Prop. 1987/88:105

Regeringens proposition 1987/88:105

om jämställdhetspolitiken inför 90-talet

Prop. 1987/88:105

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 mars 1988 för de åtgärder och ändamål som framgår av
föredragandenas hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ingela
Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas en femårig handlingsplan för regeringens fortsatta
jämställdhetsarbete med tonvikt på kvinnornas roll i ekonomin, jämställdhet
mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden, i utbildningen och i familjen, samt
kvinnors infiytande i samhället.

På
grundval av betänkandet (SOU 1987:19) Varannan damernas från utredningen (A
1985:03) om kvinnorepresentation föreslås åtgärder för att öka kvinnors
representation i statliga organ.

I Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 105

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 3 mars 1988. Prop. 1987/88:105

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén,
Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist och Thalén.

Föredragande:
statsråden Thalén, Bodström och Göransson.

Proposition om jämställdhetspolitiken inför 90-talet

Statsråden
anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen
för resp. departement.

Statsrådet
Thalén hemställer att regeringen i en proposition förelägger riksdagen vad hon,
statsråden Bodström och Göransson har anfört för de åtgärder och ändamål de har
hemställt om.

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
propositionen förelägga riksdagen vad de har anfört för de åtgärder och ändamål
de har hemställt om.

Regeringen
beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen.

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1987/88:105

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars
1988. Föredragande: statsrådet Thalén

Anmälan till proposition om jämställdhetspolitiken inför
90-talet

1 Inledning

1.1 Mål för jämställdhetspolitiken

Innan jag går närmare in på en redovisning av läget inom
jämställdhetsområdet och den politik som föreslås för femårsperioden, vill jag
säga något om den långsiktiga inriktningen av jämställdhetspolitiken.

I den allmänna debatten förekommer ibland olika uttolkningar
av jämställdhetsmålet. Jämställdhet innebär, enligt min mening, att kvinnor
och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga
områden i livet. I detta ligger bl. a. att var och en har ett arbete som ger en
sådan lön att man kan svara för sin egen försörjning, att kvinnor och män delar
ansvaret för barn och hemarbete och att båda könen engagerar sig lika mycket i
politiska, fackliga och andra gemensamma angelägenheter i arbete och samhälle.
Ett jämställt samhälle är ett samhälle där den sneda arbets- och
maktfördelningen mellan könen är upphävd och där det alltså finns en praktiskt
taget jämn könsfördelning inom alla samhällsområden.

Jämställdhetspolitiken syftar till att minska skillnaderna
mellan kvinnor och män ifråga om bl. a. närhet och kontakt med barn, liksom
skillnader i val av yrke, arbetstid, arbetsmiljö, inkomster och samhällsinflytande.

Jämställdhetspolitiken skall ligga i linje med den
allmänna politiken för ökad jämlikhet. Kvinnor har t. ex. oftare än män
enformigare arbeten och det är vanligare att kvinnor har låga inkomster, även
om de arbetar heltid. Att öka jämställdheten för dessa grupper genom att
eftersträva en jämn könsfördelning bland arbetstagare med enformiga arbeten
eller låga inkomster skulle självfallet inte leda till någon allmän
förbättring av samhällsförhållandena. Jämställdhetsmålet bör istället uppnås
genom en aktiv fördelningspolitik som inte bara syftar till att minska
skillnader mellan kvinnor och män utan också till att minska klasskillnaderna i
samhället.

Jämställdhetspolitiken skall också ligga i linje med den
allmänna politikens inriktning mot att åstadkomma en bra uppväxtmiljö för barn
och ungdom. Den skall tillgodose alla barns rätt till båda sina föräldrars tid.
För att det skall bli möjligt för både kvinnor och män att förena föräldraskap
och förvärsarbete, krävs en ny syn på mannens roll och en genomgripande
förändring av arbetslivets organisation. Alla barns rätt att vara i en trygg
och utvecklande miljö under den del av dagen när föräldrarna förvärvsarbetar
eller studerar är viktig även ur jämställdhetssynvinkel. För detta krävs en
utbyggd barnomsorg med hög kvalitet.

1.2 Utveckling mot jämställdhet Prop. 1987/88:105

Utvecklingen
mot jämställdhet har gått starkt framåt i Sverige. Några årtionden tillbaka
ansåg många att det var självklart att gifta kvinnor enbart skulle ägna sig åt
hem och barn och försörjas av sina män. Numera utgår alla unga kvinnor från att
de kommer att förvärvsarbeta större delen av livet. Kvinnor i alla åldrar
förvärvsarbetar i en utsträckning som man tidigare knappast hade trott vara
möjlig och om utvecklingen fortsätter som hittills kommer det snart att finnas
lika många kvinnor som män på arbetsmarknaden.

År
1963 fanns bara något över hälften av kvinnorna i åldern 20-64 är i arbetskraften
(53 %) och nästan alla män (93 %). Tjugofem år senare, 1986, var motsvarande
siffror 83 % för kvinnorna och 90% för männen. Sverige ligger högst bland OECD-länderna
om man jämför andelen kvinnor som förvärvsarbetar, högre än andra nordiska
länder och betydligt högre än länder som t. ex. USA och Storbrittanien.

Utbyggnaden
av den offenfiiga sektorn har spelat stor roll för kvinnornas möjlighet till
förvärvsarbete. Genom att satsa allt större resurser på kommunal barnomsorg och
äldre- och handikappomsorg övertog samhället ansvaret för uppgifter som
kvinnorna tidigare hade utfört som obetalt arbete i hemmen.

Utbyggnaden
ledde till en efterfrågan på arbetskraft i samtliga kommuner i landet inom
områden där kvinnorna traditionellt hade kunskaper och erfarenheter.

Utbyggnaden
av utbildningsväsendet - ökad geografisk spridning, stu-diesocialt stöd,
förlängning av ungdomsutbildningen och stora satsningar på vuxenutbildning i
olika former - har också haft stor betydelse för jämställdheten mellan kvinnor
och män. Utbildningsexpansionen har inneburit att tidigare skillnader mellan
kvinnor och män i allmän utbildningsnivå numera är utjämnade. Den medförde
också en efterfrågan på arbetskraft som underlättade kvinnornas möjligheter
att gå ut på arbetsmarknaden.

Den
ekonomiska politiken, som har prioriterat full sysselsättning, och en aktiv
arbetsmarknads- och regionalpolitik har också spelat stor roll för kvinnornas
möjlighet till förvärvsarbete. Det innebär för det första att man har utgått
från att gifta kvinnor har samma rätt till förvärvsarbete som andra grupper.
Det innebär för det andra att man aktivt har arbetat för att undanröja olika
hinder för kvinnornas förvärvsarbete - bristande information, dålig
yrkesutbildning, avsaknad av barnomsorg, otillräckliga allmänna
kommunikationer, könsfördomar på arbetsplatserna m. m.

Lagstiftning
som ökar de anställdas möjligheter att påverka förhållande

na på arbetsplatsen, förbättra sin arbetsmiljö och genom sina fackliga

organisationer utveckla den sociala tryggheten har, i kombination med den

allmänna sociallagstiftningen, bidragit till att stärka kvinnornas ställning i

arbetslivet. Deltidsarbetande har t. ex. ett bättre socialt skydd i Sverige än

i många andra länder. Den som arbetar minst 17,5 timmar i veckan (vilket

praktiskt taget alla deltidsarbetande kvinnor gör numera) har i stort sett

samma sociala förmåner och anställningstrygghet enligt lagar och avtal 4

som
den som har längre arbetstider. Den senaste stora reformen inom Prop.
1987/88:105 detta område, som trädde i kraft den 1 december 1987, innebar en
förbättring av de deltidsarbetandes sjukersättning vid korttidsfrånvaro.
Arbetet för att förbättra arbetsmiljön har stor betydelse för kvinnor, dels för
dem som arbetar inom service- och vårdområdet, dels för dem som inom industrisektorn
ofta har monotona arbeten, arbeten som inte bara är psykiskt påfrestande utan
dessutom genom sin ensidighet leder till ökad risk för belastningsskador.

De
stora fackliga organisationer som har drivit kravet på solidarisk lönepolitik,
löneutjämning och låglönesatsningar har spelat stor roll för att minska
löneskillnaderna mellan könen. Detta har varit särskilt tydligt inom LO-området.
Under hela 1950-talet hade t. ex. kvinnliga industriarbetare som arbetade
heltid och helår i genomsnitt ca 30% lägre löner än manliga industriarbetare. I
slutet av 1970-talet var skillnaden väsentligt mindre. Staten har också i
egenskap av offentlig arbetsgivare fört en medveten jämlikhets- och
jämställdhetspolitik som lett till låglönesatsningar som minskat skillnaderna
mellan kvinnors och mäns löner.

Kvinnornas
deltagande i politiskt och fackligt arbete har ökat starkt under de senaste
årtiondena, särskilt på lokal nivå. I riksdagsvalet år 1985 hade kvinnor under
50 år högre valdeltagande än män (medan tendensen var den motsatta i äldre åldersgmpper).
I politiska och fackliga organ har kvinnornas inflytande ökat, framförallt på
mellannivåerna. Kvinnorna utgör numera ca en tredjedel av ledamöterna i
riksdag, landsting och kommunfullmäktige.

När
det gäller synen på relafionerna mellan kvinnor och män har de principiella
utgångspunkterna för politiken ändrats i grunden. Ännu i början av 1960-talet
förutsatte man, t. ex. i socialpolitik och skattepolitik, uttalat eller
outtalat, att mannen var familjeförsörjare och att kvinnan hade ansvaret för
hem och barn. De åtgärder som vidtogs för att underlätta kvinnornas inträde på
arbetsmarknaden utgick från att kvinnorna men inte männen hade dubbla roller
och att frågan om att förena förvärvsarbete och föräldraansvar var ett
kvinnligt problem.

Under
1960-talet kom synen på dessa frågor att förändras. Fler och fier kom att inse
att det var orimligt att vänta sig att kvinnorna skulle få samma ställning på
arbetsmarknaden som män, om inte männen tog lika del i arbetet med barn och
hem. Medvetandet om faderns betydelse för barnens utveckling ökade. Politiskt
kom detta bl. a. till uttryck i krav på att skatte-och sociallagstiftningen
skulle reformeras så att samma regler skulle gälla för alla individer,
oberoende av civilstånd och kön. Politiken skulle inriktas på att stärka
kvinnornas möjligheter att försörja sig själva och männens möjligheter att ägna
sig åt barnen. Detta reformarbete har bedrivits stegvis under de senaste
årtiondena. Jag skall här bara påminna om några reformer inom skatte- och
sociallagstiftningens område som starkt har bidragit till jämställdhet: särbeskattning
och föräldraförsäkring.

Den
tidigare sambeskattningen innebar i de flesta fall förmåner för gifta

jämfört med ogifta, oberoende av om familjerna hade barn eller inte.

Systemet gynnade bl. a. familjer med en förvärvsarbetande och fungerade

som ett hinder för gifta kvinnor som önskade gå ut på arbetsmarknaden, 5

eftersom
mannen då drabbades av stora skattehöjningar. År 1971 infördes Prop. 1987/88:105
särbeskattning, dvs. individuell beskattning av arbetsinkomster. Ett mindre
avdrag är numera den enda återstående resten av sambeskattningen.

I kombination med en progressiv skatteskala innebär särbeskattning
att det blir förmånligt för makar att fördela förvärvsarbetet jämnt mellan sig
i familjen. I familjer där mannen arbetar heltid och kvinnan arbetar deltid är
det t. ex. i allmänhet förmånligare att kvinnan förlänger sin arbetstid än att
mannen arbetar övertid, om familjen vill öka sina inkomster. I familjer där
båda arbetar heltid, kan det vara mer lönande för familjen om båda minskar
sitt arbetstidsutbud, när de får barn, än om hela arbetsfidförkortningen läggs
på den ena parten. Skattesystemets effekter på fördelningen av arbetstid mellan
könen uppmärksammas enligt min mening inte i tillräckligt stor utsträckning i
den politiska debatten om sänkta marginalskatter.

Tidigare utgick man från att endast modern borde ha rätt
till ledighet för vård av barn. År 1974 infördes en föräldraförsäkring som båda
föräldrarna kunde utnyttja och som senare dessutom gav 10 extra dagar till
männen i samband med barnets födelse. Föräldraförsäkringen har gradvis byggts
ut och innefattar dessutom rätten till tillfällig ledighet för vård av barn, t.
ex. om barnet är sjukt.

Att föräldraförsäkringen i likhet med övriga delar av
försäkringssystemet anknöts till förvärvsinkomsten fick stor betydelse för att
också fäderna, som ju i genomsnitt har högre inkomster än mödrarna, kunde ta föräldraledigt
utan att familjen föriorade ekonomiskt. Även om männen hittills inte varit
lediga för vård av barn i samma utsträckning som kvinnorna, har
föräldraförsäkringen ändå starkt bidragit till att förändra tidigare
föreställningar om att det är modern i familjen som har hela ansvaret när det
gäller vården av små barn. Fler och fler män har insett att de har glädje av en
tidig och nära kontakt med sina barn.

Männen använder sig i ganska stor utsträckning av rätten
till ledighet för tillfällig vård av barn. Under år 1985 utnyttjade 45 % av de
gifta kvinnorna och 34% av de gifta männen denna rätt till ledighet.
Medelantalet ersatta dagar var 6,8 för kvinnorna och 5,3 för männen.

I ett historiskt perspektiv har alltså de senaste
årtiondena inneburit en utveckling mot ökad jämställdhet mellan könen. Detta
har bl. a. skett genom en målmedveten satsning på reformer inom olika
politikområden. Det finns också numera en allmän enighet bland politiska
partier och arbetsmarknadens parter om att målet är att förbättra kvinnornas
villkor i arbetslivet och männens möjligheter att ta ansvar för hem och barn,
även om åsikterna skiljer sig när det gäller medlen för att uppnå målet.

1.3 Brister i jämställdhet

Trots att jämställdheten har ökat, finns det idag stora
kvarstående brister. Från att påminna om de resultat som onekligen har
uppnåtts, övergår jag nu till att sätta nuvarande förhållanden i relation till
jämställdhetsmålet. Detta perspektiv ger en annan bild:

Arbetsmarknaden är starkt könsuppdelad både när det gäller
fördelning

en på olika branscher, befattningsnivåer och yrkesområden och när det 6

gäller
arbetstider. Kvinnornas andel av arbetskraften varierar också starkt Prop.
1987/88:105 mellan olika delar av landet, särskilt om hänsyn tas till
arbetstiden. Ofrivillig deltid är betydligt vanligare bland kvinnor än bland
män.

Även
när principen om lika lön för lika arbete skall tillämpas får den ofta liten
betydelse i praktiken, eftersom kvinnor och män i allmänhet utför olika
arbeten. De arbeten kvinnorna utför är ofta lågt värderade. Kvinnorna är
dessutom överrepresenterade i osjälvständiga, monotona och ensidiga arbeten.

Av
ungdomars utbildningsval framgår att könsuppdelningen på arbetsmarknaden
riskerar att leva kvar också i framtiden. Flickorna dominerar inom vårdinriktade
och sociala utbildningar, pojkarna inom tekniska.

Även
om det finns familjer där föräldrarna delar arbetet med barn och hem lika, tar
kvinnor i genomsnitt ett betydligt större ansvar för hem och barn än män. Det
är framför allt kvinnor som minskar sin arbetstid för att fä mer tid för
barnen. Av kvinnorna i åldern 25-44 år med barn under 7 år förvärvsarbetade 83
% år 1985 och av dem hade något över hälften deltidsarbete. Av småbarnspapporna
i samma ålder förvärvsarbetade 96% och av dem hade bara 3 % deltidsarbete.

Den
kommunala barnomsorgen är ännu otillräckligt utbyggd. Trots att antalet barn i
daghem, fritidshem och kommunalt familjedaghem har ökat starkt (med 140000
eller drygt 45 % mellan år 1980 och år 1986), stod 60000 barn i köar 1987.

Särskilt
inom det privata området men även inom det offentliga har kvinnorna betydligt
mindre makt och inflytande än märi. Detta blir tydligare ju högre upp i
hierarkin man kommer. År 1986 fanns det t. ex. inte en enda kvinnlig
verkställande direktör i något av de aktiebolag som var registrerade på
Stockholms fondbörs. Av 69 fackliga förbundsordförande var 10 kvinnor (inom LO-området
inte en enda).

Det
finns också vissa nutida tendenser som, om de inte aktivt bekämpas, kan leda till
en tillbakagång inom jämställdhetsområdet. Nyliberala tankegångar om
samhällsstöd för privatisering inom olika områden innebär i praktiken att
resurser skulle undandras den offentliga sektorn, vilket kan leda till en sänkning
av kvaliteten i barnomsorg, vård och utbildning. Detta kan i sin tur bli ett
motiv för att de grupper som anser sig ha råd söker sig till privata lösningar,
vilket skulle öka klasskillnaderna i samhället. Alla föräldrar skulle inte
längre kunna lita på att deras barn kan vara i en trygg och utvecklande miljö
medan de själva förvärvsarbetar eller studerar.

Det
ökade antalet människor i höga åldrar och inriktningen på ökat eget

boende för människor i behov av vård och service fömtsätter en kraftig

satsning på äldreomsorg i former som de äldre och handikappade själva

efterfrågar. Om kommuner och landsting inte klarar av att ge dessa gmp-

per en god vård, är risken stor att hårdare krav kommer att ställas på de

anhöriga. Detta kan leda till att framförallt kvinnorna kommer att minska

sitt förvärvsarbete eller sin fritid för att i större utsträckning ägna sig åt

vård av anhöriga. Det är en utveckling som varken de anhöriga eller

kvinnorna själva i allmänhet anser önskvärd. Ur jämställdhetssynpunkt är

det viktigt att slå vakt om en god barnomsorg och äldre- och handikappom

sorg. 7

1.4 Fortsatt jämställdhetspolitik Prop. 1987/88:105

För
att uppnå jämställdhet krävs en allmän politik som är inriktad på jämlikhet,
full sysselsättning och god social service. I arbetet med reformer inom olika
områden bör alltid ingå en bedömning av hur förslagen kan förväntas påverka
jämställdheten mellan kvinnor och män. Jämställdhetspolitiken bör också kunna
omfatta positiv särbehandling i vissa sammanhang.

Inriktningen
på full sysselsättning innebär bl. a. att arbetslösa i första hand skall
erbjudas arbete eller utbildning, så att tiden med kontantunder-stöd begränsas.
Den kraftiga minskningen av arbetslösheten ökar möjligheterna att i framtiden
satsa större resurser på utbildning i förebyggande syfte. Sådan utbildning
förhindrar inte bara den utslagning som beror på strukturomvandling utan också
en del av den utslagning som drabbar personer som alltför länge har tvingats
arbeta i dåliga arbetsmiljöer. Målet för den framtida politiken bör bl. a. vara
att sådan utbildning skall kunna erbjudas långt innan de akuta problemen i form
av arbetsskador och arbetslöshet visar sig.

Syftet
med förnyelsefonderna, som företagen har kunnat ta i anspråk fr. o. m. den I
juli 1986, var bl. a. att öka företagens interna utbildning. Hur medlen skall
användas bestäms av företagsledning och anställda vid varje företag. I
riktlinjerna för förnyelsefonderna framhölls särskilt att de grupper som hittills
fått liten del av utbildningsresurserna skulle beaktas, och att man skulle
uppmärksamma att kvinnor ofta har befattningar som riskerar att bli
bortrationaliserade. Den utvärdering av förnyelsefonderna som nu pågår kommer
att visa om denna reform har fått avsedda effekter ur jämlikhets- och
jämställdhetssynpunkt eller inte. Det är i varje fall redan nu uppenbart att
förnyelsefonderna bara bör ses som en av flera möjliga åtgärder för att öka de
anställdas kompetensutveckling i framtiden.

Arbetet
med att avskaffa den dolda arbetslösheten bör fortsätta. Effekten av de
program som nu utarbetas inom kommuner och landsting för att minska det
ofrivilliga deltidsarbetet bör följas uppmärksamt. Även det ofrivilliga
deltidsarbetet inom det privata området bör ägnas ökad uppmärksamhet.

En
utbyggd barnomsorg av god kvalitet är en förutsättning för att alla som vill
skall kunna förvärvsarbeta. Riksdagen beslutade år 1985 att alla barn,
oberoende av om föräldrarna förvärvsarbetar eller inte, skall ha rätt att delta
i kommunal barnomsorg från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar
skolan. Detta mål skall vara nått senast år 1991. För barn med föräldrar som
förvärvsarbetar eller studerar gäller rätten plats i daghem eller
familjedaghem.

För
att nå målet förutsätts att kommunerna i sin planering tar hänsyn både till
befolkningsförändringarna och den ökade kvinnliga förvärvsintensiteten.
Utbildningen bör planeras med tanke på att det skall finnas god tillgång på
förskolepersonal. Uppmärksamhet bör ägnas åt förskolepersonalens arbetsmiljö
och möjligheter till fortbildning.

Föräldraförsäkringen
bör byggas ut. Målet är att den skall komma att

omfatta 18 månader och att ersättningen skall betalas ut enligt sjukpen- 8

ningnivån.
Detta torde enligt min mening väsentligt öka männens möjlighe- Prop.
1987/88:105 ter att utnyttja rätten till ledighet. Föräldraförsäkringen skall
liksom hittills kunna utnyttjas både av de föräldrar som vill vara lediga på
heltid och av dem som tillfälligt önskar minska sin arbetstid och få ersättning
för inkomstbortfallet.

För
att det skall bli möjligt för alla arbetstagare att förena föräldraskap och
förvärvsarbete krävs att arbetsorganisationen på alla arbetsplatser i väsentligt
ökad utsträckning anpassas till detta.

Att
förvärvsarbete skall kunna förenas med föräldraansvar finns med som ett mål i
olika jämställdhetsavtal som har ingätts mellan arbetsmarknadens parter.
Enligt dessa avtal skall jämställdhetsarbetet också inriktas på att åstadkomma
en jämnare fördelning mellan kvinnor och män på olika arbeten. Detta bör enligt
avtalen åstadkommas genom olika åtgärder som berör t. ex. rekrytering,
utbildning, befordran, arbetsmiljö, arbetsorganisafion och löner. En
tillämpning av avtalen skulle kunna leda till mycket stora förändringar på
arbetsplatserna. I den allmänna debatten har man hittills framför allt
uppmärksammat enstaka fall av könsdiskriminering, inte den större frågan om
aktivt jämställdhetsarbete förekommer på arbetsplatserna eller inte.

I
arbetet för att åstadkomma en jämnare könsfördelning i olika arbeten på
arbetsmarknaden, ingår också att undanröja hinder för ett yrkesval oberoende av
kön. Den tydligaste könsuppdelningen i gymnasieskolan finns på de tvååriga
yrkesinriktade linjerna. Nuvarande könsuppdelning i arbetslivet påverkar
ungdomarnas föreställningar om vilka arbeten som är lämpliga för kvinnor
respektive män. Det är rimligt att anta att rädslan för diskriminering i
manligt dominerade utbildnings- och arbetsmiljöer avhåller tekniskt
intresserade flickor från att söka de utbildningar de önskar. Bristen på
kvinnor med teknisk utbildning blir sedan i sin tur ett hinder för en
rekrytering i enlighet med jämställdhetsavtalen. För att kunna bryta detta
mönster krävs ett aktivt samarbete mellan företagen och skolan. De kvinnliga
eleverna måste kunna se möjligheten att få bra arbeten efter utbildningen, om
de skall våga göra ett okonventionellt studie- och yrkesval.

Jämställdhetsfrågorna
bör få större utrymme i lärarutbildning och lärarfortbildning, framför allt i
utbildningen av lärare inom de tekniska områdena.

Arbetet
med att öka kvinnornas andel på alla beslutsnivåer i samhället bör
intensifieras. Större uppmärksamhet än hittills bör ägnas åt villkoren för
arbetet i samband med förtroendeuppdrag eller i befattningar som ger makt och
inflytande.

Efterkrigstidens
invandring till Sverige och särskilt de senaste årens ökade flyktinginvandring
hit, har på ett avgörande sätt påverkat befolkningssammansättningen. I det
fortsatta jämställdhetsarbetet bör särskilda hänsyn tas till de invandrade
kvinnornas skilda behov och förutsättningar, som på bl. a. språkliga och
kulturella grunder skiljer sig från majoritetsbefolkningens.

I
vilken utsträckning jämställdhetsmålet uppnås beror till stor del på

enskilda människors beslut, t. ex. beslut om val av utbildning och yrke 9

eller
beslut om fördelning av hemarbete och barnavård mellan makar. I Prop.
1987/88:105 denna mening är jämställdhet ett område sOm varken kan eller bör
bli föremål för politiska åtgärder. Det politiska arbetet består bl. a. i att
genom t. ex. sysselsättningspolitik, skattepolitik, socialpolitik etc. bestämma
de ramar inom vilka de enskilda människorna fattar sina beslut och att undanröja
hinder för jämställdhet. Det är viktigt att jämställdhetsfrågan på olika sätt
ständigt hålls aktuell, så att nuvarande förhållanden blir diskuterade och
ifrågasatta.

1.5 Handlingsplan för jämställdhetspolitiken åren 1988 -
1993

Jämställdhet
är framför allt en fråga om fördelning av resurser mellan olika grupper av
medborgare. Min avsikt är nu att föreslå en handlingsplan för detta arbete för
den närmaste femårsperioden.

Jag
har valt ett femårigt perspektiv för denna plan. Det innebär inte bara möjligheter
till en viss långsiktighet i planeringen utan tillåter också en väsentligt höjd
ambitionsnivå vad avser målen för arbetet.

Planen
är uppbyggd så att en läges- och problembeskrivning inleder varje utvalt
område. Därefter diskuteras de mål som bör ställas upp för planeringsperioden
och senare vilka åtgärder som ska bidra till att målen uppfylls. Man kan
naturligtvis vara kritisk till att målen inte är tillräckligt konkreta eller
djärva nog eller att åtgärderna inte är tillräckliga för att uppnå de mål som
bör sättas. Självklart kan målen behöva justeras under perioden och bl. a. de
utredningsuppgifter som föreslås i denna proposition kan leda till åtgärder som
kompletterar planen. Således syftar denna handlingsplan inte till att läcka
hela jämställdhetsarbetet under de kommande åren utan är ett sätt att samordnat
arbeta med en av våra viktigaste politiska frågor, ett verktyg som förutsätter
revidering och kompletterande konkreta åtgärder under arbetets gång.

Regeringen
föreslog i propositionen om kvinnornas villkor på arbetsmarknaden (prop.
1984/85:130, AU: 18, rskr. 346) ett åtgärdsprogram för att förbättra kvinnornas
villkor på arbetsmarknaden. Programmet tog upp insatser framför allt inom
arbetsmarknadspolitikens och utbildningspolitikens områden. Syftet var främst
att stimulera kvinnor till att bredda sina utbildnings- och yrkesval. Ett
viktigt inslag var den projektverksamhet i syfte att förbättra kvinnornas
villkor på arbetsmarknaden som nu pågått i snart tre år.

Dessutom
innehöll åtgärdsprogrammet förslag angående en kartläggning av
kvinnorepresentationen i statliga beslutande och rådgivande organ. Detta
förslag ledde senare till att en särskild utredning (A 1985:03) om
kvinnorepresentation tillkallades. Utredningen avlämnade sitt förslag i maj 1987.

Åtgärdsprogrammet
innehöll slutligen vissa förslag avseende mannens roll i jämställdhetsarbetet.

Det
projektinriktade arbetssätt som tillämpats under senare år har enligt

min mening varit ett verksamt och ändamålsenligt komplement till det

jämställdhetsarbete som bedrivs av organisationer och i myndigheter. Jag 10

kommer
därför, som ett led i handlingsplanen, att föreslå en fortsatt Prop.
1987/88:105 projektverksamhet.

Tyngdpunkten
i jämställdhetspolitiken bör enligt min mening även fortsättningsvis ligga
inom arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. Att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden är av avgörande betydelse för jämställdheten i såväl arbetsliv
som familj.

Utbildningspolitikens
roll i jämställdhetsarbetet är central. De åtgärder som där vidtas eller inte
vidtas kommer att påverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden under överskådlig
tid framåt. En särskild handlingsplan har därför utarbetats för skolan och den
högre utbildningen. Denna redovisas av chefen för utbildningsdepartementet och
av statsrådet Göransson.

Familjepolitikens
roll för jämställdhetsarbetet måste vidare poängteras. I detta sammanhang bör
åtgärder som syftar till att öka männens delaktighet i arbetet med hem och
barn lyftas fram.

Frågan
om en jämnare könsfördelning i beslutande och rådgivande församlingar bör
dessutom ges ökad uppmärksamhet. Utredningen om kvinnorepresentation har på
ett övertygande sätt visat hur långt vi är från jämställdhet inom detta område.

Den
ekonomiska politikens roll för jämställdheten mellan kvinnor och män och
fördelningen av ekonomiska resurser är slutligen områden som i ökad
utsträckning måste uppmärksammas. Genom bl. a. fördelningen av de ekonomiska
resurserna mellan kvinnor och män ser vi en del av jämställdhetsarbetets
resultat inom andra sektorer.

En
framgångsrik ekonomisk politik underlättar en aktiv fördelningspolitik.
Regeringens handlingsplan för jämställdhetspolitiken har sin utgångspunkt i
detta synsätt.

2 Kvinnornas roll i ekonomin 2.1 Inledning

Den
ekonomiska politiken syftar till full sysselsättning, hög tillväxt, fast penningvärde,
jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans och balans i de utrikes
betalningarna.

Samtliga
dessa mål är av intresse för möjligheterna att bedriva en aktiv
jämställdhetspolitik. Vissa av målsättningarna är också av särskilt intresse för
fördelningen av välfärden mellan kvinnor och män nämligen full sysselsättning,
hög tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

Sysselsättningspolitiken
har bidragit fill det markant ökade arbetskraftsdeltagandet för kvinnor under
den senaste tjugoårsperioden. För närvarande förvärvsarbetar ca 92% av
kvinnorna i åldern 35—44 år jämfört med ca 96% av männen. Särskilt snabb har
sysselsättningsökningen varit för kvinnor med barn under sju år - från 50% till
drygt 80% under 1970-talet. Under mitten av 1990-talet väntas andelen kvinnor
som förvärvsarbetar vara lika stor som andelen män.

Denna
snabba sysselsättningsökning har till en del varit möjlig genom att

en hög tillväxt i ekonomin skapat förutsättningar för en utbyggnad av den 11

offentliga
sektorn. Förändringar i skattesystemet har bidragit till den öka- Prop.
1987/88:105 de förvärvsfrekvensen genom att göra det lika lönsamt för kvinnor
som för män att lönearbeta. Ökade skatteintäkter har via bl. a. föräldraförsäkring
och barnomsorg använts så att kvinnor ytterligare ökat sitt arbetskraftsutbud.
Utbyggnaden av den offentliga sektorn har skapat arbetstillfällen inte minst
för de på arbetsmarknaden nytillträdande kvinnorna. En ekonomi i tillväxt
skapar också förutsättningar för en aktiv fördelningspolitik, något som är
viktigt inte minst för kvinnor vars anknytning till arbetsmarknaden varierar
mellan olika faser av livscykeln.

Ett
väsentligt inslag i välfärdspolitiken är en jämn fördelning av levnadsstandarden.
En utgångspunkt för regeringens jämställdhetspolitik är att kvinnor såväl som
män skall kunna uppnå ett ekonomiskt oberoende byggt på en egen försörjning.
Under den senaste tjugoårsperioden har det skett en snabb utjämning av
inkomster och levnadsstandard. Utjämningen har bromsats under 1980-talet.

Denna
utjämning beror inte bara på en löneutjämning mellan olika grupper
förvärvsarbetande utan också på kvinnors ökade förvärvsfrekvens liksom den
utjämning av arbetstiderna som skett mellan kvinnor och män.

Kvinnor
arbetar idag i genomsnitt nästan 70% av den tid män arbetar jämfört med knappt
50% under 1950-talet. Dessa siffror mäter då endast det betalda arbetet.
Omfattningen och fördelningen av det obetalda arbetet i hemmen vet vi för
närvarande inte tillräckligt mycket om.

Den
ekonomiska politiken syftar också till regional balans. Den köns-uppdelade
arbetsmarknaden där kvinnor och män i stor utsträckning sysselsätts inom olika
branscher och yrken förstärker de regionala balansproblemen. Regionalpolitiken
är därför av väsentlig betydelse för möjligheterna att förverkliga
jämställdhetsmålen. För att kvinnor såväl som män skall kunna bosätta sig och
arbeta i alla delar av landet krävs ett differentierat näringsliv och ett
befolkningsunderlag som möjliggör en god samhällelig service.

2.2 Några utvecklingstendenser

Några
drag i den samhällsekonomiska utvecklingen förtjänar att särskilt uppmärksammas
från jämställdhetssynpunkt.

Arbetskraftsresurserna
under den närmaste femårsperioden väntas öka framför allt beroende på en stark
ökning av antalet personer i åldrarna 25—59 år, de åldersgrupper som har det
högsta arbetskraftsdeltagandet. Samtidigt minskar ungdomskullarna liksom
antalet äldre i arbetsför ålder. Ett allt mindre tillskott till arbetskraften kan
väntas från kvinnorna i och med att deras arbetskraftstal alltmer närmar sig
männens.

Trots
ökade arbetskraftsresurser finns tecken på brist på arbetskraft inom allt fler
yrkesområden och regioner. Arbetskraftsbristen har flera orsaker, t. ex. den
snabba utbyggnaden av bl. a. barn-, äldre- och handikappomsorgen. Allt högre
utbildningskrav ställs också över praktiskt taget hela arbetsmarknaden och allt
fler arbetssökande ställer högre krav på arbetsinnehåll och arbetsmiljö.

Omstruktureringen
av näringslivet har i stort sett inneburit att den 12

vamproducerande delen av
näringslivet såväl produktions- som sysselsätt- Prop. 1987/88:105 ningsmässigt
minskat sin betydelse i förhållande till den tjänsteproducerande delen.

Samtidigt
förändrar den snabba tekniska utvecklingen ständigt förutsättningarna för
industriell produktion varför den traditionella uppdelningen i vam- och tjänsteproducerande
sektorer förlorat en del av sin innebörd. I den stmkturella omvandlingen ligger
således också sådana faktorer som ökat tjänsteinnehåll i produktionen, ökat
inslag av immateriella investeringar och en snabb introduktion av ny teknik.
Samtliga dessa faktorer understryker behovet av såväl en god gmndutbildning hos
de anställda som en beredskap till vidareutbildning. De påverkar också
sammansättningen av arbetskraften så att de traditionella arbetaryrkena
minskar i omfattning medan tjänstemannabefattningarna ökar.

Industrin
svarar idag för ungefär en tredjedel av näringslivets samlade förädlingsvärde
och sysselsättning. Under perioden fram till år 1995 väntas industrins andel av
förädlingsvärdet vara oförändrad eller öka svagt medan sysselsättningsandelen
kommer att fortsätta att minska till följd av en förväntad snabb
produktivitetsutveckling. Långtidsutredningen räknar därför med en minskning av
antalet industrisysselsatta med ca 25 000 personer fram till år 1995. Bland
industribranscherna väntas framförallt verkstadsindustrin och den kemiska
industrin expandera. Dessa sysselsätter idag 14% av alla förvärvsarbetande män
och 2% av alla förvärvsarbetande kvinnor medan industrisektorn totalt
sysselsätter 38% av männen och 9% av kvinnorna på den svenska arbetsmarknaden.

Förutsättningarna
och möjligheterna för kvinnor att i någon större utsträckning få ett
industriarbete bör ses mot bl. a. denna bakgrund. Å andra sidan har industrin i
dag kraftig brist på bl. a. yrkesarbetare.

Kvinnorna
inom industrin har idag de mest monotona arbetena och ofta den sämsta yrkesutbildningen.
Detta innebär att de löper särskilt stor risk att slås ut i den fortlöpande
omstruktureringen och rationaliseringen.

Strukturomvandlingen
medför också en risk för en ökad uppdelning i arbetslivet mellan manliga
arbetstagare med efterfrågad kompetens på kvalificerade jobb och outbildade
kvinnliga arbetstagare på rutinarbeten.

Samtidigt
innebär omstruktureringen och moderniseringen av industrin nya valmöjligheter
för kvinnorna i och med att allt färre industriarbeten ställer krav på fysisk
styrka. Om kvinnorna skall kunna utnyttja denna utveckling till sin fördel
måste de i ökad utsträckning satsa på att skaffa sig och behålla en god teknisk
utbildningsbakgmnd. Arbetsgivarna måste också i större utsträckning tillvarata
de anställdas resurser genom att satsa på kvinnor i bl. a.
utbildningssammanhang.

Behovet
av en ökad satsning på yrkeskunnande hos de redan anställda

förstärks under de närmaste 10-15 åren av den demografiska utveckling

en, med minskade ungdomskullar och ett allt mindre fillskott till arbets

kraften av kvinnor i takt med att kvinnornas arbetskraftstal alltmer närmar

sig männens. De redan nu konstaterade rekryteringssvårigheterna inom

många områden riskerar att kraftigt förvärras om man inte bättre söker ta

till vara de befintliga arbetskraftsresurserna, genom bl. a. en ökad satsning

på internutbildning. 13

Industrin har emellertid inte bara brist på yrkesarbetare.
Sedan början Prop. 1987/88:105 av 1980-talet är det en markant brist på
tekniska tjänstemän inom industrin. Detta gäller också inom andra delar av
arbetsmarknaden. Andelen kvinnor i tekniska yrken och i tekniska utbildningar
är fortfarande anmärkningsvärt låg. Den begåvningsresurs som kvinnorna utgör
måste tillvaratas på ett mer aktivt sätt om teknikerbristen skall kunna hävas.
Jag återkommer senare till dessa frågor.

De tjänsteproducerande delarna av näringslivet har ökat
sin betydelse. Inte mindre än hälften av samtliga anställda arbetar i dag inom
privat tjänsteproduktion och denna andel väntas öka.

Den privata tjänstesektorn utvecklas emellertid inte
likformigt. I en bilaga fill långtidsutredningen (SOU 1987:3, bil. 17) visas
hur den typ av tjänster som riktar sig till det enskilda hushållet haft en viss
tillbakagång medan sådana tjänster som efterfrågas av företag eller företag och
hushåll haft en kraftig tillväxt.

Den minskande efterfrågan på tjänster riktade till hushåll
innebär sannolikt att en viss mängd arbete flyttats från den avlönade till den
oavlönade sektorn av ekonomin eller eventuellt till den svarta sektorn.
Omfattningen av detta arbete och dess fördelning mellan könen vet vi ingenting
om. Från jämställdhetssynpunkt kan man emellertid konstatera att vissa grupper
-framförallt ensamstående kvinnor med barn - har svårt att kompensera sig för
den standardökning som andra hushållsgrupper kan tillgodoräkna sig från olika
typer av "egenproduktion". Av de hushåll som får socialbidrag har hushållsgmppen
ensamstående kvinnor med barn varit den grupp som ökat snabbast.

Den offentliga sektorns utbyggnad har haft en avgörande
betydelse för kvinnorna på arbetsmarknaden. För närvarande arbetar knappt 60%
av alla anställda kvinnor i den offenfiiga sektorn och där framför allt inom
det kommunala området. Under den närmaste femårsperioden väntas sysselsättningen
inom den kommunala sektorn fortsätta att öka bl. a. till följd av förskolans
fortsatta utbyggnad och behoven inom äldreomsorgen.

Brist på arbetskraft är ett filltagande problem för allt
fler kommuner och landsting. Bristsituationen kan komma att förvärras
ytterligare. Den planerade utbyggnaden av barn-, äldre- och handikappomsorgen
kräver mer personal och medelåldem bland de redan anställda inom den expansiva
äldre- och handikappomsorgen är hög. Delar av den kommunala sektorn präglas
också av en stor personalomsättning.

Utbyggnaden av den kommunala sektorn under 1970-talet
genomfördes

utan påtagliga personalrekryteringsproblem. För medelålders och äldre

kvinnor med liten arbetslivserfarenhet och dålig formell utbildningsbak

grund erbjöd t. ex. den kommunala hemtjänsten en möjlighet till ett attrak

tivt arbete. Rekryteringsbasen utgjordes således till en viss del av tidigare

hemarbetande kvinnor. Den gruppen har i dag i det närmaste försvunnit i

och med att kvinnor i dag behåller sin arbetsmarknadsanknytning även

under de år de har småbarn. Det som var det eftersträvade och ibland det

enda möjliga arbetet för medelålders kvinnor på 1970-talet har inte samma

attraktionskraft på unga, förhållandevis välutbildade ungdomar på 1980-ta-

let. 14

En väl fungerande vård-
och omsorgssektor är emellertid inte bara en Prop. 1987/88:105 nödvändig del av
välfärdssamhället utan också en förutsättning för det moderna tvåförsörjarsamhället.
Möjligheterna att rekrytera och behålla personal är här avgörande. Inom bl. a.
socialdepartementet övervägs olika åtgärder för att komma till rätta med detta
problem. Jag återkommer senare till detta.

Utvecklingen
inom olika delar av samhällsekonomin måste även ses ur ett regionalt
perspektiv. Antalet sysselsättningstillfällen växer betydligt snabbare i vissa
regioner än i andra.

Den
snabba ökningen av de delar av den privata tjänstesektorn som är riktad mot
företag är geografiskt starkt koncentrerad till Stockholmsornrå-det och även till
vissa andra utbildnings- och kommunikationscentra. Samma fenomen kan iakttas
för de kunskapsintensiva delarna av tillverkningsindustrin. Sysselsättningsökningen
inom de långsiktigt expanderande delarna av näringslivet förstärker således
andra regionala obalanser. Den kommunala expansionen uppvisar naturligt nog
samma geografiska fördelning som näringslivet.

Den
könsuppdelade arbetsmarknaden och den regionala obalansen innebär att kvinnor
utanför storstadsområden och större tätorter har väsentligt mindre möjligheter
än män att trygga sin egen försörjning. De för levnadsstandarden vitala
faktorerna arbetskraftsdeltagande och arbetstid uppvisar således stora
skillnader både mellan kvinnor och män i olika delar av landet och mellan
kvinnor inom olika regioner. Som exempel kan nämnas att medan kvinnorna i
Stockholms län till 85% var förvärvsarbetande och till nästan 60% arbetade
heltid under år 1985 så var knappt 80% av de halländska kvinnorna
förvärvsarbetande och av samtliga kvinnor i Halland arbetade knappt 40% heltid.

Trots
arbetskraftsbrist inom vården kommer även fortsättningsvis betydande
sysselsättningssvårigheter att finnas för traditionellt utbildade och
traditionellt yrkesinriktade kvinnor i framförallt glesbygdsområdena. För att
inte samhällsutvecklingen ytterligare skall accentuera de rådande obalanserna
krävs åtgärder både för att vidga kvinnors utbildnings- och yrkesval och för
att skapa ett varierat näringsliv i fler regioner. En sådan inriktning på
åtgärderna är särskilt betydelsefull ur ett jämställdhetsperspektiv.

I
dagens samhälle med hushåll där såväl kvinnan som mannen förvärvsarbetar
medför geografisk röriighet nämligen ofta väsentliga svårigheter.

För
att motivera en familj att byta bostadsort krävs inte bara två arbeten utan
även fungerande barnomsorg för förskolebarn och yngre skolbarn. Allt fler
familjer löser problemen att finna arbete på samma ort genom att den ena i
familjen - företrädesvis mannen - långpendlar. En sådan lösning innebär
emellertid ett ytterligare ingrepp i barnfamiljernas - och kanske framför allt
kvinnornas - knappa tidsutrymme.

Det
förtjänar emellertid också att påpekas att den tekniska och struktu

rella omvandlingen av näringslivet innebär möjligheter till decentralisering

av såväl tillverkning som administration och utbildning. För bl. a. kvinnor i

glesbygden kan denna utveckling innebära förbättrade möjligheter till ar

bete och kompetensutveckling. 15

2.3 Kvinnors ekonomiska standard Prop. 1987/88:105

Ekonomisk standard är en viktig del av välfärdsbegreppet.
Den ekonomiska standarden för en enskild person bestäms bl. a. av arbetstid,
arbetsinkomster, förmögenhetsförhållanden, bidrag och skatter. Dessutom har
hushållets sammansättning en avgörande betydelse både vad avser hushållets
storlek och den ekonomiska situationen för övriga, främst vuxna
hushållsmedlemmar. Ett hushålls eller en individs ekonomiska standard påverkas
också i hög grad av de offentliga tjänsterna.

Ett viktigt inslag i välfärden är också tillgång till tid.
Tid att förfoga över kan i vissa situationer vara viktigare än ökade materiella
resurser. Diskus sionerna angående arbetstidsförkortning tyder på att kvinnor
och män har delvis olika prioriteringar vad avser tid och pengar.

Ekonomiskt oberoende byggt på eget förvärvsarbete för både
kvinnor och män är som tidigare påpekats ett väsentligt mål för
jämställdhetspolitiken. Den ökade förvärvsfrekvensen har inneburit att
kvinnors oberoende ökat men många kvinnor är fortfarande ekonomiskt beroende av
en man, framför allt för sin ekonomiska standard. Självfallet är också många
män beroende av bl. a. kvinnornas arbete i hemmen för sin ekonomiska standard.

Tabell 1 Sammanräknad inkomst tkr, 1985

Män Kvinnor

Ensamstående
utan barn

77,0

63,1

Ensamstående
med barn

113,7

76,0

Samtaxerade

114,0

63,0

Totalt 95,5 62,0

Den sammanräknade inkomsten mäter summan av de sex
inkomstslagen inkomst av tjänst, kapital, annan fastighet, tillfällig
förvärvsverksamhet, jordbruksfastighet saml rörelse. I inkomstsummorna ingår
också skattepliktiga sociala förmåner som sjukpenning, föräldrapenning,
arbetslöshetsersättning m. m.

Källa; SCB, Be 20, SM 8701.

Den sammanräknade inkomsten (se tabell 1) är genomgående
lägre för kvinnor än för män och störst skillnad är det mellan samtaxerade
kvinnor och samtaxerade män. Kvinnornas inkomst svarar mot 55% av männens medan
de ensamstående kvinnorna med barn har inkomster som motsvarar 67% av vad
motsvarande grupp män har. Drygt hälften av alla kvinnliga inkomsttagare är
samtaxerade.

De viktigaste orsakerna till att kvinnors inkomster är så
mycket lägre än mäns hänger samman med arbetad tid och lön. Olika
undersökningar visar att skillnader i årsarbetstid väger tyngre som förklaring
till inkomstskillnader än skillnader i lön. Enligt statistiska centralbyrån (SCB)
svarar således olikheterna i arbetstid för mer än hälften av de totala
inkomstskillnaderna före skatt.

Med arbetad tid avses här tid i förvärvsarbete. Vissa
preliminära uppgifter angående tidsanvändning tyder på att om man lägger
samman förvärvs-

16

arbetstid
och hemarbetstid arbetar kvinnor och män ungefär lika mycket. Prop.
1987/88:105 Männen förvärvsarbetar knappt dubbelt så mycket som kvinnorna. Kvinnorna
hemarbetar knappt dubbelt så mycket som männen.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är betydande.
Kvinnornas genomsnittslöner varierar över olika avtalsområden men utgör normalt
mellan 70% och 90% av männens löner inom samma område.

Under 1960- och 1970-talen minskade skillnaderna mellan
kvinnors och mäns löner genom låglönesatsningar i avtalen över hela
arbetsmarknaden. År 1960 avskaffades också de särskilda kvinnolönerna som då
fortfarande fanns på den privata sektorn. Under 1980-talet har lönegapet mellan
kvinnor och män återigen ökat framför allt som ett resultat av olika höglöne-satsningar
för privat anställda tjänstemän som i det närmaste helt har kommit män
tillgodo. Det kan också nämnas att de s. k. marknadslönetill-läggen på det
statliga området till ca 90% har kommit män till del.

Lönen för ett arbete bestäms till en del av en arbetsvärdering.
Arbetsuppgifter som utförs av kvinnor värderas vanligtvis lägre än
arbetsuppgifter som utförs av män. Arbetsvärdering är ett i Sverige - fill
skillnad från de anglosaxiska länderna - förhållandevis outvecklat instrument
för att öka jämställdheten. Initiativ i denna fråga ankommer företrädesvis på
arbetsmarknadens parter.

Det finns också andra förklaringar till att kvinnor har
lägre lön än män. Dessa förklaringar kan uppfattas som mer eller mindre
rationella.

En orsak är att kvinnor och män arbetar i olika branscher.
Kvinnor arbetar företrädesvis i branscher med låga löner, som t. ex. textil-
och livsmedelsindustrin och vårdsektorn.

En annan orsak är att kvinnor och män arbetar inom olika
yrken inom branscherna bl. a. som en följd av att kvinnor och män har olika
utbildningsbakgrund. Kvinnor tillhör i allmänhet de lägst betalda yrkesgrupperna
inom varje bransch.

En tredje orsak är livsarbetstid, veckoarbetstid och
arbetstidens förläggning. Kvinnor arbetar t. ex. övertid i mindre utsträckning
än män. Kvinnornas frånvaro är också väsentligt högre än männens. Den
viktigaste orsaken till detta är kvinnors frånvaro i samband med barns födelse
och vård av barn. Kvinnornas frånvaro avviker från männens framför allt under
de år de har små barn. Av kvinnorna med barn under tre år var i genomsnitt 48%
frånvarande från arbetet år 1986. För kvinnorna med äldre barn är frånvarotalet
ungefär detsamma som för männen. Kvinnors frånvaro medför färre år i yrket,
något som också ofta leder till lägre lön.

Förvärvsavbrott kostar alltså mer än ett eventuellt
bortfall av lön under frånvaron eftersom det innebär ett avbrott i den
kunskapsinhämtning som sker under åren i förvärvsarbete. Möjligheterna till
avancemang påverkas ofta också.

Även arbetstidens förläggning avgör inkomsternas storlek.
Inom t. ex. detaljhandeln är löneskillnaden mellan kvinnor och män mycket
liten. Skillnaden växer emellertid om man tar hänsyn till att kvinnornas inkomster
inom detta område till största delen kan hänföras till arbete på obekväm
arbetstid.

Den största delen av inkomstskillnaderna mellan kvinnor
och män kan 17

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 105

alltså
förklaras. En liten del av skillnaden kan emellertid inte relateras till
skillnader i utbildningsbakgrund, yrke eller arbetstid. Denna skillnad, som
tycks minska, kan kallas könsdiskriminering och förekommer både inom privat och
offentlig verksamhet.

Löneinkomsten
är för de flesta den viktigaste inkomstkällan. Även för de andra inkomstslagen
gäller emellertid att män tjänar mer än kvinnor.

Beträffande de skattepliktiga sociala förmånerna är bilden
emellertid den motsatta (tabell 2).

Prop. 1987/88:105

Tabell 2 Inkomster, arbetstider och pensionspoäng 1985.

Ålder

16-19

20-24

25-34

35-44

45-;>4

55-65

0-

Sammanräknad
inkomst (1)

(tkr)
varav

sociala
förmåner, män

24,6 2.8

66,0 9.1

97,4 9,6

120,9 8.5

126,3 10.4

112,9 /6,2

95,2 10,0

Sammanräknad
inkomst.

tkr(l)varav

sociala
förmåner, kvinnor

21,3 3.1

58,7 12,4

68,2 13,6

76,9 8.7

80,1 8,(5

69,6 11,5

62,0 10.7

Inkomst
efter skatt, män

18,3

45.2

65,8

79,0

78,6

69,7

62,2

Inkomst
efter skatt,

16,3

41,3

47,4

-52,1

53,4

47,1

43,5

kvinnor

Genomsnittlig pensionspoäng, män (2)

1,31

2,49

3,67

4,38

4,39

4,11

3,84(3)

,03

17,3

Genomsnittlig (2) pensionspoäng, kvinnor

Andel män utan pensionspoäng 67,6

Andel kvinnor utan

pensionspoäng 70,8

2,10

2,43

2,76

2,83

2,54

2,52(3)

16,6

7,8

4,4

3,6

6,7

12,9(3)

11,0

10,6

13,

27,3

26,1(3)

Medelarbetstid,
män Medelarbetstid, kvinnor

33,0

39,2

40,8

42,2

41,9

39,8

40,5(3)

28,3

34,7

32,1

32.4

32,4

30,5

32,0(3)

(1) Sammanräknad inkomst omfattar summan av de sex
inkomstslagen; inkomst av tjänst, kapital, annan fastighet, tillfällig
förvärvsverksamhet samt rörelse. I inkomstsummoma ingår skattepliktiga sociala
förmåner t. ex. sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning och
skattepliktigt utbildningsbidrag.

(2) Avser endast personer med pensionspoäng

(3) Siffran avser 16-65 år.

Medan män i genomsnitt årligen uppbär 10000 kr. i
skattepliktiga sociala förmåner, vilket motsvarar 10,5% av deras genomsnittliga
sammanräknade inkomst, får kvinnor i genomsnitt 10700 kr. vilket motsvarar
drygt 17 % av deras sammanräknade inkomst. När man beaktar dessa skillnader bör
man också ha i minnet att de skattepliktiga sociala förmånerna är
inkomst-relaterade varför kvinnor jämfört med män i än högre grad än vad dessa
siffror visar är beroende av socialförsäkringssystemet.

Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män är större före
skatt än efter skatt. Detta är en naturlig följd av den progressiva
inkomstbeskattningen. Män som gmpp betalar alltså mer i skatt än kvinnor som
grupp. En närmare analys av kvinnors och mäns skatteinbetalningar visar dock
att kvinnor i samma inkomstskikt som män betalar mer skatt. Män tillgodogör

18

sig avdragsmöjligheter i
högre utsträckning än kvinnor. Detta beror sanno- Prop. 1987/88:105 likt på
att det är hushållsekonomiskt fördelaktigt att den i hushållet -vanligtvis
mannen - som har de högsta inkomsterna också utnyttjar möjliga avdrag.

Ekonomisk
standard beror också på tillgång till samhällelig service och på olika typer av
bidrag som t. ex. barnbidrag och bostadsbidrag. I Sverige finns numera ett
omfattande material som belyser fördelningen av denna typ av insatser.
Merparten av detta material är endast tillgängligt i form av hushållsdata
vilket försvårar en analys av fördelningen mellan kvinnor och män.

Relateras
kvinnors sammanräknade inkomster och arbetstider till mäns sammanräknade inkomster
och arbetstider finner man att de yngsta kvinnorna - under 24 år - har en
något högre sammanräknad inkomst per arbetad tidsenhet än motsvarande grupp män
medan förhållandet är det motsatta för kvinnor över 24 år. Ju äldre kvinnorna
är desto sämre tjänar de i förhållande till jämnåriga män.

Medan
en kvinna i 20-24 års åldern arbetar 88,5% av vad en man i motsvarande ålder
gör tjänar hon 88,9% av hans inkomst och får efter skatt ut 91 % av hans
inkomst efter skatt.

En
kvinna mellan 35 och 44 är tjänar 63,6% av vad en man tjänar trots att hon
arbetar 76,8% av hans arbetstid. Efter skatt får hon ut 65,9% av hans inkomst
efter skatt.

För
kvinnor mellan 55 och 64 år är motsvarande jämförelsetal 65,1 % av sammanräknad
inkomst, 76,6% av arbetstiden och 67,6% av inkomsten efter skatt.

Under
sin yrkesverksamma tid inarbetar man en del av sin framtida pension. Kvinnors
genomsnittligt lägre löner gör att de har färre pensionspoäng än jämnåriga
män. Tio procent av männen har idag maximala pensionspoäng jämfört med endast
en procent av kvinnorna. Andelen kvinnor som helt saknar pensionspoäng är också
väsentligt högre än andelen män.

Pensionssystemets
konstruktion kan inte i sig sägas missgynna kvinnorna. För att få full allmän
tjänstepension (ATP) krävs inkomster under minst 30 år. Pensionens storlek
bestäms av pensionspoängen för de 15 bästa åren. Även kvinnor som varit hemarbetande
ett antal år har alltså möjlighet att hinna inarbeta 30 år. De kvinnor som är
unga idag och som i de allra flesta fall behåller sin anknytning till
arbetslivet, när de bildar familj och får barn, kommer att ha möjlighet att
inarbeta full ATP.

Många
kvinnor som nu uppnått pensionsåldern eller snart kommer att göra det, har
däremot på gmnd av många års hemarbete inte hunnit inarbeta tillräckligt antal
år eller endast en mycket låg pensionspoäng under de 15 bästa åren. I den
pågående utredningen om översyn av vissa frågor inom den allmänna
pensioneringen (S 1984:03) tas en rad frågor upp om värdesäkringssystemet inom
ATP m. m. Kvinnornas situation kommer därvid också att belysas.

Även om det kan
konstateras att kvinnor i genomsnitt har och kommer

att få lägre pension än män är det också så att kvinnor i genomsnitt betalar

mindre per år och under färre år till pensionssystemet än en genomsnittlig 19

man.
Pensionssystemets konstmktion har i själva verket en omfördelande effekt från
män som kollektiv till kvinnor som kollektiv.

Fördelningspolitiken i
samhället kompenserar alltså kvinnorna för en del av deras sämre villkor på
arbetsmarknaden. I praktiken utjämnas säkert också en del av de ekonomiska
skillnaderna genom att kvinnor och män lever tillsammans och har en gemensam
privatekonomi. Kvinnor som grupp kan trots detta under den senaste tjugoårsperioden
sägas ha gått från att vara beroende av en enskild man för sin försörjning till
att vara beroende av samhället - samhället som arbetsgivare och samhället som välfärds-fördelare.

Prop. 1987/88:105

2.4 Mål

Ekonomiskt
oberoende byggt på egen försörjning är ett centralt mål för
jämställdhetspolitiken. Skillnaderna i ekonomisk standard mellan kvinnor och
män bör utjämnas framför allt genom att den könsuppdelade arbetsmarknaden motarbetas
och genom att fördelningen mellan kvinnor och män av betalt och obetalt arbete
utjämnas. Mål för dessa områden återfinns under avsnitten
arbetsmarknadspolitik och familjepolitik.

•
Det är angeläget att de delar
av inkomstskillnaderna som beror på könsdiskriminering - dvs. inte kan
förklaras av objektivt fastställbara olikheter i arbetstid, utbildning,
yrkesområde etc. - försvinner.

•
Den del av inkomstskillnaderna
som beror på att kvinnors arbete värderas lägre än mäns arbete bör också försvinna.

2.5 Åtgärder

Mitt
förslag: Fördelningen av ekonomiska resurser mellan könen bör följas löpande
och årligen redovisas i budgetpropositionen. Statliga utredningar bör i ökad
utsträckning analysera sina förslag ur jämställdhetsperspektiv. För att kunna
stödja projekt och genomföra undersökningar i syfte att belysa
tidsanvändningen för olika gmp-per bör tionde huvudtitelns reservationsanslag A
6. Särskilda jämställdhetsåtgärder filiföras 5 milj. kr. för budgetåret
1988/89.

Skälen
för mitt förslag: Som jag inledningsvis redovisat är den allmänna ekonomiska
utvecklingen av största betydelse för kvinnornas möjligheter att uppnå
ekonomisk jämställdhet. Även om samhället har betydande möjligheter att genom
transfereringsystemens konstruktion och inriktning och genom uppbyggnaden av
skattesystemet påverka fördelningen av samhällets ekonomiska resurser kvarstår
att grunden för välfärd och ekonomisk standard är avhängig individens
anknytning till arbetsmarknaden.

De
viktigaste instrumenten för att uppnå en rättvis fördelning av resur-

20

serna i samhället är
därför sådana åtgärder som syftar till att uppnå en Prop. 1987/88:105 rättvisare
fördelning mellan kvinnor och män av betalt och obetalt arbete. I detta arbete
spelar insatser för att motverka den könsuppdelade arbetsmarknaden en
avgörande roll. Jag återkommer till dessa frågor i ett senare avsnitt.

Med
en övergripande ekonomisk politik som syftar till jämn fördelning av resurser
måste emellertid fördelningen mellan olika gmpper i samhället noga följas.
Enligt min mening är fördelningen mellan kvinnor och män härvidlag väsentlig.
Jag föreslår därför en årlig redovisning för riksdagen av dessa förhållanden i
samband med att budgetpropositionen läggs fram. Statliga utredningar bör också
fortsättningsvis i ökad utsträckning åläggas att analysera och redovisa
effekterna av sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv.

För
en djupare förståelse av vilka faktorer i samhällsutvecklingen som bidrar till
att stärka kvinnornas position i samhället behövs en ökad kunskap. Inom
finansdepartementet utförs vart tredje år en långtidsutredning. Utredningen
syftar till att belysa utvecklingstendenser inom olika områden av samhällsekonomin
och analysera de krav som ställs pä den ekonomiska politiken och på ekonomins
funktionssätt för att de ekonomisk-politiska målen skall kunna uppnås.

Ett
av de mest framträdande dragen i den samhällsekonomiska utvecklingen i Sverige
liksom i andra industriländer har varit kvinnornas starkt ökade
arbetskraftsdeltagande under den senaste tjugoårsperioden. Analyser av
bakgrundsfaktorerna till denna utveckling liksom dess konsekvenser i
mikroekonomiska såväl som i makroekonomiska termer är viktiga. Jag har erfarit
att arbete med denna inriktning kommer att genomföras i samband med 1990 års långfidsutredning.
Fördelningen mellan könen av betalt och obetalt arbete liksom analyser av välfärdspolifiken
i ett livscy-kelperspektiv är i detta sammanhang viktiga.

En
central frågeställning när det gäller att bedöma möjligheterna för kvinnor att
uppnå samma ekonomiska standard som män är i vad mån kvinnor kan avsätta fid
för förvärvsarbete. Kunskapen om kvinnors och mäns tidsanvändning är för
närvarande begränsad. Jag kommer att ta initiativ i denna fråga.

3 Jämställdhet på arbetsmarknaden

3.1 Inledning

Ett
viktigt mål för jämställdhetspolitiken är nu i det närmaste uppfyllt.

Andelen kvinnor som förvärvsarbetar är nästan lika stor som andelen män.

Kvinnoma har definitivt befäst sin ställning på arbetsmarknaden och det

finns inga tecken på att konjunkturförsämringar eller andra faktorer skulle

innebära att denna utveckling bryts. Tvärtom är vi inne i en utvecklingsfas

där kvinnorna både ökar sitt arbetskraftsdeltagande och sitt arbetstidsut

bud. Allt fler kvinnor går nu från delfidsarbete till heltidsarbete eller från

en kortare till en längre deltid.

Jag ser denna utveckling som mycket positiv även om jag är medveten 21

om
att många kvinnor - och män - härigenom lever under en hård Prop.
1987/88:105 tidspress och med många sinsemellan motstridiga krav.

Arbete
åt alla som vill och kan förvärvsarbeta är emellertid huvudmål för den
ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken och jämställdhetspolitiken. Att
i största möjliga utsträckning underlätta för människor att lösa de konflikter
i vardagen som detta mål innebär är den första av jämställdhetspolitikens stora
uppgifter under nittiotalet.

En
generellt kortare veckoarbetstid för alla arbetstagare har länge varit och är
fortfarande ett centralt mål i detta sammanhang. Denna fråga och andra krav på
arbetstidsreformer utreds för närvarande av arbetstidskommittén (A 1987:04),
vars arbete beräknas vara slutfört under år 1989. Utan att föregripa
utredningens förslag vill jag ändå konstatera att Sverige numera har en efter
västeuropeiska mått mätt förhållandevis lång veckoarbetstid, inom ramen för en
relativt kort genomsnittlig årsarbetstid, och att en förkortning av den dagliga
arbetstiden är en angelägen jämställdhetsreform.

För
den enskildes möjligheter att kombinera förvärvsarbete med föräldraskap har
familjepolitiken en avgörande betydelse. En jämnare arbetsfördelning i hemmen
är nödvändig.

Männens
uttag av föräldraledighet är emellertid fortfarande lågt och inga tecken tyder
på någon avgörande förändring av den traditionella arbetsuppdelningen i
familjerna. Jag har till en del behandlat denna frågeställning under avsnittet
Kvinnornas roll i ekonomin. Jag återkommer med ytteriigare förslag under
avsnittet Jämställdhet i familjen.

Kvinnornas
inträde på arbetsmarknaden har inte i någon avgörande mening förändrat synen på
vad som är manliga och vad som är kvinnliga arbetsuppgifter i yrkeslivet. Den
svenska arbetsmarknaden är i själva verket hårt könsuppdelad med kvinnor inom
vissa sektorer och yrken och män inom andra, med kvinnor på underordnade
befattningar och män på ledande poster, med kvinnor i deltidsarbeten och män i
heltidsarbeten. Att bryta denna uppdelning är jämställdhetspolitikens andra
stora uppgift under nittiotalet.

Den
tredje stora jämställdhetsfrågan gäller villkoren i arbetslivet. När kvinnorna
kommit in på arbetsmarknaden har de kommit till en del av samhället som i hög
grad formats av män, för män och utifrån manliga tankar, förutsättningar och
värderingar. Detta gäller inom de manligt domir nerade delarna av arbetslivet
liksom inom traditionellt kvinnliga områden. Tradionellt manliga värderingar
har inte bara fått styra arbetets organisation och arbetsvillkor utan har
också styrt uppfattningen om hur olika arbeten skall värderas. Jämställdhet på
arbetsmarknaden kräver att kvinnors värderingar i ökad utsträckning beaktas
inom alla delar av arbetslivet. Enligt min mening kan detta komma att medföra
en uppvärdering av traditionellt kvinnliga yrkesområden, en arbetsorganisation
som mer utgår från möjligheterna att kombinera föräldraskap med förvärvsarbete
och en starkare betoning på arbetsinnehåll och utveckling i arbetet.

Jag
kommer i det följande att precisera mål vad avser jämställdheten i arbetslivet.
Jag kommer också att föreslå åtgärder inom en rad områden.

Den
framtida arbetslivspolitiken - frågor om arbetsmiljö, medinflytande 22

m.m.
- måste således syfta till att uppnå mer jämlika förhållanden för Prop.
1987/88:105

kvinnor
och män i arbetslivet. En arbetslivspolitik med denna inriktning är

också
en av vägarna för att bryta den nuvarande könsuppdelningen i

arbetslivet
liksom för att uppnå bättre arbetsvillkor inom de traditionella

kvinnoyrkena.

Den
viktigaste jämställdhetsfrågan inom arbetsmarknadspolitiken har hittills varit
att underlätta för kvinnor att få arbete. Inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska
insatserna har också en rad åtgärder vidtagits för att öka rekryteringen av
kvinnor till manligt dominerade arbeten och vice versa. Arbetsmarknadspolitiken
kommer även fortsättningsvis att vara ett viktigt verktyg för att uppnå jämställdhet.

Som
jag tidigare berört är även insatser inom regionalpolitiken väsentliga för att
uppnå en mindre könsuppdelad arbetsmarknad. Åtgärder vidtas redan nu bl. a.
genom det könskvoteringsvillkor som är en del i det regionalpolitiska stödet.
En ytterligare betoning av jämställdhetsfrågorna inom ramen för regional- och
näringspolitiken är emellertid nödvändig.

Jag
kommer under detta avsnitt även att behandla personalutbildningens roll för
jämställdheten på arbetsmarknaden.

Slutligen
kommer jag att, efter samråd med civilministern, redogöra för vissa
personalpolitiska frågor inom statens område.

3.2 Mål

En
jämn könsfördelning inom ett område kan definieras som att båda könen är
representerade till minst 40%. Arbetskraftsundersökningarna (AKU) redovisar
yrkesfördelningen för samtliga kvinnor och män i arbete. Enligt AKU (1986) är
könsfördelningen jämn i fyra yrkesgrupper av totalt

52.

• År
1993 bör minst tio yrkesområden ha en jämn könsfördelning.

Inom
16 yrkesgrupper är 90% eller fler av arbetstagarna av samma kön och således
högst 10% av arbetstagarna av det motsatta könet.

• År
1993 bör högst tio yrkesgrupper ha denna sneda könsfördelning.

Inom
flertalet yrkesområden svarar kvinnorna för en oproportionerligt stor del av mtinarbetet
medan de är svagt representerade på kvalificerade befattningar och på
chefsbefattningar.

•
År 1993 bör en väsentlig
utjämning mellan kvinnor och män ha skett vad avser befattningar. Målet bör
vara att andelen kvinnor på rutinarbeten inte skall vara större än andelen
kvinnor anställda inom området.

•
Andelen kvinnor på chefsposter
och på kvalificerade arbeten bör också vara minst lika stor som andelen kvinnor
anställda inom området.

23

Kvinnornas genomsnitfiiga
veckoarbetstid uppgår idag til Männens genomsnittliga arbetstid är 41,4 timmar.

32,7
timmar. Prop. 1987/88:105

• År
1993 bör skillnaden mellan kvinnlig och manlig medelarbetstid ha

halverats och uppgå till högst 4,5 timmar.

Kvinnornas
arbetskraftsdeltagande varierar kraftigt mellan olika delar av landet. Medan
86% av kvinnorna i Stockholms län förvärvsarbetar är arbetskraftsdeltagandet i
vissa län bara 76%. Lägger man till detta arbetstidens geografiska fördelning
förstärks skillnaderna mellan olika delar av landet. Det är bara i Stockholms
län som över 50% av kvinnorna i åldern 16-64 år helfidsarbetar. Härutöver finns
stora skillnader i förvärvsfrekvens och arbetstider inom länen.

• En
utjämning av kvinnors och mäns förvärvsfrekvenser och arbetstider

bör ske såväl inom länen som mellan olika län.

De
åtgärder jag nu kommer att föreslå berör flera departements verksamhetsområden.
Jag har således samrått med cheferna för justifie-, social-, industri- och
civildepartementet. Som jag inledningsvis nämnt kommer jag att noga följa
utvecklingen för att kunna komplettera här föreslagna åtgärder med ytterligare
insatser.

3.3 Arbetslivspolitik - åtgärder

Till
arbetslivspolitik räknas frågorom arbetsmiljö, medinflytande, arbetstider,
anställningsskydd m. m. Inom dessa områden finns påtagliga skillnader mellan
kvinnor och män, skillnader som måste överbryggas för att skapa jämställdhet på
arbetsmarknaden.

3.3,1
Arbetsmiljö

Min bedömning:
Regeringen bör lämna ett uppdrag till arbetarskyddsstyrelsen (ASS) att utforma
handlingsprogram för arbetsmiljöinsatserna inom några särskilt utvalda kvinnodominerade
branscher. Jag anser vidare att frågan om differentierade handverktyg bör
uppmärksammas i samband med stöd till ergonomisk forskning och utveckling.

Skälen
för min bedömning: Kvinnor löper enligt tillgänglig statistik större risk än
män att drabbas av belastningsskador. Övriga arbetsskador och arbetssjukdomar
drabbar män mer än kvinnor. De olika skade- och sjukdomsmönstren beror till en
del på att kvinnor och män har olika arbetsuppgifter.

Skillnader framträder
emellertid också i undersökningar där kvinnor och män med samma yrke, ålder och
yrkeserfarenhet har jämförts. Det gäller t. ex. för administratörer,
högskolelärare och sjukvårdsbiträden. Detta kan bero på att män och kvinnor har
olika fritidsaktiviteter och belastas olika med t. ex. hushållsarbete. Vad
sådana faktorer betyder vet vi i dag ganska litet om. Skillnaderna i symptom
och besvärsfrekvens mellan kvinnor och

24

män kan naturligtvis även
bero på de fysiologiska skillnaderna mellan Prop. 1987/88:105 könen.

Den
fysiska kapaciteten och muskelstyrkan hos en genomsnittskvinna är ungefär 70%
av den hos genomsnittsmannen. Denna skillnad i styrka mellan kvinnor och män är
särskilt markerad vad gäller muskelstyrkan i skuldror och armar. Här är
genomsnittskvinnans kapacitet endast ca hälften av mannens. Samfidigt
förtjänar att påpekas att genomsnittssiffror inte är tillämpliga vid
jämförelser mellan enskilda kvinnor och män.

Kvinnoarbete
innebär många gånger enformigt arbete och upprepade arbetsuppgifter med kort lärotid.
Kvinnor tenderar också att stanna kvar i samma arbete år efter år medan män
avancerar och får mer varierade arbetsuppgifter.

Kvinnor
som har ensidigt repetitiva arbeten inom industrin och kvinnor inom vårdyrken
är särskilt utsatta för risken att drabbas av skador i rörelseorganen. Kvinnans
relativt sett svagare armar och skuldror kan vara en förklaring till att
kvinnor oftare än män får besvär i nacke och skuldror. En annan förklaring kan
vara att många s.k. typiskt kvinnliga arbetsuppgifter i hög utsträckning medför
statisk armbelastning vilket förefaller innebära särskilda risker. Trots att
riskerna vid exempelvis "lätt" monteringsarbete varit kända sedan
länge är det först under senare år som åtgärder på allvar börjat vidtas för att
komma fill rätta med dem. Jag konstaterar därför med tillfredsställelse att
såväl arbetarskyddsstyrelsen och insfitutet för arbetsmiljöforskning som
arbetsmiljöfonden planerar kraftigt ökade insatser inom ergonomiområdet.

Det
finns skäl att räkna med att också andra arbetsmiljöproblem som förekommer inom
kvinnodominerade områden är alltför lite kända. Den relativt korta tid som
förflutit sedan kvinnorna på allvar började söka sig ut på arbetsmarknaden i
kombination med de förhållandevis långa exponeringstider som ibland
konstateras i anslutning till arbetssjukdomar innebär att tillräckligt erfarenhetsunderiag
saknas om samband mellan miljöfaktorer och skador. Arbetsmiljömyndigheterna
har i sitt tillsynsarbete också i stor utsträckning varit inriktade på sådana
traditionella arbetsmiljörisker som framför allt uppträder på manligt
dominerade arbetsplatser inom t. ex. fillverknings- och transportindustri.
Arbetsmiljömyndigheterna måste under de närmaste åren noga beakta
konsekvenserna av dessa förhållanden.

Kvinnor
arbetar ofta i yrken där kontakten med människor utgör det väsentliga
innehållet och syftet med verksamheten. Miljön i sådana arbeten skiljer sig på
flera avgörande vis från arbetsmiljön inom t. ex. tillverkningsarbete. De
åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemen är också ofta av
en annan natur. Medan buller på en industriarbetsplats kan reduceras genom att
maskiner byggs in kräver en hög ljudnivå i t. ex. en förskola snarast
förändrade organisatoriska lösningar. Tunga lyft inom industrin kan också
reduceras genom tekniska lösningar medan tunga lyft inom vården är betydligt
mer svårlösta problem.

Traditionellt
kvinnliga arbetsmiljöer utmärks också ofta av många pro

blem, som var för sig inte är stora eller påkallar uppmärksamhet, men som

sammantaget kan leda till en otillfredsställande arbetsmiljö. Den stora

frekvensen av sjukskrivningar och förtidspensioneringar inom läraryrken 25

och
s. k. utbrändhetssymptom bland personal i sociala omvårdnadsyrken Prop.
1987/88:105 kan således inte härledas fill några traditionellt avgränsbara
arbetsmiljöproblem. Det är också svårt att genom föreskrifter eller tekniska
normer direkt åtgärda grundorsakerna.

För
att på sikt komma till rätta med dessa problem som ofta är av psyko-social
natur krävs ökad kunskap om hur olika faktorer i arbetsmiljön samspelar.
Metoder att bedöma arbetsmiljön utifrån ett helhetsperspektiv måste också
utarbetas. Tillsynsmyndigheterna inom arbetsmiljöområdet bör ytterligare
bevaka den psykosociala arbetsmiljön och se till att arbetsmiljöarbetet mynnar
ut i konkreta handlingsprogram och åtgärder. Ett sådant arbetssätt inom
arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen bör ge resultat inom bl. a. många
kvinnodominerade yrken med ett flertal svårfångade problem. År 1987 ändrades
arbetsmiljöförordningen (1977:1166) i syfte att understryka nödvändigheten av
att arbetsmiljön bedöms utifrån ett helhetsperspektiv av tillsynsmyndigheterna.
Jag avser att närmare följa effekterna av denna förändring.

Arbetsmiljöförhållanden
inom manligt dominerade yrken innebär i vissa fall direkta anställningshinder
för kvinnor. I andra fall kan arbetsmiljöförhållandena leda till att kvinnor till
följd av höga fysiska arbetskrav stöts ut relativt snabbt från vissa
arbetsuppgifter. Detta torde vara fallet inom stora delar av
tillverkningsindustrin där de fysiska arbetskraven är dominerande.
Arbetsmiljöåtgärder är därför ett viktigt instrument i strävandena efter en
mindre könsuppdelad arbetsmarknad. Många åtgärder kommer naturligtvis alla
arbetstagare till del.

Härutöver
anser jag att särskilda insatser för att underlätta för kvinnorna behöver
vidtas. Vanliga handverktyg passar ofta inte för kvinnor, vars handgrepp och
muskelstyrka i armarna genomsnittligt är betydligt mindre än mäns. Försök att
utveckla differentierade hand verktyg pågår i begränsad utsträckning. Mer
systematiska insatser inom detta vikfiga område av ergonomin är nödvändiga. Jag
utgår också från att arbetsmiljöfonden uppmärksammar dessa frågor i samband
med stöd till ergonomisk forskning och utveckling. Lika viktigt är givetvis att
uppmärksamma möjligheterna att utveckla arbetsinnehåll och arbetsorganisation
för dem som i dag har monotona och ensidiga arbeten. Belastningsskador kan i
allmänhet inte lösas enbart genom tekniska förändringar utan förutsätter också
insatser för att utveckla arbetsinnehåll och arbetsorganisation. En integrerad
del av sådana insatser måste också bestå av åtgärder för kompetensutveckling
för personalen. Även sådana aspekter måste därför uppmärksammas i samband med
stöd till forskning, utvecklingsarbete och försöksverksamhet inom
arbetsområdet.

Arbetsmiljöarbetet
förfogar numera över betydande resurser för tillsyn, forskning och lokalt
miljöarbete. Ett aktivt lokalt miljöarbete är enligt min mening utslagsgivande
för fortsatta framsteg inom arbetsmiljön. Utbyggnaden av företagshälsovården
kan nämnas som ett exempel på att statsmakterna fäster stor vikt vid de lokala
arbetsmarknadsparternas ansvar för och förmåga att förbättra arbetsmiljön.

Genom
aktivt stöd från de centrala arbetsmarknadsorganisationerna och

från tillsynsmyndigheterna bör de lokala parterna under de närmaste åren 26

stimuleras till
ytterligare insatser för att anpassa arbetsmiljön till kvinnors fömtsättningar.
Jag anser att man här liksom när det gäller medinflytande-och
kompetensutvecklingsfrågor har mycket att vinna på att ta fram pilotprojekt
från olika delar av arbetslivet som kan tjäna som exempel. Jag kommer senare i
detta avsnitt att föreslå hur en sådan försöksverksamhet bör organiseras. Jag
avser också att föreslå regeringen att uppdra åt arbetarskyddsstyrelsen att
utforma handlingsprogram för arbetsmiljöinsatserna inom några särskilt utvalda kvinnodominerande
branscher. Detta skall framför allt gälla verksamheter där det finns
sammansatta arbetsmiljöproblem.

Prop.
1987/88:105

3.3.2
Medbestämmande

Min
bedömning: Kvinnor bör i ökad omfattning stimuleras att delta i det fackliga
arbetet. Informationen och utbildningen om lagen (1979:1118) om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet (jämställdhetslagen) och
jämställdhetsavtalen bör intensifieras. Arbetsmarknadens parter har här ett
särskilt ansvar.

Skälen
för min bedömning: En ökad demokrati i arbetslivet åstadkommes dels genom ökat
arbetstagarinflytande i företagens beslutsprocess dels genom att den enskilde
själv får vara med och påverka beslut i frågor som berör arbetsuppgifter och
arbetsorganisation.

Kvinnorna
engagerar sig i fackliga frågor i betydligt mindre utsträckning än männen och
andelen kvinnor på förtroendeposter är liten framförallt på högre nivå. En ökad
kvinnlig delaktighet i medbestämmandeprocessen är ett viktigt mål för att skapa
jämställdhet i arbetslivet. Bättre förutsättningar måste skapas för att
engagera kvinnor i facklig verksamhet. Ett led bör bl. a. vara en medveten
satsning för att öka kvinnors deltagande i facklig grundutbildning. Ett annat
är att öka aktiviteterna kring jämställdhetslagen och jämställdhetsavtalen på
arbetsmarknaden. Ökad forskning inom detta område bör också stimuleras.
Parterna på arbetsmarknaden, inte minst de fackliga organisationerna, har här ett
avgörande ansvar.

3.3.3
Arbetstider

Min bedömning:
Lokalt anpassade åtgärder bör vidtas för att genom en anpassning av
arbetstiderna underlätta de anställdas möjligheter att kombinera förvärvsarbete
och föräldraskap. Arbetsmarknadens parter har i detta sammanhang en viktig
uppgift.

Skälen för min bedömning:
Kvinnornas arbetstider skiljer sig från männens både i omfattning och
förläggning. Till detta kan fogas skillnader i övertidsarbete och möjlighet till
inflytande över den egna arbetstiden.

27

Kvinnor
måste ofta välja arbete utifrån sin sociala situation och utifrån
barnomsorgsmöjligheter. Männen i tvåförsörjarfamiljer väljer ofta sina
heltidsarbetstider med förtur. Kvinnor tar den tid som blir över, den tid då de
lättast kan undvaras i hemmet.

Som
jag inledningsvis nämnde har en generellt kortare veckoarbetstid för alla
arbetstagare uppnådd genom en förkortning av den dagliga arbetstiden länge
varit och är fortfarande ett av de viktigaste målen för jämställdhetsarbetet.
Denna fråga och andra krav på arbetstidsreformer utreds för närvarande av
arbetstidskommittén, vars arbete beräknas vara slutfört under år 1989.

Jag
anser det emellertid också viktigt att man på vaije arbetsplats överväger hur
arbetstiden kan förläggas för att bättre passa både kvinnor och män. Det kan t.
ex. gälla att senarelägga arbetsdagens början för att på så sätt anpassa
arbetstiden till barnens behov och barnomsorgens öppethållandetider. En
förälder som begär förkortad arbetsdag bör kunna räkna med att göra detta inom
ramen för den vanliga arbetstiden och inte hänvisas till speciella skift och
arbetsuppgifter.

Jag avser att senare
återkomma till regeringen med vissa överväganden på grundval av en promemoria
(Ds A 1987: 6) Förstärkt rätt till föräldraledighet som utarbetats i
arbetsmarknadsdepartementet. Promemorian har remissbehandlats. Den innehåller
förslag till vissa ändringar i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård
av barn, m.m. 1 promemorian föreslås bl. a. att arbetsgivarna i fortsättningen
i högre grad än idag går föräldrarna tillmötes när det gäller
föräldraledighetens förläggning.

En
nyorientering mot mer flexibla arbetstidsmönster kan ske i samband med att ny
teknik införs och att nya organisationsformer utvecklas..De fackliga
organisationerna har genom utvecklingsavtal etc. tillförsäkrats stort
inflytande över förändringsprocesserna på arbetsplatserna. Härigenom bör också
en stabil grund ha skapats för att frångå traditionella arbetstider som inte
passar i tvåförsörjarsamhället.

Prop. 1987/88:105

3.3.4
Anställningstrygghet

Min bedömning: Det
är angeläget att tillgången till fasta anställningar ökar, inte minst inom den
offentliga sektorn.

Skälen för min bedömning:
Enligt arbetskraftsundersökningarna har ungefär var sjätte anställd kvinna en
tidsbegränsad anställning jämfört med var tionde man. Kvinnornas lösare
anknytning till arbetsmarknaden har flera orsaker. Att kvinnor vikarierar för
andra, föräldralediga kvinnor är en orsak. Bristfällig personalplanering och
arbetsorganisation inom bl. a. den kvinnodominerade vård- och omsorgssektorn är
en annan viktig anledning.

Många
unga kvinnor hamnar i en situation som innebär att de under långa perioder
växlar mellan olika tillfälliga anställningar och arbetslöshet

28

pä hel- eller deltid. Det
har bl. a. visat sig att dessa kvinnor under senare år utgjort en ökad andel av
dem som fått socialbidrag. De korta anställningstiderna försvårar nämligen
möjligheterna att kvalificera sig för ersättning från arbetslöshetskassa.

En utjämning av skillnaden
i anställningstrygghet mellan kvinnor och män förutsätter på sikt att andelen
av underrepresenterat kön ökar i många yrken och att männen tar en ökad del av
föräldraledigheten. På kort sikt är det också angeläget att åtgärder vidtas som
ökar tillgången på fasta anställningar för kvinnor. De offentliga
arbetsgivarna har här ett särskilt stort

Prop. 1987/88:105

3.3.5
Program för jämställdhetsåtgärder inom arbetslivsområdet

Mitt förslag: Vid
arbetsmiljöfonden bör ett särskilt programområde inrättas för jämställdhetsåtgärder
inom arbetslivsområdet. Fem procent av nuvarande medel för informations- och
utbildningsinsatser avseende lagen om medbestämmande i arbetslivet bör årligen
avsättas för ändamålet. Härigenom kommer under femårsperioden ca 60 milj. kr.
att kunna disponeras.

Skälen
för mitt förslag: Jag har i detta avsnitt redogjort för några av de skillnader
som existerar mellan kvinnor och män i arbetslivet. En förändring till ett mer
jämställt arbetsliv förutsätter i de fiesta fall att problemen löses lokalt ute
på arbetsplatserna utifrån de förhållanden som råder på varje arbetsställe och
på olika ortei". En vikfig gmnd för detta arbete finns i de
jämställdhetsavtal som träffats på olika delar av arbetsniarknaden.
Erfarenheter från arbetsmarknadsdepartementets projektverksamhet visar att det
finns ett stort behov av utbildningsinsatser och andra aktiviteter med
anledning av dessa avtal.

Ett annat sätt att
stimulera utvecklingen är att skapa goda förebilder genom pilotprojekt inom
skilda yrkesområden och branscher. Det kan exempelvis vara att omorganisera
monotona arbetsuppgifter och samtidigt skapa bättre arbetsmiljöförhållanden,
mer engagerande och innehållsrika arbetsuppgifter och förbättrade
arbetstidsvillkor. Behovet av insatser är stort bl. a. inom den kvinnligt
dominerade vård- och omsorgssektorn.

Arbetsmiljöfonden bidrar
årligen med ekonomiskt stöd till arbetsmarknadens parter för utbildnings- och
informationsinsatser med anledning av lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet och avtal som slutits med utgångspunkt i denna lag. Innevarande år
beräknas ca 190 milj. kr. utgå. Stödet finansieras genom en lagstadgad
arbetsgivaravgift, arbetarskyddsavgift, vilken också finansierar bidrag till
företagshälsovården samt arbetsmiljöfondens stöd till forsknings- och
utvecklingsinsatser inom arbetsmiljö- och medbestämmandeområdet.

Enligt min mening bör en
del av dessa medel under en femårsperiod användas till ett särskilt program för
jämställdhetsåtgärder inom arbetslivsområdet. Varje år under denna period bör
fem procent av nuvarande

29

bidrag till informations-
och utbildningsinsatser avsättas på ett räntebärande konto för att kunna
anslås till projekt och andra insatser inom jämställdhetsområdet. På detta
sätt kommer verksamheten sammantaget att kunna disponera ca 60 milj. kr. inkl.
ränteintäkter.

Arbetsmiljöfondens
styrelse bör samtidigt ges i uppdrag att tillsätta en särskild styrgrupp för
det femåriga programmet och att tillkalla sekretariatsresurser. I styrgruppen,
som skall ha till uppgift att fördela medlen, bör ingå representanter för
arbetsmarknadens parter samt andra sakkunniga inom området. En uppgift för
programverksamheten bör inledningsvis vara att skapa bred kännedom om
innehållet i jämställdhetsavtalen på arbetsmarknaden. Gruppen bör också få i
uppdrag att stimulera utvecklingsinsatser för kvinnor inom andra delar av
fondens programområden och inom övriga organ som stöder FoU-projekt.

Jag förutsätter att sådana
utvecklingsinsatser också kan förläggas i form av försök till företag och
myndigheter för att på detta sätt få fram goda, lärande exempel på hur miljö,
arbetsinnehåll och arbetsorganisation kan utvecklas. Erfarenheterna från sådana
demonstrationsprojekt bör sedan kunna utnyttjas i utbildnings- och
informationsverksamhet för att förbättra miljön och skapa mera engagerande och
innehållsrika arbetsuppgifter.

Prop. 1987/88:105

3.4
Arbetsmarknadspolitik - åtgärder

Arbetsmarknadspolitikens
syfte är att alla som vill och kan arbeta skall kunna göra del. Arbete,
utbildning eller andra aktivt arbetsförberedande åtgärder skall så långt
möjligt erbjudas den arbetssökande.

Flertalet kvinnor vill och
kan förvärvsarbeta. Arbetskraftsdeltagandet är nu nästan lika stort som för
männen även om ökningstakten i kvinnornas arbetskraftsdeltagande bromsats under
år 1987.

Andelen kvinnor som
faktiskt förvärvsarbetar är emellertid väsentligt lägre än andelen män. Den
främsta anledningen till detta är kvinnors höga frånvaro. Medan t.ex. 84% av
alla kvinnor med barn under 7 år tillhör arbetskraften är andelen i arbete bara
55 %. Kvinnors frånvaro är framförallt relaterad till deras vård och omsorg om
barn.

Den höga kvinnliga
frånvaron ses ofta som ett problem. Utifrån ett vidare synsätt kan emellertid
frånvaron ses som ett medvetet och lyckosamt försök att behålla kvinnorna i
arbetskraften. Alternativet till frånvaro är nämligen inte närvaro utan att stå
utanför arbetskraften. En rimligare fördelning av föräldraledigheten mellan
kvinnor och män är å andra sidan önskvärd. Härigenom skulle den totala
frånvaron visserligen inte minska men den skulle fördelas jämnare mellan könen.

3.4.1
Arbetslöshet

Min
bedömning: Fortsatta insatser bör göras för att motverka deltidsarbetslöshet.
Särskild uppmärksamhet bör härvid riktas mot den privata sektorn av
arbetsmarknaden.

30

Skälen för min bedömning:
Arbetslösheten har sjunkit under de senaste åren. För både kvinnor och män låg
arbetslösheten år 1987 på 1,9%. Denna i och för sig låga siffra innebär
emellertid inte att alla problem på arbetsmarknaden är lösta. Kvinnornas
arbetskraftsdeltagande varierar mer än männens över olika delar av landet.
Undersökningar har också visat att en viss del av den kvinnliga arbetslösheten
aldrig registreras eftersom många kvinnor inte vänder sig till
arbetsförmedlingen då de inte tror sig kunna fä arbete på hemorten. Jag
återkommer till förslag om olika regionalpolitiska insatser för att bl. a. öka
kvinnors möjligheter till arbete i glesbygd m. m.

Deltidsarbetslöshet är ett
problem som framförallt drabbar kvinnor. I 1987 års kompletteringsproposition
(1986/87: ISO, AU 19, rskr. 354) redovisades en rad åtgärder som syftade till
att minska det ofrivilliga deltidsarbetet.

Arbetsmarknadsverket har i
samråd med parterna på den kommunala sektorn utarbetat ett handlingsprogram för
att komma tillrätta med de personalrekryterings- och personalplaneringsproblem
som föreligger i många kommuner och landsting. En viktig del i programmet är
förslag till åtgärder för att personalen skall fä den arbetstid de efterfrågar
och för att undvika deltidsarbetslöshet. Ett aktivt arbete är nu igång mellan
parterna på arbetsmarknaden och länsarbetsnämnderna för att bl. a. finna de
organisatoriska lösningar som krävs för att i ökad utsträckning bereda de
kvinnor som så önskar heltidsarbete.

Inom
arbetsmarknadsverket pågår också ett arbete med att få fill stånd
handlingsplaner inom andra branscher framförallt inom den privata sektorn av
arbetsmarknaden. Jag har i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 12, s.
95) också föreslagit att särskilda medel anvisas för åtgärder för
deltidsarbetslösa.

Prop. 1987/88:105

3.4.2
Arbetsförmedlingen

Min bedömning:
Arbetsförmedlingens arbete bör i ökad utsträckning inriktas mot att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden. Förmedlingens nya arbetssätt är väl ägnat att uppnå detta.
Särskilda insatser bör genomföras för att motverka att de enskilda arbetsplatserna
sysselsätter enbart kvinnor eller enbart män.

Skälen för min bedömning:
Arbetsförmedlingen skall genom platsförmedling, vägledning och olika typer av arbetsförberedande
åtgärder underlätta för de arbetssökande att få lämpligt arbete och för
företagen att få arbetskraft.

Inom arbetsmarknadsverket
har ett förnyelsearbete vad avser arbetssättet genomförts. Arbetsförmedlingen
har alltmer utökat sina kontakter med företagen. Det nya arbetssättet lägger
ökad vikt vid diskussioner med arbetsgivaren om personalplanering och
rekryteringsbehov liksom om den tillgängliga arbetskraftens sammansättning.
Vilka åtgärder företagen kan

31

vidta för att öka andelen
kvinnor och för att minska könsuppdelningen på Prop. 1987/88:105
arbetsplatsen bör bli ett naturligt inslag i dessa samtal. Jag ser arbetsförmedlingens
nya arbetssätt som väl ägnat att underlätta för kvinnorna i arbetslivet.

Änställningspolitiken
på de enskilda företagen är avgörande för möjligheterna att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden. Studier visar att flickor med utbildning inom industrins
bristyrken ibland inte kan få arbete inom sitt yrkesområde eller att
"kulturen" på arbetsplatser är sådan att otraditionellt utbildade och
yrkeskunniga flickor stöts bort. Det tycks inte heller vara ovanligt att yrkesutbildade
kvinnor anställs på jobb som inte ger dem möjlighet att utnyttja hela sin
yrkeskompetens. Jag anser att detta slöseri med utbildningsresurser och
begåvningsresurser måste upphöra. Det måste bli en självklarhet inom alla
yrkesområden att släppa fram kompetenta arbetstagare av båda könen. Arbetsförmedlaren
har här en central roll. Jag avser att under den närmaste femårsperioden stödja
ett antal lokala projekt som syftar till att öppna manliga arbetsplatser för
kvinnor.

Arbetsförmedlingens
andra huvuduppgift i jämställdhetsarbetet är att genom vägledning och
information ge kvinnor en realistisk bild av framtidsutsikter och möjligheter
inom olika yrkesområden. Kvinnor - liksom män - väljer traditionellt. Ett
traditionellt yrkesval kan många gånger förefalla mest rationellt.
Arbetsorganisation, arbetstider och arbetsmiljöförhållanden inom många
kvinnliga yrkesområden förefaller emellertid idag i inte oväsentlig
utsträckning vara sådana att traditionella kvinnoarbeten kan betecknas som
fysiskt mer ansträngande och svårare att förena med ett aktivt familjeansvar än
många traditionella mansjobb. Medan den moderna tekniken inte i någon större
utsträckning har underlättat kvinnoarbetena inom vården har däremot många
industriarbeten helt förändrats av de tekniska genombrotten. Kvinnor behöver
därför få väsentligt ökade kunskaper om arbetsförhållandena inom otraditionella
arbeten.

Information
om möjligheter, erbjudande om utbildning och särskilda kompensatoriska insatser
för kvinnornas "teknik-handikapp" är betydelsefulla och bör kunna
erbjudas kvinnor som är osäkra i sitt utbildnings- och yrkesval liksom kvinnor
som har små möjligheter att finna arbete eller behålla sina arbeten inom sitt
yrkesområde.

Jag
vill i detta sammanhang också ta upp frågan om att förändra och bredda männens
yrkesval. Som jag tidigare nämnt kommer 1990-talet innebära en fortsatt
produktivitetsutveckling inom industrin med åtföljande personalminskningar.
Även om brist på yrkesarbetare och tekniker kan komma att föreligga även under
1990-talet kan många industrianställda ställas inför en situation med
arbetsbrist. Inom den expansiva barnomsorgen och äldreomsorgen finns däremot
risk för arbetskraftsbrist.

För
att få arbetsplatser som sysselsätter såväl kvinrtor som män måste

även män i ökad utsträckning vara beredda att gå in på traditionella

kvinnoarbeten. Regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att i samråd

med berörda departement, myndigheter och organisationer utarbeta för

slag som på kort och lång sikt kan förbättra personalsituationen inom

hemtjänsten. Inom ramen för detta uppdrag diskuteras även olika åtgärder 32

som kan öka andelen män
inom hemtjänsten. Målet är att under en femårsperiod öka andelen män inom
detta område från 3% till 10%. För att uppnå detta mål kommer en rad metoder
att prövas. Flera av dessa metoder har visat sig framgångsrika bl. a. inom
ramen för arbetsmarknadsdepartementets projektarbete för att öka andelen
kvinnor på mansdomine-rade arbeten. Så kan t. ex. manliga vårdbiträden användas
som informatörer i grund- och gymnasieskolan. Riktad information till män i
samband med idrottsevenemang och under värnpliktstiden kan också prövas. Introduktionskurser
för friställda män från andra yrkesområden och en aktiv rekrytering av t. ex.
mentalskötare i samband med att mentalvården omorganiseras kan också
genomföras. Utöver dessa förslag bör även andra åtgärder vidtas. Bättre
möjligheter fill heltidsarbete, arbetsmiljöförbättringar och ett ökat
ansvarstagande bland de anställda genom en decentralisering av besluten är
några av de förändringar som planeras.

Jag ser mycket positivt på
det förändringsarbete som pågår inom hemtjänsten. Enligt mitt sätt att se bör
en liknande arbetsmetod kunna användas inom flera yrkesområden för att få till
stånd en könsmässigt jämnare rekrytering. Jag kan i detta sammanhang nämna att
projekt vars syfte är att förbättra möjligheterna att rekrytera och behålla
kompetent personal, hör till de prioriterade områdena för socialdepartementets
arbete med att utveckla och förnya den sociala hemhjälpen.

Jag kommer noga att följa
utvecklingen vad avser olika försök att uppnå en mindre könsuppdelad
arbetsmarknad. Jag har nyligen uppdragit åt SCB att ärligen redovisa statistik
som belyser yrkesfördelning bland de nytillträdande på arbetsmarknaden. För år
1987 visar tillgängligt material att endast 6% av denna grupp gick till yrken
med en jämn könsfördelning. Av kvinnorna gick 20 % till yrken med högst 10 %
män medan 25 % av männen gick till yrkesområden med högst 10% kvinnor. Denna
information understryker vikten av ett målmedvetet och planerat arbete på alla
nivåer för att få till stånd arbetsplatser med såväl kvinnliga som manliga
anställda.

Prop. 1987/88:105

3.4.3
Arbetsmarknadsutbildning

Mitt förslag:
Särskilda stödinsatser skall vidtas för kursdeltagare i för sitt kön
otraditionell arbetsmarknadsutbildning. Insatserna kan vidtas före, under och
efter genomgången utbildning. Länsarbetsnämnderna skall för sådana insatser få
disponera högst 10000 kr. per sådan kursdeltagare.

Skälen för mitt förslag:
Arbetsmarknadsutbildning syftar till att undanröja brister i den enskildes
utbildningsbakgrund och att höja den allmänna kompetensnivån hos arbetstagarna
och på så sätt underlätta för den enskilde att få arbete. Utbildningen syftar
också till att öka den yrkesmässiga rörligheten.

Särskilt
ekonomiskt stöd lämnas till företag som anordnar utbildning för att förebygga
arbetslöshet bland redan anställda, för att tillgodose företa-

33

3 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 105

gens behov av yrkesutbildad
arbetskraft och för att verka för jämställdhet Prop. 1987/88:105 på
arbetsplatsen.

Kraven
på utbildning och erfarenhet har höjts i arbetslivet. Under år 1986 krävdes
utbildning/erfarenhet för ca 75 % av de lediga platserna vilket är en ökning
med drygt 10 procentenheter från år 1980. Kvinnors utbildningsbakgrund är ofta
dåligt anpassad till den moderna arbetsmarknadens krav. Delta hänger samman
både med kvinnornas traditionella utbildningsval och med att kvinnor i mindre
utsträckning än män fått del i olika kompetenshöjande åtgärder i arbetslivet.
Många kvinnor arbetar också inom yrkesområden som riskerar att rationaliseras
bort eller utarmas till följd av den tekniska utvecklingen.
Arbetsmarknadsutbildningen är därför , särskilt viktig för att underiätta
situationen för kvinnoma på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutbildningen
måste emellertid ibland, anpassas efter kvinnors villkor och fömtsättningar.
Inte bara jämställdhetsintresset talar för detta utan även samhällsekonomiska
motiv. Väsentligt är också alt kvinnors utbildning ges en sådan inriktning att
den innebär möjligheter till arbete på hemorten. Utbildning på deltid kan
ibland vara en förutsättning för kvinnor, liksom utbildning på tider som passar
ihop med gällande tider inom barnomsorgen.

Inom
ramen för arbetsmarknadsdepartementets projektverksamhet för att förbättra
kvinnornas villkor på arbetsmarknaden har, som jag tidigare nämnt, projekt
genomförts där syftet varit att få fram modeller för utbildning av kvinnor
inom otraditionella yrkesområden.

I
projektverksamheten har bl. a. framkommit att utbildning i enkönade grupper
ofta är mer meningsfull än i normala utbildningsgrupper med både kvinnor och
män. Vissa pedagogiska fördelar tycks uppstå i homogena undervisningsgrupper.
Kvinnor vågar t. ex. mera i grupper där de slipper konkurrens från män. Mot enkönade
gmpper har ibland framförts att yrkeslivet inte är enkönat. Min åsikt i denna
fråga är att utsatta gmpper kan behöva särskilt stöd under en övergångsperiod.
Min förhoppning är därför att enkönade utbildningsgmpper skall kunna erbjudas i
ökad utsträckning.

Den
utbildning som AMU-gruppen anordnar sker ofta enligt ett modulsystem och med
successiv intagning. Det gör det möjligt för den enskilde kursdeltagaren att
påbörja utbildningen när som helst under året och följa en individuell
studieplan. Kvinnor som utbildar sig otraditionellt behöver som jag just nämnt
ofta extra stöd. Ett sätt att få ett sådant stöd kan vara att delta i en
sammanhållen gmpp där man under utbildningens gång kan utbyta erfarenheter och
få en social samvaro.

Projektverksamheten
visar också på positiva erfarenheter av att varva utbildning med
praktikperioder i företag. Denna uppläggning förlänger visserligen
utbildningstiden men tycks å andra sidan öka kvinnomas möjligheter till arbete
inom utbildningsyrket.

Övergången
från utbildning till arbetslivet är sällan problemfri för kvin

nor med för sitt kön otraditionell utbildning. För att underlätta denna

övergång kan särskilda insatser vara befogade. Stödgrupper inom AMU,

fadderverksamhet i företagen, nätverk för kvinnor på otraditionella arbe- 34

ten är några exempel på
åtgärder som kan öka sannolikheten för att utbildningen skall leda till arbete
inom utbildningsyrket och därmed öka effektiviteten av utbildningen.

Enligt min mening är det
viktigt att arbetsförmedlingar och utbildningsanordnare visar fiexibilitet och
fantasi i sina ansträngningar att öka andelen kvinnor i otraditionella
utbildningar. Självfallet går det inte att föreslå en modell som skall gälla
för alla län eller för alla utbildningar. Ett mål för länsarbetsnämnderna skall
emellertid fortsättningsvis vara att under den närmaste femårsperioden uppnå en
jämn (40% - 60%) könsfördelning inom vaije utbildningsområde. Jag avser följa
utvecklingen länsvis i detta avseende.

För att underlätta för
arbetsförmedlingen att kunna rekrytera och stödja de kursdeltagare som genomgår
en otraditionell arbetsmarknadsutbildning föreslår jag en försöksverksamhet
under fem år, som innebär att arbetsför medlingen inom ramen för anvisade medel
under tionde huvudfitelns reservationsanslag B 3. Arbetsmarknadsutbildning,
anslagsposten särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning, får utnyttja högst
10 000 kr. per kursdeltagare för särskilda åtgärder vid sidan av utbildningen.
De insatser som kan komma i fråga är t. ex. åtgärder för att rekrytera
kursdeltagare, särskilda stödinsatser under utbildningstiden eller i
anslutning till kursdeltagarens inträde på arbetsmarknaden i ett otradionellt
yrke.

Med
otradionell utbildning avses i detta sammanhang en utbildning som inom länet
till 80% domineras av det ena könet. Antalet kursdeltagare som omfattas av
försöksverksamheten får under budgetåret 1988/89 uppgå fill högst 7000. Jag
avser senare att föreslå regeringen att arbetsmarknadsstyrelsen ges i uppdrag
att utvärdera verksamheten.

Prop. 1987/88:105

3.5 Personalutbildning

Min bedömning:
Personalutbildningens roll för jämställdhet mellan kvinnor och män bör ges ökad
uppmärksamhet. Enligt min mening finns det anledning att överväga om samhället
i ökad utsträckning bör engagera sig i och stimulera kompetensutveckling på
arbetsplatserna.

Skälen för min bedömning:
Personalutbildningen har under senare år fått en allt viktigare roll i
samhället. Våren 1986 deltog exempelvis nära en miljon arbetstagare eller
nästan var fjärde arbetstagare i personalutbildning som helt eller delvis
finansierades av arbetsgivaren.

Fler män än kvinnor deltar
i personalutbildning medan däremot andelen av de förvärvsarbetande kvinnorna
och männen som deltar i sådan utbildning är ungefär lika stor.

Personalutbildningens
inriktning, omfattning och fördelning är i första hand en uppgift som skall
lösas på den enskilda arbetsplatsen i samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Det är då viktigt att kvinnornas

35

behov tillgodoses eftersom
inlernutbildning annars lätt bara förstärker Prop. 1987/88:105 existerande
utbildningsskillnader.

Genom
olika åtgärder har samhället försökt påverka personalutbildningens inriktning
och omfattning. Förnyelsefonderna är ett exempel på hur företagens vinstmedel
styrts över till bl. a. utbildning. I propositionen (1984/85:85) om
förnyelsefonder påpekas särskilt att uppmärksamhet måste riktas mot sådana
grupper som sällan kommer i fråga för personalutbildning, t. ex. kvinnor.
Effekterna av förnyelsefonderna utvärderas för närvarande av
arbetslivscentrum. Utvärderingen skall avrapporteras till regeringen under år
1990.

Breddatautbildningen
(prop. 1983/84:150 bil. 4) är ett annat exempel på hur samhället ställt
särskilda resurser till förfogande för en grupp på arbetsmarknaden.
Breddatautbildningen gavs en inriktning som medförde att inte mindre än tvä
tredjedelar av utbildningsresurserna kom kvinnor -framför allt lågutbildade
kvinnor - fill del.

Mera
av anpassningsprocessen på den framtida arbetsmarknaden måste troligen ske i
företagen. Detta ställer ökade krav på kompetensutveckling hos arbetskraften. I
första hand är detta givetvis en uppgift för arbetsgivarna själva att lösa i
samråd med arbetstagarna.

Enligt
min mening finns det emellertid anledning att överväga om samhället i ökad
utsträckning bör engagera sig i och stimulera kompelens-utvecklingen på
arbetsplatserna. Mofiven för delta skulle vara dels att påverka vilka som får
del av utbildningen och dels att se fill, att del växande behovet av
grundläggande, icke direkt företagsanknuten utbildning tillgodoses.

Internutbildningen
har hittills främst gynnat personer som redan har en god grundläggande
utbildning. Personer med en svagare utbildningsbakgrund riskerar därmed med
den nuvarande utvecklingen av produktionstekniken att slås ut i allt snabbare
takt. Detta gäller t. ex. äldre kvinnor med kort grundutbildning. För dessa
grupper kvinnor och för andra med svag utbildningsbakgrund bör ett
samhällsekonomiskt synsätt prägla internutbildningen.

En
ökad satsning på kunskapsutveckling på arbetsplatserna kan motiveras utifrån
flera utgångspunkter. Arbetsuppgifterna blir mera stimulerade och
innehållsrika. Utvecklingsmöjligheter skapas för en större del av arbetslagarna,
särskilt för de som i dag har monotona arbetsuppgifter. Rörligheten på de
interna arbetsmarknaderna ökar, vilkel minskar risken för kvinnor att bli kvar
pä de ofta mindre kvalificerade ingångsjobben.

En
mera välutbildad arbetskraft skapar också förutsättningar för alt möta olika
förändringar, bl. a. den tekniska utvecklingen och konkurrensen från utlandet.
Genom att också samhället är med och stimulerar kompetensutveckling kan en ökad
bredd i utbildningen tillgodoses, något som underlättar möjligheten att byta till
andra arbetsgivare, varigenom flexibiliteten ytterligare förbättras, utan att
en geografisk flyttning nödvändigtvis behöver ske.

Sverige
har en lång tradition av trepartssamverkan inom många sam

hällsområden som givit oss en internationellt sett unik komparativ fördel.

Denna samverkan mellan samhället och parterna på arbetsmarknaden bör 36

enligt
min mening utnyttjas för att finna lämpliga former för att stimulera Prop.
1987/88:105 kunskapsutveckling på arbetsplatserna. En sådan utveckling av
personalutbildningen kan bli avgörande för att bättre tillvarata de kvinnliga
arbetstagarnas resurser.

Jag
avser att under den närmaste femårsperioden noga följa utvecklingen inom
området.

3.6 Regional- och näringspolitik - åtgärder

Ett
av målen för regionalpolitiken är att kvinnor och män i alla delar av landet
skall ha tillgång till arbete, service och en god miljö.

För
att uppnå de regionalpolitiska målen krävs åtgärder över ett brett fält. Såväl
den allmänna politiken som sektorspolitiken inom olika områden och det
renodlade regionalpolifiska stödet skall samverka för att uppnå en balanserad
utveckling i alla delar av landet. Under en följd av år har förutom det
traditionella regionalpolitiska stödet särskilda insatser riktats mot orter och
regioner som drabbats av strukturomvandlingsproblem.

Tillgången
till arbete kan bl. a. mätas i arbetskraftsdeltagandet i olika delar av landet.
De regionala skillnaderna i kvinnors arbetskraftsdeltagandet är större än
männens. Om man tar hänsyn till arbetad tid växer skillnaderna mellan
regionerna och mellan könen.

Enligt
min mening bör en fortsatt betoning av jämställdhetsmålen göras inom ramen för
de regionalpolitiska åtgärderna. Allt fler orter i landet står inför problemet
att de unga kvinnoma flyttar eftersom de inte ser några framtidsutsikter på den
lokala arbetsmarknaden. Inför en sådan utveckling måste åtgärder sättas in inte
bara för att bromsa den allmänna utflyttningen utan också för att göra det
möjligt för de unga kvinnorna att stanna kvar på sina hemorter.

Regeringen
tillsatte hösten 1987 en särskild utredning (I 1987:02) rörande
regionalpolitikens inriktning. I direktiven (dir. 1987:48) till utredningen berörs
flera frågor som är av särskilt intresse ur ett jämställdhetsperspektiv. Utredningen
skall således analysera drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen och
precisera målen för regionalpolitiken samt lämna förslag på efter vilka
grunder och till vilka områden de regionalpolitiska insatserna bör riktas.
Utredningen skall också lämna förslag om vilka infrastrukturåtgärder som behövs
för att åstadkomma attraktiva miljöer för människor och företag samt vilka
medel detta kräver. Utredningen skall även lämna förslag till åtgärder för att
få kvalificerad arbetskraft till regionalpolitiskt prioriterade delar av
landet.

Utredningen
skall redovisa sina förslag senast våren 1989. Jag räknar med att utredningens
arbete kommer att få betydelse för det fortsatta jämställdhetsarbetet.

37

3.6.1 Samhällsservice
och infrastruktur

Prop. 1987/88:105

Min
bedömning: Genom en samordning av insatserna inom flera olika politikområden
bör väsentligt bättre förutsättningar för jämställdhet på lokal nivå kunna
uppnås. En femårig försöksverksamhet med en sådan samordning bör genomföras i
några kommuner. Försöken bör utvärderas.

Skälen
för min bedömning: Regeringen gav år 1984 samtliga länsstyrelser i uppdrag att
i samverkan med länsarbetsnämnder och länsskolnämnder analysera och utarbeta
program för att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och i
utbildningssystemet. Uppdraget redovisades under år 1985. Syftet med uppdraget
var att länsstyrelserna genom sitt samordnande planeringsansvar skulle
uppmärksamma och vidta åtgärder för att förbättra kvinnornas villkor på
arbetsmarknaden.,Detta syfte har uppnåtts. I förordningen (1982:877, ändrad
1987:323) om regionalt utvecklingsarbete ingår sedan år 1987 en bestämmelse om
att länsstyrelserna årligen skall redogöra för utvecklingstendenserna för
kvinnornas villkor på arbetsmarknaden och i utbildningssystemet. En markant
ökning har också skett av de belopp som i flertalet län numera avsätts för
projekt i syfte att stärka kvinnornas situation på de regionala arbetsmarknaderna.

Länsstyrelsernas
rapporter år 1985 visade bl. a. att det råder stora skillnader i tillgången
till samhällsservice mellan och inom olika regioner. Servicenivån på en ort är
av avgörande betydelse i ett tvåförsöijarsamhäl-le. För att klara av två
förvärvsarbeten och omsorg om egna barn krävs tillgång inte bara till
samhällsservice och ett varierat tjänsteutbud utan också en rimlig grad av
öppethållande för dessa funktioner, liksom tillgång till goda kommunikationer.

Kunskaperna
om infrastrukturens betydelse för jämställdheten är otillräckliga. Jag anser
att åtgärder därför bör vidtas som ökar vår kunskap i dessa frågor. Jag kommer
därför att initiera ett antal pilotprojekt omfattande förslagsvis tre kommuner
i olika delar av landet. Kommunerna skall väljas ut efter ett
ansökningsförfarande. Målet skall vara att uppnå jämställda villkor för
kvinnor och män i de tre kommunerna genom en samordning av insatserna inom
alla politikområden. I de aktuella kommunerna skall skillnader i kvinnors och mäns
situafion på arbetsmarknaden m. m. kartläggas och analyseras. Åtgärder
omfattande arbetsmarknadsfrågor, kollektivtrafik, samhällsservice,
öppethållande för olika funktioner, utbildningsfrågor, kvinnorepresentation m.
m. skall härefter vidtas under en femårsperiod. Åtgärderna skall normalt
genomföras inom ramen för gällande stöd och bidrag. För samordning,
information och dokumentation kommer härutöver medel att avsättas från tionde
huvudtitelns reservationsanslag A6. Särskilda jämställdhetsåtgärder.

38

3.6.2 Företagsutveckling
och nyföretagande

Prop. 1987/88:105

Min bedömning: Länsarbetsnämderna
inom stödområdena bör få i uppdrag att utarbeta handlingsplaner för hur en minimering
av antalet dispenser från könskvoteringsregeln inom det regionalpolitiska stödet
skall uppnås. Åtgärder för teknik- och kompetensspridning bör i ökad
utsträckning ges en sådan inriktning att de kommer kvinnor till del.
Utvecklingsfonderna bör utarbeta handlingsprogram för sitt arbete riktat till
kvinnliga företagare.

Skälen för min bedömning:
En viktig del i det regionalpolitiska stödet utgörs av lokaliseringslån och
lokaliseringsbidrag. Sedan år 1974 gäller som villkor för lokaliseringsstöd att
det enskilda företaget skall anställa såväl kvinnor som män vid nyrekrytering. Könskvoteringsregeln
innebär att minst 40% av nyrekryteringen skall ske från vartdera könet. Budgetåret
1986/87 var 37,5% av de nyrekryterade kvinnor.

Mot
bakgmnd av att det regionalpolitiska stödet är den enda form av samhällsstöd
som är könskvoterat studeras för närvarande denna regel av statens industriverk
och inom'ramen för ett forskningsprojekt som bedrivs gemensamt av Göteborgs
universitet och Linköpings universitet. Från olika håll har emellertid redan nu
framförts att regeln i vissa fall har varit svår att tillämpa. Den tillgängliga
arbetskraftens sammansättning och utbildning har ofta försvårat den
eftersträvade könsblandade rekryteringen och föranlett dispenser. Inom ramen
för arbetsmarknadsdepartementets projektverksamhet har vissa försök gjorts att
påverka dessa förhållanden.

Ett i ett tidigt skede
inlett och målmedvetet genomfört arbete för att undanröja bristande utbildning
är en väg att undvika behovet av dispenser. En förbättrad kunskap hos företagen
kan vara ett led i detta arbete. Länsarbetsnämnderna i aktuella län bör få i
uppdrag att utarbeta handlingsplaner för att minimera antalet dispenser från könskvoteringsregeln
inom det regionalpolitiska stödet.

I årets budgetproposition (prop.
1987/88:100 bil. 14) föreslår chefen för industridepartementet över anslaget C
4. Regionala utvecklingsinsatser m. m. att 688 milj. kr. avsätts för regionalpolitiskt
motiverade utvecklingsinsatser i länen. Under förutsättning av riksdagens
godkännande fördelas huvuddelen av medlen till länen och fördelas efter beslut
i länsstyrelsen till regionalpolitiskt företagsstöd, glesbygdsinsatser och
projektverksamhet. Det är glädjande att notera att länsstyrelser och andra
länsmyndigheter i ökad utsträckning uppmärksammat regionala och lokala problem
för kvinnorna på arbetsmarknaden. I flertalet län har således under senare år projekt
som syftar till en förbättring av kvinnornas villkor på arbetsmarknaden
genomförts med hjälp av regionala utvecklingsmedel. Det är min förhoppning att
länsstyrelserna fortsättningsvis i ökad utsträckning skall stödja sådana
projekt.

Regionalpolitiskt stöd kan
numera lämnas till olika åtgärder för teknik och kompetensspridning. Som jag
tidigare anfört är kompetenshöjande åtgärder för kvinnor på arbetsmarknaden ett
viktigt inslag i jämställdhets-

39

politiken. Med stöd av arbetsmarknadsdepartementets
projektmedel har Prop. 1987/88:105

försök
genomförts för att via teknikcentra underlätta för kvinnor att få

utbildning
i data och i ny teknik. Jag anser att denna verksamhet ytterligare

kan utvecklas och att man i samband med teknik- och kompetenssprid-

ningsinsatser
bör överväga vilka särskilda åtgärder som kan vidtas för att i

ökad utsträckning nå ut till kvinnor med information och
utbildning.

Inom ramen för det regionalpolitiska stödet vidtas
särskilda åtgärder i glesbygder. Kvinnor i glesbygd och kvinnor på landsbygden
möter särskilda problem, som bland annat hänger samman med deras större lokala
bundenhet på grund av familjeansvar och traditionell arbetsfördelning i hemmen.
Inom ramen för glesbygdsdelegationens arbete har vissa projekt genomförts med
särskild inriktning på kvinnor.

Jag vill också kortfattat beröra några frågeställningar
angående näringspolitikens roll för kvinnorna. Våren 1987 beslutade riksdagen (prop.
1986/87:74, NU 30, rskr. 271) om näringspolitikens inriktning inför 1990-talet.
I propositionen redovisas regeringens syn på bl. a. småföretagsutvecklingen
och målsättningen att behålla ett högt nyföretagande i landet.

Kvinnor har länge varit en stor grupp bland dem som
startat nya företag. Inte minst för kvinnor i glesbygd kan nyföretagande
erbjuda ett komplement till andra sysselsättningsmöjligheter. Liksom i andra
sammanhang kan det ibland vara motiverat att även inom detta område särskilt
stödja dessa kvinnor.

Mot bakgrund av näringsutskottets betänkande våren 1985
(NU 1984/85:23. s. 26-27, rskr. 242) har regeringen tillsammans med landstingsförbundet
verkat för att varje regional utvecklingsfond skall utse en
jämställdhetsansvarig. Aktiviteterna med anledning av detta har i de olika
fonderna varit av många olika slag och också varierat i intensitet. Det kan
vara lämpligt att i det handlingsprogram som ligger till gmnd för respektive
utvecklingsfonds verksamhet särskilt behandla insatser för att utveckla
kvinnors intresse för att starta och driva eget företag. Sådana insatser bör
bestå av bl. a. utbildning, rådgivning och kontaktskapande verksamhet.
Handlingsprogrammens inriktning i fråga om insatser för att utveckla kvinnors
intresse av att starta och driva företag bör bli föremål för överläggning med
utvecklingsfondernas övriga huvudmän. Jag har i denna fråga samrått med chefen
för industridepartementet.

Utvecklingsfondernas verksamhet omfattar bl. a.
information om nyföretagande, starta-eget-kurser och individuell rådgivning
till nystartade företag. Utvecklingsfondernas nyetableringsinsatser omfattar
alla branscher.

Genom riksdagens beslut våren 1987 har
utvecklingsfondernas målgmpp vidgats vad avser finansieringsverksamheten till
att även omfatta företag som tillhandahäller tjänster till industrin och andra
branscher. Flertalet kvinnor startar företag i andra branscher än tillverkning.
Den beslutade utökningen av utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet bör
medföra ökade möjligheter till att stödja kvinnors företagande.

40

3.6.3 Statliga
företag

Prop. 1987/88:105

Min bedömning: De
statliga företagen bör ägna jämställdhetsarbetet ökad uppmärksamhet och bl. a.
öka andelen kvinnor på alla nivåer i företagen. Vidtagna åtgärder bör årligen
redovisas för riksdagen. Fortsatta ansträngningar bör göras för att öka andelen
kvinnor i de statliga industrikoncernernas styrelser. En sådan strävan bör
också genomsyra tillsättningen av styrelserna i koncernernas dotterbolag.

Skälen för min bedömning:
Staten har en betydande roll som ägare till ett antal industriföretag inom
främst basindustriema, men även ett antal företag inom andra branscher
förekommer i den statliga ägarsfären. Kärnan i de rörelsedrivande stafiiga
industriföretagen består av åtta större industrikoncerner (Celsius Industrier
AB, LKAB, Ncb, Procordia AB, SSAB Svenskt Stål AB och ASSI samt FFV- och
Domänverkskoncernerna) vilka sammantaget omsatte ca 57 miljarder kronor och
sysselsatte ca 85000 personer år 1986 (motsvarande 9,5% av
industrisysselsättningen).

Geografiskt är de statliga
företagen verksamma över hela landet. Syssel-sättningsmässigt är deras
betydelse särskilt stor i Norrbotten där de svarar för inte mindre än 60% av
industrisysselsättningen. På många enskilda orter är det statliga företaget den
helt dominerande industriarbetsgivaren. Den statliga företagssektorn har
således en stor betydelse för sysselsättningen inom vissa regioner och inom
vissa industribranscher.

De
statliga företagskoncernerna har - liksom näringslivet i övrigt — genomgått en
betydande omstrukturering under de senaste åren. Stora investeringsprogram har
genomförts såväl inom befintliga produktionsanläggningar som för att vidga
verksamheten till nya produktionsområden och nya marknader. Förutsättningarna
för de statliga företagen är härigenom markant bättre än för några år sedan.

De
anställda utgör en viktig resurs i alla företag. En personalpolifik som stödjer
kompetensutveckling och utveckling av de anställda är ett nödvändigt inslag i
en framgångsrik företagsutveckling.

Många
av de stafiiga företagen är som jag nämnt verksamma inom basindustrierna. Även
inom elektronikindustrin och inom bioteknik finns statliga företag
representerade. Liksom andra företag löper de statliga företagen risk att möta
ökade svårigheter att rekrytera yrkeskunnig personal, inte minst tekniker.

Det har i många sammanhang
uttalats att de statliga företagen inte bör åläggas att ta ett störte
sysselsättningsansvar än andra företag. Jag delar denna uppfattning. Samtidigt
gäller att staten som ägare - liksom andra företagsägare - skall definiera sina
önskemål och krav vad gäller de enskilda företagens utveckling. Detta får ökad
aktualitet när företagen kan lämna en period där akuta överlevnadsproblem
dominerat och i stället överväga nya och mer offensiva utvecklingsvägar.

Staten
har som ägare uttryckt att de statliga företagen skall medverka till ökad
tillväxt genom satsningar på nya produkter, nya marknader och ny sysselsättning.
Jag anser att i det framfidsinriktade arbetet bör även den personalpolitiskt
viktiga jämställdhetsfrågan beredas plats.

41

I de statliga företagen
finns en väl utvecklad samverkan med de anställda och deras fackliga
organisationer. Denna samverkan är en god grund för ett aktivt och planmässigt
jämställdhetsarbete. Syftet med arbetet bör vara att genom bl. a.
personalutvecklande åtgärder och genom en aktiv rekryteringspolitik öka
andelen kvinnor på alla nivåer i företagen. Arbetsmiljöfrågor bör i dessa
sammanhang särskilt uppmärksammas. Särskilda ansträngningar bör göras för att
öka andelen kvinnliga tekniker.

Vidtagna åtgärder bör
redovisas av de statliga industrikoncernerna i den årliga redogörelsen för de
statliga företagen, vilken lämnas till riksdagen. Av denna skrivelse bör även
framgå medelantalet anställda kvinnor och män liksom fördelningen mellan
kvinnor och män på det ledande befattningsskiktet och i styrelserna i
respektive företag.

Målmedvetna ansträngningar
görs för att öka andelen kvinnor i de statliga industrikoncernernas styrelser.
En sådan strävan bör också genomsyra tillsättningen av styrelserna i
koncernernas dotterbolag.

Prop.
1987/88:105

3.6.4 Vissa övriga frågor

Min
bedömning: Samtliga företag bör åläggas att årligen redovisa medelantalet
anställda kvinnor respektive män. En kartläggning av andelen kvinnor i
beslutande positioner i näringslivet bör genomfö-

Skälen
för min bedömning: Informationen om andelen kvinnor på ledande poster inom
näringslivet är idag bristfällig. Jag kommer därför att ta initiativ till en
kartläggning av andelen kvinnor i beslutande positioner i näringslivet.

Chefen
för justitiedepartementet kommer vidare under år 1988 att föreslå ändringar i
aktiebolagslagen (1975:1385) med innebörd att aktiebolags förvaltningsberättelser
fortsättningsvis skall innehålla inte bara som f. n. uppgift om medelantalet
anställda utan också medelantalet anställda kvinnor respektive män. Ändringar
av samma innebörd kommer också att föreslås i lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar och i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag.

Enligt
min uppfattning kommer dessa förslag att ge underlag för ett intensifierat
opinionsbildande arbete i jämställdhetsfrågor. Kunskap om rådande förhållanden
är en förutsättning för förändring.

3.7 Jämställdhetslagen

Min
bedömning: En särskild utredare bör tillkallas för att utvärdera jämställdhetslagen.
Utredaren bör bl. a. föreslå de förändringar som kan anses påkallade för att
lagen bättre skall kunna uppfylla sitt ändamål att främja kvinnors och mäns
lika rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i
arbetet.

42

Skälen för min bedömning:
Jämställdhetslagen har nu varit i kraft i snart åtta år. Den har enligt min
mening varit ett viktigt instrument för att förbättra i första hand kvinnors
villkor på arbetsmarknaden. Inte minst jämställdhetsombudsmannens (JämO) arbete
med att se till att lagen efterlevs har varit framgångsrikt.

Cirka
två år efter jämställdhetslagens tillkomst föreslog JämO i en skrivelse till
arbetsmarknadsdepartementet vissa ändringar i lagen mot bakgrund av de
erfarenheter hon då gjort av lagens tillämpning. Förslagen ledde till att lagen
ändrades på vissa punkter (prop. 1984/85:60, AU 8, rskr. 102). Ändringarna
trädde i kraft under våren 1985. Därefter har ytterligare synpunkter förts fram
från JämO och även från flera andra håll. Bl. a. har företrädare för samtliga
riksdagspartier i motioner till riksdagen framfört krav på vissa ändringar av
lagen. Arbetsdomstolen (AD) har i ett yttrande över diskrimineringsutredningens
delbetänkande (SOU 1984:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet
redogjort för sina erfarenheter av jämställdhetslagens tillämpning och därvid
uttalat att det kunde finnas skäl att se över lagens regler.

Som
jag redovisade för riksdagen i en frågestund den 19 november 1987 anser jag att
en mer allmän utvärdering av lagen och dess tillämpning nu bör komma till
stånd. Även riksdagens arbetsmarknadsutskott har därefter gett uttryck för
uppfattningen att en allmän utvärdering bör kunna ge det underlag som krävs för
en eventuell omarbetning av lagen (AU 1987/88:9). Jag avser därför att senare i
vår föreslå regeringen att en särskild utredare tillkallas för att utvärdera
jämställdhetslagen.

Prop. 1987/88:105

3.8 Sexuella trakasserier i arbetslivet

Min bedömning:
Frågan om ett förbättrat skydd mot trakasserier på grund av anmälan om
könsdiskriminering bör beaktas inom ramen för den föreslagna utvärderingen av
jämställdhetslagen. Även frågan om sexuella trakasserier i arbetslivet behöver
övervägas i bl. a. detta sammanhang. Jag anser vidare att frågan om sexuella
trakasserier bör uppmärksammas i arbetsmiljöarbetet av berörda myndigheter och
organisationer.

Skälen för min bedömning:
JämO överlämnade i december 1986 och i augusti 1987 till
arbetsmarknadsdepartementet två rapporter utarbetade inom ramen för JämO: s
projekt FRID-A (kvinnofrid i arbetslivet). Projektet har bedrivits med stöd
från arbetsmarknadsdepartementet. I den första rapporten. Trakasserier pga
anmälan om könsdiskriminering, återkommer JämO till en tidigare begäran om
lagstiftning till skydd mot trakasserier på grund av anmälan om
könsdiskriminering. 1 den andra rapporten. Sexuella trakasserier i arbetslivet,
föreslås mot bakgrund av en intervjuundersökning, att jämställdhetslagen
kompletteras så att den ger ett bättre skydd mot sexuella trakasserier. Även
brottsbalkens bestämmelser om sexuellt

43

utnyttjande
och sexuellt ofredande bör kompletteras i detta syfte anser Piop.
1987/88:105 JämO.

JämO:s
båda rapporter har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren har
upprättats på arbetsmarknadsdepartementet (J 5897/86). Remissinstanserna har
genomgående varit positiva till att JämO uppmärksammat dessa frågor. Flertalet
har tillstyrkt att lagstiftningsåtgärder i den riktning JämO har föreslagit
vidtas. Många instanser anser emellertid att de rättsliga aspekterna när det
gäller de sexuella trakasserierna i arbetslivet bör analyseras närmare och att
ytterligare forskning och utredning behövs pä detta område.

Enligt
min mening bör frågan om det finns ett behov av förbättrat skydd mot
trakasserier för den som gör anmälan om könsdiskriminering särskilt beaktas
inom ramen för den utvärdering av jämställdhetslagen som jag inom kort avser
att föreslå regeringen.

När
det gäller frågan om sexuella trakasserier i arbetslivet vill jag anföra följande.
JämO:s rapport visar att sexuella trakasserier förekommer och ger även exempel
på hur dessa kan ta sig uttryck. Rapporten har bidragit till en bred debatt om
dessa - hittills relativt ouppmärksammade — frågor. Detta är enligt min mening
värdefullt. Trakasserier i varje form - och sexuella trakasserier i synnerhet -
är ett problem som enligt min mening måste motverkas aktivt på alla
arbetsplatser; av arbetsgivare, av fackliga organisationer och skyddsombud, av
personalansvariga och av företagshälsovården. Arbetarskyddsstyrelsen har i
sitt remisssvar uppgett att man avser att ha frågan om sexuella trakasserier
aktuell i samband med sitt fortsatta tillsyns- och författningsarbete rörande
psykologiska, sociala och organisatoriska arbetsmiljöfrägor. Jag ser positivt
på detta.

Forskning
om sexuella och andra trakasserier är också angelägen. Jag utgår ifrån att
institutet för arbetsmiljöforskning även i fortsättningen beaktar detta i sin
verksamhet liksom i den företagshälsovårdsutbildning som institutet bedriver. Även
arbetsmiljöfonden bör kunna bidra med utvecklings- och informationsinsatser på
detta område. 1 detta arbete bör JämO:s erfarenheter tas tillvara.

Lagstiftning
är enligt min mening inte ett medel som i första hand bör tillgripas för att
komma fillrätta med dessa problem. Frågan behöver emellertid, enligt min
mening, övervägas vidare, bl. a. i samband med den föreslagna utvärderingen av
jämställdhetslagen.

3.9 Statlig personalpolitik

Jag
har tidigare under detta avsnitt angett huvudinriktningen och målen för det
fortsatta arbetet för att förbättra kvinnors villkor i arbetslivet. Jag kommer
nu, i samråd med chefen för civildepartementet, att särskilt ta upp statens
ansvar att som arbetsgivare vara föregångare i detta arbete.

Kvinnorna
utgör nära hälften av det totala antalet statligt anställda. Kvinnor och män
har dock i stor utsträckning olika yrken och olika arbetsuppgifter även inom
staten.

Kvinnor
dominerar alltjämt inom de lägre tjänstenivåerna och lönegra

derna. Det är viktigt att skapa utvecklingsmöjligheter, nya yrkesroller och 44

karriärvägar för kvinnor
som t. ex. arbetar i biträdes- och assistentbefatt- Prop. 1987/88:105

ningar. Dessa kvinnors
arbetsuppgifter påverkas i hög utsträckning av en

ökad ADB-användning. Här
har myndigheterna ett särskilt ansvar att

medverka till att skapa
förutsättningar för ett varierat och utvecklande

arbetsinnehåll. Enligt vad
jag erfarit kommer chefen för civildepartementet

senare i dag att föreslå
regeringen vissa åtgärder på detta område.

Att
öka andelen kvinnor på de högre tjänsterna inom statsförvaltningen är enligt
min mening ett annat viktigt mål för den statliga personalpolitiken. Statens
ansvar att som arbetsgivare föra jämställdhetsfrågorna framåt kan inte nog
understrykas. Det åligger redan nu myndigheterna att bedriva ett målinriktat
jämställdhetsarbete. Jag anser emellertid att myndigheterna bör intensifiera
sitt arbete i dessa frågor. Erfarenheterna visar att ett verksamt medel att
åstadkomma förändringar kan vara att ställa upp tidsbestämda mål för andelen
kvinnor på olika mansdominerade tjänstenivåer.

I
jämställdhetsavtalet för det statliga arbetstagarområdet (MBA-S 7 kap.) framgår
att myndigheterna för varje budgetår skall upprätta en plan för sitt
jämställdhetsarbete och där ange de åtgärder som bör vidtas. Jag har erfarit
att ett stort antal myndigheter inte har upprättat en sådan plan. Jag finner
detta mycket anmärkningsvärt. Statens arbetsgivarverk (SAV) har här ett
särskilt ansvar.

I
det program för insatser och jämställdhetsåtgärder inom arbetslivsområdet som
jag tidigare redogjort för bör en vikfig uppgift inledningsvis vara att skapa
bred kännedom om jämställdhetsavtalen på arbetsmarknaden. Detta bör självfallet
även gälla jämställdhetsavtalet på det statliga området.

4 Jämställdhet i utbildningen

4.1 Inledning

Från
jämställdhetssynpunkt spelar skolan och det övriga utbildningsväsendet på
flera olika sätt en viktig roll.

Barns
och ungdomars omvärldsuppfattning och tro på sin egen förmåga formas i stor
utsträckning i skolan. Den sociala miljön och det bemötande flickor och pojkar
får där påverkar deras föreställningar om bl. a. kvinnligt och manligt. Genom
att ungdomar kommit att omfattas av skolgången under en längre tid får skolan också
allt större betydelse.

En
av utbildningens uppgifter är att stärka elevernas självförtroende så att de i
framtiden vill och vågar använda möjligheterna till inflytande i t. ex. fackliga
och politiska sammanhang. Skolan skall också ge en förberedelse för att ta
ansvar för barn, hem och hushåll. Möjligheterna att nå jämställdhet på dessa
områden är med andra ord beroende av den grund som läggs i skolan.

Lärare,
skolledare och andra som arbetar i skolan utgör viktiga förebil

der för de unga. I undervisningen och genom läroböckerna förstärks eller

motverkas föreställningar om att vissa ämnen är viktigare för flickor och

andra för pojkar. Också de kunskaper som eleverna får om kvinnors resp.

mäns villkor i samhället inverkar på ungdomars beredskap att verka för 45

jämställda
villkor och påverkar också deras yrkesval. En könsuppdelning i Prop.
1987/88:105 utbildningen bidrar till att konservera den rådande
könsuppdelningen på arbetsplatserna. De insatser skolan och det övriga
utbildningsväsendet gör är därför enligt min mening av största betydelse, inte
minst för hur jämställdhetsmålen på arbetsmarknaden kan uppfyllas.

Förutsättningarna
för att utbildningen skall bidra till ökad jämställdhet i samhället har
förbättrats. I den obligatoriska skolan läser numera alla elever i huvudsak
samma ämnen och under lika lång tid. Ungefär lika många flickor som pojkar går
sedan vidare till och fullföljer en gymnasieutbildning. Skillnaderna i
kunskapsnivå i t. ex. naturvetenskapliga ämnen, där pojkar i genomsnitt
uppvisar bättre resultat, har enligt gjorda undersökningar successivt minskat.
Flickor har i ökad utsträckning börjat söka sig till vissa utbildningar som
tidigare varit starkt dominerade av pojkar.

Mycket
återstår dock enligt min mening att göra inom utbildningen för att uppnå målen
för jämställdhet på arbetsmarknaden och på andra samhällsområden. Jag vill
inledningsvis kort beröra några förhållanden, som behöver uppmärksammas i det
fortsatta arbetet.

Könsfördelningen
i gymnasieskolan och för övrigt också inom olika former av vuxenutbildning och
i högskolan, är alltjämt mycket sned och följer i allt väsentligt traditionella
mönster. Enligt tillgänglig statistik är dessvärre också studieavbrott vanliga
bland flickor som valt en otraditionell gymnasieutbildning.

Ungdomsskolan
har enligt läroplanerna fill uppgift att verka för jämställdhet mellan kvinnor
och män. Ide rapporter om jämställdhetsinsatser i skolan som gjorts under senare
tid, bl. a. av flera länsskolnämnder, uppges genomgående att
jämställdhetsfrågor har behandlats marginellt eller oftast inte alls i gmndutbildning
och fortbildning av lärare. Alltför ofta tycks jämställdhetsfrågorna i skolan
ha blivit tillfälliga och lösryckta inslag i en i övrigt oförändrad miljö.
Erfarenheterna från bl. a. arbetsmarknadsdepartementets projektverksamhet
talar för att arbetet för jämställdhet måste bedrivas långsiktigt och ta fasta
på bearbetning av förhållningssätt bland den berörda personalen och inte bara
bland eleverna.

Ett
flertal forskningsrapporter tyder på att lärare i skolan tenderar att bemöta
eleverna utifrån traditionella värderingar av vad som förväntas av pojkar och
vad som förväntas av flickor. Det är angeläget att dessa mönster ytterligare
belyses i fortsatt forskning. Även läromedlen uppvisar brister ur
jämställdhetssynpunkt. Gjorda granskningar visar att t. ex. bildurval och val
av exempel i många läroböcker speglar traditionella könsrollsuppfattningar.

Jag
övergår nu till att redovisa mål och inriktning för jämställdhetsarbetet inom
utbildningen för den kommande femårsperioden. I dessa frågor har jag samrått
med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Göransson.

46

4.2 Mål Prop. 1987/88:105

Det
långsiktiga målet för arbetet med att förändra den ojämna könsfördelningen
bland elever och studerande är att ingetdera könet skall vara representerat med
mindre än 40% på de olika utbildningarna.

För
den kommande femårsperioden bör följande mål gälla för gymnasieskolan:

•
Andelen intagna av underrepresenterat
kön bör öka till minst 10% i de utbildningar där flickor resp. pojkar nu utgör
mindre än 5%. Som exempel på sådana utbildningar kan nämnas el-teleteknisk
linje och social servicelinje.

•
I försöksverksamhet med treårig
industriteknisk linje bör andelen flickor uppgå till minst en femtedel av de
intagna.

•
I försöksverksamhet med treårig
social service- och omvårdnadslinje bör andelen pojkar uppgå till minst en
femtedel av de intagna.

•
På fyraårig teknisk linje bör
andelen flickor öka till minst en tredjedel av de intagna.

•
Andelen studieavbrott bland
flickor på pojkdominerade linjer bör inte vara högre än bland pojkarna på dessa
linjer.

För
högskolan bör samma långsiktiga mål gälla, nämligen att ingetdera könet bör
vara representerat med mindre än 40% på någon utbildning. För den kommande
femårsperioden bör följande mål gälla:

•
Andelen antagna av underrepresenterat
kön bör öka till minst 10% i de utbildningar där kvinnliga resp. manliga
studerande nu utgör mindre än 5%. Utbildning till receptarie och drifttekniker
utgör exempel på sådana utbildningslinjer.

•
Särskilda ansträngningar bör
göras för att öka andelen kvinnor i tekniska utbildningar inom högskolan.
Andelen kvinnliga studerande bör öka till minst 30% av de antagna.

•
Andelen manliga studerande i
medellånga vårdutbildningar - utbildning till sjuksköterskor m. m. —, som nu
uppgår till ca 15%, bör öka till minst 25%.

Mot
bakgrund av den betydelse ledarna i en organisation har som föredömen och
attitydpåverkare, bör också tidsbestämda mål för andelen kvinnliga skolledare
sättas upp:

• Så
snart som möjligt och senast läsåret 1992/93 bör minst hälften av

lediga skolledartjänster tillsättas med kvinnor. Bland samtliga rektorer

bör på så sätt andelen kvinnor inom fem år ha ökat från idag 9 % till minst

20%. För studierektorer bör motsvarande ökning ske från nuvarande

19% till minst 30%.

47

4.3
Åtgärder

Prop. 1987/88:105

Sammanfattning och bedömning: Skolan och den högre
utbildningen har en viktig roll i det fortsatta arbetet för jämställdhet i
samhället, inte minst för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Insatser
i form av personalutbildning, utvecklingsarbete och fortsatt forskning inom
olika områden är angelägna.

Försöksverksamhet med flickgrupper i naturvetenskapligt-teknis-ka
ämnen och i datalära behöver breddas och vidareutvecklas. Även andra vägar för
att bryta de könsbundna studie- och yrkesvalen är angelägna att pröva.
Fortsatta åtgärder som kan ge ett effektivt stöd åt dem som redan studerar på
en otraditionell utbildning bör vidtas. Därvid behöver uppmärksammas hur
övergången till arbetslivet skall kunna underlättas. Jag kommer även
fortsättningsvis att avsätta projektmedel för att nå dessa syften.

Arbetet för att få fler kvinnliga skolledare behöver
intensifieras. Ansträngningarna att utjämna könsskillnaderna i rekrytering till
olika högskoleutbildningar bör fortsätta liksom arbetet att förbättra
förutsättningarna för jämställdhetsforskningen.

Chefen
för utbildningsdepartementet kommer senare att anmäla sin avsikt att inom
departementet tillsätta en .ledningsgrupp för jämställdhetsfrågor inom
utbildningsområdet. Jag räknar med att de erfarenheter som gjorts och
fortlöpande görs i arbetsmarknadsdepartementets projektverksamhet kommer att
tas tillvara i detta arbete.

4.3.1
Det könsbundna studievalet

Att bryta det könsbundna studievalet är en utmaning, inte
bara för dem som sysslar med studie- och yrkesorientering (syo) utan för
praktiskt taget all personal i skolan. Syo-insatser och information riktad till
elever är betydelsefullt. Men en större påverkan sker sannolikt i
undervisningen i de enskilda ämnena. Läromedel, arbetsformer, lärarens
förhållningssätt m. m. bidrar till värderingar hos de unga som motverkar
alternativt förstärker de traditionella rollerna.

Det är
väsentligt att åstadkomma en undervisning som gör innehållet lika tillgängligt
för både flickor och pojkar. Detta kan ibland kräva särskilda åtgärder som t.
ex. de försök med temporärt enkönade grupper i naturvetenskapliga ämnen i
grundskolan som skolöverstyrelsen (SÖ) bedriver. Jag kommer med stort intresse
att följa dessa försök. Ytterligare ett sätt att påverka de traditionella
studievalen är den försöksverksamhet som regeringen medgivit på högstadiet med
s. k. dubbla tillval. Eleverna får då möjlighet att parallellt med en
tillvalskurs i språk läsa en kurs inom t. ex. teknikområdet. Det är också
angeläget att ytterligare ansträngningar görs för att ge elever erfarenhet av
för dem otraditionella yrkesområden i samband med praktisk
arbetslivsorientering.

Erfarenheterna från arbetsmarknadsdepartementets
projektverksamhet

48

visar på vikten av att
undervisningen i teknik och naturvetenskapliga Prop. 1987/88:105 ämnen görs så
konkret och verklighetsnära som möjligt för att underlätta förståelsen av mer teorefiska
principer. En sådan inriktning torde i och för sig inte bara gynna flickorna. I
projektform har också t. ex. kompanjonlä-rarskap i teknikundervisningen prövats
med goda effekter. Denna modell innebär att tekniklärare på högstadiet
samarbetar med lärare på låg- och mellanstadierna för att eleverna tidigt skall
få en bra undervisning. Även utformningen av matematikundervisningen kan vara
viktig för att bryta de traditionella studie valen. Trots goda betyg är det
alltför många flickor som, att döma av gjorda studier, säger sig ha svårt att
förstå matematik och inte tror sig om att kunna så mycket som de faktiskt kan.
Jag kommer inom ramen för projektverksamheten att beakta bl. a. behoven av
fortsatt utvecklingsarbete på dessa områden.

Jag
vill i det här sammanhanget också uppmärksamma användningen av datorn som
hjälpmedel. Ett mål för politiken på dataområdet är att fler människor skall
ges möjlighet att kunna påverka och styra datorns användning. Det är dä
viktigt att eleverna, särskilt flickor som inte intresserat sig för datorer i
samma utsträckning som pojkar, får träning i att självständigt och kreativt
använda den nya tekniken också utifrån egna intresseområden. I årets
budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 10, s. 57) lämnas förslag till
fortsatt utveckling av skolans dataundervisning. I förslagen poängteras att
särskild hänsyn måste tas vid uppläggningen av undervisningen till att
tradition och uppfostran medfört att flickor och pojkar ofta har olika syn på
teknik.

Från
och med budgetåret 1985/86 lämnas statsbidrag till kommuner som anordnar
sommarkurser i teknik för flickor på högstadiet. Närmare 10000 flickor har
hittills genomgått sådana kurser. Intresset har varit stort såväl från
kommunernas och skolpersonalens som från flickornas sida. För fortsatt
utveckling av sommarkurser i teknik för flickor har i årets budgetproposition (prop.
1987/88:100 bil. 10, s. 110) föreslagits 3,1 milj. kr. Det ankommer på SÖ att
årligen utvärdera verksamheten. Jag har särskilt noterat den positiva
fortbildningseffekt som verksamheten tycks ha haft på de yrkeslärare som lett
kurserna. Kurserna har också i praktiken belyst principen att olika former av
positiv särbehandling ibland är nödvändig för att på längre sikt få mer
jämställda villkor, särskilt i de situafioner där det ena könet kanske har en
svag mofivation.

Det
är naturligtvis viktigt att även pojkar uppmuntras till otraditionella val.
Motsvarande sommarkurser i vård för pojkar har börjat anordnas i en del
kommuner och landsting. Erfarenheterna visar bl. a. att många pojkar efter
genomförd kurs kan tänka sig utbildning inom vårdområdet.

Jag
har tidigare nämnt läromedlens roll och de brister de har uppgetts vara
behäftade med. Inom utbildningsdepartementet pågår f. n. en läromedelsöversyn (U
1987: B) som beräknas vara klar under våren 1988. Statsrådet Göransson
återkommer senare till regeringen i denna fråga.

Olika
försök har under senare år också gjorts för att stötta de elever som

redan gjort otraditionella val. Försöken har bl. a. visat på vikten av att

dessa elever vid studiernas början placeras så att de utgör en gmpp som

kan stödja varandra. Det torde också krävas en vilja och en insikt hos 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 105

lärare,
skolledning och annan skolpersonal för att ge flickorna hjälp att Prop.
1987/88:105

fullfölja utbildningen.
Arbetsmarknadsdepartementets projektverksamhet

visar
att förebilder och stöd för elever som valt otraditionellt, kan ha stor

betydelse
för motivationen att fullfölja utbildningen och etablera sig i

yrket.
En uppläggning har varit att använda sig av vuxna yrkesutövare som

genom den personliga
kontakten och stödet för eleverna kan levandegöra

utbildningsmålet
och yrkets villkor. Även "faddersystem" som bygger pä

att äldre elever på samma
studieväg hjälper de yngre tycks vara en bra

modell som behöver
utvecklas i det vidare arbetet.

Genom
åtgärder av det slag jag nu redovisat kan också övergången från utbildningen till
arbetslivet underlättas. De lokala yrkesråden, som är en länk mellan den
gymnasiala yrkesutbildningen och yrkesbranschen ifråga, har en viktig uppgift i
att bereda marken för anställning av kvinnor pä mansdominerande arbetsplatser.
Över huvud taget är det viktigt att samar betet mellan skolor och företag kan
utvecklas i det här syftet.

Flera
av de nu redovisade metoderna för att bryta de traditionella studievalen bör
kunna prövas i de pilotkommuner som jag föreslagit i föregående avsnitt. Vidare
har chefen för utbildningsdepartementet tidigare idag i propositionen (prop.
1987/88:102) om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan förordat
vissa åtgärder för att främja otraditionella studie val.

En
mindre traditionell rekrytering till den högre utbildningen måste byggas under
genom de val som görs tidigare i utbildningssystemet. Åtgärder behöver ändå
vidtas för att mer direkt påverka rekryteringen t. ex. till olika slag av
vuxenutbildning och till högskoleutbildning. Ett exempel utgör det s. k.
tekniska basåret där elever, framför allt då flickor, som inte har den aktuella
behörighetsgivande gymnasieutbildningen, får kompletterande kunskaper och
annat stöd för att påbörja civilingenjörsutbildning.

Förslag
har i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 10, s. 260 f.) också
lagts om försöksverksamhet med andra antagningsvillkor till högskolans
sjuksköterskeutbildning, hälso- och sjukvårdslinjen, som bl. a. innebär att
fler män kan rekryteras. Utbildningsmyndigheterna bör, enligt vad som framgår i
propositionen, i detta sammanhang rikta informationsåt gärder till manliga
studerande t. ex. i gymnasieskolan eller i den kommunala vuxenutbildningen.
Jag kommer med intresse att följa dessa försök.

Regeringen
har vidare i propositionen (prop. 1987/88:109) om urval m. m. till
högskoleutbildning lämnat förslag i syfte att åstadkomma en jämnare
könsfördelning i högskolans utbildningar.

4.3.2
Skolans personal

Lärarutbildning
och lärarfortbildning har en central betydelse för skolans

förändring i stort. Jämställdhetsfrågor bör därför vara ett naturiigt inslag i

all grundläggande lärarutbildning. En ny grundskollärarutbildning startar

hösten 1988. Universitets- och högskoleämbetet har utifrån riksdagens

beslut i frågan fastställt utbildningsplan för grundskollärarlinjen i vilken 50

framgår att kvinnors
respektive mäns villkor i arbetslivet och andra jäm- Prop. 1987/88:105 ställdhetsaspekter
skall vara en del av innehållet i utbildningen. Jag utgår ifrån att de lokala
högskolorna för lärarutbildning omsätter riktlinjerna i praktiken så att de
lärare som skall tjänstgöra i skolan på 1990-talet och framåt får en god
beredskap att arbeta med jämställdhetsfrågor i sin undervisning.

Regeringen
har i budgetpropositionen (prop. 1987/88:100 bil. 10, s. 50 f) föreslagit en
satsning på fortbildning för grundskollärare. Statsrådet Göransson kommer
senare att beröra hur jämställdhetsfrågorna bör beaktas i den fortbildningen.

Jag
har tidigare pekat på betydelsen av att kontakterna mellan skolan och
arbetslivet blir tätare, för att t. ex. underiätta för kvinnor som utbildat sig
inom ett mansdominerat yrke att få en bra anställning. I den treåriga
försöksverksamheten med en ny yrkesutbildning i gymnasieskolan som regeringen
föreslår skall starta hösten 1988, är samarbetet mellan skola och företag ett
centralt inslag. Utbildningsministern har i den nyss nämnda propositionen om
utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan framhållit att
jämställdhetsfrågorna bör behandlas i fortbildning och utbildning av
yrkeslärare och handledare.

Personalen
i skolan är könsmässigt sett mycket snedfördelad vilket naturligtvis bl. a.
utgör ett dåligt mönster för eleverna. Lärare för de yngre barnen är främst
kvinnor. Skolledare är övervägande män, medan de som serverar maten eller
städar i allmänhet är kvinnor. Det finns tyvärr också en tendens att
grundskolans lärarkår som helhet håller på att bli alltmer kvinnodominerad. Det
är för tidigt att nu uttala sig om hur förhållandena kan komma att ändras i
samband med att den nya grundskollärarutbildningen kommer igång. Jag kommer
dock att noga följa utvecklingen.

Andelen
kvinnor i skolledarbefattningar är fortfarande låg. En del undersökningar
tyder emellertid på en viss, om än långsam, ökning under senare tid. Det är
naturligtvis av största betydelse för barns och ungdomars föreställningar om
kvinnligt och manligt att de i sin dagliga miljö kan se kvinnor i rollen som
arbetsledare och chefer. Det är min förhoppning att skolledarutbildningen,
särskilt dåden del som benämns rekryteringsutbildning, kommer att bidra till
att fler kvinnor blir skolledare.

4.3.3
Jämställdhetsforskning m. m.

Forskning
om jämställdhet mellan kvinnor och män har under det senaste

decenniet tilldragit sig alltmer uppmärksamhet. Med ett ökande antal kvin

nor i forskarutbildningen - kvinnor med viss utsträckning andra kunska

per och erfarenheter än manliga forskares - har de dominerande kun

skapsperspektiven börjat ifrågasättas. "Gamla" problem och frågeställ

ningar har ställts i ny belysning. Fenomen som har varit osynliga eller

okända har lyfts fram och nya teorier prövas såväl inom de humanisfiska

och samhällsvetenskapliga som inom de naturvetenskapliga disciplinerna.

1 samband med de forskningspolitiska propositioner som lagts fram

under 1980-talet har jämställdhetsforskning hört till de områden som prio- 51

riterats.
Vid universitetet i Göteborg inrättades den I juli 1982 en professur Prop.
1987/88:105 i kvinnohistoria. Genom 1984 års forskningsproposition tillkom fem
forskartjänster i jämställdhetsforskning vid humanistisk-samhällsvetenskapli-ga
forskningsrådet (HSFR). HSFR har därefter beslutat inrätta ytterligare en sådan
tjänst. Sedan den 1 juli 1987 finns vidare vid HSFR en gästprofessur för en
utländsk kvinnlig forskare. Särskilda medel har dessutom anvisats för stöd till
bl. a. de forum för kvinnoforskning och kvinnliga forskare som finns vid
universiteten och vid högskolan i Luleå.

Den
verksamhet som bedrivits av delegationen för jämställdhetsforskning (JÄMFO)
har också, enligt min mening, spelat en viktig roll för utvecklingen inom detta
forskningsområde. Arbetsmarknadsdepartementet disponerar vissa medel för bl.
a. jämställdhetsforskning. Flera angelägna forskningsprojekt har genomförts
och genomförs med stöd av dessa medel.

Trots
dessa åtgärder kan idag ändå konstateras att någon bred jämställdhetsforskning
inte vuxit fram inom alla de områden där detta vore önskvärt. En orsak till
detta kan vara att det nästan uteslutande är kvinnliga forskare som arbetar med
dessa frågor och att kvinnor är svagt representerade på forskarnivå inom flera
discipliner. En annan är att få kvinnor, relativt sett, överhuvudtaget ägnar
sig åt forskning. Kvinnornas svaga representation på t. ex. högre
undervisningstjänster bidrar till jämställdhetsforskningens ännu svaga
ställning.

Andelen
kvinnor ökar emellertid, om än långsamt bland de forskarstuderande. Till följd
av regeringens förslag i 1987 års forskningsproposition (prop. 1986/87:80 bil.
6, UbU 26, rskr. 282) ökar resurserna betydligt för inrättande av
doktorandtjänster och tjänster som forskarassistent. Detta är väsentligt inte
minst för kvinnornas möjligheter att ytterligare stärka sin position i
forskarutbildningen och i forskningsarbetet inom högskolan.

Utbildningsministern
kommer senare att ge en ytterligare redovisning av frågor som berör
jämställdhetsforskningen. Jag vill här endast understryka att jag för egen del
avser att genom JÄMFO noga följa utvecklingen £iv andelen kvinnliga forskare,
de kvinnliga forskarnas villkor och det utrymme jämställdhetsforskningen ges
inom olika discipliner och vid olika universitetsorter.

5 Jämställdhet i familjen

5.1 Inledning

Jämställdhet
i familjen förutsätter att såväl kvinnor som män respekterar varandra och
varandras olikheter. Förändrade relationer mellan könen innebär emellertid förändringar
i invanda mönster för såväl kvinnor som män.

Som
jag tidigare nämnt har familjepolitiken en avgörande betydelse för både
kvinnors och mäns möjligheter att kombinera förvärvsarbete med hemarbete och föräldraskap.

Familjepolitiken
syftar till att ge alla barn trygga och stimulerande upp

växtvillkor och fill att ge föräldrarna möjlighet att vårda och fostra sina 52

barn på ett så bra sätt
som möjligt. Barnen har rätt till bägge sina föräldrar. Prop. 1987/88:105
Båda föräldrarna har samma rätt till personlig utveckling och egen försörjning.
En utgångspunkt är att föräldrar och barn skall ha tid för varandra och kunna
leva på en rimlig ekonomisk standard. Möjligheterna att förena föräldraskap med
förvärvsarbete är därför av avgörande betydelse. De viktigaste komponenterna i
familjepolitiken är

-
det ekonomiska stödet till
barnfamiljerna, främst barnbidraget som skall jämna ut skillnaderna mellan
barnfamiljer och familjer utan bam

-
barnomsorgen, som i första hand
är till för barnens bästa, men som också gör det möjligt för föräldrarna att
förvärvsarbeta eller studera

-
föräldraförsäkringen, som genom
ekonomisk ersättning för inkomstbortfall gör det möjligt för både kvinnor och
män att vara hemma med barnen när de är små och när de är sjuka

-
en väl utbyggd gemensam sektor
med mödra- och barnhälsovård och en skola som ger alla barn rätt till
utbildning

En
familjepolifik med denna inriktning är en förutsättning för jämställdhet i
samhället. Jag anser att utformningen av och takten i den fortsatta
reformverksamheten inom familjepolitikens område är av största betydelse för
möjligheterna att uppnå jämställda villkor för kvinnor och män i arbetslivet
och i samhället i övrigt.

Familjerna
i Sverige är små. För närvarande finns det ungefär en miljon barnfamiljer med
sammanlagt 1,8 miljoner hemmavarande barn under 18 är. I bara 15% av dessa
familjer finns tre eller flera barn. Närmare 180000 föräldrar lever ensamma med
sina bam. Ungefär 80% av de ensamstående föräldrarna är kvinnor.

Familjen
förmedlar samhällets värderingar, normer och seder till barnen. Relationerna
och arbetsfördelningen i hemmen under barnens uppväxttid präglar kommande
generationers syn på vad kvinnor och män kan och bör göra. Jämställdhet i
familjen ser jag därför inte bara som en fråga om en privat fördelning av
arbete och fritid utan också som en fråga om kulturell påverkan.

Inte
mindre än två tredjedelar av landets vuxna befolkning lever emellertid i hushåll
som har en annan sammansättning än två vuxna och ett eller flera barn. Knappt
en tredjedel av alla vuxna lever tillsammans utan barn och en växande grupp
lever ensamma. Utan att ingripa i den personliga integriteten måste samhället
även till dessa stora gmpper förmedla ett budskap som innebär ömsesidig respekt
och avståndstagande från alla former av diskriminering.

En
viss uppfattning om arbetsfördelningen i olika typer av hushåll ger
undersökningar som visar hur kvinnor och män i olika familjesituationer
fördelar sin tid på olika aktiviteter. Tillgängliga data tyder pä att ålder och
familjesituation är av väsentlig betydelse för jämställdheten betraktad utifrån
en sådan utgångspunkt.

Yngre
sammanboende personer utan barn delar således ganska jämnt på

t. ex. hushållsarbete till skillnad från äldre barnlösa par där kvinnan svarar

för den största delen av hushållsarbetet. I barnfamiljer förefaller arbets

uppdelningen gå efter tradifionella linjer så att mannen ägnar mycket tid åt

förvärvsarbete och kvinnan mycket tid åt hushållsarbete, båda inom ramen 53

för i stort sett lika
långa arbetsdagar. Det är angeläget att öka kunskapen Prop. 1987/88:105 om
tidsanvändningsmönstren hos olika grupper. Som jag tidigare nämnt kommer jag
att ta initiativ i denna fråga.

Hösten
1983 tillsatte dåvarande jämställdhetsministern en arbetsgrupp om mansrollen
med uppgift att komma med förslag angående mannens roll i det fortsatta
jämställdhetsarbetet. Arbetsgruppen avlämnade ett idéprogram Mannen i
förändring i augusti 1985. Programmet innehåller idéer och förslag som med
utgångspunkt från männens villkor i samhället är ägnade att öka jämställdheten.
Jag återkommer till idéprogrammet i det följande.

Jag
vill i detta avsnitt även beröra ett av de allvarligaste uttrycken för bristande
jämställdhet, nämligen olika former av våld mot kvinnor. Sexuella övergrepp
mot kvinnor och kvinnomisshandel är brott som under det senaste decenniet varit
föremål för en bred debatt och även föranlett åtgärder från samhällets sida.
Jag anser det angeläget att strävandena fortsätter att underlätta situationen
för kvinnor som på olika sätt misshandlas, förföljs eller trakasseras av män.

I
dessa frågor har jag samrått med chefen för justitiedepartementet, chefen för
socialdepartementet och statsrådet Lindqvist.

5.2 Mål

Inom
det familjepolitiska området finns redan ett antal uttalade mål av största
betydelse för jämställdhetsarbetet.

Genom
riksdagsbeslut hösten 1985 skall alla barn ges en rätt att delta i kommunal
barnomsorg frän ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan. För
barn vars vårdnadshavare förvärvsarbetar eller studerar gäller rätten plats i
daghem, eller kommunalt familjedaghem. För barn som är i familjedaghem eller
vars föräldrar är hemarbetande gäller rätten plats i öppen förskola eller deltidsgmpp.
Senast år 1991 skall detta mål vara uppfyllt.

För
föräldraförsäkringen gäller målet att denna skall byggas ut till att omfatta 18
månader och att ersättningen skall betalas enligt sjukpenningnivån. Ambitionen
är att detta skall vara genomfört under början av 1990-talet.

Behovstäckning
inom barnomsorgen och en väl utbyggd föräldraförsäkring skapar enligt min
mening en god grund för ett samhälle där såväl kvinnor som män kan kombinera
förvärvsarbete med föräldraskap. Inom ramen för dessa övergripande mål finns
vissa områden där jag anser det väsentligt att påverka utvecklingen.

Barnomsorgen
är idag ett företrädesvis kvinnodominerat yrkesområde. En ökad andel män inom
barnomsorgen har enligt min mening positiva effekter inte bara på
arbetsförhållandena utan är även viktigt utifrån en

54

pedagogisk
utgångspunkt. Förskolans personal är viktiga förebilder eftersom barnomsorgen
är ett komplement till föräldrarnas fostran och omsorg.

•
Under den närmaste femårsperioden bör andelen män inom barnomsorgen öka.

Prop. 1987/88:105

Möjligheterna
att vara föräldraledig utnyttjas idag framför allt av kvinnor.

•
En ökad andel män som utnyttjar
möjligheterna till en längre sammanhängande period av vård och omsorg om det
egna barnet bör uppnås under den närmaste femårsperioden.

•
Andelen män som utnyttjar
möjligheten till reducerad arbetstid för vård av bam bör också öka.

5.3 Åtgärder 5.3.1
Barnomsorgen

Min bedömning: En
fortsatt anpassning av barnomsorgens öppethållande tider och arbetstiderna i
samhället bör ske. Fler män inom barnomsorgen är önskvärt. I förskolans
pedagogik bör teknik- och naturvetenskap ges ett ökat utrymme.

Skälen
för min bedöming: Utbyggnaden av barnomsorgen har skett snabbt. Idag har
ungefär 80% av alla förskolebarn - med undantag av de bam som är hemma med föräldraledig
förälder - plats i någon form av kommunal omsorg.

Behovstäckningen
inom barnomsorgen år 1991 kommer att innebära att ett väsentligt
jämställdhetsmål är uppnått.

Jag
vill emellertid ta upp några övriga frågar som jag anser vara av särskild vikt
i den fortsatta utvecklingen och utbyggnaden av barnomsorgen nämligen
tillgängligheten, behovet av manliga förebilder inom barnomsorgen och
förskolans pedagogiska innehåll.

Barnomsorgen präglas idag
av en viss social snedrekrytering. Barn till föräldrar inom LO-kollektivet har
inte plats i barnomsorgen i lika stor utsträckning som barn till föräldrar från
andra löntagargrupper. Detta kan till en del bero på öppethållandefiderna i bamomsorgen
eller sett från en annan utgångspunkt att arbetslivet inte är anpassat för ett tvåförsörjarsam-hälle.
Enligt min mening är det vikfigt med en fortlöpande översyn av arbetstider -
öppethållandetider inom såväl arbetslivet som inom den kommunala servicen. De
senare årens utbyggnad av förskolan har emellertid minskat den sociala
snedrekryteringen.

Jag har tidigare idag
föreslagit kommunvis upplagda jämställdhetsprojekt. Det är min förhoppning att
man inom ramen för dessa projekt kan se över och vidta de lokala anpassningar
som är nödvändiga för att öka barnomsorgens tillgänglighet för alla föräldragmpper.

Jag
vill också erinra om att flera initiativ redan tagits för att öka förskolans
tillgänglighet. Således gav regeringen våren 1987 socialstyrelsen i

55

uppdrag
att i samarbete med bl. a. LO, Svenska kommunförbundet och Prop.
1987/88:105 SCB utreda den sociala snedrekryteringen inom barnomsorgen. Förhöjt
statsbidrag utgår numera också till nattöppna daghem.

Inom
barnomsorgen arbetar företrädesvis kvinnor. Jag har tidigare idag redogjort för
vissa åtgärder i avsikt att uppnå en mindre könsuppdelad arbetsmarknad. Jag
anser att särskilda åtgärder härutöver måste vidtas inom barnomsorgen. Skälen
till detta är både det nuvarande personalläget med svårigheter i flera kommuner
att rekrytera och behålla kvalificerad personal liksom det pedagogiska värde
jag fillmäter en barnomsorg som har såväl kvinnlig som manlig personal.

Under
perioden fram till år 1991 behövs sammanlagt 26000 årsarbetare för att klara
utbyggnadsprogrammet. Ytterligare personal kan komma att behöva utbildas om den
nuvarande situationen med kraftiga avgångar från förskolläraryrket fortsätter.

För
att öka intresset för arbete inom barnomsorgen har en rekryteringskampanj
inletts under år 1987. Enligt min mening bör de fortsätta rekryteringsinsatserna
ge ökat utrymme åt sådana åtgärder som är ägnade att öka andelen manliga
sökande till yrket.

Jag
vill också kortfattat beröra den pedagogiska verksamheten inom barnomsorgen.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utarbetat ett pedagogiskt program
för förskolan. Programmet lägger fast en grundläggande kvalitetsnivå och en
ram för verksamheten. Utifrån dessa utgångspunkter skall kommunerna själva
utforma sina riktlinjer för arbetet. Personalen på den enskilda förskolan ges
stora möjligheter att utifrån sin yrkes kompetens och sina specifika kunskaper
om den egna barngmppen och barnens behov, intressen och erfarenheter forma
verksamheten. En ökad andel manlig personal i barnomsorgen har ett stort
pedagogiskt värde eftersom barn tar efter vad vi gör snarare än vad vi säger.
Manliga barnskötare, förskollärare och fritidspedagoger är viktiga förebilder.

Inom
ramen för statsbidraget till barnomsorgen avsätts årligen medel till utvecklings-
och förnyelsearbete. Sedan budgetåret 1985/86 har särskilda medel avsatts för
projektarbete på temat Teknik i förskolan. Verksamheten är ett led i det
åtgärdsprogram för att förbättra kvinnornas villkor på arbetsmarknaden m.m. som
förelades riksdagen (prop. 1984/85:130, AU: 18, rskr. 346). Erfarenhetema från
projektarbetet visar att teknik och naturvetenskap inte är ämnesområden som
utan särskilda ansträngningar ges plats i det dagliga arbetet i förskolan.
Trots att vi lever i ett tekniskt alltmer utvecklat samhälle präglas förskolan
av ett visst motstånd mot tekniken som ett område för lek och upptäckter. Detta
är enligt min mening särskilt allvarligt för flickorna i förskolan eftersom
dessa inte heller i sin hemmiljö så ofta uppmuntras att utveckla sina anlag för
teknik och naturvetenskap.

Mer
målmedvetna ansträngningar bör vidtas i utbildningen av barnomsorgspersonalen
för att ändra detta förhållande. Det är vidare viktigt att de små flickorna ges
ett väl tilltaget utrymme i förskolans arbete inom detta område.

56

5.3.2
Föräldraförsäkringen

Prop. 1987/88:105

Min bedömning:
Uppmärksamhet måste riktas mot sådana faktorer i arbetslivet som kan försvåra
uttag av föräldraledighet. En ökad kunskap om hur denna ledighet utnyttjas inom
olika branscher och yrkesområden är önskvärd. Informationsinsatserna i syfte
att uppnå en jämnare fördelning av föräldraledighet mellan föräldrarna bör intensifieras.

Skälen
för min bedömning: En väl utbyggd föräldraförsäkring har möjliggjort den
internationellt sett höga förvärvsfrekvensen för kvinnor i Sverige. Som jag
tidigare har anfört är en övervägande majoritet av kvinnorna numera kvar i
arbetskraften under hela den barnafödande delen av livet. Detta har å ena sidan
medfört att kvinnor med barn under tre år har en väsentligt högre frånvaro än
alla andra grupper på arbetsmarknaden men deras återinträde i arbetslivet är å
andra sidan väsentligt underlättat genom att de behållit sin anknytning till
arbetsmarknaden.

En
angelägen jämställdhetsfråga - inte minst inför den fortsatta utbyggnaden av
föräldraförsäkringen - är att öka männens uttag av föräldraledighet. Jag ser
framför allt två skäl till att denna ökning måste komma till stånd.

För
det första är det från fädernas och barnens utgångspunkter viktigt med en tidig
och nära kontakt. Enligt min mening etableras en sådan kontakt bäst under ett
vardagligt umgänge med det lilla barnet. Föräldraförsäkringen erbjuder här
unika möjligheter.

För
det andra är en jämnare fördelning av föräldraledigheten en viktig väg att
förbättra kvinnornas villkor pä arbetsmarknaden. En längre tids sammanhållen
föräldraledighet måste bli ett naturiigt inslag i arbetslivet oavsett om den
enskilda arbetsplatsen domineras av kvinnor eller av män. Jag anser att stor
uppmärksamhet måste riktas mot sådana faktorer i arbetslivet som kan försvåra
möjligheterna till föräldraledighet.

Föräldraledighetslagen
innehåller bl. a. en möjlighet till daglig förkortning av arbetstiden för att
ta hand om barn under åtta år. Hur denna möjlighet att förkorta arbetstiden
utnyttjas av olika grupper föräldrar vet vi för närvarande mycket litet om.
Tillgänglig statistik över arbetad tid tyder dock på att det framför allt är
mammorna som utnyttjar denna möjlighet. En ökad kunskap om hur
föräldraledigheten utnyttjas inom olika branscher och yrkesområden är önskvärd.

Som
jag tidigare nämnt avser jag att senare återkomma till regeringen med vissa
överväganden rörande föräldraledigheten.

Jag
vill även beröra frågan om omplaceringar efter föräldraledigheten. En
bestämmelse till skydd mot omplaceringar finns i föräldraledighetslagen. Trots
denna reglering förekommer det enligt vad jag erfarit att arbetstagare
missgynnas för att de utnyttjat sin rätt till föräldraledighet. Enligt min
mening är det därför angeläget att kunskapen ökar om vad som händer när en
anställd kommer tillbaka till arbetsplatsen efter föräldraledigheten. Jag har
med tillfredställelse noterat att arbetslivscentrum har

57

tagit initiafiv till ett
forskningsprojekt om hur föräldraledighetslagen tolkas och tillämpas av bl. a.
de lokala parterna på arbetsmarknaden. Jag kommer att följa utvecklingen inom
området.

Under
hela 1980-talet har en rad informationsinsatser vidtagits kring föräldrars rätt
till föräldraledighet och föräldrapenning. Syftet har varit att sprida kunskap
om gällande regler och att påverka fäder att utnyttja sina rättigheter.

Kunskapen om möjligheterna
till föräldraledighet och föräldrapenning är trots detta ofta bristfällig.
Enligt min mening bör därför ytterligare informationsinsatser genomföras.
Dessa bör inte enbart rikta sig till de blivande föräldrarna utan också till
arbetsgivare, fackliga organisationer m.fl. för att på så sätt få till stånd en
bred altitydpåverkan. Erfarenheterna visar nämligen att attityden till
föräldraledighet i allmänhet och föräldralediga pappor i synnerhet växlar
kraftigt mellan olika delar av arbetslivet och också mellan olika
löntagarkollektiv. Inom kvinnodominerade sektorer tycks sålunda attityder och
värderingar uppmuntra till ledighet medan förhållandet är det motsatta inom
manligt dominerade sektorer.

Informationen bör således
intensifieras och avse såväl sådan ledighet som utgår i samband med barns
födelse som sådan daglig förkortning av arbetstiden som arbetstagare med barn i
förskoleåldern har rätt till. Enligt min mening bör bl. a. de ekonomiska
konsekvenserna för en familj vid olika fördelning av ledigheterna mellan
föräldrarna belysas. Jag kommer senare att ta initiativ i denna fråga.

Prop. 1987/88:105

5.3.3
Idéprogrammet Mannen i förändring

Min bedömning:
Opinionsbildningen för jämställdhet i samhället bör i ökad utsträckning rikta
sig till män. Idégruppen om mansrollsfrågor har här en viktig uppgift.
Fortsatt projektverksamhet inom området kommer att initieras.

Skälen
för min bedömning: Som jag inledningsvis konstaterat innebär utvecklingen från
ett enförsörjarsamhälle till ett tvåförsörjarsamhälle avsevärda förändringar
inte bara för kvinnorna utan också för männen. Jämställdhetsdebatten i Sverige
liksom i andra länder har framför allt förts utifrån den utgångspunkten att
kvinnornas villkor i arbetsliv, familj och samhälle behöver förbättras. Detta
är enligt min mening en rimlig utgångspunkt. Generellt sett har kvinnan haft
en svagare ställning än mannen och trots avsevärda förbättringar under senare
år råder fortfarande bristande jämställdhet inom många områden.

Samtidigt
har utvecklingen mot mer jämställda förhållanden i kanske framför allt familjen
och i arbetslivet inneburit väsentliga förändringar och ibland även
påfrestningar för männen. Jämställda förhållanden mellan kvinnor och män
förutsätter emellertid att såväl kvinnor som män är beredda att ändra på
invanda traditioner, attityder och roller. Mot denna bakgmnd tillsatte dåvarande
jämställdhetsministern år 1983 en arbets-

58

grupp (A I983:B) om
männens roll i jämställdhetsarbetet. Arbetsgruppen Prop. 1987/88:105
avlämnade år 1985 idéprogrammet Mannen i förändring.

Idéprogrammet
sändes ut för synpunkter till ett stort antal myndigheter och organisationer.
Reaktionerna på arbetsgruppens förslag var överlag positiva i de 40-tal svar
som kom in. En sammanställning av synpunkterna har upprättats inom
arbetsmarknadsdepartementet (J 4725/85).

I
idéprogrammet föreslogs bl. a. åtgärder ägnade att stärka den enskilde mannens
fadersroll. Föräldraförsäkringen skulle förbättras så att föräldrar som
utnyttjar minst tre månader var av föräldraledigheten skulle få rätt till ersättning
med sjukpenningbelopp under tolv månader istället för som f. n. nio månader.
Vid en utbyggnad av föräldraförsäkringen utöver vad som gäller i dag, skulle
den tillkommande tiden fördelas lika mellan föräldrarna utan möjlighet att
överlåta dagar. Samtliga remissinstanser ställde sig bakom förslaget om en
utbyggnad av föräldraförsäkringen. Dock var hälften emot den del av förslaget
som kunde innebära att många familjer skulle gå miste om den högre ersättningen
om inte föräldrarna delade ledigheten.

Arbetsgruppen
föreslog att kretsen av personer som skulle kunna komma ifråga för rätt till
ledighet med ersättning i form av tillfällig föräldrapenning skulle vidgas till
nära anhörig, som t. ex. farfar och morfar. Mer än hälften av de som yttrade
sig tillstyrkte detta förslag.

Vidare
framhöll arbetsgmppen vikten av information för att stimulera fler män att vara
föräldralediga. Samtliga remissinstanser som yttrade sig anslöt sig till
förslaget.

I
idéprogrammet framfördes att mödra- och barnhälsovården också skulle
uppmärksamma papporna och deras behov av föräldraförberedelse. Arbetsgruppen
ansåg att mera manlig personal inom dessa områden var viktig.

Arbetsgruppen
föreslog vidare att män borde ha möjlighet till bättre stöd i olika former av
personliga krissituationer. Familjerådgivning med ökat inslag av manlig
personal, krisjourer och behandlingsprogram i samband med fängelsestraff var
några av de åtgärder som föreslogs. Arbetsgruppens utgångspunkt i dessa
sammanhang var att män i kris många gånger kan vara särskilt motiverade att
förändra traditionella beteendemönster. Reaktionerna på arbetsgruppens förslag
i dessa avseenden var överlag positiva. Bristen på terapiresurser framhölls.

Idéprogrammet
innehöll också förslag till insatser i skolan för att uppnå en attitydpåverkan
på pojkar. I programmet framhölls dessutom vikten av insatser i traditionellt
manliga miljöer som inom t. ex. idrottsrörelsen och under
värnplikttjänstgöringen.

Jag
anser liksom arbetsgruppen om mansrollen att opinionsbildande

arbete är ett viktigt inslag i ett fortsatt arbete för jämställdhet i
samhället.

Opinionsbildningen bör i ökad utsträckning riktas till män både i deras

egenskap av beslutsfattare i dagens samhälle och i deras egenskap av

samhällsmedborgare. Liksom arbetsgruppen anser jag att diskussion i

enkönade grupper t. ex. i samband med värnpliktstjänstgöring kan vara

ändamålsenlig. Viss försöksverksamhet med denna inriktning har prövats

inom ramen för arbetsmarknadsdepartementets projektverksamhet. Jag

avser att ta ytterligare initiativ i denna fråga. 59

Jag vill i detta
sammanhang även nämna att den tidigare arbetsgmppen Prop. 1987/88:105 sedan
februari 1987 är knuten till jämställdhetsrådet (A 1982: A), som en idégmpp (A
1987: A) om mansrollsfrågor med uppgift att bl. a. stimulera till debatt och
främja opinionsbildningen i dessa frågor.

Jag
vill här också ta upp en annan fråga som aktualiserades av arbetsgruppen
nämligen männens villkor i samband med skilsmässor och separa-fioner. En
skilsmässa eller en separation innebär ofta en synnerligen på- • frestande situafion
för alla inblandade parter inte minst för eventuella barn. Enligt arbetsgmppens
rapport känner sig män ofta förfördelade i samband med skilsmässor bl. a.
därför att kvinnorna i de flesta fall får vårdnaden om barnen.

Kvinnorna
har som tidigare påpekats fortfarande huvudansvaret för hem och barn. Detta är
oftast anledning till varför kvinnorna får vårdnaden om barnen. Det kan
emellertid finnas anledning att se över vissa av de mtiner som frän
myndigheters sida tillämpas vid skilsmässor. Sålunda är det enligt min mening
viktigt med män inom familjerådgivningsverksamheten och som familjeterapeuter.
Det bör också prövas att i samband med vårdnadsutredningar i större
utsträckning än idag utnyttja arbetsteam med såväl kvinnlig som manlig
personal. Ett sådant arbetssätt kan bidra till en mer allsidig belysning i
utredningen.

I
idéprogrammet föreslogs också ytterligare forskning angående samhällsutvecklingens
konsekvenser för mannen i familj och samhälle. Med anledning av detta förslag
gav dåvarande jämställdhetsministern våren 1987 delegafionen (A 1983:01) för
jämställdhetsforskning (JÄMFO) i uppdrag att utarbeta ett forskningsprogram på
området. Delegationen har under hösten 1987 redovisat forskningsprogrammet Om
maskulinitet. Jag noterar med tillfredsställelse att delegationen
fortsättningsvis kommer att ägna detta forskningsområde särskild uppmärksamhet.

5.3.4
Våld mot kvinnor

Som
jag nämnde inledningsvis under detta avsnitt är det angeläget att fortsätta
arbetet med att underlätta situationen för kvinnor som på olika sätt
misshandlas, förföljs eller trakasseras av män. Kvinnomisshandel, liksom
barnmisshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn är former av våld
som ofta utspelas mellan människor som har nära känslomässiga relationer till
varandra. Detta gör frågorna komplicerade att arbeta med.

Socialstyrelsen
disponerar särskilda medel bl. a. till försöks- och utvecklingsarbete som
bedrivs av kvinnojourer och andra organisationer som stöder misshandlade
kvinnor. Kvinnojourernas verksamhet är enligt min mening omisfiig i dessa
sammanhang. Under senare år har även männens situation vid familjekriser kommit
att uppmärksammas alltmer. På flera orter har mansjourer och kriscentra för män
startats. Även denna verksamhet är angelägen i det fortsatta
jämställdhetsarbetet.

Chefen
för justitiedepartementet har nyligen lagt fram förslag till två nya

lagar som tar särskilt sikte på skydd och stöd åt kvinnor. Båda förslagen 60

ingår i regeringens
program för att förbättra brottsoffrens ställning (se Prop. 1987/88:105 prop.
1987/88:100 bil. 4, s. 34-35).

I
propositionen (prop. 1987/88:107) om målsägandebiträde föreslås att målsäganden
får rätt till ett eget juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång
rörande vissa typer av brott. Det gäller i första hand mål som rör grövre
sexuella övergrepp. Om det kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt
behov av biträde, skall sådant kunna förordnas även i mål om vissa andra typer
av grövre brott med inslag av våld eller annan integritetskränkning. Det
juridiska biträdet skall ta till vara målsägandens intressen och ge stöd och
hjälp under det rättsliga förfarandet.

I
en lagrådsremiss med förslag fill lag om besöksförbud föreslås vidare att
besöksförbud skall få meddelas om det på gmnd av särskilda omständigheter
finns risk för att någon kommer att förfölja eller på annat sätt allvarligt
trakassera en annan person. Förslaget är ett led i strävandena att förbättra
skyddet framför allt för kvinnor som förföljs eller trakasseras. Förbudet skall
kunna utfärdas av åklagare för ett år i taget. Det skall kunna överprövas av
domstol.

Avsikten
är att båda lagarna skall träda i kraft den 1 juli 1988.

I
årets budgetproposition har chefen för jusfitiedepartementet också beräknat
medel till stöd för brottsofferjourer och liknande verksamhet (se prop.
1987/88:100 bil. 4, s. 122).

6 Kvinnors inflytande

6.1 Inledning

En
viktig fömtsättning för jämställdhet är att kvinnor och män delar makt, inflytande
och ansvar på samhällets alla områden. Kvinnors och mäns erfarenheter skiljer
sig från varandra. De beslut som fattas i samhället bör vara väl underbyggda
och allsidigt belysta. Därför behövs underlag både från kvinnors och mäns
erfarenhetssfärer.

En
jämn könsfördelning i olika beslutande församlingar är emellertid också en
viktig demokratifråga. Representativ demokrati kräver att både kvinnor och män
deltar i besluten.

Kvinnors
representation i direktvalda politiska organ har ökat kraftigt under 1970- och 1980-talen.
Jämfört med länder utanför Norden har de svenska kvinnorna en stark ställning i
både riksdag, kommuner och landsting. I riksdagen utgjorde
kvinnorepresentationen 31 % efter riksdagsvalet år 1985. I landets
kommunfullmäktige fanns då 30% kvinnor och i landstingen 37%. Då de politiska
partierna visar upp sig för väljarna är således kvinnorna förhållandevis många.

Viktiga
beslut fattas emellertid även i en mängd andra församlingar som är indirekt
valda och därmed mindre synliga. I dessa församlingar är kvinnorepresentationen
enligt min mening oacceptabelt låg.

Jag
kommer i det följande att inrikta mig på frågan om kvinnorepresenta

tionen i de statliga organen. Jag tänker närmast på sådana indirekt valda

organ som lekmannastyrelser för centrala och regionala statliga myndighe- 61

ter och statens offentliga
utredningar, det s. k. kommittéväsendet. I dessa Prop. 1987/88:105 organ fattas
många viktiga beslut - t. ex. om hur reformer skall utformas och förverkligas
och om hur resurser skall fördelas. Den låga kvinnorepresentationen i dessa
församlingar, ca 16%, riskerar enligt min mening att leda till att de beslut
som där fattas saknar viktiga dimensioner. Att öka kvinnorepresentationen är
därför en fråga av största betydelse, inte bara i det fortsatta
jämställdhetsarbetet, utan även i det polifiska arbetet i stort.

I
det följande tar jag upp konkreta mål för att öka kvinnorepresentationen och
redovisar förslag fill åtgärder. I dessa frågor har jag samrått med chefen för
civildepartementet.

6.2 Mål

Statsmakterna
bör enligt min mening vara föregångare och visa vägen i arbetet med att öka
kvinnorepresentationen. Av bl. a. denna anledning anser jag det nu nödvändigt
att formulera konkreta tidsbestämda mål för kvinnorepresentationen. Jag kommer
i det följande att redovisa mina ställningstaganden till betänkandet (SOU
1987:19) Varannan damernas från utredningen (A 1985:03) om kvinnorepresentation
och remissinstansernas synpunkter. Jag kommer då bl. a. att föreslå att
regeringen ställer sig bakom de mål för andelen kvinnor i statliga organ som
där föreslås.

•
Enligt min mening bör
kvinnorepresentationen i stafiiga organ fram fill år 1992 ha ökat till 30% och
till 1995 bör andelen kvinnor i dessa organ vara minst 40%.

•
Slutmålet bör emellertid vara
att statliga styrelser, kommittéer, råd och nämnder skall ha en jämn
könsfördelning. Detta mål bör kunna uppnås inom en tio-årsperiod.

6.3 Åtgärder

6.3.1
Utredningen om kvinnorepresentation

För
att finna metoder att öka kvinnorepresentationen i statliga styrelser, kommittéer,
råd och nämnder, samt att belysa nomineringsförfarandet till dessa organ, fillsatte
regeringen i september år 1985 en särskild utredare med uppgift att föreslå
åtgärder i dessa frågor. Utredaren fick namnet utredningen (A 1985:03) om
kvinnorepresentation.

I
direktiven angavs huvuduppgiften vara att överväga olika modeller för hur
kvinnorepresentationen skulle kunna öka. Utredningen skulle även överväga om
det var möjligt och lämpligt att uppställa tidsbestämda mål. I uppdraget ingick
också att kartlägga den dåvarande kvinnorepresentationen och att samarbeta med
bl. a. de nominerande organisationerna.

I
september år 1986 presenterade utredningen sitt första delbetänkande

(Ds A 1986:4) Ska även morgondagens samhälle formas enbart av män?

Delbetänkandet innehöll en kartläggning av könsfördelningen i styrelserna 62

för central och
regional statsförvaltning inklusive kommittéväsendet. Prop. 1987/88:105
Kartläggningen omfattade 6804 uppdrag inom 88 centrala myndigheter, 175
länsmyndigheter och 130 kommittéer.

Kartläggningen
gav en klar bild över hur kvinnorepresentationen ser ut i de statliga organen,
både på central och regional nivå. Bilden var inte uppmuntrande. Den visade ett
tydligt mönster för samtliga myndigheter: ju högre upp i hierarkin desto färre
kvinnor. Av 129 kommittéordförande var t. ex. endast fem kvinnor. Endast fem av
82 myndighetschefer och nio av 83 styrelseordföranden var kvinnor. Majoriteten
kvinnor återfanns som suppleanter eller som personalföreträdare.
Representationen visade sig också vara starkt könsuppdelad; en majoritet
kvinnor återfanns inom församlingar som behandlar t. ex. sociala frågor medan
de var i stark minoritet i de församlingar som behandlar frågor om ekonomi och
arbetsmarknad.

De
politiska partierna hade i kartläggningen den högsta andelen kvinnor bland sina
företrädare i de statliga styrelserna och kommittéerna, sammanlagt 22%. Av
samtliga företrädare för arbetsmarknadens parter var endast 11 % kvinnor och statsförvaltningen
representerades av 12% kvinnor.

Med
anledning av delbetänkandet beslutade regeringen omedelbart att vidta vissa
åtgärder för att öka kvinnorepresentationen. Skärpningar i förordningen
(1984:803) om jämställdhet i statlig verksamhet aviserades liksom vissa ändrade
rutiner vid beredning av uppdragsärenden inom regeringskansliet. Jag återkommer
till dessa frågor i det följande.

Under
år 1986 presenterade utredningen även rapporten (DsA 1986:5) Hit - men inte
längre? Rapporten innehåller dokumentation från ett forskarseminarium där sex
forskare inbjudits att kommentera utredningens kartläggning av
kvinnorepresentationen.

I
maj 1987 presenterade utredningen om kvinnorepresentation sitt slutbetänkande (SOU
1987:19) Varannan damernas. Betänkandet innehåller förslag till åtgärder liksom
en bred analys av orsakerna bakom den låga kvinnorepresentationen. Två
fallstudier om könskvotering ingår även i betänkandet samt en genomgång av
övriga nordiska länders reglering på området.

Förslagen
i betänkandet Varannan damernas

-
Utredningens huvudförslag är
att regeringen skall anta konkreta mål som stegvis leder fram till ökad kvinnorepresentafion.
Slutmålet bör vara att en jämn könsfördelning skall vara uppnådd år 1998. Som
etappmål föreslås att kvinnorepresentationen skall uppgå till minst 30% år
1992 och minst 40% år 1995.

-
För att nå målen behövs, enligt
utredningen, särskilda insatser från regeringens sida. Därför föreslås att
medel avsätts från tionde huvudtitelns reservationsanslag A 7. Särskilda jämställdhetsätgärder.
Medlen skall användas till en tre-årig projektverksamhet som syftar till att
öka kvinnorepresentationen i statliga organ.

-
Om inte kvinnorepresentationen
år 1992 uppgår till minst 30% och om 63

regeringskansli,
organisationer och politiska partier då inte kan redovisa handlingsplaner för
hur målet 40% år 1995 skall nås, bör regeringen då föreslå lagstiftning om jämn
könsfördelning.

— Nuvarande
rutiner vid beredning av ärenden som gäller uppdrag inom regeringskansliet
föreslås skärpas för att tillämpas även vid kompletterande utnämningar under
mandatperioden. Även de förordningar där regeringen anger metoder för att
förbättra kvinnorepresentationen bör enligt utredningen kontinuerligt
utvärderas och omprövas.

— Slutligen
föreslås i betänkandet att regeringen stimulerar olika forskningsorgan att i
ökande omfattning initiera, finansiera och bedriva forskning om kvinnors
möjligheter till inflytande och makt i samhället. Betänkandet Varannan damernas
har remissbehandlats. En majoritet av

remissinstanserna ställer
sig bakom de förslag som utredningen för fram. Flertalet remissinstanser har
därutöver uttryckt sin uppskattning över utredningens arbete. För egen del
anser jag att utredningen på ett förtjänstfullt sätt genom ett nära samarbete
med bl. a. de nominerande organisationerna och genom seminarier och andra
aktiviteter skapat en bred debatt och ökad medvetenhet om dessa frågor även
inom områden utanför statsförvaltningen. Kvinnors brist på inflytande och
orsakerna till detta har synliggjorts.

Att öka
kvinnorepresentationen är en fråga som berör samtliga statliga organ, men också
politiska partier, arbetsmarknadens organisationer och folkrörelser. Jag har
för min del redan vidtagit vissa åtgärder. Ytterligare åtgärder föreslås i det
följande.

Prop.
1987/88:105

6.3.2
Konkreta mål för ökad kvinnorepresentation

Min bedömning:
Kvinnorepresentationen i statliga"organ måste öka. Målet är att kvinnor
och män skall vara lika representerade i dessa organ. Detta mål bör kunna
uppnås inom en tio-årsperiod. Till år 1992 bör emellertid målet vara att
kvinnorepresentationen skall ha ökat till minst 30% och till år 1995 bör den
vara minst 40%.

Utredningen:
Dess förslag överensstämmer med min bedömning. (Se sid. 153-155 i betänkandet.)

Remissinstanserna:
Utredningens förslag om konkreta mål för kvinnorepresentationen tillstyrks av
i stort sett samtliga remissinstanser. Ingen remissinstans avvisar förslaget.
Några remissinstanser instämmer i förslaget men anser att en jämn
könsfördelning skall råda när båda könen finns representerade med minst 40%.

Skälen för min bedömning:
En ökad kvinnorepresentation är enligt min mening ytterst en fråga om att öka
demokratin och bredda beslutsunderlagen. Jag instämmer med utredningen att en
jämn könsfördelning i beslutande församlingar av demokratiskäl är ett mål i
sig. Som jag anförde inledningsvis under detta avsnitt bör kvinnor och män dela
makt, inflytande och ansvar på samhällets alla områden. Utredningen anför tre huvud-

64

skäl till
varför kvinnorepresentationen bör öka; demokratiskäl, resursskäl Prop.
1987/88:105 och intresseskäl. Jag är beredd att instämma i utredningens
slutsats att om inte kvinnor och kvinnors intressen blir företrädda i
beslutande församlingar blir såväl demokratin.som besluten ofullständiga.
Målet är en politik som utformas för och av kvinnor och män gemensamt, en
politik som tar tillvara allas intressen.

Arbetsdomstolen (AD) har i sitt yttrande belyst
konsekvenserna av den låga kvinnorepresentationen. Jag vill särskilt ta fasta
på följande synpunkter frän AD:

De med lågmäld ironi redovisade orsakerna till kvinnornas
underrepresentation i bl. a. olika offentliga organ måste sägas vara besvärande
för de samhällsorgan och organisationer m.fl. som under avsevärd tid haft
problemet för ögonen och möjlighet att göra något åt det. Om den bristande
jämställdheten inom aktuella områden tillåts bestå kan effekterna bli
betänkliga. Sakligt är det en svaghet att ett av könen är i så avsevärd grad underrepresenterat
i olika beslutande organ. Besluten blir uppenbarligen grundade på ett un-, derlag
- i vid mening - som kan sägas vara mer begränsat än det borde vara. Detta kan
leda till att de beslutande organens kompetens och trovärdighet ifrågasätts.

En för någon längre tid fortsatt underrepresentation för kvinnoma
i olika offentliga organ m. m. påverkar, som framhålls i betänkandet,
naturligtvis också menligt tilltron till deklarationer om en strävan efter full
jämställdhet mellan könen på alla områden där detta över huvud taget är
möjligt.

Frågan om den låga kvinnorepresentationen har varit
föremål för samhällets uppmärksamhet under en följd av år. Ändå har
kvinnorepresentationen inte ökat i någon nämnvärd omfattning. Jag anser det
därför nödvändigt att nu formulera mer konkreta mål för hur kvinnors inflytande
i de beslutande församlingar det här är frågan om skall kunna öka. Bl. a. av de
demokratiskäl jag tidigare anfört anser jag att målet skall vara en jämn
könsfördelning. Detta mål bör kunna uppnås inom en tioårsperiod. En
förutsättning härför är emellertid att det bedrivs ett aktivt arbete kring
dessa frågor, inte bara från statsmakternas sida utan också inom de organisationer
som nominerar ledamöter. Jag kommer senare att redogöra för de åtgärder som bör
vidtas för att underlätta ett sådant akfivt arbete.

Målet jämn könsfördelning skall emellertid inte uppfattas
som att en generell matematisk rättvisa skall uppnås. Jag anser däremot inte
att jämn könsfördelning råder i dessa sammanhang när ett av könen finns
representerade med 40%. Representationsfrågorna bör enligt min mening av demokratiskäl
särskiljas från övriga jämställdhetsfrågor inom t. ex. arbetsmarknads- och
utbildningsområdena, där en jämn könsfördelning anses vara uppnådd när andelen
kvinnor eller män uppgår till minst 40%.

För att nå
målet om en jämn könsfördelning anser jag i likhet med

utredningen att etappmål bör ställas upp. Ett rimligt sådant är att kvinno

representationen i de statliga styrelserna och kommittéerna m.fl. skall

uppgå till minst 30% är 1992 och 40% år 1995. Jag återkommer i det

följande fill frågan om 30-procentmålet. ,

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 105

6.3.3
Regler om Jämn könsfördelning

Prop.
1987/88:105

Min
bedömning: Om inte andelen kvinnor i statliga styrelser m. m. år 1992 uppgår
till minst 30% bör frågan om en eventuell författningsreglering då prövas.

Utredningen: Dess förlag överensstämmer med mitt. (Se sid.
158-159 i betänkandet.)

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna
ställer sig bakom utredningens förslag. Ett tiotal instanser avvisar emellertid
förslaget redan nu. I några remissvar framförs krav på omedelbar lagstiftning.
Ett par instanser är tveksamma till förslaget.

Skälen för min bedömning: Som visas i betänkandet Varannan
damernas har samtliga nordiska länder utom Sverige lagregler som syftar till en
jämnare könsfördelning i offentliga styrelser och nämnder. Medan Danmark har
stiftat en särskild lag på området har de övriga länderna fogat in bestämmelser
i respektive lands jämställdhetslag. I Norge där reglerna har varit i kraft
några år har kvinnorepresentationen ökat betydligt och uppgår nu till drygt
30%. Även i Danmark har lagen medfört en väsentlig förbättring av
kvinnorepresentationen.

Utredningen redovisar genom sina samtal med representanter
för partier och organisationer m.fl. att det råder ett kompakt motstånd mot
lagstiftning. Utredningen säger sig vara övertygad om att lagsfiftning är den
enda metod som snabbt leder till ökad kvinnorepresentation. Man har emellertid
mot bakgrund av det redovisade motståndet i sina förslag valt "den mjukare"
vägen och hänvisar till sin tillit till parternas försäkringar om att mer tid
är vad som behövs.

Jag delar därvidlag utredningens bedömning men konstaterar
samtidigt att en majoritet av remissinstanserna inte avvisar förslaget om
lagstiftning.

Jag har även noterat att många remissinstanser påpekar
vikten av att rekryteringsbasen till dessa uppdrag breddas och att strategier
för rekrytering formuleras. Även utredningen belyser rekryteringsprocessen i
betänkandets kapitel 7 Röj undan hindren - nu! Man konstaterar bl. a. att
kriterierna för att bli nominerad är mycket otydliga och varierande och efteriyser
en öppen debatt om de principer som ligger till grund för nominering och
rekrytering.

Denna fråga är enligt min mening av central betydelse i
det fortsatta arbetet för att öka kvinnorepresentationen. I det arbetet måste
nya vägar prövas - vägar som leder bort från slentriantänkande och föråldrade
principer om att vissa grupper har "monopol" på vissa uppdrag. I det
sammanhanget vill jag särskilt peka på betydelsen av att synen på kompetens och
kvalifikationer vidgas och att det s. k. mångsyssleriet bekämpas. Jag anser det
också av yttersta vikt att värna om lekmannainflytandet i de statliga
styrelserna.

Utredningen har i Varannan damernas redovisat tvä
fallstudier om könskvotering, det ena exemplet är hämtat från Norge och det
andra från Järfälla kommun. Jag noterar att liknande erfarenheter redovisas i
de båda

66

exemplen.
Till dessa hör att beslutsunderlaget breddats och förnyats genom att de s. k.
mjuka frågorna ökat i status, att fler av de närvarande deltar i debattema samt
att stämningen på sammanträdena blivit lättsammare. Dessa erfarenheter visar
att könskvotering kan vara ett verksamt medel att åstadkomma förändringar. Jag
anser emellertid i likhet med utredningen att det finns goda skäl att nu i
första hand pröva andra vägar än lagstiftning. Jag vill emellertid framhålla
att jag därmed inte anser att frågan om lagstiftning är utagerad. Om de övriga
åtgärder som idag föreslås inte resulterar i att kvinnorepresentationen i de
statliga organen år 1992 uppgår till minst 30%, bör frågan om en eventuell
författningsreglering då prövas.

Prop. 1987/88:105

6.3.4 Projektverksamhet

Mitt
förslag: För projektverksamhet för att öka kvinnorepresentationen i statliga
organ tillförs, för budgetåret 1988/89, 3 milj. kr. under tionde huvudtitelns
reservationsanslag A 6. Särskilda jämställdhetsåtgärder.

Utredningen: Dess förslag överensstämmer i stort med mitt.
Utredningen föreslår att särskilda medel avsätts under tionde huvudtiteln för
en treårig projektverksamhet som syftar till att öka kvinnorepresentationen i
statliga organ. Målet för projektverksamheten skall vara att höja kvinnorepresentationen
i såväl centrala som regionala och lokala statliga organ. Enligt utredningen
bör på central nivå finnas ett projektsekretariat samt en referensgrupp eller
liknande med företrädare för de politiska partiernas kvinnoförbund samt
jämställdhetsansvariga hos arbetsmarknadens parter och statsförvaltningen.
Projekten föreslås knytas till jämställdhetsrådet, bedrivas i delegations-/-kommittéform
eller på sätt som jämställdhetsministern finner lämpligt. Nya och
okonventionella metoder med skilda utgångspunkter och perspektiv bör prövas i
projektverksamheten som inte bör regleras i detalj på förhand. I något eller
några län bör enligt utredningen en samordnad projektverksamhet mellan
organisationer, partier och statsförvaltning initieras.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna
instämmer i förslaget. Två instanser avvisar förslaget; Centern och Centerns
kvinnoförbund. JämO uttrycker tveksamhet.

Skälen för
mitt förslag: För att de mål för kvinnorepresentationen som jag tidigare
redogjort för skall kunna uppnås krävs enligt min mening särskilda insatser.
Projektverksamhet kan vara ett av flera medel för att nå dessa mål. Särskilda
medel bör avsättas för detta. Min avsikt är att projektverksamheten skall pågå
under en treårsperiod. Det gäller att i prakfisk handling skapa fömtsättningar
för ett aktivt arbete kring dessa frågor inom såväl statsförvaltning som inom
organisationer och partier.

Omedelbart efter det att remissbehandlingen av betänkandet
Varannan damernas hade avslutats, den 15 oktober 1987, informerade min företräda-

67

re,
statsrådet Leijon, riksdagen om det fortsatta arbetet med dessa frågor. Prop.
1987/88:105 Hon redogjorde då bl. a. dels för avsikten att redan under
innevarande budgetår avsätta medel för projektverksamhet och för en särskild
projektledare, dels för avsikten att samråda med jämställdhetsrådet, där bl.
a. de politiska riksdagspartierna och arbetsmarknadens parter finns företrädda,
kring dessa frågor. Så har också skett.

Jag
har således samrått med jämställdhetsrådet när det gäller uppläggningen av och
innehållet i projektverksamheten. Jag har därvid även tagit hänsyn till flera
av de synpunkter som framförts vid remissbehandlingen. Som ett resultat därav
har riktlinjer för den fortsatta projektverksamheten fastställts. Detta innebär
emellertid inte att projektverksamheten kommer att regleras i detalj. Tvärtom,
jag anser i likhet med utredningen och flera remissinstanser att det är av
största vikt att verksamheten i projekten skall utgå från de behov som finns
hos den sökande organisationen. Det är också viktigt att nya och
okonventionella metoder prövas i projekten.

I
riktlinjerna anges bl. a. att ansökningar om medel från de politiska partierna
och deras kvinnoförbund samt arbetsmarknadens parter kommer att prioriteras vid
bedömning av projektbidrag. Syftet med projektverksamheten är ju att
underlätta för i första hand de nominerande organisationerna att öka andelen
kvinnor bland sina företrädare i de statliga styrelser, kommittéer, råd och
nämnder det här gäller. En enligt min mening viktig förutsättning är även att
projekten blir ett led i en mer långsiktig strategi för dessa frågor hos den
sökande organisationen.

På
arbetsmarknadsdepartementet finns, som jag tidigare nämnt, en särskild
projektledare för dessa frågor vars uppgift är att samordna och dokumentera
projektverksamheten samt att sprida kunskap och information om denna. Redan
under hösten 1987 beslutade jag om medel till de första
representationsprojekten. Medel för dessa har avsatts från tionde huvudtitelns
reservationsanslag A 7. Särskilda jämställdhetsåtgärder, i enlighet med
utredningens förslag.

Som
jag tidigare i dag också har redovisat pågår inom ramen för arbetet med att
förbättra kvinnors villkor på arbetsmarknaden en mängd projekt som rör både
skolans område och olika delar av arbetslivet. Även projekt som har till syfte
att bl. a. öka männens utnyttjande av föräldraförsäkringen finansieras från
detta anslag. Jag anser det viktigt att dessa verksamheter fortsätter med
oförändrad ambitionsnivå. Samtidigt menar jag att frågan om en ökad
kvinnorepresentation är en av de frågor som måste prioriteras i det fortsatta
jämställdhetsarbetet. Därför föreslår jag att för budgetåret 1988/89
ytterligare 3 milj. kr. tillförs detta anslag, som i enlighet med
budgetpropositionens bilaga 12 (prop. 1987/88:100) och under förutsättning av
riksdagens godkännande kommer att benämnas A 6. Särskilda jämställdhetsåtgärder.
Avsikten är att dessa medel skall bekosta projektverksamhet för att öka
kvinnorepresentationen i statliga organ m. m.

Inom ramen för
projektverksamheten om kvinnorepresentation anser

jag att särskild uppmärksamhet bör fästas vid den låga kvinnorepresenta

tionen i de regionala myndigheterna. Jag anser det därför angeläget att s. k.

samverkansprojekt mellan organisationer,' politiska partier och regional 68

statsförvaltning
kan initieras i något eller några län.

Initiativ kommer även att
tas till att de tjänstemän inom regeringskansliet som handlägger ärenden om
uppdrag får särskild information om frågor som rör kvinnorepresentation.
Formerna för detta övervägs för närvarande.

Prop. 1987/88:105

6.3.5
Regeringens egna rutiner vid utnämningar m. m.

Min bedömning: När
en plats i en statlig styrelse skall återbesättas under en löpande
förordnandeperiod bör strävan vara att den / första hand erbjuds det underrepresenterade
könet. Frågan om en skärpning av förordningen om jämställdhet i statlig
verksamhet kommer att prövas under femårsperioden.

Utredningen:
Dess förslag överensstämmer i huvudsak med min bedömning (se sid. 159-164 i
betänkandet).

Remissinstanserna:
De som yttrat sig i frågan har tillstyrkt utredningens förslag. Ingen
remissinstans avvisar förslaget. Några instanser har i sina yttranden
diskuterat den metod som hittills använts för att öka kvinnorepresentationen;
att från de nominerade organisafionerna begära ett namn av vartdera könet för
varje erbjuden plats. VPK menar att denna rekommendation bör ändras till lag.
Centern och Centerns kvinnoförbund föreslår en annan metod nämligen att de
nominerade parterna.under ett år skall nominera 50 procent av vartdera könet.
Göteborgs universitet anser att ledamöter av statliga styrelser skall betraktas
som allmänföreträdare och inte som representanter för de nominerande
organisationerna.

Skälen
för min bedömning: Som jag tidigare nämnt beslutade regeringen, med anledning
av utredningens kartläggning av kvinnorepresentationen, att vidta omedelbara
åtgärder för att påskynda utvecklingen mot en jämnare könsfördelning. Genom en
ändring i förordningen (1984:803) om jämställdhet i stafiig verksamhet
(omtryckt 1986:1395) har regeringen därför markerat sin strävan efter en i
huvudsak jämn könsfördelning vid meddelande av statliga uppdrag (I §).
Dessutom har en skärpning skett också av de föreskrifter i förordningen där
myndigheterna åläggs att vidta särskilda åtgärder, när de skall ge någon ett
uppdrag eller föreslå någon till ett uppdrag (3 §). En erinran om
jämställdhetsförordningens föreskrifter har tagits in i 2 § i
kommittéförordningen (1976:119, ändrad senast 1986:1384).

Enligt regeringskansliets
interna mtiner skall fackdepartementen bereda ärenden om förordnanden i
statliga styrelser, kommittéer och nämnder gemensamt med arbetsmarknads- och
civildepartementen. Den gemen-, samma beredningen gäller i de fall då
styrelser, kommittéer och nämnder nyinrättas eller ombildas, i samband med ny
förordnandeperiod för flertalet ledamöter och i andra situationer där
jämställdhetsintresset gör sig särskilt påmint.

De
vidtagna ändringarna trädde i kraft den I januari 1987. En genomgång har skett
av den gemensamma beredning som förekommit med arbetsmarknads- och
civildepartementen under år 1987. Därav kan konstateras

69

att förordnanden i 86
centrala styrelser har blivit föremål för gemensam Prop. 1987/88:105 beredning.
Antalet ledamöter i dessa uppgick till 521 varav 127 (24%) var kvinnor. Antalet
suppleanter var 183 varav 45 (25%) kvinnor. Detta är enligt min mening en
mycket positiv tendens.

Erfarenheterna
av den gemensamma beredningen visar också att det är lättare att åstadkomma
förändringar i en styrelse i samband med avgångar eller då styrelser ombildas
eller inrättas. Inför varje ny förordnandeperiod är det därför av största vikt
att jämställdhetsaspekten beaktas och behovet av ändrad könsfördelning noga
övervägs. Det är emellertid lättare att åstadkomma förändringar i styrelserna
när en plats skall återbesättas under en löpande förordnande period. Då bör
strävan vara att i första hand erbjuda det undertepresenterade könet vakanta
platser.

I
detta sammanhang vill jag emellertid kommentera utredningens förslag om att
regeringskansliets interna rutiner vid ledning av uppdragsärenden bör skärpas.
I praktiken har den gemensamma beredningen i flera fall redan kommit att
omfatta även enstaka förordnanden. De sammanlagda erfarenheterna hittills är
således så positiva att utredningens förslag i denna del inte behöver föranleda
någon ytterligare åtgärd.

Som
jag tidigare nämnde skärptes nyligen jämställdhetsförordningen. Det är för
tidigt att redan nu vidta några förändringar i de föreskrifter som där finns.
Frågan om en skärpning av förordningen, bör emellertid prövas senare under
femårsperioden, om de övriga åtgärder som idag föreslås inte får avsedd effekt.

Som
utredningen redovisar har regeringens hittillsvarande metod att begära två
namn, på en kvinna och en man, vid nomineringar, mött motstånd hos de
nominerande organisationerna. Jag anser emellertid, i likhet med utredningen
och flertalet remissinstanser, att metoden har klara fördelar. Departementen
bör således även i fortsättningen be de nominerande organisafionerna om två
namnförslag för varje erbjuden plats. Jag utgår ifrån att organisationerna
kommer att hörsamma regeringens önskan på denna punkt. De organisationer som
inte, på detta eller annat sätt, är beredda att bidra till att
kvinnorepresentationen ökar kan eljest riskera att mista sitt inflytande över
representationen i den berörda styrelsen.

I
detta sammanhang vill jag hänvisa till verksledningspropositionen

(prop. 1986/87:99, KU 29, rskr. 226) där bl. a. styrelsernas sammansätt

ning behandlats. Därav framgår att sammansättningen av styrelserna inte

bör regleras men att antalet ledamöter skall framgå av respektive myndig

hets instruktion. Ledamöterna skall utses efter de personliga förutsättning

arna att fylla uppgiften. Normalt bör inte föreskrivas att ersättare för

ordinarie ledamöter skall utses eftersom det inte är fråga om att upprätthål

la en balanserad representativitet. Vidare anförs att inte heller nomine

ringsförfarandet bör regleras eftersom regeringen alltid bör vara fri att

avgöra en styrelses sammansättning. Nuvarande praxis med att regeringen

i vissa fall inhämtar förslag från riksdagspartier och intresseorganisationer

bör däremot bestå. Därvid betonas vikten av att alla som har att lämna

förslag inför tillsättningar av ledamöter agerar så att regeringen kan välja

bland kandidater av båda könen. I propositionen poängteras vidare att en

bättre balans mellan kvinnor och män i statliga styrelser ger styrelserna 70

bättre möjligheter att
fullgöra de uppgifter regeringen ålägger dem. Ett mångsidigt och brett
perspektiv kan därigenom anläggas på uppgifterna genom kvinnors och mäns olika
erfarenheter.

I anslutning till vad som
anförs i propositionen är myndigheternas instruktioner nu föremål för
omarbetningar (jfr verksförordningen 1987: 1100), vilket i många fall innebär
att även styrelsernas uppgifter och sammansättningar omprövas. Därvid bör varje
möjlighet tas tillvara för att öka kvinnorepresentationen.

Prop. 1987/88:105

6.3.6
Årlig redovisning

Min bedömning:
Könsfördelningen och uppgift om nominerande organisation i kommittéer och
statliga styrelser på central och regional nivå bör årligen redovisas för
riksdagen.

Utredningen:
Överensstämmer med mitt förslag. (Se sid. 164-167 i betänkandet).

Remissinstanserna:
Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot utredningens
förslag.

Skälen
för min bedömning: Offentlig redovisning av den faktiska könsfördelningen i
beslutande organ är ett verksamt medel i jämställdhetsarbetet. Det är
nödvändigt att kontinuerligt följa utvecklingen så att åtgärder kan vidtas
efterhand. Offentliggörandet av könsfördelningen har även en pådrivande effekt
i sig. Det visar utredningen tydligt i sitt resonemang om att direkta val
gynnar kvinnorna genom den offentliga granskning som valsedlarna då utsätts
för.

För den regionala
statsförvaltningen finns ingen enhetlig modell för hur styrelseledamöter
föreslås och förordnas. Till vissa styrelser är det landstingen som utser
samtliga ledamöter, t. ex. länsstyrelserna. 1 andra är det partiernas och
organisationernas distrikt som nominerar och regeringen som utser ledamöter, t.
ex. i länsbostadsnämnder och regionala högskolestyrelser. Till länsskolnämnderna
utses vissa ledamöter av regeringen efter förslag av arbetsmarknadens parter
medan andra ledamöter utses av landstingen. Till länsarbetsnämnder och
regionala AMU-myndigheter nomineras ledamöterna av arbetsmarknadens parter men
utses av de centrala myndigheterna, arbetsmarknadsstyrelsen och AMU-styrelsen.

Utredningen redovisade i
sin kartläggning av kvinnorepresentationen att det finns tydliga skillnader
mellan länen när det gäller könsfördelningen i de regionala statliga
styrelserna. I Stockholms län t. ex. finns den största andelen kvinnor av de
ordinarie ledamöterna — 26% - jämfört med 15% som är genomsnittet för samtliga
län. I Jönköpings, Älvsborgs och Kalmar län var kvinnornas andel 8%.

Det är nödvändigt att
införa en enhetlig redovisning för att erhålla en samlad bild av de regionala
styrelsernas sammansättning och kunna följa utvecklingen av könsfördelningen.
Länsstyrelserna bör därför få till uppgift att årligen samla in och redovisa
den aktuella könsfördelningen och

71

uppgift om nominerande organisafion
i samfiiga sådana styrelser i sina respektive län. Förslag om
rapporteringsrutiner kommer att läggas senare i år.

Uppgift om
könsfördelningen och om nominerande organisation i centrala statliga styrelser
och i kommittéerna finns redan i regeringskansliet och bör också samordnat
redovisas årligen för riksdagen.

Prop.
1987/88:105

'6.3.7
Forskning

Min bedömning: Jag
kommer att uppdra åt delegationen för jämställdhetsforskning (JÄMFO) att göra
en kunskapsöversikt över pågående och avslutad forskning på området kvinnors
inflytande. I uppdraget skall även ingå en kartläggning över de idag
outforskade områden där vi behöver tillföras ny kunskap samt en analys av
möjligheterna att initiera, finansiera och bedriva denna forskning. I detta
arbete bör ingå att ordna ett eller flera seminarier där såväl forskare som
politiker och forskningsfinansiärer medverkar. Uppdraget skall redovisas
senast hösten 1989 för att kunna utgöra underlag till eventuella förslag i
nästa forskningspolitiska proposition.

Utredningen:
Dess förslag överensstämmer i stort med mitt. (Se sid. 168-171 i betänkandet.)

Remissinstanserna:
Utredningens förslag tillstyrks av en majoritet av remissinstanserna. Ingen
instans har haft något att invända mot förslaget. Några har däremot betonat
vikten av ytterligare forskning på området.

Skälen för min bedömning:
Jag instämmer med flertalet remissinstanser att en fördjupad kunskap behövs om
vilka mekanismer som styr när det gäller kvinnors och mäns makt och inflytande
i samhället liksom vilka faktorer som bidrar till att upprätthålla arbetsdelningen
mellan könen. Forskningen inom dessa områden är relativt ny i Sverige.
Utredningen menar att många studier av t. ex. demokratifrågor inom olika
organisationer eller om olika gruppers möjlighet att påverka beslutsprocessen
i samhället genomförs utan att det görs skillnad på kvinnor och män. Frågor om
kvinnors aktiviteter inom etablerade organisationer och partier är enligt utredningen
ett i dag nästan helt outforskat område. Det finns således all anledning att
särskilt framhålla att forskning är ett nödvändigt komplement till andra medel
för att uppnå jämställdhet.

Jämställdhetsforskningen
har ingen lång tradition i Sverige. Under de senaste 15 åren har emellertid
området tilldragit sig alltmer intresse. Jag har under avsnittet jämställdhet i
utbildningen berört denna fråga. Jag vill här särskilt stryka under att
delegationen (A 1983:01) för jämställdhetsforskning (JÄMFO) har spelat en
viktig roll för detta forskningsområde.

JÄMFO
har till uppgift att fastställa forskningsbehov rörande jämställdhet mellan
kvinnor och män och kvinnans roll i samhällsutvecklingen samt att initiera,
samordna och följa forskningen i dessa frågor. Till JÄMFO:s uppgifter hör också
att sprida forskningsresultat och att stimulera kontak-

72

ter mellan forskare,
planerare, beslutsfattare och forskningsfinansierings- Prop. 1987/88:105 organ.

Jag
anser således att utredningens förslag ligger väl i linje med de uppgifter JÄMFO
redan har. För att understryka betydelsen av detta forskningsområde kommer jag
emellertid att lämna ett särskilt uppdrag åt JÄMFO att göra en kunskapsöversikt
över pågående och relativt nyligen avslutad forskning på området kvinnors
inflytande. I uppdraget skall också ingå en kartläggning över de områden där ny
kunskap behövs samt en analys av möjligheterna att initiera, finansiera och
bedriva denna forskning. I arbetet bör ingå att ordna ett eller ett par
seminarier där såväl forskare som politiker och forskningsfinansiärer
medverkar. Jag kommer att avsätta särskilda medel för uppdraget som bör
redovisas senast hösten 1989 för att kunna utgöra underlag till eventuella
förslag i nästa forsknings-polifiska proposition.

JÄMFO
bör enligt min mening samråda med maktutredningen (Ju 1985:02) i dessa frågor.
Jag har erfarit att flera projekt med anknytning till frågor om kvinnors
villkor pågår inom ramen för maktutredningen. Bl. a. studeras där olika aspekter
av kvinnors makt och ekonomiska resurser.

7 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.
godkänna vad jag anfört under
avsnittet 3.3.5 om disposition av medel för information och utbildning om
medbestämmande

2.
godkänna vad jag anfört under
avsnittet 3.4.3 om särskilda stödinsatser för kursdeltagare som genomgår för
sitt kön otraditionell arbetsmarknadsutbildning.

Vidare
hemställer jag att regeringen bereder riksdagen fillfälle att

ta
del av vad jag anfört i det föregående om jämställdhetspolitikens fortsatta
inriktning avseende kvinnornas roll i ekonomin, jämställdhet mellan kvinnor
och män på arbetsmarknaden, i utbildningen och i familjen samt kvinnors
inflytande i samhället.

8 Anslagsfrågor för budgetåret 1988/89 Tionde huvudtiteln

A. Arbetsmarknadsdepartementet m. m.

A 6. Särskilda jämställdhetsåtgärder

1986/87
Utgift 616466 Reservation 2835433

1987/88
Anslag 9000000

1988/89
Förslag 17000000

I
prop 1987/88:100 (bil. 12, s. 65) har regeringen föreslagit riksdagen att,

i avvaktan på en särskild proposition i ämnet, till Särskilda jämställdhetsåt- 73

gärder
för budgetåret 1988/89 beräkna ett reservationsanslag av 9000000 Prop.
1987/88:105 kr. Jag vill nu ta upp denna fråga.

Som
jag anfört under avsnittet 2.5 bör medel lämnas för projekt och undersökningar
i syfte att belysa kvinnors och mäns tidsanvändning. Jag beräknar de samlade resurserna
för denna verksamhet till 5000000 kr.

Vidare
bör medel lämnas för sådan projektverksamhet som syftar till att öka
kvinnorepresentationen i statliga organ m. m. Jag beräknar de samlade resurserna
för denna verksamhet till 3000000 kr.

För
den del av projektverksamheten som syftar till att förbättra kvinnornas
villkor på arbetsmarknaden m. m. beräknar jag även fortsättningsvis 9000000 kr.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
till Särskilda jämställdhetsåtgärder under tionde huvudtiteln för budgetåret
1988/89 anvisa ett reservationsanslag av 17000000 kr.

74

Utbildningsdepartementet Prop. 1987/88:105

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1988

Föredragande:
statsrådet Bodström såvitt avser punkterna 1,3,4,6 och 7 och statsrådet
Göransson såvitt avser punkterna 2 och 5.

Anmälan till regeringens proposition 1987/88:105 om
jämställdhetspolitiken inför 90-talet

Chefen
för utbildningsdepartementet, statsrådet Bodström, anför

Utbildning och jämställdhet 1 Inledning

Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Thalén, har i det föregående
redovisat regeringens plan för jämställdhetsarbetet under den närmaste
femårsperioden. Här skall jag närmare utveckla frågor som gäller mål och
åtgärder inom utbildningsområdet.

Utbildningens
organisation och innehåll påverkar jämställdheten mellan kvinnor och män på
många olika sätt.

Man
kan för det första se utbildning som en positiv tillgång i sig och fråga hur
denna resurs fördelas mellan könen. På denna punkt har utbildningspolitiken
varit framgångsrik. Utbyggnaden av ungdomsskolan, vuxenutbildningen och
högskolan har, i kombination med studiesociala reformer, bidragit till att
tidigare skillnader i allmän utbildningsnivå mellan män och kvinnor numera är
utjämnade.

Man
kan för det andra se utbildningsväsendet som ett antal arbetsplatser där många
människor — elever, lärare och övrig skolpersonal — uppehåller sig en stor del
av livet. På dessa arbetsplatser finns en tydlig arbetsuppdelning efter kön
bland de anställda. Andelen män ökar ju högre upp i hierarkin och lönegraderna
man kommer, och det finns också en könsuppdelning mellan olika ämnen och
arbetsuppgifter.

Även
bland de studerande finns en könsuppdelning, t. ex. mellan olika

linjer i gymnasieskolan och högskolan, en uppdelning som i första hand har

att göra med förhållanden som direkt eller indirekt bestämmer individernas

studieval. Trots detta skiljer sig utbildningsväsendet ändå positivt från

arbetslivet ur jämställdhetssynpunkt. Även om det, som jag skall återkom

ma till i det följande, finns brister och problem, är utbildningen ändå ett

område där kvinnliga och manliga studerande blir betydligt mer lika be

handlade än de kan förvänta sig att bli när de går ut på arbetsmarknaden.

Inom utbildningsområdet är det i första hand studieprestationen som räk

nas, och där hävdar sig kvinnliga studerande minst lika bra som manliga. 75

Man
kan för det tredje se utbildning som en förberedelse för arbetslivet Prop.
1987/88:105 och samhällslivet i övrigt. Utbildningsväsendet framställs ibland
som en passiv återspegling av den könsuppdelade arbetsmarknaden och maktstrukturen
i samhället. Självfallet påverkas utbildningen av arbetsmarknaden på olika
sätt, t. ex. när det gäller ungdomarnas studieval, men jag menar att det är
rimligt att anta att det också finns en påverkan i andra riktningen.

Elevernas
intressen för olika ämnen spelar roll för valet av studieväg. Utbildningens
innehåll, organisation och sociala miljö är avgörande för hur olika kunskaper
och kompetenser är fördelade bland kvinnor och män som går ut pä
arbetsmarknaden. Utbildningen har betydelse för vilka föreställningar olika gmpper
har om sociala sammanhang. Utbildningen är gmndläggande för mäns och kvinnors
självförtroende och kritiska förmåga, egenskaper som krävs för att ifrågasätta
och påverka förhållanden i privat-Hvet och samhället.

Utbildning
och arbetsliv påverkar varandra ömsesidigt, och i en strategi för jämställdhet
är det mycket viktigt att organisera ett bra samarbete mellan dessa olika
sektorer både på central och lokal nivå.

Man
kan för det fjärde se utbildningssektorn som ett område där det produceras
kunskap om samhällsförhållanden. Det gäller naturligtvis särskilt forsknings-
och utvecklingsarbete vid universitet och högskolor, men också andra former, t.
ex; sådan kunskapsproduktion som sker inom utbildningsadministrationen eller,
i blygsammare varianter, sådan kunskap som skolans elever producerar när de t.
ex. inom ramen för olika ämnen eller projektarbeten studerar förhållandena i
den egna kommunen. I ett långsiktigt perspektiv kan man anta att jämställdhet
mellan kvinnor och män också påverkas av i vilken utsträckning denna
kunskapsproduktion omfattar studiet av olika förhållanden som har betydelse för
relationema mellan könen.

Statsrådet
Göransson och jag kommer i det följande att gå närmare in på dessa olika
aspekter av utbildning och jämställdhet.

Statsrådet
Göransson anför

2 Grundskolan

Även
om skolan enligt läroplanen inte skall ta ställning i kontroversiella

frågor utan i stället göra eleverna medvetna om att det finns olika åsikter

och vilka grupper som företräder dem, skall skolan ändå aktivt verka för

vissa värderingar. Det gäller sådana gmndläggande demokrafiska värden

som politisk demokrati och motstånd mot rasfördomar och rasdiskrimine

ring. Jämställdhet mellan kvinnor och män i familj, arbetsliv och samhället

i övrigt är ett sådant gmndläggande demokratiskt värde. Både i skolförord

ningen och i läroplanen står det att skolan skall verka för jämställdhet

mellan könen. 76

En
självklar fömtsättning för jämställdhet är att pojkar och flickor er- Prop.
1987/88:105 bjuds samma utbildning i skolan. I Sverige går flickor och pojkar i
samma skola och de får samma utbildning i hemkunskap, barnkunskap, textilslöjd
och trä- och metallslöjd, ämnen som i många andra länder är könsuppdelade. För
att garantera att både flickor och pojkar tidigt får kontakt med områden som
traditionellt har varit kvinno- resp. mansdominerade ingår moment från
hemkunskap och teknik redan på lågstadiet.

Att pojkar och flickor får samma utbildning i grundskolan
har dock inte lett till att könen fördelar sig jämnt vid valen till olika
linjer i gymnasieskolan. Pojkarna dominerar fortfarande i tekniska
utbildningar och flickorna i utbildningar med social och humanisfisk
inriktning. En del av detta kan förklaras av att det redan i grundskolan
uppstår genomsnittliga skillnader mellan könen i inställning till vissa ämnen.

Det är därför viktigt att undervisningen bedrivs på ett
sätt som också i praktiken gör innehållet lika tillgängligt och intresseväckande
för båda könen. Det är särskilt angeläget att undervisningen i naturorienterande
ämnen och teknik och undervisningen i olika ämnen om och med datorer läggs upp
så att innehållet blir mer attraktivt för flickor.

Det pågår redan nu vissa försök med att öka flickornas
intresse för teknik och naturvetenskap genom att ändra på undervisningens
uppläggning och innehåll, bl. a. inom ramen för den projektverksamhet för att
stärka kvinnornas villkor på arbetsmarknaden m. m. som statsrådet Thalén
tidigare har nämnt. Det är angeläget att frågan om hur denna undervisning skall
kunna läggas upp så att den når fler flickor, och därmed också förhoppningsvis
stimulerar dem att i större utsträckning välja tekniska och naturvetenskapliga
utbildningar i framtiden, behandlas i den fortbildning av grundskolans lärare
som jag har förordat i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100, bil. 10, s.SOf).

Att utvecklingen går åt rätt håll framgår bl. a. av de
resultat som har redovisats i en ny rapport från den s. k. lEA-undersökningen
som jämför kunskapsutvecklingen i olika länder. Jämfört med år 1970, då den
förra mätningen gjordes, har flickorna förbättrat sina kunskaper i naturvetenskapliga
ämnen och en viss utjämning har skett mellan könen.

Det görs också vissa riktade insatser för att öka
flickornas intresse för teknik och naturvetenskap. Fr.o.m. budgetåret 1985/86
utgår det t. ex. statsbidrag för sommarkurser i teknik för flickor på
högstadiet. Över 200 kommuner har ordnat sådana kurser.

Det finns också särskilda kurser som riktar sig till
manliga elever. För budgetåret 1988/89 har regeringen gett skolstyrelsen i
Halmstad statsbidrag för en sommarkurs inom social omvårdnad för pojkar.
Avsikten är att öka pojkarnas intresse för att söka till vårdutbildningar.
Liknande kurser bedrivs sedan en tid tillbaka i landstingens regi.

Det är angeläget att de positiva erfarenheterna av dessa
olika initiativ följs upp och att liknande inslag prövas också i skolans
ordinarie undervisning.

Valen till gymnasieskolan påverkas dock inte bara av
undervisningen i

grundskolan, utan också av andra förhållanden. För att flickor skall våga

göra okonventionella val måste de kunna räkna med att bli väl mottagna av 77

manliga lärare och kamrater
på olika linjer i gymnasieskolan. Gymnasieut- Prop. 1987/88:105

bildningen
måste också leda till kvalificerade arbeten som ligger i linje med

utbildningen.

För
detta krävs ökade kontakter, dels mellan grundskolan och gymnasieskolan, dels
mellan skolan och arbetslivet. Statsrådet Thalén har i det föregående talat om
vikten av att jämställdhetsarbetet ute på arbetsplatserna intensifieras. Det
är angeläget att man från skolans sida på lokal nivå knyter kontakter med
sådana arbetsplatser där det finns intresse för att förverkliga
jämställdhetsavtalen. Jämställhetsavtalen ger möjlighet till positiv särbehandling,
så att t. ex. de flickor som har genomgått tekniska utbildningar i
gymnasieskolan kan ges företräde vid rekrytering. Det är mycket viktigt att
flickor som gör otraditionella val får positiva erfarenheter från
undervisningen i gymnasieskolan och det fortsatta förvärvsarbetet och att
sådana erfarenheter kan återföras till nya grupper av elever som står inför
valet till gymnasieskolan. I dag har förhållandena alltför ofta varit de
motsatta — negativa erfarenheter återförs och avhåller tekniskt intresserade
flickor från att göra okonventionella val.

Barnen
växer upp i ett samhälle med en arbetsdelning efter kön, Hemma gör mödrarna ofta
mer hemarbete än fäderna. I skolan kan barnen se att lärarna för yngre barn är
kvinnor, liksom den personal som serverar maten eller skriver maskin, medan
rektorn och studierektorn oftast är män. Vid studiebesök och praktisk
arbetslivsorientering möter eleverna i allmänhet en tydlig uppdelning på olika
arbetsuppgifter efter kön. Allt detta kan lätt leda till föreställningar om att
vissa uppgifter är naturliga för kvinnor och andra för män. Det är därför
viktigt att undervisningen inriktas på att eleverna skall lära sig att aktivt
ifrågasätta rådande förhållanden.

Även
om jämställdhet behandlas utföriigt i läroplanens mål och riktlinjer och
könsrollsfrågor dessutom finns med som inslag i kursplanerna för bl. a. svenska,
samhällsorienterande ämnen, naturorienterande ämnen, bild, hemkunskap och
barnkunskap, tyder vissa rapporter från länsskolnämnder, JämO m.fl. på att
jämställdhetsfrågorna inte alltid ges den uppmärksamhet som förutsätts i
läroplanen.

Det
är viktigt att fortsatta insatser görs av skolöverstyrelsen (SÖ) och länsskolnämnderna
för att genom forsknings- och utvecklingsarbete, information m. m. bidra till
att förverkliga läroplanens intentioner. Det är angeläget att
jämställdhetsaspekter och frågor som har betydelse för jämställdhet mellan
kvinnor och män beaktas i fortbildningen av lärare. Också skolstyrelser och
skolledare har ett ansvar för att dessa frågor uppmärksammas i undervisningen.

Utbildningsministern
anför

3 Gymnasieskolan

De
utbildningar i gymnasieskolan som har visat sig vara mindre efterfråga

de på arbetsmarknaden har i praktiken ofta dominerats av flickor. Det 78

gäller
t. ex. konsumtionslinjen och vissa utbildningar inom kontorsområ- Prop.
1987/88:105 det. Ur jämställdhetssynpunkt är det viktigt att alla
yrkesinriktade studievägar ger en bra förberedelse för arbetslivet. 1 arbetet
med att modernisera den yrkesinriktade utbildningen och förbättra
gymnasieskolans planeringssystem bör stor uppmärksamhet ägnas åt denna
jämställdhetsaspekt.

Av
ungdomarnas nuvarande utbildningsval framgår att könsuppdelningen på
arbetsmarknaden kommer att leva kvar under lång tid framåt. I gymnasieskolan
dominerar flickorna på humanistisk och samhällsvetenskaplig linje och i
utbildningar inom kontorsområdet och vårdområdet (på vårdlinjen utgörs ca en
tiondel av eleverna av pojkar), medan de tvååriga tekniskt-industriella
utbildningarna är helt pojkdominerade. Inom fyraårig teknisk linje har
flickornas andel ökat under senare år - flickorna utgör nu ca en femtedel av de
studerande. Den naturvetenskapliga linjen är en av de få som har en jämn
könssammansättning.

Det
långsiktiga målet bör vara att åstadkomma en jämn könsfördelning i alla utbildningar
i gymnasieskolan. För samtliga studievägar bör gälla att ingetdera könet skall
vara representerat med mindre än 40%. Under de närmaste fem åren bör särskilda
insatser göras för att ändra könsfördelningen på sådana studievägar som nu är
starkt manligt resp. kvinnligt dominerade. För den kommande femårsperioden bör
följande mål ställas upp:

•
Andelen intagna av underrepresenterat
kön bör öka till minst 10% i de utbildningar där flickor resp. pojkar nu utgör
mindre än 5 %.

•
I försöksverksamhet med treårig
industriteknisk linje bör andelen flickor uppgå till minst en femtedel av de
intagna.

•
I försöksverksamhet med treårig
social service- och omvårdnadslinje bör andelen pojkar uppgå fill minst en
femtedel av de intagna.

•
Pä fyraårig teknisk linje bör
andelen flickor öka till minst en tredjedel av antalet intagna.

•
Andelen studieavbrott bland
flickor på pojkdominerade linjer bör inte vara högre än bland pojkarna.

Under
den närmaste femårsperioden avser jag att föreslå regeringen olika åtgärder som
verkar i riktning mot dessa mål. Sådana åtgärder kan t. ex. gälla regler för
intagning till gymnasieskolan, vissa villkor för försöksverksamhet, och
uppdrag till utbildningsmyndigheterna som berör läroplaner, lärarutbildning och
lärarfortbildning, läromedel, studie- och yrkesorientering, information och
forsknings- och utvecklingsarbete.

Jag
kommer i det följande att redogöra för en del av det som redan har gjorts och
planeras inom den närmaste tiden.

Statsrådet
Göransson har tidigare framhållit att vissa förändringar i

grundskolans undervisning och ökade kontakter på det lokala planet mel

lan skola och arbetsliv skulle kunna motverka det könsbundna valet till

gymnasieskolan. Intagningsreglerna är också av intresse för valen. Redan

nu ges extra poäng till den flicka eller pojke som söker till en linje där det

egna könet är underrepresenterat. (Den som tillhör ett kön som har mindre

än 30% av antalet platser i hela landet i utbildningen ifråga får 0,2 poäng.) I

det fortsatta jämställdhetsarbetet är det angeläget att effekterna av denna -.a

Könsfördelningen
i gymnasieskolan framgår av följande diagram över avgångna från Prnr>
1087/88• I On

gymnasieskolans linjer läsåret 1986/87. '"P- 'öZ/öö. lUJ

Procent O

Poikar
100

lOOFIickor

J__ \_ L

J__ L

J__ \_ \_ \_ \_ \_ L_J__ \_ \_ L

Samtliga llnler (E] T4)

1

:|
3- och 4-4rlga Unjer (El U) |

1 2- ä riga
teoretiska linjer

18 450

5 795

19 864

12 390

11 375

12 797

5 37

4 74 0

2 270

563

1 768

8 039

2 583

2 906

257

4 128

5 BOO

821

i 920

6 74 6

164

1 430

167

1 246

2 647

361

2 023

1 710)

38

42

24

46

152

138

59

g

32

tilläggspoäng
studeras. Det är möjligt att en höjning av poängen skulle Prop. 1987/88:105
kunna bidra till en jämnare könsfördelning.

Regeringen
har nyligen gett SÖ i uppdrag att utveckla urvalsgmnder som kan komplettera
betygen vid intagning till gymnasieskolans yrkesinriktade och estetiskt-praktiska
studievägar. I beslutet framhålls att det är önskvärt att SÖ utvecklar modeller
som omfattar särskilda åtgärder för att gynna underrepresenterat kön vid
intagning till yrkesinriktade studievägar i gymnasieskolan.

Intagningsnämnderna
för gymnasieskolan kan redan i dag inom ramen för den s. k. fria kvoten ta in
sökande på andra grunder än betyg, om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl
kan vara att den sökande har valt en studieväg där det egna könet är underrepresenterat.
Det är önskvärt att de som gör avvikande studieval kan bilda grupper som
placeras i samma klasser, så att de kan kan stödja varandra.

I
1987 års budgetproposifion (prop. 1986/87:100, bil. 10, s.l28 f) redovisade
jag regeringens förslag om försöksverksamhet med treåriga yrkesinriktade
linjer. Jag underströk att det är angeläget att flickor ges särskild möjlighet
och stimulans att söka till sådana nya utbildningar som efterfrågas både av
elever och näringsliv (prop. s. 11 f). I propositionen förordade jag att
särskilda regler skulle tillämpas för att ge kvinnliga sökande företräde till
den elmekaniska grenen inom försöksverksamheten med industriteknisk linje. En
riktlinje borde vara att en femtedel av platserna i första hand avsattes för
flickor. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (UbU
1986/87:14, rskr. 186).

I
årets budgetproposition (prop. 1987/88:100, bil. 10, s.146) redovisade jag de posifiva
erfarenheterna av inledningen av denna försöksverksamhet. Denna typ av åtgärder
tycks vara effektiva för att motverka den ensidiga könsfördelningen på de
yrkesinriktade linjerna. De innebär i praktiken att en kommun för att kunna
komma i fråga som anordnare av försöksutbildningen måste göra särskilda
insatser på det lokala planet för att stimulera fler sökande från det underrepresenterade
könet. Sådana regler om företräde för underrepresenterat kön bör därför prövas
i större utsträckning. I regeringens proposition om utveckling av
yrkesutbildningen i gymnasieskolan har jag tidigare denna dag förordat att
manliga sökande skall gynnas vid intagningen till den treåriga sociala service-
och omvårdnadslinje som bör ingå i försöksverksamheten.

Jag
är emellertid inte beredd att nu föreslå en utvidgning av sådana regler till
fler studievägar än den industritekniska linjen och den sociala service- och
omvårdnadslinjen. Jag menar att försöksverksamheten i sig innebär så stora
förändringar att det är nödvändigt att först invänta resultatet. Jag anser
dock att det är mycket angeläget att man i alla kommuner, både inom
försöksverksamheten och inom reguljär gymnasieutbildning, på alla sätt
underlättar flickors och pojkars möjligheter dels att göra ett otraditionellt
studie- och yrkesval, dels att stanna kvar i utbildningen och senare bli väl
mottagna i arbetslivet.

I
arbetet för att få en jämnare könsfördelning på olika linjer bör även

pojkarnas val beaktas. Detta är särskilt viktigt när det gäller vårdlinjen och

den sociala servicelinjen. Det kan ibland vara lättare att få manliga sökan- 81

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 105

de
intresserade av traditionellt kvinnliga linjer än omvänt. Om man på det Prop.
1987/88:105 lokala planet gör särskilda insatser för att få fler pojkar
intresserade av att göra ett okonventionellt studieval, är det därför angeläget
att man samfidigt gör stora ansträngningar för att få fler kvinnliga sökande till
manligt dominerade linjer. Det finns annars risk för att flickornas andel av
det totala antalet intagna kommer att minska.

Det
könsbundna valet av studieväg är inte det enda problemet, när det gäller att
försöka åstadkomma en jämnare könsfördelning på olika linjer. Det gäller också
att utforma utbildningen så att elever av båda könen uppskattar den. Det har
visat sig att av de flickor som söker tekniska utbildningar avbryter ovanligt
många utbildningen i förtid, på den fyraåriga tekniska linjen närmare en
tredjedel. De analyser som bl. a. utförts inom SÖ tyder på att det
traditionella sättet att undervisa i de tekniska ämnena ofta skapar svårigheter
för flickor, och att lärarna inte alltid förmår att ge det stöd som skulle
behövas.

De
flickor som söker sig till de tvååriga yrkesinriktade linjerna inom den tekniskt-industriella
sektorn är, med undantag för den beklädnadstekniska linjen, mycket få, och de
avbryter ofta studierna. Flickorna betraktas ofta som avvikare, och de utsätts
enligt ett flertal undersökningar inte sällan för ett hårt socialt tryck från
klasskamrater och lärare.

Pojkar
på flickdominerade linjer tycks inte ha samma problem. Även om de pojkar som
går på vårdlinjen ibland uppger att de kan känna sig utanför på grund av flickdominansen,
är studieavbrotten bland pojkarna inte anmärkningsvärt hög.

Det
är mycket oroande att flickor avbryter studierna i så stor utsträckning. Det
är angeläget att orsakerna till detta belyses ytteriigare i det fortsatta
jämställdhetsarbetet. Tänkbara åtgärder för att ändra situationen kan vara
förändringar i lärarutbildning och lärarfortbildning, en annan uppläggning av
undervisningen, andra typer av läroböcker och undervisningsmaterial. Det är
önskvärt att fler kvinnor stimuleras att utbilda sig till lärare i tekniska
ämnen. Det är särskilt viktigt att öka ansträngningarna för att få fler
kvinnliga lärare på yrkesinriktade linjer inom den tekniskt-industriella
sektorn.

Det
är angeläget att behovet av att förändra utbildningarna i gymnasieskolan så
att elever av båda könen kan uppskatta undervisningen beaktas vid alla
läroplansöversyner.

1
den proposition om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan som jag
nämnde nyss, har jag bl. a. betonat yrkeslärarnas och handledarnas viktiga
roll vid undervisning av flickor som har valt en otraditionell utbildning.

Hittills
har jag framförallt uppehållit mig vid åtgärder som kan bidra till

en jämnare könsfördelning på olika studievägar i gymnasieskolan. Innehål

let i utbildningen och undervisningens uppläggning spelar naturligtvis ock

så stor roll för elevernas kunskaper och förståelse av jämställdhetsproble

matiken i sin helhet. I gymnasieskolans läroplan sägs det i mål och rikt

hnjer att skolan bör verka för jämställdhet mellan kvinnor och män i

familjen, på arbetsmarknaden och inom samhällslivet i övrigt. Det sägs

också att skolan bör orientera om könsrollsfrågan och stimulera eleverna 82

att
debattera och ifrågasätta rådande förhållanden.

Att
elevernas arbetslivserfarenheter analyseras och diskuteras i under- Prop.
1987/88:105 visningen är av central betydelse för gymnasieskolans möjligheter
att förverkliga detta mål. Som ett led i gymnasieutbildningen befinner sig eleverna
under vissa perioder ute på arbetsplatserna. Det kan t. ex. vara fråga om olika
former av arbetsplatsförlagd utbildning och gymnasiepraktik. Många elever
skaffar sig också erfarenheter från arbetslivet genom förvärvsarbete,
framförallt under ferierna men ofta också under terminstid.

Eleverna
har alltså i allmänhet erfarenheter av könsuppdelningen i arbetslivet som kan
utnyttjas när jämställdhetsfrågor behandlas i undervisningen, t. ex. vid
diskussion om förhållandena i den egna kommunen, jämställdhetslag och
jämställdhetsavtal eller förekomst resp. avsaknad av ett aktivt
jämställdhetsarbete på arbetsplatserna. Jag förutsätter att SÖ fortsätter
arbetet med att genom informafion och andra åtgärder bidra till att
jämställdhetsfrågorna uppmärksammas i undervisningen i gymnasieskolan.

4 Vuxenutbildning

Vuxenutbildning
i olika former har stor betydelse för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Kvinnor har i mycket högre utsträckning än män upp-skjufit sitt utträde på
arbetsmarknaden. De har också oftare gjort kortare eller längre avbrott i
förvärvsarbetet. Vid ett återinträde på arbetsmarknaden är deras
ungdomsutbildning inte längre lika användbar. Kvinnor har inte heller i samma
utsträckning fått möjlighet fill internutbildning och karriämtveckling på en
arbetsplats. För många kvinnor erbjuder vuxenutbildningen en chans att skaffa
sig kunskaper och kompetens som ökar deras möjligheter att hävda sig på
arbetsmarknaden och att påverka förhållandena i arbetslivet. Ur
jämställdhetssynpunkt är det därför vikfigt att slå vakt om och förbättra
vuxenutbildningen.

Av
betänkandet (Ds U 1985:10) Vuxenutbildning. 1970-talets reformer - en
utvärdering framgår att kvinnor deltar i högre utsträckning än män i kommunal
vuxenutbildning (komvux), studiecirklar och folkhögskolans längre kurser, medan
männen dominerar i personalutbildning och facklig utbildning.

Enligt
en mätning av antalet deltagare i komvux år 1985, var nästan två tredjedelar
kvinnor. Det fanns stora könsskillnader i utbildningsval inom de yrkestekniska
utbildningarna. På vårdkurserna var andelen kvinnor 96%. På kurser inom
distribution och kontor var två tredjedelar av antalet deltagare kvinnor, dvs.
samma proportion som råder inom hela komvux. I Verkstadstekniska utbildningar
var praktiskt taget samtliga deltagare män, och mansdominansen var stor även
inom andra tekniskt inriktade yrkesutbildningar.

Många
deltagare i olika former av vuxenutbildning utgörs av personer

med utländskt ursprung. På grundskolenivån inom komvux beräknas anta

let invandrare uppgå till närmare en tredjedel. Flertalet deltagare i denna

grupp utgörs av kvinnor. 83

I grundutbildning för
vuxna, dvs. undervisning i läsning, skrivning och Prop. 1987/88:105 räkning på
högst mellanstadienivå, fanns det drygt 20000 deltagare under läsåret 1985/86.
Av dem var ungefär hälften svenska och hälften invandrare från olika länder.
Inom gruppen invandrare bestod närmare två tredjedelar av kvinnor. För
invandrare i allmänhet, men särskilt för invandrarkvinnor, fyller
vuxenutbildningen en mycket viktig uppgift.

Det
är angeläget att SÖ genom olika åtgärder bidrar till att jämställdhetsfrågorna
ägnas större uppmärksamhet i studie- och yrkesorientering och undervisning inom
de olika formerna av vuxenutbildning.

Statsrådet
Göransson anför

5 Könsfördelningen bland skolledare och lärare

1986
var ca 99% av de tjänstgörande lågstadielärarna kvinnor. Kvinnorna utgjorde 66%
av mellanstadielärarna och 53 % av adjunkterna på högstadiet. Av
studierektorerna var 19% kvinnor och av rektorerna bara 9%.

Frågan
om kvinnliga skolledare behandlades av riksdagen 1982 (prop. 1981/82:100, bil.
12, s.229ff, UbU 13, rskr. 192). Regeringen gav samma år skolöverstyrelsen i
uppdrag att följa utvecklingen. Av en enkät som utfördes 1984 framgår att
andelen kvinnor har ökat något vid skolledartill-sättningar inom gmndskolan och
den kommunala vuxenutbildningen, men inte inom gymnasieskolan. Även om
undersökningen är begränsad, tyder resultatet på att ca en tredjedel av skolledartjänsterna
tillsattes med kvinnor, alltså fortfarande mindre än hälften.

Kvinnornas
andel bland skolledarna ökar alltså mycket långsamt. Att utvecklingen ändå går
åt rätt håll beror antagligen bl. a. på att det numera finns föreskrifter om
att alla korttidsvikariat måste utlysas (SFS 1987:882, 18 kap., 9 b §). Utlysningen
ökar kvinnornas möjlighet att visa sitt intresse och skaffa sig meriter för
fortsatt tjänst som skolledare. Dessutom har kommunerna gjort aktiva insatser
för att bredda rekryteringen och stimulera och motivera kvinnliga lärare att
söka skolledartjänster.

Trots
detta anser jag att det är angeläget att utvecklingen går snabbare. Jag
förutsätter att den nya skolledarutbildningen som beslutats av riksdagen (prop.
1985/86:173, UbU:86/87:l, rskr. 24), särskilt rekryteringsutbildningen, skall
bidra till fler kvinnliga skolledare. Ledarna i en organisation spelar stor
roll som förebilder och attitydpåverkare. Det är orimligt att den manliga
dominansen bland skolledarna är så stark, när de kvinnliga lärarna är i
majoritet. I skolväsendet finns över 130000 tjänstgörande lärare och av dem är
mer än 80 000 kvinnor. Bland dessa kvinnor finns utan varje tvivel ett stort
antal som är väl kompetenta för ledamppgifter. Det är oförsvarligt att inte ta
tillvara denna resurs. Jämställdhetssträvandena på detta område handlar framför
allt om att säkerställa att skolväsendet kan nyttiggöra förmåga och kompetens.

Jag
anser därför att man bör sätta upp ett konkret mål för kommuner och 84

länsskolnämnder, som
rekryterar och tillsätter skolledare. Snarast möjligt Prop. 1987/88:105

och senast under
budgetåret 1992/93 bör minst hälften av antalet lediga

skolledartjänster inom gmndskolan,
gymnasieskolan och den kommunala

vuxenutbildningen inom
ramen för sakliga urvalsgmnder filisättas med

kvinnliga sökande. Andelen
kvinnor av samtliga rektorer bör på så sätt ha

ökat fill minst 20% år
1993 och andelen kvinnor av samtliga studierektorer

till minst 30%.

Utbildningsministern
anför

6 Högskola och forskning

Inom
högskolan utexamineras fler kvinnor än män från grundutbildningen. Under de år
som gått sedan högskolereformen genomfördes 1977 har andelen kvinnor ökat inom
samtliga högskolesektorer. Inom utbildning för kultur- och informationsyrken
har andelen kvinnor bland nybörjarna ökat från 54 till 63% budgetåret 1985/86,
inom utbildning för administrativa, sociala och ekonomiska yrken från 48 till
54% och inom utbildning för vårdyrken från 81 till 86%. Även bland nybörjarna
på enstaka kurser har kvinnorna ökat. I utbildning för tekniska yrken har
andelen kvinnor också ökat under 1980-talet, men ganska långsamt.

Kvinnorna
dominerar inom vård- och undervisningssektorerna, männen i tekniska
utbildningar. Andelen män har minskat inom vårdsektorn, framför allt inom de
medellånga vårdutbildningarna. I dessa utbildningar är det också vanligt att
männen avbryter studiema i förtid. Andelen kvinnor i tekniska utbildningar är
fortfarande låg - genomsnittet ligger på 23 %.

Denna
könsuppdelning förklaras delvis av att kvinnor och män ofta har olika
utbildningsbakgrund från gymnasieskolan men också av nuvarande arbetsdelning
efter kön på arbetsmarknaden.

För
högskolan bör samma långsiktiga mål gälla som för gymnasieskolan, nämligen att ingetdera
könet bör vara representerat med mindre än 40% på någon studieväg. För den
kommande femårsperioden bör följande mål ställas upp:

•
Andelen antagna av underrepresenterat
kön bör öka till minst 10% i de utbildningar där kvinnliga resp. manliga
studerande nu utgör mindre än 5%.

•
Särskilt stora ansträngningar
bör göras för att öka andelen kvinnor i tekniska utbildningar inom högskolan.
Andelen kvinnliga studerande bör öka till minst 30% av de antagna.

•
Andelen manliga studerande i
medellånga vårdutbildningar - utbildning till sjuksköterskor m. m. - , som nu
uppgår till ca 15%, bör höjas till minst 25%.

Under
perioden avser jag att föreslå regeringen olika åtgärder i riktning

mot dessa mål. Sådana åtgärder kan t. ex. vara ändrade behörighets- och

urvalsregler, nya förberedande utbildningar och uppdrag till utbildnings- 85

myndigheterna om att
utarbeta information som riktar sig till underrepre- Prop. 1987/88:105 senterat
kön.

Jag
skall i det följande redovisa några åtgärder som nyligen har beslutats eller
föreslagits.

För
att göra det lättare för studerande som saknar utbildning från naturvetenskaplig
eller teknisk linje i gymnasieskolan att söka till tekniska utbildningar i
högskolan, har jag i årets budgetproposition beräknat medel för ytterligare
studerandegrupper i ett s. k. tekniskt basår. Denna utbildning riktas till
studerande som inte gått naturvetenskaplig eller teknisk linje och är avsedd
att ge sådan behörighet. Det tekniska basåret har visat sig ha positiva effekter
när det gäller att rekrytera kvinnliga studerande till civilingenjörsutbildning.
(Prop. 1987/88:100, bil. 10, s. 241.)

För
att bl. a. stimulera fier manliga sökande till vårdutbildning, har jag också
förordat försöksverksamhet med en förlängd utbildning på hälso-och
sjukvårdslinjen som innebär att de särskilda förkunskapskraven skall kunna
tillgodoses inom ramen för högskoleutbildningen. Jag framhöll i detta
sammanhang att det är önskvärt att utbildningsmyndigheterna riktar särskilda
informations- och rekryteringsåtgärder till manliga studerande, t. ex. i
gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. (Prop. 1987/88:100, bil.
10, s. 260 f)

För
sådana utbildningar där det är konkurrens om platserna, spelar reglerna för
urval en viss roll för könsfördelningen. De intagningsregler som jag tidigare
denna dag har förordat i regeringens proposition om urval m. m. till
högskoleutbildning kan bidra till en jämnare könsfördelning.

Riksdagen
har nyligen beslutat om en ny utbildning av gmndskollärare (prop. 1984/85:122, UbU
31, rskr. 366). Jag utgår från att universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) noga
följer hur könsfördelningen i denna utbildning utvecklas och tar initiativ till
de åtgärder som kan krävas för att åstadkomma en jämnare könsfördelning.

Med
tanke på att en god barnomsorg har stor betydelse för att både kvinnor och män
skall kunna förena föräldraskap och förvärvsarbete, är det också viktigt att förskollärarutbildningen
och fritidspedagogutbildningen dimensioneras så, att den utbyggnad av daghem
och fritidshem som riksdagen har beslutat om inte försvåras av brist på
personal. Jag kommer liksom hittills att uppmärksamt följa utvecklingen inom
detta område, så att utbildningen under de närmaste åren kan planeras i
enlighet med den beräknade efterfrågan.

När
det gäller innehållet i olika högskoleutbildningar är det av stor betydelse att
undervisning om olika frågor inom jämställdhetsområdet och om relationerna
mellan kvinnor och män ingår som ett led i de reguljära utbildningarna och inte
enbart hänvisas till vissa speciella kurser. Det gäller naturligtvis i hög grad
alla lärarutbildningar och journalistutbildning och annan utbildning inom
medieområdet, men också många andra utbildningar där könsaspekter nu ofta
förbises.

Jag
förutsätter att behovet av ökade kunskaper om dessa frågor beaktas i

kursplanearbetet för olika områden. Jag vill erinra om att min företrädare,

statsrådet Hjelm-Wallén, i förslaget till ny utbildning av gmndskollärare

underströk behovet av utbildning i frågor som gäller jämställdhet mellan 86

kvinnor
och män. UHÄ har i sin utbildningsplan för grundskollärarlinjen Prop.
1987/88:105 fastställt att lärarutbildningen skall innehålla undervisning om
jämställdhetsfrågor.

Kvinnor är starkt underrepresenterade i forskartjänster
och lärartjänster i högskolan. Detta är tydligast på professorsnivå. Av ca 1350
ordinarie tjänster som professor innehades år 1987 bara 60 av kvinnor.

Andelen kvinnor ökar sakta men säkert bland de
forskarstuderande och bland dem som avlägger doktorsexamen. Åldersstmkturen
bland lärarna inom högskolan är emellertid sådan att ganska fä tjänster kommer
att bli lediga under de närmaste åren. Det vore beklagligt om kvinnornas ökade
intresse för forskarutbildning och forskarkarriär inte skulle kunna tas till
vara. Till följd av riksdagens beslut med anledning av 1987 års forskningsproposition
(prop. 1986/87:80, UbU 26, rskr. 282) ökar resurserna för att inrätta
doktorandtjänster och tjänster som forskarassistent kraftigt. Detta bör kunna
förbättra kvinnornas möjligheter att ytterligare öka sin andel i
forskarutbildning och forskningsarbete inom högskolan.

Av tradition har rekryteringen till forskarutbildning och
skilda former av kompetensgivande vikariatstjänster inom forskning och högre
utbildning i stor utsträckning skett genom s. k. handplockning. Detta har
sannolikt i hög grad missgynnat kvinnor. En korrekt tillämpning av gällande
bestämmelser är därför av strategisk betydelse. Ansökningar bör behandlas i
sådana former att kvinnliga och manliga sökande kan göra sig gällande på lika
villkor. Särskilt viktigt är detta vid antagning till forskarutbildning.
Detsamma gäller vid ohka former av tillfälliga anställningar. Vikariaten är i
praktiken av stor betydelse för yngre forskares möjligheter att över huvud
taget stanna kvar inom högskolan. Det är genom dem som många lärare inom
högskolan meriterar sig för fortsatt anställning.

En översyn av proceduren vid professorstillsättningar
kommer att göras inom kort. I samband med denna översyn kommer frågan om hur
jämställdhetsaspekten har beaktats vid professorsfillsättningar också att bely-sas.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att utvecklingen går
i rätt riktning. Förändringarna sker dock långsamt. I viss utsträckning beror
detta på faktorer utanför forskningsområdet, t. ex. kvinnors och mäns olika val
inom grundläggande högskoleutbildning och, redan dessförinnan, av linjer i
gymnasieskolan. Jag har tidigare redovisat vissa åtgärder för att motverka
könsuppdelningen i gymnasieskola och högskola. Allt eftersom förhållandena
förändras där, kommer förändringar också att kunna ske inom forskarutbildning pch
forskning.

Forskningen har betydelse för kunskapsproduktionen inom jämställd-

hetsområdet på pHka sätt. Det gäller för det första forskning i allmänhet,

där det är ett grundläggande vetenskapligt intresse att öka kunskapen om

kvinnospecifika problem och om relationerna mellan kvinnor och män. Dit

hör t. ex. forskning om skillnader och likheter mellan kvinnor och män och

forskning som beskriver och förklarar olika psykologiska, sociala och

ekonomiska förhållanden som påverkar kvinnornas situation i relation fill

männens. Sådan forskning kan bedrivas inom en mängd olika discipliner.

Det kan t. ex. vara fråga om medicinsk forskning (t. ex. om könsskillnader 87

när
det gäller sjukdomar), humanistisk forskning (t. ex. litteraturhistorisk Prop.
1987/88:105 forskning om vissa teman), beteendevetenskaplig och
samhällsvetenskaplig forskning.

Det
är för det andra fråga om forskning som har direkt relevans för politiska
åtgärder som bidrar till jämställdhet. Det gäller t. ex. åtgärder inom sådana
områden som statsrådet Thalén har framhållit i det föregående -
arbetsmarknadspolitik, social- och skattepolitik, utbildningspolitik m. m.
Forskningen kan bl. a. syfta till att kritiskt granska formuleringen av jämställdhetsmål
och målargumentering, att kartlägga och studera de medel som används för att
nå jämställdhetsmålen, att analysera tänkbara strategier för att uppnå målen
inom olika områden och att utvärdera resultaten.

Jag
anser att det är viktigt att skapa och vidmakthålla forskningsmiljöer som är
positiva både till den förra typen av forskning som syftar till ökad kunskap i
allmänhet om relationerna mellan kvinnor och män och till den åtgärdsinriktade
forskningen.

Forskning
som gäller olika aspekter av relationerna mellan könen har hört till de områden
som har prioriterats i samband med de forskningspolitiska propositioner som
lagts fram under 1980-talet (prop. 1981/82:106, UbU 37, rskr. 397, prop.
1983/84:107, UbU 28, rskr. 401, prop. 1986/87:80, UbU 26, rskr. 282). Vid
universitetet i Göteborg finns sedan den 1 juli 1982 en professur i
kvinnohistoria. Genom 1984 års forskningsproposition tillkom fem
forskartjänster i jämställdhetsforskning vid huma-nistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet (HSFR). Särskilda medel för jämställdhetsforskning har anvisats
till stöd till forum för kvinnoforskning och kvinnliga forskare vid
universiteten och vid högskolan i Luleå.

Med
hänsyn till den vikt forskningen har för vårt samhälle och den betydelse
forskare och lärare kan ha som förebilder och inspiratörer för de studerande,
anser jag att det är angeläget att på olika sätt stimulera utvecklingen mot
jämställdhet inom forskningsområdet. De åtgärder jag här har redovisat bör
enligt min mening verksamt kunna bidra till en snabbare utveckling mot
jämställdhet inom forskarutbildning och forskning. Regeringen avser att år
1990 lägga fram nästa forskningspolitiska proposition. Frågor som gäller
jämställdhet inom forskningen kommer givetvis att behandlas också i denna
proposition.

7 Ledningsgrupp för jämställdhetsfrågor inom
utbildningsområdet

De
vikfigaste insatserna när det gäller utbildningens möjligheter att bidra till
jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället kan göras på det lokala planet,
t. ex. i arbetsplaneringen på den enskilda skolan och i kontakter mellan skola
och arbetsliv. De stafiiga utbildningsmyndigheterna har ansvar för bl. a.
tillsyn, information och forsknings- och utvecklingsarbete. SÖ och länsskolnämnderna
har lagt ner ett omfattande arbete på att motverka de könsbundna studievalen
och öka medvetenheten om jämställdhetsfrågorna i ungdomsskolan och
vuxenutbildningen. Det finns också

många enskilda lärare och syofunktionärer
som engagerar sig mycket i Prop. 1987/88:105 jämställdhetsfrågorna. Även UHÄ
har arbetat med olika frågor som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män
inom högskolan, jämställdhetsforskning m. m. Det är angeläget att
utbildningsmyndigheterna fortsätter och intensifierar arbetet för att öka
jämställdheten inom ungdomsskolan, vuxenutbildningen och högskolan.

För
att ytterligare uppmärksamma jämställdhetsfrågorna i utbildningen och stimulera
jämställdhetsarbetet och jämställdhetsdebatten avser jag att inom
utbildningsdepartementet inrätta en särskild ledningsgrupp för att samordna och
förbereda åtgärder som gäller jämställdhet inom utbildningsområdet.

8 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att ta del av vad jag och statsrådet
Göransson anfört om det fortsatta jämställdhetsarbetet inom utbildningsområdet.

89

7
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 105

Bilaga 1 Prop. 1987/88:105 Bilaga I

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1987:19) Varannan
damernas från utredningen om kvinnorepresentation

Utredningen om kvinnorepresentation har arbetat i drygt
ett år och överlämnar nu sitt slutbetänkande. Det uppdrag vi fått av
regeringen är att föreslå åtgärder för att öka kvinnorepresentationen i
statliga styrelser och kommittéer m. m. I detta slutbetänkande redovisar vi
problem och hinder i den verklighet vi studerat men också förslag till åtgärder
för såväl regeringen som för organisationer, partier och statsförvaltning.

Slutbetänkandet har fått namnet Varannan damernas. Därmed
vill vi ange målet för vårt arbete: att kvinnor och män delar makt, inflytande
och ansvar på samhällets alla områden.

Under vårt arbete har vi upptäckt att det på vägen mot en
jämn könsfördelning finns en mängd hinder. Det är hinder som är mer eller
mindre osynliga vid en första anblick och som därför obesvärat lever vidare
trots alla formella bekännelser om jämställdhet mellan könen.

Osynliga val

Vi har kartlagt könsfördelningen inom statliga lekmannastyrelser
och kommittéer. Detta är beslutsfora som är indirekt valda i motsats till de
parlamentariska församlingarna som väljs i allmänna val. Då partierna visar
upp sig för väljarna är kvinnorna förhållandevis många. I de direktvalda församlingarna
är kvinnorepresentationen i dag drygt 30 %. I de indirekt valda organ vi
studerat finns inte mer än 16% kvinnor i genomsnitt. En av förklaringarna till
den låga kvinnorepresentationen där tror vi att just osynligheten är.
Styrelserna är i sig osynliga och relativt okända och likaså rekryterings
vägarna.

I de organ vi studerat samverkar partier,
intresseorganisationer och statsmakten. De politiska partierna är den grupp som
har den högsta andelen kvinnor bland sina företrädare, 22%. Av företrädarna för
staten och arbetsmarknadens parter är kvinnorna bara drygt 11%. De personer som
företräder statsmakten, organisationer och partier utgör den administrativa
och politiska eliten. De utses inom en mycket snäv krets där kvinnor är starkt underrepresenterade.

Hinder inom fackliga organisationer

Vår kartläggning liksom fiera andra studier visar att
kvinnor har betydligt

lättare att nå inflytelserika poster inom de politiska partierna än inom de

fackliga organisationerna. När vi sökt förklaringar till detta har vi funnit
att

det framför allt är tre faktorer som påverkar:

(I) Synlighet och konkurrens. Partierna
är utsatta för massmedias och 90

väljarnas
granskning av vilken könsfördelning de har i olika sammanhang. Prop.
1987/88:105 Så är inte fallet för de fackliga organisationerna, de behöver inte
riskera att Bilaga 1 tappa medlemmar på grund av att de inte driver
jämställdhetspolitik eller har starkt mansdominerade styrelser.

(2)
Partierna behandlar andra
frågor. Inom de politiska partierna behandlas ett brett spektrum av frågor som
rör kvinnors hela livssammanhang, frågor som kan hänföras såväl fill det
offentliga livet som till det privata. Inom de fackliga organisationerna
begränsar man sig till frågor som löner och förhållanden på arbetsplatsen.

(3)
Inställning till separata
kvinnogrupper. En tredje anledning till att kvinnor haft lättare att nå makt
och inflytande inom de politiska partierna än inom de fackliga organisationerna
är säkerligen att man inom partierna har en mer positiv syn på att kvinnor
organiserar sig separat.

Varför
fler kvinnor?

Varför
behövs fler kvinnor i politiken? Den frågan har vi valt att besvara så här:
Utan en jämn könsfördelning i beslutande församlingar blir såväl demokratin som
besluten ofullständiga.

Kvinnor
är hälften och några till av befolkningen. En jämn könsfördelning i beslutande
församlingar är därför en viktig demokratifråga.

Kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig från varandra. För att
kunna fatta relevanta beslut behövs underiag från både kvinnors och mäns erfarenhetssfärer.
Det är alltså inte bara fråga om att enskilda kvinnor stängs ute från maktens
boningar. Det handlar också om att viktiga områden och frågeställningar stängs
ute, samhället går miste om viktig kunskap. En jämn könsfördelning i beslutande
församlingar blir därför en viktig resursfråga.

Att
kvinnor och män har olika erfarenheter och ansvarsområden och därmed också
olika kunskaper att tillföra är i dag en ganska okontroversiell ståndpunkt. Men
har kvinnor och män också olika intressen?

En
viktig uppgift för de styrelser och kommittéer vi studerat är att fördela
resurser. De områden som styrelseledamöterna anser vara särskilt viktiga får
mest pengar, andra får stå tillbaka. Vilka områden som prioriteras skiljer sig
åt mellan företrädare för olika partier men ibland också mellan företrädare för
olika kön. När det gäller att öka kvinnorepresentationen tycks det också
föreligga olika intressen mellan kvinnor som grupp och män som grupp. En jämn
könsfördelning i beslutande församlingar blir därmed en intressefråga som
gynnar kvinnor.

Ökad
kvinnorepresentation av demokratiskäl är ett mål i sig. Både kvinnor och män
skall ha ett reellt inflytande i hela samhället. Men ökad kvinnorepresentation
kan också betraktas som ett medel, ett medel att lyfta upp nya frågor och
infallsvinklar och att få dem betraktade som politiskt relevanta. Målet blir då
en politik som utformas för och av kvinnor och män gemensamt, en politik som
tar tillvara allas intressen.

Könskvotering
och lagstiftning

Att
könskvotering är en het potatis konstaterade vi redan i vårt första

betänkande. Vi redovisar i
detta slutbetänkande de argument för och emot 91

könskvotering
vi stött på under vårt arbete. Många av argumenten mot Prop. 1987/88:105
könskvotering är av ideologisk karaktär. Partier och organisationer har
Bilaga 1 olika ideologiska uppfattningar i många frågor. 1 inställningen till
könskvotering däremot har nästan alla organisationer och partier samma
ideologiska ståndpunkt.

De
ideologiska invändningarna mot könskvotering bygger pä uppfattningen att
jämställdhet skall nås med(l) könsneutrala åtgärder, (2) utan kollision med
andra demokratiska principer och (3) på frivillig väg. Vi har en annan
uppfattning.

Vi
har visat med åtskilliga exempel att villkoren inte är lika för kvinnor och
män. Vi frågar oss därför vad könsneutrala åtgärder hjälper i ett samhälle som
inte är könsneutralt. Vi har också konstaterat att det i prakfiken ofta uppstår
ett motsatsförhållande mellan jämställdhet och "demokrati".
Jämställdhet som demokratisk princip tycks bara kunna tillämpas när den inte
står i strid med andra principer. Vi menar istället att jämställdhet innebär
att demokratin ökar. Vi menar också att frivillighetens väg inte är gångbar.
Hittills har den vägen inte lett fram till jämställdhet trots att möjligheten
funnits i alla tider och nu även fått stöd i lagar och förordningar.
Frivillighetens väg är inte framkomlig om målet skall kunna förverkligas inom
överskådlig fid.

— Erfarenheter
av könskvotering

För
att studera hur könskvotering kan fungera i praktiken har vi genomfört två
fallstudier. Vi har granskat hur kvinnorepresentationen genom den metoden har
ökat i Norge och Järfälla.

I
Norge har man större erfarenhet av och mer genomgripande beslut om "annorlunda
rekryteringsformer", könskvotering, än i Sverige. Tre av de politiska
partierna i Norge har infört könskvotering i sina stadgar.

I
Sverige har vi ingen erfarenhet av regelrätt könskvotering. I Järfälla, en
grannkommun till Stockholm, har dock den socialdemokratiska arbetarekommunen
infört en form av kvotering. Här valde man att etappvis införa jämn
könsfördelning. Ingen av dem som redan satt i nämnder eller i fullmäkUge skulle
"petas" om de önskade behålla sin plats och hade utfört ett bra
arbete. Denna strategi var lyckosam, ingen behövde känna sig förbigången.

Vi
redogör i betänkandet för diskussioner och problem som föregick besluten om
kvotering liksom för hur reglerna har fungerat i praktiken.

Följderna
av en störte andel kvinnor i politiken var i flera avseenden desamma i både
Norge och Järfälla. Det som beskrevs som de mest positiva och tydliga
effekterna och som betonades i både Norge och Järfälla var att
beslutsunderlaget breddats och förnyats, att fler av de närvarande deltar i
debatterna, att de "mjuka" frågorna ökat i status och att stämningen
på sammanträdena blivit lättsammare.

— Erfarenheter
av lagstiftning

Alla
övriga nordiska länder har idag lagar som syftar till en jämnare

könsfördelning i offentliga styrelser och nämnder. Det enda undantaget är

Sverige. 92

Genom
sin lag från 1981 har Norge den längsta traditionen på området. Prop.
1987/88:105 Denna lag har fått stå modell för dem som nu tagits i bruk i
Danmark, Bilaga 1 Island och Finland.

I
Norge där lagen varit i kraft under några år är kvinnorepresentationen ungefär
dubbelt så hög som i Sverige. Kvinnoandelen i norska statliga organ är i
genomsnitt drygt 30%, motsvarande siffra hos oss är 16%.

Vi
redogör i betänkandet för lagarnas utformning, tilllämpning och effekter.

Röj
undan hindren — nu!

När
skall det bli en självklarhet att kvinnor nomineras och väljs i samma utsträckning
som män? Vi menar att det finns nog med program om jämställdhet - nu är det
dags att tillämpa dem.

Kvinnorepresentationen
ökar inte till en jämställd nivå av sig själv. För att verkligen nå målet om en
jämn könsfördelning krävs mer än vackra ord på ett papper. Det krävs konkreta
mål och handlingsplaner och det krävs att handlingsplanerna efterlevs.

Vi
redovisar en mängd hinder inom partier, organisationer och statsförvaltning
men vi ger också tips på hur hindren kan undanröjas. Dessa tips kan
sammanfattas i följande punkter:

•
Förbättra den statliga
personalpolitiken

•
Sprid uppdragen - begränsa
mångsyssleriet

•
Se över arbetsformerna

•
Ledningen måste visa sitt
intresse

•
Vidga synen på kompetens och
kvalifikationer

•
Uppvärdera och synliggör
kvinnors kunskaper

•
Värna om lekmannarollen

•
Utbilda män i kvinnofrågor

•
Ge kvinnor chans till praktisk
träning

•
Ordna riktad utbildning till
kvinnor som utgår från kvinnors egna behov

•
Underlätta för kvinnor att bilda
kvinnliga stödgrupper

•
Bredda rekryteringsbasen

•
Formulera kriterier för val

•
Ordna speciell utbildning för
valberedningar

•
Formulera
rekryteringsstrategier

•
Upprätta konkreta mål och
handlingsplaner

•
Redovisa varje år hur handlingsplanerna
fullföljts

Det
är dock inte bara de nominerande organisationerna som bär skulden till den låga
kvinnorepresentationen. Även regeringskansliet har försummat frågan.

För
att kunna skrida från ord till handling krävs mer än allmänna rekommendationer
också från regeringens sida. De förslag vi lämnar fill regeringen kommer, om
de antas och förverkligas, att leda till att målet om en jämn könsfördelning
inte förblir en utopi.

93

Vi föreslår regeringen Prop. 1987/88:105

att
anta som mål att en jämn könsfördelning skall vara uppnådd år Bilaga 1 1998
samt

att
anta som etappmål att kvinnorepresentationen skall vara minst 30% år 1992 och
minst 40% år 1995,

att
avsätta medel för en treårig projektverksamhet som syftar till att öka
kvinnorepresentationen i statliga organ,

att
år 1992 föreslå riksdagen att lagstifta om jämn könsfördelning om
kvinnorepresentationen då inte uppgår till minst 30%,

att
nuvarande bestämmelse om gemensam beredning vid större förändringar skärps så
att den även gäller vid kompletterande utnämningar under mandatperioden samt

att
de förordningar där regeringen anger metoder för att förbäftra kvinnorepresentationen
kontinuerligt utvärderas och omprövas,

att
årligen redovisa könsfördelningen i statliga styrelser och kommittéer för
riksdagen,

att
stimulera olika forskningsorgan att i ökande omfattning initiera, finansiera
och bedriva forskning om kvinnors möjligheter fill inflytande och makt i
samhället.

94

Bilaga 2 Prop. 1987/88:105 Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU
1987:19) Varannan damernas

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
arbetsdomstolen (AD), hovrätten över Skåne och Blekinge,
jämställdhetsombudsmannen (JämO), jämställdhetsnämnden, nämnden för
styrelserepresentationsfrågor, statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), AMU-styrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statskontoret, statens Vattenfallsverk, televerket,
skolöverstyrelsen (SÖ), statens naturvårdsverk (SNV), statens industriverk (SIND),
Göteborgs universitet (GU), juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
länsstyrelsen i Örebro län, länsbostadsnämnden i Örebro län, länsarbetsnämnden
i Örebro län, länsskolnämnden i Örebro län, AMU-myndigheten i Örebro län,
utvecklingsfonden i Örebro län, försäkringskassan i Örebro län, länsstyrelsen i
Norrbottens län, statens arbetsgivarverk (SAV), Centern, Vänsterpartiet
kommunisterna. Moderata kvinnoförbundet (MKF), Centerns kvinnoförbund (CKF),
Folkpartiets kvinnoförbund (FPK), Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF),
Fredrika-Bremer-Förbundet (FBF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Husmodersförbundet Hem och Samhälle (HS),
Yrkeskvinnors Riksförbund (YKR), Kooperativa Konsumentgillesförbundet,
Sveriges Riksidrottsförbund (RF), Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Därutöver har Jämställdhetsärbetares Förening (JA) samt
HARÖ Föräldraorganisation kommit in med yttranden.

LO har inkommit med yttranden från Svenska
Byggnadsarbetareförbundet (SBAF), Svenska Fabriksarbetareförbundet, Försäkringsanställdas
Förbund (FF), Handelsanställdas Förbund, Hotell- och Restauranganställ-das
Förbund, Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF), Svenska Musikerförbundet,
Svenska Metallindustriarbetareförbundet och Statsanställdas Förbund (SF).

Den följande sammanställningen av remissinstansernas
synpunkter följer i huvudsak den disposition som finns i betänkandets kapitel 9
Våra förslag till regeringen. Först redovisas emellertid ett antal allmänna synpunkter.

1 Allmänt

En klar majoritet instämmer i utredningens bedömningar och
förslag.

Många har även pekat på att uppmärksamheten kring utredningen, främst

dess kartläggning av den nuvarande kvinnorepresentationen, har haft posi

tiva effekter som i sig kommer att påskynda utvecklingen mot en ökad

kvinnorepresentation. Flera remissinstanser har också betonat värdet av

att uppnå en jämn könsfördelning i de statliga organens styrelser som ett

led i en ökad demokrati i samhället. Några instanser konstaterar att betan- 95

kandets resonerande
text innehåller förslag som inte kommer till uttryck i Prop. 1987/88:105
den egentliga förslagsdelen men som delvis är en förutsättning för att
Bilaga 2 målen för kvinnorepresentationen skall kunna uppnås.

2 Konkreta mål för ökad kvinnorepresentation

Utredningens förslag om mål för kvinnorepresentationen
tillstyrks av i stort sett samtliga remissinstanser. Ingen instans avvisar
förslaget. Några, bl. a. AMS och SAV, instämmer i förslaget men anser att en
jämn könsfördelning skall råda när båda könen finns representerade med minst
40%. 5AF anser att målet jämn könsfördelning inte bör uppfattas som en absolut 50/50-fördelning.
Även länsstyrelsen i Örebro län har diskuterat innebörden av en jämn
könsfördelning. Man ansluter sig emellertid till utredningens förslag med
motiveringen att det annars dels kan bli svårt att motivera enskilda instanser
att välja mer än 40% kvinnor dels att det blir svårt att inom en rimlig tid nå
ett riksgenomsnitt på mer än 40%.

LO stöder också utredningens förslag om de olika
etappmålen för åren 1992 och 1995 men anser att hänsyn bör tas till att många
uppdrag är knutna till olika kongress- eller andra mandatperioder av varierande
längd. LO påpekar vidare att kraven på en rättvis könsfördelning bör ställas även
när det gäller kommunala nämnder och styrelser. SÖ vill särskilt understryka
att konkreta mål och handlingsplaner bör utarbetas för alla statliga organ.

3 Projektverksamhet

En klar majoritet av remissinstanserna stöder utredningens
förslag om en treårig projektverksamhet. Två instanser avvisar förslaget och
två uttrycker viss tveksamhet.

De två organisationer som avvisar förslaget är Centern och
Centerns kvinnoförbund. Dessa båda organisationer framhåller att de politiska
partierna har nått längre när det gäller kvinnorepresentation än andra grupper
som är företrädda i de statliga organen. Man menar vidare att de olika grupper
som behöver förstärka sin kvinnorepresentation kan göra detta utan projektmedel
och föredrar istället att det direkta stödet till kvinnoorganisationerna ökar.

JämO uttrycker, liksom Jämställdhetsarbetares Förening,
tveksamhet till förslaget. Tre år är en ganska kort tid för att planera, utföra
och utvärdera projekt säger JämO i sitt yttrande och menar att det ligger en
viss fara i att projekten kan komma att betraktas som "jippon". LO,
som instämmer i förslaget om projektversamhet, anser att projekttiden bör
utsträckas till åtminstone en femårsperiod. LO anser även att projekten bör
vara ett led i en handlingsplan som är förankrad i ledningen för den ansökande
organisationen. Folkpartiets kvinnoförbund vill rikta uppmärksamhet på vikten
av att ledningen i respektive organisation visar ett aktivt intresse för
projektverksamheten.

Fredrika-Bremer-Förbundet och länsstyrelsen i Norrbottens
län betonar 96

att projektverksamheten
måste ges klara riktlinjer och tillräckliga ekono- Prop. 1987/88:105

miska resurser för att
möjliggöra kraftfulla insatser. Statskontoret förutsät- Bilaga 2

ter att ett mer
genomarbetat projektförslag tas fram och att detta vägs mot

de ändamål pengarna används
till för närvarande. Televerket vill särskilt

understryka att projekten
bedrivs med okonventionella metoder och med

fantasi och prestigelöshet.

Länsskolnämnden
i Örebro län menar att det är viktigt att kontinuerligt utvärdera de metoder
som används i projekten för att nå målen snabbast möjligt. Man ser det också
som viktigt att resultaten av projekten görs kända samt att utbildning
anordnas. Även länsstyrelsen i Örebro län tar upp frågan om utbildning och
anser att regeringen bör avsätta medel och verkställa utbildning i
jämställdhetsfrågor för chefer och övrig personal i statsförvaltningen.

4
Lagförslag prövas år 1992

En
majoritet av remissinstanserna instämmer i utredningens förslag att regeringen
år 1992 föreslår riksdagen att lagstifta om jämn könsfördelning om
kvinnorepresentationen i statliga organ då inte uppgår till minst 30%. Ett
tiotal instanser avvisar emellertid förslaget och några är tveksamma. Fyra
remissinstanser framför krav på lagstiftning redan nu och ett par har inte
tagit ställning.

Bland
dem som avvisar förslaget finns arbetsmarknadens parter. LO, TCO och SACO/SR
anför liknande principiella invändningar. Lagsfiftning strider, enligt dessa
organisationer, mot principen att organisationerna själva skall avgöra vem som
är bäst lämpad att företräda dem. LO anser att en eventuell lagstiftning bör
övervägas först år 1998. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) motsätter sig
bestämt alla tankegångar om kvotering. Landstingsförbundet anser att frågan bör
anstå tills dess att projektverksamheten har genomförts.

En
majoritet i Kommunförbundets styrelse anser att lagstiftning kan vara ett sätt
att påskynda utvecklingen, men att även andra åtgärder måste övervägas för att
åstadkomma den nödvändiga attitydförändringen. På denna punkt har moderata
samlingspartiets och folkpartiets representanter i styrelsen reserverat sig.
Dessa menar att lagstiftning är ett olämpligt sätt att påskynda utvecklingen.

Bland
myndigheterna ställer sig Televerket och Statens Vattenfallsverk avvisande till
förslaget medan arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) uttrycker tveksamhet. Andra, mer
flexibla, vägar är att föredra anser dessa myndigheter. Göteborgs universitet
anför bl. a. följande mot bakgrund av propositionen (1986/87:99) om ledning av
den stafiiga förvaltningen:

Inga
hinder föreligger därför för regeringen att fritt pröva de förslag

man erhåller från organisationerna. I propositionen säger föredra

gande statsrådet också att det är viktigt att kvinnorepresentationen i

styrelserna ökar och anger att regeringen har för avsikt att just be de

nominerade organisationerna om namn på såväl manliga som kvinn

liga kandidater till styrelseuppdragen. 97

Mot bakgrund av ovanstående kan vi inte se att det skulle
vara Prop. 1987/88:105 något intrång i organisationernas inre liv att lagstifta
om en jämnare Bilaga 2 könsfördelning i offentliga organ. Utseendet av
ledamöter i dessa organ faller å andra sidan helt inom regeringens
kompetensområde och lagstiftning är därför inte nödvändig för att åstadkomma
ändrade regler. GU avvisar tanken på att regeringen nu skulle föreslå
riksdagen att 1992 lagstifta om jämn könsfördelning i de statliga organen, om
kvinnorepresentationen då inte uppgår till 30%. Vilken lagstiftning som i
framtiden skall föreslås och antas bör regeringen och riksdag vara fria att då
bedöma.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framför
genom sin forskningsnämnd liknande tankegångar;

Enligt forskningsnämndens uppfattning ankommer det på
regeringen att besluta om vilken typ av politisk strategi man vill använda sig
av för att förmå ovilliga organisationer att ändra sin hållning i kvinnofrågan.
Denna strategi kan inte ha den formen att den sittande regeringen nu beslutar
att det om fem år skall framläggas ett lagförslag med visst innehåll.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar att
betänkandet inte innehåller något förslag till lagtext som föranleder
hovrättens synpunkter.

Några remissinstanser är inte främmande för tanken att
redan nu införa tvingande regler, däribland Folkpartiets kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet
och Kooperativa Konsumentgillesförbundet. Dessa organisationer ställer sig
emellertid bakom utredningens bedömningar och förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och statskontoret menar
att det är riktigt att tillsvidare inte föreslå lagstiftning men att det finns
utrymme för att skärpa reglerna om inte övriga föreslagna åtgärder ger
resultat. Om en lag införs, bör den enligt statskontorets mening, omfatta hela
den offentliga sektorn. Länsstyrelsen i Örebro län anser att lagen, om den
kommer till stånd, skall utformas så att den gäller alla indirekt valda
styrelser, kommittéer m. m. oberoende av vem eller vilka som utser ledamöterna
i dessa organ.

SAMN påpekar att ett lagförslag bör vara väl förankrat hos
dem det berör och ifrågasätter om det motstånd som idag finns mot lagstiftning
är raserat år 1992.

JämO, SSKF, Vänsterpartiet kommunisterna och Jämställdhetsärbetares
Förening anser att lagstiftning bör genomföras tidigare än vad som föreslås av
utredningen. JämO anför bl. a. följande:

Utredarens argumentsamling för kvotering är så övertygande
att det är ägnat att förvåna att det inte gått att omvända tillräckligt många
företrädare för partier och organisationer.

JämO anser att de av utredningen uppsatta målen för en
jämnare könsfördelning är realistiska. Som redan framförts anser JämO
emellertid att regeringen inte bör avvakta fram till år 1992 att föreslå
riksdagen lagstiftning för ökad kvinnorepresentation. Enligt JämOs uppfattning
skulle detta endast innebära onödig tidsfördröjning. Regeringen bör istället
så snart som möjligt överlämna ett förslag till riksdagen om lag om jämn
könsfördelning i statliga styrelser och

kommittéer. Förslaget kan utformas i enlighet med de
riktlinjer som Prop. 1987/88:105 utredningen angivit. Lagen bör träda i
kraft så att reglerna om Bilaga 2 etappmålen blir tillämpliga successivt.

SSKF anser att ett lagförslag bör komma tidigare än 1992:

Ett av argumenten mot kvotering, är att det är kompetensen
som skall vara utslagsgivande vid urvalet, inte könet. Av den debatt som nu
förekommer, kan man dra slutsatsen att kvinnor skulle kandidera till uppdrag de
inte har kompetens nog att klara av. SSKF vill utifrån egna erfarenheter
framhålla att det faktiskt istället är precis tvärtom. Kvinnorna överväger oftast
mycket noga innen de tackar ja till ett uppdrag och rannsakar sina kunskaper i
ännu högre grad än vad många män gör.

S Regeringens förordningar skärps och utvärderas

De som yttrat sig i frågan har tillstyrkt utredningens
förslag. Ingen remissinstans avvisar förslaget i denna del. Centern och dess
kvinnoförbund framhåller att det bör finnas en enhet inom regeringskansliet som
har en samlad bild över samtliga utnämningar.

Den metod som hittills använts för att öka
kvinnorepresentationen, att utifrån de nominerande organisafionerna be om två
namn, ett av vardera könet, har emellertid diskuterats i några yttranden.

Centern och dess kvinnoförbund föres\år istället en annan
metod. Centern anför följande:

Dubbla nomineringar har inte varit en framkomlig väg.
Centerpartiet föreslår därför att nominerande parter under ett år skall
nominera 50 procent av vartdera kön. Det är en starkare metod jämfört med
dubbla nomineringar, samtidigt undviks inblandning i parternas interna demokrafi.

Vpk anser att rekommendationen om nominering av en kvinna
och en man bör ändras till lag. Ett principbeslut om lagstiftning bör, enligt
Vpk, tas redan nu.

Göteborgs universitet menar att det står klart att
ledamöter av statliga styrelser skall betraktas som allmänföreträdare och inte
som representanter för de nominerande organisationerna och anser därför att
staten har full frihet att uppställa regler för hur nomineringen skall gå till
och att välja mellan föreslagna kandidater. Liknande synpunkter framförs frkrjuridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet:

Den statliga styrning som ligger i att välja mellan två av
organisatio

nen föreslagna namn till en post i ett statligt organ innebär inte något

ingrepp i organisationens inre verksamhet. Likaväl som staten utan

att göra sig skyldig till något ingrepp i föreningens inre förhållanden

kan bestämma om en organisation över huvud skall vara represen

terad i ett statligt organ, kan den uppställa vissa villkor för denna

representation. Det är inte heller troligt att staten skulle begagna 99

denna möjlighet att välja mellan två förslag för att uppnå
några andra Prop. 1987/88:105

mål än ökad jämställdhet. Bilaea 2

Flera myndigheter har diskuterat vikten av skärpta
förordningar och särskilt pekat på det ansvar som vilar på statsförvaltningen
och dess företrädare i de aktuella styrelserna. AMS ställer sig inte främmande
till att regeringen ger statliga myndigheter skärpta föreskrifter att staten
skall representeras av både kvinnor och män. JämO anför bl. a. följande:

När det gäller statens företrädare bör dessa enligt JämO:s
uppfattning inte som nu utses enbart bland de högre tjänstemännen. Den
centrala statsförvaltningen bör till lika del låta staten företrädas av de
kvinnor som finns på andra och tredje nivåerna i hierarkin och som ofta
besitter kunskap i sakfrågorna i väl så stor utsträckning som de högre
placerade männen.

SAMN pekar på nödvändigheten att förändra
rekryteringsbasen så att kvinnor i större utsträckning kommer att ingå i det
urval som regeringskansliet utgår från när styrelser m. fl. utses.

6 Årlig redovisning för riksdagen

Ingen av remissinstanserna har haft något att invända mot
förslaget att könsfördelning i statliga styrelser och kommittéer skall
redovisas årligen för riksdagen. Statens Vattenfallsverk föreslår att inte bara
riksdagen utan även generaldirektörerna får ta del av redovisningen.
Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att den statisfik länsstyrelserna föreslås
samla in för vatje län skall offentliggöras i länen så att samfiiga statliga
organ i respektive län och lokala massmedier kan ta del av informationen. SAMN
nämner att myndigheten har möjlighet att följa jämställdhetsutvecklingen inom
statsförvaltningens chefsskikt. Televerket anser att det är viktigt att de
positiva insatser som gjorts framhålls i uppföljningsarbetet.

7 Forskning för förändring

Förslaget tillstyrks av en klar majoritet. Några instanser
har särskilt betonat vikten av ytterligare forskning på området, däribland SÖ,
länsskol-nätnnden i Örebro län, Sveriges Riksidrottsförbund, SSKF och LO. SSKF
anför bl. a. följande:

Detta förslag förtjänar att framhållas särskilt. Den
kvinnoforskning som under senare tid fått ökat utrymme får inte bli ytterligare
ett alibi för att inget eller litet sker på jämställdhetsområdet. Tvärtom är
ett ökat stöd till kvinnoforskningen tillsammans med andra medel för att uppnå
jämställdhet nödvändiga att verka jämsides och samtidigt.

8 Övrigt

Utöver de synpunkter som är en direkt följd av
utredningens förslag, har

en rad övriga synpunkter och förslag lämnats från
remissinstanserna. 100

Länsarbetsnämnden
i Örebro län har föreslagit att åtgärder safts in för Prop. 1987/88:105

ökad jämställdhet i skolundervisningen. Bilaga 2

SÖ
understryker särskilt vikten av att man inom olika myndigheter och
organisationer får till stånd konstmktiva diskussioner kring begreppen
kvalifikationer och kompetens. SÖ betonar också behovet av att det kommer till
stånd utbildning av män i "kvinnofrågor". Dagens jämställdhetsproblem
beror inte enbart på illvillighet eller ointresse utan lika ofta på bristande
kunskap, skriver SÖ.

Husmodersförbundet
Hem och Samhälle föreslår att materialet i utredningen ligger till grund för
en studiecirkelverksamhet inom statsförvaltningen som skulle kunna vara till
nytta för alla parter.

Centern
och dess kvinnoförbund har föreslagit att jämställdhets-kommittéen äterinrättas.
De båda centerorganisationerna menar också att kommittén bör samordnas med
JämO.

Länsarbetsnämnden
i Örebro län ser det som en brist att ledamöterna i länsmyndigheterna utses av
flera olika instanser och föreslår att regeringen skapar ett mer enhetligt
system för tillsättningar:

I
samband med att regeringen lägger en proposition om den nya samordnade
länsförvaltningen anser länsarbetsnämnden det vara lämpligt att ett föfslag
till en ny modell för tillsättningsförfarande läggs fram. Ju mer diversifierat
och svåröverskådligt ett system är, ju större är risken att kvinnorepresentafionen
förblir på en lägre nivå i länsmyndigheterna än i de centrala.

JämO
vill särskilt peka på det nödvändiga i att utforma kvoteringsregler till förmån
för kvinnor. Könsneutrala kvoteringsregler innebär enligt JämO en risk för att
fler män kommer in i sådana organ där kvinnor har den bästa representationen,
utan att kvinnor samtidigt ökar sin andel i mansdominerande organ.

101

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ....... 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssarhmanträde den 3 mars
1988 ... 2

Arbetsmarknadsdepartementet

1 Inledning
................................................................... ....... 3

I. I Mål för jämställdhetspolitiken................................. ....... 3

1.2 Utveckling mot jämställdhet .................................. ....... 4

1.3 Brister i jämställdhet............................................... ....... 6

1.4 Fortsatt jämställdhetspolifik .................................. ....... 8

1.5 Handlingsplan för
jämställdhetspolitiken åren 1988—93 10

2 Kvinnornas
roll i ekonomin............................................ ..... 11

2.1 Inledning................................................................. ..... 11

2.2 Några utvecklingstendenser................................... ..... 12

2.3 Kvinnors ekonomiska standard............................... ..... 16

2.4 Mål.......................................................................... ..... 20

2.5 Åtgärder ................................... '............................ ..... 20

3 Jämställdhet
på arbetsmarknaden ............................. ..... 21

3.1 Inledning................................................................. ..... 21

3.2 Mål........................................................................... 23

3.3 Arbetslivspolitik - åtgärder ................................... 24

3.3.1 Arbetsmiljö ................................................... .... 24

3.2.1 Medbestämmende........................................... 27

3.3.1 Arbetstider...................................................... .... 27

3.3.2 Anställningstrygghet................................. ---- --- 28

3.3.3 Program för jämställdhetsåtgärder
inom arbetslivsområdet 29

3.4 Arbetsmarknadspolitik - åtgärder............................ .... 30

3.4.1 Arbetslöshet.................................................... .... 30

3.4.2 Arbetsförmedlingen ........................................ .... 31

3.4.3 Arbetsmarknadsutbildning ........................... .... 33

3.5 Personalutbildning................................................... .... 35

3.6 Regional- och näringspolitik -
åtgärder.................... .... 37

3.6.1 Samhällsservice och infrastruktur .................. .... 38

3.6.2 Företagsutveckling och nyföretagande
......... .... 39

3.6.3 Statliga företag ............................................ .... 41

3.6.4 Vissa övriga frågor ......................................... .... 42

3.7 Jämställdhetslagen.................................................. .... 42

3.8 Sexuella trakasserier i arbetslivet........................... .... 43

3.9 Statlig personalpolitik.............................................. .... 44

4 Jämställdhet
i utbildningen ......................................... .... 45

4.1 Inledning ................................................................ .... 45

4.2 Mål ......................................................................... .... 47

4.3 Åtgärder ................................................................. .... 48

4.3.1 Det könsbundna studievalet ......................... 48

4.3.2 Skolans personal................................................... 50

4.3.3 Jämställdhetsforskning m. m........................... .... 51

5 Jämställdhet
i familjen .................................................. .... 52

5.1 Inledning................................................................. .... 52

5.2 Mål.......................................................................... .... 54

5.3 Åtgärder ................................................................. 55

53.1 Bamomsorgen................................................ 55

5.3.2 Föräldraförsäkringen ...................................... 57

5.3.3 Idéprogrammet Mannen i förändring............... 58

5.3.4 Våld mot kvinnor ........................................... .... 60

Prop. 1987/88:105

102

6 Kvinnors inflytande ....................................... 61
Prop. 1987/88:105

6.1
Inledning.................................................... 61

6.2
Mål........................................................... 62

6.3
Åtgärder ................................................... 62

6.3.1
Utredningen om
kvinnorepresentation ...... 62

6.3.2
Konkreta mål för ökad
kvinnorepresentation 64

6.3.3
Reglerom jämn könsfördelning ................ 66

6.3.4
Projektverksamhet ................................ ... 67

6.3.5
Regeringens egna rufiner vid
utnämningar m.m 69

6.3.6
Ärlig redovisning.................................... ... 71

6.3.7
Forskning............................................. ... 72

7
Hemställan..................................................... ... 73

8
Anslagsfrågor för budgetåret
1988/89.................. ... 73

Utbildningsdepartementet

1
Inledning ..................................................... ... 75

2
Grundskolan ................................................. ... 76

3
Gymnasieskolan .............................................. ■ 78

4
Vuxenutbildning .............................................. ... 83

5
Könsfördelningen bland
skolledare och lärare......... ... 84

6
Högskola och forskning...................................... ... 85

7
Ledningsgrupp för
jämställdhetsfrågor inom utbildningsområdet . 88

8
Hemställan...................................................... ... 89

Bilagor

Bil.
I Sammanfattning av betänkandet (SoU 1987:19) Varannan

damemas
från utredningen om kvinnorepresentafion 90

Bil.
2 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet

(1987:19)
Varannan damernas .................. 95

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 103