Prop. 1986/87:2

Regeringens
proposition

1986/87:2

1986/87:2

med förslag till bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna
för effektivare insatser mot spridningen lj. av LAV/HTLV-III

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 18 juni 1986.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

G. Sigurdsen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag till ändringar i sekretessreglerna för all
förbättra möjligheterna till effektiva insatser mot spridningen av det virus
som förorsakar den veneriska sjukdomen infektion av LAV/HTLV-III. Ändringarna
innefattar både lättnader och skärpningar i sekretessen.

Lättnader föreslås när det gäller
smittskyddsläkarens verksamhet. Han föreslås få rätt att inhämta de uppgifter
om enskilda personer från andra myndigheter och från dem som enskilt bedriver
hälso- och sjukvård som han behöver för att kunna fullgöra sina åligganden
enligt smittskyddslagstiftningen. Smittskyddsläkaren skall också lämna ut
uppgifter om enskilda till socialtjänsten och polisen samt i förekommande fall
till skyddskonsulenten, om detta behövs för att se till att en patient följer
de föreskrifter om sin livsföring som en läkare har meddelat honom för att
hindra smittspridning. Om socialtjänsten, polisen eller skyddskonsulenten har
fått sådana uppgifter om en patient frän smitlskyddsläkaren och därefter i sin
verksamhet uppmärksammar förhåUanden beträffande denna patient som tyder på
att han inte följer föreskrifterna, skall de ha skyldighet att underrätta
smittskyddsläkaren om detta.

Lättnader i sekretessen föreslås också beträffande
kriminalvårdens verksamhet. Läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal vid
kriminalvårdsanstalter skall till styresmannen lämna ut uppgifter om atl en
intagen är smittad av en smittsam sjukdom som avses i
smitlskyddslagstiftningen, t.ex. infektion av LAV/HTLV- III. Styresmannen får
i sin tur informera övrig berörd personal i den utsträckning det behövs för
vården av den intagne.

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 2

En skärpning av sekretessen föreslås beträffande
polisens verksamhet. Uppgifter om enskildas personliga förhållanden som polisen
får del av när den bistår smittskyddsläkaren enligl smitlskyddslagstiftningen
skall få etl skydd i sekretesslagen. Etl sådant skydd saknas i dag. Härigenom
kommer bl.a. uppgiften att någon är smittad av LAV/HTLV-III att skyddas i handräcknings-
och biståndsärenden hos polisen.

Vidare
föreslås att en narkotikamissbrukare som med tvång har intagits på sjukhus
enligt smittskyddslagen skall, om han medger det, kunna föras över till en
institution inom missbrukarvården för att där få vård för sitt missbruk.

Ändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1987.

Prop. 1986/87:2

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
flera huvuddelar: lagrådsremissen (s. 8), chefens för socialdepartementet
anmälan lill lagrådsremissen (s. 9), chefens för justitiedepartementet anmälan
till lagrådsremissen (s. 39), lagrådets gemensamma yttrande (s. 44) och
föredragande statsrådens anmälan av lagrådets yttrande (s. 45). Den som vill ta
del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa aUa delarna.

1 Förslag till Prop. 1986/87:2

Lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen
(1968:231)

dels att nuvarande 18 § skall betecknas 19 §,

dels att 16 och 25 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas
två nya paragrafer, 18 och 28 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §' Den som enligt 14 eller 15 §
eller eljest för venerisk sjukdom intagits på sjukhus får kvarhållas och ges
nödvändig vård till dess grundad anledning befara att han skall sprida smitta
icke längre föreligger.

Om den intagne är missbrukare av
narkotika får han, om han medger det, överföras till en institution där han kan
beredas lämplig vård och behandling för missbruket. Beslut om överföring
fattas av den överläkare eller motsvarande läkare vid sjukhuset som ansvarar
för den intagne. Vid vistelsen på institutionen anses intagningen på sjukhuset
bestå. Första stycket gäller dock inte under sådan vistelse.

Bestämmelserna i andra stycket
tillämpas endast om regeringen har föreskrivit det beträffande en viss venerisk
sjukdom.

18 §

Om regeringen har föreskrivit det
beträffande en viss venerisk sjukdom, är varje myndighet skyldig att på
begäran av den läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket lämna denne de
uppgifter om en enskild person som läkaren behöver för att kunna fullgöra sina
åligganden enligt denna lag. Samma skyldighet har inom enskild hälso- och
sjukvård personal som i sin yrkesutövning står under tillsyn av
socialstyrelsen.

Senaste lydelse 1985:870.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:2

25
§2

Polismyndighet
skall lämna handräckning

på begäran av miljö- och hälsoskyddsnämnd, om någon
åsidosätter vad som åligger honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av miljö- och hälsoskyddsnämnd om den ål
vilken nämnden uppdragit att verkställa smittrening vägras tillträde till
utrymme där smittre-ning skall ske,

på begäran av länsstyrelse eller läkare som utsetts
enUgt 2 § andra stycket för verkställande av beslut enligt 14 eller 15 §,

på begäran av läkare som utsetts enligt 2 § andra
stycket eller av överläkare eller motsvarande läkare vid sjukvårdsanslalt om
någon som enligt 8 eller 16 § får kvarhållas på sjukvårdsanstalt avviker från
denna,

på begäran av överläkaren eller motsvarande läkare
vid sjukhuset om någon som enligt 16 § andra stycket har överförts för vård och
behandling för narkotikamissbruk skaU återföras till sjukhuset.

28
§

Om regeringen har föreskrivit det beträffande en
viss venerisk sjukdom, skall den läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket
underrätta berörd socialnämnd, polismyndighet och skyddskonsulent om en anmaning
enligt 13 § att följa de föreskrifter som en annan läkare har meddelat.
Underrättelsen skall innehålla uppgifter om vem anmaningen gäller och
innebörden av meddelade föreskrifter.

Uppmärksammar socialnämnden, polismyndigheten eller
skyddskonsulenten i sin verksamhet förhållanden som tyder pä att den anmanade
inte följer föreskrifterna, skaU detta an-målas till den läkare som har lämnat
underrätteben. Om denne läkare har överlämnat ärendet tiU motsvarande läkare i
en annan landstingskommun, skaU anmälan i stället göras tiU den läkaren.

2
Senaste lydelse 1985:870.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:2

En underrättelse enligt första stycket fär
underlåtas, om läkaren bedömer att den inte behövs för att tillse att
meddelade föreskrifter efterlevs. När läkaren anser att socialnämndens,
polismyndighetens eller skyddskonsulentens medverkan inte längre behövs,
skall han meddela myndigheten detta.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987.

2
Förslag till Prop. 1986/87:2

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 19 § sekretesslagen
(1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 19 § Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan
uppgift om enskilds person-Uga förhållanden som hänför sig till

1.
verksamhet som
enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,

2.
ärende om
omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk
vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,

3.
ärende om
handräckning enhgt 3. ärende om handräckning enhgt
lagstiftningen om omsorger om psy- lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av kiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan
samtycke inom social- unga utan samtycke inom socialtjänsten,
eller tjänsten,

4.
ärende
som avses i 21 kap. för- 4.
ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,
äldrabalken, eller

5. verksamhet som innefattar handräckning enligt
smittskyddslagstiftningen eller annat bistånd ät smittskyddsläkare, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Lagen omtryckt 1985:1059.

3
Förslag till Prop. 1986/87:2

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs atl 37 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §'

Om en intagen behöver hälso- och Om en
inlagen behöver hälso- och

sjukvård, skall han vårdas enligt de sjukvård, skaU han
vårdas enligl de

anvisningar som ges av läkare. Kan anvisningar som ges av läkare. Kan

erforderlig undersökning och be- erforderlig undersökning och be

handling ej lämpligen ske inom an- handling ej lämpligen ske inom an

stalten bör den allmänna sjukvården stallen bör den aUmänna sjukvården

anlitas. Om det behövs, får intagen anlitas. Om det behövs, får intagen

föras över till allmänt sjukhus. föras över till allmänt sjukhus. Fär

hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom
om att en intagen lider av sådan smittsam sjukdom som avses i smittskyddslagen
(1968:231), skall styresmannen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skaU spridas.

Förlossning av intagen kvinna skaU
såvitt möjligt ske på sjukhus. Om det behövs, skall kvinnan i god tid före
föriossningen överföras dit eller tUl annan institution där hon kan erhålla
lämplig vård.

Om anledning föreligger därtill,
skall den som enligt första eller andra stycket vistas utom anstalt stå under
bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Senaste lydelse 1984:395.

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 5 juni 1986 Prop. 1986/87:2

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R.
Carlsson, Holmberg, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsråden Sigurdsen och Wickbom

Lagrådsremiss
med förslag till bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna för effektivare
insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III

Statsråden
Sigurdsen och Wickbom anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i
underprotokollen för social- resp. justitiedepartementet.

Statsrådet Sigurdsen hemställer att lagrådets
yttrande inhämtas över de lagförslag som hon och statsrådet Wickbom har lagt
fram.

Regeringen
beslutar i enlighet med statsrådet Sigurdsens hemställan.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag
som redovisas i underprotokollen skall bifogas lagrådsremissen som bilagorna 1
och 2.

Bilaga 1 Prop. 1986/87:2

Socialdepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 1986

Föredragande:
statsrådet Sigurdsen

Anmälan
till lagrådsremiss med förslag till bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna
för effektivare insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III

1 Allmän motivering

1.1 Bakgrund

1.1.1
Vad är AIDS?

AIDS
är numera en för många människor välkänd sjukdom (sjukdomstillstånd).
Sjukdomen är en relativt sen företeelse. I västvärlden diagnostiserades det
första sjukdomsfallet i USA så sent som år 1981.1 Sverige uppläcktes det första
fallet år 1982.

AIDS är en förkortning av Acquired Immune
Deficiency Syndrome. På svenska kallas sjukdomstillståndet förvärvad
immunbrist. Del förorsakas av ett smittsamt viras som brukar benämnas
LAV/HTLV-III (Lymfadenopati-Associerat Viras/Humant T-Lymfotropt Virus typ
III). I det följande använder jag den kortare beteckningen HTLV-III.

Smittämnet förekommer i blod och sädesvätska men
också i andra kroppsvätskor såsom slidvätska, saliv och tårar. Vid vanliga
sociala kontakter såsom kramar och handslag överförs inte smittämnet. För att
kunna överföras från en människa till en annan fordras särskilda smittvägar.
Nästan utan undantag sprids smittan på endast två sätt. Det ena är vid samlag
och andra former av sexuellt umgänge där infekterad sädesvätska eller slidvätska
kommer i direkt kontakt med en slemhinna. Det andra sättet är när infekterat
blod eller infekterade blodprodukter kommer i kontakt med blod, såsom sker vid
blodtransfusioner men också när t.ex. en injektionsspruta används av flera
personer utan att steriliseras mellan användarna. Infektion av HTLV-III och
hepalit B (en form av smittsam gulsot) sprids således på ungefär likartat
sätt. Det bör dock understrykas att smittsamheten vid hepatit B är betydligt
högre.

HTLV-III är ett s.k. kvardröjande virus, vilket
innebär att den smittade själv märker mera påtagliga effekter av infektionen
först efter en längre tid, ofta efter flera år. Redan några veckor efter
smittotillfället kan dock vissa sjukdomssymptom uppträda hos den smittade.
Dessa visar likheter med symptomen vid vissa vanliga luftvägsinfektioner,
nämligen halsont, feber.

huvudvärk, muskel- och
ledvärk, svullna lymfkörtlar, koncentrationssvårig- Prop. 1986/87:2 heter samt
ibland hudutslag. Symptomen brukar kvarstå ungefär en vecka, för att sedan
avklinga. Därefter känner den smittade sig i de flesta fall helt frisk. Den
smittades immunförsvar utvecklar antikroppar mot HTLV-III. Antikroppar kan i
vissa fall påvisas redan ett par veckor efter smittotillfället, men i andra
fall först efter sex månader eller senare. De antikroppar som bildas kan dock
inte nedkämpa viruset. Förekomsten av antikroppar kan därför ses endast som ett
tecken på att personen i fråga någon gång har blivit smittad. Man utgår från
att den som en gång smittats med HTLV-III kommer att vara smittbärare, dvs.
smittsam, under återstoden av sitt liv.

En del av de smittade kommer att utveckla
sjukdomstiUståndet AIDS. Man uppskattar att ca 20 % av de smittade utvecklar
AIDS inom fem år efter smittotillfället. Det finns dock tecken som tyder på att
andelen ökar i ett längre tidsperspektiv. Hur lång tid efter smittotillfället
som sjukdomstillståndet AIDS inträder varierar kraftigt från individ till
individ. Några når detta stadium redan efter ett par månader, andra först efter
flera år. Andra tillstånd som orsakas av HTLV-III är LAS (Lymfadenopatisyndrom)
och ARC (AIDS Related Complex eller tillstånd som har samband med AIDS).
Symptomen vid dessa förstadier till AIDS är svullna lymfkörtlar, långvarig
feber, kraftig nattsvettning, svår trötthet, depression, personlighetsförändring
och minnesstörningar. När diagnosen AIDS kan ställas har det allvarliga och
livshotande slutstadiet av HTLV-III-infektionen inträtt. Den sjukes
immunförsvar har då nästan helt upphört att fungera. Diagnosen AIDS ställs vid
två sjukdomstillståiid. Del ena är när den sjuke har drabbats av vad som brukar
kallas opportunistiska infektioner, dvs. den typ av infektioner som inte
angriper en människa med etl intakt immunförsvar. Infektionerna orsakas av
smittämnen som kan vara en protozo (encelligt urdjur), en bakterie, ett virus
eller en mikroskopisk svamp. Den vanligaste opportunistiska infektionen är
lunginflammation orsakad av protozon Pneumocystis carinii. Det andra
tillståndet föreligger när den sjuke drabbats av Kaposis sarkom, som är en
kärltumör i hud, slemhinnor eller lymfkörtlar.

Dödligheten är mycket hög bland dem som har fått
diagnosen AIDS. Såvitt man känner till har inte någon som fått diagnosen
tillfrisknat.

1.1.2
Virusets spridning

Det
har visat sig mycket svårt atl finna något botemedel mot infektion av HTLV-III
och något vaccin mot infektionen finns ännu inte. Ett mycket omfattande
forskningsarbete bedrivs emellertid runt om i världen och vissa lovande
framsteg har gjorts under senare tid. Bl.a. i USA och i vårt land prövas
läkemedel som inte kan bota men väl hämma virusets spridning i kroppen.

Virusels spridningssätt har lett till atl
förekomsten av viruset ännu så länge är i huvudsak begränsad till de grupper i
befolkningen i vars levnadssätt förekommer beteenden som är särskilt
riskfyllda från smittspridningssynpunkt. Detta gäller emellertid situationen i
västvärlden. I Afrika däremot är smittan mera allmänt spridd och således inte
begränsad till vissa s.k.

10

riskulsatta grupper.
Smittan är där också jämnt fördelad på kvinnor och Prop. 1986/87:2 män.

Sexualvanorna har visat sig ha en mycket stor
betydelse för risken att bli smittad och att föra smittan vidare till andra. De
som har sexuellt umgänge med många partner löper en betydligt större risk alt
bli smittade och atl utveckla sjukdomstillståndet AIDS än de som lever i fasta
förhållanden. Smittan och sjukdomstillståndet har hittills fått sin största
utbredning bland de homo- och bisexuella män som har många sexuella kontakter
med andra män. En annan grupp som har drabbats är de s.k. intravenösa narkotikamissbrukarna
bland vilka det är vanligt att man använder gemensamma sprutor. Särskilt bland
missbrukare i Stockholmsområdet har smittan fått en vid spridning och man
uppskattar att hälften av heroinmissbrukarna är smittade. En grupp som tidigt
drabbades av smittan är de blödarsjuka, De smittades främst av förorenade
blodpreparat. Genom behandling av preparaten har risken för smittspridning på
detta sätt numera i allt väsentligt undanröjts.

Man vet ännu inte med säkerhet varifrån viruset
ursprungligen kommer, men myckel tyder på att det har sin uppkomst i de
centrala delarna av Afrika. Det tidigaste belägget för smittan härrör frän
Zaire, där man funnit viruset i ett blodprov från år 1959. Från Afrika anser
man att viruset har spritt sig till bl.a. USA och Europa. Spridningen av
viruset har under de senaste åren skett epidemiskt. På grund av att de smittade
ofta är symptomfria under mycket lång tid är det svårt atl få en helt klar bild
av smittans utbredning och omfattning. Antagandena om smittans utbredning tyder
på att endast en del av dem som är smittade och symptomfria uppsöker hälso- och
sjukvården för undersökning. Flertalet av de smittade förblir således okända
för myndigheterna.

Förhållandet mellan antalet AIDS-fall och antalet
smittade har uppskattats vara 1 till 100, dvs. för varje känt (manifest) AIDS-
fall skulle det finnas 100 smittade. För varje AIDS-fall anser man att det
finns tio fall av förstadier till AIDS. Detta innebär att det tinns miljontals
smittade människor utanför Afrika. Hur många som är smittade i Afrika är i dag
omöjligt att veta med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder där.
Allmänt antas dock atl vissa delar av Afrika är de hårdast drabbade i hela
världen.

I USA där smittan har fåll sin största utbredning
utanför Afrika har drygt 21 000 människor insjuknat i AIDS. Antalet smittade
torde uppgå till 1-2 miljoner. I vårt land har hittills 51 smittade fått
diagnosen AIDS. Av dessa har 31 avlidit. Man uppskattar antalet smittade till
ca 5 000. Av dessa har vi diagnostiserat drygt 1 000.

1.1.3
Utgångspunkter för arbetet med att begränsa spridningen

Inom
Landstingsförbundet har man försökt att beräkna vilka kostnader som
AIDS-epidemien kan komma att förorsaka sjukvårdshuvudmännen i vårt land.
Kostnaderna, som beräknats i 1986 års penningvärde, avser både öppen och
sluten vård. Kostnaden för ett besök i öppen vård har beräknats till 550 kr.
och kostnaden per vårddag i sluten vård till 1 720 kr. Vidare har man utgått
från att varje AIDS-fall vårdas i sluten vård ca 250 dagar och att anta-

11

let
smittade fördubblas var åttonde månad. Med dessa förutsättningar be- Prop.
1986/87:2 räknas de kumulativa kostnaderna för vården av dem som smittats med
HTLV-III uppgå till drygt 61 miljoner kr. vid ingången av år 1988 och tiU ca
840 miljoner kr. den 1 juli 1990.

Regeringen var tidigt uppmärksam på
det hot mot folkhälsan som spridningen av HTLV-III utgör och har noga följt
situationen sedan de första fallen diagnostiserades år 1982. Socialstyrelsen
och statens bakteriologiska laboratorium har fortlöpande hållit regeringen
informerad om utvecklingen. Även om den uppkomna situationen är allvarlig, är
det utomordentligt viktigt att vi inte grips av panik eller uppgivenhet, utan
ser sakligt och sansal på situationen. Man måste ha klart för sig, att en
framgångsrik kamp mot spridning av HTLV-III inte kommer att utmärkas av snabba
och spektakulära insatser ulan av ett systematiskt och tålmodigt vardagsslit.
Endast på detta sätt kan verklig framgång i arbetet uppnås.

En av utgångspunkterna för
regeringens handlande har varit att inte vidta några oöverlagda åtgärder, som i
efterhand skulle kunna ha visat sig ha gjort mer skada än nytta. Historien kan
nämligen uppvisa åtskilliga exempel på hur man vid epidemier vidtagit
förhastade åtgärder, ofta till stor skada för smittskyddsarbetet. Det är därför
viktigt att vi inte faller till föga för tillfälliga opinionsyttringar med
krav på "hårdare" tag mot de smittade. Kampen mot smittan kan föras
endast i en anda av förtroende och öppenhet, annars kommer vi inte att nå
framgång i vårt arbete. Jag vill ocksä erinra om att ännu har inte någon
epidemi kunnat stoppas med endast lagstiftning. Med detta avser jag naturhgtvis
inte att vi skall avstå från att använda lagstiftning i smittskyddsarbetel,
utan endast att vi inle får ha någon övertro på lagreglernas betydelse för
smittskyddsarbetel. Lagreglerna behövs såsom elt komplement och stöd, men
verkliga framsteg kan göras endast med väl utformade epidemiologiska insatser.

Med dessa utgångspunkter har
regeringen bedrivit sitt arbete med att begränsa spridningen av HTLV-III.

1.1.4 Åtgärder hittills

För att samordna arbetet inom samhällets alla områden med
att begränsa spridningen av HTLV-III tillsatte regeringen den 9 maj 1985 en
särskild delegation knuten till socialdepartementet, regeringens
AIDS-delegation. Delegationen är numera sammansatt av företrädare för samtiiga
riksdagspartier, berörda departement, socialstyrelsen, statens bakteriologiska
laboratorium. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Jag är själv
ordförande i delegationen.

Utöver den övergripande uppgiften
att samordna samhällsinsatserna mot AIDS, skall delegationen följa och initiera
angelägen forskning på området samt ta initiativ till de åtgärder som detta kan
föranleda, bedöma behovet av och initiera information tiU riskutsatta grupper,
vårdpersonal, allmänheten m.fl., bedöma och påtala behovet av omedelbara
åtgärder t.ex. frågor om lagstiftning samt bedöma angelägna resursbehov.
Delegationen får även ta upp andra frågor som rör AIDS.

12

Till
delegationen har knutits två särskilda referensgrupper. Den ena be- Prop.
1986/87:2 står av företrädare för Riksförbundet för sexuellt likaberättigade
(RFSL), Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Föreningen för blödarsjuka
i Sverige (FBIS), Riksförbundet föräldraföreningen mot Narkotika (FMN),
Venhälsan, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL),
Riksföreningen Narkotikafritt Samhälle (RNS), LO, TCO och SACO/SR. Den andra är
en referensgrupp för storstäderna, i vilken ingår företrädare för Stockholms
och Malmöhus läns landstingskommuner samt för Stockholms, Göteborgs och Malmö
kommuner.

Efter förslag från AIDS-delegationen beslöt
regeringen den 5 september 1985 att hänföra infektion av HTLV-Ill till de
veneriska sjukdomarna i smittskyddslagen (1968:231, ändrad senast 1985:870,
SmL). Regeringens beslut hade formellt formen av en ändring i 6 §
smittskyddskungörelsen (1968:234, ändrad senast 1985:786, SmK), i vilken
uppräkningen av veneriska sjukdomar kompletterades med infektion av HTLV-III
(SFS 1985:742). Regeringens beslut att hänföra infektion av HTLV-III till de
veneriska sjukdomarna kompletterades samma dag med ett beslut att förelägga
riksdagen en proposition med förslag till åtgärder för att stärka förtroendet
för smittskyddsarbetet (prop. 1985/86:13, SoU 4, rskr. 15). Bl.a. upphävdes 26
§ SmL, som innehöll bestämmelser om straff för den som lider av venerisk
sjukdom och med vetskap eller misstanke om det har könsHgt umgänge samt för den
som eljest uppsåtligen eller av grov oaklsamhet utsätter annan för fara att bli
smittad av venerisk sjukdom.

För att ytterligare värna den personliga
integriteten beslutade regeringen den 10 oktober 1985 om ändringar i 8 § SmK
(SFS 1985:786). Ändringarna innebar att de anmälningar om inträffade fall av
venerisk sjukdom som regelmässigt skall göras till smittskyddsläkaren av den
behandlande läkaren inte längre skall innehålla sådana uppgifter om patienten
att denne kan identifieras. Enligt de ändrade bestämmelserna skall patienten
anges med en kod, som består av de två första och de fyra sista siffrorna i
hans personnummer. Vidare skall uppgift lämnas om hans hemortslän. Om
patienten vid infektion av HTLV-III tillhör en riskutsalt grupp skall denna
grupp anges i anmälan. Några andra uppgifter om patientens identitet får inte
lämnas i anmälan.

I propositionen 1985/86:13 (s. 6-9) om ändring i
smittskyddslagen (1968:231) m.m. redovisade jag de åtgärder som myndigheterna
då vidtagit eller planerade. Sedan propositionen beslutades har ytterligare
åtgärder vidtagits. Bl.a. har regeringen den 10 april 1986 fatlat beslut om en
proposition om särskilda medel för bekämpningen av AIDS (prop. 1985/86:171). I
propositionen föreslås att ytterligare 75 miljoner kr. anvisas för bekämpningen
av AIDS under budgetåret 1986/87 och ett lika stort belopp nästföljande
budgetår. Härutöver föreslås att landstingskommunerna och kommunerna skall få
50 miljoner kr. för deras arbete med vård och behandling under år 1987. Vidare
redovisas i propositionen etl samlat åtgärdsprogram mot AIDS som omfattar
insatser för information och psykosocialt stöd till berörda riskutsatta
grupper m.fl., insatser för att begränsa smittspridningen bland homo-och
bisexuella män samt insatser för vård och behandling av narkotikamissbrukare.
1 propositionen anmäls också att en skyndsam utredning skall ske

13

om ökade
insatser för att intensitiera forskningen om AIDS. Riksdagen har Prop.
1986/87:2 antagit propositionen.

Genom beslut den 18 februari 1982
tillkallades en särskild utredare (f.d. statsrådet Elisabet Holm) att göra en
översyn av smittskyddsförfattningarna. Utredaren antog namnet
smittskyddskommittén (S 1982:02). Smittskyddskommittén har den 30 augusti 1985
överiämnat betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd. Betänkandet har
remissbehandlats och ärendet bereds f.n. inom socialdepartementet.

1.1.5 Erfarenheterna av att tillämpa
smittskyddslagstiftningen

Erfarenheterna av att tillämpa smittskyddslagstiftningen
på infektion av HTLV-III är i allt väsentligt goda. Det epidemiologiska
rapporteringssys-lem som regleras i denna lagstiftning utgör jämte de
behandlande läkarnas spårning av smittkällor ryggraden i arbetet med att
bekämpa utbredningen av smittan. Genom att samtliga nyupptäckta smittfall
omedelbart rapporteras till smittskyddsläkarna och statens bakteriologiska
laboratorium, kan vi fortlöpande följa epidemiens utbredning och smittvägar.
Detta ger oss goda möjligheter att snabbt anpassa våra åtgärder till de
förändringar i smitt-skyddssitualion som kan uppkomma. Vidare innebär
smiltskyddslagens lill-lämpning på infektionen att ansvarsfördelningen mellan
dem som har uppgifter inom smittskyddet klarlagts. 1 detta avseende har smittskyddslagen
varit av stort värde för att samordna och effektivera insatserna mot smittans
utbredning.

Smittskyddslagen innehåller också
bestämmelser om de skyldigheter som åligger enskilda människor för att
smittskyddet skall bli effektivt. När det gäller de veneriska sjukdomarna
föreskrivs en skyldighet för var och en som har anledning anta att han lider av
en venerisk sjukdom att söka läkare och underkasta sig den undersökning och
behandling som behövs. Det förutsätts att människor lojalt uppfyller sina
förpliktelser enligt lagen och visar sådan hänsyn i sin livsföring att andra
människor så långt möjligt skyddas mot smitta. För det fall någon brister i
detta avseende tillhandahåller lagen vissa tvångsmedel. Läkarundersökning och
behandling kan genomföras mot den enskildes vilja. Om andra åtgärder visar sig
otillräckliga, kan den enskilde med tvång intas på sjukhus som en sista utväg
att hindra honom från att sprida smitta.

Den debatt som har förts om
smittskyddslagens tillämpning på infektion av HTLV-III har gällt den inneboende
motsättning som finns mellan kravet på ett effektivt smittskyddsarbete och
värnet om den personliga integriteten. Åtgärder som vidtas för att stärka den
personliga integriteten får ofta negativa följder för effektiviteten i verksamheten
och omvänt. Den kritik som har riktats mot gällande regler har pekat på behovet
av både ett effektivare smittskyddsarbete och ett förbättrat skydd för den
personliga integriteten. Det kan tyckas paradoxalt, men inte sällan har samma
förslagsställare yrkat på ändringar i båda dessa riktningar.

När det gäller värnet om den
personliga integriteten har från flera håll gjorts gällande att
patientjournallagen (1985:562, ändrad senast 1986:197), som trädde i kraft den
1 januari 1986, inneburit att många homo- och bisexu-

14

ella män drar sig för att uppsöka läkare för alt låta
undersöka huruvida de Prop. 1986/87:2 är smittade eller ej. Enligt 3 § andra
stycket 1 lagen skall nämligen en patientjournal, om uppgiften föreligger,
alltid innehålla uppgift om patientens identitet. Man har uppgivit att de
särskilda mottagningar för homo- och bisexuella män som finns bl.a. i
Stockholm, Göteborg och Malmö har haft en betydade nedgång i antalet patienter
sedan det fr.o.m. den 1 januari 1986 inte längre är möjligt atl undersöka
patienterna anonymt. Efter motioner om alt anonym provtagning bör kunna
erbjudas i dessa fall även framdeles, har riksdagen den 4 april 1986 beslutat
om en ändring i 14 § patientjournal-lagen som ger regeringen rätt att meddela
föreskrifter om undantag från kravet på uppgift om patientens identitet vid
undersökning för misstänkt infektion av HTLV-III (SoU 1985/86:15, rskr. 154,
SFS 1986:197). Regeringen har den 17 april 1986 beslutat förordningen
(1986:198) om provtagning för infektion av LAV/HTLV-III. Bestämmelserna i
förordningen innebär att läkaren inte skall föra in uppgift om patientens
identitet i patientjournalen vid provtagning för infektion av HTLV-III om
patienten begär att få vara anonym. Identitetsuppgiften skall dock föras in i
journalen om provtagningen visar att patienten har antikroppar mot viruset.

I den kritik som har riktats mot
effektiviteten i smittskyddsarbetet har framhållits att det starka
sekretesskydd som gäller inom främst hälso- och sjukvården, smittskyddet och
socialtjänsten har lett till att smittskyddet inte sällan har svårt att få
tillgång till nödvändiga uppgifter om de smittade. Särskilt har uppmärksammats
problemen med de s.k. intravenösa narkotikamissbrukarna, av vilka en del är
prostituerade kvinnor. Denna fråga tar jag upp i del följande. En annan fråga
som jag lar upp är den vård och behandling som ges efter ett beslut om
tvångsintagning på sjukhus. Det har påpekats att t.ex. smittade narkomaner borde
kunna få behandling för sitt missbruk vid en ändamålsenlig inrättning utanför
sjukhus. Gällande bestämmelse i smittskyddsiagen medger endast vård på sjukhus.

Chefen för justitiedepartementet
kommer senare i dag att lämna en redogörelse för sekretesslagens (1980:100,
omtryckt 1985:1059, SekrL) konsekvenser för polisens och kriminalvårdens
verksamhet när det gäller infektion av HTLV-III samt lägga fram förslag till
lagstiftningsåtgärder.

1.2 Gällande sekretessbestämmelser

1.2.1 Sekretesslagens principer

Innan jag tar upp frågan om vilka ändringar i
sekretesshänseende som bör

göras för att säkra en rimlig tillgång till behövhga uppgifter för
smittskyddet,

vill jag ge en redovisning av de närmast berörda sekretessbestämmelserna.

Sekretesslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1981, innehåller bestäm

melser om tystnadsplikt och om förbud att lämna ut allmänna handlingar.

Den är tillämplig inom all verksamhet som bedrivs av statliga och kommuna

la myndigheter. Lagen präglas av att den skall ta till vara intressen som i
viss

utsträckning är motstridiga. Å ena sidan skall lagen tillgodose behovet av

skydd mot obehörig insyn i förhållanden som bör vara skyddade av hänsyn

till allmänna eller enskilda intressen. Ä andra sidan skall lagen i minsta möj- '5

liga utsträckning
inskränka på allmänhetens berättigade krav på insyn i och Prop. 1986/87:2
kontroll av den offentliga verksamheten.

Sekretesslagen
föreskriver sekretess inte bara i förhållande till enskilda utan också mellan
myndigheter. Med myndighet jämställer sekretesslagen olika verksamhetsgrenar
inom samma myndighet, när de är atl betrakta som självständiga i förhållande
lill varandra (självständiga verksamhetsgrenar). Smittskyddsverksamheten under
ledning av smittskyddsläkaren måste ses som en självständig verksamhetsgren i
förhållande till den övriga hälso- och sjukvårdsverksamheten inom
landstingskommunen. Den verksamhet med undersökning och behandling av veneriskt
smittade personer som bedrivs av läkare eller annan personal vid sjukhus och
vårdcentraler får således anses utgöra självständiga verksamhetsgrenar i
förhållande till smittskyddsläkarens verksamhet. Detta innebär alt sekretess
råder mellan smittskyddsläkaren och de läkare som är verksamma i hälso- och
sjukvården. Det bör dock framhållas att smittskyddslagstiflningen innehåller
bestämmelser om att läkare i vissa fall är skyldiga att lämna ut uppgifter om
patienter till smittskyddsläkaren.

Intresset av skydd för den personliga integriteten
kan ibland komma i strid med principen att myndigheterna är skyldiga all
samarbeta och bistå varandra. Utbyte av information mellan myndigheterna är
ett viktigt led i detta samarbete. Det är ofrånkomligt att ett visst utbyte
måste kunna ske även av sådan information som annars är sekretessbelagd.
Sekretesslagen innehåller flera föreskrifter om detta informationsutbyte.
Enligt 1 kap. 5 § utgör sekretess inte något hinder mot att en uppgift lämnas
ut, om det är nödvändigt för att den utiämnande myndigheten skall kunna
fullgöra sin verksamhet. Vidare gäller enligt 14 kap. 1 § att uppgifter utan
hinder av sekretess får lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet
följer av lag eller förordning. En viktig regel finns i 14 kap. 3 §, den s.k.
generalklausulen. Denna medger att uppgifter lämnas lill en annan myndighet i
sådana fall då det är uppenbart atl intresset av att uppgiften lämnas har
företräde framför del intresse som sekretessen skall skydda. Generalklausulen
är dock inte tilllämplig inom hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten,
men väl inom polisen och kriminalvården. Jag återkommer strax till dessa
bestämmelser.

1.2.2
Sekretessen inom de berörda verksamheterna

Sekretessen
i det allmännas hälso- och sjukvårdsverksamhet regleras i första hand i 7 kap.
1 § SekrL. Sekretessen gäller också åtgärder mot smittsamma sjukdomar.

Utanför paragrafens tillämpningsområde faller
verksamhet vid sjukhus och andra liknande inrättningar som drivs av enskilda,
liksom privat drivna läkarmottagningar, tandläkarmottagningar, laboratorier
m.m. Här gäller i stället föreskrifterna i lagen (1980:11, ändrad senast
1985:563) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. De viktigaste
föreskrifterna om tystnadsplikt finns i lagens 6 §.

Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område
finns främst i 7 kap. 4 § SekrL.

16

Sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet samt
socialtjänstområdet Prop. 1986/87:2 avgränsas med ett s.k. omvänt
skaderekvisit. Detta innebär att en uppgift inte får lämnas ul, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller hans närstående
lider men. Presumtionen är alltså för sekretess. Uttrycket "men" har
en mycket vid innebörd. I första hand åsyftas sådana skador som att någon blir
utsatt för andras missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända.
Redan den omständigheten att vissa personer känner till en för någon enskild
ömtålig uppgift kan i många fall anses vara tillräckligt för att medföra men. Utgångspunkten
för en bedömning av om men föreligger är den berörda personens egen upplevelse,
men bedömningen kan i viss utsträckning korrigeras på grundval av gängse
värderingar i samhället.

Polisen kan i sin verksamhet få
uppgifter om enskilda på många olika sätt. Uppgifterna hos polisen skyddas i
sekretesshänseende genom ett flertal bestämmelser i SekrL. Allmänt kan sägas
att skyddet för uppgifter om den enskildes personliga förhållanden inte är
lika starkt inom polisverksamheten som inom hälso- och sjukvården samt
socialtjänsten. Vidare kan i allmänhet uppgifterna lämnas ut med stöd av
generalklausulen (14 kap. 3 §).

Sekretessen inom kriminalvården
regleras främst i 7 kap. 21 § SekrL. Sekretessen omgärdas av ett s.k. rakt
skaderekvisit, vilket innebär att en uppgift inte får lämnas ul om det kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men eller atl fara
uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs. Också inom kriminalvården är generalklausulen tillämplig.

För skyddskonsulenter gäller
sekretessen inom kriminalvården (7 kap. 21 § SekrL).

1.2.3 Förutsättningarna för utiämnande av uppgifter

De uppgifter som kan bli aktuella att lämna ut om enskilda
i smittskyddsverksamheten kan naturligtvis vara av olika slag. Uppgifterna kan
gälla vilken sjukdom den smittade är drabbad av, vilka förhållningsregler han
har blivit ålagd att följa och andra integritetskänsliga förhållanden.

Det är svårt atl se, att de
upplysningar som kan komma att lämnas till eller från dessa myndigheter skulle
vara av sådan natur att de inte omfattas av sekretess, dvs. inte uppfattas vara
till men för den enskilde eller någon honom närstående. Snarare torde det vara
så, att dessa uppgifter nästan utan undantag omfattas av sekretess. Den
skadeprövning som skall göras innan en uppgift lämnas ut till en myndighet, kan
således antas endast undantagsvis leda till att uppgiften kan lämnas ut.

Även om man vid en skadebedömning
finner att uppgifterna är sekretessbelagda finns det som jag nyss nämnde
möjligheter att lämna ut dem under vissa förutsättningar. De viktigaste
förutsättningarna för utlämnande är att detta är nödvändigt för att myndigheten
skall kunna fullgöra sin verksamhet eller att det i lag eller förordning finns
föreskrivet en skyldighet att lämna uppgiften till en annan myndighet. I det
följande redovisar jag förutsättningarna för uppgifters utiämnande i dessa
fall.

17

r Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 2

Den första förutsättningen har kommit till uttryck i 1
kap. 5 S SekrL. En- Prop. 1986/87:2 ligt paragrafen hindrar sekretessen
inte att en myndighet lämnar ut uppgifter, om det är nödvändigt för att
myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet.

Paragrafen skall tillämpas
restriktivt. Sekretessen får efterges bara i sådana fall då ett utlämnande av
sekretessbelagda uppgifter är en nödvändig förutsättning för att en myndighet
skall kunna fullgöra ett visst åliggande. Blott och bart en bedömning att
effektiviteten i myndighetens handlande sätts ned genom en föreskriven
sekretess får alltså inte leda till att sekretessen åsidosätts.

Det andra fall då uppgifter får
lämnas ut är att uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
Bestämmelserna härom har tagits in i 14 kap. 1 § SekrL.

Om en uppgift som annars skyddas av
sekretess skall få lämnas med stöd av nämnda lagrum, måste det finnas en
skyldighet att lämna uppgiften. Det räcker inte med en regel utanför SekrL om
att man har rätt att lämna ut den. Vidare skall skyldigheten följa av lag eller
förordning. Det är inte tillräckligt med endast en föreskrift beslutad av
myndighet.

Inom hälso- och sjukvården har
uppgiftsskyldighet ålagts främst läkare. Enligt 3 § allmänna läkarinstruktionen
(1963:341, ändrad senast 1985:797) skall läkare i vissa fall underrätta
polismyndighet om dödsfall som fordrar undersökning. Enligt 10 § samma
instruktion skall berörd överläkare underrätta överförmyndaren när en intagen
person behöver förmyndare eller god man, polismyndigheten när behov uppkommer
av rättsmedicinsk undersökning och lämplig myndighet när en farlig patient
lämnar sjukhuset. Om socialnämndens ingripande påkallas till skydd för en
underårig är bl.a. läkare skyldiga att anmäla detta till socialnämnden enligt
71 § socialtjänstlagen (1980:620, ändrad senast 1985:395, SoL). 1 30 § lagen
(1981:1243, ändrad senast 1984:366, LVM) om vård av missbrukare i vissa fall
föreskrivs en skyldighet för läkare att i vissa fall anmäla den som missbrukar
alkohol eller narkotika till länsstyrelsen.

I smittskyddsiagen och i
smittskyddskungörelsen finns föreskrifter om uppgiftsskyldighet vid bl.a.
veneriska sjukdomar. Enligt 8 § SmK skall varje läkare som konstaterar venerisk
sjukdom anmäla detta till smittskyddsläkaren. I anmälan skall lämnas uppgift
om de två första och de fyra sista siffrorna i den sjukes personnummer och om
hans hemortslän. Om den sjuke vid infektion av HTLV-III tillhör en riskutsatl
grupp skall denna grupp anges i anmälan. Några andra uppgifter om den sjukes
identitet får inte lämnas. Om den sjuke har berättat att han varit i
förbindelse med någon annan på ett sådant sätt att smitta har kunnat överföras,
skall en särskild anmälan göras till smittskyddsläkaren med uppgift om namn och
adress på denna person (kontaktperson). Den sistnämnda anmälan gäller både den
som den sjuke kan ha blivit smittad av och den som han själv kan ha fört
smittan vidare till. Den behandlande läkaren skall dock inte anmäla
kontaktpersonen med namn och adress om denne har låtit undersöka sig av läkaren
eller visat för läkaren att han har undersökts av någon annan läkare. I
sistnämnda fall skall, om undersökningen visat att kontakten är smittad,
läkaren i sin anmälan till smitlskyddsläkaren lämna uppgift endast om de två
första och fyra

18

sista
siffrorna i kontaktens personnummer och om hans hemortslän. Om Prop.
1986/87:2 kontakten vid infektion av HTLV-III tillhör en riskutsatt grupp skall
denna grupp anges i anmälan.

Om en läkare konstaterar eller
misstänker venerisk sjukdom hos någon som han undersöker eller behandlar skall
han bl.a. meddela honom föreskrifter om sjukdomens behandling och om åtgärder
för att hindra spridning av smitta. Enligt 9 § SmK skall läkaren om den
smittade underlåter att följa föreskrifterna skriftiigen anmäla detta till
smittskyddsläkaren. Anmälan skall också göras om den sjuke avbryter
behandlingen hos läkaren utan att han styrker för denne att han får behandling
av en annan läkare. Också i det fallet den sjuke inte låter sig tas in på
sjukhus, fastän läkaren finner att han inte kan behandlas i öppen vård utan
fara för att smitta sprids, skall en anmälan göras till smittskyddsläkaren. 1
10 § SmK finns särskilda föreskrifter om underrättelse beträffande anmaning
enligt 13 § SmL beträffande den som fullgör militärtjänstgöring eller är
intagen på en vårdanstalt eller inrättning, som han inte får lämna efter eget
bestämmande. Underrättelserna i samtliga dessa fall innehåller uppgift om den
sjukes namn och adress.

Vidare finns i 29 § SmL en
skyldighet för smittskyddsläkaren att till åklagare anmäla misstänkt fall av
koppleri, om det behövs för att förhindra att brottsligheten fortsätter.

Också inom socialtjänstområdet
finns en del föreskrifter om uppgiftsskyldighet. Bestämmelserna om
uppgiflsskyldighet i 14 kap. 1 § SekrL har dock inte föranlett någon översyn av
reglerna om uppgiftslämnande inom social-Ijänstområdel, vilket har skett på
hälso- och sjukvårdsområdet (prop. 1980/81:28).

I socialtjänstlagen finns en del
bestämmelser som ålägger socialnämnder uppgiftsskyldighet. Nämnas kan 63 §
(uppgifter till SCB), 64 § (uppgifter till statliga myndigheter för
forskningsändamål) och 65 § (uppgifter till andra myndigheter - även annan
socialnämnd - om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga
utbetalningar). Här kan också hänvisas till 71 § SoL som innehåller regler om
.skyldighet för bl.a. myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar att i
förekommande fall göra anmälan lill en socialnämnd. Anmälningsskyldigheten
gäller även en socialnämnd i förhållande till en annan socialnämnd, exempelvis
om en familj med barn flyttar från en kommun till en annan.

1 detta sammanhang kan även pekas
på bestämmelserna i 23 kap. 6 § brottsbalken om skyldighet att avslöja brott,
som är "å färde". Dessa bestämmelser, som föreskriver
uppgiftsskyldighet, tar över sekretessen.

Utlämnande av annars
sekretessbelagda uppgifter kan i vissa fall ske även om ett utlämnande inte är
nödvändigt för att myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet eller inte
följer av lag eller förordning.

Enligt 14 kap. 2 § SekrL hindrar
inte sekretessen att uppgifter utlämnas i vissa fall vid misstanke om grova
brott och om vissa brott mot underårig.

Bestämmelserna i 14 kap. 4 § SekrL
innebär atl sekretess till skydd för en enskild person inte gäller gentemot
denne samt att den enskilde kan efterge sekretessen, helt eller delvis.

Generalklausulen i 14 kap. 3 §
SekrL som under vissa förutsättningar

medger uppgiftslämnande efter en intresseawägning är, som jag tidigare

nämnde, inte tillämplig i fråga om sekretess inom hälso-
och sjukvården samt socialtjänsten. Den är dock tillämplig i fråga om sekretess
hos polisen och kriminalvården.

Till sist kan här nämnas att
nödsituationer kan tvinga eller tillåta sjukhus och socialtjänstmyndigheter att
lämna ut sekretessbelagda uppgifter. De vanliga nödreglerna i 24 kap. 4 §
brottsbalken blir då tillämpliga.

Prop.
1986/87:2

1.3 Sekretess som berör smittskyddsläkarens verksamhet

Min förslag: Om smittskyddsläkaren behöver ingripa
beträffande en viss person skall han ha rätt alt få de uppgifter om personen
som han behöver för sitt smittskyddsarbete från andra myndigheter och från dem
som enskilt bedriver hälso- och sjukvård. Om smittskyddsläkaren har anmanat
någon att i sin Hvsföring följa föreskrifter, skall han underrätta
socialtjänsten och polisen samt i förekommande fall skyddskonsulenten om detta.
Han skall dock kunna avstå från detta om han bedömer att en underrättelse inte
behövs för att se till att den anmanade följer föreskrifterna. Om
socialtjänsten, polisen eller skyddskonsulenten i sin verksamhet uppmärksammar förhållanden
beträffande den anmanade som tyder på att denne inte följer föreskrifterna,
skall de ha skyldighet att underrätta smittskyddsläkaren om detta.

Skälen
för mitt förslag:

Problemet

1937 års sekretesslag, som upphävdes genom den nu gällande
sekretesslagen, innehöll med ett undanlag inte några bestämmelser om sekretess
mellan myndigheter. Emellertid ansågs att sekretessreglerna i princip skulle
beaktas också när en handling begärdes utlämnad till en myndighet. Det förelåg
dock en viss frihet att lämna ut en hemlig handling efter en intresseavvägning.
De då gällande bestämmelserna om tystnadsplikt förbjöd i princip inte bara att
uppgifter röjdes till enskilda utan också att de lämnades ut till s.k.
offentliga funktionärer. Av de i bestämmelserna intagna sedvanliga
obehö-righetsrekvisiten följde emellertid att tyslnadspliklig tjänsteman i viss
omfattning kunde lämna "behöriga" meddelanden till annan tjänsteman
eller myndighet.

För smittskyddsverksamheten innebar
1937 års sekretesslagstiftning inte några större svårigheter när det gällde att
inhämta och lämna uppgifter om enskilda. I detta avseende har den gällande
sekretesslagen inneburit påtagligt förändrade förutsättningar. Vad som
tidigare betraktades vara ett legitimt utbyte av uppgifter mellan olika
myndigheter har i många fall numera begränsats eller helt omintetgjorts.

20

I
olika sammanhang har under den senaste tiden framhållits att den nu Prop.
1986/87:2 gällande sekretesslagstiftningen innebär betydande svårigheter för
smittskyddsarbetel i kampen mot spridningen av HTLV-III. Det hävdas att sekretessbestämmelserna
gör det i det närmaste omöjligt för myndigheterna alt inhämta och utbyta
nödvändig information och att på annat sätt biträda varandra i arbetet med att
hindra vidare smittspridning.

Problemen med sekretessen har uppmärksammats bl.a.
i samband med uppföljningen av de föreskrifter som de smittade har blivit
ålagda att följa.

Enligt 12 § SmL är den som har anledning anta att
han lider av infektion av HTLV-III skyldig atl söka läkare och underkasta sig
den undersökning och behandling som behövs. Den som visar sig vara smittad är
skyldig atl följa de föreskrifter som läkaren meddelar för att hindra vidare
spridning av smitta. Erfarenheten visar att i flertalet fall är patienten
angelägen att leva på ett sådant sätt att smittan inte förs vidare. I de fåtal
fall där patienten inte tar sitt ansvar i detta hänseende, har läkaren dock små
möjHgheter att kontrollera om patienten följer föreskrifterna. I
socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1985:20) sägs att läkaren i dessa fall så
långt det är möjligt skall kontrollera att den smittade följer föreskrifterna.
Det har ansetts att läkarens enda möjlighet att göra detta i praktiken är att
sätta ut så täta återbesök som patientens situation kräver. Många läkare anser
emellertid att det är en omöjlig uppgift för dem att kontrollera patientens
förehavanden på ett meningsfullt sätt.

Svårigheten att kontrollera hur patienten
efterlever meddelade föreskrifter har enligt de erfarenheter som hittills
föreligger nästan utan undantag gällt s.k. intravenösa narkotikamissbrukare.
Bland dessa finns en hel del kvinnliga prostituerade.

Det hävdas att den behandlande läkarens arbete
skulle underiättas och smittskyddsarbetet bli betydligt effektivare om läkaren
kunde samarbeta mera nära med socialnämnden, polisen och skyddskonsulenten,
främst i de fall han misstänker alt hans patient inte kommer att följa
föreskrifterna och hans egna möjligheter all kontrollera efterlevnaden inle är
liUräckliga.

Man påpekar att socialarbetarna och poliserna samt
i förekommande fall personal inom skyddskonsulentorganisationen, som ju ofta
befinner sig "ute på fältet", självklart har bättre möjligheter än
läkaren att följa patientens dagliga förehavanden. Del understryks dock att ett
sådant samarbete föratsätter för att bli effektivt att dessa myndigheter
underrättar läkaren om sina iakttagelser beträffande patienten. Det framhålls
att läkaren kan ha behov av alt inhämta upplysningar om patienten från hälso-
och sjukvården, socialtjänsten eller polisen för att få kunskap om patientens
bakgrund, t.ex. narkotikamissbruk, eller få andra uppgifter som kan vara av
betydelse för läkarens åtgärder. Gällande sekretesslagstiftning torde,
framhålls det, inle tilllåta att sådana uppgifter utlämnas i dessa fall.

Om patienten bryter mot de föreskrifter som läkaren
har meddelat, skall läkaren enligt 9 § SmK anmäla detta till
smittskyddsläkaren, som då har att vidta de åtgärder som behövs för att hindra
vidare smittspridning. Om det behövs skall smittskyddsläkaren anmana patienten
att följa de föreskrifter som den behandlande läkaren kan ha meddelat honom (13
§ SmL). Om det

21

föreligger
grundad anledning befara att patienten skall sprida smitta skall Prop.
1986/87:2 han anmanas att låta inta sig på sjukhus.

Det framhålls att också
smittskyddsläkaren har små möjligheter att utöva uppsikt över patientens förehavanden.
Smittskyddsläkarens möjligheter att utöva kontroll är i praktiken inte större
än den behandlande läkarens, trots att smitlskyddsläkaren enligt
smittskyddslagstiftningen har viktiga uppgifter som innefattar
maktbefogenheter. Denna roll kan bli smittskyddsläkaren övermäktig, om han inte
kan inhämta relevanta uppgifter om patienterna från främst andra myndigheter.

Överväganden

Enligt min mening är det uppenbart att åtskilligt skulle
stå att vinna från smittskyddssynpunkt med ett friare uppgiftslämnande mellan i
första hand hälso- och sjukvården, smittskyddet, socialtjänsten, polisen och
skyddskonsulentorganisationen. Varje inskränkning i sekretessen kan emellertid
leda till risker för skyddet av den personliga integriteten. Frågan blir då
vilka former detta friare uppgiftslämnande skall ges för att minska riskerna
för negativa konsekvenser i detta avseende. Konsekvenserna för t.ex.
förhållandet mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt mellan
klienterna och socialarbetarna måste här självklart väga tungt. Det blir
således en fråga om avvägning mellan å ena sidan skyddet för den personliga
integriteten och värnet av ett förtroendefullt samarbete inom socialtjänst och
hälso- och sjukvård samt å andra sidan samhällets behov av ett effektivt smittskydd.

I hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763, ändrad senast 1985:1091, HSL) understryks vikten av att hälso- och
sjukvården bygger på respekt för patienternas självbestämmande och integritet
samt att vården främjar goda kontakter meUan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen. Vården och behand-hngen skall så långt det är möjligt
utformas och genomföras i samråd med patienten. Det är mot denna bakgrund man
skall se det mycket starka sekretesskyddet för uppgifter om patienter inom hälso-
och sjukvården. Endast i begränsad omfattning är det möjligt att mot patientens
vilja lämna ut annat än harmlösa uppgifter om honom.

En av socialtjänstlagens viktigaste
utgångspunkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden skall
präglas av frivillighet och självbestämmande. I lagen sägs alt verksamheten
skall bygga på respekt för människans självbestämmanderätt och integritet och
att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras
tillsammans med honom. I motiven till lagen sägs också alt samråd med andra
myndigheter i regel inte bör ske utan att den enskilde samtycker till det.

Mot dessa skäl för ett starkt
integritetsskydd inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten skall man
ställa samhällets intresse och behov av ett väl fungerande smittskydd. Det
myckel allvarliga hot mot befolkningens hälsotillstånd som spridningen av
HTLV-III utgör är välkänt. Utan tvekan är det så, att förutsättningarna för den
avvägning som här måste göras mellan skilda intressen har förändrats till
följd av den nya sjukdomen. De sjukdomar

22

som redan tidigare klassificerades som veneriska, främst
gonorré och syfilis, Prop. 1986/87:2 kan numera botas genom en tämligen enkel
behandling med läkemedel. Annoriunda förhåller det sig med infektion av
HTLV-III. Mot denna sjukdom har vi ännu inte någon verksam behandling.
Fortfarande står vi i medicinskt hänseende tämligen maktlösa inför sjukdomen.
Detta förhållande innebär självklart att smittskyddsaspekten, dvs. insatserna
för att hindra vidare smittspridning, måste väga tungt vid den nämnda
avvägningen.

Enligt min uppfattning är det också
så, att kravet på effektiva åtgärder för att hindra spridning av HTLV-III-
smitta har en stark förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Atl döma av de
reaktioner som kunnat märkas under senare tid, har människor i allmänhet inte
förståelse för flera av de sekretesshinder för ett effektivare
smittskyddsarbete som idag föreligger.

Genom ett friare informationsutbyte
kan arbetet med att begränsa spridningen av HTLV-IIl-infektion göras
effektivare. Min bedömning blir därför att skyddet för uppgifter som rör
människors personliga integritet måste vika i en del situationer för att
förbättra möjligheterna att skydda andra människors liv och hälsa. Svenska
läkaresällskapet har genom sin delegation för medicinsk etik i en skrivelse den
13 februari 1986 till socialdepartementet gett uttryck åt samma uppfattning.

I vilka fall bör man då göra det möjligt
med ett friare informationsutbyte? Först och främst anser jag att ändringarna i
sekretesshänseende bör begränsas till sjukdomen infektion av HTLV-III. Något
motsvarande behov beträffande de övriga veneriska sjukdomarna har inte
påvisats. Vidare anser jag att det skulle föra för långt att öppna möjlighet
för elt generellt uppgiftslämnande mellan hälso- och sjukvården,
smittskyddsläkaren, socialtjänsten, polisen, skyddskonsulenten och andra
berörda myndigheter. Enligt mitt förmenande skulle det inte vara lämpligt med
en lösning där t.ex. en socialarbetare underrättar smittskyddsläkaren om att
en utpekad människa i största allmänhet ägnar sig åt en livsföring som kan
innebära risk för smittspridning, utan att han vet att den utpekade för smitta.
En sådan ordning skulle på kort tid kunna leda till en förtroendekris i
förhållandet mellan socialarbetarna och deras klienter. Det torde inte heller
vara lämpligt att hälso- och sjukvården eller polisen i författning åläggs en
sådan uppgift.

Jag har tidigare redogjort för att
det från olika håll framhållits att den behandlande läkaren kan ha ett behov
av att inhämta uppgifter om patienten från t.ex. socialtjänsten, polisen eller
från någon annan del av hälso- och sjukvården när han tar ställning till vilka
åtgärder som bör vidtas. Om han meddelar patienten föreskrifter som denne skall
följa i sin livsföring skulle kontrollen av föreskrifternas efterlevnad
naturligtvis påtagligt förbättras om läkaren hade möjlighet att underrätta
socialtjänst och polis om innebörden av dessa.

För egen del känner jag mig dock
tveksam till atl ge varje läkare som un

dersöker någon för misstänkt HTLV-III-infeklion rätt att inhämta sådana

uppgifter och att själv lämna ut uppgifter om patienten. Förtroendet mellan

läkaren och hans patient skulle under sådana omständigheter utsättas för

betydande påfrestningar. Det skulle troligtvis också leda till atl benägenhe

ten att frivilligt uppsöka läkare för provtagning skulle minska. Vidare skulle

läkaren inte sällan ha svårt att avgöra beträffande vilka patienter uppgifter

borde inhämtas. Att
inhämta uppgifter beträffande samtliga som undersöks Prop. 1986/87:2 är ej
nödvändigt eller ens lämpligt. Samma svåra avgöranden skulle läkaren ställas inför
när det gällde behovet av att underrätta socialtjänst, polis och
skyddskonsulent om vem som getts föreskrifter och innebörden av dessa.

Jag har därför funnit att övervägande skäl talar
mot att ytterligare öppna möjligheter till informationsutbyte mellan de
behandlande läkarna och de myndigheter och andra som kan göra insatser för att
begränsa spridningen av HTLV-III-infektion.

Förutsättningarna för att göra lättnader i
sekretessen är annorlunda när det gäller smiltkyddsläkarens verksamhet.
Smittskyddsläkaren har i lagstiftningen ålagts myndighetsuppgifter som
innefattar maktbefogenheter. Hans åtgärder kan innebära långtgående ingrepp i
den enskildes personUga integritet som förutsätter att han kan inhämta ett så
fullständigt och korrekt beslutsunderlag som möjligt. Hans möjligheter i detta
hänseende var väl tillgodosedda före den gällande sekretesslagens
ikraftträdande, då i princip sekretess inte rådde mellan de olika
myndigheterna.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att
de lättnader i sekretessen som bör komma i fråga skall utgå från
smittskyddsläkarens behov av uppgifter. En patient som anmäls med fullständig
identitet till smittskyddsläkaren har ofta gjort sig skyldig till underlåtenhet
i något avseende, t.ex. genom att inte ha följt de föreskrifter som den
behandlande läkaren har meddelat eller genom att ha vägrat att låta undersöka
sig. Redan vid en grundad misstanke om att patienten inte följer meddelade
föreskrifter bör läkaren anmäla detta till smitlskyddsläkaren. En förtydligande
ändring med denna innebörd kan behöva göras i 9 § SmK.

Ärendet har således kommit till smittskyddsläkaren
därför all den behandlande läkaren har bedömt att vidare smittskyddsåtgärder
mot personen i fråga krävs eller därför att någon anses ha anledning anta att
han är smittad med HTLV-III, men trots detta förhållande underlåtit alt uppsöka
en läkare. Det torde i sådana fall inte kunna resas några större invändningar
mot att smittskyddsläkaren ges lagUg möjlighet att inhämta nödvändiga uppgifter
om personen från andra myndigheter och från enskilda yrkesutövare. De
verksamheter som främst kommer i fråga är socialtjänsten, polisen samt hälso-
och sjukvården. En förfallningsreglerad möjhghet bör således öppnas för
smitlskyddsläkaren alt från andra myndigheter och från den enskilda hälso-och
sjukvården inhämta de uppgifter om en person som han behöver för att kunna
fullgöra sina uppgifter inom smittskyddet. Delta innebär att berörda
myndigheter och enskilda får en motsvarande uppgiftsskyldighet. Smittskyddsläkaren
bör dock göra en individuell bedömning av patienten och hans situation innan
han inhämtar dessa uppgifter. Det kan ju t.ex. visa sig att ett missförstånd
eller en felbedömning av den behandlande läkaren hgger bakom anmälan till
smittskyddsläkaren. Etl ratinmässigt inhämtande av uppgifter bör därför
undvikas.

Vidare bör smittskyddsläkaren lämna uppgifter till
socialtjänsten och po

lisen samt i förekommande fall till skyddskonsulenten beträffande de patien

ter som har anmälts till honom, om detta behövs för att tillse att en patient

följer meddelade föreskrifter. Han bör således i dessa fall utan hinder av sek

retessen kunna lämna uppgifter om bl.a. patientens identitet och innebörden '

av givna
föreskrifter till socialtjänst, polis och skyddskonsulent. Om dessa Prop.
1986/87:2 myndigheter, sedan de delgetts uppgifterna, i sin verksamhet
uppmärksammar förhållanden om patienten som tyder på att han inte följer
föreskrifterna, skall de ha skyldighet att underrätta smittskyddsläkaren om
detta.

Bestämmelser om de föreslagna
öppningarna i sekretessen kan lämpligen tas in i 18 och 28 §§ SmL.

De här föreslagna ändringarna kan
förväntas medföra att smittskyddsläkarnas arbetsbelastning kommer att ytterligare
öka. Detta måste beaktas vid fördelningen av de ökade resurser som nu tillförs
smittskyddet.

Något behov av ytterligare
ändringar av sekretessbestämmelserna i detta avseende kan jag f.n. inte se.

Jag anser att det är viktigt att
understryka, att de ändringar i sekretessen som jag här har föreslagit får
obetydliga konsekvenser av negativt slag för den enskildes personliga
integritet medan vinsterna för smittskyddet blir högst påtagliga. Innebörden av
de föreslagna ändringarna begränsas ju dels till att även smittskyddsläkaren
får del av uppgifter som är sekretesskyddade hos andra myndigheter, dels till
att socialtjänsten, polisen och i berörda fall skyddskonsulenten av
smittskyddsläkaren får kännedom om begränsade uppgifter om vissa personer. Det
är här viktigt att göra klart att de utlämnade uppgifterna inte blir allmänt
tillgängliga i och med utlämnandet, utan kommer att omfattas av den sekretess
som gäller för den myndighet som får del av uppgifterna. Detta innebär att
uppgifterna kan komma alt omfattas av ett starkare sekretesskydd hos den
mottagande myndigheten än hos den utlämnande. Så t.ex. kommer uppgifter som
lämnas till smittskyddsläkaren att hos honom omfattas av hälso- och
sjukvårdssekretessen enligt 7 kap. 1 § SekrL. Chefen för justitiedepartementet
kommer senare att föreslå att de uppgifter som på detta sätt kommer till
polisens kännedom skall skyddas av den sekretess som föreskrivs i 7 kap. 19 §
SekrL.

1.4 Vård av narkotikamissbrukare
som intagits på sjukhus med stöd av smittskyddslagen

Mitt förslag: En narkotikamissbrukare som är intagen på
sjukhus med stöd av SmL skall, om han medger det, kunna överföras till en
institution där han kan få adekvat vård och behandling för sitt missbruk. Vid
vistelsen på institutionen anses intagningen på sjukhuset bestå.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelserna om veneriska
sjukdomar i SmL innebär bl.a. att den smittade som en sista smittskyddsåtgärd
kan bli intagen på sjukhus mot sin vilja. Förutsättningen för detta är atl det
finns grundad anledning befara att den smittade skall sprida smitta. Det är
länsrätten som beslutar om intagning. I brådskande fall får smittskyddsläkaren
meddela ett sådant beslut. I detta fall skall beslutet dock omedelbart
underställas länsrättens prövning (14 § SmL).

Den som intagits på sjukhus för en
venerisk sjukdom får kvarhållas och

ges nödvändig vård till dess det inte längre finns någon grundad anledning ■ -'

befara att han skall
sprida smitta (16 § SmL). Det är överläkaren eller mot- Prop. 1986/87:2
svarande läkare som beslutar om utskrivning av den intagne. Om den intagne
begär att få lämna sjukhuset och överläkaren förvägrar honom detta, kan den
intagne överklaga läkarens beslut hos länsrätten (21 § SmL). Smittskyddslagen
innehåller i övrigt inte några bestämmelser som anger hur länge den intagne kan
kvarhållas på sjukhuset.

Möjligheten att inta någon tvångsvis på sjukhus har
tillgripits utomordentligt sällan. Innan smittskyddslagen blev tillämplig på
infektion av HTLV-llI har, såvitt jag känner till, detta tvångsmedel inte
använts i något fall under de senaste årtiondena vid venerisk sjukdom. Detta
förhållande är inte särskilt förvånande eftersom andra veneriska sjukdomar än
infektion av HTLV-III numera kan botas genom enklare läkemedelsbehandling,
varefter den behandlade inle längre är smittsam. - Det bör påpekas att syfilis
kunde botas först sedan penicillinet kom i allmänt bruk efter andra
väridskriget -. Om den smittade skulle vägra behandling med läkemedel torde
tvångsintagning på sjukhus kunna bli aktuell också vid dessa veneriska
sjukdomar, åtminstone i de fall man inte väljer att mot den smittades vilja
behandla honom med läkemedel.

Som jag tidigare har påpekat finns det ännu inte
någon verksam behandling mot infektion av HTLV-III. Detta förhållande innebär
att de smittades levnadssätt är av helt avgörande betydelse för möjligheterna
att hindra vidare smittspridning. Den som inte följer de föreskrifter som den
behandlande läkaren har meddelat honom måste inse att han riskerar att
tvångsvis intas på sjukhus, om han inle omgående ändrar sitt levnadssätt.
Eftersom samhället i ett sådant fall inte har något annat sätt att skydda
medborgarna på, anser jag att Ivängsingripanden i dessa situationer är nödvändiga
och försvarbara. Självklart skall intagningen på sjukhus inte pågå under längre
tid än vad som är absolut nödvändigt. Så länge botemedel saknas, kommer tidens
längd att vara beroende av den intagnes inställning till och förmåga att iaktta
restriktioner i sitt levnadssätt. När den intagnes inställning och situation
är sådan, alt man har grundad anledning anta att han inte längre skall sprida
smitta, skall han omedelbart skrivas ut från sjukhuset.

De begränsade erfarenheter som vi hittills har av
tillämpningen av smittskyddlagen på infektion av HTLV-III har visat att de
smittade i stor utsträckning visar beredvillighet att anpassa sitt levnadssätt
till vad som krävs från smittskyddssynpunkt. Ett tecken på detta kan vara
nedgången av antalet nya sjukdomsfall i övriga veneriska sjukdomar.

Beträffande de s.k. intravenösa
narkotikamissbrukarna är erfarenheterna dock mindre positiva. Att särskilda
problem uppkommit beträffande denna grupp är inle särskilt överraskande. Mycket
talar för atl smittspridningen i vårt land liksom i andra länder har gått
mycket fort inom denna redan tidigare hårt utsatta grapp. Eftersom själva
narkotikamissbruket utgör del riskbeteende som innebär att smittan sprids
vidare, kan det från smittskyddssynpunkt inte accepteras atl den smittade
fortsätter sitt missbruk. För att hindra smittspridning från de intravenösa
narkotikamissbrukarna krävs således att de kommer bort från sitt missbruk.

Narkotikamissbruket bekämpas i vårl land med olika
medel. Under senare år har betydande resurser använts för att genom
förebyggande insatser

26

förhindra
alla former av drogmissbruk. Arbetet är svårt och mödosamt. 1 Prop.
1986/87:2

första
hand satsar man på förebyggande och frivilliga insatser. I LVM finns

bestämmelser
om tvångsvård av bl.a. narkotikamissbrukare. För att vård

skall
kunna ges med stöd av LVM krävs dels att missbrukarens vårdbehov

inle kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller annan
lag, dels att han till

följd av
missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara

eller till följd av missbruket kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv

eller någon närstående.

För att förhindra smittspridning
inom och från gruppen intravenösa narkotikamissbrukare har en rad åtgärder
vidtagits under senare tid. Vid sitt sammanträde den 9 oktober 1985 beslöt
regeringens AIDS-delegation att målet för insatserna mot narkotikamissbruket
borde vara att nå alla intravenösa missbrukare med provtagning, avgiftning och
behandling. Vidare beslöt delegationen att uppdra åt presidiet att skyndsamt
inleda överläggningar med företrädare för socialtjänsten samt hälso- och
sjukvården i de tre storstadskommunerna. Bl.a. som en följd av dessa överläggningar
har åtgärder vidtagits inom i första hand storstadsregionerna för att bygga ut
kapaciteten inom missbrukarvården, främst den frivilliga narkomanvården. I
Stockholm har därutöver inrättats ett särskilt hem med 20 platser för vård
enligt LVM av sådana missbrukare som behöver stå under särskilt noggrann
tillsyn.

Hittills har tvångsintagning på
sjukhus enligt smittskyddslagen av någon som för smitta av HTLV-III beslutats i
endast ett fall. Beslutet som fattades av länsrätten i Stockholms län avsåg en
manlig sprutnarkoman i trettioårsåldern. Enligt vad bl.a. smittskyddsläkaren i
Stockholms län har uppgivit, kan det bli aktuellt med ytterligare ansökningar
om tvångsintagning hos länsrätten. Man kan anta att det i dessa fall torde
röra sig om smittade narkomaner.

Smittskyddslagen ger inte någon
anvisning om vid vilken typ av sjukhus eller inom vUken enhet vid sjukhuset den
Ivångsintagne skall omhändertas. Med hänsyn lill de begränsade möjligheter som
i dag finns alt behandla infektion av HTLV-III har man ansett att det inte
alltid är givet att omhändertagandet skall ske på en infektionsklinik. Minst
lika viktigt är att den smittades behov av ett psykologiskt väl anpassat
omhändertagande kan tillgodoses. När del gäller narkotikamissbrukare har
behovet av adekvat vård för missbruket framhållits särskilt.

Jag delar självklart uppfattningen
att de som tvångsvis tas in på sjukhus för infektion av HTLV-III skall ges den
vård och behandling som är bäst lämpad i det enskilda fallet. Den intagne bör
givetvis erbjudas de läkemedel som kan förhindra eller nedsätta virusets
möjligheter atl föröka sig i hans kropp. Han bör också erbjudas relevant
kringbehandling som skyddar kroppen mot olika slags infektioner eller som på
annat sätt förbättrar kroppens möjligheter att stå emot infektionen.

Med hänsyn till infektionens
utbredning inom de riskutsatta grupperna

och dess spridningssätt måste vi räkna med att många intravenösa narkotika

missbrukare kommer att vara smittade inom en snar framtid. Vi måste också

räkna med att denna grupp blir särskilt svår att förmå att omgående ändra

sin livsföring på ett sådant sätt att vidare smittspridning kan förhindras. Det

enda realistiska sättet detta kan ske på är att de kan erbjudas en kompetent

och ändamålsenlig vård och behandling för sitt missbruk. Detta torde knap-

past kunna
ske inom smittskyddslagens ram, eftersom denna lag inte har ett Prop.
1986/87:2 sådant syfte.

Jag anser således att det bästa
sättet att minska riskerna för smittspridning från de intravenösa
narkotikamissbrukarna är att ge dem vård och behandling för sitt missbruk.
Trots de resursförstärkningar som har vidtagits och som fortlöpande vidtas inom
missbrukarvården är det inte troligt att alla smittade missbrukare kommer att
genomgå sådan vård. Detta innebär att vi måste räkna med att missbrukare även
framdeles kan komma att med tvång intas på sjukhus enligt smittskyddsiagen.

Tvångsintagning på sjukhus av
HTLV-III- smittade kommer att inrymma ett betydande inslag av isolering i syfte
att förhindra smittspridning. I ytterlighetsfall kan man inte bortse från att
isoleringen kan komma att pågå under lång tid, eftersom den smittade anses föra
smitta under återstoden av sitt liv. När det gäller narkotikamissbrukare framstår,
som jag nyss framhöll, en adekvat vård för missbruket som det främsta sättet
att motivera missbrukarna för en livsföring som minskar riskerna för
smittspridning. På de sjukhus där missbrukarna kan komm.a att intas torde
emellertid endast undantagsvis sådan vård kunna ges. Det har därför ansetts att
intagningen enligt smittskyddslagen inte borde vara begränsad till sjukhus
utan kunna ske också på institutioner för missbrukarvård.

Möjligheten att överföra en tvångsintagen
patient eller motsvarande till en annan vårdform än den han intagits för
tillämpas redan enligt annan lagstiftning.

Enligt 34 § lagen (1974:203, ändrad
senast 1986:11, KvaL) om kriminalvård i anstalt kan medgivande lämnas en
intagen att under lämplig tid vistas utanför anstalten - t.ex. på
behandlingshem eller inom familjevård - om särskilda skäl föreligger och han
därigenom blir föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans
anpassning i samhället. I LVM och i lagen (1966:293, omtryckt 1982:782, LSPV)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall finns liknande
bestämmelser. I 15 § LVM finns en bestämmelse som innebär att den som vårdas
med stöd av den lagen bör, så snart det kan ske med hänsyn till den planerade
vården, beredas tillfälle att lämna vårdhemmet för att på försök vårdas i annan
form eller vistas i eget hem. Enligt 19 § LSPV får en patient utskrivas på
försök om särskilda skäl föreligger och utskrivningen inte medför fara för
någon annans personliga säkerhet eller den utskrivnes eget liv. Den sistnämnda
bestämmelsen har dock utsatts för kritik och i socialberedningens belänkande
(SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten föreslås att den inte
får någon motsvarighet i en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård.

Med hänsyn till vad jag här har
sagt, anser jag att det är angeläget att en möjlighet öppnas att i varje
enskilt fall vårda och behandla den som omhändertagits med stöd av
smittskyddslagen inom den institution där den mest adekvata behandlingen kan
ges. Särskilt när del gäller narkotikamissbrukare kan jag förutse ett behov av
att utnyttja vårdresurser utanför sjukhusen. I första hand bör i dessa fall
behandlingshemmen för narkotikamissbrukare komma i fråga. Jag anser dock atl
intagning på en annan institution än sjukhus inte kan ersätta behovet av
sjukhusvård, utan måste ses som ett komplement till denna. Enligt min mening
bör därför även framgent länsrättens beslut avse intagning på sjukhus.
Intagningen bör således regelmässigt inledas

28

på sjukhus
under vilken tid den intagne bör undersökas och behandlas bl.a. Prop. 1986/87:2
från infektionssynpunkt. Om den ansvarige läkaren därefter bedömer att den
intagne bör beredas annan lämplig vård och behandling inom t.ex. en
in.stitution för missbrukarvård, skall han ha möjlighet att besluta att den intagne
skall överföras till denna institution. Självklart måste det krävas att läkaren
diskuterar lämpligheten av en överföring till behandlingshem med huvudmannen
för hemmet och att denne förklarar sig beredd att ta emot den intagne innan ett
beslut om överflyttning kan fattas.

Som jag nyss anförde, bör den
intagne skrivas ut från sjukhuset när den ansvarige läkaren bedömer att den
intagne är beredd att ändra sin livsföring på ett för smittskyddet godtagbart
sätt och att omständigheterna i övrigt är sådana att det inte längre finns
grundad anledning befara att han skall sprida smitta. I en sådan situation kan
det inte komma ifråga att överföra den intagne tiU en institution för
missbrukarvård. I detta fall skaU han skrivas ut från sjukhuset och en
eventuell missbrukarvård får komma till stånd utanför smittskyddslagens ram.

Om däremot den ansvarige läkaren
bedömer att situationen är sådan, att del inte finns förutsättningar att skriva
ut den intagne från sjukhuset bör en överföring till en institution för
missbrukarvård komma ifråga. Skälet till bristande förutsättningar kan vara
bl.a. att den intagnes föresats att förändra sin livsföring bedöms vara ytlig
eller övergående.

Innan den intagne kan överföras
från sjukhuset till ett behandlingshem måste med hänsyn till smittskyddet
rimliga garantier ställas för att den planerade narkomanvården kommer till
stånd och att vården utformas så att den kan leda till att den intagne avhäller
sig från det riskbeteende som föranledde beslutet om intagning enligt
smittskyddslagen.

En viktig förutsättning för att
missbrukarvården skall nå ett gott resultat, är att den kan genomföras i en
positiv anda. Jag anser det därför vara självklart, att en överföring till ett
behandlingshem för narkotikamissbrukare förutsätter att den intagne har givit
sitt samtycke till detta.

Vid vistelsen på behandlingshemmet
är den intagne fortfarande formellt omhändertagen enligt smittskyddslagen och
intagen på sjukhuset. Detta innebär att han kan återföras till sjukhuset om han
inte tar del av vården, utsätter annan för smittrisk eller ensidigt avbryter
vården. Den som förestår behandlingshemmet förutsätts därför underrätta den
ansvarige läkaren på sjukhuset när en sådan händelse inträffar.

Under den tid som missbrukaren
vistas pä behandlingshemmet bör självklart den ansvarige läkaren vid sjukhuset
och den som förestår behandlingshemmet samarbeta och ha så täta kontakter med
varandra som fallet kräver. När ändamålet med vistelsen på behandlingshemmet
har uppfyllts, skall den ansvarige läkaren skriva ut den intagne enligt 21 §
SmL, såvitt omständigheterna inte är sådana att det fortfarande finns grundad
anledning befara att han skall sprida smitta.

Mot bakgrund av vad jag här har
sagt anser jag att det bör införas en möjlighet att överföra de
narkotikamissbrukare som intagits på sjukhus enligl smittskyddslagen till vård
och behandling för sitt missbruk inom annan institution. Bestämmelser härom
kan lämpligen tas in i 16 § SmL.

29

Som jag nyss nämnde bör behandlingshemmen för
narkotikamissbrukare Prop. 1986/87:2 och de LVM-heni som även tar emot klienter
som genomgår frivillig vård i första hand komma i fråga i dessa fall. Många av
de här nämnda behandlingshemmen har lång erfarenhet av behandling av klienter
från tvångsvård enligt LVM och LSPV samt av intagna från fängelse som har
beretts möjlighet att avtjäna en del av verkställighetstiden enligt 34 § KvaL.
Det finns således skäl att anta att behandlingshemmen är väl rustade för att
ta emot även de missbrukare som intagits på sjukhus enligt smittskyddslagen.
Jag vill dock bestämt understryka atl smittskyddslagen under inga
omständigheter får användas som ett intagningsinstrument för t.ex.
missbrukarvård enligt LVM. Vård enligt LVM skall beslutas i enlighet med de i
den lagen angivna förutsättningarna. Detta gäller självklart också i de fall
missbrukaren är smittad med HTLV-III. Detta hindrar naturligtvis inte att
smittade missbrukare kan intas på sjukhus med stöd av smittskyddslagen.

2 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
socialdepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i
smittskyddslagen (1968:231). Förslaget bör fogas till protokollet som
underbilaga 1.1.

3 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen
(1968:231)

16 § Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för
venerisk sjukdom intagils på sjukhus får kvarhållas och ges nödvändig vård till
dess grundad anledning befara att han skall sprida smitta icke längre
föreligger.

Om den intagne är missbrukare av
narkotika får han, om han medger det, överföras tid en institution för vård och
behandling för sitt missbruk. Beslut om överföring fattas av den överläkare
eller motsvarande läkare vid sjukhuset som ansvarar för den intagne. Vid
vistelsen på institutionen anses intagningen på sjukhuset bestå. Första stycket
gäller dock inte under sådan vistelse.

Bestämmelserna i andra stycket
tillämpas endast om regeringen har föreskrivit det beträffande en viss
venerisk sjukdom.

I de nya andra och tredje styckena
ges bestämmelser som gör det möjligt att ge en narkotikamissbrukare vård och
behandling för sitt missbruk på en institution inom missbrukarvården under den
tid missbrukaren är tvångsvis intagen på sjukhus enligt SmL. Principen att de
som har tvångsomhändertagits enligt vissa lagar kan beredas vård och
behandling på en annan institution än den där omhändertagandet har skett är
inte ny. I 34 § Kval finns bestämmelser om att den som har intagits i
kriminalvårdsanstalt under vissa förutsättningar kan få vistas på t.ex.
behandlingshem eller inom familjevård. 1 15 § LVM och i 19 § LSPV finns
bestämmelser av liknande innebörd.

30

Andra stycket. Bestämmelserna i detta stycke gäller endast
de som miss- Prop. 1986/87:2 brukar narkotika, i första hand s.k.
intravenösa narkotikamissbrukare. Något behov av att låta bestämmelserna
omfatta även alkoholmissbrukare har inte bedömts föreligga, främst med hänsyn
till att alkoholmissbruket i sig inte innebär risk för smittspridning av
HTLV-Ill.

De vårdinstitutioner som i första
hand bör komma i fråga är dels de hem för vård eller boende som avses i 6 §
socialtjänstförordningen (1981:750, förordningen omtryckt 1981:1226, ändrad
.senast 1985:901) och som är inriktade på vård och behandling av
narkotikamissbrukare (behandlingshem för narkotikamissbrukare), dels de hem för
missbrukarvård som avses i 11 § LVM.

Som har framhållits i den allmänna
motiveringen får den intagne överföras till en institution för missbrukarvård
endast om han själv accepterar det. Skälet till detta är självklart det
förhållandet, att missbrukarvårdens möjligheter att nå framgång är större i de
fall den behandlade är positiv till vården och behandlingen samt inriktad på
att bryta sitt missbruk.

Eftersom vården och behandlingen
vid institutionen sker frivilligt har det inte satts någon gräns för hur länge
behandlingen får pågå. Det förutsätts att vistelsen pågår så länge att syftet
med behandlingen kan uppnås. Innan beslut fattas om överföring av den intagne
till missbrukarvård bör han därför upplysas om hur lång tid man bedömer att
behandlingen kan behöva pågå.

Det formella beslutet om överföring
skall fattas av den överläkare eller motsvarande läkare vid sjukhuset som
ansvarar för den intagne. Att uppgiften lagts på denne läkare är naturligt
eftersom det är han som enligt 21 § SmL beslutar om utskrivning från sjukhuset
av den intagne. Givetvis måste huvudmannen för institutionen för missbrukarvård
förklara sig beredd att ta emot den intagne innan ett beslut om överföring kan
fattas.

Ett beslut om överföring till en
behandlingsinstitution innebär inte att den intagne skrivs ut enligt 21 § SmL.
I formellt hänseende innebär beslutet endast att den intagne under en del av
den tid han är tvångsintagen enligt smittskyddslagen skall behandlas för sitt
missbruk på en institution för missbrukarvård. Syftet med överföringen till
institutionen är att bereda den intagne adekvat vård för sitt missbruk i de
fall han själv önskar sådan vård. Detta innebär att föreskrifterna i 16 § SmL
om kvarhållande och tvångsvård inte skall tillämpas vid vistelsen vid
institutionen. Tillämpningen av dessa föreskrifter bör som hittills vara
begränsad till fall då tvångsingripande krävs för att få till stånd den
sjukhusvård som krävs från smittskyddssynpunkt. Om däremot den intagne avviker
från institutionen, bör dock föreskrifterna i 25 § SmL om handräckning
tillämpas för att återföra honom till sjukhuset.

Tredje stycket. Behovet av att
överföra någon som tvångsintagits på sjukhus enligt SmL har bedömts föreligga
endast vid den veneriska sjukdomen infektion av HTLV-III. Eftersom det är
regeringen som bestämmer på vilka sjukdomar som smittskyddslagen skall
tillämpas, förutsätter bestämmelsen i detta stycke att regeringen fattar beslut
om att bestämmelserna i andra stycket skall tillämpas på denna sjukdom.

18 § Om regeringen har föreskrivit
del beträffande en viss venerisk sjuk

dom, är varje myndighet skyldig att på begäran av den läkare som utsetts enligt •'

2 §
andra stycket lämna denne de uppgifter om en enskild person som läkaren
Prop. 1986/87:2 behöver för att kunna fullgöra sina åligganden enligt denna
lag. Samma skyldighet har den som enskih bedriver hälso- och sjukvård.

1 paragrafen ges bestämmelser som
syftar till att underlätta smittskyddsläkarens verksamhet vad gäller arbetet
med att begränsa spridningen av HTLV-llI. Gällande sekretessbestämmelser
innebär att smittskyddsläkaren inte sällan har svårt att inhämta de uppgifter
om enskilda som han behöver för att kunna fullgöra sina åligganden enligt
smittskyddslagen. De föreslagna bestämmelserna innebär en skyldighet för
myndigheter och privat verksam hälso- och sjukvårdspersonal att på begäran
lämna smittskyddsläkaren de uppgifter som han behöver. Uppgiftsskyldigheten
bryter den sekretess som gäller för t.ex. uppgifter hos hälso- och sjukvärden
samt socialtjänsten.

1 den allmänna motiveringen har
framhållits att skyldigheten att i här aktuella fall lämna uppgifter till
smittskyddsläkaren bör begränsas till de fall som gäller den veneriska
sjukdomen infektion av HTLV-III, I smittskyddslagen anges emellertid endast de
grupper av sjukdomar på vilka lagen är tilllämplig. Det ankommer på regeringen
att bestämma vilka sjukdomar som skall hänföras till grupperna (4 § SmL). I
paragrafens första mening första led har därför intagits en bestämmelse som
förutsätter att regeringen föreskriver att bestämmelserna i paragrafen skall
tillämpas vid infektion av HTLV-III.

I paragrafen har inte gjorts någon
begränsning i uppgiftsskyldigheten till en viss krets av myndigheter. Samtliga
myndigheter som har uppgifter om enskilda som smittskyddsläkaren behöver i sin
verksamhet omfattas således av uppgiftsskyldigheten. I praktiken torde
skyldigheten komma att beröra uppgifter hos främst myndigheter inom hälso- och
sjukvård samt socialtjänst. Men även hos myndigheter inom polisen,
kriminalvården och försvaret kan sådana uppgifter finnas. Med hänsyn till det
särskilda förtroende som den kommunala familjerådgivningen bygger på, bör
uppgifter inhämtas från denna verksamhet endast då det är absolut nödvändigt.
Också alla de som enskilt bedriver hälso- och sjukvård omfattas av skyldigheten
att lämna uppgift till smitlskyddsläkaren. Till hälso- och sjukvård räknas även
tandvård, företagshälsovård och studerandehälsovård.

Smittskyddsläkarens behov av
uppgifter kan uppkomma i olika situa

tioner. Om den som är smittad med HTLV-III inte följer de föreskrifter som

den behandlande läkaren har meddelat honom för att hindra spridning av

smitta, skall smittskyddsläkaren, om det behövs, anmana den smittade att

följa föreskrifterna. Om det finns grundad anledning befara att han skall

sprida smitta, skall smittskyddsläkaren anmana honom att låta inta sig på

sjukhus (13 § SmL). Den behandlande läkarens skyldighet att göra anmälan

till smittskyddsläkaren i dessa situationer framgår av 9 § SmK. I de fall

smittskyddsläkaren får en sådan anmälan, kan han behöva inhämta uppgif

ter om den smittade från olika håll. Han behöver t.ex. veta var den smittade

befinner sig. När det gäller människor som inle följer meddelade föreskrif

ter, måste man räkna med att dessa ofta tillhör de mindre väl socialt anpassa

de i samhället. Inte sällan torde det här vara fråga om narkotikamissbrukare

som kan vara svåra att nå. Självklart måste smittskyddsläkaren också få upp- -2

gift om
vilka föreskrifter läkaren har meddelat den smittade och grunden för Prop.
1986/87:2 dessa. Han kan också behöva la del av uppgifter i patientjournalen.
För att kunna bedöma den smittades förutsättningar att följa meddelade
föreskrifter, kan smittskyddsläkaren behöva tillgång till uppgifter om hans
sociala situation. Det kan gälla uppgifter om missbruk, ekonomi,
familjeförhållanden, bostad etc.

1 de fall smittskyddsläkaren
erhåller en anmälan enligt 9 § SmK får han uppgifter om den smittade av den
anmälande läkaren. Det finns emeUertid även situationer då ett ingripande av
smittskyddsläkaren kan bli aktuellt, men som inte föregåtts av åtgärder av en
behandlande läkare. Enligt 13 § SmL skall smittskyddsläkaren vidta åtgärder
beträffande den som har anledning anta att han smittats av HTLV-llI, men som
underlåtit att uppsöka läkare för undersökning och behandling. Situationen kan
t.ex. vara den, alt polisen har underrättat smittskyddsläkaren om att man
uppmärksammat att någon använt samma injektionsverktyg som en smittad
narkotikamissbrukare. I denna situation torde smittskyddsläkaren ha anledning
anmana denna person att söka läkare för undersökning. Polisens kännedom om
personen kan emellertid vara begränsad. Man känner kanske inte ens till namnet
på denne. I ett sådant läge är det nödvändigt för smittskyddsläkaren att, med
ledning av de uppgifter han erhållit om personen, söka skaffa de ytterligare
uppgifter han behöver för vidare åtgärder. Ofta torde situationen vara sådan,
att den ger ledning för var sådana uppgifter kan inhämtas.

Av paragrafen framgår att
skyldigheten att lämna uppgifter till smittskyddsläkaren föreligger endast då
denne begär att uppgifterna skall lämnas ul. Vidare är smittskyddsläkarens rätt
att begära uppgifter begränsad till en enskild person. Som framgått av vad som
tidigare har sagts, innebär detta dock inte att smittskyddsläkaren är
förhindrad att efterfråga uppgifter också i de fall han inte känner till
personens identitet.

25 § Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av mUjö- och
hälsoskyddsnämnd, om någon åsidosätter vad som åligger honom enligt 6 § eller 7
§ första stycket,

på begäran av miljö- och hälsoskyddsnämnd
om den ål vilken nämnden uppdragit att verkställa smittrening vägras tillträde
till utrymme där smittrening skall ske,

på begäran av länsstyrelse eller
läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket för verkställande av beslut enligt
14 eller 15 §,

på begäran av läkare som utsetts
enligt 2 § andra stycket eller av överläkare eller motsvarande läkare vid
sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller 16 § får kvarhållas på
sjukvårdsanslalt avviker från denna,

på begäran av överläkaren eller
motsvarande läkare vid sjukhuset om någon som enligt 16 § andra stycket har
överförts för vård och behandhng för narkotikamissbruk skall återföras till
sjukhuset.

Av bestämmelsen i 16 § andra
stycket sista meningen framgår, att bestämmelserna i första stycket samma
paragraf om kvarhållande och tvångsvård inte skall tillämpas då den intagne
vistas på en institution för missbrukarvård. Den intagne skall dock kunna
återföras till sjukhuset om han avviker

33

r* Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 2

från
institutionen. För detta ändamål kan handräckning behövas. En komp- Prop.
1986/87:2 letterande bestämmelse om detta har tagits in i denna paragraf.

28 § Om regeringen har föreskrivit
det beträffande en viss venerisk sjukdom, skall den läkare som utsetts enligt
2 § andra stycket underrätta berörd socialnämnd, polismyndighet och
skyddskonsulent om en anmaning enligt 13 § att följa de föreskrifter som en
annan läkare har meddelat. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om vem
anmaningen gäller och innebörden av meddelade föreskrifter.

Uppmärksammar socialnämnden,
polismyndigheten eller skyddskonsulenten i sin verksamhet förhåUanden som
tyder på au den anmanade inte följer föreskrifterna, skaU de anmäla detta till
den läkare som har underrättat dem. Om denne läkare har överlämnat ärendet till
motsvarande läkare i en annan landstingskommun, skall anmälan i stället göras
lill den läkaren.

En underrättelse enligt första
stycket får underlåtas om läkaren bedömer att den inte behövs för att tillse
att meddelade föreskrifter efterlevs. När läkaren anser att socialnämndens,
polismyndighetens eller skyddskonsulentens medverkan inte längre behövs, skall
han meddela myndigheten detta.

Syftet med bestämmelserna i förevarande
paragraf är att förbättra smittskyddsläkarens möjligheter att tillse att de
föreskrifter som de smittade har meddelats om sin livsföring efterlevs. Enligt
gällande bestämmelser är smittskyddsläkarens möjligheter i detta avseende
starkt begränsade.

Första stycket. Bestämmelserna i
paragrafen gäller endast beträffande den veneriska sjukdom som regeringen har
föreskrivit. Beträffande skälen för denna lagtekniska lösning hänvisas till
specialmotiveringen lill 18 §.

Om smittskyddsläkaren underrättas
av en behandlande läkare om att en smittad patient inte följer de föreskrifter
om sin livsföring, som läkaren har meddelat honom för att hindra spridning av
smitta skall smittskyddsläkaren, om det behövs, anmana patienten att följa
föreskriftema (13 § första stycket andra meningen SmL). Smittskyddsläkarens
möjligheter att tillse alt föreskrifterna följs är emellertid mycket små.
Erfarenheten visar att underlåtenhet att följa meddelade föreskrifter oftast
gäller människor som är kända hos de sociala myndigheterna, polisen och
skyddskonsulenten. Dessa myndigheter torde således ha bättre förutsättningar än
smittskyddsläkaren att i sin verksamhet göra iakttagelser beträffande den
smittades livsföring. I detta stycke har därför tagits in en bestämmelse om att
smittskyddsläkaren skall underrätta berörd socialnämnd, polismyndighet och
skyddskonsulent när han an-manat någon enligt 13 § första stycket andra
meningen att följa de föreskrifter som en behandlande läkare har meddelat
honom. Det ställs inle upp något särskilt formkrav på underrättelsen. Del
förutsätts dock att underrättelse normalt sker skriftligen. Även om det inte
framgår av paragrafen förutsätts också, att smittskyddsläkaren upplyser den
anmanade om att dessa myndigheter underrättals eller kommer att underrättas.

Det är den berörda socialnämnden,
polismyndigheten och skyddskonsu

lenten som skall underrättas. Med berörd myndighet avses myndigheten där

den anmanade vistas. Om han kan antas vistas på olika orter, skall myndig

heterna på samtliga orter underrättas. Skyddskonsulenten skall givelvis un- 34

derrättas endast i de fall
den anmanade stårl under övervakning under Prop. 1986/87:2
skyddskonsulentens ansvar. Av 11 § SmK framgår hur den anmanade smittskyddsläkaren
skall underrätta smittskyddsläkaren inom annat landstingsområde i de fall den
anmanade vistas inom detta landstingsområde.

Underrättelsen skall innehålla uppgifter om dels
vem anmaningen gäller, dels innebörden av meddelade föreskrifter. Med ordet
"vem" avses inte endast namnet på den anmanade utan även andra
uppgifter av betydelse för hans identifiering, t.ex. bostadsorl och vistelseort
om denna inte är densamma som bostadsorten. Uppgift om innebörden av meddelade
föreskrifter kan lämnas genom en kopia av den handling med föreskrifter som den
anmanade har erhållit.

Andra stycket. Efter en underrättelse enligt första
stycket åligger det socialnämnden, polismyndigheten och skyddskonsulenten att
till den smittskyddsläkare som har underrättat dem anmäla om de i sin
verksamhet upptäcker förhållanden som tyder på att den anmanade inte följer
meddelade föreskrifter. Om den anmanade vistas inom ett annat landstingsområde,
skall smittskyddsläkaren - bl.a. i det fallet då hans anmaning inte följs
-överlämna ärendet till smittskyddsläkaren i den landstingskommunen. Av den
anledningen har i detta stycke tagits in en bestämmelse om att myndigheternas
anmälan i denna situation skall göras till den smittskyddsläkare som har
övertagit ärendet. Den smittskyddsläkare som underrättat socialnämnden,
polismyndigheten och i förekommande fall skyddskonsulenten måste således
underrätta dem också om att han har överlämnat ärendet. En föreskrift härom bör
tas in i SmK.

Av bestämmelserna framgår att det är socialnämnden,
polismyndigheten respektive skyddskonsulenten som skall göra anmälan. Detta
innebär dock inte något hinder mot att myndigheten uppdrar åt enskilda
befattningshavare att fullgöra denna uppgift. När myndigheten beslutar till
vilka anställda ett sådant uppdrag skall ges, bör den beakta dels att anmälan
till smitlskyddsläkaren ofta behöver göras skyndsamt, dels att en kvalificerad
bedömning kan behöva föregå anmälan.

Tredje stycket. Enligt bestämmelserna i första
stycket skall smittskyddsläkaren underrätta berörd socialnämnd, polismyndighet
och skyddskonsulent i det fall han har anmanat någon alt följa de föreskrifter
som den behandlande läkaren har meddelat den anmanade. En rutinmässig anmälan
bör dock undvikas eftersom förhållandena i de enskilda fallen kan vara olika.
Om smittskyddsläkaren anser att det finns risk för att den anmanade kommer att
bryta mot föreskrifterna och att de nämnda myndigheterna är de som sannolikt
kommer att uppmärksamma detta, skall en underrättelse göras. Detta torde vara
den vanliga situationen och oftast vara förhållandet beträffande t.ex.
narkotikamissbrukare. I enstaka fall torde situationen dock kunna vara sådan,
att smittskyddsläkaren bedömer att det inte finns skäl att lämna en
underrättelse. För detta kan det finnas olika anledningar. Så t.ex. kan anmälan
från den behandlande läkaren till smittskyddsläkaren bero på ett missförstånd
mellan den smittade och den behandlande läkaren. Vidare kan den smittades
situation ha förändrats på ett sådant sätt att en underrättelse framstår som
obehövlig, vilket torde vara fallet t.ex. när han vistas i fängel-

se. Om en underrättelse i
dessa fall skall ske när situationen åter förändras, Prop. 1986/87:2 får
smitlskyddsläkaren bedöma från fall till fall. I detta stycke har därför tagits
in en bestämmelse om att smittskyddsläkaren får underlåta att underrätta
socialtjänst, polis och skyddskonsulent om han bedömer att det inte behövs för
att tillse att meddelade föreskrifter följs.

Vidare finns i detta stycke en bestämmelse om att
smittskyddsläkaren skall meddela socialnämnden, polismyndigheten och
skyddskonsulenten när han anser alt en lämnad underrättelse inte längre behövs.
Skälet till bestämmelsen är att det här rör sig om uppgifter som är mycket
känsliga från integritetssynpunkt och att man därför så långt som möjligt bör
undvika att uppgifterna hålls aktuella längre än nödvändigt hos
socialtjänsten, polisen och skyddskonsulenten.

4 Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring
i smittskyddslagen (1968:231).

36

Bilaga
1.1 Prop. 1986/87:2

Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen (1908:231)

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddsiagen
(1968:231)

dels att nuvarande 18 § skall betecknas 19 §,

dels att 16 och 25 §§ skall ha följande lydelseJ

dels att det i lagen skall införas
två nya paragrafer, 18 och 28 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16
§' I

Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för venerisk
sjukdom intagits på sjukhus får kvarhållas och ges nödvändig vård till dess
grundad anledning befara att han skall sprida smitta icke längre föreligger:

Om den intagne är missbrukare av
narkotika får han, om han medger det, överföras till en institution för vård
och behandling för sitt missbruk. Beslut om överföring fattas av den
överläkare eller motsvarande läkare vid sjukhuset som ansvarar för den
intagne. Vid vistelsen på institutionen anses intagningen på sjukhuset
bestä.l Första stycket gäller dock inte under sådan vistelse.

Bestämmelserna i andra stycket
tillämpasl endast om regeringen har föreskrivit det beträffande en viss venerisk
sjukdom.

18 §

Om regeringen har föreskrivit det
beträffande en viss venerisk sjukdom, är varje myndighet skyldig att pä
begäran av den läkare som utsetts enligt2 §\andra stycket lämna denne de
uppgifter om en enskild person som läkaren behöver för att kunna fullgöra sina
åligganden enligt denna lag. Samma skyldighet har den som enskilt bedriver
hälso- och sjukvård.

' Senaste lydelse 1985:870. 37

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse Prop. 1986/87:2

25 f Polismyndighel skall lämna
handräckning

på begäran av miljö- och
hälsoskyddsnämnd, om någon åsidosätter vad som åligger honom enligt 6 § eller 7
§ första stycket,

på begäran av miljö- och
hälsoskyddsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit alt verkställa smittrening
vägras tillträde till utrymme där smittrening skall ske,

på begäran av länsstyrelse eller
läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket för verkställande av beslut enligt
14 eller 15 §,

på begäran av läkare som utsetts
enligt 2 § andra stycket eller av överläkare eller motsvarande läkare vid
sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller 16 § får kvarhållas på
sjukvårdsanslalt avviker från denna,

på begäran av överläkaren eller
motsvarande läkare vid sjukhuset om någon som enligt 16 § andra stycket har
överförts för vård och behandling för narkotikamissbruk skaU återföras tiU
sjukhuset.

28 §

Om regeringen har föreskrivit det
beträffande en viss venerisk sjukdom, skall den läkare som utsetts enligt 2 §
andra stycket underrätta berörd socialnämnd, polismyndighet och
skyddskonsulent om en anmaning enligt 13 § aU följa de föreskrifter som en
annan läkare har meddelat. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om vem
anmaningen gäller och innebörden av meddelade föreskrifter.

Uppmärksammar socialnämnden,
polismyndigheten eUer skyddskonsulenten i sin verksamhet förhållanden som
tyder på au den anmanade inte följer föreskrifterna, skaU de anmäla detta till
den läkare som har underrättat dem. Om denne läkare har överlämnat ärendet
till motsvarande läkare i en annan landstingskommun, skall anmälan i stället
göras till den läkaren.

En underrättelse enligt första
stycket får underlåtas om läkaren bedömer att den inte behövs för att tillse
att meddelade föreskrifter efterlevs. När läkaren anser att socialnämndens,
polismyndighetens eller skyddskonsulentens medverka inte längre behövs, skall
han meddela myndigheten detta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. 38

Senaste lydelse 1985:870,

Bilaga
2

Prop.
1986/87:2

Justitiedepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 1986 Föredragande: statsrådet
Wickbom

Anmälan
till lagrådsremiss med förslag till bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna
för effektivare insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III

1 Inledning

Chefen
för socialdepartementet har nyss lagt fram förslag till ändringar i
smittskyddslagen (SmL). Förslagen syftar bl.a. till sådana ändringar i sekretessreglerna
att främst smittskyddsläkaren skall kunna utföra sina åligganden enhgt SmL på
ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Spridningen av infektion av HTLV-III
har emellertid kommit att innebära vissa problem också för verksamheterna inom
polisen och kriminalvården. 1 det följande tar jag upp dessa frågor och lägger
fram förslag till lösningar pä problemen.

2 Allmän motivering

2.1 Sekretess hos polisen för
uppgifter som rör venerisk smitta

Miu förslag:
Sådana uppgifter om enskildas personliga förhållanden som polisen får del av i
sin verksamhet med att bistå smittskyddsläkare enligt
smittskyddslagstiftningen skall få etl bättre sekretesskydd än f.n. Härigenom
kommer bl.a. uppgiften att någon är bärare av HTLV-III att skyddas av sekretess
i handräcknings- och andra biståndsärenden hos polisen.

Skälen för mitt förslag:
Bestämmelser om handräckning i smittskyddsärenden finns i 25 § SmL (paragrafen
ändrad senast 1985:870). Enligt dessa bestämmelser skall polismyndighet lämna
handräckning på begäran av bl.a. länsstyrelsen eller smittskyddsläkaren för att
verkställa beslut om att någon skall inställas hos läkare för undersökning
eller behandling eller alt någon skall tas in på sjukhus. På begäran av
smitlskyddsläkaren eller en överläkare (eller motsvarande läkare) skall
handräckning även lämnas om någon som får kvarhållas på sjukhus avviker från
detta.

Ett handräckningsärende inleds i regel genom att
smitlskyddsläkaren, länsstyrelsen eller överläkaren till polismyndigheten ger
in en skriftUg begäran om handräckning. Denna begäran om handräckning måste
givetvis inne-

39

hålla de uppgifter som
polisen behöver för att kunna utföra uppdraget, t.ex. Prop. 1986/87:2 namn
och om möjligt adress till den som handräckningen avser.

Enligt min mening ligger det också i sakens natur
att begäran om handräckning, förutom namn och adressuppgifter, även bör
innehålla uppgift om att vederbörande är eller misstänks vara bärare av
venerisk sjukdom i den mån så är fallet. Med hänsyn till bl.a. de s.k. behovs-
och proportionalitets-principerna som enligt polislagen (1984:387) gäller för
polisens verksamhet är det är det nämligen nödvändigt att polisen får kännedom
om vilken sjukdom den som handräckningen avser har drabbats av för att man
skall kunna bedöma hur åtgärden skall verkställas. Härtill kommer att de
polismän som kommenderas att utföra handräckningsuppdraget behöver få kännedom
om uppgiften för att de skall kunna skydda sig mot smitta.

Uppgiften att någon är bärare av venerisk sjukdom
är givetvis mycket känslig. Den skyddas inom hälso- och sjukvården av den
sekretess som är föreskriven i 7 kap. 1 § SekrL. En sådan uppgift kan i
handräckningsärenden lämnas till polisen med stöd av 1 kap. 5 § SekrL. Där
föreskrivs att sekretess inte utgör hinder mot alt uppgift lämnas ut om det är
nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin
verksamhet. Som jag redan har framhållit anser jag att uppgiften, att den som
handräckningsärendet avser är bärare av blodsmitta, är en nödvändig del av
begäran om handräckning. Någon särskild föreskrift om uppgiftsskyldighet i
t.ex. smittskyddslagstiftningen anser jag således inte att man behöver för att
polisen skall kunna få del av uppgifter av detta slag.

I ett handräckningsärende hos polisen enligt
smittskyddslagen kan aUtså komma att finnas uppgift om att någon är bärare av
blodsmitta. Någon sekretess för denna för den enskilde integritetskänsliga
uppgift synes inte finnas f.n. Hälso- och sjukvårdssekrelessen gäller inte i
ett sådant ärende hos polisen. Sedan straffbestämmelserna i 26 § SmL numera
avskaffats torde man också i detta fall praktiskt taget kunna bortse från
sekretessen enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § SekrL i polisens brottsbekämpande
verksamhet.

17
kap. 19 § SekrL finns en sekretessregel för vissa slag av handräckningsärenden
hos polismyndighet. De ärenden som anges i lagrummet avser handräckning enligt
lagstiftningen om viss psykiatrisk vård, vård av missbrukare ulan samtycke
inom socialtjänsten, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda samt vård av unga
utan samtycke inom socialtjänsten. Även ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken
omfattas av lagrummet. Däremot nämns inte ärenden om handräckning enligt
smittskyddslagen. Lagrummet avser också verksamhet som enbart innefattar hjälp
eller annat bistånd åt enskild. Därmed torde emellertid avses verksamhet som
har ren hjälp- eller bislåndska-raklär, således ej åtgärder av tvångskaiaktär
såsom handräckning (prop. 1979/80:2 Del A s. 217). Frågan om sekretess i
handräckningsärenden enligt smittskyddslagen synes inte ha blivit berörd i
förarbetena till sekretesslagen. Rikspolisstyrelsen har i en promemoria den 12
december 1985 bl.a. tagit upp frågan om att införa ett sekretesskydd för
uppgifter i polisens handräckningsärenden enligt smittskyddslagstiftningen.

För egen del anser jag att skyddet för personliga
uppgifter av sådan inleg-ritetskänslig natur som kan förekomma i
smiltskyddssammanhang inle är

40

tillfredsställande för
fall när uppgifterna lämnas till eller på annat sätt kommer till polisens
kännedom i ett handräckningsärende. Detta måste anses vara en brist, särskilt
som uppgifter av detta slag åtnjuter ett myckel starkt skydd så länge de finns
hos myndigheterna inom hälso- och sjukvården. Jag vill därför tillstyrka
rikspolisstyrelsens framställning.

Jag
anser emellertid att sekretesskyddet hos polisen bör ges en något vidare
omfattning än att gälla enbart i handräckningsärenden. Som chefen för
socialdepartementet tidigare anfört (bilaga 1 avsnitt 1.3) kommer nämligen
polisen att i viss utsträckning vara verksam med att bistå smittskyddsläkaren
med tillsynen av efterlevnaden av smittskyddsföreskrifter. Det är angeläget att
uppgifter också i sådana situationer omfattas av sekretess hos polisen.

Jag förordar därför en föreskrift om sekretess för
sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som polisen får del av i
sin verksamhet med att bistå smittskyddsläkare och andra enligt
smittskyddslagstiflningen. Denna föreskrift bör tas in som en ny punkt i 7 kap.
19 § SekrL.

Prop. 1986/87:2

2.2 Sekretess inom kriminalvården
för uppgifter som rör venerisk smitta

Mitt förslag:
Hälso- och sjukvårdspersonalen vid en kriminalvårdsanstalt får - utan hinder
av den sekretess som annars gäller inom hälso- och sjukvården - till
styresmannen vid anstalten lämna ut uppgiften alt en intagen där är bärare av
en smittsam sjukdom, t.ex. infektion av HTLV-III. Styresmannen får i sin tur
informera övrig berörd personal i den utsträckning det behövs för vården av den
intagne.

Skälen
för mitt förslag: För uppgifter rörande intagnas hälsotillstånd och andra
personliga förhåUanden som finns inom hälso- och sjukvården vid en
kriminalvårdsanstalt råder hälso- och sjukvårdssekretess.

Denna
sekretess gäller inte bara i hälso- och sjukvård som bedrivs i organisatoriskt
självständiga former utan även när denna verksamhet ingår som ett inslag i
annan förvaltning, t.ex. inom skolväsendet, socialtjänsten eller
kriminalvården. Tanken är i dessa fall att den del av verksamheten som är att
räkna till hälso- och sjukvård skall falla under den sekretessreglering som
gäller för det området och inte under den reglering som gäller för värdmyndigheten
- för kriminalvårdens del sekretessen i 7 kap. 21 § SekrL. I den mån
uppgifterna kommer att hanteras i den senare myndighetens egentUga verksamhet
blir emellertid den där gällande sekretessen tillämplig (prop. 1979/80:2 Del A
s. 165 f.).

En konsekvens av gällande sekretessreglering synes
vara att t.ex. en läkare eller en sjuksköterska vid en anstalt som får
kännedom om att en intagen där är bärare t.ex. av HTLV-III normalt inle kan
lämna denna uppgift vidare till övrig personal vid anstalten, med mindre den
intagne själv samtycker till det. Generalklausulen är nämligen inte tillämplig
på hälso- och sjukvårdsområdet (14 kap. 3 § andra stycket SekrL).

41

Uppenbarligen föreligger emeUertid i vissa situationer ett
starkt intresse Prop. 1986/87:2 för anstaltspersonalen att ha kännedom om vilka
intagna som är smittbärare bl.a. för alt personalen skall kunna vidta
erforderliga skyddsåtgärder. I samband med visitation av de intagnas
bostadsutrymmen eller övriga lokaler kan t.ex. blodiga injektionssprutor behöva
omhändertas. Det kan inte gärna hävdas att personalen utan möjligheter alt
skydda sig skall behöva utsätta sig för de risker som kan vara förknippade med
genomförandet av sådana och liknande tjänsteåtgärder.

Enligt den praxis som f.n.
tillämpas av kriminalvårdsstyrelsen informeras enligl uppgift "berörd
personal" om att en intagen är smittbärare. Enligt styrelsen ankommer det
på styresmannen alt göra avgränsningen när det gäller den personal som skall
informeras. Enligt vad jag har inhämtat prövar JO f.n. etl flertal ärenden där
rikligheten av en sådan tillämpning av sekretessreglerna ifrågasatts.

Som framgått av vad jag tidigare
har anfört kan det emellertid vara tveksamt om gällande lagstiftning ger stöd
för alt hälso- och sjukvårdspersonalen på en anstalt informerar styresmannen om
atl en inlagen är smittbärare.

För att det inte skall behöva råda
något tvivel om atl uppgifter om att en intagen är smittbärare skall kunna
lämnas till anstaltsledningen i sådana fall som jag här har nämnt föreslår jag
att det införs en uttrycklig regel som skall möjliggöra det önskade
uppgiftslämnandet. Denna föreskrift bör ges formen av en särskild
sekretessbrytande regel i kriminalvårdslagstiftningen. Regeln bör innebära en
skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonalen inom kriminalvården (de s.k.
konsultläkarna inbegripna) alt tUl styresmannen vid anstalten lämna ut
uppgifter om att en intagen hder av en sådan smittsam sjukdom som avses i
smittskyddslagen. Uppgiftslämnandet kan då ske utan hinder av den sekretess
som annars gäller (14 kap. 1 § SekrL). Självfallet bör uppgifter få lämnas
endast i den mån det behövs med hänsyn till smittorisken.

Som jag har framhållit tidigare är
uppgiften att någon är bärare av HTLV-III naturligtvis ytterst
inlegritetskänslig för den enskilde. Den omständigheten att en uppgift av
detta slag i fortsättningen skall få lämnas ut till en styresman på en anstalt
betyder inte att den skulle sakna skydd därefter. Uppgiften kommer inom
kriminalvården att omfattas av den sekretess som gäUer där enligt 7 kap. 21 §
SekrL. Kriminalvårdssekretessen omgärdas visserligen av ett s.k. rakt
skaderekvisit, vilket skulle kunna anses innebära ett något svagare
sekretesskydd än det som gäller inom t.ex hälso- och sjukvården och
socialtjänsten. Skillnaden mellan de olika sekrelessnivåerna torde emellertid
i praktiken inte vara särskilt stor, eftersom det rör sä känsUga uppgifter. Det
kan vidare förutsättas att styresmannen iakttar en restriktiv inställning när
han bedömer i vilken omfattning den övriga personalen behöver informeras. Vid
l.ex. en större riksanstalt torde det många gånger vara tillräckligt atl endast
personalen på den avdelning där den intagne vistas blir informerad, medan
personalen på andra avdelningar inom anstalten inle har något beaklansvärt
intresse av att få del av uppgiften.

42

3
Upprättade lagförslag Prop. 1986/87:2

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt.

Förslagen bör fogas till protokollet som underbilaga 2.1.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

7 kap. 19 §

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 2.1 i den allmänna
motiveringen.

4.2 Förslaget till lag om ändring
i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

37 §

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.2 i den allmänna
motiveringen.

Den uppgiftsskyldighet som åläggs
hälso- och sjukvårdspersonalen vid en anstalt avses inte enbart gälla sådana
fall då en inlagen drabbats av infektion av HTLV-III. Styresmannen skall också
underrättas om det finns risk för spridning av någon annan smitta av sjukdom
som är hänförlig till smittskyddslagstiftningens bestämmelser. Något sakligt
skäl att göra någon åtskillnad mellan olika smittsamma sjukdomar har nämligen
inte ansetts förehgga.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över
förslagen till

1.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100),

2.
lag om ändring
i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

' Lagförslagen, som har uteslutits här, överensstämmer med
de i propositionen fram

lagda lagförslagen, 43

Lagrådet Pop-1986/87:2

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1986-06-11

Närvarande:
f,d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justititerådet Gad.

Enligl
protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 1986 har regeringen beslutat
inhämta lagrådets yttrande dels på hemställan av statsrådet Sigurdsen över
förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231), dels på hemställan
av statsrådet Wickbom över förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) och lill lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt.

Förslaget lill lag om ändring i smittskyddslagen
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Christer Lindau och de
övriga lagförslagen har föredragits av hovrättsassessorn Håkan Rustand.

Lagrådet
lämnar förslagen ulan erinran.

44

Utdrag ur protokollet vid
regeringssammanträde den 18 juni 1986 Prop. 1986/87:2

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist

Föredragande:
statsråden Sigurdsen och Göransson

Proposition
med förslag till bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna för effektivare
insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Statsrådet
Sigurdsen anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde 1986-06-05) över förslaget till lag om ändring i
smittskyddslagen (1968:231) och anför att lagrådet har lämnat förslaget utan
erinran. 1 förslaget bör vissa språkliga justeringar göras i 16 § andra
stycket, 18 § och 28 § andra och tredje styckena.

Statsrådet
Göransson anmäler att lagrådet har lämnat förslagen till

1.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) och

2.
lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt utan erinran.

2 Hemställan

Statsrådet
Sigurdsen hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet
granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragandena har lagt
fram.

45

Innehåll Prop. 1986/87:2

Sid.

Proposition...................................................................... ........ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Propositionens lagförslag................................................ ...... 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni
1986 ... 8

Bilaga 1, Socialdepartementet, Anmälan till lagrådsremiss med

förslag till bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna för effektivare in

satser mot spridningen av LAV/HTLV-III.......................... ...... 9

1 Allmän motivering...................................................... ....... 9

1.1 Bakgrund.......................................................... 9

1.1.1
Vad är AIDS?......................................... ........ 9

1.1.2
Virusels
spridning.................................. ...... 10

1.1.3
Utgångspunkter
för arbetet med att begränsa spridningen 11

1.1.4
Åtgärder
hittiUs..................................... ...... 12

1.1.5
Erfarenheterna
av att tillämpa smittskyddslagstiftningen 14

1.2 Gällande sekretessbestämmelser.................... ..... 15

1.2.1
Sekretesslagens
principer..................... ..... 15

1.2.2
Sekretessen
inom de berörda verksamheterna. . 16

1.2.3
Förutsättningarna
för utlämnande

av uppgifter.......................................... ..... 17

1.3
Sekretess som
berör smiltskyddsläkarens verksamhet . . 20

1.4
Vård av
narkotikamissbrukare som intagits på sjukhus

med stöd av smittskyddslagen........................ ..... 25

2
Upprättat
lagförslag.................................................. 30

3
Specialmotivering...................................................... 30

4
Hemställan................................................................ ..... 36

Bilaga 1.1 Förslag till Lagom ändring i smittskyddslagen
(1968:231) 37

Bilaga 2, Justitiedepartementet, Anmälan till lagrådsremiss med

förslag lill bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna för
effektivare in

satser mot spridningen av LAV/HTLV-III.......................... 39

1
Inledning................................................................... .... 39

2
Allmän
motivering...................................................... 39

2.1
Sekretess hos
polisen för uppgifter som rör venerisk smitta 39

2.2
Sekretess inom
kriminalvården för uppgifter som rör venerisk smitta 41

3
Upprättade
lagförslag............................................... 43

4
Specialmotivering......................................................
43

4.1
Förslaget till
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 43

4.2
Förslaget till
lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 43

5 Hemställan................................................................
43

Utdrag ur lagrådets protokoll 1986-06-11 ..................... 44

Utdrag ur protokollet vid regeringssammanträde 1986-06-18
45

46