Prop. 1987/88:109

Regeringens proposition 1987/88:109

om urval m.
m. till högskoleutbildning

Prop.

1987/88:109

Regeringen
föreslår riksdagen atl anta de förslag som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 mars 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lennart Bodström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya regler för urval till
högskoleutbildning. Betyg från gymnasieskolan och motsvarande vuxenutbildning
samt studiefärdig-hetsprov föreslås utgöra de huvudsakliga grunderna för urval
till allmänna och lokala utbildningslinjer. Poäng för arbetslivserfarenhet
under minst fem år bör kunna komplettera poängen för provet. Folkhögskoleelever
bör kunna antas på grundval av studieomdöme. Vid urval till fristående kurser
föreslås den lokala högskolemyndigheten besluta vilka kriterier som skall
användas. Beslut om antagning till utbildningslinjer bör även fortsättningsvis
kunna överkjagas till en särskild nämnd.

I propositionen föresjås också vissa mindre förändringar
när det gäller behörighet för högskoleutbildning.

Den nya antagningsordningen föreslås träda i kraft vid
antagningen inför höstterminen 1991.

I Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 109

Utbildningsdepartementet Prop. 1987/88:109

Utdrag
ut protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1988

Närvarande:statsminisiern
I. Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén,
Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl; R. Carlsson. Holmberg, Hellström.
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson. Lönnqvist, Thalén

Föredragande:statsrådet
Bodström

Proposition om urval m. m. till högskoleutbildning

1 Inledning

Regler
för behörighet, urval och antagning lill högskoleutbildning har i sina grunddrag
varit gällande sedan högskolereformen 1977. Förändringar har gjorts åren 1979
och 1980. En beskrivning av nu gällande bestämmelser bör fogas som bilaga 1
till protokollet i detta ärende.

Hösten
1983 tillkallade min företrädare, statsrådet Hjelm-Wallén, efter bemyndigande
av regeringen den 18 augusti 1983, sakkunniga för att göra en översyn av
reglerna. De sakkunniga antog namnet tillträdesulredning-en.

Utredningen
överlämnade i november 1985 betänkandet (SOU 1985:57) Tillträde till högskolan
jämte rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan. En sammanfattning
av utredningens förslag bör fogas som bilaga 2 till protokollet.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanfattning av remissyttrandena bör fogas som bilaga 3 till protokollet.
Vidare har ett antal skrivelser från myndigheter, organisationer och enskilda
kommit in som rör frågor som jag nu behandlar.

2 Allmänna utgångspunkter

2.1
En tillbakablick

Långt
fram i tiden anordnade universiteten inträdesprov som villkor för att få
påbörja högre studier. De som avlagt avgångsexamen från läroverk blev först år
1864 berättigade att utan ytterligare prövning skrivas in för akademiska
studier. Studentexamen, som denna avgångsexamen sedermera kom att kallas, var
också en fömtsättning för studier vid andra högre utbildningsanstalter, t. ex
inom de medicinska och tekniska områdena.

Utbildning
vid vissa andra utbildningsanstalter likställdes år 1953 med studentexamen vid
antagning lill universitet och högskolor. Redan dessförinnan hade det dock
varit möjligt att få dispens från examenskravet. År 1969 inleddes en
försöksverksamhet som innebar att det blev möjligt att studera inom vissa
ämnesområden vid filosofisk fakultet utan att alla

formella krav på
fullständig utbildning från gymnasieskola var uppfyllda. Prop. 1987/88:109 Villkoren
var att de sökande fyllt 25 år och varit yrkesverksamma under minst fem år samt
att de uppfyllde de krav på förkunskaper som gällde för studier inom resp.
ämnesområde.

Under
1960-talel ökade antalet studerande starkt. Samfidigt var det fortfarande så
att flertalet högskolor och institutioner själva skötte sin antagning. Reglerna
för urval till de linjer som hade fler sökande än utbildningsplatser kom
därigenom att tilldra sig elt växande intresse. Det tedde sig orättvist, atl
bestämmelserna var så olika för utbildningar av samma slag på skilda håll i landet.
År 1967 fick det dåvarande universitetskanslersämbetet ansvar för en central
antagning till ett stort antal högskoleutbildningar.

I
dag är utbildningen vid universitet och högskolor mer omfattande än någonsin
tidigare. Antalet sökande till grundläggande utbildning är varje år cirka
100000 och antalet nybörjare drygt 70000. Närmare 175000 personer studerar åriigen
i högskolan. Den stora ökningen beror delvis på att högskolan efter
högskolereformen år 1977 omfattar fier utbildningsanstalter än tidigare. Till
bilden hör också att det nu är möjligt alt studera under kortare tid och alt pä
olika sätt komplettera sin tidigare utbildning.

De
regler för behörighet och urval som tillämpas nu har i sina huvuddrag varit
gällande sedan högskolereformen 1977. De erfarenheter som vunnits och de
förslag om förändringar som förts fram har legat till grund för tilllrädesulredningens
överväganden och förslag. Innan jag går in på mina ställningstaganden till
dessa förslag vill jag ange några principiella utgångspunkter som är
vägledande för min bedömning.

2.2
Några principiella utgångspunkter

Den
högre utbildningen är en viktig del av de möjligheter till utbildning, som vi
kan erbjuda i vårt land. Tillgång till god utbildning är betydelsefull för
varje medborgare. Utbildning är en förutsättning för att var och en skall kunna
utnyttja sina inneboende resurser, utveckla sina anlag och intressen och
fullgöra en för samhällsgemenskapen värdefull arbetsuppgift. Varje människa har
rätt att utvecklas efter sina egna förutsättningar och ambitioner. De villkor
som finns för att få ta del av utbildningen vid universitet och högskolor har
därför stor betydelse för den enskilda människan och hennes möjligheter. Han
eller hon bör kunna välja yrke och väg i livet efter håg och fallenhet snarare
än efter tillfälligheter och social bakgrund.

Den
enskilde medborgaren kan ha olika önskemål om när i sitt liv han eller hon vill
skaffa sig kunskap genom högskoleutbildning. Många ungdomar har redan tidigt
klart för sig vilken utbildning de vill välja, andra har svårare för att
bestämma sig. Andra återigen kommer senare i livet, kanske efter många års
yrkesverksamhet, att vilja förbättra sina kunskaper och sin livssituation genom
högskoleutbildning. När villkoren för tillgång till högskoleutbildningen
utformas, måste därför den enskildes valmöjligheter vara så stora som möjligt.

Högskolan
har rätt att kräva atl den studerande är välförberedd för sina

insatser. Studierna i högskolan förutsätter i allmänhet, att den studerande 3

har kunskaper motsvarande dem som kan inhämtas i
gymnasieskolan. Prop. 1987/88:109 Vilka krav på förkunskaper som bör ställas
beror på vad högskolestudierna skall omfatta. Den studerande kan ha tillägnat
sig dem på skilda sätt, genom utbildning i olika former, genom egna studier
eller genom yrkesverksamhet. Kvaliteten i denna förberedelse kan vara
avgörande för möjligheterna atl klara utbildningen i högskolan. Gymnasieskolan
och andra ulbildningsformer på motsvarande nivå har ansvaret för den
förberedande utbildningen. I sista hand blir det dock den studerande själv, som
måste ta ansvaret för att förberedelserna är tillräckliga och göra en bedömning
av sina möjligheter alt klara högskolestudierna. .

Den studerande har också rätt att stäl\a. krav på
högskolan. Den information och vägledning, som högskolan ger om utbildningen
och vad den kräver, måste vara så klar och uttömmande som möjligt: Skillnaden
mellan gymnasieskolans arbetssätt och högskolans är många gånger stor. Unga
studerande kan behöva tränas i att arbeta självständigt med fakta och
problemlösningar. De äldre studerande i högskolan kan fordra att deras
erfarenheter tas tillvara och kräva en annan studieteknik. En anpassning till
de studerande och deras skilda fömtsättningar är nödvändig om studierna skall
bli framgångsrika.

Efterfrågan på olika utbildningar varierar. När
efterfrågan är stor, kommer endast de högst kvalificerade in på utbildningen.
När efterfrågan är låg, antas alla som är behöriga och något urval behövs inte.
Behörighetskraven blir i det senare fallet ensamma avgörande för vilka
kvalifikationer de studerande har.

Inga ovidkommande hänsyn bör tas när behörighetskrav
fastställs. De skall spegla de kunskaper och erfarenheter som behövs för att
den studerande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. När de studerande
möter högskolans krav i utbildningen, skall de kunna förstå och acceptera behörighetskraven.
Behörighetskraven för någon viss utbildningslinje får således inte vara
motiverade av det från saklig synpunkt omotiverade önskemålet att få välja
studerande ur en så exklusiv grupp av sökande som möjligt.

Behörighetskraven, sökandestrukturen och
utbildningsorganisationen är faktorer, som är beroende av varandra. Om
förkunskapskraven sätts högt, minskar behovet av urval bland de sökande.
Utbildningsorganisationen utsätts därmed också för mindre påfrestningar. Om
kraven sätts lågt, ökar påfrestningarna på högskolan och de
utbildningsansvariga. En förändring av antalet sökande till en utbildning kan automafiskt
medföra en förändring av nivån på de studerandes förkunskaper. Detta utsätter i
sin lur utbildningsorganisationen för krav på förändring av utbildningen. I
detta sammanhang vill jag understryka att det huvudsakligen är högskolan, som
avgör vad som krävs av den studerande för att en genomgången utbildning skall
godkännas. Bristande förkunskaper får enligt min mening inte tas till intäkt
för att sänka kraven enbart i syfte att den studerande skall klara studierna.

De regler som gäller för att få en utbildningsplats i
högskolan måste stå i

samklang med de mål för högskolan som lagts fast. Ett av målen för

högskolepolitiken är alt åstadkomma en vidgad social rekrytering. Av de ■ 4

studier om
rekryteringen till högskoleutbildning som utförts i anslutning lill Prop.
1987/88:109 sludiemedelskommitléns arbete (Reuterberg och Svensson, Studiemedel
- medel för jämlikhet?, UHÄ:FoU projektrapport 1987: 1) framgår att en stark social selektion sker såväl vid
valet av gymnasielinje som vid övergången från gymnasieskola till högskola.
På. de 3- och 4- åriga linjerna i gymnasieskolan är socialgrupp I klart
överrepresenterad samtidigt som socialgrupp III är starkt överrepresenterad på
de 2-åriga yrkesförberedande linjerna. Den sociala ojämlikheten fortsätter i
valet till högskoleutbildning.

Av de gjorda undersökningarna framgår bl. a. följande. Av
två individer med samma studieförutsättningar och samma tidigare utbildning men
med olika social bakgrund är det mest sannolikt att individen från den högre
socialgruppen väljer en utbildning, som leder fram till den bredaste behörigheten
för fortsatta studier eller de mest prestigefyllda yrkena.

Ett medel att vidga den sociala rekryteringen är därför atl
underlätta övergången till högskolan från de yrkesinriktade linjerna i
gymnasieskolan. Samtidigt som det är angelägel atl varje individ har en så god
grund som möjligt för sin högskoleutbildning är det viktigt att kraven pä
allmän och särskild behörighet inte utgör i sammanhanget ovidkommande hinder
för en sådan övergång. Likaså bör vid urvalet till utbildningarna hänsyn tas
till behovet av en vidgad social rekrytering.

Bedömningar i samband med behörighet, urvaloch antagning
till högskoleutbildning är en del av verksamheten i högskolan. Del arbete och
de resurser som läggs ner på delta måste ställas i relation till utbildningen i
övrigt och till del resultat den ger. De regler som jag nu föreslår för
behörighet och urval kommer alt gälla för huvuddelen av all högskoleutbildning.
Det är viktigt atl tillämpningen av dem blir så smidig som möjligt. Det bör t.
ex. vara möjligt att helt slopa urvalsförfarandet till vissa utbildningar där
man redan före ansökningstillfället kan bedöma att platserna räcker till för
alla sökande. Detta kan gälla många frislående kurser nien också flera allmänna
utbildningslinjer.

Jag har nu angett några av de utgångspunkter jag anser
viktiga vid mitt ställningstagande till utredningens förslag. 1 det följande
återkommer jag till vad dessa utgångspunkter mera konkret innebär.

Mina förslag i det följande innebär förändringar i det
antagningssystem som nu gäller för flertalet utbildningar i högskolan. De
särskilda regler som tillämpas för vissa utbildningar, t. ex. de konstnärliga,
skall gälla även fortsättningsvis. I många frågor som utredningen behandlat
ankommer det på regeringen att besluta. Jag kommer att ange när så är fallet.

3 Behörighet för högskoleutbildning

En sökande till högskolan skall för att bli antagen ha den
grundläggande

utbildning och den allmänorientering som en fullständig gymnasieutbild

ning ger. Detta är vad som kallas allmän behörighet. Denna behörighet kan

också uppnås genom studier i komvux eller på folkhögskola. Sökande som

är 25 år och har minst fyra års yrkeserfarenhet har på grund härav allmän

behörighet (25:4-regeln). Gymnasieutbildningen eller motsvarande utbild- 5

ning skall innefatta minst två årskurser svenska och
engelska. Den som har behörighet enligt 25:4-regeln skall ha kunskaper
motsvarande två årskurser engelska.

Till kraven på allmän behörighet kan läggas krav på
särskild behörighet. Dessa krav ställs upp särskilt för varje utbildningslinje
eller kurs.

Sökande
till fristående kurs som har behörighet enligt 25:4- regeln får själv bedöma om
han eller hon har de kunskaper som behövs för att genomgå utbildningen
(självprövningsrätt). En utförligare redovisning av behörighetskraven finns i
bilaga 1.

Prop. 1987/88:109

Mitt förslag: Nuvarande krav på allmän behörighet fill
högskoleutbildning skall i huvudsak gälla.

Sökande till fristående kurs, som uppnått 25 års ålder och
har minst fyra års yrkesverksamhet, får själv bedöma om han eller hon har de
kunskaper som behövs för att genomgå utbildningen (självprövningsrätt).
Antagningsmyndighet får besluta om självprövningsrätt även för andra
kategorier sökande till fristående kurs.

Utredningen har föreslagit alt nuvarande krav för allmän
behörighet avseende kunskaper i svenska och engelska motsvarande två årskurser
på tvåårig linje i gymnasieskolan skärps genom att krav på minst betyget 3 i
vartdera ämnet införs. Utredningen har vidare föreslagit att det skall vara
antagningsmyndigheten som beslutar om självprövningsrätt skall föreligga för
viss kurs eller studerandegrupp.

Remissinstanserna: Många remissinstanser har ställt sig
bakom förslaget om skärpning av kravet på allmän behörighet. Några är
emellertid kritiska och menar att detta villkor automatiskt kommer att utesluta
en betydande, del av gymnasieeleverna från högskolestudier. Andra anser att det
är bättre att förbättra undervisningen i gymnasieskolan.

Flertalet högskoleenheter, liksom Sveriges förenade
studentkårer (SFS) och Centralorganisationen SACO/SR, anser att självprövningsräiten
bör tas bort. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) menar att samma krav på
dokumentation bör gälla för alla studerande. Landsorganisationen i Sverige (LO)
vill ha kvar självprövningsrätten och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
anser att den bör kunna utvidgas till att omfatta även andra grupper.

Skälen för mitt förslag:

3.1 Allmän behörighet

Tillträdesutredningens förslag innebär att de som avslutar
sin utbildning på en tvåårig linje i gymnasieskolan och inte har uppnått
betyget 3 i svenska och engelska inte utan komplettering av sina kunskaper i
dessa ämnen har allmän behörighet till högskoleutbildning.

Alla barn och ungdomar bör i sin utbildning få goda
kunskaper i svenska och engelska både med tanke på fortsatta studier och som
förberedelse för yrkesverksamhet. Det måste vara grundprincipen. Olika åtgärder
har un-

der senare år vidtagits
för att stärka undervisningen i svenska. Riksdagen Prop. 1987/88:109

har sålunda ställt sig
bakom etl förslag från statsrådet Göransson alt öka

timtiden i svenska med två
sladieveckofimmar på högstadiet i grundskolan

(prop. 1984/85:100, bil.
10, UbU 16, rskr. 234). I årets budgetproposition

(prop. 1987/88:100, bil.
10, s. 147) har jag föreslagit att medel anvisas för

alt göra del möjligt att
anordna undervisning i svenska i mindre gmpper på

vissa yrkeslinjer för att
därmed stärka kvaliteten i utbildningen.

Sistnämnda
förändring ingår som ett led i den försöksverksamhet och del utvecklingsarbete
inom gymnasieskolan, som jag denna dag föreslår i propositionen om utveckling
av den gymnasiala yrkesutbildningen. I denna föreslär jag att en treårig
försöksperiod inleds redan nästa budgetår. Syftet är att förbättra kvaliteten
på flera av gymnasieskolans yrkeslinjer och därigenom komma ifrån den skillnad
i möjligheter och valfrihet som finns mellan elever som gått en yrkeslinje och
elever som galt en mera teoretisk linje. Yrkeslinjerna inom försöksverksamheten
blir treåriga.

Alla
elever i försöksverksamheten skall få en bredare medborgarkompetens genom ett
ökat inslag av allmänna ämnen, varvid bl. a. engelska skall ingå som
obligatoriskt ämne.

I
nyssnämnda proposition föreslår jag också att intagningen till de tvååriga
ekonomiska och tekniska linjerna upphör fr. o. m. budgetåret 1991/92. Jag
anmäler vidare min avsikt att göra en översyn av de fyra återstående tvååriga,
icke yrkesinriktade utbildningarna i gymnasieskolan, nämligen musiklinjen,
sociala linjen, estetiskt praktiska linjen och konsumtionslinjen.

Av
dessa utbildningar har sociala linjen haft den största övergångsfrekvensen
till högskolan, bl. a. till olika former av lärarutbildning. Detta förhållande
kan dock förändras nu, eftersom den nya grundskollärarutbildningen ställer
krav på kunskaper motsvarande tre årskurser i bl. a. svenska. Sociala linjen
kvarstår dock som rekryteringsväg till förskollärarutbildningen.

Av
vad jag nu har anfört framgår atl utbildningen i gymnasieskolan står inför
stora förändringar som är ägnade att minska den skillnad i möjligheter och
valfrihet som finns mellan elever som gått en yrkesutbildning i gymnasieskolan
och dem som gått en mera teoretisk utbildning. Det slår inte i överensstämmelse
med dessa strävanden att nu lägga fast skillnader i allmän behörighet mellan
dem som gått igenom en tvåårig utbildning och dem som gått igenom en tre- eller
fyraårig utbildning i gymnasieskolan.

Tillträdesutredningens
förslag kan också få den innebörden att studerande från tre- och fyraåriga
linjer i gymnasieskolan blir obehöriga för högskolestudier, om de har betyget
1 i svenska och engelska. Det relativa betygssystemet medför att en viss andel
elever på dessa linjer inte kan få högre betyg och att de således måste
komplettera sin allmänna behörighet. Jag finner delta vara principiellt
otillfredsställande.

De
elever som har svenska som modersmål kan oftast enligt utredningen

läsa och tala svenska tillräckligt väl för att klara högskolestudierna. Bris

terna hänför sig framför allt till förmågan att skriva svenska. Sådana brister

har enligt utredningen redovisats för klasslärarutbildningen, journalist

linjen och juristlinjen. Bristerna har emellertid inte uttryckligen hänförts 7

till studerande med de lägsta betygen i gymnasieskolan.

Förmåga
alt kunna uttrycka sig i skrift är enligt min mening viktig för Prop.
1987/88:109 varje samhällsmedborgare. Vissa utbildningar och vissa yrken ställer
särskilda krav i detta avseende. För sådana högskoleutbildningar som grund- . skollärarlinjen,
journalistlinjen och juristlinjen ställs numera krav på förkunskaper i svenska
motsvarande minst tre årskurser i gymnasieskolan.

Den
träning i förmågan att uttrycka sig som den studerande kan få under utbildningen
är betydelsefull. Särskilda insatser görs nu i ökad utsträckning inom
högskolan för att utveckla de studerandes förmåga i detta avseende. Lärare i
svenska språket medverkar t. ex. i jurislutbildningen. Sådana åtgärder är
betydelsefulla och bidrar säkerligen till att de studerande får en klarare
bild av vilka krav som också del framtida yrket ställer. Enligt min mening bör
kravet på bättre kunskaper i svenska och engelska således också mötas med
åtgärder som tar sikte på den enskilda utbildningens och på yrkets krav. De
allmänna behörighetskraven skall enbart spegla den generella grund som skall
vara gemensam för alla studerande i högskolan.

Utredningen
för fram tanken om en kurs för vuxenstuderande, där tonvikten skall ligga på
dels studieteknisk träning, dels diagnos av kunskaper och färdigheter i
centrala ämnen - svenska, engelska och övriga förkunskapsämnen. På regeringens
uppdrag har Skolöverstyrelsen (SÖ) i samråd med UHÄ belyst förutsättningarna
för att anordna en sådan utbildning. SÖ framhåller att del är möjligt att
utforma en kurs med det syfte som utredningen har tänkt sig inom den ram som
gäller för orienteringskursen för vuxenstuderande inom komvux. Kursen kan
enligt SÖ anordnas inom komvux och folkhögskolan och olika modeller kan prövas.

För
egen del anser jag att sådana kurser kan fylla en vikfig uppgift som
förberedelse inför högskolestudier. De bör också kunna bidra lill att förhindra
framtida studiemisslyckanden hos vuxenstuderande. SÖ bör därför få i uppdrag
att medverka till att kurser med sådan inriktning kommer till stånd.

Tillträdesutredningen
har framhållit att utländska studerande i många fall har allvarliga
studieproblem p. g. a. bristande kunskaper i svenska. UHÄ har nyligen genomfört
en undersökning av den reformerade prepa-randulbildningen i svenska som
startade höstterminen 1985 (UHÅ-rapport 1987:16). Denna utbildning är
obligatorisk för gäststuderande,.men även invandrarstuderande har tillgång till
den i mån av plats.. Utbildningen avslutas med ett prov av den muntliga och
skriftliga språkfärdigheten. Av rapporten framgår att en studerande som
misslyckas i detta prov kan gå ; upp i särskild prövning vid en gymnasieskola
eller i komvux och få betyget I eller 2 och därmed bli behörig för
högskolestudier.

Jag anser det angelägel
alt studerande i högskolan, som inte har svenska

som modersmål, har tillräckliga kunskaper i svenska för att tillgodogöra sig

utbildningen. Det prov som anordnas i anslutning till preparandutbildning-

en bör kunna användas som prov även för de studerande som på annat sätt

skaffat sig kunskaper i svenska språket. Givetvis bör det också vara

möjligt för den studerande att på annat sätt visa sig äga motsvarande '

kunskaper. Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet regering

en förordnar att besluta i denna fråga. 8

3.2 Självprövningsrätten Prop, 1987/88:10

Enligt
nuvarande bestämmelser får en sökande som uppnåtf 25 års ålder och har minst
fyra års yrkeserfarenhet själv bedöma om han eller hon har de kunskaper som
behövs för särskild behörighet till fristående kurser i vad avser krav på
gymnasiebetyg i olika ämnen. Utredningens förslag innebär en utvidgning av
denna rätt till att avse även den allmänna behörigheten. Rätten skall dock
inte vara generell ulan antagningsmyndigheten skall besluta om och när den
skall kunna tillämpas.

Självprövningsrätten
skall inte uppfattas som någon form av dispens från behörighetskraven utan som
en frihet för den sökande att på eget ansvar bedöma om de egna förkunskaperna
motsvarar de uppställda kraven. UHÄ har på grundval av uppgifter från
universitet och högskolor redovisat övervägande goda erfarenheter av självprövningsräiten.

Enligt
min mening har självprövningsrätten stor betydelse för rekryteringen lill
fristående kurser av äldre studerande med erfarenheter från yrkeslivet och med
avsikt att fortbilda sig inom högskolan. Krav på att förkunskaper skall kunna
styrkas kan för dem utgöra etl avgörande hinder för att söka till utbildningen.
Detta gäller givetvis också de krav på kunskaper i svenska och engelska som
ligger i den allmänna behörigheten. Självprövningsrätten har därmed betydelse
för en vidgad social rekrytering till högskolan.

Det
åliggande för antagningsmyndigheterna atl fatta beslut om självprövningsrätt,
som utredningen tänker sig, innebär en ökad reglering och därmed en ökad
administration i förhållande till i dag. De remissinstanser som förespråkar att
lika krav bör gälla alla sökande bör emellertid tillgodoses i så måtto alt
antagningsmyndigheterna, som TCO föreslår, bör kunna besluta om självprövningsrätl
även för andra kategorier studerande vid antagning till fristående kurs.

Jag
har tidigare berört behörighetsfrågor avseende utländska studerande. Mot
bakgrund av vad jag där har anfört bör studerande som inte har svenska som
modersmål alltid styrka sina kunskaper i svenska. Någon självprövningsrätt för
dem bör alltså inte föreligga.

4 Särskilda behörighetsvillkor

Jag
tar nu upp vissa frågor om särskild behörighet som utredningen aktualiserat.
Det bör ankomma på regeringen att besluta i dessa frågor. Jag vill emellertid
redovisa min uppfattning för riksdagen.

Varje
sökande till en utbildning skall för att kunna antas inte bara ha allmän
behörighet för högskolestudier utan också uppfylla de krav på särskild
behörighet som ställs upp för varje utbildning. Dessa krav gäller i huvudsak
kunskaper i ämnen, som den sökande skall ha tillägnat sig i gymnasieskolan
eller i motsvarande skolformer. De skall avse sådana kunskaper, som den sökande
anses behöva för att kunna tillgodogöra sig utbildningen.

Kraven på förkunskaper i
gymnasieskolämnen uttrycks enligt nu gällan

de bestämmelser så atl den sökande skall ha minst betyget 3, om förkun- 9

skaperna
avser endast ett ämne. Om flera ämnen ingår i kraven, kan det Prop. 1987/88:109
vara tillräckligt med medelbetyget 3 i grupper av dem. Jag delar utredningens
och remissinstansernas uppfattning atl betyget 3 bör ha uppnåtts i vart och ett
av de ämnen som ingår i förkunskapskraven. Detta bör vara huvudregeln. Skälet
är inte bara att det innebär en förenkling. Det bidrar också lill att
understryka viklen av att den sökande förbereder sig väl för utbildningen. Även
i fortsättningen bör det dock vara möjligt att i sådana fall där del anses
motiverat, låta kravet på betyget 3 avse medelbetyget i flera ämnen.

Del
bör också vara möjligt att i undantagsfall ställa krav på högre betyg än 3 i
ett enskilt ämne. Avsteg från nu nämnda generella regler bör också kunna göras
vid försöksverksamhet. Sådana avsteg synes nödvändiga när det gäller övergången
från årskurs 3 av 4-årig teknisk linje till högskoleutbildning enligt de
försök med samordnad ingenjörsutbildning som föreslås starta hösten 1988.

Utöver
kraven på särskilda förkunskaper finns för tillträde till enstaka utbildningar
särskilda villkor som inte enbart kan hänföras till vad utbildningen kräver.
Det gäller exempelvis begränsning i fråga om högsta ålder för läkarlinjen och
krav pä arbetslivserfarenhet för psykologlinjen, SYO-linjen och linjen för
personal- och arbelslivsfrågor. Det bör även i fortsättningen vara möjligt alt
ställa upp sådana villkor soni huvudsakligen kan relateras till den
yrkesverksamhet som utbildningen avses förbereda för. Jag utgår ifrån atl det
endast kan bli fråga om enstaka utbildningar och alt möjligheterna tillämpas
restriktivt, tills ytterligare erfarenheter har vunnits. Jag återkommer till
denna fråga i samband med att jag tar upp utvecklingen av behörighets- och
urvalsfrågorna i framtiden.

De
särskilda behörighetsvillkor som skall gälla för tillträde till en allmän utbildningslinje
anges i den utbildningsplan som fastställs och där det huvudsakliga innehållet
i linjen beskrivs. I årets budgetproposition har jag förordat att de centrala
utbildningsplanerna slopas för huvuddelen av de allmänna utbildningslinjerna.
De särskilda förkunskapskraven bör emellertid enligt min mening vara desamma
för en allmän utbildningslinje oavsett studieort. Det är därför nödvändigt att
kraven beslutas centralt vare sig utbildningsplan finns eller inte.

5 Urval till allmänna och lokala utbildningslinjer

Urval
lill flertalet längre utbildningar i högskolan sker i dag på grundval av betyg.
Sökande kan, utom till en tredjedel av platserna på varje linje, få tillgodoräkna
sig arbetslivserfarenhet. Vid urvalet indelas de sökande i kvotgrupper med
hänsyn till den utbildningsbakgrund m. m. de åberopar. Sökande med behörighet
enligt 25:4-regeln får fillgodoräkna poäng för högskoleprov. En närmare
beskrivning av urvalsreglerna återfinns i bilaga I.

10

Mitt
förslag: Betyg från gymnasieskolan eller motsvarande utbildning inom
vuxenutbildningen samt studiefärdighetsprov skall utgöra de huvudsakliga
grunderna för urval till utbildningslinjer. Fördelningen av platserna mellan
gruppen för betygsurval och gruppen för provurval skall kunna variera mellan
olika utbildningslinjer inom intervallet 1/3 - 2/3. Poäng för minst fem års a,rbetslivserfarenhet
skall kunna komplettera poäng för studiefärdighetsprov. Sökande som uppnått
allmän behörighet endast genom studier vid folkhögskola skall kunna antas både
inom provurvalet och inom betygsurvalet. Antagningsmyndigheten får möjlighet
alt på grund av särskilda skäl anta enstaka studerande. Studerande med
utländsk förutbildning skall kunna antas även inom betygsurvalet genom en mot-svarandebedömning.

Prop. 1987/88:109

Utredningens
förslag: överenstämmer huvudsakligen med mitt när det gäller betyg och studiefärdighetsprov
som urvalsgrunder. Utredningen föreslår också att högst 15 % av platserna på en
utbildningslinje tillsätts på grundval av fri prövning. Poäng för
arbetslivserfarenhet bör enligt utredningen ges dels efter 15 månaders arbete,
dels efter sju års arbete. Sökande med behörighet från folkhögskola bör antas
endast inom provurvalet.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser är positiva till betyg, prov och fri prövning som
urvalsgrunder och tillstyrker därför huvuddragen i det föreslagna
urvalssystemet. Några remissinstanser förordar i varje fall på sikt urval som
bygger enbart på prov och fri prövning.

Många
remissinstanser tillstyrker förslaget till fördelning av platser mellan belygsgruppen
och provgruppen. Många universitet och högskolor anser dock att betygsgruppen
bör vara större än provgruppen, medan andra remissinstanser anser alt
provgruppen bör väga över.

Fri
prövning tillstyrks av de flesta men olika uppfattningar om gruppens storlek
redovisas. Flera myndigheter varnar för subjektivitet och missbruk och andra
framhåller vikten av rättssäkerhetsgarantier.

Många
är positiva till att arbetslivserfarenhet tillgodoräknas den sökande vid
urval. Flera olika synpunkter på poängberäkningen redovisas, och förslag till
förändringar i förhållande lill utredningens förslag läggs fram.

SÖ samt många
remissinstanser i övrigt, däribland företrädare för folkhögskolorna, deras
lärare och elever, förordar all det finns en särskild kvotgrupp för
folkhögskoleelever även i fortsättningen.

Skälen för mitt
förslag:

5.1
Principerna för urvalet

Inledningsvis
har jag angivit att det är nödvändigt alt slå fast vilka grunder som skall
tillämpas vid urval mellan sökande i de fall när inte alla kan beredas plats på
utbildningen.

Betyg har visat sig vara
det hittills bästa instrumentet när det gäller att bedöma studiefärdighelen.
Denna färdighet måste enligt min uppfattning även i fortsättningen vara en
avgörande faktor vid urval till högskolestudi-

II

Högskoleprovet har använts
som ett allmänt studiefärdighetsprov under Prop. 1987/88:109 etl antal år
och de erfarenheter som finns av det är goda. De undersökningar som gjorts
visar också alt del finns ett klart samband mellan resultat av högskoleprov och
framgång i högskolestudierna även om sambandet, som utredningen framhåller,
oftast är något svagare än för betygen.

Del
finns fiera skäl för att i större utsträckning än för härvarande låta högskoleprovet
komplettera betygen som urvalsgrund. Om gymnasiebetyget blir helt avgörande för
ungdomarnas möjlighet att skaffa sig högskoleutbildning, inriktas studierna i
gymnasieskolan lätt i första hand på all uppnå ett högt medelbetyg. Delta kan
inverka negativt pä undervisningssituationen och på samarbetet mellan eleverna
i gymnasieskolan. Det kan också medföra, att en elev väljer en studieväg där
det är lätt att få ett högt medelbetyg. Vetskapen om atl det för varje
studerande i gymnasieskolan finns ytteriigare en möjlighet att dokumentera sina
studiefärdigheter kan ha en positiv inverkan pä studievalet och på arbetet i
gymnasieskolan.

Studiefärdigheten
är inte given en gång för alla utan den kan självfallet utvecklas även efter en
avslutad gymnasieutbildning. Också den som inte har fått så höga betyg i
gymnasieskolan men som senare har utvecklat sin studiefärdighet bör ha
möjligheter all antas till högskoleutbildning. Likaså bör sådana studerande som
på annat sätt än genom gymnasieutbildning skaffat sig behörighet för
högskoleutbildning kunna dellaga i konkurrensen.

Högskoleprovet
bör därför enligt min mening kunna användas vid urval till högskoleutbildning i
större utsträckning än för närvarande just för att tillgodose de behov som jag
nu har redovisat. En andel sökande bör således kunna antas på grundval av betyg
och en annan andel på grundval av prov. Dessa andelar bör som utredningen har
föreslagit kunna variera mellan olika utbildningar. Hänsyn bör härvid tas bl.
a. till innehållet i utbildningen och syftet med den, liksom lill efterfrågan
från olika gmpper av studerande.

Andelarna
bör, som utredningen föreslagit, kunna variera mellan 1/3 och 2/3 och det bör
ankomma på regeringen eller den myndighet regeringen förordnar atl besluta om
hur många platser på varje linje som bör tillfalla de skilda urvalsgmpperna.
UHÄ har i sitt remissyttrande framhållit att de av utredningen föreslagna
ramarna ger möjlighet att inledningsvis, fill dess att större erfarenhet
vunnits av provets funktion för en störte grupp, prioritera betygsurvalet. Det
finns eiiligt min uppfattning anledning att noga följa de erfarenheter som
högskoleprovet ger. Det är dock viktigt, att man redan i etl inledningsskede
tar hänsyn till såväl de olika krav och fömtsättningar som gäller för
utbildningarna som den efterfrågan som finns från olika sökandegrupper. De
angivna gränserna bör gälla även i ett inledningsskede men det bör vara möjligt
att i undantagsfall göra en annan fördelning. Del gäller exempelvis om andelen
i förhållande fill antalet sökande i de olika grupperna skulle visa sig
orimlig.

Liksom hittills bör inom
betygsurvalet en indelning göras så att sökande

som har gått igenom en treårig utbildning och sökande som har gått igenom

en tvåårig utbildning behandlas i skilda kvotgrupper, där platserna fördelas

proportionellt i förhållande till andelen sökande. De som i enlighet med 12

propositionen
om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan ge- Prop. 1987/88:109

nomgår
en treårig utbildning bör dock inte i detta hänseende skiljas från

dem
som genomgått tvåårig yrkesinriktad utbildning. Det bör ankomma på.

regeringen
eller den myndighet regeringen förordnar att besluta i dessa

frågor.

Till
studerande med behörighet från folkhögskola återkommer jag i det följande.

5.2
Högskoleprov

Högskoleprovet
har använts sedan 1977 för urval i nuvarande kvotgmpp 4, dvs. huvudsakligen för
dem som är behöriga enligt 25:4-regeln. Hittills har provet, som arrangerats
två gånger per år, genomförts av omkring 100000 personer. Deltagarnas
utbildningsbakgrund har varierat kraftigt och de har haft en medelålder på
drygt 30 år.

Provet
mäter allmänna studiefärdigheter och omfattar sex delprov, nämligen
ordkunskap, läsförståelse, allmänorientering, tolkning av diagram, tabeller och
kartor, kvanfitaliva resonemang samt studietekniska färdigheter. Proven har av
deltagarna bedömts positivt och som relevanta. En studie (SOU 1985:59) som
utförts på utredningens uppdrag visar att högskoleprovet myckel väl kan
användas på en större studerandegmpp än i dag.

Studien
visar att elever från tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan genomsnittligt
presterar bättre resultat på högskoleprovet än elever från de tvååriga
linjerna. Dessa skillnader kan enligt min mening, i varje fall delvis, förklaras
av att dessa senare elever har en kortare teoretisk utbildning och ofta också
sämre studieresultat i gmndskolan. Man kan alltså inte räkna med att
högskoleprovet, om det genomförs direkt efter gymnasieskolan, skall jämställa
elever med nu angivna utbildningsbakgmnd. Om de studerande efter sin gymnasieutbildning
på olika sätt utvecklar sina allmänna studiefärdigheler bör fömtsättningarna
för att nå goda resultat i högskoleprovet vara bättre. De har då större
möjligheter att delta i konkurrensen om en högskoleutbildning på samma villkor
som studerande med annan bakgrund.

Sambandet
mellan utbildning och provresultat tyder på att det också finns ett samband
mellan social bakgmnd och provresultat. Detta samband är dock enligt vissa
undersökningar svagare än sambandet mellan betyg och social bakgrund. Det finns
enligt studien också ett samband mellan kön och provresultat, som till stor del
kan hänföras fill skillnader mellan mäns och kvinnors traditionella
intressen..De undersökningar som utförts är emellertid begränsade, och det är
därför vanskligt att dra några bestämda slutsatser av dem. Jag vill därför i
detta sammanhang understryka, att jag anser det viktigt att resultatet av
provurvalet fortlöpande följs upp. Det är också angeläget att det fortsatta
arbetet med provet inriktas på att så långt möjligt eliminera könsskillnader i
provresultatet.

I
utredningen diskuteras möjligheterna att utforma och fillämpa ett stu

diefärdighetsprov som mera direkt mäter fömtsättningarna för studiefram

gång inom skilda utbildningar. Det anses inte rimligt att man bygger upp etl 13

system
som förutsätter en utveckling av specifika prov för alla utbildning- Prop.
1987/88:109 ar. Utredningen anseremellertid aU sådana kan utvecklas på sikt.
För att ökad erfarenhet av sådana urvalskriterier skall kunna vinnas föreslår
utredningen att speciella urvalsmetoder får användas för en mindre andel, t.
ex. högst en tredjedel av platserna på en utbildningslinje. Många remissinstanser
har tagit upp denna fråga. Jag återkommer härtill i det följande.

Utredningen
har föreslagit atl högskoleprovet bör kunna genomgås ett obegränsat antal
gånger och alt resultatet skall vara giltigt i två år. Poängen för provet bör
enligt utredningen redovisas i skalan 0,0 - 2,0 poäng. Vidare har utredningen
föreslagit atl sökande under 25 år med gymnasiebetyg bör få delta i urval på gmnd
av högskoleprov tidigast ett år efter avslutad gymnasieutbildning. Jag delar
utredningens uppfattning. Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet
regeringen förordnar att besluta i dessa frågor.

5.3
Arbetslivserfarenhet

Arbetslivserfarenhet
har enligt min mening betydelse för både de studerande och för utbildningen i
högskolan. Den kan ge de studerande som kommer direkt från gymnasieskolan ett
vidgat perspektiv och förbättra deras möjligheter att välja rätt utbildning och
yrke. Genom atl det i högskolan finns studerande med erfarenhet från
arbetslivet tillförs också högskoleutbildningen kunskaper och erfarenheter
från skilda samhällsområden. Det är därför viktigt alt högskolan kan rekrytera
studerande med sådana erfarenheter. Det är dock inte möjligt att, som LO
föreslår, generellt kräva arbetslivserfarenhet som villkor för tillträde till
högskoleutbildning. Ett sådant krav skulle innebära alltför starka
påfrestningar på arbetsmarknaden men också för de studerande. Däremot bör det
liksom hittills vara möjligt att kräva erfarenhet från arbetslivet till vissa
utbildningar där sådan är av särskild betydelse.

I
likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag alt vid urval lill
högskoleutbildning poäng för arbetslivserfarenhet inte skall kunna kombineras
med betyg. Däremot bör den kunna kombineras med poäng för högskoleprov. Jag
delar UHÄ:s uppfattning att en avsevärd förenkling av urvalssystemel bör kunna
uppnås, om poäng för arbetslivserfarenhet endast får tillgodoräknas efter en längie
tid. Utredningens önskemål att markera värdet av arbetslivserfarenhet genom att
ge ungdomsstuderande poäng efter 15 månaders arbete anser jag inte tillräckligt
vägande. Eftersom poäng för högskoleprov inte får tillgodoräknas förrän efter
ett år efter avgången från gymnasieskola, kommer ungdomarna ändå så långt
möjligt alt skaffa sig ett arbete i avvaktan på att få en ny chans alt komma in
i högskolan. Svårigheterna alt få arbete inom skilda regioner i landet får heller
inte, som AMS påpekat, medföra alt ungdomar från vissa regioner får större
svårigheter än andra atl komma in på en eftersökt utbildning.

Värdet
av atl en längre tids erfarenhet tillgodoräknas vid urvalet anser

jag däremot obestridligt. Detta kan stimulera äldre sökande med arbets

livserfarenhet att söka till högskolan. Gränsen sju år anser jag dock i likhet

med flera remissinstanser för hög. En arbetslivspoäng om 0,5 bör enligt 14

min
uppfattning kunna uppnås efter fem år. Ytterligare arbetslivserfaren- Prop.
1987/88:109 hel bör inte ge urvalspoäng. Del bör ankomma på regeringen eller
den myndighet regeringen förordnar alt avgöra vilka verksamheter som skall
tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet och vilken omfattning den bör ha för
att få tillgodoräknas.

5.4 Antagning
av studerande på grund av särskilda skäl

Jag
delar utredningens och remissinstansernas synpunkter att del hos en sökande kan
finnas unik kompetens, vartill hänsyn inte kan tas vid tillämpning av formella
urvalsbeslämmelser. Det är viktigt att också en individuell bedömning kan göras
av sådana sökande och atl plats kan beredas dem trots alt formellt angivna meriter
inte räcker till. Det kan också röra sig om enstaka sökande till en
utbildningslinje som missgynnats av urvalsreglerna eller om handikappade eller
andra, som av särskilda skäl är bundna till en utbildningsorl.

Vid
en sådan prövning bör det vara möjligt atl också la hänsyn till enstaka sökande
som åberopar särskilt värdefull arbetslivserfarenhet eller viss
utbildningsbakgrund. Det antal platser som bör kunna tillsättas genom den form
av särskild bedömning som jag nu förordar kommer alt bli myckel litet; på många
linjer kan det kanske inte bli fråga om någon. Vid urval lill vissa
utbildningar kan det å andra sidan finnas anledning att mera generellt beakta
sökande med viss utbildningsbakgrund eller viss arbetslivserfarenhet. I sådana
fall bör försöksverksamhet med speciella urvalsmetoder startas för att ge
erfarenheter för etl ställningstagande lill differentierade urvalsregler av
mer permanent karaktär. Jag återkommer till denna fråga senare.

5.5 Antagning
av studerande med utländsk förutbildning

Sökande
med utländsk förutbildning är ingen enhetlig grupp. För utom-nordiska
gäststuderande gäller att de antas till grundläggande utbildning samtidigt som
de antas till preparandutbildning i svenska. Den totala dimensioneringen av preparandutbildningen
avgör hur många studerande av denna kategori som kan antas till den
grundläggande högskoleutbildningen. Antalet platser är för närvarande 300.
Antalet utomnordiska gäststuderande inom varje linje och ort får inte
överstiga fem procent av antalet nybörjarplatser.

Till
högst tio procent av nybörjarplatserna på grundläggande högskoleut

bildning kan dessutom antas sökande med utländsk förutbildning, såsom

invandrarstuderande, flyktingar, nordiska studerande och svenskar som

studerat utomlands. Utredningens förslag är att dessa sökande skall ingå i

den fria prövningen. Min uppfattning är atl invandrarstuderande, flykting

ar, nordiska studerande och svenskar med utländsk förutbildning i urvals

hänseende bör jämställas med sökande med svensk utbildning. En bedöm

ning av deras tidigare utbildning och deras betygsmeriter bör göras och

urval mellan de sökande ske i förhållande lill vad som krävs för studerande

med svensk förutbildning. Givetvis bör dessa studerande också kunna 15

antas i
provurvalet men jag räknar med att det kan vara svårt för dem all Prop.
1987/88:109 hävda sig där, eftersom högskoleprovet i stor utsträckning
förutsätter kunskaper om svensk kultur och svenska förhållanden.

Som jag tidigare framhållit bör kravet på goda kunskaper i
svenska för dem som inte har svenska som modersmål upprätthållas. Under dessa
förhållanden finner jag ingen anledning alt förorda alt man begränsar antalet
studerande inom denna kategori till tio procent. Jag är medveten om att den
jämförelse som på delta sätt måste göras kan vara både grannlaga och betungande
men jag anser det vara utomordentligt viktigt alt de kategorier sökande som
avses här får en behandling som är likvärdig med den som de får som har svensk
förutbildning. Detta gäller naturligtvis särskilt barn till svenskar som
arbetar utomlands. Dessa kan ha svårt att hävda sig i högskoleprovet när de
tillbringat många år utomlands. Det är emellertid också angelägel alt. sökande
från våra nordiska grannländer bereds utbildning i Sverige. Det kan innebära
problem om antalet sökande blir ovanligt stort som en konsekvens av brist på
utbildning i hemlandet. Denna fråga bör emellertid då behandlas inom ramen för
det nordiska samarbetet.

Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet
regeringen förordnar att besluta närmare i frågan om urval för studerande med
utländsk förutbildning.

5.6 Urvalsreglerna och snedfördelningen mellan män
och kvinnor i

högskolan

Könsfördelningen totalt i högskolan är i stort sett jämn.
Rekryteringen till

olika utbildningslinjer är däremot utomordentligt ojämn. Vid urval lill

högskoleutbildning har kvotering tidigare använts vid urval till förskollä-

rarutbildning. För närvarande används könskvotering endast vid antagning

lill idrottslärarlinjen. 1 likhet med tillträdesutredningen och merparten av

remissinstanserna anser jag inte att könskvotering bör användas generellt. ,

Den bör dock kunna användas som metod att öka
representationen för något kön i en utbildning, där detta bedöms som särskilt
angeläget.

För atl få underlag för ett ställningstagande i denna
riktning avser jag att föreslå regeringen att ge UHÄ i uppdrag att närmare
undersöka förutsättningarna för och konsekvenserna av former för prioritering
av underrepresenterat kön vid antagning till några utbildningar i högskolan.

Utredningens förslag atl vid lika poängtal ta hänsyn till
könsfördelningen och ge företräde till det underrepresenterade könet anser jag
vara ett lämpligt sätt att mer generellt markera ambifionen att minska
snedfördelningen.

5.7 Urval för folkhögskoleelever

Folkhögskolan är vid sidan av gymnasieskolan och den
kommunala vuxen

utbildningen en väg att uppnå allmän behörighet för högskoleutbildning.

Det är viktigt att denna väg finns som ett alternativ för elever, som inte

skaffat sig behörighet på annat sätt. En stor del av dem som söker till 16

högskoleutbildning med
folkhögskola som grund har emellertid också gym- Prop. 1987/88:109 nasieutbildning.
Dessa elever har hittills sett folkhögskolan som en andra chans atl komma in i
högskolan. Genom högskoleprovet öppnas nu en ny möjlighet för dem. Kvar står
emellertid de elever som enbart har folkhögskola som behörighetsgrund.

Jag
delar den uppfattning som framförts från vissa remissinstanser att också dessa
elever bör ha två möjligheter att antas och således inte enbart vara hänvisade till
högskoleprovet. Ett förslag som UHÄ redovisat i sitt remissyttrande och som
innebär att sökande med enbart studieomdöme prövas i en undergrupp inom
betygsurvalet finner jag överenstämma med detta syfte. Tillsammans med
möjligheterna att delta i provurvalet kan förutsättningarna för sökande med
enbart studieomdöme från folkhögskola alt komma in i högskolan därmed anses
jämförbara med vad som gäller för övriga sökande med gymnasial utbildning eller
motsvarande.

6 Meritvärdering av betyg

Jag
tar nu upp vissa frågor om meritvärdering av betyg. Det bör ankomma på
regeringen att besluta i dessa frågor. För riksdagens information redovisar
jag min uppfattning.

Nuvarande
regler innebär, att betygen i samtliga obligatoriska ämnen i avgångsbetyget
räknas in i medelbetyget, oavsett i vilken årskurs ämnet avslutats. Om
avgångsbetyget innehåller fler än tio betyg, får de två lägsta betygen räknas
bort, om ämnena inte krävs för särskild behörighet. Betyg i frivilligt ämne kan
såväl sänka som höja betygspoängen, om det krävs för särskild behörighet. Betyget
i idrott får inte sänka medelbetyget. Betyg i ämnen eller från
påbyggnadsutbildning, som kompletterats för behörighet, kan sänka men inte höja
betygspoängen.

Utredningen
föreslår, att - som hitfills - de två lägsta betygen får räknas bort vid
beräkningen av medelbetyget, om antalet betyg överstiger tio. Betygen i
svenska, engelska och matematik samt i de ämnen som ingår i kraven för särskild
behörighet får dock inte räknas bort. Vid urval till vissa utbildningar bör viktning
av nu nämnda betyg kunna fillämpas. Betyg i frivilligt ämne som krävs för
särskild behörighet bör endast kunna höja betygsmedelvärdet. Betyg i idrott bör
inte alltid kunna räknas bort. Betyg i ämne som kompletterats för behörighet
bör kunna sänka men inte höja betygsmedelvärdet. Betyg från
påbyggnadsutbildningar i gymnasieskolan bör läggas ihop med avgångsbetyget vid
beräkning av betygsmedelvärdet.

Många remissinstanser
stöder utredningens förslag när det gäller sättet

atl beräkna belygsmedelvärdet. Betyget i idrott bör dock få räknas bort

enligt alla som yttrat sig i frågan. Synen på betyg i komplelteringsämnen

varierar. SFS menar att både betyg i kompletleringsämne och betyg i

frivilligt ämne bör påverka betygsmedelvärdet. SÖ föreslår atl betyg i

ämne som kompletterats för särskild behörighet både skall kunna höja och

sänka betygsmedelvärdet. Landstingsförbundet och SACO/SR framför lik

nande synpunkter. UHÄ anser att förenklingar i regelsystemet bör efter

strävas i förhållande till utredningens förslag och föreslår alt bara idrotts- 17

2
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 109

betyget får strykas och
alt inte vare sig kompletteringsbetyg eller betyg i Prop. 1987/88:109
frivilligt ämne bör påverka medelvärdet.

Remissopionen
beträffande viktning är delad bland högskolans företrädare. Många vill inte ha
någon viktning alls, andra tillstyrker men vill ha andra principer för viktning.
UHÄ anser att viktningen skall göras med utgångspunkt i vad som är väsentligt
för den sökta högskoleutbildningen. SÖ vill ta arbetssituafionen i
gymnasieskolan till utgångspunkt och vikta de tunga ämnena i en gymnasielinje.
TCO avstyrker, SAF fillstyrker och SACO/SR vill ha fortsatt utredning med
utgångspunkt i antalet fimmar i gymnasieskolan. SFS tillråder försiktighet.

För
egen del får jag anföra följande. En väsentlig avsikt med en förändring av nu
gällande regler är att förenkla dem. Min uppfattning är därför att det
medelbetyg som den studerande får i gymnasieskolan bör ligga till grund för
betygsurvalet i så stor utsträckning som möjligt utan atl allt för många
justeringar skall behöva göras.

Jag
har inledningsvis angett att ytterligare en utgångspunkt för mina
ställningstaganden lill utredningens förslag är att den enskildes valmöjligheter
bör vara så stora som möjligt och att ett relativt sent yrkesval skall underlättas.
En elev i grundskolan skall ha möjlighet att välja studieväg i gymnasieskolan
efter intresse och förutsättningar och inte med tanke på vad som är
fördelaktigt inför en eventuell framtida högskoleutbildning.

Denna
syn leder mig fram till uppfattningen att en studerande som skaffat sig en
utbildning som ger behörighet bör ha lika stor möjlighet att komma in på en
högskoleutbildning oavsett på vilket sätt han nått den. Konkret innebär detta
att betyg i ett ämne som kompletterats för behörighet enligt min uppfattning
bör räknas in i betygsmedelvärdet och sålunda kunna både höja och sänka
medelvärdet. Utredningen har förslagit en sådan ordning när det gäller
meritvärdering av betyg från påbyggnadsutbildning. I den framtida
gymnasieskolan med en mera flexibel studieorganisation kan det vara svårt att
dra bestämda gränser mellan sådana kompletteringar som avser enskilda ämnen
och sådana som avser längre sammanhållna kompletleringskurser. Min lösning bör
sammantaget kunna medföra en avsevärd förenkling av sättet att beräkna
betygspoängen, något som UHÄ i sitt remissyttrande framhållit vikten av.

Naturligtvis
kan det förhållandet att ett kompletteringsbetyg kan höja medelvärdet leda till
att benägenheten för taktiska val i gymnasieskolan ökar. Men eftersom
högskoleprovet kommer att komplettera betygen som urvalsgrund, vill jag inte ge
denna aspekt alltför stor vikt. Den beräkning av medelbetyget som jag nu förordar
kan motverka en social selektion, eftersom studerande från lägre socialgrupper
oftare väljer en yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan och därför oftare
måste komplettera sin behörighet för högskolestudier.

Med
hänsyn till de svårigheter vissa elever kan ha i ämnet idrott är jag beredd att
medge att betyget i detta ämne får räknas bort från betygsmedelvärdet.

Den
mycket splittrade remissopinionen i frågan om viktning manar till

försiktighet i en fråga, där erfarenheter saknas. Bland annat kan effekterna

av en viktning komma att förtas i ett syslem, där högskoleprovet används, 18

och enbart leda till att
inträdet i högskolan försenas. En sökande från Prop. 1987/88:109 gymnasieskolan
med rätt behörighet men med höga betyg i fel ämnen blir nämligen i större
utsträckning hänvisad till högskoleprovet. I etl framtida system med
differentierade urvalsregler för olika linjer är det inte uteslutet alt
särskild hänsyn kan tas till betyg i vissa ämnen. I det fortsatta utvecklingsarbetet
med urvalsfrågorna kan också frågan om viktning i någon form tillsammans med
andra urvalsfaktorer övervägas.

Deltagarna
i komvux utgör en särskild referensgrupp vid belygsättning-en, och betygsnormerande
prov finns ännu inte. Utredningen menar att sådana prov är en förutsättning för
att komvuxstuderande skall få delta i betygsurvalet. SÖ har sedermera redovisat
ett regeringsuppdrag i frågan och rapporterar därvid att det är möjligt att
konstruera och genomföra betygsnormerande prov. Försöksverksamhet har
påbörjats. Enligt min mening är det viktigt att betygen i komvux blir
jämförbara med betygen i gymnasieskolan, något som är en förutsättning för att
betygsurvalet för olika kategorier sökande skall bli rättvist. Riksdagen har
anvisat medel för fortsatt arbete med att ta fram sådana prov (prop.
1986/87:100, bil. 10, s. 82, UbU 11, rskr. 146). I årets budgetproposition har
ytterligare en milj. kr. beräknats för detta ändamål (prop. 1987/88:100, bil.
10. s. 95). Studerande från komvux bör därför förväntas kunna delta i
betygsurvalet på samma villkor som de studerande i gymnasieskolan.

7 Särskilda urvalsmetoder

Utredningen
anser att andra urvalsmetoder som komplement till de föreslagna generella
urvalsmetoderna bör få användas för högst 1/3 av platserna på en
utbildningslinje. På längre sikt bör urvalsregler kunna utvecklas som är mera
anpassade till olika utbildningars krav.

Många
remissinstanser är posifiva till möjligheterna att använda linje-eller sektorsanpassade
urvalsmetoder men några varnar för att urvalssystemet därmed kan bli
komplicerat och svårt att överblicka. UHÄ framhåller att del också finns ett
värde i att gemensamma urvalsregler gäller för flertalet utbildningar i
högskolan.

Särskilda urvalsregler
gäller för flera konstnärliga utbildningar där hän

syn kan tas till bl. a. resultat av prov som är avsedda att ligga till grund
för

en bedömning av den sökandes lämplighet eller fallenhet för den sökta

utbildningen. Erfarenheter av urvalsmetoder som mäter kunskaper, färdig

heter och egenskaper som kan vara särskilt värdefulla för en utbildning

eller ett yrkesområde är hämtöver relafivt begränsade. Inom arkitektut

bildningen antas från och med antagningen inför höstterminen 1987 en

tredjedel av de studerande efter särskilda prov som mäter färdigheter av

betydelse för utbildningen eller yrket. Karolinska insfitutet har sedan

antagningen inför höstterminen 1986 bedrivit försöksverksamhet vid an

tagningen till läkamtbildningen. Verksamheten avser tio nybörjarplatser

och är avsedd att främja rekryteringen till forskamtbildningen och att

stärka sambandet mellan biomedicinsk gmndforskning och klinisk verk

samhet. De erfarenheter som redovisats hittills är positiva och institutet är

därför intresserat av att, med ledning av utländska erfarenheter, också 19

påbörja
en försöksverksamhet vid antagningen till den ordinarie läkamtbildningen.

Universitetet i Linköping
har lagt fram ett förslag om urvalsförfarande till utbildningslinjer vid
hälsouniversitetet. UHÄ har i sitt yttrande till regeringen över förslaget
närmare utvecklat förutsättningarna för att en försöksverksamhet skall komma
till stånd. UHÄ pekar på de svårigheter som finns när det gäller att definiera
urvalskriterierna i förhållande till utbildningen och det framtida yrket. Det
är enligt UHÄ myckel angeläget att dessa kan tjäna som information och
vägledning för de sökande så att man inte riskerar godtycke vid urvalet. Användningen
av intervjuer och liknande innebär enligt UHÄ subjekfiva inslag i antagningen.
Möjligheten att kontrollera dessa inslag bör belysas och utbildning av
intervjuare och bedömare övervägas.

Jag anser att UHÄ i sitt
yttrande angett några viktiga utgångspunkter för en försöksverksamhet. På sikt
bör erfarenheter av försöksverksamhet med linjespecifika prov kunna ge
erfarenheter till grund för ställningstagande till frågan om användningen av
sådana urvalsinstmment i större omfattning. Det vetenskapliga råd som jag
anser bör inrättas för högskoleprovet bör ha inseeiide också över
försöksverksamhet av detta slag.

Det
bör ankomma på regeringen att besluta om försöksverksamhet med särskilda
urvalsmetoder.

Prop. 1987/88:109

8 Urval till fristående kurser m. m.

Nuvarande
urvalsregler utgår från en kvotgmppsindelning av de sökande efter föregående
utbildning och en rangordning av de sökande inom gmp-perna efter de sökandes
prioritering av kurser. Sökande kan antas med förtur efter bedömning av varje
sökandes behov av utbildningen, tidigare utbildning och yrkesverksamhet. Lottning
får tillämpas.

Mitt förslag: Vid
urval fill fristående kurs skall urvalskriterierna betyg, tidigare utbildning,
högskoleprov och arbetslivserfarenhet användas. Även behov av utbildning och
andra av sökanden åberopade särskilda skäl skall kunna läggas till gmnd för
urval. De lokala högskolemyndighelema beslutar för varje kurs vilka kriterier
som skall tillämpas.

Utredningens förslag:
Olika urvalskriterier bör användas alltefter kursens syfte. Om syftet är
fortbildning eller vidareutbildning, bör längd ay och innehåll i
arbetslivserfarenheten bli avgörande. Om det är fråga om linjealternativ
utbildning, bör betyg eller prov samt eventuell arbetslivserfarenhet vara
urvalskriterier. Vid urval till påbyggnadskurser bör högskolemeriter vara
avgörande. Utredningen föreslår att högskolestyrelsen bestämmer vilken urvalsgrund
som kan användas och eventuellt om olika urvalsgmnder kan användas för samma
kurs. Även lottning och förtur kan förekomma. Ett förenklat
antagningsförfarande kan användas, när alla sökande lill en kurs beräknas kunna
antas.

20

Remissinstanserna:
UHÄ föreslår, att urvalsreglerna till fristående kur- Prop. 1987/88:109 ser
helt överlämnas till högskoleenheterna, sedan statsmakterna uttalat en
viljeinriktning beträffande vilken hänsyn sOm bör tas vid urvalet. Flera
högskolemyndigheter ställer sig bakom de principer för urval som utredningen
redovisar. Däremot är man tveksam till möjligheterna att genomföra dem med
hänsyn till kostnaderna. Andra menar att systemet blir administrativt
betungande och svårt att förstå och att universiteten och högskolorna i
stället borde få fortsätta att utveckla egna modeller för urvalet. De
remissinstanser utanför högskolan som yttrat sig över förslaget är i allmänhet
inne på denna linje.

Skälen för mitt förslag: Den möjlighet lill
förtursantagning som föreligger i dag har medfört att universitet och högskolor
har börjat utveckla ett system för urval, vilket i princip gör det möjligt att
ta hänsyn till sådana faktorer som utredningen angett som kriterier för ett
framtida urvalssystem.

Ett förenklat antagningssystem har också börjat användas fill
kurser, där antalet sökande är begränsat. Jag anser det mycket värdefullt att
en sådan utveckling av antagning fill fristående kurser nu har kommit igång
lokalt. De resurser som budgetåret 1987/88 kan beräknas finnas för fristående
kurser uppgår till närmare 300 milj. kr. Det är utomordentligt angelägel att
dessa medel används rationellt och att inte administrationen kring antagningen
blir onödigt omfattande.

Utbildning i form av fristående kurser skall tillgodose
behov av såväl grundutbildning inom vissa områden som fortbildning och
vidareutbildning. Behovet av utbildning kan variera mellan skilda delar av
landet och även över lid. Samma kurs kan för olika individer fylla olika behov.
Universitet och högskolor måste utifrån de utbildningsbehov, som finns i
samhället och hos individerna, avgöra vilka kurser som skall anordnas och vilka
som skall ha förtur till dem, om inte alla kan beredas plats.

En sökande bör på förhand kunna bedöma vilka fömtsättningar
som finns för att vederbörande skall bli antagen. I informafionen om utbildningen
bör därför anges vilka urvalskriterier som. tillämpas för varje kuis.
Slumpmässiga faktorer som lottning bör helt undvikas i urvalsprocessen.

Riksdagen och regeringen kan uttala sig om prioriteringar
när det gäller att fördela resurser för olika kategorier kurser och vilka
syften de skall fylla. Sådana uttalanden bör främst kunna göras i anslutning
till medelsanvisningen vid den årliga budgetbehandlingen. Beslut om
urvalsreglerna kan därefter fattas lokall i enlighet med de av riksdagen och
regeringen uttalade prioriteringarna.

Antagningen lill sådana individuella linjer sorn består av
successivt valda kurser görs för närvarande genom alt i huvudsak reglerna för
urval till frislående kurser tillämpas. En ordning bör finnas även i
fortsättningen som innebär att urval fill den första kursen på linjen görs med
utgångspunkt i de kriterier som tillämpas vid urval till allmänna
utbildningslinjer.

21

9 Rätt att överklaga beslut Prop. 1987/88:109

Utredningen
föreslår att endast beslut om behörighet skall kunna överklagas och att
besvärsnämnden för högskoleutbildning avskaffas. Vad gäller beslut om urval till
utbildningslinjer menar utredningen att de nya urvalsreglerna kommer alt
minska behovet av att överklaga beslut. Meritvärderingen och urvalet kommer
att göras enligt strikt formaliserade regler, vilket gör att det normalt inte
kommer att finnas anledning att överklaga besluten. Den fria prövningen har
enligt utredningen så starka individuella inslag att det inte finns
förutsättningar att fatta juridiskt bättre beslut än antagningsmyndighetens.

Remissinstanserna
tillstyrker utredningens förslag om rätt att överklaga beslut om behörighet.
Olika uppfattningar redovisas när det gäller rätt att överklaga beslut i
urvalsfrågor. De som hävdar att besluten skall kunna överklagas åberopar i
allmänhet att det är viktigt för den enskilde att få sin rätt prövad. Flertalet
har dock inget atl erinra mot att besvärsnämnden avskaffas och menar atl
besluten i stället bör överklagas till regeringen.

Jag
delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att beslut om behörighet
även i fortsättningen bör kunna överklagas. När det gäller urvalet anser jag
det viktigt för den sökande att kunna få sin rätt till utbildningsplats i
högskolan prövad i två instanser. Rätten att överklaga beslut om antagning till
utbildningslinje bör därför finnas kvar. Milt förslag innebär att urvalet i
mindre grad än utredningen tänkt sig bygger på individuella bedömningar. De
försök med nya urvalsmetoder som pågår och som kan komma att starta bygger i
viss utsträckning på sådana bedömningar. Dessa är svåra atl förena med rätt
att överklaga urvalsbeslut. Det bör ankomma på regeringen alt avgöra om rätt atl
överklaga beslut i sådana fall går att förena med urvalsmetoderna.

Mitt
ställningstagande föranleder inte några förändringar i de bedömningar som
gjordes i anslutning till riksdagens ställningstagande till inrättandet av
besvärsnämnden (prop. 1980/81:184, UbU 39, rskr. 418) i fråga om vilken
myndighet som skall pröva besluten.

10 Kostnader m. m.

Arbetet
med konstruktion m. m. av högskoleprovet bedrivs vid pedagogis

ka institutionen vid universitetet i Umeå. När provens omfattning och

belydelse ökar, behöver verksamheten en fastare organisation. Jag före

slår därför att en tjänst som professor i pedagogik, särskilt pedagogiska

mätningar, inrättas vid universitetet den 1 juli 1989. Tjänsten bör vara

förenad med uppgiften som föreståndare för provverksamheten. Tjänsten

finansieras genom att, i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret

1989/90, medel beräknas under anslaget samhällvetenskapliga fakulteter

na, anslagsposten till universitetet i Umeå och motsvarande minskningar

görs under anslaget D I. Universitets- och högskoleämbetet, anslagspos

ten Högskoleprov samt anslaget B 7. Forskning och centralt utvecklingsar

bete inom skolväsendet. 22

I överensstämmelse med utredningens förslag bör elt
vetenskapligt råd Prop. 1987/88:109 inrättas för att följa
provverksamheten.

Frågor om behörighet, urval och antagning har en styrande
effekt på utbildningen och har därmed ekonomiska konsekvenser både för dem som
vill studera i högskolan och för högskolan. Kostnaderna för urval och antagning
som jag här avser att behandla är således en del av de totala
utbildningskostnaderna. Utredningen har beräknat antagningskostnaderna för
budgetåret 1984/85 till omkring 40 milj. kr. vilket motsvarar ca en procent av
kostnaderna för grundläggande högskoleutbildning.

I det föregående har jag förordat etl nytt urvalssystem
för central antagning till utbildningslinjer. Jag förordar däremot inte någon
förändring i fråga om ansvaret för antagningen. Den kommer därmed atl även i
fortsättningen åvila UHÄ och Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning.

UHÄ har på regeringens uppdrag i samarbete med statskontoret
gjort en förstudie till och beräknat kostnaderna för ett nytt ADB- system.
Preliminärt beräknas kostnaderna till ca 22 milj. kr., fördelade på en 4-årsperiod.
Eftersom befintlig personal enligt UHÄ:s beräkningar bör kunna delta i arbetet,
kan kostnaderna reduceras till sammanlagt 15 milj. kr.

Kostnaderna för den löpande driften har av utredningen
bedömts komma att ungefär motsvara nuvarande kostnader. Mina förslag innebär i
vissa avseenden förenklingar i förhållande lill vad utredningen föreslagit.
Således har jag förordat en begränsning av den fria prövningen och av värdering
av arbetslivserfarenheten. Å andra sidan har jag räknat med all folkhögskoleeleverna
skall utgöra en särskild undergmpp i betygsgruppen. Jag räknar sammantaget med
att vissa besparingar skall vara möjliga att göra när det gäller
driftskostnaderna centralt. I kommande budgetpropositioner återkommer jag till
denna fråga.

I fråga om antagning och urval till frislående kurser
räknar jag inte med någon förändring av kostnaderna i förhållande till i dag.
Det bör ankomma på styrelserna för universitet och högskolor att göra de
avvägningar som behövs.

Jag beräknar de ökade driftkostnaderna för högskoleprovet
till drygt 3 milj. kr. Ett engångsbelopp om 500000 kr. beräknas i anslutning
till förändringen. En anmälningsavgift om 100 kr. täcker i dag vissa kostnader
för genomförande av provet. Jag anser atl en avgift av denna storlek bör tas ut
även i fortsättningen. Övriga kostnader för provet bör täckas med statliga
medel.

Information och utbildning om beslutade förändringar
behövs framför allt för syofunktionärer inom skolväsendel och högskolans sludievägleda-re.
UHÄ har beräknat kostnaderna för information och utbildning i anslutning till
reformen till 745000 kr. Med hänsyn till att jag inte föreslår några
förändringar när det gäller allmän behörighet och urval lill frislående kurser
beräknar jag informationskostnaderna till 600000 kr., varav 200000 kr. bör
anvisas årligen under en 3-årsperiod.

För budgetåret 1988/89 har jag beräknat vissa kostnader
för UHÄ:s

planeringsarbete under anslaget D I. Universitets- och högskoleämbetet,

anslagsposten 4. 23

11 Genomförandefrågor Prop. 1987/88:109

Det
nya urvalssystemel för utbildningslinjerna bör träda i kraft vid antagningen
inför studier höstterminen 1991. De nya reglerna för urval till kurser jämte
förändringarna i behörighetsreglerna bör kunna fillämpas tidigare. Det bör
ankomma på regeringen att besluta i frågan.

12 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels
föreslår riksdagen att

1. godkänna
vad jag har förordat om behörighet (avsnitt 3),

2. godkänna
vad jag har förordat om urval (avsnitt 5 och 8),

3. bemyndiga
regeringen att inrätta en tjänst som professor i

enlighet med vad jag har förordat (avsnitt 10),

dels
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om särskilda
behörighetsvillkor, meritvärdering av betyg,. särskilda urvalsmetoder, rätt att
överklaga beslut.

13 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

24

Bilagal
Prop. 1987/88:109 Bilaga 1

Nuvarande behörighetskrav

1 Allmänt

För
tillträde fill grundläggande högskoleutbildning gäller dels krav på allmän
behörighet, dels för nästan alla utbildningslinjer krav på särskild behörighet.
Den allmänna behörigheten är gemensam för de flesta av högskolans utbildningar.
Den särskilda behörigheten innebär krav på speciella förkunskaper för en viss
utbildningslinje eller enstaka kurs.

2 Allmän behörighet

Kraven
på allmän behörighet beslutas av statsmakterna. Kraven finns i högskoleförordningens
5 kap. 14-17 §§. I högskoleförordningens bilaga 5 förtecknas de
utbildningslinjer för vilka kraven på allmän behörighet gäller.

Allmän
behörighet har den som D genomgått en fullständig minst tvåårig utbildning i
gymnasieskolan eller

annan
likvärdig utbildning (Till utbildningar som bedöms som likvärdiga

hör
bl. a. motsvarande utbildning i komvux och sådan tvåårig utbildning

i
folkhögskola som bygger på genomgången grundskola.) och D har kunskaper i
svenska och engelska som motsvarar slutförd lärokurs

om
minst två årskurser i gymnasieskolan

eller
D är minst 25 år och har minst fyra års arbetslivserfarenhet och n har
kunskaper i engelska som motsvarar slutförd lärokurs om minst två

årskurser
i gymnasieskolan och D är svensk medborgare eller är bosatt i Sverige och har
bosalt sig här i

annat
syfte än att studera

eller
D har minst 11-årig avslutad skolutbildning som normalt slutförs tidigast

vid
17 års ålder, eller på annat vis är behörig för högskolestudier i det

land
där han/hon fått skolutbildning och D har kunskaper i engelska som motsvarar
slutförd lärokurs om minst två

årskurser
i gymnasieskolan och □ har vissa kunskaper i svenska (fastställs av UHÄ).

3 Särskild behörighet

Föreskrifter
om krav för särskild behörighet anges i utbildningsplanen för resp.
utbildningslinje och beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen.

Kraven
får (högskoleförordningen 5 kap. 20 §) utformas endast med

utgångspunkt i vad som betingas av utbildningen. Del vanligaste är atl

förkunskapskraven avser ämnen och årskurser i gymnasieskolan. Om 25

kraven avser endast ett
ämne skall den sökande ha lägst betyget 3 i detta Prop. 1987/88:109 ämne.
Om kraven avser flera ämnen kan krävas antingen lägst betyget 3 i Bilaga 1
varje ämne eller lägst medelbetyget 3,0 av två eller fiera ämnen.

Förkunskapskraven
innefattar för vissa utbildningslinjer andra krav: arbetslivserfarenhet, ålder
(för läkarlinjen gäller en högsta ålder, 44 år) eller t. ex. krav på normal
syn.

När
sökande har andra meriter än dem som formellt anges som krav bedömer
antagningsmyndigheten om kunskaperna motsvarar de formellt angivna (motsvarandebedömning).
Antagningsmyndigheten kan också besluta om dispens från något eller några
behörighetskrav.

Sökande
till enstaka kurser på gmndnivå som är behöriga enligt 2S:4-re-geln behöver
inte dokumentera förkunskaper som krävs för särskild behörighet och som avser
kunskaper i ämnen från gymnasieskolan. De får själva avgöra om de har
erforderliga förkunskaperna (den s.k. självprövningsräiten).

4 Utbildningslinjer med andra regler

Regler
för behörighet och urval för påbyggnadslinjer beslutas av den myndighet som
fastställer utbildningsplanen.

För
en rad allmänna utbildningslinjer gäller också aU regler för behörig-hel och
urval beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. För dessa
gäller som regel av olika skäl inte kravet på allmän behörighet. Bland dessa
ingår yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH), några förkortade varianter av
vissa linjer samt flertalet konstnärligt inriktade utbildningslinjer.

Nuvarande urvalsregler

De
nuvarande reglerna för urval återfinns i högskoleförordningens 5 kap. UHÄ har utfärdat
tillämpningsföreskrifter till dessa (UHÅ-FS 1977:10- II, senaste
ändring i UHÄ-FS 1987:1)

1 Urval till utbildningslinjer enligt normalreglerna

Reglerna
beskriver urvalet till utbildningslinjer som tillämpar "normalreglerna"
för urvalet. På dessa utbildningslinjer återfinns för närvarande omkring 90% av
utbildningsplatserna på de allmänna utbildningslinjerna samt flertalet lokala
utbildningslinjer.

Om
det finns fler behöriga sökande än antalet tillgängliga platser till en

viss utbildningslinje, måste ett urval göras. De sökande delas in i kvotgmp-

per efter utbildningsmeriter och arbetslivserfarenhet. Varje sökande får

vid meritvärderingen en poängsumma. De sökande inom varje kvotgmpp

rangordnas efter poängsummans storlek. 26

Kvotgrupperna Prop. 1987/88:109

D 1 Sökande med högst tre år gamla betyg från tre-
eller fyraårig linje i °

gymnasieskolan. Poäng ges för betyg. Maximal poäng 5,0.

D 2 Sökande med högst tre år gamla betyg från tvåårig
linje eller specialkurs i gymnasieskolan. Poäng ges för betyg. Maximal poäng
5,0.

1
Sökande från
tre- eller fyraårig linje i gymnasieskolan eller motsvarande svensk utbildning
(samtliga i grupp Dl ingår också i denna grupp). Poäng ges för betyg och
eventuell arbetslivserfarenhet. Maximal poäng 5,0-1- 1,7 = 6,7.

2
Sökande från
tvåårig linje eller specialkurs i gymnasieskolan eller motsvarande svensk
utbildning (samfiiga i gmpp D2 ingår också i denna grupp). Poäng ges för betyg
och eventuell arbetslivserfarenhet. Maximal poäng 5,0 H- 1,7 = 6,7.

3
Sökande som har
allmän behörighet genom utbildning vid folkhögskola. Poäng ges för
studieomdöme och eventuell arbetslivserfarenhet. Maximal poäng 4,0 -I- 1,7 =
5,7.

4
Övriga behöriga
sökande, främst de som har allmän behörighet genom ålder och yrkesverksamhet (25:4-regeln).
Hit förs även sökande vilkas behörighetsgivande utbildning har betyg som inte
går att poängberäkna i gmpperna 1-3 (t. ex. betyg med 2- eller 3-gradig belygsskala).
Sökande med enbart utländsk gymnasieutbildning ingår också i denna gmpp (ej
gäststuderande). Poäng ges för högskoleprovet och arbetslivserfarenhet.
Maximal poäng 2,0 -I- 1,7 = 3,7. Hälften av platserna i kvotgmpp 4 fördelas
bland dem som enbart tillhör kvotgmpp 4.

Resterande platser fördelas bland samtliga sökandegrupper.

5 Sökande med utländsk gymnasieutbildning. Hänsyn tas till
gynina-

siebetyg. Kvotgmpp 5 omfattar normalt högst tio procent av platser

na på ett visst utbildningsalternativ. För sökande med utländsk

högskoleutbildning eller yrkesverksamhet finns möjlighet att antas

med företräde.

Fördelning av platserna mellan de olika kvotgrupperna

Vid urvalet till varje utbildningslinje/ort avsätts först
en tredjedel av platserna lill kvotgrupperna Dl och D2 (sökande med högst tre
år gamla betyg). Platserna fördelas proportionellt mellan sökande från
tre/fyraårig och tvåårig gymnasieskola. Därefter fördelas resterande platser
mellan kvotgrupperna 1 -4 proportionellt efter antalet sökande i resp.
kvotgrupp.

En del sökande har behörighet i mer än en kvotgmpp. Sådana
sökande konkurrerar i samtliga dessa grupper. Alla i kvotgmpperna Dl och D2
ingår också i någon av kvotgrupperna 1 och 2.

Man får delta i urvalet inom "direktkvoten" (Dl
och D2) om man har ett

avgångsbetyg som är utfärdat högst sju terminer före den termin man skall

börja på högskolan. Vid antagningen till höstterminen 1988 får betyget vara

tidigast från vårterminen 1985. Man kan delta i "direktkvoten" även
om

man har arbetslivserfarenhet. 27

Sökande
med avgångsbetyg från komvux får sedan höstterminen 1984 Prop. 1987/88:109
inte delta i "direktkvoten". De som har avgångsbetyg från gymnasiesko-
Bilaga 1 lan som är äldre än tre år eller avgångsbetyg från komvux, kan i vissa
fall ändå få tillhöra "direklkvoten". Det gäller t. ex. dem som varit
långvarigt sjuka eller som har andra speciella skäl.

Värdering av betyg i kvotgrupperna 1 och 2

Poäng för betyg ges för samtliga betyg i obligatoriska
ämnen, oavsett i vilken årskurs ämnet avslutats. Bokstavsbetyg räknas om till sifferbetyg:
A,a = 5, AB = 4, Ba = 3, B = 2, Be, C = 1. Betyg i frivilligt ämne (utökad
studiekurs) räknas med om det krävs för särskild behörighet. Om avgångsbetyget
omfattar fler än tio betyg enligt detta sätt att räkna får de två lägsta
betygen räknas bort. Betyg i ämnen som krävs för särskild behörighet får dock
inte räknas bort: Betyg i idrott/gymnastik får räknas bort om det är lägre än
medelbetyget. Betyg i ämnen som kompletteras för behörighet kan sänka, men inte
höja medelbetyget.,Poängen anges med en decimal.

Värdering av studieomdöme i kvotgrupp 3

Studieomdömet från folkhögskolan omräknas till
siffervärden enligt följande: Utmärkt = 4, Mycket god = 3, God = 2, Mindre god
=1.

Om det finns fler än ett studieomdöme i intyget från
folkhögskolan, räknas medelvärdet av dem (med en decimal).

Värdering av högskoleprovet i kvotgrupp 4

Högsta poäng för provet är 2,0. Man får delta i provet hur
många gånger som helst. Det bästa resultatet räknas. Ett provresultat är
giltigt vid anmälan till studier som börjar senast fyra terminer efter provet.

Värdering av arbetslivserfarenhet

För all få poäng måste man ha arbetat (minst på halvtid) i
sammanlagt 15 månader. (För den som är behörig enligt 25:4-regeln gäller inte 15-måna-derskravet.)
Endast arbete efter fyllda 16 år räknas. Kortåre arbetsperiod än tre månader i
samma anställning (med minst halvtid) räknas inte. Arbete parallellt med
studier i gymnasieskolan eller annan motsvarande skola får inte räknas. Den som
studerat i kommunal eller statlig vuxenutbildning eller vid folkhögskola får
dock räkna arbete parallellt med studier.

Som arbetslivserfarenhet räknas bl. a. arbete i
anställning, vård av barn (yngre än tio år) eller annan anhörig,
värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst, arbete i eget företag och praktik.
Arbete utomlands får räknas enligt samma regler.

28

För poängberäkningen gäller följande regler: Prop. 1987/88:109

D Arbete som krävs för behörighet ger aldrig poäng. Bilaga 1

D Deltid räknas om till motsvarande kortare lid på heltid
(sex månader på

halvtid motsvarar tre månader på heltid). All tid läggs
ihop, inte enbart

jämna tremånadersperioder. n För tid upp fill 15 månader
ges 0,2 poäng per tremånadersperiod. D För tid utöver 15 månader ges 0,1 poäng
per tremånadersperiod.

Maximalt ges 1,7 poäng, vilket motsvarar tre års arbete på
heltid. (Om man t. ex. arbetat halvtid får man maximal poäng efter sex års
arbete.)

Urval vid lika poängtal

Om två eller flera sökande till ett utbildningsalternativ
har samma poängsumma i en kvotgrupp avgörs rangordningen i första hand efter hur
de har prioriterat alternativet. Den som har alternativet som sill
förstahandsval (eller enda val) går alltså före den som valt alternativet i
andra hand osv.

Om de sökande inte kan skiljas ål genom den rangordning de
angivit för alternativet i sin anmälan tillgrips lottning.

Lottningsgaranti vid maximal poäng

Till vissa mycket eftertraktade utbildningar kan del hända
atl man inte blir anlagen trots att man har maximal poäng (antingen högsta
betyg eller högsta poäng för betyg/studieomdöme/högskoleprov jämte arbetslivserfarenhet).
Om man på detta sätt blir utan utbildningsplats ("bortlottad") vid
två anmälningslillfällen lill samma utbildningslinje har man företräde vid det
tredje anmälningstillfället.

Företräde

Man kan få företräde till utbildningsplats på grund av
starka medicinska eller sociala skäl eller på grund av annan synnerlig
omständighet. Sökande som har något av de stora invandrarspråken som modersmål
kan få företräde fill utbildningslinjer som förbereder för yrkesverksamhet inom
samhällsfunktioner med särskilt behov av tvåspråkig personal.

Gäststuderande

Utomnordiska gäststuderande antas enligt en särskild
ordning. Antag

ningen samordnas med ansökan om uppehållsfillstånd för de gäststude

rande som inte befinner sig i Sverige. Studierna börjar med en särskild

preparandutbildning. Varje år reserveras 300 platser för utomnordiska

gäststuderande. 29

2 Urval
till utbildningslinjer enligt andra regler Prop. 1987/88:109

Urvalsregler
för de utbildningslinjer som inte följer "normalreglerna" för urval
beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen, dvs. för flertalet
allmänna utbildningslinjer av UHÄ. Exempel på sådana linjer är de
yrkestekniska högskoleutbildningarna (YTH), djur-sjukvårdarlinjen,
tandhygienistlinjen, handels- och kontorslärarlinjen och industri- och
hantverkslärarlinjen saml flertalet konstnärliga utbildningslinjer.

3 Urval till enstaka kurser

Vid
urvalet lill enstaka kurser får sökande antas med förtur efter en bedömning av
varje sökandes behov av utbildningen, tidigare utbildning och yrkesverksamhet.
Omfattningen av förtursantagningen är inte begränsad.

De
sökande som inte antagits enligt förlursregeln fördelas på följande grupper:

Grupp
1 Sökande med minst tvåårig högskoleutbildning Grupp 2 Sökande som inte har
minst tvåårig högskoleutbildning men som

har
minst 15 månaders arbetslivserfarenhet Grupp 3 Övriga sökande

De
utbildningsplatser som inte tillsatts med företräde fördelas mellan grupperna 1—3
i förhållande lill antalet sökande i varje grupp ("proportionell
kvotering"). Urvalet inom varje grupp avgörs av hur den sökande
prioriterat utbildningsalternativet, dvs. i första hand antas förstahandssökande,
sedan andrahandssökande etc. I sista hand tillgrips lottning.

Sökande
får normall antas till kurser motsvarande högst 30 poäng per termin eller 60
poäng per läsår.

30

Bilaga
2 Prop. 1987/88:109 Bilaga 2

Sammanfattning
av betänkandet (SOU 1985: 57) Tillträde till högskolan

Kapitel
3 Tillträdesfrågorna före 1977 års reform

Antagning
till universitet och högskolor var ett uppmärksammat problem redan på 1950-
och 1960-talen. Flertalet högskolor och institutioner skötte själva sin
antagning, vilket medförde en mycket stor variation i fråga om urvalsregler.
För en del utbildningar var det också svårt att fylla alla nybörjarplatser på
grund av att många antagna senare antogs till annan spärrad utbildning. Detta
ledde till att det dåvarande universitetskanslersämbetet år 1967 fick ansvaret
för en central antagning till ett stort antal högskoleutbildningar.

Innan
möjligheten till s.k. konkurrenskomplettering togs bort under 1960-talet
tvingades många ungdomar till ett par års studier innan de lyckades bli antagna
till önskad spärrad utbildning. Samtidigt var huvuddelen av utbildningen vid
de filosofiska fakulteterna ospärrad, vilket medförde en stark ökning av
antalet studerande vid dessa fakulteter.

De
tillträdesregler som infördes i samband med högskolereformen år 1977 byggde på
förslag från kompetensutredningen. Denna arbetade från år 1965 till år 1970.
Dess förslag ledde till principbeslut av riksdagen år 1972. På grundval av
detta beslut fortsatte utredningsarbetet inom kompetenskommittén, vars förslag låg
till grund för riksdagsbeslut år 1975.

Kapitel
4 Efterfrågan på högskoleutbildning

Efterfrågan
på högskoleutbildning från de enskildas sida kan inte beräknas eller anges på
något enkelt sätt, bl.a. beroende på att många människor har önskemål om
utbildning som de av olika skäl inte kan förverkliga. Om förutsättningarna
ändras, t.ex. genom ändringar av tillträdesregler, studiesociala villkor,
lokalisering etc, kan antalet individer som söker högskoleutbildning ändras.
Exempelvis ökade antalet äldre sökande när möjligheterna för äldre att antas
till högskoleutbildning förbättrades år 1977. De höjda poängkrav som detta
medförde för de yngre ledde samtidigt till att ungdomar numera i ökad
utsträckning planerar ett eller ett par års förvärvsarbete före ansökan till
högskolan. Förändringar av olika yngre åldersklassers storlek i befolkningen påverkar
antalet sökande till högskolan. Av väsentligt större betydelse är dock gymnasieskolans
dimensionering. Dimensioneringen av olika stu-

31

dieförberedande
linjer i gymnasieskolan har stor betydelse för ungdo- Prop. 1987/88: 109 mars
behörighet för olika högskoleutbildningar och därmed också för Bilaga 2 deras
benägenhet att söka högskoleutbildning. Den naturvetenskapliga linjen har en
central ställning i detta avseende, dels genom att den ger behörighet för en
mycket stor del av högskolans utbildningar, dels därför att elever från denna
linje i högre grad än elever från någon annan linje fortsätter till högskolan.
En fortsatt minskning av antalet elever på naturvetenskapliga linjen kan tänkas
medföra problem för rekryteringen till bl.a. civilingenjörsutbildningarna.

Arbetsmarknaden
på sikt för olika högskoleutbildade är svår att förutse. Samtidigt påverkar
aktuella brist- och överskottstendenser i hög grad antalet sökande till
motsvarande utbildningar. Härigenom föreligger stora risker för oönskade
svängningar i antalet sökande. Under den närmaste tioårsperioden kan en låg
efterfrågan på många kategorier av högskoleutbildade verka återhållande på
tillströmningen till högskolan. • Stora pensionsavgångar av högskoleutbildade
födda under 1940-talet kan emellertid leda till ett stort ersättningsbehov av
högskoleutbildade efter år 2000. Strukturella förändringar på arbetsmarknaden, t.ex.
krav på en höjd kunskapsnivå för olika grupper, får konsekvenser för högskolan
som är svåra att förutse.

Det
är inte möjligt att på sikt och mera precist förutse utvecklingen i fråga om
antalet sökande till olika utbildningar. Utifrån hittillsvarande erfarenheter
kan vi emellertid utgå från att såväl dimensioneringen som de enskildas
efterfrågan kommer att ändras för många utbildningar. Det är angeläget att
tillträdesreglerna utformas så att de fungerar även vid sådana förändringar.
Täta ändringar av tillträdesreglerna bör undvikas med tanke på de sökande. Om
en ändring görs för en utbildning får den som regel effekt först på längre
sikt. Detta måste ses i relation till att antalet sökande till olika
utbildningar av och till kan förändras snabbt.

Kapitel
5 Erfarenheter av lillträdesreglerna efter år 1977

Redan
innan vi började vårt arbete hade UHÄ påbörjat flera utvärderingar av de nya
tillträdesreglerna. Vi har kunnat utnyttja UHÄ:s studier för vårt arbete. Vi
har även kunnat bygga på ett flertal lokala undersökningar som belyst bl.a.
sambanden mellan tillträdesreglerna och senare studieresultat.

Det
finns ett stort antal undersökningar som påvisar tydliga samband mellan de
studerandes förkunskaper och senare studieresultat i högskolan. Skillnaderna i
studieresultat är dock som regel inte stora. Det beror dels på att alla
studerande uppfyller de uppställda behörighetskraven och således skall kunna
klara utbildningen, dels på atl det finns många andra förhållanden som påverkar
studieresultaten. De senare förhållandena — ändrade yrkesplaner, studiesociala
problem m.m. — "överskuggar" de samband som uppenbarligen finns mellan
förkunskaper och studieresultat.

För
några tiotal av högskolans totalt ca 120 allmänna utbildningslinjer har vi
tagit del av undersökningar som visar på problem med de stude-

32

rändes förkunskaper. Problemen kan sättas i samband med de
formella Prop. 1987/88: 109

behörighetskraven.
Dessa problem rör i huvudsak bristande förkunska- Bilaga 2

per och färdigheter i svenska, engelska, matematik, fysik
och kemi.

Studerande med betyg från komvux har i flera fall visat
sig ha sämre

kunskaper än studerande från gymnasieskolan med samma
betyg. Äldre

studerande har i många fall klarat studierna bra och haft
fördelar av sina

yrkeserfarenheter.
Äldre har å andra sidan oftare än de yngre haft

problem i studierna genom bristande förkunskaper eller
därför att de har '

haft svårt atl hinna med studierna på grund av arbete,
familj, etc.

Kunskaper i svenska och engelska ingår i den allmänna
behörighet som i princip alla studerande skall ha. Nuvarande behörighetsregler
ger emellertid formell behörighet även till studerande som har kunskaper i
svenska och engelska som i praktiken är otillräckliga för högskolestudier.

Dagens regler för urval bland behöriga sökande är
krångliga atl förstå för de sökande och har tekniskt sett svåröverskådliga
egenskaper. Detta gäller särskilt kvoleringssystemel med den proportionella
kvoteringen. Sökande i kvotgrupper med få sökande får ingen chans att bli
antagna oberoende av hur goda meriter de har.

De nya tillträdesreglerna år 1977 medförde att äldre
sökande premierades genom tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet och genom
den särskilda kvotgruppen för s.k. 2S:4-behöriga. Detta medförde dels en ökad
betygskonkurrens bland yngre sökande, dels att medelåldern bland de antagna
steg. Det sistnämnda gällde främst utbildningar med hård konkurrens om
platserna, medan effekten var mindre för utbildningar med måttlig konkurrens.

Under åren 1980-1982 gjordes mot bl.a. denna bakgrund ett
flertal mindre förändringar av urvalsreglerna. Dessa innebar bl.a. att minst en
tredjedel av platserna på varje utbildning skulle tilldelas sökande med högst
tre år gamla betyg från gymnasieskolan, att föreningsmeriter inte längre
tillgodoräknades och att den maximala poängen för arbetslivserfarenhet
sänktes. Dessa förändringar har medverkat till att andelen yngre antagna har
ökat något.

Genom att all grundläggande högskoleutbildning sedan 1979
i princip har anlagningsbegränsning har gymnasiebetygen fått en större
betydelse för möjligheterna att påbörja högskoleutbildning än de synes ha haft
någon gång tidigare. Detta har medfört en av många omvittnad betygshets inom
gymnasieskolan. Behörighets- och urvalsreglerna kan också utnyttjas taktiskt av
elever i gymnasieskolan så att de ökar sina chanser att bli antagna. Samtidigt
får de emellertid ofta en sämre förberedelse för den högskoleutbildning mot
vilken de siktar. Tillträdesreglerna fungerar således inte bra som signalsystem
från högskolan till olika grupper av blivande sökande.

Utjämningen av den sociala selektionen vid rekryteringen
till högskolan upphörde kring år 1970. Selektionen har sedan ånyo skärpts
något, åtminstone bland yngre nybörjare. Högskolereformen innebar i sig en
breddad rekrytering för högskolan som helhet. Samtidigt kvarstår emellertid
stora skillnader mellan olika delar av högskolan i fråga om social och könsmässig
rekrytering.

33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 109

Kapitel
6 Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan Prop. 1987/88: 109

Bilaga
2 Betygen kommer för överblickbar tid att vara viktiga vid urvalet. Det är

därför
angeläget att betyg som är satta vid olika tidpunkter och vid olika skolor är
jämförbara. De nuvarande relativa betygen har stor jämförbarhet och relativt
god differentieringsförmåga, något som är fördelaktigt vid urvalet. Ett mera målrelaterat
betygsystem — där ett visst betyg står för en bestämd kunskapsnivå — skulle öka
möjligheten att utforma högskolans behörighetskrav på ett ändamålsenligt sätt.
Samtidigt skulle emellertid betygen riskera att bli mindre rättvisande från
urvalssynpunkt. Vår utgångspunkt för bedömningen av olika betygsystem har varit
de krav som antagningen till högskolan ställer. Behovet att förändra
betygsystemet i gymnasieskolan kan givetvis inte bedömas enbart från denna
utgångspunkt.

Kapitel
7 Allmänna utgångspunkter

De
erfarenheter av tillträdesreglerna som vunnits sedan år 1977 motiverar en
samlad översyn av reglerna. Denna måste naturligtvis göras inom ramen för de av
riksdagen fastlagda målen för högskolereformen, av vilka ett var att utjämna
den sociala rekryteringen. Vi har emellertid nödgats konstatera att
tillträdesreglerna har ett begränsat inflytande på den sociala rekryteringen till
högskolan, eftersom huvuddelen av selektionen sker inför och i gymnasieskolan.

Tillträdesreglerna
består i princip av tre delar: regler för behörighet, regler för urval och de
rent administrativa reglerna för antagningen. Vi har funnit att denna
uppdelning är lämplig även i fortsättningen. Behörighetskraven skall gälla
oberoende av om det är få eller många sökande, medan urvalsreglerna endast
träder i funktion om antalet sökande överstiger antalet platser. Det är
väsentligt att både behörighetsregler och urvalsregler fungerar som
"signaler" till dem som planerar att söka till högskolan.

Utgångspunkterna
för konstruktionen av ett nytt tillträdessystem innehåller många
motsättningar: mellan önskan att gynna yngre resp. äldre sökande, mellan
önskemål att beakta den sökandes intresse för en viss utbildning resp. att anta
de för varje utbildning lämpligaste sökande, etc. Som regel sammanfaller kraven
för en viss utbildning med kraven för senare yrkesverksamhet, men även i detta
avseende kan motsättningar tänkas.

Jämfört
med lillträdessystemen i andra länder är det svenska systemet ovanligt formaliserat,
enhetligt och centraliserat. Detta anknyter lill svensk rättstradition. Även om
systemet har många fördelar anser vi att det är önskvärt att utveckla det i
riktning mot större hänsyn till de enskilda sökandes kvalifikationer och till
olika utbildningars särart. Erfarenheterna från dagens system talar entydigt
för att urvalsreglerna för olika utbildningar bör kunna variera mera än för
närvarande. Ett nytt generellt regelsystem bör ge utrymme, för variation i
fråga om urvalsreglernas utformning. På sikt bör det vidare vara möjligt att utveckla
urvalsregler som i högre grad anknyter till kraven för olika

34

utbildningar och
yrkesområden, t.ex. i form av särskilda prov, intervjuer Prop. 1987/88: 109 m.m.
Normalt bör dock samma regler för behörighet och urval tillämpas Bilaga 2
för en och samma utbildningslinje i hela landet.

De
studerandes förkunskaper är väsentliga såväl för den enskildes studieresultat
som för kvaliteten i utbildningen. De utvärderingar som vi har tagit del av har
tydligt visat att det i vissa fall är befogat att höja förkunskapskraven. Det är
naturligt att på olika sätt stimulera att de treåriga studieförberedande
linjerna i gymnasieskolan utnyttjas som förberedelse för åtskilliga
högskoleutbildningar. För högskolelinjer som i dag främst rekryterar studerande
från vissa tvååriga yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan är denna koppling
naturlig även i framtiden.

Erfarenheterna
har visat att det inte går att undvika elt taktiskt beteen

de hos elever som är angelägna om att bli antagna till viss högskoleut

bildning. Sådana taktiska val av linjer, tillvalsämnen, etc. i gymnasiesko

lan som får negativa konsekvenser för den enskildes förberedelser för

högskoleutbildningen bör motverkas. Samtidigt är det en svår balans

gång att på en gång dels premiera de elever, som i skolan skaffat sig de

bästa förutsättningarna för högskolestudier, dels inte försvåra för de

elever som under eller efter gymnasieskolan ändrar studie- och yrkespla

ner. Tillträdesreglerna bör utformas på ett sådant sätt att de stimulerar

till från högskolans synpunkt positiva överväganden och beteenden frän

de blivande studerandes sida. \

Det
är angeläget att se över nuvarande administrativa ordning för alt söka finna
bästa möjliga avvägning mellan lokala och centrala inslag. Samtidigt är del
alltjämt angeläget att undvika att samma sökande kan antas till flera
utbildningar. Det är också viktigt atl öka intresset för och inflytandet över
antagningen hos dem som lokall är ansvariga för olika utbildningar.

Tillträdessystemet
bör utformas under så bred politisk enighet som möjligt, så att det kan
förväntas i sina huvuddrag gälla under en längre tidsperiod, oberoende av bl.a.
skiftningar i riksdagsmajoriteten. Härigenom kan en stabilitet uppnås som är
viktig för de enskildas möjligheter att förbereda sig för kommande högskoleutbildning.

Kapitel
8 Behörighet för högskoleutbildning

Kraven
för behörighet till en utbildning bör utformas så att alla antagna har goda
möjligheter att fullfölja utbildningen. Vi föreslår att nuvarande uppdelning på
allmän och särskild behörighet bibehålls, varvid kraven för allmän behörighet
skall beslutas av statsmakterna, medan kraven för särskild behörighet skall
fastställas i resp. utbildnings- eller kursplan.

Nuvarande
principer för de allmänna behörighetskraven bör bibehållas. Alltjämt bör krävas
minst tvåårig gymnasieskolutbildning eller rnot-svarande, t.ex. utbildning vid
folkhögskola. Likaså bör även fortsättningsvis de som är 25 år och har fyra
års arbetslivserfarenhet ha allmän behörighet under förutsättning att de har
kunskaper i svenska och engelska.

För
allmän behörighet krävs för närvarande kunskaper i svenska och engelska
motsvarande minst två årskurser i gymnasieskolan. Det har

35

visat sig alt studerande med låga betyg i dessa ämnen har
otillräckliga Prop. 1987/88: 109 färdigheter för högskolestudier. Vi föreslår
därför alt för allmän behö- Bilaga 2 righet skall krävas kunskaper som
motsvarar minst två årskurser i gymnasieskolan med betyget 3 i dessa ämnen.
Dessa krav bör gälla för alla sökande, dvs. också för sökande som är behöriga
enligt 25:4-regeln. Vissa sökande kan ha tillräckliga kunskaper i svenska och
engelska utan atl de uppfyller de formella kraven. Vi föreslår att dessa
sökande skall kunna dokumentera sina kunskaper genom behörighetsgivande prov i
svenska och engelska. Dessa bör inriktas pä skriftlig framställning i svenska
och läsförståelse i engelska.

Det är inte rimligt för oss att gå in på vilka särskilda
behörighetskrav som skall gälla för enskilda linjer i högskolan. Dessa krav
måste fortlöpande ses över av de ansvariga myndigheterna. Vi anser emellertid
att krav på tre årskurser i olika ämnen — främst sådana som kan betecknas som
karaktärsämnen för resp. linje — bör kunna införas i större utsträckning än vad
som är fallet i dag. Detta gäller även krav i ämnena svenska och engelska. För
särskild behörighet bör alltid krävas minst betyget 3 i resp. ämne.

Det finns etl betydande antal linjer där det för särskild
behörighet i dag krävs allmän arbetslivserfarenhet eller särskilt värdefull
yrkeslivserfarenhet. Även sädana krav bör i framtiden kunna bli vanligare. För
vissa utbildningar bör även krav på fysiska förutsättningar och liknande kunna
förekomma.

Vi föreslår vissa förändringar av den rätl som i dag finns
för sökande med s.k. 25:4-behörighet att själva pröva sin behörighet vid
antagning till enstaka kurs. Våra förslag innebär att antagningsmyndigheten
skall besluta om när en sådan självprövningsrätt skall få tillämpas för en viss
kurs eller en viss studerandegrupp. Självprövningsrätt bör även kunna förekomma
när det gäller kraven i svenska och engelska för allmän behörighet.

Kapitel 9 Urval till utbildningslinjer

Grunden för urval måste vara studiefärdigheten. Det mätt
som hittills visat sig bäst kunna förutsäga framgång i högre studier är
betygen. Samtidigt är det starka beroende av betygen som urvalsinstrument, som
vi i dag har, olyckligt bl.a. genom att arbetssituationen i gymnasieskolan
ibland präglas av jakten på höga betyg. Det kan t.ex. leda till att studierna
inriktas mot sådana kunskaper och färdigheter som lättast färgenomslag vid
betygsättningen.

En persons studieförutsättningar är inte en gång för alla
givna. De kan påverkas t.ex. genom fortsatta studier eller yrkesverksamhet. Det
är därför viktigt att andra instrument, vid sidan av betygen, kan användas vid
urvalet. Del instrument som på kort sikt är användbart som alternativ till
betygen är det s.k. högskoleprovet, som sedan år 1977 har använts för urval
bland sökande med behörighet enligt 25:4-regeln. Provet mäter kunskaper och
färdigheter som är viktiga för all högskoleutbildning. De studiefärdigheter som
provet mäter kan man påverka genom att skaffa sig bättre studiefärdighet,
främst genom ytterligare studier.

36

De
nuvarande urvalsreglerna har ibland kritiserats för att vara alltför Prop.
1987/88: 109 mekaniska och för att inte ge något utrymme för mera personliga
bedöm- Bilaga 2 ningar av de sökandes förutsättningar. Samtidigt är det
angeläget atl inte tynga de formella reglerna med värdering av olika slag av
meriter. Vi anser att de mera formellt reglerade bestämmelserna om urvalet
måste kompletteras med regler som gör det möjligt att ta hänsyn till speciella meriter
och förhållanden som är betydelsefulla för den enskildes studieförutsättningar
men som inte rimligen kan värderas inom ramen för de formella reglerna. Också
samhälleliga behov av utbildade med viss bakgrund bör kunna vägas in i en
sådan friare prövning.

Det
är viktigt att reglerna för tillträde till högskolan utformas så att de är
enkla att förstå och lätta att tillämpa. Vi har försökt skapa urvalsregler som
tar fasta på detta, bl.a. genom att minska antalet urvalsgrupper, garantier
etc. Del urvalssystem som vi föreslår kan sammanfattas så här: D Betygsurval.
Poäng för medelbetyg, maximalt 5,0 poäng D Provurval. Poäng för högskoleprov
jämte arbetslivserfarenhet, maximal poäng 2,0 resp. 1,0 D Fri prövning. Friare
bedömning av meriter och särskilda förhållanden.

Betygsurvalet
grundas på betygsmedelvärdet från gymnasieskolan eller motsvarande skolform.
Sökande från två- resp. tre/fyraåriga linjer be-. handlas var för sig.
Betygsurvalet bör normalt omfatta minst en tredjedel och högst två tredjedelar
av platserna pä varje utbildningslinje (med undantag för de platser som besätts
genom fri prövning). Genom att t.ex. låta en hög andel platser tillsättas på
grundval av betygspoäng kan man göra det lättare för dem som kommer direkt från
gymnasieskolan att antas till sådana utbildningslinjer där det är särskilt
angeläget att underlätta direklövergängen. Omvänt kan man genom att anta en
hög andel i provurvalet prioritera sökande som har arbetslivserfarenhet.

När
betygsmedelvärdet räknas ut bör betyg i ämnen som är särskilt viktiga för en
utbildningslinje kunna ges större vikt. Sådana betyg skall vart och ett kunna
räknas som tre betyg. Det kommer på så sätt att löna sig att i gymnasieskolan
satsa på de ämnen som är väsentliga för den högskoleutbildning man är
intresserad av. Beslut om viktning skall fattas av den myndighet som
fastställer utbildningsplanen för resp. linje.

Sä
länge betygen används vid urvalet till högskolan är det väsentligt att de är
rättvisa på det sättet att det är lika "lätt" att få ett visst betyg oavsett
vid vilken skola man går. Ett hjälpmedel för betygsättningen är centrala prov.
Det är viktigt att sådana används såväl på de tre/fyraåriga linjerna som på de
tvååriga linjerna i gymnasieskolan. Särskilda åtgärder måste vidtas för att
betygen i komvux skall bli jämförbara med betygen i gymnasieskolan.

1
provurvalet, som således kan omfatta minst en tredjedel och högst två
tredjedelar av platserna (med undantag för den fria prövningen), ges poäng för
högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Alla sökande bör ha rätt att delta i
provurvalet. De som gått ut gymnasieskolan får dock vänta ett år innan de får
räkna ett provresultat vid urvalet. Genom provurvalet får de som inte kunnat
bli antagna på sina betyg en andra chans. För dem

37

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 109

som
inte har betyg blir provurvalet den enda möjligheten att bli antagna Prop.
1987/88: 109 (vid sidan av den fria prövningen). Det gäller t.ex. sökande som
enbart Bilaga 2 har behörighet från folkhögskola eller som bara är behöriga
enligt 25:4-regeln.

Den
indelning i kvotgrupper efter behörighetsgrund som tillämpas i det nuvarande
urvalssystemet har medfört alt vissa kvolgrupper ibland blivit så små att de på
vissa utbildningar inte tilldelats någon plats, oavsett hur bra meriter de
sökande i kvotgruppen har haft. Detta har varit olyckligt inte minst för
sökande från folkhögskolan, som i dag utgör en egen kvotgrupp, vilken i
allmänhet är mycket liten. Urvalet bland folkhögskoleeleverna har också
komplicerats av att studieomdömena inte varit något bra urvalsinstmment,
eftersom nästan alla sökande har de högsta omdömena. Genom våra förslag
försvinner dessa nackdelar. Folkhögskolan är en viktig rekryteringsbas för
högskolan. Vi bedömer alt sökande från folkhögskola kommer alt kunna hävda sig
väl i det regelsystem vi föreslär.

Möjligheten
för alla att bli antagna på etl prov, som man kan genomgå hur många gånger som
helst, gör att man kan förbättra sin konkurrenssituation genom att förbättra
sin studieförmåga. Provurvalet tjänar också på det sättet ett viktigt syfte
genom att beroendet av betygen som det enda och en gång för alla givna måttet
på studieförmåga försvinner.

Genom
att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet vid urvalet vill vi uppnå två syften:

n
Att stimulera ungdomar till ett kortare studieuppehåll mellan gymnasieskola
och högskola. På detta sätt kan underlaget för deras studie- och yrkesval
breddas. n Att ta vara på intresse och förutsättningar för högskolestudier hos
yrkesverksamma med en längre tids arbelslivserfai-enhet.

De
regler för poängvärdering av arbetslivserfarenhet som vi föreslår utgår från
dessa två olika syften. Poängsättningen av arbetslivserfarenhet bör ske i två steg.
Efter 15 månaders arbete ges en poängtillskott (0,5 poäng) som läggs till
poängen för högskoleprovet. För den som arbetat i minst sju år ges ett
ytterligare poängtillskott så att man sammanlagt kan få 1 poäng för
arbetslivserfarenhet. Genom att inget poängtillskott ges däremellan uppmuntrar
man inte ungdomar att arbeta en längre tid i syfte att meritera sig för
utbildning med hård konkurrens.

Arbete
som omfattat minst 40 procent av heltid bör ge poäng. Samma poäng bör ges för
heltids- och deltidsarbete.

Poäng
bör också kunna ges för sådan arbetslivserfarenhet som är särskilt värdefull
för den högskoleutbildning man söker. Normalt bör sådan erfarenhet
tillgodoräknas vid den fria prövningen, men den bör också vara möjlig att
systematiskt poängvärdera för utbildningar där det går att någorlunda väl
avgränsa vilka verksamheter som bör räknas som särskilt värdefulla.

Den
fria prövningen bör omfatta högst 15 procent av platserna. Utgångspunkten är
att den i första hand bör avse sökande som inte kommer till sin rätl med de
formella meritvärderingsreglerna. I den fria prövningen bör också ingå sökande
med utländsk förutbildning (utomnordiska

38

gäststuderande antas dock
i särskild ordning) liksom handikappade. Prop. 1987/88: 109 Den fria
prövningen bör även omfatta svenskar med utländsk förutbild- Bilaga 2 ning.
Även andra erfarenheter från utlandet än studier bör kunna beaktas.

Könsfördelningen
är fortfarande sned på många utbildningslinjer i högskolan — på hälften av
utbildningslinjerna utgör det ena könet mindre än 30 procent av de antagna. Vi
avvisar könskvotering som en generell metod för att komma tillrätta med detta
problem. När man gör urval till en linje med sned fördelning mellan könen bör
man emellertid — när två eller flera sökande har samma poäng — i första hand
anta sökande från det underrepresenterade könet. På detta sätt kan en utjämning
främjas utan att sökande som tillhör det underrepresenterade könet går före
andra med högre poäng.

Våra
förslag innebär att reglerna redan på kort sikt kan anpassas till de olika
förutsättningar som gäller för olika utbildningslinjer i högskolan. Det gäller
t.ex. möjligheten att variera hur stor andel som skall antas i betygs- resp.
provurvalet, den fria prövningen som gör att man inte är bunden till strikta
regler för hur meritvärderingen skall gå lill, möjligheten att ge meritvärde
åt särskilt relevant arbetslivserfarenhet samt möjligheten att vikta betygen.

Dessutom
föreslår vi att antagningsmyndigheterna skall få använda andra urvalsregler än
dem som gäller generellt. Upp till en tredjedel av platserna bör utan särskilda
beslut av statsmakterna få besättas med hjälp av andra urvalsinstrument. Det
kan t.ex. gälla särskilda antagningsprov eller andra urvalsmetoder som kan
komplettera de "vanliga" reglerna. På det sättet kan man få
erfarenheter av andra metoder, något som på längre sikt kan leda till att allt
fler utbildningslinjer får urvalsregler som är anpassade till de
förutsättningar som gäller för resp. linje. En sådan utveckling är önskvärd för
många utbildningslinjer. Det kommer emellertid att ta tid att utarbeta nya
relevanta metoder. Därför föreslär vi ett system som gör det möjligt att
successivt gå över till urvalsregler som är bättre anpassade till olika
utbildningslinjer.

Kapitel
10 Enstaka kurser

Antagningen
till enstaka kurser ägnades relativt ringa uppmärksamhet i 1977 års reform.
Regelsystemet utformades med den utgångspunkten atl de enstaka kurserna i
huvudsak skulle tillgodose behov av fortbildning och vidareutbildning. De har
emellertid också kommit att fungera som ett alternativ till linjestudier för
dem som inte kunnat tillgodose sina önskemål inom linjesystemet.

Nuvarande
urvalsregler bygger på en kvotgmppsindelning av de sökande, rangordning inom
kvotgrupperna efter de sökandes prioritering av sökta kurser och i sista hand lottning.
Härutöver kan sökande antas med förtur på grundval av en individuell bedömning.

Lottning
som urvalsgrund har kommit att tillämpas i större utsträckning än avsett,
samtidigt som förtursantagning utnyttjats i mindre utsträckning än vad som
förutsattes i förarbetena och som enligt vår mening har varit motiverat.

39

Urvalsförfarandet
är onödigt för en stor del av kursutbudet, eftersom Prop. 1987/88: 109
samtliga kvarstående sökande i realiteten kan antas. Detta gäller i första
Bilaga 2 hand många kurser i universitetens utbud. Det bör i dessa fall vara
möjligt att med ett enkelt registreringsförfarande — förenklad antagning — ta
emot samtliga behöriga sökande.

Nuvarande
enhetliga urvalsregler är inte anpassade till det skiftande utbudet av enstaka
kurser. Olika urvalsregler bör användas beroende på vilka kategorier av sökande
som kursen i första hand vänder sig till. Vi har i våra förslag utgått från
följande tre huvudsyften: n fortbildning och vidareutbildning D linjealternativ
utbildning D påbyggnadsutbildning

Varje
kurs rekryterar studerande med ett eller ett par av dessa syften. Olika
urvalsregler måste därför ibland användas.vid antagnjngen till en och samma
kurs. Lottning bör inte tillgripas när man har möjlighet att på annan grund
göra en rimlig rangordning av de sökande.

Urvalet
till kurser för fortbildning och vidareutbildning bör bygga på längden av och
innehållet i de sökandes arbetslivserfarenhet.

Urvalet
till kurser som utnyttjas som alternativ till utbildningslinjer bör så långt
möjligt anknyta till vad som gäller för antagningen till jämförbara linjer.
Betygsurval och provurval bör göras på i princip samma sätt som vid
linjeurvalet. Det är också rimligt att antagningsreglerna till
linjealternativa kurser ger de studerande en rimlig förutsättning att planera
sina studier genom en "platsgaranti", som är jämförbar med vad som
gäller för de linjestuderande. Detta kan åstadkommas genom atl studerande som
klarat av vissa kurser ges förtur vid antagningen till ytterligare kurser.
Denna möjlighet är av särskild betydelse inom det humanistiska området, där
allmänna utbildningslinjer i stort sett saknas.

För
kurser pä påbyggnadsnivå och andra kurser som är forskarrekry-terande bör
studieresultaten i tidigare högskoleutbildning ha stor betydelse vid urvalet.

Liksom
vid antagningen till utbildningslinjer bör sökande kunna antas efter en fri
prövning. Härvid bör hänsyn kunna tas till särskilda behov och omständigheter.

Genom
ett ökat utnyttjande av förtursantagning kan många av de förändringar vi
föreslår åtminstone delvis genomföras redan inom ramen för nuvarande system.
Hit hör hänsynstagande till betygsmeriter och underlättande av linjealternativa
studier. Också förenklad antagning bör kunna genomföras efter beslut vid resp.
högskoleenhet.

Kapitel}
1 Antagningens organisation

Antagningen
till allmänna utbildningslinjer görs, med ett fåtal undantag, av centrala
myndigheter, som utnyttjar datorsystem för antagningen. Systemet har
kritiserats för att vara alltför mekaniskt och opersonligt och för att den
centrala antagningen måste kompletteras med en omfattande lokal
reservantagning. Ansökningar måste dessutom inges relafivt lång tid före
utbildningens start.

40

. Vi har
noga övervägt möjligheterna att ersätta det nuvarande centrala Prop. 1987/88:
109 systemet med.lokal antagning. Vi ser emellertid någon form av nationell
Bilaga 2 samordning som nödvändig, bl.a. för att undvika problemen med diib-belantagning.
Vi anser också att ett centralt system är fördelaktigt för de sökande därför
att dessa bara behöver sända in en ansökan och att flera studerande kan antas i
ett tidigt skede genom att dubbelantagningen begränsas. Inom ramen för det
centrala systemet bör emellertid möjligheterna till lokal medverkan utvecklas.
Våra förslag ger ökade sådana möjligheter, t.ex. när det gäller utnyttjande av
linje- eller områdesspecifika urvalsregler.

Vi vill stärka banden mellan antagningen och utvecklingen
av utbildningens innehåll och organisation. Det innebär bl.a. att
tillträdesfrågor i ökad utsträckning bör behandlas som en del av
utbildningsplaneringen i stort, både lokalt och centralt.

UHÄ bör få i uppdrag att utforma en permanent organisation
för högskoleprovet. Ett vetenskapligt råd bör inrättas med uppgift att följa
och medverka i utvecklingen av provet.

Hänsyn till de sökande kräver en snabb handläggning av
ansökan och i allmänhet en anmälnihgstidpunkt som ligger så nära utbildningens
start som möjligt. Man bör därför överväga att senarelägga sista ansökningsdag
för sökande med meriter som är enkla att värdera, t.ex. sökande som bara har
betyg.

Kapitel 12 Besvär i tillträdesfrågor

Besvär över antagningsbeslut som fattats av universitet
och högskolor anförs enligt nuvarande bestämmelser hos UHÄ. Antagningsbeslut av
UHÄ och Landstingsförbundets antagningsnämnd (LFA) kan överklagas hos en
särskild besvärsnämnd för högskoleutbildning, som inrättades 1982 för att
avlasta regeringskansliet ett stort antal besvärsärenden. Besvär får för
närvarande inte anföras mot beslut om urval till enstaka kurs.

Behovet att kunna överklaga beslut om urvalet minskar
genom de förenklingar som vi föreslår av urvalsreglerna. Också
förutsättningarna att kunna överpröva antagningsbeslut minskar genom den fria
prövning som vi föreslår, eftersom en besvärsinstans inte kan överblicka alla
de överväganden som ingår i den fria prövningen. Vi föreslår därför för all
högskoleutbildning att besvär liksom hitintills skall kunna anföras över beslut
om behörighet men att besvär inte skall få anföras rörande urvalet.

Vid en felaktig bedömning bör den sökande i första hand
försöka fä rättelse hos den antagningsmyndighet som fattat beslutet. Besvär
över behörighetsbeslut som fattats av universitet eller högskola bör som hittills
anföras hos UHÄ. Med hänsyn till den minskning av det totala antalet
besvärsärenden som våra förslag innebär anser vi att en särskild
besvärsmyndighet inte längre är motiverad. Besvär bör därför avgöras av
regeringen (utbildningsdepartementet).

41

Kapitel
13 Information och syo Prop. 1987/88: 109

Bilaga
2 Information och studievägledning är väsentliga för de enskildas val av

utbildning.
Kännedom om tillträdesreglerna är särskilt viktig för atl göra människor
medvetna om möjligheter till högskoleutbildning och för att få dem att
förbereda sig för högskolestudier på rätt sätt, t.ex. genom att skaffa sig bra
förkunskaper. Vi förespråkar en lokal, mera direkt kontakt mellan högskola och
skola. Utöver den syo-personal som finns i skolan och högskolan måste lärare
engageras i informationsspridningen. Särskilda grupper kan bildas för
kontakter mellan skolan och högskolan vid gymnasieskolor och motsvarande
skolformer. För att människor i arbetslivet skall kunna nås med information om
högskolestudier är det lämpligt med samarbete med bl.a. fackliga
organisationer.

Kapitel
14 Genomförande

Våra
förslag innebär så pass stora förändringar vad avser främst urvalet, att del är
nödvändigt med en "förvarningstid" för de sökande och en planeringsperiod
för högskoleorganisationen. Våra huvudförslag bör därför genomföras tidigast
inför höstterminen 1989. Möjligheterna till ett genomförande redan höstterminen
1989 bör belysas närmare i samband med remissbehandlingen av våra förslag. En
rad förändringar i linje med våra förslag kan emellertid vidtas redan inom
ramen för nuvarande bestämmelser.

Kapitel
15 Kostnader

Genomförandet
av våra förslag kommer att medföra engångskostnader bl.a. för att bygga upp nya
tekniska system för antagningen och för att informera om de nya reglerna. Vi
räknar på kort sikt med något minskade kostnader för antagningen till
utbildningslinjer, främst genom förenklade regler för tillgodoräknande av arbeislivserfarenhet.
Pä något längre sikt kan de direkta antagningskostnaderna komma att öka som ett
resultat av ett ökat utnyttjande av regler som är anpassade till olika
utbildningslinjer. Ett införande av linjespecifika urvalsinstrument bör
emellertid ses som en kvalitetsåtgärd för resp. utbildning och kostnaderna
måste därför vägas mot kostnaderna för andra ändamål för berörda
utbildningslinjer.

Våra
förslag till regler för antagningen till enstaka kurser innebär en stor lokal
frihet att besluta om den närmare utformningen av urvalsreglerna och därmed
också att påverka vad antagningen faktiskt kommer . att kosta. Urvalsmetoder
som tar hänsyn till olika kursers syfte och där de sökandes
studieförutsättningar vägs in på ett annat sätt än i dag ser vi som kvalitativa
förbättringar som kommer högskolan till godo, även om de direkta
antagningskostnaderna torde öka genom ett mera differentierat system.

42

Bilaga
3 Prop. 1987/88:109 Bilaga 3

Remissammanställning

Remissinstanser
och sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1985:57)
Tillträde till högskolan jämte rapport (SOU 1985:59) Prov för urval till
högskolan.

1 Remissinstanserna

Över
betänkandet (1985:57) Tillträde till högskolan jämte rapport (SOU 1985:59) Prov
för urval till högskolan har efter remiss yttranden avgivits av datainspektionen,
värnpliktsverket (VPV), socialstyrelsen (SoS), universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), besvärsnämnden för högskoleutbildning (BNH), centrala
studiestödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen (SÖ), statskontoret, riksrevisionsverket
(RRV), statistiska centralbyrån (SCB), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Sveriges
lantbruksuniversitet. Handelshögskolan i Stockholm, Stiftelsen Stora Sköhdal,
kommunerna i Alingsås, Avesta, Bollnäs, Botkyrka, Bräcke, Eksjö, på Gotland, i
Göteborg, Hag-fors, Helsingborg, Karistad, Malmö, Mora, Skellefteå, Stockholm,
Södertälje och Uppsala, Kungl. Vetenskapsakademien (KVA), Ingenjörsvetenskapsakademien
(IVA), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handikapporganisationernas
centralkommitté (HCK), Elevorganisationen i Sverige, Riksföreningen
Sverigekontakt, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation,
Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande. Svenska utlandsskolors
förening, Sveriges folkhögskoleelevers förbund (SFEF), Sveriges förenade
studentkårer (SFS), Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF), Utlandssvenskarnas
förening. Riksförbundet Hem och Skola, Centerns ungdomsförbund. Folkpartiels
ungdomsförbund. Kommunistisk ungdom. Moderata ungdomsförbundet och Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund.

UHÄ
har bifogat yttranden från regionstyrelserna för högskolan, från högskoleenheterna
samt från landstingens utbildningsnämnder.

Yttranden
har dessutom kommit in från försvarets skolnämnd, Sveriges Civilingenjörsförbund,
Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Telefonaktiebolaget L M Eriksson,
Centerns Högskoleförbund, Sveriges Industriförbund, Liberala Studentförbundet,
Svenska Föreningen för Studie-och Yrkesvägledning, De Handikappades Riksförbund
och Överbefälhavaren.

Dämtöver
har synpunkter lämnats av etl stort antal folkhögskolor samt av andra
organisationer och föreningar samt enskilda.

43

2 Allmänna synpunkter på utredningens förslag Prop. 1987/88:109

Bilaga 3 Merparten
av remissinstanserna delar utredningens synsätt och instämmer i de allmänna
utgångspunkterna, liksom i de föreslagna principerna för etl nytt
tillträdessystem. UHÄ framhåller alt det flexibla tillträdessystem som
utredningen föreslår ger möjlighet till fortlöpande förändringar och en anpassning
lill utvecklingen.

Universitet
och högskolor är i allmänhet positiva fill utredningens förslag. Man välkomnar
framför allt den utökade möjligheten till lokal medverkan vid antagningen.
Universiteten i Uppsala och Göteborg är dock kritiska lill förslagen.
Universitetet i Uppsala ställer sig frågande lill om de föreslagna
förändringarna är fillräckligt genomarbetade och genomgripande för att svara
mot de krav som 1990-talet kommer att ställa på den högre utbildningen i fråga
om både behov av högskoleutbildning och gymnasieskolans utformning och
dimensionering. Universitetet anser vidare att mycket skulle vinnas om
förslaget underkastades en gmndlig överarbetning även om detta skulle leda
till att reformen måste genomföras senare.

LO
beklagar atl utredningens direktiv inte gjort det möjligt att koppla
tillträdesfrågorna till det framtida behovet av högskoleutbildning och dess dimensionering.
LO anser att det är hög tid att göra en gmndlig översyn och analys av hela
utbildningssystemet.

RRV
anser att utredningens förslag innebär en klar förenkling jämfört med nuvarande
antagningssystem. Det ökade inslaget av decentralisering skapar förutsättningar
för en förbättrad anpassning till lokala förhållanden.

Utredningen
har enligt SFS i stort sett lyckats ge sitt förslag lill antagningssystem de
egenskaper SFS anser att ett sådant ska ha, nämligen stabilitet, enkelhet och lättöverskådlighet
samt flexibilitet och anknytning till svensk rättvisetradition.

TCO
anser att en reformering av tillträdesreglerna bör ske med utgångspunkt i de
mål som sattes upp i samband med högskolereformen. Det innebär bl. a. att den
högre utbildningen skalj bidra till en ökad social jämlikhet och jämställdhet
mellan kvinnor och män. TCO vill dock, liksom SACO/SR, markera att en jämnare
social rekrytering fill högskolan aldrig får uppnås på bekostnad av
tillräckliga förkunskaper och en god kunskapsbakgrund hos alla studerande.

Bräcke
och Skellefteå kommuner pekar på de regionala olikheter som finns för
rekrytering till högskolan. De önskar en analys för att utröna om tillträdesreglerna
kan utformas så att den ojämna sociala rekryteringen som har med regionala
skillnader att göra, i någon mån utjämnas.

Malmö
kommun framhåller det viktiga i att. tillträdesreglerna ger goda styrsignaler
till gymnasieskolan och dess elever, dvs. signaler som inte uppmuntrar till
taktiska val eller satsningar påför kommande högskolestudier mindre väsentliga
ämnen. Tillträdesreglerna bör vara så utformade att de stimulerar till bästa
möjliga förberedelse för de planerade högskolestudierna.

UHÄ
påpekar med hänvisning fill förslaget om den framtida gymnasiala

yrkesutbildningen (ÖGY) att det hade varit en fördel om man haft god

kännedom om utvecklingen inom gymnasieskolan innan beslut tas om 44

tilhrädesreglerna för
högskolan. Flera remissinstanser understryker vikten Prop. 1987/88:109

av samordning med ÖGY- förslaget. Bilaga 3

SÖ
erinrar om behovet av att betygsfrågorna i ungdomsskolan och vuxenutbildningen
blir föremål för allsidig utredning och parlamentariskt ställningstagande. Även
UHÄ påtalar det önskvärda i att betygssystemet snarast blir föremål för
utredning och anser det angeläget att finna ett syslem som är mera kunskapsrelaterat
än det nuvarande.

Elevorganisationen,
SSEF, SFEF, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdom
och Kommunistisk ungdom beklagar att utredningen inte fick tillfälle att utreda
en betygsfri antagning fill högskolan.

3 Behörighet

3.1 Principiella
synpunkter på behörighet till högskolestudier

Det
stora flertalet av remissinstanserna instämmer i utredningens uppfattning att
behörighetskraven bör sättas på en sådan nivå att alla antagna har goda
förutsättningar att fullfölja studierna. Många delar utredningens uppfattning
att det är principiellt fel att genom för låga förkunskapskrav förespegla de
studerande att de har goda möjligheter att klara en utbildning.

CSN
påpekar att nämnden — genom studiemedelsnämndemas verksamhet — har
uppmärksammat att studieavbrott och studieförseningar ofta har sin grund i
bristande förkunskaper, även om också andra förhållanden inverkar, som t. ex.
ekonomiska svårigheter.

5Ö
delar utredningens uppfattning att behörighetskraven i många fall behöver höjas
för att en tillfredsställande kvalitet på utbildningen skall kunna
upprätthållas, men framför allt för att studieavbrott skall kunna undvikas. SÖ
betonar vidare behovet av omsorg om de studerande inom högskolans utbildningar
i syfte att öka deras möjligheter att också slutföra studierna. Insatser av
pedagogisk och metodisk karaktär inom högskolan kan exempelvis vara befogade.

3.2 Allmän
behörighet

Flera
remissinstanser framhåller att de är positiva till att på längre sikt kräva
genomgången treårig gymnasielinje för allmän behörighet till högskolan, men
ställer sig ändå bakom utredningens förslag då det anses viktigt att se till
att de tvååriga gymnasielinjerna inte blir återvändsgränder.

AMS
framhåller att det knappast finns något behov av att ändra kraven för allmän
behörighet då man genom de särskilda behörighetskraven har ganska stora
möjligheter att variera förkunskapskraven till olika utbildningar.

IVA
anser att del för framgångsrika civilingenjörsstudier är betydelse

fullt med en treårig studieförberedande gymnasieutbildning. Även Han

delshögskolan i Stockholm anser att man borde kräva treårigt gymnasium 45

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 109

för tillträde till många linjer inom högskolan. Samma
syfte kan dock i Prop. 1987/88:109

huvudsak uppnås genom att höja kraven för särskild behörighet. Bilaga 3

SoS hänvisar till det förslag om förlängning till tre år
av gymnasieskolans yrkesinriktade linjer som just remissbehandlats, och
förordar därför att ställningstagande till frågan om allmän behörighet till
högskolestudier görs i anslutning till att detta förslag behandlas.

Moderata ungdomsförbundet anser att två allmänna
behörighetsnivåer bör fastställas: en där det krävs minst treårig gymnasieskola
och en där minst tvåårig gymnasieskola krävs.

SACO/SR föreslår - fömtom att det skall krävas genomgången
treårig gymnasielinje för fillträde till merparten av högskolans linjer - att
det för behörighet bör krävas ett lägsta medelbetyg om 3,0 på avgångsbetyget
från gymnasieskolan. SACO/SR föreslår vidare att det inrättas ett kombinerat
studielämplighets- och kunskapsprov som kan fungera både som behörighets- och urvalsinstmment.

Sveriges lantbruksuniversitet förordar att de två
behörighetsbegreppen ersätts av ett enda, baserat på analyser av vilka
förkunskaper som utgör en lämplig grund för enskilda utbildningar eller grupper
av utbildningar.

UHÄ och Universitetet i Uppsala föreslår att kravet på
fyra års yrkesverksamhet vid sidan av ålderskravet för 25:4-or skall tas bort.
Reglerna och tillämpningen av dessa i praxis är sådana att flertalet sökande
som uppnått 25 års ålder även uppfyller kravet på yrkesverksamhet.

Sveriges, socialdemokratiska ungdomsförbund anser att krav
på ett års arbetslivserfarenhet borde införas som allmänt behörighetskrav.

3.3 Svenska och engelska för allmän behörighet

Att kraven för allmän behörighet i svenska och engelska
skall skärpas fill att avse betyget 3 från tvåårig linje i gymnasieskolan
tillstyrks av många.

Universitetet i Uppsala uttrycker förståelse för höjningen
men säger sig liksom universitetet i Umeå sakna en analys av vilken effekt
detta kan få för tillströmningen till högskolan.

LO är tveksam till kravet på betyget 3 i svenska och
engelska och anser att gymnasieskolan och motsvarande utbildningar skall ge
alla sådana förkunskaper att de kan tillgodogöra sig högskoleutbildning.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Elevorganisationen är kritiska
till förslaget och anser att åtgärder syftande till att förbättra
gymnasieskolans undervisning skulle vara ett betydligt effektivare sätt att
lösa problemet med bristande språkfärdigheter.

Elevorganisationen
och utbildningsnämnden i Uppsala läns landsting

påpekar atl utredningens förslag kommer att leda till att ca trettio procent

av eleverna på de tvååriga linjerna inte kommer att vara behöriga till

högskolan oavsett kunskaperna i de aktuella ämnena eftersom betygssys

temet är relativt. Sveriges lantbruksuniversitet anser att ett generellt krav

på betyget 3 i svenska och engelska rimmar illa med det relativa betygssys

temet som automatiskt kommer att obehörighetsförklara en betydande del

av gymnasieeleverna. Enligt universitetet bör detta dock snarare föranleda 46

en
omprövning av det relativa betygssystemet än en omprövning av utred- Prop.
1987/88:109

ningens förslag. Bilaga 3

Centerns ungdomsförbund anser att en mer rättvis bedömning
skulle uppnås om alla sökande till högskolan fick genomgå ett allmänt behörighetsprov
i svenska och engelska.

TCO avvisar kravet vad gäller engelska och framhåller att
engelsk kurslitteratur förekommer i varierande grad. För de utbildningar där
de studerande behöver goda kunskaper i engelska bör detta återspeglas i de
särskilda behörighetskraven.

SÖ avstyrker förslaget att UHÄ skall få avgöra vilken
betygsnivå på de treåriga linjerna som skall anses motsvara lägst betyget 3 på
de tvååriga linjerna.

3.4 Särskild behörighet

Många remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om
höjning av förkunskapskraven i enlighet med utredningens principiella
uttalanden om vikten av höjd kunskapsnivå. Förslaget om krav på betyget 3 i
vart och ett av de ämnen som krävs för särskild behörighet fillstyrks i
allmänhet. Många remissinstanser manar emellertid fill en viss försiktighet.
UHÄ delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att förkunskapernas
betydelse för olika utbildningslinjer fortlöpande utvärderas och att resultaten
vid behov föranleder förändringar. Vidare anser UHÄ att det kan vara motiverat
att för vissa utbildningslinjer införa särskilda behörighetskrav i svenska och
engelska. Ä andra sidan får krav på särskilda förkunskaper inte införas i sådan
utsträckning att kompletteringsbehoven för sökande från de tvååriga linjerna
blir oöverstigliga. Detta kan medföra rekryteringsproblem till vissa linjer
och samtidigt negafivt påverka den sociala sammansättningen av de studerande.

Landstingsförbundet påpekar att en höjning till krav på
tre årskurser i flera ämnen skulle medföra långtgående krav på kompletteringar
för dem som gått gymnasieskolans vårdlinje.

SÖ anser att variationen när det gäller de särskilda
förkunskapskraven måste vara betydande eftersom högskolan uppvisar en mängd
utbildningar med olika inriktningar och av skiftande längd. Varje sådant krav
får dock uppställas först efter en noggrann prövning och motsvara ett för
utbildningen reellt behov. TCO framhåller att kraven måste vara välmofiverade
och prövas särskilt för varje utbildning.

Elevorganisationen, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund och Centerns ungdomsförbund betonar vikten av att kraven på
särskild behörighet ej får sättas så högt att de får formen av en sorts urvalsgmnd.

Möjligheten att väga in krav befingade av kommande
yrkesverksamhet mottas positivt av alla remissinstanser som yttrat sig i denna
fråga.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Stockholms
kommun anser - fill skillnad från utredningen - att arbetslivserfarenhet i
allmänhet i större utsträckning än för närvarande bör användas som ett särskilt
behörighetskrav.

SoS menar att det för vissa studier kan finnas behov av arbetslivserfa- 47

renhet eller särskild yrkesHvserfarenhet.
Också krav på viss minimi- resp. maximiålder (för exempelvis sociala linjen
resp. läkarlinjen) bör kunna ställas. Vidare behöver studerande i viss
högskoleutbildning (t. ex. logo-pedlinjen) ha normal hörsel. Särskilda sådana
"fysiska" krav behöver därför uppfyllas före fillträdet till
utbildningen. SoS anser även att lämpligheten för kommande yrkesverksamhet
inom socialsektorn bör beaktas och föreslår att instmment för prövning av de sökandes
lämplighet utvecklas.

Karolinska institutet och
flera av landstingens utbildningsnämnder ställer sig positiva till förslaget
om möjligheten att ställa krav på fysiska färdigheter för linjer inom
vårdområdet. .

HCK anser att eventuella
krav på fysiska fömtsättningar skall prövas restriktivt och att det är viktigt
att här vara flexibel och framför allt se möjligheter i stället för hinder.

Malmö kommun anser att man
i stället för att skapa restriktiva och detaljerade krav på fysiska fömtsättningar
etc. bör lita till god information (medicinsk syo m. m.) om vilka krav som
utbildningen och den kommande yrkesverksamheten ställer.

Prop. 1987/88:109 Bilaga 3

3.5
Självprövningsrätt

UHÄ,
SFS och SACO/SR anser tillika med flertalet högskoleenheter som uttalat sig i
frågan att självprövningsrätt inte alls bör finnas vid antagning till
högskoleutbildning. Den nuvarande självprövningsrätten bör således helt tas
bort. Enligt UHÄ:s mening bör samma krav på dokumentation gälla för alla
sökande till samma kurs.

SFS
framhåller att självprövningsrätten strider mot elementära rättviseprinciper
och att den bör avskaffas. Enligt SFS har det visat sig att självprövningen
ofta leder till att de sökande överskattar sina förkunskaper.

LO
kan inte godta utredningens förslag att antagningsmyndigheten skall besluta om
när självprövningsrätten skall få fillämpas.

TCO anser att
självprövningsrätt bör vara huvudregel för 25:4 behörig eftersom det ofta
handlar om att tillgodose fortbildnings- och vidareutbildningsbehov.
Antagningsmyndigheten bör dämtöver kunna besluta om ett utvidgande av
självprövningsrätten till att omfatta även andra grupper.

4 Urval
till utbildningslinjer

4.1
Allmänt

De
flesta remissinstanser ställer sig positiva till de allmänna principer för urval
som föreslås av utredningen och tillstyrker huvuddragen i urvalssystemet med
betyg, prov och fri prövning framför allt med hänvisning till att utredningens
förslag innebär en förenkUng jämfört med nuvarande system. Också bland
högskolemyndigheterna finns en bred uppslutning kring utredningens
huvudprinciper för urval. Universitetet i Uppsala avstyrker dock genomförande
av det urvalssystem som utredningen föreslår och menar bl. a. att förslaget är
för vagt och oprecist.

48

//an(iÉ'/ä/lög5o/an
är negativ till provurvalet och anser att betygsurvalet Prop. 1987/88:109 bör
vara huvudprincipen. Handelshögskolan anser att det kan finnas an- Bilaga 3
ledning att använda högskoleprovet när flera sökande har små skillnader i betygspoäng.

LO,
Elevorganisationen, Folkpartiets ungdomsförbund. Centerns ungdomsförbund och
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund förespråkar - i varje fall på sikt
- en antagning som bygger enbart på prov och fri prövning. LO och Folkpartiets
ungdomsförbund menar att urvalet borde kunna slopas till flertalet
utbildningar. Kommunistisk ungdom anser att' urvalsgmnderna skall vara
arbetslivserfarenhet, kötid, intresse och intyg från genomgången utbildning.

Beträffande
fördelningen av platser mellan betygsurval och provurval tillstyrker många
remissinstanser utredningens förslag.

SAF
avvisar förslaget om intervaller och förordar en viss försiktighet vid användningen
av högskoleprovet. SAF anser att en lämplig balans mellan de olika gmpperna bör
åstadkommas först efter en försöksperiod. Flera högskoleenheter föreslår att betygsgmppen
tilldelas en störte andel av platserna än provgmppen. Universiteten i Stockholm
och Uppsala, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola,
Sveriges lantbruksuniversitet. Handelshögskolan, IVA och SACO/SR förordar att
2/3 eller mer av det totala antalet platser tillsätts i betygsurvalet.

LO
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser det däremot viktigt att
så stor andel som möjligt av platserna filisätts i provurvalet och förordar att
minst 50% av platserna tillsätts på detta sätt. De framhåller att det finns
risk för att sökandegmpper som av olika skäl inte kan antas i betygsgmppen, t.ex.
sökande från folkhögskola, utestängs om antalet platser i provurvalsgmppen blir
för litet.'

4.2
Betygsurval

Det
stora flertalet remissinstanser fillstyrker utredningens förslag beträffande
betygsurvalet.

UHÄ
påpekar att de förändringar av gymnasieskolan som kan bli resultatet av bl. a.
förslagen av ÖGY kan komma att innebära ändrade fömtsättningar att entydigt
dela upp gymnasieskolans utbildningar med utgångspunkt i deras totala längd.

Universitetet
i Göteborg, SSEF, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Kommunistisk
ungdom anser att arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas även i
betygsurvalet.

Universitetet
i Umeå förordar att betygens giltighet begränsas till sju år eftersom denna tid
bör vara tillräcklig för att det stora flertalet sökande med goda betyg skall
kunna utnyttja dem för tillträde till högskolan. Elevorganisationen,
Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
framför liknande synpunkter och anser att betygens giltighetstid bör begränsas.

Utlandssvenskarnas
förening föreslår att utlandssvenskä elever bereds

möjlighet att antas i betygsurvalet i konkurrens med elever från svenskt

gymnasium. 49

Merparten
av remissinstanserna stöder utredningens förslag att samtliga Prop. 1987/88:109
obligatoriska ämnen i avgångsbetyget medräknas vid uträkning av betygs- Bilaga
3 medelvärdet. Majoriteten är också positiva lill atl de två lägsta betygen bör
få räknas bort - dock inte betyg i svenska, engelska, matematik och särskilda
behörighetsämnen. Många anser att nuvarande regler även fortsättningsvis skall
gälla för betyget i idrott, dvs. att idrottsbetyget räknas bort om det sänker
medelbetyget. Även flera högskoleenheter har denna uppfattning.

Beträffande betyg som kompletterats för behörighet samt
betyg i frivilligt ämne som krävs för behörighet instämmer flera
remissinstanser i utredningens förslag.

f///Ä,förordar av förenklingsskäl att varken
kompletteringsbetyg eller betyg i frivilligt ämne skall påverka
betygsmedelvärdet, samt att inget betyg - förutom idrottsbetyget - får strykas.
SÖ menar däremot att kompletteringsämne skall kunna både höja och sänka medelbetyget.

Landstingsförbundet, SACO/SR, SFS, Elevorganisationen och
Moderata ungdomsförbundet anser att kompletteringsbelyg. och betyg i
frivilligt ämne skall kunna både höja och sänka betygsmedelvärdet.

Bland högskoleenheterna är remissopinionen delad när det
gäller förslaget om viktning. De högskoleenheter som företräder de
teknisk-naturvetenskapliga utbildningarna är positiva fill atl viktning införs
medan del hos andra råder tveksamhet till förslaget. Medan CTH "med stor
tillfredsställelse hälsar införande av viktning" menar universitetet i
Lund att "i en tid då samspelet mellan humaniora, samhällsvetenskap,
naturvetenskap och teknik alltmer betonas, känns det lite främmande att införa
ett system som kan befaras verka i motsatt riktning".

UHÄ tillstyrker den modell för viktning som utredningen
föreslår men påpekar att viktning endast bör få ske till sådana utbildningar
där en ökning av betygens prognosvärde kan påvisas.

AMS, Landstingsförbundet, Riksförbundet Hem och Skola,
SFS, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, högskolan i Växjö,
regionstyrelsen för Stockholms högskoleregion samt utbildningsnämnderna i
Kristianstads, Västerbottens och Östergötlands läns landsting framför atl restriktivitet
bör iakttas beträffande viktning och att åtgärden måste genomfö- . ras med
största omsorg.

Sveriges lantbruksuniversitet, SÖ och SACOISR föreslår en
annan modell för viktning där hänsyn las till resp. ämnes timtal i
gymnasieskolan. Även universitetet i Uppsala framför liknande tankar.

TCO, LO, SFEF,
Elevorganisationen, Centerns ungdomsförbund, Folk

partiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

och Kommunistisk ungdorti liksom flera högskoleenheter och utbildnings

nämnderna inom flera landsting avvisar utredningens förslag om viktning.

Man pekar främst på att del kommer att påverka gymnasieutbildningen

negativt. Eleverna måste redan före eller i början av gymnasietiden be

stämma vilken högskoleutbildning de vill söka, för att under gymnasietiden

kunna satsa på rätt ämnen menar man. Remissinstanserna framför också

oro för att kunskaperna i samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen

kommer att bli lidande, och att betygshetsen i vissa fall kan bli ännu mera 50

uttalad.

4.3
Provurval Prop. 1987/88:109

Merparten av remissinstanserna tillstyrker atl provurvalet
bör ge sökande utan betyg från gymnasieskolan en möjlighet att bli antagna och
fungera som en andra chans för sökande med betyg från gymnasieskolan.

Bland högskolemyndigheterna finns en bred uppslutning
kring principerna för provurvalet. Universitetet i Uppsala och universitetet i
Göteborg är dock tveksamma till om provet kan ge studerande från gymnasieskolan
en "andra chans" beroende på dess sammanvägning med arbetslivserfarenheten
och poängberäkningen för denna.

Merparten av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag beträffande poängberäkning, provresultatets giltighet och förslaget
all provet får genomgås ett obegränsat antal gånger.

Bland remissinstanserna kan man utläsa en viss tveksamhet fill
högskoleprovets nuvarande utformning. Flertalet menar atl det kan användas som
en utgångspunkt för ett nytt prov som mäter studielämplighet i allmänhet. Några
remissinstanser pekar också på viklen av att provet utformas på ett sådant sätt
att resultatet inte påverkas av kön, ålder, social eller kulturell bakgrund.
Bl. a. från högskolemyndigheterna poängteras vikten av att högskoleprovets
utformning, utveckling och prognosvärde fortlöpande följs upp.

Många remissinstanser anser atl provet bör delas upp i en
allmän och specifik del för resp. utbildning eller sektor. SoS och Malmö kommun
föreslår att ett lämplighetsprov för vissa utbildningar, t. ex. sociala utbildningar
samt lärarutbildningar, införs.

4.4 Arbetslivserfarenhet

Merparten av remissinstanserna är positiva till att
arbetslivserfarenhet även i fortsättningen skall ge poäng vid urvalet.

SACO/SR, KVA, SAF, Civilingenjörsförbundet, Moderata
ungdomsförbundet samt bland högskolemyndigheterna universitetet i Lund och
universitetet i Umeå avstyrker förslaget.

5ACO/5/? anser att arbetslivserfarenhet inte längre behövs
som urvals

instrument. Den betydelse arbetslivserfarenheten tidigare hade för äldre

personer som en signal att högskolan är tillgänglig även för dem behövs

inte längre. Ungdomar arbetar numera i mycket stor utsträckning redan

under gymnasietiden saml i olika långa perioder mellan gymnasieskola och

högskola. '

SAF menar att poängen för de första 15 månaderna i princip
enbart handlar om att ett år skall ha förflutit mellan de avslutade
gymnasiestudierna och ansökan. Beträffande sjuårsgränsen kan poängtillskottet
endast motiveras av att man vill ge kompensation ål i högskolan underrepresenterade
grupper. SAF anser att detta inte är urvalsreglernas uppgift och att
poängtillskottet sätter urvalsreglerna ur spel.

LO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser atl
arbets

livserfarenhet i första hand skall användas som ett behörighetskrav. Så 51

länge inte arbetslivserfarenhet i någon större omfattning
krävs för behörig- Prop. 1987/88:109

het till högskolan bör den användas som ett urvalsinstrument. Bilaga 3

Förslaget alt arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas
endast i provurvalet mottas positivt av många remissinstanser. SSEF, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund och Kommunistisk ungdom, liksom universitetet
i Göteborg menar dock att arbetslivserfarenhet skall kunna tillgodoräknas även
tillsammans med betyg.

Mänga remissinstanser som är posifiva till att
arbetslivserfarenhet skall ge poäng vid urvalet har synpunkter på förslaget om
poängberäkning.

UHÄ, universitetet i Uppsala, universitetet i Umeå och AMS
anser att poäng för den kortare perioden bör slopas med hänvisning till att den
föreslagna karenstiden på ett år för tillgodoräknande av provet vid urval, gör
det obehövligt med ytteriigare incitament för alt sfimulera till ett kortare
studieuppehåll. Härigenom uppnås också en avsevärd förenkling av regelsystemet,
samtidigt som besparingar av antagningsverksamheten möjliggörs.

AMS påpekar att möjligheterna för ungdomar att få arbete
kan variera på olika orter och att arbetslivspoängen kan försvåra möjligheterna
för ungdomar pä orter med dålig arbetsmarknad att hävda sig i konkurrensen.

Alternativ till den lägre gränsen föreslås av några
remissinstanser med hänvisning till att endast etl års studieuppehåll skall ge
utdelning i arbetslivspoäng. Chalmers tekniska högskola föreslår nio månader, IVA
och Riksförbundet Hem och Skola, föreslår tio månader medan universitetet i
Linköping, högskolan i Växjö, SFS och Centerns ungdomsförbund förespråkar tolv
månader som lägsta gräns.

Även Sveriges lantbruksuniversitet och universitetet i
Göteborg förordar alt poäng ges endast efter en längre fids
arbetslivserfarenhet men anser att sju år är ett för högt gränsvärde och
föreslår att gränsen sätts till tre år.

UHÄ, Handelshögskolan i Stockholm, universitetet i
Uppsala, universitetet i Linköping, Chalmers tekniska högskola och högskolan I
Karlstad föreslår ett minskat inflytande för arbetslivserfarenhet genom lägre
poäng.

4.5 Den fria prövningen

Merparten av remissinstanserna är positiva till den fria
prövningen. Man pekar främst på att handikappade, invandrare, sökande med
relevant arbetslivserfarenhet m. m. här ges en störte möjlighet fill tillträde
till högskolan.

Bland högskolemyndigheterna finns en bred majoritet för en
fri prövning som komplement till de formella bestämmelserna.

Flera remissinstanser är positiva fill utredningens
förslag om tillgodoräknande av särskilt relevant arbetslivserfarenhet vid den
fria prövningen.

Universitetet i Umeå avstyrker utredningens förslag om fri
prövning och hänvisar fill att de administrativa konsekvenserna av lokal
medverkan inte belysts tillräckligt. Flera högskoleenheter fömtser problem av
administrativ art vid den fria prövningen. Andra framhåller vikten av att
rättssäkerhetsgarantier finns.

SÖ, AMS, Sveriges lantbruksuniversitet, KVA, SFS och
Sveriges so- 52

cialdemokratiska
ungdomsförbund varnar för risken för subjekfivitet och Prop. 1987/88:109 missbmk,
samt pekar också på vikten av att utbildningsmyndighetema Bilaga 3
informerar sökande om vilka huvudrikfiinjer som gäller för att antagning genom
fri prövning skall bli aktuell.

UHÄ menar att det finns anledning att skilja på
antagningen av en väl definierad och relativt stor gmpp som sökande med
utländsk fömtbildning, och den i verklig mening fria prövningen av enstaka
sökande med exceptionella meriter.

Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens
förslag beträffande sökande med utländsk fömtbildning.

SAF och Utlandssvenskarnas förening tar avstånd från
utredningens förslag då det gäller svenska ungdomar som fullföljt sin
gymnasieutbildning utomlands. De framför två alternativa förslag, dels ett
system där de utlandssvenska eleverna konkurterar som en egen undergrupp i
betygsurvalet, dels ett system där de får utgöra en egen gmpp inom den fria
prövningen.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens
förslag alt högst 15% av platserna tillsätts genom fri prövning. Bland
högskolemyndigheterna är bl. a. tekniska högskolan i Stockholm och
universitetet i Uppsala kritiska och förordar att gränsen sätts lägre, 5 %
resp. 10%. Även handelshögskolan i Stockholm, Sveriges lantbruksuniversitet,
AMS, IVA, SFS och Moderata ungdomsförbundet anser att 15 % är en för hög andel.
Man pekar bl. a. på risken att godtyckliga regler kan komma att användas för en
del av denna antagning.

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, karolinska
institutet och utbildningsnämnden i Västmanlands läns landsting föreslår att
gränsen sätts högre, 20% resp. 30%.

4.6 Sökande med behörighet från folkhögskola

Många av remissinstanserna är negativa till utredningens
förslag om att den särskilda kvotgruppen för sökande från folkhögskola
avskaffas.

Yttranden har inkommit från lärare och elever vid en mängd
folkhögskolor där man uttrycker sin oro över att en möjlighet för
folkhögskoleeleverna att antas till högskolan nu försvinner. Även en majoritet
av landstingens utbildningsnämnder är negativa till att kvotgmppen las bort.

SÖ avstyrker utredningens förslag och anser att
folkhögskolans elever skall kunna antas på gmndval av såväl studieomdöme som
prov och fri prövning. Folkhögskolans elever bör antas inom betygsurvalet genom
att filldelas platser i förhållande till antalet sökande. SÖ anser inte minst
med hänsyn till högskolans sociala rekrytering att folkhögskolans elever inte
ska komma i ett mindre gynnsamt läge än andra vuxenstuderande.

SFEF och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation
menar att det är oacceptabelt att folkhögskoleeleverna endast kan söka i en kvotgmpp
medan gymnasie- och komvuxeleverna får två chanser.

Elevorganisationen anser, liksom TCO, att en viss andel av
platserna i

provurvalet bör tilldelas folkhögskoleeleverna. Det innebär atl dessa sö

kande kan konkurtera i två urvalsgrupper inom ramen för provurvalet. 53

UHÄ menar
att man i första hand bör välja den lösning som utredningen Prop.
1987/88:109 föreslår. Om statsmakterna trots allt anser alt folkhögskolan bör
bedömas i Bilaga 3 en egen kvotgmpp bör detta ske i en undergmpp inom
betygsurvalet.

4.7 Snedfördelning mellan män och kvinnor i
högskolan, urval vid lika

poängtal

Merparten av remissinstanserna avvisar liksom utredningen
könskvotering som generell metod. Många menar alt den sneda könsfördelningen
inom högskolan inte löses genom förändrade antagningsregler, utan att insatser
måste sättas in långt tidigare.

Flertalet remissinstanser stöder dock utredningens förslag
om företräde för underrepresenterat kön vid lika poängtal.

TCO föreslår alt tilläggspoäng införs för underrepresenterat
kön vid urval lill längre tekniska utbildningar.

UHÄ anser att vid lika poängtal bör i första hand
företräde ges åt underrepresenterat kön. Därefter bör den prioritet som den
sökande givit alternativet avgöra och i sista hand bör lottning tillgripas.

4.8 Varierade urvalsregler på kort och lång sikt

Utredningens förslag välkomnas av de flesta
remissinstanserna. Man är framför allt positiv till atl använda speciella prov
och intervjuer som är linje- eller sektorsanpassade.

UHÄ framhåller värdet av att gemensamma regler gäller för
flertalet utbildningar i högskolan, men tillstyrker dock en successiv
utveckling där man i mindre skala prövar alternativa instrument.

SoS anser det vara viktigt att utbildningsmyndighetema lar
fasta på detta förslag och utvecklar nya urvalsinstrument för olika utbildningslinjer,
som förbereder för yrkesverksamhet inom socialsektorn.

Universitetet i Uppsala avstyrker den angivna "utvecklingspotentialen"
omfattande 1/3 av platserna på en linje i landet. Universitetet menar dock att
det i många fall finns goda skäl alt genomföra försöksprojekt med andra
urvalsmodeller, men sådana projekt bör beslutas av regering och riksdag i varje
särskilt fall.

Landstingsförbundet anser att man bör iaktta en viss
återhållsamhet med alltför många olika försök samtidigt och pekar på vikten av
att försöksverksamheten noggrant utvärderas.

5 Urval till enstaka kurser

5.1 Allmänt

Högskoleenheterna är i allmänhet positiva till minskad lottning,
förenklad

antagning samt till utökad förelrädesanlagning. Även möjligheterna till

utökat lokalt infiytande över urvalsreglerna samt utökad medverkan av

institutioner och linjenämnder i utformningen av regelsystemet och i ge

nomförandet av antagningen tillstyrks i stort av högskoleenheterna. 54

Däremot
har många synpunkter på förslaget till nya urvalskriterier fram- Prop.
1987/88:109 förts från högskoleenheternas sida. Många är tveksamma eller
kritiska mot Bilaga 3 konsekvenserna av utredningens förslag lill indelning
i urvalsgmnder och därmed sammanhängande förslag.

Förslaget att ersätta urvalsförfarandet med ett enkelt
registreringsförfarande för alla kurser som erfarenhetsmässigt inte bedöms få
fler sökande än kursplatser tillstyrks av UHÄ, SÖ, AMS, TCO, SACO/SR, SFS och
Moderata ungdomsförbundet.

5.2 Urvalskriterier

De flesta högskoleenheter accepterar (med vissa lokala
tillämpningar) förslaget alt olika urvalskriterier används för olika kurser
beroende på kursens huvudsakliga syfte. Många är dock tveksamma lill
möjligheten att praktiskt använda kriterierna. Svårigheten att särskilja kurser
efter syften poängteras samtidigt som informationsproblem och kostnadsökningar
befaras av högskoleenheterna.

SACO/SR ställer sig bakom de grundläggande principerna med
olika urvalskriterier.

UHÄ finner den uppdelning i urvalskriterier som
utredningen presenterat i förslaget till förordning i huvudsak adekvat. Med
hänsyn till svårigheten all entydigt indela kurser beroende på deras syfte är
UHÄ dock tveksam lill att i förordning reglera vilka urvalskriterier som skall
tillämpas. UHÄ föreslår därför att fastställande av detaljerade urvalsregler
till enstaka kurser helt överlämnas lill högskoleenheterna. För alt ändå åstadkomma
en viss styrning bör statsmakterna uttala en viljeinriktning beträffande vilka
hänsyn som bör tas vid urval. Del ankommer sedan på antagningsmyndigheten alt
fastställa de exakta kriterierna och hur dessa skall användas.

Landstingsförbundet är mycket tveksam lill förslaget om
urval till enstaka kurser och anser rent allmänt att förslagen innebär etl
avsteg från den vägledande principen atl del nya lilllrädessystemet skall vara
enklare och mer flexibelt. Enligt Landstingsförbundets uppfattning kommer en
indelning av de enstaka kurserna utifrån syftet med kurserna att leda lill ett
både dyrare och betydligt mer svåradministrerat syslem.

SFS tillika med FPU anser att alla behöriga sökande till
enstaka kurs bör antas. SFS menar alt denna fria sektor sannolikt är billigare
och enklare att genomföra än utredningens komplicerade förslag till
urvalsregler. Om spärrar ändå måste införas anser SFS atl urval skall ske
enligt beslut av antagningsmyndigheten utifrån kursens syfte.
Antagningsmyndigheten bör då få stor frihet att själv utforma urvalsreglerna.

Södertälje kommun — som tillstyrker utredningens förslag -
föreslår även att s. k. lokal förtur skall tillämpas, dvs. att sökande från den
ort eller den region där kursen är förlagd skall antas före andra sökande.

Utredningens förslag att antagningen till enstaka kurser
bör vara lokal

och att högskolestyrelsen (motsv.) bör få besluta när och i vilken omfatt

ning urvalsprinciperna skall utnyttjas tillstyrks uttryckligen av SÖ, Eksjö

och Gotlands kommuner samt av TCO. 55

TCO vill särskilt markera linjenämndernas roll i fråga om
avgörandet av Prop. 1987/88:109 olika kursers huvudsakliga syfte.
Linjenämnderna och i förekommande fall Bilaga 3 även den lokala
antagningsnämnden förutsätts få inflytande över vilka kriterier som skall
utgöra riktlinjer för antagning genom fri prövning.

6 Besvär

Ingen remissinstans motsätter sig förslaget att
behörighetsbedömning i samband med eller vid sidan av antagning även
fortsättningsvis skall kunna överklagas.

Däremot redovisas delade meningar angående utredningens
förslag att besvär inte skall kunna föras mot beslut om urval.

UHÄ, Universitetet i Uppsala samt Alingsås och Botkyrka
kommuner tillstyrker allmänt utredningens förslag.

UHÄ framhåller att besvärsrätten har betydelse ur
rättvise- och rättssäkerhetssynpunkt men kan samtidigt ansluta sig till
utredningens uppfattning attdet även kan finnas andra garanfier för
rättssäkerheten, bl. a. den kommande omprövningsskyldigheten för myndigheter. I
likhet med universitetet i Uppsala anser UHÄ att huvudskälet fill att besvär
inte skall få föras mot beslut om urval till linjer och enstaka kurser är
införandet av den fria prövningen. För att kunna ifrågasätta
antagningsmyndighetens beslut skulle besvärsinstansen behöva pröva alla som
antagits för att göra en jämförelse i ett speciellt fall, något som enligt UHÄ:s
mening inte förefaller genomförbart.

BNH, Universiteten i Stockholm, Lund och Göteborg, SFS, SSEF,
RHS, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
avstyrker förslaget att besvärsrätt inte skall finnas vid urval till linjer.

BNH är mycket kritisk till utredningens förslag och
föreslår att besvärs-rätten i stället skall utökas, med bl. a. den motiveringen
att den föreslagna antagningsordningen i likhet med nuvarande antagningsordning
kommer att inrymma en rad värderings- och bedömningsfrågor som kan lämna mm för
olika meningar och att man ingalunda kan utgå från att just antagningsmyndigheten
alltid fattar det bästa beslutet.

Förslaget att regeringen bör bli besvärsinstans och att
den särskilda besvärsnämnden skall avskaffas, tillstyrks av UHÄ,
Landstingsförbundet, SSEF, TCO och Alingsås kommun. UHÄ betonar särskilt vikten
av att regeringen får en direkt återkoppling av erfarenheterna av regeltillämpningen.

56

Innehåll Prop. 1987/88:109

Propositionen...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ I

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde 1988-03-03 2

1
Inledning........................................................ 2

2
Allmänna utgångspunkter................................... 2

2.1 En
tillbakablick 2

2.2................................................................ Några
principiella utgångspunkter 3

3 Behörighet
för högskoleutbildning ....................... 5

3.1
Allmän behörighet ...................................... 6

3.2
Självprövningsrätt ..................................... 9

4
Särskilda behörighetsvillkor .............................. 9

5
Urval till allmänna och lokala
utbildningslinjer.......... 10

5.1
Principerna för urvalet.................................. II

5.2
Högskoleprov ............................................. 13

5.3
Arbetslivserfarenhet .................................. 14

5.4
Antagning av studerande på
grund av särskilda skäl 15

5.5
Antagning av studerande med
utländsk förutbildning 15

5.6
Urvalsreglerna och
snedfördelningen mellan män och kvinnor

i
högskolan .............................................. 16

5.7 Urval
för folkhögskoleelever 16

6
Meritvärdering av betyg.................................... .. 17

7
Särskilda urvalsmetoder..................................... .. 19

8
Urval till frislående kurser m.
m........................... 20

9
Rätt att överklaga beslut................................... 22

10
Kostnader m. m............................................... 22

11
Genomförandefrågor......................................... 24

12
Hemställan ..................................................... 24

13
Beslut ......................................................... 24

Bilaga
1 Nuvarande behörighetskrav........................ 25

Nuvarande
urvalsregler ....................................... 26

Bilaga 2 Sammanfattning av
betänkandet (SOU 1985:57) Tillträde till

högskolan
......................................................... 31

Bilaga 3
Remissammanställning .............................. 43

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 57