Prop. 1986/87:6

Regeringens proposition 1986/87:6

om förverkande m. m.

Prop. 1986/87: 6

Regeringen
föreslär riksdagen att anla de förslag som har tagits upp i bifogade uidrag ur
regeringsprotokollel den 26 juni 1986.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carls.son

Sten
Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar på det straffrättsliga området som i
huvudsak rör reglerna om förverkande av egendom. Ändringarna syftar bl. . till
att utvidga möjligheterna enligt brottsbalken att förklara utbyte av . brott
förverkat. Förslaget innebär också att möjligheterna atl la egendom i förvar
enligt den s. k. stöldgodslagen utvidgas. Vidare ges åklagaren slörre
möjligheter än i dag att själv besluta om förverkande av egendom som tagits i
beslag.

I
proposilionen föreslås även ändringar i dén s. k. automatspelslagen som innebär
att spelautomater och annan egendom kan förklaras förverkade. Genom en ändring
i lotlerilagen ökas möjligheterna lill förverkande enligt den lagen. Slutiigen
föresläs att deltagaransvaret vid dobbleri avskaffas.

De
nya bestämmelserna föreslås med etl undanlag träda i krafl den I januari 1987.

Lagförslagen
i denna proposition har granskals av lagrådel. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 10), lagrådels yttrande (s. 45) och
regeringens beslut om proposition (s. 46).

1
Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 14 § saml 36 kap. 1, 4,
7, 16 och 17 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Prop.
1986/87:6

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap. I4§' Anordnar någon olovligen för allmänheten spel
eller liknande verksamhet, vars utgång helt eller till väsentlig del beror på
slumpen, och framslår verksamhelen med hänsyn till sin art, insatsernas
ekonomiska värde och övriga omständigheter som äventyrlig eller ägnad all
tiUföra anordnaren en betydande ekonomisk vinning, dömes för dobbleri till
böter eller fängelse i högsl två år. Delsamma gäller den som tillåter en sådan
verksamhet i en lägenhet eller ett annat uirymme som han upplåtit ål
allmänheten.

Deltager
någon i spel eller liknande verksamhet som, med hänsyn till förhåUanden som
avses i första stycket, framstår som äventyrlig och som är olovlig samt har
anordnats för allmänheten eller eljest äger rum i en lägenhel eller ett annat
utiymme vartill allmänheten har tillträde, dömes för dobbleri till böter.

36

Utbyte av brott enligt denna balk som ej motsvaras av
skada för enskild skall förklaras förverkat, om det ej år uppenbart obiUigt.
Detsamma gäller förlag för broll eller dess värde, om förlaget mottagits och
mottagandet ulgör brott enligt denna balk.

kap.2

1 §

Uibyle av brott enligt denna balk skall förklaras
förverkat, om det inte år uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har
lagit emot som ersättningför kosinader i samband med ett brott, om mottagandel
utgör brott enligt denna balk; i slället för del mottagna får dess värde
förklaras förverkat.

Vid bedömningen av om del är uppenbart oskäligt atl
förklara utbyte förverkat enligt första slycket skall bland andra
omständigheter beaklas om del finns anledning all anta att
skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer atl åläggas eller annars bU
fullgjord.

' Senaste lydelse 1982: 1061. - Kapiliel omlryckt 1986:
118.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87:6

4§
Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet
uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet därav förklaras
förverkat även när det inte följer av 1 eller 2§ eller annars är särskilt
föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är
obilligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra
omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan
betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet
kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Kan
bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med
svårighel föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna.

Vad
som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är oskäligt. Vid
bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas
om det finns anledning atl anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot
de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller
annars fullgöras av denne.

7§
För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande
av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om

1. brottsligheten har inneburit etl grovt
åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamhelen
eller annars är av allvarligt slag och

2. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen
kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

Första stycket gäller
inte, om brottsligheten varit riktad mol näringsidkaren eller om det annars
skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot.

Första
stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller
om del annars skulle vara uppenbari obilligt att ålägga förelagsbot.

16§

Är i lag eller
författning föreskrivet all förklaring skall meddelas om förverkande eller
annan sädan särskild rättsverkan av brott, mä detta likväl underlåtas, om
denna rättsverkan är uppenbart obillig.

Är i lag eller
författning föreskrivet att förklaring skall meddelas om förverkande eller
annan sådan särskild rättsverkan av brott, må delta likväl underiålas, om
denna rättsverkan är uppenbart oskäUg.

Med
nuvarande lydelse avses lydelsen enligt SFS 1986: 118.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 6

I7§ Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten,
om ej annat är föreskrivet.

Har enligt I § utbyte som svarar mot skada för enskild
förklarats förverkat hos någon, svarar staten i dennes ställe för ersättning åt
den skadelidande intill värdet av vad som har tillfallil staten på grund av
beslutet om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har den hos vilken
förverkandet skett rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersättning
UU den skadelidande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. I fråga om
brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 36kap. I och 17 §§ i deras
äldre lydelse.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m.
m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1974: 1065) om visst
stöldgods m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Har egendom som åtkommils ge- Har egendom som frånhänts nå-

nom brott anträffats och är varken gon genom brott
anträffats hos an-

ägaren eller annan som har rätt till nan som uppenbart saknar rätl UU

egendomen känd, skall egendomen egendomen eller har den anträffats

tagas i förvar, om det ej är uppen- utan att vara i någons besittning

bart obUligt. och är varken ägaren eller annan

som har rätt till egendomen känd,

skall egendomen tas i förvar, om

det inte år uppenbart oskäligt. Del

samma gäller egendom som har

förvärvats eller mottagits under

förhållanden som anges i 9 kap. 6 §

andra stycket brottsbalken.

Detsamma gäller om varken Första stycket tillämpas också

ägaren eller annan som har rätt till om varken ägaren
eller annan som

egendomen gör anspråk på den. har
rätt till egendomen gör anspråk

pä den.

Om
förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra Prop.
1986/87: 6 stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller annan
som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att
erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987. Har egendom som avses i 1 § anträffats
före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

3 Förslag till

Lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m.

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Denna lag reglerar förfarandel vid prövning av fräga om förverkande av
egendom till det allmänna eller om annan särskild rättsverkan av brott, när
frågan inte angår den som är tilltalad för brottet. Lagen gäller, om inte annat
följer av särskilda bestämmelser i lag eller annan författning.

2§
En fråga som avses i I § prövas av tingsrätien efler särskild talan. Om inle
annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna
i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare siraff än
böter.

3 §
Om talan avser förverkande av beslaglagen egendom, får kungörelse

dclgivning av stämningen ske enligt de fömtsättningar som anges i 15 §

delgivningslagen (1970:428). Dessa regler fär också lillämpas, om den mot

vilken talan förs är okänd.

Om
värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än tvåtusen kronor,
får delgivning ske genom att stämningen anslås på rättens kansli.

I
stämningen skall den mot vilken lalan riktas föreläggas atl inställa sig till
huvudförhandling vid påföljd att egendomen annars får förklaras förverkad.
Uteblir han, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår alt talan
är ogmndad.

4 §
Om värdel av beslagtagen egendom uppskattas till mindre än tvåtusen

kronor, fär åklagaren pröva frågan om förverkande. Ett beslut om förver

kande skall meddelas skriftligen. Den frän vilken beslaget har skett får hos

åklagaren anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom en månad frän

det han fick del av del. I fall som anges i 3 § första stycket får beslutet

delges genom atl det anslås på rättens kansli.

Anmäls
missnöje, skall beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om beslaget inte
hävs, skall åklagaren väcka talan om egendomens förverkande. Har detta inle
sketl inom en månad från det anmälan kom in till åklagaren, skall beslaget gå
åter.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1987.

4 Förslag
till Prop. 1986/87:6

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs atl 27 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

27
kap. 7§'

Då
rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om ej
åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna
må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

I
annat fall än som avses i försia I annat fall än som avses i första

stycket
skall ålal väckas inom en stycket skall ätal väckas inom en

månad, sedan beslaget verk- månad, sedan beslaget verk

ställdes, om ej den beslagtagna ställdes, om ej den beslagtagna

egendomens värde understiger etl- egendomens värde understiger två

tusen kronor. lusen kronor.

Finnes
tid, som avses i första eller andra stycket, otillräcklig, må rätten om
framställning därom göres före lidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken'
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1986.

6 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983: 225) om förfarandet vid
förverkande av vissa farliga föremål

Härigenom
föreskrivs att lagen (1983:225) om förfarandet vid förverkande av vissa
fariiga föremål skall upphöra att gälla vid utgången av år 1986.

Senaste
lydelse 1974: 1067. Senaste lydelse av 17 § 1974: 1068.

7 Förslag
till Prop. 1986/87:6

Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:418) om siraff
för varusmuggling dels atl 21 § skall upphöra alt gälla, dels alt 24 § skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §'

I mål rörande broll enligt förfall- 1
mål rörande brott enligt författ-

ningar, vilkas efterlevnad tullverket ningar, vilkas
efterlevnad tullverket har all övervaka, må, om ej svårare har att övervaka,
må, om ej svårare siraff än böler kan följa å broitei siraff än böler kan följa
å brottet eller om målet rör brott som avses i eller om målet rör broll som
avses i 2§ andra meningen, lalan föras av 2§ andra meningen, lalan föras av
befattningshavare vid tullverket befallningshavare vid tullverket som
generaltullstyrelsen bestäm- som generallullslyrelsen bestämmer. Sådan
befattningshavare må mer. Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela
för- ock såsom åklagare meddela beslul ordnande enligt 21 § första slyckel.
enligt 4§ lagen (1986:000) om förfarandel i vissa fall vid förverkande m.m.

Vad nu stadgats skall icke lända lill inskränkning i
allmän åklagares ålalsräti i fråga om broll, som nyss sagls.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst
automatspel

Härigenom föreskrivs atl i lagen (1982:636) om anordnande
av visst auiomalspel skall införas en ny paragraf, 9a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9a§

Spdaulomal och annan egendom som använts vid brott enligt
9 § samt insalser som uppburils vid brottet skall förklaras förverkade, om det
inte är uppenbari oskäligt.

Senasle lydelse 1985: 10.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 6

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36kap. 5§
brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigl tillhandahållit egendomen.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras
förverkat.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987. I fråga om
brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

9 Förslag till

Lag om ändring i lotterilagen (1982:1011)

Härigenom föreskrivs att 30§ lotterilagen (1982: lOll)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

Insatser som har uppburits vid Insatser
som har uppburits vid

brott enligt 28 § samt utrustning, brott enligt 28 §
saml utmstning,

annan egendom och handlingar handlingar och annan egendom

som har använts vid eller varit före- som har använts vid eller varit före

mål för sådanl brott skall förklaras mål för sådant brott skall förklaras

förverkade, om inte detta är uppen- förverkade, om inte detta är uppen

bart obUligt. bart oskäligt. Förverkande kan, ut

över vad som framgår av 36 kap. 5 §

brottsbalken, ske hos den som

yrkesmässigl tillhandahållit egen

domen.

Förverkas en utbetalningsauto- Förverkas en utbetalningsaulo

mat skall även dess innehåll förkla- mat skall även dess innehåll förkla

ras förverkat, om inte detta är up- ras förverkat, om inte detla är up

penbart obilligl. penbart oskäligt.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras
förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. I fräga om
brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifier.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen
(1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. i lagens lydelse enligt lagen
(1986:000) om ändring i nämnda lag'

' Lagen har numera kommii ut av trycket (SFS 1986:655).

dels att 1 § skall ha följande lydelse, Prop. 1986/87: 6

dels att det i lagen skall införas en övergångsbestämmelse
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l§

Alkoholhaltiga drycker eller and- Alkoholhaltiga
drycker eller and-

ra berusningsmedel, vilka påträffas ra bemsningsmedel,
vilka påträffas

hos den som brutit mol 4§ lagen hos den som brutit mot 4§ lagen

(1951:649) om straff för vissa tra- (1951:649) om straff för vissa tra

fikbrott, 13 kap. l§ luftfartslagen fikbrott, 6 kap. 2 §Järnvägstrafikla-

(1957:297) eller 325 § sjölagen gen f/9S5.792), 13 kap. 1 § luftfarts-

(1891:35 s. 1) skall vara förver- lagen (1957:297) eller 325 § sjölagen

kade, om det inte finns särskilda (1891:35 s. 1) skall vara förver-

skäl mot detta. kade, om det inte finns särskilda

skäl mot detla.

Delsamma skall gälla om sädana drycker eller
berusningsmedel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om
bemsningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser
spritdrycker, vin eller starköl vid offenllig tillställning, skola de ock vara
förverkade som i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juni Denna lag träder i krafl den I juni

1987. 1987. I fråga om brott mol 6 kap.

2§ Järnvägstrafiklagen (1985:192) som har begåtts före
ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 maj
1986

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om förverkande m. m.

1 Inledning

Jag skail nu la upp vissa straffrättsliga frågor som har
aktualiserats på olika sätt men som har ell sakligt samband. De flesta av dem
rör möjligheterna lill förverkande av vinning eller annat uibyle av brott eller
egendom som har använts i samband med broll. Dessutom lar jag upp frågan om
deltagaransvaret vid dobbleri.

De grundläggande bestämmelserna om förverkande finns i 36
kap. brottsbalken (BrB) och kom till i huvudsak genom lagsliflning år 1968. Mot
bakgrund av bl.a. vissa problem som förverkandereglerna i praktiken visade sig
medföra infördes år 1974 tagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m.
(slöldgodslagen). Lagen kan sägas vara en komplellering av BrB: s bestämmelser
om förverkande. År 1982 infördes därefter i BrB en ny beslämmelse, numera 36
kap. 4§, varigenom möjligheterna vidgades all förklara värdel av ekonomiska
fördelar som har uppkommil tiil följd av brott i näringsverksamhet förverkat.

I promemorian (Ds Ju 1984: 12) Vissa frågor om förverkande
och tagande i förvar enligt slöldgodslagen, som upprättades i
justitiedepartementet i december 1984, behandlas ytterligare problem med
anknytning lill de nämnda reglerna som har gett sig till känna i
rättstillämpningen. Promemorian, som har remissbehandlats, bör fogas till
protokollet i della ärende som bilaga 1 . En förleckning över remissinslanserna
och en sammanställning av deras yttranden bör fogas lill prolokollet i della
ärende som bilaga

2 .

Jag avser att nu på grundval av förslagen i promemorian
och remissbehandlingen av den ta upp vissa frågor om förverkande och tagande
ijörvar enligt stöldgodslagen.

Efter uppdrag från regeringen har riksåklagaren (RA) i en
promemoria i

oklober 1984 lämnat förslag till avkriminalisering och andra begränsningar

i straffrättens lillämpningsområde. Jag avser nu alt av de frågor som

behandlas i promemorian la upp förslagen dels atl avkriminalisera delta

gande i dobbleri enligt 16 kap. 14 § BrB, dels alt utvidga åklagarens rätt alt

besluta om förverkande av egendom i fall när ålal inte väcks. 10

RÅ: s promemoria har remissbehandlais. Tili prolokollet i
della ärende Prop. 1986/87: 6 bör fogas dels promemorian i nu berörda delar
som bilaga 3, dels en sammanställning av remissyllrandena som bilaga 4 .

Polismyndigheten i Malmö har i en framslällning lill
justitiedepartementet i mars 1985 föreslagit vissa ändringar i lagen
(1982:636) om anordnande av visst automatspel (automatspelslagen). I
framställningen föreslår polismyndigheten bl.a. atl en bestämmelse om
förverkande förs in i automatspelslagen.

Polismyndighetens framställning har remissbehandlats. Till
protokollet i delta ärende bör fogas dels polismyndighetens framslällning som
bUaga 5, dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 6.

I samband med att den av polismyndigheten aktualiserade
frågan behandlas avser jag att ta upp även frågan om en ändring i lollerUagens
(1982: lOl 1) förverkanderegd .

Slutligen lar jag upp frågan om en ändring i l§ lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. .

Jag övergår nu lill atl behandla de olika frågorna i lur
och ordning.

2 Brottsbalkens förverkanderegler och stöldgodsiagen

2.1 Allmänna utgångspunkter

Det är djupl förankrat i det allmänna rättsmedvetandet all
det inle skall löna sig alt begå brott. Den som har haft ekonomiskl ulbyte av
brott bör inle — helt oberoende av den påföljd som döms ut — få lillgodogöra
sig detta.

I många fall motsvaras det utbyte som ett brott har
medförl för gärningsmannen av en skada för den som har drabbats av brottet. Om
en person genom ell brotlsligl förfarande frånhänder någon annan hans egendom,
skall självfallel egendomen, om den finns i behåll hos den brottslige,
återiämnas lill den rätte ägaren. Finns den inte i behåll, är den som begått
brottet i princip skyldig att ersätta skadan för den som drabbats av brottet.
Även i andra fall då någon genom ett brottsligt förfarande berett sig vinning
som motsvaras av skada för annan, skall skadestånd ulgå.

I nu berörda fall finns del normall inle anledning all
genom någon annan form av rällsliga ålgärder söka undanröja de fördelar som
brottet medförl för gärningsmannen. Del förekommer emellertid situationer då
det ekonomiska utbytet av brottet inte motsvaras av en skada för någon annan.
Om del i sådana fall saknades möjlighel att genom förverkande eller på annat
sätt komma åt utbytet, skulle del kunna "löna sig" atl begå brott,
även om brotiei upptäcks och lagfors. Det är bl.a. för sådana situationer som
förverkandeinslitutet är avseit.

De allmänna principerna för atl förklara ekonomiska
fördelar av ell brott

förverkade är således mycket enkla. När det gäller atl omsälla principerna

liil ell generellt regelsystem som uppfyller kraven på all ge rättvisa och

rimliga resultat i det enskilda fallet uppkommer emellerlid svårigheter. ] i

Redan
atl beräkna och avgränsa de ekonomiska fördelar som bör kunna Prop. 1986/87:6
förklaras förverkade är i många hänseenden problematiskt. Detsamma gäller den
hänsyn som bör tas till betalningsförpliktelser och andra konsekvenser som
brottsligheten kan ha medfört eller kommer att medföra för den dömde. Förutom
brottspåföljd och skadestånd kan ju brott i många fall medföra exempelvis olika
former av s.k. sanktionsavgifter eller förverkande som inle direkl lar sikte
på de ekonomiska fördelarna. Även bortsell härifrån kan det i många fall
framstå som oskäligt att åtminstone fullt ut förklara del utbyle som elt brott
har medfört förverkat. Del är långtifrån ovanligt att utbytet, när frågan om
förverkande aktualiseras, är hell förbmkat och att det också saknas
realistiska möjligheter för den dömde att ersätta värdel av detta. Ett
förverkande i en sådan situation kan få till enda resultat att den dömdes
möjligheter atl anpassa sig till ett normalt och laglydigt liv försvåras.

2.2 Vissa tidigare reformer

Allmänna
bestämmelser om förverkande av ekonomiska fördelar som etl brott medfört
infördes år 1948. I 2 kap. 16 § första stycket strafflagen (SL) gavs dä regler
om förverkande av muta, förlag, vederlag och annat dylikt. Om någon på annat
sätt hade haft vinning av en gärning som var belagd med siraff i SL, kunde
denne - om vinningen inle motsvarades av någon skada för en enskild — enligt en
bestämmelse i andra stycket i paragrafen förpliktas all efter vad som prövades
skäligt i det enskilda fallel ulge ell mol vinningen svarande belopp till
kronan. Bestämmelserna bibehölls i princip oförändrade i samband med all BrB år
1965 ersatte SL.

Den
reform av förverkandelagstiftningen som genomfördes år 1968 innebar i de
hänseenden som nu är aktuella endasl smärre förändringar i förhållande till tidigare
ordning. Den baserade sig främst pä betänkandet (SOU 1960:28) Förverkande på
gmnd av brott. Frågan hade emellertid Uppmärksammats också i Nordiska
slraffrätlskommitténs betänkande Om konfiskation år 1963'. Den särskilda
reglering som tidigare gällde för bl. a. muta och vederlag för brott
avskaffades. I stället infördes den nu gällande allmänna regeln i 36 kap. 1 §
BrB om att utbyte av broft skall förklaras förverkat, om del inte motsvaras av
skada för någon enskild. Regeln avser dock endast utbyte av sådana brott som är
belagda med straff i BrB.

För
atl utmärka förverkandets fakultativa karaklär anges i nyssnämnda paragraf atl
förverkande inte skall ske, om det är uppenbart obilligt. Alt man inte, som
exempelvis skedde vid förverkande av hjälpmedel m. m. enligt 36kap. 2§ BrB,
nöjde sig med alt ange att förverkande under de givna omständighetemay7c/t ske
berodde på att man befarade ati en sädan teknik skulle leda lill all
presumlionen för förverkande skulle försvagas. Alt förverkandel är fakultativt innebär
också atl detta i överensstämmelse med lidigare rätt kan göras partiellt.

'
Tryckt som bilaga lill danska straffelovrådels betänkande om konfiskasjon (nr

355/64) och till det norska straffelovrådels instilling om inndragning på grund
av

straffbare handlinger {1970). ' 2

Med termen utbyle av
brott, som infördes på lagrådets inrådan, avses Prop. 1986/87: 6 säväl
sådana föremål som åtkommils genom brott som den abstrakta vinning som brottet
medfört. Regleringen ger således utrymme för domstolarna att begagna både s.
k. sak-och värdeförverkande.

Somjag
redan har sagt genomfördes 1968 års reform mol bakgrund av bl.a. etl
samnordiskt utredningsarbete inom Nordiska straffrättskommitlén. I
propositionen (prop. 1968:79 s. 44f) framhöll också föredragande
departementschefen att en mer enhetlig nordisk lagsliftning var angelägen och
att den föreslagna lagstiftningen utgjorde ett led i sådana slrävanden.

I
ett avseende kom emellertid den svenska lagstiftningen atl avvika frän vad som
rekommenderades från övriga länder inom den nordiska kommittén. Enligt den
svenska ståndpunkten i kommittén, som överensstämde med gällande rält, borde
förverkande vara generelll uteslutet när utbytet motsvaras av skada för någon
enskild. Från övriga länders sida ansåg man atl förverkande visserligen inte
borde ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rättegången eller om
han hade framställt sitl anspråk i denna. Däremoi menade man att förverkande
borde kunna komma i fräga, om den skadelidande inte hade framställt sina
anspråk före eller i rättegången, liksom om han uttryckligen avstått från sina
krav eller var okänd.

Från
svensk sida uttalades inom kommittén sympati för de övriga ländernas
ståndpunkt att utbyte av brott i princip alllid borde kunna förverkas. Man framhöll
emellertid att den svenska ordningen med förbud mot förverkande, när
mälsägandeanspråk har framställts eller kan framställas, hade gällt sedan år
1948 utan nägra då kända otillfredsställande konsekvenser. Från svensk sida
pekade man vidare på att en ändring skulle medföra vissa laglekniska problem.
Inom kommittén förelåg också enighet om atl skillnaden mellan den svenska
uppfaltningen och övriga länders ståndpunkt inte hade någon större praktisk
belydelse. I 1968 års proposiiion ställde sig departementschefen bakom den
ståndpunkt som frän svensk sida hade redovisats inom den nordiska
straffrättskommittén, Han uttalade att det vid dåvarande tidpunkt inte fanns
skäl att gå ifrån den gällande ordningen i aktuellt hänseende (prop. 1968:79 s.
47). Någon erinran mot detta gjordes inte vid riksdagsbehandlingen.

Erfarenhelerna
visade emellertid att 1968 års lagstifining hade sina brister och i den
prakliska lillämpningen ibland ledde lill resultat som inte var godtagbara.
Regler saknades om hur polis och åklagare skulle handla när gods hade
anträffats som uppenbarligen hade frånhänts annan genom broll men som saknade
känd ägare. I sådana situationer inträffade det atl brottslingen fick behålla
den orättmätigl åtkomna egendomen.

Del
var därför som stöldgodslagen infördes. 1 motiven (prop. 1974: 124 s. 49)
framhöll departementschefen att det inte var rimligt, ulan närmast framstod som
stötande, att den brottslige kunde få behälla ljuvgods eller annan genom brott
åtkommen egendom bara därför att någon ägare lill egendomen inte hade kunnat
anträffas. Enligt den nya lagen öppnades därför möjlighet att ta egendom som
åtkommils genom brott i förvar, om varken ägaren eller någon annan som har rätt
till egendomen är känd.

Det
principiella förbudet mol förverkande av utbytte som motsvaras av

skada för någon enskild upprätthölls emellertid. I stället infördes ett nylt 13

inslilul
-förvarstagande. En viktig orsak lili atl man tillgrep denna lösning Prop.
1986/87:6 var alt den som är räll ägare lill den egendom som åtkommils genom
broll inte ansågs böra berövas sin räll genom det straffrättsliga förfarandet.
Förverkandeinslitutet — som i princip bygger på all egendomen tillfaller staten
- ansågs därför mindre lämpligl.

År 1982 infördes, som jag lidigare har nämnl, en ny
beslämmelse om förverkande som numera finns inlagen i 36 kap. 4§ BrB. Genom
denna vidgades möjligheterna all förklara förverkade ekonomiska fördelar som
uppkommil för näringsidkare till följd av brott som har begålls i näringsverksamhet.

I tre hänseenden ger den nya bestämmelsen slörre uirymme
för förverkande än bestämmelsen i 36 kap. 1 § BrB om förverkande av utbyle av
brott. För det första kan även sådana indirekla ekonomiska fördelar som inle är
all anse som uibyle av broll, exempelvis besparingar i form av uteblivna
kostnader, förklaras förverkade. Förverkande kan vidare ske oberoende av om
broitei är straffbelagt i BrB eller i nägon specialstraffrällslig bestämmelse.
Förverkande är slutligen, vilkel är av särskilt inlresse i delta sammanhang, inte
uteslulel även om den ekonomiska fördelen molsvaras av skada för någon enskild.
Som en motsvarighet till förverkan-deförbudel i 36 kap. 1 § BrB har i stället
föreskrivits att förverkande inle skail ske, om del är obilligl. Domstolen
skall vid bedömningen beakta bl. a. om det finns anledning all anla all någon
annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av broitei
kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Denna reglering kan således, på det särskilda område där
den gäller, ses som ell steg i den riktning som i del nämnda nordiska
kommittéarbetet förespråkades frän övriga nordiska länder men som då inle
följdes från svensk sida.

2.3 Departementspromemorian

1 promemorian behandlas tre problem som gällande reglerom
förverkande

och förvarslagande visat sig medföra i prakliken. Del försia är alt del inle

går alt förklara den vinning förverkad som exempelvis en tjuv eller sakhä-

lare har tillgodogjort sig till följd av att egendomens värde i hans hand är

större än målsägandens skada. Del andra gäller all inte bara förverkande

ulan även förvarstagande har ansells uteslutet när del är fråga om sådan

egenom som har Iräll i stället för egendom som har frånhänts någon genom

brott. Därför får exempelvis en ljuv eller en halare som har sålt stöldgods

möjligheter att tillgodogöra sig de ekonomiska fördelarna av sin brottslig

het, om något skadeståndskrav inle framställs, t.ex. därför alt målsägan

den är okänd. Det tredje problemet, slutligen, hänger samman med att

stöldgodslagen har tolkats så att det för förvarslagande krävs all den hos

vilken egendomen skall tas i förvar själv har kommii ål egendomen genom

brott. 14

2.4 Min principiella ståndpunkt

Regelsystemet
på detla område bör somjag ser det lillgodose intresset av alt det inte skall
vara möjligt atl med rättsordningens slöd tillgodogöra sig utbyle av broll. Jag
anser det därför vara angeläget att pä etl effekiivt sätt komma till rätla med
de brister i lagstiftningen som har redovisats i promemorian. En sådan uppfattning
har också kommit till utiryck vid remissbehandlingen.

De
problem som därvid möler hänför sig i första hand till intresset att på ett
praktiskt säll samordna de olika institut som kan användas för ändamålet, dvs.
vid sidan av förverkande och förvarstagande i första hand skadestånd. Det är
härvid angeläget att målsägandens intressen beaktas. Vidgade möjligheter att
förklara egendomen förverkad eller ta den i förvar bör inte tillåtas att i
prakliken inkräkta på dessa intressen. Det är också angelägel all rimliga
garanlier skapas för atl den som har fått utbyle av brott inte skall behöva
ersätta delta dubbelt.

Den
nuvarande regleringen om förverkande och förvarstagande finns i 36 kap. BrB,
slöldsgodslagen och lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och
hittegods m. m. (förfarandelagen). En sirävan bör enligt min mening vara alt nå
tillfredsställande lösningar på de akluella problemen ulan all göra några mera
genomgripande ändringar i denna reglering. Samlidigt anserjag alt del är angeläget
att de lösningar som väljs får en sådan räckvidd att man kommer lill rätta med
också andra brisier som kan ha praklisk betydelse än dem som särskilt har
belysts i promemorian.

Den
lagtekniska lösning som har föreslagits i promemorian innebär atl vissa
justeringar görs i bl.a. 36 kap. BrB och stöldgodslagen. Förslagen har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesla remissinstanserna. För egen
del anser jag atl förslagen i promemorian innebär en i huvudsak lämplig
avvägning mellan de motstående intressen som gör sig gällande i detla
sammanhang. I motsats lill vad som har uttalats från någol håll under
remissbehandlingen anserjag att förslagen inte ger anledning all ompröva det
ändamålsenliga i den allmänna konstruktionen av regleringen på området. De
förslag till lagstiftningsåtgärder som jag lägger fram i del följande ansluter
sig sålunda i sak nära till förslagen i promemorian.

Prop. 1986/87:6

2.5
Möjligheterna att förklara utbyte av brott förverkat utvidgas

Mitt förslag: Bestämmelsen
i 36 kap. I § BrB om förverkande av utbyte av brott ändras så all hindret mot
förverkande när utbytet motsvaras av skada för enskild avskaffas. Den enda
uttryckliga begränsningen av möjlighelen alt förklara utbyle av broll förverkat
blir därmed atl förverkandel inle får vara uppenbart oskäligt. Vid bedömningen
av om så är förhållandet skall domstolen beakta bl.a. om det kan antas atl
skadeslåndsskyldighel i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars
bli fullgjord.

15

Promemorieförslnget:
Förslaget innehåller ett uttryckligt förbud mot för- Prop. 1986/87: 6
verkande av egendom som har frånhänts annan genom brott. Enligt förslaget får
ulbyte av brott inte heller förklaras förverkat när del svarar mot skada för
vilken ersättningsskyldighet är eller kan antas bli lagligen fastställd.

Remissinstanserna:
De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. Från en del håll riktas emellertid kritik mot den laglekniska
lösningen. Vidare pekar några remissinstanser på de rätts-politiska aspekterna
av den utvidgade möjlighet till värdekonfiskation som förslaget innebär.

Skälen
för mitt förslag: Av ell avgörande av högsta domstolen (HD) år 1974 som har
redovisats i promemorian (NJA 1974 s. 278, se bil. 1 avsnitt 3.2) framgär att
det inle går alt med stöd av 36 kap. 1 § försia meningen BrB förklara den
vinning förverkad om en tjuv eller sakhälare gör på gmnd av alt godsets värde i
hans hand är större än målsägandens skada. Sådana "övervärden" ' som
inle heller kan bli föremål för ersättningsanspråk från målsägandens sida -
kan alltså i vissa fall leda lill att en gärningsman gör en ekonomisk vinst av
sitl brott.

I
sina domskäl har HD utförligt redovisal bakgmnden till den nuvarande
lagstiftningen och till dp tolkningar av denna som har kommii till ultryck i
den rättsvetenskapliga litteraturen. Av genomgången har HD dragit den
slutsatsen alt det inte har varit avsikten att sådan vipning som kan uppslå för
en tjuv på grund av hans stöld eller för en halare på grund av hans befattning
med stöldgodset skall kunna förklaras förverkad, och detla inte heller om
vinningen överstiger målsägandens sHda. Enligt HD medför visseriigen en sådan
ordning stötande konsekvenser, Men enligt HD är det omöjligt att i
rättstillämpningen åstadkomma tillfredsställande lösningar av de speciella
problem som inställer sig j fråga om förverkande av vinning som tjuvar,
anstiftare, medhjälpare och halare kan göra i fall av det aktuella slaget.
Enligt HD torde det ankomma på lagstiftaren att finna lösningar.

Den
begränsning av förverkandebestämmelsernas räckvidd som har kommit fram gepom
detta avgörande är enligt min mening sakligt omotiverad. Den kan uppenbarligen
också, som HD framhåller, leda till stötande resultat i praktiken.

Förverkande
av övervärden av här aktuellt slag kan visserligen ske med stöd av de år 1982
införda reglerna i numera 36 kap. 4§ BrB. Denna möjlighet är eniellertid
begränsad till brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet.
Bestämmelsen fångar därför in endast en del av de nu akluella situationerna.
Jag anser att det mot denna bakgrund är påkallat med lagstiftningsåtgärder för
atl mera generelll undanröja den begränsning av möjligheterna att förklara
utbyte av brott förverkat som kommit till uttryck genom HD-avgörandel år 1974.

Av
promemorian framgår vidare (avsnill 3.3) atl det inte heller anses

möjligt att förklara förverkad eller ta i förvar egendom som har trätt i

stället för sådan egendom som har åtkommils genom brott. Om stöldgodset

inte finns i behäll och den ursprunglige ägaren är okänd, kan således en

tjuv eller halare få behålla utbytet av sin brottslighet. Även i det hänseen- '6

det kan
den gällande ordningen leda till stötande resultat. En lagändring Prop.
1986/87:6 bör därför vidtas även pä denna punkt.

I likhet med vad som har uttalats i promemorian anserjag
det vara en lämplig utgångspunkt att försöka finna en gemensam lagteknisk
lösning pä de båda här i all korthet antydda problemen.

När det först gäller det problem om övervärden som
aktualiserades i rättsfallet NJA 1974 s. 278 står det enligt min mening klarl
att det hänger samman med all bestämmelsen i 36 kap. 1 § försia meningen BrB
har fått en alllför snäv räckvidd. Problemet bör kunna lösas genom att
bestämmelsen utformas så att den ger utrymme för förverkande även i ett fal!
av det slag som aktuaUserades i rättsfallet Hksom i vissa andra näraliggande
situationer, då förverkande är uppenbart befogat.

I fråga om det problem som består i att det inte anses
möjligt alt förklara förverkad eller la i förvar egendom som har trätt i
stället för annan egendom som åtkommils genom brott har RÅ i en framställning
lill regeringen förordat att detta problem får sin lösning genom ändringar i
stöldgodslagen och förfarandelagen. Den lösning som RÅ har föreslagit går i
huvudsak ut på atl stöldgodslagens tillämpningsområde utvidgas till atl avse
även substitut för egendom som har åtkommils genom brott, dvs. egendom som
trätt i dennas ställe.

RÅ:s förslag diskuteras i promemorian. Därvid pekas på att
en lösning av antytt slag skulle medföra vissa komphkationer.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen i
promemorian alt det inte skulle vara ändamålsenligt att söka komma till rätta
med det senast berörda problemet på detta sätt. Jag delar således uppfatlningen
i promemorian att övervägande skäl talar för att även det problemet bör fä sin
lösning genom att man ökar utrymmel för förverkande enligt huvudreglerna i 36
kap. l§BrB.

Vad jag nu har sagl innebär sålunda att del enligt min
mening är möjligt att ge de två här behandlade problemen en gemensam lösning
genom att bestämmelsen i 36 kap. I § BrB om förverkande av ulbyte av brott får
en ändrad utformning. I enlighet med vad jag tidigare har anfört är det emellertid
därvid väsentiigt att en utvidgning av denna bestämmelses räckvid får en
generell inriktning, så att man kommer till rätta med även andra olägenheter
med bestämmelsens nuvarande utformning än dem som kommit till omedelbart
ullryck i de aktuella fallen. En strävan bör givetvis också vara atl uppnå en
sä enkel lagteknisk lösning som möjligt.

/ vUkafall bör utbyle av brott kunna förklaras förverkat?

En naturlig utgångspunkt när del gäller utbyte av
brottslig verksamhet måste i enlighet med vad jag förut har anfört vara att det
inte bör få löna sig atl begå ett brott. Som framgär av vad jag har sagt i
avsnitt 2.1 är det dock inte tänkbart att i alla lägen tillgodose detta
inlresse genom reglerna om förverkande.

För närvarande föreskrivs också i 36 kap. 1 § BrB två
undantag från principen att utbyte av brott skall förklaras förverkat. Det ena
gäller fall då det skulle vara uppenbart oskäligt ("obilligt" som
lagens term för närva-

2 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 6

17

rande lyder) att förklara
utbytet förverkat. 1 detta hänseende måste givet- Prop. 1986/87: 6 vis
undantag göras även i fortsättningen.

Det
andra undantaget tar sikle pä situationer när utbytet motsvaras av skada för
enskild. Det är snarast detla som har vållat de i det föregående berörda
problemen.

Enligt
promemorian står del klart alt den nu berörda inskränkningen av möjligheten
lill förverkande är alllför vidsträckt. I promemorian förestås alt den ersätts
med en regel enligt vilken det ifrågavarande förbudet begränsas lill fall då
utbytet motsvarar skada för vilken ersättningsskyldighet är eller kan antas bli
lagligen fastställd.

Själv
villjag först konstalera atl den princip som ligger lill grund för det
nuvarande förbudet mol atl förklara uibyle förverkat när del motsvaras av skada
för enskild i och för sig kan synas följdriktig. Tanken är uppenbariigen att
en förverkandeförklaring i denna situation skulle kunna å ena sidan gå ut över
målsägandens möjlighet atl få ersättning av den hos vilken förverkandel sker
och å andra sidan leda till att den senare drabbas av dubbla anspråk.

Liksom
remissinstanserna ansluter jag mig emellertid till uppfattningen att den
aktuella principen med lagens nuvarande utformning har fåll en räckvidd som i
vissa fall sträcker sig längre än vad som är rättspolitiskt motiverat. Jag
delar därför synsättet att del ifrågavarande förbudet mot förverkande inte bör
behållas i sin nuvarande form. Jag har därvid även beaklal alt någon
motsvarighet till della förbud inte finns i övriga nordiska länders
lagstiftning.

Inle
heller promemorians förslag synes emellertid gå fritt från kritik från de
ulgångspunkler som har legal till grund för förslaget. Bl.a. ter del sig mindre
följdriktigt alt i enlighet med promemorieförslaget formulera principen som
etl ovillkorligt förbud, när prövningen fömtsätts till en del bli beroende av en
prognos huruvida skadeslåndsskyldighel kan antas bli faslställd ellerej.

Del
ligger nära till hands atl erinra om hur molsvarande fråga har lösts enligt 36
kap. 4 § BrB. I detla lagrum anges att värdet av en näringsidkares ekonomiska
fördelar till följd av ett brott skall förklaras förverkat, om det inte är
obilligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall beaktas bl. a. om det
finns anledning alt anla att någon annan betalningsskyldighet som svarar mol de
ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars
fullgöras av denne. I förarbetena till lagrummet uttalas (prop. 1981/82: 142
s.29) att betalningsskyldigheten måste kunna jämkas när den brottsliga
handlingen ger upphov till bl. a. skadeståndsskyldighet. Det anges vidare atl
om frågan om skadeståndsskyldighet inte är avgjord eller föreligger till
samlidig bedömning, domstolen blir hänvisad till att inom ramen för en
billighetsprövning och med ledning av omständigheterna i varje särskilt fall
bedöma sannolikheten av att betalningsskyldighet kommer i fräga.

Det
resonemang som har förts i del sammanhanget synes kunna ligga till grund för en
lösning även av frågan hur motsvarande princip bör komma till uttryck i 36 kap.
I § BrB. Jag förordar därför att frågan löses på samma sätt i den paragrafen.
Del innebär att det nuvarande förbudet mot förver-

18

kände av utbyte som svarar
mot skada för enskild utgår. I stället förses Prop. 1986/87:6 paragrafen med
etl tillägg där det anges att domstolen vid bedömningen av om det är uppenbart
oskäligt att förklara utbyte av brott förverkat bland andra omständigheter
skall beakla om skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas
eller annars bli fullgjord.

Med
en sådan utformning av paragrafen blir det, beroende på omständigheterna i det
särskilda fallet, i princip möjligt atl förklara utbyle av brott förverkat även
vid sådana brottstyper som förutsälter en förmögenhetsöverföring. Del
särskilda problemet med förverkande av s. k. övervärde enligt 1974 ärs rättsfall
försvinner.

Med
den av mig föreslagna lösningen avses det även bli möjligt att förklara sådan
egendom förverkad som har trätt i stället för den som åtkommils genom elt
brott. Elt typiskt fall då det i enlighel härmed kan vara befogat att tillgripa
förverkande är när en tjuv har sålt stöldgodset och detla inte kan återfinnas
samt målsäganden är okänd eller det av annan anledning kan antas att etl
skadeståndsanspråk inle kommer att framställas mot gärningsmannen.

I
det fall alt man påträffar egendom som nägon har förlorat genom ett brott, bör
däremot även i fortsättningen i enlighet med den civilrältsliga regleringen
gälla atl egendomen om möjligt skall återlämnas till den rätte ägaren. Om
ägaren eller annan som har rätt till egendomen inte är känd, bör egendomen
liksom nu kunna tas i förvar under de förutsättningar som anges i
stöldgodslagen. I fall av denna typ kommer givetvis i enlighet härmed nägot
sakförverkande inte i fråga. Ägaren skulle ju i så fall berövas sin rätl till
egendomen.

I
promemorian har med denna utgångspunkt föreslagits ett uttryckligt förbud mot
förverkande av egendom som har frånhänts någon annan genom brott. En sådan
regel synes dock inte nödvändig för att det angivna intresset skall
tillgodoses, eftersom det i de aktuella typfallen följer redan av 36 kap. 5§
BrB att förverkande inte kan ske. Detla lagrum vilar nämligen på principen att
ingen kan genom förverkande berövas vare sig äganderätt eller annan särskild
rätl lill egendomen, om inle en förverkandeförklaring riktas mot honom. Sä kan
i sin lur ske bara mot den som har begått eller medverkat till brottet, bereits
vinning genom delta eller annars tillhör någon av de kaiegorier som anges i
lagrummet. Eftersom promemorians förbud således inte behövs och dessutom
möjligen kan leda till missförstånd, bör del enligt min uppfattning inte upptas
i lagtexten.

I
sammanhanget bör kanske slutligen framhållas att vissa specialstraff-rättsliga
brott (t.ex. olovlig jakt) kan uigöra förbrott till sakhäleri medan förverkande
enligt 36 kap. 1 § i dessa fall är uteslutet på den grunden att sådant
förverkande endast avser utbyte av brott enligt brottsbalken - en ordning
somjag inte anser atl del i detta sammanhang finns underlag för atl överväga
nägon ändring av.

Jag
återkommer till vissa ytterligare tillämpningsfrägor i specialmotiveringen.

19

2.6
Ansvaret för ersättning till målsäganden

Prop.
1986/87:6

Mitt förslag: De
vidgade möjligheterna att förklara utbyte av brott förverkat kompletteras med
en bestämmelse som huvudsakligen innebär att, om utbyte som motsvarar skada för
enskild har förklarats förverkat hos någon, staten i dennes ställe skall svara
för ersällningen till den skadelidande intill värdet av vad som har tillfallit
staten på grund av förverkandet.

Promemorieförslaget:
Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag utom så till vida all statens
ersättningsansvar föreslås motsvara värdet av vad som har förklarats förverkat.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna tillslyrker förslaget. Från åklagarhåll förordas
emellertid att statens ersättningsskyldighet begränsas till ett belopp som
moisvarar vad som faktiskt har tillfallil staten till följd av
förverkandeförklaringen. Några instanser anser att en skadelidande som utan
giltig ursäkt underlåtit att i tid framställa ersättningsanspråk mot
gärningsmannen inte bör ha rätt lill ersättning av staten.

Skälen
för mitt förslag: Den i avsnitt 2.5 föreslagna utvidgningen av möjligheterna
till förverkande av utbyte av brott innebär att förverkande kan komma atl ske
också i vissa fall då en målsägande har lidit skada som svarar mot utbytet.
Målsäganden kan exempelvis ha varit okänd när förverkandefrågan
aktualiserades.

För
att säkerställa att ett förverkande inte går ut över målsägandens intressen och
atl den hos vilken förverkandet sker inte drabbas av dubbla anspråk bör enligt
promemorian målsäganden i sådana situationer ges möjligheter att erhålla
ersättning från staten för sin skada. I promemorian framhålls alt en sådan
ordning innebär all målsägandens möjlighet att hållas skadeslös förbättras. Det
måste nämligen enligt promemorian i många fall antas vara mera fördelaktigt för
denne att kunna vända sig mot staten med silt ersättningsanspråk än att vara
tvungen att hälla sig till den brottslige eller någon annan skadeståndsskyldig.

Promemorieförslaget
innebär att staten övertar ersättningsskyldigheten så längt som denna svarar
mot värdet av den egendom som har förklarats förverkad. Detta har under
remissbehandlingen kritiserats från åklagar-häll. Enligt kritikerna bör statens
ersättningsskyldighet, enligt etl alternativ som också diskuteras i
promemorian, vara begränsad till vad som fakliskl har tillfallit staten vid
verkställigheten av förverkandebeslutet.

Vid
sidan av den nu angivna begränsningen av statens ersättningsskyldighet har i promemorian
också övervägts om elt uttryckligt undanlag frän rätten till ersättning bör
göras för det fallet atl den skadelidande utan giltig ursäkt underiåtit att
framställa anspråk på ersättning mot den brottslige innan frågan om förverkande
avgjorts. Syftet med ett sådant undanlag skulle enligt promemorian vara att se
till att den skadelidande i försia hand håller sig till den brottslige med sitt
ersättningsanspråk, när han har möjlighet till det. Några remissinslanser
anser atl etl sådant undantag bör göras för att undvika spekulalion från
målsägandens sida. Malmö tingsrätt ulta-

20

lar sålunda atl det
framstår som mindre lämpligt att den målsägande som Prop. 1986/87: 6
medvetet har avstått från att framställa skadeståndsanspråk mot gärningsmannen
skulle hällas skadeslös av staten. Denna uppgift får enligt tingsrättens
uppfattning förbehållas försäkringsbolagen.

Själv
ansluter jag mig till den lösning som har valls i promemorian sä lill vida att
jag anser att den i det föregående förordade utvidgningen av möjligheten att
tillgripa förverkande mäste förutsätta en ordning enligt vilken staten tilläggs
ett ansvar för ersättning ål den skadelidande i den män anspråk sedermera
aktualiseras. Jag har emellertid förståelse för den kritik som vid remissbehandlingen
har riktats mot promemorians förslag när det gäller omfaltningen av statens
ersättningsskyldighet. Kritiken synes kunna tillgodoses, om statens ansvar
begränsas till värdet av vad som har tillfallit staten på gmnd av
förverkandebeslutet. Detta synes också principiellt mest riktigt, ochjag
förordar en lösning i enlighet härmed. En annan ordning skulle ju innebära att
en målsägande i här aktuella fall skulle ställas i en avsevärl bättre situation
än om han på vanligt sätt fört en skadeståndstalan mol gärningsmannen.

I
detta sammanhang villjag emellertid nämna atl det inom justitiedepartementet
för närvarande pågår överväganden om hur målsägandens ställning kan generellt
förbättras i olika hänseenden. Därvid sker bl. a. en viss översyn av brottskadelagen
(1978:413).

Den
rätt för målsäganden som här har föreslagits är knuten till att ett förverkande
har sketl. Jag anser det därför, i överensstämmelse med vad som också har
föreslagits i promemorian, vara mest naturligt att rätten lill ersättning får
komma till utiryck i 36 kap. BrB. Del ler sig därvid lämpligast att den nya
regleringen förs in i 17 §, där det anges att förverkad egendom och förelagsbol
tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet. Mitl förslag innebär således alt
en regel om ersättning av det angivna slaget tas in i denna paragraf.

Till
vissa ytterligare frågor om avfattningen av den berörda regeln återkommer jag
i specialmotiveringen.

I
promemorian diskuteras vilken ordning som bör gälla för prövningen av den nu
behandlade frågan om ersättning. Promemorieförslaget innebär att
justitiekanslern får företräda staten vid ersättningsanspråk av det aktuella
slaget och att nödvändiga administrativa regler för förfarandet hämtas från
kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall.
Förslaget i promemorian på denna punkt har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Jag avser att, om lagstifining beslutas enligt
milt nu aktuella förslag, senare föreslå regeringen att ändringar i enlighet
med promemorieförslagel på denna punkt görs i den nämnda kungörelsen.

21

2.7 Möjligheterna att ta egendom i förvar enligt
stöldgodslagen utvidgas

Prop. 1986/87:6

Mitt förslag: För
atl man skall kunna ta i förvar egendom enligt stöldgodslagen hos en viss innehavare
skall inte krävas att denne själv har kommit åt egendomen genom brott. Det är
tillräckligt att innehavaren uppenbart saknar rätl till egendomen.

Promemorieförslaget:
Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
I stort sett alla remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan
erinran. Från någol håll anförs kritik av lagteknisk karaktär.
Rikspolisstyrelsen anser att möjlighelen att ta egendom i förvar bör ulvidgas i
förhållande till promemorieförslaget.

Skälen
för mitt förslag: Frågan om stöldgodslagens räckvidd har prövals av HD i två
fall under senare är (NJA 1983 s. 286 och 1984 s. 76, se bil. I avsnitt 3.4).
Genom dessa avgöranden står det klart att egendom som har åtkommils genom brott
inte kan tas i förvar enligt stöldgodslagen hos en innehavare som inte själv
har kommit åt egendomen genom brott. Det uttalas i promemorian att denna
tolkning av I § första stycket stöldgodslagen medför effekter som stämmer
mindre väl med det primära syftet med lagen, nämligen att reglera situationen
när egendom anträffats som åtkommils genom brott men lill vilken ägaren är
okänd. I promemorian föresläs att det berörda lagrummet ändras så atl tagande i
förvar enligt stöldgodslagen hos viss innehavare skall kunna ske redan när
denne inte genom godtrosförvärv är skyddad mol rätt ägares anspråk.

Själv
villjag till en början peka på att det har ansetts vara en gmndfömlsältning
för att tillämpa stöldgodslagen att det inte kan fastställas vem som enligt
civilrältsliga regler är ägare lill den aktuella egendomen. Lagen kan således
inte lillämpas, om den som i god tro har förvärvat egendomen är känd (se prop.
1974:124 s, 52). Enligt min mening bör å andra sidan egendom kunna tas i förvar
inte bara då innehavaren själv kommit åt egendom genom broll ulan redan när del
är uppenbart alt denne inle skulle kunna åberopa reglerna om godtrosförvärv
till skydd mot rätt ägares anspråk. Liksom remissinstanserna ansluter jag mig
därför i princip till promemorieförslaget.

I de
båda nyssnämnda HD-avgörandena diskuterades möjlighelen att avgränsa
tillämpningsområdet för förvarstagande på motsvarande sätt som vid förverkande,
nämligen genom att anknyta till den i 36kap. 5§ BrB angivna personkretsen.
Enligt min uppfattning skulle emellerlid en sådan avgränsning medföra att
möjligheterna att ta egendom i förvar begränsas i alltför hög grad.

Under
remissbehandlingen har rikspolisstyrelsen pekat på alt promemorieförslaget
inte fångar in t.ex. följande situation som enligt styrelsen blir alll
vanligare. Polisen har hos en för brott misstänkt person beslagtagit en mängd
föremål som inte gärna kan ha förvärvats på ett lagligt sätt. Del kan röra sig
om t.ex. flera bilradioapparaler med avklippta anslutningssladdar eller
utplånade idenlitetsbeteckningar. Ett annat exempel är att det

22

påträffas
flera dyrbara dampälsar hos en ensamstående man utan kända Prop. 1986/87:6
inkomster. Innehavaren av egendomen förnekar att han har kommit åt egendomen
genom brott och påstår alt han köpt godset av en okänd person. Egendomen kan inte
härledas lill någon brottsanmälan. Om åtal väcks mot innehavaren för häleri,
lämnas åtalet inle sällan ulan bifall på grund av att s. k. förbrott inte kan
styrkas, dvs. atl åklagaren inte kan visa att egendomen frånhänts rätte ägaren
genom något brott. Detta leder i sin tur till alt polisen måste återlämna den
beslagtagna egendomen till innehavaren. Under senare år har det ocksä blivit
allt vanligare alt denne begär att få kopior av beslagsprotokoll m. m. för atl
pä sä sätt erhålla åtkomst-handlingar till egendomen vilka han tidigare
s:.knat.

Jag
vill erinra om alt de situationer rikspolisstyrelsen har tagit upp diskuterades
i samband med att hälerilagstiftningen skärptes år 1980 (prop. 1979/80:66, JuU
26, rskr. 183, SFS 1980: 107). Det problem som i della sammanhang stod i
blickpunkten var att det med då gällande häleribestämmelser inte var möjligt
att döma någon för häleri i situationer av detla slag ulan alt förbrott var
styrkt. Dessa beslämmelser kompletterades därför med regeln i 9kap. 6§ andra
stycket BrB, som innebär all häleriansvar inträder även för den som förvärvar
eller, på ett sätt som är ägnat atl försvåra ett återställande, mottar något
som skäligen kan antas vara frän-hänt annan genom brott. Som ytteriigare
förutsättning för slraffbarhel föreskrivs i lagmmmet att befattningen med
godset har skett i näringsverksamhet eller som led i en verksamhet som bedrivs
vanemässigt eller annars i slörre omfattning.

Avsikten
med all utvidga häleribestämmelserna var vidare att egendom som har förvärvats
eller mottagits under förhållanden som medför ansvar enligt den nyss nämnda
bestämmelsen skall kunna las i förvar enligt stöldgodslagen (se prop.
1979/80:66 s. 18 och 133).

De
begränsningar som gäller för det ulvidgade häleriansvaret enligt 9 kap. 6§ andra
slycket BrB - att befattningen med godset skett i näringsverksamhet eller som
led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning —
motiverades enligt förarbelena av all del innefattade en principiell nyhet att
slopa kravet på styrkt förbrott vid häleri och att det var mest angeläget att
komma åt den organiserade häleribrotls-ligheten (se prop. 1979/80:66 s. 14, 131
och 134 f). Del finns somjag ser det inte underlag för all nu överväga att
ytterligare utvidga slraffansvaret med sikle på situationer av det slag som
rikspolisstyrelsen har tagil upp. Vad som däremot belyses genom
rikspolisstyrelsens påpekanden är inlressel av alt kunna ta i förvar egendom
enligt stöldgodslagen i sådana fall.

Mitt
förslag lill ändring av stöldgodslagen innebär att egendom som har fränhänts en
okänd målsägande genom brott skall kunna tas i förvar hos en innehavare sä
snart det är uppenbart att denne inte har gort etl civilrättsligt giltigt
godtrosförvärv. Härigenom kommer möjligheterna att ta egendom i förvar att öka
i inte oväsentlig utsträckning i de av rikspolisstyrelsen berörda fallen.

Av
betydelse i detta sammanhang är tolkningen av det nuvarande uttryc

ket "egendom som åtkommils genom brott" i bestämmelsen i l§ försia

stycket stöldgodslagen. Motiven till lagrummet ger vid handen alt det skall 23

vara uppenbart att
egendomen har åtkommils genom brott (se prop. 1974:124 s. 61). Anledning att
göra någon ändring i sak på denna punkt finns enligt min mening inle; jag
återkommer emellertid i specialmotiveringen till den ändrade laglekniska
utformning som jag här föreslär. Jag anser att det även med denna utgångspunkt
är möjligt att fånga in åtskilliga av de fall som rikspolisstyrelsen har pekat
på. Förhållandena kan nämligen inte sällan antas vara sådana att det — med
hänsyn till t.ex. godsets beskaffenhet - är uppenbart att egendomen fränhänts
någon genom brott men atl det inte gär att visa atl det är innehavaren som
gjort sig skyldig till någol brott beträffande egendomen Qfr prop. 1979/80:66
s. 13 och NJA 1984 s. 76). Liksom för närvarande bör stöldgodslagen
naturligtvis vara lillämplig också då någon fälls lill ansvar för häleri enligt
9 kap. 6§ andra slycket BrB och dä det således inte behöver vara styrkt att
egendomen frånhänts någon genom brott.

Mitl
förslag lill utvidgning av möjligheterna att ta i förvar egendom enligt
stöldgodslagen kommer till uttryck genom en ändrad utformning av 1§.
Beträffande de lagtekniska övervägandena får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Prop. 1986/87:6

3 Deltagaransvaret vid dobbleri avskaffas

Mitt förslag:
Straffansvaret för den som deltar i spel eller liknande verksamhet enligt 16
kap. 14 § BrB las bort.

RÄ:s
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna
har godtagit RÅ:s förslag.

Skälen
för mitt förslag: Straffbestämmelser för dobbleri finns i 16 kap. 14 § BrB. I
första stycket kriminaliseras den som för allmänheten olovligen anordnar eller
på visst sätl tillåter spel eller liknande verksamhet. Den som endast deltar i
sådanl spel eller sådan verksamhet döms till ansvar enligt lagmmmets andra
siycke.

Bestämmelsen om deltagares
straffansvar fanns med redan i den urspmngliga lydelsen av 16 kap. 14 § BrB.
Att man för att kriminahsera själva deltagandet behövt straffbelägga delta
genom en särskild bestämmelse beror på alt en spelare inle genom all enbari
della i spelet kan anses ha gjort sig skyldig lill straffbar medverkan till
dobbleri.

RÅ
har i den inledningsvis nämnda promemorian föreslagit all straffansvaret för
den som deltar i dobbleri avskaffas. Som skäl för förslaget har RÅ pekat på bl.
a. att samhället i andra sammanhang tillåter och inbjuder till deltagande i
spel i olika former. Han nämner som exempel tips, V 65, Lotto och
lolalisatorspel m.m. som omsätter miljardbelopp varje år och tenderar att öka.
Även om det kan hävdas alt de illegala spelen ofta drivs i former som medför
större risker för olyckliga konsekvenser för den enskilde, kan det enligt RÅ
ifrågasättas om skillnaden mellan legalt och illegalt spel är så stor alt det
bör medföra en kriminalisering av själva spelandet.

24

Enligt
RÅ torde det inte ulan fog kunna hävdas att deltagaransvaret vid dobbleri inger
vissa principiella belänkligheter.

RÅ framhåller vidare en
praktisk sida av saken, nämligen att en kriminalisering av deltagandet
försvårar polisens möjligheter att effektivt ingripa mot den illegala spel
verksamheten. Detta beror på alt de deltagande spelarna inte vill riskera
straff genom att lämna upplysningar om den spelverksamhet som de själva
deltagit i. Slutligen pekar RÅ pä att straffbestämmelsens praktiska betydelse
inte är särskilt stor.

Jag
anser liksom remissinstanserna att förslaget är välgrundat. Det är uppenbart
att den aktuella straffbestämmelsen av olika anledningar inte kommii att få
nägon nämnvärd betydelse. Straffbestämmelser som inte är lillräckligt
motiverade bör inte behållas. Till detta kommer att polisens arbele något kan
underiättas, om förslaget genomförs. Eftersom inte heller något förhållande
kommit fram som motiverar att straffbestämmelsen behålls, föreslår jag att
andra stycket i 16kap. 14§ BrB upphävs.

Prop. 1986/87:6

4 Åklagarens rätt att själv förklara beslagtagen egendom
förverkad vidgas

4.1 Egendomens värde måste understiga 2 000 kr.

Mitt förslag:
Åklagaren ges en generell befogenhet att besluta om förverkande av beslagtagen
egendom, när åtal inte väcks, om egendomens värde uppskattas till mindre än
2000 kr. Genom en anmälan om missnöje kan den hos vilken beslaget skett få
frågan prövad av domstol.

RÅ:s
förslag överensstämmer med mitt bortsett från all värdegränsen enligt RÅ:s
förslag satts till 1000 kr.

Remissinstanserna har
godtagit RÄ:s förslag i princip. Några har emellertid haft synpunkter på
gränsen för egendomens värde. Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter
om den inle kan höjas till 2000 kr. Sveriges advokaisamfund vill knyta an den
lill basbeloppet. Malmö tingsrätt och åklagarmyndigheten i Stockholm anser att
någon gräns inte behövs, utan att åklagarens rätl att besluta kan göras
generell.

Skälen
för mitt förslag: RÅ har i sin promemoria lämnal en översikt av de regler som
gäller förverkande av egendom i olika sammanhang. Jag hänvisar i den delen
till promemorian (se bil. 2, s. 1).

RÅ
föreslår en vidgad rätt för åklagaren att besluta om förverkande av beslagtagen
egendom när frågan rör annan än den som är tilltalad och värdet av egendomen
kan uppskattas till mindre än 1 000 kr. Förfarandet föreslås kompletterat med
en möjlighet atl anmäla missnöje med beslutet. Vid en missnöjesanmälan måste
åklagaren antingen häva beslaget eller inom en månad vid domstol väcka talan om
förverkande av egendomen.

Jag
kan rent allmänt instämma i de synpunkter som RÅ har fört fram i denna del. Jag
finner det välmotiverat atl åklagaren ges en vidgad möjlig-

25

het att besluta om
förverkande av egendom i fall dä åtal inte väcks. Prop. 1986/87:6

Därigenom uppnår man den
fördelen alt förverkandebeslut kan meddelas i

en enklare och snabbare
form. Det framstår för mig också frän principiell

synpunki som
ändamålsenligt att åklagaren i samband med att han t.ex.

beslutar att inte väcka
åtal mol nägon också kan pröva frågan om ett

förverkande utan att
behöva föra talan vid domslol. En annan posiliv

effekl
av den föreslagna bestämmelsen är att domstolarna i viss mån

avlastas.
Genom att den hos vilken beslaget har sketl kan påkalla prövning

vid
domslol tillgodoser förslagel också rättssäkerhetens krav.

Jag
är således beredd all föreslå en lagsliftning med utgångspunkt från RÅ:s
förslag.

De
nya bestämmelserna bör enligt min mening lämpligen utformas efter mönster av
lagen (1983:225) om förfarandet vid förverkande av vissa fariiga föremål. Dessa
regler innebär följande. Åklagarens beslut om förverkande skall alltid
meddelas skriftligen. Den från vilken egendomen lagits i beslag har rätt att
hos åklagaren anmäla missnöje med beslutet. Missnöjesanmälan skall ske inom en
månad efler delgivning av åklagarens beslut. Vid missnöjesanmälan måste
åklagaren pröva om beslaget skall hävas och egendomen återlämnas. Sker inte
della, måsle åklagaren inom en månad frän det atl missnöjesanmälan kom in väcka
talan om förverkande vid domstol enligt de regler som finns i 17§ lagen
(1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (RP). Om sådan lalan inle
väcks, skall beslaget gå åter.

Vad
gäller värdet av den egendom som skall kunna förklaras förverkad har RÅ
föreslagit att gränsen skall sättas vid I 000 kr. Några remissinstanser har,
somjag tidigare redogjort för, framfört andra synpunkter. Jag har i och för sig
förståelse för synpunkten att någon värdegräns inle behövs; det kan ju hävdas
atl rättssäkerhetskravet i lillräcklig grad är tillgodosett genom möjligheterna
till missnöjesanmälan efler delgivning av åklagarens beslul. Jag vill dock
förorda all åklagarens räll all besluta om förverkande — åtminslone lills
vidare — begränsas genom en bestämmelse om egendomens värde.

Var
denna värdegräns skall sättas är givetvis en avvägningsfråga. Med hänsyn lill
att den bestämmelse somjag nu föreslår är av generell karaktär och kan komma
alt avse egendom av skifiande slag och värde finner jag det angelägel alt
tillämpningsområdet inte görs alltför begränsat. Mol den bakgrunden föreslår
jag att värdegränsen sätts till 2000 kr. Jag vill inte utesluta alt det, när
erfarenheler har vunnils av det nya systemet, kan finnas anledning att höja
eller helt avskaffa gränsen.

Jag
vill i det sammanhanget också påpeka att det här blir fråga om en möjlighet och
inte någon skyldighet för åklagaren atl i vissa fall avgöra frägor om
förverkande. Om del framgår av fömndersökningsprolokoll eller andra handlingar
atl någon motsätter sig etl förverkande, bör åklagaren inte besluta om
förverkande utan väcka talan vid domstolen. Detsamma gäller om åklagaren
bedömer frågan om förverkande som tveksam.

I
27 kap. 7§ rättegångsbalken (RB) finns regler om tid för väckande av

ätal efler det atl beslag har verkställts. Om beslaget beslutals av åklagaren

utan medverkan av rätlen, skall enligt andra stycket ätal väckas inom en 26

månad,
om inte den beslagtagna egendomens värde understiger 1000 kr. I samband med att
en generell regel om rätt för åklagaren att besluta om förverkande i fräga om
egendom under 2000 kronors värde införs, bör även den nu nämnda värdegränsen av
praktiska skäl justeras upp till samma belopp. Frågan om en ytteriigare höjning
av beloppsgränsen i 27 kap. 7 § är aktuell i samband med behandlingen av
tvångsmedelskommil-téns belänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel-Anonymitet-
Integritet.

Prop.
1986/87:6

4.2 Förverkande mot okänd person m. m.

Mitt
förslag: Åklagarens utvidgade rätt alt besluta om förverkande skall gälla även
fall där den som avses med beslutet är okänd eller annars inte kan nås med
vanlig delgivning. Åklagarens beslut får då delges genom att det anslås på
rättens kansli.

RÅ:s
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna
har inle särskilt berört denna fråga.

Skälen
för mitt förslag: Jag ser det som angeläget att man får en enkel och enhetlig
regel om förfarandel vid förverkande mol någon som inte är tilltalad.
Åklagarens möjlighet att besluta om förverkande bör därför, som RÅ föreslagit,
omfatta även fall enligt 17 § andra stycket RP, dvs. när den förmodade ägaren
är okänd eller av annan anledning inte kan delges på vanligt sätt. Den av mig
föreslagna värdegränsen på 2000 kr skall givetvis gälla även sådana fall.

Vad
gäller sättet att delge åklagarens beslut i nu angivna fall synes en lämplig
ordning vara atl detta fär ske genom att beslutet anslås på rättens kansli på
samma sätt som nu sker enligt 17 § andra stycket RP om egendomens värde
uppenbart inte uppgår till I 000 kr.

Den
sist nämnda värdegränsen höjdes senast den Ijanuari 1975 från IOO kr till 1000
kr med hänvisning till penningvärdets utveckling (prop. 1974:124 s. 67). Det
ter sig lämpligt atl i detta sammanhang höja den på nytt, nu lill 2000 kr.
Detta är motiverat dels av hänsyn lill det förändrade penningvärdet, dels av
intresset att nå överensstämmelse med den under 4.1 behandlade värdegränsen.
Man bör inle ulan myckel slarka skäl använda sig av mer än en värdegräns i en
reglering, som redan det förutan är ganska komplicerad. För atl man skall uppnå
en likartad beloppsbesläm-ning i de aktuella fallen bör det i 17 § RP
förekommande uttrycket "uppgår uppenbart ej till" ersättas med vad
jag tidigare föreslagit, nämligen "uppskattas till mindre än".

4.3
Den lagtekniska lösningen m. m.

Mitt förslag: De nya
bestämmelserna om åklagarens rätt atl besluta om förverkande av beslagtagen
egendom tas in i en särskild lag om förverkande m. m. som ersätter 17 § RP. I
samband därmed upphävs och ändras vissa andra bestämmelser.

27

RÅ:s
förslag går ut på alt de nya bestämmelserna arbetas in i 17 § RP. Prop.
1986/87: 6

Remissinstanserna
har i några fall uppehållit sig vid detaljer i bestämmelsernas tekniska
utformning. Malmö tingsrätt föreslår att de nya reglerna förs in i en ny
paragraf i RP.

Skälen
för mitt förslag: Vad gäller den lagtekniska lösningen har RÅ föreslagit att de
nya bestämmelserna förs ini 17 § RP enligt vad jag tidigare sagt. Där finns de
processuella bestämmelserna om förverkande av egendom och annan särskild
rättsverkan av broll beträffande någon som inte är tilltalad. Enligt
paragrafens första stycke skall i sådant fall särskild talan väckas vid
domstol. I andra stycket behandlas situationer där ansökningen om förverkande
får delges med kungörelsedclgivning.

De
föreslagna bestämmelserna tar sikte pä samma situation som behandlas i 17 §
RP, nämligen förverkande av egendom hos någon som inte är tilltalad. Det är
därför en lagteknisk fördel om dessa frågor får en enhetlig reglering. Man kan
därvid, somjag ser det, välja mellan två lösningar. En av dessa är, som RÅ är
inne på, att föra in de nya bestämmelserna i 17 § RP och i övrigt låla
lagrummet vara oförändrat. Detla är i och för sig fullt möjligt. Enligt min
mening finns dock starka skäl som talar däremot.

För
del första finns det anledning alt fråga sig om bestämmelser av denna karaktär
rätteligen hör hemma i en 40 år gammal promulgationslag, dvs. en lag som hade
till uppgift atl reglera övergängen till nya rättegångsbalken. Eftersom
bestämmelserna har en allmän gillighel och en icke ringa betydelse i det
praktiska rättslivet, bör de i slället ges en annan och mera framskjuten
placering. För det andra skulle 17 § RP, om också den nu aktuella regleringen
arbetades in där, bli lämligen svårtillgänglig. Jag vill därför för egen del
förorda att man väljer den andra länkbara lösningen, nämligen atl ta in de
föreslagna bestämmelserna och det övriga innehållet i 17 § RP i en särskild
lag. Regleringen blir därigenom tydligare och avsevärt mera lättillgänglig. Den
nya lagen kan lämpligen benämnas "Lag om förfarandel i vissa fall vid
förverkande m. m.".

Genom
den föreslagna lagen, som får generell tillämplighet, kan vissa bestämmelser
som för särskilda fall ger åklagaren en mindre vidsträckt befogenhet upphävas.
Jag syftar här på vad RÅ har lagit upp, nämligen dels lagen om förfarandet vid
förverkande av vissa farliga föremål, dels 21 § lagen (1960:418) om straff för
vamsmuggling (varusmugglingslagen). I dessa båda fall är åklagarens rätl att
besluta om förverkande begränsad till egendom vars värde uppskattas till mindre
än 500 kr. I samband med alt den sistnämnda bestämmelsen upphävs görs en
ändring i 24 § försia slycket varusmugglingslagen. Ändringen syftar till alt
bibehålla den rätt som nu tillkommer befattningshavare vid tullverket och att
samtidigt höja också den värdegräns som finns i bestämmelsen från 500 till 2000
kr. Den inskränkning därvidlag som nu gäller för forslingsredskap synes inle
behöva upprätthållas. Däremot anserjag inte att man nu börjuslera den värdegräns
som finns i 23 § vamsmugglingslagen. Jag vill i det sammanhanget erinra om att
vamsmugglingslagen står inför en översyn (jfr prop. 1985/86:41 s. 32).

Det
finns även andra lagmm som ger åklagaren en rätt att besluta om

förverkande, nämligen 2 § lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker 28

m.m., 7§ tredje stycket
narkotikastrafflagen (1968:64) och 7§ andra Prop. 1986/87:6 stycket
förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektions-spmtor och kanyler.
Dessa bestämmelser saknar regler om ett visst högsia värde som en begränsning
av åklagarens förverkanderätt och bör åtminstone tills vidare slä kvar.

Beträffande
vissa detaljer i den föreslagna lagen återkommer jag i specialmotiveringen.

5 Ändringar i automatspelslagen 5.1 Bakgrund

Spel
pä olika typer av automater regleras dels i lotterilagen, dels i automatspelslagen.

I
förstnämnda lag behandlas bl. a. automatspel där vinster betalas ut till
spelaren i form av t.ex. pengar eller varor. Även rätt till fortsatt spel på
sädana automater räknas som vinst enligt lotterilagen. Spel på sådana automater
enligt vad som nu har sagts räknas enligt lotterilagen som lotteri.

För
den som olovligen anordnar automatspel finns en straffbestämmelse i 28 §
lotlerilagen till vilken är knuten en förverkanderegel i 30 § samma lag. Enligt
denna kan uppburna insatser samt utmstning, annan egendom och handlingar
förklaras förverkade, om de använts vid eller varit föremål för brott mot
lotterilagen.

Automatspel
som inte är att anse som lotterier i lotterilagens mening regleras i
automatspelslagen. Till sådana automatspel räknas spel på mekaniska eller
elektroniska spelautomater som inte ger vinst eller endast ger vinst i form av
frispel på automaten. För att anordna sådana spel i förvärvssyfte krävs
tillstånd av socialnämnden.

Spelautomaterna
ägs ofta av någon annan än den som driver verksamheten där spelen finns. I
sädana fall är ägaren vanligen ell företag som yrkesmässigt hyr ut apparaterna
till exempelvis restauranger, barserveringar, caféer, vamhus, tobaksaffärer och
bensinstationer.

Den
som anordnar automatspel utan tillstånd kan dömas till straff enligt 9§
automatspelslagen. Någon möjlighel att förklara spelautomater och annan egendom
förverkade enligt automatspelslagen finns däremot inte.

Det
huvudsakliga motivet för att genom lagstiftning reglera även anordnandet av
spel på automater som inle omfattas av lotterilagens beslämmelser var att man
ville komma lill rätta med de olämpliga ungdomsmiljöer som uppkom i de
spelhallar där spel på s.k. flipperspel och liknande auiomalspel bedrevs (prop.
1981/82:203 s. 7 ff).

Om
någon anordnar spel på sådana automater, som i och för sig faller

under automatspelslagens bestämmelser, men vid sidan om betalar ut

vinster t. ex. i form av pengar eller varor, blir detta enligt vad jag tidigare

sagl alt bedöma som lotteri enligt lotterilagen. För att någon skall kunna

dömas för en sådan form av olovligt lotteri krävs självfallet atl det kan

klariäggas atl vinsler verkligen har betalats ut eller i vart fall alt det
varit

möjligt att erhålla vinst. 29

Polismyndigheten i Malmö
har till stöd för den inledningsvis nämnda framställningen om en
förverkandebestämmelse i automatspelslagen hänvisat lill att del vid spel på
s. k. pokeraulomater, som i och för sig faller in under automatspelslagen, i
stor utsträckning förekommer utbetalning av vinsler i kontanter.
Vinslutbetalningen sker genom att den poängsumma spelaren erhåller i automaten
kan bytas ut mot kontanter. Enligt polismyndigheten har pokerautomaterna i
många fall installerats utan socialnämndens tillstånd enligt
automatspelslagen. Polismyndigheten pekar på svårigheterna att i varje enskill
fall bevisa att olagliga vinstutbetalningar sker. Detla medför att
lotterilagens ansvars- och förverkanderegler inte kan tillämpas. De nu angivna
förhållandena motiverar enligt polismyndigheten att del i automatspelslagen
införs en möjlighet alt förklara spelautomater m. m. förverkade redan pä gmnd
av att tillstånd enligt automatspelslagen saknas.

Polismyndigheten
har i sin framställning vidare fört fram tanken på en slraffsanktionerad
bestämmelse som ålägger den som hyr ut automater att före uthyrningen förvissa
sig om att förhyraren har socialnämndens tillstånd till auiomalspel.

Polismyndighetens
framställning har av det övervägande antalet remissinstanser mottagits
positivt.

Jag
vill i detta sammanhang nämna att även andra ändringar i automatspelslagen har
aktualiserats under senare år. Bl. a. har socialstyrelsen och Malmö socialnämnd
gjort vissa framställningar härom. Frågan har också diskuterats i riksdagen med
anledning dels av en fråga till mig i mars 1984, dels av några motioner.
Kultumtskotlet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande (KrU
1984/85:1) i oktober 1984 att del fanns skäl att vänta med en allmän
ulvärdering av lagen ytteriigare någon lid. Utskottet ulgick från att
regeringen efter samråd med Svenska kommunförbundet skulle la ställning till
frågan om lidpunklen och formerna för en sådan utvärdering.

Jag
gav för min del i den nyss nämnda frågedeballen ultryck för uppfaltningen atl
del efter ytterligare någon tid kunde finnas skäl atl göra en allmän
utvärdering av lagen. RÅ och Svenska kommunförbundet har i della ärende uttalat
sig i samma riklning. De ändringar jag nu avser all föreslå är av lämligen
begränsad karaktär. Jag avser därför att senare ta upp frågan om en utvärdering
och översyn av lagen.

Prop.
1986/87: 6

5.2
En bestämmelse om förverkande införs i automatspelslagen

Mitt förslag: En möjlighet
att förklara uppburna insatser, spelautomater och annan egendom som använts
vid brott mot automatspelslagen förverkade förs in i lagen. Förverkande skall
kunna ske bl.a. även hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen, om
detla inle är uppenbari oskäligt.

30

Polismyndighetens förslag
innehåller en förverkandebestämmelse med Prop. 1986/87:6 30 § lotterilagen
som förebild. Mitl förslag går längre genom alt del uttryckligen anger att ett
förverkande får ske även hos den som yrkesmässigl lillhandahälHl egendomen.

Remissinstanserna
har till övervägande del tillstyrkt förslaget. Några remissinstanser har dock
ställt sig avvisande till en förverkandebestämmelse. Hovrätten för Västra
Sverige erinrar sålunda om atl straffbestämmelsen i 9§ automatspelslagen ger
möjlighel att döma till fängelse. Enligt hovrätten skulle detta i många fall
kunna vara en tillräcklig åtgärd. BRA hävdar att en förverkanderegel enligt
polismyndighetens förslag har ett begränsat värde bl.a. eflersom
spelulmstningen oftast ägs av annan än anordnaren. Sveriges advokatsamfund
avslyrker förslaget bl. a. av hänsyn till risken för alt godtroende
aulomatulhyrare drabbas av ett förverkande.

Skälen
för mitt förslag: Straffbestämmelser inom specialslraffrällen är i mycket stor
utsträckning förenade med regler om förverkande av den egendom som pä ett eller
annat sätt haft anknytning till det aktuella brottet. Som framgår av vad jag
tidigare sagt är detta fallet beträffande bl. a. lotterilagen men däremot inle
beträffande automatspelslagen.

Mol
bakgmnd av vad jag tidigare har redovisat beträffande dessa båda lagars
tillämpningsområde ler sig enligt min mening denna skillnad svår att motivera.
De svårigheter i det praktiska polisarbetet som polismyndigheten i Malmö har
beskrivii utgör etl beaktansvärt skäl för alt i automatspelslagen öppna en
möjlighet till förverkande.

Vid
tillkomsten av automatspelslagen berördes, efter förslag från några
remissinstanser, möjlighelen alt införa en förverkandebestämmelse i lagen.
Tanken avvisades dock med motiveringen att spelutrustningen i allmänhet inle
ägdes av den som anordnade spelet och alt intäklsfrägan var ordnad på olika
sätt. Föredragande departementschefen ansåg därför att föreskrifter om
förverkande skulle vara av begränsat värde. (Prop. 1981/82:203 s. 27).

Somjag
nämnl har hovrällen för Västra Sverige föreslagit alt en tillräcklig skärpning
kan ske genom atl hela straffskalan i 9§ utlnylljas och atl fängelsestraff döms
ut i vart fall vid upprepat spel ulan tillstånd. Jag vill för egen del inte
heller utesluta att en slrängare påföljdspraxis skulle kunna få en viss
betydelse när det gäller förekomsten av automatspel utan lillstånd. Allmänna
kriminalpolitiska skäl talar dock mot en sädan lösning. Även av andra orsaker,
inte minst effektivitetshänsyn, anserjag alt en förverkandebestämmelse är den
lösning som är alt föredra.

En
sådan beslämmelse kan utformas så atl det inte uttryckligen anges

hos vem förverkandet kan ske. Då blir bestämmelserna i 36 kap. 5§ BrB

analogt lillämpliga. Dessa bestämmelser förutsätter i de praktiskt länkbara

situationerna som faller under automatspelslagen att det i varje enskill fall

kan klarläggas att ägaren av spelautomaten genom sin uthyrning på ett

straffbart sätt har medverkat till eller beretts vinning genom brottet. Det

ligger i sakens natur att detta beviskrav i ett myckel stort antal fall inle

skulle kunna uppfyllas. En invändning från en uthyrare om att han trodde

eller utgick från att hyresmannen hade tillstånd till automatspel skulle ofta

inte kunna vederiäggas. Enbart en tillämpning av reglerna i 36kap. 5 § BrB 31

skulle
således vara av tämligen begränsat praktiskt värde. Så längt kan jag Prop.
1986/87: 6 därför instämma i vad som uttalades i den nyss återgivna
proposilionen.

Mol
bakgrund av de problem som jag nu har redogjort för bör en
förverkandebestämmelse i stället utformas enligt en annan modell. Om man i
tagen direkt anger att ett förverkande får ske hos den som tillhandahåller
spelautomater m. m. faller kravet på atl straffbar medverkan eller annat i 36
kap. 5§ BrB avsett förhållande skall föreligga på ägarens sida. En bestämmelse
med denna innebörd fanns i 11 § andra slycket i den före lotterilagen gällande
lotteriförordningen (1939:207). I detla lagmm angavs just att förverkande kunde
ske fömtom hos den som dömts för olovligt anordnande av lotteri, hos den
"som yrkesmäsigt tillhandahåller sädan egendom." Denna bestämmelse
synes inte ha skapal några olägenheter.

I
rättsfallet NJA 1984 s.837 hade HD till bedömning frågan om ett förverkande
enligt detta lagrum kunde ske hos uthyraren (ägaren) - etl bolag - av
spelaulomater som av annan använls vid olovligt anordnat lotteri. Dessa
spelautomater var till sin konsimktion sådana att de i och för sig skulle ha
fallit under automatspelslagens bestämmelser. Emellertid hade vinster i pengar
eller varor betalats ut vid sidan om. Därmed förelåg lillståndspliktiga
lotterier. HD anförde i denna del.

Den
nu akluella förverkandebestämmelsen i 11 § andra stycket lotleriförordningen
är genom uttrycklig bestämmelse om hos vem förverkande får ske lillämplig på
bolaget. Varken bestämmelsens lydelse eller dess förarbeten ger stöd för
slutsatsen att för förverkande skulle krävas vetskap hos bolaget om den
brottsliga användningen. Bestämmelsen är liksom 36kap. 4§ BrB' fakultativ. En
brislande kännedom hos bolaget om atl automaterna användes olovligen bör efter
mönster av vad som gäller inom tillämpningsområdet för 36kap. 4§ BrB' bli atl
beakla inom ramen för en skälighetsbedömning.

HD
fann att spelautomalerna borde förklaras förverkade.

Med
utgångspunkt frän vad HD sålunda uttalat vill jag förorda att det med den
tidigare regeln i lotteriförordningen som förebild införs en förverkandebestämmelse
i automatspelslagen som direkt anger atl ett förverkande får, utöver vad som
framgår av 36kap. 5§ BrB, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit
spelautomal m.m. I del senare fallet kommer regeln att i de flesta silualioner
träffa den som hyr ut egendomen.

Den
samlade effekten av mitt förslag blir således alt en förverkandeförklaring kan
riklas dels, enligt vad som generelll gäller, mot den personkrels som avses i
36kap. 5 § BrB, däribland gärningsmannen, dels mot ägaren av egendomen när
denne inte kan nås av förverkande med slöd av delta lagmm. Somjag tidigare
uttalat är den senare situationen den praktiskt sett mest fömlsebara. Jag syftar
givetvis på fall då ägaren av automaispel m. m. hyr ut egendomen.

Jag
vill undersiryka att bestämmelsen bör göras fakultativ genom ett sedvanligt
skälighetsrekvisil. Vederböriig hänsyn kan därigenom tas till uthyrarens
situation i det enskilda fallel. Jag går nu över lill att behandla frågor som
hänger samman med det.

'
Numera 36 kap. 5 § BrB. 32

Kontrollskyldighet för
uthyrare?

Bedömningen
av om elt förverkande är uppenbart oskäligt måste givetvis i varje enskilt fall
ske enligt allmänna principer. När det gäller att förklara egendom förverkad
hos den som hyr ul egendomen bör belraktelsesättet i det rättsfall jag nyss
nämnde kunna bilda utgångspunkt.

I
detla sammanhang vill jag också ta upp den av polismyndigheten väckta frågan om
det finns behov av en straffsanktionerad skyldighet för den som hyr ut
spelaulomater och annan egendom att före uthyrningen förvissa sig om att den
som hyr egendomen har tillstånd. Polismyndigheten har uttalat att en sådan
beslämmelse eventuellt borde införas.

Jag
vill då först på nytt erinra om alt den som hyr ut ifrågavarande egendom med
tillämpning av 23 kap. 4§ BrB under vissa förhållanden kan dömas för medverkan
till brott enligt 9§ automatspelslagen. Som jag tidigare påpekat kan det
emellertid antas att ett medverkansansvar mera sällan kommer att kunna
aktualiseras i praktiken.

En
straffbestämmelse av det slag som polismyndigheten föreslår skulle rimligen få
en låg straffskala. Den skulle dessutom innebära att det förut berörda
intresset av begränsningar i straffrättens tillämpningsområde sköts åt sidan.
Jag finner därför inte att del finns tillräckliga skäl alt införa en sädan
bestämmelse.

Jag
har emellertid övervägt atl, som några remissinstanser förordal, införa en
regel om kontrollskyldighet för en uthyrare men utan någon straffsanktion.
Detta skulle i sä fall motiveras av intresset atl genom en utirycklig regel slå
fast att uthyraren bör kontrollera tillståndet. En sädan bestämmelse skulle
också kunna tjäna som en varning för uthyrare att de, om sådan kontroll eftersatts,
riskerar att den uthyrda automaten förklaras förverkad. Med andra ord skulle
man få ett bättre underiag för atl bedöma om ett förverkande hos en uthyrare är
uppenbart oskäligt.

Jag
anser emellertid inte heller att en sädan regel är nödvändig. Det torde
nämligen även utan någon särskild föreskrift stå klart alt bedömningen av om
ett förverkande hos den som hyr ul egendomen är uppenbari oskäligt i hög grad
mäste påverkas av om denne företagit några åtgärder för att kontrollera eller
se till alt den till vilken han hyr ut verkligen har etl gällande lillstånd. Pä
samma säll ligger det i hans eget intresse att konlrollera att etl tillstånd
inle har försetts med föreskrifier som enligt 5 § automatspelslagen inskränker
speltillståndet. Utgångspunkten bör enligt min mening vara att ett förverkande
bör övervägas om uthyraren inte har vidtagit några kontrollåtgärder i de
avseenden somjag nu har nämnt liksom när det rör sig om upprepad passivitet i
detla avseende. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till vad Cherryföretagen
vid remissbehandlingen anfört om alt de faktiska förhållandena vid uthyrning av
spelautomater i allmänhel är sådana att uthyraren svarar för den praktiska
hanteringen av tillståndsansökan och dylikt.

3 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 6

33

6
Ändringar i lotterilagens förverkandebestämmelse

Prop. 1986/87:6

Mitt
förslag: 1 lotterilagens förverkandebestämmelse anges att ett förverkande kan
ske även hos den som yrkesmässigt tillhandahållit den ifrågavarande egendomen.

Skälen
för mitt förslag: Mitl förslag om en förverkandebestämmelse i automatspelslagen
medför som jag tidigare redogjort för att ett förverkande blir möjligt bl. a.
hos den som bmtit mot lagens tillståndsregler eller hos den som yrkesmässigt
tillhandahållit den ifrågavarande egendomen.

När
det gäller lotlerilagens förverkandebestämmelser saknas en uttrycklig
bestämmelse som anger hos vem ett förverkande får ske. Delta medför att
bestämmelsen i 36 kap. 5 § BrB på vanligt sätl blir analogt tillämplig.

För
mig framstår det med hänsyn till de båda lagarnas sakliga samhörighet som
nalurligl och ändamålsenligt all förverkandebestämmelserna ges en likartad
utformning.

Somjag
lidigare har nämnt innehöll 11 § andra slycket lotteriförordningen en
förverkanderegel med samma innehåll som jag nu föreslagit skall införas i
automatspelslagen. Avsikten med regeln var att åstadkomma en utvidgning som
gjorde det möjligt alt ingripa mot företag som yrkesmässigt tillhandahöll
automater och liknande anordningar i spelhallar och andra lokaler, där spel
bedrevs olagligen, utan att själva framträda som anordnare av spelet (prop.
1972: 128 s. 51).

1
lotterilagen, som alltså ersatte lotteriförordningen, ändrades förverkanderegeln
och fick del innehåll jag nyss har beskrivit. Därvid synes inte lillräckligt ha
uppmärksammats att delta innebar en begränsning av möjligheterna till
förverkande i förhållande till vad som kunde ske enligt lotteriförordningen
(prop. 1981/82: 170 s. 138). Någon motivering till ändringen i nu aktuellt
hänseende har ej lämnats och det vill synas som om effeklen inte varit avsedd.
Jag vill för att belysa vad jag nu har sagt påpeka att utgången i rättsfallet
NJA 1984 s.837 uppenbarligen hade blivit den motsatta, om förverkandefrågan
skulle ha bedömts enligt lotterilagen.

Jag
förordar således att del i lotterilagens 30 § förs in en bestämmelse som anger
atl ett förverkande får ske, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 § BrB, hos den
som yrkesmässigl tillhandahållit egendomen.

Principerna
för bedömningen om etl förverkande skall ske framgår av NJA 1984 s.837. Mitt
förslag innebär således att rättsfallet får förnyad aktualitet.

7
Ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m.

Mitt förslag: Det införs
en möjlighet lill förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. även hos den som
bmtit mot bestämmelsen om trafiknyklerhelsbrott i järnvägstrafiklagen
(1985:192).

34

Skälen
för mitt förslag: Bestämmelser om trafiknyklerhelsbrott såvitt Prop. 1986/87:6
gäller maskindrivet fordon på järnväg eller tunnelbana finns i 6 kap. 2§
järnvägstrafiklagen (1985: 192) som trädde i kraft den I maj 1985 (prop.
1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85: 27, rskr 201). Föreskrifterna har
ersatt de regler i ämnel som tidigare fanns i 4 § 4 mom. lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott (trafikbrotts lagen). De sistnämnda föreskrifterna
upphävdes i samband med järnvägslrafiklagens ikraftträdande.

Med
stöd av hänvisningen i 1 § andra stycket lagen om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. till straffbestämmelsema i 4§ trafikbrottslagen fanns tidigare
en möjlighet att förverka alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel i
samband med trafiknyklerhelsbrott vid förande av motordrivet spårfordon på
jämväg eller tunnelbana. Någon motsvarande hänvisning till
straffbestämmelserna i 6 kap. 2§ järnvägstrafiklagen fördes emellertid inte in
i nyssnämnda lag i anslulning till järnvägstrafiklagens ikraftträdande.

Genom
att 4 § 4 mom. trafikbrotlslagen upphävts har den angivna möjlighelen till
förverkande vid trafiknykterhetsbrott av det aktuella slaget således
försvunnit. Eftersom avsikten inte har varit att avskaffa denna möjlighet, bör
en hänvisning till 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen motsvarande den nuvarande
hänvisningen till 4 § trafikbrotlslagen göras i 1 § lagen om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. Jag föreslår därför att sistnämnda paragraf får
ändrad lydelse i enlighel härmed.

I
I § tagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. har nyligen företagits
en ändring i ett annal lagstiftningsärende (prop. 1984/85:212, TU 6, rskr. 71,
SFS 1986:170). Ändringen träder i kraft den 1 januari 1987. Riksdagen har helt
nyligen (prop. 1985/86:9, JuU 24, rskr. 213) beslulat om ytterligare ändringar
i paragrafen. Dessa ändringar träder i kraft den I juni 1987. Den ändring
somjag nu föreslår bör träda i kraft samtidigt.

8 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom juslitiedepariemenlet upprällals
förslag lill

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m.,

3. lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m.,

4. lag om ändring i rättegångsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

6. lag om upphävande av lagen (1983:225) om förfarandel vid förverkande
av vissa farliga föremål,

7. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,

8. lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst aulomat-spel,

9. lag om ändring i lotlerilagen (1982:1011),

10. lag
om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958: 205) om

förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m. 35

Jag har
beträffande utformningen av förslagen under 7 och 9 samrått Prop. 1986/87:6
med chefen för finansdepartementet respektive chefen för utbildningsdepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 7'.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 14 §

Förslaget innebär att straffansvaret upphävs för den som
deltar i dobbleri. Det har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt
3).

Det förtjänar anmärkas att medverkansbestämmelserna i 23
kap. 4§ är tillämpliga beträffande brottet dobbleri på samma sätt som när det
gäller andra brott i BrB. Som anmärkts i den allmänna motiveringen kan emellerlid
den som deltar i sådanl spel som avses i paragrafen inle redan härigenom anses
som medverkande. Detta utesluter naturiiglvis inte atl förhållandena
undantagsvis kan vara sädana att ett ansvar för medverkan kan aktualiseras.

36 kap. 1§

I första stycket första meningen av paragrafen har det
undantag från huvudregeln om förverkande som för närvarande föreskrivs för fall
då utbyte av brott motsvaras av skada för enskild utgätt. I stället föreskrivs
i andra stycket all domstolen skall, vid bedömningen av om del är uppenbart oskäligt
att förklara utbytet förverkat, bland andra omständigheter beakta om del finns
anledning anta atl skadeslåndsskyldighel med anledning av brottet kommer att
åläggas eller annars bli fullgjord.

Den huvudsakliga konsekvensen av ändringen är att förverkande
inte längre skall anses principiellt uteslutet vid sådana brott som innebär förmögenhetsöverföring
och inte heller vid sakhäleri. Uppenbarligen kommer det dock endasl sällan i
fråga att tillämpa förverkande vid sådana brott. Ett exempel pä fall där detta
emellertid i överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen kan vara befogal är den situationen atl tjuvgods i tjuvens eller
hälarens händer representerar ett större värde än som motsvaras av skadan för
målsäganden (jfr NJA 1974 s. 278). Ett annat mera praktiskt fall kan vara atl
en ljuv har avyttrat stöldgodset och att något skadeståndsanspråk frän ägarens
sida inte kan påräknas, exempelvis därför alt han är okänd.

I de fall då värdeförverkande kan komma i fråga efter
exempelvis en stöld uppkommer frågan hur den abstrakta vinningen skall
beräknas. Förverkande skall avse endast nettoutbytet. Ulgifter för förvärvet
skall alltså i princip dras av. Enligt straffrättskommittén skulle dock detta
förutsätta att utgifterna inte var sädana att de stred mot lag eller goda
seder, som exempelvis vid muta eller ersättning till medbrotlsling. Enligt
lagrådel

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella
ändringar är förslagen

likalydande med dem som är fogade lill proposilionen. 36

(prop.
1948:80 s. 398) torde riktigheten av den ståndpunkten kunna sättas i Prop.
1986/87: 6 fråga. Åtminstone under vissa förutsättningar borde sådana kostnader
enligt lagrådet fä dras av. Frågan överiämnades emellertid lill rättspraxis.
Har viss egendom förvärvats genom bedrägeri, kan enligt min mening någon tvekan
knappast råda om att det eventuella vederiag som varit förenat med bedrägeriet
bör dras av från egendomens värde vid elt förverkande. Beiräffande
värdeförverkande vid stöld torde det ä andra sidan stå klart att kostnader för
brottets genomförande i princip inte kan vara avdragsgilla Ofr NJA 1977 s.
735). En annan sak är att det vid bestämmande av förverkandels omfattning kan
finnas anledning atl beakta exempelvis om ett till en medbrottsling utgett
vederiag förklaras förverkat.

När
det gäller värdet av egendom som fränhänts annan genom brott bör detla anses
molsvara minst del värde egendomen hade när brotiei begicks. Atl det därefter -
genom förslitning eller på annat sätl - eventuellt har sjunkil i värde bör inle
anses påverka värdet av själva utbytet. Det kan däremot beaktas vid avgörande
om endast partiellt förverkande bör komma i fråga. Klart är också all i de
fall då värdeförverkande lillämpas gentemot en ljuv som har avyttrat stöldgodset
del som regel är befogat att låta förverkandeförklaringen slanna vid värdet av
det vederlag som han har erhållit, i den män detla kan utrönas.

Om
egendomen hafl högre värde hos den som förverkandeyrkandet riktas mot än hos
den som frånhänts egendomen, blir detta högre värde avgörande för vad som kan
förklaras förverkat. S.k. övervärden avses således, som har konstaterats i den
allmänna motiveringen, med mitt förslag kunna förklaras förverkade. Vad som är
att anse som utbyte av ett visst brott behöver nämligen inte bero på hur
omfattande skada som målsäganden åsamkals.

Från
åklagarhåll har under remissbehandlingen av departementspromemorian hävdats
att uttrycket utbyle inte skulle omfatta sådana övervärden som här avses. Man
har härvid hänvisat till det redan berörda rättsfallet NJA 1974 s. 278. HD: s
slutsats gmndar sig emellertid främst på olika förarbetsullalanden angående
innebörden i begränsningen alt utbytet inte får motsvaras av skada för enskild,
eller — som del uttryckts i förarbetena - att förverkande inle får ske när
mälsägandeanspråk har framställts eller kan framställas. Att bevara uttrycket
utbyte av brott kan mot denna bakgrund inte anses vara något hinder mot den av
mig föreslagna utvidgningen av bestämmelsens lillämpningsområde.

När
det gäller den situalionen atl avkastning har upplupit under tiden

mellan mottagandet av en sak och tidpunkten för domen ansåg lagrådet i

samband med 1968 års lagstifining (prop. 1968:79 s. 76 O all frågan kunde

överlämnas åt rättstillämpningen (jfr NJA 1965 s. 97 II). Del
finns enligt

min mening ingen anledning att inta någon annan ståndpunkt med hänsyn

till de ändringar jag nu föreslår. Detsamma gäller den situationen att

egendomen har ökal i värde efler brottet till följd av andra faktorer än

avkaslning. Det bör emellertid understrykas atl förverkande fömlsälter all

fråga är om utbyte som har uppstått i och med brottet. Om en tjuv har

använt stulna pengar till vinstgivande affärer, kan denna vinst inle anses

som ulbyte av slöldbroltet. 37

Den
som köper eller på annal sätt förvärvar stöldgods eller nägon annan Prop.
1986/87: 6 egendom som har frånhänts annan genom brott har däremot normall utbyte
av sitl brott. Utbytet torde få antas uppgå till egendomens värde med avdrag
för eventuella anskaffningskostnader. Med stöd av 36kap. 5 § första stycket d)
BrB kan emellertid, om egendomen inte finns i behåll, hela värdel av egendomen
förklaras förverkat hos hälaren. Har hälaren senare avyttrat egendomen, torde
hans utbyte därav få anses uppgå till den ersättning han erhållil minskad med
anskaffningskostnaden. Även om egendomen skulle finnas lillgänglig för att
återlämnas lill ägaren, kan ett sådant utbyte förklaras förverkat.

Har
hälaren hafl vinning genom att exempelvis hyra ul egendomen, kan också denna
vinning förklaras förverkad, förulsalt alt förfarandel i sig uppfyller
rekvisiten för sakhäleri.

Huruvida
anspråk på skadestånd med anledning av brottet kan tänkas bli framställt
gentemot gärningsmannen eller någon annan hos vilken förverkande kan ske blir
enligt andra slycket alt pröva som etl led i den allmänna skälighetsbedömning
som alltid skall göras. Finns det anledning anta att skadeståndsskyldighet med
anledning av brottet kommer att åläggas, bör förverkande inte ske med avseende
på del utbyte som svarar mot anspråket. I tveksamma fall bör i enlighet med
allmänna principer den för den tilltalade förmånligaste bedömningen göras. 1
den siluationen atl stöldgodset finns kvar hos exempelvis tjuven och delta
återställs till målsäganden eller tas i förvar enligt stöldgodslagen, ligger
det i sakens natur att stöldgodsets värde normalt inte bör förklaras förverkat
hos tjuven.

Yllerligare
en ändring har gjorts i första styckets första mening, nämligen den atl
uttrycket "obilligl" bylts ut mol "oskäligt". All det i
lagrummet föreskrivs atl utbyte av brott inte skall förklaras förverkat om det
är uppenbart obilligt är etl uttryck för att förverkande enligt paragrafen är
fakultativt (prop. 1968:79 s. 60). Uttrycket "obilligl" förekommer
också i andra paragrafer i kapitlet liksom i olika specialstraffrättsliga
förverkandebestämmelser. Under senare tid har i några lagstiftningsärenden
konstaterats att uttrycket "oskäligt" torde ha samma betydelse och
atl delta uttryck borde väljas såsom språkligt mera lättbegripligt (se t.ex.
prop. 1983/84:36 s. 28 och 30; jfr även prop. 1983/84:137 och 1985/86:159). I
departementspromemorian har i konsekvens härmed föreslagits att obilligt skall
bytas ul mot oskäligt. Frågan om vilket uttryckssätt som bör användas har
därefter nyligen kommit upp i ärendel angående förelagsbot (prop. 1985/86:23).
Lagrådet avvisade i det sammanhanget (s.95) tanken pä ett ändrat uttryckssätt.
Jag godtog lagrådets ståndpunkt i det sammanhanget men förutskickade att jag
avsåg att i nu förevarande ärende på nytt och mer utförligt aktualisera frågan
om vilket språkbmk som borde begagnas.

1
samband med riksdagsbehandlingen (prop. 1985/86:23) uppmärksammade även
justitieulskoltet den aktuella språkfrågan (JuU 1985/86:13 s. 18 f,jfrs. 23f).
Utskottet anförde bl. a. - utan alt ta slutgiltig ställning i frågan - att det
här inte enbart gäller ett spörsmål om språklig lättbegriplighet utan att
uppenbariigen olika synpunkter och argument måste vägas mot varandra och hänsyn
tas till skilda intressen.

o -JO

Under
remissbehandlingen av departementspromemorian har RA häv- -'°

dal
att orden har olika innebörd. Enligt honom torde uttrycket obilligt i Prop.
1986/87:6 lagtolkningssammanhang avse fall där en strikt lagtolkning skulle ge
etl resultat som ter sig orättvist eller eljesi oacceptabelt på gmnder med
vissa värderande inslag. Uttrycket oskäligt lorde däremot hänföra sig till
situationer där man har att väga i första hand sakliga omständigheter mot
varandra.

Det
torde i äldre juridiskt språkbruk ha funnils en nyansskillnad mellan de båda
ordens valörer av ungefäriigen denna innebörd. I rättsliga sammanhang har
sålunda, under inflytande av romersk rättstradition, överväganden kring
begreppet billighet (lal. aequitas, eng. equity) tidvis spelat en inte
obetydlig roll. Numera torde emellertid orden i juridiskt språkbmk användas
synonymt. Ordel "obillig" kan därför vara svårförståeligt för
allmänheten; begripligheten störs dessutom av att ordet "billig" i
allmänt språkbmk används i en helt annan betydelse, nämligen "till lågt
pris". Med hänsyn till intresset av att man tar tillvara möjligheterna att
förenkla författningsspråket när så lämpligen kan ske harjag därför ansett mig
böra föreslå att ordet "obilligt" på förekommande ställen i 36 kap.
BrB byts ut mot "oskäligt". Nägon saklig ändring är inte avsedd med
det. Motsvarande justering bör somjag ser det fortlöpande göras i de
specialstraffrättsliga bestämmelser som har reglerna i detta kapitel som
förebild.

Andra
meningen av första stycket överensstämmer i sak med andra meningen i
paragrafens nu gällande lydelse. Uttrycket föriag för brott, som numera inte
används i allmänl språkbruk i den betydelse som är avsedd i brottsbalken, har
emellertid bytts ut mol uttrycket egendom som nägon har tagit emot som
ersättning för kostnader i samband med etl brott. Del bör dock anmärkas alt jag
inte funnit anledning att i delta sammanhang föreslå någon motsvarande ändring
i 23 kap. 2 § BrB där ordet förlag också förekommer i samma betydelse som i
förevarande paragraf.

36kap.
4, 7och 16§§

I
dessa paragrafer har gjorts endast den ändringen att ordet "obilligt"
bytts ul mot "oskäligt".

36
kap. 17 §

Det
nya andra slycket skall ses mot bakgmnd av den utvidgning av möjligheten att
förklara utbyle av brott förverkat som har föreslagits i 36 kap. 1 §. Den
ändrade lydelsen av sistnämnda paragraf innebär att exempelvis en tjuv kan
drabbas av värdeförverkande i den situalionen att han har avyttrat stöldgodset
och man inte räknar med att nägot skadeståndsanspråk skall fastställas
gentemot honom därför att målsäganden är okänd. Målsäganden kan emellertid
länkas ge sig till känna med skadeståndsanspråk i efterhand och tjuven skulle
då drabbas av dubbla anspråk samlidigt som förverkandet, om det är verkstäUt,
skulle gå ul över målsägandens rätt för det fall att tjuven inte kan betala
skadeståndet.

Bestämmelsen
i det nya andra stycket innebär alt, om i elt fall som avses

i den föreslagna nya bestämmelsen i 36 kap. 1 § första meningen BrB

utbyte av brottet som svarar mot skada för en enskild förklarats förverkat

hos någon, staten i dennes ställe svarar för ersättning åt den skadelidande 39

intill
värdet av vad som har tillfallit staten på gmnd av förverkandebeslu- Prop.
1986/87:6 let. En fömtsättning för att ersättning skall ulgå är således att förverkande
har skelt hos någon som enligt allmänna principer skulle ha varit skadeståndsskyldig
geniemot målsäganden. Alt staten svarar i stället för den hos vilken
förverkandel har skett innebär att denne i samma mån befrias från sitt
skadeståndsansvar. Detsamma gäller annan som solidariskt med honom svarar för
skadeståndet. I den män den skadelidande inte fär full ersättning av staten,
svarar emellertid den brottslige eller annan mot vilken anspråk kan riktas för
äterstoden.

Till
skillnad från vad som föreslogs i promemorian innebär mitt förslag dock alt
statens ansvar blir begränsat till vad som faktiskt har tillfallil staten genom
att förverkandebeslutet har verkställts. Detta alternativ diskuterades också i
promemorian men avvisades med hänsyn till att svårlösta situationer härigenom
skulle kunna uppstå, bl.a. på verkställighets-planet.

Denna
konsekvens förtjänar även enligt min mening uppmärksamhet. Vidare bör beaklas
risken för att den som förverkandebeslutet avser med denna lösning trots allt
skulle kunna drabbas av dubbla anspråk. Om förverkandebeslutet verkställs först
och värdet av vad som därvid tillfaller staten fulll ut motsvarar elt senare
framställt skadeståndsanspråk från målsäganden, uppkommer visserligen inga
problem; denne kan då hänvisas till staten. Om någon särskild föreskrift inte
meddelas, skulle däremot svårigheter kunna uppkomma i den situationen att
målsäganden helt eller delvis blir gottgjord av den mot vilken beslutet om
förverkande riktals innan full verkställighet har sketl av förverkandebeslutet.

Med
tanke på situationer av denna typ - i praktiken sannolikt ytterligt sällan
förekommande - har i stycket angells att den hos vilken förverkande har skett
har rätt att vid verkställighet av förverkandebeslutet räkna av vad han visar
sig ha ulgetl lill den skadelidande. Någon gång kan den situationen tänkas
föreligga alt exempelvis den hos vilken värdeförverkande har skelt med
anledning av en stöld återställer eller tvingas återställa själva stöldgodset
som lidigare inte kunnat spåras. Den nu akluella regeln bör tolkas så att
avräkning kan ske även i elt sådant fall.

När
det gäller att beslämma vad som skall anses ha tillfallil staten pä grund av
förverkandebeslutet uppkommer inga problem, om verkställigheten har skett
genom att pengar tagits i anspråk. Har exempelvis lös egendom lagits i
anspråk, bör i princip gälla att beloppet skall anses motsvara vad som flutit
in vid försäljningen av egendomen minskat med försäljningskostnaderna.

Om
det finns flera skadeståndsberättigade målsägande och dessa samti

digt framställer anspråk mot staten, bör i enlighet med den allmänna

princip som kommii lill ultryck i bl.a. I§ förmånsrältslagen (1970:979)

normalt gälla alt dessa fär betalt i förhällande till sina fordringar, när inte

värdet av den förverkade egendomen räcker för atl tillgodose de samman

lagda anspråken. Har däremot värdet av den förverkade egendomen tagils

i anspråk för alt gottgöra någon eller några av dem som framställt sina krav

före de övriga, blir de senare hänvisade till att i vanlig ordning föra lalan

mol den skadeståndsskyldige. Har ett partiellt förverkande skett av utbyte 40

som motsvarar skada för
flera målsägande kan det bli beroende av beslu- Prop. 1986/87: 6 tets
utformning hur slor del av vad som tillfallit staten vatje målsägande har rätt
till.

Som
framgär av vad som har anförts i den allmänna motiveringen är avsiklen alt del
skall ankomma på JK atl pröva frågor om statens ersättningsansvar.
Undantagsvis kan dock en sådan fråga komma upp i exekutivt sammanhang innan
nägon prövning hos JK har kunnat ske. I sä fall bör givetvis vid behov yttrande
inhämtas från denne.

Avslutningsvis
bör påpekas att stycket bara har tillämpning på sådanl förverkande som sker med
stöd av 1 §. Jag har ansett det föra för långt att föreslå en motsvarande
ordning med sikte på förverkande enligt 4§. Av sistnämnda paragraf framgår för
övrigt att, när både den och 1 § är tillämpliga, 1 § har företräde.

9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 1065) om
visst stöldgods m. m.

l§

1
första stycket i dess nya lydelse föreskrivs i första meningen att, om egendom
som frånhänts någon genom brott har anträffats hos annan som uppenbart saknar
rätt till egendomen eller har anträffats utan alt vara i någons besittning och
varken ägaren eller nägon annan rättsinnehavare är känd, egendomen skall tas i
förvar, om det inte är uppenbart oskäligt.

Av
bestämmelsens avfattning — som med anledning av påpekanden vid
remissbehandlingen redaktionellt har förtydligats i förhållande till promemorieförslagel
- framgår att det, för att egendom skall kunna tas i förvar hos en viss
innehavare, inte längre krävs att denne själv har kommii åt den genom brott.
Detta innebär att förvarstagande kan ske så snart det är uppenbart att
innehavaren inte har gjort ett godtrosförvärv. Till följd av kravet på atl
förhållandet skall vara uppenbart mäste bevisningen vara siarkare än när frågan
humvida godtrosförvärv föreligger prövas i civilmål.

Bestämmelsen
i försia meningen av första stycket i nuvarande lydelse lar inle sikte enbart
på stöldgods m. m. som påträffas hos en viss innehavare. Ett annat huvudfall
som bestämmelsen är avsedd för är det s.k. Ijuvgömmefallet, dvs. när stöldgods
påträffas exempelvis nedgrävt i naturen och såväl den brottslige som ägaren är
okänd. Detta.kommer i den ändrade lagtexten till uttryck genom att bestämmelsen
blir tillämplig när egendom anträffas utan atl vara i någons besittning.

Avsikten
med uttrycket "frånhänts någon genom brott" är även atl uppnå en
förbättring i terminologiskt avseende. Också från straffrättslig synpunkt är
det föreslagna nya uttrycket att föredra framför det nuvarande uttrycket
"åtkommils genom brott" (jfr 9 kap. 6§ BrB angående konstmktionen av
häleribrottet).

Som
har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) anses egen

dom kunna tas i förvar enligt förevarande bestämmelse också i fall då

innehavaren har fällts till ansvar för häleri enligt 9kap. 6§ andra stycket

BrB utan att det gått att fullt ul styrka att egendomen har frånhänts någon

genom brott. Av förarbetena till nyssnämnda bestämmelse framgår nämli- 41

gen atl
del nuvarande rekvisitet i 1§ stöldgodslagen atl egendom som Prop.
1986/87:6 åtkommils genom brott har anträffats är tillämpligt även vid brott av
detta slag, dvs. även i vissa fall när det inle kan bevisas atl förbrott
föreligger (se prop. 1979/80:66 s. 18 och 133).

Enligt min mening kan del emellerlid knappast sägas atl
det nu föreslagna ullryckel "egendom som frånhänts någon genom
brott" tar sikle även pä silualioner av del nämnda slaget. För alt det
liksom för närvarande skall vara möjligt atl ta i förvar egendom hos någon som
fällts till ansvar för häleri av det aktuella slaget har därför i en ny andra
mening i första slycket förls in en särskild regel som innebär att även egendom
som förvärvals eller mottagits under förhällanden som anges i 9 kap. 6 § andra
stycket BrB kan tas i torvar. Innehavaren av sådan egendom har samma
möjligheter som för närvarande atl undvika att egendomen tas i förvar (se prop.
1979/80:66 s. 18).

9.3 Förslaget till lag om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m. m.

Jag föreslår atl lagen delas upp i fyra paragrafer. De tre
försia paragraferna motsvarar efler en språklig omarbetning i sak innehållel i
17 § RP, bortsett från att värdegränsen förändrats, medan 4§ behandlar de
vidgade möjligheterna för åklagaren att besluta om förverkande.

I§

Innebörden av paragrafens andra mening är bl.a. alt regler
som ger åklagaren en vidare rätt att förklara egendom förverkad, t. ex. enligt
lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., gäller framför den av mig
föreslagna lagen.

2§

Paragrafen, som i sak hell moisvarar 17 § försia slyckel
RP, reglerar förfarandet vid domstol vid prövning av fråga om förverkande av
egendom eller annan särskild rättsverkan av broll utan samband med åtal. Bestämmelsen
är beiräffande förverkande av beslaglagen egendom lillämplig när åklagaren
väcker sådan talan antingen direkt eller sedan missnöjesanmälan gjorls enligt
4§.

3§

Paragrafen motsvarar i sak 17 § andra stycket RP med den
ändringen att delgivning av en stämning eller åklagarens beslut om förverkande
får ske genom anslag på rättens kansli, om den beslagtagna egendomens värde
uppskattas till mindre än 2000 kr. Förulom höjningen av värdegränsen från 1000
kr enligt 17 § andra slyckel RP lill 2000 kr har kravet på uppenbarhet slopats.

4§

Åklagaren får enligt denna paragraf själv besluta om
förverkande när

egendomens värde uppskallas till mindre än 2000 kr. Somjaghar påpekat i 42

den
allmänna moliveringen bör åklagaren beakta ägarens inställning till ett
Prop. 1986/87: 6 förverkande. Om ägaren motsätter sig etl förverkande, bör
åklagaren, om han anser att ett förverkande kan ske, väcka talan vid domstolen.
Delsamma bör gälla i tveksamma fall, åtminstone när egendomen inte har ett endast
obetydligt värde.

Genom
reglerna om missnöjesanmälan kan den som gör anspråk pä egendomen fä
förverkandefrågan prövad av domstol. Om en anmälan om missnöje görs hos
åklagaren, medför det att åklagarens beslut om förverkande inte längre gäller
(jfr lagrådets yttrande i prop. 1982/83:89 s.23 0. Innebörden av detta är att
förverkandebeslutet fär full giltighet först sedan tiden för missnöjesanmälan
gått till ända eller, sedan missnöjesanmälan skett, ett lagakraftvunnel beslul
av domstol föreligger. Det sagda innebär alt åtgärder för verkslällighel inte
får ske dessförinnan. Däremot består beslaget tills vidare, om det inte hävs av
åklagaren eller går åter enligt paragrafens sista mening.

Under
samma förutsättningar som nu gäller i fräga om delgivning av en stämning
angående förverkande av egendom med ett värde uppenbart under 1 000 kr, fär
även åklagarens förverkandebeslut delges genom anslag på rättens kansli.

Med
egendomens värde avses dess saluvärde. Någon ändring i förhällande till
nuvarande principer (se prop. 1974:124 s.67) är inte avsedd. Vidare skall, om
det i samma ärende är fråga om flera föremål, värdet avse det sammanlagda
värdet.

Rätten
för åklagaren att besluta om förverkande av egendom gäller endast när ålal inte
väcks. Genom ändringen i 27 kap. 7§ RB kommer några särskilda tidsfrister för
åklagarens beslut inte att gälla om han, när egendom till ett värde under 2000
kr tagits i beslag, skall väcka ätal eller själv besluta om förverkande.

9.4 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Ändringen
innebär att den värdegräns, under vilken lidsfristen för väckande av åtal inte
skall gälla, har höjts från 1000 kr till 2000 kr. Ändringen har kommenterats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1) och i specialmotiveringen till 4§
förverkandelagen.

9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff

för varusmuggling

Förslaget
är en konsekvens av del nyss behandlade förslaget till den särskilda
förverkandelagen. Några kommentarer utöver dem som har getts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.3) synes inte behövas.

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:636) om

anordnande av visst automatspel

9a§

Genom
paragrafen införs en möjlighel att förklara förverkade uppburna

insatser samt spelautomater och annan egendom som har kommit till 43

användning vid automaispel
i slrid mot tagens bestämmelser om tillstånd. Prop. 1986/87:6 Ett
förverkande av egendom kan pä grund av bestämmelsens utformning ske hos ägaren,
vare sig denne l.ex. hyr ut egendomen eller är den som också anordnar spelet.
Förverkande kan även ske hos annan som avses i 36 kap. 5 § BrB.

Möjligheten
till förverkande av egendom hos den som enbart yrkesmässigt tillhandahållit
egendom gäller endast fall där detla inle är uppenbart oskäligt. Jag har i den
allmänna moliveringen behandlat vissa typsitua-lioner där förverkande i regel
bör ske.

9.7 Förslaget till lagen om ändring i lotterilagen
(1982:1011)

30 §

Ändringen
av paragrafen syftar lill att ge möjlighel lill förverkande även hos den som,
utan alt tillhöra personkretsen i 36kap. 5§ BrB, yrkesmässigt tillhandahåUit
egendomen. De principiella möjligheterna för etl förverkande i vissa fall
framgår av rättsfallet NJA 1984 s.837. Motsvarande reglering fanns tidigare i
lotteriförordningen.

10 Hemställan

Jag
hemsläller att lagrådets yttrande inhämtas över de upprättade lagförslagen.

11 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

44

o
. Prop. 1986/87:6

Lagrådet

utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1986-06-04

Närvarande:
f. d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justitierådet Gad.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 29 mju 1986 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag lill

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m, m,,

3. lag om förfarandel i vissa fall vid förverkande m. m.,

4. lag om ändring i rättegångsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

6. lag pm upphävande av lagen (1983:225) om förfarandet vid förverkande
av vissa farliga föremål,

7. lag om ändring i lagen (1960:418) om siraff för varusmuggling,

8. lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automat-spel,

9. lag oiTi ändring i lotlerilagen (1982:1011),

10. lag
pm ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1938:205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m,

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Falkner. Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran,

45

Justitiedepartementet p- '86/87:6

Utdrag
ur prolokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1986

Närvarande:
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Wickbom, Hulterström

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition om förverkande m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag
om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst
stöldgods m. m.,

3. lag om förfarandel i vissa fall vid förverkande m.
m.,

4. lag om ändring i rättegångsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av
nya rättegångsbalken,

6. lag om upphävande av lagen (1983:225) om
förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål,

7. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling,

8. lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av
visst automatspel,

9. lag om ändring i lotterilagen (1982: 1011),

10. lag
om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958:205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Föredraganden
anför.

Lagrådet
har lämnat förslagen utan erinran. Den redaktionella ändringen bör dock göras i
förhållande till det remitterade förslagel att ordet övergångsbestämmelser i
ingressen till förslaget till lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. ändras till en
övergångsbestämmelse . Vidare bör till bestämmelsen om lagens ikraftträdande
föras en övergångsbestämmelse. Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådel
granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslä riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 29 maj 1986. 46

VISSA FRÅGOR OM FÖRVERKANDE OCH TAGANDE I FÖRVAR ENLIGT
STÖLDGODSLAGEN

December 1984 DsJu 1984:12

47

Innehåll Prop. 1986/87:6

1
Inledning.....................................................

2
Nuvarsinde
ordning.......................................

2.1 F ö rverkande av utbyte av brott................

2.2
Tagande i
Tdrvar av egendom.,................ ■

2.3
rerfarandet med
egendom pom tagits i f ö rvar.

2.4
Godtrosf ö rv ä rv av l ö s ö re.,.......................

3 Luckor i regleringen......................................

3 • 1 Inledning........ ,,..................................

3.2......................................................... Vinning
som en tjuv eller halare g ö r p å

grund av a.tt godsets
v ä rde i hans hand

ä r st ö rre ä n m å ls ä gandens skada kan inte

f ö rverkaa...............................................

3.3......................................................... Ifeendom
gom tr ä tt i st ä llet f ö r
egendom

som å tkommits gencm brott kan inte f ö r

verkas eller tas i f ö rvar...,.......................

3.4......................................................... F ö r att egendom skall kunna tas i f ö rvar hos

viss innehavare kr ä vs att denne sj ä lv

kommit å t egendonjen nom brott..............

4 Ö verv ä ganden,,..................... ,.,...................

4.1
Utg å ngspunkter.... ,........... .,..................

4.2
Brister i
nuvarande ordning.,.,..................

4.3
F ö rslag till lagteknisk l ö sning....................

5 Specialmotivering...... ,..,..............................

5.1
Fbrslaget till
lag om ä ndring i brottsbalken,

5.2
Fdrslat till
lag om ä ndring i lagen (1974:1065) om visst
st ö ldgods m.m

48

5.3 Förslaget till förordning om ändring Prop. 1986/87:6

i kungörelsen (1972:416) om stats

myndigheternas skadereglering i vissa

fall.....................................................

Bilaga 1 Riksåklagarens skrivelse..............

Bilaga 2 Rjrfattningsförslag.........................

1
Förslag till
lag om ändring i brottsbalken

2
Rjrslag till
lag ora ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m....

3
förslag till
förordning om ändring i kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas
skadereglering i vissa fall..

49 4 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6

1
Inledning Prop. 1986/87:6

Regler om f ö rverkande av
egendom finns i 36 kap. brottsbalken (BrB). Reglerna inne\ » r bl.a. att utbyte av brott skall f ö rverkas i vissa fall. Lagen (1974:1065) om visst st ö ldgods m.m. (st ö ldgodslagen)
kan s ä gas vara en komplettering av best ä mmelserna om f ö rverkande
i BrB. Genom lagen ges m ö jliet i vissa fall att ta i f ö rvar gsnom brott å tkommen
egendom. Fr å gor om den vidare hanteringen av
bl.a. egendom som har f ö rverkats eller tagits i f ö rvar regleras i lagen (1974:1066) om f ö rfarande med f ö rverkad
egendom och hittegods m.m. (f ö rfarandelagen).

I denna promemoria behandlas vissa problem med anknytning
till de n ä mnda reglerna som har gett sig till
k ä nna i r ä ttstill ä mpningen.

50

2 Nuvarande
ordning PfOp. 1986/87:6

2.1 Rjrverkande av utbyte av brott

I 36 kap. 1 §
T ö rsta meningen BrB, som fick sin
nuvarande lydelse å r 1968, f ö reskrivs att utbyte av brott enligt BrB som inte
motsvaras av skada f ö r n å gon enskild skall f ö rklaras f ö rverkat, om det inte ä r uppenbart obilligt. Regeln inneb ä r
att f ö rverkande inte kan ske n ä r m å ls- ä gandeanspr ä k
som motsvarar utbytet har framst ä llts eller
kan framst ä llas (se prop. 1968:79 s- 47).

Begreppet utbyte i 36 kap. 1 § BrB innefattar s å v ä l konkreta f ö rem å l som nettovinst (se prop. 1968:79 s. 60, 75 f och
79). Penningbelopp som motsvarar ett f ö rem å ls v ä rde kan
allts å f ö rverkas i st ä llet f ö r sj ä lva f ö rem å let.

Fr å gan om mot vem f ö rklaring om f ö rverkande
kan riktas regleras i 36 kap. 4 § BrB. Av f ö rsta stycket a)-c) och andra stycket f ö ljer att f ö rverkande
kan ske hos en person ur en viss n ä rmare
angiven krets, bl.a rnings-mannen, om egendomen vid brottet tillh ö rde denne. Av f ö rsta
stycket d) f ö ljer emellertid att f ö rverkande kan ske ocks å hos den som efter brottet f ö rv ä rvat egendomen p ä
grund av giftor ä tt, arv eller testamente eller
genom g å va eller som efter brottet f ö rv ä rvat
egendomen p å annat s ä tt och d ä rvid
haft vetskap om eller sk ä lig anledning till antagande om
egendomens samband med brottet. F ö ruts ä ttningen ä r
enligt andra stycket ocks å i dessa fall att egendomen vid
brottet tillh ö rde n å gon ur personkretsen i f ö rsta
stycket a)-c).

2.2 Tagande i f ö rvar av egendom

Best ä mmelsen i 36 kap. 1 § f ö rsta
meningen BrB om f ö rverkande av egendom kan inte till ä mpas p å
egendom som

51

å tkommits genan brott, t.ex. st ö ldgods, och son antingen Prop. 1986/87:6

saknar k ä nd ä gare eller som ä garen
inte ö nskar f å tillbaka. Utbytet av brottet i dessa fall motsvaras
n ä mligen av skada f ö r n å gon enskild.

lyftet med st ö ldgodslagen
ä r att g ö ra det m ö jligt
att ta i f ö rvar s å dan egendom. Enligt 1 § f ö rsta stycket denna lag ller s å lunda att, om egendom san å tkommits genom brott antr ä ffats och varken ä garen
eller n ä gon annan som har r ä tt till egsndomen ä r k ä nd, egendomen skall tas i f ö rvar, om det inte ä r uppenbart obilligt. Detsamma g ä ller
enligt andra stycket om varken ä garen eller
n å gon annan som har r ä tt till egendomen g ö r anspr å k p å den.

Regelsystemet i st ö ldgodslagen
tar sikte p å tv ä huvudfall. Det f ö rsta fallet ä r det s.k. tjuvg ö mme-fallet,
dvs. n ä r st ö ldgods antr ä ffas exempelvis 1 naturen och s å v ä l den
brottslige som ä garen ä r ok ä nd. Det
andra huvudfallet ä r n ä r egendom scm å tkommits genom brott antr ä ffas hos mingsmannen men egendomen inte kan å terst ä llas till m å ls ä ganden,
eftersom det inte kan utredas vem denne ä r.

St ö ldgodslagen bygger p å f ö rslag i en
departementspromemoria fr å n å r 1973 (Ds Ju 1973:14). I promemorian f ö reslogs att m ö jligheterna till f ö rverkande skulle utvidgas till att omfatta ocks å s å dant utbyte
av brott som motsvarade skada f ö r n ä gon enskild. Utvidgningen borde dock enligt f ö rslaget begr ä nsas
s ä att den inte avs ä g annan egendom ä n
s å dan d ä r ä garen inte var k ä nd. Rjr att t ä cka
tjuvg ö mmefallen f ö reslogs i promemorian att f ö rverkande skulle kunna ske ä ven n ä r det
saknades k ä nd motpart.

I promemorian f ö reslogs
s å lunda en ny paragraf i 36 kap. BrB. Den innebar bl.a. att, era
egendom antr ä ffats vid en f ö runders ö kning
och det av omst ä ndieterna framgick att

52

egendomen
uppenbarligen utgjorde utbyte av brott men det Prop. 1986/87:6

inte kunde utredas vem egendomen r ä tteligen tillh ö rde,
egendomen skulle f ö rklaras f ö rverkad, ora det inte var uppenbart obilligt.

I prememorian (s. 36) p å pekades
att best ä mmelserna i 36 kap. 4 § BrB om mot vem f ö rverkandef ö rklaring kan riktas skulle bli till ä mpliga ä ven
p å de fall sora avs å gs i den f ö reslagna
nya paragrafen. Detta var enligt vad som uttalades i promemorian inte ö nskv ä rt, eftersom
det skulle medf ö ra en on ö dig begr ä nsning
av m ö jliieterna att anv ä nda sig av den f ö reslagna
nya best ä mmelsen. I • promemorian f ö reslog
d ä rf ö r att de aktuella reglerna i 36 kap. 4 § BrB inte skulle la f ö rverkande
som avs ä gs i den nya best ä mmelsen.

F ö rslagen i promemorian togs efter
remissbehandling upp i proposition 1974:124- Departementschefen pekade p å att den f ö reslagna
nya best ä mmelsen innebar att utbyte av brott
som motsvaras av skada f ö r n å gon enskild under vissa f ö rh å llanden kunde f ö rverkas
(a. prop. s. 50). Bl.a. detta medf ö rde
enligt departementschefens uppfattning att, om den f ö reslagna regleringen inf ö rdes i f ö rverkandereglerna,
dessa blev tekniskt komplicerade och sv å ra
att ö verblicka. Departementschefen f ö rordade en l ö sning
som innebar att den aktuella egendomen i st ä llet
skulle kunna tas i f ö rvar i s ä rskild ordning.

Av depaiijementsohefens uttalanden framg ä r bl.a. att avsikten med den f ö reslagna st ö ldgodslagen
inte var att skapa en m ö jliet att kunna ta i f ö rvar ä ven
substitut f ö r s å dan egendom som avs å gs med lagen
och att lagen tar sikte p ä viss konkret egendom och inte p å egendomens v ä rde.
Enligt departementschefen borde vidare ett beslut om fdrvarstagande rikta sig
enbart mot don scm å tkommit egendomen gsnom brott.
Departementschefen betonade att grundf ö ruts ä ttningen f ö r
att kunna till ä mpa den

53

f ö reslagna regleringen var att det inte kan fastst ä llas PfOp. 1986/87:6

vem som enligt civilr ä ttsliga
regler ä r ä gare till egendomen. Han uttalade ocks ä att, i de fall d å det kunde r å da tveksamhet huruvida den hos vilken godset antr ä ffats å tkommit
detta p å ä rligt s ä tt, st ö ldgodslagens till ä mpliet
torde bli beroende av om det kan bevisas att denne å tkommit egendomen genom n ä got brott, t.ex. h ä leri. (Se prop. 1974:124 s. 51 f och 61.)

2.3 F ö rfarandet
med egendom som tagits i f ö rvar

Genom f ö rfarandelagen
har inf ö rts en ordning som inneb ä r bl.a. att det efter ett beslut om att egendom
skall tas i f ö rvar enligt st ö ldgodslagen i g ö rlig
m å n f ö retas ytterligare utredning om ven som kan vara ä fflre till egendomen. Vidare syftar f ö rfarandelagen till att bereda den ok ä nde ä ren en slr ä lig tidrymd f ö r
att gs sig tillk ä nna s å att han kan f ä tillbaka egendomen.

I 2 § f ö rsta stycket f ö rfarandelagen f ö reskrivs scm en huvudregel att egendom som tagits i
f ö rvar med st ö d av st ö ldgodslagen
skall f ö rvaras hos polisen i minst sex m å nader efter det att beslut meddelats om att
egendomen skall vara tagen i f ö rvar. I f ö rsta stycket anges vidare hur denna frist skall ber ä knas. Av paragrafens andra stycke f ö ljer att regeln om f ö rvaring inte ller bl.a. om egendomen inte kan v å rdas utan fara f ö r
f ö rst ö ring. I paragrafens tredje stycke finns best ä mmelser om bl.a. den kung ö relse betr ä ffande
egendomen sora skall ske efter f ö rvarinutidens
slut.

I 7-9 §§ regleras m ö jligheterna f ö r
ä garen eller annan r ä ttsinnehavare till egendom som tagits i f ö rvar enligt st ö ldgodslagen
att f å tillbaka egendomen eller att f å ers ä ttning f ö r den, om f ö rs ä ljning skett. Av best ä mmelserna framg å r att fr å gan om s ä dan
ers ä ttning pr ö vas av rikspolisstyrelsen.

54

2.4
Godtrosf ö rv ä rv av l ö s ö re Prop. 1986/87:6

Reglerna ora godtrosf ö rv ä rv av l ö s ö re har utvecklats huvudsakligen gsnom r ä ttspraxis. Best ä mmelserna
i handelsbalken om l å nat och deponerat gods har d ä rvid bildat utg ä -igspunkten.
Reglerna inneb ä r att ä ren till godset (A) ges r ä tt att å terl ö sa detta om l å ntagaren
eller depositarien (B) utan ä garens
tillst å nd har ö verl å tit eller
pantsatt godset. Mots ä ttningsvis har ansetts f ö lja att den som har mottagit egendomen (C) inte ä r skyldig att l ä mna
den ifr ä n sig utan l ö sen om han var i god tro, dvs. gjort ett exstinktivt
godtrosf ö rv ä rv. Denna regel till ä mpas ä ven i m å nga
andra situationer, bl.a. vid f ö rv ä rv av st ö ldgods.

Fr å gan huruvida C, d å denne f ö rv ä rvat st ö ldgods,
gjort sig SKyldig till brott (h ä leri eller h ä lerif ö rseelse) avg ö rs genora brotta å lsf ö rf ä rande. Detta
inneb ä r bl.a. att ä klaren har bevisb ö rdan
f ö r ond tro hos C. Denna straffr ä ttsliga bed ö mning
g ö rs frist å ende fr ä n
bed ö mningen av huruvida C gjort ett
godtrosf ö rv ä rv av egendomen; att C inte varit i god tro vid f ö rv ä rvet å ligger det A att visa f ö r den senare bed ö mningen.
Det ä r d ä rf ö r m ö jligt att det finns en "gr å
zon" mellan de krav p ä god tro hos C vid f ö rv ä rvet av
godset som kan st ä llas i straffr ä ttsligt och i civilr ä ttsligt h ä nseende. S å lunda ä r
det fullt t ä nkbart att å talet mot C f ö r
t.ex. h ä leri ogillas men att denne ä nd å å l ä ggs att utan
l ö sen ge tillbaka egendomen till A
(se SOU 1984:16 s. 81).

G ä llande ordning i fr å ga om godtrosf ö rv ä rv av st ö ldgods
m.m. har nyligen setts ö ver av en utredning (Ju 1980:06). I
utredningens bet ä nkande (SOU 1984:16) F ö rv ä rv i god tro
f ö rel ä s en lag om godtrosf ö rv ä rv av l ö s ö re. F ö rslaget
inneb ä r en f ö r ä ndring i f ö rh å llande till
nuvarande ordning bl.a. s ä till vida att det enligt f ö rslaget å vilar
den sora f ö rv ä rvat st ö ldgods att visa att han varit i god

55

tro för
att godtrosförvärv akall anses ha skett. Betänk- Prop. 1986/87:6

andet har remissbehandlats och övervägs f.n. i regeringskansliet.

56

3 Luckor
i regleringen Prop. 1986/87:6

3.1 Inledning

Det har i r ä ttstill ä mpningen visat sig att best ä mmelserna i 36 kap. 1 § f ö rsta meningen BrB om f ö rverkande och i st ö ldgodslagen om tagande i f ö rvar
inte f å ngar in vissa situationer d ä r det fr å n
kriminalpolitisk synpunkt kan anses motiverat att s å sker. I det f ö ljande
redovisas n å gra fall d ä r behovet av lagstiftnings å trder s ä rskilt
kommit till uttryck.

3.2 Vinning som en tjuv eller halare g ö r p å grund

av att godsets v ä rde i hans hand ä r st ö rre ä n

m å ls ä gandens skada kan inte f ö rverkas

NJA 1974 s. 278 Ide ett fall d ä r innehavaren av en bensinstation d ö mdes f ö r
grovt h ä leri. G ä mingen bestod i att den tilltalade k ö pt bensin och olja sora stulits fr å n ett petroleumf ö retag.
Till f ö ljd av utformningen av
skattesystemet f ö r dessa produkter fick st ö ldgodset ett h ö gre
v ä rde i tjuvamas och h ä larens h ä nder
ä n som motsvarades av skadan f ö r m å ls ä ganden. Ä klaren
yrkade i m å let med st ö d av 36 kap. 1 §
BrB f ö rverkande av h ä larens vinst vid f ö rs ä ljningen av petroleumprodukterna. I
underr ä tterna skedde f ö rverkande, men betr ä ffande olika belopp. H ö gsta
domstolen, som befriade h ä laren fr å n skyldighet att utge n å got belopp s å som
f ö rverkat, uttalade f ö ljande i fr å gan
om f ö rverkande:

Enligt 36 kap. 1 §
BrB skall utbyte av brott som ej motsvaras av skada f ö r enskild f ö rklaras
f ö rverkat, om det ej ä r uppenbart obilligt. Den f ö rsta allm ä nna
best ä mmelsen ora s å dant f ö rverkande
inf ö rdes genora 1948 å rs strafflagsrevision. I 2 kap. 16 § 1 st. SL gavs d ä
best ä ramelser on f ö rverkande av muta, f ö rlag och vederlag. Om n å gon eljest
av rning, som i SL

57

var belagd
med straff, haft vinning som ej motsvara- Prop. 1986/87: 6

des av skada f ö r
enskild, kunde han enligt en i 2 st. samma paragraf inskriven regel f ö iTpliktas att utgiva d ä remot svarande belopp till kronan efter vad som pr ö vades sk ä ligt.
I f ö rarbetena till denna best ä mmelse understr ö ks
den begr ä nsning som l ä g i att f ö rverkande
ej fick drabba vinning som motsvaras av skada f ö r enskild. Departementschefen anf ö rde
i detta sammanhang (se NJA II 1948
s. 179): I s ä dana fall

tillkommer det ---- m å ls ä gande att framst ä lla
anspr å k

p å å terst ä llande av vad scm ber ö vats honom nom brottet eller p å skadest å nd.
Det f ö reslagna stadgandet kommer d ä rf ö r icke att
vara till ä mpligt i fr å ga om s ä dan
vinning, som g ö r st ö ld, bedr ä geri, f ö rskingring m.fl. brott till vinningsbrott. Stadmdet
f å r p ä grund av denna begr ä nsning en t ä mligen inskr ä nkt
r ä ckvidd. Sora exempel p ä fall, d ä r
det ä r till ä mpligt, kan n ä mnas
vinning av koppleri eller h å llande av spelhus
och ä ven i s ä rskilda fall vinning av h ä leri.

I den av Beckman m.fl. å r
1949 utgivna kommentaren "Brott mot staten och allm ä nheten" angavs (s. 68 f), att f ö rverkande ej kunde ske, om n å gon erh å llit
stulen egendom under s å dana f ö rh å llanden att
han d ä rigenom gjort sig skyldig till h ä leri. Som exempel p å fall d ä best ä mmelsen var till ä mplig n ä mndes d ä remot
bl.a. s å dan otillb ö rlig vinning av annans brottsliga f ö rv ä rv varom
stadgades i 21 kap. 6 § 1 st. andra punkten SL, dvs.
vinninh ä leri.

Strahl kom i "Cm p å f ö ljder f ö r
brott" (2 uppl. 1955) till i huvudsak samma resultat. Han framh ö ll (s. 301 f), att samtliga fdrm ö genhetsbrott som f ö rutsatte f ö rm ö genhets ö verf ö ring f ö ll utanf ö r f ö rverkandebest ä mmelsens r ä ckvidd
och att det exempelvis ej kom i fr ä ga
att till ä mpa best ä mmelsen p å
en tjuv, som

58

skaffat
sig st ö rre utbyte av brottet ä n han var skyl- Prop. 1986/87:6

dig utge till m å ls ä ganden. Vidare understr ö k han, att det enligt best ä mmelsen skulle vara fr ä g? cm vinning som uppstod i och med brottet och allts å icke r ä ckte
med vilken vinning som helst som sk ö rdades
tack vare ett brott. Vad h ä leribrotten ang å r begr ä nsade
han sig icke till att n ä mna vinningsh ä leri bland exemplen p å brott, som kunde f ö ranleda f ö rverkande. Han f ö rklarade
ocks å , att som vinning av h ä leri enligt 21 kap. 6 § 1 st. f ö rsta punkten - sakh ä leri - m å h ä nda borde f ö rst å s v ä l ej sj ä lva f ö rem å let eller dess v ä rde
men vad h ä laren kunde ha f ö rtj ä nat genom
att s ä lja eller eljest tillgodog ö ra sig f ö rem å let.

Str ö mberg ville i "Om konfiskation
som brottsp å f ö ljd" (1949) tillm ä ta f ö rverkandebest ä mmelsen
st ö rre r ä ckvidd. Han anf ö rde bl.a. (s. 224): I den m å n h ä laren gjort
sig en aff ä rsvinst, b ö r dess belopp kunna konfiskeras enligt SL 2:16 2
st. Detsamma ler naturligtvis ocks å
om en vinning, som en tjuv sj ä lv gjort
genom fdryttring av det stulna, till den del vinningen ö verstiger beloppet av ers ä ttning, som han skall utgiva till m å ls ä ganden.

rerverkandebest ä mmelsema
1 2 kap. 16 § SL ö verf ö rdes vid brottsbalksreformen i sak
of ö r ä ndrade till 36 kap. 1 § BrB. Det
skedde i avvaktan p ä resultatet av en s ä rskild utredning i ä mnet. Denna utredning lades sedermera till grund f ö r 1968 ä rs
revision av BrB:s f ö rverkandebest ä mmelser, d ä
36 kap. 1 § fick sin nu filande lydelse. I f ö rarbetena till denna reform uttalade
departementschefen (se NJA II 1968
s. 725 f), att det enligt hans mening icke fanns sk ä l att fr å ng å den dittillsvarande ordningen med f ö rbud mot vinninfdrverkande, n ä r m ä ls ä indeanspr ä k
har framst ä llts eller kan framst ä llas. Han framh ö ll,
att f ö rverkande h ä rigenom skulle komma att vara till ä mp-

59

ligt vid
samma sla broUsliet som dittills, och Prop. 1986/87:6

tillade: Som vinning kan således förverkas muta och annan
otillbörlig förmän samt vederlag för brott. Vidare omfattas sädan vinning som
föll in under det tidire ylande 2 st. av paragrafen (2:16 SL), t.ex. vinning av
koppleri eller främjande av otukt enligt 6 kap. 7 § och av häleri enligt 9 kap.
6 § 1 st. om häleriet innetär att nägon bereder sig otillbörlig vinning av
annans brottsliga förvarv. I den av Beckman m.fl. utgivna kommentaren
"Brottsbalken III" (2 uppl. 1971) påpekas (s. 386), att gsnom kravet
"som ej motsvaras av skada för enskild" frän förverkande uteslutes
den vinning som är den positiva sidan av förmögenhetsöverfdringen vid sådana
brott där fdrmögenhetsöverföring är ett brottsrekvisit.

Vidare anföres: "Tjuvgods kan sålunda icke förlclaras
förverkat enligt 36 kap- 1 §• Cta tjuven skaffat sig vinning av tjuvgodset
genom att hyra ut det, kan denna vinning Icke heller betraktas scm utbiyte av
brottet. Lika litet som tjuvgods kan bedragarens, ockrarens eller
fdraklngrarens vinning förverkas enligt lagrummet.

Den nu verkställda genomgången av uttalanden 1 lagförarbeten
och litteratur visar, att avsikten varit att bestämmelserna i 36 kap. 1 § BrB
om förverkande av utbyte skall ha nska begränsad räckvidd. Icke minst mot
bakgrunden av uttalanden som gjorts om att förverkande borde kunna ske i större
omfattning får av förarbetena till 1968 års reform anses framgå, att det ej har
varit meningen att sådan vinning som kan uppstå för tjuven pä grund av hans
stöld eller för hälaren pä grund av hans befattning med stöldgodset skall kunna
förverkas enligt lagrummet, och detta ej heller cm vlnrången överstiger
målsändens skada. Av

60

h ä leribrotten skall endast vlnninh ä leri - s å dant Prop. 1986/87:6

h ä leri som inneb ä r att n ä gon
bereder sig otillb ö rlig vinning av annans brottsliga f ö rv ä rv - kunna
grunda f ö rverkande.

Att best ä mma gr ä nsema f ö r
vad som kan h ä nf ö ras till vinningsh ä leri ä r f ö renat med å tskillig sv å rieter
(jfr Elwln, H ä leribrottet, 1969). Det kan
andragas sk ä l f ö r att, i det h ä nseende son nu ä r i fr å ga,
med vinningsh ä leri j ä mst ä lla s å dant sakh ä leri
d ä r h ä laren tillgodog ö r sig ett ö verv ä rde hos
tjuvgodset. Uppenbarligen framst å r
det som st ö tande, om h ä laren f å r
beh å lla vinsten i ett s å dant fall. Qnellertid m å ste det anses lika st ö tande att tjuven i motsvarande l ä ge
f ä r beh ä lla sin vinst; i fr ä ga ora
tjuvens utbyte ä r det med h ä nsyn till de klara uttalandena 1 lagens f ö rarbeten uteslutet att till ä mpa f ö rverkanderegeln
i 36 kap. 1 § BrB. Det f ö rtj ä nar vidare
framh å llas, att gr ä nsema mellan ansvar som rningsman, anstiftare, annan
medverkande och sakh ä lare ofta ä r flytande, s ä rskilt
vid s å dan samverkan om brottslig
verksamhet som str ä cker sig ö ver l ä ng tid. N ä r ett fr ä mjande
av huvudbrottet, t.ex. st ö ld, f ö religger, skall ansvar f ö r
h ä leri icke f ö rekomma. F ö rverkande
av utbyte b ö r d å ej komma i fr å ga. Det m å ste anses om ö jligt
att nu i r ä ttstill ä mpningen å stadkomma
tillfredsst ä llande l ö sninir av de speciella problem som inst ä ller sig i fr å ga
om f ö rverkande av vinning som tjuvar,
anstiftare, medhj ä lpare och halare g ö r i fall av det slag som nu ber ö rts; n ä r
det galler s ä dana fall varom 1 m å let ä r fr å ga, har hith ö rande
problem f ö r ö vrigt samband med utformningen av skattebest ä mraeIserna p å
omr å det. Det torde ankorama p ä lagstiftaren att h ä r finna l ö sningar.

Oavsett ordalagen i 36 kap. 1 § BrB f ä r
lagrummet p ä grund av det sagda ej anses m ö jligg ö ra att
utbyte av h ä leri f ö rverkas 1 ett fall som det f ö revarande.

61

3.3
Indom scm tr ä tt 1 st ä llet f ö r egendom scm Prop. 1986/87:6

å tkommits
genom brott kan inte f ö rverkas eller tas i f ö rvar

Som har framg å tt
av redog ö relsen f ö r ffjl lande
ordning (avsnitt 2.2) kan egendom som tr ä tt
i st ä llet f ö r egendom som å tkommits
genom brott inte tas i f ö rvar enligt st ö ldgodslagen. Riks å klagaren (Fi Ä ) liar med anledning av ett konkret
fall 1 en skrivelse den 21 september 1984 (bilaga _1_) bert att regeringen ö verv ä ger att st ö ldgodslagen ä ndras
s å att s å dan egendom kan tas i f ö rvar och att det g ö rs en ä ndring ocks å i f ö rfarandelagen.

Utg å ngspunkten f ö r R Ä :s framst ä llning ä r
den r ä ttsliga bed ö mningen av den situationen att en person scm gjort
sig skyldig till st ö ld fr ä n en ok ä nd m å ls ä gande d ä refter s å lt
godset och att penningmedel sora utg ö r
vederlaget f ö r f ö rs ä ljningen antr ä ffas hos honom. Enligt RA kan f ö rverkande enligt 36 kap. 1 § BrB av penningmedlen inte ske, eftersom utbytet av
brottet motsvarar skada f ö r n å gon enskild. Hedlen kan enligt R Ä :s
uppfattning inte heller tas i f ö rvsur enligt
st ö ldgodslagen, eftersom denna lag
avser egendcm som å tkommits genan brott men inte
substitut f ö r s å dan egendom.

Den konkreta situation som R Ä haft f ö r ö gonen innebar att det aktuella brottet utgjort st ö ld. Det kan visserligen g ö ras filande att personen i fr å ga ä ven gjort
sig skyldig till h ä leri enligt 9 kap. 6 § f ö rsta stycket
f ö rsta meningen BrB. Enligt detta
lagrum innefattar det n ä mligen h ä leri att bl.a. tillgodog ö ra sig eller eljest med n ä got som ä r
fr å nli ä nt annan genom brott ta befattning som ä r ä gnad att f ö rsv ä ra dess å terst ä llande. En
tjuvs å tg ä rd att f ö rs ä lja det stulna utg ö r s å ledes i princip li ä leri, l å t vara att situationen i r ä ttstill ä mpningen
normalt behandlas s å att ä tal v ä cks endast f ö r st ö ld. Detta
brott anses r ä mligsn konsumera de efterf ö ljande befattningar med godset fr ä n tjuvens sida som innefattar h ä leri.

62

Som
framgår av det 1 föregående avsnitt redovisade fallet Prop. 1986/87: 6

NJA 1974 s. 278 anses emellertid det förhållandet att ett
häleribrott kan sägas ha förelet inte påverka möjligheterna att förverka
utbytet. Inte heller stöldsgodslagen kan här tillämpas. Den egendom som kan
sägas ha åtkommits genom häleriet - penningmedlen som fysiska föremål - kan
nämligen knappast anses sakna ägare i stöldgodslagens mening.

Oavsett hur man fr å n
straffr ä ttslig synpunkt betraktar den
konkreta situation som R Ä tagit upp torde det s å ledes enligt nuvarande ordning saknas m ö jligheter att f ö rverka
eller ta i f ö rvar den aktuella egendomen.

3.4 F ö r att egendom skall kunna tas i f ö rvar hos viss innehavare kr ä vs att denne sj ä lv
kommit å t egendomen genom brott

Pr ä n om det f ö r att ta egendom 1 f ö rvar enligt 1 § st ö ldgodslagen hos viss innehavare kr ä vs
att denne sj ä lv har kommit å t egendomen gpnom brott har nyligen pr ö vats av h ö gsta
domstolen (se NJA 1983 s. 286 och 1984 s. 76).

NJA 1983 s. 286 g ä llde
ett fall d ä r å talet mot en person f ö r st ö ld i en viss del ogillades. H ö gsta domstolen fann att det var antagligt att det
aktuella godset å tkommits genom brott men att man
vid bed ö mningen av fr å gan huruvida egendomen kunde tas 1 f ö rvar enligt st ö ldgodslagen
hade att utg å fr å n att endomen inte av den tilltalade å tkommits genom brott. H ö gsta
domstolen, sora fann att f ö ruts ä ttningar inte f ö rel å g f ö r att ta egendomen i f ö rvar, uttalade bl.a. f ö ljande:

Cta f ö rverkande av egendom och om annan s ä rskild r ä ttsverkan
av brott finns best ä mmelser i 36 kap.

63

BrB. oaigt
1 § 1 detta kapitel ksn utbyte av
brott Prop. 1986/87: 6

f ö rverkas. Utbytet f å r emellertid inte motsvaras av skada f ö r enskild. D ä rmed
utesluts fr ä n f ö rverkande enligt BrB den vinning som vid brott, d ä r f ö rm ö genhets ö verf ö ringen ä r
ett brottsrekvisit, utgpr den positiva sidan av f ö rm ö genhets ö verfdringen. Tjuvgods kan s å ledes inte f ö rklaras
f ö rverkat enligt detta lagrum. Stadgandet,
som fick sin avfattning vid 1968 å rs
revision av BrB:s best ä mmelser cm f ö rverkande, visade sig 1 den praktiska till ä rapningen 1 vissa l ä gen leda till inte ö nsliv ä rt resultat. Fr ä mst
var regleringen otillfredsst ä llande 1 den
situation som uppstod, n ä r egendom antr ä ffats som å tkommits
genom brott och till vilken ä garen var ok ä nd. Den d å varande
ordningen innebar n ä mligen att den brottslige flck beh å lla tjuvgods eller annan genom brott å tkommen egsndom bara d ä rf ö r att n å gon ä gare till
egerdomen ej kunde antr ä ffas.

Genom lagen (1974:1065) om visst st ö ldgods ra.m. gavs m ö jliet att taga i f ö rvar genom
brott å tkommen egendom till vilken ä garen ä r
ok ä nd. Lagen tar sikte p å tv å huvudfall.
Det ena ä r det s.k. tjuvg ö mmefal-let, dvs. n ä r st ö ldsgods antr ä ffas t.ex. nedgr ä vt
ute i naturen och s å v ä l den brottslige som ä garen ä r ok ä nd. Det
andra ä r det fallet att genom brott å tkommen egendom antr ä ffas hos girnlngsmannen men egsndo-men inte kan å terst ä llas till m å ls ä ganden,
eftersom det ej kan utredas vem denne ä r.

Endom kan tas i f ö rvtu"
enligt lagen om visst st ö ldgods m.m., om egendomen har å tkommits gsncm brott. Lagen avser sora n ä mnts bl.a. att komma till r ä tta med fall d ä r
en person blir d ö md f ö r brott betr ä ffande egendom som han å tkommit och innehar men vars ä ga.re ä r
ok ä nd. Har å tal ogillats, kan egendomen inte anses vara av den
tilltalade å tkommen genom brott.

64

Av
lagtexten framg å r inte under vilka f ö ruts ä ttningar Prop. 1986/87:6

egendom f å r tas i f ö rvar
hos innehavaren, n ä r annan

ä n denne - k ä nd eller ok ä nd
- å tkommit egendomen

genom
brott. F ö rverkande enligt BrB kan ske hos
annan

ä n g ä rningsmannen. Enligt 36 kap. 4 §
1 st d) BrB f å r

f ö rverkande ske hos den som efter brottet f ö rv ä rvat

egendom p å grund av giftor ä tt,
arv eller testamente

eller
genom g å va eller som efter brottet f ö rv ä rvat

egendomen
p å annat s ä tt och d ä rvid
haft vetskap ora

eller sk ä lig anledning till antagande ora egendomens

samband
raed brottet. Under motsvarande f ö rh å llanden

torde egendom kunna tas i f ö rvar hos innehavare som

ej ä r rningsman.

Skydd mot f ö rverkande
enligt BrB:s best ä mmelser g å r l ä ngre ä n det skydd som f ö ljer
av civilr ä ttsli regler om godtrosf ö rv ä rv (jfr
kommentaren till brottsbalken III, 2 uppl., s. 394). Sk ä l kan å beropas
f ö r att tagande i f ö rvar borde kunna till ä mpas inte bara d å innehavaren sj ä lv å tkommit
egendomen genom brott -exempelvis st ö ld
eller h ä leribrott - utan redan n ä r innehavaren inte p å grund av reglerna om godtrosf ö rv ä rv ä r skyddad
mot r ä tt ä gares anspr å k. I motsats till vad som ä r fallet vid f ö rverkande
finns vid f ö rvarstagade en - l ä t vara fr ä n
b ö rjan ok ä nd - ä gare. Om ä garen ger sig till k ä nna och g ö r anspr å k p ä sin
egendom, b ö r han, om innehavaren ej gjort ett
godtrosf ö rv ä rv, å terf å sin egendom eller dess v ä rde.
N å gon grund varf ö r Innehavaren skulle f å beh ä lla egendomen f ö religger knappast. Lagtextens ordalydelse utesluter
inte tagande i f ö rvar i det nu angivna l ä get.

Av motivuttalandena f ä r
emellertid anses framg å att det ej varit avsikten att anv ä nda f ö rfarandet f ö r dessa fall. I f ö rarbetena
uttalas n ä mligen att, vid

65

5 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6

tveksaishet huruvida den hos vilken godset antr ä ffats Prop. 1986/87: 6

å tkommit
detta p å ett ä rligt s ä tt, lagens till ä mplighet torde bli beroende av om det kan bevisas
att denne å tkommit egendomen genom n å got brott (se prop. 1974:124 s. 52). Reglerna om
tagande i f ö rvar ä r att se som komplement till reglerna om f ö rverkande. Det straffr ä ttsliga inslag som pr ä glar f ö rfarandet ä r
ocks å ett sk ä l mot en extensiv till ä mpning av lagen Offl visst st ö ldgods
m.m.

NJA 1984 s. 76 r ö rde
ett fall d ä r å klagaren yrkade att vissa f ö rem å l som p å tr ä ffats hos en person skulle tas i f ö rvar enligt st ö ldgodslagen.
Ä klagg.ren gjorde tllande att f ö rem å len
uppenbarligen hade fr å nh ä nts annan gsnom brott och att ä gare
eller annan som hade r ä tt till godset inte var k ä nd. Å klagaren p å stod emellertid inte att egendomen av den aktuelle
personen å tkommits genom brott. H ö gsta domstolen fann, efter att ha redogjort f ö r inneh å llet
1 1 § f ö rsta stycket st ö ldgodslagen, att i m å let aktualiserades fr å gan huruvida egsndom som n ä gon
innehar kan tas i f ö rvar enligt n ä mnda lagrum under annan f ö ruts ä ttning ä n att innehavaren sj ä lv å tkommit egendomen genom brott. H ö gsta domstolen fortsatte:

Den å tergivna lagtexten Innefattar inte
n ä gon begr ä nsning i det ber ö rda
h ä nseendet i vidare m ä n ä n att tande
i f ö rvar inte kan ske hos n å gon scm har r ä tt
till egendomen. Krarbetena till 1974 å rs
lag inneh å ller emellertid - n ä rmast 1 anslutning till ett promemorief ö rslag om inf ö rande
1 36 kap. BrB av en ny
paragraf 1 a § om f ö rverkande av
genom brott å tkommen egendom utan k ä nd Sgare - uttalanden sora ger vid handen att
lagstiftarens avsikt varit en annan.

66

Departementschefen
har otvetydigt givit uttryck å t Prop. 1986/87: 6

st å ndpunkten att det f ö r tagande 1 f ö rvar enligt det

sedermera
antagna lagf ö rslaget av endom som n å gon

innehar ä r en f ö ruts ä ttning att
denne sj ä lv å tkommit

egendomen
genom brott. (Se prop. 1974:124 s. 51 f;

jfr Ds Ju
1973:14 s. 36 f.)

N ä gra vggande saklig sk ä l synes i och f ö r
sig inte kunna anf ö ras mot en s ä vidstr ä ckt
tolkning av 1 § i 1974 å rs lag som dess lydelse medgsr. S ä sora HD funnit i r ä ttsfallet NJA 1983 s. 286 b ö r
emellertid en s ä dan tolkning inte accepteras raed h ä nsyn till departementschefens uttalanden i
lagstiftnings ä rendet och till att det straffr ä ttsliga inslag som pr ä glar f ö rfarandet talar mot en extensiv
tolkning av lagen om visst st ö ldgods m.m.

I r ä ttsfallet har HD å andra sidan uttalat, att egendom torde kunna tas i
f ö rvar hos innehavare som ej ä r rningsman under f ö rh å llanden raotsvarande dem som med
avseende p å f ö rverkande angivits i 36 kap. 4 §
1 st d) BrB. Visserligen st å r reglerna
om tainde i f ö rvar sakligt sett t ä mligen n ä ra
reglerna om f ö rverkande, och det kan d ä rf ö r vara
naturligt att den krets av personer som kan tr ä ffas av ett ingripande avgr ä nsas
p å raotsvarande s ä tt betr ä ffande
b å da instituten. En s ä dan tolkning m ö ter
emellertid samma bet ä nkligheter som den av HD i 1983 å rs r ä ttsfall avvisade.
De synpunkter som talar f ö r att egendom skall i n ä got fall kunna tas i f ö rvar hos innehavare som inte sj ä lv
å tkommit egendomen genom brott kan
inte anses vara av den styrka att de motiverar en till ä rapning av 1 §
i 1974 Ars lag till nackdel f ö r den enskilda
parten i strid med vad som enligt lagf ö rarbetena
å syftats. Ö verv ä gande sk ä l f å r s å lunda anses tala f ö r att tagande 1 f ö rvar enligt 1974 ä rs lag av

67

egendom som n ä gon
innehar f ö ruts ä tter att Innehavaren Prop.
1986/87: 6

sj ä lv å tkommit egendomen genom brott.

H ö gsta domstolen fann s å lunda att det saknades laga sk ä l f ö r det i m å let meddelade f ö rordnandet
cm tainde 1 f ö rvar. Ett justitier å d var av skiljaktig mening betr ä ffande motiveringen och anf ö rde bl.a. f ö ljande:

Enligt min mening b ö r
domsk ä len fr.o.m. det stycke som Inleds
med orden "Den å tergivna lagtexten..." ha f ö ljande lydelse:

Den å tergivna lagtexten innefattar inte
n ä gon begr ä nsning i det ber ö rda
h ä nseendet i vidare m å n ä n att tande
i f ö rvar inte kan ske hos n ä gon som har r ä tt
till egsndomen. I f ö rarbetena till lagen har emellertid
departementschefen gjort vissa uttalanden, som till aynes Inneb ä r att enligt hans mening egsndom Inte b ö r kunna taa i f ö rvar
hos innehavaren annat ä n cm denne sj ä lv har å tkommit
egendomen genom brott (prop. 1974:124 s. 51 f). Jag ifr å gas ä tter om
detta verkligen har varit departementschefens mening. En s å dan begr ä nsning
i m ö jliheterna att ta egendom i f ö rvar saknar inte bara st ö d i den f ö reslagna
lagtexten. Den avviker ocks å fr å n den ordning som hade f ö reslagits i den till grund f ö r propositionen liggande promemorian. D ä r hade f ö rordats
att i 36 kap. BrB skulle inf ö ras en rsy \ a § om f ö rverkande av genom brott å tkommen egendom som saknade k ä nd ä gare men att
reglema i kapitlets 4 § inte skulle lla f ö r s å dant f ö rverkande, eftersom detta skulle medf ö ra "en on ö dig
begr ä nsning av m ö jliheterna att anv ä nda sig av den f ö reslagna r\ya best ä mmelsen" (Ds Ju 1973:14 s. 36, a prop. s. 19).
N ä got uttalande som tydligt anger att
departementschefen har tagit

68

avstånd
från promemorians synsätt i detta hänseende Prop. 1986/87: 6

förekommer inte i propositionen. Än mindre har några
saklig skäl anförts till stöd för en annan ordning.

Mot bakgrund av det anförda anser jag inte att

departementschefens uttalanden i latiftningsärendet

utgör tillräcklig anledning att i lagen intolka en så

långtgående begränsning som här har berörts. Uttalan

dena ger dock, 1 enllet med vad HD har anfört i

rättsfallet NJA 1983 s. 286, anledning till en viss

restriktivitet i tillämpningen. Härvid synes det

lig nära till hands att - säsom också har skett i

ett uttalande av HD i 1983 års rä.tt3fall - knyta an

till vad som enligt 36 kap. 4 § BrB ler i frå om

förverkande. Förvarstagande bör sålunda enligt rain

mening kunna komma i frä hos innehavare scm tillhör

den 1 rämnda § angivna personkretsen men inte hos

annan. Jag vill dock tillägga att, i fall då det inte

kan konstateras att Innehavaren har åtkommit egendo

men genan brott och det inte heller finns någon som

framför innehavaren gör anspråk pä egendomen, förut

sättningar för bifall till en förvarstalan ofta torde

saknas redan av den anledningen att utredningen inte

medger bestämda slutsatser i frän om egendomen över

huvud taget har varit föremål för nägon brottslig

åtkomst. ---

69

4 Ö verv ä ganden Prop. 1986/87:6

4.1 Utg å ngspunkter

Det ä r fr å n Kriminalpolitisk synpunkt angel ä get
att f ö rhindra att den som gjort sig
skyldig till ett brott f å r beh å lla den vinning han kan ha gjort genom brottet. Reglema cm f ö rverkande av utbyte av brott och an tagande i f ö rvar av egendom som å tkommits genom brott ä r avsedda
att tillgodose detta syfte. De fall i r ä ttstill ä mpningen som redovisats i avsnitt 3 visar emellertid
att nuvarande ordning ä r beh ä ftad med vissa brister i detta fi ä nseende.

Den nuvarande ordningen vilar ä andra sidan ocks ä
p å uppfattningen att intresset av att
den brottslige inte f å r beh å lla den vinning han kan ha gjort genom brottet inte f ä r inkr ä kta
p ä m ä ls ä gtndens intresse av att t.ex. f ä tillbaka st ö ldgods
eller att f ä skadest å nd av den brottslige. Best ä mmelsen i 36 kap. 1 § f ö rsta meningen BrB om f ö rverkande av utbyte av brott irmefattar s å lunda f ö rbeh å ll f ö r m ä ls ä gandeanspr å k som har framst ä llts
eller kan framst ä llas. Och det har visserligen genom
st ö ldgodslagen skapats rabjllet att
ta i f ö rvar egendom san å tkommits genom brott d ä ä garen ä r ok ä nd. Ett
viktigt syfte med regelsystemet 1 fdrfarandelagen ä r emellertid att sk ä lig h ä nsyn sksdl tas till den ok ä nde ä garens
intressen.

Mot den.na bakgrund m å ste
det sl å s fast att en utvidgning av m ö jliheterna att f ö rverka
eller ta i f ö rvar egendom Inte f ä r g å ut ö ver m å ls ä gandens intressen. Det beh ö ver h ä r inte
heller med n ö dv ä ndiet uppst å en intressekonflikt. Tv ä rtom b ö r
en utvidgning av det nyssn ä mnda slaget kunna f ö renas med att man rent faktiskt f ö rst ä rker m ö jllgjieterna f ö r
den som lidit skada att f å ers ä ttning.

70

4.2
Brister 1 nuvarande ordning Prop. 1986/87:6

Genom det fall som pr ö vades
i NJA 1974 s. 278 (avsnitt 3.2) st å r
det klart att den vinning som en tjuv eller sakh ä lare g ö r p å grund av att godsets v ä rde i hans
hand ä r st ö rre ä n m å ls ä gandens skada inte kan f ö rverkas med st ö d
av regeln i 36 iap. 1 § f ö rsta meningen BrB. Inte heller den del av utbytet scm ö verstiger m ä ls ä ndens skada, och som allts å inte raed fog kan bli f ö rem å l f ö r ers ä ttningsanspr å k fr å n dennes
sida, kan s å ledes f ö rverkas.

Detta m ä ste anses g å l ä ngt ut ö ver syftet med det f ö rbeh å ll som har gjorts i 36 kap. 1 § f ö rsta
meningen BrB om att utbyte av brott inte f å r
f ö rverkas, ora det motsvarar skada f ö r n å gon enskild.
Detta syfte f å r antas vara att f ö rhindra dels att den hos vilken f ö rverkande sker drabbas av dubbla anspr å k, dels att ett f ö rverkande
inkr ä ktar p å m å ls ä gandens r ä tt.

Den begr ä TiSnlng av m ö jliheterna till f ö rverkande
som f ö rbeh å llet inneb ä r ut ö ver vad som s å lunda ä r sakligt motiverat kan uppenbarligen, s å som 1 det aktuella fallet, leda till st ö tande resultat. Visserligen b ö r den m ö jlighet
till f ö rverkande i fallet som nu skulle ha
f ö relegat med st ö d av de ä r
1982 inf ö rda reglerna i 36 kap. 3 a § BrB om f ö rverkande
vid brott beg å nget i ut ö vningen av n ä ringsverksamhet
uppm ä rksammas i sammanhanget. Med h ä nsyn till att dessa best ä mmelser f å ngar
in endast en del av de nu aktuella situationer d ä r ett f ö rverkande med st ö d av regeln i 36 kap. 1 § f ö rsta
meningsn BrB inte kan ske framst å r det ä nd å som p å kallat att sistn ä mnda
f ö reskrift ä ndras.

71

S å som tidigare har ber ö rts (avsnitt 3-3) anses det inte Prop. 1986/87:6

heller .m ö jligt att f ö rverka
eller ta 1 f ö rvar egendom som

tr ä tt i st ä llet
f ö r egendom som å tkommits genom brott.

Den
komplettering av reglema ora f ö rverkande
som avs ä

med regleringen
i st ö ldgodsiagen ä r uppenbarligen f ö r

sn ä v genom att lagen omfattar endast
den konkreta egendom

som har en ok ä nd
ä gare (eller som ä gare eller n ä gon
annan

r ä ttsinneliavare inte g ö r anspr å k
p ä ) och inte egendom aom

tr ä tt i st ä llet f ö r
den ursprungliga egendomen. Ä ven

denna brist som i enliet Varmed vidl å der regleringen

kan leda till st ö tande
resultat, fii lag ä ndring b ö r d ä rf ö r

genomf ö ras.
Huruvida man d ä rvid b ö r utg å fr å n begreppet

substitut - egsndon som tr ä tt 1 st ä llet f ö r den

ursprungliga egendomen - eller ora man b ö r beskriva den

situation som b ö r
f å ngas in p å n å got annat s ä tt

diskuteras i f ö ljande
avsnitt i samband med f ö rslaget

till lagteknisk l ö sning.

N ä r det slutligen ller h ö gsta domstolens avg ö randen i NJA 1983 s. 286 och NJA 1984 s. 76 (avsnitt 3-4) har det
genom dessa avg ö randen slagits fast att egendom som
å tkommits genom brott och som p å tr ä ffas hos en
viss innehavare inte kan tas 1 f ö rvar
enligt st ö ldgodslagen, om inte denne sj ä lv kommit ä t
egendomen genom brott. Avg ö randena visar att den tolkning sora
m å ste g ö ras av 1 § f ö rsta stycket st ö ldgodsiagen i det aktuella h ä nseendet ger ett resultat som st ä mmer mindre v ä l
med det prim ä ra syftet raed lagen, n ä mligen att reglera den situation som uppkommer f ö r polis och å klagare
n ä r egendom antr ä ffats som å tkommits
genom brott men till vilken ä ren ä r ok ä nd. Som har
framg å tt av redog ö relsen f ö r
nuvarande ordning (avsnitt 2.2) ä r det enligt
motiven t ä nkt som en grundf ö ruts ä ttning f ö r att till ä mpa
lagen att det inte kan fastst ä llas vem som
enligt; civilr ä ttsli regler ä r ä gare till
egendoraen. I linje med vad h ö gsta dorastolen
uttalat (NJA 1983 s. 286) b ö r d ä rf ö r tainde i f ö rvar kunna ske inte bara d å inneliavaren sj ä lv
kommit ä t egendom genom brott utan redan n ä r innehavaren inte p å

72

grund
av reglema cm godtrosförvärv är skyddad mot rätt Prop. 1986/87: 6

ägares anspråk.

4.3 F ö rslag till
lagteknisk l ö sning

Den nuvarande regleringen p ä omr å det finns i 36 kap. BrB, st ö ldgodslagen och f ö rfarandelagen.
En str ä van b ö r vara att n å tillfredsst ä llande l ö sningar
p ä de aktuella problemen utan att n ä gra mer genomgripande f ö r ä ndringar av
denna reglering beh ö ver g ö ras. Samtidigt m å ste det anses angel ä get att den eller de l ö sningar som v ä ljs f å r en s å dan r ä ckvidd att man kommer till r ä tta
med ocks ä andra brister som kan ha praktisk
betydelse ä n dem som kommit fram i de fall som
har diskuterats h ä r. Vidare framg å r av vad sora tidigare har uttalats att man vid den
lagtekniska l ö sningen b ö r str ä va efter att
f ö rena en utvidgning av m ö jligheterna att f ö rhindra
att den brottslige g ö r vinning p ä sitt brott med bibeh å llna eller f ö rb ä ttrade m ö jligheter f ö r m å ls ä ganden att f å
ers ä ttning.

N ä r det f ö rst ller det problem som aktualiserats genom fallen
NJA 1983 s. 286 och NJA 1984 s. 76 b ö r
det, som uttalades i f ö reg ä ende avsnitt, komma till klart uttryck att tagande i f ö rvar enligt st ö ldgodslagen
hos en viss Innehavare skall kunna ske redan n ä r denne inte p å grund av reglema om godtrosf ö rv ä rv ä r skyddad mot r ä tt
ä gares anspr å k. N å gon begr ä nsning till s å dana
fall som avses 1 36 kap. 4 § f ö rsta stycket d) BrB, som diskuterades i i de b å da r ä ttsfallen, b ö r d ä rvid inte
ske.

Den å trd som kr ä vs fr ä n lagteknisk
synpunkt i detta h ä nseende kan begr ä nsas till en ä ndring
i 1 § f ö rsta stycket st ö ldgodsiagen. I bilaga 2 (f ö rfattningsf ö rslag
2) l ä g fram f ö rslag till ny lydelse av det aktuella lagrummet
avsedd att tillgodose det angivna syftet. Avsikten raed den rya utformningen

73

av best ä mmelsen ä r ocks ä att uppn å en f ö rb ä ttring i Prop. 1986/87: 6

terminologiskt
avseende. F ö rslaget kommenteras n ä rmare i

specialmotiveringen.

N ä r det a å galler de å terst å ende problem aom b ö r l ö sas i detta sammanhang ä r det mer tveksamt vilken v ä g man b ö r
g ä . En l ä mplig utg å ngspunkt
f ö refaller dock vara att f ö rs ö ka finna en
gemensara lagteknisk l ö sning.

R Ä har p å anf ö rda sk ä l (se bilaga 1) betr ä ffande det av honom uppm ä rksammade
problemet f ö rordat en l ö sning som inneb ä r
att ä ndringar kommer till st å nd i st ö ldgodslagen
och fdrfarandelagsn. Denna l ö sning g å r ut p å
att st ö ldgodslagens till ä mpningsomr å de
skall utvidgas till att avse ä ven
substitut f ö r egendom som har å tkommits genom brott, dvs. egendom som tr ä tt i dennas st ä lle.

Begreppet substitut som f ö rekommer inom civilr ä tten (se
t.ex. 6 kap. 8 § f ö rsta stycket 3 gifterm å lsbalken) ä r emellertid sv å rhanterligt
i praktiken och har en begr ä nsad r ä ckvidd, inte minst i ett straffr ä ttsligt sammanhang. Egenskapen av substitut i
egentlig mening g å r s å lunda snabbt f ö rlorad. Vidare f ö refaller en l ö sning
i linje med R Ä :s f ö rslag utg å fr å n uppfattningen att m å ls ä ganden ä r
ä gare eller har annan r ä tt till den egendom som har tr ä tt i st ä llet
f ö r den scm å tkommits genom brottet. Det ä r emellertid fr ä n
civilr ä ttslig synpunkt diskutabelt om ra å ls ä gqnden,
annat ä n i mycket begr ä nsad omfattning, kan kr ä va att f ä
ut just den egendom som har p å tr ä ffats - substitutet - och ora inte dennes r ä tt 1 st ä llet
ä r Inskr ä nkt till ett allm ä nt
fordrlngsanspr ä k (se t.ex. Hastad, Sakr ä tt avseende l ö s
egendom, 1982, s. 124 ff och Wennberg, F ö rskingring,
1977, s. 145 ff)- Att utg å fr å n begreppet substitut i detta sammanhang f ö refaller d ä rf ö r inte ä ndam å lsenligt.

74

I själva verket torde man bättre kunna tillgodose en Prop. 1986/87:6

okänd målsägandes intressen genora att skapa en möjllet

att konfiskera värdet av den ursprunglig egsndomen i det

fallet att denna inte längre finns i behåll. Denna

raöjliet
bör kombineras med en rätt för målsänden att

- upp till
värdet av vad som förverkats - fä ersättning

av staten.
Gärningsmannen bör i sä fall 1 motsvarande raån

befrias
frän ersättningsskyldigjiet gentemot målsäganden.

Det är tydligt att en sädan ord.ilng på ett principiellt

sett mera tillfredsställande sätt tillgodoser både

intresset av att den brottslige inte fär behålla den

vinning han gjort av brottet och målsägandens intressen

än en
utvidgning som enbart avser möjliheterna att

förverka eller ta i förvar substitut för den ursprungliga

egendomen.

Med denna utg å ngspunkt
talar ö verv ä gande sk ä l f ö r att det av R Ä uppm ä rksammade problemet b ö r f å aln l ö sning
bland reglema i 36 kap. BrB om f ö rverkande
och inte 1 st ö ldgodsiagen. Ett sk ä l till detta ä r
att den ifr ä satta ä ndringen i sak m ä ste
anses Innefatta ett v ä rdef ö rverkande raedan st ö ldgodslagen ä r avsedd f ö r
viss konkret egendom sora har en ok ä nd
ä gare.

N ä r det sedan ller det problem son
aktualiserats i NJA 1974 s. 278 st ä r
det klart att problemet har sitt upphov i att den inskr ä nkning av m ö jlieten
till f ö rverkande enligt 36 kap. 1 § f ö rsta
meningen BrB som ansetts f ö religga ä r alltf ö r
vidstr ä ckt. Problemet b ö r kunna l ö sas
genom att f ö rbeh å llet vid f ö rverkande enligt best ä mmelsen utformas s å att det inte str ä cker sig l ä ngre ä n som kr ä vs f ö r att
tillgodose m å ls ä gandens intressen.

Tldlre har framh å llits
att man b ö r f ö rs ö ka finna en gemensam lagteknisk l ö sning p ä
de tv å senast diskuterade problemen. En s å dan l ö sning skulle
kunna å stadkommas genom en ä ndring i regeln i 36 kap. 1 § f ö rsta
meningen

75

BrB.
Avsikten med ändringen bör vara att förverkande av Prop. 1986/87:6

utbyte av brott 1 princip skall ske utom i de fall då det
går att fastställa att det finns en måläögande som ställer motsvarande anspråk
mot den brottölige.

Ett självklart sådant fall är då utbytet utgör just den
egendom som fränhänts annan genom brott och där målsäinden är känd. Den
brottslige är ju 1 detta fall skyldig att återlämna egendomen till målsäganden.
Det fallet att målsäganden är okänd eller avstår från sin rätt regleras f.n. i
stöldgodslagen. Det förefaller lämpligt att så sker även i fortsättningen.
Förverkande bör alltså inte heller ske 1 det sistnämnda fallet.

Ett annat undantag frän möjlleten att förverka utbyte av
egendom bör göras för fall dä den brottslige drabbas av betalnlnskyldlg)iet
gentemot raälsäginden på grund av skada sora svarar mot utbytet. Ett skäl till
detta undantag är naturligtvis att ett förverkande inte skall gä ut över
målsägandens möjlig)ieter att fä ersättning av den brottslige. Och med hänsyn
till den brottsliges intressen bör det givetvia inte komma i fråga att
förverkande kan ske samtidigt sora målsäganden kan framställa enskilt anspråk
till raotsvarande värde; den brottslige skulle härigenom drabbas av dubbla
anspråk. Om det däremot när förverkandefrågan skall prövas inte finns anledning
att anta att den brottslige kommer att drabbas av något mälsägandeanspråk, bör
förverkande kunna ä rum även om utbytet av brottet i och för sig motsvarar
skada för någon enskild. Målsäganden kan ju vara okänd, och den brottslige bör
då inte fä behälla utbytet. Problemet med en aådan lösning är givetvis att
raålsänden kan bli känd efter det att förverkandefrågan har prövats. Han bör då
vara oförhindrad att framställa anspråk, förutsatt att det sker inom
preskriptionstiden.

76

För att
den nu föreslagna utvidgningen av möjlietema Prop. 1986/87:6

att
förverka utbyte av brott skall kunna ske utan att

målsägandens
intressen blir lidande och utan att den

brottslige
drabbas av dubbla anspråk krävs därför, sora

tidire har
nämnts, att staten i den brottsliges ställe

svarar för
ersättningen åt mäLsäganden i de fall dä

förverkande
sker av utbyte raen det senare visar sig

att en
målsägande har ersättningsanspråk mot den

brottslige.
Den ersättning som staten skall ut bör

självfallet
begränsas till att svara mot värdet av den

egendom
som har förklarats förverkad,

Den rätt till ersättning som nu diskuterats skulle kunna
regleras på olika sätt.

En möjlighet är att föra in regler av den angivna
Innebörden 1 förfarandelagen. Den Innehåller nämligen regler om bl.a.
ersättning till ägare till goda som tagits 1 förvar enligt stöldgodalagen och
försålts. Den nu aktuella rätten till ersättning bör emellertid principiellt
sett gilla oberoende av förfarandet med den förverkade egendomen. Att föra in
en materiell regel om sädan ersättning bland förfaranderegler sora i jH-ineip
saknar aakligt samband raed den materiella regeln förefaller sålunda mindre
lämpligt.

En annan möjliet skulle kunna vara att utvidga
brottsskadelagens (1978:413) tillämpningsområde så a,1;t även den nu aktuella
situationen täcks in av regelsystemet i denna lag. Även denna lösning synes
mifvlre ändamålsenlig, eftersom det inte är fråga om någon generell rätt för
målsäganden att fä ersättning.

Målsägandens här berörda rätt är knuten till att ett
förverkande har skett. Det framstår därför som mest naturligt att den
föreslagna rätten till ersättning får komma till uttryck i anslutning till
reglerna i 36 kap,

77

BrB om
förverkande. Det alternativ som därvid ter sig Prop. 1986/87: 6

lämpligast är att den nya regleringen förs in 1 36 kap. 12
§ BrB, där det f.n. föreskrivs att förverkad egendom tillfaller kronan, om ej annat
är föreskrivet.

I bilaga 2 (författningsförslag 1) läggs fram förslag om
ändringar i 36 kap. 1 och 12 §§ BrB av den innebörd som här har angetts.

Det kan diskuteras vilken ordning som bör lla för
prövningen av den nu behandlade frågan om ersättning. En möjliet är att
föreskriva att samma regler här skall glla som vid ersättning för gods scm
tagits i förvar enligt stöldgodslagen och senare försålts enligt
förfarandelagen. Det skulle innebära att prövningen skulle åvila
rikspolisstyrelsen (8 § tredje stycket förfarandelagen) raed möjliiet för
mälaäganden att anföra besvär hos kammarrätten (9 § förfarandelagen).

Med hänsyn till bl.a. att det i här aktuella fall någon
gäng kan tänkas uppkomma juridiskt komplicerade frågor ter det sig eraellertid
lämpligare att prövningen anförtros justitiekanslern sora nu har att pröva
flera andra ersättninfrågor av liknande karaktär, t.ex. skadeståndsanspråk
enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Denna lösning
innebär också att ersättningsfrågan kan föras till allmän domstol. Det raåste
anses fördelaktigt med hänsyn till det samband sora föreligger mellan
avgörandet av förverkandefrågan 1 brottmålet oeh prövningen av målsäindens
anspråk. Det föresläs sålunda att justitiekanslern får företräda staten vid
eraättningaanspråk av det angivna slaget och att nödvändiga adminiatrativa
regler för förfarandet hämtas från kungörelsen (1972:416) ora
statsmyndlg)ieternas skadereglering i vissa fall. Rjrslag till ändringar i
derma kungörelse lägga fram i bilaga 2 (författningsförslag 3)-

78

Med den
lösning som här har föreslagits saknas det skäl PfOp. 1986/87:6

att vidta någon sädan ändring 1 fdrfarandelagen av tiden
för fdrvarstagande som rA aktualiserat.

79

5
Specialmotivering Prop. 1986/87:6

5.1 F ö rslaget till
lag om ä ndring i brottsbalken 36 kap. 1 §

Paragrafen har ä ndrats
i b å de sakligt och redalftjonellt
avseende. Den nuvarande f ö rsta meningen motsvaras av f ö rsta stycket medan den nuvarande andra meningen utan
ä ndring 1 sak - men med en pedaktionell
ä ndring som senare koHmenteraa - har
f ö rts ö ver till ett andra stycke.

I f ö rsta stycket f ö reskrivs att utljyte av brott enligt BrB skall f ö rklaras f ö rverkat,
qm inte utbytet utg ö r egendom sora fr å nh ä nts annan
gsnoi)! brott eller f ö rverkande ä r uppenbart osk ä ligt » Undantag g ö rs
dock f ö r fall d ä utbytet svarar mot skada f ö r yilken ers ä ttnlngs-siyldlet
ä r eller kan antas bli lagligen
fastst ä lld.

Som framg ä r av den
allm ä nna motiveringen (avsnitt 4.3) ä r syftet raed ä ndringen
att utvidga m ö jliheterna att f ö rverka utbyte av brott genom .tt f ö rbeh å llet f ö r m å ls ä gandens intressen f å r en ry utformning i f ö rh å llande till den nuvarande best ä mmelsen i f ö rsta
meningsn i paragrafen. Enligt nuvarande ordning kan f ö rverkande av den vinning en brottsling har gjort genom
ett brott inte ske i vissa fall trota att fdrverlsndet inte skulle inkr ä kta p å det ers ä ttningaanspr ä k
som en m å ls ä gande kan ha och inte heller inneb ä ra
en dubbelsanktion gentemot den brottslige, /vsikten med den nya utformningen ä r att hindret mot f ö rverkande av det aktuella slaget inte skall str ä cka sig l ä ngre
ä n vad som p å kalla.s av h ä nsyn
1:15.1 dessa Intressen.

Best ä ramelsen i f ö rsta s-tyci £ et
inneb ä r ingen skillnad i j ä mf ö relse med
Ijest ä mmelseri 1 jparagrafens nuvarande f ö rsta mening s å
till vida att egendom som

80

81

fr å nh ä nts annan genom brott och som finns
i beh ä ll inte Prop. 1986/87:6

kan f ö rverkas. Detta komraer till uttryck i kravet p ä att

utbyte som
f ö rverkas inte f å r utg ö ra
"egendom vilken har

franl ä nts annan genom brott". Liksom nu skall med s å dan

egendom,
om den p å tr ä ffas hos den brottslige, f ö rfaras
p ä

olika s ä tt beroende p å
om m å ls ä ganden ä r k ä nd eller inte.

Ä r m å ls ä nden k ä nd, skall egendoraen l ä mnas ut till

denne. Ä r d ä remot m å ls ä ganden ok ä nd, blir reglema i

st ö ldgodsiagen till ä mpliga.
Det inneb ä r att egendomen

skall tas
i f ö rvar.

I ö vriga fall d ä r utbyte av brott uppst å tt ä r m ö jligheten att f ö rverka
beroende av en bed ö mning av ora den brottslige har å lagts eller kan komma att å l ä ggas att ers ä tta m å ls ä gtnden f ö r
skada san motsvarar utbytet av brottet. Detta uttrycks i andra meningen p ä det s ä ttet
att f ö rverkande dock inte skall ake i den
m å n utbytet avarar mot skada f ö r vilken ers ä ttningsskyldighet
ä r eller kan antas bli lagligen fastst ä lld. Motsvaras utbytet inte av skada f ö r n ä gon annan,
kan s å ledes f ö rverkande ske liksom f.n. Men ä ven om utbytet motsvaras av skada f ö r n å gon kan f ö rverkande, till skillnad fr å n nu, ske 1 vissa fall. Vad san h ä r avses ä r
att f ö rverkande b ö r kunna ske 1 a ä dana
fall d ä r den brottslige aldrig kommer att
drabbas av n ä gon era ä ttninakyldiet p å
grund av skada som svarar mot utbytet.

I alli ä nhet kan
naturligtvis den domstol som har att avg ö ra
fr å gan om f ö rverkande konstatera att den brottslige kommer att å l ä ggas s å dan ers ä ttningsskyldighet
eller att detta redan har skett. En vanlig situation ä r ju att en m å ls ä gande i det brottm å l d ä r fr ä gfin om f ö rverkande pr ö vas framst ä ller
enskilt anspr å k. Samma domstol avg ö r d å b å da fr å gorna. Inte
s ä llan f ö rekommer det emellertid att det anspr å k som framst ä lls
mot den brottslige pr ö vas i s ä rskild ordning. M å ls ä ganden beh ö ver
inte heller ha framst ä llt sitt anspr å k innan fr å gan
ora

6 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6

f ö rverkande har avgjorts. Och i de
fall d ä r m å ls ä nden Prop. 1986/87:6

ä r
ok ä nd ä r det naturligtvis ovisst om den brottslige n å gonsin kommer att drabbas av n å gon ers ä ttningsskyldighet
med anledning av skada sora svarar mot utbytet av brottet. Detta ler s ä rskilt i de fall d ä r det ä r fr å ga om ett stort antal m å ls ä gande som var f ö r
sig lidit en liten ekonomisk skada.

Motsvarar utbytet skada f ö r enskild, inneb ä r allts å andra meningen att domstolen skall pr ö va ora ers ä ttningsskyldighet
p å grund av skadan kan antas bli
fastst ä lld i det fall detta inte redan har
skett. I vissa situationer m ä ste det h ä r ske en sannollkhetsbed ö ranlng. Avsikten ä r
att det skall finnas å tminstone n å gon omst ä ndiet
som g ö r att man med fog kan anta att den
mot vilken f ö rverkande aktualiseras komraer att
å l ä ggas ers ä ttningsskyldighet. Har anspr å k redan framst ä llts,
finns det naturligtvis regelm ä ssigt fog f ö r ett s å dant
antainde. Ä r d ä remot m å ls ä ganden ok ä nd och framst å r det som praktiskt sett uteslutet att denne n å gonsin kommer att tr ä da fram med ers ä ttningsanspr å k, finns det i allm ä nhet inte grund f ö r att anta att den brottslige
kommer att å l ä ggas betalningsskyldighet .

Naturligtvis ä r
det sora f ö rut konstaterats t ä nkbart att det n ä r
f ö rverkande har skett i vissa fall ä nd å intr ä ffar att en m å ls ä gande senare tr ä der
fram med ett anspr å k. För att f ö rverkandet i dessa fall inte skall
g å ut ö ver vare sig m å ls ä gandens eller den brottsliges intressen f ö resl å s att det i
36 kap. 12 § BrB tas in en regel om r ä tt f ö r m å ls ä ganden eller
den hos vilken f ö rverkande annars har skett - med
motsvarande befrielse f ö r den brottslige - att v ä nda sig till ataten med sitt ers ä ttningsanspr å k.
Ang å ende denna regel h ä .nvisas till specialmotiveringen vid f ö rslaget till ä ndringen
i n ä mnda paragraf.

82

uttrycket
att ers ä ttningsskyldieten " ä r eller kan antas Prop. 1986/87: 6

bli lagligen fastst ä lld"
avses inbegripa ä ven frivilliga ö verenskommelser. Har den brottslige, n ä r f ö rverkandefr å gan pr ö vas,
redan betalat - eller å tagit sig att betala - ers ä ttning å t
ra å ls ä inden till f ö ljd av en s å dan ö verenskommelse,
kan s å lunda f ö rverkande i motsvarande h ä nseende ej ä ga
rum. Med ordet "lagligen" har avsetts att markera att det inte f å r vara fr å ga
om skenavtal eller eljest fingrade transaktioner.

I paragrafen har det nuvarande uttrycket
"obilligt" bytts ut mot "osk ä ligt".
Ang å ende sk ä len f ö r detta h ä nvisas till prop. 1983/84:36 (s. 28 och 30 f).

En redaktionell ä ndring
av spr å klig karakt ä r har gjorts ä ven
i andra stycket till vilket nuvarande andra meningen har f ö rts. Ä ndringen ä r betingad av att ordet "f ö rlag" inte anv ä nda i alln É int spr å kbruk i den h ä r
avsedda betydelsen av kostnadsers ä ttning
(exempelvis f ö rekommer inte ordet 1 denna mening
i Svenska akademiens ordlista).

36 kap. 12 §

I paragrafen f ö reskrivs
f.n. att f ö rverkad egendom tillfaller kronan,
om inte annat ä r f ö reskrivet. Enligt f ö rslaget byts
ordet kronan ut raot ordet staten.

Enligt det f ö reslagna
andra stycket kan den som lidit skada som svarar mot det f ö rverkade utbytet av brottet v ä nda sig raot staten med motsvarande krav i st ä llet f ö r
mot den brottslige. Som har ber ö rts i den
allm ä nna motiveringsn och vid f ö rslaget till ä ndring
i 36 kap. 1 § BrB ä r avsikten med den nya ordningen
att en m å ls ä gandes intressen inte skall bli lidande av att m ö jliheterna att

83

f ö rverka den vinning en brottsling
kan ha gjort av sitt Prop. 1986/87: 6

brott
utvids. I sj ä lva verket Inneb ä r f ö rslaget p ä

denna
punkt att m å ls ä ndens m ö jlieter att g å skadesl ö s

vid brottet f ö rb ä ttras. Det m ä ste
n ä mligen anses

f ö rdelaktigare f ö r
denne att kunna v ä nda sig till staten

med sitt
ers ä ttningsanspr å k ä n att vara
tvungen att h å lla

sig till
den brottslige.

Best ä mmelsen 1 det nya andra stycket
inneb ä r att, om 1 ett fall som avses i
den f ö realagna nya best ä mmelsen i 36 kap. 1 § f ö rsta meningen BrB utbyte av brottet
som svarar mot akada f ö r en enskild f ö rklarats f ö rverkat
hos den brottslige, staten i den brottsliges st ä lle svarar f ö r ers ä ttning å t den skadelidande intill v ä rdet av den egendom som har f ö rklarats f ö rverkad.
En f ö ruts ä ttning f ö r att ers ä ttning skall ut ä r
s å ledes att f ö rverkande har skett hos n å gon sora enligt allm ä nna principer akulle ha varit skadest å ndsakyldig p å grund av brottet. Att staten
svarar 1 st ä llet f ö r den hos vilken f ö rverkandet har skett Inneb ä r
att denne i samma ra å n befrias fr å n skadest å ndsansvar.
I den m å n den skadelidande inte f å r full ers ä ttning
av staten svarar emellertid den brottslige eller annan raot vilken anspr å k kan riktas f ö r
ä terstoden.

Vissa sk ä l skulle
kunna tala f ö r att begr ä nsa statens ansvar till vad som faktiskt tillfallit
staten till f ö ljd av f ö rverkandef ö rklaringen
i den situationen att v ä rdef ö rverkande inte har kunnat verkst ä llas
f'jllt ut. M å ls ä ganden skulle d ä h ä nvisas till den brottslige eller annan skadest å ndsskyldig for att s ö ka ut å terstoden. D ä rmed skulle eraellertid sv å rl ö sta
situationer kunna uppst å , bl.a. i det fallet att m ä ls ä inden f å r en dom gentemot den skadest ä ndsskyldige p å
det å terst å ende beloppet och verkst ä lliet
s ö ks p ä grundval av denna dom

84

samtidigt
som ett nytt verkställietsförsök görs för Prop. 1986/87: 6

statens räkning med domen pä förverkande som exekutionstitel.
Även i andra fall skulle svårieter i den praktiska hanteringen uppstå med en
sådan princip.

Överväinde skäl talar därför för att staten bör ansvara
gentemot den skadelidande intill värdet av den egendom som har förklarats
förverkad oavsett hur verkställigheten har fallit ut. Som regel rör det sig ju
i här aktuella fall an värdeförverkande, och värderingsn innelär då inte nägra
problem. Staten svarar intill det belopp son förverkandeförklaringsn avsett.
Har det undantagsvis varit fråga ora sakförverkande bör normalt gälla att
värdet uppskattas till vad scm influtit vid försäljningen av egendomen minskat
med försäljning-kostnaderna (jfr 8 § förfarandelagen).

Om det finns flera skadeståndsberättigade målsägande och
dessa samtidigt framställer anspråk raot staten bör i enllet med den allmänna
princip som kommit till uttryck i bl.a. 1 § förmånsrättslagen (1970:979)
normalt la att dessa får betalt 1 förhållande till sina fordringar, när inte
värdet av den förverkade egendomen räcker för att tillgodose de sammanlagda
anspråken. Har däremot rärdet av den förverkade egendomen tagits i anspråk för
att gottgöra någon eller några av dem som framställt sina krav före de övriga,
blir de senare hänvisade till att i vanlig ordning föra talan mot den
skadeständsskyldige.

Det skulle kunna övervägas att göra ett uttryckligt
undantag frän rätten till ersättning för det fallet att den skadelidande utan
giltig ursäkt underlåtit att framställa anspråk pä ersättning mot den
brottslige innan frågan om förverkande avgjorts. Syftet med ett sådant

85

undantag
skulle vara att förhindra att den skadelidande Prop. 1986/87:6

inte i första hand håller sig till den brottslige med aitt
ersättningsanspråk, när han har möjllet till det.

Risken för att den här föreslagna regleringen skulle
utnyttjas 1 spekulativt syfte förefaller dock vara obetydlig. Nägot sådant
undantag har därför inte tagits upp i förslaget.

5.2 Rirslaget till lag om ändring i
lagen

(1974:1065) om visst stöldgods m.m.

1 §

I f ö rsta stycket i dess nya lydelse f ö reskrivs att, om egendom som fr ä nh ä nts n ä gon genom brott har antr ä ffats och varken ä garen
eller n å gon annan r ä ttsinnehavare ä r
k ä nd, egendomen skall tas 1 f ö rvar, ora det inte ä r uppenbart osk ä ligt.

Avsikten ä r att
stycket i dess nya lydelse skall till ä mpas
p ä det s ä ttet att det som f ö ruts ä ttning f ö r att kunna ta 1 f ö rvar egendom enligt st ö ldgodslagen
hos en viss innehavare inte l ä ngre kr ä vs att denne sj ä lv
kommit å t egendoraen genora brott. Sj ä lvfallet kan dock egendomen inte tas i f ö rvar hos den som har gjort ett godtrosf ö rv ä rv. Genom
uttrycket "fr ä nh ä nts ainnan genom brott" har det ocks å skapats likformiet med den fdreslaTa nya regeln i
36 kap. 1 § f ö rsta stycket BrB d ä r uttrycket
f ö rekommer. Ä ven fr ä n
straffr ä ttslig synpunkt ä r det f ö reslagna
nya uttrycket att f ö redra framf ö r det nuvarande ledet " å tkommits genom brott" (jfr 9 kap. 6 § BrB ang å ende
konstruktionen av h ä leribrottet).

86

5.3 rerslaget till förordning om
ändring 1 Prop. 1986/87:6

kungörelsen (1972:416) om statsn(yndieternaa
skadereglering i vissa fall

1 och 2 §§

De regler som f ö resl å s 1 36 kap. 12 §
andra stycket BrB om ers ä ttning till m ä ls ä nde kopplas
till de administrativa reglema i f ö revarande
kung ö relse. Vissa ä renden enligt kung ö relsen skall pr ö vas av justitiekanslern som enligt
4 § skall ö verl ä mna ett ä rende till regeringen om det aktuella beloppet ö verstiger 100 000 kr. Enligt 8 § f ä r man inte f ö ra talan mot beslut 1 ett ä rende som handl ä ggs
enligt kung ö relsen; som har n ä mnts i den allmanna motiveringen kan emellertid fr å gan om ers ä ttning
underkastas pr ö vning i allm ä n domstol.

I 1 § 1 dess nya lydelse anges att kung ö relsen ler ä ven
1 fr å ga om ers ä ttningsanspr å k
som riktas raot staten med st ö d av 3 é kap- 12 §
andra stycket BrB. Med h ä nsyn till den nya form av anspr å k som s å lunda
skall omfattas av kung ö relsen har uttrycket ers ä ttningsanspr å k
d ä rvid ansetts l ä mpligare ä n
det nuvarande ordet skadest å ndsanspr å k i paragrafen.

Ä ndringen
betr ä ffande 2 § Uer andra stycket som i sin nya utformning inneb ä r att ocks ä
anspr å k p å ers ä ttning med st ö d av 36 kap. 12 §
andra stycket BrB framst ä lls hos justitiekanslern.

87

RIKS Å KLAGAREN

Bilaga 1

Tillsynsbyr ä n

Handl ä ggare

Dolum

1984-09-21

AD 697-84

Er
beleckning

Cxt;ra f ö redragande G Berling, Br

Regeringen Justitiedepartementet

iUSTniETi Re;

istratotn

i'ET,

Ifili.
B4.

-bl; • /:.

n",r.

Hemst ä llan om lag ä ndring

H ä rmed f ä r jag hemst ä lla
att regeringen ville ta under ö verv ä gande s å dan
ä ndring i lagen (1974:1065) om visst
st ö ldgods m m (st ö ldgodsiagen) att substitut f ö r egendom som å tkommits
genom brott skall kunna tagas i f ö rvar
samt d ä rtill anslutande ä ndring i lagen (1974:1066) om f ö rfarande med f ö rverkad
egendom och hittegods m m (f ö rfarandelagen).

Min hemst ä llan f ö ranleds av att fall intr ä ffat d ä r
en person, som d ö mts f ö r ett stort antal st ö ldbrott och
som s å lt delar av st ö ldgodset, f å tt
beh å lla den del av likviden som inte
motsvarades av anspr å k fr å n k ä nd r ä ttsinnehavare. F ö rverkande av penningmedlen kunde
inte ske enligt 36 kap 1 § brottsbalken eftersom
"utbytet" av brotten motsvarade skada f ö r enskild. Inte heller kunde medlen tas i f ö rvar enligt st ö ldgodslagen
eftersom best ä mmelserna d ä rom i denna lag avser egendom som å tkommits genom brott men ej substitut f ö r s å dan egendom.

Chefs å klagaren i Motala Sven Ahl, som
handlagt det m å l som nu n ä rmast f ö ranleder
denna hemst ä llan, har i skrivelse till riks å klagaren p å pekat
behovet av lag ä ndring.

Reglerna om f ö rverkande
i 36 kap 1 § brottsbalken fick sin nuvarande
lydelse genom lag 1968 om ä ndring i brottsbalken (SOU 1960:28
och NJA II 1968 s 719 ff). F ö redragande departementschefen uttalade i remiss
till lagr å det, utom annat, att f ö rverkande liksom tidigare skulle avse vinning som
uppst å tt genom en g ä rning som var brottslig enligt brottsbalken. Ä ven begr ä nsningen
till s å dan vinning som inte motsvarades av
skada f ö r enskild skulle beh å llas. I sistn ä mnda
h ä nseende framh ö ll departementschefen att den g ä llande ordningen, som best å tt sedan 1948, honom veterligt inte haft n å gra otillfredsst ä llande
konsekvenser. P ä f ö rslag av lagr å det gjordes den ä ndringen i det ursprungliga f ö rslaget
att uttrycket "vinning" ersattes med "utbyte".

Fr å gan om f ö rverkandereglernas
till ä mpningsomr å de togs p å
nytt upp å r 1973 i en departementspromemoria,
"PIt om ä ndring i brotts-

Poiladre »

Goluadreii

Telefon

Bo « 2t08

Storkyrkobrinken 7

0e/22 73S0

10313
STOCKHOIM

Poitoiro IM 510

88

RIKS Å KLAGAREN Prop.
1986/87:6

1984-09-21 Ad 697-84

balken etc" (Ds Ju 1973:14). I denna PM framlades
f ö rslag till ä ndring av f ö rverkandereglerna
i 36 kap 1 § brottsbalken mot bakgrund av de
praktiska problem som uppkommit betr ä ffande
gods vartill k ä nd ä gare inte kunnat antr ä ffas.
Som ä ndam å lsenlig l ö sning f ö reslogs en utvidgning av reglerna s ä , att f ö rverkande
i vissa fall skulle kunna ske ocks å
av s å dant utbyte av brott som
molsvarade skada f ö r enskild. F ö rslaget kom att t ä cka b] a det fall d å
gods antr ä ffats som tvekl ö st var st ö ldgods
men som med r å dande best ä mmelser inte kunde f ö rverkas utan m ä ste
å terl ä mnas till tjuven.

I proposition med f ö rslag
till lag om visst st ö ldgods m m (1974: 124) fann
emellertid departementschefen att institutet Lagande i f ö rvar skulle tillskapas ist ä llet f ö r
genomf ö randet av den f ö reslagna utvidgningen av f ö rverkandereglerna i brottsbalken. I motiven
uttalade dcpartenientschefen att det f ö reslagna
regelsystemet tog sikte p å dels det
s k tjuvg ö mmefallet och dels det fallet d ä genom brott å tkommen
egendom antr ä ffats hos g ä rningsmannen men inte kunnat å terst ä llas
eftersom det inte kunnat utredas vem som var m å ls ä gande. Departementschefen ans å g emellertid att det skulle f ö ra f ö r
l å ngt att tillskapa en m ö jlighet att f ö rverka
ä ven substitut f ö r s å dan egendom
som avs å gs med den nya best ä mmelsen.

De nuvarande b å da
regelsystemen ä r uppenbarligen ä gnade att i vissa situationer kunna leda
till resultat som inte ä r godtagbara.
Det inledningsvis redovisade fallet ä r
inte helt unikt.

s

Mot bakgrund av det anf ö rda
beh ö vs, till undvikande av de st ö tande konsekvenser nuvarande ordning kan f å , en regel avseende substitut f ö r det fall d ä r
egendom å tkommits genom brott men d ä r skadan inte kan h ä nf ö ras till viss eller vissa m å ls ä gande. Fn ä ndring i angivet syfte kan g ö ras antingen i 36 kap 1 § brottsbalken eller i st ö ldgodslagen.

Vad f ö rst ang å r alternativet med en ä ndring i brottsbalkens regler b ö r
understrykas att f ö rverkande inneb ä r ett avh ä ndande
av ä gander ä tten till den egendom som ä r f ö rem å l f ö r f ö rverkandet respektive en indragning av motsvarande
v ä rde, i b å da fallen till f ö rm å n f ö r staten. F ö r att inle enskilds r ä tt skall tr ä das f ö r n ä r genom f ö rverkande har gjorts det f ö rbeh å llet att f ö rverkande inte f å r
ske n ä r utbytet av brottet motsvaras av
skada f ö r enskild. Detta f ö rbeh å ll m å ste begr ä nsas
om man v ä ljer att l ö sa det h ä r
aktuella problemet via f ö rverkandeinslitutet. Begr ä nsningen skulle i s å fall inneb ä ra att f ö rbeh å llet om motsvarande
skada f ö r enskild inte skall g ä lla n ä r den ifr å gavarande egendomens ä gare ä r ok ä nd. Emellertid skulle, som jag ser det, en s ä dan begr ä nsning
i sin tur kr ä va en regel om " å terg å ng" av
f ö rverkandet f ö r det fall d ä r
den "r ä ttm ä tige ä garen" avh ö r sig efter f ö rverkandebeslutet.
Detta skulle givetvis bli b ä de sv å rhanterligt och kostnadskr ä vande. Ä ven
fr ä n principiell utg å ngspunkt kan g ö ras
inv ä ndning mot att den r ä tt till viss egendom eller substitut f ö r denna som staten intr ä der i genom det slutliga beslutet om f ö rverkande i vissa fall skulle kunna suspenderas.

RIKS Å KLAGAREN Pfop.
1986/87:6

1984-09-21 Ad 697-84

Vad sedan g ä ller en l ö sning av problemet via st ö ldgodslagen ä r
f ö rst att m ä rka att denna lag just har till syfte att l ö sa problem som uppkommer n ä r ä garen inte ä r k ä nd. Den har
allts å en annan funktion ä n den som fylls av f ö rverkandeinslitutet. Fr ä n
principiell synpunkt finns det allts å
sk ä l som talar f ö r en l ö sning
via st ö ldgodslagen. Till detta kommer
att det torde vara fr å n praktisk synpunkt enklare att
uppn å en godtagbar l ö sning p ä
denna v ä g. St ö ldgodslagen och d ä rtill
anslutande lagstiftning tillskapades f ö r
att bereda m ö jlighet till omh ä ndertagande av gods som å tkommits genom brott och som saknade k ä nd ä gare; dock
utformades st ö ldgodslagen s å att substitut f ö r
s å dant gods inte kunde tas i f ö rvar. Vidare tillskapades en m ö jlighet f ö r
m å ls ä ganden att inom en frist om minst sex m å nader efter beslutet anm ä la
sina krav p å godset. Den minst genomgripande å tg ä rden f ö r att undanr ö ja
de ol ä genheter som ä r f ö rbundna med
den nuvarande ordningen skulleenligt min mening, vara en ä ndring av st ö ldgodslagen
d ä rh ä n att ä ven substitut f ö r s å dan egundom
som å tkommits genom brott kommer att
omfattas av st ö ldgodslagen och d ä rmed ocks ä
av f ö rfarande-lagen. I anslutning h ä rtill synes en f ö rl ä ngning b ö ra tas under ö verv ä gande av den frist om minst sex m å nader, som enligt f ö rfarandelagen st å r ä garen eller annan r ä ttsinnehavare till buds f ö r
h ä vdande av sin r ä tt till gods som tagits i f ö rvar. N ä r
det g ä ller egendom i form av l ö s ö re, som kan
kr ä va v å rd och som upptar plats i lager eller dylikt, b ö r tidrymden av praktiska sk ä l inte utstr ä ckas.
N ä r det d ä remot g ä ller
penningmedel, som normalt tas om hand genom ins ä ttning p å bankkonto, g ö r sig inte samma praktiska problem g ä llande. Till f ö rm å n f ö r m å ls ä gar-intresset torde d ä rf ö r i fr å ga
om penningmedel en tidsfrist om ett å r
kunna ö verv ä gas.

Sammanfattningsvis hemst ä ller jag att ä ndring g ö rs dels i st ö ldgodslagen
av inneb ö rd att ä ven substitut f ö r
h ä r avsedd egendom skall kunna
tagas i f ö rvar, dels i f ö rfarandelagen p ä
det s ä tt att den minsta tid som f ö rvarstagandet skall r å da best ä ms till ett å r i vad avser penningmedel.

'// '-

Magnus Sj ö berg

G ö ran Berling

90

Bilaga 2

Prop.
1986/87:6

Författningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
fdresicrivs att 36 kap. 1 och 12 §§ brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Utbyte av
brott enligt denna balk som ej motsvaras av skada f ö r enskild skall f ö rklaras
f ö rverkat, om det ej ä r uppenbart obilligt. Detsamma ler f ö rlag f ö r
brott eller dess v ä rde, om f ö rlaget mottagits och mottagandet utg ö r brott enligt denna balk.

Utbyte av
brott enligt denna balk som ej utg ö r
egendom vilken har fr å nh ä nts annan genom brott skall f ö rklaras
f ö rverkat, ora det ej ä r uppenbart osk ä ligt.
Rirverkande skall dock inte ske 1 den m å n
utbytet svarar mot skada f ö r vilken ers ä ttningsskyldighet ä r eller kan antas bli lagligen fastst ä lld.

Senaste lydelse 1968:165.

lndom som
n å gon har mottagit som kostnadsers ä ttning f ö r
att beg å ett brott skall f ö rklaras f ö rverkad,
om mottagandet utg ö r brott enligt denna balk och f ö rverkande ej ä r
uppenbart osk ä ligt. I st ä llet f ö r
egendomen f å r dess v ä rde f ö rklaras f ö rverkat.

91

Nuvarande lydelse

röreslagen lydelse

Prop. 1986/87:6

förverkad
egendom tillfaller kronan, om ej annat är föreskrivet.

Rjrverkad
egendom tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den

Senaste lydelse 1968:165.

Har i fall
som avses i 1 § första stycket utbyte av brott som svarar mot skada för enskild
förklarats förverkat hos någon, svarar staten 1 dennes ställe för ersättning åt
den skadelidande intill värdet av den egendom som har förklarats förverkad.

92

2. F ö rslag till

Lag om- ä ndring 1
lagen (1974:1065) om visst st ö ldgods m.m.

H ä rigenom f ö reskrivs att 1 §
lagen (1974:1065) om visst st ö ldgods m.m.
skall ha nedan angivna lydelse.

Prop. 1986/87:6

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

Har egendom
som å tkommits genan brott antr ä ffats och ä r
varken ä garen eller annan som har r ä tt till egendomen k ä nd, skall egendomen tagas i f ö rvar,
cm det ej ä r uppenbart obllllgt.

Har
egendcm som fr ä nh ä nts annan genom brott antr ä ffats
och ä r varken ä ren eller annan scm har r ä tt till egendomen k ä nd, skall egendomen tas i f ö rvar,
an det ej ä r uppenbart osk ä ligt.

Detsamma
ller om varken ä garen eller annan som har r ä tt till egendomen g ö r anspr å k p ä den.

Om f ö rfarandet med egendom sora tagits 1
f ö rvar enligt f ö rsta eller andra stycket och om r ä tt f ö r ä gare san sedermera blir k ä nd eller annan scm har r ä tt till egendomen att f å egendomen utl ä mnad
till sig eller att erh å lla ers ä ttning finns best ä mmelser
1 lagen (1974:1066) cm f ö rfarande med f ö rverksid egendom och hittegods m.m.

Denna lag tr ä der
i kraft den

93

3.
Förslag till Prop. 1986/87:6

Förordning om ändring 1 kungörelsen (1972:416) om
statsmyndighetemas skadereglering i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ kungörelsen
(1972:416) om statsmyndieternas skadereglering i vissa fall skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna kung ö relse galler
i fr å ga om Denna kung ö relse ller i fr ä ga om

skadest å ndsanspr å k som riktas mot ers ä ttningsanspr å k
som riktas raot

staten med st ö d
av 2 kap. 1 § eller staten med st ö d
av 36 kap. 12 §

3 kap. 1 eller 2 §
skadest å ndslagen andra stycket brottsbalken, 2 kap.

(1972:207), 23 §
datalagen 1 § eller 3 kap. 1 eller 2 §

(1973:289) eller lagen (1974:515) ora skadest å ndslagen
(1972:207), 23 §

ers ä ttning vid frlhetsinskr ä nk- datalagen
(1973:289) eller lagen

ning. (1974:515) om ers ä ttning vid

frihetsinskr ä nkning.

2 §

Anspr å k p å ers ä ttning med st ö d av skadest å ndslagen
(1972:207) framst ä lles hos justitiekanslern, om
ajfispr å ket grundas p å p å st å ende om felaktigt beslut eller underl å tenhet att meddela beslut. Anspr å k enligt Skadest å ndslagen
p å annan grund framst ä lles hos den centrala f ö rvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsomr å de skadan intr ä ffat
eller, om f ö r viss verksamhet s å dan nTidighet ej finnes, hos justitiekanslern.

Kung ö relsen omtryckt 1976:319-

94

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

Prop.
1986/87:6

Anspr å k p ä ers ä ttning med st ö d
av datalagen (1973:289) eller lagen (1974:515) om ers ä ttning vid frihetsinskr ä nkning framst ä lles
hos justitiekanslem.

Anspr å k p å ers ä ttning med st ö d
av 36 kap. 12 § andra stycket brottsbalken,
datalagen (1973:289) eller lagen (1974:515) om ers ä ttning vid frihetsinskr ä nkning framst ä lls
hos justitiekanslern.

Denna f ö rordning tr ä der
i kraft den

95

BUaga
2 Prop. 1986/87:6

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju
1984:12) Vissa frågor om förverkande och tagande i förvar enligt stöldgodslagen

1 Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren
(RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), Göta hovrätt, Malmö tingsrätt,
riksskatteverket, statskontoret, riksrevisionsverket, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges
åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges
polischefer.

RÅ
har överiämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Malmö
åklagardistrikt samt från cheferna för dåvarande länsåklagarmyndighelerna i
Södermanlands län och Värmlands län. Föreningen Sveriges länspolischefer och
Föreningen Sveriges polischefer har avgett ett gemensamt yttrande.

2 Remissvaren

2.1 Allmänna synpunker

Förslaget
i sin helhet tillstyrks eller lämnas utan erinran av justitiekanslern,
statskontoret, riksrevisionsverket, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen
Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges
polischefer. Även riksskatteverket, som begränsat sitt yttrande till sådana
frågor som rör kronofogdemyndigheternas verksamhet, tillstyrker förslaget.

fiÅ
anser det vara av vikt att de i promemorian berörda bristerna nu avhjälps.

Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt anser att det finns skäl att vidga möjligheterna
att frånta den som begått brott utbytet av brottet och tillstyrker att detta
åstadkoms genom ändring av reglerna om förverkande.

Överåklagaren
i Malmö åklagardistrikt: Som riksåklagaren anfört i skrivelse till regeringen
föreligger starka skäl att företa en sådan lagändring att t.ex. vinst av
försålt stöldgods eller annat substitut för gods som åtkommits genom brott inte
kan komma den brottslige tillgodo. Jag delar den i promemorian uttalade
uppfattningen att lagändringen bäst bör kunna ske genom en förändring främst av
förverkandereglerna i brottsbalken. Detta framstår som motiverat med hänsyn
till att den åtgärd varigenom den brottslige fråntas sin vinst av brottet i
väsentlig mån har karaktär av konfiskation.

Chefen
för dåvarande länsåklagarmyndigheien i Södermanlands län 96

uttalar att det nuvarande
regelsystemet på området har lett till resultat som Prop. 1986/87: 6 är
kränkande för rättskänslan, varför det är angeläget att man snabbt kommer fram
till en lösning på problemet.

Chefen
för dåvarande länsåklagarmyndigheten i Värmlands län: Reglema om förverkande av
utbyte av brott och tagande i förvar av egendom som åtkommits genom brott,
syftar till att ta ifrån en gärningsman den vinning som han kan ha gjort genom
brottet. Vid utformningen av reglema har det ansetts angeläget att se till att
målsägandens intressen inte träds för när. Av promemorian framgår emellertid
att regelsystemet getts sådana begränsningar att det i den praktiska
tillämpningen lett till att en gämingsman i vissa fall inte har kunnat fråntas
vinningen av brottet, trots att en sådan åtgärd inte skulle ha inverkat menligt
på målsägandens eller

någon
annan enskilds intresse. De fall som varit aktuella gäller (1) då en tjuv eller
en halare gjort vinning p.g.a. att godsets värde hos honom är större än
målsägandens skada, (2) då egendom som åtkommits genom brott ersatts av annan
egendom och (3) då egendomen väl frånhänts annan genom brott men det inte kan
visas att innehavaren av egendomen själv åtkommit den genom brott.

Jag
delar uppfattningen att det från kriminalpolitisk synpunkt är angeläget att
regelsystemet ges en sådan utformning att egendomen kan förverkas eller tas i
förvar i sådana fall som de angivna. Särskilt gäller detta enligt min mening
fallen 2 och 3. Självfallet måste dock fortfarande garantier finnas för att
målsägandens eller annan enskilds intressen inte kränks. Den som t.ex. gjort
ett godtrosförvärv av egendomen skall naturiiglvis inte löpa risken att den
fråntas honom. Jag tycker för min del att förslagen i promemorian på ett
tillfredsställande sätt balanserar det kriminalpolitiska intresset av
förverkande eller förvarstagande och motstående enskilda intressen.

Jag
har i princip ingen erinran mot den lagtekniska lösning som föreslås i
promemorian. Den nya reglering som föreslås i 36 kap. brottsbalken kan dock bli
ganska komplicerad i tillämpningen och det är svårt att riktigt se vilka
begränsningar förverkandet får.

Ändringarna
i kapitlet torde motiveras främst av en önskan att kunna beröva gärningsmannen
den vinning han gör p. g. a. att egendomens värde är högre hos honom än hos
målsäganden. Sådana fall är dock såvitt jag förstår sällsynta. Frågan är om man
inte skulle kunna nöja sig med att lösa de två andra situationer som avses i
promemorian. I så fall görs detta enligt min mening enklast genom ändringar i
stöldgodslagen.

Göta
hovrätt:

Hovrätten
delar uppfattningen, att möjligheten att konfiskera egendom bör utsträckas i
den omfattning som anges i promemorian.

Emellertid
avstyrker hovrätten den lagtekniska lösning som föreslagits. De föreslagna
bestämmelserna, vilka skall tillämpas av åklagarna i första hand, fyller inte
de anspråk på tydlighet och klarhet som måste ställas på en lagtext. I själva
verket är det knappast möjligt att tillgodogöra sig innehållet utan att ha
tillgång till förslagets motiv. En sådan ordning är av principiella skäl inte
acceptabel.

Hovrätten
ifrågasätter om det, med hänsyn till den utvidgning av 36 kap. 97

7 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6

1§
brottsbalken som föreslås, längre finns skäl att behålla förvarstagan- Prop.
1986/87:6 deinstitutet och stöldgodslagen. Det kan erinras om att de regler som
nu är intagna i stöldsgodslagen ursprungligen föreslogs ingå i brottsbalkens
för-verkandekapitel (jfr promemorian s. 7 f)- Att istället den nu gällande
ordningen valdes, berodde på att lagstiftaren var angelägen om att förverkandereglerna
inte skulle bli för tekniskt komplicerade och för svåra att överblicka. Mot den
anförda bakgrunden anser hovrätten att möjligheten att inlemma stöldsgodslagens
bestämmelser i brottsbalkens förverkande-kapitel bör närmare övervägas. Därmed
skulle regelsystemet bli mindre splittrat samt vinna i klarhet och
överskådlighet.

Malmö
tingsrätt:

Tingsrätten
delar den uppfattning som framförts i promemorian att det från kriminalpolitisk
synpunkt är angeläget att förhindra att den som gjort sig skyldig till ett
brott får behålla den vinning han kan ha gjort genom brottet. Att intresset av
att förhindra detta inte får inkräkta på målsägandens rätt är dock uppenbart. Naturiigtvis
får inte heller samhällets strävanden att förhindra att en gärningsman får
behålla vinningen av ett brott leda till att gärningsmannen kan komma att
drabbas av anspråk från både samhällets och målsägandens sida.

Mot
bakgrund av de rättsfall för vilka redogjorts i promemorian och det

förhållande som riksåklagaren aktualiserat synes en lagändring påkallad

beträffande samtliga de tre huvudområden som behandlats i promemorian.

Hur de uppmärksammade problemen skall lösas framstår till inte obetydlig

del som en fråga av teknisk karaktär.

Sveriges
domareförbund förklarar sig dela uppfattningen att det är angeläget att
eliminera de brister i den nuvarande lagstiftningen som påvisas i promemorian.
Förbundet uttalar vidare att det i huvudsak kan ansluta sig till den lösning av
problemen som föreslås.

Föreningen
Sveriges statsåklagare anser att lagstiftningen bör ändras så att möjligheterna
vidgas att helt eller delvis frånta en brottsling utbyte av brott. Detta bör
enligt föreningen ske genom att främst reglerna i 36 kap. brottsbalken om
förverkande ändras.

2.2 Synpunkter på föreslagna författningsändringar 2.2.1 36 kap. 1 § brottsbalken

RÅ:

I
promemorian redovisas uttalanden i lagförarbeten och litteratur som

visar att den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. I § brottsbalken har en

tämligen begränsad räckvidd. Med uttrycket "utbyte av brott" har
sålunda

inte avsetts att täcka in även det värde exempelvis en tjuv eller halare

tillgodogör sig genom att godset i hans besittning är mer värt än i målsägan

dens (här benämnt "övervärde"). Lagrummet täcker inte heller det fall
då

utbytet motsvaras av skada för enskild. Syftet med den nu föreslagna

ändringen av 36 kap. 1 § första stycket är att förverkande skall, utöver vad

som nu gäller, kunna ske med avseende på dels, i vissa fall, "utbyte"
som

motsvaras av skada, dels "utbyte" i form av "övervärde". 98

Vad
först angår skadefallen kan jag på de skäl som anförts i promemo- Prop.
1986/87:6 rian ansluta mig till förslaget i sak och även i vad den lagtekniska
lösningen ges inom ramen för förverkandeinstitutet.

I
lagtekniskl hänseende i övrigt kan dock enligt min mening resas viss
invändning. Enligt första stycket första punkten i den ifrågavarande paragrafen
är huvudregeln den att utbyte av brott skall förverkas om det inte är uppenbart
oskäligt. Regeln gäller dock inte utbyle som utgör egendom som frånhänts annan
genom broll.

I
andra punkten görs ytteriigare ett undantag, i förhållande till vilket
undanlaget i första punkten är ett specialfall. Andra punkten har emellertid
getts en utformning som om den innehöll det enda undantaget från huvudregeln i
första punkten. Lagtexten bör omarbelas så, atl de båda punktema logiskt passar
in i varandra.

Inte
heller mot den uividgning som avser "övervärdefallen" har jag någon
invändning i sak. Däremot kan även här laglekniska invändningar göras. Vad som
bestämde utgången i 1974 års rättsfall synes, som överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt
påpekar, ha varil att uttrycket "ulbyte" ansågs inte inbegripa vad
som här kallats "övervärde". Likväl bibehålls nu i den föreslagna lagtexten
uttrycket "uibyle" utan någon närmare bestämning av dess innebörd.
Det är endasl genom molivuttalandena som läsaren får klart för sig att
ullrycket avsetls få en ny och vidare innebörd. En sådan lagstiftningsteknik
kan inte anses godtagbar. Enligt min meing bör, om termen "utbyte"
bibehålls, i lagtexten anges vad den avses skola innefatta. Som framhållils i
nyssnämnda yltrande är del även i sak oklart vad uttrycket "ulbyte" i
den nya lagtexten skall anses omfatta. Detta bör närmare utvecklas under
lagstiftningsarbetets fortsatta gång.

Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt:

Genom
den föreslagna ändringen av 36 kap. 1 § brottsbalken skulle ges vidgade
möjligheter till förverkande i två hänseenden, nämligen dels i fall som
behandlats i 1974 års rättsfall, dels då utbytet väl svarade mol skada för
enskild men ersättningsskyldighet inle är eller kan antagas bli fastställd.

När
det gäller den förstnämnda delen villjag först anmärka att enligt min

uppfattning framgår den åsyftade utvidgningen inte av den föreslagna

lagtexten. Den ändring som föreslås i texten rör den nu gällande inskränk

ningen avseende skada för enskild medan, såvitt jag förstått, 1974 års

rättsfall inte gällde detta rekvisit utan avsåg innebörden av begreppet

utbyle allmänt sell. Oavsett lagtextens utformning är det oklart hur långt

den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till förverkande på denna

punkt skall sträcka sig. Genom 1974 års rättsfall synes vara fastställt alt

förkovran av genom brott åtkommen egendom inte kan förverkas såsom

utbyle av brott enligt nuvarande regler. Denna principiella begränsning

skulle nu genombrytas. Uiöver en hänvisning lill 1974 års rättsfall har i

promemorian inte närmare behandlats vad ändringen skulle komma alt

innebära. Man får närmast intrycket atl utvidgningen endast skulle avse

den vinning som ljuv eller halare gör genom förkovran av ljuvgods. Emel

lertid kan häleri också gälla egendom som åtkommits t. ex. genom bedräge

ri eller förskingring och där det finns lika slarka skäl alt förverka vinning 99

av del slag del här
gäller. Vad som i detta hänseende skall tillämpas för Prop. 1986/87:6 tjuven
bör väl rimligen också gälla för bedragaren och förskingraren. Vidare kan den
frågan ställas vilket orsakssammanhang som skall krävas mellan brotiei och den
vinning genom förkovran av broltsegendom, som skall förklaras förverkad. Och
skall även sådan vinning kunna förverkas som består i atl l. ex. förskingrade
medel använts för alt lösa ett lån som löper med högre ränla än vad som enligt
räntelagen kan åläggas på skadestånd. Förhållandet mellan den nya innebörden
av begreppet utbyte i 36 kap. 1§ och begreppet ekonomiska fördelar i 36 kap. 3 a§
synes böra behandlas. Ett närmare klargörande av vad som åsyftas är enligt min
mening påkallad.

Överåklagaren
i Malmö åklagardistrikt uttalar att han i likhet med vad som framförts i
promemorian anser att den nuvarande utformningen och tolkningen av 36 kap. 1 §
första meningen brottsbalken är alltför snäv och all han därför kan ansluta sig
lill ändringsförslaget i denna del.

Chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län:

De
föreslagna ändringarna av brottsbalken innebär att man går ifrån

principen
i brottsbalken att förverkande inte får ske om förverkandet

motsvaras
av skada för enskild. Förverkande av "övervärdet" i det tredje

typfallet
står enligt min uppfattning i överensstämmelse med nuvarande

principer
i brottsbalken och är därför fritt från invändningar. Vad jag

—
sagt' om den terminologiska ändringen i "stöldgodslagen" gäller även
här. Den föreslagna ändringen alt lösa "substitutfallet" innebär dock
en helt ny syn på brottsbalkens regler och medför även följdändringar somjag
finner främmande att la in i brottsbalken. Enligt min uppfattning bör därför
"substitutfallen" las in i "slöldgodslagen". I denna lag
har man redan tidigare regler om förevarande i fall där siaten ingriper trots
alt del föreligger skada för enskild, låt vara i flertalet fall okända
målsägare.

Det
ter sig därför naturligare alt samla alla dessa regler i en och samma lag. Jag
kan inle ansluta mig lill förslaget att "substitutfallet" skall tas
in i brottsbalken eftersom jag anser det innebära en så genomgripande ändring av
brottsbalkens principer alt det kräver en mer ingående analys. En reglering av
dessa fall, som är mycket angelägen, bör istället ske genom en ändring av "slöldsgodslagen".
Eftersom det ändock är fråga om elt specialfall som inte direkt anknyter till
denna lag bör frågan regleras i en särskild paragraf. Eventuella
ersättningsfrågor skulle härigenom också med lätthet kunna regleras. RPS
tillstyrker förslaget. Malmö tingsrätt:

Beträffande
det problem som aktualiserats av riksåklagaren, nämligen förfarandet med sådan
egendom som trätt i stället för egendom som åtkommits genom brott, konstaterar
tingsrätten att det förslag som i anledning av riksåklagarens skrivelse
framlagts i promemorian är mera långtgående än riksåklagarens.
Promemorieförslaget synes till skillnad från riksåklagarens förslag även
omfatta exempelvis den situation att stöldgods sålts och försäljningsvederiaget
konsumerats. Såsom tingsrätten uppfattat förslaget

'
Se avsnitt 2.2.3.

100

i promemorian avser detla,
i motsats lill riksåklagarens, även den situation Prop. 1986/87: 6 då målsäganden
är känd.

Vad
först gäller riksåklagarens förslag instämmer tingsrätten, som tidigare nämnls,
i alt det förhållande för vilkel denne redogjort får anses otillfredsställande.
Tingsrätten finner även de skäl som riksåklagaren åberopat för en lösning av
problemet enligt bestämmelserna i stöldsgodslagen vara beaklansvärda. Med
hänsyn till vad som i promemorian anförts om substitut och en målsägandes rätt lill
sådant framstår emellertid riksåklagarens förslag till lösning av problemet
som mindre lämpligt.

Vad
därefter gäller promemorieförslaget i denna fråga kan del möjligen ifrågasättas
om inte detta skulle föra för långt. Frågan om införande av en allmän möjlighet
till värdekonfiskation då den egendom som frånhänts annan genom brott inte längre
finns i behåll är inte enbart av leknisk ulan även av rättspolitisk karaktär.
Det torde från straffrättslig synpunkt kunna diskuteras om den påföljd som
bestäms för visst brott i förevarande fall regelmässigt bör kombineras med ett
beslut om värdekonfiskation. Det hade varit värdefullt om denna fråga tagits
upp till närmare behandling i promemorian. Å andra sidan framslår det heller
inte som tilltalande att en gärningsman skulle behandlas mera gynnsamt om han
hunnit förbruka vinningen av brottet. Det är heller inle tillfredsställande atl
brott för vissa gärningsmän skall löna sig bättre än för andra beroende på atl målsäganden
underlåter alt framställa skadeståndsanspråk. För bedömandet av såväl frågan om
förverkande som frågan om statens ersäitning lill målsägande hade det varit
värdefullt om närmare uppgifter lämnats om hur vanligl förekommande den avsedda
situalionen kan tänkas komma att bli. Tingsrätten räknar med att den
föreslagna bestämmelsen kommer atl lillämpas endast i sådana fall då del skulle
framslå som stötande all låta gärningsmannen behålla utbytet av sitt brott.
Trots de betänkligheter som ovan anförts finner tingsrätten därför övervägande
skäl lala för all tillstyrka del framlagda förslaget.

Såvitt
avser den prakliska tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om
värdekonfiskation befarar tingsrätten atl det många gånger kan möta svårigheter
att bedöma om ersättningsskyldighet på grund av skadan kan antas komma alt bli faslälld.
Beiräffande storleken av del värde som skall förklaras förverkat torde ledning
vanligtvis kunna hämias i den bevisning som åberopas i ansvarsdelen.
Tingsrätten utesluter dock inte att vissa problem kan uppstå när det gäller alt
avgöra storleken av utbytet. Möjligen borde förenämnda båda prakliska problem
närmare ha belysts i promemorian.

Vad
slutligen gäller förverkande av vinning som en tjuv eller halare gör på grand
av att godsets värde i hans hand är större än målsägandens skada får
tingsrätten i lillämpliga delar hänvisa till vad som ovan anförts beträffande
värdekonfiskation. I övrigt har tingsrätten ingen erinran mol vad som
föreslagits beträffande denna fråga.

Sveriges
domareförbund : Genom den förslagna ändringen i 36 kap. 1 §

brottsbalken införs en allmän möjlighel till värdekonfiskation då den egen- 101

dom
som frånhänts annan genom brott inte längre finns i behåll. En sådan Prop.
1986/87: 6 långtgående möjlighet borde enligt förbundels mening ha belysts i
promemorian utföriigare än som sketl framför allt från rättspolitisk synpunkt.
Förbundet utgår dock från alt avsikten är att bestämmelsen skall tillämpas
endast i sådana fall då det skulle framstå som slötande att låla gärningsmannen
behålla utbytet av sitt brott. En dylik begränsning bör anges i lagtexten.

Föreningen
Sveriges statsåklagare:

Föreningen
ansluter sig till förslaget i denna del, även om det synes ovissi om i NJA 1974
sid 278 aktualiserade problem rörande begreppet ulbyte av brott klarläggs fullt
ul i de fall då förkovran av brotlsegendomen skelt efter brottet.

Ett
klargörande av hur omfattande utredningen i denna del bör drivas vore önskvärt.
I flertalel fall lorde beräkningen av beloppets storlek ej vålla svårigheter.
Men i undanlagsfall kan uppkomma betydande bevissvårigheter och uppstå behov
av komplicerad och omfattande utredning.

2.2.2
36 kap, 12 § brottsbalken

RÅ
instämmer i den kritik mot omfattningen av regeln i andra stycket som framförs
av överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt och förordar en
begränsning av statens ersättningsskyldighet i enlighet med vad som anges av
överåklagarna (se nedan).

Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt:

Beiräffande
förslagel om förverkande i vissa fall även då utbytet svarar mot skada för
enskild harjag endast erinran mot den förslagna bestämmelsen i 36 kap. 12 §
andra stycket. Enligt min mening bör statens ansvar begränsas lill ett belopp
motsvarande vad som verkställts av förverkandel. De redovisade invändningarna mol
en sådan ordning, vilken framslår som den mesl naturiiga, anserjag inle
tillräckligt vägande.

Överåklagaren
i Malmö åklagardistrikt:

När
det gäller förslaget till ny lydelse av 36 kap. 12 § BrB ställer jag mig

tveksam. Enligt förslaget skall staten gentemoi målsägande svara för er

sättning intill värdet av förverkandeförklaringen, inte till värdet av verk

ställd säkerhels-och indrivningsåtgärd. Även om antalet fall där en vid

domen oförmodad målsägande efter ett förverkandebeslut anmäler an

språk kan väntas bli tämligen litet kan det emellertid mycket väl bli fråga

om slora belopp. I sådana fall ådrar sig staten en utbelalningsplikt mot

målsäganden samlidigt som fordran mol den brottslige vanligen är osäker.

Man kan väl hävda att målsägandens intresse bör gå före statens i dessa

fall. Emellertid skulle della innebära alt en målsägande som framställer

anspråk i efterhand i vissa fall skulle komma i en betydligt gynnsammare

situation än de som på vanligl säll i brottmål framställt skadeståndsan

språk och fått dessa faslställda i brottmålsdomen. Med hänsyn härtill och

till den osäkerhet vad gäller omfattningen av statens reella betalningsan

svar som förslaget innebär anser jag all siaten istället bör ansvara gent

emot den skadelidande endast intill det belopp som faktiskt tillfallit staten i

följd av förverkandebeslut.

Beiräffande chefens för
dåvarande länsåklagarmyndigheten i Söder- Prop. 1986/87: 6 manlands län
uppfattning, se avsnitt 2.2.1.

RPS
tillslyrker förslaget.

Malmö
tingsrätt:

Om
en bestämmelse om värdekonfiskalion av den föreslagna innebörden införs
framstår det som naluriigt att kombinera denna med en beslämmelse om rätt för
målsägande att under vissa föratsättningar erhålla ersättning av staten. Tingsrätien
ifrågasätter dock det lämpliga i att staten skulle ikläda sig ett så omfattande
ansvar för de förmögenhetsskador som kan drabba målsägande som föreslagils i
promemorian. Trots de svårigheter som påpekats i promemorian anser tingsrätien,
till skillnad från promemorieförfat-tama, att inte endast vissa ulan även
starka skäl talar för att i vart fall begränsa slatens ansvar lill vad som
faktiskt tillfallit staten till följd av förverkandeförklaringen. Dessulom framslår
det enligt tingsrätien som mindre lämpligt atl den målsägande som medvetet
avstått från all framställa skadeståndsanspråk mot gärningsmannen skulle
hållas skadelös av staten. Denna uppgift får enligt tingsrättens uppfattning
förbehållas försäkringsbolagen.

Statskontoret:

I
promemorian finns ingen uppskattning av hur stora belopp som staten genom
föreslagen ändring i 36 kap. 12 § brottsbalken kan bli belalningsansvarig för.
Vi ansluter oss emellertid till de skäl mot en begränsning av statens ansvar
som anföris i promemorian (sid 39-40) och utgår för övrigl från atl det inte kan
bli fråga om betydande belopp.

Sveriges
domareförbund:

I
motsats lill vad som anförs i promemorian anser förbundet atl det i 36 kap. 12
§ brottsbalken bör göras undanlag från rätten till ersättning när den
skadelidande utan giltig ursäkt underlåtit alt framställa anspråk på ersättning
mol den brottslige innan frågan om förverkande avgjorts. En sådan bestämmelse
skulle molverka evenluell spekulation.

Föreningen
Sveriges statsåklagare:

Enligt
de föreslagna ändringama skall siaten ansvara gentemoi den skadelidande intill
värdet av den egendom som har förklarats förverkad, oavsett hur
verkställigheten av en förverkandedom utfallit. Detta kan naturiigtvis
utnyttjas av en "beräknande" målsägande. De fall där detta kan länkas
förekomma får dock antas bli ytlerst få. Den föreslagna kon-straklionen är
praktisk om man som huvudsyfte har atl frånta brottslingen dennes utbyle av
brottet.

2.2.3
1 § lagen (1974:106S) om visst stöldgods m. m.

RA
samt överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt förklarar

sig ej ha någon erinran mot den förslagna nya utformningen av paragrafen.

Chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län:

Den föreslagna ändringen av "stöldgodslagen", som närmast måste -

med hänsyn till den ståndpunkt rättspraxis intagit - ses som ett klariäg

gande av syftet bakom denna lag lillslyrkes. Jag kan dock inte finna någon

grund för den lerminologiska ändringen av paragrafen. Det är endast ägnat 103

att skapa osäkerhet
huruvida bytet av del vedertagna begreppet "obilligt" Prop.
1986/87:6 mot "oskäligt" verkligen skall enbart innebära en ny
terminologi utan saklig innebörd.

RPS:

Rikspolisslyrelsen
tillstyrker i och för sig den föreslagna ändring

en i 1 § stöldgodslagen (1974: 1065). Den är utan tvekan ett steg i rätt

riklning när del gäller att komma tillrätta med de problem som ofta uppstår

när genom brott åtkommen egendom anträffas och innehavaren inte kan

misstänkas för alt ha tillgripit denna. Förslagel täcker dock inte t.ex.

följande situationer, som polisen alll oftare ställs inför.

Polisen
har hos en för brott misstänkt person beslagtagit en mängd föremål, som inle
gärna kan ha förvärvals på elt lagligt sätt. Del kan t. ex. röra sig om flera
bilradioapparater med avklippta anslulningssladdar och bortrivna eller
bortfilade identitetsbeteckningar (typnr, tillv-nr) eller flera dyra dampälsar
hos en ensamstående man utan kända inkomster. Egendomsinnehavaren förnekar
tillgrepp och påstår att han köpt godset av en okänd. Godset kan inte härledas lill
någon viss brottsanmälan. Om åtal väcks mol egendomsinnehavaren frikännes denne
inte sällan därför att förbrott inte kan styrkas. Som en följd härav måsle den
beslagtagna egendomen återlämnas till honom vilket är högsl
otillfredsställande. Under senare år har det dessutom allt oftare visat sig att
egendomsinnehavaren är angelägen atl få kopior av beslagsprotokollet och av
övriga handlingar. Han får på detta sätl åtkomsthandlingar som han dittills
saknat.

Styrelsen
anser det därför angeläget att det i samband med behandlingen av den nu
föreliggande promemorian eller betänkandet "Förvärv i god tro" (SOU
1984: 16) måtte prövas vilka möjligheter som står till buds när det gäller att
täcka de luckor i regleringen som exemplifierats i del föregående.

Malmö
tingsrätt:

Vad---- gäller
frågan om tagande i förvar av viss egendom som

anträffats
hos annan än gärningsmannen är det naturligt att reglera denna i slöldgodslagen.
Tingsrätten lillslyrker det förslag till lösning somm presenterats i denna
del. Dock konstaterar tingsrätten att vissa gränsdragnings-problem inte alltför
sällan torde kunna komma atl uppslå vid den praktiska tillämpningen av den
föreslagna bestämmelsen. Som ett exempel kan nämnas bevisfrågor när godtrosförvärv
kan vara aktuellt. Sädana problem borde enligt tingsrättens mening möjligen ha
ägnats större uppmärksamhet i promemorian.

Sveriges
domareförbund:

Syftet
med den föreslagna ändringen i slöldgodslagen är, såsom anges

bl. a. på sid 28, att tagande i förvar enligt denna lag skall kunna ske hos en

viss innehavare redan när denne inte på grand av reglerna om godtrosför

värv är skyddad mot rätt ägares anspråk. Detta syfte bör enligt förbundets

mening komma lill ultryck direkl i lagtexten och inte enbart genom motiv-

uttalande som avsikten uppenbarligen är. Den föreslagna bestämmelsen,

som skall lillämpas av åklagama i första hand, fyller inte de anspråk på

tydlighet och klarhet som måste ställas på en lagtext. En mera utförlig

lagbestämmelse rekommenderas därför. 1"'*

2.2.4 1 och 2§§
kungörelsen (1974:416) om statsmyndigheternas Prop. 1986/87:6

skadereglering
i vissa fall

Överåklagarna
i Stockholms och Malmö åklagardistrikt, RPS, Malmö Ungsrätt och Sveriges
domareförbund tillstyrker eller lämnar förslaget i denna del utan erinran.

2.3 Övrigt

RÅ
tar upp frågan om vissa terminologiska förändringar och anför:

1
de nya lydelserna av 36 kap. I § brottsbalken och 1 § slöldgodslagen föreslås
vissa terminologiska förändringar. I båda lagrummen ersälts uttrycket
"obilligt" med "oskäligt" samt i den förstnämnda paragrafen
uttrycket "förlag" med "kostnadsersättning". Jag
tillstyrker förslaget all ersälta "förlag" med
"kostnadsersättning". Mol förslaget att ersälta uttrycket
"obilligt" med "oskäligt" kan enligt min mening däremot
göras invändningar. Uttrycket "obilligt" torde sålunda, i allt fall
i lagtolkningssammanhang, ha en annan innebörd än "oskäligt". Det
förstnämnda uttrycket torde därvid gälla fall där en strikt lagtolkning skulle
ge ett resultat som ter sig orättvist eller eljest oacceptabelt på grander med
vissa allmänt värderande inslag; resultatet präglas inte i första hand av rent
rationella avvägningar. "Oskäligt" däremoi torde hänföra sig till
situationer där man har att väga i första hand sakliga omständigheter -
exempelvis kvalitet och pris, brott och påföljd - mol varandra. Enligt min
mening ger uttrycket "obilligt" (billigt) i rättstillämpningen ett slörre
utrymme för avvägningar i det enskilda fallel än uttrycket "oskäligt"
(skäligl). Som ett konkret exempel på begreppens olika innebörd kan måhända
följande sats nämnas: "Om en fattig och i ekonomiska ting oerfaren person
bleve bunden av ett avtal som bygger på oskäliga villkor, vore detta
obilligt". Jag vill i första hand förorda atl uttrycket obilligt bibehålls
i förevarande sammanhang. Ändras lydelsen av de nu ifrågavarande lagrammen i
enlighet med förslaget, bör dock under alla förhållanden inle del gamla
uttrycket få stå kvar i andra lagram (jfr 36 kap. 3 § a andra stycket BrB). En
annan ordning är helt oacceptabel.

105

Bilaga
3 Prop. 1986/87:6

Riksåklagarens promemoria med förslag till avkriminalisering
och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde (avsnitten 3 och 8)

3 Deltagaransvaret vid dobbleri 3.1 Dobbleri

Enligt
BrB 16:14 1 st dömes för dobbleri den som olovligen för allmänheten anordnar
spel eller liknande verksamhet, vars utgång helt eller till väsentlig del beror
på slumpen, om verksamheten med hänsyn till sin art, insatsernas ekonomiska
värde och övriga omständigheter framstår som äveniyriig eller är ägnad atl
tillföra anordnaren en betydande ekonomisk vinning. Delsamma gäller den som
tillåter en sådan verksamhel i en lägenhet eller annat uirymme som han
upplåtit åt allmänheten.

Straffet
är böter eller fängelse i högst två år.

Enligt
2 st dömes för dobbleri också den som deltar i spel eller liknande verksamhet
som, med hänsyn till förhållanden som avses i försia stycket, framstår som äveniyriig
och som är olovlig saml har anordnats för allmänheten eller eljest äger ram i
en lägenhet eller etl annat utrymme vartill allmänheten har tillträde. Straffet
för sådant deltagande är böter.

I
BrB 16: 18 stadgas vidare straff för den som under vissa föratsättningar
upplåter lägenhel, om han får vetskap om att den används för speländamåi, och
han underlåter att söka få verksamhelen all upphöra.

Dobbleribestämmelsen
i sin nuvarande lydelse tillkom genom lag 1982:1061, som trädde i kraft den 1
januari 1983. Från denna dag gäller också den nya lotlerilagen (1982:1011),
vilken ersatt den tidigare lotteriförordningen.

En
av avsikterna med lagändringarna var all få till stånd överensslämmelse mellan
reglerna om lotterier och dobbleribestämmelsen. Sålunda skall såsom dobbleri
bedömas alla sådana olovliga lotterier som tar sig mera kvalificerade former.

Straffbestämmelsen
för äventyrligt spel är av mycket gammalt datum. Att anordna sådant spel ansågs
lidigare huvudsakligen som ett brott mol goda seder och god ordning. Under de
senaste årtiondena har dock den illegala spelverksamheten kommit att bedrivas i
alltmer affärsmässiga former. I en av RÅ och RPS år 1971/72 gemensamt företagen
ulredning framgick att spelverksamheten också kommit att få samband med annan allvariig
brottslighet. Utredningen resulterade i att en särskild straffbestämmelse
infördes om grovt dobbleri med etl straffmaximum om fängelse två år saml regler
om straff för försök och förberedelse till sådanl brott.

Som
ett led i elt av regeringen år 1977 erhållet uppdrag alt göra en

översyn av lagsiiftningen mol organiserad och ekonomisk brottslighet

förelogs inom brottsförebyggande rådel en ulredning av dobblerilagslift-

ningen. Arbelet redovisades i februari 1979 i promemorian Dobbleri (Brå

PM 1979:4). I promemorian påvisades bl.a. vissa svagheter i den dittills

varande gränsdragningen mellan spel och lotteri. För att spel skulle förelig- 106

ga
gällde att utgången av verksamhelen skulle vara bestämd av regler som Prop.
1986/87:6 tillät deltagare att fortlöpande påverka sina vinstmöjligheter t. ex.
genom kortföringen, ökade insatser o dyl. Detta innebar bl. a. atl illegal bookma-king,
som är den form av illegalt spel som enligt promemorian då sannolikt omsatte de
största beloppen i vårt land, var att hänföra till lotteri och sålunda straffrällsligt
skulle bedömas enligt ansvarsbestämmelserna i lotleriförordningen. Della
ansågs föga ralionellt. Del hade också visal sig att det ibland var svårt att
dra en gräns mellan vad som var att anse som äventyrligt spel, vilket var en fömtsättning
för att dobbleribestämmelsen skulle vara tillämplig, och lotterier.

På
grundval av Brå: s översyn och lotteriutredningens förslag Lotterier och spel (SOU
1979:29-30) lämnades i prop. 1981/82:170 det förslag till ny lagtiftning om dobbleri
och lotteri som nu är gällande lag. Samtidigt företogs en höjning av straffgränserna
för dobbleri från fängelse ett år till två för normalbroltet och från två lill
fyra år för grovt dobbleri.

Genom
lagändringen kom begreppet äventyrlig att definieras på ett annat sätl än som
dittills gällt. Enligt departementschefen bör det avgörande för bedömningen om
en verksamhet är att anse som dobbleri eller inte vara om spel- och lotteriverksamhelen
vid en samlad bedömning framstår som äventyrlig. Därvid bör beaktas bl.a.
sådana omständigheter som verksamhetens arl och insatsernas ekonomiska värden.
Med denna beslämning torde, enligt departementschefen, även illegal bookmaking
vara att hänföra lill dobbleri, om verksamheten tagit sig viss omfattning. Däremot
blir vissa okvalificerade hasardspel, t.ex. ettörespoker, inte längre att
bedöma som dobbleri.

Genom
kravet att utgången hell eller till väsentlig del skall bero på slumpen, undantas
från dobbleriområdet utpräglade skicklighelsspel som exempelvis schack, golf,
biljard och tävlingsbridge. Men även en verksamhel som inrymmer en viss möjlighel
för deltagarna all genom sin skicklighet kunna påverka utgången bör enligt
departementschefen kunna bedömas som äventyrlig. Som exempel på sådana spel
nämns poker, där individuell spelskicklighet kan ha stor betydelse, men där
den av slumpen beroende kortfördelningen betyder mycket för utgången.

Spel
som till sin natur inte är äventyrliga, i den meningen alt spelarnas insatser
är begränsade, men som är ägnade alt tillföra anordnaren en betydande ekonomisk
vinning skall också enligt den nya lagen kunna vara att bedöma som dobbleri.
Till spel av denna art har angetts höra exempelvis kedjebrevspel, andelsspel
och pyramidspel om pengar. Även rena lotterier, där visserligen varje lott
kostar endast ett obetydligt belopp men där anlalel lotter är mycket stort och
lotteriets omsättning följdaktligen betydande, torde enligt denna bestämmelse
kunna vara att bedöma som dobbleri.

Utbyle
av dobbleri kan enligt BrB 36:1 förklaras förverkat. Detla gäller

inle bara den vinning av rörelsen som uppkommer för den som anordnar

eller tillåter spel ulan även de vinsler som enskilda deltagare gjort på

spelet. Sedan straff införts för förberedelse till grovt dobbleri är det också

möjligt att förverka förlag för brottet, dvs. pengar som lämnas för bestri

dande av utgifter som är förbundna med den brottsliga verksamhelen, 107

exempelvis
spelkassa för banken vid anordnande av roulettspel. Egendom Prop. 1986/87:6 som
använts som hjälpmedel vid brott kan förverkas enligt BrB 36:2. Detta torde
kunna gälla till exempel roulettbord och spelautomater som använts olovligt,
men även förverkande av annan utmstning som exempelvis apparatur för alarmering
och bevakning bör kunna förverkas på denna grund.

3.2 Deltagaransvaret

Deltagande
i äventyrligt spel har sedan länge varit straffbart. Alt deltagande på detla
sätt straffbelagts beror på att spelare inte redan genom att delta i spelet kan
anses ha medverkat lill anordnandet eller tillåtandet av spelet. Någon
motsvarande bestämmelse om straff för deltagande finns inte i lotterilagen och
fanns inle heller i den tidigare lotteriförordningen. Atl delta i olovliga
lotterier är således straffritt.

De
år 1983 genomförda förändringarna i dobbleribestämmelsen fick också vissa
konsekvenser för deltagaransvaret. Så innebar det förhållandet att illegal bookmaking
i fortsättningen kan vara att bedöma som dobbleri atl även spelande kriminaliserades.
Genom att å andra sidan mera okvalificerade hasardspel inte längre skall anses
som dobbleri, utan hänföras lill lolleriregleringen, blir dellagande vid sådanl
spel inte längre straffbart.

Genom
lagändringen kom vidare vissa rena lotterier att hänföras till dobbleribestämmelsen
om lotteriet varit av viss omfattning. Det ansågs emellertid inte önskvärt att
del straffbara området utvidgades till alt omfatta också köp av en lottsedel i
elt sådant lotteri. Straffansvaret borde därför, enligt departementschefen,
begränsas till deltagande i spel eller liknande verksamhet som med hänsyn till
sin arl, insatsernas ekonomiska värde och övriga omständigheter framstår som
äventyrlig.

I sammanhanget
förtjänar att påpekas att, såsom anförts i den tidigare nämnda Brå-promemorian,
de närmasl professionella spelhajar som enligt uppgifl förekommer på de
illegala spelklubbarna många gånger deltar så aktivt med spelarvärvning och
liknande att de blir att bedöma som gärningsmän eller medverkande lill dobbleri.

3.3
Överväganden

Illegalt
spel omsätter sannolikt slora summor varje år i vårt land. Med hänsyn inte
minst till de sociala faror verksamheten medför och till den brottslighet som visal
sig följa i del illegala spelels spår finns all anledning atl med kraft söka molverka
dobbleriet.

Det finns dock en
motsägelse mellan denna syn och samhällets inslällning till spel som ordnas i
legala former. Det legala och samhällssanktio-nerade spelet har fått allt
större omfattning. Tips, V 65, Lotto, totalisator-spel m. m. omsätter
miljardbelopp varje år och lenderar att öka. Spelet ger också siaten stora
intäkter i form av skatt. TVs och tidningarnas och andra massmediers bevakning
och marknadsföring av spel i olika former måsle vidare ge allmänheten intryck
av atl samhället närmast välkomnar deltagande i spel i olika former. All
samhället anser sig böra ha kontroll över

108

vilka
som anordnar och medverkar till spel i större omfattning är naturiigt. Prop.
1986/87:6 Den motsättning somjag avser berör närmasl ansvaret för deltagande. Setl
ur den spelandes synvinkel behöver de ekonomiska villkoren inte vara märkbart
annorlunda vid illegalt än legalt spel. Insatserna kan vara obegränsade och
risken för svåra ekonomiska föriuster vid exempelvis totali-satorspel torde
vara lika slor oavsett om spelet är godkänt eller ej. Det kan därför framslå
som svårförståeligt all samhället inbjuder till vissa spel medan deltagande i
likartade, dock av myndigheterna icke sanktionerade, spel är kriminaliserat.
Del kan visserligen hävdas att de illegala spelen ofta drivs i former som
medför större risker för olyckliga sociala konsekvenser för den enskilde,
exemplevis genom atl spel kan ske på kredii eller genom kontakt med kriminella
miljöer. Det kan dock ifrågasättas om denna skillnad mellan legalt och
illegalt spel är så slor att det bör medföra kriminalisering av själva
spelandet. Vissa paralleller torde för övrigt kunna dras med det förhållandet
att alkohol- och narkotikamissbrak och att utnyttja prostituerades Ijänsler
inte är straffbart, trots de sociala faror missbrak och prostitution innebär.
Det torde sålunda inte utan fog kunna hävdas att deltagaransvaret inger vissa
principiella belänkligheter.

Att
det är förbjudet att delta i illegalt spel har också - och inte minst -en
praktisk sida. Tillslag mol illegala spelklubbar och liknande föregås ofta av
omfattande spaningsinsatser från polisen. Det har ändå visat sig svårt att
ingripa effektivt mot den illegala spelverksamheten. Anlalet dömda för dobbleri
är årligen inte mera än cirka 20-50 personer. Anordnaren av spelet vidtar ofta
en rad säkerhetsåtgärder, vilket får till följd att polisen har svårt alt säkra
bevisning om all dobbleri förekommit. Den möjlighet som då återstår är atl få spelama
atl berätta om verksamheten. Genom kriminaliseringen kan dessa emellertid inte
höras som vittnen, utan måste först underrättas om misstanke om brott. Detla
medför naturligtvis alt spelarna blir mindre benägna att redogöra för vad som
förevarit, eftersom de härigenom indirekt erkänner alt de själva gjort sig
skyldiga lill brott och dessutom riskerar atl få evenluella vinster förverkade.
Svårigheterna alt få deltagarna att berätta om spelet är väl känt för de
poliser och åklagare som har erfarenhet av denna typ av ärenden. Rädslan för
repressalier och dylikl kan naturligtvis medverka till denna förtegenhet, men
del är, enligt vad jag erfarit, polisens och åklagamas bestämda uppfattning alt
deltagaransvaret har en betydande del i svårigheterna att få fram erforderlig
bevisning i dobblerimål.

Antalet
lagförda för deltagande i dobbleri är ungefär lika stort som

antalet dömda anordnare av spel. Detla tyder i och för sig på att man i stor

utsträckning, genom åtalsunderlåtelse eller på annat sätt, undviker att

straffa spelama, eftersom dessa rimligen måste vara betydligt fler än de

som anordnat spelet. Detla torde dock inte i någon högre grad påverkal

möjligheterna att få spelarna att delta i utredningama. Det lyder vidare på

att kriminaliseringen av spelandet inte upplevs som meningsfull bland dem

som ägnar sig åt alt bekämpa del illegala spelet. Enligt vad jag inhämtat är

det vidare oftast meningslöst att söka få spelarvinster förverkade eftersom

det i regel är omöjligt att slyrka att en spelare gjort vinsler på spelet.

Deltagaransvarets berättigande synes egentligen inte ha ifrågasatts un- 109

der det
lagstiftningsarbete som förekommit under senare år. Med hänsyn Prop.
1986/87:6 till vad som ovan anförts vill jag nu emellertid förorda att det tas
under allvarligt övervägande om inte deltagaransvaret vid dobbleri bör kunna
upphävas.

8
Förverkande

Genom
vidgade regler för åtalsunderlåtelse o.dyl. har det blivit alllmer vanligl att lagföring
för mindre förseelser aldrig kommer till stånd, trols att elt konstaterat brott
föreligger. Inle sällan förekommer i utredningen av sådana brott alt föremål
beslagtas när föratsätlning för förverkande föreligger. Del kan vara fråga om
traditionella brottsverktyg såsom brytverklyg och dyrkar men också exempelvis
trimmade mopeddelar, alkoholhaltiga drycker, narkotika och smuggelgods. Det är
inte heller i övrigt ovanligt alt förverkandeyrkande kan riktas mot någon som
inte kan eller bör ställas till svars för brott. Det är också vanligt att
polisen anträffar egendom som uppenbarligen använts vid brott eller eljest kan
bli föremål för förverkande, men där egendomen inte kan härledas till viss
person eller där ägaren inle kan anträffas.

Enligt
huvudregeln skall sådan lalan om egendoms förverkande som sker utan samband med
åtal väckas vid rätten. Rättens handläggning regleras av 17 § lagen (1946:804)
om införande av nya rättegångsbalken (RP). För förfarandet gäller att det skall
handläggas som ett bötesmål. Är ägaren okänd eller kan han inte anträffas får
stämningen delges honom genom kungörelsedclgivning. Är värdet under ettusen
kronor får stämningen anslås på rättens kansli. Uteblir svaranden i sådant
fall, skall egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår,
att talan därom är ogrundad.

Från
förfarandereglerna i 17§ RP har dock stadgats en rad undantag. Sålunda ges i bl.a.
varusmugglingslagen (1960:418), lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker, lagen (1977:293) om handel med drycker, narkotikastrafflagen
(1968:64), KF (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och
kanyler, allmänna ordningsstadgan (1956:617), lagen (1983:225) om förfarandet
vid förverkande av vissa farliga föremål och KF (1959:312) om förbud mot
innehav av vissa stiletter m. m., regler som ger åklagaren möjlighet alt själv
besluta om förverkande under vissa föratsättningar. Förfarandet är i dessa fall
förenal med möjlighel för den drabbade att anmäla missnöje mot beslutet,
varvid åklagaren, om inte beslaget skall hävas, är skyldig att väcka talan om
egendomens förverkande. Åklagaren är också nödgad atl föra särskild talan om
delgivning inte kan ske med ägaren eller annan från vilket beslaget skett.

Från
flera åklagarmyndigheter har föreslagils all åklagarna skall ges generell rält
att pröva frågan om förverkande av beslagtagna föremål av mindre värde när del
sker ulan samband med lagföring för brott. En sådan möjlighet skulle ge inle
obetydliga rationaliseringsvinster och förslaget är enligt min uppfattning väl
värt att pröva.

De
allmänna bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. BrB. I I §

110

stadgas att uibyle av
brott enligt BrB som ej motsvaras av skada för Prop. 1986/87:6 enskild
skall förklaras förverkat, om del ej är uppenbart obilligl. Detsamma gäller
förlag för brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandel utgör
brott enligt BrB. Med utbyte avses såväl konkret egendom som värdet av
utbytet.

Egendom
som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt BrB eller som frambragts genom sådanl
brott må, enligt 2§, förklaras förverkad, om det är påkallal till förebyggande
av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller egendom vars
användande utgör brott enligt BrB eller med vilken eljesi lagits befattning som
utgör sådant brott. Även här kan värdeförverkande förekomma.

Enligt
3 § får även i annal fall än som avses i 2 § förverkande beslutas i fråga om

1. föremål,
som på grand av sin särskilda beskaffenhet och omständighe

terna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning

2. andra
föremål, som är ägnade atl användas som vapen vid brott mot

liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anled

ning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Har
sådant vapen som är ägnal alt användas vid brott mol liv eller hälsa
beslagtagits och är fråga om förverkande av föremålet enligt 36: 3 får, enligt
lagen (1983:225) om förfarande vid förverkande av vissa farliga föremål, frågan
prövas av åklagaren, om föremålets värde uppskattas till mindre än 500 kronor.

Enligt
36:4 gäller bl. a. att förverkande, om ej annal föreskrivils, får ske hos
gärningsmannen eller annan som medverkat lill brottet, den i vars slälle
gärningsmannen eller annan medverkande var eller den som efler brottet
förvärvat egendomen på grand av giftorätt, arv eller testamente eller genom
gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft
vetskap om eller skälig anledning till anlagande om egendomens samband med
brottet, under föruisättning att egendomen vid brottet tillhörde gärningsmannen
eller medverkande eller den i vars ställe gärningsmannen eller den medverkande
var.

Inom
specialstraffrätten finns också en rad bestämmelser om förverkande. Förutom de
tidigare anförda exemplen kan nämnas lagen om skatt pä spel, valutalagen och
vapenlagen.

Förverkande
ulgör särskild rättsverkan av brott och skall normalt prövas i samband med ålal
för brottet. Rätten är i princip skyldig att självmant pröva om förutsättningar
för förverkande föreligger, men i prakliken torde förverkande inte aktualiseras
om inle yrkande därom framförs av åklagaren.

Förverkande
kan också ske i samband med strafföreläggande. Enligt 48:2 RB gäller att om
brottet är förenat med egendoms förverkande, detta skall också föreläggas den
misstänkte till godkännande. Även i samband med föreläggande av ordningsbot kan
under vissa förutsättningar förverkande förekomma.

Tillsammans
med de tidigare nämnda undantagen från förfaranderegeln i

17 § RP medför möjligheterna lill förverkande i samband med framför allt

strafföreläggande atl etl stort antal beslul om förverkande sker ulom rätla. 111

Såvitt känt har detla inte
visat sig medföra några olägenheter eller problem Prop. 1986/87:6 ur
rättssäkerhetssynpunkt.

De
nuvarande reglerna om förfarandet medför vidare effekter som inte torde kunna
motiveras av rationella skäl. Så kan exempelvis nämnas del fallet alt någon ertappas
med att föra sin trimmade moped, varvid de ändrade mopeddelarna bör förverkas.
Om åklagaren finner att lagföring bör ske kan han utfärda strafföreläggande och
även förelägga förverkande. Finner han istället att åtal kan underlåtas är han
tvungen att väcka talan vid rätten om förverkande av mopeddelarna, trots alt
således den skyldige i det senare fallet blir utsatt för en mindre ingripande
åtgärd. Vidare kan anföras det relativt vanliga förhållandet att slöldbrott av
ungdomar avskrivs enligt lagen (1964:167) om unga lagöverträdare. Har i elt
sådant ärende exempelvis inbrollsverktyg beslagtagits saknas möjlighet att få
dessa förverkade ulan all talan därom väcks. Detta kan jämföras med åklagamas
möjlighet att själva besluta om förverkande av vissa våldsverktyg såsom knivar
och stiletter utan samband med brott. Prövningen av förutsättningarna för
verkande i det förra fallel torde snarare vara lättare än i det senare.

I
de fall ägaren är okänd eller inle kan anträffas är de förhållanden vara förverkandeyrkandet
gmndas ofta än mer uppenbara. Det kan t.ex. röra sig om verktyg som kvarlämnats
på en brottsplats, fiskeredskap som anträffats i vatten där fiskeförbud råder, alkoholhaltiga
drycker som hittats på en festplats eller gömd narkotika. Del torde vara mycket
sällsynt att någon hos tingsrätten gör anspråk på sådan egendom. Delta är hell
naturligt eftersom den som framställer ett anspråk ofta skulle röja atl han
gjort sig skyldig till brott.

Det
bör enligt min uppfattning finnas utrymme att vidga åklagarnas behörighet alt
besluta i dessa frågor. En sådan lösning kan vara att åklagarna ges generell
rätt att själva förordna om förverkande av beslagtagna föremål när frågan angår
annan än tilltalad och föremålet är av begränsai värde, förslagsvis mindre än 1
000 kronor. Denna räll bör gälla såväl när fråga är om förverkande enligt
36:1-3 BrB som när förverkande grundas på en bestämmelse inom
specialstraffrätten. Den bör också kunna gälla såväl mot känd som okänd ägare.
En sådan regel bör naturligtvis tillämpas med försiktighet. I tveksamma fall
bör således frågan slällas under rättens prövning.

En
sådan ordning har också den fördelen att samma förfarande kommer atl gällaför
flertalet fall av sakkonfiskation utan samband med ålal.

Lagtekniskl
torde bestämmelsen kunna placeras i anslulning lill de generella reglerna i 17§
RP, som förslagsvis kan ges följande lydelse.

Angår
fråga om egendoms förverkande till del allmänna eller annan särskild
rättsverkan av brott någon, som ej är tilltalad, skall talan därom föras mot
honom. Om sådan talan gäller i tillämpliga delar vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående ålal för brott vara icke kan följa svårare straff än böler.

År
ifaU, som avses i första stycket, fråga om förverkande avföremål vars värde
uppskattas UU mindre än ettusen kronor, får frågan prövas av

åklagaren.
Sådant beslut om förverkande skall meddelas skriftligen. Den ' '2

från
vilken beslaget har skelt får hos åklagaren anmäla missnöje med

förverkandebeslutet
inom en månad från det alt han fick del av del. Prop. 1986/87: 6 Anmäls
missnöje skaU åklagaren, om beslaget inle hävs, väcka talan på sätt som anges i
första stycket. Har detta inte skett inom en månad från det anmälan har
inkommit tdl åklagaren, skall beslaget gå åter.

Är
i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av egendom, som tagils
i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan, mot vilken talan
föres, icke känt hemvist inom rikel eller kan eljesi ej på sätt om stämning i
brottmål är stadgat delgivning ske här i rikel, äge rätten utfärda stämning å
honom atl å tid och slälle, som angivas i stämningen, komma tillstädes vid
rätten för atl svara i målet vid påföljd, all egendomen eljest må förklaras
förverkad. Stämningen skall ulan hinder av 33 kap. 6§ första stycket nya
rättegångsbalken delgivas genom kungörelsedclgivning. Uteblir svaranden, skall
egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan
därom är ogrundad. Har frågan prövats av åklagaren eller uppskattas värdet av
beslagtagen egendom, ifaU då lalan väckts, till mindre än ettusen kronor, får
delgivning ske genom att beslutet respeklive stämningen anslås på rättens kansU.
.

Hava
i lag eller författning meddelals avvikande beslämmelser, vare de gällande.

Huvudregeln
skall således alltjämt vara att åklagaren skall väcka talan hos rätten om
förverkande. Endast i de fall värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas lill
mindre än ettusen kronor äger åklagaren själv besluta i frågan. Förfarandel hos
åklagaren kan utformas enligt mönster från vad som idag gäller i bl.a. lagen om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Beslutet skall således vara förenat
med möjlighet atl anmäla missnöje. Anmäls sådant missnöje skall åklagaren, om
inte beslaget bör hävas, vara hänvisad atl väcka lalan enligt huvudregeln. Förfarandel
skall vara detsamma oavsett om den från vilken beslaget skett är känd eller
ägaren är okänd eller inte kan anträffas. 1 det senare fallet måste dock
särskilda regler ges för delgivning av beslutet. Det mest ändamålsenliga synes
vara all sådant beslut delges genom anslag på rätlens kansli. I den mån
åklagaren väljer att väcka talan om förverkande av föremål värda mindre än
ettusen kronor mot okänd eller oanträffbar ägare bör även stämning i sådant
mål, i likhet med vad som i dag gäller, kunna delges genom anslag.

Genom
att åklagaren under angivna förutsättningar ges generell rält atl-beslula om
förverkande, oavsett mol vem beslutet riklas, bör beslulen kunna ges en
enhetlig utformning. Ingel synes heller hindra atl, i de fall besluten riktas
mot okänd, beslutet, där det är praktiskt lämpligt, får omfatta flera i skilda
sammanhang beslagtagna föremål, under föratsätlning att värdet av vart och ett
av dem understiger ettusen kronor.

Genom
den föreslagna lagändringaren bör lagen om förverkande av

vissa farliga föremål samt 21 § varasmugglingslagen kunna upphävas. Be

stämmelserna i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker och den

hänvisning till denna lag som finns i lagen om handel med drycker, all

männa ordningssladgan, narkotikastrafflagen och förordningen med vissa

bestämmelser om injektionssprutor och kanyler saml i slilettförordningen,

vilka ger åklagaren en vidare rätt alt besluta om förverkande, bör dock 113

kvarstå.
8 Riksdagen
1986187. 1 saml. Nr 6

Bilaga
4 Prop. 1986/87:6

Sammanställning av remissyttranden över RÅ: s promemoria
med förslag till avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens
tillämpningsområde (avsnitten 3 och 8)

1 Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgelts av Göta hovrätt, kammarrällen i
Jönköping, Umeå tingsrätt, Malmö tingsräll, åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt,
justiliekanslern, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, polismyndigheten i
Stockholm, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), generallullslyrelsen
(endast avsn. 8), riksskatteverket, lotterinämnden (endast avsn. 3),
länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län, riksdagens ombudsmän, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare,
Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen
Sveriges polischefer. Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SACO/SR,
föreningen Sveriges kronofogdar och Svenska kommunförbundet.

2 Remissvaren

2.1 Straffansvaret för deltagande i dobbleri

Ingen
remissinstans har haft något att erinra mot förslaget atl överväga om inle deliagandet
i dobbleri kan avkriminaliseras.

Endasl
rikspolisstyrelsen och Sveriges domareförbund har något motiverat sin inställning.

Rikspolisstyrelsen:

Spaning
och utredning av dobbleribrott är mycket tids- och resurskrävande. Trols
noggrann planering av skilda insatser är del dessulom myckel svårt alt ingripa
på ett effektivt sätt. Krimianliseringen av speldeltagandet gör att det är
synnerligen svårt att få upplysningar från deltagare i spelet. Om de lämnar
uppgifter riskerar de att själva bli åtalade och att förlora eventuella
vinster.

Tips
om dobbleri lämnas nu ibland av anonyma personer saml av anhöriga till spelarna.
Även sådan information kräver tidsödande uppföljning, som dessvärre inte sällan
ger negativt resultat.

En
avkriminalisering av deltagaransvaret skulle utan tvekan öka polisens
möjligheter atl få fram bevisning i dobblerimål och samlidigt minska
handläggningstiderna.

Sveriges
domareförbund:

Från
de synpunkier domareförbundet har all beakla föreligger heller

ingen erinran mot riksåklagarens förslag att dellagande i dobbleri skall

avkriminaliseras. Särskilt de utredningstekniska skäl som anförs i prome

morian lalar för atl deltagaransvaret avskaffas. Förbundet är emellertid 114

medvetet om alt förslaget
kan vara kontroversiellt sell från andra utgångs- Prop. 1986/87: 6 punkter.
Som argument för sitt förslag åberopar riksåklagaren det förhållandel atl
alkohol- och narkotikamissbrak samt utnyttjande av prostituerade inte är
straffbart. Med lanke på hur omdiskuterade dessa regler är torde argumentet ha endasl
begränsad bärkraft.

Även
länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län påpekar att det torde bli lättare att
få dellagande spelare att ställa upp som vittnen i dobblerimål, om förslaget
genomförs.

2.2 Förfarandet vid förverkande av egendom av mindre värde

Samtliga
remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat ulan erinran förslaget att utvidga
åklagares rätt alt själva besluta om förverkande som riktas mot någon annan än
en tilltalad. Det har dock från en del håll framförts synpunkter som i vissa
fall avviker från promemorieförslaget om hur en sådan bestämmelse skall ulformas.

Göta
hovrätt:

Hovrätten
har ingen erinran mot atl åklagarens möjlighel alt besluta om förverkande
vidgas i den utsträckning som föreslås.

Hovrätten
ifrågasätter emellertid om inte lagtexten skulle kunna ulformas på elt mer
förståeligt sätt än som nu föreslås, låt vara att den nu föreslagna lydelsen
godtagits i annan lagstiftning (1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga
drycker och lagen om förverkande av farliga föremål; se NJA II 1983
s478). Hovrätten föreslår att det nya andra stycket i 17 § RP får följande
lydelse (ändringarna i förhållande till promemorian understrakna).

Är
i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av i beslag lagen
egendom, vars värde uppskattas till mindre än ettusen kronor, får åklagaren
skriftligen förordna alt beslaget skall bestå. Egendomen skall anses förverkad
om icke den, från vilken beslaget har skett, inom en månad från det han fick
del av beslulel hos åklagaren anmäler missnöje. Anmäls missnöje skall
åklagaren, om beslaget inte hävs, väcka lalan på sätt som anges i första
stycket. Har detta inle skett inom en månad från det anmälan har inkommit till
åklagaren, skall beslaget gå åter.

Umeå
tingsrätt:

Tingsrätten
lillslyrker förslaget. Beträffande den föreslagna nya lydelsen av 17§ lagen om
införande av rättegångsbalken anser tingsrätten att det av bestämmelsen i
tredje slycket om delgivning bör framgå att delgivning på annat sätt än genom
anslag på rättens kansli alltid skall ske när rätten finner atl värdet av den
beslagtagna egendomen uppgår lill eller överskrider I 000 kr.

Malmö
tingsrätt:

Riksåklagarens
förslag beiräffande förverkande föranleder i och för sig

inte någon annan tingsrättens erinran än att det skulle vara mera överskåd

ligt om de föreslagna författningsändringarna infördes i en helt ny paragraf

i RP. Tingsrätten vill i detla sammanhang emellertid föreslå alt åklagare får

en generell rätl att förverka gods i de fall åtgärden inte har samband med 115

lagföring.
Alt i sådana fall väcka talan vid domstol är en onödig omgång, Prop.
1986/87: 6 särskilt som den drabbade alltid kan föra saken dit.
Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Förslaget om tillägg till 17§ RP
innebär en allmän rätt för åklagaren att besluta om förverkande av föremål,
vars värde understiga 1 000 kronor, innefattande även fall då ägaren är okänd
eller saknar hemvist inom riket eller eljest inle kan personligen delges
beslutet. I anslutning härtill föreslås, atl lagen om förverkande av vissa
farliga föremål och 21 § varusmugglingslagen upphävs medan däremot 1958 års
lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker och de hänvisningar lill denna
lag som finns i skilda författningar skulle kvarstå. Sistnämnda lag lorde inle
ge rätl för åklagarna att besluta om förverkande om ägaren är okänd eller
eljest inte kan nås för delgivning. Endasl i narkotikastrafflagen
ges undantag (se prop 1980/81:106). Huruvida sistnämnda särbestämmelse
kan lillämpas även när känd ägare finns men inte kan nås med delgivning synes
inte helt klarl. Enligt min mening bör de av riksåklagaren föreslagna
bestämmelserna om åklagarnas rätt att besluta om förverkande gälla generellt. I
den mån särbestämmelser i detaljer på något område, lex beträffande föremålets
värde, anses behövas kan detta anges i den särskilda författningen. Jusliliekanslern:

Moiiven för den förenklade beslutsordning i
förverkandefrågor som f. n. finns har varil bl. a. önskemålel atl undvika
domstolsprocesser, som enbart gäller förverkande av föremål med ringa värde.
Rättssäkerhetsskäl har inte ansetts slå i vägen för att man i dessa fall inför
en enklare beslutsordning än som följer av allmänna regler (se exempelvis prop.
1982/83:89 S.21). I den mån polismyndighet eller annan inle har gells en
omedelbar rätt att frånta någon egendom har åklagaren i vissa fall berättigats
att besluta om förverkande med möjlighet för den som berörs av beslaget att
anmäla missnöje, varefter åklagaren inom viss tid får föra talan om förverkande.

I promemorian lämnas inte någon närmare statistik rörande
i hur stor utsträckning talan om förverkande ulan samband med åtal förs vid
domstolarna. Jag förmodar emellertid att förslaget om utökad befogenhet for
åklagare att besluta om förverkande föranleds av att antalet sådana mål är så
stort atl det från rationaliseringssynpunkt är något att vinna med en ändrad
ordning.

Tvivelaktigt är också hur de ökade möjligheterna lill åtalsunderiåtelse
påverkar anlalet mål om förverkande ulan samband med ålal. I kommentaren till
brottsbalken förfäktas den uppfattningen att åklagare som beslular om åtalsunderlåtelse
inte skall föra talan vare sig om brottspåföljd eller om förverkande (Brottsbalken III 2 uppl. s. 595).

Även om jag sålunda inte ser vilka vinster som från rationalitetssyn-

punkl kan ligga i förslaget harjag från principiella synpunkter inte någol att

invända mot del. Om man emellertid skall införa en allmän bestämmelse

bör man dock kanske överväga om man inte bör överge den i olika

specialförfatlningar föreskrivna ordningen lill förmån för elt syslem där

åklagarens beslul mera regelrätt överklagas hos domstolen. Den gällande

ordningen innefatlar bl. a. viss oklarhet om när föremålet skall anses vara 116

laget i
beslag respektive förverkat (jfr prop. 1982/83:89 s. 23, 26, se också Prop.
1986/87:6 rättsfallet, RH 43:84).

Rikspolisstyrelsen:

I polisverksamheten förekommer inle sällan beslag av t ex
trimmade mopeddelar, brottsverktyg eller annan egendom, som använts vid eller
haft samband med brott, utan alt åtgärden följs av ålal. Anledningen härtill är
i regel att den misstänkte begått brott före 15 års ålder eller är okänd.

I dessa och liknande fall måste lalan om egendomens
förverkande väckas vid rätlen. Delta medför inte ringa merarbete för polisen,
åklagaren och rätten.

Föreliggande förslag går ul på alt ge åklagaren en
generell rätt att själva förordna om förverkande av beslagtagna föremål när
frågan angår annan än tilltalad och föremålets värde understiger 1 000 kronor.
För polisens del medför ett genomförande av förslaget en mycket
tillfredsställande lösning på etl irriterande problem. Handläggningsrutinerna
blir mycket enklare och handläggningstiderna kortare.

PoUsmyndigheten i Stockholm:

Polisen i Siockholm beslaglar årligen en slor mängd
alkoholdrycker med stöd av lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker. Redan vid beslagstillfällel förstörs den beslagtagna egendomen i de
fall laga stöd finns.

För att förenkla förfarandet i samtliga fall där alkoholhaltiga
drycker beslagtas med stöd av ordningslagstiftning och avlasta åklagarna det
formella förverkandebeslutet föreslås att beslut om förverkande enligt bl a
lagen 1958:205 får meddelas även av polismyndigheten. I de fall polismyndigheten
beslutat om förverkande bör missnöje över beslulel kunna prövas av åklagare.

Sveriges advokatsamfund:

Av prakliska skäl bör övervägas om inte den föreslagna
värdegränsen vid förverkande i 17§ RP bör relateras lill gällande basbelopp -
exempelvis 1/20 basbelopp - istället för bestämt penningbelopp. I övrigl har
samfundet inte några erinringar mot riksåklagarens förslag i promemorian.
Förslagen är enligt samfundels uppfattning väl lämpade att ligga lill grund för
ändringar i lagsiiftningen.

Sveriges domareförbund:

Vad som anförs i promemorian om förverkande föranleder
ingen erinran från förbundels sida. Det bör dock påpekas att det föreslagna
tillägget till nuvarande 17 § andra stycket lagen om införande av nya
rättegångsbalken synes gälla förfarandel inte bara enligt delta siycke ulan
även enligt del närmast föregående. Därför bör tillägget kanske uigöra ett
särskilt siycke i paragrafen.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Föreningen instämmer i vad riksåklagaren föreslagit men
vill ifrågasätta om inte beloppet 1000 kronor kan höjas till 2000 kronor.

117

POLISMYNDIGHETEN MALMÖ
Polismästaren

1985-03-04 1
(2)

A
540-2265/85

Regeringen
Justitiedepartementet 103 33 STOCKHOLM

Angående
ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automat-spel.

Polismyndigheten
i Malmö får med översändande av bifogat utredningsmaterial hemställa om
departementets medverkan till införande av förverkandebestämmelser i ovan
angiven lag.

Polisen
har idag slora problem att komma till rätta med den alllmer florerande olagliga
spelverksamhelen, som förekommer på ett stort anlal klubbar runt om i landet.
Tips om olagligt spel på s.k. pokerautomater flödar dagligen in lill polisen.
Stora penningsummor omsätts varje dygn på dessa pokermaskiner som är så
konstruerade att de ger klubbägare och aulomatutställare enorma vinster. I
många fall medför det för spelarna -förlorarna - personliga tragedier.

Som
framgår av närslutna handlingar kan en spelare, då han så önskar, byta ut den i
pokerautomaten erhållna poängsumman mot kontanter. Utbetalningen sker
"över disk" av innehavaren. Polispersonalen måste i ett sådant fall
befinna sig i lokalen och vara åsyna vittne till utbetalningen. För atl få till
stånd en övertygande bevisning om sådanl spel krävs för närvarande att
polismännen bevittnat 2-3 klara ulbelalningar. I dessa fall kan utbetalaren -
oftast innehavaren - åtalas för brott mot lotterilagen och pokeraulomaten kan
las i beslag och förverkas. Så har också skett i Malmö i ett antal fall. Dessa
brottsutredningar är tidsödande och personalkrävande. Det är förenat med slora
svårigheler för polispersonalen att ertappa klubbägare med denna form av
olaglig spelverksamhel. Största antalet klubbar ägs och frekventeras av
invandrare, vilket gör det svårt för spaningspersonalen att nå resultat bl.a.
på grund av språkförbistring och avvikande utseende.

I
Malmö har ett stort antal klubbar - mestadels invandrarklubbar - installerat
pokerautomater utan att ha erhållit socialnämndens tillstånd. Innehavarna av
dessa klubbar rapporteras för brott mot automatspelslagen och bötfälls, men
möjligheten atl förverka pokerautomaten år inte lagligt reglerad. Därför
fortsätter spelet på automaten när polispersonalen lämnat lokalen.
Bötesbeloppet för sådant brott utgör en ringa del av dagsförtjänsten på
spelautomaten. Det finns klubbägare som nästan dagligen rapporteras men som
ändå fortsälter sin verksamhet.

Av
vad ovan anförts lorde framgå att förhållandena kring de s. k. auto-malspelen i
olika avseenden väsentligen ändrats i förhållande till vad som förutsetts vid automatspelslagens
tillkomst. I förhållande till den förat beskrivna tilltagande illegala spelverksamhelen
framstår automatspelsla-

118

gens
ansvarsbestämmelser som föga verksamma, främst med hänsyn lill Prop. 1986/87:6
den stora vinning som det illegala spelet inbringar såväl för anordnare som för
uthyrare av spelautomater. På grund härav framstår det som oundgängligen
nödvändigt atl företa en sådan lagändring atl nu förekommande lagtrots och
omfattande vinning av brottslig verksamhet i största möjliga utsträckning
begränsas. Detta bör enligt min uppfattning kunna ske genom att del i automatspelslagen
intas en beslämmelse om förverkande av ut-rastning mm som använts vid eller
varit föremål för brott enligt nämnda lag. En sådan bestämmelse kan intas i en 9a§
i lagen (1982:636) om anordnande av visst automaispel. Föreslagen lydelse:

"9a§

Insatser
som uppburils vid brott enligt 9§ samt utrustning och annan egendom som använts
vid eller varit föremål för sådanl brott skall förklaras förverkad, om inte
detta är uppenbart obilligt.

I
stället för egendom kan dess värde förklaras förverkat."

Vad
gäller förverkande vid brott mot automatspelslagen vill jag slutligen peka på
att bland annat riksåklagaren i yltrande 1982-01-08 lill regeringen över
promemorian 1981:19 avseende kommunal kontroll över spelhallar förordade en
förverkandebestämmelse och därvid också anförde att en sådan lämpligen borde ulformas
i överensstämmelse med vad som gäller i lotterilagsliftningen.

Eventuellt
bör automatspelslagen även kompletteras med en 3 a § innehållande en
bestämmelse om skyldighet för aulomatulhyrare att före uthyrning förvissa sig
om, atl förhyraren erhållit socialnämndens lillslånd för automaispel. En sådan
bestämmelse bör då slraffsanktioneras i 9§. Motivet till införande av en sådan
skyldighet är, atl därigenom komma lill rälla med de i denna verksamhet ofta
förekommande bulvanförhållandena.

Med
hänsyn lill vad jag sålunda anfört hemställer jag atl regeringen måtte ta under
övervägande en sådan lagändring som ovan angivits.

Kopia
av till polismyndigheten inkomna synpunkter och spaningsuppslag' bifogas.

POLISMYNDIGHETEN

Nils
E Åhmansson polismästare

Janne
Ivarsson

tf
polisintendent

'
Handlingama har uteslutits vid justitiedepartementets remissbehandling. 119

Bilaga 6 Prop. 1986/87:6 Dnr 643-85

Sammanställning av remissyttranden över framställning från
polismyndigheten i Malmö om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst
automatspel (automatspelslagen).

I Remissinstanser

Efter
remiss har yllranden över framställningen avgetls av riksåklagaren (RÅ),
hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande
rådet (BRÅ), socialstyrelsen, lollerinämnden, slatens invandrarverk (SIV),
länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Malmöhus län, svenska
kommunförbundet, Stockholms och Malmö kommuner, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen
Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges länspolischefer, Sveriges
automatägares riksförbund, Sveriges Holell- och Restaurangförbund (SHR) saml Cherryföretagen
i Norden AB.

Några remissinslanser
har överlämnat yttranden från andra myndigheter. RÅ har sålunda bifogat
yttranden från överåklagarna i Göteborgs och Malmö åklagardistrikt saml från
cheferna för dåvarande länsåklagarmyndigheterna i Gävleborgs och Uppsala län.
Stockholms kommunslyrelse har överlämnat och hänfört sig tiil elt yltrande från
socialnämnden.

2
Remissvaren

2.1 Allmänna synpunkter

Framställningen
har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Tre
remissinstanser kan sägas ha en hell negaliv inställning till förslagen i
framställningen.

RÅ
och Svenska kommunförbundet pekar på ett behov av en utvärdering av automatspelslagen.

RÅ:

Från
mera allmänna synpunkter villjag ytterligare anföra följande.

Väsentliga ändringar i
lagstiftningen i vad avser spel- och lotleriverk-samheten genomfördes 1983. Det
haremellertid i praktiken visat sig att det även efter denna lidpunkt varit
svårt för polis och åklagare alt komma tillrätta med illegalt spel och lotteri.
Svårigheterna har varil slora både i spaningsarbetet och i det efterföljande
utredningsförfarandet. Vid rättegångarna har bevisfrågorna varit framträdande.
Vissa uiredningar, som varit synnerligen resurskrävande, har utmynnat i att de
åtalade dömts lill förhållandevis blygsamma bötesstraff.

120

Vissa
av hithörande frågor har tagils upp i den promemoria om avkri- Prop. 1986/87: 6
minaliséring och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde, som
riksåklagaren ingelt till justitiedepartementet i oktober 1984. Det har vidare
vid handläggningen av detta ärende från olika håll framförts, att en något
bättre kontroll skulle kunna nås på områdel om befogenheien all meddela
tillstånd för automaispel överflyttades från socialnämnderna till polisen.

Mot
bakgranden av del anförda skulle jag därför vilja ifrågasätta om inte en
utvärdering av gjorda erfarenheler och en samlad översyn av lagstiftningen på områdel
skulle vara av värde.

Svenska
kommunförbundei:

Lagen
om anordnande av visst automatspel trädde i kraft vid halvårsskiftet 1982 i
syfte att motverka uppkomsten av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer. Efter en
del inledande tolkningssvårigheter i kommunerna - lagen tillkom med kort
varsel - förefaller arbetet i kommunerna ha stabiliserats. Samlidigt har lagen,
under de tre år som gått sedan dess tillkomst, utsatts för en del kritik ulifrån
olika perspektiv.

Till
kritikerna sällar sig nu polismyndigheten i Malmö som i sin skrivelse föreslår
en lagändring som medför möjlighet atl förverka pokeraulomater.
Förbundsstyrelsen finner alt liden nu torde vara mogen för den utvärdering av
lagen som tidigare förts på lal. I delta sammanhang bör det förslag som
framställts av polismyndigheten i Malmö diskuleras närmare.

2.2 Förverkandebestämmelse i automatspelslagen

Förslaget
i denna del tUlslyrks av följande remissinslanser.

RÅ:

Olaglig
spel verksamhet omsätter sannolikt stora summor i vårt land. Del är uppenbart
alt spel om penningvinster och olika slag av automatspel för många kan medföra
skador av ekonomisk och social natur. Spelverksamhelen initierar ofta även
brottslighet av allvariigare art. Utvecklingen på områdel inger oro. Det är
därför angeläget atl olika åtgärder vidlas för all komma tillrätta med de
problem som illegal spelverksamhet innebär.

Av
uppgiflerna från Malmö polisdistrikt framgår atl nuvarande lagstiftning inte ger
möjlighet all effekiivt ingripa mol dem som anordnar olagligt automatspel.
Förverkanderegler i enlighet med förslaget skulle göra lagstiftningen mera
slagkraftig. Den föreslagna regeln skulle sannolikt ha sin huvudsakliga
betydelse genom att den öppnar en möjlighel till förverkande av de
förhållandevis dyra apparater som del här är fråga om. Polismyndighetens
förslag i denna del är enligt min mening välgrundat och förslagel lillslyrks.
Enligt min mening bör paragrafen ulformas i överensstämmelse med vad som gäller
enligt lotterilagen.

Överåklagaren
i Göleborg saml cheferna för dåvarande länsåklagarmyndighelerna i Gävleborgs
och Uppsala län anför.

Göteborg:

För
den typ av spel som del här är fråga om - en form av pokerspel på

sk draw pokermaskiner - finns förverkanderegler i 30§ lotterilagen. En

förutsättning för förverkande är atl tillräcklig bevisning finns för att styrka 121

9 Riksdagen 1986187. I samt. Nr 6

olagligt
spel. Bevissvårigheterna är emellertid ofta stora. Även frågor Prop.
1986/87:6 angående problemen kring äganderätten av spelmaskinerna ger utredningssvårigheter.
(Se NJA I 1984 hft6 sid 837 fO.

Redan vid tillkomsten av lagen om auiomalspel uttalade
riksåklagaren sig för föreskrifier om förverkande. De nu gjorda iakttagelserna
vid lagens praktiska tillämpning visar att riksåklagarens uppfattning var
riktig. I proposilionen 1981/82:203 om koniroll över visst automaispel
anfördes på sid 27 som skäl mot förverkande att frågan om äganderätten till
spelutrustningen skulle begränsa sådana föreskrifters värde. Rättsfallet 1984
motsäger detta. Jag ser inle något som lalar mot alt även i lagen om automatspel
ge möjlighel till förverkande vid olagligt spel. Tvärtom bör detla vara etl
naturligt led i den brollsbekämpande verksamhelen. Gävleborgs län:

Om den problemalik, som framställningen redovisar, saknas
erfarenheter hos åklagarväsendet i Gävleborgs län. Jag har genom förfrågan lill
kriminalpolisens spaningsrotel i Gävle kunnat konstatera atl polisen i distriktet
inle hittills ställts inför de påtalade spörsmålen.

Genom framställningens innehåll bekräftas på fullgott sätt
det behov av förverkandebestämmelser som förutsades och föreslogs av några
remissinstanser. Tvärtemot departementschefens bedömning (prop. 1981/82:203 s27)
torde en utveckling ha inträtt och än mer förestå som ger föreskrifter om
förverkande alll annat än begränsat värde. Förverkandebestämmelser avseende
utrustning och intäkter från spel, lämpligen utformade med de i lotterilagsliftningen
som förebild tillstyrks. Uppsala län:

Några principiella eller rätispolitiska betänkligheter mot
all en förverkandebestämmelse av föreslagen lydelse införs i lagen om
anordnande av visst automatspel anserjag inte föreligga. Med en sådan beslämmelse
kan, ifall då en automatspelsanordnare saknar socialnämnds lillstånd eller
bryter mot en av nämnden meddelad föreskrift, en spelaulomat förklaras
förverkad om detla inte skulle vara uppenbart obilligt.

Rent allmänt kan det förefalla som om den föreslagna
förverkandebestämmelsen skulle komma alt få endast begränsad praklisk
betydelse. I de flesta av mig kända fallen angående spelaulomater har nämligen
socialnämnds tillstånd funnits men spelautomaterna har använts i strid mot lotlerilagen
(lotleriförordningen) genom att vinster på automaterna utbetalats i form av
pengar eller varor. Erfarenhelerna från Malmö tycks dock vara sådana all en förverkandemöjlighel
även enligt automatspelslagen förefaller välmotiverad. RPS:

Vid remissbehandlingen av ulredningen (Ds Kn 1981: 19) med
förslaget till rubricerad lag avstyrkte rikspolisstyrelsen i sill yttrande
82-02-11 lill kommundepartementet (dnr C-549-6117/81), alt förslaget skulle godlas.
Bland de slarka invändningar som styrelsen anförde mot förslagel var bl a att
en förverkandeklausul saknades. I yltrande 84-01-16 (dnr C-000-2871/83) lill
justitiedepartementet över ifrågasatta ändringar i rubricerad lag framförde
styrelsen ånyo samma anmärkning.

Styrelsen kan i alla delar bekräfta de brister i den
aktuella lagsiiftningen 122

som påtalas i skrivelsen lill
regeringen från polismyndigheten i Malmö. Prop. 1986/87:6

Styrelsen vill samtidigt
framhålla att det finns starka indikationer på att

missbraket av de sk
pokerautomaterna är spritt över hela landet. Brott

mot lagstiftningen lorde
vara en myckel lönsam skaltefri hantering och

annan allvariig
kriminalitet förekommer i anslulning härtill. Styrelsen delar

därför polismyndighetens
uppfattning atl det föreslagna tillägget i form av

en ny § 9a bör införas i
lagen.

Socialslyrelsen:

Socialstyrelsen
har inget all erinra mol framställningen från polismyndigheten i Malmö
polisdistrikt om införande av bestämmelser om förverkande av spelaulomater, insalser
mm i lagen om anordnande av visst automatspel.

Socialstyrelsen
vill i detla sammanhang erinra om sin skrivelse 1985-03-18 lill regeringen
rörande bl a förslag lill viss ändring i lagen.

Lotterinämnden
lillstyrker i och för sig förslagel om en förverkandebestämmelse men anför i försia
hand:

Den
nuvarande lillslåndsgivningen för automater är splittrad. Lotteri-nämnden
beviljar undantag från innehavsförbudel. Nämnden beviljar dessutom tillstånd
till spel ombord på fartyg. Länsstyrelserna beviljar tillstånd lill spel på varuautomater.
Socialnämnderna beviljar tillstånd till uppställande av förströelseautomaler.
Den myndighet som idag lägger ner mesl tid påautomalspelsverksamhelen torde
vara polismyndigheten. Många socialnämnder hör nämligen regelmässigt polismyndighel
över ansökan om automaispel. I polismyndighetens övervakning av ordningen
ingår även auto-matspelsverksamheten och som tidigare anförts får polisen
numera lägga ner myckel tid för alt komma lillräila med den illegala
spelverksamheten bl a på pokermaskiner som ökal kraftigt efter införandel av förbudei
mot utbelalningsaulomaler den Ijanuari 1979.

Huvudmannaskapet
för automalspelsverksamheten bör kunna ges en smidig struktur. Den lösning som
valls i Finland och på Åland bör kunna stå modell. De offenlliga penningaulomatföreningarna
i Finland som har monopol på automat- och roulettspel tillför allmännyttiga
ändamål ca 250— 300 miljoner mark årligen. Häri ingår avkastningen av spel på
utbetalningsautomater. Den finska lösningen måste anpassas till svenska
förhållanden. Detta kräver en utredning. Behållningens fördelning mellan olika
organisationer övervägas. Inle minst bör beaklas en eventuell konkurrens med
föreningslivets nuvarande lotterier. Angående denna fråga kan anföras att
marknadsutrymmet totalt för lotterier och spel i Sverige är ovisst. För vissa
spelformer kan det konstateras att marknadsutrymmet är begränsat ex bingo och
lotterier med försäljning från s k fasta försäljningsställen. Nya spelformer
har dock visat sig attraktiva, ex Tipsljänsls lotto och joker. Det bör
fastställas, vilken typ av aulomaler som skall tillåtas i Sverige. Dessutom
bör sociala frågor beaktas och härvid kommer utbelalningsaulomaler i
blickfånget.

Lotterinämnden
föreslår att en offentligrättslig förening bildas som med

ensamrätt får bedriva auiomalspel, roulettspel och kortspel i Sverige och

på fartyg inregistrerade i Sverige. Myndighetskontrollen över spelverk

samhet bl a beaktande av sociala frågor bör ske bl a genom att siaten 123

lillsälter
hälften av föreningens styrelsemedlemmar. För automaispel kan Prop.
1986/87: 6 införas en lag om begränsning i rätten alt ställa upp vissa
spelautomater i likhet med det lagförslag som lotteriutredningen föreslog i SOU
1979:29. Enligt lollerinämndens uppfattning bör dock polismyndigheten vara
tillämpande myndighel.

Om automatspelproblemaliken löses på del sätt nämnden
föreslår bortfaller behovet av innehavsförbud på utbelalningsaulomaler. Lollerinämnden
anser del nuvarande innehavsförbudet ofullständigt, del illegala spelet sker
som anförts på andra automattyper, och administrativt belastande.

Som lollerinämnden yttrade i remiss den 9 december 1983
(Ju dnr 1658-83) anser nämnden att problemet kräver en radikal reform. Sättet
att komma till rätta med problemet lorde ej vara att i lag stifta förbud mot
vissa automater och reglera spelet på andra utan atl anförtro automalspelel åt
en lojal utövare.

5/V;

Slalens invandrarverk (SIV) kan vitsorda atl denna lyp av
spelverksamhet orsakar sociala problem i vissa invandrargrupper.

SIV lillslyrker därför föreslagna ändringar av automalspellagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Länsstyrelsen är väl medveten om de problem som särskilt i
Malmö föreligger all komma till rätta med olagliga automaispel. Polisens
möjligheter alt beivra denna verksamhel är klart otillfredsställande. Det kan
nämnas att socialnämnden i Malmö i flera fall har avslagit ansökningar om all
få anordna spel med pokermaskiner. Länsstyrelsen har lämnal besvär häröver utan
bifall under hänvisning bl a lill atl spelautomater av denna typ är olämpliga.
Mot denna bakgrund är länsstyrelsen positiv till all insalser och utrustning
kan förklaras förverkade på sätt som föreslagits.

Länsstyrelsen tillstyrker således polismyndighetens
förslag. För den händelse de föreslagna ålgärderna inte får åsyftad verkan är
länsstyrelsen inte främmande för etl totalt förbud för pokermaskiner.

Stockholms kommun tillstyrker förslagen med hänvisning bl.a.
till socialnämndens yttrande. Av socialnämndens yttrande framgår bl.a. följande:

Socialförvaltningen har i skilda sammanhang framhållil att
Lagen om anordnande av visst automatspel inle fungerat på etl
tillfredsställande sätl och föreslår atl effekterna av lagen utvärderas. Lagen
har inte förhindrat uppkomslen av nya olämpliga ungdomsmiljöer, lyp spelhallar.
Lagen har inle heller, annal än i undantagsfall, kunnat användas för ingrepp
mot destruktiva miljöer där ungdomar vistas. 1 dag åvilar del socialförvaltningen
att bevisa att uppkomsten av sådana miljöer är en följd av automatspel.

Ändra problem vid tillämpningen av lagen är att det många
gånger är svårt att veta vem som är ägare respektive spelutställare och vilket
ansvar som den ene eller andre har. En möjlighet atl komma till rätta med dessa
olägenheter skulle vara atl spelutställare ulifrån personlig lämplighet och
ekonomisk sköisamhel får en legitimation för sin verksamhet.

Den snabba lekniska ulvecklingen på delta område gör del
också svårt att definiera vad som, i lagens mening, är automatspel. Som exempel
på

124

delta kan nämnas atl vissa
"oskyldiga" TV-spel genom etl enkelt hand- Prop. 1986/87:6 grepp
kan slällas om till ell program lämpligl för illegalt spel.

Socialförvaltningen
stödjer denna från Malmö föreslagna ändringen av lagen som skulle ge polisen
bättre möjligheter all på ett mer kraftfullt säll ingripa mol den illegala hanleringen.

Mol
kommunstyrelsens beslut reserverade sig fyra borgarråd (m) och yttrade:

Lagen
om anordnande av visst automatspel trädde ikraft vid halvårsskiftet 1982. Den
infördes i syfte att ge kommunerna ett instrument att kunna motverka sk
olämpliga ungdomsmiljöer.

Tre
år efter ikraftträdandet kan vi, liksom föredragande borgarrådet, konstalera
att syftet med lagen inte uppnåtts. Det är nödvändigl atl samhället har vissa
möjligheter atl ingripa mot uppenbari olämpliga ungdomsmiljöer. Exempel på
sådana är lokaler i vilka försäljning av droger förekommer. Genom den aktuella
lagen har samhället dock vall att inskrida mot en viss näringsverksamhet under
förevändning av att densamma kan skapa olämpliga ungdomsmiljöer. Lagens ulformning
innebär att lill-ståndsskyldighet även gäller för bensinstationer, kaféer,
idrottsklubbar och liknande vars huvudsakliga verksamhet är någon annan än automal-spelsverksamhet.
Sådana miljöer är, med möjligen något sällsynt undantag, inte att betrakta som
olämpliga ungdomsmiljöer.

Lagen
om anordnande av visst automaispel ger myckel stort utrymme för allmänt
tyckande från socialnämndens sida. Enligt vår uppfattning bör lagar som ger uirymme
för vilt skilda tolkningar undvikas. Sådana lagar undergräver rättssäkerheten.
Del kan också konstateras att länsslyrelserna och socialstyrelsen haft att la
ställning till etl myckel stort anlal besvär i automatspelsärenden. I mer än
hälften av dessa har länsstyrelserna upphävt socialnämndernas beslut.
Uppenbarligen har lagen missbrukats och inte alltid använls för det syfle den
var avsedd för.

Enligt
vår uppfattning bör lagen om anordnande av visst automaispel upphävas. Elt
bättre sätt att komma ål de olämpliga ungdomsmiljöerna vore t. ex. att se över
den allmänna ordningssladgans regler. § 12 anger atl tillstånd krävs för att
anordna offentlig tillställning på allmän plats. För särskilda fall får polisen
meddela ordningsföreskrifter om bl a hållande av lokal eller plats för sport,
spel eller liknande. Om det är påkallat med hänsyn lill den allmänna ordningen
kan verksamheten förbjudas. En utvidgning av denna stadga skulle kunna ge samhällel
önskade möjligheter att ingripa mot olämpliga ungdomsmiljöer. En sådan
lagstiftning skulle ta fasla på reella missförhållanden och inle ge samma uirymme
för godtycke och varierande rättstillämpning som lagen om anordnande av
automatspel. De av polisen i Malmö framförda önskemålen bör, enligt vår
uppfattning, väl kunna tillgodoses genom föreslagen ändring av den allmänna
ordningsstadgans regler.

Malmö
kommun:

Kommunstyrelsen
har under sitt i samarbete med bl a polisen bedrivna '

arbete med åtgärder för motsverkande av den organiserade ekonomiska

brottsligheten fått en klar bild av de svårigheler på inle minst det rättsliga

planet, som i delta arbete möler olika myndigheter. Dessa svårigheter är 125

sådana att det är högst välbefogal
alt man genom lagstiftning minskar dem Prop. 1986/87: 6 för all på så sätt
underlätta arbetet.

Kommunstyrelsen
har all anledning att ställa sig positiv till bifall till polismyndighetens
förslag, som därför tillstyrkes.

Föreningen
Sveriges åklagare:

Den
form av olaglig spelverksamhet som beskrivs i framställningen lill regeringen
är inte enbart en storsladsföreteelse. Möjligheterna atl uppdaga och utreda
misstänkt brott mot lotterilagen på en mindre ort i ett utpräglat landsorlsdistrikt
där spaningsresurserna är små kan ibland vara än mer begränsade än i
storstäderna. Föreningen lillslyrker polismyndighetens i Malmö framslällning om
en ändring i lagen (1982:636) om anordnane av visst auiomalspel så att
förverkande av automater kan ske så snarl auiomalspel anordnats ulan
föreskrivet lillstånd. Föreningen, som inte har någon principiell invändning mol
all även insatser som uppburits vid brott enligt 9§ nyssnämnda lag skall kunna
förklaras förverkade, befarar emellertid atl slora bevissvårigheter kan uppstå
när del gäller atl fastställa insatsernas storlek. Det stora antalet
anmälningar om illegalt spel - oftast anonyma - som inges lill polismyndigheter
i olika delar av landel talar för att ifrågavarande automater ofta används vid
brott mol lotterilagen och att det sammantaget rör sig om stora ekonomiska
värden med sociala skadeverkningar. Enligt föreningens uppfattning är det
därför i första hand automaterna som i brottsförebyggande syfle bör kunna
förverkas redan vid elt brott enligt lagen (1982:636) om anordnande av visst
automatspel. Lagtekniskl kan det föreslagna 9a§ ges följande utformning:
"mekanisk eller elektronisk spelautomat som används vid brott enligt 9§
skall förklaras förverkad, om inte detla är uppenbari obilligt."

Föreningen
Sveriges statsåklagare:

Av
de från Malmö polismyndighel lämnade uppgifterna framgår att nuvarande lagsstiftning
ej ger möjlighet till effektiva ingripanden mot dem som arrangerar automatspel
i strid mot lagen. Den enda och i elt flertal fall till synes ganska
verkningslösa sanktionen — böter — har uppfattals som en driftskostnad.

Tänkbara
alternativ för en skärpning av sanktionerna mot dessa personer är att låla
fängelse utgöra normalpåföljden vid återfall eller införa en möjlighet till förverkande.
En frihelsberövande påföljd vid återfall är dock av flera skäl mindre
tilltalande.

En
förverkandemöjlighel i enlighet med det i framställlan angivna försla

get synes effeklivl mot en spelanordnare. Vad gäller aulomatuthyraren är

reglerna om medverkan i brott tillämpliga. Detta innebär atl en uthyrare

kan bli straffansvarig vid uppsåtlig medverkan och han kan därmed också

drabbas av den föreslagna förverkanderegeln. Även oaktsam medverkan

medverkan lill brott mot straffbestämmelsen bör kunna föranleda straff

ansvar för uthyrare. Ansvar för oaktsamhet lorde kunna grundas på under

låtenhet att konlrollera alt automaten ej används för otillåten verksamhel.

Naturligtvis blir det ofta svårt att bestämma hur långt kontrollskyldigheten

sträcker sig. I vart fall bör i princip kunna fordras alt en - i all synnerhet

yrkesmässig - uthyrare förvissar sig om atl förhyraren har vederböriigt

tillstånd atl använda den förhyrda automaten. Har han underiåtit delta '26

lorde i regel ej kunna
anses uppenbart obilligt att även uthyraren drabbas Prop. 1986/87: 6 av elt
förverkande. Jämför NJA 1984:387.

Mol
bakgrund av det anförda lillstyrker föreningen förslaget till en
förverkanderegel, 9a §.

Föreningen
Sveriges länspolishcefer och Föreningen Sveriges polischefer anför i etl gemensaml
yltrande:

Del
huvudsakliga syflel med rubricerade automatspelslag var att försöka motverka
sociala skadeverkningar av viss spelverksamhet. Polisiär erfarenhet har
emellertid visal atl nonchalans och lagtrots har motverkat och i vissa fall
även förhindrat all lagstiftningen fått den genomslagskraft som avsetls.

Eftersom
lagstiftaren inte helt lyckats i sina ansträngningar att bekämpa de skadliga
verkningarna och det väsentliga skyddsintresset alltjämt kvarstår, måsle
enligt föreningarnas mening åtgärd vidlas för alt respekten för reglerna skall
upprätthållas.

De
föreslagna ändringarna i lagstiftningen är ett sleg i denna riklning och
tillstyrks därför i alla delar.

Sveriges
Aulomalägares Riksförbund:

Vi
avser att Polismyndighetens i Malmö ändringsförslag är bra och det gäller
särskilt syftet man vill uppnå. Vad först gäller förverkandebestämmelsen är vi
av den uppfattningen atl en sådan behövs för att komma till rätta med de
påstådda problemen ävensom andra brott mol lagstiftningen ifråga. Dock är vi någol
oroade över alt den kan komma all tillämpas regelmässigl. Vi vill här specielll
fästa uppmärksamhel på att del myckel ofta förekommer - vid överlålelse av
verksamhet som inrymmer flipperspel - att lillstånd inte formelll sett
föreligger för nye ägaren efler överlåtelsen och alt detla inte minsl beror på
oklara ruiiner bland socialnämnderna. Vi föreslår därför att
departementschefen i förarbelena lill den föreslagna lagändringen uttalar att
förverkandebestämmelsen är ämnad att i försia hand lillämpas vid överträdelser
av den art Polismyndigheten i Malmö pekat på samt andra grövre eller upprepade
överträdelser av lagen.

SHR:

SHR
har ingen närmare kännedom om förekomsten av olagligt automat-spel. Det är
emellertid viktigt atl polisens möjligheter atl ingripa blir effektiva. SHR har
därför ingenting att erinra mol att den föreslagna bestämmelsen införs.

Cherryföretagen
anför i denna del:

Etl
av de största fel som begicks vid anlagande av Lag om anordnande av visst
automatspel var att man definierade lagen såsom lillämplig på spel

som
" ....... inte ger vinst eller endast ger vinst i form av frispel på

automaten".
Denna uppfattning är allmänl förhärskande inom den seriösa automatbranschen.
Innebörden av definitionen är nämligen all spel av den typ som man talar om i detla
sammanhang (polismästarens i Malmö brev) då gjordes lagliga i och med den nya
lagen. Tidigare var desamma genom

sin
blotta existens illegala, eftersom den tidigare definitionen löd "

inte
ger vinsl eller endast ger vinst i form av enstaka frispel på automaten".

Från
aulomalägarhåll drevs denna punkl siarkt vid utformandet av den 127

nya lagen men tyvärr logs
ingen hänsyn till branschens kunskaper och de Prop. 1986/87:6 farhågor för negaliva
konsekvenser som framställdes. Detla är under för handen varande omständigheter
endast alt beklaga och man kan konstatera atl de framförda farhågorna har
besannats.

Den
seriösa automalbranschen i Sverige, vilken vi måste anses uigöra en stor del av
i och med det förhållandet all vi förelräder etl 20-lal operatörer i landel,
har enbart inlresse av atl den lagstifining som finns är praktiskt lillämpbar
och möjlig att efterleva. Den oseriösa verksamhelen i form av pokerspel på
automater osv tar vi bestämt avstånd ifrån.

Vi
uppfattar det lämnade förslaget såsom positivt i sammanhanget och föreslår
dessutom att en justering av § I görs enligt vad ovan anförts på ett sådant sätl
att anlal frispel begränsas. En sådan begränsning skulle förslagvis kunna vara
upp till elt tiolal frispel.

Följande
remissinslanser avvisar tanken på att införa en särskild förverkandemöjlighel
i automatspelslagen.

Hovrätten
för Väsira Sverige:

I
framställningen behandlas två slag av illegalt spel, nämligen dels sådanl spel
som sker på sk pokeraulomater för vilka socialnämndens tillstånd föreligger
enligt lagen om anordnande av visst automatspel (automatspelslagen), dels spel
på aulomaler för vilka sådant tillstånd saknas. I båda fallen kan lotlerilagens
siraff- och förverkandebestämmelser vara tillämpliga, nämligen då
automatspelet bedrivs så alt spelaren kan få otillåten vinst. Den
straffbestämmelse som automatspelslagen innehåller riktar sig endast mot spel
på automater för vilka tillstånd saknas eller - om tillstånd finns - mot spel
som sker i slrid mot av socialnämnd lämnade föreskrifter. För att den
förverkandebestämmelse, som föreslås, skall bli tillämplig fömtsätls således
alt det illegala spelet kan hänföras lill den senare kategorin. Eftersom
framställningen synes utgå från att spel på sk pokerautomater i stor
utsträckning är förenat med möjligheter till vinst är tanken möjligen den att
man här skall kunna förverka automater och insatser även om de beviskrav som slälls
upp för ett förverkande enligt lotlerilagens bestämmelser inle är uppfyllda.

Som
anförs i framställningen har förverkandefrågan aklualiserals vid automatspelslagens
tillkomst. 1 framställningen - som lar upp riksåklagarens förslag i ämnet -
redovisas emellertid inle vad departementschefen angav i proposilionen som skäl
lill varför några föreskrifier om förverkande inte fördes in i lagen. Han
anförde atl sådana föreskrifter skulle vara av begränsai värde eftersom spelulmstningen
i allmänhet inle ägs av den som anordnar spelet och intäktsfrågan är ordnad på
olika sätt (prop. 1981/82:203 s27n). De faktiska förhållandena som
invändningarna hänför sig till har inte närmare belysts i remisshandlingarna. Mol
den bakgrunden får förutsättas att invändningarna fortfarande har bärkraft. De
talar starkt mot en förverkandebestämmelse.

När
del gäller spel på automater för vilka tillstånd saknas anges i fram

ställningen atl bötesbeloppet utgör en ringa del av dagsförtjänslen och att

del finns klubbägare "som näslan dagligen rapporteras men som ändå

fortsätter sin verksamhet". Man frågar sig här vilka belopp det rör sig
om,

på vilken nivå rapporterna stannar, varför rapporterna inte leder till åtgär- 128

der,
vilken frekvens mål av denna lyp har och vilken praxis åklagare och Prop.
1986/87:6 domstolar tillämpar. I avsaknad av sådanl material är del svårt atl
avgöra vilket behov av ålgärder som föreligger och hur en lämplig lösning bör
se ut. Det bör dock erinras om alt automaispel som bedrivs ulan tillstånd kan
föranleda böler eller fängelse i högsl sex månader (9 § automatspelslagen). Som
framgår av övervägandena bakom den bestämmelsen (jfr prop 1981/82:203 s88n)
skall fängelsestraff aklualiseras vid upprepat spel ulan lillslånd. Mot den
bakgrunden vore en praxis av det slag som nämns i framställningen ägnad att
förvåna. Del bör innan ny lagsliftning kommer i fråga undersökas om
hittillsvarande praxis när del gäller påföljder för brott mot automatspelslagen
inte följer de intentioner som anges i lagens förarbeten och om således uirymme
kan finnas för en lösning inom ramen för den redan befintliga
straffbestämmelsen.

I
anslulning härtill bör uppmärksammas socialnämndens möjlighel att återkalla
tillstånd till spel enligt 6 § nämnda lag. Om spel ändå fortsätter trots alt
tillstånd dragits in förulsälts enligt förarbetena all elt fängelsestraff
omedelbart aktualiseras. Det är uppenbart att det material som erfordras för
alt lillslånd skall vägras eller återkallas inte ställer samma krav i
bevishänseende som för framgång med etl åtal för brott och ett yrkande om
förverkande enligt lotlerilagen.

En
fråga som inte är helt ointressant i detta sammanhang rör pokerauto-malernas
värde. Uppgift härom saknas. Del är uppenbart att det för bedömningen av vilken
effekt en förverkandebestämmelse kan få inte är utan belydelse vilka ekonomiska
konsekvenser förverkandet skulle medföra för automatens ägare. Av de synpunkier
som bilagls framställningen framgår (s2n) all en lokalinnehavare som fåll fyra
automater beslagtagna någon vecka senare köpte tre nya automater som ställdes ul
i hans rörelse. Fallet tyder inte på all möjligheten lill förverkande skulle ha
någon påtaglig belydelse när del gäller atl komma till rätta med den olagliga spelverksamhelen.
Hovrätten vill i detla sammanhang erinra om dels bestämmelserna i 36 kap 3 a §
brottsbalken om förverkande av värdet av ekonomiska fördelar som uppkommit för
en näringsidkare till följd av brott i näringsutövningen, dels den planerade
lagstiftningen med anledning av kommissionens mot ekonomisk brottslighet
delbetänkande Företagsbot (Ds Ju 1984:5).

Sammanfattningsvis
konstaterar hovrätten alt det översända remissmaterialet är alllför tunt för
att kunna bekräfta polismyndighetens uppfattning att det nu är
"oundgängligen nödvändigl" med den föreslagna regleringen. I avsaknad
av ett dokumenlerat behov av en förverkandebestämmelse bör enligt hovrätten
någon lagstiftning på området nu inte ske.

Om
en annan bedömning görs i berörda hänseende uppkommer frågan

hur en förverkandebestämmelse lämpligen bör utformas. Den av polismyn

digheten föreslagna bestämmelsen har i allt väsentligt 30 § lotterilagen som

förebild. Den skulle uppenbariigen träffa även fall - av svårbedömd om

fattning - som inle berörs i framställningen och beträffande vilka något

behov av förverkande inte finns. Del kan således föralsällas atl bestäm

melsen går utöver det behov som kan finnas, vilket i sig är föga tilltalande.

För att en bestämmelse skall få en lämplig utformning och t ex inle lätt

skall kunna kringgås erfordras material som närmare belyser hur ägande- 129

frågan
normalt är löst, hur det illegala spelet bedrivs, hur insatser sker och Prop.
1986/87:6 vinsler utbetalas, vilka värden automaterna har, vilka summor som omsätts
per spel m m. I avsaknad härav kan några meningsfulla överväganden i ämnet inte
göras. BRÅ:

Lagen om anordnande av visst automatspel är lillämplig endasl
på sådana spelautomater som inte ger vinst eller som ger vinst enbart i form av
frispel. Används dessa aulomaler för illegalt spel t ex genom atl anordnaren
förbinder sig alt beiala ul vinsten i form av pengar blir bestämmelserna i 16
kap 14 § brottsbalken om dobbleri eller 28 § lotterilagen (1982: 1011)
tillämpliga och insatser, utmstning mm kan förverkas enligt 36kap brottsbalken
resp 30 § lotterilagen.

Etl förverkande på grund av brott mol 9 § lagen om
anordnande av visst automatspel har, som framhållits i prop 1981/82:203, ett
begränsat värde eftersom spelulmstningen oftast ägs av annan än anordnaren. BRÅ
kan inle heller se alt elt sådant förverkande skulle minska de spaningssvårig-heler,
som tycks vara polisens huvudsakliga problem. Länsstyrelsen I Göleborgs och Bolius
län:

Lagen om anordnande av visst automatspel har lillkommil
som etl led i strävandena att förhindra uppkomslen av olämpliga ungdomsmiljöer.
Lagen hör alltså hemma inom sociallagstiftningens område och ärenden enligt
lagen handläggs primärt av socialnämnden. Lagens straffbestämmelse 9§ riktar
sig mot den som anordnar auiomalspel utan lillstånd eller bryter mol någon
föreskrift. Bestämmelsen är väl närmast av ordningskaraktär och meningen kan inle
vara att den skall användas atl förhindra illegalt spel. Att komplettera denna
straffregel med möjlighel lill förverkande kan inte anses rimligt.

I den mån spelautomater - med eller ulan tillstånd -
används för illegalt spel av det slag polismyndigheten i Malmö åsyftar, torde
ett sådant brott falla under rekvisiten för dobbleri och kunna bestraffas
enligt brottsbalken 16kap 14 §. Brottsbalkens förverkanderegel kan då också
tillämpas.

Länsstyrelsen anser inte att den föreslagna bestämmelsen
bör intas i lagen om anordnande av visst automaispel. Sveriges advokatsamfund:

Anledning saknas atl ifrågasätta de av polismyndigheten
påtalade be

vissvårigheterna, genom vilka många fall av brott mol lotlerilagen inle kan

beivras. Syftet med den av polismyndigheten föreslagna ändringen i auto

matspelslagen är därför befogat. Emellertid vili advokatsamfundet erinra

om alt så som del föreslagna tillägget 9a§ utformats, kan förverkande

komma ifråga även beträffande godtroende aulomalulhyrares egendom.

Med hänsyn till alt spelautomater och övrig egendom kan representera

belydande värden, i många fall ej understigande 50.000 kronor, bör inte

den krets mot vilka en förverkandeförklaring kan riklas innehålla perso

ner, som inle haft kännedom om del brott som ligger lill grund för förver

kandeyrkandet. En ändring måste därför ulformas så att godtroende aulo

matulhyrare inte drabbas av förverkande. Härutöver bör en förverkande

regel inskränkas till att omfatta, förutom den som anordnat automatspelet,

endast den som yrkesmässigt tillhandahållit sådan egendom som använts 130

vid eller
varit föremål för brott enligt 9§ automatspelslagen. Andra auto- Prop.
1986/87:6

malulhyrare
än den som yrkesmässigt tillhandahåller sådan egendom bör

över huvud
taget inle kunna drabbas av ett förverkande. Bakgrunden

härtill
är, atl endast den som yrkesmässigt lillhandahåller automaispel kan

säkert
antagas vara väl medveten om att vissa spelaulomater genom sin

konstruktion
inbjuder till otillåtet spel.

Såsom den föreslagna ändringen utformats, får
advokatsamfundet, med hänvisning till ovanstående anförande, avstyrka
förslaget.

2.3 Skyldighet för automatuthyrare att förvissa sig om att
tillstånd till automatspel finns m. m.

SIV, länsstyrelsen i Malmöhus län, Stockholms kommun,
Malmö kommun. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges
polischefer samt SHR, tillslyrker förlaget på de skäl som redovisals tidigare.

I övrigt lillstyrker följande remissinstanser förslaget.

Föreningen Sveriges iklagare:

Polismyndigheten i Malmö har i sin framställning lill
regeringen uttalat all automatspelslagen eventuellt borde kompletteras med en 3a§
innehållande en beslämmelse om skyldighet för aulomatulhyrare all före förhyrning
förvissa sig om atl förhyraren erhållit socialnämndens lillstånd för automatspel.
Enligt föreningens mening utgör en sådan bestämmelse etl nödvändigt komplemenl
till den föreslagna förverkanderegeln i 9a§. I annat fall skulle möjligheten
alt kunna förverka en spelautomat hos en uthyrare som påstår sig ha varit
okunnig om att förhyraren saknat föreskrivet tillstånd till automatspel bli siarkt
begränsad.

Lollerinämnden anför i denna del:

Om automalspelsverksamheten inte överförs lill en offenlligrättslig
förening tillstyrker lotterinämnden de av polismyndigheten i Malmö föreslagna
ändringarna i lagen om anordnande av visst automatspel. Dessutom anser lollerinämnden
alt tillståndsprövningen i första instans bör överföras från socialnämnd till
polismyndighet och atl lotterinämnden bör bli besvärsinstans i slället för socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Med tanke på atl auiomalspel f n i icke ringa utsträckning
bedrivs utan lillstånd bör även den föreslagna bestämmelsen om skyldighel för uthyrare
av automat alt förvissa sig om att förhyraren har erforderiigl tillstånd
införas.

Sveriges Aulomalägares Riksförbund:

Vad därefter gäller förslaget lill en 3a§ om skyldighet
för automatuthy

rare att före uthyrning förvissa sig om att förhyraren erhållil lillstånd,

anser vi utomordentligl viktig för konkurrensförhållandena inom bran

schen. Såsom del nu är nonchaleras ofta detta helt av oseriösa uthyrare i

branschen. Del innebär samtidigt att de får ell försprång i konkurrensen

med de uthyrare som försöker förvissa sig om alt förhyrare har eller

ansöker om lillstånd. Enbart på grund härav anser vi alt den föreslagna

bestämmelsen är moliverad. Därtill kommer såsom nämnts i förslaget

möjligheterna alt komma lill rätta med bulvanförhållanden. 131

Slutligen
vill vi la tillfället i akt peka på del förhållandet att det i Prop. 1986/87:6 prakliken
är polismyndigheterna och inle socialnämnderna som konfronteras med de problem
som överträdelser mot automatspelslagen medför. Innan automatspelslagen antogs
föreslog vi att tillståndsprövningen skulle omhänderhas av polismyndighel i
stället för socialnämnd. Vi frågar oss nu om det inle är hög tid att ompröva
denna fråga och i stället anförtro tillståndsprövningen till landets
polismyndigheter, som oftast är bäst insatla i lokala förhållanden och även
har de största förulsältningarna och resurserna alt kontrollera att
lagstiftningen efterlevs.

Länsåklagaren
i Uppsala län:

Avslutningsvis
vill jag tillägga att jag saknar närmare erfarenhet av i vilken utsträckning
socialnämnden i praktiken ger lillslånd till automat-spel. Del bör dock i
samband med alt den föreslagna lagändringen genomföres möjligen övervägas en
skärpning av förutsättningama för lillslånd lill auiomalspel samlidigt som tillståndsgivningen
eventuellt överflyttas till polismyndighel.

BRA
anför atl en beslämmelse som ålägger aulomatuthyraren en skyldighel all
förvissa sig om alt förhyraren har socialnämndens lillslånd i och för sig kan
vara befogad. Enligt BRÅ är det emellertid tveksamt om en sådan bestämmelse bör
vara slraffsanktionerad.

Några
remissinstanser anger inte någon direkt inslällning i frågan men anför
beträffande formerna för lillslåndsgivningen m. m. följande.

RPS:

Samiidigi
vill styrelsen framhålla all en lidigare inte förutsedd komplikation har uppkommit
vid tolkningen av lagen. I några besvärsärenden har socialstyrelsen nämligen funnil,
att socialnämnd i villkor för lillslånd inte kan föreskriva, att vissa
namngivna automaltyper som är ägnade för brottslig verksamhet inte fär
förekomma. Grunden för detta ställningstagande torde vara att något
uttryckligt förbud mot olämpliga automater inte har skrivits in i lagen. En
komplettering av 4§ med innebörd att även automattypernas lämplighet skall
prövas bör därför övervägas.

Socialstyrelsen:

Dessutom
vill socialstyrelsen ta upp frågan om behovet av all i automatspelslagen
införa bestämmelser som yllerligare klargör vem som skall vara ansvarig för
spelverksamheten.

Enligt
4§ i lagen skall socialnämnden vid prövningen av lillstånd bl a särskilt beakta
sökandens lämplighet. Om spel anordnas av en juridisk person, lex etl
aktiebolag eller en ekonomisk förening, gäller enligt allmänna regler (se prop
1981/82: 203 sid 27) alt den legale ställföreträdaren är ansvarig för
spelverksamheten.

Socialnämnden
skall därutöver utöva tillsyn över efterlevnaden så alt spelverksamheten inte
anordnas i strid mot bestämmelserna i lagen.

Tillstånd
enligt 3 § kan ges till viss fysisk eller juridisk person. Ges

lillslånd till en fysisk person är del dennes lämplighet som enligt 4 §
särskilt

skall beaktas. Ges lillslånd till en juridisk person är det den legale
ställföre

trädarens (de legala ställföreträdarnas) lämplighet som skall beaktas. Där

av följer att, om den legale ställföreträdaren byts ut, den juridiska perso

nen har att söka nyll tillstånd eflersom den nye ställföreträdarens lämplig- '2

het är avgörande för rätlen alt driva spelverksamhelen.
Denna ordning Prop. 1986/87:6 medför vissa problem. Socialnämndens
tillsynsverksamhet skulle t ex underlättas, om tillståndet atl få anordna automaispel
uteslutande knöts till en eller flera fysiska personer. För tillsynsmyndigheten
kan det nämligen vara svårt atl hos exempelvis elt bolag, som tidigare fått
tillstånd för anordnande av automaispel, upptäcka om del förekommit några
personförändringar inom bolaget som med hänsyn till vad som sagts ovan medför
att nytt lillstånd måste sökas.

Socialstyrelsen hemställer därför om en sådan ändring av
lagen att tillståndel enligt 3 § alltid kan knytas till en eller flera fysiska
personer.

Några remissinslanser avvisar tanken på en skyldighet för
en uthyrare alt förvissa sig om att tillstånd finns.

RÅ:

1 framställningen övervägs vidare en kontrollskyldighet
för automatuthyrare (3a§). .Iag kan för egen del inte finna att en sådan regel
skulle ha någon direkt praklisk betydelse: bl a lorde del vara förenat med svårigheler
atl beslämma hur långt konlrollskyldighelen skulle sträcka sig. Brottsbalkens
regler om medverkan vid brott är för övrigt analogi tillämpliga när det gäller
uthyrning och annat tillhandahällande av spelautomater. Jag avslyrker förslaget
i denna del och ansluter mig här till vad chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheien
i Gävleborgs län anfört i silt yllrande.

I det av RÅ åberopade yttrandet anförs:

Framställningens förslag om lagens komplettering med en 3a§
med angivei innehåll kan jag inte finna skäl för. Brottsbalkens bestämmelser om
medverkan är analogt tillämpliga. Om förverkandemöjligheter tillkommer, finns
enligt min mening lillräckliga möjligheter atl reagera mol silualioner som
avses med föreslagen 3a§.

Hovrällen för Väsira Sverige anför i denna del:

Förslagel om dels en bestämmelse om skyldighet för aulomathyrare
atl före uthyrning förvissa sig om att förhyraren erhållil socialnämndens tillstånd,
dels en straffsanktion för bestämmelsen, avstyrks på i huvudsak molsvarande
skäl som angetls ovan beträffande behovet av en förverkandebestämmelse.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Däremot synes ej erforderiigl med den i förslaget upptagna
regeln i en 3a§. Det bör ändå kunna göras klart atl en uthyrare har skyldighet
att kontrollera alt förhyraren har tillstånd.

Cherryföretagen:

Beträffande förslagel om en beslämmelse med skyldighet för
aulomatuthyraren atl förvissa sig om atl förhyraren har erhållil lillstånd så
upplever vi en sådan ändring såsom varande ulan värde. De faktiska förhållandena
är i allmänhet sådana atl utställaren svarar för den prakliska hanleringen av lillståndsansökan
och dylikl. I realiteten, vilkel enkell kan verifieras av berörda
tillståndsmyndigheter, så är plalsupplålaren utomordentligt sällan inblandad i
denna praktiska hanlering.

133

Innehåll Prop. 1986/87:6

Proposition ..................................................................... .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. 1

Propositionens
lagförslag

1
Lag om ändring
i brottsbalken ................................... 2

2
Lag om ändring
i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m.m. ... 4

3
Lag om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m..... .... 5

4
Lag om ändring
i rättegångsbalken ........................... .... 6

5
Lag om ändring
i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken 6

6
Lag om
upphävande av lagen (1983:225) om förfarandet vid förverkande av vissa farliga
föremål ........................................................................ .... 6

7
Lagom ändring i
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling .. 7

8
Lag om ändring
i lagen (1982:636) om anordnande av visst automaispel 7

9 Lag om ändring i lotterilagen (1982: 1011) ............... .... 8

10 Lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen
(1958:205)

om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m............. ... 8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 maj
1986 .... 10

1
Inledning ...................................................................... 10

2
Brottsbalkens
förverkanderegler och stöldgodslagen II

2.1
Allmänna uigångspunkter
........................................ 11

2.2
Vissa tidigare
reformer .......................................... ... 12

2.3
Departementspromemorian
.................................. 14

2.4
Min
principiella ståndpunkt .................................... 15

2.5
Möjligheterna
alt förklara utbyte av brott förverkat utvidgas . 15

2.6
Ansvaret för
ersättning lill målsäganden ............... 20

2.7
Möjligheterna
alt la egendom i förvar enligt stöldgodslagen utvidgas 22

3
Deltagaransvaret
vid dobbleri avskaffas ...................... 24

4
Åklagarens rätt
atl själv förklara beslagtagen egendom förverkad vidgas 25

4.1
Egendomens
värde måste undersliga 2000 kr........ 25

4.2
Förverkande mot
okänd person m.m....................... ... 27

4.3
Den laglekniska
lösningen m.m................................ ... 27

5 Åndringar i automatspelslagen ................................... ... 29

5.1
Bakgrund ............................................................... ... 29

5.2
En beslämmelse
om förverkande införs i automatspelslagen 30

6
Ändringar i
lotterilagens förverkandebestämmelse ..... ... 34

7
Ändring i lagen
(1986:000) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. ............................................................... 34

8
Upprättade
lagförslag .................................................. 35

9
Specialmotivering
........................................................ 36

9.1
Förslaget till
lag om ändring i brottsbalken ............ ... 36

9.2
Förslaget till
lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m 41

9.3
Förslaget till
lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m 42

9.4
Förslagel lill
lag om ändring i rällegångsbalken ...... 43

9.5
Förslaget till
lagen om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling 43

9.6
Förslaget lill
lagom ändring i lagen (1982:636) om anordnande

av visst automatspel ............................................. 43

9.7 Förslaget
till lagen om ändring i lotlerilagen (1982:1011) 44 134

10 Hemställan .................................................... 44 Prop.
1986/87:6

11 Beslut ......................................................... 44

Utdrag ur lagrådets
protokoll 1986-06-04 .............. . 45

Uidrag ul prolokoll vid regeringssammanlräde
1986-06-26 46

Bilagor

Bilaga I Promemorian (Ds
Ju 1984: 12) Vissa frågor om förverkande

och
lagande i förvar enligt slöldgodslagen ... 47

1 Inledning ............................................ 50

2 Nuvarande ordning ................................ 51

3 Luckor i regleringen ............................... 57

4 Överväganden .................................... 70

5 Specialmotivering ................................. 80

Underbilaga
I ......................................... 88

Underbilaga
2 ......................................... 91

Bilaga 2 Sammanställning
av remissyttranden över promemorian (Ds

Ju
1984: 12) .......................................... 96

Bilaga
3 Riksåklagarens promemoria med förslag lill avkriminalise

ring och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsom

råde (avsnitten 3 och 8) ......................... 106

Bilaga
4 Sammanställning av remissyttranden över RÅ:s prome

moria ................................................... . 114

Bilaga
5 Framställning från polismyndigheten i Malmö 1985-03-04

ang.
vissa ändringar i automatspelslagen .... 118

Bilaga
6 Sammanställning av remissyttranden över polismyndighe

tens framslällning ................................... . 120

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1986 135