Prop. 1987/88:114

Regeringens proposition 1987/88:114

med förslag till ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
m. m.

Prop. 1987/88:114

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel
den 10 mars 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ingela
Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ersättningsnivåer

1
propositionen föreslås en höjning av den högsta dagpenningnivån i arbetslöshetsförsäkringen
till 425 kr. den 4 juli 1988 och fill 450 kr. den 2 januari 1989. Vid samma
tidpunkter föreslås stödbeloppet i del kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) höjt
till 149 kr. resp. 158 kr. och de tre nivåerna på utbildningsbidragen vid
arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering till 425, 255 och
181 kr. resp. 450, 270 och 191 kr.

Fr.o.m.
år 1990 anpassas den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen och
stödbeloppet i KAS samt nivåerna på utbildningsbidragen årligen till löneutvecklingen
för vuxna arbetare inom egentlig industri. Samma högsta och lägsta dagpenning
skall gälla inom alla arbetslöshetskassor. Som lägsta dagpenning skall
stödbeloppet i KAS gälla.

Kompensationsnivåer
och ersättningsvillkor

Dagpenningen
i arbetslöshetsförsäkringen skall i fortsättningen utgå med högst 90% av den
försäkrades dagsförtjänst. För den som får ålderspension får kompensafionsnivån
vara högst 65% av dagsförtjänsten. Från dagpenningen skall göras pensionsavdrag
med 1/260 av årspensionen.

Karensdagarna
i arbetslöshetsförsäkringen och KAS föreslås bli borttagna. Avstängningstiden
föreslås samtidigt förlängd med fem ersättnings-dagar för den som frivilligt
utan giltig anledning har lämnat ett arbete eller som har skilts från ett
arbete på grund av otillbörligt uppförande.

I
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

Arbetslöshetsersättning
får enligt förslaget inte utgå i samband med studier om det inte finns
särskilda skäl.

Prop. 1987/88:114

'Statsbidrag och finansiering av statens kostnader

Statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna skall
utgå för hela den utbetalade arbetslöshetsersättningen och skall betalas ut
samtidigt med ersättningen. Statsbidraget behöver härigenom inte regleras i
efterhand.

Statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och fill
permitte-ringslöneersätlningen skall finansieras genom arbetsgivaravgifter.
Till arbetslöshetsförsäkringens finansiering skall dämtöver bidra medlemsavgifter
från kassorna. Statens kostnader för KAS och utbildningsbidragen vid
arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering skall däremot
finansieras helt över anslag på statsbudgeten.

Medlemsavgifter m. m.

De ökade kostnaderna som föranleds av att statsbidraget
skall utgå för hela den utbetalade ersättningen kompenseras genom att
arbetslöshetskassorna åläggs att betala en viss del av medlemsavgifterna lill
staten (finansieringsavgift). Varje kassa skall vidare betala en
utjämningsavgift, som skall användas för att åstadkomma en utjämning av
skillnaderna i medlemsavgifter mellan de olika kassorna.

Arbetslöshetskassornas fonder

De ändrade reglerna för statsbidrag innebär all
arbetslöshetskassorna inte längre skall behöva avsätta medel i särskilda
fonder. Dessa skall lösas upp.

Permitteringslöneersättningen

Permitteringslöneersältningen föreslås höjd den 1 juli
1988 fill i normalfallet 375 kr. per dag och lill 290 kr. per dag vid väderpermittering.
Antalet statsbidragsberälligade dagar vid väderpermittering ökas med 20 från
samma tidpunkt.

Ändringarna i ersättningsvillkoren för
arbetslöshetsersättning och av statsbidraget till arbetslöshetskassorna samt av
medlemsavgifterna och fonderingskravet föreslås träda i kraft den 1 januari
1989.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av
lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s.
19), lagrådets yttrande (s. 87) och föredragande statsrådets ställningstaganden
till lagrådets synpunkter (s. 89).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen
måste därför läsa alla tre delarna.

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:114

1 Förslag till .

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom
föreskrivs att 17 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

17
§ Dagpenning utges med lägst 140 Dagpenning lämnas med lägst

och högst 400 kronor om
inte annat 149 och högst 425 kronor om inte

följer av denna lag.
Arbetslöshets- annat följer av denna lag. Arbets-

kassan beslutar om
dagpenningens löshetskassan beslutar om dagpen-

storlek. ningens storlek.

Denna
lag träder i kraft den 4 juli 1988.

Lagen
omtryckt 1982:432. Senaste lydelse 1987:401.

2 Förslag
till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom
föreskrivs att 18 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
P

Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd

ges med 140 kronor per dag. lämnas med 149 kronor per dag.

Till
den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under del av vecka
utgår arbetsmarknadsstöd med det antal ersättningsdagar per vecka som följer av
en av regeringen fastställd omräkningstabell.

Arbete
som har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga
arbetsgivare skall jämställas med arbete på heltid.

Denna
lag träder i kraft den 4 juli 1988.

'
Lagen omtryckt 1982:433. Senaste lydelse 1987:402.

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs alt 4 kap. 7 § lagen (1981:691) om
socialavgifter skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:114

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Arbetsmarknadsavgifter
förs till staten för finansiering av

1.
arbetslöshetsersättning
enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd,

2.
utbildningsbidrag
vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering,

3.
bidrag till permitteringslöneer-sättning.

Arbetsmarknadsavgifter
förs lill staten för finansiering av

1. arbetslöshetsersättning
enligt

lagen (1973:370) om arbetslöshets

försäkring,

2. bidrag
till permitteringslöneer-

sättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste lydelse 1984:1010.

4 Förslag
till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring'

dels att 13 och 18 §§ skall upphöra att gälla,

dels att mbrikerna närmast före 20 och 56 §§ skall utgå,

delsan4, 11, 14-17, 20-21, 30, 45, 54, 56-57 och 61 §§
samt mbrikerna närmast före 54 och 57 §§ skall ha följande lydelse,

dels att mbriken närmast före 13 § skall lyda
"Ersättningstidens längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4P Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig
arbete,

2. är beredd att antaga erbjudet
lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av
arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den
offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriver,

4. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som
deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om till-lämpningen
av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet
i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av
särskilda skäl föreskriver annat.

I stället för denna lag tillämpas lagen (1983:1070) om
arbete i ungdomslag hos offenfiiga arbetsgivare för den som har fyllt arton
men inte tjugo år och som har

1. anvisats arbete i ungdomslag eller
fått rätl lill sådan anvisning,

2. avstängts eller skilts från en
anställning i ungdomslag, eller

3. frivilligt lämnat en sådan
anställning och därefter inte utfört förvärvsarbete under minst tjugo dagar
eller i stället för förvärvsarbete deltagit i utbildning.

11 § Ersättning utgår i form av ett för dag beräknat
belopp (dagpenning).

Under en kalendervecka får sum- Under en kälendervecka får sum

man av antalet ersatta och arbetade man
av antalet ersatta och arbetade

dagar samt karens- och avstäng- dagar samt avslängningsdagar
upp-

ningsdagar uppgå till högst fem. gå till högst fem.

Lagen omtryckt 1982:432. Senaste lydelse 1983:1071.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1987/88:114

Ersättning
utgår under längst 300 dagar (ersättningsperiod). Har försäkrad uppnått 55
års ålder innan ersältningsperioden gått till ända är perioden i stället 450
dagar.

Ersättning utgår under längst 300 dagar från det
karensvillkoret uppfyllts (ersättningsperiod). Har försäkrad uppnått 55 års
ålder innan ersättningsperioden gått fill ända är perioden i stället 450 dagar.

I ersättningsperioden inräknas i fall som avses i 10 § ersätlningstid
i den andra arbetslöshetskassan.

Ersättningsrätten upphör vid utgången av månaden före den
under vilken den försäkrade fyller 65 år.

15 §

Om
arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått lill ända, har den
försäkrade, om annat ej följer av 16 §, rätt till ersättning under återstående
antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då ej uppfyller
arbets- och ka-renivillkoret.

Har ersältningsperioden
gått till ända men har den försäkrade under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret,
utgår ersättning under ytterligare ersättningsperiod. Därvid skall dock
karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya perioden räknas från inträdel av den
arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Om
arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har den
försäkrade, om annat inte följer av 16 §, rätt lill ersättning under
återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte
uppfyller arbetsvillkoret.

Har
ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden på
nytt uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare en
ersättningsperiod. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då
den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Har en
sammanhängande lid av tolv månader, vari icke inräknas tid som avses i 8 §,
förflutit från del försäkrad senast uppbar ersättning, föreligger rätt fill
ersättning endast om den försäkrade ånyo uppfyller arbets- och karensviWkorel.

Har en
sammanhängande fid av tolv månader, i vilken inte inräknas tid som avses i 8 §,
förflutit från det den försäkrade senast uppbar ersättning, föreligger rätl
till ersättning endast om den försäkrade på nytt uppfyller arbetsvillkoret.

Dagpenning
lämnas med lägst 149 och högst 425 kronor om inte annat följer av denna lag.
Arbetslöshetskassan beslutar om dagpenningens storlek.

Dagpenning
lämnas högst med det belopp som regeringen för varje år fastställer. Beloppet
utgör 450 kronor multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger förhållandet
mellan den genomsnittliga tidlönen jämte ackordstillägg för vuxna
industriarbetare avseende andra kvartalet året före det som

Lydelse enligt lagförslag I.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

beloppet avser och motsvarande lön andra kvartalet år
1988.

Dagpenning lämnas lägst med det belopp som bestäms enligt
reglerna i 18 § första stycket lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Detta gäller dock inte vid nedsättning av dagpenning enligt bestämmelserna i 21
§ förevarande lag-Dagpenning avrundas till närmaste hela krontal.

20 §"

Dagpenning/fl/- ej utgå med hög- Dagpenning lämnas med 90pro-

re belopp i förhållande till den för- cent av den försäkrades dagsför-

säkrades dagsförtjänst än som tjänst, om inte annat följer av 17 §

framgår av en av arbetsmarknads- första stycket och andra stycket

styrelsen fastställd överförsäk- första meningen. Dagpenning till

ringstabell. en försäkrad som har tillerkänts
ål-

derspension i form av folkpension,

allmän tilläggspension eller annan

pension som utgår på grund av för

värvsarbete, lämnas med 65 pro

cent av den försäkrades dagsför

tjänst, med den begränsning som

följer av 17 § första stycket.

Med dagsförtjänst avses en fem- Med dagsförtjänst avses en fem

tedel av veckoinkomst eller, i fråga ledd av den veckoinkomst eller, i

om försäkrad med månadslön, en fråga om försäkrad med månads-

tjugotvåendel av den månadsin- lön, en tjugotvåendel av den må-

komst, som den försäkrade före ar- nadsinkomst, som den försäkrade

betslöshetens inträde vanligen åt- före arbetslöshetens inträde vanli-

njöt under arbetstid som var normal gen åtnjöt under arbetsfid som var

för den försäkrade. Föreligger sär- normal för den försäkrade. Förelig-

skilda omständigheter, får arbets- ger särskilda omständigheter, får

marknadsstyrelsen medge att större arbetsmarknadsstyrelsen medge att

andel av medlems inkomst än som större andel av medlems inkomst

nu sagts skall utgöra medlemmens än som nu sagts skall utgöra med-

dagsförtjänst. lemmens dagsförtjänst.

Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten enligt
andra stycket, skall som medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga
arbetsförtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma
arbetsförmåga som medlemmen.

Utan hinder av bestämmelserna i första—tredje styckena får
dagpenning till försäkrad som uppfyllt arbetsvillkoret huvudsakligen genom
arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken
statligt utbildningsbidrag har utgått bestämmas lill belopp som motsvarar
utbildningsbidraget.

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande
ersättning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst
med

■•Senaste lydelse 1986:409. 8

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1987/88:114

belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp
som får utgå enligt första-ljärde styckena och ersättningen.

21 §'

Sedan
försäkrad erhållit ålderspension skall han eller hon, när ansökan om
ersättning därefter första gången görs under verksamhetsåret, inplaceras i
avdragsklass enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen fastställd pensionsavdragstabell.
Dagpenning skall, sedan den fastställts enligt bestämmelserna i 20 § första
stycket, nedsättas med det mot avdragsklassen svarande avdragsbeloppet.
Ersättning som understiger tio kronor/ör dag utbetalas ej.

Rätten
till ersättning upphör, när den försäkrade börjar uppbära ålderspension med en
tjänstetidsfaktor som uppgår till 0,8 eller mer och pensionen utgår på grund
av förvärvsarbete. Vad som nu har sagts gäller dock inte tilläggspension i
form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Dagpenning
som har fastställts enligt 20 § första stycket andra meningen skall sättas ned
med 1/260 av årspensionen. Ersättning som understiger tio kronor per dag utbetalas
inte.

Är det
sannolikt alt arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer
än fem men högst fio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden
fem, tio respektive 20 ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas endast
dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller dagpenning skulle ha
utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka den
försäkrade har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får dock
inte överstiga 14, 28 respekfive 56 kalenderdagar.

Är det
sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer
än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden
fem, tio respektive 20 ersättningsdagar. / fall som avses i 29§ 1 —2 utgör dock
avstängningstiden tio, 15 respektive 25 ersättningsdagar. I avstäng-ningsfiden
inräknas endast dagar för vilka dagpenning skulle ha utgått, om avslängningen
inte hade skett, eller dagar under vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete.
Den totala avstängningsfiden får inte överstiga 14, 28 respektive 56
kalenderdagar. / fall som avses i 29 § 1-2 gäller i stället att denna tid inte
får överstiga 28, 42 respektive 70 kalenderdagar.

'Senaste lydelse 1984:513. Senaste lydelse 1984:513.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i
29 §, beräknas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första
stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningsfiden.

Är det uppenbart att en försäkrad ej vill antaga lämpligt
arbete, såsom då den försäkrade vid upprepade fillfällen anfingen har avvisat
erbjudet sådant arbete eller lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig
anledning, skall den försäkrade vara avstängd till dess han eller hon utfört
förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande
som anges i 29 § inträffat.

45 §'

Erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall i fillämpliga
delar och i enlighet med denna lag avfattas enligt normalstadgar som fastställs
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Stadgarna skall ange

1. kassans firma,

2. kassans verksamhetsområde med
uppgift humvida kassan är avsedd för anställda eller företagare eller för
bådadera kategorierna,

3. den ort inom riket där kassans
styrelse skall ha sitt säte,

4. de villkor som skall gälla för
inträde i kassan och för uteslutning av medlem,

5. vad som skall gälla beträffande
medlemmarnas förmåner och skyldigheter i arbetslöshetsförsäkringen samt
ordningen för utbetalning av ersättning,

6. storleken av de fasta avgifter, som skall erläggas fill
kassan, och

ordningen för avgifternas erläggande,

7. påföljden av försummelse atl fill
kassan erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp,

8. grunderna för fondbildning,

9. bestämmelser angående fondmedels
placering och värdehandlingars förvarande,

10. antalet styrelseledamöter, 8. antalet styrelseledamöter,

revisorer och suppleanter för dem, revisorer
och suppleanter för dem,

sättet för deras tillsättande och ti- sättet
för deras tillsättande och ti

den för deras uppdrag, den för deras uppdrag,

11.
bestämmelser om
förenings- 9. bestämmelser om föreningsstämma
och hur dess befogenhet stämma och hur dess befogenhet
skall utövas, skall utövas,

12.
om
föreningsstämmans befo- 10. om föreningsstämmans befogenhet
skall utövas av därtill utsed- genhet skall
utövas av därtill utsedda ombud, antalet ombud, hur de da ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt
tiden för deras upp- skall utses samt liden för deras
uppdrag, drag,

13. fid för ordinarie förenings- //. tid för ordinarie förenings

stämma, stämma,

14. det sätt varpå kallelse till för- 12. det sätt varpå
kallelse fill för

eningsstämma skall ske och andra eningsstämma skall ske och andra

meddelanden bringas fill medlem- meddelanden bringas fill medlem-

' Senaste lydelse 1987:1255. 10

Nuvarande
lydelse

mamas eller ombudens kännedom samt den tid före stämman då
förslag, som enskild medlem önskar få behandlat, skall vara styrelsen tillhanda
och den tid då föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vara vidtagna,

75. hur
vid kassans upplösning skall förfaras med kassans behållna tillgångar.

Föreslagen
lydelse

mamas eller ombudens kännedom samt den tid före stämman då
förslag, som enskild medlem önskar få behandlat, skall vara styrelsen tillhanda
och den tid då föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vara vidtagna,

13. hur
vid kassans upplösning skall förfaras med kassans behållna tillgångar.

Prop.
1987/88:114

Stadgarna
får ej utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen innehålla annat än som
angivits i andra stycket.

Bestämmelsema
i andra stycket 10 gäller inte arbetstagartepresen-tanter som har utsetts
enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Bestämmelserna
i andra stycket 8 gäller inte arbetstagarrepresen-lanter som har utsetts enligt
lagen (1987:1245) om styrelserepresenta-fion för de privatanställda.

Avgifter
och uttaxering

Avgifter
och uttaxering m. m.

Erkänd
arbetslöshetskassa skall till verksamhetens bedrivande uttaga fasta
medlemsavgifter. Dessa skall vara så bestämda att de i förening med andra/ör
verksamheten avsedda inkomster får antagas förslå till betalning av utfösta
ersättningar, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter samt
föreskriven fondbildning.

En erkänd arbetslöshetskassa skall ta ut fasta
medlemsavgifter. Dessa skall vara så bestämda att de i förening med andra
inkomster får antas förslå till betalning av kassans förvaltningskostnader
samt den betalningsskyldighet som kassan har enligt 57 § och övriga utgifter.

Av en enskilt ansluten medlem får en erkänd
arbetslöshetskassa i den fasta medlemsavgiften dessutom ta ut ett belopp som
täcker skäliga extra administrationskostnader för medlemskapet.

Erkänd
arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem
räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem'under det sist-förflutna
räkenskapsåret och en tredjedel av det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan
utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförfiiitna räkenskapsåret,
efter avdrag för preliminär skatt, multiplicerat med det genomsnittliga
antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.

En erkänd arbetslöshetskassas inkomster som inte har
använts för löpande . utgifter under verksamhetsåret skall användas för sådana
utgifter följande verksamhetsår.

En
erkänd arbetslöshetskassas eget fria kapital får inte överstiga ett belopp
motsvarande 50 kronor per medlem.

11

Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriva att såsom fond skall avsättas annat belopp än som följer av första
stycket.

Intill dess kassan varit i verksamhet under fem år, skall
arbetsmarknadsstyrelsen årligen bestämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning får ej påbörjas, förrän
arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans
ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande till det.

Överskott på verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden
får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej förslår till täckande av
kassans löpande utgifter.

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:114

Kapitalplacering

Finansieringsbidrag

Fondens tillgångar skall redovisas i en eller flera av
följande former

1.
obligationer
som utfärdats av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

2.
obligationer
som garanterats av staten eller kommun,

3.
obligationer
eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som offentligen utbju-dits
av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska
investeringsbanken, med undantag av sådana förskrivningar, som medför rätt
till betalning först efter utfärdarens övrigafordringsägare (förlagsbevis),

4.
andra
skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten eller kommun eller
som utfärdats av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,

5. intill högst en femtedel av fon

dens tillgångar i skuldförbindelser.

En erkänd arbetslöshetskassa skall för varje medlem som
fanns i kassan vid utgången av det senast förflutna verksamhetsåret till staten
betala

1. för finansiering av statens

kostnad för utbetalade arbetslös

hetsersättningar ett belopp som

motsvarar 35 procent av den under

det löpande verksamhetsåret ge

nomsnittligt utbetalade dagpen

ningen i kassan (finansieringsav

gift), och

2. för finansiering av ett för kas

sorna gemensamt utjämningsbi

drag ett belopp som motsvarar tre

procent av den gällande högsta

dagpenningen (utjämningsavgift).

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tid och sätt
för betalningarna samt om utjämningsbidrag.

' Senaste
lydelse 1987:638.

12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

för vilka kassan har säkerhet i form av panträtt på
grundval av inteckning i annan fastighet än industrifastighet eller i
tomträtt inom tre fiärdedelar av senast fastställda taxeringsvärde, varvid i
taxeringsvärdet på jordbruksfastighet icke får medräknas taxeringsvärdet på
växande skog; dock skall byggnad, för att inteckning i fastigheten skall
godkännas, vara brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt eller i utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet, eller

6. med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet,
avsedd för kassans verksamhet, varvid i fråga om brandförsäkring skall gälla
vad som anges 15.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, som
motsvarar högst en tiondel av fonden, redovisas i andra värdehandlingar än som
avses i första stycket 1 -6, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond.

61 § Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår.

/ balansräkningen skall som skuld upptas ett belopp, som
minst motsvarar det för kassan föreskrivna lägsta fondbeloppet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
arbetsmarknadsstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter om
arbetslöshetskassas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt
därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela regler som avviker från
bokföringslagen (1976:125).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Bestämmelsema i 17 § fillämpas första gången när
dagpenning som skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1990 bestäms. För perioden
den 2 januari - den 31 december 1989 skall dagpenning lämnas med högst 450
kronor och lägst 158 kronor, om inte annat följer av lagen.

För den som vid ikraftträdandet får
arbetslöshetsersättning tillsammans med ålderspension gäller 20 och 21 §§ i sin
äldre lydelse till dess den pågående ersättningsperioden har gått till ända.
För annan försäkrad som vid ikraftträdandet uppbär arbetslöshetsersättning får
den då utgående dagpenningen inte sättas ned fill följd av bestämmelserna i 20
§ första stycket första meningen meningen så länge den påbörjade
arbetslöshetsperioden pågår.

Vid avstängning i fall som avses i 29 § 1-2 som grundar
sig på en

händelse som har inträffat före den 1 januari 1989 gäller 30 § i sin äldre

lydelse. 13

De
behållna fondmedel som finns hos varje erkänd arbetslöshetskassa Prop.
1987/88:114 när lagen träder i kraft skall lösas upp. Dock får varje kassa av
fondmedlen behålla ett belopp motsvarande högst 50 kronor per medlem som eget
fritt kapital. Vid upplösningen av de överskjutande fondmedlen skall kassorna i
tillämpliga delar följa de föreskrifter som enligt 45 § andra stycket 13 finns
i kassans stadgar om hur det vid kassans upplösning skall förfaras med kassans
behållna tillgångar.

14

5 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd'

dels att
13 § skall upphöra att gälla,

dels aU 4, 11, 14-16, 18 och 27 §§ skall ha följande
lydelse, dels att rubriken närmast före 13 § skall lyda "Ersättningsfidens
längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2 Kontant
arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som

1. har fyllt 20 år,

2. är arbetsför och i övrigt
oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar
varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,

3. är beredd att antaga erbjudet
lämpligt arbete under fid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,

4. är anmäld som arbetssökande hos den
offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som
deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om
till- ■ lämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet
i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av
särskilda skäl föreskriver annat.

11 §

Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant
arbetsmarknadsstöd ut

går i form av ett för dag beräknat går
i form av ett för dag beräknat

belopp. Under en kalendervecka belopp.
Under en kalendervecka

får summan av antalet ersatta och får
summan av antalet ersatta och

arbetade dagar samt karens- och arbetade
dagar samt avslängnings-

avstängningsdagar uppgå till högst dagar
uppgå till högst fem.

fem.

14 §3

Kontant
arbetsmarknadsstöd ul- Kontant arbetsmarknadsstöd ut-

går under längst 150 dagar/å« det går under längst 150
dagar (ersätt-karensvillkoret uppfyllts (ersätt- ningsperiod), om inte annat
följer ningsperiod), om ej annat följer av av 15 § sista stycket. Har slödtaga-

' Lagen omtryckt 1982:433.

Senaste lydelse 1985:503.

'Senaste lydelse 1984:514. 15

Föreslagen
lydelse

ren uppnått 55 års ålder innan ersättningsperioden gått
till ända, är perioden i stället 300 dagar. Sedan stödtagaren uppnått 60 års
ålder, är ersättningsperioden 450 dagar.

Nuvarande
lydelse

15 § sista stycket. Har stödtagaren uppnått 55 års ålder
innan ersättningsperioden gått till ända, är perioden i stället 300 dagar.
Sedan stödtagaren uppnått 60 års ålder, är ersättningsperioden 450 dagar.

Rätten till kontant arbetsmarknadsstöd upphör vid utgången
av månaden före den under vilken den arbetslöse fyller 65 år eller när han
dessförinnan börjar uppbära hel ålderspension, hel förtidspension eller helt
sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Prop.
1987/88:114

Om
arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren,
om inte annat följer av 16 §, rätt fill kontant arbetsmarknadsstöd under
återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte
uppfyller arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren
inom en tid av tolv månader dessförinnan uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant
arbetsmarknadsstöd under ytterligare en ersättningsperiod. Den nya
ersättningsperioden räknas från inträdel av den arbetslöshet, då stödtagaren
senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till
ända, har stödtagaren, om annat ej följer av 16 §, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd
under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då
ej uppfyller arbetsvillkoret och karensvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren
inom en tid av tolv månader dessförinnan uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant
arbetsmarknadsstöd under ytterligare ersättningsperiod. Därvid skall dock
karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya ersältningsperioden räknas från
inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

För den som regelbundet utför deltidsarbete under tid då
han i övrigt är arbetslös får, om det finns särskilda skäl, regeringen eller,
efter regeringens bestämmande, arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva
begränsningar i er-sätlningsrätten.

16

Har en
sammanhängande fid av tolv månader, vari icke inräknas tid som avses i 8 §,
förflutit från det stödtagaren senast uppbar kontant arbetsmarknadsstöd,
föreligger rätt fill sådant stöd vid därefter inträffad arbetslöshet endast om
stödtagaren då uppfyller arbetsvillkoret och karensvillkoret.

Har en
sammanhängande tid av tolv månader, / vilken inte inräknas tid som avses i 8 §,
förflutit från det stödtagaren senast uppbar kontant arbetsmarknadsstöd,
föreligger rätt fill sådant stöd vid därefter inträffad arbetslöshet endast om
stödtagaren då uppfyller arbetsvillkoret.

"
Senaste lydelse 1984:514.

16

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

18

§'

Kontant
arbetsmarknadsstöd lämnas med 149 kronor per dag.

Kontant arbetsmarknadsstöd lämnas med det belopp som regeringen
för varje år fastställer om inte annat följer av denna lag. Beloppet utgör 158
kronor multiplicerat med det jämförelsetal som fastställs enligt 17 § första
stycket lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Beloppet avrundas till
närmaste hela krontal.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är
arbetslös under del av vecka utgår arbetsmarknadsstöd med det antal
ersättningsdagar per vecka s"om följer av en av regeringen fastställd omräkningstabell.

Arbete som
har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga
arbetsgivare skall jämställas med arbete på heltid.

Prop. 1987/88:114

Är det
sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha varat högst fem dagar eller
mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningsfiden
fem, fio respektive 20 ersättningsdagar. I avstängningsfiden inräknas endast
dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller kontant arbetsmarknadsstöd
skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka stödtagaren
har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får dock inte
överstiga 14, 28 respekfive 56 kalenderdagar.

Är det sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha
varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar,
utgör avstängningstiden fem, tio respekfive 20 ersältningsdagar. / fall som
avses i26§ 1 —2 utgör dock avstängningstiden tio, 15 respektive 25
ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas endast dagar för vilka kontant
arbetsmarknadsstöd skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller
dagar under vilka stödtagaren har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden
får inte överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar. I fall som avses i 26 §
1—2 gäller i stället att denna tid inte får överstiga 28, 42 respektive 70
kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i
26 §, beräknas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första
stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det
uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då stödtagaren
vid upprepade tillfällen antingen har avvisat erbjudet sådant arbete eller
lämnat sitt arbete frivilligt ulan gilfig anledning, skall stödtagaren vara
avstängd till dess han eller hon utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande
som anges i 26 § inträffat.

' Lydelse
enligt lagförslag 2. * Senaste lydelse 1984:514.

17

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1989. Prop. 1987/88:114

Bestämmelsema
i 18 § första stycket tillämpas första gången när det stödbelopp som skall
gälla fr.o.m. den 1 januari 1990 bestäms. För perioden den 2 januari - den 31
december 1989 skall kontant arbetsmarknadsstöd lämnas med 158 kronor per dag.

Vid
avstängning i fall som avses i 26 § 1—2 som gmndar sig på en händelse som har
inträffat före den 1 januari 1989 gäller 27 § i sin äldre lydelse.

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1987/88:114

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Thalén

Lagrådsremiss med förslag till ändring i lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring, m. m.

1 Inledning

I
årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 12) anmälde jag att jag avsåg
att senare föreslå regeringen att under våren 1988 i särskild proposition
förelägga riksdagen förslag om arbetslöshetsförsäkringens framtida utformning m.
m. Jag återkommer nu till denna fråga.

Den
svenska arbetsmarknadspolitiken är inriktad på alt stödja och prioritera
aktiva åtgärder som främjar såväl de fördelningspolitiska som de fillväxtpolitiska
målen. Den fulla sysselsättningen är elt av de viktigaste inslagen i regeringens
fördelningspolitik. Arbetslöshet är etl ekonomiskt slöseri som befäster
orättvisor och som skapar ekonomiska, sociala och mänskliga problem. Ett av
arbetsmarknadspolitikens främsta mål är därför att hävda den s. k.
arbetslinjen. Denna innebär att arbete eller utbildning skall prioriteras
framför passiva åtgärder. Den primära uppgiften för arbetsförmedlingen är
således att så snabbt som möjligt finna sådana lösningar att en sökande kan
komma i arbete eller utbildning. Genom alt hävda arbetslinjen stöds också
näringslivets expansion och tillväxten i ekonomin. Härigenom öppnas möjligheter
för bl. a. gmpper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden att finna
lämplig sysselsättning.

När
en person blir arbetslös har hon eller han oftast rätt fill någon form av
arbetslöshetsersättning. Målet är atl göra den fid då ersättning betalas ut så
kort som möjligt. Arbetsförmedlingen försöker därför att finna bättre alternativ
som snabbare kan leda till stabila sysselsältningsförhållanden.

Vid
valet av åtgärder för den enskilde skall arbetsförmedlingen i första

hand tillgripa platsförmedling. Om det ändå visar sig att detta inte är

tillräckligt skall utbildning prioriteras framför sysselsättningsskapande åt

gärder. Om inte heller sådana åtgärder, t.ex. beredskapsarbeten och re

kryteringsstöd, bedöms lämpliga kvarstår självfallet kontantstödet som in

komstkälla i avvaktan på att arbetssökandet skall ge resultat. Detta får

emellertid inte resultera i ett endast passivt utgivande av arbetslöshetser

sättning utan skall kombineras med ett aktivt arbete för atl så snabbt som

möjligt bryta arbetslösheten och förhindra en passiviserande långtidsar- 19

betslöshet.

I detta arbete skall inte
bara arbetsförmedlingen delta utan även den Prop. 1987/88:114 sökande skall
göra intensiva ansträngningar för att lösa sin situation. Även arbetslöshetskassorna
har här ett ansvar för att deras arbetslösa medlemmar tar tillvara alla
möjligheter atl snabbt återgå i arbete. Kontantstöden får aldrig ses som ett alternafiv
fill arbetslinjen. De är och får aldrig bli annat än ett tillfälligt stöd som
tillgrips när fördjupade ansträngningar måste göras för att finna en akfiv
lösning. De satsningar som under en följd av år har gjorts inom
arbetsmarknadspolitikens ram är ett uttryck för hävdandet av arbetslinjen. Den
i förhållande tiU vår omvärld rekordlåga arbetslösheten i Sverige visar att
detta är en verksam politik som bör utvecklas ytterligare och fullföljas.

Även
om kontantstödet utgör del lägst prioriterade medlet i denna kedja av åtgärder
är det ändå nödvändigt att vi har ett väl fungerande system för arbetslöshetsersättning
som kan utnyttjas under den tid då den arbetslöse med hjälp av
arbetsförmedlingen söker ett nytt arbete. Det är också viktigt att en rättvis
och rimlig ersättning kan lämnas till den som måste förlila sig på ersättningen
för sin försörjning.

Den
senaste stora reformeringen av kontantstödet skedde vid årsskiftet 1973-74.
Arbetslöshetsförsäkringen fick sin nuvarande utformning och det kontanta
arbetsmarknadsstödet (KAS) infördes. Därefter har smärre förändringar gjorts
inom både arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Under åren har krav på mer
genomgripande förändringar ställts från skilda håll. Utvecklingen på
arbetsmarknaden och förändringar inom andra ersättnings- och försäkringssystem
har också visat på etl behov av att se över kontantstödet i olika avseenden.

I
november 1985 fillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet,
efter bemyndigande av regeringen, en särskild utredare (A 1985:04) med uppdrag
att se över vissa frågor rörande arbetslöshetsersättning (dir. 1985:49 och tilläggsdir.
1986:12). Utredaren' antog namnet a-kassekommittén. Utredarens uppdrag har
huvudsakligen varit atl se över frågor rörande dagpenning, finansiering,
statsbidrag och medlemsavgifter i arbetslöshetsförsäkringen. Utredaren skulle
vidare bl. a. beräkna kostnaderna för atl avskaffa karensdagarna och föreslå
vilka pensioner som bör påverka rätten till arbetslöshetsersättning.

A-kassekommittén
har slutfört sitt arbete och avgivit delbetänkandet (DsA 1987:4)
Arbetslöshetsförsäkring - högsta dagpenning och finansiering samt slulbetänkandet
(SOU 1987:56) Ekonomiskt stöd lill arbetslösa - översyn av vissa villkor. Betänkandena
har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av riksförsäkringsverket (RFV),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
statens arbetsgivarverk (SAV), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Arbetslöshetskassornas
samorganisafion (SO). Centrala studiestödsnämnden (CSN) och Svenska Samernas
Riksförbund har yttrat sig över vissa punkter i slutbetänkandet.

'
F.d. riksdagsledamoten Rune Carlstein. 20

Den I januari 1985
infördes elt syslem med statsbidrag till permitterings- Prop. 1987/88:114
löneersättning. RRV har på uppdrag av regeringen utvärderat systemet. RRV har
redovisat uppdraget i rapporten Permitteringslön. Utvärdering av riksrevisionsverket
angående permitleringslönesystemel (RRV Dnr 1986:1298). Rapporten har remissbehandlats.
Yttranden har avgivils av RFV, AMS, SAF, Sveriges Verkstadsförening, Byggförbundet,
Schaktentreprenörernas Arbetsgivareförbund, Kooperafionens förhandlingsorganisation
(KFO), Arbetsgivareföreningen SFO, LO, Svenska Metallindustriarbetareförbundet
och Svenska Träindustriarbetareförbundel.

Sammanfattningarna av a-kassekommilténs betänkanden och RRV:s rapport
bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilagorna 1—3.

Sammanställningar
av remissyttrandena över a-kassekommilléns betänkanden och RRV:s rapport har
upprättats och fmns att tillgå i arbetsmarknadsdepartementet (dnr A 2995,
A4001 och A4878/87).

Jag
kommer i det följande först att redovisa mina förslag och överväganden i fråga
om arbetslöshetsersättningen. Därefter kommer jag att behandla permitteringslöneersättningen.

2 Arbetslöshetsersättningen

2.1 Allmän bakgrund

Arbetslöshetsersättningen
har kommit att spela en allt större roll för allt fler människor. Antalet
personer som någon gång under året får arbetslöshetsersättning har i det närmaste
fördubblats under de senaste tio åren, från 217000 år 1977 till 410000 år 1986.
Under samma tid har den utbetalade ersättningen ökat från 1 195,4 milj. kr. fill
7 100,7 milj. kr. Statens andel av dessa kostnader var 1085,9 milj. kr. resp.
6766,4 milj. kr. Allt fler människor får ersättning från främst
arbetslöshetsförsäkringen framför allt på gmnd av att antalet försäkrade har
ökat och all möjligheterna att få ersättning har förbättrats.

Det
ökade utnyttjandet av arbetslöshetsersättningen och de kraftigt ökade
kostnaderna motiverar en översyn av hela finansieringssystemet för främst
arbetslöshetsförsäkringen men också av vissa ersättningsvillkor. En fråga som
ofta har varit föremål för diskussion är nivån på dagpenningen i
arbetslöshetsförsäkringen. I motsats fill vad som gäller i många andra socialförsäkringar
sker ingen automatisk uppräkning av dagpenningnivån efter något index eller
basbeloppet. Varje höjning har prövats särskilt. Denna ordning bör ersättas med
ett system som ger en bättre följsamhet gentemot löneutvecklingen.

Jag
kommer i det följande att redovisa förslag, fill stor del gmndade pä

a-kassekommitténs betänkanden, till ändringar av främst arbetslöshetsför

säkringen men också av KAS. Mina förslag omfattar bl. a. ett system för

anpassning av den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen till

löneutvecklingen. Vidare ett helt nytt finansieringssystem för försäkringen

med direktutbetalningar av statsbidrag och enhetligare medlemsavgifter.

Systemet har bl. a. den fördelen att kassorna inte längre kommer att

behöva bygga upp och hålla fonder. Dessa bör därför utgå ur kassornas 21

ekonomiska system och
lösas upp. Härigenom kan också behovet av Prop. 1987/88:114 höjningar av
medlemsavgifterna begränsas.

Mina
förslag till ändringar i ersättningsreglerna omfattar bl. a. ett avskaffande
av karensdagarna inom både arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Härigenom uppnås
en bättre överensstämmelse med den allmänna sjukförsäkringen. Dessutom
tillgodoses ett krav som under många år har ställts av bl. a.
löntagarorganisationerna.

Flertalet
av de förslag som jag kommer att redovisa gmndar sig, som jag nyss har nämnt,
pä a-kassekommitténs betänkanden. Mina förslag i dessa delar överensstämmer emellertid
inte alltid helt med kommitténs förslag. Under beredningen av kommitténs
förslag har diskussioner förts mellan representanter inom regeringskansliet och
företrädare för SO och fackliga organisationer om främst frågor rörande
finansiering, statsbidrag, medlemsavgifter och arbetslöshetskassornas fonder.
Vid dessa diskussioner har man varit överens om att vissa avvikelser och
justeringar bör göras i förhållande fill kommitténs förslag för att uppnå de
mål som har legat till grund för kommitténs arbete.

A-kassekommittén
har haft elt stort antal frågor alt överväga. I fråga om vissa av dem har
kommittén inte funnit skäl att föreslå några ändringar. Det gäller bl. a.
ersättningsregler vid säsong- och dellidsarbetslöshet samt åtgärder för att
förhindra felaktiga utbetalningar. För egen del är jag inte heller beredd all
föreslå några ändringar på dessa punkter. Jag vill erinra om att regeringen
under våren 1987 beslutade om vissa begränsningar av ersällningsrätten i
samband med deltidsarbete.

Enligt
direktiven skulle kommittén göra en redaktionell översyn av de
föreningsrättsliga bestämmelserna i lagen om arbetslöshetsförsäkring. Ett
förslag till lagtext skulle utformas som självständigt reglerar dessa frågor utan
hänvisning till annan lagstiftning. Kommittén har emellertid funnit att en
sådan lagtext skulle bli sa omfattande att fördelarna med en självständig
reglering inte uppväger nackdelarna med en så tyngande lagtext. Kommittén har
därför avstått från att redovisa ett lagförslag. I stället föreslår kommittén
att översynen av lagtexten skall bedrivas i en särskild utredning, som odelat
kan ägna erforderlig tid åt uppgiften. LO föreslår i sitt yttrande över slulbetänkandet
att en mer fullständig översyn av lagsfiftningen bör göras. En särskild
utredning bör enligt LO därför tillsättas. AMS anser atl det är angeläget att
en översyn av de föreningsrättsliga bestämmelserna görs. SO framhåller detsamma
och föreslår att en sådan översyn görs i en mindre arbetsgrupp. Jag har full
förståelse för alt lagen om arbetslöshetsförsäkring i vissa delar kan upplevas
som otidsenlig, inte minst de hänvisningar som görs till 1951 års lag om
ekonomiska föreningar och som fortfarande gäller på gmnd av särskilda
övergångsregler. Jag är emellertid inte beredd att i detta sammanhang ta
ställning lill om en särskild utredning behöver tillsättas för att göra en
översyn av lagen enbart av detta skäl.

AMS
har i sill yttrande över slutbetänkandet berört frågan om vissa

företagares möjligheter att få arbetslöshetsersättning vid fillfälliga avbrott
i

verksamheten. I två arbetslöshetskassor är detta möjligt, nämligen i Sveri

ges fiskares erkända arbetslöshetskassa och, för kollektivt anslutna åkare 22

och
schaktare, i Småföretagarnas erkända arbetslöshetskassa. I bägge Prop.
1987/88:114 fallen rör det sig enligt AMS om försäkring mot avbrott och ersältningsreg-lema
skiljer sig väsentligr från de normala ersättningsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen.
Enligt AMS bör berörda gruppers försäkring mot avbrott ses över i syfte att
pröva om det är möjligt att finna andra fill berörda branscher bättre anpassade
försäkringsformer utanför arbetslöshetsförsäkringens ram. Det är enligt min
mening angeläget att det inom arbetslöshetsförsäkringen inte utvecklas
stödformer som ger ersättning i andra situationer än vid ren arbetslöshet.
Denna fråga bör emellertid övervägas ytterligare och jag är därför inte beredd
atl nu lägga något förslag i frågan.

Svenska
Samernas Riksförbund har i sitt yttrande över a-kassekommitténs slutbetänkande
hemställt att regeringen i proposition tar upp rennä-ringskommilténs förslag
angående arbetslöshetsersättning för arbetslösa renskötare. Rennäringskommittén
har i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi föreslagit bl. a. att AMS
skall medge växelarbetande renägare generell dispens från kravet att helt
avveckla rörelsen som villkor för att erhålla kontant arbetslöshetsersättning
och arbetsmarknadsstöd. Kommittén har vidare föreslagit alt växelarbetande
renägare skall anslutas till en av.de befintliga
arbetslöshetskassorna för att underlätta en enhetlig policy i
ersättningsfrågor. För egen del vill jag anföra följande i denna fråga. Renskötande
samer är oftast samtidigt renägare och de betraktas då i
arbetslöshetsförsäkringen och KAS som egna företagare. Som sådana kan de inte
få arbetslöshetsersättning vid tillfälliga ofta säsongbetingade uppehåll i
renskötseln. Rennäringskommitténs förslag att delta skall vara möjligt för växelarbetande
renägare innebär ett avsteg från de i princip generellt gällande föreskrifterna
att ersättningsrätt inte föreligger vid fillfälliga avbrott i den egna
verksamheten. Jag har nyss redovisat min syn på utvecklingen av stödformer inom
arbetslöshetsförsäkringen som ger ersättning i andra situationer än vid ren
arbetslöshet. Att tillmötesgå rennä-ringskommitlén på denna punkt vore att
införa ett näringsstöd med utnyttjande av en försäkringsform som är avsedd för
andra ändamål. Jag är därför inte beredd att föreslå några ändringar av
reglerna för arbetslöshetsersättning i denna riktning.

A-kassekommittén
har övervägt frågan om att ansluta renägare till en befinfiig
arbetslöshetskassa men också möjligheterna för renägare att bilda en egen
kassa. Kommittén har funnit att rennäringens förhållanden är så speciella att
de knappast skulle gagnas av möjligheter för renägarna att bilda eller tillhöra
arbetslöshetskassa. Mer framkomliga vägar inom arbetsmarknadspolitiken
erbjuder enligt kommittén de sysselsättningsskapande åtgärderna i glesbygd, bl.
a. kombinationssysselsättningar. För egen del har jag inte någon annan
uppfattning.

Sveriges
Köpmannaförbund har i en skrivelse med anledning av a-kassekommitténs
slutbetänkande hemställt att elt antal förslag skall övervägas som av förbundet
tidigare har framförts fill kommittén. Förslagen avser främst hur dagpenningen
skall beräknas för den som tillhör en arbetslöshetskassa för företagare. Jag
är inte beredd all tillstyrka förslagen.

Handelstjänslemannaförbundet
har i skrivelse den 30 september 1986

(dnr A 4493/86) hemställt att regeringen skall förelägga riksdagen elt för- 23

slag om en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Som kommer att framgå av mina förslag i
det följande tillstyrker jag inte framställningen. Småföretagens
Riksorganisation har i skrivelse den 10 augusti 1987 (dnrA 3667/87) hemställt
all regeringen skall låta utreda hur olika arbetsmarknadspolitiska
ersättningar skall utformas för alt undvika vissa överkompensationseffekter
till följd av avlalsenlig ersättning. Jag är inte beredd att tillstyrka
framställningen.

Prop. 1987/88:114

2,2 Dagpenning- och kompensationsnivån

2.2.1
Dagpenningnivån

Mitt
förslag: Den högsta dagpenningnivån i arbetslöshetsförsäkringen höjs till 425
kr. den 4 juli 1988 och till 450 kr. den 2 januari 1989.

Vid
samma tidpunkter höjs stödbeloppet i det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS)
till 149 kr. resp. 158 kr.

De
tre nivåerna på utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och
yrkesinriktad rehabilitering höjs samtidigt till 425, 255 och 181 kr. resp.
450, 270 och 191 kr.

Fr.o.m.
år 1990 anpassas den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen,
stödbeloppet i KAS och nivåerna på utbildningsbidragen vid
arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering årligen till
löneutvecklingen för vuxna arbetare inom egenfiig industri.

Samma högsta och
lägsta dagpenning skall gälla inom samfiiga arbetslöshetskassor. Som lägsta
dagpenning skall gälla stödbeloppet i KAS.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt avser att den högsta
dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen skall anpassas fill löneutvecklingen
och att samma högsta dagpenning skall gälla i samtliga arbetslöshetskassor.
Frågan om nivåerna på KAS och utbildningsbidragen har inte behandlats av
kommittén.

Remissinstanserna:
Flertalet tillstyrker förslaget om en årlig anpassning av den högsta
dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Endast SAF avstyrker. AMS och LO
anser atl lagen bör utformas så att den möjliggör en förändrad bas för
anpassningen av den högsta dagpenningen om ett mer generellt mått för
löneutvecklingen tillskapas eller sådana förändringar sker av lönestatistiken
för arbetare inom industrin att gmnden för den föreslagna metoden ändras.
SACO/SR anser att gränsen för högsta dagpenning skall höjas till högsta
sjukpenningklass. Organisationen anser också att det skall finnas möjlighet alt
komplettera arbetslöshetsförsäkringen för inkomsttagare som ligger över
sjukpenningklass. RFV anser att, om en automatisk justering alls skall införas,
den högsta dagpenningen i stället bör justeras med hjälp av basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring.

Skälen
för mitt förslag: Den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäk-

24

ringen
höjs inte nu med någon automatik. Varje höjning prövas i stället för Prop.
1987/88:114 sig. Hänsyn tas då till pris- och löneutvecklingen men också till
det slatsfi-nansiella läget. Vanligtvis höjs dagpenningen vid varje
budgetårsskifte vilket innebär en höjning var tolfte månad. Längre perioder
mellan höjningar har förekommit.

Erfarenheterna
av denna ordning visar alt det är svårt att undvika eftersläpningar gentemot
löneutvecklingen. Särskilt kraftiga höjningar måste tillgripas vartannat eller
vart tredje år för att rätta till uppkomna obalanser. För den arbetslöse har
detta inneburit att värdet på dagpenningen successivt urholkals. Samtidigt har
den som arbetar fått en förbättring av sin inkomst genom löneutvecklingen.
Denna orättvisa bör nu undanröjas. Även den som är arbetslös bör ha rätl alt
få del av ett förbättrat löneläge.

A-kassekommittén
har haft i uppdrag att överväga dels metoder för höjning av dagpenningen utan
koppling lill något index, dels system för anpassning av dagpenningen till
löneutvecklingen. Kommittén har stannat för att föreslå alt dagpenningen skall
justeras årligen med hänsyn lill löneutvecklingen. För egen del anser jag också
att elt system med årliga justeringar är det mest rättvisa.

I
likhet med kommittén anser jag också att de årliga justeringama bör kopplas fill
löneutvecklingen. Kommittén har efter att ha vägt för- och nackdelar hos olika
lönestatistiska källor på arbetsmarknaden föreslagit atl den högsta
dagpenningen bör följa löneulveckhngen för vuxna arbetare inom egentlig
industri. Denna löneutveckling redovisas i en av SAF och LO årligen gemensamt
framtagen lönestatistik. Själv har jag också vid mina överväganden funnit atl
löneutvecklingen för vuxna arbetare inom egentlig industri ger den bästa
garantin för en rimlig kompensation eftersom flertalet av dem som' berörs är
arbetare eller tjänstemän på mellannivåer. Jag kan med hänsyn till
kostnadseffekterna inte tillstyrka SACO/SR: s förslag att dagpenningen skall
höjas till högsta sjukpenningklass. Jag anser i likhet med kommittén att det
bör vara den procentuella utvecklingen av tidlön och ackord för vuxna arbetare
inom egentlig industri som skall ligga till gmnd för anpassningen av den
högsta dagpenningnivån. Mätningen bör därvid utgå ifrån den högsta
dagpenningen som gäller för år 1989. Förändringen bör sedan beräknas genom atl
detta belopp multipliceras med etl tal (jämförelsetal) som anger
löneutvecklingen mellan andra kvartalet året innan den nya dagpenningnivån
skall gälla och andra kvartalet år 1988. Det sålunda framräknade beloppet
avrundas till närmaste hela krontal. Jag är inte beredd alt tillstyrka SACO/SR:s
förslag all det skall finnas möjligheter att komplettera
arbetslöshetsförsäkringen med ytterligare ersättning för inkomsttagare med
högre inkomster.

Anpassningen
av dagpenningnivån bör ske fr. o. m. den första måndagen

varje år. Detta är möjligt eftersom det statistiska underlaget som skall ligga

lill grund för prövningen av behovet av anpassning finns klart under

november månad året innan. Det är också lämpligt att det sker vid denna

fidpunkt för att hålla tidsfördröjningen mellan utfallet av löneutvecklingen

och den nya dagpenningen så kort som möjligt. Att anpassningen bör ske

fr. o. m. den första måndagen varje år beror på att ersättningen beräknas 25

per
vecka.

Beslut om den nya högsta
dagpenningen kan således fattas under no- Prop. 1987/88:114 vember eller
december månad. Det bör ankomma på regeringen att fastställa den nya högsta
dagpenningen utifrån de principer som jag nu har förordat.

Den
beräkningsmetod och den ordning i övrigt som jag nu har förordat för
fastställande av högsta dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen bör kunna
användas även i fråga om KAS och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning
och yrkesinriktad rehabilitering. Därvid bör som utgångsvärden naturligtvis
gälla de ersättningsbelopp i krontal som gäller för dessa bidragsformer för år
1989.

Som
lägsta dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen föreslår jag att i fortsättningen
skall gälla stödbeloppet i KAS. Jag föreslår också att samma högsta och lägsta
dagpenning i fortsättningen bör tillämpas av samtliga arbetslöshetskassor. Det
finns enligt min mening inga skäl till att kassatillhörigheten skall få
inverka på ersättningens storlek.

Den
ordning som jag nu har föreslagit för att anpassa ersättningsnivåerna för
arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag bör tillämpas första gången vid
fastställande av de nivåer som bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1990, dvs. fr.
o. m. den första måndagen år 1990. I avvaktan härpå bör vissa uppjusteringar
ske av nivåerna den 4 juli 1988 och den 2 januari 1989, dvs. fr. o. m. den
första måndagen efter budgetårsskiftet resp. årsskiftet.

Jag
föreslår att den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen höjs till 425
kr. fr. o. m. den 4 juli 1988 och till 450 kr. fr. o. m. den 2 januari 1989.
Vid samma fidpunkter bör KAS höjas till 149 kr. resp. 158 kr. De nya reglerna
om att samma högsta och lägsta dagpenning skall gälla i samfiiga arbetslöshetskassor
bör träda i kraft den 1 januari 1989.

Mina
förslag föranleder ändringar i 17§ lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
och 18 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Höjningarna av den
högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen och av KAS fr. o. m. den 4 juli
1988 bör komma till uttryck genom endast en ändring av beloppen i den nuvarande
lagtexten (lagförslagen 1 och 2). Fr. o. m. den 1 januari 1989 bör paragraferna
få en ny lydelse som bemyndigar regeringen att årligen fastställa den högsta
dagpenningen resp. stödbeloppet utifrån de principer som jag har förordat. I
17 § lagen om arbetslöshetsförsäkring bör även införas en bestämmelse om att
dagpenning utges med lägst stödbeloppet i KAS. Höjningarna av den högsta dagpenningen
och av KAS fr. o. m. den 2 januari 1989 bör regleras i övergångsbestämmelser
till de lagändringar som föreslås träda i kraft den 1 januari 1989 (lagförslagen
4 och 5).

Regeringen har riksdagens
godkännande att anpassa nivåema på ut

bildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabi

litering till dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Om riksdagen god

känner de höjningar av den högsta dagpenningen som jag har föreslagit

fr.o.m. den 4 juli 1988 och den 2 januari 1989 avser jag att senare föreslå

regeringen att genom förordning besluta om höjning av utbildningsbi

dragen enligt följande. Utbildningsbidraget för den som är berättigad till

ersättning från erkänd arbetslöshetskassa bör höjas fill högst 425 kr.

fr. om. den 4 juli 1988 och till högst 450 kr. fr. o. m. den 2 januari 1989.
För 26

den
som är lägst 20 år och inte har rätt till ersättning från arbetslöshetskassa
bör bidraget vid samma fidpunkter höjas till 255 kr. resp. 270 kr. Bidragsnivån
som gäller för den som är under 20 år och som inte är berättigad till
ersättning från erkänd arbetslöshetskassa bör samtidigt höjas till 181 kr.
resp. 191 kr. Sveriges AMU-elevers Riksförbund (SARF) har i skrivelse den 21
december 1987 (dnr A 6284/87) hemställt aft det lägsta utbildningsbidraget
skall höjas med 50 kr. per dag fr. o. m. den 1 juli 1988 och att det därefter
skall följa med höjningen av den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen
i kronor. SARF har vidare hemställt om vissa förbättringar av
resekostnadsersättning och traktamenten vid arbetsmarknadsutbildning. Jag är
inte beredd alt fillstyrka dessa framställningar.

Fr. o. m. år 1990 föreslås
alltså nya principer gälla för att fastställa den högsta dagpenningen i
arbetslöshetsförsäkringen. På gmnd härav bör regeringen inhämta ett
godkännande av riksdagen aft regeringen fr. o. m. år 1990 årligen får anpassa nivåema
på utbildningsbidragen genom tillämpning av samma beräkningsprinciper. Jag
avser atl återkomma till denna fråga i den blivande propositionen.

Prop. 1987/88:114

2.2.2
Kompensationsnivån

Mitt
förslag: Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen skall utgå med 90% av den
försäkrades dagsförtjänst inom ramen för den gällande högsta och lägsta
dagpenningen.

Till den som
tillerkänts ålderspension i form av folkpension, allmän tilläggspension eller
annan pension som utgår på gmnd av förvärvsarbete skall dagpenning utgå med 65
% av den försäkrades dagsförtjänst, dock högst med den gällande högsta
dagpenningen. Från den sålunda framräknade dagpenningen skall pensionsavdrag göras
med 1/260 av årspensionen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget.
TCO och SO påtalar vikten av övergångsbestämmelser för ålderspensionärer som
redan uppbär ersättning enligt de gamla reglerna, SACO/SR motsätter sig bestämt
sänkta kompensationsnivåer med nuvarande låga högsta dagpenning. Organisationen
påpekar också alt i tjänstepensionsavtalen motsvarar full pension numera ca 70
% (i vissa fall mer) av slutlönen. SAF ifrågasätter om inte kompensationsnivån
på 90% är för hög.

Skälen för mitt förslag:
För närvarande kan dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen uppgå lill som
mest 91,7% av den försäkrades dagsförtjänst före arbetslösheten. Dagpenningen
får dock inte uppgå till högre belopp än den gällande högsta dagpenningen i den
kassa medlemmen fillhör. Dagpenningen fastställs i förhällande lill medlemmens
dagsförtjänst enligt en av AMS årligen fastställd s. k. överförsäkringstabell
(20 § lagen om arbetslöshetsförsäkring). Inom den allmänna sjukförsäkringen tilläm-

27

pas
emellertid en kompensationsnivå på 90% av den sjukpenninggmndan- Prop.
1987/88:114 de inkomsten. Jag finner del naturligt mot bakgmnd av att jag strax
kommer att föreslå att karensdagarna avskaffas i arbetslöshetsförsäkringen,
vilket redan har skett i sjukförsäkringen, att även kompensationsnivån anpassas
fill vad som gäller inom sjukförsäkringen. För den enskilde ersättningstagaren
innebär detta att dagpenningen minskar med som mest 8 kr. per dag vid en högsta
dagpenning om 450 kr. Detta kompenseras dock i flertalet fall av de
förbättringar som slopade karensdagar medför. Dagpenning till den enskilde
skall dock inte få utgå med högre belopp än den gällande högsta dagpenningen
eller med lägre belopp än den gällande lägsta dagpenningen.

En
försäkrad som i dag får någon form av ålderspension före fyllda 65 år kan vid
arbetslöshet få arbetslöshetsersättning om den s. k. tjänstetidsfaktorn inte
uppgår lill 0,8 eller mer. Detta innebär alt om för full pension krävs t. ex.
30 inljänandeår så bortfaller rätten fill arbetslöshetsersättning om den
försäkrade har fått ihop minst 24 inljänandeår. Den som har färre inljänandeår
kan får ersättning. Dagpenningen fastställs då på vanligt sätt. Från
dagpenningen görs sedan ett pensionsavdrag med ett belopp som följer av en av
AMS fastställd pensionsavdragstabell.

Den
som på detta sätt får arbetslöshetsersättning kan få en sammanlagd inkomst,
dvs. inkl. pensionen, som överstiger vad han skulle ha fått om han hade intjänat
rätl till hel pension.

Kommittén
har i enlighet med sina direkfiv övervägt möjligheterna att helt slopa rätlen lill
arbetslöshetsersättning i samband med pension. Kommittén har emellertid, mot bakgmnd
av atl många ersältningstagare med pensioner har relativt små sådana på grund
av att de har sökt sig ut i arbetslivet vid relativt hög ålder, förordat att
det fortfarande skall vara möjligt att kombinera arbetslöshetsersättning med
pension.

Även
jag har vid mina överväganden funnit att det också fortsättningsvis bör vara
möjligt för den som inte har fyllt 65 år att uppbära arbetslöshetsersättning
samtidigt med pension. För många med små pensioner är den enda möjligheten att
få en dräglig inkomst att så länge som möjUgt stå till arbetsmarknadens förfogande.
Delta gäller särskilt för äldre kvinnor som har sökt sig ul på arbetsmarknaden
sent efter att ha ägnat många år åt hushållsarbete. Dessa har ofta inte
tillräckligt många inljänandeår för full pension.

Dock
finns det anledning att göra vissa ändringar i nuvarande bestämmelser för alt
bl. a. undvika fall av överkompensation. Dessutom bör bestämmelserna vara så
utformade att de motverkar att ålderspensionärer anmäler sig på
arbetsförmedlingen endast för alt dryga ut pensionen med arbetslöshetsersättning
utan att de är reellt arbetssökande.

För
alt uppnå dessa syften föreslår jag att kompensafionsnivån för

ålderspensionärer i arbetslöshetsförsäkringen bör vara 65 % av den fidiga

re dagsförtjänslen. Detta är samma ersättningsnivå som gäller för hel

pension inom flera allmänt förekommande pensionssystem. Från den dag

penning som har fastställts på detta sätt skall därefter göras avdrag med

pensionsbeloppet. Avdraget bör motsvara 1/260 av årspensionen. Genom

detta avdragssystem förenklas pensionsavdragen avsevärt. Särskilda pen- 28

sionsavdragstabeller
behöver inte längre fastställas och omarbetas med Prop. 1987/88:114 jämna
mellanrum. Även i detta fall bör gälla att dagpenning till den enskilde aldrig
skall få utgå med högre belopp än den gällande högsta dagpenningen. Däremot
bör dagpenningen för ålderspensionärer kunna understiga den gällande lägsta
dagpenningen om detta föranleds av pensionsavdrag.

Mitt
förslag innebär således atl arbetslöshetsersättningen jämte pensionen inte,
som nu ofta är fallet, får översfiga vad som normall utgår i hel pension.
Vidare innebär del alt begränsningsregeln om Ijänstetidsfaktorn 0,8 eller mer
kan slopas. Denna regel är egenfiigen bara avpassad till det stafiiga
pensionssystemet och det har visat sig svårt många gånger att tillämpa den på
andra pensionssystem.

När
det gäller vilka pensioner som skall påverka ersättningsrätten så vill jag, i
likhet med kommittén, inte föreslå några ändringar i förhållande fill nuläget.
Även i fortsättningen bör således avdrag göras vid, fömtom ålderspension från
folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen, endast
ålderspension som utgår på gmnd av förvärvsarbete. Jag vill betona att med det
sistnämnda avser jag inte bara ersättningar som benämns pension utan även
ersättningar med andra benämningar men som uppenbarligen har karaktär av
pension till följd av förvärvsarbete. För att pensionsavdrag skall göras skall
det räcka med att den försäkrade har fillerkänts pension. En försäkrad som
frivilligt avstår från att lyfta pensionen skall inte därigenom kunna slippa
avdrag.

De
förslag i fråga om pensioner som jag nu har redovisat avser bara arbetslöshetsförsäkringen.
I fråga om KAS har jag inte funnit skäl att föreslå några ändringar i detta
avseende. Bestämmelserna om pensionsavdrag i KAS är redan i dag restriktiva. KAS-beloppet
är dessutom så lågt att det inte ger utrymme för någon överkompensation.

Mina
förslag föranleder ändringar i 20 och 21 §§ lagen om arbetslöshets

försäkring. I 20 § första stycket bör de nya bestämmelserna om kompensa

tionsnivåer tas in. Bestämmelserna om överförsäkringstabell skall därvid

utgå eftersom dagpenningen nu skall fastställas till en procentuell andel av

dagsförtjänsten. I första styckets första mening bör göras en hänvisning till

17 § första och andra styckena för att markera att dagpenningen dock inte

får överstiga den gällande högsta dagpenningen eller understiga den gällan

de lägsta dagpenningen. I fall som avses i 20 § första stycket andra mening

en, dvs. i fråga om försäkrad som tillerkänts ålderspension, skall likaså

gälla att dagpenningen inte får överstiga den gällande högsta dagpenning

en. Dock skall i sådant fall den gällande lägsta dagpenningen kunna under

skridas om detta föranleds av pensionsavdrag. En hänvisning behöver i

delta fall göras endast fill första stycket i 17 §. I 21 §, som gäller pensions

avdrag, bör i första stycket göras en hänvisning till 20 § första stycket

andra meningen i vilken anges kompensationsnivån för den som tillerkänts

ålderspension. Vidare bör nuvarande bestämmelser i 21 § första stycket

om inplacering i avdragsklass enligt en av AMS fastställd pensionsavdrags

tabell och om nedsättning av dagpenningen ersättas med en bestämmelse

om nedsättning av dagpenningen med 1/260 av årspensionen. 21 § andra

stycket bör upphävas med hänsyn till mitt förslag all regeln om tjänstelids- 29

faktorn 0,8 eller mer bör
slopas.

De nya reglerna bör
träda i kraft den 1 januari 1989. För den som vid ikraftträdandet uppbär
arbetslöshetsersättning samfidigt med pension bör nuvarande regler gälla tills
den pågående ersättningsperioden har gått till ända. För annan försäkrad som
vid ikraftträdandet får ersättning bör dagpenningen inte få sättas ned under
pågående arbetslöshetsperiod till följd av de nya reglerna om
kompensationsnivå. Regler med denna innebörd har tagits in i
övergångsbestämmelserna till lagförslag 4.

Prop.
1987/88:114

2,3 Ersättningsregler 2.3.1 Karensdagarna

Mitt förslag:
Karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen och KAS tas bort.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt såvitt avser arbetslöshetsförsäkringen.
Kommittén har funnit det angeläget att avskaffa karensdagarna även i KAS.
Kommittén har emellertid avstått från att föreslå detta, eftersom den inte har
kunnat finna möjligheter att finansiera en sådan reform.

Remissinstanserna:
Flertalet av remissinstanserna påtalar att ett slopande av karensdagarna i
arbetslöshetsförsäkringen samtidigt bör följas av elt slopande av karensdagarna
i KAS. Man anser att det skulle vara fel att särbehandla endera stödformen. SAF
anser att karensen i någon mån bör behållas för att stävja missbruk och minska
kostnaderna. Statskontoret föreslår en sänkning av karensdagarna från fem till ire
och menar atl regering och riksdag då skulle få en bättre överblick över
reformens konsekvenser innan man beslutar att la steget fullt ut. Utrymme
skulle då skapas för en motsvarande åtgärd inom KAS förutsatt atl kompensationsnivån
minskas till 90%. Svenska kommunförbundet och Landsfingsför-bundel avstyrker
förslaget med tanke på osäkerheten beträffande kostnader, utfall och
finansiering.

Skälen för mitt förslag:
Innan ersättning från arbetslöshetsförsäkringen eller KAS får utgå måste enligt
nu gällande regler den arbetslöse fullgöra fem karensdagar. Bestämmelser om
karens har funnits sedan den första kassaförordningen trädde i kraft år 1935.

Motiven
för karensdagarna har varit flera. Ett har varit alt den arbetslöse under den
närmaste tiden efter det att anställningen upphörde ansågs ha tillgångar till
förfogande för sitt eget och familjens uppehälle. Ett annat har varit alt man
vid arbetslöshet behöver tid för att pröva den arbetslöses situation och
överväga lämpliga åtgärder. Karensen skulle sortera bort de korta
arbetslöshetsfallen som därigenom inte skulle belasta arbetsförmedlingen och
arbetslöshetskassorna. Först efter en tids arbetslöshet ansågs den arbetslöse i
allmänhet behöva hjälp.

För
egen del anser jag atl dessa argument inte längre är hållbara. Jag vill erinra
om all karensdagarna i sjukförsäkringen har tagits bort. Den som drabbas av
arbetslöshet kan inte sägas ha bättre förutsättningar att själv

30

klara
det inkomstbortfall som karensdagarna innebär än den som drabbas av sjukdom.
Ett kraftigt ekonomiskt avbräck i början av arbetslösheten kan få långvariga
ekonomiska konsekvenser både för den som relativt snabbt får ett nytt arbete
och den som får vänta en längre tid. Jag kan därför inte se några skäl fill att
behålla denna skillnad mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Att karensdagarna skall
sortera bort de korta arbetslöshetsfallen är inte något att sträva efter.
Snarare är det utomordentligt vikfigt alt den som har drabbats av arbetslöshet
snabbt kommer till arbetsförmedlingen för att lämpliga åtgärder skall kunna
sättas in i elt tidigt skede. Härigenom kan lättare förebyggas att
arbetslösheten utvecklas till att bli långvarig och kostsam att bryta eller alt
den enskilde hamnar i en situafion med ofta återkommande korta
arbetslöshetsperioder.

Vid
flera tillfällen fidigare har från olika håll förts fram förslag om att slopa karensdagarna.
Dessa förslag har oftast stupat på att det har bedömts ekonomiskt svårt att
genomföra en sådan reform. Kommittén har genom sina förslag till ändring av bl.
a. kompensationsnivån visat att det går att finansiera reformen inom ramen för
oförändrade kostnader.

Mot
denna bakgmnd föreslår jag att karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen skall
slopas. Detta bör ske fr.o.m. den 1 januari 1989. Av rättviseskäl anser jag att
även karensdagarna i KAS skall slopas vid samma tidpunkt. Det går enligt min
mening inte att försvara att olika regler skall gälla i detta avseende i de
båda stödsystemen. Kostnaden för att slopa karensdagarna i KAS är ej heller så
stor att den motiverar en särbehandling av dem som uppbär KAS.

Kostnaden för att slopa karensdagama
i arbetslöshetsförsäkringen har jag beräknat till ca 250 milj. kr. per år och i
KAS till ca 20 milj. kr.

Mina
förslag medför att 13 § i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd bör upphävas. Förslagen föranleder följdändringar i 11, 14,
15, 16 och 30 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring och i 11, 14, 15, 16 och 27 §§
lagen om kontant arbetsmarknadsstöd, vilka bara innebär att begreppen
karensvillkor, karensdagar och karensfid utgår. Av samma skäl bör också mbrikerna
före 13 § i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd
ändras.

Prop.
1987/88:114

2.3.2
Avstängning

Mitt förslag: Avstängningstiden
förlängs med fem ersättningsdagar för den som frivilligt utan giltig anledning
har lämnat ett arbete eller som har skilts från ett arbete på gmnd av
otillbörligt uppförande. I konsekvens härmed ökas för dessa fall den totala avstängningstiden
räknat i kalenderdagar.

Kommitténs förslag:
Kommittén föreslår att avstängningstiden förlängs från 20 till 25 ersältningsdagar
för den som har lämnat ett arbete frivilligt ulan giltig anledning eller som
har avvisat ett lämpligt arbete utan godtag-

31

bart skäl om arbetet
skulle ha varat mer än tio dagar. Vid arbeten av Prop. 1987/88:114 kortare varakfighet
skall avstängningstiden inte förlängas. Den totala tiden under vilken en
avstängning får räknas föreslås förlängd från 56 till 70 kalenderdagar för den
som blir avslängd under 25 ersättningsdagar.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot kommitténs förslag.
TCO uttalar sig principiellt mot en förlängning av avstängningstiden, men
accepterar det förslag som ligger.

Skälen
för mitt förslag: Enligt lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant
arbetsmarknadsstöd skall en arbetslös avstängas från rätt till ersättning viss
tid om han eller hon

1. har
lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning,

2. har skilts från arbetet på gmnd av ofillbörligt uppförande,

3. har avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller

4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt uppträdande
uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.

Avstängningsfiden
är fem ersättningsdagar om det är sannolikt att arbetet skulle ha varat högst
fem dagar och tio ersältningsdagar om arbetet skulle ha varat mer än fem men
högst tio dagar. Vid arbete av längre varaktighet än tio dagar är avstängningstiden
20 ersättningsdagar.

Jag
har alldeles nyss föreslagit att karensdagarna skall slopas i arbetslöshetsförsäkringen
och KAS. I likhet med kommittén finner jag det orimligt atl en avveckling av
karensdagarna skall komma den som har lämnat en anställning frivilligt utan gilfig
anledning till godo. De slopade karensdagarna innebär ju att man får
ersättning snabbare och jag anser att det skulle vara stötande om detta skulle
gälla även när någon har lämnat sin anställning frivilligt. Detsamma gäller
enligt min mening den som har skilts från sitt arbete på gmnd av otillbörligt
uppförande. I båda dessa fall skall de sökande, sedan de har anmält sig på
arbetsförmedlingen, vara avstängda från ersättning viss tid och därefter
vanligtvis fullgöra fem karensdagar. Först därefter får ersättning utgå. När
karensdagarna slopas kommer dessa sökande, med oförändrade avstängningsregler,
att få ersättning fem dagar tidigare än nu. Detta bör motverkas genom att avstängningstiden
i dessa fall förlängs med det antal dagar som karensen i dag utgör, dvs. med
fem ersättningsdagar.

Till
skillnad från kommittén kan jag däremot inte anse att avstängningstiden skall
förlängas bara i det fall då ett arbete skulle ha varat mer än tio dagar. Även
när det gäller arbeten av kortare varaktighet skall sökanden fullgöra fem
karensdagar. Det finns enligt min mening inga hållbara skäl för att behandla
dessa fall generösare än om arbetet skulle ha varat mer än tio dagar. Avstängningstiden
bör därför enligt min mening alltid förlängas med fem ersättningsdagar för den
som frivilligt utan giltig anledning har lämnat ett arbete eller som har skilts
från etl arbete på gmnd av otillbörligt uppförande. I konsekvens med mitt förslag
bör den totala avstängningstiden, dvs. den tid under vilken en avstängning
från ersättning längst får räknas, i dessa fall förlängas från 14, 28 eller 56
kalenderdagar lill 28, 42 eller 70 kalenderdagar. De förlängda avstängningsfiderna
bör gälla både i arbetslöshetsförsäkringen och KAS och träda i kraft den 1
januari 1989.

Jag
delar inte heller kommitténs uppfattning alt avstängningstiden skall 32

förlängas även för den som
har avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart skäl. Förlängningen av
avstängningsfiderna för den som har lämnat ett arbete frivilligt eller som har
skilts från sitt arbete är direkt kopplad till slopandet av karensdagarna.
Någon sådan koppling finns enligt min mening inte när det gäller avvisande av
arbete. Den som blir avstängd för att ha avvisat elt arbete eller som på annat
sätt har vållat att en anställning inte har kommit till stånd uppbär vanligtvis
redan ersättning och har således redan fullgjort karensdagarna. Personen i
fråga skall därför inte fullgöra karensdagar efter avstängningsfiden. Att
förlänga avstängningstiden i dessa fall skulle innebära en direkt skärpning
och försämring i förhållande till nuläget.

Kommittén har haft i
uppdrag att utreda omfattningen av det frivilliga slutandet. Kommittén har
därvid inte funnit några belägg för atl ungdomar skulle lämna sina arbeten
frivilligt för att leva på arbetslöshetsförsäkringen, vilket har hävdats från
olika håll. Tvärtom har kommittén funnit alt den andel av de arbetslösa
ungdomarna som lämnat sina arbeten på egen begäran är lägre nu än för tio år
sedan. Det stora flertalet ungdomar som blir arbetslösa blir det därför atl en
tillfällig anställning upphör. Däremot har kommittén funnit att det frivilliga
slutandet har ökat bland de alh-a äldsta. Som skäl härför uppger kommittén att
de äldres avgångar är starkt konjunkturbetingade. Under det försämrade
arbetsmarknadsläget åren 1980-1984 fyrdubblades antalet äldre som slutade sina
arbeten av skäl som hälsa, pension och flyttning.

Jag kan mot denna bakgmnd
inte se att det finns några skäl att göra några skärpningar av avstängningsreglerna
vid frivilligt slutande utöver vad jag nyss har föreslagit. Jag vill här erinra
om att de s. k. äldreavgångarna är föremål för utredning i särskild ordning.
Det är därför inte motiverat atl nu överväga några åtgärder inom
arbetslöshetsersättningens ram för denna grupp.

Mitt förslag föranleder
ändringar i 30 § första stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring och 27 §
första stycket lagen om kontant arbetsmarknads-Stöd. Ändringarna innebär att
nuvarande lagtexter kompletteras med de förlängningar av avstängningsfiden
räknat i ersättningsdagar och av den tid under vilken en avstängning från
ersättning längst får fortgå räknat i kalenderdagar som jag nu har föreslagit.

Prop. 1987/88:114

2.3.3
Ersättning vid studier

Mitt förslag:
Arbetslöshetsersättning får inte utgå i samband med studier om det inte finns
särskilda skäl.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget.
SACO/SR anser alt övervägande skäl talar för all det inte bör vara möjligt att
bedriva heltidsstudier och samtidigt uppbära arbetslöshelsersätlning annat än i
särskilda undantagsfall. Det avgörande

33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

måste
vara om studierna är så bundna att det kan göras sannolikt atl den Prop.
1987/88:114 arbetslöse inte samtidigt kan vara aktivt arbetssökande. TCO,
SACO/SR, LO och SO anser att de begränsningar i ersättningsrätten som föreslås
bör leda till ökade möjligheter fill utbildning med utbildningsbidrag. CSN ansluter
sig fill förslaget när det gäller helfidsstudier under en längre tid. Vid kortare
heltidsstudier om högst 14 dagar bör dock arbetslöshetsersättning få utgå.

Skälen
för mitt förslag: I lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd
finns ersättningsrätten vid studier inte särskilt reglerad. I stället har
denna ersättningsrätt i praxis bedömts utifrån bestämmelserna om den sökandes
skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om studierna har ansetts
förhindra en ersättningssökande från att anta erbjudet arbete har ersättning
nekats.

Från
alt i början ha bedömts restriktivt har dessa ärenden, bl. a. efter avgöranden
i försäkringsöverdomstolen, nu kommit att behandlas mer och mer generöst.
Möjligheterna all studera med arbetslöshetsersättning som studiefinansiering
har därigenom ökat.

För
egen del anser jag att denna utveckling är otillfredsställande. Arbetslöshetsersättningen
utnyttjas i stället för de finansieringsformer som samhället erbjuder vid
studier. Ersättningen används därigenom på ett sätt som den inte är avsedd för.
Ersättningen riskerar att förlora sin karaktär av arbetsmarknadspolitiskt medel
som skall användas för att garantera in-komsltrygghet vid tillfälliga perioder
av arbetslöshet.

I
och för sig är det naturligtvis inte fel alt en arbetssökande lar tillvara den
arbetslösa tiden för att förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden. Delta
får emellertid inte innebära atl den sökande engagerar sig i aktiviteter som
inverkar menligt på hans eller hennes möjligheter att söka och snabbt anta ett
ledigt arbete. Studier kan lätt komma att bli ett hinder om de inte är av helt
ringa omfattning eller kan bedrivas under tid då de inte inkräktar på själva arbetssökandet.
Studier, som när de har fullföljts förbättrar den sökandes möjligheter all få
arbete, skall självfallet mötas positivt, men finansieringen av dem skall
normalt vara skild från arbetslös-helsersättningen.

Mot
denna bakgmnd anser jag att möjligheterna att studera och samtidigt uppbära
arbetslöshetsersättning bör regleras i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och
kontant arbetsmarknadsstöd.

Som
huvudregel bör gälla atl det inte skall vara tillåtet att uppbära
arbetslöshetsersättning samfidigt med studier. Endast om del finns särskilda
skäl bör detta vara möjligt. Exempel härpå kan vara en heltidsarbetande som
bedriver heltidsstudier vid sidan av arbetet. Vid arbetslöshet bör han eller
hon kunna fortsätta studierna och uppbära arbetslöshetsersättning fömtsatt att
personen i fråga söker heltidsarbete och alt del tidigare arbetet inte har
upphört på gmnd av studierna. Mycket korta kurser på heltid som påbörjas under
arbetslösheten och som t.ex. syftar fill att ge orientering om olika yrken
eller ulbildningsvägar bör också kunna tillåtas.

När
det gäller deltidsstudier bör särskilda skäl kunna anses föreligga om

studierna inte hindrar den arbetslöse från alt söka och anta heltidsarbete.

Normalt bör också kunna krävas alt den sökande intygar att han eller hon 34

är beredd att avbryta
studierna om dessa inkräktar på möjlighetema att ta arbete. Även i dessa fall
bör gälla att det tidigare arbetet har upphört av annat skäl än studier.

Det bör ankomma på
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att närmare föreskriva
vilka särskilda skäl som skall gälla för att arbetslöshetsersättning skall få
utgå i samband med studier.

Mitt förslag innebär atl
ett nytt andra stycke, i vilket ersättningsrätten vid utbildning regleras, bör
införas i4§ i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant
arbetsmarknadsstöd. I det nya stycket bör som huvudregel anges att ersättning
inte lämnas till den som deltar i utbildning om inte särskilda skäl föreligger.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela närmare
föreskrifter om vad som är särskilda skäl.

Dessa
regler bör träda i kraft den 1 januari 1989.

Flera
remissinstanser har föreslagit all begränsningen i rätten fill arbetslöshetsersättning
i samband med studier bör leda till ökade möjligheter till utbildning med
utbildningsbidrag. Jag vill med anledning härav erinra om de omfattande
möjligheter som fmns atl få utbildning inom arbetsmarknadsutbildningens ram. I
årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 12) har föreslagits att närmare
100000 personer skall ges möjlighet all under nästa budgetår delta i
utbildningar som berättigar till utbildningsbidrag. Enligt min mening finns
här utrymme för att tillgodose remissinstansernas önskemål.

Prop. 1987/88:114

2.4 Statsbidrag, finansiering av statens utgifter samt
medlemsavgifter m. m.

2.4.1
Statsbidrag

Mitt
förslag: De erkända arbetslöshetskassoma skall få statsbidrag för hela den
utbetalade arbetslöshetsersättningen.

Statsbidraget
skall betalas ut samfidigt med arbetslöshetsersättningen. Systemet med å
konto-utbetalningar av statsbidrag upphör därmed.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer med mitt. Kommittén föreslår dessutom att arbetslöshetskassorna
skall få ett förvaltningsbidrag med 5 kr. per utbetalad ersältningsdag.

Remissinstanserna: AMS,
statskontoret, RRV och Landstingsförbundet fillstyrker eller har inget att
erinra mot förslaget. RRV är dock tveksamt till vissa delar av kommitténs
förslag till utbetalningsmtiner och ifrågasätter om dessa inte strider mot
statliga redovisningsregler. Verket är berett att medverka fill alt finna andra
möjliga mtiner. TCO, SACO/SR, LO och SO kopplar ihop statsbidragsreglerna med
medlemsavgifterna och menar att nuvarande statsbidragsregler kan behållas och atl
en utjämning av medlemsavgifterna kan uppnås genom en utjämningsavgift. Ingen remissin-

35

stans har uttalat sig mot
att statsbidraget betalas ut samtidigt med arbets- Prop. 1987/88:114
löshetsersättningen.

Skälen
för mitt förslag: Det nuvarande statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna
är uppdelat i två delar: dels utges ett grundbidrag med 80% av den utbetalade
dagpenningen, dels utges ett progressivbidrag med en procentuell andel av den
utbetalade dagpenningen efter avdrag av gmndbidragel. Procentandelen bestäms av
del genomsnittliga antalet ersältningsdagar per år för samtliga medlemmar i
arbetslöshetskassan i fråga, dvs. av arbetslöshetens omfattning. Bidraget kan
variera mellan O och 90%. Statsbidraget beräknas för kalenderår. 90% av det
beräknade statsbidraget betalas ul månadsvis å konto. Slutreglering sker en
gång per år, vanligtvis under del första kvartalet efter varje verksamhetsår,
som omfattar kalenderår.

Jag
kommer längre fram att föreslå att arbetslöshetskassornas fonder inte längre
skall ingå i finansieringssystemet för arbetslöshetsförsäkringen. Del innebär atl
kassorna inte kommer att förfoga över några egna medel som kan användas för
ersättningsutbetalningar i avvaktan på statsbidraget. Kassorna kommer därför
att behöva få tillgång till statsbidraget samtidigt som ersättningen betalas
ut.

Starka
skäl talar sedan länge för en reformering av det nuvarande statsbidragssystemet.
Detta är onödigt krångligt och har under de senaste åren skapat ekonomiska
problem för många arbetslöshetskassor. Statsbidraget betalas ut i efterhand, vilkel
medför att kassorna måste ligga ute med betydande belopp under långa perioder.
I slutet av ett verksamhetsår uppgår kassornas sammanlagda krav på statsbidrag
till mellan 600 och 700 milj. kr. Flera kassor klarar inte av att ligga ute med
de belopp som det kan vara frågan om, inte ens med utnyttjande av befinfiiga
fondmedel. För att göra det möjligt för dessa kassor att betala ut
arbetslöshetsersättning gör AMS extra å konto-utbetalningar. Nivån på det
nuvarande statsbidraget bygger delvis på arbetslöshetens omfattning i en kassa.
Denna kan fastställas först när verksamhetsåret har gått till ända. Först då
kan det slufiiga statsbidraget beräknas.

Enligt
min mening bör nu ett nytt och enklare statsbidragssystem utformas, som gör
det möjligt att skapa ett mer ändamålsenligt ekonomiskt system för
arbetslöshetskassorna. En utgångspunkt i detta arbete bör vara atl kassornas
fonder inte längre ingår i systemet, något som jag strax återkommer till. En
annan bör vara atl statsbidraget skall vara definitivt, dvs. det skall normalt
inte behövas någon slutreglering i efterhand. Ytterligare en utgångspunkt bör
vara alt det nya statsbidragssystemet inte får innebära annat än marginella
kostnadsökningar för staten.

Mitt förslag är mot denna
bakgrund att statsbidraget skall betalas ut

direkt i samband med utbetalningen av arbetslöshetsersättningen. Stats

bidraget skall motsvara hela den utbetalade ersättningen. Härigenom kom

mer kassorna inte att behöva hålla egna medel tillgängliga för ersättnings-

utbetalningar. Statsbidraget behöver inte heller regleras i efterhand efter

som det skall täcka hela ersättningen. Förslaget att statsbidraget skall

täcka hela den utbetalade ersättningen medför emellertid inte de facto en

ökning av statens kostnader. Jag kommer strax (avsnitt 2.4.3) att redovisa , 36

milt förslag i fråga om
medlemsavgifterna till de erkända arbetslöshetskas- Prop. 1987/88:114 sorna.
Förslaget innebär bl. a. atl en viss del av varje medlems avgift skall betalas
in fill staten för atl läcka de ökade kostnaderna för staten. Denna andel av
medlemsavgiften skall fastställas så att den medger en i det närmaste full
täckning av kostnadsökningen.

Mitt
förslag innebär atl kopplingen mellan statsbidragets nivå och arbetslöshetens
omfattning försvinner. Alla arbetslöshetskassor får fullt statsbidrag. Detta
har betydelse främst för medlemsavgifternas storlek. Enligt min mening är det
orimligt att i en försäkring av denna karaktär medlemsavgifternas storlek skall
vara beroende av risken för arbetslöshet. Den som arbetar i en utsatt bransch
och därmed också löper störst risk för atl bli arbetslös har också oftast den
lägsta betalningsförmågan.

Statsbidraget
kommer med milt förslag att betalas ut tidigare än för närvarande. Detta medför
ränteförluster för staten i storleksordningen 80 milj. kr. per år. Jag räknar
emellertid med atl denna merkostnad skall kunna finansieras genom de ändringar
som jag har föreslagit i det föregående i fråga om kompensationsnivåer m. m.
Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen m. m. (avsnitt 5).

Jag
kan inte tillstyrka kommitténs förslag att ett särskilt förvaltningsbidrag
skall lämnas. Bidraget skulle enligt kommiltéförslaget medverka fill en
utjämning av medlemsavgifterna mellan olika arbetslöshetskassor. Även jag anser
alt en utjämning av dessa avgifter är angelägen. Enligt min mening bör emellerfid
en sådan utjämning ske inom ramen för medlemsavgifterna och inte genom ökade
statsbidrag. Jag återkommer strax till denna fråga.

Som
jag tidigare har nämnt skall statsbidraget normall inte behöva regleras i
efterhand. Det är emellertid ofrånkomligt att det kan förekomma felaktiga
utbetalningar av ersättning som inte berättigar till statsbidrag. AMS kan i
vissa fall frånkänna en arbetslöshetskassa statsbidrag för felaktigt utbetalad
ersättning. I sådana fall skall naturligtvis statsbidraget kunna regleras i
efterhand när det felaktiga förhållandet upptäcks.

Statsbidraget
till arbetslöshetskassorna bör liksom nu betalas ut av AMS. Liksom nu bör också
gälla att AMS skall rekvirera erforderliga medel från RFV. Det bör ankomma på
regeringen att fastställa de närmare mtiner som skall gälla för utbetalning av
statsbidraget till arbetslöshetskassorna. Reglerna härom bör tas in i en
särskild förordning. Jag vill här ' anmäla att jag avser att senare föreslå
regeringen atl uppdra åt AMS att efter samråd med RFV, RRV och SO utarbeta ett
förslag till utbetalningsrutiner m. m. En utgångspunkt i detta arbete bör
naturligtvis vara att utbetalningsrutinerna inte får innehålla moment som
strider mot statliga redovisningsregler.

Mitt
förslag till etl nytt statsbidragssystem föranleder inga lagändringar.

Det
nya statsbidragssystemet bör träda i kraft den I januari 1989. Slutregleringen
under våren 1989 av statsbidraget för år 1988 bör ske enligt nu gällande
regler.

37

2.4,2 Finansiering av
statens utgifter

Prop.
1987/88:114

Mitt
förslag: Statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna finansieras i
fortsättningen genom arbetsgivaravgifter till den del det inte täcks av
inkomster från medlemsavgifter. Statsbidraget till permitteringslöneersättningen
finansieras helt genom arbetsgivaravgifter.

Statens kostnader
för KAS och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad
rehabilitering finansieras helt över anslag på statsbudgeten.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med milt.

Remissinstanserna:
Hälften av remissinstanserna avstyrker förslaget. Flera, bl. a. AMS,
statskontoret och LO, menar att den föreslagna finansieringsordningen kan
påverka sambanden mellan arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken
i övrigt. Den avvägning som görs i dag mellan kontantstöd och övriga
arbetsmarknadspolitiska insatser kan komma att påverkas negativt med en
renodlad avgiftsfinansiering. SAF anser att statsmakternas inflytande över
omständigheter som påverkar arbetslösheten bör motsvaras av etl kostnadsansvar
för arbetslöshetsförsäkringen. RFV anser alt förslaget ur ren
redovisningsteknisk mening är bättre än den ordning som gäller för närvarande.

Skälen för mitt förslag:
För närvarande finansieras statens utgifter för statsbidrag till de erkända
arbetslöshetskassorna och permitteringslöneersättningen samt utgifterna för KAS
och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad
rehabilitering fill 65% med en arbetsgivaravgift, den s.k.
arbetsmarknadsavgiften. Resterande 35% finansieras över etl anslag på
statsbudgeten, tionde huvudtitelns förslagsanslag B4. Bidrag till
arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag. Den s.k. fördelningsnyckeln,
dvs. fördelningen av kostnaderna på arbetsgivaravgifter och anslagsmedel,
fastställs av riksdagen. Arbetsmarknadsavgiften har fr. o. m. den 1 januari
1988 höjts fill 2,16%.

Denna finansieringsordning
har med åren visat sig vara otymplig och budgettekniskt olämplig. Kostnaderna
för statsbidraget till arbetslöshetskassorna är svåra att beräkna med någon
exakthet på gmnd av bl. a. osäkerheten i bedömningen av förändringar i det
allmänna löneläget och i arbetslöshetens omfattning. Även mycket små
förändringar av arbetslösheten kan innebära kraftiga ökningar eller
minskningar av kostnaderna. Under senare år har detta visat sig bl. a. i stora
överskridanden av anslaget för bidrag till arbetslöshetsersättning och
utbildningsbidrag. Kostnaderna för utbildningsbidragen är däremot tämligen
enkla att beräkna, eftersom omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen och den
yrkesinriktade rehabiliteringen fastställs av statsmakterna. Likaså kan
kostnaderna för KAS överblickas lättare.

Utvecklingen
av kostnaderna för statsbidraget till arbetslöshetskassorna har också lett lill
att arbetsmarknadsavgiften har fått höjas vid flera fillfällen under de
senaste åren. Delta har skett dels för att finansiera olika

38

förbättringar av
arbetslöshetsersättningen men dels också för att möta Prop. 1987/88:114 kostnaderna
för det ökade utnyttjandet av arbetslöshetsförsäkringen. Under flera år har
inflytande avgiftsmedel inte räckt för att täcka löpande utgifter. Medel har då
fått lånas från andra inkomsttitlar för att klara utbetalningsbehoven. Situafionen
har emellertid nu förbättrats och jag räknar med att alla upplånade medel skall
vara återbetalade under nästa budgetår.

Allt
detta talar enligt min mening för att vi nu bör finna en enklare och mer
lätthanterlig finansieringsmodell. Ett nytt system bör bygga på att varje
utgiftsslag skall finansieras ur bara en källa. Kommitténs förslag bygger på
denna princip. Dessutom bör gälla att de kostnader som påverkas mest av förhållanden
som parterna på arbetsmarknaden råder över bör finansieras genom
arbetsgivaravgifter.

Flera
remissinstanser har avstyrkt kommitténs förslag till ny finansieringsordning
med motivering att det skulle försvaga sambandet mellan arbetslöshetsförsäkringen
och arbetsmarknadspolitiken i övrigt. De menar att de avvägningar som görs i
dag mellan kontantstöden och övriga arbets-marknadspolitiska insatser kan komma
atl påverkas negativt med en renodlad avgiftsfinansiering. Jag delar inte
dessa farhågor. Arbetslöshetsförsäkringen är i dag en alltför viktig och
kostnadskrävande del av arbets-marknadspolifiken för att inte tas med i varje
bedömning av behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den övergripande
inriktningen att arbetslinjen skall hävdas och förstärkas ligger fast. Den
omständigheten alt vi skapar en enklare finansieringsordning för
arbetslöshetsförsäkringen innebär ingen ändring i detta avseende. Snarare är
det så att vi får en mer renodlad uppdelning av kostnaderna så att vi verkligen
kan se hur mycket arbetslöshetsförsäkringen kostar i förhållande till de aktiva
åtgärderna.

Mitt
förslag är därför, i likhet med kommitténs, att statsbidragen fill arbetslöshetsförsäkringen
och lill permitteringslöneersättningen bör finansieras genom arbetsmarknadsavgiften.
Att viss del av statsbidraget till arbetslöshetsförsäkringen fr. o. m. den 1
januari 1989 bör finansieras också genom medlemsavgifter återkommer jag till
(avsnitt 2.4.3). Förslaget innebär inte någon ändring av nivån på arbetsmarknadsavgiften,
eftersom jag bedömer att inflytande medel kommer att täcka uibetalningsbehovet.

Kommittén
har föreslagit alt över- eller underskott av avgiftsmedel skall balanseras mot
statsbudgeten. Jag kan inte tillstyrka förslaget. Övervägande skäl talar enligt
min mening i stället för att variafioner i uibetalningsbehovet skall klaras
inom det nya finansieringssystemet. Överskottsmedel bör därför behållas inom
systemet för all kunna utnyttjas vid perioder med ökade utbetalningar. Till
systemet bör dessutom knytas en rörlig kredit om högst 1 000 milj. kr. som bör
få utnyttjas när befintliga medel inte räcker för att täcka utgifterna. En
sådan kredit undanröjer behovet av snabba justeringar av nivån på
arbetsmarknadsavgiften. I likhet med vad som gäller nu bör inflytande
avgiftsmedel tillföras ett konto hos riksgäldskontoret. Kontot och den rörliga
krediten bör disponeras av RFV.

Kostnaderna
för KAS och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsut

bildning och yrkesinriktad rehabilitering, som mer styrs av beslut av stats

makterna, bör helt finansieras över ett anslag på statsbudgeten. Anslaget 39

bör även i fortsättningen
vara etl förslagsanslag och disponeras av RFV som administrerar utbetalningen
av ersättning enligt dessa båda stödformer.

Den nya
finansieringsordningen vad gäller fördelningen av kostnader mellan
arbetsmarknadsavgiften och anslag på statsbudgeten bör träda i kraft den 1 juli
1988. Eventuellt överskott av medel från arbetsmarknadsavgiften vid den
lidpunkten bör få utnyttjas för de ändamål som jag nu har föreslagit. Mitt
förslag till ny finansieringsordning föranleder ändring i 4 kap. 7§ lagen
(1981:691) om socialavgifter (lagförslag 3). Jag har i denna fråga samrått med
chefen för socialdepartementet.

Prop. 1987/88:114

2.4.3
Medlemsavgifter m. m.

Mitt
förslag: En medlem i en erkänd arbetslöshetskassa skall i avgift till kassan
per år betala

a) 35% av den genomsnittligt utbetalade dagpenningen i
kassan för finansiering av kassans andel av kostnaden för den utbetalade arbetslöshetsersättningen,

b) 3 % av den gällande högsta dagpenningen för
finansiering av ett uljämningsbidrag, och

c) erforderligt belopp som behövs för all finansiera
den del av kassans förvaltningskostnader som inte täcks av eventuellt utjämningsbidrag.

Av
en enskilt ansluten medlem skall en arbetslöshetskassa dessutom få ta ut ett
belopp som läcker merkostnader för administrationen av medlemskapet.

Arbetslöshetskassan
skall till staten betala in de delar av medlemsavgifterna som angetts under a)
och b) enligt vissa närmare angivna mfiner.

Kommitténs förslag: En
medlem i en arbetslöshetskassa skall betala i avgift per år ett belopp
motsvarande hälften av den genomsnittliga dagpenningen i kassan. Skillnader i
medlemsavgifternas storlek skall utjämnas genom ändrade statsbidragsregler och
genom etl särskilt förvaltningsbidrag. Kommitténs förslag i fråga om enskilt
anslutna medlemmar överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: AMS och
SAF anser i likhet med kommittén att medlemsavgifterna skall göras oberoende av
arbetslöshetens omfattning. Svenska kommunförbundet och Landsfingsförbundet har
inget atl erinra mot förslaget. TCO, SACO/SR, LO och SO ansluter sig fill e«
särskilt yttrande i kommitténs delbetänkande i vilket förordas att nuvarande
statsbidragsregler behålls. Gmnderna för beräkning av medlemsavgifterna skall vara
desamma som nu med undantag för alt fondavsättningar ej längre skall göras.
Dessutom skall arbetslöshetskassorna solidariskt betala en utjämningsavgift som
skall användas för att sänka avgifterna för de kassor som har de högsta avgiflema.

40

Skälen för mitt förslag:
Medlemsavgifternas storlek bestäms i dag av en Prop. 1987/88:114 rad olika
faktorer såsom dagpenningens storlek, arbetslöshetens omfattning, fonderingskrav
och förvaltningskostnader. Medlemsavgifterna varierar för närvarande mellan 96
och 732 kr. Det är främst kassor med lågavlönade medlemmar i utsatta branscher
som har höga avgifter. De lägsta avgifterna återfinns ofta i kassor med låg
arbetslöshet och bättre avlönade medlemmar.

Enligt
min mening är de stora skillnaderna i medlemsavgifter mellan olika
arbetslöshetskassor helt orimliga. I en försäkring av denna karaktär bör den
enskildes bidrag till försäkringen inte bestämmas utifrån risken att behöva ta
försäkringen i anspråk. I stället bör avgiftens storlek mer knytas till den
ersättning som medlemmen kan påräkna vid eventuell arbetslöshet. Systemet för
medlemsavgifter bör därför reformeras så att denna princip bättre återspeglas i
nivån på medlemsavgiften.

Kommittén
har haft i uppdrag atl pröva om del går all införa etl system med enhetligare
avgifter för alla medlemmar i arbetslöshetskassorna. Kommittén har redovisat
ett förslag till utjämning av avgifterna, vilket bygger på att fonderingskravet
i arbetslöshetskassorna skall avskaffas men också på ändrade
statsbidragsregler. Fömtom atl fullt statsbidrag skall utges oberoende av
arbetslöshetens omfattning skall ett förvaltningsbidrag lämnas.

I
likhet med kommittén anser jag atl fonderingskravet skall avskaffas. Till denna
fråga återkommer jag strax (avsnitt 2.5). Jag har alldeles nyss föreslagit att
statsbidrag skall utgå för hela den utbetalade ersättningen. Med dessa två
ändringar återstår del bara ersättningens nivå och förvaltningskostnaderna som
kan påverka medlemsavgiftemas storlek. Genom att knyta medlemsavgiften till
endast dessa två faktorer uppnår man en bättre koppling till den ersättning som
kan förväntas vid arbetslöshet men också att avgiften kan hållas nere genom
rationaliseringar och effektivise-ringar av den egna förvaltningen. Det
sistnämnda, som jag bedömer som utomordenfiigl angeläget, skulle kunna
motverkas om man som kommittén föreslår lämnar ett förvaltningsbidrag med etl
bestämt belopp per utbetalad ersältningsdag.

Som
jag tidigare har nämnt när jag redovisade mitt förslag att statsbidraget skall
motsvara hela den utbetalade ersättningen skall de ökade kostnaderna som detta
föranleder för staten kompenseras genom all en viss del av medlemsavgifterna
betalas in till staten.

Denna
del bör per medlem och år uppgå tiU etl belopp motsvarande 35 %

av den genomsnittligt utbetalade dagpenningen under det år avgiften avser

i den kassa medlemmen tillhör. Detta innebär att en arbetslöshetskassa

innan den fastställer medlemsavgiften för det kommande verksamhetsåret

måste göra etl antagande om löneutvecklingen inom det område kassan

verkar. Med hänsyn till kassans nära samband med den eller de närstående

intresseorganisationer, som förhandlar om lönerna för medlemmarna i

kassan, bör ett sådant antagande kunna göras ulan alltför stora svårighe

ter. Själva inbetalningen till staten bör ske på så sätt att kassan efter varje

kalendermånad betalar in etl belopp per medlem som motsvarar 35 % av

den under den gångna månaden genomsnittligt utbetalade ersättningen 41

delat
med tolv. Det totala beloppet för vaije kassa skall beräknas på antalet Prop.
1987/88:114 medlemmar vid utgången av det senaste förflutna verksamhetsåret.
Det sammanlagda beloppet som härigenom betalas till staten för samtliga kassamedlemmar
kommer att i stort sett motsvara statens ökade kostnader för statsbidraget.
Denna del av medlemsavgiften bör föras till det konto hos riksgäldskontoret
till vilket medel från arbetsmarknadsavgiften skall föras och få utnyttjas för
samma ändamål.

En
del av skillnaderna i medlemsavgifterna föranleds av att förvaltningskostnaderna
varierar i de olika kassorna. Del är enligt min mening angeläget att nu söka
utjämna även dessa skillnader för att få mer rättvisa medlemsavgifter. En väg
att åstadkomma detta är atl ålägga kassorna alt ta ut en särskild avgift av
alla kassamedlemmar för detta ändamål (utjämningsavgift). De medel som
härigenom flyter in skall sedan kunna fördelas till kassor med särskilt hög
arbetslöshet eller med lågt antal medlemmar och hög avgift enligt följande
modell.

Utjämningsavgiften
bör ulgöra ett belopp per medlem och år motsvarande 3% av den för samfiiga
kassor gällande högsta dagpenningen. Varje kassa skall i januari betala in
utjämningsavgiften till staten beräknad på antalet medlemmar vid utgången av
året innan.

Bidrag
från utjämningsavgiften skall lämnas till arbetslöshetskassor med en
arbetslöshet räknad i utbetalade ersättningsdagar per medlem och år som med 10%
överstiger genomsnittet för samtliga arbetslöshetskassor. Bidraget skall lämnas
med ett visst belopp för varje medlem i kassan vid utgången av del senaste
förflutna verksamhetsåret. Beloppet skall motsvara 2 % av den gällande högsta
dagpenningen multiplicerat med den del av antalet ersältningsdagar per medlem
och år i kassan som med minst 10% överstiger genomsnittet för samtliga
arbetslöshetskassor. Bidraget skall betalas ut när kassan har ansökt om det hos
AMS, dock tidigast den 15 februari.

Utjämningsbidrag
skall dämlöver lämnas till kassor med ett medlemsantal som understiger 10000
och som har en medlemsavgift som är högre än 70% av den gällande högsta
dagpenningen. Bidraget skall vara 50% av del belopp som överstiger 70% av den
gällande högsta dagpenningen och kassans verkliga kostnad per medlem. Bidraget
skall betalas ut när verksamhetsåret är avslutat.

Om
utjämningsavgiften ger överskott skall delta återbetalas lill kassorna när
utjämningsbidraget har betalats ut i sin helhet. Om däremot avgiftsmedlen inte
täcker uibetalningsbehovet, bör utjämningsbidraget få sättas ned med en lika
stor procentandel för samtliga bidragsberättigade kassor.

Utjämningsavgiften
och utjämningsbidragel bör handhas av AMS.' ;

I
övrigt skall varje medlem i avgift till kassan betala ett belopp som behövs för
att betala den del av kassans förvaltningskostnader som inte läcks av
eventuellt utjämningsbidrag.

I
lagen bör kassorna åläggas dels att ta ut medlemsavgifter som täcker de

belopp som skall betalas in till staten och andra kassan åliggande utgifter,

dels att därefter betala in medlen till staten. De närmare regler som jag har

föreslagit för fördelning av medel till kassoma i uljämningssyfte bör där

emot kunna meddelas av regeringen i förordning. 42

I
likhet med vad som gäller nu skall medlemsavgiften registreras hos Prop.
1987/88:114 AMS för att bli gällande. Storleken av en kassas medlemsavgift
skall enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring anges i stadgarna. Dessa och
ändringar i dem skall registreras hos AMS för att få fillämpas.

Med
mitt förslag till ändrade statsbidragsregler och nya medlemsavgifter kommer en
ordentlig utjämning av avgifterna till stånd. Som jag tidigare har nämnt
varierar medlemsavgifterna nu mellan 96 och 732 kr. Med mina förslag kommer
avgifterna att variera mellan ca 120 och ca 350 kr.

I
de erkända arbetslöshetskassorna fmns ca 55000 medlemmar som har anslutit sig
enskilt, dvs. utan att samtidigt tillhöra en facklig organisation. För dessa
medlemmar har kassorna ofta särskilda kostnader genom att man inte kan dra
fördel av den för övriga medlemmar i viss mån gemensamma administrationen
mellan arbetslöshetskassa och resp. facklig organisation. Efter beslut av
regeringen den 24 januari och den 12 december 1985 får arbetslöshetskassorna av
enskilt anslutna medlemmar ta ut särskilda administrafions-, aviserings-,
påminnelse- och uppläggningsavgifter med belopp och enligt gmnder som närmare
anges i besluten.

Dessa
avgifter bör nu ersättas med en möjlighet för kassorna att i den fasta avgiften
för enskilt anslutna medlemmar inkludera ett belopp som täcker merkostnader för
medlemsadminislrationen. Jag vill betona att del endast skall gälla
merkostnader och inte samtliga administrationskostnader som man har för
enskilt anslutna medlemmar. Det får självklart inte vara fråga om en
servicenivå eller omkostnader av större omfattning än vad som erfordras för att
ge de enskilt anslutna en med övriga medlemmar likvärdig service. Beloppet
måste därför stå i rimlig proportion till kassornas utgifter för
administrationen av de kollektivt anslutna medlemmarna. Rätten att ta ut detta
belopp bör i fortsättningen framgå av lag och uttryckas så alt kassorna får
som fast medlemsavgift ta ut också ett belopp för atl täcka skäliga extra
administrationskostnader för medlemskapet. Som skälig kostnad får då anses t.
ex. kostnaden för den särskilda avisering om betalningsskyldighet som krävs för
dessa medlemmar. Genom att beloppet kommer att utgöra en del av medlemsavgiften
följer alt avgiften även i denna del skall registreras hos AMS för att bli
gällande.

Mina
förslag till ändrade regler för medlemsavgifter föranleder följande

ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring. I 54 § regleras nu skyldighe

ten för kassorna att ta ul erforderliga fasta avgifter. Dessa skall vara så

bestämda att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster

får antas förslå till betalning av utfästa ersättningar, förvaltningskostnader

och övriga kassan åliggande utgifter samt föreskriven fondbildning. En

hänvisning bör här göras till 57 § i vilken bestämmelse kassans skyldighet

alt betala in medel fill staten enligt vad jag strax återkommer till föreslås
bli

reglerad. Bestämmelserna om att avgifterna jämte andra inkomster skall

täcka utfästa ersättningar och föreskriven fondbildning bör utgå med hän

syn till att statsbidraget i fortsättningen skall täcka hela den utbetalade

ersättningen och till att, vilket jag också strax återkommer till, kassorna

inte längre skall hålla fonder. Däremot bör som har framgått förvaltnings

kostnaderna alltjämt i första hand täckas av medlemsavgifter, vilkel bör

återspeglas i bestämmelsen. Rätten för en kassa att dessutom ta ut ett 43

särskilt belopp av enskilt
anslutna medlemmar, dvs. medlemmar som inte samtidigt är anslutna lill en
kassan närstående facklig organisation, bör föreskrivas i ett nytt andra stycke
i .54 §.

156§
finns nu regler om fondering och fondmedel. Med hänsyn fill mina förslag i det
följande i fråga om fonderna bör paragrafens nuvarande lydelse upphävas och
ersättas med bestämmelser om hur en kassa skall förfara med inkomster som inte
har behövt utnyttjas för löpande utgifter under verksamhetsåret och om eget
fritt kapital. Jag återkommer till detta i avsnitt 2.5.

Kassans skyldighet atl
betala in medel fill staten för finansiering av arbetslöshetsersättning och
utjämningsbidrag bör åläggas i 57§. första stycket och ersätta nuvarande bestämmelser
i paragrafen om placering av fondmedel. I ett nytt andra stycke bör införas ett
bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om tid och sätt
för inbetalningarna fill staten samt om utjämningsbidrag.

De
nya reglerna för medlemsavgifter bör träda i kraft den 1 januari 1989.

Prop. 1987/88:114

2.5 Arbetslöshetskassornas fonder

Mitt förslag:
Arbetslöshetskassorna skall inte längre avsätta medel till särskilda fonder.
Fonderna behöver inte längre vara en del i kassornas ekonomiska system och bör
lösas upp. Ett visst mindre kapital bör dock kunna finnas hos kassorna för att
dessa inte helt skall sakna likvida medel för att täcka löpande
förvaltningskostnader och investeringar.

Kommitténs
förslag: Någon fortsatt fonduppbyggnad är inte längre erforderlig mot bakgmnd
av atl staten i prakfiken sedan många år garanterar arbetslöshetsförsäkringens
finansiering. I övrigt redovisar kommittén inte några förslag rörande fonderna.

Remissinstanserna:
Samfiiga remissinstanser som har yttrat sig över förslaget att fondavsättningar
inte längre skall ske har tillstyrkt eller har inget att erinra mot förslaget.
TCO, SACO/SR, LO och SO anser atl om fonderna inte skall behövas i
arbetslöshetsförsäkringen de bör tillfalla resp. organisation som har byggt upp
arbetslöshetskassan. SAF menar att befintliga fondmedel bör förbrukas för
avsett ändamål innan staten träder in med bidrag.

Skälen för mitt förslag:
De gmndläggande villkoren för de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet har
i stort sett varit desamma allt sedan den första statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen infördes år 1935. Då liksom nu krävdes att kassorna
var antagna och registrerade som erkända arbetslöshetskassor för att statsbidrag
skulle utgå. Vidare ställdes krav på fondbildning. Kassorna fick inte träda i
verksamhet förrän fonderna nått viss minsta storlek.

Fonderna
har huvudsakligen haft till uppgift att dels vara en reserv genom vilken
avgifterna kan utjämnas mellan år med hög och år med låg

44

arbetslöshet,
dels möjliggöra en tidsmässig utjämning av de ekonomiska Prop. 1987/88:114
krav som ställs på kassan på gmnd av ändringar i arbetslösheten, dels säkerställa
att kassan har likvida medel för sina utbetalningar. Fonderna har numera bl. a.
genom de successivt förbättrade statsbidragen främst den sistnämnda uppgiften.

Fonderingskravet
har under årens lopp kommit att successivt lättas upp. När de första erkända
kassorna bildades krävdes en fond som motsvarade ungefär tre gånger
årsinkomsten av medlemsavgifter och statsbidrag i en kassa. På mindre kassor
ställdes ännu högre fonderingskrav. Under 1970-talet sänktes kraven i två ohka
omgångar. Efter ytteriigare en reform i början av 1980-talet motsvarar fonderingskravet
numera knappt tre månaders utgifter i en kassa.

Trots
att alltså fonderingskravet sänkts kraftigt under de senaste fio åren har det
samlade fonderingskravet räknat i fasta priser ökat mellan åren 1974 och 1985.
Delta beror dels på den stora medlemstillslrömningen, dels på ett ökat
utnyttjande av försäkringen. De medel som måste fonderas för varje medlem är
dock i fasta priser lägre nu än för tio år sedan. Till skillnad från tidigare
är fonderingskravet nu så lågt atl kassor med svaga fonder i tider med stigande
arbetslöshet kan få betalningssvårigheter. Defta löses på så sätt att dessa
kassor får extra förskott på statsbidraget. Likviditets-svårigheter ledde fill
att månadsvisa ä konto-utbetalningar av statsbidraget infördes fr. o. m. den I
juli 1984.

Som
fidigare nämnts går fonderingskravet fillbaka till den fid då de första erkända
kassorna bildades. Kravet var då naturligt med hänsyn till att statsbidragen
endast täckte en mindre del av ersättningen. De arbetsmark-nadspolifiska instmmenten
var långt mindre utvecklade än i dag och massarbetslöshet en realitet.

Om
mitt förslag i det föregående i fråga om statsbidrag genomförs, kommer
statsbidraget i fortsättningen att täcka hela försäkringsersättningen och
betalas ut i omedelbar anslutning lill att ersäftningen betalas ut till medlemmen.
Mot bl. a. den bakgmnden saknas det enligt min mening skäl att längre
upprätthålla kravet på fondering för de erkända arbetslöshetskassorna. Kravet
leder fill en kapitalbildning som egentligen inte längre har någon annan funkfion
än att "förskoltera" statsbidraget, etl behov som alltså med det nya
systemet för utbetalning kommer aft falla bort. Kravet på fondbildning bidrar
också till att medlemsavgifterna hålls på en högre nivå än vad som motiveras av
dagpenningens storlek och arbetslöshetens omfattning.

Jag
delar alltså utredningens uppfattning att fonderingskravet skall slopas.
Enligt min mening bör emellertid också de hittills upparbetade fonderna helt
tas bort från arbetslöshetskassornas ekonomiska system. Till stöd för denna
uppfattning vill jag anföra följande.

I
frågan om vilka åtgärder som skall vidtas med de fondmedel som nu

finns upparbetade i de olika kassorna har under beredningen av kommit

téns förslag vissa diskussioner förts mellan representanter inom regerings

kansliet samt företrädare för SO och fackliga organisationer. Den princip

lösningen har därvid diskuterats att varje erkänd arbetslöshetskassas fond

bör kunna fillfalla den eller de intresseorganisationer som har tagit initiativ 45

till kassan.

För
att kunna la ställning till denna principlösnings lämplighet bör enligt Prop.
1987/88:114 min mening ledning kunna hämtas ur de förfaranderegler som finns i
lagen om arbetslöshetsförsäkring och i kassomas stadgar när det gäller att
upplösa en kassa. Jag vill dock först kortfattat redogöra för fondemas
historiska och ekonomiska bakgmnd.

De
erkända arbetslöshetskassorna som handhar den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
har samtliga tillkommit på initiativ av någon inlresseorga-nisafion — ett
fackförbund eller en annan yrkesmässig sammanslutning av rikskaraktär. Likväl
antyder inte lagstiftningen ens möjligheten av ett sådant samband mellan
intresseorganisation och arbetslöshetskassa. Kassornas fristående ställning
markeras i stället på olika sätt. Således får en facklig organisation inte
registreras som erkänd arbetslöshetskassa även om den skulle utge understöd vid
arbetslöshet. Inte heller får en erkänd arbetslöshetskassa utan särskilt
medgivande syssla med annan verksamhet än att utge ersättning till medlemmarna
i samband med arbetslöshet.

Några
formella samband mellan en erkänd arbetslöshetskassa och en bakomliggande organisafion
finns således inte och har aldrig funnits. De reella sambanden är emellertid
uppenbara och torde kunna betraktas som fömtsättningar för kassomas existens.
Bestämmelserna om fonder har ofta inneburit krav på avsevärda insatser från den
organisafion som tagit initiafiv fill kassan.

Innan
de erkända kassoma tillskapades förekom i vissa fall ekonomisk hjälp vid
arbetslöshet inom fackförbundet. När det fanns fondmedel reserverade för detta
ändamål låg det nära till hands att föra över dessa medel till den nybildade
erkända kassan. I andra fall tillsköts medel ur förbundskassan. På liknande
sätt har den bakomliggande intresseorganisationen tillträtt om fonden behövt
förslärkas sedan verksamheten kommit i gång. Det har också förekommit andra
former av stöd från intresseorganisationen. Etl stöd som ofta förekommit har
varit att organisationen gett lån till kassan för att denna skulle erhålla
likvida medel och inte behöva realisera bundet fondkapital.

Samtliga
kassors fonder har alltså byggts upp med medlemmarnas medel och/eller med
tillskott från den initiativtagande organisationen. Statsbidraget har
visserligen sedan länge varit och är alltjämt en fömtsättning för kassans
verksamhet men har använts för löpande utbetalningar av ersättningar och, före
år 1983, för viss del av förvaltningskostnaderna.

I
sammanhanget bör också betonas att sambandet mellan en erkänd arbetslöshetskassa
och del fackförbund eller motsvarande som har varit initiativtagare till kassan
bottnar i det medlemssamband som råder. Förbundet har startat kassan för i
första hand sina medlemmar, och medlemmarna i kassan och förbundet har varit
och är i allt väsentligt desamma.

Som
tidigare framgått finns i lagen om arbetslöshetsförsäkring särskilda

regler om kapitalplacering för fondmedel (57 §). Reglerna ställer höga krav

på att tillgångarna placeras på ett från finansiella synpunkter tillfredsstäl

lande sätt. Förutom statsobligationer och vissa andra av staten garantera

de eller utfärdade värdehandlingar godtas endast viss placering mot säker

het i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt. Högst en fiondel

av fondens medel får redovisas i andra värdehandlingar, dock inte i aktier 46

eller andelar i aktiefond.

Av de samlade fondmedlen
var vid 1986 års utgång 40% placerade på Prop. 1987/88:114 kassa, bank och
giro. Drygt 5,5% var placerade i lån garanterade av stat eller kommun och 50%
utgjordes av fordringar på statsverket, andra fordringar samt utestående
avgifter och ränta. Det bör observeras atl fordran på statsverket är som störst
kring årsskiftet innan de slutliga statsbidragen betalats ut. Resterande ca
4,5% var i huvudsak placerade i obligationer och övriga lån.

I
lagen om arbetslöshetsförsäkring föreskrivs bl. a. atl arbetslöshetskassornas
stadgar skall ange hur del vid en upplösning av kassan skall förfaras med dess
behållna tillgångar (45 § andra stycket). Vidare ger lagen föreskrifter om
likvidation och upplösning av arbetslöshetskassa samt om fusion mellan kassor.
183 § tredje stycket sägs att om likvidafion sker utan överlåtelse av kassans
rörelse skall stadgarnas bestämmelser om förfarandet med kassans behållna
tillgångar vid dess upplösning tillämpas. Enligt kassornas stadgar — som enligt
lagen är utformade enligt den normalstadga som fastställs av AMS - skall, om
kassan upplöses och ingen överlåtelse sker, kassans behållna tillgångar
tillfalla den närstående intresseorganisationen, dvs. den organisation som
tagit initiativ till kassan och vars medlemmar också regelmässigt är medlemmar
i kassan. De kassor som har medlemmar från flera organisationer har regler i stadgama
om medlens fördelning mellan dessa organisationer.

Den
nu redovisade bakgrunden ger enligt min uppfattning stöd för alt fonderna bör
kunna lösas upp i enlighet med de riktlinjer som har dragits upp i de tidigare
nämnda principdiskussionerna. Även om de förfaranderegler som finns rörande en
kassas upplösning inte direkt tar sikte på den nu aktuella situationen, kan det
inte råda någon tvekan om atl ett förfaringssätt i enlighet med
principlösningen ligger väl i linje med dessa regler.

Jag
menar därför att upplösningen av kassans behållna fondlillgångar i allt
väsentligt bör kunna överlämnas åt kassorna alt själva genomföra i enlighet med
sina stadgar. Det är enligt min åsikt angelägel att de enskilda kassorna
självständigt får avgöra i vilken takt och pä vilket sätt fondmedlen skall
avvecklas. Upplösningen bör dock självfallet göras på ett sådant sätt att
eventuella borgenärsintressen inte träds för när. Det kan också på goda gmnder fömtsättas
att kassorna, med hänsyn lill vad som enligt 39 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring är tillåten verksamhet för dem, inte har några
väsentliga borgenärsinlressen att fillgodose vid sidan av de ersätl-ningsutbelalningar
som kassorna har åtagit sig att svara för och som i sin helhet skall vara
täckta av statsbidrag och löpande medlemsavgifter.

Det
förhållandet att kassorna själva skall fatta beslut i fråga om upplösningen av
fonderna kan naturligtvis innebära att upplösningen i vissa fall kan komma att
dra ut på tiden. Jag vill emellertid inte ange en tid inom vilken upplösningen
av fonderna skall ha genomförts. Beslutet bör föregås av ett nära samråd med fillsynsmyndigheten
AMS. Skulle del visa sig att komplikationer uppkommer ändå får överiäggningar
tas upp med berörda kassor och organisationer.

Mitt
förslag är således sammanfattningsvis följande. Kassorna skall inte

vara skyldiga atl göra avsättningar fill fonder efter den 31 december 1988.

Samtidigt bör också en avveckling av de befintliga fonderna påbörjas. 47

Någon
ny fondbildning skall inte tillåtas. Något direkt hinder att kassorna har kvar
ett visst rörelsekapital för att klara utbetalningar och investeringar för den
egna förvaltningen bör dock inte ställas upp. Detta kapital skall enligt min
bedömning inte behöva överstiga elt belopp motsvarande 50 kr. per medlem. Några
särskilda placeringsregler för dessa kassornas egna fria medel behövs inte.

Behållningen
i arbetslöshetskassornas fonder uppgick vid årsskiftet 1986-87 till ca 2100
milj. kr. Min uppfattning om behovet av ett rörelsekapital om högst 50 kr. per
medlem skulle innebära att som mest 180 milj. kr. kommer att ligga kvar hos
kassorna.

Förslaget
att slopa fonderingskravet innebär lagtekniskt att de nuvarande bestämmelserna
om fondbildning och kapitalplacering i 56 och 57 §§ lagen om arbetslöshelförsäkring
bör utgå. Härvid måste också vissa följdändringar vidtas (45, 54 och 61 §§).
En bestämmelse om kassornas rätt att ha ett eget fritt kapital motsvarande
högst 50 kr. per medlem bör, som jag antytt i avsnitt 2.4.3, föras in i 56 som
ett nytt andra stycke.

De överväganden och
förslag som jag har redovisat i fråga om upplösning av befintliga fonder
innebär enligt min mening att det är tillräckligt att i lag ange att kassorna
skall lösa upp sina fonder och atl de därvid, i tillämpliga delar, skall följa
de föreskrifter i kassans stadgar som skall finnas enligt 45 § andra stycket
13. lagen om arbetslöshetsförsäkring. Dessa stadgeföreskrifter anger alltså vad
som skall hända med kassans behållna tillgångar, om hela kassan löses upp. Av
lagen bör då också framgå att kassorna medges rätt att av fondmedlen behålla
ett belopp motsvarande högst 50 kr. per medlem atl användas som eget fritt
kapital i enlighet med vad jag har föreslagit härom. Bestämmelserna bör ges i övergångsbestämmelser
till den lag genom vilken de nuvarande fondreglerna upphävs (lagförslag 4). .

I
45 § gärde stycket hänvisas fill andra stycket 10. i samma paragraf. Som en
följd av mina förslag i fråga om fondbildning och fondmedel bör hänvisningen
ändras till andra stycket 8.

Prop. 1987/88:114

3 Administrationen av KAS

Mitt förslag: KAS
skall även i fortsättningen handhas av AMS och länsarbetsnämnderna.
Utbetalningen av stödet skall likaså även fortsättningsvis ombesörjas av
riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Kommitténs förslag:
Administrationen av KAS skall även fortsättningsvis ske i länsarbetsnämndernas
och riksförsäkringsverkets/försäkringskassornas regi. En centralisering av
utbetalningen av stödet bör kunna ske. Kostnaderna för utbetalningarna kan då
sänkas kraftigt. Möjligheterna att föra över utbetalningarna från
försäkringskassorna fill riksförsäkringsverkets ADB-central bör därför prövas.

Remissinstanserna:
Av de remissinstanser som har yttrat sig i denna

48

fråga anser TCO, LO och SO
att frågan bör utredas vidare. LO hänvisar i Prop. 1987/88:114 sitt yttrande
till ett remissvar i denna fråga till LO från Försäkringsanställdas Förbund.
Förbundet pekar på utredningen om den framtida ADB-verksamheten hos
försäkringskassorna, "FAS 90", som förordar ett alternativ med
tyngdpunkten på lokal datorkraft som bl. a. ger möjlighet till smidiga lokala
utbetalningssystem. Förbundet förordar bl. a. att huvudmannaskapet för
administrationen av KAS förs över fill försäkringskassorna. Utbetalningarna av
KAS bör behållas på försäkringskassorna som en följd av den framtida
verksamhetsinriktningen med lokal datorkraft. Svenska kommunförbundet har inget
alt invända mot kommitténs förslag. RFV och AMS är positiva till att föra över
utbetalningarna från försäkringskassorna lill RFV:s ADB-central.

Skälen
för mitt förslag: Ansökningar om KAS prövas nu av länsarbetsnämnderna.
Utbetalningen av stödet sker genom de allmänna försäkringskassorna. AMS och RFV
har regeringens bemyndigande alt var och en för sitt verksamhetsområde utfärda fillämpningsföreskrifter
till lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Administrationen
av KAS sysselsätter för närvarande ca 110 årsarbetskrafter, varav 80 på
länsarbetsnämnderna och 30 på försäkringskassorna. Härtill kommer ett tiotal lönebidragsanställda
på länsarbetsnämnderna.

Kommittén
har haft i uppdrag att bl. a. pröva om det är möjligt att ytterligare förenkla
hanteringen av KAS-ärenden för att frigöra resurser inom arbetsmarknadsverket
till platsförmedlande uppgifter. Som ett alternativ till nuvarande ordning
skulle kommittén pröva möjligheterna att föra över delar av
arbetsmarknadsverkets ansvar för administrationen av KAS till någon annan
existerande eller ny huvudman. Kommittén skulle redovisa förslag till hur
administrationen av KAS skulle kunna inordnas i försäkringskassornas
verksamhet eller överlåtas på SO.

SO
har redovisat två modeller för hur administrafionen av KAS skulle kunna
organiseras i SO:s regi. Den ena modellen innebär en helt centraliserad
administration och den andra en central administrafion med viss lokal service
från fackliga avdelningar. I likhet med kommittén anser jag att inget av dessa
alternativ är all föredra framför den nuvarande ordningen. Det första
alternativet innebär en sämre lokal service för de sökande genom den helt
centraliserade administrationen. I fråga om det andra alternativet är det
tveksamt om del blir mindre resurskrävande än den nuvarande ordningen. Del kan
också enligt min mening ifrågasättas om en så betydande myndighetsutövning som
hanteringen av KAS-ärenden innebär, bör läggas på en enskild
intresseorganisation som SO.

Kommittén
har inte redovisat något förslag till hur administrationen av KAS skulle kunna
inordnas i försäkringskassornas verksamhet. För egen del kan jag nu inte se att
det skulle finnas några fördelar i en sådan ändring av huvudmannaskapet. En ny
kompetens skulle behöva byggas upp hos försäkringskassorna för atl klara
prövningarna av KAS-ansökningar och vissa rent arbetsmarknadspoliliska
bedömningar.

Mot
bakgmnd härav och då det ADB-system som nu införs hos länsar

betsnämnderna för KAS-hanteringen på sikt beräknas medföra betydande

personalbesparingar, anser jag alt det nu inte är motiverat med någon 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

ändring
av huvudmannaskapet för KAS. Nu gällande ordning bör således Prop. 1987/88:114
behållas.

När
det gäller ulbetalningsmtinerna hos riksförsäkringsverket/försäkringskassorna
är det angeläget all man ulformar dessa på det mest rationella och
ändamålsenliga sättet. Delta är emellertid en fråga som del bör ankomma på RFV
och AMS alt i samråd finna den bästa lösningen på.

4 Permitteringslöneersättningssystemet

4.1 Allmän bakgrund

Den
1 januari 1985 infördes ett permitteringslöneersättningssyslem (prop. 1984/85:62,
AU 4, rskr. 78). Systemet bygger på en överenskommelse mellan SAF och LO om permitteringslön
och om inrättande av särskilda s. k. permitleringslöneanordningar för
utbetalning av permitteringslöneersält-ning. SFO och KFO har inom sina resp.
områden träffat motsvarande överenskommelser med LO. Avsikten med systemet är
att arbetstagare som permitteras skall få full lön av arbetsgivaren och stå
till dennes förfogande under hela permilleringstiden. Som en följd av
överenskommelsen ändrades 21 § lagen (1982:80) om anställningsskydd så att en arbetstagare
skall vara tillförsäkrad lön och andra anställningsförmåner även när
arbetsgivaren inte kan tillhandahålla något arbete och därför befriar
arbetstagaren frän skyldighet att vara på arbetsplatsen. Kostnaderna för löner
under permittering skall arbetsgivaren stå för med bidrag från dels särskilda utbetalningsinstilut,
dels av parterna på arbetsmarknaden inrättade särskilda stiftelser. Bidragen
finansieras dels kollekfivt av arbetsgivarna genom en avtalad avgift, dels
genom bidrag från staten. I instituten som bedrivs i bolagsform, finns
representanter för parterna och staten.

Regeringen
har genom förordningen (1984:1011) om permitteringslöne-ersättning utfärdat
föreskrifter för permitteringslöneersättningssystemet. Den statliga permitteringslöneersättningen
uppgår till 300 kr. per hel per-mitteringsdag. Ersättning utgår för högst 23 permitteringsdagar
per kalenderår. Den första, andra, tredje, elfte, tolfte, tjugoförsta och
tjugoandra permitteringsdagen utgör icke ersätiningsberältigade dagar
(karensdagar). Vid permitteringar på grund av otjänlig väderlek, s. k. väderpermittering,
som följer av kollektivavtal inom byggnadsbranschen och vissa angränsande
områden, gäller särskilda regler. Ersättning lämnas här även för den andra och
tredje permitteringsdagen men i gengäld utgår ersättning med etl lägre belopp,
230 kr. per dag. I båda fallen utbetalas etl ytterligare mindre bidrag från de
av parterna inrättade stiftelserna. AMS är tillsynsmyndighet för verksamheten.

Permilteringslöneersättningssyslemet
har nu varit i kraft i drygt tre år och som inledningsvis nämnts har RRV gjort
en utvärdering av systemet. Utvärderingen innehåller inga förslag till
ändringar av systemet eller till höjda ersättningsnivåer. Under budgetåret 1986/87
beräknades 105 milj. kr. för statens bidrag till verksamheten. Vid budgetårets
slut hade 43 milj. kr. utbetalats i permitteringslöneersättning..

Jag
kommer i del följande att redovisa förslag till höjda ersättningsnivå- 50

er, vissa regeländringar
när del gäller väderpermittering och förenklade utbetalningsmtiner.

Prop. 1987/88:114

4.1.1
Ersättningsnivån

Mitt
förslag: Permitteringslöneersättningen höjs den 1 juli 1988 till 375 kr. per
dag. Ersättningen vid väderpermittering höjs samtidigt till 290 kr. per dag.

Skälen
för mitt förslag: Enligt RRV:s utvärdering har det varit svårt all avgöra vilka
effekter del nya permitteringslöneersättningssyslemet har haft på permitteringsmönslrel
eftersom tillförlitliga uppgifter om permitteringar genomförda före år 1985
saknas. Det har därför inte med tillgänglig statistik gått att med säkerhet
fastställa eventuella förändringar i permitte-ringsmönstret efter den I januari
1985 när det nya systemet trädde i kraft. Däremot framgår det av utvärderingen
all arbetsgivarna genom del nya systemet har fått ökade kostnader för permitteringar.
En slutsats som görs i utvärderingen är att benägenheten alt permittera
härigenom sannolikt borde ha minskat.

Det
totala antalet statsbidragsberälligade permitteringsdagar inom SAF-LO området
uppgick år 1985 till ca 139000, och åren 1986 och 1987 1111138000 resp. 97000.
Detta kan jämföras med den bedömning som föredragande statsrådet gjorde i samband
med införandet av det nya systemet. Hon beräknade antalet statsbidragsberälligade
permitteringsdagar till ca 350000 per år. Delta kan tyda på all arbetsgivarna
genom det nya permitleringslönesystemel begränsat antalet permitteringsdagar.
Emellertid har permitteringslöneersältningen successivt urholkats eftersom den
inte har höjts sedan den infördes den 1 januari 1985. Flera remissinstanser har
föreslagit en höjning av ersättningsnivåerna. Jag föreslår mot bakgrund härav
att ersättningen höjs från nuvarande 300 kr. per dag till 375 kr. fr.o.m. den 1
juli 1988. Ersättningen vid väderpermittering bör samtidigt höjas från 230 kr.
per dag lill 290 kr.

4.1.2
Regeländringar avseende väderpermittering

Mitt förslag:
Antalet ersätiningsberältigade dagar vid väderpermittering ökas med 20 till
högst 45.

Skälen för mitt förslag: Permitleringslönesystemel
har enligt utvärderingen inneburit att vissa förelag inom väderkänsliga
branscher, dvs. byggnadsindustrin och vissa specialföretagsområden såsom mur-
och puts, lakläggning samt schaktentreprenadverksamhet har fått kraftiga
kostnadsökningar. Detta är företag som har en starkt väderberoende verksamhet och
vanligtvis få möjligheter fill annan sysselsättning i stället för väderper-

51

mittering. Den mycket
kalla vintern 1985 kom att innebära långa permitteringar. Detta gällde
särskilt företag i Norrlandslänen. De nuvarande per-mitteringsreglerna kommer
emellertid rimligen på sikt att bidra till en viss minskning av väderpermilteringarna
genom att företagen ökar sina ansträngningar fill alternalivsysselsättning och
säsonganpassar arbetet. Vissa mindre specialföretag kommer trots sådana
ansträngningar att behöva permittera och under framför allt stränga vintrar för
ganska långa perioder. Några remissinstanser som har yttrat sig över RRV:s
rapport, bl. a. Byggförbundet och Schaktentreprenörernas Arbetsgivareförbund,
har föreslagit alt ersättningen vid väderpermittering utges utan begränsning
av antalet bidragsberättigade dagar och att karensdagarna tas bort vid väderpermittering.
För egen del har jag stor förståelse för att vissa företag har fått problem i
samband med långa väderpermitteringar.

Den mycket stränga vintern
1985 när det nya systemet trädde i kraft innebar att förelagen hade kort tid på
sig att anpassa sig fill det nya systemet. Vintern 1985 följdes också av två relafivt
kalla och snörika vintrar. För att mildra de ekonomiska effekterna för
företagen vid långa väderpermitteringar föreslår jag att antalet ersättningsberättigade
dagar i samband med väderpermitteringar ökas med 20 utöver de 25 som gäller i
dag. Det innebär att ett företag som under året enbart väderpermitterar kan få
ersättning för totalt 45 dagar. Jag är inte beredd att föreslå några ändringar
i fråga om karensdagarna.

Ändringen
bör träda i kraft den 1 juli 1988.

Prop. 1987/88:114

4.1.3 Förenklade
utbetalningsrutiner

Mitt
förslag: Den statliga permitteringslöneersättningen skall betalas ut till utbetalningsinsfituten
samtidigt som dessa beslutar om ersättning.

Skälen
för mitt förslag: AMS utbetalning av permitteringslöneersättning kan i dag ske
tidigast en dryg vecka efter del att utbetalningsinsfituten rekvirerat medel.
Jag anser att det är angeläget att hanteringstiden kan kortas ned. Jag föreslår
därför att utbetalningsinstituten på motsvarande sätt som jag tidigare har
föreslagit i fråga om statsbidraget fill arbetslöshetskassorna får möjlighet, atl
direkt efter beslut om ersättning få tillgång till statsbidraget.

Den
nya utbetalningsmtinen bör träda i kraft den 1 januari 1989. Det bör ankomma på
regeringen alt närmare utforma reglerna härför.

Jag
vill här anmäla att jag avser att senare föreslå regeringen att en särskild
preskriptionsregel införs i förordningen (1984:1011) om permitteringslöneersättning
som innebär alt arbetsgivaren måste ha ansökt om ersättning inom tre år efter permitteringen
för att permitteringslöneersättning skall lämnas.

52

5
Kostnader Prop. 1987/88:114

Mina
förslag i del föregående innebär både kostnadsökningar och kostnadsminskningar.
Kostnaderna för de höjningar som jag har föreslagit för nästa budgetår av den
högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen, stödbeloppet i det kontanta
arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och
yrkesinriktad rehabilitering beräknar jag till totalt 487 milj. kr. Kostnaderna
för de förbättringar som jag har föreslagit i fråga om permitteringslöneersättningen
uppskattar jag lill 12 milj. kr. Avskaffandet av karensdagarna i
arbetslöshetsförsäkringen och KAS kostar enligt mina beräkningar ca 270 milj.
kr. per år eller 135 milj. kr. under budgetåret 1988/89, eftersom reformen
föreslås träda i kraft först den 1 januari 1989. Halvårskostnaden för de
ränteförluster för staten som de ändrade ulbetalningsmtinerna för statsbidrag
innebär beräknar jag till 40 milj. kr.

Mitt
förslag atl statsbidrag skall utgå för hela den utbetalade ersättningen medför
en ökad utbetalning av statsbidrag med ca 200 milj. kr. under andra hälften av
budgetåret 1988/89. Denna kostnad motsvaras emellertid av en lika stor
inbetalning lill staten från de erkända arbetslöshetskassorna. En del av
medlemsavgifterna i kassorna skall ju, som jag fidigare har redovisat,
finansiera de ökade kostnaderna för statsbidraget.

De
ändringar som jag har föreslagit i fråga om kompensationsnivåer, avstängningstider
och ersättningsrätl vid studier innebär kostnadsminskningar med totalt ca 300
milj. kr. per år eller 150 milj. kr. under budgetåret 1988/89, eftersom de
ändrade reglerna föreslås träda i kraft först den 1 januari 1989. Härtill
kommer ränteinkomster för staten på den del av medlemsavgifterna som kassorna
skall betala in till staten. Jag beräknar dessa inkomster för ett halvår till
ca 9 milj. kr.

De
totala kostnaderna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna under
budgetåret-1988/89 beräknar jag till 7743 milj. kr. Jag har då räknat med att
arbetslösheten bland medlemmarna i arbetslöshetskassorna kommer att motsvara
6,9 dagar per medlem och år. Vidare har jag räknat med 3,6 miljoner medlemmar i
kassorna.

Det
är svårt att bestämma antalet statsbidragsberättigade permitteringsdagar,
eftersom sådana faktorer som arbetskonflikter och stränga vädervillkor
påverkar omfattningen. Med hänsyn till utfallet under åren 1985-1987 uppskattar
jag emellertid att antalet statsbidragsberättigade permitteringsdagar i
fortsättningen kommer all understiga den nivå som antogs i samband med att
systemet infördes. Jag beräknar därför antalet statsbidragsberättigade dagar
till 200000 lill en kostnad av 87 milj. kr.

Jag
har tidigare föreslagit all kostnaderna för statsbidragentill de erkända
arbetslöshetskassorna och till permitteringslöneersättningen skall finansieras
helt över arbetsmarknadsavgiften. De sammanlagda kostnaderna som skall finansieras
över denna avgift uppgår till 7830 milj. kr. under budgetåret 1988/89. Jag
beräknar att inflytande avgiftsmedel för samma period skall täcka uibetalningsbehovet.
De medel som kassoma skall betala in till staten beräknar jag fill ca 200
milj. kr. för ett halvår.

53

Utbetalningsbehovet för KAS
beräknar jag till 574 milj. kr. Jag har då Prop. 1987/88:114 uppskattat
antalet stöddagar fill 4 miljoner.

Kostnaderna
för utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad
rehabilitering beräknar jag till 3 258 milj. kr. Jag har härvid utgått från den
omfattning på arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering som
ligger till grund för mina beräkningar av medelsbehovet för sådan utbildning
och rehabilitering i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 12). Detta
innebär 98000 deltagare i arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag och
en genomsnittlig utbildningsfid om 19 veckor. Vidare 23000 deltagare i
yrkesinriktad rehabilitering under i genomsnitt tolv veckor.

Kostnaderna för KAS och utbildningsbidragen skall med mitt förslag fill
finansiering helt bekostas över statsbudgeten. I årets budgetproposition har
regeringen föreslagit riksdagen att beräkna etl förslagsanslag av 3632824000
kr. under anslaget B 4. Bidrag lill arbetslöshetsersäfining och
utbildningsbidrag. De kostnader som jag nu har beräknat för KAS och utbildningsbidrag
uppgår fill sammanlagt 3 832152000 kr. Anslagsbenämningen bör ändras lill
Kontant arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag.

Mot
bakgmnd av de omfattande ändringar i finansieringen av arbetslöshetsersättningen
och utbildningsbidragen som mina förslag innebär bör en uppföljning och
utvärdering göras av reformemas kostnadsmässiga och administrativa effekter.
Delta bör dock ske först sedan reformerna varit i kraft några år. Jag avser att
senare återkomma med förslag till regeringen om hur en sådan uppföljning och
utvärdering skall genomföras.

6 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

4. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag
om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för socialdeparte

mentet.

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

7 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

54

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, Prop.
1987/88:114

4. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen' (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

8 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

55

Sammanfattning
av a-kassekommitténs Prop-1987/88:114

delbetänkande
(Ds A 1987:4) ""

Arbetslöshetsförsäkringen — högsta dagpenning och
finansiering

I
detta delbetänkande lämnar jag förslag om hur beslut om högsta dagpenning i
arbetslöshetsförsäkringen bör fattas, hur finansieringen av statens utgifter
för kontantstöd och utbildningsbidrag bör ske samt hur statsbidraget till arbetslöshetskassoma
bör utformas.

Mina
förslag är följande:

Högsta
dagpenning justeras fortsättningsvis årligen i förhållande lill löneförändringarna
för industriarbetare. Underlag för justeringen är SAFs och LOs gemensamma
lönestatistik. Justeringen av högsta dagpenning skall direkt överensstämma med
löneförändringen. Beslut fattas av regeringen i december och träder i kraft i
januari.

Statsbidragen
till arbetslöshetsförsäkringen och fill permitteringslöneersättningen
finansieras helt med arbetsgivaravgifter. Avgiften sätts till en sådan nivå att
den ger vissa överskott i högkonjunktur. Under lågkonjunktur träder
statsbudgeten emellan. Det kontanta arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen
bekostas helt över statsbudgeten. Någon höjning av arbetsgivaravgiften behöver
inte ske med anledning av mitt förslag.

Kravet
på arbetslöshetskassorna att bygga upp fonder avskaffas helt.

Statsbidragen
till arbetslöshetskassorna utgår för hela kostnaden för
försäkringsersättningen. För varje medlem skall dock kassorna lämna ett bidrag till
ersältningskoslnadema som motsvarar hälften av den genomsnittliga dagpenningen
i respektive kassa. Dessutom föreslår jag att ett bidrag om fem kronor per
ersättningsdag skall utgå till kassorna för deras förvaltning. Utbetalning av
ersättningen till de arbetslösa sker från ett konto hos AMS, från vilket
kassorna får rätt att beordra utbetalningar. En gång i månaden överför varje
kassa sin del av utbetalningarna till delta konto.

Medlemsavgifterna
i arbetslöshetskassorna kommer därmed att beslå av hälften av den
genomsnittliga dagpenning som utbetalas till en arbetslös i kassan, kassans
förvaltningskostnader minskade med förvaltningsbidragel och de övriga inkomster
som kassan har. Arbetslösheten får med mitt förslag ingen inverkan på
medlemsavgifterna.

Bakgrunden
till mina förslag är följande:

Högsta
dagpenning - som från den 1 juli 1987 är 400 kronor under högst fem dagar i
veckan - förändras f. n. inte med någon automatik. Varje höjning prövas för
sig. Beslut fattas av riksdagen. De arbetslösa som har ersättning under högsta
dagpenning får däremot i regel sin dagpenning justerad i samband med att nya
avtal träder i kraft. Under den senaste tioårsperioden har högsta dagpenning
höjts med oregelbundna mellanmm på alltifrån 12 till 22 månader.

Arbetslöshetsförsäkringen
har alltsedan den infördes för drygt 50 år

sedan varit en del av arbetsmarknadspolitiken. Avsikten är atl den arbets

löse skall ha trygghet för sin försörjning under den tid han söker nytt 56

arbete. Försäkringen skall
utgöra kompensation för den inkomst den ar- Prop. 1987/88:114

betslöse förlorat och beräknas också enligt inkomslbortfallsprincipen. Bilaga
1

De
gmpper som berörs av förändringar av högsta dagpenningen utgörs till stora
delar av medelinkomsttagare. Flertalet är arbetare eller tjänstemän på
mellannivåer. För närvarande har mellan 12 och 15 procent av de arbetslösa
högsta dagpenning. Även för dessa grupper bör en snabb, säker och rättvis
anpassning ske av ersättningen.

Tre
huvudkrav bör enligt min uppfattning ställas på en metod för att anpassa högsta
dagpenning till löneutvecklingen: den bör ge skälig långsiktig inkomsttrygghet
för de försäkrade, den bör medföra så små tidsfördröjningar som möjligt och
den bör vara tekniskt enkel och tillförlitlig.

Dessa
huvudkrav tillfredsställs av mitt förslag att SAFs och LOs gemensamma
lönestatistik för industriarbetare skall utgöra underlag för justering av
högsta dagpenning. Justeringar kan ske med jämförelsevis liten eftersläpning.
Eftersom det är löneförändringarna och inte lönernas absoluta nivå som skall
grunda omräkningen behöver endast två lönekomponenter - fidlön och ackord —
utgöra underlag. Därmed blir metoden enkel att använda.

Om
milt förslag skall ge skälig långsiktig inkomsttrygghet för alla försäkrade
måste kassornas rätt att besluta om en lägre dagpenning än lagen tillåter tas
bort.

Mitt
förslag fömtsätter att riksdagen till regeringen överlämnar rätlen att fastställa
högsta dagpenning.

Finansieringen
av statsutgifterna för arbetslöshetsersättning, permitteringslöneersättning
och utbildningsbidrag sker i dag på samma sätt och ur samma källa. 65 procent
av utgifterna bekostas med en arbetsgivaravgift (arbetsmarknadsavgiften) och 35
procent över ett anslag på statsbudgeten. Fördelningen mellan avgifts- och
budgetmedel beslutas av riksdagen. Om avgiftsmedlen något år skulle ge överskott
kan delta överskott inte användas. Om avgifterna å andra sidan inte räcker
till den beslutade andelen kan inte statsbudgeten träda emellan. I stället
måste medel lånas från andra inkomsttitlar. Därigenom belastas avgiften med
räntor för skulder.

Under
senare år har inkomsterna från arbetsmarknadsavgiften i stort sett svarat mot
kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen, medan utgifterna över statsbudgeten
i stort sett motsvarat de samlade kostnaderna för del kontanta
arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen.

Då
arbetsgivaravgifter för mer än tio år sedan infördes lill försäkringen var
motivet att arbetsgivarnas handlande på ett avgörande sätt påverkar sysselsättningen.
Detta motiv kvarstår.

Mitt
förslag att löneutvecklingen för industriarbetare skall styra den högsta
dagpenningen förstärker ytterligare sambanden mellan förhållandena på
arbetsmarknaden och försäkringen.

Mitt
förslag är att arbetsmarknadsavgiften fortsättningsvis enbart bör

finansiera statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen och till permitte

ringslöneersättningen, medan utbildningsbidragen och det kontanta arbets

marknadsstödet helt bör finansieras över statsbudgeten. Detta ger en mer

rationell hantering av statsmedlen. Någon höjning av arbetsmarknadsav

giften erfordras inte. 57

Arbetslöshetskassorna
måste nu bygga upp fonder för att möta kom- Prop. 1987/88:114 mande
påfrestningar. Detta s. k. fonderingskrav går tillbaka fill den tid då Bilaga 1
de erkända kassorna bildades. För att en kassa skulle få träda i verksamhet krävdes
då alt den hade ansenliga reserver. Detta var naturligt med hänsyn lill att
statsbidragen då endast täckte en mindre del av ersättningen. De arbetsmarknadspolitiska
instmmenten var långt mindre utvecklade än i dag och massarbetslöshet en
realitet.

I
dag läcker statsbidragen omkring 95 procent av försäkringsersättningen. I
praktiken har staten sedan länge garanterat att medel fmns för försäkringsutbetalningarna.
Trots att fonderingskravet sänkts upprepade gånger har många kassor svårt att
uppfylla det. Fonderingskravet medför också att det blir väsentligt dyrare för
en kassa med hög arbetslöshet att höja dagpenningen än för en kassa där
arbetslösheten är låg.

Fonderingen
har i alla tider också varit mycket ojämn. Några garantier för att fonderingen
sker i de kassor där den i framtiden behövs finns inte. Strukturförändringarna
på arbetsmarknaden kan medföra tvära kast inbördes mellan kassorna. De
uppoffringar som fonduppbyggnaden kräver framför allt i kassor med hög
arbetslöshet slår inte i rimlig proportion vare sig till nyttan av fondmedlen
eller till de förmåner medlemmarna kan påräkna. Kravet på fortsatt
fonduppbyggnad i arbetslöshetskassoma bör därför helt avskaffas.

Statsbidragen
till arbetslöshetskassorna behöver förändras av flera skäl:

För
det första kräver avvecklingen av fonderingskraven alt statsbidragen tillförs
försäkringen samtidigt som utbetalningarna sker lill de arbetslösa.

För
det andra medför inte avvecklingen av fonderingskravet ensamt alt avgifterna
utjämnas. De nuvarande stora skillnaderna skulle tvärtom komma att öka
ytterligare.

För
det tredje skall justeringen av högsta dagpenning ske i samtliga kassor. 1
annat fall är det inte fråga om någon automatik. Därför får ingen kassa hindras
av alltför betungande kostnader.

För
det Qärde behöver statsbidragen förenklas om de skall kunna utbetalas löpande.

Utgångspunkter
för mitt förslag lill nya regler för statsbidragen är följande:

- Arbetslöshetens omfattning i den enskilda kassan
bör inte påverka avgifterna i kassan. Inte heller bör förändringar av
arbetslösheten framöver påverka avgifterna vare sig i den enskilda kassan
eller för kassakol-lektivel som helhet.

- Skillnader i avgifter som beror på skillnader i
förmåner eller förhållanden som den enskilda kassan själv kan påverka är
rimliga och kan accepteras.

- Kassornas frihet alt själva besluta om sin
organisation bör bevaras.

- Kassornas intresse av en god hushållning bör
bibehållas.

- Statsbidragen bör vara enkla att hanlera för såväl
kassorna som för AMS.

Det
finns sedan lång lid avsevärda skillnader i arbetslösheten inbördes 58

mellan kassorna. Många
kassor har drabbats av en konstant hög arbetslös- Prop. 1987/88:114 het.
Skillnaderna i arbetslöshet är betydligt större i dag än för fio år sedan.
Bilaga 1 Det nuvarande statsbidraget utjämnar inte helt dessa skillnader. Det
är mer än tre gånger så dyrt atl höja dagpenningen i den kassa där
arbetslösheten är högst som i den där den är lägst.

Starka
principiella invändningar kan riktas mot att de olika kassorna skall ha skilda
kostnader för alt tillämpa den automafiska anpassningen av högsta dagpenning.
Att dessa skillnader dessutom skulle bero på arbetslöshetens omfattning anser
jag strider mot viktiga principer för en modern arbetslöshetsförsäkring.

De
stora skillnaderna i arbetslöshet inbördes mellan kassorna har också lett till
stegrade skillnader i förvaltningskostnader. Om arbetslöshetens inverkan på
avgifterna helt skall kunna elimineras krävs därför att även förvaltningskostnaderna
utjämnas.

Däremot
talar många skäl för att avgifterna tas ul i förhållande till den dagpenning
som medlemmarna kan påräkna. Det är enligt min uppfattning helt rimligt att en
medlem i en kassa där dagpenningen är låg - och även inkomsterna således låga -
har en lägre avgift än medlemmar i kassor där inkomsterna och dagpenningen är
högre. Däremot anser jag det inte rimligt alt lågavlönade medlemmar skall
betala lika stora avgifter som högre avlönade.

Mitt
förslag är atl kassorna skall bidra till försäkringsersättningen med etl belopp
för varje medlem som knyter an till dagpenningens storlek. Etl förvaltningsbidrag
skall utgå för varje ersättningsdag. Därmed utjämnas alla skillnader i
medlemsavgifterna som beror på arbetslösheten. Detta statsbidrag är också
enklare att hantera än det nuvarande.

Med
mitt förslag lill statsbidragsregler och avveckling av fonderingskravet kan
avgifterna sänkas i kassorna. Utjämningen av avgifterna blir betydande. Inga
skillnader i avgifter som hänför sig till arbetslösheten kvarstår. Kostnaderna
för att höja dagpenningen blir inte större i kassor med hög arbetslöshet.
Totalt dämpas anspråken på framfida höjningar av avgifterna väsentligt. Trots
detta blir kostnaderna för statsbidragen inte högre än med nuvarande regler.

De
kostnadsberäkningar jag gjort avser dels kostnaderna för atl anpassa högsta
dagpenning till industriarbelarlönernas förändringar, dels de samlade
kostnaderna för försäkringsersättningen de närmaste åren.

Som
grund för mina kalkyler har jag studerat de kostnads- och volymförändringar
som ägt rum under de senaste 10-15 åren. Jag har då kunnat konstatera alt
snabba stegringar har skett av såväl volymer som kostnader. De senaste årens
sjunkande arbetslöshet, som registrerats såväl i arbets-kraftsundersökningarna
som i AMS' sökandestalistik, har inte motsvarats av någon nedgång av
försäkringsersättningens volym. Detta har en lång rad orsaker:

- medlemsantalet i arbetslöshetskassorna har ökat
snabbare än arbetskraften

- en stigande andel av de arbetssökande är arbelslöshelsförsäkrade

- allt fler fidsbegränsade anställningar, vilket
leder fill att många - framför allt unga - får upprepade korta
arbetslöshetsperioder 59

- partiell arbetslöshet, som i sin tur har samband
bl. a. med de alltmer Prop. 1987/88:114 utbredda korta anställningsformema Bilaga 1

- ökande andel långlidsarbetslösa, i synnerhet bland
äldre. Detta avspeglas också i den väsentligt mer omfattande
förtidspensioneringen av arbetsmarknadsskäl. Bland de äldre långfidsarbetslösa
återfinns också många som omfattas av s. k. 58,3-årspensioneringar, som var
vanligt förekommande under de första åren av 1980-talet.

Under
80-talel har också ändringar gjorts inom försäkringen och KAS som medverkat
till en minskad användning:

• nya regler för
pensionsavdrag

• ungdomslagen har
införts och åldersgränserna för KAS har höjts

• permitteringslöneersättning har införts

•
lagen om anställningsskydd har skärpts

För
kontantstödens omfattning under kommande år är givetvis den allmänna ekonomiska
utvecklingen i Sverige och i vår omvärld av helt avgörande betydelse. Jag utgår
i mina bedömningar från att inga avgörande förändringar kommer alt ske inom den
ekonomiska polifiken under de närmaste åren och att arbetsmarknadspolitiken än
starkare kommer att inriktas mot platsförmedling och utbildning.

Utsikterna
på arbetsmarknaden för år 1987 är enligt den bedömning AMS gjorde i början av
mars 1987 goda. Sysselsättningen väntas öka även 1987. Dock bedömer AMS atl
utbudet av arbetskraft kan bli något större än sysselsättningsökningen, varför
arbetslösheten kan öka något. En sådan ökning kommer i första hand alt drabba
ungdomar och andra nytillträdande saml dem som redan har svårigheter. Andelen
långtidsarbetslösa kan då öka. Sammantaget torde detta leda till en ökning av kontantstöden,
men denna ökning väntas bli måttlig.

Flera
faktorer har således medverkat till all arbetslöshetsförsäkringens volym inte
har kunnat nedbringas trots ett bättre sysselsättningsläge. Flertalet av dessa
faktorer kommer att inverka på försäkringen även under kommande år. Även med en
oförändrad öppen arbetslöshet kommer därför en viss volymökning att ske.

60

Sammanfattning av a-kassekommitténs pp- 1987/88:114

slutbetänkande (SOU 1987:56) Ekonomiskt stöd till "
arbetslösa - översyn av vissa villkor

Det
kontanta arbetsmarknadsstödet och de nuvarande reglerna för arbetslöshetsförsäkringen
infördes år 1974 och har i stort sett varit oförändrade sedan dess.

Sedan denna tid har betydande förändringar skett i de arbetslösas bakgrund.

Fört
var den vanligaste orsaken till arbetslöshet drifts- och personalinskränkningar.
Numera är den vanligaste orsaken alt etl åtaget arbete — ett vikariat, en
objektsanställning eller annat tillfälligt arbete — har upphört. Bland unga och
medelålders arbetslösa dominerar denna anledning helt. De äldre, däremot,
drabbas alltsedan år 1979 av driftsinskränkningar i oproportionerligt hög grad.
Därtill har sådana skäl till arbetslöshet som ohälsa och pension ökat snabbt
bland de äldre. Dessa anledningar är nu tre gånger så vanliga bland äldre som
för tio år sedan.

Driftsinskränkningar
och avgångar av hälsoskäl eller i samband med pension ger också upphov till en
myckel svårartad arbetslöshet. Den främsta orsaken till långtidsarbetslöshet är
nu avgångar av hälsoskäl eller pensionering. Mer än en tredjedel av alla
långtidsarbetslösa är kassamedlemmar i åldrarna mellan 55 och 64 år. Äldre
kassamedlemmar som blir arbetslösa får endast sällan nytt arbete. Majoriteten
går i pension, oftast efter myckel långa arbetslöshetsfider.

Trots
alt en stor andel av de arbetslösa har sin bakgmnd i icke fasta anställningar
är inte den andel av de arbetslösa som drabbas av upprepade arbetslöshetsperioder
större nu än för tio år sedan.

Arbetslösheten
bland ny- och återinträdande på arbetsmarknaden är inte högre nu än för tio år
sedan, och andelen långtidsarbetslösa är lägre.

Förslagen
i kapitlen 2 lill och med 7 har sin utgångspunkt i dessa stora förändringar i
de arbetslösas bakgrund. Förändringarna kräver att innebörden av begreppet
"stå till arbetsmarknadens förfogande" klargörs ytterligare. Vidare
behöver gränsdragningen mot andra stödsystem - främst pensioner och studiestöd
- upprätthållas.

Arbetslinjen
i arbetsmarknadspolitiken innebär atl den arbetssökande så snart som möjligt
skall få ett lämpligt arbete och inte vara hänvisad till
arbetslöshetsersättning under lång tid. En förutsättning för att arbetslinjen
skall vara framgångsrik är att de arbetssökande verkligen är oförhindrade och
villiga att ta arbete.

Sedan
etl par år har det varit möjligt för ersältningstagare att bedriva studier på
heltid fömtsatt att de skriftligen förbundit sig att avbryta studierna om
lämpligt arbete erbjuds.

Jag
anser inte att detta är förenligt med de krav som bör ställas på en arbetssökande
att stå till arbetsmarknadens förfogande. En arbetssökande måste också vara
tillgänglig för besök på arbetsplatser, för anställningsintervjuer och
aktiviteter som arbetsförmedlingen kallar lill.

Förbindelser
att avbryta studier strider också mot angelägna strävanden

inom utbildningen att förhindra studieavbrott. Att man för arbetslöshelser- "

sättningen
uppställer villkor som direkt motverkar dessa strävanden anser Prop.
1987/88:114

jag förkasfiigt.
Möjligheten att bedriva studier med arbetslöshetsersättning Bilaga 2

skapar
också orättvisor mellan olika studerande. Orättvisan ligger inte

bara
däri att vissa studerande kan komma i åtnjutande av en förmånligare

sludiefinansiering
än andra, ulan också i tillgången på utbildningsplatser.

Med
de regler som nu gäller kan en studerande bli ulan plats vid en

utbildning
till förmån för en person som utfäst sig att avbryta sina studier.

Jag
föreslår därför atl huvudregeln skall vara att den som bedriver studier på
heltid inte skall kunna få arbetslöshetsersättning annat än i särskilda
undantagsfall. Däremot bör givetvis arbetssökande ha rätt att bedriva studier
på deltid, förutsatt alt studierna inte inkräktar på möjlighetema att söka och
ta arbete och att den arbetslöse inte begränsar sitt arbetsutbud utan söker helfidsarbete.

Sedan
många år görs betydande insatser för att minska säsongsmässiga variationer i
sysselsättningen.

Utredningen
har kartlagt arbetslöshetens säsongsvariafioner i tio kassor. Kartläggningen
visar att i dessa tio kassor utgick år 1985 omkring 500 miljoner kronor i
ersättning fill följd av säsongsmässiga variationer. I kartläggningen ingår
inte Statsanställdas kassa, där en omfattande sä-songsarbelslöshet bland vägarbetare
förekommer.

Arbetslöshetskassomas
samorganisation har kartlagt den säsongsarbetslöshet som har ett mer direkt samband
med säsongsbefingade anställningsvillkor. Enligt denna kartläggning utgick år
1985 totalt ca 260 miljoner kronor i ersättning från kassorna.

Stödet
till säsongsarbetslösa fungerar delvis som elt slöd till vissa branscher och
regioner. Detta bör emellertid inte påverka ersättningsreglerna. En generell
reglering av ersällningsrätten varken kan eller bör ske. Det skulle kunna
medföra atl särskilda krav ställs på vissa delårsarbetslösa enbart därför att
de är relativt lätta alt identifiera, medan andra ersältningstagare skulle
undgå begränsningar av det skälet all de har mer "vaga" former av
säsongsanställningar. Däremot måste givelvis samma krav på att stå till
arbetsmarknadens förfogande ställas på säsongsarbetslösa som på andra
arbetslösa.

Säsongsarbetslöshet
bör motverkas på följande sätt:

1) Parterna på arbetsmarknaden bör göra en noggrann
genomgång av alla avtal som fömtsätter säsongsuppehåll. En utgångspunkt bör
vara att staten inte skall svara för regelbundet återkommande kostnader.

2) Särskilda insatser för långlidsarbetslösa har
nyligen beslutats av regeringen. Dessa insatser bör även ge effekt för de
långtidsarbetslösa säsongsarbetarna.

3) AMS bör få i uppdrag alt se över möjligheterna att
ordna meningsfylld utbildning och kompletterande sysselsättning åt vägarbetare
och andra grupper med omfattande säsongsarbetslöshet.

4) Kombinalionssysselsättningar bör ordnas främst i
områden där man är starkt beroende av traditionella säsongsarbeten.

Deltidsarbetslöshetens
omfattning är inte känd. På samma sätt som

säsongsarbelslösheten ger olika definitioner olika resultat. A-kassekom

mittén har gjort en kartläggning som visar att den partiella arbetslösheten 62

år
1986 gav upphov till knappt 20% av den utbetalda ersättningen, medan Prop.
1987/88:114 de fackliga representanterna i kommittén har hävdat atl det är
fråga om Bilaga 2 mindre än 10%.

Nya
regler för ersättning infördes den I juli 1987 och särskilda insatser skall nu
göras mot deltidsarbelslösheten. Då kommer även omfattningen att klarläggas.
Några erfarenheter av de nya reglerna och insatserna finns inte än, och jag
föreslår därför inte heller några ytterligare ändringar.

Bestämmelserna
om avdrag för pension i arbetslöshetsförsäkringen fill-kom år 1964. När dessa
regler infördes utgick man från atl de skulle vara provisoriska i avvaktan på
alt ålderspensionärernas ställning inom försäkringen skulle lösas. Så skedde
också 1974. Sedan dess har inte den som uppnått den allmänna pensionsåldern
längre rätt att kvarstå som medlem i arbetslöshetskassa och kan således inte
heller få ersättning från försäkringen.

På
arbetsmarknaden finns emellerfid etl flertal avtal som medger avgång med
ålderspension före den allmänna pensionsåldern. Den som har en s. k. tjänstetidsfaktor
på 0,8 eller mer - motsvarande 24 år eller mer av pen-sionsgmndande anställning
- har inte rätt till arbetslöshetsersättning. För den som har kortare tid än så
görs pensionsavdrag motsvarande l/260-del av årspensionen från dagpenningen.

I
de flesta tjänstepensionsavlal motsvarar full pension 65 % av slutlönen. Med de
regler som nu gäller är det således möjligt för en person att komplettera en
låg pension med arbetslöshetsersättning så alt han får högre kompensation än om
han hade intjänat rätt fill hel pension.

Många
äldre har av olika skäl inte kunnat tjäna in rätt till full pension. Med hänsyn
Ull dessa personer bör inte rätlen till arbetslöshetsersättning i samband med
pension tas bort helt. Däremot är det inte rimligt att dessa personer skall
kunna få en högre kompensation än om de tjänat in rätt till hel pension. Jag
föreslår därför all dagpenningen från arbetslöshetsförsäkringen till
pensionärer skall kunna utgå med högst 65 % av dagsförtjänsten.

De
som nu har tjänstepension bör inte få sina villkor förändrade under pågående
ersättningsperiod.

Den
som har fyllt 60 år och som har haft arbetslöshetsersättning under längsta
möjliga lid kan få förtidspension av arbelsmarknadsskäl. Det är denna rätt som
tillsammans med rätten alt IräiTa avtal om avsteg från turordningsreglerna i
lagen om anställningsskydd som har gjort de s. k. 58,3-årspensioneringarna
möjliga. Dessa innebär i korthet atl arbetstagare och arbetsgivare träffar
avtal om atl vid driftsinskränkningar de äldre arbetstagarna sägs upp först.
Detta sker under fömtsältningen att de äldre skall få arbetslöshetsersättning
under längsta möjliga tid och därefter få förtidspension. Man utgår från att de
äldre inte skall få eller behöva acceptera erbjudanden om nya arbeten.

Det
har sedan länge funnits en stark strävan atl värna äldre människors

rätt att om de så önskar fortsätta att arbeta. Elt uttryck för detta är skyddet

för äldre i lagen om anställningsskydd, ett annat de äldres rätt lill längre

ersättningsfider inom arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbets

marknadsstödet. 58,3-årspensioneringarna strider därför mot angelägna

strävanden. Avstegen är emellertid främst elt arbetsmarknadspolitiskt pro- 63

blem som inte kan och
heller inte bör lösas genom åtgärder inom arbetslös- Prop. 1987/88:114

hetsförsäkringens ram. Bilaga 2

Den
som slutar ett arbete frivilligt ulan giltigt skäl stängs av från ersättning.
Detsamma gäller den som avvisar ett arbetserbjudande. Avstängningstiden är 20
dagar om det lämnade/avvisade arbetet skulle ha varat mer än 10 dagar. Den som
lämnar en anställning får således inte någon ersättning under sammanlagt fem
veckor — fyra veckors avstängning och en veckas karens.

I
debatten under senare lid är ofta förekommit uppgifter om alt ungdomar skulle
lämna sina arbeten frivilligt för att leva på arbetslöshetsförsäkringen. De
undersökningar som jag har företagit ger inga som helst belägg för detta.
Tvärtom är den andel av de arbetslösa ungdomarna som har lämnat sina arbeten på
egen begäran lägre nu än för fio år sedan.

Det
finns inga tecken på att det frivilliga slutandet skulle ha ökat totalt sett.
Däremot lämnade markant fler äldre sina anställningar av skäl som ohälsa,
flyttning eller pensionering under lågkonjunkturåren 1980 lill 1984 än under
tidigare år. Alltjämt är betydligt fler äldre arbetslösa av dessa anledningar
än år 1980.

En
avveckling av karensen i arbetslöshetsförsäkringen bör inte komma dem som
frivilligt lämnar en anställning till godo. Därför bör en sådan avveckling
kombineras med en förlängning av avstängningstiden från 20 till 25 dagar.

Karensvillkor
har funnits i arbetslöshetsförsäkringen alltsedan den första
kassaförordningen. Det nu gällande villkoret innebär alt en person måste vara
arbetslös i fem dagar innan ersättning kan börja utgå.

Tidigare
fanns inom arbetslöshetsförsäkringen elt system med inplacering i
dagpenningklasser. För dem som trots detta blev överkompenserade tillämpades en
ordning med s. k. överförsäkringsavdrag. Dagpenningklasserna finns inte
längre. För alla som inte är berälfigade lill högsta dagpenning görs därför nu
överförsäkringsavdrag med 8,3 %.

Förutsättningarna
att finna ett nytt arbete, lämplig utbildning eller annan åtgärd för en
arbetslös är givetvis oberoende av om han genomgår karens eller ej. För många
arbetslösa är det också mycket svårt att bära ett så stort inkomstbortfall som
en veckas karens innebär. De som beviljas fortsatt ersättning efter att en
ersättningsperiod gått lill ända får en ny karens mitt under en pågående, ofta
lång arbetslöshetsfid. För den enskilde är detta helt obegripligt.

Jag
anser atl det inte längre finns några bärande skäl alt behålla karensen i
arbetslöshetsförsäkringen.

I
det delbetänkande som jag tidigare har avlämnat har jag föreslagit atl högsta
dagpenning årligen skall justeras efter förändringarna av industriarbetarnas
löner.

Det
finns sedan lång lid en strävan att anpassa reglerna för arbetslöshetsförsäkringen
till vad som gäller inom socialförsäkringarna.

Jag
föreslår atl karensen avvecklas i arbetslöshetsförsäkringen och att kompensationsnivån
sätts till 90%.

Detta
innebär att reglerna i arbetslöshetsförsäkringen närmas till vad

som gäller i sjukförsäkringen. Samtidigt avskaffas de sista kvardröjande 64

dragen av
understöd och särbehandling av arbetslöshet i förhållande till Prop.
1987/88:114

andra förvärvshinder. Bilaga 2

Jag lämnar av finansieringsskäl inte något förslag till
avveckling av karensen i det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Administrationen av det kontanta arbetsmarknadsstödet
sköts nu av länsarbetsnämnderna och försäkringskassorna. Arbetslöshetskassornas
samorganisation har erbjudit sig atl ta över administrationen.

Ersättningstagarna med KAS har blivit allt färre under de
senaste åren. Vid länsarbetsnämnderna är ett nytt ADB-system under införande.
Detta kommer att medge en inte obetydlig rationalisering. Jag har inte kunnat
finna all en överföring av administrationen till samorganisafionen skulle
medföra några ekonomiska vinster. En sådan ordning skulle också bli mindre
flexibel än den nuvarande.

Försäkringskassorna svarar nu för utbetalning av KAS till ersättningstagarna.
Utbetalningarna kan utan olägenheter överföras till riksförsäkringsverkets ADB-central.
Detta skulle ge en inte obetydlig ytteriigare besparing. Jag föreslår all
delta prövas.

Felaktiga utbetalningar av kassaersättning förekommer
givetvis. Jag har dock kunnat konstatera att felutbetalningarna varken
ekonomiskt eller antalsmässigt ger någon anledning till oro. Jag kan därför
inte finna några skäl att föreslå ändringar i den nuvarande ordningen, som har
många fördelar.

Arbetslöshetskassorna har allt sedan de bildades stått
öppna för var och en som är verksam inom kassans område. För medlemmar i de
närstående organisationerna har medlemsskap (med ett undanlag) alltid varit
obligatoriskt. 98% av medlemmarna i kassorna är anslutna på detta sätt. Övriga
2 % är enskilt anslutna medlemmar.

Den obligatoriska anslutningen medför alt många funktioner
kan skötas mer rationellt. Dessa fördelar kan inte utnyttjas för de enskilt
anslutna medlemmarna. Av dessa medlemmar får kassorna därför ta ul extra avgifter.
För närvarande förekommer fyra olika sådana avgifter. Jag anser att dessa olika
avgifter bör ersättas av en särskild avgiftsklass. Avgiftens storlek skall, i likhet
med övriga avgifter, godkännas av AMS. Meravgiften skall endast avse de
merkostnader kassorna har för den rena medlemsadminislrationen, såsom uppbörd
av medlemsavgifter.

Del finns en mängd föreningsrättsliga bestämmelser för
arbetslöshetskassorna. Dessa bestämmelser överensstämmer i stort med dem som
gäller för ekonomiska föreningar och i lagen om arbetslöshetsförsäkring
hänvisas därför i betydande omfattning till lagen om ekonomiska föreningar.

Inom utredningen har en lagtext som självständigt reglerar
föreningsrät

ten utarbetats. Detta har emellertid medfört att lagtexten har blivit väsent

lig mer omfattande än för närvarande. Även en skiss till en ny lag har

utarbetats. Denna skiss innebär emellertid ganska stora ingrepp i de nuva

rande bestämmelserna. 65

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

Att
självständigt reglera arbetslöshetskassornas föreningsrättsliga ställ- Prop.
1987/88:114 ning medför stora omarbetningar. Skall detta ske behöver därför en
ny lag Bilaga 2 — och inte ändringar i den nuvarande lagen - utarbetas. Det är
då lämpligt att se över bl. a. även lagens språkliga utformning. I ett sådant
sammanhang kan det också vara lämpligt att pröva om inte en del av AMS föreskrifter
bör inarbetas i lagen. Ett så omfattande arbete ligger inte inom ramen för mitt
uppdrag, utan bör ske i en utredning som odelat kan ägna sig ål detta. Jag har
därför stannat för alt inte nu föreslå några förändringar i den föreningsrätlsliga
regleringen av kassornas verksamhet.

Kostnaderna
för att avveckla karensen i arbetslöshetsförsäkringen i kombination med en kompensalionsnivå
på 90 % i stället för den nuvarande 91,7% beräknar jag till mellan 130 och 180
miljoner kronor årligen. Beräkningarna är gjorda i 1986 års löneläge och med då
gällande högsta dagpenning m. m. Jag har räknat med att 15-20000 nya ersältningstagare
med korta arbetslöshetstider tillkommer. Vidare kommer den andel av ersättningstagarna
som under ett år genomgår karens att variera under loppet av en
konjunkturcykel. Andelen kommer att var störst på toppen av en högkonjunktur
och lägst i början av en konjunkturuppgång. Jag beräknar att den andel av ersättningstagarna
som varje år genomgår karens kommer alt variera mellan 40 och 55 %.

Under
år 1986 uppbar mellan 11000 och 12 000 tjänstepensionärer ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen. Efter pensionsavdrag utgick mellan 170 och 180
miljoner kronor i ersättning. Med en kompensationsnivå på 65 % beräknar jag
kostnaderna lill 70—80 miljoner kronor årligen.

De
ändrade ersättningsreglerna bör leda till färre avgångar. Om antalet tjänslepensionärer
minskar med 25% - till 8500—9000 — uppstår en ytterligare besparing för
försäkringen på omkring 25 miljoner kronor.

Mina
övriga förslag medför begränsade förändringar av kostnaderna.

66

Sammanfattning av riksrevisionsverkets rapport Prop,
1987/88:114

(RRV Dnr 1986:1298) Permitteringslön "

I
denna rapport redovisas en uppföljning av det permitteringslönesystem som
infördes den 1 januari 1985. Undersökningen har utförts som ett konsultuppdrag
för riksrevisionsverkel (RRV).

Huvuduppgiften
har varit atl belysa om det nya systemet inneburit några förändringar i permitteringsmönslrel
och om så är fallet, vilka orsakerna är till dessa förändringar. I
förutsättningarna har också ingått att särskild uppmärksamhet skall ägnas
frågan oni hur systemet fungerat inom de branscher där permittering sker på gmnd
av otjänlig väderlek.

Permittering
innebär alt en arbetsgivare pgatillfällig arbetsbrist, driftsstörning,
otjänlig väderlek eller annan liknande omständighet inte kan tillhandahålla en
arbetstagare något arbete och atl han i samband därmed befriar denne från
skyldigheten att närvara på arbetsplatsen. Permitteringen kan omfatta en
sammanhängande period eller fördelas på återkommande perioder ("intermittent")
t. ex. i form av s. k. korttidsvecka.

Gmnden
för det nya permitteringslönesystemet utgörs av en av riksdagen antagen
ändring i lagen om anställningsskydd som innebär att "En arbetstagare som permitteras
har rätt till samma lön och andra anställningsförmåner som om arbetstagaren
hade fått behålla sina arbetsuppgifter" (21 § LAS).

Enligt
tidigare regler var arbetstagaren efter en inledande karensvecka med permitteringslön
från arbetsgivaren, hänvisad fill ersättning från A-kassa vid permittering. I
det nya systemet bärs kostnaderna för permit-leringslönen av den permilterande
arbetsgivaren med bidrag från en s. k. permitteringslöneanordning, vilken i sin
tur finansieras dels genom bidrag från staten, dels kollektivt ay arbetsgivarna
genom en avtalad avgift.

Den
statliga permitteringslöneersättningen ("PLE") utgår, oförändrat sedan
systemets införande, med 300 kr. per hel permitteringsdag. Den avgiftsfinansierade
kompletterande ersättningen, PLE-K, uppgår till 17% av den utbetalade permitteringslönen
(exkl. sociala kostnader).

Ersättning
ges för högst 23 permitteringsdagar per kalenderår. De första, andra, tredje,
elfte, tolfte, tjugoförsta och tjugoandra permitteringsdagama utgör icke ersätiningsberältigade
karensdagar.

Vid
permitteringar pga otjänlig väderlek som följer av kollektivavtal inom
byggnadsbranschen och vissa angränsande områden, gäller särskilda regler.
Ersättning får här lämnas för de andra och tredje permitteringsdagama men i
gengäld är ersättningsnivåerna lägre. PLE utgår med 230 kr. och PLE-K med
motsvarande 13,6% av permitteringslönen.

För
utbetalningen av ersättningarna svarar på LO-SAF-området del genom en
överenskommelse mellan parterna tillkomna "Institutet för utbetalning av permitteringslöneersättning
aktiebolag'' (lUP). Reglerna rörande den statliga permitteringslöneersättningen
återfinns i en förordning om permitteringslöneersättning (1984:1011) vilken
trädde i kraft samtidigt med anställningsskyddslagens nya regel i 21 §, den 1
januari 1985.

Undersökningen
av del nya systemets effekter på permilleringsmönslret

har försvårats av att fillförlifiiga uppgifter om permitteringar genomförda 67

före 1985 saknas. För
tiden efter det nya systemets införande kan däremot Prop, 1987/88:114

i stort sett heltäckande uppgifter fås genom IUP:s ulbetalningsregister. Bilaga 3

De
uppgifter som funnits tillgängliga och lagts till gmnd för undersökningen har
i första hand varit AMS varselstatistik, IUP:s statistik över utbetalad permitteringslöneersättning
samt en stickprovsundersökning av permitteringarnas omfattning 1979-81 inom sex
förbundsområden. Undersökningen genomfördes 1982 på uppdrag av SAF-LO:s förhandlingsgmpp
som arbetade fram underlaget för del nya permitleringslönesystemel. Som en del
av den nu genomförda undersökningen har dessutom vissa bearbetningar gjorts av
tidigare insamlat primärmaterial samt vid arbetsmarknadsstyrelsen arkiverade
varselanmälningar m. m. Vidare har etl tjugotal besök och intervjuer genomförts
vid företag inom branscher med betydande s. k. väderpermitteringar.

Tillgängliga
statistiska uppgifter ger ej underlag för säkra slutsatser om eventuella
förändringar i permitteringsmönslrel. Detta beror främst på de bristfälliga
kunskaperna om permitteringar före 1985 och på den korta uppföljningsperioden.
Bedömningarna försvåras dessutom av att enstaka omfattande permitteringar vid
storföretag eller i samband med arbetskonflikter, kraftigt kan påverka den
totala permitteringsvolymen under enskilda år. Flera exempel på detta kan
hämtas från 80-lalets första hälft och i viss mån även från tiden efter
nuvarande syslems införande.

Det
genomsnittliga arbetsgivarinträdel vid permitteringar på gmnd av arbetsbrist o.likn.
har genom de nya reglerna ökat från knappt 25% lill 50—60% beroende på
löneläge. Detta innebär alt arbetsgivarnas benägenhet att utnyttja permilteringsinstrumenlel,
givet efterfrågeläge och andra yttre förhållanden av betydelse, skulle kunna
förväntas ha minskat.

Permitteringarna
av andra orsaker än väderstörningar, har under 1985-86 legat något över den
nivå som av LO-S AF: s förhandlingsgrupp bedömdes sannolik för år med
"låg" permitteringsnivå, eller ca 130-160000 permitteringsdagar. De
till länsarbetsnämnderna inrapporterade permille-ringsvarslen har under 1985-86
legal på ungefär samma nivå som under de närmast föregående åren.

Ingen
av dessa jämförelser ger några belägg för atl det inträffat en avgörande
nedgång i permitteringsvolymen jämfört med perioder under liknande
konjunkturlägen före del nya systemets införande. Delta behöver dock inte stå i
motsats till antagandet om företagens minskade benägenhet att utnyttja permitteringsinstmmenlel.
I vilken mån en sådan minskad benägenhet verkligen slår igenom i permitteringsmönslrel
sammanhänger med vilka alternativ som står lill buds för förelag med behov av
att variera arbetsstyrkan - och hur man tidigare valt mellan dessa altemafiv då
kostnaderna för permittering låg på en lägre nivå.

Vid
tillfälliga efterfrågeminskningar skulle t.ex. produktion mot lager,

omplacering lill underhålls- och reparafionsarbeten etc. kunna antas ha

blivit mera attrakfiva altemafiv. En genomgång av varselanmälningar för

perioden 1979-82 har dock givit en relativt enhetlig bild av att alternativ

av detta slag redan till fullo utnyttjats när företagen valt att lägga permitte

rings varsel. I den mån varsel återkallats, har detta vanligen skett antingen

på grund av en snabbi förbättrad efterfrågesituation eller alt någon form av 68

företagsutbildning
anordnats. Det finns knappast skäl att anta att de för- Prop, 1987/88:114
ändrade villkoren vid permittering inneburit att företagen i markant ökad
Bilaga 3 utsträckning börjat välja alternativ till permittering som tidigare
undvikits på gmnd av ekonomiska överväganden.

Det
förhållandet att permitteringsperiodernas längd enligt tillgängligt material
tycks ha minskat, kan tolkas som ett resultat av ökade ansträngningar från
företagen att begränsa t. ex. längre perioder med korttidsvecka.

En
annan form av anpassning till de nya reglema skulle för företag inom vissa
branscher kunna bestå i en minskning av den fasta arbetsstyrkan och ett ökat
utnyttjande av tillfälligt anställd personal altemativt återkommande
uppsägningar av tillsvidareanställda.

Detta
kan främst antas vara ett realistiskt alternativ för en begränsad krets av
säsongberoende företag med återkommande behov av att variera arbetsstyrkan och
med möjligheter att ny- eller återtekrytera personal för tillfälliga
belastningstoppar.

För
företag med tillfälliga efterfrågesvackor och/eller mer påtagliga nyrekryterings-
och utbildningskostnader, kan man räkna med att kostnaderna för att på detta
sätt variera arbetsstyrkan i allmänhet blir väsentligt högre än för permittering.

Permitteringslönesystemet
har lett till den största kostnadsökningen för företag inom särskilt
väderkänsliga branscher, dvs. byggnadsindustrin och vissa specialföretagsområden
såsom mur- och -puts, taktäckning samt schaktentreprenadverksamhet. Inom
byggnadsbranschen utgick tidigare ingen ersättning alls till väderpermitterade
arbetstagare vilka i stället var hänvisade till ersättning genom A-kassan. Med
dagens regler utbetalar arbetsgivaren full lön, vid ackordsarbete beräknad som s.
k. parallellfidser-sättning. Den ersättning som utgår ifrån lUP täcker,
beroende på löneläget, mellan 25 och 40% av dessa lönekostnader.

Permitteringarna
inom byggsektom har, jämfört med de nivåer som framkom vid förhandlingsgruppens
stickprovsundersökning, minskat avsevärt trots att väderleksförhållandena
delvis varit extrema under 1985 och 1986. Samtidigt har vid flertalet av de
företagsintervjuer som genomförts vid byggnads- och specialföretag, redovisats
att väderpermilteringarna under de senaste vintrarna legat på en högre nivå än
närmast föregående år.

Vid
de företagsintervjuer som gjorts för atl särskilt belysa väderpermilteringarna
har permitteringsmönstrets beroende av tillgängliga alternativ tydligt
illustrerats. Orsaksbilden vid väderpermitteringar är sammansatt och innebär
att möjligheterna att påverka permitteringarnas omfattning varierar stort
mellan och inom branscher alltefter företagens storlek, geografiska läge, grad
av specialisering m.m.

För
husbyggnadsföretagen är säsongsanpassningen den faktor som i första hand styr
väderberoendet. I den mån tidpunkten för starttillstånd, beställarönskemål m. m.
innebär att man ändå drabbas av väderstörningar, står man i princip inför tre alternafiv.

Det första är att invänta
bättre väder under arbetsdagen och/eller fortsät

ta arbetet även under ogynnsamma betingelser och t. ex. med förkortad

arbetsdag. I detta sammanhang är möjligheterna till olika former av upp- 69

6
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

värmnings-
och skyddsåtgärder av betydelse. Kostnaderna för sådana Prop, 1987/88:114 arrangemang
blir i vissa fall mycket höga men man kan notera att del pågår Bilaga 3 en
viss utveckling mot mer effektiva provisorier för intäckning, uppvärmning m. m.
för att minska väderberoendet. Vid några av de besökta företagen har man även
pekat på värdet av denna utveckling ur arbetsmiljösynpunkt.

Del
andra alternativet, främst vid större objekt samt för företag med flera
pågående objekt, är omplacering från väderstörd verksamhet till i första hand
innearbeten. När meningsfull alternafivsysselsätlning saknas, återstår permittering
som etl sista alternativ.

Omplaceringsmöjligheierna
är ofta begränsade och arbetsledningen kan ställas inför svåra avvägningar humvida
arbetet bör avbrytas eller ej. Vid företagsintervjuema har givits en rad
exempel på hur det pä arbetsplatserna uppstått irritation vid de informella
förhandlingar det ofta blivit fråga om. På vissa håll har utvecklats en praxis
med fasta "köldgränser".

Ersättningsreglerna
anses också ha skapat rällviseproblem i och med att de permitterade uppbär
samma lön som de arbetare som kan omplaceras -och t.o.m. högre ersättning än
arbetare som beordrats att stanna pä arbetsplatsen med s. k. vänlelidsersättning.
Önskemål har förekommit från arbetslag om att internt få bestämma lurordningen
vid väderpermitteringar. Mot detta har då ofta stått platsledningens önskemål
om all de i alternativsysselsättningar mest användbara arbetstagarna skall gå
kvar på arbetsplatsen.

Från
arbetsgivarhåll har mot denna bakgmnd förslag framförts om en justering av
ersättningsnivåerna fill en fallande skala för fortsatt arbete, vänlefid, respekfive
permittering.

De
mest extrema exemplen på de nya reglernas kostnadseffekter har redovisats av
vissa specialföretag med starkt väderberoende verksamhet och vanligtvis mycket
små möjligheter till produktiv alternalivsysselsättning. I denna undersökning
har särskilt uppmärksammats förhållandena inom taktäcknings, mur- och puts samt
schaktentreprenadföretag. Dessa företags utsatthet hänger bl. a. samman med
deras starka specialisering och vanligen begränsade storlek. Till skillnad mot
vad som gäller för större husbyggnadsföretag med kanske flera samtidigt
pågående objekt, drabbar väderstörningar ofta hela eller stora delar av
arbetsstyrkan inom de mindre specialföretagen.

Specialiseringen
innebär också att möjligheterna är små att begränsa väderberoendet genom
medveten säsongplanering. Verksamheten är ofta påtagligt säsongbetonad med
skärpt konkurtens om uppdragen vintertid.

Möjligheterna
till prismässig kompensation för onormalt höga vinter

kostnader har av besökta förelag redovisats som mycket små beroende på

de särskilda konkurrensförhållandena inom dessa branscher. De nya per-

mitteringslönereglerna har för övrigt hävdats vara "icke konkurrensneu

trala" i vissa avseenden, bl. a. eftersom fåmansföretagare kan ha
möjlighet

att låta verksamheten vila under lågsäsongen och därmed inte drabbas av

de nya permitteringslönekostnadema. För de något större taktäcknings-

och putsförelagen, som genomgående tillämpar tillsvidareanställning, är

möjligheterna små alt anpassa arbetsstyrkans storlek efter säsongvariafio- 70

nerna
i efterfrågan. Bristen på yrkeskunnig personal gör det svårt att efter Prop,
1987/88:114

en
eventuell höstuppsägning nyrekrytera kunnig personal inför högsäsong-
Bilaga 3

en.

Bilden
är något annorlunda för delar av schaktentreprenadbranschen. Enligt en av
branschorganisationen SERAF utförd medlemsenkät har många företag anpassat sig
till de nya reglerna bl. a. genom neddragningar av den fasta arbetsstyrkan och
ett ökat anlitande av extrapersonal. Denna, ur vissa synpunkter negativa, utveckling
har sannolikt underlättats av branschens särskilda stmktur med dominans av
mycket små företag och sedan tidigare inslag av olika fillfälliga
anställningsformer. De något större företagen tycks ha påverkats av de nya
reglerna i mycket skiftande utsträckning bl. a. beroende på möjligheterna till
produkfiv alternativsysselsättning t. ex. i egna verkstäder.

Den
extremt kalla vintern 1985 innebar avsevärda ekonomiska problem för många
specialförelag. Elt onormalt stort produktionsbortfall på gmnd av de ogynnsamma
väderbetingelserna kom i kombination med de "nya" kostnaderna för permilteringslöner
att innebära att 1985 och/eller i vissa fall 1986 blev förlustår för vissa
företag. Vid intervjuer har enskilda företagare beskrivit det nya permitteringslönesystemet
som etl hot mot den fortsatta verksamheten.

De
nuvarande permitleringsreglerna kommer på sikt rimligen bidra till en viss
minskning av väderpermilteringarna genom ökade ansträngningar till planering av
alternativsysselsättning, åtgärder för att anpassa arbetsstyrkan till
säsongsvariationerna, ökad användning av vinterprovisorier och annan arbetsteknisk
utveckling etc. När man bedömer "utrymmet" för en sådan minskning
måste man samfidigt ta hänsyn fill utgångsläget: Väderpermittering har redan
tidigare i allmänhet fungerat som en sista-handslösning och under normala
vintrar legat på en relafivt låg nivå. Två-tre "stoppdagar" har vid
några företag redovisats som en normal siffra. De specialföretag som
regelmässigt haft mer betydande permitteringar har i regel också små
möjligheter att genom särskilda vinteråtgärder begränsa permitteringsbehovet.
Förutom i de fall det kan vara möjligt att variera arbetsstyrkan mellan låg-
och högsäsong består alternativen fill väderpermitteringar främst av att i
större utsträckning låta de anställda gå på vänlefid eller i mindre produktiva
alternativsysselsättningar.

71

Lagrådsremissens
lagförslag Prop. 1987/88:114

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom
föreskrivs alt 17 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

17 §2

Dagpenning
utges med lägst 140 Dagpenning lämnas med lägst

och högst 400 kronor om
inte annat 149 och högst 425 kronor om inte

följer av denna lag.
Arbetslöshets- annat följer av denna lag. Arbets-

kassan beslutar om
dagpenningens löshetskassan beslutar om dagpen-

storlek. ningens storlek.

Denna
lag. träder i kraft den 4 juli 1988.

'
Lagen omtryckt 1982:432.

Senaste lydelse 1987:401. 72

2 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant '

arbetsmarknadsstöd

Härigenom
föreskrivs att 18 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
P

Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd

ges med 140 kronor per dag. lämnas med 149 kronor per dag.

Till
den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under del av vecka
utgår arbetsmarknadsstöd med det antal ersättningsdagar per vecka som följer av
en av regeringen fastställd omräkningstabell.

Arbete
som har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga
arbetsgivare skall jämställas med arbete på helfid.

Denna
lag träder i kraft den 4 juli 1988.

'
Lagen omtryckt 1982:433.

Senaste lydelse 1987:402. 73

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom
föreskrivs att 4 kap. 7 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha följande
lydelse.

Prop, 1987/88:114 Bilaga 4

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

7§'

Arbetsmarknadsavgifter
förs till staten för finansiering av

1. arbetslöshetsersättning enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

2. utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning och
yrkesinriktad rehabilitering,

3. bidrag fill permitteringslöneersättning.

Arbetsmarknadsavgifter
förs till staten för finansiering av

1. arbetslöshetsersättning enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,

2. bidrag till permitteringslöneersättning.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1988.

Senaste lydelse 1984:1010.

74

4 Förslag
till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring'

dels att 13 och 18 §§ skall upphöra att gälla,

dels alt rubrikerna närmast före 20 och 56 §§ skall utgå,

dels an 4, 11, 14-17, 20-21, 30, 45, 54, 56-57 och 61 §§
samt mbrikerna närmast före 54 och 57 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 13 § skall lyda
"Ersättningstidens längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2 Ersättning
vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga
sig arbete,

2. är beredd att antaga erbjudet
lämpligt arbete under lid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av
arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den
offenfiiga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriver,

4. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som
deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vad som är
särskilda skäl.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet
i rörelsen har upphört annat än fillfälligl, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av
särskilda skäl föreskriver annat.

I stället för denna lag fillämpas lagen (1983:1070) om
arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare för den som har fyllt arton
men inte tjugo år och som har

1. anvisats arbete i ungdomslag eller
fått rätl till sådan anvisning,

2. avstängts eller skilts från en
anställning i ungdomslag, eller

3. frivilligt lämnat en sådan
anställning och därefter inte utfört förvärvsarbete under minst tjugo dagar
eller i stället för förvärvsarbete deltagit i utbildning.

11 § Ersättning utgår i form av etl för dag beräknat
belopp (dagpenning).

Under en kalendervecka får sum- Under en kalendervecka får sum

man av antalet ersatta och arbetade man
av antalet ersatta och arbetade

dagar samt karens- och avstäng- dagar samt avslängningsdagar
upp-

ningsdagar uppgå till högst fem. gå till högst fem.

' Lagen omtryckt 1982:432.

Senaste
lydelse 1983:1071. 75

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

14 §

Prop,
1987/88:114 Bilaga 4

Ersättning
utgår under längst 300 dagar (ersättningsperiod). Har försäkrad uppnått 55
års ålder innan ersältningsperioden gått till ända är perioden i stället 450
dagar.

Ersättning utgår under längst 300 dagar från det
karensvillkoret uppfyllts (ersättningsperiod). Har försäkrad uppnått 55 års
ålder innan ersättningsperioden gått fill ända är perioden i stället 450 dagar.

I ersättningsperioden inräknas i fall som avses i 10 §
ersättningstid i den andra arbetslöshetskassan.

Ersättningsrätten upphör vid utgången av månaden före den
under vilken den försäkrade fyller 65 år.

15 §

Om
arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har den
försäkrade, om annat ej följer av 16 §, rätt fill ersättning under återstående
antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då ej uppfyller
arbets- och ka-renivillkorel.

Har
ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden ånyo
uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare
ersättningsperiod. Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya
perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då den försäkrade senast
uppfyllde arbetsvillkoret.

Om
arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått fill ända, har den
försäkrade, om annat inte följer av 16 §, rätt till ersättning under
återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte
uppfyller arbetsvillkoret.

Har
ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden på
nytt uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare en
ersättningsperiod. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då
den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Har en
sammanhängande fid av tolv månader, vari icke inräknas tid som avses i 8 §,
förflutit från det försäkrad senast uppbar ersättning, föreligger rätl till
ersättning endast om den försäkrade ånyo uppfyller arbets- och karensviiikoret.

Har en
sammanhängande tid av tolv månader, i vilken inte inräknas tid som avses i 8 §,
förflutit från det den försäkrade senast uppbar ersättning, föreligger rätt
till ersättning endast om den försäkrade på nytt uppfyller arbetsvillkoret.

Dagpenning
lämnas med lägst 149 och högst 425 kronor om inte annat följer av denna lag.
Arbetslöshetskassan beslutar om dagpenningens storlek.

Dagpenning
lämnas högst med det belopp som regeringen för varje år fastställer om inte
annat följer av denna lag. Beloppet utgör 450 kronor multiplicerat med det tal
(jämförelsetal) som anger förhållandet mellan den genomsnittliga tidlönen
jämte ackordstillägg för vuxna in-

Lydelse
enligt lagförslag

76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop, 1987/88:114

dustriarbetare avseende andra Bilaga 4
kvartalet året före det som beloppet avser och motsvarande lön andra kvartalet
år 1988.

Dagpenning lämnas lägst med det belopp som bestäms enligt
reglerna i 18 § första stycket lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Dagpenning avrundas till närmaste hela krontal.

20§-'

Dagpenning/Åre/M/gå med hög- Dagpenning lämnas med 90pro-

re belopp i förhållande till den för- cent av den försäkrades dagsför-

säkrades dagsförtjänst än som tjänst, om inte annat följer av 17§

framgår av en av arbetsmarknads- första och andra styckena. Dag

styrelsen fastställd överförsäk- penning till en försäkrad som har

ringstabell. tillerkänts ålderspension i form av

folkpension, allmän tilläggspension eller annan pension
som utgår på grund av förvärvsarbete, lämnas med 65 procent av den försäkrades
dagsförtjänst, med den begränsning som följer av 17 § första stycket.

Med dagsförtjänsl avses en femtedel av den veckoinkomst
eller, i fråga om försäkrad med månadslön, en tjugotvåendel av den
månadsinkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen åtnjöt
under arbetstid som var normal för den försäkrade. Föreligger särskilda omständigheter,
får arbetsmarknadsstyrelsen medge att störte andel av medlems inkomst än som nu
sagts skall utgöra medlemmens dagsförtjänsl.

Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten enligt
andra stycket, skall som medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga
arbetsförtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma
arbetsförmåga som medlemmen.

Utan hinder av bestämmelserna i första-tredje styckena får
dagpenning till försäkrad som uppfyllt arbetsvillkoret huvudsakligen genom
arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken
statligt utbildningsbidrag har utgått bestämmas till belopp som motsvarar
utbildningsbidraget.

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande
ersättning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst
med belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp som får utgå
enligt första—fjärde styckena och ersättningen,

21 § Sedan försäkrad erhållit ålders- Dagpenning
som har fastställts pension skall han eller hon, när an- enligt 20 § första
stycket andra me-

" Senaste lydelse 1986:409.

' Senaste lydelse 1984:513. 77

7 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

Nuvarande lydelse

sökan om ersättning därefter första gången görs under
verksamhetsåret, inplaceras i avdragsklass enligt en av
arbetsmarknadsstyrelsen fastställd pensionsavdragstabell. Dagpenning skall,
sedan den fastställts enligt bestämmelserna i 20 § första stycket, nedsättas
med det mot avdragsklassen svarande avdragsbeloppet. Ersättning som
understiger tio kronor för dag utbetalas ej.

Rätten till ersättning upphör, när den försäkrade börjar
uppbära ålderspension med en tjänstetidsfaktor som uppgår till 0,8 eller mer
och pensionen utgår på grund av förvärvsarbete. Vad som nu har sagts gäller
dock inte tilläggspension i form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring.

30

Föreslagen
lydelse

ningen, skall sättas ned med 1/260 av årspensionen.
Ersättning som understiger tio kronor pe/- dag utbetalas inte.

Prop,
1987/88:114 Bilaga 4

Ar det
sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer
än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden
fem, tio respektive 20 ersättningsdagar. 1 avstängningsfiden inräknas endast
dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller dagpenning skulle ha
utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka den
försäkrade har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får dock
inte överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar.

Är det
sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer
än fem men högst fio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningsfiden
fem, tio respektive 20 ersältningsdagar. / fall som avses i29§ 1 —2 utgör dock avstängningstiden
tio, 15 respektive 25 ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas endast
dagar för vilka dagpenning skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett,
eller dagar under vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden
får dock inte överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar. I fall som avses
i 29 § 1-2 får denna tid inte överstiga 28, 42 respektive 70 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningsfiden förhållande som avses i
29 §, beräknas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första
stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är
del uppenbart att en försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då den
försäkrade vid upprepade tillfällen anfingen har avvisat erbjudet sådant arbete
eller lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning, skall den

•"
Senaste lydelse 1984:513.

78

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

försäkrade
vara avstängd fill dess han eller hon utfört förvärvsarbete under Bilaga 4 20
dagar.

Avstängningstiden
räknas från den dag då det förhållande som anges i 29 § inträffat.

45
§'

Erkänd
arbetslöshetskassas stadgar skall i fillämpliga delar och i enlighet med denna
lag avfattas enligt normalstadgar som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen.

Stadgarna
skall ange

1. kassans firma,

2. kassans verksamhetsområde med uppgift humvida kassan är avsedd för
anställda eller företagare eller för bådadera kategorierna,

3. den ort inom riket där kassans styrelse skall ha sitt säte,

4. de villkor som skall gälla för inträde i kassan och för uteslutning av
medlem,

5. vad som skall gälla beträffande medlemmarnas förmåner och skyldigheter
i arbetslöshetsförsäkringen samt ordningen för utbetalning av ersättning,

6. storleken av de fasta avgifter, som skall erläggas till kassan, och ordningen
för avgifternas erläggande,

7. påföljden av försummelse att fill kassan erlägga fast avgift eller
uttaxerat belopp,

8. grunderna för fondbildning,

9. bestämmelser angående fondmedels placering och
värdehandlingars förvarande,

8. antalet
styrelseledamöter,

revisorer och suppleanter för dem,

sättet för deras tillsättande och ti

den för deras uppdrag,

9. bestämmelser om föreningsstämma och hur dess
befogenhet skall utövas,

10. om föreningsstämmans befogenhet skall utövas av därtill utsedda
ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras uppdrag,

//. fid för ordinarie
föreningsstämma,

12. det sätt varpå
kallelse fill föreningsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till
medlemmarnas eller ombudens kännedom samt den lid före stämman då förslag,
som enskild medlem önskar få behandlat, skall vara styrelsen tillhanda och
den tid då föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vara vidtagna.

10. antalet
styrelseledamöter,

revisorer och suppleanter för dem,

sättet för deras tillsättande och ti

den för deras uppdrag,

11. bestämmelser om föreningsstämma och hur dess befogenhet skall utövas,

12. om föreningsstämmans befogenhet skall utövas av därtill utsedda
ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras uppdrag,

13. lid för ordinarie föreningsstämma,

14.
det sätt varpå kallelse till föreningsstämma
skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens
kännedom saml den fid före stämman då förslag, som enskild medlem önskar få behandlat,
skall vara styrelsen tillhanda och den tid då föreskrivna kallelseålgärder
senast skall vara vidtagna.

' Senaste lydelse
1987:1255.

79

Nuvarande
lydelse

15. hur vid kassans upplösning skall förfaras med kassans
behållna tillgångar.

Föreslagen
lydelse

13. hur vid kassans upplösning skall förfaras med kassans
behållna tillgångar.

Prop.
1987/88:114 Bilaga 4

Stadgarna
får ej utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen innehålla annat än som
angivits i andra stycket.

Bestämmelserna
i andra stycket 10 gäller inte arbetstagarrepresen-tanter som har utsetts
enligt lagen (1987:1245) om slyrelserepresenta-fion för de privatanställda.

Bestämmelserna
i andra stycket 8 gäller inte arbetstagarrepresen-tanter som har utsetts enligt
lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Avgifter
och uttaxering

Avgifter
och uttaxering m.m.

Erkänd
arbetslöshetskassa skall //// verksamhetens bedrivande uttaga fasta
medlemsavgifter. Dessa skall vara så bestämda atl de i förening med andra/ör
verksamheten avsedda inkomster får antagas förslå till betalning av utfästa
ersättningar, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter samt
föreskriven fondbildning.

En erkänd arbetslöshetskassa skall ta ut fasta
medlemsavgifter. Dessa skall vara så bestämda atl de i förening med andra
inkomster får antas förslå till betalning av kassans förvaltningskostnader
samt den betalningsskyldighet som kassan har enligt 57 § och övriga utgifter.

Av en enskilt ansluten medlem får en erkänd
arbetslöshetskassa i den fasta medlemsavgiften dessutom ta ut ett belopp som
täcker skäliga extra administrationskostnader för medlemskapet.

Erkänd
arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem
räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sist-förflutna
räkenskapsåret och en tredjedel av det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan
utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret,
efter avdrag för preliminär skatt, multiplicerat med det genomsnittliga
antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.

Om särskilda skäl föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriva att såsom fond skall avsättas annat belopp än som följer av första
stycket.

Intill dess kassan varit i verksamhet under fetn år,
skall arbetsmark-

En
erkänd arbetslöshetskassas inkomster som inte har använts för löpande utgifter
under verksamhetsåret skall användas för sådana utgifter följande
verksamhetsår.

En
erkänd arbetslöshetskassas eget fria kapital får inte överstiga ett belopp
motsvarande 50 kronor per medlem.

80

Nuvarande lydelse

nadsstyrelsen årligen bestämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning får ej påbörjas, förrän
arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans
ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande till det.

Överskott på verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden
får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej förslår till täckande
av kassans löpande utgifter.

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:114 Bilaga 4

Kapitalplacering

Finansieringsbidrag

57 §«

Fondens tillgångar skall redovisas i en eller flera av
följande former

1.
obligationer
som utfärdats av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

2.
obligationer
som garanterats av staten eller kommun,

3.
obligationer
eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som offentligen utbju-dits
av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska
investeringsbanken, med undantag av sådana förskrivningar, som medför rätt
till betalning först efter utfärdarens övrigafordringsägare (förlagsbevis),

4.
andra
skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten eller kommun eller
som utfärdats av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,

5. intill högst en femtedel av fon

dens tillgångar i skuldförbindelser,

för vilka kassan har säkerhet i form

av panträtt på grundval av inteck

ning i annan fastighet än industri

fastighet eller i tomträtt inom tre

fiärdedelar av senast fastställda

taxeringsvärde, varvid i taxerings

värdet på jordbruksfastighet icke

En
erkänd arbetslöshetskassa skall för varje medlem som finns i kassan vid
utgången av det senast förflutna verksamhetsåret till staten betala

1. för finansiering av statens

kostnad för utbetalade arbetslös

hetsersättningar ett belopp som

motsvarar 35 procent av den under

det löpande verksamhetsåret ge

nomsnittligt utbetalade dagpen

ningen i kassan (finansieringsav

gift), och

2. för finansiering av ett för kas

sorna gemensamt utjämningsbi

drag ett belopp som motsvarar tre

procent av den gällande högsta

dagpenningen (utjämningsavgift).

Regeringen
meddelar närmare föreskrifter om tid och sätt för betalningarna samt om
utjämningsbidrag.

Senaste
lydelse 1987:638.

81

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

får medräknas taxeringsvärdet på Bilaga 4

växande skog; dock skall byggnad, för att inteckning i
fastigheten skall godkännas, vara brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt
eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här
i landet, eller

6. med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet,
avsedd för kassans verksamhet, varvid i fråga om brandförsäkring skall gälla
vad som anges i 5.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, som
motsvarar högst en tiondel av fonden, redovisas i andra värdehandlingar än som
avses i första stycket 1—6, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond.

61 § Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår.

/ balansräkningen skall som skuld upptas ett belopp, som
minst motsvarar det för kassan föreskrivna lags ta fondbeloppet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
arbetsmarknadsstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter om
arbetslöshetskassas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt
därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela regler som avviker från
bokföringslagen (1976:125).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Bestämmelserna i 17 § tillämpas första gången när
dagpenning som skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1990 bestäms. För perioden
den 2 januari — den 31 december 1989 skall dagpenning lämnas med högst 450
kronor och lägst 158 kronor, om inte annat följer av lagen.

För den som vid ikraftträdandet får
arbetslöshetsersättning tillsammans med ålderspension gäller 20 och 21 §§ i sin
äldre lydelse till dess den pågående ersättningsperioden har gått lill ända.
För annan försäkrad som vid ikraftträdandet uppbär arbetslöshetsersättning får
den då utgående dagpenningen inte sättas ned till följd av bestämmelserna i 20
§ första meningen så länge den påbörjade arbetslöshetsperioden pågår.

Vid avstängning i fall som avses i 29 § 1-2 som gmndar sig
på en händelse som har inträffat före den 1 januari 1989 gäller 30 § i sin
äldre lydelse.

De behållna fondmedel som finns hos varje erkänd
arbetslöshetskassa när lagen träder i kraft skall lösas upp. Dock får varje
kassa av fondmedlen behålla ett belopp motsvarande högst 50 kronor per medlem
som eget fritt kapital. Vid upplösningen av de överskjutande fondmedlen skall kassoma
i tillämpliga delar följa de föreskrifter som enligt 45 § andra stycket 13
finns i kassans stadgar om hur det vid kassans upplösning skall förfaras med
kassans behållna ullgångar.

82

5 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd' dels att 13 § skall upphöra att gälla, dels att 4,
11, 14-16, 18 och 27 §§ skall ha följande lyddse, dels att mbriken närmast före
13 § skall lyda "Ersättningstidens längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4¥ Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer
den som l.harfynt20år,

2. är arbetsför och i övrigt
oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar
varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 fimmar i veckan,

3. är beredd att antaga erbjudet
lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,

4. är anmäld som arbetssökande hos den
offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som
deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer tneddelar närmare föreskrifter om vad som
är särskilda skäl.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet
i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av
särskilda skäl föreskriver annat.

Il§

Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd ut-

går i form av ett för dag beräknat går i form av ett för
dag beräknat belopp. Under en kalendervecka belopp. Under en kalendervecka får
summan av antalet ersatta och får summan av antalet ersatta och arbetade dagar saml
karens- och . arbetade dagar saml aystängnings-avstängningsdagar uppgå till
högst dagar uppgå lill högst fem. fem.

14 §-

Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant
arbetsmarknadsstöd ut-

går under längst 150 dagar från det går under längst 150
dagar (ersätt-karensvillkoret uppfyllts (ersätt- ningsperiod), om inte annat
följer ningsperiod), om ej annat följer av av 15 § sista stycket. Har stödtaga-15
§ sista stycket. Har stödtagaren ren uppnått 55 års ålder innan er-

' Lagen omtryckt 1982:433.

Senaste lydelse 1985:503.

' Senaste lydelse 1984:514. 83

Föreslagen lydelse

sätlningsperioden
gått fill ända, är perioden i stället 300 dagar. Sedan stödtagaren uppnått 60
års ålder, är ersättningsperioden 450 dagar.

Nuvarande lydelse

uppnått
55 års ålder innan ersältningsperioden gått fill ända, är perioden i stället
300 dagar. Sedan stödtagaren uppnått 60 års ålder, är ersättningsperioden 450
dagar.

Rätten
lill kontant arbetsmarknadsstöd upphör vid utgången av månaden före den under
vilken den arbetslöse fyller 65 år eller när han dessförinnan börjar uppbära
hel ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Prop.
1987/88:114 Bilaga 4 .

uppfyllde
arbetsvillkoret.

För
den som regelbundet utför deltidsarbete under tid då han i övrigt är arbetslös
får, om det finns särskilda skäl, regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva begränsningar i ersällningsrätten.

Om
arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren,
om annat ej följer av 16 §, rätl till kontant arbetsmarknadsstöd under
återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslös-hel, även om han då ej
uppfyller arbetsvillkoret och karensvillkoret.

Har ersältningsperioden
gått fill ända men har stödtagaren inom en fid av tolv månader dessförinnan
uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare ersätlningsperiod.
Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya ersättningsperioden
räknas från inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast

Om arbetslöshet upphör
innan ersättningsperioden gåft till ända, har stödtagaren, om inte annat följer
av 16 §, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd under återstående antal dagar
av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte uppfyller arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden
gått till ända men har stödtagaren inom en tid av tolv månader dessförinnan
uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare
en ersättningsperiod. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdet av den
arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Har en sammanhängande
tid av tolv månader, vari icke inräknas tid som avses i 8 §, förflutit från det
stödtagaren senast uppbar kontant arbetsmarknadsstöd, föreligger rätt till
sådant stöd vid därefter inträffad arbetslöshet endast om stödtagaren då
uppfyller arbetsvillkoret och karensvillkoret.

Har en sammanhängande tid
av tolv månader, / vilken inte inräknas tid som avses i 8 §, förflutit frän det
stödtagaren senast uppbar kontant arbetsmarknadsstöd föreligger rätt till
sådant stöd vid därefter inträffad arbetslöshet endast om stödtagaren då
uppfyller arbetsvillkoret.

18 §'

Kontant arbetsmarknadsstöd Kontant arbetsmarknadsstöd

lämneLS med 149 kronor per dag. lämnas med det belopp som rege-

" Senaste lydelse
1984:514. ' Lydelse enligt lagförslag 2.

84

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

ringen för varje år fastställer om Bilaga 4 inte annat
följer av denna lag. Beloppet utgör 158 kronor multiplicerat med det
jämförelsetal som anges i 17 § första stycket lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring. Beloppet avrundas till närmaste hela krontal.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är
arbetslös under del av vecka utgår arbetsmarknadsstöd med det antal
ersättningsdagar per vecka som följer av en av regeringen fastställd omräkningstabell.

Arbete som har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete
i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare skall jämställas med arbete på heltid.

27 §

Är det sannolikt att arbete som Är det sannolikt alt
arbete som

avses i 26 § skulle ha varat högst avses i 26 § skulle ha varat högst

fem dagar eller mer än fem men fem dagar eller mer än fem men

högst fio dagar eller mer än tio da- högst tio dagar eller mer än tio da

gar, utgör avstängningsfiden fem, gar, utgör avstängningstiden fem,

tio respektive 20 ersättningsdagar. I tio respektive 20 ersättningsdagar. /

avstängningstiden inräknas endast fall som avses i26§ 1 -2 utgör dock

dagar för vilka karenstid skulle ha avstängningstiden tio, 15 respekti-

tillgodoräknats eller kontant ar- ve 25 ersättningsdagar. I avstäng-

betsmarknadsstöd skulle ha utgått, ningstiden inräknas endast dagar

om avslängningen inte hade skett, för vilka kontant arbetsmarknads-

dier dagar under vilka stödtagaren stöd skulle ha utgått, om avstäng-

har utfört förvärvsarbete. Den tota- ningen inte hade skett, eller dagar

la avstängningstiden får dock inte under vilka stödtagaren har utfört

överstiga 14, 28 respekfive 56 ka- förvärvsarbete. Den totala avstäng-

lenderdagar. ningstiden får dock inte översliga

14, 28 respekfive 56 kalenderdagar.

Ifall som avses i26§ 1 -2 får denna

tid inte överstiga 28, 42 respektive

70 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i
26 §, beräknas ny avstängningsfid i enlighet med bestämmelserna i första
stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt
arbete, såsom då stödtagaren vid upprepade tillfällen anfingen har avvisat
erbjudet sådant arbete eller lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig
anledning, skall stödtagaren vara avstängd till dess han eller hon utfört
förvärvsarbete under 20 dagar,

Avstängningstiden räknas från den dag då del förhållande
som anges i 26 § inträffat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Bestämmelserna i 18 § första stycket tillämpas första
gången när det

Senaste lydelse 1984:514. 85

stödbelopp som skall gälla
fr. o. m. den 1 januari 1990 bestäms. För peri- Prop. 1987/88:114 oden den
2 januari-den 31 december 1989 skall kontant arbetsmarknads- Bilaga 4 stöd
lämnas med 158 kronor per dag.

Vid
avstängning i fall som avses i 26 § 1-2 som gmndar sig på en händelse som har
inträffat före den I januari 1989 gäller 27 § i sin äldre lydelse.

86

Lagrådet Prop, 1987/88:114

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-03-07

Närvarande:
justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierädet Freyschuss.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Thalén beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

4. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Johan

Eklund,
åtföljd av departementssekreteraren Peter Strömberg såsom sakkunnigt biträde.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

14
§ andra stycket i förslaget till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring
och 4 § andra stycket i förslaget till ändring i KAS-lagen anges att ersättning
enligt berörd lag inte lämnas till den som deltar i utbildning om det inte
finns särskilda skäl. Därtill fogas föreskriften att regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vad som är
särskilda skäl. Då ifrågavarande ämne - med hänsyn till arbetslöshetskassornas
reella framfida roll av förmedlare av statsbidrag (jfr betr. en något tveksam
inställning i saken Strömberg, Normgivningsmak-ten enligt 1974 års
regeringsform, 1983, s. 139 och supplement, 1985, s. 16) synes vara av sådan
art att det i och för sig faller inom regeringens s. k. restkompelens enligt 8
kap, 13 § regeringsformen, torde någon anmärkning ej vara att rikta mot de
nämnda föreskriftemas uppläggning. Avfattningen av andra meningen synes dock
lämpligen kunna ske enligt följande: "Närmare föreskrifter om
tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer."

En
vikfig konsekvens av de föreslagna reformerna på arbetslöshetsförsäkringens
område är att den fondbildning, som nu ingår i de erkända arbetslöshetskassornas
ekonomiska system, skall upphöra och att fondmedlen, med mindre undantag,
skall överföras till de organisationer som enligt kassornas stadgar skulle vara
de utskiftningsberättigade för det fall att kassorna helt hade upplösts.
Lagrådet finner denna lösning med dess anknytning till stadgarna vara godtagbar
från formella synpunkter, oavsett att medlen i realiteten i väsentlig mån
härrör från andra källor. Sedan är det en sak för sig att man kan tänka sig att
förbmka fonderna genom att låta fondmedlen ingå i kassornas allmänna rörelse
och därmed minska behovet av statsbidrag den närmaste fiden. Men en sådan linje
är det inte lagrådets sak att förespråka ty då är man inne på rent polifiska
överväganden.

Lagrådet
vill vidare ifrågasätta det berättigade i att enligt 54 § andra

stycket förslaget till ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring enskilt 87

ansluten medlem i en
erkänd arbetslöshetskassa får åläggas särskild avgift Prop. 1987/88:114 till
täckande av extra administrationskostnader. Visserligen får någon extrakostnad
fömtsättas för sådana fall, låt vara väsentligen försumbar, men den allmänt
gällande likabehandlingsprincipen talar starkt för att alla medlemmar i kassoma
bör behandlas på samma sätt, särskilt som, enligt vad ovan sagts, kassornas
framtida roll blir att vara förmedlare av statsbidrag; viss kassas förbindelse
med en eller annan organisation - vartill en enskilt ansluten kassamedlem ej
har anknytning - synes för framtiden, särskilt efter del tilltänkta mönstret
för fondupplösning, böra frånkännas betydelse.

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1987/88:114

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon,
Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Thalén

Föredragande:
statsrådet Thalén

Proposition med förslag till ändring i lagen (1973: 370)
om arbetslöshetsförsäkring, m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 18 febmari 1988) över förslag fill

1. lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

4. lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har anfört synpunkter på förslagen i tre olika hänseenden, nämligen i fråga om arbetslöshetsersäUning
vid studier, upplösningen av arbetslöshetskassornas fonder och enskilt anslutna
medlemmars avgifter till arbetslöshetskassorna.

När
det gäller den föreslagna regleringen av ersällningsrätten vid studier i 4 §
andra stycket i lagen om arbetslöshetsförsäkring och i lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd har lagrådet föreslagit att bestämmelsernas andra mening
borde avfattas enligt följande: "Närmare föreskrifter om fillämpningen av
denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer." Jag godtar den av lagrådet förordade förbättringen av
lagtexten. Andra meningen i 4 § andra stycket i såväl lagen om
arbetslöshetsförsäkring som lagen om kontant arbetsmarknadsstöd bör därför
utformas i enlighet med lagrådets förslag.

I
fråga om den föreslagna ordningen för upplösning av arbetslöshetskassomas
fonder kan konstateras att lagrådet har ansett förslaget godtagbart från
formella synpunkter. Mot den bakgmnden instämmer jag i lagrådets egen
uppfattning, nämligen att det inte kan anses vara lagrådets sak att förespråka
en annan saklig lösning.

Vad
slutligen gäller lagrådets erinringar mot förslaget att i 54 § andra

stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring reglera möjligheten för arbetslös

hetskassorna att av enskilt anslutna medlemmar i den fasta medlemsavgif

ten ta ut eft belopp som täcker skäliga extra administrationskostnader för

medlemskapet vill jag anföra följande. Lagrådet har, främst under åbero- 89

pande av en allmänt
gällande likabehandlingsprincip, ifrågasatt det berätti- Prop. 1987/88:114 gade
i att enskilt anslutna medlemmar skall få åläggas en särskild avgift till täckande
av extra administrationskostnader för medlemskapet. Den föreslagna
bestämmelsen ger emellertid enligt min mening inte utrymme för arbetslöshetskassoma
att i avgiftshänseende utsätta medlemmarna för någon oberättigad
särbehandling. Innebörden av bestämmelsen är endast att kassorna ges en
möjlighet att av en viss kategori medlemmar, nämligen de som är enskilt
anslutna, kunna la ut en avgift som täcker även de extra kostnader som faktiskt
är förknippade med denna medlemsgmpp. Ett exempel på en sådan kostnad är
kostnaden för informafion fill denna medlemsgmpp, som inte kan informeras via
den kassan närstående fackliga organisationens medlemstidning. Det är alltså
denna typ av extra administrationskostnader som enligt min mening bör kunna få
utkrävas av de enskilt anslutna medlemmarna fömtom kostnader för den särskilda avise-ringen
om när och med vilket belopp medlemsavgiften skall erläggas. Visserligen kan
härigenom uppstå en särbehandling av vissa medlemmar i en arbetslöshetskassa.
Men denna särbehandling är inte ett utslag av något godtycke utan gmndar sig på
för denna medlemsgmpp faktiskt föreliggande särskilda, extra kostnader. Jag
kan därför inte dela lagrådets ifrågasättande av denna regel.

Med
det anförda föreslår jag att bestämmelsen i 54 § andra stycket lagen om
arbetslöshetsförsäkring genomförs.

I
lagförslagen bör göras en del ändringar av språklig och redaktionell natur i
förhållande till de remitterade förslagen.

2 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. anta
de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna änd

ringar,

2. godkänna att regeringen fr. o. m. år 1990 årligen
får anpassa nivåerna på utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och
yrkesinriktad rehabilitering fill löneutvecklingen för vuxna arbetare inom
egentlig industri,

3. godkänna vad jag har föreslagit i fråga om
statsbidrag fill de erkända arbetslöshetskassoma, permitteringslöneersättningen,
det kontanta arbetsmarknadsstödet samt utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning
och yrkesinriktad rehabilitering,

4. medge alt riksförsäkringsverket får disponera en
rörlig kredit i riksgäldskontoret om högst 1000000000 kr. för statsbidrag till
de erkända arbetslöshetskassorna och till permitteringslöneersältningen,

5. godkänna att statsbidragen fill de erkända
arbetslöshetskassorna och till permitteringslöneersättningen får betalas ut
samtidigt som ersättning betalas ut från resp. stödsystem,

6. godkänna de riktlinjer beträffande utjämningsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor som jag har förordat, 90

2. godkänna att permitteringslöneersättningen höjs fr. o. m. den 1 Prop,
1987/88:114 juli 1988 till 375 kr. per dag resp. 290 kr. per dag vid väderpermittering,

3. godkänna att antalet statsbidragsberälligade ersättningsdagar vid väderpermittering
ökas med 20 till högst 45 fr.o.m. den 1 juli 1988,

9. med
ändring i förhållande till regeringens förslag i prop.

1987/88:100 bil. 12 fill Kontant arbetsmarknadsstöd och utbild

ningsbidrag för budgetåret 1988/89 under tionde huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 3 832152000 kr.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

91

Innehåll Prop. 1987/88:114

Sid.

Proposition
..................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ I

Propositionens
lagförslag ................................................ 3

Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 18 februari 1988 19

1
Inledning ....................................................................... 19

2
Arbetslöshetsersättningen
.......................................... ... 21

2.1
Allmän
bakgrund .................................................... ... 21

2.2
Dagpenning- och
kompensationsnivån .................... ... 24

2.2.1
Dagpenningnivån
............................................. ... 24

2.2.2
Kompensafionsnivån......................................... ... 27

2.3 Ersättningsregler ................................................... 30

2.3.1
Karensdagama ................................................. 30

2.3.2
Avstängning ................................................... 31

2.3.3
Ersättning vid
studier ...................................... 33

2.4............................................................................ Statsbidrag,
finansiering av statens utgifter saml medlemsavgif

ter m. m.................................................................... 35

2.4.1
Statsbidrag .................................................... 35

2.4.2
Finansiering av
statens utgifter ....................... 38

2.4.3
Medlemsavgifter
m.m........................................ 40

2.5 Arbetslöshetskassornas fonder ............................. 44

3
Administrationen
av KAS .............................................. 48

4
Permilteringslöneersätlningssystemel
......................... 50

4.1 Allmän bakgrund .................................................... 50

4.1.1
Ersättningsnivån
............................................ 51

4.1.2
Regeländringar
avseende väderpermittering.... 51

4.1.3
Förenklade utbetalningsmtiner
........................ ... 52

5
Kostnader ...................................................................... 53

6
Upprättade
lagförslag ................................................... ... 54

7
Hemställan ................................................................... ... 54

8
Beslut............................................................................. ... 55

Bilaga I Sammanfattning av a-kassekommitléns delbetänkande

(DsA 1987:4) Arbetslöshetsförsäkringen - högsta dagpen

ning och finansiering .......................................... ... 56

Bilaga 2 Sammanfattning av a-kassekommitléns
slutbetänkande (SOU 1987:56) Ekonomiskt slöd till arbetslösa - översyn

av vissa villkor ................................................... ... 61

Bilaga 3 Sammanfattning av riksrevisionsverkets rapport
(RRV Dnr

1986: 1298) Permitteringslön .............................. 67

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............................... 72

Utdrag ur lagrådels protokoll den 7 mars 1988................. ... 87

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars
1988 ... 89

1. Anmälan av lagrådsytlrande ........................................ 89

2. Hemställan ................................................................... 90

3. Beslut .......................................................................... ... 91

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988

92