Prop. 1987/88:106

Regeringens proposition 1987/88:106

om utvidgat internationellt samarbete vid indrivning av
underhållsbidrag

Prop. 1987/88:106

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 18 febmari 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige
deltar sedan länge i det internationella samarbetet för indrivning av underhållsbidrag.
Vi har tillträtt, utöver nordiska konventioner på området, såväl 1956 års New
York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet som 1958 och 1973
års Haagkonventioner om erkännande och verkställighet av avgöranden angående
underhållsskyldighet.

Vid
sidan av ett samarbete som grundar sig på konventioner har det utvecklats en
annan form av internationellt samarbete för indrivning av underhållsbidrag,
nämligen s. k. reciprocitetsartangemang. Denna form av samarbete har sitt
ursprung i ett samarbete över delstatsgränserna i USA som efter hand har kommit
att utsträckas också till andra stater, bl. a europeiska. I stället för att
staterna ingår en konvenfion utväxlar man s. k. reciprocitetsförklaringar, dvs.
ömsesidighetsförklaringar. Man konstaterar att staterna har en i stort sett
överensstämmande lagstiftning och att man därför kan lämna varandra bistånd för
indrivning av underhållsbidrag.

I
propositionen föreslås vissa lagändringar som krävs för att Sverige skall kunna
delta i dessa reciprocitetsarrangemang. Därigenom kan Sverige få till stånd
ett internationellt samarbete på underhållsområdet även med stater som inte har
tillträtt New York- och Haagkonventionerna.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

1
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 106

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och

verkställighet av utländskt avgörande angående

underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1976:108) om
erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående
underhållsskyldighet och övergångsbestämmelsen till samma lag skall ha
följande lydelse.

Prop.
1987/88:106

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

§

Bestämmelserna i denna lag äger enligt förordnande av
regeringen tillämpning i förhållande till stat som har fillträtt
Haagkonventionen den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av
avgöranden angående underhållsskyldighet.

Regeringen
får förordna att lagen skall tillämpas också iförhållande till en annan stat
eller del av stat som under i huvudsak likvärdiga förutsättningar som anges i
denna lag erkänner och verkställer svenska avgöranden angående underhållsskyldighet.
En sådan stat eller del av stat skall vid tillämpningen av denna lag
jämställas med de stater som avses I första stycket.

I fråga om
underhållsbidrag, som har fastställts i fördragsslutande stat före
konventionens ikraftträdande i förhållande till den staten, gäller lagen
endast såvitt avser bidragsbelopp som förtaller till betalning efter
ikraftträdandet.

I fråga om
underhållsbidrag, sorn har fastställts i stat som avses i 1 § första stycket
före konventionens ikraftträdande i förhållande till den staten, gäller lagen
endast såvitt avser bidragsbelopp som förfaller till betalning efter
ikraftträdandet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Förslag
till

Lag om
ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för

rättighets
tillvaratagande i utlandet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:819) om
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet skall ha följande
lydelse.

Prop.
1987/88:106

Nuvarande
lydelse

I

Är någon för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv,
försäkring, pension eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet
(' behov att få viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av
annan, må sådan ed upptagas av allmän underrätt.

Föreslagen lydelse

§

Behöver någon få en uppgift bekräftad med ed, antingen av
honom själv eller av någon annan, för att i utlandet /a /;// vara sin rätt till
arv, försäkring, pension, skadestånd, underhållsbidrag eller någon annan
rättighet som tillkommer honom, får sådan ed tas upp av tingsrätt.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

ti Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 106

3 Förslag till Prop. 1987/88:106

Lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska
kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1980:307) om skyldighet för ufiändska kärande att
ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5§
I den mån det har avtalats i internationella överenskommelser, som är bindande
för Sverige, är utländska medborgare och utländska juridiska personer befriade
från skyldigheten att ställa säkerhet och har samma befogenhet att kräva
säkerhet som svenska medborgare och svenska juridiska personer.

Med avtal som avses i första stycket jämställs ett åtagande som
regeringen har gjort i förhållande till en annan stat eller del av stat vid
ömsesidigt internationellt samarbete för indrivning av underhållsbidrag.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:106

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om utvidgat internationellt samarbete vid indrivning
av underhållsbidrag

1 Inledning

I
promemorian (Ds Ju 1987:15) Internationellt samarbete vid indrivning av underhållsbidrag,
som har upprättats inom justitiedepartementet år 1987, föreslås vissa
lagändringar som krävs för att Sverige skall kunna delta i ett utvidgat
internationellt samarbete i fråga om indrivning av underhållsbidrag.

Jag
tar i detta ärende upp de frågor som behandlas i promemorian. Lagförslagen i
promemorian överensstämmer med mina förslag. Ett av mina lagförslag har dock
fått en något annorlunda lagteknisk utformning.

Promemorian
har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, Stockholms fingsrätt,
socialstyrelsen, riksskatteverket, riksförsäkringsverket, Stockholms läns
allmänna försäkringskassa, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid
Lunds universitet och Sveriges advokatsamfund. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats inom jusfitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-2793).

Regeringen
beslöt den 4 februari 1988 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till
ändringar i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt
avgörande angående underhållsskyldighet, lagen (1946:819) om upptagande av ed
för rättighets tillvaratagande i utlandet och lagen (1980:307) om skyldighet
för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Förslagen
bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Lagrådets
yttrande, som avgavs den 8 febmari 1988, bör fogas till protokollet som bilaga
2 . Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran utom i ett avseende. Jag tar upp
den frågan i avsnitt 5.2. Lagrådets granskning har också lett till en
redaktionell ändring i lagtexten.

2
Allmänna utgångspunkter Prop. 1987/88:106

Sverige
deltar sedan länge i det intemafionella samarbetet rörande indrivning av
fordringar på underhållsbidrag.

Redan
år 1931 tillträdde Sverige två nordiska konventioner, en med internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmyndarskap (SÖ
1931:19) och en om indrivning av underhållsbidrag (SÖ 1931:20). Enligt den
förstnämnda konvenfionen erkänns bl. a. avgöranden om underhållsskyldighet i
anslutning till äktenskapsskillnad. Underhållskonventionen har sedermera
ersatts av en ny konvention den 23 mars 1962 (SÖ 1963:14). Denna konvention
avser underhåll till såväl bam som vuxna.

Mellan
Sverige och Schweiz gäller konventionen den 15 januari 1936 om erkännande och
verkställighet av domar och skiljedomar (SÖ 1936:10). Konventionen, som
omfattar avgöranden på privaträttens område, är tillämplig även på
underhållsbidrag.

Sverige
är vidare anslutet till 1956 års New York- konvention om indrivning av
underhållsbidrag i utlandet (SÖ 1958:60). Syftet med denna konvention är att
underlätta indrivning av underhållsbidrag och den reglerar i huvudsak praktiska
frågor för att tillhandahålla internationell rättshjälp konvenfionsstaterna
emellan. Den har tillträtts av ett 40-tal stater. Konventionen saknar regler
om verkställighet av underhållsbeslut som har meddelats i en främmande stat.

Bestämmelser
om erkännande och verkställighet av avgöranden om

underhållsbidrag, såväl till barn som till vuxna, finns däremot i 1973 års

Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angå

ende underhållsskyldighet. Sverige tillträdde denna konvention år 1976

(SÖ 1977:3) och den har tillträtts av totalt 15 stater. Denna konvention

ersätter, i förhållandet mellan de stater som har tillträtt konventionen, en

tidigare Haagkonvention i ämnet från år 1958, som Sverige likaledes till

trätt (SÖ 1965:55). -

New
York-konventionen och Haagkonventionen kompletterar varand- ' • ra. New
York-konventionen reglerar praktiska frågor för tillhandahållande av inbördes
rättshjälp över gränserna. Den öppnar bl. a. möjlighet att vid behov få hjälp
med att få till stånd ett rättsligt förfarande i den anmodade staten som mynnar
ut i en dom som kan verkställas där. Om en dom redan har meddelats i en stat
kan verkställighet erhållas i andra stater med stöd av Haagkonventionen:

Parallellt
med detta samarbete via internationella konventioner har på

senare år utvecklats en annan form av internationellt samarbete för indriv

ning av underhållsbidrag. Genom att ansluta sig till det system för samar

bete över de amerikanska delstatsgränserna som har utvecklats under en

följd av år (RURESA) har således flera europeiska stater, däribland För

bundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Ungern, Storbritannien och Nord

irland fått till stånd ett samarbete med olika amerikanska delstater som i

stort svarar mot vad som erbjuds inom ramen för New York-konvenfionen

och Haagkonventionen. I stället för att staterna ingår ett regelrätt bilateralt

avtal utväxlar den amerikanska delstaten och den europeiska staten i fråga 6

unilaterala s.k. reciprocitetsförklaringar
dvs. ömsesidighetsförklaringar; Prop. 1987/88:106 man konstaterar att
staterna har en i stort sett överensstämmande lagstiftning, att fakfisk
ömsesidighet föreligger, och att man därför kan lämna den andra staten bistånd
för indrivning av underhållsbidrag.

Reciprocitetsarrangemang
förekommer också mellan USA och Kanada liksom mellan USA och Australien. Ett
liknande system gäller mellan Storbritannien och andra stater inom samväldet
och mellan sistnämnda stater inbördes.

Sverige
lämnar av tradition andra stater internationell rättshjälp, bl. a. av det slag
som New York-konventionen föreskriver, i den utsträckning som vår lagstiftning
medger det även utan något särskilt avtal med den främmande staten i fråga. För
att personer som vistas i en främmande stat skall befrias från avgifter och
frän skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader eller få allmän
rättshjälp krävs dock i allmänhet en internationell överenskommelse i ämnet.

Verkställighet
i Sverige av utomlands meddelade domar och beslut kan inte äga rum utan stöd i
lag (3 kap. 2 § utsökningsbalken). De lagbestämmelser i detta hänseende som
finns på underhållsområdet är samtliga gmndade på överenskommelse med främmande
stat.

På
underhållsområdet är fyra olika lagar tillämpliga, nämligen lagen (1962:512) om
indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland,
Island eller Norge, lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som
meddelats i Schweiz, lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa
utländska domar och beslut angående underhåll till barn och lagen (1976:108)
om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.
Lagama har tillkommit i anslutning till de tidigare nämnda konventionerna.
Någon generell lag, som medger verkställighet i Sverige av underhållsbeslut som
har meddelats i en stat med vilken Sverige har ingått ett verkställighetsavtal,
finns inte. Allteftersom Sverige ingår avtal på området krävs alltså ny lagstiftning.

Tankar
på att delta i de reciprocitetsartangemang med USA som jag nyss nämnde finns i
flera europeiska stater. Vid överläggningar som har ägt mm mellan Sverige och
delstaten Kalifornien i USA för att utröna förutsättningarna för
svensk-amerikanska reciprocitetsarrangemang har framkommit att den svenska
lagstiftningen på området i stort uppfyller de krav som man från de olika
delstatemas sida kan tänkas ställa på en reciprok lagstiftning, förutsatt att
den kan göras fillämplig också i förhållande fill USA.

Av
flera skäl, inte minst sociala, är det angeläget med ett så omfattande

internafionellt samarbete i fråga om underhållsbidrag som möjligt. Dess

utom kan ett samarbete av detta slag innebära vidgade möjligheter att

återkräva utgivna bidragsförskott. Det rör sig om avsevärda belopp. Vid

Stockholms läns allmänna försäkringskassa finns över 1000 bidragsför

skottsärenden i vilka den underhållsskyldige vistas i USA medan barnen är

bosatta i Sverige. Ett reciprocitetsarrangemang med olika amerikanska

delstater skulle därför innebära en möjlighet att av den underhållsskyldige

återkräva utgivna bidragsförskott. Den summa som är aktuell för återkrav 7

översfiger 15 milj. kr.
Denna summa avser ärenden där underhållsbidrag Prop. 1987/88:106 har
fastställts. I uppemot hälften av registrerade ärenden har så inte skett och om
underhållsbidrag kan fastställas i en amerikansk rättegång kan summan komma att
öka betydligt.

Någon
motsvarande statistik som utvisar antalet i Sverige bosatta personer som
underlåter att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barn som är bosatta i USA
finns inte. Rent allmänt torde kunna sägas att antalet underhållsskyldiga i USA
är avsevärt fler än i Sverige.

När
jag i det följande diskuterar förutsättningarna för ett svenskt deltagande i
det utvidgade internationella samarbete i fråga om underhåll som recipiocitetsarrangemangen
utgör håller jag mig inom ramen för det system för samarbete som New York- och
Haagkonventionerna tillsammans bildar. Frågan gäller om och hur även andra
stater än de som har tillträtt dessa konventioner skall kunna beredas tillträde
till detta samarbete, vilket bl. a. innebär ett avstående från kravet på
fullständig ömsesidighet.

Jag
vill redan här anmärka att man från amerikansk sida har fäst stor vikt vid att
förfarandet enligt RURESA är helt kostnadsfritt för den underhålls-berättigade
varför man ställer motsvarande krav på lagstiftningen i den stat med vilken ett
samarbete skall inledas.

3 Gällande ordning

3.1 Internationellt samarbete enligt New York-konventionen
(New York-modellen)

3.L1
New York-konventionen

I
1956 års New York-konvenfion om indrivning av underhållsbidrag (SÖ 1958:60, prop.
1958:138) regleras i huvudsak prakfiska frågor för att tillhandahålla
internationell rättshjälp över gränserna.

Enligt
konventionen (art. 2) skall konventionsstaterna utse förmedlande och mottagande
organ som har att vidarebefordra respekfive agera med anledning av
framställningar som har gjorts enligt konventionen.

Framställningar
enligt konventionen får göras av dem som vistas inom en konventionsstats
territorium och som påstår sig vara berättigad fill underhållsbidrag från någon
som är underkastad rättskipningen i en annan konventionsstat (art. I och 3).
Det är således tillräckligt att sökanden vistas på en konventionsstats tertitorium.
Varken medborgarskap, hemvist eller ens stadigvarande vistelse krävs i någon
konventionsstat. Konvenfionen äger också fillämpning på framställning som avser
ändring av dom eller beslut om underhållsbidrag (art. 8). Härmed åsyftas de
möjligheter som kan stå till buds i den stat vars rättskipning den
underhållsskyldige är underkastad att få fill stånd en höjning av bidraget på
grund av ändrade förhållanden.

Det
mottagande organets uppgifter enligt konventionen är (art. 6) "att vidta
alla ändamålsenliga åtgärder för utfående av underhållsbidrag såsom träffande
av uppgörelse eller, där så erfordras, väckande och utförande av talan samt
sökande av verkställighet av dom, beslut eller annan av domstol

utfärdad handling". I
det mottagande organets uppgifter ingår således Prop. 1987/88:106 bl. a.
efterforskning av den underhållsskyldige, soliditetsupplysning, an-maning till
den underhållsskyldige att betala bidraget frivilligt och, i sista hand, att
föranstalta om talans väckande. I uppgifterna ingår också att se fill att den
sedermera meddelade domen verkställs och att pengarna via det förmedlande
organet i den anmodande staten når den underhållsberättiga-de. För att det
mottagande organet skall kunna fullgöra dessa uppgifter föreskrivs (art. 3.3)
att, när så påfordras, en framställning enligt konventionen skall vara åtföljd
av en fullmakt för det mottagande organet att självt eller genom annan handla
på sökandens vägnar.

1
konventionen behandlas också frågor om bevisupptagning åt och vid utländsk
domstol (art. 7) varvid bl. a. gäller att bevisupptagningen inte far föranleda
ersättningsskyldighet för avgifter och kostnader av något slag. I förhållandet
mellan stater som båda har tillträtt 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning
i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, som utförligt reglerar
dessa frågor, lär denna artikel ha endast marginell betydelse.

Konvenfionen,
som ju är av övervägande social karaktär, föreskriver vidare, mer generellt,
(art. 9) att den underhållsberättigade skall erhålla samma behandling och
åtnjuta samma förmåner i fråga om befrielse från kostnader och avgifter som
medborgarna i den anmodade staten samt vara befriad från skyldighet att ställa
säkerhet för rättegångskostnader.

Konventionen
har tillträtts av ett stort antal stater utöver Sverige, nämligen Algeriet,
Argentina, Australien, Barbados, Belgien, Brasilien, Burkina Faso,
Centralafrikanska Republiken, Chile, Cypern, Danmark, Ecuador, Filippinerna,
Finland, Frankrike jämte besittningar, Grekland, Guatemala, Haiti, Heliga
Stolen, Israel, Italien, Jugoslavien, Kap Verde, Luxemburg, Marocko, Monaco,
Nederländerna med Nederländska Antillerna och Aru-ba. Niger, Norge, Nya
Zeeland, Pakistan, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Sri Länka,
Storbritannien och Nordirland jämte Isle of Man, Surinam, Tjeckoslovakien,
Tunisien, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland, Ungern och Österrike.
Konventionen har inte tillträtts av USA.

3.1.2
New York-konventionens införlivande med svensk rätt

Sverige
kunde tillträda New York-konventionen utan att vidta några lagändringar.

Som
redan påpekats lämnar Sverige av tradition internationell rättshjälp i den
utsträckning vår lagstiftning medger det, utan att något särskilt avtal med den
främmande staten i fråga föreligger. Bevisupptagning enligt lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol kan således äga rum utan krav på
ömsesidighet.

Stöd
i lag för att jämställa den underhållsberättigade med svenska medborgare i
fråga om rätt till allmän rättshjälp, kostnads- och avgiftsbefrielse och
befrielse frän skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader fanns
redan i 10 § andra stycket bevisupptagningslagen och i de då gällande
motsvarigheterna till 8 § sista stycket rättshjälpslagen (1972:429) resp.

5 § lagen (1980:307) om
skyldighet för utländska kärande att ställa säker- Prop. 1987/88:106 het
för rättegångskostnader.

Vissa
förbehåll mot art. 9 var.dock nödvändiga. För jämställdhet med svenska
medborgare i dessa hänseenden krävdes nämligen, enligt då gällande rätt, att
sökanden var medborgare i en konventionsstat eller var i sådan stat bosatt
statslös person (prop. 1958:138 s. 7). Rena vistelsen i en konventionsstat
kunde således inte berättiga till rättshjälp och befrielse i fråga om ställande
av säkerhet. Sverige gjorde därför vid deponeringen av
ratifikationsinstrumentet det förbehållet mot art. 9 att angivna avgiftsfrihet
och lättnader vid förfarande i Sverige endast skulle tillerkännas medborgare i
en konvenfionsstat och vissa statslösa personer.

Föreskrifter
i samtliga dessa hänseenden finns - numera — intagna i 2 § andra stycket
kungörelsen (1947:848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt
domstolarna i vissa främmande stater och i kungörelsen (1973:138) om
tillämpning av rättshjälpslagen beträffande medborgare i vissa främmande
stater. New York-konventionen finns upptagen i regeringens tillkännagivande
(1985:493) om befrielse i vissa fall för utländska kärande att ställa säkerhet
för rättegångskostnader m. m.

En
konsekvens av att den underhållsberättigade beviljas allmän rättshjälp i
Sverige är att staten betalar ansöknings- och utsökningsavgifter (9 § 5
rättshjälpslagen, 1972:429).

Vid
indrivning av underhållsbidrag som sker genom att den imderhålls-skyldiges lön
tas i anspråk genom införsel tas några avgifter över huvud taget inte ut (17
kap. I § utsökningsbalken; jfr 3 § sista stycket förordningen 1981:1185 om utsökningsavgifter).
Vid utmätning för fordran på underhållsbidrag utgår ingen grundavgift (5 § 2
sistnämnda förordning). Andra avgifter som kan utgå enligt förordningen betalas
av staten om sökanden har beviljats allmän rättshjälp (II §
samma förordning och 9 a § andra stycket rättshjälpslagen).

Genom
kungörelsen (1958:522) angående tillämpning av konvenfionen den 20 juni 1956 om
indrivning av underhållsbidrag i utlandet har utrikesdepartementet utsetts
till förmedlande och mottagande organ enligt konventionen. Efter ändring år
1981 (SFS 1981:54) får även Stockholms läns allmänna försäkringskassa i ärenden
enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott fullgöra uppdraget som svenskt
förmedlande organ enligt vad utrikes departementet närmare bestämmer.

3.2 Internationellt samarbete enligt Haagkonventionen
(Haag-modellen)

3.2.1
Haagkonventionen

1973
års Haagkonvenfion om erkännande och verkställighet av avgöran

den angående underhållsskyldighet (SÖ 1977:3, prop. 1975/76:98) ersätter,

som tidigare nämnts, i förhållandet mellan de stater som har tillträtt kon

ventionen, en äldre Haagkonvention från år 1958., 1973 års konvention

syftade till att ytterligare vidga samarbetet på området.

Genom Haagkonvenfionen har gemensamma bestämmelser om erkän- 10

nande och verkställighet
av avgöranden om underhåll fill både vuxna och Prop. 1987/88:106 barn i de
olika konventionsstaterna åstadkommits. Avgörandet skall härröra från en
konventionsstat. De enskilda parternas nationalitet eller hemvist saknar betydelse.

Konventionen
är tillämplig på avgöranden om familjerättslig underhällsskyldighet som har
meddelats av judiciell eller administrativ myndighet (art. I). En nyhet i förhållande till 1958 års konvention är att den också gäller
förlikningsavtal som har ingåtts inför sådan myndighet, liksom vissa officiella
handlingar (actes authentiques; art. 25). Privaträttsliga avtal i allmänhet
faller dock utanför konventionen. Enligt konventionen kan vidare - vilket
också är en nyhet i förhållande till den äldre konventionen - ett offentligt
organ som har förskotterat bidrag till en underhållsberättigad för egen del
begära indrivning av underhållsbidrag i annan konventionsstat (art. 18 och 19).

Ett
grundläggande villkor för erkännande och verkställighet är att avgörandet har
meddelats av en behörig myndighet i en konventionsstat (art. 4). Myndigheten
skall anses behörig om någon av parterna hade hemvist i ursprungsstaten eller
båda parterna var medborgare där när målet anhängiggjordes (art. 7). En myndighet
vars behörighet den underhållsskyldige har godtagit - uttryckligen eller genom
att ingå i svaromål utan att göra invändning i fråga om behörigheten - anses
också behörig. Behörighet anses vidare under vissa förutsättningar föreligga om
underhållet är utdömt på grund av äktenskapsskillnad eller liknande (art. 8).

Ett
annat villkor för erkännande och verkställighet är att avgörandet har vunnit
laga kraft. Om avgörandet får verkställas i ursprungsstaten utan hinder av laga
kraft skall dock verkställighet ske. Detsamma gäller interimistiska beslut
(art. 4.2). I fråga om underhåll som skall erläggas genom periodiska
betalningar kan verkställighet medges för såväl förfallna belopp som belopp som
framdeles förfaller till betalning (art. 1 1).

Den
myndighet som prövar frågan om verkställighet (exekvaturmyndig-heten) får inte
ompröva det sakliga innehållet i avgörandet (art. 12). Erkännande och
verkställighet får vägras under vissa förutsättningar. Som grunder för vägran
anges ordre public, svikligt förfarande vid avgörandets tillkomst, lis pendens
och res judicata (art. 5). Särskilda regler till skydd för parter vid utevarodomar
meddelas i art. 6, som innehåller bl. a. krav på att svaranden har delgivits stämmningen
och att han har haft tillräcklig tid att svara i saken. Det är den anmodade
statens processuella regler som skall tillämpas på förfarandet (art. 13).

Artiklarna
15 och 16 reglerar frågor om rättshjälp och ställande av säkerhet för
rättegångskostnader. Om den underhållsberätfigade har haft rättshjälp i urspmngsstaten
har han rätt till motsvarande förmån vid verkställighetsförfarandet. Han skall
också, även om han inte haft rättshjälp i ursprungsstaten, vara berättigad till
rättshjälp i största möjliga utsträckning enligt den anmodade statens regler.
Något krav på att den rättssökande är medborgare i en konventionsstat finns
inte. Varken säkerhet, borgen eller deposition får krävas för säkerställande av
rättegångskostnader.

Till
1973 års Haagkonvention är förutom Sverige följande stater anslut

na: Danmark, med undantag av Grönland, Finland, Frankrike, Förbunds- II

n Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 106

republiken Tyskland,
Italien, Luxemburg, Nederländerna med Nederländ- Prop. 1987/88:106 ska
Antillerna och Amba, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien och
Nordirland, Tjeckoslovakien och Turkiet.

Den
äldre Haagkonventionen från 1958 gäller fortfarande i förhållande till Belgien,
Liechtenstein, Ungern och Österrike, eftersom dessa stater inte har fillträtt
1973 års konvention.

3.2.2
Haagkonventionens införlivande med svensk rätt

Sveriges
tillträde till 1973 års Haagkonvention föranledde en ny lag, lagen (1976:108)
om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet
(prop. 1975/76:98). Enligt lagens 1 § äger den, enligt förordnande av
regeringen, tillämpning i förhållande till stat som har fillträtt 1973 års
Haagkonvention. Sådana förordnanden har meddelats i förordningen (1977:743) om
tillämpning av lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt
avgörande angående underhållsskyldighet.

Enligt
lagens 12 § äger den inte fillämpning i förhållande till Danmark, Finland,
Island och Norge i den mån särskilda bestämmelser äger tillämpning.

I
förhållande fill stater som inte har tillträtt 1973 års Haagkonvention men som
har tillträtt 1958 års konvention gäller lagen (1965:723) om erkännande och
verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till
barn (prop. 1965:139). Denna äldre lag har i begränsad utsträckning alltjämt
giltighet i förhållande också till en stat som har tillträtt 1973 års
Haagkonvention, nämligen i fråga om underhållsbidrag som har förfallit till
betalning innan 1973 års konvention trädde i kraft i förhållande till den
staten. 1965 års lag kommer inte att beröras ytterligare i det följande. Den är
i stora delar identisk med 1976 års lag men är, såsom tidigare antytts, i vissa
avseenden mer begränsad.

I
1976 års lag har Haagkonventionens olika artiklar transformerats till svensk
rätt. I lagens 2 och 3 §§ anges således lagens allmänna syfte och vilka
utländska exekutionstitlar som godtas för verkställighet i Sverige. Av 8 §
framgår undantagen från kravet att avgörandet skall ha vunnit laga kraft. I 4 §
anges under vilka förutsättningar erkännande och verkställighet kan vägras. I 5
§ ges de indirekta behörighetsreglerna, dvs. när ett avgörande skall anses
vara meddelat av en behörig myndighet i konventionsstat. Offenfiiga organs
möjligheter att för egen del begära indrivning av underhållsbidrag regleras i 6
§. Av 7 § framgår att något särskilt förfarande inte krävs för erkännande i
Sverige medan det för verkställighet krävs ett ansökningsförfarande. Detta
regleras närmare i 9-10 §§. Svea hovrätt prövar således ansökningar om
verkställighet. Om ansökningen bifalls sker verkställighet i Sverige på samma
sätt som gäller i fråga om en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte
högsta domstolen efter överklagande förordnar annat (11 §).

I
11 § stadgas vidare att en föreskrift om tvångsmedel i den utländska

exekutionstiteln inte skall tillämpas. Om den utländska domstolen har

förordnat om kvarstad eller liknande åtgärd gäller den föreskriften alltså 12

inte i Sverige. Av ett
avgörande av högsta domstolen (NJA 1983 s. 814) Prop. 1987/88:106 framgår
att bestämmelserna om kvarstad i 15 kap. rättegångsbalken (RB) är tillämpliga
även i fråga om anspråk som prövas av utländsk domstol, nämligen om den
utländska domstolens avgörande får verkställas här.

Utöver
den transformering av konventionen som har skett i 1976 års lag krävdes inga
lagändringar. Konventionens föreskrifter om befrielse från skyldighet att
ställa säkerhet för rättegångskostnader hade redan stöd i den då gällande
motsvarigheten fill 5 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande
att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Av regeringens tillkännagivande
(1985:493) om befrielse i vissa fall för utländska kärande att ställa säkerhet
för rättegångskostnader, m.m. framgår (punkten 5) att sådan befrielse gäller i
rättegång som avser tillämpning av 1976 års lag.

Någon
generell föreskrift om likställdhet i fråga om rätt till allmän rättshjälp -
motsvarande den som meddelades i anledning av Sveriges tillträde fill New
York-konventionen - har inte meddelats med anledning av Sveriges fillträde till
Haagkonvenfionerna. Vissa möjligheter till allmän rättshjälp, om sökanden
undantagsvis skulle vara i behov av sådan under exekvaturförfarandet inför Svea
hovrätt, finns dock. Enligt 8 § 2 rättshjälpslagen (1972:429) kan rättshjälp
således beviljas den som är bosatt utom riket, om särskilda skäl föreligger. I
förarbetena till denna bestämmelse uttalade departementschefen att det kan
finnas ett allmänt intresse av att rättshjälp kan lämnas även dem som inte är
svenska medborgare eller på gmnd av konvention likställda därmed.
Departementschefen pekade därvid särskilt på familjemålen (prop. 1972:4 s.
244).

Att
förfarandet i övrigt är fritt från kostnader och avgifter framgår direkt av
olika författningar. Ansöknings- och expeditionsavgifter utgår således inte i
mål och ärenden om verkställighet enligt 1976 års lag (I § tredje stycket, och
bilagan, förordningen 1987:452 om avgifter vid de allmänna domstolarna).
Regeringen har i 17 kap. I § UB generellt bemyndigats föreskriva i vilken
omfattning statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten skall
tas ut. Något krav på att ömsesidighet skall råda i internationella
förhållanden föreskrivs därvid inte. I 10 § 1981 års utsök-ningsavgiftsförordning
har regeringen föreskrivit att den som söker verkställighet enligt 1976 års
lag inte ansvarar för utsökningsavgifter.

4 Reciprocitetsarrangemangen 4.1 Allmänt

USA
har inte tillträtt New York- och Haagkonventionerna och något fillträde är
heller inte aktuellt inom den närmaste framtiden.

Såsom
jag redan inledningsvis har påpekat har flera europeiska stater i stället fått fill
stånd ett samarbete med olika amerikanska delstater genom att ansluta sig fill
ett system för samarbete i fråga om underhållsbidrag över de amerikanska del
statsgränserna som har utvecklats under en följd av år.

De
amerikanska delstaterna har sinsemellan olika rättssystem, lagar och

förfaranderegler. Erkännande och verkställighet av domar över delstats- 13

gränserna
regleras i artikel IV i den
amerikanska konstitutionen som Prop. 1987/88:106

föreskriver
att domar och beslut som har meddelats i en delstat, och

rättsliga
förfaranden i en sådan, skall erkännas (shall be given full faith and

credit) i
alla andra stater. Denna artikel innebär uttolkad att alla slutgiltiga

(final)
domar och beslut erkänns och verkställs över delstatsgränserna.

Domar och
beslut i underhållsmål räknas inte som slutgiltiga eftersom de

kan komma att ändras i framtiden. De har därför inte
ansetts kunna komma

i åtnjutande av "full faith and credit".

Bl. a. för att överbrygga detta hinder för verkställighet
över delstatsgränserna tillkom år 1950 en federal lagstiftning, URESA (Uniform
Reciprocal Enforcement of Support Act; lag om enhetlig ömsesidig indrivning av
underhåll) i sin första version. Den har därefter reviderats år 1958 och år
1968. Den version som antogs år 1968 brukar benämnas RURESA (Revi-sed Uniform Reciprocal
Enforcement of Support Act).

RURESA har, i en eller annan form, antagits av alla
amerikanska delstater. 1 Kalifornien, exempelvis, finns regler motsvarande RURESA
i avsnitt 10 a i den kaliforniska rättegångslagen (California Code of Civil Procedu-re).

Den ursprungliga URESA omfattade endast de olika
amerikanska delstaterna, som ju alla förväntades ha samma "reciproka"
lagstiftning på området. Redan tidigt började dock några delstater, däribland
Michigan, experimentera genom att utväxla "reciprocitetsförklaringar"
även med andra stater. Denna utveckling kodifierades sedermera i den år 1968
reviderade URESA. Definitionen av samarbetande stater byggdes då ut till att
omfatta även "varje främmande jurisdiktion i vilken denna eller en i
huvudsak liknande ömsesidig lagsfiftning gäller" (any foreign jurisdiction
in which this or a substantially similar reciprocal law is in effect).

De amerikanska delstaterna är av konstitutionella skäl
förhindrade att ingå avtal med främmande stat. Ett reciprocitetsarrangemang
kommer därför till stånd genom en utväxling av unilaterala reciprocitetsförklaringar.
Man ställer så att säga sin lagstiftning fill den andra statens förfogande
samtidigt som man accepterar den andra statens lagstiftning såsom "reciprok".
Vissa amerikanska delstater kräver att en formell reciprocitetsför-klaring har
utfärdats i den staten för att en främmande stat skall kunna unyttja dess RURESA-lagsfiftning.
Så är t. ex. fallet i Kalifornien, Nevada och Texas, vars lagstiftning
uttryckligen föreskriver detta. 1 andra stater, t. ex. North Carolina, har
detsamma utvecklats i praxis. Flera delstater har dock en lagstiftning som
tillåter ett samarbete så snart det helt enkelt har klariagts att den främmande
staten i fråga har en "reciprok" lagstiftning.

Reciprocitetsarrangemangen bygger således på förtroende
staterna emellan och inte på överenskomna regler om hur ärendena skall handläggas.
Om någon av staterna inte är nöjd med arrangemanget kan det sägas upp.

RURESA-systemet har stora likheter med ett motsvarande
system som

har utvecklats inom det brittiska samväldet. I Kanada finns ett system,

REMOA (Reciprocal Enforcement of Maintenance Orders Act), som har

antagits i olika former av de olika kanadensiska provinserna och möj

liggjort ett samarbete med olika amerikanska delstater. Ett liknande sy- 14

stem
finns i Storbritannien, "Maintenance Orders (Reciprocal Enforce- Prop.
1987/88:106 ment) Act". Den är till följd av gjorda reciprocitetsförklaringar
tillämplig gentemot ett stort antal stater inom det brittiska samväldet. En
motsvarande ordning gäller i förhållandet mellan en rad samväldesstater
inbördes.

Storbritannien
och Nordirland, som har tillträtt såväl New York- som Haagkonventionerna, har reciprocitetsarrangemang
med ett 40-tal amerikanska delstater. Mellan Australien och Kalifornien finns
ett sådant arrangemang sedan många år och ytterligare arrangemang mellan
Australien och olika amerikanska delstater väntas komma till stånd inom en snar
framtid.

Kalifornien
har, utöver arrangemang med Australien och Canada, förklarat bl. a.
Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike och Ungern vara reciproka stater.
Delstaten Texas har förklarat bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland och
Storbritannien vara reciproka stater. Så länge Förbundsrepubliken Tyskland
inte har genomfört aviserade lagändringar, vilka krävs för formell reciprocitet,
sker samarbetet dock på en informell basis.

4.2 Närmare om RURESA

RURESA
omfattar underhållsbidrag till såväl barn som vuxna. Den innehåller
bestämmelser som möjliggör ett samarbete över delstatsgränserna enligt två
olika system.

I
det ena föreskrivs ett slags "två-statlig" rättegång; ett mål om utfående
av underhållsbidrag inleds i den ena staten. I denna fas fastställs i domstol
att underhällsskyldighet föreligger och att den andra staten är behörig att pröva
tvisten varefter en framställning översänds till den andra staten. Rättegången
äger därefter rum i den mottagande staten som också tillser att den sedermera
meddelade domen verkställs och pengarna redovisas till den underhållsberättigade
i den första staten.

Det
andra systemet introducerades vid 1968 års revision av URESA. Enligt detta
verkställs i andra stater meddelade domar i underhållsmål efter ett enkelt
registreringsförfarande. Sedan domen har registrerats i en stat behandlas den som
om den vore meddelad i samma stat och verkställs på samma sätt som inhemska
domar. RURESA föreskriver att särskilt utsedda organ i de olika delstaterna
skall företräda den underhållsberättigade och bevaka dennes intressen i de
olika förfarandena. Samma organ har ålagts en skyldighet att efterforska den
underhållsskyldige om vistelseorten är okänd. Särskilda informationsorgan i de
olika delstater för förteckningar över domstolar som är behöriga i de andra
delstaterna och vidarebefordrar framställningarna.

För
efterforskning av underhållsskyldiga finns dessutom andra delstatli

ga organ, "Parent Locator Services", vilka står till förfogande i RURESA-

samarbetet. Dessa arbetar inom ramen för ett federalt program, "Child

Support Enforcement Program", som regleras i den federala sociallagen

(avsnitt IV D i Social Security Act) och i de olika
delstatslagarna. Ur

sprungligen var detta ett program som hade fill syfte att reducera social

hjälpskostnaderna. Programmet kunde jämföras med krav mot underhålls

skyldiga för utgivna bidragsförskott. Efterhand har programmet utvecklats

till ett allmänt program för indrivning av underhållsbidrag, oavsett om 15

familjen är socialhjälpsmoUagare
eller inte. Ett federalt organ (OCSE; Office of Child Support Enforcement) med
flera regionala kontor i USA handhar frågorna enligt detta program liksom
särskilda organ på delstatsnivå (IV-D Agencies). I programmet ingår
efterforskning av den underhållsskyldige, soliditetsupplysningar, utverkande
av domar på underhållsbidrag och verkställighet därav. Även åtgärder för
fastställande av faderskap ingår.

Förfarandet
enligt RURESA är helt kostnadsfritt för den underhållsberättigade.

En myndighet som har förskotterat
underhållsbidrag jämställs med den underhållsberättigade. Myndigheten kan
alltså i RURESA-systemet driva in det förskotterade beloppet i eget namn.

RURESA innehåller såväl
behörighets- som lagvalsregler. I fråga om behörighet gäller att den stat i
vilken den underhållsberättigade är bosatt (resident) är behörig att ta emot en
ansökan och handlägga ärendet i den inledande fasen. Den mottagande staten är
behörig att handlägga målet som sådant om den underhållsskyldige eller hans
egendom finns i denna stat. Om det visar sig att denne eller hans egendom finns
sig i en annan stat finns regler som möjliggör att målet överflyttas till den
senare staten. Lagvalsregeln är utformad så att lagen i den stat i vilken den
underhållsskyldige vistades (was present) under den period som
underhållsbidraget avser är tillämplig. Bestämmelsen kompletteras med en presumtionsregel
enligt vilken den underhållsskyldige skall anses ha vistats i den mottagande staten,
dvs. den som prövar målet, om inte motsatsen visas.

Registrering av en
utländsk dom, vilken alltså medför att domen godkänns för verkställighet, kan
i princip vägras endast på den grunden att domstolen i ursprungsstaten varit
obehörig eller att rättegången inte varit rättvis. Registrering kan således
vägras om svaranden inte fått del av stämningsansökningen, inte haft möjlighet
att svara i saken eller om svikligt förfarande eller liknande konstateras.

Sedan domen har
registrerats behandlas den som om den vore meddelad i den staten och verkställs
på samma sätt som en inhemsk dom. Om lagen i den staten så tillåter, kan domen
alltså komma att omprövas i sak eller upphävas.

Verkställigheten kan
uppskjutas om den underhållsskyldige visar att domen är överklagad, att tiden
för överklagande ännu inte har löpt ut eller att verkställigheten har inhiberats
i ursprungsstaten. En förutsättning är dock att han ställer sådan säkerhet som
ursprungsstaten kräver. Om lagen i verkställighetsstaten fillåter att
verkställigheten uppskjuts kan det också ske, förutsatt att den
underhållsskyldige ställer godtagbar säkerhet.

Prop.
1987/88:106

5 F ö redragandens ö verv ä ganden

5.1
Allmänt om en svensk anslutning till reciprocitetsarrangemangen

Mitt förslag: Sverige bör
delta i reciprocitetarrangemangen och vissa begränsade lagändringar bör
genomföras för detta ändamål.

16

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Prop. 1987/88:106

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker
promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Enligt Juridiska
fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet är
promemorieförslagets avsteg från ömsesidigheten mycket försiktigt och blygsamt
och hänvisar därvid bl. a till familjelagsakkunnigas förslag i slutbetänkandet (SOU
1987:18) Internationella familjerättsfrågor, enligt vilket kravet på
ömsesidighet helt avvisas inom de rättsområden som man behandlar, bl. a.
underhåll.

Skälen för mitt förslag: Såsom jag redan inledningsvis har
påpekat, är det av flera skäl angeläget med ett så omfattande internationellt
samarbete som möjligt i fråga om indrivning av underhållsbidrag. Sverige är
anslutet till 1956 års New York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i
utlandet och 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av
avgöranden angående underhållsskyldighet. En annan form av internationellt
samarbete på detta område utgör de s. k. reciprocitetsarrangemangen som bygger
på den amerikanska federala lagstiftningen om samarbete över delstatsgränserna
i fråga om underhållsbidrag, RURESA.

En kombination av New York-konventionen och
Haagkonventionen företer - som framgått av min tidigare redogörelse - stora
likheter med RURESA-systemet. New York-konventionen kan sålunda sägas svara mot
det system för "två-stats-rättegångar" som RURESA innehåller. I dessa
situationer finns det ännu ingen dom meddelad och samarbetet staterna emellan
går ut på att den mottagande/anmodade staten efter framställning från den stat
där den underhållsberätfigade befinner sig tillser att en rättegång kommer till
stånd, att den meddelade domen verkställs där och att pengarna tillställs den underhållsberättigade
i den andra staten.

Haagkonventionen svarar samtidigt mot RURESA:s andra del.
Båda systemen föreskriver sålunda att en dom som har meddelats i en stat under
vissa förutsättningar skall verkställas i en annan stat.

Vid de överläggningar som har ägt rum mellan Sverige och
delstaten Kalifornien för att utröna förutsättningarna för ett
svensk-amerikanskt reciprocitetsarrangemang har det framgått att den svenska
lagstiftningen på området i stort uppfyller de krav som man från de olika
delstaternas sida kan tänkas ställa på en reciprok lagsfiftning. Detta
förutsätter att den svenska lagstiftningen på området kan göras tillämplig i
förhållande till USA, trots alltså att USA inte har tillträtt de konventioner
som lagstiftningen bygger på.

Vissa frågor som kan vålla problem har dock uppmärksammats.
Det gäller för det första kravet på fullständig avgifts- och kostnadsbefrielse
för den underhållsberättigade; den svenska regeln om skyldighet för tappande
part att ersätta motparten för rättegångskostnader skulle nämligen kunna lägga
hinder i vägen. För det andra gäller det kravet på en inledande domstolsfas i
den ena staten när själva rättegången skall äga rum i den andra staten enligt
New York-modellen och för det tredje det krav som vissa delstater ställer på
att en framställning enligt denna modell skall vara beedigad inför domstol
eller liknande.

Som jag närmare kommer att utveckla i det följande är
skillnaderna

mellan det amerikanska systemet och det svenska i dessa hänseenden 17

emellertid inte större än
att de kan överbryggas och någon principiell Prop. 1987/88:106 förändring
av det svenska systemet krävs således inte.

Ett
svenskt deltagande i reciprocitetsarrangemang med USA ställer således inte
några krav på lagändringar i materiellt hänseende. Vad Sverige skulle åta sig i
förhållande till de delstater med vilka reciprocitetsförklaringar utväxlas
faller inom ramen för de åtaganden Sverige har gjort i förhållande till stater
som har tillträtt New York-konventionen och Haagkonventionen.

När
det så gäller vilket utbyte Sverige kan få av ett reciprocitetsarrangemang kan
jag inledningsvis konstatera att full ömsesidighet råder i fråga om kostnader
och avgifter. Förfarandet enligt RURESA är nämligen kostnadsfritt för den underhållsberättigade.
De amerikanska åtagandena är här t. o. m. större än de svenska, eftersom inte
ens ansvar för motpartens rättegångskostnader kan komma i fråga. I övrigt finns
inga garantier för att Sverige vid ett samarbete av förevarande slag erhåller
detsamma som kan erbjudas från svensk sida. De amerikanska villkoren för att
lämna bistånd avviker från de svenska och kan komma att innebära att bistånd
vägras i en situation där man från svensk sida skulle vara villig att bistå med
olika indrivningsåtgärder. Å andra sidan kan Sverige komma att få annat och mer
än vad som från svensk sida är möjligt att ge. Som jag tidigare har påpekat
medför ett reciprocitetsarrangemang dessutom ökade möjligheter att återkräva
utgivna bidragsförskott från underhällsskyldiga som är bosatta utomlands
(avsnitt 2). Jämfört härmed är de kostnader som Sverige får vidkännas i
anledning av arrangemangen, i form av kostnader för allmän rättshjälp och
uteblivna kostnads- och avgiftsersättningar, helt försumbara.

Sverige
har av tradition, liksom många andra stater, intagit den ståndpunkten att en
utländsk dom om underhållsbidrag inte erkänns och verkställs med mindre
ömsesidighet föreligger. Den gällande svenska lagsfiftningen bygger på att
ömsesidigheten är manifesterad i en bindande överenskommelse med den främmande
staten i fråga. I många stater är det dock fillräckligt att faktisk ömsidighet
föreligger. Ytterligare andra stater har en annan, mer generös inställning till
utländska domar och erkänner och verkställer dessa om vissa, i den nationella
lagen föreskrivna, villkor är uppfyllda, utan att fästa avseende vid frågan om
den egna statens domar kommer att behandlas på samma sätt. Ett arrangemang av
förevarande slag ligger någonstans mitt emellan dessa ståndpunkter.

Sverige
har ett eget intresse av att få tillträde till dessa reciprocitetsar

rangemang. Underhållsmålens starkt sociala karaktär motiverar också ett

så omfattande internationellt samarbete som möjligt. Ett reciprocitetsar

rangemang bygger pä ömsesidigt förtroende, gemensamma målsättningar

och en förlitan på att systemen i sina huvuddrag motsvarar varandra, alltså

att man i princip får ut detsamma av samarbetet som man själv erbjuder.

Det väsentliga bör enligt min mening vara att samarbetet inte medför

oacceptabla förpliktelser och att samarbetet kan förväntas ge fillräckligt

utbyte. Genom att reciprocitetsamangemangen i allt väsentligt svarar mot

vad Sverige redan i förhållande till andra stater har åtagit sig genom 1956

och 1973 års konvenfioner faller arrangemangen också tämligen väl in 18

under
den svenska rättsordningen på området.

Mot denna bakgmnd föreslår
jag i det följande vissa lagändringar som erfordras för ett svenskt deltagande
i reciprocitetsarrangemangen. De lagändringar som krävs är begränsade. Någon
anledning att avvakta den slutliga beredningen av familjelagsakkunnigas
slutbetänkande finns därför inte.

Ändringarna bör utformas
så att de inte begränsas till just ett svensk-amerikanskt samarbete utan så att
motsvarande samarbete skall kunna inledas också med andra stater.

Prop.
1987/88:106

5.2 Lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt
avgörande angående underhållsskyldighet (Haagkonventionen)

Mitt förslag:
Regeringen skall, när ömsesidighet föreligger, kunna förordna att lagen
(1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående
underhållsskyldighet skall tillämpas också i förhållande till andra stater än
dem som har tillträtt Haag-konvekfionen.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
En remissinstans (riksskatteverket) har lämnat vissa ytterligare förslag såvitt
gäller tillämpningen av 1976 års lag. En annan remissinstans har lämnat
synpunkter på lagtextens utformning.

Skälen för mitt förslag:
Haagkonventionen har såsom tidigare redovisats införlivats i svensk rätt genom
1976 års lag om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående
underhållsskyldighet. Lagen är enligt regeringens förordnande tillämplig i
förhållande till stat som har tillträtt 1973 års Haagkonvention (I §). För att
lagen skall kunna göras tillämplig även i förhållande till annan stat krävs
således lagändring.

Som föreslagits i
promemorian bör lämpligen lagens I § kompletteras med ett nytt andra stycke
enligt vilket regeringen bemyndigas att förordna om att lagen skall vara
fillämplig i förhållande också till andra stater än dem som har tillträtt
Haagkonventionen.

Ett villkor härför bör
vara att ömsesidighet kan påräknas, dvs. att staten i fråga är villig att
erkänna och verkställa svenska avgöranden om underhållsbidrag. Jag har
tidigare redovisat att det inte blir fråga om någon fullständig
överensstämmelse mellan den svenska och utländska lagstiftningen. Det är fillräckligt
att den andra staten har en lagstiftning som i huvudsak motsvarar den svenska
och att man alltså är villig att erkänna och verkställa svenska avgöranden, när
vissa villkor är uppfyllda.

Såsom juridiska
fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet har påpekat i sitt
remissyttrande innebär promemorieförslaget - och därmed mitt förslag - ett
mycket försiktigt och blygsamt avsteg från ömsesidighetsprincipen sådan den
hittills har tillämpats i Sverige.

Det
kan nämnas att man i den finska motsvarigheten fill 1976 års lag

19

redan
har ett bemyndigande av liknande slag. Den finska regeringen har Prop.
1987/88:106 således bemyndigats att utsträcka lagens tillämpning till
"annan stat än den som är part i" 1973 års Haagkon venfion. I
förarbetena hänvisas här fill den strävan som finns att med andra än
konventionsstater kunna göra "smidiga likartade arrangemang för indrivning
av underhåll" (finska regeringens proposifion 1982 rd. nr 247 s. 9).

Syftet
med den föreslagna bestämmelsen är alltså att ge möjligheter till olika bilaterala
artangemang på underhållsområdet som syftar fill internationell verkställighet
av meddelade avgöranden i underhållsmål. I första hand skulle bestämmelsen
kunna utnyttjas för att få fill stånd reciprocitetsarrangemang med olika
amerikanska delstater som ju genom RURESA-lagstiftningen uppfyller rimliga ömsesidighetskrav.
Även andra stater som är villiga att medverka till indrivningen av
underhållsbidrag som har bestämts i en svensk dom kan komma i fråga.

Enligt
konventionens art. 24 är konventionen tillämplig oavsett när avgörandet har
meddelats. Detta innebär att den även omfattar avgöranden som har meddelats
innan konventionen trätt i kraft mellan två stater. Från denna regel finns ett
undantag i artikelns andra stycke. Avgöranden som har meddelats före
konventionens ikraftträdande mellan den anmodade staten och ursprungsstaten
kan enligt denna bestämmelse verkställas i den anmodade staten endast såvitt
avser belopp som förfaller till betalning efter ikraftträdandet. Föreskrifter
härom har meddelats i en övergångsbestämmelse till 1976 års lag.

Detta
undantag är motiverat olika konventionsstater emellan men kan inte motiveras i
ett reciprocitetsarrangemang som inte bygger på fullständig ömsesidighet.
Övergångsbestämmelsen till 1976 års lag bör därför inte gälla i förhållande
till en stat, eller del av stat, med vilken ett reciprocitetsarrangemang
inleds. I remissprotokollet förordade jag att detta skulle komma till uttryck i
lagtexten genom att de stater, för vilka ett förordnande enligt det föreslagna
bemyndigandet meddelas, uttryckligen skall jämställas med de stater som har
tillträtt Haagkonventionen vid tillämpningen av lagens 2-11 §§. Därigenom kunde
också uttrycket "fördragsslutande stat", som på flera ställen
återkommer i lagen, kvarstå oförändrat.

Lagrådet
har inte haft någon erinran mot att övergångsbestämmelsen inte skall gälla i
förhållande till en stat eller del av stat med vilken ett reciprocitetsarrangemang
inleds men anser att detta skall komma till uttryck på ett tydligare sätt än
som föreslagits i remissprotokollet. Lagrådet har föreslagit att den nya lagen
förses med en övergångsbestämmelse där det anges att den tidigare nämnda
övergångsbestämmelsen inte skall gälla i fall som avses i 1 § andra stycket i
1976 års lag. Härigenom skulle enligt lagrådet hänvisningen till 2-11 §§ i
remissförslagets I § andra stycket andra meningen kunna utgå.

Jag
har ingenting emot att ett förtydligande görs men anser att detta enklast kan
ske genom en ändring i den nuvarande övergångsbestämmelsen.

I
mitt förslag uttrycks ömsesidighetskravet annorlunda än i promemo

rians förslag. Jag anser vidare att det uttryckligen i lagtexten bör markeras

att såväl suveräna stater som delstater, liksom provinser, kan komma i 20

fråga
enligt denna bestämmelse.

Riksskatteverket har i
sitt remissyttrande framfört ett reformönskemål i fråga om 1976 års lag som
inte direkt är föranlett av de nu behandlade reciprocitetsarrangemangen. Man
efterlyser således en möjlighet för Svea hovrätt att, vid exekvaturprövningen
av icke lagakraftvunna domar, kunna föreskriva begränsad verkställighet, dvs.
att innehållna medel skall redovisas först sedan domen vunnit laga kraft (jfr
13 kap. 14 § och 15 kap. 22 § utsökningsbalken).

För verkställighet enligt
1976 års lag av en ufiändsk dom krävs enligt huvudregeln, 2 §, att domen har
vunnit laga kraft. Enligt 8 § får dock en icke lagakraftvunnen utländsk dom
verkställas i Sverige, om den får verkställas i den stat där den har
meddelats. Paragrafen avser i denna del avgöranden som enligt särskilt
förordnande får verkställas utan hinder av laga kraft (prop. 1975/76:98 s. 37).
Den motsvarar artikel 4, sista stycket i konventionen varav framgår att en fömtsättning
härför är att ett motsvarande förordnande hade kunnat meddelas av en svensk
domstol, och verkställas här.

Om en ansökan om
verkställighet av en sådan icke lagakraftvunnen dom bifalls skall den i
verkställighetshänseende behandlas såsom en lagakraftvunnen dom (11 §). En
svensk icke lagakraftvunnen dom skulle efter ett sådant förordnande behandlas
på precis samma sätt (17 kap. 14 § rättegångsbalken och 3 kap. 9 § utsökningsbalken).
Det blir alltså aldrig fråga om någon sådan begränsad verkställighet som avses
i 3 kap. 6 § utsökningsbalken jämfört med 13 kap. 14 § och 15 kap. 22 § samma
balk; domar som inte har vunnit laga kraft och som inte uppfyller villkoren
enligt 8 § kan inte verkställas i Sverige.

Jag ser därför inte något
behov av en bestämmelse som möjliggör begränsad verkställighet.

Prop.
1987/88:106

5.3 Tillämpningen av New York-konventionens bestämmelser i
förhållande till icke-konventionsstater

Min
bedömning: En främmande stat med vilken Sverige har ett reciprocitetsarrangemang
kan utan lagändring behandlas som om den vore ansluten till New
York-konventionen.

Kravet på en
inledande domstolsfas vid samarbete enligt New York-modellen kan tillgodoses
inom ramen för gällande lagstiftning.

Promemorians
bedömning överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna
har inget att erina mot slutsatserna i promemorian.

Skälen för min bedömning:
Det är som jag tidigare har antytt av betydelse att Sverige vid utväxlandet av
reciprocitetsförklaringarna kan visa att sådan internafionell rättshjälp som
New York-konventionen föreskriver kommer att lämnas av Sverige. Nämnas kan att
man i Storbritannien och Nordirland - trots de stora likheterna mellan RURESA
och den britfiska motsvarigheten - uttryckligen i sin lagstiftning har
föreskrivit att man

21

kommer att behandla den
ifrågavarande delstaten som om den vore anslu- Prop. 1987/88:106 ten till
New York-konventionen.

New
York-konventionen har inte införlivats med svensk rätt i någon särskild lag.
Den enda "grundförfattning" som finns är 1958 års kungörelse som ju
endast reglerar frågan om förmedlande och mottagande organ. I stället har
frågor om kostnads- och avgiftsbefrielse, likställdhet med svenska medborgare
i fråga om rätt till allmän rättshjälp och befrielse i fråga om ställande av
säkerhet för rättegångskostnader reglerats i respektive författning. Dessa
bestämmelser kan - jag återkommer till dessa frågor - ställas till andra
staters förfogande i ett reciprocitetsarrangemang. Konventionens övriga
bestämmelser tillämpas direkt av utrikesdepartementet respektive försäkringskassan.

Mot
denna bakgrund bör därför regeringen, i utbyte mot en reciproci-tetsförklaring,
utan riksdagens godkännande kunna förklara att den kommer att behandla denna
stat, eller delstat, som om den vore ansluten till New York-konvenfionen. En
sådan förklaring kan ges i form av en förordning. Jag vill påpeka att om USA
skulle besluta sig för att tillträda New York-konventionen, denna automatiskt
skulle gälla i förhållandet mellan Sverige och USA. Något svenskt godkännande
härav krävs således inte (konventionens art. 13).

En
fråga som jag tidigare varit inne på och som kanske kan vålla problem är det
anspråk som olika amerikanska delstater ställer på en inledande domstolsfas vid
samarbete enligt New York-modellen, dvs. att en framställning om bistånd för
utverkande av en dom i USA först skall passera en domstol i Sverige.

1
RURESA äger samarbetet enligt New York-modellen rum i ett slags "två-statlig"
rättegång. En framställning om utverkande av en dom i en annan stat skall
härröra från en domstol som innan den översänder framställningen skall
konstatera att svaranden är skyldig att utge underhållsbidrag (owes a duty of
support) och att den andra staten är behörig att pröva frågan. Själva
rättegången äger sedan rum i den andra staten varvid särskilt utsedda organ
företräder den underhållsberättigade och bevakar dennes intressen.

I
en amerikansk delstat, Kalifornien, har man i sin lagstiftning uttryckligen
jämställt annan myndighet med domstol. Andra delstater överväger enligt uppgift
att ändra sin lagstiftning i enlighet med den kaliforniska.

I
1958 års kungörelse angående tillämpning av New York- konventionen föreskrivs
att Stockholms läns allmänna försäkringskassa i bidragsförskottsärenden får
fullgöra uppdraget som förmedlande - inte mottagande - organ enligt
konventionen. Under de svensk-amerikanska överläggningarna har det framgått
att denna försäkringskassans handläggning är godtagbar i ett svensk-
kaliforniskt samarbete. Utrikesdepartementets handläggning kan däremot inte
jämställas med en inledande domstolsfas. För att den svenska lagstiftningen
skall anses som reciprok i förhållande till delstaten Kalifornien krävs således
endast att bemyndigandet för försäkringskassan i 1958 års kungörelse utsträcks
till att omfatta också dessa reciprocitetsarrangemang.

Denna
lösning är godtagbar också för svenskt vidkommande även om 22

den medför att Sverige
endast kan påräkna amerikanskt bistånd enligt New York-modellen när
bidragsförskott utgått eller utgår. I praktiken lär dock några större nackdelar
härmed inte uppstå; det torde endast i undantagsfall vara aktuellt med
amerikanskt bistånd i ärenden som avser utverkande av en separat dom på
underhällsbidrag i USA till vuxna. Barn har alltid möjlighet att få
försäkringskassans bistånd genom att ansöka om bidragsförskott.
Försäkringskassan kan dessutom agera i fråga om eventuella överskjutande belopp
med stöd av fullmakt. Några alternativa lösningar finns egentligen inte; den
amerikanska ordningen är så främmande för svenska förhållanden att det inte är
realistiskt att överväga en ändring av det svenska systemet.

Möjligheten till samarbete
enligt New York-modellen med andra delstater än Kalifornien beror i första
hand av frågan om dessa kommer att ändra sin lagstiftning i överensstämmelse
med den kaliforniska. Det är dock inte uteslutet att Sverige, även utan sådana
lagändringar, kan övertyga de aktuella delstaterna om att försäkringskassans
handläggning i sak motsvarar den inledande handläggning som i USA äger rum i
domstol. Om Sverige därvid kan hänvisa till att ett reciprocitetsarrangemang
redan har kommit till stånd med Kalifornien kan utsikterna härtill möjligen
öka.

Jag vill påpeka att det
för ett samarbete enligt Haag- modellen, dvs. när det gäller verkställighet i
USA av en redan meddelad svensk dom, inte ställs några krav på en inledande
domstolsfas. En framställning om sådan verkställighet kan alltså göras genom
utrikesdepartementet.

Prop. 1987/88:106

5.4 Lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande
i utlandet

Mitt förslag:
Lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet
bör ändras så att det klart framgår att också underhållsbidrag omfattas av
lagen.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinan.

Skälen för mitt förslag:
En olikhet mellan de svenska och amerikanska systemen är att flertalet
amerikanska delstaters lagstiftning ställer krav på att uppgifterna i en
framställning som åsyftar utverkande av en dom på underhållsbidrag i den
staten, dvs. vid ett samarbete enligt New York-modellen, skall vara beedigade
under straffansvar.

Vid ett etablerat
svensk-amerikanskt samarbete i fråga om indrivning av underhållsbidrag kommer
framställningar om bistånd normalt att göras på gemensamt utarbetade formulär
som uppfyller såväl de svenska som de amerikanska kraven. De uppgifter som
framställningen innehåller, och som alltså skall beedigas, är sådana uppgifter
som normalt brukar återfinnas i en svensk ansökan om stämning avseende
underhållsbidrag, dvs. faktiska uppgifter om parternas personliga och
ekonomiska förhållanden.

23

I
delstaten Kalifornien, vars lagstiftning efter hand har justerats för att passa
i internationella reciprocitetsarrangemang, är man villig att godta att den
tjänsteman som företräder Stockholms läns allmänna försäkringskassa i ärendet
intygar att uppgifterna, så vitt han känner till, är sanningsenliga. Det är
inte uteslutet att även andra delstater kan nöja sig härmed, åtminstone på
sikt.

Några
egentliga problem med detta krav på beedigade uppgifter behöver emellertid inte
uppstå. Enligt lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets
tillvaratagande i utlandet får ed tas upp av allmän underrätt om någon är i
behov av att få viss uppgift med ed bekräftad, av sig själv eller av annan, för
att ta till vara rätt i utlandet till arv, försäkring, pension, skadestånd
eller annan honom tillkommande rättighet.

När
bestämmelser av den nu nämnda innebörden infördes, skedde det just för att
tillgodose de formella krav som ställs i stater med anglo-ameri-kanskt
rättssystem, och då främst i USA, på att den som vill göra en rätt gällande själv
beedigar, eller låter annan med ed bekräfta, de faktiska uppgifter som åberopas
för ändamålet (prop. 1935:88 s. 3 ff och 9 ff).

Lagen
talar visserligen inte om rätt fill underhållsbidrag. Varken dess ordalydelse
eller förarbetena utesluter dock att den skulle kunna komma till användning för
ändamål som här avses, dvs. där den underhållsberättigade vill ta till vara
sin rätt till underhållsbidrag från utlandet (se särskilt prop. sid 10).
Försäkringskassan skulle således, vid behov, kunna tillse att uppgifterna i
framställningen beedigas inför domstol.

För
att det otvetydigt skall framgå att också sådana krav omfattas av 1946 års lag
föreslår jag emellertid en lagändring och att det till uppräkningen i lagens I
§ fogas ordet "underhållsbidrag". I samband därmed bör också en
språklig modernisering av paragrafen göras.

Prop. 1987/88:106

5.5 Rättegångskostnader

Mitt
förslag: Ett reciprocitetsarrangemang i fråga om indrivning av underhållsbidrag
skall vid tillämpningen av 5 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska
kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader jämställas med en
internationell överenskommelse.

Den svenska
regleringen i fråga om rättegångskostnader i övrigt föranleder inga
lagstiftningsåtgärder.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 5 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader är utländska medborgare befriade från
skyldigheten att ställa säkerhet för rättegångskostnader och har samma
befogenhet att kräva säkerhet som svenska medborgare, "i den mån det har
avtalats i internationella överenskommelser som är bindande för Sverige".
Som fidigare påpekats omfattas såväl

24

Haagkonventionen som New
York-konventionen av denna bestämmelse. Prop. 1987/88:106 Befrielsen respektive
befogenheten gäller automatiskt, något regeringens förordnande krävs alltså
inte. Ett reciprocitetsartangemang där staterna var för sig utlovar befrielse i
dessa hänseenden är formellt sett ingen sådan bindande överenskommelse.

Jag
föreslår därför att reglerna i 5 § kompletteras så att Sveriges ensidigt gjorda
åtaganden i dessa arrangemang blir jämställda med ett avtal i en internationell
överenskommelse. Den nya bestämmelsen bör formuleras så att det klart framgår
att regeringen inte behöver höra riksdagen i frågan. Lagändringen är motiverad
i fråga om reciprocitetssamarbete såväl enligt New York-modellen som enligt
Haag-modellen.

Det
förtjänar påpekas att bestämmelserna om skyldighet för en kärande som är bosatt
utomlands att ställa säkerhet för rättegångskostnader tillämpas mycket
sparsamt och att det krävs ett yrkande från svaranden om ställande av säkerhet.
Man har tidigare t. o. m. övervägt att slopa bestämmelsema helt. Deras
preventiva effekt, att avhålla utländska rättssubjekt från obefogad talan vid
svenska domstolar, ansågs dock böra föranleda att de behölls (prop. 1979/80:78 s.
8).

I
detta sammanhang bör dock ett problem uppmärksammas. Skyldigheten för
utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ses mot bakgmnd
av att svenska domar och beslut i princip inte är verkställbara utomlands.
Även om svaranden vinner målet kan han därför gå miste om ersättning för sina
rättegångskostnader om käranden saknar tillgångar i Sverige. De främmande
stater vars medborgare åtnjuter befrielse från skyldighet att ställa säkerhet
har som regel åtagit sig att verkställa dom eller beslut som har meddelats i
Sverige (se lagen 1899:12 s. 9 om verkställighet i visst fall av utländsk
domstols beslut). Någon sådan garanti erbjuds emellertid inte enligt New
York-konventionen och heller inte i reciprocitetsarrangemangen.

Vid
tillträdet till New York-konventionen påpekades att det mottagande organet
(dvs. utrikesdepartementet) bör vara uppmärksam på denna fråga och hos det
utländska förmedlande organet försäkra sig om att täckning finns för de
rättegångskostnader som kan uppkomma i ett konventionsärende (prop. 1958:138 s.
8).

RURESA
är kostnadsfritt för den underhållsberättigade och man har därför från
amerikanskt håll ställt sig tveksam fill om den svenska lagstiftningen i fråga
om fördelningen av rättegångskostnader mellan parterna uppfyller kraven för ett
reciprocitetsarrangemang. Huvudregeln i svensk rätt innebär nämligen att
förlorande part skall ersätta motparten för rättegångskostnader.

Riskerna
för att en kärande eller sökande i ett mål eller ärende om

underhållsbidrag som genom utrikesdepartementets förmedling anhänggig-

görs i Sverige skall förpliktas att ersätta svaranden för dennes rättegångs

kostnader är emellertid inte särskilt stora. För att så skall ske krävs alltså

att den underhållsberättigade förlorar målet. Om den underhållsskyldige

helt har bestritt att utge underhållsbidrag anses den underhållsberätfigade

normalt som vinnande även om bidragsbeloppet skulle sättas lägre än vad

som yrkats. Vidare gäller att, om tvisten enbart gäller storleken av under- 25

hållsbidraget och bidraget
sätts till ett belopp som ligger mellan vad parter- Prop. 1987/88:106 na
yrkat, parterna anses ömsom förlora och vinna målet varför ingendera bör svara
för den andra partens rättegångskostnader (NJA 1973 s. 623 och Welamson i SvJT
1982 s. 111).

För
mål om underhåll till barn finns dessutom särskilda bestämmelser om rättegångskostnader
i 7 kap. 19 § föräldrabalken, vilka gäller för det fall att barnet förlorar
målet. Enligt dessa bestämmelser får det förordnas att vardera parten skall
bära sin rättegångskostnad, om det finns särskilda skäl. Enligt uttalanden i
förarbetena (prop. 1984/85:163 s. 13) kan denna regel bl. a. tillämpas om det
är försäkringskassan som har initierat rättegången. Regeln är inte begränsad
till att gälla endast i interna svenska förhållanden och bör således kunna
tillämpas om den svenska rättegången har initierats av en myndighet i USA som i
likhet med försäkringskassan har att svara för bidragsförskott eller liknande.
Särskilda skäl att kvitta kostnaderna kan också finnas i andra fall.

Mot
denna bakgmnd har man från amerikanskt håll förklarat att reciprocitetsarrangemangen
inte ställer några krav på en svensk lagändring i fråga om rättegångskostnader.
Naturligtvis bör utrikesdepartementet såsom mottagande organ också i dessa reciprocitetsarrangemang
söka undvika att talan om utfående av underhållsbidrag väcks i hopplösa fall
och bör alltså informera det utländska förmedlande organet om att käranden i
sådant fall kan förpliktas att ersätta svarandens rättegångskostnader.

Vid
tillträdet till New York-konventionen gjorde Sverige ett förbehåll i fråga om
skyldighet att ställa säkerhet för kostnader. Förbehållet innebär att endast
medborgare i en konventionsstat (och vissa statslösa personer) skulle komma i
åtnjutande av den befrielse härifrån som konventionen föreskriver (avsnitt
3.1.2). Sedan dess har emellertid den svenska lagstiftningen på området
ändrats. Den lag som då gällde (1886 nr 84 s.l4) har ersatts av 1980 års lag.
Därigenom har också det uttryckliga kravet på att sådan befrielse endast kan
tillerkännas medborgarna i just den stat med vilken Sverige har ingått avtal
fallit bort. 1980 års lag medger således att sådan befrielse meddelas utländska
medborgare överhuvudtaget, i den mån det har avtalats i en internationell
överenskommelse. Det finns därför anledning för Sverige att se över detta
förbehåll till New York-konventionen; konventionens regler om att den som
vistas i en konventionsstat åtnjuter sådan befrielse kan fullt ut bli
tillämpliga.

Det
nyss föreslagna tillägget till 5 § kan därför omfatta utländska medborgare som
vistas i den stat med vilken ett reciprocitetssamarbete inleds. Upplysning
härom kan tillkännages av regeringen (jämför tillkännagivandet 1985:493).

26

5.6
Allmän rättshjälp, kostnader och avgifter

Prop.
1987/88:106

Min
bedömning: Någon lagändring behövs inte för att regeringen skall kunna förordna
om likställdhet med svenska medborgare i fråga om allmän rättshjälp i förhållande
till en stat med vilken Sverige har ett reciprocitetsarrangemang.

Den
svenska lagsiftningen uppfyller också kravet i övrigt på att förfarandet skall
vara kostnads- och avgiftsfritt för den underhållsberättigade.

Promemorians
bedömning överensstämmer med min bedömning. Remissinstanserna lämnar
promemorians bedömning utan erinran.

Skälen för min
bedömning:

Rättshjälpslagen
(1972:429)

Regeringen
kan "under förutsättning av ömsesidighet" i förhållande till en främmande
stat meddela förordnande om likställdhet med svenska medborgare i fråga om
rätten till allmän rättshjälp (8 § tredje stycket rättshjälpslagen). Det finns
inget krav på att denna ömsesidighet skall dokumenteras i en bindande
internationell överenskommelse. Den ömsesidig-het som erfordras kan alltså
uppnås genom sådana reciprocitetsförklaringar som nu är i fråga eller genom
att det helt enkelt klarläggs att den andra statens lagstiftning är reciprok i
detta hänseende.

Genom en ändring i 8 §
tredje stycket rättshjälpslagen (prop 1985/86:161, JuU 1986/87:2, rskr. 18, SFS
1986:1041), vilken trädde i kraft den 1 januari 1988 (SFS 1987:806), har
personer som är bosatta i en viss främmande stat jämställts med medborgare i
den staten. Allmän rättshjälp kan således lämnas inte bara utlänningar som är
medborgare i den andra staten utan också dem som endast är bosatta där.

I ett reciprocitetsarrangemang
med en amerikansk delstat föreligger ömsesidighet endast i förhållande till den
aktuella delstaten och alla amerikanska medborgare kan således inte komma i
åtnjutande av denna likställdhet med svenska medborgare. Ett svenskt åtagande
i ett reciprocitetsarrangemang måste således begränsas till att avse personer
som är bosatta i den aktuella delstalen och kommer därigenom att avse såväl amerikanska
medborgare som medborgare i tredje stat. Ett sådant förordnande strider endast
skenbart mot paragrafens ordalydelse ("den som, utan att vara medborgare i
den staten, är bosatt där"). Lagändringen tog sikte på personer som är
medborgare i tredje stat, eftersom medborgama i de stater som ingår en
överenskommelse om likställdhet redan omfattades av den gällande lydelsen, och
lagtexten måste tolkas mot denna bakgmnd. Avsikten var att utvidga
bestämmelsens tillämpningsområde så att alla personer bosatta i en viss stat
skulle kunna komma i åtnjutande av rättshjälp i Sverige (jämför
Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om internafionell rättshjälp art. 1 i prop.
1985/86:161). Ett förordnande i förhållande

27

fill en viss amerikansk
delstat, med den lydelse som ovan antytts, kommer Prop. 1987/88:106 att
vara mer begränsat än så och ligga inom ramen för paragrafens avsedda tillämpningsområde.
Något behov av att ändra lagtexten i och för dessa speciella arrangemang med
federala stater föreligger därför inte.

I
och med att denna ändring nu har trätt i kraft torde Sverige kunna modifiera
också det förbehåll mot New York- konventionens art. 9 som gjordes vid ratificeringen
i fråga om rätten till allmän rättshjälp. Förbehållet kan inte tas bort i sin
helhet - New York-konventionen föreskriver sådan likställdhet för den som
vistas i konventionsstat — men förbehållet bör kunna begränsas så att också
utländska medborgare bosatta i en konventionsstat kommer i åtnjutande av
rättshjälp i Sverige i mål och ärenden enligt konventionen.

Rättshjälpslagens
bestämmelser om att den rättssökande skall betala rättshjälpsavgift, eller inte
kan få rättshjälp alls, torde inte utgöra hinder för ett reciprocitetsarrangemang
med USA så länge detta beror av den rättssökandes ekonomiska förmåga. Den
franska rättshjälpslagstiftningen, som föreskriver en sådan rättshjälpsavgift,
har inte hindrat ett arrangemang mellan Frankrike och delstaten Kalifornien.

Bevisupptagningslagen
(1946:816)

Bevisupptagning
enligt lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol kan äga mm i
Sverige oberoende av avtal med främmande stat och kan i ett svensk- amerikanskt
samarbete ske kostnadsfritt, eftersom båda stater har tillträtt 1970 års
Haagkonvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller
kommersiell natur (se lagens 10 §, jämför 4 § kungörelsen 1947:848 med särskilda
bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater). I den
mån Sverige vill delta i ett reciprocitetsarrangemang med någon stat som inte
har tillträtt bevisupptagningskonventionen kan emellertid kostnader uppstå för
den utländska domstolen. Skulle en sådan stat erbjuda Sverige kostnadsfri
bevisupptagning i ett reciprocitetsarrangemang och ställa motsvarande krav på
Sverige bör artangemanget kunna hänföras till ett sådant "avtal med
främmande stat" som avses i 10 § bevisupptagningslagen. Regeringen kan
alltså i förhållande till en sådan stat föreskriva kostnadsbefrielse genom att
komplettera 1947 års kungörelse.

Kostnader
och avgifter i övrigt

Att
den svenska lagstiftningen i övrigt uppfyller kravet på att förfarandet skall
vara kostnads- och avgiftsfritt för den underhållsberättigade framgår av min fidigare
redogörelse (se avsnitt 3.1.2 och 3.2.2).

6 Ikraftträdande

Ikraftträdandet
av de föreslagna lagändringarna bör ske snarast möjligt och

senast
i anslutning till utväxlingen av en reciprocitetsförklaring med delsta- 28

ten
Kalifornien i USA. Jag förordar därför att ikraftträdandet får ske den Prop.
1987/88:106 dag regeringen bestämmer.

7 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående
underhållsskyldighet,

2.
lag om ändring i lagen
(1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i ufiandet,

3.
lag om ändring i lagen
(1980:307) om skyldighet för ufiändska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader.

Förslagen
har granskats av lagrådet.

8 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1. lag
om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av

utländskt avgörande angående underhållsskyldighet,

2.
lag om ändring i lagen
(1946:819) om upptagande av ed för rättighets fillvaratagande i utlandet,

3.
lag om ändring i lagen
(1980:307) om skyldighet för ufiändska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader.

9 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

29

Bilagal Prop. 1987/88:106 Bilaga 1

De till
lagrådet remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och

verkställighet
av utländskt avgörande angående

underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1976:108) om
erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhällsskyldighet
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I § Bestämmelserna i denna lag äger enligt förordnande av
regeringen tillämpning i förhållande till stat som har tillträtt
Haagkonventionen den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av
avgöranden angående underhållsskyldighet.

Regeringen
får förordna att lagen skall tillämpas också iförhållande till en annan stat
eller del av stat som under i huvudsak likvärdiga förutsättningar som anges i
denna lag erkänner och verkställer svenska avgöranden angående underhållsskyldighet.
En sådan, stat eller del av stat skall vid tillämpningen av 2 — 11 §§ i denna
lag jäm ställas med de stater som avses i första stycket.

Denna lag
träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

30

2 Förslag
till Prop. 1987/88:106

Lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed
för Bilaga I rättighets tillvaratagande i utlandet

Härigenom
föreskrivs att I § lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets
tillvaratagande i utlandet skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

I
§

Är någon för tillvaratagande i ut- Behöver någon få en uppgift de

landet av rätt till arv, försäkring, kräftad med ed, antingen av honom

pension eller skadestånd eller av själv eller av någon annan, för att i

annan honom tillkommande rättig- utlandet ta till vara sin rätt till arv,

het i behov att få viss itppgift med försäkring, pension, skadestånd e/-

ed bekräftad, vare sig av honom ler underhållsbidrag eller någon

själv eller av annan, må sådan ed annan rättighet som tillkommer ho-

upptagas av allmän underrätt. nom, får sådan ed tas upp av tings-

rätt.

31

3 Förslag
till Prop. 1987/88:106

Lag om
ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för Bilaga 1

utländska
kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att
ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5§
I den mån det har avtalats i internationella överenskommelser, som är bindande
för Sverige, är utländska medborgare och utländska juridiska personer befriade
från skyldigheten att ställa säkerhet och har samma befogenhet att kräva
säkerhet som svenska medborgare och svenska juridiska personer.

Med avtal som avses i första stycket jämställs ett åtagande som
regeringen har gjort i förhållande till en annan stat eller del av stat vid
ömsesidigt internationellt samarbete för indrivning av underhållsbidrag.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

32

Bilaga
2 Prop. 1987/88:106 Bilaga 2

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-02-08

Närvarande:
f d. regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet Wadell, justitierädet
Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag fill lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet
av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet, m.m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lena Moore.

Förslagen föranleder
följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet
av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

Enligt
vad som sägs i remissprotokollet bör övergångsbestämmelsen till 1976 års lag
inte gälla i förhållande till en stat eller del av stat med vilken ett reciprocitetsarrangemang
inleds. Lagrådet har ingen erinran mot detta. Att den angivna bestämmelsen inte
skall gälla bör emellertid komma till uttryck på ett tydligare sätt än enligt
remissförslaget. Lagrådet föreslår att den nya lagen förses med en
övergångsbestämmelse där det anges att den tidigare nämnda
övergångsbestämmelsen inte skall gälla i fall som avses i

I §
andra stycket i 1976 års lag. Genomförs detta förslag, kan orden "2-

II §§ i" i I § andra
stycket andra meningen utgå.

övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

33

Innehåll Prop. 1987/88:106

sid.
Bilaga 2

Proposifion.......................................................... .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ .... I

Lagförslag

1.
Lag om ändring i lagen
(1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående
underhållsskyldighet ............................ .... 2

2.
Lagom ändring i lagen
(1946:819) om upptagande ed för rättighets tillvaratagande i utlandet..................................................................... .... 3

3.
Lag om ändring i lagen
(1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader..................................... .... 4

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988 . . 5

1
Inledning ........................................................ .... 5

2
Allmänna utgångspunkter.................................... .... 6

3
Gällande ordning........................ "...................... .... 8

3.1............................................................. Internationellt
samarbete enligt New York-konventionen (New

York-modellen)............................................. .... 8

3.1.1
New York-konvenfionen ........................ .... 8

3.1.2
New York-konventionens
införlivande med svensk rätt 9

3.2........................ Internationellt
samarbete enligt Haagkonventionen (Haag-mo

dellen) .................. ................................. .. 10

3.2.1
Haagkonventionen.................................. .. 10

3.2.2
Haagkonventionens införiivande
med svensk räft 12

4 Reciprocitetsartangemangen
............................... 13

4.1
Allmänt........................................................ 13

4.2
Närmare om RURESA .................................... .. 15

5 Föredragandens
överväganden ........................... 16

5.1
Allmänt om en svensk anslutning
fill reciprocitetsarrangemangen ■........................... .:......... ............... 16

5.2
Lagen (1976:108) om erkännande
och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet (Haagkonventionen) 19

5.3
Tillämpningen av New
York-konventionens bestämmelser i förhållande fill icke-konvenfionsstater ......................................... .. 21

5.4
Lagen (1946:819) om upptagande
av ed för rättighets fillvaratagande i utlandet ................................................................. 23

5.5
Rättegångskostnader ................................... .. 24

5.6
Allmän rättshjälp, kostnader
och avgifter ........ 27

6
Ikraftträdande..............
................................. 28

7
Upprättade lagförslag ....................................... .. 29

8
Hemställan ..................................................... .. 29

9
Beslut.............................................................. .. 29

Bilaga
1 De till lagrådet remitterade lagförslagen....... .. 30

Bilaga
2 Lagrådets yttrande ................................ .. 33

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 34