Prop. 1986/87:38

Regeringens proposition 1986/87: 38

om godkännande av överenskommelse med Finland om
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar

Prop. 1986/87: 38

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 2 oktober 1986.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
proposifionen föreslås att riksdagen godkänner en mellan den svenska och den finska
regeringen ijuni 1986 träffad överenskommelse angående de s. k.
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar. Överenskommelsen
innebär att suveränitetsholmarnas rättsliga särställning bibehålls samtidigt
som rättsläget i fråga om holmarna preciseras.

I
propositionen föreslås vidare en lag med anledning av överenskommelsen.

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 38

Propositionens
lagförslag Prop. 1986/87:38

Förslag till

Lag om
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och

Könkämä
älvar

Härigenom
föreskrivs följande.

Artiklarna
1 -6 i överenskommelsen den 19 juni 1986 mellan Sverige och Finland om
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar skall gälla som svensk
lag. Bestämmelserna har den lydelse som den härvid fogade bilagan' utvisar.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Bilagan
är utesluten här. Se bilaga 4 till regeringsprotokollet.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:38

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober 1986

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Wickbom,
Johansson, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition om godkännande av överenskommelse mellan
Sverige och Finland om suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar

1 Inledning

År
1973 tillkallade den svenska regeringen en utredning (utredningsman justitiekanslern
Ingvar Gullnäs) med uppgift att i samråd med en motsvarande finsk utredning
göra en förutsättningslös och allsidig utredning om suveränitetsholmarna i
Torne, Muonio och Könkämä älvar. Utredningarna lade år 1975 gemensamt fram
betänkandet (NU 1975: 26) Suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä
älvar. Betänkandet, som innehöll förslag till överenskommelse mellan Sverige
och Finland beträffande suveränitetsholmarna, remissbehandlades men
resulterade inte i någon överenskommelse mellan länderna. En sammanställning
av remissyttrandena finns i lagutskottets betänkande LU 1979/80: 13.

Vid
1978/79 års riksmöte begärdes i en motion (mot. 1978/79:1759) en kompletterande
utredning av frågan. Riksdagen biföll motionen (LU 1979/80: 13, rskr. 126).

Regeringen
uppdrog den 27 november 1980 åt länsstyrelsen i Norrbottens län att genomföra
den kompletterande utredningen om suveränitetsholmarna.

Länsstyrelsen
lade den 6 april 1984 fram rapporten "Suveränitetsholmarna - förslag om
ändrade villkor". Rapportens sammanfattning samt ett i rapporten framlagt
utkast till överenskommelse mellan Sverige och Finland om suveränitetsholmarna
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 1 och 2. Rapporten har remissbehandlats.
En sammanställning av remissyttrandena bör bifogas som bilaga 3.

Sedan
remissbehandlingen avslutats har överläggningar ägt rum mellan företrädare för
det svenska utrikesdepartementet och det finska utrikesministeriet. En
överenskommelse om suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar har
undertecknats den 19 juni 1986. Överenskommelsen bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 4.

11
Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 38

2
Suveränitetsholmarnas tillkomst, betydelse och Prop. 1986/87:38 rättsliga
status

Genom
freden i Fredrikshamn är 1809 mellan Sverige och Ryssland kom bl.a. Torne, Muonio
och Könkämä älvar att utgöra gräns mellan Sverige och Finland. I älvarna skulle
i princip holmarna öster om strömfåran tillhöra Ryssland, medan holmarna väster
därom skulle tillhöra Sverige.

De
hemman som låg längs gränsälvarna hade i stor utsträckning ägor på båda sidor
om älvarna samt på holmarna i dessa. I fredsfördraget stadgades att invånarna
i gränstrakterna inom en treårsperiod genom ägoutbyten skulle samla sina ägor
i ettdera av länderna. I syfte att precisera gränsdragningen och villkoren för
det åsyftade ägoutbytet träffades den 20(8) november 1810' en gränsregleringslrakiat.
Denna innefattade inget krav på att ägoutbytet skulle omfatta holmarna. I
stället stadgades att de tidigare ägarna för alltid skulle vara tillförsäkrade
åtnjutandet av ägor på holmarna, även om holmarna genom gränslinjen skulle
komma att tillhöra det andra landet. Om möjligt skulle dock eftersträvas att en
holme eller näraliggande holmar inte tillhörde undersåtar i olika länder. I
traktaten fastställdes vidare att ägarna årligen skulle utge en avgift till det
andra landet (suveränitetsavgift). Genom avgiften skulle klargöras att
holmarna, trots den medgivna nyttjanderätten, tillhörde det land där de var
belägna.

Det
föreskrivna utbytet av blandade ägor på holmarna kom inte till stånd i avsedd
omfattning. I en ägoutbyteskonveniion den 17(5) januari 1821 mellan Sverige och
Ryssland föreskrevs att holmarna efter visst kartläggningsarbete skulle
skiftas så att rådande ägoblandning så långt möjligt upphörde. För kvarvarande
holmar skulle bestämmelserna i gränsregle-ringstraktaten gälla. Detta riksgränsägoutbyte
avslutades under år 1823. I ett protokoll den 3 september 1823 meddelades i
form av en kungörelse ytterligare bestämmelser för holmarna. Enligt en samma år
upprättad förteckning hade svenska undersåtar 15 holmar i Finland, varav 4
endast delvis (svenska suveränitetsholmar), samt finska undersåtar 36 holmar i Sverige,
varav 1 endast delvis (finska suveränitetsholmar). Holmarnas totala areal
uppgick till ungefär 500 hektar i vart och ett av länderna. Suveränitetskaraktären
har, som ett resultat av 1981 års gränsöversyn, upphört för 4 finska och 2
svenska suveränitetsholmar (prop. 1983/84: 202, LU 1984/85: 16, rskr. 124).

Suveränitetsholmarna
har i fastighetsrättsligt hänseende behandlats olika i Sverige och Finland.

De
svenska suveränitetsholmarna i Finland har konsekvent jämställts med
innehavarnas svenska fastigheter. Ägorna på holmarna har således i det svenska
jordregistret inräknats i fastlandsfastigheternas arealuppgifter. Även när det gäller
inskrivnings- och iagfartsförhållanden har ägorna på holmarna behandlats som om
de utgjorde fast egendom i Sverige. Ägorna på dessa holmar har varit föremål
för fastighetsbildningsåtgärder enligt svensk rätt. Holmarna har inte
redovisats i det finska jordregistret eller i de finska lagfartsböckerna.

'
Datum inom parentes anger dag enligt den dåvarande ryska tideräkningen.

De finska
suveränitetsholmarna i Sverige är inte redovisade i finska Prop. 1986/87:38 jordregister
eller lagfartsböcker. De har heller inte blivit föremål för fastighetsbildningsåtgärder
enligt finsk rätt. Däremot har omfattande sämjedelningar ägt mm. Detta har
lett till att ägarförhållandena i många fall är oklara. I det svenska jordregistret
har de finska suveränitetsholmarna tagits upp som särskilda enheter - "krono
under enskild disposition". De svenska fastighetsböckerna (lagfarts- och
inskrivningsböckerna) innehåller däremot inga uppgifter om dessa holmar.

När
det gäller markanvändningen på holmarna har i princip rätten i det land där
holmarna är belägna ansetts tillämplig.

Suveränitetsholmarna
har tidigare varit av stor betydelse för jordbruket i gränsområdet. Alltjämt är
flertalet svenska suveränitetsholmar intressanta från jordbrukssynpunkt.
Emellertid har en stark ägosplittring och en viss osäkerhet om de rättsliga
förhållandena på holmarna efter hand lett till ett dåligt utnyttjande av
marken. En fortgående förbuskning är nu ett allvarligt hot mot det öppna
kulturlandskap som tidigare var utmärkande för älvområdet. Även på de finska
suveränitetsholmarna råder en stark ägosplittring. Förhållandena är sådana, att
ett rationellt utnyttjande av holmarna försvåras.

3 Det huvudsakliga innehållet i 1986 års överenskommelse

Genom
överenskommelsen bekräftas att konstruktionen med suveränitetsholmar skall
bestå. Vidare preciseras rättsläget på punkter där nu gällande överenskommelser
är ofullständiga eller otydliga.

Artikd
I. I denna artikel anges närmare vilka holmar som utgör suveränitetsholmar
genom hänvisning till tidigare överenskommelser. Vidare anges de dokument där
dessa överenskommelser har kommit till uttryck. Dokumenten finns i relevanta
delar redovisade i betänkandet NU 1975: 26.

Vid
gränsägoutbytet 1823 upprättades en förteckning över samtliga suveränitetsholmar.
Denna förteckning finns återgiven i det nyssnämnda betänkandet. Endast holmar
eller delar av holmar som har tagits upp i denna förteckning har ställning av suveränitetsholmar.
Som en följd av 1981 års gränsöversyn, vilken fastställdes genom en
överenskommelse mellan länderna den 14 juni 1985, har 2 svenska suveränitetsholmar
-Pappilan Sältinki och Huukkilanlika i Ylitornio kommun i Finland — och 4 finska
holmar - Keskisaari, Kuusisaari, Isosaari och Koivusaari i Pajala kommun i
Sverige - förlorat sin särställning. Det finns för närvarande 13 svenska och 32
finska suveränitetsholmar.

Artikel
2. I artikeln slås fast att samtliga särbestämmelser om suveränitetsholmarna
enligt de överenskommelser som har angetts i artikel 1 med ett undantag
alltjämt skall gälla. Undantaget avser den obsoleta bestämmelsen om
suveränitetsavgift. Denna bestämmelse upphävs således nu formellt.

Artikel
3. Tveksamhet har förelegat om marken på suveränitetsholmarna innehas med
äganderätt eller med någon form av nyttjanderätt. I

överenskommelsen slås fast
att det är fråga om äganderätt. Omfattningen Prop. 1986/87: 38 av
äganderätten bestäms enligt rättsordningen i det land till vars medborgare
suveränitetsholmen ursprungligen upplåtits.

Artikel
4. Överenskommelsen bygger på principen att den territoriella rättsordningen
skall gälla på suveränitetsholmarna med undantag för frågor av
fastighetsrättslig karaktär. Det sagda innebär att finsk fastighetsrätt gäller
på de finska suveränitetsholmarna i Sverige. Svensk fastighetsrätt skall på
motsvarande sätt gälla på de svenska suveränitetsholmarna i Finland.
Beträffande det undantagna rättsområdet gäller vidare att domstolar och
myndigheter i det land vars rätt skall tillämpas är behöriga att handlägga
ärenden om sådana frågor. Överenskommelsen berör inte beskattningsfrågorna. I
sådant avseende gäller det generella dubbelbeskattningsavtalet för de nordiska
länderna.

Artikd
5.1 de fall en suveränitetsholme är en halvö skall landgränsen ha den
sträckning som fastställdes vid gränsägoutbytet 1823.

I
älvarna förekommer uppgmndningar kring holmarna. Dessa förstörs också av
erosion. I överenskommelsen fastställs den ordning som gäller i praxis av
innebörd att holmarnas omfattning bestäms av det vid varje tid gällande
medelvattenståndet. Gränsen följer således strandlinjen så som denna förändras
genom uppgrundningar eller av erosion.

Artikel
6. I de nu gällande överenskommelserna saknas det en fastlagd procedur för att
upphäva en suveränitetsholmes särställning. I förevarande artikel regleras
denna procedur.

Väcks
frågan om upphävande av suveränitetskaraktären skall denna beredas gemensamt av
de centrala lantmäterimyndigheterna i de två länderna. Själva avgörandet skall
dock träffas av regeringarna. Ett upphävande av suveränitetskaraktären
förutsätter således en överenskommelse mellan länderna.

Frågan
om upphävande av en holmes särställning kan väckas av markägaren, kommunen
eller länsstyrelsen. Sökanden kan fritt välja den centrala lantmäterimyndighet
som passar honom bäst. Suveränitetsegenskapen får upphävas om förhållandena
ändrats. Vidare gäller att fastigheterna på holmen inte får besväras av servitut
eller inteckningar. I överenskommelsen slås fast att själva upphävandet av
suveränitetskaraktären inte får påverka äganderätten till fastigheterna på
holmen.

Artikel
7. Överenskommelsen träder i kraft vid det årsskifte som inträffar närmast
efter det att regeringarna har meddelat varandra om överenskommelsens
godkännande.

4 Föredraganden

4.1 Konstruktionen med suveränitetsholmar

De
svenska suveränitetsholmarna i Finland är, med undantag för fyra mindre holmar
eller delar av holmar, koncentrerade till det s. k. Hietanie-miselet, ca 50 km
uppströms Haparanda i Övertorneå kommun. Omkring 260 fastigheter har mark på de
svenska suveränitetsholmarna i selet. Ägosplittringen är stor. Det finns
omkring 400 skiften på holmarna. Dessutom

är
många fasfigheter där samägda eller ägda av dödsbon. Holmarna har en Prop.
1986/87: 38

naturlig
flora av gräs och örter och är främst av betydelse som betesmark.

Viss
vallodling har förekommit men knappast alls någon spannmålsodling.

Växtligheten
är god, vilket beror på att holmarna så gott som årligen

överspolas
av vårfloden. Under senare tid har en betydande förbuskning

skett.

Flertalet
av de finska suveränitetsholmarna i Sverige är belägna betydligt längre norr
ut än de svenska holmarna i Finland och är till följd av det strängare klimatet
numera av mindre betydelse från jordbrukssynpunkt. Äganderättsförhållandena är
liksom fastighetsindelningen svåröverskådlig, eftersom endast sämjedelning av
marken har förekommit. I viss utsträckning har dessa holmar tagits i anspråk
för fritidsändamål.

Som
länsstyrelsen har anfört i sin rapport torde det inte föreligga något intresse
från allmän synpunkt att avveckla suveränitetsholmarnas rättsliga särställning,
förutsatt att nuvarande hinder i brukandet och de oklarheter som finns kan
elimineras. Praktiskt taget alla remissinstanser, däribland de som
representerar de lokala intressena, har godtagit denna utgångspunkt för
behandlingen av frågan.

Mot
denna bakgmnd anserjag att det inte bör komma i fråga att avveckla konstrukfionen
med suveränitetsholmarna. I stället bör de knapphändiga bestämmelser som nu
finns om holmarna kompletteras genom en ny överenskommelse med Finland som
avhjälper den mest påtagliga bristen, nämligen oklarheten om vilken
rättsordning som skall gälla på holmarna. Ett klarläggande i denna fråga bör
kunna leda fill en bättre ordning såvitt gäller fastighets- och
ägandeförhållandena. Detta är i sin tur en fömtsättning för att holmarna åter
skall kunna komma till användning för bl.a. jordbmksändamål.

4.2 Tillämplig lag och jurisdiktion

Avsikten
är att suveränitetsholmarna skall utgöra ett komplement till de fastigheter för
vilka de har upplåtits och att de skall kunna sambrukas med dessa. Enligt
hittillsvarande praxis i både Sverige och Finland har också de båda länderna,
beträffande det andra landets holmar innanför den egna riksgränsen, avstått
från att fillämpa sin egen fastighetsrättsliga lagstiftning. På finska holmar
i Sverige har således inte de svenska reglerna om exempelvis fastighetsbildning
och fastighetsregistrering tillämpats. På motsvarande sätt har inte de finska
reglerna i detta avseende tillämpats på de svenska holmarna i Finland. Det har
således förelegat utrymme för båda länderna att tillämpa det egna landets lagar
på suveränitetsholmarna i det andra landet. När det gällt att utnyttja detta
utrymme har dock länderna intagit olika ståndpunkter. Från svensk sida har man,
som jag tidigare nämnt, tillämpat svensk fastighetsrätt beträffande de svenska
suveränitetsholmarna i Finland, medan något motsvarande inte skett från finsk
sida. I övriga rättsliga avseenden har båda länderna tillämpat den egna
rättsordningen på de holmar som är belägna i det egna landet.

1986
års överenskommelse innebär att den praxis som Sverige har till-

lämpat stadfästs och görs ömsesidig. Således skall svensk rätt gälla på de 7

t2
Riksdagen 1986187. I saml. Nr 38

svenska
suveränitetsholmama i Finland i fråga om äganderätt och begrän- Prop. 1986/87:
38 sad sakrätt, överlåtelse av äganderätt och annat förvärv av fast egendom samt
i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt eller annan begränsad sakrätt i sådan
egendom. Svensk rätt skall också tillämpas i fråga om fastighetsbildning,
fastighetsregistrering, lagfart och inteckningar. På de finska suveränitetsholmarna
i Sverige skall i motsvarande utsträckning finsk rätt gälla. I alla andra
rättsliga frågor än de nu nämnda skall den territoriella rätten gälla.

I
linje med den överenskomna ordningen ligger att det land vars lagar i olika
frågor skall tillämpas också skall ha jurisdiktion över holmarna i dessa
frågor. Fastighetsrättsliga frågor på de svenska suveränitetsholmarna skall således
prövas av svenska domstolar och myndigheter. För de finska suveränitetsholmarna
gäller motsvarande princip.

4.3 Äganderätt eller nyttjanderätt?

Viss
tvekan kan i dag råda om vilken rätt som holmarna innehas med. I gränsregleringstraktaten
stadgas endast att ".. åtnjutandet af Ägor på Öarne ... för altid
försäkrad åt deras fordna ägare ..", vilket närmast tyder på en i tiden
obegränsad nyttjanderätt. Själva suveränitetsavgiften, som skulle utges "fil
bewis derpå, at de erkänna, at det område, hwaraf de hafwa nyttjande rätten, tilhör
den andra Regeringen", är också ett uttryck för detta. Innebörden av dessa
bestämmelser skulle då vara att den underliggande äganderätten till holmarna
tillkommit staten i det land inom vars territorium holmen är belägen. De finska
myndigheterna har i den prakfiska tillämpningen av gränsöverenskommelserna
också agerat utifrån detta. De lokala svenska myndigheterna har däremot
behandlat de svenska holmarna i Finland som om de innehades med äganderätt av de
svenska fastighetsägarna.

En
bristande överensstämmelse mellan svensk och finsk uppfattning bör inte bestå i
denna fråga. Från praktisk synpunkt underlättas redovisningen av holmarna, om
rätten till dessa betraktas som en äganderätt. En sådan lösning rubbar inte de
inskränkningar i befogenheten att nyttja holmarna som ligger i själva
suveränitetsegenskapen. Genom 1823 års kungörelse fastslogs bl. a. att holmarna
får användas endast för jordbruksändamål och att inga andra hus än sådana som
är nödvändiga för att bärga grödan får uppföras på holmarna. Vidare fastslogs
att någon fiskerätt i älvarna inte följde med markinnehavet på holmarna. Dessa
inskränkningar påverkas således inte av att rätten till holmarna betraktas som
en äganderätt.

Mot
bakgrund av det anförda har det i 1986 års överenskommelse slagits fast att de suveränitetsholmar
som är belägna i Sverige innehas med äganderätt enligt finsk rätt och att de suveränitetsholmar
som är belägna i Finland innehas med äganderätt enligt svensk rätt.

4.4 Suveränitetsholmarnas yttergränser

Holmarna
i gränsälvarna förändras ständigt genom uppgrundningar och

erosion. I gällande
gränsöverenskommelser saknas bestämmelser till led- 8

ning för att fastställa
holmarnas yttergränser. 11823 års kungörelse uttalas Prop. 1986/87: 38 endast
ett förbud mot akfiva åtgärder för att åstadkomma uppgrundningar. Under 1930-ta)et
diskuterades rätten till uppgrundningarna. Finska rättsvårdande myndigheter
slog fast att en innehavare av en suveränitetsholme inte hade någon rätt till uppgrundningar,
eftersom han hade rätt endast till jorden och avkastningen därav men däremot
inte fill vattnet. En direkt motsatt tolkning kom fill uttryck i svenska
utslag. Försök att i en särskild överenskommelse mellan länderna reglera frågan
ledde inte fill något resultat. Båda ländernas innehavare av suveränitetsholmar
har i praktiken brukat de naturliga uppgrundningar som efter hand skett.
Överenskommelsen ansluter till denna praxis.

I
vissa fall gäller suveränitetskaraktären endast en del av en holme. Landgränsen,
som skiljer suveränitetsdelen från den övriga holmen, fastställdes vid gränsägoutbytet
1823. Denna gränsdragning påverkas inte av den nya överenskommelsen.

4.5 Framtida ändrade förhållanden

Konstruktionen
med suveränitetsholmarna är motiverad av holmarnas - i vart fall historiskt
sett - stora betydelse för jordbruksnäringen i gränsbygden. Med ändrade
förhållanden kan suveränitetskaraktären i det enskilda fallet komma att framstå
som omotiverad och i värsta fall som ett hinder för ett ändamålsenligt
utnyttjande av holmarna. Tidigare överenskommelser behandlar inte alls frågan
om upphävande av suveränitetskaraktären för en holme. Fram till år 1985 har
också kretsen av holmar varit helt oförändrad. De förändringar som då inträdde
hade sin gmnd i en ändrad sträckning av riksgränsen. Vissa holmar kom att ligga
i det egna landet. I framtiden bör särställningen kunna upphävas inte bara vid
gränsändringar utan även vid i övrigt ändrade förhållanden.

I
första hand torde ett upphävande av särställningen komma i fråga, om en holme
av ena eller andra skälet stadigvarande har förlorat betydelse för jordbruket
och i stället bör användas för annat ändamål. Ett upphävande kan också tänkas
bli aktuellt, om fastigheterna på en holme har förvärvats av medborgare i det
land där holmen är belägen.

För
att i framtiden underlätta ett upphävande av den särställning som en suveränitetsholme
intar har en särskild ordning för detta reglerats i 1986 års överenskommelse.
Utgångspunkten är att ett upphävande kräver en särskild överenskommelse mellan
länderna. Innan frågan avgörs på regeringsnivå skall den obligatoriskt beredas
gemensamt av de båda ländernas centrala lantmäterimyndigheter. Härigenom skapas
garantier för att en förändring av en holmes status inte leder till fasfighetstekniska
komplikationer. Rätt att påkalla ett upphävande har markägare på holmen,
kommun och länsstyrelse. Frågan kan väckas vid endera av de angivna lantmäterimyndigheterna.
I överenskommelsen slås fast att ett upphävande av särställningen inte får
förändra äganderätten till fastigheterna och att ett upphävande får ske endast
om fastigheterna på holmarna är gravationsfria.

4.6
Ägosplittringen på de svenska suveränitetsholmarna i Prop. 1986/87:38 Finland

Som
har framgålt av vad jag tidigare anfört innebär 1986 års överenskommelse att
den oklarhet som i dag råder beträffande rättsförhållandena på
suveränitetsholmarna undanröjs. Detta klargörande är en förutsättning för att
man skall kunna komma till rätta med de hinder som i dag föreligger mot ett
aktivt bmkande av de svenska suveränitetsholmarna i Hietaniemi-selet.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län har beträffande ägosplittringen på dessa holmar förordat en samfällighetsbildning
enligt svensk rätt. Med en sådan lösning skulle fömtsättningar skapas för att
marken på holmarna, genom långsiktiga arrendeavtal, kan komma till användning
för bete och slåtter-vall. Länsstyrelsen har vidare konstaterat att jakt och
jaktvård bedrivs bäst i kollektiv form på holmarna och att förutsättningarna
för skogsbruk är sådana att arealen lika gärna kan vara samfälld. Enligt
länsstyrelsen bör bidrag för att sätta marken i stånd för vallfoderodling och
liknande lämnas enligt samma regler som för motsvarande åtgärder på det svenska
fastlandet. Beträffande de fyra svenska suveränitetsholmar som inte är belägna
i Hietaniemiselet har länsstyrelsen gjort den bedömningen att dessa saknar egentligt
intresse från jordbmkssynpunkt och att några särskilda åtgärder för att
åstadkomma en lämpligare arrondering inte är motiverade. Fastighetsförhållandena
på de finska suveränitetsholmarna är slutligen enligt länsstyrelsen sådana att
de bäst utreds av finska myndigheter.

Såväl
lantbruksnämnden i Norrbottens län som lantbruksstyrelsen har tillstyrkt
förslaget om samfällighetsbildning enligt svensk rätt på de svenska holmarna i
Hietaniemiselet. Även Övertorneå kommun och lantbmkar-nas riksförbund är i
huvudsak positiva härtill. Lokalbefolkningen är något splittrad. En majoritet
av markägarna i Koivukylä by uttalar sig sålunda mot en samfällighetsbildning,
medan minoriteten i denna by liksom övriga berörda byar godtar åtgärden under fömtsättning
att särskilda medel ställs till förfogande för åtgärden och för
iordningställande av marken.

För
egen del instämmer jag i länsstyrelsens bedömning att en samfällighetsbildning
är en lämplig lösning för att möjliggöra en rationell användning och skötsel
av holmarna i Hietaniemiselet. Som länsstyrelsen har anfört kan frågan om
fastighetsreglering för bildande av samfäUighet väckas hos
fastighetsbildningsmyndigheten genom ansökan av länsstyrelsen.

Om
en sådan fastighetsreglering kommer till stånd, bör givetvis statsbidrag
enligt gällande bestämmelser kunna utgå i samma omfattning som när det gäller
strukturrationalisering av mark i Sverige. Länsstyrelsen har beräknat
kostnaderna för en förrättning av detta slag till omkring 150000 kr. Dessa kostnader
ryms inom de anslag som för närvarande gäller för denna verksamhet.

Mot
bakgrund av det anförda anserjag att ägosplittringen på de svenska

suveränitetsholmarna i Finland inte påkallar några nationella lagstiftnings

åtgärder utöver klarläggandet att svensk fastighetsrätt enligt överenskom

melsen skall tillämpas på de svenska suveränitetsholmarna. 10

4.7 Formen för riksdagens godkännande m. m. Prop- 1986/87:38

För
att de finska suveränitetsholmarna i Sverige skall undantas från svensk jurisdiktion
såvitt gäller de fastighetsrättsliga frågorna krävs att överenskommelsen med
Finland i dessa delar införlivas i svensk rätt genom lag. Den inskränkning i
den svenska jurisdiktionen som vi härigenom accepterar påverkar inte på något
nytt och avgörande sätt Sveriges inflytande över holmarna. Som jag tidigare
nämnt har de svenska myndigheterna i praxis avstått från att tillämpa de
svenska fastighetsrättsliga reglerna på de finska holmarna i Sverige.

Enligt
min mening bör även övriga delar av överenskommelsen införlivas med svensk
rätt genom s. k. inkorporation, dvs. överenskommelsen i berörda delar förklaras
gälla som svensk lag. Ett undantag bör dock göras för bestämmelsen om när
överenskommelsen skall träda i kraft. I stället bör regeringen bemyndigas att
bestämma om ikraftträdandet.

Överenskommelsen
har i huvudsak samma innehåll som den praxis som redan i dag gäller beträffande
rättsförhållandena på suveränitetsholmarna. Frågan är enligt min mening av
sådan beskaffenhet att det inte är nödvändigt att höra lagrådet i detta
ärende.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

dels
godkänna överenskommelsen den 19 juni 1986 mellan Sverige och Finland om
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar,

dels
anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

11

Sammanfattning
av länsstyrelsens rapport "Suveränitetsholmar — förslag om ändrade
villkor"

Genom freden i Fredrikshamn är 1809 mellan Sverige och
Ryssland kom Torne, Muonio och Könkämä älvar att utgöra gräns mellan Sverige
och Finland. Gränslinjen bestämdes fill djupfäran i älvarna. Hemmanen längs de
nya gränsälvarna hade före freden i mycket stor utsträckning ägor på båda sidor
om älven och på holmar i älven. Genom ett stort riksgränsägoutbyte som
fastställdes år 1823 samlade man de svenska resp. finska fastighetsägarnas ägor
på den egna sidan om gränsen. Enligt överenskommelse som träffades redan år
1810 fick ägor på holmarna som inte kunde bytas ut fortfarande innehas av
fastighetsägare i det andra landet. På detta sätt kom enligt år 1823 upprättade
förteckningar svenska medborgare att ha rätt till 15 holmar i Finland, varav
fyra dock endast delvis, samt finska medborgare att ha rätt till 36 holmar i
Sverige, varav en endast delvis. Holmarnas totala areal uppgick till knappt 500
hektar (eller fem miljoner kvadratmeter) i vardera landet.

Genom de gränsjusteringar som avses ske till följd av 1981
års gränsöversyn kommer antalet suveränitetsholmar att minska. Finland har
efter det att översynen genomförts 32 holmar i Sverige med en areal om ca 337
ha. Sveriges holmar i Finland minskar till 13 st. med en sammanlagd areal om
481 ha.

Som bevis på att holmarna tillhörde det andra landet
skulle innehavarna enligt grundhandlingarna frän freden 1809 erlägga en
suveränitetsavgift, härav benämningen suveränitetsholme.

Holmarna har fastighetsrättsligt behandlats helt olika i
Sverige och i Finland. I Sverige har holmar som tillkommer svenska fastigheter
vid fastighetsbildningsåtgärder likställts med fastigheternas övriga mark och
meddelade lagfarter och inteckningar omfattar även de i Finland belägna
holmarna. I Finland har de i Sverige belägna holmarna helt lämnats utanför vid
skiften m. m. Holmarna har i stället sämjedelats.

Holmarna, som ursprungligen ofta utgjorde de för
försörjningen värdefullaste ägorna, brukas numera i begränsad utsträckning. En
väsentlig del av holmarna är dock fortfarande av värde för jordbmk m.m. Den
tilltagande igenväxningen på holmarna är till skada för den öppna landskapsbilden
i Tornedalen.

Under de senaste årfiondena har olika förslag väckts för
att komma fill rätta med problemen ifråga både om markens användning och om
fastighetsförhållandena. Bl.a. föreslogs år 1975 att
suveränitetskonstruktionen skulle avskaffas.

Regeringen uppdrog i november 1980 åt länsstyrelsen i
Norrbottens län att efter samråd med finska myndigheter göra en kompletterande
utredning.

Utredningen har både från svensk och finsk sida uppfattat
starka lokala intressen att få behålla suveränitetsholmarna. Ätskilliga delar
av holmarna har också förutsättningar för jordbruk (bete och vallodling),
skogsbruk och jakt i en omfattning som är av betydelse för bygden.

12

Utredningen
anser att en anpassning av de ursprungliga villkoren för Prop. 1986/87:38 holmarna
till moderna förhållanden bör ske. Det bör också göras möjligt för vart och ett
av länderna att verka för likartade fastighetsförhållanden på holmarna. Ett
utkast till överenskommelse mellan Sverige och Finland, avsedd att nå dessa
syften, har därför utarbetats i samarbete med lantmä-teristyrelsen i
Helsingfors.

Den
överenskommelse som föreslås tar upp till behandling följande punkter.

1.
Tillämpningen av finsk och
svensk lag

2.
Suveränitetsholmarnas yttergränser

3.
Äganderätt eller nyttjanderätt

4.
Framtida ändrade förhållanden
på suveränitetsholmar Beträffande den del av de svenska suveränitetsholmarna i
Finland som

är
belägen i Hietaniemiselet har utredningen kommit fram till att den nuvarande
starkt ägosplittrade fastighetsindelningen utgör ett hinder mot en önskvärd
markanvändning. En successiv förbättring genom att lantbruksnämnden köper upp
marken är inte genomförbar inom rimlig tid. Utredningen föreslår därför att en samfäUighet
bildas av holmarna i selet i vilken de nuvarande markägarna ingår. Reglerna i
fastighetsbildningslagen möjliggör en samfällighetsbildning. De moderna
reglerna om förvaltningen av samfälligheter är väl ägnade att användas här. En samfällighetsförening
kan förutses vara i hög grad intresserad av att de marker som är lämpliga
börjar nyttjas till bete och slåttervall. Den tidigare öppna landskapsbilden blir
därigenom tryggad.

För
övriga fyra svenska suveränitetsholmar i Finland konstaterar utredningen att
skälen för att bibehålla suveränitetskonstruktionen numera praktiskt taget
bortfallit. Några förslag om åtgärder redovisas dock ej.

Ägandeproblemen
på de finska fastighetsägarnas suveränitetsholmar åtgärdas bäst enligt
utredningens uppfattning av finska myndigheter. Även om den svenska
lagstiftningen om äganderättsutredning och lagfart i och för sig är fullt
möjlig att fillämpa här är detta för närvarande inte lämpligt. Finska lantmäteristyrelsen
har vid samråd uttalat sig beredd att så snart som möjligt ta initiativ till s.
k. skifteskomplettering enligt 231 a § finska jordskifteslagen. Därigenom
bedöms klara fastighetsförhållanden kunna uppnås.

Utredningens
förslag innebär inte att andra kostnader uppstår för statsverket än sådana som
inryms i ordinarie anslag.

13

Bilaga
2 Prop. 1986/87: 38

1984
års utkast till överenskommelse mellan Sverige och Finland om suveränitetsholmarna
i Torne, Muonio och Könkämä älvar

Artikel
1

Med
suveränitetsholmar avses de ägor inom något av länderna Finland eller Sverige
som kom att tillhöra fasfigheter i det andra landet vid ägoutbyte år 1823
mellan svenska och finska fastigheter intill riksgränsen i Torne, Muonio och Könkämä
älvar.

Artikel
2

Bestämmelserna
om årlig avgift i artikel 2 andra stycket gränsregleringstraktaten den 20 (8)
november 1810 skall inte gälla.

Artikel
3

Suveränitetsholmarna
tillhör innehavarna med äganderätt.

Artikel
4

För
inbördes förhållanden mellan innehavarna av suveränitetsholmar inom Finland med
avseende på fastigheterna samt markens användning för jordbruk, skogsbruk och
jakt gäller svenska rättsregler.

För
inbördes förhållanden mellan innehavarna av suveränitetsholmar inom Sverige med
avseende på fastigheterna samt markens användning för jordbruk, skogsbruk och
jakt gäller finska rättsregler.

De
rättsregler med avseende på fastigheter som avses gäller förvärv av äganderätt
eller nyttjanderätt på gmndval av avtal samt lagfart, inskrivning, fasfighetsbildning,
fastighetsbestämning, äganderättsutredning, legalisering, gemensamma anläggningar,
samfällighetsförvaltning och fastighetsregistrering.

Artikel
5

Gränsen
för en suveränitetsholme har den sträckning som bestämts enligt karta och
handlingar vid ägoutbyte år 1823.

Om
en gräns är avsedd att följa en strandlinje skall den strand som finns vid
varje tid vid medel vattenstånd vara avgörande.

En
fråga om sträckningen av gränsen för en suveränitetsholme prövas med förfarande
enligt reglerna i det land där holmen är belägen. Innan frågan avgöres skall
sammanträde hållas som samtliga kända sakägare från båda sidor om gränsen
kallas till. Sakägarna skall bevisligen kallas i god tid före sammanträdet.

14

Artikel
6 Prop. 1986/87:38

Suveränitetsegenskapen
för en holme kan borttagas om ändrade förhållanden uppstått.

Beslut
om att borttaga suveränitetsegenskapen fattas av finsk-svenska
gränsälvskommissionen. Markägare, länsstyrelse eller kommun som berörs kan
ansöka därom.

Innan
beslutet fattas skall den centrala lantmäterimyndigheten i båda länderna höras.

Sedan
ett beslut fattats om att borttaga suveränitetsegenskapen för en holme skall
denna ingå i fastighetsredovisningen inom det land där den är belägen.

Artikel
7

Denna
överenskommelse, som är avfattad i två exemplar på svenska och

finska språken, skall ratificeras. Ratifikationshandlingarna skall snarast

möjligt utväxlas i.

De
svenska och finska texterna har samma vitsord.

Överenskommelsen
träder i kraft vid det årsskifte som inträffar närmast efter det att
ratifikationshandlingarna har utväxlats.

15

Bilaga
3 Prop. 1986/87: 38

Sammanställning
av remissyttrandena över länsstyrelsens rapport "Suveränitetsholmarna —
förslag om ändrade villkor"

Yttranden har avgetts
av överbefälhavaren, lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, domänverket,
kammarkollegiet, Övertorneå kommun, Pajala kommun, Kiruna kommun, Lantbmkamas
riksförbund (LRF), Koivukylä byamän, Haapakylä-Matarengi byamän, Kuivukangas
och Kuusi-järvi byars samt Ylinenjoki hemmans gemensamma skifteslag och Päkkilä
byamän.

1
Allmänt om suveränitetsholmarna

Lantbruksnämnden
har kommenterat suveränitetsholmarnas betydelse samt möjligheten att utnyttja
dessa för jordbruksändamål påföljande sätt: I Könkämä, Muonio och Torne älvar
finns det sammantaget ett stort antal holmar som under lång tid utnyttjats för
jordbruksändamål. Holmarna finns belägna efter Torne-älvens sträckning och i
gränsälvarnas hela längd. Betydelsen för jordbruksändamål har visserligen
minskat på senare tid men på vissa holmar har brukningen av åkerjord aldrig
helt upphört och sedan 1970-talet pågår nu på flera håll ett återupptagande av
jordbruksdriften. Som exempel kan nämnas den stora holmen utanför Kuttainen i Muonio-älv,
de helt svenska holmarna Haapakylänsaari och Kylänsaari norr och söder om Övertorneå.
På samtliga dessa holmar har jordbruksdriften ökat väsentligt under senare år
genom att förbindelsefrågorna ordnats genom vägbank eller färjor. Sammanlagt brukas
nu på dessa holmar ca 300 ha åkerjord. Därutöver finns ett antal andra holmar
där viss jordbruksdrift förekommer både som åkerbruk och som betesdrift. I
samtliga dessa fall kan konstateras att inte minst ägandeförhållanden och
skiftesstorlek har varit betydligt gynnsammare än när det gäller
Suveränitetsholmarna. Länsstyrelsens utredning konstaterar att det hinder mot
brukande av jorden på Suveränitetsholmarna framför allt utgörs av den mycket
långt gångna ägosplittringen, svårigheten med åtkomst, att det saknas vägar på holmarna
för jordbruksmaskiner samt att ett ökat dikningsbehov föreligger och att den
upphörda jordbruksdriften på senare tid lett till en förbuskning på många håll.
För att effektivt kunna bruka åkerjorden behövs alltså åtgärder både avseende
fastighetsstrukturen och markinvesteringar. Den genom Hushållningssällskapets
initiativ startade betesdriften på Selkäsaari där betesområdet omfattar ca 150
ha och kan ta emot ca 300 djur visar att det finns både intresse, behov och
möjlighet att utnyttja holmarna för fortsatt jordbmksdrift. Enligt
lantbruksnämndens bedömning fungerar betesdriften bra och markerna är lämpliga
för ändamålet. Utredningen har funnit att ca 180 ha på de Suveränitetsholmar
som disponeras av Svenska Fastigheter kan användas för åkerändamål
huvudsakligen vallodling. Tillsammans med marker som är lämpade för betesdrift
skulle ungefär 300 ha kunna effektivt utnyttjas. Lantbruksnämnden delar denna
bedömning. Möjligheten att utnyttja denna areal skulle väsentligt förbättra förutsätt-

16

ningarna för ett
rationellt jordbmk i de byar som är delägare i Suveränitets- Prop. 1986/87:
38 holmarna. Fastigheternas åkermark på fastlandsdelen har nämligen ofta betydande
brister både avseende storlek och arrrondering. Dessa brister är dessutom svåra
att avhjälpa p. g. utav begränsad tillgång till åkermark.

Naturvårdsverket:
I ett yttrande över 1975 års finsk-svenska utredning angående
Suveränitetsholmarna i Torne, Muoni och Könkämä älvar framförde verket bl. a.
"Störst vetenskapligt intresse tilldrar sig Ojasensaari, Kylänsaari samt
holmarna i Hietaniemiselet". Beträffande Hietaniemidel-tat anförs
följande: "Detta unika deltalandskap har också, vilket omnämnts av
utredningen, poängterats av den nordiska arbetsgruppen för skydd av naturtyper
och biotoper av gemensamt nordiskt intresse. Denna arbetsgrupp har också
särskilt betonat vikten av att bibehålla den öppna och kulturbetingade
landskapstyp som Tornedalen representerar." Naturvårdsverket vill med
anledning av länsstyrelsens rapport framhålla att Torne älv klassats som
riksobjekt för friluftslivet och naturvården. Hieta-niemideltat utgör ett unikt
område för studium av fluvialmorfologiska processer. Även Muoni och Könkämä
älvar har utpekats som riksobjekt för naturvården. Från naturvårdssynpunkt är
det av primärt intresse att holmarna i Hietaniemiselet får en sådan
fastighetsindelning att fömtsättningar skapas för att iståndsätta jordbmket
(bete och slätter).

Lantbrukarnas
riksförbund: LRF har inhämtat uppgiften att det på en del av arealen, på Selkäsaari,
f. n. tillämpas gemensam betesdrift för drygt 100-talet kvigor. Denna
verksamhet har varit uppskattad och kommer med säkerhet att fortsätta. Jordens
beskaffenhet för jordbmksdrift bedömes allmänt vara mycket god på holmarna.
Åkermarken lämpar sig bäst för betesdrift och spannmålsodling. Genom sin
belägenhet bedöms åkermarken på holmarna allmänt vara dyrare att bruka än
motsvarande åkermark på fastlandet. Det finns tre aktiva brukare i Hedenäset.
De har för närvarande tillräckligt med åkermark på fastlandet. Förutsättningen
för att kunna bedriva åkerbruk på holmarna är därför att brukarna erhåller
bidrag till uppmslning av marken och fill merkostnader för driften.

2
Konstruktionen med suveränitetsholmarna

Endast
två remissinstanser (naturvårdsverket och domänverket) har särskilt uppehållit
sig vid frågan om suveränitetsholmskontmktionen som sådan bör bibehållas.
Övriga remissinstanser har tillstyrkt länsstyrelsens förslag eller endast
diskuterat enskildheter i detta.

Naturvårdsverket: I
verkets yttrande över 1975 års utredning anfördes:

"Under fömtsättning att särskilda medel kan ställas fill förfogande över

statsbudgeten för inlösen av holmarna och under fömtsättning att dessa

objekt kan skiftas på ett för naturvården fillfredsställande sätt torde utred

ningens förslag utgöra det på lång sikt mest fördelaktiga alternativet för

bibehållande av älvmiljön som en levande kulturbygd." Naturvårdsverket

vidhåller denna uppfattning. Verket bedömer dock att tillskapande av en

samfäUighet på holmarna i Hietaniemiselet med tillhörande samfällighets-

föreningsbildning är ett bra sätt att erhålla en ändamålsenlig fastighetsin

delning och förvaltning. 17

Domänverket:
Konstruktionen suveränitetsholmar i anslutning till freds- Prop. 1986/87:38 fördraget
1809 och gränsregleringstraktaten 1810 torde ha varit tänkt som en provisorisk
lösning. Det är därför närmast förvånande att systemet fortfarande består och
kanske än mer förvånande att det ännu efter drygt ett och ett halvt sekel inte
anses finnas förutsättningar för en definitiv lösning. Fråga är dock endast om
13 holmar i Finland med en areal av 481 ha och 32 holmar i Sverige med en areal
av 337 ha - dessutom är markvärdena låga om man ser till avkastningsförmågan.
1975 års finsksvenska utredning har föreslagit inlösen av holmarna. Detta är
enligt domänverkets mening ett bra förslag. Fortsatta överväganden borde inriktas
på att finna sådana former för att realisera förslaget som tUlgodoser rimliga
krav från markägarna men där målet att avveckla ägoblandningen länderna emeUan
ligger fast. Länsstyrelsen säger i sin utredning att några allmänna intressen
för en avveckling av systemet med suveränitetsholmarna inte torde föreligga
förutsatt att nuvarande hinder i bmkandet och de övriga oklarheter som finns i
stort kan elimineras. Slutsatsen är förvånande mot bakgrunden av att
finsk-svenska utredningens förslag om avveckling tillstyrkts av länsstyrelsen,
lantbruksnämnden, kammarkollegiet, lantbmksstyrelsen, lantmäteriverket och
Svenska naturskyddsföreningen. Domänverket tycker att det i allra högsta grad
borde vara ett allmänt intresse att fullfölja fredsfördraget och gränsregleringstraktaten
samt avveckla den anomali inom fastighetsindelningen som suveränitetsholmarna utgör.
Domänverket kan därför inte godta länsstyrelsens förutsättning för sin
utredning att konstruktionen suveränitetsholmar skaU behållas.

3
Samfällighetsbildning

3.1
Positiva till förslaget om samfällighetsbildning

Lanibruksnämnden:
Länsstyrelsens utredning föreslår för att lösa frågan

om ägosplittring på holmarna en samfällighetsbildning. Problemet med

tids- och arbetskrävande förhandlingar om köp eller inlösen av de enskilda

skiftena på holmarna skulle därigenom kunna kringgås. Lantbruksnämn

den delar utredningens uppfattning att ett sådant förfarande skulle bli både

tids- och arbetskrävande och sannolikt i en del fall inte kunna lösas

frivilligt. Inte heller en sådan lösning där aktiva jordbrukare genom lång

siktiga arrendeavtal skulle få disponera de enskUda små skiftena på hol

marna skulle kunna förutsättas leda fill bra resultat annat än i kanske något

enstaka fall. Fortfarande är situationen den när det gäller arrenden att det

finns ett betydande motstånd hos passiva markägare i Torne-dalen och i

Norrbotten också i övrigt att arrendera ut sina marker på långsiktiga

arrendeavtal. Dessutom inverkar personliga relationer mycket på vilka

möjligheter de aktiva jordbmkama skulle ha att få arrendera vissa bestäm

da skiften. Som utredningen dessutom påpekar ägs många av jordbruksfas

tigheterna nu av dödsbon eller är samägda och det skulle ytterligare försvå

ra en lösning med arrende av enskilda. Lantbruksnämnden bedömer därför

förslaget om samfällighetsbildning som mycket realistiskt med goda möj

ligheter till en snabb lösning av ägostrukturen. Som utredningen föreslår

bör länsstyrelsen ha möjlighet att ta initiativ till åtgärden. Lantbruksnämn- 18

den
anser också att all mark bör intas i samfällighetsbildningen. Om det av Prop.
1986/87: 38 praktiska skäl skulle finnas anledning att någon areal måste stå
utanför torde detta kunna lösas utan större problem i samband med
förrättningen. Lantbmksnämnden bedömer att förutsättningarna för statligt stöd
till förrättningskostnaderna enligt rationaliseringsförordningens bestämmelser
är helt uppfyllda. Någon projektering av samtliga behövliga markinvesteringar
för att iståndsätta den mark som inte hävdas för närvarande har icke skett.
Lantbruksnämnden kan givetvis medverka i sådan projektering avseende både vägförbindelser,
färjor, vägar på holmarna samt iståndsättning av åkerjordarna och dikningar.
Utredningen föreslår att ett förhöjt statsbidrag upp till 75 % bör kunna lämnas
till dessa åtgärder. Med den erfarenhet lantbruksnämnden fått från pågående och
utförda åtgärder i byaprojekten och i det större dikningsprojektet i länets
kustland anser lantbmksnämnden det nödvändigt med 75 % i allmänhet tiU dessa
åtgärder. Om ägostrukturen löses som utredningen föreslår genom samfällighetsbildning
blir det desto mera angeläget att kunna lämna det högre bidragsstödet. Ägargruppen
kommer ju att bestå av både aktiva och i övrigt passiva markägare och detta
leder naturligtvis till ett svagare intresse (från de passiva markägarnas
sida) att medverka i kostnader. Sannolikt skulle en enkel lösning vara att samfälligheten
utarrenderar markerna till aktiva jordbrukare som sedan står som sökande till
åtgärderna.

Lanlbruksstyrelsen
har instämt i lantbmksnämndens yttrande samt tilllagt: Styrelsen finner det
nödvändigt med stafligt ekonomiskt stöd till markanläggningsåtgärder men anser
att detaljutformningen härav bör anstå tills omfattningen och kostnaderna för
erforderliga åtgärder klarlagts.

Övertorneå
kommun: Den av utredningen föreslagna samfällighetslös-ningen finner kommunen
väl genomförbar och är därför beredd att tiUstyrka densamma. Kommunen vill
dock peka på vissa problem som bör beaktas. Många markägare betraktar den nu
föreslagna samfällighetslös-ningen mer eller mindre som en tvångsåtgärd. Det är
därför av vikt att genomförandet sker så långt som möjligt på frivillig väg och
att de markägare som ej vill ingå i samfälligheten ges möjlighet att försälja sUt
markinnehav till samfälligheten. Det är också av vikt att samfälligheten och indirekt
delägarna icke åsamkas betydande kostnader i samband med bildandet av samfälligheten
och iordningställandet av marken utan att staten tar på sig dessa kostnader.
Kommunen förutsätter också att samfälligheten aktivt arbetar för att få till
stånd en ändamålsenlig markanvändning och att nu aktiva som nytillkommande
jordbruk, enskilda som kooperativ, ges möjlighet att via arrendeavtal få bruka
marken.

Lanibrukarnas
riksförbund: LRF har noterat utredningens bedömning

att nuvarande fastighetsindelning är olämplig. Ombildningen av nuvarande

fastighetsindelning avses ske genom lantmäteriförrättning. Det är dock

inte uteslutet att det i samband med förrättningen kan framföras yrkande

från någon fastighetsägare om att dennes mark på holmarna utesluts från

samfällighetsbildningen. Kostnaderna för förfarandet hos fastighetsbild

ningsmyndigheten beräknas till ca 150000 kronor. LRF förutsätter att

lantbruksnämndens uppfattning kvarstår att förrättningen har sådan bety

delse för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering att nämnden skall 19

kunna
bevilja statsbidrag fill hela kostnaden för samfällighetsbildningen. Prop.
1986/87: 38 LRF har efter överläggningar med representanter för LRF-avdelningen
inom Övertorneå kommun och byamännen i Hedenäset funnit att det finns ett
starkt och djupt rotat intresse att alltjämt behålla den privata äganderätten.
Utredningens förslag att bilda samfäUighet av holmarna har vad LRF erfarit
mottagits positivt av markägarna. Äganderätten, som då övergår från ägande av
mark till ägande av andelar i samfälligheten, behålles i privata händer. Det
förutsätts att respektive land tillämpar sin lagstiftning på "sina
holmar". Beträffande markanvändningen förutsattes att huvuddelen av
holmarna kan utnyttjas för jordbruksändamål, resten för skogs-bmksändamål.

Minoriteten
av Koivukylä byamän: Betråffande den senaste utredningen om
Suveränitetsholmarna är undertecknade positivt instäUda till bildandet av samfäUighet.
På gmnd av tidigare utredningar under tio års tid har holmarna hunnit
förbuskas. Det blir därför stora kostnader för iordningställande och vi anser
att Staten bör gå in med medel till detta. Markägarna vill att holmen Selkäsaari-Papplanhieta
vilken redan utnyttjas som kvig-bete och arrenderats av Hedenäsets
betesförening för 6 år bör utgöra en särskild samfäUighet.

Haapakylä-Matarengi
byamän: Efter att ha tagit del av utredningen i rubr. fråga finner byamännen
att vi inte direkt motsätter att det bildas någon form av
gemenskapsförvaltning, som får taga hand om miljövården på holmarna. Det kan
tilläggas att byamännens marker ligger mer på låglänta (översvämningsområden)
holmar som är svåra att utnyttja till jordbruksändamål såsom bete, vallodling
med vissa undantag. Byamännen motsätter sig på det bestämdaste att medverka
eller deltaga i gemenskapsförvaltningen om detta för med sig kostnader och
ekonomiska åtaganden, som inte är rimliga i förhållande till avkastningen. Om
gemenskapsförvaltning kommer till stånd bör hela kostnaden åvila på
statsverket eller dess underavdelningar enär det mera är frågan om miljövård
och en riksangelägenhet och ett fönster utåt.

Utredningsförslaget
tillstyrks dessutom av Pajala kommun, Kiruna kommun samt Päkkilä byamän.

3.2
Tveksamma eller negativa till förslaget om samfällighetsbildning

Domänverket:
Förslaget att bilda samfäUighet i Hietaniemiselet avstyrks eftersom
konsekvensen blir en konservering av systemet med suveränitetsholmar.
Domänverket ifrågasätter vidare om det är ekonomiskt försvarbart att iståndsätta
mark på holmarna till slåttervall eller bete - en rent företagsekonomisk kalkyl
kan knappast ge stöd för sådana åtgärder. Huruvida naturvårdsintressen
motiverar dylika insatser anser sig domänverket inte ha underlag för att
kommentera. Domänverket anser sammanfattningsvis att beslut om
suveränitetsholmarna bör syfta tUl en avveckling och att länsstyrelsens förslag
är alltför passivt för att inom rimlig tid få en avveckling förverkligad.

Majoriteten
av Koivukylä byamän: Vi undertecknade markägare i Koi

vukylä by finner det högst märkligt att vi nu föreslås bli av med äganderät- 20

ten
till holmängarna. Vi är ju inte ens underrättade om att sånt här var på Prop.
1986/87: 38 gång. När Betesföreningen skulle bildas fick vi massor med
personliga brev och kallelser. Nu när den största frågan i
Suveränitetsholmarnas historia skall behandlas hänvisar länsstyrelsen till en
kungörelse där intresserade välkomnas. Vi kräver att samtliga ägare till Suveränitetsholmar
i Koivukylä by kallas personligen till sammanträde. Då nu alla turer och utredningar
under mer än 10 års tid ej kan uppvisa bättre förslag är vår bestämda mening
att arronderings- och ägarförhållandena får kvarstå som hittills. Detta gagnar
utvecklingen i vår by. Vi undertecknade markägare avstyrker utredningens
förslag om bildandet av samfäUighet och motsätter att våra ägandes holmängar
ingår i den föreslagna samfälligheten.

Kuivukangas
och Kuusijärvi byars samt Ylinenjoki hemmans gemensamma skifteslag: Att förvaUa
en samfäUighet med 250 delägare är helt orimligt. Enbart en omröstningsprocedur
vid styrelseval, i frågor om användning eller iståndsättning av mark, de ofta
kontroversiella frågorna om jakträtt etc. skulle skapa kaotiska tillställningar
av föreningsstämmorna. Skiftesägarna inom skifteslaget är ej heller villiga att
påtaga sig något ansvar eller några kostnader för återställande i ängsbruk av
de sedan ungefär 50 år tillbaka för höskörd outnyttjade och numera helt slybeväxta
markerna på Niittysaari holme. Troligt är dock att samfällighetsbildningen är
en utväg till lösning av problemet. Om en sådan genomföres så får förrättningskostnaderna
icke belasta skiftesägarna utan bör staten helt stå för dessa. Någon tvångsanslutning
till samfälligheten får ej heller ske. De skiftesägare, vilka inte frivilligt
önskar bli delägare i samfälligheten, måste förbehållas rätten att avstå sin
mark mot ersättning i pengar.

4
Förslaget till överenskommelse

Överbefälhavaren,
lantbruksstyrelsen, lanibruksnämnden och domänverket har tillstyrkt förslaget
till överenskommelse eller lämnat detta utan erinran. Beträffande de enskUda
artiklarna har följande synpunkter framförts.

Artikel
1

Kammarkollegiet:
Begränsningarna i innehavarnas rätt till suveränitetsholmarna finns reglerade
i den kungörelse som intagits i kommissariernas protokoll 1823-09-03, § 31. De
sålunda stadgade inskränkningarna i förfoganderätten får anses utgöra en
väsentlig del av suveränitetsholmsbegrep-pet. Artikeln bör därför kompletteras
med en hänvisning till berörda kungörelse.

Artikel
2

Kammarkollegiei:
Kammarkollegiet har inte något att erinra mot att bestämmelsen om åriig
suveränitetsavgift utgår. Avgifterna representerar obetydliga belopp.
Betalningen har också upphört för åtskilliga år sedan.

21

Artikel 3 Prop. 1986/87: 38

Kammarkollegiet:
Om det är förenligt med begränsningarna i innehavarnas förfoganderätt att anse
dem som ägare av suveränitetsholmarna kan diskuteras. Innehavarnas rätt
innefattar emellertid holmarnas huvudsakliga bmkningsvärde. Det ekonomiskt
mätbara värde av holmarna som därutöver kan finnas är säkert relativt
blygsamt. Ur denna synvinkel skulle det därför kunna sägas att egenflig
anledning saknas att hävda fortsatt staflig äganderätt fill holmarna, om
allmänna synpunkter i övrigt talar för att de enskilda innehavarna bör äga dem.
Enligt länsstyrelsen skulle äganderättens övergång till de enskilda kunna
medföra fördelar i fastighetsbildningssammanhang och vid ordnandet av
holmarnas framtida förvaltning. Härvid får dock framhållas att tillräcklig
klarhet i fastighetsbildningssammanhang torde vinnas om 10 § lagen (1970:989)
om införande av fastighetsbildningslagen kompletteras med en uttrycklig
bestämmelse att vad som gäller om ägare enligt fastighetsbildningslagen skall
gälla även innehavarna av de svenska suveränitetsholmarna. I anslutning tiU
länsstyrelsens förslag om samfällighetsförvaltning av de svenska holmarna bör
erinras om att samfällighetsförvaltning kan avse även servitut eller annan
särskild rätfighet som hör till flera fastigheter gemensamt. De svenska
innehavarna behöver således inte tillerkännas formell äganderätt till holmarna
för att de i länsstyrelsens utredning avsedda intressena skall bli
tillgodosedda. Ett uttryckligt stadgande att innehavarna äger holmarna torde
inte heller krävas för att de av länsstyrelsen fömtsätta
skifteskompletteringarna på de finska suveränitetsholmarna i Sverige skall
komma tiU stånd. Även enligt den finska skifteslagstiftningen kan
skiftesåtgärder avse rättigheter utan helt äganderättslig karaktär. Att det
finns omständigheter, som talar för att staterna t. v. bibehåller sin formella
äganderätt tUl holmarna, framgår av kollegiets följande kommentar till
artiklarna 5 och 6 i länsstyrelsens förslag. Kammarkollegiet är med hänsyn tUl
det anförda inte berett att tillstyrka att innehavarna tUlerkänns äganderätten
tiU suveränitetsholmarna.

Artikel
4

Kammarkollegiet:
Länsstyrelsen synes genom denna artikel vilja få fastställt att rättsreglerna
i innehavarnas hemland i princip skall gälla för fastighetsförhållandena mellan
innehavarna på holmarna, medan förhållandena i övrigt på holmarna skall
regleras enligt rättssystemet för det land där holmarna är belägna. Avgränsningen
av de rättsregler som endast rör innehavarnas inbördes förhållanden mot övriga
rättsregler på holmarna är emellertid förenad med vanskligheter. Sålunda
inrymmer exempelvis reglerna om jakt moment vid vilkas behandling knappast kan
bortses från vad som gäller för omgivande eller angränsande områden i det land
dit holmen statsrättsligt hör. Detsamma kan gälla beträffande flera av de
författningsbestämmelser som avses i artikelns tredje stycke, t.ex.
rättsreglerna om fastighetsbildning som innefattar moment av klart
offentligrättslig karaktär. Om de i artikeln avsedda rättsreglerna i
innehavarnas hemland skall tillämpas så snart det gäller innehavarnas inbördes
intressen, måste garan-

22

tier
skapas för effektiv samordning med rättsförhållandena och de ansvari- Prop.
1986/87: 38 ga myndigheterna i det land där holmen är belägen. Möjligheten att
ge den finsk-svenska gränskommissionen befogenhet att behandla sådana samordningsproblem
bör övervägas. I vad mån de i artikeln avsedda svenska författningarna har
motsvarighet i Finland har inte klargjorts i länsstyrelsens utredning. I
avsevärd utsträckning torde emellertid de aktuella fastighetsindelningsfrågorna
vara behandlade i den finska jordskifteslagen.

Artikel
5

Kammarkollegiet:
Det bör i arfikeln klart sägas ut att de i artikeln behandlade gränsfrågorna
avser suveränitetsholmarnas yttergränser. De enligt arfikelns andra stycke
föreslagna reglerna om gränser, som följer ändringarna i suveränitetsholmarnas
strandlinjer, aktualiserar ett system med vandrande gränser som i väsenflig mån
avviker från vad som gäller för omgivande och angränsande fastigheter. Vad
beträffar erosionens inverkan på holmarnas gränser synes också förslaget ge
uttryck för en annan uppfattning än den som måste ha legat till grund för den
finsk-svenska suveränitetsholmsutredningens uttalande om inlösningsrätten för
de ero-derade områdena, (se Nordisk utredningsserie 1975: 26, s. 45 spalt 2). Länsstyrelsens
förslag torde hänga samman med dels att länsstyrelsen fömtsatt att innehavarna
skall få äganderätt till holmarna, dels att innehavarna hittUls tydligen som
regel nyttjat holmarna i beflnfligt skick med anslutande uppgrundningar.
Konsekvenserna av det nya systemet i förhållande till angränsande eller
omgivande fastigheter såväl med som utan karaktär av suveränitetsholmar verkar
inte helt genomtänkta. Frågan vad som skall gälla beträffande gränserna för en suveränitetsholme,
efter det att suveränitetsegenskapen bortlagits, lämnas också obesvarad. Gängse
uppfattning torde hittills ha varit att suveränitetsholmarnas gränser blivit fasflåsta
efter den sträckning som kunnat bestämmas enligt 1823 års ägout-bytesmaterial.
Det föreligger enligt kollegiets åsikt knappast tillräckliga skäl att gå från
denna princip. Innehavarna torde likväl kunna tillerkännas rätt att i någon mån
nyttja uppgrundningar i enlighet med grunderna för 1 kap. 6 § jordabalken. Det
i arfikelns tredje stycke nämnda förfarandet "enligt reglerna i det land
där holmen är belägen" torde för svensk del närmast avse reglerna om
fastighetsbestämning i 14 kap. fastighetsbildningslagen. Om länsstyrelsens
förslag om föränderliga gränser för suveränitetsholmarna genomförs, bör 14
kap. fastighetsbildningslagen kompletteras med en föreskrift för
suveränitetsholmarna till innebörden Uknande den bestämmelse som finns i 14
kap. 4 § samma kapitel rörande omfattningen av allmänt vattenområde.

Artikel
6

Kammarkollegiei:
Kammarkollegiet vill inte bestrida att möjligheter måste

finnas att vid ändrade förhållanden ta bort suveränitetsegenskapen för en

holme. KoUegiet motsätter sig inte heller att finsk-svenska gränskommis

sionen anförtros att besluta i sådana frågor. Ett borttagande av suveräni- 23

tetsegenskapen
förutsätts enligt länsstyrelsens förslag medföra att holmen Prop. 1986/87: 38 blir
befriad från de särskilda restriktioner som gällt på grund av denna egenskap.
Borttagandet av suveränitetsegenskapen får också till följd att rättsystemet i
det land dit holmen hör bUr tillämpligt i hela sin vidd. Därvid torde vissa i
länsstyrelsens utredning inte närmare beaktade konsekvenser, särskilt i
lagfarts- och inteckningshänseende och i frågor som gäller beståndet av den dittillsvarande
ägoindelningen på holmen, bli aktualiserade. I den mån de befintliga
komplikationerna inte befinns vara av den art att de egentligen bör betraktas
som absoluta hinder mot att suveränitetsegenskapen tas bort, bör ett
bibehållande av vederbörande stats äganderätt kunna bidra till att
svårigheterna i övergångsskedet går att avhjälpa. Upp-ordnandet av oklara fasfighetsförhållanden
torde i detta skede lättast kunna ske genom överlåtelser från statens sida och
andra åtgärder under statlig medverkan.

Kuivagangas
och Kuusijärvi byars samt YUnenJoki hemmans gemensamma skifieslag: Förslaget
att lägga på den finsk-svenska gränsälvskommissionen uppgiften att handlägga
frågor som rör suveränitetsholmarna avstyrkes. Gränsälvskommissionens
hittillsvarande befattning med frågor som rör gränsälvarna har av älvdalens
befolkning fått skiftande omdömen.

Päkkilä
byamän: Artikeln bör helt utgå. Förslaget att beslut om suveränitetsegenskapernas
borttagande skall fattas av finsk-svenska gränsälvskommissionen kan vi ej
acceptera. Det har visat sig svårt att i gränsälvskommissionen få ledamöter
med förankring hos Tornedalens befolkning. Gränsälvskommissionens beslut är
näst infill omöjliga att påverka och deras beslut utan apell.

24

Bilaga 4 Prop. 1986/87: 38

1986 års överenskommelse mellan Sverige och Finland om
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar

Regeringarna i Sverige och Finland har kommit överens om
följande:

Artikel I

Med suveränitetsholmar avses i denna överenskommelse de
holmar, delar av holmar och uddar vilka är belägna i Torne, Muonio och Könkämä
älvar och vilkas rättsliga särställning bygger på gränsregleringstraktaten den
20 (8) november 1810 mellan Sverige och Ryssland, ägoutbyteskonven-tionen den
17 (5) januari 1821 mellan samma parter, samt den av Konungens av Sverige och
Kejsarens av Ryssland befullmäktigade kommissarier den 26 september 1823
avgivna deklarationen om fastställelse av riks-gränsägoutbytet. Över
suveränitetsholmarna har uppgjorts förteckningar som undertecknats den 4 och
den 13 september 1823.

Genom överenskommelsen den 14 juni 1985 om partiell fastställelse
av 1981 års översyn av riksgränsen mellan Sverige och Finland har vissa holmar
förlorat sin karaktär av suveränitetsholmar.

Närmare bestämmelser om suveränitetsholmarna har meddelats
i en av de ovan nämnda kommissarierna utfärdad kungörelse, vilken är intagen i
ett protokoll av den 3 september 1823.

De i första och tredje styckena nämnda handlingarna
redovisas i Nordisk Utredningsserie (NU 1975:26 och 27)'.

Artikel 2

De bestämmelser om suveränitetsholmarna som finns upptagna
i dokument omnämnda i artikel 1 skall fortsätta att gälla, om inte annat
framgår av denna överenskommelse.

Bestämmelserna i gränsregleringstraktaten den 20(8)
november 1810, Artikel II Qärde
stycket om årlig avgift skall inte gälla längre.

Artikel 3

De suveränitetsholmar som är belägna i Sverige innehas med
äganderätt enligt finsk rätt och de som är belägna i Finland med äganderätt
enligt svensk rätt.

Artikel 4

På de suveränitetsholmar som är belägna i Sverige
tillämpas finsk rätt i fråga om äganderätt och begränsad sakrätt, överiåtelse
av äganderätt och annat förvärv samt upplåtelse av nyttjanderätt eller av annan
begränsad sakrätt. Finsk rätt tillämpas även i fråga om fastighetsbildning, fastighets-

NU 1975:27 utgör den finskspråkiga upplagan av
betänkandet. 25

registrering,
lagfart och inteckning. På de suveränitetsholmar som är be- Prop. 1986/87:
38 lägna i Finland tillämpas på motsvarande sätt svensk rätt.

I den mån finsk rätt skall tillämpas på suveränUetsholmar
som är belägna i Sverige är finska domstolar och myndigheter behöriga att
handlägga ärendena. Motsvarande gäller beträffande svenska domstolar och myndigheter
när det är fråga om suveränitetsholmar i Finland.

Artikel 5

Gränsen för en suveränitetsholme har den sträckning som
framgår av karta och andra handlingar från 1823 års ägoutbyte.

Om gränsen för en suveränitetsholme är avsedd att följa en
strandlinje, bestäms gränsen enligt medelvattenståndet vid varje tid.

Artikel 6

En suveränitetsholmes särställning kan hävas, om ändrade
förhållanden ger anledning till detta.

Ansökan om hävande av en suveränitetsholmes särställning
kan göras av vederbörande markägare, kommun eller länsstyrelse hos endera
statens centrala lantmäterimyndighet. Denna myndighet skall bereda frågan gemensamt
med den centrala lantmäterimyndigheten i den andra fördragsslutande staten.
Ärendet skall sedan av myndigheterna hänskjutas till respektive regering för
avgörande.

En överenskommelse om att häva en suveränitetsholmes särstäUning
förutsätter att fastigheterna på holmen inte besväras av servitut eller
inteckningar. Upphävandet av holmens särstäUning får inte i sig förändra
äganderätt till fastigheterna på holmen.

Artikel 7

Denna överenskommelse träder i kraft vid det årsskifte som
inträffar närmast efter det att parterna har meddelat varandra om överenskommelsens
godkännande.

Till bekräftelse härav har de vederbörligen befullmäktigade
ombuden undertecknat denna överenskommelse.

Som skedde i Stockholm den 19 juni 1986 i två exemplar på
svenska och finska språken, vilka båda texter har samma giltighet.

För Sveriges regering: För Finlands regering:

Mats HeUström Björn Alholm

26

Innehåll Prop. 1986/87: 38

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag ...................................... .... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 2 oktober 1986 3

1
Inledning ......................................................... .... 3

2
Suveränitetsholmarnas
tillkomst, betydelse och rättsliga status .. 4

3
Det huvudsakliga innehållet i
1986 års överenskommelse 5

4
Föredraganden ................................................. .... 6

4.1
Konstruktionen med
suveränitetsholmarna ....... .... 6

4.2
Tillämplig lag och
jurisdiktion .......................... .... 7

4.3
Äganderätt eller
nyttjanderätt ...................... .... 8

4.4
Suveränitetsholmarnas yttergränser
................. .... 8

4.5
Framtida ändrade förhållanden
...................... .... 9

4.6
Ägosplittringen på de svenska
suveränitetsholmarna i Finland 10

4.7
Formen för riksdagens
godkännande m.m........... .. 11

5
Hemställan .................................................... .. 11

6
Beslut .......................................................... .. 11

Bilaga
1 Sammanfattning av länsstyrelsens rapport "Suveränitets-

holmarna - förslag om ändrade villkor" ........ 12

Bilaga
2 1984 års utkast fill överenskommelse mellan Sverige och Finland om
suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och

Känkämä
älvar ...................................... .. 14

Bilaga
3 Sammanställning av remissyttrandena över länsstyrelsens

rapport "Suveränitetsholmarna - förslag om ändrade vill

kor" ...................................................... 16

Bilaga
4 1986 års överenskommelse mellan Sverige och Finland om

suveränitetsholmarna
i Torne, Muonio och Könkämä älvar 25

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 27