Prop. 1987/88:107

Regeringens proposition 1987/88:107

om målsägandebiträde

Prop. 1987/88:107

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 18 februari 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen, som är en del av regeringens program för att förbättra brottsoffrens
ställning, föreslås att målsäganden får rätt till ett eget juridiskt biträde -
ett målsägandebiträde - vid förundersökning och rättegång rörande vissa typer
av brott. Det gäller i första hand mål som rör grövre sexuella övergrepp. Om
det kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde, skall målsägandebiträde
kunna förordnas även i mål om vissa andra typer av grövre brott med inslag av
våld eller annan integritetskränkning. Målsägandebiträdet skall förordnas av
domstol på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till
det. Detta skall kunna ske så snart fömndersökning inletts.

Målsägandebiträdets
uppgift är att ta till vara målsägandens intressen och ge stöd och hjälp under
förundersökningen och rättegången. Biträdet skall även kunna hjälpa målsäganden
med att biträda åtalet och med att föra talan om enskilt anspråk.

Målsägandebiträdet
föreslås få rätt till ersättning för sitt arbete enligt samma normer som gäller
för biträde vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Biträdeshjälpen
skall i princip vara kostnadsfri för målsäganden.

Bestämmelserna
om målsägandebiträde tas in i en särskild lag som föreslås träda i kraft den I
juli 1988.

I Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 107

1 Förslag till Prop. 1987/88:107

Lag om målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I mål om brott enligt 6 kap. 1-6 § eller försök till
brott enligt 6 kap.

1-4 eller 6 § brottsbalken skall, sedan förundersökning har inletts, ett

särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas, om det

inte på grund av särskilda omständigheter kan antas att målsäganden

saknar behov av sådant biträde.

Om det med hänsyn till målsägandens personliga
förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av biträde, skall, sedan förundersökning har inletts, målsägandebiträde
förordnas även i mål om

1.
brott enligt 6
kap. 7-10 §, försök till brott enligt 6 kap. 8 eller 9 § eller förberedelse
eller stämpling till brott enligt 6 kap. 1 §, 4 § andra stycket eller 9 § brottsbalken,

2.
brott enligt 3
eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller försök till
sådant brott,

3.
brott enligt 8
kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök till sådant brott.

2
§ Målsägandebiträde
får inte förordnas sedan åklagaren har beslutat att allmänt åtal inte skall
väckas eller att sådant åtal skall läggas ned eller sedan åklagaren avstått
från att fullfölja talan mot dom i målet.

3
§ Målsägandebiträdet
skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden. I målsägandebiträdets uppgift ingår inte att bistå målsäganden
med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta görs av
åklagaren.

4
§ Målsägandebiträde
förordnas på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till
det. Vid förordnandet tillämpas 21 § första stycket rättshjälpslagen
(1972:429).

I fråga om byte av målsägandebiträde och rätt för sådant
biträde att sätta någon annan i sitt ställe tillämpas 21 § andra och tredje
styckena rättshjälpslagen.

Målsägandebiträdet skall entledigas, om det är påkallat
med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det.

I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde
rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde.

5
§ Målsägandebiträdet
har rätt till ersättning i enlighet med vad som enligt 22 § rättshjälpslagen
(1972:429) gäller för biträde vid allmän rättshjälp.

6
§ Om ett målsägandebiträde
förordnas, ersätts målsägandens därefter uppkommande kostnader för bevisning
och utredning med anledning av talan om enskilt anspråk i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats allmän rättshjälp med anledning av en sådan talan.

7
§ Beslut i
frågor som avses i denna lag fattas av rätten. I de fall som avses i 6 § får
dock målsägandebiträdet själv besluta om utredning i samma utsträckning som
enligt 24 § rättshjälpslagen (1972:429) gäller för biträde

vid allmän rättshjälp. 2

8§ Bestämmelserna i 31
kap. rättegångsbalken om skyldighet för den Prop. 1987/88:107 tilltalade
eller annan att till staten återbetala kostnader som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel gäller även i fråga om kostnader enligt denna lag.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1988.

2 Förslag
till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 §, 23 kap. 5, 10 och II §§ samt 49 kap. 7 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:107

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Målsägande,
som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets
art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången,
får åtföljas av lämplig person som sådant stöd.

Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan
och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt
stöd under rättegången, får åtföljas av lämplig person som sådant stöd
(stödperson). Sådan stödperson som rätten har kännedom om skall om möjligt
underrättas om rättegången.

I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen
(1988:000) om målsägandebiträde.

Målsägandebiträde
skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i rätten där målsäganden
eller målsägandens ställföreträdare skall höras.

Skall enligt
21 kap. 3 a § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligger det
undersökningsledaren att göra anmälan om det hos rätten.

Skall
enligt 21 kap. 3 a § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligger
det undersökningsledaren att göra anmälan om det hos rätten.
Undersökningsledaren skall också göra anmälan hos rätten, om målsäganden begär
att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna
ett sådant biträde.

10 §

Vid
förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara.

Undersökningsledaren
har att bestämma, huruvida annan än vittne må övervara förhör. Vid förhör, som
enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes begäran, äge

' Senaste lydelse 1987:747. - Senaste lydelse 1983:920.

Undersökningsledaren
skall bestämma om någon annan än ett vittne får närvara vid förhör. Vid förhör,
som enligt 18 § andra stycket hålls på den misstänktes begäran.

Nuvarande
lydelse

han och hans försvarare att närvara. Även vid annat
förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara
tillstädes.

Föreslagen
lydelse

har han och hans försvarare rätt att närvara. Även vid
annat förhör/«r försvarare närvara, om det kan ske utan men för utredningen.

Målsägandebiträde
har rätt att närvara vid förhör med målsäganden.

Prop. 1987/88:107

Är den som
höres under 15 år, bör, om det kan ske utan men för utredningen, den som har
vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren
äge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke får uppenbaras.

Är den
som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid
förhöret, om det kan ske utan men för inredningen.

Undersökningsledaren får förordna att vad som förekommit
vid förhör inte får uppenbaras.

Är den
misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i den ordning
undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som höres. Utan
undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande vid förhör,
därunder meddela sig med den hörde.

Är den
misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, får han i den ordning
undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som hörs. Detsamma
gäller målsägandebiträde vid förhör med målsäganden. Om någon annan är
närvarande vid förhör, får denne inte utan undersökningsledarens tillstånd vid
förhöret meddela sig med den hörde.

Har
underrätt förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt
misstänkt i brottmål, .skall underrättens beslut stå fast.

Har
tingsrätten förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp
åt misstänkt i brottmål eller förordnat målsägandebiträde, får tingsrättens
beslut inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

Senaste lydelse 1983:370.

Justitiedepartementet Prop-1987/88:107

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18
februari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S.
Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om målsägandebiträde 1 Inledning

I 1987 års regeringsförklaring angavs att ett särskilt
program för att stärka brottsoffrens ställning skulle läggas fram. Ett sådant
program har lagts fram i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100, bil. 4, s.
34). Jag anförde därvid följande:

Frågor som rör brottsoffrens ställning har fått stark
aktualitet inom kriminalpolitiken under senare tid. Det gäller inte bara i
vårt land utan också internationellt. Detta är enligt min mening inte
förvånande. Även om den som blir utsatt för brott i vårt land har ett
betydelsefullt grundskydd i olika hänseenden, har dessa frågor otvivelaktigt i
viss mån tillhört ett försummat område. Från olika håll har man också pekat på
att de resurser som frän samhällets sida läggs ned pä straff och rehabilitering
av gärningsmännen inte står i rimligt förhållande till de ansträngningar som
görs till förmån för målsägandena.

Regeringen genomför nu steg för steg ett omfattande
program för brottsoffren. Åtskilliga insatser har redan gjorts och andra är
nära förestående. Jag får här hänvisa till min redogörelse i årets
budgetproposition. Jag vill dessutom nämna att regeringen nyligen till riksdagen
överlämnat en proposition om ändring i brottsskadelagen (1978:413), som
innebär att möjligheterna till ersättning för den som tillfogas skada genom
brott förbättras i olika avseenden.

Frågan om biträde åt målsäganden i samband med
förundersökning och rättegång kom i fokus i samband med de omfattande ändringar
i brottsbalkens regler om sexualbrott som trädde i kraft år 1984 (prop.
1983/84:105, JuU 25, rskr. 332). Dessa ändringar innebar bl. a. att
våldtäktsbegreppet utvidgades och att offrets handlande före övergreppet eller
förhållande till gärningsmannen fråntogs betydelse för brottsrubriceringen.
Vidare tog man bort de särskilda reglerna om krav på angivelse och om åtalspreskrip-fion
vid våldtäkt och liknande brott. Genom en ny regel i rättegångsbalken (RB)
infördes en möjlighet för en målsägande som behöver personligt stöd under
rättegången att åtföljas av en s. k. stödperson (numera 20 kap. 15 §).

1 1984 års
lagstiftningsärende framhölls från flera håll att det inte är Prop. 1987/88:107
tillräckligt med ett personligt stöd åt målsäganden. I många fall behövs också
juridisk hjälp under det rättsliga förfarandet i anledning av brottet.
Föredragande statsrådet anförde i propositionen att effekterna av den nya
lagstiftningen måste följas uppmärksamt och att en utvärdering borde ske av hur
de nya reglema fungerat i praktiken. Om det behövdes skulle frågan om utvidgade
möjligheter att ge målsäganden rätt till juridiskt biträde tas upp till
omprövning (prop. 1983/84:105 s. 49, 79). Liknande uttalanden gjordes vid
frågans behandling i riksdagen (jfr även JuU 1986/87:26 s. 8).

Regeringen anförtrodde sedermera åt rättshjälpskommittén
(Ju 1982:01), som enligt sina ursprungliga direktiv gjorde en översyn av rättshjälpssystemet,
att undersöka hur det rättsliga förfarandet i mål om ansvar för sexualbrott
hade fungerat i praktiken från målsägandens synpunkt (dir 1984:43). Kommittén
skulle på grundval av sin undersökning ta upp frågan om formerna för utvidgad
rättshjälp åt i första hand kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa
andra våldsbrott.

Kommittén redovisade sina överväganden i sitt
slutbetänkande (SOU 1986:49) Målsägandebiträde, som överlämnades i december
1986'. Betänkandet har remissbehandlats.

Jag avser nu att ta upp de frågor kommittén har behandlat
i betänkandet. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels kommitténs
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 , dels kommitténs lagförslag som
bilaga 2 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3 . En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 3264-86).

Regeringen beslöt den 21 januari 1988 att inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om målsägandebiträde och förslag fill
lag om ändring i rättegångsbalken. Förslagen hade upprättats inom
justitiedepartementet på gmndval av rättshjälpskommitténs slutbetänkande och
remissyttrandena. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.

Lagrådets yttrande, som avgavs den 3 februari 1988, bör
fogas till protokollet som bilaga 5. I samband med att jag behandlar de olika
sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag in på lagrådets
synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga att jag i allt väsentligt godtar
lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Lagrådets
granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

2 Gällande ordning m. m.

2.1 Målsägandebegreppet

Av 20 kap. 8 § RB framgår att målsägande är den mot vilken
ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller
lidit skada av

' Ledamöter när betänkandet överlämnades: chefsrådmannen
Anders Stendahl, ordförande, riksdagsledamöterna Arne Andersson i Gamleby,
Gunhild Bolander och Allan Ekström, ombudsmannen Karl-Gustaf Mathsson,
lagmannen Josef Sty-rud och ersättaren för ledamot av riksdagen Ulla-Britt Åbark.

det. I vissa fall är målsägandebegreppet
svårtolkat även om det numera Prop. 1987/88:107 finns många vägledande
rättsfall och uttalanden i den juridiska litteraturen rörande tolkningen av
begreppet.

Vem
som i visst fall är att anse som målsägande har betydelse i flera avseenden.
Den enskilda åtalsrätten, rätten att ange vissa brott till åtal liksom
möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet gäller i
allmänhet endast den som är att anse som målsägande i förhållande till det begångna
brottet.

Målsäganden
är i formellt hänseende att anse som part i rättegången endast när han för
talan, dvs. framställer ett yrkande om ansvar eller skadestånd. Man bör dock
uppmärksamma att målsäganden, som i de flesta fall utsatts för någon form av
kränkning genom brottet, generellt sett intar en motsatsställning gentemot den
tilltalade i rättegången oavsett den formella partsställningen.

2.2 Förundersökningen

Förundersökning
skall inledas av polismyndighet eller åklagare så snart det finns anledning
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. I § RB).
Undantag har gjorts för bl. a. bagatellbrott.

Det
första steget i en förundersökning är normalt att någon anmäler ett brott till
polisen. Ofta är det den som har drabbats av ett brott som kontaktar polisen
och berättar vad som hänt. Polismyndighet och åklagare är dock skyldiga att
inleda förundersökning, oavsett hur de fått kunskap om brottet och, med vissa
undantag, även om målsäganden motsätter sig en utredning. Har förundersökningen
inletts av polisen, och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall åklagaren
överta ledningen av undersökningen när någon är skäligen misstänkt för brottet.
Åklagaren skall också överta ledningen om det annars är påkallat av särskilda
skäl (23 kap. 3 § RB). Detta anses som regel vara fallet när det är fråga om t.
ex. sexualbrott. Åklagaren har alltid rätt att ta över förundersökningen och
kan även meddela anvisningar för en förundersökning som leds av polisen.

Det
är polis och åklagare som skall tillgodose samhällets och målsägandens
intresse av att brott som faller under allmänt åtal utreds, och de ansvarar för
att utredningen genomförs i enlighet med gällande regler. Det finns
följaktligen inga regler som ger målsäganden en uttrycklig rätt att t. ex.
påkalla viss utredning eller kräva att förundersökningen påskyndas. Närmast som
en kontrollfunktion finns dock en subsidiär åtalsrätt för målsäganden i vissa
fall. Innebörden av denna rätt återkommer jag strax fill.

Under
förundersökningen får förhör hållas med alla som antas kunna lämna upplysningar
av betydelse för utredningen (23 kap. 6 § RB).

Förundersökningen
skall bedrivas så att ingen utsätts för onödig kostnad eller olägenhet och så
skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § RB). Den som inte är
misstänkt är normalt inte skyldig att stanna kvar för förhör längre tid än sex
timmar (23 kap. 9 § RB). Den som är under femton år behöver inte stanna kvar
längre tid än tre timmar.

Polisen
och åklagaren skall driva utredningen på ett objektivt sätt. Så Prop.
1987/88:107 skall t. ex. både omständigheter som talar för och och sådana som
talar emot den misstänkte beaktas (23 kap. 4 § RB). Polisens och åklagarens
uppgift är att utreda vad som inträffat och de skall kritiskt granska alla
utsagor och omständigheter.

I 14 § förundersökningskungörelsen (1947:948) finns
bestämmelser om att målsäganden skall underrättas om beslut att inte inleda
förundersökning, att lägga ned en förundersökning och beslut att inte väcka
åtal. Skyldigheten att underrätta målsäganden är emellertid begränsad i flera
hänseenden. Bara sådana målsägande som har angett brottet - och däri innefattas
enligt rådande uppfattning även målsägande som har anmält brottet - eller som
har anmält enskilt anspråk i anledning av brottet skall underrättas. Vidare har
den begränsningen gjorts att underrättelse behöver lämnas endast om det finns
någon som skäligen kan misstänkas för brottet. Bestämmelsen reglerar såväl
polisens som åklagarens underrättelseskyldighet gentemot målsäganden.

Fr.o.m. den 1 februari 1988 har informationen till målsäganden
i nu angivna hänseenden förbättrats på flera punkter. Genom en ändring i
förundersökningskungörelsen (SFS 1988:7; jfr prop. 1987/88: 1) får numera även den målsägande som
anmält att han önskar erhålla underrättelse enligt 14 § i kungörelsen en sådan.
Ändringen innebär också att åklagaren i fortsättningen är skyldig att lämna
underrättelse till målsäganden även när det inte finns någon som skäligen kan
misstänkas för brottet. Även i övrigt har införts vissa förbättringar när det
gäller informationen till målsäganden. Genom en ändring i
förundersökningskungörelsen skall målsäganden i fortsättningen alltid
tillfrågas - antingen i samband med att han anmäler brottet eller senare — om
han vill bli underrättad om tidpunkten för en eventuell huvudförhandling.

Sekretess gäller som regel för uppgifter under pågående
förundersökning, 5 kap. I § sekretesslagen (1980:100). När förundersökningen
har avslutats och åtal väckts upphör i regel sekretessen (jfr 9 kap. 18 § andra
stycket sekretesslagen). Målsäganden har då rätt att utan kostnad få en kopia
av förundersökningsprotokollet, jfr 8, § 6 expeditionskungörelsen (1964:618).

Ett beslut av åklagaren att lägga ner eller inte inleda
förundersökning, liksom ett beslut om åtalsunderiåtelse eller ett negativt
åtalsbeslut, kan överprövas av överordnad åklagare. Ett beslut av
polismyndighet att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning kan
prövas av åklagaren. Målsäganden har rätt att begära en sådan prövning.
Överprövningen är ett utflöde av bestämmelserna i 7 kap. 2 och 5 §§ RB om
överordnade åklagares uppgifter. Förfarandet är inte författningsreglerat.

Polisen är enligt polislagen (1984:387) ålagd att
samarbeta inte bara med åklagarmyndigheterna utan också med andra myndigheter
och organisationer. Detta gäller speciellt myndigheterna inom socialtjänsten.
Polisen skall meddela om man i sitt arbete upptäcker förhållanden som bör leda
till någon åtgärd av social myndighet. Om en målsägande bedöms vara i behov av
hjälp från socialtjänsten, skall polisen informera berörda myndigheter.

När det gäller barn under 18 år är polis och åklagare,
liksom andra 9

myndigheter vars
verksamhet berör barn, enligt 71 § socialtjänstlagen Prop. 1987/88:107 (1980:620)
skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som kan
innebära att det behövs ett ingripande av socialnämnden för att skydda en underårig.

Vid
alla förhör under förundersökningen skall om möjligt ett av undersökningsledaren
anmodat trovärdigt vittne vara närvarande (23 kap. 10 § RB). Vid förhör med
barn under 15 år bör, om det inte är olämpligt av utredningsskäl, vårdnadshavaren
vara närvarande (23 kap. 10 § RB). När den som skall höras är en kvinna bör ett
kvinnligt vittne anlitas, om det begärs och så lämpligen kan ske (7 § förundersökningskungörelsen).

Den
som skall höras kan ibland ha önskemål om att någon viss person skall få
närvara. En sådan begäran får beviljas om det kan ske utan men för utredningen.
Den aktuella personen kan därvid förordnas som förhörsvittne om det anses
lämpligt. Det är undersökningsledaren som avgör om någon ytterligare person
skall få vara närvarande vid förhöret.

I
förundersökningskungörelsen finns speciella bestämmelser om förhör med barn.
Reglerna avser enligt sin ordalydelse förhör med barn som själva är misstänkta
för brott, men den skyldighet som finns att i vissa fall anmäla till
socialnämnd när förhör skall hållas gäller även annat förhör med barn. De
allmänna regler till skydd för barnet som finns i dessa bestämmelser anses
analogt tillämpliga vid förhör med en underårig målsägande. Bl. a. skall
särskild varsamhet iakttas i fall som berör sexuallivet.

Den
som hörs under förundersökning i brottmål har rätt till ersättning enligt samma
regler som gäller för ersättning till vittnen i domstol (KK 1969:590).
Ersättning kan utgå för bl. a. reskostnader, kostnader för mis-tad inkomst
eller annan ekonomisk förlust. Målsäganden måste själv begära sådan ersättning
inom två veckor från förhöret.

2.3 Brottmålsrättegången

Målsäganden
kan i anslutning till åtal för brottet framställa yrkanden om enskilt anspråk i
anledning av brottet och få skadeståndsfrågan handlagd i brottmålet (22 kap. I
§ RB). Målsäganden blir då part i rättegången. Om det kan ske utan väsentlig
olägenhet och målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat, är åklagaren
skyldig att hjälpa målsäganden att föra talan om det enskilda anspråket. Denna
skyldighet för åklagaren att hjälpa målsäganden med skadeståndstalan, som
innebär en skärpning i förhållande till tidigare regler, gäller fr.o.m. den 1
februari 1988 (jfr prop. 1987/88:1, SFS 1988:6). I fråga om de närmare reglerna
för handläggningen av skadeståndsanspråket hänvisar jag till redogörelsen i
den nu nämnda propositionen (s. 5 f).

Sedan
åklagaren väckt åtal, kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § RB). Det
innebär att målsäganden inträder i processen som åklagarens medpart och har
vissa möjligheter att agera självständigt i rättegången när det gäller
ansvarsfrågan (jfr bl. a. Ekelöf, Rättegång II, sjunde
uppl. 1985, s. 58 med hänvisningar).

Om
åklagaren har beslutat att inte väcka åtal kan målsäganden i allmän- 10

het väcka enskilt åtal (20
kap. 8 § RB). Om åklagaren lägger ned ett väckt Prop. 1987/88:107

åtal därför att det enligt
hans bedömning inte föreligger tillräckliga skäl för

att den misstänkte är
skyldig till brottet, kan målsäganden ta över åtalet (20

kap. 9 § RB). Målsäganden
kan i mål om allmänt åtal på egen hand

överklaga ansvarsfrågan
till högre rätt om åklagareii inte överklagar (20

kap. 8 § RB).

Målsäganden
kan själv föra sin talan i målet om han är processbehörig, dvs. myndig. Omyndig
målsägandes talan förs av vårdnadshavaren när det gäller brott mot den omyndiges
person. Denne uppträder dä som ställföreträdare för den omyndige (20 kap. 14 §
RB).

Målsäganden
kan också välja att föra sin talan genom ombud eller med hjälp av biträde. En
målsägande som hörs i rättegången med anledning av åklagarens talan, men som
inte själv för talan om ansvar eller enskilt anspråk, kan enligt gällande rätt
inte ha ett ombud eller biträde i målet. Däremot kan, som jag strax återkommer till,
en s. k. stödperson bistå en sådan målsägande.

Under
huvudförhandlingen får målsäganden, om han är part i målet, ställa frågor till
den tilltalade och till vittnen (37 kap. I § resp. 36 kap. 17 § RB). Den
målsägande som inte är part har däremot ingen sådan frågerätt Ofr prop.
1986/87:89 s. 184).

Om
målsäganden skall kallas att inställa sig personligen till huvudförhandlingen,
skall rätten förelägga honom vite (45 kap. 15 § RB). Däremot finns — till
skillnad mot vad som gäller i fråga om vittnen - inga sanktioner att tillgripa
mot en målsägande som inte vill uttala sig. Målsäganden har samma rätt som den
tilltalade att vägra yttra sig. Om målsäganden vägrar att yttra sig kan
emellertid hans utsaga under förundersökningen åberopas som bevisning (37 kap.
3 § första stycket och 36 kap. 16 § andra stycket RB).

Förhandling
vid domstol skall vara offentlig. Rätten kan dock enligt 5 kap. I § RB förordna
att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det
vid förhandlingen kommer att förebringas uppgifter beträffande vilka sekretess
gäller hos domstolen enligt någon bestämmelse i sekretesslagen (1980:100).

Om
det kan antas skada den person som uppgiften gäller eller någon honom
närstående att uppgiften röjs, gäller sekretess hos domstol för uppgift om
enskilds personliga förhållande i t. ex. mål om ansvar för sexualbrott.

Förhör
med den som är under femton år eller lider av sinnesjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksamheten får också hållas inom stängda dörrar.

Om
förhandlingen hållits inom stängda dörrar kan domstolen förordna om sekretess
beträffande delar av domen, jfr 9 kap. 16-18 §§ och 12 kap. 3 och 4 §§
sekretesslagen.

Frågor
om sekretess och ordning vid domstolsförhandling skall med

något undantag prövas av domstolen oavsett om någon part eller annan

begär det. Målsäganden kan dock givetvis fästa domstolens uppmärksam

het på att det t. ex. föreligger omständigheter som bör leda till beslut om

stängda dörrar. Inte minst i mål om sexualbrott kan det vara viktigt för 11

målsäganden
att förhandlingen inte är offentlig.

Rätten
får ålägga den tilltalade att lämna rättsalen under förhöret med Prop.
1987/88:107 målsäganden, om det kan antas att målsäganden av rädsla eller annan
orsak inte fritt berättar sanningen i den tilltalades närvaro. Motsvarande gäller
sedan den I januari 1988 även i fråga om åhörare (37 kap. 3 § första stycket
och 36 kap. 18 § RB). Om den tilltalade har ålagts lämna rättssalen med stöd av
dessa bestämmelser, har han dock rätt att i efterhand få del av vad målsäganden
berättat.

Rätten
skall se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen, att målet blir
utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inte något som saknar
betydelse dras in i målet (46 kap. 4 § RB). Av dessa regler följer bl.a. att
rätten ansvarar för att målsäganden inte utsätts för kränkande behandling eller
utfrågas om sådant som saknar betydelse i målet.

En
målsägande som hörs i rättegång och som med hänsyn till brottets art: eller
annars kan antas vara i behov av personligt stöd har enligt 20 kap. 15 § RB
rätt att ta med sig någon lämplig person som stöd vid rättegången. Med
rättegång avses alla tillfällen då målsäganden hörs i rätten, dvs. även utom
huvudförhandlingen. Som jag inledningsvis nämnt infördes möjligheten att
anlita stödperson i samband med de ändringar rörande sexualbrotten som gjordes
i brottsbalken år 1984.

Stödperson
får anlitas i alla slags brottmål där en målsägande hörs. Fömtsältningen är
endast att målsäganden med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara
i behov av personligt stöd. Som jag tidigare antytt har emellertid möjligheten
att anlita stödperson införts i första hand med tanke på mål om sexualbrott och
vissa andra våldsbrott. Det kan noteras att lagrådet i sitt yttrande över
förslaget konstaterade att det fick anses ligga närmast till hands att i
princip överlåta åt målsäganden att själv bedöma om stöd behövs (prop.
1983/84:105, s. 66 ff).

Stödpersonens
uppgift är enbart att vara ett personligt stöd åt målsäganden. 1 lagrådsremissen
nämnde föredragande statsrådet som exempel på en aktiv åtgärd att stödpersonen
skall kunna begära en paus i förhandlingen om målsäganden har behov av det. Det
borde också falla inom ramen för stödpersonens uppgifter att undantagsvis vid
behov fästa rättens uppmärksamhet på att en viss fråga till målsäganden är av
särskilt påfrestande art. Lagrådet anmärkte i sitt yttrande över förslaget att
stödpersonen, till skillnad från ett juridiskt biträde, inte får företa någon
rättegångshandling såsom att ställa frågor till den tilltalade eller till målsäganden.
Stödpersonen är inte heller behörig att ta ställning till om en fråga till målsäganden
är betydelsefull för bedömningen av målet eller ej.

Stödpersonen
har i denna sin egenskap inte rätt till ersättning av allmänna medel för sin
medverkan.

En
målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan har rätt fill ersättning
för sin inställelse enligt samma regler som gäller för ett vittne (37 kap. 3 §
tredje stycket RB). En målsägande som är part i målet, dvs. som framställt
yrkande rörande ansvar eller enskilt anspråk, har rätt till ersättning för
sina rättegångskostnader i den mån hans talan vunnit bifall. Om så inte blivit
fallet, kan han bli skyldig att ersätta den tilltalade för dennes rättegångskostnader
(31 kap. 11 § RB).

12

2.4 Målsägandens
möjligheter att få rättshjälp enligt Prop.
1987/88:107

rättshjälpslagen

En målsägande som behöver juridisk hjälp utöver den som
polisen, åklagaren eller domstolen kan bistå med kan enligt bestämmelserna i
rättshjälpslagen (1972:429) få juridisk rådgivning eller, under vissa
förutsättningar, allmän rättshjälp med biträdesförordnande.

Rådgivning i rättsliga angelägenheter enligt
bestämmelserna i rättshjälpslagen lämnas av en jurist på advokatbyrå under
högst en fimme (46 §). Rådgivningen lämnas mot en fast avgift som i vissa fall
kan sättas ned.

Allmän rättshjälp kan för närvarande beviljas fysisk
person i en rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans
beräknade årsinkomst inte överstiger 110 000 kr. Om sökanden bidrar till
någons underhåll, läggs 9 000 kr. per underhållsberättigad till denna summa.
En rättslig angelägenhet kan vara en rättegång, ett förvaltningsärende eller ett
utom-processuellt ärende. Övergår ett ärende utom rätta till rättegång, gäller
tidigare meddelad allmän rättshjälp även i rättegängen. Den rättssökandes behov
av rättshjälp bedöms utifrån behovet av någon eller några av de förmåner som
räknas upp i 9, 9 a och 10 §§ rättshjälpslagen. Dessa förmåner är bl. a.
ersättning för kostnader för biträde, bevisning vid domstol, resa och uppehälle
i samband med rättegång och avgifter enligt förordningen (1987:452) om
avgifter vid de allmänna domstolarna. Behov av biträde föreligger om den
enskilde inte själv eller med hjälp av någon som på gmnd av tjänsteställning
har att biträda honom eller henne kan ta till vara sin rätt. Möjligheten att
erhålla rättshjälp är begränsad genom den inkomstgräns som jag nyss nämnde, och
sökandens ekonomi bestämmer också hur stor del av den slutliga kostnaden som
han måste betala i form av rättshjälps-och tilläggsavgift. En i sammanhanget
betydelsefull regel är även den i 8 § rättshjälpslagen, enligt vilken det för
att rättshjälp skall beviljas fömtsatts att sökanden skall ha befogat intresse
av att få sin sak behandlad.

För att allmän rättshjälp skall kunna beviljas måste det
föreligga en rättslig angelägenhet. Detta krav anses inte uppfyllt beträffande
den som i egenskap av målsägande eller vittne skall enbart höras i rättegång.
Om målsäganden framställer ett eget yrkande, och därigenom blir part i rättegången,
är emellertid denna fömtsättning uppfylld.

De möjligheter målsäganden har att få åklagarens hjälp med
att utföra talan om enskilt anspråk är en betydelsefull förmån för målsäganden,
som därigenom i praktiken slipper egna rättegångskostnader. Om åklagaren åtar
sig att föra målsägandens talan, anses målsäganden normalt sakna behov av
biträde och kan därför i prakfiken inte beviljas allmän rättshjälp. Om
åklagaren däremot inte åtar sig att föra målsägandens talan, finns möjlighet
att få allmän rättshjälp med biträdesförordnande.

Utöver det fallet att målsäganden väcker talan om enskilt
anspråk i brottmålet föreligger en rättslig angelägenhet om målsäganden själv
väcker åtal, biträder åklagarens talan, fullföljer talan i brottmålet i högre
rätt eller övertar väckt åtal. Möjligheterna att få allmän rättshjälp i dessa
fall är dock i praktiken begränsade och utnyttjas i ringa omfattning. Målsägandens
möjlighet att i en sådan situation erhålla rättshjälp beror på omständighe-

terna i det särskilda fallet. I förarbetena till rättshjälpslagen
(prop. 1972:4 Prop. 1987/88:107 s. 248) anförs att det kan finnas skäl att
vägra rättshjälp för en målsägande som vill föra ansvarstalan för ett brott som
faller under allmänt åtal. Praxis hos besvärsnämnden för rättshjälp vad gäller
rättshjälp i angelägenheter rörande enskilt åtal är mycket restriktiv. Högsta
domstolen har dock i ett avgörande år 1985 (NJA 1985 s. 919) beviljat målsäganden
allmän rättshjälp för fullföljd av ansvarstalan i ett mål om våldtäkt, där
underrätten bedömt brottet som mindre allvarligt.

Regeringen har i den nyligen framlagda propositionen
(1987/88:73) om förbättringar inom rättshjälpssystemet föreslagit ändringar i
rättshjälpslagen, bl. a. i fråga om möjligheterna att få allmän rättshjälp.
Det föreslås bl. a. att inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp höjs
från 110 000 kr. till sju basbelopp (för närvarande ca 170 000 kr. per år) och
att egenavgif-terna i rättshjälpssystemet i stort sett halveras.

Rättshjälp kan i vissa speciella typer av ärenden ges även
genom att sökanden får s. k. offentligt biträde. Det gäller främst ärenden
angående administrativa frihetsberövanden inom den psykiatriska och sociala
vård- . lagstiftningen samt inom kriminalvården och i utlänningsärenden. Ersättningen
till ett offentligt biträde utgår av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet
för den enskilde. Någon möjlighet för målsägande i brottmål att erhålla
rättshjälp genom offentligt biträde finns inte.

2.5 Målsägandens rätt till bistånd enligt
socialtjänstlagen

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) svarar varje kommun
för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver.

Om en enskild begär det eller samtycker till det, kan
socialnämnden utse en särskild s. k. kontaktperson med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter (10 §
socialtjänstlagen). Som framgår av propositionen om ändring i brottsbalkens
regler om sexualbrott (prop. 1983/84:105, s. 42 f.) kan det finnas utrymme att
utse en kontaktperson för t. ex. den som har blivit utsatt för ett
sexualbrott.

Det är socialnämnden som prövar om det finns behov av att
utse en kontaktperson. I förarbetena till socialtjänstlagen uttalas att den som
begär en kontaktperson också får anses behöva en sådan. Kontaktpersonens
uppgifter bestäms av den enskildes behov. Kontaktpersonen bör således kunna
fungera även som en stödperson i samband med en rättegång.

En kontaktperson kan inte förordnas mot den enskildes
vilja. En målsägande som begär att få en kontaktperson kan själv avgöra vem
detta skall vara, så länge personen i fråga kan anses lämplig.

Den som haft ett uppdrag som kontaktperson har rätt till
ersättning för sitt arbete av kommunens socialförvaltning.

2.6 Advokathjälp åt vissa brottsoffer i Danmark och
Norge

I ärenden rörande våldtäkt och vissa därmed likartade
brott har målsägan

den, i Danmark sedan år 1980 och i Norge sedan år 1981, rätt att få ett eget

juridiskt biträde under fömndersökningen och rättegången. 14

I
Norge omfattar tillämpningsområdet för juridiskt biträde sedan år 1986 Prop.
1987/88:107 även barn under 16 år som utsatts för sexuellt umgänge. Kvinnor som
utsatts för fysisk misshandel, tvång eller hot har enligt regler i den norska rättshjälplagen
sedanår 1983 rätt till gratis rättshjälp, s.k. fritt rettsråd, som innebär bl.
a. att en advokat själv kan bevilja tio timmars konsultation i ett sådant ärende.
Meningen är inte att advokaten skall bistå kvinnan i rätten men däremot skall
kvinnan kunna få råd av biträdet inför en förhandling.

I
Danmark har nyligen lagts fram ett lagförslag om att utvidga tillämpningsområdet
för advokathjälp åt målsägande till att avse offer för samtliga typer av
sexualbrott samt för grövre våldsbrott.

Liksom
enligt nu gällande svensk rätt fanns det i Danmark och Norge tidigare ingen
möjlighet att förordna ett biträde åt en målsägande som inte förde talan om
enskilt anspråk i målet. De nya reglerna om biträde åt målsäganden motiverades
med att man ville stärka målsägandens ställning i våldtäktsmål med hänsyn till
de speciella påfrestningar som man ansåg att just sådana målsägande utsattes
för. Under förundersökningen kunde särskilt våldtäktsoffren härutöver ofta
antas behöva information om möjligheterna till psykologisk, medicinsk och
social hjälp. Som argument för att begränsa tillämpningsområdet till de
målsägande som utsatts för våldtäktsbrott och liknande brott anfördes även
kostnadsskäl.

Såväl
i Danmark som i Norge är polisen i samband med anmälan eller före ett förhör
skyldig att informera målsäganden om rätten till biträde. Av polisrapporten
skall framgå att sådan informafion har lämnats och polisen svarar för att en
eventuell begäran om biträde föreläggs domstolen. Det är sedan domstolen som
förordnar biträde åt målsäganden. Endast advokater får förordnas. Någon
särskild prövning av behovet av biträde sker inte. Undantagvis kan biträde, när
behov föreligger, förordnas trots att målsäganden inte begärt det.
Biträdeshjälpen är kostnadsfri för målsäganden.

Biträdets
uppgift är att ge målsäganden den hjälp och det stöd som är rimligt med hänsyn till
sakens beskaffenhet samt att ta till vara målsägandens intressen under
utredningen och i rättegången. Den hjälp och det stöd som avses är t. ex.
samtal med målsäganden och hennes familj, information om hur rättegången går till,
hjälp att komma i kontakt med exempelvis psykolog och hjälp med att framställa
krav på brottsskadeersättning.

Biträdet
förutsätts också vara närvarande vid förhör med målsäganden under
utredningsstadiet och vid huvudförhandlingen. Målsäganden intar enligt dansk
och norsk rätt ställning av ett vittne i processen och får därför vara närvarande
vid förhandlingen endast när han själv hörs. Med rättens tillstånd kan
emellertid biträdet i viss omfattning få vara närvarande vid förhandlingen även
när målsäganden inte hörs. Biträdet får ställa frågor till målsäganden och kan
protestera om målsäganden får frågor som är ovidkommande eller kränkande.
Däremot har biträdet inte någon uttrycklig rätt att ställa frågor fill den
tilltalade och vittnen eller att hålla slutanförande.

Om
målsäganden önskar föra talan om enskilt anspråk, ingår bland biträdets
uppgifter att biträda henne och att föra hennes talan i den delen.

Rättshjälpskommittén
har i sitt slutbetänkande angett att man i såväl

Danmark som Norge i allmänhet har positiva erfarenheter av de nya 15

reglerna
men att det finns vissa tillämpningsproblem.

Enligt kommittén är det i både Danmark och Norge den
allmänna upp- Prop. 1987/88:107 fattningen att rätten till bistånd är viktigast
under förundersökningsskedet. Vidare anför kommittén att erfarenheterna visar
att biträdet ofta får en förhållandevis passiv roll, speciellt under
huvudförhandlingen. Detta har lett till att dessa uppdrag anses mindre
attraktiva för många advokater med undantag för ett engagerat fåtal. Speciellt
från advokathåll efterlyses mera preciserade regler om vilka befogenheter
biträdet har under rättegången liksom om rätten att ta del av handlingar i
målet. Det har enligt kommittén i vissa fall visat sig innebära problem att
fastställa ersättningen till biträdet på grund av att uppdraget innefattar mera
kurativa inslag än andra biträdesuppdrag. I både Danmark och Norge uppges
skadeståndsfrågan ha kommit mer i fokus sedan den nya ordningen med biträde åt målsäganden
infördes.

3 Allmän motivering

3.1 Inledning

Som framgått av min redogörelse för gällande ordning finns
det redan nu ett antal stödformer som syftar till att tillgodose brottsoffrens
— eller med RB:s terminologi målsägandenas - behov av personligt stöd och
juridisk hjälp. För en målsägande som skall höras i rättegången finns
möjligheten att anlita en s. k. stödperson. Om målsäganden för talan om
skadestånd är åklagare och polis skyldiga att hjälpa till med detta, en
skyldighet som har skärpts fr. o. m. den I febmari 1988 (jfr prop. 1987/88: 1). I mera komplicerade fall kan målsäganden
få rådgivning och allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Redan i samband med ändringarna i lagstiftningen om
sexualbrott år 1984 uppmärksammades den särskilt utsatta situationen för målsägandena
i mål om sexualbrott. Detta föranledde att regeringen utfärdade tilläggsdirektiv
till rättshjälpskommittén. Kommitténs undersökningar bekräftar att det
föreligger ett mycket starkt behov av hjälp till målsägandena i dessa mål. Även
vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har det rått en bred enighet om
att många målsägande behöver mer personlig hjälp i brottmålet än vad samhället
för närvarande erbjuder.

Reformarbetet på det straffprocessuella området har under
många år koncentrerats på att på olika sätt förbättra den misstänktes ställning
i brottmålsprocessen. Denna inriktning är naturlig och riktig. Den misstänkte,
som blir utsatt för samhällets ingripande, har ett befogat intresse av ett
förfarande som uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet. Det är både ett
allmänt och ett enskilt intresse att ingen oskyldig skall bli dömd.

Som jag anförde inledningsvis är det emellertid angeläget
att genom

lagstiftning förbättra även brottsoffrens många gånger besvärliga situation.

Som ett led i detta är enligt min mening tiden nu mogen att ge målsägande

na bättre hjälp och stöd i samband med förundersökningen och rättegång

en. Eftersom såväl kommitténs överväganden som den allmänna debatten

fokuserats vid sexualbrottsoffer, kommer jag i det följande att uppehålla

mig främst vid mål om sexualbrott. Jag återkommer emellertid senare till 16

frågan om
en utvidgad hjälp till målsägandena skall omfatta även andra grupper än
sexualbrottsoffren.

Prop. 1987/88:107

3.2 Utvidgad rättshjälp till målsäganden genom juridiskt biträde

Mitt
förslag: Målsägandens ställning stärks genom att det införs en möjlighet för målsäganden
att på statens bekostnad få ett särskilt juridiskt biträde - ett målsägandebiträde
- under förundersökning och rättegång rörande vissa brott. Även sådana
målsägande som formellt inte är parter i rättegången utan endast skall höras i
anledning av brottet får möjlighet att erhålla målsägandebiträde.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran kommitténs
förslag såvitt det avser rätt till juridiskt biträde även till målsägande som
inte är part i rättegången. Några instanser, däribland hovrätten över Skåne och
Blekinge, har dock ansett att behovet av att förbättra målsägandens situation
tillgodoses på ett bättre sätt genom en vidareutveckling av redan befintliga
institut.

Skälen för
mitt förslag: För den som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp är det
många gånger mycket påfrestande att ta initiativ till en polisutredning av
brottet genom att anmäla det. Och även om offret gör anmälan och deltar i
utredningsskedets inledning, kan det vara svårt för henne att orka med de
senare skedena av förfarandet. Inte minst den i allmänhet offentliga
huvudförhandlingen kan vara krävande.

Det nu
sagda belyses av att anmälningsfrekvensen i fråga om våldtäktsbrott enligt
tillgängliga undersökningar är låg. Det framstår som i hög grad osäkert om 1984
års ändringar i sexualbrottslagstiftningen har medverkat till någon mer
avgörande ökning av anmälningsfrekvensen. Det är enligt rättshjälpskommitténs
studier mycket vanligt att den som anmält ett sexualbrott senare vill ta
tillbaka sin anmälan.

Det kan
naturligtvis finnas olika anledningar till att en målsägande avstår från att
anmäla ett sexualbrott eller fullfölja en anmälan. För det första gäller det
brott som djupt har kränkt målsägandens personliga integritet och som det
därför kan kännas mycket svårt att ånyo konfronteras med t. ex. vid ett förhör.
Vidare blir det vid förundersökningen och rättegången inte sällan nödvändigt
att gå in på förhållanden som normalt hör till den strängt personliga sfären.
Ibland har målsäganden dessutom en nära relation till den misstänkte. Detta
gör det normalt svårare för målsäganden att ta initiativ till ett rättsligt
förfarande och fullfölja det. Detta gäller särskilt om en försoning mellan målsäganden
och den misstänkte har skett efter brottet.

Det ställs
höga krav på dem som skall utreda brott av så känslig natur som sexualbrott och
liknande. Men även om dessa uppgifter anförtros väl kvalificerad och utbildad
personal inom rättsväsendet, kommer man inte

17

2 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 107

ifrån
att en närmare utredning av brottet, med bl. a. detaljerade förhör, kan Prop.
1987/88:107 kännas förnedrande och pressande för målsäganden. Jag är därför
beredd att instämma i rättshjälpskommitténs slutsats att en grundläggande orsak
fill att så många sexualbrott aldrig anmäls - och att så många utredningar om
sådana brott aldrig leder till något åtal - är att målsäganden inte vill
utsätta sig för eller inte orkar med de påfrestningar som anmälan, polisutredning
och rättegång för med sig. En sådan slutsats stöds också av kriminologiska
undersökningar som kommittén redovisat.

Som
kommittén påpekat måste man vid utredningar om sexualbrott -där det är mycket
vanligt att den misstänkte förnekar gärningen - även med den sedan år 1984
gällande lagstiftningen på området inte sällan gå igenom det påstådda
händelseförloppet i detalj och undersöka relationen mellan målsäganden och den
misstänkte. Det är därför ofta ofrånkomligt att målsäganden utsätts för många
och svåra frågor. För målsägandens tilltro till de brottsutredande organen är
det viktigt att hon förstår varför dessa frågor måste ställas och att hon inte
utsätts för onödigt lidande.

Det
behöver knappast påpekas att situationen för målsäganden i ett förnekat
sexualbrottmål är särskilt besväriig. I många fall är målsägandens uppgifter
helt avgörande för utgången av målet. Det är i allmänhet bara gärningsmannen
och offret som kan berätta vad som skett. Målsägandens berättelse är ofta
åklagarens huvudsakliga bevisning i den här typen av mål. Det är vanligt att
uppgift står mot uppgift. Den misstänkte har ofta ett starkt intresse av att
förringa målsägandens trovärdighet och att framställa henne i ofördelaktig
dager. Detta kan komma till uttryck dels i de frågor som den offentlige
försvararen ställer till målsäganden vid huvudförhandlingen i målet, dels i
den filltalades berättelse, som ofta avges medan målsäganden är närvarande. När
åklagaren, försvararen och ofta även domstolen utsätter målsäganden för många
och kanske upprepade frågor kan detta lätt ge henne uppfattningen att man
ifrågasätter hennes uppgifter. Målsäganden bör så långt möjligt slippa
kränkande eller onödiga frågor. Hon måste få insikt om att det är i hennes eget
intresse att lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter. Hon bör också få
veta vilka regler som gäller i olika hänseenden vid rättegången, t. ex. rörande
möjligheterna att slippa förhöras i den tilltalades närvaro och att begära att
förhandlingen hålls inom stängda dörrar.

Man
kan givetvis hävda att uppgiften att hjälpa målsäganden redan nu åvilar -
eller, som sagts av ett par remissinstanser, i varje fall bör åvila -polis,
åklagare och domstolar och att möjligheten att förordna stödperson täcker
behovet av mer personligt stöd.

Rättshjälpskommitténs
undersökningar visar att man uppnått påtagliga

förbättringar för målsäganden, när företrädare för rättsväsendet i det en

skilda fallet genom samtal med målsäganden har vinnlagt sig om att upply

sa målsäganden om bl. a. förundersökningens och rättegångens förtopp.

Jag vill också betona vikten av att så sker i möjligaste mån. Samtidigt kan

jag i likhet med kommittén konstatera att det många gånger kan vara svårt

för rättsväsendets företrädare att tillgodose målsägandens behov av per

sonligt stöd utan att samtidigt riskera myndigheternas anseende för objek

tivitet och opartiskhet. Det sagda illustreras av att det bland dem som i sitt 18

arbete
inom rättsväsendet kommer i kontakt med brottsoffer finns skilda uppfattningar
om hur aktivt man kan stödja målsäganden utan att riskera att anses partisk.
Till detta kommer att arbetsbelastningen ofta är stor och att tidsramarna snäva
just i de mål där målsägandens behov av hjälp är störst.

När det
gäller stödpersoner enligt 20 kap. 15 § RB visar kommitténs undersökningar för
det första att möjligheten att anlita en stödperson har utnyttjats förhållandevis
sparsamt. Som stödpersoner hade oftast medverkat tjänstemän inom sjukvården
eller socialtjänsten. Dessa hade i allmänhet ringa erfarenhet av hur en
rättegång går till och saknade i regel kunskaper om brottmålsprocessen. Deras
medverkan i rättegången inskränkte sig till att utgöra ett rent personligt stöd
åt målsäganden, och de ingrep inte aktivt under rättegången. De som medverkat
som stödpersoner hade själva allmänt den uppfattningen att målsägandens behov
av stöd och hjälp i sexualbrottmål endast delvis kunde tillgodoses av personer
utan vana vid brottmålsprocessen.

Mot
bakgrund av kommitténs redovisning instämmer jag i dess bedömning att målsägandens
behov mest effektivt kan tillgodoses genom att målsäganden får rätt till ett
eget juridiskt biträde i brottmålet. Biträdet kan som kommittén föreslagit
lämpligen kallas målsägandebiträde.

Det behov
av stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången som jag beskrivit i
det föregående föreligger i princip oavsett om målsäganden för någon egen
talan, t. ex. om skadestånd, eller ej. Ett målsägandebiträde bör därför kunna
förordnas även om målsäganden inte intar en direkt partsställning i rättegången
utan endast medverkar för att höras med anledning av åklagarens talan.

Lagrådet
har i sitt yttrande anfört att man inte funnit anledning att ifrågasätta
behovet av att det, vid sidan av det bistånd som kan lämnas målsägande genom
stödpersoner och biträden enligt rättshjälpslagen, införs ytterligare en form
av biträdeshjälp i vissa typer av brottmål.

Jag
återkommer strax till vilka uppgifter ett målsägandebiträde skall ha och vilken
ställning han bör inta i rättegången. Jag skall dock först — mot bakgmnd av vad
jag nu sagt om målsägandenas behov av hjälp och stöd -uppehålla mig vid frågan
i vilka typer av brottmål man bör ha en möjlighet att förordna målsägandebiträde.

Prop. 1987/88:107

3.3 Vid
vilka typer av brott bör målsägandebiträde kunna förordnas?

Mitt förslag: I mål som rör grövre sexualbrott skall målsägandebiträde
i allmänhet förordnas. Undantag görs dock för de fall där det kan antas att
behov av biträde saknas. I mål om vissa andra typer av grövre brott med inslag
av våld eller annan integritetskränkning får målsägandebiträde förordnas, om
det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga
omständigheter kan antas att målsäganden barett särskilt starkt behov av
biträde.

19

Kommitténs förslag: Målsägandebiträde
skall endast kunna förordnas i Prop. 1987/88:107 mål om grövre sexualbrott.

Remissinstanserna:
De flesta av dem som godtagit att en möjlighet till målsägandebiträde införs
anser att tillämpningsområdet för en reform bör vidgas i förhållande till
kommitténs förslag. Man pekar därvid bl. a. på mål om kvinnomisshandel.

Skälen
för mitt förslag: I de direktiv som låg till gmnd för rättshjälpskommitténs
arbete uttalades att kommittén hade att ta upp frågan om utvidgad rättshjälp åt
i första hand kvinnor som har utsatts för sexualbrott eller vissa andra
våldsbrott. I den allmänna debatten har behovet av hjälp i allmänhet fömtsatts
vara störst hos dem som utsatts för våldtäkt. I Danmark har hittills endast våldtäktsoffer
haft rätt till biträde. Detsamma har varit fallet i Norge, även om man där
numera utvidgat området till vissa andra brott.

Ett
viktigt skäl till att man i Danmark, liksom ursprungligen i Norge, valde att ge
endast våldtäktsoffer biträde, var att man ansåg att just dessa målsägande
under förundersökning och rättegång utsattes för särskilt pressande och ibland
kränkande frågor, bl. a. om sitt sexualliv. Detta sades vara en konsekvens av
våldtäktsbrottets konstmktion, enligt vilken samtycke eller förmodat samtycke
i dessa fall utesluter ansvar för brott.

Som
jag tidigare redovisat är det inte sällan ofrånkomligt att man vid utredningen
av ett sexualbrott - även efter de lagändringar som trädde i kraft år 1984 -
måste utsätta målsäganden för ingående förhör angående de närmare detaljerna
vid övergreppet. Detta är i Sverige inte så mycket beroende på själva brottets
konstruktion i juridiskt hänseende, utan mera på att det är nödvändigt för att
man skall kunna belysa frågor om gärningsmannens uppsåt och om brottets
rubricering och straffvärde.

I
enlighet med vad jag tidigare sagt är en vikfig uppgift för målsägandebiträdet
att få målsäganden att förstå varför man under förundersökningen och
rättegången måste ställa så detaljerade frågor av djupt personlig natur. Vidare
skall biträdet bevaka att målsäganden inte utsätts för onödigt obehag vid
förhör m. m. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har det rått enighet
om att ett behov av biträdeshjälp av denna typ regelmässigt föreligger inte
bara i mål som rör våldtäkt utan också i mål om andra grövre sexualbrott. Jag
instämmer i den bedömningen. I mål av denna typ bör det därför vara huvudregel
att målsäganden har rätt till biträde, låt vara att man behöver en möjlighet
att avslå en framställning om biträde, om ett sådant med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet undantagsvis skulle vara obehövligt.
Enligt min mening kan det vara lämpligt att en sådan presumtion för målsägandebiträde
får gälla i mål om brott enligt 6 kap. 1-6 §§ brottsbalken, således mål om
våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt
utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt urhgänge
med barn, försök till sådana brott samt sexuellt umgänge med avkomling eller
med syskon. Jag återkommer strax till frågan hur övriga mål om sexualbrott bör
behandlas i fråga om rätt till målsägandebiträde.

Även
om det således är i mål om grova sexualbrott som man kan säga att

det finns ett mera generellt behov av juridiskt biträde för målsäganden som

inte kan tillgodoses inom ramen för nuvarande ordning, är det självklart att 20

man i enskilda fall rörande brottslighet av annan art kan
konstatera att Prop. 1987/88:107 målsäganden har ett ungefär lika stort
behov av biträde. Frågan är dä vad det är som karakteriserar dessa fall och om
man kan fånga upp dem utan att för den skull riskera att systemet med målsägandebiträde
utnyttjas i en sakligt sett onödigt stor omfattning.

Enligt min mening bör flera krav vara uppfyllda för att
det skall vara rimligt att samhället — bortsett från de tidigare behandlade
målen om grova sexualbrott - skall ta på sig kostnaden för juridisk hjälp åt målsäganden
även i de fall där denne inte för någon egen talan i målet. För det första bör
själva brottet vara av kvalificerat slag och ha inneburit en svår kränkning av
offret. Vidare bör situationen i målet vara sådan som den som enligt vad jag
tidigare beskrivit generellt föreligger i våldtäktsmålen, alltså att det kan
förväntas att målsäganden kommer att bli utsatt för ingående och pressande
förhör. Det är, som jag tidigare sagt, särskilt i sådana mål som ett biträde
kan göra en insats, framför allt genom att vaka över att förhöret inte blir
onödigt pressande för målsäganden och att inte ovidkommande frågor ställs, men
även genom att försöka få målsäganden att förstå avsikten med förhöret och
vikten av att lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter.

Vid sidan av sexualbrotten är det i debatten och vid
remissbehandlingen av kommitténs betänkande framför allt mål om
kvinnomisshandel som nämnts som lämpade för en ordning med målsägandebiträde.
Med kvinnomisshandel bmkar då avses misshandel som förövas mot en kvinna av
hennes make, sambo eller annan man som står henne nära eller som hon tidigare
haft en nära relation till.

Enligt min mening är just mål om kvinnomisshandel ett bra
exempel på fall där det enligt de kriterier som jag nyss angav kan vara befogat
att låta målsäganden få ett eget juridiskt biträde. Så kan vara fallet om målet
rör ett särskilt allvarligt eller ett upprepat övergrepp och målsäganden är i
ett särskilt utsatt läge i rättegången, t. ex. därför att det inte finns någon
annan bevisning än hennes berättelse.

Samtidigt är det knappast befogat att särbehandla just de
nu angivna fallen i fråga om rätten till målsägandebiträde. Målsäganden kan i
det enskilda fallet ha nog så ömmande skäl att få hjälp i mål om andra typer av
våldsbrott och brott mot frihet och frid. Ett exempel kan vara en åldring som
utsatts för ett grovt våldsbrott. En reglering bör därför vara mera generell.
En lämplig avvägning kan enligt min mening uppnås, om man öppnar en begränsad
möjlighet till målsägandebiträde i mål om sådana brott enligt 3 och 4 kap.
brottsbalken (brott mot liv och hälsa samt brott mot frihet och frid) som har
fängelse i straffskalan samt i mål om rån och grovt rån. Jag är medveten om att
en sådan reglering kommer att omfatta även vissa brott i fråga om vilka det är
svårt eller omöjligt att tänka sig att behov av målsägandebiträde i praktiken
skall uppstå, men den nu förordade tekniken är enligt min mening ändå att
föredra framför en detaljerad uppräkning. Med den sistnämnda lösningen riskerar
man dels att vissa fall som sakligt sett motiverar målsägandebiträde faller
utanför tillämpningsområdet, dels att lagtekniska komplikationer uppstår.

Jag vill understryka att målsägandebiträde i dessa
förhållandevis vanliga 21

mål inte bör förordnas regelmässigt utan bara när det är
starkt påkallat av

förhållandena i det enskilda fallet. För att markera
vikten av restrikfivitet bör lagtexten utformas så att biträde i dessa mål
skall kunna förordnas endast om det kan antas att målsäganden har ett särskilt
starkt behov av biträde.

Jag har i det föregående förordat att målsägandebiträde
regelmässigt skall förordnas i vissa mål om grova sexualbrott. Jag har därvid
gjort en något snävare avgränsning på ett par punkter än vad som följer av
kommitténs förslag. Enligt mitt förslag skall sålunda mål om koppleri och
grovt koppleri, försök till sådana brott samt mål om förberedelse och stämpling
till sexualbrott inte omfattas av en presumtionsregel. Enligt min mening kan
det istället vara lämpligt att dessa brott - i fråga om vilka ett generellt
behov av målsägandebiträde knappast kan anses föreligga - får följa samma
regler som enligt vad jag nyss sade bör gälla grova våldsbrott och liknande. I
en sådan reglering bör också, med tanke på sexualbrottens speciellt känsliga
karaktär för målsäganden, tas med även övriga brott enligt 6 kap. brottsbalken.
Den nu föreslagna regleringen kommer alltså att omfatta koppleribrotten (8-9 §§)
samt försök till sådana brott, sexuellt ofredande (7 §) och förförelse av
ungdom (10 §) samt förberedelse och stämpling till sexualbrott enligt 6 kap. 12
§ brottsbalken.

Jag är
medveten om att det även i mål om andra brott än de nu nämnda kan förekomma
behov av stöd och hjälp åt målsäganden. Enligt min mening är det emellertid
lämpligt att man nu begränsar en reform till sådana typer av mål där man kan
förvänta att behovet av biträde har någon större frekvens. Man bör självfallet
utvärdera den nu föreslagna reformen och får då anledning att överväga om möjligheten
till biträde bör utsträckas även till andra typer av brottmål. I sammanhanget
bör också framhållas vikten av att åklagaren i de fall där målsäganden inte har
möjlighet att få biträdeshjälp under rättegången beaktar målsägandens behov av
stöd och hjälp.

Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa
tillämpningsfrågor.

Prop. 1987/88:107

3.4
Närmare om målsägandebiträdets uppgifter

Mitt förslag: Vid förundersökning och rättegång i mål orn
allmänt åtal skall målsägandebiträdet stödja och hjälpa målsäganden i olika
hänseenden. Biträdet skall upplysa målsäganden om förfarandet och de regler som
gäller för detta, framföra målsägandens önskemål rörande olika
handläggningsfrågor och bevaka att förhör med målsäganden sker på ett
tillbörligt sätt. Om målsäganden för skadeståndstalan som handläggs
tillsammans med brottmålet, skall biträdet kunna bistå målsäganden även i
skadeståndsfrågan, dock inte i de fall där åklagaren för skadeståndstalan för målsägandens
räkning. Om målsäganden biträder åtalet, skall målsägandebiträdet hjälpa målsäganden
även i den delen. Målsägandebiträdet får samma rätt som ett rättshjälpsbiträde
att besluta om utredning och bevisning som hänför sig till en skadeståndstalan.

22

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Prop. 1987/88:107 Kommittén har dock föreslagit att målsägandebiträdet
inte skall ges någon behörighet att bistå målsäganden när det gäller att
biträda åtalet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har
tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har dock ansett att det bland målsägandebiträdets
uppgifter bör ingå även att bistå målsäganden vid en ansvarstalan. Brottsskade-nämnden
har föreslagit att målsägandebiträdet även skall ges rätt att bistå målsäganden
hos nämnden.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare betonat är målsägandebiträdets
främsta uppgift att ge målsäganden stöd och hjälp för att lindra påfrestningarna
i samband med utredningen rörande ett allvarligt och integritetskrän-kande
brott. Av detta följer att ett biträde bör kunna komma in i bilden redan när
förundersökningen rörande brottet börjar och sedan i den mån det behövs stå
kvar ända till dess rättegången är över. Jag återkommer i ett senare avsnitt
till frågan om de närmare tidpunkterna för förordnande och entledigande.

Om man till en början ser pä målsägandebiträdets uppgifter
under/c»rM«-dersökningsskedet, är det naturligt att biträdet förklarar för målsäganden
hur förundersökningen går till. Biträdet skall ha rätt att vara med vid alla
förhör som hålls med målsäganden - inför polis, åklagare eller domstol -och
skall därvid i första hand bevaka att förhören går rätt till och att inga
ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet bör emellertid
också ha rätt att ställa kompletterande frågor.

Med hänsyn till biträdets huvudsakliga funktion saknas det
anledning att ge biträdet en ovillkorlig rätt att närvara och ställa frågor vid
förhör under förundersökningen med andra personer än målsäganden.

Under förundersökningsskedet kan det också vara lämpligt
att biträdet tar upp frågor om att väcka skadeståndstalan i anledning av
brottet och diskuterar frågor om yrkanden, grunder och bevisning i dessa delar.
Jag återkommer strax till skadeståndsfrågorna.

Självfallet bör biträdet i män av behov under
förundersökningsskedet också hjälpa målsäganden med kontakter med andra
myndigheter och organ, t. ex. sjukvård, socialtjänst, kvinnojour eller
brottsofferförening.

När förundersökningen är avslutad bör biträdet ha rätt att
för målsägandens räkning kostnadsfritt få en kopia av förundersökningsprotokollet.
Detta torde kunna ske utan särskilt författningsstöd, jfr 8 § 6 expeditionskungörelsen
(1964:618).

Om åtal väcks, är det framför allt i anslutning till
huvudförhandlingen i målet som biträdet har sin funktion.

Före huvudförhandlingen torde det i allmänhet vara
lämpligt att biträdet

med målsäganden går igenom vad förhandlingen syftar till, hur den går fill

och vad som kommer att krävas av målsäganden i samband med förhand

lingen. Det är då viktigt att biträdet noga redogör för de rättsliga förutsätt

ningarna i målet, bl. a. vilken typ av frågor som kan förväntas bli ställda
till

målsäganden och varför dessa måste ställas. Om målsäganden vill det, bör

biträdet också ta reda på hur huvudförhandlingen är planerad och till rätten

framföra målsägandens önskemål i olika handläggningsfrägor. 23

Vid själva förhandlingen har biträdet givetvis en vikfig
uppgift i att ge Prop. 1987/88:107 målsäganden ett allmänt personligt stöd.
Biträdet skall också bevaka målsägandens intressen i olika handläggningsfrågor
och bör för målsägandens räkning kunna begära t. ex. att förhandlingen hålls
inom stängda dörrar eller att förhöret med målsäganden skall äga rum i den
tilltalades eller någon åhörares frånvaro.

När det gäller förhöret med målsäganden skall biträdet
bevaka att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet
bör också ha rätt att ställa kompletterande frågor till målsäganden.

Vid förhör med andra personer än målsäganden bör biträdet
formellt sett ha samma rätt som målsäganden själv att agera och ställa frågor.
Det betyder att en uttrycklig rätt att fråga föreligger endast i det fallet alt
målsäganden för egen talan, alltså biträder åtalet eller för skadeståndstalan.

Det jag nu har sagt rörande biträdets allmänna uppgifter
under förundersökning och rättegång får givetvis ses som en normalordning,
från vilken avvikelser kan vara motiverade beroende på det enskilda målets
karaktär. En särställning intar de fall där ett barn är målsägande. Här får man
bl. a. tänka sig alt en stor del av informationen från biträdet i stället
lämnas till vårdnadshavaren eller någon annan som företräder barnets intressen.

Innan jag går in på de särskilda frågor som uppstår när målsäganden
i samband med det allmänna åtalet för egen talan om ansvar eller skadestånd,
skall jag beröra frågan om det skall ingå i målsägandebiträdets uppgifter att
företräda målsäganden, om hon eller han har väckt enskilt åtal för brottet
eller övertagit ett allmänt åtal. Det är alltså fråga om fall där antingen
något allmänt åtal aldrig kommit till stånd — t. ex. därför att åklagaren inte
ansett sig kunna styrka den misstänktes skuld - eller ett allmänt åtal väckts
men lagts ned eller åklagaren avstått från att föra talan mot t. ex. en
frikännande dom.

Rättshjälpskommittén har ansett att det i målsägandebiträdets
förordnande inte skall ingå att bistå målsäganden med att biträda åtalet eller
i övrigt föra talan rörande brottet. Som grund för detta ställningstagande har
kommittén angett att det vore olyckligt om man vidtog åtgärder som kunde ge
intryck av eller faktiskt leda till att ansvaret för att brott blir uttömmande
och riktigt utredda läggs över pä målsäganden. Man har vidare anfört bl. a. att
en rätt för målsägandebiträdet att bistå målsäganden vid en ansvarstalan skulle
kunna uppmuntra till fler enskilda åtal i dessa mål och ge intryck av att man
ifrågasatte samhällets förmåga att utreda och beivra just dessa svåra och
känsliga brott.

Kommitténs överväganden i denna del har i allmänhet
godtagits vid remissbehandlingen.

Målsägandebiträdets huvuduppgift, sådan jag utvecklat den
i det föregå

ende, är att stödja och hjälpa målsäganden i samband med förundersökning

och rättegång och att bevaka målsägandens intressen i samband härmed.

Däremot finns det ingen anledning att omfördela ansvaret mellan allmänna

och enskilda resurser i fråga om de typer av brott som det här gäller. Det

skall fortfarande i första hand vara det offentliga rättsväsendets uppgift att

se till att dessa brott - lika väl som andra allvarliga brott - blir utredda 24

och
uppklarade. Skulle man särbehandla just de nu aktuella brottskategori- Prop.
1987/88:107 erna i fråga om rätten till juridiskt biträde vid enskilt åtal och
motsvarande, skulle det som kommittén anför t. o. m. kunna leda till en
försvagning av myndigheternas intresse av att utreda och klara upp brotten.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att man i fråga om
möjligheterna till juridiskt biträde åt målsäganden i samband med enskilt åtal
och motsvarande bör förlita sig på mera generella lösningar. Jag vill därvid
peka på möjligheterna för målsäganden att få allmän rättshjälp med biträdesförordnande
i angelägenheter av denna typ.

Enligt min mening bör man se annorlunda på situationen när
målsäganden biträder ett allmänt åtal. Här är det fråga om en processhandling
som är subsidiär i förhållande till åklagarens talan och som medför begränsade
befogenheter av självständig art. Den är närmast att betrakta som en markering
av målsägandens personliga intresse av att åtalet bifalls. Att en målsägande
biträder ett allmänt åtal förekommer i praktiken mycket sällan. Men skulle man
från målsägandebiträdets behörighet undanta de handlingsmöjligheter som målsäganden
får genom att biträda åtalet, skulle praktiska komplikationer uppstå när det
gäller att skilja ut vad som skulle vara ett tillåtet agerande. Målsäganden kan
vidare genom att ge fullmakt åt biträdet under rättegången uppnå full
behörighet för denne att företräda målsäganden i fråga om biträdandet av
åtalet. Närmast av praktiska skäl anser jag därför att målsägandebiträdets
behörighet bör omfatta även en talan av det nu angivna slaget.

När det sedan gäller talan om enskilt anspråk som
handläggs i samband med brottmålet har kommittén föreslagit att det skall ingå
i målsägandebiträdets uppgifter att biträda målsäganden med en sådan talan.
Remissinstanserna har inte haft något att invända mot detta förslag.

Sedan den I februari 1988 gäller delvis nya regler i fråga
om handläggningen av skadeståndsanspråk i anledning av brott (jfr prop.
1987/88:1, JuU 14, rskr. 81, SFS 1988:6-7). Genom de nya reglerna betonas
vikten av att polis och åklagare så långt möjligt hjälper målsäganden att
utreda och föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott. Man kan utgå
från att målsäganden med de nya reglerna normalt får så mycket hjälp från
myndigheterna att det inte finns något särskilt behov av ytterligare insatser.

Det kan emellertid även i fortsättningen inträffa att det
enskilda ansprå

ket är av sådan omfattning att polis och åklagare inte har resurser att driva

det. Detta hindrar inte att det enskilda anspråket ändå kan handläggas i

brottmålet (22 kap. I § RB). Målsäganden kan redan enligt nu gällande

regler i sådana fall få juridisk hjälp i målet genom att söka allmän rättshjälp

med biträdesförordnande. Som kommittén anför är det emellertid oprak

tiskt och processekonomiskt olämpligt att - om ett målsägandebiträde

redan förordnats - utse en annan person till biträde i skadeståndsdelen

eller att i denna del kräva ett särskilt förordnande för målsägandebiträdet. I

stället bör, om inte åklagaren åtagit sig att förbereda och utföra målsägan

dens skadeståndstalan, målsägandebiträdets behörighet att företräda måls

äganden omfatta även frågor om skadestånd som handläggs i samband med

åtal för brottet. 25

De
skäl av praktisk natur som kan anföras för att målsägandebiträdets Prop.
1987/88:107 behörighet omfattar även skadeståndsfrågan gäller endast så länge
denna handläggs samtidigt med ansvarsfrågan. Skulle skadeståndsfrågan avskiljas
för att handläggas som ett särskilt tvistemål, bör - liksom i fråga orn den offentlige
försvararens behörighet - vanliga regler om biträde enligt rättshjälpslagen
träda in. En motsatt ordning skulle innebära att samhället prioriterar
skadeståndsfordringar beträffande just vissa typer av brott, något som får
anses principiellt olämpligt. Av samma skäl bör biträdets behörighet inte
heller i övrigt omfatta skadeståndsfrågor vid sidan av själva brottmålet. Som
exempel på sådana situationer kan nämnas talan hos brottsskadenämnden eller
krav mot försäkringsbolag. Som kommittén framhållit har denna begränsning av
biträdets uppgifter också praktiska fördelar. Att låta biträdets uppgifter
ligga helt inom ramen för brottmålet medför t. ex. att domstol kan fatta beslut
i alla frågor som rör målsägandebiträde. Jag återkommer till de frågorna i det
följande (avsnitt 3.7).

Om
målet går vidare fill högre rätt genom att åklagaren eller den tilltalade
överklagar tingsrättens dom i ansvars- eller påföljdsfrågan, bör målsägandebiträdets
förordnande gälla även processen i högre rätt. Om enbart skadeståndsfrågan
överklagas, skall målsägandebiträdet däremot inte i denna egenskap kunna
biträda målsäganden i högre rätt. Även detta överensstämmer med vad som gäller
en offentlig försvarare.

Liksom
ett rättshjälpsbiträde bör ett målsägandebiträde ha behörighet att på statens
bekostnad besluta om viss mindre utredning som hänför sig till ett enskilt
anspråk.

Lagrådet
har inte haft någon erinran mot de föreslagna uppgifterna för målsägandebiträdena
men har framhållit att det får anses önskvärt att så långt möjligt undvika att
en målsägande samtidigt biträds av flera personer. Lagrådet har vidare anfört
följande.

Har
målsägandebiträde förordnats med uppgift att bistå målsäganden i ett brottmål
där även en skadeståndstalan är aktuell, torde det normalt inte finnas behov av
något särskilt biträde enligt rättshjälpslagen i skadeståndsdelen. Det får i
allmänhet också anses onödigt att förordna målsägandebiträde i ett mål där målsäganden
redan har fått ett biträde enligt rättshjälpslagen, åtminstone om de kurativa
uppgifterna är begränsade. Skulle de uppgifter som ankommer på ett målsägandebibiträde
inte kunna fullgöras inom ramen för rättshjälpslagen, bör det inte finnas något
hinder mot att utvidga uppdraget för ett redan förordnat rättshjälpsbiträde, så
att samma person också utses till målsägandebiträde.

Som
har framhållits i lagrådsremissen torde det ofta saknas behov av stödperson i
de fall där målsägandebiträde förordnas. Situationer kan emellertid förekomma
där det är motiverat att den som har ett målsägandebiträde stöds av
ytterligare en person.

Jag
har ingen erinran mot de uttalanden som lagrådet gjort rörande måls

ägandebiträdets uppgifter men vill framhålla att det normalt bör undvikas

att samma person förordnas som både rättshjälpsbiträde och målsägande

biträde. Jag anser liksom lagrådet att det av lagtexten direkt bör framgå att

det inte ingår i målsägandebiträdets uppgifter att bistå målsäganden i

skadeståndsdelen, när åklagaren har tagit på sig den uppgiften. Jag åter- 26

kommer
till detta i specialmotiveringen (3 § lagen om målsägandebiträde).

3.5 Målsägandebiträdets
processuella ställning

Prop. 1987/88:107

Mitt förslag: Reglema i rättegångsbalken om
rättegångsbiträde skall i tillämpliga delar gälla för målsägandebiträdet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna har lämnat kommitténs förslag utan erinran.

Skälen för
mitt förslag: Den som är part i ett mål vid allmän domstol kan antingen föra
sin talan själv eller låta sig företrädas av ett ombud (12 kap. 1 § RB). Han
kan också anlita biträde vid utförandet av sin talan (12 kap. 22 § RB). Ett
ombud måste alltid ha fullmakt från parten men får inom fullmaktens gränser
självständigt företa processhandlingar som binder parten. Ett
rättegångsbiträdes behörighet är långt mer begränsad. Han är i princip endast
behörig att handla på partens vägnar i dennes närvaro. En rättegångshandling
som biträdet företar i partens närvaro skall anses godkänd av parten, om han
inte genast gör invändning mot den.

I fråga om
såväl ombud som biträden innehåller RB regler om bl. a. allmänna
behörighetskrav, jäv och möjligheter till avvisning vid missköt-samhet (12 kap.
2-6 och 22 §§).

För ett
biträde som förordnats enligt rättshjälpslagen anses RB:s regler om
rättegångsbiträde gälla, om parten inte utfärdat fullmakt för biträdet.

Enligt vad
jag sagt i det föregående skall rätten till målsägandebiträde tillkomma även
sådana målsägande som inte för talan i målet och således formellt sett inte är
att betrakta som parter. En rätt till biträde i sådana fall innebär en nyhet
för de allmänna domstolarnas del. Man måste därför ta ställning till i vad mån RB:s
regler om ombud och biträden skall gälla även målsägandebiträden och i vad mån
särregler behövs.

Den
beskrivning av målsägandebiträdets uppgifter som jag lämnat i föregående
avsnitt ger vid handen att biträdets huvudsakliga arbete i processen utförs för
målsägandens räkning när denne är närvarande. Det är fråga om uppgifter som i
allt väsentligt motsvarar dem som kommer i fråga för ett rättegångsbiträde.
Detta talar för att — som kommittén föreslagit - RB:s regler om sådant biträde
bör göras tillämpliga på målsägandebiträdet. En sådan lösning innebär att de i
12 kap. 2—6 §§ RB föreskrivna kraven på ombud och biträden kommer att gälla
också målsägandebiträden, vilket givetvis måste ses som sakligt befogat. Om målsäganden
önskar ge målsägandebiträdet längre gående befogenheter kan detta åstadkommas
genom en rättegångsfullmakt för biträdet.

Utöver en
hänvisning till RB:s regler om biträde behövs bestämmelser om målsägandebiträdets
rätt att närvara vid förhör och att få kallelse till huvudförhandling m. m. De
kontakter som biträdet skall ta för målsägandens räkning med polis, åklagare
och domstolar för att framföra målsägandens önskemål i praktiska frågor under
utredningen och inför huvudförhandlingen torde inte kräva någon särskild
författningsreglering.

27

3.6 Målsägandebiträdets
kvalifikationer

Prop. 1987/88:107

Mitt förslag: Till målsägandebiträde skall förordnas
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Om det finns skäl för det, får
dock även någon annan lämplig person förordnas.

Kommitténs förslag: Till målsägandebiträde skall kunna
förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig
för uppdraget.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har
tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Justitiekanslern
har dock ansett att endast den som är advokat skall kunna förordnas som målsägandebiträde.
Sveriges Advokatsamfund har för sin del menat att kvalifikationskraven på ett målsägandebiträde
skall vara desamma som på en offentlig försvarare. Föreningen Sveriges åklagare
har ansett att endast advokater och biträdande jurister på advokatbyråer skall
kunna förordnas.

Skälen för mitt förslag: Av vad jag anfört i det
föregående om målsägandebiträdets uppgifter framgår att biträdet måste ha goda
kunskaper om de regler som gäller för förundersökningen och rättegången i
brottmål. För att kunna ta till vara målsägandens intressen på rätt sätt i
samband med förhör m. m. bör det också krävas att biträdet har goda kunskaper i
straffrätt. Också uppgiften att föra målsägandens talan'i skadeståndsdelen
kräver god juridisk kompetens.

Den som skall komma i fråga för ett förordnande bör alltså
ha breda juridiska kunskaper och erfarenheter. Detta krav bör generellt kunna
anses uppfyllt beträffande advokater och biträdande jurister på advokatbyråer.

I fråga om vilka som i övrigt skall kunna komma i fråga
som målsägandebiträde finns det enligt min mening ingen anledning att ha någon
annan reglering än när det gäller biträden enligt rättshjälpslagen. I den
tidigare nämnda propositionen med förslag till förbättringar inom
rättshjälpssystemet (prop. 1987/88:73) har föreslagits bland annat att annan
än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå skall få förordnas till
biträde endast om det finns skäl för det. I fråga om de närmare skälen för
detta förslag hänvisas till den propositionen (s. 57 f)-

Jag vill emellertid understryka att det är ett starkt
intresse att uppdragen som målsägandebiträde endast tilldelas dem som uppfyller
högt ställda krav på juridisk kompetens och personlig lämplighet för den grannlaga
uppgiften. I praktiken bör detta leda till att i första hand advokater kommer i
fråga. I den riktningen verkar också intresset av en kompetensmässig balans
mellan den offentlige försvararen och målsägandebiträdet och intresset av att
uppdragen som målsägandebiträde inte — som skett i Norge och Danmark —
uppfattas som mindre kvalificerade.

Det kan tillfogas att målsägandens egna önskemål
självfallet bör spela stor roll för personvalet. Att det i många fall -
särskilt vid sexualbrott — kan vara lämpligt att målsägandebiträdet är en
kvinna, ligger i sakens natur.

28

3.7
Handläggningen av biträdesfrågan m. m.

Prop.
1987/88:107

Mitt förslag:
Beslut j frågor som rör målsägandebiträde fattas av domstolen. Biträde
förordnas på begäran av målsäganden eller när dét annars finns anledning till
det. Biträde kan förordnas när som helst under brottmålets handläggning, dock
först sedan förundersökning har inletts.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag utom såtillvida att kommittén
har föreslagit att målsägandebiträde skall kunna förordnas så snart anmälan om
brottet har upptagits hos polisen.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det
utan erinran. Riksåklagaren har ansett att målsägandebiträde bör kunna
förordnas först sedan förundersökning inletts.

Skälen för mitt förslag:
Behov av målsägandebiträde kan, som framgått av det jag tidigare sagt, uppkomma
redan under förundersökningen rörande brottet; i själva verket är det i många
fall under detta stadium som biträdet kan göra sin största insats. Målsägandebiträde
bör därför kunna förordnas så snart förundersökning har inletts. Självfallet är
det inget som hindrar att biträdet förordnas först när åtal väckts och
huvudförhandling skall hållas, om biträdesbehovet aktualiseras först då.

I de allra flesta fall ger
en anmälan om brott underiag för att omedelbart inleda förundersökning. Enligt
23 kap. 3 § fjärde stycket RB har en polis rätt att hålla förhör och vidta
andra åtgärder för att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan
olägenhet. Bestämmelsen tar sikte på sådana utredningsåtgärder som behöver
utföras på en brottsplats innan polismyndigheten har hunnit att formellt inleda
förundersökning. Något mer ingående förhör med t. ex. målsäganden sker alltså
inte annat än undantagsvis innan förundersökning inletts.

Enligt min mening talar
sålunda praktiska skäl för att man knyter rätten till biträde till att en fömndersökning
har inletts. Genom en sådan anknytning vinner man fördelen av att den
beslutande myndighetens prövning av om en begäran om biträde är befogad eller
ej förenklas avsevärt. Samtidigt torde det för målsägandens vidkommande inte
uppstå några olägenheter av att förordnandet får vänta till dess
förundersökningen inletts.

Om det i något fall skulle
vara så att det finns ett oundgängligt behov av biträde redan innan
förundersökning har inletts, torde det finnas möjlighet för det tänkta biträdet
att - efter mönster av reglerna för rättshjälpsbiträden och offentliga
försvarare - påbörja sitt arbete redan före det formella förordnandet och ändå
få ersättning för detta.

Det är lämpligt att som
kommittén föreslagit i första hand låta frågan om förordnande av målsägandebiträde
bli beroende av en begäran från målsägandens sida om biträde. Det är ju målsäganden
som i de flesta fall bäst kan bedöma om han eller hon har behov av biträde.

I vissa undantagsfall
måste det dock finnas en möjlighet att förordna biträde även utan en begäran
från målsäganden. Jag tänker då bl. a. på sådana fall där målsäganden befinner
sig i chocktillstånd efter brottet och

29

därför inte kan ta till vara sina intressen. Även i vissa
fall där ett barn är målsägande kan det finnas behov av en sådan möjlighet, t.
ex. när någon av barnets närmaste anhöriga är misstänkt för brottet.

Självfallet måste polisen och åklagarmyndigheten se till
att målsäganden får information om möjligheterna att få målsägandebiträde.
Myndigheterna skall också hjälpa till med att förmedla en begäran om biträde
till beslutsmyndigheten. Det sistnämnda bör framgå genom en ny regel i RB.

När det
sedan gäller frågan vilken myndighet som skall fatta beslut om förordnande och
övriga frågor som rör målsägandebiträde är det till att börja med ställt utom
diskussion att det i mål där åtal redan väckts ligger närmast fill hands att
låta den domstol där målet handläggs handha biträdesfrågan. Motsvarande
uppgift åvilar ju domstolen när det gäller allmän rättshjälp och offentlig
försvarare. Mer tveksam kan frågan sägas vara när det gäller mål där
förundersökning pågår. Det skulle kunna hävdas att man i sådana fall - i
enlighet med de principer som gäller i fråga om allmän rättshjälp — bör låta
rättshjälpsnämnderna fatta beslut. Man måste emellertid beakta att
rättshjälpsnämnderna, som ju inte förordnar offentlig försvarare, har begränsad
erfarenhet av brottmål och att ärendena därför skulle kunna bli avsevärt mera
tidskrävande än om de handlades vid tingsrätterna. Härtill kommer att
tingsrätterna ju redan nu får förordna offentlig försvarare även innan åtal
väckts, en uppgift som inte lär förorsaka några särskilda problem.

Jag förordar mot denna bakgrund att det får ankomma på
tingsrätterna att ta ställning till frågor rörande målsägandebiträde, oavsett
om frågan uppkommer innan åtal har väckts eller senare. Handläggs målet i högre
rätt, bör det givetvis ankomma på den domstolen att handlägga en biträdesfråga
som uppkommer där.

I fråga om behörig tingsrätt bör vanliga regler gälla. Den
tingsrätt som är behörig att uppta åtal för brottet bör alltså vara behörig att
fatta beslut om målsägandebiträde.

Om förundersökningen eller åtalet rörande det brott som
föranlett förordnandet läggs ned, bör målsägandebiträdet i princip entledigas.
I övrigt bör i fråga om entledigande samt om byte av biträde och om s. k. substitu-tion
gälla samma regler som för biträde enligt rättshjälpslagen. Jag återkommer
till dessa frågor i specialmotiveringen.

Prop. 1987/88:107

3.8 Ersättningen till målsägandebiträdet

Mitt
förslag: I fråga om målsägandebiträdets rätt till ersättning av allmänna medel
skall reglerna om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp enligt
rättshjälpslagen tillämpas.

Kommitténs
förslag: Reglerna i rättegångsbalken om offentlig försvarare skall tillämpas i
fråga om målsägandebiträdets rätt till ersättning.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna har lämnat kommitténs förslag utan erinran. Några
instanser, däribland hovrätten över Skåne och

30

Blekinge,
har ansett det naturiigare att anknyta målsägandebiträdets rätt Prop.
1987/88:107 till ersättning till de regler som gäller för biträde enligt
rättshjälpslagen.

Skälen
för mitt förslag: En grundläggande förutsättning för att en reform med
juridiskt biträde åt målsäganden skall fylla sitt syfte är att ersättningen till
biträdet utgår av allmänna medel. På det sättet blir målsägandebiträdet
likställt med offentliga försvarare och biträden enligt rättshjälpslagen. När
det gäller de typer av arbetsuppgifter som kommer i fråga för målsägandebiträdet
ligger i vissa fall en jämförelse med de offentliga försvararna närmast till
hands, medan det i andra situafioner kan vara naturiigare att göra en
jämförelse med ett rättshjälpsbiträdes uppgifter.

I
lagrådsremissen föreslogs att målsägandebiträdets rätt till ersättning skulle
följa reglerna för offentlig försvarare. Lagrådet har däremot ansett det
naturligare att hänvisa till rättshjälpslagens bestämmelser om ersättning till
biträde vid allmän rättshjälp, bl. a. med hänsyn till att samma person kan
förordnas till såväl målsägandebiträde som rättshjälpsbiträde.

Reglerna
om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp finns i 22 § rättshjälpslagen.
Enligt dessa har ett biträde rätt till skälig ersättning av allmänna medel för
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad
som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall
också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den
omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på
uppdraget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket
fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen.

De
nu redovisade reglerna om ersättning till biträden enligt rättshjälpslagen
överensstämmer med vad som enligt 21 kap. 10 § RB gäller för ersättning till
offentlig försvarare.

Reglerna
om offentlig försvarares rätt till ersättning skulle, som kommittén har
förordat och som föreslagits i lagrådsremissen, mycket väl kunna tillämpas även
i fråga om målsägandebiträden. Enligt min mening finns det emellertid goda skäl
även för lagrådets ståndpunkt i denna fråga. Timkostnadsnormerna för brottmål
och för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad - den senare ligger i allmänhet
till grund för ersättning till biträden vid allmän rättshjälp - överensstämmer
numera, och de grundläggande ersättningsreglerna till offentliga försvarare och
rättshjälpsbiträden är identiska. En hänvisning till rättshjälpslagens
ersättningsregler i stället för till motsvarande bestämmelser i
rättegångsbalken innebär därför ingen saklig skillnad.

I
den föreslagna lagen om målsägandebiträde hänvisas också på flera ställen, t.
ex. i fråga om förordnande av biträde, till regler i rättshjälpslagen. Mot den
bakgrunden godtar jag lagiådets förslag att målsägandebiträdets rätt till
ersättning får följa samma regler som gäller för biträde vid allmän rättshjälp.

Det
kan diskuteras om man bör införa en särskild taxa för ersättningen

till målsägandebiträdena eller om ett taxesystem är olämpligt. Det bör

ankomma på domstolsverket att överväga denna fråga. Till ledning för

dessa överväganden skall jag i det följande ytterligare beröra vilka typer av

ersättningsgillt arbete det kan bli fråga om för målsägandebiträdets del. 31

Målsägandebiträdet skall i
princip ha rätt till ersättning, om han är närvarande vid ett förhör med målsäganden
under förundersökningen. Om målsäganden är kallad att höras personligen vid en
huvudförhandling, skall även målsägandebiträdet kallas. I sådana fall skall
biträdet alltid ha rätt till ersättning för sin inställelse. Detsamma bör
gälla, om han biträder målsäganden i fråga om en skadeståndstalan som
handläggs vid huvudförhandlingen.

En särskild fråga är i vad
mån målsägandebiträdet skall vara berättigad till ersättning för arbete av
huvudsakligen icke-juridisk art, t. ex. kurativt arbete. När det gäller
rättshjälpsbiträdens rätt till ersättning för kurativa åtgärder har man i
högsta domstolens praxis intagit en förhållandevis restriktiv attityd (jfr NJA
1986 s. 642). Detsamma gäller i fråga om offentliga försvarare (jfr NJA 1984 s.
877). Visseriigen finns det, som jag fidigare sade, i fråga om de grupper av
målsägande som får stöd av ett målsägandebiträde typiskt sett ett behov av kurativ
verksamhet, och det skall ju också ingå i biträdets uppgifter att ge målsäganden
ett allmänt personligt stöd t. ex. vid rättegången. 1 vissa fall bör detta
behov självfallet helt eller delvis kunna täckas genom att en stödperson
anlitas. Men i praktiken torde man komma att bli allmänt sett mera generös i
fråga om rätten till ersättning för kurativa åtgärder än när det gäller rättshjälpsbiträden
och offentliga försvarare. Samtidigt ligger ett juridiskt biträdes primära
uppgift - oavsett om han är målsägandebiträde, rättshjälpsbiträde eller
offentlig försvarare — vid sidan av den rent kurativa verksamheten. Enligt min
mening bör man därför inte ha någon annan principiell syn på denna fråga för måls-ägandebiträdenas
del än när det gäller rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare.
Självfallet måste frågan om rätten till ersättning för kurativa åtgärder,
vilket också framgår av praxis, bedömas med hänsyn till omständigheterna och
behovet av personligt stöd i det enskilda fallet.

Prop.
1987/88:107

3.9 Kostnaderna för målsägandebiträdet m. m.

Mitt förslag:
Biträdeshjälpen skall vara kostnadsfri för målsäganden, utom om målsäganden
utan skäl föranlett förundersökning och rättegång eller annars varit
försumlig. Om den misstänkte åtalas och döms för brottet, skall han ersätta
staten dess kostnader för målsägandebiträdet enligt reglerna i 31 kap. RB.
Motsvarande skall gälla för talan om enskilt anspråk som handläggs i
brottmålet.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det
utan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Jag skall i detta sammanhang först konstatera att det i kommitténs uppdrag
ingick att undersöka om det skulle vara möjligt att låta försäkringar täcka de
kostnader som uppstår för den utvidgade juridiska hjälpen till vissa
målsägande. Kommittén fann att detta inte var praktiskt möjligt eftersom en
finansiering av reformen genom försäkringar

32

skulle
fömtsätta ett obligatoriskt individuellt försäkringsskydd med sär- Prop.
1987/88:107 skilt anpassade villkor. Jag delar kommitténs uppfattning att
kostnaderna för reformen inte bör täckas försäkrings vägen. Man är i stället
hänvisad till den uppläggning som traditionellt gäller inom rättshjälpsområdet,
alltså att - staten betalar kostnaderna för biträdet och sedan har rätt att i
viss utsträckning återkräva kostnaderna av de enskilda som varit inblandade i saken.

Det
huvudsakliga motivet för en reform där vissa målsägande får räU till juridiskt
biträde vid förundersökning och rättegång är att underiätta för dem att gå
igenom det många gånger påfrestande förfarandet. Syftet är alltså inte främst
att hjälpa målsäganden att föra talan i målet. Det egenav-giftssystem som
gäller vid allmän rättshjälp bör därför inte tillämpas för målsägandebiträde. I
stället bör man ha som en grundläggande fömtsättning för denna biträdesform
att hjälpen i princip inte skall kosta målsäganden något. Man bör därför
normalt sett inte kunna ålägga målsäganden att återbetala kostnaderna för
biträdet till staten.

Härmed
är inte sagt att man i alla situationer bör frita målsäganden från ansvaret för
biträdeskostnaderna. Här finns det, som kommittén pekat på, anledning att se på
reglerna i RB om målsägandens kostnadsansvar i mål om allmänt åtal. Enligt 31 kap
3 § RB kan målsäganden åläggas ersättningsskyldighet för rättegångskostnaderna
i ett sådant mål, om han utan skäl gjort angivelse av brottet eller eljest
föranlett åtalet. Och enligt reglerna i 31 kap. 4 § kan målsäganden också
åläggas ersättningsskyldighet, om han föranlett uppskov i målet eller vållat
kostnader för statsverket genom att t. ex. utebli från rätten eller framföra
påståenden och invändningar som han bort inse var grundlösa. Det är - som
kommittén anfört - rimligt att dessa möjligheter att ålägga målsäganden ett
kostnadsansvar får omfatta även kostnaderna för målsägandebiträdet.

När
det sedan gäller den tilltalades kostnadsansvar för biträdeskostnaderna är det
som kommittén anför konsekvent att man jämställer denna kostnad med övriga
kostnader för bl. a. bevisning och utredning i målet. Detta innebär att den
tilltalade blir skyldig att till staten återbetala kostna-dema för målsägandebiträdet,
om han döms för brottet och om kostnaderna ligger inom ramen för det för honom
gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift (31 kap. I § första stycket RB).
Det skall här nämnas att denna begränsning inte gäller i fråga om sådana
kostnader som avser ett för målsäganden förordnat biträde vid allmän rättshjälp
enligt rättshjälpslagen. Det är enligt min mening emellertid inte rimligt att
låta denna ordning -som för övrigt är föremål för överväganden i annat
sammanhang - gälla för målsägandebiträdeskostnaderna.

Under
remissbehandlingen har hävdats att den nu angivna ordningen

skulle medföra en utvidgning av den tilltalades kostnadsansvar för kurativ

service åt målsäganden. Jag vill till detta säga att det enligt vad jag
tidigare

har sagt endast i begränsad utsträckning skall ingå i biträdets uppgifter att

utöva rent kurativ verksamhet ät målsäganden. Jag kan inte för min del

finna att det, om den tilltalade visar sig ha begått brottet, är orimligt att
han

åläggs betala även kostnaderna för en sådan verksamhet, som alltså utförs

som en mindre del i huvuduppgiften att vara juridiskt biträde och som 33

ytterst
har sin orsak i det begångna brottet.

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 107

Enligt vad jag tidigare
har anfört skall det i målsägandebiträdets uppgifter ingå att biträda målsäganden
med en eventuell skadeståndstalan som handläggs i samband med brottmålet och
som inte förs av åklagaren. I denna del har biträdet samma ställning och
uppgifter som om målsäganden hade beviljats allmän rättshjälp med
biträdesförordnande, och kostnaderna för bevisning och utredning skall betalas
av allmänna medel i samma utsträckning som om allmän rättshjälp hade beviljats.

När det gäller frågan hur
ansvaret för sådana kostnader i skadeståndsdelen skall fördelas, kan det från
principiell synpunkt sägas vara tilltalande att betrakta kostnaderna som
rättshjälpskostnader och således låta fördelningen ske enligt de allmänna
reglerna i RB och rättshjälpslagen. Praktiska skäl talar emellertid för att
kostnaderna behandlas på samma sätt som övriga kostnader för målsägandebiträdet.
Härvid bör särskilt beaktas att det i de mål där det blir aktuellt att förordna
målsägandebiträde i allmänhet torde uppstå endast begränsade
utredningskostnader i skadeståndsdelen. Jag förordar därför den sistnämnda
lösningen. Det innebär att målsäganden normalt får kostnadsfritt biträde även
i skadeståndsdelen, medan den tilltalade - om han förlorar målet - kan bli
skyldig att återbetala kostnaderna i denna del i enlighet med reglerna i 31
kap. II § RB. Det bör i sammanhanget påpekas att målsäganden,
om han eller hon förlorar målet i skadeståndsdelen, enligt samma lagrum kan bli
skyldig att ersätta den tilltalades kostnader.

Prop.
1987/88:107

3.10 Den lagtekniska lösningen

Mitt förslag:
Reglerna om målsägandebiträde förs inte in under någon av de rättshjälpsformer
som finns i rättshjälpslagen utan tas upp i en särskild lag om målsägandebiträde.

Kommitténs
förslag Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan
erinran. Några har föreslagit att bestämmelserna om målsägandebiträde tas in i
rättshjälplagen medan andra ansett att de hör hemma i RB.

Skälen för mitt förslag: I
kommitténs direktiv fömtsattes att den juridiska hjälpen till de målsägande
som nu är aktuella skulle utformas inom ramen för den allmänna rättshjälpen
eller rättshjälpsformen offentligt biträde. Som kommittén har visat kan målsägandebiträdet
emellertid inte utan en ganska omfattande komplettering av gällande regler
passas in under någon av de nu nämnda rättshjälpsformema. Bestämmelserna kan
därigenom bli svåröverskådliga. Det finns samtidigt inte så stora fördelar med
en anpassning till någon nu gällande rättshjälpsform att man bör söka uppnå en
sådan på bekostnad av bestämmelsemas sakliga utformning. Det är bra om
bestämmelserna om målsägandebiträde kan utformas på ett sådant sätt att man får
en sammanhängande bild av denna nya form av rättsligt stöd.

34

Om
reglerna tas in i RB:s omfattande regelsystem, finns det risk för att en sådan
överblick över reglerna kommer att försvåras.

Till förmån för
alternativet med en särskild lagstiftning talar också det förhållandet att det
är fråga om en ganska liten och särpräglad grupp av ärenden. Det gäller också
en principiell nyhet i vår brottmålshantering, som i viss mån får karaktären av
försöksverksamhet.

Mot den nu angivna
bakgrunden godtar jag kommitténs förslag att bestämmelserna om målsägandebiträde
tas in i en särskild lag. En annan sak är att man i den lagen givetvis i så
stor utsträckning som möjligt bör utnyttja tekniken att hänvisa till vad som
gäller enligt mer allmänna regler, i första hand RB och rättshjälpslagen. Den
nya lagen bör som kommittén har föreslagit kallas lag om målsägandebiträde.

Lagrådet har inte haft
något att erinra mot att reglerna om målsägandebiträde i huvudsak tas in i en
särskild lag. Lagrådet har emellerfid föreslagit en del tekniska justeringar
av den i lagrådsremissens föreslagna lagtexten, som bl. a. innebär att
ordningsföljden mellan bestämmelserna i viss mån ändras. Jag har ingen erinran
mot lagrådets förslag i denna del och förordar att reglerna utformas i allt
väsentligt i enlighet med vad lagrådet har föreslagit. Jag återkommer närmare till
dessa frågor i specialmotiveringen.

Prop. 1987/88:107

3.11
Kostnaderna för en reform

Min bedömning: Reformen
kan reformer på rättshjälpsområdet -ändrade resurser.

-
i förening med andra föreslagna genomföras inom ramen för oför-

Skälen
för min bedömning: Kommittén har räknat med att en reform i enlighet med dess
förslag — vilket omfattade bara sexualbrott — skulle kosta staten 2,5 milj. kr.
per år.

När det till att börja med
gäller att uppskatta antalet ärenden där målsägandebiträde kan komma i fråga,
bör först konstateras att uppskattningar av denna typ är behäftade med stor
osäkerhet. För sexualbrottens del bör man enligt min mening — med utgångspunkt
från antalet anmälda sexualbrott och erfarenheterna från bl. a. Norge — kunna
räkna med att biträde kommer att förordnas i ca 1 000 ärenden om sexualbrott
per år. Härtill kommer att enligt mitt förslag målsägandebiträde skall kunna
förordnas även i vissa andra typer av mål, om det kan antas att målsäganden har
ett särskilt starkt behov av biträde. Med hänsyn till de restriktivt utformade fömtsättningarna
kan det antas att antalet förordnanden i dessa typer av mål kommer att stanna
vid ca 500 per år. Sammanlagt bör det alltså röra sig om ca 1 500 mål årligen.

Man får utgå från att
storleken på biträdets arbetsinsats relateras i första hand till den nedlagda
tiden. Man kan i detta sammanhang utgå frän en kostnad per timme om 490 kr.

Betydligt
svårare blir det när man skall beräkna den genomsnittliga

35

fidsåtgången
per ärende. För det första måste man beakta att bara en liten Prop. 1987/88:107
del av de anmälda sexualbrotten överhuvudtaget går till åtal och rättegång. I
den mån målsägandebiträde förordnas i de ärenden som inte går till åtal, kan
man räkna med att det i inte så la fall blir fråga om en tidsmässigt måttlig
insats från biträdet, kanske ett par fimmar. Samtidigt har ju reformen till
syfte att stödja målsägandena så att de i större utsträckning skall väga och
orka fullfölja sin brottsanmälan. Man kan därför räkna med att förundersökningar
av de slag som omfattas av reformen i större utsträckning går till åtal och
rättegång, om reformen genomförs. Det är emellertid inte säkert att alla de
målsägande som haft biträde under förundersökningen har något behov av
fortsatt hjälp under rättegången, och det är självfallet inte meningen att
förordnande av målsägandebiträde skall utesluta anlitandet av stödpersoner.
Tvärtom kan dessa utgöra en värdefull ersättning för och ett bra komplement
till målsägandebiträdena, särskilt i de kurativa delarna.

Till
dessa osäkerhetsmoment rörande tidsåtgången kommer att det inte finns något
närmare underlag för att bedöma hur stor den genomsnittliga fidsåtgången kan
bli i mål som föranleder åtal och rättegång.

Min
slutsats är emellertid att en reform med målsägandebiträde kan komma att leda till
en ökad belastning på rättshjälpsanslaget med ungefär det belopp som kommittén
beräknat, alltså ca 2,5 milj. kr. Denna ökning uppvägs emellertid av den
minskade belastning på anslaget som torde bli följden av de förslag till
förbättringar inom rättshjälpssystemet som regeringen nyligen lagt fram (prop.
1987/88:73). Totalt torde dessa båda reformer alltså kunna genomföras inom
ramen för nuvarande resurser.

4 Ikraftträdande

Reformen
bör träda i kraft den I juli 1988 och börja tillämpas omedelbart. Några
särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas. Detta innebär att målsägandebiträde
får förordnas även i de mål där förundersökning redan inletts vid
ikraftträdandet.

5 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om målsägandebiträde samt

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken. Förslagen har granskats av lagrådet.

36

6
Specialmotivering Prop. 1987/88:107

6.1
Förslaget till lag om målsägandebiträde

I §

Paragrafen upptar vissa allmänna förutsättningar för
förordnande av målsägandebiträde och anger de typer av mål där det kan bli
aktuellt att förordna ett sådant biträde. Reglerna motsvarar 1 § och 2 § första
och andra styckena i lagrådsremissens lagförslag och överensstämmer med vad
lagrådet förordat.

Som framgår av paragrafen kan målsägandebiträde — oavsett
vilket slags brott det gäller - förordnas först sedan förundersökning har
inletts. Det torde i allmänhet vara polisens eller åklagarens rubricering av
gärningen i detta skede som avgör om biträde skall förordnas. I tveksamma fall
kan samråd ske med den som leder fömndersökningen innan biträde förordnas.

Målsägandebiträde kan förordnas när som helst under målets
handläggning, både under förundersökningen och sedan åtal väckts. Biträde kan
också förordnas först i högre rätt. Biträde kan förordnas även för den som är
omyndig. Förordnande av biträde för den som är underårig kan förväntas bli ett
praktiskt vanligt fall.

Första stycket behandlar mål om grövre sexualbrott. Där
gäller en stark presumtion för att målsägandebiträde skall förordnas. Domstolen
får underlåta att förordna biträde bara om det kan antas att målsäganden
saknar behov av biträde. Exempel på detta är att målsäganden redan har ett
biträde i målet eller motsätter sig att biträde förordnas. Det får således i
allmänhet anses onödigt att förordna målsägandebiträde i ett mål där målsäganden
redan fått ett biträde enligt rättshjälpslagen. Om behovet av sådana uppgifter
som normalt ankommer på ett målsägandebiträde inte kan tillgodoses av
rättshjälpsbiträdet, kan det emellertid vara lämpligt att i stället förordna
detta till målsägandebiträde.

Presumtionsregeln omfattar inte bara mål om fullbordat
sexualbrott enligt de angivna paragraferna utan även mål om försök till sådant
brott. Det torde även utan något uttryckligt stadgande vara självklart att
regeln omfattar även mål om medverkan till grovt sexualbrott.

I andra stycket anges vissa typer av mål där biträde kan
förordnas under förundersökning och rättegång, om det med hänsyn till målsägandens
personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden
har ett särskilt starkt behov av biträde. De berörda brottstyperna räknas upp
under tre punkter.

Den första punkten innefattar de sexualbrott enligt 6 kap.
brottsbalken som inte omfattas av presumtionsregeln i första stycket. Det skall
alltså vara fråga om sexuellt ofredande, koppleri, grovt koppleri, försök till
koppleri, försök till grovt koppleri, förförelse av ungdom eller förberedelse
eller stämpling till sexualbrott enligt vad som sägs i 6 kap. 12 § brottsbalken.

I den andra punkten tas upp de brott enligt 3 eller 4 kap.
brottsbalken

som har fängelse i straffskalan samt försök till sådant brott. Till dessa brott ,_

hör misshandel som inte är
ringa, försök till mord, olaga frihetsberövande Prop. 1987/88:107 och olaga
hot.

Enligt
tredje punkten kan biträde förordnas även i mål om rån eller grovt rån eller
försök till sådant brott.

För
att biträde skall få förordnas i mål enligt andra stycket krävs att det med
hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan
antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. I den allmänna
motiveringen har förutsatts att förordnande i dessa fall skall ske med stor restriktivitet.
Det räcker inte med att det gäller ett sådant brott som ingår i uppräkningen,
utan brottet skall i det enskilda fallet ha varit av kvalificerat slag och ha
inneburit en svår kränkning av offret. Vidare bör bevisläget och det processuella
läget i övrigt vara sådant att man måste räkna med att målsäganden kommer att
utsättas för ingående eller pressande förhör. Ytterligare en förutsättning bör
vara att målsägandens fysiska och/eller psykiska tillstånd är sådant att han
eller hon kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. Det kan t. ex.
vara fråga om en målsägande som är psykiskt särskilt känslig eller en
målsägande som är mycket ung eller mycket gammal. I många fall torde det vara tillräckligt
att målsäganden åtföljs av en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB.

2§

Paragrafen
motsvarar 2 § tredje stycket i lagrådsremissens lagförslag och överensstämmer
med vad lagrådet förordat.

I
paragrafen tas upp vissa fall där biträde inte får förordnas. Det gäller sådana
situationer där det står klart att något allmänt åtal inte kommer till stånd
eller inte kommer att fullföljas. I enlighet med vad som angetts i den allmänna
motiveringen skall målsägandebiträde i sådana fall inte kunna förordnas. Det
fallet att åklagaren beslutat att allmänt åtal inte skall väckas innefattar tre
olika situationer, nämligen dels att åklagaren beslutat att inte inleda
förundersökning, dels att åklagaren beslutat att lägga ned en påbörjad
förundersökning, dels att åtalsunderiåtelse beslutats. Av reglerna följer också
att det inte kan anses ingå i biträdets uppgifter att hjälpa målsäganden med
ett överklagande i ansvarsdelen.

3 §

I
paragrafen anges målsägandebiträdets uppgifter. Dessa har utvecklats närmare i
den allmänna motiveringen. I enlighet med ett påpekande av lagrådet har i
paragrafen uttryckligen angetts att det i målsägandebiträdets uppgifter inte
ingår att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning
av brottet, om detta görs av åklagaren. Lagrådet har i anslutning till denna
paragraf anfört följande.

Av
formuleringen att målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens

intressen "i målet", dvs. i brottmålet, följer att biträdet inte är
behörigt att

bistå målsäganden med en skadeståndstalan i fall då en sådan talan förs i

särskild ordning enligt reglerna för tvistemål. Om ansvars- och skade- 38

ståndsfrägor från början
har handlagts gemensamt i ett mål där målsägan- Prop. 1987/88:107 den har haft
ett målsägandebiträde och skadeståndstalan sedan avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet
obehörigt att bistå målsäganden i den delen, målsägandebiträdet kan emellertid,
under de förutsättningar som anges i rättshjälpslagen, förordnas till
rättshjälpsbiträde i den fortsatta skadeståndsprocessen.

Om
målsägandens skadeståndstalan avskiljs till handläggning som tvistemål
kvarstår i allmänhet inte det särskilda behov av stöd och hjälp som motiverar
förordnande av målsägandebiträde. Jag instämmer därför i vad lagrådet anfört i
denna del. Jag vill erinra om de begränsningar i rätten till rättshjälpsbiträde
som gäller i mål som rör mindre belopp (jfr 20 § andra stycket
rättshjälpslagen).

4§

Paragrafen
innehåller vissa regler om förordnande, byte och entledigande av målsägandebiträde
samt en hänvisning till RB:s regler om rättegångsbiträde. Paragrafen motsvarar
4—6 §§ i lagrådsremissens lagförslag.

I
paragrafens/ör.sra stycke anges att målsägandebiträde skall förordnas pä
begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Frågan om
förordnande skall tas upp så snart målsäganden begär biträde eller när frågan
av annan anledning blir aktuell, t. ex. därför att undersökningsledaren
anmäler behov av biträde. Begäran om biträde kan ske formlöst, t. ex. per
telefon. Att det är domstol som är behörig att ta upp biträdesfrågan framgår av
7 § i förslaget.

I
andra meningen i första stycket anges vem som kan förordnas till målsägandebiträde.
Detta sker genom en hänvisning till motsvarande regler för biträdesförordnande
vid allmän rättshjälp i 21 § rättshjälpslagen. Därvid avses paragrafen i dess
lydelse fr. o. m. den I juli 1988 (jfr prop. 1987/88:73 s. 57ffoch85f).

Enligt
andra stycket får byte av biträde och s. k. substitution ske under samma
förutsättningar som vid allmän rättshjälp med biträdesförordnande.

I
tredje stycket behandlas frågor om entledigande av målsägandebiträde. Biträdet
skall till att börja med entledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena
i målet. Så kan vara fallet t. ex. om åklagaren lägger ned åtalet i viss del.
Detsamma gäller när målet avgjorts och överklagande sker endast beträffande en
del av målet; i sådana fall kan beslut om entledigande komma att fattas av den
högre rätten. Entledigande bör även ske om det visar sig att målsäganden, sedan
åtal väckts, inte behöver höras vid huvudförhandlingen.

Det
kan i detta sammanhang påpekas att rätten lika lite som när det gäller
offentliga försvarare behöver fatta något formellt beslut om entledigande i
samband med att man avslutar handläggningen av målet, t. ex. genom dom.

Om
biträdesförordnandet urspmngligen avsett ett grovt sexualbrott som

omfattats av presumtionsregeln i 2 § första stycket och åklagaren därefter

ommbricerar gämingen fill att gälla ett brott som avses i 2 § andra stycket, 39

skall biträdet i princip
entledigas om inte rekvisiten enligt 2 § andra stycket Prop. 1987/88:107 är
uppfyllda, dvs. att målsäganden har ett särskilt starkt behov av målsägandebiträde.
Det ligger emellertid i sakens natur att man i denna situation får vara
förhållandevis liberal vid tolkningen av det nämnda rekvisitet för förordnande.

I
övrigt skall biträdet entledigas om det finns skäl för det. I denna del gäller
samma regel som enligt 21 § rättshjälpslagen gäller för entledigande av
rättshjälpsbiträde. Regeln ger bl. a. möjlighet till entledigande om biträdet
missköter sitt uppdrag, t. ex. stör ett under förundersökningen hållet förhör
på så sätt att det kan yara till men för utredningen eller i övrigt uppträder
olämpligt under förundersökning eller rättegång.

I
paragrafens fiärde stycke sägs att RB:s regler om rättegångsbiträde skall i
övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde. Hänvisningen innebär till att
börja med att de i RB föreskrivna allmänna behörighetsvillkoren m. m. för
rättegångsbiträden (12 kap. 2—5 §§ och 6 § andra stycket jämförda med 12 kap.
22 § RB) gäller även för målsägandebiträden. Vidare gäller regeln i 36 kap. 5 §
andra stycket om undantag från vittnesplikten. De särregler i fråga om
fullföljd av talan rörande rättens beslut angående biträde som finns i 49 kap.
4 § första stycket 4, 5 och 7 kommer också att gälla i fråga om målsägandebiträde.
Detsamma gäller reglerna i 18 kap. 7 § och 31 kap. 5 och II §§
om möjligheterna att ålägga ett försumligt biträde ett ansvar för
rättegångskostnader.

Lagrådet
har i anslutning till denna paragraf anfört bl. a. följande.

Lagrådet
har ingen erinran mot förslaget att vissa regler i rättshjälpslagen skall
tillämpas även i fråga om rättshjälpsbiträde. Det får också anses lämpligt att
göra en hänvisning till rättegångsbalkens bestämmeler om rättegångsbiträde.
Meningen måste emellertid vara att rättegångsbalkens biträdesregler blir
tillämpliga bara i den mån situationen inte täcks av bestämmelserna i den nu
aktuella lagen eller i rättshjälpslagen. Så t. ex. torde bestämmelserna om
avvisning i 12 kap. 5 § rättegångsbalken (jfr 12 kap. 22 § samma balk) inte bli
tillämpliga. Vad som nu har sagts kommer klarare fram, om hänvisningen till
rättegångsbalken omformuleras något och dessutom placeras efter den aktuella
lagens särskilda regler om förordnande och entledigande av målsägandebiträde
och efter hänvisningarna till rättshjälpslagen.

Det
behöver anges i den aktuella lagen att rätten fattar beslut inte bara i förordnandefrågan
utan också när det gäller byte av målsägandebiträde, rätt för biträde att rätta
någon annan i sitt ställe och entledigande av målsägandebiträde. En lämplig
ordning synes vara att rättens behörighet att fatta beslut i olika frågor
behandlas i en särskild paragraf mot slutet av lagen.

I
20 kap. 14 § rättegångsbalken sägs att om en målsägande är omyndig och brottet
bl. a. rör egendom som den omyndige inte själv råder över, hans
ställföreträdare är behörig att ange eller föra talan om brottet. Motsvarande
behörighet tillkommer den omyndiges vårdnadshavare, om brottet rör den
omyndiges person. Det kan alltså ankomma på en ställföreträdare eller en vårdnadshavare
att begära förordnande av målsägandebiträde. Skulle emellertid den omyndige
och hans eller hennes ställföreträdare eller vårdnadshavare ha motstridiga
intressen, kan en god man behöva förordnas för att föra den omyndiges talan och
därmed också

ansöka
om att målsägandebiträde förordnas (se härom SOU 1986:49 s. 103 Prop.
1987/88:107

ff).
Att god man kan förordnas när det är en omyndig och hans eller hennes

förmyndare
som har motstridiga intressen följer direkt av 18 kap. 2 § andra .

stycket
föräldrabalken. Bestämmelsen torde emellertid kunna tillämpas

analogt
när det är fråga om förhållandet omyndig - vårdnadshavare (jfr

regeringsrättens
avgörande RÅ 83 2:19).

Som
framgår av I § kan målsägandebiträde förordnas först sedan förundersökning har
inletts. Redan dessförinnan kan emellertid en målsägande komma att bli utsatt
för förhör vid vilket han eller hon kan ha behov av ett biträde. Lagrådet
återkommer till den frågan i kommentaren till 23 kap. 10 § rättegångsbalken.

Det
förhållandet att ett målsägandebiträde i princip har samma ställning som ett
rättegångsbiträde enligt rättegångsbalken medför bl. a. att biträdet kan
överklaga domstolens avgörande endast efter fullmakt från målsäganden. Ett
överklagande från målsägandens eller målsägandebiträdets sida kan behöva göras,
om målet innefattar både ansvars- och skadeståndsfrågor och målsäganden vill
gå vidare. Förs målet i sin helhet vidare till högre rätt, är målsägandebiträdet
behörigt att bistå målsäganden även där. Om emellertid åklagaren avstår från
att föra målet vidare i ansvarsdelen och överklagande bara sker såvitt gäller
frågan om skadestånd, upphör målsägandebiträdets behörighet. Den som har varit
biträde kan emellertid fortsätta att ta till vara målsägandens intressen i
egenskap av ombud eller eventuellt som biträde enligt rättshjälpslagen.

Som
har framhållits i remissprotokollet torde rätten lika lite som när det gäller
offentliga försvarare behöva fatta något formellt beslut om entledigande av målsägandebiträde
i samband med att handläggningen av målet avslutas genom dom. Ett entledigandebeslut
torde inte heller behövas, om åklagaren lägger ned åtalet i dess helhet och
målet till följd därav avskrivs.

Lagrådet
har i det föregående påpekat att ett målsägandebiträde inte längre blir
behörigt att bistå målsäganden i frågor som gäller skadestånd, om talan i den
delen avskiljs från brottmålet. Att så är fallet torde inte behöva anges
uttryckligen i beslutet om avskiljande.

För
egen del har jag inget att erinra mot vad lagrådet sålunda anfört. Lagtexten
har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

5§

Paragrafen
behandlar målsägandebiträdets rätt till ersättning och motsvarar 7 § i det
till lagrådet remitterade förslaget. Paragrafen har utformats i allt väsentligt
i enlighet med lagrådets förslag. I fråga om rätten till ersättning hänvisas i
paragrafen till reglerna om ersättning till biträde enligt 22 §
rättshjälpslagen (1972:429). Skälen för detta anges i den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.8).

Hänvisningen
fill reglema om rättshjälpsbiträde innebär bl. a. att regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, domstolsverket kan fastställa taxa som skall fillämpas
vid bestämmande av ersättning.

När
det gäller frågan vilka arbetsuppgifter som skall vara ersättningsgilla

hänvisas i huvudsak till vad som anförts i den allmänna motiveringen

(avsnitt 3.8). Med hänsyn till syftet med målsägandebiträde ligger det i

sakens natur att man intar en förhållandevis generös attityd när det gäller

ersättning för kurativa åtgärder men att samtidigt en bedömning måste ske 41

av om sådana åtgärder
varit befogade med hänsyn till förhållandena i det Prop. 1987/88:107 enskilda
fallet.

En
särskild fråga är hur man från ersättningssynpunkt skall se pä den situationen
att biträdesförordnandet avser bara ett av flera brott som behandlas vid en
huvudförhandling. Det torde av praktiska skäl i många fall vara ogörligt att
skilja ut biträdets mer allmänna arbete med stöd åt målsäganden och låta
ersättning utgå endast för den del av målet som själva förordnandet avser.
Däremot bör man i princip inte låta ersättning utgå för arbete som klart avser
endast en del av målet som inte omfattas av förordnandet. Många gånger torde
det emellertid vara svårt att utforma en rättegång så att målsägandebiträdet
kan utnyttja den fid som blir över medan en sådan del av målet behandlas. I
sådana fall bör ersättningen avse även sådan nödvändig spilltid.

6§

När
målsägandebiträdet för målsägandens talan om enskilt anspråk i brottmålet kommer
biträdet att ha samma uppgifter som ett rättshjälpsbiträde. Praktiska hänsyn
kräver att målsäganden i dessa fall skall kunna få ersättning för bevisning
och utredning i skadeståndsdelen i samma utsträckning som om han beviljats
allmän rättshjälp i målet. En regel om detta har tagits upp i förevarande
paragraf, som motsvarar 8 § första stycket i lagrädsremissens lagförslag.
Bestämmelsen har bmfits ut till en särskild paragraf efter förslag av lagrådet.

7§

I
förevarande paragraf, som i allt väsentligt utformats i enlighet med lagrådets
förslag, har samlats bestämmelser om behörighet att fatta beslut i frågor som
rör målsägandebiträde. Paragrafen motsvarar delvis 4 § första stycket och 8 §
andra stycket i lagrådsremissens lagförslag.

I
paragrafens första mening anges att det är rätten som fattar beslut i frågor
som anges i lagen. Vilken domstol som är behörig att förordna målsägandebiträde
följer av allmänna regler (jfr 19 kap. 1 och 12 §§ RB och avsnitt 3.7 i den
allmänna motiveringen).

I
de fall som anges i 6 §, dvs. när det blir aktuellt med bevisning och utredning
med anledning av talan om enskilt anspråk, har målsägandebiträdet i andra
meningen i paragrafen givits behörighet att själv fatta beslut i samma
utsträckning som enligt 24 § rättshjälpslagen föreslagits gälla för biträde vid
allmän rättshjälp fr.o.m. den 1 juli 1988 (jfr Prop. 1987/88:73).

Som framgår av 3 §
omfattar bilrädesförordnandel i de fall där åklagaren

för skadeståndstalan för målsägandens räkning inte skadeståndsdelen.

Reglerna i andra meningen i förevarande paragraf är därför inte tillämpliga

i den situationen. 42

8§ Prop. 1987/88:107

Paragrafen, som i sak helt motsvarar 9 § i
lagrådsremissens lagförslag, behandlar skyldigheten för den tilltalade och
andra att återbetala statens kostnader för målsägandebiträdet. Reglerna har
utformats med motsvarande bestämmelse om rättshjälp åt misstänkt i brottmål
som förebild (jfr 38 § rättshjälpslagen).

När utredningen leder till åtal och fällande dom kan den
tilltalade förpliktas att ersätta kostnaderna för målsägandebiträdet i samma
utsträckning som enligt 31 kap. 1 § RB gäller beträffande kostnader som enligt
rättens beslut utgått av allmänna medel.

En förutsättning för att återbetalningsskyldighet skall
kunna åläggas den tilltalade för kostnaderna för målsägandebiträdet skall i
princip vara att han döms för det brott som föranlett att biträdet förordnats.
Döms den tilltalade med tillämpning av t. ex. en mildare straffbestämmelse än
den som var aktuell när biträdet förordnades, kan det - som jag strax återkommer
till - bli aktuellt att ålägga honom att betala biträdeskostnaderna t. ex. om
rubriceringsfrågan saknat betydelse för frågan om förordnande av biträde.

När det gäller kostnader för bevisning och utredning i
skadeståndsdelen innebär hänvisningen till RB:s regler i förevarande paragraf
att den tilltalade kan bli ersättningsskyldig i den utsträckning som anges i
31 kap. II § RB.

Målsägandens kostnadsansvar i fråga om målsägandebiträdet
följer, som framgått av den allmänna motiveringen, reglerna i 31 kap. 3 och 4 §§
RB. Att målsägandebiträdet i vissa fall kan bli skyldig att ersätta kostnader
som han vållat framgår av 31 kap. 5 §.

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf anfört
följande.

Hänvisningen till rättegångsbalken innebär att bl. a.
reglerna i 31 kap. 1 § blir tillämpliga. Fälls den tilltalade till ansvar,
skall han alltså i princip ersätta statsverket kostnaderna för målsägandebiträde.
En gräns för återbetalningsskyldigheten sätts dock bl. a. genom hänvisningen till
maximibeloppet för rättshjälpsavgift i 31 kap. I § första stycket sista
meningen. Återbetalningsskyldigheten kan vidare jämkas eller efterges med stöd
av tredje stycket i samma paragraf. Detta stycke bör kunna tillämpas, om den
tilltalade visserligen fälls till ansvar i målet men frikänns från det brott
som närmast har föranlett förordnandet av målsägandebiträde eller om brottet
hänförs under en mildare staffbestämmelse än som var aktuell när biträdet
förordnades.

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet anfört i denna del.

6.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

De flesta bestämmelserna om målsägandebiträde har förts in
i den särskil

da lagen om sådant biträde. Några regler som främst hänför sig till rättens

eller undersökningsledarens handläggning har emellertid i stället förts in i 43

sitt sammanhang i RB. Jag
är medveten om att man i ett par fall kan Prop. 1987/88:107 diskutera om
reglerna i stället hade bort införas i den särskilda lagen.

Det
kan här nämnas att det i lagrådsremissen föreslogs ett tillägg till 31 kap. I §
RB som angav att även kostnader för ett målsägandebiträde ingår bland de
rättegångskostnader som den tilltalade kan förpliktas att ersätta om han döms i
målet. Som lagrådet påpekat framgår detta dock redan av den hänvisning till 31
kap. RB som har gjorts i 8 § i lagen om målsägandebiträde (9 § enligt
lagrådsremissens förslag). I enlighet med vad lagrådet förordat föreslås därför
nu ingen ändring av reglerna i 31 kap. 1 § RB.

20
kap. 15 §

Denna
bestämmelse, som tillkom vid ändringarna rörande sexualbrotten år 1984 och före
den I januari 1988 betecknades 20 kap. 15 a §, innehåller regler om s. k.
stödperson åt målsäganden. Även om det kan fömtsättas att behov av stödperson
ofta inte kommer att finnas i de fall där målsägandebiträde förordnas bör
regeln kvarstå, främst med tanke på de målsägande som har behov av stöd, men
som inte kan få målsägandebiträde. I vissa fall kan det säkerligen också vara
välmotiverat att den som har ett målsägandebiträde också stöds av någon
ytterligare person vid förhandlingen.

För
tydlighetens skull bör begreppet stödperson sättas ut i lagen och det bör vidare
anges att en stödperson som är känd för rätten om möjligt skall få besked om
tidpunkten för rättegången.

I
paragrafen har vidare skett en särskild hänvisning till bestämmelserna om målsägandebiträde.
Vidare har här införts skyldighet för rätten att kalla målsägandebiträdet, på
samma sätt som en försvarare, till huvudförhandling eller annat sammanträde i
rätten när målsäganden eller hans ställföreträdare skall höras.

23
kap. 5 §

Liksom
det åligger förundersökningsledaren att anmäla när det finns skäl att förordna
offentlig försvarare, bör det åligga honom att se till att målsägandens
begäran om målsägandebiträde vidarebefordras till domstolen. Han skall vidare
underrätta domstolen om det av annan anledning finns skäl att förordna ett
sådant biträde.

I
detta sammanhang bör sägas att det självfallet också bör åligga undersökningsledaren
att göra anmälan till rätten om det finns anledning att enfiediga ett målsägandebiträde,
t. ex. därför att utredningen inte längre avser ett sådant brott som berättigar
till biträde. Någon uttrycklig lagregel i sistnämnda hänseende torde inte
behövas.

23
kap. 10 och II §§

Målsägandebiträdets
rätl atl vara närvarande vid förhör med målsäganden

och atl ställa frågor till denne föreslås lagfäst genom tillägg i dessa paragra

fer.

Lagrådet har i anslutning till 23 kap. 10 § RB gjort följande påpekande. 44

Enligt lagrådsremissen
skall paragrafen förses med ett nytt tredje stycke, Prop. 1987/88:107 som ger målsägandebiträden
rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Lagrådet har ingen erinran mot
detta förslag. Som lagrådet tidigare har berört kan emellertid en målsägande
komma att förhöras redan innan det finns möjlighet att utse målsägandebiträde.
Ett beslut om biträde kan vidare komma att dröja, även om det i och för sig
finns förutsättningar för ett förordnande. Också i sådana situationer kan målsäganden
ha behov av biträdeshjälp. Ett villkor för att en person som inte formellt har
förordnats till målsägandebiträde skall få närvara är att det kan ske utan men
för utredningen (se andra stycket i förevarande paragraf och 7 § tredje stycket
förundersökningskungörelsen). Det får anses önskvärt att dessa bestämmelser
ges en generös tillämpning. Det framgår också av remissprotokollet att, om målsäganden
har biträtts av en person som senare förordnas till målsägandebiträde, denne
kan få ersättning även för arbete som har utförts före förordnandet.

För
egen del har jag inget att erinra mot vad lagrådet anfört i denna del.

49
kap. 7 §

Ändringen
i denna paragraf innebär att tingsrättens beslut om att förordna ett målsägandebiträde,
liksom ett beslut om att förordna offentlig försvarare eller bevilja
rättshjälp åt misstänkt i brottmål, inte kan överklagas. Möjligheterna att föra
särskild talan mot rättens beslut i övrigt angående målsägandebiträde framgår
av 49 kap. 4 § första stycket 4, 5 och 7.

7 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslagen till

1.
lag om målsägandebiträde samt

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken.

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

45

Bilaga
1 Prop. 1987/88:107 Bilaga 1

Sammanfattning

vårt
uppdrag har varit dels att undersöka hur det rättsliga förfarandet i mål om
ansvar för sexualbrott har fungerat i praktiken från målsägandens synpunkt
sedan nya regler i ämnet infördes den I juli 1984, dels att på grundval av
undersökningen ta upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp åt i första
hand kvinnor som har utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott.

En
sammanställning av den gjorda undersökningen. Offer för sexualbrott - en
undersökning av målsägandens situation under fömndersökning och rättegång,
finns fogad som en bilaga till betänkandet.

Vi
har i Danmark och Norge inhämtat desssa länders erfarenheter av ett system med
biståndsadvokat till våldtäktsoffer.

Vi
har funnit att målsäganden i sexualbrottmål, både under fömndersökningen och i
samband med rättegången, behöver hjälp för att orka med de påfrestningar som
det rättsliga förfarandet innebär för henne. I samband med rättegången behöver
hon vidare hjälp för att ha möjlighet att få sina intressen tillgodosedda när
det gäller olika handläggningsfrågor. Hon kan även behöva hjälp för att få
ersättning för uppkomna skador.

Vår
undersökning visar att de åtgärder som hittills vidtagits för att förbättra målsägandens
situation inte har gett avsett resultat. Många målsägande i sexualbrottmål
behöver i olika avseenden mera hjälp.

Vi
anser att det bör vara möjligt att inom ramen för nuvarande ordning finna vägar
att förbättra hjälpen till målsäganden. Detta kan ske genom insatser i form av
ytterligare information till och utbildning av berörda personalgrupper. Vi
hänvisar i detta sammanhang till det arbete som för närvarande pågår bl. a. hos
BRÅ och inom justitiedepartementet. Vi konstaterar dock samtidigt att det är
svårt att inom ramen för nuvarande ordning garantera målsäganden i
sexualbrottmål den hjälp hon behöver. Vi anser därför att man nu bör ge vissa
målsägande rätt till ett eget juridiskt biträde. En sådan reform skall ses som
ett komplement till övriga tänkbara åtgärder, men är utan tvekan det snabbaste
och mest effektiva sättet att ge berörda målsägande bättre hjälp i de avseenden
vi tidigare beskrivit.

I
våra direktiv fömtsatts att tillämpningsområdet för en ny ordning skall inskränkas
till de fall där behovet har ansetts mest angeläget.

Vi
anser att de allvarliga sexualbrotten, dvs. brott mot 6 kap. BrB med

enbart fängelse i straffskalan, generellt sett skiljer sig i två avseenden från

andra brott. För det första menar vi att sexuellt våld innebär en särskilt

svår kränkning av offret. Ett sexuellt övergrepp har en speciellt integri-

tetskränkande karaktär som medför svåra påfrestningar för målsäganden

under det rättsliga förfarandet. För det andra är frågan om målsägandens

trovärdighet nästan alltid av avgörande betydelse i sexualbrottmål. Det

saknas nämligen ofta i dessa mål annan bevisning än målsägandens egen

berättelse och det är också vanligt att den misstänkte förnekar brottet. Nu 46

beskrivna omständigheter gör att målsägandens behov av
hjälp och stöd Prop. 1987/88:107

typiskt sett är större i sexualbrottmål än i andra brottmål. Bilaga I

Utöver sexualbrottsoffren är det främst de kvinnor som
utsatts för misshandel inom familjen som i debatten angetts ha behov av ett
eget juridiskt biträde. Den som utsatts för vissa typer av misshandel eller
brott som olaga hot, rån eller olaga frihetsberövande kan givetvis ha behov av
hjälp liknande vad som gäller i sexualbrottmålen. Det är emellertid enligt vår
mening svårt att hävda att det bland dessa brott just vid kvinnomisshandel
skulle finnas ett särskilt stort behov av juridisk hjälp när det gäller frågor
som direkt berör brottmålet.

Enbart antalet anmälda misshandelsbrott översteg 30 000 år
1985. Eftersom det uppenbarligen inte finns behov av biträde i alla dessa mål
måste man, om man vill gå utöver sexualbrotten, i varje enskilt fall ta
ställning till om det finns behov av biträde men hänsyn till faktorer som
brottets grovhet, målsägandens person, personliga förhållanden och relafion
till gärningsmannen. En sådan ordning skulle innebära att kostnaderna för
reformen med nödvändighet ökade högst avsevärt. Medan sexualbrotten är en
begränsad och relativt homogen grupp av brott, finns det en mycket större
variation bland andra våldsbrott. Att ge vissa målsägande rätt till ett eget
biträde innebär vidare en principiell nyordning. Vi anser att man bör starta
med en reform som tar sikte på de brottsoffer vilkas behov av hjälp vi vet är
stort och vars konsekvenser relafivt väl kan överblickas.

En ny reglering bör utformas så att den omfattar alla som
utsatts för allvarliga sexuella övergrepp, oavsett kön och ålder. Vi föreslår
att alla målsägande ges rätt till ett eget juridiskt biträde i mål om våldtäkt
och grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt
utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med avkomling, syskon eller barn,
koppleri och grovt koppleri samt i förekommande fall försök, förberedelse eller
stämpling till dessa brott.

Vi har valt att kalla det nya biträdet målsägandebiträde.

Målsägandebiträdet skall förordnas av domstol på begäran
av målsäganden eller när behov av biträde blir känt. Förordnande skall kunna
ske så snart anmälan om brott upptagits hos polisen och skall bestå till dess
utredningen avslutas genom beslut eller lagakraftvunnen dom.

Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens
intressen samt ge

henne den hjälp och det stöd som hon behöver. Under förundersökningen

skall målsägandebiträdet förklara för målsäganden hur denna går till och

hålla henne informerad om hur utredningen fortskrider. Biträdet skall även

ge målsäganden upplysningar om andra stödmöjligheter som finns, och vid

behov hjälpa henne att ta erforderliga kontakter. När målsäganden är ett

barn kan hennes intressen ofta tillgodoses genom att vårdnadshavaren får

denna information och hjälp. Biträdet skall under fömndersökningen ha

rätt att närvara vid alla förhör med målsäganden, hos polisen och i dom

stol, och skall därvid kunna ställa kompletterande frågor. Inför rättegång

en skall biträdet beskriva för målsäganden hur huvudförhandlingen går fill

och förklara hennes roll i denna. Biträdet skall också på lämpligt sätt

genom kontakter med åklagare och domstol före rättegången ta reda på hur

denna är planerad och framföra eventuella önskemål från målsäganden. 47

Biträdel
skall kallas till huvudförhandling där målsäganden eller hennes Prop.
1987/88:107 ställföreträdare skall höras personligen. I samband med
huvudförhandling- Bilaga 1 en skall biträdet se till att målsägandens intressen
tillgodoses. Han kan t. ex. begära att det förordnas om stängda dörrar eller
att förhör med målsäganden får ske i den tilltalades utevaro. Biträdet skall
också kunna fästa rättens uppmärksamhet på att en viss fråga enligt hans
uppfattning är kränkande eller saknar relevans i målet. Biträdet skall, på
samma sätt som målsäganden själv, kunna ställa frågor till den tilltalade och
bör även med rättens tillstånd kunna få ställa frågor till målsäganden och till
vittnen. Biträdet får emellertid inte bli en ytterligare åklagare. Eventuella
frågor skall syfta enbart till att förtydliga gjorda uttalanden eller att
komplettera bilden i något för målsäganden väsentligt avseende.

Målsägandebiträdet
skall även kunna biträda målsäganden om hon vill föra talan om enskilt anspråk
i brottmålet. Däremot ingår det inte i biträdets uppgifter att ta till vara målsägandens
intressen i skadeståndsdelen, när denna fråga behandlas utomprocessuellt eller
i ett tvistemål. I biträdets uppgifter ingår inte heller att biträda målsäganden
med en talan i ansvarsdelen.

Bestämmelsen
om vem som skall kunna förordnas som målsägandebiträde överensstämmer med vad
som gäller beträffande ett rättshjälpsbiträde, målsägandebiträdet har rätt
till ersättning för sitt arbete enligt reglema om offentlig försvarare i
rättegångsbalken.

Rätten
till målsägandebiträde innefattar att staten betalar kostnaden för biträdet och
för den utredning och bevisning som kan bli aktuell om målsäganden för talan
om enskilt anspråk i brottmålet. Hjälpen skall vara kostnadsfri för målsäganden.
Den som döms för brottet skall ersätta staten kostnaderna för biträdet och för
eventuell bevisning och utredning enligt reglema i 31 kap. RB.

Vi
föreslår att bestämmelserna om målsägandebiträde utformas som en särskild lag.

Vi
beräknar kostnaderna för den föreslagna reformen till i dag ca 2,5 milj. kr per
år.

48

Bilaga 2 Prop. 1987/88:107 Bilaga 2

Författningsförslag

Förslag
till

Lag
(1900:000) om målsägandebiträde

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

1
§ I mål om
brott mot 6 kap. 1-6, 8, 9 och 12 §§ brottsbalken får ett biträde förordnas för
målsäganden, om det inte måste antas att behov av sådant biträde saknas (målsägandebiträde).
Beträffande sådant biträde tillämpas reglema i rättegångsbalken om rättegångsbiträde
åt part. Staten betalar kostnaden för biträde enligt 6 § samt för utredning och
bevisning enligt 7 §.

2
§ Målsägandebiträdet
skall ta till vara målsägandens intressen samt ge målsäganden stöd och hjälp i
brottmålet. Förordnandet omfattar dock inte att bistå målsäganden med att
biträda åtalet eller i övrigt föra talan rörande brottet.

3
§ Ett målsägandebiträde
får förordnas så snart anmälan om brottet upptagits hos polisen. Målsägandebiträdet
förordnas på begäran av målsäganden eller när behov av biträde blir känt.

4
§ Till målsägandebiträde
förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan. Den som
förordnas skall vara lämplig för uppdraget. Har målsäganden föreslagit någon
som är lämplig, skall denne förordnas om inte hans anlitande skulle medföra
avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

5 § Målsägandebiträdet skall entledigas, om målet inte
längre avser så

dant brott som anges i 1 § första stycket, och särskilda skäl inte föranleder

annat.

I fråga om entledigande, byte och substitution av ett målsägandebiträde
gäller vidare reglerna i 2 kap. 13 och 14 §§ lagen (1900:000) om rättshjälp.

6
§
Bestämmelserna i rättegångsbalken om offenfiig försvarares rätt till ersättning
gäller även i fråga om målsägandebiträde.

7
§ Om ett målsägandebiträde
förordnas ersätts målsägandens därefter uppkommande kostnader för bevisning och
utredning i samma utsträckning som om målsäganden beviljats allmän rättshjälp
i anledning av talan om enskilt anspråk i brottmålet.

8
§
Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att
till staten återbetala kostnader som enligt rättens beslut utgått av allmänna
medel gäller även i fråga om kostnader enligt denna lag. Den tilltalade är dock
ersältningsskyldig endast om han döms för brott som anges i I §.

9
§ Beslut enligt
denna lag fattas av den domstol som är behörig att uppta brottmålet.

Målsägandebiträdet får dock besluta om utredning enligt 7
§ om den 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 107

sammanlagda kostnaden för
utredare och sådan sakkunnig enligt rätte- Prop. 1987/88:107 gångsbalken
som inte har förordnats av rätten uppgår till högst tvåtusen Bilaga 2
kronor.

10
§ I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag fillämpas vad som i
allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1987.

50

2 Förslag
till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 20 kap. 15 a §, 23
kap. 5, 10, 11 och 21 §§, 31 kap. 1 § samt 49 kap. 7 § rättegångsbalken skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 15 a §

Prop.
1987/88:107 Bilaga 2

Målsägande,
som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn fill brottets
art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången,
får åtföljas av lämplig person som sådant stöd.

Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan
och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt
stöd under rättegången, får åtföljas av lämplig person som sådant stöd
(stödperson). Stödperson som rätten har kännedom om skall underrättas om
rättegången.

Om möjlighet att förordna målsägandebiträde i vissa fall
finns särskilda bestämmelser.

Målsägandebiträde
skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i rätten där målsäganden
eller målsägandens ställföreträdare skall höras.

Skall
enligt 21 kap. 3 a § offentlig försvarare utses för den misstänkte åligger det
undersökningsledaren att göra anmälan om det hos rätten.

Skall
enligt 21 kap. 3 a § offentlig försvarare utses för den misstänkte åligger det
undersökningsledaren att göra anmälan om det hos rätten. Detsamma gäller om målsäganden
begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars jinns anledning att
förordna eller entlediga ett sådant biträde.

10 § Vid förhör skall såvitt möjligt ett av
undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara. Undersökningsledaren
har att bestämma, humvida annan än vittne må övervara förhör. Vid förhör som
enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes begäran, äge han och hans
försvarare att närvara. Även vid annat förhör må, om det kan ske utan men för
utredningen, försvarare vara tillstädes.

Målsägandebiträde
har rätt att närvara vid förhör med målsäganden.

Senaste
lydelse 1983:920.

51

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:107

Är
den som höres under 15 år, bör, om det kan ske utan men för Bilaga 2
utredningen, den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren
äge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke får uppenbaras.

II §

Är den misstänkte eller
hans försvarare närvarande vid förhör, må han i den ordning undersökningsledaren
bestämmer framställa frågor till den som höres. Utan undersökningsledarens
tillstånd må ej annan, som är närvarande vid förhör, därunder meddela sig med
den hörde.

Är den misstänkte eller
hans försvarare närvarande vid förhör, må han i den ordning undersökningsledaren
bestämmer framställa frågor till den som höres. Detsamma gäller målsägandebiträde
vid förhör med målsäganden. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som
är närvarande vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

Så snart åtal beslutats,
har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll
eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats
för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller
sändas till försvararen.

Så snart åtal beslutats,
har den misstänkte eller hans försvarare och målsäganden rätt att på begäran
få en avskrift av protokoll eller anteckningar från fömndersökningen. Har
offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan
särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.

Dömes i mål, vari
åklagaren för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket
återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans
inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig
eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning
till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den
tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad, som icke skäligen
varit påkallad för utredningen, eller för kostnad som vållats genom vårdslöshet
eller försummelse av annan

Döms i mål, vari åklagaren
för talan, den tilltalade för brottet, skall han till staten betala vad enligt
rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under
förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under
förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare eller
till målsägandebiträde så ock statens kostnad för hans hämtande till rätten.
Den tilltalade är dock inte ersättningsskyldig för kostnad, som icke skäligen
varit påkallad för utredningen, eller för kostnad som vållats genoin vårdslöshet
eller försummelse av

- Senaste lydelse
1983:920. Senaste lydelse 1983:920.

52

Nuvarande
lydelse

än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd
försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket
skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet
för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Föreslagen
lydelse

annan än den filltalade, hans ombud eller av honom utsedd
försvarare. Han är inte heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket
skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet
för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt räftshjälpslagen
(1972:429).

Prop.
1987/88:107 Bilaga 2

Har
underrätt förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt
misstänkt i brottmål, skall underrättens beslut stå fast.

Har
underrätt förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt
misstänkt eller om måhägandebiträde i brottmål, skall underrättens beslut stå
fast.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1987.

"
Senaste lydelse 1983:370.

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 107

53

Förteckning över remissinstanserna

Bilaga
3

Prop. 1987/88:107 Bilaga 3

Yttrande över betänkandet
har avgivits av justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, brottsförebyggande rådet, brottsskadenämnden,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingrätt. Handens fingrätt,
Norrköpings fingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, rättshjälpsnämnden i Stockholm,
rättshjälpsnämnden i Göteborg, polismyndigheten i Göteborg, polismyndigheten i
Uppsala, polismyndigheten i Östersund, riksdagens ombudsmän, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges domareförbund, föreningen Sveriges åklagare,
föreningen Sveriges polischefer och föreningen Sveriges länspolischefer,
riksorganisationen för kvinnojourer i Sveriges (RÖKS), juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet. Rädda barnens riksförbund. Barnens
rätt i samhället (BRIS), Fredrika Bremerförbundet, Sveriges socialdemokrafiska
kvinnoförbund, moderata kvinnoförbundet, folkpartiets kvinnoförbund, vänsterpartiet
kommunisterna, kvinnopolitiska utskottet, tjänstemännens centralorganisation,
landsorganisationer, i Sverige, tjugoåtta kvinnor från kvinnojourer, föreningen
kvinnogemenskap i Härnösand, vänsterpartiet kommunisterna i Umeå, advokaten
Birgitta Melander, Kvinnorättskom-mittén i Stockholm, Kvinnohuset i Örebro,
Husmodersförbundet hem och samhälle, föreningen Alla kvinnors hus, Qvinnoföreningen
i Östersund, Borlänge kvinnojourer, föreningen Kvinnogemenskap i Sundsvall.

54

Bilaga
4 Prop. 1987/88:107 Till lagrådet remitterade lagförslag Bilaga 4

1 Förslag till

Lag om målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs följande.

1
§ I mål om
brott som hör under allmänt åtal får, sedan förundersökning har inletts, ett
särskilt biträde förordnas för målsäganden (målsägandebiträde) under de
förutsättningar som anges i denna lag.

2
§ I mål om
brott enligt 6 kap. 1-6 §§ brottsbalken eller försök till sådant brott skall målsägandebiträde
förordnas, om det inte på gmnd av särskilda omständigheter kan antas att målsäganden
saknar behov av sådant biträde.

Om det med
hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan
antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde, får målsägandebiträde
förordnas även i mål om

1.
annat brott
enligt 6 kap. brottsbalken än som avses i första stycket,

2.
brott enligt 3
eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller försök till
sådant brott,

3.
brott enligt 8
kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök till sådant brott.

Målsägandebiträde
får inte förordnas sedan åklagaren beslutat att allmänt åtal inte skall väckas
eller att sådant åtal skall läggas ned eller avstått från att fullfölja talan
mot dom i målet.

3
§ Målsägandebiträdet
skall ta fill vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden.

4
§ Målsägandebiträde
förordnas av rätten på begäran av målsäganden eller när det annars finns
anledning till det.

Vid
förordnande av målsägandebiträde tillämpas 21 § första stycket rätishjälpslagen
(1972:429).

5
§ Reglerna i
rättegångsbalken om rättegångsbiträde gäller även i fråga om målsägandebiträde.

6
§ Målsägandebiträdet
skall entledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet
eller om det annars finns skäl för det.

I fråga om
byte av målsägandebiträde och om rätt för sådant biträde att sätta någon annan
i sitt ställe tillämpas 21 § andra och tredje styckena rättshjälpslagen
(1972:429).

7
§ Målsägandebiträdet
har rätt till ersättning för sitt arbete i enlighet med vad som gäller för
offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken.

8
§ Om ett målsägandebiträde
förordnas, ersätts målsägandens därefter uppkommande kostnader för bevisning
och utredning med anledning av talan om enskilt anspråk i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats allmän rättshjälp med anledning av en sådan talan.

I de fall som avses i första stycket får målsägandebiträdet
själv besluta

55

om utredning i samma
utsträckning som gäller för biträde vid allmän Prop. 1987/88:107

rättshjälp enligt räftshjälpslagen (1972:429). Bilaga4

9
§ Bestämmelsema i 31 kap. rättegångsbalken om skyldighet för den tilltalade
eller annan att till staten återbetala kostnader som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel gäller även i fråga om kostnader enligt denna lag.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1988.

56

2 Förslag
till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 §, 23 kap. 5, 10 och II i I § samt 49 kap. 7 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

15 §1

31 kap.

Prop.
1987/88:107 Bilaga 4

Målsägande,
som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn fill brottets
art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången,
får åtföljas av lämplig person som sådant stöd.

Målsägande,
som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets
art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången,
får åtföljas av lämplig person som sådant stöd (stödperson). Sådan stödperson
som rätten har kännedom om skall om möjligt underrättas om rättegången. Om
möjlighet att förordna målsägandebiträde i vissa fall finns särskilda bestämmelser.
Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i
rätten där målsäganden eller målsägandens ställföreträdare skall höras.

Skall
enligt 21 kap. 3 a § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligger
det undersökningsledaren att göra anmälan om det hos rätten.

Skall
enligt 21 kap. 3 a § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligger
det undersökningsledaren att göra anmälan om det hos rätten. Detsamma gäller
om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns
anledning att förordna ett sådant biträde.

10 §
Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara.

Undersökningsledaren
har att bestämma, huruvida annan än vittne må övervara förhör. Vid förhör, som
enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes begäran, äge han och hans
försvarare att närvara. Även vid annat förhör må, om

Undersökningsledaren
skall bestämma om någon annan än ett vittne får närvara vid förhör. Vid förhör,
som enligt 18 § andra stycket hålls på den misstänktes begäran, har han och
hans försvarare rätt att närvara. Även vid annat förhör får

' Senaste
lydelse 1987:747. ' Senaste lydelse 1983:920.

57

Nuvarande
lydelse

det kan ske utan men för utredningen,/öriVA/o re vara
tillstädes.

Är den som höres under 15 år, bör, om det kan ske utan men
för utredningen, den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren
äge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke får uppenbaras.

Föreslagen lydelse

försvararen närvara, om det kan ske utan men för
utredningen.

Målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden.

Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om
honom vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får förordna, att vad som förekommit
vid förhör inte får uppenbaras.

Prop.
1987/88:107 Bilaga 4

År den
misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i den ordning
undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som höres. Utan
undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande vid förhör, dämnder
meddela sig med den hörde.

Är den
misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, får han i den ordning
undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som hörs. Detsamma
gäller målsägandebiträde vid förhör med målsäganden. Om någon annan är
närvarande vid förhör, får denne inte utan undersökningsledarens tillstånd vid
förhöret meddela sig med den hörde.

Dömes i
mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för
hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller
sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för
hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för
kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad,
som vållats genom värds-löshet eller försummelse av annan än den tilltalade,
hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än
som sägs i 4 § första stycket skyldig att

Döms i
mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
staten betala vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans
inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig
eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i
ersättning till försvarare eller till målsägandebiträde. Delsamma gäller
statens kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade är dock inte ersättningsskyldig
för kostnad, som inte skäligen varit påkallad för utredningen, eller för
kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade,
hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han är inte heller i annat fall
än som sägs i 4 § första

Senaste
lydelse 1983:920.

58

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:107

betala mera än som motsvarar det stycket skyldig att betala mera än Bilaga 4

för honom gällande maximibelop- som
motsvarar det för honom gäl-

pet för rättshjälpsavgift vid allmän lande maximibeloppet för rätts

rättshjälp enligt rättshjälpslagen hjälpsavgift
vid allmän rättshjälp

(1972:429). enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Om den tilltalade har haft offentlig försvarare i målet,
skall vid tillämpning av första stycket sista meningen hans maximibelopp för
rättshjälpsavgiften minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift till
försvararen.

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återbetala
får jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den
tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att
ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, skall
ersättningsskyldighet inte åläggas.

49 kap.

7§''

Har underrätt förklarat en döma- Har tingsratten lorKiaiai en uu-

re jävig eller bifallit en begäran om mare jävig eller
bifallit en begäran

rättshjälp åt misstänkt i brottmål, om rättshjälp åt
misstänkt i brott-

skall underrättens bes\ul stå fast. mål eller om målsägandebiträde,

får tingsrättens beslut inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

" Senaste lydelse 1983:370. 59

Bilaga 5 Prop. 1987/88:107 Bilaga 5

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-02-03.

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet
Wadell, jusfi-tierådet Magnusson

Enligt protokoll vid regeringssammanräde den 21 januari
1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om målsägandebiträde, m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Paul Arnell.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om målsägandebiträde

Lagrådet finner inte anledning att ifrågasätta behovet av
att det, vid sidan av det bistånd som kan lämnas målsägande genom stödpersoner
och biträden enligt rättshjälpslagen, införs ytterligare en form av biträdeshjälp
i vissa typer av brottmål. Lagrådet har inte heller någon erinran mot vad som
har sagts i lagrådsremissen om uppgifterna för de föreslagna målsägandebiträdena,
däribland behörigheten att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt
anspråk i samband med brottmålet i sådana fall då detta inte görs av åklagaren.
Det får emellertid anses önskvärt att så långt möjligt undvika att en
målsägande samtidigt biträds av flera olika personer. Har målsägandebiträde
förordnats med uppgift att bistå målsäganden i ett brottmål där även en
skadeståndstalan är aktuell, torde det normalt inte finnas behov av något
särskilt biträde enligt rättshjälpslagen i skadeståndsdelen. Det får i
allmänhet också anses onödigt att förordna målsägandebiträde i ett mål där målsäganden
redan har fått ett biträde enligt rättshjälpslagen, åtminstone om de kurativa
uppgifterna är begränsade. Skulle de uppgifter som ankommer på ett målsägandebiträde
inte kunna fullgöras inom ramen för rättshjälpslagen, bör det inte finnas något
hinder mot att utvidga uppdraget för ett redan förordnat rättshjälpsbiträde, så
att samma person också utses till målsägandebiträde.

Som har framhållits i lagrådsremissen torde det ofta
saknas behov av stödpersoner i de fall där målsägandebiträde förordnas.
Situationer kan emellertid förekomma där det är motiverat att den som har ett målsägandebiträde
stöds av ytterligare en person.

Lagrådet godtar förslaget att reglerna om målsägandebiträde
i huvudsak tas in i en särskild lag. Lagförslaget föranleder dock en del
påpekanden.

1 och 2 §§

Det sakliga innehållet i den inledande paragrafen kan med
fördel inordnas i

de närmast följande bestämmelserna. Dessa bör i sin tur
avfattas sä att det 60

klarare än
som skett i lagrådsremissen framgår vid vilka typer av brott Prop.
1987/88:107 målsägandebiträde skall kunna förordnas. Även i övrigt bör vissa jämk-
Bilaga 5 ningar göras. Bl. a. bör det sista stycket i den föreslagna 2 § få
bilda en särskilda paragraf. Lagrådet föreslår således att 1 och 2 §§ får
följande lydelse: " I § I mål om brott enligt 6 kap. I —6 § eller försök
till brott enligt 6 kap. 1—4 eller 6 § brottsbalken skall, sedan
förundersökning har inletts, ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde)
förordnas, om det inte på grund av särskilda omständigheter kan antas att målsäganden
saknar behov av sådant biträde.

Om det med hänsyn till målsägandens personliga
förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av biträde, skall, sedan förundersökning har inletts, målsägandebiträde
förordnas även i mål om

1. brott enligt 6 kap. 7-10 §, försök till brott enligt
6 kap. 8 eller 9 § eller

förberedelse eller stämpling till brott enligt 6 kap. I §, 4 § andra stycket

eller 9 § brottsbalken,

2.
brott enligt 3
eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller försök till
sådant brott,

3.
brott enligt 8
kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök till sådant brott.

2 § Målsägandebiträde får inte förordnas sedan åklagaren
har beslutat att allmänt åtal inte skall väckas eller att sådant åtal skall
läggas ned eller avstått från att fullfölja talan mot dom i målet."

3 §

Paragrafen bör förses med ett tillägg som klargör att det
i målsägandebiträdets uppgifter inte ingår att bistå målsäganden med att föra
talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta görs av åklagaren.

Av formuleringen att målsägandebiträdet skall ta till vara
målsägandens intressen "i rhålet", dvs. i brottmålet, följer att
biträdet inte är behörigt att bistå målsäganden med en skadeståndstalan i fall
då en sådan talan förs i särskild ordning enligt reglerna för tvistemål. Om
ansvars- och skadeståndsfrågor från början har handlagts gemensamt i ett mål
där målsäganden har haft ett målsägandebiträde och skadeståndstalan sedan
avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet obehörigt att bistå målsäganden i den
delen. Målsägandebiträdet kan emellertid, under de förutsättningar som anges i
rättshjälpslagen, förordnas till rättshjälpsbiträde för målsäganden i den
fortsatta skadeståndsprocessen.

4-6 §§

Lagrådet har ingen erinran mot förslaget att vissa regler
i rättshjälpslagen

skall tillämpas även i fråga om rättshjälpsbiträde. Det får också anses

lämpligt att göra en hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser om

rättegångsbiträde. Meningen måste emellertid vara att rättegångsbalkens

biträdesregler blir tillämpliga bara i den mån situationen inte täcks av 61

bestämmelserna
i den nu aktuella lagen eller i rättshjälpslagen. Så t. ex. Prop. 1987/88:107
torde bestämmelserna om avvisning i 12 kap. 5 § rättegångsbalken (jfr 12 Bilaga
5 kap. 22 § samma balk) inte bli tillämpliga. Vad som nu har sagts kommer
klarare fram, om hänvisningen till rättegångsbalken omformuleras något och
dessutom placeras efter den aktuella lagens särskilda regler om förordnande
och entledigande av målsägandebiträde och efter hänvisningarna fill rättshjälslagen.

Det behöver anges i den aktuella lagen att rätten fattar
beslut inte bara i förordnandefrågor utan också när det gäller byte av målsägandebiträde,
rätt för biträde att sätta någon annan i sitt ställe och entledigande av målsägandebiträde.
En lämplig ordning synes vara att rättens behörighet att fatta beslut i olika
frågor behandlas i en särskild paragraf mot slutet av lagen.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet att 4 — 6 §§ i
lagrådsremissen ersätts av en paragraf, 4 §, med följande lydelse:

"4 § Målsägandebiträde förordnas på begäran av målsäganden
eller när det annars finns anledning till det. Vid förordnandet tillämpas 21 §
första stycket rättshjälpslagen (1972:429).

I fråga om byte av målsägandebiträde och rätt för sådant biträde
att sätta någon annan i sitt ställe tillämpas 21 § andra och tredje styckena
rättshjälpslagen.

Målsägandebiträdet skall entledigas, om det är påkallat
med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det.

I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde
rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde."

I 20 kap. 14 § rättegångsbalken sägs att om en målsägande
är omyndig och brottet bl. a. rör egendom som den omyndige inte själv råder
över, hans ställföreträdare är behörig att ange eller föra talan om brottet.
Motsvarande behörighet tillkommer den omyndiges vårdnadshavare, om brottet
rör den omyndiges person. Det kan alltså ankomma på en ställföreträdare eller
en vårdnadshavare att begära förordnande av målsägandebiträde. Skulle
emellertid den omyndige och hans eller hennes ställföreträdare eller vårdnadshavare
ha motstridiga intressen kan en god man behöva förordnas för att föra den
omyndiges talan och därmed också ansöka om att målsägandebiträde förordnas (se
härom SOU 1986:49 s. 103 fO- Att god man kan förordnas när det är en omyndig
och hans eller hennes förmyndare som har motstridiga intressen följer direkt
av 18 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken. Bestämmelsen torde emellertid
kunna tillämpas analogt när det är fråga om förhållandet omyndig - vårdnadshavare
(jfr regeringsrättens avgörande RÅ 83 2:19).

Som framgår av 1 § kan målsägandebiträde förordnas först
sedan förundersökning har inletts. Redan dessförinnan kan emellertid en
målsägande komma att bli utsatt för förhör vid vilket han eller hon kan ha
behov av ett biträde. Lagrådet återkommer till den frågan i kommentaren till 23
kap. 10 § rättegångsbalken.

Det förhållandet att ett målsägandebiträde i princip har
samma ställning

som ett rättegångsbiträde enligt rättegångsbalken medför bl. a. att biträdet

kan överklaga domstolens avgörande endast efter fullmakt från målsägan- 62

den. Ett
överklagande från målsägandens eller rättegångsbiträdets sida kan Prop.
1987/88:107 behöva göras, om målet innefattar både ansvars- och
skadeståndsfrågor Bilaga 5 och målsäganden vill gå vidare. Förs målet i sin
helhet vidare till högre rätt, är målsägandebiträdet behörigt att bistå målsäganden
även där. Om emellertid åklagaren avstår från att föra målet vidare i
ansvarsdelen och överklagande sker bara såvitt gäller frågan om skadestånd,
upphör målsägandebiträdets behörighet. Den som har varit biträde kan
emellertid fortsätta att ta till vara målsägandens intressen i egenskap av
ombud eller eventuellt som biträde enligt rättshjälpslagen.

Som har framhållits i remissprotokollet torde rätten lika
lite som när det gäller offentliga försvarare behöva fatta något formellt
beslut om entledigande av målsägandebiträde i samband med att handläggningen
av målet avslutas genom dom. Ett entledigandebeslut torde inte heller behövas
om åklagaren lägger ned åtalet i dess helhet och målet till följd därav
avskrivs.

Lagrådet har i det föregående påpekat att ett målsägandebiträde
inte längre blir behörigt att bistå målsäganden i frågor som gäller skadestånd,
om talan i den delen avskiljs från brottmålet. Att sä är fallet torde inte
behöva anges uttryckligen i beslutet om avskiljande.

I det remitterade förslaget sägs att målsägandebiträdet
har rätt fill ersättning för sitt arbete enligt vad som gäller för offentlig
försvarare. Enligt lagrådets mening är det naturligare att hänvisa till
bestämmelserna om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp, bl. a. med
hänsyn till att samma person kan förordnas till såväl målsägande- som
rättshjälpsbiträde. Även med en hänvisning till rättshjälpslagen har
domstolsverket möjlighet att, efter uppdrag från regeringen, fastställa taxa
för bestämmande av ersättningen.

Lagrådet föreslår att den aktuella bestämmelsen ändras
enligt vad som nu har sagts. Den bör vidare ändras så att målsägandebiträdet,
utöver ersättning för arbete, också kan få ersättning för tidsspillan och
utlägg.

Bestämmelsen, som bör betecknas 5 §, skulle därmed lyda: "Målsägandebiträdet
har rätt till ersättning i enlighet med vad som gäller för biträde vid allmän
rättshjälp enligt 22 § rättshjälpslagen (1972:429)."

8§

Lagrådet har ingen erinran mot innehållet i paragrafens
första stycke. Stycket bör emellertid lämpligen bilda en särskild paragraf, 6 §.

I en därpå följande paragraf, 7 §, bör, utöver vad som
sägs i 8 § andra stycket i remissförslaget, tas in den fidigare förordade
regeln om rättens behörighet att fatta beslut i olika frågor. Paragrafen
föreslås få följande lydelse:

"7 § Beslut i frågor som avses i denna lag fattas av
rätten. I de fall som

avses i 6 § får dock målsägandebiträdet själv besluta om utredning i samma

utsträckning som gäller för biträde vid allmän rättshjälp enligt 24 § rätts

hjälpslagen (1972:429)." 63

9§ Prop. 1987/88:107

Lagrådet godtar lydelsen av denna paragraf, som dock bör
få beteckningen »"ga j

8§.

Hänvisningen till rättegångsbalken innebär att bl. a.
reglerna i 31 kap. I § blir tillämpliga. Fälls den tilltalade fill ansvar,
skall han alltså i princip ersätta statsverket kostnaderna för målsägandebiträde.
En gräns för återbetalningsskyldigheten sätts dock bl. a. genom hänvisningen till
maximibeloppet för rättshjälpsavgift i 31 kap. 1 § första stycket sista
meningen. Återbetalningsskyldigheten kan vidare jämkas eller efterges med stöd
av tredje stycket i samma paragraf. Detta stycke bör kunna tillämpas, om den
tilltalade visserligen fälls till ansvar i målet men frikänns från det brott
som närmast har föranlett förordnandet av målsägandebiträde eller om brottet
hänförs under en mildare straffbestämmelse än som var aktuell när biträdet
förordnas.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 10 §

Enligt lagrådsremissen skall paragrafen förses med ett
nytt tredje stycke, som ger målsägandebiträden rätt att närvara vid förhör med målsäganden.
Lagrådet har ingen erinran mot detta förslag. Som lagrådet tidigare har berört
kan emellertid en målsägande komma att förhöras redan innan det finns möjlighet
att utse målsägandebiträde. Ett beslut om biträde kan vidare komma att dröja,
även om det i och för sig finns förutsättningar för ett förordnande. Också i
sådana situationer kan målsäganden ha behov av biträdeshjälp. Ett villkor för
ätten person som inte formellt har förordnats till målsägandebiträde skall få
närvara är att det kan ske utan men för utredningen (se andra stycket i
förevarande paragraf och 7 § tredje stycket förundersökningskungörelsen). Det
får anses önskvärt att dessa bestämmelser ges en generös tillämpning. Det
framgår också av remissprotokollet att, om målsäganden har biträtts av en
person som senare förordnats till målsägandebiträde, denne kan få ersättning
även för arbete som har utförts före förordnandet.

31 kap. I §

Det får anses onödigt att, utöver den hänvisning till 31
kap. rättegångsbalken som har gjorts i 9 § lagen om målsägandebiträde (8 §
enligt lagrådets förslag), också nämna kostnaderna för målsägandebiträde i 31
kap. 1 §. Lagrådet föreslår således att paragrafen lämnas oförändrad.

64

Innehåll Prop. 1987/88:107

sid

Proposition ....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... I

Lagförslag ......................................................... 2

1. Lag om målsägandebiträde
................................ 2

2. Lag om ändring i
rättegångsbalken ..................... 4

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 18 februari 1988 6

1
Inledning ........................................................ 6

2 Gällande ordning m.m ...................................... 7

2.1
Målsägandebegreppet ................................ 7

2.2
Förundersökningen .................................... 8

2.3
Brottmålsrättegången................................... 10

2.4
Målsägandens möjligheter att få
rättshjälp enligt rättshjälpslagen 13

2.5
Målsägandens rätt till bistånd
enligt socialtjänstlagen 14

2.6
Advokathjälp åt vissa
brottsoffer i Danmark och Norge 14

3 Allmän
motivering.............................................. .. 16

3.1
Inledning ................................................. .. 16

3.2
Utvidgad rättshjälp till målsäganden
genom juridiskt biträde 17

3.3
Vid vilka typer av brott bör målsägandebiträde
kunna förordnas? 19

3.4
Närmare om målsägandebiträdets
uppgifter .... 22

3.5
Målsägandebiträdets processuella
ställning ...... 27

3.6
Målsägandebiträdets
kvalifikationer ................ .. 28

3.7
Handläggningen av
biträdesfrågan m.m............ .. 29

3.8
Ersättningen till målsägandebiträdet................ .. 30

3.9
Kostnaderna för målsägandebiträdet
m.m ...... .. 32

3.10
Den lagtekniska lösningen ........................... .. 34

3.11
Kostnaderna för en reform ............................ 35

4 Ikraftträdande.................................................. 36

5
Upprättade lagförslag ...................................... 36

6
Specialmotivering ........................................... 37

6.1
Förslaget till lag om målsägandebiträde
........... 37

6.2
Förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken 43

7
Hemställan .................................................... 45

8
Beslut............................................................. .. 45

Bilaga
1 Sammanfattning av slutbetänkandet (SOU 1986:49)

Målsägandebiträde
Bilaga 2 Rättshjälpskommitténs lagförslag Bilaga 3 Förteckning
över de remissinstanser som yttrat sig över

slutbetänkandet
Bilaga 4 De till lagrådet remitterade lagförslagen Bilaga 5
Lagrådets yttrande

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 65