Prop. 1987/88:104

Regeringens proposition 1987/88:104

om kulturmiljövård

Prop.

1987/88:104

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 mars 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen formuleras mål för den statliga
kulturmiljövården. Vidare föreslås en samlad reglering i lag av
kulturminnesvården såvitt gäller fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga
kulturminnen och utförsel av äldre kulturföremål. Den nya lagen avses ersätta
lagen om fornminnen, lagen om byggnadsminnen, lagen om skydd mot utförsel av
vissa äldre kulturföremål samt de särskilda bestämmelserna rörande kyrkor m.
m. i kungörelsen om det offentliga byggnadsväsendet liksom förordningen
angående vården av vissa kyrkliga inventarier.

I väsentliga delar bygger den nya lagen på de nu gällande
bestämmelserna. I många hänseenden har dock bestämmelserna systematiserats på
ett annat sätt, förenklats och förtydligats. Den praxis som utvecklats har i en
del fall lagfästs.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den I januari 1989.

Slutligen utpekas fyra områden inom kulturmiljövärden som
prioriterade för ökade insatser. Det gäller åtgärder mot luftföroreningarnas
och försurningens skadeverkningar på kulturmiljön, insatser för vård av
kulturlandskap och fomlämningar, insatser för stöd till byggnadsvården samt
information och kunskapsuppbyggnad om kulturmiljön. Riksantikvarieämbetet
föreslås få ökade resurser för dessa ändamål.

1 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 104 Rättelse: S. 8 och
9. 3 kap. I § andra stycket och 4 § tredje stycket byter plats.

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen har därför tre
huvuddelar: lagrådsremissen (s. 26), lagrådets yttrande (s. 104) och
föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets yttrande (s. 114).

Den som vill ta del av
samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

I anslutning till sitt
ställningstagande till lagrådets yttrande tar föredragande statsrådet också upp
förslag till prioriteringar när det gäller ekonomiska insatser i
kulturmiljövården samt vissa anslagsfrågor.

Prop. 1987/88:104

1 Förslag till Prop. 1987/88:104

Lag om kulturminnen m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda
vår kultur

miljö.

Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som
myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar
eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt
undviks eller begränsas.

2 § I denna lag finns bestämmelser om fornminnen,
byggnadsminnen och

kyrkliga kulturminnen samt om utförsel av kulturföremål ur landet.

Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i
denna lag i fortsättningen kallat riksantikvarieämbetet, har överinseende över
kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av
domstol eller annan myndighet enligt denna lag.

3 § Vad som föreskrivs i denna lag om ägare av fastighet
eller byggnad

skall, då fastigheten eller byggnaden innehas som fideikommiss eller under

därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt, gälla

innehavaren.

2 kap. Fornminnen

Fasta fomlämningar och fornfynd

1 § Fasta fomlämningar är skyddade enligt denna lag.

Fasta fomlämningar är följande lämningar efter människors
verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och
som är varaktigt övergivna

1.
gravar,
gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser,

2.
resta stenar
samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt
andra ristningar eller målningar,

3.
kors och
minnesvårdar,

4.
samlingsplatser
för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål,

5.
lämningar av
bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket
av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och
näringsfång,

6.
ruiner av
borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra
märkliga byggnader och byggnadsverk,

7.
färdvägar och
broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade
anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter,

8. skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha gått
sedan skeppet blev vrak.

Fasta fomlämningar är också naturbiidningar till vilka
ålderdomliga

bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar

efter äldre folklig kult. 3

2 § Till
en fast fornlämning hör ett så stort område på marken eller pä Prop.
1987/88:104

sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräck

ligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område be

nämns fornlämningsområde.

När fråga uppkommer om fastställelse av gränserna för ett
fornlämningsområde, prövas frågan av länsstyrelsen.

Då ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon
annan än ägaren av området, skall denne underrättas om ärendet och ges tillfälle
att yttra sig i saken. Underrättelsen skall ske genom delgivning.

3 § Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas
och som

1.
påträffas i
eller vid en fast fornlämning och har samband med denna eller

2.
påträffas under
andra omständigheter och kan antas vara minst etthundra år gamla.

4 § sådant fornfynd som avses i 3 § I tillfaller
staten.

Sådant fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren.
Han är dock skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot betalning
(hembud)

1.
om fornfyndet
innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons
eller annan legering med koppar eller

2.
om fornfyndet
består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda
tillsammans.

5 § Den som påträffar ett fornfynd, som skall tillfalla
eller hembjudas

staten, skall snarast anmäla fornfyndet hos riksantikvarieämbetet, länssty

relse, länsmuseum eller polismyndighet. Fornfynd som hör till skeppsvrak

kan anmälas även till kustbevakningen.

Upphittaren är skyldig att på begäran lämna ut fornfyndet
mot kvitto samt uppge var, när och hur fornfyndet påträffades.

Skydd, vård och undersökning av fornlämning och plats där
fornfynd påträffats

6
§ Det är
förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel mbba, ta bort, gräva ut,
täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller
skada en fast fornlämning.

7
§
Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som behövs för
att skydda och vårda en fast fornlämning. Åtgärderna får avse exempelvis
flyttning, iordningställande och inhägnad av fornlämningen eller röjning.
Åtgärden får avse även en fornlämning som infogats i ett byggnadsverk.

Länsstyrelsen får uppdra åt annan att vidta åtgärder som
avses i första stycket under de villkor som länsstyrelsen bestämmer. Åtgärd som
innebär att fornlämningen rubbas eller förändras får dock inte vidtas utan att
länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller en sådan åtgärd.

Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller har
särskild rätt till marken eller byggnadsverket underrättas genom delgivning.
Detsamma skall gälla i fråga om vattenområde.

Om åtgärderna medför kostnader eller skada för ägaren
eller någon annan, har han rätt till skälig ersättning av allmänna medel.
Beslut om ersättning fattas av länsstyrelsen och delges den som berörs av
beslutet.

8 §
Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får utan hinder av 6 § under- Prop.
1987/88:104

söka en fast fornlämning, bärga ett skeppsvrak som är en fast fornlämning

samt
undersöka en plats där fornfynd påträffats.

Länsstyrelsen får lämna tillstånd till annan att företa en
sådan undersökning eller bärgning under de villkor som länsstyrelsen
bestämmer.

Vid undersökningen eller bärgningen gäller bestämmelserna
om underrättelse och ersättning enligt 7 § tredje och Qårde styckena.

Bärgas ett skeppsvrak som är en fast fornlämning, skall
det tillfalla staten, om det saknar ägare.

9 § Länsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter till
skydd för en fast

fornlämning.

Föreskrifterna får även meddelas för område som enligt 2 §
inte hör till fornlämningen under förutsättning att pågående användning av
marken härigenom inte försvåras avsevärt.

Länsstyrelsen får fridlysa en plats där fornfynd
påträffats, om det kan ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår.
Fridlysning får ske intill dess platsen har undersökts enligt 8 §.

Föreskrifter eller fridlysning får förenas med vite.

Ett beslut om föreskrifter eller fridlysning skall
kungöras på lämpligt sätt.

Ingrepp i fast fornlämning

10 § Den som avser att uppföra en byggnad eller en
anläggning eller

genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast

fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med

länsstyrelsen.

Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat
arbete, skall arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs.
Den som leder arbetet skall omedelbart anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

11 § Om det behövs en särskild utredning för att ta
reda pä om en fast

fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större

markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av

företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän

väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning,

större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri-

eller handelsändamål.

Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen.

12 § Den som vill rubba, ändra eller ta bort en
fast fornlämning skall

ansöka om tillstånd hos lånsstyrelsen.

Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om
fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt
förhållande till fornläm-ningens betydelse.

Såvitt gäller ägaren av skeppsvrak eller fornfynd som hör
till skeppsvrak får tillstånd lämnas, om inte särskilda skäl talar emot det.

Om någon annan än ägaren av marken eller vattenområdet
eller ägaren av skeppsvraket ansöker om tillstånd, skall ansökningen avslås om
ägaren motsätter sig åtgärden och det inte finns några synnerliga skäl att
bifalla ansökningen.

13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får
länsstyrelsen ställa upp

skäliga
krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen 5

eller
särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall Prop.
1987/88:104 såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.

Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, färden
besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för
att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.

14 § Den som utför ett arbetsföretag som berör fast
fornlämning svarar

för kostnaden för åtgärder enligt 13 §.

Företagaren svarar dock inte för kostnad som

1. hänför sig till en fornlämning som inte förut
varit känd,

2.
väsentligt
överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt 13 § första
stycket,

3.
hänför sig till
arkeologisk förundersökning enligt 13 § andra stycket, om länsstyrelsen inte
lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen enligt 12 § andrastycket, eller

4.
hänför sig till
arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning enligt 13 §, om det
visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.

Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och
delges företagaren.

15 § Vägras någon tillstånd enligt 12 § beträffande
fornlämning som när

den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord, är han

berättigad till skälig ersättning av allmänna medel, om fornlämningen

vållar honom betydande hinder eller olägenhet. Ansökan om sådan ersätt

ning görs hos länsstyrelsen. Ansökningen skall ha kommit in till länsstyrel

sen inom två år från det att fornlämningen påträffades genom grävning

eller annat arbete, annars är rätten till ersättning förlorad. Vad som nu

sagts om ersättning skall inte tillämpas om marken exproprieras.

Ersättning för hinder eller olägenhet skall deponeras hos
länsstyrelsen. I fråga om fördelning och utbetalning av deponerade belopp samt
rättsverkan av fördelning och utbetalning gäller i tillämpliga delar vad som
är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts
enligt expropriationslagen (1972:719). Beloppet utbetalas dock direkt till
sökanden om det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare än
sökanden.

Inlösen och hittelön vid fornfynd

16 § Vid inlösen av fornfynd som enligt 4 § år
hembudspliktigt skall

ersättning utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets

beskaffenhet, för föremål av ädelmetall dock minst motsvarande me

tallvärdet efter vikt, uppräknat med en åttondel.

För fornfynd får även särskild hittelön lämnas.

Frågor om inlösen, ersättning och hittelön prövas av
riksantikvarieämbetet.

Fyndfördelning

17 § Riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning
överlåta statens

rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett

tillfredsställande sätt.

Metallsökare Prop. 1987/88:104

18 § Apparat som kan användas för att på
elektronisk väg spåra metallfö

remål under markytan (metallsökare) får inte medföras på fasta fomläm

ningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten.

19 § Metallsökare får inte användas inom Gotlands
län.

Metallsökare får inte heller användas inom område där fornfynd av det

slag som skall hembjudas enligt 4 § andra stycket tidigare
har påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark där
ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets
karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende samt förekomsten av
andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om den närmare avgränsningen av sådant område som avses
i andra stycket.

20 § Utan hinder av vad som sägs i 19 § får
metallsökare användas i

militär verksamhet och för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.

Utan hinder av vad som sägs i 18 och 19 §§ gäller att
metallsökare får medföras och användas

1. vid undersökningar av fomlämningar eller platser där
fornfynd påträf

fats, när undersökningen utförs av riksantikvarieämbetet eller av någon

annan efter medgivande av länsstyrelsen eller

2. om länsstyrelsen i annat fall har lämnat tillstånd
att medföra och

använda metallsökare.

Ansvar m. m.

21 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som av uppsåt

eller oaktsamhet

1. gömmer, skadar, ändrar, avyttrar eller förvärvar
föremål som enligt

4 § skall tillfalla eller hembjudas staten,

2.
inte anmäler
fornfynd enligt 5 §,

3.
bryter mot 6 §,

4.
bryter mot
bestämmelserna i 10 § andra stycket eller

5.
bryter mot 18
eller 19 §.

Den som bryter mot 5 § har förlorat all rätt på grund av
fyndet. Metallsökare som har använts vid brott enligt första stycket 5, skall
förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

22 § Vid överträdelse av beslut eller föreskrift
enligt detta kapitel får

tingsrätten besluta om handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan

om handräckning får göras av riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen.

I fråga om handräckning finns bestämmelser i
handräckningslagen (1981:847).

23 § I ärenden enligt 2 § andra stycket och 9 § får
länsstyrelsen, om det

behövs, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avvaktan på att ärendet

avgörs slutligt.

Överklagande m. m.

24 § Beslut av länsstyrelsen överklagas hos
kammarrätten när det gäller

1. fastställelse av gränserna för ett
fornlämningsområde enligt 2 §,

2. särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 §,

3. fridlysning
enligt 9 § eller Prop. 1987/88:104

4. tillstånd att medföra och använda metallsökare
enligt 20 § andra

stycket.

Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter
som avses i 19 § tredje stycket och som meddelas av annan myndighet ån
regeringen.

Beslut av riksantikvarieämbetet enligt 16 § överklagas hos
kammarrätten.

Beslut i övrigt enligt detta kapitel av länsstyrelsen
eller riksantikvarieämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat
följer av 25 §.

Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 §
andra stycket, 9 § första-flärde styckena och 12 § andra stycket.

25 § Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det
gäller •

1.
ersättning för
kostnader eller skada enligt 7 § fjärde stycket,

2.
ersättning
enligt 8 § tredje stycket,

3.
beslut om
kostnad för förundersökning eller särskild undersökning enligt 14 § andra
stycket eller

4.
ersättning
enligt IS § första stycket.

Den som är missnöjd med beslut som avses i första stycket
kan väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen. Talan skall ha väckts inom
ett år från delfåendet av länsstyrelsens beslut.

Ersättning som beslutats av domstol enligt 15 § första
stycket skall deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket.

3 kap. Byggnadsminnen

1 § En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt
kulturhistoriska

värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelse

område får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna

om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på park, träd

gård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.

I fråga om byggnad av sådant värde som sägs i första
stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar
om statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till annan
ägare än staten, skall det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som
är fast fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag.

Skyddets innebörd och omfattning

2 § När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall
länsstyrelsen

genom skyddsföreskrifter ange pä vilket sätt byggnaden skall vårdas och

underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla
bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att
byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas.

3 § Skyddsföreskrifter skall sä långt möjligt utformas i
samförstånd med

byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde. Ägaren får inte

åläggas mera omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen nöd

vändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn

skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål.

Byggnadsminnesförkiaring

4 § Fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne
kan väckas av

var och en genom ansökan eller tas upp av länsstyrelsen pä eget initiativ.

Ansökan om
att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall Prop. 1987/88:104
innehålla uppgifter om vilken fastighet byggnaden är belägen på och om
fastighetens ägare samt beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även anges
vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för
byggnadsminne.

Innan länsstyrelsen fattar beslut som enligt detta kapitel
kan medföra rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller någon annan,
skall lånsstyrelsen undersöka om medel för detta finns tillgängliga.

5
§ Då fråga
väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne,
får länsstyrelsen i avvaktan pä ärendets slutliga prövning meddela förbud mot
åtgärder som kan minska eller förstöra byggnadens kulturhistoriska värde.
Förbudet får gälla för en tid av högst sex månader. Om det finns synnerliga
skäl får det förlängas, dock högst med sex månader för varje gång.

6
§ Om en byggnad
kan antas komma ifråga som byggnadsminne, får länsstyrelsen, utan att fråga
väckts om byggnadsminnesförkiaring, förordna att anmälan till länsstyrelsen
skall göras, innan byggnaden rivs eller ändras pä ett sätt som väsentligt
minskar dess kulturhistoriska värde.

Länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälningen kom
in dit avgöra om den skall ta upp fråga om byggnadsminnesförkiaring av den
berörda byggnaden. Under denna frist får den anmälda åtgärden inte vidtas utan
att länsstyrelsen har medgett det.

7
§ Om ett
statligt byggnadsminne har övergått till att bli byggnadsminne enligt detta
kapitel, skall länsstyrelsen utfärda förklaring om detta.

8
§ Länsstyrelsen
skall för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen underrätta
inskrivningsmyndigheten

1. då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad
skall förklaras för

byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7 §,

2.
dä förordnande
enligt 6 § första stycket meddelats eller upphävts,

3.
då beslut om
byggnadsminnesförkiaring vunnit laga kraft eller hävts, eller

4.
då ansökan om
byggnadsminnesförkiaring avslagits.

9 § Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som
arbetar på läns

styrelsens uppdrag har rätt att få tillträde till byggnader med tillhörande

markområde samt att där vidta de åtgärder och undersökningar som be

hövs för lagens tillämpning.

Bestämmelser om ersättning och inlösen

10 § Ägare och innehavare av särskild rätt till
fastighet har rätt till ersätt

ning av staten om skyddsföreskrifter

1.
utgör hinder
för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till
värdet av berörd del av fastigheten, eller

2.
på annat sätt
innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.

Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt,
utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Medför skyddsföreskrifter att synnerligt men uppkommer vid
använd-

ningen av fastigheten, är staten skyldig att
lösa'fastigheten om ägaren Prop. 1987/88:104 begär det.

Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då
länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som därvid utgår skall, om
det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med
stöd av denna paragraf

Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall,
utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning
eller inlösen i 11 och 20 §§ eller IS kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10),
även beaktas andra beslut om skyddsföreskrifter samt beslut som avses i 14 kap.
8 § första stycket 2 och 3 plan- och bygglagen, under förutsättning att
besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsföreskrifter.

11 § Har fråga väckts om att en byggnad skall
förklaras för byggnadsmin

ne, får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller

inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han fått del av

föreläggandet, anmäla detta till länsstyrelsen. Ett sådant föreläggande skall

åtföljas av uppgift om de skyddsföreskrifter som avses bli utfärdade. Den

som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden har föHorat sin rätt

till ersättning eller inlösen.

Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen.

Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de
uppenbariigen har förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller
inlösen skall även gälla för den som senare förvärvar sakägarens rätt.

12 § Om en fastighet till följd av ett beslut
enligt detta kapitel minskar i

värde så att den irite längre kan antas utgöra full säkerhet för borgenärerna,

skall den ersättning som fastighetsägaren är berättigad till enligt 10 §

deponeras hos länsstyrelsen. Bestämmelsen gäller dock endast borgenärer

som hade panträtt i fastigheten när ersättningsrätten uppkom och ersätt

ningsbelopp som skall utgå på en gång.

Om en borgenär lider skada, därför att depositionen inte
skett i enlighet med första stycket, är han berättigad till ersättning frän
staten. Ersättningen lämnas mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma
gäller om en borgenär lider förlust genom att ersättningen blivit för lågt
beräknad och den inte blivit prövad av domstol till följd av överenskommelse
mellan staten och fastighetsägaren eller av annan anledning.

13 § I fråga om ersättning eller inlösen enligt 10
eller 12 § andra stycket

skall expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån avvikande be

stämmelser inte meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i
fall som avses i 10 § skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens
marknadsvärde före och efter beslutet. Därvid skall bortses från förväntningar
om ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada enligt 10 § första stycket I skall
minskas med ett belopp som motsvarar det som enligt samma punkt skall tålas
utan ersättning.

Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt,
skall domstolen förordna att ersättning enligt 10 § första stycket skall
betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Ogillas
talan om ersättning eller inlösen som har väckts av fastighetsäga

ren eller annan sakägare, kan domstolen förordna att han skall bära sina

egna kostnader, om han har inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har

rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom 10

ålägga
honom att ersätta staten dess rättegångskostnader.

Ändring
och hävande Prop. 1987/88:104

14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen
lämna tillstånd till att

ett byggnadsminne ändras i strid mot skyddsföreskrifterna.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får
avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs.

15 § Om bibehållandet av ett byggnadsminne medför
hinder, olägenhet

eller kostnad som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får

länsstyrelsen jämka skyddsföreskrifterna eller häva byggnadsminnesför-

klaringen. Länsstyrelsen får också häva en byggnadsminnesförkiaring som

framstår såsom ändamålslös.

Regeringen får häva en byggnadsminnesförkiaring eller
jämka skyddsföreskrifter, om regeringen ger tillstånd till expropriation som
rör byggnaden eller kringliggande område och byggnadsminnesförklaringen eller
skyddsföreskrifterna inte kan bestå utan olägenhet för
expropriationsändamålet.

Vid beslut om att häva en byggnadsminnesförkiaring eller
att jämka skyddsföreskrifter får länsstyrelsen eller regeringen förordna att
den som begär hävandet eller jämkningen skall bekosta särskild dokumentation av
byggnaden, om det är skäligt.

Ansvarsbestämmelser m.m.

16
§ Om ägaren
till ett byggnadsminne försummar det som åligger honom enligt skyddsföreskrifterna,
får länsstyrelsen förelägga honom att inom viss skälig tid vidta nödvändiga
åtgärder. Föreläggandet får inte omfatta åtgärder som med hänsyn till
byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är oskäligt betungande. Om
föreläggandet inte följs, får länsstyrelsen utföra åtgärderna på ägarens
bekostnad.

17
§ Om ett
byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, får
länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är möjligt. Ett
sådant föreläggande får förenas med vite.

Tingsrätten får besluta om handräckning för att avbryta
pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i
annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta
kapitel skall efterlevas.

Ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen eller
allmän åklagare. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i
handräckningslagen (1981:847).

18 § Till böter döms den som

1.
i strid mot
meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt förstör ett
byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 § eller utan
iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller

2.
bryter mot
förbud som meddelats enligt 5 § eller förordnande enligt 6 § första stycket
eller vidtar åtgärder i strid möt bestämmelserna i 6 § andra stycket.

Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett
vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

Överklagande m.m.

19 § Beslut av länsstyrelsen överklagas hos
kammarrätten när det gäller

I. byggnadsminnesförkiaring enligt I §, "

2.
skyddsföreskrifter
enligt 2 §, Prop. 1987/88:104

3.
förbud mot
åtgärder enligt 5 §,

4.
anmälningsplikt
enligt 6 §,

5. deposition enligt 12 § första stycket,

6.
tillstånd eller
villkor för tillstånd enligt 14 §,

7.
jämkning av
skyddsföreskrifter eller hävande av byggnadsminnesförkiaring enligt 15 §
första stycket,

8.
dokumentation
enligt 15 § tredje stycket,

9.
föreläggande
enligt 16 § eller

10. föreläggande enligt 17 § första stycket.

Länsstyrelsens beslut enligt 4 § att inte förklara en
byggnad för byggnadsminne får överklagas endast av riksantikvarieämbetet.

20 § Länsstyrelsens beslut om ersättning och
inlösen får inte överklagas.

Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid

fastighetsdomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens

beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller

inlösen förlorad.

Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att
förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid fastighetsdomstolen mot
sakägare om fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning. Om
beslut om byggnadsminnesförkiaring inte kommer till stånd inom ett år från det
att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.

Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas
vid fastighetsdomstolen.

21 § Beslut enligt 1, 5 eller 6 § skall tillämpas
utan hinder av att talan förs

mot beslutet.

4 kap. Kyrkliga kulturminnen

1 § Kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter,
kyrkliga in

ventarier och begravningsplatser är skyddade enligt bestämmelserna i

detta kapitel.

Kyrkobyggnader och kyrkotomter

2 § Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och
underhållas så att

deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär

inte förvanskas.

Kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader som invigts
för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyrkor
som står under egen förvaltning.

Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör
samman med byggnadens funktion och miljö och som inte år begravningsplats.

3 § Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har
tillkom

mit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan

tillstånd av riksantikvarieämbetet.

I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för
rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller
ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga
utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning.

I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för
utvidgning av tomten

samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler ,2

eller andra fasta anordningar på tomten.

Riksantikvarieämbetet
får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga Prop. 1987/88:104 med
hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen;. Villkoren får avse hur
ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs.

4
§ Om
riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 3 § om
tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad eller en
kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som är märklig genom
sitt kulturhistoriska värde.

5
§ Sedvanliga
underhållsarbeten eller brådskande reparationsåtgärder får utföras utan
tillstånd. Sådana åtgärder skall utföras med material och metoder som är
lämpliga med hänsyn till byggnadens eller anläggningens kulturhistoriska värde.

Kyrkliga inventarier

6
§ Inventarier
av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig
byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl.

7
§ I varje
församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall det finnas en
förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. I
förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än
församlingen eller domkyrkan och om det förvaras på någon annan plats än i
kyrkan.

Förteckningen skall föras av kyrkoherden och en av
kyrkorådet utsedd kyrkvärd, som skall vara ledamot eller suppleant i rådet. De
skall också se till att föremålen förvaras och vårdas väl.

8
§
Kontraktsprosten skall minst vart sjätte är kontrollera att alla föremål i
förteckningen finns kvar. Sådan kontroll skall också göras vid byte av kyrkoherde
eller sådan kyrkvärd som anges i 7 § andra stycket. I en församling där
kontraktsprosten är kyrkoherde skall biskopen se till att kontroll sker.

9
§ I fråga om
ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild person eller släkt,
krävs tillstånd från riksantikvarieämbetet

1.
för att avyttra
det,

2.
för att avföra
det från förteckningen,

3.
för att
reparera eller ändra det, eller

4. för att flytta det från den plats där det sedan
gammalt hör hemma.

Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana reparatio

ner får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde minskas.

10 § Riksantikvarieämbetet får besiktiga kyrkliga
inventarier.

Riksantikvarieämbetet får också besluta att ett föremål skall tas upp i

förteckningen.

Om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas,
får riksantikvarieämbetet tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan
nödvändig åtgärd för att skydda eller värda det. Innan en sådan åtgärd vidtas,
skall samråd ske med kontraktsprosten eller biskopen och, om föremålet ägs av
någon enskild, med denne.

13

Begravningsplatser Prop. 1987/88:104

11
§ I vården av
en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas.
Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska
värde inte minskas eller förvanskas.

12
§
Begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen som
avses i I § lagen (1963:537) om gravrått m. m.

Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana
byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar
såsom murar och portaler.

13. § I fråga om en begravningsplats som anlagts före
utgången av år 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen

1.
för att utvidga
eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen,

2.
för att där
uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra
befintlig byggnad eller fast anordning.

14
§ Om
riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 § tillämpas också
i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången av år 1939, om
begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller
är märklig genom sitt kulturhistoriska värde.

15
§ Om det på en
begravningsplats eller i en byggnad på en begravningsplats som ägs och
förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde,
tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 §§ också på sådana föremål. Kommunen
skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av
föremålen. I stället för vad som sägs i 7 § skall i förteckningen anges om ett
föremål ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen.

Överklagande

16 § Beslut som anges i 3, 9 och 13 §§ får
överklagas hos kammarrätten.

Sådana beslut får alltid överklagas av domkapitlet.

Beslut enligt 4, 10 och 14 §§ får överklagas hos
regeringen.

5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

1
§ Äldre svenska
och utländska kulturföremål som anges i detta kapitel och som är av stor
betydelse för det nafionella kulturarvet, får inte föras ut ur landet utan
särskilt tillstånd.

2
§ Med svenska
kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige
eller i ett annat land av en svensk.

Med utländska kulturföremål avses föremål som är
framställda i ett annat land av annan än en svensk.

De gränser som Sverige hade den 1 juli 1986 är avgörande
vid bestämmandet enligt lagen om ett föremål skall anses vara ett svenskt
kulturföremål.

14

Tillstånd
till utförsel Prop. 1987/88:104

3
§ Den som
vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha tillstånd till utförseln, om
föremålet är av det slag som anges i 4 och 5 §S.

4
8 Svenska
kulturföremål:

1. Föremål, som har framställts före år 1600, oavsett
värde:

a)
tryckta
skrifter, kartor och bilder samt

b)
handskrifter på
pergament eller papper.

2. Mer än 100 år gamla föremål oavsett värde:

a)
dryckeskärl,
seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor,

b)
folkdräkter och
broderad eller mönstervävd folklig textil,

c)
bonadsmåleri,

d) möbler, speglar och skrin,

e) golvur, väggur och bordsur,

f) signerade fajanser,

g) musikinstrument samt

h) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen.

3. Mer än 100 år gamla föremål med ett värde över 50
000 kronor, i den

mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2:

a)
målningar,
teckningar och skulpturer,

b)
föremål av
keramik, glas och porfyr,

c)
föremål av
guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt

d) ljuskronor och vävda tapeter.

4. Mer än 50 år gamla föremål med ett värde över 2 000
kronor, i den

mån föremålet inte kan hänföras under punkt I eller 2:

a)
samiska
föremål,

b)
icke tryckta
protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper,

c)
handritade
kartor och ritningar samt

d) tekniska modeller och prototyper samt
vetenskapliga instrument.

5 S Utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit
till Sverige före

år 1840, och som har ett värde över 50 000 kronor:

a)
möbler, speglar
och skrin,

b)
golvur, väggur
och bordsur,

c)
musikinstrument,

d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen,

e) målningar, teckningar och skulpturer,

O föremål av keramik, glas och elfenben,

g) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt
och medaljer samt h) ljuskronor och vävda tapeter.

6
8 Tillstånd
krävs även för utförsel av en del av ett föremål som anges i 4 eller S 8.

7
§ Ett
kulturföremål får föras ut ur landet utan tillstånd, om

1. föremålets ägare flyttar från Sverige för att
bosätta sig i ett annat land,

2. föremålet genom arv, testamente eller bodelning har
förvärvats av en

enskild person som är bosatt i annat land,

3. föremålet förs ut av en offentlig institution här i
landet eller en

institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det

skall
föras tillbaka till Sverige, '5

4.
föremålet förs
ut av en enskild person för att användas i samband med Prop. 1987/88:104
offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller

5.
föremålet är
tillfälligt inlånat från utlandet.

Prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel

8 8 Tillstånd till utförsel av kulturföremål skall ges, om
föremålet inte är

av stor betydelse för det nationella kulturarvet.

Även om föremålet har stor betydelse för det nationella
kulturarvet får tillstånd ges till utförsel, om föremålet förvärvas av en
institution i utlandet.

9 8 Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av
kungl. biblioteket,

riksantikvarieämbetet, riksarkivet, statens konstmuseer eller Stiftelsen

Nordiska museet (tillståndsmyndigheter).

För varje slag av föremål som anges i 4 och 5 88
föreskriver regeringen vilken tillståndsmyndighet som skall pröva ansökan om
tillstånd.

Handläggningen av tillståndsärcnden m. m.

10
8 Ansökan om
tillstånd skall ges in till riksantikvarieämbetet. Om det med stöd av 9 8 har
föreskrivits att ansökningen skall prövas av annan tillständsmyndighet, skall
ansökningen överlämnas till denna.

11
8 Rör en
ansökan mer än en av tillståndsmyndigheterna beslutar riksantikvarieämbetet
vilken tillståndsmyndighet som skall handlägga ansökningen. Den
tillståndsmyndigheten får fatta beslut i ärendet först efter samråd med den
eller de övriga tillståndsmyndigheter som är berörda. 1 sådana ärenden skall
ansökningen avslås, om någon av de berörda tillståndsmyndigheterna anser att
tillstånd inte skall beviljas.

12
8 Den som
ansöker om tillstånd att föra ut ett föremål skall till ansökningen foga två
svartvita fotografier av föremålet. Fotografier behövs dock inte, om
ansökningen avser föremål som avses i 4 8 I a) och 4 b). Fotografier behövs
inte heller, om tillståndsmyndigheten medger undantag från detta krav.

Sökanden skall på begäran av tillståndsmyndigheten ställa
föremålet till dess förfogande för granskning.

13
8
Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas även i fråga om tillståndsärenden
som handläggs av Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i ett sådant ärende fattas
av stiftelsens styresman eller någon annan tjänsteman som styresmannen utser.

14
§ Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel.

Överklagande

15 8 Om en tillständsmyndighet har avslagit en
ansökan om tillstånd till

utförsel, får beslutet överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut som en tillståndsmyndighet har meddelat
enligt detta kapitel, får inte överklagas.

16

Medgivande av regeringen Prop. 1987/88:104

16
8 Även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella
kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att föremålet
förs ut ur landet.

Ansvar

17
8 Bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av kulturföremål och för
försök därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1989.

2.
Genom lagen upphävs

a)
lagen (1942:350) om fornminnen,

b)
lagen (1960:690) om
byggnadsminnen,

c)
lagen (1985:1104) om skydd mot
utförsel av vissa äldre kulturföremål.

3. Beslut
meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya

lagen anses ha meddelats med stöd av denna.

4
kap. 16 8 andra meningen tillämpas endast i ärenden som väckts efter
ikraftträdandet.

Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har
meddelats före den I januari 1989. Ärenden som vid utgången av år 1988 kommit
in till regeringen men som ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre
föreskrifter.

4.
Har beslut om
skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 8 lagen (1960:690) om
byggnadsminnen meddelats av länsstyrelsen före den I juli 1987, skall
dessförinnan gällande bestämmelser om ersättning tillämpas.

5.
Vid tillämpning av 3 kap. 10 8
femte stycket får beaktas även beslut som meddelats före ikraftträdandet.

1
mål enligt 5 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen i vilka talan har väckts före
den I juli 1987 skall 12 8 andra stycket nämnda lag i dess lydelse före den 1
juli 1987 tillämpas.

6. Punkterna
2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:1104)

om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål skall fortsätta att gälla.

17

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 104

Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1918:163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd

dels att
det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse,

dels att 9 § skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88: 104

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

8a§

Polismyndighetens beslut i frågor som avses i denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.

9§l

Om
vissa äldre sjöfynd finns

bestämmelser i lagen

(1942:350)
om fornminnen. Särskilda bestämmelser om hittegods finns i lagen (1938:121) om
hittegods. Särskilda bestämmelser om sjunket eller ilandflutet virke finns i
lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled. Bestämmelser om ensamrätt
till bärgning finns i lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning.

Om
vissa äldre sjöfynd finns

bestämmelser i lagen

(1988:000)
om kulturminnen m.m. Särskilda bestämmelser om hittegods finns i lagen
(1938:121) om hittegods. Särskilda bestämmelser om sjunket eller ilandflutet
virke finns i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled. Bestämmelser om
ensamrätt till bärgning finns i lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1989. I fråga om överklagande av beslut som
länsstyrelsen har meddelat före ikreiftträdandet gäller äldre bestämmelser.

iSenaste lydelse 1984:984.

18

3
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1984:983) om ensamrätt
till bärgning skall ha följande lydelse.

Prop. 1987/88: 104

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

För
vissa skeppsvrak och vissa föremål gäller bestämmelserna i lagen (1942:350) om
fornminnen.

För
vissa skeppsvrak och vissa föremål gäller bestämmelserna i lagen (1988:000) om
kulturminnen m.m.

Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1989.

19

4
Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 4 § väglagen (1971:948)t skall ha
följande lydelse.

Prop. 1987/88: 104

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

4 §

Väghållning
omfattar byggande av väg och drift av väg.

Vid
väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till enskilda intressen och till
allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och
fornminnesvård.

Vid
väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till enskilda intressen och till
allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och
kulturmiljövård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

iLagen omtryckt 1987:459.

20

5 Förslag
till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 13 §
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88: 104

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Byggnadsvärde
för en byggnad, som enligt lagen (1960:690) om byggruidsmin-nen har förklarats
för byggnadsminne, är sammanlagda värdet av byggnaden och tillhörande tomt.
Samma skall gälla en byggnad som avses i 3 kap. 12 § plan- och bygglagen
(1987:10) för vilken rivningsförbud eller skyddsbestämmelser har meddelats.

Byggnadsvärde
för en byggnad, som har förklarats för byggnadsminne, är sammanlagda värdet
av byggnaden och tillhörande tomt. Samma skall gälla en byggnad som avses i 3
kap. 12 § plan- och bygglagen (1987:10) för vilken rivningsförbud eller
skyddsbestämmelser har meddelats.

För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte något
värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1 Senaste lydelse 1987:146.

21

6 Förslag
till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 § och 14 kap. 8 §
plan- och bygglagen (1987:10)1 skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88: 104

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

8 kap.

2§

I
fråga om andra anläggningar än byggnader krävs bygglov för att

1.
anordna
nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med
liftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor
och golfbanor,

2.
anordna upplag
eller materialgårdar,

3.
anordna tunnlar
eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4.
inrätta fasta
cisterner eller andra fasta anläggningar för kemiska produkter, som är hälso-
och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand eller andra
olyckshändelser,

5.
uppföra radio-
eller tele-master eller torn,

6.
uppföra
vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter eller om
kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets
höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en byggnad,

7.
uppföra murar
eller plank,

8.
anordna
parkeringsplatser utomhus,

9. väsentligt ändra anläggningar som avses i 1 -8.

1.
anordna nöjesparker,
djurparker, idrottsplatser, skidbackar med
liftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor
och golfbanor,

2.
anordna upplag
eller materialgårdar,

3.
anordna tunnlar
eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4.
inrätta fasta
cisterner eller andra fasta anläggningar för kemiska produkter, som är hälso-
och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand eller andra
olyckshändelser,

5.
uppföra radio-
eller tele-master eller torn,

6.
uppföra
vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter eller om
kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets
höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en byggnad,

7.
uppföra murar
eller plank,

8.
anordna
parkeringsplatser utomhus,

9.
anordna
begravningsplatser,

10. väsentligt ändra anläggningar som
avses i 1 -9.

1 Lagen omtryckt 1987:246.

22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 104

Bygglov för att inrätta eller uppföra en anläggning enligt
första stycket 4 eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om
anläggningen är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för
åtgärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns
endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och
parkeringsplatsen är avsedd uteslutande för fastighetens behov eller om
parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i
detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt 5 § får kommunen medge undantag från kravet på
bygglov. I 10 § finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och
anordningar avsedda för totalförsvaret.

14 kap.

8§

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har
rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1.
bygglov vägras
till att ersätta en riven eller på annat sätt än genom olyckshändelse förstörd
byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts
inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2.
rivningsförbud
meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller rivningslov vägras med
stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3.
skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser,

4.
bestämmelser om
vegetation samt markytans utformning och höjd-läge inom sådana områden som
avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första
stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger, i fall som avses i första stycket 1 och 2,

om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd
del av fastigheten och, i fall som avses i första stycket 3-5, om skadan
medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt
men uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa
fastigheten, om ägaren begär det.

23

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1987/88: 104

Vid
tillämpningen av andra

och tredje styckena skall även

beaktas andra beslut som av

ses i första stycket samt beslut

enligt 2 § lagen (1960:690) om

byggnadsminnen, 8, 9, 11 och

19 §§ naturvårdslagen

(1964:822), och 19 kap. 2 § vat

tenlagen (1983:291), under

förutsättning att besluten

meddelats inom tio år före det

senaste beslutet. Dessutom

skall beaktas sådan inverkan

av hänsynstaganden enligt

21 § skogsvårdslagen

(1979:429)
som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på
grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i lagen
om byggnadsminnen, naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande
inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Vid
tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som
avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:000) om
kulturminnen m.m., 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen (1964:822), och 19 kap.
2 § vattenlagen (1983:291), under förutsättning att besluten meddelats inom
tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 21 § skogsvårdslagen (1979:429) som i särskilda fall
har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen
med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i
15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m.,
naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder
mot att beslutet beaktas.

Har
kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att
tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för
ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren
till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

24

7 Förslag till Prop. 1987/88:104

Lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963:537) om gravrått
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§l

Det åligger församling, eller om regeringen för särskilt
fall så förordnat, borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats med
erforderligt antal gravplatser av vedertagen typ.

På regeringens prövning ankommer, huruvida och på vilka
villkor enskild begravningsplats må anordnas.

Om anläggning, utvidgpning Om anordnande, utvidgning

eller väsentlig förändring av eller väsentlig ändring av be-

begravningsplats gäller vad re- gravningsplatser finns särskil-

geringen förordnar. da bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1 Senaste lydelse 1980:127. 25

Utbildningsdepartementet Prop. 1987/88:104

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Peterson,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén.

Föredragande:
statsrådet Göransson

Lagrådsremiss med förslag till lag om kulturminnen m. m.

1 Inledning

I
budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 386) anmälde jag för
riksdagen det arbete som under 1985 inletts med att se över möjligheterna att
effektivisera och bredda insatserna inom kulturminnesvården. Utgångspunkten för
arbetet har varit att öka medvetenheten om att kulturkvaliteterna i vid mening
i den av människan skapade miljön behöver tas till vara. Ett arbete med denna
inriktning bör bedrivas på bred front. Det bör omfatta den mera traditionella
vården av kulturminnen i form av t. ex. byggnadsminnen och fomlämningar, men
också åtgärder för att ta till vara värden i kulturlandskapet och i den stora
mängden av icke exklusiva bebyggelsemiljöer.

Översynen
har bedrivits främst internt inom regeringskansliet, bl. a. med stöd av en
särskild arbetsgrupp med deltagande av jordbruks- (sedermera miljö- och
energidepartementet), bostads-, civil- och finansdepartementen. Ett antal
särskilda uppdrag har också givits i samband med arbetet. Som ett resultat av
de samlade övervägandena inom regeringskansliet kommer jag i det följande att
presentera förslag till förändringar i inriktningen av kulturminnesvården med
betoning på vidgade ambitioner. Dessa förändringar gör att den samlade
verksamheten lämpligast kan rubriceras som vård av kulturmiljön.

Kraven
på den statliga kulturmiljövårdens insatser bör enligt rain mening öka. Nya
uppgifter måste läggas till dem som redan finns och andra måste betonas
starkare. Detta förutsätter en förstärkning av kulturmiljövårdens resurser.
Jag avser att i samband med att jag anmäler lagrådets yttrande i regeringen
också lägga fram förslag om resursernas omfattning och inriktning.

Ett
specifikt sådant område gäller åtgärder mot luftföroreningarnas och

försurningens inverkan på kulturmiljön. Regeringen uppdrog i juni 1986 åt

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) att utarbeta

ett förslag till handlingsprogram för insatser att minska dessa skadeverk

ningar. RAÄ har redovisat uppdraget i ett förslag till ett treårigt insatspro- 26

gram. Förslaget har också
inarbetats i statens naturvårdsverks rapport Prop. 1987/88:104 (Rapport
3379) Aktionsplan 87 mot luftföroreningar och försurning. Aktionsplanen i
övrigt behandlas av chefen för miljö- och energidepartementet i den miljöpolitiska
proposition som föreläggs riksdagen under denna vår.

I
regeringens proposition (prop. 1986/87:97 s. 21-25) om de centrala museemas
uppgifter och ansvar behandlade jag museernas uppgifter i vården av den yttre
kulturmiljön. Jag anmälde där min avsikt att samla en särskild beredningsgrupp
med deltagande från statens kulturråd, RAÄ, Nordiska museet, Sveriges tekniska
museum och arkitekturmuseet för att ta fram underlag för närmare riktlinjer
beträffande museernas medverkan i detta arbete. Beredningsgmppen har redovisat
sina överväganden i rapporten (Ds 1988:6) Centralmuseerna och
kulturmiljövården.

En
arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet har utarbetat ett förslag till en
samlad lag om kulturminnen m. m. I arbetsgruppen har deltagit också företrädare
för antikvariska myndigheter och länsmuseerna. Arbetsgruppen överlämnade i
juli 1987 promemorian Kulturminneslag (Ds U 1987:9). Promemorian har
remissbehandlats.

Regeringen
bemyndigade genom beslut den 22 mars 1984 chefen för civildepartementet att
tillkalla en särskild utredare för att se över bestämmelserna om statlig
tillsyn över kyrkobyggnader och begravningsplatser m.m.. Departementschefen
förordnade regeringsrådet Stig Brink till särskild utredare. Utredningen
överlämnade i november 1986 betänkandet Kulturhistorisk tillsyn över den
kyrkliga miljön (Ds C 1986: II).
Betänkandet har remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör som bil. 1-2 med underbilagor fogas
sammanfattningar av förslagen i de två sistnämnda departementspromemoriorna,
de lagförslag som läggs fram i promemoriorna samt förteckningar över
remissinstanserna. Sammanställningar över remissyttrandena har upprättats och
finns tillgängliga hos utbildningsdepartementet i lagstiftningsärendet (dnr.
2467/87).

2 Kulturmiljövårdens mål och inriktning

2.1 En bakgrund

Att
skydda och vårda kulturarvet i vår byggda och odlade miljö är en viktig
nationell angelägenhet. Kulturarvet utgörs av vad tidigare generationer skapat.
Varje tid bildar sin egen uppfattning om det kulturella arvets betydelse och om
vilka delar av kulturarvet som är särskilt värdefulla. Synen på kulturarvet
växlar därför från en tid till en annan. Den påverkas av sådana förhållanden
som den ekonomiska utvecklingens tempo och inriktning, idé- och
samhällsdebatten, utbildningens innehåll och forskningens rön.

Frågan
om hur vi bäst tar tillvara kulturarvet tilldrar sig i dag en ökande

uppmärksamhet. Det finns flera förklaringar till detta.-Den snabba sam-

hällsomdaning som ägt rum i vårt land under detta århundrade och särskilt

efter andra världskriget har i grunden omgestaltat den yttre miljön. 27

Jord-
och skogsbrukets modernisering har lett till en stark påverkan av Prop.
1987/88:104 kulturlandskapet. Nya industrimiljöer har växt fram, varav en del
till följd av näringslivets strukturomvandling nu är på väg att försvinna.
Stadskärnorna har omvandlats. Villasamhällen och förorter har brett ut sig i
tätorternas utkanter. Boendets villkor har förändrats drastiskt under mycket
kort tid. Urbaniseringen och det forcerade bostadsbyggandet under efterkrigstiden
har lett till att många äldre miljöer fått skatta åt förgängelsen. Denna
förändring av den yttre miljön har lett till ett starkt ökat intresse för
bevarande av t. ex. äldre byggnader, bostadshus och industrifastigheter, liksom
för natur- och landskapsvård.

De
yttre förändringarna svarar mot nya förutsättningar för att bo och

leva i värt land. En successivt höjd utbildningsnivå och en förändrad

yrkesstruktur medverkar till att konsumtionsmönster och levnadsvanor

förändras. Det är naturligt att upplevelsen av förändring föder behov av

förankring och kunskap om det förflutna och det nuvarande. Att det

kulturella arvet röner ökad uppmärksamhet har då ett samband med viljan

att påverka samhällsutvecklingen och ta ansvar för de vägval som måste

göras. Det handlar om att skapa möjligheter för medvetna beslut om vilka

kvaliteter och företeelser i den yttre miljön, som vi bör slå vakt om. "

Den
här beskrivna utvecklingen har ställt kulturminnesvården inför nya uppgifter.
Synen på vad en god kulturminnesvård måste omfatta har vidgats.
Kulturminnesvården måste utöver bevarandet av enskilda byggnader och fornminnen
gälla bevarandet av samlade miljöer. Detta har förutsatt att kulturminnesvården
integreras med annan planering av vår miljö. 1974 års kulturpolitiska
proposition (prop. 1974:28, s. 301), där det slogs fast att arbetet måste
omfatta hela samhällets historia, med betoning på att levandegöra kulturarvet,
har enligt min meriing haft stor betydelse i detta sammanhang.

Strävandena
att integrera kulturminnesvården i samhällsplaneringen har varit framgångsrika.
Kulturhistoriska värden beaktas i dag som en viktig faktor vid utformningen av
den fysiska miljön och vid förändringar i markanvändningen. Denna
viljeinriktning uttrycks också i naturresurslagen (NRL, 1987:12), där kravet
på skydd för kulturminnesvårdens intressen och riksintressanta miljöer
lagfästs. Genom plan- och bygglagen (PBL, 1987:10), har kommunerna givits ett
uttalat ansvar för en markanvändning och en bebyggelseplanering som
tillgodoser de kulturhistoriska intressena. Som moment i integrationsprocesssen
bör också nämnas det av riksdagen antagna varsamhetsmålet för
bostadsförbättringsprogrammet liksom reglerna om hänsyn till kulturminnesvården
i speciallagstiftningen för jord- och skogsbruket.

2.2 Målen för kulturmiljövård en

Av
redogörelsen ovan framgår att synen på vad en god kulturminnesvård

bör omfatta under de senare årtiondena har fördjupats och utvidgats. Det

som skett innebär att allt fler människor involveras i kulturminnesvårdens

arbete. Beslutanderätten i kulturminnesvårdsfrågor har decentraliserats

och allt fler yrkesområden berörs av ambitionerna att bevara och levande- 28

göra kulturarvet. Mot den bakgrunden är det angeläget att
formulera och Prop. 1987/88:104 konkretisera målen för kulturminnesvården till
vägledning för det arbete som skall bedrivas på många fronter. Med tanke därpå
och då uttrycket kulturminnesvård lätt associeras till att bara gälla
kulturarvets specifikt ålderdomliga delar, väljer jag i det följande att
använda uttrycket kulturmiljövård som en sammanfattande benämning för vården
av den av människan skapade miljön. I det kulturmiljövårdande perspektivet bör
ansatsen vara att de kulturkvaliteter som alltid finns i den byggda eller odlade
miljön bör lyftas fram och tas tillvara som en tillgång för dem som bor, lever
och vistas där.

Målen för kulturmiljövården vill jag översiktligt beskriva
på följande sätt:

— Kulturmiljövården skall bevara och levandegöra
kulturarvet.

Bevarandemålet i kulturmiljövården får en delvis ny och
vidgad innebörd. Det innebär inte att vården av våra mer traditionellt
uppfattade kulturminnen tillmäts en mindre betydelse än hittills. Omsorgen om
de värdefulla kulturminnena i form av t. ex. byggnadsminnen och fornminnen och
strävan att ta tillvara kulturhistoriska värden i sammanhållna miljöer i
odlingslandskapet, i tätorter och industribebyggelse utgör fortfarande en
kärna i kulturmiljöarbetet. Kulturmiljövården kan dock inte inskränkas till att
bara ta tillvara det exklusiva eller specifikt intressanta. Den måste också
bidra till att bibehålla och utveckla en rik vardagsmiljö. Som en följd av den
snabba samhällsförändringen har tidsperspektivet förkortats och bevarandemålet
blir därför relevant för många miljöer som präglas av vår egen fid.

— Kulturmiljövården skall syfta till kontinuitet i
utvecklingen av den yttre

miljön.

Perspektivet i kulturmiljövården måste vara
framtidsinriktat. Kulturarvet bör ses som en tillgång i samhällsbygget. Det bör
utnyttjas som en grund för nyskapande och förändringar av bebyggelse och
anläggningar i landskapet, så att vår egen tids bidrag till gestaltandet av
den yttre miljön kan fungera i samklang med och berika det som tidigare
generationer skapat. Det är viktigt att resultaten av vaije generations arbete
och byggande återspeglas i den yttre miljön och kan bilda åskådningsexempel på
levnadsvillkor och utvecklingstendenser under tidigare epoker.

— Kulturmiljövården skall främja den lokala
kulturella identiteten.

Den yttre kulturmiljön är viktig för den kulturella
identiten i en bygd eller ett samhälle. Ett mål för kulturmiljövården bör vara
att stärka den lokala kulturella identiteten. Det gäller att bevara särpräglade
traditioner i byggandet och synliga påminnelser om ortens historia, dess
näringar och kulturella arv.

— Kulturmiljövården skall möta hoten mot
kulturmiljön.

En av
kulturmiljövårdens viktigaste och svåraste uppgifter är att i god tid

uppmärksamma
och påtala hoten mot kulturmiljön. Här handlar det ofta 29

om att materiella
värden ställs mot immateriella. Sådana konflikter uppstår

ofta
i samband med industrietableringar, bostadsbyggande, utbyggnad av Prop.
1987/88:104 trafikleder, rationaliseringar inom jord- och skogsbruket och
anläggande av affärscentra i tätorterna.Genom att kulturmiljöaspekter
uppmärksammas i ett tidigt skede av planeringen och genom ett utvecklat
samarbete mellan berörda myndigheter och förvaltningar kan dessa konflikter
undvikas eller minskas.

—
Kulturmiljövården skall bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden
och historiska sammanhang.

En
förutsättning för en framgångsrik kulturmiljövård är att den har stöd i den
allmänna opinionen och av den enskilde medborgaren uppfattas som angelägen och
meningsfull. Kulturmiljövårdens myndigheter bör därför medverka till att
levandegöra kulturarvet och till att öka kunskaperna om skönhets- och
kulturhistoriska värden i den byggda och odlade miljön. Ett starkt gehör för
kulturmiljövården förutsätter ett lokalt engagemang och en fortlöpande diskussion
om verksamhetens innehåll. Folkbildningen, hembygdsföreningarna och lokala
miljögrupper kan här fylla en viktig uppgift som kunskapsförmedlare och
opinionsbildare.

2.3 Ansvar och insatser

Det
breda perspektivet innebär att kulturmiljövård inte kan uppfattas som ett
specifikt, sektorsavgränsat område som t. ex. i statlig verksamhet i första
hand är en angelägenhet för RAÄ och kulturminnesvårdens regionalorganisation,
länsstyrelserna och länsmuseerna. Tvärtom måste det ankomma på varje medborgare
och varje myndighet - statlig eller kommunal - att bidra till den hantering av
miljön som jag förespråkar men som jag också bedömer svara mot vad en stark
opinion kräver. Kulturminnesvården bildar, med mitt synsätt, en särskild del
av kulturmiljövården. Inom ramen för kulturmiljövården finns sålunda
kulturminnesvården med sina särskilda insatser för de delar av vårt kulturarv
som ges ett mer långtgående skydd, exempelvis fornminnen samt profana och
kyrkliga bygnads-minnen. I den offentliga sektorn är det nödvändigt att ett
kulturmiljövårdande synsätt finns i alla de verksamheter som påverkar
markanvändning och byggande. För kommunernas del har också goda förutsättningar
givits genom den nya plan- och bygglagen för att inom ramen för den fysiska
planeringen ansvara för nödvändig styrning. Vikten av att kommunerna värnar om
kulturmiljöns värden understryks alltså genom mina förslag.

För
RAÄ, länsstyrelserna och de museer som bildar ryggraden i den statliga
kulturminnesvården innebär mina förslag också nya och tydliga krav. Dessa
organs uppgifter i det breda kulturmiljöperspektivet blir att vara en
pådrivande, initierande och kunskapsförmedlande kraft i samhället och gentemot
den offentliga sektorn i övrigt.

Möjligheten
att kunna uppfatta och värdera kulturmiljön är sålunda i hög

grad kunskapsberoende. Kulturmiljövården bör därför bygga på samspel

mellan insatser i enlighet med medborgarnas uppfattningar om vari de

viktiga kulturkvaliteterna ligger och en utveckling av den allmänna medve

tenheten och kunskapsbasen. 30

Kulturmiljövården skall
emellertid, som jag också tidigare har framhål- Prop. 1987/88:104 lit, inte
innebära att vården av våra mer traditionellt uppfattade kulturminnen tillmäts
en mindre betydelse än hittills. Jag vill snarare beskriva omsorgen om de
värdefulla kulturminnena i form av t.ex byggnadsminnen och fornminnen som en
kärna i kulturmiljöarbetet, nödvändig att ägna stor omsorg. En stor del av mina
förslag, bl. a. om en kulturminneslag, syftar också till att utveckla och
effektivisera vården av de specifika kulturminnena liksom att vidta
åtgärder,mot de nya hot som uppträder. Enligt min uppfattning bör dock den
bästa vägen mot ökad hänsyn till de kulturhistoriska intressena gå över en
breddad syn i samhället pä det kulturella arvets betydelse.

Också
kulturminnesvårdens traditionella uppgifter bör emellertid bedrivas med delvis
nya förtecken. Jag har redan betonat vikten av att se bevarande av
kulturhistoriska värden i ett samband med de värden som vår egen tid har
tillfört miljön. Parallellt med uppgiften att bevara måste alltså strävan
finnas att delta i utformningen av förändringarna.

På
motsvarande sätt bör tonvikten på vård av kulturminnen i ökad utsträckning
kompletteras med uppmärksamhet på vikten av en god kontinuerlig användning och
brukande av kulturmiljön. Den viktiga uppgiften som poängterades i 1974 års
kulturpolitiska proposition att levandegöra kulturarvet får i
kulturmiljöperspektivet ytterligare tyngd. Där kulturkvaliteterna uppfattas
som viktiga för vår miljö är det dock samtidigt självfallet fråga om värden som
är levande för medborgarna.

Det
finns fyra avsnitt inom kulturmiljövården som måste prioriteras särskilt. Som
ett sådant område där kraftfulla motåtgärder är nödvändiga, vill jag peka ut de
skador som luftföroreningarna och försurningen orsakar på kulturmiljövärden.

Ett
annat område gäller vården av kulturlandskap och fomlämningar. Den nu
föreslagna kulturminneslagen ger visserligen ny emfas åt det särskilda skyddet
för fasta fomlämningar, men detta är inte ensamt tillräckligt för att ta
tillvara alla de kulturvärden som ryms i det traditionella svenska
odlingslandskapet, bl. a. inför jordbrukets omstrukturering. Andra insatser än
de som inriktas specifikt på fomlämningar behövs också.

Också
inom byggnadsvården krävs förnyade ansträngningar. Särskilt våra slott och
herrgårdar, liksom våra industriminnen, kräver ökad uppmärksamhet. Likaså har
jag pekat på vikten av att slå vakt om våra värdefulla tätortsmiljöer.
Förslaget till kulturminneslag innehåller på denna punkt vissa förslag om
utveckling av byggnadsminnesskyddet men också andra typer av insatser krävs.

Slutligen
bör insatserna för information om kulturmiljövärden öka. Informationsinsatser
till olika målgrupper behövs inom samtliga de tre särskilda insatsområden som
jag pekat på liksom för det generella genomslaget för kulturmiljövårdens mål.

Som
jag tidigare har anfört avser jag att, i samband med att jag för

regeringen anmäler lagrådets yttrande över förslaget till kulturminneslag,

lägga fram förslag till RAÄ: s budget för år 1988/89 och de resurser som bör

sättas in i kulturmiljövården. Jag avser också att behandla museernas

uppgifter inom kulturmiljövården. 31

3 Allmän motivering

3.1 Allmänna utgångspunkter

Vården
av kulturmiljön handlar om att förvalta den del av värt kulturarv som utgörs av
den materiella miljö som människor har skapat i vårt land. För att detta
kulturarv på bästa sätt skall kunna tas tillvara och levandegöras fordras att
det beaktas i många olika sammanhang när vi i det dagliga livet fortsätter att
forma vår materiella miljö, vare sig det nu gäller landskapets gestaltning
eller våra byggnaders interiörer. Det förslag till kulturminneslag som jag här
lägger fram utgår från att det i sådan lagstiftning som i viktiga hänseenden
styr danandet av vår materiella miljö ryms också en kulturmiljövårdande aspekt.
Den särskilda lagen om kulturminnesvården inriktas därför väsentligen på
skyddet av de mest omistliga inslagen i vårt materiella kulturarv. Det är
viktigt att hålla detta perspektiv i minnet.

Bland sådan lagstiftning
som är av väsentlig betydelse vid den pågående utformningen av vår yttre miljö
och som också beaktar kulturmiljöaspekterna vill jag nämna förutom PBL och
NRL, som förut har berörts (avsnitt 2.1), även naturvårdslagen (1964:822),
väglagen (1971:948), skogsvårdslagen (1979:429) och lagen (1979:425) om
skötsel av jordbruksmark.

Den kulturminneslag som nu
föreslås bygger till mycket stora delar på sådana regler om den särskilda
kulturminnesvården som redan finns. Dessa regler har tillkommit under olika
tider och utgör ett tämligen splittrat regelkomplex. Kring dem har också
utvecklats en praxis som jag nu i vissa delar funnit lämplig att lagfästa. Med
den nya lagen sammanförs huvudparten av alla de regler som skall gälla för
vården av fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. I den nya
lagen läggs in också bestäm melser om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål.

I min föredragning
begränsar jag mig i huvudsak till de materiella förändringarna i kulturminneslagen
i förhållande till de äldre författningarna den föreslås ersätta.

Prop.
1987/88:104

3.2 Ansvaret för kulturmiljövården

Mitt förslag:
Lagen bör inledas med allmänna bestämmelser där det stadgas att det är en
nationell angelägenhet att vårda och skydda den av människan skapade miljön.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna accepterar i allmänhet arbetsgruppens förslag. Några
remissinstanser har haft synpunkter på arbetsgruppens förslag till lagtext.

Skälen för mitt förslag:
Jag anser att lagen bör inledas med en bestämmelse om att det är en nationell
angelägenhet att vårda och skydda den del av vårt kulturarv som utgörs av vår
kulturmiljö. Det bör även stadgas att skyldigheten att vårda och skydda miljön
delas av alla, dvs. av såväl enskilda som stat och kommun. Bestämmelsen skall
alltså ha giltighet för

32

kulturmiljövården i det
breda perspektiv som jag angett i mina förslag till Prop. 1987/88:104
riktlinjer för kulturmiljövårdens arbete. I lagens övriga kapitel ges därefter
bestämmelser om specifika delar av kulturarvet. Det är där fråga om den del av
kulturmiljövården som jag kallar kulturminnesvården. Eftersom dessa
bestämmelser dominerar lagen är det motiverat att lagen kallas kulturminneslag.
Tidigare har inte skilts mellan kulturmiljövård och kulturminnesvård på det
sätt jag nu gör. När det i förarbeten till äldre lagar talas om hänsyn till
kulturminnesvårdens intresse bör detta som regel förstås som syftande på det bredare
begreppet, kulturmiljövården.

I
Sverige är det sedan länge hävdvunnet att det är ansvars- och hänsynstagandet
från de enskilda ägarna, brukarna och användarna av mark, byggnader och
anläggningar som utgör grund och fömtsättning för tillvaratagandet av
kulturmiljövärdena. Jag har funnit det angeläget att detta förhållande
avspeglas i inledningsbestämmelserna.

Att
kulturmiljövården är ett ansvar för alla innebär som nyss nämnts att kommunerna
är med och delar detta ansvar. Kommunernas ansvar för kulturmiljövården är
dessutom mycket betydande. I praktiken kommer det att få beaktas främst i den
planering och vid de åtgärder som företas inom ramen för PBL och NRL.

Ytterst
vilar ansvaret för kulturmiljövården på staten. När det gäller kärnan i
kulturmiljövården - kulturminnesvården - kommer detta konkret till uttryck bl.
a. därigenom att vissa statliga myndigheter får som särskild uppgift att utöva
tillsyn över kulturminnesvården.

Några
remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, har påtalat att ett
väsentligt skyddsinstitut för kulturminnesvården, nämligen 86 § byggnadslagen
(1947:385) med möjlighet för länsstyrelsen att förordna om förbud att utan
särskilt tillstånd företa nybyggnad inom kulturhistoriskt värdefulla områden,
har försvunnit genom PBL. Paragrafen fungerade i praktiken främst som ett
instrument för samråd med dem som önskat bygga i områdena. Därför har
länsstyrelsen föreslagit att kulturminneslagen borde innehålla en bestämmelse
som på motsvarande sätt gav möjlighet att få till stånd ett samrådsförfarande
med markägarna inom viktiga kulturmiljöer. Som förebild för en sådan
bestämmelse borde 20 § naturvårdslagen (1964:822) kunna tas.

För
egen del finner jag i och för sig att flera skäl talar för en sådan bestämmelse
i kulturminneslagen. Det är t. ex. angeläget att länsstyrelsens uppfattning om
bl. a. bebyggelseutvecklingen i förhållande till kulturminnesvårdens
riksintressen kanaliseras vidare till och tjänar som vägledning för
fastighetsägarna. Enligt PBL är det emellertid i första hand en uppgift för
kommunen att styra bebyggelseutvecklingen pä ett sådant sätt att
kulturminnesvårdens intressen tillgodoses. Det är därför naturligt att erfarenheter
av PBL:s tillämpning först vinns innan närmare överväganden görs om behovet av
bestämmelser också i kulturminneslagen till stöd för detta arbete.

Tillsynen
över kulturminnesvården inom respektive län bör utövas av

länsstyrelsen. RAÄ bör som central myndighet ha överinseende över

kulturminnesvården i landet. För att ge RAÄ möjlighet att effektivt utöva

detta överinseende bör RAÄ ha möjlighet att överklaga beslut som fattas 33

av
andra myndigheter med stöd av kulturminneslagen.

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 104

Från bl. a. Föreningen
Sveriges landsantikvarier har föreslagits att länsmuseernas uppgifter inom den
statliga kulturminnesvården bör avspeglas i en bestämmelse härom. Jag är inte
beredd att införa någon sådan bestämmelse i själva lagen. Jag är visserligen
medveten om att kulturminnesvården på regional nivå bygger på ett fungerande
samspel mellan länsstyrelsen och länsmuseet. För min del finner jag det dock
naturligare att regler om samverkan mellan länsstyrelserna och exempelvis
länsmuseerna kommer till uttryck i de verkställighetsföreskrifter till lagen
som jag senare ämnar föreslå regeringen.

Prop. 1987/88:104

3.3 Fornminnen

3.3.1
Allmänt om regleringen av fornminnesvården

Mitt
förslag: 1 kulturminneslagen tas in bestämmelser om fornminnesvården, vilka
ersätter den nuvarande lagen (1942:350) om fornminnen, i det följande
betecknad FML.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag .

Remissinstanserna:
Har godtagit förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Vården av våra fornminnen är en sådan del av
kulturminnesvården som naturligen intar en central plats i en särskild
kulturminneslag. Den nuvarande lagregleringen går i allt väsentligt tillbaka
till.1942. Denna reglering behöver nu moderniseras. I samband med att reglerna
arbetas in i kulturminneslagen kan också den erfarenhet som vunnits av den
nuvarande lagstiftningens praktiska tillämpning tas tillvara och reglerna
därmed göras tydligare.

3.3.2
Fasta fomlämningar och fornfynd — grundläggande bestämmelser

Mitt förslag: De
grundläggande principerna för vilka typer av lämningar som är fasta
fomlämningar ändras inte. Däremot görs vissa justeringar i
fornlämningsbegreppet, väsentligen grundade på praxis. Begreppet behöver
vidare förtydligas. Det markområde som hör till en fornlämning föreslås bli
betecknat fornlämningsområde. Hem-budsplikten för fornfynd utvidgas och omfattar
även fynd som innehåller föremål av koppariegeringar samt s. k. depåfynd.

Arbetsgruppens förslag:
Överensstämmer i princip med mitt förslag. Arbetsgruppen har dock inte
föreslagit hembudsskyldighet beträffande de s. k. depåfynden.

Remissinstanserna: Vid
remissbehandlingen har vissa detaljanmärkningar gjorts avseende definitionen
av fast fornlämning. Svea hovrätt har vidare påpekat att det ur
rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att underrättelsen till ägaren av
fastigheten vid fastställande av gränserna för fornläm-

34

ningsområdet sker genom
delgivning. Några remissinstanser har påpekat Prop. 1987/88:104 att
hembudsskyldigheten även bör omfatta de s. k. depåfynden.

Skälen
för mitt förslag: Liksom tidigare bör gälla att fasta fomlämningar är sådana
anläggningar eller lämningar från forna tider som är övergivna eller inte
längre används eller brukas. Det måste givetvis förutsättas att bruket eller
användningen hänför sig Ull anläggningens ursprungliga eller primära funktion.

1
lagen bör därför som en allmän definition fomlämningar anges vara lämningar
efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre
tiders bruk och som är varaktigt övergivna. En så allmän definition är
emellertid inte tillräcklig. Liksom i fornminneslagen bör därför en allmän
definition kompletteras med en uppräkning av olika fornläm-ningskategorier.

Den
allmänna bestämningen svarar i huvudsak för de olika rekvisiten för fast
fornlämning som i dag finns i fornminneslagen (FML). För vissa typer av anläggningar
(färdväg, vägmärken, broar m. m.) innebär den dock att ett märklighetsrekvisit
i FML ersätts med ett övergivenhetsrekvisit . Kravet pä att lämningen skall ha
tillkommit genom äldre tiders bruk svarar mot RAÄ:s utveckling av praxis i
fråga om fornlämningsbegreppets tillämpning. Det är sålunda nödvändigt i fråga
om vissa typer av lämningar -t. ex. övergivna odlingslämningar, gruvor,
fängstanordningar, bebyggelselämningar från förhistorisk tid m. m. - att genom
ett sådant funktions-rekvisit avgränsa vad som skall betraktas som fast
fornlämning.

Även
med de närmare bestämningar av vad som är fast fornlämning genom uppräkningen
av de olika fornlämningskategorierna - jag återkommer under
specialmotiveringen till denna uppräkning - bör dock ett visst utrymme för
utveckling av fornminnesbegreppet finnas inom ramen för lagtexten. Det är av
stor betydelse att fornlämningsbegreppet är väl förankrat i allmänhetens
medvetande och svarar mot de typer av lämningar som uppfattas som skyddsvärda
enligt lagens anda. Olika typer av lämningar eller anläggningar som tidigare
föga uppmärksammats kan t. ex. under inflytande av kulturminnesvårdens
strävanden eller forskningen om kulturlandskapet komma att uppfattas som
skyddsvärda. Utrymme för en sådan utveckling av fornlämningsbegreppets innehåll
har funnits i FML och ett sådant utrymme bör även finnas i kulturminneslagen.

I
FML finns, förutom för skeppsvrak, inte någon tidsgräns som anger när en
lämning anses bli en fast fornlämning. Redan i propositionen till fornminneslagen
(prop. 1942:8 s. 34 fO diskuterades om en tidsgräns på etthundra år skulle
införas men detta avvisades eftersom det finns lämningar av många olika slag
för vilka karaktären av minnesmärke relativt snabbt kan antas uppkomma medan
andra anläggningar bör vara betydligt äldre. Jag ansluter mig till detta
resonemang och föreslår inte någon ändring härvidlag. Det kan, som bl. a.
kammarkollegiet gjort, ifrågasättas om hundraårsgränsen bör behållas för
skeppsvrak. Jag föreslär dock inte någon ändring på denna punkt. Det bör få
ankomma på RAÄ att göra den samlade värderingen om behovet av vidgat lagskydd
för skeppsvrak och i så fall återkomma till regeringen med förslag därom.

Till
en fast fornlämning hör ett så stor område pä marken som behövs för 35

att bevara fornlämningen.
Detta område utgör alltså en del av fornlämningen. I vissa sammanhang finns
behov av att skilja mellan själva anläggningen/minnesmärket och det
tillhörande markområdet. Jag föreslår därför att ett speciellt begrepp införs
för det tillhörande markområdet. Det bör benämnas fornlämningsområde.

Det bör ankomma på
länsstyrelsen att besluta om gränserna för detta område. Jag finner i likhet
med Svea hovrätt, att innan länsstyrelsen avgör ett sådant ärende bör ägaren
till fastigheten delges ärendet. Ägaren bör dessutom uttryckligen beredas
tillfälle att yttra sig i ärendet.

Jag ansluter mig till
arbetsgruppens förslag, att FML:s stadgande om gränser som fastställs genom
äldre lantmäteriförrättningar eller expropriation bör upphävas. Dessa äldre
gränsbestämningar torde sällan motsvara en aktuell syn på fornlämningsomrädenas
omfattning.

Jag
går härefter över till att behandla vissa frågor om fornfynd.

De
grundläggande reglerna om vad som är fornfynd bör bibehållas..Det innebär att
fornfynd är dels sådant som påträffas i en fast fornlämning och har samband med
den, dels andra föremål som påträffas i andra sammanhang förutsatt att
föremålet kan antas vara minst etthundra år och att det saknar ägare.

Däremot bör reglerna om
rätten till fornfynd något justeras när det gäller sädana föremål som inte
påträffas i fomlämningar. De nuvarande reglerna om rätt till fornfynd ger
staten äganderätten till fornfynd som påträffas i fomlämningar. Övriga fornfynd
tillfaller i princip upphittaren, men upphit-tarens rätt är dock kraftigt
begränsad genom hans plikt att i vissa fall hembjuda föremålen till staten.
Enligt gällande rätt föreligger hembudsskyldighet när det är fråga om föremål
helt eller delvis av guld, silver eller koppar eller som påträffas tillsammans
med sådant föremål.

Det finns emellertid fynd
som för närvarande inte generellt omfattas av hembudsskyldigheten men som för
modern arkeologisk och kulturhistorisk forskning ofta har ett stort
vetenskapligt värde. Särskilt gäller det föremål som anträffas nedlagda
tillsammans, s. k. depåfynd. Hembudsskyldigheten bör utvidgas till att omfatta
även depåfynden. När det gäller de särskilda föremålen framstår det numera som
en brist att hembudsskyldigheten inte omfattar föremål av brons och andra
kopparlegeringar. Sådana föremål bör därför i likhet med föremål av guld,
silver och koppar alltid omfattas av hembudsskyldighet, förutsatt att de utgör
fornfynd i lagens bemärkelse.

Prop.
1987/88:104

3.3.3
Skydd, vård och undersökning av fast fornlämning och plats där fornfynd
påträffats

Mitt förslag: De
bestämmelser som gäller enligt fornminneslagen om skydd, vård och undersökning
av fast fornlämning och plats där fornfynd påträffats bör i sak oförändrade
föras över till kulturminneslagen.

Arbetsgruppens förslag:
Överensstämmer i sak med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna har i princip godtagit förslaget.

36

Skälen
för mitt förslag: Fornminneslagen ger fasta fomlämningar ett Prop. 1987/88:104
generellt lagskydd som gäller omedelbart och utan något särskilt myndighetsbeslut.
En sådan reglering har visat sig ändamålsenlig som bas för skyddet. Den kan på
ett förhållandevis smidigt sätt kompletteras både med möjligheter till
dispenser från skyddet och med möjligheter att komplettera skyddet genom
särskilda föreskrifter i det enskilda fallet.

Liksom
för närvarande bör länsstyrelsen kunna ge tillstånd till att en fornlämning
förändras eller tas bori. När det gäller föreskrifter till komplettering av
skyddet för en viss fornlämning bör dessa även i framliden kunna meddelas till
skydd för såväl fornlämningen och dess fornlämningsområde som för ett vidare
område däromkring. Föreskrifterna bör i första hand begränsas till att avse det
område som hör till fornlämningen, men möjlighet att meddela föreskrifter bör
finnas också beträffande miljön utanför fornlämningsomiådet. Föreskrifterna bör
vara av ordningskaraktär, men även förbud mot olämpliga åtgärder beträffande
hävden av ett markområde bör kunna ges. Det kan t. ex. vara fråga om att reglera
betestrycket på mark med fomlämningar eller djupplöjning på åkermark med
fomlämningar. Föreskrifter med vidare räckvidd än för fornlämnings-omrädet bör
dock inte få ges om de innebär att pågående användning av marken avsevärt
försvåras.

I
anslutning till det sistnämnda vill jag göra ett påpekande. Svea hovrätt har i
sitt remissyttrande ifrågasatt om inte uttrycket "pågående markanvändning"
skulle medföra en skärpning i förhållande till gällande rätt. Jag anser inte
det. För närvarande gäller att föreskrifter får meddelas om inte markens ägare
eller annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse. Bedömningen huruvida
det är fallet görs alltid utifrån pågående användning. Framtida
exploateringsmöjligheter kan inte vägas in. För övrigt kan ju ett syfte med
föreskrifterna vara att förebygga en ny olämplig användning av området kring
fornlämningen.

Den
ojämföriigt viktigaste och kvantitativt mest omfattande vården av våra fasta
fomlämningar sker inom ramen för hävden av den mark där fornlämningarna är belägna.
Det är i första hand markägare som genom djur i bete bibehåller det öppna
landskapet där majoriteten av fomlämningar, såsom gravfält och boplatser,
återfinns. Det är också fråga om t. ex. insatser för röjning som kan hindra att
en byggnadsruin på sikt förstörs. Det finns inte något skäl att aktualisera en
lagreglering av markägares eller andra brukares rätt eller skyldighet att vårda
fomlämningar på sin mark. Bestämmelserna bör i stället, liksom i FML, syfta
till att trygga vården av fomlämningar i de fall denna inte tillgodoses genom
annan hävd. Jag anser det med hänsyn härtill lämpligt att länsstyrelsen i lagen
ges möjlighet att ■ medge annan att inte bara undersöka, utan även vidta
skydds- och vårdåtgärder beträffande en fornlämning.

Då
det blir fråga om vårdåtgärder som skall vidtas genom de fornmin-

nesvårdande myndigheternas försorg bör självfallet ägaren till marken eller

byggnadsverket i förväg underrättas om det planerade arbetet och ges

möjligheter att framföra synpunkter på detta. Vidare bör i förekommande

fall även andra berörda parter, som exempelvis innehavare av någon

sakrätt till marken eller byggnadsverket ifråga, underrättas om en planerad 37

åtgärd.

Länsstyrelsen kan idag
lämna tillstånd till vetenskapliga arkeologiska undersökningar. Något skäl att
i sak ändra de nuvarande reglerna kan inte anses föreligga eftersom
kulturminnesvårdande myndighet bör ha rätt att undersöka eller låta undersöka
en fast fornlämning.

Jag anser att
bestämmelserna om undersökning och fridlysning m. m. av plats där fornfynd
påträffats i sak är väl motiverade och ändamålsenliga och att de därför bör
bibehållas väsentligen oförändrade. De innebär i huvudsak följande. RAÄ och
länsstyrelsen får undersöka en plats där fornfynd påträffats och länsstyrelsen
får även låta annan vidta en sådan undersökning. Vidare får länsstyrelsen
fridlysa en plats där fornfynd påträffats, om det kan ske utan att någon
väsentlig olägenhet uppstår. Fridlysningen får ske i avvaktande på att
undersökningen genomförs och den får förenas med vite.

Prop.
1987/88:104

3.3.4
Ingrepp i fast fornlämning

Mitt
förslag: Reglerna om villkoren för tillstånd till ingrepp i fasta fomlämningar
och om kostnadsansvaret för de åtgärder som behöver vidtas förenklas. De bör
vila på följande huvudprinciper:

—
tillstånd till ingrepp i fasta
fomlämningar skall lämnas endast i fall då fornlämningen medför hinder eller
olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse,

—
som villkor för tillstånd får
vidare ställas krav på att företagaren bekostar dokumentation av fornlämningen
eller särskilda åtgärder föratt bevara den,

—
den som planerar ett
arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast fornlämning, efter vad som
är känt, berörs av företaget,

—
vid större markexploateringar
skall den exploaterande bekosta en särskild utredning, om en sådan är befogad
för att ta reda på om någon fornlämning, känd eller dittills okänd, kan beröras
av företaget,

—
innan länsstyrelsen beslutar om
tillstånd till och villkor för ingrepp i en fast fornlämning skall
länsstyrelsen ha möjlighet att på företagarens bekostnad göra en fömndersökning
av fornlämningen för att få ett tillfredställande beslutsunderlag,

—
länsstyrelsen bör, så långt det
är möjligt, kostnadsberäkna sådana särskilda åtgärder som ställs som villkor
för tillstånd och denna beräkning skall ha betydelse för företagarens
kostnadsansvar,

— de omständigheter som medför att företagaren - i motsats till
normalfallet - inte skall ha ansvar för arkeologiska undersökningskostnader
eller motsvarande åtgärder, anges i lagen.

Arbetsgruppens förslag:
Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Skillnaden är att jag
föreslår att den som vägras tillstånd till ingrepp i en tidigare okänd
fornlämning skall kunna få viss ersättning.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser har i princip godtagit utred-

38

ningens
förslag. Svea hovrätt och kammarkollegiet anser dock att en Prop. 1987/88:104
bestämmelse som behandlar ersättning till den som vägras tillstånd till ingrepp
i en tidigare helt okänd fornlämning bör finnas.

Skälen för mitt förslag: I likhet med arbetsgruppen anser
jag att bestämmelserna om ingrepp i fast fornlämning bör göras enklare och
lättare att tolka för den enskilde. De materiella ändringar jag föreslår i
förhållande till FML skall ses bl. a. mot bakgrund av att lagtexten tydligt bör
reglera och avspegla den handläggning av tillståndsärenden som reellt
förutsätts.

Utgångspunkten bör, liksom hittills, vara att tillstånd
till ingrepp i en fast fornlämning kan komma ifråga bara om det vid en noggrann
intresseavvägning kan anses finnas skäl för ingreppet som är mycket tunga i
förhållande till fornlämningens betydelse. Varje ingrepp bör begränsas till
minsta möjliga.

En central punkt i regelsystemet är sedan att ansvaret för
att ta reda på om någon fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag
åvilar den som ansvarar för företaget. Samråd bör därför ske med länsstyrelsen
när det kan antas att arbetsföretaget kan beröra en fast fornlämning. Detta är
principiellt samma reglering som i FML. Jag har övervägt huruvida det kunde
vara lämpligt att i själva lagen ange exempel på sådana fall då företagaren
alltid bör vidta särskilda åtgärder för att underrätta sig om eventuella
fornlämningsförekomster och söka samråd med länsstyrelsen. Enligt min mening
kan dock vägledning i detta avseende bättre ges i lagmotivens form. Jag
återkommer till detta i specialmotiveringen.

De myndigheter som särskilt svarar för fornminnesvården
skall ha ett ansvar för att samla och tillhandahålla kunskapen om var
fornlämningarna är belägna. Dokumentationen häröver lämnas i praktiken i första
hand genom den inventering av fasta fomlämningar som redovisas på den ekonomiska
kartan. Denna rikstäckande inventering kan dock aldrig utföras med en sådan
detaljeringsgrad att den kan motsvara ett fullgott planeringsunderlag i alla
exploateringssituationer. Inför mindre exploateringar som berör avgränsade markområden
kan länsstyrelsen, vid behov med biträde av länsmuseet, oftast genom
besiktningar eller andra åtgärder komplettera inventeringens uppgifter så att
besked kan lämnas om tillstånd enligt kulturminneslagen erfordras.

I fråga om exploateringar av större markområde är det
emellertid erfarenhetsmässigt ofta nödvändigt att företa en mer systematisk
utredning om förekomsten av fomlämningar. Inventeringen för den ekonomiska
kartan kan sällan tillhandahålla ett planeringsunderlag som är tillräckligt
detaljerat och specifikt tillgodoser behoven för sådana större exploateringar.
Fomlämningar som tidigare inte registrerats påträffas regelmässigt vid
ytmässigt omfattande exploateringar, åtminstone i landets centralbygder och
älvdalar. I praktiken har det blivit vanligt att företagaren, efter förhandlingar
med länsstyrelsen, åtar sig kostnaden för de utredningar som krävs innan
tillståndsfrågan kan prövas.

Jag anser det lämpligt att denna ordning bekräftas i
kulturminneslagen

och att det införs en bestämmelse enligt vilken länsstyrelsen om det be

hövs ges möjlighet att inför en exploatering av ett större markområde

besluta om en särskild arkeologisk utredning. Kostnaden för utredningen 39

bör åvila företagaren.
Beslut om utredning bör fattas efter det att samråd Prop. 1987/88:104 skett
mellan företagaren och länsstyrelsen angående eventuella fornlämningsförekomster.
Jag återkommer under specialmotiveringen till den närmare avgränsningen av
vilka typer av arbetsföretag som bör kunna leda till att företagaren åläggs att
bekosta en sådan utredning.

Jag
föreslår inga ändringar i förhållande till FML när det gäller gmnder-na för
länsstyrelsens prövning av tillstånd till ingrepp i fast fornlämning. Däremot
bör i lagtexten föras in att det som villkor för tillstånd till ett ingrepp får
ställas skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera
fornlämningen eller på särskilda åtgärder för att bevara den (t. ex. flyttning
av en runsten). Lagens innebörd blir tydligare om det direkt anges vilken typ
av villkor som kan komma ifråga i samband med att tillstånd meddelas. Jag vill
här framhålla att skäligheten i villkoren skall bedömas, inte i förhållande
till arbetsföretagets ekonomi utan i förhållande till fornlämningens art och
betydelse. Vägningen av intressena bakom arbetsföretaget mot
fornminnesintressena skall ske när det avgörs om tillstånd över huvud taget
skall komma ifråga. Ett obetydligt arbetsföretag motiverar som regel inte
ingrepp i en fornlämning.

Ett
villkor för tillstånd till borttagande av en fornlämning är ofta att en
arkeologisk undersökning skall företas. För företagaren som är kostnadsansvarig
för undersökningen och för dess planering är det därvid av stor betydelse att
få besked om hur hög kostnaden blir redan i tillståndsbeslutet. Länsstyrelsen
bör därför sä långt det är möjligt ange kostnaden i beslutet. Beloppet som
länsstyrelsen anger bör avse den högsta beräknade kostnaden.

Genom
den principiella skyldigheten för länsstyrelsen att beräkna en övre gräns för
arbetsföretagets kostnader måste länsstyrelsen också få möjligheter att på ett
korrekt sätt kunna beräkna kostnaden i förväg. En sådan beräkning förutsätter,
särskilt inför mer omfattande undersökningar, ingående kunskaper om
fornlämningsförekomsten. I enlighet med arbetsgruppens förslag bör därför
länsstyrelsen ges möjlighet att besluta om en arkeologisk förundersökning av
fornlämningen innan den fattar slutligt beslut om tillstånd till ingrepp och om
eventuella villkor som är förenade med kostnader. Termen "förundersökning"
har i remissbehandlingen kritiserats med hänvisning till dess innebörd i
straffprocessen. Någon risk för sammanblandning kan dock enligt min mening
knappast förligga.

Institutet
arkeologisk förundersökning bör inte sammanblandas med de särskilda utredningar
som enligt mitt förslag bör kunna åläggas företagaren inför exploateringar av
ett större markområde. Syftet med sådana särskilda utredningar är att ta reda
på om fomlämningar berörs av arbetsföretaget. Den arkeologiska
förundersökningen däremot skall syfta till att fastställa en redan känd
fornlämnings art och utbredning med avseende på om tillstånd till borttagande
kan lämnas och kostnaden för den erforderliga arkeologiska undersökningen.

En
angelägen fråga är också reglerna om när undantag skall göras från

huvudreglerna om företagarens ansvar för kostnader i samband med in

grepp eller ifrågasatta ingrepp i en fast fornlämning. Högsta domstolen har

i en dom (NJA 1982:547) förklarat att de nuvarande reglerna i FML inte 40

ger underiag för allmänna
skälighetsavgöranden. HD fann att endast om- Prop. 1987/88:104 ständigheter
som nämnts i lagens motiv eller ligger i linje med dem kan ge grund för
undantag från kostnadsansvaret. För egen del finner jag att undantagen i den
nya lagen bör anges direkt i lagen så långt som möjligt.

Ett
av de undantag från företagarens kostnadsansvar som nämns redan i motiven till
FML avser det fall att kostnaderna gäller undersökning av en fornlämning som
inte förut varit känd. Denna befrielsegrund bör kvarstå. Det möter inte några
svårigheter att uttrycka den i lagtext. Från denna befrielse bör givetvis
skiljas de kostnader som drabbar en företagare därför att han tvingas stanna
företaget i och för undersökningen av en fömt okänd fornlämning.

Vidare
bör några nya grunder för kostnadsbefrielse införas. Sålunda bör företagaren
inte ha kostnadsansvar för den delen av undersökningskostnaden som väsentligt
överstiger det belopp som länsstyrelsen angivit i tillståndsbeslutet.
Härigenom garderas företagaren mot oförutsedda kostnadsökningar.

Ytterligare
en gmnd för kostnadsbefrielse bör vara det fall då länsstyrelsen inför
tillståndsprövningen beslutat om arkeologisk förundersökning men där sedan
förundersökningen visar att tillstånd fill ingrepp inte bör lämnas. Det är i
ett sådant fall inte rimligt att företagaren skall stå för kostnaden för
förundersökningen.

Slutligen
bör kostnadsansvar för företagaren inte heller föreligga om länsstyrelsen
beslutat om särskild utredning eller arkeologisk förundersökning och det visar
sig att någon fornlämning inte berörs av arbetet.

1
FML finns för närvarande bestämmelser om att arbetsföretag som inte är allmänt
eller större enskilt skall vara befriade frän kostnadsansvar. Gränsdragningen
mellan sådana arbetsföretag och "mindre enskilda företag" baseras på
en tillämpningspraxis som innebär att gruppen "mindre enskilda
företag" har en snävare avgränsning än vad som motsvarar normalt
språkbruk. Kostnadsbefrielse - helt eller delvis - med stöd av denna regel ges
ett mindre antal företag per år i former som reellt har karaktären av
bidragsgivning från RAÄ.

Det
är lämpligt att denna ordning konfirmeras. Mindre arbetsföretag bör därför inte
i lagen befrias från kostnadsansvar. I stället bör de kunna i särskild ordning
få bidrag till sina kostnader. Det bör ankomma på regeringen att i förordning
reglera villkoren för sådana bidrag.

Jag
avser att senare återkomma till regeringen med förslag om en sådan förordning.
Den bör kunna utformas i huvudsak på det sätt arbetsgruppen har föreslagit Gfr
promemorian s. 121 f).

FML
innehåller en bestämmelse om ersättning till den som vägras tillstånd till
ingrepp i en fornlämning som påträffas trots att fornlämningen tidigare varit
helt okänd och utan synligt märke ovanjord. Arbetsgruppen har föreslagit att
bestämmelsen bör tas bort med hänvisning till att den i praktiken inte behövt
tillämpas. Förslaget har kritiserats av flera remissinstanser som påpekat att
rätten till ersättning i ett sådant fall är en rättssäkerhetsfråga. Jag anser
att en sådan bestämmelse bör bibehållas i kulturminneslagen.

41

3.3.5 Inlösen,
hittelön, fyndfördelning och metallsökare

Prop. 1987/88:104

Mitt förslag:
FML:s bestämmelser om inlösen av fornfynd och hittelön liksom om fyndfördelning
och metallsökare bör i princip oförändrade föras över till kulturminneslagen.
Möjligheterna för en upphittare att få särskild hittelön för ett fornfynd bör
dock vidgas.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Har i princip godtagit förslaget.

Skälen för mitt förslag:
De hembudspliktiga föremål som omfattas av FML har numera i många fall ett
betydligt högre samlarvärde än vid lagens tillkomst. Under senare år har detta
värde i vissa fall ökat drastiskt, bl. a. som en följd av ett tilltagande
internationellt intresse för exempelvis mynt och smycken av guld och silver.
Den ersättning som för närvarande betalas vid inlösen kan mot denna bakgrund
framstå som mycket ringa. Reglerna för inlösen bör därför ändras för att
motverka risken att upphittaren i vissa fall av ekonomiska skäl föredrar att -
visserligen olagligt - avyttra ett påträffat hembudspliktigt föremål till en
samlare i stället för att anmäla fyndet. Friare bedömningsgrunder än de
nuvarande bör därför införas. Den enskildes rätt till en viss minsta ersättning
bör dock inte ändras.

Jag föreslår därför att
den nuvarande ersättningsnivån d.v.s. ersättning motsvarande det aktuella
metallvärdet jämte en åttondedels förhöjning i fortsättningen skall utgöra den
minsta ersättning som skall utgå. Därutöver skall för alla fynd som omfattas av
hembudsplikten kunna utgå ett ytterligare belopp, som bestäms med hänsyn till
fyndets beskaffenhet. Genom en sådan bestämmelse kan önskemål om en större
flexibilitet tillgodoses, utan att detta kan medföra en försämring för
upphittaren. En sådan regel fyller också funktionen av riktmärke för den
enskilde och utgör en garanti för att denne under alla förhållanden är
berättigad till ersättning med ett visst minimibelopp. Den föreslagna ordningen
kan naturligtvis medföra ökade kostnader för staten. Dessa måste dock
förutsättas bli av begränsad omfattning. För föremål av koppar eller av
legeringar med koppar - vars metallvärde är begränsat - bör dock
inlösenersättningen bestämmas med hänsyn till föremålets beskaffenhet i det
enskilda fallet.

Möjligheterna att betala
ut särskild gottgörelse i form av hittelön bör enligt min mening behållas. Även
om det får fömtsättas att hittelön, liksom hittills, i de flesta fall endast
kommer att aktualiseras beträffande fornfynd som saknar samband med fast
fornlämning, kan det i vissa fall vara motiverat med hittelön för fynd som har
samband med en fast fornlämning. Det kan vara fallet om fornlämningen tidigare
varit okänd. Hittelön bör dock aldrig utgå för föremål som har påträffats genom
en från antikvarisk synpunkt olämplig skattsökning eller i samband med
avsiktliga ingrepp i fasta fomlämningar, även om lämningarna förut var okända.

Fyndfördelningsinstitutet
har i stort sett fungerat tillfredsställande. Att i lag eller annan författning
i detalj reglera hur fördelning av fornfynden skall ske ansågs inte möjligt när
de nuvarande bestämmelserna infördes (prop. 1942:8 s. 52-53). Jag anser att det
ställningstagandet fortfarande har goda

42

skäl för sig. Jag har inte
anledning anta att RAÄ:s beslut om fördelningen av fornfynd sker på annat sätt
än som rimligen tillgodoser de berörda museerna. Mot denna bakgrund anser jag
att RAÄ bör ha.hela ansvaret för fyndfördelningen. Fornminneslagens bestämmelse
om att regeringens medgivande skall inhämtas i fråga om fynd av större
betydelse, bör alltså utgå. I klargörande syfte bör vidare begreppet
fyndfördelning införas i lagtexten.

Bestämmelserna om
metai/sökare i fornminneslagen har gällt sedan den 1 juli 1985. De infördes
eftersom det under senare år blivit allt vanligare att metallsökare användes
för.s.k skattletning även i fasta fomlämningar och på fornfyndsplatser. Med
hänsyn till att reglerna så nyligen har införts anser jag att dessa regler kan
överföras till den nya lagen med endast redaktionella ändringar.

Prop. 1987/88:104

3.3.6
Ansvarsregler m. m.

Mitt förslag:
Ansvarsreglerna bör i princip inte ändras men det bör lagfästas att den som
skadar en fornlämning skall kunna straffas även om endast oaktsamhet
föreligger. Den skadevållande skall vidare kunna åläggas att betala kostnaderna
för reparation eller för en arkeologisk undersökning av fornlämningen.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Har inte haft några invändningar mot förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Under senare tid har ett ökat anta) fall av skadegörelse på
fasta fomlämningar kunnat konstateras. Orsakerna fill detta är flera. En faktor
som kan antas öka risken för skador på fasta fomlämningar är den ökade
rationaliseringen i jord- och skogsbruket, med borttagande av brukningshinder
och övergång till renodlad maskindrift. I fråga om FML har det inte varit helt
klart om det för straffbarhet vid olovligt ingrepp i fast fornlämning skall
krävas uppsåt eller om oaktsamhet skall vara tillräckligt. Omständigheterna i
det enskilda fallet är emellertid ofta sådana att det allmänna försätts i en
mycket svår bevissituation om uppsåt skall visas ha förelegat. Jag anser att
det i nya lagen bör göras klart att straffbarhet inträder redan vid oaktsamhet.

Att nu skadegörelse på en
fast fornlämning uttryckligen görs till ett brott redan vid oaktsamhet är
givetvis inte tillräckligt för att komma tillrätta med problemet. Ökad
information och andra åtgärder som vidtas i preventivt syfte från de
kulturminnesvårdande myndigheternas sida har stor betydelse för att motverka
överträdelser av lagen. Till större aktsamhet bör också bidra det förhållandet
att nämnda myndigheter nu mer aktivt än tidigare verkar för att brott mot
bestämmelserna beivras. Jag finner inte någon anledning att föreslå ändring av
gällande regler avseende straffskalans omfattning. Att straffskalan för brott
mot lagen inte skiljer ut grova brott får antas underlätta möjligheterna att
vid behov döma ut fängelsestraff vid brott av mer allvarlig karaktär.

43

Skadeståndslagen
(1972:207) gäller även vid skadegörelse på en forn- Prop. 1987/88:104
lämning. Något behov av en särskild skadeståndsbestämmelse i anslutning till
reglerna om fomlämningar anser jag därför inte föreligga. Jag vill dock något
beröra vilka typer av kostnader som kan bli aktuella vid krav på skadestånd.

Skadestånd
med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen, förutom
ersättning för bl. a. reparationskostnad, även annan kostnad till följd av
skadan. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1972:5) avses härmed t.ex.
kostnaden för besiktning samt utgifter som varit nödvändiga för att begränsa
skadeverkningarna. Det framgår vidare att någon uttömmande uppräkning av alla
tänkbara utgiftsposter inte kan göras eftersom förhållandena kan vara mycket
skiftande. Det blir därför domstolarnas sak att dra upp gränserna för vad som
skall anses ersätt-ningsgillt (prop. s. 579-580).

Många
gånger är det möjligt att återställa en skadad fornlämning utan att någon
egentlig arkeologisk undersökning behöver göras i anslutning härtill. I sådana
fall uppkommer endast en kostnad för den reparation som måste vidtas samt för
nödvändig antikvarisk vägledning. Ofta är det dock inte meningsfullt att
återställa skadade fomlämningar i deras förutvarande skick utan att först
undersöka dem. I ytterligare andra fall kan något återställande inte ske på
grund av skadegörelsens omfattning och karaktär. Det återstår därvid endast att
göra en arkeologisk undersökning av de skadade lämningarna. En sådan undersökning
kan i vissa fall bli mer komplicerad och därmed kostsammare än om
undersökningen fått ske innan skadegörelsen ägde rum. Enligt min uppfattning
torde kostnaderna för en sådan undersökning, för återställande av en skadad
fornlämning liksom för tillvaratagande av fornfynd som grävts upp i samband med
förstörelsen, kunna inbegripas i det som är ersättningsgillt.

Utgångspunkten
för frågan om den arkeologiska undersökningens omfattning bör vara att rädda
så mycket som möjligt av den för forskningen väsentliga informationen. Hur stor
undersökning som krävs för detta — eller om det i vissa fall inte kan anses
meningsfullt med någon undersökning över huvud taget - måste utredas i varje
särskilt fall. Allt efter omständigheterna bör länsstyrelsen således kunna yrka
ersättning av en skadevållande såväl för kostnader för reparation som för
arkeologisk undersökning av en fornlämning.

44

3.3.7 Överklagande

Prop. 1987/88:104

Mitt
förslag: Länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätt om det gäller

— gränserna
för ett fornlämningsområde

— ordningsföreskrifter
till skydd för fomlämningar

— fridlysning
av plats för fornfynd

— fillstånd
att använda metallsökare.

Beslut
av myndighet under regeringen om gränserna för område där metallsökare inte får
användas överklagas också till kammarrätten.

Beslut i övrigt
enligt denna lag som gäller fornminnen överklagas till regeringen, utom i vissa
fall, då den som är missnöjd med beslutet hänvisas till att väcka talan vid
fastighetsdomstol. Det gäller tvistigheter om ersättning eller befrielse från
kostnadsansvar i vissa fall.

Arbetsgruppens förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt. Arbetsgruppen hade dock föreslagit att
vissa frågor om kostnadsansvar, som enligt mitt förslag ytterst får avgöras av
domstol, skulle överklagas till regeringen.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har godtagit arbetsgruppens förslag. Svea hovrätt
har dock ansett att domstolsprövning skall kunna ske i samtliga fall och
länsstyrelsen i Älvsborgs län att domstolsprövning skall kunna ske av vissa ersättningsfrågor.

Skälen för mitt förslag:
Den ordning för överklagande som jag föreslår ansluter nära till den ordning
som gällt enligt FML och som har visat sig i stort sett ändamålsenlig.

Jag
vill emellertid något närmare här uppehålla mig vid besluten rörande
arkeologisk undersökning, när en sådan är villkor för tillstånd till ingrepp i
en fast fornlämning, samt kostnadsansvaret i samband med sådan undersökning.

Arbetsgruppen har ansett
att beslutet om hur omfattande undersökning som skall krävas och beslutet om
kostnadsansvaret är två sidor av samma sak och därför bör överklagas i samma
ordning. Gruppen har stannat för att sådana beslut bör överklagas till
regeringen. Det skulle innebära en förändring i förhållande till FML. Enligt
gällande regler överklagas sålunda beslutet om kostnadsansvaret till
fastighetsdomstol.

Till en del har
arbetsgruppen rätt när den hävdar att beslutet om undersökningens omfattning
och beslutet om kostnadsansvaret är två sidor av samma sak. Med de nya regler
som jag här innan har föreslagit blir det mycket tydligt att när beslut fattas
om hur omfattande undersökning som skall fordras som villkor för tillstånd
måste alltid kostnaderna vägas in som ett mått på rimligheten i
undersökningskraven. Så långt är jag ense med arbetsgruppen. Emellertid kan
frågor om befrielse från kostnadsansvar komma upp i efterhand sedan villkoren
ställts och undersökningen inletts eller t.o.m. avslutats. Det kan förutses att
det då ofta kan röra sig om

45

utpräglat tvistiga frågor.
Så kan t. ex. sedan undersökningen slutförts uppkomma fråga om inte
kostnadsansvaret bör avlyftas till en viss del därför att det väsentligt
överstiger vad som beräknats eller därför att någon fornlämning faktiskt inte
berördes av företaget. Sådana tvistiga frågor bör avgöras av domstol.

Å andra sidan kan det
tänkas exempel på beslut i kostnadsdelen som det vore olyckligt om de alltid
måste leda fill domstolsprövning. Så kan t. ex. inträffa att en länsstyrelse av
misstag i ett undersökningsbeslut ålägger företagaren kostnadsansvaret trots
att det enligt beslutet rör sig om en undersökning av en tidigare okänd
fornlämning. Vidare kan tänkas att en länsstyrelse om den vägrar tillstånd fill
ingrepp — en fråga som enligt mitt förslag bör överklagas till regeringen - av
misstag inte befriar företagaren från kostnaden för en utförd förundersökning
trots att så skall ske automa-fiskt i sådana fall. 1 fall av det slag som jag
nu har nämnt är det rimligt att regeringen i en överprövning av villkorsärendet
får rätta till det administra ti va misstaget i kostnadsfrågan.

Enligt min mening uppnås
en lämplig avvägning om företagaren hänvisas att föra talan vid domstol i de
fall då länsstyrelsen har fattat beslut i kostnadsfrågan särskilt på grund av
framställning från företagaren om befrielse från kostnadsansvar. Beslut i
kostnadsdelen som skall fattas ex officio får däremot liksom villkorsfrågan i
övrigt överklagas till regeringen.

Prop.
1987/88:104

3.4 Byggnadsminnen

3.4.1
Allmänt om regleringen av byggnadsminnen

Mitt förslag: Den
nuvarande regleringen i lagen (1960:690) om byggnadsminnen (BML) ersätts av
bestämmelser i den nya kulturminneslagen. Skyddet för byggnader i statens ägo
regleras inte i lagen utan i en särskild förordning.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har
godtagit att lagen omfattar byggnadsminnesvården. Flera remissinstanser har
dock ansett att även skyddet för byggnader i statlig ägo bör regleras i lagen.

Skälen för mitt förslag:
Vid sidan av fornminnesvården är vården av de byggnader som äger ett särskilt
kulturhistoriskt värde ett stort och viktigt fält för den särskilda
kulturminnesvården. Regleringen av skyddet för sådana byggnader har därför sin
givna plats i en kulturminneslag.

Jag har förståelse för
synpunkten att regleringen borde vara fullständig i så måtto att den gäller
även byggnader i statlig ägo. Mina överväganden leder dock till att jag ställer
mig bakom arbetsgruppens förslag att skyddet för sådana byggnader inte regleras
i lagen utan i en särskild förordning. Ett väsentligt skäl är att flertalet av
de bestämmelser som behövs för att reglera förhållandet mellan staten och
ägaren till en byggnad som är eller avses bli skyddsobjekt inte har någon
relevans om staten själv äger byggnaden. Det blir i stället fråga om
förvaltningsföreskrifter till myndigheterna

46

av
det slag som konstitutionellt sett normalt ankommer på regeringen -eller på en
myndighet som regeringen bestämmer - att utfärda.

Jag vill emellertid här
göra klart att kvalifikationsgrunderna för skydd bör vara desamma oavsett om en
byggnad är i statens ägo eller annans. Att skyddet för de statliga byggnaderna
baseras på en förordning skall inte heller ses som ett uttryck för att skyddet
av dessa skulle vara av mindre vikt. Självfallet kan staten inte ställa lägre
krav på sig själv än på andra i detta sammanhang.

Vissa kopplingar bör
emellertid finnas mellan en förordning om skyddet för de statliga byggnaderna
och lagen. Sålunda bör av lagen framgå att detta skydd regleras i särskild
ordning. Vidare bör gälla att om ett av staten ägt byggnadsminne övergår i
annan ägo skall det automatiskt ha skydd som byggnadsminne enligt
kulturminneslagen.

Jag avser att senare
återkomma till regeringen med förslag till en förordning om skyddet för
statliga byggnader vilken kan ersätta motsvarande bestämmelser i kungörelsen
(1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (1920 års
kungörelse).

Prop.
1987/88:104

3.4.2
Grunderna för byggnadsminnesförkiaring, objekten samt skyddets innebörd

Mitt förslag: En
byggnad skall kunna bli förklarad som byggnadsminne om den har ett visst
kvalificerat kulturhistoriskt värde. Det bör även bli möjligt att som
byggnadsminne skydda kulturhistoriskt synnerligen märkliga bebyggelseområden,
trädgårdar och parker. Bestämmelserna om innebörden av skyddet bör i sak inte
ändras i förhållande till vad som gäller idag.

Arbetsgruppens förslag:
Överensstämmer i princip med mitt förslag men arbetsgruppen har inte funnit att
det är nödvändigt att i lagtexten särskilt ange att parker, trädgårdar och
liknande anläggningar bör kunna byggnads-minnesförklaras.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanser har godtagit förslaget att även trädgårdar och parker
skall kunna utgöra byggnadsminnen. Flera har dock anfört att detta bör framgå
direkt av lagtexten. Såvitt gäller rekvisiten för byggnadsminnesförkiaring har
några remissinstanser föreslagit att konstnärligt värde bör tilläggas som
självständig grund för byggnadsminnesförkiaring.

Skälen för mitt förslag:
Jag anser att som gmnd för att en byggnad skall kunna bli förklarad som
byggnadsminne bör gälla att den har ett betydande kulturhistoriskt värde. I
stort sett bör den nivå i betydelse som har tillämpats med nu gällande
lagstiftning fortsätta att gälla som riktpunkt för byggnadsminnesförkiaring.

I
begreppet kulturhistoriskt värde kan ingå bl. a. ett konstnärligt värde. Detta
har lång hävd i kulturminnesvården. Jag har därför förståelse för de
remissinstanser som har velat markera det konstnärliga kriteriet starkare.

47

Jag
anser emellertid inte detta vara nödvändigt med hänsyn till vad jag har Prop.
1987/88:104 anfört om innebörden av begreppet kulturhistoriskt värde. Såvitt
gäller byggnader i statlig ägo kan enligt 1920 års kungörelse byggnader som har
ett "konstnärligt värde" utgöra byggnadsminnesmärke (18 §). Om man
jämför beståndet av sådana statliga byggnader som har blivit förklarade för
byggnadsminnesmärke med beståndet av byggnadsminnen finner man inte någon
signifikant skillnad mellan de två grupperna. Detta är inte förvånande
eftersom en byggnads konstnärliga kvalitet kan vara en av de egenskaper som
har betydelse för bedömningen av dess kulturhistoriska värde. Detta torde ha
särskild relevans när det gäller yngre byggnader. För dem blir det enligt min
mening ofta de arkitektoniska kvaliteterna som kan motivera en
byggnadsminnesförkiaring. Dessa kvaliteter bör givetvis bedömas med litet
längre tidsperspektiv.

Jag
går så över till att behandla frågan om den nivå i fråga om kulturhistoriskt
värde som bör krävas för att byggnadsminnesförkiaring skall komma i fråga.

Enligt
1 § BML kan en "byggnad som bevarar egenarten hos gången tids
byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med
hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig" förklaras för
byggnadsminne. Kravet på märklighet bör behållas eftersom detta på ett lämpligt
sätt markerar att lagens långtgående skydd skall förbehållas byggnader som har
ett betydande kulturhistoriskt värde. För att understryka att höga krav måste
ställas på en byggnad för att denna skall kunna komma i fråga som byggnadsminne
förstärks märklighetsrekvisitet i I § BML med ordet "synnerligen". I
detta sammanhang kan noteras att 18 § i 1920 års kungörelse däremot inte
innehåller någon sådan förstärkning. Den bestämmelsen talar endast om
byggnadsverk, som på gmnd av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde är att
betrakta som ett minnesmärke. Arbetsgruppen har föreslagit att
"synnerligen märklig" i lagtexten byts ut mot "märklig".
Flera remissinstanser har anfört att begreppet "synnerligen märklig"
bör behållas för att markera att någon ändring inte är avsedd. Jag har
förståelse för arbetsgruppens förslag. I svensk lagstiftningstradition förbehålls
ett ord som "synnerligen" för sådana fall då mycket långtgående krav
ställs. Jag har emellertid bedömt det mindre lämpligt att nu ändra rekvisitet
på ett sätt som kan uppfattas som en sänkning av kvalifikationskraven.

Med
den utformning som givits PBL, vars skyddsbestämmelser enligt 5 kap. 7 och 16
§§ är tillämpliga även på byggnader som är särskilt värdefulla, om än inte
"synnerligen märkliga" är det rimligt att i första hand hänvisa till
PBL:s skyddsinstitut beträffande sådana byggnader. Detta innebär å andra sidan
självfallet inte att säkerställandet av "synnerligen märkliga"
byggnader helt och hållet bör överlåtas på staten genom en tillämpning av
byggnadsminnesinstitutet. Tvärtom understryks i PBL-pro-positionen ( prop.
1985/86:1 s. 447) vikten av samordning och samverkan mellan stat och kommun i
bevarandefrågor.

I
fråga om vilket tidsperspektiv som bör anläggas för att man skall kunna

tala om att en byggnad har ett kulturhistoriskt värde anser jag att den

tolkning av innebörden i begreppet "gången tid" som skett i praxis
bör

vara vägledande även i fortsättningen. Det kan givetvis inte vara frågan om 48

en helt ny byggnad vilket
framgår redan av att dess värde skall vara Prop. 1987/88:104
"kulturhistoriskt". Jag anser emellertid att det är mindre lämpligt
att bibehålla BML:s begrepp "gången tid". Den byggda miljön förändras
numera ofta mycket snabbt. Till detta kommer vad jag nyss anfört om möjligheten
att även en yngre byggnads arkitektoniska kvaliteter kan vara grund för en
byggnadsminnesförkiaring. Lagen bör därför inte innehålla formuleringar som gör
att skyddet kan uppfattas som förbehållet det specifikt ålderdomliga. Jag vill
i likhet med flera remissinstanser understryka vikten av att
byggnadsminnesskyddet utnyttjas för att bevara ett ur riksperspektivet
representativt bestånd av byggnader som pä ett allsidigt sätt speglar hela vår
historia och samhällsutveckling.

Tillämpningsområdet
för byggnadsminnesskyddet bör enligt min mening vidgas till att också omfatta
byggnader inom kulturhistoriskt synnerligen märkliga bebyggelseområden, även om
varje enskild byggnad som ingår i ett sådant område i sig inte kan sägas vara
synnerligen märklig i lagens mening.

Det
bör alltså bli möjligt att förklara en byggnad för byggnadsminne, även om
byggnaden som solitär inte uppfyller kravet på märklighet, men där den utgör en
del av ett bebyggelseområde som sammantaget är att betrakta som
kulturhistoriskt synnerligen märkligt. Vad som är ett synnerligen märkligt
bebyggelseområde bör därvid bedömas efter samma kriterium som när det gäller
enskilda byggnader.

En
sådan vidgning av byggnadsminnesinstitutet svarar mot den strävan som redan
länge funnits att i ökad utsträckning bevara samlade värdefulla miljöer, vid
sidan av de enskilda monumenten. Byggnadsminnesförklaring-ar med utgångspunkt i
den samlade bebyggelsens kulturhistoriska värde i tätortsmiljö bör dock endast
komma i fråga beträffande grupper av byggnader som har ett starkt inbördes
kulturhistoriskt samband och som är naturligt avgränsbara från tätortsmiljön i
övrigt eller som naturligt framstår som en sammanhållen enhet inom
tätortsmiljön. En byggnadsminnesförkiaring av en hel stadsdel bör sålunda
endast i undantagsfall kunna komma i fråga, men däremot oftare t. ex. av
byggnaderna runt ett torg eller längs en gata eller en del av en gata, under
förutsättning att de uppfyller kraven på sammanhang i bebyggelsemiljön.

Det
vidgade byggnadsminnesskyddet kan antas få betydelse när det gäller att
säkerställa vikfiga delar av de områden som ingår i kulturminnesvårdens
riksintressen enligt naturresurslagen. I detta avseende innebär förslaget dock
ingen principiell förändring i förhållande till det nu gällande
byggnadsminnesskyddet, eftersom även enskilda byggnadsminnen kan ha en
motsvarande betydelse. Skillnaden är snarare av kvantitativ art.

Jag
anser vidare att byggnadsminnesinstitutets tillämpningsområde bör

utvidgas och omfatta även kulturhistoriskt synnerligen märkliga parker,

trädgårdar och liknande anläggningar och att detta klart skall framgå av

lagtexten. Redan idag har vissa parker inbegripits i byggnadsminnesförkla

ringen såsom ett byggnaden omkringliggande område och såsom samman

hörande med byggnaden. Särskilt i fråga om slotts- och herrgårdsanlägg

ningar utgör byggnad och park regelmässigt en sammanhängande helhet i

den arkitektoniska skapelsen med kulturhistoriska värden knutna till båda 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 104

komponenterna. Samma
kulturhistoriska värdering kan dock knytas till parkanläggningar "utan
byggnad" eller t. ex. en trädgårdsanläggning. En annan företeelse som kan
betraktas på samma sätt är t. ex. alléer. Avgörande för
byggnadsminnesinstitutets tillämplighet bör vara att det är fråga om
anläggningar som är att betrakta som medvetna arkitektoniska skapelser. Denna
utgångspunkt utgör en avgränsning gentemot naturvårdslagens tillämpningsområde.

Innebörden av att en
byggnad förklaras för byggnadsminne är att det därmed kommer att gälla
särskilda föreskrifter för byggnadens vård och underhåll. Den får vidare inte
ändras utan medgivande från de kulturminnesvårdande myndigheterna.

Föreskrifterna är i
princip individuella för varje såsom byggnadsminne förklarad byggnad. En annan
sak är att vissa regler är gemensamma för så många av objekten att de i
praktiken får karaktär av standardregler.

Skyddsföreskrifterna för
ett byggnadsminne bör, liksom hitintills, i görligaste mån utformas i samråd
med byggnadens ägare. Därmed säkras en viktig grund för en framgångsrik
byggnadsminnesvård, nämligen ett aktivt intresse från byggnadens ägare för att
bevara byggnadens märkliga kvaliteter.

Vidare bör - också i likhet
med vad som för närvarande gäller - de kulturminnesvårdande myndigheterna inte
ålägga ägaren mer omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen
nödvändigt för att uppnå syftet med byggnadsminnesförklaringen, nämligen att
bevara byggnadens kulturhistoriska värde. Det är sålunda viktigt att de
ålägganden som görs uppfattas som sakligt väl motiverade.

När det gäller frågan om
skydd för området omkring ett byggnadsminne föreslår jag inga ändringar. Det
område som hör till ett byggnadsminne bör i fråga om utsträckning bestämmas på
i princip samma grunder som tillämpas när ett fornlämningsområde bestäms. Ett
viktigt syfte med ett sådant områdesskydd är att ge möjlighet att förhindra
åtgärder i ett byggnadsminnes närhet som är direkt olämpligt för bevarandet av
dess karaktär. Skyddsföreskrifterna är avsedda att i första hand tillämpas i
samråd med byggnadens ägare. De bör ha karaktären av ett positivt instrument
som skall vägleda ägaren vid hans vård och underhåll av byggnaden. I vissa
avseenden kan de snarast fylla funktionen av att precisera och konkretisera de
krav som redan gäller enligt andra lagar vid tillbyggnader, ombyggnader och
andra ändringar av befintliga byggnader.

Prop.
1987/88:104

3.4.3 Förfarande vid
byggnadsminnesförkiaring, anmälningsplikt

Mitt
förslag: Byggnadsminneslagens regler om förfarandet vid byggnadsminnesförkiaring
förs i sak över till nya lagen. De kompletteras dock med regler om
anmälningsplikt inför åtgärder med vissa byggnader som inte är byggnadsminnen
men som kan komma i fråga som sådana.

50

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanser har i princip godtagit arbetsgruppens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Förfarandereglerna i BML innebär i huvudsak följande. Fråga om
byggnadsminnesförkiaring kan tas upp av länsstyrelsen såväl efter ansökan som
på länsstyrelsens initiativ. När frågan väckts har länsstyrelsen möjlighet att
för viss tid förbjuda åtgärder som kan äventyra byggnadens värde. Länsstyrelsen
skall alltid underrätta inskrivningsmyndigheten om att fråga om
byggnadsminnesförkiaring har väckts, så att det kan antecknas i
fastighetsboken.

Dessutom gäller att
länsstyrelsen, för att kunna företa de undersökningar som är nödvändiga, har
tillträde fill en byggnad beträffande vilken fråga om byggnadsminnesförkiaring
har väckts. Sådan tillträdesrätt gäller sedan också om byggnadsminnesförkiaring
kommer till stånd.

Dessa förfaranderegler har
enligt min mening visat sig ändamålsenliga. De bör därför i sak oförändrade
föras över till kulturminneslagen. I samband därmed kan vissa förtydliganden
göras. Så bör t. ex. direkt av lagtexten framgå att länsstyrelsen kan ta upp
en fråga om byggnadsminnesförkiaring på eget initiativ. I ett hänseende bör
emellertid förfarandereglerna kompletteras.

Jag föreslår sålunda att
länsstyrelsen får rätt att beträffande vissa byggnader, som inte är
byggnadsminnen, föreskriva att de inte får rivas eller ändras utan att den
tilltänkta åtgärden först har anmälts till länsstyrelsen och länsstyrelsen haft
en viss tid på sig att bedöma om den bör väcka fråga om
byggnadsminnesförkiaring. Sådana förordnanden bör få utfärdas beträffande
byggnader som kan antas komma i fråga som byggnadsminne. Länsstyrelsen får
härigenom bättre möjligheter att ta upp frågorna om byggnadsminnesförkiaring i
den tidsföljd som är lämplig. Förslaget bör också ses mot bakgrund av det ofta
tidsmässigt utdragna förfarandet vid en byggnadsminnesförkiaring.

Tidsfristen för
länsstyrelsen att avgöra om den skall ta upp fråga om byggnadsminnesförkiaring
bör vara kort. På så sätt kan bestämmmelsen inte anses innebära att ägaren
genom anmälningsplikt åläggs någon restriktion som kan uppfattas som
betungande och motivera ersättning.

Det bör understrykas att
förslaget om anmälningsplikt inte innebär någon inskränkning i ägarens
förfoganderätt över fastigheten utöver den som anmälningsplikten med åtföljande
tidsfrist innebär. Fastighetsägaren är alltså inte beroende av något tillstånd
eller medgivande av länsstyrelsen för att få vidta den planerade förändringen.
Om länsstyrelsen vill förhindra åtgärden och detta inte kan ske i samförstånd
med ägaren måste länsstyrelsen väcka frågan om byggnadsminnesförkiaring. Sedan
så skett kan interimistiskt förbud mot de planerade åtgärderna tillgripas, men
därmed följer en rätt till ersättning för fastighetsägaren.

Prop. 1987/88:104

Mitt förslag: Reglerna för
ersättning till byggnadens ägare i samband med byggnadsminnesförkiaring förs i
sak oförändrade över från BML till nya lagen.

51

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Prop. 1987/88:104

Remissinstanserna:
Flera remissinstanser har varit starkt krifiska till ersättningsreglernas
utformning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att ersättningsreglerna när
det gäller byggnadsminnen inte skall vara parallella med de ersättningsregler
som gäller enligt plan- och bygglagen utan anpassas till den speciella
kategori byggnader det gäller. Några remissinstanser anser att ersättningen bör
utgå från begreppet "betydande skada".

Skälen
för mitt förslag: Reglerna om ersättning fill ägaren eller innehavaren av
särskild rätt till fastigheten har nyligen införts och de har utformats mot
bakgrund av motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen. Rätten till
ersättning är beroende av att den ekonomiska skadan av en byggnadsminnesförkiaring
översfiger endera av de båda kvalifikationsgränserna betydande skada eller
avsevärt försvårad markanvändning. Kvalifikationsgränsen betydande skada är kopplad
till skadeverkningarna av att en byggnad inte får rivas. Enligt PBL kan
nämligen ersättning utgå om en riven byggnad inte får åtemppföras. Skadan kan
beräknas på samma sätt i fallen av vägrad rivning och vägrat återuppförande
(BoU 1986/87:1 s. 144).

För
andra skador av en byggnadsminnesförkiaring än som innefattar ett
rivningsförbud utgår ersättning om pågående markanvändning avsevärt försvåras
inom berörd del av fastigheten. Dessa principer för rätt till ersättning bör
fortsätta att gälla. Inte heller bör någon ändring ske i regeln att staten är
skyldig att lösa fastigheten, om det genom skyddsföreskrifterna skulle
uppkomma synnerligt men vid användningen av fastigheten.

Ersättningsfrågan
skall i princip avgöras i samband med att byggnadsminnesförklaringen genomförs
och skyddsföreskrifterna ges. Det är den användning av mark och byggnader som
pågår vid tidpunkten för beslutet om byggnadsminnesförkiaring som är avgörande
för ersättningsfrågans bedömning. Sedan beslutet om ersättning väl vunnit laga kraft
kan frågan om ersättning inte tas upp på nytt på grund av att byggnaden t. ex.
får ändrad funktion eller byggs om. Om skyddsföreskrifternas omfattning utökas
kan emellertid ersättningsfrågan åter aktualiseras, men då bara för de delar
som de utökade föreskrifterna gäller.

Ersättningen
skall i regel fastställas att utgå på en gång. Undantag bör, liksom för
närvarande, kunna göras så att ersättningen, om det är lämpligt, kan
fastställas att utgå med årliga belopp. Detta kan vara påkallat bl. a. om det
för staten eller ägaren kan vara motiverat att hålla dörren öppen för en
omprövning av ersättningsfrågan. För det fall att ersättning bestäms att utgå
med årliga belopp bör såväl staten som ägaren alltid vara berättigad att få
till stånd en omprövning vid ändrade förhållanden.

Ägaren
till en berörd fastighet kan om skyddsföreskrifterna medför synneriigt men för
honom begära att staten löser in fastigheten. Även ägaren till en byggnad på
ofri gmnd har samma rätt att begära inlösen. Frågan om inlösen skall avgöras i
samband med byggnadsminnesförklaringen.

52

3.4.5 Ändring av
byggnadsminne och hävande av byggnadsminnesförkiaring

Prop. 1987/88:104

Mitt
förslag: Länsstyrelsen bör liksom för närvarande kunna ge tillstånd fill
åtgärder i strid med gällande skyddsföreskrifter om det finns särskilda skäl.

När
det gäller hävande av byggnadsminnesförkiaring eller jämkning av
skyddsföreskrifter bör sådant få ifrågakomma om bibehållandet av
byggnadsminnet medför hinder eller olägenhet som inte står i rimlig proportion
till dess betydelse.

Som
ytterligare fömtsättning för beslut om hävande av byggnadsminnesförkiaring,
jämkning av föreskrifter eller dispens från föreskrifter bör få ställas vissa
villkor.

Regeringens
befattning med frågor om hävande av byggnadsminnesförkiaring och jämkning av
skyddsföreskrifter begränsas till fall då regeringen ger
expropriationstillstånd som berör ett byggnadsminne.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag med den skillnaden att gruppen har
föreslagit att regeringen som alternativ Ull länsstyrelsen i första instans
skall kunna pröva frågor om att häva en byggnadsminnesförkiaring eller jämka
skyddsföreskrifter.

Remissinstanserna:
Dessa accepterar i princip arbetsgruppens förslag.

Skälen
för mitt förslag: Länsstyrelsen kan enligt byggnadsminneslagen ge tillstånd
till ändring av ett byggnadsminne i strid med de skyddsföreskrifter som
gäller. Förutsättningen är att ändringen befinnes vara nödvändig för att
byggnaden skall kunna vara till nytta eller eljest är påkallad av särskilda
skäl. I sak torde detta kunna uttryckas enklare så att det måste föreligga
särskilda skäl. Den förutsättningen bör fortsatt gälla för dispens från
skyddsföreskrifterna.

Som
en ny förutsättning för att en byggnadsminnesförkiaring skall hävas, föreskrifter
jämkas eller dispens från föreskrifter lämnas bör emellertid kunna ställas
villkor. I alla tre fallen bör sålunda kunna ställas villkor om dokumentation.
När det är fråga om medgivande att vidta åtgärder i strid med gällande
skyddsföreskrifter bör villkor kunna ställas också beträffande hur åtgärden
skall utföras. Sådana villkor kan vara viktiga medel för att säkerställa att
inte kulturhistoriska och konstnärliga värden i onödan riskeras.

Enligt
gällande bestämmelser kan länsstyrelsen häva en byggnadsminnesförkiaring om
den framstår som ändamålslös eller medför oskälig kostnad. Regeringen kan
därtill häva byggnadsminnesförkiaring eller jämka skyddsföreskrifter om
genomförandet av en detaljplan hindras, om ändamål för vilket expropriation
beviljats blir hindrat eller om ett företag av större allmän eller enskild
nytta hindras eller avsevärt försvåras.

Enligt
min mening finns det inte skäl att regeringen som första instans befattar sig
med frågor om hävande av byggnadsminnesförkiaring eller jämkning av
skyddsföreskrifter annat än då sådana frågor har samband

53

med
ett expropriafionsärende som är anhängigt hos regeringen. I sådana fall är det
rimligt att regeringen i expropriationsärendet kan avgöra också
byggnadsminnesfrågan.

I övrigt bör frågor om
hävande av byggnadsminnesförkiaring, om jämkning av skyddsföreskrifter och om
dispens från sådana föreskrifter alltid i första instans handläggas av
länsstyrelsen. När ärendena på det sättet i princip förs till länsstyrelserna
aktualiseras en omformulering av gmnder-na för att häva en
byggnadsminnesförkiaring eller jämka skyddsföreskrifterna. Det utrymme som nu
finns för regeringen att besluta sådana åtgärder utöver vad länsstyrelserna får
göra bör inte falla bort därför att handläggningen flyttas. Enligt min mening
bör grunden för de nu ifrågavarande åtgärderna kunna anges så att hävande eller
jämkning får ske om bibehållandet av byggnadsminnet skulle medföra hinder
eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Jag
vill i detta sammanhang göra ett påpekande. Länsstyrelsen kan enligt de nu
föreslagna reglerna häva en byggnadsminnesförkiaring om genomförandet av en
detaljplan hindras. Grundförutsättningen gäller emellertid även här, nämligen
att byggnadsminnet medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande
till dess betydelse. Det får förutsättas att det endast i yttersta
undantagsfall kommer i fråga att kommunen antar en detaljplan som förutsätter
rivning av ett byggnadsminne.

Prop.
1987/88:104

3.4.6
Ansvarsbestämmelser

Mitt
förslag: Försummelse i vården av ett byggnadsminne skall, liksom enligt
gällande regler, kunna medföra åläggande att vidta erforderliga åtgärder eller
att åtgärderna utförs på den försumliges bekostnad.

Den
straffrättsliga påföljden för åsidosättande av bestämmelserna om byggnadsminnen
blir fortsatt enbart dagsböter.

Nu gällande regler
om vitesföreläggande att återställa olovliga ändringar och om handräckning
överförs i sak oförändrade till nya lagen.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Det är uppenbart nödvändigt för värnet av byggnadsminnen att länsstyrelsen har
möjlighet att förelägga ägaren av ett byggnadsminne att vidta nödvändiga
åtgärder, om denne har försummat att vårda byggnaden i enlighet med
skyddsföreskrifterna. Liksom hittills måste emellertid sättas en gräns för vad
som kan åläggas ägaren. Han skall sålunda inte kunna åläggas att vidta åtgärder
som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är
oskäligt betungande. Som ett yttersta medel att avhjälpa försummelsen bör
länsstyrelsen också ha kvar möjligheten att låta utföra de försvarbara
åtgärderna på ägarens

54

bekostnad.
Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter och
byggnadsminnet kan återställas är det givetvis angeläget att så sker.
Länsstyrelsen bör därför ha kvar möjligheten att vid vite förelägga ägaren att
återställa byggnadsminnet.

Straffpåföljd bör inträda
för den som bryter mot meddelade skyddsföreskrifter, interimistiskt förbud att
vidta åtgärder, anmälningsplikt eller förbud att vidta åtgärder medan tid löper
för länsstyrelsen att pröva om den skall väcka fråga om byggnadsminnesförkiaring.
Påföljden bör vara dagsböter.

Prop. 1987/88:104

3.4.7
Överklagande

Mitt
förslag: Länsstyrelsens beslut rörande byggnadsminnen skall kunna överprövas av
domstol. Tvistigheter rörande ersättning i samband med byggnadsminnesförkiaring
hänvisas till fastighetsdomstol. Besluten i övrigt överklagas till kammarrätt.

Arbetsgruppens
förslag: Arbetsgruppen har till skillnad från mitt förslag föreslagit att
beslut av länsstyrelsen avseende jämkning av skyddsföreskrifter och hävande av
byggnadsminnesförkiaring skall överklagas till regeringen.

Remissinstanserna:
Har inte yttrat sig särskilt om förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Jag anser att alla beslut av länsstyrelsen i de frågor om
byggnadsminnen som har behandlats här förut bör kunna överprövas av en
domstol. Såvitt gäller tvistigheter om ersättning eller inlösen av fastighet på
grund av skyddsföreskrifter kring ett byggnadsminne är det lämpligt att frågan
går till fastighetsdomstol. Länsstyrelsens ställningstagande i dessa
ersättningsfrågor har i mycket karaktär av partsbesked i ett mellanhavande
mellan staten och den enskilde. Frågorna är av den art som fastighetsdomstolen
har särskild kompetens att bedöma. Överinstansen i övriga frågor bör vara
kammarrätten. Mitt ställningstagande i den senare delen innebär bl. a. den
skillnaden mot nu gällande ordning att inte blott frågor om
byggnadsminnesförkiaring överklagas till kammarrätten utan även frågor om
hävande av byggnadsminnesförkiaring. Det framstår som naturligt att dessa
frågor överklagas till samma instans.

3.5 Kyrkliga kulturminnen

Efter samråd med
chefen för civildepartementet föreslår jag att ett kapitel om kyrkliga
kulturminnen förs in i kulturminneslagen.

3.5.1 Tillsynen över kyrkobyggnader, kyrkotomter och kyrkliga
inventarier; gällande bestämmelser m. m.

Grundläggande
bestämmelser om statens uppsikt över kyrkobyggnader finns i 1686 års kyrkolag
och lagen (1968:738) med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad. Den
statliga tillsynen är närmare reglerad i 1920 års kungörelse. Denna kungörelse
gäller också planering och ord-

55

nande
av vissa kyrkotomter. För att uppföra, förändra eller riva en kyrkobyggnad
krävs ett godkännande av RAÄ. Vidare skall RAÄ beredas fillfäl-le att meddela
råd och anvisningar när en församling planerar en ny kyrkobyggnad eller
kyrkotomt. I vissa fall skall också domkapitlet höras, om det finns något att
erinra mot ett förslag från församlingssynpunkt eller annars från kyrklig
synpunkt.

Också i fråga om vården av
kyrkliga inventarier finns de grundläggande bestämmelserna i kyrkolagen. De
närmare föreskrifterna om statens tillsyn finns i förordningen (1942:929) om
vården av vissa kyrkliga inventarier. Bestämmelserna innebär bl. a. att de
inventarier som räknas upp i förordningen inte får överlåtas utan tillstånd av
regeringen, att RAÄ får besiktiga dem och att inventarierna inte utan
medgivande av ämbetet får repareras, förändras eller flyttas bort.

Den
statliga tillsynen över kyrkobyggnader och kyrkotomter syftar fill att pröva
lämpligheten av de åtgärder som man planerar. Prövningen sker på såväl
funktionella som tekniska, estetiska och i tillämpliga fall kulturhistoriska
grunder. Kulturminnesvården är således ett bland flera intressen som tillsynen
skall tillgodose.

Fömtom
av de nu berörda specialbestämmelserna omfattas det kyrkliga byggandet även av
byggnadslagstiftningen. Åtgärder som kräver bygglov enligt PBL föranleder
således både en statlig och en kommunal prövning, till stor del på samma gmnder
och med samma syfte. En grundläggande strävan med mina förslag är därför att
förenkla det mycket omfattande regelsystemet genom att ta bort den dubbla
prövningen och koncentrera den statliga tillsynen till att huvudsakligen
tillgodose kulturminnesvårdens intressen i den kyrkliga miljön. Tillsynen över
de kyrkliga inventarierna har redan nu denna inriktning.

Prop. 1987/88:104

3.5.2 Tillsynens
omfattning och inriktning i fråga om befintliga byggnader och anläggningar

Mitt
förslag: Kyrkobyggnader som uppförts och kyrkotomter som anlagts före år 1940
skall fortfarande stå under statlig tillsyn.

Kyrkobyggnader
eller kyrkotomter som har kommit till efter år 1939 skall också stå under
statlig tillsyn om RAÄ beslutar det. Ett sådant beslut får överklagas fill
regeringen.

Den statliga tillsynen
skall tillgodose kulturhistoriska intressen. Såsom framhållits i samband med
mina förslag angående byggnadsminnen ingår i de kulturhistoriska värdena också
konstnärliga värden (avsnitt 3.4.2). Sådana ingripande åtgärder som exempelvis
rivning, flyttning eller ombyggnad av en kyrkobyggnad får ske endast efter
särskilt medgivande. Detsamma gäller ingrepp eller ändring av den fasta
inredningen, den konstnärliga utsmyckningen eller färgsättningen, liksom
väsentliga förändringar av kyrkotomten och dess byggnader, murar, portaler och
andra fasta anordningar.

Något förslag angående de
kyrkor som blir övertaliga som en följd av att de inte längre behövs i den
kyrkliga verksamheten läggs inte fram.

56

utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag med den skill- Prop. 1987/88:104
nåden att utredningen även lagt fram förslag angående övertaliga kyrkor.

Remissinstanserna:
Ingen remissinstans har erinrat mot tillsynens inriktning enligt förslaget
eller att detta fömtsätter ett urval av kyrkobyggnader m. m. som skall omfattas
av den statliga tillsynen. Däremot finns delade meningar om vilken urvalsmetod
som bör tillämpas. En knapp majoritet av remissinstanserna, däribland RAÄ och
de museer som hörts, tillstyrker utredningsförslaget. Flertalet invändningar
tar sikte på att byggnader och anläggningar tillkomna före år 1940 generellt
skall omfattas av tillsynen medan tillsynsobjekten av senare datum väljs ut
enligt andra kriterier än enbart tillkomståret. Svenska kyrkans centralstyrelse
m.fl. föreslår i stället att RAÄ inventerar beståndet och
byggnadsminnesförklarar kyrkobyggnader och kyrkotomter av kulturhistoriskt
intresse. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att tillsynsansvar skall
inträda femtio år efter uppförandet. Svenska arkitekters riksförbund godtar förslaget
men påpekar att en fortsatt utveckling av ett seriöst och kvalitetsmässigt
inriktat kyrkobyggande på sikt skulle kunna medföra att tidsgränsen 1939/40
blev av mindre betydelse samt att det inte kan anses självklart att kyrkor från
tiden före år 1939 för all framtid är av kulturhistoriskt intresse.
Kammarkollegiet anser att en definition av kyrkotomt som utesluter
begravningsplats är alltför snäv. Ett flertal remissinstanser har yttrat sig
över förslagen till bestämmelser om övertaliga kyrkor. Remissutfallet har i
den delen varit blandat.

Skälen
för mitt förslag: Koncentrationen av den statliga tillsynen över den kyrkliga
byggnadsmiljön till kulturminnesvårdens intresseområde gör det lämpligt att
söka en avgränsning för de byggnader och kyrkotomter som tillsynen inte skall
omfatta. Mot bakgrund av bl. a. kyrkornas historiska betydelse som socknens
hjärtpunkt och exempel på gångna tiders byggnadsskick måste flertalet av våra
äldre kyrkor tillmätas en stor kulturhistorisk betydelse. 1 och för sig vore
en urvalsmetod möjlig som bygger på fullständig inventering med granskning av
varje enskild byggnad och kyr-. kotomt. Jag bedömer det emellertid som en
orealistisk och tidsödande väg mot bakgrund såväl av svårigheterna att göra
sådana avgränsningar i fråga om de äldre kyrkorna som kulturminnesvårdens
aktuella behov och begränsade resurser. Jag föreslår i stället regler som
innebär ett generellt fillståndskrav för de äldre kyrkliga miljöerna, men som
samtidigt medger ett individuellt urval från sentida och tillkommande
produktion. Jag delar utredningens bedömning att åren 1939-1940 är en naturlig
gräns om man skall göra en kulturhistoriskt grundad åldersuppdelning av
kyrkorna. Åren efter år 1940 byggdes få kyrkor. När kyrkobyggandet åter ökade
under 1950-talet började kyrkornas karaktär att ändras på ett sätt som
motiverar mitt förslag att slopa den statliga tillståndsprövningen av nya kyrkobyggen.
Flertalet kyrkobyggnader från tiden efter år 1939 skiljer sig också från kyrkor
i tradifionell mening.

Jag
föreslår att den statliga tillsynen koncentreras att tillgodose kultur

historiska intressen, inbegripet de konstnärliga intressena, och att den

skall omfatta alla kyrkobyggnader som uppförts och alla kyrkotomter som

anlagts före år 1940. Det är praktiskt att fastställa en schablonmässig

tidsgräns. Den innebär givetvis inte att varje kyrkobyggnad från tiden 57

dessförinnan
är av sådant kulturhistoriskt värde att tillsynen behöver Prop. 1987/88:104
utgöra ett hinder för mera radikala byggnadsåtgärder i särskilda fall. Samtidigt
är det uppenbart att det också efter år 1939 har uppförts kyrkobyggnader av
stort konstnärligt värde. Det är lika angeläget som beträffande äldre tiders
byggnader att värdena hos en sådan nyare kyrkobyggnad inte förvanskas. Jag föreslår
därför att den statliga tillsyn som gäller äldre byggnader också skall kunna
omfatta såväl sådana nyare byggnader som de som i framtiden uppförs utan
föregående statlig prövning. Det bör ankomma på RAÄ att avgöra om en
kyrkobyggnad från tiden efter år 1939 har det kulturhistoriska värde som
motiverar särskild statlig fillsyn. 1 fråga om kvalifikationen genom
konstnärligt värde bör gälla samma grunder som jag har föreslagit när det
gäller byggnader som ifrågasätts bli förklarade som byggnadsminnen. Beslutet,
som kan få följder för den kyrkliga fastighetsförvaltningen, bör få överklagas
till regeringen.

Utredningen
har lagt fram förslag till bestämmelser angående de övertaliga kyrkorna. Med
hänsyn fill remisskrifiken av förslagen i denna del och till att det endast i
sällsynta undantagsfall inträffar att en församling vill avlysa en kyrka och ta
den ur bruk tar jag inte nu upp dessa förslag till behandling.

Vad
jag nu föreslagit beträffande kyrkobyggnader bör också gälla kyrkotomter. Jag
avser därmed ett sådant område kring en kyrkobyggnad som hör samman med
byggnadens funktion och miljö och som inte utgör begravningsplats. Begreppet
kyrkotomt infördes år 1961 genom en ändring av 1920 års kungörelse med
föreskrifter om det offentliga byggnadsväsendet, dock utan att begreppet
definierades. Det framgår av kungörelsen att kyrkotomt kan vara
begravningsplats. En snävare definition är enligt min mening nödvändig. Den
tillsyn från kulturminnessynpunkt som jag nu behandlar bör sålunda begränsas
till att gälla — utöver själva kyrkobyggnaden — sådana områden omkring
skyddsvärda kyrkor, som tillsammans med byggnaden bildar kyrkomiljön, utan att
området samtidigt är begravningsplats. I fråga om begravningsplatser gör sig
nämligen andra intressen gällande utöver de rent kulturhistoriska, vilket
mofiverar särskilda tillsynsbestämmelser. Jag återkommer till dessa frågor
(avsnitt 3.5.7-8).

Även
nya kyrkobyggen, som i princip inte skall underkastas en statlig prövning, kan
enligt de regler jag nu föreslår komma att omfattas av en sådan tillsyn. Det
gäller sådana byggen som planeras i en äldre kyrklig miljö. Nya byggnader måste
då utformas i harmoni med omgivningen. Planerna bör därför godkännas av den
statliga myndighet som har tillsynsansvaret för den miljö det gäller.
Uppförandet av en ny kyrka på resterna av en äldre t. ex. efter en brand är
enligt min bedömning att anse som en byggnadsförändring som förutsätter
godkännande. På samma sätt innebär uppförande av en ny kyrka på en gammal
kyrkotomt en sådan förändring pä tomten som enligt min mening kräver tillstånd.
Kyrkobyggen på en begravningsplats kan också komma att kräva en
kulturminnesvårdande prövning, om begravningsplatsen ligger under statlig
tillsyn (avsnitt 3.5.8).

När det gäller frågan om
vilka åtgärder som skall fordra tillstånd anser

jag att lagen bör innehålla en huvudregel att tillståndspliktiga är alla åtgär

der som innebär att en kyrkobyggnad eller kyrkotomt väsentligen ändras. 58

Denna huvudregel bör sedan
kompletteras med exempel på åtgärder som alltid fordrar tillstånd.

Såvitt gäller
kyrkobyggnader bör tillstånd givetvis alltid krävas för sådana åtgärder som
rivning, flyttning eller ombyggnad. Även vissa mindre radikala åtgärder bör
emellertid fordra tillstånd. Det gäller ingrepp i exteriören eller i
interiören med dess fasta inredning och konstnäriiga utsmyckning. Det gäller
också ändrad färgsättning.

I fråga om kyrkotomter bör
tillstånd alltid krävas för utvidgning av den, för nybyggnad på tomten eller
för väsentlig förändring av befintliga byggnader,murar, portaler eller andra
fasta anläggningar.

Prop.
1987/88:104

3.5.3
Tillsynens omfattning och inriktning i fråga om nya byggnader och anläggningar.

Mitt förslag: För
att uppföra en ny kyrka eller anlägga en kyrkotomt, som inte skall vara begravningsplats,
skall inte längre krävas godkännande av någon stafiig myndighet. Domkapitlets
yttrande skall dock liksom hittills inhämtas över förslag till ny kyrka eller
kyrkotomt.

Utredningens
förslag. Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Några har kommenterat det behov av inomkyrklig rådgivning i kyrkobyggnadsfrågor
som uppkommer när den statliga rådgivningen inom tillsynsverksamhetens ram
upphör. Svenska kyrkans centralstyrelse anser det vikfigt, att församlingar
och kyrkliga samfälligheter kan tillgodogöra sig de erfarenheter och den
fackkunskap som finns hos bl. a. RAÄ samt att staten bör samordna dessa
resurser för utvecklingsarbete.

Skälen för mitt förslag:
Jag föreslår att den statliga tillsynen över nybyggnader av kyrkor och
nyanläggning av kyrkotomt slopas. För att liturgiska synpunkter skall bli
tillräckligt beaktade är det emellertid enligt min mening nödvändigt att
domkapitlet förblir remissinstans i kyrkobyggnadsärenden.

De kyrkobyggnader som i
dag uppförs skiljer sig i olika hänseenden från äldre tiders kyrkobyggnader. De
nutida kyrkobyggnaderna inrymmer i många fall förutom gudstjänstrummet även
lokaler för annan församlingsverksamhet. Skillnaden är i dag liten mellan å
ena sidan kyrkobyggnader samt å andra sidan församlingshus och andra byggnader
för huvudsakligen annan församlingsverksamhet än gudstjänst även om de också
inrymmer något andaktsrum. Det finns därför enligt min mening ingen anledning
att kräva statligt godkännande för den ena men inte för den andra byggnadstypen.

Mitt
förslag medför att nya kyrkobyggen i princip endast underkastas sedvanlig
bygglovsprövning (jfr avsnitt 3.7). Den kommunala byggnadsnämnden bevakar att
byggnadsföretaget inte strider mot eventuella planbestämmelser eller
områdesbestämmelser. Den prövar också byggnadens

59

utseende och konstmktion i
övrigt i förhållände till i PBL uppställda krav på nya byggnader avseende bl.
a. placering och utformning med hänsyn till stads- eller landskapsbilden (3
kap. I § PBL). RAÄ:s granskning har dock gått in också på dessa områden, varvid
ämbetet lämnat råd till de församlingar som önskat det. Denna service upphör i
och med att RAÄ:s fillsyns-ansvar för nybyggnader och nyanläggning slopas. När
som i dessa fall kulturminnesvårdsaspekten inte motiverar ett stafiigt
överinseende är det enligt min uppfattning inte heller en statlig uppgift att
delta i de kyrkliga kommunernas byggnadsplanering. Det är snarare en
inomkyrklig angelägenhet att församlingar och kyrkliga samfälligheter får den
hjälp som behövs. Jag förutsätter därför att den inomkyrkliga rådgivning som
redan finns i fråga om nybyggnader och förvaltning av kyrkobyggnader samt
inventarier byggs ut i den takt som kyrkans egna resurser medger. De kyrkliga
organen bör kunna räkna med att RAÄ bidrar med råd och kunskaper i den
omfattning som följer av ämbetets övergripande ansvar för landets
kulturhistoriskt värdefulla miljöer.

Som
jag nyss framhållit (avsnitt 3.5.2) kan det dock i vissa fall vara motiverat
att nya kyrkobyggen också granskas av den statliga kulturminnesvården. Det
gäller när nya anläggningar skapas i gammal miljö.

Prop.
1987/88:104

3.5.4
Tillsynens omfattning och inriktning i fråga om kyrkliga inventarier

Mitt förslag: För
att avyttra, reparera, förändra eller flytta kyrkliga inventarier av
kulturhistoriskt värde skall krävas RAÄ:s fillstånd. Denna tillsyn skall
tillgodose kulturhistoriska intressen.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser fillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer har efterlyst klarare direktiv för vården
av gravvårdar på kyrkogårdar.

Skälen för mitt förslag:
Den statliga tillsynen över de kyrkliga inventarierna har redan en önskad
kulturminnesvårdande inriktning. Mitt förslag innebär därför ingen förändring i
detta avseende. 1 fråga om beslutsordningen föreslår jag dock den
förändringen, att de nuvarande regeringsärendena i stället skall avgöras av
RAÄ. Jag återkommer till frågan om hur fillsynen skall utövas (avsnitt 3.5.5).

I anslutning till de
föreslagna föreskrifterna i kulturminneslagen om tillsynen över de kyrkliga
inventarierna bör i en tillämpningsförordning närmare anges vad som skall falla
under begreppet kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde, inbegripet det
konstnärliga värdet. RAÄ bör få besluta att ett föremål är ett sådant
inventarium. Ett sådant beslut bör kunna överklagas till regeringen.
Beträffande gravvårdarna tillgodoses ett önskemål om klarare direkfiv, genom
att även sådana föremål kan komma att klassificeras som kyrkliga inventarier om
de har ett kulturhistoriskt värde.

Jag
har vidare erfarit att chefen för civildepartementet överväger att i

60

begravningslagstiftningen
föreslå bestämmelser om bl. a. bevarande av vissa gravvårdar, när gravrätten
har upphört. Upplåtaren av gravrätt -den som anordnar begravningsplats - skall
enligt dessa överväganden bl. a. beakta kulturhistoriska värden. Jag förutsätter
att i tveksamma fall vägledning söks genom samråd med länsantikvarien eller
RAÄ.

Jag kommer att senare
utveckla frågan om den kulturhistoriskt motiverade tillsynen av
begravningsplatser. Redan här kan jag emellertid säga att den bör omfatta såväl
de av församlingarna som de av kommunerna förvaltade begravningsplatserna. Mot
denna bakgrund finns det skäl att ha regler om statlig fillsyn över
kulturhistoriskt värdefulla inventarier även på kommunala begravningsplatser.
Det kan röra sig om sådana gravvårdar eller inventarier i begravningskapell m.
m. som är av särskilt värde. Likaså är en fortsatt statlig tillsyn motiverad i
de fall församlingen överlåter en begravningsplats på kommunen. Inventarierna
som följer begravningsplatsen bör då åtnjuta fortsatt och oförändrat skydd.

En bestämmelse om att
kommunen i tillämpliga fall skall upprätta förteckningar över
begravningsplatsernas kulturhistoriskt värdefulla inventarier bör därför tas
in i kulturminneslagen. RAÄ bör ha ett fillsynsansvar för dessa inventarier
motsvarande det som jag har föreslagit för de kyrkliga inventarierna. Jag
återkommer i specialmofiveringen till bestämmelsens närmare utformning. I
normalfallet bör dock de bestämmelser om samråd enligt begravningslagen som jag
nyss refererat till vara tillräckliga för att säkra en god omvårdnad av
kommunernas begravningsplatsinventarier.

Prop.
1987/88:104

3.5.5
Hur tillsynen över kyrkobyggnader, kyrkotomter och inventarier skall utövas

Mitt förslag:
Tillsynen över att de kulturhistoriska värdena skyddas när det gäller
kyrkobyggnader, kyrkotomter och kyrkliga inventarier skall utövas av RAÄ.
Ämbetet prövar i första instans ansökan om tillstånd till sådana åtgärder som,
enligt vad jag tidigare har föreslagit, skall fordra medgivande från kulturminnesvårdande
myndighet (avsnitt 3.5.2). Vid behov skall domkapitlet höras. RAÄ:s beslut i
dessa ärenden får överklagas till kammarrätten.

Utredningens förslag:
Överensstämmer med mitt förslag, med den skillnaden att jag också föreslår att
domkapitlet vid behov skall höras i frågor om kyrkliga inventarier.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget:
bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län samt Föreningen
Sveriges länsantikvarier förordar dock en decentralisering av prövningen till
länsstyrelserna, som bör tillföras de resurser som behövs för denna verksamhet.

Skälen för mitt förslag: I
utredningens uppdrag ingick att överväga på vilka myndigheter ansvaret bör vila
för den fortsatta statliga tillsyn som är angelägen från kulturminnessynpunkt.
Därvid skulle förutsättningarna för

61

att decentralisera ansvaret noga prövas. I direktiven
slogs vidare fast att Prop. 1987/88:104 det inte finns ekonomiskt utrymme för
någon ökning av de samlade personalresurserna för vare sig den centrala
statliga kulturminnesvården eller länsstyrelserna. En utgångspunkt för
överväganden om decentralisering skulle därför vara att eventuella
förstärkningar av resurser och kompetens måste åstadkommas genom omfördelningar
inom befintliga ramar. Utredningen har visat att en decentralisering till
länsstyrelserna i och för sig är möjlig och att den medför bl. a. ett kortare
avstånd mellan beslutande myndighet och berörda kyrkliga kommuner, ett
koncentrerat tillsynsansvar till samma myndighet, en kortare beslutsväg mellan
myndigheten och länsmuseerna. Det är emellertid inte praktiskt möjligt att, med
bibehållande av de ekonomiska ramarna för länsantikvarierna, lägga sådana
omfattande nya uppgifter på länsanfikvarierna. Detta framhålls också av utredningen.

Jag har efter noggrant övervägande kommit till samma
ståndpunkt som utredningen. De förstärkningar som kan göras av
länsantikvariernas ekonomiska resurser bör inte nu tas i anspråk för sådana
nya uppgifter som nu har diskuterats. Jag föreslår därför att RAÄ även i
fortsättningen skall utöva den statliga tillsynen över kyrkobyggnader,
kyrktomter samt kyrkliga inventarier. Jag delar utredningens bedömning att den
nuvarande organisationen fungerar bra. Det är omvittnat att RAÄ sköter sina
åligganden kompetent och smidigt. De av besluten närmast berörda - församlingar
och kyrkliga samfälligheter - förefaller inte uppleva något stort avstånd fill
beslutsfattarna. Ett visst mått av decentraliserad handläggning ryms inom den
nuvarande organisationen genom länsmuseernas medverkan. Därtill kommer den
serviceinriktning som RAÄ givit tillsynsverksamheten. Den har blivit en
tillgång för de kyrkliga kommunerna i deras förvaltning av kyrkobyggnader och
inventarier. Att ansvaret för den kulturhistoriskt inriktade tillsynen är
centralt placerat har enligt min mening de fördelar som ligger i nationell
överblick, effektivt utbyte av erfarenheter, enhetlig bedömning och
tillräckligt underlag för att upprätthålla en bred specialistkompetens.

Till RAÄ skall enligt mitt förslag föras även ärendena om
avyttring av kyrkliga inventarier (jfr avsnitt 3.7). I dessa ärenden beslutar i
dag regeringen, medan övriga förändringar som rör de kyrkliga inventarierna
handläggs av RAÄ. Ämbetet har som remissorgan till regeringen handlagt även
avyttringsärendena som till sitt antal är mycket få. Någon nämnvärd ökning av
RAÄ:s arbetsbörda räknar jag därför inte med. Delegeringen ligger i linje med
de strävanden som finns att avlasta regeringen förvaltningsärenden.

Jag anser
att det är av vikt att ett kyrkligt organ får tillfälle att anlägga

teologiska och liturgiska brukarsynpunkter på kyrkorummets utformning

såväl vid bedömningen av byggnadsärenden - liksom hittills - som i

frågor som rör de kyrkliga inventarierna. Detta organ bör även i fortsätt

ningen vara domkapitlet, som i svenska kyrkans nya stiftsorganisation

anses få ansvar för bl. a. gudstjänstfrågorna och kyrkliga lärofrågor (jfr

prop. 1987/88:31). Det är emellertid inte nödvändigt att domkapitlet hörs i

de ärenden där det liturgiska intresset inte berörs. RAÄ bör få bedöma när 62

det är påkallat att höra domkapitlet.

RAÄ bör ha möjlighet att
ställa vissa villkor i samband med att tillstånd ges t. ex. till en ombyggnad
av en kyrka. Sådana villkor måste enligt min mening vara skäliga med hänsyn
till de förhållanden som föranleder ombyggnaden. Villkoren kan avse t. ex. att
ombyggnaden skall ske med visst material eller viss teknik men kan också avse
åtgärder för dokumentation i samband med förändringen. Förfarandet motsvarar
vad jag tidigare föreslagit om tillstånd till förändring av byggnadsminne.

RAÄ:s beslut i fråga om
godkännande av åtgärder som rör kyrkobyggnader, kyrkotomter och kyrkliga
inventarier av kulturhistoriskt värde bör få överklagas till kammarrätten.

Prop. 1987/88:104

3.5.6
Tillsynen över begravningsplatser; gällande bestämmelser m. m.

Begravningsplatser
står under statlig tillsyn enligt bestämmelserna i lagen (1963:537) om gravrätt
m. m. och begravningskungörelsen (1963:540). Begravningskungörelsens
bestämmelser om tillsynen vid anläggande m. m. av begravningsplatser innebär
bl. a. att länsstyrelsen bör beredas tillfälle att meddela allmänna råd innan
förslag upprättas att anlägga, utvidga eller eljest väsentligt ändra en
begravningsplats. Ett färdigt förslag skall granskas av länsstyrelsen, som
skall höra domkapitlet. Förslaget får utföras först sedan det har godkänts av
länsstyrelsen. I fråga om anläggandet av en enskild begravningsplats skall
länsstyrelsen underställa ärendet regeringens prövning.

Den
statliga tillsynen syftar till både en allmän lämplighetsprövning och en
prövning på kulturhistoriska grunder. Därtill kommer den kommunala
byggnadsnämndens granskning av förslag till byggnader, murar och parkeringsplatser,
eftersom dessa är bygglovspliktiga enligt PBL. I flertalet fall har
byggnadsnämnden upprättat planer för hela anläggningen. Något krav på
detaljplan för begravningsplatser finns dock inte uppställt i PBL. Även i fråga
om begravningsplatser förekommer således en dubbel prövning.

Mina
förslag syftar också här till att förenkla handläggningen genom att den
statliga prövningen inskränks till att huvudsakligen tillgodose det
kulturminnesvårdande intresset.

3.5.7
Tillsynens omfattning och inriktning i fråga om nya begravningsplatser

Mitt förslag: För
att anlägga nya begravningsplatser skall inte längre krävas godkännande av
någon statlig myndighet. I stället bör krav på bygglov enligt PBL införas.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga utom två instanser tillstyrker eller har inget att erinra mot
förslaget. Domkapitlet i Linköping och Sveriges kyrkokame-rala förening, som
anser att bygglovskrav medför detaljreglering, förordar den nuvarande
ordningen. Länsstyrelsen i Gofiands län påminner om det

63

stafiiga fillsynsansvaret
enligt miljöskyddslagen (1969:387) som föreskri- Prop. 1987/88:104 ver en
fortlöpande tillsyn från miljöskyddssynpunkt.

Skälen
för mitt förslag: En genomgripande princip för mina förslag om den statliga
tillsynen av den kyrkliga miljön, är att den skall begränsas till
kulturminnesvårdens intressen. Länsstyrelsens allmänna lämplighetsprövning av
nya begravningsplatser bör därför upphöra. Denna bör i stället kunna göras av
de kommunala byggnadsnämnderna.

I
8 kap. 2 § PBL anges de anläggningar, förutom byggnader, som för närvarande
kräver bygglov. Dit hör t. ex. fritidsanläggningar, motorbanor och
campingplatser. Sådana anläggningar är liksom begravningsplatser arealkrävande
och medför konsekvenser för dem som bor intill dem. De kan också påverka
landskapsbilden.

Byggnadsnämnderna
har redan nu befattning med frågor om begravningsplatser genom att uppförande
av byggnader och murar eller anläggande av parkeringsplatser i anslutning till
sådana är bygglovspliktiga.

Det
bör anmärkas att förutom de enskilda frågor om bygglov i anslutning till
begravningsplatser som kommunerna redan nu prövar, har kommunerna också ofta
att ta ställning fill en mängd andra allmänna lämplighetsfrågor. Det gäller
när begravningsplatsen ligger eller avses ligga inom område med detaljplan.
Ofta anger då detaljplanen begravningsplatsens lokalisering t. ex. med hänsyn
fill omgivningen och till allmänna kommunikationer. Andra frågor som kan
regleras genom detaljplanen kan vara begravningsplatsens storlek, placeringen
av tillfartsvägar, skyddsanordningar för att motverka störningar från
omgivningen m. m. Sådana planer antas av kommunen med stöd av PBL och de har
upprättats efter samråd med bl. a. länsstyrelsen.

Det
finns alltså tungt vägande skäl för att också anläggande av begravningsplatser
bör vara en bygglovspliktig åtgärd enligt 8 kap. 2 § PBL. Jag föreslår därför
en ändring av PBL med denna innebörd. Kravet på bygglov bör gälla även enskilda
begravningsplatser. Det bör gälla såväl vid anläggandet av nya
begravningsplatser som vid ändringar och utvidgningar av befintliga.

När
en detaljplan saknas innebär bestämmelserna i begravningskungörelsen att
länsstyrelsen och inte kommunen skall ta ställning i motsvarande frågor som
alltså har karaktären av planfrågor. En sådan ordning är inte förenlig med de
principer som ligger till grund för PBL. Detta förhållande är således ett
ytterligare motiv för mitt förslag.

Genom
bygglovskravet blir också PBL:s bestämmelser (5 kap. 1 §) om när detaljplan
skall upprättas ofta tillämpliga i fråga om begravningsplatser. Prövning av
markens lämplighet och reglering av miljöns utformning skall således under
vissa förutsättningar ske genom detaljplan när det gäller anläggningar som är
bygglovspliktiga enligt 8 kap. 2 §. Det gäller t. ex. om anläggningen får
betydande inverkan på omgivningen eller om den skall förläggas inom ett område
där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse. I andra fall, t. ex. när
det gäller en mindre utvidgning av en begravningsplats eller anläggandet av en
mindre sådan kan det dock räcka med prövningen vid ansökan om bygglov eller
förhandsbesked.

Jag
vill också understryka att mitt förslag inte berör det tillsynsansvar 64

som
enligt annan speciallagstiftning — miljöskyddslagen - vilar på statliga
Prop. 1987/88:104 myndigheter i fråga om begravningsplatser och andra
anläggningar.

Några
remissinstanser har invänt att krav på bygglov medför en ökad reglering. Detta
är dock inte följden i praktiken. Eftersom länsstyrelserna enligt sin praxis
för närvarande ställer samma krav som PBL, innebär förslaget emellertid enligt
min mening i praktiken inte en ökad utan en klarare reglering.

Jag
övergår nu till att behandla hur de kulturminnesvårdande aspekterna resp. de
kyrkliga aspekterna på formspråk och symbolik bör beaktas inom ramen för
kommunernas prövning.

De
kulturminnesvårdande aspekterna gäller i första hand befintliga
be-gravningsplater. Även till nya begravningsplatser kan emellertid kulturmiljövårdande
synpunkter vara knutna. Dessa bör då kanaliseras av länsstyrelsen vid det
föreskrivna samrådet när en detaljplan upprättas.

Med
stöd av begravningskungörelsen utfärdar vidare statens planverk föreskrifter
och allmänna råd för anläggandet av begravningsplatser. Planverket har också
givit ut utredande eller upplysande rapporter i hithörande ämnen. Dessa har
varit av stort värde såväl för dem som ansvarar för frågor om
begravningsplatser som för dem som handlägger ärenden vid länsstyrelserna. Även
om prövningen av nya begravningsplatser tas över av kommunerna finns det enligt
min mening ett statligt intresse av att planering och utveckling styrs i en för
samhället önskvärd utveckling. Det kan ske genom planverkets
rådgivningsverksamhet. Genom att begravningsplatserna blir bygglovspliktiga
kan regeringen vid behov bemyndiga planverket att utfärda bindande föreskrifter
bl. a. om det behövs för att tillgodose kulturmiljövårdande synpunkter på nya
begravningsplatser.

För
att säkerställa att kraven i fråga om symbolik och formspråk beträffande
begravningsplatser skall bli beaktade vid den kommunala prövningen skall
enligt min mening en ansökan om bygglov beträffande en begravningsplats
innehålla domkapitlets yttrande över förslaget. Att ett sådant yttrande bör ingå
i underlaget för prövningen följer enligt min uppfattning av bestämmelserna i 3
kap. 14 § PBL där det anges vilka aspekter som skall beaktas vid
bygglovsprövningen av anläggningar enligt 8 kap. 2 §. I 8 kap. 20 § finns
vidare bestämmelser om vilka handlingar som skall åtfölja en ansökan om
bygglov. I fråga om begravningsplatser bör domkapitlets yttrande härvid vara
obligatoriskt.

Jag
förutsätter vidare att den som anordnar begravningsplats också inhämtar
synpunkter från företrädare för de andra trossamfund som kan förutses komma att
använda anläggningen. Här har också byggnadsnämnderna möjlighet att föreskriva
att ett sådant yttrande skall finnas i underlaget för ansökan.

Enligt
nu gällande bestämmelser skall länsstyrelsen, när det gäller be

gravningsplatser, ta ställning också till andra frågor än anläggandet av

själva begravningsplatsen. Det kan röra sig om ekonomibyggnadernas

storiek och utformning, vägar, gångar, gravkvarter och minneslundar,

placeringen av skulpturer, den konstnärliga utsmyckningen av begrav

ningskapell och val av växter. Det är enligt min mening inte en statlig

uppgift att bestämma hur sådana frågor skall lösas. Detta bör i stället 65

5
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 104

ankomma på
den kyrkliga eller borgerliga kommun som anordnar begravningsplatser att - i
förekommande fall efter bygglov - själva svara för utformningen av dessa
detaljer. Många kyrkogårdsförvaltningar har omfattande kunskaper inom området.
Det bör vara en inomkyrklig angelägenhet att se till att församlingar som inte
har tillgång till en sådan kunskap får detta. Kyrkans centrala organ har redan
ordnat en rådgivningsverksamhet i sådana frågor.

Prop. 1987/88:104

3.5.8 Tillsynens omfattning och inriktning i fråga om
befintliga begravningsplatser

Mitt förslag: Begravningsplatser som har anlagts före år
1940 eller som ligger i anslutning till en kyrkobyggnad uppförd före detta år
skall stå under statlig tillsyn. Anläggningar som har kommit till efter år 1939
skall stå under statlig tillsyn om RAÄ beslutar det. Ett sådant beslut får
överklagas till regeringen.

Den
statliga tillsynen skall tillgodose kulturhistoriska intressen, inbegripet de
konstnärliga. Den innebär att utvidgningar och väsentliga ändringar får
företas endast efter godkännande av en statlig myndighet. Godkännande krävs
också för att få uppföra, riva eller väsentligt ändra byggnader, murar,
portaler eller andra fasta anordningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har erinrat mot
tillsynens inriktning enligt förslaget eller att detta förutsätter ett urval
av anläggningar som skall omfattas av den statliga tillsynen. Länsstyrelsen i
Östergötlands län förordar liksom i fråga om kyrkobyggnader en flexibel
tidsgräns om femtio år efter anläggandet då tillsynsansvaret skulle uppkomma.
Svenska kyrkans centralstyrelse, kammarrätten i Jönköping och Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund föreslår att tillsynen över begravningsplatser
i stället regleras i en ny begravningslag.

Skälen för
mitt förslag: Mina förslag till enklare regler för tillsynen av den kyrkliga
miljön bygger, som jag tidigare har understrukit, på principen att den statliga
prövningen koncentreras till att tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Den
allmänna lämplighetsprövning som länsstyrelserna gör av planer på nya
begravningsplatser eller ändringar på och utvidgningar av dessa har jag
föreslagit skall tas över av de kommunala byggnadsnämnderna genom att krav på
bygglov införs (avsnitt 3.5.7). När det gäller befintliga begravningsplatser
gör sig emellertid också kulturhistoriska aspekter gällande. För
begravningsplatser torde dessutom, inom ramen för de kulturhistoriska
aspekterna, de konstnärliga ha särskild tyngd. Kyrkogården med omgivningar är
ofta bygdens viktigaste kulturminnesmiljö. De kulturhistoriska - konstnärliga
aspekterna väger kanske tyngst vid förändringar inom en befintlig
begravningsplats. Det är viktigt att ändringarna sker varsamt med största
möjliga hänsynstagande till de kulturhistoriska värde-

66

na. Men
även när en befintlig begravningsplats utvidgas med en ny anläggning måste
enligt min mening stor varsamhet iakttas så att den nya delen utformas i
harmoni med den äldre. De kulturhistoriska frågorna måste vidare inta en
framskjuten plats när begravningsplatsen ligger eller skall anläggas kring en
kyrkobyggnad och därför bör vara anpassad fill denna. I de fall jag nu nämnt är
det således inte enbart den allmänna lämpligheten som får avgöra utformningen
av inhägnad, byggnader, gångar och gravkvarter eller valet av växter. Den
statliga kulturminnesinriktade tillsynen bör därför enligt min mening omfatta
de nyss nämnda ärendetyperna.

En vikfig
del av denna statliga tillsyn bör vara en regel att åtgärder som syftar till
att utvidga eller väsentligt ändra en begravningsplats för att få utföras måste
godkännas av en statlig myndighet med kulturminnesvårdande kompetens -
länsstyrelsen. Jag utgår från att godkännande inhämtas i ett tidigt skede av
planeringsarbetet, som en naturlig del av detta. Vidare föreslår jag att
godkännande av samma myndighet alltid skall krävas för att få uppföra, riva
eller väsentligt ändra byggnader, murar, portaler eller andra fasta anordningar
på en begravningsplats. Här finner jag skäl att anmärka att detta även måste omfatta
uppförandet av en ny kyrkobyggnad på en äldre kyrkogård eller annan befintlig
begravningsplats, även om nya kyrkobyggnader med annan placering enligt mina
förslag i princip inte skall kräva stafiigt tillstånd.

Jag har
tidigare uttalat att koncentrationen av den statliga tillsynen över den
kyrkliga byggnadsmiljön fill kulturminnesvårdens intresseområde förutsätter
ett urval av de objekt som skall omfattas av tillsynsansvaret. Så är fallet
också med begravningsplatserna. Huvudsakligen av likformighetsskäl har jag
stannat för samma urvalsmetod som i fråga om kyrkobyggnader och kyrkotomter.
Jag föreslår därför att en statlig tillsyn skall gälla dels generellt
begravningsplatser anlagda före år 1940, dels vissa begravningsplatser som har
tillkommit efter år 1939. Urvalet skall göras av RAÄ och grundas på ämbetets
bedömning om anläggningen har ett betydande kulturhistoriskt värde. RAÄ:s
beslut om att lägga nyare begravningsplatser under tillsyn skall kunna
överklagas till regeringen.

Prop.
1987/88:104

3.5.9 Hur tillsynen över begravningsplatser skall utövas

Mitt
förslag: Länsstyrelsen skall pröva frågor om tillstånd till sådana åtgärder på
begravningsplatser som kräver särskilt tillstånd från kulturminnessynpunkt.
Länsstyrelsen skall vid behov höra domkapitlet. Länsstyrelsens beslut får
överklagas till kammarrätten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för
mitt förslag: Länsstyrelsen gör i dag både den allmänna och den
kulturminnesvårdande prövningen. Eftersom länsstyrelsen har den kompetens och
de resurser som behövs för detta, föreslår jag att den även i

67

fortsättningen gör den
kulturminnesvårdande prövningen av de åtgärder på begravningsplatser som kräver
statligt godkännande. Liksom beträffande kyrkobyggnaderna och de kyrkliga
inventarierna är det enligt min mening värdefullt att de kyrkliga aspekterna på
begravningsplatsens utformning och konstnärliga utsmyckning m.m. får bevakas av
domkapitlet som har ett särskilt ansvar för bl. a. frågor som rör kyrkans lära.
Detta gäller alldeles särskilt då det är fråga om begravningsplats som ligger i
anslutning till en kyrkobyggnad. Då det emellertid finns ärenden där sådana
aspekter inte är aktuella, föreslår jag att länsstyrelsen får avgöra när det är
påkallat att höra domkapitlet. Länsstyrelsens beslut bör få överklagas till
kammarrätten.

RAÄ har det övergripande
ansvaret för landets kulturminnesvård. Ämbetet föreslås besluta om kyrkobyggnader
och kyrkliga inventarier men inte om begravningsplatser. Ämbetets möjligheter
att hävda sitt övergripande ansvar bör därför när det gäller
begravningsplatserna säkerställas genom en rätt att överklaga länsstyrelsens
beslut fill kammarrätten.

Prop.
1987/88:104

3.6 Bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål

Mitt förslag:
Bestämmelserna i lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål (utförsellagen) bör efter vissa redaktionella ändringar föras in
som ett särskilt kapitel i kulturminneslagen. En ny bestämmelse om att
avgifter får tas ut i ärenden om utförsel bör dock införas.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag med den skillnaden att arbetsgruppen
inte berört frågan om avgiftsbeläggning av tillståndsprövningen.

Remissinstanserna: Har i
princip godtagit arbetsgruppens förslag. Några remissinstanser har dock ansett
att bestämmelserna om utförsel skall omfatta även fornfynd.

Skälen för mitt förslag:
Bestämmelserna i utförsellagen får anses ha stor betydelse för det samlade
kulturminnesskyddet och bör ingå som ett särskilt kapitel i kulturminneslagen.
Utförsellagen innehåller sålunda bestämmelser om i vilka fall kulturföremål
inte får föras ut ur riket utan tillstånd. Vidare innehåller den regler för
handläggning av tillståndsärenden och om överklagande och ansvar. Lagen trädde
i kraft den I juli 1986. Det finns inte anledning att nu justera eller
komplettera reglerna mer än i ett enda avseende. RAÄ har föreslagit att
tillståndsmyndigheternas prövning avgiftsbeläggs. Tillståndsprövningen härför
Nordiska museet medfört allvarliga problem pä grund av den stora och ständigt
ökande mängden ansökningar. Jag anser ämbetets förslag väl motiverat och
förordar att det genomförs. Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att besluta om närmare föreskrifter. Avgifterna skall
givetvis avpassas till de kostnader som respektive institution har i ärendet.

68

3.7 Följdändringar i annan lagstiftning m.m. Prop. 1987/88:104

Den
nya lagen föranleder fömtom de ändringar som jag redan tidigare har berört även
ändringar av redakfionell art i viss lagstiftning. Jag avser här lagen
(1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, lagen (1984:983) om
ensamrätt till bärgning, väglagen (1971:948), fastighetstaxe-ringslagen
(1979:1152) samt plan- och bygglagen (1987:10).

Såvitt
gäller sjöfyndslagen föreslår jag dessutom, i samråd med chefen för justitiedepartementet,
att möjligheten att överklaga till regeringen i ärenden som redan har prövats
av länsstyrelsen som andra instans tas bort.

Jag
har vidare föreslagit att bestämmelser om kyrkliga kulturminnen samlas i fjärde
kapiUet i lagen om kulturminnen m. m. Genom förslaget ersätts i motsvarande
delar nuvarande föreskrifter om kyrkliga byggnader, begravningsplatser och
kyrkliga inventarier i kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det
offentliga byggnadsväsendet och förordningen (1942:929) om vården av vissa
kyrkliga inventarier. Föreskrifterna i Qärde kapitlet kommer därvid inte att
röra karaktären eller förvaltningen av den kyrkliga egendomen utan innebär en
begränsning av statens nuvarande uppsikt till att endast avse allmänna
intressen av att de kulturhistoriska värdena i egendomen skyddas.
Föreskrifterna är därför inte av sådan grundläggande natur att de enligt punkt
9 övergångsbestämmelserna fill regeringsformen kräver kyrkomötets yttrande.

För
kyrkobyggnaderna och deras inventarier finns grundläggande regler i 1686 års
kyrkolag. Enligt 27 kap. I § kyrkolagen skall bl. a. regeringen underrättas då
någon ämnar bygga en kyrka eller ett kapell. I lagen (1968:738) med vissa
bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad föreskrivs emellertid att - utan
hinder av 27 kap. 1 § kyrkolagen - ett förslag till uppförande av församlings
kyrkobyggnad får godkännas av den myndighet som regeringen bestämmer. I fråga
om vården av de kyrkliga inventarierna finns bestämmelser i 26 kap. I, 6 och 8
§§. Dessa regler innehåller bl. a. ett avyttringsförbud.

I
kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:4 och 5) föreslås 1686
års kyrkolag bli ersatt med en ny kyrkolag. Förslaget har remissbehandlats och
övervägs för närvarande inom civildepartementet. De ändringar som föreslås i 4
kap. lagen om kulturminnen m. m. avses dock träda i kraft innan en eventuell ny
kyrkolag kan ersätta de aktuella bestämmelserna i~26 och 27 kap. 1686 års
kyrkolag. Jag har emellertid från chefen för civildepartementet inhämtat att han
inom kort avser att lägga fram förslag till en kyrkomötesskrivelse om att 26
kap. 6 och 8 §§ samt 27 kap. I § 1686 års kyrkolag och 1968 års lag upphävs.
Riksdagen skulle efter kyrkomötets yttrande kunna ta ställning till ett sådant
förslag under hösten 1988. Tidpunkten den 1 januari 1989 för ikraftträdandet av
den nya lagen om kulturminnen m.m. och upphävandet av föreskrifterna i bl.a.
kyrkolagen kan således sammanfalla.

69

4
Upprättade lagförslag Prop. 1987/88:104

I enlighet med det anförda har inom utbildningsdepartementet
upprättats förslag till

1.
lag om
kulturminnen m. m.,

2.
lag om ändring
i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål,

3.
lag om ändring
i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd,

4.
lag om ändring
i lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning,

5.
lag om ändring
i väglagen (1971:948),

6.
lag om ändring
i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

7.
lag om ändring
i plan- och bygglagen (1987:10),

8.
lag om ändring
i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

Lagförslagen under 2.-4. har upprättats i samråd med
chefen för justitiedepartementet, förslaget under 5. i samråd med chefen för
kommunikationsdepartementet, förslaget under 6. i samråd med chefen för
finansdepartementet, förslaget under 7. i samråd med chefen för bostadsdepartementet
och förslagen under 1. och 8. i samråd med chefen för civildepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3.

5 Specialmotivering'

5.1 Förslag till lag om kulturminnen m. m.

1 kap. Inledande bestämmelser

1§

Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår
kulturmiljö.

Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som
myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar
eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt
undviks eller begränsas.

I denna inledande paragraf fastläggs vissa grunder
beträffande skyddet och vården av det materiella kulturarv som ligger i den av
människan skapade miljön. Bestämmelserna är sålunda begränsade till det
materiella kulturarvet och avser inte det immateriella kulturarv som ligger
exempelvis i traditioner, sedvänjor och vad som brukar betecknas som andlig
odling. Bestämmelserna har emellertid större räckvidd än övriga bestämmelser i
lagen, vilka senare är begränsade fill de delar av det materiella kulturarvet
som kvalificerar sig som fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen
eller sådana äldre kulturföremål som särbehandlas när det gäller utförsel från
riket. De allmänna bestämmelserna i denna inledande paragraf gäller sålunda
det materiella kulturarvet i stort och inte bara de särskilt skyddade
kategorierna. Detta har betydelse särskilt när det gäller före-

' Observera att detta är specialmotiveringen till den
lagtext som remitterades till

lagrådet. Vissa bestämmelser har därefter ändrats. Vilka det är framgår av
föredra

gande statsrådets ställningstagande till lagrådets yttrande (s. 114 ff). 70

skrifterna i andra stycket om ansvaret för vården av det
kulturarv som nu Prop. 1987/88:104 är i fråga.

Efter förklaringen i första stycket att skydd och vård av
det materiella kulturarvet är en nationell angelägenhet följer i andra stycket
den principiellt viktiga bestämmelsen att ansvaret för att detta skydd och
denna vård kommer till stånd delas av alla. Det förhållandet att vården av det
materiella kulturarvet är en nationell angelägenhet innebär sålunda inte att
ansvaret ligger enbart på den statliga förvaltningen. Ansvaret ligger också på
enskilda och på kommunala myndigheter. Såsom framhållits i den allmänna
motiveringen är särskilt kommunernas ansvar väsentligt. Kommunernas roll i
planeringen av den fysiska miljön ger dem en sällsynt stor möjlighet att vårda
sig om sådana kulturvärden som, utan att kvalificera sig till det särskilda
skydd som kan komma i fråga enligt 2 och 3 kap. denna lag, ändå har sitt värde.

2§

I denna lag finns bestämmelser om fornminnen,
byggnadsminnen och

kyrkliga kulturminnen samt om utförsel av kulturföremål ur
landet.

Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i vaije
län.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i
denna lag i fortsättningen kallat riksanfikvarieämbetet, har överinseende över
kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av
domstol och av annan myndighet enligt denna lag.

1 paragrafen anges att lagen innehåller
bestämmelser om vissa angivna

typer av kulturminnen utöver stadgandet om allmän hänsyn enligt I §.

Vidare anges vilka statliga myndigheter som har det omedelbara ansvaret

för kulturminnesvården. Inom varje län har länsstyrelsen detta ansvar.

Den sammanhållande rollen för landet ges riksantikvarieämbetet (RAÄ).

Ämbetet har inte gjorts till överinstans över länsstyrelserna utan har i

stället, som medel för att kunna utöva sin tillsyn, fått generell rätt att

överklaga beslut som domstol eller annan myndighet fattar enligt denna

lag.

3§

Vad som föreskrivs i denna lag om ägare av fastighet eller
byggnad skall, då fastigheten eller byggnaden innehas som fideikommiss eller
med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

Bestämmelserna motiveras av att många fastigheter och
byggnader som berörs av lagen innehas med fideikommiss. Med ständig
besittningsrätt avses vissa äldre nyttjanderätter.

2 kap. Fornminnen

Fasta
fomlämningar och fornfynd

Fasta fomlämningar är skyddade enligt denna lag.

Fasta fomlämningar är följande lämningar efter människors
verksamhet under forna fider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och
som är varaktigt övergivna

1.
gravar, gravbyggnader och
gravfält samt kyrkogårdar och andra be- Prop. 1987/88:104 gravningsplatser,

2.
resta stenar samt stenar och
bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar
eller målningar,

3.
kors och minnesvårdar,

4.
samlingsplatser för
rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål,

5.
lämningar av bostäder,
boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana
bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,

6.
ruiner av borgar, slott,
kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra märkliga
byggnader och byggnadsverk,

7.
färdvägar och broar,
hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar
för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter,

8.
skeppsvrak, om minst etthundra
år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak.

Fasta
fomlämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner
eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig
kult.

Enligt
första stycket gäller att alla fasta fomlämningar har ett generellt skydd
direkt på grund av lagen och utan särskilt myndighetsbeslut.

I
andra stycket ges först en allmän definition av vad som menas med en fast
fornlämning. Den konkretiseras sedan genom en uppräkning av olika typer av
fasta fomlämningar. Uppräkningen motsvarar i princip den uppräkning som finns
i 2 § FML.

Termen
"lämning" används i kapitlet som ett sammanfattande begrepp för de
olika anläggningar, platser och spår, ovan och under jord som kan vara fasta
fomlämningar.

Lämningen
skall ha tillkommit genom äldre tiders bruk vilket, i enlighet med gällande
tillämpningspraxis, begränsar fornlämningsbegreppets tillämpning till
anläggningar av ålderdomlig art.

Enligt
andra stycket 2 p är resta stenar fasta fomlämningar. Resta stenar utgör i de
flesta fall gravar (jfr p. I)
vilket dock inte kan antas vara
allmänt känt. Vidare stadgas att stenar och bergytor med inskrifter, symboler,
märken och bilder samt andra ristningar och målningar är fasta fomlämningar.
Uppräkningen innefattar t. ex. sliprännor och älvkvarnar som är nämnda i FML.

Enligt
andra stycket 5 p ax lämningar efter bostäder, boplatser och arbetsplatser
fasta fomlämningar. I boplatsbegreppet ingår också sådana lämningar som
avfallshögar, härdar, m.fl. typer av anläggningar eller lämningar som markerar
boplatsen. Begreppet "arbetsplats" har emellertid även en annan
innebörd än den som enbart sammanhänger med platser för bebyggelser. Det kan
också syfta på lämningar efter arbetsliv och näringsfång i en vidare mening, t.
ex. lämningar efter äldre tiders odling -fossila åkerytor, hägnader - eller
efter andra näringar, t. ex. fångstgropar. Termen "kulturlager" har
här samma mening som i allmänt språkbruk nämligen rester efter bebyggelse och
boplatser som lagrats på varandra,

ofta
under en längre tid.

72

I andra stycket 7p har ett
märklighetsrekvisit enligt FML ersatts med ett Prop. 1987/88:104
övergivenhetsrekvisit. Utgångspunkten för när en färdväg eller en bro skall
anses vara övergiven enligt kulturminneslagen bör vara att den inte aktivt underhålls
för samfärdseln.Däremot kan det vara fråga om fornlämning om vägen underhålls
med det specifika syftet att just bevara kulturvärden och vägen alltså är rent
museal. Övergivenhetsrekvisitet för de övriga lämningarna innebär att lämningen
i fråga inte längre fyller någon primär funktion för nufidens samfärdsel. Också
labyrinter har tagits upp under denna punkt. Labyrinterna är en typ av
anläggningar med växlande eller oviss funktion som länge - dock utan omnämnande
i FML - betraktats som fasta fomlämningar.

Föreskriften
i andra stycket 8 p innebär att skeppsvrak som tidigare omfattats av särskilda
bestämmelser i FML jämställs med fasta fomlämningar i övrigt.

Till
de objekt som anges i tredje stycket kan knytas den kommentaren att lämningen
efter äldre folklig kult kan vara s. k. offerkast liksom samiska offerplatser.

2§

Till
en fast fornlämning hör ett så stort område på marken eller på sjöbotten som
behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med
hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.

Fråga
om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde prövas av
länsstyrelsen.

Då
ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon annan än ägaren av
området, skall denne underrättas om ärendet och ges Ullfälle att yttra sig i
saken. Underrättelsen skall ske genom delgivning.

I
paragrafen införs ett nytt begrepp - fornlämningsområde. Ett fornlämningsområde
är det markområde eller område på sjöbotten som hör till den fasta
fornlämningen men som inte utgör själva anläggningen/minnesmärket.

Beträffande
hur stort område som hör till en fast fornlämning anges i lagen enbart att
området skall vara så stort som behövs för att bevara fornlämningen och bereda
den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Närmare
riktlinjer för hur fornlämningsområden bör dimensioneras har ansetts lämpligen
kunna utfärdas av RAÄ.

I
lagens föreskrift om fornlämningsområdets storlek ligger inte enbart att
området skall dimensioneras efter vad som behövs för fornlämningens omedelbara
skydd. När det talas om tillräckligt utrymme ligger däri också ett krav på att
fornlämningen skall bevaras i en lämplig miljö. Denna senare aspekt på
fornlämningsområdets storiek får dock i praktiken föga betydelse när det gäller
skeppsvrak. Kring sådana torde fornlämningsom-rådet få bestämmas enbart med
hänsyn till att få ett så stort område på botten som behövs för vrakets och
övriga fillhörande föremåls skydd.

Omfattningen
av ett fornlämningsområde bestäms av länsstyrelsen. Åt

gärden kallas gränsbestämning. Den skall givetvis inte förväxlas med

gränsbestämning enligt fastighetsbildningslagen. Länsstyrelsens åtgärd att _.

bestämma
gränserna för ett fornlämningsområde har givetvis inte någon fastighetsbildande
verkan.

Om förfarandet i ärenden
om gränsbestämning enligt denna paragraf Prop. 1987/88:104 föreskrivs att
ägaren till marken skall underrättas, om ärendet tas upp annat än på hans
begäran. Han skall vidare beredas tillfälle att yttra sig. Underrättelsen skall
ske genom delgivning vilket innebär att bestämmelserna i delgivningslagen
(1970:428) skall tillämpas.

3§

Fornfynd är föremål som
saknar ägare när de hittas och som

1.
påträffas i eller vid en fast
fornlämning och har samband med denna eller

2.
påträffas under andra
omständigheter och kan antas vara minst etthundra år gamla.

I
paragrafen anges vad som är fornfynd. En sådan direkt definition saknas i FML.
Såsom påpekats i den allmänna motiveringen sammanhänger uppdelningen i de två
kategorierna av fornfynd med reglerna om rätten till fynden. För båda
kategorierna gäller dock gemensamt att föremålet vid upphittandet skall sakna
ägare. Detta rekvisit torde ha störst praktisk betydelse när det gäller
kategorin som avses under p.2.

4§

Sådant fornfynd som avses
i 3 § 1 tillfaller staten.

Sådant
fornfynd som avses i 3 § 2 fillfaller upphittaren. Han är dock skyldig att
erbjuda staten att få lösa in det mot betalning (hembud)

1.
om fornfyndet innehåller
föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan
legering med koppar eller

2.
om fornfyndet består av två
eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans.

Paragrafen
innehåller bestämmelser om rätten till fornfynd. Huvudregeln är, såsom i FML,
att föremål som har direkt anknytning till en fast fornlämning omedelbart och
direkt på gmnd av lagen fillfaller staten, medan övriga föremål tillfaller
upphittaren. Liksom tidigare är den enskilde upphittarens rätt dock begränsad
genom den plikt som föreskrivs att i vissa fall hembjuda föremålen till staten
för inlösen. I förhållande till FML har hembudsskyldigheten utökats.

Av
skäl som har angivits i den allmänna motiveringen har sålunda hembudsskyldighet
tillkommit i fråga om föremål som är av brons eller annan legering med koppar.
Vidare har hembudsskyldighet införts när det gäller s. k. depåfynd.

Med
depåfynd avses fynd som består av två eller flera föremål som har

blivit nedlagda tillsammans. Ofta är det fråga om föremål som har nedlagts

som värdedeposition eller offer, men inte nödvändigtvis enbart sådana. Ett

gott exempel på ett depåfynd är sålunda också den verktygsutmstning från

vikingatid som år 1936 gjordes i Mästermyr på Gotland vid jordbruksarbe

te. Det kan också röra sig om föremål som anträffas nedgrävda under en

byggnad, oavsett om byggnaden används eller inte. Däremot torde mera

sällan sådant som anträffas i begagnade utrymmen i byggnader kunna

betraktas som depåfynd, om än föremålen varit bortglömda. Det finns i

detta sammanhang anledning att erinra om kravet i 3 § att ett föremål för 74

att
kunna anses som fornfynd skall sakna ägare vid upphittandet. Detta

krav gör att exempelvis brevsamlingar som återfinns på en
herrgårdsvind Prop. 1987/88:104 endast sällan torde kunna betraktas som
fornfynd även om de är mer än etthundra år gamla. En annan sak är att de kan ha
ett stort kulturhistoriskt värde i sig.

5§

Den som påträffar ett fornfynd, som skall tillfalla eller
hembjudas staten, skall snarast göra anmälan om fornfyndet hos
riksantikvarieämbetet, länsstyrelse, länsmuseum eller polismyndighet. Fornfynd
som hör fill skeppsvrak kan anmälas även till kustbevakningen.

Upphittaren är skyldig att på begäran lämna ut fornfyndet
mot kvitto samt uppge var, när och hur fornfyndet påträffades.

Bestämmelserna i denna paragraf om skyldighet att anmäla
fornfynd motsvarar i sak de som gällt enligt FML. Dock har det tillägget
gjorts att fornfynd som hör till skeppsvrak kan anmälas också till
kustbevakningen.

Skydd, vård och undersökning av fornlämning och plats där
fornfynd påträffats 6§

Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel
rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller
på annat sätt förändra eller skada en fast fornlämning.

1 denna paragraf anges det grundläggande skydd som alltid gäller
för en fornlämning direkt på grund av lagen. Den har i sak samma innehåll som
den motsvarande föreskriften i FML (I § andra stycket), men lydelsen har
justerats något i förtydligande syfte. Ett prakfiskt viktigt exempel på en
åtgärd, som kan innefatta att fornlämning rubbas eller skadas, är plöjning.

7§

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de
åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fast fornlämning. Åtgärderna
får avse exempelvis flyttning, iordningställande och inhägnad av fornlämningen
samt röjning. Åtgärden får avse även en fornlämning som infogats i ett byggnadsverk.

Länsstyrelsen får uppdra åt annan att vidta åtgärder som
avses i första stycket under de villkor som länsstyrelsen bestämmer. Åtgärd som
innebär att fornlämningen rubbas eller förändras får dock inte vidtas utan att
länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller en sådan åtgärd.

Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller har
särskild rätt fill marken eller byggnadsverket underrättas. Detsamma skall
gälla i fråga om vattenområde.

Om åtgärderna medför kostnader eller skada för ägaren
eller någon annan har han rätt till skälig ersättning av allmänna medel.

8§

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får utan hinder av
6 § undersöka en fast fornlämning, bärga ett skeppsvrak som är en fast
fornlämning samt undersöka en plats där fornfynd påträffats.

Länsstyrelsen får lämna tillstånd till annan att företa en
sådan undersökning eller bärgning under de villkor som länsstyrelsen
bestämmer.

75

Vid undersökningen eller
bärgningen gäller bestämmelserna om under- Prop. 1987/88:104 rättelse och
ersättning enligt 7 § tredje och fjärde styckena.

Bärgas
ett skeppsvrak som är en fast fornlämning skall det tillfalla staten, om det
saknar ägare.

9§

Länsstyrelsen
får meddela särskilda ordningsföreskrifter till skydd för en fast fornlämning.

Föreskrifterna
får även meddelas för område som enligt 2 § inte hör till fornlämningen under
förutsättning att pågående användning av marken härigenom inte försvåras
avsevärt.

Länsstyrelsen
får fridlysa en plats där fornfynd påträffats, om det kan ske utan att någon
väsentlig olägenhet uppstår. Fridlysning får ske till dess platsen har
undersökts enligt 8 §.

Föreskrifter
eller fridlysning får förenas med vite.

Ett
beslut om föreskrifter eller vite skall kungöras på lämpligt sätt.

Dessa
tre paragrafer innehåller bestämmelser om de befogenheter med fomlämningar som
fillkommer RAÄ och länsstyrelserna.

17
§ är det fråga om befogenheter att vidta åtgärder till vård och skydd av
fornlämning. Såsom framgår av exemplen kan sådana åtgärder ibland innefatta
väsenfiiga ingrepp i fornlämningen. Detta innebär inte någon förändring i
förhållande till vad som tidigare har gällt.

Enligt
7 § är länsstyrelsen bemyndigad att uppdra åt annan att vidta vård- och skyddsåtgärder.
Det kan vara prakfiskt när det gäller exempelvis hägnad, röjning och städning
av fornminnet. Ett uppdrag att för länsstyrelsens räkning vårda och skydda en
fornlämning innefattar dock aldrig automatiskt rätt att mbba eller förändra
fornlämningen. För detta fordras att länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller
sådana åtgärder. Uppdrag av den arten skall givetvis lämnas först efter lika
noggrann prövning som om det gällt ett tillstånd till ingrepp (jfr 12 och 13
§§). Liksom enligt FML gäller att ägaren till marken eller vattenområdet skall
underrättas innan vård- och skyddsåtgärder vidtas. Underrättelse bör ske genom
delgivning.

Från
FML har också förts över föreskriften om rätt till ersättning för markägaren
eller annan som till följd av åtgärderna drabbas av kostnader eller skada.

Bestämmelserna
i 8 § handlar om RAÄ:s och länsstyrelsens rätt att undersöka fasta fomlämningar
eller platser där fornfynd påträffats samt att bärga skeppsvrak som är fast
fornlämning. Vidare handlar paragrafen om länsstyrelsens rätt att ge någon
annan tillstånd till sådan undersökning eller bärgning. Bestämmelserna
motsvarar i sak vad som gällt enligt FML. Det är här sålunda fråga om
undersökningar som initieras i vetenskapligt syfte och inte sådana som kommer
till i samband med att fråga om tillstånd till ingrepp har aktualiserats.
Regler om den sortens undersökningar och de kostnadsfrågor som är förbundna med
dem lämnas i 10-15 §§.

Såvitt
gäller bärgade skeppsvrak föreskrivs här, liksom i FML, att det bärgade vraket
tillfaller staten, om det saknar ägare.

19
§ slutligen regleras länsstyrelsens rätt att meddela föreskrifter rörande
fasta fomlämningar och platser för fornfynd.

Länsstyrelsen
får sålunda meddela särskilda ordningsföreskrifter till 75

skydd
för en fast fornlämning. Av stadgandets avfattning framgår att det är

fråga om
individuella föreskrifter beträffande en viss fornlämning och inte Prop.
1987/88:104

om
generella regler att gälla fornlämningarna inom länet. Att det sedan kan

finnas
moment som går igen i åtskilliga av de utfärdade föreskrifterna är en

annan sak.
Föreskrifterna får avse inte bara själva fornlämningen och det

till den
hörande fornlämningsområdet utan även omgivande miljö. Någon

avgränsning
för hur stort område utanför fornlämningen som föreskrifterna

får gälla
görs inte i lagen. Det torde ändå vara självklart att föreskrifterna

inte får avse större område än som är sakligt motiverat
för att säkra ett

skydd som står i proportion till fornlämningens art och
betydelse.

De föreskrifter som kommer i fråga är
ordningsföreskrifter. Det är sålunda väsentligen fråga om den typ av
föreskrifter som har utvecklats vid tillämpningen av FML. Som
ordningsföreskrifter bör emellerfid kunna anses även föreskrifter som
innefattar förbud mot olämpliga åtgärder vid bmkandet av ett markområde, t. ex.
en reglering av betestrycket eller av djupplöjning.

När det gäller en plats där ett fornfynd påträffats har
länsstyrelsen, liksom enligt FML, rätt att fridlysa området intill dess en
vetenskaplig undersökning har skett. Förutsättningen är också enligt den nya
lagen att fridlysningen kan ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår.
Bestämmelserna om fridlysning kompletteras i viss mån genom de särskilda bestämmelserna
om metallsökare i 18-20 §§.

Ingrepp i fast fornlämning 10 §

Den som avser att uppföra en byggnad, en anläggning eller
genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast
fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med
länsstyrelsen.

Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat
arbete, skall arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs.
Den som leder arbetet skall omedelbart anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

Med 10 § inleds ett antal bestämmelser som gäller
hanterandet av fasta fomlämningar i samband med arbetsföretag.

I första stycket ges den grundläggande regeln om
skyldighet att i god tid vid planeringen av arbetsföretag ta reda på om någon
fast fornlämning kan beröras av arbetsföretaget. Det bör här särskilt
framhållas att efterforskan-det bara gäller redan kända fomlämningar. Det är
alltså inte fråga om att finna fram hittills okända fomlämningar. Regeln torde
tjäna inte bara kulturminnesvårdens intressen utan även företagarens ekonomiska
intressen. I stycket föreskrivs också skyldighet att samråda med länsstyrelsen
om en fast fornlämning kan beröras.

Ansvaret för att ta reda på om någon fast fornlämning
beröi's vilar alltså på den som planerar ett markingrepp. Det får emellertid
fömtsättas att såväl länsstyrelser som kommuner kan tillhandahålla
dokumentation till hjälp för företagaren.

Som exempel på fall då en företagare under alla
omständigheter bör

närmare efterforska förekomsten av fasta fomlämningar bör framhållas det

fall att en fast fornlämning finns redovisad på den ekonomiska kartan nära

det område där arbetsföretaget skall utföras. 77

Av
olika skäl kan dock den ekonomiska kartans fornlämningsredovis- Prop.
1987/88:104 ning vara ofullständig. Åtgärder för att ta reda på om en fast
fornlämning berörs av företaget bör därför alltid ske om

— platsen
ligger inom ett område med täta fornlämningsförekomster som finns redovisat i
ett planeringsunderlag från RAÄ, länsstyrelsen eller länsmuseet, såsom t. ex.
rapportserien Medeltidsstaden där städernas fomlämningar i form av kulturlager
finns publicerade,

— platsen
för arbetsföretaget ligger inom ett område som av kommunen utpekas som ett
område med täta fornlämningsförekomster (t. ex. i ett kulturminnesvårdsprogram
eller motsvarande handling),

—
fasta
fomlämningar i anslutning till platsen för arbetsföretaget kan anses vara
allmänt kända i bygden.

I praktiken torde de uppgifter som finns dokumenterade hos
kommunen ofta vara en viktig informationskälla för den enskilde företagaren.
Kommunen får också till följd av sitt allmänna ansvar för kulturminnesvården
anses skyldig att vägleda den enskilde som vänder sig till kommunen för att
utröna om hans arbetsföretag berör en fast fornlämning.

I andra stycket lämnas föreskrifter för det fall att en
fornlämning skulle påträffas under grävning eller annat arbete. I första hand
tar bestämmelsen sikte på det fall att en tidigare okänd fornlämning påträffas
under ett arbetsföretag. Bestämmelsen gäller emellertid naturligen också för
det fall att arbetsföretaget genom försummelse eller misstag har kommit att
oförmodat beröra ett i och för sig känt fornminne.

Föreskrifterna innebär att arbetet omedelbart skall
avbrytas till den del fornlämningen berörs. Vidare skall den som leder arbetet
omedelbart anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

11§

Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om
en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag, skall kostnaden för
utredningen betalas av företagaren om arbetsföretaget innebär att ett större
markområde tas i anspråk. Som sådan exploatering räknas t. ex. anläggande av
allmän väg eller större enskild väg, järnväg, flygfält eller anläggning för
energiförsörjning. Detsamma gäller i fråga om vattenföretag och mer omfattande
byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. Beslut om särskild
utredning fattas av länsstyrelsen.

Enligt denna paragraf har länsstyrelsen möjlighet att på
företagarens bekostnad företa en särskild utredning om förekomsten av
fomlämningar då det är fråga om exploatering som berör större markområden. Som
exempel på sådana större arbetsföretag anges bl. a. anläggande av allmän väg,
flygfält och stora bostadsområden. Bestämmelsen gäller däremot inte åtgärder
som sker inom ramen för pågående markanvändning, t. ex. inom jord- eller
skogsbruket.

Regler med liknande innehåll finns redan i bl. a.
vattenlagen (1983:291),

vars 11 kap. innehåller särskilda bestämmelser om större vattenföretag. På

motsvarande sätt finns exempel på att tillstånd av regeringen enligt 136 a §

byggnadslagen (numera ersatt av 4 kap. 1 § naturresurslagen) förenats med

villkor om specialinventering och kulturhistorisk utredning för att fillgodo- -yg

se allmänna intressen.

Beslutet
om särskild utredning förutsätter självfallet att länsstyrelsen Prop.
1987/88:104 kunnat konstatera ett sakligt motiverat behov av det fördjupade
beslutsunderlaget. Som gmnd för beslutet bör länsstyrelsen ha indikationer på
att fornlämningsförekomster utöver dem som är kända genom inventeringen för
ekonomiska kartan kan finnas. Det kan vara fråga om enstaka registrerade
lämningar som erfarenhetsmässigt vid närmare utredning eller inventering
brukar indikera ytterligare förekomster. Erfarenheten visar att i vissa fall
också topografi och terrängförhållanden kan utgöra den erforderliga
indikationen.

Såsom kommer att behandlas i anslutning till 14 § blir
företagaren fri från kostnadsansvaret för utredningen, om det visar sig att
någon fornlämning inte berörs. Det förhållandet bör givetvis föranleda att
länsstyrelserna inte utan skäl föranstaltar om utredning enligt denna paragraf

12 §

Den som vill rubba, förändra eller ta bort en fast
fornlämning skall ansöka

om tillstånd hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om
fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande
till fornlämningens betydelse.

Såvitt gäller ägaren till skeppsvrak eller fornfynd som
hör till skeppsvrak får tillstånd lämnas, om inte särskilda skäl talar emot
det.

Om någon annan än markägaren, eller ägaren av
vattenområdet, ansöker om tillstånd, skall ansökningen avslås om ägaren
motsätter sig åtgärden och det inte finns några synneriiga skäl att bifalla
ansökningen.

Enligt första stycket görs ansökan om tillstånd till
ingrepp i fornlämning hos länsstyrelsen. De ingrepp det här är fråga om är inte
sådana ingrepp som tillkommer av vetenskapligt intresse utan ingrepp som hänger
samman med markanvändningen (jfr. vad som anförts i anslutning till 8 §).

I andra stycket anges den allmänna förutsättningen för
fillstånd till de ingrepp det här är fråga om. Såsom framgår av bestämmelsen
skall i tillståndsärendet göras en intresseavvägning mellan intresset av att få
göra ingreppet och intresset av att bevara fornlämningen. Endast om exploateringsintresset
väsentligt väger över bevarandeintresset får tillstånd ges. Detta uttrycks så
att tillstånd får ges endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som
inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. Bevarandet av
fornlämningen får alltså medföra hinder eller olägenhet men inte i orimlig
grad. Vid avvägningen får vid bedömningen av exploateringsintresset beaktas
arbetsföretagets betydelse både ur enskild och allmän synpunkt.

Det är angeläget att länsstyrelsen tydligt motiverar
beslut om tillstånd respektive vägrat tillstånd.

Dessa bestämmelser motsvarar i sak vad som har gällt
enligt FML. Dock har föreskriften om att en ansökan skall innehålla noggrann
beskrivning av fornlämningen tagits bort såsom onödig. Länsstyrelserna torde i
regel själva ha de bästa beskrivningarna.

I tredje stycket anges att ägaren till skeppsvrak eller
fornfynd som hör fill skeppsvrak i normalfallet bör få fillstånd av
länsstyrelsen att rubba, förändra eller ta bort skeppsvraket eller fornfyndet.
Endast om särskilda

skäl föreligger får
tillstånd vägras. Även i FML särregleras skeppsvrak och Prop. 1987/88:104
fornfynd som hör till skeppsvrak och samma krav gäller inte för att tillstånd
skall ges till att rubba, förändra eller ta bort dessa som när tillstånd skall
ges för att rubba, förändra eller ta bort en fornlämning.

13§ _

Som
villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på
särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda
åtgärder för att bevara den. I beslutet öm tillstånd skall såvitt möjligt anges
den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.

Innan
länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en arkeologisk
förundersökning av fornlämningen om det behövs för att få ett
tillfredsställande underiag för prövningen eller för att bedöma behovet av att
ställa krav på särskild undersökning.

Denna
paragraf innehåller bestämmelser dels om vissa villkor som får ställas för
tillstånd till ett ingrepp i en fast fornlämning, dels om rätt för
länsstyrelsen att genom en särskild förundersökning skaffa fram ett tillfredsställande
beslutsunderlag i tillståndsärendet.

I
första stycket anges sålunda att som villkor för tillstånd får ställas upp
skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen. Det är
då fråga om en arkeologisk undersökning. Vidare får ställas skäliga krav på
särskilda åtgärder för att bevara fornlämningen. Det kan gälla t. ex. flyttning
av en runsten. Sådana villkor har kunnat ställas även enligt FML, men det har
framgått mer indirekt genom regler om kostnadsansvar. Det bör framhållas att
vad som är skäligt skall bedömas efter fornlämningens betydelse, inte efter
arbetsföretagets omfattning eller ekonomi. Är arbetsföretaget för obetydligt i
förhållande till fornlämningens betydelse skall såsom framgår av 12 §, tillstånd
över huvud taget inte komma i fråga.

En
nyhet är stadgandet att länsstyrelsen såvitt möjligt skall ange den beräknade
kostnaden för åtgärden i sitt tillståndsbeslut. Denna föreskrift fyller flera
syften. För den företagare som har begärt tillståndet ger det ett någorlunda
fast underlag för att bedöma om ingreppet i fornlämningen är värt priset. Den
kostnad som länsstyrelsen anger i beslutet indikerar nämligen en ungefärlig
gräns för hans kostnadsansvar. Detta skall behandlas närmare i anslutning till
14 §. För länsstyrelsen innebär den principiella plikten att beräkna kostnaden
att beslutsunderlaget blir bättre vid avvägningen huruvida ett villkor är
skäligt eller inte.

Det
kan vara lämpligt att exempelvis RAÄ utarbetar närmare föreskrifter om beräkning
av kostnader i förevarande sammanhang. Det kan emellertid här anmärkas att det
ofta torde vara försvarligt att såsom nu förekommer i praxis vid
kostnadsberäkningar av undersökningskostnader räkna med enbart själva det
arkeologiska arbetet och bortse från kostnaden för grovarbetskraft och
maskinfimmar. Det kan nämligen vara vanskligt att avgöra hur stor del av sådana
kostnader som är hänförliga till den arkeologiska undersökningen och vad som
ändå skulle ha följt med exploateringen. Kan andelarna separeras, bör det dock
givetvis ske.

Bestämmelserna
i andra stycket om förundersökning är en nyhet jämfört

med FML. Länsstyrelsen får sålunda innan den avgör tillståndsärendet oq

låta
göra en särskild förundersökning, förutsatt att det behövs för att få

tillfredsställande
beslutsunderiag i tillståndsfrågan som sådan eller för att Prop. 1987/88:104
bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning av fornlämningen.

Fömndersökningen
skall normalt inte innebära någon ökning av de sammanlagda undersökningskostnaderna.
Tvärtom bör fömndersökningen ge möjligheter för den undersökande institutionen
att planera och genomföra den kommande huvudundersökningen så rationellt som
möjligt.

Ett
beslut om fömndersökning förutsätter givetvis alt länsstyrelsen gjort
bedömningen att en fast fornlämning berörs av arbetsföretaget i fråga.

14
§

Den
som utför ett arbetsföretag som berör fast fornlämning svarar för kostnaden för
åtgärder enligt 13 §. Företagaren svarar dock inte för kostnad som

1.
hänför sig till en fornlämning
som inte förut varit känd,

2.
väsenfiigt översfiger vad
länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt 13 § första stycket,

3.
hänför sig till arkeologisk
fömndersökning enligt 13 § andra stycket, om länsstyrelsen inte lämnar
tillstånd till ingrepp i fornlämningen enligt 12 § andra stycket, eller

4.
hänför sig till arkeologisk
förundersökning eller särskild undersökning enligt 13 §, om det visar sig att
någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.

Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får besluta om bidrag till kostnad som
företagaren skall svara för.

1
denna paragraf regleras kostnadsansvaret för sådana åtgärder som ställs som
villkor för tillstånd för att ett arbetsföretag som innebär ett ingrepp i en
fast fornlämning skall få göras.

Huvudregeln
är enligt första stycket att företagaren svarar för kostnaderna för sådana
åtgärder.

1
andra stycket anges uttömmande de undantag som kan komma i fråga frän
huvudregeln.

Enligt
/ p svarar företagaren inte för kostnad som hänför sig till en fornlämning som
inte tidigare varit känd. För att kunna anses okänd bör fornlämningen ha varit
okänd såväl för antikvariska myndigheter som för allmänheten på orten. Däremot
är en fornlämning vid tillämpning av denna punkt inte att anse som okänd om
den, före beslutet i tillståndsfrågan, har upptäckts t. ex. vid en sådan
särskild utredning som avses i 11 § första stycket.

2 p befrias företagaren från den del av kostnaden som väsentligt överstiger vad
länsstyrelsen har angivit i sitt fillståndsbeslut. Normalt torde denna gräns få
anses nådd när överskridandet uppgår till bortåt 15 procent. Det säger sig
självt att om kostnaden skulle bli lägre än den beräknade, svarar företagaren
bara för de faktiska kostnaderna.

I 3
p anges att om förundersökningen leder till att länsstyrelsen inte

meddelar något tillstånd till ingrepp i fornlämningen svarar företagaren inte

för kostnaden för förundersökningen. Om däremot något arbetsföretag inte

kommer till stånd på gmnd av att företagaren avstår från detta av t. ex.

kostnadsskäl kommer befrielse inte ifråga. 81

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 104

I 4 p anges slutligen att
om det visar sig att länsstyrelsen gjort ett Prop. 1987/88:104 felaktigt
antagande om en fornlämningsförekomst har företagaren inte kostnadsansvar för
den förundersökning eller särskilda undersökning som länsstyrelsen beslutat om.

Regeln
i 4 p är en spärr mot att länsstyrelsen beslutar om förundersökning i onödan.
Förundersökningsinstitutet skall inte användas för att utröna om det finns
tidigare okända fomlämningar som berörs av ett arbetsföretag, utan för att ge
underiag för att fastställa villkoren för tillstånd till ingrepp i en
fornlämning som när tillståndsfrågan anhängiggjordes var känd.

Slutligen
bör anmärkas att länsstyrelsens beslut om kostnader inte i sig är exigibelt.
För att få en exekufionstitel får länsstyrelsen vända sig till allmän domstol.

15
§

Vägras
någon tillstånd enligt 12 § beträffande fornlämning som när den påträffas var
helt okänd och utan synligt märke ovan jord, är han berättigad till skälig
ersättning av allmänna medel, om fornlämningen vållar honom betydande hinder
eller olägenhet. Ansökan om sådan ersättning görs hos länsstyrelsen.
Ansökningen skall ha givits in till länsstyrelsen inom två år från det att fornlämningen
påträffades genom grävning eller annat arbete, annars är rätten till ersättning
förlorad. Vad som nu sagts om ersättning skall inte tillämpas om marken
exproprieras.

Ersättning
för hinder eller olägenhet skall deponeras hos länsstyrelsen. I fråga om
fördelning och utbetalning av deponerade belopp samt rättsverkan av fördelning
och utbetalning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall
att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts enligt expropriationslagen
(1972:719). Beloppet utbetalas dock direkt till sökanden om det är väsentligen
utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende på fastigheten.

Vägrat
tillstånd ger inte rätt till ersättning utom i det enda fall som behandlas i
förevarande paragraf. Den grundläggande förutsättningen är att det gäller en
fornlämning som var helt okänd och utan synligt märke ovanjord när den
påträffades. Det får sålunda inte vara fråga om en fornlämning som den
tillståndssökande kunnat få besked om vid förfrågan hos länsstyrelsen eller hos
kommunen. Med kravet på synligt märke ovanjord avses sådana märken som även för
en lekman bör ge anledning till misstanke att det finns en fornlämning.

En
ytterligare förutsättning är att det vägrade tillståndet vållar sökanden
betydande hinder eller skada. Tillstånd till ingrepp skall, såsom anmärkts i
anslutning till 12 § inte ges förrän fornlämningen medför hinder eller olägenhet
som inte står i rimlig proportion till dess betydelse. En värdefull fornlämning
kan därför medföra avsevärt hinder eller olägenhet utan att tillstånd lagligen
får ges. Ansökan om ersättning görs hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i
frågan överklagas inte som förvaltningsbesvär. I stället hänvisas den missnöjde
att väcka talan mot staten om ersättning vid domstol. Bestämmelser härom finns
i 25 §.

Ersättningsbestämmelserna
i denna paragraf skall givetvis inte tillämpas

om marken exproprieras på gmnd av fornlämningen. En föreskrift om 82

detta
har tagits in i paragrafen.

Med hänsyn
fill att ersättningen kan uppgå till tämligen betydande be- Prop.
1987/88:104 lopp har i paragrafen tagits in vissa bestämmelser om fördelning av
ersättningsbeloppet. De har i sak oförändrade förts över från 7 § FML.

Inlösen och hittelön vid fornfynd

16 §

Vid inlösen av fornfynd som enligt 4 § är hembudsplikfigt,
skall ersättning utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets
beskaffenhet, för föremål av ädelmetall dock minst motsvarande metallvärdet
efter vikt samt en åttondels förhöjning.

För fornfynd får även särskild hittelön lämnas.

Frågor om inlösen, ersättning och hittelön prövas av
riksantikvarieämbetet.

Bestämmelserna om inlösen innebär friare bedömningsgmnder
för inlösenersättningen än vad som gällde enligt FML. Den enskildes rätt till
en viss minsta ersättning ändras dock inte. För ädelmetaller gäller att
ersättning skall utgå lägst med ett belopp motsvarande metallvärdet efter vikt
samt en åttondels förhöjning. För övriga fynd bör inlösenersättningen bestämmas
helt med hänsyn till fyndets beskaffenhet i det enskilda fallet. Utöver
inlösenersättning får hittelön utgå både för föremål som saknar samband med
fast fornlämning och för föremål som påträffas i en fast fornlämning.

Fyndfördelning

17 §

Riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning överlåta
statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på
ett tillfredsställande sätt.

Föreskrifterna om fyndfördelning torde inte tarva annan
kommentar än att de innebär att regeringens befattning med fördelningen i vissa
fall upphör.

Metallsökare

18 §

Metallsökare får inte medföras på fasta fomlämningar annat
än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten.

19 §

Metallsökare
får inte användas inom Gotlands län.

Metallsökare får inte heller användas inom område där
fornfynd av det slag som skall hembjudas enligt 4 § andra stycket tidigare har
påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark där
ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets
karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende samt förekomsten av
andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om den närmare avgränsningen av sådant område som avses
i andra stycket.

83

20 § Prop.
1987/88:104

Utan hinder av vad som sägs i 19 § får metallsökare användas för att

yrkesmässigt söka efter
annat än fornfynd.

Utan
hinder av vad som sägs i 18 och 19 §§ gäller att metallsökare får medföras och
användas

1. vid
undersökningar av fomlämningar eller platser där fornfynd påträf

fats, när undersökningen utförs av riksantikvarieämbetet eller av någon

annan efter medgivande av länsstyrelsen eller

2. om
länsstyrelsen i annat fall har givit tillstånd till det.

Dessa
bestämmelser motsvarar de bestämmelser om metallsökare som infördes i FML att
gälla fr.o.m. den I juli 1985 (15 a-d §§ prop. 1984/85:128). Med metallsökare
menas i likhet med vad som gällde enligt FML apparater som kan användas för att
på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan (prop. sid. 22).
Bestämmelserna torde inte nu behöva kommenteras ytterligare.

Ansvar
m. m.

21 §

Till
böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt eller
oaktsamhet

1. gömmer,
skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som

enligt 4 § skall fillfalla eller hembjudas staten,

2.
inte anmäler fornfynd enligt 5
§,

3.
bryter mot 6 §,

4.
bryter mot bestämmelserna i 10
§ andra stycket eller

5.
bryter mot 18 eller 19 §.

Den
som bryter mot 5 § har förlorat all rätt på grund av fyndet. Metallsökare som
har använts vid brott enligt första stycket 5, skall förklaras förverkad, om
det inte är uppenbart oskäligt.

Av
skäl som anförts i den allmänna motiveringen har brott mot bestämmelserna i
förevarande kapitel eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa
bestämmelser gjorts till oaktsamhetsbrott.

22 §

Vid
överträdelse av beslut eller föreskrift enligt detta kapitel får tingsrätten
besluta om handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning
får göras av riksantikvarieämbetet samt länsstyrelsen.

1
fråga om handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

23 §

I
ärenden enligt 2 § andra stycket och 9 § får länsstyrelsen, om det behövs,
meddela föreskrift att gälla tills vidare i avvaktan på att ärendet avgörs
sludigt.

Några
andra ändringar än av redaktionell typ har inte gjorts i förhållande fill
motsvarande bestämmelser i FML.

84

överklagande Prop. 1987/88:104

24 §

Beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när
det gäller

1.
fastställelse
av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 §,

2.
särskilda
ordningsföreskrifter enligt 9 §,

3.
fridlysning
enligt 9 § eller

4. tillstånd att medföra och använda metallsökare
enligt 20 § andra

stycket.

Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter
som avses i 19 § tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än
regeringen.

Beslut i övrigt enligt detta kapitel av länsstyrelsen
eller riksantikvarieämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat
följer av 25 §.

Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 §
andra stycket, 9 § första till Qärde stycket och 12 § andra stycket.

25 §

Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det gäller

1.
ersättning för
kostnader eller skada enligt 7 § Qärde stycket,

2.
ersättning
enligt 8 § tredje stycket,

3.
befrielse från
kostnad för förundersökning eller särskild undersökning enligt 14 § andra
stycket eller

4.
ersättning
enligt 15 § första stycket.

Den som är missnöjd med beslut som avses i första stycket
skall i stället väcka talan mot staten vid fastighetsdomstol. Talan skall ha
väckts inom ett år från länsstyrelsens beslut.

Ersättning som beslutats av domstol enligt förstå stycket
4 skall deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket.

Bestämmelserna överenstämmer med bestämmelserna i FML i så
måtto att beslut angående gränser för fornlämningsområde, särskilda föreskrifter,
fridlysning, vitesföreläggande, var metallsökare får medföras och hur den får
användas samt beslut av annan än regeringen avseende avgränsning av det område
där metallsökare inte får användas överklagas hos kammartätten.

Enligt 24 § gäller som huvudregel att samtliga beslut av
länsstyrelsen och RAÄ skall överklagas hos regeringen. Från denna huvudregel
görs undantag i ersättningsfrågor, som kan beröra fastigheter.

Av 25 § första stycket 1 framgår att länsstyrelsens beslut
angående ersättning för kostnader eller skada som ägaren eller någon annan åsamkats
på grund av åtgärder till skydd och vård av en fast fornlämning inte kan
överklagas förvaltningsvägen. Detsamma gäller enligt 2 p länsstyrelsens beslut
angående ersättning vid undersökning av en fast fornlämning eller en plats där
fornfynd påträffats eller vid bärgning av skeppsvrak. Inte heller
länsstyrelsens beslut angående befrielse från kostnad för fömndersökning eller
särskild undersökning (i p) eller länsstyrelsens beslut angående ersättning
vid vägrat tillstånd till ingrepp i en tidigare helt okänd fornlämning {4 p)
får överklagas förvaltningsvägen.

Av 25 § andra stycket framgår att talan i stället får
väckas vid fastighetsdomstol.

Kommunen har som tidigare rätt att överklaga beslut
angående gränser för fornlämningsområde, särskilda föreskrifter, fridlyshing
och tillstånd till ingrepp i fast fornlämning.

3 kap. Byggnadsminnen Prop. 1987/88:104

1§

En
byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som
ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får
förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen.

Bestämmelserna
om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också till-lämpas på park, trädgård
eller annan anläggning av sådant värde som sägs i första stycket.

I
fråga om byggnad av sådant värde som sägs i första stycket och som tillhör
staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga
byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till annan ägare än
staten skall det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.

Bestämmelserna
i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fast fornlämning eller
kyrkobyggnad enligt denna lag.

Bestämmelserna
om vad som kan vara objekt för en byggnadsminnesförkiaring och om grunden för
en sådan förklaring är i några avseenden förändrade i förhållande till vad som
gällt enligt byggnadsminneslagen (BML).

Såsom
framhållits i den allmänna motiveringen ingår i de kulturhistoriska värdena
bl. a. konstnäriiga värden. När det gäller byggnader ligger det konstnärliga
värdet oftast i de arkitektoniska kvaliteterna.

I
första stycket anges en ny grund för byggnadsminnesförkiaring. Sålunda kan
byggnader som ingår i kulturhistoriskt synnerligen märkliga bebyggelseområden
också förklaras som byggnadsminnen. Skälen för denna utvidgning har behandlats
i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen innebär att byggnader som inte tagna
var för sig skulle uppfylla kvalitetskravet kan få skydd om de ingår som
komponenter i en bebyggelsemiljö som totalt sett är kulturhistoriskt
synneriigen märklig.

Det
är inte avsett att denna bestämmelse om skydd för byggnader i ett
kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde annat än i undantagsfall
skall leda till att exempelvis hela stadsdelar eller motsvarande stora områden
förklaras för byggnadsminnen. Vad som i främsta mmmet har tänkts är att skydd
skall kunna ges för byggnader runt ett torg eller längs en gata.

Begreppet
byggnad bör liksom i den praxis som har utbildats vid tillämpningen ges en vid
tolkning. Sålunda bör också fortsättningsvis byggnadsminnesförkiaring kunna
göras beträffande bryggor, murar, vallar, kvarnar, sågar och broar.

Bestämmelsen
i andra stycket innebär en utvidgning i förhållande till BML på så sätt att
fler objekt än tidigare kan bli förklarade som byggnadsminnen. Sålunda
föreskrivs där att bestämmelserna om byggnadsminne får tillämpas också på
parker, trädgårdar eller annan anläggning. Förutsättningen är att de fyller
kvalitetskravet i fråga om kulturhistoriskt eller konstnärligt värde. Som
anläggning kan också ifrågakomma gruva.

fjärde stycket har för tydlighets skull tagits in en föreskrift som innebär

att
skydd som byggnadsminne inte kommer ifråga för ett objekt som

skyddas
som fornminne eller kyrkobyggnad. De skyddsformerna har alltså

företräde
framför byggnadsminnesskyddet.

86

Skyddets
innebörd och omfattning Prop 1987/88'104

2§

När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall
länsstyrelsen genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas
och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla
bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att
byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas.

3§

Skyddsföreskrifter skall så långt möjligt utformas i
samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde.
Ägaren får inte åläggas mera omfattande skyldigheter än vad som är
oundgängligen nödvändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska
värde.

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om
skyddsföreskrifter för byggnadsminnen.

Om en byggnad förklaras som byggnadsminne, skall
skyddsföreskrifter för den alltid meddelas. Det får inte förekomma något
tidsmässigt glapp mellan byggnadsminnesförklaringen och meddelandet av
skyddsföreskrifter. I praktiken kan det ofta ta tid att komma fram till vad
som bör gälla i fråga om skyddsföreskrifterna. Den frågan har också ekonomiska
aspekter. Ärendet om byggnadsminnesförkiaring kan då inte avgöras slufiigt
förrän föreskriftsfrågan också är mogen för beslut.

Liksom enligt BML får skyddsföreskrifterna avse vården och
underhållet av byggnaden. Det är givet att föreskrifterna till en del måste
innefatta restrikfioner i hanteringen av byggnaden. Önskvärt är emellertid att
föreskrifterna också kan ges en positiv sida i så måtto att de kan tjäna som
vägledning för ägaren i hans vård och underhåll av byggnaden.

Föreskrifterna kan gälla inte bara själva byggnaden utan
också ett område kring byggnaden. De får då emellertid bara gå ut på att ett
lämpligt stort område skall hållas i skick så att själva byggnadsminnets
utseende och karaktär inte förvanskas. Bestämmelsen överensstämmer i sak med
vad som har gällt enligt BML.

När det gäller tillvägagångssättet vid utformningen av
skyddsföreskrifterna fastslås liksom i BML att den i görligaste mån skall ske
i samråd med ägaren. Detta är en viktig princip i sammanhanget. En framgångsrik
byggnadsminnesvård förutsätter ett engagemang från byggnadens ägare och en
förståelse från honom för de restriktioner som skyddsföreskrifterna oundvikligen
måste innebära för honom. Ett samförstånd mellan länsstyrelsen och byggnadens
ägare i föreskriftsfrågorna underlättar givetvis också hanteringen av de
frågor om ersättning som är förbundna med föreskrifterna.

Byggnadsminnesförkiaring

4§

Fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne kan
väckas efter

ansökan
eller på länsstyrelsens eget initiativ.

Ansökan att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne
skall innehål

la uppgifter om vilken fastighet byggnaden är belägen på, om fastighetens

ägare samt beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även anges vilka

omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för bygg- 87

nadsminne.

Länsstyrelsens beslut att
inte förklara en byggnad för byggnadsminne Prop. 1987/88:104 får överklagas
endast av riksantikvarieämbetet.

I
första och andra styckena regleras hur frågan om byggnadsminnesförkiaring
väcks och vad en ansökan om sådan förklaring skall innehålla för uppgifter.
Någon förändring i förhållande till vad som gällt enligt BML har inte skett i
sak. Däremot har nu uttryckligen angivits att länsstyrelsen kan ta upp frågan
på eget initiafiv.

5§

Då
fråga väckts om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne, får
länsstyrelsen i avvaktan på ärendets slutliga prövning meddela förbud mot
åtgärder som kan minska eller förstöra byggnadens kulturhistoriska värde.
Förbudet får gälla för en fid av högst sex månader. Om det finns synnerliga
skäl får det förlängas, dock högst med sex månader för varje gång.

Paragrafen
motsvarar i sak 7 § första stycket BML. Endast redakfionella ändringar har
gjorts.

6§

Om
en byggnad kan antas komma ifråga som byggnadsminne, får länsstyrelsen, utan
att fråga väckts om byggnadsminnesförkiaring, förordna att anmälan till
länsstyrelsen skall göras, innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som
väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde.

Länsstyrelsen
skall inom en månad från det anmälningen kom in dit avgöra om den skall väcka fråga
om byggnadsminnesförkiaring av den berörda byggnaden. Under denna frist får den
anmälda åtgärden inte vidtas, utan att länsstyrelsen har medgivit det.

Bestämmelserna
om anmälningsplikt är nya. Bakgmnden till dem har behandlats i den allmänna
mofiveringen (se avsnitt 3.4.3).

Länsstyrelsens
beslut om att anmälningsplikt föreligger bör delges byggnadens ägare.
Anmälningsplikten får endast avse enskilda byggnader.

Anmälningsplikt
får föreskrivas såvitt gäller rivning eller ändringar som väsentligt minskar
byggnadens kulturhistoriska värde. Vilka åtgärder som kan innefattas i den
senare kategorin preciseras inte. Avvägningen beror givetvis mycket på vad det
är hos byggnaden som reser frågan om bevarande. Ingenting hindrar emellertid
länsstyrelsen att i sitt beslut om anmälningsplikt ange särskilt vissa
åtgärder som faller under den, t. ex. förändringar i fasaden eller i ett
innertak.

Sedan
anmälan om en tilltänkt åtgärd har gjorts har länsstyrelsen en frist om en
månad att bestämma om den skall ta upp fråga om byggnadsminnesförkiaring eller
inte. Under den fristen får den anmälda åtgärden inte vidtas, utan att
länsstyrelsen har medgivit det. Tar inte länsstyrelsen upp fråga om
byggnadsminnesförkiaring är ägaren fri att vidta åtgärden.

Det
bör framhållas att en föreskrift om anmälningsplikt inte automatiskt förfaller
därför att länsstyrelsen när den får in en anmälan underlåter att ta upp fråga
om byggnadsminnesförkiaring. Anmälningsplikten kvarstår till dess den
uttryckligen hävs. Det kan ju förhålla sig så att länsstyrelsen bedömer att en
tilltänkt åtgärd inte äventyrar byggnadens värde och därför

bör kunna medges utan att man i det sammanhanget tar upp
frågan om Prop. 1987/88:104 byggnadsminnesförkiaring. Däremot är det angeläget
att länsstyrelsen efter varje anmälan noga överväger om anmälningsplikten
skall kvarstå beträffande byggnaden. Att föreskriften skall hävas i fall då
ägaren blir fri att riva byggnaden är självklart. Som regel bör också
länsstyrelsen, när den första anmälningen görs, besluta sig för huruvida fråga
om byggnadsminnesförkiaring skall väckas eller inte. Blir beslutet negativt,
bör också anmälningsplikten hävas.

7§

Länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsboken
ofördröjligen underrätta inskrivningsmyndigheten

1.
då fråga väckts
om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne,

2.
då förordnande
enligt 6 § första stycket meddelats eller upphävts,

3.
då beslut om
byggnadsminnesförkiaring vunnit laga kraft eller hävts, eller

4.
då ansökan om
byggnadsminnesförkiaring avslagits.

Paragrafen motsvarar i väsentliga delar 13 § BML men
skyldigheten att underrätta inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken har utvidgats att omfatta även det fall då länsstyrelsen har
meddelat eller hävt föreskrifter om anmälningsplikt enligt 6 S.

8§

Om ett statligt byggnadsminne har övergått till att bli
byggnadsminne enligt

detta kapitel, skall länsstyrelsen utfärda förklaring om
detta.

Bestämmelsen hänger samman med den i 1 § tredje stycket
enligt vilken ett statligt byggnadsminne när det övergår till annan ägare
automatiskt blir byggnadsminne enligt denna lag.

9§

Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som arbetar
pä länsstyrelsens uppdrag har rätt att få tillträde till byggnader med
tillhörande markområde samt att där vidta de åtgärder och undersökningar som
behövs för lagens tillämpning.

Bestämmelsen om rätt till tillträde motsvarar i sak den i
19 § BML. Endast redaktionella ändringar har gjorts.

Bestämmelser om ersättning

10 §

Ägare och
innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av

staten om
skyddsföreskrifter

1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan
därav är betydande •

i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller

2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning
avsevärt försvå

ras inom berörd del av fastigheten.

Ersättning enligt första stycket får. om det är lämpligt,
utgå med åriiga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Medför skyddsföreskrifter att synnerligt men uppkommer vid
använd- on

ningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa
fastigheten om ägaren begär det.

Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då
länsstyrelsen Prop. 1987/88:104 meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som
därvid utgår skall, om det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera
kan komma att utgå med stöd av denna paragraf.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall även
beaktas andra beslut om skyddsföreskrifter som avses i 14 kap. 8 § första
stycket 2 och 3 plan- och bygglagen (1987:10), under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Föreskrifterna om förlust av
rätt till ersättning eller inlösen i II och 12 §§ eller bestämmelserna i 15 kap. 4 § plan-och bygglagen gäller
därvid inte.

I denna paragraf anges de materiella fömtsättningarna för
att ägare fill en

fastighet eller innehavare av särskild rätt till en fastighet skall ha rätt
till

ersättning av staten eller rätt att kräva inlösen från staten på grund av de

skyddsföreskrifter som är förenade med en byggnadsminnesförkiaring.

Paragrafen motsvarar i allt väsentligt den reglering som infördes i BML

som följdändring fill PBL (SFS 1987:144). Ändringarna trädde i kraft den 1

juh 1987.

Bestämmelserna i första och tredje styckena är oförändrade
i förhållan de till 5 § första och tredje styckena BML i dess lydelse fr. o.
m. den 1 juli 1987. Femte stycket motsvarar i sak Qärde stycket i 5 § BML i den
nu nämnda lydelsen. De nu angivna reglerna i 5 § BML tillkom på föranstaltande
av bostadsutskottet vid dess behandling av propositionen 1985/86:90 om
följdlagstiftning till PBL. Utskottet har i sitt betänkande lämnat en utförlig
motivering till den gjorda regleringen (BoU 1986/87:4 avsnitt 4.3.5-8). Det
finns här inte anledning att ytterligare kommentera dessa regler.

Såvitt gäller andra stycket motsvarar det i sak helt 5 §
andra stycket BML, vilket lagrum har varit oförändrat alltsedan BML:s
tillkomst. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen bör ersättningen som
regel fastställas att utgå på en gång.

Som fjärde stycket i paragrafen har införts bestämmelserna
om ersätt ning i samband med sådant interimistiskt förbud som avses i 5 §. I
sak har motsvarande bestämmelser funnits i BML, men de har varit skilda från de
övriga ersättningsreglerna. Bestämmelserna torde inte kräva närmare
kommentarer.

II §

Har fråga väckts om att en byggnad skall förklaras för
byggnadsminne, får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på
ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han
fått del av föreläggandet, göra anmälan om detta till länsstyrelsen. Ett
sådant föreläggande skall ' åtföljas av uppgift om de skyddsföreskrifter som
avses bli utfärdade. Den som inte anmäler sina- anspråk inom den utsatta tiden
har förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen.

Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen.
Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.Bestämmelser om talan vid domstol om
ersättning eller inlösen finns i 12 §.

Uppgörelse mellan staten och sakägare i fråga om
ersättning skall även gälla den som senare förvärvar sakägarens rätt.

90

12
§ Prop. 1987/88:104

Den
som är missnöjd med länsstyrelsens beslut om ersättning eller inlösen

får
väcka talan om ersättning eller inlösen mot staten vid domstol, förutsatt

att
han inte enligt 11 § har förlorat sin rätt. Sådan talan skall väckas vid

fasfighetsdomstol
inom ett år från länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan

inom
denna tid är rätten till ersättning eller inlösen förlorad.

Staten
får, när fråga väckts om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka
talan vid fastighetsdomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som
skall gälla för ersättning. Om beslut om byggnadsminnesförkiaring inte kommer
till stånd inom ett år frän det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom,
skall domen inte längre vara bindande för parterna.

I
dessa paragrafer lämnas bestämmelser om handläggningen av ersättningsfrågorna
i samband med byggnadsminnesförkiaring. Utgångspunkten är att anspråk på
ersättning inte nödvändigtvis behöver anmälas i någon bestämd form. Det kan
sålunda ske under kontakterna mellan länsstyrelsen och det tilltänkta
byggnadsminnets ägare. Ibland kan emellertid anspråken behöva preciseras för
att länsstyrelsen skall kunna hantera dem.

Länsstyrelsen
får därför förelägga den som vill göra anspråk på ersätt

ning att inom en viss frist göra anmälan om sina anspråk. Ett sådant

föreläggande skall åtföljas av de skyddsföreskrifter som avses bli utfärda- '

de.
Påföljden av att inte anmäla sina anspråk inom fristen blir att vederbörande
förlorar sin talan. Bestämmelser om detta föreläggandeinstitut har tagits in
som 11 § första stycket. I sak motsvarar dessa bestämmelser vad som gällt
enligt BML.

1
II § andra stycket föreskrivs att länsstyrelsen beslutar om ersättning och
inlösen. Vidare anges uttryckligen att länsstyrelsens beslut i sådana frågor
inte får överklagas. Ordningen är nämligen att den som är missnöjd med
länsstyrelsens beslut i stället hänvisas till att väcka talan vid fastighetsdomstol.
En anvisning om att sådana taleregler finns har också tagits in i stycket.

Som
11 § tredje stycket har från BML förts över regeln att uppgörelse mellan staten
och en sakägare i en ersättningsfråga gäller även för den som senare förvärvar
sakägarens rätt.

Enligt
12 § första stycket gäller att den som är missnöjd med länsstyrelsens beslut i
ersättningsfrågan är hänvisad fill att väcka talan mot staten vid
fastighetsdomstol. En förutsättning för talerätt vid domstolen är emellertid
att rätten till ersättning och inlösen inte har förlorats redan i länsstyrelsen
på grund av underlåtenhet att där anmäla sina anspråk inom föreskriven fid.
Tidsfristen för att väcka talan vid domstol är ett år från länsstyrelsens
beslut. Försitts den fristen är rätten till ersättning eller inlösen förlorad.

Bestämmelserna
i 12 § andra stycket om statens rätt att väcka talan mot

sakägare om ersättningsvillkoren har i sak oförändrade förts över från

BML (10 § andra stycket). Det är här fråga om en talan innan ärendet om

byggnadsminnesförkiaring har avgjorts. Genom en sådan talan kan läns

styrelsen innan den beslutar om byggnadsminnesförkiaring få utrönt vilka

ersättningsbelopp som kommer ifråga. Domen upphör att vara bindande

för parterna, om byggnadsminnesförkiaring inte kommer till stånd inom ett "'

år från det domen vann
laga kraft.

»3§ Prop. 1987/88:104

Om
en fastighet till följd av en byggnadsminnesförkiaring minskar i värde

så
att den inte längre kan antas utgöra full säkerhet för borgenärerna, skall

den
ersättning som fastighetsägaren är berättigad till enligt 10 § deponeras

hos
länsstyrelsen. Bestämmelsen gäller dock endast borgenärer som hade

panträtt i fastigheten när
ersättningsrätten uppkom och om ersättningen

skall utgå med hela
beloppet samfidigt.

Om
en borgenär lider skada, därför att depositionen inte skett i enlighet med
första stycket, är han berättigad fill ersättning från staten. Ersättningen
lämnas mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om en borgenär
lider förlust genom att ersättningen blivit för lågt beräknad och den inte
blivit prövad av domstol till följd av överenskommelse mellan staten och
fastighetsägaren eller av annan anledning. Talan om ersättning enligt detta
stycke skall väckas vid fasfighetsdomstolen.

Bestämmelserna
i denna paragraf har i sak oförändrade förts över från BML (I I §). De torde
inte kräva någon närmare förklaring.

14 §

I
fråga om ersättning eller inlösen enligt 10 eller 13 § andra stycket skall
expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte
meddelas i denna lag.

Ersättning
för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 10 § skall
bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter
beslutet. Därvid skall bortses från förväntningar om ändring av
markanvändningen.

Ersättning
för skada enligt 10 § första stycket 1 skall minskas med ett belopp som
motsvarar vad som enligt samma punkt skall tålas utan ersättning.

Om
staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna
att ersättning enligt 10 § första stycket skall betalas ut först när vissa
åtgärder med byggnaden har utförts.

Ogillas
talan om ersättning eller inlösen som har väckts av sakägare, kan domstolen
förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han har inlett rättegången
utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund,
får domstolen dessutom ålägga honom att ersätta staten för dess
rättegångskostnader.

Frånsett
en viss modernisering av språket har föreskrifterna i denna paragraf
oförändrade förts över från BML (12 §). Beträffande andra-femte styckena kan
anmärkas att de bestämmelserna infördes i BML den I juli 1987. De utgjorde
följdändringar till PBL. Bakgrunden fill bestämmelserna finns angivna i
bostadsutskottets betänkande BoU 1986/87:4.

Ändring
och hävande

15 §

Föreligger
särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd Ull att ett byggnadsminne
ändras i strid mot skyddsföreskrifterna.

Länsstyrelsen får
ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de
förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall
utföras samt nödvändig dokumentation.

Länsstyrelsen har enligt
denna paragraf rätt att lämna tillstånd till att ett byggnadsminne ändras i
strid mot skyddsföreskrifterna. Förutsättningen

92

är att det föreligger
särskilda skäl. Häri ligger att åtgärderna skall ha starkt Prop.
1987/88:104

fog för sig i förhållande
till skyddsintresset för att tillstånd skall komma i-

fråga.

Eftersom
skyddsföreskrifterna ofta är tämligen allmänt hållna uppkommer inte sällan
fråga huruvida en åtgärd står i strid med skyddsföreskrifterna. Som regel
måste dock alla åtgärder som medför ingrepp i skyddade delar av byggnadsminnet
anses som ändring som kräver tillstånd, såvida det inte är rent
underhållsarbete eller rör sig om mycket enkla reparationsåtgärder. Ombyggnad,
flyttning, tillbyggnad, upptagande eller igensättning av dörrar eller fönster
samt ändrad utformning av byggnadsdelar är exempel på ändringar som alltid
torde kräva tillstånd. Om andra material, färgkulörer och färgtyper än de
befintliga används är även underhållsarbeten att betrakta som ändring som bör
kräva tillstånd. Länsstyrelsens tillstånd krävs däremot inte för att ändra
byggnadsminnets funktion om inte den nya funktionen medför sådana ingrepp i
byggnadsminnet som strider mot meddelade skyddsföreskrifter.

Länsstyrelsen
får ställa villkor för fillstånd fill ändring. Genom sådana tillstånd kan
länsstyrelsen se till att ändringen utförs på ett sätt som innebär minsta
möjliga skada på byggnadsminnet. Villkoren kan t. ex. gälla att en ombyggnad
skall utföras på ett visst sätt eller med användning av visst material. De kan
även innebära att arbetet skall följas av antikvarisk expertis eller att
byggnadsminnet skall dokumenteras i samband med åtgärden. Bestämmelsen
motsvarar 3 § BML.

Villkoren
skall emellerfid vara skäliga i sammanhanget. Om t. ex. byggnaden måste byggas
om av orsaker som inte ägaren råder över bör länsstyrelsen vara återhållsam
med villkor som märkbart ökar den ekonomiska belastningen som redan den
nödvändiga ombyggnaden medför. Som oskäligt kan också framstå ett villkor som
i praktiken är mycket svårt att uppfylla.

Som
ett särskilt villkor bör kunna gälla att berörd del av byggnaden ges en
byggnadsantikvarisk dokumentation vid ändringen. Skäligheten i att ålägga
ägaren kostnaden för en sådan bör avgöras med ledning av bl. a. den ekonomiska
nytta ägaren förväntas dra av att få genomföra ändringen. Ägaren kan också t.
ex. tidigare ha fått särskilt stöd eller ekonomiskt bidrag till vården av
byggnaden varvid det kan vara skäligt att han - eller en efterföljande ägare -
får bära vissa merkostnader vid ett tillstånd till ändring. Under alla
omständigheter bör villkoren få innehålla stadgande att länsstyrelsen eller den
som arbetar på länsstyrelsens uppdrag, vanligtvis länsmuseet, skall beredas
möjlighet att utföra dokumentationen.

I
praktiken bör utformningen av villkoren, alldeles som utformningen av
skyddsföreskrifterna, helst bestämmas i överiäggningar mellan länsstyrelsen
och sökanden.

16
§

Om
bibehållandet av ett byggnadsminne medför hinder eller olägenhet som

inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får länsstyrelsen jämka

skyddsföreskrifterna eller häva byggnadsminnesförklaringen. Länsstyrel

sen får också häva en byggnadsminnesförkiaring om den framstår som

ändamålslös. "

Vid beslut om att häva en byggnadsminnesförkiaring eller
att jämka Prop. 1987/88:104 skyddsföreskrifter får länsstyrelsen, om det är
skäligt, förordna att den som begär hävandet eller jämkningen skall bekosta
särskild dokumentation av byggnaden.

Regeringen får häva en byggnadsminnesförkiaring eller
jämka skyddsföreskrifter, om regeringen ger tillstånd till expropriation som
rör byggnaden eller kringliggande område och byggnadsminnesförklaringen eller
skyddsföreskrifterna inte kan bestå utan olägenhet för
expropriationsändamålet.

I första stycket stadgas att länsstyrelsen får jämka
skyddsföreskrifterna eller häva en byggnadsminnesförkiaring om den medför
hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess
betydelse. Detta innebär att jämkning eller hävning skall komma ifråga endast i
undantagsfall. Enligt

16 § BML gällde att jämkning eller hävande fick ske
om någon av följande

tre förutsättningar var uppfyllda nämligen om genomförande av en de

taljplan hindrades, om ändamål för vilket expropriation beviljats hindrades

eller om företag av större allmän eller enskild nytta hindrades eller avse

värt försvårades. Såsom anförts i den allmänna mofiveringen får sådana

omständigheter även fortsättningsvis vara tunga skäl för jämkning eller

hävande. Även om sådana situationer föreligger gäller dock allfid grund

förutsättningen att hindret eller olägenheten inte står i rimligt förhållande

till byggnadsminnets betydelse.

Enligt andra stycket får länsstyrelsen när den häver
byggnadsminnesförklaringen eller jämkar skyddsföreskrifterna förordna om
särskild dokumentation av byggnaden. En sådan dokumentation skall ses som ett
material som skall ersätta de kulturhistoriska värden som förstörs i samband
med jämkningen eller hävandet. Förordnandet om dokumentation skall på samma
sätt som när det gäller villkor för tillstånd fill åtgärd i strid mot
skyddsföreskrifter vara skäligt.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om att
regeringen i samband med att den ger tillstånd till expropriation som berör ett
byggnadsminne får häva byggnadsminnesförklaringen eller jämka
skyddsföreskrifterna, om de inte kan bestå utan olägenhet för
expropriationsändamålet. Detta är det enda fall då regeringen befattar sig med
fråga om hävande av byggnadsminnesförkiaring eller jämkande av enskilda
skyddsföreskrifter. Särregeln har förestavats av önskan att undvika den
betydande omgång det skulle innebära att frågan om hävande av
byggnadsminnesförklaringen eller jämkning i skyddsföreskrifterna skulle avgöras
för sig medan expropriationsärendet hölls vilande.

Ansvarsbestämmelser

17 §

Om ägaren till ett byggnadsminne försummar den vård, som
åligger honom enligt skyddsföreskrifterna, får länsstyrelsen förelägga honom
att inom viss skälig tid vidta nödvändiga åtgärder. Föreläggandet får inte
omfatta åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna
i övrigt är oskäligt betungande. Om föreläggandet inte följs, får länsstyrelsen
utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.

94

18 § Prop. 1987/88:104

Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrif

ter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är

möjligt.
Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Tingsrätten får besluta om handräckning för att avbryta
pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i
annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta
kapitel skall efterlevas.

Ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen eller
allmän åklagare. 1 fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 §
handräckningslagen (1981:847).

Bestämmelserna i dessa båda paragrafer har i sak
oförändrade förts över från BML.

19 §

Till böter
döms den som

1.
i strid mot
meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt förstör ett
byggnadsminne eller ändrar det utan fillstånd enligt 15 § eller

2.
bryter mot
förbud som meddelats enligt 5 § eller förordnande enligt 6 § första stycket
eller vidtar åtgärder i strid mot bestämmelserna i 6 § andra stycket.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett
vitesförbud döms inte till böter.

I fråga om ansvarsbestämmelserna har i förhållande till
BML tillkommit ansvar för den som försummar sin anmälningsplikt enligt 6 §
första stycket eller vidtar en åtgärd i strid med 6 § andra stycket. Liksom vid
övriga brott mot bestämmelserna i förevarande kapitel är påföljden böter.

Överklagande m.m.

20 §

Sådana beslut av länsstyrelsen enligt detta kapitel som
får överklagas skall överklagas hos kammarrätten.

Beslut enligt I, 5 eller 6 § skall gälla även om det
överklagas.

En enhetlig instansordning har införts när det gäller
sådana beslut av länsstyrelsen enligt 3 kap. som får överklagas. De skall alla
överklagas till kammarrätt.

21 §

Innan länsstyrelsen fattar beslut som enligt detta kapitel
kan medföra rätt till ersättning eller inlösen för någon annan, skall
länsstyrelsen undersöka om medel för detta finns tillgängliga.

Paragrafen motsvarar 8 § BML.

4 kap. Kyrkliga kulturminnen 1§

Kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter,
kyrkliga inventarier och begravningsplatser är skyddade enligt bestämmelserna
i detta kapitel.

95

I
paragrafen anges syftet med bestämmelserna i kapitlet, nämligen alt Prop.
1987/88:104 skydda kulturhistoriska värden som finns i sådana byggnader,
anläggningar och föremål som utgör kyrkliga kulturminnen. Såsom framhållits i
den allmänna motiveringen inbegrips i de kulturhistoriska värdena också
konstnärliga värden.

Tillsynen måste, som framhållits i den allmänna
motiveringen (avsnitten 3.5.2-4), innefatta bedömningar i fråga om såväl
lämpligheten av föreslagna åtgärder som sättet att utföra dessa på. Här kommer
naturligen frågor av teknisk art att ingå. När det t. ex. gäller en
kyrkobyggnad måste tillsynsmyndigheten särskilt bedöma om kyrkan kommer att
kunna fylla sin funktion i församlingens gudstjänstliv. För denna bedömning är
domkapitlets yttrande av särskild betydelse.

Kyrkobyggnader och kyrkotomter

2§

Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och
underhållas så alt deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende
och karaktär inte förvanskas.

Kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader som invigts
för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyrkor
som står under egen förvaltning.

Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör
samman med byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats.

I första stycket ges en grundläggande föreskrift för vård
och underhåll av kyrkobyggnader och kyrkotomter.

I andra stycket definieras begreppet kyrkobyggnad.
Bestämningen av begreppet ansluter i huvudsak till vad som anges i 1 § första
stycket lagen (1982:377) om tillfällig upplåtelse av kyrka.

En kyrka som blir avlyst eller som inte längre vårdas av
en församling eller kyrklig samfällighet anses sålunda inte som en
kyrkobyggnad. För en sådan byggnad kan däremot bestämmelserna i 3 kap. om
byggnadsminnen tillämpas.

I prop. 1987/88:31, som för närvarande behandlas av
riksdagen, föreslås en delvis ändrad kompetensfördelning mellan församlingen
och pastoratet i ett flerförsamlingspastorat. Församlingen avses därvid ha hand
om den lösa egendom som inte är byggnadstillbehör i församligens kyrka och i
övriga lokaler för församlingsverksamheten. Pastoratsamfälligheten skall ha
hand om anskaffning och underhåll av församlingskyrkan och dess fasta inredning
och annat byggnadstillbehör.

I tredje stycket definieras begreppet kyrkotomt. Som
framgår av den allmänna motiveringen saknas en motsvarande definition i
tidigare författningar. En kyrkotomt enligt den här valda definitionen är t.
ex. en park utan gravplatser runt en kyrka. Ett annat exempel är ett område med
en klockstapel som inte ligger omedelbart intill själva kyrkan.

3§

Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som är
anlagda före

utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt
förändras utan tillstånd

av
riksantikvarieämbetet. 96

I fråga om
en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning Prop.
1987/88:104 eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av
dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning
samt för ändring av dess färgsättning.

I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för
utvidgning av tomten samt för uppförande eller väsentlig förändring av
byggnader, murar, portaler eller andra fasta anordningar på tomten.

Riksantikvarieämbetet får ställa de villkor för
tillståndet som är skäliga med hänsyn fill de förhållanden som föranleder
ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den
dokumentafion som behövs.

I paragrafen anges dels vilka kyrkobyggnader och
kyrkotomter som omfattas av den generella statliga tillsynen, dels vilka
åtgärder som kräver godkännande av RAÄ.

Som närmare framgår av den allmänna motiveringen
(avsnitten 3.5.2-4) krävs inte längre något stafiigt godkännande vid
uppförandet av en ny kyrkobyggnad, om det inte är fråga om att uppföra den t.
ex. i äldre kyrkomiljö, på resterna av en äldre byggnad eller på en gammal kyrkotomt.

De åtgärder som kräver godkännande är desamma som enligt
den nu gällande ordningen. Sålunda är en sådan åtgärd som avser ändring av
uppvärmningssystemet och andra tekniska installationer att anse som en
förändring av byggnaden och kräver därför tillstånd.

Huvudregeln för tillståndskravet ges i första stycket
medan i andra och tredje styckena tas upp de åtgärder som skall anses så
principiellt viktiga att de därför alltid skall kräva tillstånd.

1 fjärde stycket finns en bestämmelse som ger RAÄ möjlighet
att ställa vissa villkor i samband med att tillstånd lämnas. Härvid gäller i
princip detsamma som när villkor ställs enligt 3 kap. 15 §.

4§

Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelsema
i 3 § om . tillståndsprövning fillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad eller
en kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som är märklig
genom sitt kulturhistoriska värde.

I paragrafen ges RAÄ möjligheter att besluta att
bestämmelserna i 3 § skall tillämpas också i fråga om kyrkobyggnader och
kyrkotomter som har fillkommit efter år 1939. När det gäller de yngre
kyrkobyggnaderna torde det oftast bli deras konstnärliga kvaliteter som gör dem
kulturhistoriskt värdefulla.

För att kunna lägga ett kulturhistoriskt perspektiv på den
skyddsvärda kyrkobyggnaden eller kyrkotomten krävs som regel att viss fid
förflutit sedan den uppfördes respektive tillkom.

Sedvanliga underhållsarbeten eller brådskande
reparafionsåtgärder får utföras utan fillstånd. Sådana åtgärder skall utföras
med material och metoder som är lämpliga med hänsyn till byggnadens eller
anläggningens kulturhistoriska värde.

97

7 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 104

Paragrafen anger vissa
undantag från tillståndsprövningen för sedvanliga Prop. 1987/88:104
underhållsarbeten eller brådskande reparationsåtgärder. Bestämmelsen bör dock
tolkas restriktivt. Används annat material eller ny teknik i förhållande till
tidigare arbeten på kyrkobyggnaden eller kyrkotomten är detta i allmänhet inte
att anse som ett sedvanligt underhållsarbete. Tillstånd krävs sålunda för ett
sådant arbete som inte enbart är av tillfällig natur.

Kyrkliga
inventarier 6§

Kyrkliga
inventarier av kulturhistoriskt värde skall förvaras och vårdas väl.

I
paragrafen ges en generell bestämmelse om förvaringen och vården av kyrkliga
inventarier av kulturhistoriskt värde.

En
närmare exemplifiering av vad som avses med kyrkliga inventarier bör ges i
tillämpningsföreskrifter till lagen.

För
att lagen skall vara tillämplig på ett enskilt föremål krävs att detta är såväl
kulturhistoriskt värdefullt som kyrkligt, dvs. avsett att användas i samband
med kyrkans gudstjänst och övriga handlingar, till kyrkans inredning och
utsmyckning eller som minnesmärke i kyrkommmet. I en kyrkobyggnad kan finnas
andra föremål, t. ex. något som har med vården av kyrkobyggnaden att göra, som
är av kulturhistoriskt värde. Sådana föremål faller emellertid inte in under
lagens tillämpningsområde.

7§

I
varje församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall det
finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. I
förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än
församlingen eller domkyrkan och om det förvaras på någon annan plats än i
kyrkan.

Förteckningen
skall föras av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd, som skall vara
ledamot eller suppleant i rådet. De skall också se till att föremålen förvaras
och vårdas väl.

Paragrafen
motsvarar delvis 2 § förordningen (1942:929) om vården av vissa kyrkliga
inventarier.

EnUgt
första stycket skall i förteckningen endast föras upp sådana kyrkliga
inventarier som är kulturhistoriskt värdefulla. I de fall de som ansvarar för
inventarieförteckningen är osäkra om ett visst föremål är kulturhistoriskt
värdefullt bör de konsultera någon sakkunnig, t. ex. vid länsmuseet.

I
förteckningen skall anges om någon annan än församlingen äger eller förvaltar
ett föremål. Likaså bör det anges om föremålet förvaras på någon annan plats än
i kyrkan. Så kan ju vara fallet t. ex. av säkerhetsskäl.

Kyrkorådet
skall enligt andra stycket utse en kyrkvärd att tillsammans med kyrkoherden
ansvara för att förteckningen förs. Kyrkvärden bör självfallet vara ledmot av
kyrkorådet. Är i undantagsfall inte någon av de ordinarie ledamöterna utsedd
till kyrkvärd får en suppleant i rådet som är kyrkvärd utses som ansvarig.

Kyrkoherdens
och kyrkvärdens ansvar för vården och tillsynen av den

kyrkliga egendomen regleras av ålder främst i 1686 års kyrkolag. Kyrko- 98

lagsutskottet (KL 1985:27) vid 1985 års kyrkomöte slog
fast principen om Prop. 1987/88:104 ett personligt ansvarstagande i dessa
frågor. Utskottet ansåg inte att det fanns skäl att ändra det med
ansvarstagandet sammanhängande samspelet mellan kyrkoherden som ämbetsbärare
och den förtroendevalda kyrkvärden, vilket i huvudsak oförändrat kommit att
bestå från äldre till modern tid. Bestämmelsen i andra stycket synes därför
stämma överens med kyrkomötets uppfattning i frågan.

8§

Kontraktsprosten skall minst vart sjätte år kontrollera
att alla föiemål i förteckningen finns kvar. Sådan kontroll skall också göras
vid byte av kyrkoherde eller sådan kyrkvärd som anges i 7 § andra stycket. 1 en
församling där kontraktsprosten är kyrkoherde skall biskopen se till att
kontroll sker.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kontrollen av
förteckningen och att däri uppförda föremål finns i behåll. Kontrollen av
föremål bör ske minst en gäng vart sjätte år. I praktiken kan det emellertid
bli fråga om tätare kontroller i samband med byte av kyrkoherden eller
tillsynsansvarig kyrkvärd. Kontrollen utförs av kontraktsprosten. 1 den
församling där kontraktsprosten är kyrkoherde ser biskopen till att kontroll
sker. Självfallet kan biskopen även i anslutning till visitationer kontrollera
förteckningen i en församling.

9§

I fråga om ett föremål i förteckningen krävs tillstånd
från riksantikvarieämbetet

1. för att avyttra det om det inte ägs av någon
enskild person eller släkt,

2.
för att avföra
det från förteckningen,

3.
för att
reparera eller förändra det,

4.
för att flytta
det från den plats där det sedan gammalt hör hemma. Tillstånd krävs inte för
mera obetydliga reparationer. Sådana reparafio-

ner får inte utföras så att föremålets kulturhistoriska
värde minskas.

Paragrafen motsvarar i huvudsak I och 4 §§ 1942 års
förordning om vården av vissa kyrkliga inventarier. Tillstånd av RAÄ krävs även
vid tillfälliga förändringar av förvaringsplatsen, eftersomi föremålen också då
kan löpa risk att skadas. Däremot krävs självfallet inte tillstånd för helt
obetydliga reparationer.

10 §

Riksantikvarieämbetet
får besiktiga kyrkliga inventarier.

Riksantikvarieämbetet får också besluta att ett föremål
skall tas upp i förteckningen.

Om
det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får riksantikvarieämbetet
tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nödvändig åtgärd för att
skydda eller vårda det. Innan en sådan åtgärd vidtas, skall samråd ske med
kontraktsprosten eller biskopen.

Paragrafen
innehåller vissa föreskrifter om RAÄ:s funktion som tillsynsmyndighet. Även i
fortsättningen avses dock den löpande besiktningen av de kyrkliga inventarierna
utföras av de regionala länsmuseerna.

99

Innan RAÄ enligt tredje
stycket beslutar att ta hand om ett förernål som Prop. 1987/88:104 löper
allvarlig risk att skadas skall ämbetet självfallet underrätta församlingen.
Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs dock inte i lagen. Däremot
föreskrivs en samrådsskyldighet med den kontrollansvarige kontraktsprosten
eller biskopen.

Begravningsplatser

11 §

I
vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av kulturarvet
beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras
kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas.

1
paragrafen ges gmndläggande föreskrifter för vård och underhåll av
begravningsplatser.

12 §

Begravningsplatser
enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen som avses i lagen
(1963:537) om gravrätt m. m.

Bestämmelserna
om begravningsplatser omfattar också sådana byggnader på begravningsplatsen
som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar såsom murar och portaler.

I
paragrafen ges definitionen av begreppet begravningsplats. Defmifionen anknyts
till lagen om gravrätt m. m. genom en hänvisning till lagen i första stycket. I
betänkandet (SOU 1987:16) Begravningslag föreslås bl. a. att lagen om gravrätt
m. m. skall ersättas med en ny begravningslag. Betänkandet har nyligen
remissbehandlats och övervägs för närvarande inom civildepartementet.

Föreskrifterna
om begravningsplatser i kapitlet skall enligt bestämmelserna i andra stycket
tillämpas också i fråga om vissa byggnader och fasta anordningar på
begravningsplatser.

13 § '

I
fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939 krävs
tillstånd av länsstyrelsen

1. för
att utvidga eller på något annat sätt väsentligt förändra den,

2. för
att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva

eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning.

Av
den allmänna motiveringen (avsnitten 3.5.7-8 ) framgår att den statliga
tillsynen skall sörja för att kulturhistoriska värden, inbegripet de konstnärliga
bevaras. Det är vid utvidgningar och ändringar av äldre begravningsplatser som
de kulturhistoriska frågorna främst aktualiseras. Har begravningsplatsen
anlagts före år 1940 krävs därför också i fortsättningen tillstånd av
länsstyrelsen för ingrepp i begravningsplatsen . I paragrafen anges vilka
åtgärder som kräver ett sådant godkännande.

Genom
föreskrifter i 2 p skyddas också en på begravningsplats uppförd
krematorieanläggning eller ett gravkapell och däri befintlig inredning och
utsmyckning av kulturhistoriskt värde.

100

14 § Prop. 1987/88:104

Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 § tilläm

pas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången av

år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en
kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt
kulturhistoriska värde.

1 paragrafen ges RAÄ möjligheter att besluta att
bestämmelserna i 13 § skall tillämpas också på begravningsplatser som anlagts
år 1940 eller senare. Syftet med bestämmelsen är att kunna skydda nyare
begravningsplatser som bedöms vara av kulturhistoriskt värde. Det bör därför
som regel ha förflutit så pass lång fid att man kan lägga ett kulturhistoriskt
perspektiv på begravningsplatsen, innan RAÄ tillämpar bestämmelsen. Det bör
dock framhållas att beträffande de nyare begravningsplatserna det oftast torde
bli deras konstnärliga värde som kvalificerar dem som kulturhistoriska.

15 §

Om det på en begravningsplats eller i byggnad på en begravningsplats
som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt
värde, gäller bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 §§ också sådana föremål. Kommunen
skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av
föremålen.

I paragrafen ges bestämmelser som syftar till att skydda
också sådana föremål av kulturhistoriskt värde som inte är kyrkliga inventarier
och finns på en begravningsplats som förvaltas och ägs av en borgerlig kommun.
Kommunen ges i fråga om dessa föremål ansvaret för att de förtecknas samt för
deras förvaring och vård. I övrigt tillämpas föreskrifterna i 6, 7, 9 och 10 §§
om kyrkliga inventarier.

Överklagande

16 §

Beslut som anges i 3,9 och 13 §§ får överklagas hos
kammarrätten. Sådana beslut får alltid överklagas av domkapitlet. Beslut enligt
4 och 14 §§ får överklagas hos regeringen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av
länsstyrelsens respektive RAÄ:s beslut. Med stöd av 1 kap. 2 § tredje stycket i
lagen kan RAÄ överklaga länsstyrelsens beslut. Domkapitlet som har tillsyn över
lära och gudstjänster i församlingarna har därför särskild anledning att bevaka
beslut som avser utformningen av kyrkorummet m.m. och som kan påverka dess
användning. Domkapitlet ges därför möjlighet att överklaga beslut enligt 3, 9
och 13 §§.

5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

Detta kapitel motsvarar, med vissa redaktionella ändringar
i 1, 2, 10, 11, 15 och 17 §§ bestämmelserna i utförsellagen. Dock har en
bestämmelse angående avgiftsbeläggning av tillstånd till utförsel införts som
14 §. Beträffande 2-13 och 15-17 §§ (fidigare betecknade 14-16) hänvisas

fill
motiven i prop. 1984/85:179 s. 28-37. Kultumtskottet (KrU

101 1985/86:7), vars hemställan riksdagen biföll (rskr.
76), ändrade dock det

remitterade
förslaget på det sättet att i 4 § 3 och 5 § undantag gjordes för Prop.
1987/88:104 mynt och medaljer som är av guld, silver eller brons. Motivet till
detta var att det från de kulturminnesvårdande experternas sida inte fanns
något intresse att bevaka utförsel av dyhka mynt och medaljer.

I
den nya 14 § bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att utfärda föreskrifter om avgifter i ärenden om utförsel. Såsom
anförts i den allmänna mofiveringen bör avgifterna täcka
handlägg-ningskostnadema.

5.2 Lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

(sjöfyndslagen)

I
9 § ändras hänvisningen till lagen om fornminnen fill en hänvisning till lagen
om kulturminnen m. m. Ändringen innebär inte någon förändring i sak.

I
anslutning till denna ändring bör sjöfyndslagen ändras även när det gäller
möjligheten att överklaga ett beslut enligt denna lag till regeringen. På samma
sätt som redan har genomförts beträffande lagen (1938:121) om hittegods (se
prop. 1984/85:215, JuU 1985/86:1, rskr. 17) bör denna möjlighet tas bort. Det
innebär att polismyndighetens beslut i frågor som avses i sjöfyndslagen skall -
i enlighet med vad som nu gäller enligt 8 kap. 1 § första stycket
pohsförordningen (1984:730) - kunna överklagas till länsstyrelsen men att
länsstyrelsens beslut i fortsättningen inte skall kunna överklagas. En
bestämmelse om detta bör tas in i en ny 8 a § i sjöfyndslagen.

5.3 Lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

I
2 § byts ordet "anläggning" ut mot "anordnande". Samtidigt
görs vissa smärre redaktionella ändringar i tredje stycket.

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om kulturminnen m. m.,

2.
lag om ändring i lagen
(1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,

3.
lag om ändring i lagen
(1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd,

4.
lag om ändring i lagen
(1984:983) om ensamrätt till bärgning,

5.
lag om ändring i väglagen
(1971:948),

6.
lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

7.
lag om ändring i plan- och
bygglagen (1987:10),

8. lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

102

Förkortningar Prop. 1987/88:104

BML
- lagen (1960:690) om byggnadsminnen (byggnadsminneslagen)

FML - lagen
(1942:350) om fornminnen (fornminneslagen)

KML - lagen om
kulturminnen m. m. (kulturminneslagen)

NRL
- lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. (naturresurslagen)

PBL - plan- och
bygglagen (1987:10)

utförsellagen
- lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

1920
års kungörelse - kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga
byggnadsväsendet

BoU -
bostadsutskottet

RAÄ
— riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (riksantikvarieämbetet)

103

Lagrådet Prop. 1987/88:104

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-02-23

Närvarande:
f d. regeringsrådet Nordlund, regeringsrådet Bouvin, justitierädet Lind.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Göransson beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1.
lag om kulturminnen m. m.,

2.
lag om ändring i lagen
(1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,

3.
lag om ändring i lagen
(1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd,

4.
lag om ändring i lagen
(1984:983) om ensamrätt till bärgning,

5. lag
om ändring i väglagen (1971; 948),

6.
lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

7.
lag om ändring i plan- och
bygglagen (1987:10),

8.
lag om ändring i lagen
(1963:537) om gravrätt m. m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Kerstin Fredriksson och
hovrättsfiskalen Robert Schött. Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Lagen
om kulturminnen m. m.

Allmänna
synpunkter

Lagförslaget
innebär att i en lag sammanförs bestämmelser om vården av fornminnen,
byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen, samt om skydd mot utförsel av vissa
äldre kulturföremål. Dessa olika områden av kulturminnesvården regleras i dag
av särskilda lagar och andra författningar för varje område. Det är värdefullt
att få dem samlade i en gemensam lag. När det gäller de kyrkliga kulturminnena
är de nuvarande bestämmelserna synnerligen svåröverskådliga.

Efter
ett inledande kapitel med gemensamma bestämmelser regleras de fyra områdena
fullt ut i var sitt kapitel. Ett alternativ hade varit att samla bestämmelserna
på de olika områdena om ersättning, ansvar och överklagande fill gemensamma
avsnitt i slutet av lagen. Lagrådet har emellertid ingen erinran mot den valda
uppläggningen av lagen.

2
kap.

1 §

I
andra stycket har upptagits en allmän definition på fast fornlämning som

saknar motsvarighet i FML. Bl. a. sägs att en fast fornlämning skall ha

tillkommit genom äldre fiders bruk. Enligt vad som upplysts avses därmed

att vid tillkomsten av fornlämningen skall ha använts en ålderdomlig teknik

som gått ur bruk. En gammal lämning efter människors verksamhet, som

är varaktigt övergiven, är alltså inte fornlämning, om den tillkommit med 104

hjälp
av en teknik som fortfarande används. Förståelsen av lagmmmet Prop.
1987/88:104 skulle underlättas om specialmotiveringen kompletterades i denna
del.

9§

Förslaget
innebär, liksom gällande rätt, att någon ersättning inte utgår när
länsstyrelsen beslutar om föreskrifter avseende område som inte tillhör någon
fornlämning. F. n. kan sådana föreskrifter inte meddelas, om markens ägare
eller annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse. Förslaget innebär på
den punkten en förändring genom att förutsättningen för att meddela sådana
föreskrifter anges vara att föreskrifterna inte får avsevärt försvåra pågående
markanvändning. Förslaget kan i den delen sägas anknyta till bestämmelserna i
26 § naturvårdslagen (1964:822) om betydelsen av pågående markanvändning. Mot
den bakgmnden anser sig lagrådet inte kunna rikta några invändningar mot den
föreslagna ordningen. Med hänvisning till vad som anfördes i samband med att
den åsyftade bestämmelsen i naturvårdslagen infördes (prop. 1972:111 bil. 2 s.
232 ff; jfr även BoU 1986/87:1 s. 144 ff) vill lagrådet emellertid ifrågasätta
vad som sägs i specialmotiveringen till 2 kap. 9 § angående möjligheten att
genom föreskrifter reglera betestryck eller djupplöjning. Om marken används för
jordbruksändamål torde föreskrifter av nyss angivet slag som regel anses
avsevärt försvåra den pågående markanvändningen. Föreskrifterna kan inte anses
ha den begränsade karaktär som vanligtvis inläggs i begreppet
ordningsföreskrifter.

14 §

I
9 § fornminneslagen finns bestämmelser om att vid utförande av allmänt eller
större enskilt arbetsföretag kostnaden för sådan undersökning som avses i
paragrafen skall åvila företaget. Kompensation för kostnaden ges ett mindre
antal företag per år i form av bidrag från riksantikvarieämbetet över anslaget
F 34 kulturminnesvård.

Enligt
14 § första stycket i remissförslaget svarar alla företag - oavsett om de är
större eller mindre - för kostnaden. Tanken är att den angivna ordningen
beträffande bidragsgivning skall gälla i fortsättningen, vilket har kommit till
uttryck i tredje stycket.

Förslaget
att låta alla arbetsföretag omfattas av kostnadsansvaret inne

bär att den som utför ett mindre arbetsföretag inte kan som nu är fallet med

stöd av lagbestämmelse hävda att han är undantagen från kostnadsansvar

och att han därför har rätt att underlåta att betala honom av länsstyrelse

påförd kostnad. Förslaget på denna punkt innebär en till synes inte avsedd

försämring för de mindre arbetsföretagen. Från principiella synpunkter

kan invändning också riktas mot att man i lagtexten först slår fast att alla

arbetsföretag omfattas av kostnadsansvar och därefter anger att företag

kan komma att genom bidrag på administrativ väg bli befriade från kostna

den. På grund av det anförda förordar lagrådet till en början att i likhet med

vad som nu gäller åtskillnad görs mellan större och mindre företag. Om så

sker bör första stycket i paragrafen utformas på följande sätt: "Vid utfö- 105

rande av ett allmänt eller
större enskilt arbetsföretag som berör en fast Prop. 1987/88:104
fornlämning svarar företagaren för kostnaden för åtgärder enligt 13 §."

Bestämmelsen
i tredje stycket om bidrag, som för övrigt ter sig främmande i detta
sammanhang, bör därmed utgå.

20 §

Vid
föredragningen har upplysts att minsökare, som används i militär verksamhet, är
att anse som metallsökare. Eftersom värnpliktigas hantering av minsökare inte
kan anses ske yrkesmässigt, bör i första stycket anges att metallsökare får
användas i militär verksamhet.

24 §

Enligt
4 § i det remitterade lagförslaget tillfaller fornfynd upphittaren, om det inte
påträffats i eller vid fast fornlämning. Upphittaren är dock i vissa fall
skyldig att erbjuda staten att få lösa in fornfyndet mot ersättning.
Ersättningen skall enligt 16 § i förslaget utgå med ett belopp som är skäligt
med hänsyn till fyndets beskaffenhet. För föremål av ädelmetall skall
ersättningen minst motsvara metallvärdet efter vikt samt en åttondels
förhöjning. Utöver inlösenersättning kan enligt samma paragraf särskild
hittelön lämnas för fornfynd.

Frågor
om inlösen, ersättning och hittelön prövas av riksantikvarieämbetet. Enligt 24
§ överklagas ämbetets beslut hos regeringen.

Bestämmelserna
i 4 och 16 §§ i det remitterade förslaget innebär att upphittaren av fornfynd i
vissa fall får äganderätt fill fyndet med skyldighet dock att erbjuda staten
fyndet mot ersättning. Prövningen av frågorna om inlösen, ersättning och
hittelön avser upphittarens civila rättigheter och skyldigheter. Han skall
enligt artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna ha rätt att få sådana frågor
prövade av domstol. Det kan lämpligen tillgodoses genom att
riksantikvarieämbetets beslut får överklagas hos kammarrätten i stället för hos
regeringen. Prövningen har inte den karaktären av lämplighetsbedömning,
intresseavvägning eller politiska ställningstaganden att den i sista instans
bör förbehållas regeringen.

Lagrådet
förordar, att 24 § i remissförslaget kompletteras med en bestämmelse om att
beslut av riksantikvarieämbetet enligt 16 § får överklagas hos kammarrätten.

25
§

Med
hänsyn till den ändring lagrådet har förordat i 14 § kan det bli aktuellt

att föra talan vid fastighetsdomstolen även med anledning av beslut om

kostnadsansvar enligt första stycket i den paragrafen. Hänvisningen i 25 §

första stycket 3. fill 14 § bör därför inte begränsas till andra stycket. De

beslut som fattats enligt 14 § avser inte befrielse från kostnad utan avgö

rande av om företagaren har kostnadansvar eller ej. Orden "befrielse

från" i 25 § första stycket 3. bör därför utgå. 106

I 25 §
andra stycket första meningen bör orden "skall i stället" bytas ut
Prop. 1987/88:104 mot "kan" och "fastighetsdomstol" mot
"fasfighetsdomstolen". Enligt sista meningen i samma stycke skall
talan vid fastighetsdomstolen ha väckts inom ett år från länsstyrelsens beslut.
Motsvarande bestämmelse i FML anger fristen till ett år från det sökanden
erhållit del av länsstyrelsens beslut. Ifall svårigheter möter vid delgiv
ningen så att denna blir fördröjd innebär remissförslaget en klar försämring
för den rättssökande. Av motiven till paragrafen synes det inte vara avsett.
Lagrådet förordar att tidsfristen även i fortsättningen skall räknas från
delfåendet av länsstyrelsens beslut.

I 7, 8 och 14 §§ sägs inte ut att det är länsstyrelsen som
fattar de beslut som enligt 25 § inte får överklagas. Det framgår först av
sistnämnda paragraf 7 och 14 §§ bör kompletteras i detta avseende; samtidigt
bör anges att länsstyrelsens beslut skall delges den som berörs av beslutet.
Någon motsvarande komplettering behövs inte i 8 §, eftersom de föreslagna
reglerna i 7 § genom en hänvisning i 8 § får giltighet också för denna
paragraf.

3 kap.

I och 21 §§

Bestämmelsen i 21 § har inte något samband med reglerna om
överklagande. Lagrådet föreslår att bestämmelsen flyttas fill 1 §. De
nuvarande första och andra styckena i den paragrafen bör därvid föras samman
till ett stycke varvid orden "sådant värde som sägs i första stycket"
bör bytas ut mot "kulturhistoriskt värde". Härefter kan reglerna i 21
§ bilda ett nytt andra stycke i 1 §.

3§

Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämmer i sak
med vad som föreskrivs i 2 § andra stycket BML. Förslaget upptar dock inte
någon motsvarighet till gällande regel om att hänsyn skall tas till byggnadens
användning och ägarens skäliga önskemål vid utformandet av skyddsföreskrifter.

Enligt lagrådets mening bör den nya lagen innehålla en
sådan regel så att det står klart att det vid utformandet av skyddsföreskrifter
är nödvändigt att ta särskild hänsyn till byggnadens användning och ägarens
önskemål om utformning av skyddsföreskrifterna. Om exempelvis ett missionshus
förklaras som byggnadsminne måste skyddsföreskrifterna utformas så att
gudstjänstlivet inte försvåras.

4§, 11-12 §§, 13 §och20§

Enligt motiven till den nuvarande lagstiftningen äger vem
som helst rätt att

ansöka om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne (prop.

1960:161 s. 59). Någon ändring i detta avseende är inte åsyftad. Enligt

lagrådets mening bör vad som sagts i motiven komma till uttryck i lagtex- 107

ten. Efter viss
redaktionell jämkning bör därför första stycket i 4 § utfor- Prop.
1987788:104 mas på följande sätt: "Fråga om en byggnad bör förklaras för
byggnadsminne kan väckas av var och en genom ansökan eller tas upp av
länsstyrelsen påeget inifiafiv."

Den
som ägt rätt att ansöka om byggnadsminnesförkiaring är enligt praxis berättigad
att anföra besvär över beslut som gått honom emot (se RÅ 1979 2:4). Enligt
förslaget får länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för
byggnadsminne överklagas endast av riksantikvarieämbetet. Då detta är en nyhet
i förhållande till gällande rätt bör ändringen anmärkas i specialmotiveringen.

Bestämmelsen
i tredje stycket bör överföras till en för alla överklagandefrågor i kapitlet
gemensam paragraf, 19 §.

2
kap. i det remitterade förslaget har disponerats så att i sista avsnittet av
kapitlet har samlats de bestämmelser som rör överklagande m. m. Samma
disposition bör användas i 3 kap., vilket leder till att 4 § tredje stycket, 11
§ andra stycket andra och tredje meningarna, 12 § samt 13 § andra stycket sista
meningen skall flyttas med vissa jämkningar till det sista avsnittet i kapifiet
som har rubriken överklagande m. m. Dessutom bör klargöras vilka beslut som är
överklagbara. Eftersom 12 § flyttas medför det en omnumrering av därefter
följande paragrafer. Efter mönster av 2 kap. 24 § bör avsnittet inledas med en
paragraf, 19 §, som kan ges följande lydelse.

"Beslut
av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när det gäller

1.
byggnadsminnesförkiaring enligt
I §,

2.
skyddsföreskrifter enligt 2 §,

3.
förbud mot åtgärder enligt 5 §,

4.
anmälningsplikt enligt 6 §,

5.
deposifion enligt 12 § första
stycket,

6.
tillstånd eller villkor för
tillstånd enligt 14 §,

7.
jämkning av skyddsföreskrifter
eller hävande av byggnadsminnesförkiaring enligt 15 § första stycket,

8.
dokumentafion enligt 15 §
tredje stycket,

9.
föreläggande enligt 16 § eller

10.
föreläggande enligt 17 § första stycket.

Länsstyrelsens
beslut enligt 4 § att inte förklara en byggnad för byggnadsminne får
överklagas endast av riksantikvarieämbetet."

20
§ bör lyda på följande sätt:

"Länsstyrelsens
beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den som är missnöjd med
ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen inom ett
år från det han fått del av länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan inom denna
tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad.

Staten
får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för
byggnadsminne, väcka talan vid fastighetsdomstolen mot sakägare om
fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning. Om beslut om
byggnadsminnesförkiaring inte kommer till stånd inom ett år från det målet
avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för
parterna.

Talan
om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid fastighets- 108

domstolen."

Det kan
här inskjutas att de regler i 11 § första stycket och 12 § första Prop.
1987/88:104 stycket i det remitterade förslaget, som innebär att sakägare kan
gå miste om sin rätt ifall han inte vidtar vissa åtgärder inom föreskriven tid,
utgör preskriptionsregler av materiellrättslig innebörd och inte regler om
rättegångshinder.

Avsnittet om överklagande m. m. bör avslutas med en ny paragraf,
21 §, motsvarande 20 § andra stycket i det remitterade förslaget, med följande
lydelse.

"Beslut enligt I, 5 eller 6 § skall tillämpas utan
hinder av att talan förs mot beslutet."

Som en följd av den föreslagna omdisponeringen skall
hänvisningen i 10 § sista stycket till 12 § ändras så att den hänvisningen
gäller 20 §. Hänvisningen i 19 § första stycket I. till 15 § skall i stället gälla 14 §.

Bestämmelserna i 11 § tredje stycket är avsedda att i sak
motsvara vad som föreskrivs i 9 § andra stycket BML. Om detta skall uppnås
fordras att i det remitterade förslaget uttryckligen anges att bestämmelserna
också gäller i fråga om avtal om inlösen. För att det skall stå helt klart att
förslaget täcker inte bara uttryckliga avtal om ersättning och inlösen utan
också vad som uppenbarligen förutsatts i sådant hänseende mellan staten och
sakägaren bör bestämmelserna utformas i närmare anslutning till nu gällande
lydelse av 9 § andra stycket BML. Lagrådet föreslår att 11 § tredje stycket i
det remitterade förslaget avfattas enligt följande.

"Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de
uppenbarligen fömt-satt skola gälla mellan dem i fråga om ersättning eller
inlösen skall även gälla för den som senare förvärvar sakägarens rätt."

7 och 8 §§

När länsstyrelsen enligt 3 kap. 8 § i det remitterade
förslaget utfärdar förklaring om att ett statligt byggnadsminne har blivit
byggnadsminne enligt 3 kap., bör anteckning därom göras i fastighetsboken. En
regel i ämnet bör införas i 3 kap. 7 §. Samtidigt bör de båda paragraferna byta
plats. Lagrådet föreslår att nuvarande 3 kap. 8 § får numreringen 3 kap. 7 §
och att nuvarande 3 kap. 7 § ges numreringen 3 kap. 8 §, varvid punkten I i
sistnämnda paragraf bör ges följande lydelse:

" I. då fråga väckts eller tagits upp om att en
byggnad skall förklaras för byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7
§,"

16 §

Enligt första stycket i det remitterade förslaget får
jämkning av skyddsföreskrifter eller hävande av byggnadsminnesförkiaring ske
om bibehållandet av byggnadsminnet medför hinder eller olägenhet som inte står
i rimligt förhållande till dess betydelse. Då oklarhet kan råda om
"kostnad" kan inrymmas under begreppet "olägenhet" bör
första stycket utformas så att i lagtexten anges inte bara hinder och olägenhet
utan även kostnad. Det kan anmärkas att ordet kostnad finns i nuvarande
lagstiftning.

Enligt förslagets andra stycke får länsstyrelsen förordna,
om det är 109

skäligt, att den som begär
hävandet eller jämkning skall bekosta särskild Prop. 1987/88:104 dokumentation
av byggnaden. Det är enligt lagrådets mening onödigt att i lagtexten ta in ett
skälighetsrekvisit. Även utan ett sådant gäller att beslutet skall vara
skäligt.

Andra
stycket bör gälla även regeringen. Någon anledning att ha olika bestämmelser om
dokumentafion för det fall länsstyrelsen eller regeringen fattar beslut synes
inte föreligga. Som en följd härav bör andra och tredje stycket byta plats.

19
§

Till
böter döms bl. a. den som utan fillstånd enligt 15 § ändrar ett byggnadsminne.
I samma paragraf föreskrivs att länsstyrelsen får ställa villkor för
tillståndet. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt nödvändig
dokumentation.

Avsikten
torde ha varit att straffsanktionen även skall omfatta det fallet att ändringen
inte utförts enligt föreskrivna villkor eller utan att villkor om
byggnadsminnets dokumentering iakttagits.

För
tydlighets skull bör i 19 § första stycket 1. tilläggas orden "eller utan
iakttagande av villkor för sådant tillstånd".

Lagrådet
förordar också att andra stycket i 19 § förtydligas, förslagvis genom följande
lydelse: "Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett
vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller
förbudet."

4
kap. 6§

Förevarande
avsnitt av 4 kap. handlar om kyrkliga inventarier under det att det följande
avsnittet rör begravningsplatser. Med den uppbyggnaden av lagtexten uppstår
tveksamhet om vad som gäller beträffande kulturhistoriskt värdefulla
inventarier på begravningsplatser. För att den tveksamheten skall undanröjas
föreslår lagrådet att 6 § ges följande lydelse:

"Inventarier
av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad, eller annan kyrklig
byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl."

10 §

Enligt
9 § krävs inte tillstånd av riksantikvarieämbetet för att avyttra eller

flytta ett kyrkligt inventarium som ägs av en enskild person. 1 konsekvens

härmed bör riksantikvarieämbetet inte få ta hand om ett sådant föremål

utan samråd med den enskilde. Sista stycket i paragrafen bör kompletteras

i enlighet härmed. 110

16
§ Prop. 1987/88:104

Ett
beslut enligt 10 § är av sådan karaktär att det bör kunna överklagas hos
regeringen. Andra stycket bör kompletteras i enlighet härmed.

5
kap.

4-5 §§

I
paragraferna preciseras närmare vilka kulturföremål som är underkastade krav
på fillstånd för utförsel ur landet. Ett sådant kulturföremål kan i vissa fall
också anses utgöra fornfynd med åtföljande skyldighet för upphittare att
anmäla fyndet (2 kap. 5 §). Det kan i så fall bli aktuellt att tillämpa bestämmelsema
om tillstånd till utförsel bara om fornfyndet har slutligt tillfallit
upphittaren enligt reglema därom i 2 kap. 4 §.

14
§

Bemyndigandet
i 14 § bör i enlighet med motiven preciseras fill att avse föreskrifter om
avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel. Därmed klarläggs
också att det är fråga om en egentlig avgift och inte om skatt.

Övergångsbestämmelserna

I
övergångsbestämmelserna behandlas flera tämligen komplicerade spörsmål. Likväl
har i remissen inte intagits någon som helst analys av övergångsproblemen
eller kommentar till de föreslagna bestämmelserna. Detta har medfört att
lagrådets genomgång av förslaget i den delen har försvårats. Avsaknaden av
varje kommentar kan också komma att medföra problem för de tillämpande myndigheterna,
framförallt i inledningsskedet.

Punkten
3

Punkten
torde vara avsedd att klargöra, att beslut som fattats med stöd av äldre lag om
t. ex. fastställelse av gränser kring en fast fornlämning, om föreskrifter till
skydd för fasta fomlämningar, om byggnadsminnesförkiaring och om
skyddsföreskrifter för byggnadsminnen gäller även efter det att ny lag i ämnet
har trätt i kraft. Övervägande skäl synes tala för att den avsedda effekten
skulle inträda utan någon särskild övergångsbestämmelse. Lagrådet har dock
ingenting att invända mot att i tydlighetens intresse frågan uttryckligen
regleras. I så fall bör en övergångsregel också ta sikte på det fallet att
fråga uppkommer om att med stöd av nya lagen jämka fastställda gränser kring en
fast fornlämning, ändra föreskrifter eller upphäva byggnadsminnesförkiaring
som beslutats med stöd av äldre lag. Övergångsregeln bör alltså också klargöra
att vid tillämpningen av den nya lagen skall äldre beslut anses ha meddelats
enligt den nya lagen.

Det remitterade förslaget
innebär att vissa typer av ärenden inte såsom

f n. skall slutligt avgöras av regeringen utan av annan myndighet. Under 111

föredragningen har
upplysts att avsikten har varit att sådana ärenden som Prop. 1987/88:104
inte slutligt avgjorts före ikraftträdandet skall prövas enligt äldre regler.
För att detta skall uppnås fordras särskilda övergångsbestämmelser.

Genom
4 kap. 16 § andra meningen tilläggs domkapitlet en besvärsräti som saknar
motsvarighet i gällande rätt. Det torde böra föreskrivas att denna besvärsrätt
gäller endast i ärenden som tagits upp efter ikraftträdandet.

Lagrådet
föreslår därför att punkten 3 ges följande lydelse: "Beslut meddelade
enligt äldre lag skall vid tillämpningen av den nya lagen anses ha meddelats
med stöd av denna.

4
kap. 16 § andra meningen tillämpas endast i ärenden som an-hängiggjorts efter
ikraftträdandet.

Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har
meddelats före den 1 januari 1989. Ärenden som vid utgången av år 1988 kommit
in till regeringen men som ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre
föreskrifter."

Punkten
4

De
äldre bestämmelser som åsyftas är inte de bestämmelser som gäller när lagen
träder i kraft den I januari 1989 utan de bestämmelser som tillämpades före
den 1 juli 1987. För att detta skall framgå tydligt föreslår lagrådet att ordet
"äldre" byts ut mot "dessförinnan gällande".

Punkten
5

Vad
som bör klargöras under denna punkt är att man vid bestämmande av ersättning
enligt 3 kap. 10 § på grund av beslut om skyddsföreskrifter skall ta hänsyn
till vissa tidigare meddelade beslut om bl. a. skyddsföreskrifter utan hinder
av att sådana beslut kan ha meddelats före ikraftträdandet den 1 januari 1989.
Lagrådet föreslår att punkten får följande lydelse:

"Vid
tillämpning av 3 kap. 10 § femte stycket får beaktas även beslut som meddelats
före ikraftträdandet."

Punkten
6

Såvitt
känt finns sådana bestämmelser som avses i punkten 6 endast i 7 kap. 13 §
fastighetstaxeringslagen. Denna paragraf handlar om byggnadsvärde för en byggnad
som enligt nuvarande byggnadsminneslag har förklarats för byggnadsminne.
Lagrådet föreslår att paragrafen ändras så att den kommer att omfatta såväl den
nu gällande byggnadsminneslagen som kulturminneslagen. Om lagrådets förslag
följs kan övergångsbestämmelsen i punkten 6 utgå.

112

Lagen om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för
allmän Prop. 1987/88:104

förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

1 §

Paragrafen anger under olika punkter i vilka fall besvär
över beslut som meddelats med stöd av lag eller annan författning, utfärdad
före den 1 januari 1972, skall anföras hos kammarrätt i stället för hös
Konungen. 1 4. hänvisas till lagen (1942:350) om fornminnen. Remissförslaget
innebär att hänvisningen ändras till lagen (1988:000) om kulturminnen m.m.
Lagar utfärdade efter den 1 januari 1972 omfattas emellertid inte av lagen om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Lagrådet
avstyrker den föreslagna ändringen i sistnämnda lag.

Lagen om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Som framgår av vad lagrådet uttalat under punkten 6 i
övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om kulturminnen m. m. bör 7 kap.
13 § fastighetstaxeringslagen avse sådana byggnader som förklarats för
byggnadsminne antingen enligt den nuvarande lagen om byggnadsminnen eller
enligt kulturminneslagen. Enklast kan detta komma till uttryck i paragrafen
genom att däri talas endast om byggnader som har förklarats för byggnadsminne
utan angivande av vilken lag som legat till grund för byggnadsminnesförklaringen.
På så sätt kommer båda lagarna med bestämmelser om byggnadsminnesförkiaring att
omfattas av paragrafen.

Lagen om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

2§

Med särskilda bestämmelser i 2 § avses 4 kap. 13 § i det
remitterade förslaget till lag om kulturminnen m. m. samt 8 kap. 2 § plan- och
bygglagen. Vad nu sagts bör anmärkas i specialmotiveringen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

113

8 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 104

Utbildningsdepartementet '■''p-
'- '

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Hjelm-Wallén, Peterson, Bodströni, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén.

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition om kulturmiljövård 1 Anmälan av
lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslagen till

1.
lag om kulturminnen m. m.,

2.
lag om ändring i lagen (1971:309)
om behörighet för allmän förvalt-, ningsdomstol att pröva vissa mål,

3.
lag om ändring i lagen (1918:
163) med vissa bestämmelser om sjöfynd,

4.
lag om ändring i lagen
(1984:983) om ensamrätt till bärgning,

5.
lag om ändring i väglagen
(1971:498),

6.
lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

7.
lag om ändring i plan- och
bygglagen (1987:10),

8. lag
om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag
kommer i det följande att närmare kommentera lagrådets yttrande och i
anslutning därtill föreslå ett antal justeringar av författningstexten utöver
vad lagrådet har föreslagit. Dessa justeringar är väsentligen av redaktionell
natur.

Som
jag angav då jag lade fram mitt förslag till lagrådsremissen kommer jag nu
också att lägga fram förslag om vilka resurser som bör sättas in i
kulturmiljövården. Jag lämnar även förslag angående anslagsberäkning för
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer för budgetåret 1988/89.
Slutligen kommer jag att lägga fram förslag om de centrala museernas uppgifter
inom kulturmiljövården m. m..

Förslaget
till lag om kulturminnen m. m.

2
kap. 1 §

I
definitionen av fornminnen ingår enligt denna paragraf att det är lämningar
som har tillkommit genom äldre tiders bruk. Lagrådet har anfört att

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 januari 1988. 114

förståelsen av lagrummet skulle underlättas, om
specialmotiveringen Prop. 1987/88:104 kompletterades med en förklaring av
detta rekvisit.

Med anledning därav vill jag anföra följande. I detta krav
ligger väsentligen bara att det skall vara fråga om en lämning efter ett bruk
som numera inte förekommer. Det är ju just därför att lämningen speglar ett
övergivet bruk som den blir ett minne av forna tider, särskilt värt att skydda.

2 kap. 9 §

Lagrådet har godtagit den föreslagna regeln att
skyddsföreskrifter skall få meddelas för sådana områden som inte hör till
själva fornlämningen, under förutsättning att pågående markanvändning inte
avsevärt försvåras genom föreskrifterna. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om
inte två exempel på föreskrifter som ges i specialmotiveringen till paragrafen
skulle kunna innefatta ett avsevärt försvårande av markanvändningen. Det gäller
reglering av betestrycket och förbud mot djupplöjning, när marken ifråga används
för jordbruksändamål.

För egen del vill jag anlägga följande synpunkter. Sådana
föreskrifter som de nämnda kan sannolikt anses avsevärt försvåra en pågående
markanvändning, om de avser mer omfattande arealer. Något sådant bör det dock
inte bli fråga om när det gäller områden som inte hör till själva fornlämningen
(jfr 2 §). Vad det är fråga om är föreskrifter till skydd för en fornlämning.
Mer omfattande restriktioner bör då naturligen begränsas till ett område
närmast det som hör till själva fornlämningen. Till en del torde sådana
föreskrifter kunna komma att konkretisera det skydd för fomlämningar som
gäller direkt på grund av lagen och som alla är skyldiga att respektera. Enligt
min mening bör från skyddssynpunkt befogade restrikfioner i t. ex. betestryck
och djupplöjning i området alldeles intill en känd fornlämning knappast
generellt kunna anses medföra att markanvändningen försvåras väsentligt utöver
det hinder som uppkommit genom själva fornlämningen. Att fornlämningen i sig
kan omfatta ett stort område är en annan sak.

Länsstyrelsens beslut om skyddsföreskrifter skall enligt
förslaget kunna överklagas till kammarrätt. Jag anser att det bör kunna
överlämnas till rättspraxis att mer konkret bestämma vad som skall anses
medföra en väsentligt försvårad markanvändning.

2 kap. 14 §

Lagrådet har förordat att det görs åtskillnad mellan
större och mindre arbetsföretag och att de mindre direkt i lagen befrias från
kostnadsansvar. Lagrådet har anfört att i vart fall är en bestämmelse om
möjlighet att få bidrag främmande i lagen.

Det förevarande lagförslaget ingår i en förstärkning av
kulturmiljövår

den, inom vilken kulturminnnesvården utgör en kärna. Jag har mot denna

bakgrund ansett det viktigt att, när det gäller det kostnadsansvar som nu är

ifråga, ha som princip, att den som vill utföra ett arbetsföretag som föranle

der kostnader för undersökning m. m. också måste vara beredd att stå för 115

dessa
kostnader. Jag är inte beredd att överge denna princip. Ytterligare Prop.
1987/88:104 ett skäl för mig är att det är vanskligt att i lagen få en
tillfredställande gränsdragning mellan större och mindre arbetsföretag.

För
att undvika materiellt otillfredställande resultat i enskilda fall anser jag
det smidigare och bättre att den kostnadsansvarige i vissa fall kan få
statsbidrag. Det innebär i praktiken att hans kostnadsansvar sätts ned. Jag är
emellertid ense med lagrådet om att lagen inte bör innehålla någon bestämmelse
om sådana bidragsmöjligheter. Det blir en sak för sig att utforma bestämmelser
om bidrag av det slaget.

2
kap. 20 §

Lagrådet
har påpekat att militär användning av metallsökare - såsom användning av
minsökare — inte bör omfattas av förbuden att använda metallsökare. Jag
ansluter mig till lagrådets uppfattning och förordar att paragrafen justeras i
enlighet härmed.

2
kap. 24 §

Lagrådet
förordar att RAÄ:s beslut om inlösen av fornfynd och om ersättning och
hittelön för sådant fynd skall överklagas till kammarrätt. Jag ansluter mig
till lagrådets mening och föreslår att paragrafen ändras på sätt lagrådet har
förordat.

För
kammarrätterna blir det fråga om en ny ärendegmpp. Ärendena torde dock inte
behöva bereda domstolarna några tillämpningssvårigheter. Väsentligen är det ju
fråga om att fillämpa den praxis som RAÄ hitintills har utvecklat, men ett
visst utrymme för friare bedömning har nu givits.

2
kap. 25 §

Beträffande
första stycket 3 har lagrådet påpekat att vissa ändringar måste göras som en
konsekvens av de förändringar som lagrådet har förordat när det gäller
bestämmelserna i 14 §. Eftersom jag inte föreslår någon ändring beträffande 14
§, krävs inte någon sådan följdändring i förevarande paragraf.

Rörande
andra stycket förordar lagrådet att fristen för att väcka talan vid
fastighetsdomstolen skall räknas från delfåendet av länsstyrelsens beslut.
Lagrådets förslag i den delen bör följas. Dessutom bör stycket justeras
redaktionellt på sätt lagrådet har föreslagit.

1
anslutning till 25 § påpekar lagrådet att det är först genom denna paragraf som
det framgår att det är länsstyrelsen som fattar de beslut som avses i 7, 8 och
14 §§ och som inte får överklagas förvaltningsvägen utan i stället får föras
till fastighetsdomstol.

Lagrådet
föreslår att 7 och 14 §§ kompletteras dels med uppgift om att

det är länsstyrelsen som fattar beslutet dels med föreskrift att länsstyrel

sens beslut skall delges den som berörs av beslutet. Jag ansluter mig helt

till lagrådets förslag i denna del . 116

3 kap. 1 och 4 §§ (3 kap. 1 och 21 §§ i det remitterade
förslaget) Prop. 1987/88:104

Lagrådet har föreslagit att I § första och andra styckena
med vissa redaktionella jämkningar förs samman till ett stycke samt att
bestämmelsen i 21 § får bilda I § andra stycket. Jag biträder lagrådets förslag
att slå samman paragrafens två första stycken och att göra vissa redaktionella
ändringar i dem. Den bestämmelse som i det remitterade förslaget utgjort 21 §
bör dock, enligt min mening, inte placeras i inledningsparagrafen utan hellre i
anslutning till bestämmelserna i 4 § om förfarandet. Den kan där utgöra tredje
stycket.

3 kap. 3 §

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer i huvudsak
med de som finns i 2 § andra stycket byggnadsminneslagen. Dock har det inte
tagits in någon motsvarighet till den nu gällande regeln att det vid
utformandet av skyddsföreskrifter skall tas hänsyn till byggnadens användning
och ägarens skäliga önskemål. Lagrådet förordar att så sker.

Jag har, när jag lade fram förslaget till lagrådsremissen,
poängterat att det är en i sammanhanget viktig princip att skyddsföreskrifterna
i görligaste mån skall utformas i samråd med ägaren. Jag har ansett att de
hänsyn som lagrådet här har tagit upp borde följa redan av första meningen av
paragrafen. Jag har emellertid inte något emot att förtydliga saken på det sätt
lagrådet har förordat.

3 kap. 4, 11, 12 och 19-21 §§ (3 kap. 4, 11-13 och 20 §§ i
det remitterade förslaget)

Enligt lagrådet bör 4 § första stycket jämkas
redaktionellt så att det tydligare framgår att var och en har rätt att ansöka
om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne. Jag ansluter mig till det
förslag till lydelse som lagrådet har lämnat.

Såsom lagrådet därefter framhållit är det en nyhet att
endast RAÄ får överklaga länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för
byggnadsminne. Denna begränsning har införts för att inte
byggnadsminnesvårdens knappa resurser onödigtvis skall tas i anspråk för
processer. Genom att RAÄ som är tillsynsmyndighet över länsstyrelserna i detta
sammanhang ges rätt att överklaga de negativa besluten torde det vara söijt för
att några påtagliga missgrepp inte begås.

Lagrådet har vidare förordat att alla de bestämmelser som
rör överkla

gande m. m. i 3 kap. - i likhet med vad som gjorts i 2 kap. - samlas i ett

sista avsnitt i kapitlet. Detta skulle innebära att 4 § tredje stycket, II §

andra stycket andra och tredje meningarna, 12 § och 13 § andra stycket

sista meningen flyttades till det avslutande avsnittet om överklagande

m. m. Detta avsnitt skulle inledas med en paragraf betecknad 19 §, i vilken

det anges de tio slag av beslut från länsstyrelsen som får överklagas till

kammarrätt. Vidare skulle i paragrafen anges att endast RAÄ får överklaga

beslut att inte förklara en byggnad för byggnadsminne. Härefter skulle i en 117

som 20 §
betecknad paragraf tas upp bestämmelser bl. a. om att vissa av Prop.
1987/88:104

länsstyrelsens
beslut inte får överklagas och att den som är missnöjd med

beslutet i
stället får väcka talan mot staten vid domstol. Vidare kunde där

behandlas
statens rätt att genom talan vid domstol få fastställt villkor för

ersättning.
Slutligen skulle som 21 § tas upp bestämmelsen om att vissa

beslut skall gälla även om de överklagas.

Lagrådet har också lämnat förslag till avfattning av 19—21
§§.

Den av lagrådet förordade omredigeringen medför en klar
förbättring. Jag förordar att den genomförs. De paragrafer som därvid kommer
att utgöra 19-21 §§ bör utformas så som lagrådet har föreslagit.

Lagrådet har slutligen rörande 11 § tredje stycket
förordat att det utformas i närmare anslutning till lydelsen av 9 § andra
stycket byggnadsminneslagen. Jag har inte något att erinra mot att så sker.
Språket bör dock moderniseras något.

3 kap. 7 och 8 §§

Lagrådet har föreslagit att 7 och 8 §§ byter plats samt
att punkten I i nya 8 § i samband därmed jämkas något. Jag ansluter mig till
lagrådets förslag.

3 kap. 15 § (3 kap. 16 § i det remitterade förslaget)

Jämkning av skyddsföreskrifter och hävande av
byggnadsminnesförkiaring får enligt det remitterade förslaget ske, om
bibehållandet av byggnadsminnet medför hinder eller olägenhet som inte står i
rimligt förhållande till dess betydelse. Lagrådet har förordat att vid sidan av
hinder och olägenhet också anges kostnad så att någon oklarhet inte behöver
råda om att även kostnadsaspekten skall beaktas. Jag delar lagrådets
uppfattning att ett sådant förtydligande av lagtexten bör göras.

Lagrådet har vidare beträffande paragrafen föreslagit att
andra och tredje styckena byter plats så att det blir klart att bestämmelserna
om dokumentation gäller också i ärenden som prövas av regeringen. Jag ansluter
mig till lagrådets förslag.

Enligt det remitterade förslaget får krav på dokumentation
ställas som villkor för jämkning av skyddsföreskrifter eller hävande av
byggnadsminnesförkiaring, om det är skäligt. Lagrådet har ansett det onödigt
att i lagtexten ta in skälighetsrekvisitet eftersom det gäller ändå. Jag har
förståelse för den synpunkten, men förordar ändå att rekvisitet får stå kvar
av pedagogiska skäl.

3 kap. 19 § (3 kap. 20 § i det remitterade förslaget)

De förslag som lagrådet har lämnat till förtydligande av
straffbestämmel

sen i 19 § första stycket 1 och bestämmelsen i 19 § andra stycket om

förhållandet mellan straff och vite bör följas. 118

4 kap.,6 § Prop. 1987/88:104

Lagrådet
har föreslagit en ändrad lydelse av denna paragraf för att göra det tydligare
att den gäller också kulturhistoriskt värdefulla inventarier på
begravningsplatser. Jag ansluter mig till förslaget.

4
kap. 10 §

Såsom
lagrådet har anfört bör paragrafen kompletteras med en bestämmelse om att RAÄ
inte får ta hand om ett kyrkligt inventarium som ägs av någon enskild utan
samråd med denne.

4
kap. 16 § .

Jag
delar lagrådets uppfattning att beslutet enligt 10 § bör kunna överklagas hos
regeringen. Paragrafens andra stycke bör kompletteras i enlighet därmed.

5
kap. 4 och 5 §§

1
anslutning till dessa båda paragrafer har lagrådet anmärkt att ett kulturföremål
som får föras ur landet bara med tillstånd i vissa fall också kan utgöra
fornfynd. I sådana fall blir det därför aktuellt ått tillämpa bestämmelserna i
5 kap. bara om fornfyndet slutligt har tillfallit upphittaren enligt
bestämmeslerna i 2 kap. Lagrådets påpekande är viktigt att beakta vid
tillämpning av 5 kap.

5
kap. 14 §

Lagrådet
har anfört att det i själva bemyndigandet och inte bara i motiven bör anges att
avgifterna bara får täcka kostnaderna i ärendena om utförsel. Jag har inte
något att erinra mot en sådan precisering.

Övergångsbestämmelserna

Som
punkt 3 i det remitterade förslaget har tagits in en bestämmelse om att beslut
som har meddelats med stöd av någon av de lagar som ersätts genom
kulturminneslagen skall fortsätta att gälla.

Lagrådet
har i och för sig inte haft någon erinran mot en övergångsbestämmelse med det
innehållet, men har framhållit att bestämmelsen bör' kompletteras i olika
hänseenden. För att göra klart vad som skall gälla även när det blir fråga om
att ändra olika beslut som har meddelats med stöd av äldre lag borde
bestämmelsen ges en annan avfattning. Bestämmelsen borde sålunda ange att vid
tillämpningen av den nya lagen skall äldre beslut anses som beslut meddelade
enligt den nya lagen.

Det
har varit min avsikt att sådana äldre ärenden som inte har slutligt

avgjorts före ikraftträdandet skall fortsätta att prövas enligt äldre regler.

Lagrådet har anfört att en bestämmelse om detta bör tas in i denna punkt. 119

Lagrådet
har i anslutning till sitt sist nämnda förslag påpekat att domka- Prop.
1987/88:104 pitlet genom 4 kap. 16 § andra meningen får en besvärsrätt som
saknar motsvarighet i gällande rätt. Lagrådet förordar att det i punkt 3 tas in
en föreskrift om att denna besvärsrätt gäller endast i ärenden som har tagits
upp efter ikraftträdandet.

I sitt yttrande har lagrådet också lämnat förslag till
avfattning av punkt 3.

Jag ansluter mig i alla hänseenden till lagrådets
bedömningar och föreslår att punkten avfattas i enlighet med lagrådets förslag
med endast en mindre språklig ändring.

1 detta sammanhang vill jag ta upp en särskild fråga, där
det kan vara lämpligt med ett klarläggande. För närvarande prövas frågor om
åtgärder med skeppsvrak enligt 9 a § fornminneslagen av RAÄ. Enligt förslaget
till kulturminneslag upphör den särbehandligen och frågor om sådana skeppsvrak
som kvalificerar sig som fornminnen handläggs av länsstyrelsen. Eftersom någon
särskild föreskrift inte ges om redan anhängiga ärenden om skeppsvrak, följer
av allmänna principer att RAÄ skall överlämna dessa ärenden till vederbörande
länsstyrelse för fortsatt handläggning enligt nya lagen.

punkt 4

Lagrådet har i syfte att undvika vaije feltolkning av
denna punkt föreslagit att ordet "äldre" byts ut mot
"dessförinnan gällande". Lagrådets förslag bör följas.

punkt 5

Lagrådet har i klargörande syfte föreslagit en annorlunda
avfattning av denna punkt. Jag anser att lagrådets förslag bör följas.

punkt 6 i det remitterade förslaget

Med lagrådets förslag till ändring i 7 kap. 13 §
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) bortfaller behovet av den punkt som i
remissen har betecknats som 6. Jag anser att lagrådets förslag bör följas.
Följden därav blir att punkten 6 i det remitterade förslaget utgår ur
övergångsbestämmelserna och att den punkt som i remissen betecknas som 7 får
utgöra punkt 6.

Lagen om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för
allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Såsom lagrådet påpekat erfordras inte någon ändring i
denna lag. Ändringsförslaget bör därför utgå.

Lagen om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Jag har redan i anslutning till vad lagrådet anmärkt
rörande punkt 6 i

övergångsbestämmelserna till kulturminneslagen förklarat att jag anser att 120

lagrådets
förslag till ändring i förevarande lag bör följas. Ändringen inne- Prop.
1987/88:104 bär att i 7 kap. 13 § fastighetstaxeringslagen talas enbart om
byggnad som förklarats för byggnadsminne utan att det preciseras med stöd av
vilken lag denna förklaring har skett.

Lagen
om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

Såsom
lagrådet anmärkt utgörs de särskilda bestämmelser som nämns i 2 § av 4 kap. 13
§ i den nu föreslagna lagen om kulturminnen m. m. samt 8 kap. 2 § plan- och
bygglagen (1987:10).

Övrigt

Utöver
de ändringar som jag nu har föreslagit med anledning av lagrådets yttrande bör
det göras vissa jämkningar av lagtexterna, väsentligen av redaktionell
karaktär. Sådana ändringar bör göras i följande paragrafer.

Lagen
om kulturminnen m. m.:

1
kap. 2 och 3 §§

2
kap. 2, 5, 6, 10-12, 15, 16,
18, 22 och 25 §§

3
kap. 4-6, 10, 13-15 och 17 §§

4
kap. 3,9, 11-13 och 15 §§

5
kap. 2 och 3 §§.

Lagen
om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m. 2§

2 Ikraftträdande

Lagen
bör träda i kraft den I januari 1989.

3 Prioriterade insatsområden inom kulturmiljövården

1
ett inledande avsnitt till lagrådsremissen (avsnitt 2 och särskilt 2.2) har jag
redovisat min syn på kulturmiljövårdens allmänna inriktning och därvid betonat
vikten av att vidga ambitionerna när det gäller att tillvarata kulturvärdena i
den yttre miljön. Det behövs en ny syn på vad som skall bevaras för framtiden.
Bl. a. måste värdet av samlade bebyggelsemiljöer framhållas starkare och
odlingslandskapets kulturvärden måste uppmärksammas. I arbetet för att
utveckla en rik och stimulerande lokal miljö måste kulturvärdena tillvaratas
som en av de grundläggande resurserna.

I
lagrådsremissen har jag också framhållit att kuhurmiljövården förutsät

ter medverkan av alla som deltar i markanvändningen, enskilda såväl som

myndigheter, för att dessa mål skall kunna nås. En utgångspunkt är att

kulturmiljövården, liksom den hittillsvarande kulturminnesvården, måste

bygga på ett samspel mellan de enskilda ägarnas och brukarnas ansvarsta

gande och myndigheternas insatser. Likaså måste stat och kommun här

dela ansvaret i en utvecklad samverkan. 121

Utifrån
detta perspektiv är det angeläget att den statliga kulturmiljövården kan stå
väl rustad inför ökade krav och att den kan stärkas på särskilt utsatta
avsnitt. Jag övergår nu till att behandla de områden där bl. a.
resursförstärkningar enligt min bedömning bör göras.

För
överblickbarhetens skull behandlar jag i det följande även frågor som inte
fordrar beslut av riksdagen.

Jag har i
lagrådsremissens inledning (avsnitt I) redovisat de utredningar och det beredningsarbete i övrigt som ligger
till grund för min föredragning i dessa avseenden.

Prop. 1987/88:104

3.1 Åtgärder mot luftföroreningarnas och försurningens
inverkan på kulturvärden

Mitt förslag: Det är nödvändigt att kraftfulla åtgärder
vidtas för att begränsa luftföroreningarnas skadeverkningar på värden i kulturmiljön.
Åtgärderna skall följa ett särskilt handlingsprogram och omfatta bl. a.
inventeringar, insatser för konservering och forsknings-och utveckingsarbeten.
RAÄ ges ansvaret för att programmet genomförs.

Min
anmälan av detta avsnitt sker efter samråd med chefen för miljö-och
energidepartementet. RAÄ:s förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Bakgrund

Regeringen uppdrog i juni år 1986 åt RAÄ att utarbeta ett
förslag fill handlingsprogram för åtgärder för att minska skadeverkningarna av
luftföroreningar och försurning på kulturminnen och kulturföremål. RAÄ har
redovisat uppdraget i ett förslag till ett treårigt sådant program. Förslaget
har också inarbetats i statens naturvårdsverks (SNV) rapport (Rapport 3379)
Aktionsplan 87 mot luftföroreningar och försurning.

Rapporten har remissbehandlats. Remissinstanserna hade
inga erinringar mot förslagen om kulturmiljövården.

RAÄ och SNV anför att luftföroreningar och försurning
leder till att många material bryts ned snabbare än de annars skulle göra.
Föroreningar i luften påverkar direkt olika material medan försurningen av mark
och vatten leder till att byggnader och andra konstruktioner snabbare kan
förstöras.

Luftföroreningar, främst svaveldioxid, påverkar bl. a.
stål och många andra metaller. Också sten och flera andra material påverkas.
Kväveoxider är i sig själva mindre korrosiva än svaveldioxid. Det har emellertid
visat sig att kväveoxider kan förstärka de korrosiva effekterna av svaveldioxid.
Även andra luftföroreningar inverkar. Dessa s.k. synergistiska effekter är
betydelsefulla bl. a. när det gäller vissa metaller utomhus.

När grundvatten och ytvatten försuras blir vattnet mer
korrosivt, vilket

122

påverkar anläggningar och
konstmktioner i jorden. Sambanden är dock Prop. 1987/88:104 ännu
ofullständigt klarlagda.

Nedbrytning
av kulturminnen och kulturföremål

RAÄ
har i förslaget till handlingsprogram utförligt redovisat hur kulturmiljön
påverkas av luftföroreningarna. Redogörelsen visar att nedbrytningen av
byggnader och föremål har ökat kraftigt under de senaste 30 åren. För de
material som särskilt undersökts - främst sandsten, kalksten och glas - finns
klara belägg för att luftföroreningar orsakar den ökade nedbrytningstakten.
Hotet mot kulturmiljön är särskilt stort i tätorter med stora lokala utsläpp
men skadorna är allvarliga också i landsbygdsmiljöer. Skador på särskilt
Gotlands, men också Skånes, Östergötlands och Västergötlands kyrkor nämns som
exempel.

Svaveldioxid
framstår som den mest väsentliga enskilda faktorn i hotbilden men även andra
luftföroreningar kan ha stark inverkan. Nedbrytningseffekterna kan sålunda öka
drastiskt genom samverkanseffekter mellan olika föroreningar. Dessa
synergistiska förlopp är dock ännu otillräckligt kända.

Skador
på kulturmiljön har. ännu inte inventerats systematiskt. I undersökningar i
Stockholm och på Gotland har dock skadorna på framför allt skulpturer och
dekorativa utsmyckningar i kalk- och sandsten kartlagts liksom på de medelfida
glasfönster som fortfarande finns bevarade på Gotland. För landet i övrigt är
kunskaperna sämre. Förhållandena mellan föroreningarnas inverkan och andra
faktorer, t. ex. frostsprängning har inte heller undersökts tillräckligt.

En
ökande vittringstakt har dock i flera sammanhang konstaterats på landets
runstenar, hällristningar och hällmålningar. Klart är också att konstmktioner
och monument av koppar, brons, järn och zink påverkats. Arkeologiskt material i
jorden kan i ökad utsträckning kommma att brytas ned genom markförsurningen.
Vissa skador på kulturföremål som förvaras inomhus kan också sättas i samband
med luftföroreningarna.

Hotbilden
mot kulturmiljön är densamma i hela Europa. Allt fler länder har också
intensifierat sina motåtgärder. Problemen har också tagits upp i flera
internationella organ. Enligt RAÄ finns numera en stor medvetenhet om att hotet
mot Europas gemensamma kulturarv har ökat.

RAÄ.-s
förslag till åtgärder

RAÄ
och SNV understryker att snabba och kraftfulla åtgärder måste fill, "

för
att minska både de inhemska och utländska utsläppen. Att så kan ske är av
avgörande betydelse för att den fortsatta förstörelsen av oersättliga
kulturminnen och kulturföremål skall kunna hejdas.

Vid
sidan av sådana generellt verkande åtgärder föreslår RAÄ åtgärder för
kulturminnen och kulturföremål inom följande avsnitt:

-
inventering och dokumentation,

-
skydd och konservering,

-
forskning och utveckling, 123

- utbildning, Prop. 1987/88:104

— uppföljning,
samordning och information.

Både
översiktliga materialsammanställningar och fördjupade inventeringar bör göras
enligt handlingsprogrammet. De föreslås i ett inledande skede koncentrerade
fill byggnader och byggnadsdetaljer, skulpturer och andra kulturminnnen i sten.
Det är dessa objekt som står inför de mest akuta förstörelsehoten.

Inventeringarna
bör innefatta ett särskilt dokumentationsprogram som kan bilda underlag för
forskning och eventuell rekonstruktion av vissa monument.

Skadorna
på vissa kulturmiljövärden har nått en sådan omfattning att snara
räddningsåtgärder måste sättas in för att hejda förstörelsen av särskilt
värdefulla och utsatta objekt. Det gäller främst kulturminnena i sten men också
bl. a bronsskulpturer, metallkonstmktioner och glasmålningar.

RAÄ
föreslår därför att ett särskilt bidragsanslag inrättas för skydd och
konservering av kulturminnen och kulturföremål. Bidragen bör lämnas efter samma
grunder som nu gäller för bidrag till kulturhistoriska överkostnader inom
byggnadsvården.

En
väsentlig del av forsknings- och utvecklingsarbetet om nedbrytning,
konservering och underhåll bör under de närmaste åren knytas till det löpande
inventerings- och konserveringsarbetet. RAÄ föreslår därför att bidragen till
skydd och konservering får täcka även forsknings- och utvecklingsinsatser.
Härutöver behöver direkta forskningsinsatser finansieras av forskningsråden
och andra forskningsstödjande organ efter sedvanlig prövning.

Angelägna
sådana forskningområden gäller bl. a. svenska stenmaterial, nedbrytning av
föremål av andra material, klimatets och de biologiska processernas betydelse
samt synergisfiska och katalytiska effekter i nedbrytningsförloppet.
Materialekologisk forskning är viktig liksom utveckling av metoder för
dokumentation, analys och konservering.

RAÄ
föreslår att utbildningen om luftföroreningsproblemen skall förbättras för de
yrkeskategorier som är engagerade i vård, konservering och restaurering.

Enligt
RAÄ bör slutligen myndigheten ges ett samlat ansvar för uppföljning,
samordning och information vad gäller luftföroreningarnas effekter på
kulturmiljö värden. Särskilda medel bör anvisas för ett databaserat
informafionssystem.

Sammanlagt
föreslår RAÄ att 34 milj. kr. anvisas för insatser under en treårsperiod
fördelat på 10, II och 13 milj. kr. för vardera budgetåren 1988/89,
1989/90 och 1990/91. Därvid bör insatserna efter hand förskjutas från
inventering och dokumentation till direkta skydds- och konserveringsarbeten.

Skälen
för mitt förslag: Regeringens uppdrag till RAÄ hösten 1986 att

utarbeta ett förslag till handlingsprogram för att motverka luftföroreningar

nas effekter på kulturmiljövärden skall ses möt bakgmnd av att dessa

skadeverkningar kommit att framstå som ett hot mot viktiga kulturvärden.

Sverige undertecknade år 1985 Europarådets konvention för bevarande av

Europas arkitektoniska kulturarv (European Convention of the Conserva- 124

tion of the Architectural
Heritage), vari bl. a. ingår ett åtagande att vidta Prop. 1987/88:104 åtgärder
för att motverka den nedbrytning av vårt fysiska kulturarv som förorsakas av
luftföroreningarna. Inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensens (ESK)
uppföljningsmöten har Sverige också engagerat sig för internationella insatser
inom området.

I
detta sammanhang kan det också finnas anledning att uppmärksamma statens
historiska museums utställning Luftangrepp, som på ett tydligt sätt kunnat
åskådliggöra de långsiktiga effekterna av luftföroreningarnas inverkan på
kulturhistoriskt värdefulla byggnader m. m.

Det
är en självklarhet att de viktigaste åtgärderna är de som leder till
begränsningar av utsläppen av föroreningar vid källan. Detta är emellertid en
fråga som inte kan lösas inom ramen för kulturmiljövården.

Hotet
från luftföroreningarna mot landets kulturarv är dock ett viktigt argument —
vid sidan av hoten mot vår hälsa och natur - för kraftfulla åtgärder mot
skadliga utsläpp. Jag vill i detta avseende hänvisa till de förslag som chefen
för miljö- och energidepartementet redovisat för riksdagen i propositionen
(prop. 1987/88:85) om miljöpolitiken inför 1990-talet. Då hotet mot
kulturmiljövärden är särskilt påtagligt i de större tätorterna vill jag här
även erinra om betydelsen av det arbete som kommer att utföras av den utredning
som chefen för kommunikationsdepartementet enligt regeringens proposifion
(prop. 1987/88:59 s. 83) om trafikpolitiken inför 1990-talet kommer att föreslå
regeringen att tillsätta med uppgift att ta fram ett samlat underlag för att
begränsa trafikens hälso- och miljöeffekter i storstädema.

I
fråga om de kulturvärden som hotas av förstöring går det inte att avvakta
effekterna av minskade utsläpp. Det behövs också omedelbara åtgärder för att
rädda de kulturminnen som är utsatta för akut och pågående förstöring. För
sådana insatser finner jag att RAÄ:s förslag till handlingsprogram är väl
avvägt. Jag har därför beräknat medel under anslaget Kulturmiljövård som
innebär att detta anslag tillförs 5 milj. kr. från budgetåret 1988/89 för
insatser mot luftföroreningarnas och försurningens skadeverkningar. Chefen för
miljö- och energidepartementet har vidare i propositionen om miljöpolitiken
inför 1990-talet föreslagit regeringen att föreslå riksdagen att över XIV
huvudtiteln anvisa RAÄ 5 milj. kr. Sammantaget föreslår regeringen därför att
10 milj. kr. anslås till RAÄ för att genomföra handlingsprogrammet. Jag räknar
med att insatserna enligt programmet skall rymmas inom denna årsram.

Till
denna summa bör emellertid också läggas den medelsökning om 1 milj. kr. som
anslagits till RAÄ:s forsknings- och utvecklingsarbete rörande
luftföroreningarnas effekter i enlighet med riksdagens beslut om forskning
(prop. 1986/87:80 bil. 6 s. 153, KrU 16, rskr. 289). Jag återkommer till den
närmare regleringen av medelstilldelningen under avsnittet Anslagsberäkningar.

Genom
resursförstärkningen säkras RAÄ:s möjligheter att ta ett samlat ansvar för att
villkoren för bevarandet av kulturminnen klarläggs och förbättras i ett brett
perspektiv.

Det
är angeläget att programmets genomförande omfattar alla tänkta led

av arbetet - inventering och dokumentation, skydd och konservering, 125

utbildning
samt forskning och utvecklingsarbete - samt att insatserna Prop.
1987/88:104 inom de olika leden kan samverka effektivt. Det är naturligt att
insatserna inledningsvis ges en koncentration till inventerings- och
dokumentationsinsatser så att ett bättre grepp om den samlade hotbilden kan
erhållas.

I
denna kartläggning är det viktigt att bl. a. den insamling av miljödata som
kommunerna och länsstyrelserna svarar för utnyttjas och där så krävs
kompletteras med data för kulturmiljövårdens behov. Det är därför viktigt att
RAÄ genomför programmet i ett löpande samråd med SNV. När det gäller
bedömningarna av insatser rörande kulturföremål bör RAÄ på motsvarande sätt
samverka med bl. a. de berörda ansvarsmuseerna.

Med
stöd av en särskild förordning (1981:447) ges i dag statsbidrag till vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. RAÄ får besluta om sådant bidrag fill
kulturhistoriskt motiverade s. k. överkostnader i samband med byggnadsarbeten.
Redan nu kan bidrag lämnas till kostnader för sådana konserverings- och
skyddsåtgärder som motiveras av luftföroreningarnas effekter. Det är därför
naturligt att behovet av ökade insatser i detta avseende kanaliseras via det
befintliga stödsystemet. Härför krävs ingen ändring av reglerna för
bidragsgivningen. För att möjliggöra erforderliga insatser bör dock delar av de
medel jag föreslår användas för att förstärka de bidragsmedel som redan finns.

Jag
vill understryka att stafiiga bidrag till skydd och konservering, liksom till
byggnadsvård i övrigt, skall fungera som stimulans till ägarnas eget
ansvarstagande för de kulturvärden som de förfogar över.

I
fråga om programmets forskningsavsnitt vill jag hänvisa till vad jag tidigare
anfört i regeringens proposition om forskning. Jag betonade där bl. a.
betydelsen av att ett effektivt samarbete och en god samordning med den
forsknings- och utvecklingsverksamhet som nu bedrivs internationellt. Det
ankommer på RAÄ att, i samverkan med de olika organ som här berörs, ansvara för
att genomförandet av det svenska handlingsprogrammet kan ske på grundval av en
internationell, gemensam kunskapsbas.

Jag
erinrar i sammanhanget om det ansvar regeringen givit styrelsen för teknisk
utveckling för Sveriges deltagande i det europeiska samarbetsprojektet
Eurocare. Detta projekt drivs såsom en förstudie i anslutning till det
västeuropeiska forsknings- och utvecklingssammarbetet EUREKA. Det har engagerat
forskare från ett tiotal länder. Det syftar fill att i samverkan mellan
kulturmiljövården, forskningen och industrin utveckla analys-och
behandlingstekniken inom konservering samt att skapa en marknad för nya
produkter och metoder inom detta fält.

Handlingsprogrammets
avsnitt om information, samordning och uppföljning liksom överväganden om
utbildningsbehov m.m. bör utformas bl.a. mot bakgrund av kraven på en effektiv
kunskapsuppbyggnad. Programmet ställer nya krav på myndighetens tekniska
institution i detta avseende. Institutionen måste kunna tillhandahålla en
erforderlig bas avseende den tekniska kompetens för det samlade ansvar som bör
läggas på RAÄ.

Jag
vill i sammanhanget erinra om att regeringen uppdragit åt UHÄ att i

samråd med berörda myndigheter se över fortbildningen inom museiväsen

det. Jag räknar med att de utbildningsfrågor som aktualiserats av RAÄ i

vissa avseenden kan beaktas inom ramen för detta uppdrag. 126

3.2 Vården av
kulturlandskap och fomlämningar

Prop. 1987/88:104

Mitt
förslag: Insatser görs för att kraftigare fästa uppmärksamheten på
odlingslandskapets kulturvärden. Samverkan mellan kultur- och naturvårdande
insatser för bevarande av kulturlandskap utvecklas ytterligare. RAÄ ges ökade
resurser för säkerställande och vård av kulturlandskapets miljöer och för
vården av fomlämningar.

Arbetsgruppens
förslag: I promemorian med förslag till kulturminneslag har arbetsgruppen även
behandlat skyddet för kulturvärden i odlingslandskapet. Arbetsgruppen har
framhållit att kulturminneslägen är inriktad på skyddet av de enskilda kulturminnena,
medan skyddet för samlade värdefulla miljöer i kulturlandskapet i huvudsak bör
tillgodoses med stöd av annan lagstiftning, främst PBL och NVL. Den hänvisar i
detta avseende bl. a. till NVL:s förarbeten (prop. 1964:148) med
motivuttalanden om att institutet naturteservat även är avsett för skydd av t.
ex. fäbodvallar, ängs-och hagmarker m. m., dit kulturmiljöintressen i
landskapet ofta knyts.

Enligt
arbetsgruppen är hindren för en mer aktiv tillämpning av NVL för skydd av
kulturmiljövärden i första hand av ekonomisk och administrativ art.
Arbetsgruppen anknyter i detta sammanhang till naturvårdsförvaltningskommittén
som i betänkandet (Ds Jo 1986:4 s. 87) Våra naturvårdsobjekt, framhållit att
ansvarsfördelningen mellan natur- och kulturminnesvården är oklar när det
gäller säkerställande och vård av kulturlandskapet. Enligt kommittén saknas
bl. a principiella ställningstaganden av statsmakterna om i vilken
utsträckning kulturintressen i landskapet skall tillgodoses inom ramen för
naturvårdsorganisationen.

Remissinstanserna:
Arbetsgruppens syn på lagstiftningen om skydd för värdefulla
kulturlandskapsmiljöer har i princip delats av remissinstanserna. SNV
framhåller att knappheten på resurser för naturvården medför att verket inte
kan prioritera insatser för skydd och vård av kulturlandskapsmiljöer som
enbart är av riksintresse för kulturminnesvården. Lantbmkar-nas riksförbund
anser att kulturlandskapsvården lider brist på helhetssyn. Riktig
markanvändning innebär god kulturminnesvård och är samfidigt en förutsättning
för bevarandet av naturvårdsvärden i odlingslandskapet. En sådan syn bör enligt
riksförbundet i högre grad komma till uttryck i naturvårdsarbetet.

Skälen för mitt
förslag:

Odlingslandskapets
kulturvärden

I
ett kulturmiljövårdande perspektiv är dagens kulturlandskap eller odlingslandskap
summan av hur marken i olika former utnyttjats i ekonomiskt avseende under
flera århundraden. I det traditionella svenska kulturlandskapet kan
brukningscentrum - byn eller gården - tillsammans med inägorna - åker och äng -
samt landskapets olika gräns- och sambandslinjer - hägnader, fädrev,
ägogränser och vägar - ses som grundelemen-

127

ten
i detta landskap. Men också utmarken - skogen för bete, ved- och Prop.
1987/88:104 virkesfångst - var en del av systemet. Detta landskap har efter
hand kommit att förändras i hög grad, men har också ofta i sig bevarat viktiga
grundelement från äldre markanvändningar.

Kulturiandskapet
är därmed en viktig del av det levande svenska kulturarvet. Kulturlandskapet,
med dess mångfasetterade innehåll från många skeden, ger oss möjligheter att
förstå och uppfatta landskapets historiska utveckling. Därmed förmedlar det
också insikter om hela vårt kulturella arv och om tidigare generationers
villkor för liv och arbete. Det innefattar de kulturbetingade biotoper för
växt- och djurliv, som vi numera uppfattar som väsentliga och ofta specifikt
svenska värden i landskapsbilden.

Kulturlandskapets
överlevnad är framför allt beroende av livskraften i de areella näringarna på
samma sätt som kulturiandskapets kultur-, natur-och skönhetsvärden är
nödvändiga för dem som nu brukar landskapet. Den viktigaste
kulturiandskapsvården sker därför genom att jordbruksnäringen, liksom
skogsbmket, utnyttjar förutsättningarna att, inom ramen för ett rationellt
markutnyttjande, ta till vara de olika värdena. Hot häremot finns bl. a. i
landsbygdens avfolkning, i jordbrukets överskottsproduktion, i motiven för att
ta jordbruksmark ur produktion, lägga mark i träda, i igenplanteringen av odlingsmark
liksom i delar av modern brukningsteknik t. ex. där hävden av landskapets
övergångszoner mellan åker och skog sätts ur spel.

Ansvaret
för kulturiandskapets vård måste därför vara ett inslag i politiken för jord-
och skogsbruket.

Hänsynsregler
i jord- och skogsbrukets sektorslagar

Efter
samråd med chefen för jordbmksdepartementet vill jag i detta sammanhang
kommentera arbetsgruppens förslag om vissa ändringar i lagen om skötsel av
jordbruksmark och i skogsvårdslagen. Arbetsgruppen har föreslagit att de
bestämmelser om hänsyn till naturvårdsintressen resp. till andra allmänna
intressen som finns i dessa lagar skall förtydligas med avseende på
kulturminnesvården.

I
fråga om skogsbruket finns redan, som arbetsgruppen har påpekat, föreskrifter
och allmänna råd utfärdade om den hänsyn som skall tas till kulturminnesvårdens
intressen i samband med bl. a. avverkning, skogsvård och skogs vägbyggande.
Även om det är angeläget att redan själva lagtexten är tydlig beträffande de
olika hänsyn som skall tas i skogsbruket, finns i materiellt hänseende således
inte något behov av att göra ändringar i skogsvårdslagen såsom gruppen
föreslagit. Någon oklarhet finns inte om förhällandet att skogsbruket skall
bedrivas under hänsynstagande till bl. a. kulturminnesvården.

Motsvarande föreskrifter
och allmänna råd har utfärdats för jordbruket.

Dessa omarbetas för närvarande, bl. a. med hänsyn till den omställning av

jordbmksproduktionen som har påbörjats. Jag kan emellertid dela arbets

gruppens uppfattning att grunden för de nämnda föreskrifterna bör marke

ras något klarare i lagstiftningen på jordbrukets område. Inom jordbruks

departementet övervägs för närvarande av andra skäl vissa ändringar i 128

lagen om skötsel av
jordbruksmark. Frågan kommer naturligt in i dessa Prop. 1987/88:104
överväganden.

Vård
och säkerställande av värdefulla miljöer i odlingslandskapet

Vid
sidan av den generella behandling som ges kulturlandskapsfrågorna inom ramen
för de vidare aspekterna på markanvändningen krävs emellertid också specifika
kultur- och naturvårdsinsatser. Det är dock viktigt att hålla i minnet att
sådana insatser aldrig kan ges en bredd eller omfattning som kan ersätta
näringarnas eget hänsynstagande. De selektiva insatserna måste dock göras för
att slå vakt om särskilda bevarandevärden och viktiga miljöer.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om de förslag som chefen för jordbruksdepartementet
presenterat i budgetpropositionen 1988 (prop. 1987/88:100 bil. 11 s. 46) om
användningen av de medel som under nionde huvudtiteln anvisas för bidrag fill
skogsvård m. m. (IX D 6). Bidragsramen för restaurering av glesa skogar
och för lövskogsplantering kan sedan flera år utnyttjas för att bekosta s. k.
naturvärdesundersökningar på de marker som aktualiseras för åtgärder. Reglerna
för bidragsgivningen är också omgärdade av bestämmelser som syftar till att
skydda de särskilda natur-och kulturvärden som finns. Samtidigt gäller
självfallet skogsvårdslagstiftningens hänsynsregler.

Enligt
propositionen bör nu emellertid ifrågavarande bidrag också i vissa fall kunna
utnyttjas för att stödja upprättande av samlade program och åtgärder för
restaurering av glesa skogar, lövskogsplantering och aktiv natur- och
kulturvård i samband med att skogsplantering aktualieras.

Jag
vill också erinra om det riktade stöd till jordbruksföretag som sedan 1986 ges
över miljö- och energidepartementets huvudtitel (XIV B 6. Särskilda projekt på
miljövårdens område). För närvarande utgår sådant stöd från naturvårdsverket
med 10 milj. kr. för bevarande av ett urval värdefulla ängs- och hagmarker.
Genom detta stöd kan både de naturvärden och de kulturvärden som dessa markslag
representerar tillgodoses. Medlen fördelas därför i regel efter samråd med RAÄ.

Enligt
vad jag erfarit kommer jordbruksministern senare denna dag att föreslå
regeringen att i proposition till riksdagen om vissa miljöförbättrande
åtgärder i jordbruket m. m. föreslå att ytterligare medel anvisas för det
nämnda ändamålet.

Projektet
kan därmed anföras som ett gott exempel på insatser för kulturlandskapet som
kännetecknas av en helhetssyn på kulturlandskapets bevarandefrågor. Frågor om
samordning mellan natur- och kulturvårdande insatser har emellertid
aktualiserats av både naturvårdsförvaltningskommittén och i arbetsgruppens
promemoria Kulturminneslag. Det gäller dels naturvårdslagens tillämpning för
skydd av kulturvärden liksom utgångspunkterna för prioriteringen av de
ekonomiska resurserna för säkerställande och vård av främst naturreservat.

I
promemorian Kulturminneslag avvisas behovet av ett särskilt insfitut

för säkerställande av kulturlandskapsmiljöer med hänvisning till möjlighe

ten att tillämpa naturvårdslagens institut. Möjligheten att kombinera t. ex. 129

9 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 104

beslut
om naturreservat och byggnadsminnesförklaringar påtalas också Prop. 1987/88:104
när det gäller skydd för miljöer där bevarandevärdena består i sambandet mellan
bebyggelse och landskap. Remissinstanserna har också i princip godtagit
argumentationen med dess hänvisning till naturvårdslagens förarbeten (prop.
1964:148 s. 45 och 85) samt där angivna motiv för lagens tillämpningsområde.

Inte
heller jag har uppfattningen att det är lämpligt att t. ex. i kulturminneslagen
införa särskilda kulturvårdande skyddsinsfitut för behov som redan i och för
sig kan tillgodoses genom naturvårdslagen. Det är emellertid angeläget att
tillämpningsområdet för bestämmelserna om bl. a. naturreservat är tydligt
uttryckta i naturvårdslagen. När det gäller kulturvärden i den yttre miljön är
sålunda den avgränsning som gjordes i motiven till 1964 års proposition
utformad bl. a. mot bakgrund av tillämpningsområdet för numera upphävda
bestämmelser i byggnadslagen. Därtill kommer att synen på kulturlandskapets
bevarandevärden har utvecklats sedan naturvårdslagens tillkomst.

Enligt
den anmälan miljö- och energiministern gjort i propositionen om miljövården
inför 1990-talet föreslås en översyn av naturvårdslagen. Det kan därför i det
sammanhanget finnas skäl att också göra närmare överväganden om utformningen
av naturvårdslagens bestämmelser om kulturvärden.

Också
när det gäller allmänna samordningsfrågor mellan natur- och kulturmiljövården
vill jag hänvisa till miljö- och energiministerns föredragning i den nämnda
propositionen. I enlighet med denna vill jag betona att vården av
kulturlandskapet bör kännetecknas av en helhetssyn på dess bevarandevärden. Det
är inte heller möjligt att dra någon fast gräns mellan kulturlandskapets
kultur- och naturvärden, vilka i hög grad befruktar och betingar varandra.

Skyddet
för den kulturbetingade floran och faunan förutsätter bevarande av miljöns
kulturhistoriska identitet. På motsvarande sätt är det självklart att bevarande
av kulturhistoriskt värdefulla miljöer, t. ex. rester av ålderdomliga
inägosystem, vägar och bebyggelser inte kan ske tillfredställande om inte dessa
anläggningar och spår kan iakttas som en del i den äldre agrara ekonomins
utnyttjande av marken.

En
strävan efter helhetssyn måste därför vara vägledande både för naturvården och
kulturmiljövården. Det är självfallet så att de delvis olikartade
utgångspunkterna för värdering av vilka miljöer som är mest angelägna att
skydda kan leda till olika prioriteringar från resp. sektors synpunkt. Det
måste dock vara en viktig uppgift frärnst för de centrala verken, RAÄ och SNV,
att utveckla sektorssamverkan på ett sådant sätt att de offentliga insatserna
får största möjliga utfall i form av bevarade kulturlandskapsvärden. På
regional nivå underlättas denna samverkan genom att länsstyrelsen svarar både
för kulturmiljövården och naturvården.

För
kulturmiljövården gäller att särskilda resurser för insatser i kultur

landskapet i princip saknas. Det har inneburit att kostnader för att tillgodo

se kulturvärden, t. ex. inom naturreservaten i kulturlandskapet, har fått

ske inom ramen för naturvårdsanslagen. Att dessa delvis ges en sådan

användning är visserligen rimligt med hänsyn till karaktären av de värden 130

som skall skyddas. Det bör
dock vara en viktig förutsättning för en vidare Prop. 1987/88:104
utveckling av kulturlandskapsvården att också RAÄ kan bära vissa delar av
kostnaderna för insatserna.

Jag
anser därför att RAÄ bör filldelas särskilda medel för insatser för vård och
säkerställande av kulturlandskapets värden. Jag har sålunda beräknat att RAÄ:s
anslag bör ökas med 4 milj. kr. för detta ändamål. Insatserna bör göras i
samverkan med länsstyrelserna. Naturvårdens bedömningar kan då också naturligt
vägas in vid användningen av medlen. Jag återkommer till denna medelsberäkning
under avsnittet Anslagsberäkningar.