Prop. 1986/87:55

Regeringens proposition 1986/87:55

om åtgärder mot miljöfarliga batterier

Prop. 1986/87:55

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel
den 31 oklober 1986 för den åtgärd och det ändamål som framgår av
föredragandens.hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Birgitta
Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas ell åtgärdsprogram mol ulsläpp i mUjön av tungmetaller
från batterier. I programmet ingår en övergång till mindre miljöfarliga
batterier, insamling, omhändertagande och märkning av miljöfarliga batterier
samt en informationskampanj. För atl finansiera ålgärdsprogrammet föreslås all
riksdagen bemyndigar regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer atl
föreskriva att batterUeverantörer och andra förelag som yrkesmässigl hanterar
eller importerar miljöfarliga batterier skall beiala samhällets kostnader för avfaUshanteringen
och för andra åtgärder som är nödvändiga för atl förebygga skador på hälsan eUer
i miljön.

Riksdagen
1986/87. 1 saml. Nr 55

Jordbruksdepartementet Prop. 1986/87:55

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oklober 1986

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Guslafsson,
Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S.Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl,
R.Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.Andersson,
Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Dahl

Proposition om åtgärder mot miljöfarliga batterier 1
Inledning

I
samband med riksdagens beslut år 1985 (prop. 1984/85:118, JoU 30, rskr. 340) om
samhällels kemikaliekontroll gavs batteribranschen ansvarei för att välja de
lämpligaste lösningarna för all så långt som möjligt minska utsläppen av
tungmetaller lill miljön från hanleringen av miljöfarliga batterier. Vidlagna
åtgärder skuUe redovisas till nalurvårdsverkel.

Av
en skrivelse den 21 febmari 1986 från naturvårdsverket tiU regeringen framgår
alt de i kemikaliepropiositionen uppsatta målen inte kommer all uppnås ulan
särskilda ålgärder från samhällels sida.

Efler
överläggningar med berörda parter om vilka ålgärder som behövs för att komma
till rätta med föroreningarna i miljön från batterier redovisar jag nu etl
åtgärdsprogram mot miljöfarliga batterier. Redan här bör anmärkas att
programmet inte i alla delar kräver riksdagens ställningstagande. De fiesta ålgärderna
kan genomföras med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter och
renhållningslagen (1979:596). Jag avser att senare föreslå regeringen all
utfärda en särskild förordning om miljöfarliga batterier med slöd av bemyndiganden
som finns i dessa lagar. Beslut av riksdagen krävs dock nu när del gäller
finansieringen av vissa av de åtgärder som ingår i programmei.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Allmänna utgångspunkter

Spridning
av kvicksilver, kadmium och andra tungmetaller i miljön har länge varit elt
synnerligen allvarligt problem. Metallerna är giftiga för levande organismer
och kan anrikas hos dessa. Spridning sker bl.a. genom utsläpp från induslrieUa
processer samt genom förbränning och deponering av avfall innehållande
tungmetaller. Försurningen ökar risken för belastning av miljön med
tungmetaller. Stora resurser har satsats för alt begränsa utsläppen av
tungmetaller från

induslriella processer.
Processindustrins spridning av kvicksUver har Prop. 1986/87:55 minskal
kraftigt som en följd av långtgående reningsåtgärder. Kadmiumförbudet från år
1979 har också bidragit till att minska spridningen av denna metall till
miljön.

Spridningen
av kvicksilver och kadmium genom batterier som hanleras tiUsammans med övrigt
hushållsavfall m.m. har kommii alt utgöra en väsentlig del av det sammanlagda
utsläppet av dessa tungmetaller i landel. Utsläppen av kvicksilver från
batterier beräknas nu utgöra drygt hälflen av samfiiga kvicksilverutsläpp i
landet. De årliga utsläppen till luft och mark från batterier beräknas uppgå
till ungefär 6 lon kvicksilver och 16-20 ton kadmium. Utsläppen är aUvarliga
till följd av de skadliga hälso- och miljöeffekter dessa tungmetaller ger.

Frågan
om ålgärder mol de miljöfarliga batterierna har vid olika lillfällen behandlats
i riksdagen (se JoU 1979/80:40, 1981/82:10, 1981/82:24, 1983/84:7 och
1984/85:6). Senast var frågan föremål för riksdagens prövning i samband med
behandlingen av prop. 1984/85:118 om kemikaliekontroU (se JoU 1984/85:30).

I
proposilionen anförde föredragande statsrådet atl utgångspunkten från samhällels
sida i fråga om ålgärder mol de miljöfarliga batterierna bör vara att utsläppen
av kvicksilver, kadmium och liknande miljöfarliga ämnen i batterier på sikl
skall upphöra. Detla bör ske genom alt de miljöfariiga batterierna snarast möjligl
ersätls med batterier ulan miljöfarliga ämnen, hanleras i slulna återtagningssystem
eller på annal sätt blir föremål för långtgående återvinning.

Enligl
vad som anfördes i proposilionen borde del ankomma på de företag som tillverkar
och importerar batterier atl svara för att hanteringen blir sådan all utsläppen
av kvicksilver och kadmium från batterier upphör och atl välja de medel och meloder,
som är mesl ändamålsenliga för att uppnä de mål som bör gälla. Ansvaret borde
inbegripa alla led från lillverkning och imporl lill slutbehandling. Mot denna
bakgmnd var föredraganden inte beredd att förorda atl samhället log ansvaret
för organisation och finansiering av en batteriinsamling. Berörda branscher
borde i stället i försia hand ges möjligheter att själva välja de lämpligaste
lösningarna för att så långt möjligt minska utsläppen till miljön från
hanteringen av miljöfarliga batterier. Mot bakgrund av de för år 1984
beräknade utsläppen om ca 6 lon kvicksilver angavs som en målsättning för en
första elapp en utsläppsminskning som senast år 1987 uppgick till minst 75%,
dvs. utsläpp om högst ungefär 1,5 ton kvicksilver om året. I fråga om kadmium
borde målsätlningen vara en molsvarande ulsläppsreduktion som för kvicksilver.

Enligt
föredraganden borde närmare redovisningar av hur de angivna målen skulle uppfyllas
snarasl lämnas tiU naturvårdsverket. Det borde därefler ankomma på verket atl
överväga vilka närmare åtgärder från samhällels sida som kunde behövas för att
säkerställa den eftersträvade utsläppsminskningen. Om målen inle kunde uppnås
med de redovisade åtgärderna skulle frågan om ytterligare regleringar tas upp lill
ny behandling.

Föredraganden
fann det naturligt alt kommunerna, som har det samlade renhållningsansvarel,
skulle utveckla och göra lättillgängliga sina system

för
återtagning av miljöfariigt avfaU från hushållen. Hur sådana system Prop.
1986/87:55 skulle anpassas lill insamling och återvinning av batterier borde
del ankomma på kommunerna och balleribranschen alt träffa överenskommelse om.

Riksdagen
anslöt sig lill övervägandena i propositionen (JoU 1984/85:30, rskr. 340).

Som
jag inledningsvis berört har såväl naturvårdsverket som Svenska kommunförbundei
och batieribranschens företrädare redovisat att den angivna målsättningen inte
kommer att uppnås utan särskUda åtgärder från samhällets sida.

Av
lämnade redovisningar framgår att de stora källorna till spridning av kvicksilver
är kvicksilveroxidbatterier och alkaliska batterier. Försäljningen av
alkaliska batterier ökade med drygt 20% under år 1985 medan försäljningen av kvicksilveroxidbatterier
minskade något. Den totala mängden kvicksilver i de batterier som såldes under
år 1985 ökade med ca 200 kilo jämfört med året innan.

Naturvårdsverket
bedömer att man för närvarande måste räkna med atl en mycket liten del av de
alkaliska batterierna samlas in. Del betyder atl mängden kvicksilver i de
batterier som hamnar i avfallet knappast lorde ha minskal i förhållande fill
1984 års nivå på 6 ton utan t.o.m. kan ha ökat något. Försäljningen av
alkaliska batterier väntas fortsätta att öka starki under de närmaste åren
medan försäljningen av kvicksilveroxidbatterier väntas minska.
Kvicksilverhalten i alkaliska batterier kan under del närmaste året förväntas
minska från 0,8% till 0,5%. Ytterligare sänkning av kvicksilverhallen mol 0,15%
har aviserats lill år 1990. Det är inte osannolikt alt de alkaliska
batterierna i början av nittiotalet har tagit hälften av brunstensbatleriernas
marknad. Det betyder att man på en stor del av marknaden byter lill ett batteri
med mer än tio gånger så hög kvicksilver-haU.

Nalurvårdsverkel
anser atl del behövs både ålgärder som effektiviserar hillillsvarande baileriinsamling
och ålgärder som påverkar marknadsutvecklingen om de uppslällda målen skall
kunna nås. Verkel föreslår därvid följande ålgärder.

Direkta
överenskommelser behövs med stora förbmkare och distributörer av kvicksilveroxidbatterier
om byte av batterityp, t. ex. liU zink-lufl-ballerier. Enligl naturvårdsverket
kan detla åstadkommas genom frivilliga överenskommelser med olika
organisationer. En avgift bör läggas på de batterier vars användning staten i försia
hand vill begränsa för alt påverka marknadsutvecklingen och finansiera
kostnader för information, insamling m.m. Vidare behövs en märkning av
batterierna för att konsumenterna skall kunna skilja mellan olika batterier och
veta vilka som skall återlämnas. Slutligen krävs enligt naturvårdsverket en
central informationskampanj.

Vad
gäller laddningsbara fast monterade nickel-kadmiumbatterier anför naturvårdsverket
att frågan om eventuella bestämmelser bör utredas vidare och att en sådan
utredning pågår inom verket.

Vid
överläggningar som jag har haft med företrädare för kommunerna och för batteriförelagen
har verkets uppgifter i aUl väsenfiigt bekräftats.

För egen del vill jag
erinra om att riksdagen vid flera tillfällen understru- Prop. 1986/87:0 kit
viklen av alt lungmetallföroreningar från batterier inte kommer ul i miljön.
Ansvaret har främst lagts på balleribranschen att genom egna åtgärder
åstadkomma önskade resullal. Berörda företag har därmed givits möjlighet att
själva välja de smidigaste och effektivaste möjligheterna att lösa etl viktigt
miljöproblem. Det är enligt min mening beklagligt atl branschen inle utnyttjat
denna möjlighet. Av naturvårdsverkels skrivelse och vid de överläggningar som
jag har hafl med branschen har dock framkommit atl del inte längre är reaUsfiskl
att räkna med atl företagen själva kommer all vidta så långtgående åtgärder som
behövs för att eliminera den miljöfara som utsläppen i miljön av tungmetaller
från batterier utgör. Mol bakgmnd av det i kemikalieproposifionen angivna målet
är det därför enligt min mening nödvändigt alt regeringen nu lägger fram ett åtgärdsprogram
mot miljöfarliga batterier.

För
atl det skall vara möjligl alt nå de uppsatta målen för utsläppsbegränsningar
är i första hand följande åtgärder nu nödvändiga.

-
En övergång måste ske till
mindre miljöfarliga batterier.

-
Miljöfarliga batterier måste
samlas in särskilt och hållas avskilda från annat avfall.

-
Ett system för insamling och
slutligt omhändertagande av de miljöfarliga batterierna behöver byggas upp.

-
En riksomfattande
informationskampanj måste genomföras.

-
För att underlätta insamling
och omhändertagande behöver miljöfarliga batterier märkas.

-
Etl riksdagsbemyndigande behövs
så alt del blir möjligt att införa ett system för att täcka de kostnader som
uppstår med anledning av åtgärdsprogrammet.

Jag
skall härefter närmare redogöra för de åtgärder som ingår i programmet. Jag
vill därvid betona vikten av atl effeklerna av åtgärderna noga följs upp.

2.2 Ett åtgärdsprogram mot miljöfarliga batterier

2.2.1
Den svenska batterimarknaden

Batterier
förekommer i det moderna samhället som strömkälla i en mängd olika apparater
och i olika former. De ålgärder somjag kommer atl redovisa i detta sammanhang
avser endast s.k. torrbatterier och berör inte blyackumulalorer, dvs.
bilbatterier. Med batterier avses här slutna torrbat-lerier inkl. laddningsbara
slutna nickel-kadmiumbatterier. Däremot behandlas inte fast inmonterade
nickel-kadmiumbatterier i delta sammanhang. Naturvårdsverket kommer att i
särskild ordning föreslå de åtgärder som behöver vidlas när det gäller sådana
batterier. Tortbalterier lUlverkas inle i Sverige utan samtliga i landel
förekommande batterier är importerade. De slörsia leveranlörsföretagen är
organiserade i Batteriföreningen som är ansluten till Sveriges grossistförbund.

Försäljningen
av olika typer av torrbatterier på den svenska marknaden kan enligt skrivelsen
från naturvårdsverket till regeringen sammanfattas i följande uppställning.

Balterilyp

Försäljning

Andel

Total mängd

Kvicksilver

Kvicksilver

(kg)

(%)

(kg)

Kvicksilveroxid

9700

35

3400

Silveroxid

2500

1

25

Zink/luft

700

1

7

Alkalisk

640000

0,8

5100

Brunsten

4200000

0,01

420

Litium

600

0

0

Samtliga
(avrundade värden)

4860000

0-35

8950

Prop.
1986/87:0

Uppgifterna
avser tiden december 1984 t.o.m. november 1985.

Enligl
naturvårdsverkets vägledande förteckning över miljöfariigt avfall (SNV Allmänna
råd 1985:7) är det endast förbmkade brunslensballerier och förbmkade liliumbalterier
som inte räknas som miljöfariigt avfall. Brunslensballerier och liliumbalterier
bör inle heller räknas som miljöfarliga batterier.

Litiumbatterier
förekommer som s. k. knappceUsballerier och är i allmänhel inle möjliga att
skilja friin andra knappceUsballerier. Silveroxid-balterier och
zink-luftbatterier som innehåller ca 1% kvicksilver förekommer också som knappceUsballerier.
Med hänsyn fill den ringa vikten hos knappcellsbatlerierna blir
kvicksilvermängden i absoluta lal också i sUver-oxidbatlerier och zink-luftbalterier
förhållandevis obetydlig. De kan användas som alternativ till kvicksilveroxidbatterier
som innehåller ca35% kvicksUver och som jämte de alkaliska batterierna i alll
väsentligt bidrar till tungmeiallutsläppen till miljön från batterier. En
övergång till liliumbalterier, silveroxidballerier och zink-luftbatterier är
alltså att eftersträva.

Som
framgår av uppställningen kommer de slörsta kvicksilverutsläppen från batterier
från de alkaliska batterierna. Dessa kan för de fiesta användningsområden
ersättas av brunstensbatterier.

Dessutom
förekommer som alternativ främst fill brunslensballerier eller alkaliska
batterier också laddningsbara batterier som innehåller nickelkadmium. Sådana
batterier säljs i ökande omfallning fast inmonterade i vissa elektriska
apparater. I kemikalieproposilionen uppskattades den årliga mängden kadmiumulsläpp
från batterier fill 16-20 lon. Också nickel-kadmiumbatterierna är atl betrakta
som miljöfarliga batterier.

2.2.2
Övergång till mindre miljöfarliga batterier

Som
jag tidigare har nämnt är det kvicksUveroxidbatlerierna och de alkaliska
batterierna som ger upphov lill de största kvicksUvemtsläppen från batterier.
Dessa batterier har sammantagna ett mycket brett användningsområde. För
närvarande är del också en klar lendens att de alkaliska batterierna ökar sin
marknadsandel. Del finns dock somjag nämnt i avsnitt 2.2.1 mindre fariiga
alternativ till de miljöfarliga batterierna. Det är därför ett viktigt inslag i
ett åtgärdsprogram att få tiU stånd en övergång till mindre miljöfarliga
batterier. Detta kan ske på flera olika vägar.

Ett
självklart inslag i sådana strävanden är information lUl hushållen om batteriers
miljöfarlighet och om alternativa batterityper. Därigenom bör

man på sikt kunna uppnå t.ex.
att bmnstensbatterier där så är möjligt Prop. 1986/87:0 används i stället för
alkaliska batterier och atl litiumbatterier ersätter kvicksilveroxidbatterier.
Viktigt är också atl förmå storförbmkare all övergå till mer miljövänliga
batterier. I denna fråga överlägger naturvårdsverket med bl.a. landstingen,
försvaret och televerket. Del är angelägel att överenskommelser om byte av
batterityper snarast kan träffas. Jag vill framhålla betydelsen av att den
offentliga seklorn föregår med gott exempel i delta hänseende.

Dessulom
är del enligl min mening synnerligen angelägel alt företagen medverkar till en
övergång till mindre miljöfarliga batterier. Detta kan ske genom all de lekniska
förutsättningama förbättras för användning av mindre miljöfarliga batterier i
olika apparater. Det bör ankomma på naturvårdsverket atl övervaka
utvecklingen.

Vidare
bör tungmetallhalterna i batterierna kunna sänkas. De europeiska torrbaiterifabrikanterna
har genom sin sammanslulning Europile kommit överens om all år 1986 minska
kvicksilverhallen i alkaliska batterier lill 0,5%, år 1988 till 0,3% och år
1990 till 0,15%. De svenska förelagen har åtagit sig atl genomföra detta
program. Jag anser atl del dessutom finns anledning atl direkt i bestämmelserna
på områdel fastställa förelagens ansvar. Jag avser därför alt föreslå
regeringen alt föreskriva all del åligger främsl tillverkare och importörer av
miljöfarliga batterier att vidta de åtgärder som behövs för en övergång till
mindre miljöfarliga batterier samt atl iaktta de försiktighetsmått som är
nödvändiga för att hindra eller motverka skador på människor elter i miljön
till följd av hanleringen av miljöfarliga batterier.

2.2.3
Insamling och slutligt omhändertagande av miljöfarliga batterier

En
övergång till mindre miljöfarliga batterier är nödvändig från miljö- och hälsoskyddssynpunkt.
Dessulom behövs andra omedelbara ålgärder för att den av slalsmakterna angivna
utsläppsminskningen skall kunna uppnås. De miljöfarliga batterierna bör därför
hållas avskilda från annat avfall och samlas in i särskild ordning. Insamlingen
bör avse alla miljöfarliga batterier. För konsumenten kan del många gånger vara
svårt att skilja miljöfarliga batterier från andra batterier. Det gäller
särskilt s.k. knappceller. Alla sådana bör därför tills vidare omfattas av
insamlingen. Bmnstensbatterier behöver inte av miljöskäl samlas in särskilt.
De konsumenter som kan skilja brunstensbalterierna från alkaliska batterier eUer
andra miljöfariiga batterier kan därför lämna dem med de vanliga soporna. I avvaktan
på atl etl märkningssystem införs för miljöfarliga batterier bör den konsumeni
som är osäker dock ha möjlighet alt lämna alla batterier, dvs. också bmnstensbatterier,
till den särskUda insamlingen.

En
friviUig insamling av förbmkade batterier förekommer redan i ett hundratal
kommuner. Jag anser atl del är naturligt att ansvaret för batteri-insamlingen
blir en kommunal angelägenhet även när batteriinsamlingen nu skall bli en
landsomfattande verksamhel. Vid överläggningar med Kommunförbundet har också framkommU
all kommunerna är beredda atl la på sig ansvaret för insamlingsverksamheten.

Insamlingssystemet bör
dock vara i viss mån flexibelt. De förelag som Prop. 1986/87:0 säljer batterier
lill konsumenterna återtar redan nu i betydande omfattning uttjänta batterier. Återtagningsgraden
varierar i viss mån beroende på batterityp. Av de miljöfarliga batterierna
torde del för närvarande främst vara knappcellsbatlerierna som tas emot av
företagen. Enligl min mening bör ett förelag som säljer ett miljöfarligt
batteri vara skyldigt att också återta batteriet när det är förbrukat. Jag
avser därför atl föreslä en skyldighel för den som säljer miljöfariiga
batterier att återta förbrukade sådana. Möjlighelen till en sådan reglering
framhölls såväl i kemikaliepropositionen som i jordbruksutskottets betänkande
med anledning av proposilionen (JoU 1984/85:30s. 38). Det bör ankomma på
naturvårdsverket alt med handeln närmare diskutera formerna för denna
verksamhet.

De
förelag som samlar in miljöfarliga batterier bör i sin tur vara skyldiga att
lämna dessa lill kommunen på sätl som kommunen bestämmer.

Med
insamling avser jag i di:lla sammanhang alla de ålgärder som behövs från det
alt ett batteri har blivit förbrukat av konsumenten och denne vill bli kvitt
batteriet lill dess alt batteriet lämnats för slutligt omhändertagande hos etl
behandlingsförelag.

För
att förbmkade batterier inte skall ge upphov till miljöföroreningar får de inte
sammanblandas med annat avfall ulan bör samlas in särskilt. Konsumenterna bör
därför inte lägga utnyttjade miljöfarliga batterier tillsammans med
hushållsavfallet. Jag avser därför att föreslå regeringen atl det skall införas
en skyldighel för hushållen att avskilja miljöfarliga batterier från
hushållsavfallet. En molsvarande separationsskyldighet finns redan i vissa
kommuner såvitt avser visst pappersavfall. En sådan bestämmelse kan meddelas
med stöd av 8§ renhållningslagen (1979:596). I sammanhanget villjag dock
framhålla att det mest verksamma medlet för atl uppnå en god genomslagskrafl i konsumenlledel
givetvis är en information som på etl enkell sätl ger konsumenterna de
upplysningar som de behöver. Jag återkommer till hur en sådan
informationskampanj bör läggas upp.

Det
föreslagna ålgärdsprogrammet mot miljöfarliga batterier aktualiserar vissa frägor
om renhållningslagens tillämpning.

Enligt
9§ renhållningslagen skall för varie kommun finnas en renhållningsordning som
upptar de föreskrifier som skall gälla för bortforsling av hushållsavfall inom
kommunen, il renhållningsordningen skall anges från vilka områden, fasligheter
och uppsamlingsställen som bortforsling skall ske, vilka slag av hushållsavfall
som skall forslas bort, hur ofta bortforsling skall ske och hur verksamheten i
övrigt skall vara anordnad. Givelvis är det viktigt att de insamlingssystem som
anordnas blir lättillgängliga för hushållen.

Enligt
1§ renhållningslagen avses med hushållsavfall avfall och orenlighet som härtör
från hushåll och därmed jämförligt avfall. Uttjänta batterier bör enligt denna
definition betraktas som hushållsavfall oavsett om de av hushållen lämnas direkl
tUl kommunen eller om insamlingen sker via återförsäljare. Vid behov kan i er
kommunal renhåUningsordning meddelas närmare föreskrifter om balterunsamlingen.
Därför behöver inte heller åtgärdsprogrammet mot miljöfarliga batterier
föranleda någon ändring i renhållningslagens regler om renhållningsordning.

Som jag redan framhållit
kan det för konsumenten många gånger vara Prop. 1986/87:0 svårt all bland
batterier som har samma form skilja ul de miljöfarliga batterierna. Konsumenien
måsle därför kunna få lämna alla batterier tiU den särskilda insamlingen, även bmnstensbatterier.
Dessa batterier kan dock komma all innebära problem för
insamlingsorganisationen, bl.a. med hänsyn tUl den slora försäljningsvolymen
och fill risken för läckage. Det är därför nödvändigl att kommunerna ordnar en
sortering så fidigt som möjligt för atl undvika transporter av bmnstensbatterier
till återvinningsanläggningarna. Jag vill också framhåUa att de svårigheter
som nu finns att skilja mellan skilda slag av batterier inte bör hindra att
försök görs också med insamlingssystem där redan konsumenten gör viss sortering
av olika batterityper.

Det
sista ledet i insamlingskedjan är transporten från kommunerna fill slutligt
omhändertagande. Denna transport bör enligt min mening samordnas av kommunerna
och ulföras av kommunerna eller av förelag som kommunerna anlitar.

När
del gäller del slutliga omhändertagandet av miljöfarliga batterier bör SAKAB
ges huvudansvarei. För planeringen av denna verksamhet bör utgångspunkten
enligt min mening vara att det kvicksilver eUer kadmium som finns i batterierna
återvinns. För närvarande finns vid SAKAB i Norrtorp en mindre lestanläggning
för återvinning av kvicksilver ur bl.a. batterier, som har en kapacitet att
behandla ca 20 ton batterier per år. Denna bör utnyttjas för de batterier som
har de högsta kvicksilverhalterna. När det gäller alkaliska batterier måste
lagring under från mUjösynpunkt säkra former tills vidare fillgripas i avvakian
på atl behandlingstekniken ulvecklas och ålervinningsresurser byggs upp. När
det gäller uppladdningsbara batterier av typ nickel-kadmium finns enligt vad
jag erfarit återvinningskapacitel inom näringslivet.

Jag
återkommer till finansieringen av det slutliga omhändertagandel.

2.2.4
Information

För
ell tillfredsställande resultat såväl när det gäUer övergång tiU mindre miljöfarliga
batterier som i fråga om insamlingen av batterier behövs information till
allmänheten och till kommunerna. Information krävs främst i samband med all balterikampanjen
sätts i gång men planeringen bör även inrymma kontinuerliga
informationsinsatser.

Genom
information är det viktigt alt klargöra varför batterier måste samlas in och
hur insamlingen i prakfiken är organiserad. Della innefattar naturligtvis en
redogörelse för de olika batteritypemas miljöfarlighet. Därvid måsle
konsumenterna bl.a. ges sådana upplysningar all de i största möjliga
utsträckning kan skilja miljöfarliga batterier från andra batterier. Möjligheterna
lill användning av mindre miljöfarliga batterier måste också framhåUas i
informationskampanjen. 1 startskedet bör informalionen enligt min mening koncenlreras
på sådana punkter som är vikliga för ett fillfredsställande
insamlingsresultat. Renhållningsverksföreningen har tiUsammans med Kommunförbundei
och naturvårdsverket genom en särskild arbets-

grupp planerat
informationskampanjens uppläggning. Informationskampanjen bör enligt arbetsgmppen
omhänderhas av kommunerna och rikta sig till försäljningsställen, arbets])lalser,
skolor och hushåU. För informationsarbetet bör foldrar, dekaler, affischer m.m.
framställas. Vidare krävs vissa centrala informalionsinsalser. Jag ålerkommer lill
finansieringen av informationskampanjen.

Prop. 1986/87:0

2.2.5
Märkning

Som
jag fidigare påpekat är det ofta svårl alt skilja mellan olika sorters
batterier. För att främja övergång tiU mindre miljöfarliga batterityper och för
atl undvika sammanblandning i avfallet och vid transporter tiU behand-Ungsanläggningar
är del dock viktigt att batterierna kan skUjas från varandra. Delta kräver fömtom
informationsinsatser också all de miljöfarliga batterierna är märkta på ell säll
som gör det relativt enkell att känna igen dem. Ett problem i sammanhanget är
att nationella märkningsbestämmelser lätt kan bli tekniska handelshinder.
Märkningen bör alltså vara internationellt accepterad. Etl arbele som syftar tUl
gemensamma märkningsregler har påbörjals bl.a. mellan de nordiska länderna.
Det är angelägel all detta arbele kan breddas oeh intensifieras. Jag avser
därför atl i det inlernationella samarbetet, särskilt på del nordiska planet, aklivi
verka för alt en enheilig märkning så snart som möjligl kan införas. Del slår
dock klart atl internationellt anlagna rnärkningsbestämmelser inte kan träda i krafl
lill årsskiftel då enligt min mening de åtgärder jag här i övrigt redovisat
bör genomföras. Redan nu är dock de alkaliska batterier som förekommer på den
svenska marknaden försedda med påskriften "Alkaline". Med utgångspunkt
i detta finns del alliså fömlsätlningar all i praktiken åstadkomma en
provisorisk märkning av de alkaliska batterierna i anslutning till den ulformning
som dessa batterier redan har. Jag anser att beslämmelser härom kan övervägas. Molsvarande
gäller beträffande nickel-kadmiumbatterier och vissa kvicksilveroxidbatterier.

2.3 Kostnaderna för åtgärdsprogrammets genomförande

Mitt förslag:
Regeringen eUer den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva alt den
som yrkesmässigl hanterar eller importerar miljöfarliga batterier skall betala samhällels
kosinader för hanteringen av avfaUet av de miljöfarliga batterierna samt andra kosinader
som är nödvändiga för att undvika skador på hälsan eller i miljön.

Skälen för mitt förslag: I
samband med riksdagsbeslutet år 1985 om samhällets kemikaliekontroU betonades atl
ansvaret för alt de uppsatta målen på detta område nås i första hand måste
ligga hos de företag som yrkesmässigt producerar, importerar, eljesi levererar
eller använder kemiska produkter. Av detta följer atl de företag som själva
inte ombesörjer

10

atl miljöfarliga ämnen
avlägsnas från produkterna eller på annat sätt vidlar Prop. 1986/87:0 åtgärder
för att minska miljöfarliga utsläpp måsle vara beredda att betala samhällets kosinader
för sådana åtgärder. Av mitt lidigare anförande framgår atl balterikampanjen
medför kosinader i första hand för insamling, information och slutligt omhänderlagande.

En
frivillig insamling av miljöfarliga batterier pågår redan för närvarande i etl
hundratal kommuner. Kommunerna har dessutom ett övergripande ansvar för
renhållningen i kommunema. Batteriinsamlingen bör kunna ses som en del av detla
ansvar. Vid de överläggningar jag har hafl med berörda parter, däribland
Kommunförbundet, har det rått enighet om att insamlingsverksamheten bör
finansieras av kommunerna. Även jag anser det lämpligt atl kommunens insalser
för batteriinsamlingen liksom annan kommunal renhållning finansieras via
kommunala renhållningslaxor.

Jag
övergår lill kostnaderna för informationskampanjen och omhändertagandet av
förbrukade batterier.

Riksdagsbeslutet
år 1985 om samhällets kemikaliekontroll innebär enligl min mening såvitt gäller
batterier atl ett direkt kostnadsansvar har lagts på balleribranschen. Vid
överläggningar somjag har haft med batlerileveran-lörerna har dessa också
förklarat sig införstådda med atl stå för kostnaderna för information och för
slutligt omhändertagande av de miljöfarliga batterierna.

Enligt
18§ lagen (1985:426) om kemiska produkter får regeringen eller den myndighel
som regeringen bestämmer föreskriva om avgift för myndighels verksamhet enligl
lagen. Bestämmelsen innebär bl.a. atl de företag som genom sin verksamhet
föranleder en produklkonlroll på kemikalieområdet, också får betala de kosinader
som samhällskontrollen medför. Regeln är i överensstämmelse med principen om
att producenten bör ta ansvar för alt avfall som omedelbart eller på sikl
uppkommer av en produklion kan tas om hand på ett från miljö- och resurssynpunkl
riktigt sätt. Bestämmelsen gör det dock inte möjligl all ta ut kostnader för annal
än ren myndighetsutövning.

Beslämmelser
om finansieringen av kommunernas avfallshantering finns i renhållningslagen
(1979:596). Dessa bestämmelser medger dock endast all avgift las ul av den som
lämnar ett avfall till kommunen för omhändertagande.

De
regler som jag nu nämnt passar aUlså inle för de ålgärder som är akluella för
alt förhindra skador på hälsa och i miljön genom miljöfarliga batterier. Det
behövs därför etl ytterligare bemyndigande för att kunna tillämpa principen om
producentens ansvar. Regeringen bör hos riksdagen begära ett sådant
bemyndigande.

De
föreskrifter som behövs för kostnadsdebiteringen bör beslutas av regeringen
eller den myndighet som regeringen besiämmer. Jag vill här för riksdagens informalion
kortfattat ange någol om hur denna debitering bör utformas.

Utgångspunkten
bör härvid vara att kosinaderna skall belasta de miljö

fariiga produkter som föranleder ingripanden från samhällets sida. Av

prakliska skäl bör som jag tidigare nämnt förutom alkaliska batterier och

nickel-kadmiumbatterier också samtliga slag av knappceUsballerier omfat- 11

tas av insamUngen. Konsumemerna
måste också, som tidigare berörts, Prop. 1986/87:0 tillåtas lämna
brunstensbatterier. Detta innebär atl också vissa mindre miljöfarliga batterier
kommer att samlas in. Kosinaderna för kampanjen bör dock belasta de
miljöfarliga batterierna, dvs. i första hand alkaliska batterier och kvicksilveroxidbatterier.

När
det gäller övriga knappceUsballerier är det däremoi inte självklart att alla
sådana batterier skall delta såvitt gäller destruklions- och informationskostnader.
Vissa batterier, som innehåller kvicksilver, gör det i så ringa mån att det
framstår som önskvärt att konsumenterna övergår till sådana batterier i stället
för av.t använda kvicksilveroxidbatterier. Jag tänker här på silveroxidballerier
och zink-luftbatterier. Dessa batterityper innehåUer endasl 1% kvicksUver, att
jämföra med de ca 35% som finns i kvicksilveroxidbatterier. För ell flertal av
landels hörapparalanvändare är dessulom zink-luftbatterier ett realisfiskt
alternativ till kvicksilveroxidbatterier. Givetvis bör inte de som går över lUl
användning av miljövänligare batterier drabbas av ökade kosinader. Av de skäl somjag
nu redovisat bör inte silveroxidbatterierna och batterier av typen zink-luft
belastas av avgifter för omhändertagande och information. Detsamma gäUer litiumbatterier,
vUka inte innehåller någol kvicksUver alls.

Däremoi
bör, utöver alkaliska batterier och kvicksUveroxidbatterier, också nickel-kadmiumbatleriernci,
som innehåller 10-15% kadmium, omfallas av avgiftssystemet. Därmed upprätthålls
principen alt del är de batterier som är miljöfarliga som också får bära koslnadema
för de åtgärder samhället behöver vidta för att lösa de miljöproblem dessa
produkter medför.

De
avgifter som skall fördelas mellan berörda företag bör baseras på försäljningen
av miljöfarliga batterier. Jag avser atl efler ytterligare överläggningar med
företrädare för batteribranschen la ställning till den närmare utformningen av
avgiflssystemiet. Jag räknar därvid med att debileringen av avgifierna skall
grundas på uppgifler som batteriförelagen lämnar till naturvårdsverket. Sådana uppgifler
behövs också för all myndigheterna skall få en allmän överblick över
förekomsten av miljöfarliga batterier. Erforderliga bestämmelser om
uppgiftsskyldighet kan därför meddelas med stöd av lagen om kemiska produkter.
Naturvårdsverket bör anförtros uppgiflen all administrera avgtflssystemet och
all därvid bl.a. pröva kostnadsberäkningarna för informalionen och det slulliga
omhändertagandet. Som jag tidigare framhållit kommer viss lagring tills vidare
att behöva tillgripas i avvaktan på atl behandlingsresurser kommer lill stånd.
Jag vill dock framhålla nödvändigheten av att ytterligare behandlingsresurser
snarast utvecklas och byggs upp. Med hänsyn tiU vad jag nu anfört bör
avgiftssystemet konstmeras så att det dels kan inbegripa framtida behandlingskostnader,
dels fortlöpande kan justeras allteflersom man får erfarenheler av
kostnadsutvecklingen.

12

3
Hemställan Prop. 1986/87:55

Med
hänvisning till vad jag nu har anförl hemsläller jag att regeringen

dels
föreslår riksdagen all bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen
besiämmer atl föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar
miljöfarliga batterier skaU beiala samhällets kostnader för hanteringen av
avfallet av batterierna saml för andra ålgärder som är nödvändiga för alt
förebygga sådana skador på hälsan eller i miljön som kan uppkomma genom
miljöfarliga batterier,

dels
bereder riksdagen tUlfälle all la del av vad jag har anfört om en övergång lill
mindre miljöfarliga batterier, insamling, omhändertagande och märkning av miljöfariiga
batterier, behovet av en informationskampanj och ulformningen av koslnadsdebiteringen.
Ärendel bör behandlas under innevarande höst.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslular atl genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och
det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 13