Prop. 1987/88:102

Regeringens proposition 1987/88:102

om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan

Prop. 1987/88:102

Regeringen
föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 mars 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lennart
Bodström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen dras riktlinjerna upp för en försöks- och utvecklingsperiod
avseende gymnasieskolans yrkesinriktade studievägar. Förslagen bygger i stort
pä betänkandena (SOU 1986:2 och 3) En treårig yrkesutbildning från arbetsgruppen
för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY).

I
propositionen föreslås att en treårig försöksperiod med förlängd, moderniserad
och i högre grad arbetsplatsförlagd utbildning inleds läsåret 1988/89.
Försöksverksamheten omfattar 5000 intagningsplatser under vart och ett av de
tre åren. Försöksverksamheten samordnas med ett utvecklingsarbete i syfte att
förbättra kvaliteten på gymnasieskolans yrkesutbildning. En särskild
referensgrupp och utvärderare bör tillkallas för detta ändamål.

Den
arbetsplatsförlagda utbildningen inom försöksverksamheten kännetecknas av att
vara kursplanestyrd utbildning på arbetsplatsen under ledning av handledare
som arbetsplatsen tillhandahåller. Yrkesläraren utövar tillsyn över
utbildningen. Den arbetsplatsförlagda delen av undervisningen under årskurserna
1 och 2 bör omfatta minst 10% av den totala studietiden med huvuddelen av tiden
i årskurs 2. Under det tredje året bör andelen arbetsplatsförlagd utbildning
utgöra 60% av studietiden. Som alternativ till arbetsplatsförlagd utbildning i
årskurs 3 bör i vissa fall erbjudas skolförlagd utbildning i form av kurser som
ger yrkesspecialisering, fördjupning eller teoretisk komplettering, s. k. alternafivkurser.

Ett
ökat inslag av allmänna ämnen innebär att samtliga elever inom försöksverksamheten
studerar svenska, samhällskunskap, engelska, idrott och ett tillvalsämne, t.
ex. matematik. Samtliga elever inom försöksverksamheten uppnår därigenom
allmän behörighet för högskolestudier. Sche-

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 102

malagd tid för
specialarbete skapar utrymme för ökad samverkan mellan Prop. 1987/88:102
allmänna ämnen och yrkesämnen.

En
förstärkning föreslås också av fortbildningsmöjligheterna för yrkeslärare för
att upprätthälla en modern utbildning av hög kvalitet.

Skola
och arbetsliv har ett gemensamt ansvar för den yrkesinriktade utbildningen.
Syftet med försöks- och utvecklingsperioden är att åstadkomma en
kvalitetshöjning av yrkesutbildningen. Detta kommer både samhälls- och
arbetsliv till nytta. Staten skall ha det övergripande ansvaret för att alla
elever får en god yrkesutbildning. Staten och skolhuvud-männen, svarar för
tillsyn och ledning av all gymnasial utbildning, antingen den bedrivs i skola
eller på arbetsplats. Stat och kommun bör svara för kostnaderna för
undervisningen, under försöksverksamheten även för de arbetsplatsförlagda
delarna.

Utbildningsdepartementet Prop. 1987/88:102

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars
1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Bodström

Proposition om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade min
företrädare, statsrådet Hjelm-Wallén, i juni 1984 en arbetsgrupp för att göra
en översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen. Arbetsgruppen antog namnet
Arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY).'

ÖGY överiämnade i februari 1986 sina slutbetänkanden (SOU
1986:2 och 3) En treårig yrkesutbildning del 1 och 2. Dessa har remissbehandlats.
Gruppen hade tidigare avlämnat skrifterna Avtal om arbetsplatsförlagd
utbildning (DsU 1985:9), Yrkesutbildningen inför 1990-talet (DsU 1985:13),
Kostnader för gymnasieskolutbildningen (DsU 1986:15) och Fortbildning av
yrkeslärare (DsU 1986:1).

Till protokollet i detta ärende bör fogas som bilaga 1
utredningens sammanfattning av sina slutbetänkanden och som bilaga 2 en
förteckning över remissinstanserna. En fyllig sammanställning av
remissyttrandena har gjorts inom utbildningsdepartementet och finns tillgänglig
i ärendet (dnr 345/88). Som bilaga 3 redovisas en studie av tillgången på
platser för arbetsplatsförlagd utbildning, genomförd i Gävleborgs län under
hösten 1986 och som bilaga 4 en samhällsekonomisk studie av effekterna av att
förlänga yrkesutbildningen i gymnasieskolan med ett år. Bilaga 5 är en
förteckning över gymnasieskolans linjer.

Med ÖGY:s slutbetänkanden som underlag lägger jag i det
följande fram förslag till riktlinjer för en treårig försöks- och
utvecklingsperiod avseende de yrkesinriktade utbildningarna i gymnasieskolan.
Med yrkesutbildningar avser jag i mina förslag, om ej annat anges, de direkt
yrkesinriktade tvååriga linjerna i dagens gymnasieskola samt specialkurser som
anknyter till dessa.

' I arbetsgruppen ingick skoldirektör Sven-Åke Johansson
(ordförande), sektionschef Bertil Andersson, utredningssekreterare Elise Claeson,
direktör Björn Grii-nevald, ombudsman Kent Karlsson, sekreterare Marta Olsson,
departementsrådet Kerstin Tboursie, skolrådet Jan Thulin samt ombudsman Uno Westerlund.
Huvudsekreterare var departementssekreterare Peter Holmberg.

Mina förslag syftar till
att en försöks- och utvecklingsperiod för gymna- Prop. 1987/88:102 sieskolans
yrkesinriktade linjer skall kunna påbörjas redan 1988/89. Jag avser att
tillkalla en särskild referensgrupp och en fristående utredningsman för
utvärdering för att följa utvecklingen under perioden.

Jag
avser att senare föreslå regeringen att ge skolöverstyrelsen (SÖ) i uppdrag att
genomföra ett kursplanearbete efter de riktlinjer jag nu föreslär samt också
visst utrednings- och utvärderingsarbete som grund för kommande
ställningstaganden. I de fall där jag bedömer det vara av värde för helhetsbilden
kommer jag i det följande att redovisa innebörden av de uppdrag som bör ges
till SÖ och andra myndigheter.

2 Yrkesutbildningen inför 1990-talet

Jag
har i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 10 sid. 19 ff) redogjort
för min syn pä gymnasiepolitiken inför 1990-talet. I det följande redovisar jag
i stora drag utvecklingen ur yrkesutbildningens perspektiv.

Vi
har nu drygt femton års erfarenhet av den integrerade gymnasieskola som
riksdagen beslutade om 1970. Dess historia före 1970 är tre separata skolformers
historia - gymnasiets, fackskolans och yrkesskolans. De hade skilda
utbildningsmål och framtiden för eleverna tedde sig mycket olika beroende på
vilken skolform de gått i.

Före
1970 var också tillgången pä utbildning i övrigt väsentligt sämre än i dag.
Grundskolan var ännu inte helt utbyggd. Den kommunala vuxenutbildningen fick i
stort sett sin nuvarande utformning genom vuxenutbildningsreformen 1967.
Universitet och högskolor omfattade betydligt färre utbildningsvägar än de gör
i dag och de var bara i begränsad omfattning tillgängliga för andra grupper än
dem som hade studentexamen.

Yrkesutbildningens
nuvarande inriktning och struktur förbereddes av yrkesutbildningsberedningen (YB)
under mitten och slutet av 1960- talet. Den valda organisationsformen för
utbildningen har därför sina rötter i det tänkande som då var förhärskande i
stora delar av arbetslivet.

Besluten
vid 1968 och 1970 års riksdagar innebar att yrkesutbildningen reformerades och
integrerades i den nya gymnasieskolan. Reformen innebar att tiden för
flertalet yrkesämnen minskades kraftigt medan inslaget av allmänna ämnen ökades
i jämförelse med tidigare. Detta gäller i första hand inom industri- och
hantverkssektorn, där yrkesskolans utbildningar "översattes" till
tvååriga linjer. Därutöver skapades också ett antal helt nya utbildningar, t.
ex. värdlinjen och distributions- och kontorslinjen. Den yrkesutbildning som
gymnasieskolan skulle ge var inte avsedd att vara en färdig yrkesutbildning.
Gymnasieskolan skulle endast erbjuda en påbörjad yrkesutbildning, normalt
följd av en s. k. färdigutbildning i arbetslivet. Färdigutbildningen regleras
inte av gymnasieskolans kursplaner utan genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter i samband med anställning.

Andelen
elever från grundskolan som söker direkt till gymnasieskolan har hela tiden
ökat och ligger nu nära 100 procent. Ungefär 95 procent av en årskull 16-äringar
kommer också in på och påbörjar en gymnasieutbildning. I mitten av 70-talet
var det ca 70 procent av eleverna från grundsko-

Tabell 1
Antal förstahandssökande och elever samt andel flickor i årskurs 1 på linjer och
grundskoleanknutna specialkurser inom gymnasieskolan 15/9 1987.

Prop.
1987/88:102

Linjeområde'

Förstahands-

Elever i

Andel

sökande

årskurs 1

flickor

1987-09-15

%

H

3963

3745

86

S

7 523

7213

71

So

4310

5695

61

Ep

1033

424

79

Mu

879

480

58

Sektor HS

17708

17557

71

Ko

2744

4120

89

Ss

1422

2205

95

Vd

14179

10445

91

Sektor VSK

18 345

16770

91

E

15316

13 750

63

Ek

1463

1690

58

Dk

5212

4197

70

Hk

4877

5218

69

Sektor
EM

26868

24855

65

N

8 161

7849

50

T

14530

13 606

23

Te

260

311

7

Du

1346

1766

3

Sektor TN

24297

23 532

31

Ba

4790

4526

2

Be

1090

743

96

Et

8802

5740

4

Fo

5075

4389

3

Li

6585

3514

56

Pr

471

536

12

Tr

810

767

6

Ve

4196

5778

4

Övriga

5080

1811

-

Sektor
TI

36900

27804

13

Jo

2 344

1170

45

Sb

746

679

1

Td

322

316

50

Sektor JST

3412

2 165

31

"500-försök"=

0

516

17

Totalt

127529

113199

Yrkesinrikt.

70091

58436

2 åriga teoret.

7945

8600

3-4 åriga

49493

46163

' Förkortningar för linjer, se bilaga 5.

Försöksverksamhet med treåriga yrkeslinjer.

lan som sökte vidare. Efterfrågan på utbildning,
förändringar i arbetslivet och samhällsutvecklingen har medfört att nya
studievägar tillkommit i gymnasieskolan under årens lopp. Som exempel kan
nämnas drift- och underhällsteknisk linje samt ett stort antal specialkurser
med inriktning mot ekonomi, teknik och vård. Totalt innehåller gymnasieskolan i
dag 27 linjer och ca 550 specialkurser. Fördelningen av sökande och elever i
årskurs 1 av gymnasieskolan läsåret 1987/88 framgår av tabell 1. Av tabellen
framgår också flickornas procentuella andel inom olika utbildningsområden -
ett förhållande som jag återkommer till i det följande. Ett allmänt
kvalifikationskrav på arbetsmarknaden är numera att man

har
en gymnasial utbildning. Ungdomar med enbart grundskoleutbildning Prop.
1987/88:102 har mycket större svårigheter att fä fotfäste på den reguljära
arbetsmarknaden än de som har en gymnasieutbildning. Uppgiften för
gymnasieskolan är alltså att ge praktiskt taget vaije 16-åring en fortsatt
utbildning som antingen skall leda till direkt yrkesverksamhet eller till
fortsatt utbildning i högskolan.

Utbildningspolitikens
mål har länge varit att främja samhällets utveckling mot demokrati, jämlikhet
och välfärd. Samtidigt har syftet varit att skapa förutsättningar för den
enskilde att utvecklas till en fri, självständig och demokratisk människa.

Att
ge alla medborgare en hög kunskapsstandard har varit nödvändigt för att snabbt
omvandla vårt land till en välfärdsnation. Väl utbildade människor med en
allmänt bred och hög kunskapsnivå har också varit en av vårt lands viktigaste
konkurrensfördelar. I överensstämmelse med detta har utbildningssystemet
successivt byggts ut och utvecklats till både omfattning och innehåll.

1970
års gymnasieskolreform var ett led i en utbildningspolitik, som under
efterkrigstiden konsekvent inriktats på att komma ifrån den skarpa åtskillnad
mellan yrkesutbildning och allmän utbildning, som så länge funnits och som haft
så avgörande betydelse för ungdomars framtid. Förslagen i denna proposition om
försöksverksamhet med en förlängd och moderniserad yrkesutbildning innebär
ytterligare steg i denna riktning. Det gäller nu att höja den gymnasiala
yrkesutbildningens kvalitet och att vidga och förbättra framtidsmöjligheterna
för de elever som väljer en yrkesutbildning.

Förslagen
syftar därmed också till att stärka gymnasieskolans ställning sorn den
sammanhållna skolform inom vilken ungdomar i större utsträckning än nu skall
kunna finna en studieväg som överensstämmer med deras framtidsplaner och som
inte innebär någon utbildningsmässig återvändsgränd.

Grundskolans
mål och riktlinjer uttrycker att: "Barn är olika då de kommer till skolan.
Skolan bör heller inte sträva efter att göra dem lika. När de lämnar skolan bör
de göra det med bibehållen individualitet och särprägel och med en uppövad
förmåga att respektera individualiteten hos andra människor."

Denna
grundskolans målsättning är gymnasieskolans utmaning. Så gott som varje 16-äring
söker sig dit och skall finna sig tillrätta där med den individualitet och
särprägel han eller hon besitter. Dessa ungdomar är alla snart myndiga. Var och
en har sina planer för och tankar om framtiden. De har olika förutsättningar.
Alla har samma värde. Var och en har rätt att få en god utbildning.

Begreppet
gymnasial yrkesutbildning får inte tolkas snävt. Skolans uppgift får aldrig
begränsas till att enbart göra eleverna skickade för en yrkesroll. Inte heller
får den snabba tekniska utvecklingen leda till en ensidig inriktning på
förändringar i utbildningen som syftar enbart till att möta nya tekniska krav
inom olika yrkesområden.

I
gymnasieskolan skall eleverna också få beredskap och bättre förutsätt

ningar för den personliga utvecklingen och möjlighet fill en rik fritid. Också 6

inom
yrkesutbildningen skall de utbilda sig för medborgarrollen i vid Prop.
1987/88:102 mening. Studier av miljö och miljövårdsfrågor har t. ex. sin givna
plats också inom yrkesutbildningen. De skall också få möta kulturlivet. Kulturinslag
i skolarbetet är väsentliga för att balansera det ofta enahanda massmediautbudet
som dagens ungdom erbjuds. Undervisningen i karaktärsämnena för de
yrkesinriktade linjerna bör breddas och fördjupas genom ökade inslag av kultur,
exempelvis yrkeskultur. Eleverna skall både växa i personlig och social
kompetens. Möjligheterna för dem att fortsätta att utbilda sig skall öka.

Dagens
ungdomar har vuxit upp i ett samhälle med rik tillgäng på utbildning för både
unga och vuxna. De har samtidigt hört mycket talas om ungdomsarbetslöshet både
här hemma och som en internationell företeelse. En del är "skoltrötta"
efter grundskolan. Många är rädda för att inte få ett arbete. De önskar därför
ofta lämna skolan och gå in i yrkeslivet. De behöver därför en yrkesutbildning,
som läggs upp i samspel med arbetsplatser. De måste få inse att skolan tar
deras yrkesplaner på allvar och att gymnasieskolan är en ny och annoriunda
skolform jämfört med grundskolan. Detta är vikfiga utgångspunkter för mina
förslag om hur den ökade volymen av allmänna ämnen bör komma in i timplanerna.
Det gäller att ge ungdomarna en utbildning som i starten är tydligt
yrkesinriktad. Det gäller vidare att de sedan successivt under utbildningen
breddar sitt kunnande genom mer allmänna ämnen och mer avancerad yrkesteori.
När deras skoltid är slut skall de ha en omedelbart användbar yrkesutbildning
som de skaffat sig både i skolan och på arbetsplatser. Lika viktigt är att de
dä också har möjligheter och lust att fortsätta att utbilda sig och att deras kunskaper
är tillräckliga för detta.

Bland
gymnasieskolans elever finns också ett betydande antal med invandrarbakgrund.
Dessa är överrepresenterade på de yrkesinriktade linjerna.

Större
delen av de nuvarande linjerna i gymnasieskolan domineras starkt av antingen
flickor eller pojkar. Under den senaste tioårsperioden har mönstret förändrats
något såtillvida att flickornas andel har ökat pä samtliga tre- och fyraåriga
linjer, inte minst på den fyraåriga tekniska linjen. Pojkarnas andel pä linjer
med inriktning mot värd och konsumtion har också ökat något. I övrigt är
förändringarna små. På de tekniskt inriktade tvååriga linjerna utgör flickorna
endast tre-fyra procent. Fördelningen per studievägsområde framgår av tabell 1.

Eleverna
bör få stöd att välja yrkesinriktning efter intresse och förutsättningar, i
stället för efter kön. Som jag tidigare anfört i årets budgetproposition har
ungdomsskolan ett betydande ansvar för att göra barn och ungdomar medvetna om
könsroller i utbildningsval och yrkesliv samt om effekterna av olika val.
Intressen och föreställningar hos eleverna pä detta område påverkas dock inte
bara av de budskap skolan ger utan också av hur undervisningen i olika ämnen
utformas från grundskolans lågstadium och uppåt.

Valet
till gymnasieskolan görs i en period av de ungas liv dä de mer

aktivt börjar orientera sig mot kvinnors resp. mäns vuxen- och yrkesroller

samtidigt som vuxenlivet många gånger uppfattas som avlägset. Ur jäm- 7

ställdhetssynpunkt är det
därför väsentligt att gymnasieskolan och utbild- Prop. 1987/88:102 ningsväsendet
i övrigt ges en sådan struktur att läsningar och återvändsgränder för den
enskilde i möjligaste mån undviks. Den bredare inriktning av studievägarna som
mina förslag innebär bör också ses mot denna bakgrund.

Elever
som bryter det vanliga könsrollsmönstret vid valet av studieväg möter ofta
problem av olika slag. I synnerhet gäller detta flickor. Enligt gjorda
undersökningar avbryter nästan hälften av dessa flickor sin utbildning i
förtid. Övergången till arbetslivet för dem som genomfört utbildningen är
också ofta problematisk.

Ibland
har det hävdats att skolan och samhället, mot bakgrund av de redovisade
förhållandena, "lurar" flickorna in på områden som de sedan inte får
möjlighet att klara av inom det område de utbildat sig. Enligt mitt synsätt är
det skolans, och också arbetslivets, skyldighet att så långt som möjligt hjälpa
elever som valt en utbildning att fullfölja denna och underlätta för dem att
fä arbete. Förutsatt givetvis att eleven inte framstår som personligen mindre
väl lämpad för den valda utbildningen. Skolan skall, bl. a. genom en allsidig
arbetslivsorientering, ge en saklig information om villkoren i olika
utbildningar och yrken. Det ankommer också på den personal som är verksam i
gymnasieskolan att bidra till en sådan information, att utbildningsvalet kan
ske på goda grunder.

De
sommarkurser i teknik för flickor som anordnats i ett stort antal kommuner
under senare är har bl. a. visat att många flickor har såväl intresse som goda
förutsättningar för teknik och tekniskt betonat arbete. Flickor har ofta andra
förkunskaper, andra förhållningssätt och värderingsmönster visavi teknik. Ett
förhållande som bör kunnas tas bättre tillvara.

Erfarenheter
har också visat på vikten av att vid intagningen till tekniskt inriktade
studievägar föra flickor till samma klassenhet sä att gruppen kan utgöra ett
stöd och utslagningsmekanismerna kan minimeras. Sådana åtgärder synes särskilt
vikfiga under det första studieåret. Faddersystem, periodvis enkönade
undervisningsgrupper eller andra anordningar som motsvarar de lokala
förutsättningarna kan också komma ifråga med stöd av de förstärkningsresurser
som finns i gymnasieskolan.

Det
långsiktiga målet för samhällets satsningar att stödja ett otraditionellt
studie — och yrkesval bör vara att inga studievägar skall ha mindre än 40
procent av underrepresenterat kön. Jag kommer senare denna dag att i anmälan
till regeringens proposition 1987/88:105 om jämställdhet inför 90-talet vidare
utveckla min syn på utbildning och jämställdhet. För den närmaste
femårsperioden bör målet vara att studievägar som i dag har mindre än fem
procent av underrepresenterat kön bör ha minst 10 procent läsåret 1992/93.

Jag
vill här erinra om den försöksverksamhet med en treårig utbildning

med elmekanisk inriktning som startat redan hösten 1987 och där intag

ningen skulle ske sä att om möjligt minst 20 procent av eleverna skulle vara

flickor. Vid läsårsstarten var 66 kvinnliga elever intagna till de 352 intag

ningsplatserna. Utbildningen bedrivs i 20 kommuner. Av dessa uppnådde

17 den målsättning i fråga om könsfördelning jag satt upp för verksamhe- 8

ten. Med beaktande av den
låga andelen kvinnliga elever inom denna Prop. 1987/88:102 sektor och den korta
tid som stått fill skolhuvudmännens förfogande bedömer jag resultatet som
mycket tillfredsställande. Skolöverstyrelsen (SÖ) har fått i uppdrag att
fortlöpande följa försöksverksamheten. Jag kommer senare (avsnitt 5.7) att
föreslå ytterligare åtgärder i syfte att få en bättre balans mellan flickor och
pojkar på de yrkesinriktade studievägarna.

För
att uppmuntra och stödja otraditionella studie- och yrkesval är det i stor
utsträckning nödvändigt att förändra attityder men också fråga om att ge bättre
kunskaper om de faktorer som hindrar ett friare val. Här spelar utbildning och
fortbildning hos lärare, handledare m.fl. en stor roll. Jag återkommer till
detta i avsnittet om personalfrågor. De andra förslag och överväganden som är
motiverade med utgångspunkt från vad jag nyss sagt, tar jag upp i resp.
avsnitt.

Under
loppet av 1970-talet minskade arbetsmarknaden för sexton- och sjuttonåringar
dramatiskt. Samtidigt ökade behovet av kompletterande yrkesutbildning för
ungdomar kring tjugo är.

Därmed
framträdde i bjärt kontrast ett missförhållande, som i och för sig allfid har
varit förhanden. Skillnaderna är stora, för att inte säga växande, när det
gäller framtidsmöjligheter och valfrihet mellan elever som gått på en tvåårig
yrkeslinje i gymnasieskolan å ena sidan och dem som genomgått en treårig allmän
utbildning å den andra

Vad
som hände under 1970-talet gör det nödvändigt att intensifiera arbetet med att
höja den grundläggande yrkesutbildningens kvalitet. Det bör ske parallellt med
att dessa gymnasielinjer tillförs ett större inslag av allmänna ämnen. Bara
därigenom kan fler ungdomar finna en studieväg, som överensstämmer med deras framfidsplaner
och utkomstmöjligheter.

Med
detta perspektiv för ögonen arbetade arbetsgruppen för översyn av den
gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY) under åren 1984-86. Dess förslag innebär i
korthet följande:

-
Yrkeslinjerna bör förlängas
frän två till tre år.

-
Yrkesutbildningen bör bedrivas
i nära samspel med arbetslivet. En avsevärd del av yrkesutbildningen bör
förläggas till arbetsplatser, särskilt under det tredje året. Detta kommer att
bidra till att höja kvaliteten i den gymnasiala yrkesutbildningen. Skolan och
arbetslivet står här inte i något motsatsförhållande till varandra. För en bra
yrkesutbildning är de i stället varandras förutsättning.

-
Den förlängda utbildningstiden
ger utrymme för en utökning av allmänna ämnen. Kunskaper i ämnen som svenska,
engelska, samhällskunskap, matematik eller något estetiskt ämne ger eleverna
möjligheter till fortsatta studier, bl. a. vid vissa högskolelinjer. Men det är
också så att man i yrkeslivet numera inte alltid kan dra någon bestämd gräns
mellan behovet av s.k. yrkesämnen och av allmänna ämnen. Själva yrkesutbildningen
är i dag ofta sä avancerad att den ofta fordrar stöd av kunskaper i t. ex.
språk, matematik och samhällskunskap.

-
Genom att på yrkeslinjerna
erbjuda en klart yrkesinriktad studiestart bör denna del av gymnasieskolan mer
än hittills uppfattas som en ny och annoriunda skolform jämfört med
grundskolan. Eleverna skall kunna

känna
att deras yrkesplaner tas pä allvar och börjar förverkligas. Studie- 9

obestämda
elever erbjuds introduktionskurser. Prop. 1987/88:102

- Genom en ny typ av kompetensrelaterade
kursplaner i yrkesämnena bör

inlärningstiden
kunna variera, så att var och en går vidare till nästa

avsnitt
av en kurs först när han eller hon lärt sig det föregående.

Min
egen bedömning av dessa förslag överensstämmer i allt väsentligt med
remissinstansernas positiva bild. En modernisering av yrkesutbildningen
brådskar.

Det
är inte acceptabelt att nära hälften av våra ungdomar får en utbildning som i
flera avseenden har brister och begränsningar med hänsyn till de krav som
framtiden ställer och till vad de själva, som medborgare, har rätt att fordra.

Gymnasieskolan
är omfattande och heterogen. Det är nödvändigt att den utvecklas och förnyas i
takt med samhället. Våren 1984 lade min företrädare, statsrådet Hjelm-Wallén,
fram proposifionen om Gymnasieskolan i utveckling (prop. 1983/84:116). Pä
grundval av denna beslutade riksdagen (UbU 1983/84:29, rskr. 412) om ett
försöks- och utvecklingsarbete, som i praktiken startade läsåret 1985/86. De
flesta försök — t. ex. praktikförsöken - gäller främst de tre- och fyraåriga
linjerna. Försöken skall pågå under en femårsperiod.

Våren
1987 har SÖ lämnat en första delrapport över utvärderingen av denna verksamhet.
Det är som jag också framhållit i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100,
bilaga 10, sid 24) min uppfattning att de förslag om en förbättrad
yrkesutbildning som jag nu lägger fram väl låter sig förenas med inriktningen
av det redan pågående försöks- och utvecklingsarbetet.

Det
kommer således under de närmaste åren att pågå försöksverksamhet och
utvecklingsarbete utifrån tvä olika propositioner, den ena från 1984 om i
första hand de teoretiska studievägarna och så de förslag jag i dag framlägger
om yrkesutbildning. Som jag anfört i årets budgetproposition är dessa
verksamheter hörnstenar för arbetet med en ny läroplan för gymnasieskolan med
sikte att tillämpas från början av 1990-talet.

Den
nya läroplanen kommer att bära en stark prägel av vad jag anser viktigast för
1990-talets gymnasieskola. Kort sammanfattat gäller det att kraven på kvalitet
måste vara högt ställda. Detta gäller innehåll, arbetssätt och arbetsmiljö vid
såväl studieförberedande som yrkesinriktade linjer. För det andra gäller det
att gymnasieskolan är fill för alla ungdomar och skall vara bra för alla. I
denna ambition finns ett villkor inbyggt nämligen att gymnasieskolan inte kan
utformas lika för alla. Att studievägarna i gymnasieskolan nu blir mer
likvärdiga betyder således inte att deras olika utbildningsprofil får suddas
ut.

10

3
Utvecklingsarbete och försöksverksamhet 3.1 Målsättning

Prop.
1987/88:102

Mitt
förslag: En treårig försöksperiod med en förlängd, moderniserad och i högre
grad arbetsplatsförlagd yrkesutbildning i gymnasieskolan inleds läsåret
1988/89. I försöksverksamheten skall också allmänna ämnen få en större
omfattning än i dag. Försöksverksamheten samordnas med ett utvecklingsarbete i
syfte att förbättra kvaliteten på gymnasieskolans yrkesutbildning.

Skäl
för mitt förslag: Av min redovisning i det föregående framgår att utvecklingen
under 70- och 80-talen har gjort det nödvändigt att intensifiera arbetet med
att höja den grundläggande yrkesutbildningens kvalitet. Detta är en generell
iakttagelse som gjorts i flertalet avancerade industrina-fioner. Inför
1990-talet räcker det inte längre med att göra punktvisa insatser med enstaka
kursplaneöversyner, päbyggnadsutbildningar etc. inom ramen för befintligt
system. Den gymnasiala yrkesutbildningens struktur måste omprövas. Med detta
perspektiv för ögonen har ÖGY lagt de förslag som beskrivits i det föregående.

Min
egen inställning till ÖGY:s delförslag som grund för försöksverksamheten
framgår liksom remissinstansernas i anslutning till min behandling av de olika
delförslagen. I en gemensam skrivelse den 20 oktober 1987 till statsministern
har ordförandena i LO, SAF och TCO understrukit vikten av att genomförandet av
en förbättrad yrkesutbildning ej fördröjs.

En
modernisering av yrkesutbildningen brådskar. ÖGY:s förslag innebär i många
avseenden ett nytänkande i fråga om vilka vägar som bör beträdas för att
åstadkomma den angelägna kvalitetshöjningen. Förslagen är både löftesrika och
spännande. Jag tänker i första hand på förslagen om treåriga linjer, modulindelade
kursplaner med krav på arbetsplatsförläggning, det delade ansvaret mellan
skolan och arbetslivet samt förslagen om hur den arbetsplatsförlagda utbildningen
bör finansieras. Flera av de nu aktuella förslagen har emellertid så omfattande
konsekvenser att jag inte nu är beredd att ta definitiv ställning till hur
yrkesutbildningen bör utformas i framtiden. För att göra detta fordras enligt
min mening konkreta erfarenheter.

Jag
förordar därför en försöksverksamhet under tre år som görs till föremål för en
samlad utvärdering hösten 1991.1 denna skall prövas hur en delvis arbetsplatsförlagd
utbildning fungerar på orter med skilda näringsgeografiska, arbetsmarknadsmässiga
och konjunkturella betingelser. Vilka effekter har en förlängd utbildning på
rekryteringen till de yrkesinriktade linjerna? Är det möjligt att arbetsplatsförlägga
stora delar av utbildningen och samtidigt ha högt ställda krav på kvalitet?
Tillhandahåller arbetsplatserna utbildade handledare? Kan skolan och
arbetslivet samarbeta på det föreslagna sättet? Vilka kostnader uppstår för
staten, skolhuvudmännen och arbetsgivarna? Sluts de avtal som erfordras dels
mellan skolhuvudman och arbetsgivare, dels mellan arbetsgivare och
arbetstagare?

Detta
är några av de frågor jag anser måste besvaras innan regeringen

slutligt
tar ställning till den fortsatta reformeringen av yrkesutbildningen. Jag avser
tillkalla en särskild utredare som får i uppdrag att utvärdera försöksverksamheten
i dessa avseenden.

Försöksverksamheten skall
samordnas med det övriga utvecklings- och utredningsarbete som erfordras för
att förbättra kvaliteten på gymnasieskolans yrkeslinjer. Försöksverksamheten
baseras på det arbete med utveckling av kursplaner som riksdagen under
innevarande budgetår anvisat medel för och för vilket jag i det följande
(avsnitt 11.5) föreslår ytterligare medel. Verksamheten inom försöken skall
följa de riktlinjer jag närmare redovisar i avsnitten 4-10. Jag återkommer i
avsnitt 3.4 till formerna för utvärderingen.

För att fä en uppfattning
dels om den arbetsplatsförlagda utbildningens kvalitet, dels om den totala
belastningen på arbetsmarknaden i kommuner av olika slag vad avser
befolkningsmässiga och näringslivsmässiga förutsättningar som verksamheten kan
leda till bör försöken struktureras i två led - dels koncentrerade försök med
många studievägar i några större regioner (fullskaleförsök) dels ett mer
utspritt nät av gymnasiekommuner.

Prop.
1987/88:102

3.2 Dimensionering och lokalisering av försöksverksamhet

Mitt förslag:
Försöksverksamheten får omfatta 5000 intagningsplatser under vart och ett av
de tre budgetåren 1988/89, 1989/90 och 1990/91. Försöksverksamheten bör
lokaliseras till kommuner med varierande befolknings- och näringsstruktur.

Skäl för mitt förslag:
Genom en försöksverksamhet med början redan från 1988/89 kan det stora intresse
som skolhuvudman och olika branschorganisationer visat att påbörja en
modernisering av yrkesutbildningen snabbt fångas upp och tillgodoses. De
skolhuvudman som bedöms ha förutsättningar att delta i försöksverksamheten från
1988/89 kan alltså göra det inom ramen för de tillgängliga platserna. En
förutsättning är naturligtvis att tim- och kursplaner för de aktuella
studievägarna har hunnit tas fram efter samråd med arbetsmarknadens parter och
att verksamheten i övrigt läggs upp enligt de riktlinjer jag här föreslår. SÖ
har tillsammans med skolhuvudman och arbetsmarknadens parter organiserat ett
antal preliminära kursplanegrupper för att ta fram tim- och kursplaner för
treåriga yrkesinriktade studievägar. Jag har erfarit att tim- och kursplaner
för treåriga studievägar inför 1988/89 beräknas kunna föreligga inom alla utbildningssektorer
utom det ekonomisk-merkanfila.

Som
jag anmält i årets budgetproposition borde även det ekonomiskmerkantila området
vara representerat i försöksverksamheten. Detta utbildningsområde har stor
omfattning och en stor andel kvinnliga elever. Kursplanearbetet bör därför
bedrivas så att det blir möjligt att få med samtliga linjer i
försöksverksamheten.

Den
föreslagna utvecklingsstrategin innebär en studievägsanpassad modernisering av
yrkesutbildningen och en därtill knuten försöksverksamhet

12

på
lämpliga orter. Försöksverksamheten bör präglas av en modell med Prop.
1987/88:102 stark koncentration av försök till några geografiskt avgränsade
områden, t. ex. ett län eller några näraliggande gymnasieregioner. I princip
bör alla linjer vara företrädda pä försöksorterna. En sådan fullskalig modell
ger bättre underlag för en eventuellt fortsatt utbyggnad av verksamheten och bättre
underlag för en utvärdering av hur en fullt utbyggd yrkesutbildning fungerar i
förhållande till den lokala arbetsmarknaden. Som ett komplement till en sådan
geografiskt koncentrerad verksamhet bör också ett antal spridda försökskommuner
finnas över landet.

Som
jag redovisat i årets budgetproposition pågår ett relativt stort antal projekt
med ämnesanknuten praktik inom i första hand gymnasieskolans teoretiska
studievägar. Jag har i anslutning till detta framhållit att några fullskaleförsök
vore av värde för den fortsatta prövningen av frågan om arbetsplatsförlagda
inslag i gymnasieskolan som helhet. Jag ser en naturiig koppling mellan den nu
föreslagna försöksverksamheten och ämnesanknuten praktik inom ramen för några
fullskaleförsök.

Vid
mina överväganden avseende omfattningen av försöksverksamheten har jag strävat
efter att göra den å ena sidan tillräckligt omfattande för att få ett säkert
underlag för utvärdering men å andra sidan inte så stor att utvärderingen blir
en otymplig arbetsuppgift. Detta liksom självfallet önskemålet att inom sä
många områden som möjligt erbjuda en förbättrad utbildning anpassad till
individen och arbetslivets förändrade krav har lett till att jag föreslår en
dimensionering av försöksverksamheten om 5000 intagningsplatser.

Utbildningarna
inom försöksverksamheten bör ur resurssynvinkel belasta gymnasieskolans
direktram. Med tanke på det tredje årets relativt omfattande
arbetsplatsförläggning och därmed reducerade behov av insatser från skolans
egna lärare bör en elevplats under det tredje året med 60% arbetsplatsförläggning
endast räknas som 0,4 ärselevplatser. En treårig utbildning inom
försöksverksamheten tar således normalt i anspråk 2,4 ärselevplatser. Om det
tredje året enligt tim- och kursplan är utformat som skolförlagd alternativkurs
räknas det dock som en hel årselevplats.

Den
försöksverksamhet med treåriga linjer som enligt riksdagens beslut påbörjdes
1987/88 inom ramen för 500 intagningsplatser och innebar att ett tredje år
tillfördes genom att en päbyggnadsutbildning samfidigt utgick bör där sä är
möjligt anpassas till de riktlinjer jag nu föreslår.

Mina
förslag får konsekvenser för ramarna för gymnasieskolans dimensionering. Dessa
redovisar jag i avsnitt 8.2.

13

3.3
Beslutsordning för försöksverksamheten

Prop.
1987/88:102

Mitt
förslag: För försöksverksamheten skall följande gälla: o Riksdagen beslutar om
antalet elevplatser i försöksverksamheten samt om en timplan av ramkaraktär för
de yrkesinriktade studievägarna.

o
För allmänna ämnen gäller de av regeringen fastställda kursplanerna.

o
Skolöverstyrelsen fastställer efter samråd med företrädare för arbetsmarknadens
parter och skolhuvudmännen tim- och kursplaner för försöksverksamheten.

o
Skolöverstyrelsen beslutar om lokalisering och fördelning av antalet
intagningsplatser inom försöksverksamheten.

Skäl
för mitt förslag: Beslut av statsmakterna om riktlinjer och om ramtimplan för
de yrkesinriktade studievägarna samt SÖ:s ansvar för framtagning av nya
kursplaner bidrar till en försöksverksamhet med samma struktur och inom vida
ramar ett gemensamt innehåll.

Jag
är medveten om att de lokala förutsättningarna vid arbetsplatsförläggning av
utbildning kan variera inom landet liksom skillnaderna mellan skolornas
tillgång till maskinell utrustning och läromedel. Att pröva detta är som
tidigare framhållits ett viktigt skäl för försöksverksamheten. Ett viktigt krav
är emellertid att undervisning ska vara likvärdig oberoende av var någonstans i
landet den bedrivs.

I
min anmälan av försöksverksamheten i årets budgetproposifion uttalade jag att
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör besluta om
lokalisering av försöksverksamheten med treårig, moderniserad yrkesutbildning.
Enligt min mening är det lämpligt att SÖ fattar dessa beslut. Jag har erfarit
att SÖ, på grundval av ett stort antal framställningar som inkommit från
skolhuvudman efter min anmälan av försöksverksamheten i budgetpropositionen,
utarbetat ett förslag till lokalisering av försöksverksamheten. Det är
väsentligt att beslut om vilka kommuner som får delta snabbt kan nå skolhuvudmännen.
Om riksdagen bifaller förslaget kommer jag omedelbart föreslå regeringen att
bemyndiga SÖ att efter samråd med arbetsmarknadens parter och skolhuvudmännen
besluta om tim- och kursplaner för försöksverksamheten liksom om
lokaliseringen. Jag har erfarit att arbetet i de tidigare omnämnda, av SÖ
tillsatta, preliminära kursplanegrupperna hunnit så långt att preliminära
beslut om nya treåriga kursplaner samt studievägar bör kunna meddelas före
utgången av mars månad 1988. Detsamma gäller beslut om lokalisering av
verksamheten.

För
det fortsatta kursplanearbetet bör kursplanegrupper inrättas med representanter
för utbildningsmyndigheter, skolhuvudman, och yrkesnämnderna och andra
lämpliga representanter för arbetslivet. Det bör ankomma på regeringen att
närmare besluta om sammansättning och uppgifter för dessa grupper. Varje
kursplanegrupp bör ha representation för de branscher som naturligt hör samman
med tanke pä den tidigare nämnda

14

utvecklingen
mot vidgade yrkesområden. Mot bakgrund av SÖ:s övergri- Prop. 1987/88:102 pande
ansvar för kursplaneutveckling bör SÖ svara för ledningen av dessa gruppers
arbete. Helt naturligt kommer de föreslagna grupperna att få en mycket intensiv
arbetsperiod de närmaste åren i samband med genomförandet av mina förslag. För
detta arbete avsätts ett belopp om 6 milj. kr. för budgetåret 1988/89. Vid
sidan av arbetet med kursplanerna bör de föreslagna kursplanegrupperna
kontinuerligt beakta läromedelssituationen, utrustningsfrågorna och
utbildningens kvalitet.

3.4 Referensgrupp, utvärdering

Jag
avser efter riksdagsbeslutet tillkalla en referensgrupp med representanter för
bl. a. arbetsmarknadens parter och skolhuvudmännen för att följa, samordna och på
andra sätt underlätta genomförandet av den föreslagna försöksverksamheten.

De
förslag och riktlinjer för försöksverksamheten jag redovisat i denna proposition
är inledning på ett omfattande utvecklingsarbete under de närmaste åren
avseende de yrkesinriktade studievägarna i gymnasieskolan. Arbetet kommer att
äga rum i flera olika instanser, inom regeringskansliet, den statliga skoladministrationen
och hos de enskilda skolhuvudmännen liksom inom de olika
arbetsmarknadsorganisationerna. Det kräver nära samspel mellan kursplanearbete
inom skilda yrkesområden och erforderiiga avtal om arbetsplatsföriagd
utbildning i anslutning härtill samt andra kontakter med berörda bransch- och
intresseorganisationer. Den föreslagna referensgruppen bör vara knuten till
regeringskansliet och ha representation frän LO, TCO, SACO/SR, SAF, Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Småföretagens riksorganisation och SÖ.
Genom att arbetsmarknadens parter och representanter för skolhuvudmännen är
representerade i gruppen kan återföringsvägen göras mycket kort och eventuella
problem snabbt lokaliseras och avhjälpas.

Jag
avser även snarast att tillkalla en särskild utredningsman att följa och utvärdera
försöksverksamheten. Denna bör vara fristående från de olika intressenter som
ingår i referensgruppen. Utvärderingen bör som jag tidigare framhållit i
första hand knyta an till mina förslag att i ökad utsträckning utnyttja
arbetslivet som resurs för yrkesutbildning. Utvecklingen bör följas i kommuner
och regioner med olika förutsättningar vad gäller befolkningsstruktur och
differentiering av näringsliv. Även skillnader mellan tillgäng på platser i
olika branscher bör följas uppmärksamt. Tillgång på handledare samt dessas
utbildning och möjligheter att fullfölja sina utbildningsuppgifter är också
väsentliga att studera. Utredningsmannen bör också utvärdera kostnadseffekter
för staten, skolhuvudmännen och arbetslivet till följd av försöksverksamheten.
En samlad utvärdering av den arbetsplatsförlagda utbildningen och
kostnadseffekter bör redovisas hösten 1991.

Även
de rent yrkespedagogiska frågorna kopplade till såväl skol- som

arbetsplatsförlagd utbildning måste självfallet belysas. Detta, liksom upp

följningar av effekter av en ökad andel allmänna ämnen i yrkesutbild- 15

ningarna och
metodutveckling kopplad härtill, ligger inom SÖ:s ordinarie ansvarsområde som
pedagogisk myndighet.

Den föreslagna försöks-
och utvecklingsperioden blir kort och intensiv och syftar till att få fram
underlag för en total reformering av gymnasieskolans yrkesutbildning.
Utvärderingen av försöksverksamheten bör ske successivt under treårsperioden
så att kontinuerlig äterföring av vunna erfarenheter kan ske. Det är viktigt att
försöksperioden kan utnyttjas optimalt.

Prop. 1987/88:102

4 Riktlinjer för försöksverksamheten 4.1 Treårig utbildning

Mitt förslag: Den
gymnasiala yrkesutbildningen inom försöksverksamheten skall vara treårig.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Enligt ÖGY skulle dock
längden kunna variera mellan två och tre år.

Remissinstanserna:
En stark uppslutning finns kring förslagen om en förlängning av
yrkesutbildningen. Många framhåller att det då går att förbättra undervisningen
inom såväl yrkesämnena som de allmänna ämnena utan att dessa båda behov
behöver ställas mot varandra. Många framhåller också att yrkesutbildningen
redan i dag i många fall är treårig, om man räknar in färdigutbildningstiden i
arbetslivet.

LO
anser att alla gymnasiala utbildningar måste göras treåriga. Skellefteå kommun
framhåller att förlängningen för de flesta yrkeslinjerna är välmotiverad och
innebär att eleverna får en utbildningstid inom yrkesområdet i ungefär samma
omfattning som före 1970 i motsvarande utbildningar.

Några
remissinstanser, bland dem Statistiska centralbyrån och länsskol-nämnden i
Jönköpings län är tveksamma till en mer generell förlängning av utbildningstiden.
Ett system med modulindelade påbyggnadskurser vore enligt nämnden att föredra
som grundmodell. Malmö stad anser att utbildningstiden skall vara anpassad till
utbildningens målsättning och att utbildningstiden bör kunna variera mellan 1
-3 år.

Skäl
för mitt förslag: Yrkesutbildningens längd kan diskuteras utifrån flera
utgångspunkter. Om utbildningen inriktas mot ett smalt kompetensområde, som
flera av dagens specialkurser, kan många utbildningar vara korta. Längden blir
också beroende av hur långt i specialisering den grundläggande
yrkesutbildningen bör drivas. Gymnasieskolans studievägar bör som jag
framhållit ha en bred inriktning och utöver direkta yrkeskunskaper också ge
alla elever en god allmänorientering och medborgarutbildning.

Tiden
för flertalet yrkesämnen minskade kraftigt när den nuvarande strukturen
infördes för yrkesutbildningen. Gymnasieskolan kom att erbjuda en påbörjad,
men ej avslutad yrkesutbildning. Den avslutande utbildningen, s.k.
färdigutbildning, skulle i stället genomföras ute i arbetslivet.

16

Denna skulle vara helt
fristående från gymnasieskolan och bekostas av Prop. 1987/88:102 arbetslivet.
Som ÖGY utföriigt redovisat (DsU 1985:9, Avtal om arbetsplatsförlagd
utbildning) förekommer sådan endast inom ett begränsat antal branscher. Denna
brist blir alltmer uppenbar i takt med att den tekniska utvecklingen
fortskrider i allt snabbare tempo. Ungdomar som får anställning i branscher
med stark utbildningstradition eller i stora företag kan få en god
färdigutbildning. Ungdomar som hamnar i branscher med svag utbildningstradition
eller i små företag får ofta ingen eller endast en bristfällig
färdigutbildning. Den viktigaste åtgärd som nu kan vidtas för att höja yrkesutbildningens
kvalitet är enligt min mening att försöka få till stånd en bättre
färdigutbildning. Hur denna bör utformas får försöksverksamheten utvisa.

I
samband med gymnasieskolans tillkomst infördes konsekvent allmänna ämnen på de
yrkesinriktade tvååriga studievägarna. Härigenom togs ett viktigt steg mot en
enhetligare gymnasieskola som en grund både för fortsatta studier och för
utträde i yrkeslivet.

Genom
en förlängd utbildningstid ges inom försöksverksamheten möjlighet att utöka
inslaget av såväl allmänna ämnen som av yrkesämnena utan att dessa ställs i
motsatsförhållande till varandra. Arbetslivet kan inte längre i samma
utsträckning som tidigare delas upp i en del som kräver teoretisk utbildning
och en som kräver praktisk utbildning. De allmänna ämnena är viktiga också som
grund för studierna av yrkesämnen. Kommunikationsförmåga, kunskaper i språk
och matematik är många gånger väsentliga för att man skall kunna tillgodogöra
sig fackteorin. De behövs också för en bättre förståelse av arbetstekniska
inslag. Jag är dock inte nu generellt beredd att ta ställning till den
gymnasiala yrkesutbildningens längd. Detta får anstå tills efter det
erfarenheter vunnits genom försöksverksamheten.

I
likhet med ÖGY anser jag att de kortare specialkurserna som i dag vänder sig
direkt till ungdomar som lämnat grundskolan bör avvecklas i samma takt som nya
tim- och kursplaner tillkommer och tas i bruk. De bör i stället kunna ingå som
delar i den grundläggande yrkesutbildningen. Dessa specialkurser har ofta ett
mycket specialiserat innehåll och innehåller få eller inga allmänna ämnen. I
fråga om vissa specialkurser bör i det fortsatta kursplanearbetet övervägas om
de i en framtid inte bör utmönstras som studievägar i gymnasieskolan men
däremot kunna förekomma i komvux.

17

2
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 102

4.2 Arbetsplatsförlagd
utbildning 4.2.1
Omfattning

Prop. 1987/88:102

Mitt
förslag: Arbetsplatsförlagd utbildning skall ha en större omfattning än i dag
och ingå i alla yrkesutbildningar inom försöksverksamheten. Den arbetsplatsförlagda
delen av yrkesutbildningen skall i årskurserna 1 och 2 omfatta minst 10 procent
av den totala studietiden under dessa årskurser. Den arbetsplatsförlagda delen
av årskurs 3 skall normalt uppgå till 60 procent av den totala studietiden.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Det råder stor enighet om att en
utökning av arbetsplatsförlagd utbildning kan höja kvaliteten i
yrkesutbildningen och tillföra värdefulla impulser från arbetslivet. Detta
anser bl. a. SAF, LO, TCO och Svenska kommunförbundet..

Enligt SÖ kan principiella invändningar resas mot en ökad
arbetsplats-förläggning av den reguljära grundläggande yrkesutbildningen. SÖ
anser emellertid att de praktiska fördelarna med en sådan ordning väger över
och vill betona att det är fråga om utbildning i skolans regi och att det är
nödvändigt med ett nära samarbete mellan skolan och de olika arbetsplatserna
för att modellen skall kunna fungera väl. LO anser att det är viktigt att
gymnasieskolan inte bara anpassas till samhällsförändringarna utan också att
den tillåts bli en motor i utvecklingen.

Landstingsförbundet ställer sig positivt till ett utökat
samarbete med arbetslivet. Inom de landstingskommunala utbildningarna finns en
läng erfarenhet av inbyggd utbildning. Den arbetsplatsförlagda delen bör för
vårdutbildningarna kunna koncentreras i block för att eleverna skall få
möjlighet att följa en patient och se olika sidor av verksamheten under olika
tider på dygnet.

Såväl SAF som LO framhåller att problem med
arbetsplatsförläggning kan uppstå inom vissa yrkesområden. Det gäller t. ex.
skogsbruket och sjöfartsnäringen.

Skäl för
mitt förslag: Redan i dag anordnas som jag tidigare nämnt viss yrkesutbildning
i form av arbetsplatsföriagd utbildning. Denna har emellertid totalt sett
relativt liten omfattning. ÖGY har i en enkät till samtliga gymnasieskolor
funnit att den arbetsplatsförlagda utbildningen läsåret 1983/84 i genomsnitt
för all yrkesutbildning omfattade sex procent av det totala antalet elevveckor.
I enkäten inkluderade ÖGY olika praktikformer, inbyggd utbildning och gymnasial
lärlingsutbildning. Omfattning och även ambitionsnivån avseende arbetsplatsförläggningen
varierar dock starkt mellan olika studievägar. Några få studievägar,
distributions- och kontorslinjen, vårdlinjen, sociala servicelinjen och den
bygg- och anläggningstekniska linjen, står för huvuddelen.

En betydande del av den nuvarande arbetsplatsförlagda
utbildningen bygger pä lokala initiativ i olika skolor och är inte en följd av
bestämmelser i timplaner. De lokala initiativen tyder på ett tilltagande
intresse för ar-

18

betsplatsförlagd
utbildning. Önskemålen att färlägga uitbildning till arbets- Prop.
1987/88:102 platser blir större i framtiden, eftersom utbildningsväsendet måste
följa med i den tekniska utvecklingen.

Många
remissinstanser har i sina yttranden påpekat att möjligheterna att genomföra
arbetsplatsförläggning och att åstadkomma undervisning där är beroende av många
olika faktorer, flera normalt utom skolans möjligheter att påverka. Några har
också bedömt fallstudier eller försök som önskvärda av detta skäl. För- och
nackdelar med arbetsplatsförlagd respektive skolförlagd yrkesutbildning har
även behandlats relativt utförligt av ÖGY. Det är uppenbart att både en
fullständigt skolföriagd och en helt arbetsplatsförlagd utbildning har
nackdelar. En kombination där fördelarna i båda systemen tas till vara bör
därför eftersträvas. Hur detta bäst kan ske bör den föreslagna
försöksverksamheten kunna ge underlag för bedömning av. Grundprincipen bör vara
att olika utbildningsmoment skall äga rum där de bästa resultaten kan uppnäs
med hänsyn till målet för utbildningen i dess helhet. Jag anser detta vara ett
viktigt syfte att uppnå med den föreslagna försöksverksamheten, vilket måste
beaktas i utvärderingen.

Enligt
min mening bör även fortsättningsvis den grundläggande färdighetsinlärningen
ske i skolan där lokaler, utrustning och utbildade lärare finns tillgängliga
och där utbildningen ej påverkas av produktionsätagan-den. Den arbetsplatsförlagda
utbildningen ger emellertid stora pedagogiska vinster genom att eleverna får se
sina arbetsmoment insatta i en realistisk tillämpning, vilket bör skapa motivafion
i de fortsatta studierna. Den ger också tillfälle att i utbildningen omedelbart
fä följa de förhållanden vad gäller t. ex. utrustning och arbetsteknik som
förekommer i produktionen. En annan viktig effekt är den "utslussningseffekt"
på arbetsmarknaden som en tid i arbetslivet innebär.

Då
vissa utbildningsavsnitt förläggs till arbetsplatser kan också yrkeslärarna
inom försöksverksamheten få tid för två mycket angelägna uppgifter, nämligen
för uppföljning och tillsyn av eleverna på arbetsplatser samt egen fortbildning.
Till detta återkommer jag senare (avsnitten 4.2.4 och 10.2.2)

Självklart
varierar både behoven och möjligheterna att arbetsplatsförlägga utbildningen
mellan olika studievägar. Samtliga studievägar inom försöksverksamheten bör
dock innehålla någon del arbetsplatsförlagd utbildning. Jag föreslår att minst
10 procent av den totala studietiden under de första två årskurserna blir arbetsplatsförlagd.
Detta utesluter inte att vissa yrkesutbildningar kan ha tillkommande behov som
motiverar mera omfattande arbetsplatsförläggning.

Det
tredje året inom försöksverksamheten skall bl. a. ge den specialisering och
det mått av färdighetsträning som krävs för att fungera inom ett visst
yrkesområde men också överbrygga och underlätta övergången från skola till
arbete. Den arbetsplatsförlagda delen bör därvid normalt uppgå till 60 procent.
Detta motsvarar tre skoldagar per vecka men utläggningen av tiden måste
anpassas till behoven inom olika studievägar och på olika orter.

Jag
skall strax återkomma till den viktiga frågan om tillgången på arbets-

19

platser för att genomföra
mina förslag om en utökad arbetsplatsförlagd utbildning (avsnitt 4.3). Innan
dess behandlar jag två alternafiva uppläggningar av försöksverksamheten samt
beskriver i avsnitt 4.2.4 hur undervisningen på arbetsplatserna bör utformas.

Prop.
1987/88:102

4.2.2 Alternativkurser
under det tredje året

Mitt
förslag: Som alternativ till den arbetsplatsföriagda utbildningen i årskurs 3
får inom försöksverksamheten anordnas skolförlagd undervisning, s. k. alternativkurser.
Fördelningen på olika studievägar bör fastställas av SÖ i det kommande
kursplanearbetet.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Arbetsgruppen föreslog också en
särskild lösning för vissa el-teletekniska utbildningar med helt skolförlagd
utbildning under det tredje året.

Remissinstanserna:
Möjligheten att som alternafiv till arbetsplatsförlagd utbildning i vissa fall ha
skolförlagda alternativkurser tillstyrks genomgående av remissinstanserna. ÖGY:s
resonemang om el-telebranschens speciella förhållanden kan enligt SÖ:s mening
hävdas också för andra delar av den gymnasiala utbildningen. Ett kommande
kursplanearbete bör ge grunden för valet av studieorganisatoriska modeller.
Innan detta är gjort är det svårt att låsa sig för en viss modell för den
framtida utbildningen på en viss studieväg. SÖ är därför inte beredd att nu ta
ställning till ÖGY:s förslag beträffande Et-linjens framtida utformning.

Karlskrona
kommun är tveksam till en i huvudsak skolförlagd utbildning för vissa grenar på
Et-linjen. Erfarenheter visar att i flera fall, kan, trots behovet av
fackteoretiska inslag, en arbetsplatsförlagd utbildning vara väl så bra.

Skäl
för mitt förslag: Elever som genomgått en tvåårig yrkeslinje har i dag
möjlighet att erhålla en fördjupad kompetens och ytterligare specialisering i
form av en påbyggnadsutbildning. Omfattningen av sådana kurser har ökat under
1980-talet. Den yrkesfördjupning och yrkesspecialisering som är teoriintensiv
lämpar sig ibland mindre väl för att anordnas som arbetsplatsföriagd utbildning
och bör därför erbjudas i form av skolförlagda kurser. Dessa bör ingå i tredje
året och omfatta hela eller delar av detta. Förutom det yrkestekniska
innehållet skall kurserna också inrymma de allmänna ämnen som normalt ingår i
tredje året. Jag föreslår att dessa kurser rubriceras alternativkurser.

Enligt
min mening bör också den av ÖGY föreslagna särskilda lösningen med treårig skolföriagd
utbildning för vissa el-teletekniska utbildningar kunna anordnas som
alternativkurser. Hur detta bör ske får det fortsatta kursplanearbetet utvisa.

20

4.2.3 Alternativ
uppläggning för små yrkesområden

Prop. 1987/88:102

Mitt förslag: En
alternativ form av yrkesutbildning bör kunna förekomma inom försöksverksamheten
utformad så att en elev studerar karaktärsämnet/ämnena i huvudsak enskilt och
med en stor andel av utbildningen förlagd till arbetsplats. Fackteori och
allmänna ämnen skall inga i samma utsträckning som för andra elever.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker att den gymnasiala lärlingsutbildningen
skall kunna ingå i det föreslagna yrkesutbildningssystemet. Mänga instanser,
bl. a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län och Uppsala kommun, är mycket
positiva fill att lärlingarna jämställs med Övriga elever i gymnasieskolan bl.
a. med avseende pä fackteori och allmänna ämnen men man vill samtidigt betona
hur viktigt det är att utbildningsformen fortfarande får behålla sin
flexibilitet. Så anser t. ex. Småföretagens riksorganisation (f. d. SHIO-
Familjeföretagen) att allmänna ämnen inte skall vara obligatoriska för alla
elever.

Skäl
för mitt förslag: Gymnasial lärlingsutbildning ingår sedan läsåret 1984/85 i
det reguljära gymnasiala utbildningsutbudet. Den gymnasiala lärlingsutbildningen
innebär att en lärling som är anställd hos ett företag också är elev i
gymnasieskolan. Företaget åtar sig därvid att ge lärlingen yrkesutbildning
efter en kursplan som skolstyrelsen fastställer. Genom gymnasial
lärlingsutbildning har utbildning kunnat komma till stånd i små och udda yrken
som annars vore utan utbildningsalternativ. Enligt min mening behövs
motsvarande utbildningsmöjligheter också i framtiden för vissa
utbildningsområden och elever.

Inom ramen för en utvidgad
arbetsplatsförlagd utbildning bör även en motsvarighet till dagens gymnasiala
lärlingsutbildning rymmas. Det finns enligt min mening inga sakliga skäl för
att de elever som får sin utbildning på detta sätt, som ofta är enda
utbildningsmöjligheten till yrket, skall undanhållas de viktiga inslag som
fackteori och allmänna ämnen utgör. Jag anser därför att en motsvarighet fill
den gymnasiala lärlingsutbildningen bör kunna utgöra ett alternafiv inom
försöksverksamheten med innebörd att en elev studerar karaktärsämnet/ämnena i
huvudsak enskilt och med en stor andel av utbildningen i alla årskurser förlagd
till arbetsplats. Eleven bör i likhet med andra elever under utbildning inom
försöksverksamheten ej omfattas av anställningsförhållande. Omfattningen av
denna form bör fastställas i anslutning till beslut om övrig försöksverksamhet.

I likhet med ÖGY anser jag
att studieformen bör kunna förekomma i följande fall:

-
för små och udda yrken

-
dä eleven är bosatt pä stort
avstånd frän den skolenhet som anordnar gymnasial utbildning

-
dä denna studieform är bäst för
eleven av personliga skäl.

Redan
i dag medger gällande bestämmelser att undervisning i allmänna ämnen och det
för den aktuella lärlingsutbildningen relevant fackteori

21

meddelas i gymnasieskolan.
Detta har dock hittills inte fått någon bredare praktisk tillämpning. I den nu
aktuella studieformen bör detta vara regel.

För vissa lågfrekventa
yrkesutbildningar som nu anordnas i form av läriingsutbildning bör det vara
möjligt att koncentrera utbildningen till vissa orter i landet. När det gäller
allmänna ämnen är det naturligt att i första hand närmaste gymnasieskola eller komvux
organiserar utbildningen. Jag vill understryka kravet på att allmänna ämnen
skall ingå i samma utsträckning som för andra elever. Mitt förslag bör för de
lågfrekventa yrkena, inom t. ex. hantverksområdet, innebära en avsevärt
förbättrad utbildningssituation.

Prop. 1987/88:102

4.2.4
Utbildning på arbetsplats

Mitt förslag: Den arbetsplatsförlagda
delen av yrkesutbildningen i försöksverksamheten skall vara kursplanestyrd och
ske under ledning av handledare som arbetsplatsen tillhandahåller åt gymnasieskolan
för detta ändamål. Skolöverstyrelsen fastställer efter samråd med
representanter för skolhuvudmännen och yrkesnämnderna centralt vilka
utbildningsavsnitt som får arbetsplatsförläggas. Dessa skall anges i
kursplanerna. Skolstyrelser resp. utbildningsnämnder väljer sedan vilka
utbildningsavsnitt som på den enskilda orten skall förläggas till arbetsplats.

Arbetsgruppen:
Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Dessa
är, som tidigare framhållits, genomgående mycket positiva till en ökad
utbildning förlagd till arbetsplats. Länsskolnämnden i Gävleborgs län
framhåller skillnaden mellan praktik och de utbildningsplatser i företag och
institutioner som ÖGY föreslagit och konstaterar att de sistnämnda ställer
betydligt större krav pä arbetsplatserna.

Skäl för mitt förslag:
Mitt förslag om en utökning av den arbetsplatsförlagda utbildningen utgår från
att vissa avgränsade moment i kursplanerna kan flyttas från skolan till
arbetslivet, nämligen just de moment arbetslivet har bäst förutsättningar att
genomföra. Utgångspunkt för ÖGY:s förslag avseende arbetsplatsförlagd
utbildning är att denna skall vara just utbildning och inte enbart praktik
eller färdighetsträning. Jag delar denna uppfattning och anser därför att
ungdomarna skall betraktas som elever under hela utbildningstiden. Jag
återkommer senare till frågan om elevernas arbetsrättsliga ställning vid arbetsplatsföriagd
utbildning under försöksperioden..

Jag vill betona att den nu
föreslagna arbetsplatsförlagda utbildningen till sitt innehåll skall regleras i
en kursplan och innebära undervisning på arbetsplatsen. Den skall vara lika
noga planlagd som undervisningen i de skolförlagda delarna. Detta utesluter
inte att en del arbetsplatsförlagda moment samtidigt bör ha fill syfte att öka
ungdomars motivation och deras kunskaper om arbetslivet. Dessa senare aspekter
på den arbetsplatsförlagda utbildningen är särskilt viktiga i första
årskursen.

22

Den arbetsplatsförlagda
utbildningen utgör alltså en direkt motsvarighet till den i huvudsak skolförlagda
utbildningen. Innehållet är kursplanestyrt men måste i sina detaljer anpassas till
den utbildande arbetsplatsens normala verksamhet. Avsikten är inte att
arbetsplatsen skall inrätta särskilda utbildningsavdelningar som är skilda från
den övriga verksamheten. I de fall verksamheten pä en arbetsplats inte kan
omfatta alla moment som kursplanen föreskriver inom ett utbildningsavsnitt bör
flera arbetsplatser utnyttjas.

Den arbetsplatsförlagda
utbildningen bör ledas av en handledare som arbetsplatsen tillhandahäller.
Företag eller institution som ställer platser till förfogande skall ha särskilt
utbildade handledare. Dessa skall i samverkan med yrkesläraren lägga upp
utbildningen på arbetsplatsen. Jag utvecklar senare (avsnitt 10.3) närmare
mina förslag avseende handledarens roll och utbildningsbehov. Yrkesläraren
utövar tillsyn över de arbetsplatsförlagda momenten genom besök pä
arbetsplatserna och kontakter med handledarna.

SÖ bör enligt min mening
efter samråd med representanter för skolhuvudmännen och yrkesnämnderna
centralt för varje yrkesutbildning fastställa vilka utbildningsavsnitt som får
arbetsplatsförläggas. Utbildningsmoment som förutsätter tillgång till sådan
utrustning som endast kan finnas på arbetsplatser måste naturiigtvis få arbetsplatsförläggas.
Det blir sedan skolstyrelsen resp. utbildningsnämnden som efter samråd med
berörd yrkesnämnd väljer vilka avsnitt som på den enskilda orten skall
förläggas till arbetsplats så att den föreskrivna omfattningen uppnås.

Min uppfattning är att
arbetsmarknadens parter via de lokala yrkesråden måste få ett betydande
inflytande över vilka delar av utbildningen som skall arbetsplatsförläggas.
Parternas kunskaper om ortens arbetsliv måste tas till vara när skolan skall
bedöma vilka företag som är lämpliga för utbildning. Denna möjlighet att lokalt
anpassa vilka kunskaper som skall inhämtas på arbetsplatser resp. i skolmiljö
ger goda förutsättningar för att arbetsplatserna skall kunna genomföra sina
utbildningsåtaganden pä ett tillfredsställande sätt. Lärarnas pedagogiska
bedömning måste också vägas in. Det slutliga beslutet om förläggning fattas
sedan av skolhuvudmännen.

Jag återkommer senare
(avsnitt 8) till frågan om former för samverkan mellan skolan och arbetslivet
men vill redan nu understryka den betydelsefulla roll som jag anser att de
lokala yrkesråden bör ha i detta sammanhang.

Prop. 1987/88:102

4.3
Tillgång på arbetsplatser för utbildning

Mitt
förslag: Olika utbildningsavsnitt skall äga rum där de bästa resultaten kan
uppnås med hänsyn till gymnasieskolans hela mål. Anskaffning av
utbildningsplatser i arbetslivet sker genom skolhuvudmännens försorg.

23

Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer med mitt förslag. Prop. 1987/88:102

Remissinstanserna: SAF hälsar med tillfredsställelse
förslaget att en betydande del av den gymnasiala utbildningen skall arbetsplatsförläggas.
Svårigheter kan dock uppstå inom skilda yrkesområden. Fördelarna i förslaget är
dock så stora att man måste finna vägar att lösa problemen. Mot denna bakgrund
är det nödvändigt att centrala och lokala skolmyndigheter har ett smidigt och
nära samarbete med berörda branschers parter. Härvid måste bl. a. de lokala yrkesräden
få spela en framträdande roll.

LO tillstyrker att delar av utbildningen arbetsplatsförläggs.
Vissa förbund uttrycker tveksamhet inför möjligheterna att arbetsplatsförlägga
utbildningen.

Svenska kommunförbundet anser att det är angeläget att
kvalitetskravet tillgodoses och att utbildningsutbudet inte helt blir beroende
av det lokala näringslivets möjligheter att erbjuda utbildningsplatser. Både
organisatoriska och pedagogiska problem kan uppstå dels på orter där
näringslivet är begränsat till ett fåtal sektorer, dels om företag läggs ned.
Staten måste bl. a. genom resurstilldelning garantera att påbörjad utbildning
kan genomföras.

Enligt SÖ:s bedömning bör det vara möjligt att anskaffa de
utbildningsplatser som behövs för den arbetsplatsförlagda utbildningen. Det
torde dock vara nödvändigt att utnyttja arbetsplatser också utanför den egna
kommunen. En utökad arbetsplatsförläggning enligt ÖGY:s modell medför bl. a.
därför ett inte obetydligt förberedelsearbete inom kommunerna, inte minst vad
gäller anskaffningen av utbildningsplatser i företag, förvaltningar etc.
Enligt SÖ:s mening är det väsentligt att gymnasieskolan därvid får
huvudansvaret i nära samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter,
branschorganisationer m.fl.

Det är enligt TCO nödvändigt att i det fortsatta
utredningsarbetet ägna uppmärksamhet ät mänga problem som kan förknippas med företagsför-lagd
utbildning. För vissa sektorer, t. ex. jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring,
är det i flera fall inte möjligt att jämnt fördela skolförlagd och arbetsplatsförlagd
utbildning över läsåret.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att noggranna
undersökningar bör göras beträffande de nya åtaganden för arbetslivet som ÖGY
föreslär i ett antal representativa kommuner. Dessa skall ge besked om
företagens förmåga och vilja att avsätta personella resurser och att följa
upprättad kursplan. Särskilt kan tvivel råda om de små gymnasieorternas
möjligheter att bedriva organiserad utbildning i näringslivet.

Hudiksvalls kommun ställer sig i huvudsak positiv till
förslaget om en förlängning av utbildningstiden. Ett tredje utbildningsår kan
av kostnadsskäl ej skolförläggas annat än i begränsad omfattning. Den
naturliga konsekvensen blir då att den förlängda tiden arbetsplatsförläggs.
Det bhr sannolikt omöjligt att ta fram utbildningsplatser till en hel årskull
yrkeselever under ett helt läsår.

Lycksele kommun anser att mycket i utredningsförslagen är
bra men

bygger alltför mycket på teoretiska resonemang, varför det är svårt att

avgöra om alla förslag kan hålla, när de konfronteras med verkligheten.

Med den omfattning av arbetsplatsförlagd utbildning som föreslås, kan 24

stora
problem uppstå i små kommuner med ett begränsat näringsliv, men Prop.
1987/88:102 med ett stort upptagningsområde för gymnasieskolan.

Skäl för mitt förslag: Från flera häll har det befarats
att arbetslivet inte kan tillhandahålla tillräckligt antal utbildningsplatser
bl. a. med anledning av konkurrensen om praktikplatserna från andra utbildningsanordnare.

Med anledning av remissönskernål om bl. a. en noggrannare
undersökning av arbetslivets möjligheter att ta emot elever i arbetsplatsförlagd
utbildning företog utbildningsdepartementet hösten 1986 som ett led i
beredningen av förslagen från ÖGY tillsammans med länsskolnämnderna och
kommunerna i Gävleborgs län och Västerbottens län en undersökning av tillgången
på utbildningsplatser i arbetslivet.

Inventeringen, som omfattar hela Gävleborgs län och sju
glesbygdskommuner i Västerbottens inland, ger en betydligt ljusare bild av
arbetslivets möjligheter att ta emot elever än vad remissinstanserna förmodat.
En sammanfattning av rapporten frän Gävleborgs län redovisas som bilaga 3.
Enligt de båda inventeringarna kommer fillräckligt många utbildningsplatser
att finnas i arbetslivet. Förutsättningarna varierar emellertid mellan
kommunerna.

Som jag tidigare framhållit anser jag det nödvändigt att
genom en försöksverksamhet få praktiska erfarenheter av den arbetsplatsförlagda
utbildningen. Arbetsmarknadens parter bedömer att arbetslivet som helhet i
riket bör kunna tillhandahålla tillräckligt med platser för arbetsplatsförlagd
utbildning. Enligt min mening måste man dock i försöksverksamheten noggrant
följa de skilda förutsättningar som råder i olika delar av landet och för olika
branscher. Konkurrens mellan olika prakfikformer och det lokala näringslivets
inriktning kan på vissa håll medföra svårigheter att garantera eleverna en
tillfredsställande utbildning i företagen.

För att underlätta en anpassning till skiftande
förutsättningar är det nödvändigt att skolhuvudmännen genom gymnasieskolorna
har ansvaret för kontakterna med arbetslivet i fråga om anskaffning av arbetsplatsförlagd
utbildning. Även inom den offentliga sektorn bör det finnas goda möjligheter
att skapa sädana utbildningsplatser. Valet av schematekniska modeller liksom
utbildningsavsnittens innehåll kan i vissa fall bli avgörande för
möjligheterna att arbetplatsföriägga utbildning. Svårigheter att placera hela
klasser i arbetslivet samtidigt kan emellertid uppkomma på orter med ett
begränsat eller ensidigt näringsliv.

Genom att hela eller delar av den arbetsplatsförlagda
utbildningen i årskurs 1 i viss utsträckning också skall kunna ha ett mer
allmänt informations- och motivationsbefrämjande syfte ökar förutsättningarna
att placera ut hela klasser/grupper samtidigt på arbetsplatserna. Lärarna får
därmed reella möjligheter att fortbilda sig och utöva tillsyn över utbildningen
på arbetsplatserna.

Enligt min
mening är det varken önskvärt eller nödvändigt att i varje

detalj reglera formerna för samverkan mellan skolan och arbetslivet. För

att underiätta arbetet med t. ex. organisationen, tjänstefördelningen, sche

maläggningen, fortbildningen och kontakterna med arbetslivet är det nöd

vändigt att tim- och kursplaner får en flexibel utformning. Regelsystemet

får med andra ord inte onödigtvis verka bromsande och hindra de lösningar 25

och
samarbetsformer m. m. som man lokalt uppfattar som bäst under de varierande
förutsättningarna som råder inom olika delar av landet.

Det kan emellertid aldrig
accepteras att gymnasieskolans yrkesutbildning ensidigt styrs av ortens
näringsliv. Det kan därför bli nödvändigt att utnyttja t. ex. teknikcentra i
större omfattning än vad som nu sker, eller att bereda elever möjlighet att få
sin arbetsplatsförlagda utbildning delvis i annan kommun. I sista hand bör
utbildningen också helt kunna skolförläggas sedan andra utvägar prövats. För
detta bör dock fordras att länsskolnämnden meddelar särskilt tillstånd. I ett
sådant fall bör skolhuvudmännen kunna uppbära det statsbidrag som i annat fall
utgått till arbetsplatsen.

Prop. 1987/88:102

4.4 Modulindelade kursplaner

Mitt förslag:
Kursplanerna för de yrkesinriktade ämnena inom försöksverksamheten indelas i
utbildningsavsnitt, som är pedagogiskt avgränsade och kompetensrelaterade så
att de motsvarar ett behov inom arbetslivet. Jag benämner dessa
utbildningsavsnitt moduler. Detta system med moduler bör utformas så att det
blir användbart såväl i gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning som i grundläggande
arbetsmarknadsutbildning.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Stor uppslutning föreligger kring principen om modulindelade kursplaner frän
en majoritet av remissinstanserna. Dock påtalas vissa risker med modulindelning,
t. ex. en uppsplittring av ämnet där helhetssynen går förlorad och risk för en
alltför utbildningsteknologisk inriktning.

ÖGY:s förslag om
modulindelning innebär enligt TCO genomgripande förändringar. Förändringar som
i många fall också stöter pä organisatoriska problem. ÖGY har enligt TCO inte
närmare analyserat hur ett modulsystem kan fungera i den konkreta
skolverkligheten. I det sammanhanget är det viktigt att studera hur en
modulindelning fungerar på olika linjer. På vårdlinjen är det t. ex. viktigt
att den vårdideologi som skall prägla framtidens hälso- och sjukvård ligger
som grund för utbildningen. En helhetssyn måste prägla utbildningen och
eleverna måste tidigt tränas att arbeta i och fungera som ett arbetslag.
Exempel på ett annat problem, som också måste beaktas, är kursplanernas
årstidsbundenhet inom jord-, skog- och trädgårdssektorn.

Även Skolstyrelsen i
Eskilstuna kommun pekar på några problem en modulindelad undervisning kan
innebära om eleverna i samma årskurs/ klass tillgodogör sig en modul olika
snabbt, alternativt läser delvis olika moduler. Detta kan medföra problem med
gruppindelning. Skolstyrelsen avslutar med att framhålla att modulsystemet ej
får utvecklas till ett konventionellt och mekaniskt stationssystem.

I
likhet med flertalet av sina förbund tillstyrker LO att kursplanen i karaktärsämnet
delas i moduler. För att eleven i framtiden skall kunna

26

genomgå återkommande
utbildning eller omskolning är det av vikt att Prop. 1987/88:102 kursplanen
i karaktärsämnet skiljs från kursplanen i det allmänna ämnet.

Även
SAF menar att en modulindelning kommer att förändra utbildningen i positiv
riktning. Med detta system kan elever med olika inlärningsförmåga tillåtas ta olika
lång fid för att uppnå modulens utbildningsmål. Som en konsekvens härav kan
elever efter utbildningstidens slut ha fullgjort olika antal moduler. Under
förutsättning att de fullgjorda modulerna dokumenteras i avgångsbetyget vet
alltså både eleven, läraren och arbetsgivaren vilka moduler (arbetsmoment)
eleven verkligen kan utföra och vilken yrkeskompetens han/hon har. SAF:s
branschförbund understryker vikten av att modulens utbildningsmål och innehåll
fastställas i samarbete och samverkan med branschernas yrkesnämnder och de av ÖGY
föreslagna läroplansgrupperna.

Skäl
för mitt förslag: De nuvarande kursplanerna för de yrkesinriktade ämnena i
gymnasieskolan är som tidigare framhållits baserade på att kompletterande
utbildning skulle ske i arbetslivet efter den grundläggande utbildningen i
skolan. Enligt de riktlinjer för försöksverksamheten jag nu föreslär skall även
ett tredje år ingå och omfattas av kursplanerna. Detta underlättas av att
kursplanerna är kompetensrelaterade så att övergången mellan skolförlagd
utbildning och arbetsplatsförlagd utbildning kan anpassas till såväl elevernas
förutsättningar som arbetslivets möjligheter att bedriva yrkesutbildning. Jag
föreslår därför att kursplanerna blir indelade i pedagogiskt väl avgränsade
utbildningsavsnitt som är kompetensrelaterade så att de också motsvarar ett
behov i arbetslivet. Jag benämner dessa utbildningsavsnitt moduler.

De
yrkesinriktade linjernas olika karaktär och varierande innehåll av praktisk och
teoretisk utbildning ställer olika krav på modulens konstruktion. Det går
därför inte att generellt fastslå uppbyggnaden av ett modulsystem i detalj,
utan detta får utformas i det fortsatta kursplanearbete SÖ bör få i uppdrag att
utföra. Men jag vill redan nu framhålla att modulerna inte får bli för många
och korta. Små avsnitt måste således läggas samman.

Det
system med återkommande utbildning som riksdagen redan 1975 ställde som mål för
all utbildningsplanering ställer stora krav på samverkan mellan olika
skolformer och mellan skola och arbetsliv. I ett system med moduler bör en
inhämtad utbildning i ungdomsåren i gymnasieskolan kunna tillgodoräknas vid
fortsatt utbildning i kommunal vuxenutbildning eller arbetsmarknadsutbildning (AMU)
längre fram. Vuxenutbildningen måste kunna erbjuda kortare kurser än
gymnasieskolan, men modulerna bör vara gemensamma.

De
ständiga förändringarna i kvalifikationskrav i arbetslivet skapar be

hov av snabba förändringar i delar av kursplanerna. Ändrade kompetens

krav medför också att utbildningsmoment från en studieväg kan behöva

tillföras en annan studieväg. Dagens kursplaner är med nu gällande struk

tur och beslutsordning omständliga att revidera. Detta medför att föränd

ringar i arbetslivet har svårt att snabbt få genomslag i kursplanerna. Ge

nom ett system med moduler får kursplanerna i försöksverksamheten en

sådan konstruktion, att avgränsade delar kan revideras separat och succes

sivt. Jag kommer i det följande (avsnitt 8) att behandla samverkansfrågor i 27

syfte att få till stånd en
smidigare anpassning mellan arbetslivet och yrkes- Prop. 1987/88:102 utbildningens
kursplaner.

Som
jag har framhållit tidigare bör den totala utbildningstiden vara tre är. Inom
denna ram bör dock den tid som används för de olika modulerna få variera
beroende pä den enskilde elevens studieförutsättningar. Om en elev har svårt
för att lära sig en sak är det normala att han använder längre tid för det. Om
tiden är begränsad kommer olika elever att ha nått olika kompetens vid
tidsperiodens slut. Detta innebär att vissa elever kanske inte hinner med lika
många moduler som andra. Varje modul en elev har genomgått med
tillfredsställande resultat utgör i sig ett kompetensbevis på godtagbart
yrkeskunnande. I ett utbyggt system kommer det också att finnas goda
möjligheter att senare bygga pä gymnasieskolutbildningen med moduler i komvux
eller AMU. Genom modulsystemet ökar således elevernas möjligheter att uppnå
samma kompetens men - beroende på individens förutsättningar - pä olika lång
tid.

En
sådan uppläggning av utbildningen försvåras om lärarna måste utforma
undervisningen med tanke pä att få underlag för en relativ betygsättning som
bygger på en jämförelse och gradering av elevernas prestationer under samma
tidsperiod. Utbildningen i karaktärsämnena bör istället inriktas på att alla
elever i så stor utsträckning som möjligt skall lära sig det som behövs för ett
godtagbart yrkeskunnande. Modulsystemet skapar därmed förutsättningar för
förändringar av betygssystemet. Jag återkommer till detta i avsnitt 5.7.

Genom
att kursplanerna struktureras i ett modulsystem får eleverna bättre överblick
över studierna och kan lättare notera sina framsteg. En organisation av
kursplanerna i moduler får dock inte leda till en hård detaljstyrning. Målen
för varje modul bör formuleras så att det finns möjligheter för lärarna att i
samarbete med eleverna variera uppläggningen av studierna.

Modulsystemet
får inte leda till att elever med studiesvårigheter tvingas byta lärare och kamrater.
Utbildningen i karaktärsämnena måste liksom hittills organiseras inom ramen för
en sammanhållen klass där en social gemenskap som ger eleverna grundläggande
trygghet och självförtroende spelar en stor roll. Detta kan underlättas genom
de lokalmässiga betingelser som yrkesutbildningen i allmänhet arbetar under
och där undervisning i olika moduler parallellt kan pågå i samma lokal under
yrkeslärarens ledning.

4.5 Elevernas arbetsrättsliga ställning vid arbetsplatsförlagd
utbildning

4.5.1
Utgångspunkter

En
från många utgångspunkter viktig fråga är huruvida de ungdomar som

genomgår gymnasieutbildning, som helt eller delvis är föriagd till arbets

plats utanför skolan, skall vara anställda vid de företag/institutioner där de

utbildas eller hela tiden skall betraktas enbart som elever i gymnasiesko

lan. Hur man ställer sig i denna fråga får konsekvenser av flera olika slag, 28

t.
ex. i fråga om tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning samt när det gäller försäkringsfrågor.

I
dag ser man frågan på olika sätt inom skilda utbildningsområden. I vissa
branscher finns det avtal om utbildningsfrågor, vilka innebär att eleverna i
vissa fall skall vara anställda i företagen. Inom flertalet utbildningsområden
betraktar man dock inte elever som anställda, när utbildningen är förlagd till
en arbetsplats. ÖGY har i sin delrapport "Avtal om arbetsplatsförlagd
utbildning", (DsU 1985:9) utförligt redovisat dagens situation i detta
avseende.

Som framgått av den
tidigare redovisningen utgör arbetsplatsförlagd utbildning i dag volymmässigt
en liten andel av yrkesutbildningen i gymnasieskolan. Med de nya riktlinjer
för försöksverksamheten jag föreslår ändras emellertid detta förhållande
radikalt. Avsikten är att i princip ge alla ungdomar inom försöksverksamheten
studievägar möjlighet till inslag av arbetsplatsförlagd utbildning. För att
detta skall kunna uppnås krävs god fillgång på arbetsplatser med bredd och
kvalitet, där kursplanestyrd reguljär utbildning kan ske i enlighet med vad
jag tidigare föreslagit. En sådan ordning förutsätter enligt min mening, att
eleverna ej är anställda på arbetsplatsen.

Prop. 1987/88:102

Mitt förslag:
Anställningsförhållande skall inte föreligga för elever under utbildning inom
försöksverksamheten.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Principen om elevstatus tillstyrks nästan genomgående. Behovet av en enhetlig
reglering över hela yrkesutbildningsområdet betonas starkt av remissinstanserna

Skäl för mitt förslag:
Utgångspunkt för mitt förslag om elevstatus för eleverna i försöksverksamheten
under hela utbildningstiden är kraven på kursplanestyrd utbildning. Detta krav
är oeftergivligt. Att eleverna som ett led i utbildningen deltar i det
produktiva arbetet och att deras dagliga vistelse på arbetsplatsen följer
företagets arbetstider förändrar inget därvidlag. Eleverna blir inte heller
arbetstagare därför att de på samma sätt som de anställda följer t. ex. vad som
gäller i fråga om arbetsledning, arbetstider samt regler om ordning och
säkerhet på arbetsplatsen. De anvisningar och instruktioner som meddelas för
deras uppgift har karaktär av undervisning och inte av arbetsledning i egentlig
mening.

Som jag tidigare nämnt
skall utbildningsmomenten utföras under direkt ledning av för ändamålet
särskilt utbildad handledare, vilken är anställd på arbetsplatsen men under
dessa moment medverkar i utbildningen. Då eleverna inte får lön under
utbildningen och då utbildningen i sin helhet är direkt kursplanestyrd kan
arbetsgivare som tar emot elever inte förfoga över dessa för produktionsbehov
utan det är enbart arbetsgivarens åtagande att ställa resurser till förfogande
för vissa klart definierade utbildningsmoment som är avgörande för vad
eleverna kommer att utföra på arbetsplatsen.

Självfallet är det skolan
som skall anta elever till utbildningen och träffa överenskommelser om
erforderligt antal utbildningsplatser med företag

29

och institufioner
samt därefter också ombesörja placeringen av eleverna Prop. 1987/88:102

vid de aktuella arbetsplatserna. Skolan skall vara
ansvarig för utbildningen

och utöva tillsyn över den. Mellan enskild elev och
arbetsplats träffas

således
inget avtal. Elev uppbär inte lön utan erhåller studiestöd som andra

studerande.
Utbildningen följer skolarbetsäret och eleverna får ledighet i

form av
ferier och inte i form av semester. Däremot bör arbetsplatsens

dagliga
tider tillämpas i fråga om arbetsplatsföriagda moment.

Att elever pä gymnasieskolans linjer skall förbli elever
även om de i vissa undervisningsmoment befinner sig på en arbetsplats utanför
skolan är en viktig förutsättning för mina förslag om de yrkesinriktade
linjerna. Jag vill här framhålla att ledande företrädare för SAF, LO och TCO i
en skrivelse till statsministern den 20 oktober 1987 framhållit sin enighet i
fråga om elevstatus.

Även om det inte skall råda något anställningsförhållande
mellan enskilda gymnasieelever och de olika företag och myndigheter där
utbildningsmoment kan vara förlagda finns det skäl för parterna på
arbetsmarknaden att mellan sig reglera ett antal frågor som föranleds av att
skolan skall få utnyttja arbetsplatserna för sin verksamhet. Situationen pä
arbetsplatsen kommer ju uppenbart att påverkas av elevernas närvaro där. Sä
måste t. ex. frågor om hur handledarna skall tas ut och om deras villkor lösas
mellan arbetsgivaren och de anställda. Ett annat exempel på frågor som kan
behövas lösas är de rubbningar i arbetets normala gäng som kan uppstå då delar
av en hårt utnyttjad maskinpark skall tas i anspråk för utbildningen. Frågor
som dessa och andra problem som uppkommer genom att arbetsgivarens och arbetstagarnas
inbördes förhållande påverkas av den arbetsplatsförlagda utbildningen kan
exempelvis regleras i kollektivavtal. I en det fall kan lokala
överenskommelser vara en lämpligare form.

4.5.2 Förhållandet till viss arbetsrättslig lagstiftning.

Även med min utgångspunkt att eleverna pä gymnasieskolans
linjer i sin skolgång skall ha en ren elevstatus finns det arbetsrättslig
lagstiftning som är relevant. Det gäller arbetsmiljölagen.

Arbetsmiljölagen (1977:1160) är tillämplig på allt
elevarbete, såväl teoretiskt som praktiskt, fr. o. m. grundskolans högstadium
och uppåt. Eleverna likställs med arbetstagare vid tillämpningen av de
föreskrifter som behandlar arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter
för arbetsgivare m.fl., tillsyn, sanktioner och fullföljd av talan. Däremot
gäller inte lagens särskilda föreskrifter om minimiålder och minderårigas
arbetstid eller de om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare för
elevarbete. Av minderårigregleringen är således endast föreskrifterna om vem
som är minderårig (den som inte har fyllt 18 år) och om farligt arbete
tillämpliga på skolelever när de genomgår utbildning. Arbetarskyddsstyrelsen
har med stöd av arbetsmiljöförordningen (1977:1166) meddelat ytterligare skyddsföreskrifter
rörande minderårigas arbete (Minderåriga i arbetslivet AFS 1980:13, ändrad
genom AFS 1982:16). För elevarbete gäller, förutom

30

denna kungörelses allmänna
bestämmelser om arbetsgivares särskilda ålig- Prop. 1987/88:102 ganden och
ansvar när minderårig anlitas, dess särskilda bestämmelser om vissa arbeten som
kan medföra påtagliga risker.

I
en bilaga 1 till kungörelsen finns en förteckning över vissa riskfyllda arbetsuppgifter
till vilka minderåriga i princip inte får anlitas. Så får dock ske i följande
fall:

1. Om
arbetet ingår i lärariedd undervisning som är föriagd till skollokal

eller till arbetsplats som är särskilt anordnad för undervisning.

2.
Om den minderåriga har
fullgjort sin skolplikt och dessutom under kalenderåret fyller minst 16 år samt
arbetet ingår i utbildning som sker under direkt ledning av särskild handledare
(instruktör)

3.
Om den minderåriga har
fullgjort sin skolplikt och dessutom under kalenderåret fyller minst 16 är samt
har genomgått utbildning för ifrågavarande arbete.

Undervisning
och utbildning som avses i 1-3 skall vara reglerad i kursplan som godkänts av
skolmyndighet eller av arbetsgivarorganisation gemensamt med fackförbund eller jämföriig
arbetstagarorganisation. För vissa arbetsuppgifter kan det dessutom krävas
läkarintyg om att den minderåriga kan anlitas utan risk för överansträngning
eller annan skadlig inverkan på hälsa eller utveckling.

I
en bilaga 2 fill arbetarskyddsstyrelsens kungörelse finns en förteckning över
vissa riskfyllda arbetsuppgifter som är helt förbjudna för minderåriga.

Kungörelsens
särskilda bestämmelser om arbetstider gäller inte för elevarbete, utan det
förutsätts att skolmyndigheternas bedömning av elevernas behov av raster och vila
i tillräcklig grad innefattar skyddssynpunkter. (Till kungörelsen finns fogade
kommentarer som närmare utvecklar och förklarar bestämmelsernas innehåll.)

Om
eleverna behåller en ren elevstatus även under de arbetsplatsföriagda delarna
av utbildningen och dessa delar är kursplanestyrda och utförs under direkt
ledning av särskild handledare samt även i övrigt underställda skolhuvudmännens
insyn och kontroll, torde samma arbetsmiljörättsliga reglering komma att gälla
under såväl skolföriagda som arbetsplatsförlagda utbildningsavsnitt. Under de arbetsplatsförlagda
avsnitten kan dock skolhuvudmännens skyddsansvar komma att delas av de
företag/institutioner som tar emot elever, varför det är lämpligt att
överenskommelse träffas om hur ansvaret skall samordnas.

51

4.6
Försäkringsskydd för elever vid arbetsplatsförlagd utbildning

4.6.1
Personskadeskyddet

Prop. 1987/88:102

Mitt förslag:
Elever i försöksverksamheten med gymnasial yrkesutbildning skall under den arbetsplatsförlagda
delen av utbildningen ha ett med anställda jämförbart försäkringsskydd.

Arbetsgruppens
förslag: ÖGY konstaterar att det i dag råder stora brister när det gäller
försäkringsskyddet för elever i arbetsplats förlagd utbildning. ÖGY anser att
försäkringsskyddet måste förbättras. Mitt förslag till förbättring av detta
skydd avviker dock till sin konstrukfion frän ÖGY:s förslag.

Remissinstanserna:
5A V finner det önskvärt att uttalande görs i proposifionen med avseende bl.
a. på vem som ansvarar för skador, som drabbar en elev eller som orsakas av en
elev under arbetsplatsförlagd utbildning. Även AMS anser att försäkringsskyddet
måste förbättras. Svenska kommunförbundet menar att grunderna för elevernas
rättsställning bör lagfästas. Skadeståndsfrägor i samband med dels skador som
elev vållar, dels personskador på eleverna under utbildningstiden bör klargöras
genom avtal. Förbundet menar dä att staten skall bidra med medel till en
särskild försäkringsfond och att skolhuvudmännen genom separata avtal med branschförbunden
reglerar detaljerna.

De kommunala
försäkringarna som i dag används ger enligt LO ett alltför dåligt skydd. Ett
villkor för arbetsplatsföriäggning är, enligt LO och även SAF att kommunerna
tecknar sådana försäkringar att eleven får samma försäkringsskydd som anställd
personal.

Skäl för mitt förslag:
Arbetsmarknadens yrkesräd har i en skrivelse till regeringen hösten 1985
påtalat stora brister i försäkringsskyddet för elever vid arbetsplatsförlagd
utbildning. Att eleverna pä arbetsplatsen skall vara försäkringsmässigt
jämställda med "arbetskamraterna" är ett ovillkorligt krav från
arbetsmarknadens parter för dessas medverkan vid genomförandet av den
föreslagna yrkesutbildningen. Uppfattningen att ungdomarna under hela
utbildningstiden skall betraktas enbart som elever innebär att det är
skolväsendet som skall svara för en förbättring av elevernas försäkringsskydd.

Alla
som bor i Sverige har ett "försäkringsgrundskydd" genom lag (1962:381)
om allmän försäkring (AFL) bestående av sjukförsäkring, folkpensionsförsäkring
och försäkring för tilläggspension. De som förvärvsarbetar är dessutom
försäkrade för arbetsskada enligt lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF).
Genom olika kollektivavtal förstärks de anställdas skydd vid arbetsskada
ytterligare. Enligt dessa avtal utgår bl. a. ersättning för sveda och värk,
lyte eller annat stadigvarande men samt allmänna olägenheter till följd av
arbetsskadan, s. k. ideell skada.

Gymnasieeleverna
omfattas i dag, förutom av den allmänna försäkringen, av lagen om
arbetsskadeförsäkring "under moment i utbildningen dä

32

elev utför arbete som stämmer överens med eller till sin
art liknar sådant Prop. 1987/88:102 som vanligen utförs vid
förvärvsarbete". Denna försäkring gäller således inte under rent
teoretiska moment av utbildningen och inte heller under elevs resor till och
från utbildningsplatsen.

Samtliga kommuner tecknar i någon form frivilliga
olycksfallsförsäkringar för gymnasieeleverna. Dessa försäkringar omfattar
alltid i vart fall all utbildningstid och direkta resor fill och frän
utbildningsplatsen. Olycksfallsförsäkringarna lämnar ersättning för nödvändiga
kostnader för bl. a. lakar- och tandläkarvård samt resor som inte ersätts på
annat sätt. Vid invaliditet och dödsfall utgår ersättning i form av
engångsbelopp (1985 vanligtvis 200000-250000 kronor vid 100% invaliditet).

Elev själv, eller dennes vårdnadshavare, kan teckna
frivillig kompletterande olycksfallsförsäkring för att förstärka skyddet vid
en eventuell skada. Vid personskada under färd till och från
utbildningsplatsen blir det ofta aktuellt med ersättning från egen eller annans
trafikförsäkring.

Förslaget om att de arbetsplatsförlagda inslagen i den
gymnasiala yrkesutbildningen genom försöksverksamheten skall ges en betydligt
större omfattning gör att personskadeskyddet för just dessa elever nu starkt
aktualiseras. Att eleverna på arbetsplatsen skall vara försäkringsmässigt
jämställda med de anställda är, som jag fidigare nämnt, dessutom ett
ovillkorligt krav från arbetsmarknadens parter för dessas medverkan vid
genomförandet av detta förslag.

Såsom tidigare framgått är personskadeskyddet för den som
förvärvsår- , betar i nuläget betydligt större än för en gymnasieelev som
deltar i arbetsplatsförlagd utbildning. Jag anser att dessa elevers
försäkringsskydd är bristfälligt främst på grund av att det nu saknas regler
enligt vilka eleverna är berättigade till ersättning för s. k. ideell skada
(sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt allmänna olägenheter till
följd av arbetsskadan). De som förvärvsarbetar är berättigade till sådan
ersättning enligt särskilda kollektivavtal, exempelvis Avtal om ersättning vid
personskada när det gäller statligt anställda. För att uppnå att de
gymnasieelever som genomgår arbetsplatsförlagd utbildning inom
försöksverksamheten får ett personskadeskydd som i möjligaste mån motsvarar det
en statligt anställd har, kommer jag inom kort att föreslå regeringen att vid
ideell skada skall beträffande dessa elever tillämpas ersättningsregler som
motsvarar dem i det nyssnämnda avtalet. Detta kan lämligen ske genom en
särskild förordning enligt vilken staten för ideell skada som eleven ådragit
sig till följd av sådan personskada som omfattas av lagen om
arbetsskadeförsäkring skall utge ersättning i enlighet med reglerna i nämnda
kollektivavtal. Jag beräknar medel härför fr. o. m. läsåret 1988/89 för elever
i försöksverksamheten.

33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 102

Rättelse: S. 36 tabellen, första raden under C, D och E:
siffrorna flyttas till höger. S. 38 rad 6, 9, 13 i ramen: siffrorna flyttas
till höger.

4.6.2
Skadeståndsansvaret

Prop.
1987/88:102

Min
bedömning: Av mitt förslag om skolhuvudmännens fulla ansvar för eleverna i
försöksverksamheten även under de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen
torde följa att skolhuvudmännen får bära principalansvaret för eleverna även
under dessa moment.

Skäl för min bedömning: Enligt skadeståndslagen (1982:207)
är en arbetsgivare skyldig att ersätta person- och sakskada som en hos honom
anställd arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, s. k.
principalansvar. Principalansvaret omfattar även de fall då arbetstagare i
tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott.

Även för vissa andra än anställda kan det gälla ett
principalansvar. Sålunda jämställs med arbetstagare bl. a. den som under
utbildning vid skola utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen
utförs av arbetstagare (6 kap. 4 § skadeståndslagen). Denna bestämmelse har
inneburit att skolhuvudmännen haft principalansvar t. ex. för elever vid lantbruksskolor
och yrkesskolor. Pä det stora hela taget har dock skolhuvudmännen inte behövt
bära något principalansvar för eleverna.

När det gäller elever som under praktisk yrkesorientering
vistas hos ett företag ansåg emellertid föredragande statsrådet vid fillblivelsen
av skadeståndslagen att företaget borde bära principalansvaret för skador som
eleven vållade under sådan vistelse. Detsamma borde även gälla i andra fall då
en elev som ett led i sin utbildning för kortare eller längre tid tjänstgör hos
annan än skolan. Detta ställningstagande gjordes i anslutning till ett
resonemang om vilken av två tänkbara principaler som borde ha ansvaret t.ex.
för arbetstagare som var utlånade från ett företag till ett annat. Föredraganden
fann därvid att det är den som närmast utövar kontroll över arbetstagaren och
svarar för arbetsledningen i fråga om de aktuella arbetsuppgifterna som skall
bära ansvaret. Denna princip "smittade" direkt på elever i
yrkesorientering o. d., underförstått under förutsättning att företaget och
inte skolhuvudmännen svarade för kontroll och arbetsledning.

Den inom försöksverksamheten föreslagna gymnasiala
yrkesutbildningen bygger på att även de arbetsplatsförlagda delarna av
utbildningen är kursplanestyrda och i sin helhet föremål för skolhuvudmännens
fulla kontroll och insyn. Skolhuvudmännen kommer således att ha ett omedelbart
ansvar för utbildningen i dess helhet. Dessa förutsättningar skiljer sig
väsentligt från de föredraganden utgick ifrån när han behandlade fallet med
praktisk yrkesorientering, nämligen att eleverna mer tillfälligt skulle vistas
på en arbetsplats och då också rent faktiskt stå helt under arbetsgivarens
tillsyn. Eleverna i den gymnasieutbildning som jag nu föreslår utför däremot
sina uppgifter under tillsyn av en handledare som företaget har avdelat för
undervisning. De är på arbetsplatsen endast för sin utbildnings skull och står
inte i något avseende till företagets förfogande som arbetsstyrka. Tvärtom
avses ju att företagen skall få ersättning för det avbräck det innebär att låta
utbildningen ske hos dem. Enligt min bedömning bör

34

skolans
fulla ansvar också för de arbetsplatsförlagda utbildningsmomenten Prop.
1987/88:102 som utförs under tillsyn innebära att skolhuvudmännen blir den
egentliga principalen för gymnasieeleverna i försöksverksamheten även i den arbetsplatsförlagda
delen. Därmed bör också skolhuvudmännen i enlighet med huvudregeln i
skadeståndslagen vara den som bär principalansvaret för eleverna även under
dessa utbildningsmoment.

Eftersom
det är angeläget att det står klart vem som bär principalansvaret för eleverna
bör skolhuvudmännen i sina avtal med de företag som tar emot elever ta in en
bestämmelse om att det är skolan som bär detta ansvar även i de
utbildningsmomenten.

Detta
skall alltså gälla under hela försöksverksamheten. Jag vill dock anmäla att jag
inför mitt definitiva ställningstagande till hur yrkesutbildningen bör
utformas i framtiden kommer att tillkalla en särskild utredare rörande denna
fråga. En ny uppläggning av yrkesutbildningen initierar nämligen ett behov av
att på sikt se över ansvarsfördelningen i pedagogiska och finansiella frågor. Jag
räknar med att ett underlag för mina kommande beslut skall föreligga hösten
1991.

5 Tim- och kursplaner för försöksverksamheten 5.1 Allmänna utgångspunkter

Med
allmänna ämnen avses i detta sammanhang följande ämnen som har en kursplan som
är gemensam för flera studievägar: svenska, engelska, samhällskunskap, idrott
samt tillvalsämnen. Tillvalsämnen skall vara matematik, bild och musik. Det
kan också vara något annat ämne som förekommer i gymnasieskolan och som bestäms
genom lokala beslut. Svenska och idrott är i dag de enda ämnen som samtliga
elever har oavsett linje i gymnasieskolan. Som framgår av mina förslag i det
följande kommer de allmänna ämnena också att kännetecknas av att ämnena inte
modulindelas samt att graderade, relativa, betyg och inte kompetensbevis
utfärdas.

Utöver
de allmänna ämnena förekommer på de yrkesinriktade studievägarna minst ett för
varje yrkesutbildningen karaktäristiskt ämne, vilket jag benämner
karaktärsämne, inom vilket eleverna i huvudsak får sitt yrkeskunnande.

Sedan
den nu gällande läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) började tillämpas år
1971 innehåller alla yrkeslinjer allmänna ämnen i varierande omfattning. Om man
jämför timplaner som har tillkommit vid olika tidpunkter skall man finna att
ju senare en timplan fastställts eller reviderats, desto flera allmänna ämnen
ingår. Drift- och underhållsteknisk linje (Du) och social servicelinje (Ss) är
exempel på linjer som har tillkommit under senare år, medan konsumtionslinjen
(Ko) och vårdlinjen (Vd) är exempel pä studievägar som nyligen har reviderats
kraftigt. Fem olika grupper kan för närvarande urskiljas.

35

Linjer

Ämne

Antal vtr åkl

åk

A. Ba,
Be, Fo, Jo, Sb, Td, och Ve

Dk, Et

Li,Pr

Tr,

Svenska

Arbetslivsor.

Idrott

Ttf

Obl.
tillval

4 1 2 . 1 3

3

1 2

Summa:

11

6

B. Vd

gren

Hv och Hs

Svenska

Arbetslivsor.

Idrott

Ttf

Obl. tillval

4

1

2 1 3

3

1 2

3

Summa:

11

9

C.Ss Vd

gren

1 Bu

Svenska

Samhällsk.

Idrott

Ttf

Obl. tillval

4 3 2

1 3

3 3

2

3

Summa:

13

11

D. Du

Svenska

Engelska

Matematik

Arbetslivsor.

Idrott

Ttf

4 3 3

1 2 1

3 3 3 1 2 1

Summa:

14

13

E. Ko

Svenska

Engelska

Samhällsk.

Idrott

Ttf

Obl. tillval

4 3

3 2 1 3

3 3 3

2

3

Summa

17

20

24

27

Prop. 1987/88:102

Förändringar
i samhället och arbetslivet medför ökade krav på allmän orientering och på
kommunikationsfärdigheter hos enskilda individer. Den tekniska utvecklingen i
arbetslivet påverkar miljön och innehållet i arbetsuppgifterna.

Gymnasieskolan
skall även i framtiden ge eleverna både goda yrkeskunskaper, och beredskap att
möta förändringar och att påverka förhållanden i arbetslivet. Utbildningen
skall också ge eleverna goda förutsättningar för att som anställda utöva rätten
till medbestämmande liksom för personlig utveckling och möjlighet till en rik
fritid.

Genom den
förlängda studietiden skapas bättre förutsättningar för ökade kunskaper inom
yrkesområdet, en bredare medborgarkompetens och ett rikare liv.

Försöksutbildningens
inledning bör vara klart yrkesinriktad. Undervisningen bör därför i början
koncentreras till studievägens karaktärsämne(n) med betoning på det praktiska
kunnandet. Det sker lämpligen genom att elevernas schema i den första årskursen
upptar allmänna ämnen i mindre omfattning än vad som sker i dag. Vidare skall arbetsplatsförlagd
utbildning förekomma redan i första årskursen. Detta kommer att främja ungdomarnas
motivation och öka deras kunskaper om arbetslivet.

36

5.2 Ökade
inslag av allmänna ämnen

Prop. 1987/88:102

Mitt
förslag: Alla elever i försöksverksamheten skall studera svenska,
samhällskunskap, engelska, idrott och ett obligatoriskt tillvalsämne. Som
tillvalsämnen skall alltid erbjudas matematik, bild och musik. Därutöver kan
varje skolstyrelse/utbildningsnämnd besluta om att erbjuda ytterligare
tillvalsämnen bland de ämnen som finns i gymnasieskolan och vilka dessa i så
fall skall vara.

Arbetsgruppens
förslag: Avviker i flera avseenden från mitt förslag. Jag skall strax återkomma
till detta. Här vill jag peka på två väsentliga skillnader. Jag föreslår att samhällskiinskap
och engelska läses av eleverna på samtliga studievägar.

Remissinstanserna:
SÖ:s principiella uppfattning är att en reformering av gymnasieskolans
yrkesinriktade studievägar borde gä längre vad gäller allmänna ämnen än vad ÖGY
av kostnadsskäl föreslagit.

SÖ tillstyrker ÖGY:s förslag om återgång till ett tvåårigt
obligatoriskt tillval för alla elever på yrkesinriktade linjer. I kommande
kursplanearbete får man pröva vilka ämnen som bör ingå i tillvalet. Det är
enligt SÖ:s mening angeläget att utrymme skapas för den enskilde eleven att
läsa både engelska och matematik.

TCO delar ÖGY:s
uppfattning att de allmänna ämnenas ställning bör förstärkas, men föreslår till
skillnad från ÖGY att engelska skall bli obligatoriskt. TCO ser inte sina
förväntningar pä att s. k. de praktisk-estetiska ämnena skulle få en förstärkt
ställning infriade i ÖGY:s förslag.

Landstingsförbundet anser att omfattningen av de allmänna
ämnena bör vara större än den som utredningen föreslår. Det är mycket angeläget
att matematikämnet förstärks och införs som ett fristående ämne på de linjer
som landstingen är huvudmän för. En sådan ändring skulle underlätta övergången
till högskolan. Även naturvetenskapliga kunskaper bör ges en större vikt i den
nya yrkesutbildningen.

Småföretagens
Riksorganisation stöder förslaget att utöka antalet timmar för allmänna ämnen
under förutsättning att man i största möjliga män integrerar dessa med
yrkesutbildningens karaktärsämnen. Risk finns att en liten grupp elever skräms
bort av undervisning i allmänna ämnen. För elever inom lärlingsutbildningen
skall allmänna ämnen inte vara obligatoriska.

Svenska
kommunförbundet finner det motiverat med ett utökat inslag av allmänna ämnen.
Innehållet bör delvis anknyta till yrkesämnena. Därför ökar behovet av tätare
kontakter och samverkan mellan yrkeslärare och lärare i allmänna ämnen. Elever
som inte orkar med allmänna ämnen bör liksom i dag kunna befrias från
undervisning och efter utbildningstidens slut ha rätt till förlängd
undervisning.

LO betonar
att den yrkesinriktade gymnasieutbildningen skall ge en yrkeskompetens och
samtidigt en bred allmänkompetens. All yrkesinriktad utbildning bör därför
innehålla svenska, matematik, engelska och samhällskunskap. Utbildningen i
tekniska och naturvetenskapliga ämnen bör rustas upp inom alla gymnasielinjer.

37

Skäl för
mitt förslag: Inledningsvis har jag betonat vikten av att de yrkesinriktade
studievägarna får ett ökat inslag av allmänna ämnen. Flertalet remissinstanser
är positiva till en sådan utveckling. I jämförelse med dagens situation innebär
mitt förslag en avsevärd förbättring i detta avseende.

Genom
utvärderingar har man konstaterat att elevernas syn på de allmänna ämnena
under åren har utvecklats i positiv riktning. Majoriteten av före detta elever
upplever de allmänna ämnena som nyttiga för yrkesutövningen, även om kritik
framförs mot att de för litet anknutit till linjernas yrkeskaraktär.

Mitt
förslag innebär att alla elever i försöksverksamheten får kunskaper i svenska,
samhällskunskap, engelska och idrott samt ett obligatoriskt tillvalsämne.
Detta kan vara matematik, bild, musik eller något annat ämne som beslutas
lokalt. Det lokala tillvalsämnet skall dock vara hämtat från gymnasieskolans
kursplaner.

Med
utgångspunkt i utbildningsmålen får det kommande kursplanearbetet pröva om det
på vissa studievägar kan anses vara motiverat att införa större
utbildningsinslag av allmän karaktär. Jag vill i detta sammanhang betona att
det numera inte existerar någon skarp gräns mellan allmänna ämnen och
karaktärsämnen med avseende på hur teoretiskt krävande utbildningen är. Därför
är svaret på frågan om huruvida nya ämnesinslag skall betraktas som allmänna
ämnen eller som en del av linjens karaktärsämnen inte på förhand givet. Min
övergripande uppfattning är dock att de normalt bör betraktas som
karaktärsämnen, antingen separata sådana eller integrerade med andra
karaktärsämnen.

Prop. 1987/88:102

5.3 Ramtimplan

Mitt förslag: De yrkesinriktade studievägarna i
försöksverksamhe-

ten omfattar följande ämnen och lektioner (timmar).

Åk 1-3 Svenska

Samhällskunskap

Engelska

Idrott

Obl. tillval

Ttf

7 vtr 238 lektioner 5"-
170"-6"- 204"-4"-
136"-6"- 204"-1"-
34"-

Summa

29 "- 986 "-

Åk 3 Specialarbete

Karaktärsämne(n) Åk 1-3 Karaktärsämne(n)

3 "- 102 "-

3"- 102"-

79"- 2 686"-

Totalt

114"- 3876"-

Härutöver tillkommer under åk 3 en resurs motsvarande
två (lär-

ar) veckotimmar för tillsyn av

elever i
arbetsplatsföriagd utbildning

per 16-alt 15-grupp.

Anm: Omräkning från veckot timmar med faktorn 34.

mmar (vtr)
till lektioner/undervisnings-

38

Arbetsgruppens
förslag:

Svenska

Ekonomi
och samhällsfrågor

Idrott

Tillval

Ttf

7 vtr 4" 6" 6" 1 "

238 lektioner 136"-204 "-204 "-34"-

Summa

24"-

816"-

Projektarbete

Fackteori

Karaktärsämne(n)

5"

3"

82"

170"-

102"-

2788"-

Totalt

114"

3876 "-

Prop. 1987/88:102

Anm:
Vid omräkning från veckotimmar (vtr) till lektioner använde ÖGY faktorn 36. Här
redovisas, liksom i mitt förslag omräkning med faktorn 34. Se nedan.

Mitt
förslag avviker således frän ÖGY:s i flera avseenden. Jag anser t. ex. att de
allmänna ämnena sammanlagt under de tre årskurserna skall omfatta 29
veckotimmar medan ÖGY föreslår 24 veckotimmar. Jag anser att ämnet
samhällskunskap skall införas i fimplanen, och att engelska skall vara
obligatoriskt ämne på de yrkesinriktade studievägarna i försöksverksamheten.
Tiden för specialarbete, som ÖGY benämner projektarbete, bör i årskurs 3 vara 3
veckotimmar (102 lektioner). Jag anser även att yrkeslärarens
tillsynsmöjlighet i åk 3 bör öka något. Jag beräknar denna resurs till att
omfatta två (lärar)veckofimmar. Några enskilda ämnen, bl. a. samhällskunskap,
kommer jag strax att kommentera särskilt.

Remissinstansernas
synpunkter har redovisats i det tidigare (avsnittet 5.2).

Skäl för mitt förslag: Det
är mitt intryck att undervisningstiden inte alltid kunnat utnyttjas
ändamålsenligt. Schemabrytande aktiviteter av skilda slag kan ibland verka
hindrande och avsevärt försvåra genomförandet av en planerad undervisning.
Enligt min mening är det i försöksverksamheten särskilt angeläget att slå vakt
om den ämnesbundna tiden och därmed tillförsäkra eleverna ett visst bestämt
antal undervisningstillfällen i olika ämnen.

ÖGY
har föreslagit att karaktärsämnena skall tilldelas en fastställd nettotid
vilket liknar det system med nettotid som tillämpas inom komvux, där varje ämne
har ett bestämt antal lektioner som eleverna skall fullgöra.

Jag finner dessa
tankegångar välmotiverade och anser därför att nettotid utöver karaktärsämnena
även bör gälla de allmänna ämnena i försöksverksamheten. Enligt
gymnasieförordningen (1987:743) omfattar ett läsår 178 dagar dä lovdagar,
helgdagar och studiedagar, som infaller under läsåret, fränräknats. Detta
motsvarar den tid som komvux använder som grund för omräkning till
undervisningstimmar, 36 veckor motsvarande 180 dagar. För gymnasieskolan
tillkommer även friluftsdagar, centrala prov i vissa ämnen, introduktions- och
temadagar m. m. varigenom undervisningen inställs ytterligare under ungefär 8
dagar. Den återstående tiden för schemabunden undervisning utgörs således av
170 dagar, motsvarande 34 veckor. Därför har faktorn 34 använts vid omräkningen
från veckotimmar (vtr) till lektioner (undervisningstimmar).

39

5.4 Några
enskilda ämnen Prop. 1987/88:102

Jag har i det föregående avsnittet redogjort för vilka
ämnen som föreslås ingå i försöksverksamheten och hur många lektioner/timmar
dessa bör omfatta under en treårsperiod. Min avsikt är nu att kortfattat anföra
några synpunkter på vissa ämnens kursinnehåll. Av speciellt intresse är ämnet
samhällskunskap, som intar en central roll i undervisningen på mänga studievägar
i gymnasieskolan. För närvarande får emellertid flertalet elever på de
yrkesinriktade linjerna inte del därav.

Många remissinstanser ställer sig tveksamma till det
ämnesområde som av ÖGY betecknades ekonomi och samhällsfrågor och förordar i
stället ämnet samhällskunskap. Men remissbilden är inte entydig.

SÖ har under några år bedrivit försöksverksamhet med
samhällskunskap på vissa yrkesinriktade linjer i stället för
arbetslivsorientering. I sin redovisning rapporterar SÖ att försökverksamheten
i stort har fungerat tillfredsställande. Enligt SÖ:s bedömning är det möjligt
att införa samhällskunskap även på de yrkesinriktade studievägarna som
obligatoriskt ämne i stället för arbetslivsorientering.

Sedan början av 80-talet har SÖ arbetat med att utveckla
en helt ny ' ' kursplan för ämnet samhällskunskap i gymnasieskolan. Våren 1987
överlämnade SÖ sitt förslag till regeringen. SÖ anser att denna kursplan bör
kunna gälla för alla studievägar där ämnet studeras. SÖ:s kursplaneförslag
bereds för närvarande inom regeringskansliet. För den nu aktuella försöksverksamheten
skall den befintliga kursplanen för tvåårig social och ekonomisk linje
tillämpas.

Flertalet remissinstanser har i samband med kommentarerna
till konsumtionslinjens avveckling även berört kost- och konsumentkunskapens
betydelse ur både individens och samhällets synpunkt. Jag anser att frågor som
har att göra med kost- och näringslära i huvudsak bör föras till studievägar,
vars utbildningsmål motiverar sådana inslag. I det fortsatta kursplanearbetet
får man således ta ställning till i vilken omfattning och under vilka former
kost- och näringslära skall tas med i kursplanerna för studievägar inom vård-och
omsorgsområdet, storhushålls- och restaurangutbildningen m. fl. Till frågor om
konsumtionslinjen återkommer jag senare (i avsnittet 6.4).

Ämnet svenska bör bibehålla sin nuvarande omfattning.
Undervisningen skall ge eleverna vidgade kunskaper om både svenska språket och
litteraturen och utveckla deras förmåga att använda språket. Under senare år
har ämnets timantal ökat på vissa studievägar och dessutom har en metodisk
utveckling av ämnet ägt rum i syfte att stärka svenskans ställning på de
yrkesinriktade studievägarna. Resultatet av dessa ansträngningar utgör enligt
min mening en god grund för ökad ämnessamverkan mellan svenska och linjens
karaktärsämne. Jag anser att det största behovet av samverkan föreligger under
den inledande delen av studietiden. Det är viktigt att eleverna tränas att
skriftligen och muntligen behandla språket. Eleverna skall också genom
litteraturstudier ytterligare kunna utveckla sitt språk och skaffa sig
kunskaper om vår egen och andra kulturkretsar, om människor och olika problem
för att därigenom öka förståelsen av sig själva och sin omvärld.

I ett land
som Sverige ingår kunskaper i engelska numera i allmänbild- Prop. 1987/88:102
ningen. För yrkesutbildningen förtjänar det dessutom att påpeka att
ar-betsinstruktioner nu ofta är på engelska. Därför föreslär jag att engelska
skall vara obligatoriskt ämne inom försöksverksamheten. Jag är medveten om att
språkstudier kan innebära svårigheter för vissa elever. Ett sätt att öka
elevernas intresse och ambition kan vara att undervisningen i engelska liksom
när det gäller andra ämnen i viss utsträckning knyter an till studievägens
karaktärsämnen.

Idrottsämnet får i jämförelse med nuvarande omfattning
oförändrat timtal (4 vtr). Inom ramen för nu gällande mål bör undervisningen i
ökad utsträckning inriktas mot kunskaper och färdigheter i ergonomi samt att
tillgodose behovet av fysisk aktivitet. Därutöver är det speciellt viktigt att
belysa ergonomiska principer inom studievägens karaktärsämne.

Utöver de för närvarande mera etablerade tillvalsämnena
som bild, musik och matematik bör varje skolstyrelse/utbildningsnämnd besluta
om utbudet av tillvalsämnen bland existerande kursplaner inom utrymmet för de
föreslagna 6 veckotimmarna.

Riksdagen uttalade vid 1985/86 års riksmöte i anledning av
motioner om ämnet religionskunskap samt undervisning i livsåskådningsfrågor att
"det är av värde att religionskunskapsämnets ställning blir föremål för
överväganden i samband med beredningen av ÖGY:s förslag. Därvid bör möjligheten
prövas att föra in religionskunskap som obligatoriskt ämne på värdlinjen och
sociala servicelinjen".

För egen del vill jag starkt understryka vikten av att de
som utbildas till värd- och omsorgsyrken får sådana kunskaper och insikter i
livsåskådningsfrågor och religiösa spörsmål att de i sin yrkesutövning på ett
tillfredsställande sätt kan möta de krav som ställs. Vid vården och omsorgen
om exempelvis gamla och svårt sjuka personer måste således personalen på ett grannlaga
och ömsint sätt kunna stödja patienten och visa respekt för dennes etiska och
religiösa frågor, tvivel eller övertygelse. Behovet av kunskaper om våra
invandrares olika religioner, frågor, tvivel eller övertygelse och
livsåskådningar samt deras kulturella och historiska bakgrund får också en allt
större aktualitet i vård- och omsorgssammanhang. Jag anser att sädana kunskaper
och insikter är sä väsentliga för och så nära förknippade med vård- och
omsorgsyrkenas krav att de bör ingå i karaktärsämnena för berörda studievägar.
Jag förutsätter att SÖ i det framtida kursplanearbetet beaktar vad jag nu har
anfört. Dessutom kan ämnet religionskunskap erbjudas som tillvalsämne efter
lokala beslut.

Specialarbete förekommer i dag pä gymnasieskolans tre- och
fyraåriga studievägar. Det utgör en fördjupningsmöjlighet inom ramen för studievägens
karaktärsämnen. Jag finner denna möjlighet så värdefull att den bör finnas
också för eleverna i årskurs 3 inom försöksverksamheten.

Specialarbetet bör fä väljas med stor frihet men skall
innebära en fördjupning i ett eller flera av utbildningens karaktärsämnen. Det
bör också ha ett förhållandevis stort tidsutrymme. Vidare bör man eftersträva
att eleverna får träna ett mer projektinriktat arbetssätt.

Jag föreslår sålunda att specialarbete införs på alla
linjer inom för

söksverksamheten. Det skall förläggas till årskurs 3 och ha en omfattning 41

av tre veckotimmar. I specialarbetet bör också angelägna ämnesövergri-
Prop. 1987/88:102 pande frågor kunna ingå. Lämpligt kan t. ex. vara att
specialarbetet inriktas mot kulturfrågor, miljöfrågor och miljöpåverkan i
anslutning till aktuella yrkesämnen. Studierna bör härvid vinna på att lärare
med olika utbildningsbakgrund medverkar i både planeringen och genomförandet
av specialarbetet. Sammantaget anser jag att specialarbetena kan åstadkomma en
mer problemorienterad undervisning, som griper över flera sektorer. Jag ämnar
senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att utarbeta ett servicematerial
som stöd för specialarbete inom försöksverksamheten.

Varje yrkesinriktad studieväg innehåller utöver de
allmänna ämnena minst ett för studievägen kännetecknande karaktärsämne. Det är
i huvudsak genom denna undervisning eleverna förbereds inför övergången till
arbetslivet. Studievägarnas karaktärsämnen bör inom försöksverksamheten liksom
tidigare omfatta ett betydligt större timtal än vad de allmänna ämnena gör.
Karaktärsämnena uppdelas som jag tidigare utföriigare redovisat (avsnitt 4.4)
i ett antal moduler, där var och en utgör ett pedagogiskt väl avgränsat
avsnitt. Eleverna inhämtar kunskaper och uppövar sina färdigheter inom områden
som motsvarar en bestämd verksamhet i arbetslivet. Praktiska och teoretiska
moment integreras med varandra eller varvas på ett ändamålsenligt sätt i
utbildningen. Genom en förstärkt tid för karaktärsämnena och en ökad
arbetsplatsförläggning ges enligt min mening goda förutsättningar att höja
yrkesundervisningens kvalitet.

Under det tredje året är karaktärsämnet till sin huvuddel arbetsplatsför-lagt.
Yrkesläraren utövar under denna tid tillsyn över eleverna under 2 veckotimmar
per 15/16 grupp beroende pä studieväg. För att få en naturlig koppling mellan
de arbetsplatsförlagda modulerna och de skolförlagda bör en del av
karaktärsämnet som sammanlagt omfattar 3 veckotimmar (102 lektioner) vara skolförlagd
också i denna årskurs. Det är då lämpligt att den del av karaktärsämnets/oc/:/eon
som ställer störst krav på elevernas teoretiska förmåga förläggs till det
tredje året. På sä sätt sker en naturlig koppling mellan arbetslivet och skolan
även under årskurs 3. Eleverna har då erfarenheter från vistelser pä olika
arbetsplatser och har tillägnat sig tillfredsställande kunskaper i skilda ämnen
samt uppnätt en ökad grad av personlig mognad vilket sammantaget ger bättre
förutsättningar att tillgodogöra sig de mera teoretiska delarna av kursplanen.
Dessa tre timmar under sista årskursen skall användas både för ämnesfördjupning
och för att skapa helhet, överblick och förståelse. Den bästa garantin för
detta fäs inom klassens ram genom ökad lärarsamverkan, där elevernas erfarenheter
från skilda arbetsplatser tillvaratas. I årskurserna 1 och 2 bör fackteoretiska
moment liksom hittills integreras med arbetstekniken under hela studietiden.

Den nya struktur av yrkesutbildningen inom
försöksverksamheten jag tidigare redovisat (avsnitt 4) med större inslag av arbetsplatsförlagd
utbildning och ett tillkommande tredje år kan överbrygga och avdramatisera
övergången till arbetslivet. Det utökade samspelet mellan skola och arbetsplatser
under en förlängd studietid ser jag som ett väsentligt instrument för att höja
yrkesutbildningens kvalitet och attraktivitet.

42

5.5
Ämnenas årskursfördelning

Prop. 1987/88:102

Mitt förslag: I försöksverksamhetens timplaner anges för
de ingående ämnena både antalet veckotimmar (vtr) och antalet lektioner
(undervisningstimmar). Skolhuvudmännen får årskursfördela lektionerna efter
lokala önskemål och förutsättningar att anordna utbildningen med följande
begränsningar — det totala antalet veckotimmar skall under skolförlagd
utbildning högst uppgå till 40 per årskurs. Omfattningen av allmänna ämnen i
årskurs 1 utöver idrott bör ej överstiga 238 lektioner (7 vtr x 34 veckor). I
årskurs 3 skall förekomma 3 veckotimmar (102 lektioner) av vardera
specialarbete och skolförlagt karaktärsämne.

Vid arbetsplatsförlagd utbildning skall eleverna i princip
följa arbetsplatsernas dagliga tider. Tidsmässigt motsvarar en hel veckas arbetsplatsföriäggning
därför en skolförlagd vecka även om timmarna ej exakt överensstämmer.

Arbetsgruppens förslag: Avviker frän mitt förslag
beträffande den lokala friheten att fördela lektionerna mellan årskurserna.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har
berört frågan om ärskursfördelningen. Ludvika kommun anser emellertid att ämnet
svenska bör koncentreras till tvä årskurser.

Skäl för mitt förslag: Tidigare har jag framhållit att
samarbetet mellan skolan och arbetslivet kommer att intensifieras i och med att
mina förslag till förnyad yrkesutbildning förverkligas. För att underlätta
detta samarbete är det angeläget att yrkesutbildningen får en flexibel
utformning med statliga bestämmelser av ramkaraktär.

Syftet
med mina förslag är således att öka möjligheterna att åstadkomma en
ändamålsenlig planering och uppnå ett effektivt utnyttjande av undervisningstiden
oavsett om det gäller skolföriäggning eller arbetsplatsförläggning. Genom att
inte bindande föreskrifter meddelas om hur undervisningstiden för olika ämnen
skall fördelas på årskurser och genom att elevtiden inte längre räknas i
veckotimmar ökar den lokala friheten högst väsentligt att planera och genomföra
utbildningen efter rådande förhållanden.

5.6
Ämnessamverkan

Jag har i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100, bil.
10 sid. 147-148) föreslagit att gymnasieskolans förstärkningsresurs bör
utvidgas med 10 milj. kr. för att ge ökad möjlighet att minska gruppstorlekarna
i ämnet svenska på de yrkesinriktade linjerna. Syftet är att kunna förbättra
undervisningen i basämnet svenska och stödja elever med svårigheter i ämnet.
Redan under studieinledningen är det därför viktigt att åstadkomma en
ämnessamverkan som under hela utbildningstiden kan utvecklas och i årskurs 3
avslutas med mera brett upplagda projektarbeten. Kopplingen mellan de allmänna
ämnena och karaktärsämnena får emel-

43

lertid inte drivas för
långt. Det i kursplanerna angivna syftet med undervisningen får ej skymmas.
Jag ser således inte ämnessamverkan som ett mål i sig utan som en angelägen
pedagogisk metod. Det gäller att hitta en lämplig avvägning mellan å ena sidan
att ge nödvändiga kompetenser i det svenska språket och väcka elevernas
intresse och lust att läsa skönlitteratur och å andra sidan att utbilda
eleverna för den fortsatta yrkesverksamheten.

Jag
ser möjligheterna till mindre undervisningsgrupper i svenska som en viktig
åtgärd för att stärka detta basämne på yrkeslinjerna. Genom detta har
förutsättningarna för ämnessamverkan ytteriigare förbättrats sedan skolhuvudmännen
också med det nya statsbidragssystemet själva fått större möjlighet att avgöra
hur och när resursen skall utnyttjas.

Även om utvärderingar
under senare är visar att eleverna i allt högre utsträckning intresserar sig
för de allmänna ämnena och anser att de är nyttiga för yrkesutövningen kvarstår
en viss kritik mot dessa. Kritiken grundas på att de allmänna ämnena i allt för
hög grad utgjort en repetition av grundskolans kurs eller att undervisningen i
de flesta fall varit för abstrakt och ej haft tillräckligt stark anknytning till
yrkesämnena.

Inom grundskolan pågår en
intensiv utveckling av arbetssätt och undervisningsmetoder i kommunikations-
och färdighetsämnen, främst i svenska och matematik. Detta bör leda till att
behovet av repetitiva insatser i gymnasieskolan på sikt minskar. Där bör
lektionstiden i ökad utsträckning kunna användas för att fördjupa och bredda
elevernas kunskaper. Jag fäster också stora förhoppningar vid de försök som
pågår med en metodutveckling av svenskämnet på yrkeslinjerna. Jag har i årets
budgetproposition markerat sådana försök såsom särskilt väsentliga.

Prop. 1987/88:102

5.7 Betygssystem och intagningsfrågor

5.7.1
Kompetensbevis

Mitt förslag: I de
delar av försöksutbildningarna som kommer att vara uppbyggda av moduler — nämligen
karaktärsämnena — skall varje elev i stället för traditionella betyg i slutet
av varje termin få ett kompetensbevis, som ger information om vilka godkända
moduler eleven hittills har avslutat i sin utbildning.

Arbetsgruppens förslag:
Man bör utreda och pröva "andra former av betyg än det relativa
betygssystemet" i yrkesutbildningens karaktärsämnen. Vid övergång från en
utbildningsform till en annan måste det av betygsdokumentet klart framgå vilka
utbildningsmoment eleverna redan har inhämtat.

Remissinstanserna: Sö
menar att det inte behövs någon ny utredning, eftersom tillräckligt underlag
redan finns i de senaste årens utredningar. UHÄ tillstyrker däremot förslaget
om utredning.

Småföretagens
Riksorganisation efteriyser "en snar utredning kring ett fullgott system
som dokumenterar inhämtad yrkeskunskap".

Skäl
för mitt förslag: Som jag tidigare har framhållit i (avsnitt 3.4)

44

innebär
det förordade modulsystemet, där.tiden för inlärning tillåts variera mellan
olika elever obestridliga fördelar. En sådan är att eleverna får använda den tid
som behövs för att lära sig en sak ordentligt. Varje termin skall de därför få
ett kompetensbevis med en förteckning över godkända moduler. Kompetensbeviset
bör innehålla en kort beskrivning av innehållet i varje modul, om detta inte
framgår av beteckningen.

Som information om vad
eleverna lärt sig och kan är kompetensbevisen överlägsna. Detta sätt att mäta
elevernas prestationer och inhämtade kunskaper bör också fä en gynnsam effekt
på undervisningssituationen. Jag vill erinra om att det såväl inom vissa
specialkurser i gymnasieskolan som inom de särskilda yrkesinriktade kurserna i komvux
förekommer en betygsskala med endast godkänd och icke godkänd, vilket företer
vissa likheter med det bedömningssystem jag här föreslär. Kompetensbevisen är väl
ägnade att dokumentera behörighet av olika slag. Som urvalsinstrument är
kompetensbevisen däremot inte lämpliga eftersom de bygger på en bedömning av
individen och således är de inte grupprelaterade.

Vid
antagning till högre studier måste därför urvalet av elever från försöksverksamheten
med den treåriga yrkesutbildningen ske på andra grunder än hittills. Frågan
blir inte aktuell förrän vid antagning till högskolan 1991. Jag anser att SÖ
och UHÄ bör pröva hur urval till högre utbildning skall ske för elever i
försöksverksamheten. Jag kommer att inom kort föreslå regeringen att ge dessa
myndigheter i uppdrag att lämna förslag härom.

Prop. 1987/88:102

5.7.2
Intagning av underrepresenterat kön

Mitt förslag: I
syfte att påverka den sneda könsfördelningen i gymnasieskolans yrkesinriktade
studievägar skall minst 20% av intagningsplatserna inom försöksverksamhetens
tekniskindustriella linje och social service- och omvårdnadslinje avsätts för
flickor resp. pojkar.

Skäl för mitt förslag: Jag
har nyligen givit SÖ i uppdrag att utveckla kompletterande urvalskriterier,
andra än betyg, vid intagning till gymnasieskolan. Jag har därvid framhållit
det som önskvärt att SÖ utvecklar modeller som omfattar särskilda åtgärder för
att gynna underrepresenterat kön vid intagning till yrkesinriktade studievägar
i gymnasieskolan.

När det gäller den nu
pågående försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade linjer gjordes på
regeringens initiativ i förra årets budgetproposition en särskild satsning på
att rekrytera flickor till den industriella tekniska linjens elmekaniska gren.
Jag har fidigare (avsnitt 2) redovisat att erfarenheterna har varit positiva.

Jag föreslår att den
påbörjade satsningen i den fortsatta utvidgade försöksverksamheten skall gälla
den teknisk-industriella linjen i dess helhet och att således minst 20% av
platserna avsätts för kvinnliga elever. Det är viktigt att ansträngningarna att
rekrytera flickorna inte stannar vid denna

45

första
insats utan att både skolan och arbetslivet i kommunen engageras Prop. 1987/88:102
för att bistå dessa flickor dels att fullfölja studierna, dels att få ett
kvalificerat arbete i linje med utbildningen. Jag kommer senare bl. a. i
redovisningen av mina överväganden och förslag med avseende på yrkeslärarnas fortbildning
och handledarutbildning att särskilt beröra frågan om undervisningen av
flickor som gjort otraditionella studieval.

Analogt
med detta föreslår jag även att minst 20% av platserna inom social service- och
omvårdnadslinjen på samma sätt avsätts för pojkar. Könsfördelningen på den
nuvarande värdlinjen är inte lika extremt sned som på många av de tekniskt-industriella
studievägarna: 10% av eleverna är redan nu pojkar. Jag anser emellertid att det
är angeläget att fler pojkar rekryteras till vårdutbildningarna. Enligt min
mening är det viktigt att vårdpersonalen inte i alltför övervägande grad består
av kvinnor likaväl som att ansvaret för vården av barn och äldre, av sjuka och
handikappade i hela samhället inte bara bör vara ett kvinnornas ansvar utan ett
gemensamt ansvar för alla.

Det
bör nämnas att ända sedan tillkomsten av dagens gymnasieskola år 1971 har stora
ansträngningar gjorts för att minska de könsrollsbetingade skillnaderna i
ungdomarnas val av studieväg i gymnasieskolan. Således får sökande till
studieväg med färre än 30% elever av minoritetskön extra poängpåslag i en
urvalssituation vid intagning till gymnasieskolan om han/hon tillhör
minoritetskönet. Detta har möjligen resulterat i att fler pojkar sökt till flickdominerande
studievägar men något resultat vad gäller flickornas val kan inte beläggas.

Jag
anser att dessa två satsningar är av stor principiell vikt för att nä de mål
som regeringen uppställt för jämställdhetsarbetet (jfr. avsnitt 2). Genom att
minska den sneda könsfördelningen i gymnasieskolan kan man få ett medel att
påverka den minst lika sneda könsfördelningen på arbetsmarknaden.

6 Studievägsstruktur

6.1 Utbildning och arbetsmarknad

En
av de specialstudier som utarbetades inom ÖGY gällde yrkesutbildningen inför
1990-talet (DsU 1985:13) - en analys av utbildning, yrkesstruktur och
arbetsliv inför framtiden. En kort summering av denna analys samt av den
senaste långtidsutredningen ger en utgångspunkt för min redovisning i det
följande av hur studievägsorganisationen för gymnasieskolan i framtiden bör
gestalta sig.

De
yttre förutsättningarna för en modernisering av yrkesutbildningen är

nu inför 1990-talet i många avseenden annoriunda än de som gällde när

dagens läroplan tog form i mitten av 1960-talet. Bristen pä arbetskraft var

då påtaglig på många områden. Industrin expanderade efter en stark struk

turomvandling. Utbyggnaden av den offentliga sektorn hade inte fått den

kraft och inriktning den fick på 1970-talet. En tredjedel av dem som gick ut

från grundskolan fortsatte då direkt ut i arbetslivet. Förvärvsfrekvensen

för kvinnor var jämförelsevis låg. 46

I början
av perioden 1960—1985 var det industrin som ledde sysselsätt- Prop.
1987/88:102 ningsexpansionen. Yrkesskolan med dess inriktning mot industri och
hantverk var då den naturliga utgångspunkten för att diskutera linjestrukturen
i den nya gymnasieskolan.

De linjer med inriktning mot vård, handel och kontor som
tillskapades under denna tid byggde på kortare kurser, ofta utformade för
elever med tidigare yrkeserfarenhet. Under 1970-talet har arbetsmarknaden inom
områdena hälso- och sjukvård samt socialvård inklusive äldre- och barnomsorg
stått för en väsentlig del av expansionen. Under samma period gick sysselsättningen
inom industri och detaljhandel ned. De traditionella yrkesvalen för pojkar och
flickor bestod emellertid.

Vad är det för arbetsmarknad den gymnasiala
yrkesutbildningen skall utbilda för på 1990-talet? 1970- och 1980-talens
utveckling kan ge en utgångspunkt för tänkbara utvecklingslinjer.

Flera yrkesområden, som tidigare var stora, har krympt
mellan år 1964 och år 1980 och samtidigt har andelen individer verksamma inom
dessa områden också minskat. Detta gäller jordbruket, tillverkningsindustrin
och varuhandeln. De yrkeskategorier som har ökat sina andelar är i första hand
utbildningsintensiva yrken. Ekonom-, ingenjörs- och teknikertätheten i
industrin har ökat. Motsvarande utveckling återfinns också inom de andra
näringsgrenarna. Detta innebär en ökad efterfrågan på ekonomer och tekniker.

Tillverkningsindustrin kommer enligt många bedömare även
framdeles att utgöra ryggraden i samhällsekonomin. Industrin är därmed ett ur
sysselsättningssynpunkt oförändrat viktigt område. Andra kvalifikationskrav
för industrianställda är däremot med stor sannolikhet att förutse.

Informationsteknologi och annan teknisk utveckling torde
inte minska sysselsättningen i varuproduktionen men de kvalitativa
förändringarna av befattningsinnehället i industrin kommer att bli betydande.
Expansionen av tjänster som riktar sig till industrin innebär ofta en
utflyttning av tjänster från varuproducerande företag till tjänsteproducerande
företag. Det privata näringslivet, som i Sverige i jämförelse med många andra
industriländer har haft en hög andel anställda med relativt låg skolutbildning,
kommer att öka sin efterfrågan på högutbildad arbetskraft.

Trots industrins centrala roll i den samhällsekonomiska
utvecklingen står andra delar av arbetsmarknaden numera för en större del av
den totala sysselsättningen i landet. Den näringsgren som har haft den
snabbaste tillväxten under de senaste tjugo åren är offentlig förvaltning och
andra tjänster.

Det scenario som ÖGY skisserar för den framtida
utvecklingen stämmer väl med den senaste långtidsutredningens (LU 87). Enligt
denna kommer under den närmaste tioårsperioden ett genomgående drag i
näringslivets utveckling att vara en fortsatt utveckling mot tjänsteproduktion
och kunskapsintensiv produktion. Verkstadsindustrin, kemisk industri och den
privata tjänstesektorn väntas öka starkt medan textil- och konfektionsindustrin,
jordbruket, varven och basindustrierna får minskad betydelse.

De regionala skillnaderna i landet ökar genom att
storstäderna växer

kraftigt. Utflyttningsorterna kommer att värna om de lokala arbetstillfälle- 47

na.

Enligt LU 87 bör det emellertid också kunna öppnas nya
möjligheter för Prop. 1987/88:102 en positiv regional utveckling, bl. a. genom
de nya produktionsvillkor som utvecklingen på informationsteknologins område
skapar. Åtgärder för att förbättra infrastruktur, utbildningsmöjligheter,
teknikspridning och nyfö-retagande torde bli alltmer centrala för
regionalpolitiken i framtiden. Jag har i 1987 års budgetproposition utvecklat
min syn på det framtida kunskapssamhället, på kunskap som en produktiv
tillgång och hur utbildningsorterna kan fungera som kraftcentra som drar till
sig industri och övrigt näringsliv. En förbättrad yrkesutbildning kommer att
kunna fungera som en hävstång för lokal och regional utveckling.

Jag har dessutom tidigare detta budgetår i propositionen
om särskilda regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och norra
Sveriges inland (prop. 1987/88:64) lagt fram förslag som syftar till att med
olika utbildningsinsatser främja infrastrukturen och öka teknikspridningen.

Att utbildningsnivån successivt höjs bland befolkningen
liksom att andelen kunskapsbaserade yrken ökar är i sig inget nytt. Vad som är
nytt är att förändringarna kan förväntas ske i en allt snabbare takt. Numera
har fyra femtedelar av en årskull gymnasial utbildning när de går ut på
arbetsmarknaden. Ändå tar det i dag längre tid än för några år sedan innan
ungdomarna får fasta anställningar.

Enligt ÖGY:s mening är kopplingen mellan
utbildningsbakgrund och yrkesinriktning på arbetsmarknaden förhållandevis svag.
ÖGY pekar på de tendenser till breddning av befattningsinnehåll och uppluckring
av de yrkesroller som finns inbyggda i dagens yrkesutbildning. Med en gymnasieskola
dimensionerad för samtliga ungdomar kommer arbetsmarknadshänsyn vid
dimensionering att spela en underordnad roll. Man kan av dessa båda skäl, menar
ÖGY, vänta sig en ökad spridning på utbildningsbakgrund bland ungdomar som
rekryteras till olika yrkesområden. Situationen har redan under 1970-talet för
de flesta utbildningslinjer som vänder sig mot den privata arbetsmarknaden
präglats av en sådan spridning.

Redan yrkesutbildningsberedningen (YB) föreslog i sina betänkanden
under åren 1966—1968, att den grundläggande yrkesutbildningen inte längre från
början skulle specialiseras mot ett visst yrke eller efter den då rådande
branschstrukturen. En sådan bredd fick dock inte undantränga behovet av en
målinriktad utbildning. Om dessa mål skulle kunna uppfyllas, måste
yrkesutbildningen byggas upp så att den i ett inledande skede blev bred för att
successivt smalna mot utbildningstidens slut. YB:s förslag om breda
utbildningar kom i huvudsak att genomföras vid gymnasieskolreformen. Den
dåvarande departementschefen framhöll därvid att den närmare utformningen av
linjerna var en fråga som i det stora hela inte fordrade beslut av riksdagen
utan kunde behandlas i det fortsatta läroplansarbetet.

Det totala antalet linjer i gymnasieskolan uppgår för
närvarande till 27.

Av de 16 direkt yrkesinriktade linjerna är 14 grendelade. Det finns totalt 44

grenar. I de flesta fall sker grendelningen mellan årskurserna 1 och 1. Det

finns också linjer som är grendelade redan från starten i årskurs 1. Dessa är

alltså i realiteten helt olika studievägar fast med samma linjebeteckning.

Varianter är en finare indelning av grensystemet på vissa linjer. Utöver 48

linjerna finns i gymnasieskolan dessutom ca 550
specialkurser av .olika Prop. 1987/88:102 längd.

I det följande redovisar jag mina förslag till åtgärder
avseende studievägsstruktur samt de skäl som ligger bakom.

6.2 Avveckling av de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna

Mitt förslag: Intagningen till de tvååriga ekonomiska och
tekniska linjerna upphör från och med läsåret 1991/92.

Arbetsgruppen: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissvaren: Med några fä undantag godkänns förslagen av
remissinstanserna. SAF understryker härvid vikten av att, såsom redan skett på
ingenjörs- och teknikerområdet, yrkesinriktade utbildningar utvecklas på
mellannivå för ekonomi - administration - handel och att administrativ
databehandling inkluderas.

Skäl för mitt förslag: Sedan början av 1980-talet har de
kortare teoretiska studievägarna fått ett minskande sökandeintresse. Detta
gäller bl. a. de kortare alternativen till den treåriga ekonomiska linjen och
den fyraåriga tekniska linjen, nämligen de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna.
Detta beror till stor del på att arbetslivets efterfrågan på utbildade från
linjerna stadigt minskat eftersom den teoretiska grunden från dessa linjer
anses vara otillräcklig utan tidigare långvarig yrkeserfarenhet. Eftersom
motsvarande utbildningar också förekommer inom komvux avser jag att föreslå
regeringen att uppdra ät SÖ att inkomma med förslag om de förändringar detta
kan föranleda inom komvux.

Sista
intagning pä dessa studievägar bör äga rum läsåret 1990/91. Fr. o. m. läsåret
1991/92 skall således någon ny intagning inte ske.

6.3
Yrkesutbildningens linjesystem

De femton yrkesutbildande linjer, av vilka två i dag
utbildar för vård och omsorg, tre för jord-, skogs- och trädgårdsnäringarna, en
för handels- och kontorsområdet och övriga nio för det teknisk-industriella
området skall utgöra kärnan i det utvecklingsarbete jag föreslår i det
följande.

SÖ:s
kursplanearbete för de yrkesinriktade studievägarna bör ej bedrivas isolerat
bransch- eller linjevis utan sträva efter en samverkan i riktning mot bredare
studievägar. För att begränsa antalet studievägar avser jag föreslå regeringen
att SÖ i anslutning till kursplanearbetet också får i uppdrag att senast den I
mars 1989 framlägga ett förslag till ny linjestruktur med siktet inställt på
att begränsa antalet linjer i gymnasieskolan. Ett exempel som skisserats vid
överväganden inom utbildningsdepartementet och som kan ge viss inriktning för
detta arbete redovisar jag i det följande.

Enligt
sina direktiv hade ÖGY bl. a. till uppgift att utifrån sina överväganden om
den framtida yrkesutbildningens innehåll belysa behovet av

49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 102

eventuella
justeringar i den nuvarande strukturen av gymnasieskolans Prop. 1987/88:102
studievägar. ÖGY framlägger få konkreta förslag kring framtida linjer. Däremot
föreslås att bl. a. Dk- och Ko-linjerna avvecklas.

I
stället för detaljerade förslag till linjer har ÖGY, som jag tidigare redovisat,
lagt fram en mer grundläggande och ny struktur för yrkesutbildningarna. Genom
modulsystemet skapas enligt ÖGY störte förutsättningar för smidig anpassning till
utvecklingen i arbetslivet. ÖGY framhåller också att kursplanearbetet ej enbart
bör bedrivas isolerat linje för linje, utan också ske i form av ett
övergripande arbete för de linjer och utbildningsformer där modulsamverkan är
motiverad.

Många
remissinstanser efteriyser en mer principiell diskussion om den framtida
studieorganisatoriska uppbyggnaden. Därvid önskas i allmänhet färre och
"bredare" studievägar än vad ÖGY föreslagit.

Enligt
RRV anger ÖGY själv flera faktorer som talar för att det i framtiden blir
svårare att i planeringen innehållsligt och kvantitativt koppla samman
specifika delar av skolan med specifika yrken eller delar av arbetslivet. Ett
sådant perspektiv bör enligt RRV föranleda en mer principiell diskussion av
yrkesutbildningens komplicerade struktur i form av sektorer/linjer/specialkurser
än de enstaka förenklingsförslag som ÖGY har redovisat.

LO
anser att de senaste årens utveckling har visat att tiden nu är mogen för att
göra en samlad översyn av hur indelningen i linjer bör vara organiserad i
gymnasieskolan. Det fortsatta arbetet bör inledas med att en ny linjestruktur i
utbildningen läggs fast.

LO
anser att antalet studievägar bör minska i gymnasieskolan. Utbildningar med
likartat innehåll som leder fram mot en och samma arbetsmarknad bör läggas
samman så att lärar- och andra utbildningsresurser kan samutnyttjas. Den
nuvarande uppdelningen i sektorer bör göras så att utbildningar mot samma
arbetsmarknad t. ex. teknisk eller ekonomisk samordnas.

Enligt
LO bör det prövas om det är möjligt att föra samman utbildningslinjer inom den
ekonomisk-merkantila sektorn. LO anser att nuvarande E och Dk kunde föras
samman. All ekonomisk utbildning skulle ges från en linje, där utbildning i
handel ges från en variant och där någon ny Hk-linje inte inrättas.

TCO
understryker att arbetslivsperspektivet framgent måste ställas i förgrunden när
det gäller olika utbildningars innehåll och struktur. TCO menar dock att
utbildningsväsendet hittills i alltför hög grad har planerats efter befintliga
yrkesgrupperingar, nu gällande arbetsorganisafion och rekryteringsmönster i
arbetslivet.

Att
mer exakt uttala sig om hur det framtida yrkeslivet kommer att se ut

och vilka kvalifikationskrav som kommer att ställas finner TCO samtidigt

inte möjligt. Det är därför en viktig uppgift för samhällets utbildningssy

stem att skapa en beredskap genom att forma utbildningen så att den inte

enbart är knuten till en viss typ av produktion, vissa arbetsuppgifter och en

viss typ av arbetsobjekt. Två skilda utbildningsbehov framträder emeller-

fid tydligt; ett som är kopplat till en yrkesfunktion och ett annat som är mer

generellt och med framtidsberedskap som utbildningsmål. Framtidens 50

gymnasieskola måste ge
såväl ökat djup som större bredd i elevernas Prop. 1987/88:102
yrkeskunskaper.

En
modulindelning av de yrkesinriktade linjernas ämnen enligt förslagen i
betänkandet måste enligt SAF åtföljas av en motsvarande uppdelning av samtliga
ämnen på de teoretiskt orienterade linjerna. Endast på det sättet kan den nu
tämligen ensidigt linjeorienterade gymnasieskolan förändras i sin struktur så
att den kan ge fillfredsställande möjligheter till personliga tillval,
kombinationer av teoretiska och yrkesinriktade studier, byten av studieinriktning
samt kompletteringsstudier.

Det
samarbete som under en lång följd av år - med varierad intensitet -har pågått
mellan SÖ och branscherna måste enligt SAF utvecklas och fördjupas. Det är i
första hand hos företrädare för resp. branscher som kunskapen finns om vilka
kvalifikationer som fordras för att framgångsrikt fungera i ett visst yrke
eller befattning. Det är också från dessa branschföreträdare skolmyndigheterna
måste skaffa sig underlag för sin planering.

Ett
så genomgripande ingrepp i de nuvarande utbildningarna som ÖGY föreslår bör
enligt SÖ inte göras utan att man samtidigt reviderar och moderniserar
innehållet. Detta måste göras i fråga om såväl detaljerna i moment och moduler
som studievägarnas struktur i stort.

Elevorganisationen
(EO) ger exempel på ett antal yrkesinriktade studievägar som bör finnas i
gymnasieskolan. Utöver dessa måste det också finnas specialkurser för mindre
vanliga yrkesområden. Graden av specialisering bör enligt EO kunna fä variera
mellan linjerna. Gemensamt för alla linjer bör dock vara att de innehåller en
tredjedel av vardera teoretiska yrkesämnen, allmänna ämnen, som är gemensamma
för alla linjer och företagsförlagd praktik. Samtliga linjer bör ge allmän
behörighet till högskolestudier, men de speciella kompetenskraven bör mer än i
dag vara kopplade till yrkeskompetens.

I
flera remissyttranden, bl. a. från SÖ, framhålls att ÖGY:s förslag till utbildningar
inte är tillräckligt "breda". Några remissinstanser, t. ex. TCO och i
viss utsträckning LO, aktualiserar åter frågan om s. k. gemensam start för
större block av studievägar.

I
budgetpropositionen 1986 framhöll jag att statsmakterna då för mindre än tvä år
sedan i samband med proposifionen om gymnasieskola i utveckling inte ansett
att gymnasieutredningens (GU) förslag om s. k. gemensam start borde prövas. I
stället borde olika möjligheter att uppnå syftena med den gemensamma starten
utredas. I årets budgetproposition (prop. 1987/88:100, bil. 10 s. 154) föreslår
jag också att det pågående försöket i Mora med en gemensam start i ekonomisk
utbildning nu bör avvecklas.

Enligt
min mening har ÖGY funnit en okonventionell lösning på ett

klassiskt problem för yrkesutbildningen, genom att "vända upp och
ned"

på modellen med bred ingång och successiv specialisering. Av många skäl,

som utvecklats av såväl gymnasieutredningen som ÖGY, är det önskvärt

att de elever som inte omedelbart efter grundskolan vill fortsätta med en

relativt allmänt upplagd utbildning får uppleva en "ny start" i
gymnasie

skolan i form av en mer yrkesinriktad studieupptakt med ett relativt

begränsat inslag av allmänna ämnen. Sädana kommer i ÖGY:s förslag allt

mer i årskurserna 2 och 3. Samtidigt tillkommer i årskurs 3 alternativkurser 51

av olika
slag som kan innehålla breddning eller specialisering av karaktärs- Prop.
1987/88:102 ämnet eller också, vilket ofta förbises, sådana alternativ som gör
det möjligt att byta studieinriktning. Den nya studievägsstrukturen blir härigenom
betydligt "bredare" än flertalet av dagens linjer eftersom ingen studieväg
blir någon återvändsgränd.

Ofta koncentreras diskussionen om bredd contra
specialisering till att helt enkelt omfatta frågan om hur många studievägar som
skall finnas i gymnasieskolan. Yrkesskolan hade ett mycket stort antal
läroplaner, som ofta var individuella, dvs. tillämpades endast vid en enda
skola. Som tidigare framhållits erbjuder också dagens gymnasieskola trots en
strävan mot breda yrkesinriktade linjer ett omfattande utbud; 16 direkt
yrkesinriktade linjer, 44 grenar, ett antal varianter samt ca 550
specialkurser. En ung människa som just lämnat grundskolan ställs inför ett val
mellan ca 30 olika reella linjealternativ samt ca 180 grundskoleanknutna specialkurser,
dvs. 210 faktiska valmöjligheter inom det yrkesinriktade området.

Det går inte att nu exakt ange hur många yrkesutbildande
studievägar som i framtiden bör finnas som valalternativ för de ungdomar som
lämnar grundskolan. Alldeles klart är emellertid att alternativen bör bli färre
än i dag men också i förhållande till vad ÖGY presenterat. Mycket ur den
rikhaltiga och brokiga floran av specialkurser bör därvid försvinna liksom
några av dagens linjer. I det utredningsarbete som föregått propositionen
beräknades att de grundskoleanknutna, yrkesutbildande studievägarna totalt i
landet kommer att reduceras från 210 till 60. Som en jämförelse kan dock nämnas
att högskolan, - dit ca 30% av gymnasieskolans elever söker sig - omfattar 120
utbildningslinjer.

Kunskaperna om hur det framtida arbetslivet kommer att se
ut och vilka kvalifikationer som kommer att behövas växer successivt fram i
första hand bland arbetslivets företrädare. Genom det utökade samarbetet i
olika former mellan skolan och arbetslivet som jag nu föreslår kan förändringsbehov
snabbt och smidigt fångas upp i det reguljära kursplanearbetet. Det är en
fördel om detta samarbete kan ta sin utgångspunkt i de kanaler som redan finns
upprättade, t. ex. centrala yrkesnämnder, lokala yrkesräd eller SSA-råd. En
viktig utgångspunkt är dock att, som också ÖGY betonat, kursplanearbetet inte
bedrivs isolerat bransch för bransch eller linje för linje utan sker i form av
ett övergripande arbete. Detta skall vara en riktlinje för det kommande
kursplanearbetet.

En intressant utgångspunkt för ett sådant system inom Tl-området
är förslaget om industriell-teknisk linje. Denna prövas fr. o. m. läsåret
1987/88 i en försöksverksamhet. Det är en yrkeskompetensmässigt bredare utbildning
än dagens linjer, men bygger ändå på samma branschstruktur.

Jag avser, som jag tidigare anfört, att inom kort föreslå
regeringen att SÖ får i uppdrag att komma med förslag i fråga om
studievägsstruktur. Det exempel som har skisserats vid övervägandena inom utbildningsdepartementet
innebär att utbildningar motsvarande olika befintliga linjer förs till
studieorganisatoriska områden enligt följande:

52

Bygg-och anläggning
t. ex. Bygg-och anläggningsteknisk linje Prop. 1987/88:102

(Bt,
Tg, Mr) VVS-teknisk linje Målarlinje m.fl. och Installationselektriker

Industriteknik t.
ex. Verkstadsmekaniker

Elmekaniker
Livsmedelsproduktion Processteknisk linje Träteknisk linje Industrielektriker
och Drift- och underhållsteknisk linje

Hantverksteknik t.
ex. Beklädnadsteknisk linje.

Linje
för manuell produktion, frisörer, Guldsmeder, optiker och Mikromekaniker

Underhäll
och service t. ex. Storhushåll och restauranglinje

Turistutbildning
Fasfighetsunderhållslinje Fordonsunderhåll och Transportteknik

Handel
och kontor t. ex. Detaljhandel

Marknadsföring,
reklam och Kontors/Terminalarbete

Värd
och omsorg t. ex. Vårdlinje

Social
servicelinje

Omvårdnadslinje
och Sjukhustekniker

Jord,
skog och trädgård Kombinationsutbildning med vattenbruk

6.4 Övriga tvååriga, ej direkt yrkesinriktade linjer

Mina
förslag avseende de tvååriga linjerna omfattar, som framgått tidigare, inte den
sociala linjen, musiklinjen, estetisk-praktisk linje och konsumtionslinjen.

För
att göra en översyn av dessa linjer, som inte är direkt yrkesutbildande avser
jag föreslå regeringen att tillkalla en särskild utredningsman. Denne bör pröva
i vilken utsträckning dessa linjers innehåll behövs och kan fogas in i
gymnasieskolans struktur i övrigt. Andra lösningar än fyra separata tvååriga
linjer bör eftersträvas. Utredningsmannen bör tillkallas omedelbart efter
riksdagens beslut. Utredningsarbetet bör vara slutfört senast den 1 mars 1989.

ÖGY
har i detta avseende endast behandlat konsumtionslinjen, som föresläs avvecklas
som särskild studieväg. Konsumtionslinjens karaktärsämnen föreslås dock
tillföras andra studievägar.

Remissinstanserna har
ägnat frågan om konsumfionslinjens framtid stort

intresse. Man har i huvudsak varit negativa till ÖGY:s förslag avseende

konsumfionsutbildningen i den mån man har tolkat dem så att de skulle

leda till ett totalt avskaffande av konsumtionsutbildningen. Remissopinio

nen har däremot varit i princip helt enig om att den nuvarande konsum

tionslinjen måste förändras. Remissynpunkterna har fördelat sig pä i hu

vudsak tre principiella ståndpunkter: 53

1. Linjen bör förändras
helt eller försvinna men ämnesinnehållet bör Prop. 1987/88:102

finnas kvar i gymnasieskolan. Det är framför allt de vikfiga kunskaperna i

kost-
och näringslära, i hushållning och i konsumentkunskap som man vill slå vakt om.

2.
Linjen bör slås ihop med den
tvååriga sociala linjen eller med vård-eller sociala servicelinjen eller med
båda.

3.
Linjen bör finnas kvar av
elevvårdsskäl för främst flickorna. Den är en bra mognadslinje och fungerar som
ett slags andningshål. Lanthushållsskolornas särskilda lämplighet i detta
sammanhang har framhållits.

Jag
har tagit intryck av den starka remissopinionen. Särskild tyngd får, enligt min
mening, de argument som pekar på hur samhället har förändrats under de senaste
20 åren, att ansvaret för kost- och konsumentfrågor, för hälsa och hushållning
inte längre omhänderhas av vissa grupper utan att det numera ankommer på varje
medborgare, kvinna som man, ung som gammal, att ta sitt ansvar i dessa frågor.
Hemmen spelar en viktig roll i detta sammanhang men skolan har också en viktig
funktion att fylla när det gäller att ge ungdomarna kunskaper i dessa frågor.
De grundläggande och praktiska kunskaperna ges i grundskolan i
hemkunskapsämnet.

Konsumtionslinjen
har successivt förlorat i betydelse både som studieförberedelse och som
yrkesutbildning genom att andra studievägar har övertagit konsumtionslinjens
roll som yrkesutbildning, först då den livsmedelstekniska linjen utökades och
därefter genom att sociala servicelinjen blev den nya behörighetsgivande
utbildningen för den kommunala hemtjänsten. Den textila grenen, som är mer yrkesprofilerad,
är däremot behörighetsgivande för textillärarutbildning.

Jag
instämmer med ÖGY, att konsumtionslinjen som den ser ut idag, inte är en
utbildning som leder till någon säker arbetsmarknad. Av de arbetslösa ungdomar
som under 1984 och 1985 befann sig i ungdomslag och som hade någon form av
gymnasieutbildning utgjorde de som hade gått konsumtionslinjen en stor grupp.
Inte heller har konsumtionslinjen varit ett attraktivt valalternativ för dem
som sökt gymnasieutbildning efter grundskolan: antalet förstahandssökande till
konsumtionslinjen har minskat starkt sedan 1984. I det fortsatta
kursplanearbetet bör övervägas huruvida vissa ämnen frän konsumtionslinjen bör
tillföras andra studievägar.

Även
den tvååriga sociala linjen har de senaste tre åren haft drastiskt minskande
elevtillströmning. Dess profil är allmänt studieförberedande genom att den ger
allmän behörighet till högskolestudier. Mänga av eleverna från linjen har sökt
till klasslärarutbildningen.

Riksdagens
beslut om lärarutbildning för grundskolan (prop. 1984/85:122, UbU 31, rskr.
366) innebär att de särskilda behörighetsvillkoren för tillträde till den nya grundskollärarutbildningen
kommer att skärpas. Den nuvarande tvååriga sociala linjen kommer inte att
räcka som grund för tillträde till denna utbildning.

Intresset
för musiklinjen och den estetiskt-praktiska linjen är stort men

elevplatser relativt få. Ingen av linjerna är direkt yrkesförberedande. Där

emot ges stort tidsutrymme för musikämnen resp. estetiskt-praktiska

ämnen. Genom sina mycket små undervisningsgrupper är de, i synnerhet

musiklinjen, relativt dyra i drift. 54

På musiklinjen upptar
musikämnena nästa halva utbildningstiden. Prop. 1987/88:102 Linjen fanns redan
vid gymnasieskolans tillkomst läsåret 1971/72 men bedrevs ända fram till
läsåret 1980/81 som försöksverksamhet. Estetisk-prakfisk linje tillkom läsåret
1984/85 och bedrivs som försöksverksamhet under en femårsperiod, fram till och
med läsåret 1988/89. I årets budgetproposition föreslår jag en förlängning av
försöksverksamheten t.o.m. läsåret 1990/91.

Enligt
min mening är det angeläget att, oberoende av den pågående försöksverksamheten,
utreda dessa linjers ställning i gymnasieskolan med hänsyn bl. a. till
elevernas möjligheter på arbetsmarknaden.

7 Studiernas organisation m. m.

7.1 Arbetsformer i yrkesutbildningen

ÖGY
framhåller vikten av att uppmärksamma den ömsesidiga påverkan som finns mellan
hur yrkesinriktad utbildning läggs upp och arbetsorganisationen i arbetslivet.
Nya produktionsmetoder påverkar med nödvändighet också arbetsorganisationen.
Förändringar av denna har i princip alltid som mål att effektivisera och rationalisera
produktionen oavsett om den avser varor eller tjänster. För de anställda kan
förändringar i sämsta fall leda till att arbetsuppgifterna blir ensidigare,
mindre kvalificerade, bundna till den tekniska utrustningen och att
arbetsgemenskapen minskar. Omvänt kan den leda till att arbetstagaren får mer
kvalificerade och stimulerande arbetsuppgifter och att möjligheterna till
personlig utveckling ökar. Hur utfallet blir är i stor utsträckning beroende av
arbetstagarens kunskaper, förmåga och möjlighet att medverka i
förändringsprocessen. Yrkesutbildningens innehåll, organisation och inte minst
arbetssätt spelar därför en betydande roll för hur arbetsorganisationen
utvecklas i framtiden. Jag anser i detta sammanhang att det är viktigt att
betona den yrkesidentitet som eleverna skall få i den nya yrkesutbildningen.
Det är rimligt att anta att de elever som genomgått en yrkesutbildning av det
slag jag här föreslår utifrån sina mer gedigna kunskaper kommer att ställa
stora anspråk på att själva få påverka sin arbetssituation ute i arbetslivet.

Inom
utbildningen måste man i ökad utsträckning träna både samarbetsformer och
självständigt arbete. Den systematiserade yrkesträningen måste kompletteras
med projektarbeten.

Flera
remissinstanser kommenterar ÖGY:s diskussion i fråga om arbets

former. Så menar t. ex. LO att ett utökat samarbete mellan skola och

arbetsliv kan leda till att nya arbetsformer utvecklas även i skolan. Läns

skolnämnden i Gotlands län ifrågasätter om det inte är själva sättet att

arbeta i skolan och inte bara arbetsformerna i yrkesutbildningen som

måste vidareutvecklas. Länsskolnämnden i Västernorrlands län anser att

arbetsformerna också påverkas av andra faktorer, såsom hur modulindel

ningen behandlas i det fortsatta kursplanearbetet, läromedlen samt.utbild- ■

ningen och fortbildningen av lärare och instruktörer. SÖ påtalar den ensi

diga könsuppdelningen av elever på de nuvarande tvååriga yrkesinriktade

linjerna. Yrkeslärarna har ett stort ansvar, enligt SÖ, när det gäller be- 55

handlingen
av ämnesstoffet så att det blir lika tillgängligt för pojkar och Prop.
1987/88:102

flickor
och även hur arbetsformerna kan utvecklas för att främja detta

syfte.

Undervisningens
uppläggning och arbetsorganisationen är därför enligt min mening särskilt
angelägna frågor att uppmärksamma på sädana yrkesinriktade studievägar där
flickorna är i minoritet. Det är viktigt att flickorna, särskilt i början av
utbildningen, möts av positiva förväntningar både i skolan och pä
arbetsplatsen. Utgångspunkten för flickorna, särskilt när det gäller tekniska
inlärningsmoment, är ofta att de inte har samma erfarenhetsbakgrund att bygga
på som pojkarna. Det faktum att de har valt en otradifionell utbildning bör
vittna om deras seriösa avsikt med yrkesutbildningen. Detta bör tas tillvara
så snart som möjligt i utbildningen exempelvis genom att de får särskilt
grundlig handledning och färdighetsträning i vissa tekniska avsnitt.

7.2 Hjälp till elever med studiesvårigheter

ÖGY
redovisar resultatet av två undersökningar från början av 80-talet, som båda
visar att en stor andel av eleverna i gymnasieskolan hellre skulle ha arbetat
än gått i skolan.

Det
råder i gymnasieskolan stor spridning mellan elevernas förkunskaper, mognad
och intressen. Vissa elever är skoltrötta efter nio år i grundskolan. Det är
därför enligt ÖGY angeläget att eleverna inte upplever gymnasieskolan som en
direkt fortsättning pä grundskolan. Många elever har känt skolleda under
högstadietiden och ser med stort intresse fram mot att få möjlighet att utbilda
sig för ett bestämt yrke eller yrkesområde. För dessa är det viktigt att
studieinledningen har en klar yrkesinriktning och att skolan tar deras
yrkesplaner på allvar. Enligt min mening är det därför viktigt att arbetsplatsförlägga
en del av utbildningen redan i årskurs 1. Särskild omsorg bör härvid läggas i
inledningsskedet på undervisningen av flickor, som valt att gå pä en för
flickor otraditionell studieväg. Detta bör gälla för både den skolförlagda och
kanske, i synnerhet, den arbetsplatsförlagda undervisningen.

Vissa
elevers svårigheter i den första årskursen kan enligt ÖGY till en del förklaras
av en för stor andel allmänna ämnen. Stoffet i dessa ger inte eleverna ett
tillräckligt konkret intryck av den yrkesinriktning de valt. Det är därför
naturligt att något minska inslaget av sådana ämnen under denna årskurs och
omfördela ämnena över de tre årskurserna. Genom att ansvaret för timmarnas
årskursfördelning överlåts till skolhuvudmännen anser jag att förutsättningarna
påtagligt förbättras att tillmötesgå elevernas skiftande behov.

ÖGY påpekar att
representanterna för arbetslivet under utrednings

tiden nästan genomgående framfört önskemål om ambitionshöjningar i

olika avseenden. Härvid har bl. a. kraven på ökade kunskaper inom mate-

. matik, data och språk speciellt betonats. Förväntningarna pä elevernas

studieresultat är således högt ställda. Däremot hade arbetslivsrepresentan

terna nästan inga förslag som syftar till att underlätta studierna för elever

som kan få svårigheter. 56

Mina
förslag får ses mot denna bakgrund. Syftet är att genom olika Prop.
1987/88:102 åtgärder skapa balans mellan dels elevernas önskemål och
förutsättningar att klara studierna och dels att tillfredsställa samhällets och
arbetslivets krav på väl utbildade samhällsmedborgare och kunnig arbetskraft.

ÖGY föreslär att elevernas förstahandsval skall få större
genomslag i gymnasieskolan sä långt som tillgängliga resurser medger detta.
Förstahandsvalets betydelse för elevernas motivation får ej underskattas. Även
denna uppfattning delar jag i princip men anser liksom ÖGY att ett fullständigt
tillmötesgående av elevernas önskemål inte är möjligt att realisera av bl. a.
arbetsmarknadsskäl. Denna aspekt kommer jag senare att belysa närmare (avsniU
8.1).

Invandrarungdomar har som jag fidigare framhållit i högre
grad sökt sig till de yrkesinriktade linjerna än till de mer teoretiskt
inriktade. Jag vill erinra om att det för dessa elever finns en möjlighet att
delta i de introduktionskurser för invandrare som erbjuds i gymnasieskolan.
Det är också i fortsättningen viktigt att deras särskilda behov av stöd
beaktas, alldeles speciellt i de fall då de inte genomgått hela sina grundskola
i Sverige.

I det föregående (avsnitt 3.4) har jag redovisat skälen
för en indelning av karaktärsämnenas kursplaner i moduler. Jag vill här helt
kort beskriva några av fördelarna med detta system ur den enskilde elevens
perspektiv.

Genom modulindelningen får eleverna bättre överblick över
ämnesstoffet samtidigt som varje elev kan notera sina egna framsteg genom att väldefinierade
delmål uppnäs. Elever som får svårigheter att fillägna sig kunskapsstoffet inom
en modul får möjlighet att använda längre fid för inlärningen.

Genom införandet av det nya statsbidragssystemet fr. o. m.
den 1 juli 1987 har skolhuvudmännen fått större frihet att fördela timresursen
efter de lokala behoven. Styrelsen för skolan är skyldig att fastställa en plan
med allmänna riktlinjer för användningen av timmar för förstärkningsändamål.
Härvid skall främst hänsyn tas till elever med särskilt behov av stöd och hjälp
i sitt skolarbete. Även behovet av extra stöd till flickor som valt otraditionella
studievägar bör omfattas av denna plan.

Jag har i årets budgetproposition anslutit mig till ÖGY:s
och SÖ:s förslag om en extra resurstilldelning så att gruppstorleken i
undervisningen i ämnet svenska kan bli densamma som i karaktärsämnet. Detta förslag
gäller generellt för de yrkesinriktade studievägarna alltså även sådana som ej
är berörda av försöksverksamhet.

Om en elev trots stödinsatser har påtagliga studiesvärigheter,
bör vederbörande enligt min uppfattning liksom redan i dag, fä övergå till s.
k. mindre studiekurs. Rätten att delta i föriängd undervisning bör också gälla
enligt nuvarande bestämmelser.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis vill jag anföra att förslagen i denna
proposition och årets budgetproposition innebär avsevärda förbäUringar när det
gäller att under försöksverksamheten ge elever med svårigheter i skolarbetet en
bra yrkesutbildning. Jag vill särskilt peka på följande: o yrkesinriktad
studieinledning med en något mindre andel allmänna

ämnen än i dag 57

o
arbetsplatsförläggning redan i första årskursen Prop. 1987/88:102

o
förstahandsvalets betydelse

o
modulindelningen av karaktärsämnet med möjligheter till varierande

studietid och bättre överblick o lokal frihet att årskursfördela
undervisningstiden o extra resurser för att minska gruppstorlekarna i t. ex.
ämnet svenska.

8 Gymnasieskolans anpassning till ett samhälle i
förändring

8.1 Ungdomarnas arbetsmarknad

Sedan 1975 har en ständigt ökande andel av ungdomskullarna
fortsatt till gymnasieskolan efter grundskolan. För närvarande är det 97
procent av ungdomarna som efter grundskolan söker direkt vidare till
gymnasieskolan. Denna utveckling är, enligt ÖGY, inte enbart ett uttryck för
ett ökat studieintresse utan speglar också minskade möjligheter för ungdomar
att få arbete efter grundskolan.

Under tiden fram till 1970 var sökandeintresset starkt
inriktat på teoretiska studier. Därefter ökade intresset för yrkesinriktade
studier. Mellan åren 1975 och 1983 skedde en 50-procentig ökning av andelen
yrkeslinje-studerande. Den studieväg som växte kraftigast under 1970-talet var
den tvååriga vårdlinjen. Under de senaste åren har de sökande visat ett förnyat
intresse för treåriga linjer. Oroväckande däremot är de drasfiskt minskande
sökandetalen till verkstadsteknisk linje och social servicelinje.

ÖGY föreslår att stor hänsyn bör tas till ungdomarnas
förstahandsval inför besluten om gymnasieskolans organisation. Detta främst med
tanke på den bristande överensstämmelsen mellan ungdomarnas önskemål om
utbildning och de yrkesinriktade studievägarnas utläggning. För närvarande
brukar i medeltal ca 70 procent av de sökande få sina förstahandsval
tillgodosedda men variationerna är stora mellan studievägarna och också lokalt
sett. De största bristerna härvidlag företer inte oväntat de yrkesinriktade
studievägarna.

En stor mängd remissinstanser, däribland AMS och många länsskol-nämnder,
har anmält betänkligheter möt detta förslag. Man har därvid hänvisat till den
stora vikten av att dimensionering av utbildning och, i möjligaste mån,
ungdomars val bör svara mot arbetsmarknadens behov att utbildad arbetskraft.
Jag vill i det följande försöka belysa några av de många aspekter som begreppet
"arbetsmarknadens behov" har och vilka följder de har haft för
ungdomarna.

Frågan om arbetsmarknadens behov av utbildad arbetskraft
har inga

entydiga svar. Skall den unge välja med hänsyn till det långsiktiga behovet '

eller ett framtida tänkt behov bör han studera LU 87 och
annat prognosma

terial; är det det riksövergripande behovet som den unga flickan skall

inrikta sig mot måste hon också vara beredd att flytta; om det är det

regionala eller det lokala behovet eller det akuta behovet som skall vara

vägledande kan förutsättningarna ha ändrats när den unga individen har

avslutat sin utbildning. 58

För
närvarande är det nästan uteslutande pojkarna som söker sig till Prop.
1987/88:102 utbildningarna inom det tekniskt-industriella studievägsområdet.
Hösten 1985 fanns det ca 900 flickor bland de 18 500 intagna på dessa
studievägar. I de relativt få fall dä flickor har sökt och blivit intagna på pojkdominerade
yrkesinriktade studievägar avbröt nästan hälften av flickorna studierna, enligt
en undersökning som SÖ gjorde för två är sedan. Det är en avbrottsfrekvens som
vida överstiger pojkarnas på dessa linjer och den avviker också marknät från
pojkarnas studieavbrottsfrekvens på flickdominerade linjer. Det har också visat
sig att de flickor som genomgått pojkdomineran-de utbildningar har haft
betydande svårigheter att fä arbete inom utbildningsområdet.

Enligt min mening vilar det ett stort ansvar pä
skolledning, lärare, arbetsgivare, handledare och arbetskamrater att stödja
flickor som väljer pojkdominerade yrkesutbildningar. När det blir aktuellt att
söka arbete förutsätter jag att arbetsförmedlingen särskilt akfivt engagerar
sig för flickorna. Härvidlag borde de nyinrättade lokala
arbetsförmedlingsnämnderna ha en uppgift att fylla.

Det rapporteras stora skillnader i arbetslöshet beroende
pä vilken linje i gymnasieskolan ungdomarna har gått. Exempel på linjer som har
givit eleverna särskilda svårigheter pä arbetsmarknaden är, enligt en undersökning
som SCB gjort, konsumtionslinjen och linjen för social service. I ungdomslagen
utgör flickor från konsumtionslinjen, den tvååriga distributions- och
kontorslinjen och den tvååriga ekonomiska linjen det dominerande inslaget,
enligt AMS. De nämnda linjerna är starkt flickdominerade.

Ändå torde inte flickornas och pojkarnas olika
utbildningsval och möjligheterna att fä fram lämplig sysselsättning efter
olika utbildningar förklara varför betydligt fler kvinnor än män deltar i
ungdomslag. Den andel som deltagit i ungdomslag är nämligen högre för kvinnor
än för män efter praktiskt taget samtliga utbildningar. En förklaring härtill
kan vara att kvinnor med t. ex. tekniskt inriktade utbildningar har svårare att
få arbete inom sitt yrkesområde och att de då är tvungna att acceptera
arbetsuppgifter av värd- eller servicekaraktär, även om de har en teknisk
utbildning.

En annan förklaring skulle kunna vara att även icke studiemotiverade
flickor väljer en yrkesobestämd och i grunden studieinriktad utbildning, som
kräver ytterligare studier för att leda till arbete. En tredje orsak kan, vara
att de yrkesutbildningar som flickorna väljer framförallt inom vård-och
kontorsområdet leder huvudsakligen till den statliga och kommunala/
landstingskommunala arbetsmarknaden. Kraven pä meritering är oftast strängare
där än i det privata näringslivet.

Jag kommer att i det följande ge exempel på två
verksamhetsområden med stor obalans mellan arbetsmarknadens behov av utbildad
arbetskraft och ungdomarnas val av utbildning.

Inom den offentliga tjänstesektorn är svårigheterna att
rekrytera arbets

kraft stora, särskilt inom områdena hälso- och sjukvård samt barn- och

äldreomsorg. Orsakerna är liknaride dem inom industrin. Brist på arbets

kraft med adekvat utbildning samt ett för litet intresse bland arbetssökande

att ta dessa arbeten. Flera av de studievägar i gymnasieskolan som leder

till dessa arbeten har tidigare varit mycket eftersökta men under senare år . 59

har
sökandeintresset för dem avtagit. Gymnasieskolans tvååriga sociala Prop.
1987/88:102 servicelinje, som leder till arbete inom äldreomsorgen, har nästan
ända sedan utbildningen startade haft svårt att rekrytera elever.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att mina förslag avseende försöksverksamhet
omfattar den sociala servicelinjen, vilket också innebär att linjen ses över
inom ramen för SÖ:s kursplanearbete. I sammanhanget vill jag också nämna den
försöksverksamhet med en social service- och omvårdnadslinje som startat
läsåret 1987/88. Datakunskap är ett av ämnena pä tim- och kursplanen. Detta är
enligt min mening ett utmärkt exempel på hur teknologi kan föras in i
värdutbildningar som oftast är "flickutbildning-ar".

Det
är viktigt att vård- och omsorgsutbildningarna får en bättre balans mellan
pojkar och flickor. Detta senare är en ytterst viktig aspekt av
jämställdhetsarbetet som ofta förbises. Jag kommer som tidigare framgått uppmärksamt
att följa de nya försöksverksamheterna i detta avseende.

Problembilden
är i viss mån densamma när det gäller den Verkstadstekniska utbildningen.
Svårigheterna att besätta platserna tillskrivs av AMS främst
"ointresse" från de arbetssökandes sida att ta ett industriarbete. Detta
ointresse avspeglas, enligt AMS, också i ungdomarnas bristande intresse att
söka gymnasieutbildning som leder till dessa arbeten inom industrin.

Det
är uppenbart att det inte brustit i kommunernas vilja att anordna den tvååriga
Verkstadstekniska linjen, trots att investeringskostnaderna är höga. Tvärtom
har det kommit att bli betydligt fler platser i förhållande till antalet förstahandssökande
vilket har lett till att klasserna till mer än en tredjedel har fyllts med
elever som inte valt utbildningen i första hand. Dessutom har verkstadslinjen
hela fiden haft stora vakanser i klasserna och många avhopp.

Verkstadsteknisk
linje har en stor arbetsmarknad. Enligt min mening har skolmyndigheter och
huvudmän alltför mycket tagit hänsyn fill arbetsmarknadens behov och inte
tillräckligt beaktat ungdomarnas låga intresse för utbildningen. Detta senare
gäller också branschintressenterna. Om ungdomar systematiskt flyr en utbildning
är det en signal, ett symptom, som måste tas på allvar. Detta bör snabbt kunna
leda fill exempelvis en granskning av utbildningsinnehållet eller en analys av
de arbetsuppgifter som i realiteten står den nyutbildade till buds på
arbetsmarknaden. ÖGY:s betänkanden innehåller i detta sammanhang många förslag
till det nu förestående utvecklingsarbetet.

8.2 Signal- och planeringssystem, beslutsnivåer

Användningen
av begreppet signalsystem i utbildningsdebatten härstam

mar från den utbildningsekonomiska utredningen. Härmed avses den pro

cess som krävs för att sända och mottaga signaler om förändringsbehov i

utbildningssystemet. För att ett sådant system skall fungera krävs att det

finns såväl signalavsändare som signalmottagare och att dessa befinner sig

"on line" med varandra.

Signalsystem och planeringssystem är länkar i en kedja som syftar fill att 60

anpassa
utbildningsväsendet efter de skiftande behov som finns i det Prop.
1987/88:102

omgivande
samhället. Signalsystemet är de impulser på vilket det mer

formaliserade
planeringssystemet reagerar. Planeringssystemet avslutas

med beslut
om dimensionering, organisation och lokalisering på skilda

nivåer.

Den utbildningsekonomiska utredningen fann att dagens
signalsystem uppvisar brister i flera olika avseenden. Motsvarande iakttagelser
har också RRV redovisat i en revisionsrapport som framlagts i mars 1986
"Dimensionering och lokalisering av viss yrkesutbildning".

En väl fungerande beslutsordning för gymnasieskolan bör
beakta avvägningen av utbildningsutbudet mellan arbetsmarknadens behov och
elevernas val, kraven på likvärdig tillgång till utbildning i olika regioner
samt en ändamålsenlig hushållning med samhällets resurser.

Gymnasieskolans planeringssystem omformades inför läsåret
1983/84 i riktning mot decentraliserade, av länsskolnämnderna fattade beslut om
gymnasieorganisation inom de länsramar som SÖ ärligen beslutar om. Regeringen
uppdrog 1983 ät SÖ att i samråd med statskontoret utvärdera det nya
planeringssystemet för gymnasieskolan. Underlag för redovisningen skulle
enligt regeringsbeslutet tas fram i samverkan med länsskolnämnderna samt
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. SÖ har överlämnat
delredovisningar 1983 och 1984 samt slutredovisning i augusti 1986.

SÖ:s förslag till förbättring av planeringssystemet
innebär:

- att statsmakternas beslut om ärselevplatser skall
avse totalt antal platser

för riket fördelat på direktramen och lilla ramen och att SÖ skall fördela

platserna på länen med samma uppdelning dvs. att avskaffa sektorsra

marna inom direktramen

—
att
statsmakterna vid behov skall kunna styra dimensioneringen av enskilda linjeomräden
eller studievägar genom allmänna riktlinjer eller genom angivande av ett högsta
antal ärselevplatser

—
att
huvudmännens och länsskolnämndernas mer långsiktiga ställningstagande till
organisationen av gymnasieskolan skall avse år 4 och att det skall redovisas på
våren i samband med omfördelningsbesluten för den organisation som startar kommande
höst

- att berörda myndigheter skall få i uppdrag att
utarbeta förslag om

samordning av de olika informationssystemen på gymnasial nivå.

SÖ framhåller också att en reell utbildningssamverkan
skulle kunna underlättas om beslutstillfällena på länsplanet i fråga om
gymnasieskolans organisation och timresurser till komvux ägde rum vid en och
samma tidpunkt.

De förslag som jag här förut har lagt fram angående
riktlinjer för yrkesut

bildningen innebär att premisserna ändras i flera avseenden. Det torde

t. ex. i framtiden komma att krävas ett ännu bättre samarbete mellan

utbildningsplanerande myndigheter och organisationer pä olika nivåer.

Som exempel kan tas den ökade arbetsplatsförläggningen och de centrala

respektive lokala urvalen av moduler att förlägga till arbetslivet, den ökade

kontakten med arbetsplatser för yrkesläraren i form av både tillsyn och

yrkesstudier samt utbildning av handledare. 61

ÖGY föreslär att
permanenta kursplanegrupper bildas med representan- Prop. 1987/88:102 ter
för utbildningsmyndigheter och yrkesnämnder eller motsvarande
branschparter. SÖ bör svara för ledningen av dessa gruppers arbete.

I
det nu föreslagna modulsystemet ökar möjligheterna för signalerna att få genomslagskraft
via kursplanegrupperna under förutsättning att kursplanerna får fastställas av
SÖ. Snabbast genomslagskraft i landets gymnasieskolor får signalerna i den
modell jag föreslagit för försöksverksamheten och där riksdagen fastställer en
gemensam ramtimplan för de yrkesinriktade studievägarna.

Det
är min bestämda uppfattning att gymnasieskolans planeringssystem sedan starten
hela tiden blivit mer flexibelt. Trots detta uppfattas rutinerna fortfarande av
många som stela och svåra att överblicka. Mänga skolhuvudman framhåller i sina
remissvar att den nuvarande uppdelningen av årselevplatserna på sektorer verkar
hindrande då det t. ex. gäller att tillmötesgå elevernas förstahandsval och
det lokala arbetslivets behov.

Regeringen
har tidigare i olika sammanhang uttryckt önskemål om att den regionala
utbildningsplaneringen bättre än i dag måste samordnas. En strävan är att i
ökad omfattning aktivera länsstyrelsen och utbildningsplanerande myndigheter
samt skolhuvudmännen för att fä ökad effektivitet vid planeringen av det lokala
utbildningsutbudet.

I
propositionen (prop. 1986/87:127) om fortsatt decentralisering inom högskolan
har jag betonat vikten av att länsstyrelsernas roll i utbildningsplaneringen i
länen stärks och att regeringen får större möjligheter att samordna olika regionalpolifiska
insatser som även innefattar högskoleutbildningen.

Signal-
och planeringssystemet bör således ses som delar i ett större system, där det
allt mer tydligt framgår att kommunernas ansvar för ungdomarnas sysselsättning
ökar samtidigt som kraven på hushållning med samhällets resurser måste kvarstå.

Därför
är det enligt min mening angeläget att kommunerna får ökade möjligheter att
friare organisera sin gymnasieskola efter lokala önskemål och behov. Som stöd
för sin långsiktiga planering bör skolhuvudmännen inom ett län tillsammans med
länsstyrelsen och utbildningsplanerande myndigheter i större utsträckning än
vad som sker i dag kontinuerligt diskutera och pröva det samlade
utbildningsutbudet. Mina förslag i det följande syftar således dels till att
stärka utbildningsplaneringen på länsnivå, dels till att öka den lokala
friheten att organisera gymnasieskolan.

8.2.1
Signalsystemet

Enligt
arbetsgruppen borde signalsystemet kunna förbättras genom olika

åtgärder. På den lokala nivån måste yrkesrådens roll som rådgivande organ

till skolstyrelsen utvecklas och stärkas. De länsplanerande myndigheterna

bör i större utsträckning samverka med skolhuvudmännen och parterna pä

arbetsmarknaden. Pä central nivå bör inom SÖ finnas kursplanegrupper

med företrädare för utbildningsmyndigheter, skolhuvudman och bran

scher. Grupperna bör representera flera branscher som har samhörighet i

olika avseenden. 62

Detta har
kommenterats av flera remissinstanser. RRV pekar pä att Prop. 1987/88:102 ÖGY
inte tillräckligt har diskuterat problemen med arbetslivets svårigheter att
klargöra utbildningsbehovet, utbildningsanordnarnas brist på samordningsincitament
och tröghet i skolans anpassning fill förändringar i elevernas utbildningsval.

Statskontoret anser att möjligheter till
beslutsdecentralisering måste omsättas i praktiken. Dessutom förbereds på annat
häll långtgående förändringar i bl. a. den regionala statsförvaltningens
struktur. Gymnasieskolans planeringssystem - och andra administrativa beslut
behöver anpassas till och inordnas i denna nya förvaltningsstruktur på ett
genomtänkt och ändamålsenligt sätt.

Skolstyrelsen i Vara konstaterar att det varit mycket
svårt att göra förändringar i innehållet i gymnasieutbildningen.
Branschorganisationerna måste aktivt medverka mera direkt via t. ex. yrkesråd
för att åstadkomma förändringar.

Jönköpings kommun anser att det finns många skäl till ett
nära samarbete mellan de utbildningsplanerande myndigheterna och arbetslivets
samarbetsorgan. Här bör SSA-rådens och yrkesrådens uppgifter klarare beskrivas.

Stockholms stad tillstyrker den föreslagna förstärkningen
av yrkesrådens ställning. Från olika yrkesråd i Stockholm har framförts ett
behov av samarbetsorgan för tvärkontakter, främst på lokal nivå, för att bevaka
att samordningsvinster tas tillvara.

Skolstyrelsen i Mora betonar att SSA-rådens och
yrkesrådens ställning behöver stärkas bl. a. genom bättre medelstilldelning och
genom ett mer frekvent användande av dem som remissinstanser i
skola-arbetslivsfrågor.

Skolförvaltningen i Örebro kommun framhåller att de lokala
yrkesråden enligt nuvarande bestämmelser sammansätts utgående frän lokala behov
och förutsättningar. Den av ÖGY föreslagna organisationen, överensstämmande
med de centrala läroplansgrupperna, behöver inte innebära någon förändring av
rådens sammansättning. Det synes därför inte nödvändigt att i en ny
skolförordning ytteriigare reglera rådens sammansättning eller formerna för hur
ledamöterna skall utses.

Vidare framhåller Örebro att en viktig uppgift för
yrkesråden är att bistå den lokala skolstyrelsen inför beslut om
gymnasieskolans organisation. I dessa sammanhang har råden visat stor realism i
sina bedömningar. Det finns anledning tro att detta förhållande inte kommer att
förändras. Tvärtom kan det förväntas att yrkesråden, mot bakgrund av de allt
större uppgifter som kommer att åläggas dem, vill ta ett större ansvar för
gymnasieskolans dimensionering. En sammanjämkning av ä ena sidan yrkesrä-dens
förord och avvägning mot samhällets behov och å andra sidan ungdomarnas
önskemål kan skolstyrelsen göra med hjälp av SSA-rådet. För att yrkesråden
skall kunna fullgöra de uppgifter som enligt ÖGY bör åligga dem fordras en
relativt omfattande utbildning av ledamöter.

För min egen del vill jag i denna fråga anlägga följande
synpunkter.

Signaler om förändringsbehov måste få snabb och verkningsfull genom

slagskraft så att kursplanerna fortlöpande kan anpassas till nya förhållan

den. Signalsändare kan vara t. ex. länsskolnämnder, länsstyrelser, arbets- 63

förmedlingar,
intagningsnämnder, SSA-råd eller liknande organ, yrkesråd och övriga parter pä
arbetsmarknaden. Företrädare för arbetslivet, skolan och utbildningsplanerande
myndigheter får genom mina förslag till förbättring av yrkesutbildningen
anledning att i framtiden i ökad omfattning upparbeta ett finförgrenat
kontaktnät.

På det
lokala planet, särskilt inom försöksverksamheten, måste yrkesräden snabbt
utvecklas till viktiga instrument för att fånga upp och bearbeta signaler och
verka som rådgivande organ fill skolstyrelsen. Det är angeläget att
skolstyrelserna får ett sä bra beslutsunderlag som möjligt för att kunna ta
ställning till hur en signal om ändrat utbildningsinnehåll kan fångas upp och
utvecklas på det lokala planet eller om signalen skall gä vidare till regionala
eller centrala myndigheter. På samma sätt bör självfallet också behov av
ändrad dimensionering av utbildningsutbudet bevakas inom systemet.

SÖ har det
riksövergripande ansvaret för att uppgifter om att utbildningen behöver
moderniseras verkligen leder till att kursplanerna utvecklas i takt med
uppkomna behov. Speciellt måste situationen för mänga s.k. framtidsbranscher
beaktas. Här saknas ofta en tydlig branschstruktur med tunga signalsändare inom
näringslivet.

Det är
således enligt min mening viktigt att signalsystemet utvecklas från lägsta till
högsta nivå till att bli ett effektivt instrument för att förnya innehållet i
utbildningen och kontinuerligt anpassa utbildningsmålen till förändringar i
arbetslivet och i samhället.

Prop. 1987/88:102

8.2.2 Gymnasieskolans dimensionering

Mitt
förslag: Statsmakterna beslutar om det totala antalet intagningsplatser i
gymnasieskolan för riket fördelade på direktramen och lilla ramen. Den
nuvarande sektorsindelningen slopas. SÖ fördelar i princip platserna på länen
med samma uppdelning på ramar. Vid behov skall statsmakterna kunna styra
dimensioneringen av enskilda studievägar eller grupper av studievägar genom t.
ex. allmänna riktlinjer eller genom angivande av ett högsta eller lägsta antal
platser. SÖ ges i uppdrag att i samband med förslag om studievägsstruktur
samtidigt ge förslag om vilka studievägar, som behöver regleras och hur detta
bör ske.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser som berört frågan tillstyrker den föreslagna
ändringen av seklorsramarna.

Länsskolnämnden
i Gävleborgs län: anser att låsningen av direktramen i sektorsramar är ett av
hindren för att planeringssystemet skall fungera smidigt.

Skolförvaltningen
i Örebro tillstyrker ÖGY:s förslag att målet "en gymnasieskola för
alla" skall kunna uppnäs. Enligt Örebro kommuns mening finns det all
anledning att gå ytterligare ett steg i decentralisering. Kommu-

64

nerna och
de lokala skolstyrelserna har tillgång till det underlag som Prop. 1987/88:102
erfordras för beslut om gymnasieskolans organisation. Det är då ett rimligt
steg att överlåta åt resp. kommun att fatta beslut om fördelning på studieväg.
Möjligen skulle en begränsning till sektorer kunna tänkas. Någon . anledning
att förvänta sig ett kommunalt "missbruk" finns ju inte. Varje beslut
om utökning av den yrkesinriktade utbildningen drar avsevärda kommunala
kostnader och täta byten av utbildningar är mycket osannolika.

Helsingborgs kommun ger förslaget om en övergång fill en
totalram i gymnasieskolans direktram sitt fulla stöd. Såsom framhälles i
betänkandet har den kommunala planeringen försvårats avsevärt genom den hårda
bindning till sektorsramarna som funnits. Elevernas val har inte heller kunnat
tillgodoses i önskad utsträckning. Framför allt måste studievägar som medför
extremt höga kostnader undantas vid en övergång till totalram.

Borås kommun understryker behovet av att få fill stånd ett
enklare och smidigare planeringssystem för gymnasieskolan. Även om ÖGY ger förslag
i den riktningen anser kommunen att man pä lokal nivå skall ha möjlighet att
inom givna ramar utforma sin organisation. Detta kan ske genom att skolhuvudmännen
själv får disponera en del av platsfilldelning-en.

Skäl för mitt förslag: Gymnasieskolans dimensionering
beslutas ärligen av riksdagen. Systemet för dimensioneringen, det s. k.
planeringssystemet, gäller fr.o. m. läsåret 1983/84 enligt förslag i prop.
1980/81:107 om den statliga skoladministrationen m.m. Det innebär bl.a. att
elevplats-ramar i gymnasieskolan fastställs för varje budgetår. Riksdagen
beslutar om ramar för de två närmaste budgetåren och planeringsramar för ett
tredje budgetär.

För hela riket fastställs en totalram. Den är uppdelad pä
dels en ram för utbildningar, vilka eleverna kan påbörja direkt efter
grundskolan, direktramen, dels en ram för kurser för invandrarungdom och för
utbildningar som kräver viss ålder, praktik eller utbildning utöver grundskolan
för tillträde lilla ramen.

Direktramen är uppdelad på sex sektorsramar och en ram för
ospecificerade platser.

Den tänkta kopplingen mellan gymnasieskolans
planeringssektorer och arbetsmarknadens behov har visat sig i många fall vara
svag. Analyser visar att de som anställs inom ett yrkesområde ofta har mycket
olika utbildningsbakgrund. Den statliga skoladministrationen har vidare under
senare år medgetts rätt att omfördela platserna mellan sektorsramarna. Dessas
betydelse har därmed successivt minskat. Jag anser därför att sektorsramarna
kan avskaffas fr.o. m. 1989/90.

Därigenom ökar förutsättningarna att snabbare möta nya
behov och tillgodose elevernas förstahandsval av utbildning. Länsskolnämnden
får tillsammans med skolhuvudmännen på ett tidigare stadium frihet att organisera
gymnasieskolan inom de för länet tilldelade platserna.

Förstahandsvalets betydelse är allmänt omvittnat, när det
gäller elever

nas situation i skolan. Särskilt stor roll har kanske förstahandsvalet för just 65

de elever som väljer en yrkesinriktad linje.

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 102

Rättelse: S. 66 tabellen, rad 4, 5, 6, 7 sifferkolumnerna
flyttas ett steg till höger.

Jag vill här också erinra
om att utbildningsutskottet nyligen gett uttryck för uppfattningen att om en
större utbytbarhet i fråga om utbildning än nu kommer att föreslås, måste ett
sådant förslag i första hand främja de yrkesinriktade utbildningarna (UbU
1986/87:14 s. 14 ff).

Dessutom är det viktigt
att de olika utbildningsanordnarna inom ett län i ökad utsträckning planerar
utbildningsutbudet inom de frivilliga utbildningsformerna tillsammans. Min
ambition är således att få till stånd en gemensam planering i varje län mellan
gymnasieskolan, komvux och högskolan.

Prop. 1987/88:102

8.3 Ramar för gymnasieskolans dimensionering

Mina
förslag i det föregående avseende försöksverksamhet med treåriga yrkeslinjer
och med 5 000 intagningsplatser fr. o. m. läsåret 1988/89 föranleder en ökning
i förhållande till förslaget i årets budgetproposition av beräknat antal ärselevplatser
på direktrainen. Jag framlägger i det följande förslag till slutliga ramar för
gymnasieskolans dimensionering budgetåren 1988/89 och 1989/90 samt
planeringsram för 1990/91.

Förslag
till slutlig ram för budgetåret 1988/89 på grundskoleanknutna studievägar
(direktramen)

Sektor

Riksdagsbesl

ut

SÖ:s

Föredragandens

våren 1987

förslag

förslag

intag-

ärselev-

åe

ip

äe

nings-

platser

platser

(äe)

(ip)

HS

47 000

47 800

18 300

47 800

VSK

35600

36000

19800

37000

EM

64000

64 800

25 800

64 800

TN

79750

80000

24 300

79100

TI

65400

65400

34 500

68 500

JST

5 350

5 350

2675

5 550

Ospec

3 242

3 250

1625

3 250

Totalt

127 000

300342

302600

127000

306000

Antal åe/

16-åring

2,66

2,68

2,70

Procent
av

112,8

112,5

16-äringar

112550

112932

66

Förslag till slutlig
ram för budgetåret 1989/90 och planeringsram för budgetåret 1990/91 på
grundskoleanknutna studievägar (direktramen)

Budgetåret
1989/90

Prop. 1987/88:102

Sektor

Riksdagsbeslut

SÖ:s

Föredragandens

vären 1987

förslag

förslag

ip

äe

åe

ip

åe

HS

47000

47000

VSK

35600

35600

EM

64000

64000

TN

79750

79750

TI

65400

65400

JST

5 350

5 350

Ospec.

3 242

3250

Totalt

127000

300342

300342

127000

306000

Antal äe/

16-åring

2,71

2,71

2,76

Procent
av

114,8

114,6

16-åringar

110665

110839

Budgetåret
1990/

'91

Sektor

SÖ:s förslag, åe

Föredragandens förslag

beräknat ip antal åe

HS

47000

VSK

35600

EM

64000

TN

79750

TI

65400

JST

5 350

Ospec.

3 242

Totalt

300342

Antal äe/

16-äring

2,69

Procent
av

16-åringar

111597

127000

113,8

306000

2,74

Regeringen bör
inhämta riksdagens godkännande av ramar för budgetåren 1988/89, 1989/90 och
1990/91 i enlighet med vad jag har förordat.

9
Läromedel och utrustning för gymnasieskolan

En
framgångsrik strategi för förnyelse och kvalitetshöjning av den yrkesinriktade
utbildningen kräver enligt min mening att insatserna inom försöksverksamheten
samordnas i fråga om införande av nya kursplaner, produkfion av nya läromedel,
investeringar i utrustning samt satsningar på lärarfortbildning. Jag har
tidigare redovisat riktlinjer för arbetet med kursplaner för
försöksverksamheten. I detta och följande avsnitt framlägger jag förslag i
fråga om läromedel, utrustning och fortbildningsbehov.

67

9.1
Läromedel för yrkesutbildningen

I
samband med gymnasieskolreformen 1970 gjordes stora insatser för att få fram
lämpliga läromedel anpassade till de nya utbildningarna. Det stora antalet
utbildningar och inriktningar som gymnasieskolan erbjuder innebär att många
utbildningsalternativ inte har så mänga elever. De allmänna ämnena har samma
utformning pä många utbildningar och marknaden för dessa läromedel blir därför
ganska stor. Medan däremot yrkesämnena skiljer sig starkt från utbildning till
utbildning. Därmed blir också målgruppen liten för varje enskilt läromedel. ÖGY
redovisar följande fördelning över de ca 100 delmarknader som i dag beräknas
finnas inom yrkesutbildningen.

Prop.
1987/88:102

An

tal
marknader

Antal elever/är

30

100

30

100-100

20

500-1000

20

1000

ÖGY
framhåller att det i huvudsak endast är för den sistnämnda gruppen med över
1000 elever per år som läromedelsproducenterna anstränger sig att ta fram
läromedel. Övriga målgrupper är endast intressanta under speciella
förhållanden, t. ex. dä någon myndighet eller organisation kan ge ekonomiska
garantier.

Mitt förslag: Det
statliga .stödet för produktion av läromedel bör höjas med 1 milj. kr. för
budgetåret 1988/89 i syfte att främja produktion av läromedel för gymnasial
yrkesutbildning, anpassad till de nya kursplanerna.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks genomgående. Statens institut för läromedel (SIL)
framhåller att ÖGY:s förslag innebär betydande konsekvenser för
läromedelssituationen. En så omfattande omarbetning och nyproduktion kräver
framhåller SIL, god tid för förberedelser.

Skäl
för mitt förslag: Statsrådet Göransson har i årets budgetproposition (prop.
1987/88:100, bil. 10, s. 14-16) redovisat regeringens syn på läromedelssituationen
totalt för det allmänna skolväsendet. När förändringar genomförs i kursplaner
måste alltid behovet av förändringar i befinUiga läromedel eller behovet av nya
läromedel bedömas. Jag har tidigare föreslagit ett system med modulindelning
av kursplaner. Detta innebär att läromedlen behöver anpassas till det nya
systemet inom försöksverksamheten. Men läromedelsfrågan är akut för hela
yrkesutbildningen.

För
sä små målgrupper som för flertalet yrkesutbildningar där ingen
läromedelsprodukt kan bli lönsam bör läromedelsprodukfionen genomföras i
anslutning till kursplanearbetet och bekostas med statliga medel. SIL bör
utveckla former för att knyta några läromedelsproducenter till kursplanearbetet.
Kostnaderna för läromedelsförnyelse måste ses som en del av

68

totalkostnaden
för en utbildningsförnyelse tillsammans med kursplanearbete, utrustning och
fortbildning av lärarna. Jag föreslår att anslaget för produktion av läromedel
höjs i syfte att sfimulera läromedelsproducenterna att förbättra
läromedelssituationen för yrkesutbildningen. För budgetåret 1988/89 bordet
höjas med 1 milj. kr. SIL bör göra kostnadsbedöming-ar, fördela och
administrera medlen. SIL bör också beredas möjlighet att följa arbetet i de
kursplanegrupper jag tidigare föreslagit för att vid behov vidta åtgärder.

Prop.
1987/88:102

9.2 Utrustning för yrkesutbildningen

9.2.1 Bidrag till utrustning inom försöksverksamheten

Mitt
förslag: Statliga bidrag till utrustning i form av kompletteringsbidrag bör
utgå fill kommunerna inom försöksverksamheten.

Skäl för
mitt förslag: Utrustningsbidraget har en strategiskt viktig roll då det gäller
att snabbt åstadkomma en modernisering av yrkesinriktad utbildning som kräver
ny utrustning. Som jag tidigare framhållit kräver en framgångsrik strategi för
förnyelse av den yrkesinriktade utbildningen inom försöksverksamheten att
införandet av kursplaner samtidigt kompletteras med vissa investeringar i ny utrustning.
Mina förslag om en utökad arbetsplatsförlagd utbildning förutsätter en god och
tidsenlig utrustningsstandard i försökskommunerna. De ökade kontakterna mellan
skolan och arbetslivet och växlingen mellan perioder av skol- och arbetsplatsförlagda
moduler skulle annars försvåras.

I dag
förekommer statsbidrag till utrustning i två olika former, startbidrag och
kompletteringsbidrag. Startbidraget är av särskild betydelse i en situation då
helt nya utbildningar skall införas och dä utbildningsvolymen skall ökas. I
mina förslag till försöksverksamhet ligger tyngdpunkten varken på helt nya
utbildningar eller pä en avsevärd volymökning av yrkesinriktad utbildning.
Regionalpolitiska överväganden kan dock leda till att startbidraget behöver
utnyttjas för att viss yrkesinriktad utbildning skall kunna spridas till
ytterligare orter. Jag har tidigare i den regionalpolifiska propositionen om
delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64) behandlat
denna fråga.

Under den
försöksperiod som förestår kommer däremot kompletteringsbidragen att spela en
särskilt betydelsefull roll. Förnyelsen av den yrkesinriktade utbildningen
innebär enligt min mening att ny utrustning kommer att behövas för att nya
moment skall kunna tillföras utbildningen. Viss utrustning som eleverna skulle
behöva ha tillgång till är dock av den karaktären att den knappast är möjlig
för skolan att tillhandahälla. I vissa fall måste utbildningen därför repliera
pä utrustning som endast finns tillgänglig på arbetsplatser eller vid tekniska
centra.

Kompletteringsbidraget
är ett schablonbidrag med av SÖ angivet belopp för viss utbildning. Detta
innebär således inga förändringar i nuvarande regelsystem. Det bör fä ankomma
på SÖ att i samband med försöksverk-

69

samheten avgöra vilka
utbildningar samt vilka belopp som skall gälla. Enligt min mening ryms de
utrustningskompletteringar för försöksverksamheten som kan bli aktuella inom
de för budgetåret 1988/89 tillgängliga medlen.

Prop. 1987/88:102

9.2.2 Pedagogisk
ledningsförstärkning för datafrågor

Mitt
förslag: Pä varje gymnasieskola med datautbildning föreslår jag att personella
resurser avsätts för att främja pedagogisk utveckling och viss fortbildning för
datautbildningen samt visst ansvar för datautrustningen. Statliga medel bör
därför fr. o.m. budgetåret 1989/90 tillföras skolledningsresursens
specialfunktion för en lokal ledningsförstärkning för datoranvändning och
datautbildning i gymnasieskolan och komvux. Jag beräknar för detta ändamål 5
milj. kr. per år.

Skäl
för mitt förslag: Regeringen föreslår i årets budgetproposition (prop.
1987/88:100 bil. 10 s. 62 och 63) en rad åtgärder baserade på förslag frän
arbetsgruppen för datautbildningens framtida inriktning (Ds U 1986:10).
Handlingsprogram för datautbildning i skola, vuxenutbildning och
lärarutbildning.

Arbetsgruppen
har beskrivit de oklarheter och brister i skolans datautbildning som upplevs
som mest påtagliga och i behov av åtgärder under de närmaste fem åren. En av de
mest angelägna frågorna är därvid frågan om en pedagogisk ledningsförstärkning.
Regeringen har i årets budgetproposition föreslagit att en sådan resurs tillförs
grundskolan. Jag menar att en motsvarande resurs i lika hög grad behövs inom
gymnasieskolan och komvux. Som arbetsgruppen pekar på görs under de närmaste
åren, delvis med statliga bidrag, avsevärda investeringar i datorer och
programvara. I likhet med arbetsgruppen anser jag det angeläget att teknisk
sakkunskap och pedagogisk-metodisk erfarenhet samverkar för att fä en väl
fungerande datormiljö i hela gymnasieskolan och ett effektivt utnyttjande av
denna miljö.

Jag
föreslår mot denna bakgrund att varje gymnasieskola för sin dataverksamhet
tillförs en samlad resurs. Denna resurs skall vara gemensam för all verksamhet
inom gymnasieskolans område och även innefatta komvux. Jag förordar att
bidraget till specialfunktioner inom skolledningsresursen tillförs 5 milj. kr.
per budgetär. Den föreslagna resursen bör i första hand avsättas för att främja
metodisk, pedagogisk och administrativ utveckling, driftansvar samt
återkommande lärarfortbildning.

I
årets budgetproposition har regeringen förelagt riksdagen förslag om om en
brett upplagd försöksverksamhet och utvecklingsarbete med datorn som
pedagogiskt hjälpmedel m. m.

70

10 Personalen som resurs vid utveckling av Prop. 1987/88:102

yrkesutbildningen

10.1 Rekrytering och utbildning av yrkeslärare

En bra yrkesutbildning förutsätter tillgång pä lärare i
tillräckligt antal och med den inriktning och kompetens som kursplanerna
ställer krav på. Kraven i fråga om kompetens kommer sannolikt att öka vid
bifall till mina förslag till riktlinjer för utvecklingsarbetet. Dessa ställer
krav pä såväl breddat utbildningsinnehåll som ökad specialisering. Av detta
skäl har jag tidigare pekat på lärarlagsprincipen som nödvändig utgångspunkt
för arbetet inom försöksverksamheten. Även samverkan med handledarna i arbetslivet
ställer krav i samma riktning.

Grundkompetensen för rekrytering till yrkeslärarutbildning
är, förutom gymnasial yrkesutbildning, yrkesarbete inom relevanta områden i
minst fem eller sju år beroende på inriktning. Därefter följer lärarutbildning
i ett år vid någon av de sex högskolor som har yrkespedagogisk utbildning. Vid
alla sex finns industri- och hantverkslärarlinje och vid fyra av dem också
handels- och kontorslärarlinje.

Kravet på yrkeslivserfarenhet hos lärarna innebär
naturligtvis att lärarkandidaterna kommer in i läraryrket relativt sent och
att de i många fall redan fått ekonomiska förpliktelser som kan föranleda
problem med finansieringen under studieåret. Svårigheterna att rekrytera studerande
till vissa delar av yrkeslärarutbildningen har bland annat av detta skäl varit
betydande. Inom många områden är medelåldern pä lärarna hög. Situationen
förvärras dessutom av att mänga yrkesläräre rekryteras över till näringslivet,
som kan erbjuda förmånligare lönevillkor.

Regeringen föreslog därför i budgetpropositionen för
1987/88 att utbildningsarvode åter skulle utgå till studerande på industri-
och hantverkslinjen fr.o.m. 1987/88. Riksdagen har beslutat i enlighet därmed (UbU
1986/87:19, rskr. 217). Avsikten med att återinföra utbildningsarvodet är
självfallet att förbättra lärarsituationen inom de yrkesområden där det i dag
råder brist. I min anmälan till regeringen framhöll jag vikten av att de
platser inom utbildningen som är avsedda för dessa bristyrkesområden inte
överförs fill andra områden, där brist ej föreligger. Regeringen har i årets
budgetproposition föreslagit att utbildningsarvode även skall utgå för studerande
på handels- och kontorslärarlinjen.

Regeringen har för att minska bristen på behöriga
yrkeslärare vidare beslutat dels om halvfartsutbildning, dels om en
försöksverksamhet med utbildning i kombination med lärartjänstgöring. Den
senare utbildningen får anordnas för studerande inom yrkesområden med stor
brist på behöriga lärare.

I vissa fall har inga behöriga sökande funnits till ledigförklarade
lärartjänster för teknisk och viss yrkesinriktad utbildning. För att öka
möjligheterna för kommuner att anordna angelägen utbildning inom dessa områden
får kommunerna sedan läsåret 1986/87 som lärare anlita personal vid företag
inom näringslivet eller hos statliga och kommunala myndigheter för att
genomföra undervisningen inom ramen för anställningen vid företaget eller
myndigheten.

Regeringen
har låtit UHÄ göra en översyn av utbildningarna pä industri- Prop. 1987/88:102 och
hantverkslärarlinjen samt handels- och kontorslärarlinjen. Uppdraget innehöll
flera olika delar. En varierad uppläggning av lärarutbildningen skulle ligga till
grund för förslagen. Organisationen av motsvarande utbildningar i andra
nordiska länder skulle studeras. Praktik- och handledarorga-nisation skulle ses
över. UHÄ har helt nyligen redovisat översynen. Frågan bereds för närvarande i
regeringskansliet.

10.2 Fortbildning av yrkeslärare 10.2.1 Utgångspunkter

Yrkeslärarnas
behov av fortbildning har blivit allt påtagligare under senare år. Det finns
ett nära samband mellan fortbildning och möjligheterna att starta och driva
vissa yrkesutbildningar samt anskaffning av utrustning, vilket har
uppmärksammats alltmer. ÖGY konstaterar att den nuva- . rande
fortbildningsvolymen för yrkeslärare, i genomsnitt en vecka vart sjätte eller
sjunde är utöver studiedagarna, är klart otillräcklig. Enligt min mening
innebär kraven från försöksverksamheten på en aktuell yrkesutbildning i
realiteten ett krav på åriigen återkommande fortbildning och att denna blir
obligatorisk för yrkeslärarna.

I
stora drag kan yrkeslärarnas behov av fortbildning indelas i följande områden:

-
fortbildning inriktad mot
övergripande mål och lokal skolutveckling

-
ämnesinriktad fortbildning

-
behov föranledda av en utökad arbetsplatsförlagd
utbildning och av modulindelade kursplaner

-
fortbildning inför en
gymnasieskola för alla

-
allmänt kompetenshöjande
fortbildning.

Dessa
är självfallet inte klart avgränsbara områden som kan behandlas var för sig. I
det fortsatta kommer jag dock att betona kraven från försöksverksamheten på ämnesinriktad
fortbildning samt konsekvenser av en utökad arbetsplatsförläggning och modulindelade
kursplaner. Detta innebär att förtur bör ges åt fortbildningsåtgärder för de
lärare som direkt deltar i försöksverksamheten. Detta gäller redan frän
budgetåret 1988/89. För dessa områden kommer jag att föreslå en utökad och
förbättrad verksamhet. För övriga områden skall yrkeslärarnas medverkan ske
liksom hittills. .

Även
skolledarnas och syo-funktionärernas fortbildningsbehov bör uppmärksammas i
detta sammanhang. I skolledarutbildningen måste skolledarnas nya
arbetsuppgifter, t. ex. i fråga om att samarbeta med arbetslivet samt som innovatörer
och metodutvecklare i fråga om ämnessamverkan och vid anpassning av
undervisningen till lärarlagsarbete, ägnas stor uppmärksamhet och ingå som ett
viktigt inslag både som en kontinuerlig utbildning och som fördjupningsområde.
Även syo-funktionärernas nya roll understryks av mina förslag i denna
proposition, vilket delvis medför nya arbetsuppgifter.

72

10.2.2
Fortbildningens inriktning och omfattning

Prop.
1987/88:102

Mitt
förslag: Jag förordar en förstärkning av fortbildningsmöjligheterna för främst
de yrkeslärare som är direkt engagerade i försöksverksamheten. Genom förslaget
om en ökad arbetsplatsföriagd utbildning skapas inom försöksverksamheten
tidsmässigt utrymme för en utökad fortbildning för yrkeslärare. Denna
fortbildning skall vara obligatorisk. Ämnesinriktade kurser och yrkesstudier
skall ges hög prioritet i denna fortbildning. För 1988/89 anslås 3,8 milj. kr.
för centralt planerad fortbildning.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Behovet av en förstärkt fortbildning för berörda lärargrupper omvittnas
allmänt av remissinstanserna. Flera länsskolnämnder och kommuner understryker
vikten av samplanering av fortbildningsinstanserna. De av utredningen
prioriterade områdena är viktiga men som bl. a länsskolnämnden i
Västernorrlands län framhåller bör även fortbildning mot övergripande mål och
lokal skolutveckling samt inför en gymnasieskola för alla komma med i ett
tidigt skede av utvecklingsarbetet. Det är i samband med genomförandet då
förändringsberedskapen är störst som det går att påverka kunskapssyn och
målinriktning. Beträffande fortbildningen med inriktning mot de modulindelade
kursplanerna får denna, enligt länsskolnämnden inte inriktas enbart mot hur
modulindelning praktiskt skall genomföras utan även mot hur helhetssyn och
"djupinlärning" skall kunna uppnås.

Flera
myndigheter, däribland SÖ samt länsskolnämnderna i Hallands och Gävleborgs län,
påpekar i sina remissvar att även lärarna i allmänna ämnen har behov av
speciell fortbildning i syfte att utveckla undervisningsformerna till de behov
som eleverna pä de yrkesinriktade linjerna har.

Förslagen
om obligatorisk fortbildning, utbytestjänstgöring och delning av tjänster
hälsas med tillfredställelse av de flesta remissinstanser. UHÄ anser emellertid
att fortbildningen av yrkeslärare inte bör splittras och särbehandlas på det
sätt som utredningen föreslagit. En förutsättning för utvecklingen av samverkan
mellan olika lärarkategorier såväl i grundutbildning som i fortbildning är,
enligt UHÄ:s mening, att högskolan får ett mera odelat grepp över
fortbildningen.

Skäl för
mitt förslag: Den modell för yrkesutbildningen med ökade inslag av arbetsplatsförlagd
utbildning som jag nyss föreslagit för försöksverksamheten lämnar ett
tidsmässigt utrymme för en omfattande och återkommande fortbildning. Denna bör
i princip motsvara femtio procent av den tid eleverna är ute pä arbetsplatsföriagd
utbildning. Jag anser att denna fortbildning, med hänsyn till kraven pä att
innehållet i utbildningarna skall vara modernt, skall vara obligatorisk. Hur
stort utrymme som i realiteten kommer till stånd bestäms dels av lärarens
behov, dels av möjligheterna att placera samtliga elever i en grupp samtidigt
på arbetsplatser. Omfattningen av och strukturen på ortens näringsliv etc. kan
utgöra begränsningar av möjligheterna till fortbildning. Av detta skäl bör länsskolnämnderna
ta

73

initiafiv till samverkan mellan kommuner, där utbudet av yrkesstudieplat-
Prop. 1987/88:102 ser eller kurser ej är tillfyllest.

Enligt min mening är det angeläget att resurser för
fortbildning kan avdelas redan för första året i försöksverksamheten, för
vilket planeringen av fortbildningsresurser lokalt redan hunnit långt.
Erfarenheter frän försöket med elmekanisk utbildning har enligt SÖ visat på
betydelsen av tidigare insatser i fråga om fortbildning. En resurs motsvarande
3,8 milj. kr. bör därför ställas till SÖ:s disposifion för centralt planerad
fortbildning i anslutning till försöksverksamheten. Från 1989/90 bör medel för
fortbildningen utgå enligt normala fortbildningsrutiner.

Jag vill också erinra om de andra former för fortbildning
utöver sedvanlig kursform som ÖGY har behandlat. Enligt arbetsgruppen
utnyttjas de möjligheter som i dag finns till yrkesstudier/näringslivspraktik
endast i liten omfattning. Enligt min bedömning är detta en värdefull resurs
som bör bli mer lättillgänglig när mina förslag om en ökad arbetsplatsförlagd
utbildning genomförs och kontakterna mellan skola och arbetsliv blir intensivare.

I fortbildningen bör de pedagogiska och metodiska problem
tas upp som hänger samman med undervisningen av flickor på sådana studievägar
eller i sådana ämnen, där de av tradition är underrepresenterade. Därvid bör de
yrkeslärare som lett sommarkurser i teknik för flickor kunna vara en resurs.

10.2.3 Studiedagsresursen

Undervisningen i gymnasieskolan får enligt
gymnasieförordningen (1987:743) inställas under tid motsvarande högst fem dagar
per läsår för planering av skolarbetet eller fortbildning av lärare på
studiedagar som anordnas av styrelsen för skolan eller länsskolnämnden.

En vanlig modell är för närvarande att en dag utnyttjas
som planeringsdag vid läsårets början och att övriga fyra dagar tas ut som
fortbildning. Ofta är tvä dagar sammanlagda under hösten, medan övriga dagar är
spridda under året. På flera håll prövas också sammanläggning av flera
studiedagar, i vissa fall till hel vecka. Jag vill främst för försökskommunera
erinra om denna generella möjlighet att studiedagar kan tas i anspråk och t.
ex. användas som en fortbildningsvecka.

Den ekonomiska resurs som samtliga lärares lönekostnad
inom alla utbildningsformer svarar mot under studiedagarna kan beräknas till
över en halv miljard kr. För enbart yrkeslärare och lärare i tekniska ämnen har
ÖGY beräknat lönesumman till ca 40 milj. kr. Den resurs studiedagarna utgör är
därigenom mer än sex gånger större än den resurs som erbjuds i form av kurser.
Studiedagarna är alltså den tveklöst största fortbildningsresursen.

Studiedagarna är dock sällan inplanerade i ett långsiktigt
fortbildnings

perspektiv. Splittringen kan vara till förfång för helheten. Enbart genom

att slå ihop de nuvarande enstaka studiedagarna till en sammanhållen

period erhälles en mycket stor resurs som ger möjlighet till en mer struktu- 74

rerad och sammanhängande
fortbildning. Behovet av planering får då emellertid tillgodoses pä annat sätt
än genom att ta studiedagstid i anspråk.

Prop. 1987/88:102

10.3 Utbildning av handledare

10.3.1
Begreppet handledare

Begreppen
handledare och instruktör används i dag omväxlande som beteckning för anställda
inom företag och institutioner som bl. a. har till uppgift att handleda elever
i inbyggd utbildning, lärlingsutbildning och andra utbildningsformer med arbetsplatsförlagda
inslag. Denna personalkategori förutsätts således ha vissa pedagogiska
uppgifter som vanligen planeras och genomförs i samråd med skolans personal.

Begreppet
instruktör för de nu föreslagna uppgifterna är enligt min mening ej helt
adekvat av åtminstone två skäl. För det första är instruktörsbegreppet i
allmänt medvetande förknippat med att instruera och demonstrera utan att detta
nödvändigtvis innebär den tvåvägskommunikation som en utbildningssituation bör
vara. För det andra har de instruktörer som i dag finns ute på arbetsplatserna
också andra uppgifter som t. ex. att skola in nya medarbetare, handha
omplaceringar och korttidsanställningar. Begreppet instruktör bör därför inte
längre användas vid arbetsplatsförlagd utbildning. Benämningen bör vara
handledare.

10.3.2
Ansvar och organisation för handledarutbildningen

Mitt förslag:
Handledarutbildningen skall vara obligatorisk för företag eller institution
som tillhandahäller arbetsplatsförlagd utbildning inom försöksverksamheten.
Staten skall svara för kostnaderna för utbildningen. Regeringen anger i en
ramkursplan syftet med och den huvudsakliga inriktningen av utbildningen.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
En helt enig remissopinion sluter upp bakom utredningens förslag om handledare
i den arbetsplatsförlagda undervisningen. Däremot går åsikterna isär när det
gäller ä ena sidan vilka krav på utbildning som skall ställas pä handledaren
och å den andra hur mycket tid denne kan eller vill avsätta härför.

LO framhäver
obligatoriet i utredningens förslag, att utbildade handledare vid företaget
skall vara ett statsbidragsvillkor och att de lokala fackliga organisationerna
bör få stort inflytande över vilka handledare som utses. Den sistnämnda
synpunkten framförs också av Elevorganisationen. AMS och länsskolnämnderna
anser också att det är önskvärt att handledarna har god utbildning och flera länsskolnämnder
och landstingskommuner betvivlar att den föreslagna utbildningstiden — och i
konsekvens härav de ekonomiska resurserna — är tillräcklig, en åsikt som delas
av Svenska kommunförbundet.

SAF
och Småföretagens riksorganisation är helt ense med utredningen

75

om behovet av kompetenta handledare men framhåller att
handledare på de mindre företagen och arbetsplatserna kan ha stora svårigheter
att vara frånvarande frän arbetet i längre sammanhängande perioder.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län framhåller att
erfarenheter av handledarutbildning visar att utbildningen blir bäst där
lokala förhållanden får styra.

Skäl för mitt förslag: Mitt förslag om en ökad
arbetsplatsförläggning av utbildningen och modulindelning av kursplanerna i
försöksverksamheten förutsätter att den personal i arbetslivet som skall
samverka med skolan vad gäller att planera, genomföra och följa upp
undervisningen måste vara väl förtrogen såväl med skolans mål som med det
aktuella yrkesområdet. Detta förutsätter i sin tur att utbildning ges till
berörd personal. Handledarutbildningen är sä angelägen, att den bör vara
obligatorisk för de personer som anlitas inom företag och institutioner som
tillhandahåller arbetsplatsförlagd utbildning inom försöksverksamheten. Utöver
kunskaper om skolans övergripande mål och kursplaner, ett pedagogiskt intresse
och god yrkeskunskap bör handledarna ha en klar uppfattning om arbetsplatsens
mål och policy. Det är också väsenfiigt att handledarna får kunskaper i att pä
ett bra sätt introducera och ta hand om elever av båda könen, inte minst i
fråga om elever som gjort otraditionella studievägsval.

Enligt min mening bör handledarutbildning organiseras som
uppdragsutbildning där kommunerna disponerar resurserna för köp. Med hänsyn
till det särskilt i början stora behovet av utbildning bör olika utbildningsanordnare
kunna anlitas. Jag bedömer det angeläget att arbetslivets lokala förutsättningar
får prägla denna utbildning då det gäller innehåll och omfattning. Här finns
också erfarenheter att ta tillvara från den nuvarande handledarutbildningen.
Viss utbildning kan ges formen av pilotutbildning.

Vid de yrkespedagogiska institutionerna anordnas redan i
dag utbildning av instruktörer för näringsliv och förvaltning. Vid dessa
institutioner finns mångårig erfarenhet och goda kunskaper inom området som bör
tas till vara. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall i kursplan
ange syftet med och den huvudsakliga inriktningen av handledarutbildningen.

Prop. 1987/88:102

10.3.3 Handledarutbildningens omfattning

Mitt
förslag: Utbildning av handledare skall påbörjas under budgetåret 1988/89.
Utbildningens längd och innehåll bör under 1988/89 prövas i form av en
försöksverksamhet. Arbetsgruppens förslag om en sju dagars utbildning fördelad
på tvä tillfällen bör härvid kunna tjäna som utgångspunkt. För
handledarutbildning beräknar jag ett medelsbehov av 4 milj. kr. för 1988/89.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Skäl för mitt forslag:
Inför den föreslagna uppbyggnaden av arbetsplats-

76

förlagd
utbildning ökar behovet av handledare kraftigt. Handledarkåren Prop.
1987/88:102 måste därför byggas upp under en relativt kort tidsperiod.

ÖGY
har uppskattat behovet av handledare fill 10000-11000 under en treårsperiod vid
fullt utbyggd verksamhet. Efter denna period behövs återkommande fortbildning
samt viss nyrekrytering. Behoven i detalj är dock svära att förutse. För
försöksverksamhetens behov kan antalet uppskattas till 1 500. Pä vissa små
arbetsplatser kan det bli en handledare per elev, medan pä större
arbetsplatser, t. ex. inom verkstadsindustrin, en handledare bör kunna handleda
upp till 10 elever.

ÖGY
har utgått från en tidsmässig volym av handledarutbildningen om sju dagar,
uppdelat på fem dagar år I och tvä dagar år 2. Enligt min mening är det inte
möjligt att redan nu låsa tidslängd och innehåll för den föreslagna
handledarutbildningen. Jag förordar ett utvecklingsarbete och en försöksverksamhet
i syfte att pröva lämpliga utformningar av en sådan utbildning. Detta har
kunnat påbörjas redan under budgetåret 1987/88 i anslutning till
försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade linjer. Enligt vad jag erfarit
finns ett stort intresse från högskolor med yrkespedagogisk utbildning att
medverka. Här finns t. ex. nära kontakter med den pedagogiska utvecklingen
inom lärarutbildning. Under försöksperioden bör det bedrivas utvecklingsarbete
enligt olika uppläggningar. Den tidigare föreslagna referensgruppen (avsnitt
3.4) bör nära följa och på olika sätt underlätta genomförandet av
handledarutbildningen.

Vid
mina kostnadsberäkningar har jag utgått från ett behov av 1500 handledare för
försöksverksamheten. Jag har för dessa beräknat en kurslängd om 5 dagar under
det första året. I kostnader ingår ersättning för förlorad lön under
handledarutbildningen, kurskostnad (ca 10000 kr. per kursvecka) samt i vissa
fall ersättning för resor och traktamente. Min bedömning är dock att rese- och traktamentskostnader
normalt inte skall uppkomma dä utbildningen i flertalet fall bör kunna anordnas
på hemorten.

11 Kostnader för och finansiering av försöksverksamheten

11.1 Samhällsekonomiska effekter av en förlängd yrkesutbildning

I
ett samhällsekonomiskt perspektiv kan utbildning i stor utsräckning

jämställas med en investering. Det är lätt att inse att utan den utbildning

som ungdomarna erhåller i grundskolan och i gymnasieskolan skulle det

vara omöjligt att upprätthålla dagens levnadsstandard och välfärd. Annor

lunda uttryckt kan man säga, att genom utbildningen i grundskolan och

gymnasieskolan får ungdomarna en högre produktivitet under sin kom

mande yrkesverksamma tid än som annars vore möjligt och som uppväger

de samhällsekonomiska utgifterna för ungdomarnas utbildning. Detta syn

sätt är grunden för den samhällsekonomiska studie som redovisas i bilaga

4. De uppoffringar som vi i dag gör i form av minskad produktion genom en

förlängning av gymnasieskolans tvååriga linjer fill tre år bedöms som

motiverade i relation till dessa ungdomars framtida produktionsförmåga. 77

Samtidigt är detta ett mycket begränsat synsätt. Särskilt
när det gäller Prop. 1987/88:102 åtgärder på utbildningsområdet finns det
anledning att framhålla att de effekter som eftersträvas till stor del
karaktäriseras av att de inte kan bedömas i vanliga ekonomiska termer.
Utbildning, och detta gäller inte minst ungdomsskolan, ger möjligheter till ett
rikare liv, insikt och engagemang i samhällsfrågor m. m. samt innebär en
förstärkning och fördjupning av demokratin i samhället. Värden av det slaget är
av utomordentligt stor betydelse för samhället och för den enskilde individen
men kan inte på ett rimligt sätt kvantifieras och mätas i kronor. I sjäva
verket har dessa värden, som i så stor utsträckning är förknippade med
utbildning, en sådan betydelse att mänga instanser pä utbildningsområdet kan
motiveras enbart av önskan att stärka dessa värden. En samhällekonomisk studie
av det slag, som bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4, kan
således aldrig ensam ge svar pä frågan om en viss utbildningsinsats är önskvärd
eller inte. En samhällsekonomisk kalkyl av det här slaget kan bara betraktas
som ett inslag i ett beslutsunderiag. Jag vill här helt kort redovisa några
huvuddrag i den nämnda studien.

Förlängningen av de yrkesinriktade linjerna i
gymnasieskolan frän tvä till tre år ger upphov till en samhällsekonomisk
kostnad till följd av det produktionsbortfall som uppstår genom att ungdomarnas
livsarbetstid förkortas med ett år. Mot dessa kostnader skall i första hand
ställas det rimliga antagandet att ungdomar får en högre framtida produktivitet
och lägre arbetslöshet. Att en förbättrad yrkesutbildning också leder till en
högre produktivitet stöds av olika vetenskapliga undersökningar. Det är också
av det skälet som ÖGY:s förslag har fått ett sä kraftigt stöd från
arbetsmarknadens parter. Den teknologiska och ekonomiska utvecklingen skärper
kravet på utbildning i arbetslivet och arbetsmarknadens parter ser därför en
förbättrad yrkesutbildning i gymnasieskolan som ett viktigt led i näringslivets
möjligheter att hävda sig i den internationella konkurrensen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de beräkningar, som
genomförts inom utbildningsdepartementet och som redovisas i bilaga 4, tyder
på att en modernisering av gymnasieskolans yrkesinriktade linjer har starka
positiva samhällsekonomiska effekter. Den uppfattningen stärks också av det
stöd som uttalas av framför allt arbetsmarknadens parter. Den samhällsekonomiska
bedömningen har jag sett som viktig för mina ställningstagande till den
föreslagna försöksverksamheten.

11.2 Kostnader för försöksverksamheten

De riktlinjer jag i det föregående redovisat avseende
grundstruktur för den yrkesinriktade utbildningen innebär att perioder i skola
och arbetsliv tillsammans formar en sammanhållen kursplan för utbildningen.
Det är viktigt att dessa perioder ej utgör fristående delar utan integreras
inom ramen för utbildningsmålen. Resurserna för att genomföra detta utgörs nu
inte enbart av skolans personella och materiella resurser utan också av de
resurser arbetslivet skall tillhandahälla gymnasieskolan.

För den skolförlagda verksamheten fordras ytterligare
resurser i form av

mer lärariedd undervisning i allmänna ämnen enligt den ramtimplan som 78

redovisats i avsnitt 5.3.
Totalt innebär mitt förslag minst 29 veckofimmar i allmänna ämnen mot i dag 17-30
beroende på studieväg. Dessa veckofimmar ersätter visserligen timmar i
karaktärsämnena men dessa får i stället en mycket kraftig timförstärkning i
form av främst arbetsplatsförlagd utbildning under den tredje årskursen. Som
framhållits i avsnitt 4 bör fördelningen av de allmänna ämnena kunna variera
mellan årskurserna enligt lokala beslut i syfte att underiätta planering och
integration av de arbetsplatsföriagda inslagen på ett rationellt sätt.
Kostnaden över åren blir därigenom beroende av vilken lösning skolhuvudmännen
väljer. Som jag tidigare betonat utgår jag dock frän att skolhuvudmännen därvid
beaktar vad jag tidigare anfört om det angelägna i en yrkesinriktad
studieupptakt varför resursanspråken i årskurs I av allmänna ämnen blir
förhållandevis ringa.

Prop. 1987/88:102

11.3 Ersättning för utbildningsplatser i arbetslivet

Mitt förslag:
Företag eller institution som tar emot elever i arbetsplatsförlagd utbildning
enligt de villkor försöksverksamhetens fim-och kursplaner anger och som fillhandahåller
handledare för utbildningen erhåller särskilt statsbidrag. Statsbidraget
utbetalas via skolhuvudmännen. Skolöverstyrelsen fastställer timbeloppen.

Skäl
för mitt förslag: Under remissbehandlingen av ÖGY:s förslag har framkommit
flera olika alternafiva system för finansiering och ersättningsgrunder. Det
enklaste alternativet vore givetvis att företag och institutioner genomförde
sin del av utbildningsätagandet utan ersättning. Så sker som ÖGY visat redan i
dag för viss del av den arbetsplatsförlagda utbildningen. Jag anser det
emellertid inte realistiskt att i så stor skala som den aktuella
försöksverksamheten avser och för ett utbildningssystem som måste fungera
oberoende av konjunkturiäge förlita sig på ett sådant arrangemang. Jag vill
framhålla att den föreslagna finansieringen är preliminär. Ett långsiktigt
ställningstagande till finansieringen sker i samband med ställningstagande till
permanentning av verksamheten 1991.

En arbetsplatsföriagd
utbildning av den typ jag föreslår (se avsnitt 3.2) förutsätter ett brett
engagemang inom arbetslivet. Både privata, statliga och primär- och
landstingskommunala utbildningsplatser måste tas i anspråk och berättiga till
statsbidrag. Regelbundna samråd inom den föreslagna referensgruppens ram bör
hela tiden bevaka utbildningens behov av kvalitativt bra platser.

Administrationen
av det särskilda statsbidraget för arbetsplatsföriagd utbildning inom
försöksverksamheten bör kunna göras relativt enkel. SÖ fastställer
timersättningen per studieväg i stort enligt samma principer som i dag gäller
för inbyggd utbildning. Jag beräknar en genomsnittlig ersättning motsvarande
15 kr. per timme och elev. Ersättningen bör sedan utbetalas från skolhuvudmännen
till företagen så att rutinerna för utbetal-

79

ningen följer samma
kontaktvägar som övrigt samarbete mellan arbetsplat- Prop. 1987/88:102 sen
och skolan.

11.4 Skolhuvudmännens kostnader

Flertalet
av mina förslag påverkar kommunerna och landstingskommunerna i egenskap av
skolhuvudman. En utgångspunkt i ÖGY:s arbete var kostnadsneutralitet. I likhet
med ÖGY finner jag detta vara eftersträvansvärt men för varje skolhuvudman
inte möjligt att garantera eftersom den totala kostnadsbilden inte kan
överblickas förrän kursplaner för olika yrkesområden är kända och kan omsättas
i personal-, lokal- och utrustningsbehov. Först dä kan de lokala
förutsättningarna i detalj överblickas. Jag vill också understryka att kommuner
och landsfing inom försöksverksamheten i sina egenskaper av arbetsgivare i
likhet med staten också får uppgifter med att ställa utbildningsplatser till
förfogande för arbetsplatsförlagd utbildning. För detta utgår statsbidrag
enligt vad jag nyss redovisat.

Under
försöksperioden bör medel i form av en särskild genomföranderesurs ställas till
kommunernas förfogande för att på olika sätt förbereda yrkesutbildningsförsökets
genomförande. Resursen bör utgå i relation till antalet platser inom
försöksverksamheten. Beloppets användning bör ej läsas centralt utan kunna
användas för t. ex. information, planering, yrkesrådens verksamhet eller annat
ändamål som främjar yrkesutbildningens modernisering. Jag beräknar
genomföranderesursens storlek efter elevantalets tillväxt under försöksären
med 500 kr. per elev och år. För första försöksäret 1988/89 motsvarar detta 2,5
milj. kr.

11.5 Budgetöversikt

I
den följande budgetöversikten redovisas de tillkommande kostnaderna för
utvecklingsarbete och försöksverksamhet under budgetåret 1988/89 omfattande
5000 intagningsplatser.

För
det första året inom försöksverksamheten och tillhörande utvecklingsarbete
beräknas:

1.
Ökade undervisningskostnader
för tillkommande lärariedd undervisning i engelska, samhällskunskap, obligatoriskt
tillvalsämne samt karaktärsämnen.

2.
Statsbidrag till företag och
institutioner som ersättning för arbetsplatsförlagd utbildning. Som jag
tidigare framhållit (se 11.3) bör SÖ göra en fördelning per studieväg som avspeglar
kostnadsbilden för olika yrkesutbildningar.

3.
Kostnader för tillsynsinsatser
för vissa studievägar med i dag betydande inslag av arbetsplatsförlagd
utbildning under årskurserna 1-2 (se avsnitt 10.2), samt ökade skolledarinsatser
vid arbetsplatsförlagd utbildning med 200 kr. per elev i försöksverksamheten.

4.
Förbättrat försäkringsskydd för
elever i försöksverksamheten enligt tidigare (se 4.6.1) beskrivna grunder.

5.
Handledarutbildning för att
tillgodose försöksverksamhetens behov 80

av kvalitativt väl förberedda arbetsplatser enligt
tidigare (se avsnitt 10.3) Prop. 1987/88:102 beskrivna grunder.

6.
Fortbildningssatsning
för berörda personalgrupper från budgetåret 1988/89 enligt tidigare (se avsnitt
10.2) beskrivna grunder.

7.
Kursplanearbete
inom SÖ med medverkan av arbetsmarknadens parter och skolhuvudman.

8.
Produktionsstöd
för läromedel inom det yrkesinriktade området anpassade till bl. a. de nya
kursplanerna.

9.
Genomföranderesurs
till försökskommuners förfogande.

samt med början frän budgetåret 1989/90

Pedagogisk ledningsförstärkning för dataundervisning inom
hela gymnasieskolan och komvux enligt samma grunder som i årets
budgetproposition föreslås för grundskolan.

BUDGETOVERSIKT: Förslag:

Användning
1988/89

1. Allm.
ämnen m. m.

1,6

2. Ersättn.
till företag etc.

12,0

3.
Tillsyn m. m.

1,1

4.
Försäkringar

0,2

5. Handledarutbildn.

4,0

6.
Fortbildning

3,8

7.
Kursplanearbete

6.0

8.
Produktionsstöd; läromedel

1,0

9.
Genomföranderesurs

2,5

Summa

32,2

Avgår
inb. utb.

7,8

Totalt:

24.4

Medelsanvisning för de kostnadskonsekvenser för övriga
budgetår försöksverksamheten omfattar kommer jag att redovisa i de närmaste
årens budgetpropositioner.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående
hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att

1.
godkänna de
förslag till en treårig försöks- och utvecklingsperiod avseende
gymnasieskolans yrkesinriktade studievägar som jag har förordat,

2.
godkänna vad
jag förordat om avskaffande av sektorramar (8.2.2),

3.
godkänna vad
jag för budgetåret 1988/89 förordat om ramar för elevplatser i gymnasieskolan
(8.3),

4.
godkänna vad
jag för budgetåren 1989/90 och 1990/91 har förordat om planeringsramar för
elevplatser i gymnasieskolan (8.3),

5.
godkänna vad
jag förordat om pedagogisk ledningsförstärkning för datafrågor (9.2.3),

6. godkänna vad jag förordat om fortbildning av
yrkeslärare

(10.2), 81

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 102

Rättelse: S. 82 rad 1-3 strykes, rad 13 punkten 11 ändrad
till 7, rad 15 summan ändrad, rad 16 "punkterna 1-8 samt 13" ändrad
till "1-6 samt 8", sista raden summan ändrad.

12. Anslagsberäkningar Prop. 1987/88:102

Mina förslag under avsnitt 11 får effekter på mina
tidigare medelsberäkningar i årets budgetproposition under följande anslag.

B 3. Stöd för utveckling av skolväsendet

1988/89 Förslag 51688000

Jag föreslår att medel avseende punkten 9 anvisas under
detta anslag.

B 7. Forskning och centralt utvecklingsarbete inom
skolväsendet

1988/89 Förslag 36755
000

Jag föreslår att medel avseende punkten 7 anvisas under
detta anslag.

B 19. Bidrag till driften av gymnasieskolor 1988/89 Förslag 5 263473 000

Jag föreslår att medel enligt punkterna 1-6 samt 8 anvisas
under detta anslag.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen att

1.
till Stöd för
utveckling av skolväsendet för budgetåret 1988/89 anvisa ett reservationsanslag
av 51 688000 kr.,

2.
till Forskning
och centralt utvecklingsarbete inom skolväsendet för budgetåret 1988/89 anvisa
ett reservationsanslag av 36755 000 kr.,

3.
till Bidrag
till driften av gymnasieskolor för budgetåret 1988/89 anvisa ett förslagsanslag
av 5 263 473 000 kr.

82

Sammanfattning
av ÖGY:s slutbetänkande En Prop.
1987/88:102

treårig
yrkesutbildning, del 1 (SOU 1986: 2) ''8
'

Gruppens arbetsuppgifter och arbete (kap. 1)

Expertgruppen för översyn av den gymnasiala
yrkesutbildningen (ÖGY), som började sitt arbete i juni 1984, har haft till
uppgift att analysera behovet av utveckling och förnyelse av den gymnasiala
yrkesinriktade utbildningen. En huvuduppgift har varit att ta fram riktlinjer
för ett mer långsiktigt förändringsarbete av den yrkesinriktade utbildningen
inom gymnasieskola och kommunal och statlig utbildning för vuxna.

Yrkesutbildningen 15 år efter gymnasiereformen (kap. 2)

Utveckling och kvantitativ omfattning

Yrkesutbildningens inriktning och struktur förbereddes av
yrkesutbildningsberedningen (YB) under mitten och slutet av 1960-talet. Den
valda organisationsformen för utbildningen har därför sina rötter i det
pedagogiska tänkande som då var förhärskande samt i de organisationsformer som
då tillämpades inom stora delar av arbetslivet.

Besluten vid 1970 års riksdag innebar att
yrkesutbildningen reformerades och integrerades i den nya gymnasieskolan.
Reformen innebar att tiden för yrkesämnet minskades kraftigt medan inslaget av
allmänna ämnen ökade i jämförelse med tidigare. Den utbildning som
gymnasieskolan skall ge var inte avsedd att vara en färdig yrkesutbildning.
Gymnasieskolan skulle endast erbjuda en påbörjad, yrkesinriktad utbildning som
normalt följs av en färdigutbildning i arbetslivet.

Även inom den kommunala vuxenutbildningen (komvux) bedrivs
yrkesutbildning motsvarande gymnasieskolans tvååriga yrkesinriktade linjer och
specialkurser. Komvux erbjuder dessutom yrkesutbildning på gymnasial nivå som
saknar motsvarighet i gymnasieskolan (s. k. särskild yrkesinriktad
utbildning).

Hösten 1971 böljade den första kullen ungdomar sina
studier i den nya gymnasieskolan. Vi har nu ett nära femtonårigt perspektiv pä
gymnasieskolans utbildningar. Ambitionen att göra yrkesutbildning fill ett
alternativ för elever som tidigare valt teoretiska utbildningsvägar förefaller
därvid att i viss utsträckning ha slagit igenom.

Läsåret 1984/85 gick 76% av gymnasieskolans 104800
nybörjare på en yrkesinriktad studieväg.'

Samhällets åtagande för utbildning varierar inom olika
områden. För de "stora" yrkesområdena finns i dag som regel en
tvåårig utbildning i gymnasieskolan ibland följt att ett färdigutbildningsår.
För andra områden, främst vissa smala yrken saknas helt adekvat utbildning
efter grundskolan.

' OGY inräknar
den treåriga ekonomiska linjen och den fyraåriga tekniska linjen i

yrkesutbildningen 83

Allmänt
kan konstateras att det inte finns någon operationellt fastställd gräns för
samhällets åtaganden på utbildningsområdet.

Grundläggande för de olika
utbildningsformerna i samhällets regi har varit att utbildningen skall stå
öppen för alla samt att samhället fastställer kursplaner och har tillsyn över
verksamheten. Vidare skall det offentliga utbildningsväsendet i första hand
svara för grundläggande utbildning medan företag, myndigheter m. fl. i första
hand svarar för personalutbildning som har karaktär av befattningsutbildning..

Prop. 1987/88:102 Bilaga
1

I
skola och på arbetsplats

ÖGY
har enligt sina direktiv prövat möjligheterna att utöka den arbetsplatsförlagda
utbildningen. Den arbetsplatsförlagda utbildningen omfattade läsåret 1983/84 totah
889204 elev veckor. Detta motsvarar ca 22320 ärselevplatser eller ca 6% av
totala antalet elev veckor.

För
vissa studievägar i gymnasieskolan föreskriver läroplanen att undervisningen i
arbetsteknik och annan undervisning med samma syfte helt eller delvis skall
förläggas till arbetsställe utanför gymnasieskolan. Detta innebär att
undervisningen förläggs till företag eller institution utanför gymnasieskolan
och att företaget eller institutionen tillhandahäller lärare, lokaler och
utrustning som behövs för undervisningen. Statsbidrag utgår till företagen. I
den inbyggda utbildningen tillhandahäller företaget lärare. I andra typer av arbetsplatsförlagda
utbildningar sker undervisningen under ordinarie lärares ledning, exempelvis pä
bygg- och anläggningsteknisk linje.

Karaktäristiskt för
yrkesutbildningen är att det i många fall förutom den sedvanliga författningsregleringen
också existerar en avtalsreglering. Genom vissa markeringar i avtalen har
arbetsmarknadsparterna försäkrat sig om att de elever som skall utbildas pä
arbetsplatsen genomgår en utbildning som parterna godtagit som lämplig för
yrket. Här finns således en oklarhet i dagens konstruktion; såväl staten som de
avtalsslutande parterna reglerar samma sak. ÖGY har i rapporten Avtal om arbetsplatsförlagd
utbildning (Ds U 1985:9) kartlagt dessa avtal.

Yrkesutbildningens
struktur i gymnasieskolan

YB:s
förslag om breda utbildningsblock kom i huvudsak att genomföras vid
gymnasieskolreformen 1970 i form av linjer. Dessa uppgår i gymnasieskolan för
närvarande till 27. Av de 16 yrkesinriktade linjerna är 14 grendelade. Specialkurser
är yrkesinriktade studievägar som av olika skäl inte placerats in i
linjeorganisationen.

Ett antal tvååriga
grundskoleanknutna specialkurser har fillkommit inom ramen för Lgy 70. Dessa
har liksom linjerna fått allmänna ämnen och en konstruktion av yrkesämnet som
motsvarar linjernas.

I
gymnasieskolan finns dessutom ett antal kortare grundskoleanknutna studievägar.
Kurslängden kan variera frän någon vecka upp till ett år. Flertalet ej
grundskoleanknutna specialkurser har relativt begränsad längd och många utgör
grundutbildning för redan yrkesverksamma.

84

Påbyggnadsutbildningens grundläggande syfte är att ge dem
som ge- Prop. 1987/88:102 nomgätt en flerårig gymnasieskolutbildning en
fördjupad kompetens och Bilaga 1 ytterligare specialisering.

Det finns även ett antal andra utbildningsaktviteter som
ingår i eller anknyter till gymnasieskolan. Gymnasial lärlingsutbildning ingår fr.o.
m. läsåret 1984/85 i det reguljära gymnasiala utbildningsutbudet. Ungdomsplatser
är en typ av arbetslivsplacering som syftar till hjälp för att kunna gå vidare
till reguljär utbildning eller stadigvarande arbete. De bygger på avtal mellan
arbetsmarknadens parter och är avsedd för ungdomar som är högst 18 år och inte
befinner sig i reguljär utbildning.

Yrkesutbildningens struktur i kommunal och statlig
utbildning för vuxna

Det finns sedan den 1 juli 1982 en särskild läroplan för komvux,
Lvux 82. Utbildningen skall ha samma kvalitet som motsvarande ungdomsutbildning
men innehållet behöver inte vara identiskt. För yrkesämnena har hittills
kursplanerna i Lgy 70 tillämpats, uppdelade pä delmoment i komvuxtimplanerna.

För särskilda yrkesinriktade kurser fastställer SÖ
kursplan efter samråd med arbetsmarknadens parter (s. k. centralt samråd). Fr.
o. m. den 1 mars 1985 kan inbyggd utbildning förekomma också i komvux inom
samma områden som i gymnasieskolan.

Yrkesutbildningen inför 1990-talet (kap. 3)

De yrkeskategorier som under 1970-talet har ökat sina
andelar är i första hand "utbildningsintensiva" yrken. Ekonom- och
ingenjörstätheten har ökat inom industrin. Motsvarande utveckling återfinns
också inom andra näringsgrenar.

Kopplingen mellan utbildningsbakgrund och yrkesinriktning
pä arbetsmarknaden är förhållandevis svag. Samtidigt finns tendenser till
breddning av befattningsinnehåll och uppluckring av de yrkesroller som finns i
en traditionell arbetsorganisation.

Befattningsprofilerna växlar mellan företag, liksom
rekryteringsbasen i utbildningsväsendet. Denna utveckling ställer stora krav på
företagens egen interna personalutbildning, och ett närmare samarbete med det
allmänna utbildningsväsendet. Industrin är ett ur sysselsättningssynpunkt
oförändrat viktigt område. En omstrukturering av kvalifikationskraven för industrianställda
är däremot med stor sannolikhet att förutse.

Rekryteringen till gymnasieskolan närmar sig 100% av
årskullen sextonåringar. Att inte ha gått igenom gymnasieskolan blir en
belastning ur arbetsmarknadssynpunkt oavsett vad man skall ha sin utbildning
till.

1980-talet har för utbildningsväsendets del inneburit ett
kraftigt ökat

tryck på yrkesutbildningen. Samtidigt har intresset för de allmänna utbild

ningsvägarna på gymnasial nivå stagnerat efter en kontinuerlig uppgång

under hela efterkrigstiden. I takt med att ungdomskullarna minskar kom

mer det att finnas möjlighet att bereda en större andel av kullen plats i

yrkesinriktad utbildning. 85

Att
en ökad andel väljer en yrkesinriktad grundutbildning i stället för en Prop.
1987/88:102 allmänteoretisk skapar förutsättningar för en ökad efterfrågan på
fortsatta Bilaga 1 studier jämfört med vad som gällt för
yrkesutbildningseleverna hittills. Här kan man alltså förutse en efterfrågan på
behörighetsgivande ämnen redan i de grundläggande yrkesstudierna. En breddad
rekryteringsbas till högskoleutbildning är också en förutsättning för att
tillräckligt många skall skaffa sig utbildning på denna nivå. En hög
utbildningsnivå är viktigare än någonsin inför framtiden.

Internationella trender (kap. 4)

Yrkesutbildningens
inriktning och omfattning varierar starkt mellan olika länder, beroende på
förhållandena i resp. land. Huvuddelen av den praktiska yrkesutbildningen i
vår omvärld bedrivs i företag.

Europeisk
yrkesutbildning bygger pä lärlingstraditionen, vilken innebär att lärlingen pä
arbetsplatsen lär yrket av någon yrkeskunnig. När industrin började ersätta
delar av hantverket minskade behovet av flerårig yrkesutbildning för många
enskilda arbetsuppgifter. Kraven på kunskaper inom kvalificerade befattningar
ökar successivt. 1 Norge, Finland och Frankrike meddelas liksom i Sverige en
stor del av den grundläggande praktiska undervisningen i skola - ökade
tendenser i denna riktning kan vi se också i Danmark, Italien, Holland och
Belgien. Dagens yrkesutbildning i Mellaneuropa genomförs huvudsakligen i
samverkan mellan företag och skola med praktisk undervisning förlagd till
företag och teoretisk undervisning till "yrkesskola".

Även
i "lärlingsländer" som Västtyskland, Schweiz och Österrike bedriver
de större företagen periodvis grundutbildning i egna skolverkstäder. Denna
grundutbildning sker i växling med tillämpningsperioder i företagens
produktionsavdelningar. England och Danmark är exempel på länder, som helt eller
delvis ordnat institutionell praktisk undervisning under det första
utbildningsåret. Vi kan allmänt konstatera en viss tendens till ökad samverkan
mellan skola och företag. I vissa länder ökar skolförläggningen av praktisk
utbildning. I andra pågår diskussioner om ökad andel företags-förlagd
utbildning. , Utbildningens uppläggning och längd varierar starkt mellan olika
länder. Detta gäller också ansvaret för yrkesutbildningen. Den finansieras
antingen direkt av produktionen genom att företagen står för utbildningskostnaderna
eller indirekt via kostnadsdelningssystem eller skattefinansiering. Vid
indirekt finansiering utgår bidrag i någon form till de företag som utbildar.

I
flertalet länder utgår vanligtvis ingen skattefinansierad ersättning till företag
som utbildar. I några länder förekommer emellertid utjämning av yrkesutbildningskostnaderna
mellan företag som utbildar och företag som inte utbildar. Här finns olika
system av vilka ÖGY kortfattat redogör för sådana i Danmark, Storbritannien och
Holland.

86

Utbildning och arbetsorganisation (kap. 5) Prop. 1987/88:102

ÖGY
uppmärksammar i detta kapitel den ömsesidiga påverkan som °

finns
mellan yrkesinriktad utbildning och organisationsformerna i arbetslivet. Denna
innebär att nya organisationsformer i arbetslivet väcker behov av förändringar
i yrkesutbildningens organisation. Valet av organisationsform inom
yrkesutbildningen kan också bidra till att konservera eller utveckla
organisationsformer i arbetslivet.

Inom
vissa delar av arbetslivet börjar den enskilde individen allt oftare uppfattas
som alltför begränsad organisationsenhet. I stället används produktions- och
tjänsteenheter, bestående av flera individer, vilka tillsammans bildar
arbetsgrupper. Det är gruppens samlade kompetens som gäller och gruppen ges
gemensamt ansvar.

Pä
senare år har alternativa organisationsformer börjat användas. De bygger pä
tanken att produktens genomloppstid skall göras sä kort som möjligt. Målet är
att minimera de kapitalkostnader som ligger i själva produkten. För att detta
skall fungera måste arbetsstyrkan bestå av personer som kan klara av flera av
de olika arbetsmomenten.

I
de beskrivna organisationsformerna efterfrågas alltså bredare kompetenser än
vad som yrkesinriktad utbildning normalt ger i dag. Ofta bryts också
branschgränserna.

Datatekniken
har snabbt trängt in på många områden och har stor genomslagskraft på
arbetsorganisationen. En konsekvens är automatise-ring och processtyrning.
Datatekniken respekterar inga snäva branschgränser. Olika automatiseringsfunktioner
och metoder för felsökning är generella för många branscher. Sannolikt kommer
utvecklingstakten inte att avta.

I
den beskrivna utvecklingen är det inte självklart att de traditionella yrkesrollerna
bibehålls. De nya produktionsmetoderna påverkar med nödvändighet också
arbetsorganisationen. Arbetsorganisatoriska förändringar har i princip alltid
som mål att effektivisera och rationalisera produktionen, oavsett om det avser
varor eller tjänster.

Vilket
resultat som blir följden av framtida arbetsorganisatoriska förändringar är
bl. a. beroende av arbetstagarnas kunskaper och förmåga och möjligheter att
kunna medverka i förändringsprocesserna. Yrkesutbildningens innehåll,
organisation och arbetssätt spelar därvid en betydande roll.

Ett
gott självförtroende är en förutsättning för att eleverna ska känna lust till
och mening med sina studier. Bristande självförtroende kan bl. a. bero på
ständiga misslyckanden i grundskolestudierna. Yrkesutbildningen i
gymnasieskolan bör därför erbjuda en studiestart som klart domineras av prakfiskt
inriktade yrkesstudier, gärna genom en tidigt inlagd period av arbetsplatsförlagd
utbildning. De allmänteoretiska studierna bör däremot förskjutas mot högre
årskurser.

87

För
att vara säker på att få en allsidig utbildning där eleverna får del av både utvecklignspositiva
värderingar och yrkestraditioner bör de under utbildningstiden få möta olika
värderingar, genom en balans mellan arbetsplatsförlagd och skolförlagd
utbildning. Skolan måste därvid ta ansvaret för att utbildningen som helhet
får en lämplig utformning.

Eleven
måste ha en realistisk uppfattning om vad som förväntas i arbets- Prop.
1987/88:102 livet. Detta kan i viss mån tillgodoses via arbetsplatsförlagd
utbildning. Bilaga 1 men också läraren måste kunna förbereda eleverna för
arbetslivet. Enligt . ÖGY bör skol- och arbetsplatsförlagd utbildning i
framtiden bättre komplettera varandra. Detta kan endast åstadkommas genom
regelbundet samarbete mellan lärare och dem som verkar i arbetslivet.

Riktlinjer för yrkesutbildningen i skola och på
arbetsplats (kap. 6)

Kap. 6 och de närmast följande innehåller ÖGY:s förslag
till nya riktlinjer för yrkesutbildningen. Det gäller avvägningen mellan skolförlagd
och arbetsplatsförlagd utbildning, kursplanernas uppbyggnad, möjligheten att
variera studietiden för olika elever och därigenom också möjligheten att i
framtiden avveckla en relativ betygsättning till förmän för bestämda kompetenskrav,
konsekvenserna för yrkesutbildningen av ambitionen att skapa en gymnasieskola
för alla, utökade inslag av allmänna ämnen under en i de flesta fall treårig
studietid och slutligen väsentligt utökade fortbildningsmöjligheter för
lärarna.

Skol- och arbetsplatsförlagd utbildning

Även om grundmodellen för svensk yrkesutbildning de
senaste decennierna har byggt på skolförlagd utbildning har viss utbildning
alltid varit arbetsplatsföriagd.

En betydande del av den nuvarande arbetsplatsförlagda
utbildningen är inte en följd av bestämmelser i timplanerna utan bygger pä
lokala initiativ i olika skolor och omfattar totalt ca 234 000 elev veckor. De
lokala initiativen tyder på ett tilltagande intresse för ytterligare
arbetsplatsförläggning.

ÖGY anser att de flesta yrkesutbildningar i större
utsträckning än i dag bör arbetsplatsförläggas. För andra - t. ex. de
gymnasiala lärlingsutbildningarna — bör däremot större inslag av skolförlagda
moment tillkomma. Grundprincipen bör vara att olika utbildningsmoment äger rum
där de bästa kvalitativa resultaten kan uppnås med hänsyn till utbildningarnas
hela mål.

Samtliga yrkesutbildningar bör innehålla någon del arbetsplatsförlagd
utbildning. ÖGY föreslär att minst 10% av utbildningen i gymnasieskolans
nuvarande tvååriga yrkesinriktade studievägar blir arbetsplatsförlagd. För
yrkesutbildningar inom komvux bör i princip motsvarande gälla. ÖGY utgår vidare
ifrån att andelen arbetsplatsföriagd utbildning inom i princip alla
yrkesutbildningar ligger i intervallet 10-20% under de första två åren. Den
föreslagna tiden innebär 8-16 veckor under två läsår. Det är lämpligt med en
viss koncentration av arbetsplatsförläggningen till årskurs 2.

ÖGY:s förslag innebär - nyinlärning — såväl i skola som på
arbetsplats. Det är väsenfiigt att vissa avgränsade moment i kursplanerna kan flyttas
frän skolan till arbetslivet, nämligen just de moment som arbetslivet kan klara
bäst.

Den viktigaste åtgärd, som nu kan vidtas för att höja
yrkesutbildningens 88

kvalitet, är enligt ÖGY
att fä till stånd en god färdigutbildning. Detta bör Prop. 1987/88:102

ske genom att tillföra ytteriigare
ett utbildningsår. Därigenom kan det av Bilaga 1

YB föreslagna färdigutbildningsäret
ingå som en del av grundutbildningen.

I de allra flesta fall bör
den föreslagna förlängningen kunna genomföras på

en eller flera
arbetsplatser i kombination med en skolförlagd del. I några

fall bör dock det tredje
året i huvudsak vara skolförlagt eller ersättas av

nuvarande
påbyggnadsutbildningar.

Den
distinkta skillnad som i dag finns rnellan en kursplanestyrd utbildning under
två är och en avtalsreglerad eller obefintlig utbildning därefter kommer
således med ÖGY:s förslag att upphöra. Både utbildningstidens längd och
innehåll bestäms av sammanhängande kursplaner. ÖGY räknar med variationer i
tiden, dels för vissa utbildningar, dels för elever med olika förutsättningar.

Grundmodell
för yrkesutbildningen

Yrkesutbildningen
i gymnasieskolan bör bedrivas inom tidsramen tre läs år. För studievägar
omfattande tre läsår, vilket förutsätts gälla för flertalet elever, bör de
första två åren vara i huvudsak skolförlagda.

Den
arbetsplatsförlagda delen av utbildningen under årskurserna 1 och 2 omfattar
enligt våra förslag minst 10% av den totala studietiden med huvuddelen av tiden
i årskurs 2. Under det tredje året är andelen arbetsplatsförlagd utbildning ca
60% av läsårstiden (i princip tre dagar/vecka i arbetslivet). Som alternativ till
en arbetsplatsförlagd utbildning i årskurs 3 bör i vissa fall skolförlagd
utbildning i form av kurser som ger yrkesspecialisering eller teoretisk
komplettering erbjudas. ÖGY benämner dem alternativkurser.

Den
arbetsplatsförlagda delen av tredje året bör utgöra en successiv övergång till
förvärvsarbete. En sådan övergång måste påverka uppläggningen av det tredje
året sä att eleverna känner sig delaktiga i verksamheten med de regler som
råder på en arbetsplats.

ÖGY
räknar med att grundmodellen måste kompletteras med främst två varianter.

Inom
ramen för detta alternativ kan samtliga elever på en studieväg få helt skolförlagd
utbildning hela det tredje året. ÖGY föreslår att detta alternafiv skall
tillämpas för vissa grenar pä el-teleteknisk linje. Den andra varianten visar
exempel på studievägar med totalt 2 års utbildning, vilket enligt ÖGY bör vara
det minimum som skall erbjudas elever som kommer direkt från grundskolan. I det
fall det kommande kursplanearbetet ger vid handen att utbildningen kan
fullgöras på kortare tid än tre år kan således studievägarnas längd variera i intervallet
2-3 år. Även i detta fall bör den skolförlagda delen av undervisningen dominera
under den första delen av utbildningstiden och de arbetsplatsförlagda delarna
successivt öka under studiernas gäng.

Proportionerna
mellan arbetsplatsförlagd och skolförlagd utbildning bör vara desamma som för
treårig utbildning.

Lärlingsutbildningen
blir ett alternativ som innebär att en gymnasial linje

studeras i huvudsak enskilt och med en stor andel utbildning förlagd till 89

arbetsplats. En sådan
lärlingsutbildning kan därmed utan svårighet ingå Prop. 1987/88:102

som ett alternativ i ÖGY:s grundmodell. Bilaga 1

Enligt
ÖGY:s mening bör studiereformen anordnas i följande situationer för små och
udda yrken då eleven är bosatt pä stort avstånd ifrån den gymnasieskola eller komvuxenhet
som anordnar utbildningen då eleven önskar använda studieformen av sociala
skäl.

Fördelning av ansvar mellan skola och arbetsplats

ÖGY:s
grundsyn är att skola och arbetsliv har ett gemensamt ansvar för den
yrkesinriktade utbildningen. Staten skall ha det övergripande ansvaret för att
alla elever får en god yrkesutbildning. Staten och skolhuvudmännen skall svara
för tillsyn och ledning av all gymnasial utbildning, vare sig den sker i skola
eller på arbetsplats.

Arbetslivets
ansvar är att bl. a. medverka i successiv uppdelning av utbildningens innehåll
och dimensionering samt tillse att tillräckligt antal arbetsplatser för
eleverna finns. På både skolans och arbetsplatsens anställda ställs kraven pä
intimt samarbete. Elevernas studieprogram pä arbetsplatsen skall läggas upp i
samråd mellan skolans lärare i arbetsteknik och arbetsplatsernas instruktörer.

För
delar av den nuvarande arbetsplatsförlagda utbildningen i gymnasieskolan utgår
statsbidrag budgetåret 1985/86 med totalt 206 milj. kr.

Kostnaden
för den färdigutbildning eller färdighetsträning som följer pä den nuvarande
grundutbildningen i gymnasieskolan eller komvux faller helt på de företag eller
branscher i vilken eleverna erhåller anställning. ÖGY föreslår att samhället
får bära kostnaderna för den skolförlagda delen av utbildningen inkl. det
tidigare redovisade tillsynsansvaret. Arbetslivet får å andra sidan bära
kostnaden för den arbetsplatsförlagda delen. Syftet med ÖGY:s förslag är att
åstadkomma en kvalitetshöjning av yrkesutbildningens såväl skol- som arbetsplatsförlagda
delar. Detta medför en förändrad kostnadsbild för både samhälle och arbetsliv.
På grund av det statsfinansiella läget måste kvalitetshöjningen för samhällets
del uppnås genom omdisponering av befintliga medel. När arbetslivet i
fortsättningen bär kostnaden för den arbetsplatsförlagda utbildningen, kan nu
utgående statsbidrag för inbyggd utbildning m. m. användas till kvalitetshöjande
åtgärder.

Att
arbetslivet enligt ÖGY:s förslag skall svara för den arbetsplatsförlagda delen
både under de tvä första åren och ett följande tredje år betyder inte att
kostnaderna för detta i sin helhet eller ens i huvuddelen är en ny kostnad.
Dels bedrivs redan nu en omfattande arbetsplatsförlagd utbildning utan
statsbidrag, dels har arbetsgivarna redan betydande kostnader för inskolning av
nyanställd personal. Uppläggningen av det tredje året gör att dessa kostnader till
en stor del bortfaller och arbetskraftens produktivitet ökar i förhållande till
lönekostnaderna. Man får alltså inte förväxla bruttokostnaderna med
tillkommande nettokostnader.

Vidare
är det väsentligt - vilket under senare år med kraft framhållits av

arbetslivets representanter — att utbildning ses som en av arbetsplatsernas

viktigaste investeringar. 90

ÖGY har
utgått frän att vissa arbetsplatser på grund av sitt läge, sin Prop.
1987/88:102 tillgång pä kvalificerad personal, sitt intresse, sin tillgäng på
lämplig utrust- Bilaga 1 ning, sin tradition etc. i betydligt större
utsträckning än andra kommer att engagera sig i utbildning och därvid ställa
utbildningsplatser till förfogande i högre grad än vad som motsvarar deras eget
rekryteringsbehov. Andra arbetsplatser kommer helt eller huvudsakligen att dra
nytta av en väl utbildad arbetskraft.

En kostnadsfördelning måste därför kunna ske mellan
utbildande och icke utbildande arbetsplatser på samma sätt som den interkommunala
ersättningen i dag utgör en kostnadsfördelning mellan utbildande och icke
utbildande kommuner.

Kostnadsfördelningen mellan utbildande och icke utbildande
arbetsplatser kan administrativt enklast ske genom ett bidrag per anställd för
utjämning av kostnader. Bidraget förutsätts helt återgå till företagen som
ersättning för utbildningsinsatser. Bidraget avser att leda till omfördelning
i rättvisesyfte inom arbetslivet.

Eftersom det handlar om en fördelning av kostnader mellan
arbetsplatser bör bidragets storlek kunna föresläs av ett organ för
arbetsmarknadens parter pä samma sätt som kommunförbundet föreslår storleken på
de interkommunala ersättningarna. Beslut bör sedan fattas av regeringen. Både
privata, statliga och kommunala utbildningsplatser måste tas i anspråk för att
erforderlig volym på verksamheten skall uppnås.

Det organ som ÖGY föreslår inrättas bör innehålla
företrädare för SAF, LO, TCO, SACO/SR, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
statens arbetsgivarverk och Kooperationen.

Ersättningen till utbildningsföretagen samt maximala
antalet ersättnings-berättigade utbildningsveckor utöver det föreslagna intervallet
10-20% under de två första åren bör också föreslås av det nyinrättade organet
för varje studieväg eller grupp av studievägar. Det kan således utgå olika
ersättning per elevvecka beroende på vilken studieväg eleven tillhör. Administrationen
kan göras mycket enkel genom att varje skolstyrelse/utbildningsnämnd
rekvirerar medel frän det konto på vilket bidraget finns insatt.

Kursplanernas utformning

Innehållet i den yrkesinriktade delen av utbildningen är i
hög grad beroende av kvalifikationskraven i den bransch eller det yrkesområde
som studievägen avser att utbilda för. I läroplansarbetet måste därför ingå
representanter för skolhuvudmännen och för de centrala yrkesnämnderna eller
motsvarande. Kursplanen skall ha en sådan konstruktion att avgränsade delar kan
revideras separat och successivt. Detta möjliggörs genom ett modulsystem.

Det råder i dag stora likheter mellan de yrkesinriktade
utbildningarna i gymnasieskolan, AMU och komvux. Det som kan skilja sig i de
olika utbildningsformerna är metoderna, utbildningstiden och graden av färdighetsträning
som ingår i utbildningen.

Inom AMU har man valt ett modulsystem som är kompetensbaserat,

dvs. bygger på ett visst klart målpreciserat utbildningsavsnitt. I gymnasie- 91

skolan
innehåller läroplanssupplementen delmoment som också är kompe- Prop.
1987/88:102 tensbaserade. Inom komvux har framtagits ett modulsystem som
grundar Bilaga 1 sig på en uppdelning av gymnasieskolans delmoment.

Vid jämförelse mellan gymnasieskolans delmoment och AMU:s
moduler framgår att så stora likheter råder mellan dessa två system att en
samordning är möjlig. Även komvux använder delmomenten och kan i det avseendet
samordnas med de andra två.

I ett utbildningssystem med återkommande utbildning och där
olika utbildningsformer måste samsas om gemensamma resurser är det nödvän- ■
digt att olika utbildningar på ett enkelt sätt kan jämföras med varandra. Vid
övergång från en utbildningsform till en annan måste det av betygsdokumenten
klart framgå vilka utbildningsmoment eleverna inhämtat i tidigare
utbildningsformer.

ÖGY föreslår också att gymnasieskolans timplaner skall
omarbetas så att de i framtiden anger undervisningstimmar i stället för
veckotimmar. Man får då samma slags system i gymnasieskolan som i komvux och AMU.
Karaktärsämnet/ämnena får därmed en fastställd nettotid i likhet med det system
som tillämpas i komvux där varje ämne har ett bestämt antal
undervisningstimmar.

Lärarnas undervisningsskyldighet är både i komvux och
gymnasieskolan baserad på ett antal veckotimmar. 1 komvux sker en omräkning av
antalet veckotimmar till undervisningstimmar med faktorn 36 motsvarande antalet
effektiva skolveckor under läsåret. Eleverna tillförsäkras därmed denna undervisningsfid.
Motsvarande system bör tillämpas även i gymnasieskolan. Yrkesutbildningen
måste ha en sådan omfattning att elevens kommande verksamhet i arbetslivet inte
blir begränsad till enskilda momentarbeten eller medför låsning till ett
företag.

Att studieinnehållet anpassas till elevens personliga
förutsättningar kan innebära att vissa elever inom studietidens ram får
slutföra endast ett begränsat antal moduler som i vissa fall ändå kan ge
underlag för godtagbar kompetens och därmed ett avgångsbetyg efter slutförd
lärokurs. Då arbetsplatsförlagd utbildning, enligt ÖGY:s förslag, blir allmänt
förekommande och därmed berör arbetsmarknadens samtliga branscher anser ÖGY
att det är önskvärt att förhållandena regleras på ett mer enhetligt sätt än i
dag. ÖGY:s förslag innebär inte att man med någon för arbetsmarknadens parter
bindande juridisk verkan har föreskrivet vilka villkor som skall gälla för
eleverna under de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen. ÖGY utgår ifrån
att den samsyn härpå som redovisas skall resultera i avtal mellan
arbetsmarknadens parter över hela fältet och att dessa kan slutas i god tid
före reformens ikraftträdande.

I regel bör därför enligt ÖGY:s uppfattning ungdomarna
betraktas som elever under hela sin utbildningstid. Det bör alltså inte råda
något anställningsförhållande mellan eleven och den utbildande arbetsplatsens
arbetsgivare, då eleven genomför kursplanestyrd yrkesutbildning förlagd till
arbetsplats. Genom att ÖGY valt avtalsvägen framför en tvingande generell
reglering bibehålls emellertid möjligheten för parterna att då speciella
omständigheter föreligger, utforma lämpliga undantagsbestämmelser.

Elevförhållandet innebär att eleven erhåller studiestöd,
kan utnyttja 92

skolans
rådgivande och elevvårdande verksamheter samt att eleven också Prop.
1987/88:102 ska delta i de delar av utbildningen som är skolförlagda. Dessa
villkor Bilaga 1 gäller för samtliga årskurser. För detta har ÖGY beräknat
173 milj. kr. (åk .

3).

Elevförhållandet innebär också att skolhuvudmännen ska
svara för att eleverna har ett med anställd jämförbart försäkringsskydd, då de
vistas på arbetsplatserna.

I ÖGY:s förslag har resurser avsatts för att både skolhuvudmännen,
skolledare, lärare och arbetsmarknadens parter skall kunna hälla kontakt med,
följa upp och ha tillsyn över den arbetsplatsförlagda utbildningen. Det är
angeläget att finna former för tillsyn så att representanter för såväl samhälle
som arbetsliv aktivt deltar i tillsynen. Statens tillsynsansvar skall i princip
utövas som i dag. En fruktbar samverkansform kan vara att länsskolnämnderna
till sig knyter arbetslivsrepresentanter för t. ex. de centrala yrkesnämnderna
i samband med utvärderingar av olika utbildningar. Statens ansvar kan även
utövas genom korttidsförordnade gymnasieinspektörer rekryteras från
arbetslivet och förordnas av SÖ.

Lokalt har skolstyrelserna ansvar för att utbildningen
genomförs enligt gällande läroplan och .att lokaler, utrustning etc. uppfyller
stipulerade krav. Den direkta kontakten mellan skola och utbildande
arbetsplatser sker genom skolledning och lärare.

ÖGY föreslär att skolan på heltid skall avdela en lärare
minst fyra veckor per klass under en tvåårsperiod för samverkan med och fillsyn
vid de arbetsplatser som ger utbildning. ÖGY föreslår vidare att en resurs
motsvarande ca 1 veckotimme per 15/16 elever avsätts för att läraren i karaktäi"sämnen
skall kunna utöva tillsyn över den arbetsplatsföriagda delen av utbildningen i
årskurs 3. Arbetsplatsen skall å sin sida avdela någon som instruktör, vars
utbildning skall bekostas av samhället.

ÖGY har beräknat konsekvenserna av två alternativ; att arbetsplatsförlagd
undervisning omfattar 10% (alt. I) resp.
20% (alt. 2) under vardera årskurserna 1 och 2. De studievägar som redan i dag
har en högre grad av arbetsplatsförläggning behäller det även fortsättningsvis.

I de båda alternativen för läsåret 1989/90 antas att
andelen ungdomar i gymnasieskolan är proportionell mot ungdomskullen pä samma
sätt som läsåret 1983/84.

Sammanfattningsvis visar beräkningen att arbetsplatsförlagd
utbildning enligt alternativ I skulle innebära en ökning av antalet elevplatsveckor
från 889204 till 912570, dvs. med ca 2,5%. Om i stället alternativ 2 väljs
uppgår det beräknade antalet elevplatsveckor till I 791 245, dvs. en ökning med
ca 30% i förhållandet till nuläget.

Om man även tar hänsyn till volymen praoveckor i
grundskolan innebär alternativ 1 ingen ökning över huvud taget i jämförelse med
nuläget. På grund av minskande ungdomskullar minskar i stället den totala
volymen elevveckor i arbetslivet något. En förläggning i enlighet med
alternativ 2 innebär inberäknat även praon en total ökning av antalet
elevveckor med ca 15%.

93

Allmänna
ämnen i gymnasieskolan (kap. 7) Prop. 1987/88:102

Bilaga 1 Med allmänna ämnen avses ämnen som har samma kursplan för samtliga
2-åriga studievägar samt arbetslivsorientering och timme till förfogande (Ttf.).

ÖGY anser i likhet med YB, att även den utbildning som har
allmänbildande och allmänorienterande syfte utgör ett led i yrkesutbildningen
direkt eller indirekt; direkt genom att kunskaper och färdigheter erfordras i
yrkesutövningen, indirekt genom att mer allmänna kunskaper som har betydelse
för individen i yrkesrollen.

Gymnasieskolan skall även ge eleverna beredskap och bättre
förutsättningar för den personliga utvecklingen och möjlighet till en rik
fritid. En förutsättning för detta är bl. a. goda kunskaper och färdigheter i
svenska.

Eleverna måste fä insikt i hur värt samhälle är uppbyggt
och kunskap om de demokratiska spelreglerna. Arbetslivets villkor måste också
belysas liksom centrala moment inom social- och familjekunskapen. Det är därför
nödvändigt att ha ett relativt stort inslag av allmänna ämnen inom ramen för
yrkesutbildningen.

ÖGY föreslår att SÖ ges i uppdrag att ta fram kursplan för
undervisning kring ekonomi och samhällsfrågor.

Specialkurserna har mycket varierande inslag av allmänna
ämnen. Inslaget av allmänna ämnen bör enligt ÖGY:s mening vara i nivå med
motsvarande utbildning inom linjesystemet. Detta bör också gälla för den gymnasiala
lärlingsutbildningen. Elevernas svårigheter har främst gällt den stora
koncentrationen av allmänna ämnen i åk 1. Det har därför varit naturligt att
minska inslaget under denna årskurs och omfördela ämnena över de tre
årskurserna. Detta kan kombineras med en utökning av de allmänna ämnena utan
att inkräkta på studievägarnas karaktärsämnen.

En gymnasieskola för alla förutsätter att även elever som
är mindre motiverade vinner tillträde till de olika studievägarna. Erfarenheten
visar att dessa elever huvudsakligen återfinns på de yrkesinriktade studievägarna.
Många elever med låga intagningspoäng söker till studievägar med måttliga
intagningskrav. Dessa linjer har i dag mänga intagningsplatser såsom Dk- och Ve-linjen.
Undervisningen måste anpassas till elevernas förutsättningar och intresse för
att bli meningsfull. Det är framför allt bristande metodutveckling,
traditionella attityder och kravet på gemensam referensgrupp för samtliga
2-åriga linjer som försvårar den ovan nämnda anpassningen. Detta till trots
föreslår ÖGY ingen förändring i fråga om gemensam referensgrupp av två skäl.
Dels förutsätter det relativa betygssystemet, som vi ovan nämnt, att ämnen som
studeras efter samma tim-och kursplan medför en gemensam bedömning. Dels skulle
en övergång till gemensam referensgrupp för de yrkesinriktade linjerna innebära
att eleverna på social linje får utgöra en egen referensgrupp, vilket inte är
rimligt. Dessutom är skillnaderna mellan elevernas prestationer och studieförutsättningar
väl så stora inom gruppen yrkesinriktade linjer som mellan den studieförberedande
sociala linjen och de yrkesinriktade linjerna.

ÖGY är angelägen att förbättra elevernas möjligheter att
gå vidare till

högskolestudier även efter en genomgängen yrkesutbildning. Att frekven- 94

sen högskolestuderanden
från de yrkesinriktade linjerna är låg, får inte tas till intäkt för att försvåra
inträdet i högskolan. Förekomsten av obligatorisk tväårssvenska i kombination
med ÖGY:s förslag att tillvalet skall omfatta två årskurser, ökar avsevärt
yrkeselevernas möjligheter att uppnå allmän behörighet vad gäller två årskurser
i svenska och engelska. Tillträdesutredningens förslag om minst betyget tre i
dessa ämnen skulle dock medföra ett hinder.

Prop. 1987/88:102 Bilaga 1

En
gymnasieskola för alla (kap. 8)

En
av hörnpelarna i reformarbetet är tesen att gymnasieskolan skall vara en skola
för alla som lämnar grundskolan. För att detta skall kunna bli en realitet
krävs en mer flexibel gymnasieskola. Vid ÖGY:s hearings har representanter för
yrkesnämnder och branscher nästan genomgående framfört önskemål som innebär en
ambitionshöjning i olika avseenden. Det är således ett stort problem att kunna
konstruera en gymnasieskola som är i takt med olika intressegruppers krav och
samtidigt är en gymnasieskola för alla.

Ett tema i den svenska
utbildningspolitiken är att i undervisningen utgå från den enskilde eleven med
sina anlag, intressen och behov. För att nå detta krävs en långtgående individualisering.
Det är enligt ÖGY inte tillräckligt att genom stödundervisning kompensera
vissa elever för kanske flera års bristande stimulans eller att fylla igen
stora kunskapsluckor.

I gymnasieskolan kan
introduktionsperioder enligt ÖGY vara en mycket god hjälp för yrkesobestämda
och därmed också studieobestämda elever. Eleverna bör kunna välja att genomgå en
introduktionsperiod innan de fortsätter sina egentliga studier.
Introduktionsperioden bör alltså inte utformas som en åtgärd till vilken
"de som blir över" är hänvisade. Perioden bör sättas samman av ett
antal kurser (moduler). Den tidsmässiga omfattningen av introduktionsperioden
bör ligga inom ramen för en termin eller ett läsår.

Gymnasieskolan bör erbjuda
en klart yrkesinriktad studieinledning så att eleven inser att skolan tar
hans/hennes yrkesavsikter på allvar. De inledande karaktärsämnesstudierna bör
innehålla moment förlagda till såväl skolverkstad/metodrum som till
arbetsplatser. Inledningsfasen bör tjäna som ett avstamp mot fördjupade
fackteoretiska studier och skapa motivation för studier också av de allmänna
ämnena.

En gymnasieskola med modulsystem
ger bättre förutsättningar för en kompetensrelaterad undervisning. I dagens
skola kan man påstå att utbildningsinnehållet flyter förbi alla elever i samma
takt. En kompetensrelaterad utbildning innebär att eleven ges den tid som
han/hon behöver för att tillägna sig innehållet i en modul. Elever som inte har
hunnit tillägna sig studievägens alla moduler efter två år, kan om de så
önskar, välja att fortsätta studera resterande moduler så att nödvändig
kompetens för vidare studier i årskurs 3 uppnås.

Övergången till ett kompetensrelaterat
modulsystem för yrkesutbildningens karaktärsämnen skapar den nödvändiga
förutsättningen för att diskutera andra former för betyg än det relativa
betygssystemet för dessa

95

ämnen.
Denna fråga är av sä allmänt intresse att den omgående bör prövas Prop.
1987/88:102

och utredas. Bilaga 1

Liksom gyninasieutredningen anser ÖGY vidare att det är av
stor vikt att elevens mål för studierna och val dokumenteras i ett s.k.
studiekontrakt.

Återkommande utbildning och utbildningssamarbete mellan skola
och vuxenutbildning (kap. 9)

Den grundläggande yrkesutbildningen skall enligt ÖGY:s
direktiv utformas sä att den kan fylla rollen av en första del i ett system av
återkommande utbildning.

De problem man vill lösa med återkommande utbildning och
de motiv som anges för att organisera utbildningen i form av återkommande
utbildning har varit olika. Komvuxutredningen har i sitt huvudbetänkande Kommunal
utbildning för vuxna (SOU 1982:29) angivit tre huvudmotiv, till vilka ÖGY
ansluter sig.

Utveckling för förändringar inom arbetsliv och samhälle.

Utjämning av utbildningsklyftor mellan individer och
grupper såväl inom som mellan generationerna.

Livskvalitet. ' ■

Den snabba tekniska utvecklingen och förändringar i
arbetsorganisation kommer att ständigt ställa den yrkesverksamme inför nya
kunskapskrav. För den enskilde kan en ständig "omkvalificering" komma
att krävas, i samband med arbetet eller på annat sätt. Vi menar att det därför
är nödvändigt att göra de yrkesinriktade studievägarna till naturliga avstamp
för såväl vidare yrkesfördjupningar som högskolestudier.

ÖGY ställer sig bakom de förslag om kortare teknisk
utbildning som redovisas i budgetpropositionen 1986. Enligt ÖGY skapas
därigenom förutsättningar för en "naturiig" fortsättning på många
yrkesinriktade studievägar. Yrkesutbildningen får en "egen"
högskola. Förutsättningarna för återkommande utbildningar måste förbättras inom
alla sektorer.

Frågan om ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux
och AMU har varit föremål för intresse under en följd av är. Stor enighet råder
således om att samarbetet mellan gymnasieskolan, komvux och AMU bör
vidareutvecklas. Med ett samordnat modulsystem enligt ÖGY:s förslag får
eleverna samma beståndsdelar i utbildningen, men kombinationerna och antalet
moduler som ingår i en utbildning kan variera för de olika utbildningsformerna.
Kurstiderna blir också olika eftersom de bestäms av summan av modulernas längd
enligt resp. timplan.

Arbetsformer, läromedel och utrustning (kap. 10)

Arbetsformer

Den nedkortade tiden för yrkesämnet/na som
gymnasieskolreformen inne

bar medförde att det var angeläget att utnyttja återstående tid så effektivt

som möjligt. Det gällde alltså att finna arbetsformer och en pedagogik som 96

gjorde detta möjligt. Det
var därför naturligt att försöka effektivisera Prop. 1987/88:102
utbildningen genom att utnyttja olika former av självinstruerande lärome-
Bilaga 1 del. I sin mest renodlade form delas arbetstekniken upp på ett antal s.
k. normerade studieplatser, "stationer". Varje station är uppbyggd
för att ge utbildning om ett eller flera grundmoment i yrkestekniken. Periodvis
samlas eleverna till gemensamma genomgångar.

ÖGY
belyser två trender i fråga om förändringar i arbetsorganisationen. Den ena
innebär en förändring mot mer av grupparbete, självstyrande grupper,
arbetsrotation. Den andra innebär en förändring mot mer produktionsinriktade
organisationsformer som kräver bredare och ibland branschövergripande
kunskaper. Detta leder till att man i utbildningen i ökad utsträckning även
måste träna både samarbetsformer och självständigt handlande. Även om
branschgränser allt oftare kommer att överträdas och bland kvalifikationer
efterfrågas bör även i fortsättningen de flesta yrkesinriktade utbildningar ha
sin huvudsakliga förankring i gällande branschstruktur.

Läromedel
och läromedelsproduktion

En
diskussion om framtida läromedelsbehov kan inte föras utan att man ser
läromedlen utifrån deras funktion i en undervisningssituafion. Ett läromedel
utgör endast en av flera komponenter som samspelar i undervisningen. I samband
med gymnasieskolreformen 1970 gjordes från SÖ:s, producenternas och vissa branschorganisafioners
sida stora insatser för att få fram lämpliga läromedel, anpassade till de nya
kursplanerna. Den snabba tekniska utvecklingen har emellertid fört med sig att
många av de yrkesinriktade utbildningarna nu behöver förnyas. Förnyelse av
kursplanerna måste kontinuerligt följas upp av förändringar i läromedel och utrustning.
Förnyelsen kräver också fort- och vidareutbildning av lärarna.

När
förändringar i kursplaner genomförs måste behovet av förändringar i befintliga
läromedel eller tillskapande av nya läromedel övervägas. För de små
målgrupperna, där ingen läromedelsproducent kan finna lönsamhet, bör
manusproduktion genomföras i anslutning till kursplanearbetet och bekostas med
statliga medel. Kostnaderna för läromedel måste enligt ÖGY:s mening ingå som en
delpost i totalkostnaden för en utbildningsförändring tillsammans med
kostnaderna för kursplanearbete, ny utrustning och fort- och vidareutbildning. ÖGY
föreslär därför att det statliga produktionsstödet för den gymnasiala
yrkesutbildningen höjs.

Utrustning
för yrkesutbildningen i gymnasieskolan

Fr.
o. m. den I juli 1982 utgår till gymnasieskolan endast investeringsbidrag

till utrustning. Samhället ställer höga krav på att de elever som går igenom

gymnasieskolan eller deltar i komvux skall ha ett aktuellt och adekvat

kunnande. ÖGY föreslår att utrustningsbidrag får utgå även fortsättnings

vis. Även de ekonomiskt-merkantila studievägarna bör omfattas av bi-

dragsgivningen. Enligt ÖGY bör förnyelsebidraget finnas kvar då det

underlättar för kommunerna att mer planmässigt förnya utrustningen. 97

7
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 102

Spridningen av ny teknik
är en fråga som har både industripolitisk, Prop. 1987/88:102 utbildningspolitisk
och regionalpolitisk räckvidd. Stat och kommun har Bilaga 1 därför på olika
sätt försökt påverka teknikspridningsprocessen. Under senare år har insikten om
teknikspridning som ett viktigt regionalpolitiskt medel ökat och en rad nya initativ
tagits.

Det
har från industripolitiskt håll framhållits att fortsatt teknikspridning och
industriell förnyelse även måste inkludera medelstora och små företag. För
dessa företag kan en samverkan med utbildningsväsendet i många fall te sig
tekniskt och ekonomiskt intressant.

Oberoende
av varandra och på flera håll har olika lösningar skisserats. Kännetecknande
för dessa lösningar har varit ett närmande mellan utbildningsanordnarna och
näringslivet i olika former om sambruk av resurser, såväl materiella som
personella. Syftet för skolväsendet är att göra ny teknik tillgänglig genom
samverkan med andra intressenter. Sådan samverkan rubricerar ÖGY som en teknikcentrumlösning.

Ett
fungerande teknikcentrum bör enligt ÖGY vara väl utrustat, ha hög nyttjandegrad
och även samverkansmöjligheter med lokalt näringsliv. Det är också väsentligt
att det planeras utifrån ett helhetsperspektiv inom en större region så att
flera centra kan komplettera varandra. En överetable-ring med många små och
dåligt utnyttjande centra torde ingen vara betjänt av.

Genom
riksdagsbeslutet om uppdragsutbildning bör teknikcentra också kunna vara en
betydelsefull resurs i fråga om företagsanknuten uppdragsutbildning. En annan
aspekt som har framhållits är den personella kompetensuppbyggnad som kan ske
vid teknikcentra. För fortbildning och vidareutbildning av yrkeslärare och
lärare i tekniska ämnen borde teknikcentra kunna utgöra en värdefull resurs.

Samverkan
mellan utbildningsanordnare och näringsliv har även kommit till uttryck i
andra, närliggande former, den s. k. teknikservicen. Genom teknikservicen kan
mindre företag och enskilda idégivare erbjudas ta del av skolans resurser i
olika utvecklingsprojekt. Därigenom får uppdragsgivarna moment i
utvecklingsarbetet, främst av teknisk men ibland även av ekonomisk natur,
utförda till låg kostnad eller ibland helt kostnadsfritt. För skolans del är
vinsten tvåfaldig: eleverna får komma i kontakt med näringslivet inom ramen för
realistiska och intressanta arbetsuppgifter och lärarna kommer i kontakt med
aktuella frågeställningar inom näringslivet och kan bättre följa dess
utveckling, vilket är värdefullt ur fortbildningssynpunkt.

Fortbildning av yrkeslärare (kap. 11)

ÖGY:s
förslag om en utbyggd arbetsplatsförlagd utbildning skapar utrymme för en ökad
fortbildning av yrkeslärarna. ÖGY anser att följande fortbildningsområden bör
prioriteras: ämnesinriktad fortbildning

behov
föranledda av en utökad arbetsplatsföriagd undervisning och av modulindelade
kursplaner.

Syftet
med den ämnesinriktade fortbildningen blir i det korta perspekti

vet i huvudsak att komma till rätta med den eftersläpning, som drabbat 98

skolan och lärarna, främst
på grund av den allt snabbare teknikutveckling- Prop. 1987/88:102

en. Bilaga 1

En
utbyggd treårig arbetsplatsföriagd utbildning ger förändrade förutsättningar
och utgångspunkter för planering och genomförande av undervisningen. Såväl
kort- som långsiktig planering av moduler måste göras gemensamt av skolan och
arbetsplatsen, dvs. normalt av läraren och instruktören.

Införandet
av modulindelade kursplaner medför förändring av lärarens arbetssätt. Det
framstår som ytterst väsentligt, att alla lärare, som skall arbeta med denna
typ av kursplaner, får en teoretisk och praktisk fortbildning i takt med ett
successivt införande av modulindelade kursplaner.

Studiedagarna
är den tveklöst största fortbildningsresursen. Studiedagarna är emellertid
sällan inplanerade i ett långsiktigt fortbildningsprogram. Splittringen är till
förfång för helheten. ÖGY föreslår att skolförordningen och motsvarande
föreskrifter beträffande komvux ändras, sä att tidsresursen avseende
studiedagarna anges som en studievecka och att uppsplittringen på enstaka dagar
bör bli föremål för särskilt beslut i skolstyrelsen. Även de tvä
riksstudiedagarna ersätts av en sammanhängande kursvecka även om denna
eventuellt inte skulle kunna återkomma varje år.

SÖ
bör anordna regelbundna överläggningar mellan representanter för skolhuvudman.
Arbetsmarknadens Yrkesräd, yrkesnämnder m.fl. och fortbildningsavdelningarna
kring behov, genomförande och uppföljning av fortbildningen. Yrkesråden bör ta
kontakt med fortbildningsansvariga på såväl kommunal som regional nivå för att
informera om branschens fortbildningsbehov och om förutsättningarna att
samverka med det lokala näringslivet. Yrkesräden bör dessutom inventera behovet
av och förutsättningarna för yrkesstudier bland sina lärargrupper. Slutligen
bör yrkesräden systematiskt följa utvecklingen av lärarnas yrkesstudier för att
i samverkan med företagen ge dessa en sä hög kvalitet som möjligt.

En
utökad instruktörs- och handledarutbildning kvalitativt och kvantitativt -
skapar på sikt större möjligheter för ett system med utbytestjänster. ÖGY anser
emellertid, att försök med utbytestjänster redan nu bör stimuleras. ÖGY
föreslär, att personal anställd vid företag, myndigheter etc. inom ramen för
sin anställning skall få anlitas för undervisning i gymnasieskolan och komvux.
Statsbidrag bör i vissa fall kunna utgå för sådan undervisning.

ÖGY:s
modell för utbyggd arbetsplatsföriagd utbildning ger tidsmässigt utrymme för en
omfattande och återkommande fortbildning för yrkeslärarna, nämligen i princip
max. 50% av den tid som eleverna är ute i arbetsplatsföriagd utbildning.
Enligt ÖGY bör denna fortbildning vara obligatorisk. För lärare på vissa
utbildningar skapas ej ovannämnda tidsutrymme för fortbildning. Detta gäller
lärare på Dk-, Vd- och Ss-linjerna. Ekonomiskt utrymme för dessa lärares
fortbildning och för lärare i tekniska ämnen i T 4 skapas genom ett särskilt
anslag.

ÖGY föreslår att den
nuvarande detaljregleringen av statsbidraget till

lokal skolutveckling omgående ses över för att ge kommunerna förutsätt

ningar för ett enklare och ändamålsenligare utnyttjande av statsbidraget.

Vidare föreslår ÖGY att kommunerna genom ett ändrat anslagssystem får 99

såväl pedagogiskt som
ekonomiskt ansvar för planeringen av yrkeslärarnas Prop. 1987/88:102 och
lärarnas i tekniska ämnen i T 4 yrkesspecifika fortbildning. För att Bilaga
1 möjliggöra detta förs motsvarande medel från högskolans anslag till statsbidragen
till lokal skolutveckling.

Handledar- och instruktörsutbildning (kap. 12)

ÖGY:s
förslag om en kraftigt ökad arbetsplatsförläggning av utbildningen och modulindelade
kursplaner förutsätter att den personal ute i arbetslivet som skall samverka
med skolan vad gäller att planera, genomföra och följa upp undervisningen måste
vara väl förtrogen såväl med skolans målsättning som med det aktuella
ämnesområdet. Detta ställer krav pä utbildningsinsatser för dessa personer.

Arbetsplatsens
instruktör skall tillsammans med elevens lärare planera, genomföra och följa
upp den arbetsplatsföriagda utbildningen. Planeringen kan bl. a. innebära att
tillsammans med skolans personal diskutera vilka moment, som lämpligen bör
genomföras på arbetsplatsen, hur undervisningen metodiskt skall läggas upp och
hur befintlig utrustning och modul-anpassade läromedel bäst kan utnyttjas.
Utöver kunskaper om skolans läroplaner, pedagogiskt intresse och god
yrkeskunskap bör instruktören ha en klar uppfattning om arbetsplatsen, dess mål
och policy. Han/hon bör dessutom vara intresserad av att dela med sig av sina
kunskaper.

Enligt
ÖGY är instruktörsutbildning så angelägen, att den bör vara obligatorisk för
utbildande företag. ÖGY föreslår att staten skall svara för kostnaderna. Därmed
anger också samhället syftet med och huvudsaklig inriktning av utbildningen.

Signal- och planeringssystemet (kap. 13)

Utbildningsekonomiska
utredningen konstaterade att de grundläggande utbildningarna är ganska
okänsliga för signaler om förändringsbehov. Förändringarna tar också läng tid
att genomföra. Signalernas möjligheter att fä genomslagskraft varierar med
skolform och typ av utbildning inom skolformen.

Några
synpukter som framkommit vid ÖGY:s kontakter med centrala yrkesnämnder, länsskolnämndsrepresentanter,
skolledare, forskare m.fl. är mer frekventa än andra. Det gäller i första hand:

Yrkesräden
är viktiga instrument för den gymnasiala yrkesutbildningen.

Lokala
och regionala SSA-råd har mycket begränsat värde för gymnasieskolans signalsystem.

Yrkesnämndernas
möjligheter att påverka och att få adekvat information har minskat avsevärt
med det nya planeringssystemet, som innebär ett decentraliserat
beslutsfattande.

Flera
av ÖGY:s delförslag förutsätter ett betydligt bättre samarbete mellan de utbildningsplanerande
myndigheterna och samarbetsorganen pä olika nivåer, som exempelvis:

Införandet
av ett modulsystem för yrkesutbildningarnas karaktärsämnen 100

kopplat till tanken att
innehållet i en modul skall kunna ändras relativt Prop. 1987/88:102

snabbt efter signaler från avnämarna. Bilaga 1

Utökad
arbetsplatsförläggning av undervisningen under årskurserna 1 och 2 med centralt
resp. lokalt urval av moment som får resp. skall förläggas till arbetsplats.

Möjligheten
att göra de tvååriga yrkesutbildningarna treåriga med det tredje året i
huvudsak föriagt till arbetslivet.

Större
möjligheter för yrkeslärarna att bedriva yrkesstudier och att vistas ute på
arbetsplatserna inom ramen för skolans tillsynsansvar.

Utbildning
av instruktörer/handledare.

Det
nuvarande planeringssystemet för gymnasieskolan har tillämpats sedan läsåret
1983/84. Riksdagen fastställer preliminära ramar för gymnasieskolans
organisation drygt två år före aktuell läsårsstart. Ramsystemet består av en
direktram för alla direkt grundskoleanknutna studievägar och en ram, lilla
ramen, för övriga studievägar. Direktramen är i sin tur uppdelad på olika
sektorsramar och en ram för ospecifierade platser. Begreppet ärselevplatser
har införts för att man regionalt och lokalt skall kunna välja utbildningar av
olika längd inom resp. sektor.

Sektorsramarna
är mer eller mindre homogena till sin uppbyggnad. Den mest heterogena sektorn
torde Tl-sektorn vara med sä vitt skilda studievägar som beklädnadsteknisk
linje och elteleteknisk linje inom" sektorn. Till kommunernas
uppföljningsansvar utgår statsbidrag i särskild ordning utan direkt koppling
till planeringssystemet.

ÖGY:s
förslag om introduktionsperioder inom ramen för yrkesutbildningen leder
sannolikt till ett ökat behov av platser i direktramen. För att åstadkomma
detta föreslår ÖGY att delar av statsbidragen till åtgärder inom kommunernas
uppföljningsansvar förs över till anslaget för gymnasieskolan. I många stora
och medelstora kommuner finns nämligen en tendens till att
uppföljningsinsatserna håller på att utvecklas till ett parallellskolsystem.
De främsta orsakerna härtill är det öronmärkta statsbidraget i kombination med
en särskild organisation som kan vara skild från gymnasieskolan.

Med
en samordning av resurserna för uppföljningsansvaret och gymnasieskolans
dimensionering uppnås vidare följande fördelar:

beslutsprocessen
förenklas

en
helhetssyn kan anläggas på olika åtgärder för ungdomar under 18 är

planeringen
kan bli mer långsiktig

resursutnyttjandet
kan bli bättre.

På
den centrala nivån har SÖ ansvaret för kursplaneutvecklingen och

därmed för den kontinuerliga bevakningen av utbildningens kvalitet och

för att signaler som tyder på att utbildningarna behöver moderniseras

fångas upp. ÖGY föreslår att permanenta läroplansgrupper konstrueras

med representanter för utbildningsmyndigheter och yrkesnämnder eller

motsvarande branschparter. Varje läroplansgrupp bör ha representation

från de branscher som naturligt hör samman med tanke på den nämnda

utvecklingen mot vidgade yrkesområden. Det är vidare angeläget att forsk- 101

ningsanknytningen
beaktas i samband med den löpande översynen av Prop. 1987/88:102

kursplanerna. Bilaga 1

I
det av ÖGY föreslagna modulsystemet ökar möjligheterna för signalerna att
snabbt få genomslagskraft via läroplansgrupperna under förutsättning av att
kursplanerna mera får karaktären av ramplaner. Vid sidan av arbetet med
kursplanernas uppdatering bör de föreslagna läroplansgrupperna skaffa sig
kunskap om läromedelssituationen, utrustningsfrägorna och utbildningens
kvalitet. Detta förutsätter i sin tur att grupperna följer undervisningen via
direkta skolbesök. Även fortsättningsvis bör det vara naturligt för länsskolnämnderna
att agera via SÖ när signaler om förändringsbehov inkommer.
Läroplansgruppernas och yrkesnämndernas utvärderingsarbete ute i skolorna bör
integreras med resp. länsskolnämnds egna skolbesök på de aktuella studievägarna.
En samplanering erfordras för att kunna följa upp en viss studieväg i flera län
samtidigt under ett läsår.

På
den lokala nivån gäller det i första hand att försöka skapa sä goda betingelser
för de olika utbildningarna som möjligt samt att pä olika sätt nå hög kvalitet.
Ett viktigt instrument i detta sammanhang är de lokala yrkesräden. Som
tidigare nämnts förutsätter ÖGY:s förslag på flera punkter att yrkesrädens
arbete aktiveras och utvecklas så att skolstyrelserna får ett sä bra beslutsunderlag
som möjligt.

I
konsekvens med vad som föreslagits med avseende på läroplansgruppernas
sammansättning bör även de lokala yrkesråden organiseras med resp.
läroplansgrupp som förebild. Det blir då en naturlig kanal mellan central och
lokal nivå med avseende på signaler m. m. Det bör ankomma på varje skolstyrelse
att besluta om sådana förändringar som förstärker yrkesrådens ställning utan
att rädskaraktären går förlorad. Viktiga förutsättningar för detta arbete är
en viss medelstilldelning från skolstyrelsens sida och att skolstyrelserna
konsekvent använder sig av yrkesråden som remissinstans i de frågor som berör
resp. studieväg eller studievägar.

Med
hänvisning till yrkesrådens centrala roll enligt ÖGY:s förslag bör deras
existens regleras av regeringen i skolförordningen. Pä detta sätt garanteras en
kontakt mellan skolan och arbetslivet. Även komvux och utbildningen på den
tekniska och ekonomiska linjen bör omfattas av yrkesrådens verksamhet.

Sektorerna
rymmer inom sig artskilda studievägar från såväl kostnads-som
arbetsmarknadssynpunkt. Dessutom motsvarar inte sektorsramarna naturliga
sökandeområden för eleverna eftersom en elevs första-, andra-och tredjehandsval
till gymnasieskolan ofta ligger på olika sektorer. ÖGY har tidigare föreslagit
att elevernas val bör kunna tillgodoses i större utsträckning.
Förutsättningarna härför torde öka om den nuvarande bindningen till
sektorsramar upphör. Nu gällande ordning där länsskolnämnderna som ovan nämnts
först efter beslut av SÖ kan överföra ett större antal icke utnyttjade ärselevplatser
frän en sektor till en annan, medför dessutom en tidsutdräkt som mänga gånger
försvårar den kommunala planeringen avsevärt.

ÖGY föreslår därför
övergång till en totalram för antalet ärselevplatser i

gymnasieskolans direktram. Några större olägenheter uppkommer inte

under förutsättning att studievägar som medför extremt höga kostnader 102

undantas. Om behov
uppkommer bör statsmakterna styra dimensionering- Prop. 1987/88:102 en av såväl
enskilda studievägar som linjeområden genom allmänna rikt- Bilaga 1 linjer
eller genom att ange ett högsta eller lägsta antal ärselevplatser. Om planeringssystemet
skall bli flexibelt bör utbildningens inriktning i så hög grad som möjligt
påverkas genom målstyrning. Detta talar för att statsmakterna till SÖ och SÖ till
länsskolnämnderna fördelar en totalram av ärselevplatser. Länsskolnämnderna
får genom statsmakternas uttalade prioriteringar ett bra underlag för att
fördela den till länet medgivna totalramen pä olika studievägar där centrala
och lokala överväganden utifrån dimensioneringshänseende har sammanvägts. Med
tanke på det regionala arbetsmarknadsbehovet är det viktigt att nämnderna har
det instrument för styrning som startbidragen utgör.

Begreppet
"linje" har kommit att ge intryck av högre kvalitet och status än
"specialkurs". ÖGY har föreslagit likvärdigt innehåll av allmänna
ämnen för alla yrkesinriktade studievägar - även specialkurser - som omfattar
minst tvä läsår. Beteckningen bör då vara enhetlig. I valet mellan termerna
studieväg och linje föredrar ÖGY den senare. ÖGY:s förslag att samtliga
grundskoleanknutna studievägar skall innehålla allmänna ämnen, modulindelade
kursplaner och arbetsplatsföriagd utbildning medför att tim- och kursplaner för
dessa äldre utbildningar avvecklas och ersätts av nya.

Även
fortsättningsvis torde huvuddelen av den gymnasiala utbildningen lokaliseras till
gymnasieorterna. De studievägar som nu är placerade på icke g-ort omfattande
minst ett läsår kan enligt våra tidigare förslag tillföras allmänna ämnen och
i övrigt uppdateras så att likvärdig kvalitet på utbildningen erhålls.
Nyetablering pä icke g-ort bör bedömas med utgångspunkt från nuvarande regler
som ger länsskolnämnderna eller SÖ möjlighet att inrätta yrkesinriktade linjer
och specialkurser på icke g-orter.

Kostnader, statsbidrag och finansiering (kap. 14)

Omräknat
i 1982 års priser har statens och skolhuvudmännens löpande kostnader för
utbildningsväsendet under perioden 1970/71-1982/83 ökat från 31 miljarder till
45 miljarder kr. Utbildningskostnadernas andel av statsbudgeten har under den
nämnda perioden minskat från 27% till 19 %.

Från
1980-talets början har kostnadsökningen per elev stannat upp såväl i
grundskolan som i gymnasieskolan. För gymnasieskolans vidkommande kan detta ha
samband med såväl ökade elevkullar som vissa besparingsåtgärder.
Kostnadsökningarna för statens sida har upphört medan kommunernas och landstingens
utbildningskostnader fortsatt att öka.

För
de elever som genomgår en linje inom den teknisk-industriella sektorn är
samhällets kostnader i flertalet fall mellan 30000 och 45000 kr. per läsår.
Motsvarande kostnader för en elev på treårig ekonomisk linje, fyraårig teknisk
linje eller tvåårig distributions- och kontorsteknisk linje uppgår till ca 25
000 kr.

Kostnadsspridningen
mellan olika skolhuvudman är mycket stor, vad

gäller såväl undervisnings, lokal-, läromedels- som utrustningskostnader.

Statsbidragens andel av totalkostnaderna för gymnasieskolutbildning upp- 103

går för flertalet linjer i
primärkommunal regi till mellan 45 och 50 procent Prop. 1987/88:102 av
samhällskostnaderna. Därvid har hänsyn tagits till effekter av såväl Bilaga
1 drift- som investeringsbidrag.

ÖGY:s
förslag bygger på att nuvarande statsbidrag för inbyggd utbildning tas i
anspråk för såväl kvalitativa som kvantitativa insatsökningar vad gäller skolförlagd
undervisning. Vidare bygger förslaget pä att det resursbehov som därutöver
uppkommer kan täckas dels genom motsvarande minskning av
arbetsmarknadsdepartementets budget, dels genom omfördelning av medel inom
utbildningsdepartementets budget från anslaget för uppföljningsverksamhet. ÖGY
har därvid räknat med att en stor del av arbetsmarknadsåtgärderna för ungdomar
under 19 år (dvs. uppföljningsansvaret, ungdomslag och rekryteringsstöd)
kommer att kunna avvecklas.

För
de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen svarar enligt ÖGY:s förslag i
princip arbetslivet, dvs. näringsliv samt stat, kommuner och landsting i deras
egenskap av arbetsgivare. En betydande del av de kostnader som därvid
uppkommer finns redan i dag i annan form, t. ex. arbetsplatsförlagd utbildning
utan statsbidrag, kostnader för uppföljning och inskolning samt i många
branscher avtalsreglerad färdigutbildning.

Reformering av yrkesutbildningen - genomförande (kap. 15)

Översynen
av den gymnasiala yrkesutbildningen har skett i ett fruktbart samarbete mellan
utbildningsmyndigheter, skolhuvudman och arbetsmarknadens parter. På många
områden innehåller ÖGY:s förslag, principer och riktlinjer för fortsatt
arbete. Dessa måste ytterligare konkretiseras och exemplifieras.
Yrkesutbildningen har en komplicerad struktur med inslag av såväl förordnings
som avtalsreglerade områden och frågorna berör flera departement och
myndigheter.

Detta
arbete kräver nära kontakt med arbetsmarknadens parter och skolhuvudmännen. En interdepartemental
grupp som också innehåller representanter frän SÖ, arbetsmarknadens parter och
skolhuvudmännen bör därför samordna reformarbetet och utgöra en naturlig
fortsättning på det arbete ÖGY genomfört.

Många
av ÖGY;s förslag avseende yrkesutbildningen är av mer principiell karaktär och
avsedda att utgöra riktlinjer för en fortsatt verksamhet som först efter
genomfört kursplanearbete kan leda till genomgripande förändringar av den
gymnasiala yrkesutbildningen. Vissa förslag kan dock genomföras mer eller
mindre direkt.

Några
av ÖGY:s förslag bör genomföras med början läsåret 1987/88 men flertalet först
från 1988/89. Det föreslagna tredje året kan därmed första gången genomföras
tidigast läsåret 1990/91.

104

Förteckning
över remissinstanser Prop. 1987/88:102

Bilaga 2 Efter remiss har yttranden över betänkandena (SOU 1986:2 och 3)
avgetts

av

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), centrala
studiestödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen (SÖ), statens institut för
läromedelsinstanser (SIL), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
statistiska centralbyrån (SCB), statens arbetsgivarverk (SAV),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), socialstyrelsen, styrelsen för
arbetsmarknadsutbildning, samtliga länsskolnämnder samt utbildningsenheten vid
länsstyrelsen i Norrbottens län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Lantbrukarnas Riksförbund, Elevorganisationen i Sverige, Handikapporganisationernas
Centralkommitté, Småföretagens riksorganisation (f. d. Sveriges Hantverks- och
Industriorganisation Familjeföretagen), samtliga landstingskommuner samt
Vårdskoleförbundet i Göteborg, Arvidsjaurs kommun, Arvika kommun. Bodens
kommun, Bräcke kommun, Borlänge kommun, Borås kommun. Emmaboda kommun,
Eskilstuna kommun, Falkenbergs kommun, Gotlands kommun, Gävle kommun,
Göteborgs kommun, Hallstahammars kommun, Halmstads kommun, Haninge kommun, Helsingborgs
kommun, Hudiksvalls kommun, Härnösands kommun, Jönköpings kommun, Karlshamns
kommun, Karlskrona kommun, Kungsbacka kommun. Köpings kommun, Linköpings
kommun, Ludvika kommun, Luleå kommun, Lycksele kommun, Malmö kommun. Marks
kommun, Mora kommun, Mölndals kommun, Norrköpings kommun, Norrtälje kommun.
Olofströms kommun, Rättviks kommun, Sandvikens kommun, Skellefteå kommun,
Stockholms kommun. Strömsunds kommun, Sundsvalls kommun, Söderhamns kommun, Södertälje
kommun. Tidaholms kommun, Torsby kommun, Trollhättans kommun, Umeå kommun.
Upplands Väsby kommun, Uppsala kommun. Vara kommun, Västerås kommun, Älmhults
kommun. Ängelholms kommun, Örebro kommun. Östhammars kommun, Östersunds kommun.
Centerns ungdomsförbund. Kommunistisk ungdom. Moderata ungdomsförbundet, och
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. (Summa 121 st.)

Yttranden har dessutom inkommit från:

Försvarets skolnämnd. Handelslärarföreningen 138,
Arbetsgruppen lärare

i allmänna ämnen vid Birgittaskolan i Linköping, Svenska Facklärarför

bundets lokalavd. Halmstad-Hylte, Kursdeltagare i Samverkan-kursen vt

-86 vid Göteborgs universitet. Hushållslärare på Palmcrantzskolan i Öster

sund, Skolförvaltningen i Östersunds kommun, Sveriges Förenade Stu

dentkårer, Handarbetets vänner Licium, Vävlärarnas Riksförening,

Syo-funktionärerna i Haninge, Kuratorerna inom uppföljningsverksamhe

ten i Stockholms län. Konsumentnämnden i Södertälje kommun. Centerns

Skaraborgs distrikt, Hässleholms kommun, skolstyrelsen, VVS-bran-

schens yrkesnämnd, Lidköpings kommun, skolstyrelsen. Länsstyrelsen i 105

/
Uppsala län, försvarsenheten. Utbildningsrådet för Hotell och Restaurang- Prop.
1987/88:102 er. Projektgrupp vid Furulundsskolan, Sölvesborg, Marianne Nilsson
för Bilaga 2 Vävlärarnas Riksförening, Brigitta Montan, Leksand, Sveriges
Civilingenjörsförbund, Kursdeltagare vid kurs i ämnet Kulturkunskap,
Sundsvall, Landshövdingen i Kristianstads län. Litteraturvetenskapliga
institutionen vid Göteborgs universitet. Centerns Kvinnoförbund i Kristianstads
län. Kraftindustrins Utbildningsråd, Centerns Kvinnoförbund, Kronobergs distrikt,
Syo-funktionärerna i Sala-Heby kommuner, Leksands skolkontor, Kerstin
Holmström, Löberöd, Sveriges Skolkuratorers Förening, Sveriges Socialdemokratiska
Kvinnoförbund, Norra Vuxengymnasiet i Göteborg, Husmodersförbundet Hem och
Samhälle, Hushållslärarnas riksförening. Svensklärarna på Parkskolan i Hallstahammar,
Linjenämnden för skogs-mästar- och skogsteknikerlinjerna. Klippans
gymnasieskola. Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, VÄV -86, Vilundaskolan
i Upplands Väsby, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Sveriges leg. Optikers Riksförbund,
Kommunernas ungdomscentrer. Centern i Växjö kommun. Biologilärarnas förening i
Karlstads kommun, Kronobergs läns hemslöjdsförening. Parkskolan i Hallstahammar,
Alingsås kommun. Föreningen Föreståndare inom social service. Ungdomscentrum i
Upplands-Bro kommun. Klippans kommuns skolstyrelse. Husmodersförbundet hem och
samhälle. Centerns kvinnoförbund. Kungsängsskolan, Agronom Josefine Lärn-Nils-son.
Konsumentverket, Botkyrka kommun. Överbefälhavaren, Yrkesutbildningens
lärarförening. Köpmannaförbundet, Centerns kvinnoförbund i Norra Älvsborg,
Föreningen lärare i samhälls- och socialkunskap. Skolstyrelsen i Kristinehamn,
Järfälla kommun. Svenska Föreningen för Studie-och Yrkesvägledning, Kalix
kommun. Ungdomscentrum i Södertälje, Kommunernas Bergslagsarbete, Adjunkt Olof Melin,
Kristianstad, Skövde kommun, Fredrika-Bremer-Förbundet, Lärare vid Stjerneskolan
i Tors-by, Föreningen Lärare i Religionskunskap, Domänverket, Lärare vid Palmcrantzskolan
i Östersund, Kooperationens Förhandlingsorganisafion, Ljusdals kommun, Malmö
energiverk. Lantbrukets, Skogsbrukets och Trädgårdsnäringens Yrkesnämnder,
Studierektor Lisbeth Rosander vid Märstagymnasiet och Inger Pirinen, Gångsätra
skola i Lidingö, Styrelsen för Psykologiskt Försvar, Monica Sommarström,
Rättviks lantbruksskola. Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges
sjuksköterskeelevers förbund. Kooperativa Förbundet, Lärarnas Riksförbund, Markaryds
kommun. Svenska kyrkans nämnd för Undervisning och Utbildning, Skaraborgs
Husmodersförbund Hem och Samhälle, Arbetsgivarföreningen SFO, Kooperativa
institutet. Svensklärarföreningen, Knut Karlsson, Älmhult, A-L Skoog, SYO-konsulent
och Anita Cousins, speciallärare, Margaretha Bangsgaard, Almåsskolan i Borås,
Lantbrukarnas Riksungdomskontakt, Styrelsen för Essingeöarnas socialdemokratiska
förening. Svenska facklärarförbundet, Norrbottens Husmodersförbund i
Malmberget.

106

Tillgång
på platser för arbetsplatsförlagd utbildning Prop. 1987/88:102

Bilaga 3 En studie i Gävleborgs län, genomförd under
oktober - december 1986

Bakgrund

Många remissinstanser har i sina yttranden över ÖGY:s
förslag påpekat att möjligheterna att genomföra arbetsplatsförläggning och att
åstadkomma nyinlärning av utbildningsmoment är beroende av flera faktorer.
Problem kan t. ex. uppstå i glesbygd och pä orter med ett mycket ensidigt
näringsliv. Konkurrens mellan olika praktikformer och det lokala arbetslivets
inriktning kan medföra svårigheter att garantera eleverna en tillfredsställande
utbildning i företagen. Därför har frän flera håll framförts önskemål om att
fallstudier genomförs speciellt i delar av landet där svårigheter att genomföra
ÖGY:s förslag kan förväntas.

Bl. a. har länsskolnämnden och flera kommuner i Gävleborgs
län i sina yttranden framfört betänklighter mot arbetslivets möjligheter att ta
emot elever i den omfattning som ÖGY föreslagit. På grund av glesbygdsförhållanden
inom delar av länet samt en allmänt svag arbetsmarknad med mycket hög
ungdomsarbetslöshet bedömdes förutsättningarna - att genomföra en arbetsplatsförlagd
utbildning i stor skala vara förenad med svårigheter. Utbildningsdepartementet
fann det därför angeläget att i samarbete med länsskolnämnden i Gävleborgs
län, samtliga kommuner och landstinget genomföra en studie avseende
möjligheterna till arbetsplatsförläggning inför det fortsatta
beredningsarbetet. Studien ägde rum under den senare delen av hösten 1986.

Inventeringsarbetet

Den 20 oktober 1986 inleddes förberedande diskussioner för
att klargöra om förutsättningar fanns för inventering av platstillgången.
Företrädare för utbildningsdepartementet, länsskolnämnden, länsstyrelsen,
länsarbetsnämnden, landstinget, det regionala SSA-rådet, kommunerna och
Svenska kommunförbundets länsavdelning deltog i överläggningarna. De närvarande
enades om att en inventering både var angelägen och möjlig att genomföra. Pä
grund av kommunernas varierande storlek och resurstillgångar fanns det
emellertid inte förutsättningar att besluta om en enhetlig modell för arbetets
genomförande. För att bistå kommunerna i sitt arbete bestämdes att
departementet skulle ta fram bl. a. blanketter, informationsmaterial och
enkätunderlag samt att länsskolnämnden skulle ansvara för samordningen inom
länet.

Ytteriigare information om inventeringen ansågs nödvändig
och även en fördjupad diskussion kring arbetsuppläggningen bedömdes vara angelägen.
Därför inbjöds till en konferens den 30 oktober dä även representanter för
parterna pä arbetsmarknaden deltog.

Härvidlag
åtog sig samtliga kommuner i länet samt landstinget att göra

en totalinventering av arbetslivets möjligheter att ställa utbildningsplatser

till gymnasieskolans förfogande med siktet inställt på 90-talets början. 107

Tidigare använda
undersökningsmetoder och befintliga resurser skulle Prop. 1987/88:102
utnyttjas. Åtgärdsprogram för att nå alla tänkbara arbetsplatser och för
att Bilaga 3 fä hög svarsfrekvens diskuterades. Möjligheter och problem
listades. En tidsplan med siktet på slutrapportering i december fastställdes.
Man utsåg kontaktpersoner i kommunerna, landstinget, länsskolnämnden och utbildningsdepartementet.

Under
november månad kontaktades företag och institutioner via olika kanaler utifrån
kommunernas skilda förutsättningar och näringslivets varierande struktur.
Några kommuner valde att skicka ut enkäter och informationsmaterial och
därefter per telefon kontakta arbetsgivare som inte inom rimlig tid besvarade
frågorna. Genom att även skicka enkäter och förfrågningar till företag inom
branscher som hittills inte etablerat kontakter med ortens gymnasieskola erhöll
man ytterligare ett antal intressanta svar. Detta visar att det i vissa fall
kan finnas en betydande icke utnyttjad potential i arbetslivet. Sädana nyupptäckta
platser kan utgöra en viktig bas för ett breddat utbildningsutbud. Eller också
kan platserna utnyttjas av grannkommunens elever.

Andra
kommuner genomförde undersökningen genom personliga besök på sanUliga
arbetsplatser. En tredje metod som valdes av några innebar anfingen
telefonförfrågningar, personliga besök eller skriftlig information. För att nä
ut med nödvändig information och för att fä ett högt svarsdeltagande gav
parterna på arbetsmarkanden på olika sätt sitt stöd till inventeringen. Lokalradion
och pressen visade också stort intresse för undersökningen.

Den
5 december genomfördes i Gävle en preliminär avrapportering i huvudsak med
syftet att orientera berörda om läget inför den avslutande rapporteringen.
Utöver kommun- och landstingsföreträdare, företrädare för arbetsmarknaden,
länsmyndigheter och departement medverkade även landshövdingen. Sammanlagt
deltog ca 55 personer.

Vid
den slutliga redovisningen den 12 december 1986 i Stockholm då även
representanter för industri- och arbetsmarknadsdepartementen deltog
överlämnade kommunerna och landstinget sina inventeringsresultat till
utbildningsdepartementet. Alla gavs samtidigt möjlighet att muntligt kommentera
det genomförda arbetet och det uppnådda resultatet. Flera deltagare framhöll
vikten av att man i det fortsatta analysarbetet ser resultatet i första hand
som en viljeinriktning från arbetslivets och skolhuvudmännens sida.
Representanter för skolhuvudmännen klargjorde också att man gärna vill medverka
i det fortsatta reformarbetet och att man är nyfiken på fortsättningen.

Arbetsmarknaden i länet

Gävleborgs
län omfattar Gästrikland med kommunerna Gävle, Hofors,

Ockelbo och Sandviken samt Hälsingland med kommunerna Bollnäs, Hu

diksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker och Söderhamn med en samman

lagd befolkning av 290500 invånare. Länet kan karaktäriseras som ett

övergångsområde mellan Mellansverige och Norrland omgivet i väster och 108

norr
av vidsträckta skogsområden och i öster av Bottenhavet. I söder Prop.
1987/88:102

begränsas länet av Dalälven. Bilaga 3

De
befolkningstätaste områdena finns i länets södra del där Gävle med sina 87 800
invånare dominerar. Utpräglad glesbygd förekommer i de nordligaste kommunerna.

Antalet
sysselsatta i offentlig förvaltning och i tillverkningsindustri är ungefär lika
många dvs. ca 40000 personer inom resp. område. Privata tjänster och varuhandel
omfattas båda av något färre än 15000 personer. Samfärdsel, jord- och skogsbruk
samt byggnadsverksamhet bildar en tredje grupp där sysselsättningen för resp.
bransch är ca 7 500.

Uppgifterna
är hämtade ur "Trendframskrivning av branschutvecklingen i Gävleborgs
län". (1986-12-10)

Branscherna
utvecklas mycket olika. Inom offentlig förvaltning ökar sysselsättningen
procentuellt i betydligt lägre takt än tidigare. Tillverkningsindustrin
fortsätter att tappa sysselsättning. Privata tjänster ökar mest procentuellt,
men räknat i antal jobb blir inte ökningen särskilt stor. Enligt
länsarbetsnämndens trendframskrivning rör det sig om ca 190 nya jobb/år.
Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk samt inom byggnadsverksamheten
förväntas sjunka ytterligare något under 90-talet.

Vid
en bedömning av utvecklingen fram till år 2 000 kan det förväntas en nedgång
för industrin och en liten ökning för tjänstesektorn. Erfarenheterna visar
dock att framtidsbedömningar kan förändras ganska kraftigt på kort tid när t.
ex. konjunkturerna förändras eller ny teknik kan etableras.

Gävleborgs
län kommer också fortsättningsvis att påverkas av "suget" frän
arbetsmarknaden i Stockholm som har ca 20-25% av alla anmälda lediga platser i
landet. Motsvarande siiTror för Gävleborgs län är 2%.

Andelen
arbetslösa i Gävleborgs län översfiger klart rikets snittsiffror. Speciellt
bekymmersam är situationen för ungdomar där t. ex andelen 18— 19-äringar i
ungdomslag är dubbelt sä hög som rikssnittet.

För
att vända länets nedåtgående trend och öka sysselsättningen har bl. a.
landshövdingen tillsammans med företag, myndigheter och utbildningsanordnare
föreslagit en rad åtgärder. Ökad satsning på högskolan blir nödvändig liksom
insatser inom forskning och utveckling. Teknikspridning och datakommunikation
måste utvecklas. Satsning pä turism och pä små och medelstora företag är andra
angelägna åtgärder.

Studievägar m. m.

Inventeringen
i länet har omfattat följande linjer med tillhörande grenar och dessutom ett
antal här ej angivna specialkurser.

Sektor

EM

TN

TI

VSK

JST

Linje

Dk/Hk

Du

Ba,Be,Et,Fo,Li, Pr,Tr,Ve

Ss,Vd, Ko

Jo,Sb

Gymnasieenheter
finns i Bollnäs, Gävle, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal,

Sandviken, Söderhamn.

I kommunerna och landstinget har ett varierande antal personer engage- 109

råts. Eftersom arbetet
organiserades utifrån de lokala förutsättningarna Prop. 1987/88:102

har olika personalkategorier anlitats för skilda uppgifter. Bilaga
3

1.
beredskapsarbetande ungdomar

2.
lärare

3.
näringslivssekreterare

4.
planeringssekreterare

5.
politiker

6.
praktiksamordnare

7.
rektorer

8.
skolchefer

9.
SSA-sekreterare

10.
studierektorer

11.
utbildningschefer

12.
utredningssekreterare

Mänga
intygar att kontakterna med arbetslivet varit stimulerande och att man under
arbetets gång upptäckt många möjligheter att utveckla sin egen organisation och
verksamhet.

Sammanställning av kommunrapporterna

Beträffande
möjligheterna att arbetsplatsförlägga utbildning råder det mycket skiftande
förutsättningar mellan länets södra, mellersta och norra delar.

I
det södra området kring Gävle och Sandviken finns ett antal stora företag inom
järn- och stälverksbranschen. Verkstadsindustrin är väl representerad. De
geografiska avstånden mellan gymnasieskolorna och arbetsplatserna är i
allmänhet korta. Redan i dag förekommer ett väl utbyggt kontaktsystem mellan
skola och arbetsliv med omfattande inslag av praktik och inbyggd utbildning.
Inte heller Hofors redovisar några större svårigheter att klara sin situation.
Från Ockelbo kommun framförs att det relativt begränsade arbetslivet med ett litet
antal mindre företag redan är hårt belastat av skolans övriga praktikformer.

Det
mellersta området. Ovanåker - Bollnäs - Söderhamn, domineras av trä- och
massaindustrier samt av ett antal för området betydelsfulla verkstadsföretag. I
Ovanåkers kommun förekommer i allmänhet mänga mindre arbetsplatser med god
spridning över flera branscher. Söderhamnsområdet har under senare år drabbats
hårt av företagsnedläggelser. Samarbete mellan berörda kommuner har påbörjats
för att gemensamt utveckla näringslivet och utbildningsmöjligheterna.
Förutsättningarna att genomföra ÖGY:s intentioner bedöms vara goda även om
elevernas resor både kommer att ta tid och kosta pengar.

Skogsbranschen
med därtill hörande avverkningsplatser, transporter

och förädlingsindustrier sysselsätter mänga i länets nordligaste del, fram

för allt i inlandet. Längs kusten förekommer dessutom både verkstads- och

elektronikindustrier lokaliserad i huvudsak till Hudiksvallsomrädet. Både

Ljusdals och Nordanstigs kommuner kännetecknas för övrigt av småskalig

verksamhet med inriktning mot service och underhåll. Avstånden mellan

arbetsplatserna och de båda gymnasiskolorna blir i flera fall mycket stora. 110

Svårigheter
kan förutses när det gäller möjligheterna att utnyttja tillgängli- Prop.
1987/88:102 ga arbetsplatser. Genomförandet av ökad arbetsplatsförläggning
bedöms Bilaga 3 kunna ske även om problemen i den norra delen tycks vara
större än i övriga delar av länet.

Vid en branschvis analys av de inlämnade rapporterna
finner man att vissa gemensamma problem redovisas. Kommunerna rapporterar att
svårigheter kan förväntas inom i huvudsak tre områden.

Byggnadsbranschens speciella struktur med bl. a.
objektsanställning och konjunkturkänslighet gör det extra svårt för företagen
att i dag ange det antal utbildningsplatser som kan ställas till förfogande en
bit in på 90-talet.

Även inom del fordonstekniska utbildningsområdet råder
osäkerhet om tillgången till utbildningsplatser. Flera kommuner redovisar ett
visst underskott.

Trots tidigare relativt goda kontaktnät och ett väl
utvecklat samarbete mellan skolan och verkstadsindustrin kan det pä några orter
bli svårigheter att tillgodose behovet. Andra redovisar däremot ett överskott
av platser.

Trots förekommande problemområden finns det förhoppningar
om att ytterligare information och andra insatser kan leda till att ÖGY:s
förslag eventuellt med vissa ändringar kan förverkligas. "Frapperande är
den goda viljan att ställa platser till förfogande". Lösningen kan i några
fall vara att eleverna föredrar alternativkurser i åk 3 i stället för arbetsplatsförlagd
utbildning. Antalet 16-äringar sjunker dessutom under hela 90-talet, vilket
också hjälper upp situationen.

Farhågor uttrycks för att alla elever i en klass inte
samtidigt kan erbjudas plats i arbetslivet. Detta kan leda till att lärarnas
fortbildningsmöjligheter enligt ÖGY:s intentioner äventyras. Dessutom kan man
nu inte uttala sig om kvaliteten på platserna. Till vissa utbildningar gäller
t. ex. länsrekrytering, vilket kan leda till att platserna blir utspridda över
mycket stora områden. För eleverna kan det i sådana fall bli ökade
logikostnader då hemort, gymnasieort och "praktikort" är tre skilda
platser.

Landstinget i Gävleborg är huvudman för vårdutbildningarna
samt jord-och skogsbrukslinjerna medan primärkommunerna har ansvaret för den
sociala servicelinjen.

Även om utbildningsanordnarna inom vårdområdet årligen
samordnar utbildningsplaneringen, går det inte alltid att undvika kollisioner
mellan olika elevgrupper ute pä praktikplatserna. I vissa fall har det hittills
varit omöjligt att tillgodose det samlade behovet på grund av brist på praktikplatser.

Satsningen pä primärvård och öppen psykiatrisk vård samt
reduceringen av sjukhusvården medför att antalet utbildningsplatser minskar
samt att den geografiska spridningen av utbildningsplatsrna ökar. Detta kan i
vissa fall leda fill svårigheter, resorna för lärare och elever blir länga.
Kommunikationsnätet utgör dessutom i vissa fall en begränsande faktor.

Inom omsorgsverksamheten går utvecklingen mot ett ökat
eget boende

samtidigt som vårdhemmen successivt avvecklas, något som kan leda till

att tillgången på utbildningsplatser blir mindre och att spridningen troligen

ökar. 111

I socialtjänstlagen,
omsorgslagen och hälso- och sjukvårdslagen ut- Prop. 1987/88:102

trycks behovet av en helhetssyn på den enskilde individen. Bilaga
3

Mycket
talar därför enligt landstinget för att utvecklingen går mot en gemensam
basutbildning i åk 1 och 2. I åk 3 kan en uppdelning ske pä ä ena sidan hälso-
och sjukvård och å den andra sidan social service. De föreslagna
alternativkurserna i åk 3 bör alla komma till stånd, även om vissa endast kan
erbjudas vid ett fåtal av länets gymnasieskolor.

Det
framtida behovet av platser för beredskapsarbetare är ovisst jiksom för
vuxenutbildningen och andra utbildningsformer. Landstinget utgår från att den arbetsplatsförlagda
delen i åk I och åk 2 ej får överstiga 10-20% och att ett stort utbud av
alternativkurser i åk 3 blir nödvändigt.

Även
om det är svårt att i dag exakt beräkna det framtida behovet av
utbildningsplatser inom vårdsektorn bedömer landstinget att tillgängen på platser
ändock skall bli tillräcklig. Samma bedömning är rimlig att göra för sociala
servicelinjen, då primärkommunerna i sina rapporter redovisar tillräckligt
mänga platser.

Lantbruksskolan
i Arbrå förfogar i dag över 36 praktikgårdar och behöver 60 på 90-talet. Man
anser att det går att fä fram tillräckligt mänga platser. Platserna blir
spridda över ett stort område och eleverna måste inkvarteras hos jordbrukarna.

För
att bereda eleverna möjlighet att följa "jordbruksårets" samtliga
växlingar föresläs att läsårstiderna blir mera flexibla. Höstterminen skulle t.
ex. kunna börja redan vecka 32 i stället för som nu vecka 34.

Frän
skogsbruksskolan i Ljusdal efteriyser man ett klarläggande av
arbetsgivaransvaret och försäkringsfrågorna. Problemen inom skogsområdet
bedöms bli många bl. a. pekar man på de arbetsskaderisker som är förenade med
skogsavverkning. Skogsmaskinerna övergår allt oftare i arbetstagarägande,
vilket begränsar företagens möjligheter att anordna en allsidig
färdighetsträning.

Man
konstaterar dock att det kan finnas tillräckligt många platser om
övningsmomenten begränsas till beståndsanläggning och motsvarande arbeten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis
ger platsinventeringen en betydligt ljusare bild av arbetslivets möjligheter
att ta emot elever än vad remissvaren tidigare gett uttryck för. Resultatet av
inventeringen pekar mot att näringslivet och arbetslivet i övrigt har ett
starkt intresse av att bereda gymnasieelverna utbildningplatser i arbetslivet
och att ÖGY:s förslag således i dessa delar bör kunna förverkligas.

Av
kommunernas rapporter framgår emellertid i några fall att svaren innehåller en
viss grad av osäkerhet.

Inventeringen
har genomförts under tidspress vilket bl. a. kan ha lett till

bristfällig information till ett antal arbetsgivare. Det kan därför förhålla
sig

så att inte alla arbetsgivare med säkerhet i alla delar varit medvetna om vad

de tagit ställning till. Många faktorer som påverkar platstillgången är

dessutom av förklariiga skäl ännu inte klarlagda. Först i det fortsatta 112

kursplanearbetet blir det
möjligt att exakt fastställa vad som kan förväntas Prop. 1987/88:102

av arbetslivet. Bilaga 3

Slutsatsen
av inventeringen blir således att arbetslivet både vill och kan ställa upp med
tillräckligt många platser. Förutsättningarna varierar emellertid dels mellan
olika branscher och dels mellan olika kommuner. Viljan bland berörda är stark
och alla är beredda att efter förmåga medverka till att eleverna erbjuds
tillfredställande utbildningsmöjligheter.

113

8
Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 102

En samhällsekonomisk beräkning av ÖGY:s förslag Prop.
1987/88:102

Bilaga
4 En studie genomför inom utbildningsdepartementet i samarbete med nationalekonomiska
institutionen vid Stockholms universitet i mars 1987.

Bakgrund

I
det följande redovisas en samhällsekonomisk kostnads intäktskalkyl av ÖGY:s
huvudförslag. Kalkylens beräkning avser förslaget att förlänga de tvååriga
yrkesinriktade gymnasielinjerna med ett år och att förlägga en väsentlig del av
tredje årets utbildning till arbetslivet. Beräkningarna bygger på vissa
antaganden och rimlighetsbedömningar. Endast befintlig och allmänt tillgänglig
statistik används.

En
samhällsekonomisk beräkning av kostnader och intäkter som en planerad åtgärd
eller en reform kan förväntas ge upphov till är ett viktigt bidrag till
beslutsunderlaget. Man får därigenom bättre möjlighet att välja mellan olika
tänkbara alternativ eller att bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna av en
bestämd åtgärd. Beräkningarna i det följande uppskattar de samhällsekonomiska
konsekvenserna av en utbyggnad av yrkesutbildningen i gymnasieskolan jämfört
med att ingen utbyggnad sker.

Det
går inte att genomföra varje åtgärd som vid en samhällsekonomisk beräkning
uppvisar ett positivt netto. Det föreligger restriktioner av olika slag. I det
nuvarande ekonomiska läget utgör statsbudgeten en i högsta grad reell
restriktion. Det betyder inte att samhällsekonomiska beräkningar saknar
betydelse. Behovet av en effektiv resurshållning är alltid angeläget. Den
samhällsekonomiska kalkylen är därvid ett viktigt hjälpmedel.

Vid
en skattning av de samhällsekonomiska konsekvenserna är det viktigt att inte
endast kostnader och intäkter beaktas som är kvantifierbara eller mätbara i
ekonomiska termer. Många av de åtgärder som samhället vidtar har
välfärdsimplikationer som knappast kan åsättas ett värde i kronor. Förutom att
höja den materiella standarden hos befolkningen syftar välfärdspolitiken fill
att stärka den enskildes livsförutsättningar i vid mening, öka
samhällsengagemanget, stärka demokratin m. m. Särskilt när det gäller åtgärder
pä utbildningsområdet finns det anledning att framhålla att flera av de mål som
eftersträvas karaktäriseras av att de inte kan prissättas i vanlig ekonomisk
mening. Det betyder att även om en samhällsekonomisk kalkyl av en planerad
åtgärd pekar mot ett underskott kan den ge sådana positiva värden av icke
ekonomisk natur att den likväl bör genomföras.

En
politisk åtgärd kan påverka fördelningen av samhällets resurser mellan olika
individer/grupper av individer. Hur en förändring, som leder till att en grupp
förlorar och en annan grupp vinner på en åtgärd, skall värderas, kan sägas
ligga utanför den samhällsekonomiska kalkylen.

Det
betyder inte att de fördelningspolitiska aspekterna kan utelämnas. Den
samhällsekonomiska kalkylen bör, för att vara fullständig, kompletteras med en
redogörelse för hur den aktuella åtgärden påverkar inkomstfördelningen i
samhället.

Det
finns alltså skäl att uppmärksamma de begränsningar som gäller för 114

varje samhällsekonomisk
kalkyl. Dess förtjänster ligger bl. a. i att man mot Prop. 1987/88:102 bakgrund
av en ekonomisk modell dels tvingas att tänka efter och sortera Bilaga 4 alla
de direkta och indirekta effekter som en åtgärd kan tänkas ge upphov till, dels
får en uppfattning om de olika effekternas styrka.

Man
får också klart för sig att en reform visserligen medför kostnader för samhällsekonomin
men inte sällan kan den även generera inkomster. Den följande kalkylen visar
att, beaktande av de antaganden som görs, ett genomförande av ÖGY:s förslag är
förknippat med en ganska betydande samhällsekonomisk vinst. Det är ett viktigt
resultat av beräkningen. Men kalkylen ger också värdefull information om olika
effekter som kan väntas på arbetsmarknaden, för andra grupper m. m., som kan
kräva att kompletterande åtgärder vidtagas. Också detta är ett viktigt
resultat av kalkylen.

Kalkylens innehåll

I
fullständiga samhällsekonomiska kalkyler brukar man beräkna konsekvenserna på
individnivå, för den offentliga sektorn och för samhällsekonomin i sin helhet.
I det här sammanhanget begränsas beräkningarna till att avse effekterna för
samhällsekonomin i dess helhet. Avslutningsvis anges vissa fördelningspolifiska
konsekvenser. En samhällsekonomisk kalkyl bör innehålla följande:

1.
Identifiering av de
samhälleliga kostnader och intäkter som följer av åtgärden. I det fall som
skall studeras här jämförs en åtgärd, dvs. en förlängning av den gymnasiala
yrkesutbildningen med att ingen åtgärd vidtas. De effekter som kan väntas
uppstå är dels direkta, dels indirekta.

2.
Uppskattning av förslagets
konsekvenser i ekonomiska termer. Vanligt är att försöka beskriva hur den
totala produktionen, BNP, påverkas.

3.
Bestämning av en
diskonteringsränta för att kunna jämföra kostnader och intäkter som uppstår
under olika tidsperioder. Valet av räntesats är inte självklart och i den
ekonomiska litteraturen kan man hitta många argument för än den ena, än den
andra räntesatsen.

Samhällsekonomiska kostnader

En
första fråga är vilka effekter ÖGY:s förslag får på rekryteringen till gymnasieskolan.
Ökar eller minskar intresset för gymnasiala studier, kommer fördelningen av de
studerande mellan teoretiska linjer och yrkesinriktade linjer att förändras
etc. Också frågan om hur rekryteringen till högskolan påverkas av ÖGY:s
förslag kan ha samhällsekonomiska konsekvenser.

För
enkelhetens skull antas i det följande att ÖGY:s förslag inte medför några
förändringar i rekryteringen till gymnasieskolan. Beräkningarna bygger vidare
på det elevantal som ÖGY:s egna beräkningar utgår ifrån.

De
kostnader för samhällsekonomin som ÖGY:s förslag för med sig är i huvudsak
direkta dvs. direkt knutna till förlängningen och omorganiseringen av den
gymnasiala yrkesutbildningen. De viktigaste kostnadsposterna är följande:

1.
Produktionsbortfall pä grund av minskad livsarbetstid med ett är för

de ungdomar vars gymnasiestudier förlängs med ett är. 115

2.
Produktionsbortfall till följd
av instruktörernas behov av utbildning. Prop. 1987/88:102

3.
Produktionsbortfall till följd
av instruktörernas direkta handledning av Bilaga 4 eleverna i arbetslivet.

4.
Kostnader för ytterligare lärartimmar
i gymnasieskolan.

5.
Övrigt, som eventuella lokal-
och utrustningsinvesteringar i gymnasieskolan och ett eventuellt
investeringsbehov i näringslivet för den arbetsplatsförlagda delen av
utbildningen.

Kommentar

1.
Minskad produktion till följd av minskad livsarbetstid. ÖGY räknar med att ca
60000 elever kommer att gä ett tredje är på de yrkesinriktade linjerna om
förslaget genomförs. ÖGY utgår vidare ifrån att ca 20 procent av de ungdomar
som i dag slutar en tvåårig utbildning går direkt vidare i en ettårig
påbyggnadsutbildning. Det skulle betyda att ca 48000 elever kommer att i
förhållande till nuläget förlänga sina gymnasiala studier med ett är. För att
få ett underlag för att bedöma dessa ungdomars alternativa verksamhet får man
utgå frän vad dessa ungdomar gör i dag efter avslutade tvååriga
gymnasiestudier. Man kan anta att de gör något av följande:

- fortsatta
studier

— värnplikt

-
ungdomslag

-
arbetslöshet

— sabbatsår/sjukskriven
etc.

— förvärvsarbetar

Bara
några fä procent går direkt över till högskolan frän de tvååriga linjerna
(framför allt frän vårdlinjen). En betydande del av pojkarna gör sin militärtjänst
efter avslutade gymnasiestudier. För beräkningarna här har det ingen betydelse.

Hur
stor andel av de ungdomar som slutar de tvååriga gymnasielinjerna som har
sysselsättning är oklart. Om man antar att dessa ungdomars sysselsättningsgrad
är densamma för samtliga sysselsatta, ca 80 procent, skulle ca 38400 av
ungdomarna i genomsnitt vara sysselsatta året efter avslutad tvåårig
yrkesinriktad gymnasielinje. Antalet arbetslösa i den relevanta åldersgruppen
kan uppskattas till drygt 3 000 (de statistiska uppgifterna avser 1986). Det
skulle betyda att drygt 6000 ungdomar efter avslutad tvåårig yrkesinriktad
linje gör någonting annat än förvärvsarbetar eller söker arbete.

Av
de 38400 ungdomar som förvärvsarbetar är i genomsnitt närmare 12000 i
ungdomslag under året.

Utanför
arbetsmarknaden 6500

Arbetslösa 3100

Sysselsatta 38400

(därav
ungdomslag 12000) (12000)

Summa 48000

Det
innebär att 26400 (38400-12000) ungdomar förvärvsarbetar på den

öppna arbetsmarknaden. Det är inte rimligt att utgå från att dessa 26400

ungdomar under sitt första år gör en helärsinsats. En del arbetar deltid. I 116

de flesta branscher finns
avtal eller är praxis att ungdomarna innan de kan Prop. 1987/88:102 börja ett
arbete genomgår en inskolningsperiod. Den varierar i omfattning Bilaga 4 frän
bransch till bransch och företag till företag. Industrins utredningsinsfi-tut
har beräknat den genomsnittliga inskolningstiden för arbetare i industrin till
2,9 månader 1984. Med all säkerhet är den inte kortare för de ungdomar som kom
direkt från skolan. Om man utgår frän att den genomsnittliga inskolningstiden
för ungdomar är ca 3 månader och att de under den tiden inte gör en produktionsbidragande
arbetsinsats och att några ungdomar arbetar deltid, kan det årliga
produktionsbortfallet uppskattas till motsvarande en arbetsinsats av knappt
20000 arbetstagare.

Enligt
avtalet för metallindustriarbetareförbundets område är minimilönen för 18-äringar40kr.
per timme. Enligt uppgift har de flesta 18-äringar en högre lön än avtalets
miniminivå. Å andra sidan är lönen för 18-åringar lägre i en del andra
branscher. Beräkningarna bygger på en timlön pä 40 kr., vilket inklusive
sociala avgifter ger en timkostnad på 56 kr. Med dessa uppgifter kan
produktionsbortfallet uppskattas till 1,97 miljarder kr. Anser man att
minimilönerna är för höga dvs. att de överskattar ungdomarnas produktionsbidrag,
blir bortfallet i motsvarande mån lägre.

En
särskild fråga är behandlingen av den produktion som skapas i ungdomslag. 1986
var i genomsnitt 23 800 ungdomar i åldern 18-19 år i ungdomslag. Enligt
gällande regler arbetar de vanligen 4 timmar per dag till en ersättning av ca
35 kr. per timme, dvs. timkostnaden inklusive de sociala avgifterna är ca 49
kr. I det följande antas att ungefär hälften av ungdomarna, 12000, i stället
för ungdomslag kommer att fullfölja ÖGY:s tredje år. Om man antar att den
genomsnittliga produkfiviteten motsvarar hälften av timkostnaden, kan
produktionsbortfallet uppskattas till ca 0,26 miljarder kr. Svårigheten att fä
en mer korrekt uppskattning av det faktiska produktionsvärdet i ungdomslag
hänger samman med att arbetet nästan uteslutande avser arbetsuppgifter som inte
existerar på den ordinarie arbetsmarknaden.

2.
Minskad produktion till följd
av utbildning av instruktörer. ÖGY räknar med ett behov av ett nytillskott på
9000 instruktörer för den arbetsplatsförlagda utbildningen. Utbildningen av
dessa instruktörer beräknas kräva en sammanlagd volym av 7 dagar per instruktör
fördelad pä 5 dagar år 1 och 2 dagar år 2. Ca 3000 instruktörer skall utbildas
per år. Kostnaden är dels bortfallet av lön, dels de insatser som behövs av
lärare m. m. i själva utbildningen av instruktörerna. Ur samhällsekonomisk synvinkel
blir med ÖGY:s antaganden kostnaderna försumbara.

3.
Produktionsbortfallet till
följd av instruktörernas handledningsinsatser. Enligt ÖGY skall instruktörerna
göra en handledningsinsats motsvarande 2,5 veckotimmar per elev och vecka
under det avslutande året. Det motsvarar ca 1 600 årsarbeten. Om instruktörerna
i genomsnitt antas ha en lön plus sociala kostnader på 150000 kr. om året blir
värdet av det ärliga produktionsbortfallet ca 240 milj. kr. I den utsträckning
företagens nuvarande handledarinsatser bortfaller minskar kostnaden i
motsvarande män. Det kan vara rimligt att anta en ökad kostnad för bortfallen
produktion motsvarande halva beloppet, dvs. ca 120 milj. kr.

4.
Ökat behov av lärare i
gymnasieskolan. Enligt ÖGY skall också det 117

tredje året innehålla vissa allmänna ämnen motsvarande i
genomsnitt ca 7 Prop. 1987/88:102 timmar. Detta är en nettoökning av
undervisningstimmar som kräver en Bilaga 4 ökad lärarinsats. Översiktligt kan
behovet beräknas till ca 800 lärare (21-Ummars-lärare). Samhällskostnaden är
dels kostnader för lärarutbildning, dels den produktion som dessa lärare
skulle kunna göra någon annanstans. Om man för enkelhetens skull antar att
endast den senare alternativkostnaden bör beaktas, uppgår den årliga kostnaden
till ca 120 milj. kr.

5.
Ökat lokal- och
utrustningsbehov i gymnasieskolan. Beloppet kan inte utan noggranna
undersökningar preciseras. Kan dock antas bli begränsade.

6.
Ökade
investeringar i arbetslivet. Enligt ÖGY kommer den arbetsplatsförlagda
utbildningen inte att medföra några kapitalkostnader.

Samhällsekonomiska intäkter

De viktigaste intäkterna är

1.
Högre
arbetsproduktivitet efter ytterligare ett års utbildning

2.
Minskad
arbetslöshet efter ett tredje gymnasieår

3.
Minskad
arbetslöshet hos andra grupper

De olika punkterna diskuteras var för sig i det följande:

1. Högre arbetsproduktivitet efter ytteriigare ett års
utbildning. ÖGY:s uppfattning, som stöds av arbetsmarknadens parter, är att
sädana förändringar nu inträffar i arbetslivet att kraven både på allmänna
kunskaper och yrkeskunskaper ökar. Förutsättningen för att ungdomarna skall
kunna göra en fullgod arbetsinsats och för att svenskt näringsliv skall kunna
hävda sig i en internationell konkurrens är att den svenska arbetskraften
håller en hög utbildningsnivå. Bakom det resonemanget ligger tanken att ökade utbildningsinsatser
leder till ökad produktivitet.

Både teoretiskt och empiriskt är det komplicerat att
klarlägga detta samband. Den vikt som bl. a. näringslivet, näringslivets
organisationer m. m. nu fäster vid de anställdas utbildning och kompetens kan emellertid
tolkas som att det empiriskt föreligger ett starkt samband. Exakt vilken typ av
kunnande och kompetens det är fråga om kan diskuteras. Mycket talar dock för
att det är en kombination av ökade baskunskaper och mer yrkes-och
näringslivsanknutna kunskaper. Enligt det synsättet skulle ÖGY:s förslag ligga
ungefär rätt.

Det är inte möjligt att kvantitativt ange hur stor och
varaktig produktionsökningen blir till följd av ÖGY:s tredje är. En viss
vägledning ger några samtal med företrädare för de fackliga organisafionerna
som tyder på att en rimlig löneökning för de ungdomar som genomgått det tredje ÖGY-året
ligger mellan 2 och 4 kr. per timme. Det skulle implicera en produktivitetsökning
mellan 5 och 10 procent.

Är ett produktivitetsantagande på mellan 5 och 10 procent
rimligt? De

närmast jämförbara studier som föreligger gäller samhällsekonomiska kal

kyler av effekterna av genomgången arbetsmarknadsutbildning. I en äldre

studie konstateras en genomsnittlig bruttolöneökning på 10 procent för

personer som genomgått arbetsmarknadsutbildning. I en senare studie

pekar preliminära resultat pä en produktivitetsökning pä 11 procent och en ] i o

sysselsättningsökning på 18 procent. Det finns likheter
mellan ÖGY:s

tredje år och den
utbildning som ges inom ramen för arbetsmarknadsut- Prop. 1987/88:102
bildningen. Samtidigt finns också skillnaderna som till exempel ett större
Bilaga 4 inslag av allmänna ämnen liksom genomsnittligt sett yngre elever i den
gymnasiala utbildningen. Med dessa reservationer och mot bakgrund av förhållandevis
höga produktivitetstal som uppmätts för arbetsmarknadsutbildningen kan en
antagen produktivitetsökning på mellan 5 och 10 procent fill följd av ÖGY:s
tredje år knappast anses vara tilltagen i överkant.

2. Minskad
arbetslöshet efter ett tredje gymnasieår. Rimligtvis borde en

mindre andel av de ungdomar som lämnar gymnasieskolan efter en treårig

yrkesutbildning drabbas av arbetslöshet under sin yrkesverksamma period

än de som har en tvåårig yrkesutbildning. Den bättre utbildningen leder till

större valfrihet, lättare anpassning efter ändrade förhållanden etc, som

bör innebära lägre risk för arbetslöshet och kortare arbetslöshetsperioder.

Det finns också skäl att understryka det mindre framtida behovet av

utbildningsinsatser till följd av den förlängda gymnasieutbildningen.

ÖGY:s
tredje år bör således ha en sysselsättningseffekt, dvs. höja sysselsättningsgraden
jämfört med nuläget under den förvärvsaktiva tiden för samUiga som studerar ett
tredje är. I en av de ovan nämnda studierna har sysselsättningseffekten av
arbetsmarknadsutbildning beräknats till 18 procent. Detta förefaller vara väl
högt. Här antas, att av de 48000 som genomgår ÖGY:s tredje är kommer
arbetslöshet och annan frånvaro att vara av sådan omfattning att det motsvarar
en långsiktig sysselsättningsgrad som ligger 2 procentenheter högre än den
nuvarande genomsnittliga för samtliga sysselsatta. Det betyder att
beräkningarna i det följande utgår frän ca 39360 helårssysselsatta och för
enkelhetens skull heltidssysselsat-ta. Av dessa 39360 skulle alltså ca 960
kunna hänföras fill en direkt sysselsättningseffekt av ÖGY. Det bör påpekas att
det antas, att efter genomgången ÖGY-utbildning bortfaller behovet av särskilda
inskolningsinsatser för företagen eftersom en sä stor del av utbildningen äger
rum i arbetslivet.

3. Minskad
arbetslöshet hos andra grupper. Det är ÖGY:s tredje år startar

minskar utbudet pä arbetsmarknaden med ca 48000 ungdomar. Det mot

svarar knappt hälften av det totala årliga nytillskottet av arbetskraft.

Minskningen är permanent. Utgår man från att företagens rekryteringsbe

hov är oförändrat, kan olika effekter väntas uppstå. I ett läge med full

sysselsättning torde en ökad konkurrens om arbetskraften leda till en press

på lönerna, löneglidning och förstärkta inflationsimpulser. I ett läge med

arbetslöshet bör det vara möjligt att öka sysselsättningen utan att löner och

priser stiger.

Naturligast
är att studera arbetslöshetens sammansättning i åldersgruppen 20—24-åringar.
Arbetslösheten i äldersintervallet uppgår till ca 30000 (1986). Ungefär 18000
befinner sig i arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete. Sammantaget är
det alltså ca 48000 ungdomar i åldern 20 till 24 är som står till
arbetsmarknadens förfogande. Lägger man därtill antalet 19-åringar i
ungdomslag, ca 12000, blir det sammanlagt ca 60000 ungdomar i åldersgrupperna
strax över de gymnasiestuderande som står till arbetsmarknadens förfogande.

Hur
mänga av dessa ungdomar kan rekryteras som ersättare för de 119

ungdomar som går det tredje ÖGY-året? En försiktig
uppskattning är att ca Prop. 1987/88:102 10000, dvs. ungefär hälften av det
minskade utbudet frän gymnasieskolan Bilaga 4 av helårsarbetskraft på den öppna
arbetsmarknaden, ersätts med rekrytering ur gruppen arbetslösa och i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det betyder att den produktionsförlust som ÖGY:s
tredje år ger upphov till minskar. (Det antas att den arbetsplatsförlagda
utbildningen tredje året ej ger något produktionstillskott).
Produktionstillskottets storlek beror på sådana faktorer som produktiviteten
hos dessa 10000, deras behov av inskolning etc. För enkelhetens skull antas att
samtliga 10000 arbetar heltid och helår, att inga särskilda kostnader är
förknippade med anställningen och att timlönen är 40 kr., dvs. 56 kr. i timmen
i total produktionskostnad, vilket är lågt. Med dessa utgångspunkter kan produktionstillskottet
uppskattas till ca 1,0 miljarder kr.

Det kan hävdas att sysselsättningseffekten för
åldersgruppen 19-24 är med tiden kommer att ebba ut. ÖGY-ungdomarnas
produktivitetsförbättring är med det synsättet tillräckligt för att på sikt
eliminera det produktionsbortfall som uppstår till följd av den förlängda
utbildningen. Inifialt skulle visseriigen en viss minskad arbetslöshet bland
exempelvis 20-24-åringarna kunna bli följden, men i ett längre perspektiv
skulle en anpassning ske till den tidigare arbetslöshetsnivån.

Detta är ett statiskt synsätt. När det gäller
arbetsmarknadsutbildning ser man i allmänhet de indirekta
sysselsättningseffekterna för andra grupper än de som genomgår
arbetsmarknadsutbildning som en av de mest positiva effekterna. Ofta är det
också brist på utbildad arbetskraft som förhindrar företagens expansion och
därmed ökad anställning av andra än bristgruppen. I ett dynamiskt perspektiv
ger den ökade produktiviteten hos de ÖGY-utbildade och den ökade produktionen till
följd av minskad arbetslöshet upphov till långsiktigt högre produktion,
löneutrymme och sysselsättning, vilket, under förutsättning av i övrigt
likartade förhållanden, annars vore möjligt.

Val av diskonteringsränta

I de följande beräkningarna används två olika reala
diskonteringsräntor, bl. a. för att påvisa kalkylernas känslighet för valet av
diskonteringsränta, pä 4 resp. 6 procent. Dessa två räntesatser används bl. a.
vid kalkyler över energiinvesteringars samhällsekonomiska kostnader och
intäkter. I likhet med investering i utbildning är det fråga om investeringar
av långsiktig karaktär, vilket kan tala för att här tillämpa samma räntesatser.
Ungefär samma räntesatser tillämpas vanligtvis vid beräkningar av arbetsmarknadsutbildningens
kostnader och intäkter.

Sammanfattning av kostnader och intäkter

Redovisningen ovan kan nu sammanfattas i tabellform.
Tabell 1 redovisar

de samhällsekonomiska kostnader som uppstår under ett år, år 1, när den

gymnasiala yrkesutbildningen har föriängts med ett år och organiserats 120

enligt
ÖGY:s modell. Som tidigare påpekats utelämnas kostnaderna för Prop.
1987/88:102

instruktörernas utbildning. Bilaga 4

Tabell
2 visar de samhällsekonomiska intäkter som kan väntas uppstå och som redovisats
ovan. Intäkter i form av ökad produktivitet och höjd sysselsättningsgrad
uppstår under en längre tid; i princip under hela den yrkesverksamma perioden.
Här antas effekten kvarstå i 10 är. Intäkterna har diskonterats till år 1. För
att illustrera kalkylens känslighet redovisas fyra alternativa beräkningar med
olika antaganden för produktivitetsutveckling och diskonteringsräntor.

Tabell I. De årliga samhällsekonomiska kostnaderna av en
förlängd gymnasial yrkesutbildning (miljarder kr.)

Produktionsbortfall

Minskat
utbud

1,97

Minskat
ungdomslag

0,26

För
instruktörerna

0,12

Okat lärarbehov

0,12

Summa 2,47

Tabell 2. De samhällsekonomiska intäkterna diskonterade
till år 1 av en förlängd gymnasial yrkesutbildning. Alternativa antaganden
beträffande produktivitet (p) och diskonteringsränta (r). Jämförelse med
kostnaderna enligt tabell 1 (miljarder kr.).

Alt 1

Alt 2

Alt 3

Alt 4 ■

p=10%

p=10%

p=5%

p=5%

r=6%

r=4%

r=6%

r=4%

Produktivitetsökning

2,79

3,07

1,39

1,53

Sysselsättningstillskott

0,77

0,84

0,73

0,81

Minskad
arbetslöshet

för
andra grupper

1,00

1,00

1,00

1,00

Intäkt
(summa)

4,56

4,91

3,12

3,34

Kostnad
(enl. tabell 1)

2,47

2,47

2,47

2,47

Resultat

2,09

2,44

0,65

0,87

Sammanställningen i tabell
2 visar att samtliga alternativ redovisar ett överskott på mellan 700 och 2400
milj. kr. Med de antaganden som beräkningen bygger på är det samhällsekonomiskt
lönsamt att förlänga den gymnasiala yrkesutbildningen med ett är enligt den
modell som ÖGY föreslär. Ett alternativt sätt att uttrycka detta på är att ange
den tid det tar innan reformen är betald (s. k. pay-offperiod). De fyra
alternativen ovan, tabell 2, ger följande pay-offperioder:

Alternativ
I 4 år

Alternafiv 2 3,5 är

Alternativ 3 7 år

Alternativ 4 5 år

I
det mest gynnsamma fallet, alternativ 2, är reformen betald pä ca 3,5 är, dvs.
därefter genereras ärligen en samhällsekonomisk intäkt pä ca 2400 milj. kr. som
ett resultat av den förlängda yrkesutbildningen. I det minst gynnsamma fallet
dröjer det likväl inte längre än 7 år innan reformen är samhällsekonomiskt
betald.

121

Den
samhällsekonomiska kalkylen visar således att det är samhällseko- Prop. 1987/88:102
nomiskt lönsamt att förlänga den gymnasiala yrkeksutbildningen enligt Bilaga 4 ÖGY:s
förslag. Vilket av de fyra alternativ som här redovisas bäst avspeglar
verkligheten är inte möjligt att på förhand avgöra. Det minst gynnsamma
resultatet ger ett ärligt överskott pä närmare 700 milj. kr. I det fallet torde
produktivitetsantagandet vara tilltaget i underkant medan diskonteringsräntan
sannolikt är något för hög.

Den
samhällsekonomiska kalkylen ger också indirekt information om vissa effekter av
ÖGY:s förslag som bör uppmärksammas. Exempelvis kan rekryteringsproblem uppstå
för näringslivet i samband med att reformens tredje år träder i kraft, vilket
bl. a. kan aktualisera vissa arbetsmarknadspolitiska insatser.

Av
särskilt intresse är de fördelningspolitiska effekterna. I det följande skall
endast ett förhällande uppmärksammas, nämligen de ekonomiska konsekvenserna för
de familjer vars barn i fortsättningen kommer att gå i gymnasial utbildning i
tre år i stället för som tidigare två år.

För
de ungdomar som efter avslutad tvåårig yrkesutbildning i gymnasiet böljade
förvärvsarbeta innebär en förlängning av utbildningen med ett år att
föräldrarnas försörjningsansvar förlängs med ett år. Man kan anta att en
tredjedel av produktionsbortfallet till följd av minskat arbetskraftsutbud, dvs.
ca 0,7 miljarder kr., går till ungdomarnas privata konsumtionsutgifter. ■
Därtill kommer ungdomslagsersättningen varav, lågt räknat, hälften 250-300
milj. kr. går till ungdomarnas konsumtion. Det blir nu utgifter som måste bäras
av ungdomarnas föräldrar. Även om föräldrarnas ökade kostnader blir lägre
kommer det att ske en betydande omfördelning av konsumtionsutrymme från
elevernas föräldrar till eleverna. Hushällens ökade kostnader kan röra sig i
storleksordningen 15000 till 20000 kr. under det tredje gymnasieåret. Hur detta
kommer att påverka familjernas intresse att låta sina barn fortsätta med
gymnasiala studier är svårt att uttala sig om. Utan ekonomisk ersättning finns
det risk för minskad studiebenägenhet. Å andra sidan visar kalkylen att det
finns ekonomiskt utrymme för att kompensera familjerna.

Sammanfattningsvis
kan konstateras ätt de vikfigaste samhällsekonomiska aspekterna, bortsett från
de immateriella värdena som är förknippade med utbildning, av att föriänga de
tvååriga yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan är höjd produkfivitet för dem
som genomgår utbildningen, produktionsförluster på grund av minskat
arbetskraftsutbud och produktionsökning genom minskad arbetslöshet och minskat
antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därtill kommer naturligtvis
att ÖGY kan leda till en totalt sett effektivare organisation av den totala inskolnings-och
inlärningsorganisationen, vars effekter bara delvis tagits hänsyn till i föreliggande
kalkyl.

Förslaget
får också vissa fördelningspolitiska konsekvenser. De som

ekonomiskt föriorar blir ÖGY-elevernas föräldrar, vilka måste avstå kon

sumtionsutrymme under ytterligare ett år till gymnasiestuderande barn.

Det finns också skäl att utgå frän att det i första hand är fråga om relativt

inkomstsvaga familjer. Att hela förslaget ger ett positivt samhällsekono

miskt resultat indikerar dock att det finns utrymme för kompensatoriska 122

åtgärder för familjerna,
såsom föriängt barnbidrag, höjt studiebidrag m. m. Prop. 1987/88:102 Om
inga åtgärder vidtas i den riktningen kan resultatet bli negativt för
Bilaga 4 studiebenägenheten efter grundskolan.

123

Förteckning
över gymnasieskolans linjer och sektorer

I gymnasieskolan finns 1987/88 följande 27 linjer

Prop.
1987/88:102 Bilaga 5

Minst
treåriga linjer

Ekonomisk linje (treårig) Humanistisk linje (treårig)
Naturvetenskaplig linje (treårig) Samhällsvetenskaplig linje (treårig) Teknisk
linje (fyraårig)

E H

N S T

Tvååriga
teoretiska linjer

Ekonomisk linje Musiklinje Social linje

Estetisk-praktisk
linje Teknisk linje

Ek

Mu So Ep Te

Tvååriga
yrkesinriktade linjer

Beklädnadsteknisk linje

Bygg- och
anläggningsteknisk linje

Distributions-
och kontorslinje

Drift- och
underhållsteknisk linje

El-teleteknisk
linje

Fordonsteknisk
linje

Handels-
och kontorslinje

Jordbrukslinje

Konsumtionslinje

Livsmedelsteknisk
linje

Processteknisk
linje

Skogsbrukslinje

Social servicelinje

Trädgärdslinje

Träteknisk
linje

Verkstadsteknisk linje

Värdlinje

Be

Ba

Dk

Du

Et

Fo

Hk

Jo

Ko

Li

Pr

Sb

Ss

Td

Tr

Ve

Vd

Alla
linjer utom Du, Ep, Hk, Ss och Td har funnits sedan gymnasieskolans start 1971.
Linjerna Ep och Hk bedrivs sedan några år som försöksverksamhet. Fr. o. m.
1987/88 bedrivs därutöver även begränsad försöksverksamhet med treåriga
yrkesinriktade Unjer inom ramen för 500 intagningsplatser.

124

Gymnasieskolans
linjer och grundskoleanknutna specialkurser (direktramen) är uppdelade på
sektorer enligt följande.

Prop.
1987/88:102 Bilaga 5

SEKTOR

1
HS - Humanistisk-samhälls-vetenskaplig
sektor

2
VSK - Värd-,
social- och konsumtionssektor

3
EM - Ekonomisk-
och merkantil sektor

4
TN -
Teknisk-naturvetenskaplig sektor

5
TI -
Teknisk-industriell sektor

6 JST - Jordbruks- och skogsbrukssektor

LINJER (vartill kommer närliggande specialkurser)

H, S, So, Ep,
Mu

Vd, Ss, Ko

E, Ek, Hk,
Dk

N, T, Te,
Du

Ba, Be, Et, Fo, Li, Pr, Tr, Ve samt gymnasial lärlingsutbildning
och specialkurser ej näraliggande någon linje

Jo, Sb, Td

Innehållsförteckning Prop. 1987/88:102

Regeringens
proposition ........................................ 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

1
Inledning ........................................................ 3

2
Gymnasieskolan inför 1990-talet.......................... 4

3
Utvecklingsarbete och
försöksverksamhet ............ II

3.1
Målsättning................................................. 11

3.2
Dimensionering och lokalisering
av försöksverksamhet 12

3.3
Beslutsordning för
försöksverksamheten............ .. 14

3.4
Referensgrupp, utvärdering............................ .. 15

4 Riktlinjer
för försöksverksamheten........................ .. 16

4.1
Treårig utbildning......................................... .. 16

4.2
Arbetsplatsförlagd utbildning.......................... .. 18

4.3
Tillgång på arbetsplatser för
utbildningen.......... .. 23

4.4
Modulindelade kursplaner............................ 26

4.5
Elevens arbetsrättsliga
ställning vid arbetsplatsförlagd utbildning 28

4.6
Försäkringsskydd för elever vid
arbetsplatsförlagd utbildning 32

5 Tim-
och kursplaner för försöksverksamheten......... 35

5.1
Allmänna utgångspunkter .............................. 35

5.2
Ökade inslag av allmänna ämnen..................... 37

5.3
Ramtimplan ................................................ 38

5.4
Några enskilda ämnen .................................. 40

5.5
Ämnenas årskursfördelning............................. .. 43

5.6
Ämnessamverkan ........................................ 43

5.7
Betygssystem och
intagningsfrågor................. 44

6 Studievägsstruktur........................................... 46

6.1
Utbildning och arbetsmarknad......................... .. 46

6.2
Avveckling av de tvååriga
ekonomiska och tekniska linjerna . 49

6.3
Yrkesutbildningens linjesystem ....................... .. 49

6.4
Övriga tvååriga, ej direkt
yrkesinriktade linjer.... .. 53

7 Studiernas
organisation m.m............................... .. 55

7.1
Arbetsformer i
yrkesutbildningen...................... 55

7.2
Hjälp till elever med
studiesvårigheter.............. 56

8 Gymnasieskolans
anpassning till ett samhälle i förändring 58

8.1
Ungdomarnas arbetsmarknad.......................... .. 58

8.2
Signal- och planeringssystem,
beslutsnivåer...... 60

8.3
Ramar för gymnasieskolans
dimensionering........... 66

9 Läromedel
och utrustning för gymnasieskolan......... .. 67

9.1
Läromedel för yrkesutbildningen...................... .. 68

9.2
Utrustning för
yrkesutbildningen...................... .. 69

10 Personalen
som resurs vid utveckling av yrkesutbildningen................................................. 71

10.1
Rekrytering och utbildning av
yrkeslärare......... .. 71

10.2
Fortbildning av yrkeslärare............................ 72

10.3
Utbildning av handledare.............................. .. 73

11 Kostnader
för och finansiering av försöksverksamheten .................................................................... 77

11.1
Samhällsekonomiska effekter av
en förlängd yrkesutbildning 77

11.2
Kostnader för
försöksverksamheten................ .. 78

11.3
Ersättning för
utbildningsplatser i arbetslivet.... .. 79

11.4
Skolhuvudmännens kostnader ....................... .. 80

11.5
Budgetöversikt........................................... .. 81

12 Anslagsberäkningar 82

126

Bilagor Prop. 1987/88:102

1
Sammanfattning av 0GY:s
slutbetänkande En treårig yrkesutbildning del I (SOU 1986: 2) 83

2
Förteckning över
remissinstanser.......................... 105

3
Tillgång på platser för arbetsplatsföriagd
utbildning. En studie i Gävleborgs län 107

4
En samhällsekonomisk beräkning
av ÖGY:s förslag.... 114

5
Förteckning över
gymnasieskolans linjer och sektorer 124

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 127