Prop. 1986/87:34

Regeringens proposition 1986/87: 34

om vissa delegeringsfrågor och p

regelförenklingar på vägtrafikens område 1986/87:34

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 16 oktober 1986 för de åtgärder och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar

Kjell-Olof
Feldt

Sven
Hulterström

Propositiqnens huvudsakliga innehåll

Propositionen
är ett led i arbetet med delegering och regelförenkling på vägtrafikens område.

I
propositionen föreslås all trafiksäkerhelsverket i stället för regeringen blir
sista jnstans i ärenden angående lokala trafikföreskrifter,

Propositionen
upptar vidare en ändring i irfikbrpttslagen så att smitning från trafikolycksplals
skall kunna beivras på ett enklare sätt. Någon andrad praxis är dock inte
avsedd. I samm? syfte föreslås också alt straffet för vissa trafikförseelser,
som kan betecknas som ordningsförseelser, ändras från dagsböter till
penningböter.

Slutligen
anmäler regeringen sin avsikt att upphäva det särskild? Straffet för all gå mot
rött ljus. Denna förseelse skall i fortsättningen vara straffbar endast om den
utgör vårdslöshet i trafik.

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 34

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978: 234) om trafiknämnd

Härigenom föreskrivs all 4§ lagen (1978:234) om Iraflknämnd
skall ha följande lydelse.

Prop.
1986/87: 34

Vägverket, trafiksäkerhelsverket och polismyndigheterna
får överklaga Irafiknämndens eller länsstyrelsens beslut enligt 1 §.

Regeringen får föreskriva om inskränkningar i rätten att
överklaga beslul enligl 1 §.

Nuvarande
lyddse

En Irafiknämnds beslut enligl 1 § får överklagas hos
länsstyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens
beslul får överklagas hos regeringen genom besvär.

4 § '

Föreslagen
lydelse

En Irafiknämnds beslut enligt 1 § får överklagas hos
länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslul fär överklagas hos trafiksäkerhelsverket.
Verkets beslut i ärendet får inle överklagas.

Vägverkel
och polismyndigheterna får överklaga Irafiknämndens eller länsstyrelsens beslul
enligl 1 §.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987. I fråga om
överklagande av beslul som har meddelals före ikraftlrädandet gäller äldre beslämmelser.

' Senaste lydelse 1984:880.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom
föreskrivs all 5§ lagen (1951:649) om siraff för vissa trafikbrott skall ha
följande lydelse.

5§'

Nuvarande lydelse

Om väglrafikanl, som med eller utan skuld haft del i
uppkomsten av trafikolycka, genom alt avlägsna sig från olycksplatsen
undandrager sig atl i män av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan
skäligen bör föranleda, eller om han undandrager sig att uppgiva namn och
hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, dömes UU fängelse i högsl ell år
eller böter.

Föreslagen
lydelse

Om en väglrafikanl, som med eller utan skuld haft del i
uppkomsten av en trafikolycka, genom atl avlägsna sig från olycksplatsen undandrar
sig att i män av förmåga medverka till de älgärder, vartill olyckan skäligen
bör föranleda, eller om han undandrar sig atl uppge namn och hemvist eller att
lämna upplysningar om händelsen, döms till böter eller fängelse i högsl sex
månader.

År broitei
med hänsyn lill omständigheterna alt anse som grovt, döms till fängelse i
högst eii år.

Bestämmelserna
i försia j/yce/ Bestämmelserna i försia oc/; a«J- Prop.
1986/87:34

gäller
även den som för spårvagn ra styckena gäller även den som för

och
den som annorstädes än på väg spårvagn och den som annorstädes

för
motordrivet fordon. än på väg för motordrivet fordon.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987.

3 Förslag till

Lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313)

Härigenom
föreskrivs alt 4§ terrängkörningslagen (1975:1313) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4§

Den som uppsåtligen eller av Den som med uppsåt eller av

oaklsamhel
bryler mot 1 § första oaktsamhet bryler mot 1 § försia

slyckel 1 eller 2 eller mol förbud slycket 1 eller 2 eller mot förbud

eller föreskrift som har meddelals eller föreskrifl som har meddelals

med stöd av lagen dömes lill böter, med slöd av lagen döms fill böter,

om ej gärningen är ringa. högsi ettusen kronor, om ej gär-

ningen
är ringa.

Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1987.

4 Förslag till

Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601)

Härigenom
föreskrivs all 34 § vägtrafikskallelagen (1973:601)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

34
§

Brukas
etl fordon i slrid mol 16 § eller 21 § första stycket 2 sedan fordonets
registreringsskyltar har lagils om hand enligl 33 a §, döms ägaren lill böler
eller fängelse i högsl sex månader.

Till
samma siraff döms ägaren till ell avslällt fordon som brukas, om fordonels
registreringsskyltar har tagils om hand enligt 33 a § och bmkan-deförbud skulle
ha gällt för fordonel enligl 16 § eller 21 § första stycket 2 om fordonet hade varil
skalleplikligl.

Brukas
i annal fall ell fordon i Brukas i annal fall ell fordon i

slrid mol 16 eller 21 §, döms ägaren slrid mol 16 eller 21 §, döms ägaren

lill böler. till böter, högst ettusen kronor.

Visar
ägaren atl han iakttagit vad som ankommit på honom för all hindra alt fordonet
brukades är han fri från ansvar.

Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1987. Lagen omtryckt 1984:256. Senaste lydelse
av lagens rubrik 1974:869.

5 Förslag
till Prop. 1986/87:34

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom
föreskrivs att 33 § trafikskadelagen (1975:1410)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

33
§

Saknas föreskriven trafikförsäk- Saknas föreskriven trafikförsäk

ring när motordrivet fordon som ej ring när motordrivet fordon som ej

är registrerat i bilregistret eller som är
registrerat i bilregistret eller som

är avställt bmkas i Irafik här i lan- är avställt bmkas i Irafik
här i lan

det av den försäkringspliktige eller det av den försäkringspliklige
eller

av annan med dennes tillstånd, av annan med dennes lillslånd,

dömes den försäkringspliktige till döms den försäkringspliktige till

böter. böter, högst ettusen kronor.

Fortsätter
den försäkringsplikfige under tid då han står under ålal för förseelse som
avses i försia stycket ätt begå sådan förseelse, skall vad han har gjort sig
skyldig till före varje åtal anses som särskilt broll.

Denna
lag iräder i kraft den 1 januari 1987.

' Lagen omtryckt 1977:949. Senaste lydelse 1983: 309.

Kommunikationsdepartementet Prop. 1986/87:34

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1986

Närvarande:
statsrådet Feldl, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Holmberg, Hellslröm, Wickbom,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Proposition om vissa delegeringsfrågor och regelförenklingar
på vägtrafikens område

1 Inledning

våren
1984 antog riksdagen rikllinjer för en systematisk översyn av möjligheterna
alt överklaga myndighetsbeslul till regeringen (prop. 1983/84: 120, KU 23, rskr.
250). Syftet med översynen är bl.a. att begränsa anlalet besvärsärenden hos
regeringen.

En
utgångspunkt för översynen är alt varje departement inom sitl område skall
svara för beredningsarbetet för att få reglerna om överklagande i olika förfallningar
anpassade till de rikllinjer som riksdagen har beslulat om.

Inom
kommunikationsdepartementet har gjorts en genomgäng av de besvärsärenden hos
regeringen som det enligt gällande förfallningar ankommer på departementet alt
bereda. Anlalet ärendetyper inom kommunikationsdepartementet har därvid
beräknats till 125. Ärendena avser vitt skilda författningsområden. Anlalet
besvärs- och dispensärenden överstiger 1 000 varje år. Ungefär en fjärdedel av
alla besvärsärenden gäller trafiktillstånd av olika slag och en femledel besvär
över beslut om lokala trafikföreskrifter. I prop. 1985/86: 100 bil. 2 finns en
närmare redogörelse för hur arbelet med regeringens delegeringsarbete bedrivs
inom kommunikationsdepartementet.

Genomgången
har vidare getl vid handen att frågan om ändrade regler för vissa ärendegrupper
lämpligen bör prövas i samband med annat utrednings- och översynsarbete som
pågår och planeras inom och ulom departementet. Beiräffande en del
ärendegrupper har förslag redan genomförts eller lagls fram; se t.ex. prop.
1985/86:118 om ändringar i väglagen (1971:948) och lagen (1939:608) om enskilda
vägar (avsnitt 2.1.4), prop. 1985/86: 115 om ändring i körkorlslagen (1977:477)
(avsnitt 2.9) saml svävarfartsförordningen (1986: 305) och luftfarlsförordningen
(1986: 171).

Frågan
om ändrade regler i ärenden om trafiktillstånd hänger samman med ulformningen
av yrkestrafiklagstiftningen i storl. På den punklen pågår för närvarande inom
departementet en omfattande översyn. Under detta arbete kommer även
bestämmelserna om överklagande all ses över. En departementspromemoria kan
beräknas föreligga i början av år 1987.

ti Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr34

När del gäller ärenden om
lokala trafikföreskrifter finns emellertid redan Prop. 1986/87: 34 nu
underlag för beslut om en ändrad ordning för överklagande.

1
juni 1983 fick riksåklagaren (RA) regeringens uppdrag alt lämna förslag till begränsningar
i straffrättens tillämpningsområde i syfte att göra det möjligt att i större
utsträckning använda de rältsvårdande organens resurser för lagföring av
allvarligare brottslighet. Inom ramen för detta uppdrag överlämnade RÅ i mars
1984 rapporten "Överträdelser i trafiken. Förslag till avkriminalisering
och andra förändringar i trafiklagstiftningen".

I
anslutning till RÅ: s uppdrag har också inom kommunikationsdepartementel gjorls
en översyn av sanktionssystemel enligt väglrafikförfaltning-arna. Översynen har
resulterat i departementspromemorian (Ds K 1985:8) Sanktioner i väglrafiklagstiftningen.
Förslagen i promemorian går ut på bl. a. att avkriminalisera vissa förfaranden
som nu är straffbara.

Jag
avser nu atl la upp vissa frågor med anledning av delegeringsarbetet och
förslagen om avkriminalisering och regelförenkling. En del av förslagen kräver
för sitt genomförande ändrad lagsliflning medan andra är av den beskaffenheten atl
regeringen själv kan besluta om dem. Åven beträffande sistnämnda grupp kommerjag
atl kortfattat redogöra för innebörden av förslagen.

2 Framlagda förslag

2.1 Ändrad ordning för överklagande av beslut om lokala

trafikföreskrifter

1
december 1984 överlämnade en sakkunnig i statsrådsberedningen (departementsrådet
Erik Berggren) till statsministern betänkandet (Ds SB 1984:3) Det fortsatta delegeringsarbetet
i regeringskansliel II
med underrubriken
Trafiktillstånd och lokala Irafikföreskrifter. Beiänkandei innehåller bl. a.
förslag till ändringar av reglerna om överklagande av beslut om lokala
trafikföreskrifter. Förslagen är upprättade med beaktande av de av riksdagen
antagna riktlinjerna. Den sakkunniges förslag för nu aktuella ärendegrupper bör
bifogas protokollet i della ärende som bilaga I.

Betänkandet
har remissbehandlats. Remissyttranden över nu aktuella delar av betänkandet har
avgetts av statens handikappråd, vägverket, trafiksäkerhelsverket,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län. Svenska kommunförbundet
samt De Handikappades riksförbund.

En
sammanslällning av remissyttrandena har upprättats inom kommunikationsdepartementel
och finns lillgänglig i ärendet (kommunikationsdepartementets dnr RS 1360/85).

2.2 RÅ: s förslag

RÅ
föreslår ändringar i bl.a. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, terrängkörningslagen
(1975:1313), vägtrafikskallelagen (1973:601)

och
trafikskadelagen (1975: 1410). Såvitt gäller trafikbrotlslagen föreslås en
ändring av 5 § som innebär att brottet smitning gradindelas i ell normalbrott
och etl grovt brott. På normalbrottet skall följa böler eller fängelse i högsl
sex månader. Därmed kan normalbroltet beivras genom strafföreläggande.

RÅ föreslår vidare beiräffande
bl.a. terrängkörningslagen, vägtrafikskallelagen och trafikskadelagen atl
straffet för de förseelser som kan anses som ordningsförseelser ändras från
dagsböter till penningböter. Härigenom kan förseelserna beivras genom
ordningsbot.

RÅ: s rapport har remissbehandlats.
Remissyttranden har avgelts av domstolsverket, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätien
i Sundsvall, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, vägverket,
trafiksäkerhets-verket, transportforskningsberedningen, skolöverstyrelsen, länsslyrelsernas
organisalionsnämnd, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Väslernorrlands
län. Centralorganisationen SACO/SR, Cykelfrämjandel, Folkrörelsernas
trafikskoleförbund. Föreningen Sveriges polischefer. Landsorganisationen i
Sverige genom Svenska kommunalarbetareförbundet och Svenska Iransportarbetareförbundet,
Motorförarnas helnykterhetsförbund. Motormännens riksförbund.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Riksförbundet Hem
och Skola, Sveriges trafikskolors riksförbund. Tjänstemännens
centralorganisation genom Svenska polisförbundet. Trafikförsäkringsföreningen saml
Svenska åkeriförbundet.

Prop.
1986/87:34

2.3 Avkriminalisering i trafikförfattningarna

Vissa
av de förslag som läggs fram i den lidigare nämnda departementspromemorian
Sanktioner i väglrafiklagstiftningen syftar lill atl ta bort straffbestämmelser
som sällan eller aldrig tillämpas i prakliken. Del är här fräga om ändringar i förfallningar
som regeringen har beslutat. En sammanfattning av promemorians förslag bifogas
protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Promemorian
har remissbehandlats tillsammans med RÅ: s rapport. Remissyttrande har, förutom
av de under avsnitt 2.2 nämnda remissinstanserna, avgetts av RÅ.

3 F ö redragandens ö verv ä ganden

3.1 Överklagande av beslut om lokala trafikföreskrifter

Mitt
förslag: Regeringens uppgift som slutinstans i ärenden om lokala
trafikföreskrifter överias av trafiksäkerhelsverket.

Den
sakkunniges förslag: Beslut av en kommuns trafiknämnd skall få överklagas till
länsstyrelsen men inle vidare.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnal Prop. 1986/87: 34 utan
erinran den sakkunniges förslag atl regeringen befrias från de aktuella besvärsärendena.
Även förslagel atl länsslyrelserna skall vara slutinstans har i huvudsak
godtagils av remissinstanserna. När det gäller en viss ärendegrupp -
rörelsehindrades rält atl slanna och parkera - har slatens handikappråd
förordat en besvärsordning som innebär atl regeringen också i fortsättningen
blir sista insians i sådana ärenden. De Handikappades riksförbund och
länsstyrelsen i Stockholms län har samma uppfallning. Riksförbundet anser
sålunda att regeringen är bäsl skickad att bedöma om personer med funktionsnedsältningar
har behov av parkeringstillstånd.

Skälen
för mitt förslag: Enligt de av riksdagen anlagna riktlinjerna för regeringens
befallning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250) är ulgångspunkten
atl överklagande normall inle skall kunna ske lill regeringen annal än när del
behövs en polilisk slyrning av praxis. I fall där prövningens huvudsakliga
funktion är alt tillgodose elt rällsskyddsbe-hov bör regeringen vara besvärsinslans
endasl om det inle går all ordna en tillräckligt kvalificerad överprövning på
en lägre nivå. Regeringen bör alltså enligt riktlinjerna helsl inte pröva överklaganden
av beslut om en politisk styrning inte behövs eller är önskvärd.

När
jag här och i det följande lalar om politisk slyrning, länker jag inte i första
hand på ärenden som är eller kan vänlas bli partipolitiskt kontroversiella.
Vad jag syflar på är över huvud laget sådan styrning som ingär som ett
naturligt led i utövningen av den styrande makt som enligl regeringsformen
tillkommer regeringen.

Beslul
av en kommuns trafiknämnd gäller alllid en lokal eller regional trafikreglering.
Genom lokala trafikföreskrifter meddelas särskilda trafikregler för en viss
väg eller vägslräcka eller för samtliga vägar inom etl visst område. Vanliga
föreskrifter som meddelas av en kommuns trafiknämnd är:

-
hastighetsbegränsningar för
vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik,

-
förbud att parkera eller stanna
fordon,

-
villkor för parkering,

-
förbud mol genomfart,

-
körriktning,

-
förbud mol trafik med fordon av
visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet,

-
undanlag i enskilda fall från
lokala trafikföreskrifter eller vissa bestämmelser i väglrafikkungörelsen.

I
vissa fall beslutas lokala irafikföreskrifter av länsstyrelsen eller polismyndigheten.

Ärenden
om lokala trafikföreskrifter innehåller yllersl sällan sädana

politiska frågor som enligt det nyss sagda skulle kräva regeringens medver

kan. Avgörande för hur man skall se pä en viss fråga är i prakliken de

lokala och regionala förhållandena. Till skillnad frän regeringen kan alltid

trafiknämnder och länsslyrelser samt Irafiksäkerhetsverket (TSV) genom

sin dislriktsorganisalion genom besök på plalsen skaffa sig ett riktigl

bedömningsunderlag. Dessa myndigheter måsle därför sägas vara de som 8

har de bäsla
förutsättningarna att fatta riktiga och välavvägda beslul.

Jag
anser mol denna bakgrund - i likhet med den sakkunnige - att Prop.
1986/87: 34 ärenden om en lokal trafikreglering tillhör den grupp av
besvärsärenden i regeringskansliet som kan och bör delegeras. Jag konstaterar ocksä
atl det slora flertalet av remissinstanserna har samma uppfattning i denna
fråga.

Några
remissinstanser har förordat att regeringen forlfarande skall pröva ärenden
som gäller handikappades rätt att stanna och parkera. För egen del anserjag
emellertid inle all regeringen är bäitre skickad än någon lägre myndighet atl
bedöma om en person med funklionsnedsättningar har behov av ett
parkeringstillstånd. Med hänsyn härUll är jag inte beredd att föreslå någon
särbehandling av ärenden som gäller handikappades parkeringstillstånd.

Frågan
är då lill vilken myndighel prövningen skall delegeras. Den sakkunniges förslag
innebär atl 24 olika länsslyrelser blir slutinstanser. Med en sådan ordning
finns det enligt min mening risk för att någon för hela landel enhetlig praxis inle
kommer till slånd. För att trafikanterna skall få den nödvändiga förståelsen
för trafikreglerande älgärder är det viktigt att dessa används pä elt likformigt
sätt över hela landet. Detta är också angelägel med hänsyn till atl lokala
trafikföreskrifter oflasl är straffsanklionerade.

Det
sagda lalar för alt nägon av de Ivä cenirala myndigheter som närmast berörs,
nämligen TSV och vägverkel, i stället blir slutinstans. Båda dessa myndigheler
är väl förtrogna med ärenden om lokala trafikföreskrifter, bl.a. genom alt de
har rält all föra talan mot irafiknämndernas och länsstyrelsernas beslul om
sådana föreskrifier. De får som regel också yllra sig i de besvärsärenden som
går upp till regeringen.

TSV
är den myndighelen som har den högsia kompetensen på irafiksäkerhelsområdel.
Eftersom lokala trafikföreskrifter har övervägande trafik-säkerhetsmässiga aspekler
ler del sig naturligt atl välja TSV som slutinstans. Jag vill vidare erinra om
atl lokala trafikföreskrifter ofta rör hastighetsbegränsningar och alt del är TSV
som inom den ram som anges i 64 § väglrafikkungörelsen bestämmer de
hastighetsgränser som inte beslutas genom lokala trafikföreskrifter. Dessutom
ankommer det enligt 83 § vägmärkesförordningen pä TSV atl utfärda ytterligare
föreskrifter om vägmärken och andra anordningar enligt förordningen. Redan nu
verkar TSV för atl lokala trafikföreskrifter utformas och uimärks på ell
enhetligt och lämpligt sätt.

Sammanlaget
anserjag övervägande skäl tala för att TSV övertar regeringens uppgifl som sluiinstans
i ärenden om lokala trafikförskrifter. TSV bör givelvis på samma sätt som
regeringen gör i dag vid behov inhämta synpunkter från vägverket och andra
berörda myndigheter innan etl ärende avgörs.

Enligl de lidigare nämnda
av riksdagen fastställda riktlinjerna för dele

geringsarbetet bör så långt möjligl en prövning som nu sker i tre inslanser

ersättas med en prövning i två inslanser. Etl tvåinstanssystern skulle

innebära alt länsstyrelserna inte längre skulle överpröva beslut av den

kommunala trafiknämnden om lokala trafikföreskrifter. För egen del anser

jag emellertid att länsstyrelserna, som ju har etl ansvar för samordningen

av samhällsplaneringen på regional nivå, bör genom prövning av de kom- 9

munala
trafiknämndernas beslut ha ell fortsatt inflylande på de trafikfrågor

som
aklualiseras i kommunerna. Vidare lorde de raiionaliseringsvinsier som skulle
uppstå om länsstyrelserna kopplades borl från den prövningen vara så
marginella, alt de inte uppväger de olägenheler som uppslår genom alt
länsstyrelsernas kunskaper på området inte tas lill vara. Dessulom skulle en
sådan ändrad ordning kräva en betydande resursförstärkning hos TSV utan att molsvarande
resurser kan frigöras hos länsstyrelserna.

Jag
har alltså, efter samråd med chefen för civildepartementet, stannat för alt
föreslå alt länsstyrelsernas nuvarande befallning med de akluella ärendena
behälls.

Under förutsättning atl
riksdagen godtar det förslag som jag nu har redogjort för avser jag att senare äierkomma
lill regeringen med förslag till ändringar i väglrafikkungörelsen (1972:603), terrängtrafikkungörelsen
(1972:594) och vägmärkesförordningen (1978:1001). Ändringsförslagen kommer all
gå ul pä att överföra regeringens uppgifter i ärenden enligt dessa förordningar
lill TSV.

Förslaget
innebär atl omkring 200 ärenden per är filiförs TSV. I flerlalel av de akluella
ärendena avger TSV för närvarande yllrande lill regeringen. Den uppgiflen
faller nalurliglvis bort. Ändringen lorde dock ändå komma atl medföra etl behov
av resursförstärkning hos TSV. Behovet härav kan dock antas molsvara de
resurser som kan frigöras inom regeringskansliel.

Prop. 1986/87: 34

3.2 Ändringen i trafikbrottslagen

Mitt förslag: Del
brott som brukar betecknas som smitning delas in i två svårhelsgrader, den ena
med straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader och den andra med
straffskalan fängelse i högsl etl år.

RÄ:
s förslag överensslämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinslanser har tillstyrkt eller lämnal RÅ: s förslag ulan
erinran.

Skälen för mitt förslag:
Del har frän åklagarhåll under lång tid framhållits som angelägel all smilningsbroll
kan beivras genom strafföreläggande. En sädan möjlighet skulle innebära
betydande arbelsbesparingar för säväl åklagare som domslolar. Den nuvarande
straffskalan lägger emellertid hinder i vägen för della. Enligl 48 kap. 4 §
rättegångsbalken får strafföreläggande inte användas för brott för vilka kan
följa fängelse i mer än sex månader. Den nuvarande straffskalan för s. k. smitning
omfattar böter eller fängelse i högsl ett år. RÅ framhåller i sin rapport alt
del av statistiken kan utläsas all del alldeles övervägande anlalet smitningsfall,
närmare 90 procent, medför bötespåföljd. Genom att tyngdpunkten vid påföljdsbeslämningen
så markant ligger pä bötesnivån kan straffskalan sägas vara alltför vid. Av samfliga
dömda för smitning har ca 65 procent ådömts mindre än 50 dagsböter. Utrymmet
för att använda strafföreläggande bör därför enligl RÅ vara betydande. Smitning
är en typ av brott som i sina lindrigare former väl lämpar sig för beivrande
genom strafföreläggande.

10

Samtidigt påpekar RÅ atl
det inom ramen för smitningsbestämmelsen ryms beteenden som kan vara mycket
allvarliga och ha elt belydande straffvärde. Påföljdspraxis visar också att
fängelsestraff om flera månader inle är alldeles ovanligt. Skäl att föreslå
åtgärder med syfte alt få till slånd en ändrad påföljdsbedömning eller sänkning
av slraffmaximum föreligger därför inle enligl RÅ: s uppfattning. För att
anpassa straffskalan efter rättstillämpningen och samlidigt möjliggöra
beivrande genom strafföreläggande för lindrigare fall med de regler som i dag
gäller lorde därför erfordras en gradindelning av brottet.

RÅ föreslår mot den
bakgrunden atl stadgandet skall delas upp i ett "normalt" och elt
grovt brott. För normalgraden bör stadgas böter eller fängelse i högsl sex
månader. År brottet med hänsyn till omständigheterna atl anse som grovt skall
dömas till fängelse i högsl ett år. RÅ anser vidare atl det stora flerlalel smilningsbroll,
med utgångspunkt i dagens påföljdspraxis, bör vara atl hänföra till den
enklare graden. Vid bedömning av om grovt brott föreligger lorde ledning kunna hämias
ur praxis för ådömande av fängelsestraff enligl del nuvarande stadgandet.
Sålunda bör enligl RÅ smitning från dödsolycka eller olycka med allvariiga
person- eller egendomsskador kunna föranleda alt brottet bedöms som grovt.

Jag är för min del beredd
all anslula mig lill vad RÅ har anfört i dessa delar och föreslår atl
straffbestämmelsen ändras i enlighel härmed.

Prop. 1986/87:34

3.3 Ändringarna i terrängkörningslagen, vägtrafikskattelagen
och trafikskadelagen

Mitt förslag:
Straffet för vissa trafikförseelser vilka är alt anse som ordningsförseelser
ändras från dagsböter till penningböter.

RÅ:
s förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat RÅ: s förslag utan
erinran.

Skälen för mitt förslag: Ålskilliga
bestämmelser i vägtrafikförfaltningar-na där straffet nu är dagsböter avser förseelser
som till sin natur närmasl är av ordningskarakiär. Beiräffande dessa förseelser
lalar slarka prakliska skäl för alt straffet i stället skall vara penningböter.
Man vinner härigenom atl förseelserna kan beivras genom ordningsbot. Lagföringen
blir dä enklare och resurser frigörs för bekämpandet av allvarligare
brottslighet. Sädana bestämmelser finns både i lagar som stiftas av riksdagen
och regeringsförfatlningar. Jag föreslår nu ändringar i tre av riksdagen
beslutade lagar. De akluella bestämmelserna gäller förbud i vissa fall mol körning
i terräng med lerrängfordon och motorfordon enligt terrängkörningslagen och mol
brukande av oskatlal eller oförsäkrat fordon enligl vägtrafikskallelagen och trafikskadelagen.
Godtar riksdagen de framlagda förslagen är det min avsikl atl åierkomma till
regeringen med förslag lill motsvarande ändringar i bestämmelser av ordningskarakiär
i regeringsförfatlningar pä vägtrafikens område.

11

3.4 Viss avkriminalisering
i vägtrafikkungörelsen (1972:603) °- ''- 34

Min bedömning:
Straffet för alt gå mot rött ljus bör upphävas.

Promemorians
bedömning överensslämmer med min.

Remissinstanserna:
Flertalel remissinstanser anser att straffet för att gå mot rött ljus nu bör
avskaffas. Således tillstyrker RÅ, domstolsverket, hovrätten för Övre Norrland,
kammarrällen i Sundsvall, rikspolisslyrelsen, brottsförebyggande rådel,
skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Väslernorrlands län.
Centralorganisationen SACO/SR, Folkrörelsernas Irafikskoleförbund, Svenska
kommunalarbetareförbundet. Svenska transportarbetareförbundet, Riksförbundel
Hem och Skola samt Svenska polisförbundet promemorians förslag. Länsstyrelsen i
Malmöhus län menar alt förbudei att gå mol rött ljus samtidigt skall göras om till
en rekommendalion. Svenska polisförbundet anser atl avkriminaliseringen skall
ske genom alt den röda trafiksignalen tas borl och ersätls av någon annan irafikanvisning
som l.ex. fast eller blinkande gult sken för gående.

Trafikförsäkringsföreningen
menar att röd Irafiksignal för gående kan ersältas med annan signal vid mindre
farliga övergångsställen. TSV anser att man efter norsk modell bör ge den röda
trafiksignalen för gående ny innebörd. Den skulle dä betyda atl det är
förbjudet all gä över gatan om den inle är fri från trafik eller del annars kan
ske ulan fara eller olägenhel för trafiken. I andra hand kan TSV tänka sig en
viss avkriminalisering genom att det införs en allmän slraffrihelsbeslämmelse
för mindre allvarliga förseelser i vägtrafikkungörelsen. Denna skulle då kunna
tillämpas på fotgängare som går mot rött ljus då ingen trafik finns eller då
trafiken inte påverkas. Denna uppfattning framförs också av länsstyrelsen i
Värmlands län. Åven andra remissinstanser som Sveriges trafikskolors
riksförbund och Moiorförarnas helnyklerheisförbund föreslär att irafiksignalsysiemet
för gående anpassas bättre lill de gåendes trafiksituation. NTF menar att en
sådan anpassning kan ske genom att använda blinkande gult sken, alt släcka ner
signalerna under natten och att ha kortare väntetid för folgängare.

Vägverket,
Cykelfrämjandet, Föreningen Sveriges polischefer. Motormännens riksförbund och
Svenska åkeriförbundel avslyrker förslaget eller uttalar slor tveksamhet mol
att ta bort straffet för alt gå mot rött ljus. De remissinstanser som inte flilstyrker
förslaget åberopar Irafiksäkerhetsskäl och i vissa fall också svårigheterna all
i trafikundervisningen förklara att ett förbud föreligger trots att någon sankfion
normall inte följer pä en överträdelse av förbudet.

Skälen
för min bedömning: Promemorians förslag till avkriminaliseringar avser
bestämmelser i regeringsförfattningar. Frågan om straff för alt gå mot rött
ljus har emellertid behandlats av riksdagen vid tidigare tillfällen. Jag vill
därför för riksdagen anmäla min avsikl att upphäva detla straff.

Riksdagen
behandlade frågan under föregående riksmöte med anledning av en motion om
upphävande av straffsanktionen för överträdelse av

12

förbudei
alt gå mol rött ljus. I sill betänkande (TU 1984/85: 3) hänvisade Prop.
1986/87: 34 trafikuiskollet till den lidigare nämnda rapporten från RÅ och till
del översynsarbete som då pågick i kommunikationsdepartementet och som resulterade
i departementspromemorian Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen. Utskottet
anförde bl. a.

Utskottet
har tidigare motsatt sig atl slraffel för alt gå mot rött ljus skall upphävas -
senast i belänkande TU 1981/82: 19. Det har då gällt ell enstaka ingrepp i sankfionssyslemet
i VTK. I och med atl frägan om straff för att gå mol rött ljus nu genom
översynen i kommunikationsdepartementet innefattas i en övergripande prövning
av sanktionssystemel i väglrafik-lagsliftningen har frågan kommii i ell annal
läge och bör nu prövas förutsättningslöst.

Någol
riksdagens inilialiv med anledning av motion 1983/84:821 (m) är enligt ulskollels
mening inle erforderiigl med hänsyn lill de förulskickade övervägandena inom
kommunikationsdepartementet beiräffande bl. a. den här akluella frägan. Molionen
bör därför lämnas ulan ålgärd.

Riksdagen
godtog betänkandet.

Riksdagens
trafikutskott har i sitl betänkande (TU 1986/87: 1) om trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter m. m. med anledning av en molion uttalat atl skäl lalar för atl
straffsanktionen för överträdelse av förbudet att gå mol rött ljus upphävs.
Även della belänkande har godlagils av riksdagen.

I
promemorian föreslås avkriminalisering av en rad förseelser i vägtrafikkungörelsen,
fordonskungörelsen, terrängtrafikkungörelsen och bilregisterkungörelsen.
Skälen för avkriminalisering varierar. Vissa bestämmelser har anseits vara för
delaljerade för att vara straffsanklionerade. Nägra förfaranden har bedömts
vara så bagatellartade atl straff inte erfordras vid överträdelse. I andra
fall har förseelserna varit straffbelagda i mer än en straffbestämmelse.
Beträffande vissa förseelser har del slufligen anseits tillräckligt atl
gärningen är slraffsanktionerad genom stadgandet om vårdslöshet i Irafik.

Vissa
av de i promemorian framlagda förslagen kräver ytterligare överväganden. Några
harjag emellertid för avsikt all ta upp nu. Del är förseelser i väglrafikkungörelsen
av sådan karaklär alt de bara behöver slraffsanktioneras när de utgör
vårdslöshet i Irafik. Som exempel på sådana bestämmelser kan nämnas:

16
§ första st. - förbud mol alt kasta eller lämna något på vägen som kan medföra
fara eller olägenhel för trafiken

43 § -
förbud mol all hålla till vänster vid möte med järnvägs-

låg
eller spårvagn om del inte kan ske utan fara eller olägenhet

55
§ försia st. - förbud atl vända eller backa om del inle kan ske utan fara eller
hinder för andra

124
§ - förbud för cyklister alt färdas i bredd om del inle
kan

ske
utan fara eller olägenhel

136§ —
förbud för gående att korsa vägen utanför övergångs-

ställe
om del inle kan ske utan fara eller olägenhet för Irafiken

De
överväganden som ligger bakom de avsedda avkriminaliseringarna 13

t2
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 34

för
vilka jag nu redogjorl gäller också förbudet all gå mol rött ljus. Della Prop.
1986/87: 34 ställningstagande bör emellertid med hänsyn till frågans tidigare
behandling belysas något yllerligare ochjag vill i denna del anföra följande.

Det
är allmänt känl alt efterlevnaden av förbudei är myckel dålig. En effektiv
övervakning av denna regels efterlevnad är i praktiken knappast möjlig alt
uppnå. Endasl ell fåtal överträdelser beivras medan del slora flerlalel av dem
som överträder förbudei går fria. Lagföringen är mer eller mindre slumpartad
och de personer som straffas känner sig ofta, inle ulan fog, orättvist
behandlade. Den bristande respekten för bestämmelsen kan också påverka
efterlevnaden av andra beslämmelser på trafikens område. Det är mot denna
bakgrund knappasl etl trafiksäkerhetsinlresse att behålla straffet för andra än
sådana förseelser mol förbudei som ocksä ulgör vårdslöshet i Irafik.

De
från några remissinstanser framförda förslagen att ändra irafiksigna-lerna för
gående är närmasl en fråga för väghållarna. Del är naturligtvis önskvärt alt
trafiksignalerna så längl möjligl anpassas lill de gåendes situation.

Flera
remissinstanser har befarat svårigheter i trafikundervisningen på grund av avkriminaliseringen.
Jag menar emellertid, i likhet med skolöverstyrelsen, atl regeln om förbud all
gä mot rött ljus främsl skall ses som elt skydd för den personliga säkerheten.
Del lorde i alla händelser inle vara svårare alt förklara att ett förbud kan ha
den innebörden utan atl vara straffsanktionerat än alt förklara varför del är
straffbart all bryta mot elt . förbud som så allmänl och öppet överträds.

På
grund av del anförda anserjag i likhei med flertalel remissinstanser att del
särskilda straffet för att gä mot rött ljus nu bör upphävas.

3.5 Ikraftträdande m. m.

De
nya bestämmelserna bör träda i krafl den 1 januari 1987.

När
det gäller den nya ordningen för överklagande är det enligt min mening lämpligt
att äldre regler tillämpas i fråga om lalan mot beslut som har meddelats före
ikraftträdandet. Detla bör komma till ultryck i en särskild
övergångsbestämmelse.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med del anförda har inom kommunikationsdepartementel upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1978:234) om trafiknämnd,

2.
iag om ändring i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

3.
lag om ändring i terrängkörningslagen
(1975:1313),

4.
lag om ändring i vägtrafikskallelagen
(1973:601),

5.
lag om ändring i trafikskadelagen
(1975: 1410).

De
under 2 och 5 angivna lagförslagen har upprättats i samråd med

chefen för justitiedepartementet. Samråd har vidare skett beiräffande lag

förslaget under 3 med chefen för jordbruksdepartementet och beiräffande 14

lagförslaget
under 4 med chefen för finansdepartementet. Prop. 1986/87: 34

De
föreslagna lagändringarna anser jag vara av den beskaffenheten att lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.

5 Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anförl hemställer jag att regeringen

1.
föreslår riksdagen atl anta de
upprättade lagförslagen,

2.
bereder riksdagen lillfälle atl
la del av vad jag har anförl om att la borl straffet för all gå mol rött ljus.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig fill föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anförl för de älgärder
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

15

BUaga 1 Prop. 1986/87: 34

Utdrag ur betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet i
regeringskansliet II, Ds SB
1984:3

7 Besvär över beslut om lokala trafikföreskrifter m. m.

I betänkandet Del fortsatta delegeringsarbetet i
regeringskansliet (Ds SB 1983: 1, s. K9-K10) behandlades översiktligt frågan om
regeringens nuvarande befattning med besvär över beslut om lokala
trafikföreskrifter som har meddelats av länsstyrelsen eller av en kommun genom
dess trafiknämnd. Frägan restes om det verkligen är rationellt alt den högsia
administrativa myndighelen i landet skall belastas med prövningen av ärenden
om t. ex. körriktning, parkeringsförbud eller någon liknande reglering av trafiken
på kanske en kort vägslräcka i en glesbygdskommun. Till nackdel för
handläggningen av de slora samhällsfrågorna används varje vecka personal och
arbetstid i kommunikationsdepartementet för beredningen av mindre belydelsefulla
frågor. Därför bör besvärsgången i ärendena om lokala trafikföreskrifter läggas
om.

Huvudinriktningen i det förslag som skisserades i
betänkandet var atl trafiksäkerhelsverket, som får meddela föreskrifier om
verkställigheten m. m. av olika författningar på trafikområdet och även har till
uppgift all fungera som remissinstans i ärenden om bl. a. lokala
trafikföreskrifter, skulle kunna ersätta regeringen som sista instans i
prövningen av sådana ärenden. För alt utröna hur en sädan reglering borde ulformas
i delalj samt ocksä för alt eventuellt undersöka andra allernaliv för en
rationalisering räknades dock i betänkandet med att frågan behöver ulredas
ytterligare. Bland annat framhölls atl det bör göras en noggrann genomgång av
ett stort antal regeringsärenden om lokala Irafikföreskrifter för att kunna
bedöma närmare hur praxis ser ul. Jag har nu gjort en sädan genomgång samt
vissa andra undersökningar och lägger i del följande fram ell antal förslag om delegering,
särskilt med inrikining pä att ändra besvärsgången. Innan det sker vill jag
emellertid kort redogöra för bestämmelserna i väglrafikkungörelsen (1972: 603)
om lokala trafikföreskrifter.

Nuvarande beslämmelser

Huvudbestämmelsen finns i 147 § vägtrafikkungörelsen (VTF).
Paragrafen har följande lydelse:

Särskilda trafikregler för viss väg eller vägslräcka eller
för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter ulom
i fall som avses i 151 och 154 §§. Genom lokal trafikföreskrift får meddelas' I.
förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss
beskaffenhet

' Jfr förordningen (1979: 1082) om lokala irafikföreskrifter
i vissa fall (anm. här) 16

2.
föreskrift om körriktning Prop. 1986/87:34

3.
förbud mot
provkörning eller sådan övningskörning som avses i 72 § körkortsförordningen
(1977: 722)

4.
föreskrifl om väjningsplikt
med avvikelse frän 37 eller 38 § eller om stopplikl i vägkorsning

5.
föreskrift om väjningsplikt
eller stopplikl skall gälla i stället för bestämmelserna i 57 § försia stycket

6.
föreskrifl om färdhastighel
med avvikelse från 64 § eller med begränsning till lägre hastighet än som
följer av 65 eller 66 § eller beslul som meddelas med slöd av 65 §"

7.
förbud att slanna
eller parkera fordon

8.
föreskrifl om
stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller 71 §, 72 § 2, 5 eller 6,
73 §, 74§ 3 eller 4

9.
föreskrift som
avses i 32 § tredje stycket fordonskungörelsen (1972:595)*

10. föreskrifl med inskränkning lill
mindre bredd eller längd på fordon, fordonståg eller last än som tillätes i 107
§ eller 109 §

11. föreskrifl om axellryck, boggilryck
eller bruttovikt med avvikelse från 106 §

12. föreskrift om undantag från 118,
121 eller 122 §'

13. föreskrifl om andra särskilda ålgärder för
reglering av trafiken.

Genom lokal trafikföreskrift får vidare bestämmas att viss väg eller

vägslräcka skall anses som huvudled, motorväg eller motorlrafikled.
Utformas föreskriften så alt huvudleder kommer alt korsa varandra, skall väjningsplikt
eller stopplikl regleras särskilt i korsningen, såvida inle annal följer av 37§.

Enligl 148 § första stycket meddelas lokala
trafikföreskrifter av länsstyrelsen i de fall som avses i 147 § andra stycket
4, 5 eller 10-12 eller Iredje stycket. Länsstyrelsen meddelar ocksä lokala
trafikföreskrifter som avser transport av farligl gods eller för sådana
tävlingar som länsstyrelsen har lämnal tillstånd till enligl 105 § eller enligl
147 § andra stycket 6 i fråga om vägar som är avsedda för genomfarlstrafik (=
lydelse fr. o. m. 1.1.1984; jfr not).

Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 § andra stycket 6
avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete fär den myndighel
som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för
inskränkningen i enlighet med föreskrifier som trafiksäkerhelsverket meddelar
(148 § andra stycket).

Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första slyckel
meddelas av kommunen. Kan elt beslut av kommunen inte avvakias ulan olägenhet
ankommer det på polismyndigheten alt meddela föreskriften (148 § tredje
stycket).

- 37 och 38§§ handlar bl.a. om väjningsplikt i
vägkorsning, om användning av accelerationsfält i anslutning till huvudled samt
om väjningsplikt vid utköming frän bensinstation och liknande (anm. här) ■•
57 § f. st. handlar om färd i accelerationsfält (anm. här)

■• 1 64 § stadgas om 50 km i timmen i tättbebyggt
område samt i 65 § om bashastigheten 70 km/tim. (första stycket) och om TSV;s
möjligheter att föreskriva 90, 110 eller 130 km/tim. (andra stycket). 66§
handlar om tillåten hastighet för bussar, lastbilar och för bilar som har tillkopplade
fordon (anm. här)

' I paragraferna som nämns här ges de allmänna
förutsättningarna för att få stanna

eller parkera ett fordon (anm. här) ._

* Om utrustning för hästfordon (anm. här) ' Gäller förande
av terrängfordon pä väg (anm. här)

I 159 § VTK finns bestämmelser om vilken myndighet som
skall pröva Prop. 1986/87: 34 enskilda frågor om undanlag från VTK och från
lokala trafikföreskrifter. För närmare uppgifterom innehållet i 159 § hänvisas lill
författningstexten. Jag begränsar mig här lill alt frän I59§ i paragrafens
lydelse före den I januari 1984 återge vad som gäller beträffande undantag i
särskilda fall frän lokala trafikföreskrifter.

Frägor om undanlag för visst ändamål från lokala
trafikföreskrifter som avses i 147 § andra stycket 6 eller 12 prövas av
länsstyrelsen.'

Rör undanlaget mer än ett län prövas frågan av trafiksäkerhelsverket.
Frågor om undanlag för visst ändamål frän lokala trafikföreskrifter som avses i
147 § andra stycket 10 eller II prövas
av kommunen eller, om trafiken berör mer än en kommun inom ell län, av
länsstyrelsen eller, om den berör mer än elt län, av statens vägverk. Frågor om
undanlag för visst ändamål från andra lokala trafikföreskrifter än som avses i
147 § andra slycket 6, 10, 11 eller 12 prövas av kommunen eller om Irafiken
berör mer än en kommun inom elt län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer
än ell län, av trafiksäkerhelsverket. Frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter
som avser transport av farligl gods prövas dock av länsstyrelsen. Frågor om
undanlag för röreslehindrade från sådana beslämmelser eller lokala
trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering prövas av den kommun
inom vilken sökanden är kyrkobokförd.

Skall frågor om undanlag enligl 159§ prövas av kommunen
men kan etl beslut av kommunen inte avvaktas ulan olägenhet, ankommer del i
stället på polismyndigheten all pröva frågan.

Beslut av en polismyndighet enligt VTK får enligt 169 § försia
stycket överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Beslul av rikspolisslyrelsen,
irafiksäkerhetsverkel, vägverkel, socialstyrelsen eller länsstyrelsen får
överklagas hos regeringen genom besvär (I69§ andra slycket). Trafiksäkerhelsverket
och vägverkel får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i
fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift (169 §
tredje slyckel).

Om överklagande av en kommuns beslul enligl VTK finns föreskrifier
på annat håll, nämligen i lagen (1978:234) om. trafiknämnd. I 1 § lagen slås
först fast alt om regeringen med slöd av 2 § lagen (1975: 88) med bemyndigande
alt meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har
överlåtit ät en kommun atl meddela beslämmelser som avses i 1 § första slyckel p.
8 (= trafik på väg eller i terräng) i 1978 års lag skall denna uppgift inom
kommunen handhas av en trafiknämnd. Del heler sedan i 4§ försia och andra slyckena
angående besvärsgången atl en irafiknämnds beslul får överklagas hos
länsstyrelsen genom besvär, medan länsstyrelsens beslut får Överklagas UU
regeringen genom besvär. Vägverkel, trafik-

' Bl. a. den ändringen av 159 § har numera genomförts med
giltighet fr. o. m. den 1

januari 1984 (se SFS 1983: 114) att frägor om undantag från lokala
trafikföreskrifter

som avses i 147 § andra stycket 6, i fråga om vägar som inte är avsedda för

genomfartstrafik, prövas av kommunen i stället för av länsstyrelse. Att jag här
t. v.

uppehåller mig vid de regler som gällde före den 1 januari 1984 sammanhänger
med

att vissa av mina undersökningar om möjligheterna till delegering baserar sig
på

ärenden som regeringen avgjorde under år 1983. 18

säkerhetsverket
och polismyndighet får överklaga en trafiknämnds eller Prop. 1986/87: 34
länsstyrelses beslul i en fråga som avses i I § lagen om trafiknämnd.

Mellan 150 och 200 besvär hos regeringen 1983

Regeringen prövade under år 1983 sammanlagi mellan 150 och
160 besvär som gällde lokala trafikföreskrifter m. m. 95 av dem gällde besiämmande
av färdhastighel, 32 av dem parkeringstillstånd (-förbud) och 30 av dem andra
sådana möjliga föremål för lokala trafikföreskrifter som nämns i 147 & VTK.

Varför bör ärendena delegeras?

Om vi tillsvidare bortser från den genomfartstrafik som
sker på de slora riksvägarna i värt land är det i de allra flesta fall blolt en
kommun, ibland tvä eller flera kommuner i ell län, som berörs av de lokala
trafikföreskrifterna. Det kan med hänsyn till den utpräglat lokala-regionala
karaktären hos ärendena om sådana irafikföreskrifter ifrågasättas om inte
ärendena hell och hållel bör avgöras på del lokala respeklive regionala planel
och därefter inte kunna överklagas. Kommunen skulle alltså själv svara för
trafiken inom sina egna gränser, liksom länet skulle göra det i en siluaiion
där två eller flera kommuner inom länel berörs. Man skulle dä bl. a. få en
bättre anpassning av föreskrifterna fill de lokala (regionala) villkoren.

Del är liknande tankegångar som ligger bakom vägverkels
skrivelse den 26 mars 1984 till kommunikationsministern med bl. a. förslag om
alt i slor ulslräckning flytta beslutanderätt enligt VTK och vägmärkeslagstifiningen
från länsslyrelserna till väghållningsmyndighelerna. Trafiksäkerheisverkei är
för sin del inne på delsamma i en skrivelse lill kommunikationsministern den 6
december 1983 om ändringar i VTK - tyngdpunklen i beslutsprocessen på
vägtrafikområdet bör enligl verkels mening i alll väsenfligt ligga hos
kommunerna.

Ostridigt förhåller det sig väl också så alt alll eftersom
etl ärende besvärsvägen skjuts högre och högre upp i förvaltningeni/ärwa/- man
sig i handläggningen mer och mer från de yttre lokala (regionala) förhållanden
som egentligen 1 hög grad bör vara bestämmande för beslutets innehåll.
Trafiknämnden och länsstyrelsen saml även trafiksäkerheisverkei genom sin distrikisorganisalion
och vägverkel genom de regionala vägförvallningarna har alla ganska lätt all
hämta in upplysningar i ett ärende genom all besöka plalsen. Kommunikalionsdepartementel
har svårare all göra del. Del skulle bli för tidsödande alt resa runt. I
departementet får man i beredningsarbetet i stor utsträckning lila fill karlor,
skisser och annat skriftligt (tryckt) material.

Den administrativa hanteringen av ärenden om lokala irafikföreskrifter

står över huvud taget inle i särskUl god överensslämmelse med de slrävan

den som finns numera att decentralisera statsförvaltningen. Frägor där

lokala eller regionala iniressen väger över bör avgöras slufligt på den nivå

där de hör hemma. I del avseendet kan hänvisas lill regeringens nyligen lill

riksdagen avlämnade proposition 1983/84:125 med förslag om en försöks- 19

verksamhel där man skall pröva nya och obyråkraflska
former för samver- Prop. 1986/87: 34 kan mellan stat och kommun. Avsikten med
del förslaget är just atl skapa bättre betingelser för kommunerna att anpassa
sina beslul och ålgärder fill lokala fömtsättningar och behov. Genom att medge
obegränsad besvärs-rätt upp till högre myndigheter och i sista hand till
regeringen kan del bli så all den myndighel som slufligt prövar en fråga slår hell
eller delvis vid sidan om de för ärendets bedömning kanske mycket belydelsefulla
lokala eller regionala förhållandena.

I detta sammanhang skall också erinras om prop.
1983/84:120 om regeringens befattning med besvärsärenden. I den föreslår
regeringen riksdagen all godkänna vissa riktlinjer för en översyn av reglerna
om rält atl överklaga ärenden Ull regeringen och för utformningen av
besvärsreglerna i nya ärendegrupper. Huvudinriktningen i proposilionen är att
regeringen normalt inte skall vara besvärsinslans annat än när del behövs en polilisk
slyrning av praxis. I sädana fall dä besvärsprövningens huvudsakliga funktion
är att tillgodose ett rällsskyddsbehov bör prövningen normalt läggas på
regeringen bara om det inle gär atl ordna en tillräckligt kvalificerad
besvärsprövning på lägre nivå. Regeringen bör alltså enligt propositionsförslaget
i möjligaste mån befrias från besvärsärenden där en politisk slyrning inte är
nödvändig eller önskvärd.

Av de alternativa rekommendationer som finns i proposilionen
för alt nå en begränsning av regeringsbesvären skall här i sammandrag återges
följande.

•
I ärenden som enligl
gällande föreskrifier kan prövas i två eller flera instanser under
regeringsnivån kan man helt enkell ta bort möjlighelen alt överklaga UU
regeringen. Undantag från det skall bara få göras när det föreligger särskilda
skäl, t. ex. att del behövs en polilisk styrning av praxis, all del i vissa
ärenden finns elt slarki inlresse av en för hela landet likformig praxis som
inte kan tillgodoses på ett smidigare säll än att regeringen fullgör uppgiflen
som högsta besvärsinslans (se prop. s. 17).

•
I ärenden som
regeringen för närvarande prövar som andra instans och som av hänsyn till
rättssäkerheten behöver kunna överklagas också i fortsättningen bör
beslutanderätten i första insians om möjligl flyttas ner så alt man skapar uirymme
för en besvärsprövning under regeringsnivån. Samtidigt bör man enligl tvåinstansprincipen
skära av rätten att fullfölja talan lill regeringen, om inle särskilda skäl lalar
mol det (s. 19).

•
I den mån rälien
atl fullfölja talan lill regeringen inte kan skäras av ulan vidare eller genom
all beslutanderätten flyttas ner, bör man enligl propositionen utnyttja de möjligheier
som finns atl låta centrala myndigheler under regeringen överta regeringens uppgifl
som högsia insians (s. 20). Bland annal bör de centrala myndigheterna i ökad
utsträckning fä fill uppgift alt pröva besvär över länsstyrelsebeslul. När så
sker, bör man i regel samtidigt skära av rätten att överklaga de beslul som den
cenirala myndighelen fattar som besvärsinstans (s. 20).

De cenirala myndigheterna bör dock inle pröva besvär över
länssty

relsebeslut i ärenden där det typiskt selt krävs en avvägning mellan olika

intressen som förelräds av skilda centrala myndigheter (s. 20). 20

I proposilionen om
regeringens befattning med besvärsärenderl disku- Prop. 1986/87: 34 leras
även ingående (s. 25 ff) frågan huruvida överlämnande av ärenden Ull regeringen
kan vara etl alternativ till besvärsprövning. 1 propositionen föreslås i delta
avseende följande.

• I
ärenden där det är önskvärt all regeringen som politiskt organ slyr

andra myndighelers praxis bör man med vissa i proposilionen särskilt

angivna undantag - i ökad utsträckning låta föreskrifter om överiäm

nande av särskilt viktiga ärenden lill regeringens prövning ersälta rälien

att överklaga till regeringen. Överiämnande av särskilt viktiga ärenden

bör enligl proposifionen också under vissa förutsättningar användas i

slället för besvärsprövning när del från rättvisesynpunkt är önskvärt alt

t. ex. olika länsstyrelsers praxis skall bli likforrtiig eller när regeringen i

exceptionella fall mäste kunna dispensera från praxis. En fömlsätlning

bör normall vara atl man i de ärertden som slahnar under regeringsnivån

har möjlighet atl få sin sak prövad i två instanser.

Proposilionen
har numera prövals av riksdagen (KU 1983/84:23, rskr 250). Beslutet innebär all
de i proposilionen förordade riktlinjerna för en översyn av besvärsfrägorna har
godkänts av riksdagen under vissa förutsättningar, sammanhängande främst med
kraven på atl den enskildes rättssäkerhet tillgodoses vid översynen och alt
riksdagen i någon form underrättas om resultatet av arbelet.

Del
skall tilläggas all i promemorian "Färre besvärsärenden hos regeringen"
(Ds Ju 1982: 14) som läg lill grund för prop. 1983/84: 120 ifrågasätts (s. 69)
om det finns skäl atl behålla möjlighelen alt fullfölja talan fill regeringen i
bl. a. vissa frågor om lokala irafikföreskrifter och om dispens frän sädana
föreskrifter. Härvid borde enligt promemorian samtidigt övervägas (s. 73) om irafiksäkerhetsverkel
kari pröva vissa besvär i frågor om lokala trafikföreskrifter.

Några
myndigheter log under remissbehandlingen av promemorian särskilt upp frågan om
att slopa besvärsrätten till regeringen i ärenden om lokala trafikföreskrifter
och några andra ärenden på trafikområdet. I den delen förekom följande.

•
Länsstyrelsen 1 Kopparbergs län
anför att nägon yllerligare besvärsinstans utöver länsstyrelsen inle torde
behövas i fräga om en Irafiknämnds lokala trafikföreskrifter, eflersom dylika
föreskrifter är av utpräglat lokal karaktär. Beträffande sådana lokala
trafikföreskrifter som ulfärdas av länsstyrelsen kan del enligl länsstyrelsens
mening vara en lämplig besvärsordning all besvären prövas av trafiksäkerhelsverket
med möjlighel för verket atl underställa visst besvärsärende regeringens prövning.

•
Länsstyrelsen i Jönköpings län lillstyrker
beiräffande frågor som länsstyrelsen beslular om i försia insians att trafiksäkerhelsverket
överiar regeringens uppgifl all pröva frågor om lokala trafikföreskrifter och
om undanlag frän sådana föreskrifter och även andra föreskrifter på vägtrafikområdet.

•
Vägverkel erinrar i sitt yllrande
om alt verkel med stöd av VTK prövar ell mycket slort anlal framställningar om
dispens från bestämmelsen om

lunga,
breda eller länga fordon eller fordonskombinalioner. Det kan 21

ifrågasättas
om det finns något behov av besvärsmöjlighel i dessa aren- Prop. 1986/87: 34 den.
Dels uppkommer ofta fråga om dispens sä kort tid före transporten atl del inle
ges lid för överklagande, dels avgör endast fakiiska förhållanden såsom vägens
bredd och bärighet om dispens skall medges. Som exempel pä ärenden som över
huvud tagel inte bör fä överklagas nämner trafiksäkerhelsverket beslut om vissa
lokala trafikföreskrifter. Ämbetsverket uttalar i det sammanhangei följande. •
Sådana beslul borde, vad del gäller vägar som inle är avsedda för genomfartslrafik,
kunna meddelas av trafiknämnd i stället för av länsstyrelse eflersom de måste
ses som belydelsefulla för den kommunala samhällsplaneringen och därmed en
kommunal angelägenhel. Nämnas kan all försöksverksamhel med rätl för kommuner
all besluta om hastighetsbegränsning i områden utan genomfarlstrafik inte
visat några nackdelar från beslulssynpunkt och resulterat i en
författningsändring som träder i kraft den 1 januari 1984. En ordning med
lämplighetsprövning av dessa beslut hos statlig myndighel eller regeringen
överensstämmer inte med vad som vanligen gäller kommunalpolitiska beslut. De
borde därför inte vara överklagbara ulan bara kunna prövas i den kommunalrälisliga
ordningen.

Förslaget
att beträffande vissa lokala trafikföreskrifter gå över till någon form av
kommunalbesvär upprepar trafiksäkerhelsverket och ulvecklar närmare i en
skrivelse lill kommunikationsministern den 6 december 1983 om ändring av väglrafikkungörelsen.
Del heler i skrivelsen bl. a. följande:

Trafiknämndsbeslul
är i sak kommunalpolitiska beslul inom ramen för och med slöd av gällande slalliga
regler. Detta talar för möjlighel till kommunalbesvär men inte för
förvaltningsbesvär. Överprövning av domstol eller myndighet/statlig myndighet
anses i vårt konstitutionella system i allmänhel som främmande i sådana
sammanhang.

Den
allmänna erfarenhelen av trafiknämndsreformen är klarl posiliv -inle minst när
del gäller alt bedöma lokala förhållanden och att göra värderingar av
trafikfrågor från samhällssynpunkt. Nuvarande besvärsregler har dessulom medförl
en administrativt omständlig och kostsam procedur, varför också
rationaliserings- och besparingsinlressen talar för en förändring.

Del
inlresse alt minska anlalel besvärsärenden hos regeringen som kommer lill utiryck
bl.a. i en promemoria från arbelsgrupp i regeringskansliel (Ds Ju 1982: 14)
kan också åberopas som stöd för den föreslagna förändringen. Della gäller
särskilt om tillämpningen av den s. k. tvåinstansprincipen skulle innebära atl
länsstyrelse eller annan statlig myndighel skulle bli sisla instans för pröving
av ifrågavarande kommunalpolitiska beslul.

Förändringen
bör ske genom ändring av 4§ i lagen om Irafiknämnder och följdändringar i VTK.

På
många håll hävdas alllsä uppfattningen all regeringens befallning i

sisla instans med ärenden om lokala traflkföreskrifter bör upphöra. Del

gäller för övrigl inle bara i frågor om undantag i särskilda fall från lokala

trafikföreskrifter ulan även i frägor om uifärdande av dylika föreskrifier.

Vad regeringen måste ha kvar i framliden av ärendena om lokala trafik- _»

föreskrifier är de frågor som prövas i första instans pä
central nivå närmast Prop. 1986/87: 34 under regeringen. Man kan också diskulera
om det skall behöva finnas en möjlighel all överlämna lill regeringens prövning
frågor som bedöms ha principiell, prejudicerande och liknande karaklär. Till
denna fråga åler-koms senare.

Innan jag konkretiserar de olika delegeringsförslagen bör
framhållas att jag i och för sig har förståelse för vad Irafiksäkerhetsverket
säger om atl ärendenas ulpräglal lokala karaklär talar till förmån för en
övergång frän förvaliningsbesvär till kommunalbesvär. Den frågan kommer dock inle
alt tas upp närmare här. Den faller i viss män utanför ramen för detla betänkande.
Mina förslag bygger på den nuvarande ordningen med förvaltningsbesvär och
innebär i huvudsak att rätten att klaga i den formen finns kvar på de lägre
nivåerna men sedan begränsas så all man i princip inte skall kunna gå ända upp
till regeringen. I sammandrag ser del ul på följande vis.

Huvudinriktningen hos förslagen

I största möjliga utsträckning bör beslutanderätt i första
insians i ärenden gällande lokala Irafikförekrifler flyttas från länsstyrelsen iiU
Irafiknämnden, i den mån inle vägförvaltningen kommer i fråga. Till
trafiknämnden har nyligen kunnal flyttas frågor om hastighetsbegränsningar på
vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik. Del går säkert a» ta ytteriigare
steg i samma riklning. Exempelvis bör det inte vara omöjligt all delegera några
av de frågor som avses i 147 § andra slycket 10-12. Jag förordar all spörsmålet
om beslutanderättens fördelning mellan länsstyrelsen och trafiknämnden (vägförvaltningen)
tas upp mera i detalj av kommunikationsdepartementet i samband med den
genomgång av VTK som trafiksäkerhetsverkets skrivelse lill
kommunikationsdepartementet i december 1983 och vägverkets skrivelse till samma
departement i mars 1984 saml förslagen i detta betänkande kan ge anledning lill.

Av de olika allernaliv som sedan övervägts för att så
långt som möjligt befria regeringen från att ta befattning med enskilda ärenden
om lokala trafikföreskrifter harjag stannat för alt huvudinriktningen av
besvärsgången bör vara följande. Alla ärenden där trafiknämnden beslutar i
första instans skall liksom sker för närvarande få överklagas till
länsstyrelsen men inte få överklagas vidare därifrån till något annat organ. I
de ärenden om lokala trafikföreskrifter som skall prövas av länsstyrelsen i
första instans bordel finnas besvärsrätt upp till irafiksäkerhetsverkel. I
förekommande fall lill vägverkel. Därefler skall det emellerlid vara slopp.
Ett beslut i första insians av trafiksäkerhelsverket eller vägverkel skall däremot
på samma sätt som gäller nu få överklagas till regerirtgen.

Avsleg frän en på detla sätt utformad grundmodell för
besvär i ärenden

om lokala trafikföreskrifter kan det finnas fog för i vissa ärenden om

färdhastighet och i sådana ärenden om stannande eller parkering som

gäller rörelsehindrade personer. Angående ärenden om färdhastighet bör

erinras om all del är med tillämpning först fr. o. m. den 1 januari 1984 som

regeringen har lämnat i uppdrag ät kommunerna all pröva frågor om 23

färdhastighet
pä vägar som inle har genomfartslrafik. I avvaktan på all vi Prop. 1986/87:
34 får erfarenheler av den nya instansordningen bör gälla atl ell beslul om färdhastighel
som meddelats av kommunen skall kunna överklagas inle bara lill länsstyrelsen
ulan även kunna föras vidare besvärsvägen därifrån lill Irafiksäkerhetsverkel. Sedari
skall del emellerlid vara stopp.

När det gäller frågor om undantag för rörelsehindrade från
sådana bestämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande eller
parkering bör erinras om att frågorna med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1984
prövas med underiag av en ny paragraf i VTK, nämligen I59a§. Den nya paragrafen
som har kompletterats med förordningsmotiv innehåller bl. a. vissa förtydliganden
i den hittillsvarande regleringen av rörelsehindrade personers möjligheter att
få extra parkeringslillslånd. På de skäl somjag anför i det särskilda avsnittel
om stannande eller parkering (avsnitt 2.1), föreslår jag all sådana ärenden
skall kunna överklagas från kommunen lill länsstyrelsen och sedan vidare till Irafiksäkerhetsverkel.
Jag förordar därjämte att om Irafiksäkerhetsverkel finner alt en fråga som har
förts dit besvärsvägen är av prejudicerande arl eller annars har principiell räckvidd,
så bör ämbetsverket överlämna ärendel till regeringens prövning.

I övrigl bör när det gäller de lokala Irafikföreskriflerna
eftersträvas lösningar som nära ansluier UU tvåinstansprincipen i 1984 års
riksdagsbeslut i anledning av proposilionen om regeringens befattning med
besvärsärenden. Jag har övervägl om det i något annal fall än beträffande de
rörelsehindrades parkeringstillstånd kan finnas behov av att kompletlera
besvärsgängen med ett överlämnandeinstitul av innebörd alt när länsstyrelsen
eller trafiksäkerheisverkei har atl pröva elt ärende i sista instans skall det
som etl alternativ till atl besluta finnas en möjlighet för myndigheten alt
med egel yltrande överlämna ärendel lill närmast högre myndighet, dvs. respeklive
trafiksäkerhetsverket och regeringen. Etl överlämnande skulle få ske om ärendel
hade principiell räckvidd eller eljest stor betydelse. I propositionen pekas visseriigen
i detla sammanhang (se s. 25 ff) framför alll på den situationen att det är
önskvärt all regeringen som politiskt organ slyr andra myndighelers praxis. Det
heler emellertid också att överiämnande av särskilt viktiga ärenden under vissa
förutsättningar bör användas i stället för besvärsprövning när del från
rättvisesynpunkt är önskvärt alt l.ex. olika länsstyrelsers praxis skall bli
likformig eller när regeringen i exceptionella fall måsle kunna dispensera från
praxis.

Ulom de i viss mån speciella motiv som är för handen när
del gäller de rörelsehindrades parkeringstillstånd harjag emellertid inte
ansett alt det i ärenden om undantag från lokala trafikföreskrifter finns behov
av elt överiämnandeinslilul. När det gäller exempelvis det uttalade kravet på
likformighet mellan länsstyrelserna bör erinras om att trafiksäkerhelsverket
enligt 162 § VTK har bemyndiganden att utfärda föreskrifter i anslulning till
bestämmelserna i VTK. Dylika föreskrifter las in i trafiksäkerhetsverkets
författningssamling (se l.ex. TSVFS 1979:24, 1980:51 och 1983:53).

Del skall lilläggas all i den omfattning som mina förslag
om begränsning

ar i besvärsräiien på trafikområdet i samband med etl evenluelll genomfö

rande byggs på med överiämnandemöjligheler måsie 169 § tredje slyckel

anpassas lill
del. En sådan besvärsräll för Irafiksäkerhetsverkel och väg- Prop.
1986/87: 34

verket som
del lalas om i del slycket låter sig nämligen knappast förenas

med ell överiämnandeinslilul
(jfr prop. 1983/84: 120, s. 25 fO. Annars är

del
framför allt 148 och 159 §§ VTK saml 1978 års lag om trafiknämnd som

måste
ändras om besvärsgången skall läggas om på del sätt jag har antytt

här och
kommer att föreslå i de tre följande avsnitten 1.1-1.3.

För att se hur en dylik besvärsordning skulle komma all
gestalta sig i prakliken har jag inventerat de mellan 150 och 160 ärenden om
lokala trafikföreskrifter som regeringen prövade under år 1983. Resultatet av
inventeringen redovisas härefter i tre särskilda avsnitt, vari avsnitt under
sin rubrik.

7.1 Ärendena om bestämmande av färdhastighet

De allmänna bestämmelserna om färdhastighel finns i 64-68 §§
VTK. Som antytts i ingressen är 64-66 §§ VTK de paragrafer som länsstyrelsen
eller kommun får medge avvikelser ifrän genom lokala trafikföreskrifter.

Enligl 64 § VTK får ell fordons hastighet inte överstiga
50 kilomeier i limmen inom tätbebyggt område. I 65 § föreskrivs atl utom
tätbebyggt omräde får ett fordon inle föras med högre hastighet än 70 kilometer
i limmen (bashaslighet), om inte Irafiksäkerhetsverkel beslutar annat (90, 110
eller 130 km/fim). I 66 § regleras den fillåtna färdhastigheten under särskilda
förhållanden för bussar och lastbilar saml för bilar som har tillkopplade
fordon.

I fem av de 95 ärenden om färdhastighel som fördes upp
till regeringen under är 1983 hade besvären kommii in lill kommunikalionsdepartementel
för senl. De sakbehandlades därför inle av regeringen, Av övriga 91 ärenden
biföll regeringen besvären i 14 fall och avslog dem i 76. När besvären prövades
av regeringen förelåg i näslan alla ärenden yttranden från den myndighet som enligl
148 § försia stycket normall prövar frågor om hastighetsbegränsningar, dvs.
länsstyrelsen', samt från trafiksäkerhelsverket ävensom från kommunens trafiknämnd
(kommunstyrelsen, ira-fiksäkerhelsnämnden, gatunämnden etc).

I 12 av de 14 bifallsbesluten hänvisade regeringen som
motivering för silt ställningstagande lill vad trafiksäkerhelsverket anförl i ärendel.
I de två andra bifallsbeslulen hävisades till "rådande trafikförhållanden
på platsen". 1 dessa senare ärenden hade trafiksäkerhelsverket i sina
yttranden föreslagit andra ehuru inte så längigående trafiksäkerhetsfrämjande ålgärder
som alt begränsa hastigheten. I del ena fallel hade ursprungligen yrkats
sänkning från 50 km/tim. till 30 km/tim. och i del andra fallet från 70 km/tim.
till 50 km/tim.

När det gäller de 76 avslagsbesluien uttalade regeringen i
52 av besluten atl den inte fann skäl atl frångå länsstyrelsens bedömning j
ärendena och i

' Som nämnts förut gäller att ändringen av 148 § första
stycket och 159§ VTK,

varigenom kommunen och inte länsstyrelsen i framtiden prövar frägor om färdhas

tighet på vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik, trädde i kraft den 1
januari

1984 (se SFS 1983: 114). Under hela år 1983 var alltså länsstyrelsen
huvudbesluts-

myndighet i sådana frågor om färdhastighet som avses i 147 § andra stycket 6. 25

elt av besluten atl den inte fann skäl all ändra de
hastighetsbegränsningar Prop. 1986/87: 34 som redan gällde på platsen. 1 övriga
23 ärenden hänvisade regeringen i sina beslul till vad trafiksäkerhelsverket
anfört i ärendet. Hänvisningen i dessa fall till irafiksäkerhetsverket i
stället för till länsstyrelsen torde sammanhänga med att verket genom sitl
yttrande tillfört frågan något nytl moment som regeringen ansåg vara
betydelsefullt för den slutliga bedömningen av ärendet. Skillnaderna i skrivning
skall alltså inle tolkas på del sättet atl trafiksäkerhelsverket och
länsstyrelsen hafl skilda uppfattningar i huvudfrågan och all regeringen sedan
anslutit sig lill endera myndighelens bedömning. Sammantaget gäller i stället atl
länsstyrelsen och trafiksäkerhelsverket synes ha varit ense i huvudfrågan i
praktiskt laget samtliga de ärenden om hastighetsbegränsning som regeringen sakprövade
under år 1983 och därvid avslog.

Förslag

Det finns ingenting i resultaten frän min inventering av
1983 ärs regeringsärenden om lokala trafikföreskrifter m. m. gällande
färdhastighet som motsäger alt besvärsgången i sädana ärenden kan läggas om i
rationaliseringssyfte pä det sätt som jag har föreslagil förut (s. 11 fO. Jag
förordar alltså beiräffande sådana ärenden som det lalas om i 147 § andra slycket
6 VTK den omläggningen av beslutsordningen, atl irafiksäkerhetsverket skall
vara sisla insians i frågor som pä förstainslansnivä prövas av antingen
kommunen eller länsstyrelsen. I elt ärende som kommer lill trafiksäkerhelsverket
besvärsvägen skall det alltså inte finnas klagorätt upp lill regeringen. Däremoi
skall ell beslut av irafiksäkerhetsverket i en fråga som verket prövar på förstainslansnivä
pä samma sätl som nu få överklagas lill regeringen (65 § VTK).

7.2 Ärendena om parkeringsförbud och parkeringstillstånd
samt förbud att stanna m. m.

De allmänna bestämmelserna om stannande eller parkering av
fordon finns i 69-77 §§ VTK. Genom en lokal trafikföreskrift får meddelas dels
förbud att stanna eller parkera fordon (147 § andra slycket 7), dels föreskrifl
om stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller 71 §, 72§ 2, 5 eller 6
samt 73 § eller 74 § 3 eller 4 (147 § andra stycket 8)'.

För väghållnings- och utryckningsfordon saml fordon som
används för transport av sjuka eller rörelsehindrade gäller särskilda
undantagsregler, nämligen 156 § VTK. Paragrafens lydelse intill den I JuU 1984
var följande (ang. de nya föreskrifterna, se s. 21).

Fordon som används av polisen vid trafikövervakning eller
som stoppas vid sådan övervakning får stannas eller parkeras utan hinder av
förbud som har meddelals genom lokal trafikföreskrift. Detsamma gäller i fråga
om fordon, som används

' I prop. 1984/85: 14 har regeringen under hösten 1984
föreslagit nya regler om

boende- och nyttoparkering. Propositionen har ännu i mitten av november 1984
inte

behandlats slutligt av riksdagen. Det har därför inte varit möjligt att i detta
betän

kande ta hänsyn till en ev. ny lagstiftning på detta område. 26

1.
i Irafikövervakning
som avses i lagen (1964: 321) om kommunal trafik- Prop. 1986/87: 34
övervakning,

2.
av polis- eller
lullpersonal i tjänsteutövning,

3.
för transport
av sjuka eller rörelsehindrade personer,

4.
i väghållningsarbele
eller liknande arbete på eller vid vägen,

5.
av slallig
brandkär eller kommunal brandstyrka vid räddningstjänst. Undantag enligl 1-5
gäller endasl om omständigheterna kräver del och

särskild försiktighet iaktlas.

En lokal trafikföreskrift om parkering eller stannande som
utfärdas med stöd av 147 § andra stycket 7 eller 8 meddelas av kommunen. Det
framgår av 148 § försia och tredje slyckena VTK.

I 159 § Iredje stycket finns bestämmelser om vilken myndighel
som skall besluta i frägor om undantag för visst ändamål från lokala trafikföreskrifter.
Är del fråga om sådana lokala trafikföreskrifter som avses i 147 § andra
stycket 7 och 8 utövas beslutanderätten av kommunen eller, om frägan berör mer
än en kommun inom elt län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ell län,
av trafiksäkerhelsverket. Frägor om undantag från lokala trafikföreskrifter som
avser transport av farligl gods prövas dock av länsstyrelsen. Frägor om
undanlag för rörelsehindrade från bl. a. trafikföreskrifter som avser stannande
eller parkering prövas av den kommun inom vilken sökanden är kyrkobokförd.

Det skall tilläggas att del enligl förordningen (SFS
1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall finns ett bemyndigande för
länsstyrelsen alt ulan hinder av i övrigt gällande beslämmelser besluta om
lokala trafikföreskrifter som innebär att fordonstrafik helt eller delvis
förbjuds på vissa vägar eller inom vissa områden. Förordningen och bemyndigandel
gäller om del är särskilt svära väderleksförhållanden eller liknande
omständigheter. Frågor om undanlag från sådana lokala trafikföreskrifter som
avses här prövas av länsstyrelsen.

Regeringen prövade under år 1983 sammanlagi 36 besvär över
beslut av länsstyrelsen i fråga om lokala trafikföreskrifter gällande parkering
av fordon (parkeringstillstånd, förbud alt parkera, lidsbegränsad parkering
etc).

Regeringen biföll besvären helt eller delvis i 14 av de 36
ärendena och avslog besvären i 22 av dem. Tvä av de 14 ärendena som bifölls
(3/2 nr 30 och 8/9 nr 16) avvek i sak rätl mycket från de övriga och las inle
upp närmare här. Del ena av dem gällde ett krav på förekomsten i lokala
trafikföreskrifter av uppgifter om datumparkering och det andra generelll parkeringsfillsländ
i Stockholm för bilar lillhörande Stockholms läns landsling,
narkomanvårdskliniken vid Sabbatsbergs sjukhus.

Av återstående 12 bifallsärenden hade 11 samband med
rörelsehindrade personers möjligheter alt parkera och slanna saml elt samband
med framkomligheten och trafiksäkerheten i ett villaområde. Ärendena fördelade
sig enligt följande. • I tre av ärendena om parkeringstillstånd för
rörelsehindrade personer

var del fråga om tolkningen av innehållet i dåvarande 156
§ försia

slycket 3 VTK. Länsstyrelsen hade i vart och ett av ire
ärenden avslagil

klagandens hemställan om parkeringstillstånd med
hänvisning till att 27

denne
hade möjligheter alt parkera 'fritt" med stöd av 156§ VTK. I ell Prop.
1986/87: 34 av ärendena uttalas i regeringsbeslutet att del trots förekomsten
av 156 § VTK kan finnas skäl att utfärda särskilt parkeringstillstånd avseende transporler
av rörelsehindrade, särskilt när del gäller ell beslående behov av alt parkera fordonel
utan hinder av eljest gällande beslämmelser. I elt av de två övriga ärendena
med anknylning fill |56§ VTK framhåller trafiksäkerhetsverket i sitt yttrande,
all "klaganden är beroende av hjälp vid förflyttning ulanför fordonel"
samt att del under sådana omständigheter är "tveksamt om 156 § VTK täcker
de uppsläll-ningsbehov som kan bli aktuella". I del iredje ärendet anför
ämbetsverket bl. a. att "för rörelsehindrad som själv för sitt fordon
måste hänsyn tas lill i vilken omfallning rörelsehindrel begränsar
förflyttningen utanför fordonet" samt atl "för den som inte själv
för fordon bör, förutom förmågan att själv förflytta sig ulanför fordonet, behovel
av hjälp av annan person - föraren - beaktas". Ämbetsverket tillägger all
klaganden synes vara i behov av hjälp vjd förflyttning utanför fordonel.
Därför bör enligt verkels bedömning ett parkeringslillslånd kunna meddelas. I
sju av de övriga bifallsärendena som gällde särskilt parkeringslillslånd för
rörelsehindrade utgjordes den gemensamma nämnaren av atl klaganden i besvärsärendet
hos regeringen kommit in med ell (nyft) läkarintyg som på etl annat sätt än
tidigare i ärendet ingivet material styrkte behovet av ett särskilt parkeringslillslånd.
Det innebär atl det i vart och elt av dessa sju ärenden kom in i sisla insians
en ny omständighet som föranledde regeringen att ändra länsstyrelsens avslägsbeslut.

Elt
annat ärende avseende parkeringslillslånd för rörelsehindrade syr

nes ha bifallits av regeringen närmast som en form av nåd. I ärendel är

nämligen oslridigi atl det rörelsehinder som klaganden hänvisar lill i

första hand gör sig gällande i samband med bärande av gods. Då brukar

inte särskilt parkeringstillstånd medges. Trafiknämnden avslår också

sökandens hemställan. Delsamma gör länsstyrelsen. I besvärsskrivelsen

till regeringen vitsorda att klagandens svärigheter alt förflytta sig i

första hand föreligger i ambapjj med bärande av gods. Men det pekas

samlidigt på att klaganden i sitt arbete har myckel tunga bördor (lunga

volymer, kataloger och annat tungt material) alt bära från bilen. Och det

är svärl atl hilta parkeringsplatser i närheten. Del heler sedan i be-

svärsskriflen, som är uppsatt av klagandens rättsliga biträde, bl. a. föl

jande. "Skulle Andersson därför kunna få del av honom sökta parke-

ringstillslänclel, skulle dett innebära en myckel stor uppmuntran för

honom i hans försök alt återgå till etl normalt arbele efler de oerhört

omfattande kroppsliga skador som han ådrog sig vid trafikolyckan. Jag

är mecjveten om alt kriterierna för parkeringstillstånd för rörelsehindra

de främst skall vara av sådant slag all de förulsäller ett underlättande för

personer som har betydande svårigheter att klara sina förflyttningar

utanför fordonet. För Anderssons del skulle del emellertid vara av en

avgörande psykologisk belyjielse om han kunde av samhället få del slöd

och den uppmuntran som ett parkeringstillstånd skyHe kunna innebära

för honom. Han skulle känna atl hans ambitioner besvarades av samhäl

let och detta genom ea tåmligen bejgränsad insat. Andersson anser atl 28

omtanken om en svårt sargad människa måste väga lyngre än
den Prop. 1986/87: 34 säkerligen ringa risk för prejudicat som ett bifall till
hans framställan eventuellt skulle kunna medföra."

Trafiksäkerhetsverket säger i sitt yttrande att med hänsyn
till konsekvenserna bör stor restriktivitet iaktlas vid utfärdande av
rikstäckande parkeringstillstånd för rörelsehindrade av sådanl skäl (= svårigheler
att förflytta sig med tunga böcker) som anförs i ärendel. Della gäller speciellt,
tillägger ämbetsverket, i samband med yrkesutövning; många kan åberopa samma
skäl som här. Traflksäkerhetsverket avstyrker därför bifall till besvären. Även
länsstyrelsen avstyrker i ett av departementet infordrat yttrande. Men
regeringen bifaller alltså besvären. • I del sisla av bifallsärendena om
parkering är huvudfrågan om del skall vara parkeringsförbud under dagtid på tre
galor inom elt villaområde. Trafiknämnden har belagt galorna med
parkeringsförbud. Några enskilda personer begär upphävande av det. Ansökningen
avslås av trafik-nämnden. Länsstyrelsen upphäver efler besvär Irafiknämndens
beslut. Frågan förs av trafiknämnden vidare lill regeringen. Kommunikaiiönsdepariemeniei
hör trafiksäkerhelsverket. Verkel ansluter sig till trafiknämndens uppfattning
atl del bör vara parkeringsförbud dagtid på de tre gatorna i villaområdet och
tillägger alt "del skall finnas slarka skäl ätt frångå en bedömning som gjorls
av en kommun, då det kan anses ätt kommunen har den lolala överblicken av parkeringssitualionen
och sannolikt en plan eller molsvarande målsättning för hur parkering av fordon
skall ske". I fråga om parkeringsförbudet pä de tre galorna följer
regeringen irafiknämndens beslul.

I sammanlagt 25 av ärendena om parkering m. m. avslog
regeringen de besvär som anförts över länsstyrelsens beslut. Sex av ärendena
var i sak särpräglade. Två av dessa gällde sålunda s. k. nyltoparkeringslillslånd
och tre av dem s. k. boendeparkeringstillständ (pågående försöksverksamheter i
Stockholms kommun). Besvär över Irafiknämndens beslul i de två ärendena om nytloparkeringstillslånd
hade dessutom kommii in till länsstyrelsen för sent. Länsstyrelsen tog därför
inte upp besvären till prövning. Över del anfördes klagomål lill regeringen,
som emellertid blankt avslog besvären. I de tre ärendena om boendeparkeringstillständ
fann regeringen inte i något fall anledning att frångå irafiknämndens och
länsstyrelsens bedömningar. Ytterligare ett av avslagsärendena skilde sig i
sak belydligl frän de övriga, nämligen i så måtto att del avsäg en ansökan om flyitning
av busshållplats på grund av bullerstörningar. Regeringen gick i detta ärende
på samma linje som tidigare Irafiknämnden och länsstyrelsen samt irafiksäkerhetsverkel
i silt yltrande.

I de övriga 19 avslagsärendena utom ett hade länsstyrelsen
i sitt beslut

gäll på samma linje i sakfrågan som kommunens trafiknämnd. Regeringen i

sin tur gick i alla 19 ärendena på samma linje i sakfrågan som länsstyrelsen.

Trafiksäkerhelsverket hade hörts i ungefär halva antalel av de ärenden

som vi talar om nu. I del maierial somjag har studerat i första hand (i della

fall regeringens och länsstyrelsens beslul) finns det ingenting som tyder på

alt Irafiksäkerhetsverket i någol av de ärenden som verkel yttrat sig över

skulle ha hafl en annan uppfattning i huvudfrågan än den regeringen kom 29

fram till.
Angående ändamålen med ansökningarna skall här korl nämnas Prop. 1986/87:
34 följande.

I 6 av de 19 avslagsärenden som vi talar om nu var det
fråga om parkeringstillstånd eller parkeringsförbud för all underlätta (främja)
elt företags eller en enskild persons yrkesverksamhel trafikskola, läkare,
sjukgymnast, tolk, slämningsman, lastning och lossning av kylmateriel. Två av
ärendena gällde fri (friare) parkering på gata för att främja affärsverksamhet
längs galan (kundbortfall om det är för mycket längtidsparke-rade bilar). I 5
av ärendena var del fråga om särskilt parkeringslillslånd på grund av
rörelsehinder och i 4 av dem om parkeringsförbud (avkortad lid för parkering)
för att främja väghållningen eller genomfartslrafiken. 1 ett ärende hade
sökanden begärt parkeringstillstånd på galan i ett villaområde med hänvisning
till atl han saknade garage i sin villa och även möjligheter att parkera på den
egna lomlen. I del sista av nu behandlade avslagsärenden - vilket var i viss
mån arlskilt frän de övriga — hade sökanden som var en juridisk person begäri
upphävande av en för tunga fordon medgiven rält atl under vissa förutsättningar
parkera på Tegeluddsvägen i Stockholm.

Innan jag går in på hur besvärsprocessen bör se ul i
framliden i ärenden om lokala irafikföreskrifter som gäller stannande eller
parkering bör erinras om följande. Frågor om undanlag för rörelsehindrade från
lokala trafikjöre skrift er som avser stannande eller parkering prövas med
giltighet fr. o. m. den 1 juli 1984 enligl föreskrifier som delvis är nya,
delvis hämtade från I56§ VTK och sammanförda i en ny 159a§ VTK (senaste lydelse
av 159a § se SFS 1984: 78). Om undantaget skall gälla generellt för en person
prövas frågan enligl första stycket p. 1 i den nya paragrafen av den kommun där
sökanden är kyrkobokförd eller, om sökanden inte är kyrkobokförd i riket, där
han vistas. Om undantaget skall gälla för etl visst ändamål prövas frågan enligl
första stycket p. 2 i den nya paragrafen av kommunen eller, om undantaget berör
mer än en kommun inom ett län, av länsstyrelsen i någol av de län som berörs. Åven
utan elt medgivande som sagts nu får enligl 159a§ andra stycket ett fordon
stannas och parkeras utan hinder av förbud som har meddelals genom lokala
trafikföreskrifter närdet används för transporter av sjuka och rörelsehindrade.
Della undantag gäller dock endasl om omständigheterna kräver det och särskild
försiktighet iakttas.

1 anslutning till 159a§ har regeringen den 9 februari 1984
utfärdat förordningsmotiv 1984:4. Där finns angivet närmare under vilka förulsältningar
undanlag som sägs i paragrafen kan medges.

Förslag

I princip bör i ärendena om lokala irafikföreskrifter
avseende stannande

eller parkering kunna gälla en slrikl Ivåinsiansordning enligl riksdagens

beslul i anledning av prop. 1983/84: 120. Del innebär atl när Irafiknämnden

beslular i försia instans skall det finnas besvärsrätt upp till länsstyrelsen

men sedan vara stopp. På motsvarande sätl bör gälla all när länsstyrelsen

beslutar i första instans skall del finnas besvärsräll upp till
trafiksäkerhets- 30

verkel men sedan vara slopp.
I ärenden som Irafiksäkerhetsverket prövar i Prop. 1986/87: 34 första
instans skall det på vanligt sätt gå alt klaga upp till regeringen.

Som
föreslagils lidigare bör emellertid ärendena om de rörelsehindrades parkeringslillslånd
behandlas annorlunda. Det är särskilt i dessa ärenden viktigt atl praxis blir
likformig, l. ex. när det gäller de medicinska kraven för bifall till en
ansökan om särskilt parkeringstillstånd. Jag föreslär därför all dylika ärenden
skall kunna överklagas inte bara från kommunen lill länsstyrelsen utan även
vidare därifrån lill trafiksäkerhelsverket. Dessulom bör föreskrivas att elt
ärende som har kommii till trafiksäkerhelsverket besvärsvägen och som gäller
särskilt parkeringstillstånd (motsvarande) för en rörelsehindrad person skall överiämnas
till regeringens prövning om ärendel är av prejudicerande art eller har
principiell räckvidd.

7.3
Ärenden om övriga lokala trafikföreskrifter

I
de två närmast föregående avsnitten harjag behandlat frågor om lokala trafikföreskrifter
m.m. gällande dels färdhastighet (65§ och 147§ andra stycket 6), dels stannande
och parkering (147 § andra stycket 7 och 8 saml 156§ försia slyckel 3, med
giltighet fr.o.m. den 1 juli 1984 159a§, alll VTK). I förevarande avsnitt tar
jag upp en del frågor om lokala trafikföreskrifter gällande andra ändamål i
147 § andra slyckel än nägol av de nämnda. Det sker med utgångspunki bl.a. från
all regeringen under år 1983 prövade sammanlagt 28 ärenden med besvär över beslul
av länsstyrelsen om lokala trafikföreskrifter gällande sådana andra ändamål.

Av
dessa 28 ärenden var fyra i viss mån särpräglade. I ell ärende ville klaganden
ha inhibition av ett beslut om lokala trafikföreskrifter och i ell annat ville
klaganden ha omprövning av en fråga som regeringen redan tidigare avgjort
slutligt. I del Iredje ärendet saknade klaganden besvärsräll och i det fjärde
var fråga om ändring i några delar av lokala trafikföreskrifter som meddelats
all gälla generelll för Stockholms kommun. Dessa fyra ärenden avslogs av
regeringen. De las inte upp vidare av mig i detta sammanhang.

Övriga
24 ärenden gällde i 7 fall förbud mol trafik av fordon av visst slag (147§ andra
stycket 1), i tre fall stopplikt (147§ andra slyckel 11), i etl fall förande av
lerrängfordon (147§ andra slyckel 12) saml i II fall
andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken (147 § andra stycket 13).

Av
ifrågavarande 24 ärenden avslogs besvären i 23 och bifölls i etl fall. Det
bifallna ärendel gällde en fråga om stopplikt. Regeringen följde i ärendet vad trafiksäkerhelsverket
föreslagit.

Förslag

I
vidare mån än som skell nu går jag inle in på de olika regeringsbesluten.

Det bör vara möjligt alt överlag använda Ivåinslansmodellen. Del innebär

alt ett beslul av irafiknämnden skall få överklagas lill länsstyrelsen men

inle vidare därifrån, alt etl beslul av länsstyrelsen skatl få överklagas till

irafiksäkerhetsverket respeklive vägverket men inle vidare därifrån samt

atl etl beslul av Irafiksäkerhetsverket respeklive vägverkel i försia insians

pä samma sätt som gäller för närvarande skall få överklagas till regeringen. 31

8 Besvär
över beslut om undantag från vissa föreskrifter i Prop. 1986/87: 34

vägtrafikkungörelsen

Samma
beslutsregler, inklusive regler om besvärsrätt, gäller för närvarande i frågor
om undantag från föreskrifter som är inskrivna direkt i vägtrafikkungörelsen
(1972:603) och i frågor om undantag frän lokala trafikföreskrifter, utfärdade
med stöd av kungörelsen. Det framgär av 159 och 169 §§ vägtrafikkungörelsen (VTK)
samt 1978 års lag om trafiknämnd. Om nämnda paragrafer och lagen ändras på det
sätt som jag har förutsatt lidigare så kommer de nya bestämmelserna att omfatta
såväl särskilda trafikföreskrifter i VTK som lokala trafikföreskrifter ulfärdade
med stöd av VTK.

Som
framgår av rubriken kommer i della avsnitt all behandlas frågor om undanlag i
särskilda fall från vissa paragrafer i VTK.

Nuvarande
bestämmelser

I
159 § VTK anges de paragrafer i kungörelsen beträffande vilka regeringen har
lämnat i uppdrag ål underlydande myndigheter att pröva frågor om dispens i
särskilda fall. Om vi ur 159 § tar borl vad paragrafen innehåller om lokala irafikföreskrifter
lyder paragrafen som följer.

159
§ Frågor om undanlag för visst ändamål från 64 eller 66 §, 67 § första stycket,
118, 121 eller 122§ ... prövas av länsstyrelsen. Rör undantaget mer än ett län,
prövas frågan av Irafiksäkerhetsverket. Frågor om undanlag för visst ändamål
frän 106, 107, 109-111 §§ ... prövas av kommunen eller, om Irafiken berör mer
än en kommun inom elt län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ett län,
av slatens vägverk. Frågor om undantag för visst ändamål frän 139-144 §§ prövas
av trafiksäkerhetsverket. Om undantag från dessa bestämmelser behövs i samband
med tillståndsprövning som avser lång, bred eller tung transport, prövas
frågan dock av vägverkel.

Frågor
om undantag från 65 § eller beslut som har meddelals med stöd av 65 § prövas i
fall som avser lävling med fordon på väg av länsstyrelsen och för visst ändamål
i annat fall av trafiksäkerhelsverket. Frågor om undanlag från 99 § andra eller
tredje stycket för visst ändamål eller från 117 a § första slyckel eller 117 b
§ försia slyckel prövas av traflksäkerhetsverket.

Frågor
om undantag för visst ändamål från 69 eller 71 §, 72 § 2, 5 eller 6, 73 §, 74§
3 eller 4, 115 eller 128-131 § ... prövas av kommunen eller, om trafiken berör
mer än en kommun inom ett län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än etl
län, av trafiksäkerhelsverket ... I fråga om undantag för rörelsehindrade från
sådana bestämmelser ... som avser stannande eller parkering finns bestämmelser
i 159a§.

Frågor
om undanlag för visst ändamål från föreskrifter enligl 154 § i samband med
tjällossning eller liknande förhållanden prövas av den som har meddelat
föreskriften eller, om trafiken berör mer än ett län, av slatens vägverk.

Skall
en fråga om undantag enligl denna paragraf prövas av kommunen

men kan elt beslul av kommunen inle avvakias ulan olägenhet, ankommer

det i stället på polismyndigheten att pröva frågan ... 32

Det skulle föra för långt
och kanske även bli svåröverskådligt omjag i Prop. 1986/87: 34 detta
sammanhang gick in i detalj på det materiella innehållet i de olika paragrafer
i VTK som är särskilt nämnda i 159§. Jag nöjer mig därför i det avseendet med
att hänvisa fill författningstexten.

1983
års besvärsärenden

Det
förekommer inte varje är så mänga besvärsärenden hos regeringen om undanlag för
visst ändamål från särskilda föreskrifter i VTK. Kanske är det etl tiolal.
Följande exempel är hämtade från 1983 års ärendeförteckningar.

•
Ett fraktförelag begär alt -
med undantag från 107 § VTK samt även från lokala Irafikföreskrifter om
fordons- och lastbredd - fä genomföra sammanlagt sex transporter pä allmänna
vägar frän Sundsvall till Grums av filtertråg med en bredd av 470 cm. Vägverket
lämnar ansökningen utan bifall. Men regeringen ger den sökta dispensen
"med hänsyn till de i ärendet upplysta förhållandena". I beslutet förulsälts
dock samtidigt all sökandeförelaget genom konstruktionsändringar eller på annat
sätl snarast åstadkommer andra lösningar på iransporlproblemet.

•
I ytterligare två fall begärs
under år 1983 tillstånd fill transporler på allmänna vägar med undanlag från
bestämmelserna i 107 § VTK samt även från lokala irafikföreskrifter om fordons-
och laslbredd. 1 del ena ärendet är det fräga om atl transportera tvä hus vars
bredd uppgär till 556 cm. 1 del andra av ärendena beslår transporten av cislerngavlar
med en bredd av 550 cm. Vägverket lämnar ansökningarna utan bifall. Även regeringen
anser atl lillräckliga skäl inte föreligger att medge de begärda transporterna.

•
En privatperson begär alt med
undantag från 118 § VTK få färdas med terrängmolorfordon pä allmänna vägar i
samband med virkestransporter. Länsstyrelsen avslår ansökningen. Regeringen
finner inte anledning att frångå länsstyrelsens bedömning.

•
I vart och ell av tvä ärenden
ansöks om medgivande all utan hinder av bestämmelserna i bl. a. 139 § fä
framföra mobilkranar pä vissa motorvägar och motortrafikleder. Trafiksäkerhelsverket
lämnar framslällningarna utan bifall. Regeringen anser inte att det fipns skäl
atl frångå ämbetsverkets bedömning och avslår därför besvären.

•
En lantbrukare hemsläller atl i
samband med skötseln av sin jordbruksegendom få korsa en motorväg med traktor
och lillhörande redskap. Trafiksäkerhelsverket avslår. Regeringen ansluter sig lill
del.

•
I vart och etl av två ärenden
hemställs om undantag från skyldigheten att använda bilbälte (117a§ VTK). Traflksäkerhetsverket
avslår. Regeringen gör detsamma.

Förslag

Det flnns
enligt min mening i sak ingenting som hindrar atl man även i

fortsättningen har samma begränsningar i besvärsrätten i frågor som gäller

undanlag frän särskilda bestämmelser i VTK som i frågor om undanlag 33

från
lokala trafikföreskrifter. Det blir ocksä förhållandet om regeringen Prop.
1986/87:34 enligl mitl tidigare förslag ändrar 159 och 169§§ samt 1978 års lag
om trafiknämnd. Ändringen kommer att innebära övergång lill en tväinstans-prövning
av innebörd i huvudsak att ett ärende som på förstainslansnivä prövas av
kommunen skall få överklagas till länsstyrelsen men inte besvärsvägen få föras
vidare därifrån, att ett beslut som meddelas på förstainslansnivä av
länsstyrelsen skall få överklagas till trafiksäkerhelsverket eller vägverket
men inle besvärsvägen få föras vidare därifrån samt att ett beslut som på förslainstansnivä
meddelas av trafiksäkerhetsverket eller vägverkel liksom för närvarande skall
fä överklagas till regeringen.

34

Bilaga 2 Prop. 1986/87:34

Utdrag ur promemorian Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen,
Ds K 1985: 8

9 Sammanfattning av förslagen

9.1 Vägtrafikkungörelsen

Straffsladgandena till följande beslämmelser i VTK
föreslås upphävda, eftersom det ansetts lillräckligl atl överträdelser av
bestämmelserna blir straffbara först dä de också innefaltar brott enligt trafikbrotlslagen:
16 § försiastycket, 31,33,40, 41,43.55, IOI, 124, 129 och 136 §§ samt delar av
34 5.

Den generella bestämmelsen om straff för den som bryter
mot 7 § föresläs upphävd. Överträdelser av sådana trafikanvisningar som lämnas
genom trafiksignaler med undantag för gångsignalerna saml elt fåtal vägmärken
och vägmarkeringar föreslås dock allljäml vara straffbelagda. Förslagen
innebär alltså att det inte längre skall vara straffbart att gå mot rött ljus i
gängsignal.

Straffbestämmelserna till 61 och 126 §§ föreslås upphävda.
61 § har ansetts för allmänt hållen för atl vara förenad med straff.
Överträdelser av 126 § har ansetts för bagatellartade för att vara straffbara.

En fordonsägares straffansvar för överträdelser av
bestämmelserna i 106 § eller i lokala trafikföreskrifter om axel- eller boggilryck
eller bruttovikt upphävs. Överlaslavgiften har ansetts vara tillräcklig
sanktion.

De särskilda straffbestämmelserna för överträdelser av föreskrifter
som har meddelats enligl 128 § och av villkor som har meddelats enligt 160 §
föreslås upphävda som onödiga.

Ett syslem med en administrativ avgift som sankiion för
hastighetsöverträdelser föreslås. VTK:s straffbestämmelser för överträdelser
av bestämmelserna om högsta tillåtna hastighet föreslås upphävda. Om en hastig-hetsöverlrädelse
också är brott enligt trafikbrottslagen skall enligt förslaget både siraff och
avgift utgå. Trols att hastighetsbestämmelserna är mycket viktiga för
trafiksäkerheten, efterlevs de dåligt. Sanktionsavgiften, som avses bli mer
tyngande än ett bötesstraff, syftar till att öka allmänprevenlionen. Systemet
avses också medföra vissa administrativa förenklingar jämförl med del
straffrättsliga.

9.2 Fordonskungörelsen

Straffsladgandena till 7, 8 och 9§§ FK föreslås upphävda,
eftersom det anseits tillräckligt atl överträdelser av bestämmelserna blir
straffbara först då de ocksä innefattar brott enligl trafikbrotlslagen.

Straffbestämmelsen till 23 § föresläs upphävd som onödig.

Straffbestämmelserna till de flesta bestämmelserna om
fordons utrust

ning och beskaffenhet föreslås upphävda. De administrativa sanktionerna

körförbud och föreläggande om kontrollbesiktning eller registreringsbe- 35

siktning eller om
reparation har ansetts vara tillräcklig reaktion mot över- Prop. 1986/87:
34 trädelser av bestämmelserna. Siraff föreslås dock vara kvar som sanktion mot
överträdelser av de bestämmelser som gäller bl. a. cyklar.

9.3
Terrängtrafikkungörelsen

Straffsladgandena
lill 7, 8 och 9 §§ TTK föreslås upphävda av samma skäl som 7, 8 och 9 §§ FK
föreslagits upphävda.

Den
sanklionsavgifi som föreslagits som påföljd för överträdelser av VTK:s bestämmelser
om högsia lillålna hastighet föreslås bli enda påföljd också för överträdelser
av föreskrifter om högsta tillåtna haslighet enligt TTK.

Överträdelser
av bestämmelserna i TTK om lerrängfordons skick och ulrustning föreslås
avkriminaliserade i samma utsträckning och av samma skäl som motsvarande
bestämmelser i FK.

9.4 Bilregisterkungörelsen

Straffbestämmelserna
lill 22 § iredje slycket, 44, 52 och 60 §§ tredje stycket föreslås upphävda.
Efterlevnaden av 22 § har ansetts omöjlig atl kontrollera. Efterievnaden av 44
§ och 60 § tredje slycket har ansetts bättre gynnas av en möjlighet för
länsstyrelsen atl vid vite förelägga fordonsägaren att fullgöra sina skyldigheler.
Strafflsestämmelsen till 52 § har anseits onödig. 56 § föreslås upphävd som
onödig.

9.5 Riksåklagarens
förslag

De
under 9.1-9,4 redovisade förslagen har som en utgångspunkt haft antagandet att
vissa av de förslag som riksåklagaren lagt fram i sin rapport "Överträdelser
i trafiken" leder till lagstiftning, nämligen att påföljden dagsböter i
allt väsentligl ersätts med penningböter, atl gränsen för den straffbara oaktsamheten
enligl I § första stycket trafikbrotlslagen höjs, samt att smitningsbrottel
enligt 5 § trafikbrotlslagen gradindelas.

36

Innehåll Prop. 1986/87:34

Proposiiion
........................................................ •

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 2

1
Lag om ändring i lagen
(1978:234) om trafiknämnd .... 2

2
Lag om ändring i lagen (1951:
649) om siraff för vissa trafikbrott . 2

3
Lag om ändring i terrängkörningslagen
(1975: 1313) ..... 3

4
Lag om ändring i vägtrafikskallelagen
(1973:601) .... .... 3

5
Lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410) ..... .... 4

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1986 5

1
Inledning ........................................................ .... 5

2
Framlagda förslag ........................................... .... 6

2.1
Ändrad ordning för överklagande
av beslul om lokala trafikföreskrifter 6

2.2
RÅ:s förslag .............................................. ... 6

2.3
Avkriminalisering i trafikförfattningarna
............ 7

3 Föredragandens
överväganden ........................... .... 7

3.1
Överklagande av beslul om
lokala trafikföreskrifter 7

3.2
Ändringen i trafikbrottslagen ........................... 10

3.3
Ändringarna i terrängkörningslagen,
vägtrafikskallelagen och trafikskadelagen 11

3.4
Viss avkriminalisering i
vägtrafikkungörelsen (1972:603) 12

3.5
Ikraftlrädande m. m....................................... .. 14

4
Upprättade lagförslag ........................................ .. 14

5
Hemställan .................................................... .. 15

6
Beslul ........................................................... .. 15

Bilagor

1
Utdrag ur betänkandet Det
fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliel II, Ds SB
1984: 3 ..................................................................... .. 16

2
Uidrag ur promemorian
Sanktioner i väglrafiklagstiftningen. Ds K 1985:8 35

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1986 37