Prop. 1987/88:118

Regeringens proposition 1987/88:118

om inriktning av telepolitiken

Prop. 1987/88:118

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sven
Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås mål och inriktning för telepolitiken. Det redovisas också
en bedömning av behovet av ytterligare utredning av statens regionalpolitiska
och sociala ansvar på teleområdet och televerkets roll. Vidare föreslås att en
ny myndighet, statens telenämnd, inrättas och övertar televerkets uppgifter att
utfärda föreskrifter om anslutning av utrustning till det allmänna telenätet.
Televerkets ensamrätt att ansluta kontorsväxlar och myntapparater till det
allmänna telenätet föreslås upphöra senast den 1 januari 1990 respektive den I
januari 1989. Vidare behandlas inriktningen och omfattningen av televerkets
verksamhet under perioden 1988-1991.

Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 118

Kommunikationsdepartementet Prop. 1987/88:118

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars
1988

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och
statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carisson,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Hulterström

Proposition om inriktning av telepolitiken 1 Inledning

I årets budgetproposition anmälde jag att regeringen hade
för avsikt att återkomma med en särskild proposition om telekommunikationer. I
avvaktan därpå behandlades inte telekommunikationer i budgetpropositionen. Jag
anhåller om att nu få ta upp dessa frågor.

Mot bakgrund av att det fmns behov av vissa nya ställningstaganden
i samband med utvecklingen på teleområdet tillsatte jag i mars 1986 en
referensgrupp för telefrågor. Gruppen har avgett rapporten "Tele i förändring"
(DsK 1987:9). Gruppens sammanfattning av sina förslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter bemyndigande av regeringen i september 1985
tillkallade jag en särskild utredare (f. d. generaldirektören Stig Swanstein)
med uppgift att se över organisationen av och reglerna för bl. a. godkännandet'av
utrustning som är avsedd att anslutas till televerkets teleanläggningar (det
allmänna telenätet) samt televerkets myndighetsutövande roll i fråga om
radiokommunikation. Utredaren har avgivit betänkandet "Televerkets
myndighetsutövning" (DsK 1987:10). Utredarens sammanfattning bör fogas
till protokollet som bilaga 2. Rapporten och betänkandet har remissbehandlats.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Jag avser nu att behandla de förslag som lagts fram av
utredningen och referensgruppen samt av televerket i bl. a. den reviderade
treårsplanen för perioden 1988-1990 och i treårsplanen för perioden 1989-1991.
Inledningsvis tar jag upp utvecklingen på teleområdet och redovisar förslag
till mål och inriktning av telepolitiken. Jag redovisar också behovet av en
närmare utredning av statens regionalpolitiska och sociala ansvar på området
och televerkets roll och uppgifter. Därefter behandlas i avsnitt fyra
inrättandet av statens telenämnd. I avsnitt fem tar jag upp vissa frågor om översyn
av lagstiftningen på radiokommunikationsområdet. I avsnitt sex behandlas
televerkets monopol att ansluta kontorsväxlar och myntapparater till det
allmänna telenätet och i avsnitt sju inriktningen av televerkets verksamhet
under perioden 1988-1991.

2
Historik och utveckling av telepolitiken Prop-1987/88:118

Telekommunikationer
har i de flesta länder sedan länge erbjudits genom offentliga eller privata
reglerade monopol — ofta i gemensamma organisationer för post och tele. Under
många år har det också i Sverige bara varit televerket som sålt telegraf- och
telefontjänster och nästan bara televerket som köpt teleprodukter. Vissa av
produkterna hyrdes ut till abonnenterna när man tecknade abonnemang på t. ex. telextjänsten
eller telefontjänsten. Det har mellan åren 1918 och 1981 inte funnits något
företag som funnit det tekniskt och ekonomiskt rimligt att ta upp konkurrensen
med televerket. Men något formellt monopol har aldrig funnits. Vid sidan av
televerkets nät har SJ, statens vattenfallsverk och försvaret drivit stora nät
för eget bruk.

Telefonen
introducerades i Sverige år 1877 ett år efter att Bell fått patent på sin
uppfinning. Telegrafverket gav sig in i telcfonkonkurrensen år 1881 men det
dröjde länge innan man dominerade marknaden. I stället dominerades denna av
Stockholms Bell telefonaktiebolag, Stockholms Allmänna telefonaktiebolag och en
mängd små kooperativa telefonföreningar och privata bolag. Stockholm var år
1885 den telefonrikaste staden i världen med de lägsta avgifterna i Europa. År
1887 fanns 13700 telefoner i enskilda och 2000 i telegrafverkets nät.

Verket
gjorde redan år 1881 den första av en rad framställningar till Kungl. Maj:t för
att få monopol på telefontrafiken i landet eftersom man ansåg att den
undergrävde ekonomin i telegramtrafiken. Ett embryo till en monopollagstiftning
finns i en förordning från år 1883 om krav på tillstånd för att dra ledningar
över Kronans mark. Den kom dock aldrig att i någon. större utsträckning hindra etablering
av konkurrerande telefonnät. Efter en särskild utredning om telefonmonopol och
efter att ärendet vilat i nio år skrev Kungl. Maj:t av ärendet år 1900. Därmed
var också frågan om ett lagreglerat svenskt telemonopol tills vidare avskriven.
Bakgrunden till Kungl. Maj:ts ställningstagande var att telegrafverket via
uppköp av de enskilda lokala näten höll pä att skaffa sig en helt dominerande
ställning. Avgörande för denna utveckling var att telegrafverket och inte
Stockholms Allmänna telefonaktiebolag år 1888 fick tillstånd att bygga linjen
mellan Stockholm och Göteborg.

I
Stockholm bestod konkurrensen ända fram till år 1918 då telegrafverket köpte
Stockholms Allmänna telefonaktiebolags stora nät. Fram till dess fanns det
alltså två parallella nät i Stockholm. Genom statens övertagande av Stockholms
Allmännas nät kunde avsevärda samordningsvinster göras. Därefter var det bara
telegrafverket/televerket som erbjöd anslutning till ett publikt telenät.

Under
många år ägdes och anlades emellertid delar av detta nät, främst i

glesbygd, av andra än verket. Bakgrunden var att televerket inte ansåg sig

kunna göra investeringar med så liten avkastning som det i de fallen var

fråga om. Detta system upphörde på 1950-talet efter ett beslut av riksdagen

år 1946. Först då kom staten genom televerket att verkligen äga hela

produktionssystemet för teletjänster med telefoner och andra apparater,

ledningar och växlar. -i

Sverige
har bevarat sin ställning som ett av världens mest framstående Prop.
1987/88:118 länder på telekommunikationsområdet. Detta hänger inte minst samman
med det fruktbara samarbetet mdlan televerket och Telefonaktiebolaget LM
Ericsson. Tillsammans har verket och bolaget utvecklat AXE-syste-met för
telefonstationer som bliviit en stor svensk exportframgång. Det nordiska
mobiltelefonsystemet NMT har utvecklats tillsammans med de övriga nordiska
teleförvaltningarna och är idag det mest omfattande i världen. Sverige har
också som ett av de första länderna i världen tagit i drift ett landstäckande
digitalt långdistansnät. Det faktum att staten genom televerket tagit ett
övergripande amsvar för ett sammanhållet telenät har bidragit till utvecklingen
av telesystemet, den mycket höga telefontätheten och de låga telefontaxorna.

I
proposition 1980/81:66 om vissa telefrågor uppmärksammade den dåvarande
kommunikationsministern tendenser till ökande mångfald och konkurrens både vad
gäller apparater och teletjänster. Statsmakterna har med anledning av den
propositionen och därefter fattat en rad beslut som i allt väsentligt syftat
till att dels möjliggöra en marknad för teletjänster och apparater som fungerar
på ett bra sätt, dels ge televerket bättre och flexiblare förutsättningar att i
en delvis ny miljö kunna fullfölja och utveckla sin uppgift att tillgodose
medborgarnas krav på goda telekommunikationer i hela landet. De beslut som jag
avser är i huvudsak följande.

Genom
riksdagens beslut med anledning av proposition 1980/81:66 (TU 9, rskr. 132)
förtydligades och begränsades televerkets anslutningsmonopol (ensamrätt att
ansluta terminaler till det allmänna telenätet) till att gälla endast
utrustning för talkommunikation och viss dataanslutningsutrustning (modem). Därmed
gjordes det klart att exempelvis telefonsvarare, datorer och telefaxapparater
låg utanför monopolet. Vidare beslöt riksdagen att televerket skulle särredovisa
sin konkurrensutsatta verksamhet för att garantera att den inte subventionerades
av den övriga verksamheten. Riksdagens beslut innebar också att
teleanslutningsnämnden skulle inrättas för överklaganden av televerkets beslut
i vissa anslutningsärenden och att Teleinvest AB bildades som holdingbolag för
bolagsdelen inom televerkskoncernen. Dessutom beslöt riksdagen samtidigt om
vissa förbättringar av televerkets finansieringsmöjligheter.

Beslutet
innebar att televerket successivt skulle avveckla anslutningsmonopolet på modemer
i takt med den tekniska utvecklingen. I enlighet härmed beslöt verket är 1983
att vidga möjligheterna att ansluta modemer. Från november 1984 tilläts anslutning
av privata telexterminaler och vissa datorer till telexnätet. Riksdagen beslöt
år 1984 (prop. 1983/84:100, TU 16, rskr. 249) att televerket skulle få låna på
kreditmarknaden och år 1985 (prop. 1984/85:158, TU 28, rskr. 382) att upphäva
televerkets monopol på att ansluta telefonapparater till sina anläggningar.
Verket har i juni 1987 beslutat om en avveckling fr.o.m. den 1 mars 1988 av det
kvarvarande monopolet för s.k. höghastighetsmodem som skall anslutas till
telefonnätet.

De
beslut som jag nu har redo:gjort för har medfört ett avsevärt ökat

utbud av framför allt apparater. Genom de förslag som nu är aktuella växer

marknaden på telekommunikationsområdet ytterligare. Referensgruppen 4

för telefrågor och
televerket har föreslagit en avveckling av kontorsväxel- Prop. 1987/88:118
monopolet. Televerket har i en skrivelse den 24 september 1987 dessutom föreslagit
en avveckling av verkets monopol på anslutning av mynttelefoner. Jag
återkommer till dessa förslag i det följande.

Inte
bara när det gäller apparater utan också i fråga om teletjänster har utbudet
och därmed valmöjligheterna för konsumenterna ökat. Regeringen har t.ex. gett Comvik
AB möjligheter att med användning av successivt fler radiofrekvenser
vidareutveckla det mobiltelefonsystem som konkurrerar med televerkets.
Konsumenternas möjligheter att välja har ocksä ökat i andra avseenden genom att
televerket och andra företag erbjuder fler teletjänster. På senare år har
tjänster som videotex, personsökning, elektronisk post, teletex, datapak och mobiltelefoni
tillkommit. Telefaxtjänsten och andra datakommunikationstjänster har haft en
närmast explosionsartad utveckling. Antalet telefaxapparater ökade från 19000
är 1986 till ca 30000 år 1987. Av betydelse för utvecklingen av teletjänsten är
också att televerket i sitt förslag till reviderad treårsplan för perioden
1988—1990 har tillkännagett sin avsikt att helt frisläppa andrahandsuthyrning
av överföringskapacitet (s. k. tredjepartstrafik) efter att avgifterna för
hyrda ledningar anpassats till kostnaderna. Därmed elimineras, enligt verket,
hinder för introduktion av nya teletjänster.

När
det gäller den nationella och internationella datatrafiken kan det konstateras
att vissa storföretag numera inrättar egna "datanät", huvudsakligen
baserade på ledningar som hyrs av televerket och andra teleförvaltningar.
Företag som Geisco och IBM driver sädana globala nätverk som ocksä upplåts för
andra. Televerket har tagit initiativet till bildandet av Scandinavian Telecommunication
Services AB som via televerket skall erbjuda näringslivet liknande tjänster vid
sidan av det etablerade internationella systemet.

Det
är bl. a. mot bakgrund av den ökande konkurrensen inom nättjänst-området man
bör se regeringens beslut att teletaxorna i högre grad skall anpassas till
kostnaderna. Riksdagen har ställt sig bakom beslutet vid behandlingen av förra
årets budgetproposition där motiven för omstruktureringen av taxorna
redovisades. Jag framhöll i det sammanhanget att priserna för utlandssamtal och
rikssamtal i genomsnitt är dubbelt sä höga som televerkets kostnader för dem.
Jag redovisade att det främst för storföretagen är intressant och möjligt att
leda sin teletrafik vid sidan av det allmänna telenätet. En sådan utveckling
skulle kunna få starkt negativa konsekvenser för televerkets ekonomi som till
sist skulle drabba hushällen. Jag ansåg därför att det var motiverat att i god
tid och under kontrollerade former genomföra en omläggning av taxorna.
Omläggningen är på lång sikt till gagn för alla men kan på kort sikt innebära
kostnadsökningar för en del abonnenter.

Den
utveckling och de beslut som jag nu redogjort för hänger samman

med den revolutionerande tekniska utvecklingen. Den innebär bl. a. att

möjligheterna att i telenäten hantera information pä komplicerade och

specialiserade sätt har ökat. Till kopplings-(växlings-) och transmissions

funktionerna för kommunikationstjänster har nu lagts en rad andra möjliga

funktioner. Detta gör att tjänsterna som kan tillhandahållas i telenäten blir 5

svårare att skilja från
varandra - t.ex. datatjänster från teletjänster. Prop. 1987/88:118 Gränsen
mellan tele- och dataområdena har suddats ut liksom gränsen mellan
telekommunikation och andra områden. De förut separata tele- och datasektorerna
överlappar nu varandra. De företag som erbjuder tjänster med utnyttjande av tele-
och datateknik kommer från mänga olika branscher. Denna utveckling är
internationell och har inneburit svårigheter ätt passa in de nya tjänsterna i
det existerande regelverket.

Dessa
förhållanden gör att det nu finns anledning att, utöver de åtgärder som
hittills vidtagits av statsmakterna, överväga om ytterligare åtgärder erfordras.

Marknaden
för produkter och tjänster på teleområdet är mycket speciell med hänsyn till
televerkets dominerande ställning. Televerket är både leverantör av
utrustningar och tjänster och konkurrent till andra aktörer och har även
viktiga uppgifter av myndighetskaraktär. En lång rad ätgärder har redan
vidtagits för att se till att konkurrensen på marknaden för teleutrustningar
och teletjänster fungerar på rimliga villkor. Vissa problem som har med
marknadens funktion att göra kvarstår emellertid. Ett sådant är televerkets
dubbla roller. Verket är aktör pä en marknad där man i ökad utsträckning
konkurrerar med andra och samtidigt är verket en myndighet med rätt att
bestämma över konkurrenterna i vissa avseenden. Ett annat kvarstående problem
har att göra med det s.k. kontorsväxelmonopolet som bl. a. till följd av den
tekniska utvecklingen blivit allt svårare och mindre lämpligt att upprätthålla.
I flera av remissvaren på de utredningar som jag nämnt i inledningen framhålls
att åtgärder snarast bör vidtas för att komma till rätta med dessa
förhållanden.

Statens
övergripande intresse av en sä långt möjligt väl fungerande marknad för
tjänster och produkter är uttalat i konkurrenslagstiftningen och genom de
uppgifter som lagts på de konkurrensvårdande myndigheterna
näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK) och
marknadsdomstolen. De förslag som jag nu anmäler ligger i linje därmed. Jag
övergår nu till att diskutera frågor av en delvis annan karaktär som
aktualiserar behovet av att ange mål och inriktning för telepolitiken.

3 Telepolitikens mål och inriktning 3.1 Inledning

Produktionssystemet
för teletjänster, telesystemet, ägdes tidigare i sin helhet av staten och
förvaltades av televerket. Kunderna slöt abonne-marigsavtal för att få utnyttja
telesystemet, som under lång tid inkluderade telefonerna och andra anslutna
apparater. Produktionssystemet har dock genom successiva beslut i ökande grad
kommit att kontrolleras också av andra än televerket genom att delar av
systemet har fått olika ägare. Jag tänker då på att t. ex. telefonapparater, telexapparater,
radioväxlar och dataterminaler av olika slag numera är i privat ägo. Mitt
förslag att avveckla kontorsväxelmonopolet verkar i samma riktning. En
samverkan mellan flera delar av telesystemet är dock nödvändig för att något
slags teletjänst,

t. ex. telefontjänsten,
skall kunna åstadkommas. Televerkets anläggningar Prop. 1987/88:118

intar därvid självfallet
en särställning med tanke pä deras omfattning och

centrala placering i
systemet. De tekniska konstruktioner som används i

verkets
anläggningar har därför avgörande betydelse för hur de privata

delarna av systemet skall
vara utformade för att samverkan mellan delarna

skall vara möjlig.

Detta
synsätt aktualiserar problem av en helt annan karaktär än de som har att göra
med marknadens funktion. Problemen gäller ytterst statens ansvar för
telesystemets kvalitet och utformning i ett läge då aktörerna, tjänsterna och
produkterna ökar i antal. Det gäller därmed ocksä televerkets och andra
myndigheters roll och uppgifter i den nya miljön. Referensgruppen och flera av
remissinstanserna har berört frågor av detta slag. Referensgruppen har funnit
det angeläget att målen för statens agerande på teleområdet i detta läge
tydliggörs. Jag delar den uppfattningen. Referensgruppen har föreslagit mäl
som i huvudsak är desamma som jag föreslår i det följande. Inga remissinstanser
har haft invändningar mot referensgruppens förslag. Allmänt gäller att
remissinstanserna fäster olika vikt vid de olika målen. NO och Svenska
Arbetsgivareföreningen anser exempelvis att intresset av konkurrens för att
främja effektivitet och prispress klart bör framgå av målen medan
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet särskilt betonar det
fördelnings- och regionalpolitiska målet. Konsumentverket anser att de
enskilda konsumenternas behov och önskemål inte kommit tillräckligt tydligt
till uttryck i gruppens förslag.

De
mål som jag föreslår i det följande är allmänt formulerade. Jag anser ändå att
de fyller sin funktion som en bas och en vägledning för de ställningstaganden
och åtgärder som kommer att krävas i framtiden. Trots deras allmänna karaktär
anser jag därför att riksdagen bör lägga fast målen och inriktningen för
telepolitiken. Mina förslag syftar ocksä till att tydliggöra de olika
frågeställningar som finns i telepolitiken och telekommunikationernas roll och
betydelse i samhället.

Det
faktum att det finns många mål för telepolitiken gör att åtgärder som är
lämpliga för att uppnå ett mål ibland motverkar andra mål. Därför måste med
nödvändighet valet av konkreta åtgärder vara uttryck för kompromisser.
Statsmaktema måste fortlöpande agera på ett sådant sätt att målen så långt
möjligt skall kunna uppnås. 1 denna proposition redovisas några förslag till
åtgärder. Vissa frågeställningar och avvägningar mellan olika mål och medel
behöver utredas ytterligare. Jag återkommer till detta sedan jag redovisat mina
principiella överväganden beträffande mål och inriktning för telepolitiken i
stort.

Av
regeringens proposition 1987/88:66 om Sverige och den västeuropeiska
integrationen framgår att EG-kommissionen tagit initiativ till en debatt om
telepolitiken inom den Europeiska Gemenskapen genom den s. k. grönboken. Jag
konstaterar att även om målen för telepolitiken i Sverige och inom EG helt
naturligt inte är identiska så ligger den inriktning av den svenska
telepolitiken, som jag föreslår i det följande, väl i linje med den förväntade
utvecklingen inom EG. I vissa avseenden ligger Sverige före utvecklingen i
många av EG-länderna.

3.2
Telepolitikens mål

Prop. 1987/88:118

Mitt förslag i korthet:

— Det övergripande målet för telepolitiken skall vara att
medborgar

na, näringslivet och den offentliga förvaltningen i landets olika delar

skall erbjudas en tillfredsställande tillgång pä telekommunikationer

till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

Detta mål vidareutvecklas xfem delmål nämligen:

- Telesystemet skall utformas sä att det ger en god
tillgänglighet och

service för grundläggande telekommunikationer.

— Telesystemet skall utformas så. att
det bidrar till ett effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet.
Samtidigt skall telesystemet i sig vara effektivt.

— Telesystemet skall utformas så att
utvecklingsmöjligheterna tas tillvara.

-
Telesystemet
skall utformas så att det bidrar till regional balans och möjliggör sociala
hänsynstaganden.

-
Telesystemet
skall vara uthåll igt och tillgängligt under kriser och i krig.

3.2.1 Det övergripande målet för telepolitiken

Mitt förslag: Det övergripande nålet för telepolitiken
skall vara att medborgarna, näringslivet och den offentliga förvaltningen i
landets olika delar skall erbjudas en tillfredsställande tillgång på telekommunikationer
till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

Skälen för mitt förslag: Den tekniska utvecklingen på
kommunikationsområdet har i grunden påverkat samhället och individernas
levnadsvillkor. Detta gäller inte minst i fråga om utvecklingen på teleområdet.
Det yttersta syftet med statens agerande på teleområdet är att
telekommunikationerna skall bidra till att bibehålla och utveckla välfärden.
Telepolitiken och trafikpolitiken kompletterar därvid den allmänna ekonomiska
politiken, socialpolitiken samt regional- och arbetsmarknadspolitiken.

Produktionen av teletjänster och teleprodukter utgör i sig
betydande delar av samhällets totala produktion. Telekommunikationerna är
emellertid också mycket betydelsefulla som stöd för verksamheter såsom bank-och
försäkringsverksamhet, offentlig förvaltning, turism, transporter och
tillverkning. De skapar alltså en ram och en infrastruktur för andra aktiviteter
och har därför stor betydelse för en lång rad samhällssektorer och därmed för
landets ekonomiska styrka. Telekommunikationer har vidare en växande betydelse
för Sveriges ekonomiska integration med omvärlden. Möjligheten för människor
att kommunicera med varandra är naturligtvis i sig ocksä betydelsefull för
välfärden.

Produktion av telekommunikationstjänster skall ske till sä
låg samhälls-

ekonomisk kostnad som
möjligt. Denna produktion har avsevärt färre negativa externa effekter än vad
som gäller t. ex. energi- och transportproduktion och är i det avseendet mer lättbedömd
från samhällsekonomiska utgångspunkter. Däremot kan en felaktig prissättning av
telekommunikationer innebära samhällsekonomisk ineffektivitet i
resursanvändningen. Sammantaget finns det troligen en relativt hög grad av
överensstämmelse mellan företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt
betraktelsesätt på teleområdet. Det utesluter inte att det även på teleområdet
kan behöva göras samhällsekonomiska bedömningar på ett tydligare sätt än för
närvarande. Jag återkommer något till detta i det följande.

Prop. 1987/88:118

3.2,2
God tillgänglighet och service

Mitt
förslag: Telesystemet skall utformas så att det ger god tillgänglighet och
service för grundläggande telekommunikationer.

Skälen
för mitt förslag: Utbudet av teletjänster karaktäriseras numera av att mänga
andra tjänster än telefoni erbjuds. Användarnas behov av de många olika
tjänsterna varierar. Det är inte möjligt eller lämpligt att staten tar ett
övergripande ansvar för att alla dessa olika behov tillgodoses. Det övergripande
ansvaret bör avse grundläggande telekommunikationer. Staten bör se till att
dessa erbjuds med god tillgänglighet och service. Givetvis skall staten genom
televerket kunna erbjuda även andra telekommunikationer än grundläggande.

Det
är uppenbart att telefoni är ett grundläggande slags telekommunikation. I
likhet med referensgruppen anser jag att det även framöver är fundamentalt att alla
människor i landet skall erbjudas en telefonanslutning i den permanenta
bostaden till samma pris och med samma service och kvalitet.

Statsmakterna
bör ange riktlinjer för servicegrad m. m. för grundläggande
telekommunikationer i samband med behandlingen av televerkets treårsplaner.
Som förvaltare av stora centrala delar av telesystemet har verket ett avgörande
inflytande över kvaliteten på de grundläggande telekommunikationerna.
Diskussionen i det följande grundas på verkets redovisning i den reviderade treärsplanen
för åren 1988-1990 och i treårsplanen för åren 1989-1991.

Den
internationellt sett höga framkomligheten och driftsäkerheten i det svenska
telefonnätet skall bevaras, eftersom den är motiverad av kundernas önskemål.
Den höga nivån på framkomlighetsmälen bör ses som resultatet av en avvägning
mellan kundernas behov och kostnaderna för att tillgodose dessa behov.

Diagram: Andelen
lyckade försök att ringa rikssamtal under vanlig arbetstid.

Prop. 1987/88:118

100 99 98 97 96 95 94 93 92

Framkomlighet

Rikstrafik
under kontorstid

" • - "

B ä sta
teleomr å de

« Medeltal

S ä msta
teleomr å de

90 4-

---- 1 I------------ 1 I------------ 1------- 1
I I I I I I------------------------------------- 1 I--------

76/77 78/79 80/81 82/83 84/85 85/86
1986 1987 1988

18 m å n 12 m å n

Ett
framkomlighetsvärde är ett genomsnitt över tid och rum. Det är därför helt
naturligt att både bättre och sämre värden ingår och att framkomligheten
varierar såväl geografiskt som tidsmässigt. Ett medelvärde som är
tillfredsställande kan alltså dölja oacceptabla förhållanden. I avsikt att
lyfta fram sådan information som underlag för åtgärder har televerket kompletterat
målet med ett minimi värde. Det värdet har bestämts till 96% och är den lägsta
framkomlighet som verket accepterar för trafik mellan två godtyckliga orter i
landet. Syftet är att bevara och förstärka telenätets goda kvalitet i hela
landet.

Målet
för framkomlighet i riksnätet fastställdes i de två första treårsplanerna för
budgetåren 1984/85-1986/87 och 1985/86-1987/88 till att 97 % av alla försök att
koppla upp rikssamtal under dagtid skulle lyckas. Den kraftiga trafiktillväxten
fr. o. m: år 1985 innebar till en början svårigheter för televerket att klara
servicemålet. Samtidigt ökade klagomålen frän abonnenterna. Verket vidtog
snabbt åtgärder, innebärande främst en kraftig ökning av investeringarna för
att höja telenätets kapacitet. Under budgetåret 1984/85 klarades
framkomlighetsmålet i genomsnitt för landet.

I
treärsplanen för åren 1986-1989 angavs att betydande insatser skulle göras för
att förbättra framkomligheten. Målet höjdes till en nivå som bedömdes vara
acceptabel för kunderna och samtidigt ekonomiskt försvarbar nämligen till
97,5% år 1987 och 98% fr.o.m. år 1988. Riksdagen har (prop. 1985/86:100 bil. 8,
TU 16, rskr. 227) ställt sig bakom denna inriktning.

10

Genomsnittligt för hela landet
uppgick framkomligheten under hösten 1987 till 98,4% och den överträffar därmed
nuvarande mål. Variationer förekommer dock mellan olika delar av landet, men de
är begränsade så till vida att samtliga teleområden uppfyller. 97,5%-målet sett
över perioden april 1986 - mars 1987.

Höjningen
av framkomlighetsmålet från 97 till 98% är motiverad av de negativa
reaktionerna hos abonnenterna som blev följden då andelen lyckade samtal
minskade till strax under 97 %. Det nya målet harmoniserar också väl med
televerkets nyligen beslutade dimensioneringsnorm och driftsäkerhetspolicy för
telenätet. Att i den närmaste framtiden ytterligare förbättra framkomligheten
vore förenat med stora kostnader och kan inte anses ekonomiskt försvarbart.
Dessutom är nu klagomålen på framkomligheten få.

Målet
för framkomligheten - mätt som andelen lyckade uppkopplingsförsök för
rikssamtal under vanlig kontorstid — skall alltså i genomsnitt vara minst 98%.

Den
genomsnittliga leveranstiden för en anslutning till telefonnätet (huvudledning)
för telefon i en permanentbostad skall vara högst 17 dagar. Tiden mellan att
ett fel anmäls och det avhjälps skall vara i genomsnitt högst 2,1 arbetsdagar.
55% av felen skall vara avhjälpta inom 8 arbetstimmar.

Servicemålen
för telefontjänsten i permanentbostäder kompletterar framkomlighetsmålet då det
gäller att ange kvaliteten på telefonin och är desamma som angetts i tidigare
treårsplaner. Under år 1986 uppnåddes såväl målet för leveranstid som felavhjälpning.
För år 1987 föreligger ännu inte några definitiva uppgifter. Jag ser för
närvarande ingen anledning att ändra målen. Ett annat sätt att illustrera
kvaliteten på telefonitjänsten är att mäta antalet fel. Enligt televerkets
planer skall antalet fel på huvudledningar (mätt som antalet anmälda fel) inte
vara fler än som motsvarar i genomsnitt ett fel vart sjätte år på en
huvudledning.

Televerket har inlett
studier av servicemåtten och deras internationella jämförbarhet. Vad som
hittills framkommit tyder på att nuvarande mått pä framkomligheten väl fyller
sin funktion samt att nivån är hög internationellt sett. Televerket skall
återkomma om de internationella jämförelserna efter ytterligare utredning.

Prop. 1987/88:118

3.2.3
Effektivitet

Mitt förslag:
Telesystemet skall utformas så att det bidrar till ett effektivt
resursutnyttjande i samhället som helhet. Samtidigt skall telesystemet i sig
vara effektivt.

Skälen för mitt förslag:
Telesystemet är en viktig del av kommunikationssystemet.
Kommunikationssystemets egenskaper bidrar avsevärt till den effektivitet och
struktur som landets totala produktion får. Förändringar i
kommunikationssystemet genom t.ex. införande av ny teknik leder

11

förr
eller senare till en omvandling av produktions- och konsumtionsstrukturen.
Utbyggnaden och förändringen av telesystemet har skapat nya förutsättningar för
överföring av meddelanden, materialadministration m. m. Datakommunikationen
över telenätet växer med ca 30% per år och telekommunikationerna spelar en central
roll i effektiviseringen av varu-och tjänsteproduktionen.

Produktionen av tjänster
har under det senaste decenniet fått allt större ekonomisk betydelse mätt som
andel av BNP. Till detta har telekommunikationernas utveckling i hög grad
bidragit. Genom telekommunikationerna har det t. ex. blivit möjligt att över
länga avstånd distribuera informationstjänster från banker och resebyråer.
Dessa typer av tjänsteproduktion är därigenom i mindre utsträckning utsatta för
geografiska restriktioner. Detta kan leda till en ökad specialisering och
sänkta kostnader.

Den traditionella
uppbyggnaden av varuproduktionen ersätts successivt av en systemorganisation
med snabb, precis och därmed effektiv materialadministration, mindre
lagerhållning och större geografisk spridning av leverantörer av råvaror och
halvfabrikat. Därigenom ökar företagens beroende av tillförlitliga och
ändamålsenliga nationella och internationella telekommunikationer liksom av
goda transporter.

Förutom
att telesystemet bör bidra till effektivitetsökningar inom andra sektorer är
det angeläget att resurserna inom telesystemet i sig används effektivt. Det
svenska telenätet kan värderas till 120 miljarder kronor. Utbyggnaden sker nu i
en takt som innebär att kapaciteten fördubblats pä fem år. Det är av stor vikt
att dessa tillgångar utnyttjas på bästa sätt.

Prop.
1987/88:118

3.2.4
Utvecklingsmöjligheter

Mitt förslag:
Telesystemet skall utformas sä att utvecklingsmöjligheterna tas tillvara.

Skälen för mitt förslag: Telesystemiet
utmärks sedan länge av en mycket snabb teknisk utveckling och därmed minskande
kostnader för telekommunikation. Exempelvis innebar automatiseringen av
växlingen, som inleddes vid slutet av 1920-talet, radikalt sänkta kostnader.
Växlingstekniken har därefter successivt förbättrats, under senare är framför
allt med hjälp av elektronik och digitalisering. Även överföringstekniken har
utvecklats snabbt. Koaxialkablar, bärfrekvensteknik och radiolänk började användas
efter andra världskriget. Digitaliseringen och användningen av optofibrer har ocksä
bidragit till att sänka kostnaderna för överföringen. Såsom jag redogjort för
under avsnitt 2 har teknikutvecklingen också inneburit att många nya tjänster
tillkommit.

Det
finns all anledning att tro att den tekniska utvecklingen kommer att fortsätta
och kunna medföra ännu bättre och billigare telekommunikationer och fler nya
tjänster. Det är angeläget att telepolitiken utformas så att denna
utvecklingspotential kan utnyttjas. Detta innebär bl. a. att användarna så
obehindrat som möjligt skall kunna pröva de möjligheter som tekniken ger.

12

Målet om att
utvecklingsmöjligheterna skall tas tillvara gäller såväl i ett kortsiktigt som
långsiktigt perspektiv. I ett litet, avancerat industriland som Sverige måste
förhållandena på teleområdet medge att inte bara mer kortsiktiga
utvecklingsinsatser genomförs utan att också utvecklingsinsatser av långsiktig
karaktär kan komma till stånd.

Prop. 1987/88:118

3.2.5
Regional balans och sociala hänsyn

Mitt
förslag: Telesystemet skall utformas så att det bidrar till regional balans
och möjliggör sociala hänsynstaganden.

Skälen
för mitt förslag: Såväl stora som små företag, offentlig förvaltning och
hushållen är beroende av väl fungerande telekommunikationer. Telekommunikationerna
har därför betydelse för möjligheterna att uppnå regional balans och likartade
produktionsbetingelser i olika delar av landet.

Vid
en bedömning av hur regionalpolitiska hänsyn skall tas i telepolitiken bör det
beaktas att regionalpolitiken syftar till att ge alla människor oavsett var de
bor i landet tillgång till arbete, service och en god miljö.

Det
regionalpolitiska delmålet för telepolitiken måste stå i samklang med de
överordnade regionalpolitiska målen. Åtgärder inom telepolitikens område för
att förbättra den regionala balansen måste därför syfta till att stödja det som
görs inom regionalpolitiken som helhet.

Det
har under lång tid rått enighet om att de regionalpolitiska aspektema är
viktiga i telepolitiken. Detta har bl. a. kommit till uttryck i att riksdagen särskilt
markerat televerkets samhällsansvar för s. k. grundtjänster till vilka telefon
hör. Jag återkommer till dessa frågor under avsnitt 3.4.

Det
är viktigt för välfärden att alla medborgare har goda möjligheter att
kommunicera med varandra. Därför bör telepolitiken ocksä utformas sä att sociala
hänsyn kan tas . T. ex. bör telepolitiken syfta till att alla skall ha råd att
utnyttja grundläggande telekommunikationer. Alla bör därigenom på ett rättvist
sätt få del av de fördelar som utvecklingen av teknik och tjänster på området
innebär. Det gäller inte minst de handikappade som fått nya möjligheter till
aktivitet och delaktighet genom den nya tekniken.

3.2.6
Uthållighet under kriser och i krig

Mitt förslag:
Telesystemet skall vara uthålligt och tillgängligt under kriser och i krig.

Skälen för mitt förslag:
Telekommunikationernas funktionssäkerhet är av grundläggande betydelse för
totalförsvaret under kriser och i krig. Detta är särskilt uppenbart i fräga om
ledningsfunktionen och den operativa verksamheten inom alla delar av
totalförsvaret.

Det är väsentligt att
televerkets nät ges en sådan motståndskraft och flexibilitet att det kan
uppfylla de höga funktionskrav som kommer att

13

ställas på det under
kriser och i krig. Strävan bör vara att telekommunikationer för i krig
prioriterade samhällsfunktioner med säkerhet skall kunna upprätthållas i
godtagbar omfattning även under störda förhållanden.

Hänsynen till
totalförsvarets intressen bör mot bakgrund av vad jag här har anfört vara ett
uttryckligt mål för telepolitiken. Överbefälhavaren och televerket har särskilt
framhållit detta i sina remissutlåtanden över referensgruppens förslag.

Prop. 1987/88:118

3.3 Telepolitikens inriktning

Mitt
förslag i korthet:

- Statens ätgärder skall utformas i en dialog med
intressenterna. Televerkets nätutbyggnadsplaner skall förankras pä regional
och lokal nivå.

- Konsumenterna skall ha så stor valfrihet som
möjligt i sin användning av teletjänster.

- Staten skall skapa förutsättningar för en effektiv
konkurrens pä utrustningsmarknaden och vid utveckling av teletjänster.

- Staten skall ansvara för att det finns ett
sammanhållet och öppet telenät som täcker hela landet.

- Kostnaderna för att ge alla tillgäng till
grundläggande telekommunikationer och för att tillgodose totalförsvarets
intressen skall betalas solidariskt.

3.3.1
Inledning

Telepolitiken
skall ange grundläggande riktlinjer och utgångspunkter för beslut som rör
telekommunikationer. Jag har därför valt att i det följande redovisa min syn på
telepolitikens inriktning med utgångspunkt från målen och hur jag anser att man
med olika telepolitiska medel skall kunna påverka beslut om konsumtion,
produktion, investeringar och betalning.

3.3.2
Dialog och förankring

Mitt förslag:
Statens åtgärder skall utformas i en dialog med intressentema. Televerkets
nätutbyggnadsplaner skall förankras på regional och lokal nivå.

Skälen för mitt förslag:
Teleområdet förändras snabbt. Frågeställningarna är nya och tekniskt
komplicerade och avvägningar mellan olika intressen krävs. Det bör därför vara
en grundläggande inriktning i telepolitiken att statens åtgärder på teleområdet
utformas i en dialog med intressenterna. Dialogen skall syfta till att både
öka kunskaperna om förhållandena på telekommunikationsområdet hos alla berörda
och till att förankra de åtgär-

14

der som vidtas. Den
utredning som jag avser föreslå i det följande är ett sätt att stärka dialogen.

Televerkets planer för
investeringar i nätutbyggnad har i flera avseenden stor betydelse för
samhällsliv och produktion. Det är därför angeläget att televerket redovisar
och förankrar sina utbyggnadsplaner genom någon form av samrädsförfarande på
regional och lokal nivä. Televerket har redan inlett ett arbete med denna
inriktning. Som ett led i detta arbete har televerket under hösten 1987
informerat landets länsstyrelser om den lokala långsiktiga planeringen.
Formerna för samrådet bör övervägas ytterligare.

Prop.
1987/88:118

3.3.3 Valfrihet

Mitt
förslag: Konsumenterna skall ha så stor valfrihet som möjligt i sin användning
av teletjänster. Den successiva omläggningen av televerkets taxor skall
fullföljas.

Skälen
för mitt förslag: Användarnas behov skall styra utbudet av teletjänster.
Därför är det viktigt att utbudet av andra än grundläggande telekommunikationer
styrs av kundernas individuella preferenser och efterfrågan. Priserna för
dessa tjänster skall i princip kostnadsanpassas.

Det finns även skäl att bättre
kostnadsanpassa avgifterna för gmndläggande telekommunikationer. Den nuvarande
taxestrukturen i telefonnätet visar dålig överensstämmelse med televerkets
kostnader. Det medför bl. a. ett ineffektivt utnyttjande av teletjänsterna.
Överpriserna på långväga samtal innebär att dessa efterfrågas mindre än vad som
vore samhällsekonomiskt effektivt med hänsyn till hur de värderas av konsumentema
och kostnaden för att producera samtalen. Anslutningsledningar och lokalsamtal,
å andra sidan, har priser som understiger kostnaderna. De kommer därför att
efterfrågas även av dem som värderar anslutningen eller lokalsamtalet lägre än
produktionskostnaden. Således medför prissättningen en samhällsekonomiskt
ineffektiv användning av telesystemet. Det innebär att användarna totalt sett
får ut mindre nytta ur telesystemet än vad som vore möjligt. Den förändring av
taxorna som nu sker med riksdagens stöd kommer enligt min mening att bidra till
en bättre användning av teleresur-serna med hänsyn till konsumenternas
värderingar. Dä konkreta beslut om teletaxorna skall fattas måste dock även
inriktningen om det solidariska betalningsansvaret beaktas (3.3.6).

Det
är angeläget att konsumenterna har största möjliga valfrihet både i fråga Om gmndläggande
och andra telekommunikationer. Telepolitiken skall stimulera utvecklingen av
nya användaranpassade tjänster och produkter som konsumenten fritt kan välja
mellan. Det ökar användarnas nytta av telekommunikationerna. Men önskemålet om
valfrihet måste för grundläggande telekommunikationer vägas mot
regionalpolitiska och sociala hänsynstaganden.

15

3.3.4
Effektiv konkurrens

Prop.
1987/88:118

Mitt förslag: Staten skall skapa förutsättningar för en
effektiv konkurrens på utrustningsmarknaden och vid utveckling av
teletjänster. Särredovisningen av televerkets konkurrensutsatta verksamheter
skall fortlöpande utvecklas.

Skälen för mitt förslag: Med hänsyn till målet att
utvecklingsmöjligheterna skall tas tillvara bör inte begränsningar införas för
televerkets och andra aktörers möjligheter att verka pä
telekommunikationsområdet annat än om mycket talar för det. Konkurrensen är ett
medel för att uppnå högre effektivitet i produktionen av teletjänster och
större valfrihet för konsumenterna men är naturligtvis inget självändamål. När
konkurrensen ökar är det väsentligt att den sker på så lika villkor som
möjligt.

Staten bör således eftersträva en effektiv konkurrens på
marknaden för teleprodukter och tjänster. Staten skall därför kontrollera att
en dominerande marknadsposition inte missbrukas. En betydelsefull metod för
att bidra till detta är den särredovisning av konkurrensutsatt verksamhet som
televerket är ålagd och som granskas av riksrevisionsverket. Det är viktigt att
särredovisningen är rättvisande och lämpligt utformad för en föränderlig
konkurrenssituation. Den bör därför fortlöpande utvecklas. Däri kan ingå
utveckling av en redovisning av kostnader för grundläggande telekommunikationer
som skall betalas solidariskt. Jag återkommer till frågan om solidarisk
betalning (3.3.6).

Åtgärder i syfte att föra över ansvaret för uppgifter som
har karaktär av myndighetsutövning från televerket till andra organ bidrar
också till en bättre konkurrenssituation. Även omstruktureringen av teletaxorna
bidrar till detta.

3.3.5 Ett sammanhållet öppet telenät

Mitt
förslag: Staten skall ansvara för att det finns ett sammanhållet och öppet
telenät som täcker hela landet. Investeringar i de anläggningar för
telekommunikation som televerket förvaltar skall ske med sikte på att uppnå
målen för telepolitiken.

Skälen för
mitt förslag: Grundprincipen om det allmännas ansvar för infrastrukturen på
kommunikationsområdet gäller även telekommunikationerna. Statens investeringar
i telesystemet har idag mycket stor omfattning och får långsiktigt
betydelsefulla effekter på samhällsutvecklingen. Samtidigt kommer i samband
med ökande konkurrens successivt fler delar av systemet att ägas av andra än
televerket. Det innebär att teletjänsternas kvalitet inte längre bara beror på
televerkets agerande. En avveckling av kontorsväxelmonopolet kommer ytterligare
att accentuera detta.

Det är,
trots frånvaron av statlig ensamrätt på teleområdet, angeläget att landets
samlade teleresurser i betydande utsträckning samordnas i ett

16

sammanhållet telesystem.
Jag förordar därför att statens ansvar liksom hittills bör innefatta en
samordning av landets teleresurser. Men en samordning av teleresurserna i ett
tekniskt sammanhållet system gör det möjligt att utnyttja de
stordriftsfördelar som finns vid uppbyggnad av de fysiska anläggningarna. Det
menar jag är en fömtsättning för en riktig användning av resurserna i ett litet
land som Sverige. Det är också särskilt till de mindre användarnas och
glesbygdens fördel. De mindre användarna har inte som de stora företagen,
myndigheterna och organisationerna möjlighet att med hyrda eller egna
förbindelser driva egna nät vid sidan av dem som upplåts för allmänheten.

Av samma skäl är det
enligt min mening angeläget att det gemensamma telenätets tillgänglighet
underlättas på olika sätt. Det skall vara lätt att ansluta sig till och använda
de gemensamma teleanläggningarna. Nätet skall i den meningen vara öppet för
alla. De förslag till metoder för att hantera frägor om anslutningar till det
allmänna telenätet som jag lägger i det följande är i enlighet med denna
inriktning. Det gäller även televerkets avsikt att fullt ut tillåta tredjepartstrafik.

Investeringarna
i televerkets anläggningar har naturligtvis central betydelse för
telesystemets utveckling. Vid behandlingen av verkets förslag till treårsplaner
skall därför inriktningen i stort och omfattningen av dessa investeringar
bedömas av statsmakterna. Bedömningen skall göras med ledning av målen för
telepolitiken. Däri innefattas en samhällsekonomisk syn på telesystemet och det
finns enligt min mening skäl att närmare studera hur samhällsekonomiska
värderingar bör komma in vid beslut om investeringar.

Prop. 1987/88:118

3.3.6
Solidariskt betalningsansvar

Mitt
förslag: Kostnaderna för att ge alla tillgång till gmndläggande telekommunikationer
skall betalas solidariskt. Vid beslut om taxeförändringar bör det beaktas att
alla skall ha råd att ha tillgång till grundläggande telekommunikationer.

Även kostnaderna
för att tillgodose totalförsvarets intressen skall betalas solidariskt.

Skälen för mitt förslag:
Statens ansvar för allas tillgång till grundläggande telekommunikationer utövas
genom televerket men kan, när konkurrensen ökar, behöva utövas även gentemot
andra aktörer på området. Metoderna för att betala tillgängligheten till
grundläggande telekommunikationer, som är regionalpolitiskt betydelsefull,
måste utredas närmare. Motsvarande gäller i fråga om betalningen av kostnaderna
för att tillgodose totalförsvarets intressen. En utgångspunkt för de fortsatta
övervägandena bör vara att, såsom referensgruppen föreslagit, de samhälleliga
uppgifterna i princip skall betalas solidariskt. Det är angeläget inte minst
med hänsyn till strävandena att ästadkomma konkurrens på likartade villkor
mellan televerket och andra aktörer. 1987 års försvarsbeslut innebär att
televerket

17

2
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 118

skall
svara för finansieringen av sina beredskapsåtgärder (prop.
1986/87:95, FöU 11, rskr. 310).

För grundläggande
telekommunikationer skall taxorna utjämnas och sociala och regionalpolitiska
hänsyn därigenom tas. Tillgången till telefon är en så grundläggande nyttighet
att taxesättningen enligt min mening bör spegla en vilja hos statsmakterna att
se till att alla har råd att ha telefon. Såsom jag framhållit tidigare mäste
Läxorna också utformas med hänsyn till de samhällsekonomiska aspekterna
(3.3.3).

Prop. 1987/88:118

3.4 Behov av ytterligare utredning

Min bedömning: Det
behövs en närmare utredning av bl. a. statens regionalpolitiska och sociala
ansvar på teleområdet och förtydligande av televerkets roll och uppgifter.

Skälen
för min bedömning: Av min redovisning av förhållandena på teleområdet framgär
det att antalet aktörer, teletjänster och produkter ökar. Detta innebär att
televerkets roll förändras och att det inte längre är lika självklart hur
televerkets regionalpolitiska och sociala ansvar pä omrädet skall komma till
uttryck. Som jag framhållit aktualiserar denna förändring frågan om vilket
ansvar staten bör ha för telesystemets kvalitet och utformning. I rapporten "Tele
i förändring" (DsK 1987:9) från referens-gmppen för telefrågor och i
betänkandet "Televerkets myndighetsutövning" (DsK 1987:10) samt i
remissyttrandena över dessa berörs även denna fråga.

Målen
för telepolitiken kan som iedan nämnts delvis strida mot varandra. Därför
måste många gånger svåra avvägningar göras. Dessa avvägningar kan leda fram
till olika bedömningar av vilken roll staten skall spela på omrädet.
Referensgruppen och flera remissinstanser diskuterar statens ansvar för
telekommunikationerna och hur det skall utövas. Referensgmp-pen har föreslagit
vissa mer konkreta ställningstaganden då det gäller inriktningen av
telepolitiken. Exempelvis föreslår gmppen att åtgärder som hämmar den
utvecklingskraft som kommer av mångfald i tjänster och aktörer bör undvikas.
Staten bör enligt gruppen ta ansvar för en stabil, kontinuerlig tillgång på de
mest betydelsefulla tjänsterna. Det kan exempelvis krävas en viss kompetens
och ekonomisk styrka av den som skall erbjuda vissa tjänster. Det kan också
krävas tillstånd för den som vill upphöra att sälja viktiga tjänster.

Televerket
anser i sitt remissvar att man i första hand bör pröva enkla lösningar, dvs.
kommersiella avtal direkt mellan televerket och andra nätoperatörer, när det
allmänna telenätet utnyttjas av såväl televerket som andra. Industriförbundet
och Näringslivets telekommitté anser att merkostnaderna för sociala,
regionalpolitiska och försvarspolitiska uppgifter pä teleområdet i första hand
bör finansieras över statsbudgeten. NO föreslår att finansiering sker antingen
via statsbudgeten eller genom att en

18

konkurrensneutral teleavgift
införs på sådan teletrafik som bedöms kunna Prop. 1987/88:118 bära
kostnaderna för de sociala och regionalpolitiska förpliktelserna.

Vidare
förordar en del remissinstanser att en ny telemyndighet bör fä uppgifter som
går utöver vad som är motiverat av allmänna marknadsvårdande skäl.
Teleanslutningsnämnden väcker frågan om inte myndigheten bör ha en reglerande
funktion även beträffande privata telenät, i varje fall om de är av större
omfattning. Enligt Sveriges Elektroindustriförening bör den nya myndigheten
vara statens organ för telepolicy och taxepolicy samt ge koncessioner, i den
män sådana blir aktuella. Leverantörföreningen Kontor Data AB (LKD) föreslår
att myndigheten bör få det övergripande ansvaret för vad föreningen benämner
"de allmänna teletjänsterna" i Sverige. Enligt LKD bör till
myndighetens ansvarsområde höra internationella kontakter, att vara
tillsynsmyndighet för vissa s. k. nätadministratörer, fastställa regler för
kris- och krigsplanering och villkor för hur nätadministratörer skall
tillhandahålla de allmänna teletjänsterna.

Televerket
har i sitt förslag till reviderad treårsplan för perioden 1988-1990
tillkännagett sin avsikt att fullt ut tillåta andrahandsuthyrning av ledningar
som verket hyr ut - s.k. tredjepartstrafik. Statskontoret har föreslagit att
regler och procedurer för tredjepartstrafik utvecklas och att den som erbjuder
tjänster i telenätet bör ha någon form av tillstånd.

Jag
är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning till dessa förslag eller nu
mer precist ange gränserna för statens ansvar utöver vad jag redovisat i
avsnitt 3 om telepolitikens mål och inriktning och vad som framgår om statens telenämnds
uppgifter i avsnitt 4. Det utredningsmaterial och underlag i övrigt som
föreligger är ännu otillräckligt. Jag anser därför att dessa frågor behöver
utredas ytterligare. Jag avser att senare återkomma till regeringen med begäran
om bemyndigande att tillkalla en parlamentarisk utredning med uppgift att
utreda statens regionalpolitiska och sociala ansvar på teleområdet och
televerkets roll. Utredningen skall föreslå avgränsningar och preciseringar av
statens ansvar på teleområdet och anvisa metoder för hur ansvaret skall tas.
Som jag framhållit tidigare bör statens övergripande ansvar avse grundläggande
telekommunikationer. Utredningen bör överväga vilka telekommunikationer som
bör betraktas som gmndläggande. Däri ingår att överväga hur införande av s. k.
digital teknik och tjänsteintegrering i det allmänna telenätet bör påverka
denna bedömning. En viktig uppgift blir att överväga och föreslå hur televerkets
regionalpolitiska och sociala ansvar skall komma till uttryck. Utredningen bör
också studera effekterna av ett tillåtande fullt ut av tredjepartstrafik.

Mitt
förslag till inriktning av telepolitiken innefattar också att den skall utformas
i en dialog med intressentema. Jag har också framhållit att televerket bör
redovisa och förankra sina utbyggnadsplaner pä regional och lokal nivå.
Utredningen bör ha till uppgift att föreslå lämpliga former för förankringen av
nätutbyggnadsplanerna.

Behovet
av en precisering av det regionalpolitiska och sociala ansvaret

gäller även för postverket, som liksom televerket skall avväga kommersiel

la och samhälleliga intressen. Utredningen bör därför även behandla

postverkets samhällsansvar. 19

4
Inrättande av statens telenämnd

Prop.
1987/88:118

Mitt
förslag: En ny statlig myndighet, statens telenämnd (STN) skall inrättas och
teleanslutningsnämnden skall upphöra. STN skall ha till uppgift att

- utfärda föreskrifter för anslutningar till
televerkets anläggningar,

- registrera utmstning som fär anslutas till det
allmänna telenätet,

- följa den tekniska utvecklingen och det internationellaoch
nationella standardiseringsarbetet och föreslå regeringen de åtgärder man finner
motiverade samt

- bistå de konkurrensvårdande myndigheterna med
teknisk sakkunskap.

Nämndens
verksamhet skall inte belasta statsbudgeten. Förslag om finansieringen skall
föreläggas riksdagen senare.

Utredningen:
Utredarens förslag i betänkandet "Televerkets myndighetsutövning" (DsK
1987:10) överensstämmer delvis med mitt. Utredaren har dock föreslagit att STN
på förslag av televerket efter remissförfarande skall utfärda föreskrifterna om
anslutningsvillkoren för teleutrustning. Enligt utredaren skall televerket
även fortsättningsvis fatta särskilda beslut om anslutningsgodkännanden av teleutmstningar.
Dessa beslut som utredaren benämner förvaltningsbeslui; skall enligt
utredarens förslag kunna överklagas till STN som sista instans.

Remissinstanserna:
Utredarens förslag tillstyrks i huvudsak av ett stort antal remissinstanser.
Flera remissinstanser anser dock att förvaltningsbesluten om godkännande av
utrustning för anslutning till telenätet bör fattas av STN och inte av
televerket. Bland dessa återfmns televerket, teleanslutningsnämnden,
statskontoret, SPK, Industriförbundet, m.fl. Televerket anser att den personal
som idag utfärdar godkännanden av utmstning för anslutning till nätet skall
överföras till STN. Teleanslutningsnämnden för fram tanken på en stegvis
överföring av uppgifter från televerket till STN.

Många
remissinstanser, däribland televerket, och Standardiseringskommissionen i
Sverige (SIS), anser att SIS bör fä en betydande roll när det gäller
kravspecifikationer, provning och godkännande.

En
del remissinstanser tar särskilt upp frägan om formerna för provning och
godkännande av utmstning. T. ex. anser statens energiverk att samma organ bör
prova och godkänna utmstning och att provningen på teleområdet bör inrymmas i
det generelki riksprovplatssystemet. Kontrollform-utredningen och statens mät-
och provråd (MPR) föreslär att MPR skall auktorisera laboratorier för provning
av teleutmstning. Statens provningsanstalt anser att man bör överväga att till
oberoende provningslaboratorier, t.ex. statens provningsanstalt, delegera
såväl godkännande som typ-efterkontroll.

Bakgrund
till mitt förslag: För närvarande gäller att en abonnent till televerkets
anläggningar endast fåir ansluta sådan telefonapparat, utrustning eller
anordning som är godkåind av televerket. Televerket fastställer

20

därför kravspecifikationer
för sådan utmstning och genom provning kon- Prop. 1987/88:118 trolleras att utmstningen
uppfyller kravspecifikationen. Provningen kan ske antingen i televerkets
laboratorium eller i något annat laboratorium vars provning televerket
accepterar. Med ledning av provningsprotokollen godkänner televerket att en utmstning
skall fä anslutas. Vanligen sker godkännandet i form av ett typgodkännande som
är ett generellt godkännande för serieproducerad utrustning av en viss typ och
i ett visst utföranT de. Utmstningar som typgodkänts förses med ett särskilt
godkännandenummer och får T-märkas. Genom T-märkningen kan man säga att leverantören
intygar att utrustningen uppfyller televerkets krav för anslutning till dess teleanläggningar.

Före
år 1980 ingick utrustningar såsom telefoner i det av televerket förvaltade
nätet. 1 abonnemangsavtalet ingick att televerket också tillhandahöll
utrustningen. Utmstningar producerades delvis av televerket självt och köptes
delvis frän andra producenter. Det sågs som naturligt att televerket såsom
förvaltare av statens telenät och ansvarig för dess kvalitet också hade
kontroll över all utmstning i telesystemet. Felaktig utmstning kan nämligen
skada nätets funktion. Detta förhållande har, sedan terminalmarknaden delvis liberaliserats,
tagit sig uttryck i att endast utrustning som godkänts av televerket fått
anslutas till det allmänna telenätet.

Skälen
för mitt förslag:

Televerket
har en dubbelroll

Såsom
jag tidigare skildrat har allt större delar av telesystemet kommit att ägas av
andra än verket. Televerkskoncernen är nu en av många köpare och en av många
säljare av telefoner och andra apparater. Samtidigt bestämmer televerket om
villkoren för anslutning av dessa. Televerket har således här en dubbelroll som
kan vara besvärande - dels konkurrerar verket om apparatförsäljningen, dels
bestämmer verket om konkurrenternas produkter skall få anslutas eller inte.
Detta problem uppmärksammades redan i prop. 1980/81:66 och
teleanslutningsnämnden inrättades för att behandla överklaganden av televerkets
beslut. Denna möjlighet för televerkets konkurrenter pä apparatområdet att få
en tekniskt sakkunnig överprövning av verkets beslut har dock inte löst
problemet.

Jag
konstaterar visserligen att det inte finns belägg för att televerket blandat
samman sin godkännandefunktion med sin affärsverksamhet. Varken utredaren
eller remissinstanserna har visat på några sådana fall. Meii jag anser liksom
utredaren att systemet måste vara utformat sä att det inte ens kan finnas grund
för misstankar om en sammanblandning av myndighetsutövning och
affärsverksamhet. Den överföring av vissa uppgifter från televerket till STN
som jag nu föreslär har uteslutande principiella skäl.

Många
remissinstanser inklusive televerket har kritiserat utredningens förslag att
televerket även fortsättningsvis skulle fatta förvaltningsbesluten. Med de
förslag som jag lägger fram bör de intressen som dessa remissinstanser ger
uttryck för tillgodoses.

STN
skall utfärda anslutningsföreskrifter och registrera utrustning

STN
bör enligt min mening besluta alla föreskrifter för anslutning av 21

utrustning
till televerkets anläggningar. STN bör således överta hela an- Prop.
1987/88:118 svaret för föreskrifterna på området. Endast utmstningar som
registrerats hos STN skall få anslutas till televerkets anläggningar. STN skall
registrera sädana utrustningar som, enligt intyg från kompetenta laboratorier,
uppfyller STN:s föreskrifter. Föreskrifterna skall också gälla televerkets
telefoner, terminaler, kontorsväxlar och annan utrustning av motsvarande slag.

Registreringen
är inget godkännande av utmstningar utan syftar till att skapa kännedom om
vilken utrustning på marknaden som får anslutas till det allmänna telenätet. STN
bör verka för att det på lämpligt sätt framgår för köpare och användare att en
produkt som säljs på marknaden är registrerad. Särskilt angeläget är detta
naturligtvis då det gäller i handeln vanligt förekommande produkter.

Med
tanke på den snabba utvecklingen av teletekniken och av förhållandena på
marknaden för teletjänster och teleprodukter finns behov av att staten håller
utvecklingen under uppsikt. Enligt min mening bör också detta vara STN:s
uppgift. Det innefattar såväl den internationella som den nationella
utvecklingen. STN bör därför med uppmärksamhet följa standardiseringsarbetet.

NO
har framhållit att nämnden bör bistå de konkurrensvårdande myndigheterna med
teknisk värdering och synpunkter. Jag biträder denna uppfattning.

Enligt
min mening ligger det förslag jag lagt väl i linje med utvecklingen inom EFTA
och EG på detta område och jag bedömer att det därför kommer att underlätta
samarbetet med övriga västeuropeiska länder i dessa avseenden. Förslagen ligger
också väl i linje med de förslag som framförts i utredningen "Provning och
kontroll i internationell samverkan" (SOU 1988:6). STN bör ha ett ansvar
för att se till att likformigheten med den västeuropeiska utvecklingen
upprätthålls.

Föreskrifter
med anknytning till st,indarder

Av
stor betydelse för mina förslag är att det, sedan utredningsarbetet avslutats,
från den I januari 1988 bildats ett nytt fackorgan inom ramen för Standardiseringskommissionen
i Sverige. Organisationen har fått namnet SIS-Informationstekniska
Standardiseringen (SIS-ITS) och skall representera alla intressentgmpper på informationsteknikomrädet
- leverantörer, myndigheter och kunder. SIS-ITS utformar svensk standard inom tele-
och dataområdet huvudsakligen baserad på internationell standard. Svensk standard
fastställs därefter av SIS Tekniska Nämnd i den ordning som anges i de av
regeringen fastställda stadgarna för SIS.

SIS-ITS
verksamhet kommer att omfatta all informationsteknologisk utrustning dvs. både tele-
och datautrustning som ingår i telenät och utrustningar som inte ingår i sådana
nät. För utmstningar som ingår i telenät gäller att en del är avsedda att ingå
i privata, företagsinterna nät medan andra är avsedda för anslutning till
televerkets anläggningar lör telefon-, telex- eller datatrafik.

Det
vore, enligt min mening, rationellt om STN pä lämpligt sätt kunde

anknyta sina föreskrifter till relevanta svenska standarder. Därigenom kan

det tekniska arbetet till stor del ske inom standardiseringsverksamheten 22

och begränsade ingenjörsresurser utnyttjas effektivt samt
onödig admini- Prop. 1987/88:118 stration undvikas. I
standardiseringsprocessen är inbyggt att olika intressen vägs mot varandra.
Jag tänker därvid pä såväl televerkets intressen som nätägare som på
tillverkarnas och användarnas intressen.

Det är viktigt att rollfördelningen mellan STN och
standardiseringsorganet är klar. En myndighetsföreskrift är rättsligt
tvingande, medan en standard är ett icke bindande dokument. Tvingande regler
måste därför framgå av föreskriften och standarden anknytas till denna på ett
rättsligt korrekt sätt.

Innan STN utfärdar föreskrifter bör intressenterna beredas
tillfälle att medverka och yttra sig. Därigenom åstadkoms den breda förankring
som jag bedömer som nödvändig.

Abonnentens och leverantörens ansvar

Det ankommer på abonnenten att förvissa sig om att den
utrustning som ansluts är registrerad hos STN. Det bör liksom idag också
ankomma på abonnenten att rätta fel i utrustningen. Som abonnemangsvillkor bör
kunna gälla att televerket ytterst kan säga upp abonnemanget. Jag utgår frän
att leverantörerna lämnar kunden all väsentlig information om produkten och att
tillräckliga garantier skapas för att konsumenternas intressen tas tillvara.
Genom marknadsföringslagen (1975:1418) finns möjligheter att ingripa mot de
leverantörer som inte lämnar korrekt information om rätten att ansluta
produkten till det allmänna telenätet.

Att utrustningen uppfyller STN:s föreskrifter visas genom
att något kompetent laboratorium inom eller utom Sverige efter provning och kontroll
intygar (certifierar) att sä är fallet. Vilka laboratorier som kan komma i
fråga bör tills vidare prövas av STN, som härvid vid behov bör samråda med
statens mät- och provråd (MPR).

Genomförande och finansiering

Mina förslag innebär att den särskilda
godkännandefunktionen tas bort. Av abonnemangsvillkoren får framgå att endast
sådan utrustning som är registrerad hos STN får anslutas. Den föreslagna
ordningen medför således att några godkännandebeslut inte kommer att fattas av
vare sig STN eller televerket. Något särskilt fastlagt system för efterkontroll
av "godkända" utmstningar behöver således inte införas.
Teleanslutningsnämnden som idag är överklagningsinstans för televerkets beslut
om godkännade får inte någon funktion när några sådana beslut ej längre kommer
att fattas. Den bör därför upphöra i samband med att STN inrättas.

Det är angeläget att överförandet av ansvaret för
föreskrifterna sker så smidigt som möjligt. Jag förutsätter därför att
televerkets föreskrifter kommer att gälla övergångsvis och successivt ersättas
med nya som meddelas av STN. I likhet med vad som gäller inom andra områden
skall givetvis STN endast utfärda föreskrifter när det behövs.

STN:s verksamhet bör finansieras med avgifter. Idag
finansieras te

leverkets arbete med dessa uppgifter i princip av avgifter som betalas i

samband med beslut om anslutningsgodkännanden. Några sädana godkän

nandebeslut kommer inte att fattas om mitt förslag genomförs. Avgifterna 23

får alltså tas ut på annat
sätt. De anslagstekniska frågorna bör underställas riksdagen senare.

Utredaren har föreslagit
att myndigheten skall organiseras som en nämnd med ett kansli på fem personer.
Det ankommer på regeringen att bestämma om den närmare organisationen och
lokaliseringen av myndigheten med hänsyn till en preciserad uppgiftsfördelning
mellan berörda parter. Jag konstaterar att det kommer att krävas mycket hög
kompetens hos myndigheten. T.ex. kommer det att krävas ingående kännedom om
telesystemets konstruktion och uppbyggnad. Det är nödvändigt inte minst för att
statens telenämnd aktivt skall kunna följa det internationella och nationella
standardiseringsarbetet och inta en självständig hållning gentemot aktörerna
på teleområdet - i första hand televerket.

Prop. 1987/88:118

5 Lagstiftningen på radiokommunikationsområdet

Min bedömning:
Grunderna för fördelning av frekvensutrymmet skall ses över. I avvaktan därpå
skall televerket behålla sina myndighetsuppgifter pä området.

Utredningen:
Utredaren har föreslagit att STN skall överta vissa av televerkets uppgifter pä
radioområdet. STN bör således enligt utredaren ha till uppgift att bl. a.
utifrån internationella överenskommelser utarbeta en nationell plan för
användning av radiofrekvenser. Nämnden föreslås vidare överta uppgiften att
besluta om föreskrifter för tillstånd att använda radiosändare och att utse
laboratorier, vars provningsresultat kan ligga till grund för bedömningar av om
en radiosändare uppfyller föreskrivna villkor. Televerket förutsätts även
framgent fatta förvaltningsbesluten, dvs. beslut i enskilda tillståndsärenden.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredarens förslag. Flera
instanser, däribland televerket, anser dock att besluten i enskilda
tillståndsärenden bör fattas av STN och inte av televerket.

Skälen för min bedömning:
Som jag redan tidigare har varit inne på är televerkets roll som den myndighet
som närmast under regeringen är ansvarig för telekommunikationerna inte utan
problem. Dessa problem har accentuerats i takt med att det tillkommit fler
aktörer på telemarknaden, vilka delvis är konkurrenter till televerket. Mina
förslag när det gäller anslutning av utrustning till televerkets anläggningar
kommer att minska dessa problem. Televerket har emellertid en liknande
dubbelställning även i fråga om prövningen av tillstånd enligt radiolagen
(1966:755) att inneha radiosändare och den därmed sammanhängande frägan om
tilldelning av radiofrekvenser.

I
radiolagen föreskrivs,tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer för att här i riket eller pä svenskt fartyg eller luftfartyg fä
inneha eller använda radiosändare, ofullständig radiosändare och byggsats för
tillverkning av radiosändare. Tillståndet skall meddelas

24

för
viss tid. Genom kungörelsen (1967:446) om radiosändare har regeringen bestämt
att televerket skall vara tillståndsgivande myndighet. Enligt kungörelsen kan
televerket meddela generella tillstånd. Tillståndsskyldigheten för
radiosändare gmndas huvudsakligen pä omsorgen om den nationella och
internationella radiomiljön. Det begränsade frekvensutrymmet skall utnyttjas sä
väl som möjligt och störningar skall undvikas.

Televerket skall enligt
sin instruktion (1985:764) verka för att samhällets och enskildas behov av
telekommunikationer tillgodoses och därvid svara för att möjligheten till
radiokommunikationer utnyttjas på bästa sätt. Samtidigt som televerket i sin
frekvensförvaltning har myndighetsuppgifter pä radioområdet bedriver man
konkurrensutsatt verksamhet som är beroende av tillgång till radiosändare och
radiofrekvenser. Det gäller hittills framför allt de mobila teletjänsterna.
Televerket är även i övrigt en stor användare av radiofrekvenser och
konkurrerar således på flera sätt om det begränsade frekvensutrymmet.

Frägan
hur det utrymmet skall fördelas rymmer åtskilliga problem. En bedömning mäste
sålunda göras av angelägenhetsgraden av olika verksamheter som använder
radiosändare och deras behov av frekvenser.

Föreskrifter
om fördelningen av frekvensutrymmet kräver numera enligt regeringsformen
lagform. Det innebär att det är riksdagen som skall besluta om efter vilka
principer som frekvenstilldelningen skall ske medan de närmare detaljerna kan
fastställas av regeringen i form av verkställighetsföreskrifter. Det krävs
bättre underlag för ett ställningstagande till frågan efter vilka grunder
frekvenstilldelningen i fortsättningen bör ske. Frågan om vilken eller vilka
myndigheter som skall pröva frägor om tillstånd bör därför också övervägas
ytterligare. I avvaktan därpå är jag inte beredd att lägga förslag som rör
frekvensförvaltningen. Det innebär att jag inte nu föreslår någon ändring av
televerkets myndighetsuppgifter på radioområdet. Den verksamhet som televerket
idag bedriver kan ske med stöd av övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Prop. 1987/88:118

6 Avveckling av anslutningsmonopol

Mitt
förslag: Senast fr. o. m. den 1 januari 1990 skall kontorsväxlar som uppfyller
föreskrivna villkor få anslutas till televerkets anläggningar.

Senast fr. o. m.
den 1 januari 1989 skall myntapparater som uppfyller föreskrivna villkor få
anslutas till televerkets anläggningar.

Referensgruppens och
televerkets förslag överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: Referensgmppens
förslag om slopande av kontorsväxelmonopolet tillstyrks av alla
remissinstanser som berört frågan.

Bakgrund till mitt
förslag: I samband med riksdagens behandling av prop. 1985/86:100 uttalade
trafikutskottet (TU 1985/86:16) att abonnentväxlar (kontorsväxlar) tills
vidare borde undantas från den del av telever-

25

kets
verksamhetsområde som den konkurrensutsatta verksamheten utgör. Prop.
1987/88:118 Härför talade enligt utskottet bl. a. växlarnas nära anknytning till
telenätets funktion och värdet av televerkets dominerande ställning på telekommunikationsområdet.
Utskottet ville dock inte utesluta att den tekniska utvecklingen kunde komma
att medföra att fömtsättningarna för den nuvarande monopolavgränsningen kunde
komma att ändras. Mer principiella förändringar i fråga om monopolavgränsningen
borde dock underställas riksdagens prövning. Upphävandet av
kontorsväxelmonopolet utgör enligt min mening en sådan principiellt viktig
förändring som fordrar riksdagens godkännande. Riksdagen har med anledning av
proposition 1984/85:158 också tagit ställning till frågan om anslutningsmonopol
för utrustningar för offentlig telefoni (telefonautomater o.d.). Även denna
fråga bör därför underställas riksdagen.

Skälen
för mitt förslag: Teknikutvecklingen försvårar gränsdragningar

Jag
vill åter erinra om att en rad steg redan tagits som innebär avveckling av
televerkets ensamrätt att äga och kontrollera anläggningar i telesystemet.
Dessa steg som i stort följer vad som händer internationellt är mer eller
mindre framtvingade av den tekniska utvecklingen - framför allt
sammansmältningen av data- och teletekniken. Teleområdet har, som jag framhållit
i det föregående, traditionellt varit reglerat medan datautmst-ning erbjudits
på en fri marknad. Den snabbhet med vilken förändringarna sker inom tele- och
dataområdena försvårar klara gränsdragningar och gör det därmed också svårt att
upprätthålla strikta och separata regelsystem. Det har inte varit lämpligt och
inte heller praktiskt möjligt att låta anslutningsmonopolet för teleutrustning
omfatta all ny datautrustning. Istället har steg tagits för att anpassa
telemarknaden till den större frihet som råder på datamarknaden.

Kontorsväxlar
användes tidigare enbart för talkommunikation. Emellertid har tekniken för
koppling förändrats, frän elektromekanisk till elektronisk såväl i det
gemensamma telenätet som i kontorsväxlar och företagsnät. I takt med
elektronikens utveckling har dessa kontorsväxlar - genom digital signalteknik —
kommit att utnyttja samma teknik som moderna datorer. Detta medför att det är
fullt tekniskt möjligt att utnyttja kontorsväxeln för kommunikation inte bara
för tal- utan även för text-, data-och bildöverföring. En modern digital
kontorsväxel svarar inom ett företag ofta för kommunikationsfunktionen i ett
lokalt nätverk. En sådan växel kan vara praktiskt taget omöjlig att skilja från
andra datorer som används för datakommunikation.

Jag
är mot denna bakgrund enig med referensgruppen och remissinstanserna om att
den tekniska utvecklingen nu inte längre gör det möjligt att upprätthålla
televerkets ensamrätt att ansluta kontorsväxlar till nätet.

Det
finns enligt min mening också effektivitets- och handelspolitiska skäl som
talar för en avveckling av monopolet. Ett borttagande av monopolet bör också
medföra prispress och en större valfrihet. Det senare är särskilt
betydelsefullt i ett skede när kundernas krav blir allt mer varierade.
Televerkets ensamrätt att ansluta kontorsväxlar bör således avvecklas.

Detta
innebär inte att avvecklingen av kontorsväxelmonopolet är opro- 26

blematisk.
Ett omfattande arbete krävs för att ta fram generella regler för Prop.
1987/88:118 anslutningen av kontorsväxlar. Det kan gälla såväl tekniska krav på
gränssnittet vid anslutningen till det allmänna telenätet som krav på de
fastighetsnät eller andra anslutningar som finns till kontorsväxeln och som
fortsättningsvis kan komma att ägas av andra än televerket. Nuvarande
fastighetsnät, som ägs av televerket, kan behöva säljas till andra i samband
med avvecklingen av monopolet. Televerket har i en särskild skrivelse den 21
januari 1988 angett att verket är berett att så snart vederböriiga beslut
tagits tillsätta en samarbetsgrupp med leverantörsorganisationerna för att
klara ut olika praktiska problem inför upplösningen av kontorsväxelmonopolet.
Verket har i skrivelsen också gjort en bedömning av hur lång tid detta arbete
kommer att ta. Enligt verket kan avvecklingen av monopolet ske stegvis och vara
avslutad under år 1989. Jag biträder denna bedömning. Det bör ankomma på
regeringen att bestämma om de närmare detaljerna i samband med avvecklingen.

Omställningsproblem

Avvecklingen av kontorsväxelmonopolet kommer naturligtvis
att innebära vissa omställningsproblem för televerket. Referensgruppen har
bedömt att de marknadsandelar som verket kommer att förlora direkt efter att
monopolet upphävts till stor del kommer att återvinnas när televerkets starka
ställning pä marknaden ger utslag i bättre service m. m. Enligt min mening
kommer televerkets generellt sett expansiva verksamhet att på ett godtagbart
sätt kunna ta hand om den omställning som är nödvändig.

Av central betydelse i detta sammanhang är naturligtvis
att marknaden för kontorsväxlar kommer att fungera på rimliga villkor när
monopolet avvecklats. De förslag om inrättande av statens telenämnd som jag
lagt i det föregående kommer enligt min mening att bidra härtill. Televerket
har för sin del i skrivelsen den 21 januari deklarerat att verket givetvis
avser att erbjuda anslutningar och olika slag av nättjänster på villkor som är
oberoende av om televerket eller någon annan levererar kundutrustningar i form
av kontorsväxlar, datorer eller terminaler. Även jag anser att det är av
största betydelse att någon otillbörlig sammanblandning inte kommer att ske av
televerkets roll som dominerande nätförvaltare och som försäljare av
kontorsväxlar. De konkurrensvärdande myndigheterna har att övervaka detta. STN
skall, som jag framhållit tidigare, kunna bidra med teknisk expertis.

Myntapparater

I prop. 1984/85:158 med bl. a. förslag om slopande av
anslutningsmonopolet för telefonapparater angavs att monopolet på utrustningar
för offentlig telefoni (telefonautomater o.d.) skulle bibehållas. Inte heller
riksdagen (TU 1984/85:28) ansåg att någon förändring i detta avseende dä var
motiverad. Utskottet påpekade dock att den tekniska utvecklingen kunde komma
att medföra ändrade förutsättningar som skulle motivera en anpassning av monopolavgränsningen.

Televerket har nu föreslagit att verkets monopol på att
ansluta mynt

apparater i det allmänna telenätet avvecklas. Verket anser att detta mono- 27

pol pä grund av den
tekniska utvecklingen blivit meningslöst. Sä har det Prop. 1987/88:118 t.
ex. varit möjligt för andra företag att sätta upp kontokortsautomater utan att
bryta mot monopolbestämmelserna.

Televerket
har för regeringen redogjort för sin policy när det gäller telefonautomater.
Verket redovisar följande inriktning:

i
orter med flera telefonautomater skall respektive automat bära sina egna
kostnader samt ge ett rimligt överskott

i
en ort eller på en plats där det bara finns en telefonautomat får den
bibehållas även om den går med förlust. Förlusterna får dock inte bli orimliga
i förhällande till servicebehovet. Någon absolut gräns har inte satts utan de
lokala förhållandena får avgöra.

Utan
monopol säger sig verket kunna fortsätta med samma policy under fömtsättning
att det inte krävs någon avkastning på det kapital som investeras i
telefonautomaterna. Lönsamma automater får dä finansiera automater i glesbygd
som ger ett rimligt underskott. För att förbättra ekonomin totalt och
möjligheten att uppnå rimlig ekonomi för ett stort antal av glesbygdens
automater höjer verket avgifterna för utnyttjande av automaterna. Utöver detta
avser verket att fortsätta med olika åtgärder för att nedbringa kostnaderna.

Det
finns idag ca 17000 telefonautomater som televerket sköter i egen regi samt ca
25000 som abonneras av hotell, restauranger etc. De 17000 automaternas
placering ses ständigt över och anpassas till servicebehovet genom omplacering,
nedtagning och nyuppsättning.

Även
jag anser att den tekniska utvecklingen nu gjort att monopolet på myntapparater
förlorat sin betydelse. Jag tillstyrker därför televerkets förslag. Konkurrens
på omrädet kan enligt min mening också bidra till en bättre service.
Ensamrätten bör upphöra senast den I januari 1989. Denna verksamhets speciella
karaktär bör beaktas i samband med utvecklingen av särredovisningen av
konkurrensutsatt verksamhet som jag tidigare berört (3.3.4).

Om
mina förslag om kontorsväxlarna och myntapparaterna genomförs kvarstår inget
anslutningsmonopol för televerket. Detta tillsammans med övriga åtgärder
innebär att den svenska telemarknaden kommer att vara bland de öppnaste i
världen.

28

7
Inriktning och omfattning av televerkets verksamhet under perioden 1988-1991

7.1 Allmän inriktning

Prop. 1987/88:118

Mitt
förslag: Televerkets verksamhet under perioden 1988-1991 skall inriktas på

- en
fortsatt koncentration på nätutveckling och nättjänster,

— effektivisering och behovsanpassning av
investeringarna,

— åtgärder för att möta en ökande konkurrens
inklusive

- en
ökad kostnadsanpassning av avgifterna som delvis får ske selek

tivt.

Bakgrund till mitt
förslag: Televerket har i sitt förslag till reviderad treärsplan för 1988-1990
och treärsplan för 1989-1991 redovisat sin syn på inriktningen av verksamheten.

Effektivare styrning av
investeringarna

I
samband med det interna budgetarbetet hösten 1986 beslöt verkets ledning öka
ansträngningarna att förbättra televerkskoncernens långsiktiga lönsamhet och
konkurrenskraft. Beslut fattades om ett åtgärdsprogram: Kraftsamling 90. I
programmet ingår - förutom mer kostnadsanpassade taxor - bl. a. förbättrad
investeringsstyrning för att bromsa kapitalkostnaderna och en effektivisering
av säljorganisationen. Arbetet med åtgärdsprogrammet har redan avsatt en del
konkreta resultat i form av reducerade investeringar för treårsperioden utan
att servicekraven åsidosätts. När det gäller investeringar i mellanortslinjenätet
sker ingen ändring i förhållande till tidigare planer.

Ökade
investeringar föresläs på mobiltelefonområdet för att möta den starka
efterfrågan. NMT 900 mäste byggas ut parallellt med NMT 450 och vidgas till att
täcka större delen av landet.

Televerket
måste med sina stora investeringsbehov göra allt för att ästadkomma maximal
effektivitet och behovsanpassning och därigenom dämpa
kapitalkostnadsutvecklingen, vilken kraftigt påverkar resultaträkningen.
Televerket satsar hårt pä att digitalisera nätet i samband med ersättningsinvesteringar
och kapacitetsutbyggnad. Inom ramen för det med Ericssonkoncernen ägda
utvecklingsföretaget Ellemtel har ett intensivt arbete bedrivits för att sänka
AXE-systemets kostnader. En längt gängen digitalisering av det svenska
telenätet tillsammans med kraftigt sänkta grundkostnader för ny AXE-utrustning
medför tillsammans att tiden nu är mogen att ändra strategi vid modernisering
av telefonstationer.

Idag
sker modernisering av telefonstationer genoin att en station med äldre, teknik (s.
k. analog teknik) helt ersätts av en AXE-station och att nertagen materiel i
stor utsträckning används för kapacitetsökningar på andra analoga stationer.
Nettoökningen av nummer sker således med digital teknik. Denna nertagning och
uppsättning av använd materiel är kostnadskrävande. Den nya
moderniseringsstrategin innebär att kapaciteten vid fullgoda analoga stationer
byggs ut med AXE-utmstning. Detta kan

29

ske även
vid förhållandevis små utökningsbehov. För en given ökning av Prop.
1987/88:118

antalet
nummer kan investeringsbehovet reduceras med uppemot 25%.

Effekterna
av den nya investeringsstrategin för investeringsplaneringen

börjar
göra sig gällande fr.o.m. Iir 1989. Televerket har mot slutet av

perioden
dessutom nerjusterat sina investeringsplaner genom en hårdare

prioritering
av investeringsprojekten.

Den nya investeringsstrategin har fördelar även från
marknadssynpunkt. AXE-investeringar kan bättre och snabbare styras till områden
med kunder som vill ha moderna nättjänster. Rimligen kommer härigenom spridningen
av AXE även att bli jämnare över landet än annars.

Landsomfattande utbyggnad

Den redan pågående landsomfattande och kraftfulla
utbyggnaden av riksnätet kommer att fortsätta. Härigenom erhålls inte bara en
förbättrad framkomlighet i nätet utan också en klart förbättrad driftsäkerhet.
Detta medför bättre kommunikation för inte minst glesbygdsområdena och därmed
ökad möjlighet för en regional utveckling i dessa områden.

Under är 1987 erbjöds vissa kunder anslutna med
elektroniska kontorsväxlar att delta i en provverksamhet med 56/64 Kbit/s
kopplad höghastighetstjänst. Tjänsten ger förutsättningar att erbjuda kunder
avancerade kommunikationslösningar oberoende av deras geografiska placering.
Detta kommer att underlätta etablering av högteknologiska arbetsplatser även
utanför storstadsregionerna.

Minskad sårbarhet

Televerket bedriver ett aktivt arbete för att minska
nätets sårbarhet. Den vanligaste orsaken till allvarliga driftavbrott är att
kablar skadas av grävmaskiner. Sädana händelser kan innebära en tillfällig
förlust av flera tusen förbindelser. Vid sidan av en fortlöpande effektivisering
av drifts- och underhållsorganisationen ökas kontinuerligt den s. k. maskformigheten
i nätet. Därigenom kan trafiken dirigeras förbi en del av nätet som drabbas av
fel eller skadegörelse. Dessutom införs kontinuerligt nya funktioner i syfte
att begränsa verkningarna av stora fel och förkorta återställningstiderna.

Ökad konkurrenskraft

Verket framhåller att utvecklingen pä
telekommunikationsmarknaden i allt snabbare takt går i riktning mot ökad
konkurrens bäde vad gäller kundutrustning och nättjänster. Den taxepolitik,
som statsmakterna nu ställt sig bakom, är en utomordentligt viktig utgångspunkt
för de förändringar i pris-och taxestruktur som måste göras under kommande år
för att anpassa verksamheten till en alltmer konkurrensbetonad miljö.

Televerket har i sitt förslag till reviderad treårsplan
och i en komplette

rande skrivelse till regeringen den 21 januari 1988 tillkännagett sin avsikt

att s. k. tredjepartstrafik skall tillåtas fullt ut när taxorna för förhyrda

ledningar hunnit anpassas till de faktiska kostnaderna. Enligt televerket är

en förutsättning för att detta skall kunna ske också att verket har möjlighet

att genom individuella avtal kunna lämna konkurrenskraftiga volymrabat- 30

ter för telefontrafik på
vissa sträckor i det kopplade nätet till vissa storkun- Prop. 1987/88:118 der.
Det rabatterade priset skall givetvis innebära att verket får täckning för alla
sina kostnader samt erhåller skälig vinst.

Som
ett ytterligare led i ansträngningarna att förbättra sin konkurrenskraft har
televerkskoncernen etablerat ett särskilt bolag för internationella
nättjänster. Avsikten är att erbjuda näringslivet ändamålsenliga internationella
kommunikationslösningar.

Teleinvestgruppen

Teleinvest
AB är ett helägt förvaltningsbolag för televerkets bolagssektor (med vissa
undantag). Bolaget skall verka inom områdena telekommunikation och elektronik.
Teleinvest AB har vidare till uppgift att äga och förvalta fastigheter och
aktier samt sköta vissa gemensamma funktioner inom televerkskoncernen. Fr. o. m.
den I juli 1984 svarar Teleinvest AB för den upplåning på den allmänna
kreditmarknaden som erfordras för såväl televerket som bolagssektorn.

Teleinvestgruppen
består av moderbolaget Teleinvest AB, ett antal belagda dotterbolag (7 st
våren 1988), ett antal hel- eller delägda dotterdotterbolag samt ett antal delägda
bolag i övrigt. Gruppen beräknas omsätta 6400 milj. kr. år 1988 och 7700 milj.
kr. är 1991 i löpande priser. Antalet anställda var år 1988 ca 6200. Bland
bolagen kan följande nämnas.

Tdefinans
finansierar och hyr ut olika typer av terminaler och telekommunikationssystem
som televerket marknadsför. Tdefinans erbjuder televerkets kunder
konkurrenskraftiga finansieringsformer för andra delar av verksamheten än
nättjänster.

Teleannonskoncernen
fungerar idag bäde som försäljningsagent för televerkets kommersiella
katalogprodukter t. ex. Gula Sidorna och Företagskatalogen samt som utgivare
av lokala telefonkataloger.

Televerkskoncernens
speciella nättjänster organiseras i Teleddta. Tele-delta strukturerar,
utvecklar, driver och säljer sina tjänster i allt väsentligt i egen regi.

Scandinavian
Telecommunications Services (STS) skräddarsyr internationella kommunikationer
för näringslivet. Försäljning och kundkontakter sker genom televerket. STS
avser att ge "end-to-end-service" genom att bl. a. arbeta med agenter
i olika länder. Genom att STS inte har några standardtjänster till
standardtaxor kan bolaget möta konkurrensen inom sitt arbetsområde på ett
mycket flexibelt sätt.

Tele
Lartn är televerkskoncernens specialistföretag för säkerhet och har sin ryggrad
i larmkommunikationen. Verksamheten kan i hög grad ses som en förädling av
"råvaran" telekommunikation.

Telis
roll inom televerkskoncernen är att utveckla och tillverka produkter som
stöder koncernens ambitioner att vara ledande på den svenska marknaden. För den
svenska marknaden kan utvecklingsinsatserna koncentreras kring televerkets
behov av strategiska produkter inom områdena telefonstationer, kontorsväxlar,
telefoner samt nödvändiga tillbehör inom dessa produktområden.

Telelogicgruppen
sysslar med utveckling av metoder, språk och hjälp

medel för utveckling av programvara. Telelogic deltar i ett antal stora 31

utvecklingsprojekt
för televerket och Ellemtel. I dessa projekt används Telelogics verktyg.

Infovox arbetar i princip
med att marknadsföra resultaten av ett mångårigt svenskt forskningsarbete
framför allt på KTH i Stockholm inom talteknologiområdet. Företaget fär
troligen en unik nisch, nämligen talsvarsutmstningar för telefonstationer. En
annan nisch för detta bolag är handikapputmstningar.

Swedtel arbetar sedan år
1967 med att föra ut svenskt telekunnande genom internationell
konsultverksamhet företrädesvis till Asien, Afrika och Latinamerika. Swedtel
möter en hård konkurrens från väl etablerade konsultföretag och frän ett ökande
antal nybildade konsultföretag.

Skälen för mitt förslag:
Televerkskoncernens omsättning beräknas under perioden 1988-1991 stiga frän 24
miljarder till 31 miljarder kronor per år i löpande priser. Antalet anställda i
koncernen beräknas minska från ca 49400 den 1 januari 1988 till 47300 år 1991.

Teletrafiken ökar mycket
snabbt liksom antalet anslutningsledningar till televerkets telefonstationer.
Trafiken har från år 1985 ökat betydligt mer än under tidigare år på
1980-talet. En avgörande orsak är att olika former av datakommunikation ökar
med ca 30% per år. Telefontrafikens ökningstakt är relativt sett lägre (ca 5%)
men av stor omfattning i absoluta tal. Trafiken beräknas fortsätta öka kraftigt
under de närmaste åren. Totalt beräknas trafiken i de gemensamma anläggningarna
växa med 10% per år under perioden fram till år 1991.

Prop.
1987/88:118

TELETRARKENS Ö KNING
I SVERIGE

UNDER PERIODEN 1956-1987 I ANTAL MILJONER MARKERINGAR

% AI/TOUATISK UTLANDSnunK

AUTOMATtSK INLANDSTRATIK

3 10000

„ MANUELLA SAMTAL (SOM MARKERINGAR)

56/57 61/62 66/67 71/7; 76/77
81/82 86/87

32

För att fömya
anläggningarna och för att klara den ökande trafiken krävs Prop. 1987/88:118 mycket
stora investeringar. Ny effektiv (digital) teknik används. Moderniseringen
medför höjning av standard och framkomlighet i nätet för vanliga telefonsamtal
och ger samtidigt kraftigt ökad kapacitet för datatrafik. Detta är en fömtsättning
för en storskalig utbyggnad av data/texttjänster såsom Datex, Datapak och Videotex.
Den tidigare fastlagda strategin för koncentration pä nättjänster och
nätutveckling, inklusive åtgärder för att minska nätets sårbarhet, bör
bibehållas. Den har varit lyckosam i sä måtto att framkomligheten för
teletrafiken starkt förbättrats och målen för framkomligheten har med marginal
klarats. Mina förslag till servicemål har jag redovisat tidigare (3.2.2).

En
god investeringsstyrning är nödvändig med hänsyn till verkets effektivitet och
ekonomi. Jag noterar med tillfredsställelse verkets ansträngningar i detta
avseende. Såsom jag tidigare framhållit bör de samhällsekonomiska aspekterna
på teleinvesteringarna studeras närmare. Jag konstaterar också att den
pågående landsomfattande utbyggnaden av riksnätet medför ökade möjligheter för
utvecklingen inte minst i glesbygdsområdena.

Sammantaget
bedömer jag att televerkets nätinvesteringar ligger väl i linje med de telepolitiska
målen.

Det
förutsedda avskaffandet av kontorsväxelmonopolet accentuerar den ökande konkurtensen
på teleområdet som jag tidigare redogjort för. Också i fråga om utlandstrafiken
skärps konkurrensen. Verket planerar att möta denna med bl. a. sänkta
utlandstaxor och ett nytt bolag för försäljning av internationella
kommunikationslösningar till näringslivet. Televerket har ambitionen att även i
en konkurrenssituation vara den svenska marknadens ledande
telekommunikationsleverantör. Jag bedömer att televerkets taxeåtgärder, som
sker inom ramen för statsmakternas beslut om en successiv omstmkturering av
teletaxorna, och övriga åtgärder ger verket goda förutsättningar att
förverkliga denna ambition. Åtgärderna ligger ocksä i linje med den inriktning
av telepolitiken som jag föreslagit.

Televerket
har i sitt förslag till reviderad treårsplan tagit upp frågan om att vidga
möjligheterna för andra att bedriva verksamhet inom telekommunikationsområdet.
Ett sätt att göra det är att, såsom televerket anfört, fullt ut tillåta andrahandsuthyrning
av teleförbindelser - s. k. tredjepartstrafik. Det innebär att andra får sälja
exempelvis data- och informationstjänster via förbindelser som hyrts av
televerket. Televerket avser att före 1989 års utgång helt acceptera tredjepartstrafik
under fömtsättning att taxorna fått en bättre kostnadsanpassning. Som jag
anfört i det föregående (3.4) anser jag att den parlamentariska utredningen bör
studera effekterna av ett tillåtande av tredjepartstrafik fullt ut.

Televerket
har i sammanhanget framhållit att det bör vara möjligt för

verket att kunna lämna vissa volymrabatter för telefontrafik i det kopplade

nätet och därmed selektivt kostnadsanpassa taxorna. Jag anser att telever

ket bör ha en sådan möjlighet och bedömer att en viss flexibilitet i taxesätt

ningen kan medföra att televerket lättare kan behålla företagens teletrafik.

Det kan i sin tur möjliggöra en något långsammare takt i den generella

omstmktureringen av teletaxorna och kan därmed mildra effekterna av 33

3
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 118

denna. En
sådan långsammare omstrukturering av teletaxorna ligger enligt min mening i
linje med de sociala hiinsyn som bör tas i telepolitiken.

Prop. 1987/88:118

7.2 Soliditet

Mitt förslag: Televerkskoncernen skall år 1992 ha en
soliditet på minst 65%, vilket innebär att statskapitalet plus avsättningar
minst skall utgöra 65 % av totalkapitalet.

Bakgrund till mitt förslag: Televerket har i sin
reviderade treärsplan för perioden 1988-1990 antagit att marknaden för
kontorsväxlar gradvis öppnas för konkurrens under åren 1988 och 1989 i takt
med att nödvändiga tekniska specifikationer blir färdiga. Denna förändring
beräknas leda till en nedgång i försäljningsvolymen för televerket. Detta
kommer i sin tur att leda tiU en nedgång i finansieringsbehovet för
kontorsväxlar. Koncernens upplåningsbehov kommer att minska som en följd därav.
Hänsyn har tagits till dessa effekter i de finansiella beräkningarna i den
reviderade treårsplanen.

Televerkskoncernens
investeringaråren 1988—1991 (milj. kr.)

1987 Ber.
utfall

1988 Plan

1989 Plan

1990 Plan

1991 Plan

9270

8734

8180

7900

7900

Televerkskoncernens samlade investeringar för åren
1988—1990 beräknas, jämfört med den tidigare behandlade treårsplanen för
perioden, minska med 1,8 miljarder kronor till 24,8 miljarder. Detta påverkar
både resultatutvecklingen och lånebehovet. Investeringsvolymen i treärsplanen
1989-1991 är 24 miljarder.

I sin
planering utgår televerkskoincernen från de av riksdagen beslutade målen för
soliditet och real avkastning. Den planerade taxeutvecklingen under perioden
speglar dä i stor utsträckning önskan att höja självfinansieringsgraden så att
koncernens soliditet är 1990 uppgår till 65%. Det fömtsätter en real
räntabilitet på 7,6%, 10% respektive 11,6% åren 1988 till 1990. För är 1991
anger televerket en real räntabilitet på 8,9% och en soliditet på 68,7 %.
Beräkningarna bygger bl. a. pä att verket fär göra ärliga taxehöjningar i samma
takt som inflationen som beräknas till 4 % per är. Sammantaget innebär detta
att koncernen kan minska sitt ianspråktagande av utrymmet på kapitalmarknaden
sä att utestående län år 1990 blir en miljard lägre än tidigare beräknat.

I samband
med behandlingen av ett förslag frän televerket till ändrade taxor har Statens
pris- och kartellnämnd (SPK) yttrat att soliditetsmålet -65 % år 1990 - är
förhållandevis högt och kommer i direkt konflikt med det för närvarande högt
prioriterade målet om låg inflationstakt. Soliditetsmålet får enligt SPK
också,särskilda konsekvenser för prishöjningstakten om

34

det
skall uppnås under en tidsperiod när investeringsprogrammet är omfat- Prop.
1987/88:118 tände, vilket varit fallet på senare år. Efter en investeringstopp
är 1987 kommer investeringsnivån successivt att sjunka vilket framgår av
televerkets reviderade 3-årsplan för åren 1988-1990. Konsekvenserna av detta blir
att dagens användare av televerkets tjänster till en del får betala även för
det framtida utnyttjandet av telenätet.

Skälen
för mitt förslag: Riksdagen har beslutat att televerkskoncernens soliditet
skall vara 65% år 1990. Regeringen har den 3 december 1987 beslutat att
televerket skall få höja den genomsnittliga nivån pä sina taxor med högst 4,5 %
under är 1988. Beslutet fattades under hänsynstagande till behovet av att dämpa
den allmänna prisutvecklingen och innebär en lägre höjning än vad som skulle
erfordras för att televerket, utan mycket stora taxehöjningar åren 1989 och
1990, skall klara att uppnå den av riksdagen angivna soliditeten. Jag anser
därför att regeringen bör föreslå en förändring av målet för televerkets
soliditet så att verket åläggs att uppnå den angivna soliditeten först år 1992.

Jag
noterar att en översyn av avskrivningstiderna för televerkets anläggningstillgångar
pågår inom verket. Resultatet kommer att redovisas i nästa treårsplan. Denna
översyn kan leda till en sänkning av den redovisade soliditeten. Humvida detta
bör leda till nya soliditetsmål fär bedömas i samband med behandlingen av nästa
treärsplan.

Riksdagen
har lagt fast principen att avkastningen på televerkets kapital,
räntabiliteten, skall vara så hög att den i kombination med planerad investeringsnivå
räcker för att klara soliditetsmålet. Genom den förändring av soliditetsmålet
som jag föreslår kan avkastningskravet således sänkas något i förhällande till
vad televerket utgått från och erforderliga prishöjningar hållas tillbaka. För
tydlighetens skull vill jag dock framhålla att jag bedömer att det krävs högre
avkastning än det avkastningskrav på 3% realt som tidigare fastställts. Detta
krav bör således inte gälla för den nu aktuella perioden.

Televerkskoncemens
soliditet och avkastning har utvecklats enligt följande sedan budgetåret
1982/83.

(%)

1982/83

1983/84

1984/85

1985/86

Soliditet vid årets slut Räntabilitet realt

80,2 0,8

79,0

2,5

68,1 0

58,5 3,0

I
förhällande till treårsplanerna blev räntabiliteten budgetåren 1984/85 och
1985/86 (18 mån.) något sämre än planerat medan soliditeten blev avsevärt lägre.
Televerket har angett att orsakerna till avvikelserna huvudsakligen är att
inflationstakten och investeringsbehoven underskattades dessa år. Med den
effektivare investeringsstyrning som verket inför bör fömtsättningama för mer kortckta
bedömningar av investeringsbehoven förbättras.

35

Prop. 1987/88:118

Index f ö r telefontaxor och konsumentprisindex lnde)c (1976/77.100)

250-200-150-100-

----- Toxtlndtx

----- Konsument

prisindex

* /C * <g>
* • .8' # .fr

Televerkets
generella taxenivå steg under tiden 1983/84-1985/86 med ca 8%. Inflationen var
under samma period ca 15%. Jag är nu inte beredd att ange något precist mål för
utvecklingen av teletaxorna för de kommande åren. Alla ansträngningar bör dock
göras för att förena en god service med en låg prisnivå. Den tekniska utvecklingen
skapar goda förutsättningar för detta. Priset på elektronik sjunker snabbt och
utrustningarnas prestanda förbättras. Arbetsproduktiviteten i verket - mätt i
försäljning i fast pris per anställd - ökade med 9,5 % budgetåret 1984/85 och
med 3,6% budgetåret 1985/86. Den relativt låga ökningen 1985/86 berodde pä att
mycket personal rekryterades när investeringsprogrammet utökades. Denna personal
måste utbildas innan den kunde sättas in i full produktiv verksamhet. Den
genomsnittliga produktivitetsökningen under perioden 1983/84-1985/86 uppgick till
6,6% per år. Produktivitetsökningen beräknas i televerkets reviderade
treårsplan för perioden 1988—1990 till 5,3 % per år.

8
Hemställan

Med hänvisning till vad
jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att

1.
godkänna mina förslag till mål och inriktning för telepolitiken

(3),

36

2. godkänna att en ny myndighet inrättas med de uppgifter som jag Prop.
1987/88:118 har förordat (4),

3. godkänna att televerkets ensamrätt att ansluta kontorsväxlar och
myntapparater till televerkets anläggningar upphör senast fr. o. m. den I
januari 1990 respektive den 1 januari 1989 (6),

4. godkänna vad jag har förordat rörande inriktningen och omfattningen
av televerkets verksamhet och investeringar under perioden 1988-1991 (7.1),

5. godkänna att televerkets verksamhet skall inriktas på det soliditetsmål
som jag har förordat (7.2).

9 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

37

Sammanfattning
av förslagen från referensgruppen Prop. 1987/88:118

för telefrågor i rapporten "Tele i förändring" '''

(DsK 1987:9)

Referensgruppen
föreslår

att
statens agerande skall styras av att

- Fördelnings- och regionalpolitiska hänsyn skall
tas.

- Resurserna i telesystemet skall utnyttjas
effektivt.

- Utvecklingsmöjligheterna skall tas tillvara.

- Det skall finnas en stabil kontinuerlig tillgång på
viktiga teletjänster i landets alla delar.

att
staten skall värna om ett starkt allmänt telenät

att
ett nytt regleringssystem övervägs som tillgodoser de övergripande målen

att
en dialog, som innebär informationsutbyte, samråd och förankring om det starkt
föränderliga telekommunikationsområdet kommer till stånd

att
televerket förankrar sina planer pä kommunnivå genom någon form av
samrådsförfarande

att
de industripolitiska frågorna blir föremål för ytterligare studium

att
abonnentväxelmonopolet avvecklas

att
televerket överväger om det är möjligt att helt ta bort televerkets anslutningsmonopol
för modem.

38

Sammanfattning av betänkandet' 'Televerkets Prop. 1987/88:118

myndighetsutövning"
(DsK 1987:10) "8

Utredaren
anförde i en sammanfattning av betänkandet:

"Mitt
uppdrag enligt direktiven är att utreda om nuvarande organisation för viss
myndighetsutövning vid televerket är lämplig. Härvidlag ingår ordningen för
provning och godkännande av utmstning för anslutning till det allmänna
telenätet i uppdraget. Vidare skall televerkets myndighetsutövning på
radioområdet granskas.

Som
en bakgrund till mina överväganden och förslag lämnas en kort redovisning av
televerkets uppgifter och organisation (avsnitt 2). Mera detaljerat redovisas
nuvarande ordning och organisation för provning och godkännande av utrustning
för anslutning till det allmänna telenätet (avsnitt 3). Därefter lämnas en
motsvarande redovisning av televerkets myndighetsutövning på radioomrädet
(avsnitt 6).

De
frägor som mitt uppdrag omfattar har uppmärksammats i andra utredningar m. m.
Jag redovisar i detta hänseende främst de uttalande, som gjorts av
verksledningskommittén och i vissa remissyttranden över kommitténs betänkande.
För egen del ansluter jag mig till den kritik mot nuvarande ordning med
myndighetsutövning inom televerket, som framförts av kommittén och i vissa
remissyttranden. Objektiviteten i myndighetsutövande verksamhet får inte
sättas ifråga. Sammanblandning av myndighetsfunktioner och affärsverksamhet
får självfallet inte förekomma. Det är därför enligt min mening nödvändigt att
ändra nuvarande förhållanden och skilja ut i vart fall viss del av den aktuella
myndighetsutövningen till en organisation utanför televerket. Mina överväganden
härvidlag är principiella och gmndar sig inte på några iakttagna missförhållanden.
En utgångspunkt bör då vara att omorganisationen inte görs mer ingripande än
vad som föranleds av dessa principiella synpunkter. Även andra omständigheter
talar enligt min mening för att omorganisationen begränsas till sin omfattning.

Min
redovisning av nuvarande ordning och organisation visar att televerkets
myndighetsutövning pä de aktuella områdena gäller både beslut som har generell
giltighet (normbeslut) och beslut i enskilda ärenden (förvaltningsbeslut).

Mot
bakgmnd av mina principiella utgångspunkter har jag stannat för ett förslag som
innebär att beslutsfunktionen när det gäller normbesluten förs över till en
från televerket helt skild ny myndighet, som jag föreslår får namnet statens telenämnd
(STN). Det är däremot enligt min mening inte erforderligt att föra över
förvaltningsbesluten till STN. Jag anser att de principiella kraven i dessa
fall tillgodoses genom att televerkets beslut kan överklagas hos STN.

Mina
utgångspunkter och principiella överväganden redovisas i avsnitt 7.

Mitt
förslag till ny organisation framgår mera i detalj av redovisningen i

avsnitt 8. STN föreslås bestå av ordförande och fyra ledamöter med

ersättare. Till STN knyts ett kansli bestående av fem personer. Det är

svårt att i förväg beräkna personalbehovet och jag har stannat för att i 39

nuläget
tillgodose ett minimibehov. Kostnaderna för STN:s verksamhet

harjag
uppskattat till tre-fyra miljoner kronor per är. Dessa kostnader bör Prop.
1987/88:118 täckas genom de avgifter som televerket tar ut i tillståndsärenden
av olika Bilaga 2 slag. I första instans skall STN fatta normbeslut. Detta
innebär att STN har att fastställa de gmndläggande föreskrifterna för att en utmstning
skall få anslutas till det allmänna telenätet. Pä radioomrädet skall STN
besluta om frekvensplaner och normerande föreskrifter. Jag anser att STN också
skall fä uppgiften att godkänna de laboratorier, som kan prova om olika utrustningar
stämmer med de generella föreskrifterna. STN:s beslut i första instans skall
kunna överklagas hos regeringen.

Förvaltningsbesluten
- dvs. godkännande av utmstning för anslutning till det allmänna telenätet,
tillstånd att inneha radiosändare och frekvenstilldelning - skall enligt mitt
förslag ligga kvar hos televerket men kunna överklagas hos STN som sista
instans. Jag anser att de principiella kraven, som talar för en ändring av
nuvarande ordning, är tillgodosedda på detta sätt. Förvaltningsbesluten är
mestadels enkla och kommer ofta att närmast få karaktären av en registrering.
En stor del av förvaltningsbesluten berör inte televerkets affärsverksamhet.

Som
en konsekvens av mitt förslag anser jag att en viss omorganisation bör göras
inom televerket. Denna innebär att de enheter inom verket, som har ansvar för
de aktuella förvaltningsbesluten och som utarbetar underlag och förslag till STN,
bildar en fristående enhet inom televerket utan samband med verkets
affärsmässiga verksamhet.

Slutligen
lägger jag fram förslag till behövliga författningsmässiga regleringar för den
nya organisationen och verksamheten."

40

Sammanställning av remissvaren över rapporterna Prop-1987/88:118

"Tele i förändring" (DsK 1987:9) och "8a3

"Televerkets myndighetsutövning" (DsK 1987:10)

1 Allmän inriktning av statens agerande på teleområdet

Inga remissinstanser har protesterat mot de mäl för
statens agerande på teleområdet som skisseras av referensgruppen för telefrågor
i rapporten "Tele i förändring". Målen tillstyrks uttryckligen av bl.
a. statskontoret, konsumentverket. Landstingsförbundet, Leverantörföreningen
Kontor Data AB (LKD) och Landsorganisationen i Sverige (LO). Överbefälhavaren
(ÖB), försvarets forskningsanstalt (FOA) och televerket har påpekat att ett mål
bör vara uthållighet och tillgänglighet hos telekommunikationssystemet i kris
och under krig. Televerket accepterar helt den grundläggande synen på allmän
tillgång på den vanliga telefonitjänsten. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)
anser att intresset av konkurrens för att främja effektivitet och prispress
klart bör framgå i de formulerade målen. Tillgodoseendet av sociala och
regionalpolitiska mäl bör enligt NO inte medföra att hinder mot konkurrens
uppställs från statsmakternas sida. Konsumentverket anser att de enskilda
konsumenternas intresse inte kommit tillräckligt tydligt till uttryck i
gruppens förslag. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet betonar
särskilt det fördelnings- och regionalpolitiska målet. Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att fri konkurrens är den bästa metoden för
att ästadkomma en effektiv produktion av varor och tjänster. Fri konkurrens
skall därför tillämpas på samtliga områden där så är möjligt. Målet för statens
agerande på teleområdet måste vara att till lägsta kostnad tillhandahålla ett
telesystem som kunderna är nöjda med. Teleområdet måste därför innehålla både
offentlig och privat verksamhet. Ett starkt allmänt telenät är enligt SAF en
bra utgångspunkt för kompletterande tjänster på en fri marknad.

Konsumentverket m.fi. delar referensgmppens bedömning att
de medel som används för att nä de uppställda målen inte bör låsas fast från
början utan att regelsystemet bör vara flexibelt.

Alla remissinstanser som tagit upp frågan instämmer i
önskemålet om ett starkt allmänt telenät. Industriförbundet, Näringslivets Telekommitté
(NTK) och Riksdataförbundet anser att ett sådant nät bör vara en utgångspunkt
för kompletterande tjänster, inklusive transmission. Sådana tjänster bör,
liksom hittills varit möjligt, kunna tillgodoses på en konkurrensmarknad för
att ge både tillräcklig bredd i utbudet och för att fungera som en taxeåterhällande
faktor i det allmänna nätet. TCO betonar att televerkets starka ställning rent
allmänt är bra för svensk teletrafik. Av särskild vikt är ett sammanhållet
telenät. Televerket anser att det vid tilldelning av radiofrekvenser finns
anledning att ge företräde till publika nättjänster, öppna för trafik
alla-till-alla, pä bekostnad av tjänster och lösningar som bara är begränsat
tillgängliga för ett fåtal företag.

Flera remissinstanser däribland televerket påpekar behovet
av att ta

hänsyn till den internationella utvecklingen och att inte eftersträva särlös- 41

ningar. Industriförbundet,
NTK, Tjänsteförbundet och Riksdataförbundet Prop. 1987/88:118 har särskilt
framhållit att det är angeläget att den svenska utvecklingen Bilaga 3
anknyter till den inom EG.

Televerket
anser att man i första hand bör ordna telemarknaden genom kommersiella avtal
direkt mellan televerket och andra nätoperatörer, där det allmänna telenätet
utnyttjas av såväl televerket som andra. Verket har föreslagit att det skall
bli tillåtet att fullt ut vidareförsälja kapacitet i ledningar som hyrs av
televerket - s. k. tredjepartstrafik - när prisstmk-turen för förhyrda
ledningar ändrats. När det gäller internationell trafik kan det enligt verket
krävas någon form av formellt godkännande på regeringsnivå. Statskontoret anser
att regler och procedurer för tredjepartstrafik måste utvecklas. En prövning
måste göras i det enskilda fallet innan medgivande ges. Den som erbjuder
tjänster i telenätet bör ha någon form av tillstånd — exempelvis ftån en
särskild myndighet - och viss teknisk kompetens och ekonomisk styrka bör
krävas. Frägan bör tas upp i internationella fora. NTK, Riksdataförbundet, SAF
och LKD anser att tredjepartstrafik bör tillåtas i de publika näten. LKD anser
dämtöver att allmänna teletjänster bör finnas tillgängliga såväl via det
allmänna telenätet som via privata telenät. Allmänna teletjänster bör uppfylla
vissa krav som staten ställer. Landstingsförbundet anser att det bör övervägas
om inte landstingen och andra kan överta ansvaret för de delar av de allmänna
telekommunikationerna som i praktiken kan ses som interna nät.

ÖB
framhåller att ett sådant regionalt samräd om televerkets planer som referensgruppen
förordar dä det gäller kommunerna också är angeläget för försvarsmakten. ÖB
pekar på Totalförsvarets Teleberednings viktiga roll och anser att ett
regelverk bör fastställa totalförsvarsmyndigheternas möjligheter att påverka
de stora investeringarna i telenätet. Landstingsförbundet anser att det kan
vara av stort värde att televerket förankrar sina planer på regional och lokal
nivå. Förbundsstyrelsen förutsätter att landstingen erbjuds att delta i
samrådet. Svenska kommunförbundet anser att förslaget om samråd är alltför vagt
och lämnar för mycket ät televerket att självt avgöra i vilket läge planerna
skall förankras. Kommunförbundet anser att samrådsskyldigheten bör lagfästas
och att kommunerna bör tillerkännas någon form av besvärsrätt över televerkets
planer. Televerket förklarar i sitt yttrande att det är självklart att verket är
berett att medverka i positiv anda vad gäller ökat informationsutbyte och
förankring av verkets planer på kommunnivå. Konsumentverket framhåller att de
lokala serviceråd som televerket har inrättat i de olika teleområdena bör kunna
spela en viktig roll när det gäller att fånga upp konsumentsynpunkterna.

Kostnaderna
för det sammanhåll na nätet och de samhälleliga uppgifter

na bör enligt ÖB regleras i särskild ordning. Enligt FOA bör televerket få

ansvaret att upprätta normer för beredskapshänsynen inom telekommuni

kationsområdet och övervaka deras efterlevnad. Televerket har framhållit

att om verket utsätts för en omfattande konkurrens är det nödvändigt att

alla aktörer pä lämpligt sätt får ta pä sig sin andel av kostnaderna för

statsmakternas fördelnings- och regionalpolitiska krav och för totalförsva

ret. NO anser att ett tillgodoseende.av sociala och regionalpolitiska mäl

inte bör medföra att hinder uppställs mot konkurrens. NO föreslår att de 42

olönsamma tjänster, som av sociala och regionalpolitiska
skäl skall tillhan- Prop. 1987/88:118 dahållas, skall finansieras antingen via
statsbudgeten eller genom att en Bilaga 3 konkurrensneutral avgift införs på
sådan teletrafik som bedöms kunna bära kostnaderna för de sociala och
regionalpolitiska aspekterna. Industriförbundet och NTK anser att
merkostnaderna för de sociala, regional- och försvarspolitiska uppgifterna i
första hand bör finansieras över statsbudgeten. Under alla omständigheter
måste den korssubventionering som idag sker för dessa ändamål noga bevakas så
att den inte medför verkligt allvarliga nackdelar för näringslivets
konkurrenskraft. Riksdataförbundet anser att regionalpolitiska och
fördelningspolitiska hänsyn beträffande telefontillgänglighet i första hand
bör åläggas televerket. Den korssubventionering som finns idag bör, enligt
förbundet, upphöra.

Enligt statens pris- och kartellnämnd (SPK),
Tjänsteförbundet och LKD bör televerkets monopol- och konkurrenssektor
särskiljas. Riksdataförbundet och NTK har rekommenderat att dagens televerk
funktionsuppdelas i en nätoperatör, ett utrustnings- och tjänstebolag samt en
myndighet. Telemarknaden måste enligt Riksdataförbundet kännetecknas av en
effektiv konkurrens mellan jämnstarka parter.

SPK och LKD anser att det är viktigt att televerket åläggs
att tillämpa kostnadsanpassad prissättning på alla monopoltjänster. SPK anser
att detta gäller speciellt där företag som befinner sig i en ren
konkurrenssituation med televerket är i direkt beroendeställning till
televerket som köpare av televerkets monopoltjänster. Svenska kommunförbundet
avråder bestämt från en fullständig kostnadsanpassning.

Konsumentverket förordar att bestämmelsema ändras så att
televerkets avtal med sina kurtder kan prövas enligt avtalsvillkorslagen.

Beträffande televerkets uppgifter framhåller televerket
att televerkskoncernen bör ges möjligheter att utvecklas på ett företagsmässigt
normalt sätt innebärande bl. a. att de samlade resurserna används på
effektivast bästa sätt oavsett verksamhetens juridiska form. Enligt LO är
televerkets grundläggande uppgift att svara för att det finns en stabil
kontinuerlig tillgäng på viktiga teletjänster i landets alla delar. Det är inte
fräga om någon traditionell vinstmaximering. Att vinstmaximera innebär enligt
LO i princip två grundläggande uppgifter. Den ena att producera med hjälp av
effektivast möjliga resursanvändning. Den andra att maximera intäkterna. Den
första uppgiften skall självfallet också prägla televerkets produktion. Den
andra är inte lämpad för televerkets funktion. Där bör prissättningen förutom
kostnadstäckning (i vid och långsiktig mening) istället syfta till maximal
användning av teletjänster. Enligt Svenska kommunförbundet bör frestelsen att
vilja utnyttja den faktiska monopolställningen kunna minskas om man på olika
sätt ser till att abonnenterna liksom regering och riksdag får ett större
inflytande över televerket.

2 Inrättande av statens telenämnd

Utredarens förslag i betänkandet "Televerkets
myndighetsutövning" om

bildandet av en ny myndighet - statens telenämnd (STN) - tillstyrks av

justitiekanslern (JK), ÖB, luftfartsverket, vägverket, konsumentverket, ra- 43

diolagsutredningen,
statens vattenfallsverk, FOA, LO, Svenska Leveran- Prop. 1987/88:118 törföreningen
för Landmobil Radiokommunikationsutrustning (SLRK), Bilaga 3 Svenska
Åkeriförbundet, SAF, SACO/SR, Sveriges Radio AB, Sveriges Sändareamalörer
och Statstjänstemannaförbundet. ÖB betonar att frekvensplaneringen
måste göras i nära samarbete mellan televerket och ÖB.

Statens mät- och provråd (MPR) tillstyrker förslaget att STN
skall fatta normbesluten och televerket besluta om godkännande av apparater.

Flera remissinstanser anser att även de aktuella
förvaltningsbesluten om godkännande av utrustning och tillstånd att inneha
radiosändare bör tas av statens telenämnd. Dessa är teleanslutningsnämnden,
televerket, statskontoret, SPK, Comvik AB, Indu:;triförbundet,
Telefonaktiebolaget LM Ericsson, NTK, Riksdataförbundet, Tjänsteförbundet och
Sveriges Kommunikations Elektronik Företagsförening (SKEF). Televerket anser
att den personal som idag utfärdar godkännanden av utrustning för anslutning
till televerkets anläggningar bör överföras från televerket till STN. SPK anser
att den nya myndigheten bör främja tillkomsten av nya laboratorier för provning
av abonnentutrustningar med tanke på att det idag finns få alternativ till televerkets
laboratorier.

Stockhobns Handelskammare anser att nämndens funktion bör
utredas ytterligare.

Många remissinstanser anser ocksä att det till
Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) hörande fackorganet SlS-Informationstckniska
Standardiseringen (SIS-ITS) bör få en betydande roll när det gäller kravspecifikationer,
provning och godkännande. Denna uppfattning framför teleanslutningsnämnden,
televerket. Industriförbundet, LM Ericsson, LKD, Sveriges
Elektronikindustriförening (Elif), Svenska Elektriska Mate-rielkontrollanstalten
(SEMKO) och SIS. Olika instanser framför i detaljer olika åsikter om SIS-ITS
uppgifter.

Teleanslutningsnäinnden framhåller att förändringarna av
televerkets myndighetsutövning är påkallade av principiella skäl - inte av
konstaterade missförhållanden. Det ger enligt nämndens mening anledning att
ställa frägan om inte också en reform måste vara principiell, dvs. helt
"befria" televerket från uppgifter som innebär myndighetsutövning.
Teleanslutningsnämnden framkastar tanken på en reform i två steg. Först skulle
STN ta över ansvaret för normbesluten och senare för förvaltningsbesluten.
Under tiden skulle SIS-ITS hinna etableras och pågående monopolavveckling
avslutas.

Energiverket anser att samma organ bör prova och godkänna
utrustning och att provningen på teleområdet bör inrymmas i det generella riksprovplatssystemet.

Statens provningsanstalt anser att man bör överväga att
till oberoende provningslaboratorier, t.ex. statens provningsanstalt, delegera
såväl godkännande som typefterkontroll.

Kontrollformutredningen och MPR föreslår att MPR skall
auktorisera laboratorier för provning av teleutrustning. MPR anser att
teleområdet inte skall undantas från kontrollagens tillämpningsområde.

Elif anser att tekniska regler för radioutrustning
huvudsakligen bör utar- 44

betas inom
standardiseringsorganen (Svenska Elektriska Kommissionen Prop. 1987/88: IIJ

inom SIS). Bilaga 3

Flera
remissinstanser förordar att STN skall få vidare uppgifter än vad som föreslås
av utredaren. Exempelvis anser NO att nämnden bör bistå de konkurrensvårdande
myndigheterna med teknisk värdering och synpunkter. Industriförbundet, NTK och
Riksdataförbundet anser att nämnden bör avgöra tvister om bl. a. access till
det allmänna nätet och om priser. Teleanslutningsnämnden väcker frågan om inte STN
bör ha en reglerande funktion även beträffande privata telenät, i varje fall om
de är av större omfattning. Enligt Elif bör STN vara statens organ för telepolicy
och taxepolicy samt ge koncessioner, i den män sådana blir aktuella. LKD föreslår
att myndigheten bör få det övergripande ansvaret för vad föreningen benämner
"de allmänna teletjänsterna" i Sverige. Till nämndens ansvarsområde
bör höra internationella kontakter, att vara tillsynsmyndighet för vissa
nätadministratörer, fastställa regler för kris- och krigsplanering och villkor
för hur nätadministratörer skall tillhandahålla de allmänna teletjänsterna.

Handikappförbundens
Centralkommitté anser att statens telenämnd skall få inskrivet i sin
myndighetsförordning att se till att handikappaspekter läggs in i allt arbete
som myndigheten gör.

Teleanslutningsnämnden
och Stockholms Handelskammare anser i motsats till utredaren att även
representanter för olika intressegrupper bör kunna ingå i nämnden.

3 Avveckling av anslutningsmonopol

Referensgruppens
förslag om avveckling av kontorsväxelmonopolet tillstyrks av SPK,
konsumentverket, ÖB, NO, SAF, televerket. Svenska kommunförbundet,
statskontoret, LO, Riksdataförbundet, TCO, Stockholms Handelskammare,
Tjänsteförbundet och Landstingsförbundet. Provning och godkännande av
kontorsväxlar bör enligt LKD kunna påbörjas under våren 1988 och monopolet
upphävas från juli 1988. Industriförbundet anser att avvecklingen bör ske inom
högst 1-1,5 år. För de mindre systemen som linjetagare bör avvecklingen kunna
ske lika snabbt som för modemer.

Enligt
NTK bör monopolet för modemer kunna avvecklas omgående och för abonnentväxlar
inom högst ett år. Televerket meddelar att man beslutat avveckla monopolet på modemer
inom talbandet frän den 1 mars 1988.

45

Innehållsförteckning Prop. 1987/88:118

1
Inledning ......................................................... 2

2 Historik och utveckling av telepolitiken ................ ... 3

3 Telepolitikens mål och inriktning ......................... 6

3.1 Inledning..................................................... 6

3.2 Telepolitikens mäl ....................................... 8

3.2.1 Det övergripande målet för telepolitiken ..... 8

3.2.2 God tillgänglighet och service .................. 9

3.2.3 Effektivitet............................................ 11

3.2.4 Utvecklingsmöjligheter............................. 12

3.2.5 Regional balans och sociala hänsyn .......... 13

3.2.6 Uthållighet under kriser och i krig ............ 13

3.3 Telepolitikens
inriktning 14

3.3.1 Inledning ................................................ 14

3.3.2 Dialog och förankring ............................. .. 14

3.3.3 Valfrihet .............. .......................... 15

3.3.4 Effektiv konkurrens ............................ 15

3.3.5 Ett sammanhållet öppet telenät................. 16

3.3.6 Solidariskt betalningsansvar ................... 17

3.4 Behov
av ytteriigare utredning 18

4 Inrättande av statens telenämnd ......................... 20

5 Lagstiftningen på radiokommunikationsomrädet........
24

6 Avveckling av anslutningsmonopol......................... 25

7 Inriktning och omfattning av televerkets verksamhet
under perioden 1988-1991 29

7.1 Allmän inriktning .......................................... 29

7.2 Soliditet ................................................... 34

8 Hemställan....................................................... 36

9 Beslut........................................................... '.. 37

Bilaga
1 Sammanfattning av förslagen frän referensgruppen för tele

frågor i rapporten "Tele i förändring" (DsK 1987: 9) 38

Bilaga
2 Sammanfattning av betänkandet "Televerkets myndighets

utövning" (DsK 1987: 10) .......................... 39

Bilaga 3
Sammanställning av remissvaren över rapporterna "Tele i

förändring" (DsK 1987:9) och "Televerkets myndighetsut

övning" (DsK 1987: 10) .......................... .. 41

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988

46