Prop. 1986/87:95

Regeringens proposition 1986/87:95

Totalförsvarets fortsatta utveckling

Prop. 1986/87:95

Regeringen
förelägger riksdagen vad som upptagits i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollel för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas
hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Roine
Carlsson

På
grundval av bl.a. 1984 års försvarskommittés rapport, SOU 1985:23, Svensk
säkerhetspolitik inför 90-talet, och betänkandet, SOU 1987:9, Det svenska
totalförsvaret inför 90-talel, läggs i propositionen fram förslag om vår
säkerhets- och försvarspolitik samt om totalförsvarets fortsatta utveckling.
Det först nämnda betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena finns i underbilaga 1.2 till bilaga 1.

Inriktningen
av säkerhetspolitiken beskrivs mot bakgrund av de internationella
förhållandena och förändringarna i dessa. Säkerhetspolitiken har samma
inriktning som hittills.

Riktlinjer
för totalförsvarets fortsatta utveckling anges. De mäl som fastställts i
tidigare försvarsbeslut ligger fast. Formuleringarna har dock moderniserats.
Härvid konstateras att förberedelsema för att kunna möta militära angrepp
omfattar hela totalförsvaret och all totalförsvarels utveckling och
krigsförberedelser därför måste utgå från gemensamma operativa grunder. Vidare
bör totalförsvarets personalförsörjning avvägas så atl varie medborgare skall
medverka i den befattning där nyttan för totalförsvaret blir störst.

Totalförsvarels
militära del skall utvecklas på den allmänna värnpliktens gmnd. Krigsorganisationen
skall utvecklas med beaktande av hotutvecklingen och den allt svårare
stridsmiljö som främst den militärtekniska utvecklingen medför. Prioritet ges
åt åtgärder som syftar till att höja krigsorganisationens kvalitet och
utbildningsnivå samt för att modernisera och komplettera befintliga och
beslutade system i syfte atl förbättra dessas verkan. Betydelsen av en effektiv
underrättelsetjänst betonas.

Luftförsvarels
utveckling och dess verkansmöjligheter prioriteras genom dels tillförande av
moderna vapen och elektroniska motmedel samt

1 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 95

förbättrad stridsledning
och luftbevakning dels utökning av luftvärnet med Prop. 1986/87:95 längre
räckvidd. En långsiktig inriktning föreslås för att förbättra flygstridskrafternas
jaklbeväpning.

I
syfte att förbättra tillgången på effektiva syslem för bekämpning av en
angripares fartyg föreslås bl. a. utökning av antalet ubåtar och tillförsel av
moderna tunga kustrobotförband. Ett antal åtgärder föreslås för att höja ubåisskyddets
kvalitet.

Beträffande
arméns krigsorganisation, förbandsomsättning, utbildningssystem och
fredsorganisation bör ett kompletterande underlag tas fram till år 1988.
Riksdagen bör därefter under år 1989 kunna fatta beslut, som kan medge armén förbättrad
utbildning och stabil långsiktig inriktning.

Försvarsmaktens
personalsituation måste uppmärksammas i högre grad bl. a. för atl bryta den
nuvarande negativa trenden.

För
perioden 1987/88-1991/92 utgör planeringsramen för det militära försvaret 124867
milj. kr. Priskompensationssystemet justeras. Materiel-anslagen justeras
tekniskt. Etl nytt anslag med reserv, till regeringens disposition, för det
militära försvaret tiUkommer. För budgetåret 1987/88 är utgiftsramen 24 571
140000 kr.

Totalförsvarets
civila del präglas i propositionen av bl.a. en satsning på lednings- och
beredskapsfrågor, en kraftig förstärkning av uthållighet och kapacitet för
hälso- och sjukvård i krig, en viss förstärkning av det psykologiska försvaret,
en ökad satsning på att minska telesystemets sårbarhet samt förbättrade
möjligheter till kommunalleknisk försörining i krig. 1982 års försvarsbeslut
kommer att i väsentliga avseenden fullföljas och vidareutvecklas.

Integrationen
av civilförsvarsverksamheten och fredsräddningstjänsten fortsätter varvid
kommunernas ansvar för verksamheten successivt utvidgas.

Inriktningen
av befolkningsskyddet i krig förändras. Det framtida skyddsmmsbyggandet
inriktas således, utifrån en samlad syn på befolkningens behov av skydd, på
sådana områden där mera betydande risker finns för civilbefolkningen.

Förmågan
att leda räddningstjänsten under svåra förhållanden skaU stärkas.
Hemskyddsorganisationen byggs upp och samövas med den övriga kommunala
organisationen. Även självskyddsutbildningen ökar.

Beredskapen
för bekämpning av olje- och kemikalieutsläpp förstärks enligt den grundsyn för
inriktningen av det marina oljeskadeskyddet för 1990-lalet som har lagts fast.

En
sammanhållen planeringsram för civilt totalförsvar kommer för första gången
att finnas fr.o.m. detta försvarsbeslut. För perioden 1987/88— 1991/92 utgör
planeringsramen 7823 milj. kr. För budgetåret 1987/88 uppgår anslagen på
statsbudgeten för totalförsvarets civila del till 1 591,8 milj. kr. inom
planeringsramen. Under försvarsdepartementets huvudtitel beräknas 1 576,6
milj. kr. för civilt totalförsvar och fredsräddningstjänst.

Försvarsdepartementet Prop. 1986/87:95

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987

Närvarande:
statsministern 1. Carlsson, ordförande, och statsråden Gustafsson,
Hjelm-Wallén, Bodström, Gradin, R. Carisson, Holmberg, Wickbom, Johansson,
Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist.

Föredragande:
statsministern, statsråden R. Carlsson, Wickbom, Gradin, Lindqvist,
Hulterström, Johansson, Bodström, Lönnqvist, G. Andersson, Gustafsson och
Holmberg.

Proposition om totalförsvarets fortsatta utveckling Statsministern anför.

Säkerhetspolitiken och totalförsvaret

Sveriges
säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands nationella oberoende.
Värt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva
väljer trygga en nationell handlingsfrihet. Denna skall göra det möjligt för
oss att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt,
ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna
värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och
en fredlig utveckling. Ett viktigt led i dessa strävanden är att bidra till
fortsatt lugn och stabilitet i Norden och alt minska riskerna för att Sverige
dras in i krig och konflikter.

Den
svenska neutralitetspolitiken är den främsta garanten för vår fred och vårt
oberoende. Sverige kommer därför att orubbligt fullfölja en alliansfri politik
syftande tUl neutralitet i krig. Denna politik är fast förankrad hos det
svenska folket.

Neutralitetspolitiken
formas väsentiigen i etl samspel mellan utrikespolitiken och
försvarspolitiken. Den förutsätter att omvärlden kan hysa förtroende och
respekt för vår vilja och förmåga all orubbligt hålla fast vid den sålunda
valda säkerhetspolitiska linjen. Detta förtroende gmndläggs genom vårt
agerande i fred.

En
långsiktig, fast och konsekvent utrikespolitik, liksom ställningstaganden i
övrigl som understryker vår beslutsamhet att stå obundna, utgör väsentiiga
inslag i den svenska säkerhetspolitiken. TiU denna hör också en aktiv
internationell politik, syftande till avspänning, internationell nedrustning
och fredlig utveckling liksom till internationell solidaritet och rättvisa.

Neutralitetspolitiken
förutsätter vidare en fast och konsekvent försvarspolitik, som redan i fred
skapar förtroende i omvärlden för vår vilja och förmåga att försvara oss. Ett
starkt och allsidigt totalförsvar är väsentligt för att göra säkerhetspolitiken
trovärdig.

Om
denna inriktning i stort av säkerhetspolitiken råder en bred politisk enighet,
som manifesteras i den säkerhetspolitiska rapporten (SOU 1985:23) från 1984 års
försvarskommitté.

Sveriges säkerhet är i hög
grad beroende av den internationella utveck- Prop. 1986/87:95 lingen, särskilt
av relationerna mellan stormaktsblocken i Europa. Den säkerhetspolitiska
situationen i vår omvärld är av stor betydelse också för avvägningen mellan
säkerhetspolitikens olika medel. Vikten av dessa medel är inte en gång för
alla given utan måste bestämmas med hänsyn lill de rådande förhållandena och
den sannolika utvecklingen. Samtidigt gäller att säkerhetspolitiken måste
präglas av långsiktighet och konsekvens.

Förhållandena
mellan stormaktsblocken kännetecknas av politiska motsättningar och av
fortgående mstningar. Trots detta föreligger en betydande stabilitet i Europa.
Både USA och Sovjetunionen torde inse att en seger i ett kärnvapenkrig är
otänkbar. Detta förhållande har sålunda lett till återhållsamhet och försiktighet
i supermakternas agerande gentemot varandra i situationer som skulle kunna
utvecklas till en väpnad konflikt dem emellan. Av samma skäl framstår del som
osannolikt all ett krig skulle uppstå mellan maktblocken till följd av
långsiktiga planer från någondera parten atl med våld ändra de rådande
maktförhållandena. Mindre osannolikt är att ett krig kan uppstå genom en
process - som kan ha sitt upphov inom eller utanför Europa - där successiva
beslut fallas under bristande information och säkerhet om motpartens
reaktioner. Det är en rimlig bedömning atl ett sådant krig åtminstone
inledningsvis kommer att utkämpas med konventionella stridsmedel. Även med
denna begränsning skulle ett krig mellan blocken i synnerhet i Centraleuropa
snabbi få mycket omfattande konsekvenser.

De
jämfört med 1970-talet ökade stormaktsmotsättningarna har också kommit till
uttryck inom den internationella handelspolitiken i form av intensifierade
strävanden i väst att kontrollera högteknologihandeln med öst. I en allvarlig
kris mellan maktblocken kan ekonomisk och handelspolitisk konfrontation bl. a.
mot denna bakgmnd bli ett viktigt inslag.

Läget
i vårt närområde har, jämfört med Centraleuropa, länge kännetecknats av en
gmndläggande stabilitet till följd dels av den säkerhetspolitik som förs av de
nordiska länderna själva, dels av den relativa återhållsamheten i
stormakternas militära dispositioner i området. Under de senaste tjugo åren
har det nordeuropeiska och nordatlanliska området emellertid gradvis ägnats
ett ökande säkerhetspolitiskt och strategiskt intresse från supermakternas
sida. En följd därav torde vara en ökad risk för att det nordiska området kan
beröras redan i inledningsskedet av en väpnad konflikt mellan maktblocken.
Risken för atl en sådan konflikt mellan maktblocken skall bryta ut har däremot
inte ökat. Risken för ett isolerat angrepp mot det nordiska området är
fortfarande liten.

Maktblockens
militära övnings- och spaningsverksamhet i vårt närområde, liksom deras
förberedelser för eventuella kris- och krigssituationer, har fått ökande
omfattning under senare år. Detta har bl. a. lett till allvarliga kränkningar
av svenskt territorium, inkl. främmande undervattensverksamhet.

Stormakternas
militära åtgärder i vårt närområde understryker ytterligare betydelsen av de
nordiska ländernas egen säkerhetspolitik såsom en stabiliserande faktor i
området. Mot denna bakgmnd är det eii betydande nationell tillgäng att enighet
nätts i försvarskommittén om viktiga utgångs-

punkter för
totalförsvarets fortsatta utveckling .och om större delen av den Prop.
1986/87:95 konkreta planeringen.

Totalförsvaret
skall i första hand vara fredsbevarande genom alt ha sådan styrka,
sammansättning och beredskap att en angripares förluster och andra uppoffringar
i samband med försök atl utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande
lill fördelarna. Ett så utformat totalförsvar utgör ett väsentligt bidrag till
lugn, stabilitet och en begränsad stormaktsnärvaro i det nordiska området i
fred och i internationella kriser. Det är därtill en fömtsättning för att
svensk neutralitet skall bli respekterad vid krig i vår omvärld.

Skulle
någon makt söka utnyttja svenskt område kan det få formen av krav, som
understöds av militära hot eller ytterst av en invasion av vårt land. Ett militärt
angrepp pä vårt land skall kunna mötas varifrån del än kommer. Våra
stridskrafter skall därvid kunna utnyttjas med tyngdpunkten i gräns- och
kustområdena i syfte att förhindra att angriparen får fast fot på svensk mark.
Skulle angriparen likväl lyckas tränga längre in på värt territorium skall elt
effektivt och uthålligt motstånd kunna genomföras i varie del av landet.
Befolkning och egendom skall skyddas och den livsnödvändiga försöriningen
tryggas. Samhällets väsentligaste funktioner skall säkerställas.

Kränkningar
av Sveriges gränser kan aldrig accepteras. Vårt lands territorium skall värnas
med alla till buds stående medel. Respekten för vår territoriella integritet
skall upprätthållas genom förmåga att ingripa mot varie form av kränkning av
vårt territorium såväl i fred som under neutralitet vid krig i omvärlden.

Totalförsvaret
skall även kunna möta icke-militära påfrestningar och hot därom exempelvis i
samband med en ekonomisk och handelspolitisk konfrontation.

Alla
förberedelser och överläggningar syftande till militär samverkan med andra
stater i krig är självfallet uteslutna. Vid anskaffningen av materiel skall vi
också undvika sådana beroendeförhållanden till andra länder som skulle kunna
utnyttjas för påtryckningar. Vi måste självständigt kunna utnyttja och
fortlöpande underhålla materielen. Vårt behov av ny materiel kommer även
fortsättningsvis alt till huvuddelen tillgodoses av svensk industri. Del är
väsentiigt atl i delta sammanhang långsiktigt säkra tillgången till avancerad
kompetens och teknologi enligt våra krav. Allmänt leder den tekniska och
ekonomiska utvecklingen till ett ökat inlema-tionelll samarbete. En viss ökning
av del industriella samarbetet med andra länder även inom försvarsområdet
främjar en säker långsiktig materielförsörining. Samarbetet skall ske i former
som är förenliga med neutralitetspolitiken och så att vårt oberoende bevaras.

Beredskapen
för kriser och krig bör allmänt beaktas i fredstida planering och
samhällsutveckling. En sådan samhällsplanering med beaktande av
totalförsvarsintressena minskar behovet av särskilda beredskapsålgärder.

Totalförsvaret
skall vara så uppbyggt och organiserat att del är en hela folkets angelägenhet.
Detta kommer bland annat till uttryck genom atl totalförsvarets uppbyggnad är
baserad på den allmänna värnplikten, liksom på civilförsvarsplikt och andra
former för tjänstgöringsskyldighet, och genom möjligheterna till frivilliga
insatser för totalförsvaret.

Partierna i
försvarskommitlén är eniga om att förändringama i om vari- Prop. 1986/87:95 den
och vissa brister i försvarets nuvarande organisation motiverar en höjning av
det militära försvarets anslag. De förslag som läggs fram i det följande
grundar sig på denna bedömning, liksom på den överenskommelse som ingåtts
mellan socialdemokraterna och folkpartiet om totalförsvarets fortsatta
utveckling med härtill knuten finansiering. Det är tillfredsställande atl en
uppgörelse här har nåtts som bör kunna godkännas av en stor majoritet i
Sveriges riksdag. Det är en tillgång för vårt land.

Förslagen
är främst inriktade mot kvalitetshöjande åtgärder inom utbildningen,
underrättelsetjänsten, luftförsvaret och ubåtsskyddet. Vidare föreslås att
krigsorganisationen utökas i vad avser luftvärns- och kustrobotförband, ubåtar
samt helikopterkapacitet. Dessutom föreslås en viss ändrad inriktning av
planeringen inom den civila delen av totalförsvaret. Denna innebär bl.a.
betydande satsningar på sjukvården, el- och telesystemen samt
transportfunktionen.

Statsrådet
Roine Carlsson utvecklar närmare förslagen till riktiinjer för
säkerhetspolitiken och för totalförsvarets fortsatta utveckling. Han och
statsråden Wickbom, Gradin, Lindqvist, Hulterström, Johansson, Bodslröm,
Lönnqvist, G. Andersson, Gustafsson och Holmberg redovisar de särskilda förslag
inom resp. försvars-, justilie-, utrikes-, social-, kommunikations-, finans-,
arbetsmarknads-, bostads-, civil och miljö och energidepartementens
verksamhetsområden som föranleds av dessa riktlinjer. Statsrådens anföranden
och förslag redovisas i underprotokollen för resp. departement. Statsministern
avslutar.

Med
hänsyn lill vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att
regeringen i en proposition

dels
bereder riksdagen tUlfälle att ta del av vad jag nu har anfört om
säkerhetspolitiken och totalförsvaret,

dels
förelägger riksdagen vad övriga föredraganden har anfört enligt nedan bifogade
utdrag för de åtgärder och de ändamål de har hemställt om.

Regeringen
ansluler.sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad som har anförts för de åtgärder och ändamål
som föredragandena har hemställt om.

Regeringen
beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen enligt följande:

Försvarsdepartementet

Bilaga 1

Justitiedepartemeniet

2

Utrikesdepartementet

3

Socialdepartementet

4

Kommunikationsdepartementet

5

Finansdepartementet

6

Utbildningsdepartementet

7

Jordbruksdepartementet

8

Arbetsmarknadsdepartementet

9

Bostadsdepartementet

10

Civildepartementet

11

Miljö- och
energidepartementet

12

Bilagal Prop.
1986/87:95

Försvarsdepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987 Föredragande:
statsrådet R. Carisson

Anmälan till proposition om totalförsvarets fortsatta utveckling

1 Förberedelser inför 1987 års försvarsbeslut

Regeringen
gav i juni 1982 anvisningar om förberedelser inför 1987 års försvarsbeslut.
Perspektivplaneringen skulle fömtom vissa analyser bedrivas i tvä faser.
Inledningsvis skulle myndigheterna bl. a. analysera konsekvenserna på längre
sikt av 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102, FöU 18, rskr. 374), ange
större problemområden som behöver behandlas i 1987 års försvarsbeslut samt
lämna synpunkter inför fortsatt perspektivplanering. Vidare gavs anvisningar
för berörda departements och myndigheters medverkan i arbete med att utarbeta
underlag till perspektivplaneringens säkerhetspolitiska fömtsättningar.

I
regeringens anvisningar för perspektivplaneringen fas A i juni 1983 gavs
myndigheterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde uppdrag att i
första hand koncentrera studierna till områden som kunde antas bli behandlade i
1987 års försvarsbeslut. Sju olika konfliktkategorier definierades och för var
och en av dessa angavs totalförsvarets uppgifter i stort med syfte att
väsentliga problem inom totalförsvaret skulle belysas.

I
juni 1984 överlämnade överbefälhavaren och de civila totalförsvarsmyndigheterna
sina perspektivplaner del 1 till regeringen.

Regeringen
bemyndigande i juni 1983 chefen för försvarsdepartementet atl tillkalla en
kommitté med uppdrag alt se över värnpliklsutbildningen. I mars 1984 gav
regeringen tilläggsdirektiv. 1983 års värnpliktsutbildnings-kommitté har
efterhand redovisat sina överväganden och förslag i fyra betänkanden, (SOU
1984:71) Värnplikten i framtiden, (SOU 1985:36) Värnplikten i samhället, (SOU
1986:30) Vapenfriutbildningen i framtiden, och (SOU 1986:43) Befrielse frän
värnpliktstjänstgöring. Jag återkommer närmare till dessa senare.

Regeringen
bemyndigade den 15 mars 1984 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en
kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att överväga och lämna förslag om
säkerhetspolitikens inriktning och totalförsvarets fortsatta utveckling m.m.
efter budgetåret 1986/87. I maj 1985 överlämnade försvarskommUlén (FK84) (SOU
1985:23) Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet till chefen för
försvarsdepartementet.

Regeringen
gav i juni 1984 överbefälhavaren anvisningar för fas B i perspektivplaneringen.
Kompletterande anvisningar gavs i oktober 1984

och april 1985 avseende
värnpliktsutbildningen med anledning av VK83:s Prop. 1986/87:95 betänkande.

Vidare
gav regeringen anvisningar för totalförsvarets civila del i augusti 1984.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar fick i uppdrag att leda och samordna det
ekonomiska försvarets perspektivstudier.

Överbefälhavaren
överlämnade sin perspektivplan del 2, ÖB 85, till regeringen i oktober 1985. I
planen redovisades handlingsvägar för försvarsmaktens utveckling på olika
ekonomiska nivåer.

De
civila totalförsvarsmyndigheternas perspektivplaner del 2 överlämnades tUl
regeringen i september 1985. I planerna redovisades alternativa handlingsvägar
för utvecklingen på sikt. Försvarets forskningsanstalt redovisade en plan för
försvarsforskningens långsiktiga inriktning samt genomförda studier om
samhället i kris och krig.

Försvarskommittén
överlämnade i febmari 1987 en skrivelse (Ds Fö 1986:1) till chefen för
försvarsdepartementet som innehöll elt förslag till inriktning av
programplaneringen för perioden 1987/88—1991/92 för olika ekonomiska nivåer
samt angav områden som särskilt behövde utredas.

Regeringens
anvisningar i febmari 1986 för pVogramplaner m. m. för perioden 1987/88-1991/92
samt anslagsframställningar för budgetåret 1987/88 inom totalförsvaret utgick
bl.a. från försvarskommitténs rapport och skrivelse.

Myndigheternas
programplaner har överlämnats till regeringen under sommaren och hösten 1986.
Överstyrelsen för civil beredskap har i augusti 1986 yttrat sig över de civila
lotalförsvarsmyndigheternas programplaner. Överbefälhavaren har i november 1986
överlämnat en reviderad program-plan.

I
febmari 1987 överlämnade försvarskommittén sitt slutbetänkande (SOU 1987:9) Del
svenska totalförsvaret inför 90-talet. Detta betänkande innehåller i enlighet
med direktiven även ett kapitel om svensk nedmst-ningspolitik. Kommitténs
överväganden i denna fråga gmndas bl. a. på en i augusti 1986 publicerad
rapport ("Nedrustningspolitik - etl element i svensk
säkerhetspolitik") av en särskild arbetsgrupp inom försvarskommitlén.
Kommitténs synpunkter och förslag i dessa frågor är föremål för överväganden
inom regeringskansliet.

2
Säkerhetspolitiska Överväganden Prop. 1986/87:95

2.1. Inledning

Försvarskommitlén
har i den säkerhetspolitiska rapporten redovisat sin syn på de internationella
säkerhetspolitiska förhållandena i stort och i Sveriges närområde samt på
konflikter och hot som kan beröra Sveriges säkerhet. Mot denna bakgrund har
kommittén behandlat de allmänna grunderna för Sveriges säkerhetspolitik saml
den närmare inriktningen av dess utrikes- och försvarspolitiska del. Kommitténs
rapport har remissbehandlats. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas
lill propositionen som underbilaga l.l.

Kommittén
håller i sitt slutbetänkande fast vid de bedömningar och slutsatser som
redovisas i den säkerhetspolitiska rapporten. I fråga om vissa handelspolitiska
frågor samt svensk nedmstningspolitik har kommittén därtill i slutbetänkandet
kompletterat sina tidigare bedömningar.

Jag
redovisar i det följande min bedömning av den internationella utvecklingen och
ger förslag lill inriktning av säkerhetspolitiken. Mina överväganden i dessa
frågor sammanfaller i allt väsentligt med försvarskommil-téns.

2.2 Den säkerhetspolitiska miljön: öst-västrelationerna

Under
senare hälften av 1980-talet är vissa långsiktiga och strukturella problem i
den internationella miljön fortfarande olösta. Den Iredje världens ekonomiska
utarmning består. Respekten för mänskliga fri- och rättigheter har gjort få
märkbara landvinningar under de senaste åren. Det politiska förtrycket är t. o.
m. hårdare än tidigare i många länder. Det fmns i dagsläget inga tecken pä att
de allvarliga krishärdarna i iredje världen kommer att elimineras under de
närmaste åren.

Den
militärstrategiska bilden kommer av allt alt döma väsentligen att präglas av
utvecklingen i och mellan USA och Sovjetunionen. Men även om så är fallet är
det sannolikt att vissa andra stater eller konstellationer av stater kommer att
spela en alltmer betydelsefull roll. Det gäller exempelvis Japan i det
strategiskt viktiga området nordöstra Asien, Kina med dess folkmängd och
kärnvapeninnehav, samt den europeiska gemenskapen (EG) med dess industriella
styrka och dess medlemsländers militärpolitiska potential.

Under
första hälften av 1980-talel har relationerna mellan USA och Sovjetunionen
varit mer ansträngda än på länge. Trots toppmötena i Geneve 1985 och i
Reykjavik 1986 präglas förbindelserna fortfarande av en betydande ömsesidig
misstro. Kapprustningen fortgår.

Den
strategiska jämvikt och ömsesidiga andraslagsförmåga som etablerades mellan
USA och Sovjetunionen i början av 1970-talet har samtidigt lett till en
ömsesidig insikt om all en seger i ett kärnvapenkrig är olänkbar. Denna insikt
har, trots de tidvis hårda politiska motsättningarna, lett till återhållsamhet
och försiktighet i supermakternas agerande gentemot var-

andra i situationer som
skulle kunna utvecklas till en öppen konflikt dem Prop. 1986/87:95 emellan.
Detta har haft en allmänt stabiliserande effekt.

Tendenser
i den internationella handelspolitiska utvecklingen har medfört att vidhörande
frågor har fått en successivt mera framträdande roll i de säkerhetspolitiska
öst-västrelationerna.

Den
snabba utvecklingen på högteknologiområdet blir sålunda allt viktigare för
förhållandena mellan öst och väst men även mellan medlemsstaterna i resp.
allians. Del sedan slutet av 1940-talet existerande västliga kontrollsystemet
beträffande spridningen av högteknologi till öststater har sedan slutet av
1970-talet givits ökad betydelse av främst USA. Det försteg i vad avser viktiga
högteknologiområden som USA men även Japan och ett antal västeuropeiska länder
har får därvid ytteriigare säkerhetspolitisk betydelse.

Ekonomiskt
har Västeuropas betydelse ökat kraftigt. EG:s bruttonationalprodukt har växt
ikapp USA:s och är nästan dubbelt så stor som Sovjetunionens. Även militärt
har Västeuropa blivit starkare. Man svarar nu för huvuddelen av NATO:s
konventionella markstridskrafter i Europa. I den säkerhetspolitiska debatten
har den västeuropeiska opinionen blivit en viktig faktor. Likväl kvarstår
beroendet av den amerikanska strategiska kärnvapengarantin, liksom av närvaron
av amerikanska styrkor i Västeuropa.

Motsättningarna
inom och mellan Warszawapaktens medlemsländer, mellan det helt dominerande
Sovjetunionen och dess östeuropeiska allierade, är av en annan karaktär och
tar sig andra uttryck än i väst. Endast undantagsvis blir åsiktsskillnaderna
offentliga. Den starkt sovjetorienler-ade samhällsmodell som infördes i de östeuropeiska
staterna efter andra världskriget är i sina grundläggande drag fortfarande
styrande för dessa länder. De har dock under det senaste decenniet kommit alt
uppvisa variationer grundade på nationella förutsättningar och särdrag. Det kan
inte uteslutas att den latenta spänningen mellan sovjetiska krav och olika
nationella aspirationer hos övriga paktmedlemmar även i fortsättningen kan
komma att leda till konflikter inom och mellan dessa stater.

Dagens
militära situation i Europa återspeglar rådande motsättningar och
misstänksamhet mellan öst och väst. Storleken av insatsberedda militära
styrkor närmast gränsen mellan maktblocken ligger, grovt räknat, på ca 1 miljon
man på vardera sidan, en för fredsförhållanden utomordentligt hög nivå. Nivån
har varit tämligen konstant under de senaste 20 åren. De mUitära satsningarna i
de bägge maktblocken under del senaste decenniet visar en gradvis ökning i
reala resurser. I väst, och främst USA, har denna skett mer ryckigt, medan den
i öst förefaller ha skett långsammare men mer kontinuerligt. Huvuddelen av
anslagsökningarna inom de båda blocken under senare år har använts för all
höja den materiella kvaliteten för de konventionella stridskrafterna.

Östsidan
har sedan länge en antalsmässig övervikt i fråga om tyngre

materiel för arméförband. Traditionellt har man ansett alt detta balanseras

av en tekniskt högre kvalitet på västsidan. Enligt vissa västliga bedömning

ar minskar dock delar av delta NATO-försteg nu till följd av en ökad

sovjetisk satsning på modern materiel. Ovanslående och liknande mått på 10

militära
resurser ger emellertid endast en ofullständig bild av blockens Prop.
1986/87:95 faktiska operativa förmåga. Bl.a. måste man i en mer fullständig
styrke-jämförelse ta hänsyn till flygslridskrafternas betydelse, liksom till
förmågan till styrketillväxt under ett krisföriopp. Utfallet av militära
operationer beror sålunda på så mänga faktorer att det även framgent blir
utomordentligt svårt att fömtse för parterna.

De
samlade kärnvapenarsenalerna - totalt över 50000 laddningar — har en ofattbar
förstörelsekapacitet. Mindre än 1 % av det totala antalet skulle kunna lägga
alla de större städerna i Europa i ruiner. Marknära explosioner skulle leda
till radioaktiv beläggning även pä stora avstånd. Etl omfattande kärnvapenkrig
riskerar därtill att ge upphov till en dramatisk förändring av det globala
klimatet, den s. k. nukleära vintern. Ytterst skulle denna kunna äventyra
fömtsättningarna för mänskligt liv på det norra halvklotet.

Båda
supermakterna har sålunda arsenaler som många gånger om skulle kunna förgöra
den andra sidans befolkning och samhälle. Ingen av dem kan dock hoppas att med
ett överraskande angrepp kunna förstöra sä stora delar av den andres
kärnvapenresurser, att han inte måste räkna med ett förödande motangrepp.
Existerande skillnader mellan supermakternas kämvapenarsenaler är bl. a. av
detta skäl av underordnad militärstrategisk betydelse men spelar icke desto
mindre stor roll i de bilaterala förhandlingarna om mstningsbegränsning och i
den internationella säkerhetspolitiska debatten.

Det
förefaller finnas en ökande parallellitet mellan blocken i fråga om synen på
krig och fred. Båda parterna bygger ytterst sin strategi på
kämva-penavskräckning - samtidigt som man säger sig vilja reducera kärnvapnens
roll. Båda upprätthåller mycket stora, insatsberedda konventionella styrkor,
vilket redan detta visar att man inte avser att automatiskt sätta in kärnvapen
i ett europeiskt krig. Båda blocken håller sina kärnvapen under stark politisk
kontroll. Slutligen agerar båda parter i Europa med stor militär återhållsamhet
mot varandra.

Den
militärtekniska utvecklingen inom stormaktsblocken är särskilt intensiv inom
elektronik- och informationsbehandlingsområdet. Elektronikens genombrott inom
militärtekniken har emellertid också ökat de militära systemens känslighet för
avsiktlig störning. Kampen mellan medel och motmedel pågår kontinueriigt.

Utvecklingen
av transportsystem, främst flygsyslemen och sjötransport

systemen, leder till ökad rörlighet säväl strategiskt som operativt och

taktiskt. Gränserna mellan civila och militära system suddas i många fall ul

alltmer. Utvecklingen av stormakternas stridsflyg innebär bl.a. större

räckvidder och gradvis ökade möjligheter till självförsvar vid anfallsopera

tioner djupt in över fientligt territorium. I förening med utvecklingen av

underrättelse- och ledningssystem möjliggör detta väsentligt ökad operativ

handlingsfrihet och effektivitet vid insats av flygstridskrafter. Helikoptrar

nas lastkapacitet och räckvidd ökar. Utvecklingen av fartyg ger numera

stor valfrihet i fräga om medel och metoder att lossa trupp och materiel.

Rörligheten hos de markbundna förbanden ökar genom att nya lätta strids

fordon tas i bruk och genom att allt fler stödfunktioner ges en utformning

som minskar vägbundenheten. Kombinationen av ökad luft-, sjö-och 11

markrörlighet skapar ökade
överraskningsmöjligheler för en angripare när Prop. 1986/87:95 det gäller
den geografiska inriktningen av större operationer och mer begränsade taktiska
företag.

Forskning
kring vapen avsedda att bekämpa kärnvapenmissiler bedrivs såväl av USA som av
Sovjetunionen. 1 USA har forskningen intensifierats under senare tid. USA har
tillkännagivit att beslut om anskaffning av sådana system kan fattas tidigast
vid 1990-talets mitt. Även på så lång sikt förefaller det dock högst osannolikt
att ett heltäckande försvar mot ballis-liska missiler är realiserbart, i
synnerhet i perspektivet av troliga motåtgärder från den andra parten. Trots
detta kan utvecklingen inom området få stora konsekvenser eftersom redan
misstanken att någon av parterna står inför ett genombrott kan vara tillräcklig
både för all förstärka motsättningarna mellan supermakterna och för atl
framkalla en utomordentlig dyrbar omgång av ny upprustning.

Utvecklingen
av nya alltmer sofistikerade vapen ökar parternas osäkerhet om motpartens
avsikter och resurser liksom farhågan atl komma i elt militärt underläge.
Själva snabbheten i utvecklingen innebär att förhandlingar om mstningskontroll
och nedrustning allvarligt kompliceras eftersom förhandlingsmaterian ofta
förändras snabbare än förhandlingsprocessen hinner anpassa sig. Den snabba
tekniska utvecklingen på del militära området riskerar därför atl leda till
överdrivna reaktioner och även till försämringar av det politiska klimatet
mellan maktblock eller enskilda stater.

Supermakternas
hotföreställningar om varandra genomgår kontinuerliga förändringar. Offentligt
redovisade uppskattningar av motsidans intentioner och kapacitet är ibland överdrivna.
Inom västlägret lorde orsaken till sådana överdrifter främst kunna sökas i
behovet av argument för ökade försvarsutgifter. För Sovjetunionens del torde en
dramatiserad hotbild kunna vara ett hjälpmedel inle minst i strävan till
sammanhållning internt och inom Warszawapakten.

Inom
västlägret är spännvidden i uppfattningar om den andra sidans avsikter
betydande. Ett planerat anfall i stor skala in i Västeuropa i annat sammanhang
än en akut kris mellan maktblocken uppfattas numera av flertalet bedömare som
osannolikt. Den väsentligaste gmnden för denna uppfattning är att Sovjetunionen
numera entydigt inser de förödande konsekvenserna ocksä för egen del av ett
omfattande kärnvapenkrig. Däremot eftersträvar Sovjetunionen, enligt den bild
man själv förmedlar, att beslutsamt, överraskande och effektivt kunna sätta in
sina militära resurser i försvaret av vad man betraktar som sina vitala
intressen. I sådana situationer kan ömsesidiga felbedömningar spela en viktig
roll.

Många
bedömare framhåller att den sovjetiska militära kapaciteten också har en
politisk funktion i fred. Det ligger nära till hands för Sovjetunionen att
söka exploatera bilden av militär styrka för alt i väst söka framkalla
politiska eftergifter eller skapa en vidgande klyfta mellan västeuropéerna och
USA. Det är uppenbart att farhågor för detta spelat en viktig roll i NATO:s
överväganden under senare är.

Från
såväl militära som politiska utgångspunkter borde östsidan än

mindre än väst ha anledning att frukta ett överraskande anfall från det 12

andra maktblocket. De militära styrkeförhållandena talar
inte till västs Prop. 1986/87:95 fördel om NATO skulle gä till offensiv. Detta
utesluter inte att sådant hot kan spela en roll i den interna sovjetiska
planeringen. Vidare kan man föreställa sig en sovjetisk oro för att NATO kunde
frestas ingripa vid allvarliga oroligheter i staterna närmast öster om
gränslinjen mellan allianserna.

Utvecklingen av maktblockens konventionella stridskrafter
kommer även fortsättningsvis att ha nära samband med frågan om kärnvapnens
roll. Inom NATO har det starka kärnvapenberoendet under senare år kritiserats
från såväl politiskt som militärt häll. Både talesmän för den etablerade
strategin och dess kritiker är överens om behovet av all stärka NATO:s konventionella
stridskrafter. 1 så fall skulle det bli möjligt att minska beroendet av
åtminstone en tidig användning av kärnvapen.

Även Sovjetunionen har starka skäl att söka begränsa
kärnvapnens roll. För detta talar att man knappast kan känna sig underlägsen i
fråga om konventionella stridskrafter. Sovjetunionen har sålunda på senare tid
utfäst sig att inte bli först med alt använda kärnvapen.

En rad skäl talar för att det föreligger ett ömsesidigt
intresse hos supermakterna att söka ta sig ut ur den återvändsgränd i vilken
öst-västförbin-delserna kommit att hamna under 1980-talets första år.
Åtminstone torde de önska begränsa de rådande motsättningarna så att de inte
uppenbart äventyrar stabiliteten i Europa och andra vitala områden.

De överenskommelser som de senaste decennierna uppnätts
har oftast syftat till att förhindra mililarisering eller kappmstning inom
miljöer eller militärtekniska områden som ännu inte konkret berörts av
rustningskapplöpningen. I andra fall har överenskommelserna begränsat en
fortsatt uppmstning.

I mars 1985 upphävdes del dödläge i de bilaterala
sovjetisk—amerikanska nedmstningsförhandlingarna som inträdde hösten 1983 då
förhandlingarna om strategiska kärnvapen (START) och om medeldislansrobolar i
Europa (INF) avbröts.

Under 1985 hölls den tredje konferensen för granskning av
efterlevnaden av icke-spridningsavlalet (NPT). Detta avtal - som utgör det
viktigaste instrumentet för att förhindra spridning av kärnvapen till
ytteriigare stater - har utsatts för påfrestningar framför allt därför att de
till avtalel anslutna kärnvapenstaterna inle uppfyllt sina avtalsenliga
förpliktelser i fråga om kärnvapennedrustning. Risken för uppkomst av nya
kämvapenmakter har ökat.

I nedmstningskonferensen i Geneve (CD) har frågan om ett
avtal om fullständigt förbud mot kärnvapenprov under lång tid stått i cenlmm.
Lägel är emellertid sedan flera år fastlåst.

I fråga om kemiska vapen kan ett avtal ligga inom räckhåll
under de närmaste åren. En stötesten för en uppgörelse har hittills varit de
svåra frågorna rörande kontrollen av ett avtals efterlevnad.

Konferensen om förtroende- och säkerhelsskapande åtgärder
och ned-

mstning i Europa (den s. k. Slockholmskonferensen) avslutades år 1986

med en slutöverenskommelse, som innehåller såväl konkreta åtgärder i

fråga om föranmälningar av större militära aktiviteter, observatörsutbyten 13

och begränsningsåtgärder som element av mera allmän
politisk karaktär.

Ansträngningarna
för avspänning och nedrustning är ett ansvar för hela Prop. 1986/87:95 det
internationella samfundet. Samtidigt förblir det dock en grundläggande realitet
att huvudansvaret för rustningsutvecklingen och därmed
nedmst-ningsmöjligheterna vilar på USA och Sovjetunionen. I oktober 1986 i
Reykjavik, hölls det andra toppmötet pä två är mellan supermakterna, varvid
långtgående nedmslningsförslag diskuterades. Några överenskommelser nåddes
emellertid inte.

2.3 Den säkerhetspolitiska miljön: Det nordeuropeiska
området

I
jämförelse med situationen i Centraleuropa karakteriseras utvecklingen i det
nordeuropeiska området - Sveriges närmaste säkerhetspolitiska omgivning - dels
av en fortsatt gmndläggande stabilitet i vad avser den politiska situationen
och den säkerhetspolitik som förs av de nordiska länderna själva, dels av att
det nordeuropeiska och nordatlanliska området av stormakterna ägnas elt ökande
säkerhetspolitiskt och strategiskt intresse.

Tendenserna
till en gradvis ökning av det nordeuropeiska och nordatlanliska områdets
strategiska betydelse har kunnat noteras under en längre tid. Dessa tendenser
är entydiga och synes bestå under överblickbar tid. Flera faktorer av såväl
strategisk som militärteknisk natur understryker detta förhållande.

Skillnaderna
mellan Centraleuropa och det nordeuropeiska området när del gäller gmndläggande
militärgeografiska och militärstrategiska förhållanden är uppenbara. I detta
senare område handlar det inte om en markerad frontlinje mellan stora stående
markstridsförband utan om ett utbrett område vari ingår, förutom maktblockens
egna områden, också fritt hav samt neutrala staters territorier. Områdets
kärnvapenstrategiska samt marin- och flygstrategiska roll är av särskild
betydelse för maktblocken. En annan skillnad utgörs av de förändringar i
alliansernas militära dispositioner i det nordeuropeiska området, som ägt rum
under de senaste decennierna, och som kan jämföras med den något mer statiska
situationen i Centraleuropa.

Det
nordeuropeiska och nordatiantiska området är beläget utmed den kortaste
flygsträckan mellan USA:s och Sovjetunionens befolkningsmässiga och
industriella centra. Detta har sedan lång tid givit nordvästra Sovjetunionen
belydelse som elt framskjutet sovjetiskt strategiskt luftförsvarsområde mot
bl. a. strategiskt bombflyg.

Sovjetunionens
successivt mera omfattande marinstrategiska intressen i norr utgör emellertid
den viktigaste bakgmnden till att det nordeuropeiska och nordatlantiska
områdets strategiska betydelse under de senaste decennierna ökat väsentiigt.

Den
sovjetiska marinen har sålunda sedan 1960-talet utvecklats tUl en

väsentlig komponent i de strategiska kärnvapenstyrkorna. Den har även

blivit ett sjömilitärt instmment med global räckvidd som givit ökande

möjligheter att åtminstone i fredstid konkurrera med USA och andra

västiiga sjömakter om inflytandet på Atlanten. 14

Som
ett led i den marina utvecklingen har Sovjetunionen genomfört en Prop.
1986/87:95 betydande militär utbyggnad på Kolahalvön, framför allt som
basområde för Norta Marinen. Denna omfattar i dagsläget ca två tredjedelar av
Sovjetunionens moderna strategiska kärnvapenubåtar, närmare hälften av dess
taktiska ubåtar inkl. de ubåtar som numera är försedda med kryssningsrobotar,
samt ett stort antal större övervatiensfartyg. Dessutom har Norra Marinens
flygstridskrafter ökat i såväl antal som kapacitet. Möjligheterna all tillföra
ytterligare flygslridskrafter har förbättrats genom utbyggnad av det
omfattande flygbassystemet i områdei.

Det
kan antas vara ett vitalt intresse för Sovjetunionen att i händelse av en
konflikt skydda baskomplexet på Kolahalvön och säkra de strategiska ubåtarnas
överlevnad och operationsfrihet. Norra Marinens ytfartyg, altackubålar och flyg
lorde sålunda ha som en av sina huvuduppgifter alt skydda de strategiska
kärnvapenubätarnas bas- och operationsområden i och omkring Barents hav. För att
kunna säkra ubåtarnas operationsfrihet under ytan är det av största betydelse
att också kunna behärska havsytan i dessa och omgivande områden. Detta är i sin
tur i hög grad avhängigt av möjligheten atl operera med luftstridskrafter över
dessa havsområden. Tillgången till baser för de egna luftstridskrafter som har
dessa uppgifter, liksom förmågan att bekämpa motståndarens motsvarande baser,
har därmed blivit en allt viktigare del också i den marina strategin.

Norra
Marinen - inkl. det längräckviddiga marina attackflyget - kan i en konflikt
även ha tUl uppgift att söka förhindra eller försvåra förstärk-ningslransporter
till Norge samt att hota NATO:s Atlantförbindelser. Sovjetunionen torde därför
i krig ha ett starkt intresse att i första hand förhindra NATO att kontrollera
och utnyttja dessa och i andra hand atl utvidga det egna basområdet.

Det
nordeuropeiska och nordatlanliska områdets strategiska betydelse för NATO
härrör frän NATO:s beroende av säkra förbindelselinjer över Atlanten för
tillförsel av förstärkningar och materiel från Förenta Staterna till Västeuropa
samt från behovet av att försvara Norge och Island. Förenta staterna har
vidare deklarerat att man planerar en tidig marin insats i Norska havet vid en
konflikt mellan maktblocken. Förutom de defensiva syftena i en sådan strategi,
skapas härigenom också en möjlighet att hota Sovjetunionens vitala strategiska
resurser.

Utöver
de fasta kommunikations-, spanings- och övervakningsanläggningarna samt
spaningssateUiterna satsar NATO större resurser bl. a. för ett luftburet
kontroll- och varningssystem. Samtidigt har NATO skapat förutsättningar för att
snabbare än tidigare kunna tillföra förstärkningar av olika slag framför allt
till Norge, bl.a. genom förhandslagring i Tröndelag av tung materiel för en
amerikansk marinkårsbrigad med understödjande flygförband. I förberedelserna
för förstärkning med allierat flyg ingår en betydande förhandslagring av
drivmedel och ammunition förutom en viss utbyggnad av ett antal befintliga
flygbaser med bl. a. moderna luftförsvars-robotsystem. Vid övningar uppträder
också NATO:s marina enheter i de nordnorska farvattnen.

Rent
allmänt kan konstaleras atl båda blockens successivt mera fram

skjutna övningar de senaste åren återspeglar de strategiskt och militäroper- 15

ativt alltmer överlappande
intressesfärerna i det nordeuropeiska och nor- Prop. 1986/87:95 datlantiska
området.

De
båda blockens strategiska utgångsläge i det nordeuropeiska området skiljer sig
avsevärt. Sovjetunionen disponerar i förhållande till NATO större styrkor med
relativt hög tillgänglighet, främst vad gäller mark- och i nägon mån sjö- och
luftstridskrafter. Det kan dock konstateras alt Sovjetunionen normalt endast
har begränsade markstridsförband i anslutning till det nordiska områdets norra
delar. Dessa är inte ensamma tillräckliga för mer omfattande och uthålliga
operationer.

Vad
gäller marina stridskrafter uppträder Sovjetunionen i fredstid med siörre
styrkor än NATO i norra delen av Norska havet samt i Barents hav och Östersjön.
Samtidigt noteras en vidgad NATO-närvaro i Norska havet i samband med
återkommande övningar. I fråga om flygstridskrafter har Warszawapakten
antalsmässig övervikt i det nordeuropeiska området. Trots styrkeförhållandena i
utgångsläget är Sovjetunionens marinstrategiska situation mindre gynnsam med
hänsyn till att NATO behärskar områden nära väsentliga förträngningar.

Förmågan
atl snabbt tillföra förstärkningar av olil:a slag har på båda sidor ökat
väsentligt under det senasie decenniet. NATO har möjligheter att tillföra
flygstridskrafter i sädan utsträckning att man relativt snabbt kan uppnå
jämbördighel med Warszawapakten. Tillgång till norskt område och i synnerhet
till dess flygbaser torde i ett sådant läge vara av central betydelse.

I
en utdragen konflikt kan även de marina styrkeförhållandena komma att utjämnas
i Norska havet. I fråga om markstridskrafter i Nordeuropa torde Warszawapaktens
styrkor förbli antalsmässigt klart överiägsna NATO:s.

Den
strategiska betydelsen av det nordeuropeiska områdets södra delar skall ses i
sammanhang både med en konflikt om det nordatlantiska havs-och luftrummet,
inklusive Atlantförbindelserna, och med ett eventuellt behov av atl utnyttja
nordiskt område för att understödja operationer i Centraleuropa.

För
Sovjetunionen härrör Östersjöns strategiska betydelse från dess vikt som
försvarszon, som flankområde till centralfronten, som transportled mellan
Sovjet och Centraleuropa och som ett viktigt underhållsområde för den
sovjetiska marinen vid en utdragen konflikt.

I
ett krisläge torde Warszawapakten komma att lägga stor vikt vid en militär
närvaro i Östersjön, och vid en utdragen konflikt kan man även finna det
angeläget att söka öppna Öslersjöulloppen för att kunna utnyttja Östersjöns
basresurser och marina stridskrafter. Kontroll över ett relativt vidsträckt
område kring utloppen lorde i ett sådant sammanhang vara nödvändig.

För
NATO:s del spelar området en nyckelroll för alt säkerställa möjlig

heterna att mottaga förstärkningar via Nordsjöhamnarna. Tillgång till

danskt område är dessutom väsentligt för att kunna stänga Östersjö-

utloppen och för att kunna ingripa effektivt mot Warszawapaktens under

hållstransporter i Östersjön. Förutom flygbaserna i Sydnorge är tillgången

till danskt luftrum och danska flygplatser dessutom viktig för att lätta på 16

den starka koncentrationen
av flygstridskrafter lill baser i Centraleuropa Prop. 1986/87:95

och för att möjliggöra ett
effektivt luftförsvar av Nordsjöområdet och

Storbritannien.

Sverige
har den längsta kusten i Östersjön och berörs i hög grad av de nämnda intressen
och den planering och verksamhet de föranleder. Båda maktblocken bedriver redan
i fredstid omfattande militär verksamhet i Östersjön. I ett allmänt
spänningsläge påverkas därmed direkt och snabbt även situationen i och kring
Östersjön.

Den
utveckling som ägt rum under det senaste decenniet innebär således att det
nordiska området mer direkt kommit att beröras av motsättningarna mellan
stormaktsblocken. De strategiska intressen som inverkar på området har fått
ökad tyngd och har även fått en starkare koppUng såväl till nordatlantiska som
till centraleuropeiska förhållanden. Denna utveckling kommer sannolikt att
fortsätta. Det strategiska intresset är alltjämt främst knutet till områdets
norra och södra delar. Flera drag i den militärstrategiska utvecklingen, inte
minst flygstridskrafternas ökade räckvidder, är dock även ägnade att
understryka betydelsen av övriga delar av området. Utvecklingen ökar
möjligheterna till, liksom behovet av, militära operationer över stora ytor,
med ökad integration mellan olika system och stridskrafter. En följd av detta
är att stormakterna alltmer kommit alt betrakta det nordeuropeiska och
nordatiantiska området som mililärstrategiskt och operativt sammanhängande.

Nordområdets
strategiska betydelse påverkas också av möjligheten lill mera omfattande
prospeklering och utvinning av olja och gas på kontinentalsockeln norr om 62:a
breddgraden. Ekonomiska, tekniska, klimat- och miljömässiga begränsningar har
hittills bidragit till att dämpa aktiviteten. Härtill kommer de oklara
gränsförhållandena i Barents hav.

Från
sovjetisk sida har under senare år visats ett intresse för att intensifiera
undersökningarna i dessa råvamrika områden. Sovjetunionen kan efter hand komma
att möta problem i sin oljeförsörining och i en mera utpräglad bristsituation
kan på lång sikt även polarområdena få ett ökat intresse vid sidan av de
västsibiriska oljefälten till vilka uppmärksamheten nu koncentreras.

Sammanfattningsvis
har det nordeuropeiska området med angränsande havsområden fått en gradvis
ökande betydelse för stormakterna främst av kärnvapenstralegiska, men ocksä av
marinstrategiska och luftoperativa skäl. Den ökade aktiviteten bör i första
hand ses som ett led i bevakningen av deras globala intressen och som en del av
den strategiska balansen. Även regionala intressen framträder allt tydligare.
Alt denna utveckling i förening med den vapentekniska utvecklingen på olika
sätt får återverkningar och konsekvenser för de nordiska länderna är dock
uppenbart.

Övningsverksamheten
i del nordeuropeiska havs- och luftmmmet har som nämnts tidigare blivit mer
omfattande i tid och mm och delvis mer framskjuten i förhällande till av
motparten tradUionellt dominerade områden. Detsamma gäller den övervaknings-
och underrättelseverksamhet som båda sidor bedriver. I Östersjön har ett
motsvarande mönster kunnat urskiljas.

Att
även maktblockens militära, fredstida spaningsverksamhet ökat i 17

2
Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95

intensitet
i området sammanhänger naturligtvis till viss del med mönstret Prop. 1986/87:95
beträffande deras övningsverksamhet. Ena partens övningar tilldrar sig stort
spaningsintresse från motpartens sida. Den intensifierade spaningsverksamheten
är dock inte enbart knuten till militära övningar utan torde också sammanfalla
med den allmänna ökningen av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets
militärstraiegiska belydelse. Härigenom har spaningsverksamheten i fredstid
kommit att i hög grad även riktas mot de nordiska staterna.

De
kränkningar av Sveriges territorium som kommit att uppmärksammas särskilt
under de senaste åren har uppenbarUgen också sin allmänna bakgmnd i de
utvecklingstendenser som beskrivits ovan.

Under
senare år har del årligen förekommit några fä kränkningar från övervatiensfartyg.
De fördelar sig relativt jämnt mellan NATO och Warszawapakten. Huvuddelen av
kränkande fartyg har utgjorts av civila statsfartyg.

Under
senare år har Sverige utsatts för grova undervattenskränkningar, vilkas
särskilda säkerhetspolitiska betydelse understryks av att de till skillnad från
andra kränkningar till sjöss och i luften lill övervägande del mäste anses vara
avsiktliga. Inte minst den omständigheten att undervattenskränkningar kan
genomföras dolt och endast ibland upptäcks innebär, atl det inle är möjligt atl
redovisa en exakt statistik över verksamheten.

Vid
tvä tillfällen har de kränkande ubåtarnas nationalitet kunnat fastställas. I
oktober 1981 grundstötte en sovjetisk ubåt i Gåsefjärden i Blekinge skärgård.
Efter händelserna i och kring Härsfjärden i oktober 1982 kunde konstateras att
de kränkande ubåtarna, bland vilka även ingick miniubåtar av ditintills
väsentligen okänt slag, var sovjetiska.

Den
ubåtsskyddskommission som tillsattes av regeringen år 1982 med anledning av
Hårsfjärdenhändelserna konstaterade alt ubåtskränkningar av svenskt territorium
inträffat även tidigare, men att verksamheten företedde en ökning under börian
av 1980-talet. Kommissionen redovisade också en bild av utvecklingen frän
1960-talets början. I ett tidigare skede av denna period noterades enskilda
större ubåtars sporadiska uppträdande pä svenskt territorialvatten. Senare
kunde iakttas ett mer provocerande uppträdande med fler undervattensfarkoster
inblandade samtidigt och samordnat, med alll djupare inlrängning på svenskt
inre vatten. Verksamheten uppvisade ocksä tendenser att spridas mer över året
och att riktas mot militära baser, hamnar och skyddsområden. Förekomsten av
miniubåtar klarlades i samband med granskningen av Hårsfjärdenhändelserna.

En
rad iakttagelser och indikationer leder till slutsatsen att liknande
undervattensverksamhet förekommit även åren efter 1982.

Ubåtsskyddskommissionen
redovisade också i sitt betänkande (SOU

1983:13) Att möta ubåtsholet, som framlades i april 1983, tänkbara motiv

för ubåtskränkningarna. Som huvudmotiv angavs, äveh om det inte ute

slöts att även andra motiv kan ha spelat in, att kränkningarna skulle ses

som förberedande skeden i en militär operativ planering. Utforskning av

de svenska kust- och skärgårdsområdena och av svenskt undervattensför-

svar, utprovning av ny materiel, taktisk utveckling och utbildning var

några av de delmoliv som angavs som mest sannolika. 18

Erfarenheterna sedan
kommissionen lade fram sin rapport ger inte an- Prop. 1986/87:95 ledning
till andra slutsatser. Motiven, som är svåra att fastställa, torde
huvudsakligen kunna hänföras till olika former av förberedelser för eventuella
kris- och krigsoperationer.

Under
senare år har främmande undervattensverksamhet förekommit även i andra nordiska
länder. Uppenbart är att den mot Sverige och andra nordiska länder riktade
undervattensverksamheten måste sättas in i ett större öst-väslperspektiv med
betoning på situationen i det nordeuropeiska området. Verksamheten bör även
ses i ljuset av den globala marina kapprustningen och en ökad satsning på
undervallensteknologi.

Kränkningar
av svenskt luftrum har under de senaste åren inträffat vid 25-30 tillfällen per
år. Kränkningarna, varav de flesta är av kort varaktighet, inträffar
huvudsakligen söder om Skåne och Blekinge. Under flera år har NATO-flyg svarat
för huvuddelen av kränkningarna, medan flygplan från Warszawapaktstaterna har
svarat för några enstaka kränkningar varie år. En särskilt allvarlig incident
ägde mm vid Gotland i augusti 1984, då sovjetiskt jaktflyg trängde långt in i
svenskt luftmm och därvid närmade sig ett civUt trafikflygplan med passagerare.

I
fråga om alla dessa kränkningar är det väsentligt att Sverige visar både vilja
och förmåga att hävda sin territoriella integritet. Av delta följer att det är
av synnerlig vikt att kränkningar upptäcks och avvisas, samt att de beivras på
diplomatisk väg när nationaliteten kan fastställas. En sä långt möjligt öppen
redovisning av förekommande gränskränkningar är även fortsättningsvis en
självklarhet.

Vad
gäller undervattenskränkningar har av regering och riksdag uttalats att intrång
med främmande ubåtar på svenskt vatten, i flagrant strid med folkrättens
regler, är något som under inga omständigheter kan accepteras. Sverige har
klargjort att det är vår fasta föresats att med alla de medel som står till
buds hävda vår territoriella integritet och de svenska gränsernas okränkbarhet.
1 enlighet med denna målsättning har regeringen sålunda skärpt de s. k.
IKFN-reglerna därhän att vapenmakt tillgrips utan föregående varning mot
främmande ubåtar i inre svenska vatten i syfte att tvinga dessa att inta
övervattensläge för identifiering och andra åtgärder. Ubåtsskyddet fortsätter
att förstärkas.

Som
självständiga stater har de nordiska länderna agerat i enlighet med egna vitala
intressen. Ofta har dessa intressen varit sammanfallande. Ett samarbete över
gränserna, inom och utom Norden, har då varit naturligt. De nordiska länderna
har på denna gmnd också i många utrikespolitiska frågor kunnat verka gemensamt,
företrädesvis inom FN och andra internationella organisationer. En
förutsättning för delta samarbete har varil de nordiska ländernas respekt för
varandras skilda säkerhetspolitiska lösningar och politiska
ställningstaganden.

Den säkerhetspolitik som
förs av de nordiska länderna, inom ramen för

de individuella lösningar som valls, syftar till atl värna om den grundläg

gande stabiliteten även i ett skede då det större nordeuropeiska områdets

allmänna strategiska betydelse har ökat. TUl grund för denna strävan ligger

bedömningen att även stormaktsblocken har ett fortsalt intresse av att

stabiliteten i Norden inte mbbas. Även om det säkerhetspolitiska läget i 19

Nordeuropa
inte är statiskt torde man nämligen på båda sidor inse att Prop. 1986/87:95
försök att till egen förmån söka rubba det grundläggande säkerhetspolitiska
mönstret i Norden sannolikt kommer att mötas av motåtgärder från den andra
stormaktens sida.

De nordiska länderna har sålunda elt gemensamt intresse av
att trygga en fortsatt lugn och stabil situation i Norden. Ett mål är även atl
inom ramen för varie lands säkerhetspolitik begränsa stormaklsnärvaron med
stridskrafter och därmed minska riskerna för konfrontation.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den
säkerhetspolitik som de nordiska länderna sedan 1940-talet valt att föra spelat
och spelar en avgörande roll för stabiliteten i Norden.

2.4 Konflikter och hot som kan beröra Sveriges säkerhet

En gmndläggande bedömning är att det är osannolikt att ett
krig mellan maktblocken i Europa kommer att uppstå som följd av överlagda
beslut om att gå till anfall för att vinna en seger i Europa i dess helhet.
Mindre osannolikt är att ett krig uppstår genom en process - som kan ha sitt
upphov inom eller utanför Europa - där successiva beslut fattas under
bristfällig information och osäkerhet om motpartens reaktioner. Därtill kommer
att processen kan förvärras av andra omständigheter över vilka supermakterna
inte har full kontroll. I regionala konflikter i vissa delar av världen, t.ex.
där utsträckningen av resp. intressesfärer är mindre entydiga och därmed de
omedelbara riskerna upplevs som mindre, kan supermakterna bli indragna mot
varandra.

Bedömningar belräffande karaktären av ett eventuellt
framtida krig i Europa är förknippade med avsevärda osäkerheter. Dessa
osäkerheter beror bl. a. på att maktblocken har utformat och övat sina militära
styrkor med hänsyn till olika alternativ. De beror också på att maktblocken medvetet
byggt in en osäkerhet i sina strategiska doktriner, bl. a. i syfte att öka
avskräckningseffekten. Slutiigen har svårigheterna att från fredstida förhållanden
bedöma utgången av elt krig snarast ökat till följd av den snabba
militärtekniska utvecklingen.

Mot bakgrund av båda maktblockens politiska och militära
doktriner samt utformningen av deras mUitära styrkor förefaller det sannolikt
att de åtminstone inledningsvis söker föra kriget på konventionell nivå och undvika
sådana operationer som kan befaras sätta motpartens mest vitala intressen på
spel. 1 stället kan det upplevas som fördelaktigt all genom snabba och
avgörande åtgärder ställa motparten inför fullbordat faktum. Därför kommer
snabba militära operationer sannolikt att karakterisera inledningen av elt
krig.

Det är mot denna bakgmnd svårt alt föreställa sig något
läge där endera

maktblocket genom en frontal attack i Centraleuropa inledningsvis skulle

eftersträva att erövra och behälla stora delar av det andras territorium.

Däremot kan det vid en konfrontation mellan maktblocken tänkas alt

endera parten genom militära operationer i en begränsad del av det europe

iska området vill pressa den andra till politiska eftergifter eller vill säkra 20

strategiska positioner
inför en befarad utvidgning av konflikten. En sådan Prop. 1986/87:95
utveckling skulle kunna beröra även vårt område.

Risken
för att kriget efter nägon tid trappas upp till kärnvapennivå är särskilt
påtaglig om någondera parten finner att ett fortsatt konventionellt försvar
inte kan genomföras. En första demonstrativ kärnvapeninsats kan då göras för
att dramatiskt markera att motståndarens operationer måste avbrytas.

De
nya kärnvapensystem som placeras ut har större precision och räckvidd hos
robotarna, ofta kombinerad med mindre styrka hos laddningarna. Därigenom skapas
teoretiskt förutsättningar för selektiva insatser mot militärt viktiga mål och
för begränsning av sidoverkningarna mot befolkning och samhälle. Ä andra sidan
finns inga klara gränser mellan olika typer av kärnvapen och en upptrappning
ter sig svår att undvika.

Det
finns därför starka skäl att tro att varie beslut om kärnvapeninsats kommer att
framstå som ödesdigert även för dem som ytterst bär ansvaret. Genom tekniska
och organisatoriska åtgärder har högsta statsledningarna inom kärnvapenmakterna
sökt skaffa sig en säker kontroll över åtminstone den första
kärnvapenanvändningen. De avgörande trösklarna torde därför alltjämt ligga
mellan krig och fred samt mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig. Att
bestämt uttala sig om sannolikheten att kärnvapen sätts in i ett framtida krig
i Europa syns inle meningsfullt.

Den
möjliga varaktigheten av ett konventionellt krig i Europa beror i hög grad på
inriktningen av de militära operationerna. Enligt en vanlig uppfattning på
västhåll skulle ett omfattande och framgångsrikt anfall mot väst i Centraleuropa
redan efler några dagar eller några få veckor leda lill överväganden om att
tillgripa kärnvapen. Svårbedömbara faktorer som sammanhållningen inom
respektive pakt, den tekniska utvecklingens konsekvenser, luftoperativa
förhållanden och tidsskillnader i fråga om beslut om mobilisering i olika
länder kan emellertid leda till ett mera långvarigt konventionellt krig i
Europa. Bl. a. i detta sammanhang kan mer intensiva operationer komma att gälla
kontrollen över norra Europa och Nordatlanten.

Risken
för krig i Sveriges närområde är i allt väsentligt relaterad till situationen i
stort mellan maktblocken. En väpnad konflikt i norr är sålunda knappast
tänkbar under i övrigl lugna och stabila förhållanden mellan NATO och
Warszawapakten.

De
miUtära hot, som under eller omedelbart inför ett krig i Europa skulle kunna
riktas mot Sverige, beror på de krigförande parternas bedömningar av krigets
fortsatta förlopp och deras förberedelser för tänkbara händelseutvecklingar.
En viktig roll spelar därvid deras bedömningar av det nordeuropeiska och
nordatlantiska områdets strategiska betydelse.

I
en större, öppen konflikt mellan blocken kan det nordiska områdei sålunda komma
alt beröras redan i de inledande faserna, eftersom stora värden står pä spel
för parterna och en överraskande inledning av operationer kan ge väsentliga
fördelar.

De
fredslida militära styrkerelationerna i Nordkalottområdet innebär

överlägsenhet på sovjetisk sida, men denna överlägsenhet ger inte utrym

me för större offensiva operationer, särskilt som terrängförhållandena är 21

svårbemästrade. Båda
parter har behov av att tillföra stridskrafter vid en Prop. 1986/87:95 akut
konflikt.

Det
finns därför skäl alt tro att inledningsskedet av en konflikt kommer att
karakteriseras av försök lill snabb slyrkeuppladdning från båda parters sida.
Vid ett krigsutbrott torde styrkeuppladdningen fortsätta och kompletteras med
en intensiv bekämpning av motpartens militära baser och förband.

Svenskt
område utgör inte något primärintresse för någotdera maktblocket, men genom
Sveriges geografiska läge i det nordeuropeiska området kan vårt land tidigt
bli inblandat i maktblockens överväganden vid konflikter. För båda maktblocken
kan svenskt område få intresse som genväg vid flygoperalioner, som genomgångsområde,
som basområde främst för flygslridskrafter och för framskjuten luftbevakning.

I
en främmande makts överväganden inför ett eventuellt angrepp mot Sverige måste
rimligtvis ingå å ena sidan tidsvinst och ökad säkerhet att uppnå mäl i vårt
närområde, ä andra sidan militära förluster och bindningar. Risken atl det
andra maktblocket får tillgång till svenskt territorium måste också övervägas.
Man bör kunna utgå från att stormaktsblockens militära styrkor i huvudsak blir
bundna i garderingar eller operationer mot varandra. Endast en begränsad del av
stormaktsblockens styrkor kan därför avdelas mot Sverige. En begränsning ligger
också i transportmöjligheterna främst till sjöss och i luften. En större del
av de mest lättrörliga styrkorna — t. ex. flygstridskrafter — kan samtidigt
sättas in, men då sannolikt endast under begränsad tid.

Militära
operationer riktade mot våra grannländer behöver inte nödvändigtvis innebära
att Sverige blir indraget i kriget, även om risken för omfattande kränkningar
av svenskt område från både öst och väst är stor. De militärgeografiska
förhållandena i Norden är sådana att ju mera omfattande målen för de militära
operationerna är, desto starkare blir motiven att söka utnyttja svenskt område.
Genom sin i omvärlden uppfattade styrka kan emellertid det svenska försvaret
påverka främmande makters överväganden och därmed avhålla från sådana
operationer som går genom svenskt område.

Vårt
geografiska läge nära den ena supermakten innebär att militär kapacitet
relativt sett finns i större mängd i öst. SärskiU gäller detta
markstridskrafler samt marina resurser i Östersjön. Vad gäller flygstridskrafter
kan resurser snabbt tillföras vårt närområde bäde i öst och väst. En avgörande
militär uppladdning med markstridskrafter i väst kan beräknas ta avsevärd tid.

En
väpnad konflikt i Europa kommer rimligen att föregås av betydande

förändringar i det politiska klimatet mellan maktblocken. Samtidigt bör

noteras de stora svårigheterna att i en utdragen kris rätt tolka andra staters

avsikter och åtgärder. Speciellt gäller detta under skeden av hög politisk

spänning mellan maktblocken och återkommande variationer i den militära

beredskapen. En presumtiv angripare kan väntas eftersträva att utnyttja

överraskning för att därmed snabbare och lättare nå avsett resultat. Den

ökade räckvidden, rörligheten och flexibiliteten hos stormakternas strids

krafter underlättar detta. Dock behöver angriparen inför ett militärt an- 22

grepp mot Sverige höja sin
beredskap, dra samman styrkor och transport- Prop. 1986/87:95 kapacitet och
i samband därmed ha en omfattande signallrafik. Detta bör ge oss möjligheter
till militär förvarning.

Ett
kärnvapenkrig kommer sannolikt att få ett snabbt förlopp till följd av
successivt allt större vapeninsatser och de oerhörda skadeverkningar dessa
leder till. Maktblocken måste då koncentrera sin uppmärksamhet på sina allra
mest vitala intressen, främst att få ett slut på kriget. Militära operationer i
ett sekundärt område som Sverige måste i ett sådant läge rimligen tillmätas
ringa betydelse.

Om
Sverige lyckats hålla sig utanför kriget i dess konventionella fas är det
mindre troligt att landet blir angripet om en upptrappning lill kärnvapennivå
skett. En slutsats av detta är att ett svenskt försvar, som kan avhålla frän
konventionellt angrepp också kan bidra till att minska riskerna för att Sverige
blir angripet med kärnvapen. Däremot kan vi drabbas av drivande radioaktiva
moln som bildats vid marknära kärnvapenexplosioner utanför våra gränser. Om
ett krig i vilket Sverige är indraget trappas upp till kärnvapennivå förlorar
rimligen de militära operationerna mot vårt land snabbt i betydelse.

Kemiska
vapen är främst lämpade för taktiskt-operativa syften. De skulle kunna användas
som ett komplement eller alternativ till konventionella vapen. Stormakternas
benägenhet att utnyttja kemiska vapen torde bestämmas dels av de bedömda
riskerna för vedergällning och upptrappning, dels av de möjliga militära
fördelarna. Dessa i sin tur bestäms i hög grad av den angripnes skyddsnivå och beredskap.

Den
breda anslutningen till 1925 års Genéveprotokoll innebär i praktiken etl förbud
mot första användning av kemiska stridsmedel. Stora ansträngningar görs
internationellt att få till stånd ett utvidgat förbud. Samtidigt pågår
emellertid en militärteknisk utveckling som skulle kunna öka riskerna för alt
de kemiska stridsmedlen kommer till användning.

Mot
användning av biologiska stridsmedel i stor skala finns många kraftigt
återhållande faktorer. Alla bedömningar av verkningarna blir ytterst osäkra.
Öppna angrepp med biologiska stridsmedel i stor skala bedöms därför som mycket
osannolika. Däremot kan förtäckta angrepp mot begränsade mäl tänkas.

Hot
mot Sveriges säkerhet kan uppstå även på lägre konfiiktnivåer än krig mellan
stormaktsblocken, i vissa fall också under del vi uppfattar som lugna och
fredliga förhållanden. Bakgrunden till detta är dels motsättningarna i olika
former mellan stormaktsblocken, dels deras militära aktivitet i vårt närområde
i form av utbildning och övning av förband, utprovning av materiel och
underrättelseverksamhet. Omfattningen och karaktären av sådana verksamheter har
påverkats av del nordeuropeiska områdets ökade strategiska betydelse.

Säkerhetspolitiskt
riskabla situationer kan uppstå oavsiktligt som följd

av ordinarie övnings- och underrättelseverksamhet. Ett exempel är omfat

tande kränkningar av svenskt territorium i samband med större övningar.

Sådana situationer kan emellertid också vara resultat av avsiktliga försök

att påverka oss eller vår omgivning, exempelvis avsiktliga kränkningar i

underrättelsesyfte eller för att pröva svensk beredskap. En ökad militär 23

närvaro
i vårt närområde skulle också leda till påfrestningar.

I en mer upptrappad
internationell kris kan de militära hoten bli allvarli- Prop. 1986/87:95
gare. Benägenheten att vid incidenter tillgripa vapenmakt kan bU större och
främmande makter kan ställa krav pä visst svenskt uppträdande. Gränsen mellan
fred och krig i omvärlden kan bli flytande.

En
framgångsrik svensk neutralitetspolitik vid krig i omvärlden fömtsätter att
det svenska totalförsvaret är tillräckligt starkt för att avhålla från angrepp
mot oss.

I
samband med militära operationer i vårt närområde kan de krigförande parterna
tänkas vilja utnyttja svenskt territorium i strid med folkrätten. De kan också
ställa krav på eftergifter från svensk sida. Det kan i dessa fall gälla
överflygning av Sverige med flygplan och robotar, genommarsch tUl lands,
utnyttjande av svenskt sjöterritorium, exempelvis som skyddad uppehållsplats,
eller tillfälligt utnyttjande av baser i Sverige. Redan farhågor om sådant
utnyttjande av svenskt territorium kan leda till militära motåtgärder från det
andra maktblockets sida. På detta sätt kan Sverige successivt dras in i kriget.

Militära
operationer i vår omvärld kan leda till att vår utrikeshandel helt eller delvis
avbryts så att vi för vår försörjning blir hänvisade till inhemska resurser.

En
konflikt i Europa kan komma att inledas med ett krisskede med tilltagande
motsättningar mellan stormaktsblocken och alltmera omfattande
handelsstörningar. Störningarna kan främst komma atl gälla strategiska varor,
t. ex. olja, legeringsmetaller och elektronikprodukter.

En
sammanhängande försöriningskris skulle kunna karakteriseras av dels ett sådant
inledande krisskede med en varaktighet om något år, innebärande knapphet och
andra restriktioner på strategiskt betydelsefulla varor, dels ett akut
krigsskede i Europa med etl totalt handelsbortfall i storleksordningen månader,
dels ett efterkrigsskede då möjligheterna tiU utrikeshandel successivt
förbättras.

Vårt
omfattande ekonomiska samarbete med de marknadsekonomiska länderna i väster ger
dessa länder tillgång till ekonomiska maktmedel som de redan i fredstid skulle
kunna söka använda mot Sverige i syfte att påverka vår handelspolitik, ekonomi
och försvarsmaterielanskaffning. Mera samordnade aktioner mot vår utrikeshandel
skulle utgöra ett allvarligt hot mot vår säkerhet. Möjligheterna atl
framgångsrikt genomföra sådana aktioner är dock i realiteten små.

Särskilda
problem för Sverige har det högteknologiembargo skapat som NATO-länderna inom
ramen för teknikkontrollorganisationen COCOM på senare år riktat mot Östeuropa.
I första hand USA har för närvarande ett betydande teknologiskt försprång
framför andra länder inom områdena mikroelektronik och informationsbehandling,
vUka har både militära och civila tillämpningar. USA söker upprätthålla sitt
försprång framför allt i förhållande till länderna i öster genom att hindra att
dessa får tillgång tiU materiel, komponenter och tekniskt kunnande. För
ändamålet har byggts upp ett omfattande reglerings- och kontrollsystem, som
alltmer berör även svenska företag.

I
situationer med mycket starka internationella spänningar kan både

motiv och möjligheter för ekonomiska aktioner mot Sverige förstärkas. Då 24

försvinner många av de
normala hämningarna mot att utnyttja olika makt- Prop. 1986/87:95 medel.
Regelsystemet kanske bryter samman redan av andra skäl och ersätts av
bilaterala avtal. Å andra sidan får man räkna med att det svenska folket då är
berett alt acceptera betydande standardsänkningar och pro-duklionsomställningar
i syfte att minska beroendet av omvärlden.

Konflikter
mellan i- och u-länder samt mellan och inom u-länder kan fä konsekvenser för
Sverige pä flera olika sätl. Grupper av råvaruproducer-ande u-länder kan
utnyttja inskränkningar i sina leveranser som maktmedel mot i-länderna
(råvaruembargon). Krig inom och mellan råvaruprodu-cerande u-länder kan leda
till atl anläggningar förstörs och att produktionen starkt reduceras. Sabotage
eller krigshandlingar kan leda lill att fartygstrafiken genom viktiga farieder
stoppas. Slutligen kan starka motsättningar mellan i- och u-länder leda till
väldsaktioner mot sårbara punkter i i-länderna.

Störningar
i råvamflödena till följd av krigshandlingar bedöms vara aktuella främst för
oljeländerna i Gulfområdet och för de på legeringsme-taller rika områdena i
södra Afrika. Inom båda områdena råder politiska motsättningar och pågår en
militär uppmstning.

Mot
den ovan redovisade bakgmnden avtecknar sig följande förändringar i den
samlade hotbilden.

Det
nordeuropeiska och nordatlantiska områdets ökade strategiska betydelse,
motsättningarna mellan stormaktsblocken och den militärtekniska utvecklingen
har sammantagna lett till att Sveriges läge blivit mera utsatt i samband med
kriser och väpnade konflikter i vår omvärld. Denna utveckling har ocksä lett
till ökade påfrestningar i fred, främst i form av kränkningar av värt
territorium. Dessa tendenser berördes i 1982 års försvarsbeslut men har genom
senare tids utveckling kommit till tydligare uttryck.

Hotbilden
har sålunda påverkats av den mililärtekniska utvecklingen. Särskilt bör
framhållas den ökade räckvidden för taktiskt flyg, den återigen ökade
betydelsen av strategiskt flyg, anskaffningen av längräckviddiga
kryssningsrobotar, den ökade strategiska och operativa röriighelen och
utvecklingen av undervallensteknologi.

1982
års försvarsbeslut innebar en jämfört med tidigare starkare betoning av
stormaktsblockens kapacitet för överraskande angrepp och därav följande kortare
militära förvarningstider. Denna kapacitet vidareutvecklas. Nu finns dämtöver
skäl att uppmärksamma att särskilda sabotageförband tidigt kan sättas in mol
funktioner som är viktiga för totalförsvaret.

Det
finns anledning att starkare än tidigare uppmärksamma de hot och påtryckningar
som Sverige kan utsättas för under spända fredsförhållanden. Diplomatiska,
militära och handelspolitiska åtgärder för att ge eftertryck åt vår
beslutsamhet att motstå sådana hot och påtryckningar och orubbligt fullfölja
neutralitetspolitiken bidrar till att minska främmande makts benägenhet att
utsätta oss för hot.

Kränkningarna
av svenskt territorium med ubåtar och andra undervattensfarkoster har riktat
uppmärksamheten mot delvis nya hot. De kan främst bedömas som förberedande led
i en operaliv planering och kan därmed få negativa konsekvenser för vårt
invasionsförsvars kapacitet.

Vårt
beroende av ett handelsutbyte med omvärlden leder till att motsätt- 25

ningar och kriser i andra
delar av världen kan få konsekvenser också i Prop. 1986/87:95 Sverige.
Särskilda problem skapar det högteknologiembargo som de västliga
industriländerna på senare år riktat mot Östeuropa.

2.5 Grunder för Sveriges säkerhetspoHtik

Sveriges
säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands oberoende. Vårt
säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi
själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser
bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt
och varie annat hänseende efter våra egna värderingar saml i samband därmed
utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling. Ett vikligt
led i dessa strävanden är att bidra till fortsatt lugn och stabilitet i Norden
och att minska riskerna för att Sverige dras in i krig och konflikter.

I
strävandena att säkerställa dessa mål utformas Sveriges säkerhetspolitik
väsentligen i ett samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken.
Huvudlinjen i denna politik är neutralitetspolitiken, aUiansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig. Sverige har valt denna handUngslinje därför
att den bäst gagnar våra övergripande säkerhetspolitiska mål. Neutralitetspolitiken
är inte ett utflöde av andra staters önskemål eller krav. Den är inte
internationellt garanterad eller traktatbunden. Inte heller innehåller
folkrätten några regler för hur en politik syftande lill neutralitet i krig
skall utformas i fredstid. Det är vi själva som valt denna politik och som
bestämmer dess innehåll.

Neutralitetspolitiken
förutsätter att omvärlden kan hysa förtroende och respekt för vår vilja och
förmåga all orubbligt hålla fast vid den valda utrikespolitiska linjen. Detta
förtroende grundläggs genom vårt agerande i fred, genom en långsiktig, fast och
konsekvent utrikespolitik och genom ställningstaganden i övrigt som
understryker vår beslutsamhet atl stå obundna. En aktiv utrikespolitik,
syftande tiU avspänning, internationell nedrustning och fredlig utveckling är
ett väsentligt inslag i den svenska säkerhetspolitiken.

Neutralitetspolitiken
förutsätter vidare en fast och konsekvent försvarspolitik, som redan i fred
skapar förtroende i omväriden för vår vilja och förmåga att försvara oss. Ett
starkt och allsidigt totalförsvar gör säkerhetspolitiken trovärdig.

Sveriges
säkerhet är i hög grad beroende av den internationella utvecklingen i stort,
särskilt utvecklingen i vårt närområde. Den säkerhetspolitiska situationen i
vår omvärld är av stor betydelse för avvägningen meUan säkerhetspolitikens
olika medel. Denna avvägning är inte en gång för alla given, utan måste
bestämmas med hänsyn till rådande förhållanden. Samtidigt gäller att
säkerhetspolitiken måste präglas av långsiktighet och konsekvens.

Utrikespolitiken
och försvarspolitiken utgör sålunda de centrala dimensionerna i den svenska
säkerhetspolitiken. Det är den samlade styrkan i våra säkerhetspolitiska
åtgärder som underbygger vår bestämda föresats att i alla lägen slå vakt om
alliansfriheten och neutraliteten, och att i händelse av krig till del yttersta
värna vår frihet och vårt oberoende.

26

Den aktiva och alliansfria
utrikespolitiken syftar till atl främja en fredlig Prop. 1986/87:95
utveckling i vår omvärld, att förhindra konflikter, att undanröja konfliktorsaker
samt att även i övrigt främja och tillvarata Sveriges säkerhetsintressen. En
utrikespolitik som bekräftar vår fasta vilja att stå fria och obundna är
grundläggande för utformningen av den svenska säkerhetspolitiken.

Trots
ett ökat strategiskt stormaktsintresse för det nordiska området har läget i
Norden kännetecknats av ett betydande mått av stabilitet. En viktig förklaring
till detta är de nordiska ländernas säkerhetspolitik och atl stormakterna har
kommit alt bedöma det gmndläggande säkerhetspolitiska mönstret i Norden som
möjligt atl förena med sina intressen. Den svenska neutralitetspolitiken ingår
som en vital beståndsdel i detta mönsier. Det är ett gmndläggande svenskt
intresse att omvärlden kan lita på att denna vår politik ligger fast.

Det
är av vikt att omvärlden är övertygad om såväl vår vilja som vår förmåga att i
alla lägen fullfölja vår neutralitetslinje. Denna betraktas som en varaktig och
värdefull faktor för nordisk och europeisk säkerhet. Uttalanden av stater i
öst och väst ger oss stöd för uppfattningen att den svenska
neutralitetspolitiken bedöms som trovärdig. För att kunna bidra till en lugn
och stabil utveckling i Norden får vår politik inte skapa vare sig farhågor
eller förväntningar hos någon av stormakterna. Det är därför av stort värde alt
den svenska neutralitetspolitikens innebörd även fortsättningsvis är klar och
tydlig för omvärlden. Den djupa folkliga förankring som neutralitetspolitiken
har spelar i detta sammanhang en betydelsefull roll.

Sverige
verkar dämtöver för att stärka FN:s auktoritet och att ge organisationen
bättre möjligheter att upprätthälla internationell fred och säkerhet. I
arbetet för en fredligare värld är även våra strävanden att främja en
internationell nedmstning och att öka respekten för folkrätten av stor
betydelse.

Som
del av säkerhetspolitiken fordras en fast och konsekvent försvarspolitik som
inger respekt och förtroende såväl i omvärlden som hos svenska folket.
Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka,
sammansättning och beredskap att en angripares förluster och andra uppoffringar
i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande
till fördelarna. Ett så utformat totalförsvar utgör ett väsentligt bidrag till
lugn, stabilitet och en begränsad stormaktsnärvaro i det nordiska området i
fred och i internationella kriser. Det är därtill en fömtsättning för att
svensk neutralitet skall bli respekterad vid krig i vårt närområde.

Totalförsvarets
planering bör utgå från att mUitära angrepp på Sverige utgör led i en konflikt
mellan stormaktsallianserna. Sådana angrepp kan då antas syfta till att
utnyttja Sverige som genomgångs- och basområde för militära operationer riktade
mot mäl i vårt närområde samt till att hindra motparten från ett sådant
utnyttjande.

Tillgång
till svenskt område inkl. vårt luftrum kan vara av betydande

militärt värde för var och en av storniaklsallianserna i samband med ett

krig dem emellan. Värdet av att kunna utnyttja svenskt område resp. det 27

hot för motparten som
ligger däri förstärks av den mililärtekniska utveck- Prop. 1986/87:95
lingen och då särskilt de ökade räckvidderna hos stormakternas taktiska flyg.
Även tillkomsten av kryssningsrobotar med stor räckvidd är av betydelse i detta
sammanhang.

Försök
atl utnyttja svenskt område kan få formen av krav underslödda av militärt hot
eller ytterst en invasion av vårt land. Den tidigare redovisade bedömningen
att angrepp på Sverige skulle utgöra led i ett krig mellan maktblocken innebär
att ingetdera av dessa rimligen kan utnyttja mer än en begränsad del av sina
resurser för angrepp mot värt land. Storleken av denna del låter sig dock inte
lätt fastställas.

Ett
militärt angrepp skall kunna mötas varifrån det än kommer. Våra stridskrafter
skall kunna utnyttjas med tyngdpunkt i gräns- och kustområdena för att
därigenom i det längsta förhindra att angriparen får fast fot på svensk mark.
Man kan emellertid inte bortse från risken att en angripare lyckas tränga djupt
in i värt land. Därför mäste ett effektivt och uthålligt motstånd kunna föras i
organiserade former i varie del av landet, även inom sådana områden som
angriparen har tagit. Befolkning och egendom skall skyddas och den
livsnödvändiga försöriningen tryggas. Samhällets väsentligaste funktioner skall
säkerställas. Försvarsviljan underbyggs genom att befolkningen är förvissad om
att det finns en effektiv totalförsvars-planering för dessa svåra förhållanden.
Det är angeläget att också försök från angriparens sida atl genom propaganda
undergräva vår motstånds-anda effektivt motverkas.

Vår
planering skall även fortsättningsvis utgå från att någon form av politisk
förvarning erhålls inför en utveckling i vår del av världen som skulle kunna
aktualisera ett väpnat angrepp. Samtidigt noteras de stora svårigheterna att i
en utdragen kris rätt tolka andra staters avsikter och åtgärder. Speciellt
gäller detta under skeden av hög politisk spänning mellan maktblocken och
återkommande variationer i den militära beredskapen. Trots att möjligheterna
att upptäcka mera omfattande militära förberedelser består eller t.o.m. ökar
måste därför problemen rörande överraskande angrepp i dess olika aspekter ägnas
fortsatt uppmärksamhet i totalförsvarets planering.

Det
är följaktligen väsentiigt att vår beredskap snabbt och flexibelt kan avpassas
till aktuella situationer genom balanserade och samordnade åtgärder inom hela
totalförsvaret.

Totalförsvaret
skall även inriktas på all möta konsekvenserna av andra säkerhetspolitiska
kriser än krig. Sådana kriser kan bli utdragna och kan kännetecknas bl.a. av
ekonomisk och handelspolitisk konfrontation. Det är väsentligt för vår
säkerhetspolitiska trovärdighet och för vårt totalförsvars styrka i krig all
vi kan möta försök till påtryckningar och handelsrestriktioner i sådana
situationer.

Såväl
i fredstid som under neutralitet vid krig i omvärlden måste respek

ten för vår territoriella integritet upprätthållas. Kränkningar av vårt territo

rium kan aldrig accepteras. Kränkningar i fredstid kan bidra till främmande

staters förmåga att i samband med ett väpnat angrepp bekämpa vårt

totalförsvar. 1 neutralilelslägen kan kränkningar gradvis dra in oss i kriget.

Del är väsentligt atl vi upprätthåller en helhetsbild av kränkningar av alla 28

slag och ägnar motverkan
av dem fortsatt stark uppmärksamhet. Det är av Prop. 1986/87:95 stor vikt
att vi fortsätter att förbättra vår förmåga atl möta undervattenskränkningar.

Stormakternas
väsentligaste militära intressen för vårt .område torde vara förknippade med
dess eventuella utnyttjande i ett konventionellt krig. Ett kärnvapenkrig skulle
med största sannolikhet fä ett kort förtopp under vilket stormakterna tvingas
koncentrera sig helt på att få ett slut på kriget och klara sin egen fortsatta
existens. Skulle Sverige fortfarande stå utanför ett storkrig då detta trappas
upp till kärnvapennivå är det därför myckel osannolikt att ett angrepp - med
eller utan kärnvapen - skulle inledas mot vårt land. Däremot kan Sverige
drabbas av omfattande sidoverkningar då kärnvapen sätts in i andra länder.

Vår
totalförsvarsplanering med avseende pä riskerna för kärnvapenkrig bör även
fortsättningsvis ha följande inriktning. Svensk säkerhetspolitik syftar bl. a.
till atl hålla Sverige utanför elt krig mellan stormaklsblocken. Lyckas vi stå
utanför en inledande, konventionell fas av ett storkrig minskar även risken
väsentligt att vi blir utsatta för bekämpning med kärnvapen om kriget trappas
upp. Ett tillräckligt starkt och allsidigt totalförsvar är en fömtsättning för
att Sverige skall lyckas i dessa strävanden. Därutöver krävs särskilda åtgärder
för skydd mot kärnvapenkrig i vår omvärld, och för att öka statsmakternas
möjlighelar att stå emot hot om kärnvapeninsats mot Sverige.

2.6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bereder
riksdagen lillfälle

att
ta del av vad jag har anfört om säkerhetspolitiken.

29

3
Försvarspolitikens inriktning Prop. 1986/87:95

3.1 Inledning

Försvarskommittén
har i slutbetänkandel lämnat förslag till försvarspolitikens inriktning. Den
uppfattning som jag ger uttryck för i det följande överensstämmer i allt
väsentligt med försvarskommitténs bedömningar. Jag redovisar därför inte dessa
här utan hänvisar till slutbetänkandet.

3.2 Allmänna principer

Ett
starkt och allsidigt totalförsvar skapar redan i fred förtroende i omvärlden
för vår vilja och förmåga alt försvara oss.

För
att vår motståndskraft mot yttre hot skall bli så hög som möjligt skall alla
samhällsfunktioner som har viktiga uppgifter under kriser och i krig kunna
ställas om för att verka i sådana situationer. Totalförsvaret omfattar i krig
hela det omställda samhället.

Totalförsvaret
skall vara sä uppbyggt och organiserat att del är hela folkets angelägenhet. Av
största betydelse är att varie medborgare alll efter sin förmåga bereds tillfälle
att bidra till landets försvar. Detta tillgodoses bäst om vårt totalförsvar
även i fortsättningen bygger på den allmänna värnplikten, civilförsvarspliklen
och andra former för tjänstgöringsskyldighet. Den frivilliga
försvarsverksamheten tillför totalförsvarets militära och civila delar viktig
kapacitet och är ett uttryck för vår försvarsvilja. Den ger möjligheter för
stora gmpper att frivilligt ansluta sig till och utbUda sig för totalförsvaret.
Totalförsvarets organisation och verksamhet i fred skall bereda landets
medborgare möjlighet att på ett effektivt sätt förbereda sig för att medverka i
landets försvar.

Totalförsvaret
skall utformas och personalen utbildas med utgångspunkt i vår
samhällsutveckling och i våra egna försvarsbetingelser i övrigt med avseende pä
främst vår defensiva inriktning, vår geografi, vårt klimat och vårt system med
plikttjänstgöring. Egen forskning och försvarsindustri ger oss möjlighet att
förse försvaret med utmstning som är anpassad till dessa betingelser. Därigenom
kan vi ocksä minska verkan mot oss av de vapen och motmedel som stormakterna
utvecklar för att använda mot varandra. Det är av dessa skäl ändamålsenligt alt
i viktiga avseenden ge totalförsvaret en svensk profil.

Den
svenska samhällsutvecklingen är av stor betydelse för utformningen av vår
försvarspolitik. Såsom jag senare kommer att utveckla närmare har denna
utveckling i vissa avseenden lett till en uppbyggnad av resurser som ökat
möjligheterna att möta störningar och skador även under kriser och i krig. I
andra avseenden har olika samhällsfunktioner blivit mer sårbara.

Den
beskrivning av det svenska totalförsvarels mål som senast lades fast av
riksdagen i samband med 1982 års försvarsbeslut är enligt min mening i sak
alltjämt giltig.

Jag
har emellertid liksom försvarskommittén funnit skäl all modernisera

denna och föreslår sålunda att för del svenska totalförsvaret, såsom en del

av den svenska säkerhetspolitiken, följande mål skall gälla. 30

- Den
svenska säkerhetspolitiken, utformad i ett samspel mellan utrikes- Prop.
1986/87:95

politiken och försvarspolitiken, har som yttersta mål att trygga vårt

lands
frihet och oberoende. Säkerhetspolitiken syftar därvid till att skapa
förtroende och respekt för vår vilja och förmåga att fullfölja vår neutralitetslinje
och att tUl det yttersta försvara hela vårt land om vi utsätts för militärt
angrepp. Säkerhetspolitiken skall därigenom också minska riskerna för att vårl
land dras in i krig och konflikter samt bidra till lugn och stabilitet i det
nordiska området. Säkerhetspolitiken främjar en fredlig internationell
utveckling.

-
Totalförsvaret skall i första
hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning, ledning och
beredskap att det avhåller från varie försök alt utnyttja vårt land.
Uppoffringarna i samband med försök att utnyttja landet skall följaktligen vara
så stora att de inte kan te sig rimliga i förhällande till fördelarna.

-
Detta förutsätter att
totalförsvaret kan möta militära angrepp varifrån de än kommer. Våra
stridskrafter skall kunna utnyttjas med tyngdpunkt i gräns- och kustområdena
för all därigenom i det längsta förhindra att en angripare fär fast fot på
svensk mark. Totalförsvaret skall därtill kunna genomföra etl effektivt och
uthålligt motstånd i varje del av landet och i alla former som folkrätten
medger.

-
Totalförsvaret skall i fred
främja Sveriges säkerhetspolitiska mål genom att verka stabiliserande i vår del
av världen och genom alt bidra till att uppkommande kriser kan dämpas och
avvecklas. Totalförsvaret skall motverka alt Sverige dras in i krig eller
kriser i omvärlden, skydda landet mot verkningarna och trygga för landet
nödvändig försörining. Respekten för vår lerritorieUa integritet skaU
upprätthållas genom förmåga att ingripa mot varie form av kränkning av vårt
territorium såväl i fred som under neutralitet.

-
Totalförsvarets beredskap skall
snabbt och flexibelt kunna anpassas till aktuella situationer genom balanserade
och samordnade åtgärder.

-
Totatförsvaret skall vidare
värna civilbefolkningen mot verkningarna av krigshandlingar genom att bereda
skydd, rädda nödlidande, ombesöria vård och trygga en livsnödvändig
försörining. Totalförsvarets förmåga i dessa avseenden grundas främst på det
fredstida samhällets resurser och dess förmåga till omställning. Ansvar för en
verksamhet i fred innebär motsvarande ansvar i krig.

-
En fast försvarsvilja skall
vidmakthållas.

-
Totalförsvaret skall vara så
uppbyggt och organiserat att det är en hela folkels angelägenhet. Detta kommer
till uttryck främst genom alt totalförsvaret bygger på plikttjänstgöring såsom
den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former för
tjänstgöringsskyldighet och genom möjligheterna till frivilliga insatser inom
totalförsvaret.

-
Totalförsvaret skall därutöver
kunna medverka i FN:s fredsbevarande operationer.

3.3 Operativa grunder för totalförsvaret

Totalförsvaret
har förutom i krig väsentliga uppgifter också i fred och i

olika kris- och
neutraliletssiluationer. Ökad uppmärksamhet måste ägnas 31

vår förmåga att i fred,
kris och under neutralitet hantera uppkommande Prop. 1986/87:95
situationer.

Ett
militärt angrepp med syfte att utnyttja vårt land är dock enligl min mening det
allvarligaste hotet mot vår nationella säkerhet och bör därmed utgöra den
viktigaste utgångspunkten för vår försvarsplanering. Etl sådant angrepp, som
får antas inledas med olika typer av bekämpning för att reducera vår
motståndsförmåga, kan genomföras över vår landgräns eller över havet mot vår
kust. I båda fallen kan luftlandsättningar förväntas ingå som delar av operationerna.

Vår
planering skall enligt min mening utgå från att någon form av förvarning
erhålls inför en utveckling som skulle kunna leda till etl väpnat angrepp. Den
ökade räckvidden, rörligheten och flexibiliteten hos stormakternas
stridskrafter ökar dock möjlighetema att inleda angrepp på ett sådant sätt atl
vi får endast kort miUtär förvarning.

Även
om det står klart att militära operationer förbereds kan det vara svårt att
förutse dessas närmare syfte och riktning. Av dessa skäl anser jag att
planeringen av åtgärder för att möta militära angrepp skall ulgå från den
svåraste situationen, nämligen att ett angrepp, i ett läge av höjd spänning
mellan maktblocken, inleds med endast kort militär förvarning och att vi
således inte helt hunnit genomföra mobilisering och krigsorganisering. 1 det
följande åsyftas denna svåraste situation när uttrycket militärt angrepp
används.

I
en främmande makts överväganden inför ett eventuellt angrepp mot Sverige torde
värdet av tidsvinst och säkerhet att nå mäl i vårt närområde ställas mot
nackdelen av militära förluster och bindningar av viktiga resurser. Sådana
överväganden torde omfatta även ett utdraget angreppsförlopp.

Förberedelserna
för att kunna möta militära angrepp måste genomföras inom hela totalförsvaret.
Totalförsvaret måste därvid prioritera dels de samlade
försvarsansträngningarna, dels befolkningens och samhällets överlevnad. Detta
innebär att konsekvenserna för civilbefolkningen skall beaktas vid
planläggningen av de militära operationerna samtidigt som den civila
tolalförsvarsplaneringen måste la hänsyn till de mUitära operationerna. Av
dessa förhållanden följer all totalförsvarets utveckling och krigsförberedelser
måste utgå från gemensamma operativa gmnder. Jag avser att senare föreslå
regeringen att i särskild ordning meddela föreskrifter om vilka gmnder som
skall gälla för totalförsvarets planläggning och de övriga fredstida
förberedelser som behövs.

Sveriges
geografiska betingelser underlättar i viktiga avseenden försva

ret av landet. De omgivande havsområdena tvingar en angripare till sär

skilda förberedelser inför ett invasionsförsök mot vår kust och ger oss

goda möjligheter atl bekämpa honom redan utanför vårt sjöterritorium

samt under landstigningen. De ger även goda möjligheter till luftbevakning

och förvarning vid flygangrepp. Gollands värde i dessa sammanhang bör

uppmärksammas. Kustområdena är i åtskilliga fall olämpliga för landstig-

ningsoperationer. Samtidigt ger skärgårdsområdena och farvaltensför-

trängningarna oss goda försvarsmöjligheter.

Våra gränsområden, särskilt i norr, har få vägförbindelser och en terräng 32

som är fördelaktig för
försvar. Förhållandena ger goda möjligheter tiU Prop. 1986/87:95
förbindelseförstöring m.m., varigenom en angripares framträngande försvåras.
Hans underhållsförbindelser blir långa och därmed sårbara för bekämpning.

Den
öppna terrängen i södra och mellersta Sverige, liksom - särskilt vintertid -
inom vissa områden i Norrland, underlättar en angripares
luftlandsättningsoperationer. Dessa förhållanden innebär att vi måste kunna
hindra eller bekämpa särskilt sådana luftlandsättningar som kan ha ett direkt
sammanhang med angrepp mot oss över gräns eller hav.

Våra
kommunikationer är väl utbyggda. Ett problem utgör dock skyddet av de långa
förbindelserna till övre Norrland. Även förbindelserna till Gotiand är känsliga
för störningar. Det minskande befolkningsunderlaget och näringslivels
utveckling i övre Norrland och Norrlands inland är till nackdel för
totalförsvaret varför särskilda åtgärder bör vidtas för att förbättra främst
livsmedelsförsöriningen, sjuktransportkapaciteten och säkerheten i
kommunikationerna med övriga delar av landet.

Den
militärtekniska utvecklingen ger en angripare fördelar genom bl. a. ökad
terrängrörlighet, förbättrad sjö- och flygtransportkapacitet, ökade
flygräckvidder och förbättrad underrättelse- och ledningsförmåga. Våra
militärgeografiska betingelser bedöms dock alltjämt tvinga en angripare till
omfattande förberedelser och till operationer med betydande underhållsproblem.
Dessa fördelar för vår del, i kombination med vårt eget utnyttjande av den
tekniska utvecklingen, bör utnyttjas så att angriparens operationer kräver än
större uppoffringar.

Utgående
frän målel att varie del av landet skall försvaras och atl militära angrepp skall
kunna mötas varifrån de än kommer skall särskild uppmärksamhet ägnas förmågan
att möta operationer riktade mot svenskt territorium i norra Norrland, östra
Mellansverige inkl. Gotland och de södra delarna av Sverige. Även hotet mol
vårt luftmm i dess helhet skall SärskUt uppmärksammas. Sådana förberedelser
skall vara vidtagna att försvaret inom rimlig tid kan möta även hot som växer
upp mot andra delar av landet.

Från
dessa utgångspunkter bör försvaret byggas upp som ett djupförsvar varvid våra
försvarsoperationer skall kunna genomföras med tyngdpunkt i gräns- och
kustområdena i syfte att förhindra att angriparen får fast fot i vårt land.

En
angripares förbekämpning och transporter genom luften skall tidigt kunna mötas
av vårt luftförsvar. Ett angrepp över havet skall kunna mötas redan utanför
vårt territorium genom insats av sjömålsbekämpande förband och mineringar.
Särskilt i Norrland medger bl.a. terrängförhållandena att våra
försvarsoperationer om så är nödvändigt kan utsträckas över ett visst djup i
syfte att successivt reducera en angripares anfallskraft.

En
angripares möjligheter att tidigt och överraskande sätta in förband

även långt in i vårt land ställer krav på ett territoriellt försvar i alla
delar av

landet uppbyggt av ett stort antal lokalt inriktade förband samt hemvärn;

territoriella förband. Dessa förband skall bevaka, skydda och försvara

viktiga lotalförsvarsobjekt, gränsövergångar, hamnar, flygfält, skärgårds

områden samt områden i övrigt som är betydelsefulla för våra operationer. 33

3 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 95

Inom särskilt viktiga
områden bör förmåga upprätthållas att tidigt slå Prop. 1986/87:95
luftlandsatta förband.

Luftförsvaret
skall tidigt kunna sättas in kraftsamlat i olika delar av landet för att hindra
att svenskt luftrum utnyttjas för överflygningar eller angrepp mot Sverige. Vår
motverkan skall avse säväl flygstridskrafter som kryssningsmissiler.
Mobiliseringen, de militära operationerna, civilbefolkningen samt objekt och
verksamhet i övrigt inom totalförsvaret skall skyddas. Luftbevakningen skall
täcka hela landet. Förvarningssystemet skall nyttjas även för alarmering av
civilbefolkningen.

När
en angripares anfallsriktningar kunnat fastställas skall våra offensiva
stridskrafter kunna kraftsamlas till hotade områden och där snabbt kunna gå
till anfall understödda av i området gmpperade förband. Även förband med
uppgifter i del territoriella försvaret av andra delar av landet skall efter
hand kunna omgmpperas till hotade områden för att ytterligare förstärka
motståndet.

Om
angriparen lyckas tränga in i landet skall ett effektivt och uthålligt motstånd
kunna genomföras i organiserade former i varje del av landet. Samtidigt skall
operationerna fortsättas till sjöss och i luften. I en sådan situation måste
civilbefolkningens skydd och försörining ägnas särskild uppmärksamhet. Inom
områden som angriparen tillfälligt lyckats ta skall motståndet fortsätta med
alla medel och i alla former som folkrätten tillåter, även som icke militärt
motstånd. Militära enheter som genomför fria kriget, polisen och andra
samhällsorgan samt civilbefolkningen skall försvåra angriparens verksamhet och
underlätta områdets återtagande.

Redan
i fredstid, och i än högre grad under neutralitet vid krig i omvärlden, måste
respekten för vår territoriella integritet upprätthållas. Kränkningar av vårt
territorium kan aldrig accepteras. Kränkningar av olika slag i fredstid kan
bidra till främmande staters förmåga att i samband med ett väpnat angrepp skada
vårt totalförsvar. I kriser kan kränkningar dra in oss i allt svårare lägen och
ytterst i krig. Det är väsentligt att upprätthålla en helhetsbild av
kränkningar av alla slag så att systematiska åtgärder kan vidtas.
Underrättelsetjänsten, övervakningen och analysverksamheten bör ges en hög prioritet
för detta ändamål.

Luftbevakning
skall genomföras av vårt luftrum i fred och snabbt kunna förstärkas i hotade
områden. På motsvarande sätt skall våra kuster övervakas varvid en effektiv
samordning skall genomföras mellan främst försvarsmakten, kustbevakningen och
polisen.

Kränkningar
av vårt luftmm skall kunna avvisas.

Motverkan
mol undervattenskränkningar bör enligt min mening ägnas fortsatt stark
uppmärksamhet. Syftet bör därvid vara att höja risken för inträngande enheter
så tydligt att ubåtsoperationer inte bedöms möjliga att genomföra utan
allvarliga konsekvenser. Skyddet av våra viktigaste skärgårdsområden bör
särskilt uppmärksammas. Vårt ubåtsskydd bör ha förmågan atl inom vårt
territorium vidta effektiva åtgärder mot främmande undervattensverksamhet i
alla dess led. Detta fömtsätter bl. a. en förbättrad övervakning av
sjöterritoriet, säväl pä som under ytan.

Underrättelsetjänsten
skaU kontinuerligt fungera så att militära föränd

ringar i omvärlden kan upptäckas och läggas till gmnd för adekvata bered- 34

skapsåtgärder bl. a.
höjning av mobiliseringsberedskapen. För detta ända- Prop. 1986/87:95 mål
skall underrättelsetjänsten snabbt kunna förstärkas i aktuella områden.

Vår
gmndberedskap skall motsvara kontinuerliga beredskapsbehov i fred. Beredskapen
skall snabbt och flexibelt kunna anpassas till aktuella situationer genom
balanserade och samordnade åtgärder inom hela totalförsvaret.
Beredskapssyslemet skall medge god anpassning av resursernas styrka, typ och
sammansättning liksom beträffande geografisk lokalisering. Uthålligheten i
olika typer av åtgärder bör också beaktas. Åtgärder för alt möta etl ökat
sabolagehot bör särskilt uppmärksammas.

Det
militära försvaret skall vara i huvudsak stridsdugligt omedelbart efter snabbt
genomförd mobilisering varvid förvarningens möjlighet till successiv
beredskapshöjning skall utnyttjas. Ett angrepp skall kunna mötas innan
mobilisering genomförts eller under pågående mobilisering med i fred
tillgängliga stridskrafter och hemvärn samt snabbmobiliserade förband.
Civilförsvarets beredskap skall bygga på en snabb och säker krigsorganisering
av enheter som i huvudsak är insatsdugliga direkt efter krigsorganiseringen.
Andra civila funktioner som är väsentliga för den omedelbara
totalförsvarseffekten, däribland transport-, el- och telesystemen samt
sjukvården, skall snabbt kunna ställas om till krigsförhållanden.

En
effektiv ledning är en förutsättning för atl totalförsvaret skall fungera i
kriser och krig. I fräga om ansvarsförhållanden och organisation bör
överensstämmelse råda mellan fred, kris och krig.

Styrkan
i totalförsvaret är beroende av en väl fungerande samordning meUan olika delar
av totalförsvaret på varje nivå. Ledningskapaciteten i fred inom totalförsvaret
skall snabbt kunna förslärkas så att olika situationer kan hanteras effektivt
och sä att ledningen kan fungera under en omställning från fred till krig även
om detta måste ske när stridshandlingar redan påböriats.

3.4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels
föreslår riksdagen att godkänna totalförsvarets mål och de

riktlinjer
för totalförsvarets fortsatta utveckling som jag har angett i

det
följande, dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

försvarspolitikens
inriktning i övrigt.

35

4 Vissa för totalförsvaret gemensamma frågor Prop. 1986/87:95

4.1 Inledning

Försvarskommittén
har i sitt slutbetänkande lämnat förslag rörande vissa för totalförsvaret
gemensamma frågor. Mina förslag i det följande bygger i allt väsentligt pä
kommitténs förslag. Dessa redovisas därför inte här utan jag hänvisar till
slutbetänkandet.

4.2 Vissa gemensamma utgångspunkter för planeringen

Ett
starkt och allsidigt totalförsvar fömtsätter att dess olika delar är i balans
med varandra och väl samordnade sinsemellan. Eftersom totalförsvaret i krig
omfattar hela det omställda samhället är det av största vikt atl
totalförsvarets behov så långt möjligt beaktas i alla beslut som berör
samhällets utveckling. Därigenom ökas samhällets motståndskraft och försvarets
uthållighet.

I
föregående avsnitt har jag beskrivit principerna för totalförsvarets uppbyggnad
och angett de operativa gmnderna för totalförsvarsplaneringen. Det är av
största betydelse att gemensammma operativa gmnder tillämpas inom hela
totalförsvaret för att god samordning och hög effektivitet skall uppnås. Jag
vill därför understryka betydelsen av fortlöpande samverkan och utökad
samordning mellan totalförsvarets olika delar. Inrättandet av överstyrelsen
för civil beredskap (ÖCB) innebär ökade fömtsättningar för sådan samordning.

Förändringar
i totalförsvarsplaneringen erfordras dels till följd av den förutsedda
utvecklingen inom flera olika områden, dels i syfte att avhjälpa sådana brister
och obalanser som nu föreligger. I det följande anges vissa vikliga
förhållanden och riktlinjer som i enlighet härmed bör beaktas i den fortsatta
planeringen. Vissa funktioner bör vidare i ökad omfattning betraktas som
gemensamma för totalförsvaret. Några sådana funktioner behandlar jag i det
följande.

En
effektiv och fullgod utbildning är en avgörande faktor för totalförsvarels
styrka och en av fömtsättningarna för att upprätthålla förtroendet för
totalförsvarets förmåga hos landets befolkning liksom i omvärlden. Jag kan
konstatera att utbildningsnivån inte är tillfredsställande inom alla delar av
totalförsvaret och återkommer därför i det följande till denna fråga i samband
med behandlingen av totalförsvarels olika delar.

För
att kunna fullfölja vår säkerhetspolitiska linje i situationer med

reducerad eller avbruten import är det av stor betydelse alt vi inom landet

har sådana tillgångar pä förnödenheter och en sådan produktionskapacitet

atl totalförsvarets ulhåUighet säkerställs. Uthålligheten inom vissa delar av

totalförsvaret är otillfredsställande, samtidigt som andra delar har givits en

mycket hög uthållighet. Enhetliga antaganden om kriser och krigs varak

tighet och karaktär måste enligt min mening tillämpas inom hela totalför

svaret i syfte att uppnå en tillfredsställande balans i uthållighetshänseende.

Vid planeringen av åtgärder för att tUlgodose uthålligheten måste,försöri-

ningsproblemen i övre Norrland och på Gotland särskilt uppmärksammas. 36

I
den säkerhetspolitiska rapporten redovisade försvarskommittén sin Prop.
1986/87:95 syn beträffande karaktären pä sådana kriser och krig som enligt
kommitténs mening bör utgöra grund för planeringen. Den samlade beskrivning
som redovisades avsåg inte i första hand att spegla det mest troliga förloppet
av en konflikt, utan syftade främst till att ge en enhetiig utgångspunkt för
totalförsvarets planering, bl.a. i vad avser beredskap och mer kostnadskrävande
ulhållighetsåtgärder. Det finns dock skäl att ytterligare utveckla synen
främst pä s. k. förkrigsskedens karaktär som underlag för dimensionering av
lagringsätgärder. Jag vill i detta sammanhang understryka betydelsen av andra
beredskapsåtgärder som stärker värt lands anpassningsförmåga i kriser.

En
konflikt i Europa torde sålunda inledas med en period av växande politiska
motsättningar mellan maktblocken, alltmera omfattande handelsstörningar och
efter hand höjd militär beredskap inom blocken. Krigshandlingar utanför
Europa, i vilka även stormakterna är indragna, kan därvid förekomma, medan
däremot öppna krigshandlingar mellan maktblocken i Europa inte antas äga rum i
detta skede.

Detta
förkrigsskede bör enligt min mening i planeringen antas ha en varaktighet av
upp till elt år. Det bör antas att den internationella handeln och tillgången
på varor vid periodens inledning i huvudsak har normal omfattning. Främst mol
periodens slut kan däremot avsevärda handelsbegränsningar förekomma. Ett
lotalt handelsbortfall ter sig emellertid för de flesta varuområden inte
realistiskt ens vid förkrigsskedets slut. Ett undantag kan därvid utgöras av
sådana förnödenheter där något land har en ren monopolsituation.

Mot
denna bakgrund bedömer jag att en tillräckligt hög säkerhet i försöriningen
uppnås om man i planeringen räknar med en gradvis minskande handel under
förkrigsskedet, utgående från fredsmässiga förhåUanden vid dess inledning.
Graden av nedgång torde i princip behöva fastställas individuellt för enskilda
varor eller varugrupper. Jag har tidigare dragit slutsatsen att
handelsstörningarna främst kan komma att gälla strategiska varor, t.ex. olja,
legeringsmetaller och högleknologiprodukter, men alt även andra för vår
försörining viktiga varor kan utsättas för störningar. Jag går därför senare
närmare in på behovet av beredskapsåtgärder för olika varuområden.

Förkrigsskedet
förutsätts i planeringen följas av en period med krig i vår omvärld. Under
detta krig kan Sverige stå neutralt alternativt dras in redan inledningsvis
eller senare. Jag har för planeringsändamål uppskattat att elt akut krigsskede
mellan maktblocken kan pågå några månader. Totalförsvaret skall enligt min
mening ha en betryggande uthållighet i relation härtill. Den precisa innebörden
av detta mål har redovisats till berörda i särskild ordning.

Möjligheterna
till import i etl läge med krig i Europa är svårbedömda. Det förefaller
sannolikt att viss handel kommer att fortgå åtminstone inledningsvis, men jag
har i strävan att säkerställa en tillräckligt hög försörjningssäkerhet ändå
bedömt att planeringen bör utgå frän att all utrikeshandel kan omöjliggöras i
en sådan situation.

I
planeringen bör även försöriningsproblemen under ett skede efler krig i 37

vår
omvärld beaktas, främst i form av vissa analyser rörande omställning Prop.
1986/87:95 till inhemsk produktion av livsnödvändiga förnödenheter.
Utgångspunkten bör därvid vara att utrikeshandeln inom något är gradvis återgår
till en acceptabel nivå.

Den
nivå av samlad uthållighet som uppnås genom tillämpning av här redovisade
planeringsprinciper bör bidra lill att ge vår säkerhetspolitik en hög
trovärdighet.

I
anslutning till den här redovisade bedömningen av krisers och krigs längd och
karaktär har jag också övervägt vissa frågor om den s. k. freds-krislagringen.
Fredskrislager finns främst av olja men också av vissa petrokemikalier och
legeringsmetaller. Lagringen baseras för oljans del på våra internationella
åtaganden som medlem i det internationella energiorganet lEA. Fredskrislager
av petrokemikalier motiveras av all de framställs från olja. Fredskrislager av
legeringsmetaller har upprättats främst såsom beredskapsålgärd mot mer
tillfälliga och kortvariga störningar i importen från södra Afrika och har
således inte avselts och ej heller dimensionerats för elt långvarigt
importbortfall, exempelvis till följd av internationella sanktioner mot
Sydafrika.

En
fredskris på oljeområdet kan knappast särskiljas från en säkerhetspolitiskt
betingad kris. Varie mer dramatisk utveckling i exempelvis Mellersta Östern
torde nämligen ofrånkomligen få säkerhetspolitiska dimensioner. Detsamma kan
antas gälla för varie mer betydande begränsning av oljeimporten lill Europa,
oavsett orsaken till begränsningen. Av dessa skäl finner jag att oljelagren för
fredskriser respektive för förkrigsskeden i fortsättningen, med fullföljande
av våra internationella åtaganden, lämpligen bör bedömas i ett samlat
perspektiv.

Den
övriga fredskrislagringen avser insatsvaror för industrin, främst vissa
petrokemiskt baserade produkter och legeringsmetaller. Jag anser att
beredskapsålgärder som avser fredslida störningar i normalfallet bör genomföras
och bekostas av det organ som har ansvaret för den fredstida verksamheten och
alt statens kostnadsansvar härför bör vara begränsat till situationer mot vilka
det verksamhetsansvariga organet saknar reella möjligheter att skydda sig och
där det är ett säkerhetspolitiskt samhällsintresse atl verksamheten kan
fullföljas. Enligt min mening bör det i enlighet härmed fortsättningsvis
ankomma på företagen att genom sin kommersiella lagring svara för den
beredskap som erfordras för att de skall kunna möta fredstida störningar av
varutillförseln. Den statliga fredskrislagringen på dessa områden bör därför
succesivl avvecklas under femårsperioden. Fredskrislagret av legeringsmetaller
bör därvid behållas till periodens senare del.

Beträffande
finansieringen av den utveckling av totalförsvaret som föreslås vill jag
anföra följande.

Det
totala finansieringsbehovet uppgår till 1 640 milj. kr. per år i slutelav
femårsperioden.

Finansieringen
sker genom

- skattehöjning
i anslutning till minskade tvångslager

av
olja med netto 700 milj. kr.

-
förändringar inom civila delar
av totalförsvaret med 250 milj. kr. 3g

-
övrig skattehöjning på olja och
bensin med 690 milj. kr.

De
minskade kostnaderna för oljelagring ger utrymme för en höjning av Prop.
1986/87:95 olje- och bensinskatten med 800 milj. kr., varav 100 milj. kr. åtgår
för all överta viss lagringsskyldighet från oljeföretagen. Prisledande
oljeföretag har därvid utfäst sig att inte höja konsumentpriserna.

Skattehöjningar
utöver den höjning som finansieras genom oljebranschens åtaganden avses ske
från och med den I juli 1987 och för olja omfatta 20 kr. per m' och för bensin
10 öre per liter.

Chefen
för finansdepartementet återkommer till frågan om höjning av energi- och
bensinskatten i annat sammanhang.

4.3 Ledning och samordning av totalförsvaret

Styrkan
i totalförsvaret är beroende av en effektiv ledning och av en väl fungerande
samordning mellan dess olika delar.

Försvarskommitlén
har konstaterat att det inte på lång tid genomförts någon samlad översyn av
totalförsvarets ledning i krig. Förändringar i de säkerhetspolitiska, militära
och tekniska förhållandena har bl. a. lett till ett behov av bättre beredskap
atl leda verksamheten i olika situationer i fred, kris och krig. För att
motsvara dessa behov bör enligt min mening en ökad överensstämmelse eller
möjligheter till en smidig övergång åstadkommas mellan ledningsorganisation och
ledningsprinciper i fred, kris och krig. För försvarsmakten kan utgångspunkten
vara ledningsförhållandena i krig medan utgångspunkten för den civila delen av
totalförsvaret främst bör vara de principer som tillämpas i fred.

Behovet
av säkerhet och snabbhet i lednings- och informationssystemen ökar, samtidigt
som den militärtekniska utvecklingen och etl ökat sabotagehot medför ökad risk
för att sambandssystem och anläggningar störs eller bekämpas.

Jag
anser att ledningsorganisationen bör utformas med en sådan flexibilitet att
omfördelning av ledningsresurser möjliggörs och alt alternativa
ledningsmöjligheter och reservledningsfunklioner kan disponeras. Ledningen
skall således kunna utövas från den lämpligaste platsen i varie läge.

De
möjligheter den tekniska utvecklingen ger bör enligt min mening utnyttjas för
att bl.a. förbättra informationsbehandling och kommunikation saml för all öka
uthålligheten i dessa funktioner.

Kommunernas
nya roll i totalförsvaret och funktionsindelningen av den civila
totalförsvarsverksamheten liksom samhällsutvecklingen är andra faktorer som
påverkar ledningsfrågorna.

Ledningsorganisationer
har en benägenhet att tillväxa i omfattning. I likhet med försvarskommittén
anser jag därför att kravet på säkerhet och snabbhet i ledningen bäst
tillgodoses med små, väl övade, ledningsorgan försedda med lämpliga tekniska
hjälpmedel. Av detta skäl och med hänsyn till att konkurrensen om den
kvalificerade personalen är stor bör enligt min mening möjligheterna att
rationalisera organisationen för ledning i krig noga uppmärksammas.

Försvarskommittén
har konstaterat atl tillräckligt underlag för ett samlat ställningstagande till
frågan om totalförsvarets ledning i krig ännu inte

disponeras,
men alt arbete med ledningsfrågorna påböriats i försvarsde- 39

partementel.
Liksom kommittén anser jag det angeläget att understryka att

en samlad översyn av
totalförsvarets ledning snarast bör fullföljas. Omfatt- Prop. 1986/87:95
ningen och komplexiteten i denna fråga är dock så stor att elt par år torde
åtgå för arbetet. Jag vill därför framhålla vikten av att successiva ätgärder
vidtas för att utvecklingen inte skall avstanna, varvid dock helhetssynen måste
bibehållas.

En
samlad översyn av totalförsvarets ledning berör alla nivåer och sammanhanget
mellan nivåerna. Utgående frän en samlad syn på ledningsbehoven bör enligt min
mening erforderlig ledningskapacitet fastställas för olika ledningsnivåer.
Antalet ledningsorgan på varje nivå bör övervägas, varvid antalet civil- och
militärområden särskilt prövas. Jag anser vidare att det bör övervägas hur
varie ledningsnivå bör organiseras för att effektivt kunna leda den civila
respektive den militära delen av totalförsvaret samt nä bästa samordning dem
emellan. Regeringen har i januari 1987 lämnat överbefälhavaren och
överstyrelsen för civil beredskap vissa uppdrag i denna fräga.

Den
högre regionala nivån är betydelsefull för totalförsvarets ledning i krig och
för krigsplanläggning. Civilbefälhavarnas ansvar och befogenheter bör särskilt
undersökas. Deras fredskanslier torde erfordra förstärkning för att förbättra
krigsplanläggning för och samordning av de civila tolalförsvarsfunklionerna
samt för all bättre kunna samverka med militärbefälhavarna. Även den lägre
regionala nivån bör uppmärksammas bl.a. avseende länsstyrelsernas
krigsorganisation. En utredning pågår inom regeringskansliet i denna fråga.
Jag har härvid samrått med chefen för civildepartementet.

Sammanhanget
och informationsflödet mellan de olika ledningsnivåerna bör enligt
försvarskommitlén undersökas, varvid så långt möjligt samma informationsvägar
bör användas i krig som i fred. Inom överstyrelsen pågår en uppföljning av
dessa frågor.

4.4 Totalförsvarets beredskap

Vår
beredskap måste snabbt kunna anpassas till aktuella situationer genom
balanserade och samordnade åtgärder inom hela totalförsvaret. Beredskapssystemet
bör medge god anpassning till den aktuella situationen av såväl resursernas
styrka, typ och sammansättning som deras geografiska lokalisering.

Jag
konstaterar att det är väsentligt att olika beredskapshöjande åtgärder kan
beslutas i rätt tid och genomföras smidigt. Detta fömtsätter en effektiv
underrättelsetjänst och ledning. Behoven har ökat att med lämpliga resurser i
tid kunna hanlera uppkommande situationer i fred samt under kriser och
neutralitet. Av särskild belydelse är därför alt kunna höja beredskapen inom
olika sektorer innan beslut om beredskapslillslånd, krigsorganisering eller
mobilisering fattas och att befogenheter och skyldigheter i detta avseende är
helt klarlagda. I detta sammanhang bör understrykas betydelsen av att
sabotagehotet noga uppmärksammas.

Som
försvarskommittén har konstaterat bör totalförsvarets beredskap i

första hand inriktas på alt snabbi kunna bygga upp motståndsförmågan

mot militärt angrepp, varvid krigsorganisering och mobilisering måste 40

kunna
fullföljas även om krigshandUngar har inletts. Jag delar försvars- Prop.
1986/87:95 kommitténs uppfattning.

Jag
anser det angeläget att underrättelsetjänsten bedrivs fortlöpande i fred så atl
underlag för beslut om beredskapshöjningar erhålls i tid. Även
underrättelsetjänsten bör snabbt kunna förstärkas så att möjligheterna till
förvarning om hot mot landet förbättras. Ledningskapaciteten inom totalförsvaret
bör kunna förstärkas planmässigt så att erforderlig militär och civil ledning
kan utövas anpassat till behoven i varie situation.

Jag
har konstaterat att förmågan att snabbt vidta ätgärder och få ut effekt av
dessa varierar mellan totalförsvarets olika delar. Det militära försvaret har
ett väl etablerat beredskapssystem som dock bör vidareutvecklas avseende
ledningsberedskap, insatsberedskap och mobiliseringsberedskap. Inom den civila
delen av totalförsvaret är beredskapen att snabbt påböria verksamhet hög inom
de funktioner som är i verksamhet i fred, exempelvis hälso- och sjukvården,
transporterna och energiförsöriningen. Inom sädana funktioner innebär
emellertid beredskapshöjning att olika grader av utökning eller ändring av
verksamheten mäste ske eller att verksamheten måste genomföras under störningar
och med annan personaltillgång än vid lägre beredskap. Inom andra civila
funktioner måste verksamhet som ej bedrivs i fred sältas igång.

Jag
anser att det är väsentligt att förmågan att höja handlingsberedskapen inom
totalförsvaret vidareutvecklas. I fredstid förberedda, sammanhängande
åtgärder, utgående från gemensamma operativa gmnder, bör därvid snabbi kunna
utlösas. Sådana lill varandra anpassade åtgärder inom olika delar av
totalförsvaret och inom olika delar av landet bör identifieras och planläggas
för ett antal lypsituationer i fred, kris, under neutralitet samt vid
krigsutbrott. Därigenom möjliggörs en snabb beredskapshöjning i skiftande
lägen. Tyngdpunkten bör läggas på åtgärder för att snabbt kunna bygga upp vår
motståndskraft mot militärt angrepp.

En
höjd beredskapsnivå kan erfordras under avsevärd tid varför uthålligheten,
liksom konsekvenserna inom samhället mäste uppmärksammas. Beredskapssystemels
nära sammanhang med ledningssystemet måste enligt min mening beaktas i den
fortsatta utvecklingen. Effektiv personalplanering och god utbildning är
väsentliga fömtsättningar för en tillräcklig beredskap.

Jag
anser att ett effektivare system för beredskapshöjning inom totalförsvaret bör
utvecklas. Utgångspunkten bör härvid vara vad jag nu har framfört. Jag avser
att ta initiativ tUl en översyn härvidlag. En viss oklarhet råder beträffande
beredskapsbegreppets innebörd inom totalförsvarets militära respektive civila
delar vilket försvårar möjligheterna att behandla totalförsvarsgemensamma
beredskapsfrågor med klarhet och precision. I den kommande översynen bör även
själva beredskapsbegreppet analyseras med sikte på att erhålla största möjliga
ensning av terminologin.

Ett
viktigt led i utvecklingen av beredskapen bör vara återkommande uppföljning av
beredskapsläget, varvid bl.a. sammanhanget mellan civila och mUitära
beredskapshöjande åtgärder inom elt och samma geografiska område kontrolleras.

Åtgärder
i syfte att förbättra beredskapssystemet måste även innefatta 41

den
administrativa beredskapen. Jag återkommer senare till dessa frågor.

4.5
Grunder för hälso- och sjukvården i krig Prop. 1986/87:95

Mälet
för hälso- och sjukvården i krig är att varie människa som är i behov därav
skall ges den vård som hennes tillstånd kräver sä långt möjligheterna medger.

Hälso-
och sjukvården, socialtjänsten samt hälsoskyddet är enligl min uppfattning
synnerligen betydelsefulla delar av totalförsvaret. En god beredskap inom
dessa områden förstärker trovärdigheten i våra övriga försvarsansträngningar.

Hälso-
och sjukvården i krig är en funktion av civila och militära komponenter.
Funktionen bygger huvudsakligen på samhällets civila hälso- och
sjukvårdstillgångar, vilka kompletteras med de militära resurser som behövs
för försvarsmaktens verksamhet i krig och som inte utnyttjas i fredssamhället.
En helhetssyn bör tillämpas för att tillförsäkra att de olika delarna är
sinsemellan balanserade och samordnade. Denna helhetssyn måste prägla såväl den
långsiktiga planeringen i fred som det operativa utnyttjandet av resurserna i
krig. En väsentlig förutsättning härför är en utökad och förbättrad samverkan
mellan främst socialstyrelsen, försvarsmakten och sjukvårdshuvudmännen.

1
1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102, FöU 18, rskr. 374) angavs vissa
övergripande principer för inriktning av verksamheten inom hälso-och sjukvården
i krig. Det påpekades atl brister bl.a. förelåg i fråga om sjukvärdsmateriel av
förbmkningskaraktär samt i fråga om försörining av sjukvårdsanläggningar med
värme, elektricitet, vatten och avlopp. Under försvarsbeslutsperioden har också
åtgärder vidtagits som har inneburit att bristerna delvis har minskats.

Jag
anser att den inriktning av verksamheten som angavs i 1982 års försvarsbeslut i
huvudsak bör gälla även under den kommande försvarsbeslutsperioden. Det är
dock av synnerlig vikt att de kvarstående bristerna undanröjs. Chefen för
socialdepartementet avser därför efter samråd med mig att i det följande
föreslå regeringen att betydande resurser avdelas för att förbättra beredskapen
inom hälso- och sjukvården. Åtgärderna och resursema bör koncentreras till
beredskapen för krig med hänsyn till att de allvarligaste bristerna finns inom
denna del.

Beredskapen
i fråga om försörining med såväl sjukvärdsmateriel av förbmkningskaraktär som
läkemedel för främst den civila hälso- och sjukvårdens behov ligger
fortfarande pä en oacceptabelt låg nivå. Målet för de insatser som därför nu
måste göras bör vara att vid den kommande försvarsbeslutsperiodens slut ha
byggt upp resurser så att i vart fall behoven för krig i huvudsak kan
tillgodoses. Baserat på en fömyad analys av behovet av operationsannex bör även
tillgången på varaktig sjukvårdsu-tmstning för dessa förbättras.

Försvarskommittén
anser att ansvaret för försöriningsberedskapen beträffande den civila
fredsmässiga hälso- och sjukvården under etl förkrigsskede och i krig åvilar
sjukvårdshuvudmännen. Detta innebär enligt kommitténs mening att det ankommer
på sjukvårdshuvudmännen att för dessa skeden ansvara för finansieringen av
beredskapsålgärder i fråga om bl.a. sjukvärdsmateriel av förbrukningskaraktär.
Försöoningsberedska-

42

pen avseende det i krig
tillkommande behovet av förbrukningsmateriel och Prop. 1986/87:95 läkemedel
åvilar staten och bör således finansieras med statliga medel.

Tillgången
på hälso- och sjukvårdspersonal är avgörande för hälso- och . sjukvårdens
kapacitet i krig. Nyckelfrågan är därvid personalens fördelning på och
övning inom olika delar av totalförsvarets hälso- och
sjukvårdsorganisation.

Utbildningsverksamheten
gavs hög prioritet i 1982 års försvarsbeslut. Det är av stor vikt att
utbildning för hälso- och sjukvården i krig fortsätter och förstärks. Hälso-
och sjukvård i krig bör ges ett större utrymme i bl. a. den ordinarie
medicinska utbildningen. Utbildningen för verksamheten i krig bör i så stor
utsträckning som möjligt decentraliseras till regional och lokal nivå och
därvid ses som en naturlig del i den ordinarie personalutbildningen. Det är
angeläget att utbildningsplikten i fred snarast utvidgas till att omfatta inte
bara läkare utan all tjänslepliktig hälso- och sjukvårdspersonal. Delta skulle
innebära att såväl militära som civila sjukvårdsenheter kan övas på ett
godtagbart sätt. Chefen för socialdepartementet kommer senare denna dag efter
samråd med mig att bl. a. lämna förslag till utvidgad utbildningsplikt för
hälso- och sjukvårdspersonal m. fl.

Åtgärder
för atl minska behovet av anstånd med värnpliktiga läkares tjänstgöring vid
krigsförbandsövningar bör vidtas. Jag behandlar denna fråga under avsnitt
5.2.8. Utbildning där jag redogör för min syn på problemen med anstånd för
värnpliktiga i allmänhet.

I
1982 års försvarsbeslut angavs att inriktningen borde vara att programansvaret
för fjärrsjuktransporter, dvs. transporter mellan olika delar av landet, på
sikt skulle föras över från försvarsmakten till socialstyrelsen. Innan detta
kunde ske borde sjuktransportfrågan i sin helhet studeras i samverkan mellan
berörda myndigheter och därvid särskilt prövas inriktningen av och formerna
för ledningen av sjuktransporterna. Utvecklingen har visat att programansvaret
oförändrat bör åvila försvarsmakten. Jag anser därför att försvarsmakten
fortfarande bör ha detta ansvar.

Kommittén
anser att tillgången på sjuktransportkapacitet med helikopter är av betydelse
för en effektivt fungerande hälso- och sjukvård. Snabba transporter av akut
sjuka eller skadade innebär i många fall färre dödsfall, färre fall av
invaliditet, minskat lidande och snabbare tillfrisknande för patienterna samt
tidsbesparingar och lägre vårdkostnader inom hälso- och sjukvården.

Behov
av helikoptrar för sjuktransporter föreligger i fred som komplettering till
vägbundna ambulanser i stora delar av landet. Vid större olyckor och
katastrofer finns dessutom behov att kunna genomföra samlade insatser med
helikoptrar. I krig ökar de totala behoven av sjuktransporter med helikoptrar.
För understöd av militära operationer föreligger inom försvarsmakten behov av
förband med helikoptrar för transporter av personal och materiel samt för
sjuktransporter.

En ökning av
sjuktransportkapaciteten med helikoptrar bör ske för att

tillgodose behovet i krig. En utökning av kapaciteten för detta ändamål bör

ske på ett sådant sätt att även behovet i fred kan tillgodoses. Kommittén

har inhämtat att det finns intresse för ett ökat landstingskommunalt och

statligt samarbete på detta område. Sjuktransporter med helikoptrar bör 43

organiseras i landstingskommunal
och statlig regi samordnat med försvars-

makten,
rikspolisstyrelsen, privata helikopterföretag m. fl. för att tillgodo- Prop.
1986/87:95 se behoven av sjuktransporter i fred. 1 krig bör sjuktransporter med
helikopter kunna ske samlat inom ramen för totalförsvaret. Vissa statliga
medel bör avdelas för atl förbättra sjuktransportkapacilelen med helikoptrar
under förutsättning att sjukvårdshuvudmännen är beredda att medverka i
motsvarande utsträckning. Ansvaret för civila sjuktransporter åvUar enligt
kommitténs uppfattning sjukvårdshuvudmännen. Rikspolisstyrelsens uppgifter
belräffande luftburna sjuktransporter bör således överföras till
sjukvårdshuvudmännen. Chefen för socialdepartementet avser att senare
återkomma i dessa frågor efter samråd med mig och chefen för
justitiedepartementet. I det sammanhanget kommer även en fråga som
räddningstjänstkommittén tagit upp, nämligen beredskapen med försvarsmaktens
tunga helikoptrar i Norrland för medverkan i räddningstjänst under kvällar,
nätter och helger, att behandlas. Belräffande försvarsmaktens behov av
helikoptrar återkommer jag senare.

Jag
anser i likhet med försvarskommittén att del är angeläget att åtgärder vidtas
för att förbättra den tekniska försöriningen och skyddet i krig. Åtgärder för
atl säkerställa den tekniska försörjningen såsom t. ex. försörining med el och
vallen bör prioriteras före fysiskt skydd. Vidare är det viktigt att
sjukvårdens skydd mot främst C- men även A- och B-stridsme-del förbättras.
Skyddet bör successivt byggas upp så att i första hand hälso- och sjukvårdens
personal och sjukhusens egenskydd förbättras och så atl möjlighet finns att ta
emot, sanera och behandla C-skadade. Jag kommer senare att behandla frågan om
skydd mot ABC-stridsmedel i allmänhet. Chefen för socialdepartementet kommer
senare denna dag att behandla frågan om hälso- och sjukvårdens skydd i dessa
hänseenden.

Vissa
av dessa förslag kan komma atl medföra behov av ändringar i lagen (1964:63), om
kommunal beredskap (omtryckt 1984:1027). En särskild utredare (Dir. 1985:01)
gör för närvarande en författningsteknisk översyn av civilförsvarslagen
(1960:74, omtryckt 1984:1026) och lagen om kommunal beredskap samt de andra
författningar som reglerar de frågor som behandlas i dessa lagar. I avvaktan på
resultatet av det arbetet lämnar jag nu inget förslag till
författningsändringar.

4.6 Skydd mot kärnvapen, biologiska stridsmedel och
kemiska hot

Försvarskommittén
föreslog i sin säkerhetspolitiska rapport följande inriktning i stort för
skyddet mot kärnvapen (A-), biologiska (B-) stridsmedel och kemiska (C-) hot.

"Svensk
säkerhetspolitik syftar bl.a. till att hålla Sverige utanför ett krig mellan
stormaktsblocken. Lyckas vi stå utanför en inledande, konventionell fas av ett
storkrig minskar även risken väsentiigt att vi blir utsatta för bekämpning med
kärnvapen om kriget trappas upp. Ett tillräckligt starkt och allsidigt
totalförsvar är en fömtsättning för att Sverige skall lyckas i

dessa
strävanden. En planering till skydd mot effekterna av kärnvapenkrig

i
vår omvärld kan mildra konsekvenserna för vår del avsevärt. Våra

skyddsåtgärder
bör ocksä syfta till att öka statsmakternas möjligheter att Prop.
1986/87:95 stå emot hot om kärnvapeninsats mot Sverige. Om kärnvapen skulle
sättas in mot Sverige bör befintliga resurser inom totalförsvaret kunna
kraftsamlas till att skydda och undsätta befolkningen och bereda de skadade
vård.

Ambitionsnivån för skydd mot kemiska stridsmedel bör vara
alt hindra en angripare att nå stora militära fördelar genom att utnyttja
dessa. Sådana skyddsåtgärder skulle verka i avhållande syfte.
Civilbefolkningens skydd mot kemiska stridsmedel bör förbättras successivt.

Skyddet mot biologiska stridsmedel bör syfta till att
försvåra att insatser görs dolt. Detta skulle med hänsyn lill gällande
internationella konventioner verka i avhållande syfte."

Jag kan helt instämma i kommitténs förslag och vill också
erinra om atl dessa frågor utförligt behandlades i 1982 års försvarsbeslut, som
i vissa hänseenden innebar en klar ambitionshöjning. Arbetet med att
förverkliga denna pågår inom totalförsvarets myndigheter.

Överbefälhavaren utgav är 1982 en gmndsyn ABC vilken legat
till grund för fortsatt planering, malerielanskaffning och utbildning inom
försvarsmakten. Under ledning av totalförsvarets chefsnämnd har utarbetats en
gemensam grundsyn ABC för den civila delen av totalförsvaret. Den
färdigställdes under sommaren 1986 och avses ligga till gmnd för myndigheternas
beredskapsförberedelser och planläggning samt informations-och utbildningsverksamhet.
Det åligger numera överstyrelsen för civil beredskap att i fortsättningen
samordna de närmare riktlinjer för skydd mot A- och B-stridsmedel samt C-hot
som myndigheterna inom den civila delen av totalförsvaret utarbetar. I avvaktan
på sådana myndighetsvisa riktlinjer har det inte alltid varit möjligt att
precisera materielanskaffnings-och utbildningsbehoven för ABC-skydd.

I likhet med kommittén anser jag att arbetet med atl
förbättra skyddet mot A- och B-stridsmedel samt C-hot bör fullföljas i syfte
att uppnå de i 1982 års försvarsbeslut angivna målen, samtidigt som en fortsatt
resursuppbyggnad sker.

Grundläggande för skyddet mot A- och B-stridsrnedel samt
C-hot är en god förmåga till indikering, alarmering och ledning samt goda
kunskaper om stridsmedlens och kemikaliernas verkningar och skyddet mot dessa.
Statens räddningsverk har anmält att radiakskyddsorganisationen, som även skall
hantera C-skydd, inte är samövad och atl behovet av kompetens inom
krigsorganisationen ej kan tillgodoses pä grund av smal civil rekryteringsbas
och korta utbildnings- och övningstider.

För att tillgodose behovet av särskilt skyddsutbildad
personal inom totalförsvaret bör det därför med bl.a. försvarets skyddsskola
som gmnd organiseras en för totalförsvaret gemensam utbUdning. Därigenom bör
även behovet av specialutbildade handläggare vid myndigheterna liksom av
utbildare kunna tillgodoses. Överbefälhavaren har på regeringens uppdrag i
samråd med räddningsverket och överstyrelsen för civil beredskap lämnat förslag
till regeringen härom. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

Utrustning för automatisk C-indikering skulle väsentligt
underlätta ledningsfunktionen och höja skyddsnivån. Forskning och utveckling
för atl få

45

fram
så billig utrustning att den kan anskaffas i stort antal är angelägen.
Prop. 1986/87:95 Kedjan mellan indikering och alarmering måste också
effektiviseras.

För
livsmedelsförsöriningen är det angelägel att kunna indikera beläggningsfältet
frän kärnvapeninsatser utomlands och bedöma radioaktiva substansers spridning
i naturen och upptagning av växter och djur. Därvid bör erfarenheterna av
radioaktiva utsläpp i Sverige från Tjernobyl-olyckan kunna utnyttjas.

Skyddet
mot verkningarna av A- och B-stridsmedel samt C-hot indelas i grundskydd och
uppgiftsanknutet skydd. Förutom ett efter omständigheterna anpassat grundskydd
för befolkningen och totalförsvarets organiserade enheter bör uppgiftsanknutet
skydd för vissa väsentliga samhällsfunktioner prioriteras.

Inom
försvarsmakten bör ett uppgiftsanknutet skydd mot C-stridsmedel i första hand
byggas upp för den centrala ledningen samt för sådana förband och anläggningar
som bedöms bli utsatta för tidig bekämpning i samband med ett angrepp mot vårt
land och som är väsentliga för vår initiala försvarsförmåga.

Inom
den civila delen av totalförsvaret bör vissa enheter i civilförsvarets
undsättningsorganisation successivt ges förmåga att fullgöra sina uppgifter i
C-miljö. C-skadade bör kunna las om hand inom hälso- och sjukvården. Övriga
prioriterade funktioner bör ges ett med hänsyn till hotet avvägt skydd i syfte
att kunna upprätthålla den nödvändigaste verksamheten.

Beträffande
indikering och sanering i C-miljö behöver ansvaret inom den civila delen av
totalförsvaret ytterligare preciseras. Räddningsverket har det samordnande
ansvaret för utveckling av materiel och metoder samt för malerielanskaffning.
Respektive funktionsansvarig myndighet har ansvaret för att bygga upp och
utnyttja sitt uppgiftsanknutna skydd. Möjligheter atl samutnytlja resurser bör
tillvaratas. Jag avser föreslå regeringen att ge överstyrelsen för civil
beredskap uppdrag i denna fråga.

Befolkningens
gmndskydd bör enligt min mening förbättras. Ett förbättrat skydd mot
joniserande strålning och mot kemiska stridsmedel och andra kemikalier bör,
fömtom genom skyddsmmsbyggandet, även åstadkommas med andra medel. En viktig
åtgärd är härvid att vidta förberedelser för att utnyttja enklare typer av
skydd som är verksamma mot radioaktivt nedfall och - i kombination med
andningsskydd — mol C-stridsmedel och andra kemikalier. Modernisering av äldre
skyddsmm bör inriktas på skydd mot radioaktivt nedfall och C-stridsmedel.
Långvarig vistelse i skyddsmm bör vara möjlig. Nyanskaffningen av andningsskydd
bör inriktas så att dessa får längre användningstid och kan täcka ett bredare
behov. Möjligheterna atl utnyttja andningsskydden vid fredsolyckor bör prövas.
En mera lokal förrådshållning bör eftersträvas utgående från såväl krigs-som
fredmässiga skyddsbehov.

Skyddet
mot elektromagnetisk puls, EMP, från någon enstaka höghöjds

explosion har sedan år 1982 ägnats stor uppmärksamhet inom försvars

makten och försvarets forskningsanstalt och har beaktats vid konstmktion

och produktion av nya större anläggningar och system. Merkostnaderna

har varil rimliga. EMP-skydd ingår i utbyggnadsprogram avseende led

ningsenheter, slridslednings- och sambandsanläggningar samt viktigare 46

materiel. Komplettering av skyddet av redan färdiga anläggningar och

system är dyrare och
dessutom är kunskapsläget bristfälligt. Ytteriigare Prop. 1986/87:95
forskning och utveckling är angelägen.

Civilförsvarets
ledningscentraler har eller kommer vid modernisering att fä någon form av
EMP-skydd. Inom den civila delen i övrigt inom totalförsvaret finns EMP-skydd
endast vid enstaka funktioner.

Det
på lång sikt mest ekonomiska är att beakta behovet av EMP-skydd i samband med
nyanskaffning av viktigare syslem och anläggningar. Men det är angeläget att
vissa av de befintliga, för totalförsvarets ledning och kontakterna med
allmänheten mest betydelsefulla anläggningarna inom överskådlig tid får ett
visst skydd. Därvid bör möjligheterna till hög reparationsberedskap och till
att hålla vissa utmstningar urkopplade som reserv beaktas.

Inriktningen
av försvarets forskningsanstalts ABC-program bör vara sådan att anstaltens
särskUda ansvar kan upprätthållas. Forskningsanstalten bör enligt min mening
biträda myndigheterna med uppbyggnaden av A-, B- och C-skyddet. Några särskilt
angelägna forsknings- och utvecklingsprojekt inom området är att praktisk
utforma skydd mot EMP-verk-ningar, att utveckla en billigare utrustning för
automatisk C-indikering saml att, mot bakgrund av erfarenheterna frän
Tjernobyl-katastrofen, utvärdera konsekvenserna för livsmedelsproduktionen av
radioaktivt nedfall. Jag vill erinra om att i denna senare fråga pågår ett
samarbete mellan statens jordbruksnämnd och lantbruksuniversitetet. Jag
återkommer till frågan om forskningens inriktning i avsnitt 7.

4.7 Ammunitionsröjning

Uppsättande
av enheter för röjning av oexploderad ammunition har inplanerats av statens
räddningsverk och överbefälhavaren.

Räddningsverkets
planering innebär att utbildning av enheter för den civila delens av
totalförsvaret behov påbörjas budgetåret 1988/89. Försök genomförs tidigare.
Totalt föreslås att 250-600 enheter organiseras till år 1997 beroende på
planeringsalternativ. Hälften kan vara organiserade till år 1992.

Överbefälhavarens
planering innebär att utbildning av mer kvalificerade enheter för
totalförsvarets behov kan påbörias från budgetåret 1990/91 med tre enheter per
år. Totalt kan 20 enheter vara organiserade år 1997.

Ammunitionsröjning
är ett eftersatt område i totalförsvaret. Det är enligl

min uppfattning väsentligt att ammunitionsröjningsenheter organiseras av

statens räddningsverk och överbefälhavaren. För uppbyggnaden inom

försvarsmakten är överbefälhavarens planering enligl min mening lämplig.

Inom ramen för civilförsvarsverksamheten bör civilförsvarsbasema ha

resurser för ammunitionsröjning. I detta sammanhang bör del påpekas

vikten av all lämplig materiel utvecklas så att enheterna kan ges erforderlig

förmåga. Jag beräknar medel under anslaget H 1. Befolkningsskydd och

räddningstjänst för viss uppbyggnad av de ammunitionsröjningsenheter

som primärt är avsedda för civilförsvars verksamheten. Tidigare inplane

rade medel för de mer kvalificerade ammunitionsröjningsenheterna inom

civUförsvaret föreslär jag, vilket framgår av mina förslag rörande anslags- 47

fördelning, överföras till
chefen för armén som organiserar sådana enheter Prop. 1986/87:95 för
totalförsvarets behov.

4.8 Totalförsvarets personalförsörjning

För
att totalförsvaret skall kunna lösa de omfattande uppgifter som redovisats i
det föregående erfordras att huvuddelen av befolkningen medverkar. Vid
samhällets krigsorganisering - en svår omställning som kan behöva genomföras
under pågående krigshandlingar — inkallas en stor del av landets arbetskraft
till tjänstgöring inom försvarsmakten och civilförsvaret. Behov av rätt
utbUdad personal föreligger samtidigt vid myndigheter, företag och övriga
områden som skall fortsätta sin verksamhet i krig. Konkurrensen ökar om olika
personalkategorier mellan delar av totalförsvaret varför noggrannheten i
planeringen av personalens utnyttjande bör utvecklas ytterligare.
Grundprincipen att varje medborgare medverkar i den befattning där nyttan för
totalförsvaret blir störst bör sålunda i framtiden tillämpas i än högre grad.

Somjag
tidigare har framhållit tillgodoses personalbehoven bäst om vårt totalförsvar
även i fortsättningen bygger på plikttjänstgöring såsom den allmänna
värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former av tjänstgöringsplikt.
Totalförsvarets förmåga och styrka är beroende av dess förankring hos svenska
folkel. Elt vikligt bidrag till totalförsvarets personalför-sörining lämnas
dessutom av de medborgare som medverkar på frivilligbasis. En utökad
information bör dämtöver enligt min mening lämnas om atl varie medborgare
behövs för landets försvar samt om hur sådan medverkan kan ske.

Jag
finner att gällande lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter i huvudsak
är tillfyllest och ger den formella grunden för befolkningens rättighet och
skyldighet att medverka i totalförsvaret. Försvarskommittén har pekat på de
problem som kan uppslå om fredstida arbetsmarknadslagar och avtal skall
tillämpas under kriser och i krig. Den s. k. beredskapsdelegationen (A
1983:02) har i princip slutbehandlat frågan om den arbetsrättsliga
lagstiftningen i krig och under beredskap. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet
avser inom kort att föreslå regeringen att lägga fram en lagrådsremiss i detta
ärende.

Försvarsmaktens
och civilförsvarets enheters förmåga i krig är beroende

av atl samträning av personalen genomförs i fred. För närvarande uteblir

av olika skäl en alltför stor del av personalen från repetitionsutbildningen,

vilket är till stor nackdel för bl. a. samträning. Särskilt anståndsproblemati

ken har på olika sätt uppmärksammats. Jag anser att kraftfulla ätgärder bör

vidtas för all minska anstånden och finner att de förslag som har redovisats

av värnpliktsutbildningskommittén i betänkandet (SOU 1985:36) Värn

plikten i samhället, i huvudsak kan läggas till grund för fortsatta åtgärder.

Inom enheter i vilka frivillig personal ingår, är möjligheterna att öva hela

enheterna begränsade. Jag anser att det är vikligt alt hela enheten övas. 1

samband med kommande översyn av frivilligkungörelsen den 27 maj 1970

(nr 301) avser jag aktualisera frågan om skyldigheten för frivillig personal

att fullfölja utbildning. Jag har tidigare kommenterat denna fråga i vad 48

avser
hälso- och sjukvårdspersonal under avsnitt 4.6.

Personalplaneringen,
liksom andra försvarsförberedelser, bör utgå från Prop. 1986/87:95 de
gemensamma operativa grunder somjag tidigare har redovisat. Högsta prioritet
beträffande personalförsörjning bör ges de verksamheter som är väsentliga för
atl med kort förvarning snabbt bygga upp totalförsvarets motståndskraft mot
militärt angrepp.

Den del av landets arbetskraft som inte tas i anspråk i
krig genom pliktlagar bör fortsätta sin ordinarie yrkesutövning. Brist på
arbetskraft till följd av inkallelser får täckas genom omfördelning av personal
och utnyttjande av i övrigt ej ianspråktagna delar av befolkningen.

Försvarskommittén anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör
ges förbättrade möjligheter att planera för arbetskraftens utnyttjande i krig.
Delta förutsätter att myndigheters och företags personalplanering avsevärt förbättras.
Denna planläggning bör enligt kommitténs uppfattning kompletteras så att den
täcker alla krigsviktiga myndigheter, företag m. m. och genomförs åtminstone på
en översiktlig nivå. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare
denna dag att närmare gå in pä detta.

Det ökade antalet kvinnor i traditionellt mansdominerade
yrken och pä viktiga poster i företag och förvaltning förbättrar möjligheterna
att fortsätta verksamheten även efter de omfattande inkallelser av män som är
en förutsättning för totalförsvarets krigsorganisering. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet
kommer senare denna dag att närmare gå in på delta.

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av atl
nyckelpersonal pä ledande befattningar ges möjlighet att fortsätta sin
verksamhet i krig fömtsatt att verksamheten från totalförsvarssynpunkt då är
nödvändig. Principer för prioritering av vissa personalkategoriers utnyttjande
utvecklas för närvarande av berörda myndigheter på central nivå varefter en
ökad delegering avses ske till den högre regionala nivån. Som följd av den
uppbyggnad som pågår av kommunernas krigsorganisation lorde konkurrensen om
viss personal komma att öka ytteriigare. Arbetsmarknadsstyrelsen har på
regeringens uppdrag lämnat vissa förslag till totalförsvarsbefattningar m. m.
Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Personer som erfordras i viktiga civila befattningar
befrias frän krigstjänstgöring i försvarsmakten genom uppskov om därigenom
nyttan för totalförsvaret ökar. Enligt min mening måste dock noggrannheten i
hanteringen av uppskovsfrågor förbättras. Dels mäste behovet av uppskov prövas
bättre, dels måste beviljade uppskov fortlöpande prövas av myndigheter och
företag. Genom en förbättrad personalplanering kan sålunda personal som ej
längre behövs på civila befattningar åter ställas till försvarsmaktens
förfogande. Del totala behovet av uppskov torde därmed ej öka.

Civilförsvarets personalförsörining bör inriktas mot att
föryngra organisationen. Kvinnor, vapenfria tjänstepliktiga och värnpliktiga
vilka före 47 års ålder lämnat försvarsmakten bör i ökad utsträckning tas i
anspråk inom civilförsvaret.

Jag anser det vara nödvändigt att civilförsvaret
förbättrar sina rutiner

och sin kapacitet för att snabbt ta hand om och krigsplacera den personal

som tillförs civilförsvaret. Därigenom underlättas alt framförallt den per

sonal som överförs från försvarsmakten kan inplaceras i civilförsvarets 49

krigsorganisation.

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95

I
I982års försvarsbeslut angavs att befattningsanalyser bör göras och Prop.
1986/87:95 kvalifikationskrav utarbetas för befattningar inom civilförsvarels
krigsorganisation. Försvarskommitlén finner det anmärkningsvärt att sä inte
har skett. Sådana befattningsbeskrivningar är enligt kommitténs mening nödvändiga
för att effektivt kunna sköta bemanningen av krigsorganisationen. Införandet av
befattningsanalyser m.m. utgör härvid en viktig del. Jag delar
försvarskommitténs uppfattning härvidlag och avser alt föreslå regeringen att
uppdra åt statens räddningsverk att genomföra befaltningsana-lyser.

Värnpliktsutbildningskommittén
har föreslagit att den utbildning som i fred kan ges vapenfria tjänstepliktiga
skall inriktas mot lämpliga krigsbefattningar och även leda till
krigsplacering efler genomförd utbildning. Värnpliktsutbildningskommittén har
ocksä föreslagit att vapenfriutbildning skall koncentreras till vissa
prioriterade verksamhetsområden. Ett av dessa är civilförsvaret. Ett antal
befattningar inom civilförsvaret kräver längre utbildning, exempelvis personal
inom området skydd mot ABC-stridsmedel.

Jag
anser att bl. a. vapenfria tjänstepliktiga i ökad omfattning bör utbildas och
krigsplaceras pä sådana befattningar inom bl. a. civilförsvaret. Jag kommer
senare att föreslå regeringen hur vapenfria tjänstepliktiga bör tas i anspråk i
krigsorganisationen.

Det
militära försvarets behov av personal behandlas i avsnitt 5.2.7.

4.9 Ledning av program- och funktionsutvecklingen samt
produktionen

Riksdagen
beslutade år 1970 om ett nytt ledningssystem för försvaret (prop. 1970:97, SU
203, rskr. 420). Detta syslem utvecklades ytteriigare genom beslut år 1978
(prop. 1977/78:63, FöU 9, rskr. 174) och år 1980 (prop. 1979/80:135, FöU 19,
rskr. 326). Riksdagen framhöll härvid särskilt alt försvarets planerings- och
ekonomisystem skulle vara ett samlat ledningssystem för all verksamhet i fred
inom försvaret. Verksamheten inom försvarsmakten skulle byggas upp med
krigsförbanden som samlande begrepp i planering och genomförande.
Undersökningar har visat att ledningssystemet i detta avseende inte har
fungerat på avsett sätl.

I
syfte att hitta vägar att avhjälpa dessa brister har ett arbete utförts

inom försvarsdepartementet. Del har redovisats i rapporten (Ds Fö

1986:5) Försvarets planerings- och ekonomisystem - regeringens styr

ning. Huvudtanken är där att de mål som anges i försvarsbeslutet för

femårsperioden i form av kvalitet och kvantitet hos krigsförbanden även

skall utgöra mål för de centrala myndigheternas produktion. De hittillsva

rande årsvis uppstyckade produktionsmålen från statsmakternas sida

avses därför tonas ned i hög grad. Det viktiga blir i stället att visa och
följa

upp hur myndigheternas verksamhet gradvis leder mot försvarsbeslutets

mål. Detta gäller såväl utbildning som malerielanskaffning. Den hittillsva

rande i många fall detaljerade redovisningen till riksdagen av planerade

verksamheter ett visst budgetår avses sålunda ersättas med redovisningar

av förutsättningar och möjligheter att nä detta till krigsorganisationens 50

förmåga
och beredskap relaterade mål.

I
propositionen 1985/86:25 anmälde föredraganden att en översyn av Prop.
1986/87:95 materielplaneringen i vad avser beställningsbemyndiganden och
överplanering skulle genomföras. Denna har redovisats i oktober 1986 genom
rapporten (Ds Fö 1986:4) Överplanering, bemyndiganden och anslagsav-räkning.

De båda utredningarna berör i stor utsträckning vilka
metoder som regeringen bör utnyttja för all styrningen mot myndigheterna skall
riktas mot de väsentligaste frågorna samt hur omfattningen av denna styrning
skall kunna minskas väsentligt. 1 vad rör propositioner kommer de redovisade
principerna att slå igenom successivt. Redan i årets budgetproposition kommer
den hittillsvarande indelningen i delproduktionsområden att utgå. Den tidigare
uppdelningen av anslagen för materiel till försvarsgrenarna på dels
anskaffning dels forskning kommer att upphöra.

Principerna stämmer väl överens med de förslag lill
styrning av myndigheternas verksamhetsinriktning som regeringen senare denna
dag ger riksdagen i propositionen 1986/87:99 om ledning av den statiiga
förvaltningen. Myndigheterna ansluter sig till de föreslagna tankegångarna.
Förändringarna i ledningssystemet kommer att införas successivt och jag
bedömer att de är helt genomförda och under full tillämpning vid slutet av
denna försvarsbeslutsperiod.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i årets
budgetproposition (1986/87:100, bil. 2 s.l8) även har anmält de principer som
bör gälla i vad rör byggnadsverksamhet. Dessa principer kommer givetvis att
inarbetas i och anpassas lill vad jag har angivit om utvecklingen av
ledningssystemet för försvaret.

1 propositionen 1984/85:160 om ledningen av de civila
delarna av totalförsvaret m. m. lämnades förslag i syfte att förbättra ledning
och samordning inom totalförsvaret. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget
(FöU 11, rskr. 388). Den civila delen av totalförsvaret indelades i funktioner
med ansvariga myndigheter. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar ombildades till
överstyrelsen för civil beredskap och fick vidgade uppgifter när det gäller att
samordna de civila beredskapsförberedelserna.

De ändrade förutsättningarna för ledning och samordning
inom den civila delen av totalförsvaret har medfört atl vissa delar av dess
ledningssystem har setts över. I december 1986 har överstyrelsen för civil beredskap
på regeringens uppdrag redovisat vissa förslag lill ett förenklat och
effektiviserat planerings- och budgeteringssystem för totalförsvarets civila
del i rapporten "Översyn av studie- och planeringsverksamheten m. m. för
den civila delen av totalförsvaret". Även dessa förslag kommer helt eller
delvis atl successivt genomföras.

4.10 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att
regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag anfört om vissa för totalförsvaret
gemensamma frågor.

51

5
Totalförsvarets militära del Prop. 1986/87:95

5.1 Det senast förflutna budgetåret (1985/86) 5.L1 Verksamheten

Verksamheten
under budgetåret 1985/86 baseras på 1982 års försvarsbeslut och den fortsatta
inriktning som statsmakterna därefter beslutat om.

Beredskapsförbättrande
åtgärder har vidtagits inom flera områden. Insatsberedskapen har
upprätthållits. Ingripanden pä gmnd av incidenter till sjöss och i luften har
legat på samma nivå som tidigare. Ubåtsskyddsverk-samhelen har prioriterats och
förmågan inom detta område har planenligt förbättrats under året.

Ca
49 000 värnpliktiga har gmndutbildats och ca 78 000 har repetitionsut-bildats.
Antalet gmndutbildade är något större än vad som planerats på grund av vissa
brister i styrsystemet. Grundutbildningen har genomförts med i vissa delar
begränsat utbildningsresullal främst beroende på stora vakanser bland anställd
militär personal. Repetitionsutbildningen har begränsats något.

Fredsorganisationsplanen
i 1982 års försvarsbeslut omfattade krav på personalminskningar för att ge
nödvändiga besparingar till förmån för krigsorganisationen. Under budgetåret
1985/86 underskrider försvarsmakten den planerade ramen med ca 1 600
yrkesofficerare och 470 civila. Bristen på yrkesofficerare tenderar att öka.
Huvudorsakerna är stora förtidsavgångar i förening med låg rekrytering under
några är, främst inom armén. Personalläget är allvarligt och åtgärder måste
vidtas för att bryta den negativa utvecklingen. Åtgärder har vidtagits för atl
nå en långsiktig lösning pä problemet med avgångar av piloter till civila
flygbolag. Således har bl. a. ett avtal om löner och andra anställningsvillkor
för flygtjänstgör-ande personal slutits under våren 1986.

Exempel
på materielärenden under budgetåret är för armén, dels leveranser av
renoverade och modifierade stridsfordon, helikoptrar, bro- och
sjukvärdsmateriel, dels beställning av pansarvärnsvapen, mörkemlrustn-ing,
eldhandvapen och viss radiomateriel. Till marinen har levererats ett
minröjningsfartyg, en ubåt av typ Västergötland, ubålsjaktflygplan samt
materiel för KA-bataljoner. Projektering av ubåt 90 och lätt kustrobot har
beställts. Inom flygvapnet ombeväpnades ytterligare en jaktdivision till JA 37
Viggen. Fortsatt utbyggnad av slridslednings- och luftbevaknings-systemet har
skett med stridsledningsradar PS 860 och PS 870. Även flyg-bassystemet har
byggts ul. Flygplan och försöksutruslning för flygburen radar har beställts.
Utvecklingen av JAS39-systemet har genomförts i stort planenligt.

Inom
byggnadsområdet har planerad verksamhet i stort kunnat genomföras. Den
ekonomiska situationen har resulterat i att vissa ny- och om-byggnadsprojekt
fått senareläggas. Avvecklingen av mark och byggnader som försvarsmakten inte
längre behöver har genomförts i avsedd omfattning. Avyttring har skett av
bl.a. Tl:s etablissement i Linköping, T4:s etablissement i Hässleholm och av
Frösundaområdet i Solna.

52

5.1.2 Det ekonomiska
utfallet Prop. 1986/87:95

Utgiftsramen
för det militära försvaret uppgick för budgelårel 1985/86 till 20908525000 kr.
i prisläge februari 1984 (prop. 1984/85:100, bil. 6, FöU7 och 9, rskr. 131 och
258). Regeringen bemyndigades att justera utgiftsramen för det militära
försvaret för budgetåret 1985/86 med hänsyn till prisutvecklingen enligt
försvarsprisindex med beaktande av växelkursförändringar m. m. efler febmari
1984.

Efter
kompensation för prisökningar enligt vad som ovan nämnts uppgick den militära
utgiftsramen under budgetåret 1985/86 till 23404321 000 kr. Denna ram har
justerats enligt följande:

Tillkommer:

Löner lill personal med s. k. NOM-garanti -l- 1 700000 kr.

Medel för viss flygplansanskaffning för havsövervakning 4-25000000 kr.

Avgår:

Överutnyttjande av utgiftsramen för

budgelårel 1984/85 (prop. 1985/86: 100.

bil, 6 s, 20. FöU 8. rskr. 182) -61 772000 kr.

F 16. Frivilliga försvarsorganisationer (FöU 1984/85:9) 3 250000 kr.

Summa korrigering —38 322 000 kr.

Den
tillgängliga utgiftsramen för det militära försvaret budgetåret 1985/86 blev
därmed 23404 321000-38 322000 = 23 365 999000 kr. Enligt riksrevisionsverkels
budgetredovisning uppgick utgifterna under de rambundna anslagen inkl.
ianspråktagna prisregleringsmedel till 23 600660000 kr. Utgifterna var alltså
23600660000 - 23 365999000 = 234661 000 kr., avrundat 234,7 milj. kr., större
än utgiftsramen. Detta belopp skall emellertid justeras ner med hänsyn till
vissa redovisningstekniska effekter av övergången till nytt system för
utgiftsredovisning (SFS 1986:204). Denna justering uppgår till 30,8 milj. kr.
Det sammanlagda övemtnyttjandet kan därmed beräknas till 234,7-30,8 = 203,9
milj. kr. Regeringen kommer med stöd av riksdagens bemyndigande (prop.
1985/86:100, bil. 6 s. 54, FöU 5, 8 och 9, rskr. 117, 182 och 278) att beakta
det sålunda justerade övemtnyttjandet när utgifterna för det militära
försvaret för budgetåret 1986/87 pris-regleras.

S.L3
Verksamheten under innevarande budgetår (1986/87)

För
verksamheten under budgetåret 1986/87 gäller de riktlinjer som finns angivna i
tidigare riksdagsbeslut (prop. 1985/86:100, bil. 6 och skr. 1985/86:156, FöU 5,
8 och 9, rskr. 117, 182 och 278) samt i regleringsbrevet för budgetåret.

Åtgärder
vidtas för att minska förtidsavgångar och öka rekryteringen

avseende militär personal. Trots detta kommer bristen pä t. ex. piloter att

öka på grund av avgångar till de civila flygbolagen. För att beredskapen

skall kunna upprätthållas har därför tjänstgöringsbestämmelserna ändrats

så att de piloter som slutar skall kunna kallas in för tjänstgöring under

längre sammanhängande perioder. Vid irafikflygarhögskolan (TFHS) kom- 53

mer under
våren 1987 45 elever att genomgå utbildning. En önskvärd Prop. 1986/87:95
utvidgning av utbildningen har inle kunnat komma till stånd. För närvarande
pågår elt arbete med att anpassa utbildningstidens längd vid TFHS så att
ytterligare elever skall kunna utbildas.

Försvarsmakten överutnyttjade förra budgetåret
utgiftsramen med ca 200 milj. kr. Enligl rikdagens beslut skall därför
innevarande budgetårs utgiftsram, inklusive kompensation för pris- och
lönestegringar, reduceras med motsvarande belopp. Detta innebär atl
tillgängliga medel inte är tillräckliga för att fullt ut genomföra planlagd
verksamhet detta budgetår. Omfattande omplaneringar har därför visat sig
nödvändiga. Regeringen har således beslutat att minska och senarelägga
malerielanskaffning, nybyggnationer samt begränsa arméns
repelilionsutbildning. Även grundutbildningstiden inom armén har förkortals
någol. Regeringen har beslutat om denna förändrade inriktning av verksamheten
för att så långt möjligt undvika etl allvarligt överutnyttjande även under
innevarande budgetår. Om-planeringen har enligt min mening varit nödvändig för
alt skapa en stabilare grund för planeringen av verksamheten under kommande
försvarsbeslutsperiod och därmed öka säkerheten i försvarsplaneringen.

Inom materielomrädet beställs för armén bl. a. truppradio
8000, renoverings- och modifieringsåtgärder för luftvärnsbataljon 48.
Renoverings- och modifieringsåtgärder för stridsvagn 103 fortsätter. Utveckling
av arlilleri-lokaliseringsradar och beväpning till stridsfordon 90 påbörias.
Produktionen av kuslkorvetler typ Göteborg, minröjningsfartyg typ Landsort och
ubåtar typ Västergötland fortsätter. Moderniseringen av ubåtar typ Sjöormen
och fasta tunga batterier fortsätter. Lätta kustrobotar beställs. Modifiering
av de lunga helikoptrarna fortsätter och ytterligare materiel för ubålsskydd
anskaffas. Utveckling påbörias av tung kustrobot och ny ubålsjakttorped. Inom
flygvapnet sker fortsatt ombeväpning av jaktflyg-förbanden till JA 37. Åtgärder
fortsätter för modernisering och gångtidsförlängning av jaktflygplanet J35.
Helikoptrar överförs till marinen och ersätts med en ny typ för regional
flygräddning. Anskaffning fortsätter av utrustning för stridslednings- och
luftbevakningssystemel. Ytterligare materiel tillförs för modernisering och
utbyggnad av flygbassystemel. Utvecklingen av flygplan JAS 39 och flygburen
radar fortsätter.

Byggnadsarbeten genomförs i huvudsak planenligt. Viss
anskaffning av mark genomförs. Avveckling genomförs av mark, byggnader och
anläggningar som inte längre erfordras för försvarsmaktens behov. Planerad
nybyggnadsproduktion av befästningar m. m. kommer att omfatta ett antal
ammunitionsförråd i betong, ombyggnad av etl tungt K A-batteri, ubåtsskyddsåtgärder,
utbyggnad av radarstationer och flygbaser. Kasernproduktionen omfattas av ett
flertal nybyggnads- och ombyggnadsprojekt.

54

5.1.4
Försvarsmaktens organisation m.m. i juni 1987, en översikt

Försvarsmaktens resurser efter mobilisering i läge juni
1987 framgår av följande sammanställning.

Prop.
1986/87:95

Armén

Infanteribrigader 77 Infanleribrigader 66
Norrlandsbrigader Pansarbngader Mekaniserade brigader Fältbataljoner
Lokalförsvarsbataljoner Hemvärnet

10

8

5

5

I

ca 105

ca 85

ca 100000

Marinen

Torpedbåls-/Robotbåts-/

Kuslkorvettdivisioner 4

Palrullbålsdivisioner 4

Minfartygsflolliljer 6

Ubålsflottiljer(molsv.) 2

Minröjningsflottiljer 8

Helikopterdivisioner 4

Kustarlilleribataljoner ca 30

Flygvapnet

Jaklflygdivisioner JA 37 7

Jaktflygdivisioner
J 35 4

Attackflygdivisioner
AJ 37 5,5

Spaningsflygdivisioner
S 37 6

Lätta
attackflygdivisioner 4

Slril- och
basbalaljoner 44

Operativ
ledning

Högkvarteret

Militärområdesslaber

Totalt kan försvarsmakten mobilisera ca 850000 man (inkl.
hemvärn).

5.2 Det militära försvarets fortsatta utveckling

Försvarskommittén
har i sitt slutbetänkande (SOU 1987:9) lämnat förslag rörande det militära
försvarets fortsatta utveckling. Mina överväganden överensstämmer i allt
väsentligt med försvarskommitténs förslag. Dessa redovisas därför inte här utan
jag hänvisar till slutbetänkandet.

5.2.1
Bakgrund och inriktning

I avsnitt 3 har jag behandlat försvarsmaktens uppgifter
såväl i krig som i fred och i olika kris- och neutraliletssiluationer samt
lämnat förslag till mål för totalförsvaret. Försvarsmaktens kapacitet att
motstå väpnat angrepp utgör, somjag där angett, den viktigaste grunden för
totalförsvarets krigs-avhållande förmåga, varför invasionsförsvar är den
främsta utgångspunkten för försvarsmaktens utveckling.

Jag har
haft tillgång till ett omfattande underlag för mina överväganden och
ställningstaganden. Överbefälhavaren har redovisat sin perspektivplan ÖB 85.
Grundat på perspektivplanen har försvarskommitlén i en särskild skrivelse till
regeringen den 7 febmari 1986 meddelat sina förslag till inriktning av
programplaneringen för perioden 1987/88-1991/92. Regeringen gav pä denna gmnd
anvisningar till myndigheterna för planeringen. Överbefälhavaren har därefter
redovisat sin programplan för det militära försvaret 1987—1992.
Försvarskommittén konstaterar i sitt betänkande att programplanen redovisar en
betydande ökning av kostnaderna för den verksamhet som föreslogs i
perspektivplanen och som låg tiU gmnd för kommitténs förslag till inriktning av
programplaneringen. Överbefälhavaren har därefter redovisat en revidering av
programplanen med innebörden att kostnaderna för förbandsverksamheten enligt
perspektivplanen har

55

ökat ytterligare. Jag vill
allmänt understryka att den inriktning som anges i Prop. 1986/87:95 del
följande utgår från nu befintligt underlag. Ändrade förhållanden av olika slag
kan komma att påverka genomförandetidpunkten för olika ätgärder.

Överbefälhavaren
har i programplanen redovisat läget inom försvarsmakten år 1987. Överbefälhavaren
bedömer därvid att krigsorganisationens samlade effekt har allvarliga
svagheter i förhåUande till de styrkor i omvärlden som kan sättas in emot oss.
Med det nu rådande läget inom försvarsmakten som utgångspunkt redovisar jag i
det följande mina förslag i fråga om försvarsmaktens inriktning och fortsatta
utveckling.

Erfarenheterna
under de senaste försvarsbeslutsperioderna har visat att de planer som har
legat till grund för försvarsbesluten har varit behäftade med betydande
osäkerheter, främst avseende förhållandet mellan planerad verksamhet och
tillgängliga ekonomiska resurser. Osäkerheterna har dels rört de bedömda
kostnaderna för inplanerad verksamhet, dels prisutvecklingen och
priskompensalionen samt behovet av reserver i planerna.

Överbefälhavaren
har under en följd av år påtalat den osäkerhet i planeringen som kan hänföras
till prisutvecklingen och systemet för priskompensation. Mot bakgrund av
osäkerheterna i dessa avseenden föreslår jag i det följande på grundval av
försvarskommitténs rekommendation ett förslag till modifierat
priskompensationssystem som enligt min mening reducerar detta slag av
osäkerhet.

Den
osäkerhet som ligger i de beräknade kostnadema för inplanerad verksamhet berörs
dock inte av valet av priskompensationssystem.

Denna
osäkerhet som enligt min mening måste anses betydande kan påverka möjligheterna
att genomföra den planerade verksamheten under försvarsbeslutsperioden. Enligt
min mening kan denna osäkerhet medföra att statsmakternas ställningstagande
till krigsorganisationens långsiktiga utveckling kan behöva förändras under den
aktuella perioden. Omplaneringar bl.a. i form av reducerad respektive
senarelagd malerielanskaffning kan bli nödvändiga. Jag avser att särskilt följa
denna fräga under försvarsbeslutsperioden och återkomma till regeringen med
förslag till åtgärder för att öka säkerheten i planeringen.

Krigsorganisationen
måste enligt min mening utvecklas med beaktande av hotutvecklingen och den allt
svårare slridsmiljö som främst den mililärtekniska utvecklingen medför. Med
utgångspunkt i dessa förhållanden och de nuvarande bristerna inom
försvarsmakten bör enligl min mening prioritet ges åt dels sådana åtgärder som
syftar till att höja krigsorganisationens personella kvalitet och
utbUdningsnivå, dels åtgärder för utnyttjande av den tekniska utvecklingen för
att modernisera och komplettera befintliga och beslutade system i syfte att på
så sätt förbättra deras verkan. Härutöver bör en antalsmässig utökning ske i
fråga om vissa särskilt viktiga förband. Den gmndläggande principen att
försvarsmakten bygger på den allmänna värnplikten bör således enligl min mening
kombineras med en hög teknisk nivå för delar av krigsorganisationen. Därav
följer atl kvaliteten inom krigsorganisationen i framtiden kan behöva
differentieras ytterligare med hänsyn till förbandens uppgifter.

För
alt förbättra krigsorganisationens styrka och beredskap har jag 56

funnit
det särskilt angelägel att en tillräcklig tillgång på för sina uppgifter Prop.
1986/87:95 kvalificerade anställda säkerställs. Den för närvarande negativa
utvecklingen beträffande tillgången på yrkesofficerare mäste därför brytas.
Även beträffande reservofficerare är tillgången i krigsorganisationen
otillräcklig. Rekryteringen av dessa kategorier bör därför stimuleras och
åtgärder bör vidtas för att minska förtidsavgängarna.

Jag
har tidigare understrukit den ökade betydelsen av en effektiv underrättelsetjänst
och en god beredskap varför dessa områden bör särskilt uppmärksammas i samband
med försvarsmaktens utveckling.

Den
tekniska och strategiska utvecklingen har, enligt min uppfattning, givit
anledning att prioritera luftförsvarets utveckling och dess verkansmöjligheter
i olika delar av landet. Jag har funnit det mest angeläget att i detta avseende
öka kapaciteten och uthålligheten hos befintliga och kommande flygsystem med
moderna vapen och elektroniska motmedel, förbättrad stridsledning och
luftbevakning samt utökad baskapacitet. En utökning av antalet flygförband bör
övervägas inför 1992 års försvarsbeslut. Luftvärnet, som är en väsentlig del i
luftförsvaret, bör utökas främst avseende system med längre räckvidd och
allväderskapacitel.

Utvecklingen
av en angripares möjligheter till amfibieoperationer bör beaktas vid den
fortsatta utvecklingen av vår förmåga till insats mot sjömäl. Antalet ubåtar
bör öka och ubåtsförbanden bör ges ökad kapacitet. Ytteriigare tunga
kustrobotförband bör tillföras, kapaciteten för sjömin-krigföring ökas,
skärgårdsförsvaret förslärkas samt systemet AJ37 ges förmåga att bära moderna
sjömålsrobotar.

Förmågan
till övervakning av våra kuster och vårt sjöterritorium bör förstärkas. Ett
nytt, mångsidigt användbart ytstridsfartyg bör tas fram.

Ubåtsskyddets
kvalitativa utveckling bör påskyndas under den kommande femårsperioden, varvid
sådana system bör prioriteras som också har högt värde i invasionsförsvaret.

För
arméstridskrafterha bör inriktningen under den närmaste femårsperioden främst
vara att höja utbildningsnivån. Stora delar av den materiella förnyelsen måste
däremot anstå till 1990-talet. Enligt min mening kommer förnyelsebehovet då alt
vara stort. Det underlag som redovisats av överbefälhavaren är enligt min
mening inte tillräckligt för att det skall vara möjligt att ta ställning till
arméns fortsatta utveckling. Däremot förutses behov av vittgående
ställningstaganden föreligga med början vid nästa försvarsbeslut.

Jag
anser att kompletterande underlag beträffande utvecklingen av arméns
krigsorganisation, förbandsomsältning, utbildningssystem och fredsorganisation
bör tas fram redan till år 1988. Det är angelägel att delta underiag möjliggör
att framför alll utbildningen i väsentliga avseenden kan förbättras och
fredsorganisationen ges en stabil långsiktig inriktning så att ertbrderliga
beslut i dessa frågor kan fattas av riksdagen år 1989. Fredsorganisationen bör
utvecklas för att ge bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för
omsättning, utbildning och samträning av krigsförbanden, varvid möjligheterna
att rationalisera fredsverksamheten bör utnyttjas.

Förbättringar
av arméns utbildningssystem fordrar att ekonomiska re

surser satsas på detta område redan från periodens börian. Jag avser 57

föreslå regeringen att
medel därutöver reserveras för detta ändamål och att Prop. 1986/87:95 dessa
ställs till arméns förfogande då ett tillräckligt beslutsunderiag för
förbättringar av utbildningen föreligger.

Rationaliseringarna
inom försvarsmakten bör enligt min mening fortsätta. Den inriktning som lades
fast i 1982 års försvarsbeslut avseende perioden 1987-1992 bör fullföljas. För
perioden efter år 1992 har jag förutsatt fortsatta rationaliseringar.
Rationaliseringsmöjligheterna bör analyseras och dessa samt andra förändringar
inom försvaret bör förberedas i den fortsatta planeringen så atl
krigsorganisationens förnyelse kan förverkligas.

Här
föreslagen inriktning innebär att vissa system och funktioner inom marinen och
flygvapnet prioriteras under den närmaste femårsperioden. Under den därpå
följande femårsperioden är min inriktning att priorUera arméns materiella
förnyelse i en moderniserad struktur och organisation. Att lägga fast denna
blir en huvudpunkt inför 1992 års försvarsbeslut.

Mina
konkreta förslag avser den närmaste femårsperioden och till denna kopplade
ekonomiska förutsättningar. Beroende på behovet av långsiktighet i
försvarsplaneringen finner jag det emellertid nödvändigt att riksdagen i 1987
års försvarsbeslut också anger inriktningen i huvuddrag för den därpå följande
femårsperioden.

Jag
har noterat de svårigheter som försvarsmakten haft att genomföra planerad verksamhet
inom gällande ekonomiska ramar och de likviditetsproblem som uppträtt främst
innevarande budgetår. Jag vUl understryka betydelsen av att säkerheten i
planeringen inte minst inför kommande försvarsbeslutsperiod förbättras och att
produktionsledningssystemel snarast utvecklas så att det underlättar
genomförandet av en verksamhet som är i balans med de ekonomiska tillgängarna.
Jag vill också inskärpa betydelsen av klara ansvarsförhållanden i dessa
sammanhang och att chefer på olika nivåer styr verksamheten på ett effektivt
sätt.

Krigsorganisationen
bör enligt min mening utvecklas kvantitativt i huvudsak enligt följande
tabell. Jag avser föreslå regeringen att i annat sammanhang mer utförligt
precisera målet för krigsorganisationens utveckling enligt vad jag tidigare
har anfört i avsnitt 4.4. Belräffande utvecklingen av arméns krigsorganisation
avser jag återkomma särskilt i budgetproposition 1988/89.

58

ca 40

Förband/enheter

Infanteribrigader 77 Infanleribrigader 66
Norrlandsbrigader Pansarbrigader Mekaniserad brigad Fällbalaljoner
Lokalförsvarsbataljoner Hemvärn

Kuslkorvetldi
visioner Robolbälsdivisioner Palrullbålsdivisioner Minfarlygsflolliljer
Ubåtsflottiljer (molsv) Helikoplerdivisioner Minröjningsflotliljer
Kustartilleribalaljoner Tunga kustrobotbatterier Jaklflygdivisioner 35
Jaklflygdivisioner 37 Flygdivisioner JAS 39 Altackflygdivisioner 37
Spaningsflygdivisioner 37 Lalla altackflygdivisioner Stril- och basbataljoner

M å l 1991/92

Inriktning

1996/97

10

6

5

5

ca 105

ca 85

ca 100
000 man

2

2

4

4

6

ca

6

2

2

4

4

8

ca

8

ca 30

ca

30

4

3

2

8

8

-

ca

5

5.5

1,5

6

6

ca 40

Prop.
1986/87:95

' Framtida organisation utreds.

5.2.2 Inriktning av vissa funktioner

5.2.2.1 Beredskap

Jag har i föregående avsnitt angivit en inriktning för
beredskapsåtgärderna inom totalförsvaret som helhet.

Beredskapssystemet inom det militära försvaret har
utvecklats utgående från 1982 års försvarsbeslut. Enligt min mening bör denna
utveckling fortsätta i syfte atl ytterligare förbättra beredskapssystemet
främst avseende ledningsberedskap, insatsberedskap och mobiliseringsberedskap.
Jag återkommer till frågor om arméns mobiliseringsberedskap i samband med
fredsorganisationen i det följande.

Jag betonar vikten av åtgärder av olika slag i syfte att
reducera verkningarna av en angripares sabotageverksamhet, men också åtgärder
som kan vidtas för alt försvåra främmande makts förberedelser redan i fred för
sådana insatser mol vårt land.

För
att beredskapssystemet skall fungera väl erfordras övning i att variera
beredskapen. Beredskapssystemet måste också kontrolleras med avseende på
åtgärdernas effektivitet och personalens förmåga. De av överbefälhavaren
planerade beredskapskontrollerna innebär även alt utbildningen med beredskapsanknytning
förstärks.

5.2.2.2
Ledning

Jag har i det föregående redovisat ett antal faktorer som
skapar ett behov av förändringar av totalförsvarets ledningsorganisation. Dessa
faktorer

59

påverkar på motsvarande sätt även försvarsmaktens ledning.
Utveckling- Prop. 1986/87:95 en av försvarsmaktens ledningsorganisation bör
enligt mitt förmenande bl.a. inriktas mot att förbättra beredskapen atl leda
verksamhet i olika situationer i fred, under kriser och i krig samt att
förbättra säkerhet och snabbhet i ledningen. Möjligheterna att minska
resursbehoven för försvarsmaktens ledningsorganisation bör prövas.
Utvecklingen bör samordnas med utvecklingen inom de civila
lolalförsvarsdelarna så att totalförsvarets ledning blir så effektiv som
möjligt. En samlad översyn av totalförsvarets ledning i krig skall därför
fullföljas under de närmaste åren. Regeringen har därför den 29 januari 1987
uppdragit åt överbefälhavaren att i ett första steg genomföra studier med syfte
alt finna former för en förbättrad ledning och samordning varvid strävan bör
vara att inom ramen för begränsade personella resurser för krigsorganisationen
och genom utnyttjande av modern teknik öka ledningssystemets säkerhet och
flexibilitet.

För att förbättra ledningen av marina stridskrafter har
överbefälhavaren föreslagit en för marinen gemensam ledningsorganisation pä
lägre regional nivå. Jag anser att förslaget medför en angelägen samordning och
bättre ledning av bl.a. de marina stridskrafternas verksamhet. Åtgärderna leder
också till ökade möjligheter att flexibelt omfördela ledningsresurser till
olika delar av landet. Enligt min mening bör den nya ledningsorganisationen
införas i enlighet med överbefälhavarens förslag. Härvid måste dock
sammanhanget med de övergripande ledningsfrågorna uppmärksammas.

För flygstridskrafternas vidkommande pågår studier rörande
en central funktionsledning bl. a. inför JAS-systemets införande i
krigsorganisationen. Denna fråga har starka kopplingar till den övergripande
lednings-utredningen. En följd av dessa studier torde bli att första
flygeskadern i sin nuvarande form ulgår. Överbefälhavaren kommer, enligl
regeringens uppdrag att lämna förslag till funktionsledningens organisation.

5.2.2.3 Underrättelsetjänst

En förutsättning för att vårt totalförsvar skall kunna
lösa sina olika uppgifter är en väl fungerande underrättelsetjänst.

Vår krigsplanläggning och förbandsproduklion förutsätter
omfattande kunskaper om tänkbara angripares militära resurser, organisation,
taklik och utrustning. Dessa för vår del avgörande kunskaper inhämtas genom vår
underrättelsetjänst.

Underrättelsetjänstens gmndläggande uppgift är att ge
sädan förvarning om hot mol landet att vi i lid hinner höja vår beredskap i
erforderlig grad. För alt kunna lösa den uppgiften måste underrättelsetjänsten
fortlöpande registrera skeenden och mönster i vår omgivning och bedöma sådana
företeelser som kan vara indikationer på förändringar i hotbilden.

Mot bakgmnd av det nordeuropeiska och nordatlantiska
områdets ökan

de betydelse får underrättelsetjänsten ökad vikt vilket leder lill behov av

förstärknings- och anpassningsåtgärder av flera olika slag. Balans erford

ras mellan resurser för inhämtning av underrättelser och bearbetning av 60

det inhämtade underlaget.
För ändamålet erfordras viss materiell och Prop. 1986/87:95 personell
förstärkning inom olika delar av försvarsmakten.

Underrättelsetjänsten
i fred bör samordnas ytterligare med avseende på inriktning och
verksamhetsformer. Åtgärder bör även vidtas för att öka snabbheten och säkerheten
i underrättelsernas bearbetning och delgivning till de civila och militära
beslutsfattare som berörs av den aktuella situationen.

Genom
förstärkning av underrättelsetjänsten med den inriktning somjag här föreslår
ökas möjligheterna att erhålla förvarning inför ett militärt angrepp. Därigenom
ökar även vår förmåga att motstå försök till avsiktlig vilseledning i olika
situationer. Bearbetnings- och analysförmågan bedöms komma att bättre svara mot
inhämtningskapaciteten. Underrättelseberedskapen ökas genom att omställningen
från fredsverksamhet till kris- eller krigsorganisation underlättas.

5.2.2.4
Telekrigföring

Telekrigföring
är en sammanfattande benämning på åtgärder för att upptäcka, utnyttja,
påverka, försvåra eller förhindra motståndarens användning av elektroniska
telemedel samt egna åtgärder för att utnyttja sådana medel.

Telekrigföringsinsatser
har i krig på senare tid utnyttjats i ökad omfattning. Utfallet i
telekrigföringsdueller har därvid i nägra fall varit avgörande för stridens
förlopp och resultat. Telekrigföringen torde i framtiden öka ytterligare i
betydelse i takt med den snabba tekniska utvecklingen.

Telekrigföringen
representerar ett teknikområde i mycket dynamisk utveckling. En aktiv
uppföljning genom bl.a. underrättelseverksamhet och egen teknisk forskning är
därför ett viktigt led i vår egen kompetensuppbyggnad. Sekretessen gördel dock
svårt att följa de internationella utvecklingslinjerna.

Det
svenska försvarets åtgärder i fråga om telekrigföring har i stor utsträckning
varit inriktade på att skydda våra sambands- och vapensystem. Enligt min
mening bör teknikutvecklingen i ökad utsträckning också inriktas mot aktiva
lelekrigföringsåtgärder.

Jag
finner del av dessa skäl angeläget att ett samlat grepp om telekrigföringsfrågorna
snarast kommer till stånd, varvid utgångspunkten bör vara en principiell
grundsyn och inriktning som bör tas fram av överbefälhavaren.

Jag
har funnit brister i säväl freds- som krigsorganisationen när det gäller
möjligheterna att samordnat förslärka våra telekrigföringsinsatser, främst på
central nivå. Organisatoriska åtgärder bör vidtas, bl. a. så alt telekrigföringsområdet
blir bättre företrätt pä hög nivå inom försvarsmakten.

Brist
på kompetent personal har lett till en långsam utveckling inom

telekrigföringsområdet. En angelägen åtgärd är därför en koncentrerad

utbildningsinsats för att öka tillgången pä kompetent personal. Detta är

nödvändigt både för att upprätthålla den tekniska, operativa och taktiska

kompetensen, och för att bilda en grund för den erforderliga organisatoris

ka uppbyggnaden. 61

Vid sidan av
kompetensuppbyggnad och organisatoriska åtgärder är det Prop. 1986/87:95
enligt min mening nödvändigt atl ge hög prioritet åt olika slag av telekrigföringsmedel
framför alll för våra flygslridskrafter. Det är emellertid synnerligen
angelägel alt efterhand också komplettera våra armé- och marinförband med
erforderlig utrustning för telekrigföring.

5.2.2.5
Ubålsskydd

Jag
har i mina säkerhetspolitiska och operativa överväganden funnit att förmågan
att hävda vårt sjöterritorium ytterligare bör förstärkas.

Redan
fattade beslut ger en ökande kapacitet även under kommande
försvarsbeslutsperiod. Detta gäller särskilt helikopterområdet, det ökande
antalet övervatiensfartyg med ubätsjaktkapacitet samt utbyggnaden av fast
undervattensbevakning. Jag konstaterar att dessa förslärkningsåt-gärder kan
påräknas ge effekt först efter år 1990. Inriktningen mot etl nytt
ytstridsfartyg bör på sikt kunna möjliggöra en ytterligare utökning av ubåtssky
ddskapaciteten.

Mina
fortsatta överväganden har dock visat alt härutöver betydande kvalitativa
förslärkningsålgärder bör genomföras avseende ett flertal delfunktioner inom
området. Övervakningen av värt sjöterritorium är en viktig grund för effektiva
åtgärder mol främmande undervattensverksamhet i alla dess led. Kapaciteten i
dessa avseenden bör stärkas genom införande av bättre hydrofonulmstning på ökat
antal ubåtar och övervatiensfartyg. Jag betonar värdet av våra ubåtar i detta
sammanhang och anser att ytteriigare ubåtar bör hållas rustade redan i
fredstid. En utökning av antalet ubåtar medför också en förstärkning av vår
ubåtsskyddskapaci-tet. För insatser mol kränkningar erfordras tillgång till för
ändamålet lämpad och förbättrad vapenmateriel.

För
skyddet av våra viktigaste skärgårdsområden bör den påböriade utbyggnaden av
permanenta bevakningssystem fortsättas och tekniskt vidareutvecklas.
Ytterligare insatser bör göras för att stärka effekten av våra fredsutlagda
mineringar och för att efter hand förbättra tillgången på rörliga förband för
övervakning i skärgård.

Underrättelsetjänsten
och analysen av inträffade händelser är av största betydelse i ubätsskyddet.
Förmågan i dessa avseenden bör ytterligare förbättras.

Jag
har konstaterat behovet av rörliga enheter för snabb uppföljning av inträffade
händelser. I denna verksamhet har helikoptrarna och ubålsjakt-flygplanen en
särskild betydelse. Såväl marinens som kustbevakningens flygplan bör förses med
för ändamålet lämplig utrustning.

Övervakningen
av det svenska sjöterritoriet i fred berör såväl försvarsmakten som
kustbevakningen. Ledning och utnyttjande av vissa typer av enheter har i viss
mån samordnats under senare år. Denna samordning bör utökas. Jag anser också
att vissa av kustbevakningens fartygsenheter i likhet med motsvarande marina
enheter bör ulmslas så att de kan delta i ubätsskyddet. Därigenom erhålls
större övervakningsförmåga, särskilt i områden där marina enheter normalt
uppträder mindre ofta.

Den
ständigt pågående ubåtsskyddsverksamheten innebär stora påfrest- 62

ningar för berörd personal. Den innebär också ökade
drifts- och under- Prop. 1986/87:95 hällskostnader. Jag anser atl det är
angeläget att återställa en balanserad förmåga att lösa uppgifterna i
ubätsskyddet utan att den normala utbildningen eftersatts. Det föreslagna nya
marina utbildningssystemet liksom den förändrade ledningsorganisationen inom
marinen bör kunna underlätta en sådan balansering. Därvid fordras förbättrad
utbildning och ökad satsning på personalen.

Ett brett upplagt forskningsprogram om framtida metoder
och teknik för ubåtsskydd har påböriats. Resultaten av denna forskning, i
kombination med erfarenheterna från den utbyggnad av resursema för ubåtsskydd
som redan pågår, bör enligt min mening kunna ge en grund för en bedömning av
vilka ätgärder som erfordras på längre sikt.

5.2.3 Arméstridskrafter

Den tekniska utvecklingen ger en angripare ökade
möjligheter att med kort förvarning sätta in förband även långt in i vårt land.
Detta förhållande ökar kraven pä vår förmåga att snabbt kunna möta angriparen i
skilda områden. Därför behövs elt stort antal territoriella förband, dvs.
lokalt inriktade och stationära förband saml hemvärn. Våra mest kvalificerade
markstridsförband - de operativt röriiga brigaderna med erforderiiga
understödsförband - måste ha anfallskapacitet för aktuella terrängtyper och
snabbt kunna utveckla god anfallskraft främst i kust- och gränsområden saml mot
större lufllandsältningar.

I syfte att ge dessa förband en kapacitet som erfordras
för att kunna lösa framtida stridsuppgifter bör brigadernas kvalitet och
tillgänglighet öka. De olika geografiska förhållandena i vårt land torde
alltjämt fordra olika brigadtyper, varvid emellertid möjligheterna all
utnyttja förbanden i olika terrängtyper bör tillmätas ökad vikt. Antalet av
olika brigadtyper och understödsförband bör enligt min mening ytterligare
övervägas.

För vissa av de mest kvalificerade förbanden har en
utveckling mot ökad mekanisering inletts, bl. a. genom pågående utveckling av
lätta stridsfordon. Ett första steg bör vara att fullfölja planeringen att
organisera mekaniserade bataljoner i Norrland. Frågor sammanhängande med
fortsatt mekanisering, pansarbrigadernas framlid och behovet av nya
stridsvagnar bör studeras ytterligare.

Jag vill understryka betydelsen av att sammanhanget mellan
de operativt rörliga och territoriella förbanden uppmärksammas. En
grundläggande fömtsättning för alt kunna utnyttja de offensiva stridskrafterna
ur olika försvarsgrenar är därför enligt mitt förmenande att ett territoriellt
försvar snabbt kan upprättas vid vikliga punkter, områden eller baser. Hemvärnets
behov av utrustning bör därvid beaktas.

För arméstridskrafternas vidkommande anser jag att den
personella kvaliteten bör förbättras främst genom effektivare utbildning. Jag
behandlar utbildningsfrågorna i ett senare avsnitt.

För förband med territoriella uppgifter bör inriktningen
av förbandens

personella kvalitet och utmstning utgå från deras primära krigsuppgifter, 63

vilket torde innebära en
ökad differentiering i kvalitativt hänseende. Be- Prop. 1986/87:95
sparingar rörande lokalförsvarsförband bör enligt min mening prövas.

Pansarbekämpning
utgör i flertalet situationer ett av stridens viktigaste element. De
kvalificerade rörliga förbanden liksom de territoriella förbanden bör därför
ha god förmåga i detta avseende inom ramen för sina olika uppgifter. För röriig
strid — främst anfall - fordras pansarvärnssystem som har god rörlighet och
pansarskydd.

Jag
anser alt rörligheten är av grundläggande betydelse för arméstridskrafternas
möjligheter att lösa sina uppgifter. Förhållandet atl operationerna kan
förväntas pågå samtidigt över stora ytor med störda vägförbindelser
understryker behovet av helikoptrar för särskilt angelägna transporlända-mål.
Detta behov lorde vara störst i Norrland, där sjuklransportproblemen
ytterligare understryker helikopterbehovet. Av här anförda skäl bör en
förnyelse och utökning av transportkapaciteten med helikopter inledas.

Jag
har tidigare konstaterat att luftförsvaret behöver förstärkas.
Lufl-värnsförbanden är en viktig del av luftförsvaret och av stor betydelse för
armésiridskraflernas verksamhet. Verkan av en angripares flygkrigföring bör
kunna reduceras också genom bl.a. maskering, skenåtgärder och anpassning av taktiken.

Inom
luftvärnsområdet bör en tidig utökning genomföras av luftvärn med medellång
räckvidd. Samtidigt bör den befintliga planeringen för luftvärnets utveckling
skyndsamt ses över bl.a. beträffande robot70 i mörkerversion och det så kallade
bataljonsluftvärnet. Möjligheterna bör prövas att med utnyttjande av befintlig
luftvärnsmateriel utöka antalet av de förband som nu modifieras avseende
spanings- och eldledningsulrust-ning. En vidareutveckling av robot70 till ett
system med allväderskapacitel och längre räckvidd bör närmare prövas.

Splitterbildande
vapen utgör i ökad omfattning ett hot som måste uppmärksammas. Detta hot kan
mötas på olika sätt, bl. a. inom ramen för en ökad mekanisering. 1 den
fortsatta planeringen bör olika åtgärder prövas i syfte atl klarlägga den
långsiktiga inriktningen av åtgärder för att öka skyddet mot splitter. Jag vill
emellertid understryka betydelsen av alt försvarsmakten tidigt tillförs
skyddsvästar för särskilt utsatta personalgrupper.

Utvecklingen
av arméns krigsorganisation på längre sikt behöver klarläggas inför 1992 års
försvarsbeslut. Jag finner det emellertid nödvändigt att dessförinnan skyndsamt
pröva den krigsorganisatoriska utvecklingen inom armén i den utsträckning som
erfordras för överväganden om bl.a. utbildningssystem och fredsorganisation.
Jag återkommer till denna fråga i det följande.

5.2.4
Marinstridskrafter

Försvar
mot angrepp över hav fordrar effektiva system för bekämpning av strids- och
transportfartyg samt för försvar av kust- och skärgårdsområden.

Kombinationen
av ökad luft-, sjö- och markrörlighet hos en angripare

ger ökade möjligheter att genomföra amfibieoperationer med kort förbere- 64

delselid i de möjliga
angreppsriktningarna. Jag anser därför alt de marina Prop. 1986/87:95
stridskrafternas rörlighet och förmåga att verka i skilda områden bör
förslärkas. I viktiga kust- och skärgårdsområden erfordras också ett uthålligt
fast försvar som tidigt kan utveckla god effekt.

För
försvar mot angrepp över havet anser jag mol denna bakgrund att -vid sidan av
attackflyg — ubåtsförband, förband med tunga kustrobotar samt mineringar bör
ges prioritet i den fortsatta utvecklingen av krigsorganisationen. Beträffande
ubåtsskyddet har jag tidigare redovisat mina förslag till inriktning.

Utgående
från ubåtsförbandens stora betydelse såväl i invasionsförsvaret som för
ubåtsskyddsuppgifter, bör inriktningen enligt min mening vara att utöka antalet
ubåtar. Den planerade anskaffningen av ubåt90 bör tidigareläggas samt
erforderiiga åtgärder vidtas sä atl två ubåtar av typ Sjöormen med god effekt
kan behållas i krigsorganisationen under 1990-ta-lel. Därigenom ökar antalet
ubåtar från 12 till 14. Ubåtsförbandens kapacitet bör dessutom förbättras bl.
a. genom att hydrofonutrustningen kompletteras och lämpliga ubåtar efterhand
förses med luftoberoende tillsats-maskineri.

Tunga
kustrobotar har stort värde i invasionsförsvaret. Kustrobotsys-tem med robot 15
bör därför enligt min mening anskaffas och fyra batterier organiseras.
Förbandens rörlighet bör kunna utnyttjas för att förstärka alla kustområden som
utsätts för hot. En lokalisering av kustrobotförband till Gotland bör särskilt
prövas.

Med
hänsyn till de möjligheter och fördelar minkrigföringen kan ge oss bör vår
kapacitet i detta avseende förbättras. Tillgången pä moderna sjöminor av olika
slag bör säkerställas. Förmågan till utläggning av minor bör förbättras framför
allt i vad avser ubåtar. Flertalet ubåtar bör därför förses med mingördlar och
därtill hörande mintyper.

Kustartilleriförband
i viktiga kust- och skärgårdsområden bör förbättras varvid en tidigarelagd
modernisering av viktiga fasta förband bör ske. Tyngdpunkten i utvecklingen av
kustartilleristridskraflerna bör emellertid enligt min mening under den
närmaste femårsperioden läggas på rörliga förband, varvid bl.a. organisation
och utrustning av nya amfibieförband bör fullföljas.

Ytattack-
och minröjningsförbanden tillförs moderna fartyg som följd av

redan fattade beslut varigenom kapaciteten förbättras under den kom

mande försvarsbeslutsperioden. Förbanden har viktiga uppgifter i krig och

är värdefulla i olika kris- och neutralitetssituationer. Jag har tidigare kon

staterat den ökade betydelsen av att vårt sjöterritorium på ett tillfredsstäl

lande sätt kan övervakas, liksom av att kunna ingripa mot olika slag av

främmande militärt utnyttjande av detta. För dessa ändamål har ylallack-

och minröjningsförbanden en betydelsefull uppgift. Mot bakgrund av den

na tyngdpunktsförskjutning i uppgifterna bör enligt min mening den lång

siktiga utformningen av nya ytstridsförband prövas. Utgångspunkten bör

därvid vara atl förstärka kapaciteten i fred, i olika krissituationer och

under neutralitet. För dessa ändamål lämpligt nytt ytstridsfartyg med

mångsidig användning bör studeras och ny teknik härför provas. Beslut om

inriktning av ytstridsförbanden bör av dessa skäl anstå lill 1992 års för- 65

5 Riksdagen 1986787. 1 saml. Nr 95

svarsbeslut varefter även
beslut om anskaffning av provfartyg snarast kan Prop. 1986/87:95 fattas.

Övervakningen
av det svenska sjöterritoriet i fred berör såväl försvarsmakten som
kustbevakningen. Kustbevakningen ingår i försvarsmakten vid mobilisering.
Ledning och utnyttjande av vissa typer av enheter har i viss mån samordnats
under senare år. Jag anser alt en betydligt utökad samordning mellan
försvarsmakten och kustbevakningen bör genomföras, inte minst i fräga om
ledning, vilket skulle vara till fördel för båda organisationerna. Bl.a. bör
sambandssystem, förrådshållning och visst underhåll integreras. Möjligheterna
till ökat samutnyttjande av flygplan och fartyg i ubåtsskyddet har tidigare
berörts. Enligt min mening bör de ytteriigare samordningsmöjligheterna studeras
i samband med ovan nämnda överväganden om att förstärka kapaciteten för
uppgifter i fred och under neutralitet. Chefen för finansdepartementet, somjag
samrått med, återkommer i denna fråga senare i dag.

5.2.5
Flygstridskrafter

Jag
har tidigare konstaterat att luftförsvaret behöver förstärkas såväl beträffande
jaktflyg som luftvärn. Denna uppfattning låg tiU gmnd redan för 1982 års
försvarsbeslut som innefattade beslut att påböria utvecklingen av JAS
39-systemet samt att behålla ett antal J 35-förband under längre tid.

Av
jaktflygförbanden bör enligt min mening systemen med JA 37 och JAS 39
prioriteras. Anskaffningen av flygsystem JA 37 bör fullföljas och åtta
divisioner organiseras. För att upprätthälla luftförsvarskapaciteten bör de tre
divisionerna med J 35 behållas under huvuddelen av 1990-talet.

Planeringen
för att införa JAS 39 i krigsorganisationen under 1990-talet bör ligga fast. I
syfte att ytterligare förstärka luftförsvaret bör systemets inriktning på
längre sikt övervägas inför 1992 års försvarsbeslut, bl.a. avseende en utökning
av antalet JAS 39.

Atlackflygförbanden
med AJ 37 bör ges möjlighet att liksom JAS 39 bära modern sjömålsrobot. AJ37
bör vidare förses med förbättrad attackrobot. JAS 39-systemet bör tillföras
kvalificerade attackvapen mot markmål.

Elektroniska
motmedel är ett teknikområde i stark utveckling. Motmed-len ger möjligheter att
komplettera flygstridskrafternas aktiva vapen och öka deras verkan liksom de
kan minska nedskjutningsrisken för de egna flygplanen. Enligt min uppfattning
är det angeläget atl motmedlen anpassas till det framtida hotet genom en ökad
satsning. Det är därvid av vikt att i första hand utrusta JA 37 så att systemet
förblir ett modernt och komplett jaktsystem under 1990-talet. Av samma skäl är
det angeläget att prioritera såväl kvalitet som kvantitet i fråga om motmedel i
den fortsatta utvecklingen av JAS 39-systemet.

Jag
har funnit det angeläget alt förbättra och utöka jaktrobotbeväpning-

en på såväl JA 37 som sedermera JAS 39. IR-jaktrobotar bör anskaffas i

huvudsak enligt nu gällande planer. Radariaktrobolar är den andra viktiga

komponenten i jaktbeväpningen. Enligt min mening bör följande stegvisa

utveckling och framtagning av beslutsunderlag väljas varvid teknisk och

ekonomisk realiserbarhet kontrolleras efter hand. Nu befintlig radariaktro- 66

bot7l modifieras i samarbete med utländsk industri varvid
utländsk deUl- Prop. 1986/87:95 nansiering förutsätts. Den kan därefter
utnyttjas av såväl JA 37 som JAS 39. Samtidigt klarläggs inför 1992 års
försvarsbeslut fömtsättningarna för att kunna ta ställning till en utveckling
av en framtida svensk radarjaktrobot i första hand avsedd för JAS 39. Jag har
med nu befintligt underiag beräknat kostnader och avsatt resurser för dessa
ändamål men är medveten om att osäkerheter föreligger. Jag avser att följa och
kontrollera detta projekt enligt i stort samma principer som för JAS-systemet.
Del bör ankomma på regeringen att fastlägga formerna för denna uppföljning.

Strilsystemet bör vidareutvecklas och tillföras flygburen
spaningsradar så alt luftbevakning kan upprätthållas över hela landet i såväl
fred som krig och så att behovet av alarmering för civilbefolkningen bättre kan
tiUgodoses.

En viktig förutsättning för flygstridskrafternas
verkansmöjligheter är ett uthålligt bassystem. För att säkra tillräcklig
kraftsamlingsförmåga, uthållighet och klargöringskapacitet bör fortsatt
utbyggnad genomföras.

5.2.6 Operativ ledning

Det operativa ledningssystemet - överbefälhavaren och
militärbefalha-varna med staber - svarar för samordnade insatser av
stridskrafter och övriga resurser under fred, kris, neutralitet och krig.

Jag har på annan plats behandlat behovet av utveckling av
totalförsvarets och försvarsmaktens ledningssystem och vill därför här endast
understryka angelägenheten i att utvecklingen av del operativa
ledningssystemet noga samordnas med den civila ledningen. I detta sammanhang
kommer frågan om antal militärområden i framtiden att vara väsentlig.

Effektiv underrättelsetjänst är av stor betydelse för den
operativa ledningen. Jag har behandlat även denna fråga i särskilt avsnitt.

Åtgärder bör vidtas för att säkerställa och utveckla
möjligheterna till kommunikation. Successiva förbättringar av försvarels
telenät bör genomföras väl samordnat med utvecklingen av de civila
telekommunikationerna.

5.2.7 Anställd personal

5.2.7.1 Allmänna utgångspunkter

Jag berör här företrädesvis frågor som gäller den
anställda personalen inom det militära försvaret men jag vill framhålla att de
i tillämpliga delar också gäller anställda vid övriga myndigheter som hör tUl
försvarsdepartementet.

Överväganden om försvarsmaktens styrka och utveckling har
ofta varit

en fråga om materielens kvantitet och kvalitet. I likhet med försvarskom

mitlén anser jag det nödvändigt att i högre grad än tidigare uppmärksamma

personalfrågorna när det gäller att utforma det framtida försvaret. Det nu

aktuella försvarsbeslutet utmärks också av att personalfrågorna kommit i

förgmnden på ett annal sätl än tidigare. Den anställda personalen är den

viktigaste förutsättningen för att verksamheten inom försvaret skall funge

ra effektivi. Det är av avgörande betydelse att de anställda åtnjuter respekt 67

och
förtroende. De måste få sådana arbetsbetingelser att de ännu bättre Prop.
1986/87:95 kan fullgöra sina arbetsuppgifter.

En stor del av frågorna inom det personalpolitiska områdei
regleras i kollektivavtal mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden.
Trots detta vill jag redovisa min bedömning av de nuvarande förhållandena och
hur inriktningen av myndigheternas personalpolitiska arbete bör vara under den
kommande perioden. Riksdagen har bl.a. i samband med 1986 års budgetproposition
(FöU 1985/86:9, rskr. 278) och propositionen 1986/87: 36 om vissa
personalfrågor inom försvaret (FöU 3, rskr. 69) efterlyst en sådan redogörelse
i anslutning till försvarsbeslutet.

Också för krigsförbanden är tillgången pä kompetent och
mtinerad personal en förutsättning för förbandens slagkraft i krig och för
utbildningsresultatet i fred. Antalet yrkesofficerare och reservofficerare är
för närvarande otillräckligt. Incidentberedskapen har också bidragit till att
öka kraven på i första hand de anställda. Bristen på personal — speciellt inom
vissa, särskilt utsatta personalkategorier - är därför ett av försvarets stora
problem.

I likhet med kommittén vill jag understryka vikten av att
den personella kvalitén i vid bemärkelse inom totalförsvaret nu särskilt
uppmärksammas. Utbildningsnivån bör höjas och tillgången på kompetent och
rutinerad personal säkerställas.

Jag anser därför att verksamheten under den kommande
försvarsbeslutsperioden måste utmärkas av atl såväl de anställdas som de
värnpliktigas villkor och förutsättningar sätts i centrum. De värnpliktigas
utbildning m.m. avser jag återkomma till. När det gäller den anställda
personalen krävs, tUlsammans med ett antal konkreta åtgärder i närtid, elt
aktivt och långsiktigt personalarbele på alla nivåer för att åstadkomma en
förbättring av personalsituationen.

Att åstadkomma resultat är ytterst en en fråga om
ledarskap och arbetsgivaransvar. Jag vill understryka att även arbetstagarna
och deras representanter har möjligheter att genom sitt inflytande medverka
till förbättringar och ta sin del av ansvaret för prioriteringar av angelägna
åtgärder.

Kommittén anser att det är nödvändigt att personalfrågorna
fär ökad uppmärksamhet och ges hög prioritet i det fortsatta ekonomiska planeringsarbetet.
Jag delar kommitténs uppfattning. Jag avser därför att med särskild
uppmärksamhet följa det fortsatta planeringsarbetet i detta avseende och noga
värdera planeringens konsekvenser för de anställda. Jag har vid min beräkning
av anslagsbeloppen särskilt beaktat det resursbehov som är nödvändigt för att
tillämpa det kollektivavtal (RÄLS 1986-87) som nyligen slutits på den statliga
arbetsmarknaden och som innehåller en särskild satsning på de
försvarsanställda. Om ytterligare personaladministrativa åtgärder senare
skulle visa sig nödvändiga, och dessa inte kan finansieras inom disponibelt
anslagsutrymme, är jag beredd att omfördela ekonomiska resurser inom den
militära utgiftsramen.

5.2.7.2 Löne- och anställningsvillkor

Jag vill beröra vissa frågor om löne- och andra
anställningsvillkor trots

atl de är av utpräglad partskaraktär. Jag erinrar om
att riksdagen 68

(AU
1985/86:6, rskr. 48) i samband med behandlingen av propositionen Prop.
1986/87:95 1984/85: 219 om den statliga personalpolitiken tagit ställning lill
inriktningen av den lönepolitik som staten bör föra. Denna innebär bl, a. att
lönepolitik och lönesystem skall vara förenliga med en balanserad
samhällsekonomi, alt statens positioner i löneförhandlingarna tydligare skall
bestämmas av verksamhetsintresset och av strävan att åstadkomma en
ändamålsenlig personalförsörjning saml att lönesystemet skall främja
flexibilitet, decentralisering och delegering.

Kommittén
framhåller att de kollektivavtalsreglerade frågorna om löner och andra
anställningsvillkor självfallet är av den största betydelse för en god
personalförsörining. Den lönepolitik som de försvarsanställda berörs av är
resultatet av förhandlingar på flera nivåer. Den ökande decentraliseringen
medför att en del av lönepolitiken kommer alt formas på lokal nivå, någol som
kräver ansvarstagande hos chefer på olika nivåer om deras roll i utformningen
av den statliga lönepolitiken skall bli den avsedda.

Kommittén
understryker det angelägna i att löne- och anställningsvillkoren utvecklas på
etl sådant sätt att de befrämjar en bättre personalförsörining än vad som för
närvarande gäller.

Arbetsmarknadens
parter har således gemensamt ett stort ansvar i fråga om hur
personalförsörjningsproblemen skall kunna bemästras.

Jag
erinrar om att parterna på den statliga arbetsmarknaden i november 1986
träffade ett ramavtal om lönevillkor på den statliga sektorn (RÄLS 1986-87).
Avtalet innebär både en anpassning till statsförvaltningens olika sektorers
skilda förutsättningar och en långtgående delegering av möjligheterna att inom
givna ekonomiska ramar träffa avtal om olika gruppers och enskilda individers
löner. För försvarsmaktens del medför avtalet att betydande ekonomiska
resurser avsätts för selektiva åtgärder. Avtalet ger enligt min bedömning goda
möjligheter för försvarets myndigheter att med lönepolitiska medel förbättra
personalförsörjningssituationen.

För
högre chefer tillämpas sedan år 1977 ett särskilt chefslöneavtal. Enligt detta
bestäms lönerna för de tjänstemän som omfattas av avtalet av en partssammansatt
nämnd, statens chefslönenämnd. Chefslönenämnden har i samband med 1986 års
lönerevision inlett en försöksverksamhet som innebär att nämnden, utöver att
fastställa det totala löneökningsulrymmel, fastställt ramar för löneökningarna
inom en myndighet eller gmpp av myndigheter. Inom dessa ramar har resp.
myndighet därefter lämnat förslag till fördelning. Också försvarets
myndigheter har pä detta sätt getts möjligheten att själva göra sina
prioriteringar om de högre chefernas löneutveckling.

5.2.7.3
Decentralisering av arbetsgivarnas befogenheter och ansvar

Regeringens
syn i dessa frågor utvecklades utförligare i den tidigare

nämnda propositionen om den statliga personalpolitiken. Härvid uttalades

bl.a. att för att underlätta myndighetemas medverkan i den offentliga

sektorns förnyelse och förbättra effektiviteten bör arbetsgivamppgiftema

ytteriigare decentraliseras. Därigenom skulle möjlighetema atl utveckla en

mer aktiv personalpolUik som ansluter till fömtsättningarna inom olika 69

verksamhetssektorer
öka. Regeringen uttalade vidare att nya branschan- Prop. 1986/87:95 knutna
förhandlingsdelegationer borde inrättas inom statens arbetsgivarverk.

Arbetsgivarverkets nya organisation trädde i kraft den I
januari 1986 med bl. a. en förhandlingsdelegation speciellt för
försvarsområdet. Denna delegation innehåller arbetsgivarföreträdare från olika
myndigheter inom försvarssektorn. Förutsältningarna att träffa kollektivavtal
speciellt anpassade för försvarets förhållanden har därmed underlättats.

Utredningen om personal- och ekonomiadministrationen inom
försvaret (PEU 84) har avlämnat tre betänkanden, (Ds Fö 1985:6) Personaladministration
m.m. inom försvaret, (Ds Fö 1986:2) Besvär i personalärenden inom försvaret och
(Ds Fö 1987:2) Personalarbetet i framtiden inom försvaret. Regeringens
ställningstaganden till de två första betänkandena finns redovisade i
propositionen 1986/87:36 om vissa personalfrågor inom försvaret. Häri fullföljs
regeringens tidigare ställningstaganden till en långtgående decentralisering
av arbetsgivamppgiftema samt lill behovet av utvidgade arbetsgivarbefogenheter
på lokal nivå. Vidare har statsmakterna beslutat att frågor om överklagande av
tjänstetillsättningar m. m. skall decentraliseras frän regeringen till
försvarets personalnämnd.

5.2.7.4 Långsiktigt behov av anställd personal

När det gäller bedömningen av det långsiktiga behovet av
anställd personal

i fred anför försvarskommittén följande:

"Antalet yrkesofficerare bör i första hand gmnda sig
på krigsorganisationens behov på 5-15 års sikt. Försvaret måste ha en
omedelbart fungerande ledning och antalet yrkesofficerare måste vara så stort
att krigsförbanden snabbt kan mobilisera och lösa sina uppgifter direkt efter
mobilisering. Vidare måste tillgången på yrkesofficerare vara så god att
kvaliteten i utbildningsarbetet säkerställs. Även beredskapskraven i fred
påverkar behovet av yrkesofficerare.

En tillräcklig tillgäng på civil personal i fred är
nödvändig bl.a. för att möjliggöra såväl beredskapsförstärkningar som
mobilisering. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att flertalet
anställda civila inom försvaret är krigsplacerade på sina fredsbefatlningar
och redan i fred utför uppgifter som de skall utföra under beredskap och
krigsförhållanden. Den civUa personalens utvecklingsmöjligheter måste enligt
kommitténs mening beaktas inte minst mot denna bakgrund."

Jag delar kommitténs uppfattning om denna principiella
inriktning. Försvarets personalutvecklingsutredning (FÖPU) som arbetar med
utveck-Ungsmöjligheterna för den civila personalen kommer att avsluta arbetet
under detta år. Jag räknar med att utredningen också berör den ovan angivna
aspeklen på de civilas personalutveckling.

Överbefälhavaren föreslår i programplanen att
försvarsmakten inriktas mot atl budgetåret 1991/92 omfatta ca 36500
årsanslällda varav ca 17500 yrkesofficerare. Motsvarande mål för budgetåret
1996/97 bör enligt överbefälhavaren vara ca 37000 respektive ca 18000.

Utfallet för budgetåret 1985/86 blev enligt
överbefälhavarens uppföljning

drygt 36900 årsanslällda varav ca 16400 militära och ca 20500 civila. Det 70

bör
påpekas att överbefälhavarens förslag för budgetåren 1991/92 respekii-
Prop. 1986/87:95 ve 1996/97 lades innan det verkliga utfallet för budgetåret
1985/86 var känt. Detta innebär bl.a. att överbefälhavaren vid
planeringstillfället bedömde att det skulle finnas väsentligt fler
yrkesofficerare budgetåret 1985/86 än vad som sedan visade sig vara fallet.

Det råder för närvarande stora osäkerheter när det gäller
atl kunna bedöma tillgången pä personal de kommande åren. För atl nä upp till
det antal yrkesofficerare som överbefälhavaren anser nödvändigt behövs mot
bakgrund av utfallet för budgetåret 1985/86 en kraftigt ökad rekrytering
samtidigt som förtidsavgängarna mäste minskas väsentligt. Någon bedömning av
de reella möjligheterna att nä de uppsatta målen har inte redovisats liksom
inte heller konsekvenserna av olika personallägesutvecklingar inom
resp.försvarsgren.

De av överbefälhavaren uppsatta mälen anser jag lämpliga
sett mot främst krigsorganisationens behov. Beträffande möjlighetema att redan
budgetåret 1991/92 nå föreslagen personalvolym är jag dock liksom försvarskommittén
tveksam. Jag bedömer att jag senare kan behöva återkomma till frågan t. ex. i
samband med anmälan av nästa års budgetproposition.

När det gäller det beräknade behovet av civil personat
konstaterar jag att överbefälhavaren i programplanen föreslår att antalet
anställda bör vara knappt I 400 färre budgetåret 1991/92 än vad som fanns budgetåret
1985/86. Planen innebär alltså en fortsatt minskning av antalet civila.
Överbefälhavaren har i programplanen bedömt att det långsiktiga behovet av
civil personal ökat med 500 personår jämfört med ÖB 85. Jag anser hksom
kommittén att tillgängen på civilt anstäUda bör förbättras i förhållande till
den inriktning som blev följden av 1982 års försvarsbeslut, dock inte i den
omfattning som överbefälhavaren föreslagit. Avvägningen meUan anställd personal
och köpta tjänster bör enligt kommittén göras med utgångspunkt från de
funktioner som fortlöpande skall fullgöras. Jag delar denna uppfattning och
anser att för arbetsuppgifter som fortlöpande skall fullgöras bör i första hand
anställd personal komma i fråga. När överbefälhavaren i sin nästa programplan
har visat konsekvenserna av de principer som jag har redovisat ovan är jag
beredd att återkomma till en precisering av det långsikliga målet beträffande
civiU anställda.

Jag har nyss redovisat mina ställningstaganden till den
långsiktiga utvecklingen av personalvolymen. Vid budgeteringen av medel för
budgetåret 1987/88 har jag i huvudsak utgått från den personalvolym för detta
budgetår som anges i anslagsframställningarna för försvarsgrenarna och den
operativa ledningen.

Enligt överbefälhavaren är behovet av reservofficerare
drygt 13000, medan tillgången endast är ca 11000. Del råder således också en
allvarlig brist på reservofficerare. Brislen är så stor att den inte kommer att
kunna elimineras under försvarsbeslutsperioden.

5.2.7.5 Styrmetoder beträffande personalvolymen

Den strikta personalramstyrning som sedan föregående
försvarsbeslut har

tillämpats gentemot de lokala myndigheterna har fält
negativa konsekven- 71

ser. De detaljerade
myndighetsvisa personalramarna som försvarsgrens- Prop. 1986/87:95 cheferna
har utformat inom ramen för av regeringen angivna totalramar har kommit att
uppfattas som helt styrande för produktionen och för inriktningen av
rationaliseringsarbetet. Flexibiliteten i tillämpningen har inom detta område
varit liten.

Liksom
kommittén anser jag att styrningen av personalvolymen inte bör ske på detta
sätt i fortsättningen. Jag återkommer under avsnittet om
rationaliseringsverksamheten till hur besparingar genom ekonomisk styrning bör
ske framdeles.

5.2.7.6
Åtgärder för att täcka personalbehoven

1
likhet med kommittén anser jag att sådana åtgärder som syftar lill att
rekrytera och behålla yrkesofficerare är synnerligen angelägna. Det är helt
nödvändigt att den planerade rekryteringen kan komma till stånd. För att målen
för de freds- och krigsorganisatoriska behoven av yrkesofficerare skall nås i
början av 1990-talet måste dessutom en minskning av förtidsavgängarna
åstadkommas.

Regeringen
har uppdragit åt försvarets forskningsanstalt att närmare kartlägga orsakerna
till avgångsbenägenheten bland den anställda personalen. Forskningsanstaltens
kartläggning är ej slutförd men hittillsvarande arbete indikerar ett flertal
olika faktorer som påverkar den enskildes beslut om att stanna kvar inom
försvaret eller att lämna det. Faktorerna är i flera fall av sådan karaktär att
myndigheterna själva har möjligheter att påverka dem.

I
enlighet med kommitténs förslag bör ett tillfälligt avsteg från befälsordningen
göras med innebörd att särskilt lämpade reservofficerare får anställas som yrkesofficerare.
Om rekrytering av yrkesofficerare får erforderlig omfattning, bortfaller
successivt behovet av detta avsteg från befälsordningens
rekryteringsprinciper. Jag återkommer i annat sammanhang till frågan om en
sådan ordning bör ske genom en ändring av regeringens generella föreskrifter
eller genom atl dispens lämnas från fall till fall.

TUlgången
på utbildningsbefäl inom främst armén är på sina håll för närvarande så
otillräcklig att många av de avsedda färdigheterna inte kan nås under värnpliktsutbildningen.
En av orsakerna, vid sidan av ökande förtidsavgångar, är alt nyrekryteringen
under ett antal år visat sig vara otillräcklig. Jag bedömer liksom kommittén
att möjligheterna att snabbt åtgärda bristen är begränsade, även om
rekryteringen ökas avsevärt jämfört med hittills och de åtgärder för all
reducera förtidsavgångarna som görs dessutom blir framgångsrika.

Möjligheterna
till tidsbegränsad anställning av reserv- och värnpliktsofficerare genom s. k.
frivUlig tjänstgöring bör enligt kommittén i ökad utsträckning utnyttjas.
Härigenom torde tillgången på utbildningsbefäl kunna ökas och vissa
beredskapsuppgifter lösas. Detta bör enligt min mening ses som en temporär
åtgärd för att i viss mån kompensera för den befälsbrist som för närvarande
råder bl.a. genom de senaste årens underrekrytering inom armén.

Jag
delar försvarskommitténs uppfattning att gmndutbildningen av värn- 72

pliktiga självfallet bör genomföras så snart som möjligt
efter inskrivningen Prop. 1986/87:95 för att tillgodose dels enskildas
önskemål, dels krigsorganisationens personalbehov. Med hänsyn till den akuta
brist på utbildningsbefäl som för närvarande råder är det dock motiverat att
statsmakterna gör ett mindre avsteg från denna grundregel genOm ati i den
kommande periodens början i viss utsträckning reducera
grundutbildningskontingentens storiek. Jag behandlar detta under avsnittet om
utbildningsfrågor.

Kommittén anser att åtgärder skyndsamt måste vidtagas för
att avhjälpa den stora brislen pä reservofficerare. Jag delar den
uppfattningen. Bristen bör kunna reduceras dels genom en utökad
grundrekrytering, dels genom nya former för rekrytering, utbildning och
utnyttjande. Vissa förslag om hur detta skall kunna ske har lämnats av såväl
befälsbehovsutredningen som överbefälhavaren.

Frågan om hur tillgången på flygförare i bl.a. flygvapnet
skall kunna säkerställas i samband med de civila flygbolagens kraftigt ökade
rekrytering av piloter har senast behandlats i 1987 års budgetproposition
(prop. 1986/87:100 bil. 6) s. 2-7. Den har dessutom behandlats i tidigare
budgetpropositioner och skrivelser till riksdagen. Jag bedömer att regeringens
olika ätgärder har lagt en god grund för en långsiktig lösning på problemet med
flygförarnas avgångar till civila flygbolag.

5.2.7.7 Personalrörlighet

Personalrörlighet är ett centralt inslag i
kompetensutveckling och organisatorisk förnyelse. Detta gäUer i hög grad i
organisationer med stor internrekrytering. Jag vill erinra om att regeringen
såväl i skrivelse (skr. 1984/85:202) om den offentliga sektorns förnyelse som i
proposition 1984/85:219 om den statliga personalpolitiken närmare har redovisat
sina överväganden i detta avseende. Regeringen har vidare i juni 1986 gett
statens arbetsgivarverk i uppdrag att se över de bestämmelser som påverkar
personalens rörlighet inom och mellan statliga myndigheter och mellan
statsförvaltningen och andra arbetsmarknadsseklorer och att föreslå åtgärder
för att öka denna och därmed möjligheterna till förbättrad personalutveckling.
Detta arbete avrapporteras halvårsvis till regeringen.

Kommittén framhåller att kompetensutvecklingen inom
försvarsmakten medför all vissa personalkategorier behöver flytta mellan olika
befattningar och i samband därmed även ibland mellan olika delar av landet.
Men behov av viss omflyttning av personal uppstår även till följd av förändringar
inom försvarets krigs- resp. fredsorganisation.

Kommittén anser att de former under vilka byte av
stationeringsort tillämpas inom försvaret ofta medför problem både för den
enskilde och hans eller hennes familj. Kommittén anser det därför angeläget att
åtgärder vidtas i syfte alt minska dessa problem. Jag delar kommitténs
uppfattning.

Strävan
bör enligt min uppfattning vara atl så långt möjligt begränsa

geografiska omflyttningar och byte av stationeringsort inom försvaret.

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna har enligt vad jag har inhäm

tat påböriat ett arbete som syftar till att minska behovet av flyttning för den

anställda personalen. Ett led i detta arbete är, som kommittén också 73

framhåller, en förbättrad individuell personalplanering
för såväl militär Prop. 1986/87:95 som civil personal. Därigenom bör bl.a.
flyltningsbehovet kunna minskas och verksamheten effektiviseras samtidigt som
möjligheterna till kompetensutveckling bibehålls. En sålunda förbättrad
personalplanering bör dessutom medföra förbättrad kunskap hos den enskilde om
kommande arbetsuppgifter. Detta bör sannolikt också minska avgångsbenägenheten.

De ekonomiska villkor som är förknippade med den
nödvändiga omflyttningen av personal bör vidare enligt kommitténs mening
avsevärt förbättras. Jag delar kommitténs uppfattning att det föreligger ett
stort behov av insatser och förbättrade avtalsreglerade villkor inom detta
område. Det senaste kollektivavtalet är, somjag tidigare berört, så utformat
att förbättringar i denna riktning bör vara möjliga atl nå.

Jag erinrar om att jag i föregående års budgetproposition
(prop. 1985/86:100 bil. 6) anmälde alt regeringen uppdragit åt försvarets
personalnämnd att lämna förslag till åtgärder som kan behövas för att biträda
anhöriga till tjänstemän i samband med omstationering samt att bedriva försök
med sådana åtgärder. Nämnden har bl. a. föreslagit att lediga statliga
tjänster skall kunna utnyttjas för anställning av medflyttande. I den mån så
krävs ankommer del pä regeringen att besluta om erforderliga författningsändringar.
Vissa av nämndens förslag är dock av sådan karaktär att det ligger inom berörda
myndigheters egna befogenheter atl genomföra dem.

I likhet med kommittén anser jag att del är angeläget atl
arbetet med rörlighetsfrågor bedrivs med hög prioritet.

Jag vill i detta sammanhang anmäla att jag räknar med att,
med medel som jag i det följande beräknar under förslagsanslaget E I. Operativ
ledning m.m.: Ledning och förbandsverksamhel, kunna lämna ett tillfälligt stöd
till Stiftelsen Försvarsbostäder.

5.2.7.8 Befälsordningen

Försvarskommitlén anför att det föreligger skäl att söka
vidareutveckla tillämpningen av den nu gällande befälsordningen med sikte på
att bl. a. förbättra befälstillgängen i värnpliktsutbildningen och på att såväl
öka flexibiliteten i förhållande till verksamheten och individens krav som minska
förtidsavgången.

Med anledning av kommitténs uttalande vill jag redovisa
följande. Riksdagens beslut om befälsordningens närmare utformning fattades år
1978 med anledning av propositionen 1977/78:24 om ny befälsordning för det
militära försvaret (FöU 10, rskr. 179). Vidare öppnades officersyrket år 1980
för kvinnor.

Den första omgången yrkesofficersaspiranter genomgick den
gemensamma grundläggande officersutbildningen enligt det nya systemet 1981 —
1983. Samtidigt genomfördes ett omfattande kompletterande utbildningsprogram
för vissa redan anställda yrkesbefäl. Reformen trädde i sin helhet i kraft den
I juni 1983.

Befälsordningen har gällt förhållandevis kort tid. Antalet
officerare som

är antagna och utbildade enligt den nya ordningen är begränsat. Några 74

långtgående
slutsatser om befälsordningens förtjänster eller eventuella Prop. 1986/87:95
brister kan rimligtvis inte dras ännu. Vissa erfarenheter har dock redan gjorts
beträffande befälsordningens praktiska tillämpning. Dessa bör kunna ligga till
grund för att successivt utveckla befälsordningens detaljer och även anpassa
denna till de nya behov och förutsättningar som eventuellt kan uppkomma.
Utgångspunkten för elt sådant arbete bör enligt min uppfattning vara att de
principiella riktlinjer som riksdagen har tagit ställning till alltfort bör
gälla.

Jag
har tillsatt en arbetsgrupp inom försvarsdepartementet med uppgift att följa
upp och utvärdera införandel av den nya befälsordningen samt bereda de förslag
till ändringar som eventuellt kan komma att aktualiseras.

5.2.8
Utbildning

Jag
kommer i det följande att ge synpunkter och förslag som rör utbildningen i
allmänhet. Därefter övergår jag till atl behandla försvarsgrensspecifika
frågor.

En
tillräcklig tillgång på kompetenta och mtinerade yrkesofficerare är den
viktigaste fömtsättningen för goda utbildningsresultat.

Utbildningens
mål är att skapa och vidmakthålla krigsförband som är användbara för sina
huvuduppgifter omedelbart efter en snabbt genomförd mobilisering.
Överbefälhavaren har redovisat brister i fråga om bl.a. förbandens samträning.
Jag anser det betydelsefullt att dessa brister elimineras.
Förbandsutbildningen bör därför förbättras varvid metoderna för denna del i
utbildningen bör utvecklas. Övningar bör bedrivas sä alt stridskrafter ur
olika försvarsgrenar kan samverka effektivt. Jag betonar betydelsen av att
befäls-, gmnd- och repetitionsutbildning genomförs med utgångspunkt i
krigsuppgifterna och med högre krav på effektivitet. Av betydelse för en
effektiv utbildning är även tillgången på övningsmateriel och annan utrustning.

Om
förbanden skall fungera väl erfordras förutom kompetenta chefer och en god
förbandsutbildning alt de enskilda värnpliktigas utbildning förbättras. Det är
angeläget att befäl och värnpliktiga efter genomförd utbildning har förtroende
för sin egen och förbandets förmåga att lösa krigsuppgifterna.

För
närvarande får ett stort antal värnpliktiga vänta upp till tre år efter

inskrivningen innan grundutbildningen kan påbörias. Detta är otillfreds

ställande av bl.a. värnpliklssociala skäl. Kapaciteten för gmndutbildning

utnyttjas för närvarande så långt möjligt för att minska väntetiden. Den

akuta bristen på utbildningsbefäl begränsar dock denna kapacitet. Somjag

har angett i avsnittet 5.2.7 bedömer jag att tillgången på utbildningsbefäl

inte kan förbättras i någon avgörande grad inom de närmaste åren. Trots

det tidigare anförda måste jag därför godta att gmndutbildningskontingen-

tens storlek i förhållande lill tidigare planering minskas nägot i den kom

mande försvarsbeslutsperiodens börian. Vilken omfattning som värn

pliktskontingenten bör ha därefter blir beroende dels av tillgången på

utbildningsbefäl, dels hur det nya utbildningssystemet för armén, somjag

berör under avsnittet fredsorganisation, kommer atl utformas. Den nuva- 75

rande tillgängen pä
värnpliktiga bör om möjligt utnyttjas för att förse även Prop. 1986/87:95
viktigare territoriella förband med yngre värnpliktiga.

1983
års värnpliktsulbildningskommitté (VK83) häri betänkandet (SOU 1984:71)
Värnplikten i framtiden lämnat förslag om s. k. förstegsutbildning för
värnpliktiga uttagna till befäl. Dessa värnpliktiga rycker in före huvuddelen
av de värnpliktiga i förbandet och ges grundläggande befatlnings-och
ledarskapsutbildning. Däremot sker utryckningen i princip samtidigt för alla
värnpliktiga i förbandet. Chefen för armén har i en rapport redovisat positiva
erfarenheter frän de försök med förstegsulbildning som genomförts vid vissa
förband. Jag finner i likhet med försvarskommittén att förstegsutbildningen ger
betydande möjligheter att öka det värnpliktiga befälets kompetens och rutin i
sina krigsbefattningar. De förstegsutbildade värnpliktiga bör i ökad omfattning
inom ramen för sin utbildning kunna biträda det aktiva utbildningsbefälet vid
utbildningen av de värnpliktiga i övrigt och vid förbandens samträning.
Förstegsutbildningen för vissa befälsuttagna värnpliktiga kan innebära att
värnpliktsutbildningens anpassning till civila studier försämras. För den som
avser att utbilda sig vidare efler gymnasieskolan bör enligt min mening
gmndutbildningen sä långt det är möjligt förläggas så att den värnpliktige inte
fördröjs med sin examen eller motsvarande nägon längre tid utöver själva
tjänstgöringstiden. Detta bör beaktas i samband med den värnpliktiges
uttagning. Jag anser sammantaget att det finns stora fördelar med fullständig
förstegsutbildning och att ett införande härav är särskilt angeläget. Jag avser
därför att inom ramen för värnpliklslagens bestämmelser föreslå åtgärder i
syfte atl möjliggöra fullständig förstegsutbildning.

Utgående
från värnpliktsutbildningskommitténs förslag i nyss nämnt betänkande har försök
genomförts med ändrad veckoövningsrytm innebärande tio dagars
övningsverksamhet följd av fyra dagars ledighet. Chefen för armén har i en
rapport över genomförda försök enligt den s. k. IO/4-mo-dellen redovisat
positiva erfarenheter. Han anser dock alt tiUämpningen av en sådan modell bör
ske restriktivt av hänsyn till den anställda personalen.

Enligt
min mening ökar 10/4-modellen tillgängen på insatsberedda förband och är i
vissa fall också lämplig från förbandsutbildningssynpunkl. Jag är medveten om
att denna veckoövningsrytm kan innebära svårigheter för den trupputbildande
personalen. De fördelar den ändrade veckoöv-ningsrylmen medför är emellertid så
betydande att jag anser atl systemet bör kunna tillämpas i särskilda fall
främst under den senare delen av grundutbildningen. Den närmare utformningen av
en sådan veckoövningsrytm bör det ankomma på överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna att avgöra.

Värnpliktsutbildningskommittén
har i betänkandet (SOU 1985:36) Värnplikten i samhället lämnat en rad förslag
som syftar tUl att olika samhäUs-funktioner skall bidra till ett effektivi
genomförande av vämpliktsutbild-ningen.

Värnpliktsutbildningskommittén
har föreslagit bl.a. att målet för och

inriktningen av de värnpliktigas grundutbildning från statsmakternas sida

ges etl klarare uttryck än vad som hittills varit fallet. Jag avser att pröva

denna fråga i samband med en kommande översyn av värnpliklsförfattnin- 76

garna.

Vidare föreslår
värnpliktsutbildningskommittén åtgärder för att förbätl- Prop. 1986/87:95
ra försvarsupplysningen i gymnasieskolorna. Jag anser att det är viktigt att
ungdomar får en ökad information om vår säkerhets- och försvarspolitik. Inom
regeringskansliet övervägs för närvarande vilka ätgärder som är lämpliga för
att uppnå detta syfte.

Repetitionsutbildningen
har pä senare år urholkats. Enligt min mening är det nödvändigt att
krigsförbanden regelbundet genomför repetitionsövningar så att
krigsanvändbarheten kan upprätthållas. Repetitionsövningarnas längd och
inpassning bör ytterligare prövas. Ett problem, inte minst för förbandens
samträning, är den stora mängden anstånd för värnpliktiga befäl.
Värnpliktsutbildningskommittén föreslog i nyss nämnda betänkande vissa åtgärder
i syfte att minska anståndsfrekvensen främst i samband med krigsförbandsövning.
Bl.a. föreslogs utvidgad och tidigarelagd information till personalen om
förestående övning och att krigsförbandscheferna ges ett större ansvar att
hålla kontakt med sin personal mellan och i anslutning till övningarna. Jag
anser att det är angeläget att komma tillrätta med anståndsproblematiken. Med
olika förslag som utgångspunkt har frågan tagits upp med ansvariga myndigheter
för att finna praktiska och effektiva lösningar. Jag avser att noggrant följa
arbetet härmed.

Värnpliktsutbildningskommitténs
förslag i övrigt har beaktats genom olika initiativ från min sida i den mån de
inte varit av den karaktären att det ankommer på berörda myndigheter att
genomföra dem.

Sedan
ett antal år tillämpas ett system med försvarsmaktsövningar. Jag bedömer dessa
övningar viktiga för att uppnå samträning inom totalförsvaret och mellan olika
typer av stridskrafter samt för att öva ledningsorganisationen.
Försvarsmaklsövningar bör genomföras även fortsättningsvis. Det bör då eftersträvas
att öka värdet av övningarna för såväl förbanden som de enskilda soldaterna.
Genom att de åskådliggör försvarets förmåga till samlade operationer har de
också säkerhetspolitisk betydelse.

1983
års värnpliktsutbildningskommitté har vidare övervägt utbildningstidens längd
men har inte funnit anledning att föreslå några större förändringar. Däremot
föreslås att s. k. beredskapstjänstgöring skall kunna fogas till säväl grund-
som repetitionsutbildning. Därmed skulle flexibiliteten i utbildningssystemet
ökas och beredskapen kunna förbättras. Jag anser att den i värnpliklslagen
medgivna totala tjänstgöringstiden i stort setl är tillräcklig, men att närmare
prövning av avvägningen mellan gmnd- och repetitionsutbildning liksom
beredskapstjänst bör göras. Jag har funnit att nu tillämpade tider för
grundutbildning knappast kan förkortas om gällande mål skall kunna nås. Snarare
torde utbildningstiden behöva föriängas nägot för vissa förbandstyper eller
värnpliktskategorier för att medge erforderliga förbättringar av utbildningen.
Jag återkommer senare i avsnitt 5.2.9 angående en närmare översyn av dessa
förhållanden.

Den
utbildning som bedrivs av de frivilliga försvarsorganisationerna bör enligt min
mening uppmärksammas i sammanhang med atl försvarets personella kvalitet
förbättras. Därvid bör de organisationer som utbildar personal för
krigsorganisationen prioriteras.

De värnpliktiga visar i
dag ett stort och positivt intresse för sin utbild

ning och är angelägna om att den skall ge ett bra resultat. Att intresset 77

under senare är har ökat
beror bl.a. pä att deras ekonomiska situation Prop. 1986/87:95 under
grundutbildningen successivt har förbättrats. Ytterligare förbättringar av
värnpliktsförmånerna bör dock göras.

Efter
indexuppräkning finns för budgetåret 1987/88 ca 30 milj. kr. att disponera för
höjning av kontantförmåner till värnpliktiga under gmndutbildning. Jag
föreslår att utrymmet utnyttjas så att dagersättningen höjs med två kronor från
26 kronor tiU 28 kronor. Efter 230, 300 och 360 dagar ulgår som tidigare
tillägg med 15, 30 resp. 60 kronor. Vidare bör den behovsprövade
familjepenningens maximibelopp höjas med 200 kronor per månad för hustm och med
100 kronor per månad för barn till 2350 respektive 1 325 kronor.

Förslag
till lag om ändring i familjebidragslagen har upprättats inom
försvarsdepartementet och bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
l.l. Med hänsyn till att lagstiftningsfrågan är av tekniskt enkel beskaffenhet
torde lagrådels hörande i ärendet sakna betydelse.

I
tillämpliga delar bör förbättringarna också gälla andra bl.a. vapenfria
tjänstepliktiga som uppbär ersättning enligt samma grunder som de värnpliktiga.

Nu
föreslagna förbättringar kostar ca 25 milj. kr. Det resterande utrymmet bör
avsättas för en beräknad ökning av kostnaderna för bostadsbidrag pä grund av
hyreshöjningar och för en höjning av förplägnadsersättningen.

Riksrevisionsverket
har i en under år 1986 avlämnad rapport pekat på vissa brister i det nuvarande
familjebidragssystemet. Bristerna hänför sig enligt rapporten dels till en
alltför frikostig tillämpning av bidragsreglerna, dels lill ansvarsfördelningen
de berörda myndigheterna emellan. Jag avser att pä grundval av rapporten ta
initiativ till en översyn av vissa delar av familjebidragssystemet.

Försvarskommitlén
har föreslagit att kontantförmånerna till de gmndut-bildningsvärnpliktiga bör
förbättras med sammanlagt 100 milj. kr. under försvarsbeslutsperioden.

Överbefälhavaren
genomför för närvarande en undersökning av de värnpliktigas ekonomiska
situation. Resultatet av denna undersökning skall redovisas för regeringen i
september 1987. Med denna undersökning som underiag avser jag att återkomma med
förslag till hur de av försvarskommittén förordade förbättringarna bör
fördelas mellan olika förmånsslag.

Jag
övergår nu till att något behandla frågan om de värnpliktigas fria resor. I den
förra budgetpropositionen uttalade jag alt kostnaderna för de värnpliktigas
resor borde gå att sänka även om bekvämligheten för de värnpliktiga i vissa
fall skulle komma att minska något. Som etl medel härför förordade jag dä
utökade möjligheter att lokalt anpassa värnpliktsre-sandel.

Vid
frågans behandling anförde försvarsutskottet (FöU 1985/86:9) att elt ändrat
mönster för värnpliktsresor till och från Gotland liksom i övriga delar av
landet kunde tänkas få effekter som inte var avsedda och att det därför fanns
anledning att följa utvecklingen och göra nödvändiga förändringar.

Med
anledning av delta uttalande gav jag överbefälhavaren i uppdrag att

i januari 1987 redovisa erfarenheterna av det nya systemet. Överbefälha- 78

vårens rapport visar att betydande kostnadsminskningar har
kunnat ge- Prop. 1986/87:95 nomföras utan att villkoren för de värnpliktiga
har försämrats i nägon nämnvärd utsträckning.

Mot bakgrund av detta anser jag att besparingar när så är
möjligt även fortsättningsvis bör göras genom såväl centrala som lokala
insatser och med beaktande av de värnpliktigas krav på en rimlig bekvämlighet.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att principen om lokalt kostnadsansvar
inte färdrivas så långt att den motverkar en rationell samverkan mellan förbanden
i fråga om rese verksamheten.

Genom de nu vidtagna åtgärderna i värnpliktsresesystemet
får de intentioner som förordades i samband med översynen av
värnpliktsförmånerna våren 1983 anses i allt väsentligt vara förverkligade.

En viktig kvarstående fråga är dock de värnpliktigas resor
med buss pä läns- och lokaltrafiken. För närvarande finns ett system med s. k.
värnpliktskort gällande pä flertalet länstrafikbolag och ett mindre antal
lokaltrafikbolag. Enligt vad jag har inhämtat avser överbefälhavaren försöka
förlänga gällande avtal med trafikföretagen till att gälla även under
budgetåret 1987/88. En undersökning om de värnpliktigas resvanor skall under
tiden göras. Hur frågan om dessa resor bör lösas på sikt får jag återkomma lill
när ytterligare klarhet vunnits. Då kan ställning tas till försvarskommitténs
förslag atl företagen skulle kunna ersättas för värnpliktsresorna via de
statiiga skatteutjämningsbidragen.

Jag övergår nu till att behandla försvarsgrenarna var för
sig.

Armén

I det underiag rörande arméns utbildning som stäUts till
mitt förfogande har vissa förbättringsåtgärder redovisats. Enligt min mening är
åtgärderna i och för sig angelägna men inte tillräckliga för att komma till
rätta med de redovisade bristerna i utbildningen. Av detta skäl är det inte
möjligt att nu ta ställning till hur arméns utbildning bör vidareutvecklas.

Det är av stor betydelse för krigsförbandens kvalitet och
det anställda befälet liksom för de värnpliktiga att den situation som rått
beträffande utbildningens förutsättningar och mål (resultat) under budgetåren
1985/86 och 1986/87 inte fortsätter under börian av försvarsbeslutsperioden.
Det kan annars skada tilltron till värnpliklssystemet liksom det anställda befälets
intresse för sitt yrke. Vad gäller budgetåret 1987/88 utvecklar jag detta
närmare senare under anslaget B 1. Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet.

Trots de ökade satsningar jag här förutsätter måste ändå
vissa brister även fortsättningsvis godtas hos krigsförbanden. Först i och med
ett nytt utbildningssystem räknar jag med atl kvaliteten hos krigsförbanden i
vad avser personal och utbildning kan böria att förbättras.

Marinen

För marinens vidkommande har överbefälhavaren föreslagit
ett nytt ut

bildningssystem avseende såväl kustartilleriet som flottan. Systemet inne- 79

bär
bl. a. en annan avvägning mellan grundutbildning och repetitionsutbild- Prop.
1986/87:95 ning än som gäller nu men fortfarande inom totalt sett oförändrad
utbildningstid. Det tillgodoser ökade beredskapsbehov över året och utgör en
förbättring av förbandsutbildning och samträning. Enligt min mening bör i detta
sammanhang ambitionsnivån vad gäller repelilionsutbildning av lednings-, bas-
och underhällsförband uppmärksammas. Systemet, som delvis bygger på VK83:s
förslag, är enligt försvarskommitténs mening principiellt lämpligt. Jag
instämmer med kommittén och föreslär därför att systemet får införas.
Förberedelser för införande av det föreslagna systemet bör fortsätta enligt
överbefälhavarens förslag. Det bör ankomma pä regeringen att besluta om den
närmare utformningen liksom om lider m. m. för systemets införande.

Flygvapnet

För
flygvapnet bör nuvarande utbildningssystem i huvudsak behållas. Det är dock
enligt min mening angeläget att förbandsutbildningen utvecklas så att
samträning uppnås inom bas- och stridsledningsförband dels genom systematisk
repelilionsutbildning, dels genom att en ökad grad av förbandsvis omsättning
prövas. Övningar på krigsbas är mycket betydelsefulla varför denna typ av
utbildning bör öka i omfattning.

5.2.9
Fredsorganisation

Vad
gäller armén har överbefälhavaren redovisat allvarliga brister i krigsförbandens
användbarhet, utbildning och samträning. Mot den bakgrunden anser jag att den
främsta utgångspunkten för fredsorganisationens utveckling måste vara att skapa
organisatoriska och personella förutsättningar för en förbättrad och
effektiviserad utbildning och en förstärkt beredskap. Självfallet skall därvid
alla rationaliseringsmöjligheter tillvaratas och en anpassning ske av
utbildningsorganisationen lill den framtida tillgången på värnpliktiga.

Värnpliktsutbildningskommittén
ansåg att man i besparingssyfte borde pröva idén all utbilda tre omgångar
värnpliktiga på två år vid samma regemente, s. k. rullande utbildning. Därmed
antogs i princip vart tredje fredsetablissement kunna avvecklas. Denna idé har
prövats av överbefälhavaren men av denne inte bedömts lämplig som grund för
utbildningens organisation. Försvarskommittén har för sin del dragit slutsatsen
att rullande utbildning enligt värnpliktsutbildningskommitténs idé inte kan
anses utgöra en hell lämplig grund för arméns fredsorganisation. Jag delar försvarskommitténs
uppfattning i denna fråga.

Jag
anser, i likhet med försvarskommittén, att det underiag rörande
fredsorganisationens utveckling inom armén som överlämnats av överbefälhavaren
är otillräckligt som grund för ställningslagande. Förnyat underlag mäste
därför tas fram skyndsamt.

Överväganden
om fredsorganisationen måste göras i sitt systemmässiga

sammanhang. De operativa kraven på krigsorganisation, ledning och be

redskap är de naturiiga utgångspunkterna. Dessa styr krigsorganisationens 80

sammansättning
och kraven på krigsförbandens prestationsförmåga. Des- Prop. 1986/87:95 sa
krav utgör utgångspunkt för att utforma ett förbandsomsättningssystem samt att
bestämma mäl för utbildningen.

Variationer i förbandsomsättningsprinciperna bör prövas
bl. a. i syfte alt höja den personella kvaliteten i främst brigader och
viktigare territoriella slridsgmpper. Lämpligheten av individvis omsättning av
värnpliktiga i vissa förband bör även prövas.

Kopplat till förbandsomsättningssystem och mål för
utbildningen av olika förbandstyper måste inriktning av och avvägning mellan
befäls-, grund- och repelilionsutbildning prövas.

Fredsorganisationen bör enligt min mening utvecklas så att
den i ökad utsträckning blir en integrerad del i krigsorganisationen och i
försvarsmaktens beredskapssystem. Verksamheten inom armén bör i ökad utsträckning
bedrivas med utgångspunkt i krigsorganisationen. Av detta skäl bör bl. a. en
ökad integrering prövas mellan olika tmppslag och deras yrkesbefäl redan under
grundutbildningen.

Det är av stor betydelse för både effektiv
förbandsproduktion och beredskap att ansvaret för utbildning, krigsplacering,
bemanning, mobilisering m. m. så långt som möjligt sammanhålls på lägre
regional eller lokal nivå.

I likhet med kommittén anser jag att
mobiliseringsberedskapen och mobiliseringssäkerheten måste förbättras. Dessa
krav påverkar i flera avseenden fredsorganisationen, bl.a. avseende antalet
mobiliseringsmyndigheter.

Kontinuerlig verksamhet erfordras för krigsplanläggning,
för atl samverka med civila totalförsvarsdelar, för att upprätthälla
mobiliseringsberedskap samt för att leda stridskrafter i samband med
mobilisering och vid incidenter. Försvarsområdesbefälhavarna med sina staber
har i detta avseende en nyckelroll.

Försvarsförberedelserna inom ett län åligger dessa
myndigheter och länsstyrelse i samverkan. Antalet försvarsområdesmyndigheter
bör därför inle minskas men deras kapacitet och bemanning kan behöva
differentieras mellan olika delar av landet. I de län som för närvarande saknar
försvarsområdesmyndighet i fred bör åtgärder vidtas för all utveckla
försvarets förankring i samhället, förbättra möjligheterna till samordnade
krigsförberedelser och förbättra understödet åt frivilligorganisalionerna.
Möjligheterna till och konsekvenserna av atl upprätta försvarsområdesmyndigheter
i Västerås och Kalmar bör sålunda redovisas, liksom vilka uppgifter dessa bör
fullgöra.

Inom armén bör stommen i fredsorganisationen utgöras av
brigadprodu-cerande regementen som också bör vara mobiliseringsmyndigheler.

Fredsförbandens lokalisering styrs bl.a. av
beredskapskrav, behov av

utbildning i rätt miljö och befolkningsförhållanden. Krigsförband primärt

avsedda för Norrland måste ges vinterutbildning. Nödvändig samträning

av brigader och territoriella stridsgrupper fordrar tillgång till förband ur

alla ingående truppslag. För detta ändamål bör det prövas att successivt

inom varie militärområde inrymma enheter ur i brigad ingående tmppslag i

befintliga etablissement. Därigenom skulle också mobiliseringssäkerhet

liksom insatsberedskapen inom militärområdena förbättras. Denna fråga 81

6 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95

påverkas av framtida
militärområdesindelning och militärbefälhavarnas Prop. 1986/87:95 roll i
förbandsproduktionen.

Den
anställda militära personalen och dess kompetens är, såsom jag framhållit i det
föregående, avgörande för goda utbildningsresultat, för krigsorganisationens
effektivitet och för möjligheten atl upprätthålla god beredskap. Även den
civila anställda personalen är betydelsefull i dessa avseenden. Förändringar i
fredsorganisalionen måste därför planläggas långsiktigt och genomföras så att
negativa konsekvenser för personalen och därmed sammanhängande oplanerade
avgångar i görligaste mån undviks. En plan för fredsorganisationens utveckling
bör därför innefatta en längre tidsperiod, varigenom bl.a. investeringarna kan
styras rationellt. En sädan plan bör även innefatta rimlig grad av
handlingsfrihet att förändra krigsorganisation, utbildning m. m. ulan alt
långsiktigheten bryts.

Inom
marinen har överbefälhavaren föreslagit atl en för flottan och kustartilleriet
gemensam ledningsorganisation på lägre regional nivå införs redan i fred.
Förslaget innebär vissa förändringar avseende organisation, lokalisering och
bemanning inom de södra och östra militärområdena.

Kommittén
anser, utan atl ta ställning till förslagels detaljer, att det medför bl.a. en
angelägen samordning mellan flottans och kustartilleriets verksamhet och en
bättre ledning av de marina förbanden. Åtgärderna bör även leda lill
rationaliseringsvinster. Enligt min mening bör en ny ledningsorganisation
införas, varvid dock sammanhanget med de övergripande ledningsfrågorna inom
totalförsvaret måste uppmärksammas. Detta innebär bl. a. att flottans och
kustartilleriets regionala myndigheter slås samman till en gemensam myndighet
i södra Sverige resp. i Storstockholm-somrädet. Det bör ankomma på regeringen
alt fastställa den närmare organisationsutformningen.

För
flygvapnet har överbefälhavaren inte lämnat några förslag om ändringar av
fredsorganisationen. Jag ser heller inga behov av förändringar inom flygvapnet
under den kommande femårsperioden annat än sådant som krävs för atl fullfölja
1982 års försvarsbeslut. Studier pågår rörande en central funktionsledning av
flygstridskrafterna bl. a. inför JAS-systemets införande i krigsorganisationen.
Denna fråga har starka kopplingar tUl den övergripande ledningsutredningen och
behöver ej avgöras förrän i nästa försvarsbeslut. En följd bör då bli att
första flygeskadern i sin nuvarande form utgår.

Möjligheterna
till ökad samordning över försvarsgrensgränserna bör tillvaratas. En väg kan
därvid vara att i ökad utsträckning samordna mobihseringsförberedelser,
stödproduktion m. m. för förband i samma garnison eller inom samma
försvarsområde. En annan väg kan vara atl i samma etablissement inrymma
utbildning av förband ur två försvarsgrenar. Fömtom ett mer rationellt
utnyttjande av utbildningsresurserna skuUe tillgängen på förband och därmed
beredskapen i olika delar av landet därigenom kunna förbättras.

För
huvudprogrammen Operativ ledning m.m. resp. Gemensamma myndigheter m. m., har
överbefälhavaren inte lämnat några förslag utöver ett fullföljande av 1982 års
inriktning.

Den
operativa ledningen är en väsentlig del i nu pågående utredning om 82

totalförsvarets
ledning. En betydelsefull fråga är därvid atl klargöra möjlig- Prop.
1986/87:95 heterna att minska antalet militärområden. 1 detta sammanhang bör
också den fortsalla utvecklingen av de centrala stabsmyndigheterna redovisas,
varvid en ökad samordning bör eftersträvas.

Enligt kommitténs mening bör underlag tas fram så all båda
huvudprogrammen kan ges en fortsatt inriktning för perioden fram till år 1997.
Därvid bör fortsatta ralionaliseringsätgärder klarläggas och möjliga strukturförändringar
noga prövas i syfte atl inte binda större resurser än nödvändigt i
fredsorganisationen. Jag delar kommitténs uppfattning och räknar med att vissa
åtgärder i denna riktning kan vidtas redan före år 1992.

I årets budgetproposition (1986/87:100, bil. 9) anger sålunda
chefen för finansdepartementet att en särskild utredare skall tillkallas med
uppgift att i samråd med bl.a. byggnadsstyrelsen och
fortifikationsförvallningen ta fram ett förslag om ökad samordning av den
verksamhet som bedrivs av dessa två myndigheter.

Beträffande/orra/f arbete vill jag anföra följande.

Jag har i det föregående anfört atl tillräckligt underlag
rörande utveckling av arméns utbildning och fredsorganisation inte föreligger.
Förbättringar i arméns utbildning är så angelägna att ställningstaganden till
dessa frågor inte kan anstå till 1992års försvarsbeslut.

Jag avser vid ett senare tillfälle föreslå regeringen att
lämna uppdrag om hur en översyn i dessa hänseenden skall genomföras. Jag
återkommer även till frågan om parlamentarisk insyn i detta arbete. Min
målsättning är därefter att frågan skall kunna riksdagsbehandlas år 1989.

5.2.10 Rationalisering

11982 års försvarsbeslut fastställde riksdagen, på förslag
av regeringen, etl långsiktigt besparingsprogram. Under perioden 1982-1992
skulle 7,9 miljarder kronor sparas, varav 2,4 miljarder kronor under
försvarsbeslutsperioden 1982-1987. Särskilda personalminskningsmål
fastställdes för huvudprogrammet Operativ ledning m. m. och för de större
myndigheterna inom huvudprogrammet Gemensamma myndigheter m. m.

Besparingarna skulle göras genom stmkturella
organisationsförändringar samt samordnings- och rationaliseringsåtgärder.

De planerade besparingarna under perioden 1982-1987 lades
fast som sparmål för perioden, medan de planerade besparingarna under hela perioden
1982-1992 gavs karaktären av planeringsinriktning. Frågan om faktiskt sparmål
för perioden 1987-1992 hänsköts till 1987 års försvarsbeslut.

Efter 1982 års försvarsbeslut har riksdagen varie år i
budgetpropositionen fått en redovisning av hur det går att genomföra
besparingarna och personalminskningarna. Redovisningarna har byggt pä de
bedömningar som regelbundet har gjorts av överbefälhavaren och försvarets
rationaliseringsinstitut.

Inför 1987 års försvarsbeslut har överbefälhavaren i
samverkan med

försvarets rationaliseringsinstitut gjort en fördjupad bedömning av hur det

går att genomföra besparingsprogrammet för perioden 1982-1987. De vik

tigaste slutsatserna är följande. 83

-
Planerade strukturella
förändringar har genomförts, vilket innebär att Prop. 1986/87:95 förväntade
besparingar härför i allt väsentligt kan innehållas. Förändringarna har
emellertid inneburit oro i organisationen och större personalavgångar än
beräknat.

-
Samordningsåtgärder inom
garnison och mellan näraliggande myndigheter har genomförts på många platser.
Hela rationaliseringspotentialen har dock ännu inte kunnat utnyttjas. En av
orsakerna till detta är alt planerade investeringar inom byggnadsområdet ej
kunnat genomföras av ekonomiska skäl.

-
De funklionsvisa
rationaliseringsprojekten har ej fullt ut givit planerade besparingar. Detta
beror på att många åtgärder inte i alla avseenden varit tillräckligt
genomarbetade och förankrade vid de lokala myndigheterna. Ledningen och
genomförandet av projekten har inle i alla avseenden varit helt tillräcklig.

-
Ändrade fömtsättningar, bl.a.
ökade beredskapskrav, har i viss utsträckning begränsat möjligheterna till
rationaliseringar och dessutom framtvingat en omfördelning av resurser.

-
Besparingsmålet intill år 1987
bedöms kunna näs. Till del sker detta genom ambitionssänkningar. De ekonomiska
ramarna har bl. a. innehållits genom förtidsavgångar av militär personal,
uppskjutna investeringar inom byggnadsverksamheten och senarelagt underhåll.

-
Det kan inte uteslutas att det
hårt drivna besparingsarbetet är en bidragande orsak till de stora
förtidsavgångarna. Innan nya besparingsplaner fastställs mäste denna fråga
noggrant analyseras. Besparingar mäste motsvaras av uppgiftsförändringar eller
bestå av väl förankrade rationaliseringsprojekt.

- Inför
försvarsbeslutsperioden 1987-1992 bör styrning och uppföljning

av
rationaliseringsverksamheten bedrivas på annorlunda sätt.

Generaldirektör
Gunnar Petri har på regeringens uppdrag utrett omfattningen av försvarsmaktens
akuta ekonomiska problem och orsakerna till dem. I betänkandet (Ds Fö 1987:1)
Utredningen om försvarsmaktens akuta ekonomiska problem sägs bl.a. att en
anledning lill de brister som uppstått är att en del av det mycket ambitiösa
rationaliseringsprogram som lades till grund för planeringen i 1982 års
försvarsbeslut visat sig svårare att genomföra än vad man tidigare räknat med.

Överbefälhavarens
planering för perioden 1987-1997 innebär bl.a. att besparingsprogrammet enligt
1982 års försvarsbeslut fullföljs. I förhållande till basåret 1986/87 planeras
besparingar, i form av samordnings- och rationaliseringsåtgärder, om ca 2,8
miljarder kronor under perioden 1987-1992. För perioden 1992-1997 planeras
ytterligare rationaliseringsåtgärder. Dessa senare är dock ännu inte
identifierade.

Försvarskommittén
har angett att inriktningen av rationaliseringarna enligt 1982 års
försvarsbeslut avseende perioden 1987-1992 bör fullföljas. För perioden efter
år 1992 har kommittén fömtsatt fortsatta rationaliseringar.

Jag
anser att omfattningen av de planerade besparingarna under peri

oden 1987-1992 är lämplig och jag förutsätter att besparingar av denna

omfattning genomförs. Det innebär enligt min mening att besparingspro- 84

grammet enligt 1982 års
försvarsbeslut fullföljs. Allmänt sett är det angelä- Prop. 1986/87:95 get
att varie myndighet är föremål för etl fortsatt rationaliseringstryck
motsvarande det som gäller för myndigheterna i den civila delen av statsförvaltningen.

Vad
gäller styrning och uppföljning av besparingarna under perioden 1987-1992 har
överbefälhavaren anmält att han avser att senare lämna förslag till regeringen.
Generaldirektör Petri har föreslagit att försvarets rationaliseringsplaner bör
genomarbetas ytterligare och realistiska beräkningar göras av de
rationaliseringsvinster som kan uppnås under perioden 1987-1992, samt att
rationaliseringsarbetet bör bedrivas som etl led i den ordinarie planerings-
och budgetprocessen.

Jag
delar i alll väsentligt överbefälhavarens och generaldirektör Petris syn pä
erfarenheterna av besparingsarbetet under perioden 1982-1987. Jag avser föreslå
regeringen att ge överbefälhavaren i uppdrag att redovisa förslag rörande mäl
för, samt styrning av, rationaliseringsverksamheten för perioden 1987-1992,
baserat pä erfarenheterna under perioden 1982-1987.

Jag
anser atl utvecklingen av personalvolymen på lång sikt bör beslutas av
riksdagen, om möjligt i de samlade försvarsbesluten. I samband med del årliga
budgetarbetet får ställning tas till de kortsiktiga förändringar som behövs för
att verksamheten skall kunna bedrivas pä ett rationellt sätl.

Mina
ställningstaganden till den faktiska utvecklingen av personalvolymen har jag
redovisat i det föregående (5.2.7.4).

5.2.11 Förvaringen
av vapen m. m. i militära förråd

Jag
besvarade den 4 december 1986 i riksdagen frågorna 1986/87:214 och 216 om
förvaringen av vapen m. m. i militära förråd. Frågorna ställdes mot bakgrund av
sprängningen av ammunitionsförrädet i Järna. Jag anförde då bl. a. atl jag
räknade med att regeringens ställningstaganden skulle redovisas i mars 1987.
Jag återkommer nu till dessa frågor.

Jag
vill i detta sammanhang framhålla att vårt mobiliseringssystem, med över hela
landet spridda mobiliseringsförråd, för med sig avsevärda svårigheter att före
mobilisering effektivt skydda materielen mot alla slags angrepp. Systemels
fördelar har emellertid hittills bedömts vara större än dess nackdelar. Jag
anser att denna bedömning alltjämt gäller.

Samtidigt
ger händelsen i Järna anledning till oro vad gäller skyddet av mobiliseringsförråden.
I överbefälhavarens planering för perioden 1987— 97 ligger en förstärkning av
bevakningen av våra mobiliseringsförråd. 1 jämförelse med nuvarande nivå satsas
ytteriigare ca 140 milj. kr. på bevakningstekniska åtgärder. Skyddsnivån förbättras
därmed avsevärt. Jag anser att planeringen är lämplig.

5.2.12 Beriden
garnisonstjänst

Regeringen
bemyndigade i april 1986 chefen för armén att för staten sluta

avtal med Stockholms kommun och Föreningen för den beridna högvakten

om alt grunda en stiftelse som skall äga och förvalla hästar som militära 85

myndigheter
inom Stockholms garnison skall utnyttja för bl. a. den beridna Prop.
1986/87:95 högvakten.

Chefen för armén har i december 1986 till regeringen för
godkännande överlämnat förslag till avtal. Förslagen innebär att

-
staten,
företrädd av chefen för armén. Stiftelsen Stockholm Information Service, ägd
gemensamt av Stockholms stad och Stockholms läns landsting samt Föreningen för
den beridna högvakten bildar en stiftelse benämnd Stiftelsen för den beridna
högvakten,

-
hästar
tillhörande staten och som disponeras av chefen för armén övertas och
förvaltas av Stiftelsen för den beridna högvakten,

-
verksamheten
med beriden garnisonstjänst kommer att bedrivas i princip som under
verksamhetsåret 1986/87,

-
uppdelning av
driftskostnaderna sker så att stiftelsen fr.o.m. budgetåret 1991/92 svarar för
huvuddelen av dessa.

De föreslagna åtgärderna medför en viss besparing.
Förslagen till avtal är enligt min mening lämpliga och jag avser att återkomma
lill regeringen med förslag om att bemyndiga chefen för armén att med för
staten bindande verkan sluta avtalen.

5.2.13 Lekmannainflytande i försvarsmaktens myndigheter

Regeringen redovisar i propositionen om ledningen av den
statliga förvaltningen (prop. 1986/87:99) bl.a. sin syn pä lekmannainflytandel
i försvarsmaktens centrala myndigheter.

Frågan om lekmannainflytande i försvarsmaktens regionala
och lokala myndigheter behandlades av riksdagen år 1982 (prop. 1981/82:102, FöU
18, rskr. 374). I propositionen föreslogs en försöksverksamhet med rådgivande
lekmannaorgan vid ett begränsat antal lokala myndigheter. Riksdagen hade
ingenting att erinra mot förslaget.

Försöksverksamheten har bedrivits i fyra år under
överbefälhavarens ledning. Överbefälhavaren har till regeringen redovisat
erfarenheter av försöksverksamheten, samt förslag till fortsatt verksamhet.

Jag avser alt, efter det att propositionen 1986/87:99 har
behandlats av riksdagen, återkomma till regeringen i fråga om
lekmannainflytandel i försvarsmaktens regionala och lokala myndigheter. Det bör
ankomma på regeringen att besluta i denna fråga.

5.2.14 Ekonomiska överväganden och förslag

5.2.14.1 Säkerheten i planeringen

Försvarskommittén har noterat de svårigheter som
försvarsmakten haft atl

genomföra planerad verksamhet inom gällande ekonomiska ramar och de

likvidilelsproblem som uppstått främst innevarande budgetår. Kommittén

understryker betydelsen av att säkerheten i planeringen inte minst inför

kommande försvarsbeslut förbättras och att produktionsledningssystemet

utvecklas sä att det underlättar genomförandet av en verksamhet som är i

balans med de ekonomiska tillgängarna. Kommittén vill också inskärpa 86

betydelsen
av klara ansvarsförhållanden i dessa sammanhang och att Prop. 1986/87:95
chefer på olika nivåer styr verksamheten pä ett effektivt sätt. Jag delar
kommitténs bedömningar i dessa avseenden.

Med anledning av de problem som kommittén här berör och
som även framkom genom överbefälhavarens redovisning av likviditetslägel i oktober
1986 uppdrog regeringen åt generaldirektören Gunnar Petri all undersöka de
akuta ekonomiska problemen inom försvarsmakten. Jag pekade härvid bl. a. på att
problem av ovan angivet slag förekommit även tidigare, vilket kunde innebära
att planeringen av verksamheten inte varit i balans med tillgängliga resurser
eller att planeringen inte i tid ändrats för alt uppnå sädan balans.

Petri har den 30 januari 1987 redovisat sitt uppdrag (Ds
Fö 1987:1). Han framhåller bl. a. som en av sina viktigaste slutsatser att verksamheten
inte har varit i balans med tillgängliga resurser. Dessutom redovisar han ett
antal slutsatser och förslag till ätgärder som bör övervägas i syfte att
förbättra försvarsmaktens styrsystem.

Regeringen har genom beslut den 23 oktober 1986 uppdragit ät
överbefälhavaren att bl. a. lämna förslag om förbättringar av
produktionsledningen.

I syfte att öka säkerheten i planeringen avser regeringen
att i sina programplaneanvisningar lill överbefälhavaren ställa ökade krav på
ekonomisk realism i kommande materielplaner. Vidare kommer regeringen att
inför beslut om varie större materielärende nogsamt bevaka del kvarstående s.
k. fria ekonomiska utrymmet så att en godtagbar handlingsfrihet bevaras inför
1992 års försvarsbeslut. DärtiU kommer möjligheterna till en uppdelning av
siörre materielbeställningar i s. k. delbeställningar att beaktas.

Med de åtgärder som ovan redovisats anser jag att
säkerheten i planeringen och genomförandet av det militära försvarets
verksamhet bör kunna förbättras. Jag avser emellertid därutöver i särskild
ordning överväga vilka ytterligare åtgärder som erfordras för att öka
säkerheten i planeringen.

5.2.14.2 Ekonomiska utgångspunkter

Planeringsramarna

Mitt förslag till inriktning av det militära försvarets
utveckling utgår från de ekonomiska förutsättningar som angetts av
försvarskommitlén. Samtliga belopp anges i prisläge februari 1986.

Den ekonomiska ramen för det militära försvaret har av
kommittén

beräknats utifrån elt grundbelopp om 23759 milj. kr./budgetår. Detta be

lopp föreslås höjas för budgetåret 1987/88 med 840 milj. kr. samt därefter

för varie budgetår till och med budgetåret 1991/92 med 200 milj. kr. Detta

innebär att den militära ekonomiska ramen skulle höjas med sammanlagt

6200 milj. kr. räknat över hela femårsperioden. Efter vissa smärre juste

ringar av ingångsvärdet i enlighet med vad jag redovisar i det följande

föreslår jag att planeringsramen för det mUitära försvaret blir enligt följan

de tabell (milj. kr. i pris-, löne-och växelkursläge februari 1986). 87

1987/88 1988/89 1989/90 1990/91 1991/92 1987/88-
Pron 1986/87-95

1991/92 '

24 571 24 774 24 974 25 174 25 374 124 867

För tiden frän 1992-07-01 tillåts överbefälhavaren att
planera med en köpkraflsram som motsvarar en prolongering av den militära ramens
totala nivå budgetåret 1991/92, dvs. 8,2 miljarder kronor över grundnivån för
perioden 1992-97.

Priskompensationssystemet

Sedan lång tid fattar statsmakterna fleråriga
försvarsbeslut som bl. a. innebär att elt syslem med fleråriga planeringsramar
och ett automatiskt verkande priskompensationssystem tiUämpas för det militära
försvaret.

I 1982 års försvarsbeslut fastställdes ett system med
försvarsprisindex, vilket bestod av två delar. Den ena delen omfattade
lönekostnadsandelen av planeringsramen. Denna del kompenserades med statens
arbetsgivarverks index för utvecklingen av löner till anställda inom statlig
verksamhet. Den andra delen omfattade resterande del av planeringsramen,
vilken kompenserades med nettoprisindex.

Under åren efler 1982års försvarsbeslut skedde stora
förändringar av valutakurserna, vilket var en bidragande orsak till att
köpkraften i den fastställda planeringsramen minskade för det militära
försvaret. Av detta skäl fastställdes år 1984 ett kompletterat
försvarsprisindex som tog hänsyn till förändringarna av viktigare valutakurser
liksom till prisutvecklingen i ett antal länder från vilka vi importerar
försvarsmateriel. Detta kompletterade försvarsprisindex, som för närvarande
tillämpas, har försvarskommittén ansett vara relativt komplicerat att använda.

Kommittén har uppdragit ål en särskild arbetsgrupp atl -
utgående från regeringens direktiv - överväga och lämna förslag om
priskompensationssystemets utveckling. Uppdraget är redovisat i en särskild
rapport "Priskompensation för det militära försvaret och de civila
delarna av totalförsvaret". I rapporten, som kommittén har överlämnat tUl
regeringen, föreslås för den militära delen en förändrad indexstruktur.

De förändringar som föreslås i indexslmkluren kan
sammanfattas i nedanstående punkter.

-
Andelen
inhemska uppköp delas upp i två delar där den första innefattar inhemsk
försvarsmateriel och den andra övriga inhemska uppköp.

-
Importandelen
delas först in i de fyra delarna direkt import av färdig försvarsmateriel,
import av komponenter och råvaror tiU inhemsk försvarsindustri, oljeimport och
övrig import.

-
Komponent- och
råvamimporten tiU försvarsindustrin läggs därefter samman med andelen inhemsk
försvarsmateriel.

-
Andelen övrig
import sammanläggs med andelen övriga inhemska uppköp.

Detta innebär att index får följande utseende:

(De här ansatta procentandelarna skall ses som approximationer) 88

Kostnadsslag

Andel

Delindex

1, Löner

35 %

SAV-index

2,
Inhemsk försvarsmateriel

27%

Hemmamarknadsprisindex för verksladsvaror

3.
Importerad försvarsmateriel

5%

Importprisindex för verkslads-varor-l-korreklionsposl
för dollarkursen

4,
Oljeimpon

4%

Oljeprodukter i importprisindex

5,
Övrigt

29%

Konsumentprisindex (utan olja)

Prop. 1986/87:95

För vart och ett av de fem kostnadsslagen har valts ett
delindex som mäter prisutvecklingen inom respektive utgiftsandel. Med undantag
av korrektionsposten för materielimportens större dollarberoende, består föreslaget
index i princip endast av en sammanvägning av fem officiella indexserier.
Storleken av ovannämnda korrektionspost, som multipliceras med ett index över
dollarkursens utveckling, kan betraktas som en konstant som beräknas en gång
per försvarsbeslutsperiod.

De procentandelar av totalutgifterna som anges ovan för de
fem kostnadsslagen skall ses som approximationer. Mer precisa andelar bör fastställas
inför varie försvarsbeslutsperiod mot bakgrund av aktuell planering.

Då prisutvecklingen under en beräkningsperiod varierar
mellan olika kostnadsslag leder denna skillnad i sig till att andelarnas
storlek förändras över tiden. Om exempelvis lönerna stiger långsammare än
övriga kostnadsslag sjunker löneandelen av totalutgifterna under perioden. Ett
automatiskt hänsynstagande i index till detta förhåUande kan enkelt fås om sammanvägningen
av delindex till totalindex vid varie beräkningstillfälle görs utifrån löpande
indexserier. Om andelarna beräknas med utgångspunkt i planeringen måste
bastidpunkten för de över hela beslutsperioden löpande delindexserierna
sammanfalla med planeringsläget.

Kommittén har funnit arbetsgruppens förslag lämpliga och
föreslår att de får utgöra utgångspunkt för ställningstagande till nytt
priskompensationssystem.

Jag delar kommitténs uppfattning och föreslår att det
militära försvarets priskompensationssystem för perioden 1987/88—1991/92
utformas och tUl-lämpas i enlighet med del förslag som kommittén hänvisat till.

Kommittén anför vidare att priskompensationen under
försvarsbeslutsperioden bör så nära som möjligt överensstämma med den faktiska
prisutvecklingen på de resurser som förbmkas. Hänsyn till krav på produktivitetsutveckling
bör tas vid fastställande av planeringsramen eller genom att särskilt
ralionaUseringsprogram faststäUs. Även på denna punkt delar jag kommitténs
uppfattning.

Underiag för regeringens beslut om fördelningen av
tillgängliga prisregleringsmedel under verksamhetens genomförande har hittills
lämnats av överbefälhavaren för försvarsmakten i dess helhet. Dessa beslut är
emellertid ett led i hela budgetprocessen med starka kopplingar till myndigheternas
anslagsframställningar och regeringens regleringsbrev. Jag avser därför att
från och med budgetåret 1987/88 inhämta underlaget direkt från

89

programansvariga
myndigheter. Överbefälhavaren skall yttra sig över Prop. 1986/87:95
myndigheternas prisregleringsäskanden, en praxis som för övrigt redan tillämpas
belräffande deras anslagsframställningar.

Ramberäkningen för budgetåret 1987/88

Utgående från försvarskommitténs förslag saml i enlighet
med gällande metod för ramberäkningarna (prop. 1974:1, bil.6 s. 60, FöU 19,
rskr. 190) beräknar jag utgiftsramen för det militära försvaret för budgetåret
1987/88 enligt vad som i det följande framgår till 24 571 140000 kr. i pris-,
löne- och växelkursläge februari 1986.

Grundbelopp enligt försvarskommilléns förslag (prisläge

februari 1986) 24 599000000

Tillkommer:

Överföring av medel

a) för ammunitionsröjning 1000000

Avgår:

Överföring av medel

a)
för
irafikflygarhögskolan 21400000

b)
för vissa
lönekostnader 160000

c)
för försvarels
civilförvaltnings revisionsbyrå 4800000
Basbelopp (prisläge februari 1986) 24573640000

Avgår:

Överföring av medel till anslaget K 2 Flygtekniska

försöksanstalten 2 500 000

Utgiftsram (prisläge februari 1986) 24571 140000

Tillkommer:

Beräknad priskompensalion februari 1986-medelprisläget

1987/88 1600000000

Beräknat utfall den 30juni 1988 26 171 140000

I anslutning till ramberäkningen vill jag anföra följande:

Medel för uppsättande av ammunitionsröjningsenheter
överförs frän civilförsvarsverksamheten i enlighet med vad jag anfört tidigare
i avsnitt 4.

Fr.o.m. budgetåret 1987/88 överförs Irafikflygarhögskolan
till kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Ovan angivna lönekostnader avser en tjänst som per den
Ijuli 1987 överförs till utbildningsdepartementet.

Revisionsbyrån vid försvarels civilförvaltning inordnas
fr. o. m. budgetåret 1987/88 i riksrevisionsverkets organisation.

Medlen till flygtekniska försöksanstalten avser
delfinansiering av akustiklaboratorium m. m.

Medel för sysselsättningsskapande åtgärder under nuvarande
tionde

huvudtiteln har under en följd av år i vissa fall ställts till förfogande för
att

betala byggnadsarbeten, materiel m.m. för försvarsmakten. Efter samråd

med chefen för arbetsmarknadsdepartementet fömtsätter jag att medel får

disponeras under budgetåret 1987/88 för sysselsättningsskapande åtgärder

i form av byggnadsarbeten utöver utgiftsramen till ett belopp av 50 milj. kr. 90

Jag förordar atl regeringen i likhet med föregående år
begär bemyndigan- Prop. 1986/87:95 den av riksdagen att

-
justera
utgiftsramen med hänsyn till prisutvecklingen enligt föreslaget
priskompensationssystem,

-
justera de
beställningsbemyndiganden som har lämnats med hänsyn till prisutvecklingen
enligt netloprisindex,

-
justera
utgiftsramen för det militära försvaret för budgetåret 1987/88 på grund av
över- eller underutnyttjande av ramen för budgetåret 1986/87,

-
av
konjunkturskäl medge överskridande av utgiftsramen för det militära försvaret
samt

-
medge
överskridande av utgiftsramen för det militära försvaret samt av lämnade
beställningsbemyndiganden om beredskapsbudgeten för totalförsvaret sätts i
kraft, dvs. vid krigsfara eller krig. Bemyndigandet omfattar också
beredskapsåtgärder i andra situationer än direkt krigsfara eller krig. Här
avses sädana ätgärder som alt värnpliktiga av beredskapsskäl kallas in till
krigsförbandsövning eller beredskapsövning eller att andra särskilda åtgärder
måste vidtas av samma skäl. Stabiliteten i försvarsplaneringen är i betydande
utsträckning beroende

av de planerings- och budgeteringsrutiner som tillämpas.
För närvarande finns det för försvarsmakten som helhet en möjlighet att
överföra outnyttjade medel från ett budgetår lill nästa i en omfattning som
svarar mot högst tvä procent av utgiftsramen. Till följd av att nya principer
införts beträffande myndigheternas utgiftsredovisning kan denna procentgräns
behöva höjas. Frågan behandlas bl.a. i det av rationaliseringschefen Åke
Hjalmarssons lämnade belänkande (DsFö 1986:4) Överplanering, bemyndiganden och
anslagsavräkning. Häri föreslås att möjligheten att överföra outnyttjade medel
från ett budgetår till nästa skall ökas till att motsvara högst tre procent av
utgiftsramen. Jag delar denna uppfattning och anser att en sådan förändring
skulle vara av belydelse för stabiliteten i försvarsplaneringen.

5.3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen dels föreslär riksdagen att

1. fastställa basbeloppet för det militära försvaret för
budgelårel

1987/88 till 24 573640000 kr. i prisläget febmari 1986 samt den

militära utgiftsramen för samma budgetår till 24571 140000 kr. i

samma prisläge,

2.
fastställer
planeringsramen för det militära försvaret för perioderna 1987/88 -1991 /92
samt 1992/93 -1996/97 i enlighet med vad jag i det föregående har förordat,

3.
bemyndiga
regeringen att justera utgiftsramen för det militära försvaret för budgetåret
1987/88 med hänsyn tUl prisutvecklingen efter februari 1986 enligt ovan
föreslaget system för priskompensation,

4.
bemyndiga
regeringen atl justera lämnade beställningsbemyndiganden enligt
nettoprisindex, 91

5. bemyndiga
regeringen att justera utgiftsramen för del militära Prop. 1986/87:95

försvaret för budgetåret 1987/88 på grund av över- eller underutnytt

jande av utgiftsramen för budgetåret 1986/87,

6. bemyndiga
regeringen att under budgetåret 1987/88 medge

överskridande av utgiftsramen för det militära försvaret samt av

lämnade beställningsbemyndiganden, om det behövs av konjunktur-

eller beredskapsskäl,

7. godkänna
förslaget lill viss förändring avseende marinens fred

sorganisation,

8. antaga
förslaget till lag om ändring i familjebidragslagen

(1978:520),

dels
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört om
totalförsvarets militära del.

92

6 Totalförsvarets civila del Prop. 1986/87:95

6.1 Inledning

Det svenska totalförsvaret omfattar alla de åtgärder som
krävs för att förbereda landet inför yttre hot och för all ställa om samhället
till kris- och krigsförhållanden. I sådana situationer omfattar totalförsvaret
hela det omställda samhället.

Beredskapsförberedelserna i fred inom totalförsvarets
civila del syftar till att göra denna beredd att under kriser och i krig
medverka i de samlade försvarsansträngningarna och atl säkerställa samhällets
överlevnad.

Riksdagen beslöt våren 1985 om ledningen av den civila
delen av totalförsvaret (prop. 1984/85:160, FöU 11, rskr. 388). Beslutet
innebar bl. a. att denna del av totalförsvaret fr. o. m. den I juli 1986
indelades i samhällssektorer eller funktioner och att för varje funktion
utsågs en ansvarig myndighet. Beslutet omsattes i en förordning (1986:294) om
ledning och samordning inom totalförsvarets civila del.

Vidare ombildades överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF) den I juli 1986 lill överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB). ÖCB:s
uppgifter i fred är i första hand att på central nivå samordna de civila
beredskapsförberedelserna och vara ansvarig myndighet för funktionerna Civil
ledning och samordning. Övrig varuförsörining samt Kyrklig beredskap. TiU ÖCB:s
uppgifter hör vidare att vara uppdragsmyndighet för den statliga beredskapslagringen
och andra beredskapsåtgärder.

Riksdagen beslöt våren 1985 att bl.a.
civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd skulle läggas samman till en ny
central myndighet, statens räddningsverk (prop. 1984/85:161, FöU 12, rskr. 389)
som fick ansvaret för funktionen Civilförsvar.

Vidare beslöts att kommunstyrelsen fr.o.m. den I juli 1986
är högsta civila toialförsvarsmyndighet på lokal nivå.

Genom riksdagsbeslut inrättades den I juli 1985 styrelsen
för psykologiskt försvar som fick ansvar för funktionen Psykologiskt försvar.
Till denna nya myndighet överfördes de uppgifter som dutills legat på beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, totalförsvarets upplysningsnämnd och statens
upplysningscentral.

6.2 Inriktningen i 1982 års försvarsbeslut

1982 års försvarsbeslut innebar att betydelsefulla
satsningar gjordes på den civila delen av totalförsvaret för att uppnå ett
bättre och mer uthålligt totalförsvar.

Huvudinriktningen för civilförsvaret skulle vara att ge
befolkningen skydd mot verkningarna av konventionella stridsmedel. Förmågan att
möta verkningarna av ett överraskande angrepp skulle ökas. Ansvaret för
ledningen på den lokala nivån av civilförsvarsverksamhelen i krig skulle föras
över till kommunerna. En hemskyddsorganisation skulle införas och skyddsplaner
upprättas för alla kommuner.

Det ekonomiska försvaret skulle säkerställa den för
individens överlev- 93

nad och samhällets
funktion viktigaste försöriningen genom att komplette- Prop. 1986/87:95 ra
det fredstida samhällets resurser. Förberedelser för en omställning av
näringslivet till krisproduktion och ätgärder som syftar till atl förbättra
handlingsberedskapen gavs ökad vikt.

Oljelagringsfonden
avskaffades den I juli 1982. Oljelagringen finansierades i stället över
statsbudgeten.

Det
psykologiska försvarets vikt betonades mot bakgmnd av dess betydelse för vår
motståndsförmäga och försvarsvilja. Forskningen inom psykologiskt försvar
intensifierades. Den tekniska utvecklingen på massmediaområdet
uppmärksammades, liksom viklen av all beredskapsplanläggning och lagring av
vikliga förnödenheter fullföljdes.

Övrigt
totalförsvar utvecklades efter samma grunder som det militära försvaret,
civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Hälso- och sjukvärden i krig
avsågs bli förbättrad genom alt det otillfredsställande beredskapsläget inom
sjukvårdssektorn skulle avhjälpas.

6.3 Ekonomisk ram för försvarsbeslutsperioden
1987/88-1991/92

Jag
förordar i likhet med försvarskommittén att en planeringsram för den civila
delen av totalförsvaret inrättas och alt den för försvarsbeslutsperioden skall
uppgå till 7 823 milj. kr. i prisläge 1986/87 (civilförsvar prisläge februari
1986).

Jag
kommer under avsnitt 6.5 att närmare redovisa ramens konstruktion och innehåll.

Planeringsramen
bör enligl kommittén i stort fördelas enligt följande.

Ändrade förutsättningar kan motivera avvikelser från denna fördelning.

Civilförsvar 5025 milj. kr.

Hälso-
och sjukvård 596 -"-

Förutvarande
ekonomiska försvaret 1 960 -"-

Psykologiskt
försvar 37 -"-

Övrigt 205 -"-

7823
milj. kr.

(=
1564,6 milj. kr./år)

Kommittén
har förordat att för försvarsbeslutsperioden härutöver avdelas 500 milj. kr.
för att förbättra beredskapen på hälso- och sjukvårdsområdet. Kommittén har
vidare förordat all televerket självt skall finansiera sina beredskapsålgärder
och alt krigsskyddsåtgärder bör vidtas under försvarsbeslutsperioden som
motsvarar etl belopp av 350 milj. kr. Kommittén har föreslagit att
fredskrislagren på kemi-, metall- och beklädnadsområdena bör försäljas.
Intäkterna från försäljningen bör användas för åtgärder inom den civila delen
av totalförsvaret. Kommittén har lämnat förslag om minskning av
beredskapslagren av olja. Jag biträder kommitténs förslag.

Med
tillämpning av planeringsramen kommer de beräknade ramutgifterna för
totalförsvarets civila del för budgetåret 1987/88 att uppgå till 1 591,8 milj.
kr. enligt följande sammanställning.

94

Ram 1564,6 milj. kr. Prop.
1986/87:95

Pris-och löneomräkning -1-82,8-"-

Överföring av medel för kvalificerad ammunitions-

röjning till den militära ramen - 1,0-"-

Driflkostnader för den statliga oljelagringen —54,6 - " -

I 591,8 milj. kr.

Storleken av driftkostnaderna för den statliga
oljelagringen är för närvarande svår att bedöma varför de tills vidare inte
bör ingå i ramen.

Medel för investeringar för u-landsutbildning i Sandö
anvisas av praktiska skäl under anslaget H2. Anläggningar för
fredsorganisationen bör inte belasta ramen.

6.4 Den fortsatta utvecklingen av totalförsvarets civila
del 6.4.1
Grunder och inriktning

Totalförsvarets civila del skall värna civilbefolkningen
mot verkningarna av krigshandlingar genom att bereda skydd, rädda nödlidande,
ombesörja vård och trygga en livsnödvändig försörining. Förmågan i dessa
avseenden grundas främst på det fredstida samhällets resurser och dess förmåga
till omställning. Grundprincipen skalviss verksamhet i fred också innebär ett
motsvarande ansvar i krig.

Samhällets förmåga att möta fredstida störningar är
grundläggande för möjlighetema alt verka under kriser och i krig. Jag vill i
likhet med försvarskommittén betona vikten av att det härutöver i fredstida
planering och samhällsutveckling tas särskild hänsyn lill beredskapen för
kriser och i krig. Sådana åtgärder kan i sin tur vara betydelsefulla även för
fredssamhället t. ex. vid olyckor och katastrofer av olika slag. En
samhällsplanering som sker i fred under beaktande av totalförvarsintressena
minskar behovet av beredskapsplanering och särskilda beredskapsåtgärder. Jag
återkommer i det följande med förslag till hur beredskapshänsynen i planering
och samhällsutveckling skall kunna förbättras.

Jag har i det föregående redogjort för innehållet i stort
i 1982 års försvarsbeslut i vad gäller den civila delen av totalförsvaret.

En strävan i detta beslut var att decentralisera ansvaret
för och förbättra samordningen av den civila lotalförsvarsverksamheten saml atl
i ökad utsträckning ge den en förankring hos medborgarna. Denna strävan kom
till uttryck bl. a. genom den ökade samordningen mellan fredslida och krigstida
räddningstjänst, kommunernas vidgade ansvar för verksamheten på lokal nivå,
uppbyggnaden av hemskyddsorganisationen, den ökade satsningen på skydd mot
kärnvapen och kemiska stridsmedel samt förbättringen av samordningen såväl
inom den civila delen av totalförsvaret som inom totalförsvaret som helhet.

En annan strävan i försvarsbeslutet var att inrikta
försöriningsberedskapen mot att främst säkerställa de oundgängliga behoven och
att i ökande grad bygga beredskapen på del svenska näringslivets inneboende
flexibilitet och omställningsförmåga.

I likhet med försvarskommittén finner jag all 1982 års
försvarsbeslut i 95

väsentliga avseenden bör fullföljas och vidareutvecklas
men att delvis Prop. 1986/87:95 ändrade bedömningar av krisers och krigs
karaktär, vilkas innebörd jag närmare redovisat i mina säkerhetspolitiska
överväganden, och av den militärtekniska utvecklingens konsekvenser motiverar
vissa omprioriteringar. Dessutom krävs ytterligare satsningar på vissa
funktioner som uppmärksammades redan i 1982 års försvarsbeslut men där
genomförandet av åtgärderna av olika skäl försenats.

Av särskild belydelse för mina förslag i del följande har
varil dels bedömningen av resursbehovet och inriktningen av
beredskapsåtgärderna när del gäller hälso- och sjukvård och befolkningsskydd
för att förbättra förutsättningarna för befolkningens överlevnad i krig, dels
synen på krisers och krigs längd och karaktär.

När del gäller hälso- och sjukvården har försvarskommittén
funnit att de allvarliga brister, främst avseende beredskapen för krig, som
konstaterades i samband med 1982 års försvarsbeslut närmast förstärkts och att
beredskapen i fräga om försöriningen med sjukvårdsförnödenheter och läkemedel
för främst den civila hälso- och sjukvården fortfarande ligger på en
oacceptabelt låg nivå.

I fräga om befolkningsskyddet konstaterar kommittén
beträffande tillgången pä skyddsrum att bristerna i vissa områden är så stora
att de med fortsatt byggande enligl nu tillämpade principer inte kan täckas
under de närmaste årtiondena. Dessa principer innebär främst att ytterligare
skyddsrum anskaffas successivt i anslutning till all nybyggnation i de ca 350
skyddsmmsorterna. Kommittén finner det oacceptabelt att skyddsbehovel i
bristområden inte kan tillgodoses inom överskådlig tid och förordar därför en
ändrad inriktning av befolkningsskyddet. Enligt kommitténs mening bör åtgärder
för atl förstärka befolkningsskyddet och räddningstjänsten samt hälso- och
sjukvården sättas in i ett gemensamt perspektiv när det gäller atl förbättra
förutsättningarna för befolkningens överlevnad i krig.

Jag delar kommitténs uppfattning om den allmänna
inriktningen av beredskapsplaneringen när det gäller hälso- och sjukvården och
befolkningsskyddet. Jag förordar i likhet med kommittén beträffande dessa
ätgärder en ändrad inriktning som i stort innebär dels en intensifierad
satsning på hälso- och sjukvården, dels en ändrad inriktning av
befolkningsskyddet inom civilförsvaret. Sammantaget bör dessa ätgärder medföra
en för befolkningens överlevnadsmöjligheter i krig mer ändamålsenlig
fördelning av resurserna.

Efter samråd med mig kommer chefen för socialdepartementet
senare denna dag att förorda att det vid försvarsbeslutsperiodens slut skall ha
byggts upp resurser i fräga om försöriningsberedskapen med sjukvårdsförnödenheter
så att i varie faU krigsbehoven i huvudsak kan tillgodoses.

Jag kommer i det följande att föreslå att det framtida
skyddsmmsbyg

gandet utifrån en samlad syn på befolkningens behov av skydd, i högre

grad än hittills bör inriktas på sådana områden där mer betydande risker

finns för civilbefolkningen vid en angripares bekämpning av militärt bety

delsefulla mäl. Jag kommer vidare att förorda en väsentligt ökad satsning

på att komplettera skyddsmmsbyggandet med andra skyddsåtgärder som 96

kan bidra till att bristerna läcks inom överskådlig lid.

När del gäller
försöriningsberedskapen är synen på krisers och krigs Prop. 1986/87:95
längd och karaktär av särskild belydelse. Mina förslag för olika funktionsområden
grundas på de bedömningar härvidlag somjag redogjort för i det föregående och
syftar till att uppnå en balanserad uthållighet.

Efter
samråd med chefen för miljö- och energidepartementet finner jag att den samlade
bedömningen av kriser och krig som utgångspunkt för planeringen leder till att
beredskapslagren främst av olja kan minskas väsentligt med bibehållande av en
tillräckligt hög försörjningssäkerhet. De medel som på så sätt kan frigöras bör
utnyttjas för andra behov inom totalförsvaret, där bedömningen av hotbilden ger
vid handen att ytterligare åtgärder är nödvändiga.

För
den civila delen av totalförsvaret vill jag i likhet med kommittén härutöver
framhålla att ytterligare ätgärder erfordras främst inom tele-, el-och
transportområdena. Dessa funktioner är av grundläggande betydelse för hela
samhällets möjligheter att verka i krig.

Jag
vill understryka vikten av att alla beredskapsålgärder som vidtas bygger pä
gemensamma operativa grunder och att hänsyn tas till den prioritering mellan
olika regioner somjag i det föregående har förordat bör gälla. Jag vill i
likhet med försvarskommittén framhålla betydelsen av att myndigheterna i sitt
fortsatta planeringsarbete beaktar övre Norrlands-och Gotlandsproblemen.

Jag
vill i detta sammanhang framhålla att ÖCB i enlighet med anvisningarna för
programplaneringen har genomfört en särskild utredning om försöriningsproblemen
i övre Norrland och pä Gotland. De förslag som lämnats är till väsentlig del
av generell natur och kan tillämpas även pä andra delar av landet. Dessa frågor
kräver ytterligare utredning innan de kan bli aktuella att närmare pröva. Jag
återkommer dock till vissa av de i ÖCB:s utredning behandlade frågorna i
samband med behandlingen av resp. funktioner.

Vissa
av funktionerna inom den civila delen av totalförsvaret, främst sädana funktioner
som avser försörining med varor inkl. energi, är för sin planering beroende av
preciserade planeringsförutsättningar förutom beträffande krisers och krigs
längd och den kristida utrikeshandelns omfattning också i vad avser
försöriningsstandard.

1
fråga om försörjningsstandarden har riksdagen på vissa områden gjort
preciserade uttalanden om den ambitionsnivå som bör gälla. Således har för
livsmedelsområdet uttalats alt en kriskost som molsvarar 2900 kcal/ dygn bör
vara en utgångspunkt för planeringen. Vidare har för beklädnadsområdet
uttalats att en tillförsel bör kunna åstadkommas som innebär att ett vissl
minsta innehav av kläder och skor skall kunna garanteras. För energiområdet har
slutligen uttalats vilken inomhuslemperalur som minst bör kunna upprätthållas
under dag resp. natt.

Försvarskommitlén
förordar alt riksdagen på detta område uttrycker sig

i mer allmänna termer. De preciserade mål för försöriningsstandard m. m.

som nu gäller bör därför upphävas såsom av riksdagen beslutade mål. Del

bör ankomma på regeringen och de funktionsansvariga myndigheterna alt

pä grundval av allmänna uttalanden av riksdagen i dessa hänseenden göra

de preciseringar som erfordras för planeringen. 97

7 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95

Jag delar kommitténs uppfattning. Jag och cheferna för
jordbruks- samt Prop. 1986/87:95 miljö- och energidepartementen återkommer
till frågan i behandlingen av resp. funktioner.

Jag avser uppdra ät ÖCB att i samarbete med berörda
funktionsansvariga myndigheter vidareutveckla målbeskrivningarna för
beredskapen inom olika funktioner.

Utvecklingen i samhället har i många avseenden medfört en
ökad sårbar-hel för både fredstida och krigstida störningar. Försvarskommitlén
redovisar i sitt betänkande nägra drag i denna utveckling. Somjag har
framhållit i det föregående är samhällets förmåga att möta fredstida störningar
en viktig resurs när det gäller beredskapen för kriser och krig.

I beredskapsplaneringen inom den civila delen av
totalförsvaret vidtas åtgärder för att motverka sårbarheten i kriser och krig
inom resp. samhällsområden. Planeringen genomförs av de funklionsansvariga
myndigheterna. En viktig uppgift för de myndigheter som ansvarar för
beredskapsplaneringen är att identifiera problemområden i dessa avseenden.
Härvid bör ocksä sammanhanget med forskning och utveckling uppmärksammas.

Sårbarhetsfrågorna kan i alll väsentligt betraktas som
problem som avser enskilda funktioner. Jag och för olika funktioner ansvariga
departementschefer kommer därför atl behandla dessa frågor i samband med
genomgången av dessa i resp. avsnitt. Emellertid kan samhällets beroende av
datorer och informationsbehandling betraktas som elt för funktionerna gemensamt
sårbarhelsproblem varför det är motiverat att här särskilt behandla denna
fråga.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar fick i samband med
programplanearbetel i uppdrag alt för de olika funktionerna inom den civila
delen av totalförsvaret redovisa en översiktlig analys av humvida
ADB-säkerheten motsvarar vad som erfordras under kriser och i krig.

Resp. ansvarig myndighet/företag bör enligl ÖCB klarlägga
vilka åtgärder som erfordras för att höja ADB-säkerheten i krig. Till gmnd
härför föreslås läggas en särskild riskanalys. På gmndval av riskanalysen kan
behovet av beredskapsåtgärder utöver fredssäkerheten fastställas och
kostnaderna beräknas. Kostnaderna kan enligt ÖCB bli mycket höga, särskilt om
åtgärder skall vidtas efler hand i etablerade system. En prioritering är
därför nödvändig.

Vad som nu sagts gäller befintliga statliga syslem. Skall
motsvarande åtgärder genomföras även inom kommunal verksamhet och i
näringslivet torde enligt ÖCB särskilda åtgärder erfordras, t.ex. särskild
lagstiftning eller olika former av ekonomiskt stöd.

Jag kan liksom försvarskommittén konstatera att datoriseringen
blivit så integrerad i vissa verksamheter att det inte torde vara möjligt alt
inom rimlig tid återgå till manuella rutiner. ADB-stöd lorde därför i stor utsträckning
vara nödvändigt för att en verksamhet skall kunna bedrivas pä en rimlig nivå
även under kriser och i krig.

Beredskapsplaneringen inom ADB-området måste mol denna
bakgmnd

aktiveras. Det bör ingå i de funktionsansvariga myndigheternas uppgift alt

verka för att erforderiig planering på detta område kommer tUl stånd som

en naturlig del av beredskapsförberedelserna. 98

Jag anser att arbetet bör fortsätta med hög prioritet och
inriktas mot att Prop. 1986/87:95 höja beredskapsnivån för dem som avser
utnyttja ADB för sin verksamhet under kriser och i krig. Jag avser därför
senare lämna förslag till regeringen om att uppdra ät ÖCB att i samverkan med
försvarets rationaliseringsinstitut och statskontoret samt funktionsansvariga
myndigheter konkretisera de åtgärder som bör vidtas för att förbättra
ADB-säkerheten.

Regeringen uppdrog i augusti 1985 åt totalförsvarets
chefsnämnd att fortsätta arbetet med beredskapshänsyn i samhällsplaneringen.
Uppdraget innebar dels atl meddela råd och rekommendationer om beredskapshänsyn
på olika nivåer inom totalförsvaret, dels att verka för att utbildnings- och informationsbehovet
skulle kunna tillgodoses.

Chefsnämnden redovisade sill uppdrag i juni 1986. Råden
och rekommendationerna utgavs i december 1986 i en särskild skrift
Beredskapshänsyn i samhällsplaneringen. Jag anser i enlighet med nämndens
förslag atl skriften bör ligga till grund dels för information, dels för
arbetet med precisering av åtgärder som kan vidtas på totalförsvarets olika
nivåer.

Överstyrelsen för civil beredskap har del övergripande
ansvaret för samordningen av frågan om beredskapshänsyn i samhällsutvecklingen.
Det är enligt min mening av yttersta vikt att beredskapsbehoven och betydelsen
av att dessa beaktas sprids till myndigheter, organisationer, förelag m. fl.
som deltar i planeringen och utvecklingen av samhällets olika delar samt i forskningssammanhang.
Detta innebär bl.a. en ökad satsning pä information och utbildning. Jag ser det
därför som särskilt viktigt att överstyrelsen, civilbefälhavarna och
länsstyrelserna verkar för spridning av kunskap i dessa frågor. Jag vill
särskilt peka på vikten av att sådan information lämnas i samband med
utbildning, övningar och konferenser saml vid överläggningar med näringslivets
företrädare.

6.4.2 Administrativ beredskap

Försvarskommittén har uttalat det angelägna i att kommuner
och landstingskommuner på motsvarande sätl som gäller för statliga myndigheter
redan i fred vidtar sådana åtgärder som är nödvändiga för att kunna höja den
egna beredskapen redan före ett beslut om beredskapstillstånd. Jag delar den
uppfattningen. Etl viktigt mål för denna beredskap är därför att skapa
förutsättningar för en effektiv beslutsgång på alla myndighetsnivåer.

Den administrativa beredskapen uppvisar vissa brister.
Beredskapsförfattningarna är delvis ålderdomliga till form och innehåll och är
i stor utsträckning skrivna mot andra hotbilder än de nuvarande. Försvarskommittén
har anfört alt en viss tveksamhet råder beträffande beredskapsbegreppets
innebörd, vilket försvårar möjligheterna att behandla beredskapsfrågorna
entydigt. Kommittén föreslår att en översyn genomförs av lagen (1960:513) om
beredskapslilLstånd och tillhörande beredskapskungörelse (1960:515). I likhet
med kommittén anser jag atl det är nödvändigt att beredskapsförfattningarna
ensas och anpassas till dagens behov.

I januari 1985 tillkallade regeringen en särskild utredare
(Dir. 1985:01)

för att göra en förfallningsteknisk översyn av civilförsvarslagen (1960:74,

omtryckt 1984:1026) och lagen (1964:63) om kommunal beredskap (om- 99

tryckt
1984:1027) samt de andra författningar som reglerar de frågor som Prop.
1986/87:95 behandlas i dessa lagar. Detta arbete beräknas vara slutfört under
budgetåret 1987/88.

Genom det ökade ansvar kommunerna fåll i totalförsvaret är
det nödvändigt alt beslut om beredskapshöjande åtgärder före ett
beredskapslillslånd som riktas mot statliga myndigheter ocksä fär genomslag i
kommuner och landstingskommuner. Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser
jag att det nu finns skäl att göra en författningsteknisk översyn av lagen om
beredskapstillständ och hithörande författningar. Jag avser att i annat
sammanhang återkomma lill regeringen i denna fråga.

Jag anser vidare att det från totalförvarssynpunkt är
nödvändigt att man i allt arbete med författningar, utredningsdirektiv m. m.
beaktar hur svårigheterna under kris, krigsfara eller i krig skall bemästras.
Delta bör ta sig uttryck i generella beredskapsförfattningar eller i särskilda
beredskaps-föreskrifter i de författningar som styr myndigheternas verksamhet i
fred.

6.4.3 Funktionsvis inriktning

6.4.3.1 Civil ledning och samordning

Funktionen omfattar övergripande ledning och samordning av
de civila delarna av totalförsvaret på central, högre och lägre regional samt
lokal nivå.

En effektiv ledning och samordning under kriser och i krig
är nödvändig för att totalförsvaret skall fungera tillfredsställande. En väl
sammanhållen vidareutveckling inom detta område är betydelsefull. Jag har under
avsnittet 4.3 i del föregående närmare utvecklat min syn i denna fråga.

Överstyrelsen för civil beredskap

Riksdagen beslöt våren 1985 (prop. 1984/85:160, FöU 11,
rskr. 388) att överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) fr. o. m. den I juli
1986 skulle få vidgade uppgifter och byta namn till överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB).

Från samma tidpunkt blev ÖCB ansvarig myndighet på central
nivå för funktionen Civil ledning och samordning. Ledningsuppgifter på övriga
nivåer handhas av civilbefälhavare (CB), länsstyrelser och kommunstyrelser.

ÖCB:s uppgifter är främst att pä central nivå svara för
beredskapsförberedelserna inom funktionen Civil ledning och samordning. ÖCB
skall således samverka med totalförsvarets militära del saml tillsammans med
övriga funktionsansvariga myndigheter på central nivå, CB och länsstyrelser
utarbeta principer för civil operativ ledning i krig, bedriva operativa
studier, samordna den cenlrala ledningens krigsorganisation, krisgruppering,
samband, skydd och krigsorganisering, ansvara för utbildning och övning av de
civila ledningsorganen på alla nivåer m. m.

ÖCB har även ansvaret för samordningen av de civila
beredskapsförbe

redelserna. Uppgiften innebär bl.a. att ÖCB i samråd med berörda myn- 100

digheler skall utarbeta
riktlinjer för prioriteringen av samhällets civila Prop. 1986/87:95

resurser under kriser och
i krig och samordna planeringen inom funktion-

sövergripande områden som
t.ex. skydd, utrymning, krigsanskaffning,

undanförsel och
förstöring. ÖCB skall vidare verka för all de uppgifter

som centrala myndigheter
ålägger de regionala statliga myndigheterna blir

samordnande och balanserade
och samordna de centrala myndigheternas

administrativa beredskap
m. m.

ÖCB
har slutligen uppgiften att pä central nivå leda och samordna studie- och
planeringsverksamheten för totalförvarets civila del. ÖCB skall härvid bl.a.
samordna behovet av gemensam försvarsforskning för totalförsvarets civila del.

ÖCB
skall verka för att beredskapen inom den civila delen av totalförsvaret hålls
på en godtagbar nivå och att avvägningen mellan olika åtgärder är lämplig
liksom samspelet mellan denna del av totalförsvaret och det militära försvaret.
1 detta sammanhang är det väsentligt att ÖCB följer och dokumenterar
beredskapsläget och skaffar sig kunskaper om problem och brister inom den
civila delen av totalförsvaret.

Lednings-
och samordningsuppgiften är en i hög grad utåtriktad uppgift. Förtroendefulla
relationer till övriga beredskapsmyndigheter och lill andra samhällsorgan är
därför en förutsättning för alt ÖCB skall nå framgång i sitt arbete. Den
kontaktskapande verksamheten syftar till att öka intresset och förståelsen för
beredskapsfrågorna hos chefer och andra anställda vid myndigheter och förelag
och att motivera dessa organs ledningar alt engagera sig djupare i
beredskapsfrågorna.

Lednings-
och samordningsuppgiften går i stor utsträckning ut på att motivera andra
samhällsorgan att känna ansvar för och la initiativ till åtgärder som kan bidra
till att höja beredskapen. ÖCB:s verksamhet syftar således inte till att ta
över ansvar och befogenheter från andra beredskapsmyndigheter. Det är enligt
min mening i stället väsentligt att lednings- och samordningsuppgiften utövas i
samverkan med berörda myndigheter.

Civilbefälhavarna

Landet
är indelat i sex civilomräden, som sammanfaller med militärområdena. En av
landshövdingarna inom varie civilområde utses av regeringen att vara
civilbefälhavare.

De
civila, regionala försvarsförberedelserna skall grundas på en samlad analys av
de förhållanden som påverkar förvarsmöjlighelerna inom resp. civilområde.

Civilbefälhavaren
skall i fred verka för att totalförsvaret inom resp. civilområde planläggs så
att det i krig och vid krigsfara kan föras med en enhetlig inriktning samt så
att största möjliga försvarseffekt uppnås. Civilbefälhavarna samverkar härvid
med militärbefälhavarna.

Fömtom
samordning av viss planläggning skall civilbefälhavarna leda övningar och
utbilda eller verka för utbildning av viss personal för uppgifter i krig.

Civilbefälhavarnas
roll och inflytande i beredskapsplaneringen har för- 101

stärkts
genom att dessa numera i större utsträckning deltar i centralt Prop.
1986/87:95 planeringsarbete och genom att den nya ledningsstrukturen har
införts.

Försvarskommitlén framhåller att en effektiv ledning och
samordning under kriser och i krig är nödvändig för att totalförsvaret skall
fungera tillfredsställande. Civilbefälhavarnas ansvar och befogenheter bör
särskilt undersökas. En särskild sakkunnig har utsetts för atl se över
civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas krigsorganisation.

Länsstyrelserna

Av länsstyrelseinstruktionen framgår alt länsstyrelserna
skall beakta de krav som totalförsvaret i krig uppställer. Denna uppgift har
ett nära samband med beredskapshänsyn i samhällsplaneringen.

Länsstyrelserna verkar vidare för att totalförsvaret inom
resp. län planläggs så att det i krig och vid krigsfara kan föras med en
enhetlig inriktning samt sä att största möjliga totalförsvarseffekt uppnås.
Länsstyrelserna samverkar härvid med försvarsområdesbefälhavarna.

Länsstyrelsernas organisation är för närvarande föremål
för olika översyner. De nu aktuella förändringarna av
länsstyrelseorganisationen har gjort det nödvändigt att se över länsstyrelsens
krigsorganisation och i anslutning härtill även civilbefälhavarnas
krigsorganisation. För denna utredning haren särskild sakkunnig utsetts i
civildepartementet. Försvarskommittén betonar det angelägna i att
försvarsenheterna ges möjlighet att fullgöra sina för totalförsvaret väsentliga
uppgifter.

Chefen för civildepartementet återkommer senare i dag till
totalförsvarsfrågor m. m. vid länsstyrelserna.

Kommunal beredskap

Kommunstyrelsen är högsta civila totalförsvarsmyndighet på
lokal nivå.

Den 1 januari 1987 övertog kommunerna ledningen av
civilförsvarsverksamheten på lokal nivå under civilförsvarsberedskap. Genom
den planläggning som har bedrivits i kommunerna under de senaste två åren har
civilförsvarsplanläggningen samordnats med övrig kommunal beredskapsplanläggning.
Bland de beredskapsplaner kommunerna har upprättat kan nämnas ledningsplan,
informationsplan, skyddsplan, planer för socialtjänst, el- och värmeförsöriningen
samt för skolverksamhet och kollektiv utspisning.

Försvarskommittén betonar vikten av att ledningsfunktionen
på den kommunala nivån förstärks. Jag delar den uppfattningen. I likhet med vad
kommittén anför, anser jag att i ett inledningsskede planläggnings-, övnings-
och utbildningsverksamheten kommer att vara av största betydelse. Härigenom
kommer realiserbarheten i upprättade planer att kunna prövas.

Försvarskommittén har särskilt framhållit betydelsen av
den kommunal-

tekniska försöriningens säkerhet. Jag ansluter mig till denna uppfattning

och vill betona viklen av att kommunerna genomför analyser av kon

sekvenserna av störningar såväl i fred som under kriser och i krig. De

gångna årens erfarenheter visar att tillgången på reservkraftaggregat för 102

fredstida behov är av stor
betydelse för såväl kommuner och landstings- Prop. 1986/87:95 kommuner som
näringsidkare.

Med
hänsyn till behovet av både en väl fungerande sjukvård i såväl krig som fred
samt den nära koppling som råder mellan den landstingskommunala omsorgs- och
primärvården och den kommunala socialtjänsten förordar kommittén att en
översyn och nyplanläggning av den landstingskommunala beredskapen genomförs.
Jag delar kommitténs uppfattning och förordar att en översyn av den landstingskommunala
beredskapsplanläggningen genomförs.

Mol
bakgrund av vad jag här har anfört har jag budgeterat vissa medel för
genomförande av denna verksamhet under anslaget G 2. Civil ledning och
samordning.

6.4.3.2
Civilförsvar och fredsräddningstjänsl

Inledning

Funktionen
Civilförsvar beslår av befolkningsskydd och räddningstjänst. Med begreppet
befolkningsskydd avses de förebyggande åtgärder som vidtas i fred för att
förhindra olyckor och för att begränsa skadan, om en olycka skulle inträffa.
Det omfattar även åtgärder för att skydda civilbefolkningen i krig. Med
räddningstjänst avses de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall
svara för i fred vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser
för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön.
Insatser för att hindra och begränsa skador på människor och egendom i krig
benämns också räddningstjänst. Till räddningstjänst hänförs även sådan
efterforskning av människor eller luftfartyg som är hänförlig till fjäll-,
flyg- och sjöräddningstjänst. Räddningstjänsten under civilförsvarsberedskap
och den del av befolkningsskyddet som syftar till skydd av befolkningen under
civilförsvarsberedskap utgör civilförsvarsverksamhel. Verksamheten i fredstid
har samlats i uttrycket fredsräddningstjänst. Med hänsyn till all
fredsrädd-ningstjänslen inte har behandlats i försvarskommittén lar jag upp den
delen av verksamheten mer utförligt i det följande.

Civilförsvarsverksamheten
och fredsräddningsljänsten integreras för närvarande. Samtidigt ökar
kommunernas roll och ansvar i båda verksamheterna. Kommunerna övertog den 1
januari 1987 ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten pä lokal nivå
under civilförsvarsberedskap och det planläggningsansvar i fred som hänger
samman härmed. Övning av civilförsvarsverksamheten decentraliseras successivt
och kommer att genomföras i kommunerna. Genom bildandet av statens
räddningsverk den Ijuli 1986 genomfördes en integration av, förutom den
statliga förvaltningen på de båda områdena på central nivå, utbildningen för
fredsräddningstjänst med civilförsvarsutbildningen. En mycket stor del av
befälet i krigsorganisationen kommer att utgöras av personal från
fredsräddningstjänsten.

Statens
räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor om

befolkningsskydd, innefattande frågor om landlransporter av farligt gods,

och räddningstjänst. Räddningsverket skall samordna samhällets verksam- 103

het
inom befolkningsskyddet och räddningstjänsten. Verket är tillsyns-

myndighet
och har möjlighet att meddela föreskrifter för den kommunala Prop. 1986/87:95
räddningstjänsten och räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen saml
för samordning av samhällets räddningstjänst. En annan uppgift för
räddningsverket är att samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet i fråga om
landtransporter av farligt gods och svara för tillsyn inom verksamhetsområdet
i övrigt. Räddningsverket skall också bl.a. planera och genomföra utbildning
och övning av civilförsvarsorganisationen och av personal för räddningstjänst
och sotningsväsende samt av beredskapsorganisationen för kärnkraftsolyckor.

Ansvaret
för den statliga räddningstjänsten är fördelat pä flera huvudmän. Varie kommun
skall svara för räddningstjänsten inom kommunen om inte ansvaret ligger på den
statliga räddningstjänsten. Kommunerna och de statliga myndigheterna skall
samarbeta med varandra.

Med
syfte att följa upp allvariiga olyckshändelser och tillbud till sådana
händelser har regeringen tillkallat en kommitté (Kn 1981:02), som har fått till
uppgift att göra kompletterande undersökningar belräffande säkerhetsåtgärder
och räddningsinsatser. Kommittén avlämnade i juni 1986 betänkandet (Ds Fö
1986:3) Statens katastrofkommission. Betänkandet har remissbehandlats och
bereds för närvarande i regeringskansliet.

Statens
brandnämnd har i samråd med generaltullstyrelsen och Svenska kommunförbundet på
regeringens uppdrag utrett frågan om organisation av personalberedskapen för
kemikaliebekämpning till sjöss och har föreslagit att räddningsstyrkor frän
räddningskårerna i Göteborg, Helsingborg, Malmö, Stockholm och Sundsvall skall
upprätthälla beredskap för att biträda kustbevakningen vid insatser mot
kemikalieutsläpp till sjöss. Det övervägs för närvarande om inle dessa
räddningsslyrkor även skall kunna användas för insatser vid omfattande
kemikalieolyckor på land.

Inom
fredsräddningstjänstområdet pågår ett betydande internationellt samarbete. Bl.
a. förekommer samverkan i fråga om åtgärder mot förorening av den marina
miljön. Vidare pågår ett samarbete med övriga nordiska stater som syftar till
atl underlätta och öka räddningstjänstsamverkan över riksgränserna. Inom
Internationella atomenergiorganet (lAEA) har utarbetats ett förslag till
konvention om bistånd i händelse av en kärnenergiolycka eller ett radioaktivt
nödläge. Arbete pågår med den lagstiftning och de andra praktiska åtgärder som
fordras för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Efter svenskt
initiativ har en översyn påböriats av del nordiska samarbelsavtalet i samband
med strålningsolyckor, undertecknat i Wien den 17 oktober 1963. I fråga om
transport av farligt gods förekommer ett omfattande internationellt samarbete.
Detta är nödvändigt med hänsyn till att transporterna ofta är internationella.

Inom
civilförsvarsverksamheten och fredsräddningstjänsten pägär ett aktivt arbete
med alt exportera tjänster och varor inom verksamhetsområdet. Statens
räddningsverk och tullverkets kustbevakning deltar således i
exportsamverkansgmpper i Sveriges exportråds regi.

AUmän
inriktning

Befolkningsskyddet
och räddningstjänsten har under 1980-talel gått ige

nom en omfattande översyn och reformprocess. Syftet har varit att effekti- 104

visera
verksamheten bäde i fred och i krig. Jag vill framhålla att de Prop. 1986/87:95
grundläggande besluten nu genomförts genom bildandet av statens räddningsverk
.samt ikraftträdandet vid årsskiftet 1986/87 av kommunernas ansvar för
ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå under
civilförsvarsberedskap och den nya räddningsljänstlagstiftningen. Samtidigt
fordras fortsatta insatser för atl förverkliga statsmakternas intentioner.

Försvarskommittén
anser all den i 1982 års försvarsbeslut fastställda integreringen av
civilförsvarsverksamheten och fredsräddningstjänsten bör fullföljas. En väl
fungerande fredsräddningstjänsl är enligt kommittén en väsentlig grund för alt
motsvarande verksamhet i krig skall kunna genomföras effektivt. Kommittén
understryker dock betydelsen av utvecklingen av fredsräddningstjänsten under
hänsynstagande till krigsuppgifterna.

Jag
delar försvarskommitténs syn i fråga om integrationen. Arbete med en sädan
inriktning pågår. Det arbetet bör enligt min mening fortsätta varvid
kommunernas ansvar för verksamheten successivt utvidgas. Ett viktigt instmment
för att räddningsverket skall kunna påverka utvecklingen i önskad riktning är
informationsverksamheten. Denna kan även utnyttjas för att främja allmänhetens
beredskap och förmåga att ta ett ökat ansvar för den egna säkerheten i fred och
i krig.

Försvarskommitténs
förslag innebär väsentliga ändringar i inriktningen av befolkningsskyddet och
räddningstjänsten i krig. Jag återkommer till dessa frågor.

Räddningsverket
har utarbetat en plan för studie- och forskningsverksamheten för att skapa ett
planerings- och beslutsunderlag för verksamhetens ledning samt för att
utveckla ett underlag för tekniska, pedagogiska och administrativa lösningar
inom olika produktionsområden.

Studie-
och forskningsverksamheten utgör enligt min mening en nödvändig grund för
utveckling av det framtida befolkningsskyddet och räddningstjänsten. Jag kan i
huvudsak ansluta mig till den inriktning som anges i räddningsverkets plan.
Även pä detta område bör en så långtgående integration som möjligt ske och
hänsyn tas till krigets krav där det är lämpligt. I forsknings- och
utvecklingsverksamheten bör bl.a. försvarets forskningsanstalt (FOA) och
Styrelsen för svensk brandforskning (Brand-forsk) delta. När det gäller det
forsknings- och utvecklingsarbete som fordras med anledning av den nya inriktningen
av befolkningsskyddet i krig, kommer jag under anslaget F 5. Gemensam
försvarsforskning (s. 188) alt förorda alt resurser avdelas för att kunna
genomföra nödvändigt arbete.

För
att effektivt styra verksamheten mot de uppsatta målen men även

för att följa upp och kontrollera denna fordras enligt min mening ett väl

utbyggt ADB-stöd. Räddningsverket har redovisat ett informationssystem

och en datakraftplan (IDP) som i huvudsak hänför sig till civilförsvarsverk

samheten. Samtidigt pågår utvecklingen av ett datorstöd för fredsrädd

ningstjänsten, som innebär en samverkan mellan den kommunala rädd

ningstjänstens, räddningsverkels och länsalarmeringscentralernas syslem.

Som ett delprojekt häri utvecklas ett syslem för transport av farligt gods.

Jag anser att arbetet med att utveckla ett ändamålsenligt, sammanhållet 105

ADB-stöd
för verksamhetsområdet bör ges hög prioritet. Åtgärder bör Prop. 1986/87:95
vidtas för att säkerställa verksamheten i krig. En viktig aspekt är enligt min
mening dessutom att systemet skall vara praktiskt användbart vid akuta insatser
t. ex. genom länsalarmeringscentralerna och i arbetet med att höja säkerheten i
samband med transporter av farligt gods.

Inriktningen av befolkningsskyddet

Försvarskommittén framhåller att del i det svenska
samhället visserligen finns ett stort antal skyddsrum men atl det finns
betydande brister bl. a. till följd av en obalanserad fördelning av
skyddsmmstillgångarna. I vissa områden är bristerna så stora atl de med
fortsatt byggande enligt nu tillämpade principer inle kan täckas under de
närmaste årtiondena. Kommittén finner det oacceptabelt att skyddsbehovet i
bristområden inte kan tillgodoses inom överskådlig tid och förordar därför en
ändrad inriktning av befolkningsskyddet. Sålunda bör, utifrån en samlad syn på
befolkningens behov av skydd, det framtida skyddsrumsbyggandet enligl
kommittén i högre grad än hittills inriktas på sådana områden där mer betydande
risker finns för civilbefolkningen. Kommittén förordar dämtöver en väsentligt
ökad satsning på att komplettera skyddsmmsbyggandet med andra skyddsåtgärder
som kan bidra till atl bristerna täcks inom överskådlig tid. Ett viktigt mål
för den fortsatta utvecklingen av befolkningsskyddet är enligl kommitténs
bedömning att befolkningen i riskområdena fär möjlighet att snabbt komma i
skydd vilket understryker betydelsen både av närbelägna skydd och av ett
effektivt larmsystem. Det bör enligt kommitténs mening också framhållas atl
enklare skydd även bör kunna bidra tiU att, främst utanför riskområdena,
förbättra den totala skyddsnivån mot radiakanfall och, i kombination med
andningsskydd, mot kemiska hot. I ett grundskydd mot sådana hot är information
och utbildning samt ledningsförmåga viktiga komponenter. Härutöver bör enligt
kommittén olika metoder prövas att höja skyddsnivån i hus och anläggningar i
samband med ny-och ombyggnad. Den fysiska planeringen bör i högre grad än
hittills kunna genomföras så att riskerna för befolkningen minskas. Med en ökad
ambition i delta avseende minskar enligt försvarskommittén kraven på särskilda
skyddsåtgärder. Moderniseringen av skyddsrum bör enligt kommittén inriktas på
skydd mot radiaknedfall och kemiska hot samt väsentligen avse riskområden.

Kommittén utgår från att kommunernas nya roll inom den
civila delen av

totalförsvaret beaktas vid utbyggnaden av ledningscentraler. Den utbygg

nad som skall ske bör enhgt kommitténs mening så långt möjligt la tiUvara

möjligheterna lill god fredsanvändning. Enligt kommittén fordras dock

fortsalla studier beträffande den kommunala ledningen och de krav som

ställs på ledningscentralernas utformning. Kommittén anser det, även med

beaktande av kraven på en effektiv ledning, vara tillfyllest all utbyggnaden

genomförs i något mera begränsad omfattning än vad som har fömtsatts i

räddningsverkets programplan, t.ex. genom föriängd användning av vissa

befintliga ledningscentraler. Skyddsnivån hos ledningscentralerna bör an- 106

passas till den i det
föregående föreslagna nya inriktningen av befolk- Prop. 1986/87:95
ningsskyddel.

Jag
delar kommitténs syn på inriktningen av befolkningsskyddet i krig. Regeringen
har genom beslut i februari 1987 föreskrivit att de resurser som för
innevarande budgetår avsätts lill skyddsrumsbyggandel och för underhåll av
skyddsrum i huvudsak skall användas för insatser inom sådana områden som
betecknas som riskområden i aktuella skyddsplaner. Modernisering av skyddsrum
skall enligt beslutet inriktas på skydd mot radioaktiva och kemiska ämnen saml
väsentligen avse riskområden. Jag avser att föreslå regeringen att ge bl.a. ÖCB
i uppdrag atl göra en översyn av de regionala mål- och riskanalyserna. Jag
avser vidare att föreslå regeringen att ge räddningsverket i uppdrag att, med
en successiv tillämpning av resultatet av denna översyn, genomföra studier och
redovisa en samlad syn på befolkningens behov av skydd i krig med den
inriktning som anges i försvarskommitténs förslag. Av vikt är att underlag tas
fram för att säkerställa atl i de nya riskområdena skyddsrum kan byggas fullt
ut i samband med nyproduktion av byggnader och anläggningar. Även i fråga om
ledningscentraler delar jag kommitténs uppfattning.

Liksom
kommittén anser jag vidare att den del av anskaffningsprogrammet för
andningsskydd för civilbefolkningen som avser skydd för barn bör påskyndas.

Jag
vill understryka betydelsen av uppbyggnaden av hemskyddsorganisationen och
ökningen av självskyddsutbildningen. Bl. a. bör planeringen av ökad
självskyddsutbildning under beredskap och krig fullföljas. Självskyddsutbildningen
utgör en viktig grund för aUmänhetens medverkan i befolkningsskyddet och är
till nytta även i fredstid.

När
det gäller befolkningsskyddet i fred är ansvaret fördelat på olika myndigheter.
Statens räddningsverk har ansvaret för samordningen mellan myndigheterna av
befolkningsskyddet. Den kommunala räddningsnämnden skall främja olycks- och
skadeförebyggande verksamhet i kommunen. Varie kommun skall svara för att
åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av bränder
förebyggs.

För
att uppnå praktiska resultat pä befolkningsskyddsområdet måste enligl min
mening ett intimt samarbete mellan berörda organ byggas upp. Räddningsverket
bör utveckla former och underlag för att fredsräddningstjänsten, i första hand
de kommunala räddningsnämnderna, skall kunna främja den olycksförebyggande
verksamheten samt påverka den fysiska planeringen för att åstadkomma ett mindre
sårbart samhälle i fred och i krig. En viktig uppgift inom befolkningsskyddet
blir, som räddningsverket framhåller, att följa utvecklingen, identifiera
risker och föreslå åtgärder för att förhindra olyckor eller minska risken för
skada. Detta gäller inte minst inom området tillverkning, förvaring och
transport av kemikalier. I detta sammanhang bör även frågor om industriers och
andra anläggningars samt trafikleders lokalisering och utnyttjande behandlas.

Inom
systemet med det extra skatteutjämningsbidraget är numera avsatt

25 milj. kr. om året för förebyggande åtgärder mot jordskred och andra

naturolyckor. Bidrag kommer att lämnas för första gången under kalender

året 1987. Enligt min mening kommer detta långsiktiga stöd att vara myc- 107

ket
betydelsefullt för kommunernas arbete med att avvärja de allvarligaste
Prop. 1986/87:95 riskerna för naturolyckor.

Inriktningen av räddningstjänsten

Förmågan att leda räddningstjänsten under svära
förhållanden bör enligt försvarskommitténs mening stärkas. Detta kan ske genom
integrerade övningar eller funktionsövningar mellan kommunledning,
civilförsvarsstab och fältstab, dvs. ledningsorganisationens olika besluts- och
ansvarsnivåer vid ett och samma tillfälle, samt genom en ökad övningsverksamhet
för räddningsorganisalionen t.ex. i form av utökade enhetsövningar. Hemskyddsorganisationen
bör också enligl kommitténs mening samövas med den övriga kommunala krigsorganisationen.
Kommittén anser att en samordning bör ske med fredsräddningsljänsten och all
uppbyggnaden av krigsorganisationens sambandssystem bör genomföras med
fredsverksamhetens sambandssystem som bas. Samtidigt är det enligt kommittén
nödvändigt att sambandssystemet uppfyller kraven på krigsuthållighel. Kommittén
understryker betydelsen av att förutsättningarna för räddningstjänsten att
möta kemiska hot förbättras och anser del dessutom angeläget alt
civilförsvarsbaserna tillförs lätta ammunitionsröjningsenheter för att möjliggöra
snabba räddningsinsatser.

Jag delar kommitténs syn och förordar att denna läggs till
grund för inriktningen av verksamheten. Som kommittén framhåller bör kraven på
de olika befattningarna inom räddningstjänsten preciseras och utbildningen
planeras i enlighet härmed.

Flera av de förslag som läggs fram av försvarskommittén
har nära anknytning lill räddningstjänsten i fred. Enligt min mening kan en
fortsatt integration leda till en effektivare verksamhet både i fred och i krig.
Del bör, förutom den direkta ledningen av verksamheten, gälla
övningsverk-samhelen, som i framtiden genomförs i kommunerna, och
materielhante-ringen. Försöksverksamheten i fråga om materielhanleringen bör
inriktas på att finna former för att uppnå standardisering och enhetlighet i
utrustningen för verksamheten i krig och i fred. Räddningsverket bör enligt
min mening delta i och stimulera detta arbete. Försöksverksamheten bör även
avse förvaring, vård och underhåll av materielen samt dennas utnyttjande och
tillgänglighet från beredskapssynpunkl.

Som kommittén framhåUer spelar verkskydden en
betydelsefull roll för att säkerställa näringslivets verksamhet vid
krigshandlingar. Vid många företag finns väl fungerande räddningsstyrkor redan
i fred. Formerna för att samordna freds- och krigsverksamheten bör utvecklas.
Behovet av kompetens för atl möta kemiska hot bör enligt min mening därvid
ytterligare beaktas.

108

Jag vill framhålla att räddningsverket har väsentliga
uppgifter i fråga om samordning av räddningstjänsten i fred. Angelägna
uppgifter är ocksä att verka för förbättrade förutsättningar all utnyttja
Sveriges Radio AB, SMHI, militära resurser, civilförsvarsresurser,
frivilligorganisationer m. fl. i räddningstjänsten. Enligt min mening bör
räddningsverket följa utvecklingen på hela räddningstjänstområdet och förmedla
erfarenheter till dem som har räddningsljänstuppgifler.

Tjernobylolyckan
har aktualiserat olika åtgärder för att förbättra bered- Prop. 1986/87:95
skapen mot utsläpp av radioaktiva ämnen. Jag vill peka på räddningsverkets
roll i arbetet med atl bygga upp en tillfredsställande beredskap i hela landet,
utöver den som redan finns i län med kärnkraftverk. Även formerna för att
utnyttja den högre beredskap som finns i vissa län och den beredskap som redan
finns inom den kommunala räddningstjänsten bör vara en uppgift för
räddningsverket. Sådan beredskap kan enligt min mening också ha betydelse för
andra större olyckor, t.ex. kemikalieutsläpp.

Beredskapen
mot kemikalieolyckor tilldrar sig stort intresse bl.a. mot bakgrund av de
myckel allvariiga olyckor som har inträffat på olika håll, senast i Basel i
Schweiz hösten 1986. På svenskt initiativ har Nordiska ministerrådet påböriat
ett gemensamt nordiskt forsknings- och utvecklingssamarbete om bekämpning av
kemikalieolyckor och utsläpp av kemikalier. Samarbetet gäller bekämpning både
på land och till sjöss. Försvarets forskningsanstalt har i samverkan med
berörda myndigheter inlett en tvåårig riskanalysstudie på området. Det pågående
forsknings- och utvecklingsarbetet bäde på det nordiska och på det svenska
planet bör enligt min mening leda till ökade kunskaper om hur beredskapen bör
utformas och vilken metodik och teknik för insatser vid kemikalieolyckor som
bör användas. Räddningsverket har här enligt min mening en viktig uppgift atl
fylla.

Det
får anses tillfredsställande att samverkan mellan kustbevakningen och fem
större räddningskårer för insatser vid kemikalieolyckor till sjöss nu är under
genomförande. Denna utveckling bör enligt min mening fortsätta. Här utöver bör
även former övervägas för att inom ramen för räddningstjänstlagen utnyttja
dessa mera kvalificerade resurser vid allvarliga kemikalieolyckor pä land.
Även möjligheterna att utnyttja kvalificerade styrkor från kemiska industrier
bör prövas av räddningsverket. Här kan riskinventeringar och riskbedömningar
inom länen vara betydelsefulla och ligga till grund för planering av sådana
insatser och andra åtgärder. Jag vill ocksä understryka betydelsen av samverkan
mellan kommunerna i räddningstjänstregioner för att förbättra beredskapen mot
kemikalieolyckor och utjämna skillnaderna mellan kommunerna. Räddningsverket
bör enligt min mening genom rådgivning och information verka aktivt för
utveckling av regionsamarbetet.

Del
svenska marina oljeskadeskyddet har utvecklats successivt. Riksda

gen (prop. 1985/86:100 bil. 6, FöU 8, rskr. 182) har godkänt en grundsyn

för inriktningen av det marina oljeskyddet för 1990-talet. Grundsynen hade

utarbetats inom styrelsens för teknisk utveckling (STU) i samverkan med

berörda myndigheter och Svenska kommunförbundet genom studier och

kunskapsuppbyggande forskning inom insatsprogrammmet Teknik för ol

jebekämpning till sjöss samt bekämpning och sanering av olja i strand

zonen (TOBOS 85). Detta program beräknas bli avslutat under är 1987.

Inom ramen för programmet har de dellagande myndigheterna utvecklat

sin förmåga till upphandling av teknisk utveckling och materiel genom

kravspecifikation. Enligt min mening är det väsentligt att denna förmåga

vidmakthålls. Förstärkning av beredskapen sker nu med materiel som 109

anskaffas som ett resultat
av programmet. Som framhålls i räddningsver- Prop. 1986/87:95 kels
programplan bör programmet fullföljas i den löpande verksamheten.

Även
i generaltullslyrelsens programplan anges atl anskaffning avses ske av sädan
materiel. Inom programområdet stödsystem avser general-tullstyrelsen all
utveckla befintliga havsövervakningssystem dels för övervakning av utsläpp av
olja eller annat som är skadligt för miljön, dels för annan havsövervakning i
samarbete med andra myndigheter. För egen del vill jag understryka betydelsen
av denna utveckling. För närvarande är jag dock inte beredd att ta ställning
till enskildheterna i programplanen.

I
en komplettering lill programplanen har generaltullstyrelsen redovisat de
föreskrifter om användning av kemiska produkter för bekämpning eller sanering
vid oljeutsläpp som statens naturvårdsverk har utarbetat i samarbete med
styrelsen. Det är enligt min mening angeläget att understryka alt
huvudprincipen även i framtiden bör vara alt olja i första hand så långt det är
möjligt och rimligt skall bekämpas på mekanisk väg. I vissa situationer bör
emellertid snabba insatser med dispergeringsmedel även från miljösynpunkt vara
all föredra eller utgöra ett komplement. Jag vill peka på att frågan om
användning av dispergeringsmedel övervägs inom ramen för bl.a.
Helsingforskonventionen.

När
det gäller räddningstjänsten i fred har enligt min mening statens räddningsverk
särskilt betydelsefulla uppgifter på utbUdnings- och övningsområdet för att öka
effektiviteten. För den kommunala räddningstjänsten har räddningsverket det
fulla ansvaret för kompetensutbildningen. Ansvaret för utbildningen av
personalen inom den statliga räddningstjänsten ligger på resp. statlig
myndighet. Det bör enligt min mening vara möjligt för räddningsverket att åtaga
sig produktionsansvaret för sådan utbildning. Räddningsverket har som redan
framgått ett ansvar för utbildningen av den kommunala personal som skall
biträda tullverkets kustbevakning vid insatser till sjöss i samband med
kemikalieutsläpp. Verket har också ansvaret för utbildningen av personalen i
beredskapsorganisationen mol kärnkraftsolyckor.

Den
försöksverksamhet med högre räddningstjänstutbildning som genomförts med
personal från olika myndigheter bör somjag ser det utvecklas till elt
permanent inslag i verksamheten. Räddningsverket bör med täckning av sina
självkoslnader kunna bedriva utbildning, genomföra kurser, seminarier osv. i
syfte att förbättra samhällets räddningstjänst. Pä uppdragsbasis bör utbildning
vidare kunna bedrivas som ett led i export av offentliga tjänster. Särskilda
insatser bör göras från verkets sida för att genomföra länsövningar. Dessa bör
särskilt avse kemikalieolyckor samt samverkan mellan land- och
sjöorganisationen där övningsbehovet för närvarande synes vara störst. Jag vill
understryka betydelsen av att övningsverksamheten när det gäller
kärnkraflsolyckor genomförs i enlighet med vad som anges i räddningsverkets
programplan.

SOS
Alarmering AB vid beredskap och i krig

SOS
Alarmering AB ägs av Svenska kommunförbundet, landstingsförbun

det och staten genom Teleinvest AB. Bolaget har till uppgift att ta emot 110

9ti000-samtal
från allmänheten och att larma hjälporganen eller vidarebe- Prop.
1986/87:95 fordra samtalen till berörd myndighet. Verksamheten bedrivs vid 20
läns-alarmeringscentraier.

Civilförsvarsstyrelsen har på regeringens uppdrag den 28
januari 1986 avlämnat förslag om hur alarmeringen vid högsta beredskap och i
krig skall genomföras. Civilförsvarsstyrelsen ansåg att en decentralisering
borde kunna ske selektivt från länsalarmeringscentralerna till de 92
civilförsvars-staber som motsvarade de dåvarande civilförsvarsområdena (HC) och
senast vid högsta beredskap. Denna lösning skulle innebära att 90000-numret,
som är väl inarbetat i aUmänhetens medvetande, kan bibehållas även under
beredskap och krig i alla områden där televerkets övergång tiU det nya
AXE-systemel genomförts. Principbeslutet om decentralisering bör enligt
civilförsvarsstyrelsen fattas av regeringen i ett relativt tidigt skede.

Civilförsvarsstyrelsens förslag har remissbehandlats.
Flertalet remissinstanser förordar en decentralisering till de 92 HC men även
andra lösningar föreslås, t.ex. decentralisering till samtliga kommuner eller
direkt till hjälporganen. Från vissa håll pekas på att särskilda nödnummer
används även i fred när 90000-numret inte kan nås och att sådana särskilda nödnummer
borde kunna användas av allmänheten för direkt kontakt med hjälporganen i den
egna kommunen som reserv också i krig. I några remissvar föreslås
kompletterande utredningar bl.a. när det gäller frågan om hur ledningen av
sjuktransporterna skall ske i krig.

Enligt ÖCB borde alternativet med lokalisering lill lokal
nivå ha behandlats utförligare. Överstyrelsen anser att skyddet i de fredstida
lokalerna bör förbättras så att funktionen kan vara kvar där så länge som
möjligt. 90000-numret bör enligt överstyrelsens mening behållas i det längsta,
och reservsyslemet i fred användas också i krig. Civilbefälhavarna i Östra och
Bergslagens civilområden framför liknande synpunkter.

Enligt min
mening talar övervägande skäl för att länsalarmeringscentra

lernas verksamhet skall bedrivas så länge som det är möjligt i ordinarie

form. Det innebär att man slipper en omorganisation av alarmeringen i ett

besvärligt omställningsskede för stora delar av samhället. En sådan lösning

fömtsätter att samtliga centraler även har tillgång till skydd. Den nya

larmutmstning, Coordcom, som de närmaste åren kommer alt installeras

successivt vid de olika centralerna, kan enligt uppgift från SOS Alarmering

AB och televerket lätt flyttas till förberedda anslutningar i skydd och sättas

i drift där. Det finns således tekniska lösningar i drift inom relativt kort
tid

som möjliggör en användning av 90000-numrel i högre grad än vad som

förutsätts i civilförsvarsstyrelsens förslag. Om aiarmeringsfunktionen inte

kan fungera på normall sätt, bör med en sådan lösning ett reservsystem

som motsvarar vad som gäller i fred kunna träda i funktion så att allmänhe

tens möjligheter att komma i kontakt med samhällets hjälporgan bibehålls.

Systemet bör om möjligt bygga på de mtiner som finns vid avbrott för

90000-numret i fred. Dessa innebär att man har en beredskap för snabb

reparation och återgång till normal drift snarast, att trafiken kopplas om lill

en annan central eller ett annat organ som har resurser för mottagning och

expediering av samtalen samt atl information lämnas i förväg till allmänhe- 111

ten om de nödnummer som måste användas om 90000-numret
inte funge- Prop. 1986/87:95 rar. Decentraliseringen görs först när en skada på
aiarmeringsfunktionen inträffat. En återtlyttning till länsalarmeringscentralen
som drivs i ordinarie lokaler eller i skydd sker därefter så snart det är
möjligt. Enligt min mening bör den nu redovisade lösningen utgöra grunden för
prövningen av hur beredskapen bör byggas upp för alarmeringen i krig.

Kommunens civilförsvarsstab bör kunna upprätthålla en viss
alarme-ringsfunktion för de samtal som skall tas emot när inte någon
alarmerings-central kan göra detta. I en sädan situation fordras enligt
televerket särskilda nödnummer i kommuner, där 90 000-numret inte går att
utnyttja. Genom bl. a. förberedd information bör enligt min mening de farhågor
som civilförsvarsstyrelsen gett uttryck för angående användningen av nödnummer
kunna minskas. Jag vill ocksä peka pä att hemskyddsorganisationen kan spela en
betydelsefull roll i detta sammanhang. Jag vill i detta sammanhang påpeka atl
chefen för kommunikationsdepartementet efler samråd med mig, senare denna dag
atl kommer att förorda ökade insatser för atl säkerställa telekommunikationerna
under kriser och i krig. Jag avser att senare föreslå regeringen att ge statens
räddningsverk i uppdrag att i samarbete med SOS Alarmering AB la fram det
underiag som behövs för ett slutligt ställningstagande till en uppbyggnad av
alarmeringen i krig i enlighet med vad jag nu har anfört.

Vid remissbehandlingen av civilförsvarsstyrelsens förslag
har olika uppfattningar framkommit om hur alarmering för ambulanstransport
skall ske när länsalarmeringscentralerna inle är i drift. Frågan om hur de
samlade sjuklransportresurserna skall ledas vid beredskap och vid krig utreds
för närvarande av överbefälhavaren i samverkan med socialstyrelsen m.fl.
Alarmeringsfrågan vad gäller ambulanstransporterna bör enligt min mening
avgöras i detta sammanhang.

6.4.3.3 Psykologiskt försvar

Huvudinriktningen för det psykologiska försvaret lades
fast i 1982 års förvarsbeslul och innebär att fri opinionsbildning och debatt
skall utgöra grunden för verksamheten både i krig och fred. Vid krigsfara och
krig skall vår försvarsvilja och motståndskraft mot främmande propaganda säkerställas
av det psykologiska försvaret. Detta skall främst ske genom att man med snabb,
saklig och effektiv information sprider kännedom om händelseutvecklingen och
om våra försvarsåtgärder.

Ansvarig för samordningen inom funktionen psykologiskt
försvar är styrelsen för psykologiskt försvar (SPF). Inom funktionen har även
televerket och statens biografbyrå uppgifter. Sveriges Radio ansvarar för sin
egen kris- och krigsplanläggning men SPF har ett näsa samarbete med företaget
inom informationsområdet.

I likhet med försvarskommittén anser jag att grunden för det
psykologiska försvaret även i fortsättningen skall vara huvudinriktningen som
den finns angiven i 1982 års försvarsbeslut och delar även i övrigt försvarskommitténs
synpunkter och förslag beträffande det psykologiska försvaret.

Med hänsyn till bl. a. samhällsutvecklingen som medför
ökad sårbarhet 112

inte minst
på informationsområdet och de ökade insatser från SPF:s sida Prop.
1986/87:95 som därmed krävs, finner jag i likhet med försvarskommittén det
lämpligt atl ökade resurser tilldelas det psykologiska försvaret. Jag kommer
senare denna dag att föreslå att SPF tilldelas 7,6 milj. kr. för budgetåret
1987/88.

6.4.3.4 Hälso- och sjukvård m. m.

Funktionen Hälso- och sjukvård m.m, omfattar civil hälso-
och sjukvård, socialtjänst samt miljö- och hälsoskydd. Socialstyrelsen är
funktionsansvarig myndighet. Vidare har statens strålskyddsinstitut, statens
rättskemiska laboratorium, statens bakteriologiska laboratorium och statens
livsmedelsverk uppgifter på detta område.

Jag har tidigare i dag efter samråd med chefen för
socialdepartementet föreslagit att väsentliga resurser avdelas för att
förbättra beredskapen inom den civila hälso- och sjukvården. Åtgärderna och
resurserna föresläs koncentreras lill beredskapen för krigsskedet med hänsyn
till atl de allvarligaste bristerna finns inom denna del.

Chefen för socialdepartementet kommer senare denna dag alt
föreslå all resurser inom en ram av 219,2 milj. kr. avdelas för förbättring av
beredskapen inom funktionen Hälso- och sjukvård m.m. för budgetåret 1987/88
(bilaga 4).

Jag tillstyrker förslaget och finner efter samråd med
chefen för socialdepartementet att de åtgärder som föreslås ger uttryck för en
lämplig inriktning av verksamheten.

6.4.3.5 Telekommunikationer

Funktionen Telekommunikationer omfattar de för
totalförsvaret gemensamma telekommunikationer som tillhandahålles genom
televerkets försorg. Televerket är funktionsansvarig myndighet.

Telekommunikationernas funktionssäkerhet är av
grundläggande betydelse för totalförsvaret under kriser och i krig. Detta är
särskilt uppenbart i fråga om ledningsfunktionen och den operativa verksamheten
inom alla delar av totalförsvaret.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
vill jag i likhet med försvarskommittén understryka det ytterst angelägna i att
televerkets nät ges en sädan motståndskraft och flexibilitet att det kan
uppfylla de höga funktionskrav som kommer att ställas på det under kriser och i
krig. Strävan bör vara att telekommunikationer för i krig prioriterade
samhällsfunktioner med säkerhet skall kunna upprätthållas i godtagbar
omfattning även under störda förhållanden. Det är enligt kommitténs mening
väsentligt att dessa krav beaktas vid den fortsatta utbyggnaden av telenätet.

Mot bakgmnd av telekommunikationernas avgörande betydelse
för hela

totalförsvaret kommer chefen för kommunikationsdepartementet efler

samråd med mig att senare denna dag förorda alt krigsskyddsåtgärder skall

vidtas som i stort motsvarar det av te;leverket i sin programplan redovisade

högsta ekonomiska alternativet (bil. 5). 113

8 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 95

De förslag
somjag i det följande kommer att lämna om finansieringsprin- Prop.
1986/87:95 ciper för beredskapsåtgärder inom den civila delen av totalförsvaret
innebär att televerket skall svara för finansieringen av sina beredskapsåtgärder.
Det bör sedan ankomma på regeringen att besluta om lämpliga styrformer.

Flera civila totalförsvarsmyndigheter planerar att
anskaffa nya mobila radiosystem. Jag finner det i likhet med försvarskommitlén
angelägel att system anskaffas som möjliggör kommunikation mellan enheter ur
olika totalförsvarsmyndigheter och att dessa system har ett tillräckligt krigsskydd.

6.4.3.6 Transporter

Verksamheten inom funktionen är inriktad pä atl tillgodose
totalförsvarets behov av transporter. Funktionen delas in i delfunktionerna
Transportsamordning, Järnvägstransporter, Landsvägstransporter, Vägar, Flygtransporter
och Sjötransporter. Transportrådel är ansvarig myndighet för funktionen
Transporter och delfunktionerna Transportsamordning och Landsvägstransporter
medan statens järnvägar, vägverket, luftfartsverket och sjöfartsverket svarar
för beredskapsplaneringen inom de övriga delfunktionerna.

I 1982 års försvarsbeslut betonades transporternas stora
betydelse för totalförsvaret. De samlade resurserna måste kunna utnyttias allt
efter lägets krav. Särskilt viktigt är att transporterna kan fungera med kort
förvarning i samband med en snabb mobilisering och krigsorganisering.

Transportrådet har från trafikverken inhämtat underlag
beträffande värdering och prioritering av åtgärder inom funktionen enligl en
av transportrådet utarbetad modell. Transportrådet kommer att vidareutveckla
denna modell, vilken nu har tillämpats för första gången avseende
programplane-perioden 1987/88-1991/92.

Försvarskommittén konstaterar att en bedömning av
beredskapsläget, de brister som finns inom olika delfunktioner mot bakgmnd av
hotbilden samt de gemensamma operativa principerna utgör gmnden för behovet av
beredskapsåtgärder. Kommittén förordar att den av transportrådet redovisade
modellen vidareutvecklas under programplaneperioden så att en balanserad
beredskap åstadkoms mellan delfunktionerna. Jag delar den uppfattningen.

Kommittén har inget att erinra mot den av överstyrelsen
för civil beredskap föreslagna medelstilldelningen och inriktningen av
verksamheten inom funktionen Transporter under programplaneperioden.

Jag anser i likhet med försvarskommitlén alt innan slutlig
stäUning tas till

fördelning av resurser mellan de olika delfunktionerna efter budgetåret

1987/88 utgående från de krav som kan komma att ställas på flyg-, väg-,

sjö- resp. järnvägstransporter i krig bör ytterligare studier utgående från

den av transportrådel utarbetade modellen bedrivas. Dessa studier bör ske

i samverkan med överstyrelsen för civil beredskap och överbefälhavaren.

Erfarenheterna från dessa studier bör redovisas i programplanen för den

civila delen av totalförsvaret för perioden 1988/89-1992/93. 114

Efter samråd med mig kommer chefen för kommunikationsdepartemen-
Prop. 1986/87:95 tet senare denna dag att förorda all för budgetåret 1987/88
för olika slag av investeringar anslå 92,2 milj. kr. inom funktionen
Transporter (bilaga 5).

6.4.3.7 Livsmedelsförsörjning m. m.

Funktionen Livsmedelsförsörining m. m. omfattar
försöriningen med livsmedel inkl. vatten. Statens jordbruksnämnd är
funktionsansvarig myndighet. Vidare har lantbruksstyrelsen, statens
livsmedelsverk och statens veterinärmedicinska anstalt uppgifter på detta
område. Med livsmedelsförsörining avses härvid all verksamhet från producent
till konsument.

Jag har i del föregående redovisat grunder för planeringen
utgående från en bedömning av krisers och krigs längd och karaktär. Vad jag där
bl.a. anför om s. k. förkrigsskedens längd och karaktär innebär en inle oväsentlig
förändring jämfört med de planeringsförutsättningar som hittills gällt för
livsmedelsberedskapen. Sålunda bör pä livsmedelsområdet bl.a. kunna förutsättas
en mer omfattande utrikeshandel än vad som hittills legat till grund för planeringen.

Efter samråd med mig kommer statsrådet Lönnqvist senare
denna dag att förorda att frågan om den regionala försörjningsförmågan i krig
ägnas särskild uppmärksamhet. Mot bakgrund av vad jag i det föregående anfört
om den roll som riksdagen bör ha när det gäller att formulera preciserade mäl
för försörjningsstandarden kommer han vidare att föreslå att den av riksdagen
beslutade s. k. kriskosten upphävs säsom av riksdagen fastställt mål. Efter
samråd med mig kommer han att föreslå att 29 milj. kr. anslås för funktionen
Livsmedelsförsörining m. m. för budgetåret 1987/88 (bilaga 8).

6.4.3.8 Energiförsörjning

Verksamheten inom funktionen syftar till att tillgodose
samhällets behov av energi under kriser och i krig. Funktionen är uppdelad i
delfunktionerna Bränslen och drivmedel samt Elkraft.

Statens energiverk är ansvarig myndighet för funktionen
Energiförsöri-ning och samordnar de beredskapsålgärder som är aktuella inom
delta försörjningsområde, främst lagring av importerade bränslen och drivmedel,
förberedelser för regleringar och ransoneringar samt övergång till inhemska
energislag. Vidare har statens vattenfallsverk, statens kärnkraftinspektion
och transportrådel uppgifter inom funktionen.

Delfunktionen Bränslen och drivmedel

Delfunktionen omfattar frågor om försöriningen med
bränslen och drivmedel samt smörimedel. Energiverket har delfunktionsansvar.

1985 års
energiberedskapsutredning (EBU) har i betänkandet (SOU

1986:42) Bränsle- och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig

lämnat förslag till bl.a. nytt oljelagringsprogram för budgetåren 1987/88-

1991/92. EBU föreslår att det totala lagringsmålet sänks till 10,5 milj. m\ 115

att statliga lager av
råolja och oljeprodukter på 2,5 milj. m' säljs ut och att Prop. 1986/87:95
näringslivets tvångslager minskas med I milj. m.

Försvarskommittén
har funnit att en högre genomsnittsnivå för importen bör kunna förutsättas för
förkrigsskedet än vad EBU har antagit utan att kravet på en tillräckligt hög
försöriningstrygghet eftersatts.

Skälet
härför är dels vad kommittén anfört om importens gradvisa nedgång under elt
förkrigsskede, dels atl enligt kommitténs mening en begränsad import bör kunna
påräknas ända fram till elt krigsutbrott. Kommittén erinrar om att det på
oljeområdel härutöver finns resurser i form av s. k. fredskrislager som Sverige
i enlighet med det internationella energiprogrammet (lEP) åtagit sig atl
hålla. Detta lager kan anses utgöra en ytterligare tillgång från
försöriningssäkerhetssynpunkt. I sammanhanget har kommittén framhållit atl
genom riksdagsbeslut våren 1984 de olika lagren planeringstekniskt slagits
samman lill en gemensam s. k. försörjningsberedskapsreserv .

Försvarskommitténs
bedömning av oljeimporten under etl förkrigsskede innebär, förutsatt att EBU:s
antaganden i övrigt godtas, atl de totala beredskapslagren jämfört med EBU:s
förslag kan minskas med ytterligare drygt 2 milj. m.

Enligt
kommitténs mening är det dock med hänsyn till lagrens tillgänglighet och mot
bakgrund av behovet av flexibilitet i produklsammansätt-ningen angeläget att
statens beredskapslager av olja bibehålls på i huvudsak nuvarande nivå och att
lagerminskningen sålunda väsentligen avser övrig lagring.

Efter
samråd med mig kommer statsrådet Gustafsson senare denna dag att bl. a. föreslå
viss omstrukturering av ansvaret för beredskapslagring av olja samt föreslå att
8,2 milj. kr. anvisas för industriella åtgärder och handlingsberedskap (bilaga
12).

Delfunktionen
Elkraft

Delfunktionen
omfattar frågor om försöriningen med elektrisk energi. Statens vattenfallsverk
har delfunktionsansvar.

1
uppgiften ingår att verka för att erforderliga beredskapsåtgärder vidtas vid
kommunala och enskilda kraftföretag. Beredskapsåtgärderna utgörs bl. a. av att
förbättra motståndskraften i elsystemet och åtgärder för reparationsberedskap,
organisation av driften under kriser och i krig, m. m. Som en grund för den
fortsatta beredskapsplaneringen på elområdet slutförs för närvarande operativa
elförsöriningssiudier på civo/milonivä. En riksomfattande studie avses
genomföras.

Under
senare tid har frågan om ätgärder för att trygga den kommunaltekniska
försöriningen, dvs. försöriningen med el, gas, värme, vatten och avlopp,
aktualiserats. De beredskapsmässiga problemen på dessa områden sammanhänger i
många fall med möjligheterna att i krig kunna upprätthålla elförsörjningen.

Elförsöriningen
är enligt min och chefens för miljö- och energideparte

mentet mening ett område som måste ges hög prioritet i beredskapsplaner

ingen. Fortsättningsvis bör särskild uppmärksamhet ägnas distributionsnä- 116

ten.
Bakgrunden härtill är bl.a. betydelsen av en stabU ellillförsel för Prop.
1986/87:95 funktionssäkerheten hos transporter, telekommunikationer och kommunaltekniska
system i samband med en krigsorganisering av samhället.

När det gäller den kommunaltekniska försörjningen är det
väsentligt att en tillräcklig säkerhet åstadkoms även mot fredslida störningar.
Sådana ätgärder ankommer på kommunerna att vidta. När det gäller åtgärder som
härutöver krävs för att motverka krigstida störningar har avsatts särskilda
resurser för bl.a. installationer av reservanordningar och åtgärder som
möjliggör start och drift av separata delsystem.

Jag kommer vid behandlingen av funktionen Civil ledning
och samordning att föreslå att vissa medel anvisas för reservanordningar.

Efter samråd med mig kommer statsrådet Gustafsson senare
denna dag att föreslå att 11,3 milj. kr. anvisas för åtgärder inom
delfunktionen Elkraft under budgetåret 1987/88 (bilaga 12).

6.4.3.9 Övrig varuförsörjning

Funktionen Övrig vamförsörining omfattar delfunktionerna
Beklädnad m.m.. Kemiska produkter m.m, samt Metaller och verkstadsprodukter m.
m. Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) är funktionsansvarig myndighet.

Beklädnad m. m.

Riksdagen beslulade år 1977 om mål för försörjningsberedskapen
på teko-och läderskoområdena (prop. 1977/78:42, FöU 1977/78:5, rskr. 1977/78:81
och NU 1977/78:41, rskr. 1977/78:172 resp. 1976/77:85, FöU 1976/77:11, rskr.
1976/77:238). Målen avsåg bl. a. uthållighet och försöriningsstandard.
Riksdagen beslutade senast år 1981 (prop. 1980/81:100 bU. 14, FöU 1980/81:20,
NU 1980/81:47, rskr. 1980/81:280, rskr. 1980/81:279) om viss revidering av
målen för försöriningsberedskapen på teko- och läderskoom-rädena.

Sålunda beslöts att i planeringen skulle förutsättas en
krislängd på tre år och en krisimport och en krisexport på 25 resp. 20% av den
normala. Vidare skulle i fråga om försöriningsstandard gälla att
civilbefolkningens innehav av kläder och skor inte skulle sjunka under en viss
minsta nivå, den s.k. krisgarderoben. Ett riktmärke för planeringen pä
tekoområdet skulle vara alt upprätthålla en produktionskapacitet som svarar mot
dessa planeringsförutsättningar. På läderskoområdet skulle ett riktmärke vara
att upprätthålla en åriig produktion om 2-2,5 milj. par per år.

Riksdagens tidigare beslut om försörjningsberedskapen på
beklädnadsområdet har inneburit en ambition som har varit högre än för nästan
alla andra områden.

Jag har i det föregående redovisat grunder för planeringen
utgående från

en bedömning av krisers och krigs längd och karaktär. Vad som där anförs

om bl. a. s. k. förkrigsskedens längd och karaktär innebär en inte oväsent

lig förändring jämfört med de planeringsfömtsätiningar som hittills gällt för

beredskapen pä beklädnadsområdet. Sålunda bör på beklädnadsområdet 117

bl.a. kunna förutsättas en
mer omfattande utrikeshandel än vad som Prop. 1986/87:95 hittills legal
till grund för planeringen.

En
följd av de nya planeringsförutsätlningarna blir all behovet av att
upprätthålla produktionskapacitet minskas. Jag anser i likhet med försvarskommitlén
att de kapacitetsbevarande åtgärder som kan komma att aktualiseras i första
hand torde beröra tillgängen på främst vissa grundtex-lila varor och förutser
efler samråd med statsrådet Gradin att det hittillsvarande skyddet mol
lågprisimport som stöd för samhällets försörjningsberedskap måste behållas för
ett begränsat antal varor.

Försvarskommittén
förordar att de särskilda planeringsfömlsättning-arna och produktionsmålen för
beklädnadsområdet bör upphävas som av riksdagen beslutade mäl. Jag delar denna
uppfattning och förordar däiför atl av riksdagen beslutade
planeringsförutsättningar avseende krislängd, kristida utrikeshandel och
krisgarderob saml om riktmärke för produktion upphävs som av riksdagen beslutad
inriktning.

Jag
har i det föregående i min behandling av vissa för totalförsvarels planering
gemensamma utgångspunkter förordat att fredskrislagren av bl. a. tekovaror
säljs ut.

1
syfte att stärka försörjningsberedskapen på tekoområdet beslöt riksdagen
hösten 1972 (prop. 1972:127) att ett buffertlager av inhemskt framställda
tyger för uniformer m. m. skulle byggas upp hos dåvarande överstyrelsen för
ekonomiskt försvar och att vissa statliga myndigheter skulle åläggas alt
tillgodose sitt behov av tyger genom inköp från detta lager. Riksdagen hade
ingen erinran häremot (FöU: 25, rskr. 325).

För
närvarande är ett tiotal statliga myndigheter skyldiga att upphandla tyger från
buffertlagret. Lagret utgörs av bomulls- och ylleväv och har ett värde som i
inköpspris (inkl. likvida medel) uppgår till ca 85 milj. kr. Under senare år
har den årliga omsättningen av lagret uppgått till ca 25 milj. kr.

ÖCB
har i skrivelse den 17 juni 1986 anmält att de urspmngligen avsedda fördelarna
med buffertlagersyslemet bl.a. minskning av antal lygkvali-teter. ökade
serielängder och ökad långsiktighet i orderna, har urholkats. Mot bakgrund
härav och med hänsyn till de höga kostnader och de allmänna svårigheter att
åstadkomma en effektiv hantering som sammanhänger med systemet hemställer ÖCB
bl.a. atl buffertlagersyslemet avskaffas fr.o.m. den I juli 1987 och ersätts
med ett ökat utnyttjande av ÖCB;s övriga åtgärdssystem. Medel frän
utförsäljningen av lagret föreslås få användas för åtgärder inom
beklädnadsområdet.

ÖCB:s
förslag har remissbehandlats. Svensk industriförening och
Tex-tilrådet/Konfeklionsindustriföreningen förordar atl buffertlagersyslemet
bibehålls medan Beklädnadsarbetarnas förbund anser att lagringssystemet bör
ersättas med en ordning där myndigheternas upphandling under ÖCB:s ledning sker
direkt hos de svenska tillverkarna. Remissinstanserna har i övrigl ingen
erinran mot att buffertlagret säljs.

Enligl
min mening är beredskapseffekten av buffertlagersyslemet liten i

förhåUande till de kostnader av olika slag som är förknippade med syste

met. Jag föreslår därför att vissa statliga myndigheters skyldighet att

upphandla uniformstyger hos ÖCB upphör sedan nuvarande buffertlager

köpts av dessa myndigheter. Inkomsterna från utförsäljningen till de berör- 118

da
myndigheterna bör fä användas för beredskapsåtgärder inom funktio- Prop.
1986/87:95 nen Övrig varuförsörining.

Jag kommer i det följande att för budgetåret 1987/88
beräkna alt 41,2 milj. kr. utnyttjas för beredskapslagring och industriella
åtgärder, främst inom den grundtextila industrin.

Kemiska produkter m.m.

Mina förslag i det föregående till grunder för planeringen
överensstämmer när det gäller krislängd i stort med vad som nu förutsätts vid
beräkning av beredskapslagringsbehovet i fråga om kemiska produkter. En mer
omfattande utrikeshandel bör dock förutsättas än vad som tidigare legat till
grund för planeringen.

Jag har i det föregående i min behandling av vissa för
totalförsvarets planering gemensamma utgångspunkter förordat att fredskrislagren
av bl. a. kemiska produkter säljs ut.

Jag kommer i det följande att för budgetåret 1987/88
förorda en bemyndi-ganderam för beredskapslån om 25 milj. kr. Jag kommer vidare
att beräkna att 68,2 milj. kr. utnyttjas för beredskapslagring och industriella
åtgärder.

Metaller och verkstadsprodukter m.m.

Mina förslag i det föregående till grunder för planeringen
överensstämmer när det gäller krislängd i stort med vad som nu förutsätts vid
beräkningsbehovet i fråga om metaller. En mer omfattande utrikeshandel bör
dock fömtsättas än vad som tidigare legat till gmnd för planeringen.

En särskilt viktig fråga inom metall- och verkstadsområdet
är möjligheterna atl under kriser upprätthålla en godtagbar tillförsel av
elektroniska komponenter. Del fredstida importberoendet på detta område är
mycket stort och importen kan utsättas för störningar redan i ett tidigt skede
av en internationell konflikt. Bl.a. med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen
på detta område är det svårt att tillämpa traditionella metoder som l.ex.
lagring.

Importen av elektroniska komponenter kan befaras minska
snabbt i en internationell kris, vilket lorde få allvarliga konsekvenser för
industrin och samhället i övrigt. I likhet med försvarskommittén finner jag det
därför synneriigen angeläget att de försöriningsmässiga problemen i fråga om
elektroniska komponenter närmare klariäggs. Detta gäller både storleken av det
krislida lillförselbehovet och metoderna för hur behovet skall kunna
tillgodoses. Det ankommer pä ÖCB att utreda och vid behov lämna förslag till
regeringen i denna fräga.

Jag har i det föregående i min behandling av vissa för
totalförsvarels planering gemensamma utgångspunkter föreslagit att
fredskrislagret av bl.a. metaller säljs ut.

Jag kommer i det följande atl för budgetåret 1987/88
förorda en bemyndi-

ganderam för beredskapslån om 12 milj. kr. Jag kommer vidare att beräkna

att 24,8 milj. kr. utnyttjas för beredskapslagring och industriella åtgärder. 119

6.4.3.10
Övriga viktiga samhällsfunktioner Prop. 1986/87:95

Domstolsväsende m.m.

Verksamheten inom funktionen bygger på förutsättningen att
rättsväsendet skall fungera efter samma grundprinciper i krig som i fred.

Domstolsverket är ansvarig myndighet för funktionen m. m.
med ansvar att samordna beredskapsförberedelserna inom funktionen, vilken
inkluderar domstolsväsende, statlig advokatverksamhel och rättshjälpsfrågor.
Rättsväsendet måste även i krig fungera i enlighet med de krav som ställs i en
rättsstat. Funktionen omfattar den dömande verksamhet som utövas vid allmänna
domstolar och förvaltningsdomstolar. Funktionen omfattar också sådan verksamhet
som har stark anknytning tUl domstolarnas verksamhet.

Den samordning som krävs inom funktionen avser de
administrativa fömtsättningarna för den verksamhet som avses bedrivas i krig,
däremot inte innehållet i verksamheten dvs. rättstillämpningen.

Ordning och säkerhet m.m.

Funktionen omfattar verksamhet som syftar till att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet saml brottsbekämpning och
brottsutredning. Funktionen omfattar även, av administrativa skäl,
handläggning av utlännings-frågor utom flyktingverksamhet. Till funktionen hör
åklagarmyndigheternas verksamhet.

Funktionsansvarig myndighet på central nivå är
rikspolisstyrelsen.

Efter samråd med mig föreslår chefen för justitiedepartementet
senare denna dag att 188,3 milj. kr. anvisas för polisverksamheten rörande
brott mot rikets säkerhet (bilaga 2).

Kriminalvård

Funktionen omfattar i krig straffverkställighet för
personer som dömts till fängelsestraff.

Kriminalvårdsstyrelsen är ansvarig myndighet för
funktionen.

Huvudmannaskapet för de allmänna häktena med undantag för
Hall överförs i krig från kriminalvården till polisväsendet.
Kriminalvärdsverket svarar för all verksamhet inom funktionen. I krig består
kriminalvårdsverket av en central enhet, kriminalvårdsstyrelsen, och ett antal
slutna anstalter som är direkt underställda den centrala enheten. Till dessa
anstalter överförs de intagna som skall kvarhållas i krig.

Utrikeshandel

Funktionen omfattar de åtgärder som är nödvändiga för alt
upprätthålla den import och export som under kriser och i krig behövs för att
klara försvarsansträngningarna och befolkningens försörining.

Kommerskollegium är ansvarig myndighet för funktionen.
Beredskaps

åtgärderna är av främst administrativ och planläggande karaktär. 120

Enligt
programplanen kommer den grundläggande beredskapsplanering- Prop.
1986/87:95 en alt ses över och hållas ä jour med verksamhetens utveckling i
övrigt.

Jag finner, efter samråd med statsrådet Gradin, att de
åtgärder som föreslås i programplanen ger uttryck för en lämplig inriktning av
verksamheten. 1 det följande kommer jag alt för funktionen Utrikeshandel
beräkna vissa medel under anslaget G 2. Civil ledning och samordning.

Statsrådet Gradin kommer senare denna dag ta upp vissa
ytterligare frågor inom funktionen (bil. 3).

Socialförsäkring tn. m.

Funktionen omfattar administrationen av
socialförsäkringssystemet, utbetalning av dagpenning till värnpliktiga m.fl.,
arbetslöshetsförsäkring samt försäkringsdomstolarnas verksamhet.

Riksförsäkringsverket är ansvarig myndighet för
funktionen. Beredskapsåtgärderna är av främst administrativ och planläggande
karaktär.

Enligt programplanen kommer den grundläggande
beredskapsplaneringen alt inriktas på att fredstida socialförsäkringsförmåner
— anpassade efter rådande förhållanden - i huvudsak skall bibehållas även under
beredskap och krig.

1 del följande kommer jag att efler samråd med chefen för
socialdepartementet under anslaget G 2. Civil ledning och samordning beräkna vissa
medel i enlighet med förslaget i programplanen.

Postbefordran

Funktionen omfattar befordran av brev och paket m. m. I
krig organiseras dessutom fältpost- och kurirpostverksamhet.

Postverket är ansvarig myndighet för funktionen.

Enligt programplanen skall särskild uppmärksamhet ägnas åt
totalförsvarsutbildning och totalförsvarsinformation samt underhäll av
installationer. Jag finner att de föreslagna åtgärderna ger utrymme för en
lämplig inriktning av verksamheten. I det följande kommer jag efler samråd med
chefen för kommunikationsdepartementet att beräkna vissa medel under anslaget G
2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i programplanen.

Betalningsväsende m. m.

Funktionen omfattar penningmedelsförsörjning och
betalningsförmedling under krig.

Beträffande penningmedelsförsörjningen är målsättningen
att brist på sedlar och mynt inle skall uppstå i någon del av landet.
Betalningsförmedlingen syftar till att ge statliga och kommunala myndigheter,
krigsviktiga företag m. fl. möjlighet att även under krigsförhållanden sköta
betalningar utan användning av kontanta medel.

Statsrådet Johansson kommer senare i vår all föreslå
regeringen att

förelägga riksdagen en proposition med förslag till ny riksbankslag, vari 121

bl. a.
kommer att föresläs alt riksbanken blir funktionsansvarig myndighet Prop.
1986/87:95 för funktionen Betalningsväsende.

1 krig har riksbanken, bankinspektionen och postverket,
framför allt postgirot, uppgifter inom funktionen. Inom den privata sektorn
upprätthåller vissa banker verksamhet i egenskap av krigsviktiga företag.
Riksbanken har här såväl vad gäller de fredstida beredskapsförberedelserna som
verksamheten i krig en samordnande roll inom funktionen.

Postverket svarar genom postgirot och postkontoren för
betalningsförmedlingen under krig. Verket har ocksä vissa uppgifter inom
penningmedelsförsörjningen.

Efter samråd med statsrådet Johansson finner jag att de
åtgärder som föreslås i överstyrelsens för civil beredskap programplan ger
uttryck för en lämplig inriktning av verksamheten. 1 det följande kommer jag
alt för funktionen Betalningsväsende m. m. beräkna vissa medel under anslaget G
2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i programplanen.

Försäkringar utom Socialförsäkring m.m.

Funktionen omfattar annan försäkringsverksamhel än
socialförsäkringar samt ersättning till befolkningen för krigsskador.

Försäkringsinspektionen är ansvarig myndighet för
funktionen.

Beredskapsåtgärderna är av främst administrativ och
planläggande karaktär vid försäkringsinspektionen, statens
krigsförsäkringsnämnd och statens krigsskadenämnd samt verksamheten vid de 75
största försäkringsföretagen och vissa särskilt uppsatta beredskapsorgan.

Enligt programplanen kommer beredskapsplanläggningen att
inriktas på löpande samordnings- och övervakningsuppgifter med speciell
fokusering på datorberoendet.

Efler samråd med chefen för finansdepartementet finner jag
att de åtgärder som föreslås i programplanen ger uttryck för en lämplig
inriktning av verksamheten. I det följande kommer jag atl för funktionen
Försäkringar utom Socialförsäkring m. m. beräkna vissa medel under anslaget G
2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i programplanen.

Skalle- och uppbördsväsende

Funktionen omfattar beskattning samt uppbörd av skatter,
tullar och avgifter.

Riksskatteverket är ansvarig myndighet för funktionen. Pä
central nivå har riksskattéverket och generaltullstyrelsen uppgifter inom
funktionen.

Prisreglering

Funktionen omfattar prisövervaknings- och
prisregleringsåtgärder inom

näringsliv och handel (ej bank och försäkringväsende).

Statens pris- och kartellnämnd är ansvarig myndighet för funktionen. 122

Beredskapsätgärderna
är av främst administrativ och planläggande karak- Prop. 1986/87:95 lär.

Enligt programplanen kommer den grundläggande
beredskapsplaneringen att fortsätta och hållas aktuell.

Jag finner, efter samråd med statsrådet Johansson, att de
åtgärder som föreslås i programplanen ger uttryck för en lämplig inriktning av
verksamheten. I det följande kommer jag att beräkna vissa medel under anslaget
G 2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i programplanen.

Skolväsende

Funktionen omfattar den undervisning som i krig avses
bedrivas inom ramen för del allmänna skolväsendet.

Skolöverstyrelsen är ansvarig myndighet för funktionen.

Verksamheten inom funktionen inriktas mot att säkerställa
att skolans verksamhet - i första hand den obligatoriska - skall kunna
upprätthållas så långt möjligt i krigssituationer och att
arbetsmarknadsutbildningens behov av resurser i krig beaktas.

Chefen för utbildningsdepanementet kommer senare denna dag
efter samråd med mig att ta upp vissa frågor inom funktionen, (bil. 7).

Arbetskraft

Funktionen omfattar frågor om totalförsvarels försörining
med civil arbetskraft saml frivillig försvarsverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen är ansvarig myndighet för
funktionen.

Beredskapsätgärderna omfattar handlingsberedskap,
arbetskraftsplanläggning, arbetarskydd, frågor rörande arbetsmarknadstvister
samt frivillig försvarsverksamhet.

Åtgärderna inom arbetskraftsfunklionen avses inriktas på
att bl. a. fortlöpande planlägga och förbättra arbetskraftstillgången inom
prioriterade sektorer samt att utveckla metodiken för personalplanläggningen.

Frågor rörande totalförsvarels personal och
personalförsörining har jag tidigare behandlat vid min genomgång av
totalförsvarets personalförsörining och personalfrågorna under det militära
försvarets fortsatta utveckling. Dessa frågor behandlas även i avsnitt rörande
vissa enskilda funktioner.

Efter samråd med mig kommer chefen för
arbetsmarknadsdepartementet senare denna dag att föreslå att 9 milj. kr.
anvisas för den frivilliga försvarsverksamheien och 1 milj. kr. för kostnader
vid personalplanläggning m. m. inom funktionen (bil. 9).

Flykiingverksamhet

Funktionen omfattar ansvar för mottagande och
omhändertagande av flyktingar under kriser och i krig.

Statens invandrarverk är ansvarig myndighet för
funktionen. 123

Regeringen har genom
beslut den 3 april 1986 uppdragit ät statens Prop. 1986/87:95
invandrarverk alt utreda och lämna förslag rörande den framtida utformningen
av beredskapen för mottagande och omhändertagande av flyktingar under kriser
och i krig.

Statsrådet
G. Andersson kommer senare denna dag att ta upp vissa frågor inom funktionen
(bil. 9).

Landskapsinformation

Funktionens
verksamhet syftar till att tillgodose totalförsvarets behov av kartor,
flygbilder saml geodetiska och fotogrammetriska data. Vidare upprätthälls i
krig viss fastighetsregistrering samt delar av faslighetsbildnings-och
mätningsverksamheten. Funktionen omfattar också säkerhetsskydd dvs.
sekretessgranskning av kartor och flygbilder.

Lantmäteriverket
är ansvarig myndighet för funktionen.

Beredskapsåtgärderna
beslår av planläggning, utbildning, säkerhetsskydd samt ledning och tillsyn
över krigstryckningsorganisationen.

Efter
samråd med mig kommer chefen för bostadsdepartementet senare denna dag all
föreslå all medel för försvarsberedskapen inom lanlmäleriet anslås under elfte
huvudtitelns anslag D4. Försvarsberedskap (bil. 10).

Kyrklig
beredskap

Funktionen
omfattar såväl svenska kyrkans som de fria trossamfundens
beredskapsförberedelser.

Överstyrelsen
för civil beredskap är ansvarig myndighet för funktionen.

För
svenska kyrkans verksamhet svarar både statliga och kyrkokommunala
myndigheter. Svenska kyrkans uppgifter i krig överensstämmer i stort med
fredsuppgifterna.

För
den del av svenska kyrkans verksamhet som bedrivs av statiiga myndigheter
gäller förordningen (1977:55) om vissa statliga myndigheters beredskap m. m.
Förde kyrkliga kommunerna gäller lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap. Inom
varje stift åligger det domkapitlet alt följa tillämpningen av lagen. I
samordningsfrågor skall domkapitlet samråda med länsstyrelsen.

Lagen
om kyrklig beredskap gäller inte för de fria trossamfunden som dock genomför
vissa beredskapsförberedelser på frivillig väg. Detta arbete utgår bl.a. från
en rekommendation av Svenska ekumeniska nämnden enligt vilken trossamfunden
skall samverka i krig.

Under
programplaneperioden avses särskild uppmärksamhet ägnas åt folkbokföringen i
krig. Frågan om det framtida huvudmannaskapet för folkbokföringen övervägs för
närvarande inom regeringskansliet. I fråga om begravningsväsendet föreslås att
en med försvarsmakten och kommunerna samordnad planläggning av
krigsgravtjänsten genomförs.

I
det följande kommer jag att under anslaget G2. Civil ledning och samordning för
funktionen Kyrklig beredskap beräkna vissa medel i enlighet med förslaget i
programplanen.

Jag
har i denna fråga samrått med chefen för civildepartementet. 124

6.5
Ekonomiska resurser för totalförsvarets civila dei Prop. 1986/87:95

6.5.1
Finansieringsprinciper för den civila delen av totalförsvaret

De
principer som nu gäller för finansiering av beredskapsåtgärder inom den civila
delen av totalförsvaret är inte enhetliga. Den bristande enhetligheten avser
finansieringen av såväl investeringar som administrativa kostnader och
driftkostnader.

Mot
denna bakgrund uppdrog 1984 års försvarskommitté i januari 1986 åt generaldirektören
Gunnar Petri att utforma förslag till finansieringsprinciper.

Petri
lämnade i september 1986 en rapport med förslag till finansieringsprinciper.
Innebörden i förslaget är i stort följande.

De
beredskapsålgärder som avser fredstida störningar bör i normalfallet genomföras
och bekostas av det organ - myndighet, affärsverk, kommun, landsting, företag
etc. - som har ansvaret för den fredstida verksamheten. Statens kostnadsansvar
för beredskapen mol sådana fredstida störningar bör därför vara begränsat till
situationer mot vilka den verksamhetsansvarige saknar reella möjligheter att
skydda sig, och där det är ett samhällsintresse att verksamheten kan
fullföljas.

Kostnadsansvaret
vad gäller beredskapen mot kriser och krig bör delas mellan staten och den som
har ansvar för den aktuella verksamheten i fred. Vem som i det enskilda fallet
skall ansvara för kostnaden bör bli beroende av vilken slag av åtgärd som är
aktuell.

Sålunda
bör den som skall upprätthålla en verksamhet under kriser och i krig själv svara
för de administrativa kostnaderna, dvs. kostnaderna för planerings-,
utbildnings- och övningsverksamhet. Dessa kostnader är vanligen låga.

Kostnaderna
för beredskapsinvesteringar är ofta höga och drabbar olika delar av
totalförsvaret olika hårt. Huvudregeln bör pä detta område vara att staten
ansvarar för kostnaderna. Undantag bör dock hell eller delvis göras t.ex. om
beredskapsinvesteringar medför väsentlig nytta för vederbörande organ i den
fredstida verksamheten.

När
det gäller drift och underhållskostnader är det svårt att genereUt lägga
finansieringsansvaret på nägon viss part. Fömtsättningarna är alltför
varierande för att detta skall vara möjligt. Förhållandena bör därför bedömas
frän fall till fall. Även på delta område bör frågan om fredsnyttan av en
investering ha betydelse för kostnadsfördelningen.

Jag
ansluter mig, liksom 1984 års försvarskommitté, i allt väsentiigt till Gunnar
Petris förslag för finansieringsprinciper inom den civila delen av
totalförsvaret. Staten bör tills vidare svara för finansieringen av kommunernas
administrativa kostnader. Bl.a. av hänsyn till statens järnvägars
konkurrensutsatta situation bör en bedömning från allmänna utgångspunkter
göras vilket leder till slutsatsen att statens järnvägars beredskapsåtgärder
liksom hittills bör finaniseras av staten via anslag. Även luftfartsverkets
beredskapsåtgärder bör anslagsfmansieras medan sådana åtgärder vid övriga
affärsdrivande verk bör finansieras med driftmedel.

Jag
anser, liksom kommittén, atl sjukvårdshuvudmännen i fortsättning

en bör svara för kostnadema för den fredsmässiga hälso- och sjukvården 125

under ett
förkrigsskede och under neutralitet eller i krig. Detta är naturligt Prop.
1986/87:95 med hänsyn till att del här är fräga om en fortsättning av en normal
fredslida verksamhet. Chefen för socialdepartementet återkommer i denna fråga.

6.5.2 Ekonomisk ram och priskompensationssystem

Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) har lämnat förslag
om konstmktion av ekonomisk ram och priskompensationssystem för totalförsvarets
civila del.

Förslaget innebär att statsmakterna i femåriga
försvarsbeslut tar ställning till en femårig planeringsram för utgifter som
skall betalas över särskilda beredskapsanslag. Ramen föreslås omfatta
investeringsutgifter för beredskapsåtgärder som finansieras över statsbudgeten,
utgtfter för drift och underhåll av sådana investeringar samt utgifter för
administration vid civila myndigheter som har beredskapsplanering som
huvuduppgift, dvs. överstyrelsen för civil beredskap, statens räddningsverk,
styrelsen för psykologiskt försvar och civilbefälhavarkanslierna.
Kapitalkostnaderna föreslås inle ingå i ramen.

ÖCB föreslår att ramen anges i fast prisläge och att den
årligen räknas upp med ett index som baseras på en kombination av konsumentpris-
och löneutvecklingsindex.

1984 års försvarskommitté har i huvudsak ingen invändning
mol ÖCB:s förslag till ramkonstmktion. Jag anser dock alt storleken av
driftkostnaderna för den statliga oljelagringen för närvarande är svår atl
bedöma och att dessa därför tills vidare inte bör ingå i ramen.

När det gäller systemet för prisuppräkning bör enligt
kommitténs mening tillämpas det system med uppräkning till beräknat
genomförandeprisläge som tillämpas för civila statliga myndigheter och vars
innebörd redovisats i den av en särskild arbetsgmpp utarbetade rapporten
"Priskompensation för det militära försvaret och de civila delarna av
totalförsvaret". ÖCB bör årligen lämna förslag till fördelning av
planeringsramen efter samråd med berörda myndigheter. Jag delar kommitténs
uppfattning i denna fråga. Enligt min mening bör indexuppräkning av
planeringsramen ske årligen och tilldelning av kompensationsmedel ske
anslagsvis. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma det föreslagna
prisreglerings-systemet.

Mot bakgmnd av osäkerheten i prognosen för behovet av
betalningsmedel för skyddsmmsproduktionen under anslaget H 3. Skyddsrum,
förordar jag att det med hänsyn till prisutvecklingen enligt nettoprisindex
justerade anslagsbeloppet för budgetåret 1986/87 minskat med det faktiska
utfallet för budgetåret får föras över till budgetåret 1987/88 för i första
hand samma ändamål.

Medel för sysselsättningsskapande åtgärder under tionde
huvudtiteln

har under en följd av år i vissa fall ställts till förfogande för atl betala

byggnadsarbeten, materiel m. m. för civilförsvarsverksamheten. Efter

samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet fömtsätter jag att 126

sådana medel under
budgelårel 1987/88 fär disponeras utöver ramen till ett Prop. 1986/87:95
belopp av 5 milj. kr.

Vid
1985/86 års riksmöte (prop. 1985/86:100 bil. 6. FöU 8. rskr. 182) har riksdagen
bemyndigat regeringen att justera de beställningsbemyndiganden som har lämnats
med hänsyn till prisutvecklingen enligt nettoprisindex. Motsvarande bemyndigande
bör begäras för budgetåret 1987/88.

För
innevarande budgetår har riksdagen genom nämnda beslut vid 1985/86 års riksmöte
även bemyndigat regeringen att av konjunkturskäl medge överskridande av
utgiftsramarna och av lämnade beställningsbemyndiganden. Ett sådant
överskridande regleras genom motsvarande justering av ramen för ett eller
flera efterföljande budgetår. Ett motsvarande bemyndigande för regeringen
behövs för anslagen inom planeringsramen för totalförsvarets civila del för
budgetåret 1987/88 och bör därför begäras.

Genom
nämnda beslut har riksdagen vidare bemyndigat regeringen att under innevarande
budgetår överskrida ramarna samt lämnade beställningsbemyndiganden om
beredskapsbudgeten för totalförsvaret sätts i kraft, dvs. vid krigsfara eller i
krig. Ett motsvarande bemyndigande behövs för budgetåret 1987/88. Jag förordar
därför atl regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att överskrida anslagen
inom planeringsramen för totalförsvarets civila del samt lämnade
beställningsbemyndiganden, om det behövs av beredskapsskäl.

Anslagsfrågor
för totalförsvarets civila del avseende budgetåret 1987/88 anmäls i dag av
cheferna för berörda departement. Jag redovisar här en sammanställning av dessa
anslag. För budgetåret 1987/88 beräknas sålunda ett lotalt medelsbehov över
statsbudgeten på ca 3097 milj. kr. för verksamheten inom totalförvarets civila
del. För räntekostnader och övriga kapitalkostnader för beredskapslagringen
beräknas ca 1010 milj. kr. Anslagen på statsbudgeten inom planeringsramen för
totalförsvarets civila del beräknas tiU 1591,8 milj. kr. Under
försvarsdepartementets huvudtitel beräknas 1563,2 milj. kr.

Utöver
här redovisade anslag bekostas viss verksamhet av de affarsdri-vande verken och
näringslivet.

127

Anslag budgetåret 1987/88 (1 OOO-tal kr.)

Prop. 1986/87:95

Deparle-
Anslagsrubrik

ment.

Littera

Budgeteral
Kapital- Övriga

inom
plane- kostnader kostnader ringsramen

Totalt

188 301

Ju B 2.
Polisverksamheten rörande broll mol ri

kels säkerhet m. m.

Fö G 1, Överstyrelsen för civil beredskap: För

valtningskostnader 40800

G 2. Civil ledning och samordning 53 300

G 3. Civilbefälhavarna 21300

G 4. Signalskydd 4050

G 5. Vissa skyddsrumsanläggningar 8 850

G 6. Vissa teleanordningar 2850

Hl. Befolkningsskydd och räddningstjänst 546600

H 2. Anläggningar för fredsorganisationen 33 600

H3. Skyddsrum 476700

H4. Idenlitetsbrickor 884

II. Styrelsen för psykologiskt försvar 7600

Jl, Drift av beredskapslager 37136 226864

J 2, Beredskapslagring och industriella åtgär

der
88230

J 3. Täckande av förluster till följd av statliga

beredskapsgarantier m, m.

S El. Socialstyrelsen (del)

E 13. Statens bakteriologiska laboratorium:

Försvarsmedicinsk verksamhet E 20.Beredskapslagring och
utbildning m.m.

för hälso- och sjukvård i krig 62 200

E 21. Driftkostnader för beredskapslagring

m.m. 57 600

K B 8. Vägverket: Försvarsuppgifler 37000

D 3. Försvarsinvesleringar vid statens järnvä

gar 28000

E I, Sjöfartsverket: Ersättning lill sjöfartsver

ket för vissa tjänster (del)

Fl. Beredskap för civil luftfart 17 100

H I. Transportrådel
(del) 10075

Jo Bl. Lantbrukssiyrelsen (del)

B 2. Lantbruksnämnderna (del)

C 1. Statens jordbruksnämnd (del)

C 4. Inköp av livsmedel m. m. för beredskaps-

lagring 12700

C 5. Kostnader för beredskapslagring av livs

medel m.m. 16 300 145 200

F 1. Statens livsmedelsverk (del)

F 13. Bidrag till djurens hälso- och sjukvård

(del)

A Bl. Arbetsmarknadsverket (del) 1000

B 7. Statsbidrag till frivilliga försvarsorganisa

tioner
9000

Bo D4. Lantmäteriet: Försvarsberedskap

MEC 16.Drift av beredskapslager 614999

C 17. Beredskapslagring och industriella åtgär

der 8 200

C 18. Särskilda kostnader för lagring av olja,

motorbensin, m. m. C 19.Atgärder inom delfunktionen

Elkraft 11 300

C 20. Oljekrisnämnden E 1. Statens energiverk (del) C
El. Länsstyrelserna m, m. (del)

Summa 1591775 987063

188 301

40800

53 300

21300

4 050

88.50

2850

546600

14400

48000

476700

884

7600

264000

88230

6220

6220

4070

4070

62200

57 600 37000

28000

1500

117'

125'

2412

1500

17 100

10075

117

125

2412

12700

150

161 500 150

90

17 325

90

18325

3 160

68731

9000

3 160

683730

100900

1

109100

1

10

3 100

107870

11300

10

3 100

107 870

518483

3 097
321

6.6 Hemställan Prop. 1986/87:95

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.
godkänna de riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av totalförsvarets civila
del och fredsräddningstjänsten somjag angett i det föregående,

2.
fastställa planeringsramen för totalförsvarets civila del för perioden
1987/88-1991/92 till 7823 milj. kr. i enlighet med vad jag anfört i det
föregående,

3.
fastställa att anslagen på statsbudgeten
inom planeringsramen för totalförsvarets civila del för budgetåret 1987/88 förs
upp med sammanlagt 1591,8 milj. kr. i beräknat genomförandepris 1987/88,

4.
bemyndiga regeringen att för
budgetåret 1987/88 justera lämnade beställningsbemyndigande med hänsyn till
prisutvecklingen enligt nettoprisindex,

5.
bemyndiga regeringen att medge
atl det med hänsyn till prisutvecklingen enligt netloprisindex justerade
anslagsbeloppet för budgetåret 1986/87 under anslaget H 3. Skyddsmm minskat med
det faktiska utfallet för budgetåret förs över till samma anslag budgetåret
1987/88,

6.
bemyndiga regeringen att under
budgetåret 1987/88 medge överskridande av anslagen inom planeringsramen för
totalförsvarels civila del samt av lämnade beställningsbemyndiganden, om det behövs
av konjunktur- eller beredskapsskäl,

7.
godkänna vad jag har anfört om
fredskrislagring av teko varor, kemiska produkter och metaller samt om
buffertlagring av uniformstyger m.m.,

8.
godkänna vad jag har anfört om
planeringsförutsätlningarna och riktmärkena för försöriningsberedskapen på
teko- och skoområdena.

Jag hemställer vidare att
regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av

9. vad
jag anfört om SOS Alarmering AB vid beredskap och i krig,

10. vad jag i övrigt anfört om ekonomiska resurser för totalförsva

rets civila del.

Jag
kommer i det följande att redovisa de beräknade medelsbehoven under varie
anslag.

129

9 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95

7
Forskning och försvarsindustri Prop.
1986/87:95

7.1 Bakgrund

I
direktiven till 1984 års försvarskommitté ålades kommittén att särskilt
överväga ambitionsnivån vad avser framtida tillgäng till inhemsk kapacitet för
forskning, utveckling och industriell produktion för totalförsvarets räkning. I
direktiven framhölls betydelsen av en egen försvarsindustrien förmåga, men att
del pä gmnd av kostnadsutvecklingen och den försvarsekonomiska inriktningen är
av stor vikt att noggrant prioritera de kompetenser och produktionsresurser
som på sikt skall upprätthållas inom landet i syfte alt förse försvarsmakten med
materiel.

Kommitténs
betänkande och den omfattande rapport rörande utveckling, produktion och
vidmakthållande av materiel för försvarsmakten som kommitténs särskilda
arbetsgrupp för dessa frågor har redovisat, har utgjort det viktigaste
underlaget för mina överväganden.

Sammanhangen
mellan säkerhetspolitiken och den svenska industrins utveckling har dessutom
behandlats i en studie genomförd gemensamt av Ingenjörs- och
Krigsveienskapsakademierna.

7.2 Överväganden

7.2.1 Forskning

Det
är av stor vikt att det svenska försvaret kan utformas med egna värderingar och
eget kunnande som gmnd. Försvarsforskningen skall i linje härmed stödja
utvecklingen genom att tidigt upptäcka, identifiera och analysera sådana
förändringar i vår omvärld som har betydelse för våra försvarsansträngningar.
Försvarsforskningen skall vidare med hänsyn till vad jag tidigare har sagt,
lämna underlag för erforderlig förändring inom totalförsvaret. Sveriges
alliansfria politik gör atl vi måste sätta målen högt i dessa hänseenden och innebär
att den svenska försvarsforskningen måste ha hög kvalitet.

För
att kunna vidmakthålla en god förmåga i dessa hänseenden har Sverige valt att
driva ett för totalförsvaret gemensamt program för försvarsforskning.
Försvarets forskningsanstalt (FOA), som är programansvarig och den
huvudsakliga producenten av gemensam försvarsforskning, täcker ett stort antal
forskningsområden för totalförsvaret. FOA samverkar också med universitet,
högskolor och industri och har goda internationella kontakter. Vid sidan av
FOA genomförs gemensam försvarsforskning vid försvarets materielverk,
fortifikationsförvallningen, högskolor saml vid industrin. Försvarsteknisk
forskning sker också vid flygtekniska försöksanstalten. Den största delen av
den materielinriktade forsknings-och utvecklingsverksamheten bedrivas
emellertid inom försvarsindustrin.

FOA
har i samverkan med totalförsvarets myndigheter redovisat sina förslag till
inriktning och nivå för den gemensamma försvarsforskningens långsiktiga
utveckling. De olika totalförsvarsmyndigheterna har också redovisat sina
anspråk pä forskningen i samband med planeringen i övrigt.

Förslagen
innebär bl. a. en kraftfuUare prioritering av forskningen inom 130

områden
där den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen går snabbt och/eUer Prop.
1986/87:95 är av vital betydelse för totalförsvaret. Exempel pä sådana områden
är informationsteknologin samt bioteknik och kemi. Däratöver innebär förslaget
en viss förstärkning av forskning med särskild betydelse förde civila delarna
av totalförsvaret. Förslagel innebär också att de systemorientera-de insatserna
förstärks med främsta syfte att sätta in tekniska möjligheter i elt
systemsammanhang.

För
att inrymma dessa ökade forskningsinsatser inom prioriterade områden erfordras
reduktioner av andra delar av det försvarsgemensamma forskningsprogrammet, bl.
a. avseende lägre prioriterad militärteknik och vissa övergripande studier.
Ytteriigare rationaliseringar, översyn av vissa återkommande uppdrag och
temporära omfördelningar till koncentrationsområden är också, enligt min
mening, nödvändiga åtgärder. Vidare eftersträvar FOA att öka den
intäktsfinansierade verksamheten. Ökade insatser för att förnya kompetensen i
forskningsorganisationen och för att leda verksamheten är också viktiga för
genomförandet.

Jag
delar kommitténs uppfattning att den föreslagna inriktningen av den
försvarsgemensamma forskningsverksamheten i allt väsentligt är lämplig.
Inriktningen bör kunna säkerställa en fortsatt god forskningskompetens även vid
en något minskad resurstilldelning tiU det försvarsgemensamma
forskningsprogrammet. En förstärkning av den informationsteknologiska
forskningen bör ske i anslutning till ett för landet gemensamt
informations-teknologiskt program.

Kommittén
understryker, vilket jag också tidigare i dag framhållit, betydelsen av
forskning som tidigt gör det möjligt atl upptäcka sådana förändringar inom
teknik och vetenskap som är betydelsefulla för totalförsvaret. Ett sådant
område är studier av den tekniska utvecklingens strategiska konsekvenser.
Betydelsen av forskning om ubåtsskydd och ABC-skydd har tidigare betonats.

För
de mililärtekniska tillämpningarna bör erforderlig kompetens eftersträvas inom
de viktigaste delarna av följande områden:

-
underrättelse-, lednings- och
sambandssystem,

-
kvalificerade vapensystem,

-
styrd ammunition samt land- och
sjöminor,

-
telekrigföring och

-
undervallensteknologi med
försvarstillämpning.

Det
ökade forskningsbehovet som rör problem under kriser och i krig för den civila
delen av totalförsvaret bör i huvudsak tillgodoses. Kompetensuppbyggnad vad
gäller beredskapshänsyn i planering och samhällsutveckling bör stödjas genom
forskningsinsatser. Genom den nu föreslagna inriktningen kommer enligt min
mening en viktig förstärkning kunna ske under de närmaste åren.

Forskningsstödet bör i
ökad omfattning genomföras som samlade, sy-

stemorienterade insatser inom de områden som bedöms som väsentliga för

totalförsvarets verksamhet. Speciellt värdefulla är tvärvetenskapliga pro

jekt kring viktiga och aktuella problem, såsom redan pågår belräffande

ubåtsskydd och samhällets funktioner i kris och krig. Sådana projekt

kräver ett väl fungerande samarbete mellan FOA och de ansvariga myndig- 131

heterna
inom totalförsvaret. De innebär också att myndigheterna förbätl- Prop. 1986/87:95
rar sin förmåga att formulera problemen samt att forskarna ökar sitt engagemang
och sin förståelse i viktiga försvarsproblem. Forskningsorganisationen bör
emellertid också öka sin förmåga att ge råd och snabba svar på frågor i
anslutning till de ständigt pågående förändringarna av vårt försvar.

1
likhet med kommittén bedömer jag att goda kontakter med bl.a. universitet,
högskolor och näringsliv är väsentliga för försvarsforskningens kvalitet och
för möjlighetema att utnyttja gmndforskning m.m. samt för rekrytering av
forskare. Som ett |led i en sådan utveckling kan ett ökat samarbete mellan FOA
och universitetet i Linköping avseende informationsteknologi samt samarbetet
mellan FOA och universitetet i Umeå avseende miljövetenskap och bioteknik vara
exempel. Ett annat exempel är flygtekniska försöksanstaltens ökade engagemang i
den civilt inriktade flygtekniska och aerodynamiska forskningen.
Försvarsforskningens kompetens bör härvid ses som en del av landets potential
för teknik och vetenskap. Samarbetet bör därvid ses i ett vidare och mera
långsiktigt perspektiv än enbart lösande av enskilda forskningsuppgifter.

Det
är ett säkerhetspolitiskt intresse att FOA kan stödja Sveriges agerande i
frågor som gäller europeisk säkerhet, mstningskontroll och nedmstning.

Jag
understryker behovet av en breddad och intensifierad säkerhetspolitisk
forskning inom landet.

7.2.2
Försvarsindustri

Kommittén
konstaterar att en inhemsk kapacitet att utveckla, tillverka och underhålla
försvarsmateriel är en för Sverige betydande säkerhetspolitisk tillgång. Den
bidrar till att skapa respekt för vår vilja och förmåga alt föra en långsiktig,
fast och konsekvent alliansfri utrikespolitik och att värna vårt land. Oavsett
den grad i vilken vi själva tillverkar eller väljer att importera vår
försvarsmateriel måste vi under kriser och i krig självständigt kunna
vidmakthåUa materielen vUket fömtsätter en inhemsk förmåga redan i fredstid. En
inhemsk försvarsindustri utgör i många fall en fömtsättning för all tillgodose
dessa krav.

Med
en egen forskning och försvarsindustri kan vi förse försvarsmakten med materiel
som är anpassad lill de speciella behov och fömtsättningar som vårt
värnpliktssystem, vår försvarsplanering och vår geografi skapar. Därigenom ges
också bättre möjligheter att till rimliga kostnader välja en egen
försvarsprofil som ökar effekten av vårl försvar och minskar verkan mot oss av
de vapen och motmedel som maktblocken utvecklar för att använda mot varandra.
För viss materiel är därtill kraven på sekretess så höga atl anskaffning i
utlandet är omöjlig eller olämplig. En svensk utveckling och produktion är i
sådana fall det enda möjliga alternativet. Härtill kommer att försvarsindustrin
ger möjlighet till krigsproduklion. Jag delar kommitténs uppfattning om värdet
öch behovet av inhemsk försvarsindustrien förmåga.

Kommittén
konstaterar vidare att export under rådande fömtsättningar 132

är nödvändig för att
bevara väsentliga delar av den svenska försvarsindu- Prop. 1986/87:95
strins kompelens, kapacitet och konkurrensförmåga.

Industrin
har under lång tid kunnat utveckla och tillverka en övervägande del av den
försvarsmateriel vi behövt. Försvarsindustrin har dock liksom övrig industri
allt starkare behov av ett samarbete med utländsk industri. Inköp utifrån av
tekniskt kunnande, komponenter och delsystem väntas i framtiden öka i
omfattning. Detsamma gäller, i viss utsträckning, samutveckling mellan svensk
och utländsk industri. Som alternativ till import bidrar samarbete med utländsk
industri till att inom landet bevara och befästa systemkompetenser som annars i
längden inte skulle kunna upprätthållas.

En
hög teknisk och industriell kompetens i den svenska försvarsindustrin är en
fömtsättning för ett effektivt fredstida samarbete med utländsk industri.

Samarbetetsprojektens
lämplighet frän utrikes- och försvarspolitisk synpunkt prövas av
statsmakterna. En självklar fömtsättning är att samarbetsprojektens villkor
inte begränsar möjligheterna att föra vår neutralitetspolitik. Stabiliteten i
samarbetspartners åtaganden gentemot oss är av vikt. Vi får samtidigt vara
beredda på att de länder vi samarbetar med på motsvarande sätt förutsätter att
vi inte ställer krav som begränsar deras utrikespolitiska handlingsfrihet.

Det
är angeläget att vårt utiandssamarbete i försvarsmaterielfrågor fördelas på
flera länder så att ensidiga beroendeförhållanden kan undvikas. En spridning av
det samlade utlandssamarbetet och försvarsmaterielim-porten ökar vår
handlingsfrihet om de ekonomiska, tekniska eller politiska fömtsättningarna för
verksamheten skulle förändras.

Det
bör vidare påpekas att utveckling och tillverkning av försvarsmateriel,
oavsett om del sker inom landet eller i samverkan med andra länder, tillför
Sverige ett brett tekniskt kunnande. Försvarsindustrin bidrar därmed inom
viktiga områden, inte minst inom högteknologiområdet, tiU del svenska
näringslivets utveckling. En inhemsk försvarsindustrien verksamhet ger även i
övrigt landet samhällsekonomiska fördelar. Jag delar kommitténs uppfattning om
betydelsen av en svensk försvarsindustri samt kommitténs syn på dess framtida
förutsättningar.

Vissa
konsekvenser av kommitténs och min syn på försvarsindustrin och dess betydelse
utvecklas i det följande.

Kommittén
konstaterar att dess förslag beträffande försvarsindustrin

med nödvändighet måste vara av annan karaktär än förslagen beträffande

försvarsmakten och andra delar av totalförsvaret. Försvarsindustrins ut

veckling utgör en del av det allmänna näringslivets utveckling, varför

industriföretagen har ett självständigt ansvar för sin verksamhet. Samtidigt

är det uppenbart att försvarsindustriföretagen i flertalet fall är starkt bero

ende av statsmaktemas ställningstaganden. Praktiskt taget all väsentiig

materiel för försvaret utvecklas i nära samarbete stat-företag samtidigt

som exporten av krigsmateriel är underkastad starka restriktioner. Därtill

kommer att ett antal försvarsindustriföretag ägs av svenska staten. Sam

mantaget innebär detta att statsmakterna och myndigheterna bör ha en god

insyn i och möjlighet att påverka företagen inte minst för att därigenom 133

säkerställa en tillräcklig
grad av affärsmässighet i kontakterna mellan Prop. 1986/87:95 staten och
företagen.

Kommittén
anser att den för ett litet land ovanligt breda industriella förmåga att
sammanhålla utveckling och tillverkning av kvalificerad försvarsmateriel som
för närvarande finns inom landet så långt möjligt bör bevaras. Kommittén har i
sina överväganden inte funnit någol betydande materielområde där del med
utgångspunkt från försvarets långsiktiga behov finns onödig industriell
kompetens. Däremot finns ett flertal områden där den svenska försvarsindustrins
kapacitet behöver anpassas till försvarsmaktens behov av materiel och till
rimliga exportantaganden. Utgångspunkten för denna bedömning är den
militärtekniska utvecklingen, industrins situation och kommitténs förslag till
inriktning och ekonomisk nivå för försvarsmakten. Jag delar kommitténs
uppfattning, men vill samtidigt understryka atl rimliga regionalpolitiska
hänsyn måste tas vid en sådan anpassning.

Försvarsindustrin,
liksom annan tekniskt framstående industri, är beroende av elt internationellt
teknologiutbyte. Utveckling av modern materiel till det svenska försvaret utgör
grunden för en fortsatt hög tekniknivå vid svensk försvarsindustri. Genom sädan
utveckling förnyas ocksä industrins tekniska kompetens på viktiga områden. Vi
kan dock inte räkna med att i framtiden på egen hand vara tekniskt avancerade
på lika många områden som hittills. Liksom annan svensk utvecklande industri behöver
försvarsindustrin på olika sätt delta i det internationella tekniksamarbetet.
Kommittén anser all detta kräver målmedvetna åtgärder från såväl statens som
industrins sida. Åtgärder av mer generell karaktär är enligt min mening
satsningar på nationella samverkansprogram inom t.ex. informationsteknologin,
materialtekniken och havstekniken. Genom sådana åtgärder kan näringslivet bli
mer kompetent atl bl. a medverka i det ökande europeiska teknologisamarbetet. I
likhet med kommittén bedömer jag att formerna för ett sådant samarbete liksom
även formerna för ett ökat samarbete mellan statsmakterna och industrin i
teknologiska frågor bör prövas av regeringen.

I
det följande avser jag att utveckla min syn pä vissa materielområden.

Inom
stridsfordonsområdet innebär nuvarande planering atl kompetensen är
säkerställd åtminstone fram till nästföljande försvarsbeslut. Områdets vidare
utveckling sammanhänger dock med armésiridskraflernas inriktning på
1990-talet. Försvarsmaktens behov på längre sikt av denna kompetens och
kapacitet kan därför enligt min uppfattning klariäggas först i samband med 1992
års försvarsbeslut. Den nuvarande svenska industrikompetensen är fördelad
mellan två olika förelag men dessa har inom sig specialiserat sig på olika
delar av verksamheten.

Svensk
varvsindustri har trots betydande strukturförändringar kunnat

behålla kompetensen att konstmera och bygga såväl övervatiensfartyg

som ubåtar. Kompetensen är i dag fördelad främst mellan två olika företag

inom ramen för det statligt ägda Svenska Varv. Båda företagen är starkt

beroende av svenska försvarsbeställningar för sin verksamhet. Kommittén

anser att förmågan till utveckling och produktion av örlogsfartyg om möj

ligt bör behållas inom landet. Den i det föregående redovisade inriktningen 134

avseende
ubåtar innebär att den prioriterade ubåtskompelensen säker- Prop. 1986/87:95
ställs. Kommittén konstaterar dock att det svenska försvarets samlade behov av
varvskapacitet blir lägre under den närmaste perioden än vad som nu är fallet.
Mot denna bakgmnd krävs alt den totala kapaciteten för nybyggnad och underhåll
av öriogsfartyg anpassas till aktuella förhållanden. Jag delar i stort
kommitténs uppfattning om varvsindustrin.

De
svenska fiygindustrierna har som resultat av bl. a. riksdagsbeslut om JAS
39-systemet nu ökat andelen civil flygutveckling. En anpassning av personalen
för utveckling och produktion av stridsflygplan har påböriats. Kommittén anser
att det finns etl klart samband mellan företagens kompetens för civil
utveckling och deras kompetens för vidmakthållande av de militära systemen.
Denna militärt inriktade kompelens är säkerhels- och försvarspolitiskt
angelägen att bibehålla inom landet. Företagen har anmält att ett fortsatt
engagemang i civila flygprojekt kräver att kapitalförsörjningen underlättas
genom statliga insatser i likhet med vad som i dag sker i andra länder.
Kommittén framhåller atl en ökad, civilt inriktad, utvecklingskapacitet är
viktig inom flygindustrin vid sidan av den militära kapaciteten och anser
därför alt det är önskvärt atl denna utbyggnad säkras. Jag delar kommitténs
uppfattning om värdet av en både civilt och militärt inriktad flygindustri.

Kompetens
alt vidmakthålla, dvs. underhålla, anpassa och modifiera, tekniskt komplicerad
materiel är ett industriområde av stor betydelse. Detta gäller ett flertal
materielområden och såväl hela vapensystem som delsystem. Etl speciellt område
utgör flygmotorer för flygplan och helikoptrar eftersom tillgänglighetskrav
och kostnader är extrema för denna typ av materiel. Utveckling och tillverkning
av svenska flygmotorer inklusive reservdelar samt typförbätlringar av samma
motorer sker i dag inom ett företag. Underhåll och reparationer samt införande
av modifieringar sker i dag för praktiskt taget alla försvarets flyg- och
helikoptermotorer vid etl annat företag. Ett iredje företag har likartad
underhållsverksamhet för civila flygmotorer. Situationen kommer alt förändras
när tillverkningen av JA37-motorer och utvecklingen av JAS 39-motorer avslutas.
Pä något längre sikt kommer även underhållssituationen att ändras när mängden
militärt flygmotorunderhåll minskar. Mot denna bakgrund anser kommittén det
angelägel alt regeringen i samverkan med industrin, inför förnyelsen av
nuvarande underhållsavtal, undersöker möjligheterna att säkerställa en
fortsatt rationell och kostnadseffektiv flygmotorkompetens inom landet. Jag
delar i stort kommitténs uppfattning i denna fråga.

Ammuniiionstillverkningen
inklusive krut- och sprängämnestUlverk-

ningen för försvarsmaktens behov sker i huvudsak vid två svenska företag.

Dessa har mellan sig fördelat den svenska marknaden genom ett särskilt

ramavtal. Båda företagen har inom ramen för avtalet i huvudsak egen

kompetens och kapacitet för konstmktion och produktion av bl. a. olika

slags ammunition. Ammunitionsindustrins exportberoende är betydande.

Det kvantitativa behovet av konventionell ammunition för det svenska

försvaret minskar bl.a. på grund av den militärtekniska utvecklingen och

ett ökat utnyttjande av simulatorer i utbildningen. Samtidigt ökar behovet

av tekniskt mer utvecklad ammunition, dock i väsentiigt mindre serier. 135

Uthålligheten
för viktiga vapensystem är beroende av krigsproduktion av Prop. 1986/87:95
vissa ammunitionstyper. För att säkerställa möjligheterna till krigsproduktion
bör överbefälhavaren därför kunna anpassa sin planering i syfte att
upprätthålla tillräcklig industriell kapacitet inom detta område. Kommittén
finner av här anförda skäl alt försvarsmaktens behov av ammunition inle kan
belägga de båda aktuella företagen, samtidigt som det är angeläget att behålla
inhemsk kapacitet för utveckling och tillverkning av ammunition. Jag delar i
huvudsak kommitténs bedömning av situationen inom ammunitionsområdet.

Den
svenska försvarsindustrin har god förmåga alt utveckla och tillverka
artilleri-och pansarvärnssystem av varierande slag. Kommittén anser att denna
förmåga om möjligt bör bevaras inom landet. Försvarsmaktens behov av bl. a. nya
artillerisystem kommer dock för den närmaste perioden att vara väsentligt lägre
än vad som tidigare varit fallet. Dessa förhållanden bör enligt min och
kommitténs mening beaktas i den fortsatta planeringen.

Utveckling
och tillverkning av militära robotar är en industriell verksamhet på hög
teknologisk nivå. En svensk robotindustri är angelägen i den mån möjlighet
därigenom skapas att till rimlig kostnad få tillgång till robotar lämpade för
våra speciella förhållanden. Den svenska systemsam-manhållande kompetensen inom
robotområdet är fördelad mellan tvä olika företag som har inriktat sin
verksamhet mot olika typer av robotsystem.

Tillgång
till robotar av olika slag förstärker försvarsmaktens operativa förmåga.
Nuvarande planering innebär för svensk industri en möjlig beläggning pä
utvecklingssidan för tunga robotar fram tiU omkring år 1990. Beläggningen
därefter blir beroende av kommande ställningstaganden i radariaklrobolfrågan
vilka blir aktuella först i börian av 1990-talet. Inom områdei för lätta
robotar finns i nuvarande planer mycket få utvecklingsprojekt när nu pågående
arbeten inom kort avslutas. Studier har dock inletts avseende en
vidareutveckling av robotsystemet 70 M.

Försvarets
behov av nya robotar är enligt kommitténs mening inte tillräckligt för att i
framtiden belägga nuvarande industrikapacitet. Kommittén anser att det är
angeläget att behålla inhemsk kapacitet att utveckla och tillverka robotar.
Anpassningsåtgärder erfordras inom industrin för att nuvarande breda kompelens
skall kunna säkerstäUas. Enligt min och kommitténs bedömning bör företagens
samlade kompetens tUl avsevärd del kunna samutnyttjas för olika typer av
robotprojekt.

Kommittén
har tidigare pekat på betydelsen av ökade forskningsinsatser i syfte att stärka
ubåtsskyddet. Resultaten av dessa forskningsinsatser bör enligt min uppfattning
kunna följas upp genom industriell systemutveckling på det havsteknologiska
området bl. a. avseende submarin materiel för övervakning och vapeninsatser.
Svensk industris kompetens avseende sådan teknologi är för närvarande
begränsad. Kommittén anser att detta förhållande bör uppmärksammas. De skilda
delkompetenser som finns inom industrin bör i den fortsatta
beställningsverksamheten enligt min och kommitténs bedömning samordnas så att
t. ex. torped- och sjöminkompe-tensen säkerställs samtidigt som
systemkompetensen inom bl. a. spaningsområdet förstärks.

Den
mUitärtekniska utvecklingen medför ett ökat behov av försvarsma- 136

teriel
som utvecklas och produceras av dektrpnikindustrin. Praktiskt taget Prop.
1986/87:95 all modern vapenmateriel innehåller en ökande andel elektronikkomponenter.
Flertalet svenska försvarsindustrier har elektronikkompetens i siörre eller
mindre omfattning. Endast ett fåtal svenska industrier har dock förmåga att
utveckla och tillverka avancerad materiel för spaning, informationsbehandling
och presentation. Volymen militära projekt av detta slag är begränsad, men i
vissa fall finns även likartade civila projekt. Några elektronikindustrier har
inlett ett samarbete om större militära utvecklingssatsningar i syfte alt
förbättra den svenska industrins konkurrensförmåga mot utlandet. Kommittén
understryker betydelsen av den svenska elektronikkompetensen för mer
avancerade projekt. Ett vidgat industrisamarbete inom flera för försvaret
väsentliga delområden avseende elektronik bör därför eftersträvas. Kommittén
understryker också betydelsen av samordnade forsknings- och utvecklingsinsatser
inom hela samhället, främst inom området informationsteknologi. Jag delar
kommitténs bedömning och vill i sammanhanget erinra om det program på
tillsammans 150 milj. kr. somjag i annan ordning föreslagit att vara
försvarssektorns del i det nationella informationsteknologiprogram som avses
inledas kommande budgetår.

Industrin
för motmedel är mycket närbesläktad med den övriga kvalificerade
elektronikindustrin. Etl fåtal svenska företag har kompetens för motmedel av
elektronisk och annan art. Denna kompetens får allt större betydelse dels på
gmnd av den militärtekniska utvecklingen och dels på grund av att effektiva
motmedel endast i undantagsfall kan anskaffas utomlands. Kommittén anser att
den svenska systemkompetensen för motmedel bör ägnas ökad uppmärksamhet med
hänsyn till områdets stora och växande betydelse. Jag instämmer i kommitténs
uppfattning och vill understryka att motmedelsområdet enligt min bedömning är
särskilt lämpat för egna utvecklingsinsatser.

Försvarskommittén
har övervägt vissa frågor angående samarbetet mellan svenska och utländska
försvarsindustriföretag samt förhållandena beträffande exporten och importen
av försvarsmateriel. Kommittén konstaterar därvid att samarbete mellan
försvarsindustriföretag i olika tekniskt välutvecklade länder blir aUt
viktigare för en framgångsrik utveckling av ny försvarsmateriel. Denna
gradvisa förändring gäller även de svenska förelagen. Av denna anledning bör
formerna för den statliga kontrollen över samarbetet ses över så att ett sådant
samarbete kan fortgå friktionsfritt. Alternativet till ett samarbete är en ökad
försvarsmaterielim-port. Enligt kommitténs mening skall industriella
samarbetsavtal inom försvarsmaterielområdet underställas regeringens prövning.
Prövningen bör därvid innefatta bl.a. en granskning av det aktuella projektels
förenlighet med svensk utrikes- och säkerhetspolitik samt en granskning av
säkerhelsskyddsaspekterna. Kommittén understryker vikten av att en samlad
bedömning görs. Därvid bör normalt även eventuella import- och exportfrågor
klarläggas och meddelas förelagen.

Praktiskt
taget alla länder har nationella regler och tillämpningar som på

olika sätt begränsar krigsmaterielexporten. Arten och graden av dessa

restriktioner varierar kraftigt mellan olika länder. Kommittén har i samar- 137

bete
med utredningen (UD 1985:03) om svensk utlandsverksamhet på Prop. 1986/87:95
krigsmalerielområdet undersökt gällande regler och tillämpningar i andra länder
och därvid funnit all flera av dessa länder har en med Sverige likartad syn på
krigsmaterielexport. Detta innebär dock inte att samma kontrollregler och
länderval i alla avseenden tillämpas. Andra länder däremot har en markant
annorlunda syn pä krigsmaterielexport än den svenska.

Om
regeringen godkänt försvarsindustrisamarbete med länder som har en med Sverige
likartad syn på krigsmaterielexport bör enligt kommitténs mening följa att
gemensamt utvecklade eller tillverkade produkter kan exporteras enligt
respektive lands nationella regler, utan svensk prövning av villkoren för
samarbetslandets eventuella export. Svenskt s.k. slulan-vändarintyg torde då
inte krävas. I dessa fall erfordras dock särskilda rapporteringsrutiner för atl
följa samarbetets utveckling. I fall där synen på krigsmaterielexport markant
skiljer sig krävs enligt kommitténs mening mellanslalliga avtal som för
samarbetsprojekt reglerar bl.a. eventuell krigsmaterielexport.

Jag
konstaterar att kommittén här har pekat på en viktig förutsättning för
utlandssamarbelet sett med utgångspunkt från det svenska försvarets
ma-terielbehov. Frågor om sådant samarbete och andra hithörande frågor är för
närvarande föremål för överväganden inom utredningen om svensk
utlandsverksamhet på krigsmalerielområdet. Kommitténs syn på samarbetsfrågorna
är en viktig grund för dessa överväganden. Utredningen avser att lägga fram
sitt betänkande under våren 1987. Efter samråd med statsrådet Gradin föreslår
jag att dessa frågor inte avgörs förrän utredningens förslag överlämnats och
dessa närmare behandlats.

Kommittén
konstaterar vidare att flertalet svenska försvarsindustrier är beroende dels av
krigsmaterielexport, dels av export av sådana produkter som har en civil
tillämpning men som urspmngligen har utvecklats för militär användning. De
aUmänna tendenser till industriellt exportberoende som påtalades i regeringens
proposition 1981/82:196 har ytterligare förstärkts. Om krigsmaterielexporten
begränsades skulle betydande problem kunna uppstå när det gäller alt förse det
svenska försvaret med lämplig materiel. Samtidigt skulle vår förmåga att
självständigt vidmakthåUa för-svarsmaterielen under kriser och i krig nedgå.
Det är enligt min mening väsentligt all undvika en sådan utveckling. Med hänsyn
tiU den belydelse som den medgivna exporten får anses ha bör den vidare inte
belastas med onödiga administrativa hinder t. ex. avseende
exportfinansieringen.