Prop. 1986/87:161

Regeringens skrivelse 1986/87:161

om uppföljning av handlingsprogram i handikappfrågor

Skr. 1986/87:161

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle all la del av vad som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 23 april 1987.

Pä
regeringens vägnar

Kjell-Olof
Feldt

Bengt
Lindqvist

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I
skrivelsen redovisas regeringens bedömningar med anledning av riksdagens
beslut (SoU 1985/86: 11, rskr. 1985/86: 159) angående en uppföljning av
Handlingsprogram i handikappfrågor.

1
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 161

Rättelse:
Sid 1, årtal ändras från 1987/88 till 1986/87.

Socialdepartementet Skr. 1986/87:161

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 1987

Närvarande:
statsråden Feldt, ordförande, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Lindqvist

Skrivelse om uppföljning av handlingsprogram i handikappfrågor

Inledning

I
juni 1982 överiämnade den särskilda beredningsgrupp som haft i uppdrag atl
svara för genomförandel av del internationella handikappåret sitt förslag till
Handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982: 46) till regeringen. I
beredningsgruppen ingick företrädare för samtliga fem riksdagspartier, vissa
departement och myndigheter, Landsfingsförbundel, Svenska kommunförbundet,
arbetsmarknadens parter samt handikapporganisationerna.

Våren
1983 anmälde regeringen handlingsprogrammet för riksdagen i en skrivelse
(1982/83: 131). I denna konstaterades bl. a. aft handlingsprogrammet borde
ingå i regeringens underiag för kommande ställningstaganden inom
handikappområdet. I skrivelsen framhölls vidare atl också landstingskommunerna
och primärkommunerna kunde använda programmet på motsvarande sätt saml att det
borde få betydelse för de statliga myndigheterna i deras planering och
verksamhet med syfte att inom givna resurser fullfölja arbetet inom
handikappområdet.

Handlingsprogrammet
i handikappfrågor togs upp av riksdagen i anslutning till behandlingen av 1986
års budgetproposition (prop. 1985/86: 100, bil. 7). Med anledning av motioner
angående riktlinjer för handikappolitiken framhöll socialutskottet att det var
angeläget att följa upp handlingsprogrammet. Riksdagen borde under
nästkommande riksmöte fä en redovisning för hur handlingsprogrammet
förverkligats på olika områden och för de åtgärder som vidtagits från
regeringens sida för att påskynda utvecklingen. Utskottet hemställde att
riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
Riksdagen beslutade den 9 april 1986 i enlighet med vad socialutskottet
hemställt (SoU 1985/86: 11, rskr. 159).

Regeringen
beslutade den 29 maj 1986 att uppdra åt statens handikappråd att göra den
uppföljning av handlingsprogrammet i handikappfrågor som riksdagen beslutat om.
Statens handikappråd har i mars 1987 redovisat resultatet av denna uppföljning
till regeringen.

Föredragandens
överväganden Skr. 1986/87:161

Det handlingsprogram i handikappfrågor som utarbetades i
anslutning till det internationella handikappåret är elt i flera avseenden
unikt dokument. 1 programmet har på samhällsområde efter samhällsområde
handikappades situation analyserats, problem identifierats och förslag till
lösningar presenterats. Genom handlingsprogrammet har företrädare för samtliga
fem riksdagspartier och handikapporganisationerna kunnat redovisa en gemensam
syn på handikappades situation och i enighet lämna förslag till åtgärder som
syftar fill atl förbättra handikappades levnadsförhållanden.

Handlingsprogrammet i handikappfrågor är mycket omfattande
och de många förslag lill åtgärder som lämnas är av starki skiftande karaktär.
På en del punkter fordrar elt förverkligande av programmet myckel omfattande
samhällsförändringar, medan det på andra förutsätter mer begränsade insatser.
Förslagen ställer krav på åtgärder inom alla samhällets nivåer och sektorer.
Del berör såväl staten, landstingskommunerna och primärkommunerna, som
företag, organisationer och enskilda.

Den omständigheten att förslagen är av så skiftande
karaktär innebär självfallet också alt de ekonomiska och praktiska
möjligheterna att under en begränsad tidsperiod förverkliga dem varierar
kraftigt. Delta faktum föranledde den beredningsgrupp som utarbetade förslaget lill
handlingsprogram att göra följande konstaterande i programmets förord:

"Det är inle vare sig praktiskt eller ekonomiskt
möjligt alt under en tioårsperiod undanröja alla de hinder på skilda
samhällssektorer som försvårar för människor med funktionshinder atl nå full
delaktighet och jämlikhet i samhället. Vissa av de åtgärder som föresläs är
dessutom av så genomgripande art all de kräver lång tid för sitt genomförande
och därför endast kan hinna påbörjas under programperioden."

När regeringen i en skrivelse (1982/83: 131) våren 1983
anmälde handlingsprogrammet i handikappfrågor för riksdagen konstaterades att
programmet borde ingå i regeringens bedömningsunderiag för kommande
ställningstaganden. Vidare uttalade regeringen atl även landstingskommunerna
och primärkommunerna borde kunna använda programmet på motsvarande sätt, samt
alt det skulle kunna få betydelse förde statliga myndigheterna i deras
planering och verksamhet att inom givna resurser fullfölja del handikappolitiska
arbetet. I skrivelsen konstaterades också alt samhällsekonomin var ansträngd
och att kostnadskrävande reformer måste anstå lill dess ekonomiska
förutsättningar skapats för atl genomföra dem. Vidare framhölls att del i
ekonomiskt kärva tider är särskilt viktigt all genom fördelningspolitiska
åtgärder och genom effektivt ulnytfiande av tillgängliga resurser minska
klyftorna mellan handikappade och andra.

Insatserna för att utveckla samhällets stöd till
handikappade har haft och kommer även framdeles atl ha hög prioritet i
regeringens politik. Trots att samhällsekonomin varit hårt ansträngd under de
fem år som förflutit sedan handlingsprogrammet överlämnades till regeringen,
har betydande framsteg kunnat göras pä en rad områden. Dessa insatser har möjliggjorts
genom en aktiv fördelningspolitik och etl effektivt ulnytfiande av samhällsresurserna.
De handikappolitiska reformerna som genomförts har utgjort en viktig del i
regeringens samlade strävanden att uppnå ökad social trygghet och rättvisa i samhället.

Statens handikappråd,
som fått regeringens uppdrag att göra den upp- Skr. 1986/87: 161 följning av
handlingsprogrammet som riksdagen beslutat om, har gjort en genomgång av
utvecklingen inom handikappområdet sedan handlingsprogrammet färdigställdes år
1982. Rådets uppföljning av handlingsprogrammet bifogas denna skrivelse som
bilaga.

Min
bedömning är alt regeringens handikappolitik varit framgångsrik och i god
överensstämmelse med 1982 års handlingsprogram. Samtidigt som regeringen ägnat
kraft åt att sanera den svenska ekonomin, har positionerna inom
handikappområdet kunnat flyttas fram på viktiga områden. Som framgår av
statens handikappråds uppföljning har ett betydande antal handikappolitiska reformer
genomförts under programperioden. De handikappolitiska insatserna har, som
rådet konstaterar, "finansierats genom omprioriteringar av regeringen och
är således resultat av en sådan fördelningspolitik som enligt
handlingsprogrammet är nödvändig".

Jag
vill betona att detta naturiigtvis inte skall uppfattas som om regeringen är
helt tillfreds med hur samhället är utformat ur handikappsynpunkl. Fortfarande
återstår en rad brister som successivt måste undanröjas om målet full
delaktighet och jämlikhet skall kunna förverkligas. Regeringens ambition är
därför att fortsätta reformarbetet inom handikappområdet. Även i del framtida
handikapparbetet kommer programmet att fungera som ett viktigt underlag.

De
åtgärder som regeringen vidtagit för alt påskynda utvecklingen inom handikappområdet
har omfattat nära nog samtliga samhällsområden och varit av starkt skiftande
karaktär. Eftersom statens handkappråd i sin uppföljning av handlingsprogrammet
både sakkunnigt och ingående redovisat utvecklingen inom området vill jag här
endast kortfattat och i stora drag påminna riksdagen om något av vad som gjorts
sedan år 1982 med sikte pä att förbättra handikappades situation och
förverkliga handlingsprogrammet. Låt mig påpeka att de bedömningar som görs i
den bilagda uppföljningen självfallet är statens handikappråds. Med detta vill
jag säga att regeringen inte nödvändigtvis på varje enskild punkt delar rådets
uppfattning.

En
serie åtgärder har vidtagits för all stärka handikappades sociala och ekonomiska
trygghet. Riksdagens beslut atl avskaffa de karensdagar inom sjukförsäkringen
som infördes på initiativ av den dåvarande regeringen har, som rådet framhåller
i sin uppföljning, haft stor handikappolitisk betydelse. Även 1985 års
riksdagsbeslut atl avskaffa de differentierade avgifterna inom sjukvården måste
betraktas som väsentligt ur handikappsynpunkt. Låt mig i sammanhanget även
nämna andra åtgärder som vidtagits för alt inom socialförsäkringens ram
förstärka handikappades ekonomiska trygghet. Jag avser här bl. a. höjningen av
nivåerna inom handikappersättningen, reformeringen av vårdbidraget saml
förbättringen av föräldraförsäkringen.

Genom
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt ulveck-Hngsstörda m. fl. som
trädde i kraft den I juli 1986 har betydelsefulla steg tagits i strävandena att
integrera psykiskt utvecklingsstörda i samhället. Samtidigt har den nya
lagstiftningen medverkat till att psykiskt utvecklingsstördas rättsliga
ställning stärkts påtagligt. En särskild arbetsgrupp

bereder
för närvarande frågan om behovet av omsorger för andra barn och Skr.
1986/87: 161 ungdomar än dem som nu omfattas av lagen. " '

I
överensstämmelse med handlingsprogrammet har en serie insatser gjorts för att
ge handikappade utökade möjligheter fill ett eget och självständigt boende. År
1985 beslutade riksdagen på förslag av regeringen om åtgärder med sådan
inriktning (prop. 1984/85: 142, BoU 24, SoU 4 y, rskr. 347). Genom
riksdagsbeslutet har vissa nya stödformer på området införts, samtidigt som
kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen för alla medborgare kommit till
klarare uttryck i lagstiftningen. En grundläggande förutsättning för alt fler
handikappade skall kunna bo i egen bostad är att olika former av stöd- och
hjälpinsatser kan ges i tillräcklig omfattning. Genom den förändring av
statsbidraget till den sociala hemhjälpen som infördes år 1984 har förulsättningar
skapats för fortsalt utveckling och förnyelse av verksamheten.

En
rad insatser har under programperioden gjorts med syfte att förbättra handikappades
möjligheter till arbete. Genom de nya stödformerna särskilt lönebidrag och inlroduklionsslöd
som infördes år 1984 har framförallt svårt handikappades möjligheter till
förvärvsarbete utökats. Antalet anställda med lönebidrag har också ökat
avsevärt. Andra vikliga insatser som förstärkts påtagligt under perioden är
bidraget till arbetsbiträde samt bidraget lill arbelstekniska hjälmedel. I
årets budgelpropostion har regeringen bl. a. lagt fram förslag om utökade
resurser till Samhällsförelag molsvarande 500-600 nya platser, samt
förbättrade möjligheter för unga gravt handikappade att erhålla arbete inom
ungdomslagen genom höjd åldersgräns till 25 år.

Av
särskilt stor betydelse för atl förhindra ulslagning från arlbelslivet är de
nya reglerna i arbetsmiljölagen (1977: 1160), som ger skyddskommittéerna etl
ansvar för att arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhel bedrivs för de
anställda pä arbetsplatserna. Sedan den 1 januari 1986 gäller också som etl
villkor för statsbidrag till företagshälsovården, att denna har kompetens och
erforderliga resurser alt bedöma anpassnings- och rehabiliteringsverksamhel.

Ett
av de vikfigasle målen inom handikappolitiken är atl förstärka unga handikappades
möjligheter till arbete och därmed förhindra förtidspensioneringar. Under
programperioden har flera olika åtgärder vidtagits med denna inriktning.
Handikappkommittén (A 1982:03) föreslog i sitt slutbetänkande (Ds A 1984:12)
Vägar till arbete för handikappade all handikappade ungdomar i stället för
förtidspension skulle erhålla ett särskilt rehabiliteringsstöd. Med anledning
av all kommitténs förslag till teknisk lösning kritiserades i betydande utsträckning
i remissbehandlingen, har denna fråga överiämnats till
rehabiliteringsberedningen (S 1985:02) för ytteriigare överväganden.

Utbildningsväsendet
har under programperioden tillförts betydande resurstillskott med syfte att
förbättra handikappade elevers möjligheter till en god utbildning i del
ordinarie skolsystemet. Genom inrättandet av de fem planeringsregionerna har förutsällningar
skapats för en utvidgad regional samverkan i arbetet med att förbättra
handikappade elevers utbildningsmöjligheter. Även den regionala pedagogiska
stödpersonalen har ul-

ökats kraftigt under de
senaste åren. För närvarande utgör dessa omkring Skr. 1986/87: 161 25% av länsskolnämndernas
fasta personal. Som statens handikappråd påpekar i sin uppföljning, har
integreringen av handikappade elever i den ordinarie skolan ökat under den
aktuella perioden. Som en följd härav har behovet av anpassade läromedel ökat
kraftigt. Rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH),
som har lill uppgift att förse handikappade elever med anpassade läromedel, har
åriigen tillförts särskilda resurstillskott för all kunna svara mot dessa
ökande behov.

Låt
mig ge ytterligare några exempel på åtgärder som regeringen vidtagit inom
utbildningsområdet. Den 1 juli 1986 trädde den nya skollagen (1985:1100) i
kraft, som nu omfattar också särskolan. Därigenom har grundsatsen om en skola
för alla kommit fill klart uttryck. Landstingen är fortfarande huvudmän för
särskolan, men enligt bestämmelserna i den nya skollagen kan en
landstingskommun på vissa villkor överlåta åt en primärkommun att svara för
särskoleundervisningen. Fr. o.m. läsåret 1984/85 inrättades i Örebro ett
särskilt riksgymnasium för hörselskadade elever. En särskild satsning görs för
närvarande med specialpedagogisk fortbildning av lärare och personal vid
riksgymnasiet.

Jag
skulle vilja avsluta min genomgäng av exempel pä åtgärder som under
programperioden vidtagits för att i linje med handlingsprogrammets anda förbättra
handikappades sitution med alt peka på ytteriigare några betydelsefulla
framsteg som kunnat uppnås.

På
kultur- och medieområdet har vikliga insatser gjorts för att öka handikappades
delaktighet. Bl. a. har statens bidrag för utgivning av talböcker och lätUästa
böcker ökat påtagligt, samtidigt som stödet till Sveriges dövas riksförbunds
produktion av videogram förstärkts avsevärt. Med statligt stöd utges vidare en
nyhetstidning av rikskaraktär för begåvnings-handikappade. I sammanhanget bör
också nämnas den försöksverksamhet med tallidningar för synskadade som
bedrivits. Taltidningskommitlén vänlas under våren 1987 lämna förslag till
regeringen om hur en permanent verksamhet med tallidningar skall utformas.

Handikappforskningen
har - som statens handikappråd anger - successivt förstärkts och utvecklats.
Regeringen har nyligen i den forskningspolitiska proposifionen (prop. 1986/87:
80) lagt förslag som ytterhgare förbättrar förutsättningarna för en utveckling
av området. Bl. a. föreslås all forskningsrådsnämnden får ell samordningsansvar
inom handikappforskningen och därvid även får särskila resurstillskott, samt
att styrelsen för teknisk utveckling ges medel för utökad forskning kring
hjälpmedel för handikappade.

Handikapporganisationerna
har haft en avgörande betydelse för de framsteg som har kunnat nås i del handikappolitiska
arbetet. Organisationernas insatser har varit nödvändiga för såväl den
utveckling som skett i samhället kring synen på handikapp, som för den konkreta
utformningen av olika insatser. Även i framtiden kommer samhället - stat,
kommuner och landsting - att vara beroende av en stark och engagerad handikapprörelse
om målet full delaktighet och jämlikhet skall kunna uppnås. En viktig
förutsättning för detta är alt organisationerna ges goda ekonomiska villkor att
verka under. Jag kan konstatera all även i delta avseende har positionerna
under programperioden kunnat flyttas fram väsentligt.

Sammanfattningsvis kan jag
konstatera att ett stort antal åtgärder vidta- Skr. 1986/87: 161 gits under
programperioden i linje med handlingsprogrammet i handikappfrågor. Trots dessa
åtgärder är bristerna i samhället allfiämt omfattande, och på flera punkter har
handlingsprogrammet ännu inte kunnat genomföras. Min slutsats av detta är att
politiken även framdeles måste inriktas på en rättvis fördelning av
samhällsresurserna, med målmedvetna förstärkningar inom handikappområdet.
Endast då kan målet om full delaktighet och jämlikhet förverkligas.

Hemställan

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har
anfört i det föregående.

Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar i enlighet med
dennes hemställan.

Bilaga Skr. 1986/87:161

1987-03-23

1537
-03- 27

statens handikappråds redovisning av uppdrag att följa
upp

Handlingsprofiram i handikappfrågor______________________

1 INLEDNING

Handikappfrågorna hade sitt genombrott i åren kring
1960. En ny syn på funktionshindrade växte fram. Den utgår från.
uppfattningen om alla människors lika värde. Handikappfrågorna blev
politiska frågor. På alla nivåer, hos staten, i landstingskommunerna
och i kommunerna, vidtogs mer systematiskt än förut åtgärder för
att tillgodose funktionshindrades behov. Denna syn var en förutsättning
för reformerna inom handikappområdet. Den har utvecklats inom handikapprörelsen.

Handikappätgärdernas utveckling och handikapprörelsens
framväxt är två samtidiga företeelser. Deras inbördes förhållande,
hur de påverkat varandra, är inte klarlagt. Att dessa skeenden
varit beroende av varandra är dock tydligt. Det är en angelägen
uppgift att närmare belysa sambandet mellan handikappätgärdernas och
handikapprörelsens utveckling. Detta sker f n inom ett forskningsprojekt,
som finansieras av medel, regeringen beviljat från allmänna
arvsfonden.

Åtgärderna inom handikappområdet utvecklades snabbt
under 1960-talet och första hälften av 1970-talet. Arbetet främjades
av den ekonomiska tillväxten, som finansierade en rad reformer och
nya resurser. Insatserna spände över vida områden. De gav uttryck både
för att alla frågor har en handikappaspekt och för att alla
människor är berörda av handikappfrågorna.

Under andra hälften av 1970-talet förändrades
situationen. De ekonomiskt goda tiderna för staten och kommunerna
upphörde, och ekonomin försämrades. Alltjämt genomfördes vissa
reformer och tillfördes handikappområdet resurser. Men efter ett
par år fick även handikappade vara med och bära följderna av de
sämre tiderna.

Sådan var situationen, när Handlingsprogrammet i
handikappfrågor offentliggjordes i augusti 1982. Programmet ar omfattande
och långsiktigt, men inte fullständigt. Det betonar, att det
varken är praktiskt eller ekonomiskt möjligt att ens under en
tioårsperiod undanröja alla hinder överallt i samhället, som
försvårar för funktionshindrade att nå full delaktighet och jämlikhet.

Regeringen underströk dessa förhållanden i skrivelse
till riksdagen år 1983. Regeringen förklarade vidare, att
handlingsprogrammet borde ingå i dess bedömningsunderlag för kommande
beslut inom handikappområdet. Samhällsekonomin var ansträngd, och
kostnadskrävande reformer måste anstå, till dess finansiella
förutsättningar skapats för att genomföra dem. Regeringspolitiken
skulle dock få en mera aktiv prägel med handlingsprogrammet som riktlinje.

Skr. 1986/87: 161

Socialutskottet noterade med tillfredsst ä llelse, att ett handlingsprogram utarbetats, och
att det r å dde enighet om det. Enligt
utskottets mening borde programmet utg ö ra
en viktig utg å ngspunkt f ö r det fortsatta arbetet p å handikappomr å det.
Riksdagen delade utskottets uppfattning.

Tidigt under programperioden tog statens handikappr å d p å sig att f ö lja upp handlingsprogrammet. F ö r detta arbete tillsatte r å det å r 1985 en
referensgrupp med f ö retr ä dare f ö r statliga myndigheter,
Landstingsf ö rbundet, Svenska kommunf ö rbundet och handikappr ö relsen. Med programperioden avses i denna skrivelse
tiden fr å n handlingsprogrammets publicering
h ö sten 1982.

Ä r
1986 fann socialutskottet det angel ä get
att f ö lja upp handlingsprogrammet. S ä rskilda sk ä l
h ä rf ö r var tv å rapporter om v ä sentliga skillnader i utbyggnad och utformning av
kommunernas service till handikappade. Det var Handikappf ö rbundens centralkommitt é s (HCK:s) rapport Socialtj ä nsten och handikappinsatserna i kommunerna 1985 och
statens handikappr å ds Kartl ä ggning (Ds S 1985:6) av det ekonomiska st ö det till handikappade. Utskottet betecknade det som
framkommit i rapporterna som oroande.

Enligt socialutskottets mening borde mot denna bakgrund
riksdagen f å en redovisning i tv å h ä nseenden, n ä mligen dels hur handlingsprogrammet f ö rverkligats p å
olika omr å den, dels f ö r de å tg ä rder som regeringen vidtagit f ö r att p å skynda
utvecklingen. Riksdagen besl ö t enligt
utskottets hemst ä llan. Statens handikappr å d har erh å llit
regeringens uppdrag att g ö ra den beg ä rda uppf ö ljningen
av handlingsprogrammet.

Uppdraget redovisas i denna skrivelse med i huvudsak den
disposition av materialet som gjordes i handlingsprogrammet. Dess kapitelindelning
anv ä nds s å ledes. Vissa fr å gor, som inte n ä rmare behandlades i programmet, tas upp i
skrivelsen under den rubrik d ä r de ansetts
n ä rmast h ö ra hemma.

I enlighet med uppdraget redovisar skrivelsen, hur 1982 å rs handlingsprogram f ö rverkligats under den hittills g å ngna
programperioden. Skrivelsen ä r i s å m å tto en avst ä mning av l ä get
v å ren 1987. Statens handikappr å d konstaterar p å
flera st ä llen i skrivelsen, att mycket å terst å r att g ö ra inom handikappomr å det. Det g ä ller alla offentliga och enskilda
huvudm ä n. R å det anser, att handlingsprogrammet, som s å ledes inte p å
l å ngt n ä r ä r f ö rverkligat, alltj ä mt b ö r tj ä na som
riktlinje f ö r arbetet. I n å gra fall finns sk ä l
att komplettera programmet. I skrivelsen redovisas, som nyss n ä mndes, synpunkter ä ven inom vissa omr å den, som
inte direkt tas upp i programmet.

Statens handikappr å ds
referensgrupp f ö r uppf ö ljning av handlings-prograjnmet uttalade sig å r 1986 f ö r
att statliga myndigheter, Landstingsf ö rbundet,
Svenska kommunf ö rbundet och handikappr ö relsen skulle ombedjas inkomma till handikappr å det med redog ö relse
f ö r utvecklingen under
programperioden. Synpunkter har l ä mnats
av ett 50-tal instanser. Det insamlade materialet ä r omfattande. Referensgruppen har f ö rordat, att materialet ska st ä llas samman ocr. ges ut av handikappr å det som ett underlag i den handikappolitiska
debatten. R å det avser att publicera en s å dan sammanst ä llning
f ö re sommaren 1987.

2 ALLM Ä NNA
UTG Ä NGSFiraKTER

Som allm ä nna utg å ngspunkter f ö r
1982 å rs Handlingsprogram i handikappfr å gor diskuteras ett antal grundsatser inom
handikappolitiken. Programmet sl å r
fast, att tryggheten och gemenskapen i samh ä llet
ska omfatta alla, s å ledes ä ven handikappade. Det konstateras, att betydande
insatser har gjorts under de senaste å rtiondena
inom handikappomr å det. Arbetet ä r dock bara i sin b ö rjan, och mycket å terst å r att g ö ra.
Detta uttalande ä ger alltj ä mt sin riktighet.

Handlingsprogrammet anger som en v ä gledande princip, att handikappade har r ä tt till levnadsf ö rh å llanden, som ä r
likv ä rdiga med andra m ä nniskors, och att detta inte f å r p å verkas av sv ä ngningar i samh ä llsekonomin.
Det s ä gs ä ven, att utrymmet f ö r reformer p å handikappomr å det
inte f å r g ö ras beroende av den ekonomiska tillv ä xten, utan att å tg ä rderna m å ste utg å ifr å n en r ä ttvis och socialt medveten f ö rdelningspolitik. Vidare har framh å llits, att handikappolitiken ska medverka till att
klyftorna mellan handikappade och andra utj ä mnas.

Strax efter handlingsprogrammets publicering inledde
regeringen h ö sten 1982 å tg ä rder f ö r att å terst ä lla anordningar f ö r
social trygghet, som hade ansetts inte kunna beh å llas under den ekonomiska tillbakag å ngen omkring å r 1980. H ä rvid hade f ö rst
och fr ä mst v ä rdes ä kringen av pensionerna och
avskaffande av karensdagarna inom sjukf ö rs ä kringen stor handikappolitisk betydelse. Under
programperioden har vidare ett antal v ä rdefulla
reformer genomf ö rts, och inte ov ä sentliga nya resurser tillf ö rts handikappomr å det.
Insatserna har finansierats genom omprioriteringar av regeringen och ä r s å ledes
resultat av en s å dan f ö rdelningspolitik som enligt handlingsprogrammet ä r n ö dv ä ndig.

En utv ä rdering av
hur handlingsprogrammet hittills f ö rverkligats,
visar dock att handikappfr å gorna inte kunnat g ö ras oberoende av den k ä rva ekonomiska situationen. Arbetet inom handikappomr å det har fortsatt att p å verkas av den ekonomiska kris som uppstod mot slutet av 1970-talet.

m ö -

I detta sammanhang b ö r
n ä mnas, att handikappr ö relsen forts ä tter
att st ä lla sig avvisande till de s k noll-direktiven,
dvs regeringens allm ä nna till ä ggsdirektiv till samtliga kommitt é er och utredare ang å ende utredningsf ö rslagens inriktning; senaste utg å va å r 1984 (Ei
Dir 1984:5)- Kritiken har s ä rskilt g ä llt skyldigheten f ö r kommitt é erna att kombinera reformf ö rslag med f ö rslag
o besparingar inom utredningsomr å det, och att
reformer ska genomf ö ras med of ö r ä ndrade eller
minskade resurser. Nolldirektiven har i den handikappolitiska debatten
betecknats som en sp ä rr f ö r utveckling i handlingsprogrammets anda.

I handlingsprogrammet diskuteras ä ven f ö ljderna av
de ramlagar som stiftades omkring å r
1980. H ä rvid avses h ä lso-och sjukv å rdslagen
samt socialtj ä nstlagen. Enligt
handlingsprogrammet kan s å dana lagar motverka m å len f ö r
handikappolitiken, bl a genom att handikappfr å gor f ö rs undan vid prioritering mot krav
fr å n grupper, som har l ä ttare att h ä vda
sina intressen. Analyser under programperioden besannar dessa farh å gor, t ex statens handikapp-

Skr. 1986/87:161

r å ds kartl ä ggning av det ekonomiska st ö det och HCK:s rapport om socialtj ä nsten i kommunerna. Den nya omsorgslagen, som ä r ett resultat av beredningsarbete under
programperioden, fick d ä rf ö r en annan inriktning med en klar r ä ttighetskatalog
f ö r sin personkrets .

Det b ö r ä ven n ä mnas, att i anslutning till
diskussionen om ramlagar framf ö rts kritik
mot ö verg å ng fr å n specialdestinerat till generellt
statligt st ö d till kommunerna. Det ä r viktigt, att statsbidragen till hemtj ä nst, f ä rdtj ä nst och skola beh å ller
sitt v ä rde f ö r handikappade genom att ä ven
i forts ä ttningen vara specialdestinerade.

Den snabba utvecklingen inom informationsteknologin har
tilldragit sig intresse under programperioden. Det knyts stora f ö rhoppningar till att den nya teknologin ska st ä llas i handikappades tj ä nst. Det finns emellertid ocks å en p å erfarenhet
grundad oro, f ö r att utvecklingen ska ö ka klyftorna mellan m ä nniskor med och m ä nniskor utan funktionshinder och s å ledes skapa nya handikapp i samh ä llet. B å de
statsmakterna och handikappr ö relsen uppm ä rksammar dessa fr å gor.
Handikappforskningen har definierats under programperioden som tv ä rvetenskapliga och m å ngdifferentierade insatser f ö r
att minska klyftorna mellan handikappade och andra. Resurserna f ö r forskningen har ö kat. Det ä r dock tydligt, att den beh ö ver mer resurser f ö r att ge ö nskade resultat.

Kommunernas och landstingskommunernas yttersta ansvar f ö r handikappades v ä lf ä rd dryftas under de allm ä nna utg å ngspunkterna
f ö r handlingsprogrammet. Detta
konstaterar, att det kan vara sv å rt att å stadkomma likv ä rdiga
insatser, och att dessa kan komma att skifta starkt b å de mellan olika landstingskommuner och prim ä rkommunerna emellan. Programmets farh å gor har ä ven
i detta avseende besannats. Klyftorna har ö kat
i m ö jligheter att f å grundl ä ggande
behov av boendeservice, f ä rdtj ä nst och hj ä lpmedel tillgodosedda. F ö r att v ä nda
utvecklingen har socialstyrelsen under programperioden genom en rad Allm ä nna r å d och andra
skrifter angivit metoder och modeller f ö r
hur kommuner och landstingskommuner kan bygga upp bra handikappomsorg. En s å dan ska sj ä lvfallet
omfatta alla handikappgrupper. Eftersom vissa grupper i skiftande sammanhang f å r st å tillbaka,
medicinskt handikappade kan n ä mnas som
exempel, finns det anledning att g ö ra
detta p å pekande. Kunskapen om dem ä r alltj ä mt
otillr ä cklig, b å de i kommuner och landstingskommuner.

Det m å ä ven n ä mnas, att ett antal
landstingskommuner och kommuner antagit handlingsprogram f ö r handikappomr å det.
Det g ä ller S ö der-manUands, Kalmar, Kristianstads, Ö rebro och Kopparbergs l ä ns landstingskommuner. Av kommunerna har 25 antagit
handlingsprogram.

Handlingsprogrammet uttalar sig f ö r att 1976 å rs
finansieringsprincip - vilken f ö rdes fram av
handikapputredningen och i debatten ofta kallats ansvarsprincipen - ska tr ä da i till ä mpning.
Programmet betonar s å ledes, att tillg ä nglighet f ö r
handikappade ska vara en sj ä lvklar del i
varje verksamhet. Kostnaderna f ö r anpassning
av verksamheten ska d ä rmed vara en sj ä lvklar del av kostnaderna f ö r denna och finansieras p å samma s ä tt
som verksamheten

11

Skr. 1986/87: 161

i ö vrigt. Det ä r sv å rt att under
programperioden hitta exempel p å att
finansieringsprincipen till ä mpats.
Snarare tyder tecken p å fortsatt uppslutning f ö r meningen att å tg ä rder f ö r
handikappade ä r sociala å taganden, som ska finansieras med skattemedel. Detta
syns ä tt finns b å de inom den offentliga sektorn och hos n ä ringslivet. Texttelefonerna f ö r d ö va och
dagstidningarna f ö r synskadade f å r anf ö ras som
exempel p å att i varje fall televerket och
dagspressen inte delar handlingsprogrammets uppfattning i detta avseende.

3 DEMOKRATI OCH INFLYTANDE

Handlingsprogrammet behandlar vissa demokratifr å gor i ett s ä rskilt
avsnitt och talar f ö r m ä nniskans r ä tt att p å verka den egna situationen. Dessa fr å gor har utvecklats i den handikappolitiska debatten
under programperioden. Handikappr ö relsen
h ä vdar m ä nniskornas r ä tt
att best ä mma ö ver sin person och sin privata bel ä genhet.
Denna uppfattning har s ä rskilt kommit till uttryck i synen
p å hur behovet av personlig hj ä lp, f ä rdtj ä nst och hj ä lpmedel
ska tillgodoses. Som det i debatten har sagts, handlar det egentligen om m ä nniskornas makt ö ver
sin situation. I den nya omsorgslagen uttrycks det i stadgandet om att
verksamheten ska vara grundad p å respekt f ö r den enskildes sj ä lvbest ä mmander ä tt och integritet. Dialogen med handikappr ö relsen har lett till insatser f ö r att ö ka
m ä nniskornas m ö jligheter att best ä mma ö ver sig sj ä lva. I budgetpropositionen f ö r budget å ret
1987/88 hemst ä ller regeringen, inom ramen f ö r organisationsst ö det,
om s ä rskilda medel å t handikappr ö relsen
f ö r detta ä ndam å l.

I detta sammanhang b ö r
ä ven n ä mnas, att beslut enligt socialtj ä nst-
och omsorgslagarna f å r ö verklagas som f ö rvaltningsbesv ä r. Denna r ä tt
uppfattas som en grundl ä ggande f ö ruts ä ttning f ö r att beslutade tj ä nster ska komma de enskilda m ä nniskorna
till del. I allm ä n debatt tid efter annan framf ö rda krav p å
begr ä nsning av besv ä rsr ä tten avvisas
av handikappr ö relsen. F ö r att denna r ä tt
ska bli en verklighet f ö r den enskilde, ä r det dock n ö dv ä ndigt, att hon i enlighet med f ö rvaltningslagen f å r
information oc besv ä rsr ä tten, hj ä lp att ö verklaga, om hon ä r
missn ö jd, samt hj ä lp att utf ö ra
sin talan.

F ö rmyndarskapsutredningen lade å r 1986 fram f ö rslag
om avskaffande av m ö jligheterna till omyndigf ö rklaring. Detta har stor betydelse f ö r m å nga, som p å grund av omyndigf ö rklaring inte f å r ut ö va sin r ö str ä tt.

Statens handikappr å d
tar i denna skrivelse i flera sammanhang upp å tg ä rder, som beh ö vs f ö r att alla m ä nniskor med funktionshinder ska f å ett v ä rdigt
och gott boende. Frihet fr å n institutioner ä r en f ö ruts ä ttning f ö r
demokrati och inflytande. D ä rf ö r ä r å tg ä rder som
syftar till goda f ö rh å llanden i vanliga milj ö er ett
villkor f ö r att utveckla demokrati. Detta st ä ller krav p å
kommunerna att erbjuda bra service. Det finns emellertid ett motst å nd mot ut-m ö nstringen
av institutionerna. I en del fall å beropas
ekonomiska motiv f ö r att beh å lla dem. I andra h ä vdas, att god omsorg bara kan ges i institutionella former. Det beh ö vs ä nnu mycken
information till dem som stannat i ä ldre
tankekretsar och talar f ö r att institutionerna ska beh å llas.

12

Skr.
1986/87: 161

P å liknande s ä tt f ö rekommer det
i debatten synpunkter p å att bra socialtj ä nst och annan s å dan
service st ä ller sig f ö r dyr f ö r
stat och kommun. Det f ö rmenas, att m ä nniskor med funktionshinder st ä ller f ö r
stora krav p å den offentliga sektorn. Samtidigt
kan den uppfattningen h ö ras, att den offentliga sektorn ä r f ö r stor och f ö r kostnadskr ä vande.
Vidare f ö rekommer uttalanden om att m ä nniskor med funktionshinder ö verutnyttjar samh ä llelig
service. Det talas om missbruk av socialtj ä nst,
fast ä n de politiska besluten om den
inte innefattar regler om begr ä nsning i det
avseende, d ä r missbruket s ä ges f ö rekomma.

Ä ven
i dessa fall ä r behovet av information stort. Det
beh ö vs ocks å b ä ttre
kunskaper i handikappfr å gor samt ä ndrade attityder och v ä rderingar till handikappade. Unders ö kningar
om handikappades levnadsf ö rh å llanden, som tid efter annan gjorts, ä r bra instrument f ö r att ö ka opinionen f ö r
snabbare å tg ä rder till begr ä nsning av hindren f ö r handikappade i samh ä llet. S å dana unders ö kningar b ö r
sj ä lvfallet avse alla
handikappgrupper.

Den fortg å ende
decentraliseringen av beslut om å tg ä rder har debatteras fr å n demokratisynpunkt. Decentralisering f ö rsv å rar ö verblicken och s ä tter
i fara garantin f ö r insatser. Handikappr ö relsen ser med oro p å m ö jligheterna att h ä vda handikappades intressen, n ä r besluten allt mer aka fattas i kommuner och i
kommundelar. Enligt statens handikappr å ds
uppfattning inger en alltf ö r l å ngt driven decentralisering oro f ö r
att skillnaderna ö kar mellan kommunerna i utbyggnad
och utformning av service å t handikappade.

I den handikappolitiska debatten har under programperioden
rests krav p å lag, som f ö rbjuder diskriminering av m ä nniskor med funktionshinder. Det har blivit allt sv å rare att godtaga, att grova former av diskriminering
f å r st å op å talade. Den uteblivna reaktionen
leder till ett slags samh ä lleligt samtycke till handikappades
utest ä ngning. H ä rigenom motarbetas m å len f ö r politiken inom handikappomr å det.

Handlingsprogrammet talar f ö r ö kat finansiellt st ö d till handikapporganisationerna, s å v ä l fr å n staten till riksf ö rbunden som fr å n landstingskommunerna och
kommunerna till l ä nsorganisationerna och det lokala
f ö reningslivet. Ett ä ndam å l med st ö det ä r enligt
handlingsprogrammet att st ä rka handikappades inflytande och d ä rmed fr ä mja
utbyggnad av .handikapp å tg ä rderna. Programmet understryker, att samh ä llet st ä ller
och m å ste st ä lla allt st ö rre
anspr å k p å handikappr ö relsens medverkan f ö r utformningen av b å de handikappolitiken och de praktiska handikapp å tg ä rderna.
Handikappades erfarenheter kan inte undvaras i arbetet.

I handlingsprogrammet betonas, att det statliga st ö det till han-'dikappr ö relsen inte bara ska kompensera f ö r
den h ö ga inflationen Vid tiden f ö r programmets tillkomst, utan ocks å ge ett reellt ekonomiskt tillskott. Under
programperioden har dessa intentioner delvis f ö rverkligats. Statsbidragen till handikapporganisationernas allm ä nna verksamhet, som under programperiodens f ö rsta budget å r
var 31 milj.kr., uppg å r budget å ret 1986/87 till 49 milj. kr. Bidraget f ö resl å s f ö r budget å ret
1987/88 till 55,5 milj. kr. Antalet organisationer med statsbidrag har ö kat fr å n
27 till 29.

13

Skr.
1986/87: 161

Ö kningen
av statsbidraget till handikappr ö relsen ä r stor, j ä mf ö rt med utvecklingen inom andra omr å den. Organisationernas behov av statsbidrag ä r emellertid ocks å
stora. Statens handikappr å d har till uppgift att f ö resl å , hur
regeringen ska f ö rdela anvisade medel mellan
organisationerna. I detta arbete har r å det
insett, att statsbidragen alltj ä mt beh ö ver utvecklas, trots f ö rb ä ttringarna under programperioden.

Regeringen har under programperioden beviljat
handikapporganisationerna ö kat underst ö d fr å n allm ä nna arvsfonden f ö r
s ä rskilda projekt och f ö rs ö ksverksamhet.
Dessa medel ä r f n omkring 19 milj. kr. per å r. D ä remot f å r handikapporganisationerna, med ett par undantag,
inte l ä ngre bidrag fr å n statens kulturr å d
till utgivning av sina tidskrifter. F ö r
handikapporganisationernas internationella verksamhet har inf ö rts ekonomiskt st ö d under programperioden.

I fr å gan om bidrag till handikappr ö relsen p å
l ä ns- och kommunplanet betonar
handlingsprogrammet, att landstingskommuner och kommuner b ö r svara f ö r
ett ekonomiskt st ö d, som ger m ö jligheter till ett aktivt och fortl ö pande arbete. St ö det
skiftar idag mycket, b å de landstingskommunerna emellan och
mellan prim ä rkommunerna. Det ä r dessutom s å ,
att en del organisationer, fr ä mst bland de
mindre, st å r utanf ö r st ö det. Detta ä r generellt fortfarande otillr ä ckligt. Inte minst g ä ller detta med tanke p å de vidgade
intressepolitiska uppgifter som organisationerna f å tt genom decentralisering, ramlagar och minskad specialdestination
av statsbidrag.

Handlingsprogrammet behandlar vissa fr å gor om l ä nshandikappr å den och de kommunala handikappr å den. Programmet understryker handikappr å dens betydelse som organ f ö r kunskap i handikappfr å gor samt som fasta former f ö r samverkan mellan den offentliga sektorn och
handikappr ö relsen. Det ä r dock angel ä get,
att r å den inte f å r lyfta av ansvar fr å n andra kommunala organ. De b ö r
d ä remot medverka till att kommunala
handlingsprogram f ö r handikappomr å det utarbetas. R å den
har otillr ä ckliga resurser f ö r sin betydelsefulla verksamhet. Dessa synpunkter ä ger alltj ä mt
riktighet. Endast p å f å h å ll kan r å den g ö ra
verkningsfulla insatser f ö r de sm å grupperna.

4 F Ö REBYGGANDE Å TG Ä RDER

Handlingsprogrammet ä gnar
f ö rebyggande å tg ä rder stor
uppm ä rksamhet. Under programperioden
har den handikappolitiska debatten f ö rskjutits
och mer ä n tidigare tagit upp dessa fr å gor.

H ä lsopolitiken ö kar i betydelse inom handikappomr å det. Dels upp-.m ä rksammas,
diskuteras och fr ä mjas mer ä n tidigare å tg ä rder som syftar till b ä ttre h ä lsa f ö r alla till undvikande av sjukdom och funktionsneds ä ttningar. Dels betonas starkare, att personer med funktionsneds ä ttningar har ä nnu
st ö rre sk ä l ä n andra att
v ä rna sin h ä lsa. F ö r
den som ä r funktionshindrad ä r d ä rvid f ö rebyggande å tg ä rder betydelsefulla f ö r att hindra, att hennes skador f ö rv ä rras eller att nya skador uppst å r. B ä ttre och
konsekventare information fr å n
socialstyrelsen och sjukv å rdshuvudm ä nnen och inte minst insatser fr å n handikappr ö relsen
har givit en del resultat.

14

15

Skr. 1986/87: 161

F ö rebyggande å tg ä rder vidtas
fortl ö pande av ansvariga instanser inom
den offentliga sektorn. Det kan n ä mnas
en rad insatser som har betydelse i m ä nniskornas
vardag, n ä mligen f ö reskrifter om produktion, distribution och f ö rs ä ljning av
livsmedel, best ä mmelser f ö r personal inom serviceyrken samt f ö rbud mot reklam f ö r
h ä lsofarliga varor.

Inom trafiks ä kerheten
och arbetarskyddet p å g å r en utveckling f ö r att f ö rhindra olycksfall och sjukdom. Ä ven i dessa avseenden har å tg ä rder till
skydd f ö r m ä nniskor med funktionshinder betydelse. Handikappinstitutet har under
programperioden ä gnat ö kad uppm ä rksamhet å t fr å gor om hj ä lpmedels s ä kerhet.

Som f ö ljd av den h ä lsopolitiska propositionen (prop. 1984/85:181, SoU
39, rskr 400) har socialstyrelsen inlett ett arbete med h ä lsopolitiska program. Dessa avser s ä rskilt f ö rebyggande
å tg ä rder mot psykisk oh ä lsa och r ö relseorganens sjukdomar. I en skrift om utvecklingslinjer
inom h ä lso- och sjukv å rden formuleras kraven p å arbetsmilj ö
och trafikmilj ö . Styrelsens arbete inriktas p å att bygga upp en nationell h ä lsopolitisk strategi i enlighet med VH0:s program. Å tg ä rderna f ö r att f ö rebygga
trafikolyckor g ä ller bl a information till
myndigheter och organisationer. I detta ä mne
har socialstyrelsen givit ut flera skrifter, bl a om trafiktr ä ning f ö r
handikappade barn.

En intensifierad upplysningsverksamhet om tobakens
skadeverkningar f ö rbereds. Ä r 1983 har arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen
utf ä rdat allm ä nna r å d om begr ä nsning av tobaksr ö kning
i lokaler f ö r gemensamt bruk.

I konsumentverkets uppgifter ing å r att f ö rebygga
risker f ö r liv och h ä lsa. Flera projekt syftar till att f ö rhindra skador, som kan leda till funktionsneds ä ttning. Exempel ä r
att stoppa f ö rs ä ljning av leksaker, som kan f ö rorsaka
syn- eller h ö rselskador. Av intresse f ö r personer med funktionshinder ä r vidare ett arbete om brands ä kerhet f ö r
m ö bler och madrasser.

Arbetet f ö r h ä lsoskydd i bostaden blir allt viktigare med h ä nsyn till handikappade, som vistas l å ng tid inomhus. Konsumentverket har skrivit ett
faktablad om fukt och m ö gel och planerar ett om inomhusluften.
Allergier ä r vanliga och ö kar. Verket f å r
allt fler anm ä lningar om problem med m ö bler, inredningstextilier, kl ä der, kosmetisk-hygieniska medel, leksaker och
nickelprodukter. Å tg ä rder diskuteras med branschen ang å ende
allergi och m ö bler. Krav p å minskad formaldehydexponering i bostaden ö verv ä gs. Det planeras
ocks å å tg ä rder f ö r att minska nickelexponeringen. Enligt beslut av
marknadsdomstolen m å ste leksaker med n ö tskalsfyllning ha tydlig information om
allergirisken.

Barnmilj ö r å det arbetar med barns s ä kerhet och milj ö .
Till r å det har knutits en referensgrupp f ö r barns ä kerhet
med uppgift att samla erfarenheter, stimulera till och samordna olika insatser,
sprida information samt uppm ä rksamma
brister i barns milj ö . Barnmilj ö r å det framh å ller, att barnolycksfallen under senare tid ä ndrat karakt ä r.
En del olyckor har direkt samband med det ö kande
v å ldet i samh ä llet.

Skr.
1986/87: 161

I debatten framf ö rs
kritik mot att kommuner och andra huvudm ä n
f ö rs ö ker h å lla nere sina kostnader genom att
st ä da mindre i skolor, daghem och p å arbetsplatser. Det f ö rekommer ocks å , att underh å llet av lokaler, redskap och materiel minskas. Dessa
f ö rh å llanden kan medf ö ra ö kade allergiproblem.

Handlingsprogrammet understryker betydelsen av att
motverka torftiga bostadsmilj ö er och isolering,
som blir f ö ljden h ä rav. De planer f ö r
utm ö nstring av institutioner som
utvecklats och bekr ä ftats under programperioden ä r i detta perspektiv en f ö rebyggande insats. M ö jligheten att avst å fr å n institutioner ä r
beroende av bra socialtj ä nst i vanliga milj ö er, d ä r m ä nniskorna sj ä lva
best ä mmer ö ver sin situation. N ä r h ä nvisning till institutioner inte beh ö ver tillgripas, d ä rf ö r att samh ä llet
garanterar god omsorg i vanliga milj ö er,
vinns i livskvalitet å t den enskilde och f ö rebyggs handikapp.

Handlingsprogrammet tar upp fr å gan om fosterdiagnostik. Under programperioden har
denna fr å ga fortsatt att diskuteras. Bland
andra har i debatten handikappr ö relsen
avvisat en fosterdiagnostik, som inriktas p å
abort av skadade foster. Den ska i st ä llet
anv ä ndas f ö r att behandla och bota. Å r 1985 tillsatte regeringen ett medicinskt-etiskt r å d. R å det ska ä gna sig s ä rskilt
å t fr å gor om m ä nsklig integritet och alla m ä nniskors lika v ä rde.
Insemina-tionsutredningen har f å tt 1 uppdrag
att arbeta med fr å gor om fosterdiagnostik.

5 V Å RD OCH BEHANDLING

M å let f ö r h ä lso- och sjukv å rden ä r god h ä lsa och v å rd
p å lika villkor f ö r hela befolkningen. Handikappade ä r st ö rre konsumenter
av sjukv å rd ä n befolkningen i ö vrigt. Bra h ä lso- och sjukv å rd
ä r en f ö ruts ä ttning, inte
bara f ö r att handikappade ska ö verleva, utan ocks å f ö r ett meningsfullt liv.

Fortfarande finns stora regionala och sociala skillnader b å de i befolkningens h ä lsa och i tillg å ng p å h ä lso- och sjukv å rd. Ett led i arbetet f ö r v å rd p å lika villkor ä r
ö verg å ngen å r 1985 till schabloniserad ers ä ttning till sjukv å rdshuvudm ä nnen, ber ä knad
per person inom sjukv å rdsomr å det, den s k Dagmarreformen.

N ä r systemet inf ö rdes, uttalades dock oro f ö r att det skulle g ö ra det sv å rt f ö r handikapporganisationer att bedriva alternativ ö ppenv å rd.
Erfarenheterna visar, att farh å gorna inte
varit ogrundade. Den i organisationernas regi erbjudna alternativa sjukv å rden f ö r
psoriatiker har sv å rt att h ä vda sig i h ä lso-
och sjukv å rden, d ä rf ö r att det prestationsrelaterade
bidraget fr å n den allm ä nna f ö rs ä kringen tagits bort.

F ö r att utj ä mna m ä nniskors m ö jligheter till v å rd
har regeringen under programperioden tillsatt en arbetsgrupp, som f ö reslagit å tg ä rder f ö r
att ö ka rekryteringen av l ä kare till glesbygdsl ä nen och till allm ä nl ä karv å rden. Under 1980-talet har
expansionen inom h ä lso- och sjukv å rden begr ä nsats.
F ö r att forts ä tta att satsa p å angel ä gna omr å den,
st ä lls ö kade krav p å att befintliga resurser omf ö rdelas. Utbyggnaden av prim ä rv å rden f å r inte ske p å
specia

16

17

Skr. 1986/87: 161

listv å rdens bekostnad. Den oro som
uttrycks i handlingsprogrammet f ö r brister i
specialistv å rden kvarst å r. Handikapporganisationerna har under perioden
protesterat mot indragning av specialisttj ä nster
och nedl ä ggning av kliniker och avdelningar
p å sjukhusen.

Inom vissa omr å den
har h ä lso- och sjukv å rden inte kunnat m ö ta behoven. K ö er har uppst å tt. Uppm ä rksamheten
har kommit att riktas p å k ö erna till gr å starr-, h ö ftleds- och kransk ä rloperationer. Men m å nga m ä nniskor med andra funktionsneds ä ttningar kan inte heller erbjudas v å rd och behandling. Angel ä gna behov, bl a inom njur-sjukv å rden, har m å st
skjutas p å framtiden. Socialstyrelsen har f å tt i uppdrag att i samarbete med Landstingsf ö rbundet kartl ä gga
och analysera k ö situationen i landstingskommunerna
inom olika medicinska omr å den. Ett f ö rslag om riksk ö
har presenterats under v å ren 1987.

Under programperioden har den h ö gspecialiserade v å rden
ä gnats uppm ä rksamhet. Socialstyrelsen har f å tt s ä rskilda
medel f ö r att utarbeta ett underlag f ö r v å rdplanering
i samverkan mellan sjuk-

U 28,

1

grund f ö r
propositionen, har handikappades och kroniskt sjukas problem och behov inte beaktats
tillr ä ckligt.

Ett funktionshinder hos en patient inneb ä r ofta en komplikation vid diagnostisering och
behandling av en sjukdom. Kritik mot sjukv å rden
g ä ller brist p å kunskap om funktionshinder. Inte minst dryftas
psykiskt utvecklingsst ö rdas sv å righeter att f å
god sjukv å rd, d ä rf ö r att personalen inte kan deras
speciella problematik.

Handikapporganisationerna framh å ller ä ven, att ö ppettider, sv å righeter
att f å kontakt med medicinsk personal
samt bristande kontinuitet i l ä karkontakterna,
tidsbest ä llning och l å nga v ä ntetider
alltj ä mt, liksom vid tillkomsten av
handlingsprogrammet, utg ö r problem. Regeringen bedriver i
samarbete med landstingskommunerna ett antal projekt, som syftar till att
utveckla en b ä ttre service inom h ä lso- och sjukv å rden.

Handikappades behov av god v å rd och omsorg behandlades å r
1984 i bet ä nkandet Bo p å egna villkor, som utarbetades av social- och
bostadsdepartementen. D ä refter aktualiserades f ö r riksdagen en rad å tg ä rder f ö r att ö ka
m ö jligheterna till hj ä lp i hemmet och i annan ö ppen verksamhet utanf ö r institutionerna (prop. 1984/85: 142, BoU 24, rskr 347). Fr o m
budget å ret 1984/85 har riksdagen enligt
regeringens f ö rslag anvisat ett s ä rskilt st ö d
till kommunerna f ö r att utveckla och f ö rnya hemtj ä nsten.
De tv å f ö rsta å ren f ö rdelades medel till ca 240 projekt. Projekten har varit inrik-■tade
p å att minska institutionsv å rd genom insatser i n ä rmilj ö n.

I B § h ä lso- och sjukv å rdslagen sl å s fast ett ansvar f ö r landstingskommunerna att samverka med handikapporganisationerna n ä r det g ä ller
att planera och utveckla verksamheten. Landstingsf ö rbundet har å r
1984 rekommenderat sjukv å rdshuvudm ä nnen att uppr ä tta
former f ö r en s å dan samverkan. Den har dock etablerats i f å l ä n.
Organisationernas erfarenheter ä r, att
samverkan i huvudsak begr ä nsats till information fr å n huvudmannen.

2 Riksdagen 1986/87. i saml. Nr 161

Skr. 1986/87:161

Under programperioden har den fem å riga f ö rs ö ksverksamheten med f ö rtroenden ä mnder utv ä rderats. HCK har varit kritisk mot n ä mndernas organisation och verksamhet. HCK anser,
att deras viktigaste uppgift ä r att st ö dja patienten att tillvarata sina r ä ttsliga m ö jligheter.
P n p å g å r arbete med att f ö resl å lag om f ö rtroenden ä mnder inom h ä lso-
och sjukv å rden.

S ä rskilda ungdomsavdelningar inom l å ngv å rden
konserverar tanken p å att unga m ä nniskor f ö r
avsev ä rd tid ska vistas d ä r. Socialstyrelsen har p å konferenser och i ö verl ä ggningar med huvudm ä nnen framh å llit,
att resurser i st ä llet b ö r satsas p å
boende utanf ö r sjukv å rden enskilt eller undantagsvis i grupp.

Socialstyrelsen och Landstingsf ö rbundet har å r
1985 inventerat antalet patienter med sv å r
traumatisk hj ä rnskada inom somatisk l å ngtidssjukv å rd.
Totalt ing å r 406 patienter i å ldern 11-65 å r
i unders ö kningen. Socialstyrelsens
bostadssociala inventering visade, att n ä stan
2 500 l å ngv å rdspatienter ä r under 65 å r. En s ä rskild
analys av de yngres situation kommer att g ö ras.

Fr å gan om alternativ till l å ngv å rden har
ocks å tagits upp i socialstyrelsens
allm ä nna r å d om socialtj ä nstens insatser f ö r vuxna handikappade. I r å den s ä gs, att
handikappade inte ska bo permanent p å
institution, att bostads- och socialpolitiken m å ste samordnas och att ett samarbete mellan landsting och kommun m å ste till. I allm ä nna
r å d om samordnad ä ldreomsorg utvecklar socialstyrelsen former f ö r samarbete mellan kommuner och landstingskommuner
i syfte att hitta alternativ till l å ngv å rden.

Inom psykiatrin inneb ä r
utvecklingen fler v å rdtillf ä llen och kortare v å rdtider. Antalet platser inom den slutna psykiatriska v å rden har fortsatt att minska. Å r 1981 fanns ca 29 000 platser, och å r 1986 ca 21 000. En del av minskningen f ö rklaras av att å lders-dementa
har flyttats till den somatiska l å ngtidssjukv å rden. Fortfarande bor m å nga m ä nniskor i
institutioner. Det g ä ller inte minst flerhandikappade. F ö r att p å skynda
avinstitutionaliseringen inom h ä lso- och
sjukv å rden har de s ä rskilda ers ä ttningarna
f ö r hemsjukv å rd och ö ppnare
v å rdformer inom psykiatrin vid ing å ngen av å r
1987 sammanlagts till en gemensam ers ä ttning.

Statens handikappr å d
och Riksf ö rbundet f ö r social och mental h ä lsa (RSMH) g ö r tillsammans med Kalmar och
Norrbottens l ä ns landstingskommuner samt G ö teborgs kommun en studie om f ö rekomsten av flerhandikappade inom sluten
psykiatrisk v å rd. Den finansieras av medel som
regeringen beviljat fr å n allm ä nna arvsfonden.

Handikappades r ä tt
att leva ute i samh ä llet tillsammans med andra ä r ett grundl ä ggande
drag i handikappolitiken. Arbetet med den nya omsorgslagen har h ä r haft stor betydelse. Regeringen l ä t under å r
1984 ö verpr ö va omsorgskommitt é ns bet ä nkande i en s ä rskild
beredningsgrupp. Å r 1985 kom propositionen med det
viktiga st ä llningstagandet att psykiskt
utvecklingsst ö rda inte ska bo p å institutioner, och att v å rdhemmen och specialsjukhusen ska avvecklas. Den 1
juli 1986 tr ä dde den nya omsorgslagen i kraft.

En v ä sentlig f ö r ä ndring inom
omsorgerna om psykiskt utvecklingsst ö rda
ä r att fler barn och ungdomar bor i
f ö r ä ldrahemmet. Å r

18

Skr. 1986/87: 161

1982 bodde ö ver 800 p å v å rdhem. Å r 1985 hade antalet minskat till 440. Av de vuxna
bor drygt 7 000 p å v å rdhem. Det ä r 1 000 f ä rre ä n å r 1982. F ö r
barn och ungdomar r å der intagningsstopp till v å rdhemmen enligt den nya omsorgslagen. I flera
landstingskommuner har v å rdhemmen f ö r barn lagts ner. Vuxna f å r h ä nvisas till
plats p å v å rdhem i undantagsfall. Avvecklingsplaner uppr ä ttas f ö r
de v å rdhem som finns kvar.
Socialstyrelsen prioriterar detta arbete i sin inspektionsverksamhet.

Med den nya omsorgslagen har ett viktigt steg tagits f ö r att psykiskt utvecklingsst ö rda ska integreras i samh ä llet. Under l å ng
tid kommer ä nd å institutionerna att finnas kvar. Hundratals barn bor s å ledes alltj ä mt
i elevhem eller v å rdhem. M ö jligheterna f ö r
f ö r ä ldrar att erh å lla avl ö sning i tillsynen av sina barn har f ö rb ä ttrats, men
den ä r oj ä mnt utbyggd ö ver landet. Ingenstans ä r den tillr ä cklig
f ö r att f ö r ä ldrarna
regelbundet ska komma utanf ö r hemmet.
Att delta i en verksamhet ä r n ö dv ä ndigt f ö r en m ä nniskas
utveckling. Det finns 4 000 vuxna psykiskt utvecklingsst ö rda, som har otillr ä cklig syssels ä ttning eller inte har n å gon alls. Denna grupp har inte minskat under
programperioden.

Den nya omsorgslagen ö ppnar
m ö jlighet f ö r landstingskommunerna att till kommun ö verl å ta uppgifter
enligt lagen. P å flera h å ll p å g å r diskussioner om prim ä rkommunalt ö vertagande av s ä rskilda omsorger. Enligt de flestas uppfattning ä r omsorgslagen ett viktigt st ö d f ö r dem som
omfattas av den. Riksdagen har beg ä rt
f ö rslag om behovet av omsorger ä ven f ö r andra
grupper. Denna fr å ga bereds i en s ä rskild arbetsgrupp.

6 HABILITERING OCH REHABILITERNG

S å v ä l f ö rebyggande å tg ä rder som habilitering
och rehabilitering har avg ö rande betydelse f ö r m å let om god h ä lsa å t alla.

Handlingsprogrammet understryker vikten av samordning
mellan huvudm ä n f ö r habilitering och rehabilitering, s å som arbetsf ö rmedling, arbetsmarknadsinstitut,
f ö rs ä kringskassa, sjukv å rd, socialtj ä nst och utbildning. Under programperioden har dessa
fr å gor inte l ö sts. Den bristande samordningen har å r 1985 f ö ranlett
regeringen att tillkalla en kommitt é ,
ben ä mnd rehabiliteringsberedningen.
Den ser dock fr ä mst ö ver sjukf ö rs ä kringens uppgifter om f ö rebyggande å tg ä rder och
rehabilitering. Den pr ö var ocks å vissa grundl ä ggande
regler inom sjukf ö rs ä kringen, som kan hindra rehabiliteringsarbetet. Syftet ä r att ge sjukf ö rs ä kringen en aktivare roll i rehabiliteringsarbetet
och i de f ö rebyggande insatserna.

Trots omsorgslagen och h ä lso- och sjukv å rdslagen f å r m å nga yngre, vuxna
personer med funktionsneds ä ttningar inte den hj ä lp och det st ö d
de beh ö ver, sedan de l ä mnat landstingens habilitering av barn och ungdomar.
Kritiken har framf ö r allt g ä llt, att resurserna ä r uppdelade p å flera samh ä llsorgan, som vart och ett svarar f ö r sin del i arbetet. Det g ä ller t ex behovet av anpassad bostad, personlig hj ä lp, sjukgymnastik, hj ä lpmedel, utbildning, arbete och fritidsverksamhet. Informationen om
vart man ska v ä nda sig f ö r att f å
hj ä lp kan, trots vidtagna å tg ä rder, alltj ä mt f ö rb ä ttras. Socialstyrelsen tar i skriften Habilitering
av unga vuxna r ö relsehindrade fram exempel p å hur samordningen kan g å till.

19

Skr. 1986/87: 161

F ö r vuxna, som f å r funktionsneds ä ttningar
genom sjukdom eller skada, saknas det specialister och kliniker f ö r medicinsk rehabilitering. Under programperioden
har en utbyggnad skett genom att rehabiliteringsresurser anordnats i Sk ö vde och Halmstad. P å andra h å ll har dock platser dragits in. Det
saknas alltj ä mt kliniker f ö r medicinsk rehabilitering i nio landstingskommuner.
Vissa resurser har dock tillf ö rts prim ä rv å rden.
Handlingsprogrammets uttalanden om behovet av ö kade resurser f ö r habliteringen och rehabiliteringen
ä r alltj ä mt giltiga - m å nga
st å r fortfarande utanf ö r.

Handlingsprogrammet talar f ö r att habiliteringen ska vara ett skyddsn ä t f ö r alla
handikappade barn och ungdomar. Programmet s ä ger
vidare, att ett b ä ttre resursutnyttjande ska å stadkommas genom samordning av verksamheten. S å har ä nnu inte
skett. Flera landsting bygger ut barnhabiliteringen, men skillnaderna mellan
dem ä r stora. I de fall de samordnat habiliteringen,
omfattar den fr ä mst r ö relsehindrade och psykiskt utvecklingsst ö rda. Barn och ungdomar med andra funktionshinder har inte samma tillg å ng till habilitering. F ö r medicinskt handikappade saknas fortfarande i stort
sett s å dana anordningar. Socialstyrelsen
har haft konferenser med landstingen om metoder och inneh å ll i samordnad habilitering. De specialpedagogiska
insatserna, bl a genom f ö rskolekonsulenterna, har ä gnats s ä rskilt
intresse.

I handlingsprogrammet s ä gs
vidare, att anh ö rigas problem m å ste uppm ä rksammas
mer. Habiliteringen och rehabiliteringen ska vara till st ö d ocks å
f ö r dem. Socialstyrelsen har
behandlat st ö det till barn och ungdomar med
handikapp och deras familjer i ett s ä rskilt
allm ä nt r å d. Insatserna ä r dock inte tillr ä ckliga. Anh ö riga
f ö ruts ä tts medverka i habilitering och rehabilitering, men ers ä tts inte f ö r
sitt inkomstbortfall. H ä r institutioner avvecklas utan att
socialtj ä nst och prim ä rv å rd byggs ut,
l ä ggs mer arbete och ansvar p å de anh ö riga.
Begr ä nsningar inom hj ä lpmedelsverksamheten och vid bed ö mningarna om hemsjukv å rdsbidrag f ö rsv å rar situationen. St ö det till anh ö riga behandlades av socialstyrelsen i Allm ä nna r å d å r 1986 samt i rapporterna Anh ö riga inom l å ngv å rden och Att bli patient och anh ö rig inom l å ngv å rden.

I fr å ga om den yrkesinriktade
rehabiliteringen borde enligt handlingsprogrammet arbetsmarknadsinstituten
(Ami) f ö rb ä ttra insatserna f ö r olika
handikappgrupper. V ä sentligt ö kade resurser har inte tillkommit. Ett arbete har
dock p å b ö rjats f ö r b ä ttre samverkan med arbetslivet. Men arbetsmarknadsstyrelsens f ö rs ä ljning av Ami-tj ä nster till enskilda och offentliga arbetsgivare kan
leda till att kompetens avtappas.

Det lokala rehabiliteringsarbetet har varit ett inslag i
den handikappolitiska debatten under programperioden. Handikappkommitt é n behandlade fr å gan
i sitt slutbet ä nkande å r 1984. Dess f ö rslag
var att f ö rankra rehabiliteringsarbetet i en
lokal grupp med f ö rs ä kringskassan som huvudman. Fr å gan
behandlas nu av rehabiliteringsberedningen.

Utbyggnad av den kommunala barnomsorgen, f ö rst ä rkta
barnbidrag och flerbarnstill ä gg samt b ä ttre bostsdsbidrag ä r viktiga f ö r ä ndringar p å det familjepolitiska omr å det under programperioden.

20

Skr.
1986/87: 161

Tillsammans med f ö r ä ldraf ö rs ä kringen, bidragsf ö rskott,
barnpensioner och r ä tten f ö r sm å barnsf ö r ä ldrar att
vara lediga fr å n arbetet f ö r v å rd av barn
utg ö r dessa å tg ä rder ett
trygghetsn ä t f ö r alla barnfamiljer.

Detta har stor betydelse ä ven f ö r familjer med funktionshindrade
barn. Men f ö r dem beh ö vs ytterligare insatser, f ö r att livsvillkoren ska bli goda. Grundl ä ggande ä r
att barnen v ä xer upp hos sina f ö r ä ldrar och
syskon och inte bor p å institutioner f ö r att f å
v å rd, behandling och utbildning.
Detta syns ä tt kommer till uttryck i den nya
omsorgslagen. Den allm ä nna f ö r ä ldrautbildningen har byggts ut,
men beh ö ver kompletteras med s ä rskilda kurser f ö r
f ö r ä ldrar till barn med handikapp.

Vid ing å ngen av
programperioden g ä llde, att barnomsorgen? m å ste byggas ut kvalitativt och kvantitativt med tanke
p å barnen med funktionshinder. Redan
under h ö sten 1982 vidtog regeringen å tg ä rder f ö r att å terst ä lla statsbidraget till barnomsorgen, d ä r f ö rs ä mringar beslutits dessf ö rinnan (prop. 1982/83:55, SfU 13, rskr 101). D ä refter har ytterligare f ö rst ä rkningar
gjorts, men alltj ä mt beh ö vs vittg å ende
insatser f ö r handikappade barn.

Tomtebodaskolan ä r
inte l ä ngre en internatskola f ö r synskadade utan ett pedagogiskt resurscentrum.
Barn med synskador g å r numera i skola p å hemorten. Ocks å
de allra flesta andra barn med funktionshinder finns nu i barnomsorg och i
skolor n ä ra f ö r ä ldrahemmet. N ä r det inte g å r
att ordna, m å ste kontakten mellan barnen och
deras familjer p å alla s ä tt underl ä ttas.
Det g ä ller d ö va barn, eftersom de ska ha sin undervisning p å teckenspr å k
tillsammans med andra d ö va. Det g ä ller ocks å
barn, som under l å ng tid v å rdas p å
sjukhus.

Socialtj ä nsten har
stor betydelse f ö r familjerna. Till ledning ■f ö r kommunerna har socialstyrelsen å r 1985 givit ut allm ä nna r å d om barn och ungdomar med
handikapp i socialtj ä nsten. Statens handikappr å ds kartl ä ggning
av det ekonomiska st ö det till handikappade visar p å brister i socialtj ä nsten, som med nuvarande utbyggnadstakt inte kommer att r ä ttas till under 1980-talet.

HCK:s- unders ö kning
av socialtj ä nsten visar liknande resultat. I en
femtedel av de unders ö kta kommunerna saknades avl ö sningsservice. Knappt h ä lften av kommunerna har ordnat tillsyn och fritidsverksamhet
f ö r barn med handikapp ö ver 12 å r.
I n ä stan h ä lften saknades kommunalt bostadstill ä gg f ö r
handikappade.

Barn beh ö ver leka. F ö r barn med handikapp finns risk att leken f å r st å tillbaka f ö r tr ä ning och
behandling. Detta har barnmilj ö r å det uppm ä rksammat
genom att i samarbete med Handikappinstitutet ge ut skrifter med lektips samt
ordna en utst ä llning med lekmate--rial f ö r barn med funktionsneds ä ttningar. Insatserna g ä ller i ringa m å n barn med medicinska handikapp.

En annan fr å ga som uppm ä rksammats g ä ller
st ö d till f ö r ä ldrar med funktionshinder.
Regeringen har beviljat bidrag till Neurologiskt handikappades riksf ö rbund (NHR), som tillsammans med andra organisationer
f ö r r ö relsehindrade ska ge ut en skrift med information och r å d f ö r r ö relsehindrade sm å barnsf ö r ä ldrar.
Skriften ska spridas till m ö drav å rds- och barnav å rdscentraler.

21

3 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 161

Skr. 1986/87:161

Situationen f ö r
flerhandikappade har under programperioden ä gnats
stor uppm ä rksamhet b å de fr å n
myndigheter och handikapporganisationer. I statens handikappr å ds arbete intar fr å gorna om de sv å rast handikappades situation en
central st ä llning. Regeringen har anvisat r å det s ä rskilda
medel f ö r insatser bland flerhandikappade.
Dessutom fick handikapporganisationerna s ä rskilt
st ö d om 5 milj. kr., som f ö rdelades p å
f ö rslag av r å det. I handikappr å dets
uppgifter ing å r att informera om flerhandikappades
situation och behov. Landstingsf ö rbundet och
Svenska kommunf ö rbundet f ö reslog i ett gemensamt cirkul ä r, att l ä nshandikappr å den och de kommunala handikappr å den skulle bli kontaktorgan f ö r fr å gor om flerhandikappade.
I samverkan med kommunf ö rbundets l ä nsavdelningar och l ä nshandikappr å den genomf ö rde statens handikappr å d upptaktskonferenser 1 samtliga l ä n.
P å LHR:s initiativ gjordes
inventeringar av flerhandikappade i ett flertal kommuner.

Under programperioden gav statens handikappr å d ut tv å
skrifter om flerhandikapp, n ä mligen N ä r tv å plus tre
blir sex och S å kan man g ö ra - 75 tips i arbetet f ö r de sv å rast
handikappade. R å det har vidare intervjuat alla d ö vblinda i landet. Syftet var att f å veta vad d ö vblinda
beh ö ver f ö r att leva bra och aktivt. Projektet dokumenterades i en rapport om d ö vblinda i Sverige. Tillsammans med F ö reningen Sveriges d ö vblinda (FSDB) gjorde handikappr å det
å r 1985 en utredning om d ö vblinda barns och ungdomars boende. R å det och FSDB anordnade å r 1986 ett symposium med f ö retr ä dare f ö r centrala myndigheter, kommunf ö rbunden, handikapporganisationer och f ö r ä ldrar.
Rapporten Att bli vuxen publicerades d ä refter.

Å r
1986 b ö rjade statens handikappr å d och Riksf ö rbundet
f ö r social och mental h ä lsa ett arbete om flerhandikappade inom den slutna psykiatriska
v å rden. Den f ö rsta etappen, som omfattat Kalmar l ä ns landstingskommun, ä r klar. Den visar, att 30 av 211 intervjupersoner ä r flerhandikappade. De vanligaste tillkommande handikappen
ä r r ö relsehinder och synskada. Trots att flerhandikappade ofta har en sv å r situation, har 22 % bed ö mts klara ett eget boende, om de f å r r ä tt st ö d. Statens handikappr å d och RSMH publicerade en rapport om flerhandikappade inom den slutna
psykiatriska v å rden den 17 mars 1987.

7 HJ Ä LPMEDEL OCH
TOLKTJ Ä NST

Hj ä lpmedel, hemtj ä nst och f ä rdtj ä nst, ä r grundf ö ruts ä ttningar f ö r att en m ä nniska
med funktionshinder ska leva ett sj ä lvst ä ndigt och oberoende liv. Under programperioden har
fler och b ä ttre hj ä lpmedel kunnat tillhandah å llas. Efterfr å gan
har ö kat, bl a beroende p å att fler handikappade och ä ldre bor hemma.

Hj ä lpmedelsverksamheten har de senaste
å ren varit f ö rem å l f ö r uppm ä rksamhet.
En orsak ä r kostnadsutvecklingen.
Handikappinstitutet har gjort utredningar om forskning, utveckling och produktion
av hj ä lpmedel. Landstingsf ö rbundet har kartlagt verksamheten och f ö reslagit administrativa och organisatoriska l ö sningar. Sjukv å rdshuvudm ä nnen har sett ö ver
sin hj ä lpmedelsorganisation.

HCK har i en rapport h ö sten
1985 visat, att f ö rs ä mringar skett inom hj ä lpmedelsomr å det. Hj ä lpmedel
eller hj ä lpmedelsgrupper har

22

Skr.
1986/87: 161

tagits bort fr å n
hj ä lpmedelsf ö rteckningen. Det saknas tillg å ng till bra och enkla vardagshj ä lpmedel. Patient-, bes ö ks- och depositionsavgifter har inf ö rts. Dessutom f ö rekommer det att ordinerade hj ä lpmedel inte l ä mnas
ut, d ä rf ö r att budgeterade medel tagit slut.

F ö rh å llandena f ö ranledde DHR och HCK att i en
gemensam skrivelse till regeringen kr ä va,
att hj ä lpmedelsomr å det skulle utredas. I oktober 1986 uppdrog
regeringen å t en utredningsman att kartl ä gga och analysera situationen samt f ö resl å å tg ä rder f ö r att verksamheten ska fungera b ä ttre och bli effektivare.

Under programperioden har sjukv å rdshuvudm ä nnen
ö vertagit ansvaret f ö r hj ä lpmedel å t handikappade i skolan; dock inte pedagogiska hj ä lpmedel. Handikappinstitutet har utrett gr ä nsdragningsfr å gor,
anordnat konferenser och informerat ber ö rd
personal.

En viktig uppgift uader programperioden har varit
informationsteknologin, d ä r utvecklingen g å tt snabbt. Sedan konferensen å r 1982 "Hot eller l ö fte" har Handikappinstitutet, bl a genom konferenser
och utst ä llningar, s ö kt ö ka kunskapen
om informationsteknologi och handikapp. Det p å g å r f n ett arbete hos m å nga myndigheter och handikapporganisationer om
informationsteknologins f ö ljder. Regeringen har beviljat
medel f ö r ä ndam å let fr å n allm ä nna
arvsfonden. I den nyligen avl ä mnade forskningspolitiska
propositionen f ö resl å s, att styrelsen f ö r teknisk
utveckling f å r 3,5 milj. kr. f ö r att utveckla kommunikationssystem å t handikappade.

Å r
1984 kartlade Handikappinstitutet vilka f ö rbrukningsartiklar
som inte upptas i socialstyrelsens f ö rfattningar
om kostnadsfria f ö rbrukningsartiklar (KOFFA). En
rapport h ä rom visar, att m å nga stora handikappgrupper, t ex allergiker och psoriatiker,
saknar s ä krad f ö rs ö rjning av
viktiga f ö rbrukningsartiklar. Rapporten har ä nnu inte lett till vidgning av omr å det.

Handikappinstitutet har inlett ett arbete med f ö rs ö rjningsfr å gor inom det ortopedtekniska omr å det. Situationen har f ö rb ä ttrats genom att sortimentsgrupper
inr ä ttats och ordinationsv ä gledningar utarbetats. Institutet har ocks å f ä rdigst ä llt material f ö r
l ä karutbildning och fortbildning av
hemtj ä nstpersonal.

Under programperioden har en viktig insats gjorts genom
texttelefonerna f ö r d ö vblinda. D ä rigenom har ett 25-tal d ö vblinda f å tt
telefon, och de kan telefonera med andra abonnenter.

Ett samarbete inom hj ä lpmedelsomr å det har etablerats genom Nordiska n ä mnden f ö r
handikappfr å gor. En f ö rstudie har gjorts om hur detta samarbete skulle
kunna utvecklas ytterligare.

Handikappinstitutet har utarbetat en rekommendation om
tolktj ä nsten f ö r kommunikation mellan h ö rande och d ö va.
Vidare har staten och Landstingsf ö rbundet
avtalat om ö kad hj ä lpmedelsers ä ttning
f ö r att bygga ut tolktj ä nsten.

Bristen p å tolkar ä r fortfarande stor. Det beror p å att d ö va
och h ö rande mer ä n f ö rr vill ta
kontakt med varandra. Otillr ä ckligt

23

Skr. 1986/87: 161

antal l ä rare f ö r utbildning av tolkar ä r en grundl ä ggande
sv å righet f ö r att l ö sa
problemet. Utbildningen av d ö va teckenspr å ksl ä rare vid V ä stanviks folkh ö gskola
ä r en viktig resurs f ö r tolkutbildning, d ö vskolor och studiecirklar. Men de r ä cker
inte f ö r att tillgodose behoven. En
ljuspunkt ä r regeringens aktuella f ö rslag om att en rikstolktj ä nst i permanenta former ska avl ö sa de nuvarande f ö rs ö ksanordningarna i Handikappinstitutets
regi.

8 EKONOMISK TRYGGHET

Socialf ö rs ä kringssystemet utg ö r grunden f ö r den sociala tryggheten och det
skydd mot inkomstbortfall alla beh ö ver
vid sjukdom, handikapp och å lderdom.

I b ö rjan av 1980-talet fr å ngicks v ä rdes ä kringen inom pensionssystemet och f ö rs ä mrades sjukf ö rs ä kringen
genom l ä gre ers ä ttningsniv å
samt genom beslut om karensdagar. Vid programperiodens b ö rjan vidtogs handikappolitiskt viktiga å tg ä rder genom
att v ä rdes ä kringen av pensionerna och ers ä ttningsniv å n inom sjukf ö rs ä kringen å terst ä lldes samt karensdagarna avskaffades.

Kritiken mot f ö rtidspensioneringarna
kvarst å r. F ö rslag till hur de ekonomiska resurserna inom f ö rtidspensioneringen skulle kunna anv ä ndas f ö r
att skapa arbete f ö r handikappade presenterades i bet ä nkandet (Ds A 1984:12) V ä gar till arbete f ö r
handikappade. Fr å gorna beh ö vde emellertid utredas ytterligare och f ö rdes ö ver till
rehabiliteringsberedningen.

Vid handlingsprogrammets tillkomst utgjorde delpensionen -
efter nedr ä kning av kompensationsgraden å r 1981 - 50 av inkomstbortfallet vid minskning av
arbetstiden. Sedan dess har antalet del-pension ä rer mer ä n halverats. Minskningen har skett
fr ä mst bland personer med l ä gre inkomster. Regeringen har nu f ö reslagit, att kompensationsgraden fr å n delpensioneringen å terst ä lls till 55 % av pensionsunderlaget fr o m den 1 juli 1987- Det b ö r h ä r ä ven n ä mnas, att
riksdagen f ö relagts f ö rslag om att det kommunala bostadstill ä gget (KBT) ska bli ett obligatorium f ö r kommunerna, samt att statsbidraget ska f ö rst ä rkas.

Handikappers ä ttningen
h ö jdes med tv å procentenheter den 1 januari 1984. D ä rmed ä r den 34 5,
50 eller 55 av basbeloppet, alltefter hj ä lpbehovets
omfattning och merutgiftemas storlek. I januari 1984 hade ca 41 200 personer
handikappers ä ttning. Fram till och med å r 1986 hade antalet ö kat med 1 000 personer. Personer med medicinska handikapp har alltj ä mt sv å rt att f å handikappers ä ttning.
De handikappgrupper som stod utanf ö r
vid handlingsprogrammets tillkomst, g ö r
det fortfarande. Riksf ö rs ä kringsverket utarbetar f n allm ä nna
r å d om handikappers ä ttningen.

V å rdbidrag f å r numera beviljas, n ä r det finns flera handikappade barn i familjen, ä ven om varje barn f ö r sig inte ber ä ttigar till bidrag. En del av
bidraget kan vara skattefri ers ä ttning f ö r merkostnader, som barnets handikapp medf ö r. Den 1 januari 1984 h ö jdes denna del av bidraget. Enligt
handlingsprogrammet b ö r v å rdbidraget utformas flexiblare och komma fler familjer tillgodo.
Handikappr ö relsen st ä ller krav p å
att ä ven ett kvarts v å rdbidrag

24

Skr.
1986/87: 161

ska inf ö ras. Inga
fler niv å er f ö r bidraget har beslutits under programperioden. Antalet v å rdbidrag har varit of ö r ä ndrat ca 13 000. Riksf ö rs ä kringsverket
slutf ö r v å ren 1987 en utv ä rdering av de nya best ä mmelserna om v å rdbidrag.
Verket redovisar d å , om en schablonmetod b ö r till ä mpas
f ö r den skattefria delen i st ä llet f ö r
de individuella ber ä kningar som nu g ö rs.

Tillf ä llig f ö r ä ldrapenning
under 60 dagar per barn och å r kan fr o m
den 1 juli 1985 betalas ut ä ven f ö r barn i å ldern
12-16 å r, om barnet beh ö ver s ä rskild v å rd eller tillsyn p å grund av sjukdom eller handikapp.

Patientavgifterna f ö r
v å rd, behandling, sjukresor och l ä kemedel har h ö jts
under programperioden. Kritiken mot best ä mmelserna
f ö r sjukresor och mot konstruktionen
av h ö gkostnadsskyddet kvarst å r. F ö r m ä nniskor med kroniska sjukdomar, som kr ä ver upprepade behandlingar och sjukhusbes ö k, blir kostnaden f ö r sjukresor avsev ä rd.
Alltsedan b ö gkostnadsskyddet inf ö rdes, har det kr ä vts,
att sjukv å rdande behandling ska r ä knas p å
samma s ä tt som l ä karbes ö k
och l ä kemedelsink ö p. Under programperioden har p å g å tt f ö rs ö ksverksamhet
med samordning av det ekonomiska och organisatoriska ansvaret f ö r sjukresorna. Regeringen har nyligen f ö reslagit en lag ä ndring,
som undanr ö jer hittillsvarande hinder f ö r att f ä rdtj ä nsten ska f å
anv ä ndas f ö r sjukresor.

Av statens handikappr å ds
kartl ä ggning om det ekonomiska st ö det till handikappade framg å r, att skillnaderna mellan kommunerna ä r stora i serviceniv å och i avgifter. Det g ä ller t ex f ä rdtj ä nst och
social hemhj ä lp. Olika handikappgruppers m ö jligheter att f å ekonomiskt
st ö d varierar ocks å betydligt.

De differentierade v å rdavgifterna,
som sjukv å rdshuvudm ä nnen fick till ä mpa
fr o m den 1 januari 1982 efter en ö verenskommelse
mellan Landstingsf ö rbundet och regeringen, utsattes f ö r en omfattande kritik. Vid 1985 å rs slut avskaffades de. I å rets budgetproposition f ö resl å s, att det
fria å ret i sjukv å rden f ö r
pension ä rer avskaffas den 1 juli 1987. Dock
g ö rs undantag f ö r f ö rtidspension ä rerna.

9 SAMH Ä LLSPLANERING
OCH BOST Ä DER

Alla har r ä tt till en
god bostad. Fortfarande bor dock m å nga
med funktionshinder d å ligt. Det g ä ller s ä rskilt
r ö relsehindrade, synskadade och
personer med medicinska handikapp. M å nga
r ö relsehindrade bor en eller flera
trappor upp i hus utan hiss. Mer ä n
130 000 personer vistas f ö r l å ng tid i institutioner. De ä r
s å ledes bostadsl ö sa. Inom l å ngv å rd och psykiatri delar drygt 28 000 m ä nniskor rum med minst tre andra.

Kommunerna har ansvaret f ö r att alla som bor i kommunen har en god bostad. Riksdagen har
behandlat dessa fr å gor å r 1983, n ä r bostadsf ö rb ä ttringsprogrammet
antogs, och å r 1985 i samband med propositionen
om b ä ttre boendef ö rh å llanden f ö r ä ldre,
handikappade och l å ngvarigt sjuka.

25

Skr.
1986/87: 161

En
ny plan- och bygglag träder i kraft den 1 juli 1987. lagen
ålägger kommunerna att planera byggnadsverksamheten. Den ger dem
vidare rätt att delegera besluten till kommundelsnämnder. I nybyggnads-
och ombyggnadslåneförordningarna har regeringen preciserat begreppet
fullvärdig bostad till att den ska ha minst ett rum och kök eller
ett och ett halvt rum och kokvrå samt uppfylla bestämmelserna i
svensk byggnorm. Bostäder, som i första hand är avsedda för äldre,
handikappade och långvarigt sjuka, ska dessutom vara integrerade i
bebyggelsen samt ge tillgång till normal närservice och möjlighet till
delaktighet i samhällslivet och gemenskap med andra.

Enligt
bostadsstyrelsens föreskrifter får undantag från kravet på fullvärdig
bostad göras vid ombyggnad beträffande rumsstorlek och
möbleringsutrymme. Avsteg får däremot inte göras från kravet på
köksutrustning eller andra hela funktioner. För att underlätta kollektivt
boende som alternativ till institutionsvård får ytterligare undantag
göras. En grupp bostäder får ordnas kring gemensamma utrymmen. Då kan
tillåtas mindre avsteg för köksutrustning och ytor, om de kompenseras
av intilliggande gemensamma utrymmen och gemensam utrustning. En
bostadsgrupp med del i gemensamma utrymmen får omfatta högst sex
lägenheter.

Bostadsstyrelsen
har år 1986 utvärderat bostadsförbättringsprogrammet. Det visar sig,
att det finns en konflikt mellan statsmakternas mål om tillgänglighet
och kvarboende för handikappade och den praktiska hanteringen av
tillgänglighetsfrågorna i kommunerna. Enligt redovisningen av
kommunernas planering för bostadsförsörjningen har drygt 100 kommuner
gjort inventeringar om tillgänglighet. Ett 60-tal kommuner har en plane-ring
för tillgänglighet, och ett 100-tal uppger, att en sådan
förbereds. Läget kommer enligt Svenska kommunförbundet att förbättras
de närmaste åren.

Handlingsprogrammet
förutsatte, att kommunernas möjlighet att ge dispens från krav på
tillgänglighet skulle tillämpas restriktivt. Vidare uttalades behov
av skärpt uppmärksamhet pä anpassning av centrumanläggningar och
andra lokaler till vilka allmänheten äger tillträde. Bostadsstyrelsens
utvärdering visar, att kommunerna i regel har dispenserat från hiss
vid upprustningar. Undantag är Malmö kommun, som genom beslut om standardkrav
inte tillåtit avsteg från hisskrav i bostadsförnyelse och vid
ombyggnad. Den nya plan- och bygglagen syftar till att minska avsteg
från lagen genom att kräva kommunalt antagna områdesbestämmelser som
villkor för avsteg.

Anvisade
medel för förbättring i närmiljön och för hissbidrag har utnyttjats i
blygsam omfattning. Bidraget för tillgänglighetsska-pande åtgärder på
kvartersmark hade ännu i februari 1987 inte fått någon ansökan. Den
särskilt tillsatta hissgruppen har gjort intressanta erfarenheter om
minskning av hisskostnader. För att erfarenheterna ska nå ut i landet
krävs mer information till kommuner och fastighetsägare.

Bostadsstyrelsens
utvärdering visar, att en miljon lägenheter eller 140 000 av 183 000 trapphus
med tre våningar eller mer saknar hiss. I hälften av trapphusen med hiss kommer
en rullstol inte in i hissen. Av trapphusen utan hiss är 113 000
otillgängliga för

26

Skr.
1986/87: 161

r ö relsehindrade p å grund av lutningar och d å liga entr é f ö rh å llanden.

Det har inte uppst ä llts
krav p å den yttre milj ö ns tillg ä nglighet.
Den nya lagen ger dock kommunerna m ö jlighet
att kr ä va tillg ä nglighet inom tomtmark vid ny- och ombyggnad.
Motsvarande krav i befintlig bebyggelse kan inte st ä llas med st ö d
av lagen.

Bostadsanpassningsbidrag beviljas f ö r individuell anpassning av bost ä der. F ö renklad
administration genom att kommunen beslutar har f ö rkortat ans ö kningstiderna. Under
programperioden har bidrag beviljats f ö r
anpassning av 63 000 bost ä der, varav drygt 21 000 å r 1986. Av de boende hade 2/3 r ö relsehinder, och 1/3 hade andra funktionshinder,
vanligen allergi eller synskada. Handlingsprogrammet uttalar sig f ö r att bostadsanpassningsbidraget ska f å anv ä ndas f ö r att g ö ra
fritidshus tillg ä ngliga. Dessa ä r dock fortfarande undantagna fr å n m ö jligheten.

Handikappades m ö jligheter
att ha bra bostad beror ofta p å om de f å r kommunalt bostadstill ä gg till folkpension (KBT) eller kommunalt
bostadsbidrag till handikappade (KBH). KBT finns i alla kommuner, om ä n i skiftande utstr ä ckning. Knappt h ä lften av kommunerna har KBH.

N ä r m ä nniskor med funktionshinder bor d å ligt,
betyder det isolering och problem f ö r
dem. Men det betyder ocks å st ö rre behov av och d ä rmed
kostnader f ö r f ä rdtj ä nst och hemtj ä nst. I m å nga
fall har detta f ö ranlett institutionsboende. Under
programperioden har fr å gor om hemtj ä nsten st å tt
i centrum f ö r den handikappolitiska debatten.
Det har betonats, att bra hemtj ä nst, som
tillgodoser behovet av personlig hj ä lp,
ä r en f ö ruts ä ttning f ö r ett institu-tionsfritt samh ä lle. Det har ocks å
skjutits i f ö rgrunden, att den enskilde sj ä lv m å ste f å best ä mma, vilken
hj ä lp hon vill ha och hur den ska l ä mnas.

Den kritiska synen p å
hemtj ä nsten har s ä rskilt g ä llt
sv å righeten att tillgodose skiftande
individuella behov samt skillnaden i serviceniv å kommunerna emellan. P ö r ä ndringarbete visar emellertid, hur hemtj ä nsten kan utvecklas och ge ledsagartj ä nst, hj ä lp
till familjer med funktionshindrade barn, avl ö sning å t anh ö riga samt boendeservice genom dygnet-runt-hj ä lp efter behov å t
sv å rt r ö relsehindrade och andra med omfattande funktionshinder. Det nya statsbidraget
å r 1984 till den kommunala hemtj ä nsten ger b ä ttre
m ö jligheter b å de f ö r personlig
hj ä lp och f ö r utveckling av hemtj ä nsten. Socialdepartementets konferensserie om hemtj ä nst och avinstitutionalisering visar, att
utvecklingen g å r i r ä tt riktning. Behoven ä r dock stora
- alltj ä mt vistas, som n ä mnts, avsev ä rt
mer ä n 100 000 m ä nniskor i l å ngtidsinstitutioner.

Handikappade kan ofta inte v ä lja bostadsort och boendeform. Sv å righeter
att f å personal inom socialtj ä nsten, s ä rskilt
p å de st ö rre orterna, otillr ä ckliga rehabiliteringsm ö jligheter
och brist p å tillg ä ngliga bost ä der
orsakar, att personer med funktionshinder inte f å r ett v ä rdigt boende.

27

Skr. 1986/87: 161

10 SKOLA OCH UTBILDNING

Begreppet en skola f ö r
alla anv ä nds f ö r att markera skolans ansvar f ö r
samtliga elever. En s å dan skola ä r ett ö vergripande
m å l. Under programperioden har detta
kommit till uttryck genom regeringens uttalande, att det inte ä r tillr ä ckligt
"att skolan fungerar v ä l f ö r flertalet elever, om vi skall n å m å let en skola
f ö r alla. Vi m å ste ocks å
ha ambitionen, att de elever som inte har s å goda
f ö ruts ä ttningar - som m ö ter problem i skolarbetet - ska lyckas.
Regeringen har sett som sina viktigaste uppgifter p å utbildningsomr å det
att å stadkomma en b ä ttre skola ocks å
f ö r dessa elever". (Prop.
1984/85:100, bil 10, UbU 16, rskr 234).

Integreringen av elever med funktionsneds ä ttning i vanliga skolor och klasser har ö kat under programperioden. Som handlingsprogrammet
betonar, kr ä ver denna utveckling, att resurser
av olika slag tillf ö rs skolorna. St ö det till de integrerade eleverna har byggts ut i det
allm ä nna skolv ä sendet. Utvecklingen har dock inte uppn å tt m å len i
programmet.

F ö r att f ö rb ä ttra
utbildningen f ö r elever med handikapp ä r landet sedan den 1 april 1984 indelat i fem
planeringsregioner. I dessa finns en planeringsberedning, som samordnar l ä nsskoln ä mndernas
insatser f ö r barn och ungdomar med handikapp
inom det allm ä nna skolv ä sendet (prop. 1984/85:27, UbU 8, rskr 112). L ä nsskoln ä mn-derna
har f å tt fler resel ä rare och konsulenter till st ö d f ö r elever
med handikapp. Fortfarande saknas dock en s ä rskild
kompetens f ö r elever med medicinska handikapp.
Skolv ä rlden och handikapporganisationerna
betonar vikten av att fler resel ä rare och
konsulenter anst ä lls f ö r att tillgodose de behov som integrerade elever med handikapp har.
Det ä r ocks å viktigt, att skolh ä lsov å rden f ö rst ä rks, s å att den tillgodoser handikappade elevers behov.

Å r
1983 inr ä ttades ett resurscenter vid
specialskolan i Sigtuna f ö r elever med sv å ra tal- och spr å kst ö rningar. D ä rmed
finns resurscenter vid samtliga fyra riksspecialskolor f ö r hj ä lp å t integrerade elever, f ö r ä ldrar, l ä rare och annan personal. Skol ö verstyrelsen utarbetar f n en beskrivning f ö r verksamheten vid re-surscentren. En m å lanalys g ö rs
f ö r varje center.

Integreringen av synskadade elever i det vanliga skolv ä sendet har fullbordats under programperioden. Den
tidigare specialskolan f ö r dessa barn i Stockholm (Tomtebodaskolan)
avvecklades å r 1985- D å l ä mnade de
sista sju eleverna skolan. Tomtebodaskolan ombildades till resurscenter.
Utvecklingen ä r i linje med handlingsprogrammet.

Handlingsprogrammet framh å ller, att avvecklingen av specialdestinerade medel f ö r å tg ä rder till handikappade elever inte f å r missgynna dem. Under programperioden har ö verg å ngen fr å n specialdestinerat till generellt statsbidrag
fortsatt. Programmets krav p å garantier
mot f ö rs ä mringar v ä ger alltj ä mt tungt. Det ä r
d ä rf ö r angel ä get, att f ö lja upp verkningarna f ö r handikappade elever. Skol ö verstyrelsen
har nyligen b ö rjat granska resursanv ä ndningen.

D ö va elever m å ste undervisas p å
teckenspr å k. Ä ven om en del gjorts f ö r att f ö rb ä ttra l ä rarnas f ä rdigheter
i teckenspr å k.

28

Skr.
1986/87: 161

kvarst å r b å de vid d ö vskolorna
p å grundskoleniv å och vid gymnasieskolan f ö r d ö va i Ö rebro omfattande behov av fortbildning f ö r personalen. Skol ö verstyrelsen arbetar med att komplettera d ö vskolans l ä roplan
med kommentarmaterial. F ö r h ö rselskadade elever finns en s ä rskild
gymnasieskola i Ö rebro fr o m l ä s å ret 1984/85.
Antalet h ö rselskadade elever d ä r ä r n ä ra 100.

Det ä r inte f ö renligt med det skolpolitiska m å let att ha skilda syften med undervisningen i olika
skolformer. D ä rf ö r arbetar skol ö verstyrelsen med att anpassa m å len f ö r s ä rskolan till dem som g ä ller f ö r grundskolan. Landstingskommunerna
ä r fortfarande huvudm ä n f ö r s ä rskolan, men kan avtala med kommuner att ansvaret ö verg å r till dem.

Den 1 juli 1986 tr ä dde
den nya skollagen i kraft. Den omfattar ocks å
s ä rskolan. Tidigare ans å gs undervisning av psykiskt utvecklingsst ö rda vara en omsorg bland andra och reglerades i
omsorgslagen. Genom skollagen kommer grundsatsen om en skola f ö r alla till uttryck. Trots att psykiskt
utvecklingsst ö rda har skolplikt som andra, f å r drygt 100 utvecklingsst ö rda barn i skol å ldern
inte n å gon undervisning alls. Ca 500
utvecklingsst ö rda barn och ungdomar f å r enbart s ä rskild
undervisning. De f å r d ä rmed inte undervisning tillsammans med andra.

Anpassade l ä romedel
anges i handlingsprogrammet som en f ö ruts ä ttning f ö r
att handikappade ska kunna delta i undervisningen och f å lika utbildning som andra. Statens institut f ö r l ä romedelsinformation
(SIL) och rikscentralerna f ö r
pedagogiska hj ä lpmedel (RPH) har ansvar f ö r information om och produktion av l ä romedel f ö r
handikappade. Resurserna till SIL och RPH har ö kat, men behovet ä r alltj ä mt st ö rre ä n tillg å ngen.
Detta g ä ller s ä rskilt f ö r
flerhandikappade elever. Det har ocks å
visat sig sv å rt att tillgodose deras behov av
personlig assistans. Delvis beror det p å
att flerhandikappades problem och behov uppm ä rksammats mera metodiskt f ö rst
under programperioden.

I fr å ga om l ä romedel f ö r
flerhandikappade ä r kunskaperna hur de ska utformas
otillr ä ckliga. N å got planm ä ssigt
utvecklingsarbete har inte kommit ig å ng.
Ett par siffror f å r belysa l ä get. Enligt SIL t ä cks
behovet av l ä romedel f ö r synskadade och h ö rselskadade elever till ca 90 %, medan
behovst ä ckningen f ö r flerhandikappade ä r mindre ä n 5 . landstingskommunerna och
Handikappinstitutet har under programperioden ö vertagit ansvaret f ö r att
handikappade f å r vardagshj ä lpmedel, s å ledes
inte pedagogiska hj ä lpmedel, som de beh ö ver i skolan.

I handlingsprogrammet framh å lls, att studie- och yrkesorienteringen (SYO) f ö r handikappade m å ste
f ö rst ä rkas. Ä ven om planeringsberedningarna har
inlett projekt med ut ö kad SYO, ä r uttalandet alltj ä mt giltigt. Det b ö r ocks å n ä mnas, att
mer beh ö ver g ö ras f ö r ö verg å ng mellan skola och arbetsliv, s å att handikappade ungdomar ska f å arbete.

I handlingsprogrammet betonas, att kunskaperna om
handikappade m å ste ö ka f ö r all personal inom skolv ä sendet. Inom den nya l ä rarutbildningen f ö r
grundskolan f å r, enligt beslut under programperioden,
alla l ä rare kunskap i specialpedagogik (prop
1984/85:122, UbU 31, rskr 366). Arbete p å g å r inom universitets- och h ö gskole-

29

4 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 161

Skr.
1986/87: 161

ä mbetet
och skol ö verstyrelsen med att utforma den
nya l ä rarutbildningen liksom
fortbildningen f ö r redan utbildade l ä rare. Fortbildningen sker successivt och ber ä knas ta l å ng
tid.

Handlingsprogrammet betonar ocks å , att teckenspr å ket
ska vara grundl ä ggande i d ö vl ä rarutbildningen.
Ett f ö rsta steg i denna riktning ä r, att 20 po ä ng
i teckenspr å k ing å r som ett f ö rkunskapsprov i f ö rslaget till ny d ö vl ä rarutbildning.

I vuxenutbildningen ä r
kortutbildade och resurssvaga prioriterade. Handikappade har inte n å tts av utbildningsinsatser i den utstr ä ckning det var t ä nkt,
n ä r vuxenutbildningsreformerna genomf ö rdes. Skol ö verstyrelsen
har d ä rf ö r beslutit, att prioritera insatser inom olika former av
vuxenutbildning s å att personer med stora funktionsneds ä ttningar kan delta mer ä n nu. Insatserna g ä ller s å v ä l rekryteringsmetoder som studiemetoder.

Vid å rsskiftet 1986/87 redovisade skol ö verstyrelsen ett regeringsuppdrag om
vuxenutbildning f ö r psykiskt utvecklingsst ö rda (s ä rvux).
Styrelsen anser, att s ä rvux, enligt handlingsprogrammets
syn, ska knytas till den regulj ä ra
vuxenutbildningen och att utbildningen ska bli kompetensinriktad.

V ä stanviks folkh ö gskola, d ä r
undervisningen sker p å teckenspr å k, har under programperioden erh å llit statliga medel f ö r nya lokaler. Skolan blir en del av den teckenspr å kiga milj ö n
vid Sveriges d ö vas riksf ö rbunds kulturcentrum i Leksand.

Enligt handlingsprogrammet b ö r d ö va f å h ö gskoleutbildning vid n å gon eller ett par h ö gskolor. Undervisningen ska ske p å
teckenspr å k. En s å dan utveckling har p å b ö rjats. Universitets- och h ö gskole ä mbetet
(UH Ä ) har f ö reslagit, att fasta tolktj ä nster inr ä ttas
vid universitetet i Stockholm. Avsikten ä r,
att universitetet ska erbjuda en god milj ö
f ö r d ö va studerande.

I handlingsprogrammet framh å lls, att handikappkunskap b ö r
ing å i all h ö gskoleutbildning. I UH Ä :s utbildningsplaner under programperioden f ö reskrivs f ö r
flera utbildningar, bl a f ö r l ä rare, att kunskap om handikapp ska ing å .

Handikappade, som bedriver eftergymnasiala studier, f å r hj ä lp och
service i sin dagliga livsf ö ring genom
styrelsen f ö r v å rdar-tj ä nst. Under programperioden har
efterfr å gan p å v å rdartj ä nst ö kat, och den
lokala verksamheten har byggts ut.

1 1 ARBETE OCH SYSSELS Ä TTNING

Arbetsmarknadsfr å gorna
ä gnas stort utrymme i
handlingsprogrammet. Det ä r naturligt med tanke p å arbetets centrala betydelse f ö r b å de den
enskilda m ä nniskan och samh ä llets utveckling. De arbetsmarknadspolitiska
insatserna under programperioden har inte ä ndrat
det f ö rh å llandet, att m å nga m ä nniskor med handikapp saknar tilltr ä de
till arbetsmarknaden. Situationen ä r
s ä rskilt allvarlig f ö r m ä nniskor med omfattande
funktionshinder. Trots att befintliga st ö dformer
anlitats, har arbete inte kunnat erbjudas dem. Kommunernas ansvar f ö r arbete å t
handikappade enligt 21 § socialtj ä nstlagen har inte medf ö rt n å gon ä ndring h ä rvidlag.

30

Skr.
1986/87: 161

Varje m å nad s ö ker f n ca 32 000 handikappade arbete enligt arbetsmarknadsstyrelsens
statistik. Antalet s ö kande f ö re å r 1986 var
ca 30 000 i m å naden. Ca 5 000 i m å naden f å r
ett arbete, arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete eller arbete i ungdomslag.
F ö r dem som kvarst å r hos f ö rmedlingen
ser det ut som v ä ntetiden p å arbete ö kar.

Andelen f ö rv ä rvsarbetande ä r
enligt statistiska centralbyr å n avsev ä rt l ä gre bland
handikappade ä n i den ö vriga befolkningen. N å got fler handikappade f å r dock
arbete nu ä n vid b ö rjan av programperioden. Det beh ö vs emellertid 40 000 nya arbeten å t handikappade f ö r
att j ä mna ut skillnaden mellan dem och
andra. F ö r vissa handikappgrupper, bl a r ö relsehindrade och synskadade, ä r f ö rv ä rvsfrekvensen s ä rskilt
l å g. Gruppen med nedsatt h ö rsel skiljer sig dock inte n ä mnv ä rt fr å n ö vriga
befolkningen. D ä remot ä r den ö verrepresenterad
i arbetaryrken; m å nga arbetar i bullriga milj ö er. Samtliga handikappgrupper ä r ö verrepresenterade
i arbetaryrken, och andelen yrkesutbildade ä r
l ä gre ä n i den ö vriga befolkningen.

Under programperioden har betydande arbetsmarknadsinsatser
gjorts f ö r handikappade, men det ä r sv å rt att bed ö ma effekterna. Statistiken ger inte tillr ä ckligt underlag. Det har d ä rf ö r framf ö rts ö nskem å l om b ä ttre
statistik med bl a l å ngsiktiga uppf ö ljningar.

F ö re programperioden ö kade antalet f ö rtidspensionerade
ungdomar kraftigt. Ö kningen har hejdats. Ca 2 100
ungdomar i å ldrarna 16-29 å r f ö rtidspensioneras
varje å r. Totalt har f ö rtidspensioneringarna ö kat under perioden, och av nybeviljade f ö rtidspensioner dominerar de å t ä ldre och
slitna arbetare.

Satsningarna f ö r
att minska ungdomsarbetsl ö sheten kommer ä ven handikappade till del, men har inte lett till n å gon p å taglig begr ä nsning av arbetsl ö sheten
bland dem. F ö r psykiskt utvecklingsst ö rda utstr ä cktes
r ä tten till plats i ungdomslag till
fyllda 25 å r. I 1987 å rs budgetproposition f ö resl å s att å ldersgr ä nsen
25 å r ska g ä lla ä ven f ö r ungdomar med sv å rare
fysiska handikapp. Under perioden har arbetsmarknadsverket med s ä rskilt anvisade medel gjort f ö rs ö k med
intensifierad upps ö kande verksamhet bland handikappade
ungdomar. Å tg ä rderna har f ö rhindrat f ö rtidspensionering f ö r en del ungdomar. Regeringen har f ö reslagit,
att f ö rs ö ksverksamheten ska forts ä tta.

N ä r lagen om anst ä llningsfr ä mjande
å tg ä rder tr ä dde i kraft, v ä cktes hopp om en b ä ttre arbetsmarknad f ö r
handikappade. I handlingsprogrammet uttalas, att f ö rv ä ntningarna
inte infriats. Lagen har till ä mpats
sporadiskt och dess yttersta konsekvens har inte utnyttjats. Uttalandet ä r alltj ä mt
giltigt.

Arbetsmilj ö lagen syftar
till att f ö rebygga skador i arbetslivet, lagen
inneb ä r en skyldighet f ö r arbetsgivaren att anpassa arbetsmilj ö n till m ä nniskans
f ö ruts ä ttningar. Fr å gor om arbetsmilj ö ns tillg ä nglighet
ä r s ä rskilt viktiga, n ä r ny teknik tas i bruk i
arbetsprocessen. Arbetarskyddsstyrelsen har utf ä rdat till ä mpningsf ö reskrifter till lagen, men handikappades situation
har inte underl ä ttats p å ett avg ö rande
s ä tt. F ö r att f ö rst ä rka f ö retagens anpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet inf ö rdes den 1
januari 1986 nya regler i arbetsmilj ö lagen.
Fr å n samma tidpunkt

31

Skr. 1986/87: 161

gäller
som villkor för bidrag till företagshälsovård, att denna har
kompetens och resurser till anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.
Åtgärderna är i linje med handlingsprogrammets krav.

Lönebidraget
är en av de viktigaste stödformerna för handikappade på
arbetsmarknaden och en förutsättning för många att få ett arbete.
Under perioden beslöts ett tak för anställning med lönebidrag inom
allmännyttiga organisationer. Anställningarna med lönebidrag har ökat
från 36 000 till 43 500 mellan åren 1983 och 1986.

År
1984 infördes det särskilda lönebidraget. Syftet var att underlätta
för svårt handikappade att få arbete på den reguljära
arbetsmarknaden. Det kan nämnas, att inte mer än hälften av 3
800 sådana bidrag, för vilka medel anvisats, utnyttjades år 1986. Reformen
har således i vart fall inte ännu fått avsedd effekt. Samma
år infördes introduktionsbidraget. Detta kan utgå i sex månader
med 90 % av lönekostnaden.

Bidraget
till arbetsbiträde har höjts. Möjlighet har enligt handlingsprogrammets
krav öppnats att kombinera lönebidrag med rätt till arbetsbiträde.
Bidraget till arbetstekniska hjälpmedel har förstärkts. Det går nu
att få hjälpmedel, som kostar mer än 50 000 kr. På senare år har
medlen för arbetshjälpmedel visat sig otillräckliga. I en del län
har pengarna tagit slut före utgången av budgetåret. Det beror bl a
på att dyrare, tekniskt mera avancerade hjälpmedel har behövt
ställas till förfogande.

Samhällsföretag
har ca 28 000 anställda. Ökningen under perioden är ca 3 000.
Företagen har ålagts att öka självfinansieringsgraden för att minska
behovet av statliga driftbidrag. Under 1980-talet har redovisats en
resultatförbättring och ett minskat behov av driftbidrag i procent
av lönekostnaderna. Bland annat detta har skapat oro för att
människor med svåra funktionshinder inte får anställning inom Samhällsföretag.

Efterfrågan
på arbetstillfällen i Samhällsföretag är större än vad som kan
tillgodoses. Antalet sökande uppgick till 7 000 personer år
1986. Samhällsföretag har fördubblat utströmningen till reguljära
arbetsmarknaden under programperioden från 1,3 % till 2,3 %.
Statsmakternas mål är 2 - 5 %.

Den
yrkesinriktade rehabiliteringen bedrivs i första hand vid
arbetsmarknadsinstituten med särskilda resurser (Ami-S). Verksamheten
har ändrat profil under perioden och blivit mer utåtriktad. Den
bedrivs till en större del på arbetsplatser och på den sökandes
hemort. Diskussionen om rehabiliteringen har varit intensiv under
perioden. Handikappkommittén föreslog, att lokala rehabgrupper med
försäkringskassan som huvudman skulle ha ansvaret för rehabiliteringen.
Frågan har nu överlämnats till rehabiliteringsberedningen.

De
senaste åren kännetecknas av alltmer avancerad teknik i arbetslivet.
Detta kan både gynna människor med handikapp och öka utslagningen.
Frågor om datorisering och handikappades arbete behandlades av dataeffektutredningen.
På dess förslag har arbets-

32

Skr. 1986/87: 161

marknadsstyrelsen i samarbete med styrelsen f ö r teknisk utveckling och Handikappinstitutet tagit
initiativ till ett teknikupphandlingsprojekt, som ska svara f ö r att f å
fram b ä ttre och billigare datoriserade hj ä lpmedel f ö r
handikappade.

12 KULTUR OCH REKREATION

Handikappade har r ä tt
till samma kultur som andra. Det ä r
en viktig grundsats i handlingsprogrammet. Det mesta av kulturutbudet ä r emellertid otillg ä ngligt f ö r dem. En rad insatser har gjorts
under programperioden i enlighet med riksdagens m å l, att kulturpolitiken ska utformas med h ä nsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och
behov. De har dock inte minskat skillnaderna p å ett avg ö rande s ä tt mellan handikappades och ö vriga medborgares m ö jligheter att ta del av kulturlivet. Tv ä rtom m å ste man konstatera, att ett st ö rre informationsutbud och nya medier, som tagits i
bruk, har ö kat klyftorna. Ett exempel ä r de snabbt v ä xande
kabel-TV-n ä ten. Det finns inga best ä mmelser om att n ä tinnehavaren
ska anpassa verksamheten till handikappades behov.

Arbetet med att g ö ra
dagstidningarna tillg ä ngliga f ö r synskadade har fortsatt under programperioden.
Riksdagen har anvisat medel f ö r utgivning
av dagstidningar som taltidning. Taltidningskommit-t é n har sedan å r
1982 dels f ö rdelat bidrag till utgivning av
dagstidningar som talutg å vor, dels utrett och utvecklat
verksamheten med radio- och kassettidningar.

Resultatet ä r att sex
tidningar utger redigerade kassetter. Nio producerar redigerade, FM-s ä nda radiotidningar. En tidning g ö r ett f ö rs ö k med datoriserade FM-s ä nda texter, som omfattar hela tidningen. Den kan l ä sas p å punktskrift
eller tas emot som syntetiskt tal. Å r
1987 utges 185 dagstidningar i landet. S å ledes
ä r 90 av dagstidningarna otillg ä ngliga f ö r
synskadade.

Å r
1985 besl ö t riksdagen enligt regeringens
proposition om riktlinjer f ö r fortsatt f ö rs ö ksverksamhet
med radio- och kassettidningar (prop. 1984/85:138, KU 33, rskr 294). Taltidningskommitt é n avser att l ä mna
sitt slutbet ä nkande f ö re sommaren 1987.

Packtidskrifter och veckotidningar ä r s ä llsynta i
talutg å vor. F ö r att i n å gon
m å n kompensera synskadade, utger
Synskadades riksf ö rbund ett 10-tal ers ä ttningstidskrifter p å tal och i punkt. Verksamheten finansieras med statsmedel. I en del
fall kan synskadade m ö jligen f å hj ä lp av
bibliotekens inl ä sningstj ä nst med enstaka tidskriftsartiklar.

Dag-NUET och Vecko-NUET ä r nyhetstidningar f ö r d ö vblinda. F ö reningen
Sveriges d ö vblinda ger ut dem i svartskrift, p å kassett och i punkt. Utgivningen finansieras av
staten. D ö vblinda har, ä ven i j ä mf ö relse med synskadade, extremt ringa tillg å ng till pressen; inneh å llet i NUET under en vecka motsvarar en sida i en svartvit tidning.

Synskadades tillg å ng
till b ö cker har ö kat. Under å r
1987 kommer 25 / É av den å rliga bokutgivningen att finnas som talbok. S å ledes f ö rblir
emellertid 75 % av den otillg ä nglig f ö r
synskadade. I det

33

Skr.
1986/87: 161

ä ldre
bokbest å ndet ä r andelen st ö rre. Talb ö ckerna finns till l å ns i folkbiblioteken, men det finns stora regionala skillnader. Tal-och
punktskriftsbiblioteket (TPB) har anslag att f ö rdela till l ä nsbiblioteken f ö r att utj ä mna
skillnaderna. Samtliga l ä nsbibliotek har fastlagt regionala
talboksf ö rs ö rjningsplaner. TPB har anslag f ö r
att producera talb ö cker f ö r invandrare.

Punktskriften har stor betydelse som l ä s- och skriftspr å k
f ö r synskadade. Produktionen av
punktskriftsb ö cker har legat p å samma niv å
under programperioden, ca 500 titlar per å r.
Sedan budget å ret 1984/85 tillhandsih å ller TPB punktskriftsb ö cker f ö r f ö rs ä ljning till enskilda till samma
pris som den tryckta boken. H ä lften av
punktskriftsproduktionen ä r barn- och ungdomslitteratur. Å r 1985 inr ä ttade
regeringen en n ä mnd med uppgift att utveckla
punktskriften som skriftspr å k f ö r synskadade.

Riksdagen besl ö t
enligt litteratur- och folkbibliotekspropositionen, som behandlade bl a
bibliotekens upps ö kande verksamhet till ä ldre och handikappade samt behovet av att ö ka tillg å ngen
p å litteratur till l ä shandikappade (prop. 1984/85:141, KrU 21, rskr 392).
Fr å gorna g ä llde talb ö cker,
LL-b ö cker, b ö cker med stor stil och videogram. Behovet av storstilsb ö cker ä r avsev ä rt, men produktionen fortfarande i det n ä rmaste obefintlig. B ä ttre l ä shj ä lpmedel och ett ö kat antal talb ö cker har inte minskat behovet. Tv ä rtom har bibliotek, som bygger ut sin upps ö kande verksamhet, sv å rt att f ö rse l å ntagarna med storstilsb ö cker.

Sveriges d ö vas riksf ö rbund (SDR) producerar videogram p å teckenspr å k
å t d ö vf ö reningarna. Ett 30-tal l ä ns- och kommunbibliotek k ö per videogram f ö r
utl å ning till d ö va. SDR producerar videob ö cker och nyhetsprogram, barnprogram och program av
allm ä n karakt ä r. Riksdagen besl ö t
å r 1986, att staten ska ha det
ekonomiska huvudansvaret f ö r SDR:s videoproduktion, och
statsbidraget r ä knades upp v ä sentligt. En ö versyn
av informationen om videogrammen och en katalogisering av dem p å b ö rjades inom
talboks- och punktskriftsbiblioteket å r
1986. Syftet ä r bl a, att videogrammen ska n å flera ä n
d ö vf ö reningarna.

Staten har ö kat st ö det till Tyst teater f ö r att fler d ö va sk å despelare ska anst ä llas, och
teatern ska erbjuda den d ö va publiken fler pj ä ser. Tyst Teater har uppskattats mycket under
programperioden, men alltj ä mt har d ö va ytterst ringa tillg å ng till teater i j ä mf ö relse med vad som st å r h ö rande till buds.

Psykiskt utvecklingsst ö rda
h ö r till de mest eftersatta i samh ä llet. Kulturen ä r
inget undantag. Utgivningen av l ä ttl ä seb ö cker (Ll)
har ö kat under programperioden. Ca 170
Il-b ö cker har publicerats. N ä stan alla Il-b ö cker
finns som talbok eller i punktskrift. Ett viktigt framsteg ä r att det nu finns en nyhetstidning, 8 SIDOR, p å l ä ttl ä st svenska. Tidningen b ö rjade p å
f ö rs ö k å r 1984. Riksdagen besl ö t enligt regeringens proposition om nyhetsf ö rmedling till beg å vningshandikappade
om permanentning av utgivningen den 1 januari 1987. Tidningen kommer dock inte
ut mer ä n en g å ng i veckan.

Textningen av svensktalade program i TV har ö kat. Å r 1983 textades
290 av utbudets 2 764 timmar (10 ). Å r
1986 textades 518 av

34

Skr.
1986/87:161

3 120 timmar (17 %). Det
ä r positivt, men 83 av det svensktalade
utbudet ä r s å ledes otillg ä ngligt f ö r d ö va.

Text-TV, som omfattar mycket annat ä n programtextning, har utvecklats .tekniskt och ö kat s ä ndningstiden.
Å ren 1983-1986 mer ä n f ö rdubblades
utbudet, och fr å n å r 1985 har en miljonpublik tillg å ng
till Text-TV. Intressant ä r en begynnelse med simultantextning
av nyhetsprogram och andra direkts ä ndningar.
Tolkning till teckenspr å k i TV f ö rekommer s ä llan.
Ä ven om texts ä ttningen har ö kat,
st å r de barndomsd ö va licensbetalarna alltj ä mt utanf ö r
m ö jligheten att ta del av TV.

F ö r att f ö rverkliga de kulturpolitiska m å len ges ett omfattande st ö d till f ö reningslivet.
Ett m å l ä r, att eftersatta grupper ska kunna ta del i det. Unders ö kningar visar dock, att det ä r f å m ä nniskor med handikapp som aktivt deltar i f ö reningsliv.

Trots insatser under programperioden, har hindren f ö r handikappade att delta i kulturlivet s å ledes inte undanr ö jts.
Det beror inte bara p å att en ringa del av utbudet ä r anpassat till handikappades f ö ruts ä ttningar. En
avg ö rande faktor ä r, att handikappade ä r beroende av boendeservice, hemtj ä nst,
hj ä lpmedel och f ä rdtj ä nst f ö r att leva ett aktivt liv. Dessa verksamheter ä r inte utbyggda s å
att handikappade kan delta i kulturlivet.

Behovet av insatser f ö r
att m ä nniskor med handikapp ska f å ett gott inneh å ll
i sin fritid diskuterades i turist- och rekreationspolitiska utredningen. I
ett bet ä nkande å r 1983 presenterades faktorer, som hindrar dem att
ha en aktiv fritid. Hot bakgrund av denna f ö reslog
utredningen, att anl ä ggningar f ö r turism och friluftsliv skulle g ö ras mer tillg ä ngliga
f ö r r ö relsehindrade, synskadade och allergiker. F ö rslagen har dock f å tt st å tillbaka vid avv ä gningen mot andra behov.

Ett positivt exempel p å
tillg ä nglighet f ö r handikappade ä r
Bj ö rn ö fritidsomr å de, som anpassats f ö r r ö relsehindrade.
Eljest f å r konstateras, att f å konkreta insatser har gjorts under programperioden
i detta syfte.

Handlingsprogrammets beskrivning av det kommersiella
fritidsutbudet som otillg ä ngligt f ö r handikappade ä r
fortfarande giltig. En orsak h ä rtill ä r att den kommersiella sektorn anser handikappade
vara en ekonomiskt mindre intressant grupp.

Unders ö kningar av
statistiska centralbyr å n visar, att handikappade har l ä gre inkomst, s ä mre
h ä lsa, f ä rre sociala kontakter och mer s ä llan å ker p å semesterresor ä n
andra. Detta har riktat uppm ä rksamheten p å fritidens betydelse. Att tr ä ffa andra m ä nniskor
och f å rekreation ä r viktigt, inte minst f ö r dem som saknar daglig syssels ä ttning. V ä xande
medvetenhet om fritidens betydelse har resulterat i att regeringen genom allm ä nna arvsfonden beviljat medel till forskning p å omr å det fritid
och handikapp.

13 KOMMUNIKATIONER

Enligt riksdagens trafikpolitiska beslut å r 1979 ska f ä rdmedlen
vara handikappanpassade senast å r 1989. SJ
fick dock utstr ä ckt

35

Skr.
1986/87: 161

tid
för halva vagnparken till år 1991. Transportrådet anförtroddes
ansvaret att initiera, planera, följa upp och samordna anpassningen
av färdmedlen. Rådets första föreskrifter meddelades år 1982 och rörde
bussar. De gällde destinationsskyltning, färgkontraster,
ljusförhållanden, hållplatsmarkeringar och steghöjder. Föreskrifter
har därefter utfärdats för tågvagnar, spårvagnar, tunnelbanevagnar,
motorvagnar, förortståg, fartyg och flygmaskiner. Transportrådet
avser att meddela föreskrifter om taxibilar i år. Därmed skulle
enligt transportrådet arbetet med föreskrifter vara färdigt.

Handikappanpassningen
anses ha gått långsamt och inte ha tillräcklig anspråksnivå.
Kritiken gäller, att föreskrifterna saknar lösningar för hur personer
med omfattande rörelsehinder och medicinska handikapp ska kunna anlita
kollektivtrafiken.

Utvecklingen
av färdtjänst och riksfärdtjänst är beroende av hur de allmänna
kollektiva färdmedlen utformas. Det gäller särskilt bussar och tåg.
Därför har kritik också riktats mot att hela Stockholmsregionen
förklarats vara tätortstrafikområde. Härigenom har nämligen Stockholms
lokaltrafik i stor utsträckning dispens från anpassning av sina fordon.
Vidare är bussar för turism och beställningstrafik undantagna från
bestämmelserna om anpassning.

Försöksverksamheten
med riksfärdtjänst utvärderades i början av programperioden och
permanentades år 1984. Transportrådet fick ansvaret att utveckla den
vidare. Rådet skulle därigenom även få kunskaper om vad som försvårar
för funktionshindrade att nyttja kollektivtrafiken. Kunskaperna skulle
användas i arbetet med att göra färdmedel tillgängliga.

Enligt
utvärderingen av försöksverksamheten med riksfärdtjänst anlitade under
försöket, som varade tre år, 13 000 personer riksfärdtjänst för
tillsammans 17 000 resor. Utredningar, som föregick försöket
redovisade, att 20 000 personer hade så omfattande
funktionshinder, att de inte kunde resa på egen hand ens med väsentligt
bättre anpassning av färdmedlen. Riksfärdtjänsten har nu avsevärt
större omfattning. År 1986 företog sålunda 18 400 personer 31 200
resor. Det motsvarar 1,6 resor per år och person. De senaste åren
har riksfärdtjänstens kunder klagat på alltmer ingående prövning av
resebehovet samt på att beställningstiden utökats. Kritiken gäller
även hur samordning sker av taxiresor. Handikapprörelsen lämnade
år 1986 transportrådets delegation i handikappfrågor, därför att
organisationerna inte ansåg sig ha fått avsett inflytande på
utformningen av riksfärdtjänst och anpassning av färdväsendet.

länstrafiken
har förbättrats för resenärer i allmänhet genom ekonomiskt
fördelaktiga månadskort och tätare turer. Reseströmmen inom länen har
ökat. En liknande uppgång i resor inom länen redovisas inom
riksfärdtjänsten. Transportrådet anger, att 22 av riksfärdtjänstens
resor sker inom länet. En förklaring är, att merparten av all
länstrafik sker med bussar, som ännu inte anpassats. Föreskrifterna
om anpassning av bussar gäller för nyanskaffningar från år 1984.
Få av landets 11 000 bussar i linjetrafik har lyftplatta eller
ramp.

36

Skr.
1986/87:161

Trafiksystemets tillg ä nglighet
beror ä ven p å utformningen av terminaler, v ä ntplatser
och g å ngv ä gar, om det finns skydd mot v ä der
och vind, samt p å attityder fr å n trafikpersonal och medresen ä rer. N å gon
anpassning av trafikmilj ö n i vid bem ä rkelse har ä nnu
inte gjorts. Positiva exempel p å
utvecklingsarbete ä r dock den s k servicelinjen i Bor å s med rullstolstillg ä ngliga bussar samt SJ:s senaste vagnmodell A 4. Den medger f ä rd f ö r tv å personer, som sitter kvar i rullstol. Dock kvarst å r problemet med att stiga p å , stiga av och komma fram inne i t å get. Vagnen har satts in i intercityt å gen. SJ:s informationsskrift å r 1984 Handikappad p å t å g fick ett positivt mottagande.

Personer som p å
grund av funktionshinder inte kan nyttja de kollektiva trafikmedlen ä r beroende av f ä rdtj ä nst inom sitt n ä rtrafikomr å de. F ä rdtj ä nsten ä r
b å de en ers ä ttning f ö r
of ö rm å gan att f ö rflytta sig sj ä lv och ett komplement till annan kollektiv trafik.
F ö r att m ä nniskor med funktionshinder skall f å ett eget boende, arbete och meningsfull fritid ä r f ä rdtj ä nsten n ö dv ä ndig. I statens handikappr å ds kartl ä ggning
av det ekonomiska st ö det till handikappade redovisas,
att villkoren och avgifterna f ö r f ä rdtj ä nst avviker
v ä sentligt fr å n villkoren f ö r
annan kollektivtrafik.

I samband med den ö kade
utflyttningen fr å n institutionerna har behovet av
insatser fr å n socialtj ä nsten uppm ä rksammats
alltmer. Bra f ä rdtj ä nst har framh å llits som en f ö ruts ä ttning f ö r att m ä nniskor
med handikapp ska kunna leva ett aktivt liv. Under programperioden har antalet
f ä rdtj ä nstlegitimerade ö kat, men detta har inte motsvarats
av en kvalitativ utveckling av verksamheten. De sv å ra brister i f ä rdtj ä nsten som p å talas
i handlingsprogrammet - oj ä mn utbyggnad ö ver landet, olikheter i fr å ga om taxor och resans l ä ngd samt begr ä nsningar
f ö r anlitandet - kvarst å r fortfarande. Socialstyrelsen analyserar f n
skillnaderna mellan kommunerna samt effekterna av statsbidraget.

Handlingsprogrammet tar ä ven upp bilst ö det och f ö ruts ä tter, att det
ska bli ett verksamt st ö d f ö r att handikappade ska kunna delta aktivt i samh ä llslivet. Bilst ö dskommitt é n ö verl ä mnade å r
1982, samtidigt som handlingsprogrammet publicerades, ett bet ä nkande till regeringen. Ä rendet avskrevs dock efter kritisk granskning av
remissinstanserna. Ett nytt f ö rslag har
tagits fram, och regeringen har st ä llt
ett b ä ttre bilst ö d i utsikt.

14 KONSUMENTPOLITIK

Konsumentpolitiken avser fr å gor om konsumenternas k ö p och anv ä ndning av varor och tj ä nster, som bjuds ut p å den privata marknaden eller p å
marknader som arbetar enligt likartade principer. S å avgr ä nsades
det konsumentpolitiska omr å det av riksdagen å r 1972, och det bekr ä ftades n ä r riksdagen å r 1986 tog st ä llning
till inriktningen av konsumentpolitiken. Konsumentfr å gorna ber ö r
m ä nniskornas liv n ä ra och behandlas i flera avsnitt av handlingsprogrammet
.

Konsumentpolitiken har stor betydelse f ö r konsumenter med funktionshinder. Den relativt
goda ekonomiska utvecklingen under de senaste å ren ä r till f ö rdel f ö r
alla, ocks å f ö r dem. Den ekonomiska klyftan mellan grupper med och utan
funktionshinder best å r

37

Skr. 1986/87: 161

dock. Ingenting tyder p å
att funktionshindrade som grupp kommit ifatt andra grupper i ekonomiska m ö jligheter. I st ä llet
finns exempel p å f ö r ä ndringar, som drabbar m ä nniskor med funktionshinder s ä rskilt h å rt
och d ä rmed ytterligare minskar deras
utrymme f ö r konsumtion.

Det g ä ller bl a h ö jda avgifter f ö r
l ä karv å rd, l ä kemedel och sjukhusv å rd, nya avgifter f ö r v å rd av distriktssk ö terska och f ö r
hj ä lpmedel, liksom att hj ä lpmedel stryks fr å n
hj ä lpmedelsf ö rteckningen och m å ste k ö pas av den enskilde. Ett annat
exempel ä r h ö jningen av avgiften f ö r
lokalsamtal p å telefon. Den sl å r h å rt mot dem
som anv ä nder texttelefon och dem som beh ö ver telefon f ö r
att utr ä tta ä renden och umg å s - ringa ä r ett s ä tt
att vara tillsammans! Positivt ä r
emellertid, att kvartalsavgiften om 65 kr. f ö r
texttelefon inte l ä ngre tas ut av abonnenten. Dock har
uppg ö relse inte kunnat tr ä ffas om att televerket ska avst å fr å n
motsvarande int ä kter, utan dessa belastar
socialhuvudtiteln som utgifter-

Ett annat exempel p å
f ö r ä ndring till det s ä mre ä r den nya formen f ö r k ö system, vilken till ä mpas bl a i postkontoren. F ö r
de flesta ä r det bra att trycka fram en k ö lapp och ta sin plats i anspr å k, n ä r numret
skyltas. Systemet medf ö r dock hinder fr ä mst f ö r psykiskt
utvecklingsst ö rda och synskadade. Statens
handikappr å d, postverket. Handikappinstitutet
och handikapporganisationerna har diskuterat att anpassa systemet, s å att det inte ä r
till f ö rf å ng f ö r funktionshindrade. Postverket
vill dock inte medverka till att l ö sa
problemet.

I motsatt och positiv riktning verkar, att de differentierade
avgifterna vid sjukhusv å rd avskaffats.

Marknadsekonomins m ö jligheter
att tillgodose konsumenternas behov och ö nskem å l har diskuterats. Ö nskem å l fr å n konsumenter med funktionshinder tillgodoses inte i en renodlad
marknadsekonomi. Ä nnu har inte heller, som framh å llits under Allm ä nna
utg å ngspunkter, n å gra å tg ä rder vidtagits f ö r
att praktiskt till ä mpa principen att alla - utan
skattefinansiering - ska anpassa sin milj ö och
sin verksamhet s å att de blir tillg ä ngliga f ö r
personer med funktionshinder. Eftersom endast behov som representerar k ö pkraft tillgodoses p å marknaden, beh ö ver sm å grupper med speciella krav st ö d f ö r att h ä vda sina behov av varor och tj ä nster. Det ä r
en v ä sentlig uppgift f ö r konsumentpolitiken att ge s å dant st ö d.
Mycket å terst å r att g ö ra inom detta omr å de.

TV-reklamen har varit en aktuell debattfr å ga under programperioden. Handikapporganisationerna
har sagt nej till reklam i TV. P ö r informationssvaga
grupper ä r det s ä rskilt sv å rt
att v ä rja sig mot TV-reklam.

Konsumentverksamhet finns i 250 av landets 284 kommuner.
Den har s ä rskild betydelse f ö r att st ä rka
utsatta grupper. Konsumentverkets st ö d
kan riktas till organisationer, som arbetar lokalt f ö r ö kad tillg ä nglighet och f ö r
tillg å ng till varor och tj ä nster, som ä r
l ä mpliga f ö r konsumenter med funktionshinder. Verket har inlett
kontakter med handikapporganisationerna.

Inom dagligvaruomr å det
avser konsumentverkets arbete bl a specialkost f ö r f ö do ä mnesallergiker. Merkostnaderna f ö r
specialkost

38

Skr. 1986/87: 161

f ö r stomiopererade, allergiker och diabetiker
har ber ä knats som underlag f ö r bed ö mning av
handikappers ä ttning. Ber ä kningar har ocks å
gjorts f ö r kl ä dkostnader f ö r personer som anv ä nder rullstol samt f ö r personer med psoriasis. Budgetr å dgivning
har f å tt ö kad betydelse inom socialtj ä nstens
arbete f ö r bl a handikappade.

Konsumentverkets arbete med tillg ä nglighet avser butikernas lokalisering och
utformning. Synskadades problem med bakgrundsf ä rger och behov av kontrast beaktas i samband med prism ä rkningen vid ö verg å ng till datakassor. I arbetet med att ö ka konsumentinflytandet ä r str ä van att
handikapporganisationerna ska p å verka utvecklingen.
Projektet En aff ä r f ö r alla, som syftar till att f ö rb ä ttra tillg ä ngligheten
till och i landets dagligvarubutiker, forts ä tter
i m å nga kommuner och centralt med
utbildningsinsatser inom handeln. I konsumentverkets riktlinjer f ö r s ä llskapsresor
st ä lls krav p å information om tillg ä nglighet.

Den snabbt ö kande
datoriseringen p å verkar funktionshindrades situation.
Konsumentverket behandlar fr å gor om dess
konsekvenser f ö r konsumenterna. Bl a g ä ller det bankomater, datakassor och utrustning, vars
utformning p å verkar olika handikappgruppers m ö jligheter att fungera i vardagsmilj ö n.

Inom flera produktomr å den
har konsiunentverket analyserat utbudets funktion och hanterbarhet f ö r personer med funktionsneds ä ttningar. Exempel ä r belysning, stickproppar, eluttag, handtag och hush å llsmaskiner. Annat arbete avser m ö bler och bostadsinredning f ö r att underl ä tta
kvarboende. Verket arbetar f ö r att
konsumentpolitiken kommer med i l ä roplanen
f ö r s ä rskolan. Vidare genomf ö rs
fortbildning f ö r l ä rare samt personal p å dagcenter
och i gruppbost ä der. De kommunala konsumentv ä gledarna har under programperioden ö kat fortbildningen f ö r l ä rare och personal, som arbetar med
handikappade.

15 FORSKNING OCH UTVECKLING

Handikapp å ret 1981
fick stor betydelse f ö r forskning och utvecklingsarbete
inom handikappomr å det. Under programperioden har handikappforskningen
erk ä nts som en m å ngdifferentierad tv ä rvetenskaplig insats med syfte -att minska klyftorna mellan m ä nniskor med funktionshinder och andra. M å nga departement och statliga myndigheter samt
landstingskommuner och kommuner har engagerat sig i handikappforskningen. Den
har tillf ö rts avsev ä rda resurser under programperioden. Samtidigt finns
det stora behov av forskning, som ä nnu
inte ä r tillgodosedda. Eftersom syftet ä r att utveckla handikapp å tg ä rder, som
minskar eller avl ä gsnar hindren f ö r m ä nniskor med funktionsneds ä ttningar, ä r
detta naturligt. Det antyder ocks å
att handikappforskningen ä nnu ä r i sin b ö rjan.

I slutet av å r
1982 bildades en arbetsgrupp f ö r
handikappforskning vid forskningsr å dsn ä mnden. I den ing å r
f ö retr ä dare f ö r handikapporganisationer,
forskare och finansi ä rer. Gruppen arbetar med fr å gor om initiering, finansiering, genomf ö rande och å terf ö -ring av forskningsresultat. D ä rmed har problemmedvetenheten och kontakterna i forskarkretsar
ö kat. Gruppen har som prioriterade

39

Skr. 1986/87:161

omr å den sociala processer, kognition,
kommunikation, neurohandi-kapp samt synskador. Å r 1985 har ett forskningsprogram f ö r
dessa omr å den presenterats.

Delegationen f ö r
social forskning (DSP) finansierar projekt inom handikappforskningen. Som ett m å tt p å det ö kade intresset f ö r
den kan n ä mnas att DSF fick tre nya ans ö kningar inom handikappomr å det å r 1982 och
20 å r 1986. Behovet av l å ngsiktig forskning betonas i handlingsprogrammet. F ö r att fr ä mja
kontinuiteten har fyra fasta forskartj ä nster
inr ä ttats med medel fr å n DSP.

Å r
1984 tillsatte DSP en initiativgrupp f ö r
handikappforskning med uppgift att stimulera l å ngsiktig kunskapsuppbyggnad samt f ö resl å socialt inriktad forskning inom vissa omr å den. Dessa ä r
handikappframkallande faktorer, effekter av socialpolitiska och ekonomiska å tg ä rder,
arbetslivets och fritidens utformning, begreppsutveckling och spr å klig kommunikation samt effekter av behandling och
rehabilitering. Gruppen har å r 1986
utarbetat rapporten Handlingsprogram inom handikappforskningsomr å det.

Humanistisk-samh ä llsvetenskapliga
forskningsr å det har under programperioden ö kat sina insatser f ö r handikappforskning. Det har bl a skett genom att forskartj ä nster inr ä ttats.
R å det har vidare haft en arbetsgrupp
om tekniksamh ä llet och de handikappade. Den har
tagit upp fr å gor om psykologiska och sociala f ö ruts ä ttningar att
kompensera handikapp, om teknikutvecklingens konsekvenser f ö r handikapp samt om makt och inflytande ö ver teknik.

Under programperioden har forskning och utvecklingsarbete
inom handikappomr å det i viss omfattning finansierats
av styrelsen f ö r teknisk utveckling. Finansiellt
st ö d har ä ven beviljats av medicinska forskningsr å det, riksbankens jubileumsfond, byggforskningsr å det och arbetarskyddsfonden. Det b ö r ä ven n ä mnas, att offici ö sa
bidragsgivare som Norrbacka-Eugeniastiftelsen och Stiftelsen Sunnerdahls
handikappfond ö kat sina anslag till handikappforskning.
Antalet offentliga och privata finansi ä rer
ä r stort, och det ä r en angel ä gen
uppgift att samordna, inte bara handikappforskningen som s å dan, utan ä ven
dess bidragsgivare.

Statligt st ö d har under
programperioden inf ö rts till flera nya ä ndam å l inom
handikappforskningen. Det g ä ller bl a h ö rselteknisk forskning. Denna erh å ller fr o m budget å ret 1985/86 medel, som f ö rdelas-
mellan olika institutioner efter h ö rande
av Handikappinstitutet. En professur i ä mnet
h ö rselteknik har inr ä ttats vid tekniska h ö gskolan i Stockholm.

Sveriges d ö vas riksf ö rbund har under programperioden med st ö d av statliga medel byggt upp en avdelning i Leksand
f ö r utveckling av teckenspr å ket. Nya medel finansierar ocks å verksamhet vid naturhistoriska riksmuseets palynologiska
laboratorium f ö r service å t personer med allergi. Styrelsen f ö r v å rdartj ä nst, som har s ä rskild
kunskap om boendeservice f ö r sv å rt handikappade, har anvisats medel f ö r forsknings ä ndam å l. Dessa insatser har stor betydelse f ö r personer med omfattande funktionshinder.

Riksdagen anvisar fr o m budget å ret 1984/85 medel f ö r utvecklingsarbete inom den. Under programperioden har ca 70 milj.
kr. f ö rdelats till projekt i kommunerna.
En stor del av dem avser

40

Skr. 1986/87: 161

handikappomr å det.
Det g ä ller bl a projekt om att fr ä mja sv å rt
handikappades m ö jlighet att best ä mma ö ver sin
situation. Dessa fr å gor, i debatten ofta rubricerade
som brukarinflytande, tas upp i handlingsprogrammet som viktiga
forskningsuppgifter. Det ska ocks å
n ä mnas, att allm ä nna arvsfonden under programperioden haft en ö kande betydelse som finansi ä r av m å linriktat
utvecklingsarbete inom handikappomr å det.

Forskningsr å dsn ä mnden har kartlagt finansi ä rernas st ö d
till forskning och utveckling p å
handikappomr å det. Den tidigare dominansen f ö r teknik och medicin har brutits under senare å r och kompletterats med ö kad satsning p å
samh ä llsvetenskaplig och beteendevetenskaplig
forskning.

Viktiga problemomr å den
ä r alltj ä mt obeaktade av forskningen. Det g ä ller fr ä mst
arbetsmarknads- och arbetslivssituationen f ö r
handikappade. Handlingsprogrammet framh å ller,
att forskningen m å ste ta st ö rre ansvar f ö r
handikappfr å gor. Porskningsr å dsn ä mnden har å r 1986 redovisat ett regeringsuppdrag om best ä mning av omr å det
handikappforskning och om samordning av forskning inom omr å det. I den nyligen avl ä mnade forskningspolitiska propositionen f ö resl å s medel å t forskningsr å dsn ä mnden f ö r
samordning av handikappforskning. Under programperioden har
Handikappinstitutet b ö rjat bygga upp en databas f ö r att f ö ra
ut resultat av handikappforskning till avn ä marna.

Arbetet inom Nordiska n ä mnden
f ö r handikappfr å gor (NNH) har under programperioden funnit sina
former. NNH har tagit initiativ f ö r
att fr ä mja utvecklingen inom hj ä lpmedelsomr å det
i Norden. Insatserna g ä ller gemensam information,
kravspecifikationer f ö r hj ä lpmedel och utveckling av datatekniken. Å r 1985 inr ä ttades
ett nordiskt utbildningscenter f ö r
d ö vblindpersonal i Dronninglund, Jylland.

I handlingsprogrammet understryks, att samnordiska projekt
b ö r ö verv ä gas, n ä r underlag Q,ch resurser ä r sm å i vart och
ett av l ä nderna. Ett av NNH:s projekt, som
inletts under perioden, f ö rtj ä nar att omn ä mnas. Det avser sm å och mindre k ä nda
handikappgrupper. Projektet b ö rjade 1984
och ledde till en beskrivning av ett tjugotal handikappgrupper.

En v ä rdering av handikappforskningen
under programperioden visar, att en rad å tg ä rder vidtagits. Det ä r dock viktigt, att handikappades behov f å r erforderligt utrymme i den stora satsningen p å forskning som regeringen nu f ö resl å r riksdagen
att g ö ra. Den datateknologiska
forskningen tilldrar sig d ä rvid minst lika stort intresse som
vid handlingsprogrammets tillkomst.

16 BIST Å NDSVERKSAMHET
OCH INTERNATIONELLT SAMARBETE

Å r
1982 tillsatte SIDA en grupp f ö r att bitr ä da bist å ndskontoren
med handikappfr å gor. Utresande personal till
kontoren och till f ä ltarbete har informerats om
handikapp i u-land och i Sverige. Handikappsynpunkterna har beaktats i
samarbetet med SIDAs programl ä nder. SIDA
har till dem framf ö rt det svenska intresset att
medverka till å tg ä rder f ö r handikappade. Avsikten ä r att stimule-

41

42

Skr.
1986/87: 161

ra l ä nderna att integrera handikappfr å gorna i bist å ndsprogrammen.
Vidare har SIDA beviljat bidrag till organisationer och enskilda f ö r att dokumentera handikappsituationen. Statens
handikappr å d har medverkat i konferenser
anordnade av SIDA och UD.

WHO har skrivit en handbok f ö r lokala ledare, v å rdpersonal
och familjemedlemmar om hur de och handikappade ska engagera sig och ordna
handikappomsorgen p å byniv å . Med st ö d
fr å n SIDA har handi-kapprogram f ö rts in i drygt 30 l ä nder. FNs Center f ö r social utveckling
och m ä nskliga fr å gor i Wien har skrivit en handbok å t regeringar f ö r
arbetet med nationella handikapprogram. SIDA har st ä llt en svensk handikappsakkunnig till centrets f ö rfogande f ö r
att utarbeta modellprogram och information om handboken.

Svenska institutet har p å grund av budgetl ä get minskat verksamheten.
Information om svensk handikappolitik har dock s ä nts till svenska ambassader. Handikappinstitutet har tillsammans med
institutionen f ö r internationell barnh ä lsov å rd vid Uppsala
universitet f ö ljt upp de s ä rskilda m ö ten,
som h å llits i fem av Sveriges samarbetsl ä nder. ICTA har organiserat ett seminarium i Indien
om produktion av hj ä lpmedel i u-l ä nder. Arbetet vid ICTA har under senare å r inriktats p å
tredje v ä rlden.

Svenska handikapporganisationernas internationella bist å ndsstiftelse (SHIA) har uppr ä ttat ramavtal med SIDA, etablerat samarbete med WHO
och medverkat i ett VHO-program om att f ö rebygga
h ö rselskador. SHIA har under
programperioden hj ä lpt svenska handikapporganisationer
att bygga upp systerorganisationer i u-land. Som exempel p å organisationer, som varit aktiva inom sina v ä rldsf ö rbund, kan
n ä mnas SRF, SDR och RHL. SRP och SDR
har utarbetat handlingsprogram i bist å ndsfr å gor. Organisationer f ö r d ö va och blinda har under
programperioden tillkommit i Kenya. Funktion ä rsutbildning
f ö r synskadade har anordnats i
Indien. Centrum f ö r funktion ä rsutbildning i Ö stafrika
har uppr ä ttats.

Samarbetet mellan de nordiska l ä nderna har stor betydelse f ö r utvecklingen inom handikappomr å det. Detta g ä ller
s å v ä l inom Mordiska n ä mnden f ö r handikappfr å gor
som mellan handikapporganisationerna. Deras samarbete har utvecklats. H ä rigenom har id é er
till f ö rnyelse f ö rts fram. F n har organisationerna ca 20 nordiska
samarbetsorgan. De har sv å rt att finansiera internationellt
samarbete. Inom Nordiska R å det har
under perioden v ä ckts f ö rslag om finansiellt st ö d till deras nordiska samarbete. Ett syfte ä r att minska resekostnader och de merkostnader, som
funktionshindren medf ö r.

Handikappinternationalen Disabled Peoples' International
(DPI) har utvecklats och har 67 medlemsl ä nder.
Under programperioden har DPI f å tt FN-status
och erk ä nts som non governmental organiza-tion
av EG och Europar å det. Sverige har v ä rlds- och europasekretariaten. V ä rldssekretariatet f å r å rligen statsbidrag om 1 milj. kr. DPI:s
europaregion ä r under utbyggnad med f n å tta samverkansorgan som medlemmar. Den svenska DPI-kommitt é n konstituerades å r
1986 under namnet DPI Sverige. Ett expertm ö te
om uppf ö ljningen av v ä rldsaktionsprogrammet ä ger rum i Stockholm den 17-21 augusti 1987. I samband d ä rmed anordnar DPI ett seminarium.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987