån, knappt 8 000 timmar vid 90 % tillgänghghet. I de
fall utnyttjandet ligger väsentligt un-

28

der denna
nivå finns flera förklaringar. För vissa äldre anlägg- Skr. 1986/87: 157 ningar
är tillgängligheten lägre än 90 %'.' 1 vissa fall räcker inte avfallet för kontinueriig
drift året runt. Vidare kan värmebehovet i vissa fall vara så lågt att
anläggningen måste stängas under sommaren eller värmen kylas bort.

Utnyttjningstiden antas öka till i genomsnitt 6 000 timmar
per år. Detta kan ske t ex om baslastproduktionen ökar genom tillkomsten av
nya kunder med jämn årsförbrukning. I vissa fall kan det vara möjligt att öka
tillgängligheten genom ombyggnad. Även lagring av värme kan användas för att
öka utnyttjningstiden. Siffran skall betraktas som ett försök att uppskatta
potentialen snarare än som en beskrivning av genomförbara förändringar.

Den totala potentialen för ökad avfallsförbränning vid fjärr\är-meproduktion
skulle under dessa förutsättningar kunna stiga med 2 ä 3 TWh per år, se tabell
10.1.

Tabell 10.1 Olika möjligheter att öka avfallsanvändningen
vid fjärr-värmeproduktion (TWh bränsle).

Avfallsförbränning 1985 3,8 TWh

Minskning av andra fasta bränslen 0,3 "

Ökad utnyttjningstid 0,7 "

Nya anläggningar 1,2 "

Totalt, övre gräns ca 6 TWh

Källa: Statens energiverks pannregister, DRAV-projektel

De Större befintliga och planerade
avfallsförbränningsanläggningarna redovisas i tabell 10.2. De 14 orter som
finns medtagna svarade år 1985 för ca 85 % av Sveriges avfallsförbränning. Som redan
tidigare framgått finns möjligheter att öka avfallsförbränningen främst i
Stockholmsområdet samt i några mellanstora orter i Mellansverige.

Avfall kan som framgår av genomgången i bilaga 6 även
utnyttjas för elproduktion. Denna genomgång inriktas på frågan om
kraftvärmeproduktion med avfall. Kostnaden för elproduktion är under dessa
förutsättningar starkt beroende dels av kostnaden för avfallsbränslet dels av värmekrediteringens
storlek. Elproduktion i avfallseldade kraftvärmeverk blir med utgångspunkt i dessa
kalkyler lägre än produktionskostnaden för el från kol- eller oljekon-denskraftverk.
Det kan dock inte från dessa resultat avgöras om avfallseldade kraftvärmeverk i
framtiden kan klara konkurrensen från t ex koleldade kraftvärmeverk.
Analysresultaten bör därför tills vidare tolkas med försiktighet.

I såväl Västtyskland som USA sker idag storskalig elproduk-

29

Tabell 10.2 Orter med beflntlig eller planerad
avfallsförbränning Skr. 1986/87: 157

överstigande 30 000 ton per år.

Ort

Förbränning år 1985

Möjlig ökning

ton

ton

1.

Avesta

42 000

-

2.

Borås

35 000

30 000

3.

Göteborg

282 000

20 000"

4.

Halmstad

44 000

40 000

5.

Stockholm

152 000

50 OOO""

6.

Karlskoga

-

35 000'T

7.

Köping

38 000

-

8.

Linköping

143 000

60 000T

9.

Malmö

210 000

20 000

10.

Sundsvall

9 000

40 000

11.

Umeå

77 000

30 000

12.

Uppsala

250 000

25 000

13.

Karlstad

-

50 000'T

14.

Eskilstuna

-

35 000

=
har tillstånd att genomföra ökningen * Anläggningar/ökningar som är beslutade

tion med avfall. Tekniskt sett är dock elproduktion med
avfall mer komplicerad än elproduktion med bränslen som kol. Driftstoppen kan
förväntas bli fler vid avfallsförbränning, likaså misstänks korrosion kunna
orsaka problem i större utsträckning. Eftersom erfarenheterna av elproduktion
med avfall är begränsade i Sverige, och även internationellt sett för mindre
anläggningar, måste bedömningarna av utveckhngen i Sverige ske med försiktighet.
De beräkningsmässigt erhållna resuhaten behöver verifieras med praktiska
erfarenheter innan man kan dra några mer bestämda slutsatser om de framtida
förutsättningarna för elproduktion ur avfall.

Det bör noteras att kostnaderna för elproduktion i avfallseldade
kondenskraftverk blir högre än för kolkondens, varför detta alternativ bedöms
som mindre intressant.

Vid genomgången av avfall för bränsleändamål framgick att
en del av industriavfallet kan utnyttjas för produktion av bränsleflis. Genom
utsortering av en träfraktion, som inte är förorenad genom impregnering e d,
skulle mängden industriavfall enligt denna bedömning kunna minskas med ca 0,75
Mton per år. Träfraktionen flisas och används som bränsle i konventionella
fastbränslepannor, vilket skulle kunna ge 2,5-3,0 TWh. Ingen ombyggnad av
pannor eller anläggningarna i övrigt fordras i detta fall.

För anläggningsägaren torde det vara relativt ointressant
om bränslet kommer från skogen eller från rivningar. Risets värde kan därför
grovt uppskattas med hjälp av gällande marknadspriser. Om priset för
träbränslen sätts till 100 kr/MWh, har träfrak-

30

tionen i
industriavfallet ett marknadsvärde på ca 250 miljoner Skr. 1986/87:157 kronor
per år. Därtill kommer minskade deponeringskostnader med ca 100 miljoner
kronor. Möjhgheterna att utnyttja träfraktionen i industriavfallet för flisproduktion
har således ett betydande ekonomiskt värde. För att detta skall kunna
genomföras krävs att de problem, främst sorteringen av avfallet i två
fraktioner, kan lösas på ett tillfredställande sätt så att en tillräckligt ren
träfraktion kan framställas.

Användningen av flis uppgick till ca 1,7 TWh bränsle år
1984. En flisfraktion framställd av industriavfall skulle här kunna utgöra ett
väsentligt tillskott till de inhemska bränslena för fjärrvärmeproduktion.

Sammanfattningsvis kan konstateras att möjligheterna att
öka avfallsförbränningen för produktion av värme för användning i fjärrvärmenät
är koncentrerade dels till Stockholmsområdet dels till några mellanstora orter
i södra och mellersta Sverige. En ökning från nuvarande ca 3,8 TWh bränsle
(2,8 TWh värme) till runt 6 TWh bränsle (4,5 TWh värme) framstår som möjlig.
Produktion av el i kraftvärmeverk för avfall kan på sikt bli aktuell, men det
återstår att klarlägga ett antal frågor av teknisk och ekonomisk natur.
Framställning av bränsleflis genom utsortering av trä ur industriavfall kan
dessutom bli lönsam under förutsättning att tekniska och miljömässiga problem
kan lösas.

10.4 H ä lso- och milj ö fr å gor

Omhändertagande och behandling av stora mängder hushålls-och
industriavfall är med hänsyn till avfallets sammansättning och innehåll av
skadliga ämnen och produkter alltid förenat med hälso- och miljöproblem. Detta
gäller oavsett vilka behandlingsmetoder eller kombination av metoder som
väljs.

Deponering av avfallet medför framförallt problem med vattenförorening
genom att lakvatten läcker ut till grundvatten och ytvatten och med
luftföroreningar genom att gaser avgår till luften. Deponeringen medför också
problem genom att stora markområden måste tas i anspråk och genom att en
allmänt sett negativ inverkan sker på omgivningen. Anläggningar för
avfallsförbränning kan framförallt ge upphov till luftföroreningsproblem. Hanteringen
av restprodukter som aska och slagg kan också orsaka vissa problem, även om
dessa problem bedöms vara mindre än vid deponering av hushållsavfall. Vid
förbränning kompliceras föroreningsbilden av att nya inte önskvärda
föroreningar bildas, främst dioxiner och andra klorerade organiska
föroreningar.

Det finns inga enkla lösningar på avfallsproblemen. Risker
för

31

negativa
effekter på människors hälsa och miljö kan därför sanno- Skr. 1986/87:157 likt
inte helt undvikas. Men problemen kan begränsas och minimeras genom
miljövårdsinsatser. Det sker som tidigare framhållits genom produktkontroll,
återvinning och återanvändningen, insamling av farliga produkter samt genom
särskilda miljöskyddsåtgärder vid behandhng av avfallet och genom ett
tillfredsställande omhändertagande av det avfall som blir kvar. Det finns
också skäl att stryka under att betydande insatser härvidlag redan har gjorts
och att Sverige ligger långt framme när det gäller såväl hanteringen av
avfallsproblemen genom förbränning och deponering som forsknings- och
utvecklingsinsatser.

Trots dessa betydande satsningar på avfallsbehandlingen i
Sverige framförallt under den senaste tioårsperioden är situationen inte
tillfredsställande. Vid avfallsförbränning gäller detta i första hand utsläppen
till luft dels av vissa tungmetaller som kvicksilver och kadmium dels av dioxiner
och andra organiska föroreningar. Ytterligare åtgärder måste därför vidtas för
att reducera utsläppen till nivåer som är acceptabla från hälso- och
miljösynpunkt. I detta arbete är det också angeläget att minska utsläppen av
sura ämnen som klorväte som ett led i arbetet på att lösa särskilt de lokala
försurningsproblemen.

Inom ramen för detta utredningsarbete har framkommit att
det råder en betydande aktivitet hos kommuner och anläggningsägare när det
gäller miljövårdande åtgärder med denna inriktning. Man kan peka på såväl
uppbyggnad av system för källsortering och insamling av miljöfarliga produkter
som åtgärder för att förbättra förbränningen vid anläggningarna och införande
av avancerad rökgasrening. Redovisningen i kapitel 6 har också visat att det
redan med utnyttjande av kommersiellt tillgänglig teknik är möjligt att
väsentligt reducera utsläppen inte minst av de ämnen som bedöms vara av störst
intresse.

Den avgörande frågan från hälso- och miljösynpunkt i detta
utredningsarbete är om man genom miljövårdstekniska insatser kombinerade med
produktkontroll, återvinning och insamling av miljöfarliga produkter kan
reducera de återstående utsläppen vid avfallsförbränning till sådana nivåer att
det blir acceptabelt från hälso- och miljösynpunkt. Denna fråga kommer att analyseras
och diskuteras i detta avsnitt med utgångspunkt dels i de bedömningar av
möjligheterna att minska utsläppen och minska andra störningar som gjorts i
kapitel 5-7 och 9 dels i de hälso- och miljökrav som ställs i kapitel 3 samt i
bilagorna 3 och 4.

Huvudalternativet till förbränning är som tidigare
framhållits direktdeponering av allt hushållsavfall och av den brännbara delen
av industriavfallet. Bortfallet av energiproduktion i form av värme till
fjärrvärmesystemen får då kompenseras med ökad för-

32

bränning
av kol eller annat fastbränsle. Öm en jämförelse skall S'"- 1986/87:
157

göras
mellan ett förbränningsalternativ och ett deponeringsalter-

nativ bör
därför hänsyn tas till de hälso- och miljöproblem som

kan
uppkomma av såväl deponeringen av de avfallsmängder som

inte förbränns som den energiproduktion med t ex andra
fasta

bränslen som måste ersätta bortfallet av avfallsenergin.

Samhällets grundläggande strategi är som tidigare betonats
att genom återvinning och återanvändning av material ur avfallet minska
avfallsmängderna och härigenom så långt möjligt eliminera avfallsproblemen.
Erfarenheterna av en långvarig verksamhet på detta vida område har dock visat att
det är fråga om ett långsiktigt arbete. Den viktigaste orsaken till dessa
problem är sannolikt att en effektiv återvinning och inte minst produktkontroll
förutsätter åtgärder som ofta medför betydande ingrepp i viktiga delar av
samhällssystemet och i produktion och konsumtion. Det är inte heller fråga om
traditionella miljövårdsåtgärder som kan lösas med tekniska åtgärder av olika
slag.

Energiverket och naturvårdsverket vill understryka att
åtgärder av detta slag för att minska avfallsmängderna och få ett "renare"
avfall är väsentliga och i några fall nödvändiga för att klara hälso- och
miljöproblemen. Det finns t ex starka skäl att fortsätta med aktiva insatser av
olika slag för att få bort kvicksilverhaltiga batterier.

Bedömningarna av förutsättningarna för fortsatt avfallsförbränning
inriktas främst på tre grupper av föroreningar

•
försurande
ämnen, främst klorväte

•
kvicksilver
och kadmium

•
dioxiner och
andra organiska föreningar

Orsaken till denna inriktning är att dessa tre grupper av
föroreningar är av störst betydelse med hänsyn till hälso- och miljöeffekterna.
Utsläppen av övriga ämnen och föroreningar har för övrigt redan begränsats till
nivåer som i stort sett är acceptabla med hänsyn till hälso- och
miljöaspekterna. För övrigt medför åtgärder för att reducera utsläpp och andra
störningar från dessa tre grupper av föroreningar samtidigt goda effekter på
utsläpp av även andra organiska föreningar och metallföreningar.

En översikt över utsläppen av de viktigaste föroreningarna
från avfallsförbränning redovisas i tabell 10.3. Utsläppsvärdena beräknade per
normalkubikmeter torr gas (nm), bygger på de genomgångar av tekniken som
gjorts i kapitel 6 och de bedömningar av hälso- och miljöeffekterna som gjorts
i kapitel 3. Nuläget avser situationen vid en väl fungerande anläggning med
goda förbränningsförhållanden och en effektiv rökgasrening bestående av elektrofilter
e d. Värdena efter åtgärder anger läget vid en anläggning där dels åtgärder
vidtagits för att minimera utsläppen ge-

33

3 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 157

nom att optimera
förbränningen för att minimera utsläppen dels Skr. 1986/87: 157
installation skett av en kompletterande avancerad rökgasrening i form av en
torr, halvtorr eller våt metod.

Det bör understrykas att en allmän utgångspunkt för bedömningarna
av hälso- och miljöfrågorna i samband med avfallsförbränning är att förbränning
av avfall endast bör ske i väl fungerande anläggningar, där processen kan
drivas under optimala förhållanden. Detta förutsätter förutom god teknisk
utrustning en välutbildad personal och goda möjHgheter till styrning och övervakning
av driften. För undvikande av större utsläpp vid start och stopp bör
kontinuerlig drift eftersträvas.

För flertalet av de aktuella föroreningarna är de storskahga
effekterna på miljön av störst intresse. För att ge ett begrepp om vilka
effekter som miljöskyddsåtgärder skulle kunna få på de samlade utsläppen
redovisas i tabell 10.3 beräknade åriiga utsläpp i landet av de olika
föroreningarna. I tabellen jämförs situationen före och efter åtgärder vid
förbränning av dels 1,4 Mton avfall dels 2,5 Mton. Det första alternativet
innebär oförändrad förbränning, det senare alternativet att merparten av
hushållsavfallet förbränns tillsammans med en mindre mängd industriavfall. Det
bör observeras att de redovisade utsläppsmängderna i nulä-

Tabell 10.3 Uppskattade utsläpp av föroreningar från
avfallsförbränning med dagens och morgondagens teknik.

Ämne

Utsläppsvärd<

.1

Förbränning

av-

Förbränning

av-

1,4 Mton per

år

2.5 Mton
per

år

nuläge

efter åtgärder

nuläge

efter åtgärder

nuläge

efter åtgärder

Stoft

50

20

420

170

750

300

Kvicksilver.
Hg

0.4

0,08'

3,3

0,7-'

5.9

1,2'

Kadmium,
Cd

0,05

0,02

0,5

0,2

0,8

0,3

Nickel,
Ni

0.002

0,001

0.02

0,01

0,04

0,02

Koppar. Cu

0.2

0,06

1.5

0.5

2,7

0.9

Bly. Pb

3

0,5

25

4,0

45

7

Klorväte.
HG

1 000

100

8 400

840

15 000

1 500

Fluop-äte.
HF

10

1

85

8

150

14

Svaveloxider.
SO,

400

200

3 400

1700

6 100

3 000

Kväveo.tider.
NOx

400

400

3 400

3 400

6 100

6 100

Polvaromatiska
kolväten.

PAH

100

0,1

840

0,9

1 500

1,6

Dioxiner,
TCDD-ekv

25'

0,1-2,0

225'

9

400'

10

' anges i mg/nm', med undantag för PAH som anges i ug/m'
och dio.xiner som anges i ng/nm', torrgas vid

loVo CO2.

anges i ton per år. med undantag för PAH som anges i kg per år och dioxiner
som anges i g per år

' Genom produktkontrollåtgärder och insamling av batterier bör dessa värden
kunna reduceras med

70-75 %.

■• När det gäller mätnoggrannhet, se kapitel 3, se sid 59. 34

set inte helt speglar den faktiska situationen i landet,
utan utgör Skr. 1986/87:157 en beräkning baserad på bedömningar av
emissionerna från typiska anläggningar.

Utsläppen av kvicksilver har orsakat allvarliga hälso- och
miljöeffekter i stora delar av det norra halvklotet. I Sverige konstaterades
under 1960-talet att vissa fågelarter blev allt sällsyntare och samtidigt
påvisades höga kvicksilverhalter i fisk. De förbud som infördes mot användning
av kvicksilver som betmedel och de begränsningar av utsläppen framförallt från
skogsindustrin som genomfördes gav goda resultat. Fågellivet återhämtade sig
och kvicksilverhalterna i fisk minskade. Under 1970-talet upptäckte man
emellertid fisk med höga kvicksilverhalter även i sjöar långt från föroreningskällor.
Dessa höga halter orsakades främst av en kombination av nedfallet av luftburet
kvicksilver och försurningen.

Införandet av gränsvärdet 1 mg kvicksilver per kg fisk
medförde att ett stort antal sjöar måste svartlistas. En del av dessa svartlistningar
kunde senare upphävas som en följd av de positiva effekterna av de utsläppsbegränsande
åtgärderna. Men fortfarande är flera hundra vattenområden svarlistade.
Kombinationen av nedfallet av luftburet kvicksilver och försurningen har
medfört att kvicksilverhalten åter ökat i fisk med 0,1-0,3 mg/kg och i vissa
fall med upp till 1 mg/kg.

Generellt sett har det ökade nedfallet från luften under
1900-talet ökat tillförseln av kvicksilver till skogssjöar i södra och mellersta
Sverige med en faktor fem. I de nordliga delarna av landet har ökningen
begränsats till en fördubbling av värdena. Kvicksilverhalterna i fisk har till
följd av detta nedfall sannolikt ökat i södra Sverige från omkring 0,2 mg/kg
till 0,5-0,9 mg/kg. Omkring 40 000 sjöar är drabbade av denna förhöjning. Från
allmänna synpunkter är det inte acceptabelt att fisk från stora delar av
vattenområdena i Sverige inte kan utnyttjas som livsmedel.

Den viktigaste expositionsvägen för kvicksilver till
människor är via fisk som innehåller kvicksilver, huvudsakligen i form av metylkvicksilver.
Senare års forskning tyder på att även små intas av kvicksilver kan leda till
bl a försenad och hämmad utveckling för barn. Livsmedelsverket har därför
nyligen rekommenderat atl gravida kvinnor inte bör konsumera fisk som
innehåller kvicksilver. Detta och andra skäl talar entydigt för att kraftfulla
åtgärder erfordras för att minska utsläppen av kvicksilver.

Utsläppen av kvicksilver till luft i Sverige beräknas år
1984 uppgå till ca 5 400 kg, se tabell 3.6. Mer än hälften av detta kvicksilver
eller ca 3 300 kg kom från förbränning av avfall. Hushållsavfallet beräknas
innehålla i genomsnitt ca 3 g kvicksilver per ton avfall, under förutsättning
att någon återvinning av batterier inte

35

sker. I
den brännbara delen av industriavfallet räknar man med Skr. 1986/87:157 att
kvicksilverinnehållet uppgår till ca 1 g/ton. Detta innebär att
hushållsavfallet och den brännbara delen av industriavfallet tillsammans
skulle innehålla 8-9 ton kvicksilver, varav ca 6 ton kommer från
kvicksilverhaltiga batterier.

Kvicksilver kan vid förbränning av avfallet i motsats till
flertalet andra metaller inte fångas in med reningsutrustning för avskiljande
av stoft och partiklar. Försök har t ex visat att endast 2-6 % av kvicksilvret
i avfallet återfinns i askan efter elektrofilter. Det innebär att huvuddelen av
kvicksilvret följer med rökgaserna ut genom skorstenen. De mer ayancerade
metoderna för rökgasrening har visat sig kunna avskilja 80-95 % av
kvicksilvret. Men om en kraftig minskning av belastningen på miljön med
kvicksilver skall kunna ske, vilket är nödvändigt oavsett om avfallet förbränns
eller deponeras, måste kvicksilverhaltiga produkter tas bort så att de inte
hamnar i avfallet.

Den helt dominerande källan härvid är de alkaliska
brunstensbatterierna. Naturvårdsverket har bedömt att kvicksilverinnehållet i
avfallet skulle kunna reduceras med 4-4,5 ton genom en kombination av
produktkontrollåtgärder och insamling av batterier. Vid en förbränning av 2,5 Mton
avfall i anläggningar som är försedda med en avancerad rökgasrening, som
avskiljer 80 % av kvicksilvret, skulle de samlade luftutsläppen i landet därmed
kunna begränsas till ca 400 kg per år. En potential för ytterligare minskning
av kvicksilverutsläppen genom framtida produktkontroll åtgärder föreligger
därtill. Det förutsätts att det uppsamlade kvicksilvret inte släpps ut igen i
senare led, t ex i samband med processer för återvinning eller vid deponering.
Uppmärksamhet måste således riktas mot dessa problem.

Detta skulle innebära att även vid en ökad
avfallsförbränning upp till 2,5 Mton kommer de samlade utsläppen inte att bli
större än utsläppet från t ex Rönnskärsverken. Förbränning av allt hushållsavfall
skulle under dessa förutsättningar bidraga till nedfallet över södra Sverige
med ca 1 g per km- och år mot f n 7 g. Totalt räknar man f n med ett nedfall av
ca 20 g per km över södra Sverige. Om utsläppen från avfallsbränningen i
landet begränsas till denna omfattning kan de enligt naturvårdsverkets
bedömning accepteras, eftersom dessa tillskott endast marginellt skulle bidra
till kvicksilverbelastningen på miljön.

Det bör i detta sammanhang understrykas att spridningsmönstret
för vattenlösligt kvicksilver har stora likheter med det som gäller för
svaveldioxid. En konsekvens av detta är att utsläppen till luft av kvicksilver
i andra länder påverkar nedfallet över Sverige och att frågan om åtgärder i
andra länder därför behöver tas upp. Kadmium är liksom kvicksilver ett ämne som
inte har någon

36

positiv
funktion för något levande. Kadmium kan orsaka många Skr. 1986/87: 157 olika
störningar på det levande, från direkt död vid höga koncentrationer till störd
fortplantning, hämmad tillväxt, minskad bildning av vita blodkroppar och
minskad syreupptagning m m. Vid yrkesmässig exponering under lång tid har en
rad effekter på hälsan kunnat iakttagas såsom skador på lungor och njurar.
Kadmium misstänks också ha en cancerframkallande effekt. Den mest känsliga
effekten av kadmium vid långtidsexponering av människor anses vara skador på
njurarna till följd av upplagring av kadmium. Kadmium har dessutom en mycket
lång halveringstid i kroppen, vilket innebär att exponeringstider på flera
decennier blir betydelsefulla vid bedömning av riskerna. Exponering via luft,
dricksvatten och föda blir tillsammans avgörande för om risk för ogynnsamma
effekter föreligger eller ej.

Även om beräknade halter i luft via inandning inte ger
något nämnvärt bidrag till kadmiumintaget bidrar dock utsläppen av kadmium till
ökad deposition inom främst närområdet. Det finns indikationer på att mängden
kadmium i miljön har ökat, bl a i brödsäd. Här är dock gödningsmedel den
främsta kadmiumkällan. Om denna tendens skulle fortsätta och kanske öka på
grund av försurningen, kan på lång sikt risker uppkomma för njurskador hos
befolkningen.

Ett viktigt mål är mot denna bakgrund att tillförseln av kadmium
till naturen begränsas så att negativa effekter av betydelse inte uppträder på
hälsa och miljö. Som en konsekvens av detta infördes år 1979 ett förbud mot
användning av kadmium. För varor som innehåller kadmium och som inte omfattas
av förbudet planeras särskilda produktkontrollåtgärder. Det gäller bl a för
uppladdningsbara nickel/kadmiumbatterier.

Utsläppen av kadmium till luften genom avfallsförbränning
beräknas uppgå till 0,4 ton per år, vilket motsvarar ca 5 % av de samlade
utsläppen på 8 ton till luft från olika källor i Sverige. Ställt i relation
till de samlade nedfallet i Sverige som uppskattas till 30 ton per år, svarar
således avfallsförbränningen för en till två procent. Trots att
avfallsförbränningens andel av kadmiumtillförseln till miljön är begränsad bör
möjligheterna till en ytteriigare reduktion utnyttjas.

Vid en väl fungerande anläggning uppgår utsläppen av kadmium
till 0,05-0,1 mg/nm. En sänkning av utsläppen av stoft ner till 20 mg/nm medför
att kadmiumutsläppen samtidigt kan reduceras till 0,02-0,04 mg/nm-', dvs till
knappt hälften av de nuvarande utsläppen. Det skulle innebära att de samlade
utsläpperi till luften vid oförändrad nivå på avfallsförbränningen begränsas
till ca 200 kg per år och vid förbränning av 2,5 Mton per år till ca 300 kg per
år, se tabell 10.3.

/

37

Begränsas
utsläppen av kadmium från avfallsförbränning en- Skr. 1986/87: 157 ligt
ovanstående skulle de resterande utsläppen enligt naturvårdsverket ge så
marginella tillskott till kadmiumspridningen att de knappast kan ha betydelse
från hälso- eller miljösynpunkt. Åtgärder för att minska tillflödet till
samhället av kadmium, som f n uppgår till 150 ton per år, är då väsentligt
viktigare. Det bör också noteras att hushållsavfallet beräknas innehålla 25 ton
kadmium, som till den helt dominerande delen hamnar på upplagen.

Miljöeffekterna av försurande ämnen är välkända sedan många
år. I genomsnitt kommer 10-15 % av det svavel som faller ner över Sverige från
inhemska källor. Målsättningen är att utsläppen av svaveloxider skall minskas
med 65 % och av kväveoxider med 30 % fram till år 1995 räknat från 1980 års
nivå. Sedan år 1980 har svaveloxidutsläppen minskat med 45 % till 250 000 ton och
kväveoxiderna med 10 % till 300 000 ton.

Utsläppen av försurade ämnen från avfallsförbränning beräknas
uppgå till ca 3 000 ton svaveldioxid och en lika stor mängd kväveoxider
emitteras. Detta innebär att utsläppen av dessa försurande ämnen utgör en procent
av den samlade belastningen från inhemska källor.

Utsläppen av klorväte från avfallsförbränning uppgår till
ca 8 000 ton per år, vilket innebär att avfallsförbränning är den helt
dominerande källan för klorväteutsläpp i landet. I ett regionalt, storskaligt
perspektiv har dock dessa utsläpp inte någon större betydelse för försurningen
i jämförelse med de totala utsläppen av svaveloxider och kväveoxider i landet.
Lokalt kan dock effekterna ha betydelse. Utsläppen från en stor anläggning för
förbränning av avfall beräknas t ex kunna öka syradepositionen i närområdet
med 5-20 %. Det kan i svagt buffrade sjöar leda till att pH minskar med någon
tiondels enhet.

Åtgärder för att minska utsläppen av klorväte från
avfallsförbränning är därför motiverade främst med hänsyn till risken för lokala
effekter. Kompletteras rökgasreningen med mer avancerade metoder - enligt torr
metod eller genom rökgaskondensering - reduceras utsläppen av klorväte med
90-95 %. Man kommer då ner till nivåer som innebär att risken för även lokala
effekter elimineras. Det bör också understrykas att införandet av sådan mer
avancerad rökgasrening är en förutsättning för fortsatt avfallsförbränning med
hänsyn till utsläppen av såväl kvicksilver som dioxiner och andra organiska
ämnen.

Risken för direkta hälsoeffekter genom inandning bedöms redan
vid dagens nivå på utsläppen vara mycket liten. De undersökningar som har
genomförts tyder på att inte ens de högsta nivåerna på utsläpp av klorväte som
kan bli aktuella vid avfallsförbränning innebär några påtagliga risker för
irritationseffekter i and-

38

ningsvägarna
hos befolkningen i anläggningarnas närhet. Med en '''- l9o6/87. 157 reduktion
av dessa utsläpp med 90 % böfdé dessa risker kunna vara eliminerade.

Dioxiner, som här används som en sammanfattande benämning
på klorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner, bildas bl a vid förbränning
av klorhaltigt organiskt material som hushållsavfall. Dioxinerna utgör i
verkligheten 210 olika kemiska föreningar med mycket skilda egenskaper när det
gäller bl a toxicite-ten. De giftigaste - det s k dirty dozen - är extremt
giftiga. Förutom att vissa av dioxinerna är mycket giftiga är de också persisten-ta
(motståndskraftiga) och har förmåga att ackumuleras i näringskedjorna.

Det är mot denna bakgrund som man skall se det mycket
stora intresset för dessa ämnen, trots att utsläppen jämfört med andra typer av
föroreningar kvantitativt sett är obetydliga. Som exempel kan nämnas att
rökgaserna från en modern anläggning för avfallsförbränning innehåller dioxin (TCCD-ekvivalenter)
i en halt av i genomsnitt ca 10 ng/nm' dvs 0,000 000 01 g per m eller 1 g i en
volym på 10 000 000 m-'. De knapphändiga uppgifter om utsläpp med rökgaser
från ohka källor som i dag förehgger pekar mot att avfallsförbränningen kanske
svarar för ungefär hälften av de totala dioxinutsläppen i Sverige. Denna
bedömning är dock mycket osäker och ytterligare mätningar av framförallt andra
källor än avfallsförbränning behövs för att vi skall få en säkrare bild.

Riskerna för att utsläpp av dioxiner skall orsaka effekter
på människors hälsa är framförallt knutna till intag av vissa födoämnen, t ex
fisk och mjölkprodukter och som en följd härav amning av spädbarn. Sådana
födoämnen förorenas av dioxiner som släpps ut i luften från bl a
avfallsförbränning. Biologiska processer leder till att det i låga halter
utsläppta dioxinet koncentreras i vissa födoämnen. Riskerna för hälsoeffekter
genom direkt inandning vid de mycket låga halter som kan förekomma i
utomhusluften bedöms som försumbara. Vissa av dioxinerna har mycket kraftiga
och mångfacetterade effekter på levande organismer. För människor anses de
avgörande riskerna med nu aktuella halter vara knutna till cancereffekter och
påverkan på immunförsvaret.

De utvärderingar av hälsoriskerna med dioxiner som har
gjorts av statens miljömedicinska laboratorium (SML) tyder på att de
preliminärt föreslagna gränsvärdena för tolerabelt dagligt intag av dioxin kan
med nuvarande situation komma att överskridas vid konsumtion av fisk från
Östersjön. Kunskaperna om dioxinhalter i andra livsmedel är ännu alltför
bristfälliga för att närmare slutsatser skall kunna dras. Intaget av dioxin
kan givetvis begränsas genom att man t ex undviker alltför stor konsumtion av
livsmedel som har högre halter.

39

40

Mest
oroande är dock de halter av dioxin som uppmätts i mo- Skr. 1986/87: 157 dersmjölk.
Data är ännu ofullständiga men de pekar på att spädbarn kan utsättas för
halter som klart överskrider de prelimärt föreslagna gränsvärdet för tolerabelt
intag, 1-5 pg TCCD per kilo kroppsvikt och dag. Det föreUgger dock osäkerheter
i dessa bedömningar när det gäller såväl intagets storlek som riskbedömningarna.
Osäkerheten i bedömningarna är emellertid av den arten att de enligt SML inte
bör ses som ett argument mot fortsatt ammande. Modersmjölken har en så positiv
betydelse för barnen att fördelarna av fortsatt amning måste bedömas vara
större än de eventuella riskerna som kan knytas till dioxiner. Detta bekräftades
helt nyligen av en arbetsgrupp inom världshälsoorganisationen (WHO) som
arbetat med klorerade föreningar i modersmjölk.

Resultaten understryker den redan tidigare dragna
slutsatsen att den nuvarande situationen vad gäller dioxiner är otillfredsställande
från hälso- och miljösynpunkt. Belastningen på miljön med dioxiner måste därför
reduceras kraftigt. Avfallsförbränningen är här en betydande källa och det
innebär att utsläppen av dioxiner måste skäras ner i betydande omfattning.

Det närmare sambandet mellan utsläppen av dioxiner från
olika källor och de halter som förekommer i miljön är ännu inte klarlagt. Det
är därför inte möjligt att närmare uppskatta hur stor del av dioxinhalterna i
livsmedel etc som beror på utsläpp från avfallsförbränningsanläggningarna i
Sverige. Det är därmed inte heller möjligt att förutsäga mer exakt hur stor
effekt som åtgärderna kan få eller hur lång tid det kommer att ta innan
åtgärder för att minska utsläppen från avfallsförbränningsanläggningar ger
påvisbara effekter i miljön.

Situationen kompliceras av att avfallsförbränningens roll
i jämförelse med andra dioxinkällor f n bara grovt kan uppskattas. De
genomgångar som naturvårdsverket har gjort inom ramen för sitt dioxinprojekt
tyder på att förbränningen av avfall i dag svarar för ungefär hälften av de
samlade dioxinutsläppen i Sverige. Avfallsförbränningen är den mest undersökta
föroreningskällan vad gäller dioxiner och indikationer finns på en rad andra
stora källor. Det finns därför skäl att anta att avfallsförbränningens relativa
roll kan komma att minska något i takt med att fortsatta undersökningar och
utredningar av källmönstret genomförs.

Utsläppen av dioxiner och förhöjda halter av dioxin i
livsmedel är inte heller något isolerat svenskt problem. Det finns inget som tyder
på att dioxinsituationen i Sverige skulle vara speciellt allvarlig i ett
internationellt perspektiv. Motsvarande källor för diox-inspridning finns i
andra länder. Mycket talar för att dioxinerna sprids via luftströmmarna på
likartat sätt som t ex försurande äm-

nen. Via import av livsmedel är det också troligt att
Sverige till- Skr. 1986/87: 157 förs dioxiner som har sitt ursprung i andra
länder. Det innebär att liksom när det gäller försurningen är det sannolikt
inte möjligt att lösa dioxinproblemet enbart genom isolerade svenska åtgärder.
De studier som har genomförts tyder t ex på att utsläppen av dioxiner från
vissa utländska avfallsförbränninsanläggningar kan vara väsentligt högre än
från motsvarande svenska anläggningar. Hittillsvarande underlag och dioxinproblemets
natur pekar således på att det blir nödvändigt att söka lösa problemet genom
en kombination av nationella åtgärder och ett samarbete över nationsgränserna.
Detta gäller inte minst för att åstadkomma en förbättring av situationen i
Östersjön.

Utredningsarbetet har visat att det är möjligt att
väsentligt minska utsläppen av dioxin från avfallsförbränning. Utsläppen från
befintliga anläggningar kan reduceras till 0,5-2,0 nglnm torr gas vid 10 % CO2,
räknat som Eadon ekvivalenter. I något fall har ännu lägre värden rapporterats.
Dessa reduktioner kan man genomföra dels genom att effektivisera förbränningen
i anläggningarna, dels genom att komplettera anläggningarna med mer avancerad
rökgasrening. Ett åtgärdsprogram enligt dessa riktlinjer skulle reducera de
samlade utsläppen av dioxiner från avfallsförbränningen i Sverige med 90 % i
förhållande till dagsläget. Ett sådant åtgärdsprogram har redan börjat
genomföras genom ombyggnader av anläggningar och kompletteringar av
rökgasreningen.

Den pågående forsknings- och utvecklingsverksamheten ger vid
handen att utsläppen från nya anläggningar för avfallsförbränning kan
reduceras ner r///0,7 /jg/«m torr gas, 10 % CO2, Eadon-ekv. Detta värde bör
betraktas som ett riktvärde under en prövotid. Reduktioner ner mot denna nivå
har redan erhållits vid försök både med avancerad rökgasrening som kopplats
till en större befintlig anläggning och i en pilotanläggning för den s k plasmawas-temetoden
som bygger på en pyrolys av avfallet. Dessa och andra försök har varit så
lovande att energiverket och naturvårdsverket anser att man vid nya
anläggningar bör kunna räkna med denna låga nivå på dioxinutsläppen.Definitiva
gränsvärden för utsläpp fastställs i det enskilda fallet efter en prövotid
sedan den nya miljöskyddstekniken utvärderats.

Med utnyttjande av i stort sett tillgängUg teknik skulle
det således vara möjligt att kraftigt reducera utsläppen av dioxiner från
svenska avfallsförbränningsanläggningar. Det innebär att andra källor till dioxinutsläpp
än avfallsförbränning skulle bli de helt dominerande. Naturvårdsverket utreder
f n möjligheterna till åtgärder även när det gäller dessa källor.

De ovan angivna åtgärderna skulle således mycket kraftigt re-

41

42

ducera
utsläppen av dioxiner från avfallsförbränning, men avfalls- Skr. 1986/87: 157
förbränning skulle fortfarande medföra vissa dioxinutsläpp. Ett utsläpp på
denna nivå bedöms dock av SML vara miljömedicinskt acceptabelt. I sin bedömning
har SML vägt in följande faktorer av särskild betydelse för slutsatserna. De
preliminärt föreslagna gränsvärdena för högsta tolerabelt intag av dioxiner har
satts med vissa säkerhetsmarginaler utifrån experimentella studier av känsliga
djurarter. Känsligheten hos ohka djurarter är f ö starkt varierande, men inget
talar för att människan skulle vara speciellt känslig. Föreliggande
undersökningsresultat talar också för att TCDD-ekvivalentbegreppet överskattar
riskerna. Vidare kan man räkna med att dioxinhalterna i livsmedel m m kommer
att minska genom att miljövårdsåtgärder vidtas.

Det är viktigt att vid ställningstagandet till dioxinfrågan
beakta att dagens dioxinproblem är ett resultat av utsläpp under lång tid från
många källor inom och utom Sverige. Inom vårt land finns möjligheter att
diskutera de båda huvudalternativen förbränning av avfall och direkt deponering
av avfallet. Andra länder på t ex kontinenten har av bl a utrymmesskäl mycket
begränsade möjligheter att klara avfallsproblemen genom deponering av
avfallet. I en hel del fall finns därför sannolikt inte valmöjligheten förbränning
eller deponering. Det torde därför vara ofrånkomligt att avfallsförbränning
som metod för att ta hand om avfallet även i fortsättningen kommer att
användas i tätbefolkade länder.

Kraftfulla svenska åtgärder för att minska utsläppen av dioxiner
och liknande organiska ämnen från avfallsförbränning i Sverige skulle kunna ge
en god utgångspunkt för det internationella och bilaterala samarbete som
sannolikt kommer att krävas för att påtagligt reducera dioxinbelastningen på
miljön.

Vid förbränning av avfall uppkommer nya avfall bestående
av slagg, flygaska och rökgasreningsprodukter. Dessa utgör volymmässigt
tillsammans ca 10 % av det ursprungliga avfallet och viktmässigt ca 25 %.
Problemet med utlakning av föroreningar under lång tid är den avgörande faktorn
vid bedömning av miljöpåverkan vid deponering av dessa restprodukter från
förbränning. Utförda lakförsök visar att tungmeiallhalterna i lakvatten
varierar mellan olika anläggningar och olika restprodukter. Slagg avger normalt
lägre halter än flygaska och rökgasreningsprodukter. Dessa båda materialgrupper
bör därför deponeras skilt från varandra. Undersökningar som genomförts talar
också för att hushållsavfall och slagg och aska inte heller bör samdeponeras.

Upplag för restprodukter från avfallsförbränning bör
utformas med samma krav som gäller för deponering av restprodukter från andra
fasta bränslen. Genom en sådan utformning reduceras den lakvattenbildning som
orsakas av infiltrerande nederbörd till

15-20 %
av som är fallet vid äldre tippar för hushållsavfall. För Skr. 1986/87:157
deponering av våta rökgasreningsprodukter'med hög metallhalt bör studeras om
kraven behöver skärpas utöver att deponera produkterna i likhet med flygaska.

Utförda försök tyder på att utlakningen vid deponering av
förbränningsrester av hushållsavfall kan bli mindre för flertalet tungmetaller
än vid direktdeponering av oförbränt hushållsavfall. Särskilda försök har
gjorts inom ramen för detta utredningsarbete för att klargöra om dioxiner, som
infångats på främst flygaska och rökgasreningsprodukter, lakas ut. Vid
kolonnförsök med slagg, en flygaska och en våt rökgasreningsprodukt, utlakade
med smält snö, kunde inte någon utlakning av dioxiner konstateras trots omfattande
läkning och högkänsliga analysmetoder.

Det flnns ett intresse att nyttiggöra den slagg som
uppkommer vid de svenska anläggningarna. I utlandet används slaggen bl a som
fyllningsmaterial. I Danmark finns anvisningar hur slaggen skall hanteras genom
siktning, skrotavskiljning och lagring innan den kan nyttiggöras. I Sverige har
försök härmed utförts i mindre skala, men innan en större användning kan bli
aktuell måste ytterligare försök genomföras. En kontinuerlig produktkontroll
av slagger erfordras för att klargöra att tungmetallhaltiga slagger ej kommer till
användning. I avvaktan på ställningstaganden i dessa frågor kommer större delar
av slaggen att behöva deponeras.

Vid förbränning eftersträvas bästa möjliga avskiljning av
tungmetallerna ur rökgaserna. Genom att man utformar rening och deponering på
riktigt sätt blir då den totala belastningen på miljön så liten att utsläppen
inte bedöms orsaka oacceptabla effekter.

Arbetsmiljön vid avfallsförbränning är för närvarande i
stort sett Hkvärdig med miljön vid annan verksamhet av likartat slag, t ex vid
andra fastbränsleeldade värmeverk. Speciella inslag i miljön är vissa
olycksfallsrisker, t ex risk för fall, skärskador och klämskador eller olyckor
med olämpligt gods, samt främst närvaron av damm av speciellt slag med
innehåll av bl a mikroorganismer, tungmetaller och delvis mycket toxiska klorföreningar
i låga halter. Vissa arbeten måste också utföras under ergonomiskt besvärliga
förhållanden.

De undersökningar som hittills utförts har dock visat att
miljöriskerna synes vara under kontroll och att personalens hälsotillstånd är
tillfredsställande. Skyddsarbetet bör emellertid gå vidare med den typ av
förebyggande åtgärder som redan i stor utsträckning praktiseras. Det betyder
information, utbildning, instruktion, träning. Stor vikt måste läggas vid
planering och projektering. Man måste eftersträva säkra metoder och slutna
konstruktioner som är lätta att arbeta med och t ex kan rengöras och underhållas
maskinellt. Om en större användning av industriavfall

43

blir
aktuell krävs en kraftig satsning på skydds- och säkerhetsfrå- Skr.
1986/87: 157 gor.

En god lokal skyddsverksamhet och företagshälsovård bör säkerställa
att förhållandena fortlöpande kontrolleras och att arbetarskyddet efter hand
utvecklas och förbättras.

10.5 St ä llningstagande och handlingsprogram

Genomgången av de energitekniska förutsättningarna har
visat att det finns en potential att i stort fördubbla energiproduktionen baserad
på hushållsavfall och industriavfall. Det skulle innebära en ökning från
nuvarande 3,8 TWh bränsle till 7-8 TWh. Den totalt tillgängliga energimängden
i hushållsavfallet och industriavfallet uppgår till 11-12 TWh bränsle.

Bedömningen av hälso- och miljöeffekterna orsakade av avfallsförbränning
avgör om denna energipotential skall kunna utnyttjas och om avfallsförbränning
även i framtiden skall kunna användas som en huvudmetod för behandling av det
hushålls- och industriavfall som återstår efter åtgärder för återvinning och återanvändning.
Omhändertagandet och deponeringen av slagg, aska och andra restprodukter från
avfallsförbränning bedöms inte orsaka problem från miljösynpunkt.

Den avgörande frågan för möjligheterna att utnyttja avfallsförbränning
är om utsläppen till luften av vissa föroreningar kan begränsas till sådana
nivåer att riskerna för människors hälsa och miljö kan hållas på en acceptabel
nivå. De genomgångar som gjorts och som redovisas i rapporten visar att
betydande insatser har gjorts för att minska utsläppen från
avfallsförbränningen i Sverige. Trots det är utsläppen fortfarande alltför höga
när det gäller vissa ämnen. Det gäller i första hand försurande ämnen, kvicksilver
och kadmium samt dioxiner och andra organiska föroreningar. Det är därför
nödvändigt att vidta ytterligare kraftfulla åtgärder om avfallsförbränningen
även i framtiden skall kunna användas för avfallsbehandling och
energiproduktion.

De utredningar, undersökningar, genomgångar och analyser
som genomförts i detta utredningsarbete har visat att det är möjligt att
väsentligt reducera utsläppen av föroreningar från avfallsförbränning. Det kan
ske genom en kombination av åtgärder i form av produktkontroll o d för att få
ett "renare" avfall, förbättrad och effektivare förbränning vid
anläggningarna och införande av avancerad rökgasrening. För de från hälso- och
miljösynpunkt nu aktuella föroreningarna - klorväte, kvicksilver och dioxiner -

44

är det
fråga om reduktion av de nuvarande utsläppsnivåerna med Skr. 1986/87: 157

90-95%. ■'■ ■'

Nedbringas utsläppen av i första hand klorväte,
kvicksilver, kadmium och dioxiner till dessa låga nivåer kommer bidragen från
avfallsförbränning att endast marginellt bidra till hälso- och miljöriskerna.
Detta gäller även i det fall att förbränningen av avfall skulle öka från
nuvarande ca 1,4 Mton till ca 2,5 Mton per år. De bedömningar som gjorts av
naturvårdsverket i samarbete med främst statens miljömedicinska laboratorium
talar för att dessa återstående begränsade utsläpp bör vara acceptabla från hälso-och
miljösynpunkt.

Förutsättningen är dock givetvis att utsläppen verkligen
kan bringas ned till och hållas på dessa låga nivåer. Det innebär att ett åtgärdsprogram
med hårda utsläppskrav måste genomföras när det gäller de befintUga
anläggningarna och att nytillkommande anläggningar redan från början utrustas
på ett sådant sätt att de kan klara utsläppskraven. Därutöver fordras aktiva produktkontrollåtgärder,
källsortering m m för att undvika att miljöfarliga ämnen som kvicksilver o d
tillförs avfallet. I ett sådant program kommer även att ingå krav på åtgärder
vid deponering av restprodukter från förbränning och rökgasrening.

Bedömningar av hälso- och miljörisker kommer alhid att
vara behäftade med större eller mindre osäkerheter. Detta beror på problemens
komplexitet och ofullständigheter i det vetenskapliga underlaget. I detta
utredningsarbete är det framförallt osäkerheterna beträffande dioxinerna och
deras effekter på människors hälsa och miljö som ger anledning till
försiktighet när det gäller att dra slutsatser. Naturvårdsverket har i sina
bedömningar beaktat denna osäkerhet genom att ställa hårda krav på
begränsningar av utsläppen av dioxiner. Dessa hårda krav är motiverade med
hänsyn till den extrema giftigheten hos dioxiner, samtidigt som dessa ämnen är persistenta
och ackumuleras i ekosystemen.

Med dessa bedömningar av avfallsförbränningens hälso- och miljöfrågor
som grund dras slutsatsen att avfallsförbränning är en acceptabel
behandlingsmetod för hushålls- och industriavfall. Förutsättningen är dock att
de krav på utsläppsbegränsningar som diskuterats i avsnitt 10.4 och som
preciseras i det följande genomförs vid befintliga anläggningar och att nya
anläggningar uppfyller strängare utsläppskrav. Under dessa förutsättningar
finns inte skäl att förlänga det moratorium som av miljöskäl våren 1985 infördes
för utbyggnad av avfallsförbränningsanläggnigar. Det innebär att nya
anläggningar på sedvanligt sätt får prövas enhgt miljöskyddslagens
bestämmelser.

Forskningen har visat att kvicksilvret har ett
spridningsmönster som liknar det som gäller för försurande svavelföreningar.

45

Detta innnebär
att nedfallet av kvicksilver över Sverige är en Skr. 1986/87:157

funktion
av både utsläpp från inhemska källor och intransport via

luftströmmar
från andra länder. Resutalten av den hittillsvarande

forskningen
tyder på att situationen är likartad för spridningen av

dioxiner.

I ett förhållandesvis glest befolkat land som Sverige
finns möjlighet att åtminstone inom vissa regioner klara avfallsproblemen
genom direkt deponering av hushållsavfallet och industriavfallet. I
tätbefolkade länder på t ex kontinenten är däremot denna valmöjlighet mellan
förbränning och deponering betydligt mer begränsad. Det torde därför vara
realistiskt att räkna med att avfallsförbränningen kommer att fortsätta i
länder med utrymmesproblem, oavsett vilka beslut som fattas i Sverige.

Kraftfulla svenska åtgärder för att minska utsläppen från
avfallsförbränningen i Sverige skulle då kunna utgöra goda argument i det
internationella och bilaterala samarbete som kommer att krävas för att lösa
dessa svåra miljöproblem. Detta gäller inte minst Östersjösamarbetet. Svensk
teknik, som redan nu ligger långt framme på detta område, skulle också kunna
göra värdefulla insatser i ett sådant arbete.

Den från miljöskyddssynpunkt viktigaste åtgärden är att begränsa
utsläppen från de befintliga anläggningarna för avfallsförbränning.
Kompletterande miljöskyddsåtgärder för att åstadkomma effektivare förbränning
och långtgående rökgasrening har redan genomförts vid några anläggningar och
utbyggnad pågår på ett flertal platser. Överläggningar som energiverket och
naturvårdsverket haft under utredningsarbetets gång talar för att kommunerna
och anläggningsägarna i allmänhet är positiva till att genomföra de åtgärder
som kommer att krävas för att minska utsläppen till acceptabla nivåer.
Naturvårdverket räknar därför med att målen skall kunna nås utan att
bestämmelserna i 24§ miljöskyddslagen skall behöva tillgripas för att ompröva
villkoren för befintliga anläggningar. Vid prövningen av nytillkommande anläggningar
kommer verket att begära att dessa från början byggs på ett sådant sätt att de
kan uppfylla långtgående krav på ut-släppsbegräsningar.

Följande riktlinjer bör gälla för de viktigaste
utsläppskraven:

•
Klorväte:
utsläppen bör ej överstiga 100 mg/nm-' torr gas, 10 % CO2, räknat som
månadsmedelvärde.

•
Kvicksilver:
utsläppen bör vid besiktning ej överstiga 0,08 mg/nm\ torrgas, 10 % CO2. I takt
med att produktkontrollåtgärder vidtas skall värdet kunna sänkas ytterligare
ned till 0,03 mg/nml

•
Stoft:
utsläppen bör ej överstiga 20 mg/nm, torr gas, 10 % CO2, räknat som
månadsmedelvärde.

46

• Dioxiner:
utsläppen från beflnthga anläggningar bör vid be- Skr. 1986/87: 157 siktning
ej överstiga ett riktvärde av 0',5-2,0 ng/nm, torrgas, 10 % CO2. För
nytillkommande anläggningar bör gälla ett riktvärde på 0,1 ng/nm torrgas, 10 % CO2.
Dioxinvärdena avser TCDD-ekvivalenter beräknade enligt Eadons modell och
uppmätta i enlighet med den nordiska dioxingruppens rekommendation vid normal
drift. Angivna värden bör gälla som riktvärden under en prövotid. Definitiva
gränsvärden bör sättas först efter prövotidens utgång i det enskilda fallet. En
prövotid på ett par år för utvärdering av erfarenheter av den nya
miljöskyddstekniken erfordras. Utöver dessa utsläppskrav kommer
naturvårdsverket att vid omprövningar ställa sedvanliga krav på god
förbränning, restprodukthantering, damning, buller, m m.

Som allmänna driftkrav bör gälla att en anläggning för
avfallsförbränning bör drivas kontinuerligt och på sådant sätt att en hög
förbränningseffektivitet kan upprätthållas under hela drifttiden. Koloxidvärdet
i rökgasen bör ej överstiga 100 mg/nm. Vid risk för överskridande skall
stödbränsle kopplas in.

En avfallsförbränningsanläggning bör vidare vara utrustad
med driftautomatik och instrument för kontinuerlig driftövervakning och
registrering av utsläpp. Bland dessa driftinstrument bör ingå instrument för
övervakning av temperatur i ugnen, klorväte-halt, stofthalt, koloxidhalt och
koldioxidhalt alternativt syrgas-halt i rökgasen. Vidare bör väsentliga
luftflöden och eldstadstryck kunna mätas.

En förutsättning för att en komplicerad anläggning av
detta slag skall kunna drivas på ett effektivt sätt är en kompetent och
välutbildad personal. De hårda miljökraven kommer här att kräva särskilda
insatser för att kunna upprätthållas. En fortlöpande utbildning av personalen
är ett viktigt hjälpmedel i detta arbete. Specialavfall som inte är lämpligt
att förbränna bör inte tillföras anläggningen. Sådant avfall som vid
förbränning kan leda till särskilt miljöstörande utsläpp med rökgaserna av sura
ämnen, tungmetaller e d bör inte tillföras anläggningen utan omhändertas på
annat sätt. Behovet av produktkontrollåtgärder för att minska belastningen på
avfallet och därmed på miljön bör också understrykas.

Slagg och aska bör matas ut separat från
förbränningsanläggningen och deponeras separat enligt samma principer som
gäller för restprodukter från annan fastbränsleeldning, t ex koleldning. Rökgaskondensat
och annat avloppsvatten skall före utsläpp i recipient genomgå långtgående
rening.

Det är angeläget att miljöskyddsåtgärder med ovan
redovisad målsättning genomförs så snabbt som möjligt. Det är dock samti-

47

digt nödvändigt att nya tekniker för t ex avancerad
rökgasrening Skr. 1986/87: 157 utprovas och utvärderas innan de förs in i stor
skala inom hela branschen. Den statliga insatsen för att stödja forskning och
utveckling, liksom uppförandet av prototyps- och demonstrationsanläggningar,
spelar här en mycket viktig roll. Ett program härför redovisas i kapitel 9.

Energiverket och naturvårdsverket kommer att i samarbete
med Svenska Renhållningsverksföreningen att arbeta för en samordning av den
tekniska utvecklingen och utbyggnaden av miljöskyddet vid anläggningarna.
Målet bör vara att samtliga anläggningar skall vara åtgärdade inom en
femårsperiod och att de större anläggningarna åtgärdas först. Inom ett par år
bör därmed 75 % av den avfallsmängd som förbränns i Sverige behandlas i
anläggningar som uppfyller ovan redovisade miljöskyddskrav. I samband med
genomgången av anläggningarna och omprövning av villkoren avser
naturvårdsverket att tillsammans med länsstyrelserna gå igenom
kontrollprogrammen för anläggningarna.

De åtgärder vid förbränningsanläggningar som måste genomföras
för att de angivna kraven skall kunna uppfyllas innebår naturligtvis kostnader
för anläggningsägaren. Kostnaderna för sådana åtgärder, när det gäller såväl
förbränningsdelen som installation av förbättrad rökgasrening, är svåra att
precisera. Investeringar och kostnader för drift varierar, bl a beroende på
behov av kringutrustning och nya byggnader, drifttid och avtal om värme-och
avfallsleveranser. Utbyggnad av system för rökgaskondensering är mer kapitalkrävande
än torra system. Men eftersom den våta metoden höjer verkningsgraden för
anläggningen torde intäkterna härav uppväga kostnaderna för den högre
investeringen. Investeringskostnaden för en rökgasreningsanläggning beräknas
vid en nybyggnad av en förbränningsanläggning för ca 100 000 ton avfall per år
uppgå till ca 20 Mkr. Driftkostnaden kan beräknas till 1,5-3 Mkr per år, eller
15-30 kr per ton avfall.

Den totala investeringskostnaden för installation av
motsva

rande reningsutrustning vid samfliga befintliga anläggningar i lan

det kan med dessa utgångspunkter uppskattas till ca 300 Mkr.

Man bör emellertid räkna med att det vid de befintliga anlägg

ningarna i vissa fall kan erfordras relativt omfattande om- och till

byggnader i samband med installationen av reningsutrustningen.

Utöver dessa kompletteringar av rökgasreningen måste om

byggnader av ugnar och andra förbränningsenheter genomföras

vid många anläggningar för att miljökraven skall kunna uppnås.

Kostnaderna för sådana åtgärder är beroende av de lokala förut

sättningarna varför det är svårt beräkna totalkostnaderna. En

mycket grov uppskattning, baserad på hittills genomförda för

bättringsåtgärder, tyder på ett investeringsbehov av omkring 100

Mkr. 48

Genomförandet
av ett sådant åfgärdsprogram för att reducera Skr. 1986/87: 157 utsläppen
från avfallsförbränningsanläggningar skulle således medföra investeringar av
ca 500 Mkr.

I naturvårdsverkets underlag till 19S6 års
långtidsutredning -Investeringar i miljövård 1980-1990 (Ds Jo 1984:4) - beräknades
investeringarna i miljöskyddande åtgärder för behandling av hushållsavfall
till 85 Mkr per år i 1980 års priser. Denna ytterligare förbättring av
anläggningarna som här förutsätts bli genomförd skulle medföra en fördubbling
av investeringarna under en femårsperiod. Som jämförelse kan nämnas att
årligen investeras ca 400 Mkr i fordon och utrustning för insamling och
transport av hushållsavfall.

Nya avfallsförbränningsanläggningar karakteriseras å ena
sidan av relativt höga investerings- samt drift- och underhållskostnader.
Bränslekostnaderna är å andra sidan låga och dessutom minskar kostnaderna för
deponering om avfallet förbränns. Om hänsyn tas till samtliga dessa faktorer
kan värmeproduktion med avfall hävda sig väl mot annan fastbränsleeldning. Rökgaskondensering,
som minskar de förorenande utsläppen, kan troligen förbättra kostnadsbilden
ytterligare.

Ombyggnad av äldre anläggningar för att fillgodose hårdare
miljökrav kan kräva omfattande åtgärder. Beroende på förhållanden vid de enskilda
anläggningarna kan kostnaderna variera inom vida gränser. Några generella
ekonomiska kalkyler kan därför inte göras för ombyggnad.

Den nu genomförda utredningen har kunnat baseras på ett omfattande
underlag från forskning och utveckHngsverksamhet, när det gäller både tekniska
frågor och hälso- och miljöfrågor. Ett antal utredningar och undersökningar
har också genomförts för att komplettera detta underlag. De genomgångar och
analyser som gjorts har dock visat att det finns brister i kunskapsunderlaget,
även om de inte varit så allvarhga att de begränsat möjligheterna att ta
ställning i aktuella frågor. Dessa brister i underlaget gäller såväl tekniker
för att reducera utsläpp och andra störningar som effekter på hälsa och miljö.

Energiverket och naturvårdsverket anser med hänvisning
till betydelsen av den framtida avfallsförbränningen och miljöfrågornas vikt
att det är angeläget att dessa luckor i kunskapsunderlaget fylls ut. Det bör
ske genom forsknings- och utvecklingsinsatser som kombineras med
fullskaleförsök och prototyp- och demonstrationsinsatser. Inriktning och
uppläggning av sådana insatser redovisas i kapitel 9, där även den nuvarande
forsknings- och utvecklingsverksamheten beskrivs. I det följande görs en
sammanfattning av detta.

Utvecklingsarbeten genomförs syftande till att klarlägga even-

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 157

49

tuella
fördelar med behandling av avfall före förbränning till ett Skr. 1986/87: 157
avfallsbränsle med högre kvalitet och att belysa konsekvenserna av sådana
åtgärder. Det gäller frågor både om teknik/ekonomi och system/organisation.
Möjligheterna att åstadkomma ett "renare" avfall genom
produktkontroll och utsortering av farliga produkter bör särskilt beaktas. Inom
ramen för energiverkets forsknings- och utvecklingsprogram avseende
trädbränslen kommer ca 1 Mkr att kunna användas för insatser inom denna del av
avfallsområdet.

Det är angeläget att de försök i fullskala som genomförts
vid ett antal anläggningar för att utveckla metoder för optimering av
förbränningsprocessen kompletteras med forskningsinsatser av mer fördjupad
karaktär. Ett ökat forskningsintresse för avfallsförbränning och en god
vetenskaplig kompetens vid högskolorna är därför en viktig fråga. Energiverket
räknar med att inom ramen för sitt forskningsanslag anslå 1-2 Mkr under en
treårsperiod för grundläggande forskning direkt inriktad på avfallsförbränningsprocesser.
Viktiga frågor i denna forskning är det kemiska och fysikaliska förloppet vid
antändning och förbränning, bildandet av olika förbränningsprodukter samt
olika bränslens inverkan på förbränningen. Till dessa insatser, inriktade
direkt på avfallsförbränning, kommer den grundläggande forskningen om förbränningsteknik.

Frågan om hur kloraromater bildas vid
förbränningsprocesser är av central betydelse för utvecklingen av
avfallsförbränningen och även för andra avfallsbehandlingsmetoder. En
grundläggande uppgift i sådan forskning är klarläggandet av frågan om förekomsten
av kloraromater i avfallet. Det är f n inte klarlagt hur olika steg i
förbränningsprocessen skall värderas och graderas med hänsyn till bildningen av
dioxiner och andra kloraromater. Inte heller är det möjligt att i dag avgöra
vilka klorföreningar som är av störst betydelse i detta sammahang. Det är
angeläget att bildningen av klorerade aromater vid förbränningen undviks, men
om detta inte är möjligt måste spridningen förhindras genom rökgasrening.
Härvid är det viktigt att bindningsförhållandena är klarlagda, t ex om det är
fråga om kondensering, absorption eller adsorption. För forskning om organiska
föreningar erfordras 2-3 Mkr för en treårsperiod.

Forskningsaktiviteten när det gäller kvicksilver är f n
begränsad både i Sverige och utomlands. De insatser som görs behöver
framförallt kompletteras med grundläggande studier av vilka
kvicksilverföreningar som bildas vid förbränning och vilka faktorer som är
avgörande vid bildningen. Vidare bör klarläggas i vilka former som kvicksilvret
avskiljs vid olika reningsmetoder och hur stabilt det binds.

50

Den deponeringsteknik
som utvecklades i det s k KHM-pro- Skr. 1986/87: 157 jektet bör enligt de
bedömningar som gjorts kunna användas även vid deponering av restprodukter från
avfallsförbränning. Det är viktigt att fördjupade studier kring deponeringsfrågorna
kan genomföras när det gäller bl a utlakning av metaller och dioxiner,
effekter av samdeponering av olika avfall, bildning och avgång av gas.
långtidsbeständighet hos flygaska och slagg, nyttiggörande av olika
restprodukter.

Ett intensivt utvecklingsarbete pågår såväl när det gäller
konventionell avfallsförbränning och förgasningsprocesser som olika former för
rökgasrening. Det finns i detta sammanhang ett behov av prototyp- och
demonstrationsinsatser. Medelsbehovet är svårt att precisera, men energiverket
bedömer att de erforderhga insatserna kan inrymmas inom bränslemiljöfonden och
det nyligen beslutade stödsystemet för att främja utveckling och introduktion
av ny energiteknik.

Utredningsarbetet har visat att utsläppen av föroreningar
och andra störningar från avfallsförbränning kraftigt kan reduceras genom
tekniska åtgärder. Vissa begränsade utsläpp kvarstår dock och det är därför
angeläget med en fortsatt forskning om hälso-o£.h ir]iljöeffekterna av främst
metaller och dioxiner och dioxinlika ämnen. I dagens läge är möjligheterna att
göra riskvärderingar betydligt sämre än möjligheterna att bedöma vilka tekniska
åtgärder som kan genomföras föi' att minska utsläppen. För att undanröja
osäkerheter och undvika framtida felsatningar behöver här genomföras en allmän
ökning av basinsatserna inom den toxikologiska forskningen.

För uppföljningen av effekterna av åtgärder för att
begränsa utsläppen behöver framförallt frågan om sambanden mellan utsläpp och
effekter på miljön undersökas och klarläggas. För detta behövs underlag om
spridningsbetingelser, nedbrytningsförlopp och bioackumulationsprocesser.
Naturvårdsverket har bedömt att behov föreligger av forskningsmedel på nivån
5-10 Mkr per år under en femårsperiod. Härutöver behöver miljöskyddsmyndigheterna
bygga upp en kvalificerad mätresurs för övervakning av miljön, trender,
livsmedel, belastning av befolkningsgrupper m m. Uppbyggnaden av
laboratorieresurser m m beräknas kosta ca 10 Mkr och den fortlöpande
verksamheten ca 3 Mkr per år. Naturvårdsverket avser att aktualisera dessa
frågor i särskild ordning.

51

Bilaga
2 Skr. 1986/87:157

Sammanställning av remissyttranden över statens
energiverks och naturvårdsverkets utredning Energi ur avfall

1 Avlämnande av remissvar

Remissvar
har avlämnats av följande instanser: Socialstyrelsen, statens livsmedelsverk,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen,
koncessionsnämnden för miljöskydd, statens planverk, statens industriverk,
energiforskningsnämnden (Efn), styrelsen för teknisk utveckling (STU),
naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Lunds
universitet, Svenska Naturskyddsföreningen, Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska
Värmeverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Landsorganisationen (LO) i Sverige, Göteborgsregionens Avfalls AB, Svenska
Renhållningsverksföreningen, Stiftelsen Reforsk, Sydvästra Skånes Avfalls AB,
Uppsala Kraftvärme AB (UKAB), Stockholm Energi, Linköpings kommun, Aktion
Skåne-miljö samt Miljöförbundet.

2 Ställningstaganden och handlingsprogram

Retnissinstanserna

Utredningens
allmänna ställningstaganden och förslagen till åtgärder accepteras av
flertalet remissinstanser. Många instanser understryker behovet av ökad
återvinning och ett "renare" avfall. Ett par remissinstanser ställer
sig dock tveksamma till fortsatt avfallsförbränning och ytterligare ett par
vill avveckla avfallsförbränningen.

Socialstyrelsen
anser att utredningen både beaktat de hälsorisker som kan uppstå på grund av de
föroreningar som släpps ut från sopförbränningsanläggningar och tagit fasta på
de hälsobedömningar som gjorts. För att minimera utsläppen av organiska ämnen, mutagena,
cancerogena och starkt toxiska ämnen är det viktigt att strikta krav på
förbränningseffektivitet sätts. Socialstyrelsen anser att det är nödvändigt
med skärpta utsläppskrav och tillstyrker de föreslagna utsläppskraven.

Statens
livsmedelsverk: 1 likhet med utredarna anser statens livsme

delsverk att den styrande faktorn vid bedömning av avfallsförbränning

skall vara möjligheten att begränsa utsläpp av kända och potentiella miljö-

och hälsoskadliga föroreningar. Kontaminering av livsmedel (fisk, mjölk

m. m.) med kemiska föroreningar från utsläppen utgör den viktigaste expo

neringsvägen för befolkningen. Bland dessa livsmedelskontaminanter före

faller kvicksiler (i fisk) jämte dioxiner och andra halogenerade organiska 52

föreningar (i fisk och andra animaliska produkter) vara av
speciellt intres- Skr. 1986/87:157 se.

Livsmedelsverket delar utredarnas uppfattning au utsläppen
av miljö-och hälsofarliga ämnen vid avfallsförbränning bör kunna hällas på en
acceptabel nivå med hjälp av bl. a. effektiv rökgasrening. Sådana åtgärder bör
vidtagas på såväl nya som gamla anläggningar. Samtidigt måste enligt
livsmedelsverket en kontinuerlig uppföljning ske av eventuell fortsatt livsmedels-
och miljökontaminering med skadliga ämnen.

Sveriges meterologiska och hydrologiska institut saknar
kompelens att bedöma effekten av det föreslagna åtgärdsprogrammet för
utsläppsdata. Det är viktigt att miljövårdande myndigheter ges möjlighet att i
framtiden följa upp de inhemska åtgärderna på ex. dioxin- och
kvicksilverområdet. Instrument bör skapas för att kunna särskilja utländska
bidrag och övriga utsläpp inom Sverige från de som härstammar från
avfallsförbränningen.

Lantbruksstyrelsen: Styrelsen motsätter sig inte en ökad
avfallsförbränning men förutsätter att föreslagen reningsteknik blir tillämpad
och följs upp av en tillräcklig utsläppskontroll.

Koncessionsnämnden för miljöskydd: Det framgår ej klart
hur utredningen har tänkt sig den framtida miljöskyddsprövningen av de
befintliga förbränningsanläggningarna. A ena sidan räknar naturvårdsverket med
att "målen" skall kunna nås utan att bestämmelserna i 24 §
miljöskyddslagen skall behöva tillgripas för att ompröva villkoren för
befintliga anläggningar. Å andra sidan avser verket att "vid
omprövningen" ställa krav på god förbränning m. m. och granska gällande
kontrollprogram.

För den händelse omprövning enligt 24 § miljöskyddslagen -
eller kanske ännu hellre enligt 25 § samma lag - ej påkallas av
naturvårdsverket kan utförande av nya eller kompletterande reningsanläggningar
jämte eventuella ombyggnader av ugnar och andra anordningar ej ske utan förprövning
enligt miljöskyddslagen. Enligt 2§ andra punkten miljöskyddsförordningen är
det förbjudet att utan tillstånd enligt miljöskyddslagen "ändra en
inrättning som avses i I eller den miljöfarliga verksamhet som bedrivs där, om
ändringen innebär att störningarna från inrättningen ändrar omfattning eller
karaktär eller att utsläppen av föroreningar sker på annat sätt än tidigare
eller om ändringen i annat avseende är av betydelse från
störningssynpunkt". Enligt koncessionsnämndens mening är undantagsregeln
i lagrummets andra stycke ej tillämplig på ifrågavarande ändringsåtgärder. I
sammanhanget bör även anmärkas atl nämndens tillståndsbeslut som regel
innehåller villkor med skyldighet för sökanden att bedriva lovgiven verksamhet m.m.
i huvudsaklig överensstämmelse med vad sökanden angett i tillståndsärendet, att
sådant godkännande ej får ges om ändringen medför ökning av förorening eller
annan störning samt atl vidtagande av ovan berörda reningsanläggningar,
ombyggnader etc. ej kan anses utgöra sådan mindre ändring.

Om naturvårdsverket påkallar omprövning av villkoren för
berörda an

läggningar kan verket i viss utsträckning medverka till den angivna mål

sättningen "att samtliga anläggningar skall vara åtgärdade inom en femårs

period och att de större anläggningarna åtgärdas först". Med hänsyn bl. a.

till det utvecklingsarbete rörande avfallsförbränning, förgasningsproces- 53

ser, rökgasrening etc. som utredningen talarom, kan det
vara motiverat att Skr. 1986/87:157 naturvärdsverket agerar enligt 26 §
miljöskyddslagen eller i varje fall följer utvecklingen även i
prövningshänseende. Påkallas ej omprövning av verket bör kanske övervägas -
för atl målsättningen skall kunna uppfyllas -om inte miljöskyddsförordningen
bör kompletteras med någon tidsgräns för ingivande av ändringsansökningar
rörande här berörda anläggningar. (Jfr bl. a. övergångsbestämmelser till MK
(1969:388) rörande utsläpp av avloppsvatten). Nämnden ifrågasätter för sin del
om angivet åtgärdsprogram hinner genomföras under en femårsperiod.

Koncessionsnämnden förutsätter slutligen att föreslagna
riktlinjer rörande begränsningsvärden - i likhet med andra "riktlinjer
för luftvård" — inte skall ha bindande karaktär. (Jfr. naturvårdsverkets
publikation 1973:8 (s. 7); jfr också prop. 1984/85:127 Program mot
luftföroreningar och försurning, s 33 f.)

Statens planverk har inga invändningar mot att
utsläppskraven skärps och att moratoriet som en följd därav tas bort. Energin i
avfallet bör utnyttjas om det är möjligt med hänsyn till miljöeffekterna.
Adekvata mätmetoder förutsätts, för att kunna kontrollera att utsläppskraven
blir uppfyllda. Samtidigt bör ansträngningar göras för att pä sikt få ner
storleken på de totala avfallsmängderna. Därför behövs mera forskning kring
teknik och metoder om hur man kan återvinna produkter och material ur avfall
och åstadkomma en bättre resurshushållning. Om nyetablering av
avfallsanläggningar skulle aktualiseras måste dessutom stor uppmärksamhet
ägnas åt lokaliseringsfrågan, så att miljöstörningar och olägenheter för den
närmaste omgivningen undviks. Se vidare planverkets rapport 60, del 5, som bl.
a. behandlar skyddsavstånd till avfallsanläggningar.

Statens industriverk: Utredningens förslag till riktlinjer
för utsläpp vid avfallsförbränning betyder att befintliga anläggningar måste
förbättras. Utredningen har endast grovt kunnat beräkna investeringsbehovet.
Kostnaderna härför kan eventuellt kompenseras genom att anläggningarna samtidigt
blir effektivare men kan också, enligt industriverket, medföra att högre priser
på värme måste tas ut av kunderna. Enligt industriverket indikerar dock
utredningens beräkningar att återverkningarna för kunderna, bl. a. industrier,
inte kan blir så stora.

Energiforskningsnämnden delar utredningens syn att god
avfallsförbrän

ning är en acceptabel behandlingsmetod för hushålls- och industriavfall

under förutsättning av att stränga renhetskrav ställs på utsläpp. Som

utredningen visat är avfallet en betydande resurs för bl. a. värmeförsörj

ning, samtidigt som traditionell deponering medför stora miljöproblem. Ett

viktigt förbehåll är dock att avfallsförbränning kräver effektiv insamling av

batterier. En viktig fråga är därför vad som händer om den planerade

batteriinsamlingskampanjen inte fungerar planenligt. Efn, som har att be

vaka långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor, tar i yttrandet

upp frågan om avfallet som en bränsleresurs i energisystemet. Efn anser

liksom utredningen att förbränning bör vara en acceptabel form för avfalls

hantering, om stränga krav på utsläppsbegränsning ställs. Ytterligare en

förutsättning för accepterande av avfall som bränsle är en effektiv avskilj

ning av vissa föremål, f. n. vissa typer av batterier, ur avfallet. 54

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Utvecklingen när det
gäller utsläppen Skr. 1986/87:157 lill luften av främst kvicksilver och dioxiner
från bl. a. avfallsförbränningsanläggningarna är oroande. Kraftfulla insatser
för begränsning av dessa utsläpp måste därför ske. Föreslagna utsläppskrav får
enligt länsstyrelsens uppfattning betraktas som långtgående, men är med hänsyn till
miljöfariig-heten i utsläppen nödvändiga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Sammanfattningsvis ser
länsstyrelsen i Malmöhus län mycket positivt pä att riskerna med
avfallsförbränning utretts så grundligt. Länsstyrelsen förutsätter att det
föreslagna handlingsprogrammet för åtgärder vid nya och befintliga
anläggningar genomförs snabbt och att erforderliga resurser ställs till
förfogande för ytterligare forskning och utveckling. I det långa perspektivet
måste dock ökade insatser göras inom produktutvecklingens område sä att man
redan från början gör klart för sig vilken återvinnings- eller avfallsbehandlingsmetod
som skall tillämpas när produkten är förbrukad.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Avfallsförbränning är såsom
den f. n. bedrivs en från miljösynpunkt ej acceptabel behandlingsmetod. De betydande
utsläppen av exempelvis kvicksilver och klorerade ämnen (bl. a. dioxiner) har
starkt bidragit til olägenheter i miljön. Länsstyrelsen ser därför mycket
positivt på utredningens arbete och dess program till åtgärder även om
rapportens förslag till nya riktlinjer kommer sent. Genom åren har alltför
mänga ämnen med långsiktiga miljöeffekter släppts ut från avfallsförbränning.
Problemen med avfallsförbränning har dock varit kända sedan lång tid tillbaka.

Avfallsförbränningens utsläpp av olika ämnen måste komma
ned i de nivåer som olja, ved m. fl. släpper ut. Länsstyrelsen bedömer i likhet
med utredningen att en radikal minskning måste ske av försurande ämnen,
kvicksilver, kadmium, dioxiner och andra främst klorerade organiska föreningar.
Eftersom ingående avfall för närvarande endast snabbt kan påverkas i begränsad
omfattning bedöms längre gående rökgasrening enligt utredningen som mycket
väsentliga.

Krav måste ställas på en ur miljösynpunkt betryggande
långtidsuppläggning av olika rökgasreningsprodukter med höga halter av
kvicksilver, dioxin m. m. Länsstyrelsen anser att sädant avfall bör klassas som
miljöfarligt avfall sä att hantering och uppläggning motsvarar de krav som kan
ställas på en svårhanterlig avfallsfraktion.

Svenska naturskyddsföreningen anser

att samhället bör utnyttja olika styrmedel för att minska
materialflödet över huvudtaget och därigenom minska avfallsmängderna;

att regeringen bör överväga en omfördelning av
skatteuttaget, sä att skatten på arbetskraft minskas samtidigt som energiskatten
ökar. Denna omfördelning skulle gynna återvinningen, minska slöseriet med
naturresurser och öka sysselsättningen;

att åtgärder måste vidtas för att radikalt minska och på
längre sikt helt eliminera användningen av kvicksilver och kadmium;

att en avfallsavgift bör införas pä allt avfall, som måste
deponeras eller

brännas. Denna avgift skall användas för att bekosta forskning och för att

på olika sätt stimulera återvinningen; 55

atl
återvinning av avfall är den från ekologisk synpunkt bästa metoden Skr.
1986/87:157 och måste utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt;

atl källsortering av avfallet för materialåtervinning
skall stimuleras och att metangas bör utvinnas;

atl inga nya anläggningar för förbränning av avfall bör
uppföras;

att befintliga förbränningsanläggningar snarast möjligt
förses med rök-gasrening enligt utredningens förslag;

att befintliga förbränningsanläggningar successivt
avvecklas under förutsättning att mer miljövänliga metoder utvecklas för att
ta hand om det avfall som inte kan återvinnas.

Svenska kommunförbundet: Ur miljösynpunkt alstrar
avfallsförbränning främst tre typer av föroreningar, nämligen klorerade
organiska föroreningar, sura ämnen och tungmetaller såsom kvicksilver och
kadmium. Styrelsen konstaterar att det idag i större kommuner inte finns något
reellt behandlingsalternativ till förbrännning av avfall. 1 så fall är det
nödvändigt att avsevärt reducera utsläppen av tungmetallerna genom att med t.
ex. ökad källsortering och val av andra varor, avlägsna produkter som innehåller
dessa miljöfarliga ämnen.

Redan pågår inom flertalet kommuner med avfallsförbränning
en insamling av miljöfarliga batterier, och under hösten 1987 intensifieras
insamlingsverksamheten genom en rikskampanj. Genom att befria hushållssoporna
från batterier som innehåller kadmium och kvicksilver i kombination med att
introducera mindre miljöfarliga batterier på marknaden förväntas denna typ av
allvarliga utsläpp till miljön att starkt reduceras under de närmaste åren.

Ovannämnda åtgärd i kombination med utredningens förslag
att införa höggradig rökgasrening vid förbränningsanläggningarna (90%) med avseende
på kvicksilver, torde kunna ge acceptabla värden ur miljösynpunkt.

Svenska kommunförbundets styrelse anser det väl motiverat
att med utgångspunkt i föreliggande mätresultat avseende dioxin och klorerande
kolväten upphäva det moratorium som av miljöskäl infördes våren 1985 för
utbyggnad av avfallsförbränningsanläggningar. Genom drifttekniska åtgärder och
genom rökgasrening kan det beräknas att mängden dioxin från avfallsförbränning
sänks från idag 100g/år till under lOg/år.

Förutom de i utredningen föreslagna åtgärderna önskar
styrelsen fästa uppmärksamhet på det ansvar som bör ligga på produktionsledet.

Det borde åligga den som vill tillverka eller importera en
ny produkt att redovisa hur produkten som avfall kommer att påverka miljön, och
vilka alternativ som kunde erbjudas, dvs. en form av förebyggande åtgärd.

I de fall där det är ekonomiskt möjligt att utvinna energi
från avfallsbehandling anser styrelsen att detta är positivt.
Förutsättningarna för värmeåtervinning torde främst finnas i Stockholmsområdet
och i några medelstora orter i södra och mellersta Sverige. Energiproduktionen
får emellertid inte bli ett huvudsyfte och miljöaspekterna komma i bakgrunden.

Sveriges industriförbund: Avfallsförbränning är idag en
väl etablerad

teknik i Sverige. Den tjänar det dubbla syftet att minska avfallsvolymen

och att nyttiggöra avfallets energiinnehåll. De 25 avfallsförbränningsan

läggningarna som var i drift under 1985 i Sverige levererade samma år ca 3 56

TWh värme fill
fjärrvärmenäten. Samfidigt ledde detta avfallsomhänderta- Skr. 1986/87:157
gande genom förbränning till att omhändertagande genom deponering - en från
miljösynpunkt föga attraktiv metod - kunde minskas med ca 1 Mton.

Industriförbundet
finner det därför mycket lovvärt, att utredningen kommit till slutsatsen att
avfallsförbränning är en miljömässigt acceptabel behandlingsmetod för hushålls-
och industriavfall. Förutsättningen härför är emellertid, att ett äigärdsprogram
med hårda utsläppskrav genomförs vid befintliga förbränningsanläggningar, och
att stränga krav ställs på nya anläggningar, när det s. k. moratoriet för nya
avfallsförbränningsanläggningar nu hävs.

Enligt
förbundets mening är det principiellt riktigt au stränga krav ställs på
begränsning av utsläpp av miljöfarliga ämnen, såsom länge har skett för industriella
produktionsanläggningar.

Lantbrukarnas
Riksförbund anser att omfattande äigärdsprogram skall införas och med hårda
utsläppskrav för befintliga anläggningar i enlighet med förslagen i rubricerade
rapport. LRF saknar emellertid förslag till en kontrollfunktion för uppföljning
av drift och underhåll av anläggningar.

LRF
anser att det snarast måste införas åtgärdsprogram med hårda utsläppskrav för
befintliga anläggningar och att nya anläggningar konstrueras så att de ovan
nämnda starkt reducerade utsläppsniväerna kan uppfyllas. LRF finner exempelvis
att en rimlig målsättning måste vara att minska kvicksilverhalten i fisk så att
alla i Sverige kan äta insjöfisk utan restriktioner. Därför måste det totala
flödet av kvicksilver i samhället minskas och här specifikt vid
avfallshanteringen.

LRF
finner att målsättningen - att samtliga anläggningar skall vara åtgärdade inom
en femårsperiod — borde vara högre.

Landsorganisationen
i Sverige tillstyrker de förslag till ställningstaganden och handlingsprogram
som rapporten utmynnar i. LO vill dock understryka dels de krav på
miljöåtgärder som är nödvändiga för förbränningsanläggningar och dels vad som
framförs rörande materialåtervinning. I rapporten har anförts att papper är en
sådan produkt som ej bör förbrännas utan ska användas för återvinning av fiberråvara.
Trä/virke är en annan vara, som enligt vår bedömning måste undantas från
förbränning.

Svenska
Renhållningsverksföreningen: Av betydelse är den slutsats som redovisas i
rapporten innebärande att avfallsförbränning är en väl fungerande
avfallsbehandlingsmetod, genom vilken avfallets energiinnehåll tas tillvara och
utnyttjas. Energiutvinning ur avfall ses således som ett angeläget
resursutnyttjande. Detta är ett klarläggande av stor betydelse för kommunerna i
deras planering för den framtida avfallshanteringen. Riksdagens uttalade
målsättning från 1975 om ett bättre uttnyttjande av de resurser som finns i
avfallet kan således uppnås genom såväl materialåtervinning som energiutvinning.

Stockholm
Energi vill framför allt understryka slutsatsen att avfallsförbränningen är en
väl fungerande metod att omhänderta och utnyttja avfallets värmeinnehåll.

En
förutsättning för detta är att förbränningen i likhet med annan för

bränningsverksamhet förses med god reningsteknik samt alt man på sikt

bör minska vissa miljöstörande ämnen i avfallet. 57

5 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 157

Vi anser
att de förslag till riktvärden på utsläpp för befintliga anläggning- Skr.
1986/87:157 ar vad gäller klorväte (saltsyra), stofi, kvicksilver och dioxin
och i övrigt de driflparametrar som anges kan innehållas vid god förbränning
och god rening. Vi tillstyker således de föreslagna riktvärdena.

TEM vid Lunds Universitet: Utredningen har lästs med stort
intresse och del är med tillfredsställelse vi finner alt utredarna ingående
försökt penetrera de miljömässiga konsekvenserna vid förbränning av avfall.
Det är emellertid inte alltid vi delar utredarnas beskrivning av bakgrundsdata,
ej heller de konklusioner som dras pä basis av dessa. Delsamma gäller
utredningens jämförelser mellan olika behandlingsmetoder. På ett antal punkter
saknas uppenbart det heltäckande underlag som bör krävas för att slutsatserna
skall kunna betraktas som trovärdiga. Den fortsatta framställningen behandlar
detta förhållande.

Utredningens mest bestående slutsats är att
"avfallsförbränning är en acceptabel behandlingsmetod för hushälls- och
industriavfall". De förutsättningar, förbehåll och reservationer som
utredningen fullständigt översvämmas av inryms naiurligen inte i denna
slutsats. Inte heller den ofullständighet och osäkerhet som råder i underiagsmaterialet.
Icke desto mindre är detta den slutsats som basuneras ul i samhället och till
omvärlden. "Vi accepterar förbränning av avfall", rubriceras l.ex.
en artikel i naturvårdsverkets tidning Miljö-Aktuellt. Resultatet av detta
låter inte vänta på sig. I senaste numret av en engelsk tidskrift åberopas
utredningen redan på första sidan under rubriken: "SWEDEN LIFTS THE BAN -Scientists
quell diocin fears". Fritt fram för fortsatt utbyggnad alltså. I detta
sammanhang och med tanke på britternas excesser i miljöförorenan-de utsläpp
klingar utredningens tal om internationellt ansvar en aning ihåligt.

Den största tjänst som kan göras miljön och våra
tätbefolkade grannar på kontinenten är troligen i stället att visa på
alternativen, genom en kraftfull satsning på en preventivt inriktad miljö- och
resurshushållande avfallsstrategi.

Uppsala kraftvärme AB: Utredningen föreslår vissa
riktlinjer att gälla för de viktigaste utsläppskraven. Utredningen skriver
vidare: Angivna värden bör gälla som riktvärden under en prövotid. Definitiva
gränsvärden bör sättas först efter prövotidens utgång i det enskilda fallet. En
prövotid på ett par år för utvärdering av erfarenheter av den nya
miljöskyddstekniken erfordras.

UKAB har på olika sätt följt utredningens arbete. Det kan
därför vitsordas att de riktvärden som föreslås är realistiska. Några
fullständiga mätvärden frän den rökgaskondenseringsanläggning som UKAB nyligen
tagit i drift är ännu inte tillgängliga. Preliminära resultat tyder dock pä att
riktvärdena för klorväte, kvicksilver och stoft bör kunna innehållas. Diox-inmätningar
kommer att genomföras inom en nära framtid.

Det är emellertid viktigt att noga notera, att utredningen
föreslår att

värdena skall gälla som riktvärden under en prövotid. Värdena ligger i

samtliga fall ganska långt under vad som kan förorsaka skada i anläggning

arnas närområde. Å andra sidan är det viktigt att den totala belastningen på

vår miljö hålls nere så mycket som möjligt och värdena måste därför i 58

medeltal
kunna innehållas. I daglig drift kan det komma att både över- och Skr.
1986/87:157 underskridas. Det kan också förekomma variationer mellan olika
anläggningar och delar i olika anläggningar.

Miljöförbundet noterar med tacksamhet att naturvårdsverket
skärpt kraven för miljöfarliga rökgasutsläpp från befintliga sopförbränningsanläggningar.
Under många år har dessa anläggningar haft tillstånd att förgifta vår miljö
med stora utsläpp av bl. a. kvicksilver, kadmium och dioxiner.

Miljöförbundet finner dock ENA-utredningens föreslagna
åtgärder ofill-räckliga för att lösa avfallsproblemet.

Fortsätter och ökar sopförbränning i stor skala hindras en
verklig lösning av avfallsproblemet. Separat hantering av olika avfallsslag,
återvinning och en resurssparande teknik och livsföring hindras av all
förbränning av blandade sopor. Ny miljövänligare avfallshantering såsom metangasutvinning
förhindras.

Miljöförbundet anser med hänvisning till ovanstående att
tillstånd till nya sopförbränningsanläggningar ej bör ges.

Befintliga sopförbränningsanläggningar bör successivt
avvecklas. Innan detta kan ske måste omgående - I -2 år - dessa anläggningar
förses med avancerad rökgasreningsutrustning.

3 Hälso- och miljöproblem

Remissinstanserna ställer sig genomgående bakom den beskrivning
och analys av hälso- och miljöproblemen som görs i rapporten.

Statens livsmedelsverk: Eftersom avfall i dagens läge är
en betydande källa till kvicksilverkontamination i Sverige, delar
livsmedelsverket utredarnas uppfattning om behovet av kraftfulla åtgärder mot
utsläpp av denna metall i samband med avfallshanteringen. Detta bör enligt
utredningen ske dels med hjälp av t. ex. avfallssortering (batteriinsamling),
dels genom rökgasrening, samt genom produktkontrollåtgärder. Livsmedelsverket
tillstyrker också en satsning på de föreslagna forskningsområdena vad gäller
t.ex. kartläggning av förekomsten av olika kvicksilverformer i luft vid
avfallsförbränning samt studier över toxiska effekter av denna metall.

Lantbruksstyrelsen: I princip anser lantbruksstyrelsen att
all ökad belastning med tungmetaller, försurande ämnen och dioxiner är
negativ. 1 rapporten föreslås dock omfattande reningsprocesser och andra
åtgärder som sammantaget skulle reducera utsläppen väsentligt. Den ökade belastningen
skulle därmed bli marginell. Lantbruksstyrelsen vill dock framhålla vikten av
ett fungerande kontrollprogram så att störningar i reningsprocesser och annan
teknik upptäcks tidigt så att åtgärder kan sättas in.

Naturvetenskapliga forskningsrådet: Av de ämnen som bildas
vid avfallsförbränning, bedöms bl. a. tungmetaller (främst Hg, Cd, Pb och Zn),
saltsyra, dioxiner och klorerade organiska kolväten vara miljöfarliga. Dessa
ämnen släpps idag ut i oacceptabla mängder. Åtgärder måste i första hand sättas
in för atl - bygga ut och genomföra produktreglerande åtgärder (ex. förbud mot

kadmium i färgpigment och vissa batterier) 59

— få till stånd överenskommelser som begränsar
spridning av potentiellt Skr. 1986/87:157

miljöfarligt avfall (ex. amalgamavskiljning i dentalbranschen)

- nedbringa utsläppen genom teknisk utveckling av
anläggningarna (t. ex.

avseende förbränningsprocess, stoftavskiljning och rökgasrening).

Samtliga dessa åtgärder är idag genomförbara och måste vidtas innan en

ytterligare utbyggnad av anläggningar för
avfallsförbränning tillåts.

Det kvarstår ändock vissa ekotoxikologiska problem. Även
med de åtgärder som idag kan vidtas kommer nämligen utsläppen från anläggningarna
att innehålla bl. a. små mängder tungmetaller, där kvicksilver och kadmium även
framdeles kommer att vara de mest miljöfariiga ävensom små mängder dioxiner.
Kontrollen måste intensifieras vad gäller påverkan på närmiljön dvs. kontrollen
skall inte enbart avse själva utsläppen utan även deponeringen och utlakningen
av ämnen från aska och stoft samt miljöeffekterna i rökgasernas
nedfallsområden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Avfall har ersatt främst
tung eldningsolja (Eo 2-5) som bränsle. En jämförelse mellan avfall och olja
samt även andra bränslen visar på betydande skillnader, se tabell nedan.

Tabell:
Metallinnehåll per i

megajoule
(MJ) tillförd energi

P-g/Mj

Gas

Ved

Eol

Torv

Eo5

Kol

Avfall

Bly

Kadmium

Kvicksilver

0,04

0,006

0,004

200 10

1

3,0 0,2 0,09

250 10

5

25 0,7 0,0

500 10

4

45000 610 250

Källor: Naturgas-hälsa-miljö och DRAV I MJ = 0,278 kWh

1 ovanstående tabell framgår exempelvis att
kvicksilvermängden är ca 4000 gånger högre i avfall än i eldningsolja 5.
Avfallet innehåller även höga halter av krom (Cr), koppar (Cu), Zink (Zn) och
olika komplicerade organiska ämnen. Vissa ämnen som exempelvis klor och aromater
kan kemiskt reagera och bilda ur miljösynpunkt allvarligare ämnen där dioxin är
en grupp som kan omnämnas. Avfallet är således ett ovanligt bränsle som kräver
speciell uppmärksamhet.

En ökad satsning på avfallsförbränning med längre gående
rening "låser" omhändertagandet av avfall vid dels ett investeringsmässigt
kostsamt behandlingssätt och dels till fjärrvärmesystem med lämplig värmetäthet
som kan förbruka producerad energi. Avfallsförbränning kommer i motsatsförhållande
till återvinning (ex. returpapper med högt bränslevärde), energihushållning
(energisparande) eller energiproduktion på ett miljövänligare sätt (ex.
värmepump på avloppsvatten).

4 Avfallsförbränning - miljökrav, ett renare avfall,
teknik, ekonomi

Flertalet remissinstanser anser att de krav på åtgärder
som ställs såväl när

det gäller källsortering o. d. som tekniska
miljöskyddsåtgärder är motive- 60

rade och
genomförbara. I några fall ställer man sig dock tveksamma fill Skr.
1986/87:157 möjligheterna att klara kraven på utsläppsbegränsningar vid nya
anläggningar. En instans efterlyser en ytteriigare skärpning av kraven.
Möjligheterna att nå de uppställda målen för minskade kvicksilverutsläpp
ifrågasätts i något fall.

Socialstyrelsen: Utsläppen av föroreningarna kan minskas
genom aU avfallet, som skall förbrännas kontrolleras, separeras och sorteras
före förbränning. Därför anser socialstyrelsen det viktigt att en separering av
avfallet sker vid källan. Avfallet kommer därigenom dels att få ett minskat
innehåll av metaller och försurande ämnen, dels ett högre bränslevärde,
eftersom avfall, som skall återvinnas och deponeras inte förbränns.

Lantbruksstyrelsen vill även framhålla vikten av en väl
fungerande källsortering. Genom denna kan särskilt mängden tungmetaller i
förbränningsmaterialet reduceras. Därmed minskar givetvis utsläppsmängderna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Att minska mängden miljöfariiga
ämnen i avfallet är nödvändigt för att minska emissionerna oavsett behandlingsform.
En utökad produktkontroll måste ske så att innehållet av miljöfarliga ämnen, t.
ex. kvicksilver och kadmium, begränsas. Styrning av konsumtionen kan ske med
hjälp av särskilda avgifter pä vissa produkter. Således bör t. ex. genom en
kombination av märkning och pant en utsortering av vissa avfallsslag ur det
vanliga hushållsavfallet kunna erhållas. Genom märkning av varor och
förpackningar kan de enskilda konsumenterna ges möjlighet att välja en
miljövänlig produkt som ger mindre och/eller ofarligare avfall.

I utredningen har endast behandlats konventionellt
hushälls- och industriavfall som kan användas som energiråvara. Riskavfallet
utgör en allt mindre avfallsmängd men kan vid förbränning i små anläggningar ge
upphov till oacceptabla utsläpp. Enligt länsstyrelsens mening bör förbränningen
därför centraliseras till anläggningar med tekniska och ekonomiska
förutsättningar för en fullgod förbränning och rökgasrening.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Betydligt större mängd
avfall skulle kunna källsorteras. För närvarande källsorteras följande i
Sverige:

-
returpapper, 28
kg/per person, är (235 000 ton)

-
järnskrot
(vitvaror), 5 kg/person, år (40000 ton) -glas (300000 ton)

-
batterier,
textilier m. m. 1 kg/person, år

Om varje person alstrar ca 300 kg sopor per är är
nuvarande källsortering ca 13%. Troligtvis kan källsorteringen ökas betydligt
om bra information och riktiga insamlingssystem finns. En stor skillnad
föreligger i insamlingsmängd mellan olika kommuner.

Länssstyrelsen i Norrbottens län: De åtgärder som planeras
för att minska nivåerna på utsläppen i förbränningsanläggningar måste vara
realistiska så att även små anläggningar skall kunna drivas med rimlig ekonomi.
Kraven på utsläpp av t. ex. stoft till 20 mg/nm' som nämnts i rapporten torde
vara för höga för små anläggningar av den storlek som finns i Kiruna.

Svenska Kommunförbundet: Av Sveriges 27
avfallsanläggningar har ca

hälften en kapacitet mellan 3 500 och 25 000 ton/år. Det är alltså relativt

små anläggningar. Lönsamhetsberäkningarna i utredningen har utgått från 61

en
anläggning på 15 MW, vilket motsvarar ca 40 000 årston. De ekonomis- Skr.
1986/87:157 ka slutsatser som presenteras i utredningen är således för
optimistiska för hälften av landets avfallsanläggningar. Därför behövs
övergångsbestämmelser för de mindre anläggningarna, så att kommunerna kan
avveckla avfallsförbränningen utan orimliga kostnader. Ett alternativ kan vara
statliga stimulansåtgärder för investeringar i rökgasreningsanläggningar eller
avveckling.

Sveriges
Industriförbund: Dioxindebatten har troligen underblåsts av att mycket
avancerad analysutrustning har möjliggjort detektering av extremt låga dioxinhalter
ner till pikogramnivä. I denna debatt har man glömt att experimenten, som en
gång antydde vissa dioxiners extrema toxicitet, hade utförts på råttor.
Känsligheten varierar emellerfid mycket starkt mellan olika djurarter, och det
finns ingenting som tyder på att människan tillhör de känsligare arterna.
Tvärtom talar erfarenheterna från Seveso-olyckan 1977 och vissa experiment emot
hög akuttoxicitet hos människan.

Det
kan därför ifrågasättas om det föreslagna riktvärdet för dioxiner på ner till
0,1 ng/m' rökgas är rimligt. Hittillsvarande erfarenheter från undersökta
förbränningsanläggningar visar, att anläggningarnas funktion, skötsel och
driftförhållanden har mycket större betydelse för utsläppsbegränsningen än
eventuell reningsutrustning. Vi föreslår därför att kraven beträffande dioxinutsläpp
formuleras i termer av drift- och förbränningsbetingelser.

Svenska
Värmeverksföreningen: Utredningens förslag fill gränsvärden för utsläpp av
stoft, klorväten och kvicksilver kan innehållas i moderna anläggningar. Äldre
anläggningar förutsätter dock om- och tillbyggnad av t. ex. reningsutrustning,
åtgärder som kan störa de ekonomiska motiven för fortsatt verksamhet. Så länge
mätteknik och analysteknik innebär stor osäkerhet föreslår dock föreningen att
tillåtet utsläpp anges som ett intervall förslagsvis 0,1 till 0,5 ng TCDD ekv/nm.

Svenska
Renhållningsverksföreningen: Några slutliga riktvärden kan inte fastställas med
avseende på tillåtna utsläpp av olika ämnen från avfallsförbränningen (stoft, klorväte,
kvicksilver, dioxiner etc.) innan tillräckligt tekniskt och ekonomiskt beslutsunderiag
föreligger. Föreningen vill här uttrycka den förhoppningen att i samarbete med
statens energiverk och statens naturvärdsverk kunna få arbeta för en samordning
av den tekniska utvecklingen och utbyggnaden av miljöskyddet vid
anläggningarna. Det är angeläget att statens naturvårdsverk m.fl. i ett fidigt
skede för planerande kommuner klarar ut de höga krav på rökgasrening som
föreligger och de stora investeringskostnader som är förknippade med dessa. Mot
bakgrund av de förväntade höga investeringskostnaderna i framtida
avfallsförbränningsanläggningar torde nya anläggningar framdeles endast bli
aktuella i landets största kommuner och/eller vid regional samverkan.

De
riktvärden som anges i rapporten för tillåtna utsläpp av olika ämnen,

främst dioxiner, måste inledningsvis ses som preliminära riktvärden och

gälla till dess att det kan konstateras om värdena är möjliga att innehålla

med hänsyn till effekten hos den rökgasreningsteknik som nu testas. Ett

ytteriigare skäl härtill är vilka juridiskt bindande garantier med avseende

pä lägsta utsläpp som kan lämnas av leverantörerna av rökgasreningsut- 62

rustning.
Slutligen måste kunna klariäggas om mät- och analysmetodiken Skr.
1986/87:157

är så
långt gången att så låga värden som 0,1 ng TCDD/nm' tg vid 10 % CO2

verkligen kan fastslås. Det bör härvid starkt kunna
ifrågasättas om gränsen

för dioxinutsläpp
vid nya anläggningar (0,1 ng TCDD/nm' tg vid 10% CO2

verkligen
är ett verklighetsförankrat (mät- och analyserbart) riktvärde som

reellt kan
fastläggas.

De preliminära riktvärdena bör justeras och anpassas efter
den årligen behandlade avfallsmängden. Det åriiga totalutsläppet av elt visst
ämne bör således vara avgörande för vilka åtgärder som skall vidtas.

Stockholm Energi vill understryka vad som sägs om dioxinutsläpp
från nya anläggningar (0,1 ng TCDD ekv/nm' vid 10% CO2 nämligen aU de måste
inledningsvis ses som preliminära riktvärden under en prövotid och att
definitiva riktvärden sätts efter det att den enskilda anläggningen varit i
drift under några år.

Vi är dock övertygade om att det föreslagna riktvärdet pä
0,1 ng TCDD ekv/nm' vid 10% CO, både kan innehållas och kontrolleras inom en
snar framtid.

Linköpings kommun: Enligt miljö- och hälsoskyddskontorets
uppfattning är de föreslagna riktvärdena mycket härda men inte orimliga.
Teknik för rökgasrening och eldningsteknik har utvecklats under de senaste åren
och energipriserna har utvecklats på sädant sätt att avfallsförbränning är
klart lönsamt. Därmed måste förutsättningar i enlighet med intentionerna i
miljöskyddslagstiftningen anses föreligga - både teknik och ekonomiska
förutsättningar finns för att driva anläggningarna enligt dessa krav. Det är
dock uppenbart att mindre anläggningar kommer att fä problem eftersom de
föreslagna riktvärdena förutsätter stora investeringar.

Utredningen föreslår att de föreslagna riktvärdena skall
gälla vid besiktning. Med tanke på osäkerheten i analysmetoder och länga
svarstider är detta inte helt tillfredsställande. Mätmetoder utvecklade för
snabba och säkra analyser måste utvecklas för att mätningarna och
erfarenheterna från dessa skall kunna påverka produktionen. Stickprovsmätningar
med långa tidsintervall emellan gör det också omöjligt att kontrollera vad som
hänt i fråga om utsläpp mellan mätningarna. Det borde vara möjligt att utveckla
biologiska mätmetoder att följa driften vid en anläggning. Universitetet i
Linköping, Miljö- och hälsoskyddskontoret och Tekniska Verken har inlett en
studie av möjligheterna till att utveckla sådana metoder.

Miljöförbundet: ENA-utredningen anser att utsläppen av
kvicksilver vid dagens förbränningsvolym reduceras från 3,3 ton till 400 kt.
Kvicksilverutsläppen får inte överstiga 0,03 mg/m'. Förutsättningen för denna
minskning av kvicksilverutsläppen är inte bara att ny reningsteknik införs,
utan också bättre personalutbildning och betydligt mer effektiv batteriinsamling
än tidigare. Miljöförbundet fruktar att ENA-utredningens krav på relativt ofarliga
utsläpp av kvicksilver endast blir en from förhoppning. Även om
batteriinsamlingen lyckas - till mer än 50% är knappast möjligt - återstår
kvicksilvret i papper, plast, lysrör m. m., som står för omkring 40% av
kvicksilverutsläppen. Till detta kan läggas att den nya reningstekniken ännu
inte är utvärderad i full skala.

Dioxinutsläpp från 0,5-2 ng/m' tolereras av ENA-utredningen
för be- 63

fintliga anläggningar, för
nya endast 0.1 ng/m Miljöförbundet anser att Skr. 1986/87:157 utsläpp över
0,5 ng/m' vid befintliga anläggnignar inte kan accepteras. Målet bör vara 0,1 ng/m'.

5 Restprodukter, deponering eller avfallsförbränning

Bedömningen
av riskerna med deponering av aska, slagg och andra restprodukter är inte
samstämmiga mellan de sju remissinstanserna som tagit upp deponeringsfrägan.
Uppfattningarna om rapportens jämförelse mellan direkt deponering av avfall och
avfallsförbränning/deponering av restprodukter varierar också.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län: Möjligheterna att nyttiggöra restprodukterna från
avfallsförbränningen, slagg och flygaska, bör utredas vidare. Att använda slagg
vid vägbyggnad m. m. är ett intressant område. Slaggen skulle här till en del
kunna ersätta grus som är en bristvara i länet. För att kunna godta slagg måste
dock ytterligare undersökningar beträffande miljöfarlighet m. m. göras. I en deponi
ligger materialet skyddat och kontrollerat under överskådlig tid medan det i
exempelvis en väg löper risk att blottläggas och okontrollerat flyttas.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län: Med den förbättrade reningen av rökgaserna kommer ansenliga
mängder föroreningar (kvicksilver, kadmium, dioxin m. m.) att ansamlas i den s.
k. rökgasreningsprodukten. Exempelvis kommer detta reningsavfall att innehålla
2 000-3000 kg kvicksilver totalt i Sverige. En grundläggande fråga är vilken
teknik för omhändertagandet som skall användas beroende på vilken utlakning av
föroreningar som sker. Utlakning av metaller och organiska föreningar kan
fortgå i betydande omfattning i hundratals år. Yttre faktorer som
klimatpåverkan kan påskynda utlakningsprocessen. Därför måste deponeringstekniken
av detta koncentrerade avfall ges ett säkert skydd som minimerar utsläppen
till de naturliga halterna i yt- och grundvatten. Längre erfarenheter och studier
saknas av deponering av rökgasreningsprodukter eftersom tekniken för rökgaskondensering
endast varit etablerad något år.

Enligt
länsstyrelsens uppfattning borde avfall med en motsvarande föroreningshalt som
i avfallsförbränningens rökgasreningsprodukter klassas som miljöfarligt avfall.
Detta avfall skulle pä grund av de ansenliga mängderna enligt
miljöskyddsförordningens punkt 2.135. kunna läggas upp eller långtidsförvaras
på en kommunalt avfallsupplag i likhet med långtidslagring av hydroxidslam.
Planering, uppläggning, kontroll på lång sikt m.m. förbättras om rökgasreningsprodukterna
klassas som miljöfarligt avfall.

Med
ledning av den kontroll länsstyrelsen bedriver av både avfallsför

bränning och deponeringsanläggningar bedöms deponering av avfall vid

tillståndsprövade upplag ge upphov till mindre antal och mindre mängd

miljöfarliga ämnen jämförelse med förbränning. Under förutsättning att

avfallet deponeras "torrt och tätt", vilket anger bl.a. speciellt
packnings- 64

förfarande och system för
ytavrinning, begränsas mängden lakvatten och Skr. 1986/87:157 dess halt av
föroreningar.

Vid
jämförelse med avfallsförbränning bildas endast små mängder försurande ämnen,
mindre mängder metaller släpps ut pä grund av begränsad korrosion och viss fasfiäggning
av metallerna inklusive kvicksilver i organiskt material, ingen nybildning av
"giftiga" organiska föreningar som exempelvis dioxin (sällan
djupbränder). Föroreningarna frän ett avfallsupplag uppsamlas via lakvattendränering
till en lakvaltendamm där en viss behandling kan ske såsom sedimentering och oxidering.
Därefter leds oftast lakvattnet till det kommunala avloppsreningsverket för
biologisk och kemisk rening.

Vid
genomläsning av utredningen kan man få den föreställningen att det endast är
avfallsförbränning som kan minska avfallsvolymen. 1 själva verket minskas
volymen i stort sett lika mycket vid deponering (60—80%) beroende pä främst kompakteringsgrad
men även genom naturlig sättning. Kompaktering med tung maskinell utrustning
förekommer som regel.

Svenska
Naturskyddsföreningen: Utlakning av tungmetaller är det allvarligaste
problemet när man diskuterar miljöpåverkan från ett upplag av slagg, flygaska
och rökgasreningsprodukter, medan detta synes vara ett mindre problem vid
deponering av obehandlat avfall. Däremot är utlakningen av organiska ämnen
från avfallsdeponierna ofullständigt känd.

Det
finns flera faktorer, som talar till avfallsdeponeringens fördel. Vid de utlakningsförsök
utredningen hänvisar till har slaggen före utlakningen befriats från
metallskrot. Detta sänker givetvis de erhållna metallhalterna i lakvattnet frän
sopförbränningsslagg. Värdena för lakvatten frän avfallsdeponier är hämtade
frän gamla tippar, som kan befaras innehålla miljöfarligt avfall och metallrikt
industriavfall och kanske rentav ibland bränts för att minska avfallets volym.
Det är alltså missvisande att jämföra värdena från dessa äldre och sämre skötta
tippar med nya askupplag, där betydligt större krav ställs på underiag,
täckning m. m. Det finns tvärtom kemiska skillnader, som gör att tungmetallerna
binds mycket hårdare till det organiska avfallet med s. k. komplexbindningar.
Den kalkrika (basiska) rökgasreningsprodukt som erhålls vid den torra
rökgasreningen med kalkinblåsning orsakar också uUakningsproblem. Vid högt pH (basisk
reaktion) ökar nämligen lösligheten av de flesta metallsalter jämfört med de
neutrala förhållanden (pH mellan 5 och 8) som råder i en avfallsdeponi. Om man
i stället använder kondensering ("våt rening") uppstår ett annat
vattenvårdsproblem. Även om den kondenserade vätskan neutraliseras och renas
genom kemisk fällning, återstår stora mängder ca 2-procentig saltlösning, som
även innehåller vissa mängder kvicksilver och andra tungmetaller. I Uppsala
kommer t. ex. 20 m' per timme att via dagvattenledningen ledas ut i Fyrisån.
Detta innebär ett åriigt utsläpp av ca 1 300 ton klo-ridjoner och 100-200 ton
sulfatjoner, vilket särskilt vid låg vattenföring kan påverka växt- och
djurlivet i vattendraget.

Sammanfattningsvis
kan konstateras att deponering av avfall måste ske

på ett sådant sätt att miljöpåverkan från upplaget blir minimal, även sedan

upplaget övergivits och skötseln upphört. Vi kan inte förutsätta att framti

da generationer skall behandla lakvatten från vår tipper. Tipparna skall 65

täckas så att lakvattenflödena blir små.

Tekniska
verken i Linköping AB: Vid jämförelse mellan förbränning och Skr. 1986/87:157 deponering
anser vi det angeläget att understyrka att deponeringsalterna-tivet belastas
med de hälso- och miljöproblem som uppstår då alternativt bränsle ersätter
bortfallet av avfallsenergi. Eftersom Sverige importerar bränsle för
uppvärmning innebär avfallsförbränning i samband med fiärr-värmeproduktion att
importen av föroreningar minskas.

Genom
att deponera det avfall som inte kan materialätervinnas och sedan utvinna den
metangas som produceras vid avfallets nedbrytning, kan en betydande del av
avfallets energi utvinnas. Metangasbildningen är en naturlig process, som
uppstår vid nedbrytningen av energirikt organiskt material utan lufttillträde.
Om gasen inte tillvaratas kan den ställa till problem genom sin brandfarlighet
och genom att försvåra plantering av träd på före detta soptippar m. m. Det är
bra för miljön om metangasen tillvaratas, och det är dessutom enkelt och
billigt att utvinna gasen. Vid förbränning av gasen bildas endast koldioxid och
vatten. I utredningen uppskattas att ca 30% av avfallets energiinnehåll kan
utvinnas på detta sätt. Denna uppskattning är sannolikt för låg. Nordvästra
Skånes Renhållningsbolag i Helsingborg beräknar att 50—60% av energin (jämfört
med avfallsförbränning) kan utvinnas genom styrd deponering, där man strävar efter
att fä en sådan sammansättning av avfallet att metangasbildningen stimuleras.

Denna
metod innebär också en viss möjlighet att lagra avfallets energi, eftersom den
gas som inte omedelbart förbrukas till stor del lagras i tippen och kan tas ut
när energibehovet ökar.

6 Forskning och utveckHng

Remissinstanserna
tillstyrker genomgående de förslag som redovisas i rapporten. Större satsningar
efterlyses av bl. a. energiforskningsnämnden. Styrelsen för teknisk utveckling
utvecklar sin syn på forskningsfrågorna och är allmänt kritisk till rapporten.

Socialstyrelsen:
Utredningen pekar på att det finns brister i kunskapsunderlaget även om de
inte är så allvarliga att de begränsat möjligheterna att ta ställning till
aktuella frågor. Dessa brister i underiagel gäller såväl tekniker för att
reducera utsläpp och andra störningar som effekter på hälsa och miljö.

Socialstyrelsen
anser att det är viktigt och angeläget att forskning bedrivs om hälso- och
miljöeffekterna av främst metaller och dioxiner och dioxinliknande ämnen.
Socialstyrelsen tillstyrker de åtgärds- och handlingsprogram som utredningen
tar upp under kapitel 10.5.

Livsmedelsverket:
En mycket viktig faktor i detta sammanhang är sambandet mellan
kvicksilverutsläpp och kroppsbelastning med kvicksilver genom intaget av kontaminerad
fisk hos framför allt havande kvinnor. För detta ändamål behövs en kraftig
resursförstärkning av livsmedelstoxikolo-gisk forskning.

Det
behövs systematiska undersökningar för att nå fram till en realistisk

uppfattning om omfattningen av livsmedelskontaminering samt kroppsbe- 66

lastning (dioxin). På
grund av tekniska analyssvårigheter är detta område Skr. 1986/87:157 ännu
mycket bristfälligt bearbetat. Därför är enligt livsmedelsverket upprättandet
av ett nytt, specialiserat laboratorium för analyser av dioxiner - såsom
föreslagits av naturvärdsverket - ett nödvändigt och betydelsefullt steg i rätt
riktning.

Energiforskningsnämnden:
Utredningen innehåller förslag om forskningsinsatser pä ett flertal områden.
Särskilt poängteras att området i många fall medför krav på "långsiktig
grundforskning vid högskolor och forskningsinstitutioner." Härvid
identifieras följande områden:

-
forskning om grundläggande
avfallsförbränningsprocesser: 1-2 Mkr/tre år

-
forskning om organiska
föreningar: 2-3 Mkr/tre år

-
forskning rörande kvicksilver:
I Mkr/tre år

-
basinsatser inom toxikologisk
forskning: 5-10 Mkr/fem är.

Förutom
denna satsning på grundläggande forskning föreslås insatser för utvecklings-
och demonstrationsarbete:

-
bränsleberedning: 1 Mkr/år

-
mätresurs för rutinanalyser: 10
Mkr -1- 3 Mkr/år.

Vidare
specificeras ett antal områden där medelsbehovet inte kan uppskattas:

-
restprodukter-deponeringsteknik

-
utvärdering av rökgasreningssystem

-
styrning och reglering av
förbränningsprocessen

-
förgasningsprocesser.

Styrelsen
för teknisk utveckling: I promemoria 1985-05-09 från Industridepartementet och
Jordbruksdepartementet anges de riktlinjer för utredningen som bör gälla. Vad
beträffar genomförandet av uppdraget sägs att nära samarbete bör ske med bl. a.
"andra berörda myndigheter."

STU,
som alltsedan slutet av 1970-talet har haft det största FoU-ansvaret inom EFUD-programmet
för såväl energi- som materialåtervinningsfrågor samt miljöaspekter på dessa,
har under utredningsarbetets gång inte givits möjligheter att deltaga i
referensgruppen eller ge synpunkter på lämpliga personer i den tillsatta sakkunniggi-uppen.
Inte heller har STU varit inblandat i något av de nio delprojekten som bildar
direkt underiag för kapitel och bilagor i rapporten. Så långt STU har kunnat utröna
har ingen handläggare eller annan ansvarig person inom STU kontaktats inför
denna rapport. STU finner förfaringssättet oacceptabelt särskilt som mycket
arbete lagts ned från STUs sida för att finna praktiska samarbetsformer mellan
de många aktörer som finns inom detta mängfa-cetterande område samt för att få
igång realistiska FoU-projekt inom området.

STU
redogör vidare för sitt arbete med avfalls- och återvinningsfrågan.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län: Länsstyrelsen vill i likhet med Linkö

pings kommun fästa uppmärksamhet på behovet av utvecklingsarbete när

det gäller bra mätmetoder för utsläppsövervakningen av bl. a. kvicksilver

och dioxiner. T. ex. utveckling av instrumenten som medger snabba an

alysresultat och som därmed direkt kan användas i den dagliga driften.

Likaså metoder som medför möjligheter att med lägre ekonomiska insatser 67

än
idag bedriva ett effektivt tillsynsarbete.

Tekniska verken i
Linköping AB: Utredningen föreslår att de föreslagna Skr. 1986/87:157 riktvärdena
skall gälla vid besiktning. Med tanke på osäkerheten i analysmetoder och långa
svarstider är detta inte helt tillfredsställande. Mätmetoder utvecklade för
snabba och säkra analyser måste utvecklas för att mätningarna och ertarenheterna
från dessa direkt skall kunna påverka produktionen. Stickprovsmätningar med
långa tidsintervall emellan gör det också omöjligt att kontrollera vad som hänt
i fräga om utsläpp mellan mätningarna. Det borde vara möjligt att utveckla
biologiska mätmetoder som ger helt andra möjligheter än traditionella
mätmetoder att följa driften vid en anläggning.

7 Övrigt

Inom
detta avsnitt belyses dels internationella frågor dels genomförande -och
kontrollfrågor.

Styrelsen
för teknisk utveckling: STU deltar som svensk representant inom EG:s
återvinningsprogram. Det har bl. a. rört hushållsavfallets mängd och
sammansättning — nya metoder för beräkning av dessa storheter samt hydrering
av plastkontaminerat papper. Med Clean Japan Center i Japan har två FoU-konferenser
genomförts på temat återvinning. Svenska Renhållningsverksföreningen har därvid
dragit det tunga lasset vid genomförandet av konferenserna. En tredje
konferens är planerad till våren 1987.

Landsorganisationen:
Att Sverige besitter kunskaper för att kunna utveckla förbränningsteknik och
minska miljöbelastningen till omgivning och människor är viktigt att kunna
demonstrera i det internationella arbetet mot luft- och vattenföroreningar.

Därför
är det bra att detta ingår som en viktig punkt i handlingsprogrammet.
Betydelsen av väl utbildad personal för att tekniska anläggningar skall fungera
som avsett är också av stort värde att visa i det internationella arbetet.

8 Avfallsproblemen i stort, hushållning/återvinning,
samhällets strategi

Dessa
delar av remissen belyser frågor som är av betydelse för bedömningen av
utredningen, men som delvis faller utanför direktiven för utredningsarbetet.

Naturvetenskapliga
forskningsrådet: NFR vill inledningsvis understryka vikten av att
naturresurshushållningen i ökande omfattning baseras på ekologiska principer.
Betydande insatser inom forskning och utveckling kommer att krävas härför och
ett systemtänkande utvecklas som för en produkt täcker hela förloppet från
material (råvaror) över produktionsprocess och distribufion till förbrukning
och avfallshantering. De frägor som skall besvaras är i stora drag tämligen
givna och innefattar exempelvis:

68

-
hur minimera avfallet frän
produktionen Skr. 1986/87:157

-
hur minimera avfallet från
produkten

-
hur bygga in återanvändningsmöjligheter
i produkten

-
hur skapa nylligheter ur avfall

-
hur minimera effekterna på
ekosystemen och människans hälsa (miljöeffekterna).

Industri,
myndigheter m.fl. måste mera målmedvetet än hittills driva dessa och liknande
hushållningsfrågor. Recirkulationen i systemet måsle på sikt intensifieras och
avfallsmängderna minska. Utbyggnaden av kapaciteten för avfallsförbränning får
inte medföra att intresset för dessa överordnade mål för resurshushållningen
riskerar att avta och målen sättas åt sidan.

Svenska
Naturskyddsföreningen: Föreningen anser atl samhällets hantering av avfall bör
bygga på återvinning i så stor utsträckning som möjligt. Denna princip har
också riksdagen uttalat sig för i ett beslut 1975. Utvecklingen sedan dess har
emellertid visat att återvinningen inte fungerat i den omfattning som var
tänkt. Dessutom har efterfrågan pä återvunnet material bortsett från papper
och järnskrot, varit mycket begränsad. Deponering av avfall har fortsatt i stor
utsträckning samtidigt som anläggningar för avfallsförbränning kommit till
användning. Ingen av dessa metoder är tillfredsställande från miljösynpunkt sä
länge miljöfarliga ämnen, l.ex. kvicksilver och kadmium, finns i avfallet eller
bildas vid dess hantering (t. ex. dioxiner och försurande ämnen). Därtill
kommer nackdelarna från resurshushållningssynpunkt. Det är därför nödvändigt
att begränsa eller eliminera bl. a. tungmetallinnehållet i avfallet. Det är
också nödvändigt att öka återvinningen genom effektivare system för
källsortering och andra metoder samt att skapa ökad efterfrågan pä återvunnet
material. Därtill vill föreningen starkt betona behovet av att problemet angips
vid roten, dvs. att de totala mängderna avfall i samhället minskas genom
åtgärder i produktionsledet.

Föreningen
konstaterar att naturvårdsverket och industriverket i utredningen "Energi
ur avfall" nu fastslagit det föreningen länge hävdat, nämligen att
befintliga anläggningar för avfallsförbränning är oacceptabla från
miljösynpunkt. Verken kräver därför att effektivare reningsanläggningar installeras
och att utsläppskraven skärps. Under förutsättning att så sker anser verken att
miljöstörningarna blir så begränsade att fortsatt avfallsförbränning kan
accepteras, även i nytillkommande anläggningar.

Svenska
Naturskyddsföreningen har inga direkta erinringar mot under

laget för utredningens slutsatser men har en betydligt mer restriktiv inställ

ning till avfallsförbränning. Denna inställning grundas på konsekvenserna

för miljön (osäkerhet om vissa utsläpp och deras effekter, risker för drifts

törningar m. m.) och resurshushållningen (återvinning sker av energi men

inte av material). Föreningen kan därför inte acceptera att avfallsförbrän

ningen ökar i omfattning, varken genom utbyggnad av befintliga anlägg

ningar eller genom att nya anläggningar upförs. Föreningen kräver dessut

om, i likhet med naturvårdsverket och industriverket, att befintliga för

bränningsanläggningar snarast möjligt förses med bästa tillgängliga re

ningsteknik. 69

Svenska Renhållningsverksföreningen: Oavsett produkt- och
avfallssam- Skr. 1986/87:157 mansättningen måste målsättningen alltid vara att
ur avfallet utnyttja dess material- och energiresurser så långt det är tekniskt
och ekonomiskt motiverat. Genom ändringar i produktsammansättning och
konsumtionsmönster, genom bortsortering av för en viss avfallsbehandling
olämpligt avfall redan vid källan, genom optimerad drift av avfallsbehandlingsanlägg-ningarna
och genom rening av de förorenade restprodukterna efter avfallsbehandlingen
åstadkoms de nödvändiga insatserna för att minimera påverkan på den externa
miljön från samhällets avfallsproduktion. Enbart åtgärder i avfallsbehandlingsledet
är otillräckliga, oavsett vald behandlingsmetod. Primärt måste produktions-
och konsumtionsmönstret påverkas.

Tekniska verken i Linköping AB: Rapporten anger höjda
deponeringsavgifter som en möjlig väg att öka återvinningsandelen. Den kommunala
självkostnadsprincipen och förbudet att ha annat än skälig avkastning på insatt
kapital ger ett tak för avgifterna.

Om
avgifterna ändock skulle kunna sättas avsevärt högre än självkostnaden ökar
risken för att små privata deponier öppnas. För tillsyn krävs administrativa
åtgärder som komplement för att undvika att det blir ökad miljöbelastning vid
ökad avgiftsdifferentiering.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987

70