Prop. 1987/88:101

Regeringens proposition 1987/88:101

om lag om brandfarliga och explosiva varor

Prop. 1987/88:101

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 mars 1988 för de åtgärder och ändamål som framgår av
föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Thage
G Peterson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en ny lag om brandfarliga och explosiva varor, som skall
ersätta det nu gällande regelsystemet på området. Detta uppfyller inte dagens
krav på ett modernt och lättillgängligt regelsystem. Skyddsprinciperna och
kraven i den nya lagen är dock i huvudsak desamma som enligt nuvarande regler.

Den
föreslagna uppläggningen av regelsystemet följer i stort sett den modell enligt
vilken lagen (1985:426) om kemiska produkter är utformad. Den nya lagen
innehåller i huvudsak allmänna krav som ger uttryck för skyddsprinciperna,
erforderliga bémyndiganden samt vissa administrativa bestämmelser. För att
gränsdragningen gentemot andra lagstiftningsområden skall bli klarare, har det
uttryckligen angivits i förslaget, att syftet med lagen är att förhindra att
brandfarliga och explosiva varor vållar brand eller explosion och att förebygga
skador genom brand eller explosion. Åtgärder för att förebygga andra skador som
kan uppkomma vid hanteringen av dessa varor skall således regleras genom annan
för ändamålet avsedd lagstiftning.

Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

Den
i propositionen föreslagna nya lagen innebär att sprängämnesinspektionen får
nya arbetsuppgifter. Därför bör inspektionen få en viss resursförstärkning.
Sprängämnesinspektionen bör vidare få möjlighet att från och med budgetåret
1988/89 arbeta utifrån en treårig budgetram.

Riksdagen 1987/88. I samt. Nr 101

1 Förslag till Prop. 1987/88:101

Lag om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga
och explosiva

varor.

Lagens syfte är att hindra att sådana varor orsakar brand
eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på
liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana
varor.

2
§ Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka
varor som på grund av sina egenskaper eller sin sammansättning eller av annan
orsak skall anses utgöra brandfarliga eller explosiva varor.

3
§ Med hantering
avses i denna lag tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning,
förvaring, transport, användning, omhändertagande, förstöring, saluförande,
underhåll, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

4
§ Lagen gäller
inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor som omfattas av
lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

I lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser
avsedda att förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller
explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot
skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av
brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I
räddningstjänstlagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för ägare
eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks- och
skadeförebyggande åtgärder vid brand.

I fråga om sprängning och fyrverkeri inom område med
detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, finns
bestämmelser i 6 § allmänna ordningsstadgan (1956:617).

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får med

dela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning i fråga om viss vara

eller viss hantering eller import.

Skyldigheter vid hantering av brandfarliga och explosiva
varor

6 § Byggnader och andra anläggningar där brandfarliga
eller explosiva

varor hanteras samt anordningar för hantering av sådana varor skall vara

inrättade så att de är betryggande frän brand- och explosionssynpunkt och

förlagda pä sådant avstånd ifrån omgivningen som behövs med hänsyn till

hanteringen. Detta gäller också områden med sådana byggnader, anlägg

ningar och anordningar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela

föreskrifter om att byggnaderna, anläggningarna, anordningarna och områ

dena skall omfattas av särskilda krav. Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att sådana byggnader, 2

anläggningar och
anordningar inte får användas, saluhållas eller säljas om Prop. 1987/88:101
de inte efter kontroll genom teknisk provning, besiktning eller annan
undersökning har befunnits vara betryggande från skyddssynpunkt.

7 §
Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de

åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller

explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på

liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter
om sådana åtgärder och försiktighetsmått.

8 §
Den som bedriver yrkesmässig verksamhet, i vilken ingår hantering

av brandfarliga eller explosiva varor, skall ha den kompetens eller tillgång

till den kompetens som behövs med hänsyn till hanteringens omfattning

och varornas egenskaper. Detta gäller också den som hanterar brandfarliga

eller explosiva varor i större mängd.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om sådan kompetens.

9 §
Den som bedriver verksamhet, i vilken ingår yrkesmässig hantering

av brandfarliga eller explosiva varor, skall se till att det finns
tillfredsstäl

lande utredning om riskerna för brand eller explosion i verksamheten och

om de skador som därvid kan uppkomma.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om sådan utredning.

10 §
Den som tillverkar, importerar eller överlåter brandfarliga eller

explosiva varor skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgif

ter som är av betydelse från brand- och explosionssynpunkt (varuinforma

tion).

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om varuinformation.

Tillstånd
m. m.

11 §
Den som hanterar eller importerar explosiva varor och den som

yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor skall ha

tillstånd till det.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får om det behövs från brand-
eller explosionssynpunkt meddela föreskrifter om att annat särskilt krav skall
gälla för hantering eller import av brandfarliga eller explosiva varor.

12
§ Är det av särskild betydelse
från brand- eller explosionssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer förbjuda hantering eller import av en brandfarlig eller
explosiv vara.

13
§ Byggnadsnämnden prövar frågor
om tillstånd beträffande brandfarliga varor. Polismyndigheten eller
sprängämnesinspektionen prövar enligt vad regeringen närmare föreskriver frågor
om tillstånd beträffande explosiva varor.

14
§ Tillstånd skall begränsas
till viss tid och innehålla de villkor som kan förutses vara erforderliga från
brand- och explosionssynpunkt under

tillståndets
giltighetstid. 3

Om
det behövs från brand- eller explosionssynpunkt får tillståndsmyn-

digheten
under tillståndets giltighetstid föreskriva att nya eller ändrade Prop.
1987/88:101 villkor skall gälla för tillståndet.

15 § Ett tillstånd får återkallas, om

1.
bestämmelse i
lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av denna eller villkor som
uppställts med stöd av 14 § i något väsentligt avseende inte iakttas, eller

2.
det i annat
fall är av väsentlig betydelse från brand- eller explosionssynpunkt.

TUlsyn

16 § Sprängämnesinspektionen utövar den centrala tillsynen
över efter

levnaden av denna lag samt de föreskrifter och villkor som meddelats med

stöd av lagen.

På det lokala planet utövas tillsynen, om inte regeringen
föreskriver annat, av kommunens räddningsnämnd i fråga om brandfarliga varor
och av polismyndigheten i fråga om explosiva varor.

17
§ En
tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som
behövs för tillsynen.

18
§ En
tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda
fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om någon underlåter att iaktta vad som har angivits i ett
föreläggande eller ett förbud enligt första stycket, får en tillsynsmyndighet
förordna om rättelse på hans bekostnad. Finns förutsättningar att meddela ett
föreläggande eller förbud, får ett sådant förordnande ges utan att
föreläggande eller förbud meddelats, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till
risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl finner att rättelse
bör ske utan dröjsmål.

19 § För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet
rätt till fillträde

till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med

hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får göra undersök

ningar och ta prover. För uttaget prov betalas inte ersättning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets
kostnader för provtagning och undersökning av prov.

Avgifter

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får

meddela föreskrifter om avgifter för statliga myndigheters verksamhet

enligt denna lag.

Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana
avgifter för kommunala myndigheters verksamhet.

Ansvar m. m.

21 § Den som

1.
med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot 7 §, 4

2.
med uppsåt
eller av oaktsamhet bryter mot 11 § första stycket eller mot

föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med
stöd av 6-12 Prop. 1987/88:101 eller 14 §§, eller 3. med uppsåt eller av oaktsamhet
underlåter att efterkomma en begäran enligt 17 §

döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa
fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för
gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

22
§ Den som har
överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt
denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

23
§ Den som med
uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse'!
en ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen döms till böter.

24
§ Brandfarliga
eller explosiva varor som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
av varorna samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det
inte är uppenbart oskäligt.

Om en brandfarlig eller explosiv vara förklaras förverkad,
får även varans förpackning förklaras förverkad.

25 § Anordningar för hantering av brandfarliga eller
explosiva varor som

varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av anordningarna skall

förklaras förverkade, om den brottsliga gärningen har medfört uppenbar

risk för en betydande skada genom brand eller explosion och förverkande

inte är uppenbart oskäligt.

Om en anordning förklaras förverkad, får även anordningens
innehåll och förpackning förklaras förverkade.

Sekretess

26 § Den som har tagit befattning med ett ärende som avses
i denna lag

får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid erfarit om någons

affärs- eller driftförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Överklagande m. m.

27 § Byggnadsnämndens beslut i tillståndsärenden får
överklagas hos

länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Sprängämnesinspektionen får överklaga byggnadsnämndens beslut om till

stånd.

Polismyndighetens beslut i tillståndsärenden får
överklagas hos sprängämnesinspektionen. Inspektionens beslut får inte
överklagas.

Sprängämnesinspektionens beslut i tillståndsärenden, som
inspektionen har prövat som första instans, får överklagas hos kammarrätten.

28 § Polismyndighetens och räddningsnämndens beslut i
tillsynsärenden

får överklagas hos sprängämnesinspektionen. Inspektionens beslut får inte

överklagas. 5

Sprängämnesinspektionens beslut i tillsynsärenden och i
övriga ärenden

som inspektionen prövar
som första instans får överklagas hos kammarrät- Prop. 1987/88:101 ten.

Beslut
om föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen och som har meddelats med
stöd av bemyndigande enligt denna lag får inte överklagas.

29
§ I beslut enligt 14 § andra stycket om nya eller ändrade villkor, enligt 15 §
om återkallelse av tillstånd och enligt 18 § om föreläggande, förbud eller
rättelse får förordnas att beslutet skall gälla med omedelbar verkan.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1989, då lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor skall upphöra
att gälla.

2.
Om det i lag eller annan
författning hänvisas till bestämmelser som ersätts genom bestämmelserna i den
nya lagen, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

3.
Ett beslut om föreskrifter,
godkännande, tillstånd, medgivande eller undantag som har meddelats med stöd av
äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i
den nya lagen, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
föreskriver något annat.

4.
I fråga om tillstånd som enligt
äldre bestämmelser har meddelats att gälla tills vidare får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för tillståndshavaren
att göra anmälan hos viss myndighet. Iakttas inte föreskriven anmälningsskyldighet
skall tillståndet anses ha upphört att gälla.

2 Förslag
till Prop. 1987/88:101

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 7§

Nuvarande lydelse enligt prop. 1986/87:151

Sekretess gäller i verksamhet, som bedrivs av annan än
statlig myndighet och som består i tillsyn eller stödverksamhet med avseende
på näringslivet, för uppgift om

1.
enskilds
affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det
kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2.
andra
ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för fillsyns-
eller stödverksamhet som avses i denna paragraf.

Motsvarande sekretess gäller hos kommunal myndighet i
ärende om tillstånd till hantering av brandfarliga varor. Sekretessen gäller
dock inte beslut i sådant ärende.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från
sekretessen enligtförsta stycket 1, om den finner det vara av vikt att
uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

Lagen omtryckt 1988:9.

Industridepartementet Prop. 1987/88:101

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén,
Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén.
Föredragande: statsrådet Peterson

Proposition om lag om brandfarliga och explosiva varor

1 Inledning

Hanteringen
av de brandfarliga och explosiva varorna regleras i föreskrifter på flera
olika nivåer. I lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor finns i
huvudsak bémyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om
tillverkning, handel, hantering, förvärv, överlåtelse, transport eller import
av varorna. Sådana föreskrifter finns i förordningen (1949:341) om explosiva
varor och i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor samt i
tillämpningsföreskrifter till förordningarna. Båda förordningarna har beslutats
efter riksdagens hörande. Inom försvarsmakten finns särskilda bestämmelser i
fråga om hanteringen av dessa varor i förordningen (1957:232) om explosiva
varor för försvarets behov, m. m. och i förordningen (1962:500) om brandfarliga
varor som omhänderhas av försvarsmakten, m. m.

De
gällande författningarna är av äldre datum. Lagen tillkom som en följd av den
nya regeringsformens krav på särskilda bémyndiganden i lag för att meddela bl.
a. föreskrifter som innebär åligganden för enskilda.

Det
nuvarande regelsystemet utgörs således av fyra äldre förordningar, en i
efterhand tillskapad lag samt tillämpningsföreskrifter till förordningarna.
Detta regelsystem har med tiden blivit allt svårare att överblicka såväl för
berörda myndigheter som för näringslivet och kan inte anses uppfylla dagens
krav på ett modernt regelsystem.

Det
finns varor som, utan att omfattas av gällande regler om brandfarliga och
explosiva varor, kan vålla brand eller explosion. Som exempel kan nämnas sådana
varor som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten och sådana
oxiderande och självantändande ämnen som kan medföra brand- eller
explosionsrisk.

Med
stöd av regeringens bemyndigande den 7 november 1985 tillkallade chefen för
industridepartementet en särskild utredare (kammarrättslagmannen Björn Rydholm)
med uppgift att förenkla det gällande regelverket och att föreslå regler för
hanteringen av de varor, som för närvarande inte inryms i regelsystemet. Enligt
direktiven (Dir 1985:5) skulle utredaren med bibehållna krav på skyddsnivåer
lämna förslag till ett modernt och

lättillgängligt
regelsystem. Därvid skulle särskilt möjligheterna till förenk- Prop.
1987/88:101 lingar och avregleringar uppmärksammas liksom möjligheterna till
samordning med annan berörd lagstiftning och behovet av internationell harmoni-sering.

Utredaren
överlämnade i maj 1987 sitt betänkande (Ds I 1987:4) Ny lagstiftning om
brandfarliga och explosiva varor. Betänkandet har remiss-behandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning
av betänkandet som bilaga 1, dels utredningens lagförslag som bilaga 2, dels
ock en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
som bilaga 3.

Regeringen
beslutade den 4 februari 1988 att inhämta lagrådets yttrande över inom
industridepartementet upprättade förslag till lag om brandfarliga och explosiva
varor samt lag om ändring i sekretesslagen (1980:100). De till lagrådet
remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4
och lagrådets yttrande över förslagen som bilaga 5.

Lagrådet
har i sitt yttrande (bilaga 5) i allt väsentligt godtagit förslagen i sak utom
i fråga om den föreslagna punkten 4 i övergångsbestämmelserna till det till
lagrådet remitterade förslaget med lag om brandfarliga och explosiva varor.
Lagrådet har avstyrkt denna punkt i övergångsbestämmelserna, eftersom det
enligt lagrådets mening framstår som alltför ingripande gentemot tillståndshavarna
att utan prövning utsläcka giltigheten av de tillstånd som enligt de äldre
bestämmelserna har meddelats att gälla tills vidare. Beträffande några
paragrafer har lagrådet föreslagit ändringar och kompletteringar av i huvudsak
förtydligande karaktär. Lagrådet har också föreslagit att två paragrafer i det
remitterade förslaget byter plats och vidare att två paragrafer om avgifter i
det remitterade lagförslaget sammanslås till en paragraf och att den lucka som
därigenom uppkommer i paragrafföljden fylls ut genom att ett stycke i 22 § i
det remitterade förslaget avskiljs som en ny paragraf.

Lagrådet
har slutligen föreslagit att en bestämmelse om verkställighet av beslut enligt
lagen införs. I fråga om punkten 4 i övergångsbestämmelserna lar lagrådet
förordat en ordning med anmälningsskyldighet för innehavare av inte
tidsbegränsade tillstånd. Jag finner att detta förslag är tillräckligt i förhållande
till syftet med den föreslagna ordningen i remissen och vidtar den av lagrådet
förordade ändringen. Jag har således inte haft något att erinra mot lagrådets
förslag och har, med några språkliga avvikelser, vidtagit de ändringar och
kompletteringar som lagrådet föreslagit.

2 Föredragandens överväganden och förslag

2.1 Allmänna utgångspunkter för en ny lag om brandfarliga och
explosiva varor

2.1.1
Gällande reglering och dess bakgrund

Förfaranden
med brandfarliga och explosiva varor regleras på flera olika
författningsnivåer. Lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor

tillkom
i samband med regeringsforrnens ikraftträdande och innehåller i Prop.
1987/88:101 huvudsak nödvändiga bémyndiganden samt vissa bestämmelser om ingrepp
i enskildas förhållanden,t. ex. om myndigheters rätt till tillträde för att
utöva tillsyn, bestämmelser om ansvar och om förverkanden m. m. Bemyndigandena
ger regeringen rätt att meddela föreskrifter som gäller tillverkning, handel,
hantering, förvärv, överlåtelse, transport, införsel eller som i övrigt är
påkallade från säkerhetssynpunkt. Genom att föreskrifterna skall vara
påkallade från säkerhetssynpunkt antyds syftet med lagen.

Vad
som avses med explosiva resp. brandfarliga varor och hur de skall hanteras
anges i förordningen (1949:341, omtryckt 1977:361) om explosiva varor (FEV) och
i förordningen (1961:568, omtryckt 1984:196) om brandfarliga varor (FBV). Som
jag tidigare redovisat är båda förordningarna beslutade efter riksdagens
hörande.

Med
explosiva varor avses huvudsakligen sådana varor som består av eller innehåller
explosiva eller pyrotekniska ämnen. Dessa varor indelas dels i huvudslagen
sprängämnen, krut, ammunition, tändmedel och pyrotekniska ämnen, dels i olika
transportklasser (A-E) som utgår från hur farliga de olika varorna är.

En
grundläggande bestämmelse i FEV är att endast sådana explosiva varor som har
godkänts av sprängämnesinspektionen (SÄI) får tillverkas eller innehas inom
riket eller införas till riket. I FEV bestäms säkerhetskrav och skyddsnivå.
Det finns detaljerade bestämmelser om olika förfaranden med varorna, nämligen
tillverkning (2 kap.), handel (4 kap.), innehav, förvärv och förvaring (5
kap.) samt import (7 kap.). Bestämmelserna innehåller dels krav på tillstånd
för de olika förfarandena, dels krav på hur den angivna verksamheten skall
bedrivas för att anses vara betryggande från skyddssynpunkt.

Tillståndsmyndigheter
i fråga om de explosiva varorna är länsstyrelse resp. polismyndighet.
Bestämmelserna går i huvudsak ut på att länsstyrelsen meddelar tillstånd för
att få tillverka explosiva varor medan polismyndigheten meddelar de nödvändiga
tillstånden för att få inneha eller bedriva handel med varorna.

Den
allmänna tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna utövas av länsstyrelsen
med biträde av polisen och, i fråga om dllverkning, SÄI.

Till
brandfarliga varor hänförs enligt FBV, dels gaser som kan antändas och brinna i
luft vid -t-2rC (brandfarliga gaser), dels varor i flytande eller halvfast form
med en flampunkt av lika med eller lägre än -l-55°C samt • dieselbrännolja och
eldningsolja (brandfarliga vätskor), dels andra varor i den mån regeringen
föreskriver det. Från tillämpningsområdet finns vissa undantag. Så t. ex. undantas
varor som omfattas av förordningen om explosiva varor. Brandfarliga varor som
ingår i fordons bränslebehållare samt vissa brandfarliga vätskor som är
biandbara med vatten är undantagna från några av de gällande bestämmelserna.

Även
i FBV finns bestämmelser om de säkerhetskrav och den skydds

nivå som skall gälla vid befattningen med dessa varor. FBV innehåller

också detaljerade skyddsbestämmelser och tillståndskrav om förvaring

(18-29 §§), hantering (30-35 §§), transport i rörledning (36-39 §§) samt 10

försäljning
(43—47 §§) av varorna. Byggnadsnämnden meddelar tillstånd Prop. 1987/88:101
till hanteringen av de brandfarliga varorna, medan det ankommer på SÄI att
utöva fillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna under medverkan av
räddningsnämnden.

Sedan
den 1 juli 1981 har SÄI det centrala myndighetsansvaret för tillämpningen av
bestämmelserna om explosiva och brandfarliga varor. Enligt förordningen
(1981:499) med instruktion för sprängämnesinspektionen åligger det SÄI
särskilt att meddela föreskrifter och anvisningar om dessa varor. SÄI skall
dessutom lämna de övriga myndigheterna tekniskt biträde och dessutom hjälpa
allmänheten med råd och anvisningar.

Som
tidigare angivits finns det särskilda bestämmelser för brandfarliga och
explosiva varor inom försvaret.

Förordningen
(1957:232) om explosiva varor för försvarets behov, m. m. tillämpas i stället
för FEV på explosiva varor inom försvarsmaktens och civilförsvarets fabriker,
verkstäder, forskningsanstalter och förråd samt på explosiva varor som tillhör
staten och är avsedda för försvarsmaktens och civilförsvarets behov.
Skyddsnivån är densamma som i FEV. Den viktigaste skillnaden är att i
bestämmelserna för föisvarsmakten saknas krav på tillstånd för att få hantera
de explosiva varorna. Förordningen (1962:500) om brandfarliga varor som omhänderhas
av försvarsmakten, m.m. innehåller främst vissa bémyndiganden för den centrala
förvaltningsmyndigheten inom försvarsmakten, som är försvarets materielverk,
och utgör ett komplement till FBV.

2.1.2
Utredarens uppdrag och förslag

Reglerna
om explosiva och brandfarliga varor har tillkommit vid olika tidpunkter och med
delvis olika utgångspunkter. De skiljer sig ifrån varandra i fråga om
uppläggning, terminologi och innehåll. Förordningarna innehåller dels allmänna
bestämmelser som lägger fast den skyddsnivå som skall gälla vid hanteringen av
de farliga varorna, dels föreskrifter som är i hög grad detaljerade och rör
förhållanden av utpräglat teknisk natur. Innehållet i dessa förordningar blir
redan av detta skäl svårtillgängligt. Som tidigare angivits tillkom lagen, som
trädde i kraft den 1 januari 1975, efter de båda förordningarna i samband med
att regeringsformen trädde i kraft. Tillämpningsföreskrifter har utfärdats,
förutom av SÄI, av andra myndigheter, som tidigare har varit föreskrivande
myndigheter, såsom kommerskollegium och statens industriverk. Dessa
föreskrifter har därför publicerats i ett flertal författningssamlingar.
Resultatet av det nu redovisade regelsystemet har blivit ett detaljrikt,
otidsenligt och inte alltid sammanhängande regelsystem, som med tiden har
blivit allt svårare att överblicka både för statliga och kommunala myndigheter
och för näringslivet. Utredaren har haft i uppdrag att lämna förslag till ett
modernt och lättillgängligt regelsystem, med bibehållande av skyddsnivåerna.

Genom
ett regeringsbeslut den 11 mars 1982 fick SÄI i uppdrag att

kartlägga förekomsten av sådana varor som utvecklar brandfarlig gas vid

kontakt med vatten och sådana oxiderande och/eller självantändande

ämnen som kan medföra brand- eller explosionsrisk men som enligt nuva- 11

rande
regler inte utgör brandfariiga eller explosiva varor. I april 1985 Prop.
1987/88:101 överlämnade SÄI rapporten Brandskapande varor, som innehöll ett
förslag till en fristående reglering av sådana varor. Remissbehandlingen av
rapporten tillstyrkte en reglering men avvisade förslaget om ett fristående
regelsystem. Utredaren fick därför i uppdrag att med utgångspunkt i SÄI:s rapport
och de avlämnade remissvaren utarbeta regler för hanteringen av dessa varor.

Utredaren
avlämnade i maj 1987 sitt betänkande (Ds I 1987:4) Ny lagstiftning om
brandfarliga och explosiva varor, som har remissbehand-lats under hösten 1987.1
betänkandet föreslås att en ny lag om brandfarliga och explosiva varor ersätter
den nuvarande lagen. Den föreslagna lagen innehåller huvudsakligen bestämmelser
av översiktlig karaktär. Den inleds med bestämmelser om lagens syfte och
tillämpningsområde. Vidare innehåller den bestämmelser om skyddsprinciper för
hanteringen av varorna, regler om tillstånd och tillsyn av lagens efterlevnad
samt bémyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen. Slutligen finns
bestämmelser om avgifter, ansvar, överklagande och sekretess. Syftet med den
nya lagen skall vara att förhindra att brandfarliga och explosiva varor vållar brand
eller explosion samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller
egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor. Den
föreslagna regleringen omfattar således enbart brand- och explosionsrisken med
varorna till skillnad från nuvarande lag som även innefattar vissa miljörisker.
Lagen avses bli tillämplig på hantering och import av brandfarliga och
explosiva varor. I jämförelse med den nuvarande ordningen utvidgas varuområdet
brandfarliga varor. Utredaren föreslår därvid att vissa varor, som hittills
varit oreglerade, skall räknas som brandfarliga varor. Samma bestämmelser
föreslås alltså gälla för dessa varor som för de varor som hittills räknats
till de brandfarliga varorna. Som en sammanfattande benämning på alla
förfaranden med brandfarliga och explosiva varor som kan komma i fråga inför
utredaren begreppet hantering.

Utredarens
förslag tillstyrks i sina huvuddrag av de flesta remissinstanserna. Några
remissinstanser har invändningar mot tekniska detaljer i de framlagda förslagen
och har också i flera fall lämnat alternativa förslag till lösningar. Detta
gäller bl. a. SÄI, räddningsverket, arbetarskyddsstyrelsen, rikspolisstyrelsen
samt polismyndigheten i Stockholm.

2.1.3
Allmänt om mitt förslag

På
grund av de risker som är förenade med hanteringen av brandfarliga och

explosiva varor måste sådan hantering kringgärdas med stränga skydds

bestämmelser. Såväl utredningens som remissinstansernas inställning vi

sar att en reglering är nödvändig och att det materiella innehållet i och

tillämpningen av den gällande regleringen väl har svarat mot kontrollbe

hovet. De gällande bestämmelserna har dock varit onödigt svåröverskådli

ga och otillgängliga av de skäl som jag tidigare har angivit. Krångliga regler

av äldre modell förenat med varornas farlighet har också medfört att nya

regler kunnat tillkomma utan att man upphävt äldre, eventuellt föråldrade, 12

bestämmelser, eftersom man
inte har haft någon säker uppfattning om de äldre bestämmelsernas räckvidd. Det
nuvarande regelsystemet är inte bara detaljrikt utan brister också i
sammanhang.

1 utredarens uppdrag
ingick också att särskilt uppmärksamma möjligheter till förenklingar och avregleringar.
En viss detaljeringsgrad har varit nödvändig för att bibehålla de nuvarande
skyddsnivåerna. Jag har dock med tillfredsställelse konstaterat att utredarens
förslag innehåller ett regelsystem som i jämförelse med det nuvarande har en
förenklad och mer systematisk uppläggning samt ett enklare språk. Att lagen har
ett allmänt innehåll och de tekniska detaljbestämmelserna återfinns på samma
nivå innebär, att det blir lättare att få en överblick över de gällande
bestämmelserna. De blir därmed också lättare att återfinna. Gränsdragningen
gentemot andra lagstiftningsområden blir också klarare genom att syftet med den
föreslagna lagen uttryckligen finns angivet. Jag har således funnit att utredarens
förslag är väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning. I vissa
hänseenden har jag dock tagit intryck av remissinstansernas invändningar och
synpunkter.

Utöver
den nya lagen om brandfarliga och explosiva varor föreslår jag, efter samråd
med chefen för justitiedepartementet, en ändring i sekretesslagen (1980:100).
Syftet är att åstadkomma sekretess hos byggnadsnämnden i vissa
tillståndsärenden.

I
det följande kommer jag att närmare gå in på de olika förslagen och därvid
behandla frågorna om

-
den nya lagens syfte och
uppbyggnad (avsnitt 2.2),

-
den nya lagens förhållande till
annan lagstiftning (avsnitt 2.3),

-
den nya lagens tillämpningsområde
(avsnitt 2.4),

-
de grundläggande
skyddsprinciperna (avsnitt 2.5),

-
den centrala myndighetens namn
(avsnitt 2.6).

Vidare
avser jag behandla vissa anslagsfrågor (avsnitt 2.7).

Prop. 1987/88:101

2.2 Den nya lagens syfte och uppbyggnad

Mitt
förslag: Lagens syfte är att förhindra att de brandfarliga och explosiva
varorna vållar brand eller explosion samt att förebygga och begränsa skador
genom brand eller explosion vid hanteringen av sådana varor.

Den nya lagens
innehåll begränsas till generellt utformade bestämmelser som innehåller
grundläggande skyddsprinciper, de erforderliga bemyndigandena samt vissa
administrativa bestämmelser.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanser tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Enligt utredarens förslag skall syftet med regleringen framgå av den nya
lagen. I nuvarande lag och förordningar om explosiva och brandfarliga varor är
syftet med regleringen inte klart angi-

13

vet
utan framgår i stället indirekt av innehållet i bestämmelserna. Sålunda Prop.
1987/88:101 framgår det av 1 § första stycket lagen att regleringen sker från
säkerhetssynpunkt samt av de olika bestämmelserna i förordningarna att syftet
är att förebygga skador genom brand eller explosion. I FBV nämns också skador annorledes
än genom brand (4 §). Med detta avses enligt förarbetena till förordningen (prop.
1961:173, s.31) skador på vattentäkter till följd av utflöde av brandfarliga
vätskor, dvs. andra skaderisker i miljön än de som kan orsakas genom brand
eller explosion.

Att
syftet med nuvarande regler inte är tydligt angivet, har medfört vissa svårigheter
vad gäller avgränsningen till annan lagstiftning med delvis sammanfallande
syfte. Det gäller t. ex. förhållandet till räddningstjänstlagen (1986:1102) i
fråga om förebyggande åtgärder mot brand samt i förhållande till lagen
(1985:426) om kemiska produkter i fråga om åtgärder mot vattenförorening.

Jag
delar därför utredarens uppfattning att syftet med regleringen måste klargöras.
Syftet med lagen bör därvid preciseras till att förhindra att brandfarliga och
explosiva varor vållar brand eller explosion samt att förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av
sådana varor. Genom tillkomsten av lagen om kemiska prpdukter finns moderna
regler för hantering av varorna från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Därför bör
regleringen av de miljörisker från brandfarliga och explosiva varor som gäller
vattenförorening,t. ex. genom utflöde av petroleumprodukter, inte omfattas av
lagen. I fortsättningen bör sådana regler meddelas med stöd av lagen om
kemiska produkter. Den nya lagens syfte bör begränsas till de brand- och
explosionsrisker som kan finnas för berörda personer eller berörd omgivning.

Vad
gäller regelsystemets uppbyggnad är det enligt min mening nödvändigt att
hanteringen av de brandfarliga och explosiva varorna kringgärdas av stränga
skyddsbestämmelser med hänsyn till de risker för såväl de personer som den
omgivning som är berörda av en sådan hantering. För en effektiv och smidig
tillämpning hos berörda statliga och kommunala myndigheter måste regelsystemet
utformas på ett sätt som uppfyller dagens krav. Detaljutformningen kommer
liksom hittills att vara en uppgift för SÄI. Det är av vikt att nödvändigheten
av bestämmelserna prövas och att utfärdade regler är tekniskt korrekta och
bygger på en kompetent riskvärdering. En omfattande hantering av brandfarliga
och explosiva varor äger rum inom näringslivet. Inte minst för företagens skull
bör regelsystemet vara överskådligt och lätt att tillämpa. Det betyder bl. a.
att kostnadseffekterna av reglerna skall vara förutsägbara.

Som
jag tidigare redovisat har utformningen av de gällande bestämmelserna
uppenbara brister. Till svårtillgängligheten hör att detaljregler finns i
författningar både på regerings- och myndighetsnivå. Att även regeringsförordningarna
innehåller föreskrifter som är i hög grad detaljerade och rör förhållanden av
utpräglat teknisk natur har framhållits som otidsenligt.

Jag
delar utredarens uppfattning att lagen enbart skall innehålla grund

läggande bestämmelser av generell karaktär. Lagen föreslås således inne

hålla allmänna skyddsprinciper, bestämmelser om tillstånd och tillsyn av

lagens efterlevnad, bestämmelser om avgifter och ansvar m.m. samt be- 14

myndiganden
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- Prop. 1987/88:101
mer att utfärda ytterligare bestämmelser. Detaljbestämmelser av utpräglat teknisk
karaktär bör utfärdas på myndighetsnivå där den tekniska kompetensen finns för
att utfärda sådana bestämmelser.

De
flesta remissinstanserna, t. ex. SÄI, statens räddningsverk, statens provningsanstalt,
rikspolisstyrelsen, har funnit utredarens utformning av lagförslaget vara
tillfredsställande och har också instämt i utredarens slutsats att det är
lämpligt att de tekniska detaljbestämmelserna till stor del skall meddelas på
myndighetsnivå. Två av remissinstanserna, riksrevisionsverket och
Småföretagens Riksorganisation har avstyrkt det avgivna förslaget till uppbyggnad
av lagen med hänvisning till att denna inte ger tillräckligt klara besked om
vilka krav som kan komma att gälla i fråga om en viss hantering av de
brandfarliga och explosiva varorna.

Det
är enligt min mening angeläget att bestämmelser som ställer krav på enskilda är
utformade så att det enkelt kan utläsas vad den enskilde har att iaktta. I
flera sammanhang har det framförts kritik mot att ha en låg detaljeringsgrad i
lagstiftningen, s. k. ramlagstiftning. Kritiken har pekat på att det blir svårt
att överblicka regelbeståndet och dess effekter samt att riksdagen alltför
mycket avhänder sig sin normgivningsmakt till förmån för regeringen och dess
myndigheter.

Frågan
om lagstiftningens detaljeringsgrad har vid ett flertal tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling (KU 1983/84:24 s. 13 ff. och 1986/87:13 s. 4 ff).
I regeringens proposition Vissa grundlagsfrågor m. m. (prop. 1987/88:22 s.37)
framhålls det att regeringen givetvis fortlöpande prövar frågan om hur
författningar lämpligen bör utformas och därvid beaktar de omständigheter som
har åberopats ovan. Föredragande statsråd konstaterar också att en ordning med
hög detaljeringsnivå kan ha fördelar ur förutsebarhetssynpunkt men att den
också kan vara förenad med nackdelar, eftersom verkligheten inte alltid låter
sig beskrivas och regleras i detalj och ett visst utrymme för anpassning i
tillämpningen ofta bör finnas. Frågan om hur detaljerat en lag bör utformas
måste därför prövas noggrant utifrån de förutsättningar som föreligger i varje
särskilt fall.

Vid
en prövning av hur lagstiftningen om de brandfarliga och explosiva varorna bör
vara utformad, måste utgångspunkten vara att åstadkomma en så säker hantering
som möjligt. Det blir därvid nödvändigt att ha detaljbestämmelser av utpräglat
teknisk natur. Den riskvärdering som också behövs i samband med ett
föreskriftsarbete i fråga om dessa varor kräver också speciell teknisk
kompetens. Denna kompetens finns redan nu framförallt hos SÄI, som därför i
princip bör vara den myndighet som skall meddela de nödvändiga
detaljbestämmelserna.

Jag
vill också framhålla att bestämmelser med ett utpräglat tekniskt

innehåll ofta kan komma att behöva ändras med hänsyn till den tekniska

utvecklingen, nya insikter och rön m. m., vilket talar för att lagformen kan

bli ett otympligt och snart nog oöverskådligt instrument. Jag finner därför

att det i detta sammanhang är övervägande fördelar med att lagen enbart

skall innehålla de grundläggande bestämmelserna och att detaljbestämmel

serna meddelas pä myndighetsnivå. Självfallet måste tidpunkten för lagens

ikraftträdande bestämmas så att tidsiitrymme finns att färdigställa de kom- 15

pletterande
föreskrifter som är nödvändiga för lagens tillämpning och för företagen att
vidta de åtgärder som kan komma att krävas till följd av den nya regleringen.
Jag vill dock erinra om att några stora ändringar i sak inte förutsätts vara
nödvändiga.

Jag vill
slutligen också framhålla att den föreslagna lagstiftningen är uppbyggd pä
liknande sätt som regelsystemet inom vissa närliggande områden som t. ex.
lagen om kemiska produkter och det förslag till ny strålskyddslag som nyligen
har granskats av lagrådet.

Prop, 1987/88:101

2.3 Den nya lagens förhållande till annan lagstiftning

Mitt
förslag: För att uppnå en klarare gränsdragning till olika närliggande
lagstiftningsområden införs hänvisningar till viss annan lagstiftning i den
nya lagen.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Utredaren har också föreslagit att en upplysning om bestämmelserna i
den nya lagen införs i arbetsmiljölagen och att ett tillägg görs i
räddningstjänstlagen.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inget
att invända mot utredarens förslag. Statens räddningsverk och
arbetarskyddsstyrelsen har motsatt sig förslaget i fråga om
räddningstjänstlagen resp. arbetsmiljölagen.

Skälen för
mitt förslag: Som jag framfört tidigare skall den föreslagna lagstiftningen endast
ha som syfte att förebygga skador genom brand eller explosion. Detta syfte
anges uttryckligen i lagen. Åtgärder för att förebygga andra skador som kan
uppkomma vid hantering av de brandfarliga och explosiva varorna skall regleras
genom annan för ändamålet avsedd lagstiftning. Så skall t. ex. frågor om dessa
varors miljöpåverkan regleras genom lagen om kemiska produkter. Gränsdragningen
mellan lagen om brandfarliga och explosiva varor gentemot andra
lagstiftningsområden blir härigenom klarare. En sådan gränsdragning ingår
enligt min mening som en väsentlig del i ett förenklat regelsystem, särskilt
som förhållandet mellan den nuvarande lagstiftningen om brandfarliga och
explosiva varor och annan lagstiftning inte alltid är helt klart. För att göra
detta förhållande tydligt bör i lagen särskilda hänvisningar till viss annan
lagstiftning göras, som också kan vara tillämplig på hanteringen av
brandfarliga och explosiva varor. Hänvisning bör göras till lagen om kemiska
produkter, lagen (1982:821) om transport av fariigt gods, arbetsmiljölagen
(1977:1160), räddningstjänstlagen och allmänna ordningsstadgan (1956:617).

Lagen om kemiska produkter är tillämplig på hantering och
import av kemiska ämnen och beredningar, vilket i princip omfattar även de
brandfarliga och explosiva varorna. Denna lag är emellertid inte avsedd att
reglera brand- och explosionsriskerna med de kemiska produkterna. Detta
uttrycks i lagens 3 § där det föreskrivs att lagen om kemiska produkter enbart
skall reglera de brandfarliga och explosiva varorna från hälso- och

16

miljöskyddssynpunkt.
I den nya lagen bör anges att i lagen om kemiska Prop. 1987/88:101
produkter finns särskilda bestämmelser till skydd mot andra skador vid hantering
av de brandfarliga och explosiva varorna än sådana som kan uppkomma genom brand
eller explosion.

Lagen om transport av farligt gods innehåller bestämmelser
till skydd mot skador vid transport av farligt gods. Härigenom innefattas
enligt 2 § även brandfarliga och explosiva varor. I den nya lagen bör anges att
den inte skall gälla i fråga om sådana transporter av brandfarliga och
explosiva varor, som omfattas av lagen om transport av farligt gods.

Arbetsmiljölagen och gällande lag om explosiva och
brandfarliga varor har utformats så att lagarna lappar över varandra.
Arbetsmiljölagen tillämpas på hela arbetsmiljöområdet parallellt med
förekommande speciallagstiftning. En upplysning bör införas i den nya lagen om
de skyldigheter som enligt arbetsmiljölagen finns för arbetsgivare resp.
arbetstagare att vidta skyddsåtgärder i samband med hanteringen av de
brandfarliga och explosiva varorna. Utredaren har föreslagit att motsvarande
upplysning om lagen om brandfarliga och explosiva varor införs i
arbetsmiljölagen. Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt yttrande avstyrkt detta
förslag och anfört att en sådan hänvisning endast är ändamålsenlig om liknande
hänvisningar sker till alla lagar som täcks av arbetsmiljölagens tillämpningsområde.
En sådan uppräkning skulle enligt arbetarskyddsstyrelsen bli alltför omfattande
för att vara praktisk, och det skulle dessutom vara svårt att dra gränsen för
vad som skulle behöva tas med i en sådan uppräkning. Jag delar
arbetarskyddsstyrelsens uppfattning i denna del och har därför inte föreslagit
någon ändring i arbetsmiljölagen.

I allmänna ordningsstadgan finns bestämmelser i fråga om
användningen av fyrverkerier och andra explosiva varor inom vissa områden,
varför en upplysning om detta bör införas i den nya lagen. I detta sammanhang
skall också nämnas att ordningsstadgeutredningen i sitt betänkande (SOU
1985:24) Ordningslag har föreslagit att dessa bestämmelser skall utvidgas till
att i princip omfatta alla pyrotekniska varor och att de bör gälla inom alla
områden med en sammanhängande bebyggelse.

Syftet med räddningstjänstlagen är att reglera hur
samhällets räddnings

tjänst skall organiseras och bedrivas. Lagen innehåller också bestämmel

ser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder, (41-43 §§). Enligt dessa

bestämmelser skall vissa bestämda åtgärder samt i övrigt nödvändiga

åtgärder vidtas för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa

skador till följd av brand. Enligt bestämmelserna är ägaren eller innehava

ren till en anläggning, där verksamheten innebär fara för att en olyckshän

delse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön skyldig att i

skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom

och i övrigt vidta erforderiiga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana

skador. Med egendom avses t. ex. räddningstjänstutrustning eller annan

skadebegränsande materiel. Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden

av lagen utövas inom varje kommun av räddningsnämnden. Tillsynsansvar

har också länsstyrelsen , statens räddningsverk m.fl. Enligt 56 § får en

tillsynsmyndighet meddela behövliga förelägganden och förbud i enskilda

fall. 17

2 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 101

Räddningstjänstlagen
har allmän karaktär och påverkar i vissa avseen- Prop. 1987/88:101 den
verksamheten, vari ingår hantering av brandfarliga och explosiva varor.
Eftersom det inte funnits någon skarp gräns mellan räckvidden av å ena sidan
speciallagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor och å andra sidan
räddningstjänstlagen, kan skyldigheter med åtföljande tillsyn uppkomma enligt
båda lagstiftningarna. Konkurrens eller osäkerhet kan finnas vid tillämpning i
enskilda fall, eftersom det kan vara svårt att avgöra vilka åtgärder som har ett
direkt samband med hanteringen av brandfarliga eller explosiva varor.

Utredaren
har försökt lösa detta problem genom att i ett tillägg till räddningstjänstlagen
ange att denna inte skall gälla i fråga om sådana olycks- och skadeförebyggande
åtgärder som avses i lagen om brandfarliga och explosiva varor. Förslaget
innebär bl. a. att föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand vid
hantering av dessa varor enbart skall kunna meddelas med stöd av den nya lagen
om brandfarliga och explosiva varor.

Statens
räddningsverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, samt Karlskoga kommun
har avstyrkt förslaget. Räddningsverket framhåller i sitt yttrande, att det
ingår i ett sedan länge etablerat och väl fungerande system, att de
föreläggande och förbud som är nödvändiga från brandskyddssynpunkt meddelas
med stöd av räddningstjänstlagen samtidigt som olika speciallagstiftningar,t.
ex. bygglagstiftningen innehåller preciserade krav som också har sin grund i
intresset att förebygga brand. Enligt räddningsverket bryter utredarens förslag
mot detta system och medför i stället risk för onödiga problem med att
analysera vilken av de berörda lagarna som ett föreläggande eller förbud skall
grundas på.

Jag
delar utredarens uppfattning, att det är angeläget med en gränsdrag

ning mellan de båda lagarna. Reglernas karaktär och innehåll gör det dock

omöjligt att dra en rak linje mellan dem, eftersom syftet med dem, i likhet

med vad som t. ex. gäller inom bygglagstiftningen har sin grund i ett

gemensamt intresse, nämligen att förebygga brand. Något tillägg i rädd

ningstjänstlagen bör därför inte göras. Den åsyftade gränsdragningen kan

enligt min mening bäst åstadkommas genom nära samråd och samarbete

mellan de berörda myndigheterna, både på central och lokal nivå. I sam

manhanget vill jag peka på att huvudsakligen SÄI, som central förvalt

ningsmyndighet enligt lagen om brandfariiga och explosiva varor i likhet

med vad som för närvarande gäller, skall utfärda föreskrifter om hantering

av brandfarliga och explosiva varor i syfte att förhindra att brand eller

explosion uppkommer och också för att begränsa eventuella skador i

samband med sådan brand eller explosion. Tillsynen av varornas hantering

skall utövas av SÄI och räddningsnämnden i enlighet med bestämmelserna

i lagen om brandfarliga och explosiva varor. Det betyder att räddnings

nämnden också kommer att kunna meddela förelägganden m. m. med stöd

av den nya lagen. När det gäller skadebegränsande åtgärder med stöd av

räddningstjänstlagen är utgångspunkten att människor så riskfritt som

möjligt skall kunna vistas i och utanför en anläggning där en olyckshändel

se kan orsaka allvarliga skador. Krav kan ställas på beredskap med perso

nal och egendom liksom andra beredskapsåtgärder. Vilken lagstiftning

som skall ligga till grund för åtgärder får vid tveksamhet avgöras från fall 18

till fall. Som jag tidigare framfört bör det ankomma på de
ansvariga myndigheterna att utforma ett praktiskt samarbete på området.

Prop. 1987/88:101

2.4 Den nya lagens tillämplighet

Mitt förslag: I lagen ges ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att bestämma vilka varor som på
grund av sina egenskaper eller sin sammansättning eller i annat fall skall
omfattas av lagen.

Lagen skall vara tillämplig på hantering och import av de
angivna varorna, vilket inbegriper alla förfaranden med dessa varor.

Bestämmelserna i lagen skall tillämpas inom
försvarsmakten. De särskilda förordningarna för explosiva och brandfarliga
varor inom försvarsmakten upphävs.

För riksdagens information lämnas en redogörelse för
huvuddragen av vad jag ämnar föreslå regeringen i fråga om vilka varor som
skall omfattas av lagen.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag.

Skälen
för mitt förslag:

De
olika varorna

Jag har tidigare redogjort för min syn på vilken detaljeringsnivå
som bör tillämpas i detta ärende vad gäller lag, förordning och
myndighetsföreskrifter. Jag föreslår att den närmare bestämningen av vilka
varor som skall omfattas av lagens tillämpningsområde bör överlämnas till
regeringen eller till expertmyndigheten SÄI som därvid givetvis är bundna av
lagens syfte att ge skydd mot brand eller explosion.

För
riksdagens information vill jag dock i detta sammanhang redogöra för
huvuddragen av vad jag senare avser att föreslå regeringen i detta avseende.
Detta är särskilt angeläget eftersom jag avser att, i anslutning till
utredarens förslag, föreslå vissa nyheter i förhållande till gällande rätt.

Vid
fastläggandet av tillämpningsområdet för lagstiftningen om de brandfarliga och
explosiva varorna måste utgångspunkten vara de brand-och explosionsrisker som
hänger samman med varorna. Liksom tidigare avses varor som består av eller
innehåller explosivämnen samt brandfarliga gaser och vätskor hänföras till
tillämpningsområdet. Allmänt vedertagna tekniska definitioner av begreppen gas
och vätska återges bl. a. i till-lämpningsföreskrifter till arbetsmiljölagen
resp. lagen om transport av farligt gods.

Till
skillnad från vad som nu gäller bör, enligt utredarens mening, de brandfarliga
vätskorna renodlat avgränsas utifrån brandfarlighetsprinci-per. Härvid bör
hänsyn tas dels till sannolikheten för att vätskan skall

19

antändas,
vilket hänger samman med vätskans flampunkt, dels till omfatt- Prop. 1987/88:101
ningen av de effekter som blir följden av att vätskan antänds, vilket bl. a.
hänger samman med den mängd av vätskan som hanteras.

Jag
instämmer i utredarens uppfattning att avgränsningen av de brandfariiga
vätskorna bör ske endast utifrån deras brandfariighet, bestämd genom deras flampunkt
och den mängd som hanteras.

Som
huvudregel bör gälla att som brandfariiga vätskor skall räknas alla vätskor med
flampunkt upp till en viss gräns (den generella flampunkts-gränsen). Detta
skiljer sig inte från den nuvarande ordningen. Dessutom skall som brandfariiga
vätskor även kunna räknas vätskor med flampunkt över den generella gränsen i de
fall deras hantering bedöms översfiga en viss minsta risknivå. Därigenom öppnas
möjligheten för att såväl utöka som krympa tillämpningsområdet i förhållande
till den nuvarande ordningen. Att fastställa aktuell risknivå fordrar
kvalificerade bedömningar från skyddssynpunkt. Av det skälet föreslår jag att SÄI
bemyndigas att föreskriva när en reglering skall ske på nämnda grund.
Vägledande för SÄI:s bedömning bör vara om vätskan hanteras i stor mängd på
samma ställe och om hanteringen kan orsaka betydande skada genom brand eller
explosion.

I
utredarens uppdrag ingick att föreslå regler för hantering av sådana varor som
utvecklar brandfariig gas vid kontakt med vatten och sådana oxiderande eller självantändande
varor som kan medföra brand- eller explosionsrisk, m. m. Hanteringen av dessa
varor är för närvarande i huvudsak oreglerad, utom att lagen om transport av fariigt
gods är tillämplig vid transport. Som utredaren har föreslagit bör samma
bestämmelser gälla för sådana varor som för de brandfariiga gaserna och
vätskorna, eftersom alla dessa varor kan orsaka skada genom brand eller
explosion. Det nya varuområdet bör därför i huvudsak lagtekniskt inrymmas i
begreppet brandfarliga varor och omfattas av bestämmelserna om dessa varor. De
brandfariiga varorna i lagens mening avses således i fortsättningen bestå av brandfariiga
gaser, brandfariiga vätskor, brandfariiga fasta varor, självantändande varor,
varor som utvecklar brandfariig gas vid kontakt med vatten, oxiderande varor
och organiska peroxider. Eftersom det nya varuområdet också kan innehålla vissa
varor, som t. ex. enbart kan utgöra en explosionsrisk i små mängder, bör det
vara möjligt att de föreskrifter som gäller de explosiva varorna skall kunna
vara tillämpliga.

Med
hänsyn till vad jag tidigare har anfört i fråga om brand- och explosionsriskens
betydelse för lagens tillämplighet följer att vissa undantag från lagens
tillämpning är nödvändiga. Så är t. ex. inte alla varor som defini-tionsmässigt
tillhör någon av de nya varugrupperna lika farliga från brand-och explosionsskyddsynpunkt.
Inom var och en av varugrupperna finns hela skalan från mycket fariiga varor till
praktiskt taget ofariiga varor representerad. Vissa varor förekommer också i
mer eller mindre utspädd form, varvid farligheten avtar med avtagande
koncentration av varan. Regleringen bör därför avpassas med utgångspunkt i en
riskbedömning från fall till fall. Sådana riskbedömningar bör anförtros
expertmyndigheten.

20

De
olika förfarandena Prop. 1987/88:101

Gällande
lag om explosiva och brandfarliga varor saknar en samlande benämning för de
tänkbara förfarandena med varorna. I lagen om kemiska produkter och i
livsmedelslagen (1971:511) finns en sådan samlande benämning, nämligen
hantering. I förordningen om brandfariiga varor används begreppet hantering
med den inskränkta betydelsen tillverkning, bearbetning och användning. Att
begreppet har olika innebörd i förordningen och i t. ex. lagen om kemiska
produkter har i praktiken vållat problem för dem som berörs av båda
författningarna. För att kunna ge författningarna om brandfarliga och explosiva
varor en enkel och praktisk utformning behövs en samlande benämning för de
olika förfarandena med varorna. Utredaren har därvid funnit det naturligt att
utgå från begreppet hantering såsom det används i lagen om kemiska produkter
och livsmedelslagen.

Med
hantering avses i lagen om kemiska produkter tillverkning, bearbetning,
behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande,
destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.
Av ordalydelsen framgår att de nämnda slagen av hantering främst skall ses som
exempel och att begreppet hantering skall anses inbegripa alla möjliga
förfaranden med varorna med undantag för import.

I
likhet med utredaren föreslår jag att lagen om brandfarliga och explosiva
varor skall vara tillämplig på hantering och import av de avsedda varorna.
Begreppet hantering förutsätts därvid ha samma betydelse som i lagen om kemiska
produkter. Själva exemplifieringen bör dock modifieras så att den blir anpassad
till den faktiska hanteringen av de brandfarliga och explosiva varorna.

Lagens
tillämpning inom försvarsmakten

Som
jag tidigare redovisat finns det särskilda författningar som avser försvarsmaktens
hantering av de brandfarliga cch explosiva varorna.

FBV
gäller i princip även inom försvarsmakten. Regeringen får dock undanta
försvarsmaktens anläggningar samt dess innehav av brandfarliga varor från
tillämpningen av förordningen eller viss bestämmelse i den. Sådana
undantagsbestämmelser har meddelats i förordningen (1962:500) om brandfarliga
varor som omhänderhas av försvarsmakten, m. m. Förordningen (1957:232) om
explosiva varor för försvarets behov m. m. ersätter för försvarsmaktens del FEV.

Det
materiella innehållet i de särskilda förordningarna för försvarsmak

ten är i huvudsak detsamma som i FBV och FEV. Det är i stort sett fråga

om samma restriktioner vid hantering och import av dessa varor inom

försvarsmakten som inom samhället i övrigt. Att särskilda förordningar för

försvarets verksamhet förekommer vid sidan av de övriga förordningarna

bidrar till att göra lagstiftningsområdet svåröverskådligt. Det har också

ifrågasatts om de formella skillnaderna i bestämmelserna är sakligt motive

rade. 21

Enligt utredarens mening
bör även fortsättningsvis försvarsmaktens befattning med de brandfarliga och
explosiva varorna i princip följa de allmänna reglerna. Jag har därför utformat
förslaget till lag om brandfarliga och explosiva varor med tanke på att den
även skall tillämpas inom försvarsmakten. De särbestämmelser som kan vara
nödvändiga inom försvarsmakten får införas i de allmänna föreskrifterna för
hanteringen av dessa varor. Det skall tilläggas att begreppet försvarsmakten i
detta avseende används i betydelsen försvarsmaktens fredsorganisation enligt 6
§ förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmakten.

Prop.
1987/88:101

2.5 De grundläggande skyddsprinciperna

Mitt
förslag: Lagen skall innehålla grundläggande bestämmelser om skyddsåtgärder i
fråga om platsen där de brandfarliga och explosiva varorna hanteras och i
fråga om dem som hanterar sådana varor samt bestämmelser om kompetenskrav,
utredningsskyldighet, informationsplikt och upplysningsskyldighet, vilka i
huvudsak riktar sig mot dem som yrkesmässigt hanterar varorna.

Bemyndigande
ges till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
föreskriva om kontrollåtgärder m. m.

Lagen
skall innehålla regler om tillstånd, särskilda villkor eller förbud i fråga om
hantering eller import av varorna.

Byggnadsnämnden
skall vara tillståndsmyndighet i fråga om de brandfarliga varorna och
polismyndigheten och SÄI i fråga om de explosiva varorna.

Utredarens
förslag: Överensstämmer huvudsakligen med mitt förslag. Remissinstanserna:
Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att invända mot utredarens
förslag. Skälen för mitt förslag:

Grundläggande bestämmelser
om skyddsåtgärder

Jag
har tidigare (avsnitt 2.2) redovisat varför den nödvändiga regleringen av de
brandfarliga och explosiva varorna i lagen bör sammanfattas i ett antal allmänt
hållna bestämmelser om de skyddsprinciper som bör gälla. Därför har de
skyldigheter som skall gälla vid hanteringen av dessa varor uttryckts i
generella termer. De detaljbestämmelser som är nödvändiga för den faktiska
hanteringen förutsätts, som jag tidigare sagt, meddelas av SÄI.

Skyldigheterna vid
hanteringen av de brandfarliga och explosiva varorna har redovisats i ett antal
generella bestämmelser som berör såväl de byggnader, anläggningar och
verksamheter, i vilka varorna hanteras som dem som hanterar dessa varor. Bland
dessa vill jag särskilt nämna en bestämmelse med krav på utredning om riskerna
för brand eller explosion i vissa fall som saknar direkt motsvarighet i
nuvarande regler. Detta har

22

påtalats som en brist frän
bl. a. SÄI. En motsvarande bestämmelse finns i Prop. 1987/88:101 fråga om
de kemiska produkterna. För motiven i övrigt till de föreslagna bestämmelserna
hänvisas till specialmotiveringen (avsnitt 4).

Tillståndspliktens
omfattning

De
gällande reglerna i fråga om explosiva varor innebär att det ställs krav på
tillstånd för tillverkning av, handel med och innehav av sådana varor. I
praktiken gäller tillståndsplikten för all hantering av dessa varor med vissa uttryckligen
angivna undantag. Utredarens förslag följer samma linje och huvudregeln har formulerats
så att den som hanterar explosiva varor skall ha tillstånd till hanteringen.
Detta innebär att alla former av hantering av varorna på en plats eller i en
verksamhet bör ingå i tillståndsprövningen. Så t. ex. skall vid granskning av
en tilltänkt verksamhet i samband med prövning av ett ärende om tillstånd till
tillverkning även den i verksamheten ingående förvaringen (innehavet)
granskas. En ansökan om tillstånd till viss hantering skall därför uppta all
aktuell hantering. Som jämförelse kan nämnas att denna ordning redan nu gäller
vid prövning av tillstånd till hantering av de brandfarliga varorna.

I
fråga om de brandfarliga varorna bör tillståndsplikten i huvudsak vara oförändrad.
Tillståndskravet begränsas således till yrkesmässig hantering eller när det
annars är fråga om en större mängd. Jag har tidigare redovisat att ett antal nya
varugrupper skall ingå i varuområdet brandfarliga varor (avsnitt 2.4). De
föreslagna bestämmelserna om tillstånd medför att tillståndsplikten även skall
omfatta dessa varugrupper. Det är dock inte givet att alla varor i dessa
varugrupper alltid eller ens alls behöver omfattas av någon tillståndsplikt.
Som jag tidigare sagt skall regleringen i fråga om dessa varor avpassas i en
riskbedömning från fall till fall.

Utredaren
har föreslagit att tillstånden i motsats till vad som nu gäller skall meddelas
att gälla för viss tid. Skälet är de förändringar som kan uppkomma i
verksamheter, vari en hantering av brandfarliga eller explosiva varor ingår.
Jag delar utredarens uppfattning att villkoren för en tillståndspliktig
hantering bör omprövas efter en viss tid. Genom att alla tillstånd blir
tidsbegränsade uppnår man även att tillstånd till verksamhet som inte längre
pågår automatiskt förfaller.

Tillståndsmyndigheter

Utredaren
har föreslagit att länsstyrelsens hittillsvarande uppgifter att pröva frågor om
tillverkning m. m. av de explosiva varorna skall upphöra. Utredaren har därvid
hänvisat till en rapport från statskontoret. Länsstyrelsernas arbetsuppgifter
- förenkling och avveckling (1985:53), samt uppgifter frän företrädare för
några av de länsstyrelser som har flest ärenden av ifrågavarande slag och från SÄI.

Enligt statskontorets
rapport är antalet ärenden om hantering av explo

siva varor som ankommer på länsstyrelserna förhållandevis litet. Vid de

fyra länsstyrelser som närmare studerats enligt rapporten varierar antalet

ärenden om tillverkning av explosiva varor mellan O och ca 50 per år och 23

om
innehav av fabriks- och upplagsmagasin mellan ca 5 och ca 30 per år. Motsvarande
resursåtgång anges vara mellan O och ca 25 mantimmar per år resp. mellan ca 10
och 30 mantimmar per år. Rapporten visar också att ärendena är ojämnt fördelade
mellan länsstyrelserna. I praktiken svarar tre å fyra av landets länsstyrelser
för merparten av de förekommande ärendena och därtill de mest omfattande.
Detta har att göra med att den tillverkande explosivvaruindustrin är
koncentrerad till vissa regioner inom landet.

Vid de flesta
länsstyrelser är således ärenden om tillstånd till hantering av explosiva varor
förhållandevis sällsynta. Det kan därför förutsättas att sådana länsstyrelser
har svårt att upprätthålla den nödvändiga kompetensen och handlingsberedskapen
för sådana ärenden. Detta drabbar indirekt sökandena.

Jag delar därför
utredarens bedömning att tillståndsgivningen bör överföras till en central
nivå där en sådan kompetens och handlingsberedskap finns. Länsstyrelsens
uppgifter som tillståndsmyndighet i fråga om hanteringen av de explosiva
varorna bör därför överföras till SÄI.

För övrigt bör
polismyndigheten och byggnadsnämnden även fortsättningsvis pröva ärenden om
tillstånd till hantering av de explosiva och brandfarliga varorna. Det finns
flera skäl som talar för att byggnadsnämnden behåller sin funktion som
tillståndsmyndighet i fråga om de brandfarliga varorna. Byggnadsnämnderna har,
som tidigare sagts, redan erfarenhet av denna ärendehandläggning. Dessutom är
det av såväl skyddsmässiga som rationella skäl nödvändigt att samordna tillståndsgivningen
när det gäller de brandfarliga varornas hantering med kommunernas verksamhet med
fysisk planering och bygglovsgivning.

Prop.
1987/88:101

2.6 Den centrala myndighetens namn

Mitt förslag:
Namnet på den centrala förvaltningsmyndigheten för ärenden som rör brandfariiga
och explosiva varor skall som hittills vara sprängämnesinspektionen.

Utredarens
förslag: Utredaren har föreslagit att namnet ändras till Inspektionen för
brandfarliga och explosiva varor.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som yttrat sig i frågan avstyrker med ett undantag
utredarens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Utredaren anser att namnet sprängämnesinspektionen ger en missvisande bild av
myndighetens totala verksamhet. Skälet härför är att ungefär två tredjedelar av
verksamheten avser brandfarliga varor och ungefär en tredjedel explosiva varor.

Jag kan hålla med om att
myndighetens nuvarande namn inte helt återspeglar verksamheten. Det är dock
förknippat med vissa nackdelar, bl. a. ökade kostnader för information, att
ändra ett sedan länge inarbetat och hos berörda intressenter i allt väsentligt
välkänt namn. Jag anser inte att fördelarna med en namnändring i enlighet med
utredarens förslag uppväger

24

nackdelarna.
Jag är därför inte beredd att föreslå en ändring av myndighe- Prop.
1987/88:101 tens namn.

2.7 Anslagsfrågor

Jag
tar nu upp vissa anslagsfrågor för SÄI.

Under
tolfte huvudtiteln B 3. Sprängämnesinspektionen har i statsbudgeten för
budgetåret 1988/89 regeringen föreslagit riksdagen att anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 kr.

Mitt
förslag till lag om brandfarliga och explosiva varor innebär att SÄI i förhållande
till nu gällande ordning påförs nya arbetsuppgifter. Sålunda skall inspektionen
utarbeta erforderliga skyddsföreskrifter och allmänna råd för samt utöva
tillsyn över hanteringen av sådana varor som innefattas i de nya varugrupperna
brandfarliga fasta varor, självantändande varor, varor som utvecklar
brandfarlig gas vid kontakt med vatten, oxiderande varor samt organiska
peroxider. SÄI påförs vidare uppgiften att pröva ärenden om Ullstånd till
tillverkning m. m. av explosiva varor som det för närvarande ankommer på
länsstyrelse att pröva.

Enligt
den särskilda utredarens bedömning behöver SÄI:s resurser därigenom
förstärkas. Remissinstanserna har inget att invända mot utredarens bedömning.

Jag
delar utredarens uppfattning att de nya arbetsuppgifter som påförs SÄI är av
sådan omfattning att inspekfionens resurser behöver förstärkas. Jag vill
samtidigt framhålla att en överföring av prövningen av tillstånd till tillverkning
m. m. av explosiva varor till SÄI bör leda till en minskning av länsstyrelsernas
resursbehov.

Sprängämnesinspektionen

SÄI
har hösten 1987 i en särskild skrivelse till regeringen redovisat sin bedömning
av det resursbehov som de föreslagna nya arbetsuppgifterna medför för
inspektionen.

SÄI
bedömer, med det underlag som finns om antalet tillståndsärenden, resursbehovet
för en överföring av tillståndsärenden om explosiva varor till en handläggartjänst
och ca tre Qärdedels handläggartjänst/kanslitjänst (sammanlagt -1-500000 kr./år).

SÄI
framhåller i skrivelsen att det inte går att göra en totalbedömning av insatsbehovet
för de fem ämnesgrupper, som enligt lagförslaget skall omfattas av den nya
lagstiftningen, eftersom underlag i form av en djupare analys av behovet ännu
saknas för flertalet ämnen. Inspektionen föreslår att det fill att börja med
inrättas en handläggartjänst för denna arbetsuppgift. Vad avser stödfunktioner
bedömer inspektionen behovet till en Qärde-dels kanslitjänst. Det sammanlagda
medelsbehovet uppgår till -1-380000 kr./år.

Vidare
beräknas övriga förvaltningskostnader som materialkostnader, resekostnader m.m.
att öka. (-(-270000 kr./år varav 175000 kr. är engångskostnader).

SÄI
anser att inspektionens arbete inom ifrågavarande områden lämpli- 25

gen bör starta senast ett
halvår före det att lagen träder i kraft och att Prop. 1987/88:101 resurser
för denna period bör ställas till inspektionens förfogande.

Föredragandens
överväganden

Jag
delar i huvudsak SÄI:s bedömning av det resurstillskott som fordras för att
inspektionen skall kunna utföra de nya arbetsuppgifterna. Jag anser vidare att
förstärkningen bör ske ett halvår före lagens ikraftträdande. Med utgångspunkt
i mitt förslag att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1989
har jag för de nya arbetsuppgifterna beräknat medelsbehovet till 662000 kr. för
budgetåret 1988/89. Av detta belopp avser 175000 kr. en engångsanvisning.

Vid
min anmälan till regeringen av förslag till 1988 års budgetproposition (prop.
1987/88:100 bil. 14) anförde jag att jag hade för avsikt att återkomma till
frågan om kostnadsram för SÄI för treårsperioden 1988/89-1990/91 i anslutning till
förslag om ny lagstiftning om brandfarliga och explosiva varor. Jag tar därför
nu upp denna fråga.

En
försöksverksamhet med treåriga budgetramar inom statsförvaltningen påbörjades
budgetåret 1985/86. En utvidgad försöksverksamhet inleddes under hösten 1986
och omfattar bl. a. sprängämnesinspektionen. Inspektionen fick därför inför
perioden 1988/89-1990/91 särskilda direktiv för anslagsframställningen för
budgetåret 1988/89.

Enligt
direktiven skulle SÄI i en rapport bl. a. analysera verksamheten och bedöma
utvecklingen inom verkets olika verksamhetsområden. Mot denna bakgrund skulle
verket lämna förslag till rikthnjer för verksamheten.

SÄI
lämnade sin rapport till regeringen i mars 1987. I rapporten har verket
redovisat sin verksamhet, analyserat resultatutvecklingen, gjort
framtidsbedömningar och föreslagit åtgärder i syfte att bättre anpassa sin verksamhet
till de krav som ställs på inspektionen.

Det
övergripande målet för SÄI:s verksamhet är att genom föreskrifter, råd och
anvisningar samt genom tillsyn och inspektioner förhindra att personer och egendom
kommer till skada vid tillverkning, förvaring eller annan hantering av
brandfarliga eller explosiva varor.

Jag
delar i huvudsak SÄI:s slutsats att några betydande förändringar inte behöver
vidtas i inriktning och arbetssätt. Jag vill dock framhålla vikten av att
inspektionen fortsätter att utveckla informations-, utbildnings- och
serviceinsatser som komplement till den traditionella tillsynsverksamheten.
Det är vidare enligt min mening viktigt att de av inspektionen föreslagna
åtgärderna för att utveckla och effektivisera tillsynen genomförs.

SÄL.s
förslag att få försöksvis till viss del utvidga sin verksamhet inom områdena
fälttillsyn, service, utbildning och rådgivning anser jag i allt väsentligt bör
tillstyrkas. Bl. a. med hänsyn till att detta gör det möjligt för inspektionen
att vid behov med ett förenklat förfarande kunna tillgodose en begränsad
efterfrågan från olika industrigrenar och branschorganisationer.

SÄI
förelår att inspektionen försöksvis får möjlighet att under vissa

förutsättningar åta sig uppdragsverksamhet. Det kan dock från principiella 26

utgångspunkter resas
invändningar mot en sådan ordning. Jag är därför Prop. 1987/88:101 inte
beredd att föreslå att SÄI får bedriva uppdragsverksamhet.

Jag
delar vidare SÄI:s uppfattning att det nuvarande avgiftssystemet bör behållas.
Enligt min mening bör inspektionen även i fortsättningen fortlöpande utvärdera
avgiftssystemet så att lämpliga förändringar och förbättringar av större eller
mindre omfattning kan genomföras.

Enligt
min mening bör den av SÄI föreslagna inriktningen av verksamheten läggas till
grund för en treårig budgetram för sprängämnesinspektionen under perioden
1988/89-1990/91. Genom att en treårig budgetram beräknas för verksamheten bör
inspektionens möjligheter att långsiktigt planera rationaliseringar och omprioriteringar
underlättas. Det bör därmed enligt min mening föreligga goda förutsättningar
för att ytterligare öka effektiviteten inom SÄI.

Jag
beräknar kostnaderna för sprängämnesinspekuonens verksamhet till 8912000 kr.
för budgetåret 1988/89. För de två följande budgetåren bör kostnadsramen
beräknas till 9570000 kr. budgetåret 1989/90 och 9474000 kr. budgetåret 1990/91.
För treårsperiodens två sista år har jag beräknat att kostnaderna ökar med
högst 540000 kr. per år. Med denna förstärkning får SÄI försöksvis möjlighet
att vid behov under två år utvidga sin verksamhet inom områdena fälttillsyn,
service, utbildning och rådgivning för att kunna tillgodose efterfrågan från
näringslivet. Huvudförslaget har fördelats med 2 % budgetåret 1988/89, 2 %
budgetåret 1989/90 och 1 % budgetåret 1990/91. Medelsramen för det andra och
tredje budgetåret i perioden bör senare pris- och löneomräknas.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om brandfarliga och explosiva varor

2. lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Förslaget
under 2 har upprättats efter samråd med chefen för justitiedepartementet.

4 Specialmotivering

4.1 Lag om brandfarliga och explosiva varor

I
förhållande till det till lagrådet remitterade lagförslaget har ändringar

gjorts i enlighet med lagrådets förslag. Som lagrådet förordat har också 13

och 14 §§ i lagrådsremissen flyttats så att de i propositionens lagförslag

utgör 14 resp. 13 § samt 20 och 21 §§ i lagrådsremissen sammanslagits till

en paragraf, 20 §, i propositionens lagförslag. Som en konsekvens härav

har det tredje stycket i 22 § i det remitterade förslaget avskiljts som en ny

paragraf. En ny bestämmelse om verkställighet av beslut enligt lagen har

också införts. En viss språklig bearbetning av lagtexten har dessutom

gjorts. 27

Lagen (1975:69) om
explosiva och brandfarliga varor ersätts av en ny lag Prop. 1987/88:101 om
brandfarliga och explosiva varor.

I
lagen om explosiva och brandfarliga varor bemyndigas regeringen att i fråga om
sådana varor meddela föreskrifter som gäller tillverkning, handel, hantering,
förvärv och överlåtelse, transport i vissa fall eller införsel eller som i
övrigt är påkallade från säkerhetssynpunkt. Sådana föreskrifter finns i
förordningen (1949:341) om explosiva varor och i. förordningen (1961:568) om
brandfarliga varor samt i tillämpningsföreskrifter fill dessa förordningar.
Båda förordningarna innehåller regler för bl. a. tillverkning, hantering,
handel, förpackning, märkning, tillståndskrav och avgifter.

Den
nya lagen reglerar till skillnad från gällande lag inte enbart de bémyndiganden
som är nödvändiga för att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer skall kunna meddela ytterligare föreskrifter utan uppställer också de
allmänna skyddskrav som är nödvändiga för att åstadkomma att varje hantering
med de brandfarliga eller explosiva varorna blir så betryggande från
skyddssynpunkt som är möjligt. Lagen får i stor utsträckning sitt konkreta
innehåll genom bestämmelser som meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Lagen
är disponerad på följande sätt. Efter de inledande bestämmelserna (1-5 §§)
följer de allmänna bestämmelserna om skyddsåtgärder och försiktighetsmått i
fråga om platsen där de brandfarliga och explosiva varorna hanteras och i fråga
om anläggningar och anordningar för sådan hantering samt i fråga om dem som
hanterar sådana varor (6—7 §§). Därefter följer ytterligare bestämmelser om
kompetenskrav, utredningsskyldighet, informationsplikt och
upplysningsskyldighet som i huvudsak riktar sig mot den som bedriver verksamhet
i vilken ingår yrkesmässig hantering av brandfarliga eller explosiva varor
(8-10 §§). Därefter innehåller lagen en bestämmelse om krav på fillstånd samt
regler som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att ställa andra villkor, t. ex. krav på anmälan av hanteringen till
tillsynsmyndigheten (I I §) eller förbjuda hantering eller import (12 §). 13 §
innehåller bestämmelser om tillståndsmyndigheterna. Att tillstånd skall ha en
bestämd giltighetstid och möjligheten att ställa ytterligare villkor i samband
med ett tillståndsbeslut regleras i 14 § medan 15 § innehåller bestämmelser om
möjligheten att återkalla fillstånd. Tillsynen över efterlevnaden av lagen regleras
i 16-19 §§. Enligt 20 § kan avgifter tas ut för verksamhet enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som är meddelade med stöd av lagen. Slutligen
innehåller lagen i 21-29 §§ regler om ansvar, förverkande, sekretess och
överklagande samt en regel om att meddelade beslut enligt lagen skall kunna
gälla omedelbart eller förordnande därom.

Inledande
bestämmelser

1
§ Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva varor.

Lagens
syfte är att hindra att sådana varor orsakar brand eller explosion

som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa

eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor. 28

1 denna
inledande paragraf anges lagens tillämpningsområde och syfte. Prop. 1987/88:101

Utgångspunkten
är att lagen är tillämplig på alla brandfarliga och explosiva varor vid varje
tillfälle som sådana varor hanteras i eller importeras till landet. Begreppet
vara bibehålls ifrån den gällande regleringen.

I
paragrafens andra stycke avgränsas lagens tillämpningsområde med avseende på
ändamålet med lagen. Tillämpningsområdet begränsas nämligen av att åtgärderna
inom lagens ram skall syfta till att antingen förhindra att en brand eller en
explosion som inte är avsedd uppkommer vid hanteringen av de farliga varorna
eller till att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom pä
grund av att brand eller explosion ändå uppkommit i samband med hanteringen.

Syftet
med lagstiftningen är således att förebygga olyckor eller skadegörelse genom
brand eller explosion (olycksförebyggande) men också att förebygga eller
begränsa de skador som uppstår om en brand eller explosion ändå skulle
inträffa (skadeförebyggande).

Den
gällande regleringen av de brandfarliga varorna är, förutom att den syftar till
att vara förebyggande i fråga om skador på grund av brand och explosion, också
förebyggande i fråga om skador på grund av sådan vattenförorening som kan
uppstå på grund av utflöde av de brandfarliga vätskorna. Som framgår av den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.) regleras numera risker för sådana
miljöskador i lagen (1985:426) om kemiska produkter. För att undvika en
dubbelreglering har den nya lagen därför begränsats till risken för brand eller
explosion.

2 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med

dela föreskrifter om vilka varor som på grund av sina egenskaper eller sin

sammansättning eller av annan orsak skall anses utgöra brandfarliga eller

explosiva varor.

I
förevarande paragraf lämnas bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att närmare ange området för lagens fillämplighet när det
gäller att bestämma och närmare definiera de varor som skall inrymmas under
benämningen brandfarliga eller explosiva varor.

3 §
Med hantering avses i denna lag tillverkning, bearbetning, behand

ling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande,

förstöring, saluförande, underhåll, överlåtelse och därmed jämförliga för

faranden.

Det
i lagrummet föreslagna hanteringsbegreppet har en avsevärt vidare innebörd än
vad som gäller enligt t. ex. förordningen om brandfarliga varor. I förordningen
(30 §) omfattar begreppet enbart tillverkning, bearbetning och användning.

Det
föreslagna hanteringsbegreppet med dess vidare innebörd motsvarar

i huvudsak vad som gäller enligt lagen om kemiska produkter och livsme

delslagen (1971:511). Meningen med det vidgade begreppet är att allt som

går att göra med en brandfarlig eller explosiv vara skall kunna inrymmas i

detta. Dessutom är det, som det framgår av den allmänna motiveringen

(avsnitt 2.4), lämpligt att hanteringsbegreppet så långt det är möjligt över- 29

ensstämmer i fråga om
lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor Prop. 1987/88:101 och
lagstiftningen om kemiska produkter.

4 §
Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva

varor som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

I
lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser avsedda att förebygga
andra skador än sädana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid
hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser om skyldighet
för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan
uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller
explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I räddningstjänstlagen
(1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för ägare eller innehavare av
byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks- och skadeförebyggande
åtgärder vid brand.

I
fråga om sprängning och fyrverkeri inom område med detaljplan, inom vilken
kommunen är huvudman för allmänna platser, finns bestämmelser i 6 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617).

Paragrafen
anger lagens förhållande till annan lagstiftning. Med transport enligt lagen om
transport av farligt gods avses förflyttning med transportmedel samt sådan
lastning, lossning, förvaring och annan hantering av det farliga godset, som
utgör ett led i förflyttningen. På sädana transporter av brandfarliga och
explosiva varor skall den föreslagna lagen inte vara tilllämplig. Detta
överensstämmer med gällande reglering.

I
fråga om de brandfarliga och explosiva varorna som också omfattas av lagen om
kemiska produkter gäller att den lagen skall tillämpas på sådana varor i den
mån som det behövs för att motverka och förebygga risker för andra hälso- och
miljöskador än sådana som kan uppkomma på grund av brand eller explosion. Som
exempel på sådana varor kan nämnas brandfarliga lösningsmedel vilkas ångor kan
vara ohälsosamma vid inandning samt oljor som vid läckage kan ge upphov till
vattenförorening.

Paragrafens
två sista stycken innehåller också förtydligande upplysningar om att
bestämmelser om åtgärder till skydd mot skada genom brand eller explosion
återfinns i annan lagstiftning. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3)
redovisas förhållandet mellan lagen om brandfarliga och explosiva varor och
räddningstjänstlagen.

5 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med

dela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning i fråga om viss vara

eller viss hantering eller import.

Enligt
gällande reglering finns två specialförfattningar som reglerar försvarsmaktens
befattning med brandfarliga resp. explosiva varor. I den föreslagna lagen finns
ingen specialbestämmelse angående försvarsmakten, eftersom det inte finns
något behov av att denna särbehandlas i lag (se den allmänna motiveringen
avsnitt 2.4). I stället kommer det allmänna bemyndigandet i paragrafen att
förordna om undantag att kunna användas för bl. a. förordnanden i fråga om
försvarsmaktens hantering av varorna.

Förutom
möjligheten att förordna om undantag från lagens tillämpning i

förhållande till en viss hantering, ger paragrafen också möjlighet att be- 30

stämma
en nedre gräns eller någon annan avgränsning i förhällande till en

bestämd vara eller en viss
mängd av en fariig vara. Sä t. ex. kan med stöd Prop. 1987/88:101 av
paragrafen undantag göras för den föreslagna tillståndsplikten i fråga om en
viss vara överhuvudtaget eller en viss mindre mängd av någon brandfarlig eller
explosiv vara.

För
de nya varugrupper som skall regleras genom bestämmelserna om brandfarliga
varor, dvs. brandfariiga fasta varor, självantändande varor, varor som
utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten, oxiderande varor samt
organiska peroxider, gäller, att alla varor som kan definieras fillhöra någon
av de nämnda varugrupperna inte är lika fariiga från brand-och
explosionsskyddssynpunkt. Inom var och en av varugrupperna finns hela skalan
frän mycket farliga varor till praktiskt taget ofariiga varor. Vissa varor kan
också förekomma i mer eller mindre utspädd form, vilket medför att farligheten
avtar med en avtagande koncentration. Därför bör bestämmelserna om exempelvis
tillståndsplikt kunna avpassas i en riskbedömning från fall till fall. Genom
bemyndigandet i paragrafen kan regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva om undantag från lagens tillämpning i fråga om de angivna
varugrupperna.

Skyldigheter
vid hantering av brandfarliga och explosiva varor

6
§ Byggnader och andra anläggningar där brandfarliga eller explosiva varor
hanteras samt anordningar för hantering av sådana varor skall vara inrättade så
att de är betryggande frän brand- och explosionssynpunkt och föriagda på sådant
avstånd ifrån omgivningen som behövs med hänsyn till hanteringen. Detta gäller
också områden med sädana byggnader, anläggningar och anordningar.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att
byggnaderna, anläggningarna, anordningarna och områdena skall omfattas av
särskilda krav. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att sådana byggnader, anläggningar och anordningar inte
får användas, saluhällas eller säljas om de inte efter kontroll genom teknisk
provning, besiktning eller annan undersökning har befunnits vara betryggande
frän skyddssynpunkt.

Paragrafen
innehåller de grundläggande och allmänna skyddskraven på alla byggnader eller
andra slags anläggningar eller anordningar för hantering av de brandfarliga
eller explosiva varorna samt områden med sädana byggnader och anläggningar, där
de fariiga varorna hanteras. Sådana byggnader, anläggningar, anordningar och
områden med sådana byggnader eller anläggningar skall enligt paragrafens första
stycke dels vara inrättade så att de är betryggande frän brand- och
explosionsskyddssynpunkt, dels vara förlagda på sådant avstånd frän omgivande
bebyggelse, vägar eller andra anläggningar som behövs med hänsyn till
hanteringens innehåll eller omfattning.

Skyddskraven
gäller således i fråga om vaije plats där de farliga varorna

hanteras utan någon begränsning i fråga om sådan hantering. De omfattar

all hantering, dvs. även sådan som inte inryms under en yrkesmässig

verksamhet. Kraven begränsas i stället på ett sådant sätt att de skall 31

avvägas mot behovet av
skyddsåtgärder, med hänsyn tagen till arten och Prop. 1987/88:101

omfattningen av
hanteringen av de farliga varorna. Bestämmelsen får ett

konkret
innehåll genom de uttryckliga krav pä skyddsåtgärder för särskilda

situationer
som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

kommer att föreskriva med
stöd av bemyndigandet i paragrafens andra

stycke.

I
paragrafens andra stycke bemyndigas också regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att besluta om kontroll genom teknisk provning e. d. som
en förutsättning för att sådana anordningar över huvud taget skall få användas.

7 §
Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de

åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller

explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på

liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter
om sådana åtgärder och försiktighetsmått.

Den
som hanterar en brandfarlig eller explosiv vara skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra att brand eller
explosion uppstår oavsiktligt och för att motverka skada på människor eller
egendom. Denna grundregel för hanteringen av de brandfarliga och explosiva
varorna riktar sig till alla som på ett eller annat sätt befattar sig med
hanteringen av en sådan vara. Liksom föregående paragraf begränsas aktsamhetsregeln
inte till hantering i samband med yrkesmässig verksamhet.

Bestämmelsen
får ett konkret innehåll genom de följande paragraferna i lagen och genom
föreskrifter som kan meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer med stöd av bemyndigandet i paragrafens andra stycke.

Denna
bestämmelse är direkt straffsanktionerad.

8 §
Den som bedriver yrkesmässig verksamhet, i vilken ingår hantering

av brandfarliga eller explosiva varor, skall ha den kompetens eller tillgång

till den kompetens som behövs med hänsyn till hanteringens omfattning

och varornas egenskaper. Detta gäller också den som hanterar brandfarliga

eller explosiva varor i större mängd.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om sådan kompetens.

På
förslag av lagrådet har paragrafens första stycke förtydligats.

Enligt
paragrafen gäller att de som yrkesmässigt hanterar brandfarliga eller explosiva
varor eller en större mängd sådana varor måste antingen själva ha en viss
kompetens eller kunskap eller ha tillgång till sådan. Med yrkesmässig hantering
avses i detta sammanhang all hantering, där det inte kan vara fråga om privat
bruk eller någon annan form av privat hantering. Självfallet måste det
föreskrivna kompetens- eller kunskapskravet gälla med olika styrka beroende på
i vilket led hanteringen sker och arten eller

graden
av de farliga egenskaperna hos varorna.

32
I paragrafens andra stycke bemyndigas regeringen eller den myndighet

som
regeringen bestämmer att uppställa krav på kunskap och kompetens, Prop.
1987/88:101

som
även inrymmer krav på ansvar och lämplighet. De olika kraven på

kunskap
och kompetens skall därvid gälla med olika styrka beroende på i

vilka
led den yrkesmässiga hanteringen sker. Kraven kan också begränsas

av
hanteringens omfattning eller de skilda varornas olika egenskaper med

avseende
på den brand- eller explosionsrisk som hanteringen av dem kan

orsaka.

Så
skall exempelvis den som fillverkar en brandfarlig eller explosiv vara, i den
omfattning som behövs med hänsyn fill arten och omfattningen av verksamheten,
ha tillgäng till kompetens med kunskaper om varans egenskaper och därmed
sammanhängande risker eller egna sådana kunskaper. Han skall vidare hålla sig
underrättad om den forskning och tekniska utveckling som dels hänför sig till
den aktuella varan, dels till nödvändiga skyddsåtgärder som är av betydelse för
skyddet av liv, hälsa eller egendom.

Den
som yrkesmässigt överlåter en brandfarlig eller explosiv vara bör ha det
kunnande som behövs med hänsyn till varans egenskaper bl. a. för att kunna ge
köparna en korrekt risk- och skyddsinformafion.

Företag
som hanterar brandfariiga eller explosiva varor, t. ex. i samband med fill
verkning av andra produkter, behöver också kunskaper för att kunna bedöma vilka
risker som kan uppstå på grund av hanteringen. Arbetsmiljölagstiftningen
innehåller också krav som bör ställas på en yrkesmässig användning av brandfarliga
eller explosiva varor. Förevarande paragraf ger möjlighet att ställa de
ytterligare kompetenskrav som kan behövas för en frän brand- och
explosionsskyddssynpunkt säker hantering av de farliga varorna inom företagen.

9 §
Den som bedriver verksamhet, i vilken ingår yrkesmässig hantering

av brandfarliga eller explosiva varor, skall se till att det finns
tillfredsstäl

lande utredning om riskerna för brand eller explosion i verksamheten och

om de skador som därvid kan uppkomma.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om sådan utredning.

I
paragrafen föreskrivs en särskild utredningsskyldighet för dem som bedriver en
verksamhet i vilken en yrkesmässig hantering av brandfarliga eller explosiva
varor ingår. Kravet på undersökning syftar fill att klargöra de brand- och
explosionsrisker som är förenade med en viss verksamhet. Medvetenheten om
riskerna är en förutsättning för att erforderiiga skyddsåtgärder skall kunna
vidtas.

I
paragrafens andra stycke anges att de närmare föreskrifterna om utredningsskyldigheten
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Genom
sådana föreskrifter bör bl. a. kunna preciseras hur och till vilka en utredning
skall redovisas och hur den skall genomföras med avseende på arten och graden
av de farliga egenskaperna hos olika varor och behovet av lämpliga
skyddsåtgärder.

10 §
Den som tillverkar, importerar eller överiåter brandfariiga eller

explosiva varor skall
genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgif- 33

3
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 101

ter
som är av betydelse från brand- och explosionssynpunkt (varuinforma- Prop.
1987/88:101 tion).

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om varuinformation.

I paragrafen
föreskrivs en upplysningsskyldighet för dem som tillverkar,

importerar eller överlåter brandfarliga eller explosiva varor. Det skall

därvid särskilt anmärkas att paragrafen kommer att gälla alla som överlåter

brandfarliga eller explosiva varor, således inte bara i sädana fall då överlå

telsen kan betecknas som yrkesmässig. Den föreskrivna skyldigheten inne

bär att sådana upplysningar skall lämnas som är av betydelse för att

förhindra att olyckor inträffar hos dem som använder varorna och för att

motverka skador på grund av varorna. Syftet med informationen är således

primärt att sprida upplysning om de risker som kan vara förenade med

hanteringen av de farliga varorna.

Det
bör ankomma pä regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela närmare föreskrifter om denna upplysningsplikt och hur den skall
utövas. Andra stycket innehåller ett bemyndigande för detta ändamål.

Tillstånd
m. m.

II §
Den som hanterar eller importerar explosiva varor och den som

yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor skall ha

tillstånd till det.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får om det behövs från brand-
eller explosionssynpunkt meddela föreskrifter om att annat särskilt krav skall
gälla för hantering eller import av brandfarliga eller explosiva varor.

I
paragrafen föreskrivs när det behövs tillstånd i fråga om hantering eller import
av de farliga varorna.

För
de explosiva varorna gäller att all hantering och import av dessa varor är tillståndspliktig.

Med
hänsyn till definitionen av begreppet hantering i 3 § innebär detta att alla
tänkbara förfaranden med de explosiva varorna är fillståndsplikti-ga. Så är t.
ex. förvärv, innehav, underhåll, bearbetning, saluhällande, försäljning m. m. tillståndspliktig
hantering vad gäller de explosiva varorna. Detta medför självfallet inte, att
det skall krävas särskilda tillstånd för vaije led i en hantering av de
explosiva varorna när det är fråga om samma tillståndshavare och samma
varuslag. I varje ansökan om tillstånd till en viss hantering skall däremot
varje led av hanteringen redovisas, så att berörd tillståndsmyndighet kan ta
ställning till vilka villkor som bör ställas för de olika hanteringsleden.

I
fråga om de brandfarliga varorna krävs tillstånd bara när det gäller en större
mängd sådana varor eller yrkesmässig hantering, som t. ex. kan omfatta
tillverkning, bearbetning eller användning, förvaring, transport i röriedning
eller överlåtelse av varorna.

Av
betydelse i detta sammanhang är det generella bemyndigandet i 5 §

för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela 34

undantag
från lagens fillämpning i fråga om vissa varor eller viss hantering. Prop.
1987/88:101

Det
kan gälla en viss hantering av en explosiv vara som inte behöver vara

tillståndspliktig,
exempelvis på grund av att det är fråga om en sådan liten

mängd
av varan som hanteras att risken för explosion är liten. Samma

förhållanden
kan även gälla i fråga om de brandfarliga varorna. Det kan

således
antingen vara fråga om en yrkesmässig hantering av brandfarliga

varor,
som inte behöver vara tillståndspliktig exempelvis på grund av att

själva
hanteringen inte är farlig eller pä grund av att det är fråga om små

mängder
av varorna.

I
fråga om hanteringen av såväl de brandfarliga som de explosiva varorna gäller
i båda fallen enligt paragrafen att det är den som hanterar varorna som är
skyldig att ha tillstånd, öm verksamheten bedrivs av en fysisk person är
således denna tillståndsskyldig, och om den bedrivs av en juridisk person skall
fillståndet meddelas den juridiska personen. Om den tillständspliktiga verksamheten
bedrivs t. ex. i bolagsform, blir innebörden att berörda anställda i bolaget
får rätt att hantera varorna. Det krävs således inte att var och en som
hanterar de farliga varorna alltid behöver ha tillstånd. I de fall en
arbetsgivare skall ha tillstånd till en viss hantering, innefattar detta
tillstånd även arbetstagares befattning med dessa varor. Det är dock
arbetsgivaren som svarar för att de skyldigheter som följer av tillståndet
iakttas.

I
paragrafens andra stycke föreskrivs att rejgeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela andra särskilda villkor,t. ex. krav på anmälan
hos berörd myndighet i fråga om vissa varor eller i fråga om innehav av en viss
mängd brandfarliga eller explosiva varor.

12 §
Är det av särskild betydelse frän brand- eller explosionssynpunkt,

får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda

hantering eller import av en brandfarlig eller explosiv vara.

Enligt
paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
omedelbart ingripa med ett generellt förbud mot hantering eller import av en
viss brandfarlig eller explosiv vara. Självfallet skall det vara fråga om en
sådan vara som antingen genom egna egenskaper eller genom hanteringen av varan
kan medföra en särskilt betydande risk för skada genom brand eller explosion.
En ytterligare förutsättning för ett förbud enligt paragrafen bör vara att tillständskrav
eller andra villkor enligt föregående paragraf inte är tillräckliga för att
undanröja riskerna. Med stöd av bestämmelsen är det möjligt att ingripa både
mot en enstaka vara och mot en grupp varor av ett visst slag.

13 §
Byggnadsnämnden prövar frågor om tillstånd beträffande brandfar

liga varor. Polismyndigheten eller sprängämnesinspektionen prövar enligt

vad regeringen närmare föreskriver frågor om fillstånd beträffande explo

siva varor.

Paragrafen
motsvarar 14 § i det fill lagrådet remitterade lagförslaget. Utformningen har
berörts i lagrådets yttrande.

I
paragrafen anges vilka myndigheter som skall pröva frågor om fillstånd 35

fill
hanteringen av de brandfariiga och explosiva varorna. Som framgår av Prop.
1987/88:101 paragrafen skall byggnadsnämnden i likhet med vad som nu gäller,
pröva frågor om tillstånd till hantering av brandfarliga varor, medan
polismyndigheten eller sprängämnesinspektionen skall vara
tillståndsmyndigheter i fråga om de explosiva varorna. Som redovisas i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) skall sprängämnesinspektionen överta tillståndsprövningen
i fråga om de explosiva varorna från länsstyrelsen. Närmare föreskrifter om hur
denna tillståndsprövning skall fördelas mellan polismyndigheten och
sprängämnesinspektionen kommer att utfärdas av regeringen.

14 §
Tillstånd skall begränsas till viss tid och innehålla de villkor som

kan förutses vara erforderliga från brand- och explosionssynpunkt under

tillståndets giltighetsfid.

Om
det behövs från brand- eller explosionssynpunkt får tillständsmyn-digheten
under tillståndets giltighetstid föreskriva att nya eller ändrade villkor skall
gälla för tillståndet.

Paragrafen
motsvarar 13 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget. I paragrafen har
tillståndsmyndighetens skyldigheter preciserats i enlighet med lagrådets
förslag, så att det klart framgår att tillständsmyndigheten alltid skall vara
skyldig att överväga vilka villkor som kan anses vara nödvändiga i förhållande fill
tillståndets giltighetstid.

I
paragrafens första stycke anges att tillstånd skall tidsbegränsas, vilket skiljer
sig från nuvarande ordning. Som framförs i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.5) kan sådana förändringar uppkomma i en tillståndsplik-fig verksamhet, som
gör att det är nödvändigt att ompröva hanteringen. Enligt paragrafens första
stycke skall tillståndsmyndigheten i samband med tillståndsprövningen i varje
enskilt ärende meddela de villkor för tillståndet, som är nödvändiga med hänsyn
till brand- och explosionsskyddet. Sådana villkor torde oftast komma att rikta
sig mot den som tillverkar, importerar eller försäljer vissa varor. Villkoren
kan dock också avse brukarens skyldigheter.

I
paragrafen ges också möjligheter för tillständsmyndigheten att ändra tidigare
meddelade villkor samt att meddela nya villkor under tillståndets giltighetstid.
Rätten att uppställa villkor är dock alltid knuten till de syften som
lagstiftningen avser att tillvarata. Villkoren skall således alltid vara påkallade
från brand- och explosionssynpunkt.

15 §
Ett tillstånd får återkallas, om

1.
bestämmelse i lagen eller
föreskrift som meddelats med stöd av denna eller villkor som uppställts med
stöd av 14 § i något väsentligt avseende inte iakttas, eller

2.
det i annat fall är av
väsentlig betydelse från brand- eller explosionssynpunkt.

I
paragrafen anges i vilka fall ett tillstånd enligt lagen kan återkallas. Enligt
punkt 1 kan ett fillstånd återkallas, om ett villkor eller föreskrift, som fillståndsmyndigheten
meddelat i samband med tillståndet helt åsidosätts eller inte iakttas i något
väsentligt avseende.

Om
ett villkor åsidosatts i något mindre betydelsefullt hänseende eller -,

om
det villkor som åsidosatts i och för sig är av mindre vikt bör det inte

komma i
fråga att återkalla ett tillstånd. Endast vid mera allvarliga eller Prop.
1987/88:101 upprepade försummelser från tillståndshavarens sida bör återkallelse
tillgripas. I flertalet fall torde rättelse kunna uppnås genom att lämpliga
förelägganden meddelas, vilka enligt den föreslagna lagen kan kombineras med
vitesförelägganden enligt 18 §.

I punkt 2 anges att ett tillstånd kan återkallas, om det i
annat fall är av väsentlig betydelse från brand- eller
explosionsskyddssynpunkt. Med stöd av bestämmelsen kan ett tillstånd återkallas
pä grund av tidigare inte uppmärksammade allvarliga brister i samband med en tillståndspliktig
verksamhet. Det kan t. ex. krävas att ett tillstånd återkallas med hänsyn till
omständigheter, som framkommit först efter det att fillståndet meddelas. Det
kan därvid både vara fråga om omständigheter kring de farliga varor som kring
själva hanteringen eller verksamheten. Avsikten är att återkallelse med stöd
av punkt 2 skall ske endast i undantagsfall.

Tillsyn

16 § Sprängämnesinspektionen utövar den centrala tillsynen
över efter

levnaden av denna lag samt de föreskrifter och villkor som har meddelats

med stöd av lagen.

Pä det lokala planet utövas tillsynen, om inte regeringen
föreskriver annat, av kommunens räddningsnämnd i fråga om brandfarliga varor
och av polismyndigheten i fråga om explosiva varor.

I enlighet med lagrådets förslag har paragrafen
omformulerats så att det direkt kan utläsas vilka myndigheter som skall ha
ansvaret för tillsynen.

Förevarande paragraf innehåller den grundläggande
bestämmelsen om tillsyn.

Pä det centrala planet är det sprängämnesinspektionen som
avses svara för tillsynen, medan tillsynen pä det lokala planet skall tillkomma
kommunens räddningsnämnd i fråga om de brandfarliga varorna och polismyndigheten
i fråga om de explosiva varorna.

17 § ■ En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran
få de upplysningar och

handlingar som behövs för tillsynen.

Bestämmelsen ger tillsynsmyndigheten möjlighet att som ett
led i den löpande tillsynen i ett visst ärende besluta att den som hanterar
eller importerar en brandfarlig eller explosiv vara skall lämna de upplysningar
eller handlingar som behövs för att tillsynen skall kunna utövas. Upplysningarna
kan gälla en varas egenskaper och sammansättning, den avsedda hanteringen,
verksamheten, omsättningen e.d. Myndigheternas befogenheter skall också kunna
omfatta ritningar, beskrivningar, riskutredningar, analys- eller testprotokoll
eller likartade handlingar m. m.

De
uppgifter som framkommer i samband med tillämpningen av denna

paragraf kan i sin tur ligga till grund för vitesbeslut och andra ingripanden.

Underiåtenhet att lämna upplysningar kan medföra straifansvar enligt 21 §

första stycket punkt 3, om det är fråga om en uppsåtlig underlåtenhet och

underlåtenheten äger rum på grund av oaktsamhet. 37

18 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden
och förbud som Prop. 1987/88:101

behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som

har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om någon underlåter att iaktta vad som har angivits i ett
föreläggande eller ett förbud enligt första stycket, får en tillsynsmyndighet
förordna om rättelse pä hans bekostnad. Finns förutsättningar att meddela ett
föreläggande eller förbud, får ett sådant förordnande ges utan att
föreläggande eller förbud meddelats, om tillsynsmyndigheten med hänsyn fill
risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl finner att rättelse
bör ske utan dröjsmål.

I paragrafens tredje stycke har tillsynsmyndigheternas
befogenheter, preciserats i enlighet med lagrådets förslag, sä att de inte
skall kunna vidta större ingrepp eller mer omfattande åtgärder än som behövs i
det särskilda fallet.

Enligt paragrafen som inte haft någon tidigare
motsvarighet, får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som
behövs för att lagens bestämmelser eller andra föreskrifter eller villkor som
har meddelats med stöd av dessa skall kunna efterlevas. Självfallet bör en
tillsynsmyndighet i första hand vid bristande efterievnad försöka få rättelse
pä frivillig väg genom råd och anvisningar. När den frivilliga vägen inte är
framkomlig, ger paragrafen tillsynsmyndigheterna vissa befogenheter för att
kunna ingripa med sådana åtgärder som är nödvändiga i vaije enskilt fall. Dessa
befogenheter bör naturligtvis bara utnyttjas när det är påkallat med hänsyn
till syftet med lagens bestämmelser och de föreskrifter som är utfärdade med
stöd av lagen.

Enligt andra stycket får myndigheten förena beslut om
förelägganden eller förbud med vite. Enligt tredje stycket får fillsynsmyndigheten
också förordna om rättelse på de försumligas bekostnad.

I fråga om utdömande av förelagt vite gäller
föreskrifterna i lagen (1985:206) om viten.

Det ligger i sakens natur att en myndighet aldrig skall
tillgripa mer omfattande tvångsåtgärder än som behövs i varje enskilt fall. I
enlighet härmed bör ingripanden i första hand ske genom förelägganden och förbud.
Ett förordnande om rättelse pä den felandes bekostnad bör aktualiseras först
om det finns skäl att anta att föreläggande eller förbud, med eller utan vite,
inte kommer att åUydas eller att det inte skulle ske tillräckligt snabbt eller
inte skulle leda till åsyftat resultat.

19 § För fillsyn enligt denna lag har en fillsynsmyndighet
rätt fill fillträde

till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med

hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får göra undersök

ningar och ta prover. För uttaget prov betalas inte ersättning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
skyldighet att ersätta en fillsynsmyndighets kostnader för provtagning och
undersökning av prov.

För att
kunna tillse att lagen efterievs behöver tillsynsmyndigheterna ha rätt till fillträde
till lokaler eller områden i övrigt där brandfarliga eller

38

explosiva
varor hanteras. Genom förevarande paragraf får fillsynsmyndig- Prop.
1987/88:101 heten sådan rätt. Tillsynen kan också avse hantering av de farliga
varorna i de enskilda hushållen. Liknande befogenhet förekommer i
räddningstjänstlagen, enligt vilken den som förrättar brandsyn och den som
utför sotning och kontroll av brandskyddet har rätt att fä tillträde i de
enskilda hushållen för att fullgöra sina uppgifter.

Rätten
till tillträde begränsas av att tillsynen skall gälla en sådan hantering av de
berörda varorna som kräver tillstånd eller annars omfattas av lagens regler.
Tillsynsmyndigheten bör naturligtvis vad gäller enskilda hushåll utnyttja
befogenheten med särskild försikfighet. Någon uttrycklig bestämmelse om detta
har dock inte ansetts nödvändig. Eventuella tvångsingripanden i bostäder som
påkallas frän brand- eller explosionsskyddssynpunkt har ofta sådan bakgrund
att ingripandet kan ske med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser om
husrannsakan. Avsikten med paragrafen är främst att underlätta för
tillsynsmyndigheten att utöva tillsyn över verksamhet som bedrivs yrkesmässigt.

Det
ligger också i sakens natur, att tillsynsorganen i första hand skall försöka fä
tillträde genom frivillig medverkan från den som äger eller innehar områden,
lokaler eller andra utrymmen, i vilka brandfarliga och explosiva varor
hanteras.

Enligt
paragrafens sista stycke skall en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning
eller undersökning av prov ersättas i den utsträckning som regeringen eller den
föreskrivande myndigheten bestämmer.

Ersättning
skall erläggas av den vars hantering har föranlett provtagningen eller
undersökningen och motsvara uppkomna kostnader för tillsynsmyndigheten i ett
speciellt fall.

20
§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter för statliga myndigheters verksamhet enligt denna lag.

Kommunfullmäkfige
får meddela föreskrifter om sådana avgifter för kommunala myndigheters verksamhet.

På
lagrådets inrådan har bestämmelserna om avgifter slagits samman till en
paragraf, som inleds med regler om avgifter för de stafiiga myndighetemas verksamhet.
Regler om avgifter för de kommunala myndigheternas verksamhet finns i
paragrafens andra stycke.

Sprängämnesinspekfionens
verksamhet finansieras genom avgifter. Så

dana avgifter får tas ut av dem som tillverkar brandfarliga eller explosiva

varor inom landet och av dem som inför sådana varor till landet. Avgifts

skyldigheten gäller därvid också den som tillverkar eller importerar varor

na åt annan. För dem som projekterar eller uppför anläggningar för hante

ring av sådana varor gäller avgiftsskyldigheten enbart för sädana anlägg

ningar som projekteras i Sverige för att uppföras inom landet.

Enligt andra stycket i paragrafen får kommunfullmäktige meddela före

skrifter om avgifter i ärenden om tillstånd eller i tillsynsärenden. Dessa

avgifter får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens ge- 39

nomsnittliga
kostnad för åtgärder i samband med tillståndsprövningen eller Prop. 1987/88:101
tillsynen. Kostnadsuttaget skall grundas på den s. k. självkostnadsprincipen,
som innebär att avgift för verksamheten inte får tas ut med högre belopp än som
svarar mot självkostnaden. Grunderna för denna beräkning av avgifterna skall
anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige. Kommunfullmäktiges beslut
att fastställa taxa kan överklagas genom kommunalbesvär. Vid sidan härav kan
inte bara frågan om avgiftsskyldighet, om sådan föreligger, utan också taxans
riktighet prövas av domstol, om sökanden bestrider kommunens krav pä betalning
enligt lagen. Dessutom kan byggnadsnämndens avgiftsbeslut i ett
tillståndsärende överklagas med stöd av 27 § i lagen.

Ansvar
ni. m.

21
§ Den som

1.
med uppsåt eller av grov oaktsamhet
bryter mot 7 §,

2.
med uppsåt eller av oaktsamhet
bryter mot 11 § första stycket eller mot föreskrift, villkor eller förbud som
har meddelats med stöd av 6-12 eller 14 §§, eller

3.
med uppsåt eller av oaktsamhet
underlåter att efterkomma en begäran enligt 17 §

döms
till böter eller fängelse i högst ett år.

I
ringa fall döms inte till ansvar.

Till
ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varu-.
smuggling.

I
den nuvarande lagen om explosiva och brandfarliga varor görs en åtskillnad
mellan brott som gäller brandfarliga varor och brott som gäller explosiva
varor, bl. a. i fråga om det straffmaximum som kan komma i fråga för den som uppsätligen
eller av oaktsamhet hanterar sådana varor i strid mot bestämmelserna. För
brottsliga förfaranden med explosiva varor kan domstolen döma till fängelse i
högst tvä är, medan fängelsestraff i högst ett år kan utdömas när det är fråga
om de brandfarliga varorna. Att göra en sådan åtskillnad i fråga om högsta
möjliga straff i samband med en brottslig eller oaktsam hantering av de farliga
varorna har inte bedömts vara motiverat. Straffskalan har därför gjorts
gemensam. Skillnader mellan olika gärningar får i stället komma till uttryck
genom domstolens straffmätning.

I
den nya lagen har straffmaximum sänkts till ett års fängelse med hänsyn till
relationen mellan den föreslagna ansvarsbestämmelsen och bestämmelsen i 13 kap.
6 § brottsbalken om allmänfarlig vårdslöshet. Med den föreslagna bestämmelsen
undviks eventuella tillämpningsproblem mellan de angivna
ansvarsbestämmelserna,t. ex. med hänsyn till bestämmelserna om preskription.

Enligt
första stycket första punkten i paragrafen är det endast bestämmelsen om
försiktighetsmått i 7 § som är direkt straffsanktionerad. För ansvar vid
överträdelse av denna allmänna bestämmelse om försiktighetsmått krävs att
gärningen har begåtts med uppsåt eller av grov oaktsamhet.

Ansvarsbestämmelsen
i andra punkten avser överträdelse av kravet på 40

fillstånd och överträdelse
av föreskrifter som regeringen eller myndigheter Prop. 1987/88:101 som
regeringen bestämmer har meddelat om skyddskrav i fråga om byggnader och
anläggningar, krav på kontroll genom teknisk provning m. m. i samband med
användningen av varorna (6 §), försiktighetsmått vid hanteringen av
brandfarliga eller explosiva varor (7 §), kompetenskrav i samband med en
yrkesmässig hantering av de farliga varorna (8 §), utredningsskyldighet (9 §),
varuinformafion (10 §), tillstånd och generella villkor (II §), förbud mot viss hantering eller import (12 §) samt villkor som meddelats
i ett tillståndsärende (14 §).

Enligt
tredje punkten straffsanktioneras brott mot upplysningsplikten gentemot
tillsynsmyndigheten i 17 §.

Enligt
andra stycket i paragrafen skall det inte dömas till ansvar i ringa fall.

Enligt
tredje stycket skall det inte dömas till ansvar om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt bestämmelserna i brottsbalken. Detta innebär vid lagkonkurrens, dvs. när
brottsbalken och lagen ofn brandfarliga och explosiva varor är tillämpliga
samtidigt, att bestämmelserna om skadegörelsebrott i brottsbalkens 12 kap. och
om allmänfarliga brott i 13 kap. har företräde framför ansvarsbestämmelserna i
denna paragraf Det skall inte heller dömas till ansvar enligt denna lag, om
ansvar för gärningen kan ådömas enligt varusmugglingslagen.

22 §
Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte

till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller

förbudet.

Som
en konsekvens av den lucka som uppkommit i paragrafföljden genom att 20 och 21 §§
i det remitterade förslaget slagits samman till en ny paragraf, har det sista
stycket i 22 § i det remitterade förslaget på lagrådets inrådan avskiljts som
en ny 22 §.

Paragrafen
ger uttryck för den allmänna principen att inte ingripa med både straff- och vitespåföljd
mot samma förfarande.

Slutligen
skall också erinras om reglerna om företagsbot i 36 kap. 7-10 §§ brottsbalken.

23 §
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om

förhållande av betydelse i en ansökan eller annan handling som avges

enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av

lagen döms till böter.

Tillämpningsområdet
för 23 § avser de fall där ett oriktigt uppgiftslämnan-de inte är
kriminaliserat enligt någon annan straffbestämmelse. Enligt 21 § straffas t.
ex. underlåtenhet att fullgöra föreskrivna uppgiftsskyldigheter enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 § angående utredningsskyldigheten
eller 10 § angående kravet i fråga om varuinformation.

24 §
Brandfarliga eller explosiva varor som varit föremål för brott enligt

denna lag eller värdet av varorna samt utbytet av sådant brott skall förkla

ras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. 4.

Om
en brandfariig eller explosiv vara förklaras förverkad, får även Prop.
1987/88:101 varans förpackning förklaras förverkad.

Enligt
äldre reglering kunde endast explosiva varor som har varit föremål för brott
förklaras förverkade. Enligt den nya lagen kan också de brandfarliga varor som
har varit föremål för brott förklaras förverkade om det inte är uppenbart
oskäligt.

I
paragrafens sista stycke föreskrivs att förpackningar med de farliga varorna
också kan förklaras förverkade i de fall själva varorna är förverkade. På
samma sätt som i paragrafens första stycke har bestämmelsen ändrats i
förhällande till äldre lag fill att avse även brandfarliga varor.

25
§ Anordningar för hantering av brandfariiga eller explosiva varor som varit
föremål för brott enligt denna lag eller värdet av anordningarna skall förklaras
förverkade, om den brottsliga gärningen har medfört uppenbar risk för en
betydande skada genom brand eller explosion och förverkande inte är uppenbart
oskäligt.

Om
en anordning förklaras förverkad, får även anordningens innehåll och
förpackning förklaras förverkade.

Paragrafens
andra stycke har, liksom föregående paragraf, ändrats i förhållande till
gällande reglering pä sä sätt att också innehåll och förpackningar med
explosiva varor kan förklaras förverkade om en anordning förverkas.

Sekretess

26
§ Den som har tagit befattning med ett ärende som avses i denna lag får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han därvid erfarit om någons affärs-eller
driftförhållanden.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Vid
beredningen av tillständsärenden enligt lagen kommer känsliga upplysningar om
bl. a. enskildas affärsförhållanden att kunna spridas.

Sekretess
hos statliga myndigheter kan föreskrivas genom en ändring av punkten 62 i
bilagan till sekretessförordningen (1980:657). Vad gäller sekretess hos kommun
(byggnadsnämnd) föreslås en ändring i 8 kap. 7 § sekretesslagen. Tystnadsplikt
bör gälla även för enskilda som får ta del av vad som förekommer i ett tillståndsärende.
I paragrafen finns bestämmelser om en sådan tystnadsplikt.

Den
som bryter mot tystnadsplikten kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas fill
böter eller fängelse i högst ett är.

överklagande
m. m.

27
§ Byggnadsnämndens beslut i tillståndsärenden får överklagas hos

länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Sprängämnesinspektionen får överklaga byggnadsnämndens beslut om till

stånd.

Polismyndighetens beslut i tillståndsärenden får överklagas hos spräng- 42

ämnesinspektionen.
Inspektionens beslut får inte överklagas. Prop. 1987/88:101

Sprängämnesinspektionens
beslut i tillståndsärenden, som inspektionen har prövat som första instans, får
överklagas hos kammarrätten.

Pä
lagrådets inrådan har innehållet i paragrafen omredigerats, så att de tre tillståndsmyndigheterna
behandlas var för sig.

I
paragrafen behandlas möjligheten att överklaga olika tillståndsbeslut. Vidare
anges hos vilka myndigheter sådana beslut skall överklagas.

Paragrafens
första stycke motsvarar vad som gäller enligt 61 § i förordningen om
brandfarliga varor i fråga om rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut om
tillstånd till hantering av brandfarliga varor. Sådana beslut får överklagas
hos berörd länsstyrelse. Liksom tidigare och i likhet med vad som gäller i
fråga om byggnadsnämndens beslut om bygglov enligt plan- och bygglagen (1987:
10) får länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätten. Rätten för
sprängämnesinspektionen att överklaga en byggnadsnämnds beslut om att bevilja
någon tillstånd har också bibehållits.

Paragrafens
andra stycke upptar en bestämmelse om överklagande av polismyndighetens beslut
om tillstånd till hantering eller import av de explosiva varorna. Till skillnad
från gällande reglering skall sådana beslut överklagas hos
sprängämnesinspektionen i stället för hos berörd länsstyrelse. Sprängämnesinspekfionen
föreslås därvid bli sista instans i fråga om sådana ärenden.

Till
skillnad frän den gällande regleringen föreskrivs det att sprängämnesinspektionens
tillständsbeslut t. ex. i fråga om tillverkning av explosiva varor skall kunna
överklagas hos kammarrätten.

28
§ Polismyndighetens och räddningsnämndens beslut i tillsynsärenden får
överklagas hos sprängämnesinspektionen. Inspektionens beslut får inte överklagas.

Sprängämnesinspektionens
beslut i tillsynsärenden och övriga ärenden som inspektionen prövar som första
instans får överklagas hos kammarrätten.

Beslut
om föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen och som har meddelats med
stöd av bemyndigande enligt denna lag får inte överklagas.

I
paragrafen behandlas rätten att överklaga de beslut som har meddelats i samband
med den föreskrivna tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de
föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen. Sådana beslut i
tillsynsärenden kan t. ex. vara beslut om föreläggande eller förbud. Enligt
paragrafen skall polismyndighetens och räddningsnämndens beslut i tillsynsärenden
överklagas hos sprängämnesinspektionen som är sista instans i sådana ärenden.

Sprängämnesinspektionen
skall vara den centrala tillsynsmyndigheten

medan polismyndigheten och räddningsnämnden skall svara för den lokala

fillsynen. I paragrafen föreslås att beslut av de lokala tillsynsmyndigheter

na enbart skall kunna överklagas hos den centrala tillsynsmyndigheten,

medan sprängämnesinspektionens egna beslut i sädana ärenden får över

klagas hos kammarrätten. ...

Andra
stycket i paragrafen innebär också att sprängämnesinspektionens

beslut i övriga ärenden
skall kunna överklagas hos kammarrätten. Som Prop. 1987/88:101 exempel på
sådana övriga ärenden, som varken kan hänföras till tillstånds-eller tillsynsärenden,
kan nämnas ärenden om godkännande av explosiva varor, ärenden om avgifter för
inspektionens verksamhet samt ärenden om godkännande av anordningar efter
kontroll genom teknisk provning m. m.

Slutligen
har det i tredje stycket införts en bestämmelse om att normbeslut inte får
överklagas.

Det
skall i detta sammanhang också erinras om att bestämmelserna i lagen (1985:206)
om viten gäller i fråga om utdömande av förelagt vite.

29
§ I beslut enligt 14 § andra stycket om nya eller ändrade villkor, enligt 15 §
om återkallelse av tillstånd och enligt 18 § om föreläggande, förbud eller
rättelse får förordnas att beslutet skall gälla med omedelbar verkan.

Paragrafen
har införts pä förslag av lagrådet och innebär att i ett beslut om nya eller ändrade
villkor fill ett redan meddelat tillständsbeslut eller om återkallelse av ett
tillstånd eller om föreläggande, förbud eller förordnande om rättelse skall
kunna bestämmas att beslutet skall lända till omedelbar efterrättelse.

övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1989, då lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor skall upphöra
att gälla.

2.
Om det i lag eller annan
författning hänvisas till bestämmelser som ersätts genom bestämmelserna i den
nya lagen, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

3.
Ett beslut om föreskrifter,
godkännande, tillstånd, medgivande eller undantag som har meddelats med stöd av
äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i
den nya lagen, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
föreskriver något annat.

4.
I fråga om tillstånd som enligt
äldre bestämmelser har meddelats att gälla tills vidare får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för tillståndshavaren
att göra anmälan hos viss myndighet. Iakttas inte föreskriven
anmälningsskyldighet skall tillståndet anses ha upphört att gälla.

I
första punkten av övergångsbestämmelserna anges när den nya lagen skall träda i
kraft och att lagen (1975:69) om explosiva och brandfariiga varor skall upphöra
att gälla vid ikraftträdandet. Tidpunkten för ikraftträdandet har föreslagits
med hänsyn till den tid som krävs för att sprängämnesinspekfionen skall kunna
utfärda de detaljföreskrifter som är nödvändiga för en tillämpning av lagen
och de bestämmelser som regeringen kommer att utfärda med stöd av denna.

Enligt
tredje punkten skall föreskrifter, beslut om godkännande, till

stånd m. m. som har meddelats med stöd av de äldre bestämmelserna i

stället anses meddelade med stöd av den nya lagen, om inte regeringen

eller annan myndighet efter delegation frän regeringen har bestämt annor

lunda. 44

Den
Qärde punkten i övergångsbestämmelserna avser de tillstånd för Prop.
1987/88:101 hantering av brandfarliga eller explosiva varor som, med stöd av de
nu upphävda bestämmelserna, har meddelats att gälla tills vidare. Som framgår
av lagen skall tillstånd i fortsättningen meddelas att gälla för en bestämd
tid. Syftet med bestämmelsen är att varje hanterings- eller import-tillstånd
som är meddelat enligt äldre bestämmelser och som fortfarande krävs enligt den
nya lagen så småningom skall ersättas med tillstånd som har meddelats att gälla
för en viss tid. På lagrådets inrådan har en ordning med anmälningsskyldighet
införts för innehavare av tillstånd som enligt äldre bestämmelser har meddelats
att gälla tills vidare. En sådan ordning är inte lika ingripande för en tillståndshavare
som den föreslagna ordningen i remissen, men kommer ändå att medföra att alla
tillstånd så småningom blir tidsbegränsade. I detta sammanhang skall också
erinras om bestämmelserna i 14 §, som innebär att nya eller ändrade villkor
alltid kan föreskrivas under ett tillstånds giltighetstid, om det behövs för
brand- eller explosionssynpunkt.

4.2 Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

8
kap.7 §

Sekretess
gäller i verksamhet, som bedrivs av annan än statlig myndighet och som består i
fillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet, för uppgift om

1.
enskilds affärs- eller
driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att
den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2.
andra ekonomiska eller
personliga förhållanden för den, som har trätt i affärsförbindelse eller
liknande förbindelse med den som är föremål för tillsyns- eller stödverksamhet
som avses i denna paragraf

Motsvarande
sekretess gäller hos kommunal myndighet i ärende om tillstånd till hantering av
brandfarliga varor. Sekretessen gäller dock inte beslut i sådant ärende.

Regeringen
kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första
stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om
uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

I
paragrafen finns regler om sekretess inom den kommunala verksamheten i
förhållande till näringslivet. Ändringen innebär att sekretess skall kunna gälla
hos byggnadsnämnden i fråga om vissa uppgifter i tillståndsärenden enligt lagen
om brandfarliga och explosiva varor, om de övriga förutsättningarna i
paragrafen är uppfyllda.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

dels
anta förslagen till

1. lag
om brandfarliga och explosiva varor

2. lag
om ändring i sekretesslagen (1980: 100) 45

dels
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om Prop.
1987/88:101

3.
den centrala myndighetens namn
(avsnitt 2.6)

4.
sprängämnesinspektionens anslag
(avsnitt 2.7)

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och ändamål som han har hemställt om.

46

Prop. 1987/88:101 Bilaga 1

Utredningens sammanfattning av betänkandet

En
ny lag om brandfarliga och explosiva varor ersätter den nuvarande lagen
(1975:69) om explosiva och brandfarliga varor. Den föreslagna lagen är utformad
som en ramlag. Den inleds med bestämmelser om lagens syfte och
tillämpningsområde. Vidare innehåller den i huvudsak dels allmänna bestämmelser
som anger skyddsprinciperna för hanteringen av varorna, dels bestämmelser om
tillstånd och tillsyn av lagens efterlevnad, dels bémyndiganden för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter
för fillämpningen av lagen. Den avslutas med bestämmelser om avgifter, ansvar,
överklaganden och sekretess.

Vissa
tillämpningsföreskrifter till lagen tas in i en förordning om brandfarliga och
explosiva varor. Den ersätter de nuvarande förordningarna på området, dvs.
förordningen (1949:341) om explosiva varor, förordningen (1957:232) om explosiva
varor för försvarets behov, m. m., förordningen (1961:568) om brandfarliga
varor samt förordningen (1962:500) om brandfarliga varor som omhänderhas av
försvarsmakten, m. m. Försvarsmaktens befattning med de aktuella varorna skall
således inte som nu regleras i särskild ordning.

Förslaget
till förordning innehåller bl. a. bestämmelser om varuområdets närmare avgränsning
samt om skyldigheter vid hantering av varorna. Däremot ingår - fill skillnad
mot i de nuvarande förordningarna - inga detaljbestämmelser rörande varornas handhavande.
I den mån sädana bestämmelser behövs skall de meddelas av
sprängämnesinspektionen och - beträffande försvarsmakten - av försvarets
materielverk.

Den
nya lagen skall ha som syfte att förhindra att brandfarliga och explosiva varor
vållar brand eller explosion samt att förebygga och begränsa skador på liv,
hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor.
Regleringen skall således enbart omfatta brand-och explosionsriskerna med
varorna. Den nuvarande ordningen, enligt vilken skyddet mot vattenförorening av
brandfarliga vätskor regleras både i förordningen om brandfarliga varor och
lagen (1985:426) om kemiska produkter, skall således inte gälla längre. Regleringen
av varorna från miljöskyddssynpunkt skall i stället ske enbart genom lagen om
kemiska produkter. Sprängämnesinspektionen skall dock även i fortsättningen
vara den myndighet som meddelar föreskrifter om skydd mot vattenförorening genom
utflöde av brandfarliga vätskor och som - liksom hittills - fillsam-mans med
räddningsnämnderna utövar tillsynen över efterlevnaden av föreskrifterna.

När det i övrigt gäller
förhållandet fill annan lagstiftning är de viktigaste

förslagen följande. I räddningstjänstlagen (1986:1102) föresläs en ändring

med den innebörden att lagen inte skall gälla i fråga om sådana olycks- och

skadeförebyggande åtgärder som avses i lagen om brandfarliga och explo

siva varor. Den nya lagen skall, liksom den nuvarande, inte tillämpas pä

sådan transport av brandfarliga och explosiva varor som omfattas av lagen 47

(1982:821) om transport av
farligt gods. Förordningen (1982:923) om Prop. 1987/88:101 transport av
farligt gods ändras dock sä att sprängämnesinspektionen skall Bilaga 1 meddela
beslut om en viss vara är att anse som farligt gods i de fall varan omfattas av
lagen om brandfarliga och explosiva varor. Den nya lagen skall inte innebära
någon inskränkning av tillämpningsområdet för arbetsmiljölagen (1977:1160).

Den
nya lagen är tillämplig på hantering och import av brandfarliga och explosiva
varor. I lagen anges inte varuområdet närmare. Det görs i förordningen. I
jämförelse med nuvarande bestämmelser utvidgas varuområdet brandfarliga varor.
Sålunda skall sådana brandfarliga fasta varor, självantändande varor, varor som
utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten, oxiderande varor och
organiska peroxider som sprängämnesinspektionen anger räknas som brandfarliga
varor. Dessa varugrupper är f. n. oreglerade från brand- och
explosionsskyddssynpunkt utom när det gäller transport. Förslaget innebär att
samma bestämmelser skall gälla för sådana varor som för brandfarliga gaser och
vätskor.

Området
brandfarliga varor utvidgas också till att omfatta vätskor med flampunkt högre
än 55 °C när de hanteras i stor mängd på samma ställe och hanteringen kan
orsaka betydande skada genom brand eller explosion samt om
sprängämnesinspektionen föreskriver det. Däremot slopas bestämmelsen om att dieselbrännolja
och eldningsolja generellt skall räknas som brandfarliga vätskor. De undantag
för vissa vattenblandbara brandfarliga vätskor som ingår i nu gällande
förordning om brandfarliga varor slopas i huvudsak och skall endast gälla för
spritdrycker i livsmedelslagens mening. En ny och modernare definition av
begreppet explosiva varor införs.

Som
en sammanfattande benämning pä alla förfaranden med brandfarliga och explosiva
varor som kan komma i fråga införs begreppet hantering. Begreppet har samma
betydelse som t. ex. i lagen om kemiska produkter men innebär en utvidgning i
förhållande till nu gällande förordning om brandfarliga varor.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om undantag från
lagens tillämpningsområde. Vissa särbestämmelser kommer att gälla i fråga om
försvarsmaktens befattning med varorna. De reglerar huvudsakligen vissa
undantag, särskilda samrådskrav samt bémyndiganden för försvarets materielverk
i olika avseenden. Särbestämmelserna motsvarar i stort sett vad som f n.
gäller enligt de särskilda förordningarna för försvarsmakten.
Tillämpningsområdet för dessa särbestämmelser begränsas till försvarsmaktens
fredsorganisation. Detta innebär att t. ex. civilförsvaret och försvarets forskningsanstalt
kommer att omfattas av de allmänna bestämmelserna.

Om
det är av särskild betydelse frän brand- eller explosionsskyddssynpunkt får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda hantering
eller import av viss brandfarlig eller explosiv vara.

Lagen
och förordningen om brandfarliga och explosiva varor innehåller

bestämmelser om skyldigheter för dem som hanterar sådana varor. Dessa

bestämmelser motsvaras i de flesta fallen av liknande bestämmelser i nu

gällande förordningar. En av nyheterna är att den som bedriver verksam

het, i vilken ingår hantering av brandfarliga och explosiva varor, skall se 48

till att
det finns tillfredsställande utredning om riskerna för brand och Prop.
1987/88:101 explosion i verksamheten och om de skador som därvid kan
uppkomma. Bilaga 1 En annan förändring är att åldersgränsen 18 år skall
gälla för hantering av alla slag av explosiva varor. De undantag som kan vara
motiverade meddelas av sprängämnesinspektionen.

Liksom enligt nuvarande bestämmelser skall det fordras
tillstånd i vissa fall för att få hantera eller importera brandfarliga eller
explosiva varor. Tillståndsplikten har dock uttryckts allmännare bl. a. genom
att vissa undantag slopats. Sålunda föreskrivs i lagen en allmän
tillståndsplikt för hantering och import av explosiva varor, medan
tillståndsplikten i fråga om brandfarliga varor avser yrkesmässig hantering som
sker i form av tillverkning, bearbetning eller annan användning, förvaring,
transport i rörledning eller överlåtelse. I förslaget till förordning ingår
vissa undantag frän den allmänna tillständsplikten. Sålunda behöver
tillståndsmyndigheterna inte ha tillstånd till sådan hantering som behövs för
att utöva tillsyn. Försvarsmakten behöver inte ha fillstånd i annat fall än för
fillverkning av explosiva varor. Det nuvarande undantaget från
tillståndsplikten för statliga myndigheter i fråga om hantering av
brandfarliga varor har däremot slopats. Att sprängämnesinspektionen får medge
ytterligare undantag från tillståndsplikten följer av bemyndigandet att meddela
undantag i vissa fall.

Fråga om tillstånd till hantering av brandfarliga varor
skall som hitfills prövas av byggnadsnämnden i kommunen. Detta gäller även för de
fall då verksamheten skall bedrivas i fler än en kommun. Frågan skall då prövas
av byggnadsnämnden i den kommun där verksamheten har sin största omfattning.
Regeringens och länsstyrelsens nuvarande roll som tillståndsmyndighet i vissa
ärenden om transport av brandfarliga varor i rörledning slopas.

Fråga om tillstånd till fillverkning samt till annan
hantering eller import av explosiva varor som hör samman med tillverkningen
förs enligt förslaget över från länsstyrelsen till sprängämnesinspektionen. I övriga
fall skall liksom nu fråga om tillstånd till hantering eller import av sådana
varor prövas av polismyndigheten.

Tillståndsmyndigheterna skall, när någon begär det, vara
skyldiga att ge förhandsbesked om en tillståndsplikfig hantering kan tillåtas på
en viss plats.

Reglerna om förfarandet vid handläggning av
tillståndsärenden blir enklare och mindre detaljrika än enligt nuvarande
bestämmelser. Som exempel kan nämnas att en ansökan inte längre skall behöva
kungöras i ortstidning. I fråga om gilfighetstiden för ett tillstånd sker en
åtstramning genom att alla tillstånd i fortsättningen skall meddelas att gälla
för viss tid. Med hänsyn därtill har medtagits en övergångsbestämmelse enligt
vilken ett beslut om tillstånd, som med stöd av äldre bestämmelser har
meddelats att gälla tills vidare, skall gälla i fem år från ikraftträdandet av
den nya lagen. Sädana beslut skall dock alltid gälla i fio år frän dagen för
tillståndsbeslutet.

Liksom enligt nuvarande bestämmelser skall det i samband
med en

tillståndspliktig hantering utses en föreståndare som ansvarar för att hante

ringen bedrivs enligt gällande bestämmelser och villkor. En nyhet är att 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 101

tillståndshavaren
skall tillse att föreståndaren ges de möjligheter som be- Prop. 1987/88:101

hövs för att kunna fullgöra detta ansvar. Bilaga 1

Tillsynen
över efterlevnaden av bestämmelserna om brandfarliga och explosiva varor skall
utövas av sprängämnesinspektionen och kommunens räddningsnämnd i fråga om de
brandfarliga varorna samt av inspektionen och polismyndigheten i fråga om de
explosiva varorna. Inspektionen skall som hittills ensam svara för fillsynen
inom försvarsmakten samt över verksamheter där explosiva varor tillverkas.
Inspektionen får meddela närmare föreskrifter om hur fillsynsarbetet skall
fördelas mellan inspektionen och de lokala tillsynsmyndigheterna.

Förslagets
bestämmelser om tillsynsmyndigheternas rätt att fä tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av varorna och
där göra undersökningar och ta prover skiljer sig inte frän nuvarande
bestämmelser.

Tillsynsmyndigheternas
möjlighet att vinna rättelse i de fall där gällande bestämmelser och villkor
inte följs föresläs utökas. Enligt nuvarande ordning är de, om rättelse inte
kan vinnas genom anvisningar till den felande, hänvisade till att anmäla
ärendet fill tillståndsmyndigheten eller till polis-eller åklagarmyndigheten.
Enligt den nya lagen får tillsynsmyndigheterna meddela de föreläggande och
förbud som behövs för att bestämmelser och villkor skall efterlevas och får
vidare förena ett föreläggande eller förbud med vite.

Kommunen
får ta ut avgift i ärenden om tillstånd till hantering av brandfarliga varor
och förhandsbesked om sådant tillstånd av sökanden. Avgiften får motsvara
kommunens samtliga kostnader för ärendehandläggningen. Detta är en anpassning till
den ordning som gäller för kommunens rätt att ta ut avgift i ärenden enligt
plan- och bygglagen (1987:10). Enligt nuvarande ordning får avgiftsuttaget
baseras endast på kommunens uppgifter i anslutning till avsyningsförrättningen.

Sprängämnesinspektionen
får föreskriva om avgifter för inspektionens verksamhet enligt lagen.
Avgifterna skall tas ut av dem som fillverkar brandfarliga eller explosiva
varor inom landet eller importerar sådana varor eller som projekterar eller
uppför anläggningar för sädana varor.

Ett
överklagande av polismyndighetens beslut om tillstånd till hantering eller
import av explosiva varor skall enligt förslaget göras hos sprängämnesinspektionen
och inte som nu hos länsstyrelsen. Byggnadsnämndens beslut i ärenden om
tillstånd till hantering av brandfarliga varor överklagas däremot liksom enligt
nuvarande ordning hos länsstyrelsen.

I
fråga om påföljder vid brott mot bestämmelserna skall maximistraffet vara
fängelse i högst två år. Vad gäller explosiva varor ansluter detta till den
nuvarande ordningen. Vad gäller brandfarliga varor innebär däremot bestämmelsen
en skärpning genom att nuvarande straffmaximum är fängelse i högst ett år.

Den centrala myndighetens
namn föresläs ändras från nuvarande

sprängämnesinspektionen till ett som mer adekvat återspeglar myndighe

tens olika verksamheter. Utredaren föreslär det nya namnet Inspektionen

för brandfarliga och explosiva varor och förordar att namnändringen görs

samtidigt med att den nya lagstiftningen träder i kraft. 50

Utredarens förslag innebär
att sprängämnesinspektionen påförs nya ar- Prop. 1987/88:101 betsuppgifter.
Sålunda skall inspektionen dels utarbeta erforderliga före- Bilaga 1 skrifter
för och utöva tillsyn över hanteringen av de nya varugrupperna som fidigare
omtalats, dels pröva ärenden om tillstånd till tillverkning m. m. av explosiva
varor som f. n. ankommer på länsstyrelsen. Enligt utredarens bedömning behöver
inspektionens resurser därigenom förstärkas. Samfidigt förutses en minskning
av länsstyrelsernas resursbehov. I övrigt beräknas förslaget inte medföra några
nämnvärda kostnadsförändringar.

51

Prop. 1987/88:101
Bilaga 2

Utredningens lagförslag

1 Förslag till

Lag om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom
föreskrivs följande

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag är tillämplig på hantering och import av brandfarliga och

explosiva varor.

Lagens
syfte är att förhindra att sådana varor vållar brand eller explosion samt att
förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller
explosion vid hantering av sådana varor.

2
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka varor som på
grund av sina egenskaper eller sin sammansättning eller i annat fall skall
anses utgöra brandfarliga eller explosiva varor.

3
§ Med hantering avses i denna
lag tillverkning, bearbetning, behandling, användning, förbrukning, underhäll,
översyn, omhändertagande, förstöring, förpackning, förvaring, transport,
förvärv, innehav, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

4
§ Denna lag gäller inte sådan
transport av brandfarliga eller explosiva varor som omfattas av lagen
(1982:821) om transport av farligt gods.

I fråga om att förebygga
andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid
hantering av de brandfarliga och explosiva varorna finns bestämmelser i lagen
(1985:426) om kemiska produkter.

Om
skyldigheter för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot
skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av de
brandfarliga och explosiva varorna finns bestämmelser i arbetsmiljölagen
(1977:1160).

I
fråga om användningen av vissa explosiva varor (pyrotekniska varor) inom
stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område finns bestämmelser i ordningslagen
(198x:000).

5 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före

skriva om undantag från lagens tillämpning i fråga om en viss vara eller en

viss hantering eller import av brandfarliga och explosiva varor.

Skyldigheter
vid hantering av brandfarliga och explosiva varor

6 §
Byggnader och andra anläggningar, i vilka brandfariiga eller explo

siva varor hanteras, samt områden, som inrymmer sädana byggnader och

anläggningar, skall vara inrättade sä att de är betryggande frän brand- och

explosionsskyddssynpunkt samt förlagda pä sådant avstånd ifrån omgiv

ningen som behövs med hänsyn till hanteringen.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att sådana
byggnader och anläggningar samt sådana områden skall omfattas av särskilda
krav.

52

7 §
Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de Prop.
1987/88:101

åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand
Bilaga 2

eller
explosion och för att förebygga och begränsa skador genom brand eller explosion
på liv, hälsa eller egendom.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter
om sådana åtgärder och försiktighetsmått.

8 §
Den som tillverkar, yrkesmässigt överlåter eller i sin yrkesmässiga

verksamhet använder anordningar för hantering av brandfarliga eller ex

plosiva varor skall tillse att anordningarna är betryggande från brand- och

explosionsskyddssynpunkt.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer far föreskriva att sädana
anordningar skall omfattas av särskilda krav samt att byggnader, anläggningar
och andra anordningar för hantering av brandfarliga eller explosiva varor inte
får saluhållas, försäljas eller användas om de inte efter kontroll genom
teknisk provning, besiktning eller annan undersökning har befunnits vara
betryggande från skyddssynpunkt.

9 §
En verksamhet, i vilken ingår yrkesmässig hantering av brandfarliga

eller explosiva varor, skall bedrivas så att den är betryggande frän brand-

och explosionsskyddssynpunkt.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva särskilda krav i
fråga om ansvar, kompetens och lämplighet för den som bedriver eller förestår
sådan verksamhet samt för den som yrkesmässigt hanterar sådana varor.

10 §
Den som bedriver verksamhet, i vilken ingår yrkesmässig hantering

av brandfarliga eller explosiva varor, skall se till att det finns
tillfredsstäl

lande utredning om riskerna för brand eller explosion i verksamheten och

om de skador som därvid kan uppkomma.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om sådan utredning.

11 §
Den som tillverkar, importerar eller yrkesmässigt överlåter brand

farliga eller explosiva varor skall genom märkning eller på annat sätt lämna

de uppgifter som är av betydelse från brand- och explosionsskyddssyn

punkt (varuinformation).

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
varuinformation.

Tillstånd

12 §
Den som hanterar eller importerar explosiva varor skall ha tillstånd

fill hanteringen eller importen. Den som yrkesmässigt hanterar brandfarli

ga varor skall ha tillstånd till hanteringen om den avser tillverkning, bear

betning eller annan användning, förvaring, transport i rörledning eller

överlåtelse.

Om
det behövs från brand- och explosionsskyddssynpunkt får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att för hantering eller import
av brandfarliga eller explosiva varor skall gälla annat särskilt villkor.

13 §
Är det av särskild betydelse från brand- eller explosionsskyddssyn

punkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

förbjuda hantering eller
import av en brandfarlig eller explosiv vara. 53

Tillsyn Prop. 1987/88:101

14
§ Tillsynen över
efterlevnaden av denna lag samt av föreskrifter och Bilaga 2 villkor som
har meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.

15
§ En tillsynsmyndighet har rätt
att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

16
§ En tillsynsmyndighet får
meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag samt
föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut
om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Underlåter
någon att vidta en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt en
tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans
bekostnad.

17 §
För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde

till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med

hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får där göra undersök

ningar och ta prover. För uttaget prov betalas inte ersättning.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Om
skyldighet att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagningen och
undersökning av prov föreskriver regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Avgifter

18 §
Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden om tillstånd och för

handsbesked enligt denna lag. Avgifterna får tas ut med högst det belopp

som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grun

derna för beräkning av avgifterna skall anges i en taxa som beslutas av

kommunfullmäktige.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om avgifter för sprängämnesinspekfionens
verksamhet enligt denna lag.

Sådana
avgifter skall tas ut av den som här i landet tillverkar eller hit inför
brandfarliga eller explosiva varor eller som projekterar eller uppför anläggningar
för sådana varor.

Ansvar,
sekretess m. m.

20
§ Den som

1.
med uppsåt eller av grov oaktsamhet
bryter mot 7 §,

2.
med uppsåt eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av 6-13 §§,
eller

3.
med uppsåt eller av oaktsamhet
underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 15 §

döms
fill böter eller fängelse i högst två år.

I
ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte
om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.

Den
som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till

ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller

förbudet.

54

21 § Den som med uppsåt
eller oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om Prop. 1987/88:101

förhällande av betydelse i ansökan eller annan handling som avges enligt
Bilaga 2

denna
lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms till böter.

22 §
Brandfarliga eller explosiva varor som varit föremål för brott enligt

denna lag eller värdet därav samt utbytet av sådant brott skall förklaras

förverkade om det inte är uppenbart oskäligt.

Förklaras
en brandfarlig eller explosiv vara förverkad, kan även varans förpackning
förklaras förverkad.

23 §
Anordningar för hantering av brandfarliga eller explosiva varor som

varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav skall, där den

brottsliga gärningen har medfört uppenbar risk för en betydande skada

genom brand eller explosion, förklaras förverkade om det inte är uppen

bart oskäligt.

Förklaras
en anordning förverkad, kan även dess innehåll och förpackning förklaras
förverkade.

24 §
Den som har tagit befattning med ett ärende som avses i denna lag

får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid erfarit om någons

affärs- eller driftförhållanden.

I
den allmänna verksamheten fillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

25 §
Polismyndighetens beslut i tillståndsärenden överklagas hos spräng

ämnesinspekfionen. Sprängämnesinspektionens beslut får inte överklagas.

Byggnadsnämndens
beslut i tillständsärenden överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut
i sädana ärenden eller sprängämnesinspektionens beslut i tillståndsärenden
överklagas hos kammarrätten.

Sprängämnesinspektionen
har rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut som innebär att fillstånd har
beviljats.

26 §
Polismyndighetens och räddningsnämndens beslut i tillsynsärenden

överklagas hos sprängämnesinspektionen. Sprängämnesinspektionens be

slut får överklagas.

Sprängämnesinspektionens
beslut i tillsynsärenden överklagas hos regeringen.

övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den , då
lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor skall upphöra att gälla.

2.
Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till bestämmelser som ersätts genom bestämmelserna i den
nya lagen, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

3.
Ett beslut om föreskrift,
godkännande, tillstånd, medgivande eUer undantag som har meddelats med stöd av
äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i
denna lag om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
förordnar annat.

4.
Ett beslut om tillstånd som med
stöd av äldre bestämmelser har meddelats att gälla fills vidare skall gälla i
fem är från ikraftträdandet av denna lag. Sådant beslut skall dock allfid
gälla, i fio år från dagen för tillståndsbeslutet. 55

2 Förslag
till Prop. 1987/88:101

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:160) *

Härigenom
föreskrivs att 2 kap. 4§ arbetsmiljölagen (1977:1160) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2
kap. 4 §

Luft-,
ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden skall vara
tillfredsställande.

Betryggande
skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion,
elektrisk ström eller liknande.

Bestämmelser om åtgärder till skydd mot skada genom brand eller explosion
finns också i lagen (198x:000) om brandfarliga och explosiva varor.

Denna
lag träder ikraft den

56

3 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 8 kap. 7§ sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:101 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

8
kap Sekretess gäller i kommunal myndighets verksamhet, som består i tillsyn
eller stödverksamhet med avseende på näringslivet, och i fillsynsverksamhet,
som annan än statlig eller kommunal myndighet utövar med avseende på
näringslivet, för uppgift om

1. enskilds
affärs- eller driftsförhål

landen, uppfinningar eller forsk

ningsresultat, om det kan antas att

den enskilde lider skada om uppgif

ten röjs,

2. andra
ekonomiska eller personli

ga förhållanden för den, som har

trätt i affärsförbindelse eller liknan

de förbindelse med den som är före

mål för tillsyns- eller stödverksam

het som avses i denna paragraf.

Föreslagen
lydelse .7§

Sekretess
gäller i kommunal verksamhet, som består i tillstånds-givning, tillsyn eller
stödverksamhet med avseende på näringslivet, och i tillsynsverksamhet, som annan
än statlig eller kommunal myndighet utövar med avseende pä näringslivet, för
uppgift om

1. enskilds
affärs- eller driftsförhål

landen, uppfinningar eller forsk

ningsresultat, om det kan antas att

den enskilde lider skada om uppgif

ten röjs,

2. andra
ekonomiska eller personli

ga förhållanden för den, som har

trätt i affärsförbindelse eller liknan

de förbindelse med den som är före

mål för tillståndsgivning, tillsyns-

eller stödverksamhet som avses i

denna paragraf.

Regeringen kan för särskilt
fall förordna om undantag frän sekretessen enligt första stycket 1, om den
finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder ikraft
den

57

4 Förslag
till Prop. 1987/88:101

Lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102) ''

Härigenom föreskrivs att 3§ räddningstjänstlagen
(1986:1102) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Lagen gäller inte hälso- och sjukvård som avses t hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763).

Lagen gäller inte i fråga om sådana olycks- och
skadeförebyggande åtgärder som avses i lagen (I98x:000) om brandfarliga och explosiva
varor.

Denna lag träder i kraft den

58

Prop.
1987/88:101 Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (Ds I
1987:4) Ny lagstiftning om brandfarliga och explosiva varor

1 Remissförfarandet

Betänkandet
(Ds I 1987:4) Ny lagstiftning om brandfarliga och explosiva varor har remissbehandlats.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen,
hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Jönköping, kommerskollegium,
överbefälhavaren (ÖB), fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk (FMV),
överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), statens räddningsverk, försvarets
forskningsanstalt (FOA), socialstyrelsen - efter hörande av statens
miljömedicinska laboratorium, statens giftinformationscentral och statens
rättskemiska laboratorium —, statens järnvägar (SJ), trafiksäkerhetsverket,
sjöfartsverket, luftfartsverket, arbetarskyddsstyrelsen (ASS), statens
planverk, sprängämnesinspektionen (SÄI), statens provningsanstalt, statens
mät- och provråd, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsernas
organisationsnämnd (LON), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
länsstyrelsen i Örebro län — som bifogat yttranden från polismyndigheterna i
Karlskoga och Lindesberg samt från räddningsnämnden i Örebro kommun —,
länsstyrelsen i Norrbottens län, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för
miljöskydd, kemikalieinspektionen, statens energiverk, Stockholms kommun som
bifogat yttrande frän polismyndigheten i Stockholm, Göteborgs kommun, Karlstads
kommun, Karlskoga kommun, Gävle kommun. Svenska Kommunförbundet, Centralorganisationen
SACO/SR, Fritidsbranscherna, Kemikontoret, Kemisk-Tek-niska
Leverantörförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas
Riksförbund, Småföretagens Riksorganisation (SHIO), Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska Brandförsvarsföreningen, Svenska Fabriksarbetareförbundet,
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Gasföreningen, Svenska
Petroleuminstitutet (SPI), Sveriges Grossistförbund och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO).

Dessutom har
yttranden inkommit frän Skytterörelsens Ungdomsorganisation, Svenska Pistolskytteförbundet,
Svenska Sportskytteförbundet, Sveriges Speditörförbund och Nobel Chemicals AB.

2
Allmänna synpunkter

Ett
stort antal remissinstanser inleder sina yttranden med allmänna synpunkter på
den föreslagna lagstiftningen. Många remissinstanser uttrycker sin
tillfredsställelse över att förslaget innebär en modernisering och till
övervägande del en förenkling av det gällande regelsystemet.

De flesta
remissinstanserna anser det vara motiverat att genomföra en ny lagstiftning om brandfariiga
och explosiva varor.

59

Rikspolisstyrelsen,
polismyndigheten i Stockholm, FMV, SÄI, statens Prop. 1987/88:101 provningsanstalt,
statens mät- och provråd, statskontoret, LON, länsstyrel- Bilaga 3 sen i
Göteborgs och Bohus län, kemikalieinspektionen, statens energiverk, LO, TCO,
Brandförsvarsföreningen och Fabriksarbetareförbundet tillstyrker i huvudsak
utredarens förslag till ny lagstiftning. Statens räddningsverk och
Grossistförbundet ser i allt väsentligt positivt på författningsförslagen när
det gäller deras utformning och allmänna innehåll.

Tvä
remissinstanser har ställt sig tveksamma eller helt avvisande till utredarens
förslag till ny lagstiftning.

RRV
ifrågasätter om det behövs en särskild lag om brandfarliga och explosiva varor.
SHIO avstyrker lagförslaget. Enligt båda dessa remissinstansers uppfattning
bör erforderliga föreskrifter kunna inarbetas i annan lagstiftning, framför
allt räddningstjänstlagstiftningen och arbetsmiljölagstiftningen.

Övriga
remissinstanser har ingen erinran mot huvuddragen i förslaget till ny
lagstiftning.

3 Lagstiftningens uppbyggnad

Det
av utredaren föreslagna regelsystemet består av en lag och en förordning.
Lagen är utformad som en ramlag med generella bestämmelser.

Lagstiftningens
uppbyggnad kommenteras av ett antal remissinstanser och flertalet av dessa är
positiva fill utredarens förslag.

SÄI
ser det som en stor fördel med att förslagen fill lag och förordning utformats
som en ramlagstiftning. Härigenom har en rad detaljbestämmelser kunnat utgå,
bestämmelser som det i stället bör ankomma på de berörda centrala
förvaltningsmyndigheterna att närmare utforma i sina tillämpningsföreskrifter.

Liknande synpunkter framförs av statens provningsanstalt och Brandförsvarsföreningen.

Statskontoret
fillstyrker, trots en principiell tveksamhet fill ramlags-konstruktioner,
förslaget till ny lagstiftning då det har flera fördelar jämfört med nuvarande
lagstiftning. Bl. a. uppfattar statskontoret ett antal administrativa
förenklingar i det framlagda förslaget som positiva.

Kommunförbundet
anser att det genom att förslaget är utformat som en ramlag med tillhörande
förordning och senare meddelade detaljföreskrifter skapas en grundläggande
förutsättning för ett lätt tillämpat regelverk.

Kemikontoret
uttrycker en stor tillfredsställelse över att utredaren samlat regelverket i
en lag och en förordning, vilket skapat förutsättningar för ett enkelt och
överskådligt system.

Enligt
Stockholms kommun saknar förslaget en klar motivering till uppdelningen i en
ramlag och förordning. Kommunen anser att regelsystemet så långt möjligt skall
omfattas av lagen.

SHIO
anser att den föreslagna lagen är ett typiskt exempel på en ramlag

som inte uppfyller villkoret på att den som läser en lag måste kunna få

klara besked om de krav som ställs. Detta drabbar främst småföretagen

som genom den omfattande föreskriftsproduktionen förorsakas höga kost

nader. 60

4
Lagstiftningens syfte Prop. 1987/88:101

Bilaga 3 Utredaren
föreslår att den nya lagen skall ha som syfte att förhindra att

brandfarliga och explosiva
varor vållar brand eller explosion samt att

förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa eller egendom genom brand

eller explosion vid
hantering av sådana varor.

Det
fåtal remissinstanser som yttrat sig om syftet med den nya lagen har

alla i huvudsak framfört
detaljsynpunkten att syftet bl. a. bör vara att

förhindra att brandfarliga
och explosiva varor oavsiktligt vållar brand eller

explosion.

5 Lagstiftningens förhållande till annan lagstiftning

Ett
flertal remissinstanser kommenterar den föreslagna lagstiftningens förhållande
till annan lagstiftning.

5.1 Lagstiftningen
om kemiska produkter

Räddningsverket,
SÄI och Karlskoga kommun är positiva till utredarens förslag att de
brandfarliga vätskornas miljöpåverkan helt skall regleras inom ramen för lagen
om kemiska produkter.

Enligt
SÄI:s bedömning kräver frågan om skydd av vattentillgångarna mot miljöpåverkan
från brandfariiga vätskor ytterligare belysning.

5.2 Räddningstjänstlagstiftningen

Utredaren
föreslår en ändring i räddningstjänstlagen med den innebörden att lagen inte
skall gälla i fråga om sådana olycks- och skadeförebyggande åtgärder som avses
i lagen om brandfarliga och explosiva varor.

ASS
finner att den föreslagna inskränkningen i räddningstjänstlagens
tillämpningsområde är ändamålsenlig och att den gagnar bästa möjliga utnyttjande
av samhällets resurser för tillsyn när det gäller brandfarliga och explosiva
varor.

SÄI
ser förslaget om en enklare gränsdragning i förhällande till räddningstjänstlagstiftningen
som en positiv faktor.

Gasföreningen
anser att den föreslagna ändringen i räddningstjänstlagen är väsentlig för en
distinkt ansvarsfördelning och för att endast en myndighet fungerar som
tillsynsmyndighet för naturgas.

Räddningsverket,
länstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Karlskoga kommun avstyrker
förslaget.

Räddningsverket
framhåller att det ingår i ett sedan länge etablerat och

väl fungerande system att de förelägganden och förbud som behövs från

brandskyddssynpunkt meddelas med stöd av generella bestämmelser i

räddningstjänstlagen, samtidigt som olika speciallagstiftningar, t. ex. bygg

lagstiftningen, innehåller preciserade krav som också har sin grund i intres

set att förebygga brand. Utredarens förslag till ändring i räddningstjänst

lagen bryter mot detta system och medför i stället risk för onödiga problem

med att analysera om ett föreläggande eller förbud grundas på den ena eller 61

den andra av de aktuella
lagarna. Enligt räddningsverkets uppfattning Prop. 1987/88:101

medför inte förslaget några fördelar som skulle uppväga denna risk. Bilaga
3

5.3 Arbetsmiljöiagstiftningen

ASS
avstyrker förslaget att det i arbetsmiljölagen införs en upplysning om att det
också i lagen om brandfarliga och explosiva varor finns bestämmelser om
åtgärder till skydd mot skada genom brand och explosion. En sådan hänvisning är
ändamålsenlig endast om hänvisning sker till alla lagar som till väsentlig del
täcks av arbetsmiljölagens tillämpningsområde.

ASS
anser vidare från principiella utgångspunkter att gränsdragningsfrä-gor mellan
olika regelkomplex så långt möjligt bör lösas redan i lagstiftningen. När det
gäller brandfarliga och explosiva varor anser styrelsen att föreskrifter som
avser hantering inom yrkeslivet bör utfärdas med stöd av
arbetsmiljölagstiftningen. Dessa frågor bör enligt styrelsen penetreras närmare
i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

SACO/SR
och Gasföreningen anser att gränsdragningen mellan den föreslagna lagen och
arbetsmiljölagen och därmed gränsdragningen mellan SÄI:s och ASS:s/yrkesinspektionens
ansvar är oklar. Enligt Gasföreningens uppfattning skulle det, även om SÄI och
ASS i dagsläget samarbetar mycket bra, för gasbranschen och naturgassäkerheten
vara en klar fördel om speciallagstiftningen helt ligger på SÄI.

5.4 Lagstiftningen
om transport av farligt gods

Utredaren
föreslår att förhållandet mellan tillämpningsområdena för lagen om brandfarliga
och explosiva varor och lagen om transport av farligt gods bör ingå i en
särskild översyn av lagstiftningen om transport av farligt gods.

Kommunförbundet
tillstyrker att utredarens förslag genomförs.

Rikspolisstyrelsen
anser inte att det finns behov av en översyn av gränsdragningen mellan den
föreslagna lagstiftningen och transportlagsfiftning-en. Enligt styrelsen är
begreppet transport klart uttryckt i lagen om transport av farligt gods och
det finns inte skäl att ändra definitionen av detta.

Liknande
synpunkter framförs av socialstyrelsen, SJ och Speditörförbun-det.

Utredaren
föreslår vidare att förordningen om transport av farligt gods ändras så att SÄI
skall meddela beslut om en viss vara är att anse som farligt gods i de fall
varan omfattas av lagen om brandfarliga och explosiva varor.

SPI
stöder utredarens förslag att SÄI skall besluta om och hur en vara som omfattas
av den föreslagna lagen om brandfarliga och explosiva varor skall klassas som
farligt gods.

Luftfartsverket
finner förslaget till ändring i förordningen om transport

av farligt gods något svårtolkat vad gäller tillämpningsområdet. Luftfarts

verket har dock tolkat förslaget så att det även fortsättningsvis är verket

som skall meddela beslut om en viss vara är att anse som farligt gods vad

gäller flygtransport. 62

Rikspolisstyrelsen, räddningsverket,
socialstyrelsen, SJ, sjöfartsverket, Prop. 1987/88:101 ASS, SÄI, statens
provningsanstalt. Kemikontoret, Kemisk—Tekniska Leve- Bilaga 3 rantörförbundet,
SAF, Grossistförbundet och Speditörförbundet avstyrker förslaget att SÄI skall
besluta om en brandfarlig eller explosiv vara är att anse som farligt gods vid
transport. Klassningen bör i enlighet med den i 1982 års lagstiftning fastlagda
principen med en totalansvarig transportmyndighet inom resp. transportslag
ligga hos transportmyndigheten. Några av de nämnda remissinstanserna anser att
transportmyndigheten bör åläggas att i varje särskilt fall samräda med berörda
produktkontrollmyndigheter.

6 Lagstiftningens tillämplighet

6.1
Varuområde

Utredaren
föreslär att varuområdet utvidgas till att omfatta, förutom brandfarliga och
explosiva varor, även sådana varor som innefattas i grupperna brandfarliga
fasta varor, självantändande varor, varor som utvecklar brandfarlig gas i
kontakt med vatten, oxiderande varor och organiska peroxider.

Sjöfartsverket,
SÄI, statens provningsanstalt. Kommunförbundet, Kemikontoret, LO, SAF och
Brandförsvarsföreningen har godtagit utredarens förslag.

Brandförsvarsföreningen
anser dessutom att brännbart damm skall ingå i lagstiftningen om brandfarliga
och explosiva varor.

Övriga
remissinstanser har inte särskilt kommenterat utredarens förslag.

Utredaren
föreslär vidare att området brandfarliga varor utvidgas också till att omfatta
vätskor med flampunkt högre än -F55°C när de hanteras i stor mängd på samma
ställe och hanteringen kan orsaka betydande skada genom brand eller explosion
samt om SÄI föreskriver det.

SÄI
tillstyrker den föreslagna ordningen. Förslaget öppnar möjligheten att
åstadkomma en minskad reglering av hanteringen av dieselbrännolja och
eldningsolja men gör det också möjligt att regelmässigt jämställa vissa andra
för närvarande oreglerade vätskor med de nämnda. Dock bör kriterierna
"stor mängd på samma ställe" och "betydande skada" utgå ur
författningstexten. Inspektionen finner vidare att förslaget till avgränsning
av varuområdet brandfarliga vätskor inte ger utrymme för att kunna reglera
vissa blandningar av brandfarliga vätskor och andra varor.

Räddningsverket
anser att det bör övervägas om inte möjlighet borde finnas att klassa vätskor
med flampunkt lika med eller högre än -1-55° C som brandfarliga i flera
sammanhang än de som nämns i förslaget till förordning av brandfarliga och
explosiva varor.

ASS
ser en risk i att utvidgningen av begreppet brandfarliga vätskor

leder till orimliga arbetsinsatser på bekostnad av insatser i fråga om mer

brandfarliga varor. Det måste enligt styrelsens åsikt bli mycket svårt att i

bestämmelserna om brandfarliga och explosiva varor generellt ange om en

vätska skall betraktas som brandfarlig när detta görs beroende av hur den 63

hanteras.
Avgörande för om en vara skall klassificeras som brandfarlig bör Prop.
1987/88:101

enbart vara de inneboende egenskaperna. Bilaga 3

Göteborgs kommun anser att klassificering av den
brandfarliga vätskan över och under -t-55°C kan medföra allvarliga konsekvenser
om endast förvaring av stora mängder vätska med flampunkt högre än -1-55° C
skulle klassas som brandfarlig vätska. Även produkter i små kvantiteter bör gä
under beteckningen brandfariiga varor, möjligen med någon särskild klassbeteckning.

Karlskoga kommun anser att begreppen "stor
mängd" och "betydande skada" måste definieras så väl att den
lokala myndigheten inte behöver tveka om tillständsplikt föreligger eller ej.
Kommunen konstaterar vidare att den föreslagna definitionen av brandfarliga
vätskor efter flampunkt leder till att tillständskravet och därtill hörande
tillsyn av framför allt underjordiska tankar för eldnings- och dieselolja upphör.
Om denna ändring i definitionen av brandfariiga vätskor genomförs bör detta
enligt kommunen få konsekvenser i annan lagstiftning.

Kemikontoret biträder förslaget att -(-55° C bibehålls som
generell flam-punktsgräns för brandfarliga varor och det vore värt att närmare
pröva att även införa denna gräns i lagsfiftningen om transport av farligt
gods. Kemikontoret avstyrker förslaget att utvidga varuområdet till att också
omfatta vätskor med flampunkt högre än -1-55° C när de hanteras i stor mängd på
samma ställe och hanteringen kan orsaka betydande skada.

Brandförsvarsföreningen anser att förslaget bör ändras så
att det åligger SÄI att avgöra vilka vätskor med flampunkt över -1-55° C som
skall klassas som brandfarliga.

SPI föreslår att varuområdet brandfarliga vätskor delas in
efter flampunkt i tre grupper, nämligen mycket brandfariiga vätskor (flampunkt
upp till och med +2rC), brandfariiga vätskor (flampunkt från och med -l-22°C
till och med 4-55°C) och mindre brandfarliga vätskor (flampunkt från och med -h
56° C till och med -t-100° C).

Kemikontoret, Kemisk—Tekniska Leverantörförbundet och SPI
anser att den nuvarande ordningen att vätskor som innehåller minst 30
viktsprocent vatten och som har en flampunkt lika med eller högre än -1-21° C
är undantagna från lagsfiftningens tillämpningsområde även skall gälla i fortsättningen.

SJ och sjöfartsverket avstyrker förslaget om att en
generell flampunkts-gräns vid -1-55° C även skall gälla vid transport av
farligt gods. Förslaget leder till att ett stort antal produkter inom vissa flampunktsintervall
utgör brandfarlig vätska vid nafionella transporter men inte vid utrikestranspor-ter.
Enligt sjöfartsverkets uppfattning skall klassificeringen av alla
"brand-skapande varor" följa de internationella bestämmelserna för fariigt
gods och kriterierna skall vara identiska.

Statens provningsanstalt konstaterar att den föreslagna flampunktsgrän-sen
kommer i konflikt med de internationella bestämmelserna för transport av
farligt gods.

Socialstyrelsen har inget att erinra mot att undantagen
för explosiva

läkemedel upphör. Styrelsen anser att en rimlig säkerhetsnivå beträffande

explosiva varor även skall innefatta läkemedel och läkemedelsrävaror. 64

6.2 Hanteringsbegreppet Prop. 1987/88:101

Utredaren
föreslår att som en sammanfattande benämning på alla förfaran- "8 3 den
med brandfarliga och explosiva varor som kan komma i fråga införs begreppet
hantering.

Remissinstanserna
har i huvudsak inte haft något att invända mot utredarens förslag.

FMV
framhåller att begreppet hantering för försvarsmakten medför vissa inte
avsedda komplikationer i fråga om föreståndare vid hantering. Begreppet
hantering bör därför för försvarsmaktens vidkommande spaltas upp så att det
klart framgår vilken typ av hantering som avses.

Socialstyrelsen
konstaterar att hanteringsbegreppet är utökat i den föreslagna lagsfiftningen
jämfört med lagen om kemiska produkter, i vissa fall med hanteringssituationer
vilkas närmare betydelse synes oklar, t. ex. översyn.

6.3 Lagens
tillämpning inom försvarsmakten

Utredaren
föreslär att även fortsättningsvis bör försvarsmaktens befattning med de
brandfarliga och explosiva varorna i princip följa de allmänna reglerna.

Remissinstanserna
har i allmänhet inte haft något att invända mot utredarens förslag.

ASS
anser att dä inte krig eller beredskapstillständ råder bör samma säkerhetsnivå
gälla inom försvarsmakten som vid civil yrkesmässig hantering. Detta syfte fillgodoses
enligt styrelsens mening bäst genom att områdena regleras på samma sätt i
lagstiftningen. Det bör införas en skyldighet för föreskrivande myndighet att
samråda med FMV.

7 Skyldigheter vid hantering av brandfarliga och explosiva

varor.

Utredarens
förslag till bestämmelser om skyldigheter för dem som hanterar brandfarliga
och explosiva varor, vilka i de flesta fallen motsvaras av bestämmelser i den
gällande lagsfiftningen, har i allt väsentligt godtagits eller inte särskilt kommenterats
av övervägande antalet remissinstanser.

Brandförsvarsföreningen
och SPI anser att när det gäller att avgöra vilka skyldigheter var och en har
vid hantering av brandfarliga varor bör inte åtskillnad göras mellan hantering
och yrkesmässig hantering. Man bör i stället strikt hålla sig fill begreppet
hantering utan att avgöra om den är yrkesmässig eller ej.

FMV
och ÖCB anser att det bör klarläggas huruvida försvarsmaktens verksamhet resp.
överstyrelsens lagringsverksamhet är att anse som yrkesmässig.

8 Tillståndspliktens omfattning

Utredaren
föreslår att den som hanterar eller importerar explosiva varor

och den som yrkesmässigt hanterar brandfarliga varor som huvudregel

skall ha tillstånd fill hanteringen. 65

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 101

Remissinstanserna har i
huvudsak inte haft något att erinra mot utreda- Prop. 1987/88:101

rens förslag. Bilaga 3

FOA
har uppfattningen att forskningsanstalten, i likhet med myndigheter inom försvarsmakten,
inte skall behöva ha tillstånd för annan hantering än tillverkning av explosiva
varor.

SÄI,
Kommunförbundet och Brandförsvarsföreningen anser att begreppet yrkesmässigt
bör utgå. Kommunförbundet har vidare uppfattningen att tillståndsplikt bör
gälla för hantering som överstiger en viss kvanfitet.

ÖCB
har uppfattningen att överstyrelsen i likhet med försvarsmakten bör medges
undantag från tillståndsplikten för brandfarliga varor. Uppgift om
anläggningarnas läge, konstruktion, varuinnehäll m. m. är sekretessbe-lagd.

SAF
anser att det generella kravet på tillstånd för yrkesmässig hantering av
brandfarliga varor bör utformas mer flexibelt. Tillståndskraven bör inriktas på
de brandfarliga varor för vilkas hantering den största risken föreligger.

SÄI
föreslår att explosiva varor får hanteras eller importeras endast av den som
fyllt 18 år, om inte inspektionen medger annat. Vissa fyrverkerier och
handvapenammunition får i dag innehas av personer som inte fyllt 18 är och såvitt
inspektionen bedömer finns inte anledning att ändra detta.

ÖB,
FMV, Skytterörelsens Ungdomsorganisation, Pistolskytteförbundet och Sportskytteförbundet
anser att undantag måste medges för hantering av ammunition av den som är under
18 år alternativt måste SÄI fä direktiv att meddela sådant undantag i
föreskrifter. Pistolskytteförbundet förutsätter dessutom att nu gällande
undantag från tillståndskrav i fråga om tillverkning av ammunition för eget
bruk följs av ett av myndighet meddelat generellt tillstånd för sådan
tillverkning men vidgat till att gälla även ammunition till enhandsvapen.

Några
remissinstanser framför synpunkter på utredarens förslag att överföra
tillståndskravet för förvaring av eldnings- och dieseloljor fill lagen om
kemiska produkter.

Stockholms
kommun anser att det är angeläget att även i fortsättningen rättsligt reglera
förvaring av eldnings- och dieseloljor ovan och underjord dä dessa regler
föresläs försvinna från brandlagstiftningen.

Karlskoga
kommun framhåller att det är tveksamt om skyddet för den yttre miljön gagnas av
förslaget. Genom att t. ex. eldningsolja för uppvärmning inte längre betraktas
som brandfarlig vara och det ännu är oklart med tillståndsplikten finns det
risk för ett försämrat miljöskydd.

9 Tillståndsmyndigheter m. m.

9.1
Organisatoriska frågor

Utredaren
har enligt sina direktiv haft att utgå från att SÄI även fortsätt

ningsvis skall vara central förvaltningsmyndighet för ärenden inom områ

det brandfarliga och explosiva varor. Betänkandet innehåller därför inte

några överväganden om andra alternativ. 66

Några
remissinstanser tar upp frågan om vilken myndighet som bör ha Prop.
1987/88:101

det centrala ansvaret för ifrågavarande sakområde. Bilaga 3

Fabriksarbetareförbundet anser att Sverige i
skyddssammanhang skall upprätthälla en hög nivå och förbättra denna till fromma
för en säkrare tillverkning och hantering av såväl explosiva som brandfariiga
varor. Förbundet tror att detta bäst kan ske så länge SÄI förblir en egen
myndighet. En liknande synpunkt framförs av Brandförsvarsföreningen.

Räddningsverket föreslår att regeringen på nytt prövar om SÄI:s
uppgifter, eller i vart fall de uppgifter som berör brandfarliga varor, bör
överföras till räddningsverket (jfr. prop. 1984/85:161). Räddningsverket anser
att den nuvarande organisatoriska uppdelningen på central nivå är orationell.
Den innebär att de strävanden till större effektivitet och bättre samordning i
ledningen av befolkningsskyddet och räddningstjänsten - som resulterade i
bildandet av räddningsverket - inte helt har fullföljts.

Socialstyrelsen, Karlstads kommun och Grossistförbundet
framför liknande synpunkter.

SACO/SR anser att det bör prövas om inte SÄI:s verksamhet
och ansvar skall intregreras med den tillsynsverksamhet och det ansvar som
åvilar ASS och yrkesinspektionen.

9.2 Tillståndsmyndighet för explosiva varor

9.2.1 Tillverkning m.m.

Utredaren föreslår att fråga om tillstånd till
tillverkning samt till annan hantering eller import av explosiva varor som hör
samman med tillverkningen förs över från länsstyrelsen till SÄI.

SÄI, statskontoret, LON, länsstyrelsen i Örebro län,
länsstyrelsen i Norrbottens län och Fabriksarbetareförbundet tillstyrker
förslaget.

Av synpunkterna under avsnitt 9.1 följer att
räddningsverket, socialstyrelsen, Karlstads kommun, SACO/SR och
Grossistförbundet i princip avstyrker förslaget.

Övriga remissinstanser har ingen erinran eller har inte
särskilt kommenterat förslaget.

9.2.2 Övrigafall

Utredaren föreslår att i övriga fall skall liksom nu fråga
om fillstånd till hantering eller import av explosiva varor prövas av
polismyndigheten. Remissinstanserna har ingen erinran mot förslaget.

9.3 Tillståndsmyndighet för brandfarliga varor

Utredaren föreslår att fråga om tillstånd till hantering
av brandfarliga varor

skall som hittills prövas av byggnadsnämnden i kommunen. Detta gäller

även för de fall dä verksamheten skall bedrivas i fler än en kommun.

Frågan skall då prövas av byggnadsnämnden i den kommun där verksam

heten har sin största omfattning. 67

Räddningsverket
ifrågasätter om det är praktiskt och lämpligt att byggnadsnämnden i en kommun
skall kunna avgöra tillståndsfrågan med giltighet även för andra inblandade
kommuner. Det kan bl. a. uppkomma svårigheter med att avgöra i vilken kommun
en viss verksamhet har sin största omfattning.

RRV och SHIO anser att det
bör undersökas om inte byggnadsnämndens tillståndsprövning vid förvaring av brandfariiga
varor kan begränsas. RRV framhåller att i dag förekommer att villaägare, som
har underjordiska oljecisterner, övergår från olje- till eluppvärmning. Ofta
meddelar de då inte detta till byggnadsnämnden. När tillståndstiden för
förvaringen går ut måste byggnadsnämnden ta kontakt med husägaren och
eventuellt fatta beslut om förbud mot fortsatt förvaring. En praktisk
konsekvens av att tillståndplikten begränsas är att dessa ärenden bortfaller.

Enligt LON är det från
resurssynpunkt mer rationellt att låta räddningsnämnden bli
tillståndsmyndighet i stället för byggnadsnämnden. Den största sakkunskapen i
fråga om brandfarliga varor finns hos räddningsnämnden. Härtill kommer att
räddningsnämnden föreslås bli lokalt tillsynsorgan.

Liknande synpynkter
framförs av Karlskoga kommun och Brandförsvarsföreningen. Kommunen anser
vidare att frågan om prövningen av ärenden som berör fler än en kommun bör
ytterligare övervägas. Brandförsvarsföreningen avstyrker förslaget till
prövning av verksamhet som avser fler än en kommun förutsatt att det inte avser
en verksamhet som bedrivs i en anläggning som ligger i två kommuner.

SACO/SR anser att
tillstånd skall prövas av yrkesinspekfionen eller eventuellt räddningsnämnden.

Kommunförbundet och SPI
tillstyrker förslaget att den lokala byggnadsnämnden skall pröva
tillståndsfrågor. Kommunförbundet betonar starkt att SÄI måste ges resurser för
att vägleda byggnadsnämnderna i frågor som rör ärendehandläggningen så att en
enhetlig hantering och bedömning av ansökningar möjliggörs i landets kommuner.

Prop. 1987/88:101 Bilaga 3

9.4
Bémyndiganden m. m.

Kammarrätten
i Jönköping ifrågasätter om inte tillståndsmyndigheten kan anges direkt i lagen
(12 §). Vilka myndigheter som kan komma i fråga anges dessutom redan i
lagförslagets avsnitt om ansvar, sekretess m. m. (25 och 26 §§).

SÄI påpekar att i
lagförslagets 12 § saknas bemyndigande för regeringen att utse
tillståndsmyndigheter.

9.5 Ett tillstånds giltighetsfid

Utredarens
förslag att alla tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid har godtagits
eller inte särskilt kommenterats av remissinstanserna.

68

9.6
Föreståndare Prop. 1987/88:101

Utredaren föreslår att liksom enligt nuvarande
bestämmelser skall det i °

samband med en tillståndspliktig hantering utses en
föreståndare som ansvarar för att hanteringen bedrivs enligt gällande
bestämmelser och villkor.

ASS anser att kravet på särskild föreståndare vid
yrkesmässig hantering bör utgå. Det finns risk för att föreståndaren inte får
befogenheter som svarar mot det stadgade ansvaret. Problemet har i
arbetsmiljölagen och lagen om kemiska produkter lösts pä det sättet att
ansvaret ligger på arbetsgivaren och är fördelat i linjeorganisationen enligt
rådande delege-ring pä samma sätt som övrigt ansvar.

SAF framför liknande synpunkter.

Fabriksarbetareförbundet har uppfattningen att en
föreståndare inte skall godkännas av tillståndsmyndigheten om inte fillståndshavaren
ger föreståndaren ett klart ansvarsområde och klara direktiv om odelade befogenheter
för att kunna uppfylla föreständarrollen i alla situationer.

10 Tillsynsmyndigheter

Utredaren föreslår att efterlevnaden av bestämmelserna om
brandfarliga och explosiva varor skall utövas av SÄI och kommunens
räddningsnämnd i fråga om de brandfariiga varorna samt av inspektionen och
polismyndigheten i fråga om de explosiva varorna. Inspektionen föreslås som
hittills ensam svara för tillsynen inom försvarsmakten samt över verksamheter
där explosiva varor fillverkas.

Räddningsverket anser att den centrala tillsynen av och föreskriftsgiv-ningen
för de brandfarliga vätskornas miljöpåverkan bör handhas av statens naturvårdsverk
i stället för av SÄI. I konsekvens därmed bör den lokala tillsynen i detta
avseende handhas av miljö- och hälsoskyddsnämnden i stället för av
räddningsnämnden.

Liknande synpunkter framförs av Stockholms kommun,
Karlskoga kommun och Kommunförbundet.

Socialstyrelsen framhåller att det synes vara en öppen
fråga om tillsynen av skyddet mot vattenförorening i den yttre miljön vid
hantering av andra varukategorier än brandfarliga vätskor även fortsättningsvis
skall utövas enbart av miljö- och hälsoskyddsnämnderna eller av
räddningsnämnden.

Räddningsverket har vidare uppfattningen att när det
gäller den lokala tillsynen av hanteringen av brandfarliga varor inom
försvarsmakten talar starka skäl för en samordning av det lokala
tillsynsansvaret hos räddningsnämnden.

11 Avgifter

Utredarens förslag till avgiftssystem har godtagits eller
inte särskilt kom

menterats av remissinstanserna. 69

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 101

12 Överklagningsförfarande Prop. 1987/88:101

Bilaga 3 Några
remissinstanser har framfört synpunkter pa utredarens förslag om

överklagningsförfarande.

Kammarrätten
i Jönköping anser att ett eventuellt taleförbud mot länsstyrelsens resp. SÄI:s
beslut i tillståndsärenden bör övervägas.

Socialstyrelsen
förordar att överklagande av ärenden rörande brandfarliga och explosiva varor
handläggs av förvaltningsdomstol på samma sätt som enligt räddningstjänstlagen.

SÄI
anför att reglerna om överklagande skulle vinna i överskådlighet genom en
uppdelning i regler för brandfariiga och explosiva varor.

13 Ikraftträdande

Ett
fåtal remissinstanser tar upp frågan om den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Räddningsverket
anser att det är mycket viktigt att erforderliga detaljbestämmelser i form av
föreskrifter och allmänna råd är klara att träda i kraft samtidigt som den nya
lagen och förordningen.

Liknande
synpunkter framförs av rikspolisstyrelsen och FMV.

14 Den centrala myndighetens namn

Utredaren
föreslår att den centrala myndighetens namn ändras från nuvarande
sprängämnesinspektionen till inspektionen för brandfarliga och explosiva
varor.

LO
tillstyrker förslaget fill namnändring.

Hovrätten
för Nedre Norrland, SÄI, länsstyrelsen i Norrbottens län, Kemisk—Tekniska Leverantörförbundet,
Brandförsvarsföreningen, Fabriksarbetareförbundet och SPI avstyrker utredarens
förslag.

15 Kostnadseffekter

Utredarens
förslag innebär att SÄI påförs nya arbetsuppgifter. Enligt utredarens bedömning
behöver inspektionens resurser därigenom förstärkas. Samfidigt förutses en
minskning av länsstyrelsernas resursbehov. I övrigt beräknas förslaget inte
medföra några nämnvärda kostnadsförändringar.

Rikspolisstyrelsen
konstaterar att ett genomförande av förslaget kommer att innebära en arbets-
och kostnadsökning på polismyndighetens redan hårt utnyttjade resurser.

Statskontoret
anser att ett ökat resursbehov hos SÄI för prövning av

tillstånd samt tillsyn avseende tillverkning av explosiva varor bör motsva

ras av minskade resurser hos länsstyrelserna. Det kan vara nödvändigt

med en mindre resursförstärkning i ett initialskede för att så effektivt som

möjligt introducera den nya lagstiftningen. Principiellt bör de något ökade

kostnaderna för polismyndigheterna täckas av de avgifter som SÄI tar ut

för tillstånd i fråga om tillverkning av explosiva varor. 70

RRV
anser att för det fall en ny lag tillskapas bör de kostnadsmässiga Prop.
1987/88:101

konsekvenserna av lag.stiftningen bättre belysas. Bilaga 3

Goteborgs
kommun har uppfattningen att det är väsentligt att den lokala tillsynen i fråga
om de brandfarliga varorna kan resursmässigt täckas med avgiftsuttag.

Prop. 1987/88:101

Lagrådsremissens
lagförslag Bilaga 4

1 Förslag till

Lag om brandfarliga och explosiva varor Härigenom föreskrivs följande

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva

varor.

Lagens
syfte är att hindra att sädana varor vållar brand eller explosion samt att
förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller
explosion vid hantering av sådana varor.

2
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka varor som
pä grund av sina egenskaper eller sin sammansättning eller i annat fall skall
anses utgöra brandfarliga eller explosiva varor.

3
§ Med hantering avses
tillverkning, bearbetning, behandling, användning, omhändertagande,
förstöring, förpackning, förvaring, transport, saluförande, underhåll,
överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

4
§ Lagen gäller inte sådan
transport av brandfarliga eller explosiva varor som omfattas av lagen
(1982:821) om transport av farligt gods.

I
lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser om att förebygga andra
skador än sädana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av
de brandfarliga och explosiva varorna. Bestämmelser om skyldigheter för
arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan
uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av de brandfarliga och
explosiva varorna finns i arbetsmiljölagen (1977:1160) och om olycks- och
skadeförebyggande åtgärder vid brand för ägare eller innehavare av byggnad
eller andra anläggningar i räddningstjänstlagen (1986:1102).

I
fråga om användningen av vissa explosiva varor inom område med detaljplan, inom
vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, finns bestämmelser i allmänna
ordningsstadgan (1956:617).

5 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före

skriva om undantag från lagens tillämpning i fråga om en viss vara eller en

viss hantering eller import av brandfarliga och explosiva varor.

Skyldigheter
vid hantering av brandfarliga och explosiva varor

6 §
Byggnader och andra anläggningar, där brandfarliga eller explosiva

varor hanteras samt anordningar för hantering av sådana varor skall vara

inrättade så att de är betryggande från brand- och explosionssynpunkt och

förlagda på sådant avstånd ifrån omgivningen som behövs med hänsyn till

hanteringen. Detta gäller också områden som inrymmer sådana byggna

der, anläggningar och anordningar.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri

va att sådana byggnader, anläggningar, anordningar och områden skall _.

omfattas av särskilda krav samt att byggnader, anläggningar och anord-

ningar för hantering av brandfarliga eller explosiva varor
inte får saluhäl- Prop. 1987/88:101 las, säljas eller användas om de inte
efter kontroll genom teknisk provning. Bilaga 4 besiktning eller annan
undersökning har befunnits vara betryggande från skyddssynpunkt.

7 § Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor
skall vidta de

åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra oavsiktlig

brand eller explosion och för att förebygga och begränsa skador genom

brand eller explosion på liv, hälsa eller egendom.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela särskilda föreskrifter om sådana åtgärder och försiktighetsmått.

8 § Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor i
större mängd

eller yrkesmässigt skall ha den kompetens eller tillgång fill den kompetens

som behövs med hänsyn till verksamhetens omfattning och varornas egen

skaper.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva särskilda krav i fråga om sådan kompetens.

9 § Den som bedriver verksamhet, i vilken ingår
yrkesmässig hantering

av brandfarliga eller explosiva varor, skall se till att det finns
tillfredsstäl

lande utredning om riskerna för brand eller explosion i verksamheten och

om de skador som därvid kan uppkomma.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om sådan utredning.

10 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter
brandfarliga eller

explosiva varor skall genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgif

ter som är av betydelse från brand- och explosionssynpunkt (varuinforma

tion).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om varuinformation.

Tillstånd m. m.

11 § Den som hanterar eller importerar explosiva varor och
den som

hanterar brandfarliga varor i större mängd eller yrkesmässigt skall ha

tillstånd till hanteringen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva att för hantering eller import av brandfarliga eller explosiva
varor skall gälla annat särskilt villkor om det behövs från brand- eller explosionssynpunkt.

12
§ Är det av
särskild betydelse frän brand- eller explosionssynpunkt, får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda hantering eller import av en
brandfarlig eller explosiv vara.

13
§ Ett
tillstånd skall begränsas till att avse en viss tid.

I samband med att ett tillstånd meddelas eller under fillständets
giltighetstid får tillståndsmyndigheten meddela sådana villkor för tillståndet
som behövs frän brand- och explosionssynpunkt.

14 § Frågor om tillstånd prövas av byggnadsnämnden i
fråga om brand- ■-

farliga varor och av polismyndigheten eller sprängämnesinspektionen en

ligt vad regeringen närmare föreskriver i fråga om explosiva varor. 73

15 § Ett
fillstånd kan återkallas om Prop. 1987/88:101

1.
villkor som
uppställts med stöd av 13 § i något väsentligt avseende Bilaga 4 inte
iakttas, eller

2.
det i annat
fall är av väsentlig betydelse från brand- eller explosionssynpunkt.

Tillsyn

16
§ Regeringen får
överiåta åt myndighet eller kommun att utöva tillsyn över efterlevnaden av
denna lag samt av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.

17
§ En
tillsynsmyndighet har rätt att på begäran fä de upplysningar och handlingar som
behövs för tillsynen.

18
§ En
tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att
denna lag samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om någon inte vidtar en åtgärd, som åligger honom enligt
denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av
lagen eller enligt en tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten förordna
om rättelse på hans bekostnad.

19 § För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet
rätt till tillträde

till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med

hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får där göra undersök

ningar och ta prover i den omfattning som behövs för tillsynen. För uttaget

prov betalas inte ersättning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för
provtagning och undersökning av prov.

Avgifter

20 § Kommunfullmäktige får föreskriva att avgift skall
erläggas i ärenden

om tillstånd eller tillsyn enligt denna lag. Avgifterna får tas ut med högst

det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgär

derna. Grunderna för beräkning av avgifterna skall anges i en taxa som

beslutats av kommunfullmäktige.

Avgifterna för fillstånd tas ut av sökanden och får tas ut
i förskott.

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får före

skriva om avgifter för myndighets verksamhet enligt denna lag.

Ansvar, sekretess m. m.

22 § Den som

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 7 §,

2.
med uppsåt
eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift, villkor eller förbud om har meddelats
med stöd av 6-13 §§, eller

3.
med uppsåt
eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 17 §

döms fill böter eller fängelse i högst ett år. 74

I ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt
första stycket döms Prop. 1987/88:101 inte om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken eller enligt Bilaga 4 lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud
döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet.

23
§ Den som med
uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse i
en ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen döms till böter.

24
§ Brandfarliga
eller explosiva varor som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
därav samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade om det inte är
uppenbart oskäligt.

Om en brandfarlig eller explosiv vara förklaras förverkad,
kan även varans förpackning förklaras förverkad.

25 § Anordningar för hantering av brandfarliga eller
explosiva varor som

varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav skall förklaras

förverkade om den brottsliga gärningen har medfört uppenbar risk för en

betydande skada genom brand eller explosion och förverkandet inte är

uppenbart oskäligt.

Om en anordning förklaras förverkad, kan även dess
innehåll och förpackning förklaras förverkade.

26 § Den som har tagit befattning med ett ärende som avses
i denna lag

får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid erfarit om någons

affärs- eller driftförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

27 § Polismyndighetens beslut i tillståndsärenden får
överklagas hos

sprängämnesinspektionen. Inspektionens beslut i ett överklagat ärende får

inte överklagas.

Byggnadsnämndens beslut i tillständsärenden får överklagas
hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i sådana ärenden och sprängämnesinspekfionens
beslut i tillståndsärenden får överklagas hos kammarrätten.

Sprängämnesinspektionen har rätt att överklaga
byggnadsnämndens beslut om tillstånd.

28 § Polismyndighetens och räddningsnämndens beslut i
tillsynsärenden

får överklagas hos sprängämnesinspektionen. Inspektionens beslut i ett

överklagat ärende får inte överklagas.

Sprängämnesinspektionens beslut i tillsynsärenden och i
övriga ärenden som inspektionen prövar som första instans får överklagas hos
kammarrätten.

Beslut om föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen
och som har meddelats med stöd av bemyndigande enligt denna lag får inte
överklagas.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1989, då lagen (1975:69) om explosiva och
brandfarliga varor skall upphöra att gälla.

2.
Om det i lag
eller annan författning hänvisas till bestämmelser som 75

ersätts
genom bestämmelserna i den nya lagen, skall i stället de nya Prop.
1987/88:101

bestämmelserna tillämpas. Bilaga 4

3.
Ett beslut om
föreskrifter, godkännande, tillstånd, medgivande eller undantag som har
meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av
motsvarande bestämmelser i denna lag, om inte regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

4.
Ett beslut om
tillstånd som med stöd av äldre bestämmelser har meddelats att gälla tills
vidare skall gälla i fem år från ikraftträdandet av denna lag. Ett sådant
beslut skall dock alltid gälla i fio år från dagen för tillståndsbeslutet.

76

2 Förslag till Prop. 1987/88:101

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 7 §

Nuvarande lydelse enligt prop. 1986/87:151.

Sekretess gäller i verksamhet, som bedrivs av annan än
statlig myndig- . het och som består i tillsyn eller stödverksamhet med
avseende pä näringslivet, för uppgift om

1.
enskilds
affärs- eller driftförhällanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det
kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs

2.
andra
ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för fillsyns-
eller stödverksamhet som avses i denna paragraf

Motsvarande sekretess gäller hos kommunal myndighet i
ärende om tillstånd till hantering av brandfarliga varor. Sekretess gäller
dock inte beslut i sådant ärende.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från
sekretessen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att
uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst tjugo är.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

77

Prop. 1987/88:101 Bilaga 5

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-02-26

Närvarande: f d. justitierädet Erik Nyman, regeringsrådet Berglöf,
justi-tierädet Lars K. Beckman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari
1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Peterson beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om
brandfarliga och explosiva varor,

2.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100).

Förslaget under 2 har upprättats efter samråd med jusfitieministern.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika Marcus.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om brandfarliga och explosiva varor

8 §

Enligt första stycket skall den som hanterar brandfarliga
eller explosiva varor i större mängd eller yrkesmässigt ha den kompetens eller
tillgång till den kompetens som behövs med hänsyn till verksamhetens omfattning
och varornas egenskaper. Om man bortser från rekvisitet "i större
mängd" föreslås i lagtexten alltså en begränsning till hantering som är
yrkesmässig. Avsikten torde emellertid vara att den verksamhet i vilken
hanteringen ingår skall vara yrkesmässig. Däremot förefaller det naturligt att
relatera kompetenskravet till hanteringens omfattning i stället för som
föreslagits till verksamhetens omfattning. Lagrådet förordar på grund av det
anförda att första stycket formuleras på följande sätt:

"Densom bedriver yrkesmässig verksamhet, i vilken
ingår hantering av brandfarliga eller explosiva varor, skall ha den kompetens
eller tillgång till den kompetens som behövs med hänsyn till hanteringens
omfattning och varornas egenskaper. Detta gäller också den som hanterar
brandfarliga eller explosiva varor i större mängd."

11 §

Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet
som regeringen

bestämmer föreskriva att för hantering eller import av brandfarliga eller

explosiva varor skall gälla annat särskilt villkor, om det behövs från brand-

eller explosionssynpunkt. I motsats till första stycket omfattas alltså även

import av brandfarliga varor. I remissprotokollet anges som exempel på

användning av detta bemyndigande krav på anmälan hos berörd myndighet

i fråga om vissa varor eller i fråga om visst innehav. En sådan anmälnings

skyldighet kommer normalt att ersätta krav på tillstånd enligt första styc

ket. Ett annat exempel på användning av bemyndigandet är krav på god- 78

kännande beträffande
explosiv vara för att den skall få importeras eller Prop. 1987/88:101

hanteras. Bilaga 5

Det
föreslagna bemyndigandet bör formuleras så att det avser generella föreskrifter
och inte villkor i enskilda fall. Lagrådet förordar att andra stycket
formuleras på följande sätt:

"Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får om det behövs frän brand-
eller explosionssynpunkt meddela föreskrifter om att annat särskilt krav skall
gälla för hantering eller import av brandfarliga eller explosiva varor."

13
och 14 §§

Av
paragraferna innehåller 13 § regler om tillståndsgivning och 14 § regler om tillständsmyndigheter.

Lagrådet
vill till en början förorda att paragraferna får byta plats så att bestämmelsen
om vilka myndigheter som får meddela tillstånd kommer före bestämmelsen om de
regler myndigheterna skall ha att fillämpa i fråga om tillstånd.

Beträffande
14 § (13 § med lagrådets numrering) vill lagrådet i förenklande syfte föreslå
att paragrafen redaktionellt ändras på följande sätt: "Byggnadsnämnden
prövar frågor om tillstånd beträffande brandfarliga varor. Polismyndigheten
eller sprängämnesinspektionen prövar enligt vad regeringen närmare föreskriver
frågor om fillstånd beträffande explosiva varor."

Enligt
13 § i förslaget skall ett tillstånd begränsas till att avse viss tid. Tillståndsmyndigheten
får också i samband med att fillstånd meddelas och under tillståndets
giltighetstid förordna om sådana villkor som behövs från brand- eller
explosionssynpunkt.

Att
beslut om ändrade villkor för ett fillstånd skall kunna meddelas under
tillståndets giltighetstid är betingat av att hänsyn måste tas till det behov
av skydd mot brand eller explosion som vid varje tidpunkt är påkallat av
omständigheterna. För innehavaren av ett tillstånd kan emellertid ett
ändringsbeslut bli av ingripande betydelse och få ekonomiska verkningar. Det
bör bl. a. med hänsyn härtill åligga tillståndsmyndigheten att vid meddelandet
av ett tillstånd överväga vilka villkor som kan förutses vara erforderliga för
den tillståndstid som bestäms och att ta in villkoren i beslutet.

Lagrådet
föreslår därför att 13 § i förslaget (14 § enligt lagrådets numrering)
utformas på följande sätt:

"Tillstånd
skall begränsas till viss tid och innehålla de villkor som kan förutses vara
erforderliga frän brand- och explosionssynpunkt under tillståndets
giltighetstid.

Om
det behövs från brand- och explosionssynpunkt får tillståndsmyndigheten under
tillståndets giltighetstid föreskriva att nya eller ändrade villkor skall gälla
för tillståndet."

79

15 § Prop. 1987/88:101

Enligt lagrådet bör också den återkallelsesituation som
har sin grund i att ' en tillståndshavare i något väsentligt avseende bryter
mot en bestämmelse i lagen eller en föreskrift som meddelats med stöd av denna
komma till direkt uttryck i paragrafen. Detta skulle bli fallet om denna
förslagsvis gavs följande lydelse, varvid hänsyn tagits till att 13 § i
förslaget motsvaras av 14 § enligt lagrådets numrering: ■'Ett tillstånd
får återkallas, om

1. bestämmelse i lagen eller föreskrift som meddelats
med stöd av denna

eller villkor som uppställts med stöd av 14 § i något väsentligt avseende

inte iakttas, eller

2. det i annat fall är av väsenfiig betydelse från
brand- eller explosions

synpunkt."

16 §

Paragrafen, som är avsedd att vara den grundläggande
bestämmelsen om vilka myndigheter som skall utöva tillsynen inom den föreslagna
lagens tillämpningsområde, har utformats som ett bemyndigande för regeringen
att överlåta tillsynen åt myndighet eller kommun. Därmed kan inte av lagen
utläsas var ansvaret för tillsynen i olika fall ligger. Inte minst med tanke pä
lagens karaktär av ramlagstiftning är det emellertid av betydelse såväl för dem
som direkt berörs av regleringen på området som för allmänheten att uppgift om
vilka myndigheter som utövar tillsynen lämnas i lagen.

Hur det är avsett att ansvaret för tillsynen skall vara
fördelat pä olika myndigheter beskrivs i den särskilda motiveringen. Vad som
anges där bör i enlighet med det anförda också komma till uttryck i lagtexten.
Vid utformningen av denna bör också beaktas att, enligt vad som upplysts vid
föredragningen, vissa regler kommer att behövas för tillsynen inom
försvarsmakten.

Med beaktande av det anförda skulle paragrafen förslagsvis
kunna utformas på följande sätt:

"Sprängämnesinspektionen utövar den centrala
tillsynen över efterlev-nanden av denna lag samt de föreskrifter och villkor
som meddelats med stöd av lagen.

På det lokala planet utövas fillsynen, om inte regeringen
föreskriver annat, av kommunens räddningsnämnd i fråga om brandfarliga varor
och av polismyndigheten i fråga om explosiva varor."

18 §

I paragrafen finns angivet de tvångsåtgärder som en
tillsynsmyndighet kan använda. Enligt första stycket får tillsynsmyndigheten
meddela de förelägganden och förbud som behövs för att trygga efterlevnaden av
lagens bestämmelser eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd
av lagen. Ett beslut om föreläggande eller förbud får enligt andra stycket
förenas med vite. Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom

får
tillsynsmyndigheten enligt tredje stycket förordna om rättelse på hans Prop.
1987/88:101

bekostnad. Bilaga 5

I
lagrädsremissens specialmotivering anges att det ligger i sakens natur att en
myndighet aldrig skall tillgripa mer omfattande tvångsåtgärder än som behövs i
varje enskilt fall. Ett förordnande om rättelse på den felandes bekostnad bör
därför aktualiseras först om det finns skäl att anta att föreläggande eller
förbud, med eller utan vite, inte kommer att ätlydas eller att det inte skulle
ske tillräckligt snabbt eller inte skulle leda till åsyftat resultat.

Lagrådet
delar den uppfattning som kommit till uttryck i specialmotiveringen och som
överensstämmer med den allmänt vedertagna uppfattningen att en myndighet inte
skall tillgripa mer omfattande tvångsåtgärder än som erfordras. En
återhållsamhet med förordnanden om rättelse på den felandes bekostnad vid
åsidosättande av det som åligger honom enligt lag, föreskrift eller villkor
återspeglas emellertid inte i den föreslagna lagtexten. Enligt lagrådets
mening bör ett beslut om rättelseåtgärd på tillständs-havarens bekostnad utan
föregående föreläggande fä tillgripas endast om det föreligger särskild
anledning att anta att tillståndshavaren inte kommer att åtlyda ett
föreläggande eller förbud eller att det av särskilda skäl fordras att en åtgärd
vidtas utan dröjsmål.

Lagrådet
förordar att tredje stycket ges följande lydelse: "Om någon underlåter att
iaktta vad som har angivits i ett föreläggande eller ett förbud enligt första
stycket får en tillsynsmyndighet förordna om rättelse på hans bekostnad. Finns
förutsättningar att meddela ett föreläggande eller förbud, får ett sådant
förordnande ges utan att föreläggande eller förbud meddelats om
tillsynsmyndigheten med hänsyn fill risken för allvarliga skador eller av andra
särskilda skäl finner att rättelse bör ske utan dröjsmål."

20
och 21 §§

I
20 och 21 §§ finns bestämmelser om finansiering av myndigheters verksamheter
genom avgifter. Det anges i 20 § att kommunfullmäktige får föreskriva att
avgift skall erläggas i ärende om tillstånd eller tillsyn, att kostnadsuttaget
skall grundas pä den s. k. självkostnadsprincipen och att fullmäktige beslutar
om grunderna för beräkning av avgifterna. Vidare innehåller paragrafen regler
om att avgift för tillstånd får tas ut i förskott. Regler om avgifter för
statliga myndigheters verksamheter finns i 21 §.

Enligt
lagrådets mening bör avsnittet om avgifter inledas med regler om avgifter för
statliga myndigheters verksamheter. Såvitt avser avgifter för kommunala
myndigheters verksamheter anser lagrådet att det endast bör föreskrivas att
kommun skall meddela föreskrifter härom. Något behov av att uttryckligen
framhålla nödvändigheten av att iaktta den s. k. självkostnadsprincipen kan
inte anses föreligga.

Lagrådet
anser att bestämmelserna om avgifter bör tas in i en paragraf, 20 §, och
föreslår följande lydelse:

"Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om avgifter för statliga myndigheters verksamhet enligt denna

lag. Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter för 81

kommunala myndigheters
verksamhet."

22 § Prop. 1987/88:101

Om, såsom lagrådet föreslagit, 20 och 21 §§ i förslaget
sammanslås till en "'8 J paragraf, bör förevarande paragraf bli ny 21 §.

Den ändring av ordningsföljden som lagrådet föreslagit
beträffande 13 och 14 §§ i förslaget bör vidare föranleda att
paragrafhänvisningen i första stycket 2. ändras till att avse "6—12 eller
14 §§".

Första stycket 3. bör för att bättre svara mot
bestämmelsen i 17 § redaktionellt ändras på följande sätt:

"3. med uppsåt eller av oaktsamhet underiåter att
efterkomma en begäran enligt 17 §."

Lagrådet föreslär vidare att andra stycket delas så att
den första meningen blir ett nytt andra stycke och den andra meningen ett nytt
tredje stycke i paragrafen.

Lagrådet föreslår slutligen att den lucka i
paragrafföljden som uppkommer, om 20 och 21 §§ enligt lagrådets förslag slås
samman till en paragraf, fylls ut på så sätt att det sista stycket i
förevarande paragraf avskiljs som ny22§.

27 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av
beslut i tillständsärenden. Paragrafen skulle enligt lagrådets mening bli
lättare att förstå om de tre tillståndsmyndighelerna - byggnadsnämnden,
polismyndigheten och sprängämnesinspektionen - behandlades i var sitt stycke.

Lagrådet förordar att paragrafen får följande lydelse:

"Byggnadsnämndens beslut i tillståndsärenden får
överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslut får överklagas hos
kammarrätten. Sprängämnesinspektionen får överklaga byggnadsnämndens beslut om
tillstånd.

Polismyndighetens beslut i tillståndsärenden får
överklagas hos sprängämnesinspektionen. Inspektionens beslut får inte
överklagas.

Sprängämnesinspektionens beslut i tillståndsärenden, som
inspektionen har prövat som första instans, får överklagas hos
kammarrätten."

29 § (av lagrådet föreslagen paragraO

Beträffande förvaltningsbeslut gäller i allmänhet att de
inte träder i tillämpning förrän de vunnit laga kraft. Den mot vilken beslutet
riktar sig kan därvid åstadkomma att ikraftträdandet skjuts upp enbart genom
att han anför besvär över beslutet. I åtskilliga specialförfattningar har
emellertid meddelats bestämmelser om att myndighets beslut skall gälla med
omedelbar verkan eller om att myndighet kan besluta om att dess beslut skall
gå i omedelbar verkställighet.

Enligt lagrådets mening bör i beslut enligt det av
lagrådet föreslagna 14 § andra stycket om nya eller ändrade villkor, enligt 15
§ om återkallelse av tillstånd och enligt 18 § om föreläggande, förbud eller förordnande
kunna förordas att beslutet skall lända till omedelbar efterrättelse. Lagrådet
förordar att det till förslaget fogas en ytterligare paragraf, 29 §, med
följande

11 82

lydelse:

"I
beslut enligt 14 § andra stycket om nya eller ändrade villkor, enligt Prop.
1987/88:101 15 § om återkallelse av tillstånd och enligt 18 § om föreläggande,
förbud Bilaga 5 eller förordnande får förordnas att beslutet skall gälla
med omedelbar verkan."

Övergångsbestämmelserna

I
punkt 4 i övergångsbestämmelserna föreskrivs att beslut om tillstånd som med
stöd av äldre bestämmelser har meddelats att gälla fills vidare skall gälla i
fem år frän ikraftträdandet av den nya lagen, dock inte alltid i fio år från
dagen för tillståndsbeslutet.

Enligt
den nya lagen skall alla tillstånd tidsbegränsas. Äldre tillstånd kan däremot
sakna sådan tidsbegränsning. Syftet med övergångsbestämmelsen anges i
remissprotokollet vara att alla äldre tillstånd, som fortfarande krävs enligt
den nya lagen, så småningom skall ersättas med tillstånd som har meddelats att
gälla för viss tid.

Förslaget
har den fördelen att myndigheterna inte behöver någon genomgäng av äldre
tillstånd. Gentemot tillståndshavarna framstår det emellertid enligt lagrådets
mening som för ingripande att utan någon prövning av enskilda fall utsläcka gihigheten
av äldre tillstånd. Lagrådet avstyrker därför den föreslagna
övergångsbestämmelsen.

Lagrådet
förordar en ordning med anmälningsskyldighet för innehavare av inte tidsbegränsade
tillstånd. Om anmälningsskyldigheten inte iakttas möter det enligt lagrådets
mening inte några betänkligheter att anse tillståndet förfallet. Fullgörs
anmälningsskyldigheten kan tillståndsmyndigheten pröva enligt den nya lagen om
tillståndet bör återkallas eller om nya eller ändrade villkor bör meddelas.
Bestämmelsen kan förslagsvis ges följande lydelse:

"4.
I fråga om tillstånd som enligt äldre bestämmelser har meddelats att gälla
tills vidare får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om skyldighet för fillståndshavaren att göra anmälan hos
viss myndighet. Iakttas inte föreskriven anmälningsskyldighet skall tillståndet
anses förfallet."

Förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Lagråder
lämnar förslaget utan erinran.

83

Innehåll . Prop. 1987/88: lOl

Regeringens proposition ................................................... ..... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. ..... 1

1
Förslag till
lag om brandfariiga och explosiva varor ....... ..... 2

2
Förslag till
lag om ändring i sekretesslagen.................... 7

Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1988. .... 8

1
Inledning......................................................................... 8

2
Föredragandens
överväganden och förslag................... ..... 9

2.1............................................................................ Allmänna
utgångspunkter för ny lag om brandfarliga och explo

siva varor ................................................................. ..... 9

2.1.1 Gällande reglering och dess
bakgrund.............. 9

2.1.2 Utredarens uppdrag och förslag .................... ... 11

2.1.3 Allmänt om mitt förslag ..................... ....:.... 12

2.2 Den nya lagens syfte och uppbyggnad..................... ... 13

2.3 Den nya lagens förhållande till
annan lagstiftning.... ... 16

2.4 Den nya lagens fillämplighet...................................... 19

2.5 De grundläggande skyddsprinciperna....................... 22

2.6 Den centrala myndighetens namn ........................... 24

2.7 Anslagsfrågor ......................................................... ... 25

3
Upprättade
förslag.......................................................... ... 27

4
Specialmotivering............................................................ ... 27

4.1 Lag om brandfarliga och explosiva
varor................... ... 27

4.2 Lag om ändring i sekretesslagen
(1980: 100) ....... 45

5
Hemställan ................................................................... ... 45

6
Beslut.............................................................................. ... 46

Bilagor

Bilaga 1 ........................................................................... 47

Bilaga 2 ........................................................................... ... 52

Bilaga 3 ........................................................................... ... 59

Bilaga 4 ........................................................................... 72

Bilaga 5.............................................................................. 78

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 84