Prop. 1987/88:1

Regeringens proposition 1987/88: 1

om ändring i rättegångsbalken (enskilt anspråk vid
förundersökning och rättegång)

Prop.

1987/88:

Regeringen
föreslär riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 18 juni 1987.

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Sten
Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i en del av rättegångsbalkens bestämmelser bl.a.
om handläggningen av skadeståndsanspråk i anledning av brott. Förslagen är ett
led i strävandena att förbättra brottsoffrens (målsägandenas) ställning och
syftar till att målsäganden jättare skall kunna få till ständ en
domstolsprövning av sitt anspråk.

Åklagarna
föreslås få en vidgad skyldighet att för målsägandenas räkning föra talan om
skadestånd i anledning av brott. En konsekvens av detta förslag blir att
polisens skyldighet att under förundersökningen utreda även skadeståndsfrågan
ökar.

Domstolarna
skall enligt förslaget i största möjliga utsträckning behandla
skadeståndsanspråket samtidigt med brottmålet. Ändrade regler föreslås för att
inskärpa vikten av att detta iakttas.

I
propositionen föreslås också att domstolarna får vidgade möjligheter att
uppskatta mindre skador till skäligt belopp utan att bevisning om skadans
exakta storlek behöver föras. Detta får till följd bl. a. att skadeståndsfrågor
i flera fall än nii kommer att kunna avgöras i samband med frågan om ansvar för
brottet.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 1

Förslag
till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 22 kap. 2 och 5 balken skall ha
följande lydelse.

(§ samt 35 kap. 5 § rättegångs-

Prop. 1987/88:1

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Grundas
enskilt anspråk å brott, som hör under allmänt åtal, vare åklagaren på målsägandens
begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens
talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden,
att anspråket upptages i samband med åtalet, åligge honom att till
undersökningsledaren eller åklagaren anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter,
vara det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning
angående brott, att enskilt anspråk må grundas å brott, skall han, om det kan
ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning när
anspråket övertagits av annan.

Grundas
enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens
begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens
talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är
uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med
åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren
och lämna uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.

Finner
undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att
enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid
före åtalet underrätta målsäganden om detta.

Första och
andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.

Har
talan om enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med åtalet, äge
rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt mål
handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

Har
talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, fär
rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för
tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga
olägenheter.

35 kap

Om det
är fräga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan
inte alls eller endasl med svårighet kan föras, får rätten uppskatta skadan
till skäligt

5§ Är fråga om uppskattning av inträffad skada pch kan
full bevisning därom Icke alls eller allenast med svårighet föras, äge rätten
uppskatta skadan till skäligt belopp.

Senaste lydelse 1969:588.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:1

belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande lill skadans
storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

ti Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr I

Justitiedepartementet Prop. 1987/88: l

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1987

Närvarande:
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm- Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin,
Dahl, R. Carisson, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i rättegångsbalken (enskilt
anspråk vid förundersökning och rättegång)

1 Inledning

För
många människor som drabbas av brott får brottet mer eller mindre ingripande
verkningar av olika slag. Ett brott innebär ofta en omskakande personlig
upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador, som kan bestå under
lång tid. Ett brott orsakar också ofta föriuster både av ekonomisk art och av
annat slag. En mera indirekt följd av brottet som kan innebära påfrestningar är
aft brottsoffret ofta måste medverka i det rättsliga förfarandet hos polis,
åklagare och domstol.

De
straff- och processrättsliga reglerna behandlar framför allt gärningsmannen
och hans situation. Reglerna om förundersökning tar sikte på att det skall
kunna klariäggas om ett broft har begåtts och de närmare omständigheterna
kring detta samt vem som har begått brottet. Skilda bestämmelser i
rättegångsbalken (RB) tillgodoser på olika sätt kraven på rättssäkerhet för
den som misstänks för brott. Även bestämmelserna om förfarandet under
rättegången och om domstolens påföljdsbestämning tar framför allt sikte på den
misstänktes förhållanden.

Att
det straffprocessuella regelsystemet således sätter den misstänktes situation i
blickpunkten är i och för sig förståeligt med hänsyn till vikten av aU ingen
döms oskyldig och att en lämplig påföljd bestäms. Inriktningen på den misstänktes
rättssäkerhet har emellertid medfört att broUsoffren -eller med RB:s
terminologi målsägandena - i praktiken inte annat än i undantagsfall har ägnats
samma intresse som de misstänkta. Utöver målsägandenas betydelsefulla funktion
att medverka i förundersökning och rättegäng har deras situation hittills inte
uppmärksammats i någon högre grad.

Under
senare tid har en klar förändring skett när det gäller den allmänna
inställningen till brottsoffren. Det har på olika saft klarlagts att
förhållandena för brottsoffren många gånger kan vara sådana att det krävs ett
ökat engagemang från samhällets sida. Många som utsatts för brott behöver hjälp
och stöd både på det personliga och på det praktiska planet. I den kriminalpolitiska
debaften har, såväl i Sverige som internationellt, efter hand ställts krav på
åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation.

Från regeringens sida har brottsofferfrägorna
aktualiserats i skilda sam- Prop. 1987/88:1 manhang. I 1987 års
budgetproposition (prop. 1986/87:100, bil 4. s. 24) har jag redogjort för olika
åtgärder som på senare tid har vidtagits för att förbättra läget för
brottsoffren. Jag får i dessa delar i huvudsak hänvisa till vad jag då anförde.
Jag skall här bara nämna att jag - utöver de frågor som jag nu tar upp - senare
kommer att för regeringen anmäla frågan om juridiskt biträde i rättegång för
dem som utsatts för sexualbrott. Den frågan har behandlats i
rättshjälpskommitténs betänkande (SOU 1986:49) Målsägandebiträde, vilket för
närvarande remissbehandlas.

I
promemorian Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång
m. m. (Ds Ju 1986:10), som upprättades inom justifiedepar-tementet år 1986, har
behandlats främst vissa processrättsliga frågor. Det rör sig om vidgade
möjligheter att bistå målsägandena inom ramen för fömndersökningen och
brottmålsrättegången samt några frågor i anslutning till detta. I huvudsak
handlar det om åtgärder för att förbättra målsägandens möjlighet att driva
skadeståndskrav mot den misstänkte på grund av brottet. Vidare behandlas - ur
ett bredare perspektiv — frågan om bättre information till målsäganden under
förundersökningen och vid domstolsbehandlingen.

Jag
avser nu att ta upp de frågor som aktualiserats i promemorian och som kräver
lagändring. Jag avser att i ett senare sammanhang för regeringen anmäla frågan
om de övriga åtgärder, bl.a. ändringar i förundersökningskungörelsen, som
promemorian ger anledning till. Det gäller då frägor om polisens skyldighet att
utreda enskilda anspråk samt frågor om information till målsäganden rörande
bl. a. förfarandets gång.

Promemorians
sammanfattning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Lagförslagen i promemorian överensstämmer i allt väsentligt med mina förslag.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87—42).

2 Allmän motivering

2.1 Nuvarande regler om enskilt anspråk vid förundersökning
och rättegång

Sådana
mål vid de allmänna domstolarna som rör civilrättsliga anspråk behandlas i
princip enligt RB:s regler för tvistemål. Det gäller även mål om enskilt
anspråk — anspråk pä skadestånd - i anledning av brott. I 22 kap. RB finns
emellertid regler om att enskilda anspråk av detta slag kan handläggas i
samband med talan om ansvar för brottet. Om talan om ansvar och enskilt anspråk
förs i samma rättegång handläggs även den civilrättsliga delen i de flesta
hänseenden enligt reglerna för brottmål. Talan om enskilt anspråk kan alltsä
föras i samband med åtal (22 kap. 1 §

RB). Talan väcks enligt
huvudregeln genom ansökan om stämning. Sedan Prop. 1987/88:1

åtal har väckts kan i
vissa fall talan om enskilt anspråk väckas utan en

formell stämningsansökan,
om rätten medger det (45 kap. 5 och 6 §§ RB). I

en rättegång i vilken
ansvarstalan förs kan i princip alla slags anspråk som

har brottet som
utgångspunkt tas upp till gemensam prövning (22 kap. 4 §

RB).

Grundas
ett enskilt anspråk på brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren skyldig
att pä begäran av målsäganden i samband med åtalet förbereda och utföra även
talan om det enskilda anspråket (22 kap. 2 § RB). Det gäller emellertid bara om
åklagaren finner att han kan utföra målsägandens talan utan olägenhet och om målsägandens
anspråk inte kan anses obefogat. För att göra det möjligt för målsäganden att
låta åklagaren utföra talan skall undersökningsledaren eller åklagaren, om han
finner att enskilt anspråk kan komma att grundas på brottet, i god tid före
åtalet underrätta målsäganden, om så kan ske. Vill målsäganden få anspråket upptaget
i samband med åtalet skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren
eller åklagaren. Samtidigt skall målsäganden lämna uppgift om vilka
omständigheter som anspråket grundar sig på.

Polisens
skyldighet att under en förundersökning utreda målsägande-anspråk följer av de
allmänna reglerna om förundersökning. I 23 kap. 2 § RB föreskrivs att det under
fömndersökningen skall utredas om det har förekommit étt brott och vem som i så
fall kan misstänkas för brottet. Vidare skall bevisningen förberedas på ett
sådant sätt att målet kan slutföras i ett sammanhang. Av den fidigare nämnda
bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB följer att åklagaren som regel är skyldig att
föra talan om enskilt anspråk i samband med ansvarstalan, om målsäganden begär
det. Det åligger då åklagaren att också se till att bevisningen rörande det
enskilda anspråket tas fram under förundersökningen. I princip är det alltså
åklagarens bedömning av i vilken utsträckning han kan föra talan för målsägandens
räkning som styr behovet av att utreda det enskilda anspråket under fömndersökningen.
I 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) föreskrivs att det i
förundersökningsprotokollet skall antecknas bl. a. uppgift huruvida målsäganden
eller den som har övertagit målsägandens anspråk ämnar föra ersättningstalan i
anledning av brottet, erforderiiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren
förbereder talan därom och, om det , anses lämpligt, den misstänktes yttrande
över anspråket.

Vem
som är målsägande framgår av 20 kap. 8 § RB, som även innehåller bestämmelser
om målsägandens rätt att väcka enskilt åtal. Målsägande är den mot vilken ett
brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit
skada av del. Målsägandebegreppet är i vissa fall svårtolkat men det finns en
omfattande rättsbildning förande tolkningen av begreppet.

I
20 och 22 kap. RB finns också regler om i vilken utsträckning annan än målsäganden
kan föra talan om enskilt anspråk i samband med åtal och om möjligheterna att
överta målsägandeanspråk.

Om
ett enskilt anspråk här tagits upp till behandling i samband med åtalet, kan
rätten besluta att det enskilda anspråket skall avskiljas och handläggas som
tvistemål om rätten finner skäl för det (22 kap. 5 § RB).

Avskiljande
kan ske när som helst under handläggningen. Omvänt kan Prop. 1987/88:1 rätten
besluta att ett enskilt anspråk som handläggs som tvistemål skall handläggas
tillsammans med åtalet (22 kap. 3 § RB). Om ett enskilt anspråk har avskilts
för att handläggas som tvistemål, kommer tvistemålsreglerna att gälla i
fortsättningen. Det innebär bl. a. att eventuella beslut om straffprocessuella
tvångsmedel mäste hävas. I en del fall kan de i stället ersättas med
motsvarande civilprocessuella tvångsmedel. Rätten har möjlighet att enligt 32
kap. 5 § RB förklara målet om det enskilda anspråket vilande i avbidan pä
utgången i ansvarsdelen.

Åklagaren
utför målsägandens talan om enskilt anspråk som ett tjänsteåliggande. Han har
inte ställning som rättegångsombud (jfr 12 kap. 3 § RB). Det krävs därför inte
någon fullmakt för åklagaren att föra målsägandens talan. Han får inte heller
ta emot ersättning av målsäganden för sin medverkan. Om det enskilda anspråket
skiljs från brottmålet kan åklagaren inte längre företräda målsäganden. Det
innebär bl. a. att åklagaren inte kan överklaga ett mål såvitt gäller det
enskilda anspråket om han inte samtidigt överklagar även i ansvarsdelen.

Har
åklagaren väckt åtal kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § RB). Målsäganden
inträder då i processen som åklagarens medpart. Hans processuella ställning
motsvarar i stort sett åklagarens. En målsägande som biträder åtalet har i
samma utsträckning som åklagaren möjlighet att begära att åtalet justeras. Han
kan vidare lägga fram annan utredning än åklagaren. En målsägande kan —
oberoende av om han biträder åtalet eller ej - när som helst träda in i
rättegängen pch i stället för åklagaren själv föra sin talan i skadeståndsdelen.

Om
åklagaren har beslutat att inte väcka åtal för ett brott som hör under allmänt ätal
kan målsäganden väcka enskilt åtal (20 kap. 8 § RB). Från den huvudregeln finns
ett undantag, nämligen då det gäller brott begångna i utövningen av tjänsten
eller uppdraget av sådana offentliga funkfionärer för vilka det finns särskilda
åtalsregler i bl.a. regeringsformen och riksdagsordningen.

Om
åklagaren lägger ned ett väckt åtal på den grunden att det saknas .
tillräcklig bevisning kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 § RB). Samma
begränsning som nyss har nämnts i fråga om enskilt åtal mot vissa offentliga
funktionärer gäller emellertid för övertagandet (20 kap. 10 § RB).

Målsäganden
kan fullfölja målet i högre rätt på egen hand om åklagaren inte överklagar (20
kap. 8 § RB).

2.2 Behovet av förändringar

Som
framgått av min redogörelse har målsäganden en stark processuell ställning både
när det gäller ansvarsfrågan och i skadeståndsdelen. Bestämmelserna erbjuder
honom också polisens och åklagarens stöd under förundersökningen och
rättegången. Denna förmånliga ställning är emellertid i hög grad beroende av
att målsäganden kan få sitt anspråk prövat med åklagarens hjälp och inom ramen
för brottmålsrättegången. Det har många fördelar - inte bara för målsäganden —
om -man kan

12 Riksdagen 1987/88. 1 samt. Nr I

handlägga enskilda anspråk
som grundar sig på brott i samma rättegång Prop. 1987/88:1 som åtalet. Det är
ofta processekonomiskt fördelaktigt med en gemensam handläggning. I stor
utsträckning är det samma bevisning som krävs för prövningen av åtalet och det
enskilda anspråket. För målsäganden innebär en gemensam handläggning att han
får sin talan utförd och prövad på ett enkelt och snabbt sätt. Den utredning
som behövs för skadeståndstalan görs inom ramen för förundersökningen. Det är
avgiftsfritt att anhängiggö-ra talan vid domstol i dessa fall'. Om målsäganden
skall höras med anledning av åklagarens talan har han rätt till ersättning av
allmänna medel för sin inställelse och behöver inte inställa sig till mer än en
rättegång. Även för den tilltalade innebär en gemensam handläggning fördelar
genom att han bara behöver inställa sig till en rättegång och att
rättegångskostnaderna begränsas. Också för domstolen själv uppkommer fördelar
genom att separata rättegångar kan undvikas.

Mot
bakgrund av det anförda tar jag i det följande upp vissa förslag till förändringar
av de processuella reglerna i RB om målsägandetalan. Förslagen berör såväl
förundersökningen som rättegången.

För
att ytterligare förbättra situationen för målsägandena krävs, som jag nämnde
inledningsvis, även andra åtgärder, som dock inte fordrar lagändring. Jag
syftar då på frågan om bättre information om reglerna om förundersökning och
rättegäng och frågan om polisens skyldighet att ägna större uppmärksamhet åt
utredningen av eventuella skadeståndsanspråk. I dessa hänseenden krävs
ändringar i bl.a. förundersökningskungörelsen. Om de lagförslag som jag nu
lägger fram godtas, avser jag att senare återkomma till regeringen med
författningsförslag i dessa delar.

2.3 Åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens
talan om skadestånd

Mitt
förslag: Förutsättningarna för att en åklagare skall få avstå från aft
förbereda och utföra målsägandens skadeståndstalan skärps. Åklagaren skall vara
skyldig att föra målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet
och anspråket inte är uppenbart obefogat.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran på något undantag när.

Skälen
för mitt förslag: De nuvarande reglerna i RB ger åklagaren förhållandevis vida
ramar för att bedöma i vilken utsträckning han skall föra målsägandens talan.
Enligt 22 kap. 2 § RB är han skyldig att föra målsägandetalan om det kan ske
utan olägenhet och om anspråket inte befinns obefogat. Det kan innebära en.
olägenhet att föra målsägandetalan om anspråket är mycket omfattande eller av
komplicerad beskaffenhet. Detsamma kan vara fallet om det krävs omfattande
utredning som enbart eller till allra största delen berör skadeståndsfrågan.
Bedömningen av om ett

anspråk är obefogat omfattar inte bara frågan om anspråket
i sig är obefö- Prop. 1987/88:1 gat utan också om det saknas bevisning.

Som framhålls i promemorian varierar det sannolikt frän
åklagare till åklagare i vilken utsträckning målsägandens intressen
tillgodoses. I de fall skadeståndsanspråken är ordentligt utredda under
förundersökningen hör det förmodligen till undantagen att åklagaren inte för
talan för målsägandens räkning. Om det däremot krävs ytterligare utredning
eller kontakter med målsäganden eller annan för att klargöra vissa frågor varierar
troligen benägenheten bland åklagarna att ta på sig den uppgiften. Arbetssituationen
kan också påverka åklagarens bedömning i den här frågan. Åklagarväsendet har
under en följd av år varit hårt belastat, framför allt i storstadsdistrikten.
Situationen har emellertid förbättrats bl. a. genom de resurstillskott som
åklagarväsendet har fått under senare år. Förutsättningarna för att åklagarna i
större utsträckning skall kunna engagera sig i målsägande-anspråken har
därigenom ökat.

Av betydelse för åklagarnas benägenhet att driva
skadeståndsanspråk för målsägandens räkning är även den praxis domstolarna
tillämpar i fråga om att avskilja skadeståndstalan i brottmål för att
handläggas som tvistemål. Om domstolen i stor utsträckning skiljer av enskilda
anspråk leder det till att åklagaren blir mindre benägen att ta upp
skadeståndsanspråk i samband med åtalet. Och omvänt kan en målsättning från
domstolens sida att i största möjliga utsträckning hantera målsägandeanspråken
inom ramen för brottmålet påverka åklagaren att föra målsägandetalan även i
mer komplicerade fail.

Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att
man i större utsträckning än nu bör tillgodose målsägandenas behov av att få
hjälp med att föra talan om skadestånd. Detta bör åstadkommas bl.a. genom en
skärpning av reglerna i RB om åklagarens skyldighet att föra målsägandenas
talan. En sådan ändring är, som framhålls i promemorian, också en förutsättning
för att polisen i större utsträckning skall utreda målsägandeanspråken under
förundersökningen. En ny reglering kan också medverka till en bättre
enhetlighet i fråga om åklagarens benägenhet att föra målsägandens talan. Jag
vill framhålla att en ökad skyldighet för åklagaren att föra målsägandens talan
inte innebär någon principiell förändring av synen på åklagarrollen med dess
objektivitetskrav. Den medför inte heller att åklagaren tilldelas något nytt
slag av uppgifter.

Ändringen bör, som jag nyss antydde, gä ut på en skärpning
av förutsättningarna för att åklagarna skall få avstå från att förbereda och
utföra talan för målsägande. Något absolut krav på att åklagaren alltid skall
föra målsägandens talan om åtal väcks bör emellertid inte ställas upp. Det kan
givetvis finnas fall där det framstår som mindre lämpligt att handlägga skadeståndsfrägan
i brottmålsprocessen. En avvägning mäste alltid ske mellan olika intressen.
Från samhällets synpunkt är det angeläget att rättegång och dom följer som en
snabb reaktion på själva brottet. Mot detta skall ställas målsägandens önskemål
om att skadeståndsfrågan skall avgöras tillsammans med ansvarstalan. I samma
riktning talar de processekonomiska vinsterna med en gemensam rättegång.

En gemensam handläggning bör inte få leda till att
brottmålet fördröjs

väsentligt.
Det måste sålunda finnas utrymme för åklagaren att avstå från att föra målsägandens
talan, om han redan från början kan förutse att skadeståndsfrägan inte kan
utredas eller avgöras av domstolen utan avsevärda tidsförskjutningar för
handläggningen av ansvarsfrågan. Detta gäller särskilt när mera ingripande,
påföljder kan bli aktuella. Och självfallet får ingen sitta häktad längre än
som krävs för utredningen av själva ansvarsfrågan. Det ligger också i sakens
natur att åklagaren inte kan ta på sig att företräda målsäganden om
skadeståndstalan är för omfattande. I det sammanhanget måste vägas in vilka
resurser som krävs såväl för utredning av anspråket som utförande av själva
talan.

Den
avvägning mellan olika intressen som sålunda bör ske har i promemorian
uttryckts på det sättet att åklagaren skall föra målsägandens talan om enskilt
anspråk, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är
uppenbart obefogat.

Vid
remissbehandlingen har från något håll hävdats att uttrycket uppenbart
obefogat skulle kunna tolkas så att åklagaren i vissa fall skulle tvingas driva
obefogade skadeståndsanspråk. Med anledning av detta vill jag först och främst
säga att åklagaren givetvis inte bör syssla med att driva sådana
skadeståndsanspråk som framstår som obefogade. Många gånger kan det emellertid
vara vanskligt för åklagaren att innan förundersökningen är slutförd avgöra det
befogade i ett framställt skadeståndsanspråk. Tanken bakom promemorieförslaget
i denna del torde ■ vara att åklagaren i ett inledande skede inte skall
ge sig in på någon närmare prövning av om anspråket kommer att leda till bifall
eller ej vid domstolen. Kommer åklagaren senare under förfarandet till
uppfattningen att anspråket är klart obefogat, bör han givetvis ha möjlighet
att då avstå från att driva det vidare.

Mot
den nu angivna bakgrunden anscrjag att promemorians lagförslag kan godtas och
jag förordar att 22 kap. 2 § första stycket RB ändras i enlighet härmed. Jag
återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor. Det bör
ankomma på riksåklagaren och överåklagarna att inom ramen för sin
tillsynsverksamhet undersöka om de nya reglerna får den avsedda effekten,
nämligen att åklagarna i större utsträckning än nu tar på sig uppgiften att
föra talan om enskilt anspråk och att större enhetlighet i detta hänseende
uppnås mellan olika åklagare.

Jag
vill avslutningsvis på nytt understryka att en lagändring med den föreslagna
inriktningen kommer att innebära en ökad skyldighet för polisen att utreda
skadeståndsanspråk.

Prop. 1987/88:1

2.4 Handläggningen vid domstolen

Mitt förslag:
Domstolen får ökad skyldighet att handlägga skadeståndsfrågan samtidigt med
frågan om ansvar för brottet.

Promemorians förslag:
Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller
lämnas utan erinran på nå-

10

got
undantag när. Från domstolshåll framhålls att domstolarnas ambition Prop.
1987/88:1 redan idag är att i sä stor utsträckning som möjligt avgöra skadeståndsr
och ansvarsfrågorna i ett sammanhang och att, när ett skadeståndsanspråk
avskiljs, detta ofta sker av hänsyn till målsäganden själv.

Skälen
för mitt förslag: Domstolarna har enligt gällande regler en förhållandevis
stor frihet att besluta om ett skadeståndsanspåk skall handläggas i samband méd
brottmålet eller avskiljas för handläggning i särskild rättegäng. Enligt 22
kap. 5 § RB kan domstolen avskilja ett skadeståndsanspråk när skäl äro därtill.

I
vissa situationer är ett avskiljande givetvis till fördel för målsäganden. Så
kan vara fallet t. ex. då en justering av grunderna för skadeståndsyrkandet
aktualiseras eller när det under huvudförhandlingen inträffar omständigheter
som medför att målsäganden mäste få tillfälle att presentera nytt material.
Ofta innebär emellertid ett avskiljande att målsäganden kommeri ett sämre läge processuellt
sett. Inte sällan anser målsäganden det inte mödan värt att föra en fristående
skadeståndsprocess mot den tilltalade. Det är därför inte ovanligt att
skadeståndsyrkandet återkallas sedan avskiljande har skett. ■

Enligt
vad jag har inhämtat varierar domstolarnas benägenhet ått avskilja enskilda
anspråk. Den skiftande rättstillämpningen kan antagligen delvis förklaras av
lagtextens nuvarande utformning, men det finns sannolikt också ett samband med
hur domstolsarbetet är organiserat och hur åklagarna inom de skilda distrikten
hanterar uppgiften att företräda målsäganden.

En
gemensam handläggning av ansvarsfrågan och skadeståndsfrågan är som jag
tidigare nämnt i de flesta fall till fördel inte bara för målsäganden och den
tilltalade utan även med tanke på domstolens resurser. Principen bör därför
vara att skadeståndsanspråk som har samband med brott i största möjliga
utsträckning handläggs under brottmålsrättegången. Jag har i det föregående
föreslagit en lagändring som syftar till att åklagarna i ökad utsträckning
skall ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan. Denna ändring bör, som
anförs i promemorian, följas upp med en skärpning av förutsättningarna för att
domstolen skall få avskilja ett skadeståndsanspråk. Det bör tydligare än i dag
i lagtexten betonas att skadeståndstalan får avskiljas bara när starka skäl
talar för det. Detta bör, i enlighet med vad som föreslås i promemorian,
uttryckas så att avskiljande bara skall få ske när det skulle innebära
väsentliga olägenheter att avgöra skadeståndstalan inom ramen för
brottmålsprocessen. Vid bedömningen av om en gemensam handläggning innebär
väsentliga olägenhetei" bör rätten beakta dels att det kan ligga i målsägandens
eget intresse att det enskilda anspråket avskiljs och dels att prövningen av
ansvarsfrågan inte bör få fördröjas väsentligt med anledning av prövningen av
det enskilda anspråket.

En
regel av det antydda slaget är av värde ocksä på det sättet att den kan medverka
till att domstolspraxis blir mer enhetlig i fråga om avskiljande av enskilda
anspråk, genom att regeln bättre än dén nuvarande markerar att avskiljande inte
får ske godtyckligt. ■

Jag
förordar att 22 kap. 5 § RB ändras i enlighet med dét anförda. Jag 11

återkommer i
specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.

2.5
Domstolens möjlighet till skälighetsbedömning av skador Prop. 1987/88:1

Mitt
förslag: Domstolen får vidgade möjligheter att göra en skälighetsbedömning av
skadeståndsyrkanden rörande mindre belopp i sädana fall där förebringande av
full bevisning om skadan skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte
står i rimligt förhållande till skadans storlek.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan
erinran av i stort sett samtliga remissinstanser. Justitiekanslern avstyrker
förslaget med hänvisning fill att det inte kan genomföras utan att
rättssäkerheten sätts åt sidan. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter
behovet av ändringen men anför att, om en regel anses nödvändig, den inte bör
begränsas till mindre belopp. Ytterligare några remissinstanser, däribland
Sveriges domareförbund, anser att det bör finnas möjlighet till skälighetsuppskattning
även i sådana fall där skadeståndsyrkandet överstiger vad som skall anses som
ett mindre belopp.

Skälen för
mitt förslag: Enligt skadeståndslagen (1972:207) kan den som tillfogats
personskada få ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada. Till ekonomisk
skada hänförs, förutom ren förmögenhetsskada, sjukvårdskostnader och andra
utgifter samt inkomstföriust. När det gäller ideell skada kan ersättning utgå
för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Bestämmelserna om
skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som
någon har tillfogats genom brott. Enligt skadeståndslagen kan vidare utgå
ersättning för sakskada. Skadestånd för sakskada omfattar sakens värde eller
reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad till följd av skadan samt
inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.

I fråga om
bevisningen för yrkat skadestånd gäller här som på andra områden som
grundprincip att det ankommer på käranden att prestera tillräcklig bevisning
till stöd för sitt yrkande. Från denna huvudregel gäller emellertid enligt 35
kap. 5 § RB det undantaget att domstolen får uppskatta en inträffad skada till
skäligt belopp, om full bevisning om skadan inte alls eller endast med
svårighet kan föras.

För en
målsägande kan det inte sällan ställa sig besvärligt att få fram bevisning om
det exakta värdet pä t.ex. föremål som har anskaffats för lång tid sedan eller
som har erhållits genom familjerättsliga förvärv. Även om de möjligheter till
skälighetsuppskattning som jag nyss redovisade ger vissa möjligheter till en
tillfredsställande lösning för målsägandens del, kan det i många fall framstå
som orimligt kostsamt och besvärligt för honom att prestera den bevisning som
krävs för att få full ersättning.

De skadeståndsanspråk som framställs i samband med ansyarstalan
rör som regel mindre summor, t.ex. ersättning för smärre reparationskostnader.
Det är långtifrån alltid som målsäganden har kvar kvitton på sådana mindre
belopp. Kostnaderna för bevisning kan i sådana fall uppgå till nära nog lika
stort belopp som det som yrkas. Från målsägandens synpunkt är

12

det otillfredsställande
att inte domstolen i sådana fall har större möjligheter Prop. 1987/88:1 än
nu till en skälighetsbedömning av skadan.

Som
framhålls i promemorian är det även från mer allmänna prpcesseko-nomiska
synpunkter till fördel om de nuvarande förutsättningarna för en skälighetsbedömning
mjukas upp en smula. För såväl parterna som domstolen själv torde det normalt
framstå som en fördel att domstolen omedelbart avgör skäligheten av ett yrkat
belopp i stället för att skadeståndstalan skiljs av för särskild handläggning
med de kostnadsökningar och fördröjningar det innebär. Särskilt i de fall målsäganden
inte är närvarande vid huvudförhandlingen kan en vidgad möjlighet till
skälighetsbedömning ge stora fördelar. I dag leder invändningar från den
tilltalade under huvudförhandlingen ofta till att skadeståndstalan måste avskiljas
därför att målsäganden inte är närvarande och kan förebringa bevisning till
stöd för sina krav. Med en ändrad ordning kan man uppnå att fler sådana anspråk
kan avgöras i anslutning till brottmålsförhandlingen.

En
väsentlig fråga är naturligtvis om en reform bör begränsas till de situationer
som jag i första hand tar sikte på nu, nämligen sådana skadeståndsanspråk pä
grund av brott som handläggs i anslutning till frägan om ansvar för brottet,
eller om den bör ges ett generellt tillämpningsområde i mäl om skadestånd. Det
kan därvid konstateras att processekonomiska vinster vid en utökad möjlighet till
skälighetsbedömning skulle kunna uppnås även i andra typer av skadeståndsmål än
de som diskuteras här, samtidigt som det från skadeståndsrättsliga
utgångspunkter inte finns anledning att behandla olika typer av
skadeståndsfordringar på olika sätt i detta hänseende. En vidgad möjlighet till
skälighetsbedömning bör därför gälla oavsett i vilken form skadeståndsanspråket
handläggs.

En
vidgad möjlighet till skälighetsbedömning av skadeståndsyrkanden

skulle, i enlighet med vad som anförts i promemorian, lämpligen kunna

avse de fall där full bevisning angående skadans storiek skulle medföra

kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans

storlek. När det gäller frågan huruvida en sådan ordning är godtagbar från

rättssäkerhetssynpunkt vill jag först erinra om att det - som jag nyss

redogjorde för — redan nu finns en på processekonomiska faktorer grun

dad möjlighet till skälighetsprövning i skadeståndsmål. Vad det gäller är en ,

försiktig utvidgning av denna möjlighet med sikte på de fall där. process

ekonomiska skäl starkt talar för att domstolen får friare händer att göra en

rimlig uppskattning av skadans storlek. Självklart innebär regeln att man

något mer än nu släpper kravet på hundraprocentig riktighet i fråga om det

utdömda skadeståndets storlek. Å andra sidan vinner båda parter fördelen '

av en snabb och billig handläggningsform. Jag har för min del svårt att se

att en sådan reform totalt sett skulle äventyra rättssäkerheten, särskilt inte

om man som jag strax återkommer till begränsar regelns användningsom

råde till mål om mindre belopp. Det bör också påpekas att en regel av det

slaget ligger väl i linje med det ökade hänsynstagande till processekonomi

ska faktorer som föreslagits i andra hänseenden när det gäller förfarandet

vid de allmänna domstolarna (se bl. a. prop. 1986/87:89).

En regel av det förordade
slaget skulle - även utan några begränsningar

i övrigt - komma att få tillämpning praktiskt taget enbart på skadestånds- 13

yrkanden avseende mindre
belopp. För att undanröja varje tvekan från rättssäkerhetssynpunkt kan det
emellertid, som anförs i promemorian, vara befogat att i regeln uttryckligen
ange att skälighetsuppskattning i de nu aktuella fallen bara får ske i fråga om
mindre belopp. I promemorian har anförts att riktpunkten bör vara att regeln
tillämpas i fräga om yrkanden som uppgår till högst några tusen kronor. För
egen del menar jag i likhet med flera remissinstanser att den övre gränsen för
tillämpningen av regeln bör kunna sättas något högre. Jag vill därvid peka pä
att vi i Sverige sedan år 1974 har ett i vissa hänseenden förenklat förfarande i
sådana tvistemål där det yrkade beloppet inte överstiger ett halvt basbelopp.
Enligt min mening är det naturligt att i fråga om möjligheterna till
skälighetsuppskattning enligt den nu förordade regeln anknyta till den
beloppsgränsen, låt vara att man i detta sammanhang inte har behov av någon så
exakt gränsdragning att något belopp behöver komma till uttryck i lagen. Jag
förordar att 35 kap. 5 § RB ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

Prop.
1987/88:1

2.6 Information till målsäganden

I
promemorian har tagits upp flera förslag till förbättringar i fråga om informationen
till målsäganden rörande fömndersökning och rättegång m. m. Det gäller såväl
frågor av mer formell natur som frågan om behandlingen av målsägandens
brottsanmälan och enskilda anspråk. Vid remissbehandlingen har i allmänhet
vitsordats att det finns ett behov av ökad information. Det har ocksä lämnats
synpunkter i skilda hänseenden på hur myndigheternas informationsskyldighet bör
utformas. Jag vill för min del i detta sammanhang bara uttala att jag ställer
mig bakom promemorians målsättning i detta hänseende. Jag avser att senare för
regeringen anmäla frågan om förordningsändringar rörande
informationsskyldigheten och de övriga åtgärder som kan vara motiverade med
anledning av förslagen.

2.7 Resursfrågorna

Min
bedömning: De föreslagna förändringarna bör kunna genomföras inom ramen för
oförändrade resurser.

Skälen
för min bedömning: Förslagen innebär vissa förändringar för säväl polisen som
åklagarväsendet och domstolarna. Det är emellertid inte fråga om att
myndigheterna tillförs helt nya arbetsuppgifter. För polisens del innebär de
nyligen genomförda organisatoriska reformerna att det finns utrymme för att
klara av de ökade krav, som ställs i fråga om utredning av målsägandens
anspråk, inom ramen för befintliga resurser genom den ökade flexibilitet som
reformerna har lett till.

Den
vidgade skyldigheten att utreda skadeståndsanspråk och att utföra talan för målsägandenas
räkning medför enligt min bedömning en något ökad belastning på
åklagarväsendet. Framför allt gäller det uppgiften att föra talan inför
domstol. Åklagarväsendet har under senare är fått ett

betydande tillskott av framför allt äklagartjänster. Även
kanslipersonalen Prop. 1987/88:1 har i viss män utökats. Arbetsläget har
därigenom generellt sett förbättrats. Mot den bakgrunden anscrjag att de
föreslagna förändringarna bör kunna genomföras inom ramen för oförändrade
resurser.

För domstolsväsendets del kan vissa effektivitetsvinster
uppstå på det sättet att färre separata tvistemålsrättegångar torde bli följden
av försläget om ökad skyldighet för domstolarna att handlägga skadeståndsfrågor
i samband med frågan öm ansvar för brottet.' 1 samma riktning verkar förslaget
om ökade möjligheter för domstolarna att skälighetsuppskatta skador. Å andrasidan
får man också räkna med att vissa brottmälsproces-ser kan bli något mer
komplicerade. Med tanke på att domstolarna enligt förslaget skall ha
möjligheter att skilja av skadeståndsanspåken när en gemensam handläggning
medför väsentliga olägenheter torde emellertid dessa konsekvenser knappast bli
besvärande totalt sett. Förändringarna torde därför även här kunna genomföras
inom de givna resursramarna.

3 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i ki-aft den I
januari 1988. Några särskilda övergångsbestärrimelser torde inte behövas. ■

4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nii anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3.

5 Specialmotivering

22kap.2§RB

Paragrafen reglerar åklagarens skyldighet att förbereda
och utföra målsägandens talan.

Ändringen i paragrafens/ö«r« stycke innebär en ökad
skyldighet för

åklagarna att i samband med åtal för ett brott föra talan om enskilt anspråk

på grund av brottet. Av skäl som nämnts i den allmänna motiveringen är

åklagarens skyldighet att utföra talan för målsägande enligt förslaget inte

undantagslös. Åklagare kan också i fortsättningen avstå från att föra måls

ägandens talan om det finns starka skäl för det.- Detta uttrycks i den

föreslagna lagtexten på det sättet att åklagaren skall föra målsägandens

talan om det kan ske utan väsentliga olägenheter och målsägandens an

språk inte är uppenbart obefogat. ■ ■

När det
gäller bedömningen av om det skulle innebära väsentliga olä

genheter för åklagaren att föra talan måste i första hand behovet av 15

utredning för att klarlägga skadeståndsfrägan beaktas. Ett
skäl mot att Prop. 1987/88:1 åklagaren för talan för målsägandens räkning kan
sålunda vara att det krävs en omfattande utredning för att avgöra
skadeståndsfrågan och att denna utredning inte kan förebringas utan att
brottmålet i sin helhet fördröjs väsentligt. Ett smärre dröjsmål bör i princip
inte hindra att åklagaren för talan om det enskilda anspråket. Ett annat
förhållande som bör kunna föranleda att åklagaren inte tar på sig uppgiften att
föra talan om det enskilda anspråket är att anspråket kräver orimligt mycket
resurser i förhållande till ansvarsdelen. Enbart det förhällandet att
skadeståndstalan avser ett stort belopp har däremot ingen betydelse, om
förutsättningarna för åklagarbiträde i övrigt är för handen.

Ibland kan man behöva avvakta en tid för att kunna göra en
fullständig bedömning av den skada som har inträffat. Vid personskador kan
därför utrymmet för åklagaren att föra talan för målsägandens räkning i vissa
fall vara betydligt mera begränsat än när det gäller sakskador.

Förekommer det särskilda frister för handläggningen kan
det ibland leda till att åklagaren har svårt att hinna med att föra målsägandens
talan. Det kan gälla även för målsägandeanspråk som irite är särskilt
komplicerade. Utgångspunkten bör emellertid vara att åklagaren i princip skall
föra talan om enskilt anspråk även om utredningen sker under tidspress.
Samtidigt gäller givetvis även i dessa fall huvudregeln att avgörandet inte får
fördröjas väsentligt genom att åklagaren tar pä sig uppgiften att föra det
enskilda anspråket. Som jag framhällit i den allmänna motiveringen gäller detta
särskilt när mer ingripande påföljder kan bli aktuella, och ingen får vara
berövad friheten längre än som krävs för att utreda själva ansvarsfrågan.

Under remissbehandlingen har påpekats att det ibland kan
förekomma att åklagaren och målsäganden har motstridiga intressen under
processen. Åklagaren yrkar t.ex. fängelse följt av omedelbar utvisning, medan målsäganden
för sina möjligheter att få ut skadeståndsbeloppet i praktiken är beroende av
att den filltalade finns kvar i landet. I sådana fall kan det någon gång te sig
mindre lämpligt att åklagaren företräder målsäganden i skadeståndsdelen. Denna
situation får anses täckt av rekvisitet väsentlig olägenhet. Detsamma gäller
normalt för fall dä ansvarstalan samtidigt förs mot flera personer och dessa
har skadeståndsanspråk mot varandra, såsom förhållandet kan vara t.ex. vid åtal
för vårdslöshet i trafik (jfr Gullnäs m. fl.. Rättegångsbalken 2, s. 22:14).

Med att ett skadeståndsanspråk är uppenbart obefogat avses
den situationen att det för åklagaren framstår som klart att anspråket inte
kan vinna bifall vid en domstolsprövning. Orsaken kan vara att anspråket i sig
är orimligt, t. ex. om det yrkas ett mycket stort skadestånd för en typ av
skada där normalt betydligt mindre belopp döms ut. Anspråket kan emellertid
bedömas som uppenbart obefogat även pä den gmnden att det uppenbart saknas
tillräcklig bevisning om att skadan inträffat eller om skadans storlek.

Åklagarens utvidgade skyldighet att förbereda och utföra
talan om en

skilt anspråk kommer i princip att träffa även de fall där någon, t.ex. ett

försäkringsbolag, övertagit målsägandens anspråk. De skäl av mer social

natur som talar för att åklagaren för talan för målsägandens räkning har i 16

allmänhet mindre bärighet
i fräga om den som övertagit målsägandens Prop. 1987/88:1 anspråk. Jag
delar den uppfattning som framförs i promemorian att åklagaren i sådana fall
bör kunna låta hänsynen till den egna arbetssituationen väga tyngre än annars
vid bedömningen om han bör föra talan om det enskilda anspråket eller inte.

I
paragrafens andra och tredje stycke föreslås enbart vissa språkliga moderniseringar.

22kap.5§RB

Paragrafen
behandlar domstolens möjlighet att avskilja ett skadeståndsyrkande som
upptagits till handläggning i ett brottmål.

Ändringen
innebär att domstolarna inte längre fär samma frihet att skilja av enskilda
anspråk, som har tagits upp i brottmålsprocess, för att handläggas som
tvistemål. Med nuvarande regler kan ett avskiljande ske så snart det finns skäl
för det. Enligt förslaget får skadeståndstalan bara avskiljas om det skulle
innebära väsentliga olägenheter att handlägga skadeståndstalan inom ramen för brottmälsprocessen.

När
det gäller frägan om vad som skall anses vara väsentliga olägenheter kan man i
viss utsträckning dra paralleller med vad som har anförts angående ändringen i
22 kap. 2 § RB. Framför allt är tidsfaktorn av betydelse. Om en gemensam
handläggning av ansvarstalan och skadeståndsanspråket medför att avgörandet av
målet i dess helhet fördröjs avsevärt är det en sådan omständighet som bör leda
till att det enskilda anspråket avskiljs. Mindre fördröjningar bör däremot inte
få leda till att domstolen skiljer av skadeståndstalan.

En
praktiskt viktig målgrupp där avskiljande kan bli aktuellt är sädana brottmål
för vilka korta tidsfrister gäller, t. ex. mål mot häktade eller mot ungdomar.
En annan situation är den att ett enskilt anspråk som kräver utredning väcks
strax före en redan utsatt huvudförhandling i brottmålet. Omvänt kan
förhållandet vara det att avgörandet i ansvarsfrågan drar ut pä tiden, t.ex.
därför att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Om skadeståndsfrägan
i ett sådant fall är färdig för avgörande, t.ex. därför att den tilltalade har medgett
skadeståndsanspråket, bör skadeståndsfrägan kunna avskiljas och avgöras före
brottmålet.

Det
sagda innebär att ett enskilt anspråk inte mer eller mindre automatiskt bör
avskiljas bara för att det krävs vissa förberedelseätgärder. I stället bör
domstolen i ökad utsträckning ta till vara möjligheterna att genom materiell
processledning se till att nödvändiga ätgärder vidtas före huvudförhandlingen.
Det kan t.ex. bli aktuellt att påpeka för målsäganden att han, om han vill ha
förmånen av en samfidig handläggning, till huvudförhandlingen mäste prestera
den bevisning han har. Vidare kan det finnas behov av att fä ett klarläggande
av vilka grunder som åberopas. Sådana påpekanden kan i mänga fall göras vid en
enkel telefonkontakt med målsäganden.

Rätten måste givetvis ocksä
ta hänsyn till att en gemensam handläggning

kan vara till plägenhet för målsäganden. Det kan t.ex. vara så att den

tilltalade under huvudförhandlingen kommer med nya uppgifter som måls- 17

äganden
behöver tid på sig för att bemöta. Överhuvudtaget bör gälla att Prop.
1987/88:1 rätten om möjligt inhämtar parternas synpunkter i fråga om
handläggningen innan ett beslut om avskiljande fattas.

35
kap. 5 §RB

I
paragrafen sägs för närvarande att domstolen, i sådana fall då full bevisning
om en skada inte alls eller endast med svårighet kan föras, har möjlighet att
uppskatta skadan till ett skäligt belopp och utdöma detta. Enligt förslaget ges
domstolarna möjlighet att göra en skälighetsbedömning av skador i mål om mindre
belopp där möjlighet till bevisning visserligen kan finnas men där denna av allt
att döma skulle orsaka kostnader eller olägenheter som inte stär i rimligt
förhållande till skadans storlek. Regeln kommer att fä betydelse inte bara för
enskilda anspråk som handläggs i brottmålsprocess utan också i mål om
skadestånd i andra fall. I fråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförts
i den allmänna motiveringen.

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken.

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

18

Lagrådet , Prop. 1987/88: l

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-06-11

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Wieslander, justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1987 har regeringen pä hemställan
av statsrädet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Arnell.

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

19

Justitiedepartementet Prop. 1987/88: i

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1987

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Gustafsson, Hjelm-Wallén,
Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i rättegångsbalken (enskilt anspråk
vid förundersökning och rättegång)

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 4 juni 1987) över förslag till

lag
om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden
anför att lagrådet har lämnat förslaget utan erinran och hemställer att
regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget med
ett par ändringar av språklig natur.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden lagt
fram.

20

Bilaga 1 Prop.
1987/88:1

Sammanfattning av promemorian

Som
ett led i strävandena att förbättra brottsoffrens (målsägandenas) ställning
upptas i promemorian en rad förslag som skall göra det enklare för målsägandena
att fä en domstolsprövning av skadeståndsanspråk som grundas på brott.

I
promemorian förelås sålunda en utvidgning av åklagarnas skyldighet att för målsägandens
räkning föra talan om enskilt anspråk som grundas på brott. En konsekvens av förslaget
blir att polisens skyldighet att utreda skadeståndsanspråken under
förundersökningen ökar.

Det
föreslås också en skärpning av förutsättningarna för att domstolarna skall få
avskilja skadeståndsanspråk, som handläggs i samband med brottmål, till särskild
handläggning. För att möjliggöra att frågor om skadestånd som gmndas pä brott i
ökad utsträckning skall kunna avgöras i samband med talan om ansvar för brottet
föresläs också att domstolarna fär större möjlighet än nu att uppskatta mindre
skador till skäligt belopp utan att bevisning om skadans exakta storlek behöver
föras.

Vidare
föreslås en rad förbättringar när det gäller informationen fill målsägande
under fömndersökningen och rättegången.

21

Bilaga 2 Prop.
1987/88:1

Förteckning över remissinstanser

Yttrande
över promemorian har avgivits.av justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, riksskatteverket, brottsförebyggande rådet, brottsskadenämnden,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt. Handens tingsrätt,
Norrköpings tingsrätt, Hdsingsborgs tingsrätt, polismyndigheten i Göteborg,
polismyndigheten i Uppsala, polismyndigheten i Östersund, länsstyrelsen i
Södermanlands län, riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges statsåklagare.
Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges länspolischefer. Tjänstemännens
centralorganisation. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Försäkringsjuridiska föreningen.

Riksåklagaren
har bifogat yttrande från regionåklagarmyndigheten i Stockholm,
regionåklagarmyndigheten i Malmö, regionåklagarmyndigheten i Linköping,
regionåklagarmyndigheten i Gävle, regionåklagarmyndigheten i Göteborg och distriktsäklagaren
Torsten Lind vid åklagarmyndigheten i Jönköpings åklagardistrikt.

Rikspolisstyrelsen
har bifogat yttrande från polismyndigheten i Karlstad, polismyndigheten i Umeå
och polismyndigheten i Västerås.

22

Bilaga 3
Till lagrådet remitterat lagförslag

Prop.
1987/88:1

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 22 kap. 2 och 5 §§ samt 35 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Grundas
enskilt anspråk å brott, som hör under allmänt åtal, vare åklagaren på målsägandens
begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra åven måls-. ägandens
talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden,
att anspråket upptages i samband med åtalet,, åligge honom att till
undersökningsledaren eller åklagaren anmäla anspråket med uppgift å de
omständigheter, vara det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning
angående brott, att enskilt anspråk må grundas å brott, skall han, om det kan
ske, i god fid före åtalet underrätta målsäganden därom.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning när
anspråket övertagits av annan.

Grundas
ett enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens
begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens
talan, om det kan ske utan väsentliga olägenheter och hans anspråk inte är
uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med
åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren
och lämna uppgift om de omständigheter - som det grundas pä.

Finner
undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angäende brott, att enskilt
anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före
åtalet underrätta målsäganden om detta.

Första och
andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.

Har
talan om enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med åtalet, äge
rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt mål
handläggas / den för tvistemål stadgade ordningen.

Har
talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får
rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mäl enligt reglerna för
tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga
olägenheter.

Senaste
lydelse 1969:588.

23

Nuvarande lydelse

Förestagen
lydelse 35 kap.

Prop. 1987/88:1

Är fräga
om uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom icke alls
eller allenast med svårighet föras, äge rätten uppskatta skadan till skäligt
belopp.

Oi7i
det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om
skadan inte alls eller endasl med svårighet kan föras, får rätten uppskatta
skadan till skäligt belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans
storlek och det yrkade skadeståndet uppgår till ett mindre belopp.

Denna lag
träder i kraft den I januari 1988.

24

Innehåll Prop. 1987/88:1

Proposition ....................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Propositionens
lagförslag.................................................. 2

Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1987 4

1
Inledning........................................................................ 4

2
Allmän
motivering........................................................... 5

2.1 Nuvarande regler om enskilt anspråk
vid förundersökning och rättegång 5

2.2 Behovet av förändringar............................................ 7

2.3 Åklagarens skyldighet att förbereda
och utföra målsägandens talan om skadestånd .................................................................................. 8

2.4 Handläggningen vid domstolen................................. 10

2.5 Domstolens möjlighet till
skälighetsbedömning av skador 12

2.6 Information till målsäganden.................................. :. 14

2.7 Resursfrågorna ....................................................... 14

3
Ikraftträdande
............................................................. 15

4
Upprättat
lagförslag .................................................... 15

5
Specialmotivering
.......................................................... 15

6
Hemställan .................................................................... .. 18

7
Beslut .......................................................................... .. 18

Lagrådets yttrande ........................................................ .. 19

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni
1987 20

Bilagor

Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian ..................... 21

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser ....................... 22

Bilaga 3 Till lagrådet remitterat lagförslag......................... 23

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 25