Prop. 1986/87:27

Regeringens proposition 1986/87: 27

om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning - „

1986/87: 27

Regeringen
föreslår riksdagen att anla de förslag som har lagits upp i bifogade uidrag ur
regeringsprotokollet den 9 oktober 1986.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Bengt
K. A. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att giltighetstiden för lagen (1974:922) om kredilpoliliska
medel förlängs med tre år, dvs. lill ulgången av år 1989. Vidare föreslås en
lag med bemyndigande för regeringen all meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid konsuments kreditköp av varor, tjänster eller andra nyttigheier.
Även denna lag föreslås gälla lill ulgången av år 1989,

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 27

1 Förslag till Prop. 1986/87:27

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel

Härigenom föreskrivs atl lagen (1974:922) om kredilpoliliska
medel, som gäller till ulgången av år 1986', skall ha fortsatt giltighet lill
utgången av år 1989.

Lagens giliighelslid senast förlängd 1983:916.

2
Förslag till Prop. 1986/87:27

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp

Regeringen
får meddela föreskrifter om de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare
skall fillämpa geniemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänsler eller
andra nyttigheier. Regeringen får också meddela föreskrifter om skyldighet för
säljare och kreditgivare alt lämna de upplysningar som behövs för
myndigheternas tillsyn.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987 och gäller till utgången av år 1989.

Genom
lagen upphävs lagen (1975:90) med bemyndigande atl meddela föreskrifier om
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

ti Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 27

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkrediflagen (1977;
981) skall ha följande lydelse.

Prop.
1986/87:27

30 § '

Nuvarande
lydelse

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka
föreskrifier om kontantinsats har meddelals med stöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsviUkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar. Bestämmelserna gäller inte heller kreditköp för vilka föreskrifier
har meddelats med siöd av lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Föreslagen
lydelse

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1986:000) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Senaste lydelse 1985:581.

Finansdepartementet Prop. 1986/87:27

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanlräde den 9 oktober 1986

Närvarande:
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peierson, Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellslröm, Wickbom, Johansson, Hulterström,
Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Johansson

Proposition om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning

1 Inledning

1.1 Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen
(1974:9) om kredilpoliliska medel trädde i kraft den 1 januari 1975.
Giltighetstiden begränsades till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Lagens
giltighetstid har sedan förlängts vid fyra lillfällen, senast till ulgången av
år 1986 (prop. 1983/84:43, FiU 14, rskr. 34, SFS 1983; 916).

I
skrivelse den 21 augusfi 1986 har fullmäktige i Sveriges riksbank hemställt om
ytterligare tre års förlängning av lagens gilfighetstid, dvs. förlängning till ulgången
av år 1989. Skrivelsen bör fogas lill protokollet i detla ärende som bUaga 1.

Efler
remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av bankinspeklionen, försäkringsinspeklionen.
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam och Finansbolagens förening.

Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Folksam (försäkringsbolagen) har avgell ett
gemensamt yttrande.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i delta ärende
som bilaga 2.

Lagen om kreditpolitiska medel ulgör den författningsmässiga grundvalen
för den kreditpolitiska regleringen. Den ger regeringen befogenhel all på framslällning
av riksbanksfullmäktige förordna all riksbanken får använda olika kredilpoliliska
medel. Sådant förordnande får meddelas om det behövs för att uppnå de mål som
statsmakterna har fastställt för riksbankens penningpolitiska verksamhet. En
redogörelse för lagens innehåll bör fogas till protokollet i della ärende som
bilaga 3.

Lagen
om kredilpoliliska medel irädde i krafl den 1 januari 1975. Giltighetstiden
begränsades på förslag av riksdagens finansutskott till tre år. Utskottet ansåg
att riksdagen därefler borde få lillfälle att la ställning till den kredilpoliliska
lagstiftningens innehåll och ulformning mot bakgmnd av de erfarenheter som man efler
hand vann.

Prop.
1983/84:43 innehöll en kort redogörelse för den kredilpoliliska

utredningens (E 1980:02)
bedömningar och förslag i betänkandet (SOU Prop. 1986/87:27 1982: 52) En effektivare
kreditpolitik. Utredningens huvudförslag, införandet av lagreglerade s. k.
vita perioder, avvisades som ogenomförbart. Beträffande utredningens förslag i
övrigt, som delvis avsåg förändringar av teknisk nalur, uttalade föredragande
statsrådet att de kunde komma att aktualiseras senare.

Riksbanksfullmäktige
(majoriteten) har i skrivelsen till regeringen hemställt att giltighetstiden
för lagen om kreditpolitiska medel skall förlängas lill ulgången av år 1989.
Minoriteten anser att förlängning bör ske endasl till utgången av år 1988.
Fullmäktige konstaterar att kreditmarknaden successivt har avreglerats under
1980-talet men att lagen, även om den tillämpats i allt mindre utsträckning,
bör förlängas eftersom den fyller en viktig funkfion som beredskapslag. Lagen
kan snabbt tillgripas om behov föreligger. Fullmäktige har också redan nu,
under förutsättning att riksdagen beslular om en föriängning av lagens
giltighetstid, hemställt atl förordnande utfärdas om kassakrav för bankinslitul.

1.2 Bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp

Regeringen
har bemyndigats av riksdagen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
vissa kreditköp. Bemyndigandena finns i lagen (1975: 90) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
samt i lagen (1985: 580) med bemyndigande att meddela föreskrifier om
betalningsvillkor vid kreditköp.

Med
anledning av en redogörelse i prop. 1985/86: 150 (kompletterings-propositionen)
bil. I s. 106 för lillämpningen av de nämnda bemyndigandena uttalade
finansutskottet (FiU 1985/86: 30, s. 38) att en samordning av bemyndigandelagarna
och övrig kreditpolitisk lagstiftning kunde ha vissa fördelar och atl, i
överensstämmelse med vad som angavs i komplelleringspropositionen, formerna
för en sådan samordning borde övervägas i samband med beredningen av frågan om
en förlängning av den kredilpoliliska lagen. Utskottet föreslog med hänsyn
härtill atl giltighetstiden för lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid kreditköp skulle anpassas lill giltighetstiden för den
kreditpolitiska lagen, dvs. till utgången av är 1986. Riksdagen fattade
härefter beslut i överensslämmelse med utskottets förslag (rskr. 1985/86: 358,
SFS 1986: 598).

2 F ö redragandens ö verv ä ganden

2.1 Fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel

Prop.
1986/87: 27

Mitt
förslag; Giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängs med tre
år, dvs. lill utgången av år 1989.

Fullmäktiges hemställan: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Med undantag för försäkringsbolagen och Finansbolagens förening godtar
remissinstanserna att giltighetstiden förlängs.

Skälen
för mitt förslag: Under senare år har en långtgående avreglering skett på
penning- och kredilmarknaderna. Likviditetskvoterna för bankerna har
avskaffats liksom utlåningsregleringen för finansbolagen. Under är 1986 har den
kreditpolitiska lagen endast använts för tillämpning av kassakrav på banker,
allmän placeringsplikt för livförsäkringsföretag och allmänna pensionsfonden
samt räntereglering (realräntelån eller indexlån) för livförsäkringsföretag.

I
fräga om kassakraven på bankerna har riksbanken redan nu, under förutsättning
att riksdagen beslutar om en förlängning av den kreditpolitiska lagen,
hemställt om att nytt förordnande utfärdas beträffande bankinstituten.

Regeringens
förordnanden om placeringsplikt gäller till utgången av är 1986 och riksbankens
tillämpningsföreskrifter gäller t. o. m. den 30 november 1986. Enligt beslut
av riksbanksfullmäktige den 25 september 1986 kommer riksbanken inte att begära
en förlängning av detta förordnande. Placeringsplikten har inneburit att
livförsäkringsbolagen och allmänna pensionsfonden har ålagts att förvärva
prioriterade obligationer utgivna för slalens, bostadsbyggandets och
jordbrukets långfristiga finansiering.

Även
om den kreditpolitiska lagstiftningen således för närvarande utnyttjas i ringa
utsträckning kvarstår behovet av en beredskapslag som kan tillgripas snabbt om
den framtida internationella eller inhemska utvecklingen så påkallar.

Pä
grund av det anförda anserjag, i likhet med riksbanksfullmäktige och flertalet
av remissinstanserna, alt giltighetstiden för den kreditpolitiska lagen bör
förlängas. Förlängningen bör enligt min mening avse Ire år, dvs. till ulgängen
av år 1989.

Jag
vill i della sammanhang erinra om att statsskuldspolitiska kommittén (Fi
1983:07) i sitt slutbetänkande (SOU 1986:22) Riksbanken och riksgäldskontoret
har föreslagil att bestämmelserna i den krediipolitiska lagen om kassakrav förs
över till en föreslagen ny riksbankslag. Till detta kommer de ändringar av
delvis teknisk natur som den kreditpolitiska utredningen föreslagit och som
kan komma att aktualiseras under tiden fram till Ulgången av år 1989. Jag
förordar att frågan om sådana ändringar i den kreditpolitiska lagen tas upp i
samband med beredningen av statsskuldspolitiska kommitténs förslag.

2.2
Bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Prop. 1986/87: 27

Mitt
förslag: Regeringen ges bemyndigande atl meddela föreskrifier om de
betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall tillämpa gentemoi
konsument vid kreditköp av varor, tjänsler eller andra nyttigheter. Lagens giliighelslid
anpassas lill vad som föreslås gälla för lagen om kredilpolifiska medel, dvs. till
utgången av år 1989.

Bakgrunden
till mitt förslag: Riksdagen behandlade under våren 1985 frågan om ett utvidgat
bemyndigande för regeringen att förordna om betalningsvillkor vid kreditköp (prop.
1984/85; 217, LU 44, rskr. 411). Tidigare meddelade bemyndiganden att utfärda föreskrifier
om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och vid kontoköp
utvidgades då litl att avse övriga konsumenlkredilköp av varor, tjänster och
andra nyttigheter. Vad gäller kontoköp och övriga konsumentkreditköp, ulom
bilar, togs bemyndigandet upp i en ny lag, lagen (1985: 580) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

De
skärpta regler för bilkrediter (förordningen (1985: 253) om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar, ändrad 1985:611), kontoköp (förordningen
(1985:252) om vissa betalningsvillkor vid kontoköp) och andra kreditköp
(förordningen (1985:610) om betalningsvillkor vid vissa kreditköp, ändrad 1985;
674 och 723) som beslutades av regeringen våren och sommaren 1985 med stöd bl.a.
av det nya bemyndigandet gällde i enlighet med de ursprungliga avsikterna t. o.
m. utgången av mars i år. Nu gäller för kontokrediter en överenskommelse mellan
kontoföretagen, handeln och konsumentverket om normerande regler avseende bl.
a. marknadsföring och amorteringstakt. För andra konsumenlkredilköp gäller
åter konsumentkreditlagens (1977; 981) permanenta regler med krav på en
kontantinsats på normalt minst 20% av varans kontanlpris.

I
samband med den nämnda riksdagsbehandlingen uttalade riksdagen alt regeringen -
om det enligt regeringens bedömande finns elt behov av den nya bemyndigandelagen
även efler den 1 juli 1986 - borde för riksdagen redovisa skälen för sin
bedömning. En redovisning lämnades härefter av föredragande statsrådet i komplelleringspropositionen
våren 1986.

Riksdagen
beslöl härefter (FiU 1985/86:30, rskr. 358) att lagen med bemyndigande för
regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp skulle
ges giltighet fill utgången av år 1986 och att formerna för en samordning med
den kreditpolitiska lagen skulle övervägas i samband med beredningen av frågan
om en förlängning av sisinämnda lag.

Skälen
för mitt förslag: Beträffande ifrågasatt samordning med den krediipolitiska
lagen gör jag nu följande bedömning. Den kreditpolitiska lagen innehåller kredilpoliliska
medel som riksbanken efter förordnande av regeringen kan använda i syfte att
uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolttiska verksamhel.
Regeringens förordnande kan utfärdas pä framställning av riksbanken. Nuvarande
bemyndigande all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp ger
regeringen möjlighet att, i

särskilt uppkomna lägen,
påverka den privata konsumtionen och därmed Prop. 1986/87: 27 efterfrågeläget i
ekonomin. Bemyndigandet atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar ger pä motsvarande sätt regeringen möjlighet
att påverka den betydande del av konsumtionen som avser bilköp. Behov av sådana
reslriktioner som här avses kan uppkomma t. ex. i samband med andra
penningpolitiska åtgärder och de mäste dä kunna sättas in med omedelbar verkan.
Detta samband utgör dock inte skäl för alt ta in dessa bemyndiganden i den
kreditpolitiska lagen med de kreditpolitiska medel som enligt denna kan ställas
lill riksbankens förfogande. För att en samtidig bedömning skall kunna ske bör
dock i fortsättningen bemyndigandena ges i en gemensam lag vars giltighetstid
samordnas med den som gäller för den kreditpolitiska lagen.

Beträffande
behovel av fortsatt bemyndigande anserjag atl de skäl som redovisals i del
föregående alltjämt är lillämpliga. I fräga om bilkrediter bör dock bemyndigandel
kunna begränsas att gälla på samma sätt som för närvarande gäller vid andra
kreditköp, dvs. att avse de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare
skall lillämpa gentemot konsument. Jag föreslår därför att lagarna med
bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp och
med bemyndigande att meddela föreskrifter vid yrkesmässig försäljning av bilar
ersätts med en ny bemyndigandelag vars giltighetstid anpassas till vad som
föreslås gälla för lagen om kreditpolitiska medel, dvs. till ulgången av år
1989.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om fortsall giltighet av lagen (1974; 922) om
kreditpolitiska medel,

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp,

3. lag om ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981).

Förslaget
under 3 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

4 Lagrådets hörande

Lagförslagen
moisvarar förslag som riksdagen redan tidigare har prövat och godtagit. Jag
anser därför att det inle är erforderiigl att höra lagrådel.

5 Hemställan

Jag
hemställer alt regeringen föreslår riksdagen atl anta de upprättade
lagförslagen.

6 Beslut Prop. 1986/87:27

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl
fram.

10

Bilagal
Prop. 1986/87:27 SVERIGES RIKSBANK

1986-08-21
Dnr 86-162-002

Till
Finansdepartementet

Gilfighelstiden
för lagen om kredilpolifiska medel (1974:922) löper Ut den 31 december 1986.
Med anledning härav vill fullmäktige i riksbanken la upp frågan om en
förlängning av lagen.

Lagen
om kreditpolitiska medel är en s k fullmaktslag som hittills pro-longerats för
viss tid - vanligtvis tre år. Enligt lagen får riksbanken använda ett kreditpolitiskl
medel först efler det atl en hemställan gjorls till regeringen och ett
förordnande om att få tillämpa medlet erhållils från regeringen.

Kredilmarknaden
har successivt avreglerats under 80-talet. Sålunda har ränteregleringen och
likviditetskvoterna för bankerna avskaffats liksom uilåningsregleringen för
finansbolagen. Placeringspliklen har också avskaffats för sakförsäkringsbolag.

Under
1986 har lagen använts för lillämpning av kassakrav pä banker, allmän
placeringsplikt för livförsäkringsföretag och allmänna pensionsfonden samt
räntereglering (realräntelän eller indexlån) för livförsäkringsföretag.

Även
om lagen således tillämpas i alll mindre utsträckning bör den enligt fullmäklige
prolongeras eflersom den fyller en viklig funkiion som beredskapslag. Lagen
kan snabbt tillgripas om behov föreligger. I vad utsträckning della blir
aktuellt under 1987 ålerkommer fullmäktige senare lill i en särskild skrivelse.
Fullmäklige vill dock redan nu under föruisättning atl riksdagen beslutar om en
förlängning av lagen hemställa om ett förordnande om kassakrav för bankinstilut.
Kassakrav ulgör nämligen ett viktigt komplement lill marknadsoperalioner vid riksbankens
räntestyrning.

Hemställan

Med
hänvisning till vad som ovan sagls får fullmäklige i riksbanken hemslälla all
regeringen målle föreslå riksdagen alt föriänga giltighetstiden för lagen
(1974:922) om kredilpoliliska medel att gälla till ulgängen av år 1989. Under
förutsättning av riksdagens beslut att föriänga giltighetstiden för lagen om
kreditpolitiska medel fär fullmäktige vidare hemslälla om all regeringen målle
utfärda förordnande om kassakrav för bankinstilut.

Stockholm
som ovan

På Fullmäktiges vägnar:

Erik Åsbrink

Hanna Ericson

Reservation:
se fullmäktiges protokoll 1986-08-21, § 2. 11

SVERIGES RIKSBANK Utdrag
ur Prop. 1986/87:27

FULLMÄKTIGES
PROTOKOLL 1986-08-21

Närvarande:
Ordföranden Erik Åsbrink

vice
ordförande Olle Göransson Bengt Dennis Jan Bergqvist Anne Wibble Kari Boo
Johan Gernandt

§
2. Skrivelse till regeringen med hemställan om förlängd giltighet av lagen om
kreditpolitiska medel m. m.

Anders
Sahlén upptog fråga om föriängd gillighel av lagen (1974; 922) om kredilpolifiska
medel vilken gällde lill ulgången av 1986. Fullmäkflge beslöl att i skrivelse lill
regeringen hemslälla atl regeringen måtte föreslå riksdagen alt föriänga
giltighetstiden för lagen om kredilpoliliska medel till ulgången av år 1989.

Fullmäktige
beslöt vidare att i skrivelsen hemslälla om att regeringen, under förutsättning
av riksdagens beslul alt förlänga lagen om kredilpoliliska medel, målle
utfärda förordnande om kassakrav för bankinstilut.

Mol
fullmäktiges beslul reserverade sig Anne Wibble, Karl Boo och Johan Gernandt,
som anförde följande.

Vi
anser, att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel endast bör
förlängas till utgången av år 1988 med hänsyn lill all ny riksbankslag kan förvänlas
träda i kraft från den I januari 1989.

Vi
delar uppfattningen, att regeringen måtte utfärda förordnande om kassakrav för bankinstilut,
eflersom dylikt förordnande är etl marknads-konformt medel för riksbanken inom
penningpolitiken. I förslagel till ny riksbankslag (SOU 1986: 22) föreslås även
att riksbanken direkl får rätten alt uppställa kassakrav.

Vi
vill emellertid redan nu också erinra om vår uppfattning, att förordnande inle
bör begäras om allmän placeringspliki för livförsäkringsföretag och Allmänna
Pensionsfonden saml räntereglering (realränlelån eller indexlån) för
livförsäkringsföretag.

Denna
paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur
prolokollet: Ulla Wettermark

12

Bilaga 2 Prop. 1986/87:
27

Sammanställning av remissyttrandena

Remissinstanserna,
med undantag för försäkringsbolagen och Finansbolagens förening har lämnal
framställningen om förlängning utan erinran.

Svenska
hankföreningen: I betänkandet "En effektivare kreditpolitik" (SOU
1982; 52) uttalade kredilpoliliska utredningen att en kreditpolitisk
lagstiftning behövs som komplemenl till marknadskonforma åtgärder när riksbanken
behöver rådrum för att komma tillrätta med akuta krissituationer. I sitt
remissyttrande instämde bankföreningen häri.

Riksbanksfullmäktige
säger i den nu remitterade framställningen att lagen, även om den nu tillämpas
i allt mindre utsträckning, fyller en viktig funktion som beredskapslag. Delta
synes enligl bankföreningen stä i god överensstämmelse med kredilpoliliska
utredningens ullalande. Under förutsättning att den kreditpolitiska lagen
fortsättningsvis i enlighet härmed används som en beredskapslag vill
bankföreningen inte motsätta sig alt den nu förlängs.

Karaklären
av beredskapslag bör, som bankföreningen framhöll i yttrandet över nyssnämnda
betänkande, innebära iaktiagande av den restriktivitet i tillämpningen av de exiraordinära
kreditpolitiska medlen som avses i den gällande lagen men som inle alltid i
praktiken iakttagits. Ett exempel härpå är all den allmänna placeringspliki som
alltjämt upprätlhålles för vissa institutioner inle i rådande läge erfordras
för att, som lagen kräver, lillgodose behovel av långfristig kredii ål siaten
eller för bostadsbyggandet.

Lagens
beredskapskaraktär bör också innebära att kassakrav utnyttjas främst i akuta
kriser och endasl under kortare lid; de övriga marknadskonforma kredilpoliliska
medlen bör lillgodose behoven under mera normala förhållanden. Bankföreningen
vidhåller sin i andra sammanhang framförda uppfattning att, om kassakrav lillämpas,
en lägsla ränla motsvarande bankernas anskaffningskostnad för inlåningsmedel
alltid skall av riksbanken betalas för kassakravsmedel.

Svenska
sparbanksföreningen: Svenska sparbanksföreningen vill inledningsvis framhålla
vikten av att den inledda liberaliseringen av kreditmarknaden fortsätter och
alt reslriklioner och regleringar endast införs om del verkligen föreligger sådana
synneriiga skäl som förulsälts i lagen om kreditpolitiska medel. Sådana skäl
föreligger inte idag enligt Sparbanksföreningens mening. Samfidigl vill
Svenska sparbanksföreningen inte motsätta sig att giltighetstiden för lagen föriängs
som en beredskapsåtgärd.

Riksbankens hemställan om
förordnande alt lillämpa den del i lagen om

kreditpolitiska medel som avser kassakrav är Sparbanksföreningen beredd

alt acceptera. Föreningen förutsätter atl riksbanken också i fortsättningen

tillämpar förordnandet så alt kredilmarknadens funktion på lång sikt inte

ävenlyras. Regler om kassakrav syftar i första hand till att dämpa konjunk

turmässiga svängningar i penningmängden. Kassakrav kan därför aldrig

vara ett medel som används konslani oberoende av del omgivande ekono

miska lägel. 13

Svenska
sparbanksföreningen vill i sammanhanget understryka att kas- Prop. 1986/87:
27 sakravel är ell medel för alt påverka de konjunkturbelingade likviditetsförändringarna
på marknaden. Reglerna om kassakrav bör däremoi inle användas för atl
generellt påverka bankernas resullal. Sparbanksföreningen förutsätter därför
att kassakravsmedlen snarasl skall bli räntebärande.

Sveriges
föreningsbankers förbund: Den avreglering av kreditmarknaden som skelt under 80-lalet
har Föreningsbankerna välkomnat. Genom att avskaffa räntereringen och
likviditetskvoterna för bankerna har successivt anpassat den svenska kredilmarknaden
lill den internationella ulvecklingen samtidigt som kreditförsörjningen inom landel
blivil både effektivare och billigare för konsumenterna. Behovet av en
beredskapslag blir dessutom mindre när slalens kredilförsöijningsbehov minskar
med reducerat budgetunderskott. Några reminiscenser kvarstår dock.

När
behovet av långfristiga krediter för staten och bostadsbyggandet minskar så
torde den allmänna placeringsplikten som alltjämt lever kvar för några
institutioner kunna slopas. Förtroendet för att lagen har beredskapens
karaktär ökar när den bara tillämpas i synnerligen angelägna och påkallade
situationer. Restriktivitet med lagens användning inger hos allmänhel och
institutioner en stark känsla av omdömesgillt ansvarstagande när läget så
kräver.

I
enlighel härmed bör också kassakravel för banker bara användas i speciella
situationer och då temporärt. Vår uppfattning är att riksbanken -när
kassakraven lillämpas - skall svara för en skälig ränta. Denna bör åtminstone
täcka bankernas anskaffningskostnad för de inlånade medlen.

I
den mån lagen i framliden har karaktär av ren beredskapslag med restriktiv
tillämpning motsätter vi oss inte all giltighetstiden förlängs till utgången av
1989.

Försäkringsbolagen:
Då frågan om förlängning av giltighetstiden för lagen förra gången var aktuell
(september 1983) anförde försäkringsbolagen bl a följande .

"Försäkringsbolagen
har i tidigare sammanhang då fråga varil om förlängning av giltighetstiden för
lagen om kreditpolitiska medel och om förordnande om allmän placeringsplikt och
räntereglering för försäkringsbolag motsatt sig lagen som sådan och dess
tillämpning.

Skälel
är försäkringsbolagens uppfattning att regleringar på kreditmarknaden är av
ondo såväl för samhällsekonomin, genom atl obalanser i ekonomin bevaras, som för
försäkringssparandet."

Försäkringsbolagens
uppfattning är forlfarande densamma, varför bolagen avstyrker förlängning av
lagen om kredilpoliliska medel.

Finansbolagens
förening: I belänkandet "En effektivare kredilpolitik" (SOU 1982: 52)
angav den kreditpolitiska utredningen att en kreditpolitisk lagstiftning behövs
som komplement till marknadskonforma åtgärder.

I
silt remissyttrande över betänkandet anförde föreningen bl a följande:

"Finansbolagens
Förening finner utredningens analys mycket överty

gande och instämmer till fullo i de principiella slutsatserna. Föreningen

anser också att LKM använts i överdriven ulslräckning som ej varil

lagstiftarens intentioner. Föreningen drar härav slutsatsen att det inte finns

några vägande skäl att i fortsättningen bedriva en kredilpolitik i Sverige 14

som
är uppbyggd på användningen av LKM, Denna bör därför avskaffas Prop. 1986/87:
27 och kredilpoUtiken bedrivas enbari med marknadskonforma medel. Atl detla inte
på något säll behöver innebära nägra risker visas av att utvecklingen
internationellt sedan länge gått i denna riklning och alt man i flertalet
västländer klarat sig mycket bra ulan reglerande kredilpoliliska medel.
Föreningen hyser stark lilllro till riksbankens förmåga all uppnå de uppsatta
målen med hjälp av en i huvudsak marknadskonform politik. Tillkomsten av en
fungerande penningmarknad och den allmänna utvecklingen av den svenska kredilmarknaden
har på ett påtagligt sätt ökat förutsättningarna att bedriva en marknadskonform
kredilpolitik."

Mot
bakgmnd av del anförda förordade föreningen att den kredilpoliliska
regleringen skulle upphävas, alt den inte skulle följas av någon ny kreditpolitisk
lagsliflning och alt en "marknadskonform" kredilpolitik skulle fillämpas.

Som
riksbanken konslalerar har utvecklingen nu gått i riklning emot en avreglering
av kredilmarknaden. Med hänsyn härtill och till vad föreningen tidigare anfört
finner föreningen inle anledning atl ändra sin inställning till behovet av en kreditpolitisk
lagstifining och avslyrker därför riksbankens förslag.

15

Bilaga 3 Prop. 1986/87:27

Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen om kredilpoliliska medel (prop. 1974; 168) är en
fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhel atl på framslällning av fullmäktige
i riksbanken förordna atl riksbanken fär använda kreditpolitiskl medel.
Förutsättningen för sådanl förordnande är atl det behövs för all uppnå de mål
som har faslslällls för riksbankens penningpoliliska verksamhet (3 § första
stycket).

De kredilpoliliska medlen enligt lagen är likviditetskrav,
kassakrav, ullåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt,
särskild placeringsplikt och räntereglering (1 §). Utlåningsreglering, allmän
och särskild placeringspliki saml räntereglering är alt anse som extraordinära
medel. Förordnande om något av dessa medel fär nämligen meddelas endast om
synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskl medel kan avse ett eller
flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitul eller annat kreditinstitut (4 §
första slyckel). Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse
även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som bankinslitul bankaktiebolag,
sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med försäkringsinstitul avses AP-fonden
och försäkringsförelag med svensk koncession. Kredilinslitut i lagens mening
är vid sidan om bankinslilulen och försäkrings-instituten jordbrukskassa, krediiakliebolag,
finansbolag enligt lagen (1980: 2) om finansbolag, landshypoteks- och sladshypoleksinstitutionerna
samt Svenska skeppshypoiekskassan (2 §').

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskl
medel ankommer det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för
användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskl
medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om
särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifier för skilda institut (6§).

1 lagen anges den närmare innebörden av de olika kredilpoliliska
medlen. Likviditetskrav kan endasl Iräffa bankinslitul. Med likviditetskrav
avses att bankinstilutets likvida medel vid viss tidpunkt skall uppgå till ett
belopp som motsvarar viss andel - högst 55% - av insfllulels förbindelser med
de avdrag och undanlag som riksbanken anger (7 och 8 §§). Har regeringen
förordnat om likvidilelskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid
vilken fidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunklen), kravets sloriek
uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida medel, vilka
skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra förbindelser som
får undantas vid beräkning av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar,
obligafloner och andra förbindelser som staten har utfärdat skall räknas som
likvida medel. Del föreskrivs också alt som likvida medel skall räknas dels
obligationer som har

' Senaste lydelse 1980: 1095.

Senaste lydelse 1982: 1258. 16

utfärdats av Sveriges allmänna hypoieksbank, och som avser
kredilgivning Prop. 1986/87: 27 till främjandet av jordbmkets, skogsbrukets och
irädgårdsnäringens långsikliga utveckling, dels sådana obligationer som har
utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bosladskreditkassan
eller krediiakliebolag och som avser kreditgivning för nyproduktion av
bosläder eller, i den mån statiigl bostadslän utgår, för annal byggande (9 §').

I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller
en specialregel för sädana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och
Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning
frän en särskild grupp av bankinstilut, dvs. sparbanker resp. cenlralkassor för
jordbrukskredit. Sådan inlåning skall dras av från summan av de likvida medlen endasl
i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. centralkassa har tagits upp som
likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken emellertid föreskriva
högre likvidilelskrav än del annars gällande maximitalei 55% (10 §).

Liksom likviditetskrav är kassakrav ett medel som kan
användas endast mot bankinslilulen. Syftet är all förmä bankerna alt hålla viss
del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande kassa.
Bankinslituts medel på checkräkning i riksbanken jämle så slor del av
inneliggande kassa som riksbanken medger skali vid viss tidpunkt uppgå lill ett
belopp som motsvarar viss andel, högsl 15%, av bankens förbindelser med de
undanlag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall
riksbanken ange när kassakravel skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten),
del procenttal som skall gälla och i vad mån inneliggande kassa får medräknas
och undantag från förbindelserna fär göras (11-13 §§).

Utlåningsreglering innebär atl ett högsta belopp
fastställs för bankernas ullåning. Utlåningsreglering kan numera också gälla uflåning
från finansbolagen och från försäkringsinslitulen. Regleringen kan avse inte
bara utlämnade lån utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade)
lån. Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag förvärvar för
att medverka till finansiering. Även garantiförbindelser kan omfattas av
utlåningsreglering lill den del de är knulna lill kredilgivning. Vidare kan etl
högsta belopp fastställas för värdet av lös egendom, som finansbolag för att
medverka till finansiering upplåter lill nyttjande (leasingobjekt) sedan ett
förordnande om utlåningsreglering trätt i kraft. Krediter till särskilda
ändamål kan undantas. Det s.k. uflåningstakel kan enligl prop. 1974: 168 (s.
196) beslämmas som en kvotdel av kredilvolymens storlek vid en viss lidigare lidpunkl.
Det kan också beslämmas på grund av ell genomsnitt av utlåningsvolymen under
viss tid eller pä annal sätl. Riksbanken skall sålunda för viss fidpunkt
(beräkningstidpunkten) eller för viss fldsperiod (beräkningsperioden)
fastställa maximibelopp i förhållande lill lånens eller garantiförbindelsernas slorlek
eller leasingobjeklets värde vid viss lidpunkl eller på annal sätl. Ullåningstaket
kan beslämmas olika för ullåning, garantiförbindelser eller leasingobjekt lill
olika ändamål (14-16 §§").

' Senaste lydelse 1983: 587.

"
Senaste lydelse av 14 § 1984: 1111 och av 15-16 §§ 1980:522. 17

EmissionskoniroU
innebär atl andra obligationer än de som ulges av Prop. 1986/87:27 bankinstilut
och har en löptid på högsl ell år, föriagsbevis och andra för den allmänna
rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än riksgäldskontoret, om inle
riksbanken ger lillstånd till del. Denna kontroll omfaltar både kreditinstitut
och andra utom riksgäldskonlorel, vars emissioner av statsobligationer alllsä
faller utanför kontrollen. Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev
som kreditinstitut ger ul. Här undantas dock inlåning pä motböcker i bank och i
övrigt inlåning pä räkning från allmänheten. Emissionskontrollen kan avse såväl
emissionernas volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka
slag av värdepapper som inte får ges ut utan lillstånd och från vilken tidpunkt
ett förordnande om emissionskontroll gäller (17' och 18 §§).

Syftet
med ell förordnande om aUmän placeringsplikt är alt tillgodose behovet av
långfristig kredii ål staten eller för bostadsbyggandet. Förordnande om allmän
placeringsplikt kan avse bank- och försäkringsinstitul. Det innebär krav på inslilulen
alt en viss andel av den ökning, som deras totala placeringar undergår under
viss lidsperiod (beräkningsperioden), skall bestå av prioriterade placeringar.
När del gäller bankerna kan ökningen av de prioriterade placeringarna i slället
bestämmas som en andel av institutets lolala placeringar. Riksbanken besiämmer
vilka placeringar som skall anses prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten
skall beräknas (19-21 §§).

Förordnande
om särskild placeringspliki kan meddelas för atl tillgodose kreditbehovet för bosiadsbyggandel
under byggnadslid, s. k. byggnadskre-dil. Med särskild placeringsplikt avses
skyldighet för bankinslitul att lämna byggnadskredit för särskilt angivei
byggnadsprojekt. Endasl sådana projekl kommer i fråga för vilka utgår eller
kommer all ulgå statligt bosladslån. En ytterligare förutsätlning är alt del
finns kommunal borgen för projektet. Riksbanken anger vilket eller vilka bankinsfltut
som skall lämna byggnadskredil för visst byggnadsförelag (22-24 §§). Riksbanken
fömtsätls enligl prop. 1974:168 (s. 177 och 200) vid denna fördelning samråda
med bostadsmyndigheierna och med bankerna och deras organisationer.

Räntereglering
innebär alt högsta eller lägsta ränla fastställs för inläning eller alt högsia ränla
fastställs för utlåning. Förordnandet kan avse samtliga kreditinstitut ulom
finansbolag, Inlåningsräntorna kan dessulom regleras för annn som driver
inlåning på räkning av del slag bank allmänt begagnar, Ränta som bestäms i
särskild ordning eller som beräknas enligl särskilda bestämmelser berörs inle ay
förordnande om räntereglering. Med ränta likställs varje annan gollgörelse som ulgör
ersäitning vid penninglån. Riksbanken får beslämma olika ränlor för skilda slag
av in- eller ullåning (25-27 §§).

Lagen
om kredilpoliliska medel innehåller vidare beslämmelser om uppgiftsskyldighet.
Kredilinslitut skall efler anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som
riksbanken anser nödvändiga för atl bedöma om kredilpoli-

Senaste lydelse 1979: 1055.

* Senaste lydelsjg 20 § 1984: Ull.

' Senaste lydelse av 25 § 1980: 522. 18

liskl
medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Prop.
1986/87:27 Även annan som kan omfattas- av förordnande om räntereglering har molsvarande
uppgifisskyldighet. Riksbanken får föreskriva alt uppgifl om ränteändring skall
lämnas senast 15 dagar före ändringen (28 §).

Lagen
innehåller också bestämmelser om särskUd avgifi för den som åsidosätter föreskrifl
som har meddelals med slöd av förordnande enligt lagen. Slutligen finns
bestämmelser om siraff i vissa fall för den som i samband med fullgörande av uppgiftsskyldighei
lämnar oriktig'uppgift och en beslämmelse om all talan inte får föras mot
riksbankens beslut enligt lagen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 |9