Prop. 1986/87:8

Regeringens proposition 1986/87: 8

om handel med ädelmetallarbeten och om bestämning av volym
och vikt

Prop. 1986/87:8

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 28 augusti 1986.

På
regeringens vägnar

Gertrud
Sigurdsen

Roine
Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposiflonen
föreslås dels en ny lag om handel med ädelmetallarbeten, som skall ersätta
lagen (1974:283) om handel med arbeten av guld, silver eller platina, dels
ändringar i lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt.

Förslagen
har sin bakgmnd i det regelförenklingsarbete som pågår inom regeringskansliet.
Därvid görs koncentrerade insatser bl.a. inom området teknisk provning och
kontroll. Förslaget i propositionen bygger på förslag som tagits fram inom
ramen för detta arbete och som redovisats i departementspromemoriorna (Ds I
1984:11) Ädelmetallkontroll? och (Ds 1 1985:4) Enklare kontroll av volym och
vikt. Båda förslagen syftar till att göra den stafliga kontrollen enklare och
mer rationell.

Enligt
nu gällande lagstiftning om ädelmetallarbeten skall alla sådana arbeten
(guldarbeten med en minsta finhalt av 750 o/oo motsvarande 18 karat,
silverarbeten med en minsta finhalt av 830 o/oo, plaflnaarbeten med en minsta finhalt
av 950 o/oo) som saluhålls eller försäljs yrkesmässigt förses med dels
ansvarsstämplar av tillverkare eller importörer, dds statliga kontrollstämplar
av statens provningsanstalt. Det är också förbjudet att saluhålla eller
försälja guld-, silver- eller platinaarbeten med lägre flnhalt.

Enligt
den nya lagen om ädelmetallarbeten behålls importörers och tillverkares
skyldighet att ansvarsstämpla guld- och plaflnaarbeten, medan ansvarsstämpling
av silverarbeten blir frivillig. Kravet på; statlig kontrollstämpling slopas.
Möjlighet finns dock till frivillig staflig kontrollstämpel. Minsta finhalt för
guldarbeten sänks till 585 o/oo motsvarande 14 karat.

1
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 8

Det blir tillåtet att
sälja arbeten med lägre innehåll av guld, silver eller Prop. 1986/87: 8 plaflna
än som krävs för att uppfylla kraven på ädelmetallarbete, men arbelet får inte
anges vara eller ges sken av att vara ädelmetallarbete eller som utfört av
guld, silver eller plaflna. Den nya lagen föreslås träda i kraft den IjuH 1988.

Enligl
lagen om bestämning av volym och vikt skall staflig kontroll ske av mätdon som
används vid försäljning i detaljhandeln av varor efter volym och vikt. I
praktiken gäller kontrollen främst buflksvågar och petroleummätare. Lagen
innehåller också ett principiellt krav på att en kundvåg skall flnnas
tillgänglig i lokaler för detaljhandel med livsmedel.

För
kontrollen enligt denna lag finns en centralt och regionalt uppbyggd kontrollorganisation
inom statens provningsanstalt. Regler om hur kontrollen skall bedrivas
återfinns i föreskrifter från provningsanstalten.

De
ändringar i lagen om bestämning av volym och vikl som nu föreslås har begränsad
omfattning. I lagen tas bl. a. in regler som gör det möjligt alt auktorisera
enskilda serviceföretag att godkänna ett mätdon. Reglerna om kundvåg förenklas
ytterligare. Bestämmelser om hur kontrollen skall utföras förutsätts alltjämt
bli beslutade på myndighetsnivå. Lagändringarna föreslås träda i kraft den I
januari 1987. Nya myndighetsföreskrifter förutsätts träda i kraft efter hand
med beaktande av bl. a. praktiska skäl.

Förslagen
bedöms inte medföra något försämrat konsumentskydd.

Propositionens lagförslag Prop. 1986/87:8

1 Förslag till

Lag om handel med ädelmetallarbeten

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1
§ Denna lag tillämpas på yrkesmässig handel med ädelmetallarbeten.

Med
ädelmetallarbeten avses arbeten av guld, silver eller platina som

innehåller, om arbetet är utfört av :

guld,
585 tusendelar eller mer fint guld,

silver, 830 tusendelar eller mer fint silver,

platina, 950 tusendelar eller mer fin platina, i

med
en filialen avvikelse nedåt för guld och platina av fem tusendelar samt för
silver av åtta tusendelar.

Lagen
gäller inte sådana arbeten som är avsedda uteslutande för medicinsk, vetenskaplig
eller industriell användning eller uppenbarligen har antikvariskt värde.

2§
I ett ädelmetallarbete får ingå, fömtom delar av guld, silver eller platina
samt legeringar av dessa metaller, delar av annan metall eller annat ämne under
förutsättning att varje sådan del är lätt skönjbar och till utseendet tydligt
skiljer sig från ädelmetallen.

Om
tillverkningstekniska skäl föranleder det eller det krävs för att arbe

tet skall fylla sin prakflska uppgift, får även i annat fall ingå delar av
annan

metall eller annat ämne. '

3§
När arbeten som innehåller guld, silver eller platina saluhålls eller försäljs
inom landet, får endast arbeten som uppfyller kraven enligt I och 2§§ utges för
att vara ädelmetallarbeten eller vara utförda av guld, silver eller platina.
Vid saluhållande eller försäljning av arbeteri med lägre halt sådan metall får
anges att arbetet innehåller guld, silver eller platina. Det måste dock därvid
tydligt framgå att arbetet innehåller lägre halt ädel melall än ett ädelmetallarbete.

Stämplar
m.m.

4§
Med ansvarsstämplar avses stämplar som är avsedda uteslutande för ädelmetallarbeten.
De får endast anbringas på sådana arbeten.

5
§ Ansvarsstämplar är tillverkarens eller importörens namnstämpel, finhaltsstämpel,
ortsmärke och årsbeteckning.

Namnstämpel
skall vara godkänd och registrerad enligt 10 § andra stycket för att få
anbringas.

6§
Ett ädelmetallarbete av guld eller plaflna skall vid saluhållande eller försäljning
vara försett med finhaltsstämpel och namnstänipel. Namnstämpel behövs inte, om
arbetet är kontrollstämplat enligt 8§. Namnstämpel krävs dock alltid, om
arbetet är försett med ortsmärke eller årsbeteckning. Om i ett ädelmetallarbete
som saluhålls eller försäljs ingår någon del av annan metall eller annat ämne
enligt 2 §, skall detta vara angivet på denna del, om inte
tillverkningstekniska hinder möter.

7§ Ansvarsstämpling
skall göras genom tillverkarens eller, för importe- Prop. 1986/87: rade
arbeten, genom importörens försorg. Som tillverkare anses även den som
yrkesmässigt har givit någon annan i uppdrag att utföra ädelmetallarbeten.
Tillverkaren och importören ansvarar för att utförda ädelmetallarbeten
motsvarar åsatta ansvarsstämplar.

8§
Ädelmetallarbeten som har försetts med finhaltsstämpel skall på begäran
kontrolleras med avseende på finhalt av den myndighet som regeringen bestämmer
(kontrollmyndigheten). Om myndigheten finner att den uppgivna finhalten är
riktig, skall myndigheten bekräfta detta med en kontrollstämpel.

Kan
kontrollstämpling inte ske utan att arbetet skadas, får myndigheten i stället
utfärda bevis om att arbetet uppfyller fordringarna för kontrollstämpling.

9§
Ädelmetallarbeten eller arbeten som inte till utseendet tydligt skiljer sig
från sådana får inte förses med stämplar eller andra märken som lätt kan
förväxlas med stämplar enligt denna lag.

Registrering

10 §
Den som yrkesmässigt inom landet tillverkar eller försäljer ädelme

tallarbeten av guld eller platina eller till landet inför sådana arbeten skall

vara registrerad hos kontrollmyndigheten. Detsamma gäller den som

yrkesmässigl inom landet tillverkar eller till landet inför ädelmetallarbeten

av silver, som förses med ansvarsstämpel.

Kontrollmyndigheten
prövar frågor om godkännande och registrering av tillverkares och importörers
namnstämplar.

Avgift

11 §
För kontroll enligl 8 § skall avgift erläggas till kontrollmyndigheten.

Detsamma skall gälla för registrering enligt 10§. Avgift för registrering

skall betalas årligen så länge registreringen består.

Bemyndiganden

12 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

1.
meddela ytteriigare
föreskrifter om ansvarsstämplar, kontrollstämplar och annan märkning enligt
denna lag,

2.
fastställa avgifter enligt
denna lag.

13 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med

ge undantag eller avvikelse från denna lag, om det behövs med hänsyn till

överenskommelse med främmande stat eller till internationellt ekonomiskt

samarbele eller om det annars finns särskilda skäl. Ett medgivande får

förses med villkor.

Påföljder
m. m.

14 §
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms, om gärningen inte

är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsam

het

1. saluhåller
eller försäljer ädelmetallarbeten eller andra arbeten i strid

mot 3 eller 6§,

2. anbringar
stämplar eller andra märken i strid mot denna lag eller

föreskrifier, som har
meddelats med stöd av lagen, eller bryter mot skyl- Prop. 1986/87: 8 dighet
som följer av 7 § tredje meningen,

3.
inte iakttar
registreringsskyldighet enligt 10§,

4.
bryter mot villkor som har
meddelats med stöd av 13 §. I ringa fall döms inte flll ansvar.

15§
Elt arbete, som saluhålls i strid mot denna lag, eller värdet därav skall
förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

16
§ Ädelmetallarbeten får inte utan tillstånd av den myndighet som regeringen
bestämmer tas om hand på sätt som avses i 3 § andra stycket tullagen
(1973:670). I övrigt gäller i fråga om rätten att hantera oförtullat sådant
arbete lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor m.m.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988. Genom lagen upphävs lagen (1974:283) om
handel med arbeten av guld, silver eller platina.

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1971: 1081) om bestämning av volym
och vikt

Prop.
1986/87: 8

Härigenom
föreskrivs att I, 3 och 4§§ lagen (1971; 1081) om bestämning av volym och vikt'
skall ha följande lydelse.

Med färdigförpackad
vara förslås i denna lag vara som utan omedelbart samband med överlämnande
till konsument inneslutits i förpackning, avsedd alt brytas först av konsumenien.

Nuvarande
lydelse

Denna lag äger lUlämpning på yrkesmässig handel med vara
som säljes efler volym eller vikt eller som är märkt med uppgifl om sådan
kvantitet.

/Nedjusterat redskap avses i denna lag redskap som
undersökts och godkänts av myndighet saml försetts med bevis därom. Bestämmelser
om justering meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer.

l§

Föreslagen
lydelse

Denna lag tillämpas på yrkesmässig handel med vara som
säljs efter volym eller vikt eller som är märkt med uppgift om sådan kvantitet.

Med
kontrollerat mätdon avses i denna lag mätdon som har godkänts vid obligatorisk
kontroU saml försetts med bevis om detta. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om denna kontroll. Därvid får
medges att enskild som utför underhåll eller reparalion på mätdon får besluta
om godkännande av mätdon.

Har typgodkännande uppställts som villkor för godkännande
av viss typ av mätdon, får meddelat typgodkännande återkallas, om kontroll
visar atl typen uppenbarligen inte uppfyUer kraven för typ-godkännandet.

Säljes i
detaljhandeln vara efler volym eller vikt på annat säll än som avses i 2§,
skall Justerai redskap användas. Redskapel skall därvid användas så att kunden
utan svårighet kan avläsa mätningsresultatet.

När andra
än färdigförpackade varor säljs efler volym eller vikl i detaljhandeln eller
bränsle säljs efier volym eller vikl för direkl uppvärmning av bostäder eller
lokaler, skall kontroUerat mätdon användas. Mäidonel skall därvid användas så
att kunden utan svårighet kan avläsa mätningsresultatet.

I lokal för detaljhandel med livsmedel skall flnnas en
Justerad våg

I
lokaler för detaljhandel med livsmedel, där varor som säljs i lös

Nuvarande
lydelse

som kunderna får använda för den vägning som de vill
företaga Sådan våg skall vara lämplig för ändamålet och finnas uppställd på en
plats som är lätt tillgänglig för kunderna.

Föreslagen lydelse

vikt vägs av butikspersonal först vid en utgångskassa
skall finnas en konlroUerad våg som kunderna får använda för den vägning som de
vill företa. En sådan våg skall vara lämplig för ändamålel och finnas uppslälld
för kunderna.

/ andra
lokaler för detaljhandel med Hvsmedel, där skyldighet finns all ha kontrollerad
våg, skall kunderna ha möjlighet att använda en sådan för den vägning som de
vill företa.

Prop.
1986/87:8

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

Återkallande av typgodkännande enligt I § får ske endast
om lypgodkän-nandet har meddelats efter ikraftlrädandel av denna lag.

Industridepartementet Prop. 1986/87:8

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 augusti 1986

Närvarande:
statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Gustafsson, Bodström, Gradin, R.
Carlsson, Wickbom, Johansson, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet R. Carlsson

Proposition om handel med ädelmetallarbeten och om
bestämning av volym och vikt

1 Inledning

Jag
har vid tidigare tillfällen redovisat arbetet med förenkling av regler som riktar
sig mot näringslivet. Senast har detta skett i årets budgetproposition (prop.
1985/86:100 bil. 14) och i propositionen om försöksverksamheter i statlig
reglering gentemot näringslivet (prop. 1985/86:142).

Förenklingsarbetet
sker med en bred ansats och med ett brett spektrum av åtgärder. Inom ramen för
den breda ansatsen skall dock koncentrerade insatser göras inom vissa
prioriterade områden. Ett av dessa är teknisk provning och kontroll, där
sakansvaret ligger på industridepartementet. Inom detta område har flera
initiativ tagits för att åstadkomma förenklingar.

Vad
jag nu vill ta upp är förslag till förenklad kontroll av dels ädelmetallarbeten,
dels mätdon inom detaljhandeln. Förslagen innebär dels att en ny lag om handel
med ädelmetallarbeten ersätter lagen (1974:283) om handel med arbeten av guld,
silver eller plaflna, dels att ändringar görs i lagen (1971; 1081) om
bestämning av volym och vikl (LVV).

Mina
förslag bygger på förslag i departementspromemoriorna (Ds I 1984:11) Ädelmetallkontroll?
och (Ds I 1985:4) Enklare kontroll av volym och vikt, som båda har remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas som: Bilaga 1 Lagförslaget i promemorian Ädelmetallkontroll?
Bilaga 2 En förteckning av remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
över promemorian Ädelmetallkontroll? BUaga 3 Lagförslaget i promemorian Enklare
kontroll av volym och vikt. Bilaga 4 En förteckning av remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena över promemorian Enklare kontroll av volym
och vikt.

Regeringen
beslutade den 22 maj 1986 att inhämta lagrådets yttrande över inom
industridepartementet upprättade förslag till lag om handel med ädelmetallarbeten
samt lag om ändring i lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt.
Förslagen var likalydande med dem som är fogade till propositionen. Lagrådet
har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Föredragandens överväganden Prop. 1986/87:8

2 Förenklingsarbetet gentemot näringslivet

2.1
Allmän bakgrund

Efter
regeringens bemyndigande den 24 november 1983 tillkallade jag i december samma
år en arbelsgmpp (I 1983:H) med uppgift att gå igenom den stafliga normgivningen
gentemot näringslivet (den s. k. normgmppen). Riktlinjer för gmppens arbete
meddelades samtidigt med regeringsbeslutet. Regeringen har senare genom beslut
i april 1985 fastställt tilläggsbestämmelser för arbetet.

Vad
gäller förenklingen av regler som berör näringslivet har huvudlinjen redovisats
för riksdagen senast i årets budgetproposition (prop 1985/86; 100 bil. 14 s.
26) och i proposiflonen (prop. 1985/86; 142) om försöksverksamheter i statlig
reglering gentemot näringslivet. Syftet är att motverka regler och tillämpning
av regler som verkar onödigt kostnadshö-jande, försvårar slmklurförändringar
eller får konkurrensbegränsande effekter som följd. Arbetet skall bedrivas
utan att inkräkta på de grundläggande mål om säkerhet, hälsa, god miljö, jämn
fördelning etc. som i de enskilda fallen motiverat att samhället gått in med
reglerande åtgärder.

En
viktig utgångspunkt i förenklingsarbetet är att huvudansvaret vilar på de
departement och myndigheter som har sakansvaret för reglerna. Normgruppen, som
formellt är knuten till industridepartementet, fungerar som sammanhållande i
arbetet. Statssekreteraren i industridepartementet är ordförande i gruppen, där
också ingår företrädare för statsrådsberedningen, finans-, industri- och
civildepartementen samt cheferna för vissa centrala myndigheter.

Både
befintliga regler och nya regler, liksom tillämpningen av dessa, omfattas av
förenklingssträvandena.

Arbetet
har en bred ansats. Koncentrerade insatser skall göras på vissa prioriterade
områden, nämligen:

skatte-
och socialavgiftsområdet, vad avser adminislralion, uppbörd, kontroll m. m.,

arbetsmarknadsområdet,
vad avser bl.a. myndighetsservice och tillämpning av lagstiftning,

näringslivets
plan- och byggfrågor,

transportsektorns
reglering,

teknisk
provning och kontroll. Det är inom ramen för normgruppens verksamhet som
promemoriorna Ädelmetallkontroll? och Enklare kontroll av volym och vikt har
upprättats inom industridepartemeniet. De berör båda området teknisk provning
och kontroll.

Det
bör framhållas att normgmppens arbete ingår som ett led i ett brett regelförenklingsarbete
som utgör en viktig del i regeringens arbete med den offenfliga sektorns
förnyelse. Detta har redovisats för riksdagen i en särskild skrivelse till
riksdagen år 1985 (Skr. 1984/85:202). En ytteriigare redovisning har skett i en
våren 1986 avlämnad skrivelse (Skr. 1985/86:165). Frågan om de svenska
kontrollbestämmelserna på ädelme-

tallområdet har också
behandlats inom ramen för det nordiska handelshin- Prop. 1986/87: 8 derarbetet.

Arbetet
med att göra de statliga reglerna enklare och klarare samt begränsa
regelbeståndet bedrivs i olika former och med olika ansvariga organ. En hel del
av dessa åtgärder har betydelse för näringslivet, även om de inle har direkt
inriktning på företagen. Att förenklingsarbetet bedrivs på bred front från
likartade utgångspunkter är viktigt för möjligheterna till framgång i enskilda
delar, eftersom arbetet är svårt. Att på ett allmänt plan få gehör för önskemål
om enklare regler är lätt, men i konkreta fall finns nästan alltid motståndare
till förändringar i ett regelsystem. I regelförenklingsarbetet ingår att
förändra attityder och skapa ett klimat för nytänkande.

2.2
Området teknisk provning och kontroll

En
ny lag (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. har
trätt i kraft den 1 februari 1986 (prop. 1985/86:27, NU 8, rskr. 96). Ett
viktigt syfte med denna nya lagstifining, som ersatte en lag från år 1974, är
att öka flexibiliteten i den kontroll som sker genom teknisk provning och som
är tvingande för enskilda. Den nya lagen ger ökade möjligheter att ha
kontrollordningar som tar hänsyn till företagens egna kontrollåtgärder.
Tillverkarnas egna provningsresultat kan i ökad utsträckning ligga flll grund
för beslut av statliga myndigheter om godkännande av produkter. Den nya lagen
kan medföra betydande förenklingar för många företag.

En
viktig aspekt i förenklingsarbetet inom detta område är att statlig kontroll
inte bör vara mer omfattande än nödvändigt och fortlöpande anpassas till
ändrade förhållanden. En snabb utveckling pågår t.ex. hos förelagen i frågor
som rör produktsäkerhet och kvalitetstänkande.

Exempel
på ett område där den statliga kontrollen numera i hög grad förenklats är
kontrollen av om elektrisk maleriel orsakar radiostörningar. Genom en ny radiostörningsförordning
(1985:625), som trätt i kraft den 1 januari 1986, har möjligheter öppnats för
tillverkare att saluföra sina produkter utan förhandskontroll av statlig
myndighet. De ändrade bestämmelserna bygger på förslag i
departementspromemorian (Ds I 1984:12) Enklare radiostörningskontroll, som
upprättals inom industridepartementet inom ramen för normgruppens arbete.
Vidare härden s. k. elmaterielutred-ningen i sitt betänkande (Ds I 1986:1)
Effektivare kontroll och underlättad handel föreslagit ett slopande av den
obligatoriska statliga förhandskontrollen av elektrisk materiel i syfte att
anpassa den svenska kontrollordningen till den som gäller inom EG. Betänkandet
har remissbehandlats och frågan bereds för närvarande inom
industridepartementet.

Jag
vill vidare erinra om att jag nyligen tillkallat en utredare för att kartlägga
den internationella utvecklingen inom provningsområdet och analysera dess
konsekvenser för svenskt vidkommande (Dir. 1986:6). Uppdraget inkluderar
förenklingsaspekter.

Vid
sidan av dessa centrah initierade åtgärder sker löpande på myndig

hetsnivå en översyn av gällande regler. Som exempel kan nämnas översyn 10

av regler om kontroll av
hissar och tryckkärl av statens planverk och Prop. 1986/87:8 arbelarskyddsstyrelsen.

De
förslag som jag nu lägger fram utgör således en del i ett bretl översynsarbete
inom området teknisk provning och kontroll. Förslagen gäller regleringar med
inslag som är historiskt betingade och i behov av modernisering och förenkling.

2.3
Förslagen i propositionen

Förslagen
gäller handeln med ädelmetallvaror och kontrollen av mätdon, i prakliken främst
vågar och petroleummätare, i detaljhandeln.

Regleringarna
har vissa beröringspunkter. I båda fallen är syftet med den stafliga kontrollen
att skydda konsumenterna ekonomiskt. Som jag senare återkommer till åberopades
vid tillkomsten av nuvarande regler om ädelmetallkontroll dessutom särskilt
behovet att försvåra illegal handel med stöldgods. Statlig kontroll genom
teknisk provning syflar annars i det stora flertalet fall till att skydda liv,
hälsa eller miljö. Det ekonomiska skyddet för konsumenterna är normah uppbyggt
på annat sätt inom ramen för konsumentpolitiken och viss lagstiftning med konsumentpolitiskt
syfte. Riksdagen har tidigare i år tagit ställning till inriktningen av
konsumentpolitiken (prop. 1985/86; 121, LU 34, rskr. 292).

De
nu aktuella regelområdena har av historiskt betingade skäl legat vid sidan av
konsumentpolitiken. Den statliga kontrollen har i båda fallen mycket gamla anor
och en statlig kontrollorganisation har byggis upp vid statens provningsanstalt
(SP). SP är riksprovplals för både "redskap för bestämning av volym eller
massa" och "arbeten av guld, silver eller platina" (se förordningen
1985; 1107 om riksprovplalser och auktoriserade provplatser m. m.). Samtidigt
är SP s. k. föreskrivande myndighet för båda områdena. Detta strider mot den
princip som normalt gäller och som riksdagen i flera sammanhang kunnat ta
ställning till (se t.ex. prop. 1985/86; 27 s. 9). Frågan har inte haft så stor
betydelse på ädelmetallområ-det med hänsyn till att gällande lag och förordning
innehåller så myckel detaljregler att utrymmet för myndighetsföreskrifter varit
mycket begränsat. Rakt motsatt förhållande råder för mätdonskontrollen. Av lag
och förordning följer endast att "justerat redskap" skall användas.
Det överlämnas åt SP att bestämma hur kontrollen skall göras, vilket betyder
att det är i föreskrifier från SP som man återfinner regler om typkontroll, första-gångskontroll
och ålerkommande kontroll av mätdon, m.m. I departementspromemorian föreslås
att konsumentverket i fortsättningen skall vara föreskrivande myndighet vad
gäller kontrollen av volym och vikt.

Kontrollreglerna
gäller sådana ingrepp i enskildas förhållanden som omfattas av det s. k.
primära lagområdet enligt 8 kap. 3 § regeringsformen (RF). De faller emellertid
också inom det s. k. delegeringsbara områdel enligt 8 kap. 7§ RF, som avser
föreskrifter inom vissa uppräknade ämnen, bl.a. näringsverksamhet. Riksdagen
kan bemyndiga regeringen och myndighet som regeringen bestämmer att meddela
sådana föreskrifter. Den närmare avvägningen av när sådana bemyndiganden bör
lämnas bör enligt förarbetena till RF (prop. 1973:90 s. 209) riksdagen få göra
från fall flll fall.

I
frågan om ädelmetallkontrollen föreslår jag att den skyldighet att

11

ansvarsslämpla
ädelmetallarbeten som tillverkare och importörer för när- Prop. 1986/87: 8 varande
har behålls beträffande guld- och platinaarbeten. Däremot avskaffas
skyldigheten att låta kontrollstämpla ädelmetallarbeten hos SP. Möjlighet
skall dock flnnas att frivilligt begära kontrollstämpling vid SP av vilket ädelmetallarbete
som helst. En strävan har varil att i den nya lagen i högre utsträckning
utnyttja möjligheterna att låta detaljföreskrifter återfinnas i en författning
av lägre valör.

I
fråga om LVV anserjag inte att det finns skäl att i högre utsträckning än
tidigare ge föreskrifter om kontrollen i lag eller förordning. Det rör sig här
till stor del om regler som lätt bör kunna anpassas lill en föränderlig verklighet.
Detta betyder att riksdagen inte bör la ställning till flera i promemorian
behandlade frågor om tider för kontroll av mätdon m. m. Jag redovisar i
fortsättningen en allmän syn på dessa frågor, men inte heller regeringen bör
besluta om detaljerna. Den garanfl som bör flnnas för att kontrollen
organiseras på ett sätt som gagnar konsumenterna anserjag bör åstadkommas genom
att, såsom föreslagils i departementspromemorian, föreskriftsansvaret överförs
från SP till konsumentverket.

Konsumentverket
har i sitt remissyttrande anfört att verket stöder principen att föreskrivande
verksamhet bör särskiljas från verksamhel som riksprovplals. Verket menar dock
att en överföring av föreskriftsansvaret flll konsumentverket skulle medföra
högre administrativa kostnader och ökad byråkratisering, eftersom
konsumentverket måste bygga upp och vidmakthålla en egen kompetens inom området
legal metrologi. Ett överförande av föreskriftsansvaret skulle kräva att
särskilda resurser anslås för ändamålet.

Enligt
min mening behöver en överföring av föreskriftsansvaret till konsumentverket
inte medföra väsentligt högre administrativa kostnader, om föreskriftsarbetet
sker på ett rationellt sätt i nära samarbete med SP. En jämförelse kan göras
med området el-, vatten- och värmemätare, där provningsanslalten är riksprovplals
och slatens energiverk resp. slalens planverk är föreskrivande myndigheter. Det
är det kontrollerande organet med speciell teknisk kompetens som gör det
grundläggande arbelet med alt ta fram förslag till föreskrifter. Den
föreskrivande myndigheten ser framför allt till att kontrollen får en
utformning och inriktning som är förenlig med syftet. Häri ligger bl.a. att
bedöma om avvägningen mellan kostnaderna för kontrollen och nyttan av den är
rimlig. Ordningen vad gäller el-, vatten-och värmemätare har fungerat väl. Som ytteriigare
fackorgan flnns att tillgå statens mät- och provråd, som har att bistå
föreskrivande myndigheter med råd i provningsfrågor. I kontrollen enligt LVV
har den för konsumentskyddet ansvariga myndigheten, konsumentverket, hittills
varit mycket litet berörd. Enligt min mening är det angeläget att
konsumentverkets särskilda kompetens, som bl.a. gäller förmågan att bedöma om
en kontrollordning är rimlig från konsumentskyddssynpunkt, utnyttjas. Detta
sker bäst om konsumentverket övertar föreskriftsansvaret på föreslaget sätt.
Mot bakgrund av vad jag tidigare sagt bör konsumentverkets behov att ta i
anspråk resurser för ändamålel kunna bli begränsai. Jag har i denna fråga samrått
med statsrådet Johansson.

I
det följande behandlar jag de två regelområdena var för sig (avsnitt 3 '

resp.
4).

3
Förslaget till lag om handel med Prop- 1986/87:8

ädelmetallarbeten

3.1
Allmän bakgrund

Med
ädelmetallkontroll menas den kontroll över handeln med arbeten av ädla metaller
som sedan gammalt sker i Sverige och i många andra länder. Nuvarande regler om
sådan kontroll flnns i lagen (1974:283) om handel med arbeten av guld, silver
eller platina (prop 1974:43, NU 20, rskr. 153). Lagen kompletteras av
förordningen (1974:284) om arbeten av guld, silver eller platina (ändrad senast
1982: 1218) och myndighetsföreskrifter från SP.

Sverige
har med sju andra länder ratificerat konventionen om kontroll och märkning av
arbeten av ädel metall, vilken undertecknades i Wien den 15 november 1972. I
konventionen regleras fömtsättningarna för ömsesidigt erkännande vad gäller
kontroll och märkning av ädelmetallvaror. Regeringen har med anledning därav
utfärdat förordningen (1975:49) om gemensam kontrollstämpel m. m. för arbeten
av guld, silver eller platina (ändrad 1975: 1246). SP är i riket kontrollbyrå
enligt konventionen.

Det
urspmngliga och gmndläggande motivet till kontrollen av ädelmetallarbeten var
att föremål av ädelmetall ansågs kunna användas inte bara till förmögenhetsbildning
utan också som betalningsmedel. Detta fömtsatle att föremålens värde
väsentligen berodde av deras metallinnehåll. För priset på ädelmetallarbeten är
metallvärdet numera praktiskt taget utan betydelse vad gäller silverföremål och
av underordnad betydelse vad gäller konstnärligt bearbetade föremål av guld
eller platina. Det har medfört att deri nuvarande kontrollen i stället har funkflon
som en kvalitetskontroll. Behovet av en sådan kontroll började efter hand
ifrågasättas från olika håll. Efter utredningsförslag i slutet av 1960-talet
beslöt riksdagen år

1971 atl
den statliga obligatoriska kontrollstämplingen skulle ersättas med

ett frivilligt system, där kontrollstämpling kunde ske på begäran (prop.

1971; 165, NU 50, rskr. 356). En ny lag om handel med ädelmetallarbeten

anlogs (SFS 1971:1082), som skulle träda i kraft den 1 juli 1973.

Innan
lagen trätt i kraft tog dock ärendet en ny vändning. I en motion till

1972 års
riksdag föreslogs att den obligatoriska kontrollstämplingen skulle

behållas med hänsyn lill den betydelse denna bedömdes ha för polisens

brottsförebyggande verksamhet. Riksdagen anslöt sig till denna uppfatt

ning (mot. 1972: 1349, NU 57, rskr. 305) och gav regeringen detta till

känna. I avvaktan på förslag om ny lagstiftning uppsköts ikraftträdandet av

den år 1971 beslutade lagen. Efter utredningsarbete, som redovisades i

promemorian (Ds I 1973: 3) Ädelmetallkontroll, antog riksdagen år 1974,

med upphävande av 1971 års lag, den nu gällande lagen, som trädde i kraft

den Ijanuari 1975.

I
departementspromemorian (Ds I 1984:11) Ädelmetallkontroll? - härefter i
avsnitt 3 kallad betänkandet - konstateras att under den tid som förflutit
utvecklingen på flera punkter har förändrat fömtsättningama för riksdagens
ställningstagande och att nyttan av ädelmetallkontrollen i brottsförebyggande
syfte numera måste betraktas som liten. Remissopinionen har inte gett
anledning till någon annan bedömning i denna del.

13

3.2 Den
nuvarande kontrollen Prop. 1986/87: 8

Den nuvarande kontrollen gäller den yrkesmässiga handeln
med arbeten av guld, silver eWer platina. Undantagna från lagens tillämpning är
arbeten utförda av låghaltiga legeringar (andelen ädelmetall understigande 200 o/oo
guld eller 400 o/oo silver eller platina), arbeten där ädelmetallen enbart är ytbeläggning,
arbeten uteslutande avsedda för medicinsk, vetenskaplig eller industriell
användning m. m.

Utgångspunkten för kontrollen är atl endasl sådana arbeten
som har en viss lägsta flnhalt (guld 750 o/oo motsvarande 18 karal (K), silver
830 o/oo, platina 950 o/oo) skall få saluhållas eller försäljas yrkesmässigt.
Arbeten som uppfyller kraven på sådan flnhalt betecknas ädelmetallarbeten. Sådana
skall för att få försäljas vara försedda med föreskrivna stämplar, som ulgör en
garanti för metallinnehållet.

Stämplarna är av två slag, ansvarsslämpd och konirollsiämpd.
För alt arbetet ansvarsslämplas svarar lillverkaren, om arbelet är
svensktillverkat, och annars importören. Den som anbringar stämpeln svarar för
atl de uppgifler som framgår av stämpeln är korrekta. Kontrollstämpel anbringas
avSP.

Kontrollstämpeln utgörs av lilla riksvapnet, dvs. tre
kronor, i trepassfor-mad sköld (den s. k. kattfoten) för svensktillverkade
produkter och i oval sköld för importerat gods. Även i andra avseenden gäller
andra regler för importerade arbeten än för inhemskt tillverkade produkter.

Alla ädelmetallarbeten skall, oavsett vikl, ansvarsslämplas.
För svensktillverkade arbeten krävs i princip fyra olika märken med uppgifl
om: tillverkare flnhalt

tillverkningsort fär
utelämnas om inte tillräckligt

tillverkningsår utrymme finns på arbetet

Importerade arbeten ansvarsstämplas genom atl finhaltsstämpel
anbringas. Alla importerade arbeten kontrolleras med avseende på delta.

Kontrollstämpling görs av SP. Denna verksamhet sker dels
centralt vid SP i Borås, dels regionalt på etl anlal olika orter i landet. Fömtom
all SP är kontrollorgan meddelar myndigheten föreskrifter och svarar för
tillsyn på området.

Kontrollstämpel är obligatorisk endast för ädelmetallarbeten
ner flll en viss vikt, för guld- och platinaarbeten I gram och för
silverarbeten 15 gram. Lättare arbelen kan på begäran få kontrollstämpel.
Detsamma gäller arbeten som inte skall försäljas yrkesmässigt. En föruisättning
är då att arbetet av tillverkaren åsatts finhaltsstämpel.

Kontrollen av flnhalt sker genom s. k. probering. Kontroll
får ske genom stickprov när detta kan anses betryggande.

På
återförsäljaren ligger att se till att arbeten som saluhåils elier försäljs är försedda med föreskrivna
stämplar.

Den som yrkesmässigt inom landet tillverkar, försäljer
eller importerar ädelmetallarbeten skall vara registrerad hos SP. För
registrering utgår en årlig avgift.

Den obligatoriska kontrollen leds från SP;s
huvudförvaltning i Borås, j

som har centrala laboratorieresurser för ändamålet. Här
bedrivs även Prop. 1986/87: 8 föreskriftsarbete och organisationen av
tillsyn m. m. I Borås kontrolleras allt importerat gods och arbeten tillverkade
i Boråstrakten. Vidare kontrolleras prover som skickas in från regionala kontrollstämplingsförrättare.

I övrigt ombesörjs kontrollstämplingen genom 7 proberingsfilialer
och ca 60 kontrollstämplingsförrättare. Proberingsfilialerna är belägna på
orter med mera omfattande tillverkning av ädelmetallarbeten. De har utrustning
som på plats medger kontroll av flnhalt för stämplingen. Kontrollstämp-lingsförrättarna
finns på orter med liten tillverkning av ädelmetallföremål. Omkring 15% av de ädelmetallarbeten
som flllverkas i landet lämnas till förrattarna för kontroll. Dessa skall okulärt
kontrollera att arbetet motsvarar gällande föreskrifter samt ta prover som
skickas in flll Borås för analys eller probering. Denna probering görs således
i efterhand.

Kontrollstämplingsförrättarna är knutna till SP som
uppdragstagare mot ett symboliskt arvode. Tillsammans med sina vikarier och
personalen vid filialerna utgör de en arbetsstyrka av ca 140 personer spridda
över landet.

I betänkandet finns en redogörelse för omfattningen av de ädelmetallarbeten
som kontrollerats under senare år. Därav framgår bl. a. följande.

Värdet av de försålda guldarbetena under år 1983 kan
skattas till omkring 740 milj. kr. Motsvarande belopp för silverarbetena var
ca 450 milj. kr. Härav representerade metallvärdena ca 275 milj. kr. resp. 80
milj. kr.

Intäkterna från kontrollstämplingen uppgick under år 1983
till 7532000 kr. frånsett uppdragsgivarnas hanteringskostnader. Härav utgjorde
de fasta avgifterna 969000 kr. samt vikt- och stämplingsavgifterna för guld
resp. silver 3882000 kr. och 2681000 kr. Om de fasta avgifterna fördelas i
proportion till vikt- och stämplingsavgifterna skulle avgifterna för guldkontrollen
under året uppgått till 4445000 kr. och för silverkontrollen till 3077000 kr. SP;s
kostnader för kontrollen samma år var ca 6,1 milj. kr.

Importerade
arbeten svarade för omkring 59% av vikt- och stämplings-avgiften för guld resp.
63% för silver. Kontrollstämpling utanför den obligatoriska förekom här för 25%
av guld- resp. 69% av silverarbetena. Medelvikten för de inhemska arbetena var
3,0 gram för guld resp. 21 gram för silver.

3.3
Mitt förslag till ny lagstiftning

3.3.1 Allmänna synpunkter

Efter atl gmndligt ha utreits under 1960- och 1970-lalen
och föranlett tre ställningstaganden av riksdagen åren 1971-1974 togs frågan om
ädelmetallkontrollen åter upp år 1984. Det skedde då som ett led i
förenklingsarbetet inom området teknisk provning och kontroll och mot bakgrund
av att de skäl för obligatorisk kontroll som åberopades i 1974 års lagstiftningsärende
knappast längre kunde anses bärande. Resultatet av utredningsarbetet
presenterades i den tidigare nämnda departementspromemorian Ädelmetallkontroll?

Förslaget anknöt i fråga om kontrollens omfattning nära
till det förslag som riksdagen antog år 1971, vars huvudpunkt var att kravet på
ansvars-

15

slämpling behölls, medan
den stafliga obligatoriska kontrollstämplingen Prop. 1986/87:8 ersattes med
ett frivilligt system där kontrollstämpling kunde ske på begäran. Vad gäller
silver föreslogs i 1984 års betänkande att även ansvars-stämplingen skulle vara
frivillig.

Betänkandet
innehöll emellertid också ett annat förslag som gäller fin-haltskravet på guld.
Som framgått av det tidigare är detta i Sverige 18 K och förbud råder att sälja
arbeten med lägre halt.

Frågan
om uppställandet av minimikrav på finhalt beträffande legeringar för ädelmetallföremål
togs upp från principiell synpunkt i den skrivelse från mynl- och
justeringsverket år 1963 som inledde utredningsarbetet på 1960-talet. Man kunde
enligt verkets mening starkt ifrågasätta skäligheten av att meddela förbud mot
att flllverka, importera eller försälja ädelmetallarbeten som icke håller av
staten fastställda minsta finhalter. Det borde i stället ankomma på ädelmetallbranschen
att standardisera finhalterna och på den enskilde köparen att själv bedöma vad
han anser sig böra förvärva.

Frågan
togs upp i 1971 års lagstiftningsärende (prop. 1971:165 s. 29 f):

"Frågan
humvida också s.k. underhaltiga ädelmetallvaror, t.ex. guldarbeten med lägre finhalt
än 18 karat, bör tillåtas i vårt land har uppmärksammats vid
remissbehandlingen av 1967 års betänkande. Flera branschorganisationer
uttalade sig därvid för att man borde behålla gällande minimi-halter och
hänvisade till att frågan om finhalter borde lösas på det internationella
planet. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har branschorganisationerna
och ett flertal andra remissinstanser ansett att nuvarande minimigränser för
finhalter bör behållas. I några remissyttranden har emellertid framhållits att
ett slopande av finhaltskraven skulle öka konsumenternas valmöjligheter.

För
egen del harjag förståelse för att delade meningar kan råda om vilka

finhalter som bör tillåtas, eftersom bl. a. ett ställningstagande i detta hänse

ende sammanhänger med frågan om det över huvud taget bör vara förbju

det att saluföra ädelmetallvaror under viss finhalt. Jag vill i detta samman

hang erinra om det arbete som f.n. pågår inom EFTA, EEC och inlernatio

nella branschorganisationer. Detta arbete, som ännu inte avslutats, avser

att i första hand underlätta den internationella handeln med ädelmetall

varor genom överenskommelser om gemensamma metoder för kontroll av

ädelmetallvaror, vissa regler om materialkvalitet, flnhalter, obligatoriska

stämplar m.m. I avvaktan på att det nämnda internaflonella arbetet slut

förts bör man om möjligt undvika att göra ändringar i de nuvarande

bestämmelserna på ifrågavarande område. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att enligt det av mig i det följande framlagda lagförslaget Kungl.

Maj:t får medge undantag från lagen, om det är påkallat med hänsyn till

överenskommelse med främmande stat eller flll internationellt ekonomiskt

samarbete. Med hänsyn till det anförda och då något allmänt önskemål f. n.

inte föreligger om att tillåta yrkesmässig handel med s. k. underhaltiga

ädelmetallvaror bör någon ändring tills vidare inte ske i våra nuvarande

bestämmelser om finhalterna. Jag förordar därför att bara sådana ädelme

tallvaror som håller de enligt gällande regler föreskrivna minimihalterna får

saluhållas och säljas inom riket. Den föreslagna kontrollstämplingen bör i

konsekvens härmed få ske bara i fråga om sådana varor. Vidare bör endast

ädelmetallarbeten, dvs. sådana arbeten som håller de angivna minimihal

terna, få vara försedda med ansvarsstämplar. Andra arbeten bör inte få jg

utges för eller ges sken av att vara ädelmetallarbeten."

I
1984 års betänkande konstaterades att även när det gällde denna fråga Prop.
1986/87:8 fömtsättningarna hade ändrats sedan riksdagens ställningstagande i
böljan av 1970-talet. Någon internationell harmonisering hade inte skett och var
knappast att vänta inom den närmaste framtiden. De flesta länderna i Västeuropa
tillåter en finhalt ner flll 14 K för guldarbeten, i Förbundsrepubliken
Tyskland t. o. m. ner till 8 K. I Danmark råder inget förbud mot att sälja
guldföremål med lägre finhalt än 14 K, men dessa får då inte betecknas som
guldvaror. Enligt betänkandet var det svårt att finna skäl att i Sverige
förbjuda försäljning av arbeten med finhalt som är tillåten i Danmark och
Förbundsrepubliken Tyskland och förslaget blev att finhaltskra-vet på guld
skulle sänkas från 18 flll 8 K. Något förbud mot att sälja arbeten som
innehåller guld, silver eller plaflna utan att vara ädelmetallarbeten skulle
inte längre råda.

Förslaget
innebar vidare att den som yrkesmässigt tillverkar, säljer eller importerar
guld- eller platinaarbeten eller frivilligt stämplar silverarbeten skulle vara
registrerad hos SP. SP skulle vidare bedriva tillsyn genom stickprovskontroller.

En
stor majoritet av remissinstanserna har anslutit sig till förslagen i
betänkandet. Motstånd har framför aUt rests från branschorganisationerna, som
avstyrker såväl borttagandet av den obligatoriska kontrollstämp-Ungen som
sänkningen av finhaltskravet. Skälen för invändningarna är flera. Branschen hänvisar
bl.a. till en gjord opinionsundersökning som, enligt deras uppfattning, visar
att konsumenterna vill ha kvar såväl höga finhaltskrav som obligatorisk statlig
kontrollstämpel. Man pekar vidare på företagsekonomiska negativa effekter, risk
för ökad import m.m. Vidare tillbakavisas förslaget om tillsyn av verksamheten.
SP har också invändningar mot förslaget och menar att effekterna av de
förändringar som föreslås inte är tillräckligt belysta, varför ytterligare
utredning behövs.

Några
remissinstanser menar att flnhaltssänkningen för guld inte bör gå längre än flll
14 K. Spontana remissvar har vidare inkommit från bl.a. fillverkande industri
(företag och personalorganisationer), där man uttryckt oro över vad den
kraftiga sänkningen av finhaltskravet skall innebära för sysselsättningsnivån.

Konsumentverket
och socialstyrelsen har tagit upp ett särskilt problem som inte behandlats i
promemorian, nämligen nickelallergier. Den stora omfattningen av sådana
allergier motiverar enligt dessa myndigheter att ädelmetallarbeten skall ha
beteckningar som anger varans sammansättning med avseende på eventuellt
nickelinnehåll. Alternativt kan problemet förebyggas genom andra säkerhets-
och informationsregler i anknytning till lagförslaget.

I
anslutning till remissomgången har branschen presenterat ett alterna

tivt förslag. Enligt förslaget skall all offentlig kontroll slopas. Branschen

skall själv garantera att "konsumenternas behov av vägledning" fylls
av

företagen och på deras ansvar. För att "ge konsumenterna samma säker

het och trygghet som enligt nuvarande system" skall branschen ingå avtal

med SP om kontrollstämplingen. Fömtsättningarna för kontrollstämpling

skall regleras i detta avtal. I 20 punkter redovisas villkoren för slämpling.

Punkterna är i stort en överföring av nuvarande lagvillkor flll avtalsform. 17

2
Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 8

Samma villkor som i dag
vad gäller detaljutformning av stämplar, skillnad Prop. 1986/87: 8 mellan
importerat och inhemskt material m. m. föreslås gälla.

För
egen del delar jag den uppfattning som framförts i promemorian och som fått de
allra flesta remissinstansers stöd att skälen för den obligatoriska statliga kontrollstämplingen
av ädelmetallarbeten inte längre än hållbara. Den bör därför avskaffas. Jag
delar också uppfattningen att flnhaltskra-vet för guld bör sänkas. Vad som
framkommit under remissbehandlingen föranleder dock att sänkningen bör ske
endast till 14 K. Detta innebär i praktiken en betydande harmonisering i
förhållande till omvärlden. Det förslag jag nu lägger fram lillgodoser också
synpunkter som framförts i det nordiska handelshinderarbetel och innebär att
man därmed undanröjer ett svenskt handelshinder.

Under
ärendets beredning inom regeringskansliet har förekommit vissa överläggningar
med berörda intressenter. Därvid har synpunkter framförts som påverkat
utformningen av mitt förslag i vissa delar, bl. a. flllsynsfrå-gan.

Jag
behandlar i fortsättningen olika delar av mitt förslag i avsnitten 3.3.2-3.3.5.
Detaljer återkommer jag till i specialmotiveringen. I avsnitt 3.4 behandlar jag
konsekvenserna för bl. a. SP. Dessförinnan villjag ta upp en särskild fråga av
grundläggande belydelse, nämligen behovet av särskild lagstiftning över huvud
taget.

Syftet
med lagen är konsumentskydd. Med detla som bakgrund är det rimligt att
ifrågasätta behovel av specialreglering av handeln med ädelme-taller. Några
remissinstanser pekar på alt andra produktgrupper med betydligt högre
kapitalvärden som pälsar, diamanter och konstföremål inte är föremål för
särskild reglering. För dessa och andra produkter gäller de allmänna
köprättsliga regler som följer av konsumenlköplag, marknadsföringslag och
liknande generellt verkande lagstiftning. Det är svårt att finna några
avgörande skäl varför inte konsumentskyddet vad gäller ädelmetallarbeten
skulle kunna hanleras inom ramen för konsumentverkets verksamhet.

Jag
har för egen del stor förslåelse för synpunkier om del tveksamma i alt ha en
särskild lagstiftning på detta område. På sikt bör det också vara möjligt atl
avskaffa specialregleringen av ädelmetallhandeln. Den långvariga traditionen
med särreglering samt de inlernalionella åtaganden som gjorts gör dock att en särlagstiftning
bör behållas på kortare sikt.

Den
nya lagstiftningen bör dock ulvärderas inom en femårsperiod, varvid ny
ställning får tas lill frågan om fortsatt specialreglering. Denna tidsrymd ger
även branschen möjlighet atl i samråd med olika intressenter utveckla ett
system som utan statlig reglering tillgodoser önskemål om opartisk
konsumentinformation, garanliordning för konsumenterna, näringsfrihet och
andra viktiga aspekter.

18

3.3.2
Definition av ädelmetallarbeten

Prop.
1986/87:!

Mitt förslag: Ädelmetallarbeten deflnieras som arbeten av
guld, silver eller platina och som innehåller - om arbetet är utfört av

guld - minst 585 o/oo (14 K)

silver - minst 830 o/oo

platina - minst 950 o/oo

Betänkandet: Överensstämmer med mitt förslag med undantag
för guldarbeten, där utredningen föreslagit 333 o/oo (8 K) som lägsta tillåtna
finhalt.

Remissinstanserna; De flesta instanser tillstyrker
betänkandets förslag. Några instanser - som statens industriverk,
brottsförebyggande rådel och TCO - menar dock att en sänkning till den
internationellt vanligasle flnhalten (14 K) är att föredra. Synpunkter från
svenska tillverkande företag har även inkommit, där oro uttrycks över effekten
av den kraftiga finhaltssänkning som föreslagits i betänkandet.

Skälen för mitt förslag: Somjag tidigare nämnt anserjag
det rimligt atl anpassa finhaltsnivån på ädelmetallarbeten till vad som i allmänhel
gäller i vår omvärld. I likhet med bl.a. statens industriverk anserjag dock att
det för närvarande saknas skäl att gå lägre än det internationellt vanligaste flnhaltskravet.
Jag har också viss förståelse för argumentet att beteckningen guld bör
förbehållas arbete som huvudsakligen beslår av denna metall. I sammanhanget
vill jag också nämna att jag under hand inhämtat atl de tekniska
provningsmetoderna för bestämmande av finhalt är betydligt mer komplicerade och
kostsamma för arbeten med så låg finhalt som betänkan-del föreslagit. Mot denna
bakgrund vill jag föreslå att finhaltskravet för guld skall vara minst 14 K.

3.3.3 SaluhåUning och försäljning av arbelen av guld,
silver eller platina

Mitt
förslag: Endast ädelmetallarbeten får försäljas som sådana arbeten eller som
arbeten av guld, silver eller platina. Inget förbud råder mot att sälja arbeten
med lägre finhalt under förutsättning alt det tydligt framgår alt arbetet
innehåller lägre halt ädel melall än ett ädelmetallarbete.

Betänkandet: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna; Behandlar i allmänhet inte frågan
särskilt.

Skälen för
mitt förslag: För saluhållning eiler försäljning av arbeten av guld, silver
eller platina bör krävas att de uppfyller kraven på ädelmetallarbete. Till
skillnad från vad som nu gäller bör dock arbeten som innehåller guld, silver
eller platina - utan att vara ädelmetallarbete - få saluföras, men inle som
utfört av ädelmetall eller som utfört av guld, silver eller platina. Det måste
tydligt framgå att arbetet inte uppfyller kraven på ett ädelmetallarbete. För
saluhållning av guld- och platinaarbeten bör också krävas att de är försedda
med stämplar i enlighet med vad jag redovisar i nästa avsnitt.

19

3.3.4 Ansvars- och
kontrollstämplar m. m.

Mitt
förslag: Kravel på obligatorisk kontrollstämpling slopas. Ädelmetallarbeten av
guld eller platina skall vara försedda med finhalts-och namnstämpel från
tillverkare eller importör. Namnstämpeln får ersättas med kontrollstämpel.

Betänkandet:
Överensstämmer med mitt förslag ulom såvitt avser möjligheten att ersätta
namnstämpeln med konlrollslämpel. Frågan om nickelallergier har inle
behandlats.

Remissinstanserna:
De allra flesta tillstyrker utredningens förslag. Konsumentverket och socialslyrelsen
m. fl. har lagit upp frågan om nickelallergier.

Skälen
för mitt förslag: Av vad jag framhållit i avsnitt 2 framgår den vikt jag fäster
vid atl bl. a. föreskrifter om kontrollordningar löpande ses över och att
statlig kontroll inte är mer omfattande än nödvändigt. I fråga om den statliga
kontrollen av ädelmetallvaror har den numera alltmer fått karaktären av en
allmän kvalitetskontroll i konsumentskyddande syfte. I likhet med
konsumentverket menar jag att den stafliga kontrollstämplingen inte är
nödvändig för att konsumenterna skall få information om varans tekniska
kvalitet. Jag menar även att ett system med ansvarsstämplar, som jag förordar,
klart markerar att ansvaret för varans kvalitet ligger hos tillverkare och
importör. Denna princip har också underslmkits i den proposition om
inriktningen av konsumentpolitiken som riksdagen nyligen har tagit ställning
till.

Ett
tidigare åberopat skäl för den statliga kontrollstämplingen är dess
brottsförebyggande effekt. Somjag tidigare nämnt är inte heller detta skäl för
alt bibehålla statlig obligatorisk kontroll längre hållbart. Betänkandets förslag
har också tillstyrkts av rikspolisstyrelsen (RPS). RPS anger att beträffande
silvervaror kan förslagel medföra alt omärkta produkter kommer att säljas.
Detta framstår i förstone som oacceptabelt från härledningssynpunkt. Enligt RPS
måste det dock beaktas att exempelvis huvuddelen av i Sverige sålt matsilver
tillverkas av etl fåtal fabriker, vars namnstämplar således har relativt ringa
identiletsskapande effekt. RPS menar därför att förslagel även i denna del kan
godtas.

Kravet
på obligatorisk staflig kontrollstämpling bör således slopas. Som

framhållits innebär detla inte all konsumenterna kommer att sakna infor

mation om varans tekniska kvalitet. För att ädelmetallarbeten av guld eller

plaflna skall få saluföras krävs atl de ansvarsstämplats som sådana. För

ansvarsstämplingen svarar tillverkare eller importör. Ansvarsstämplarna

bör som hittills ange flnhalt samt uppgift om tillverkare eller importör.

Vidare bör liksom hittills ädelmetallarbeten kunna åsättas ortsmärke och

årsbeteckning. Detta bör dock, som föreslås i betänkandet, vara frivilligt.

Den likabehandling av svensktillverkade och importerade arbeten somjag

förordar föranleder att möjligheten att åsätla ortsmärke och årsbeteckning

bör stå öppen även för importerade arbeten. Ortsmärke och årsbeteckning

har gamla traditioner och det flnns ålminstone vad gäller konstnärligt 20

bearbetade
arbeten anledning att anta atl traditionen kommer atl behållas. Prop. 1986/87:
8 Om sådana stämplar anbringas, måste också namnstämpel flnnas. Av det följande
framgår att namnstämpel kan ersältas med konlrollslämpel. Den senare bekräftar
dock bara flnhalten och inte de uppgifter som följer av ortsmärke och årsbeteckning.
För åsätlande av ansvarsstämplar ansvarar som hittills tillverkaren eller
importören. Själva stämplingen bör kunna uppdras åt något annat organ, men
tillverkaren eller importören har gentemot konsumenterna det fulla ansvaret
för att stämpeluppgifterna är korrekta. Möjlighet bör också finnas att
utnyttja SP för sådan slämpling.

För
de tillverkare eller importörer som så önskar bör möjlighel finnas till frivillig
kontrollstämpling. SP bör liksom för närvarande kunna bekräfta ansvarsstämpelns
uppgift om finhalt med en offentlig kontrollstämpel. Som anförs i betänkandet
bör därvid inte importerade arbelen särbehandlas. Detta gäller såväl taxor som
utformning av stämpel.

På
en väsenllig punkt skiljer sig mitt förslag från belänkandels. Jag föreslår att
kravet på namnstämpel skall bortfalla, om arbetet kontrollstämplas av SP. En
sådan lösning har bl. a. den fördelen all importörerna, som hittills inte
behövt ha namnstämpel, får möjlighel all undvara denna och liksom hittills
överlåta stämplingsförfarandel lill SP. Möjlighelen bör stå öppen också för
svenska tillverkare. SP ansvarar då med sin kontrollstämpel för angiven flnhalt.
Inget hindrar givelvis alt ett arbele förses med både namnstämpel och konlrollslämpel.
Om den s. k. kattfoten skall förbehållas som konlrollslämpel för viss högre flnhalt
får övervägas i samband med utformningen av föreskrifierna om stämplar och
märkning.

Mitt
förslag innebär således att vissa guld- och platinaarbeten kan komma att sakna
namnstämpel, vilket givetvis försvårar eftersökandet av tillverkaren eller
importören. Från konsumentskyddsynpunkt är dock betydelsen av detta begränsad,
eftersom förhållandet endast avser kontroll-stämplade arbeten och konsumentens nalurliga
kontaktpunkt vid reklamation är inköpsstället. För importörer flnns för
närvarande ingen namnstämpel. Frågan om att införa en sådan var aktuell i 1971
års lagstiftningsärende. Föredragande statsrådet ansåg då att någon importslämpel
inle borde införas med hänsyn till den kriiik mol förslaget att införa en sådan
som anförts (prop. 1971:165 s. 28).

Frågan
om allergier som förorsakas av att smycken innehåller nickel har tagits upp av bl.a.
konsumentverket och socialstyrelsen. Problemet med nickelallergier är av mycket
stor omfattning. Det flnns beräkningar som visar att mellan 400000 och 500000
kvinnor i Sverige lider av nickelallergier.

Konsumentverket
har pekat på att ädelmetaller kan ha elt slort inslag av

nickel utan att detta framgår på något sätt. Detta är enligt min mening inte

en tillfredsställande ordning. Här flnns givetvis möjlighet att i lagform

kräva att t.ex. ansvarsstämplingen även ger uppgifter om förekomst av

nickel. För egen del känner jag dock tveksamhet inför atl nu slå fast

innehåll i och former för konsumentinformationen i detla avseende. Före

trädare för branschorganisationerna har också under hand förklarat sig

beredda att i samråd med berörda statliga myndigheter skapa en ordning

som tillfredsställer konsumenterna. Jag räknar därför för närvarande inle 21

med att några särskilda
lagbestämmelser skall behövas. Jag utgår vidare Prop. 1986/87:8 från att
berörda parter kommer fram flll riktlinjer för en god informationsordning.

I
nickelallergifrågan bör ytterligare nämnas att regeringen nyligen flllsatt en
kommitté (S 1986; 2) för att utreda frågor kring förebyggande av allergier och
andra överkänslighetsreaktioner (Dir. 1986:7). Kommittén skall bl.a. kartlägga
vilka kemiska och andra ämnen och produkter som kan vålla allergier samt
undersöka vilka system för redovisning av innehåll och kontroll som i dag flnns.
Kommittén skall särskilt studera vilka åtgärder som bör vidtas för att så långt
som möjligt motverka att nickelallergier utlöses genom håltagning i öronen.
Kommitténs arbete skall vara avslutat under år 1987.

För
arbeten försedda med stämplar enligt ädelmetallkonventionen gäller speciella
regler som inte påverkas av vad som föreslås här.

3.3.5
Registrering och tillsyn

Mitt
förslag: Den som yrkesmässigt tillverkar, säljer eller importerar guld- eller
platinaarbeten eller stämplade silverarbeten skall regislreras hos SP.

Några
särskilda tillsynsbestämmelser tas inte in i den nya lagen.

Betänkandet:
Registrering i enlighet med mitt förslag. Tillsyn föreslås ske genom
stickprovskontroll av SP.

Remissinstanserna:
Tillstyrks av flertalet. Några instanser, bl. a. riks-revisionsverket (RRV),
ifrågasätter dock om det finns behov av en så stark offentlig kontroll som
stickprovskontrollen innebär.

Skälen
för mitt förslag: I likhet med vad som gäller för närvarande bör det finnas
uppgifter om vilka som tillverkar, säljer eller importerar ädelmetallarbeten. Della
ger en överblick över marknaden. En sådan överblick är viktig ur
kontrollsynpunkt. Den kan även ge värdefullt underlag i samband med
utvärderingen av den nya lagstiftningen.

I
fråga om tillsynen över lagens efterlevnad skiljer sig mitt förslag från belänkandels.
Där föreslogs att omfattningen av tillsynen borde förstärkas när kravet på
obligatorisk kontrollstämpel togs bort. Bl.a. RRV har ifrågasatt behovet av
detta.

Enligt
min mening bör ingen statlig tillsynsverksamhet byggas upp. SP är inte lämpad
för polisiär verksamhet. I stället bör prövas vad branschens egenålgärder kan
åstadkomma. Detta ligger i linje med de tankar som förs fram i propositionen om
inriktningen av konsumentpolitiken. Frågan om tillsynsbehov från statens sida
hör till dem som bör tas upp i samband med den ulvärdering av den nya
lagstiftningen som enligt vad jag tidigare förordat bör ske inom en
femårsperiod.

22

3.4 Konsekvenser och
genomförande Prop. 1986/87:8

I
betänkandet har beräknats att borttagandet av den obligatoriska kontrollstämplingen
skulle innebära en minskning av de åriiga kontrollkostnaderna för näringslivet
med 12-17 milj. kr. Som vägledning för bedömning av personalkonsekvenserna har
i betänkandet uppskattats att den frivilliga stämplingen kommer att omfatta ca
60% av den nuvarande volymen. Vidare föreslogs i betänkandet en utvidgad
tillsynsverksamhet.

SP
har i sitt remissvar framhållit att den frivilliga stämplingen på längre sikt
kommer att bli av marginell betydelse. På sikt innebär det borttagna obligatoriet
att ca 25-30 arbetstillfällen avvecklas vid SP.

Jag
kan för närvarande inte bedöma i vilken omfattning SP kommer att påverkas av
slopandet av den obligatoriska kontrollstämplingen. Den framtida
sysselsättningen på ädelmetallaboratoriet på SP i Borås och på andra orter i
landet är beroende av i vilken omfattning branschen vill utnyttja SP:s tjänster
vad gäller ansvars- och kontrollstämpling. Enligt vad jag erfarit har branschen
visat stort intresse för att även framgent anlita SP. Till bilden av
sysselsättningsförändringen hör också vilka omplaceringsmöjligheter som finns
inom myndigheten. Om underlag finns bör SP till anslagsframställningen för
budgetåret 1987/88 ha kunnat redovisa en bedömning av personalkonsekvenser
samt en redovisning av åtgärder som planeras.

De
eventuella omställningar som behövs lorde underlättas av att den nya
lagstiftningen bör träda i kraft först den 1 juli 1988. Det är nödvändigt att
branschen får en väl fllltagen tid för att förbereda de ändrade förhållanden som
förslaget leder till.

4 Förslaget till ändring i lagen om bestämning av volym
och vikt

4.1
Allmän bakgrund

Det
är mycket vanligt att beslut av olika slag baseras på mätresultat. Detta gäller
t.ex. beslut om dosering (inom medicin och kemisk industri), beslul om
justering av tryck, temperatur och andra parametrar (inom processindustrin),
beslut om prissättning (inom handel m.m.), beslut om godkännande/underkännande
(vid produktkontroll), beslut om tillstånd eller förbud (vid kontroll av
hygieniska gränsvärden), beslut om kurs och/eller hastighetsändring (vid
navigering), beslul om åtal (vid t. ex. hastighets- och nykterhetskontroller).
En nödvändig förutsättning för att dessa beslut skall bli riktiga är att
mätresultaten är korrekta, vilket i sin tur förutsätter att de erhållits med hjälp
av rättvisande mätutmstningar som använts och avlästs korrekt. Läran om hur man
genomför mätningar och kontrollerar mätresultatens korrekthet kallas
metrologi, medan det tekniska utnyttjandet av denna lära omfattas av
mättekniken.

Att
en mätutrustning visar rätt kan man kontrollera genom kalibrering,

vilket innebär att man jämför utrustningen med en annan och flnare utrust

ning, som i sin tur tidigare kontrollerats mot en ännu finare utrustning osv. 23

På detta sätt bygger man
upp en kalibreringshierarki, där toppen utgörs av Prop. 1986/87:8 de
vetenskapligt baserade definitionerna på måttenheterna. Mätutmstningar som
enbart är avsedda för kalibreringsändamål och som fungerar som referenser för
måttenheter kallar man normaler.

Omfattningen
av och formerna för den metrologiska verksamheten i ett land bestäms bl. a. av
hur man har reglerat verksamheten i landets lagstiftning. Man bmkar skilja
mellan legal och allmän metrologi, varvid man med legal metrologi avser den del
av den mättekniska verksamheten om vilken regler flnns i lag eller annan
författning och som t. ex. ålägger användare att kontrollera vissa mätutmstningar.
All annan metrologi är allmän metrologi.

I
Sverige är endast en liten del av metrologin författningsreglerad. Krav i författning
på kontroll av mätdon flnns för närvarande endast i några fall. Ett sådant är
den i lagen om bestämning av volym och vikt föreskrivna kontrollen av mätdon
som används vid försäljning i detaljhandeln av varor efter volym och vikt.

I
LVV finns också föreskrifter om stickprovskontroll av rikligheten av uppgifter
om volym och vikt på färdigförpackade varor. Lagen innehåller vidare ett
principiellt krav på att en kundvåg skall finnas tillgänglig i lokaler för
detaljhandel med livsmedel.

Kontroll
och tillsyn enligt LVV handhas av SP. Enligt den tidigare nämnda lagen om
obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. skall kontroll som sker
genom teknisk provning och som är tvingande för enskilda i princip utföras inom
ramen för systemet med riksprovplalser och auktoriserade provplatser. SP är riksprovplals
för "redskap för bestämning av volym eller massa" (se förordningen
(1985: 1107) om riksprov-platser och auktoriserade provplatser m. m.).

I
LVV används termen Jusiering för den kontroll — innefattande undersökning,
godkännande och godkännandemärkning - som skall göras av i lagen angivna mätdon.
Den i andra sammanhang använda termen kröning har samma innebörd; termen syftar
på den krona som finns i godkännande-märket.

I
departementspromemorian (Ds I 1985:4) Enklare kontroll av volym och vikt,
härefter i avsnitt 4 kallad betänkandet, föreslogs att som rättsliga beteckningar
i fortsättningen skulle användas termerna verifiering och verifikation. Statens
mät- och provråd (MPR) har i sitt remissyttrande föreslagit att i stället den
inom provningslagstiftningen generellt använda termen kontroU bör användas. Jag
delar denna uppfattning och har utformat mitt lagförslag i enlighet härmed.

Kontrollen
av mått och vikt har mycket gamla traditioner. I Sverige fanns bestämmelser om
detta redan under medeltiden. Den nu gällande lagen, LVV, antogs av riksdagen
år 1971 (prop. 1971:164, NU 49, rskr. 355). Den ersatte då en äldre lag från år
1934. En betydelsefull skillnad i förhållande till äldre rätt var att LVV fick
ett annat syfte.

Huvudsyftet
med den äldre lagen var att främja en riktig mätning i

affärstransaktioner och liknande verksamhet. Detta ansågs vid tillkomsten

av LVV lill stor del kunna åstadkommas på annat sätt än genom lagregle

ring. I stället skulle den nya lagen främst tillgodose konsumenternas behov 24

av skydd mot oriktig vägning
och mätning. Detta medförde att det lagreg- Prop. 1986/87: 8 Ierade området
delvis blev ett annat än tidigare. En hel del äldre bestämmelser flck ingen
motsvarighet i den nya lagen. I stället tillkom några nya som var föranledda av
att försäljningen av konsumentvaror i dagligvaruhandeln i stor utsträckning
övergått till att avse färdigförpackade varor. Som helhet fick dock tillkomsten
av LVV karaktär av avreglering. Den legala metrologin har i Sverige liten
omfattning jämfört med flertalet västeuropeiska länder.

4.2
Den nuvarande kontrollen

4.2.1
Författningsregler

LVV
har i huvudsak följande innehåll.

Lagen
tillämpas på yrkesmässig handel med varor som säljs efter volym eller vikt
eller är märkta med uppgift om volym eller vikt (1§). Enligt
livsmedelslagstiftningen skall färdigförpackat livsmedel som väger mellan 25
gram och 25 kilogram vara märkt med livsmedlets nettovikt eller nettovolym vid
förpackningstillfallet. Den myndighet som regeringen bestämmer (=SP) skall
genom stickprov hos tillverkare m.fl. kontrollera att volym- och viktuppgifter
på färdigförpackade varor är riktiga (2§). För icke färdigförpackade varor som
i detaljhandeln säljs efter volym och vikt skall justerat mätdon användas.
Kunden skall utan svårighet kunna avläsa mätningsresultatet (3 §).

I
lokaler för detaljhandel med livsmedel skall flnnas tillgänglig en justerad
våg som kunderna kan använda (4 §). Den myndighet som regeringen bestämmer (=SP)
skall utöva tillsyn över efterlevnaden av 3 och 4 §§ (5 §). Myndigheten har
därvid rätt till tillträde m. m. (6§). Det är straffbelagt för en förpackare
eller importör att uppsåtligen eller av oaktsamhet utbjuda färdigförpackade
varor med uppgift om större volym eller högre vikt än den verkliga. Det är
också straffbelagt att uppsåtligen bryla mot 3 eller 4 § (7 §). Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får i visst fall medge undantag
från 3 eller 4 § eller för vissa slag av företag föreskriva undantag från 4 §
(8 §).

Tillämpningsföreskrifter
till LVV flnns i förordningen (1973:85, omtryckt 1978:279) om bestämning av
volym och vikt, m.m. Däri fastställs SP:s uppgifter och befogenheter vid
tillämpningen av lagen.

I
fråga om kontroll gäller följande: SP utför justering som är obligatorisk enligt
lagen och på begäran även frivillig justering (1 §). Mätdon får justeras endast
om det är graderat i enheter som ingår i det s. k. Sl-systemet (2 § I stycket).
SP får dock om särskilda skäl föreligger justera även annat mätdon (3 §).
Justeringen upphör att gälla om ett justerat mätdon avsiktligt eller genom
ovarsamhet förändras så att förutsättningarna för justering inte längre flnns (5§).
SP får medge alt justering utförd i utlandet skall gälla i riket(6§).

Ersättning
för justering utgår enligt av SP i samråd med riksrevisionsverket fastställd
taxa (9 §). SP får meddela ytterligare föreskrifier om justering (2 § andra
stycket).

25

I fråga om
stickprovskontroll av färdigförpackade varor föreskrivs att Prop. 1986/87:
8 SP skall utföra denna och att därvid undersökning av livsmedel skall ske i samråd
med statens livsmedelsverk ( 7§).

I
fråga om kundvågar bemyndigas SP att medge undantag i de fall som delta är
möjligt enligt lagen (8 §).

SP
åläggs att utöva tillsyn över efterlevnaden av att justerade redskap används
och att kundvågar flnns tillgängliga när lagen kräver detta (7 §). SP får också
ett allmänt bemyndigande att utfärda ytterligare tillämpningsföreskrifter (10 §).

Som
synes bestäms i lagen och förordningen att kontroll skall ske i vissa avseenden
och vem som skall utföra den. Däremot överlåts i stor utsträckning åt SP att
bestämma hur kontrollen närmare skall utformas. Det betyder att bestämmelser om
detta återfinns i föreskrifter meddelade av SP. Föreskrifter t, o. m. oktober
1983 är kungjorda i SP:s författningssamling (SPFS, tidigare SP-FÖR). Numera
kungörs SP:s föreskrifter i statens mät- och provråds författningssamling (MPFS).

Ett
omfattande internationellt samarbete sker på det metrologiska områdel. I fråga
om legal metrologi är det övergripande organet för global samordning OIML
(Organisation Internationale de Mélrologie Legale). Till mycket stor del
grundar sig svenska föreskrifter på rekommendalioner av OIML.

För
kontroll av mätdon flnns allmänna föreskrifter i SPFS 1983:6. De mätdon som omfallas
av bestämmelserna är i praktiken butiksvågar, handelsvikter och peiroleummätare.
I föreskrifterna används termen kröning.

Kontrollen
sker i form av försia kröning och omkröning. Kröning gäller under den
giltighetsperiod som särskilt anges för resp. mätdon. Till om-kröning anmält mätdon
får dock användas till dess kröning lämpligen kan utföras.

Om
etl kontrollerat mätdon inom giltighetsperioden avsiktligt eller genom
ovarsamhet förändras så att fordringarna för kröning inte längre uppfylls, t.ex.
om föreskrivna plomber brutits, eller om någon del av mäidonel som är
väsentligt för mätningsresultatet reparerats eller ersatts, skall omkröning
ske. För sådan kröning gäller samma regler som för första kröningen.

Typgodkännande
kan föreskrivas som krav för kröning. De flesta nytillkommande mätdon är
underkastade detta krav. Undantagna är vissa mekaniska vågar enligt äldre väl
beprövade principer samt vissa materialiserade mått såsom vikter och volymmått.
Typgodkännande utfärdas av SP sedan mäidonel underkastats godkänd typkontroll.

Med
typkontroll avses undersökning för att fastslå huruvida en objekt-typ fyller de
av SP föreskrivna kraven.

Ett
typgodkännande gäller under den tid och med de villkor som anges i godkännandet.
På varje mätdon som omfattas av detta skall anbringas typgodkännandebeteckning
och övrig märkning som SP föreskriver.

Regler
om periodtider för kröning flnns i SPFS 1982: 18. Petroleummätare, fjädervågar
och elektroniska vågar skall kontrolleras åriigen, medan periodtiden är tre år
för mekaniska vågar och handelsvikter.

I
samband med kontroll förseglas delar av mätdonet som är väsentliga 26

för visningsresultatet.
Detta sker för att förhindra ändring av mätdonet i Prop. 1986/87:8
bedrägligt syfte. Kontrollen bekräftas genom märkning av mätdonet med krona,
beteckningen SP samt årtalsangivelse. Plomben eller märklappen som låser försegligen
är försedd med kronotecken.

I
fråga om kundvågar har SP utfärdat en särskild föreskrift (SPFS 1980:8) som
närmare sflpulerar villkor om vågens beskaffenhet, placering och ulmärkning.
Vidare ges i föreskriften generell dispens från kravet åt bl.a. kiosker, fmkt-
och konfektyrbutiker, saluhallsstånd samt åt butiker med enbart försäljning
över disk eller med en försälj ni ngs yta understigande 40 kvm.

SP
har utfärdat anvisning om kontroUen av färdigförpackade varor (SP-FÖR 1974:5).
Vidare har SP kungjort ett par tilläggsänvisningar gällande kontroll av bröd
och fågel som försäljs styckvis.

4.2.2
Kontrollen av mätdon Typkontroll

För
samfliga moderna vågar och petroleummätare som omfattas av den obligatoriska
kontrollen krävs för närvarande att de först skall genomgå typkontroll och
erhålla typgodkännande. Både typkontroll och beslut om typgodkännande sker hos
enheten för mått och vikt vid SP i Borås. Kompletterande prov sker för vissa
typer av mätdon vid installationsplatsen.

Typkontrolluppdrag
till SP som anknöt till den obligatoriska kontrollen omfattade 15 vågärenden
resp. fem mätarärenden under år 1983. SP;s intäkter för dessa uppgick flll ca
240000 kr. I de enskilda ärendena låg avgifterna mellan 540 kr. och 15000 kr.
för vågarna resp. 400 kr. och 85 615 kr. för mätarna. De lägre avgifterna har anflngen
avsett viss kompletterande tilläggskontroll eller kontroll för att medge
anslutning av ny tillsatsutrustning i tidigare godkända mätsystem; de högre
avgifterna har gällt relativt omfattande typkontrolluppdrag. För typkontroll
och typgodkännande av vågar för en högsta vikt av 30 kg eller mindre har SP
numera en fast taxa, s. k. saktaxa. Den belöper sig för närvarande till 21200 kr.

I
prakflken måste för närvarande mer än 50% av de vågtyper som utsätts för
kontroll rättas till för att klara kontrollkraven. För flertalet typer av bensinpumpar
krävs ofta 5-6 rättelser innan objekten kan godkännas.

För
varje typgodkänt mätdon publiceras ett dokument "Mätdon typgodkänt för
kröning". Vid kontrollen flllämpas internaflonella rekommendationer som utgetts
av OIML.

Kontroll
av enskilda mätdon

Huvuddelen
av SP:s kontrollverksamhet bedrivs regionalt genom ca 20 distriktskontor.

Som
nämndes tidigare skall i princip omkontroll ske även inom giltig

hetsperioden, om plomben bmtits i samband med reparaflon e.d. SP

medger dock användning av mätdon även utan föreskriven försegling och

kontrollmärkning, om innehavaren har anmält att ny kontroll krävs. Ser- 27

viceföretag
kan förbereda denna genom att försegla och plombera mäl- Prop. 1986/87: 8 donen
efter reparation. Vid godkänd kontroll anbringar då SP-personalen de
föreskrivna märkningarna på dessa förseglingar. Den tillämpade ordningen
förhindrar inte förekomsten av oförseglade och oplomberade mätdon i drift,
eftersom någon skyldighet för serviceföretagen att försegla inte finns. Vissa
serviceföretag gör inte detta. Ibland krävs en viss justering av mätdonet (intrimning)
innan det kan godkännas. En sådan görs då vid kontrollen före försegling. I SP:s
statistik redovisas särskilt om intrimning har gjorts.

Under
år 1982 införde SP efter hand ett datauppföljningssystem för
kontrollverksamheten, vilket var i full drift under år 1983.

De
flesta mätdonen får med tiden en tendens till felvisning lill säljarens nackdel.
Generellt sett tenderar således mätdonen att visa lägre volym eller vikt än den
verkliga. Det betyder alt säljaren har ett ekonomiskt intresse av att mätdonen
löpande ses över. I fråga om petroleummätare sker detta också regelbundet. Från
konsumentskyddssynpunkt motiveras den offentliga kontrollen av att denna dels
avslöjar avsiktliga manipulationer med mätdonen, dels uppdagar det inte
obetydliga antal fall där förslitningseffekter m. m. kan ge upphov till
felvisning flll konsumenternas . nackdel.

Av
SP:s intäkter från den regionala kontrollverksamheten härden dominerande intäktsobjektgmppen
varit genomströmningsmätare med flöde upp till 100 liter/min. Dessa gav en
intäkt av ca 6,9 milj. kr. för 1983. En stor intäktsandel härrör också från
vågar med belastning upp till 30 kg, som gav ca 3,9 milj. kr. för 1983.

Överskottet
från den regionala uppdragsverksamheten uppgick till 1,8 resp. 1, 7 milj. kr.
för budgetåren 1982/83 resp. 1983/84. Härav överfördes 1.1 milj. kr. från
1982/83 resp. 1,3 milj. kr. från 1983/84 till resultatutjämningsfond.
Tillsynsverksamheten inom området, viss del av stickprovskontrollerna av färdigförpackade
varor och utbildning av personal samt utvecklingen av datauppföljningssystemet
har bekostats genom överskotten.

SP:s
intäkter kommer delvis från uppdrag om kontroll som inte omfattas av lagen om
bestämning av volym och vikt. Det gäller dels kontroll av mätdon inom offentlig
verksamhet, dels frivillig kontroll.

LVV
gäller som framgått av det tidigare endast yrkesmässig handel. Bestämmelser om
kontroll av mätdon inom offentlig verksamhet finns i olika författningar, där
verksamheten i övrigt regleras. Till viss del sker kontroll även utan
uttryckliga bestämmelser.

4.2.3
Kundvågar

Urspmngligen
krävdes enligt LVV att affärsinnehavaren skulle anvisa en

särskild våg enbart för kundernas behov av konlrollvägning. Bestämmel

sen ledde till ett stort antal dispensärenden hos SP. Genom en lagändring

år 1978 (prop. 1977/78:132, NU 56, rskr. 259) ändrades kravet på en

"särskild" våg för ändamålet till en "anvisad". Därigenom
kunde butiker

na ställa en våg som också användes för andra ändamål till kundernas 28

disposifion under fömtsättning
att den var lätt tillgänglig för dem. Detta Prop. 1986/87:8 har tolkats så att
en våg som används i en snabbköpskassa normah inte är godtagbar som kundvåg,
eftersom den mycket ofta kan antas vara upptagen när en kund själv vill
kontrollväga. Efter lagändringen har antalet dispensärenden minskat väsentligt
(sammanlagt under perioden ca 200 stycken). Om nuvarande praxis kan följande
sägas.

Under
fyraårsperioden 1981-1984 behandlades totalt 48 kundvågsären-den. I 18 av dessa
beviljades dispens på gmnd av att buflkerna hade låg omsättning (mindre än 1,5
milj. kr./år). I fem fall beviljades dispens på grund av att försäljningen
enbart omfattade färdigförpackade varor som redan var underkastade offentlig sflckprovskontroll.
I ett fall beviljades dispens på gmnd av att försäljningen enbart skedde över
disk. I tio av de återstående 24 fallen godtogs redan befinfliga vågar; av
dessa var åtta placerade i närheten av kassan. För 13 fall avslogs begäran om
dispens; butikerna ålades alltså att skaffa kundvåg. Ett ärende gällde
slutligen anmälan till åtal. Butiksinnehavaren hade trots upprepade anmaningar
från SP vägrat att åtlyda ett sådant åläggande.

Kontroll
av att bestämmelsen om kundvåg följs sker i samband med SP:s övriga kontroll i
butikerna. Någon mätning har inte gjorts om utnyttjandegraden av kundvågarna.
Det är dock en allmän uppfattning att de sällan används.

4.2.4
Konirollen av färdigförpackade varor

SP:s
enhet för mått och vikt i Borås svarar för den centrala ledningen av
verksamheten rörande stickprovskontroller av färdigförpackade varors volym- och
viktuppgifter. Undersökningarna utförs regionalt genom distriktskontoren.

Vid
stickprovsundersökningarna kontrolleras att varans vikt eller volym överensstämmer
med förpackningsuppgiften. För att ett parti varor skall godkännas krävs dels
att antalet varor med för Utet mängdinnehåll är mindre än en viss andel, dels
att del genomsnittliga innehållet i partiet överensstämmer med det som
angivits. Mer än 97,5 % av vamförpackning-arna måste vara riktigt märkta, inom
givna felgränser, för att partiet skall kunna godkännas.

Under
budgetåret 1983/84 utfördes ca 1000 kontrollbesök hos buflker som själva
förpackar kött- och charkvaror. Totalt kontrollerades ca 3 500 partier, vilket
motsvarar ca 28 000 kontrollvägningar. Totalt finns i landet drygt 2 000
butiker som packar själva. För närvarande kontrolleras således varje sådan
butik med en ungefärlig genomsnittlig frekvens av knappt en gång vartannat år.

SP
har påbörjat en ytterligare effekflvisering av sflckprovskontrollerna genom att
utnyttja moderna datoriserade vägningsutmstningar.

Vid
upprepade förseelser anmäler SP fallen till åklagarmyndigheten. De böter som
utdömts har varit blygsamma.

29

4.2.5 Omfattningen
av den försäljning som kontrolleras genom LVV Prop. 1986/87:8

I
betänkandet har en uppskattning gjorts av försäljningsbelopp på de produkter
som mäts upp med kontrollerade mätdon eller som är föremål för offentlig
stickprovskontroll. Uppgifterna avser år 1983 och delvis också år 1984.

Totalt
omsattes åriigen i detaljhandeln vid denna tid livsmedel och kemisk-tekniska
varor för ca 100 miljarder kronor, varav i lösvikt varor för knappt 10
miljarder kronor. År 1983 såldes knappt 5 miljoner m motorbensin för ca 20
miljarder kronor, drygt 2 miljoner m' dieselolja för ca 5,5 miljarder kronor
och ca 5 miljoner m' eldningsolja nr I för drygt 12 miljarder kronor.

SP-kontrollen
av färdigförpackade varor inriktas i praktiken främst mot färska köttvaror som
förpackas i butikerna. Det totala försäljningspriset för sådana artiklar var ca
5 miljarder kronor.

Under
år 1983 kontrollerades omkring 15 300 enkelmätare och 12000 biandmätare. Den genomsnitfliga
sammanlagda leveransvolymen per mätare var ca 250 m. Det genomsnittliga
leveransvärdet från en dieselmätare var ca 640000 kr. och från en bensinmätare
ca 1 milj. kr.

Beträffande
mätarna kan en uppskattning göras att sådana mätare som korrigeras eller
underkänns vid kontrollen skulle ha kunnat ge en sammanlagd feldebitering av i
storieksordningen 2,5 milj. kr. till konsumenternas nackdel resp. 5 milj. kr. till
säljarnas nackdel. Som framgått av det tidigare är det genomsnitfligt selt
säljarna som tjänar på att mätdon sorteras ut vid kontrollen.

4.2.6 SP:s
regionala kontrollkår

SP
har ute i landet ca 20 distriktskontor. Distrikten är förenade i distriktsgrupper.
Inom varje distrikt flnns en avdelningsingenjör som har ansvaret för
kontrollarbetet i det egna distriktet. Distrikten är underställda en förste
avdelningsingenjör, som dels leder kontrollen i ett distrikt kring den egna orten,
dels är arbetsledare för avdelningsingenjörerna i distrikten som tillhör
gruppen. Den regionala kontrollkåren, som förutom hjälppersonal omfattar ca 40
ingenjörer, ingår i enheten för mått och vikt vid SP. Del centrala enhelskontorel
i Borås svarar för den övergripande samordningen och ledningen av den regionala
verksamheten.

4.3
Mitt förslag till ändrad lagstiftning

4.3.1
Allmänna synpunkter

Den
i betänkandet gjorda översynen av LVV och den därpå grundade

kontrollordningen syftar till att åstadkomma förenklingar och rationalise

ringar utan att skyddet för konsumenterna eftersatts. Förslagen innebär att

nuvarande kontrollformer behålls och att förändringarna sker inom ramen

för dessa. Förslagen har i sina huvuddrag bemötts positivt av remissinstan

serna och invändningar gäller i stort sett enskilda detaljer. Särskilt tungt

väger givetvis den bedömning som har gjorts av den för konsumentskyddet

ansvariga myndigheten, konsumentverket, att förslagen inte försämrar

konsumentskyddet. För egen del vill jag framhålla att de möjliggör en 30

rationalisering av
kontrollordningen i enlighet med de principer för teknisk Prop. 1986/87: 8 provning
och kontroll somjag har behandlat i avsnitt 2.

Vad
gäller mitt ställningstagande till förslagen harjag i avsnitt 2.3 tagit upp
vissa gmndläggande frågor. Förslagen i betänkandet kräver endasl i begränsade
delar ändringar i LVV, eftersom den närmare utformningen av kontrollordningen
bör finnas i föreskrifter från SP. Mitt förslag flll ändringar i LVV
överensstämmer i sak med betänkandets. Som framgått av avsnitt 2.3 ämnar jag
föreslå regeringen att föreskriftsansvaret överförs till konsumentverket i nära
samarbete med SP och att den närmare utformningen av kontrollordningen liksom
hittills sker på myndighetsnivå. Vissa resurser kommer att överföras från SP flll
konsumentverket för det beskrivna arbetet. Det betyder att det i praktiken
blir dessa myndigheter som får ta ställning till åtskilliga av förslagen i
betänkandet. Jag anser mig därvid kunna utgå från att kontrollordningen kommer
att utformas med utgångspunkt från vad som föreslagits i betänkandet och som
fått ett positivt mottagande av remissinstanserna, men någon formell bindning
till dessa förslag bör inte göras. Jag vill erinra om att kontrollordningar löpande
bör ses över och anpassas till förändrade förhållanden.

Förslagen
i betänkandet innebär i huvudsak följande.

Ändringar
i LVV

Överensstämmer
med mitt förslag - se avsnitt 4.3.2.

Förslagen
i övrigt

Större
möjlighet ges att anpassa kontrollförfarandet vid typkontroll till behovet i
särskilda fall.

Företag
med erforderlig teknisk kompetens ges efter ansökan rätt att själva kontrollera
mätdon av egen tillverkning (egenkontroll). SP meddelar beslut om detta, vilka
kan överklagas till statens mät- och provråd (MPR). SP övervakar egenkontrollen.

Tiden
för omkontroller ökas från ett till två år för petroleummätare, elektroniska
vågar och fjädervågar samt från tre till fyra år för mekaniska vågar och vikter.
Dessa "ordinarie" kontroller utförs som tidigare av SP.

MPR
får auktorisera serviceföretag att under gilfighelstiden för "ordinarie"
kontroller på nytt godkänna mätdon när förseglingen bruflts på gmnd av
reparation eller liknande. SP utövar tillsyn över serviceföretagens kontroll
och kan vid sidan av "ordinarie" kontroller göra stickprovskontroller.
Möjligheten för enskilda att besluta om godkännande lagfästs, se ändringarna i LVV.

I
fråga om stickprovskontrollen av färdigförpackade varor understryks i
betänkandet vikten av att den framtida omfattningen, inriktningen och uppläggningen
av denna kontroll snarast läggs fast. Ett utredningsarbete avseende denna
kontroll har initierats inom finansdepartementet.

31

4.3.2 Ändringar i LVV Prop. 1986/87:8

Mitt
förslag; LVV ändras i följande avseenden Beteckningen "justerat
redskap" ersätts med "kontrollerat mätdon".

Möjlighet
införs alt medge enskild som utför underhåll eller reparalion på mätdon att
besluta om godkännande. Möjlighet införs att återkalla ett utfärdat
typgodkännande. Lagens tillämpningsområde preciseras att i enlighet med praxis
även gälla mätdon som används för uppmätning av bränsle för direkt uppvärmning
av bostäder eller lokaler.

Kravet
på särskild anvisad kundvåg begränsas till butiker med kassa vid utgången och
där varor säljs i lös vikt ulan omedelbar vägning som görs av personal. I
övrigt får kundema rätt att på begäran utnyttja någon befintlig våg för konlrollvägning,

Betänkandet;
Överensstämmer med milt förslag utom att "verifierat mätdon" används
i stället för "kontrollerat mätdon".

Remissinstanserna:
Invändningar mot termen "verifiering" har gjorts av MPR, SP och RRV.
Köpmannaförbundet och Grossistförbundet anser att kravet på kundvåg bör slopas
helt.

Skälen
för mitt förslag: De grundläggande skälen harjag redovisat i det föregående.
Jag tar här upp några ytterligare frågor och behandlar i övrigt detaljer i
specialmotiveringen.

Rätten
för enskilda att godkänna tar sikte på möjligheten att auktorisera serviceföretag
i enlighet med promemorians förslag. Vad gäller möjligheten att medge företag
med erforderlig kompetens att utföra förstakontroll som egenkontroll behövs
inget lagstöd, eftersom detta inte är myndighetsutövning utan elt medgivande
från myndigheten atl företagel självl får granska mätdonet under viss
övergripande tillsyn från myndigheten.

Vad
gäller myndighetsansvaret för auktorisation och tillsyn av auktoriserade
förelag delar jag MPR:s uppfattning att samma ordning bör gälla här som i andra
auktorisationsfall. Jag avser att föreslå regeringen att MPR får detta ansvar.
Jag förutsätter därvid att uppgiften fullgörs i nära samarbete med SP.

I
fråga omkundvågar delar jag uppfattningen i betänkandet att kravet på en
särskilt anvisad våg bör begränsas till att avse sådana fall när kunden själv
plockar åt sig varor utan att butikspersonal omedelbart väger varorna. Som
påpekades i betänkandet torde en särskild våg i sådana fall nästan alltid
tillhandahållas kunderna som en service. I praktiken bör därför kravet inte
föranleda några extrakostnader av betydelse för butikerna.

Lagändringen
bör kunna träda i kraft den 1 januari 1987. 1 fråga om genomförandet hänvisar
jag vidare till avsnitt 4.4.

32

4.4 Konsekvenser och
genomförande Prop. 1986/87:8

Enligt
promemorian kan netlobesparingen för förelagen på gmnd av minskade
kontrollkostnader skattas till ca 4,2 milj. kr. Förutom dessa besparingar
skulle även andra kostnader minska hos företagen.

De
minskade kostnaderna för företagen motsvaras av minskade intäkter för SP. En
rent teoretisk beräkning visar atl bortfallet av intäkter motsvarar ca 15 av
kontrollkårens ingenjörer. I promemorian framhålls att den regionala
kontrollkåren genom sin kompetens och landsomfattande täckning utgör en resurs
som bör kunna utnyttjas för andra aktiviteter, bl.a. frivillig
provningsverksamhet. Vidare kommer enligt promemorian kontrollkåren sannolikt
även framgent att få svara för stickprovskontrollen av färdigförpackade varor.
Omfattningen av denna kontroll kan dock inte bedömas förrän utredningen om
stickprovskontrollens framtida omfattning, inriktning och uppläggning är färdig.

SP
bedömer i sitt remissvar att bortfallet i uppdragsmängd på den obligatoriska
sidan inte i någon större omfattning kan kompenseras genom ökade uppdrag inom
den frivilliga sektorn. SP framhåller vidare att då en del personal arbetar
deltid innebär förslaget att antalet övertaliga personer är större än 15. Dessa
är stationerade på olika orter i Sverige. Det kan därför bli aktuellt att
avveckla mellan 15 till 20 tjänster. Denna omställning kan inte ske inom
ordinarie verksamhetsramar, varför särskilda åtgärder måste aktualiseras.

I
likhet med personalkonsekvenserna av den ändrade regleringen av handeln med ädelmetaller
kan personalkonsekvenser av den ändrade regleringen av kontrollen enligt LVV
för närvarande inte till fullo överblickas. Av särskild betydelse ur
sysselsättningssynpunkt är med vilken intensitet kontrollen av vågar och, i
synnerhet, bensinmätare, skall ske. Att fastställa giltighetstider bör, somjag fldigare
framhållit, vara en uppgift för konsumentverket i sin roll av föreskrivande
myndighet. Jag utgår från att konsumentverket i sitt samrådsförfarande med SP
på ett tidigt stadium klargör vilka kontrollperioder som ska gälla. Av stor
betydelse är också att genomförandet av de ändrade kontrolltiderna sker på elt
sätt som medger ordentliga förberedelser. För egen del villjag peka på att det
i belänkandet föreslogs att den ändrade giltighetstiden för petroleummätare
först skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1988.

För
bedömning av vilka personalkonsekvenser som kan följa av de ändrade regler som
här föreslås samt de ändringar som föreskrivande myndighel anser ertorderliga
är det av vikt alt stickprovskontrollens framtida omfattning, organisation och
inriktning snarasl slås fast. Det tidigare nämnda utredningsarbetet bildar också
underlag för bedömning av personella konsekvenser av de nya reglerna.

3 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 8

33

5
Upprättade lagförslag Prop. 1986/87:8

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
förslag till

l.lag
om handel med ädelmetallarbeten,

2.lag
om ändring i lagen (1971:1081) om beslämning av volym och vikl.

Som
nämndes i inledningen är förslagen likalydande med dem som den 22 maj 1986
remitterades till lagrådet och som av lagrådet har lämnals utan erinran.

6 Specialmotivering

6.1
Förslaget till lag om handel med ädelmetallarbeten

I
jämförelse med förslaget i departmentspromemorian Ädelmetallkontroll?,
härefter i avsnitt 6.1 kallad betänkandet, har vissa sakliga ändringar gjorts
som behandlats i den allmänna motiveringen. Som där också anförts har en
strävan varit att i högre ulslräckning än lidigare utnyttja möjligheterna att
låta delaljföreskrifter ålerflnnas i en författning av lägre valör. Det betyder
att mitt lagförslag innehåller färre bestämmelser än betänkandets. En
redaktionell bearbetning har också gjorts jämte införande av rubriker för all
underlätta läsningen.

När
i det följande hänvisningar görs lill den gällande lagen (1974:283) om handel
med arbeten av guld, silver eller platina används för denna beteckningen LGSP.

Inledande
bestämmelser

1
§ Denna lag tillämpas på yrkesmässig handel med ädelmetallarbeten.

Med
ädelmetallarbeten avses arbeten av guld, silver eller platina som innehåller,
om arbelet är utfört av

guld,
585 tusendelar eller mer flnt guld,

silver,
830 lusendelar eller mer flnt silver,

plaflna,
950 tusendelar eller mer fln platina, med en tillåten avvikelse nedåt för guld
och platina av fem tusendelar samt för silver av åtta tusendelar.

Lagen
gäller inte sådana arbeten som är avsedda uteslutande för medicinsk,
vetenskaplig eller industriell användning eller uppenbariigen har antikvariskt
värde.

Paragrafen
motsvarar del av 1 § och 2 § LGSP samt 1 § och del av 2 § i betänkandets
lagförslag.

Paragrafen
innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Någon skillnad i sak i
förhållande till tidigare vad gäller innebörden av uttrycket ädelmetallarbete
är inte avsedd bortsett från att kravet på metallinnehåll i guldarbeten har
sänkts till 585 o/oo motsvarande 14 K.

I
fråga om innebörden av uttrycket yrkesmässig handel vill jag hänvisa 34

till prop. 1974:43 s. 30-
Handeln skall vara av sådan omfattning att den kan Prop. 1986/87: 8 betecknas
som yrkesrnässig. Vad som brukar betecknas som tillfällig handel omfattas
alltså men däremot inte t.ex. enskild underhandsförsäljning av personligt
lösöre eller tvångsförsäljning av utmätt gods.

Några
särbestämmelser om arbeten där halten ädel metall är lägre eller där guldet,
silvret eller platinan endast förekommer som plätering, förgyllning, försilvring
eller platinering behövs inte, eftersom förbudet att handla med vissa slags
arbeten har tagits bort. Enligt 3 § måsle dock vissa regler iakttas vid
saluhållande eller försäljning av arbeten, som innehåller guld, silver eller
platina utan att vara ädelmetallarbeten, i syfte att de inte skall kunna
förväxlas med ädelmetallarbeten. Att sådana arbeten inte är ädelmetallarbeten
följer av att de inte uppfyller förutsättningarna i 1 §. Att de inte får förses
med ansvars- eller kontrollstämplar eller stämplar eller märken som lätt kan
förväxlas med sådana följer av andra bestämmelser i lagen.

Paragrafens
sista stycke motsvarar helt 1 § tredje stycket LGSP.

2§
I ett ädelmetallarbete får ingå, förutom delar av guld, silver eller platina
samt legeringar av dessa metaller, delar av annan metall eller annat ämne under
förutsättning att varje sådan del är lätt skönjbar och till utseendet tydligt
skiljer sig från ädelmetallen.

Om
tillverkningstekniska skäl föranleder det eller det krävs för att arbetet
skall fylla sin praktiska uppgift, får även i annat fall ingå delar av annan metall
eller annat ämne.

Paragrafen
motsvarar 9 § LGSP och 9 § första och andra stycket i betänkandets lagförslag.

Paragrafen
gäller s. k. sammansatta arbeten. Liksom hittills bör lagen innehålla allmänt
hållna huvudprinciper om sådana arbeten som får fyllas ut med mer detaljerade
bestämmelser i tillämpningsföreskrifter. Enligt andra stycket får i vissa fall
av praktiska skäl undantag göras från huvudregeln att delar av annan metall
eller annat ämne skall vara lätt urskiljbara. Motsvarande bestämmelse finns för
närvarande i 6§ förordningen om arbeten av guld, silver eller platina. Eflersom
undantagsregeln knappast har karaktär av tillämpningsbestämmelse har den nu
tagits in i lagen.

I
6§ andra stycket finns en regel om märkning av delar av annan metall eller
annat ämne.

3§
När arbeten som innehåller guld, silver eller platina saluhålls eller försäljs
inom landet, får endast arbeten som uppfyller kraven enligt I och 2§§ utges för
att vara ädelmetallarbeten eller vara utförda av guld, silver eller plaflna.
Vid saluhållande eller försäljning av arbeten med lägre halt sådan metall får
anges att arbetet innehåller guld, silver eller platina. Det måste dock därvid
tydligt framgå att arbetet innehåller lägre halt ädel metall än ett ädelmetallarbete.

Paragrafen
motsvarar 3 § andra stycket LGSP och 3 § första stycket i betänkandets lagförslag.

Paragrafen
innehåller gmndläggande bestämmelser om fömtsättningar

na för den yrkesmässiga handeln med ädelmetallarbeten. Därvid gäller att 35

arbeten som utges för att
vara ädelmetallarbeten måste uppfylla kraven i 1 Prop. 1986/87: 8

och 2§§. Endast sådana
arbeten får benämnas ädelmetallarbeten. Att de

måste innehålla i 1 §
föreskriven halt fin metall är självklart. Att de också

måste
uppfylla kraven i 2§ innebär att ett sammansatt arbete inte får

saluföras
eller försäljas som ädelmetallarbete, om inle arbetets karaktär av

sammansatt
arbete tydligt framgår eller 2 § andra stycket är tillämpligt.

Den
nya lagen innehåller som framgått av den allmänna moflveringen inget förbud att
sälja arbeten med lägre halt. Dessa får dock inte utges för att vara ädelmetallarbeten
eller guld-, silver- eller plaflnaarbeten. Ett arbete med lägre halt av guld
än 14 K får således inte i marknadsföringen betecknas som ett guldarbete.

Av
paragrafen följer vidare att arbeten med lägre halt inte får marknadsföras på
ett sådant sätt att konsumenten bibringas uppfattningen att det är fråga om ädelmetallarbeten,
även om detta inte uttryckligen påstås. Del är givetvis tillåtet att upplysa om
att låghaltiga arbeten innehåller halter av guld, silver eller platina, men det
måste tydligt framgå att det är fråga om legeringar med lägre metallinnehåll.
Sådana arbeten får som framgår av 4 § inte förses med ansvars- eller
kontrollstämplar.

Bestämmelsen
avser saluhållande och försäljning "inom landet". Exportförsäljning
faller således utanför.

Stämplar
m. m.

4§
Med ansvarsstämplar avses stämplar som är avsedda uteslutande för ädelmetallarbeten.
De får endast anbringas på sådana arbeten.

Paragrafen
motsvarar 3§ försia stycket LGSP och 3§ tredje stycket (delvis) i betänkandets
lagförslag.

Av
paragrafen följer att ansvarsstämplar är avsedda för ädelmetallarbeten och
bara får anbringas på sådana. Som anges i 6§ är vissa ansvars-stämplar
obligatoriska på guld- och platinaföremål, som saluhålls eller försäljs. I
övrigt får alla arbeten som fyller kraven på ädelmetallarbete i I § andra
stycket förses med ansvarsstämplar.

5
§ Ansvarsstämplar är tillverkarens eller importörens namnstämpel, finhaltsstämpel,
ortsmärke och årsbeteckning.

Namnstämpel
skall vara godkänd och registrerad enligt 10 § andra stycket för att få
anbringas.

Paragrafens
första stycke motsvarar 4§ (delvis) LGSP och 4§ första stycket i betänkandets
lagförslag.

I
paragrafen ges bestämmelser om ansvarsstämplar. Dessa är desamma

som tidigare bortsett från att identifikationsstämpel krävs också av impor

törer som ansvarsstämplar. Enligt 6§ är namn- och finhaltstämpel obliga

torisk vid försäljning av guld- och platinaarbeten, dock att namnstämpel

kan ersättas av SP:s kontrollstämpel. Om både namn- och kontrollstämp

ling skulle bli helt frivillig, skulle guld- och platinaföremål kunna omsättas

utan möjlighet att identifiera den som svarar för finhallsstämpeln i de fall

finhalten inte konlrolleras av SP. 36

Enligt sista stycket skall
namnstämpel vara godkänd och registrerad för Prop. 1986/87:8 att få
användas. För närvarande sker motsvarande prövning vid registrering av
tillverkare.

6§
Ett ädelmetallarbete av guld eller platina skall vid saluhållande eller försäljning
vara försett med finhaltsstämpel och namnstämpel. Namnstämpel behövs inte, om
arbetet är kontrollstämplat enligt 8§. Namnstämpel krävs dock alltid, om
arbetet är försett med ortsmärke eller årsbeteckning. Om i ett ädelmetallarbete
som saluhålls eller försäljs ingår någon del av annan metall eller annat ämne
enligt 2§, skall detta vara angivet på denna del, om inte tillverkningstekniska
hinder möter.

Paragrafen
motsvarar 3 § andra stycket, 4 § (delvis) och 9 § andra stycket LGSP samt 3 §
andra stycket, 4 § (delvis) och 9 § tredje stycket i betänkandets lagförslag.

I
paragrafens första stycke ställs krav på ansvarsstämpling som villkor för
saluhållande och försäljning av guld- och platinaarbeten. Som framgått av den
allmänna motiveringen är detla återstoden av de krav på ansvarsoch kontrollstämpling
som LGSP har ställt. Namnstämpeln kan, som också framgått av det tidigare,
ersättas med kontrollstämpel från SP. Om ortsmärke eller årsbeteckning
anbringas, behövs dock namnstämpeln som identifikation.

Enligt
andra stycket skall liksom tidigare på sammansalla arbeten utmärkas de delar
som inte är av ädel metall.

7§
Ansvarsstämpling skall göras genom tillverkarens eller, för importerade
arbeten, genom importörens försorg. Som tillverkare anses även den som
yrkesmässigt har givit någon annan i uppdrag att utföra ädelmetallarbeten.
Tillverkaren och importören ansvarar för att ulförda ädelmetallarbeten
motsvarar åsatta ansvarsstämplar.

Paragrafen
motsvarar I0§ och 11 § första stycket LGSP samt 10§ (delvis) och 11 § första
stycket i betänkandets lagförslag.

Liksom
för närvarande är del tillverkare och importörer som ansvarar för att ansvarsstämpling
sker och att den görs korrekt. Det betyder inte att de är förhindrade att
uppdra förfarandet åt någon annan. Uppdrag kan ges även till SP. Som framgått
av 6§ kan SP:s kontrollstämpling ersätta namnstämpeln. SP övertar därmed inle
ansvaret för produkten gentemot konsumenterna men svarar givetvis för att finhaltskontrollen
gjorts på ett riktigl sätt.

8§
Ädelmetallarbeten som har försetts med flnhaltsstämpel skall på begäran
kontrolleras med avseende på flnhalt av den myndighel som regeringen bestämmer
(kontrollmyndigheten). Om myndigheten finner att den uppgivna finhalten är
riktig, skall myndigheten bekräfta della med en kontrollstämpel.

Kan
kontrollstämpling inte ske utan att arbetet skadas, får myndighelen i stället
utfärda bevis om att arbetet uppfyller fordringarna för kontrollstämpling.

37

Om
kontrollstämpling finns bestämmelser i 12-17§§ LGSP och 12- Prop. 1986/87:8
14 §§ i betänkandets lagförslag.

I
den nya lagen är kontrollstämplingen frivillig, även om den kan få vissa rättsverkningar
enligt det föregående. Motiven flll detta har redovisats i den allmänna
motiveringen.

Paragrafens
andra stycke överensstämmer helt med 17 § LGSP.

9§
Ädelmetallarbeten eller arbeten som inte till utseendet tydligt skiljer sig
från sådana får inte förses med stämplar eller andra märken som lätt kan
förväxlas med stämplar enligt denna lag.

Paragrafen
motsvarar 3§ tredje stycket LGSP och 3§ tredje stycket (delvis) i betänkandets
förslag.

På
samma sätt som tidigare skyddas stämplar och märken enligt lagen mot förväxlingsbar
slämpling eller märkning. Bestämmelsen gäller också arbeten som är förväxlingsbara
med ädelmetallarbeten.

Registrering

10
§ Den som yrkesmässigt inom landet tillverkar eller försäljer ädelmetallarbeten
av guld eller platina eller till landet inför sådana arbeten skall vara
registrerad hos kontrollmyndigheten. Detsamma gäller den som yrkesmässigt inom
landet tillverkar eller till landet inför ädelmetallarbeten av silver, som
förses med ansvarsstämpel.

Kontrollmyndigheten
prövar frågor om godkännande och registrering av tillverkares och importörers
namnstämplar.

Paragrafen
motsvarar 20 § första stycket LGSP och 17 § första stycket i betänkandets
lagförslag.

Som
framgått av den allmänna motiveringen bör SP liksom hittills ha uppgifter om
vilka som tillverkar, säljer eller importerar ädelmetallarbeten. För
silverarbeten gäller dock registreringsskyldigheten av naturliga skäl endast
tillverkare och importörer som vill utnyttja möjligheten till ansvarsstämpling.

Som
framgått av den allmänna motiveringen byggs ingen särskild tillsynsverksamhet
upp vid SP. SP:s register kan dock utnyttjas bl.a. för identifiering av
stämplade ädelmetallarbeten.

Avgift

11
§ För kontroll enligt 8 § skall avgift eriäggas till kontrollmyndigheten. Detsamma
skall gälla för registrering enligt 10 §. Avgift för registrering skall betalas
åriigen så länge registreringen består.

Om
kontrollavgift finns regler i 18 § LGSP och 15 § i betänkandets lagförslag. Om
registreringsavgift flnns motsvarande regler i 20 resp. 17 §.

Eftersom
kontrollen har offentligrättslig karaktär, har i lagen inlagits en

bestämmelse om avgiftsskyldighet. Bestämmelsen innefattar däremot inte

de uppdrag som SP kan få från importörer och tillverkare att åsatta an

svarsstämplar för deras räkning. Paragrafen innehåller också en bestäm- 38

melse
om att avgift skall eriäggas vid registrering och därefter åriigen så Prop.
1986/87: 8 länge registreringen består.

Bemyndiganden

12 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

1.
meddela ytterligare
föreskrifter om ansvarsstämplar, kontrollstämplar och annan märkning enligt
denna lag,

2.
fastställa avgifter enligt
denna lag.

Paragrafen
motsvarar delvis 21 § LGSP och 18 § i betänkandets lagförslag.

Som
framgått av det tidigare har en strävan varit att i den nya lagen minska
detaljregleringen. Det har bl. a. inneburit alt några motsvarigheter inte flnns
till detaljregleringen i LGSP om utformningen av stämplar och märken. I stället
ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ett bemyndigande
att meddela föreskrifter om dessa.

Liksom
i LGSP ges också ett bemyndigande att fastställa avgifter.

Utan
stöd av särskilt bemyndigande kan givetvis vanliga verkställighetsföreskrifter
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

13 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med

ge undantag eller avvikelse från denna lag, om det behövs med hänsyn till

överenskommelse med främmande stat eller lill inlernationellt ekonomiskt

samarbete eller om det annars flnns särskilda skäl. Ett medgivande får

förses med villkor.

Paragrafen
motsvarar 22 § LGSP och 19 § i betänkandets lagförslag.

Paragrafen
överensstämmer helt med 22 § LGSP, som främsl motiverats av det internationella
samarbetet på handelns område. Som lidigare berörts påverkas inte de speciella
skyldigheter som Sverige har enligt ädelmetallkonventionen av ändringarna i
den nya lagen.

Påföljder m. m.

14
§ Till böter eller fängelse i högst sex månader döms, om gärningen inte är
belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaklsamhel

1.
saluhåller eller försäljer ädelmetallarbeten
eller andra arbeten i strid mot 3 eller 6§,

2.
anbringar stämplar eller andra
märken i strid mot denna lag eller föreskrifter, som har meddelats med stöd av
lagen, eller bryler mot skyldighet som följer av 7 § tredje meningen,

3.
inte iakttar
registreringsskyldighet enligt 10§,

4.
bryter mot villkor som har
meddelats med stöd av 13 §.

I
ringa fall döms inte till ansvar.

Straffbestämmelser
finns i 23 § LGSP och 20 § i betänkandets lagförslag.

Liksom
tidigare är straffbestämmelserna subsidiärt tillämpliga i förhål-

39

lande till brottsbalken.
Ett förfarande som är strafflDart som t. ex. bedrägeri Prop. 1986/87:8 eller
förfalskning skall alltså inte lagforas enligt denna paragraf.

De
straffbara förfarandena har delats upp i fyra punkter. Subjektivt krävs som
tidigare uppsåt eller oaktsamhet.

I
punkt 1 straffbeläggs att saluhålla eller försälja ädelmetallarbeten eller andra
arbeten i strid mot 3 eller 6§. Ädelmetallarbetena skall uppfylla kraven på
sådana och i förekommande fall vara märkta på riktigt sätt. Straffbestämmelsen
innefattar vidare förfaranden när ett arbete som inte är ädelmetallarbete
saluhålls eller försäljs på ett sådant sätt att det utges för att vara eller
ges sken av att vara ett ädelmetallarbete. Det senare blir fallet om arbetet
utges för att vara utfört av guld, silver eller plaflna utan att det samtidigt
framgår att halten ädel metall är lägre än lagen kräver.

I
motsats till tidigare innehåller den nya lagen ingen uttrycklig skyldighet för
den som säljer eller saluhåller ädelmetallarbeten att se till att föreskrivna
stämplar är åsatta. Detta följer dock indirekt av andra bestämmelser i lagen.

I
punkt 2 straffbeläggs att anbringa stämplar eller andra märken i strid mot
lagen eller på den grundade föreskrifter. Hit hör både att felaktigt stämpla ädelmetallarbeten
och att ansvarsstämpla arbeten som inte är ädelmetallarbeten. Underlåtenhet att
stämpla eller märka ädelmetallarbeten i den omfattning som krävs för saluhållning
eller försäljning omfattas däremot inte. Här inträder straffbarhet först när
arbetet säljs eller saluhålls utan föreskrivna stämplar eller märken. Däremot
kan tillverkare eller importörer som inte uppfyller den skyldighet som följer
av 7 § att se till att ansvarsstämplarna är korrekta straffas enligt den sista
delen av punkt 2.

Enligt
punkt 3 straffbeläggs underlåtenhet att iaktta registreringsskyldighet. Sådan
skyldighet inträder enligt 10 § då någon yrkesmässigt börjar alt tillverka,
försälja eller importera guld- eller platinaarbeten eller an-svarsstämplade
silverarbeten. Att anbringa en inte registrerad namnstämpel är straffbart
enligt punkt 2.

Enligl
punkt 4 straffbeläggs den som bryter mot villkor som har meddelals med stöd av
13 §.

Liksom
tidigare skall inget straff utdömas i ringa fall.

15 §
Ett arbete, som saluhålls i strid mol denna lag, eller värdet därav

skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen
motsvarar 24 § LGSP och 22 § i betänkandets lagförslag. Liksom tidigare skall
arbeten som saluhålls i strid mot lagen förverkas, om det inte är uppenbart
oskäligt. Bestämmelsen har preventivt syfte.

16 §
Ädelmetallarbeten får inte utan tillstånd av den myndighet som

regeringen bestämmer tas om hand på sätt som avses i 3 § andra stycket

tullagen (1973:670). I övrigt gäller i fråga om rätten att hantera oförtullat

sådant arbete lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av

införselreglerade varor m. m.

40

Paragrafen
motsvarar 25 § LGSP och 22 § i betänkandets lagförslag. Prop.
1986/87:8

Paragrafen
gäller tullhantering av importerade arbeten och har samma innebörd som
tidigare. SP får således fortfarande en överblick över importen av ädelmetallvaror.
För de importörer som vill utnyttja möjligheten enligt 6§ att slippa
namnstämpla kan stämplingsförfarandel ske på samma sätt som tidigare. Närmare
bestämmelser om förtullning får liksom för närvarande meddelas i
tillämpningsföreskrifter.

Ikraftträdande

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988. Genom lagen upphävs lagen (1974; 283) om
handel med arbeten av guld, silver eller plaflna.

Lagen
träder i kraft den 1 juh 1988. Genomförandet har behandlats i den allmänna
motiveringen. Några särskilda övergångsbestämmelser har inte ansetts behövliga
med hänsyn till att den nya lagen genomgående innebär lättnader i kontrollen.

6.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1081) om bestämning av volym och
vikt

Som
framgått av den allmänna motiveringen föreslås endast begränsade ändringar i LVV.
Endast marginella förändringar har gjorts i förhållande till lagförslaget i
betänkandet Enklare kontroll av volym och vikt.

1
§ Denna lag tillämpas på yrkesmässig handel med vara som säljs efter volym
eller vikt eller som är märkt med uppgift om sådan kvantitet.

Med
färdigförpackad vara förstås i denna lag vara som utan omedelbart samband med
överlämnande till konsument inneslutits i förpackning, avsedd att brytas först
av konsumenten.

Med
kontrollerat mätdon avses i denna lag mätdon som har godkänts vid obligatorisk
kontroll samt försetts med bevis om detta. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om denna kontroll. Därvid får medges
att enskild som utför underhåll eller reparation på mätdon får besluta om
godkännande av mätdon.

Har
typgodkännande uppställts som villkor för godkännande av viss typ av mätdon,
får meddelat typgodkännande återkallas, om kontroll visar att typen
uppenbarligen inte uppfyller kraven för typgodkännandet.

Ändringarna
har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3. De

gäller lill en början terminologin, där "justerat redskap" bytts ut
mot

"kontrollerat mätdon". Vidare införs möjlighet dels att medge
serviceföre

tag att besluta om godkännande, dels att återkalla ett utfärdat typgodkän

nande, om typen vid senare kontroll visar sig ha sådana brister att den inte

uppfyller ställda krav. Det har i praktiken visat sig att vissa svagheter

framkommer först vid fältmässig användning. Effekten av ett återkallande

blir att vidare försäljning stoppas. Redan försålda produkter får fortsätta

att användas. Bristfälliga exemplar får utrangeras eller åtgärdas i samband

med omkontroll. Som framgår av lagtexten får möjligheten att återkalla

endast användas i uppenbara fall. 41

3§
När andra än färdigförpackade varor säljs efter volym eller vikt i Prop.
1986/87:8 detaljhandeln eller bränsle säljs efter volym eller vikt för direkt
uppvärmning av bosläder eller lokaler, skall kontrollerat mätdon användas. Mätdonet
skall därvid användas så att kunden ulan svårighet kan avläsa
mätningsresultatet.

I
paragrafen har lagens tillämpningsområde i enlighet med tidigare praxis preciserats
till att också avse mätdon som används för uppmätning av bränsle för direkt
uppvärmning av bosläder eller lokaler. För att underiätta läsningen har den
tidigare hänvisningen till 2 § ersatts med en direkt angivelse av att
bestämmelsen avser andra än färdigförpackade varor.

4§
I lokaler för detaljhandel med livsmedel, där varor som säljs i lös vikt vägs
av butikspersonal först vid en utgångskassa, skall flnnas en kontrol-lerau våg
som kunderna får använda för den vägning som de vill företa. En sådan våg skall
vara lämplig för ändamålet och finnas uppställd på en plals som är lätt
tillgänglig för kunderna.

I
andra lokaler för drlaljhandel med livsmedel, där skyldighet finns att ha
kontrollerad våg, skall kunderna ha möjlighet att använda en sådan för den vägning
som de vill företa.

I
paragrafen har kravet på en särskilt anordnad våg begränsats lill all avse
sådana fall där kunden själv plockar åt sig varor utan att butikspersonal
omedelbart väger varorna. Motivet till detta har behandlals i den allmänna
motiveringen.

Enligt
andra stycket skall kunderna i andra butiker, där skyldighet flnns att ha
kontrollerad våg, ha rätt att få använda en sådan för konlrollvägning. Att
kravet på lättillgänglighet i dessa fall har tagits bort betyder i praktiken att
kunden kan bli hänvisad till en våg i en utgångskassa. I de fall där livsmedelsförsäljning
äger mm utan att det flnns någon skyldighet enligl 3 § att ha kontrollerad våg,
har den skyldighet som lidigare formellt förelegal enligt 4§ alt ha en kundvåg bortfallit.
Det rör sig då om små försäljningsställen som bara säljer varor som färdigförpackats
på annat håll. För sådana fall har dock tidigare SP medgett dispens i fråga om
kundvågen, se avsnitt 4.2.3.

Ikraftträdande

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Återkallande
av typgodkännande enligt 1 § får ske endast om typgodkännandet har meddelats
efter ikraftträdandet av denna lag.

Tiden
för ikraftträdandet och genomförandet av en ny kontrollordning har behandlats i
den allmänna moflveringen. Möjligheten att återkalla typgodkännande bör inte
ges retroaktiv verkan.

42

7 Hemställan Prop. 1986/87:8

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om handel med ädelmetallarbeten,

2.
lag om ändring i lagen
(1971:1081) om bestämning av volym och vikt.

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

43

Bilaga 1 Prop. 1986/87:8 Lagförslag i

betänkandet Ds 11984:11

Förslag till

Lag om
handel med ädelmetallarbeten

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Denna lag äger tillämpning på yrkesmässig handel med ädelmetallar

beten.

Med
ädelmetallarbeten avses arbeten av guld, silver eller platina som innehåller,
om arbetet är utfört av

guld,
333 tusendelar eller mer fint guld,

silver,
830 tusendelar eller mer fint silver,

plaflna,
950 tusendelar eller mer fin platina, med en tillåten avvikelse nedåt för guld
och platina av fem tusendelar samt för silver av åtta tusendelar.

2
§ Lagen gäller inte för arbeten
där guldet, silvret eller platinan enbart ingår som plätering, förgyllning, försilvring
eller platinering. Lagen gäller inte heller sådana arbeten som är avsedda
uteslutande för medicinsk, vetenskaplig eller industriell användning eller
uppenbarligen har antikvariskt värde.

3
§ Arbeten av guld, silver eller
platina skall för att få saluhållas eller försäljas inom riket som utförda av
sådan metall vara ädelmetallarbeten.

Om
arbetet saluhålls eller försäljs som utfört av guld eller platina skall det
vara försett med ansvarsstämplar.

Endast
ädelmetallarbeten får förses med ansvarsstämplar. Ädelmetallarbeten eller
arbeten som inte tydligt skiljer sig från sådana får inte förses med stämplar
eller andra märken som lätt kan förväxlas med stämplar enligt denna lag.

4 §
Ansvarsstämplar för här i riket tillverkade ädelmetallarbeten är till

verkarens namnstämpel (tillverkarstämpel), finhaltsstämpel, ortsmärke

och årsbeteckning. Ortsmärke och årsbeteckning får utelämnas.

Ansvarsstämplar
för till riket importerade ädelmetallarbeten är importörens namnstämpel
(importstämpel) och finhaltsstämpel.

5
§ Namnstämpel får innehålla
endast bokstäver. Den skall vara godkänd av och registrerad hos den myndighet
som utövar tillsyn enligt denna lag (tillsynsmyndigheten).

6
§ Finhaltsstämpel skall ange
finhalten i tusendelar. För guldarbeten får finhalten i stället anges i karat
(K), varvid 24 K motsvarar ettusen tusendelar.

7 § Ortsmärke fastställs av tillsynsmyndigheten.

8
§ Årsbeteckning skall ange flllverkningsåret
och skall vara en av bokstäverna A, B, C, D, E, F, G, H, I, K, L, M, N, O, P,
Q, R, S, T, U, V, X, Y, Z med efterföljande siffra eller siffror.
Bokstäverna skall användas i följd, en för varje år, varvid bokstaven A anger
år 1759. Siffra eller siffror

44

som fogas vid bokstaven
skall ange den omgång bokstavsserien är i an- Prop. 1986/87:8 vändning
sedan år 1759.

9 §
I ett ädelmetallarbete får fömtom delar av guld, silver eller platina

samt legeringar av dessa metaller ingå delar av annan metall eller annat

ämne under förutsättning att varje sädan del är lätt skönjbar och till

utseendet tydligt skiljer sig från ädelmetallen.

Om
flllverkningstekniska skäl föranleder det eller det krävs för att arbetet
skall fylla sin prakflska uppgift, får även i annat fall ingå delar av annan metall
eller annat ämne.

På metalldel skall vara inslaget beteckningen
"METALL" eller

"MET".

10 §
Ädelmetallarbeten i guld eller platina skall förses med ansvars

stämplar av tillverkaren eller genom importörens försorg. Som tillverkare

anses därvid även den som yrkesmässigt givit någon annan i uppdrag att

utföra ädelmetallarbete (legoflllverkning).

Ädelmetallarbeten
av silver får förses med en eller flera ansvarsstämplar på motsvarande sätt.

11 §
Tillverkare skall tillse att utförda ädelmetallarbeten motsvarar

åsatta ansvarsstämplar. Detsamma gäller importör i fråga om ädelmetallar

beten som införts till riket.

Den
som saluhåller eller säljer ädelmetallarbeten skall Ullse att föreskrivna
stämplar är åsatta arbetena.

12
§ Ädelmetallarbeten skall på
begäran kontrolleras av den myndighet som regeringen bestämmer. Finner
kontrollmyndigheten efter undersökning av ädelmetallhalten att denna motsvarar
åsätt finhaUsstämpel, skall myndigheten på begäran förse arbetet med
kontrollstämpel. Kontroll får ske genom stickprov när sådan kontroll kan anses
tillräcklig. Kontrollstämpeln utgörs av tre kronor i trepassformad sköld med
efterföljande S för silver eller P för platina.

13
§ På begäran skall även ädelmetallarbeten
som inte är föremål för yrkesmässig handel kontrolleras och, om de motsvarar
gällande föreskrifter, förses med kontrollstämpel. Sådana arbeten behöver inte
vara försedda med annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel.

14
§ Kan kontrollstämpling inte
ske utan att arbetet skadas, får kontrollmyndigheten i stället utfärda bevis
om att arbetet uppfyller fordringarna för kontrollstämpling.

15
§ För undersökning enligt 12
eller 13§§, kontrollstämpling eller kontrollbevis utgår kontrollavgift.

16 §
Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillsynsmyndigheten äger tillträde till lokal, där arbeten som omfattas av

kontroll
enligt denna lag tillverkas, säljes eller förvaras, och får därifrån medtaga
sådana arbeten för undersökning.

Den
hos vilken tillsyn sker är skyldig att därvid lämna det biträde som behövs.

17 §
Den som yrkesmässigt inom riket tillverkar eller försäljer guld- eller

platinaarbeten
eller till riket inför sådana arbeten skall vara registrerad hos 45

tillsynsmyndigheten.
Detsamma gäller den som yrkesmässigt inom riket Prop. 1986/87:8 tillverkar
eller till riket inför silverarbeten som förses med namnstämpel. För
registrering utgår en årlig registreringsavgift.

Föreligger
inte längre registreringsskyldighet enligt första stycket, skall den
registrerade senast två veckor efter det att registreringsskyldigheten upphört
anmäla detta hos flllsynsmyndigheten.

18
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer fastställer avgifter enligt denna lag.

19
§ Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer får medge undantag eller avvikelse från denna lag, om
det är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller flll
internationellt ekonomiskt samarbete eller om eljest särskilda skäl föreligger.
Ett medgivande enligt första stycket får förses med villkor.

20
§ Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet

1.
bryter mot 3, 10, 11 eller 13 §§
eller mot villkor som meddelats med stöd av 19 §,

2.
använder namnstämpel, finhaltsstämpel
eller årsbeteckning som inte är utformad enligt föreskrifterna 15,6 respektive 8§,

3.
använder tillverkarstämpel som
ej är godkänd och registrerad enligt 5§,

4.
använder ortsmärke som ej är
fastställt enhgt 7 §,

döms
till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger
honom enligt 16 § dömes flll böter, om ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.

I
ringa fall döms ej till ansvar.

21
§ Arbeten av guld, silver eller
platina, som saluhålls i strid mot denna lag, eller värdet därav skall
förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

22
§ Arbeten av guld, silver eller
platina får inte utan tillstånd av den myndighet som regeringen bestämmer tagas
om hand på sätt som avses i 3§ andra stycket tullagen (1973:670). I övrigt
gäller i fråga om rätten att hantera oförtullat sådant arbete lagen (1973:980)
om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor m. m.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985. Genom lagen upphävs lagen (1974:283) om
handel med arbeten av guld, silver eller plaflna. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om ädelmetallarbeten som åsatts stämplar med stöd av äldre
bestämmelser eller som före denna lags ikraftträdande införts till riket eller
inlämnats för kontrollstämpling.

46

Bilaga
2 Prop. 1986/87:8

Sammanfattning av remissyttranden över betänkandet (Ds I
1984:11) Ädelmetallkontroll?

Efter
remiss har yttrande över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen (RPS),
kommerskollegium, socialstyrelsen, myntverket, generaltullstyrelsen (GTS), näringsfrihelsombudsmannen
(NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket,
riksantikvarieämbetet, statens industriverk (SIND), statens provningsanstalt (SP),
statens mät- och provråd (MPR), patent- och registreringsverket (PRV),
riksrevisionsverket (RRV), riksbanken. Svenska handelskammarförbundet, SIS -
Standardiseringskommissionen i Sverige, Sveriges Industriförbund, SHIO-Familjeföretagen,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisaflonen
i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Guldfynd AB,
Guldsmedsmästarnas Riksförbund och Erik Ekstam, Huvudsta Guldsmedja. Sveriges
Juvelerare- och Guldsmedsförbund och Guldsmedsbranschens Leverantörförening
har genom Guldsmedsbranschens Samorganisation inkommit med ett gemensamt
yttrande.

Dessutom
har skrivelser inkommit från; ARGENTUM-gruppen, brottsförebyggande rådet
(BRÅ), fackliga organisationerna vid Guldvam AB G. Dahlgren & Co, Lotta Reinholdsson,
Personalen vid Sektionen för Ädelmetallkontroll på statens provningsanstalt,
Stockholms Stads Hantverksförening, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Sveriges Urgrossisters Förening, Ur & Penn.

1 Obligatorisk kontrollstämpling

En
helt överväldigande del av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag
att slopa kravet på kontrollstämpling. Motståndare till förslaget är dock
statens provningsanstalt, TCO och flertalet företrädare för ädelmetallbranschen.

Konsumentverket
framhåller den principiella vikten av att ansvarei för varans kvalitet i första
hand bör ligga på tillverkare och importörer och inle på senare säljled. Från
den utgångspunkten står förslaget till ny lag i överensstämmelse med
konsumentverkets principinställning. Verkel har därför inget att erinra mot
lagförslaget. Verket betonar vikten av att frågan om nickelallergier behandlas,
se vidare under 4.

Myntverket
menar att den obligatoriska kontrollstämplingen gör atl kon-

trollstämplingsmyndigheten (SP) ibland måste slällas inför uppgifler som i

praktiken är omöjliga att utföra. På helt färdiga arbeten i enstaka exemplar

är det mycket enkla "strykprovet" den enda provmetoden som inte nämn

värt skadar arbetet. Noggrannheten är dock otillfredsställande - särskilt

vid höga ädelmetallhalter - och man provar ju endast en liten del av

föremålets yta. Enligt myntverket blir SP:s uppgift uppenbariigen att ge

nomföra kontrollstämpling om man inte kan bevisa att föremålet är under- 47

haltigt, Kontrollstämplingen
bör inte förbli symbolisk handling som uttryc- Prop. 1986/87:8 ker
kontrollmyndighetens förtroende för flllverkaren eller importören. Systemet med
kontrollstämplingsförrättare bör i den andan avvecklas.

Ur
& Penn framhåller att kontrollstämplingens borttagande skulle minska
byråkratin både för företagen och leverantörerna. Att riktigheten i uppgiven finhalt
upprätthålls torde den obligatoriska ansvarsstämplingen i samband med
stickprovskontroll borga för.

SIS
- Standardiseringskommissionen i Sverige tar inte ställning till behovet av
kontroll, men instämmer i de överväganden om handelshinder som görs.

Stockholms
Stads Hantverksförening menar att ett avskaffande av den obligatoriska ädelmetallkontrollen
borde innebära att konsumenten i större utsträckning intresserade sig för
ansvarsstämpeln och därigenom mer uppskattade det konstnärliga och
hantverksmässiga värdet i produkten. Konsumentskyddet torde inte försvagas om
kontrollstämpel inte är obligatorisk.

Det
fmns skäl att tro att konsumenten skulle vara än mer uppmärksam på skillnaden
mellan ädla och oädla metaller och deras finhet om kontrollstämpel
avskaffades. I dag accepterar konsumenterna i stor utsträckning i utlandet
inhandlade ädelmetallföremål av lägre finhalt då man ej är fullt medveten om
skillnaderna.

Ett
avskaffande av kontrollstämpeln, men med ett bibehållande av ansvarsstämpeln
skulle innebära ett ökat stöd till de seriöst verksamma guld-och
silversmederna. Dessa får då ett större intresse av att väma om sin seriösitet
och trovärdighet. Guld- och silversmeder säljer i dag i stor utsträckning även
ädelstenar i kombination med ädelmetallarbetena. För ädelstenar finns inget
motsvarande kontrollinstmment, trots att möjligheterna till falsarier här är
mycket större. "Ädelstenar" kan framställas på konstgjord väg, vilket
inte är möjligt med guld eller silver. Med enbart en ansvarsstämpel tar guld-
eller silversmeden ett stöme ansvar gentemot konsumenten även beträffande
eventuella ädelstenars kvalitet. 1 dag uppfattas inte ansvarsstämpeln utan
enbart kontrollstämpeln som en kvalitetsgaranti.

Sveriges
industriförbund anser att man bör avreglera mer än vad promemorian föreslår.
Eftersom föremål av ädelmetall inte längre används som betalningsmedel, anser
förbundet att man helt kan ta bort kontrollstämplingen av sådana föremål. Det
innebär att staten inte ens på begäran borde ställa upp och kontrollstämpla
arbeten av ädelmetall. Industriförbundet anser även att man bör ta bort
registreringen av dem som flllverkar, säljer eller importerar guld- eller
platinaarbeten eller stämplade silverarbeten.

RPS
motsätter sig inte att kontrollstämpeln görs frivillig och pekar på att

alltjämt vissa härledningsmöjligheter kommer att finnas
kvar genom ansvarsstämplingen.

BRÅ
har ingen erinran mot att den obligatoriska kontrollstämplingen ersätts med en
frivillig.

BRÅ
är dock tveksamt fill att års- och ortsstämplingen på här i riket tillverkade ädelmetallarbeten
görs frivillig. Slämpling med års- och orts-

48

märke är en långvarig
tradition och del lorde vara av allmänt intresse att Prop. 1986/87: 8 denna
inte bryts.

Med
hänsyn till det fortsatta internationella samarbetet på området förutsätter kommerskoUegium
atl man från svensk sida inom ramen för samarbetet i ädelmetallkonventionen
informerar och konsulterar övriga deltagande länder om de föreslagna ändrade
föreskrifterna. Enligt kollegiet bör detta ske i så god tid att eventuella
reaktioner från berörda länder kan beaktas innan det att beslut tas i Sverige
om eventuella ändringar i föreskrifterna.

Emot
förslagen anförs följande.

SP
känner stark tveksamhet inför förslaget att avskaffa den obligatoriska kontrollstämplingen.
Stickprovskontroll ger ett sämre konsumentskydd än en allkontroll. Effekterna
är inte lillräckligt belysta i utredningen, varför en studie bör göras av
förhållandena i länder med frivillig slämpling. Enligt SP:s uppfattning kan
förslaget innebära att det på sikt avvecklas 25-30 arbetstillfällen.

TCO
anser att den obligatoriska kontrollen av ädelmetallföremål bör bibehållas av
konsumentskäl. En viss förenkling bör dock införas genom att importerade
arbeten jämställs med inhemska arbeten och den obligatoriska kontrollen slopas
för importerade guld- och platinaarbeten som väger mindre än ett gram samt för
importerade silverarbeten som väger mindre än femton gram. För en bibehållen
obligatorisk kontroll talar också det faktum att kontrollsystemet har begränsad
ekonomisk betydelse, men sannolikt omfattas med ett starkt intresse av
konsumenterna.

TCO
anser vidare att samtliga ädelmetallarbeten bör ansvarsslämplas med namn- eller
tillverkarstämpel och flnhaltsstämpel. Eftersom konsumenterna inte själva kan
bestämma flnhalten är det rimligt att tillverkaren anger finhalten.

Reaktionen
från ädelmetallbranschen är övervägande negativ men avvikande meningar fmns.
Enligt Guldsmedsbranschens Samorganisalion fyller kontrollstämpeln alltjämt sin
funkflon som kvalitetsgaranti och bör behållas. Guldsmedsmästarnas Riksförbund
har samma uppfattning, men framhåller att opinionen inom förbundet är splittrad
på denna punkt. Enligt en enkät ville 58% bibehålla den nuvarande stämpeltypen,
medan 42% önskade en frivillig slämpling. Guldfynd AB vill ha oförändrade
regler, medan Erik Ekstam, Huvudsta Guldsmedja tillstyrker förslaget.

2 Finhalter

De
i promemorian föreslagna förändringarna i lagstiftningen kring ädelmetallarbeten
är i gmnden ganska blygsamma anser myntverket. Sänkningen av den för ädelmetallarbeten
lägsla guldhaUen från 750/1000 till 333/1000 medger en valfrihet som redan fömt
finns i många länder.

I
stället för den i utredningen föreslagna benämningen ädelmetallarbeten

anser SP att för allmänheten mer lämpliga begrepp är guld-, silver- och

platinaarbeten. Dessa benämningar återflnns också i Danmark. Guldarbete

bör hålla en finhalt av minst 14 K. 49

4
Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 8

Ett 8 K eller 9 K
guldarbete innehåller mindre än 50% rent guld och ett Prop. 1986/87:8 sådant
arbete innehåller ofta mer koppar än guld. Sådana arbeten påverkas av luftens
svavel och oxideras och har alltså inte längre de egenskaper man förknippar med
begreppet guld. För att lösa detta problem kan ett lager av guld med högre finhalt
påläggas. Sådana arbeten är då att jämställa med oädla arbeten. Tillverkningstekniskt
uppstår lätt spänningar i arbeten med låga finhalter, vilket kan förorsaka
andra problem. Till detta kommer risken för allergier, t.ex. nickelallergi, för
känsliga personer. Allergier förekommer, men i mindre omfattning, även för 14 K
arbeten. Enligt SP;s uppfattning har utredningen inte tillräckligt belyst dessa
problem.

Enligt
SIND bör förslaget att sänka finhaltskravet för guld kunna motiveras från
konsumentsynpunkt även om branschen samtidigt blir av med ett visst skydd mot
konkurrens från importerade produkter med lägre finhalt. En anpassning till den
internationellt mer frekventa gränsen 14 K kan dock vara mer önskvärd i stället
för föreslagna 8 K.

TCO
avstyrker förslaget att sänka lägsta tillåtna finhall för guldarbeten till 8 K.
En sänkning av finhalten skulle nämligen kraftigt missgynna konsumenterna genom
att guldarbeten med lägre finhalt får sämre metallegenskaper. Detta kan dock
inte upptäckas av konsumenten vid inköpstillfället. Låghaltiga guldarbeten kan
vid försäljningstillfället ha exakt samma utseende som ett föremål av 18 K men anlöps
relativt snabbt. Guldarbetena missfärgas och kan i sin tur missfärga hud och
kläder. Låghaltiga guldföremål drabbas också lätt av spänningskorrosion, som
gör att arbetena går sönder. Ytterligare ett skäl mot att tillåta finhalt
under 14 K är att det då inte längre är möjligl att använda icke-förstörande
metoder vid kontroll av finhalten. Därmed blir provningsförfarandet kraftigt
fördyrat.

TCO
föreslår i stället att lägsta lillåtna finhalt för guldarbeten sänks till 585/1000
(14 K).

SHIO-Familjeföretagen
vill inle la ställning till olika karathalter. SHIO kan inte flllstyrka en
lagstiftning som förbjuder försäljning eller hantering av ädelmetaller enbart
på grund av för låg finhalt. Det bör vara upp till branschen och de enskilda
företagen att ta ställning till vilka finhalter man vill arbeta med och sälja
på marknaden. Därvid skall självfallet regler om produktöversikt och
informationsplikt i marknadsföringslagen vara vägledande. Det bör ankomma på
konsumentverket att lillsammans med berörda branschorganisalioner utfärda
riktlinjer som närmare anger hur denna informationsplikt skall fullgöras.

SHIO
konstaterar dock att konsumenten får ökad valfrihet genom att kunna köpa
billigare guld än det i dag obligatoriska 18 K (75%). Även lägre karathalt än 8
K blir tillåten, men får då inte klassas som ädelmetall av guld. Genom
importkonkurrens av guldvaror av lägre guldhalt ökas marknadsutbudet, vilket
har en prisdämpande effekt. Slufligen kvarstår konsumentens möjlighet att på
egen bekostnad begära att få ett ädelmetallarbete kontrollstämplat.

Guldsmedsmästarnas
Riksförbund konstaterar att en sänkning av lägsta flnhalt för guld från 18 K
till 8 K skulle innebära onödigt stora allergirisker för många konsumenter (ca
400000 har i dag besväriiga nickelallergier). Den låga halten på 8 K skulle
även innebära att föremålen oxiderar, vilket

50

ej heller torde vara till
fördel för konsumenterna. Förbundet framhåller Prop. 1986/87:8 vidare att
halten 18 K från teknisk synpunkt är mycket lämplig att bearbeta.

Kommerskollegium
framhåller att en sänkning av finhaltskraven för guldarbeten till 333/1000
skulle innebära att Sverige hamnade på en fin-haltsnivå som understiger lägsta
standard enligt ädelmetallkonventionen (375/1000). En så låg flnhaltsnivå
skulle omöjliggöra kontrollstämpling enligt konvenflonsvillkoren vid handel
mellan de konventionsanslutna länderna och skulle således utgöra en viss
nackdel för eventuellt ökad svensk export till dessa länder. Kollegiet vill mot
bakgrund av medlemskapet i konventionen - och med hänsyn till de fortsatta
internationella samarbets-strävandena - ifrågasätta det lämpliga i att sänka
kravet på minsta finhalt under lägsta gällande finhaltsstandard i konventionen.

BRÅ
menar att beteckningen "arbete utfört av guld" torde allmänt tolkas
som att åtminstone merparten av metallinnehållet utgörs av guld. I Danmark får
som nämns i betänkandet, guldföremål med en lägre finhalt än 14 K (585/1000)
inte betecknas som guldvaror. BRÅ anser det mot bakgrunden vara olämpligt att
lägsta finhalt för guld i ädelmetallarbeten sänks till 8 K (333/1000). Lägsta finhalt
bör i stället bestämmas till 14 K. Därmed uppnås också en harmonisering med de
flesta länderna i Västeuropa.

Sveriges
Urgrossisters Förening menar att en sänkning av finhaltskraven är riktigl.
Sverige upprätthåller i dag en ordning som i hög grad avviker från den som
tillämpas i vår omvärld. Det är svårt att se att det skulle föreligga några
rationella skäl för en sådan avvikelse. Vi tillstyrker därför att kraven på finhalt
sänks i enlighet med förslaget.

Guldsmedsbranschens
Samorganisation pekar på att en sänkning av finhalten till 8 K strider mot
Sveriges internationella åtaganden. Att tala om 8 K som ädelmetall- eller
guldvara torde strida mot marknadsföringslagens § 2 och § 3 samt konsumentköplagen
§ 7, eftersom koppar är huvudmetall och ingår med 44-48%, medan guldet blott
utgör 33%. En korrektare benämning vore möjligen 10 K koppar.

Guldets
speciella egenskaper försvinner när metallen ingår med mindre än 50% i
legeringen. Låghaltiga guldföremål drabbas lätt av spännnings-korrosion, som
gör att arbetet lätt går sönder. Reparationer på arbeten i lägre flnhalter blir
dyrare än på arbeten i 18 K. Kunden får dessutom vid lägre flnhalter relativt selt
mindre ädelmetall för sina pengar.

Erik
Ekstam, Huvudsta Guldsmedja, tillstyrker promemorians förslag.

3 Kontroll av silver

RPS
anser att beträffande silvervaror kan förslaget medföra att helt

omärkta produkter kommer att säljas. Detta framstår i förstone som

oacceptabelt från häriedningssynpunkt. Det måste dock beaktas att exem

pelvis huvuddelen av i Sverige sålt matsilver tillverkas av ett fåtal fabriker,

vars namnstämplar således har relativt ringa identiletsskapande effekt. För 51

övrigt
torde kunna förväntas att omärkta silvervaror knappast kan konkur- Prop.
1986/87:8 rera med stämplade produkter. Förslaget kan därför godtas.

BRÅ
kan inte tillstyrka att tvånget på ansvarsstämphng tas bort på arbete som
saluhålls eller försäljs som utfört av silver. Förslaget synes omotiverat och
kan, om det genomförs, skapa stor osäkerhet om silverföremåls äkthet.

Guldsmedsbranschens Samorganisalion
anser att nuvarande regler bör bibehållas och således även gälla silverarbeten.

4
Allergier

Guldsmedsmästarnas
riksförbund menar att när det gäller frågan om guldhalterna kan först
konstateras, att en sänkning av lägsta finhalt för guld från 18 K skulle
innebära onödigt stora allergirisker för många konsumenter (ca 400000 har i
dag besväriiga nickelallergier). Den låga halten på 8 K skulle även innebära
att föremålen oxiderar, vilket ej heller torde vara till fördel för
konsumenterna. Även Guldfynd AB anser att ädelmetallarbeten med låg andel kan
medföra vissa risker för allergikänsliga personer.

SP
anför att spänningar lätt uppstår i arbeten med låga finhalter, vilket också
kan förorsaka andra problem. Till detta kommer risken för allergier, t.ex. nickelallergi,
för känsliga personer. Enligt SP;s uppfattning har utredningen inte
tillräckligt belyst dessa problem.

Konsumentverket
framhåller att det i betänkandet inte tas någon hänsyn flll att användning av ädelmetallarbeten
kan vara förenad med någon hälsorisk.

Bruk av vissa smycken i ädelmetall
är emellertid förenat med en påtaglig risk för negativa effekter på folkhälsan.
Det är enligt konsumentverkets uppfattning otillfredsställande från
konsumentsynpunkt att s. k. ädelmetaller (särskilt i smycken) kan ha ett stort
inslag av nickel utan att detta framgår på något sätt. Särskilt anmärkningsvärt
är att "silver"-smycken kan ha en yta som är helt överdragen med just
nickel. Silver innehåller för övrigt normalt inte nickel i legeringen, vilket
däremot vitguld ofta gör. Numera finns dock vitguld som inte innehåller nickel.
Nickel används också i produkter av s. k. "guld-på-silver".

Eftersom begreppet ädelmetallarbeten
enligt förslagen även fortsättningsvis kommer att bestämmas genom
speciallagstiftning, vore det enligt konsumentverkets mening lämpligt att i
detta sammanhang överväga problemet med smycken av sådana metaller. Begreppet ädelmetallarbeten
kan vilseleda konsumenterna, särskilt då personer som är medvetna om att de är
nickelallergiker och söker riskfria alternativ. I samband härmed borde undersökas
om problemet skulle kunna lösas genom säkerhets- och informationsregler i
anknytning till lagförslagets bestämmelser om ansvarsstämpling.
Konsumentverket anser det lämpligt att i samband med den föreslagna
speciallagstiftningen överväga problemet med nickel i smycken av ädelmetall.

Enligt socialstyrelsens
uppfattning är det angeläget att ett reviderat kontrollsystem för ädelmetall
tillgodoser behovet av beteckningar på ädel-

52

metallarbeten som anger
varans sammansättning med avseende på eventu- Prop. 1986/87: 8 ellt
nickelinnehåll, alternativt att problemet förebyggs genom andra säkerhets- och
informalionsregler i anknytning till lagförslaget om detla är möjligt.

5 Övergångsproblem

Guldsmedsbranschens
samorganisalion framhåller vikten av att branschen ges en väl tilltagen tid
för omställning. Tid måste anslås för alt ge möjlighet att dels ta åt oss ny
teknologi, dels göra nödvändiga investeringar i maskiner och lager.

MPR
anser det vara skäligt och önskvärt att SP ges möjlighet att anpassa sin
verksamhet så att man får tiUräcklig tid på sig för information, marknadsföring
och andra åtgärder som behöver vidtas inför den nya situationen.

53

Bilaga 3

Lagförslag i betänkandet

Ds 11985:4

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 1081) om bestämning av volym
och vikt

Härigenom föreskrivs att 1, 3 och 4 §§ lagen (1971; 1081)
om bestämning av volym och vikt' skall ha nedan angivna lydelse.

Prop. 1986/87:8

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

1 §

Denna lag äger tillämpning på yrkesmässig handel med vara
som säljes efter volym eller vikt eller som är märkt med uppgift om sådan
kvantitet.

Med färdigförpackad
vara förstås i denna lag vara som utan omedelbart samband med överlämnande till
konsument inneslutits i förpackning, avsedd att brytas först av konsumenten.

Med
Justerat redskap avses i denna lag redskap som undersökts och godkänts av
myndighet samt försetts med bevis därom. Bestämmelser om Justering meddelas
av regeringen eUer myndighet som regeringen bestämmer.

Med
verifierat mätdon avses i denna lag mätdon som har godkänts vid offentlig kontroU
saml försetts med bevis om della. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddelar föreskrifter om denna kontroU. Därvid får medges att
enskild som utför underhåU eller reparation på mätdon får besluta om
godkännande av mätdon.

Elt utfärdat typgodkännande får återkallas om kontroll av mätdon
I drifl visar att typen inte uppfyller ställda krav.

Säljes i
detaljhandeln vara efter volym eller vikl på annat sätt än som avses i 2 §,
skall justerat redskap användas. Redskapel skall därvid användas så att kunden
utan svårighet kan avläsa mätningsresultatet.

När varor
säljs efter volym eller vikl i detaljhandeln på annat sätt än som avses i 2 § eUer
bränsle säljs efler volym eller vikt för direkt uppvärmning av bosläder eller
lokaler, skall verifierat mätdon användas. Mätdonet skall därvid användas så
att kunden utan svårighet kan avläsa mätningsresultatet.

I lokal
för detaljhandel med livsmedel skall finnas en Justerad våg som kunderna får
använda för den

I
lokaler för detaljhandel med livsmedel med försäljning av varor i lös vikt, som
kunderna själva skall

Lagen omtryckt 1978:276.

54

Nuvarande
lydelse

vägning som de vill företaga. Sådan våg skall vara lämplig
för ändamålet och finnas uppställd på en plats som är lätt tillgänglig för
kunderna.

Föreslagen lydelse

plocka ål sig före köp, skall finnas en verifierad våg som
kunderna får använda för den vägning som de vill företaga. En sådan våg skall
vara lämplig för ändamålet och finnas uppställd på en plats som är lätt
tillgänglig för kunderna.

/ andra
lokaler för detaljhandel med livsmedel skall kunderna få använda någon
befintlig verifierad våg för den vägning som de viU företaga.

Prop.
1986/87:8

Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1987.

55

Bilaga
4 Prop. 1986/87:8

Sammanfattning av remissyttranden över betänkandet (Ds I
1985:4) Enklare kontroll av volym och vikt

Efter
remiss har yttrande över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen (RPS),
Kommerskollegium (KK), statens järnvägar (SJ), traflksäkerhetsverket (TSV),
myntverket, generaltullstyrelsen (GTS), näringsfrihetsombudsmannen (NO),
statens pris- och kartellnämnd (SPK), Konsumentverket (KoV), statens Uvsmedelsverk
(SLV), statens industriverk (SIND), statens provningsanstalt (SP), statens mät-
och provråd (MPR), riksrevisionsverket (RRV), statskontoret (Sikt),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, med bilagt
yttrande från medlemsförbundet SACO/SR;s Allmänna Tjänstemannaförbund SRAT,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges industriförbund, Sveriges
Grossistförbund, SHIO-Familjeföretagen, Petroleumbranschens Riksförbund (PrO
samt av Svenska Mejeriernas Riksförbund (SMR).

Sveriges
mekanförbund, Stockholms Handelskammare, Skånes Handelskammare och Gustav Linander,
Jönköping, har på eget initiativ avgivit yttrande.

Allmänt

Förslaget
får ett generellt positivt bemötande. Flera instanser understryker det
angelägna i att arbetet med regelförenkling går vidare och ges en konkret
innebörd.

Bland
de remissinstanser som uttryckligen, utifrån sitt arbetsområde, anger sig posiflva
flll utredningsförslaget, är RPS, KK, TSV, GTS, NO, SIND, MPR, RRV, Stkt,
Myntverket, Sveriges Mekanförbund och Grossistförbundel.

Föreskrivande myndighet

Statens
Livsmedelsverk (SLV) år positiv till att föreskrivande uppgifter överförs till KoV
och att detta bör komma till uttryck i lagen eller förordningen. SLV föreslår
även att den föreskrivande myndigheten bör ha skyldighet till samråd med
livsmedelsverket i frågor som berör livsmedel. SLV framhåller möjligheterna flll
samordning mellan SP:s undersökningar och de undersökningar som utförs inom den
obligatoriska kontrollen inom livsmedelsområdet.

Statens
provningsanstaU (SP) tillstyrker utredningens förslag att uppgif

ten att utfärda föreskrifter inom området volym och vikt överföres till

KoV. SP framhåller att förslaget ej får leda till att KoV bygger upp resurser

som redan finns vid SP. SP fömtsätter att föreskriftsarbetet kommer att

bedrivas enligt den princip som tillämpas t.ex. inom området vatten- och

värmemätare. KoV kan enligt SP därmed väsentligen koncentrera sitt 56

arbete till att från
konsumentskyddssynpunkt avväga nivå och inriktning Prop. 1986/87:8 på
föreskrifter och kontroll.

Statens
pris- och kartellnämnd (SPK) framhåller att en ansvarsfördelning mellan SP och
KoV vad gäller föreskrifter för stickprovskontrollen bör övervägas. SPK
föreslår en uppdelning där KoV svarar för föreskrifter och SP svarar för
kontroll av vikt och volym för färdigförpackade varor.

Statens
Mät- och provfåd (MPR) delar utredningens uppfattning att kontrollen av redskap
för bestämning av volym och vikt kan förenklas utan

att konsumentskyddet försämras. MPR är positiv till att
uppgiften som

föreskrivande
myndighet överförs från SP till KoV och menar att en sådan uppdelning skall
kunna ge en klar roll- och ansvarsfördelning mellan den föreskrivande
myndigheten och det provande organet.

Konsumeniverkel
(KoV) stöder principen att föreskrivande verksamhet bör skiljas från verksamhet
som riksprovplals. KoV befarar dock att ett avskiljande av den föreskrivande
verksamheten från Statens Provningsanstalts roll som riksprovplals kommer att
medföra högre administrativa kostnader och ökad byråkratisering av kontrollen
av volym och vikt. Konsumentverket anser sig idag helt sakna kompetens inom
området legal metrologi. Ett särskiljande av de två rollerna innebär att sådan
kompetens måste byggas upp och vidmakthållas parallellt hos både KoV och
riksprov-platsen. Starka ekonomiska skäl talar enligt KoV därför för att
Statens provninganstalt även i fortsättningen skall vara föreskrivande
myndighet. Om den föreskrivande verksamheten ändå överförs till KoV, måste särskilda
resurser anslås för denna myndighetsutövning enligt KoV.

Terminologi

SP
föreslår att ordet "kröning" används i stäUet för
"verifikation". Enligt SP är ordet "kröning" mer etablerat
och välkänt än benämningen "verifikation".

MPR
anser att då det är frågan om en jämförelse mellan de krav som en myndighel
ställer och de tekniska fakta som är resultat av en undersökning i form av
provning, besiktning eller liknande, bör den allmänna termen för detta vara
"kontroll". Detta är även det begrepp som genomgående används i den
nya lagstiftningen om obligatorisk kontroll.

MPR
föreslår därför att "kontroll" används genomgående, såsom "typ-kontroll",
"förstagångskontroll", "återkommande kontroll" och "egenkontroll".

Enligt
Riksrevisionsverkei, RRV, är termen verifiering mindre lämplig att använda och
föreslår i stället termen "besiktning". Vidare föreslår RRV att
uttrycket "periodisk besiktning" används i stället för "ombe-siktning"
eller "omverifikaflon". Som skäl härför hänvisar RRV till att ombesiktning
används i dagligt tal när man vid den ordinarie besiktningen fått anmärkning
och måste göra en förnyad besiktning.

57

Typkontroll
och typgodkännande Prop. 1986/87:8

SPK
har inget att invända mot de föreslagna ändringarna under fömtsättning att SP;s
övervakning av egenverifikation m. m. kan organiseras så att konsumentskyddet
inte försämras.

SP
tillstyrker utredningens förslag beträffande typgodkännande.

RRV
delar utredningens förslag att SP bör förenkla och rationalisera
typkontrollverksamheten genom att bl. a. i större utsträckning godta provningsresultat
från utländska provningsorgan och tillverkare. RRV anser att MPR särskilt bör
följa upp hur denna rationalisering genomförs.

KoV
stöder utredningens förslag i fråga om typkontroll.

Våggruppen
inom Sveriges Mekanförbund stöder utredningens förslag men anser att
"större möjligheter att anpassa kontrollförfarandet flll behoven"
bör förtydligas. Kraven bör vara entydiga men metoderna att verifiera måste få
varieras enligt SP:s bedömande.

MPR
anser att det är olämpligt att ett typgodkännande skall kunna återkallas
samtidigt son redan försålda och i bmk tagna redskap får fortsätta att
användas. MPR anser vidare att endast vid allvarliga säkerhetsfel, som kan
orsaka personskador och som upptäcks först i efterhand, bör ett typgodkännande
dras in. Samtidigt bör då även ske ett återkallande av de exemplar som hunnit
komma ut på marknaden. MPR föreslår att i de fall utredningen anger bör problemet
lösas genom att införa märkningstillstånd. MPR föreslår att sådant
märkningstillstånd kan kopplas lill ett typgodkännande innebärande att alla
exemplar av en typgodkänd produkt måste förses med en entydig, av myndigheten
föreskriven märkning.

MPR
påpekar att om en viss redskapstyp efter en viss tids erfarenhet visar sig inte
uppfylla föreskrivna krav kan märkningsrätten upphävas och vidare försäljning
av redskapet stoppas.

Svenska
Grossistförbundel är positivt till förslagen om förenklingar rörande kontroll
av volym och vikt. Förbundet anser dock att det är möjligt att vidta ytteriigare
förenklingar av gällande regler. Med hänsyn till att de enskilda mätdonen måste
förstagångsverifleras ifrågasätter Grossistförbundet nödvändigheten att
behålla typkontrollen.

SHIO-Familjeföretagen
ser med tillfredsställelse på förslagen till regelförenklingar. Reglerna borde
emellertid förenklas ytterligare. SHIO föreslår i stället att den offentliga
kontrollen begränsas till sflckprov.

Industriförbundet
anser atl typkontrollen bör avskaffas. Konkurrensen inom våg- och pumpmarknaden
är enligt Industriförbundet tillräcklig för att tränga ut undermåliga produkter
från marknaden. Samhällskontrollen för att skydda konsumenterna kan inskränkas flll
stickprovskontroll i konsumentledet vilken lämpligen utförs av SP.

Första verifikation

SPK
har inget att invända mot utredningens föreslagna ändringar under

förutsättning att SP:s övervakning av egenverifikation m. m. kan organi

seras så att inte konsumentskyddet försämras.

SP tillstyrker utredningens förslag med motiveringen alt det öppnar 58

möjlighet
att utnyttja befinfliga kontrollresurser inom vissa företag. SP har Prop.
1986/87:8 däremot en avvikande uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna, som
utredningen anför som skäl för en förändring och anser att dessa talar i motsatt
riktning. SP tillämpar saktaxa för verifikationsavgiften. Detta innebär att
samma avgift debiteras för första verifikationen.

SP
bedömer att kostnaderna för utvärdering och tillsyn av de företag som kan komma
ifråga för egen första verifikation är av nästan samma storleksordning som för
första verifikation av samtliga vågar och petroleummätare i nuläget. Trots att
det sannolikt inte blir någon kostnadsminskning anser SP att utredningens
förslag leder till en ökad flexibilitet i kontrollformerna och därför bör
prövas.

Enligt
KoV:s mening bör utredningens förslag, att företag med erforderlig teknisk
kompetens skall, efter ansökan, få rätt flll egenverifikaflon och därmed kunna
genomföra en första verifikation av typgodkänt mätdon, ge ett godtagbart
konsumentskydd. Verket förutsätter, i enlighet med utredningen, att företagen
åläggs att till SP löpande anmäla genomförda egen-verifikationer och att företagens
egenverifikaflon effektivt följs upp av SP.

Mekanförbundet
anser att förslaget är bra. För att undvika en administrativt betungande
procedur bör kraven för godkännande vara väl utarbetade. Mekanförbundet
bedömer att företag efter ansökan skall få rätt att själva verifiera mätdon av
egen tillverkning.

Omverifikation/auktorisation

RRV
tillstyrker utredningens förslag. RRV föreslår att på sikt bör möjligheterna
prövas att helt lägga ansvaret för den periodiska besiktningen (omverifikationen)
på auktoriserade företag enligt de förslag som utredningen har presenterat.

Näringsfrihetsombudsmannen,
NO, anser att utredningens förslag är ett "sleg i rätt riktning".
Förslaget kan därför biträdas av NO. Enligt NO:s uppfattning går dock förslaget
inte tillräckligt långt i fråga om möjligheterna för alternativa kontrollorgan
att verka i systemet. NO vill förorda att företag som auktoriserats av MPR även
bör få utföra andra offentliga kontroller inom det aktuella systemet t. ex. s.
k. ordinarie omverifikationer som idag är förbehållna SP.

MPR
påpekar att "det ligger i sakens natur" att det är auktorisationsor-ganet
- dvs. enligt utredningens förslag MPR - som ansvarar för auktori-sationsproceduren
i sin helhet. Av praktiska skäl ligger det emellertid nära till hands för MPR
att anlita SP som expertorgan för en granskning av främst de tekniska
förhållandena vid de serviceföretag som söker eller erhållit auktorisation.
Således är utredningens förslag om att MPR skulle auktorisera och SP utöva
tillsyn en olämplig ordning som inte bör införas.

Petroleumhandlarnas
Riksförbund (Prf) föreslår att utredningförslagen bör genomföras snarast. Prf
anser dock att skälig hänsyn måste tas till att erforderlig omdisponering av
personal kan göras inom SP och att det borde vara möjligt att justerarna
utbildas att göra smärre reparationer.

Enligt
KoV:s mening bör även omverifikationer i enlighet med utred

ningens förslag ge ett tillfredsställande konsumentskydd. 59

Mekanförbundet stöder även
förslaget om omverifikation och anser att Prop. 1986/87: 8 SP borde på
samma sätt som för förstagångsverifikation få auktorisera serviceföretagen.

SP
anser att nuvarande förfarande är rationellt och kostnadseffektivt och därför
skulle kunna behållas i oförändrat skick. Alternaflvet till detta är enligt SP:s
mening att ge serviceföretagen rätt att omverifiera mätdon efter reparalion
ulan krav på auktorisation. SP skulle därvid endast behöva registrera förelagen
och tillhandahålla identifierbara plomberingstänger.

SP
föreslår att efler en tid av förslagsvis tre år bör en samlad utvärdering av effektema
av alla de pågående och planerade förändringama rörande giltighetstiden för
verifikationer göras. Denna utvärdering bör enligt SP göras av föreskrivande
myndighet, dvs. KoV, i samarbete med SP.

Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO, avvisar utredningens förslag om inrättande av
auktoriserade serviceföretag. TCO anser att del kan ej ligga i varken säljarens
eller köparens intresse att få ytterligare en kontrollorganisation på samma
objekt. Kontrollen av petroleummätare blir rimligtvis dyrare ju fler parter som
är inblandade.

Landsorganisationen
i Sverige, LO, förordar ett bibehållande av den nuvarande lydelsen av lagen om
volym och vikt för att godtagbart konsumentskydd skall upprätthållas.

Intervall för kontroll av vågar och petroleummätare

SP
anser att kontrollintervallet för elektroniska vågar och fjädervågar bör kunna
förlängas till två år och att intervallet för mekaniska vågar och vikter bör
kunna förlängas till fyra år utan att lagstiftningens syfte eftersatts. Vad
gäller petroleummätare anser SP att det i nuläget inte går att bedöma hur stora
effekter en förlängning av kontrollintervallet skulle medföra. SP föreslår all
efter en tid av förslagsvis tre år, bör en samlad utvärdering av effekterna av
alla nu pågående och planerade förändringar göras. Om resultaten är goda bör en
förändring av intervallet för petro-leummätare till två år aklualiseras. Denna
utvärdering bör lämpligen göras av föreskrivande myndighel, dvs. KoV, i
samarbete med SP.

Köpmannaförbundet
tillstyrker utredningens förslag vad gäller ulvidgade regler för
giltighetstiden för veriflkationer vad gäller elektroniska vågar och
fjädervågar till två år och mekaniska vågar och vikter flll fyra år. Förbundet
anser att förslagen är ett steg i rätt riktning.

Prf
ställer sig positiv till att giltighetstiden för verifikafloner av petroleummätare
ökas från ett till två år.

Statens
Järnvägar, SJ, påpekar att SJ ej bedriver detaljhandel och enligt Lagen om
volym och vikt ej har verifieringsplikt. SJ bedriver trots detta viss verifiering
av vagnvågar som är förenade med mycket stora kostnader. SJ finner med
anledning därav det önskvärt att tidsgränsen för verifiering av tunga
elektroniska vågar höjs till fyra år.

TCO
anser att kontrollen av petroleummätare och vågar, som är viktig för den
enskilde konsumenten, bör bibehållas med nuvarande kontrollperioder. TCO
hänvisar till att harmoniseringen mot omväriden främst Norden bör
eftersträvas.

60

LO framhåller att
konsumentskyddet på petroleumpumpar och vågar är Prop. 1986/87:8 av stor vikt.
LO anser att samma kontroll bör genomföras i hela landet till enhetstaxa utan
partsintressen samt att regler och krav inom volym- och viktområdet
harmoniseras gentemot omvärlden, främst Norden. LO anser att nuvarande
periodlängd för kontroll av mekaniska vågar och petroleummätare skall vara
kvar. LO tillstyrker utredningens förslag om att elektroniska vågar och
fjädervågar omverifieras vartannat år. Verifikation av mekaniska vågar och
vikter bör däremot ha kvar treårsintervallen.

Kundvågar

SP
tillstyrker utredningens förslag att kravet på särskild anvisad kundvåg tas
bort. SP vill i sitt remissvar göra vissa förtydliganden med följande innebörd.
Kravet på särskild anvisad kundvåg bör begränsas flll butiker där kunden själv
"plockar åt sig" varor. Kunden kan då få en uppfattning om de ihopplockade
varornas vikt. Eftersom det i detta fallet är fråga om indikerande vägning kan
kravet på verifierad våg ifrågasättas anser SP, som därför anser att det bör
vara tillfyllest med en särskild anvisad våg.

/fo
V är positiv till utredningens förslag i fråga om kundvågar. KoV anser att de
krav som anges skall gälla även för butiker med kassa vid utgången där
"vara utan mängduppgift säljs till ett i förväg bestämt styckepris".

KoV
fömtsätter att, som föreslagits i lagförslaget i betänkandet, kunderna i andra
lokaler för detaljhandel med livsmedel än de ovan angivna skall få använda
någon befintlig verifierad våg för den vägning de vill företaga.

LO
anser från konsumentpolitiska utgångspunkter att de beslämmelser som idag finns
inte bör ändras.

Köpmannaförbundet
framhåller att även den resterande regel om kundvåg som förslaget innebär bör
utgå. Den våg som finns vid utgången och som är tillgänglig för konsumenterna
bör kunna tillfredsställa köptrygghet.

Enligt
Grossistförbundel föreligger inte något behov av lagstiftning om kundvågar.

61

Bilaga 5 Prop.
1986/87:8

LAGRÅDET Utdrag PROTOKOLL

vid
sammanträde 1986-06-02

Närvarande:
f d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justitierådet Gad.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1986 har regeringen på hemställan
av statsrådet Peterson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om handel med ädelmetallarbeten,

2.
lag om ändring i lagen
(1971:1081) om bestämning av volym och vikt. Förslagen har inför lagrådet
föredragits av hovrättsassessorn Per Erik

Lindeberg.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

62

Innehållsförteckning Prop. 1986/87:8

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. I

Propositionens
lagförslag ................................................. 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1986-08-28 8

1
Inledning ....................................................................... 8

2
Förenklingsarbetet
gentemot näringslivet ..................... 9

2.1 Allmän bakgrund ..................................................... 9

2.2 Området teknisk provning och
kontroll .................... ... 10

2.3 Förslagen i propositionen ........................................ ... 11

3 Förslaget
till lag om handel med ädelmetallarbeten .... ... 13

3.1 Allmän bakgmnd ..................................................... ... 13

3.2 Den nuvarande kontrollen ...................................... ... 14

3.3 Mitt förslag till ny lagsliftning
.................................. ... 15

3.3.1 Allmänna synpunkter ...................................... 15

3.3.2 Deflnition av ädelmetallarbeten ...................... 19

3.3.3 Saluhållning och försäljning av
arbeten av guld, silver eller platina 19

3.3.4 Ansvars- och kontrollstämplar m. m................... ... 20

3.3.5 Registrering och tillsyn .................................. ... 22

3.4 Konsekvenser och genomförande ............................ ... 23

4 Förslaget
till ändring i lagen om bestämning av volym och vikt .., 23

4.1 Allmän bakgrund ..................................................... 23

4.2 Den nuvarande kontrollen ...................................... 25

4.2.1 Författningsregler ........................................... 25

4.2.2 Kontrollen av mätdon .................................... 27

4.2.3 Kundvågar ...................................................... .. 28

4.2.4 Kontrollen av färdigförpackade
varor .............. .. 29

4.2.5 Omfattningen av den försäljning som
kontrolleras genom LVV 30

4.2.6 SP:s regionala kontrollkår .............................. 30

4.3 Mitt förslag till ändrad lagstiftning .......................... .. 30

4.3.1 Allmänna synpunkter ...................................... 30

4.3.2 Ändringar i LVV ................................................ 32

4.4 Konsekvenser och genomförande ............................ 33

5
Upprättade
lagförslag ................................................... .. 34

6
Specialmotivering
.......................................................... 34

6.1 Förslaget till lag om handel med ädelmetallarbeten
. 34

6.2 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1971: 1081) om bestämning

av volym och vikt .................................................... 41

7
Hemställan .................................................................... 43

8
Beslut .......................................................................... 43

Bilaga 1 ........................................................................... 44

Bilaga 2 ............................................................................ 47

Bilaga 3 ........................................................................... 54

Bilaga 4 ........................................................................... .. 56

Bilaga 5 ........................................................................... 62

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 63