Prop. 1986/87:21

Regeringens skrivelse 1986/87:21

om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott

Skr. 1986/87:21

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle atl ta del av vad som har tagils upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollel den 2 oktober 1986.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten
Wickbom

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I
skrivelsen redovisas de ålgärder som för närvarande planeras inom
justitiedepartementets ansvarsområde mol våldsbrott, inbrottsslölder och liknande
kriminalitet.

I
Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 21

Justitiedepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober 1986.

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Guslafsson,
Leijon, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Wickbom,
Johansson, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Skr. 1986/87:21

Skrivelse om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott

1 Inledning

Under
den senaste tiden har våldsbrotlsligheten varit föremål för en livlig allmän
debatt. Delsamma gäller vissa förmögenheisbroii, främsl sådana som framstår som
en kränkning av den personliga integriteten, exempelvis inbrottsslölder i bostäder.
Det finns ulan Ivekan en allmänl ulbredd oro över utvecklingen av den aktuella
brottsligheten. I synnerhet gäller della våldsbrott som begås av ungdomar.

Den
brottslighet som här avses drabbar ofta enskilda människor särskilt hårt. Jag
tänker här inte bara på de fysiska skador eller ekonomiska föriuster som
brotten kan medföra. Dessa skador är många gånger av mindre belydelse än själva
den personliga kränkningen och dess skadeverkningar. Brotten har ocksä
allvarliga effekter genom att de hos slora grupper som inle personligen
drabbats framkallar rädsla och osäkerhet. Våldsbrott, bostadsinbrott och andra
brott som på liknande sätt kränker människors integritet vittnar ofta om en brisl
på insikt om det lidande och de problem som orsakas brottsoffret.

I
sirävandena efter elt samhälle som präglas av solidaritet, rättvisa och Irygghel
måste det därför vara en av de viktigaste målsättningarna alt med kraft
motverka den här aktuella brottsligheten och dess orsaker samt all verka för
all effektiva former för stöd och hjälp kan lämnas till dem som ändå utsätts
för brott.

Framgång
i dessa strävanden förutsätter åtgärder över breda fäll. Samhällel blir vad vi
själva - i samverkan - gör det till. Kampen mol brollslighelen och dess
orsaker kräver i särskilt hög grad allas personliga engagemang. Den aUmänna
kampanj mot våldet som nyligen påbörjals med eU brett slöd från allmänheten är
ett bra exempel på ett nödvändigt sådant engagemang.

Även
om belydelsefuUa insalser kan göras på kort sikt, slår del klart att etl
framgångsrikt arbete också kommer att kräva mera långsiktiga och systematiska
insatser. Det är i det sammanhanget av vikt med en öppen och allsidig debatt genom
vUken erfarenheter och kunskaper från skilda

fäU kan las lill vara i
det praktiska reformarbetet. Jag vill här framhålla att Skr. 1986/87: 21 del
inom del socialpolitiska områdel bedrivs ell viktigt utvecklingsarbete när del
gäller förebyggande och rehabiUterande ålgärder. Såvitt avser våldsbrotlsligheten
kan vidare nämnas alt del efter uppdrag från statsministern inom
statsrådsberedningens framtidsgmpp pågår ell omfattande projekl som syflar lill
atl klarlägga samband och orsaker när del gäller våldet i samhällel i vid
mening.

Inom
kriminalpoUliken har bekämpandet av den brottslighet som del här gäller redan fidigare
hafl hög prioritet (jfr t. ex. prop. 1985/86:100 bil. 4 s. 14, 15). 1 nuvarande
läge framstår det emellertid för mig som väsentligt att det kriminalpoUliska
utvecklingsarbetet på området intensifieras. Detla får inle leda fill någon
minskning av insalsema på de båda andra högprioriterade områdena inom kriminalpoUliken:
bekämpandet av narkotikabrottslighet och ekonomisk kriminalitet.

Frågan
om hur vålds- och egendomsbrottslighel skall kunna molverkas på bäsla säll är olivelakligt
av slort aUmänt intresse och har som fömt angells en belydande aktualitet i den
allmänna debatten. Med hänsyn härtill och med beaklande av de pågående
strävandena atl siärka riksdagens ställning som centralt politiskt debattforum
anser jag att riksdagen bör beredas fillfälle atl ta del av en redovisning av
beredningslägel när del gäller de åtgärder på området som nu planeras inom justiliedepartemenlet.

2 Brottsutvecklingen

2.1 Allmänt

Brottsligheten
i Sverige, såsom den återspeglas i anmälningsslatistiken, domineras i hög grad
av den i huvudsak s. k. traditionella brottslighet som behandlas i den cenirala
strafflagen, brottsbalken (BrB). År 1985 var 88% av alla anmälda brott brollsbalksbroU.
Bland dessa dominerar i sin tur förmögenhetsbrolten i motsvarande mån och bland
dessa stölder och andra tillgreppsbrott i nästan samma ulslräckning. InbroUsstöldema
uppgår lill i det närmaste 15% av det totala antalet anmälda broll.

Också
brotten mol person, av vilka misshandel och olaga hol svarar för ca 70%, utgör
en betydelsefull del av den anmälda brottsligheten. Totalt är 5 % av den
anmälda brollsbalksbroltsligheten av detta slag.

Del
är ett välkänt faklum atl Sverige, i likhet med andra industrialiserade
länder, under de senaste decennierna fått uppleva en krafiig ökning av brollslighelen.
Sedan år 1950 har antalet poUsanmälda broll ökat med mer än fem gånger, från
195000 till över en miljon. Även om hänsyn las liU befolkningsökningen har brotlsnivån
mätt i antalel anmälda broll mer än fyrdubblats under den akluella perioden. I belydande
ulslräckning innefatlar visserligen denna ökning tidigare mindre frekventa
brottstyper som narkotikabrott, trafikbrott och vissa former av ekonomisk
brottslighet, men det dominerande inslaget hänför sig till traditionell
brottslighet såsom stöld och misshandel.

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 21

Brotisuivecklingen är
emellertid inte jämnt fördelad över hela landel. Skr. 1986'87: 21 Ell
genomgående drag är alt brottsligheten i allt högre grad koncenlreras till
storstadsregionerna. Sedan år 1975 har exempelvis den genomsnittliga årliga
ökningstakten vad gäller anmälda brottsbalksbrott varit nära dubbelt så stor i
Stockholm som i landet i övrigt. De tre storstadslänen, Stockholms, Göteborgs-
och Bohus saml Malmöhus län, har fillsammans en genomsnittlig brollsnivå som är
nära nog dubbell så hög som i övriga landel.

2.2 Våldsbrott

Från
år 1950 lUl millen av 1960-lalet ökade anlalel anmälda våldsbrott med ca två
procent om årel. Under senare delen av 1960-lalel visade statistiken en mycket krafiig
uppgång som dock huvudsakligen torde bero på atl det under den perioden skedde
en statislikomläggning och förändringar av slafistikrutinerna. Under 1970-lalel
ökade den anmälda brollslighelen åler med mnt ell par procenl varje år, vUkel
dock antalsmässigt innebär väsentligt högre siffror än under perioden före
millen av 1960-lalet. År 1982 inträffade en krafiig uppgång som sammanföll med atl
del då infördes nya ätalsregler för misshandel på enskill område. År 1983 ökade
antalet anmälda våldsbrott med tre procent och de följande åren med fem
respektive fyra procent.

Bortsett
från vissa krafiiga ökningar som torde sammanhänga med ändrad slatistikföring
och lagsliftning visar den anmälda våldsbrotlsligheten således en
förhållandevis jämn ökningstakt, som inle kan sägas vara dramatisk. Del bör
vidare framhållas att den faktiska brottslighetens utveckling inle behöver
vara densamma som den anmälda. Om exempelvis an-mälningsbenägenhelen ökar, kan
statistiken visa en stegring som inle motsvaras av en ökad faktisk
brottslighet.

Det
finns också vissa omständigheter som tyder på atl den statistiska ökningen kan
sammanhänga med en ökad anmälningsbenägenhet. Kanske är del så alt toleransen
har minskal när del gäller våldsbroU, vilkel i så fall får betecknas som ell
positivt drag i utvecklingen.

Som
ell belägg för ett sådant antagande skulle möjligen kunna åberopas ulvecklingen
i fråga om anlalet anmälningar för de grövsta formerna av våldsbrott, dvs.
mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Broll av detta slag lorde under
den här avsedda perioden genomgående ha kommit till pohsens kännedom i myckel
stor utsträckning. Denna brottslighet har emellertid inte uppvisat någon sådan
ökning som våldsbrotten i allmänhel.

Del
finns också vissa specialundersökningar som pekar i samma riklning. Enligt en
på intervjuer baserad undersökning ökade andelen av personer som uppgav all de
rapporterat våldsbrott eller hol lill polisen från 0,7% år 1974 fill 1,2% år
1981 medan andelen som uppgav sig ha blivit utsatta för våld minskade från 2,5%
fill 2,2%. En av brottsförebyggandet rådel (BRÅ) nyligen publicerad
undersökning där ulvecklingen mellan åren 1978 och 1984 behandlas lalar också
för att den fakiiska brottsligheten inte utvecklats på samma säU som den
anmälda. Det är emellertid inle möjligl all dra några säkra slutsatser av de
undersökningar som finns.

Del är inle bara
omfattningen och ulveckliiigen av den lolala vålds- Skr. 1986/87:21 brollslighelen
som har varil föremål för intresse i debatten. Det har också från många håll
hävdals att våldsbrotten blivil grövre.

Också
här är det svårt att dra några säkra slulsaler av tillgängligt material. I en
jämförelse som gjorts mellan offrens skador vid polisanmälda våldsbroU i Siockholm
åren 1969 och 1982 visade del sig att fördelningen efter skadornas svårhetsgrad
i storl sell var densamma för båda åren. Om anmälningsbenägenhelen förutsätts
ha ökal, skulle detta kunna tas fill inläkt för atl den fakiiska brollslighelen
har blivit grövre. Annars skulle man nämligen i så fall ha väntal sig finna en
förhållandevis högre andel Undriga skador för det senare av de båda åren. Antas
däremoi anmälningsbenägenhelen vara oförändrad, skulle undersökningen snarasl
lyda på all brollslighelen visserligen har ökat men däremot inle blivU av
grövre karaklär.

Enligl
en annan undersökning som avsåg domar för grov misshandel år 1966 och år 1984
ökade andelen broll som avsåg livshotande skador från 11 % år 1964 lill 22% år
1984. Det kan också nämnas all andelen fall där skadorna orsakades av kniv våld
ökade från 56% lill 71 % mellan de angivna åren.

1
debatten under senare tid har särskild uppmärksamhet ägnats ål del s. k.
gatuvåldet och då särskilt när del gäller förhäUandena i storstäderna. Della är
förklarligt med hänsyn lill all storstadsområdena har en mer ulbredd våldbrollslighel
än rikel i övrigl. Andelen gatuvåld är också högre. År 1985 var den i
storstadsregionerna Siockholm, Göleborg och Malmö 34% medan den i övriga rikel
uppgick lill 25 %.

Brottsuppklaringen
är förhållandevis hög när det gäller anmälda våldsbrott. 1 synnerhet gäller
detta de allvarligaste våldsbrotten. Men även när del gäller misshandel klaras
mer än hälflen av de anmälda brotten upp.

Man
måsle emellertid hålla i minnet atl del säkerligen finns en omfallande dold
brottslighet på delta område som i hög grad kan förulsällas beslå av fall då
våldsbrott begås i hemmen utan atl del kommer till polisens kännedom. Atl söka mäla
frekvensen av sådan valdsbrotlslighet är av nalurliga skäl mycket vanskligt.

2.3 Inbrott

Med
inbrottsslöld brukar man mena tillgrepp som har begåtts genom att
gärningsmannen har trängt in i ett låst utrymme. Begreppet omfattar alliså tillgreppsbrott
av mycket olika beskaffenhel beroende på del tillgripnas värde och lillvägagångssältel
och på om inträngandet skell i en boslad eller exempelvis i elt molorfordon
eller källarutrymme. Bostadsinbrotten ulgör endasl en mindre del av samtliga broll.

Sedan
år 1950 har antalet för samtiiga anmälda inbrotlsstölder mer ån femdubblats och
uppgick år 1985 lill närmare 145000. Med hänsyn lill bl. a. rälien till
försäkringsersättning lorde del kunna antas aU anmälningsbenägenhelen har varil
och allljäml är slor och alt ulvecklingen av den anmälda brottsligheten också
relativt väl speglar den faktiska ulvecklingen.

Utvecklingen
av anlalet anmälda inbrott har visat en relativt jämn ök-

ningslakl.
Aren 1972 Ull 1974 minskade dock antalet påtagligt för aU Skr. 1986/87:21
därefter återigen öka. År 1978 sjönk anlalel anmälningar återigen och har därefler
legal relativt konstant med en viss ökning åren 1984 och 1985. Ökningen år 1985
faller tiU slörre delen på Slockholmsregionen som då ökade 8 % mol 2 % för
landet i helhet.

Stockholmsregionen
är också den del av landet som har den klart slörsta andelen inbrott per
innevånare (3 300 inbrott per 100000 innevånare mol 960 i Blekinge län som är
del minst drabbade länet).

När
det gäller uppklaringsprocenlen ligger däremoi Siockholm i botten med en uppklaringsprocenl
på 4—6% under senare år mot 10—15% för landet i sin helhel. Förklaringen torde
bl. a. sammanhänga med den anonymitet som den stora befolkningskoncentrationen
medför. För alt inbrotten skall kunna klaras upp är polisen i ovanligt hög grad
beroende av allmänhetens medverkan. När inte gärningsmannen grips på bar
gärning eller fråga är om s. k. serieuppklaring är del i allmänhel med stöd av
iakttagelser av målsäganden eller vittnen som gärningsmannen kan identifieras.

Av
de kända gärningsmännen är drygt hälflen 20 år eller yngre. En tredjedel är
under 18 år. När det gäller vissa objekl som skolor, kiosker och automater
dominerar ungdomar än kraftigare. Ser man däremoi till bostadsinbrott är endast
15 % av de kända gärningsmännen under 18 år.

Bostadsinbrotten
svarade år 1985 för 17 % av det totala antalel inbrottsanmälningar. Della var
en minskning i förhållande fill årel dessförinnan. Sedan år 1965 har emellertid
antalet bostadsinbrott mer än tredubblats mol en knapp fördubbling av del
totala anlalel anmälda inbrott.

I
likhei med ulevåldet har bostadsinbrotten i regel sin topp under sommarmånaderna
då många lägenheter och villor lämnas tomma och obevakade under semestern.

3 Samhällsutvecklingen och det brottsförebyggande arbetet

Som
framgått av vad jag tidigare har sagt finns det skilda uppfattningar om vilka
slutsatser beträffande den fakiiska brottsligheten och dess utveckling som kan
dras av tillgänglig statistik och annal material. Osäkerheten ökar normalt ju
kortare perioder eller ju mera begränsade områden som malerialel avser.

Vad
som emellertid är ställt ulom allt ivivel är att de senaste decennierna har inneburil
en forllöpande ökning av brollslighelen i dess helhet. Del saknas också hållpunkter
som skulle kunna ge oss anledning all anla all ulvecklingen nått sin höjdpunkt
och all vi skulle kunna förvänta all kurvorna oberoende av särskilda insalser
böljar peka nedåt.

Det
är mol den bakgrunden självfallel yllersl angelägel med realisfiska antaganden
om brotlsuivecklingens orsaker. Ulan sådana är del knappast möjligl att nå
framgångar i kampen mol brottsligheten.

Det
bör då först konstateras all den svenska ulvecklingen på intet sätt är unik. En
liknande brotlsökning har ägl rum i hela den induslrialiserade västvärlden.
Även om del finns belydande problem med att göra rällvi-

sande jämförelser, lorde
del också hell klarl kuiiriä sägas att Sverige inte Skr. 1986/87: 21 lillhör
de länder som är värst drabbade vare sig när det gäller ökningstakten eller
den absoluta brottsnivån.

Av
inlresse i delta sammanhang är emeUertid också atl de likartade utvecklingstendenserna
i en rad länder med sinsemellan olika kriminalpolitiska inriklningar slarki lalar
för att utvecklingen huvudsakUgen sammanhänger med mer allmänna
samhällsförändringar.

En
faktor som uppenbarligen är av slor betydelse är den filltagande koncentrationen
av befolkningen fill städer och andra lälorter. Jag har redan tidigare berört
de stora skiUnaderna i brottsnivå mellan storstadsområdena och övriga landet
här i Sverige. Detta är ett mönster som ständigl ålerkommer också i andra
länder. Med slörre befolkningskoncentrationen följer också regelmässigl en
högre brottsnivå.

Uppenbart
är dock all utveckUngen inle kan förklaras enbart med hänvisning lill en
ändrad bosällningsslruklur. Ytterligare en faktor som ulan tvekan hafl en
myckel stor belydelse för ökningen är vad kriminologerna bmkar kalla den
förändrade lillfällesstmkturen.

Enkell
uttryckt innebär detla atl brottsligheten sfiger, om antalel möjliga brotlsobjekt
ökar eller om brottsobjekten genom sämre bevakning eller på annal sätt blir
lättare tillgängliga.

Del
är lätl atl peka på fakiorer av detta slag i samhällsutvecklingen. Så t. ex. är
en följd av det ökade välståndet atl del nu finns väsenlligl flera ling som kan
tillgripas. Etl exempel erbjuder motorfordonslillgreppen som har ökal i relafion
till den slora ökningen av antalet molorfordon. Stöldbegärlig egendom lämnas
också i större utsträckning obevakad. Bosläder slår oftare lomma och bosladsområden
öde, något som givetvis har samband med att de vuxna medlemmama av hushållen
numera normalt förvärvsarbetar. Samma effekt har längre semestrar som i högre
grad lUlbringas på annan ort än hemorten. Även de förbällrade kommunikationerna
ger underiag för nya möjligheter att begå brott. Del är lätt att komma liU och
försvinna från platser där man inte är känd och undgår social kontroll.

Också
våldsbrottsligheten påverkas av liknande fakiorer. Det är exempelvis väl känt
all risken för våldsbrott är stor i samband med vissa former av nöjesliv. När
fler människor deltar i nöjeslivet ökar därför också antalel våldsbrott.

Även
om en stor del av brotisuivecklingen kan förklaras med hänvisning fill faktorer
av det slag somjag nu berört, är det inle möjhgt att precisera deras inverkan liU
någon viss andel eller procent. Det är aUtför många faktorer som påverkar ulvecklingen
i olika riktningar för att det skaU vara möjligl att isolera betydelsen av
någon viss faklor, åtminstone av den allmänna och komplexa karaktär somjag här
berört.

Vad
som är viktigt att konstatera är dock att det finns inslag i den allmänna samhäUsutvecklingen
som medför all det i dag ställs myckel slörre krav än lidigare om vi skall
lyckas nå lydliga framgångar i del brottsförebyggande arbelel. Även med ett
omfattande och effektivi kriminalpolitiskt arbele i vid mening har man aUtid att
räkna med fakiorer som verkar i motsatt riktning.

Vad
jag nu sagl betyder inle alt det skulle saknas möjligheter alt påverka

fakiorer
av del nu berörda slaget i syfte att minska risken för brottslighet. Skr.
1986/87: 21 Tvärtom kan insikten om den belydelse som dessa faktorer har öppna vägen
för brollsförebyggande insalser med stora och genomgripande effekler. Som
exempel kan nämnas all den enskilda brottsförebyggande åtgärd som hafl den
största belagda effekten uppenbarligen är införandel av legilimationstvång vid
köp med checker. Undersökningar visar också att den farhåga som framförts från
vissa håll all insatsen mol checkbedrägerierna endast skulle medföra alt de polenliella
bedragarna i slället begick andra och kanske svårare broll var obefogad.

Brotisuivecklingen
sammanhänger emellertid inte endasl med sådana yttre fysiska faktorer somjag nu
berört. Brott begås av människor och del slår hell klart all de sociala och
ekonomiska förhållanden som människor lever under är av avgörande betydelse för
riskerna för broilslighei. Att det exempelvis finns ett samband mellan missbruk
av beroendeframkallande medel och kriminalitet är allmänt erkänt; i synnerhet
anses kopplingen mellan alkoholmissbruk och valdsbrotlslighet mycket pålaglig.
Den svenska forskning som finns pekar på all 70-80% av gärningsmännen och 40-50%
av offren är alkoholpåverkade vid våldstillfällel.

Av
stor betydelse är också de allmänna attityderna i samhällel. I elt samhälle som
präglas av solidaritet, omtanke och ansvarstagande människor emellan är
möjligheterna alt motverka brottslighet och social utslagning uppenbarligen
myckel slörre än i ell samhälle som bygger på individualism och konkurrens.

Denna
insikl måste enligt min mening vara etl gmndläggande inslag i kriminalpolitiken.
Kriminalpolitiken får inle uppfattas så snävt all den endast skulle omfatta
åtgärder inom ramen för rättsväsendel eller mera direkt förebyggande åtgärder
av det slag jag lidigare berört.

Det
krävs ett belydligl vidare perspektiv än så. Genom atl fortsätta arbelel på alt
bygga ell mer rättvist och jämlikt samhälle skapar vi också mindre risker för
brottslighet och social utslagning. Vi ökar solidariteten med samhället och
respekten för de regler som vi gemensaml beslulat till ömsesidigt skydd.

Särskilt
viktigt är det all skapa goda fömlsätlningar för bam och ungdom alt växa upp
och finna en plats i samhället. Genom insatser i boslads- och familjepolitiken,
i skolan, i arbetslivet och i fritidsverksamheten kan förutsättningar skapas
för all vi skall kunna la ell gemensaml ansvar för atl akfivt motverka och
hindra sociala och personliga problem. I den solidaritet och omtanke och det
ansvarstagande som vi alla måste iaktta ingår som etl viktigt inslag alt vi måsle
på elt bestämt sätt ange gränser och normer, särskilt naturligtvis för barn och
ungdomar.

Jag
vUl här ytteriigare understryka två aspekter som enligl min mening måsle
tillmätas särskild vikl. Den ena gäller våld som har sin bakgrund i invandrarfienfiighet
och olika slags uttryck för rasism. På denna punkt måste samhället reagera med
särskild kraft. Viktigast är självfallet au man genom insatser i
invandrarpolitiken, i skolan och i andra sammanhang undanröjer själva grogmnden
för sådana lendenser som det här kan vara fråga om.

När
det gäller våldsbrotlsligheten öppnar sig vidare etl annal, delvis nyll

perspektiv
som för mig framstår som skrämttiähde. Vi riskerar atl få ell Skr. 1986/87:
21 nytl inslag i vår kultur, etl inslag som innebär alt våld ses som någol spännande
och glansfullt, ell slags underhållningsvåld. Inlevelsen i våldels effekler
trubbas därmed av.

Del
blir sålunda alll vanligare med vittnesbörd om all ungdomar saknar förmåga all
inse vad våldshandlingar får för konsekvenser. Jusl på denna punkt spelar
säkerligen vad jag nyss kallade underhållningsvåldet en stor roll. Alla vuxnas
ansvar all förklara innebörden och konsekvenserna av våldshandlingar och all ta
avstånd från dessa blir en aUt vikligare angelägenhet.

Av
vad jag har sagt nu följer atl tyngdpunkten i kampen mol brottsligheten allfid
kommer all vara enskilda människors engagemang och dellagande. Vad statsmakterna
och myndigheterna kan göra är främst alt skapa goda fömlsätlningar och ge etl akfivt
slöd till del arbelel. I dessa slrävanden är det nödvändigl atl bygga på
samverkan mellan organisationer, allmänna organ och föräldrar, lärare, arbetskamrater,
grannar och andra enskUda.

Del
förekommer ibland kriiik mol den inriktning av det kriminalpoliliska arbetet
som jag nu berört. Det hävdas atl ulvecklingen skulle ha visal att denna inrikining
av arbetet inle är effektiv. Ökningen av brottsligheten har ju knappast kunnal
hejdas.

Del
är naturligtvis svårt att statistiskt mäta effeklerna av de slags insalser som
jag här avser. Jag tror emellertid atl alla insiktsfulla bedömare, bl. a. mol bakgmnd
av internationella erfarenheler, är ense om alt sådana insalser hafl och har en
markant dämpande effekt på brotisuivecklingen. All vi inle har kunnat hejda
ökningen i den utsträckning som skulle ha varit önskvärd manar inte till all
överge den inslagna vägen utan i stället fill alt yllerligare intensifiera
insatserna.

Även
om del alltså också i fortsättningen måste vara en huvudlinje i det allmänna
kriminalpolitiska arbelel atl salsa på breda sociala insatser och attitydpåverkan,
innebär detta inte atl man får förbise vikten av åtgärder inom rättsväsendets
ram eller atl sådana skulle vara verkningslösa. Det finns visserligen anledning
atl varna för den överdrivna tilltro som många har lill alt åtgärder av delta
slag skulle vara det enda effektiva medlet mol ökande brottslighet. Fler
poliser och strängare straffar inle någon universalmedicin mol brottsligheten.

Däremot
är del av stor vikt atl rättsväsendet organiseras och fungerar på etl sätt som
människor i gemen uppfattar som rättvist och rimligt. För alt enskilda och organisationer
skall finna del meningsfullt all engagera sig i kampen mol brottsligheten är
det nödvändigl alt människor känner förtroende för och slöd från
rättsväsendet. Samhällsåtgärder måsle vara snabba, begripliga och lydliga och
präglas av fasthet och konsekvens.

4 En helhetssyn

Jag
har nu på ett allmänl plan behandlat vilka slags åtgärder som krävs för att vi
skall kunna tränga tillbaka vålds- och tillgreppsbrottslighetens ut-

bredning
och hur prioriteringen mellan dessa bör vara. Somjag tidigare Skr. 1986/87:21 beröri
anserjag också all det är angelägel alt på ett än mer målmedvetet säll inrikta
det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet på atl tränga tillbaka den
brottslighet det här är fråga om. Delta kommer alt kräva ett långsiktigl,
tålmodigt och syslemaliskl arbele. Inom justitiedepartementet övervägs också
nu hur man kan utveckla smidiga och ändamålsenliga former för ell sådanl mer
långsiktigt arbele.

I
elt arbele av detta slag är det vikligl med en klar uppfattning om de målsättningar
och rikllinjer som bör vara vägledande. Jag vill därför här kortfattat redovisa
hur jag för egen del ser på dessa frågor.

Tyngdpunkten
i del kriminalpolitiska arbelel måste även i fortsättningen ligga på
förebyggande insatser.

O
Det är viktigt atl de brottsförebyggande aspekterna beaktas vid samhäUsplaneringen
i vid mening. Detla gäller inle bara sådana områden som skolan och
fritidsverksamheten ulan också t. ex. planering och utveckling av bostads- och
arbetsmiljöer. O Slöd måsle ges ål det atlitydförändrande arbete som enskilda
och organisationer bedriver.

O
Det lokala brollsförebyggande samarbetet bör priorileras. På della område bör i
all möjlig ulslräckning centralstyrning undvikas. Vad man bör göra från
centralt håll är främsl att bidra med stödinsatser saml med modeller och
uppslag för arbelel. O AUa människors sociala Irygghet måste säkras Uksom också
effektiva möjligheter till slöd och hjälp vid personliga och sociala problem.

O
Det är väsenlligl att pröva olika uppslag hur man genom lagsliftning eller
andra åtgärder kan minska riskerna för brott av olika slag. Ell exempel somjag
senare kommer all beröra närmare är fiUgången lill och spridningen av olika
former av vapen. O Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att utveckla poUsens
insatser i det brottsförebyggande arbelet.

O
Ytterst måsle insatserna mol broll vila på vars och ens personUga ansvar. Elt effekiivt
brottsförebyggande arbele förutsälter emellertid också reformer inom
rättsväsendel. I del hänseendel vUar elt särskilt ansvar på justiliedepartemenlet.

O
Den övergripande målsätlningen måste vara atl stärka allmänhelens förtroende
för rättsväsendets vilja och förmåga atl hantera den brottslighet vi har.

O
Rättsväsendels insalser måste i varje led präglas av rältssäkerhei, fasthet
och konsekvens.

O
Effektiva åtgärder bör vidtas i syfte att åstadkomma eU snabbare förfarande.

O
Reaktionerna mol vålds- och lillgreppsbrottslighel måste anpassas så att de
för allmänheten framslår som begripliga och rättvisa. O Samhällets reaktioner måsle
samfidigl utformas med hänsyn lill den dömdes behov av slöd, vård och fostran.

O
Brottsoffren måsle ges bättre stöd och hjälp. 10

O
Vidtagna ålgärder måsle följas upp och ulvärderas.

Inom
departementet har redan ett planeringsarbete påbörjats efter de Skr.
1986/87:21 riktUnjer somjag här antytt. Jag skall nu övergå liU de delar av
delta arbele där beredningsläget redan nu kan redovisas mera i detalj.

Jag
disponerar mitl anförande så all jag först berör en del frågor som kan hänföras
lUl förebyggande ålgärder (avsnill 5). Först erinrar jag om vissa redan fastslagna
riklinjer i fråga om lokalt samarbele mol brott (o.l), och sedan lar jag upp
polisens arbete (5.2), vapen och fariiga föremål (5.3) samt ålgärder mot
våldspornografi (5.4). Därefler lar jag (avsnill 6) upp frågor med anknylning fill
straffbestämmelserna, nämligen grov misshandel och grov stöld (6.1), häleri
(6.2) och straffmätning och påföljdsval (6.3). Under huvudmbriken Det rättsliga
förfarandel (avsniU 7) behandlar jag frågor om häktning (7.1), brottsoffrens
ställning (7.2) och åtalsunderiåtelse (7.3). Jag avslutar med några frågor som
rör kriminalvården (avsnitt 8).

5 Förebyggande åtgärder m. m. 5.1 Lokalt samarbete mot brott

I
samband med en konferens om brottsförebyggande åtgärder som jag inbjöd till i
november 1984 (dokumenterad i Ds Ju 1985:5) markerade jag min inslällning till
frågan hur det långsikliga brottsförebyggande arbelet bör bedrivas. Del är del
lokala samarbetet mot broll som bör priorileras. Della bör ske i samverkan meUan
kommunala organ - där givelvis socialnämnd, skola och fritidsförvaltning
spelar en särskiU viklig roU — och stafiiga myndigheler, främsl polisen men
också t. ex. arbetsmarknadsmyndigheterna.

Men
samarbetet på detla område får inte begränsas fill myndigheler och andra
allmänna organ. Erfarenheten visar atl folkrörelser, fackföreningar, näringslivets
organisationer och andra enskilda organ här kan spela en mycket betydelsefull
roll.

Jag
framhöll också atl centralstyrning på detla område, där de lokala
förutsättningarna är så skiftande, i all möjlig utsträckning bör undvikas. Vad
de centrala organen — såsom BRÅ, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen — kan
och bör biara med är stödjande insatser samt modeller och uppslag lill hur arbelet
kan föras vidare. Etl sådanl arbete pågår också för närvarande.

Även
del lokala samarbetet på området är nu under slark utveckling (jfr prop.
1985/86: 100 bil. 4 s. 22-23). Som ell resultat av den flexibla organisation
som den nyligen genomförda poUsorganisafionen innebär (se avsnitt 5.2) kan det förvänlas
atl insatserna kommer all intenstfieras.

Jag
vill i sammanhanget nämna alt justitiedepartementet nyligen har beslutat anslå
medel till en spelfilm med antivåldspropaganda' avsedd att visas i samband med
brottsförebyggande aktiviteter på skolor, ungdomsgårdar och liknande platser.

'
Regissör Staffan Hildebrand. 11

t2
Riksdagen 1986187. I saml. Nr 21

5.2
Polisens arbete Skr. 1986/87:21

5.2.1
Inriktningen av polisverksamheten

PoUsens
verksamhel har givetvis slor belydelse inle bara för alt beivra utan också när
del gäller all förebygga brottslighet av del slag som här står i blickpunkien.

Polisverksamheten
har under lång tid varit föremål för översyn. Riksdagen fattade år 1981 etl
principbeslut om polisens uppgifter, utbildning och organisation som numera
sedan den I november 1985 är slutligt genomfört.

Del
är elt mödosamt organisationsarbete som därmed har förts i hamn. Jag skall här inle
ge någon närmare redogörelse för polisreformen, som fidigare vid flera lillfällen
har redovisats för riksdagen. I delta sammanhang vUl jag emellertid erinra om atl
själva modellen för den nya organisalionen bygger på en åtskillnad mellan en gmndläggande
organisalion och vad som har kallals fria resurser. Den grundläggande organisalionen
fastställs centralt, medan de fria resurserna står lill de regionala och
lokala myndighelernas och medborgarstyrelsernas förfogande ulan någon sådan central
bindning.

Avsikten
med denna organisationsmodell har inle bara varil alt skapa fömtsättningar för
en omfattande demokratisering och decentralisering inom polisen. En viklig
ledstjärna har också varil att öka polisens effeklivilel. Genom den ökade
friheten för de lokala och regionala organen kan resurserna från lid lill annan
koncentreras på att bekämpa den brottslighet och del slags ordningsslömingar
som av medborgarna upplevs som särskUl besvärande inom orten eller regionen.

Den
ökade flexibiliteten innebär också att fömtsättningar skapas för att vid behov
åstadkomma en lemporär kraftsamling på all förebygga eller beivra en viss lyp
av brottslighet även när resurssitualionen inle medger atl en sådan
prioriteringsnivå upprätthålls fortlöpande. Aktioner av detta slag har erfarenhetsmässigt
en betydande allmänpreventiv effekt. Sådana akfioner har t.ex. med framgång vidlagils
mol våldsbrott i vissa polisdistrikt.

Jag
vill peka på alt sådana i liden begränsade insalser som innebär alt bekämpningen
av ett visst slags kriminalitet högprioriteras kan ha långsiktiga
brottsförebyggande effekter även när det gäller kriminalitet med relativt sell
mindre siraffvärde. Ell exempel erbjuder butikstillgreppen som på många håll
från lid till annan har oroväckande stor omfallning. Om del i vissa krelsar och
åldersgrupper skulle sprida sig den uppfattningen att sådana tillgrepp inte
beivras av samhället och därför ulgör en mer eller mindre lovlig verksamhel,
kan della leda lill en uppluckring av rältsmora-len som på sikt ger upphov till
allvarligare brottslighet.

Etl
viktigt syfte med polisreformen har emellertid också varil att ge det organisaloriska
underiag som behövs för atl polisen i ökad utsträckning skall kunna pröva nya
arbetsmetoder. Forskning och utvärdering både i vårl land och i andra länder
visar nämligen att vissa av de Iradilionella meloderna inle alllid har de effekler
som man skulle vara benägen all tro samiidigi som delvis nya arbetsmetoder kan
ge myckel goda resultat.

Inom
regeringskansliel övervägs för närvarande 1981 års polisbered-

nings
slutbetänkande (SOU 1985; 62) Inriktningen'av polisverksamheten. I Skr.
1986/87: 21 betänkandet har beredningen framför aUl inriktat uppmärksamheten på
hur polisens arbete skall kunna effekfiviseras yllerligare när del gäller sådan
brottslighet som kommer till polisens kännedom efter anmälan och där det finns
en målsägande. Det gäller alltså här i stor utsträckning våldsbrott, inbrottsslölder
och annan sådan brottslighet som jag har talat om inledningsvis.

Belänkandet
innehåller i denna del en bred skildring av den försöksverksamhet som på olika
håll pågår eller har skelt i det svenska polisväsendet. Vidare ges en ulföriig
redogörelse för förhållandena utomlands på poUsom-rådet och för vissa delar av
polisforskningen. Avsiklen är alt ge uppslag lill hur polisverksamheten skall
kunna göras mer effekliv.

Jag
får anledning att åierkomma fill det närmare innehållet i betänkandet i senare
sammanhang. Här villjag emellertid peka på atl beredningen lagt stor vikt vid atl
utforma förslag till modeller för hur den uniformerade polispersonalen skaU
kunna sättas in i utåtriktade verksamhetsformer och arbela med metoder som
uppmärksammas av allmänheten. Fotpalmlle-ringen och över huvud tagel verksamheisformer
som ulvecklar nalurliga konlakler mellan polisen och allmänheten bör enligt
beredningen få en mera framlrädande plats. Denna ändrade inrikining avses kunna
genomföras ulan atl den ulryckningsberedskap som är nödvändig eftersatts.

En
annan huvudpunkt för beredningen när det gäller alt höja polisens effekfivitet
har varit atl åstadkomma en mera integrerad samverkan mellan polisens ordnings-
och kriminalavdelningar. Ulgångspunklen har här varit all den brollsbekämpande verksamhelen
måste ses som en helhet och som något som angår vatje polisman i ell dislrikl.

Remissbehandlingen
har hell nyligen avslutats och jag skaU inte här föregripa min kommande anmälan
i ämnet. På de punkter somjag nyss har redovisat och som jag bedömer som myckel
belydelsefulla från de synpunkter som är aktuella här kan dock redan nu
konstateras alt betänkandet har fått ett mycket gott mottagande. Jag har goda
förhoppningar om alt del i polisorganisationen finns så mycket av kreativitet
och strävan till förnyelse alt man med hjälp av de konkreia förslag och den
idékatalog som har redovisats i belänkandet skall kunna komma fram lill en
ändrad inriktning av polisverksamheten, som inte bara bidrar till alt allmänhetens
förtroende för polisen vidmakthålls och förbättras utan också lill atl pålagliga
effektivitetsvinster uppnås när del gäller vålds- och egendomsbrottslighel.

5.2.2
Uppdrag till rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen

Regeringen
beslöt den 26 juni i år alt uppdra åt rikspolisslyrelsen atl uireda polisens verksamhel
för alt förebygga broll och övervaka den allmänna ordningen i samband med slörre
helger och allmänna festdagar. Bakgrunden var aU midsommarhelgen 1986 på många
håll i landet präglats av ordningsproblem och omfattande brottslighet.

Regeringen
lämnade samtidigt uppdrag till socialslyrelsen angående förebyggande insalser
inom socialtjänsten.

13

Enligl
regeringsuppdraget lill rikspolisslyrelsen borde styrelsens arbete Skr.
1986/87: 21 ta sikle på såväl en kartläggning av problemen som förslag till
sådana åtgärder från siatsmakternas och myndigheternas sida som krävs för att lösa
dessa. Arbetet skaU inledningsvis inriktas på en analys av brottslighetens
omfattning och struktur under de nämnda helgerna samt huruvida ordningsläget
under senare år har förändrals. Särskilt bör ulredas om våldet har blivit mer
hänsynslöst och om våldshandUngar numera begås under vissa särskilda omsiändigheter
eller förhållanden.

Det
anfördes vidare i beslutet att rikspolisstyrelsen bör studera polismyndigheternas
resursplanering inför de stora helgerna och i vUken ulslräckning de
koncentrerar resursinsalserna lill de tidpunkter och till de platser som kan
beräknas bli särskilt hårt belastade. Vidare bör undersökas hur
länsstyrelserna och polismyndigheterna utnyttjar möjlighelen till poUsförstärkning
inom och mellan länen och hur de nya bestämmelserna i främsl polislagen (1984:
387) har fungerat i detta avseende. Även polismyndigheternas praxis vid
beviljande av tillstånd till offentliga tillställningar bör kartläggas.
Styrelsen bör därvid också ägna uppmärksamhel ål frågan om vilka
ordningsföreskrifter som meddelals arrangörerna och särskUt då i vUken
utsträckning dessa bmkar åläggas all anlila ordningsvakter. Styrelsen bör se
efter om skyldighel atl anlila ordningsvakter bör föreligga även i andra
sammanhang, t. ex. vid campingplatser.

Ett
annal centralt område som enligt regeringsbeslulel bör studeras är polismyndigheternas
samarbete med andra myndigheter, främst inom socialtjänsten, skolan och
kommunernas fritidsförvaUningar. Slyrelsen bör i detla sammanhang överväga på vilkel
sätt de berörda myndighelernas insatser bäsl kan samordnas. Molsvarande uppdrag
meddelades även lill socialslyrelsen.

I
uppdraget lill rikspolisstyrelsen påpekades särskilt viklen av myndigheternas samarbele
med olika organisaiioner och föreningar, t. ex. festarrangörer. Härvidlag
borde bl. a. fömtsättningarna undersökas för en nära och gemensam planering och
samordning av verksamheten inför de stora helgerna av dem som ansvarar för
eller berörs av de olika arrangemangen vid t. ex. festplatserna.

Också
polisens arbetsmetoder för atl övervaka och komma till rätla med
ordningsproblemen vid fest- och campingplatser borde studeras. Styrelsen borde
vidare utvärdera hur de rättsregler som styr polisens verksamhel i de akluella
sammanhangen i praktiken har fungerat. Av centralt intresse är i försia hand
bestämmelserna i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.
saml reglerna om lillfälliga omhändertaganden i polislagen. Också de nya
reglerna om beslag och förverkande av knivar och andra fariiga föremål (SFS
1983:224) borde ulvärderas. Styrelsen borde se efter om möjligheten atl ta i
beslag föremål av detta slag borde ulvidgas och borde också överväga frågan om
de beslämmelser som ger möjlighet atl i vissa fall ta alkoholdrycker i beslag
är lämpligl avpassade. Slyrelsen skulle också peka på sådana brister i ulrustning
eller lokaler, t.ex. tillgången på arresfiokaler, som i dag kan anses hindra
polisens möjligheter atl lösa sina uppgifler vid de stora helgerna.

I
uppdraget uttalades avslulningsvis all det står styrelsen frilt all i silt 14

arbete
också la upp andra frågor som har betydelse för det givna uppdra- Skr.
1986/87:21 get. Styrelsen bör i sitt arbele samråda med socialslyrelsen och lillsammans
med denna myndighet överväga möjligheterna atl redovisa uppdragel hell eller
delvis i en gemensam rapport. Arbelet skall bedrivas skyndsamt och redovisas fill
regeringen senast den Ijanuari 1987.

5.3 Vapen och farliga föremål 5.3.1 Knivar m.m.

En
omständighet ägnad att inge oro är att vapen, knivar och andra tillhyggen i en
utsträckning som inle är obetydlig kommer lill användning vid våldsbrott av
olika slag. Jag har tidigare (avsnitt 2.2) nämnt några siffror för att belysa
denna utveckling. Vidare kan nämnas all en vid brottsförebyggande rådel
verkställd undersökning har visat atl över hälflen (56%) av de grova våldsbrott
som under år 1982 kom fill poUsens kännedom i Stockholm begicks med hjälp av sfick-
eller skärvapen (molsvarande siffra var i fråga om hugg- och slagvapen 16% och
för skjutvapen 4%). Enligl en uppfattning från polishåll, som synes vara
tämligen genomgående för hela landel, förefaller knivar och andra farliga tUlhyggen
alll oftare "finnas med i bilden" vid våld och oroligheler av olika
slag.

Nu
angivna utveckling uppmärksammades av min företrädare, på vars föredragning
regeringen år 1983 lade fram förslag fill regler om vidgade möjligheter atl la
i beslag knivar och andra farliga föremål saml alt förklara dem förverkade.
Sedan proposilionen antagits av riksdagen har nya beslämmelser i ämnel IräU i
kraft den 1 juli 1983 (SFS 1983:224).

Den
nya ordningen, som kommU tiU uttryck i 36 kap. 3§ brottsbalken, innebär alt man
kan la i beslag och förverka föremål som är ägnade all användas som vapen vid
brott mol liv eUer hälsa och som påträffas under omständigheter som ger
anledning att befara atl de skaU komma till sådan användning. Avsiklen har
varit alt bestämmelsen skall ge underlag för att ta hand om knivar och andra fariiga
tillbyggen — t. ex. käuingar, batonger, järnrör och liknande föremål - från bl.
a. personer som genom sill uppträdande ger anledning atl anta att de kan komma
alt använda föremålet för all skada andra.

Något
sådanl uppsåt alt utföra eUer främja brott som erfordras för ansvar för
förberedelse krävs inte för att den nya bestämmelsen skaU kunna liUämpas. Etl
typexempel utgör det fallet alt två rivaUserande ungdomsgrupper konfronteras på
allmän plats och vissa av medlemmarna bär på farliga tillhyggen. Om det enligl
vad man från polisens eUer allmänhelens sida kan konstatera har uppstått en
hotfull stämning med provokationer av olika slag, kan föremålen tas i beslag
och förklaras förverkade även om några våldsamheter ännu inte har hunnit
förekomma. Detsamma gäller under förhållanden då erfarenhetsmässigt våldsamma
sammanstötningar mellan olika ungdomsgmpper kan befaras, såsom fallel kan vara
vid vissa idrottsevenemang.

Av
vad som har inhämtats angående tiUämpningen har de nya bestäm

melserna fått slor praklisk betydelse, i synnerhet när del gällt alt beröva 15

omhändertagna personer
farliga föremål som kan användas till skada för Skr. 1986/87:21 dem själva
eller annan. Klart synes dock vara att det föreligger en ulbredd uppfattning
att polisens befogenheter på området inte är tillräckliga.

Som
nyss framgått (avsnill 5.2) år de regler som det här gäller för närvarande på
regeringens uppdrag föremål för ulvärdering av rikspolisslyrelsen. Redan nu
kan dock konstaleras alt en orsak till atl bestämmelserna av alll atl döma inle
fulll ul har fått den effektivitet som skulle ha varit önskvärd är att de inte
har förenats med tillräckliga möjligheter lill kroppsvisitation för
eftersökande av sådana farliga föremål som här avses.

1
den fömt nämnda prop. 1982/83:89 uttalade min företrädare all generella regler
om kroppsvisitation för detla ändamål skulle le sig rält ingripande från
principiell synpunkt. Jag uttalade själv i prop. 1983/84:111 med förslag tUl
polislag m. m. att jag instämde i denna uppfattning och aU jag ansåg alt en
befogenhet all ulföra kroppsvisitation i silualioner av akluella slag borde
begränsas fill fall då aUvarlig risk för brott mot liv eller hälsa föreligger.
En regel med della innehåll har numera också, i enlighel med mitt förslag,
lagils in i 22 § polislagen.

Mot
bakgmnd av ulvecklingen är jag nu beredd alt ompröva detla ställningstagande.
Del finns enligt min mening starka skäl som lalar för all polisen bör ha befogenhel
alt mera mlinmäsigt göra visitalioner för eftersökande av farliga föremål i silualioner
då omständigheterna ger anledning befara att sådana föremål kan komma till
brottslig användning. Etl förslag av denna innebörd avses inom kort bli
remitterat i form av en departementspromemoria från justifiedepartementet.

Avsiklen
är samiidigi alt på gmndval av rikspolisstyrelsens ulvärdering se efler om själva
förverkandebestämmelsen kan behöva förtydligas för att risken för en oenhetlig
praxis i görligasle mån skall undanröjas. Del förekommer nu i prakliken inle
sällan exempelvis i samband med sådana fotbollsmatcher och liknande evenemang
där risken för aggression är stor alt knivar och andra föremål som
uppenbarligen är avsedda för våldshandlingar omhändertas från ungdomar som
besöker evenemanget och sedan återlämnas omedelbart efter dess slut. En sådan
ordning vittnar enligl min mening inle om den fasthet och konsekvens som är
önskvärd och medför också atl de avsedda brollsförebyggande effeklerna inle
uppnås fulll ut.

En
fråga som också ägnades en ingående uppmärksamhet i 1983 års lagstiftningsärende
var om man borde införa elt generelll förbud mol alt bära kniv och liknande
vapen på allmän plats när godtagbart skäl för delta inte föreligger. Ett sådant
förbud gäUer sedan år 1977 i Finland och omfattar även bl. a. bajonetter och knogjärn.
Även i vissa andra länder finns liknande regler.

I
prop. 1982/83:87 uttalade min företrädare som sin uppfattning att de skäl som
har åberopats tiU stöd för kravet på ett sådant förbud även för svensk del är beaklansvärda.
Kunde man på denna väg förebygga åtminstone en del av de våldsbrott som det
här är fråga om, skulle enligt hans mening de olägenheler som ell sådant förbud
skuUe föra med sig för medborgare i allmänhel i och för sig vara värda sitt
pris.

Vissa
uppgifler om effektema av den finska lagstiftningen har numera

inhämlats genom juslUiedepartementels försorg. Någon systematisk ulvar- 16

dering
har inte gjorts. Del vill emellertid synas som om beslag av knivar Skr.
1986/87: 21

och
andra farliga föremål huvudsakligen sker i sådana fall då personer

grips för misstanke om broll
eller omhändertas på grund av berusning eller

av
annal skäl och således i silualioner då molsvarande åtgärder kan vidlas

även enligl den svenska
lagstiftningen. Ett sådant antagande gjordes också

av min företrädare i prop.
1982/83; 89 (s. 11).

Däremot
förefaller det som om erfarenhelerna av den finska lagstiftningen strider mol ell
annal antagande som gjordes i den berörda proposilionen, nämligen all en evenluell
attitydpåverkan till följd av en förbudslag-sliflning skulle bli förhållandevis
ringa för den grupp som man framför allt vill nå, samlidigt som en betydande
osäkerhet skulle uppstå hos stora grupper som av yrkesmässiga skäl eller med
hänsyn lill legitima fritidsintressen har behov av att bära knivar och
liknande föremål på sig i särskilda silualioner.

Från
polishåll i Finland har nämligen ullalats atl lagen inle har föranlett några beaklansvärda
lillämpningssvårigheler och att man bland befolkningen - lill skillnad från
vad som förut var en utbredd vana - numera på allmän plats bär kniv e. d. på
sig i lämligen liten utsträckning. Detta gäller enligt uppgifl inle bara i
fråga om den slora allmänheten ulan också beiräffande personer som omhändertas
av polisen. Så t. ex. omhändertogs under år 1984 ca 60000 personer i
Helsingfors för bemsning. Det sammanlagda antalel beslag av eggvapen i
Helsingfors (således inle endast i samband med dessa omhändertaganden)
understeg 500.

De
uppgifler som har redovisals frän Finland ger alltså vid handen att den finska
lagen haft en belydande altUydpåverkande effekl, och del är möjligl atl molsvarande
resullal skulle kunna uppnås även för vår del genom en lagstiftning i ämnet. Självfallel
kan emellerlid något slutligt ställningslagande lill en sådan för allmänheten
mycket belydelsefull nyordning inle göras i detla ärende, särskilt med hänsyn
till de gränsdragningsproblem som måsle belysas närmare.

Som
jag strax ålerkommer lill bör en särskild utredare tillkallas för översyn av vapenlagsliftningen.
Del bör anförtros åt denne alt pröva även de principiella och prakliska
aspekterna på den nu berörda frågan och att lägga fram de författningsförslag
som dessa överväganden kan leda tUl.

5.3.2
Vapenlagstiftningen

Det
torde numera i vårt land inte råda några delade meningar om atl del allmänna
förhållandevis ingående måsle konlrollera innehav och bruk av skjutvapen och
ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är att molverka missbruk av
skjulvapen liksom olyckshändelser i samband med hanleringen av sådana vapen.
Genom en kontroll från det aUmännas sida kan man bl. a. försöka hindra all olämpUga
personer får inneha vapen, alt onödigt många vapen finns i omlopp och att vapen
förvaras eller hanleras på etl sätl som inle är betryggande från
säkerhetssynpunkt.

Lika givet är att
kontrollen inle får ulformas så att del legitima innehavet

och användningen av skjulvapen onödigtvis försvåras. Del alldeles över

vägande antalet personer som innehar eller är iniresserade av vapen är 17

laglydiga och ansvarskännande personer.

Del
är därför naturligt all många kan uppleva en ingripande reglering på Skr.
1986/87: 21 delta område som onödig. Samtidigt slår det klart all inle ens de
mest långtgående bestämmelser hell kan eliminera risken för olyckor eller för
all vapen ibland kommer i händerna på en olämplig person. All åstadkomma en
lämplig avvägning mellan de olika iniressen som här gör sig gällande är en viklig
uppgifl. Den avvägning som f. n. gäller på området har kommit tiU ultryck i
vapenlagen (1973: 1176), som irädde i krafl den 1 juli 1974. Lagen kompletteras
av vapenkungörelsen (1974: 123) saml av föreskrifier och allmänna råd som har meddelats
av rikspolisstyrelsen.

Såväl
vapenlagen som vapenkungörelsen har varil föremål för ålskilliga ändringar
efter ikraftlrädandel. Ändringarna har till stor del föranlells av den
utveckling som forllöpande pågår på vapenområdet och som också medför alt vapenlagsliftningen
ständigl kan sägas stå under debatt.

En
ofta aktualiserad fråga gäller sålunda lagens lillämpningsområde. Delta skall
delvis ses mot bakgrund av atl nya lyper av vapen från lid lill annan
introduceras och blir föremål för marknadsföring och försäljning. Ell exempel
erbjuder s. k. elpisloler vilka föreslås bli underkastade vapenlagens regelsyslem
i prop. 1985/86: 176, som för närvarande är beroende på riksdagens prövning.

Rikspolisslyrelsen
har, med redovisning av en på regeringens uppdrag genomförd marknadsinvenlering
på områdel (jfr JuU 1978/79; 1), föreslagit atl sådana s. k. start- och
signalvapen som ulan svårighel kan omändras till fungerande skjulvapen förs in
under vapenlagens regelsyslem. Bakgrunden är alt denna sorts vapen vid flera fillfällen
har kommit lill brottslig användning. Förslagel har remissbehandlats. Del är
min avsikl alt inom kort anmäla denna fråga med sikte på en lösning som innebär
au i allt fall handeln med vapen av denna typ blir reglerad.

Erfarenheten
visar emellertid att det snabbt kan komma upp behov av atl göra nya typer av vapenliknande
föremål tillståndspliktiga eller atl i vart fall reglera handeln och införseln
till rikel (jfr prot. 1985/86; 148 s. 56 och 1985/86: 155 s. 134). En lösning
för framliden kan vara all regeringen med slöd av 8 kap. 7 § regeringsformen
bemyndigas all i de hänseenden som påkallas av omständigheterna förordna all
vapenlagens syslem skall vara tillämpligt på speciella föremål av detla slag.
Det är min avsikl att la upp även den frågan i samband med alt jag anmäler
spörsmålet om start-och signalvapen. Vissa farliga föremål - t. ex. s. k. galuslridsvapen
- kan behöva tolalförbjudas.

Av
slor vikl är emellertid också att del av alll all döma ulomordenligi omfattande
omloppet av skjutvapen som inte är föremål för legifiml bmk stävjas. Jag anser
därför alt liden nu är mogen alt göra en samlad översyn av vapenlagens
regelsystem i syfte all åstadkomma de förbällringar som kan vara motiverade.
Bland de frågor som då kan aklualiseras vill jag särskilt peka på följande.

Erfarenhetsmässigt
förhåller det sig oftast så all vapen som används vid

brott inte har innehafls med lillstånd av gärningsmannen ulan är slulna

eller eljest åtkomna på illegal väg. Detta för tanken till frågan om bestäm

melserna om förvaring av vapen har blivit ulformade med lillräcklig tydlig

het och precision. Från polishåll görs också ofta gällande all polisens 18

befogenheter alt
kontrollera förvaringsbestämmelsernas efterlevnad är Skr. 1986/87:21
oklara. Denna fråga bör enligt min mening bli föremål för ulredning.

Ett
annal problem hänger samman med att del bland allmänheten sannolikt finns elt inle
ringa antal vapen i omlopp för vilka lillslånd saknas. Förklaringarna kan vara
flera. Vapnen kan ha tillhört en avliden person eller ha blivit bortglömda av
en eller annan anledning. Innehavaren av etl sådant vapen kan förutsättas tveka
inför tanken att överlämna vapnet liU polisen, eflersom detta i praktiken leder
till all han blir lagförd för olaga vapeninnehav. Kanske skulle en "amnesliperiod"
under vilken vapen slraffrill får lämnas in till polisen erbjuda en lösning. En
sådan ordning har med framgång tillämpats i Danmark (jfr prot. 1985/86:126 s.
61).

Vid
en översyn bör uppenbarligen också registreringen uppmärksammas, eflersom
denna är väsenllig för all en lillfredsställande kontroll skall kunna utövas
från del allmännas sida. Slora svårigheler föreligger också i dag när man inom elt
polisdistrikt - l.ex. med anledning av ell grovt våldsbrott - skall efterlysa
det tillstånd som kan ha meddelats för ett visst vapen.

Det
förhållandel atl vapenlagen inle gäller i fräga om gevärsammunuion har stundom
kritiserats från såväl polis- som vapenhandlarhåll. Man har därvid efterlyst en
ordning som i vart fall ger en vapenhandlare befogenhet atl konlrollera all den
som köper gevärsammunifion också har innehavs-tillstånd för det vapen som
ammunitionen är avsedd för. En sådan ålgärd kan vara ägnad atl försvåra
anskaffning av ammunition till illegala vapen.

Enligl
9 § vapenlagen gäller all enskild person får meddelas lillslånd all inneha
skjulvapen endasl om han har behov av vapnet. I den delen har vissa tolkningssvårigheler
gjort sig gällande och del kan ifrågasättas om del inle av författningstexten
klarare än nu är fallel bör framgå vilka typer av behov som skaU berättiga liU innehavslillslånd.

Del
har också gjorls gällande all reglerna om ålerkallelse av vapentillstånd har
gett upphov lill en delvis splittrad praxis och atl de på ell effeklivare säll
än vad som för närvarande är fallel bör samordnas med reglerna om
omhändertagande vid risk för missbruk. Från polishåll har också efterlysts en
möjlighet alt besluta om inlerimislisk ålerkallelse av lillsländ när sannolika
skäl lalar för atl del senare kommer att återkallas definitivt, t. ex. i sådana
situationer där innehavaren åtalas för allvarlig brottslighet och där avsevärd
tid kan förflyta fram till dess alt åtalet blir slufligt prövat.

Bland
andra vapenfrågor som kan behöva övervägas vill jag nämna frågan om det finns
behov av ett lypbesiklningsförfarande som innebär all endasl vapen som är godlagbara
ur säkerhetssynpunkt får saluföras i landel.

Redan de förhållanden som
här i all korlhel har redovisals ger alltså vid

handen alt det fmns åtskilliga frågor som behöver ses över närmare och

det är som lidigare nämnls min avsikl all föreslå alt en särskild utredare

tillkallas för ändamålet. Jag har redan angett att utredaren också bör få fill

uppgift alt pröva frågan om etl principiellt förbud mol atl bära knivar och

liknande tillbyggen på allmän plals och därmed sammanhängande spörs

mål. En fråga som faller ulanför ämnel för min anmälan denna dag men 19

som enligt min mening
också bör anförtros åt utredaren är att se efter om Skr. 1986/87: 21

den nu ganska omsländUga
och dyrbara hanteringen av vapenärenden kan

förenklas.

5.4 Åtgärder mot våldspornografi m. m.

Rätten
all i Sverige publicera pornografiska skildringar är i dag myckel vidsträckt.
Del finns dock vissa beslämmelser som syftar till att begränsa möjligheterna
alt framställda, sprida och exponera sådana skildringar. Olika beslämmelser är lillämpliga
beroende på om del är fråga om rörliga bilder eller sliUbilder.

Någol
allmänl förbud mol pornografiska skildringar i bild av sadistisk eller liknande
karaktär finns inle i dag. Frågan om alt uividga det straffbara området
beträffande pornografiska framställningar logs emellertid särskilt upp av den
dåvarande chefen för justiliedepartemenlet i direktiven till yllrandefrihetsulredningen
(YFU). Detla resulterade i alt utredningen i delbetänkandet (Ds Ju 1978:8)
Barnpornografi föreslog en straffbestämmelse om barnpornografibroll.
Belänkandet ledde lill lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1980.

I
siu huvudbetänkande (1983:70) Värna yttrandefriheten har YFU uttalat som sin
uppfattning att några yllerligare särskilda lagstiftningsåtgärder mot
pornografiska skildringar i stillbilder inte bör komma i fråga.

Detla
slällningstagande från ulredningens sida har i mycket ringa grad uppmärksammats
vid remissbehandlingen av betänkandet. Debatten om all införa ell utvidgat
förbud mol pornografin har emellerlid därefler blossat upp på nyll.

I
riksdagen logs frågan om samhällets syn på våldspornografin senasl upp i
samband med en interpellationsdebalt den 12 april 1985. Jag uttalade i det
sammanhanget att det enligt min uppfattning i dag förekommer yttringar av
pornografi som klart överskrider gränsen för vad som rimligen kan accepleras av
samhället. Jag försäkrade också atl frågan skulle ägnas slor uppmärksamhet
under den fortsatta beredningen av YFU: s lidigare nämnda belänkande (prot.
1984/85:117 s. 24).

Jag
står fast vid den uppfallning jag gav uttryck för i den nämnda interpellafionsdebatlen.
Inle minst med tanke på den uppmärksamhel dessa frågor sedan dess lilldragil
sig i den allmänna deballen anserjag mig ha alll fog all utgå från att denna
uppfattning slöds av en bred aUmän opinion.

Det
är visseriigen så att den s.k. påverkansforskningen när det gäller våldspornografins
skadeeffekter på enskilda individer är både sparsam och omdiskuterad. Somjag lidigare
har varit inne på måste vi dock med kraft molverka lendenser till utbredning av
en kultur där våld betraktas som ett mer eller mindre naturligt inslag. Att en kuliur
av detta slag riskerar att få återverkningar på våldsbrotlsligheten torde vara uppenbari.
Min uppfattning är därför atl våldspornografin bör förbjudas.

Till
förmån för en sådan åtgärd kan även åberopas många andra beak

lansvärda skäl. Framför alll gäller atl det pornografiutbud som det här är

fråga om riskerar atl framför alll hos ungdomen inplanlera en vrångbild av

sexuaUivel, kärleken och förhållandet i övrigt mellan könen. Att dessutom 20

slora
delar av befolkningen uppfattar åtskUliga yttringar av den pornografi Skr.
1986/87: 21 som publiceras i dag som kränkningar mol både kvinnor och män lorde
vara aUmänt bekant och oomtvislal.

Det
finns därför inga rimliga skäl att behålla den nu sytinerligen generösa friheten
all publicera denna lyp av produkler. I likhei med en alltmera ulbredd allmän
opinion mol våldspornografin menar jag aU en slraffsanktionerad yllersla gräns
måsle ställas upp för vad samhäUet kan acceptera när det gäller skUdringar av detla
slag.

En
sådan gräns finns i lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och
videogram med våldsinslag. Enligt den lagen förbjuds bl.a. skildringar av
sexuellt våld eller tvång. Min avsikt är nu all föreslå all ell motsvarande
förbud mot liknande skildringar i stillbilder skall införas. Denna fråga kommer
atl behandlas i ett förslag till en lagrådsremiss som jag avser all lägga fram
inom kort och som bygger på YFU: s tidigare nämnda betänkande. Jag vill
härutöver erinra om alt våldsskildringsutredningen (U 1985:10) för närvarande
prövar bl.a. frågan om förhandsgranskning av videogram.

Jag vill
ytterligare i della sammanhang nämna att jag i den nämnda lagrådsremissen också
avser att föreslå en skärpning av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp.

6 Straffbestämmelserna m. m.

6.1 Grov misshandel och grov stöld

1 fängelsesiraffkommitléns
huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) som överlämnades lill justitiedepartementet i
våras har kommittén gjort en översyn av slraffskalorna för samtliga broll i
brottsbalken och de vikligare bestämmelserna i specialstraffrätlen. Avsikten
har varit alt straffskalorna skall anpassas lill nutida uppfattningar om olika
gärningars förkastlighel.

Utan
att föregripa den beredning inom regeringskansliel som kommer atl påbörjas när
remissbehandlingen avslutals i december villjag för egen del understryka all
den vålds- och lillgreppsbrollslighet som jag diskulerar i detta sammanhang
utan tvekan måste anses tillhöra den brottslighet som framstår som mesl
förkastlig. Kommillén har också betonat all, som den uttrycker saken,
våldsbrottens straffvärde bör höjas. Vad gäller stöld har kommittén
understrukit all man vid bedömningen av brottets svårhel måsle ta slor hänsyn lill
om del inneburit en inlegritelskränkning och särskilt framhållit atl inbrott i
lägenheter eller hus där någon har sin boslad med hänsyn lill kränkningen av
den boendes inlegrilel framslår som ell brott med högt straffvärde.

Kommitténs uppdrag har
emellertid i denna del varil begränsat till en översyn av själva slraffskalorna.
Bestämmelserna om när elt brott skall anses som grovt, och därigenom falla
under en slrängare straffskala har däremot inle omfattats av uppdragel. Della
har medfört att kommitténs förslag i vissa hänseenden framstår som oiillräckliga
för ell mer samlal ställningstagande hur man bör se pä vissa brotts straffvärde.
Detla gäller inte minsl den form av vålds- och egendomsbrottslighel som är akluell
här.

21

Gränsdragningen
mellan misshandel och grov misshandel har vid flera Skr. 1986/87:21 tillfällen
uppmärksammats i den allmänna deballen. Bakgrunden har i allmänhel varil fall
av misshandel som medfört svåra skador och utförts på elt hänsynslöst sätl men
där misshandeln ändå inte bedömis vara grov. Intrycket atl den gränsdragning
som lillämpas i praxis kan vara svårförståelig för allmänheten bekräftas också
i den undersökning som har presenterats i rapporten (Ds Ju 1980:9) Slraffmätning.
I rapporten betonas del otillfredsställande i atl många våldsbrott vilka allmänl
måsle uppfattas som grova inle bedöms som grov misshandel. Även fängelseslraffkommittén
ger uttryck för en liknande uppfallning samlidigt som den av skäl som jag angav
lidigare avslår från alt ta upp frågan till närmare behandling. Enligt min
mening bör denna fråga nu bli föremål för prövning.

Till
skillnad från vad som gäller i fråga om avgränsningen meUan misshandel och
grov misshandel har bestämmelsen om avgränsningen mellan stöld och grov stöld varil
föremål för överväganden vid flera tillfällen. I syfte all uppnå en mer nyanserad
bedömning ändrades bestämmelsen senast år 1975. Atl gärningen förövats genom
inbrott utmönstrades som särskilt kriterium pä grovt brott. För all inlegritelsaspekien
skulle betonas infördes i stället som nytl kriterium på atl brotiei är grovt alt
gärningen varil av särskilt hänsynslös art.

För
egen del kan jag dela den kriiiska inslällning lill lidigare rättstillämpning
som låg bakom reformen år 1975. Del förekom då ulan Ivekan en alltför mekanisk lillämpning
av bestämmelsen om grov stöld så snart något inslag i gärningen kunde betecknas
som inbrott. Jag delar också uppfaltningen att del finns anledning all fästa
större avseende vid graden av inlegritelskränkning som brottet innebär än
själva tillvägagångssättet.

Det
finns emellertid olika uttalanden i moiiven till lagändringen år 1975 som
mindre väl speglar del allvar med vUkel man enligt min mening numera måste se
pä den kränkning av den personliga sfären som inbrott i människors permanenlboslad
måste anses vara. Detta innebär risker för en vacklande och osäker praxis.
Lägger man härtUl intresset av all det av lagen klarl framgår hur samhällel ser
på den mer frekvent förekommande allvarliga brottsligheten, lill vilka
bostadsinbrotten otvivelaktigt hör, finns del enligl min mening anledning atl
ånyo överväga hur avgränsningen mellan stöld och grov stöld bör ulformas.

Mot
den nu angivna bakgmnden har det inom justitiedepartementet inletts ell arbele
med en departementspromemoria som behandlar bestämmelserna om grov misshandel
och grov stöld. Jag räknar med atl promemorian skall kunna remissbehandlas i
början av nästa år och atl förslagen skall kunna tas upp senasl i samband med
behandlingen av förslagen i fängelsesiraffkommitléns huvudbetänkande.

6.2 Häleri

Somjag
tidigare berört hör enligt min mening bostadsinbrotten lill de brott

som del är särskilt angelägel atl molverka. Del finns mol den bakgrunden

anledning atl se på vilken slags egendom som tillgrips vid dessa. Del är

främst två fakiorer som styr vad som tillgrips. Föremålen skall ha elt visst 22

värde
och de skall vara lätta att omsätta i pengar. De bör dessutom vara Skr.
1986/87:21 relativt små så att de utan svårighet kan transporteras från brottsplatsen.
Smycken och kontanter är de vanligaste fillgreppsobjeklen. Dessulom stjäls ofta
kameror, klockor, stereo- och videoapparater samt annan elektrisk apparatur.

Om
man undantar kontanter är det således uppenbart att inbrottsslöl-derna som
regel inle syflar till atl komma ål egendom för egel bruk. Brottsligheten beror
i hög grad på att det finns en fungerande hälerimarknad. Åtgärder mot denna
bör därför också kunna få effekter när det gäller både bostadsinbrott och andra
tillgreppsbrott.

Det
har också genomförts åtgärder i syfte alt effektivisera kampen mol hälerierna.
År 1980 utvidgades straffbestämmelserna mol häleri på så sätt all kravet på
styrkt förbrott i vissa faU eftergavs (SFS 1980:107).

På
min föredragning har vidare regeringen beslulal om en proposition (prop.
1986/87; 6) om förverkande m. m. som nyligen överlämnats till riksdagen. Om de
där framlagda förslagen antas, kommer del bl. a. att bli möjligl all förverka utbyle
av sakhäleri och därigenom motverka de slölande konsekvenser som nu ibland kan
uppkomma genom alt den som döms för häleri kan få behålla den vinning han har hafl
av sin brottslighet.

Enligt
min mening finns del emellertid anledning alt överväga ytterligare ändringar i
häleriregleringen. Trots den lagstiftning som infördes år 1980 har del visat
sig atl det i praktiken ofta är svårt eller omöjligl att slyrka häleribrolt
även om del för ell normalt synsäll framstår som uppenbart all viss egendom som
en person innehar har frånhänts någon annan genom brott. Att ansvarstalan inte
kan styrkas medför också i vissa fall att den misstänkte får behålla egendomen.

Såväl
del här antydda problemet som andra problem med häleribestämmelserna har behandlals
i förmögenhetsbrottsulredningens betänkande (SOU 1983:50) Översyn av
lagstiftningen om förmögenheisbroii. Utredningen föreslår bl. a. en generell
straffbeläggning av förvärv och mottagande av egendom som sannolikt är
hälerigods dvs. sådan egendom som har frånhänts någon genom brott. Ulredningen
föreslår också en straffbeläggning av efterföljande oredlighet som bl. a.
skulle avse fall då någon främjat en brottslings möjligheter att tUlgodogöra
sig eller behålla tUlgång som härrör från brottet eller medverkai vid
omsättningen av en sådan tillgång.

Remissutfallet
har i dessa delar varil klart positivt.

I
prop. 1985/86:65 med förslag tiU ändring i brottsbalken (vissa frågor om datorrelaterade
brott och ocker) lämnades förslag på gmndval av vissa delar av utredningens
betänkande. Jag framhöll i del sammanhanget atl förmögenhetsbrottsulredningens
belänkande även i andra delar än de som då logs upp utgjorde ell värdefullt
underlag för all ta ställning till oUka förändringar på förmögenhelsbrollens
område. Jusl förslagen angående häleri och efterföljande oredlighet tillhör de
frågor jag avsåg i del sammanhanget.

Del
är också min avsikl all föra vidare förslag i ämnet lill riksdagen samiidigi
som förslag läggs fram i de hänseenden somjag har angetl under 6.1.

23

6.3
Straffmätning och påföljdsval Skr. 1986/87:21

Som
jag redan lidigare nämnt överlämnade fängelsestraffkommitlén under våren siU
huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för broU. I detla omfallande
belänkande behandlas en lång rad frågor som är av belydelse när del gäller samhällels
reaktioner mol bl.a. vålds- och lillgreppsbrottslighel. Bl. a. lämnas förslag lill
en ny reglering av den villkorliga frigivningen och till hur återfall skall
vägas in vid den rättsliga bedömningen.

Belänkandet
är för närvarande under remissbehandling och det är inle min avsikl alt
föregripa utfallet av denna genom att nu ta ställning till det närmare
innehållet i förslagen. Jag vUl emellertid gärna framhålla atl jag för egen del
ser kommitténs betänkande som etl myckel värdefulll bidrag lill del
kriminalpolitiska utvecklingsarbetet, inte minsl genom alt kommiitén på etl
ovanligt ingående och omsorgsfullt sätt analyserat olika kriminalpoliliska
grundfrågor. Del är också värdefullt atl kommiitén i dessa delar i allt väsenlligl
kunnal enas om ell gemensaml synsäll. Kommitténs arbete borde härigenom kunna verksami
bidra till all del kriminalpolitiska utvecklingsarbetet skall kunna drivas med
en gmndläggande enighel om uigångspunkter och med den breda förankring som
alltid är önskvärd i dessa sammanhang.

Jag
har lidigare betonat den vikl som enligl min mening måste läggas vid alt samhällels
reaktioner mol vålds- och lillgreppsbrottslighel anpassas så alt de för
allmänheten framstår som begripliga och rättvisa. Etl inslag i kommilléns
förslag som mol den bakgrunden förtjänar särskild uppmärksamhel är regleringen
av straffmäinings- och påföljdsvalsfrågor. Kommittén har föreslagit att del i
brottsbalken införs elt särskilt kapitel med regler i detta ämne.

För
närvarande är påföljdsbeslämningen vid våra domstolar styrd av endasl ett fålal
lagregler av mycket allmänt innehåll. Särskilt vad gäller straffmälningen är
det ocksä myckel ovanligt atl domstolarna lämnar några egenlliga motiveringar lill
sina beslul. Prejudikatbildningen på områdel är också sparsam.

Samiidigi
slår det klart alt påföljdsbestämningen i många fall för såväl den dömde som
för allmänheten framslår som en fråga av slörre belydelse än den renl juridiska
klassificeringen.

För
egen del ser jag del därför som en angelägen fråga alt genomföra regler med del
ändamål som kommitténs förslag lar sikle på. När del gäller de närmare
detaljerna måsle själva ulfallel av remissbehandlingen avvaktas. Somjag redan
nu ser del står del emellertid klarl all kommittéförslaget är väl ägnal som underiag
för ett fortsatt lagstiftningsarbete på områdel.

7 Det rättsliga förfarandet m. m.

7.1 Häktning

1
brottmål måste man under polisutredningen och rättegången ibland tillgri

pa frihelsberövande ålgärder mot dem som är misstänkta. Reglerna om

sådana s. k. personella tvångsmedel — gripande, anhållande och häktning 24

-
har i sina grunddrag varil oförändrade alllsedan rättegångsbalken trädde Skr.
1986/87: 21 i krafl år 1948. Under senare år har reglerna emellertid varit
föremål för lagstiftarens uppmärksamhel. En översyn har senast gjorts av 1983
års häklningsulredning, vars förslag ålerfinns i betänkandet (SOU 1985:27)
Gripen - Anhållen - Häktad. Straffprocessuella tvångsmedel m.m. Betänkandet
har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Den
givna målsättningen när man ulformar reglerna om de personella tvångsmedlen är
alt hitta en balanspunkt mellan å ena sidan den misstänktes inlresse av att
inte vara berövad friheten och å andra sidan intresset av samhällsskydd och
effektivitet i den broltsutredande och broltsbeivrande verksamheten. Att detta
är en grannlaga uppgifl följer redan av del förhållandel alt frihelsberövandena
sker före eller under rättegången, dvs. innan skuldfrågan har prövals. Del är
därför naturligt alt rättssäkerhetssynpunkterna skjuts i förgrunden. En viktig
del i häkiningsutredningens förslag går också ul på alt öka den misstänktes rällssäkerhet
på del sättet all liden mellan frihetsberövandel och domslolens prövning av om frihetsberövandel
bör beslå i avvaktan på rällegången förkortas avsevärt. Det förslagel skall jag
emellertid inle gå närmare in på nu.

Däremoi
skall jag uppehålla mig någol vid elt annat av utredningens förslag, som berör
förutsättningarna för atl tillgripa ell frihelsberövande mot den som är
misstänkt för brott. Ulredningen föreslår i detta hänseende inskränkningar
framför alll i fråga om möjligheterna all häkta vid risk för återfall i brott (s.
k. recidivfara). Utredningen menar all häktning i dessa fall skall få ske endasl
om det är nödvändigl för alt förhindra sådan fortsatt brottslighet som riktar
sig mot annans liv, hälsa eller frihei eller är av annan farlig arl eller av slor
omfallning.

Två
av de sakkunniga i utredningen har reserverat sig mot förslagel all begränsa av
häklningsmöjlighelen vid återfallsrisk, som de menar stämmer illa överens med
de rikllinjer som statsmakterna har dragit upp för brottsbekämpningen. De s.k.
vardagsbelonade brotten, bl.a. inbrottsslölder, har - anför de sakkunniga — i
dessa rikllinjer särskilt utpekats som en form av brottslighet vid vilken
medborgarna har rält att kräva effektiva motåtgärder.

Förslagel
har i den här akluella delen också mött slark kritik hos remissinstanserna.
Över lag har de anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Jag
kommer all närmare redovisa min inställning fill ulredningens förslag om förulsällningarna
för häktning vid ålerfaUsrisk i samband med alt jag för regeringen anmäler
frågan om en lagrådsremiss på grundval av ulredningens betänkande. Även omjag är
medvelen om att del här gäller endasl en del av elt slörre frågekomplex, anser
jag mig emellerlid inte kunna förbigå frågan i detta sammanhang.

När
del gäller möjligheterna atl tillgripa frihelsberövande ålgärder mot

en brottsmisstänkt person på grund av risk för återfall i broll är del givelvis

väsentligt alt frihelsberövande sker endast när det finns klara lecken på att

en sådan risk verkligen föreligger. Enligt min mening är emellertid de

begränsningar i möjligheten alt häkta som kommiltéförslagel syflar lill i

denna del inle godtagbara. 25

Del är svårt all begära av
allmänheten all denna skall hysa förslåelse för Skr. 1986/87; 21 rättssystemet,
om den som gripits av polis för l.ex. upprepade inbrottsslölder inom kort
släpps fri och fortsätter sin brottsliga verksamhet samtidigt som det kan
dröja åtskillig lid innan lagföringen kommer till slånd.

Om
häkiningsutredningens förslag genomförs, får man utan Ivekan sämre möjligheter
än nu till effektiv brottsbekämpning. Särskilt betänkligl är alt den föreslagna
ordningen kan få till följd alt del inte längre blir möjligl alt tillgripa
häktning på gmnd av misstanke om förmögenheisbroii i vissa fall där risken är
överhängande för återfall i sådan brottslighet. I synnerhet gäller dessa
betänkligheter om brottsligheten inbegriper en kränkning av den personliga
integriteten hos den som utsätts för brottet, såsom t. ex. vid bostadsinbrott.

Jag
menar därför all möjlighelen all tillgripa provisoriska frihetsberövanden vid
risk för återfall inte bör minskas. Man måsle här beakla både brollsförebyggande
synpunkier och intresset av en effektiv lagföring. Under senare år har man kunnal
skönja en tendens till ett minskat användande av anhållande och häktning, som
har väckt oro inle bara hos bedömare med särskild erfarenhei av brollsbekämpande
och broltsbeivrande verksamhet ulan också hos en bred allmänhet. Somjag lidigare
har ulvecklal är brotlsnivån alltför hög när del gäller den mera traditionella
brottsligheten som exempelvis våldsbrottslighet och inbrottsslölder. För de
människor som drabbas av sådana brott har dessa också ofta allvarliga följder
av både direkl och indirekt slag.

Med
hänsyn lUl delta och för allmänhetens filltro fill rättsmaskineriet måste
reglerna om straffprocessuella frihetsberövanden i nuvarande läge utformas så
all samhällets möjligheter aU kunna effektivt bekämpa sådan brottslighet inle
eftersatts. Arbelel med nya regler för anhållande och häktning bedrivs efler de
linjer jag nu har antytt.

7.2 Brottsoffrens ställning

7.2.1
Bakgrund

Behovel
av stöd från samhällets sida till brottsoffren har under senare lid kommit all
uppmärksammas alltmera. Visserligen har den som utsätts för brott redan i dag
goda möjligheter all få ekonomisk kompensation för den skada som han eller hon
fått vidkännas genom brottet. I det sammanhanget kan nämnas de olika former av
försäkringar, obligatoriska eller frivilliga, som finns aU fillgå. Dessulom ger
brottsskadelagen (1978:413) i vissa faU möjlighel till ersällning från det
allmänna. I den processrättsliga lagstiftningen finns regler som syflar till atl
brottsoffret (målsäganden) så snabbt, enkelt och billigt som möjligl skall kunna
driva krav på skadestånd mol gärningsmannen.

I
den reformverksamhet som har ägt mm på del straffprocessuella

områdel under de senaste årtiondena har emeUertid i försia hand gärnings

mannens siluation under fömndersökning och rättegång slåll i fokus. Frå

gan om förbättringar i olika hänseenden för dem som har drabbats av broll

har däremot fåll en betydligt mer undanskymd roll. Del har i skUda 26

sammanhang
framkommit all behovel av slöd och hjålp från samhällets Skr. 1986/87: 21 sida
åt dem som drabbas av broll är betydligt slörre än vad man fidigare har utgått
från. Någol som särskilt har betonats är den personliga kränkning som ett
brott kan utgöra och som gör atl de skadliga effeklerna av brottet långtifrån allfid
bara ärav ekonomisk natur. Men även möjligheterna att få den ekonomiska skadan
ersatt har fill och från kritiserals.

7.2.2
Pågående översyner m. m.

11986
års budgetproposition (prop. 1985/86:100, bil 4, s 23 f) redogjorde jag för en
rad åtgärder som har vidlagils för all förstärka brottsoffrens ställning.
Redan då uttalade jag alt del är angelägel att gå längre i anslrängningarna atl
ge hjälp och slöd åt brottsoffren. Uiöver vad som har redovisals i del sammanhangei
vUl jag peka på följande.

I
november 1984 gav regeringen rätlshjälpskommittén (Ju 1982:01) i uppdrag att
undersöka hur del rällsliga förfarandel i mål om ansvar för sexualbrott har fungeral
i prakliken från målsägandens synpunkt sedan nya regler om personligt slöd åt målsäganden
införts den 1 juli 1984. På grundval av denna undersökning borde kommittén la
upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp ål i försia hand kvinnor som
utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott.

RätlshjälpskommUlén
har för sin kartläggning undersökt samfiiga fings-rättsdomar rörande
sexualbrott under en tremånadersperiod 1985. Rätlens ordförande och åklagarna
har fåll svara på skriftliga frågor och stödpersoner har intervjuals. Vidare
har man slumpmässigt under en viss tid vaU ut 135 brottsanmälningar rörande
sexualbrott och gått igenom förunder-sökningsmaterialel; man har släUt frågor lill
förhörsledaren och vissa av åklagarna och talat med stödpersoner. Slufligen har
man gjort en enkäl liU samfiiga kvinnojourer.

Kommitténs
förslag kan förvänlas före årsskiflet. Efler remissbehandling kan ett förslag
i frågan föreläggas riksdagen för beslul under nästa år.

Regeringen
uppdrog ijuli 1985 åt BRÅ alt kartlägga i vilka hänseenden behov av slöd ål dem
som har drabbats av brott gör sig särskilt gällande och i vilka former dessa
behov kan tänkas bli lillgodosedda. Rådel överlämnade ijanuari 1986 till jusfitiedepartemenlet
promemorian (KansliPM 1986:1) Stöd och hjälp ål brottsoffer. En
probleminventering. I vissa delar innehåller promemorian konkreta förslag till
förändringar medan den i andra delar presenterar olika uppslag eller
alternativa lösningar.

Regeringen
uppdrog i febmari 1986 åt rikspolisstyrelsen all efter samråd med riksåklagaren
och domstolsverket överväga de förslag i promemorian som rör information till
målsägande om de bestämmelser som gäller för bl. a. fömndersökning. Samiidigi
uppdrog regeringen ål BRÅ all genomföra en fördjupad undersökning rörande bl.
a. brottsoffeijourer och behovet av psykologiska hjälp- och slödålgärder ål målsäganden.

Vidare beslutade
regeringen ijuni 1986 om en översyn av brottsskadela

gen. Avsikten är all man skall förbättra möjligheterna för brottsoffer atl få

ersällning från det allmännas sida. En särskild uiredare har utsetts all

svara för översynen. 27

7.2.3
Behovet av ytterligare åtgärder Skr. 1986/87: 21

Arbelet
på atl siärka brottsoffrens ställning måsle drivas vidare. Som har framgått av
del föregående har regeringen redan tagit inilialiv lill fördjupade
undersökningar på vissa punkter. I andra hänseenden bör ytterligare
överväganden ske.

För
den som vill väcka talan om skadestånd som grundas på broll innebär del slora
fördelar om hans skadeståndsanspråk kan ulredas och prövas samlidigt som frågan
om ansvar för brottet. Den bevisning och övrig utredning som krävs las då fram
under fömndersökningen. Målsäganden har vidare möjlighet alt begära alt
åklagaren skall föra hans lalan om enskill anspråk vid domstolen. Om åklagaren
åtar sig den uppgiflen uppslår som regel inga kosinader för målsäganden.
Åklagaren förbereder och ulför talan som ell tjänsteåliggande. Om domstolen
anser all skadeslåndsfrågan kan avgöras inom brottmålets ram innebär del också
all målsäganden inte behöver inställa sig vid någon särskild förhandling för
behandling av skadeståndsanspråket.

Fömtsättningarna
för atl handlägga skadeståndsanspråk lillsammans med brottmål kan förbällras på
olika sätt. En åklagare behöver enligt nuvarande regler inle föra målsägandens lalan
i de fall åklagaren anser att det skulle innebära en olägenhet atl föra talan
eller att anspråket är obefogat.

Omfattningen
av åklagarnas skyldighet alt föra målsägandens lalan är avgörande för hur
polisens arbele med skadeslåndsfrågan bedrivs under förundersökningen. Om man
utökar åklagarnas skyldighel alt föra talan om enskill anspråk då målsäganden
begär del innebär del således automatiskt att polisen engageras i slörre
utsträckning än nu i målsägandens sak. Detta bör enligl min mening kunna åsladkommas
utan atl man äventyrar vare sig den objektivitelsprincip som gäller för
åklagarväsendets och polisens arbele eller den snabbhet och effektivitet som
bör prägla förfarandel. För all en sådan ordning skall ge önskad effekl bör man
överväga alt skärpa domstolarnas skyldighel alt handlägga skadeståndsanspråken
inom ramen för brotlmålsprocessen. Della aktualiserar också frågan om domslolarna
bör få slörre möjligheter all uppskatta en skada lill skäligl belopp.

En
annan viklig fråga som bör övervägas i arbetet är om informationen till målsägandena
kan förbättras. Jag syftar då inte bara på den generella information som
omfattas av del nyss nämnda uppdragel ål rikspolisslyrelsen (se avsnitt
7.2.2). Även brottsoffrens behov av informalion om handläggningen i del enskUda
fallel måste förbättras. Brottsoffren är nämligen i dag i stor utsträckning
hänvisade till atl själva skaffa sig den informalionen. De bestämmelser som
finns ger inga garantier för all den som har drabbats av brott får vetskap om
hur polisen och åklagarna har bedömi hans eller hennes ärende. Bl. a. är
skyldigheten atl underrätta målsäganden om atl ett ärende har avskrivits
begränsad i väsentliga hänseenden. Ett annat exempel utgör det förhållandet atl
endasl ett fålal målsägande begär ersällning för kostnader i samband med att de
inställer sig lill förhör under förundersökningen trots all de har rält till
del.

Frågan
om möjligheterna att förbällra myndigheternas upplysnings- och o

rådgivningsverksamhet till
brottsoffren måste också uppmärksammas i det Skr. 1986/87: 21 fortsalla arbelel.
Ökad service lill och omtanke om de enskilda år naturligtvis särskilt viktigt
när del gäller sådana ulsatla grupper som brottsoffren.

Jag
är för min del övertygad om atl avsevärda förbättringar i de hänseenden jag nu
har nämnl är både nödvändiga och möjliga. Jag räknar med alt en
departementspromemoria i ämnet inom kort skall kunna remUleras.

7.3 Åtalsunderlåtelse för ungdomar m. m.

Ungdomar
svarar för en stor del av den lolala brollslighelen. När del gäller all molverka
broll av ungdomar är självfallet, som jag tidigare har varit inne på, insatser
inom socialpolitiken, skolan och liknande områden de mest väsentliga. Men
frågan om hur man hanterar ungdomar som begår broll är självfallet också av
stor betydelse i del direkla kriminalpoliliska arbelet. Regelsystemet har sedan
länge innefattat en särbehandling av framför allt ungdomar mellan 15 och 18 år.
Sådana unga lagöverträdare får ofta åtalsunderiåtelse enligt bestämmelserna i
lagen (1964; 167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare. En
förutsättning för åtalsunderlåtelse är som regel att de sociala myndigheterna iräder
in och ger den unge stöd pä olika sätt eller ingriper med åtgärder enligl den
sociala lagstiftningen. Åtalsunderlåtelse kan också komma i fråga om den unge uppenbarligen
har begått brottet av okynne eller förhastande.

Atl
unga lagöverträdare särbehandlas, bl.a. på det sället all deras brottslighet i
betydligt mera begränsad ulslräckning än annars blir föremål för domslolsprövning
och ålgärder inom kriminalvårdens ram, är en sedan länge godtagen princip. Den
principen bör man enligl min mening hålla fast vid. Det kan emellertid finnas
skäl alt se över vissa delar av sysiemel med inriktning på att öka dess
kriminalpolitiska effeklivilel och skapa en starkare ställning för
brottsoffren.

Enligt
min mening bör sålunda, av hänsyn både tiU allmänprevenlionen och lill
brottsoffret, elt viktigt principiellt krav vara all rättssystemet bidrar till atl
den som begålt ell brott gör räll för sig. Ell vikligl moment vid bedömningen
av om åtalsunderlåtelse kan meddelas bör därför enligl min mening i många fall
vara brottslingens vilja alt ersätta målsäganden för den skada som har vållats.
En sådan vilja kan även ses som ett ultryck för att den unge har kommit lill
insikt om det förkastliga i gärningen. Det kan också i sig vara ell brottsavhållande
momenl för ungdomar om de vet all del ställs ökade krav på all de gör rätl för
sig. Dessa aspekter bör komma mera i förgrunden.

SjälvfaUet
får en ändrad ordning på della område inte innebära att de förhållandevis
nyligen anlagna reglerna om åtalsunderlåtelse urholkas och inte heller utformas
på etl sådant säll att den kan uppfattas som om man kan köpa sig fri från ålal
och lagföring. Särskilt när det gäller unga lagöverträdare, som ofta saknar
egna inkomsler och därför inte påverkas av skadeståndsanspråk på samma sätt som
vuxna, krävs del emellertid aktiva insatser från samhällets sida för all
inskärpa viklen av att man gör räll för sig.

29

Det är av stor betydelse
alt den unge så snart som möjligl efler brottet Skr. 1986/87:21 möter
samhällets reaktion och får klart för sig vilka krav som släUs på honom eller
henne. Del är framför alll polis och åklagare som kommer i kontakt med unga
lagöverträdare: polisen i samband med fömndersökningen och åklagaren när en åtalsunderlåtelse
meddelas.

En
ordning som bör övervägas i anslutning lill reglerna om åtalsunderlåtelse för
ungdomar skulle kunna vara atl ge polisen en uttrycklig räll atl anmoda
ungdomar som grips för brott all genasl vidta åtgärder som begränsar den skada
som har vållats målsäganden. Delta kan naturiiglvis inte gälla generelll ulan
bara i sådana fall då en sådan ordning skulle fylla en praktisk och kriminalpolitiskt
befogad funkiion. Etl typiskt exempel skulle kunna vara all städa upp efter
vandalisering och annan skadegörelse. Kraven på den unge att stäUa lill rätta
efter brottet skulle på så vis få en betydligt mer påtaglig innebörd. Om man skuUe
införa ell sådanl system måsle givelvis ungdomar under 18 år vilka hörs som
misstänkta för brott alllid upplysas om aU deras vilja alt gottgöra målsäganden
den skada de våUat kan få belydelse för åklagarens bedömning av om åtalsunderlåtelse
kan komma i fråga.

Jag
vill också betona betydelsen av alt åklagaren personligen underrättar ungdomar
om beslul om åtalsunderlåtelse. Redan i dag finns det föreskrifter om della.
Vid sådana undertättelser bör enligl min mening åklagaren alltid ta upp och
diskutera konsekvenserna av brotiei inle bara för den unge ulan också för målsäganden.
Åklagaren bör t. ex. diskutera möjligheterna för den unge att fuUgöra
eventuella skadeståndsanspråk genom avbetalningar. Om det är lämpligt bör -
förutom föräldrarna - även företrädare för socialtjänsten närvara, så alt den
unge får ell samlal besked om samhällets reakfion.

Somjag
redovisal i avsnitt 7.2 pågår just nu elt arbete inom justitiedepartementet
med sikle på att föreslå regler som förstärker målsägandens ställning. I den
departementspromemoria som nämns där kommer även frågor om unga lagöverträdare
all tas upp med den inriktning som jag nu har angell.

Jag
vill i det här sammanhanget slutligen erinra om all lagen (1980:621) med
särskilda beslämmelser om vård av unga f. n. ses över av en särskild utredare.

8 Kriminalvården

8.1 Särskilda insatser för narkotikamissbrukare inom
kriminalvården

En
faktor som diskuierats livligt under senare år gäller narkotikamissbru

kets betydelse för brotisuivecklingen. Det hävdas all ökningen av egen-

domsbrotlslighelen under slulel av 1960-talel och variationerna av dessa

brott under 1970-talet delvis förklaras av narkotikasUuationen. Även om

någon entydig tolkning inte kan göras pekar de undersökningar som ge

nomförts på atl narkotikamissbmket har en muUiplikaloreffekl för indivi- 30

dernas
brotlsfrekvens. Så gott som alla narkotikamissbrukare som ulveck- Skr. 1986/87:
21 lat etl tungt missbruk aklualiseras förr eller senare - för del mesla återkommande
— inom kriminalvården. En stor del av de inlagna vid häkten och kriminalvårdsanslaller
är narkotikamissbrukare. På senare tid har också uppmärksammats de intravenösa
narkotikamissbrukarnas roU som spridare av AIDS-epidemin.

Riksdagen
har under våren 1986 på förslag av regeringen anvisal 75 milj. kr för
bekämpningen av AIDS (prop. 1985/86; 171, SOU 1985/86:25, rskr 1985/86: 324). I
ålgärdspaketel ingår medel för samordnande insatser för narkolikamissbmkare
inom kriminalvården. Projekl som innebär att narkomanvården i samverkan med
kriminalvården försöker nå missbmkare på häkten, anstalter och inom frivården
för olika motivations- och behandlingsinsatser kommer att få särskilt stöd. En
salsning skall vidare göras för alt öka antalel s. k. § 34-placeringar på
behandlingshem och i familjevård.

Inom
regeringskansliet har en särskild beredningsgmpp inrättats med uppgift atl
föreslå regeringen konkreia insalser. Beredningsgruppens arbete har hitfills
resulterat i att socialministern efler samråd med mig tilldelat kriminalvården
medel för motivations- och behandlingsinsatser vid häktena i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt vid lokalanstaltema inom de tre storstadsregionerna.
Jag kommer under hösten i samarbele med socialministern all överväga yllerligare
insalser för narkolikamissbmkare inom kriminalvården inom ramen för de av
riksdagen anvisade medlen.

Att
de insatser som det här är fråga om har posiUva effekter inle enbart från de synpunkier
som närmasl har legal till gmnd för salsningen utan också från allmänl
brottsförebyggande synpunkt är enligl min mening ställt utom alll tvivel.

8.2 Översyn av straffverkställigheten för långtidsdömda

I
ett par uppmärksammade fall under senare fid har personer som dömts till långa
frihetsstraff, avvikit under straffverkstänighetstiden. Del har här rört sig om
enstaka fall som inte ger underlag för några generella slutsatser.

Min
uppfattning är emellerlid all del är myckel väsenlligl både från allmänprevenliv
synpunki och för tilltron fill det straffrättsliga systemet atl kraven på
fasthet och konsekvens lillgodoses inom kriminalvården. Så är säkerligen i alll
väsentligl förhållandel i dag, men del är länkbart atl vissa regler eller ruiiner
som gäller på områdel kan behöva ändras eller i varje fall förtydligas. Del är
också av intresse att se efter hur ålgärder som redan vidtagits på området har
fallit ul i prakliken.

En
särskild utredning har därför fått i uppdrag all se över fillämpningen av reglema
för kriminalvården i anstalt såviit gäller långtidsdömda. Utredningen skaU
vara avslulad senasl den 1 seplember 1987.

31

9 Hemställan Skr. 1986/87:21

Jag
hemställer all regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har
anfört i det föregående.

10 Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

32

Innehåll Skr. 1986/87:21

Regeringens
skrivelse ........................................... ... 1

Skrivelsens huvudsakliga
innehåll ......................... ... 1

Uidrag av
regeringsprotokoll den 2 oktober 1986 ..... ... 2

1
Inledning ........................................................ 2

2
Broltsutvecklingen ......................................... ... 3

2.1
Allmänt .................................................... 3

2.2
Våldsbrott ................................................ 4

2.3
InbroU ..................................................... 5

3
Samhällsutvecklingen och det broltsförbyggande
arbelel 6

4
En helhetssyn ............................................... 9

5
Förebyggande ålgärder ................................... 11

5.1
Lokall samarbete mot broll ............................ 11

5.2
Polisens arbete .......................................... 12

5.2.1
Inriktningen av
polisverksamheten .......... 12

5.2.2
Uppdrag till rikspolisslyrelsen
och socialslyrelsen .... 13

5.3 Vapen
och farliga föremål 15

5.3.1
Knivar m. m.......................................... 15

5.3.2
Vapenlagsliftningen ............................. .. 17

5.4 Ålgärder
mot våldspornografi 20

6 Straffbestämmelserna
....................................... 21

6.1
Grov misshandel och grov
stöld .................... 21

6.2
Häleri ....................................................... 22

6.3
Slraffmälning och påföljdsval
....................... .. 24

7 Del
rällsliga förfarandel ...................................... 24

7.1
Häktning .................................................. 24

7.2
Brottsoffrens ställning .................................. 26

7.2.1
Bakgrund .......................................... 26

7.2.2
Pågående översyner m. m....................... 27

7.2.3
Behovel av ytterligare ålgärder
.............. 28

7.3 Åtalsunderlåtelse
för ungdomar m.m 29

8 Kriminalvården
............................................... .. 30

8.1
Särskilda insalser för
narkotikamissbrukare inom kriminalvården 30

8.2
Översyn av
straffverkställigheten för långtidsdömda 31

9 Hemställan
................................................... 32

10
Beslut ....................................................... 32

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 33