Prop. 1987/88:120

Regeringens proposition 1987/88:120

om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning och
påföljdsval m. m.)

Prop. 1987/88:120

Regeringen
föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås nya bestämmelser om straffmätning och påföljdsval.

En
gmndtanke är att fömtsebarheten och enhetligheten i straffrättskipningen skall
öka.

De
allmänna grunderna för straffmätningen är i dag inte reglerade i lag. Enligt
förslaget införs ett nytt kapitel i brottsbalken med bestämmelser i ämnet. I
huvuddrag överensstämmer regleringen med nuvarande straff-mätningspraxis.

Ytterligare
ett nytt kapitel i brottsbalken skall enligt förslaget reglera valet mellan
olika påföljder. Den nuvarande bestämmelsen i I kap. 7 § brottsbalken om
påföljdsval som en avvägning mellan hänsynen till allmän laglydnad och
intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället föreslås bli upphävd.

Nya
regler införs om vilken betydelse det skall ha för päföljdsbestäm-ningen att
den tilltalade återfallit i brott. Förslaget innebär en avsevärd precisering av
i vilka fall och på vilket sätt återfallsskärpning skall få ske. Förslaget
medför bl. a. en viss skärpning i förhällande till nuvarande praxis särskilt i
fråga om straffmätningen vid upprepade återfall i allvarligare brottslighet.
Nya bestämmelser föreslås ocksä om vilka straffskalor som skall vara
tillämpliga vid flerfaldig brottslighet. Straffmaximum för de fall då den
tilltalade gjort sig skyldig till flera grova brott höjs.

Fängelse
är enligt förslaget att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och
skyddstillsyn och inte som nu jämställt med dessa. Villkorlig dom och
skyddstillsyn skall alltjämt vara jämställda i svårhetshänseende och anses som
svårare påföljder än böter.

1
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

Domstolarnas möjlighet att
meddela päföljdseftergift ökar något. Institu- Prop. 1987/88:120

tet är dock fortfarande avsett för undantagsfall. .

I
propositionen behandlas också förverkande av villkorligt medgiven frihet, vissa
frågor rörande över\akning vid skyddstillsyn och villkorlig frigivning, samt
vissa processuella frågor rörande utvisning. Slutligen införs också en
möjlighet för domstol att ompröva en ädömd påföljd om domstolen felaktigt har
utgått från att den dömde skulle komma att avskedas eller sägas upp till följd
av brottet.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

1 Förslag
till

Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 1 kap. 7 §,26 kap. 4 § samt 33 kap. I, 2, 4 och 9
§§ skall upphöra att gälla,

dels att I kap. 3-6 §§, 13 kap. II §, 20 kap. 4 §, 26 kap. 2 och 11 §§, 27 kap. I och 2
§§, 28 kap. 1-3 och 6-9 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 8 §, 34 kap. 4-6 §§, 37 kap. 7
§ och 38 kap. 6 och 8 §§ samt mbriken till 33 kap. skall ha följande lydelse,

dels
att det i balken skall införas tvä nya kapitel, 29 och 30 kap., samt tvä nya
paragrafer, 28 kap. 6 a § och 38 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

3§'

Med
påföljd för brott förstås i denna balk;

de
allmänna straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande
Ull särskild vård.

Med
påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt
villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Om användningen av straffen gäller /' allmänhet vad i
bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt
vad därom är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej år nämnda i dessa
bestämmelser.

Fängelse är att anse som svårare påföljd än böter.

Om
användningen av straffen gäller vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är
stadgat samt vad därutöver är särskilt föreskrivet, övriga påföljder/ö/-,
enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas trots att de inte år nämnda i bestämmelserna
om desärskilda brotten.

Ej må
dömas till fiera påföljder för samma brott, med mindre annat är stadgat.

Fängelse
är att anse som ett svårare straffan böter.

Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och
skyddstillsyn föreskrivs 130 kap. 1 §.

Skall
någon dömas för fiera brott, ådörnes gemensam påföljd för brotten, om ej annat
är stadgat.

Om särskilda skäl äro därtill, må

För
brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd.

' Senaste lydelse 1986:645. Senaste lydelse 1986:645. '
Senaste lydelse 1975:667.

Nuvarande lydelse

för ett eller fiera brott dömas till böter jämte påföljd
för annan brottslighet, så ock till fängelse jämte villkorlig dom eller
skyddstili-synför brottsligheten i övrigt.

Föreslagen
lydelse

Prop. 1987/88:120

Om någon
som har ådragit sig ansvar enligt 1,2, 3,6,7,8, 8 a, 9 ellei" 10 §
eller enligt 5 a § för luftfartssabotage, frivilligt har avvärjt en sådan
fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får
han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen.
Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än
fängelse i ett år, skall han ej dömas till ansvar.

Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1,2, 3,6,7,
8,8 a, 9 eller 10 § eller enligt 5 a § för luftfartssabotage, frivilligt har
avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har
upp kommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet
för gärningen. Han får dock ej dömas till lindrigare straff än fängelse, om
lägsta straffet för brottet annars är fängelse i två år eller däröver. Var
faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i
ett år, skall han ej dömas till ansvar.

20 kap. 4§' Den som har valts till sådant uppdrag hos staten
eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning får av rätten skiljas
frän uppdraget, om han har begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år
eller däröver och han genombrottet har visat sig uppenbarligen olämplig att
inneha uppdraget.

Skiljs uppdragstagare från uppdraget enligt första
stycket, skall hänsyn tas därtill vid bestämmande av straff för brottet.

Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs uppdrag
hos andra sådana arbetsgivare som avses i 2 § andra stycket 1.

2,6 kap.
2§<* Fängelse får användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse
kan följa på något av brotten.

Fängelse
pä viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på
brotten men får inte överskrida detta med mer

Fängelse
på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på
brotten men får inte översfiga de högsta straffen

" Senaste lydelse 1981:469. ' Senaste lydelse
1982:102. <* Senaste lydelse 1983:351.

Nuvarande
lydelse

än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda
med varandra. Bötesstraff skall därvid anses svara mot fängelse fiorton dagar.

Ej må det
svåraste av de lägsta straffen underskridas.

Föreslagen lydelse

sammanlagda med varandra. Det får inte heller överskrida
det svåraste straffet med mer än

1. ett
år, om det svåraste straffet

är kortare än fängelse i fyra år,

2.
två år,
om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår
till fängelse i åtta år,

3.
fyra år,
om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff
anses motsvara fängelse fiorton dagar.

Det
svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

Prop. 1987/88:120

I
anslutning till att villkorlig frigivning äger mm eller senare kan förordnas
att den frigivne skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat.
Sådant förordnande meddelas av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket,
övervakningen skall utan något särskilt förordnande upphöra sedan ett år av
prövoti-den har förflutit, om inte annat följer av 18 §.

I
anslutning till att villkorlig frigivning äger mm eller senare kan beslutas
att den frigivne skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat.
Sådant beslut meddelas av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket. Har
övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad,
får övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall upphöra. Övervakningen
skall utan något särskilt beslut upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit,
om inte annat följer av 18 §.

27 kap. :1 §»

Rätten
får döma lill villkorlig dom för ett brott för vilket påföljden inte bedöms
kunna stanna vid böter.

Villkorlig dom får meddelasiför ett brott, på vilket
fängelse kanföl-.ja, om det inte med hänsyn till-den tilltalades personliga
förhållanden finns grundad anledning befara att han kommer att göra sig skyldig
till fortsatt brottslighet.

Villkorlig dom får ej meddelas, om på grund av brottets
svårhet eller annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om
brott av krigsman får villkorlig dom brukas endast när det bedömslkun-■.na
ske utan fara för krigslydnaden

' Senaste lydelse 1983:240. * Senaste lydelse 1983:240.

Nuvarande
lydelse

och ordningen inom försvarsmak-

ten.

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:120

Om det
anses påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän
laglydnad, får jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etthundraåttio,
vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

Villkorlig
dom får förenas med dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller ej.

Skydds tillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse
kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finm
anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt
brottslighet. År mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn dock
inte ådömas.

Den som är under aderton år må ej dömas till
skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare ån vård inom
socialtjänsten.

År det lindrigaste straff som är stadgat för brottet
fängelse i ett år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om
särskilda skäl äro därtill.

Kan det antas att missbruk av beroendeframkallande medel
eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller annan behandling
i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts, skall rätten, när
den bedömer frågan huruvida skyddstillsyn är en tillräckligt ingripande
påföljd, särskilt beakta om den tilltalade förklarar sig villig att undergå
lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i
samband med verkställigheten av en dom på skydds tillsyn.

Rätten
får döma till skyddstillsyn för ett brott/ör vilket påföljden inte bedöms kunna
stanna vid böter.

' Senaste lydelse 1983:240. '" Senaste lydelse
1987:761.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

2§"

Om det anses påkallat för den Skyddstillsyn får förenas med

tilltalades tillrättaförande eller av dagsböter,
högst etthundraätfio, hänsyn till allmän laglydnad, får vare sig böter
har föreskrivits för jämte skyddstillsyn dömas till dags- brottet eller ej.
böter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet
eller ej.

3 §'2

Om det av hänsyn till allmän lag- Skyddstillsyn får förenas med

lydnad prövas oundgängligen er- fängelse i lägst Qorton dagar och

forderligt
att skyddstillsyn förenas högst tre månader.

med frihetsberövande, må jämte Om rätten dömer till fängelse

skyddstillsyn dömas till fängelse i jämte skyddstillsyn får den
inte

lägst Qorton dagar och högst tre samtidigt döma till böter enligt 2 §.

månader.

Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att
domen på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte har
vunnit laga kraft.

År i fall som avses i 1 § fiärde stycket den planerade
behandlingen av avgörande betydelse för att skyddstillsyn bedöms vara en tillräckligt
ingripande påföljd, skall rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som
skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

6§'3 Vad
som föreskrivs i 26 kap. 12-17 §§ skall tillämpas pä motsvarande sätt
beträffande den som har dömts fill skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen
förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i
domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra styckena samt
27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en
föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl Ull det.

Ifall som avses i 3 § tredje stycket skall i domen alltid
meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att
följa. Därvid får även föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall
göra anmälan till skyddskonsulenten och åklagaren om den dömde allvarligt
åsidosätter sina åligganden enligt planen.

En behandlingsplan som avses i andra stycket får innehålla
bestäm-

" Senaste lydelse 1983:240.

' Senaste lydelse 1987:761.

" Senaste lydelse 1987:761. 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

melser om att den dömde åtar sig skyldighet att genomgå
kroppsvisi-tation och kroppsbesiktning fö.'-kontroll av att han ej missbrukar
beroendeframkallande medel.

6 a §

Ifall som avses 130 kap. 9 § andra stycket 3 skall
rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma
till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha
ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas
föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En
sådan behandlingsplan får innehålla bestämmelser om att den dömde är skyldig
att genomgå kroppsvisita-tion och kroppsbesiktning för kontroll av att han
inte missbrukar beroendeframkallande medel.

I samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas
att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till skyddskonsulenten och
åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

7' § "'

Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av
domen på skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt
26 kap. 15 § eller fatta beslut i fräga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1.
besluta att
varning skall meddelas den dömde, eller

2.
besluta om
övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år ' av prövotiden
har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

Har övervakning beslutats enligt.

första stycket 2 men bedöms denna

inte längre vara påkallad, får över

vakningsnämnden besluta att över

vakningen skall upphöra. Samma

gäller om rätten med stöd av

34 kap. 6 § beslutat om övervak

ning och denna pågått i ett år.

Åtgärd som avses i denna para- Åtgärd som avses i första stycket

'" Senaste lydelse 1983:240.

Nuvarande
lydelse

graf må ej av övervakningsnämnden beslutas efter
prövotidens utgång.

Föreslagen lydelse

får inte beslutas av övervakningsnämnden efter
prövotidens utgång.

Prop. 1987/88:120

Har den
dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att sådana
ätgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan, skall nämnden hos
åklagare göra framställning om att han vid domstol för talan om att
skyddstillsynen skall undanröjas. Även utan framställning från nämnden får
sådan talan väckas, om den dömde i fall som avses i 3 § tredje stycket
allvarligt har åsidosatt sina åligganden enligt den behandlingsplan som gäller
för honom.

Har den
dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att sädana
åtgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan, skall nämnden begära
att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen skall undanröjas.
Även utan framställning från nämnden fär sådan talan väckas, om den dömde i
fall som avses i 6 fl § första stycket allvarligt har åsidosatt sina åligganden
enligt den behandlingsplan som gäller för honom.

Talan skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

9§'

Undanröjs
skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall
skälig hänsyn tas till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som ådömts enligt 2 eller 3 § eller 34 kap. 6 §.
I fall som här avses får fängelse ådömas på kortare tid än vad som är
föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 3 § tredje stycket lämnats i
domen skall, om fängelse ådöms, detta beaktas när straffets längd bestäms.

Undanröjs
skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall
skälig hänsyn tas till vad den dömde har undergått till följd av domen på
skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som ådömts enligt 2 eller 3 §
eller 34 kap. 6 §. I fall som här avses fär fängelse ådömas pä kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 6 a första stycket
lämnats i domen skall, om fängelse ådöms, detta beaktas när straffets längd
bestäms.

Finnas tillräckliga skäl ej föreligga att undanröja
skyddstillsynen, må rätten istället besluta åtgärd som avses i 7 §. Sådan
åtgärd må ej beslutas efter prövotidens utgång.

29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

1 §

Straff skall, med beaktande av intresset av en enhetlig
rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter
brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

" Senaste lydelse 1987:761. " Senaste lydelse
1987:761.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den
skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett
eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft.

2§

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av
straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp,
särskilt beaktas

1. om den tilltalade avsett att

brottet skulle få betydligt allvarli

gare följder än det faktiskt fått,

2.
om den
tilltalade visat särskild hänsynslöshet,

3.
om den
tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda
svårigheter att värja sig,

4.
om den
tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett
särskilt förtroende,

5.
om den
tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt
tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende
ställning eller

6.
om
brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant
planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat
en betydande roll.

3§

Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av
straffvärdet skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall,
särskilt beaktas

1. om brottet föranletts av någon

annans grovt kränkande beteende,

2.
om den
tilltalade till följd av själslig abnormitet eller sinnesrörelse eller av
någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3.
om den
tilltalades handlande

stått i samband med hans uppen- 'O

Nuvarande
lydelse Förestagen lydelse Prop. 1987/88:120

bart bristande utveckling, erfarenhet eller
omdömesförmåga eller

4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.

Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets
straffvärde, får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för
brottet.

4 §

Vid straffmätningen skall rätten, omförhållandet inte
tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av
villkorligt medgiven frihet, utöver brottets straffvärde, i skälig utsträckning
ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Härvid
skall särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft,
vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya
brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt
allvarlig.

5§

Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets
straffvärde i skälig omfattning beakta

1. om den tilltalade till följd av

brottet drabbats av allvarlig

kroppsskada,

2.
om den
tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa
skadliga verkningar av brottet,

3.
om den
tilltalade frivilligt angett sig,

4.
om den
tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket,

5.
om den
tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad
anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från
anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

6.
om den
tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt
hårt av ett straff

utmätt efter brottets straffvärde, 11

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

7.
om en
iförhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet
begicks eller

8.
om någon
annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre
straffan brottets straffvärde motiverar.

Föreligger omständighet som avses i första stycket, får
rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än som är
föreskrivet för brottet.

6§

År det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses
i 5 § uppenbart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela påföljdseftergift.

. 7§

Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år, skall
hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Härvid får dömas till
lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han
har begått innan han fyllt tjugoett år.

30 kap. Om val av påföljd

1 § ■

Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare
påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild
vård fmns i 31 kap.

2§

Ingen får dömas till flera påföljder för samma brott, om
inte något annat är föreskrivet.

3§

När någon döms för flera brott, skall rätten döma till
gemensam påföljd för brotten, om inte något annat är föreskrivet.

Om det finns särskilda skäl, får

rätten för ett eller fiera brott döma

till böter och samtidigt döma till '2

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Vidare får
rätten döma till fängelse för ett eller fiera brott samtidigt som den dömer
till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

4§

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende
vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid
skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens
straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till
brott.

5§

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får
rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

För brott som någon begått efter det att han fyllt arton
men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med
hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

6§

För brott som någon begått under infiytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, får rätten inte tillämpa annan påföljd
än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn.

Bör påföljd som nu sagts inte tillämpas, skall den
tilltalade vara fri från påföljd.

7§

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig
dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade
kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

13

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

8§

Villkorlig dom skall förenas med dagsböter, om inte ett
bötesstraff med hänsyn till andra följder av brottet skulle drabba den
tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma
till böter.

9§

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn
beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den
tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Som särskilda skäl för skyddstillsyn kan rätten beakta

1. om en påtaglig förbättring

skett av den tilltalades personliga

eller sociala situation i något hän

seende som kan antas ha haft sam

band med hans brottslighet,

2. om den tilltalade undergår be

handling för missbruk eller annat

förhållande som kan antas ha sam

band med hans brottslighet eller

3. om missbruk av beroende

framkallande medel eller något an

nat särskilt förhållande som på

kallar vård eller annan behandling i

väsentlig grad har bidragit till att

brottet har begåtts och den tilltala

de förklarar sig villig att undergå

lämplig behandling som enligt en

för honom uppgjord plan kan an

ordnas i samband med verkställig

heten.

10 §

Vid bedömningen av frågan om skyddstillsyn' bör förenas
med dagsböter skall rätten beakta om detta är påkallat med hänsyn till
brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet.

11 §

Skyddstillsyn får förenas med fäng

else endast om det är oundgängli

gen påkallat med hänsyn till brotts

lighetens straffvärde eller till den

tilltalades tidigare brottslighet. '

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 31 kap.

I §"

Prop. 1987/88:120

Kan
den som är under tjugoett år och som begått brottslig gärning bli föremål för
vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om värd av unga får rätten överlämna åt
socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Om det
anses påkallat för den dömdes, tillrättaförande eller av hänsyn till allmän
laglydnad, får jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten dömas till
dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för broUet
eller ej.

Om
brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare
brottslighet påkallar det, får jämte överiämnande till vård inom socialtjänsten
dömas till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller ej.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det
bedöms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i
samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den dömde på
tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete,
som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning
av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift fär
meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

33
kap.

Om
nedsättning och uteslutning av påföljd

Om
avräkning av anhållnings-och häktestid m.m.

Vid
prövning i högre rätt av klagan angående ädömd påföljd må beslut i fråga som
avses i 5-7 S ändras även om talan ej fullföljts mot beslutet.

Vid
prövning i högre rätt av klagan angående ädömd påföljd må beslut i 5 och 6 §§
ändras även om talan ej fullföljts mot beslutet.

34 kap.
4§" Tillämpas I § I eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits
från fängelse, må, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna
friheten eller del därav förklaras förverkad.

Vid bedömande av om förverkande bör beslutas och i så
fall av hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall förklaras
förverkad skall beaktas, om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade,
om brottsligheten i båda fallen är allvarlig satnt om den nya brottsligheten
är svårare eller lindrigare än den tidigare. Vidare skall

'■ Lydelse enligt prop. 1987/88:135. '" Senaste
lydelse 1973:43. " Senaste lydelse 1979:680.

15

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

beaktas den tid som förfiutit mellan brotten.

Beslutas ej förverkande enligt första stycket äger rätten
besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett
år utöver den vid frigivningen bestämda tiden.

Förverkande
eller åtgärd som nyss sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i
mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens
utgång.

Prop. 1987/88:120

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må
förordnande enligt 1 § I meddelas allenast med avseende å brott som begåtts
före prövotidens början.

Meddelas
förordnande enligt I § 1, får rätten, om det anses påkallat för den
tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma
till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller ej.

Tillämpas
1 § I eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller
förlänga prövotiden till tre år, dock endast om fräga därom uppkommer i mål
vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt I § 3 wå ej ske, med
mindre fräga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av
åtal inom ett är frän prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, får
förordnande enligt 1 § 1 meddelas endast för brott som begåtts före
prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt I § I, får rätten, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art påkallar det, även döma till dagsböter,
högst etthundraättio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Tillämpas I § 1 eller 2,/år rätten besluta åtgärd som sägs
i 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre är, dock endast om
fråga därom uppkommer i mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal
före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt I § 3/År inte ske,
med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit
del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Är den
tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätten vid tillämp ning av I § \,
om det anses påkalla! för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till
allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundraättio, vare sig
bötei' har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse föreskrivet för det
nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn
till allmän laglydnad, får

™ Senaste lydelse 1983:240. = ' Senaste lydelse 1987:761.

Är den
tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätten vid tillämpning av I § I,
om den nya brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades
tidigare brottslighet påkallar det, även döma till dagsböter, högst
etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Är
fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med hänsyn till sådana
omständigheter som i 30 kap. 11 § sägs, 1 § 1 inte till-

ie

Nuvarande lydelse

rätten i stället för att döma till böter döma Ull
fängelse enligt 28 kap.

3§.

Tillämpas I § 1 eller 2, fär rätten besluta åtgärd som
avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem är. Har den dömde
åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som avses i 28 kap. / § fiärde
stycket, tillämpas även 28 kap. 3 § tredje stycket och 6 § andra och tredje
styckena.

Döms den tilltalade med fillämpning av I § 3 till
fängelse, skall när straffets längd bestäms skälig hänsyn tas fill vad han har
undergått Ull följd av domen på skyddsUllsyn och till vad han har avtjänat av
fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter
som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har
uppgift som avses i 28 kap. 3 § tredje stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket må ej ådömas och beslut
enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas,
med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit
del av åtal före prövotidens utgång.

Föreslagen lydelse

lämpas med mindre än att sådant förordnande förenas med
frihetsberövande, får rätten i stället för att döma till böter döma till
fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas I § I eller 2 får rätten besluta åtgärd som
avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem år. Har den dömde
åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som avses i 30 kap. 9 § andra
stycket 3, tillämpas bestämmelserna 128 kap. 6 a §.

Döms den tilltalade med tillämpning av I § 3 till
fängelse, skall när straffets längd bestäms skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på skyddstillsyn och till vad han har avtjänat av
fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter
som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas pä kortare tid än vad sorn är föreskrivet för brottet. Har
uppgift som avses i 28 kap. 6 a § första stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket/or inte ådömas och beslut
enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn/å/- inte
meddelas, (■ annat fall än när fråga därom uppkommer i mål vari den
dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Prop.
1987/88:120

37 kap. 7§" Den som har dömts till fängelse får
begära prövning av en skyddskonsulents beslut enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra
meningen eller 13 § andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars
verksamhetsområde skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också självmant ta
upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende,
vars avgörande enligt någon av de bestämmelsersom har angetts nu ankommer på
skyddskonsulenten. Konsulenten kan hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för
avgörande.

Om den
som har dömts till fäng- Om den som har dömts till fäng-

- Senaste
lydelse 1983:240.

17

2 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 120

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

else inte är nöjd med ett beslut av else inte är nöjd med ett beslut av

en
övervakningsnämnd enligt en
övervakningsnämnd enligt

26 kap.
15, 18, 19 eller 22 §, får han 26 kap. //,
15, 18, 19 eller 22 §, får

hos
kriminalvårdsnämnden begära han hos
kriminalvårdsnämnden be-

prövning
av beslutet. gära prövning av beslutet.

Kriminalvårdsnämnden kan i samband med beslut om
villkorlig frigivning enligt 26 kap. 9 § meddela sådant förordnande om
övervakning som enligt 11 § samma kapitel ankommer på skyddskonsulenten.

33 kap. 2a§

Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som
framgår av domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av
brottet kan komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning
och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen visat
sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av åklagaren
eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till ny påföljd för
brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda påföljden inte har
tillfullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten förordna att den
tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får verkställas.

År den tidigare påföljden skyddstillsyn och bestäms den
nya påföljden till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tas
till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn. Härvid får
dömas till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet.
Undanröjs fängelse och dömer rätten till nytt fängelsestraff skall den tid
under vilken det tidigare straffet verkställts anses som verkställighet av det
nya straffet. Rätten skall i domen ange den sålunda verkställda tiden.

6 §"

Nämndemän skall deltaga vid Nämndemän
skall deltaga vid .

underätts avgörande av fråga, som underrätts avgörande
av fråga, som

Senaste lydelse 1987:761.

Nuvarande
lydelse

avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap.
10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fräga om undanröjande av
påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller
annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket
eller 34 kap. 6 § andra stycket.

Föreslagen
lydelse

avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §
eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om
undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt
medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34
kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.

Prop. 1987/88:120

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § tredje
stycket eller 28 kap. 11 § första och andra styckena, är underrätt domför med
en lagfaren domare.

8§

I mål om åtgärd enligt 2 § eller

27 kap. 5 § tredje stycket eller 6
§,

28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han
att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om
åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där
så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a § eller 27 kap. 5 §
tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra stycket skall
underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva
muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt
34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och andra styckena får
beslutas utan att' tillfälle bereds den dömde att yttra sig.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1989.

2. Bestämmelsen i 38 kap. 2 a § gäller
även i fråga om gärning som har begåtts före ikraftträdandet. Har påföljd
ådömts dessförinnan får dock undanröjande endast ske i fall dä antagande att
den dömde till följd av brottet inte kommer att drabbas av avskedande eller
uppsägning visat sig felaktigt.

-"
Senaste lydelse 1987:761.

19

2 Förslag
till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § och 51 kap. 25 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 7§' Åklagare får besluta att underlåta åtal för
brott (åtalsunderiåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse ej åsidosätts:

1.
om det kan
antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

2.
om det kan
antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för
åtalsunderiåtelse,

3.
om den
misstänkte begått Ziunat brott och det utöver påföljden för detta brott inte
krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4.
om brottet
uppenbarligen be- 4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan gåtts under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33 själslig abnormitet, som avses i 30 kap. 2 § brottsbalken, samt psyki- kap. 6 § broUsbalken, samt psykiatrisk vård eller
vård enligt lagen atrisk vård eller vård enligt lagen
(1967:940) angående omsorger cm (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda vissa psykiskt utvecklingsstörda
kommer till stånd utan lagföring. kommer
till stånd utan lagföring.

Åtal fär underlåtas i andra fall än som nämns i första
stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd
för att avhälla denmisstänkte frän vidare brottslighet och att det med hänsyn
till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

51 kap. 25 §2 Ej må hovrätten i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma
till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts till fängelse, äge hovrätten
förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild
vård, så ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård
inom socialtjänsten döma till böter ävensom jämte skyddstillsyn döma till
fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Har underrätten meddelat förordnande
som nu sagts, äge hovrätten döma till annan påföljd.

Hovrätten får inte heller med anledning av talan som
anges i första stycket besluta om utvisning, om

' Senaste lydelse 1985:13.

- Senaste lydelse 1981:228. 20

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

underrätten inte meddelat sådant beslut, eller bestämma
längre tid än underrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända
till Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

21

3 Förslag till ■ Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom
föreskrivs att 6 §' lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1988.

Senaste
lydelse 1980:976. 22

4 Förslag
till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§'
Register skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts
till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2.
överiämnats till sluten eller
öppen psykiatrisk vård eller till värd i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till värd enligt
lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall; eller

3.
ålagts förvandlingsstraff för
böter.

Har
brott, för vilket dömts Ull Har brott, för vilket dömts fill

skyddstillsyn, enligt domen begåtts skyddstillsyn, enligt domen begåtts

under inflytande av sådan själslig under inflytande av sådan själslig

abnormitet som avses i 33 kap. 2 § abnormitet som avses i 30 kap. 6 §

brottsbalken, skall detta särskilt an- brottsbalken, skall detta särskilt an

märkas i registret. märkas i registret.

I
registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning
och om domen eller beslutet.

1. Denna
lag träder i kraft den I januari 1989.

2. I
fräga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 2 §

andra stycket i dess äldre lydelse fortfarande.

Senaste
lydelse 1983:354. 23

5 Förslag
till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965:94) om
polisregister m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§' I uppgift frän polisregister må, om ej annat följer av
7 a §, ej medtagas anteckning om

1.
böter, sedan
fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2.
villkorlig dom,
skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddsUllsyn,
fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande till 3 § brottsbalken, överlämnande fill särskild vård,
dom varigenom nå- särskild vård, dom varigenom någon
enligt 33 kap. 2 § brottsbalken gon enligt
30 kap. 6 § brottsbalken ■ förklarats fri från påföljd, beslut förklarats fri från påföljd, beslut
av åklagare att icke tala å brott av
åklagare att icke tala å brott eller beslut om utvisning enligt 38, eller beslut om utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48
§ utlänningslagen 43, 47 eller 48 § utlänningslagen
(1980:376), sedan tio år förflutit (1980:376),
sedan tio är förflutit från dom eller beslut; frän dom eller beslut;

3.
fängelse i
annat fall än som avses i 2 samt förvandlingsstraff för böter, sedan tio år
förflutit frän frigivningen;

4.
vandel i
övrigt, sedan tio år förflutit frän den händelse som föranlett anteckningen.

Anteckning om utvisning som beslutats av allmän domstol
tas med under den tid, som är föreskriven för den brottspåföljd som har ådömts
jämte utvisningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person
ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i
registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av
tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera
må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekommer flera anteckningar,
äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1989.

2.
I fråga om dom
som har meddelats före ikraftträdandet gäller 7 § första stycket i dess äldre
lydelse fortfarande.

Senaste lydelse 1983:355. 24

6 Förslag
till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen
(1979:189) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §' Förvandling får ej ske av

1.
böter, som har
ådömts med 1. böter, som har ådömts med stöd
av 33 kap. 2 § brottsbalken, stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken,

2.
vite, som har
utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörandesaken i mäl som
har handlagts enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller
viten finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om böter som har ådömts före
ikraftträdandet, /slut fig./

Senaste lydelse 1983:352. 25

7 Förslag
till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs att 40 § utlänningslagen (1980:376)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 § En utlänning fär utvisas ur riket,

1. om utlänningen döms för ett brott, på vilket kan
följa fängelse i mer än

ett år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn

som utlänningen har dömts till för ett sådant brott, eller

2. om utlänningen har begått ett brott, pä vilket kan
följa fängelse enligt

denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen,

samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under

de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det pä grund av
gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer
att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant
att han inte bör fä stanna kvar.

Utvisning på gmnd av brott beslutas av den domstol som
handlägger brottmålet.

Utvisas en utlänning, skall det När en domstol enligt 34 kap.

men som han därigenom åsamkas brottsbalken beslutar
att förändra beaktas när påföljden för brotte! en påföljd, som en utlänning
har bestäms. När en domstol enligt dömts till jämte utvisning, får
dom-34 kap. brottsbalken beslutar att stolen även meddela det beslut beförändra
en påföljd, som en utlän- träffande utvisningen, som föränd-ning har dömts
till jämte utvisning, ringen av påföljd ger anledning till. får domstolen
även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av påföljd
ger anledning till.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

26

Justitiedepartementet Prop-1987/88:120

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, samt statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon,
Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning
och påföljdsval m. m.)

1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om bl. a. fängelse och
kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet fängelsestraffkommittén (Ju
1979:05).

Kommittén
har tidigare lämnat två delbetänkanden (SOU 1980:1 och SOU 1981:92). Dessa
betänkanden har lett till ändringar i brottsbalken (BrB) rörande främst
minimitiden för fängelsestraff och institutet villkorlig frigivning (prop.
1980/81:44, JuU 32, rskr. 252, prop. 1981/82:153, JuU 51, rskr. 297 och prop.
1982/83:85, JuU 26, rskr. 241).

Fängelsestraffkommittén
lämnade i april 1986 sitt huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott.
När betänkandet avlämnades ingick i kommittén som ledamöter hovrättslagmannen
Carl-Johan Cosmo, ordförande, riksdagsledamöterna Helge Klöver, Blenda
Littmarck och Lars-Erik Lövdén, f. d. riksdagsledamoten Lisa Mattson,
fastighetsmäklaren Jan Nilsson och landstingsrådet Kay-Vilhelm Winqvist.

Betänkandet
spänner över stora delar av straffrättens område. Således läggs förslag fram
som rör bl. a. bötesstraffet, överiämnande Ull särskild värd, villkoriig
frigivning, straffskalorna, påföljdsvalet och straffmätningen. I betänkandet
redovisas också ingående allmänna överväganden om straffsystemet, vilka innebär
en ändrad syn på de s. k. preventionsteorier-nas betydelse för bl. a.
påföljdsbestämningen.

Kommitténs
sammanfattning av innehållet i betänkandet samt kommitténs förslag till
lagtexter bör i de delar som jag nu avser att ta upp fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 1 och 2.

Kommittén
har vidare i en skrivelse den 4 december 1986 behandlat vissa frågor rörande 33
kap. 9 § BrB samt utvisning och s. k. reformatio in pejus. Kommitténs förslag
till lagtexter i dessa delar bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren

(RÅ), Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,

Norrköpings tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt, domstolsver- 27

ket
(DV), rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämn-

den,
Stockholms första övervakningsnämnd, övervakningsnämnden i Prop. 1987/88:120
Uppsala, brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren (ÖB), Statens
räddningsverk, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, sjöfartsverket, luftfartsverket,
generaltullstyrelsen, riksskatteverket, juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet,
statens invandrarverk, statskontoret, riksrevisionsverket,
rättegångsutredningen (Ju 1977:06), justitieombudsmannen Anders Wige-lius (JO),
riksbanken. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
köpmannaförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges
åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer.
Föreningen Sveriges Irivärdstjänstemän, Övervakares och
Kontaktpersoners/familjers Riksförbund, Motormännens riksförbund (M),
Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF), Svenska fångvårdssällskapet och
Svenska skyddsförbundet.

Några
remissinstanser har överlämnat yttranden från andra myndigheter eller
organisationer. Sålunda har RA överlämnat yttranden från överåklagaren i
Göteborgs åklagardistrikt samt från överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna
i Stockholm, Kalmar, Malmö, Vänersborg och Härnösand.

Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR har utan egna
ställningstaganden överlämnat yttranden frän Svenska polisförbundet resp.
Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riksförbund.

Även
skrivelsen den 4 december 1986 har remissbehandlats. Yttranden över denna har
avgetts av justiUekanslern (JK), RÅ, hovrätten för Övre Norrland, Sollentuna
tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, arbetsdomstolen, DV, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, statens invandrarverk (SIV), statens arbetsgivarverk
(SAV), statens ansvarsnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Kopparbergs län, JO, Sveriges advokatsamfund, TCO, LO, SAF och Sveriges
domareförbund.

RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna i
Stockholm och Malmö samt från överåklagarna vid regionäklagar-myndigheterna i
Karlstad och Härnösand. Centralorganisationen SACO/SR har med instämmande
översänt ett yttrande frän medlemsförbundet JUSEK. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har bifogat ett yttrande frän länspolischefen i länet.

Sammanställningar
av remissyttraindena har upprättats i jusfitiedepartementet och finns i nu
aktuella delar tillgängliga i lagstiftningsärendena (dnr 86-980 och 87- 408).

Kommitténs
förslag i betänkandet är, som jag nyss nämnde, omfattande. De kan dock delas
upp i tvä huvudavsnitt. Det första är regleringen av påföljdsvalet och
straffmätningen samt därmed sammanhängande frågor. Det andra är den allmänna
straffskaleöversynen och regleringen av villkorlig frigivning. Med detta
hänger också förslagen rörande bötesstraffet i stor utsträckning samman.

Vad
jag nu avser att ta upp är det första huvudavsnittet, dvs. främst

frågan om en närmare reglering i lag av påföljdsvalet och straffmätningen. 28

Jag avser också att i
detta sammanhang behandla bl. a. de frågor kommit- Prop. 1987/88:120 tén
tagit upp i sin skrivelse av den 4 december 1986.

Regeringen beslutade den 4 febmari 1988 att inhämta lagrådets yttrande
över lagförslag beträffande de frågor som jag nu har nämnt. Lagförslagen och
lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 och 5
.

Lagrådet
har godtagit förslagens principiella och sakliga innehåll. Enligt lagrådets
mening är det lagtekniska infogandet av de nya föreskrifterna i brottsbalkens
regelsystem väl genomtänkt och invändningsfritt. Beträffande några
bestämmelser i de remitterade förslagen förordar lagrådet omfor-muleringar av
huvudsakligen redaktionell natur. I samband med att jag behandlar de olika
sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag att gå in på
lagrådets synpunkter i fräga om dessa bestämmelser. Som kommer att framgå
godtar jag lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen.
Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagrådsremissens förslag.

Jag
kommer nu att redovisa mina allmänna överväganden om påföljdssystemet.

2 Allmänna överväganden om påföljdssystemet

2.1 Bakgrund m.m.

Redan
när brottsbalken trädde i kraft år 1965 förekom en kritisk diskussion rörande
grunderna för och tillämpningen av balkens påföljdssystem. Kritiken tilltog i
styrka under de följande åren. Den tedde dock inte till något praktiskt
resultat förrän är 1974 då tiden ansågs vara mogen att avskaffa påföljden
ungdomsfängelse. Det året tillkallades således en utredning för att överväga
frägor som hängde samman med en sådan förändring. Utredningen avlämnade sitt
betänkande år 1978 (SOU 1977:83). Ungefär samtidigt lämnades en rapport av en
arbetsgrupp inom BRÅ. Rapporten (BRÅ-rapport 1977:7) Nytt straffsystem. Den var
avsedd som ett debattinlägg och innehöll inte några utarbetade lagförslag men
väl ett reformprogram som täckte de flesta frägor som tagits upp i den då aktuella
kriminalpolitiska debatten. Särskilt intresse ägnade arbetsgruppen åt den
ideologiska grunden för elt nytt straffsystem och åt att sätta in detta system
i ett samhällsperspektiv samt åt hur påföljderna borde utformas.

Betänkandet
om ungdomsfängelse ledde till lagstiftning genom vilken den påföljden
avskaffades är 1980 (prop. 1978/79:212, SFS 1979:680). Kritiken mot de
tidsobestämda straffen hade dä utvecklats så långt att även den andra
tidsobestämda påföljden, internering, utmönstrades ur sanktionssystemet år 1981
(prop. 1980/81:76, SFS 1981:211).

År
1979 tillkallades frivårdskommittén och fängelsestraffkommittén för

att göra en mera allmän översyn av päföljdssystemet. Frivårdskommittén

skulle enligt sina direktiv i huvudsak ta sig an frågan om den framtida

utformningen av kriminalvård i frihet och av alternativ till frihetsstraff

Fängelsestraffkommittén skulle i sin tur främst behandla frågor som mera

direkt hängde samman med frihetsstraff. Båda kommittéerna har avlämnat 29

betänkanden
som lett till lagstiftning. Pä förslag av fängelsestraffkommit- Prop.
1987/88:120 tén sänktes således allmänna minimum för fängelsestraff till 14
dagar år 1981 (prop. 1980/81:44, SFS 1981:331) och reformerades reglerna om
villkoriig frigivning åren 1982 och 1983 (prop. 1981/82:153, SFS 1982:363 och
prop. 1982/83:85, SFS 1983:240). Vid sistnämnda ullfälle ändrades också, efter
förslag från frivårdskommittén, reglerna om påföljderna villkorlig dom och
skyddstillsyn. På grundval av frivärdskommitténs slutbetänkande (SOU 1984:32)
om alternativ till frihetsstraff infördes den I januari 1988 institutet
kontraktsvård (prop. 1986/87:106, SFS 1987:761).

Den
nya socialtjänstlagstiftning som trädde i kraft den I januari 1982 medförde
förändringar av innehållet i de särskilda vårdpäföljder som tar sikte på unga
lagöverträdare och missbrukare, nämligen överlämnande till värd inom
socialtjänsten och överlämnande till vård enligt lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall. Påföljderna för psykiskt störda lagöverträdare har
varit föremål för utredning ett par gånger under det senaste decenniet, senast
av socialberedningen som presenterade sitt förslag i betänkandet (SOU 1984:64)
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. Det betänkandet övervägs f. n. inom
regeringskansliet.

De
särskilda straffen, ämbetsstraffen och disciplinstraff för krigsmän,
avskaffades är 1975 resp. 1987 (prop. 1975:78, SFS 1975:667 resp. prop:
1985/86:9, SFS 1986:645).

Åtskilliga
förändringar av brottsbalkens påföljdssystem har således vidtagits under det
senaste decenniet. Härtill kommer nu det mest omfattande förslaget sedan
brottsbalkens tillkomst, nämligen fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande.
Förslagen i betänkandet berör alla delar av brottsbalken. Betänkandet
innehåller ingående överväganden om grunderna för vårt straffsystem, vilka
utmynnar i en förändrad syn pä preventionsteorier-nas betydelse. I betänkandet
behandlas vidare villkorlig frigivning, bötesstraffet och påföljden
överiämnande till särskild vård. Beträffande den villkorliga frigivningen
föreslår kommittén omfattande förändringar, bl. a. en övergäng till
obligatorisk tvåtredjedelsfrigivning för alla intagna och ett slopande av
minimitiden för denna. Kommittén har ocksä företagit en total översyn av
samtliga straffskalor i brottsbalken och i de oftast tillämpade
specialstraffrättsliga författningarna. Slutligen föreslår kommittén en i stora
delar ny reglering av bestämmelserna för påföljdsvalet och straffmätningen.

Den
slutliga beredningen inom departementet av kommitténs förslag kommer att kräva
ytterligare tid. Detta gäller framför allt överväganden av hur straffskalorna
skall utformas. Ett förslag i den delen kan föreligga tidigast under hösten
1988. Vissa av de andra frågorna kommittén tagit upp är sä nära förbundna med straffskaleöversynen
att de måste övervägas samtidigt med denna. Detta gäller frågan om villkorlig
frigivning och förslagen rörande bötesstraffet. De nu nämnda frågorna, liksom
vissa andra smärre, kan ses som ett huvudavsnitt i betänkandet. Ett andra
huvudavsnitt är regleringen av påföljdsvalet och straffmätningen samt vissa
frågor som hänger samman med denna.

Detta
andra huvudavsnitt är inte så omfattande som det första. De frägor

som det omfattar är enligt min mening så väsentliga att de inte bör vila i 30

avvaktan
på behandlingen av det första huvudavsnittet. Det nu sagda har Prop.
1987/88:120 lett mig till att nu i en första etapp ta upp kommitténs förslag
till regler för påföljdsvalet och straffmätningen samt vissa smärre andra
frägor som har en naturlig anknytning till dessa regler.

Parallellt med dessa lagstiftningsfrågor pågår i
departementet arbetet med straffskaleöversynen och regleringen av villkorlig
frigivning. Jag vill, vilket har viss betydelse även för de förslag jag nu
lägger fram, redan här uttala att jag i väsentliga avseenden ställer mig bakom
kommitténs synpunkter rörande regleringen av den villkorliga frigivningen. I
överensstämmelse med vad som föreslagits från kommittén och som godtagits av
en stor majoritet av remissinstanserna bedrivs därför arbetet inom departementet
med sikte på att den nuvarande huvudregeln om obligatorisk halv-tidsfrigivning
skall avskaffas och att skillnaden mellan ädömd strafftid och faktisk
anstaltstid skall minskas.

Jag vill emellertid samtidigt, i syfte att undvika
missförstånd, framhålla att det inte är min avsikt att det samlade resultatet
av behandlingen av fängelsestraffkommitténs förslag skall leda till några
generella ökningar av de faktiska anstaltstiderna. Fängelsestraff är inte en
effektiv metod att motverka fortsatt brottslighet och medför normalt även i
övrigt negativa effekter när det gäller de intagnas sociala rehabilitering.
Samtidigt vet vi att en mycket stor andel av dem som döms för brott har ett
starkt behov av . stöd och hjälp som vi bör söka tillgodose också inom ramen
för det straffrättsliga påföljdssystemet. Det finns därför starka skäl att slå
vakt om de humanitära värden som präglat de senaste decenniernas
kriminalpolitiska utveckling och som bland annat tagit sig uttryck i en strävan
att i möjlig mån begränsa användningen av frihetsberövande påföljder.

Vissa frågor som kommittén har behandlat har anknytning
till båda de

huvudavsnitt som jag nu berört. Jag avser här främst frågan om vilken

betydelse som återfall bör ha när man bestämmer vilken reaktion en viss

brottslighet bör mötas med. Denna fräga har givetvis betydelse för på

följdsval och straffmätning men har också ett naturligt samband med

reglerna om villkorlig frigivning. Även .om jag i de förslag som nu är '

aktuella tar upp olika aspekter av återfallsproblematiken
vill jag därför förutskicka att ett mera slutgiltigt ställningstagande i denna
fråga måste anstå till dess att också förslagen angående villkorlig frigivning
kan presenteras.

Avslutningsvis vill jag med tanke pä den omfattande
nyreglering som kommittén föreslär understryka det stora värde som ligger i den
enighet som uppnätts inom kommittén. Samtliga i kommittén representerade politiska
partier, liksom företrädare för arbetsmarknadens parter, har enhälligt ställt
sig bakom de grundläggande synpunkterna när det gäller frågorna om
straffsystemets syfte, grunder och utformning i stort. Med nägot undantag
förekommer skilda åsikter endast i detaljfrågor.

31

2.2
Preventionsteorierna och deras tillämpning Prop.
1987/88:120

Kriminalpolitiken
har som främsta syfte att förebygga brott. Påföljdssystemet har naturligtvis
en central roll i det sammanhanget. Straff och andra påföljder har inte något
värde i sig utan utgör led i strävandena att på olika sätt motverka brottslighet
i samhället. Straffsystemets brottsförebyggande effekter brukar indelas i
allmänprevention och individualprevention. Med allmänprevention menar man dä
den inverkan som straffsystemet har på medborgarna i allmänhet genom att
inprägla normer och respekt för allmän laglydnad eller genom att med straffhot
avskräcka från brott. Med individualprevention förstås att man genom vård och
behandling, avskräckning, s.k. inkapacitering (oskadliggörande) eller på annat
sätt förebygger att någon som dömts för brott gör sig skyldig till ny
brottslighet.

I
brottsbalken finns inga allmänna ändamålsbestämmelser som gäller
påföljdssystemet som sådant. I vissa bestämmelser åläggs dock domstolen att
beakta preventionssynpunkter. Den mest allmänna av dessa är 1 kap. 7 § BrB
enligt vilken rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för
att upprätthålla allmän laglydnad, skall fästa särskilt avseende vid att
påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Denna
bestämmelse har, i likhet med vissa andra bestämmelser som fömtsätter att
domstolarna gör en prognos i det enskilda fallet, utsatts för betydande kritik.
Kritiken har inte gällt det berättigade i att det kriminalpolitiska arbetet i
sig bör styras av intresset att förebygga brott. Vad som betonats är i stället
att det i praktiken inte är möjligt att i det enskilda fallet i förväg bedöma
effekterna av olika påföljder på ett sådant sätt som lagstiftningen synes
fömtsätta. När det gäller den allmänna laglydnaden har det sagts att det mindre
är ett enskilt avgörande än en allmän praxis som kan antas vara av betydelse. I
fråga om den dömdes anpassning i samhället har det på motsvarande sätt sagts
att den kriminologiska behandlingsforskningen visat att effekterna av olika
påföljder skiljer sig i så liten grad och att förutsättningarna att förutse
utfallet i det enskilda fallet är så dåliga att det som regel knappast är
möjligt att göra någon välgrundad individualpreventiv bedömning.

Mot
bakgrund av bl. a. denna kritik har fängelsestraffkommittén tagit upp
preventionsteorierna till en allsidig behandling där man prövat deras betydelse
pä olika nivåer av det kriminalpolitiska beslutsfattandet.

Kommitténs
åsikter om preventionsteoriernas betydelse kan kort sammanfattas enligt
följande.

Straffsystemets
uppgift är att motverka brott. Enligt kommitténs uppfattning är det i första
hand ett ans\ ar för lagstiftaren att utforma straffsystemet så att
preventionsaspekterna tillgodoses utan att detta går ut över kraven på
legalitet och enhetlig rättstillämpning. Däremot menar kommittén att
domstolarna inte bör åläggas att tillmäta vare sig allmän- eller
individualpreventiva hänsyn någon självständig betydelse i det enskilda fallet.

Allmänpreventionen
torde enligt kommittén huvudsakligen verka genom

lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthållen fast och konse- 32

kvent praxis som visar att
straffhotet inte är tomt. Det torde vara sällan Prop. 1987/88:120 som enskilda
domar i sig kan antas vara av betydelse för allmänpreventionen. Det är vidare
knappast möjligt för domstolarna att göra någon kvalificerad bedömning av
vilken inverkan en viss påföljd eller en viss höjning av straffet i ett enskilt
fall kan få för den allmänna laglydnaden. Det strider ocksä mot kravet på
likhet inför lagen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra
avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning. Utgångspunkten för
påföljdsbestämningen bör därför enligt kommittén vara hur klandervärt ett
förfarande bedöms vara eller med andra ord hur högt straffvärde det eller de
brott har som skall föranleda en påföljd.

Inte
heller individualpreventiva hänsyn bör enligt kommittén utgöra en självständig
grund vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Att vård-eller
behandlingsaspekter skulle användas som självständiga grunder för att bestämma
längden pä ett fängelsestraff eller storieken av ett bötesstraff är enligt
kommittén uteslutet. I fråga om fängelse är förhållandet det att
fängelsepåföljden trots den vård och behandling som förekommer allmänt sett har
negativa effekter för de intagna. Dessa effekter accentueras ju längre
strafftiden är. Någon rimlig möjlighet för en domstol att förutse att en längre
anstaltsvistelse i ett enskilt fall skulle lämna utrymme för en framgångsrik
behandling finns inte.

Inkapacitering
(oskadliggörande) som straffmätningsgmnd avvisas såväl av den anledningen att
det är tveksamt om man får några brottsminskande effekter som - och kanske
främst - från rättvisesynpunkt. Den grundläggande frågan vid diskussionen om
inkapacitering är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer som
kommer att begå brott i framfiden. Tillgängliga forskningsresultat visar att
förutsägelser om individuella återfallsrisker är mycket svåra, för att inte
säga omöjliga, att göra med en tillräcklig grad av säkerhet. Kommittén anser
det således otänkbart att inom ramen för den sedvanliga straffmätningen öppna
möjligheter att ta hänsyn till intresset av inkapacitering i det enskilda
fallet.

När
det gäller påföljdsvalet framhåller kommittén att individualpreven-tionstanken
är den klassiska grunden för det differentierade påföljdssystemet. Det har
varit vanligt att lagstiftningen inte ger domstolarna annan ledning för
tillämpningen än just att individualpreventiva hänsyn skall beaktas. Enligt
kommitténs uppfattning är det naturligt att lagsfiftaren genom mera preciserade
regler söker ge domstolarna vägledning för påföljdsvalet. Intresset av att
kunna beakta omständigheter som hänför sig till den tilltalades person torde
härigenom kunna tillgodoses bättre än med nuvarande system. Till detta kommer
att man genom en sådan ordning öppnar möjlighet att beakta rättfärdighets-
eller billighetshänsyn som enligt kommitténs uppfattning, exempelvis vid s.k.
sanktionskumuiation, väl kan förtjäna att beaktas vid påföljdsvalet, helt
oberoende av individualpreventiva effekter. Med sanktionskumuiation förstås
att den tilltalade drabbas av även andra reaktioner på brottet än själva den
ådömda påföljden.

En
omständighet som i praxis i hög grad påverkar påföljdsbestämningen

är att det är fräga om återfall. En rad olika skäl brukar åberopas för att sä

bör ske. Också enligt kommitténs uppfattning är det naturligt och rimligt

att återfall bör påverka såväl straffmätning som påföljdsval. Med hänsyn 33

3 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 120

till de
många skilda uppfattningar som finns om varför, hur och i vilken Prop.
1987/88:120 utsträckning återfall bör tillmätas betydelse anser emellertid
kommittén att det är väsentligt att man genom laigbestämmelser skapar underlag
för en enhetlig och konsekvent praxis.

överväganden om de preventiva effekterna bör således
enligt kommittén inte ligga till grund för besluten i de enskilda fallen.

När påföljderna verkställs föreligger enligt kommittén
förutsättningar för att ta individuella hänsyn på olika sätt. Även om man inte
bör ha orealistiska förväntningar pä kriminalvårdens möjligheter att
rehabilitera de dömda, är det enligt kommitténs uppfattning av avgörande
betydelse för möjligheterna att bedriva en human och meningsfull kriminalvård
att man behåller ambitionen att inom ramen för de ådömda påföljderna så längt
som möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de dömdas anpassning i
samhället. Inom ramen för fängelsestraffet bör således alla krafter sättas in
för att minska de negativa effekterna av frihetsberövandet för den intagne.
Stora ansträngningar bör göras för att komma till rätta med en intagens
personliga och sociala problem för att pä så sätt minska risken för ny
brottslighet efter straffverkställigheten. Ocksä inkapaciteringssynpunkter bör
kunna beaktas på verkställighetsplanet. Sä t.ex. bör risk för rymning eller
fortsatt brottslighet kunna piiverka anstaltsplacering eller möjlighet till
vistelse utom anstalt.

Kommitténs överväganden om preventionsteoriernas roll i straffrättskipningen
har kommenterats tämligen utförligt av mänga remissinstanser. En mängd
värdefulla synpunkter har därvid förts fram. Dessa bekräftar i viss mån att
uppfattningarna om straffsystemets preventiva verkningar och hur de bör beaktas
i det kriminalpclitiska beslutsfattandet är högst skiftande. Den allmänna
inriktningen av kommitténs överväganden har emellertid i allmänhet accepterats
av remissinstanserna. De flesta remissinstanserna delar således kommitténs
uppfattning om värdet av mera precisa regler i stället för allmänna
hänvisningar till generella principer. Flera remissinstanser påpekar dock att
kommitténs synsätt och förslag inte torde komma att medföra några mer påtagliga
förändringar i förhållande Ull den praxis som domstolarna tillämpar i dag —
något som kommittén för övrigt själv inte heller har strävat efter.

Invändningarna mot kommitténs resonemang riktar sig främst
mot att kommittén skulle tillmäta preventionsteorierna en alltför begränsad
roll när det gäller beslutsfattandet i domstol. Från flera håll har det sagts
att man finner kommitténs resonemang i viss män inkonsekvent genom att
preventionsteorierna så starkt betonas som grund för straffsystemet som sådant
samtidigt som de i princip inte skulle fä läggas till grund för beslutsfattandet
i de enskilda fallen. Särskilt när det gäller de allmänpreventiva hänsynen
menar flera remissinstanser att kommittén inte tillräckligt beaktar deras
betydelse för påföljdsbestämningen i enskilda fall.

Kommitténs syn på individualpreventionens betydelse för
päföljdsbe-

stämningen har mera allmänt godtagits. De remissinstanser som har haft

kritiska åsikter i denna fräga pekar främst på riskerna för att en nedtoning

av de rent individualpreventiva övervägandena vid päföljdsbestämningen

skulle kunna påverka verkställigheten av påföljderna på ett negativt sätt. 34

Flera remissinstanser har
också satt frågetecken för om klandervärdhet Prop. 1987/88:120 eller
straffvärde är en omständighet som är tillräckligt entydig för att kunna utgöra
utgångspunkt för överväganden om påföljdsbestämningen i det enskilda fallet.

För
egen del kan jag i likhet med majoriteten av remissinstanserna ansluta mig till
grunddragen i kommitténs resonemang om preventions-aspekternas betydelse för
straffsystemets utformning och tillämpning. Att straffsystemets yttersta
ändamäl är att motverka brott liksom att det primärt är en uppgift för
lagstiftaren att se till att detta ändamål kan tillgodoses lär knappast kunna
sättas i fråga. Helt uppenbart är också att tyngdpunkten när det gäller
intresset att främja den dömdes anpassning i samhället mäste ligga pä åtgärder
under verkställigheten.

Den
fråga som närmast föranlett skilda uppfattningar är vilken självständig
betydelse som preventionshänsyn bör tillmätas för påföljdsbestämningen. Jag
kan i det hänseendet i viss mån dela de kritiska synpunkter som har framförts
under remissbehandlingen. Som jag ser det drabbar emellertid kritiken mer vissa
väl kategoriska uttalanden från kommitténs sida än den principiella inriktningen
av dess resonemang eller de konkreta förslag som den presenterat.

Att
domstolarna i sin tillämpning måste kunna beakta de allmänna ändamål som
ligger till grund för straffsystemet finner jag för egen del uppenbart.
Samtidigt står det emellertid klart att domstolens möjligheter att förutse och
jämföra vilka effekter i preventivt hänseende som olika alternativa påföljder
kan förväntas få i det enskilda fallet är ytterst begränsade.

När
det gäller hänsynen till allmänpreventionen är det ju som kommittén framhållit
knappast den enskilda domen i sig som kan antas ha verkan för den allmänna
laglydnaden utan snarare det förhållandet att en viss påföljd regelmässigt
tillämpas i fall av likartat slag. Också när det gäller individualpreventiva
överväganden måste domstolen bygga på antaganden som utgår från hur
förhållandena regelmässigt brukar gestalta sig. Exempelvis antas fängelse i
åtskilliga situationer ha en negativ verkan frän individualpreventiv synpunkt.

Att
göra en avvägning mellan sådana hänsyn är emellertid en vansklig uppgift som
kan utfalla pä olika sätt beroende pä vem som gör bedömningen.

I
likhet med kommittén anser jag därför att det måste vara en viktig uppgift för
lagstiftaren att ge en mera konkret vägledning för påföljdsbestämningen än den
som ligger i en allmän hänvisning till att olika preventiva intressen skall
beaktas. Enligt min mening visar också kommitténs förslag att detta är möjligt
utan att hänsynen till preventionsaspekterna därför behöver åsidosättas.

I
den kriminalpolitiska debatten är det inte ovanligt att diskussionen

begränsas till åtgärder inom ramen för straffsystemet. Enligt min mening

fär man emellertid inte glömma att tyngdpunkten i kampen mot brottslighe

ten alltid är de enskilda människornas engagemang och deltagande. Vad

statsmakterna och myndigheterna kan göra är främst att skapa goda fömt

sättningar för och ge ett aktivt stöd till det arbetet. En huvudlinje i det

kriminalpolitiska arbetet mäste därför vara att satsa på breda sociala 35

insatser
och attitydpåverkan. Men självfallet är straffsystemets utformning Prop.
1987/88:120 och tillämpning av stor betydelse också från den här synpunkten.

Det är viktigt att rättsväsendet organiseras och fungerar
på ett sätt som folk i gemen uppfattar som rättvist och rimligt. För att
enskilda människor och organisationer skall finna det meningsfullt att engagera
sig i kampen mot brottsligheten är det nödvändigt att de känner förtroende för
och stöd frän rättsväsendet. Samhällsåtgärder på detta område måste vara
snabba, begripliga och tydliga och präglas av konsekvens. Straffsystemet måste
ha förankring hos och uppfattas som legitimt av medborgarna. Härvid gör sig
emellertid också andra intressen än det omedelbara intresset av prevention
gällande. Rättssäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proportionalitet liksom
saklighet och opartiskhet i tillämpningen är värden som straffsystemet mäste
tillgodose. Enligt min mening står emellertid inte dessa grundläggande
principer i motsats till preventionsintressena. Tvärtom tror jag att det är
nödvändigt att slå vakt om sådana värden, om straffsystemet i längden verksamt
skall kunna bidra till att förebygga brottslighet.

De principer jag nu berört gör sig givetvis gällande även
i påföljdsbestämningen. För egen del ser jag det som en viktig fördel med
kommitténs förslag att legalitetsprincipen tillgodoses på ett helt annat sätt
än enligt gällande rätt. Jag är också övertygad om att principerna om likhet
inför lagen och proportionalitet uppfattas på ett sådant sätt och har en sådan
fast förankring hos människor att det är ägnat att vinna allmän förståelse att
påföljdsbestämningen i första hanci sker med utgångspunkt från hur allvarligt
den brottsliga gärningen bör bedömas.

Som sammanfattande beteckning på resultatet av denna
bedömning är ordet straffvärde enligt min mening lämpligt. Som påpekats vid
remissbehandlingen är straffvärde i denna mening inte någon objektiv egenskap
hos en gärning utan ett uttryck för en värdering som är beroende av vem som
svarar för bedömningen.

För egen del kan jag emellertid inte se detta som nägot
avgörande hinder mot att straffvärdet läggs till grund för påföljdssystemets
tillämpning. I arbetet på att hävda och upprätthålla respekten för
grundläggande normer är det tvärtom nödvändigt att såväl statsmakterna som
rättsväsendet klart redovisar grunden för de bedömningar som görs. Det måste
här vara en viktig uppgift för lagstiftningen att ange inte bara de
straffskalor inom vilka domstolarna skall hålla sig utan också de allmänna
principer enligt vilka bedömningen i det enskilda fallet skall ske.

Det kommer naturiigtvis ändå att finnas utrymme för olika
uppfattningar om hur straffvärda olika förfaranden är och även enligt mitt
förslag skall -som jag återkommer till - den tilltalades personliga
förhållanden kunna beaktas och vägas mot straffvärdet. Någon fullständig
enhetlighet kan därtor inte säkerställas. Detta är ofrånkomligt och utgör
knappast någon nackdel. Vår rättskultur är i grunden beroende av att vi har en
levande debatt om de värden som rättssystemet bör bygga pä. Och genom den
folkliga förankring som vår straflrättskipning har - med nämndemän i bäde
tingsrätt och hovrätt - är det väl sörjt för att praxis utvecklar sig i
samklang och växelverkan med den allmänna rättsuppfattningen.

Kommitténs förslag att straffvärdet skall bilda
utgångspunkt för på- 36

följdsbestämningen har
kritiserats också på den gmnden att inriktningen Prop. 1987/88:120 pä
straffvärdet skulle förhindra ett rimligt hänsynstagande till allmänpreventiva
intressen. Vad som särskilt framhållits är att det exempelvis när en viss
brottslighet blivit vanligare eller när den uppträder i mer allvarliga former
kan finnas anledning till en skärpt praxis i syfte att stävja brottslighetens
utbredning.

För
egen del finner jag denna kritik överdriven. Att straffvärdet sätts i centrum
för päföljdsbestämningen innebär att principer som proportionalitet,
ekvivalens och rättslig likabehandling betonas. Med detta synsätt är det
visseriigen inte förenligt att en domstol för att - som det brukar heta
-statuera ett exempel i ett enskilt fall avviker från gängse principer för
påföljdsbestämning pä ett sätt som man inte skulle vilja se upphöjt till en
allmän norm. Däremot medför synsättet inte något hinder mot att man vid
bedömningen av den generella straffnivän eller det allmänna straffvärdet
beaktar allmänpreventiva intressen. I första hand ankommer det på lagstiftaren
att vid bedömningen av vilka straffskalor som skall gälla väga in sådana
omständigheter som att brottsligheten blivit mer utbredd eller antagit mer
elakartade former. I vissa fall kan det emellertid också finnas anledning till
en ändrad domstolspraxis av sådana skäl.

När
det gäller individualpreventionen delar jag, liksom flertalet remissinstanser,
kommitténs uppfattning att vård- eller behandlingsaspekter och inkapacitering i
princip inte bör användas som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i
det enskilda fallet. Att låta påföljdsbestämningen utgå från intresset av att
oskadliggöra vissa personer är, främst med hänsyn till omöjligheten att med
tillräcklig grad av säkerhet göra individuella återfallsprognoser, inte
lämpligt. Genom en återfallsreglering som bl. a. tar sikte på särskilt
kvalificerade återfall kommer emellertid också sådana intressen i viss män att
tillgodoses utan att beslutsfattandet styrs av individuella prognoser. Andra
omständigheter som man i dag vid påföljdsbestämningen brukar beakta med
hänvisning till individualpreventiva överväganden bör man även enligt min
mening kunna ta hänsyn till. Detta skall dock inte i första hand ske utifrån en
individuell prognos om vilken verkan en viss påföljd kan antas få utan pä den
grunden att det skulle framstå som orättfärdigt att inte beakta dem. Enligt min
mening bör det emellertid även i fortsättningen uttryckligen anges i lagtext
att villkorlig dom främst är avsedd för brott av tillfällighetskaraktär och att
avsikten med skyddstillsyn är att underiätta för den dömde att avhålla sig från
fortsatt brottslighet. Dessa frågor behandlas i specialmotiveringen till 30
kap. 7 och 9 §§ BrB.

Vad
jag nu uttalat har lett mig fram till att den nuvarande påföljdsvalsre-geln i I
kap. 7 § BrB inte bör behållas. Den ger ingen rättvisande bild av den betydelse
som enligt min åsikt allmän- och individualpreventiva överväganden bör ha för päföljdsbestämningen.
Härtill kommer att den ger föga vägledning för domstolarna och att det är
mycket svårt att väga allmänpreventiva och individualpreventiva skäl mot
varandra pä det sätt som förutsätts i bestämmelsen. Mina överväganden om
utformningen av en ny reglering i fräga om påföljdsbestämningen redovisar jag i
avsnitt 3.

Några
remissinstanser har kritiserat kommitténs syn på individualpre- 37

ventionen på den grunden
att synsättet skulle medföra risker för att indivi- Prop. 1987/88:120 dualpreventiva
överväganden skulle komma att tillmätas alltför ringa vikt för verkställigheten
av påföljderna. Varken jag eller kommittén har emellertid någon ny syn på
individualpreventionens betydelse i det sammanhanget.

Jag
instämmer helt i det kommittén har uttalat i denna fräga och som jag förut har
redogjort för. Det är således av avgörande betydelse för möjligheterna till en
human och meningsfull kriminalvård att man behäller ambitionerna att inom
ramen för de ådömda påföljderna så långt det är möjligt genom stöd och hjälp
söka underlätta de dömdas återanpassning i samhället. På verkställighetsnivån
har behandlingstanken alltså oförändrat stor betydelse. Mina ställningstaganden
i detta ärende syftar inte till att förändra principerna för arbetet inom
kriminalvården.

2.3 Sammanfattning av mina förslag

Sammanfattningsvis
innebär det jag har anfört i föregäende avsnitt att påföljdsbestämning inte
skall ses som en avvägning mellan allmänpreventiva och individualpreventiva
hänsyn i det enskilda fallet. I stället bör brottets straffvärde vara
utgångspunkt för påföljdsbestämningen. Betydande utrymme måste dock finnas att
ta hänsyn till olika individuella omständigheter. På grundval av dessa
ställningstaganden föreslår jag i det följande bl. a.

•
att enhetlighet och
förutsebarhet i påföljdsbestämningen skall främjas genom nya allmänna och
preciserade lagregler, vilka innebär ett större krav på domsmotiveringar i
päföljdsdelen

•
att straffvärdesynpunkter skall
skiljas från andra faktorer av betydelse vid päföljdsbestämningen

•
att underlag skapas för en mera
differentierad straffmätning bl. a. genom nya regler om tillämplig straffskala
vid flerfaldig brottslighet

•
att frågan om vilken betydelse
återfall skall ha för påföljdsbestämningen preciseras och att betydelsen i
vissa fall skall öka

•
att möjligheterna ökar att
beakta omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än den som är
motiverad av straffvärdet.

Förslagen
innebär en omfattande förändring av den grundläggande ordningen för
päföljdsbestämning i svensk rätt. Regleringen anknyter emellertid i sina
huvuddrag nära till den praxis som utbildat sig vid domstolarna. Avsikten är
således inte att åstadkomma någon allmän förändring av nuvarande praxis.
Tvärtom bör denna i allmänhet kunna vara vägledande också för tillämpningen av
de nya bestämmelserna.

38

3 Regler
om påföljdsval och straffmätning

3.1 En ny reglering behövs

Prop.
1987/88:120

Mitt förslag:
Allmänna och mera preciserade regler för päföljdsval och straffmätning införs
främst i syfte att öka möjligheterna till förutsebarhet och enhetlighet i
straffrättskipningen.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser är övervägande positiva till att närmare regler om
påföljdsbestämningen införs. Endast en remissinstans, JO, avstyrker förslaget
helt.

Skälen för mitt förslag:
Som i mänga andra länder finns det i Sverige för närvarande, bortsett från
bestämmelsen i 1 kap. 7 § BrB, inte några allmänna regler för påföljdsval och
siraffmätning, dvs. för vad man med en gemensam term brukar benämna
påföljdsbestämningen. Den internationella utvecklingen går emellertid i den
riktningen att man i allt fler länder inför mer eller mindre preciserade regler
för påföljdsbestämningen. Sådana har under senare tid införts i flera länders
strafflagstiftning, bl. a. i Finlands och i Österrikes, samt i en lång rad
delstater i USA. Omfattande förslag till nya regler för påföljdsbestämning har
vidare nyligen lagts fram i bl. a. Kanada och utredningsarbete pågår exempelvis
i Australien. Frågan har också under senare tid uppmärksammats i den
internationella debatten och bl. a. tagits upp inom ramen för Europarådets
arbete. Det kan i sammanhanget också nämnas att fängelsestraffkommitténs
förslag rönt ett betydande internationellt intresse.

Att allmänna regler för
päföljdsbestämningen saknas innebär inte att frågan skulle vara helt oreglerad.
I brottsbalken finns åtskilliga specialbestämmelser som på olika sätt rör
frågan. Dessa är dock spridda i balken. Förutom i 1 kap. och i påföljdskapitlen,
25-31 kap. samt i 34 kap., finns i dag bestämmelser som rör
påföljdsbestämningen i t.ex. 2, 20, 23, 24, och 33 kap. Denna stora spridning
gör att överskädligheten blir dålig. Härigenom är risken stor för att en del
bestämmelser inte uppmärksammas.

Ett grundläggande
tillämpningsproblem vid påföljdsbestämningen är frågan vilka slags
omständigheter som skall få påverka påföljdsvalet och straffmätningen och i
vilken omfattning detta skall fä ske. Härom råder det i praxis i åtskilliga
avseenden en stor osäkerhet. Som exempel kan nämnas frågorna om betydelsen av
den tilltalades medverkan vid utredning av egen brottslighet eller av den
omständigheten att den tilltalade har gottgjort målsäganden. Skilda åsikter
förekommer vid domstolarna om och i vilken mån sådana faktorer skall få påverka
påföljdsbestämningen.

Några större
undersökningar om enhetligheten i päföljdsbestämningen vid svenska domstolar
har inte utförts. Fängelsestraffkommittén har dock redovisat vissa mindre
studier som tyder på att enhetligheten kunde vara bättre. Kommitténs allmänna
slutsats blir att, även om man kanske inte kan påvisa en sådan brist på
enhetlighet vid påföljdsbestämningen som är direkt oacceptabel, principen att
lika fall skall behandlas lika är så väsentlig och grundläggande för
straffsystemet att det är angeläget med förändringar som kan leda till ökad
enhetlighet.

39

Jag
vill i detta sammanhang även nämna den rapport "Kvalitet och Prop.
1987/88:120 förtroende" som domstolsverket i november 1987 överlämnade
till justitiedepartementet. I rapporten redovisas en analys av överklagande-
och ändringsfrekvensen åren 1975-1985 i bl. a. de allmänna domstolarna som
domstolsverket har utfört pä uppdrag av regeringen.

I
likhet med kommittén anser jag det önskvärt med en utförligare reglering av
päföljdsvalet och straffmätningen. Av betydelse i detta sammanhang är enligt
min mening principen om den offentliga maktutövningens lagbundenhet (I kap. 1 §
tredje stycket regeringsformen). Denna måste tas på allvar också vid
påföljdsbestämningen och alltsä inte endast beaktas när det gäller frågan om
ett handlingssätt är brottsligt eller inte. Ett system med allmänna regler för
påföljdsvalet och straffmätningen enligt de huvudprinciper som
fängelsestraffkommittén föreslagit skulle, såsom vitsordats av en bred
majoritet av remissinstanserna, frän denna synpunkt innebära en förbättring och
dessutom bidra till en ökad enhefiighet och förutsebarhet i domstolarnas
påföljdsbestämningar. Jag förordar därför att allmänna regler för påföljdsvalet
och straffmätningen införs och att dessa utformas enligt de riktlinjer som
fängelsestraffkommittén dragit upp.

Den
kritik som framförts från en del remissinstanser har huvudsakligen rört
detaljrikedomen i förslaget. Jag återkommer till denna kritik i följande
avsnitt. Endast en remissinstans, JO, har helt avstyrkt den föreslagna
regleringen. JO menar att de föreslagna reglerna genom detaljrikedomen och den
delvis obligatoriska formen sannolikt skulle visa sig otympliga i praktiskt
domstolsarbete. Det synes enligt JO orimligt att domstolarna skulle behöva
redovisa alla möjliga överväganden i såväl straffmätnings-som
päföljdsvalsfrågorna. Enligt J(D synes det mesta av vad kommittén föreslagit i
denna del naturligen kunna komma till uttryck i form av motivuttalanden i
samband med att en ny lagstiftning på området antas.

Jag
har för egen del svårt att se fördelarna med att genomföra en nyordning pä
området genom motivuttalanden. Förutom att ett sådant tillvägagångssätt i
förevarande fall enligt min mening skulle vara principiellt tveksamt är det
knappast effektivt i den män lagstiftaren önskar påverka principerna för
päföljdsbestämningen. Mitt förslag innehåller visserligen i stora delar en
kodifiering av vad som allmänt antas vara gällande rätt men innebär också en
del nyheter framför allt när det gäller grunderna för att utmäta straff och
välja påföljd.

.-
Det är för närvarande mycket sällsynt att domstolarna lämnar någon

närmare motivering i straffmätningsfrägor. Med några enstaka undantag av

mycket speciell karaktär har inte heller högsta domstolen genom prejudi

kat lämnat någon vägledning i dessa hänseenden. När det gäller päföljdsval

finns visserligen åtskilliga vägledande rättsfall, men lagstiftningens struk

tur gör det svårt att inordna dessa under mera generella rättsprinciper.

Som jag tidigare har varit inne på fömtsätter den grundläggande regeln i

1 kap. 7 § BrB att påföljdsbestämningen skall utgöra resultatet av en

avvägning mellan delvis motstridiga intressen om vilkas relativa vikt det

finns högst olika uppfattningar bland beslutsfattare inom rättsväsendet.

Bestämmelsen ger därför inte någon egentlig vägledning. Det har också

hävdats att domstolarnas kunskapsunderlag är sådant att det över huvud 40

taget inte är möjligt att
vid ett beslutsfattande i ett enskilt fall ta den hänsyn Prop. 1987/88:120
som enligt lagstiftningen skall vara vägledande för beslutsfattandet. Praxis
när det gäller påföljdsbestämning grundar sig i dag inte heller främst på i
lagstiftning eller på annat sätt formulerade principer utan mer på en framvuxen
domstolstradition.

Det
är enligt min mening också ofrånkomligt att domstolarna vid påföljdsbestämningen
måste ha en stor frihet att väga in de särskilda förhållandena i varje enskilt
fall. En ny reglering bör inte lägga hinder i vägen för detta. Att regler på
området inte bör eller kan utformas så att de ger ett mer eller mindre
automatiskt svar pä hur påföljden bör bestämmas i det enskilda fallet
utesluter emellertid inte att det är viktigt att det finns en klar och enhetlig
reglering av de allmänna principerna för beslutsfattandet.

I
det övervägande antal fall som prövas vid domstol föranleder påföljdsfrågan
inga särskilda problem utan påföljden anpassas till fast praxis. Någon
förändring i det hänseendet innebär inte heller de regler som jag kommer att
föreslå. Det är emellertid inte ovanligt att det föreligger skilda
uppfattningar om exempelvis hur allvarligt ett brott är, vilken betydelse en
viss omständighet skall tillmätas vid straffmätningen eller vilken hänsyn som
bör tas till vissa av gärningsmannens personliga förhållanden. Att domstolarna
redovisar sina överväganden i sådana fall ser jag som en betydande fördel. En
motivering för hur påföljdsbestämningen har skett ger parterna och andra bättre
möjlighet att bedöma på vilket sätt domstolen beaktat olika faktorer och ger
därigenom bl. a. ett bättre underlag för en bedömning av om det finns anledning
att överklaga domen till högre rätt. En reglering av det slag som jag ämnar
föreslå kommer enligt min bedömning att underlätta argumentering och
motivering i sådana fall och därigenom ocksä främja en enhetlig
rättsfillämpning. Efter hand bör också vägledning genom prejudikatbildning
från högsta domstolen kunna förväntas. Påföljderna kan på så sätt på sikt bli
mer förutsebara.

Fängelsestraffkommittén
har uttalat att dess förslag genom den förändrade gmndläggande konstruktionen
och de mer detaljerade regler som ställs upp för påföljdsbestämningen på sikt
bör kunna leda till en minskad användning av fängelse. Detta skulle bl. a.
hänga samman med att domstolarna, i stället för att som för närvarande hänvisa
enbait till allmän laglydnad, har att mer precist ange av vilket skäl som
fängelse ådöms. RÅ har ställt sig tveksam till om förslaget kommer att få denna
effekt i praktiken och pekat pä bl. a. att den föreslagna regleringen ansluter
sig mycket nära till nuvarande praxis. Det faktum att de omständigheter som
redan i dag beaktas vid påföljdsbestämning regleras i lag behöver därför enligt
RÅ inte innebära att domstolarna i större utsträckning kommer att döma ut andra
straffan frihetsstraff eller sänka nivån på de fängelsestraff som döms ut.

De
förslag som jag lägger fram i det följande anknyter även i detaljregle

ringen nära till kommitténs. Förslagen kan i betydande utsträckning ses

som en kodifiering av gällande praxis för påföljdsvalet och straffmätning

en. Ett avgörande skäl för den nya regleringen är, som jag tidigare påpekat,

att söka få till stånd en mer enhefiig och mer fömtsebar rättstillämpning.

Däremot är avsikten med förslaget inte att allmänt sett ästadkomma vare

sig en strängare eller mildare päföljdsbestämning än den som nu förekom- 41

mer. I vissa hänseenden,
som exempelvis beträffande vissa återfallsbrott, innebär förslagen en skärpning
medan de i andra hänseenden lämnar utrymme för en mildare praxis.

Prop. 1987/88:120

3.2 Utformningen i stort av regler för
påföljdsbestämningen

Mitt förslag:
Regleringen av påföljdsval och straffmätning, vilken i stor utsträckning saknar
motsvarighet i gällande lag, görs relativt detaljerad bl. a. genom uppräkningar
av försvårande och förmildrande omständigheter och av omständigheter
hänförliga till gärningsmannens personliga förhållanden m. m. som därutöver
ska påverka straffmätningen (billighetshänsyn). Uppräkningarna är inte uttömmande
utan endast exemplifierande. I lag anges också vilken betydelse för
påföljdsbestämningen som tidigare brottslighet skall ha. Reglerna tas in i tvä
nya kapitel i brottsbalken, 29 och 30 kap.

Kommitténs
förslag överensstämmer i fräga om den grundläggande konstmktionen i allt
väsentligt med mitt.

Remissinstanserna:
En bred majoritet av remissinstanserna godtar kommitténs allmänna uppläggning
av regleringen. Den kritik som förekommer avser detaljrikedomen i förslaget. Synpunkter
i den riktningen förs fram av hovrätten för Nedre Norrland (majoriteten),
Göteborgs tingsrätt, domstolsverket och domareförbundet.

Skälen
för mitt förslag: Om man vill införa allmänna och mer preciserade lagregler om
påföljdsval och straffmätning är det ofrånkomligt att regleringen blir
tämligen utförlig. Det är ju en mängd faktorer som är av betydelse för
päföljdsbestämningen, och skall regleringen tillgodose de syften som är avsedda
mäste dessa faktorer i stor utsträckning anges i lagtext. Kommitténs förslag är
däriör förhållandevis detaljrikt.

De remissinstanser som har
kritiserat kommitténs förslag för dess detaljrikedom, har menat att ett
förslag som förutsätter att domstolen mot varandra skall väga ett så stort
antal omständigheter som kommittén tagit upp, som dessutom ofta talar i olika
riktning, inte är ägnat att öka enhetligheten och konsekvensen i
rättsskipningen. Man har vidare pekat pä två risker som är förenade med
särskilda regler om straffmätning och påföljdsval. Å ena sidan kan reglerna
visa sig allt för detaljerade genom att ge en uttömmande beskrivning av de
förhållanden som domstolen får ta hänsyn till. Förutom att ett sådant system
kan framstå som svåröverskådligt kan det också leda till en stelbent
tillämpning genom att doriistolarna inte anser sig kunna ta hänsyn till i och
för sig beaktansvärda omständigheter som inte har förutsetts vid reglernas
tillkomst. Å andra sidan har det också pekats på risken för att reglerna endast
ger uttryck för självklarheter och därmed blir sä konturlösa och vaga att de
inte fyller någon praktisk funktion.

Självfallet
måste man vid utformningen av regler för påföljdsbestämning sträva efter att
undvika dessa risker. Enligt min mening, som delas av en

42

betydande
majoritet av remissinstanserna, har emellertid kommittén i allt Prop.
1987/88:120 väsentligt lyckats utforma sina förslag så att bestämmelserna
varken blivit alltför detaljerade eller alltför allmänt hållna. Jag anser
därför att förslagen är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

När det gäller risken för att reglerna såsom uttryck för
självklarheter skulle kunna komma att sakna praktisk funktion kan jag hänvisa
till de väsentligt mindre preciserade straffmätningsregler som sedan något
decennium finns i finsk rätt. Dessa regler möttes till en början med skepsis
från mänga håll. Enligt vad jag har inhämtat från Finland råder emellertid nu
en betydande enighet om att de nya bestämmelserna har visat sig vara av stort
värde för rättstillämpningen.

För min del harjag större förståelse för farhågorna att
alltför detaljerade regler kan leda till att påföljdsbestämningen blir alltför
stelbent och okänslig. Sådana konsekvenser bör emellertid kunna undvikas genom
att uppräkningen av de faktorer som skall tillmätas betydelse inte görs
uttömmande utan endast exemplifierande. Jag återkommer till detta i
specialmotiveringen. En sådan reglering innebär att domstolarna underkastas en
starkare styrning än enligt gällande rätt men utgör inte nägot hinder mot att
de tar hänsyn till sådana vid lagstiftningen inte förutsedda omständigheter som
rimligtvis bör fä påverka påföljdsbestämningen. Vad som däremot bör kunna
krävas av domstolarna i sådana fall är att de öppet redovisar sina
överväganden.

Farhågorna att en lagstiftning av det slag som kommittén
föreslagit skulle minska enhetligheten i rättstillämpningen genom att domstolen
skulle åläggas att väga in ett stort antal omständigheter som kan peka i olika
riktning harjag mindre förståelse för. Tanken är inte att domstolarna skall beakta
andra slags omständigheter än sådana som uppenbariigen redan i dag ofta
tillmäts betydelse för bedömningen av olika påföljdsfrågor. Att de
omständigheter som bör beaktas eller åtminstone de mest betydelsefulla
faktorerna kommer till uttryck i lagtext bör rimligtvis bidra till en ökad
enhetlighet. Utan vägledning finns alltid risken att en del domstolar tar
hänsyn till en viss omständighet, som andra domstolar inte ser anledning att
beakta eller kanske rent av förbiser vid bedömningen.

I enlighet med vad jag har anfört i avsnitt 2.2 bör
utgångspunkten för straffmätningen vara vilket straffvärde ett brott har.
Straffvärdet bör bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som
gärningen har inneburit, vad gärningsmannen insett om detta samt de avsikter
eller motiv som han haft. Faktorer som är särskilt försvårande eller
förmildrande vid bedömningen av straffvärdet bör anges genom en exemplifierande
uppräkning. Jag kommer att närmare gä in på dessa faktorer i specialmotiveringen.

Även andra faktorer än sådana som hänför sig till
straffvärdet bör kunna beaktas vid straffmätningen. Förutom tidigare
brottslighet gäller detta vissa andra förhållanden som inte hänför sig till
brottet och som kommittén sammanfattar under beteckningen billighetshänsyn. Jag
skall i avsnitten 3.4 och 3.5 närmare utveckla dessa faktorer.

När det gäller påföljdsvalet bör, såsom jag återkommer
till i nästa

avsnitt, fängelse uttryckligen anges som en svårare påföljd än villkorlig 43

dom och skyddstillsyn. En
allmän bestämmelse om faktorer som får beaktas som skäl för fängelse bör
införas. I särskilda bestämmelser bör syftet med påföljderna villkorlig dom och
skyddstillsyn anges liksom även sädana särskilda skäl som bör beaktas när det
gäller val av skyddstillsyn. Jag återkommer till dessa frågor längre fram.

I likhet med kommittén
förordar jag att den reglering som jag nu har berört tas in i två nya kapitel i
brottsbalken. Jag anser att de nya bestämmelserna lämpligen kan införas som 29
och 30 kap. Dessa kapitel upphävdes när påföljderna ungdomsfängelse och
internering avskaffades. Jag återkommer till den närmare utformningen av
regleringen i specialmotiveringen.

Prop. 1987/88:120

3.3 Påföljders inbördes svårhet

Mitt förslag: Till
skillnad mot nuvarande ordning är vid val av påföljd fängelse att anse som en
svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Dessa båda påföljder är
däremot fortfarande jämställda i svårhetshänseende. Såväl fängelse som
villkorlig dom och skyddstillsyn är att anse sorn svårare påföljder än böter.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
har genomgående lämnat kommitténs förslag utan erinran. Några - Stockholms
tingsrätt, Sveriges Socionomers, Personal-och Förvaltningstjänstemäns
Riksförbund samt Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän — har dock menat att
kommittén bort gå längre så att även skyddstillsyn betraktas som svårare
påföljd än villkorlig dom.

Skälen
för mitt förslag: Rättsläget är för närvarande nägot oklart vad gäller
påföljdernas inbördes stränghet. I brottsbalken finns endast en uttrycklig
bestämmelse om detta, nämligen nuvarande I kap. 4 § andra stycket. Det anges
där att fängelse är en svårare påföljd än böter. Av bl. a.
inledningsparagraferna till 27 och 28 kap. BrB jämte molivuttalanden kan man
dra slutsatsen att också villkorlig dom och skyddstillsyn är strängare
påföljder än böter. 1 sammanhanget bör nämnas att de olika bestämmelser som
öppnar möjlighet att döma till lindrigare straff än som annars är föreskrivet
endast avser straffarterna böter och fängelse.

Vad
gäller förhällandet mellan påföljderna fängelse, villkorlig dom och
skyddstillsyn ligger formellt den slutsatsen närmast till hands att ingen av
påföljderna kan anses som svårare än någon av de andra. Till detta resultat
kommer man med stöd av rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser om omröstning till
dom (29 kap.) och om förbud mot reformatio in pejus (51 kap. 25 §). Ett års
fängelse är alltså enligt dessa bestämmelser inte en strängare påföljd än
villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Frägan
hur olika påföljder bör graideras inbördes i fråga om svärhetsgrad har
betydelse i flera olika hänseenden. 1 grunden hänger naturligtvis frågan samman
med synen på vilket ändamål som det straffrättsliga reaktionssystemet primärt
fyller.

44

I ett system, enligt
vilket påföljden primärt bör anpassas efter hur man Prop. 1987/88:120 bäst
motverkar att den dömde gör sig skyldig till nya brott och inte efter brottet,
är det naturligt att olika påföljder inte graderas inbördes. Med ett system,
där själva brottet och andra föreliggande faktiska omständigheter kring detta
står i centrum för bedömningen i påföljdsfrågan, är det däremot naturligt att
en sådan gradering sker.

Frågan
har emellertid inte betydelse endast för grunderna för påföljdsbestämningen som
sådan. Av mera påtaglig praktisk betydelse är frågan när det gäller de
processuella omröstningsreglerna och bestämmelserna om reformatio in pejus. Den
nuvarande regleringen i dessa hänseenden innebär principiellt att den
lindrigaste meningen skall gälla vid lika röstetal liksom att högre domstol på
talan av den tilltalade inte fär bestämma svårare påföljd än vad lägre rätt
bestämt. När valet står mellan ä ena sidan villkorlig dom eller skyddstillsyn
och å andra sidan fängelse saknar dessa bestämmelser betydelse eftersom de är
att anse som jämställda i svårhetshänseende. Denna ordning har under lång fid
varit utsatt för kritik och har i enskilda fall lett till resultat som framstår
som stötande.

Den
nuvarande regleringen är enligt min mening, liksom enligt kommitténs och
remissinstansernas, inte bra. Jag anser det vara naturligt att frägan om
påföljdernas gradering i svårhetshänseende bör bedömas med utgångspunkt från
hur stort obehag de åsamkar den som utsätts för dem. Det är enligt min mening
närmast självklart att den påföljd som innebär frihetsberövande, dvs. fängelse,
skall betraktas som strängare än de andra.

Påföljder
som medför att den dömde underkastas övervakning och annan kontroll i frihet
skulle enligt detta synsätt också böra anses som strängare än påföljder som
inte innehåller sådana moment. Konsekvensen av detta skulle bli att villkorlig
dom bör vara att anse som mildare än skyddstillsyn som i sin tur skulle vara
mildare än fängelse.

I
överensstämmelse med vad jag nu anfört anser jag att en uttrycklig regel bör
införas i brottsbalken som säger att fängelse vid val av påföljd skall anses
som svårare än villkorlig dom och skyddstillsyn. Jag vill däremot av skäl som
jag återkommer till, inte i detta sammanhang gradera villkorlig dom och skyddstillsyn
inbördes. Dessa är fortfarande jämställda i svärhetsgrad. Mitt förslag
överensstämmer med kommitténs i denna del.

Kommitténs
ställningstagande i denna fråga har kritiserats av vissa remissinstanser.
Enligt kritiken har kommittén inte anfört några bärande skäl mot att anse
skyddstillsyn som en svårare påföljd än villkorlig dom. Bl. a. pekas på det
förhållandet att skyddstillsynen i dag innebär ett mera djupgående ingripande i
den dömdes livsföring än tidigare, främst genom en intensivare kontroll och
övervakning av de dömda.

Jag
har förståelse för de synpunkter som de kritiska remissinstanserna sålunda
framfört och, som nyss framgått, delar jag deras principiella uppfattning.

Som
jag tidigare antytt har emellertid frägan om svärhetsgradering bety

delse i olika hänseenden. När det gäller grunderna för påföljdsbestämning

en harjag för egen del funnit att det avgörande för valet mellan villkorlig

dom och skyddstillsyn i princip inte bör vara brottets svårhet eller andra

sädana rent faktiska föreliggande omständigheter utan i stället i vad män 45

det stöd och de andra insatser som kan lämnas inom ramen
för en skydds- Prop. 1987/88:120 tillsynspäföljd kan antas bidra till att den
dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Påföljdsvalet bör således i
detta hänseende inte bestämmas utifrån proportionalitetssynpunkter. Mot den
bakgrunden anser jag att det inom ramen för påföljdsvalsreglerna inte är vare
sig nödvändigt eller lämpligt att gradera skyddstillsyn och villkoriig dom i
svårhetshänseende.

Att skyddstillsyn för den enskilde är en mer ingripande
påföljd än villkorlig dom är naturligtvis trots detta helt uppenbart. Helt
oberoende av påföljdsvalsreglernas utformning i brottsbalken finns det därför
enligt min mening starka skäl som talar för att villkorlig dom när det gäller
omröstningsförfarandet och frågan om reformatio in pejus bör behandlas som en
lindrigare påföljd än skyddstillsyn. Dessa frägor har behandlats i en departementspromemoria
(Ds Ju 1987:19) som för närvarande remissbehandlas. Det finns därför anledning
att återkomma till dem.

Vad gäller bötesstraffets förhållande till fängelse bör
den nuvarande ordningen behållas. Fängelse skall således anses vara ett svårare
straffan böter. Detta framgår av 1 kap. 5 § BrB i mitt förslag.

Såväl kommittén som vissa remissinstanser har uppehållit
sig vid frågan om var böter i svårhetshänseende skall placeras in bland
påföljderna. Det har påpekats bl. a. att böter för närvarande lätt kan
uppfattas som mer ingripande än villkorlig dom som ju vid domstillfället inte
innebär mer än en varning och i praktiken inte medför några särskilda krav pä
den dömde.

En ändrad syn pä svårhetsförhål landet mellan böter och
villkorlig dom förutsätter emellertid att man ocksii ändrar på ordningen att
villkorlig dom skall utgöra ett alternativ till fängelse men i princip inte
komma till användning när brottet i det enskilda fallet medför endast böter.
Någon sådan ändring harjag inte funnit motiverad.

Bl. a. för att motverka att påföljdssystemet när det
gäller svårhetsgrade-ringen skall uppfattas som inkonsekvent anser jag i
stället att villkorlig dom som regel skall kombineras med ett bötesstraff. Det
bör dessutom framhållas att den villkorliga domen leder till anteckning i
kriminalregistret och innebär en klar risk för ett strängare påföljdsval vid
nya brott. Villkorlig dom bör härigenom allmänt sett framstå som svårare än en
bötespå-följd.

Enligt mitt förslag blir således fängelse liksom för
närvarande att anse som en svårare påföljd än böter. Fängelse blir vid val av
påföljd att se som svårare än villkorlig dom och skyddstillsyn. De tvä
sistnämnda påföljderna är jämställda i svårhetshänseende men att anse som
svårare än böter, eftersom de får ådömas endast för brott för vilket påföljden
ej bedöms kunna stanna vid böter. Förhållandet mellan villkorlig dom och
skyddstillsyn i vissa processuella sammanhang, bl. a. vid omröstning får, som
jag nyss nämnt, övervägas senare.

46

3.4
Hänsyn till andra omständigheter än straffvärdet

Prop.
1987/88:120

Mitt förslag: I en
särskild paragraf anges olika exempel pä omständigheter som vid
straffmätningen kan föranleda ett lindrigare straff än vad det begångna
brottets straffvärde påkallar. Bl. a. nämns olika former av s. k.
sanktionskumuiation och fall dä gärningsmannen frivilligt angett sig eller sökt
förebygga skadliga verkningar av brottet. Enligt paragrafen får domstolen, om
det är påkallat, döma till ett lägre straff än straffvärdet motiverar även i
andra fall än dem som särskilt nämns i lagtexten. Vid påföljdsvalet kan, vid sidan
av straffvärdet och brottets art, den tilltalades tidigare brottslighet åberopas
som skäl för en frihetsberövande påföljd. Skälen för fängelse skall vägas mot
sådana omständigheter som talar för en lindrigare påföljd. Fömtom sådana
omständigheter som också kan påverka straffmätningen skall härvid bl. a.
särskilt beaktas om det skett en påtaglig förbättring av den tilltalades
personliga eller sociala situation.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Förslaget att gärningsmannens personliga förhållanden och hans handlande efter
brottet skall påverka såväl straffmätningen som påföljdsvalet har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Skälen
för mitt förslag: Gärningsmannens personliga förhållanden och omständigheter
som har tillkommit efter brottet är enligt gällande rätt främst av betydelse
genom att de kan påverka bedömningen i det enskilda fallet av gärningsmannens
möjligheter att anpassa sig i samhället. Jag har i avsnitt 2.2 tagit avstånd
från tanken på att påföljdsvalet principiellt skall grunda sig på prognoser av
detta slag och jag fär hänvisa till vad jag där har anfört.

Denna grundsyn innebär
dock inte att gärningsmannens personliga förhållanden eller hans handlande
efter brottet inte bör kunna beaktas vid straffmätningen och påföljdsvalet.
Enligt min uppfattning, liksom enligt kommitténs, bör sådana omständigheter
vägas in i mildrande riktning när påföljden bestäms och detta i minst samma
utsträckning som i dag. Skillnaden mot nuvarande ordning är att detta enligt
mitt förslag inte behöver motiveras med en prognos eller ett behandlingsbehov i
det enskilda fallet.

Gmndtanken är i stället
att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av
ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades
vid påföljdsbestämningen. Såsom påpekats av några remissinstanser torde det
även med den nuvarande lagstiftningen i allmänhet vara så att det snarare är
överväganden av detta slag och inte individuella prognoser som rent faktiskt
ligger till grund för domstolarnas påföljdsbestämning. En annan sak är att
sådana överväganden bl. a. sammanhänger med allmänna kunskaper om hur olika
ingripanden kan påverka dömdas möjligheter att anpassa sig i samhället.
Kunskap av detta slag är självfallet av stor betydelse när det gäller att
bedöma i vilka slags situationer olika påföljder framstår som särskilt
motiverade.

47

Jag
anser därför att man bör i lagtexten ange olika typiska sitationer där Prop.
1987/88:120 en lindrigare påföljd eller ett lägre straff framstår som rimligt
med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller eljest. Detta är ocksä
motiverat som ett led i strävandena att uppnå en större enhetlighet i praxis.
Avsikten är således atl det vid så.väl straffmätningen som påföljdsvalet skall
vara möjligt att ta hänsyn till andra omständigheter än sådana som hänför sig
till brottet. I lagtexten bör endast särskilt viktiga eller vanliga
omständigheter anges. Domstolarna bör ha möjlighet att beakta även andra
omständigheter än sådana som uttryckligen nämns. Tanken bakom en sådan
reglering är att det - om gärningsmannen t.ex. efter förmåga har sökt gottgöra
skadliga verkningar av brottet eller om han av brottet drabbats av t. ex.
avskedande eller uppsägning - ofta inte är rimligt att döma ut ett straff
endast efter straffvärdet. Det bör därför finnas utrymme för att vid
straffmätningen beakta också andra omständigheter än straffvärdet. Ytterst kan
hänsyn av det aktuella slaget leda till påföljdseftergift, se vidare avsnitt
3.6.

Regleringen
av vilken inverkan omständigheter som inte är hänförliga till brottet skall ha
vid påföljdsbestämningen torde i praktiken inte leda till några mera påtagliga
förändringar jämfört med nuvarande praxis. Bl. a. genom att förutsättningarna
för att ta hänsyn av det aktuella slaget preciseras i lagtexten kan det
emellertid förväntas att domstolarna ägnar ökad uppmärksamhet åt och i högre
grad beaktar frågan om det föreligger andra omständigheter än straffvärdet som
bör beaktas vid straffmätningen.

Regleringen
bör utformas med tanke pä att den bl. a. i allt väsentligt skall omfatta sådana
omständigheter som för närvarande brukar åberopas med hänvisning till
individualpreventiva överväganden. Enligt min mening åstadkommer man dock en
klarare gränsdragning, som ocksä bättre återspeglar de överväganden som görs i
praktiken, om man ersätter den nuvarande hänvisningen till allmän- och
individualprevention med en uppdelning av de omständigheter som är relevanta
för påföljdsbestämningen i sådana som hänför sig till brottet, och således
påverkar straffvärdet, och sådana som inte gör del. I lagtexten bör ges uttryck
för att det på ett brott skall följa en påföljd som skall utmätas efter i lagen
angivna principer, med beaktande både av brottets svärhet och gärningsmannens
personliga förhållanden och hans handlande efter brottet, m. m.

Såsom
jag redan tidigare har berört (avsnitt 3.3) bör det emellertid enligt min
mening även i framtiden framgå att villkorlig dom främst är avsedd för brott av
tillfällighetskaraktär och att syftet med skyddsfillsyn är att bidra till att
den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Ocksä enligt mitt förslag är
alltsä domstolens allmänna bedömning av riskerna för återfall och den dömdes
behov av stöd och hjälp av betydelse för påföljdsvalet.

48

3.5
Gärningsmannens tidigare brottslighet

Prop. 1987/88:120

Mitt förslag: I brottsbalken regleras utföriigare än för
närvarande vilken inverkan tidigare brottslighet skall ha vid
päföljdsbestämningen.

Betydelsen
av återfall för påföljdsbestämningen behandlas i lagtexten i fyra hänseenden.
- Den tilltalades tidigare brottslighet anges som en av de omständigheter som
kan utgöra skäl för att döma till fängelse. - Bestämmelserna om förverkande av
villkorligt medgiven frihet kompletteras för att tydligare markera att ny
brottslighets samband med tidigare skall beaktas vid beslut humvida förverkande
skall ske helt, delvis eller inte alls. - En särskild bestämmelse införs
enligt vilken domstolen vid straffmätningen, om förhällandet inte kan beaktas
tillräckligt genom päföljdsvalet eller förverkande av villkoriigt medgiven
frihet, i skälig utsträckning skall ta hänsyn till att gärningsmannen tidigare
gort sig skyldig till brott. -Nuvarande bestämmelse om förhöjt straffmaximum i
vissa återfalls-situationer behålls oförändrad.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt såvitt gäller
påföljdsval och i huvudsak såvitt gäller förverkande av villkorligt medgiven
frihet. Enligt kommitténs förslag skall återfall däremot endast få påverka
straffmätningen vid bestämmande av bötespåföljd eller vid val mellan böter och
fängelse. Kommittén har också föreslagit att bestämmelsen om förhöjt maximum i
vissa återfallssituationer skall upphävas.

Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna
avstyrker eller ställer sig kritiska till förslaget om att tidigare
brottslighet inte skall få påverka straffmätningen när det är fråga om att döma
till fängelse. Några instanser anser dessutom att reglerna för förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt kommitténs förslag blivit för begränsade. I
övrigt har kommitténs förslag godtagits av remissinstanserna.

Kritiken
av kommitténs förslag att tidigare brottslighet inte skall få påverka
straffmätningen när fängelse ådöms kan sammanfattas enligt följande. Den av
kommittén föreslagna ordningen skulle innebära att tidigare brottslighet vid
straffmätningen endast får beaktas upp till en viss nivå. Detta framstår som
ologiskt och i övrigt omotiverat. Det skulle innebära att någon hänsyn till
tidigare brottslighet inte skulle få tas vid allvarligare former av
brottslighet där straffet skall bestämmas till fängelse.

Kommittén har visserligen föreslagit att återfallet då
skall kunna beaktas genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.
Detta är emellertid enligt flera remissinstansers uppfattning inte
tillräckligt. Enligt dessa instanser bör i vissa situationer både den
villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad och hänsyn till den tidigare
brottsligheten tas vid straffmätningen för de nya brotten. Att den villkorligt
medgivna friheten förklaras förverkad är en följd av att gärningsmannen
misskött sig under prövotiden. Dämtöver bör emellertid vid straffmätningen
kunna tas hänsyn till om gärningsmannen tidigare är synnerligen hårt
brottsligt belastad.

49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

Vid
remissbehandlingen har ocksä påpekats att det kan föreligga situatio- Prop.
1987/88:120

ner då
någon möjlighet till förverkande av villkorligt medgiven frihet inte

står till
buds. Det kan t.ex. trots att det har gått sä lång tid att ett

förverkande
inte är möjligt ändå framstå som rimligt att gärningsmannen

drabbas av
ett längre fängelsestraff än om det hade varit fråga om en

förstagångsförbrytare.

Några remissinstanser anser att en lämplig lösning är att
tidigare brottslighet får beaktas också vid straffmätningen för det nya
brottet enligt de riktlinjer som kommittén dragit upp för när förverkande av
villkorligt medgiven frihet skall få ske.

Flera remissinstanser har anfört att kommitténs förslag i
denna del inte torde ha någon förankring i den allmänna opinionen eller det
allmänna rättsmedvetandet.

Skälen för mitt förslag:

Nuvarande rättsläge är oklart

Att gärningsmannen tidigare gjort sig skyldig till brott
kan i dag beaktas vid påföljdsbestämningen pä flera olika sätt. Vid
päföljdsvalet har gärningsmannens tidigare brottslighet stor betydelse. Det är
i dag ovanligt att den som inte tidigare dömts för brott döms till fängelse, om
inte brottet är särskilt allvarligt eller det är fräga om en sådan typ av
brottslighet där frihetsberövande, som exempelvis vid rattfylleri, normalt
anses böra följa på brottet. Ofta har en gärningsman dömts flera gånger till
kriminalvård i frihet innan domstolen finner att man mäste övergå till en
frihetsberövande påföljd.

Återfall kan emellertid också påverka straffmätningen så
att ett högre straff ådöms än vad brottet i sig motiverar. Tidigare har det
sagts alt återfall har varit en av de faktorer som skulle tillmätas relativt
stor vikt vid straffmätning. I praxis torde detta emellertid numera vara mindre
vanligt.

Även förverkande av villkorligt medgiven frihet har stor
betydelse som reaktion vid återfall i brott. Relationen mellan den nya och den
tidigare brottsligheten tillmäts i praxis stor vikt vid beslut om förverkande
skall ske och hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall
förverkas.

Gärningsmannens tidigare brottslighet kan således i dag
påverka såväl päföljdsvalet som straffmätningen och därutöver även föranleda förverkande
av villkorligt medgiven frihet. Det finns dock inga klara riktlinjer för
tillämpningen. Återfall kan beaktas på olika sätt och olika kombinationer av
möjligheterna att beakta återfall kan förekomma. Rättsläget är således, som
även kommittén konstaterat, oklart.

Vad gäller vissa bötesfall finns dock en förhållandevis
klar praxis. Jag

kan här hänvisa lill straffmätningen vid olovlig körning och viss annan

trafikbrottslighet. Återfall i brottslighet av samma slag medför efter hand

en skärpning av bötesstraffet. Även beträffande äterfallets betydelse för

övergång frän böter till fängelse synes det åtminstone för vissa brott finnas

en relativt väl utvecklad praxis. Upprepade återfall inom viss tid i likartade 50

brott, som normalt
föranleder ett bötesstraff, leder sä småningom till att Prop. 1987/88:120
fängelse ådöms.

När
väl fängelse har ådömts och det sedan blir fråga om att för nya brott döma till
ytterligare fängelsestraff är rättsläget mer oklart i fråga om vilken inverkan
den fidigare brottsligheten skall ha på straffmätningen. När brottsbalken
infördes innehöll den en bestämmelse om förhöjt straffmaximum vid vissa
återfall i brott (26 kap. 3 §). Denna bestämmelse upphävdes den 1 april 1976.
Uttalanden av föredragande statsrådet i den proposition som låg till grund för
ändringen (prop. 1975/76:42) har på sina håll tolkats som ett påpekande att
ändringen innebär att återfall i fortsättningen skulle ha minskad betydelse
även vid straffmätning inom den vanliga straffskalan. I samband med all
interneringspåföljden avskaffades den 1 juli 1981 fördes på nytt in en
bestämmelse i 26 kap. 3 § BrB om straffmätningen vid återfall vid särskilt
grova brott (prop. 1980/81:76, JuU 25, SFS 1981:211). I förarbetena till denna
bestämmelse betonades att det var av grundläggande vikt att
interneringspäföljdens avskaffande allmänt sett inte ledde till en lindring av
samhällets reaktioner mot den allra grövsta kriminaliteten och att det därför
förelåg ett klart behov av en återfallsregd för dessa fall (a. prop. s. 51).

Enligt
fängelsestraffkommitténs uppfattning är det i dag svårt att uttala sig om i
vilken utsträckning domstolarna vid straffmätningen tar hänsyn lill tidigare
brottslighet. Benägenheten all ta hänsyn av denna art skiftar enligt kommittén
mellan olika domare och domstolar. Det är tveksamt i vad män hänsyn tas mer än
i undantagsfall. I vart fall, slår kommittén fast, är praxis i denna fråga
oklar. Denna slutsats har inte satts i fråga av remissinstanserna. Den
bestyrks också av den senaste av de få undersökningar av straff-mätningspraxis
som utförts här i landet (Straffmätning, Slutrapport, Ds Ju 1980:9).
Sammanfattningsvis konstateras där beträffande betydelsen av tidigare
brottslighet alt återfall har framträtt som en faktor av betydelse för straffbeslämningen
i en del av analyserna under det att detta inte har varit fallet i andra
analyser. Den osäkerhet i praxis som på så sätt har framkommit är enligt
rapporten förklarlig. Frågan om vilken hänsyn domstolarna vid
påföljdsbestämningen bör ta lill att den tilltalade tidigare dömts för brott
sägs vara komplicerad. Därtill kommer enligl rapporten att del i svensk rätt
saknas en skriven regel för straffmätning vid återfall.

Att
osäkerhet råder i praxis torde enligt kommittén bl. a. hänga samman med att ny
brottslighet även kan medföra förverkande av villkorligt medgiven frihet.
Förhållandet mellan straffmätning och förverkande är oklart. Om man i domstolen
anser att straffskärpning bör ske på grund av återfall, finns således inga
klara riktlinjer för om denna skall åstadkommas genom straffmätningen, genom
förverkande av villkorligt medgiven frihet eller genom en kombination av dessa
båda alternativ. Härtill kommer att del inte heller finns några regler i lag
utan endast vissa uttalanden i förarbetena när det gäller förverkande av
villkorligt medgiven frihet, dvs. om sådan skall ske och i så fall hur mycket
som skall förverkas. Kommittén konstaterar atl de upplysningar den har fått
lyder på alt tillämpningen av förver-kandeinstitulel är skiftande.

51

En närmare reglering av
inverkan av återfall vid påföljdsbestämning bör Prop. 1987/88:120 ske

Min
bestämda uppfattning är att det måste finnas möjlighet att vid påföljdsbestämningen
ta hänsyn till om gärningsmannen tidigare har begått brott. En sådan ordning
torde av en bred allmänhet uppfattas som naturlig och rimlig.

Äterfallets
betydelse för påföljdsbestämningen kan emellertid, som jag redan berört,
regleras pä en rad olika vägar. Den faktiska betydelse som den tidigare
brottsligheten tillmäts växlar ocksä kraftigt mellan olika rättssystem. Det
finns också mycket skiftande uppfattningar om på vilka gmnder tidigare
brottslighet bör tillmiitas betydelse. Enligt vissa ökar klan-dervärdheten i en
brottslig gärning när den upprepas, medan andra hänvisar till behov av
individuell avskräckning eller inkapacitering. Det finns också de som hävdar
att det inte är de som fidigare dömts för brott som skall särbehandlas i
skärpande riktning utan att särbehandling tvärtom bör avse åtminstone en del av
den brottslighet som begås av tidigare oslraffade personer och då ske i
mildrande riktning. Vanligt är också att allmänpreventiva skäl rent allmänt
åberopas som grund för en strängare bedömning av återfallsbrottslighet.

Enligt
min mening finns det i och för sig anledning att ställa sig tvivlande till
bärkraften av vissa av de argument som framförs för strängare straff i
återfallssituationer. Något underlag för alt anta att ett längre fängelsestraff
skulle kunna främja den dömdes anpassning i samhället finns exempelvis inte.

Det
kan dock knappast sättas i fläga att del är av väsentlig betydelse för tilltron
till påföljdssystemet atl återfall kan beaktas vid påföljdsbestämningen. För
en förstagångsförbrytare kan en mildare påföljd ofta fillämpas medan detta inte
bör komma i fråga för den som återfaller i nya brott, särskilt inte om del sker
vid upprepade tillfällen. Samhället bör genom gradvis skärpta reakfioner mot
återfall kunna markera att man ser allvarligare på upprepad brottslighet än
enstaka brott. Sådana mönster, som torde grunda sig på såväl
rättviseföreställningar som allmänna erfarenheter av hur normbildning sker,
återfinns fär övrigt även utanför straffrätten. Genom skärpta reaktioner
kommer också inkapaciteringseffekter att erhållas utan att ingripandena i del
enskilda fallet sker på sädana grunder.

Det
finns dock många olika uppfattningar om hur och i vilken utsträckning återfall
bör tillmätas betydelse. Med hänsyn härtill anser jag att det är angeläget att
man genom lagstiftning skapar förutsättningar för en enhetlig och konsekvent
praxis. Jag instämmer därför i kommitténs förslag, vilket på denna punkt inte
mött kritik från remissinstanserna, att bestämmelser bör införas vilka
tillsammans reglerar vilken belydelse tidigare brottslighet skall ha vid päföljdsbestämningen.

Principerna
för en ny reglering

Enligt
min mening bör alltså den omständigheten atl någon tidigare har

gjort
sig skyldig lill brott kunna beaktas när påföljd bestäms för återfallet. 52

När man konstruerar nya
bestämmelser om detta bör vissa grundläggande Prop. 1987/88:120 principer
beaktas.

Den
tid som har gått mellan brotten eller mellan den fidigare domen och återfallet
bör ha stor betydelse. Ju snabbare någon återfaller, desto större anledning
finns det alt skärpa påföljden för återfallet. Betydelsen av att det är fråga
om återfall bör efter hand trappas av. Sedan några år gått från den tidigare
domen eller, i förekommande fall, från frigivningen från ett frihetsstraff bör
päföljdsbestämningen för det nya brottet endast i undantagsfall påverkas av
den tidigare domen.

Förhällandet
mellan brotten är en annan omständighet av betydelse för om och i vilken grad
skärpning av påföljden bör ske för återfall. Dels talar starkare skäl för
skärpning, om det är fråga om likartade brott. Rör det sig om helt olikartade
handlingar, ligger det mindre nära till hands alt ens betrakta det nya brottet
som ett återfall. Dels är skälen för skärpning starkare, om del nya brottet är
lika grovt eller grövre än det tidigare. Är återfallet ett mindre allvarligt
brott än det tidigare, torde således skälen att skärpa påföljden vara mindre
starka.

När
det härefter gäller metoden för återfallsskärpning finns det i princip tre
vägar. Skärpningen kan göras genom påföljdsvalet, genom att villkorligt
medgiven frihet förverkas eller genom etl strängare straff av samma slag.
Enligt min mening bör det vara möjligt atl beakta återfall i alla dessa
hänseenden. Det är emellertid viktigt att regelsystemet utformas så att den
samlade reaktionen inte framstår som orimlig. De olika vägarna är typiskt sett
anpassade lill olika situationer. I de fall då en återfallsskärpning sker med
mer än en metod är det angeläget att det står klart för parterna på vilka
grunder domstolen funnit anledning till en sådan reaktion. Innan jag går in pä
hur de olika vägarna enligt mitt förslag bör tillämpas skall jag dock först
beröra enligt vilka allmänna principer som återfallet tidigare beaktats inom
straffrättsskipningen.

Den
tidigare synen på återfall

Innan
elt differentierat påföljdssystem infördes löstes frågan om äterfallets
inverkan till stor del genom att det vid de brott där återfallsproblematiken
var av särskild betydelse fanns särskilda straffskalor för olika
"resor" av brottet. Nackdelen med ett sådant system var framför allt
atl det medförde en stelbent tillämpning som i många fall ledde lill resultat
som framstod som stötande.

I
praktiken kom systemet med särskilda straffskalor för återfall att få allt
mindre betydelse och ersättas av en tillämpning av del differentierade päföljdssystemet
som efter hand växte fram. Om man betraktar detta från återfallssynpunkl, kan
det förenklat sett sägas ha inneburit följande.

För
förstagångs- eller tillfällighelsbrotlslingar räcker det i allmänhet med

den varning som ligger i en villkorlig dom. Den som därefter återfaller kan

vara i behov av det slöd eller den vård eller behandling som kan lämnas

inom ramen för en fri vårds påföljd. Visar sig också delta verkningslöst,

måste en frihetsberövande påföljd som bestäms efter brottels svårhet 53

ådömas.
För de som därefter återkommer med upprepade återfall återstår Prop.
1987/88:120 till slut endast att som säkerhetsåtgärd ådöma en tidsobestämd
påföljd.

I ett system av den typ som jag nu skisserat blev av
naturliga skäl frågan om äterfallets betydelse för själva straffmätningen av
mindre intresse. Den strängare synen på återfall avspeglades främst genom
päföljdsvalet.

Den kritik som har riktats mot detta påföljdssystem har
mindre gällt differentieringen som sådan än de individualpreventiva gmnder pä
vilka tillämpningen avsågs vila. Kritiken har framför allt drabbat de tidsobestämda
frihetsberövande påföljderna, som ju numera också har utmönstrats ur svensk
rätt. Genom att dessa avskaffats får emellertid frägan om straffmätningen vid
återfall en ökad aktualitet.

Påföljdsvalet vid återfall

För egen del finner jag det naturligt att även
fortsättningsvis låta påföljdsvalet inom ett differentierat påföljdssystem
utgöra den grundval för regleringen av återfallsfrägorna som det redan i dag i
praktiken är. Detta bör emellertid enligt min mening komma till tydligare
uttryck i själva lagstiftningen. I lagen bör klart anges att gärningsmannens
tidigare brottslighet är en av de faktorer som skall tillmätas särskild
betydelse vid val mellan fängelse och en påföljd som inte innebär
frihetsberövande. I de fall då brottet inte varit av särskilt allv.arlig natur
eller av en sådan art att annan påföljd än fängelse normalt inte kan komma i
fråga bör elt fängelsestraff utdömas endast i de fall det är påkallat med hänsyn
till gärningsmannens tidigare brottslighet.

Någon generell riktlinje för hur många tidigare domar som
bör föreligga för att etl fängelsestraff skall kunna aktualiseras med hänsyn
Ull tidigare brottslighet är av naturliga skäl inte möjlig att ge i lagen. Här
har naturligtvis faktorer som brottens art och svärhet, tiden mellan brotten
och gärningsmannens ålder stor belydelse. Allmänt sett är det min uppfattning
att nuvarande praxis i princip bör kunna vara vägledande också för en framtida
tillämpning i fråga om påföljdsval.

Jag vill här erinra om möjligheten att skärpa en tidigare
ädömd skydds-tillsyn med böter eller etl kort frihetsstraff. Den senare
kombinationen är främst avsedd för återfall i förhållandevis allvarlig
brottslighet. Vid återfall efter dom till skyddstillsyn bör övervägas om en
sådan skärpning är tillräcklig. Pä så sätt bör man ytterligare kunna avvakta
innan en skyddstillsyn undanröjs och elt längre frihetsstraff döms ul.
Skillnaden i stränghet mellan skyddslillsyn och elt sådant straff är ju mycket
stor. Sådana trös-kdeffekler bör i många fall kunna undvikas. Jag vill i detta
sammanhang erinra om den reslriklivilet som, allmänt sett, är påkallad när det
gäller att kombinera skyddstillsyn med fängelse. Jag återkommer till den frågan
i specialmotiveringen.

Del bör i sammanhanget framhållas alt även om frågan om
återfall är av

stor betydelse för påföljdsvalet, måste enligl min uppfattning även andra

faktorer vägas in. Jag har redan nämnt atl brottets art eller svårhet kan

motivera elt fängelsestraff, även om gärningsmannen inte tidigare har gjort

sig skyldig lill brott. Men domstolen bör också kunna underlåta alt döma 54-

till fängelse fastän
fängelse normalt skulle vara påkallat med hänsyn till Prop. 1987/88:120
gärningsmannens tidigare brottslighet. Jag återkommer i specialmofiveringen
till vilka omständigheter som bör beaktas vid den bedömningen.

När
det gäller tillämpningen av den reglering jag förordar förtjänar ytterligare en
sak att framhållas. Jag har tidigare tagit avstånd frän att en regelrätt
prognos i det individuella fallet skall läggas till grund för
rättstill-lämpningen. Detta innebär självfallet inte att domstolarna i sin
tillämpning skall avstå från att beakta allmänna kunskaper om exempelvis
brottskarriärer, äterfallsmönster eller effekterna av olika åtgärder som kan
aktualiseras inom ramen för en påföljd. Föreligger sådana omständigheter som
allmänt sett talar för atl fömtsättningarna för en anpassning till samhället är
goda trots tidigare upprepad brottslighet, kan delta givetvis utgöra ett skäl
för att avslå från att döma ut ett fängelsestraff Detta kan emellertid vara
motiverat också i andra fall. Har en tilltalad brutit med etl tidigare
livsmönster, kan detta tala för att han bör ges den möjlighet som en inte frihetsberövande
påföljd innebär, även om utsikterna att han skall lyckas anpassa sig till
samhället inte kan bedömas vara särskilt goda.

Förverkande
av villkorligt medgiven frihet vid återfall

Fängelse
är enligt nuvarande lagstiftning den mest ingripande påföljd som kan komma i
fråga. En skärpning av reaktionen vid återfall genom päföljdsvalet fömtsätter
därför i princip att den tilltalade inte tidigare dömts till fängelse. Har
detta skett, uppkommer däremot ofta frågan om att förklara en villkorligt medgiven
frihet förverkad och dä bestämma hur stor del av den återstående strafftiden
som skall omfattas av förverkandet. I prakfiken fungerar förverkandeinstitutet
lill stor del som en särskild reglering av äterfallets belydelse vid ny
brottslighet. Det är just faktorer som den nya brottslighetens likhet med den
tidigare och hur snabbt återfallet skett som bör vara avgörande för beslutet i
förverkandefrågan. Man måste emellertid ha i minnet alt förverkandet i princip
är en reaktion på att någon brutit mot de villkor som var förenade med den
villkorliga frigivningen och i princip avser ändrade verkställighetsvillkor
beträffande den första domen. Det finns mot den bakgrunden mindre anledning
att vara restriktiv beträffande förverkande än när det gäller en skärpt
straffmätning pä grund av återfall.

Ett
förverkande av villkorligt medgiven frihet påverkar i hög grad den sammanlagda
längden av del frihetsberövande som blir följden av en dom pä fängelse med ett
samtidigt beslut om förverkande. Har fängelsestraffet i den första och den
andra fängelsedomen varit lika långt, blir frihetsberövandet efter den andra,
om hela den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad, i princip 50
procent längre än efter den första. Detta är i själva verket en möjlighet till
en mycket kraftig återfallsskärpning — en sällan uppmärksammad konsekvens av de
nuvarande reglerna om villkorlig frigivning.

Kommittén
bygger i sitt förslag fill återfallsreglering pä förverkandets

faktiska effekter i detta hänseende. Man föreslår bl. a. en tydligare regle- 55

ring
av principerna för förverkande och en väsentlig förlängning av den tid
Prop. 1987/88:120 under vilken ett förverkande får beslutas.

För
min del vill jag peka på atl kommitténs förslag i dessa delar nära hänger
samman med frågan om villkorlig frigivning i hela dess vidd. Som jag tidigare
har redovisat avser jag inte alt ta upp den i detta sammanhang. Jag är därför
inte beredd att redan nu ta ställning Ull kommitténs hela förslag angående hur
förverkandefriigorna bör samordnas med återfallsreg-leringen i övrigt. Jag
behandlar således exempelvis inte kommitténs förslag om att utsträcka de lider
under vilka ett förverkande kan komma i fråga eller att öppna en möjlighet att
förverka även på grundval av brott som begåtts före den villkorliga
frigivningen.

Helt
oberoende av frågan om den framtida regleringen av villkorlig frigivning anser
jag emellertid atl det är lämpligt atl redan nu i lag ge vissa närmare
anvisningar för förverkandeinstitutets tillämpning. Mitt förslag bygger i det
hänseendet på de allmänna principer som jag tidigare redovisat.

Straffmätningen
vid återfall

När
det gäller päföljdsvalet är det möjligt att låta en ny lagreglering i huvudsak
anknyta lill den praxis som i dag tillämpas i domstolarna. Med hänsyn till den
oklarhet som finns om den nuvarande betydelsen av återfall för slraffmätningen
är däremot möjligheterna att bygga på gällande praxis i det sammanhanget inte
desamma.

En
väsentlig orsak till den oklarhet som råder pä detta område är enligt min
uppfattning att äterfallets betydelse lagtekniskt inte särskiljs frän andra
faktorer som påverkar straffmätningen. Det är inte heller i praxis vanligt att
domstolarna uttryckligen redovisar vilken eventuell vikt som vid
straffmätningen har lagts vid att ett brott utgjort återfall. Härigenom minskar
uppenbarligen fömtsättningarna för att ästadkomma en fast och konsekvent
praxis.

Såsom
framgår bl. a. av remissyttrandena finns det olika uppfattningar om
gärningsmannens tidigare brottslighet bör ses som en faktor som påverkar
bedömningen av det nya brottets straffvärde eller som en därifrån fristående
omständighet som skall påverka straffmätningen. I och för sig kan goda skäl
åberopas för bägge ståndpunkterna men med hänsyn till intresset att främja en
enhetlig praxis bör återfallet enligl min mening i princip behandlas som en
frän straffvärdet fristående omständighet. Detta utesluter självfallet inte att
förekomsten av tidigare brottslighet i vissa fall kan vara av betydelse för
bedömningen av exempelvis hur väl planerat eller hänsynslöst ett visst brott
har varit. I den mån återfall dessutom skall tillmätas betydelse för
slraffmätningen bör detta enligl min mening ske enligl särskilda regler, och
domstolen bör i det enskilda fallet ange den vikt som återfallet tillmätts.

Som
en utgångspunkt i en ny reglering bör det uttryckligen framgå att

återfall endast skall påverka slraffmätningen i de fall då detta inte kan

beaktas tillräckligt genom, förutom påföljdsvalet, förverkande av en vill

korligt medgiven frihet. Har återfallet medfört atl domstolen valt en svära- 56

re påföljd än som annars
skulle följt på brottet eller har den beslutat att Prop. 1987/88:120
förverka en villkorligt medgiven frihet saknas del nämligen i allmänhet
anledning alt vid sidan härav särskilt beakta återfallet.

Mot
den här angivna bakgrunden är det som jag ser del i huvudsak i tre situationer
som del kan bli aktuellt alt beakta återfall vid straffmätningen.

Den
första gäller sädana fall där ett tidigare straff inte medfört någon villkorlig
frigivning, dvs. vid bötesbrottslighel, vid övergäng från böter till fängelse
och när etl tidigare fängelsestraff varit sä kort att någon villkorlig
frigivning inte har kommit i fråga.

Beträffande
sistnämnda situation kan erinras om att enligt kommitténs förslag skulle
minimitiden för alt medge villkorlig frigivning slopas. En följd härav skulle
bli att förverkande i princip alltid kunde ske när den tilltalade tidigare
dömts lill fängelse. Som jag tidigare har nämnt ärjag inte i detta sammanhang
beredd att ta ställning till kommitténs förslag i denna del. Enligt mitt
förslag kommer således även fortsättningsvis att gälla alt någon villkorlig
frigivning inte kommer i fråga vid fängelsestraff som är två månader eller
kortare. Vid återfall efter kortare fängelsestraff bör därför en skärpt
straffmätning vara möjlig. I praktiken torde behov av en sådan skärpning endast
aktualiseras vid vissa speciella typer av brott som exempelvis rattfylleri.

Den
andra situationen där återfall enligt min mening bör kunna inverka på längden
av ett fängelsestraff är när den tilltalade visseriigen har frigivits
villkorligt från ett tidigare straff men förverkande ändå är uteslutet. Jag
tänker här exempelvis pä sädana fall där den tilltalade visseriigen har begått
ett nytt brott innan prövotiden löpt ut men förverkande inte är möjligt därför
att åtal inte har hunnit väckas inom denna tid eller fall dä
övervakningsnämnden redan förverkat den villkorligt medgivna friheten på grund
av misskötsamhet.

Förverkandeinstitutet
har för närvarande en sådan utformning atl opå-kallade ojämnheter i
tillämpningen kan uppkomma, om del inte finns möjlighet lill straffskärpning i
vissa fall där etl förverkande inte kan komma i fråga. Den prövolid som gäller
efter en villkorlig frigivning är normalt ett år. Den villkorligt medgivna
friheten kan däremot uppgå till flera år. Återfaller gärningsmannen i etl
sådant fall under prövotiden i en likartad, allvarlig brottslighet skall
normall i vart fall största delen av den villkorligt medgivna friheten
förklaras förverkad. Har det nya brottet emellertid begåtts strax efter
prövotidens utgång eller har gärningsmannen inte häktats eller ålalats inom
prövotiden, får däremot något förverkande över huvud taget inte ske. Vad som
snarast kan framstå som tillfälligheter kan härigenom medföra flera års
skillnader i faktiskt frihetsberövande. Enligt min mening är det naturligt att
domstolarna i sådana fall har möjlighet att beakta återfallet vid själva
slraffmätningen för det nya brottet. På sä sätt kan man ocksä förhindra de orimliga
resultat i tillämpningen som annars kan uppkomma.

Den
tredje situationen slutligen gäller sådana fall då ett förverkande kan ske men
inte i en sådan utsträckning alt intresset av etl skärpt straff tillgodoses.

Som
jag redan berört saknas del i allmänhet anledning att vid sidan av etl 57

beslut om
förverkande av villkoriigt medgiven frihet ocksä skärpa straffet Prop.
1987/88:120

med hänsyn
till att fråga är om återfall. Enligt min mening finns det dock

vissa
situationer där detta bör kunna komma i fråga. Förutom på fall där

förverkandet
av mer eller mindre tillfälliga omständigheter endast kan

omfatta en
relativt kort lid tänker jag här främst på sådana situationer där

någon
gjort sig skyldig till upprepade återfall i allvariig brottslighet som

exempelvis
grov misshandel och grov stöld. Det är enligt min mening

naturligt
att domstolarna i sådana situationer genom sin straffmätning

markerar
del allvar med vilket samhället ser på den likgiltighet inför

grundläggande
värden som gärningsmannen har demonstrerat. Detsamma

gäller
enligt min mening vid återfall i synnerligen allvariig brottslighet. Till

skillnad
mot kommittén anser jag därför ocksä att den särskilda regeln i

26 kap. 3
§ BrB om ett förhöjt straffmaximum vid vissa fall av återfall bör

behällas.

Återfall och bötesstraff

Vad gäller betydelsen av tidigare brottslighet för
straffmätningen vid bötesstraff och för val mellan böter och fängelse vill jag
inte föreslå någon ändring av nuvarande rättsläge. Detta ställningstagande
stämmer överens med kommitténs förslag och remissinstansernas uppfattning. Till
skillnad frän den situationen när fängelse tidigare har ådömts finns det när
det är fråga om böter inte någon möjlighet att skärpa påföljden vid ny
brottslighet genom förverkande av tidigare påföljd. I fråga om brott med enbart
böter i straffskalan finns inte heller möjligheten att skärpa påföljden via
villkorlig dom, skyddstillsyn och kombinationsdomar till fängelse. En möjlighet
till förhöjt bötesstraff på grund av tidigare brottslighet framstår därför som
nödvändig. En sådan möjlighet är också nödvändig för fall då bäde böter och
fängelse ingår i straffskalan.

Återfall i bötesbrotl av samma art bör således efterhand
beroende på brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunna medföra högre
bötesstraff i enlighet med nuvarande praxis. Om det i straffskalan finns både
böter och fängelse nås så småningom enligl praxis vid vissa brottstyper den
punkt där övergång till fängelse anses böra ske. Exempel på brott där denna
praxis förekommer i dag är vissa brott enligt trafikbrottslagen, nämligen
olovlig körning och raUonyklerhet (se beträffande sistnämnda brott NJA 1981 s.
308).

Under remissbehandlingen har några instanser pekat på att
ett problem

med alt återfall skall ha betydelse vid straffmätningen när det gäller böter

är att bötesdomar inte antecknas i kriminalregistret. När det gäller trafik

brott — som torde vara den vanligaste brotlsgmppen av intresse i delta

sammanhang - finns uppgifter om tidigare bötesdomar i körkortsregistrel,

vilket är tillgängligt för domstolarna. Flertalet övriga bötesstraff, ålagda

såväl genom strafföreläggande som genom dom, registreras i etl av de

centrala polisregister som förs hos rikspolisstyrelsen, del s. k. person- och

belastningsregistret. Detta är tillgängligt för åklagaren. Det fär åvila honom

att åberopa tidigare bötesdomar om dessa kan vara av betydelse för på- 58

följdsbestämningen. Att
föreslå att samtliga bötesdomar skall tas med i kriminalregislret anser jag
därför inte nödvändigt.

Prop. 1987/88:120

3.6 Påföljdseftergift

Mitt förslag:
Tillämpningsområdet för päföljdseftergift vidgas något. Fömtsättningarna för
päföljdseftergift anges genom en uppräkning av de fall i vilka sådan främst bör
komma i fråga.

Kommitténs
förslag överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som uttalar sig i denna del är positiva till förslaget. Svea
hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser dock att förutsättningarna för
päföljdseftergift inte bör anges genom en uppräkning av de fall där den bör
komma i fräga.

Skälen för mitt förslag: I
nuvarande 33 kap. 4 § BrB finns i andra stycket en allmän bestämmelse om
straffnedsättning och i tredje stycket en bestämmelse om päföljdseftergift.
Enligt andra stycket får lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet
ådömas, om synnerliga skäl föreligger för detta och hinder uppenbarligen inte
möter av hänsyn till allmän laglydnad. Påföljdseftergift fär meddelas, om det
på gmnd av särskilda omständigheter bedöms uppenbart att påföljd för brottet
inte behövs.

Den nuvarande regeln om
päföljdseftergift är alltsä mycket allmänt hällen. Det innebär att den ger föga
vägledning för domstolarnas beslutsfattande i enskilda fall. Institutet är
avsett att tillämpas i rena undantagsfall. Domstolarna har också visat en
betydande återhållsamhet när det gäller att meddela påföljdseftergift.

I likhet med kommittén och
de remissinstanser som närmare berört frågan anser jag att den nuvarande
bestämmelsen om påföljdseftergift är alltför restriktivt hållen. En något vidgad
användning av institutet är enligt min uppfattning berättigad. Skälen härtill
är följande.

I förarbetena till
brottsbalken betonades atl påföljdseftergift skulle användas med stor
återhållsamhet. Detta har delvis sin förklaring i kriminalpolitiska överväganden.
Det fanns vid den lidpunkt då brottsbalken antogs goda skäl att gä försiktigt
fram med hänsyn lill de skilda uppfattningar som rådde i fråga om olika delar
av päföljdssystemet. Bestämmelsen om päföljdseftergift var en obetydlig del i
detta syslem och den var också en nyhet. I fråga om den allmänna inställningen
lill päföljdssystemet torde förhållandena numera vara helt andra. Detta system,
med efter hand alltmer vidgade möjligheter till kriminalvård i frihet, har
tillämpats under drygt två årtionden och är numera allmänt accepterat. En viss
utvidgning av möjligheterna till päföljdseftergift skulle ansluta väl lill
brottsbalkens påföljdssystem i övrigt och torde inte av någon kunna uppfattas
som alltför generös. Särskilt gäller detta om påföljdseftergiflen används
endast vid mindre allvarlig brottslighet.

Ytterligare
ett skäl att inte se så restriktivt på möjligheterna alt använda
påföljdseftergift är de sedan brottsbalkens tillkomst och senast frän och

59

med den I april 1985
vidgade möjligheterna till åtalsunderiåtelse. Bl. a. kan Prop. 1987/88:120

numera, under vissa
allmänna förutsättningar, åtal underlåtas om det kan

antas att påföljden skulle
bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för

åtalsunderiåtelse (20 kap.
7 § första stycket 2 RB). I åtskilliga fall kan

således ätalsunderlätdse
förväntas för brott som straffmätningsmässigt

befinner sig på
fängelsenivå. I detta läge är det enligt min mening inte

motiverat att domstolarnas
möjlighet att ge påföljdseftergift skall vara så

starkt inskränkt som för
närvarande. Å andra sidan är det naturligtvis så

att de vidgade
möjligheterna till åtalsunderiåtelse kan leda till att det i

praktiken inte blir fler
fall där domstolarna meddelar päföljdseftergift,

eftersom målen aldrig
kommer dit.

Jag
anser således atl domstolarnas möjlighet att meddela päföljdseftergift bör öka
något. Institutet bör dock även i fortsättningen vara avsett för undantagsfall,
bl. a. av det skälet att det blir avsevärt svårare att hålla en enhetlig praxis
om man skulle försöka vidga tillämpningen av päföljdseftergift med stöd av en
allmän skönsregel. Man bör därför behälla en restrikfiv utformning av en regel
om päföljdseftergift. Vidgningen av användningsområdet för päföljdseftergift
bör i stället ske genom att det finns en exemplifierande uppräkning av
omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person och handlande
efter brottet och som utöver straffvärdet bör kunna påverka slraffmätningen.
Dessa s. k. billighetshänsyn har jag behandlat i avsnitt 3.4.

Denna
teknik, som ansluter lill vad strafflagberedningen en gäng föreslog i SOU
1948:40, har visserligen rönt viss kritik under remissbehandlingen. Jag finner
den dock vara lämplig bl. a genom alt den är ägnad atl främja en enhetligare
tillämpning och på etl bättre sätt än dagens ordning möjliggöra att
påföljdseftergift meddelas i de fall då det verkligen är befogat. Mot att ange
förutsättningarna för påföljdseftergift genom en uppräkning kan invändas alt
tekniken kan medföra risk för att eftergift inte kommer till önskad användning
i andra fall än de som direkt anges i uppräkningen. De uppräknade fallen bör
dock kunna innefatta de billig-helshänsyn som främst föreligger till bedömning
i domstolarna. Dessutom bör det ges möjlighet att beakta även andra omständigheter
än de direkt uppräknade.

För
att stor restriktivitet fortfarande skall iakttas med att meddela päföljdseftergift
bör vidare anges atl för sådan krävs att ådömande av påföljd skall vara
uppenbart oskäligt.

Kommittén
behandlar i delta sammanhang förhällandet mellan påföljdseftergift och
åtalsunderiåtelse men föreslär inte någon direkt koppling mellan dessa två
möjligheter. Kommitténs förslag innebär således inte någon förändring rörande
möjligheterna all meddela åtalsunderiåtelse. Inte heller jag finner anledning
atl ta upp den frågan i delta sammanhang.

Jag
skall avslutningsvis här något beröra frågan om förhållandet mellan

påföljdseftergift och ansvarsfrihet. Enligl milt förslag skall omständigheter

som påverkar straffvärdet i minskande riktning inte i sig kunna leda till

påföljdseftergift. Detta hänger samman med skillnaden mellan omständig

heter hänförliga till brottet, som således påverkar straffvärdet, och om

ständigheter hänförliga till gärningsmannens personliga förhållanden eller 60

hans handlande efter
brottet, billighetshänsyn. Påföljdseftergift bör endast komma i fråga i sädana
fall där det finns omständigheter av det senare slaget även om utrymmet för en
påföljdseftergift naturligtvis är större om straffvärdet i det enskilda fallet
är lågt. Omständigheter som påverkar straffvärdet i minskande riktning (se 29
kap. 3 § BrB) skulle emellertid teoretiskt ytterst kunna utgöra grund för
ansvarsfrihet eller med andra ord medföra att gärningen inte var att anse som
ett brott. Frågan om ansvarsfrihet på grund av slraffvärdeminskande
omständigheter harjag emellertid inte tagit upp till behandling i detta
sammanhang. Fängelsestraffkommittén kommer i sitt slutbetänkande att återkomma
till den frågan i samband med en total översyn av ansvarsfrihetsreglerna.

Jag
har därför inte funnit skäl att redan nu överväga denna fråga. Med
billighetshänsynen förhåller det sig annorlunda. De påverkar inte straffvärdet
utan endast straffmätningen vid sidan av detta. Bara om domstolen konstaterar
att det rör sig om ett brott, dvs. atl ansvarsfrihet inte föreligger, blir del
tal om att beakta billighetshänsynen. Förekomsten av sådana kan sedan ytterst
leda till påföljdseftergift.

Prop.
1987/88:120

3.7 Omprövning av ådömd påföljd i vissa fall

Mitt förslag: Om
en domstol vid påföljdsbestämningen har utgått från den felaktiga
förutsättningen att gärningsmannen lill följd av brottet kan komma att drabbas
av avskedande eller uppsägning från sin anställning, får under vissa
förutsättningar den ådömda påföljden undanröjas och ny påföljd ådömas för
brottet.

Kommitténs
ställningstagande: Kommittén diskuterar olika lösningar på problemet men
stannar för att inte lägga fram något förslag till ändring av den ordning som
nu gäller och som innebär att påföljdsbestämningen i princip inte kan omprövas.

Remissinstanserna:
Kommitténs ställningstagande har fått ett blandat mottagande. Flertalet
remissinstanser som går in på frågan - däribland JK, RÅ och JO - godtar
kommitténs överväganden eller lämnar dem utan erinran. Bl. a. Sveriges
domareförbund, rikspolisstyrelsen och statens ansvarsnämnd är kritiska och
anser att problemet bör få en lösning. En liknande inställning redovisas av
arbetsdomstolen.

Skälen för mitt förslag: I
olika sammanhang kan det uppkomma problem, om en omständighet som är av
betydelse för päföljdsfrägan är beroende av en procedur som inte har påbörjats
eller i varje fall inte har slutförts när domen i brottmålet skall meddelas.

Så t.ex. har i skilda
sammanhang diskuterats hur den situationen bör lösas, om en domstol har utvisat
den dömde och vid påföljdsbestämningen beaktat det men som utvisningen innebär
men utvisningen sedan av något skäl inte verkställs.

Liknande
problem uppkommer när en arbetsgivare förklarar sig avse att

61

avskeda en anställd på grund
av ett brott och avskedandet beaktas av Prop. 1987/88:120 domstolen vid
päföljdsbestämningen men något avskedande sedan inte äger mm. Problemet kan
också vara det omvända, nämligen att arbetsgivaren förklarar sig inte ämna
avskeda den anställde men atl detta ändå sedan sker.

Vad
gäller utvisning har problemet ingående diskuterats i prop. 1979/80:96. Med
hänsyn främst till det förslag som där lades fram om beaktande av
flyktingstatus i samband med brottmål i vilka en utlänning är åtalad ansåg
föredragande statsrådet att det inte fanns anledning alt överväga en ordning
för omprövning av brottspåföljden.

Motsvarande
problematik vad det gäller avskedande diskuterades i samband med 1975 års
lagstiftning om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet m.m. (prop.
1975:78). I propositionen anförde föredragande statsrådet att, om en
arbetsgivares på förhand tillkännagivna avsikt att vidta åtgärder för ett
avskedande inte förverkligas eller inte leder till avsett resultat, detta
förhållande i vart fall inte kan leda till något men för arbetstagaren. Vidare
anfördes att man i praktiken bör kunna bortse från den eventualiteten att en
arbetsgivare, som i ett yttrande lill domstolen har förklarat atl han inte har
för avsikt att avskeda en arbetstagare, senare handlar pä annat sätt.

Fängelsestraffkommittén
diskuterar i sin skrivelse den 4 december 1986 (s. 10 ff) två alternativ för
att komma till rätta med de här antydda problemen. För del första skulle
enligt kommittén en lösning kunna vara att domstolen i vissa situafioner ger
alternativa domslut beträffande påföljden. Om t. ex. utvisning beslutas, skulle
domstolen få ange dels en påföljd med utvisning, dels en påföljd ulan
utvisning. Därefter fär på verkställighetsplanet väljas mellan dessa
alternafiv beroende på om utvisningen verkställs eller inte.

Den
andra utvägen skulle enligt kommittén vara att införa en möjlighet för
domstolen att ompröva påföljdsbestämningen. Åklagaren skulle enligt detta
alternativ under vissa förutsättningar kunna vid domstol begära ny
påföljdsbestämning, om t.ex. en utvisning inte blir verkställd eller ett
avskedande inte kommer lill stånd.

Kommittén
anser att båda dessa vägar är förenade med sådana olägenheter av principiell
och praktisk natur att de inte är framkomliga. Det torde också enligt kommittén
vara i ett fåtal fall per år som det nu diskuterade problemet leder till mera
allvarliga olägenheter. Dessa är inte till nackdel för den dömde- Med hänsyn
till detta stannar kommittén för att inte lägga fram något förslag till ändring
av gällande ordning.

Liksom
kommittén anser jag att det inte för närvarande finns fillräckliga

skäl att på nytt överväga en lagsfiftning med sikte på fall då en av domstol

beslutad utvisning visar sig inte gå att verkställa. Bl. a. synes det svårt att

ge regler om i vilket läge det i så fall skulle anses definitivt att
verkställig

het inte kommer att ske. Frågeställningen har berörts av utredningen för

översynen av utlänningslagen som nyligen överlämnat betänkandet (SOU

1988:1). Enligt utredningen skulle det kunna övervägas, om det är lämpligt

och möjligt att införa en ordning, varigenom ett upphävande av utvisnings

beslutet leder till atl påföljden ändras. Utredningens förslag remissbehand- 62

las för närvarande.

Däremot
är min bedömning en annan när det gäller sädana fall då straffmätningen eller
valet av påföljd har påverkats av etl antagande i frägan huruvida
gärningsmannen kommer att sägas upp eller avskedas från sin anställning till
följd av brottet. Särskilt inom den offentliga sektorn har dessa - låt vara
rätt sällsynta - fall visat sig leda till betydande praktiska svårigheter.
Detta bestyrks av de remissyttranden som har avgetts av bl. a. statens
ansvarsnämnd och arbetsdomstolen.

Sveriges domareförbund -
som i likhet med ansvarsnämnden anser det otillfredsställande om problemet
lämnas olöst - förordar att brottsbalken kompletteras med föreskrifter av
innebörd att allmän åklagare skall kunna väcka talan om ändrad påföljd - även
till förmän för den dömde - om fömtsättningarna för domstolens bedömning i det
här aktuella avseendet har brustit. Även den dömde bör enligt förbundet kunna
begära omprövning.

För
min del kan jag ansluta mig Ull en lösning efter dessa linjer som även flera
andra remissinstanser har varit inne pä.

1
och för sig kunde en motsvarande ordning övervägas även för vissa andra fall då
domstolen utgått från en bestämd, och som det senare, visar sig felaktig
förutsättning, när det gäller utgången av ett framtida rättsligt förfarande som
har betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan. Jag tänker exempelvis på vissa
av de fall då ett brott kan antas leda lill körkortsåterkallelse. En mera
generell lösning synes emellertid föra alltför långt, och det finns i varje
fall inte för närvarande tillräckligt underlag för att överväga en sådan.

Jag
återkommer i specialmötiveringen närmare till utformningen av bestämmelser i
ämnet.

Prop. 1987/88:120

4 Vissa andra påföljdsfrågor 4.1 Överlämnande till särskild
vård

Mitt
ställningstagande: Några förändringar av de påföljder som inne bär överlämnande
till särskild värd föreslås inte nu.

Kommitténs förslag:
Överlämnande till särskild värd behålls i sin nuvarande utformning och med
samma tillämpningsområde men upphör att vara straffrättsliga påföljder. I
stället föreslås ett system som innebär att påföljd kan ersättas med
förordnande om överlämnande till särskild vård. Möjligheten till överlämnande
till öppen psykiatrisk vård tas helt bort.

Remissinstanserna: Av de
remissinstanser som har berört frågan är det endast två som godtar förslaget
atl överlämnande till särskild värd inte längre skall vara en brottspåföljd.
Övriga remissinstanser ger uttryck för en övervägande kritisk inställning.
Förslaget att avskaffa möjligheten att överlämna lill öppen psykiatrisk vård
lämnas helt utan erinran.

Skälen för mitt
ställningstagande: Jag tar först upp frågan om de olika formerna för
överlämnande skall vara straffrättsliga påföljder eller inte.

Kommittén
anför att dess förslag är gmndat pä teoretiska och semanti-

63

ska
överväganden. Förslaget avses inte få någon praktisk betydelse. Till- Prop.
1987/88:120 lämpningsområdet för överiämnande till särskild vård blir detsamma
som i dag, och innehållet i de olika överlämnandeformerna förändras inte
heller. Kommittén uttalar emellertid också att den föreslagna ordningen skulle
innebära att del blir lättare att beträffande påföljdsvalet i övrigt få lill
stånd en reglering vilken utgår från ett enhetligt synsätt. Grundläggande för
kommitténs förslag är all påföljderna överlämnande till värd är avsedda att
tillämpas pä individualpreventiva gmnder. Kommittén anser att teorin om
individualprevention inte bör läggas till grund för påföljdsbestämningen. Att
då som straffrättsliga påföljder behålla överlämnande till särskild värd är
inte logiskt. Kommittén pekar särskilt pä att förutsättningarna för vården i
princip är oberoende av om något brott begåtts. Delsamma gäller värdens
varaktighet och innehåll.

De
kritiska remissinstanserna menar att kommittén inte anför tillräckligt bärande
skäl för den föreslagna ändringen. Värdet av en rent terminologisk förändring,
utan några praktiska Följder, är tvivelaktigt. RÅ uttalar att förslaget ter sig
logiskt med utgångspunkt i kommitténs allmänna syn pä individualpreventionens
funktioner inom straffsystemet. Inte desto mindre framstår det som sterilt och
dogmatiskt; på lika goda skäl skulle man kunna utmönstra påföljderna villkoriig
dom och skyddstillsyn. Resultatet av kommitténs förslag blir enligt RÅ också,
vad gäller de psykiskt avvikande lagöverträdarna, inte så logiskt som kommittén
har förutsatt. Andra remissinstanser har pekat på att det framför allt av
hänsyn till målsäganden saknas anledning att ändra nuvarande regler. För honom
kan det vara av betydelse att den dömde får någon form av straffrättslig
påföljd.

Även
om jag har förståelse för kommitténs grundläggande resonemang finner jag, i
likhet med kritikerna, att kommittén inte har skäl som är bärande nog för
förslaget. Alltsedan brottsbalkens tillkomst har överlämnande till särskild
värd förekommit som brottspåföljd. Som framgär av remissutfallet får balkens
synsätt sägas ha vunnit förankring. Kommitténs förslag är rent terminologiskt
och får inga praktiska konsekvenser. Kommitténs övriga förslag kan genomföras
oberoende av om överlämnande lill särskild vård är straffrältslig påföljd eller
inte. Min slutsats blir alt kommitténs förslag i denna del inte bör
genomföras.

I
likhet med kommittén och remissinstanserna anscrjag däremot alt den mycket
sällan förekommande påföljden överiämnande till öppen psykiatrisk vård bör kunna
avskaffas som brottspåföljd. Jag finner del dock inte lämpligt alt föreslå
någon lagändring beträffande den frågan i delta sammanhang. Jag avser atl i
stället återkomma till den i samband med den nya lagstiftning angående
psykiatrisk tvångsvärd och behandling av psykiskt störda lagöverträdare som för
närvarande förbereds inom regeringskansliet.

64

4.2
Fängelse som gemensamt straff

Prop.
1987/88:120

Mitt förslag:
Nuvarande princip för hur ett gemensamt fängelsestraff skall bestämmas för
flera brott och för hur gemensam straffmätning skall ske vid en samtidig
lagföring för flera brott bibehålls. Ett förhöjt straffmaximum skall således
gälla i dessa fall. Möjligheterna alt överskrida straffmaximum för det svåraste
av brotten görs emellertid mera differentierade och ökar ju högre detta
maximistraff är.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Förslaget har genomgående tillstyrkts eller lämnats ulan erinran.

Skälen
för mitt förslag: I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att
den nuvarande huvudprincipen för att utdöma straff för flera brott bör
behållas.

Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet anser visserligen att den princip, enligt vilken
straffmätning sker för varje brott för sig varefter straffen läggs samman, den
s. k. kumulationsprincipen, borde vara mera förenlig med kommitténs synsätt i
den meningen att den mer uttryckligen baserar straffmätningen på varje enskilt
brotts svårhet.

För egen del vill jag
anmärka att fakultetsnämndens resonemang förutsätter att straffvärdet hos en
viss brottslighet skulle kunna bestämmas genom en enkel sammanläggning av de
enskilda brottens straffvärde. Enligt min uppfattning är detta en
verklighetsfrämmande syn. Vilken betydelse en viss gärning har för den samlade
brottslighetens slraffvärde beror självfallet på hur den övriga brottsligheten
är beskaffad. Jag vill i sammanhanget erinra om atl man i rättssystem som
tillämpar kumulationsprincipen ofta mäter ut fängelsestraff som är uppenbart
orimliga och att man i praktiken mäste justera detta resultat genom att tillåta
att fängelsestraff för flera olika brott avtjänas parallellt. Ett års
frihetsberövande kan alltså motsvara flera års ådömt fängelsestraff

För egen del anser jag att
den nu gällande principen ger bättre möjligheter att anpassa straffmätningen
för flerfaldig brottslighet efter straffvärdet. Detta utesluter självfallet
inte atl det kan diskuteras vilken vikt som vid straffmätningen bör läggas vid
den omständigheten att det är fråga om flera brott. När det gäller
tillämpningen i dag är det exempelvis inte ovanligt alt kritik riktas mot atl
den som den som gjort sig skyldig till många brott får en "rabatt." I
vissa lägen skulle nya brott enligt vad det hävdas från några häll vara mer
eller mindre betydelselösa i straffmätningshänseende för den som redan gjort
sig skyldig till flera brott.

I ett särskilt hänseende,
som jag strax återkommer till, anser jag kritiken berättigad. Allmänt sett
harjag emellertid inte intrycket att domstolarna tillmäter flerfaldig
brottslighet en så begränsad belydelse. 1 allt väsentligt anser jag att
nuvarande praxis bör kunna tjäna till vägledning även fortsättningsvis. Det är
emellertid samtidigt angeläget att regelsystemet tillämpas på etl sådant sätt
alt det såväl för dömda som för allmänheten tydligt framgår atl straffvärdet
klart påverkas av att det är fråga om flera brott.

65

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

Särskilt om det i ett
sammanhang är fråga om flera brott av allvariig Prop. 1987/88:120 karaktär,
bör delta få återspeglas i straffmätningen.

I
likhet med kommittén anser jag därför att den nuvarande regeln om fängelse som
gemensamt straff för flera brott i 26 kap. 2 § BrB är olämplig genom atl den
har samma övre gräns, två år, när det gäller att överskrida straffskalan vid
brott av mindre allvariig karaktär som vid den allra grövsta brottsligheten.
Starka skäl talar enligt min uppfattning för en ökad differentiering. Om
endast flera mindre allvariiga brott, t. ex. med straffmaxima på sex månader,
skall avdömas, bör det inte ens teoretiskt finnas en möjlighet atl överskrida
sexmånadersgränsen med så mycket som tvä år. Det är uppenbart att det inte
heller föreligger något praktiskt behov av delta.

Jag
anser det också otillfredsställande med den mycket kraftiga rabatt som på grund
av den nuvarande regelns utformning erhålls vid den grövsta brottsligheten. Två
års förhöjning i dessa fall är inte tillräcklig. Höjningen av straffmaximum vid
flerbrottslighet bör dock ske med försiktighet. Några bärande skäl kan, som
kommittén konstaterar, inte anföras för en kraftigare höjning. Mitt syfte är
således inte i första hand att allmänt sett höja straffen när någon döms för
flera brott utan att åstadkomma en större differentiering.

I
överensstämmelse med kommitténs förslag anscrjag att underlag för en större
differentiering bör lämnas pä del sättet att möjligheten atl överskrida det
svåraste straffet ökar ju högre delta är. Uppgår det svåraste straffet inte
till fängelse i fyra år bör etl överskridande få ske med högst ett år. Om det
svåraste straffet är fängelse i fyra år eller högre men inte uppgär till
fängelse i åtta är får det överskridas med högst tvä är. Är det svåraste
straffet fängelse i åtta år eller mer bör motsvarande höjning vara högst fyra
år. En sådan reglering innebär således lägre straffan för närvarande då det är
fråga om brott med ett maximistraff som understiger fängelse i fyra år och i
stället ett högre straffan enligt nuvarande reglering dä del gäller brott med
ett maximum av åtta års fängelse eller mer. För mellanskiktet innebär milt
förslag ingen ändring.

Under
remissbehandlingen har Svenska polisförbundet tagit upp en speciell fråga.
Enligl förbundels mening bör vissa brott inte omfattas av principen om
gemensamt straff utan alllid bedömas självständigt och läggas till den påföljd
som uppnås i övrigt. Våld mot tjänsteman är enligl förbundet elt exempel pä
sådant brott. Principen om gemensam påföljd skulle här enligt förbundet fungera
som en direkt uppmuntran för en misstänkt att slå sig fri frän ett gripande,
eftersom enligl gällande ordning liksom enligt kommitténs förslag, den
våldshandling som riktas mot polismannen skulle konsumeras av övriga påföljder
på etl sådant sätt atl gärningen i praktiken blir obeslraffad.

Jag
vill i detta sammanhang peka pä alt det redan i dag finns möjlighet atl döma
till särskilt straff för en viss gärning på det sätt som förbundet förespråkar.
En tjuv som vid gripandet gör sig skyldig till våld mot tjänsteman kan således
ådömas t.ex. skyddstillsyn för stölden och ett fängelsestraff för brottet våld
mot tjänsteman.

Någon
möjlighet att döma till separata fängelsestraff för två gärningar

för vilka samtidig lagföring sker finns dock inte och bör enligl min mening 66

inte tillskapas. En sådan
ordning skulle innebära att det i undantagsfall öppnades möjlighet alt i
stället för nuvarande ordning tillämpa den s. k. kumulationsprincipen. En sådan
särreglering kan jag för egen del se som motiverad endast om det med fog kan
hävdas alt sedvanliga regler inte ger utrymme för en adekvat straffmätning.
Enligt min mening kan synpunkter av det slag som polisförbundet redovisat och
som förbundet anser även kan göra sig gällande vid exempelvis våld mot kvinnor
och barn och olaga vapeninnehav, i tillräcklig utsträckning beaktas inom den
sedvanliga straffmätningen.

Jag
vill i sammanhanget framhålla att det problem som förbundet pekar på till stor
del torde vara ett pedagogiskt problem. Om domstolen inte anger vilken vikt man
har tillmätt förekomsten av en viss brottslighet, är det lätt att intrycket att
den blivit "obestraffad" sprids, även om så faktiskt inte har varit
fallet.

Prop. 1987/88:120

4.3 Vissa frågor rörande övervakning vid skyddstillsyn och
villkorlig frigivning

Mitt förslag: I de
fall då någon döms för nya brott till fortsatt skyddslillsyn med förordnande om
föriängd övervakning får övervakningsnämnden möjlighet atl besluta att
övervakningen skall upphöra sedan den pågått i elt år. Beträffande den som har
villkorligt frigivits kan övervakningsnämnden besluta om upphörande av övervakningen
före prövotidens utgång, om övervakning inte längre behövs.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Endast
ett fåtal remissinstanser berör dessa frågor särskilt och de godtar i huvudsak
kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag:
Enligt de regler som i dag gäller skall skyddstillsyn alltid vara förenad med
övervakning. När ett år av prövotiden, som är tre är, har förflutit skall
övervakningen upphöra ulan särskilt förordnande. Någon möjlighet att
dessförinnan upphäva övervakningen finns inte. Kommitténs förslag att denna
ordning bör bestå har vid remissbehandlingen mött invändning från endast en
instans, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, som menar atl en möjlighet
alt korta av övervakningen i vissa undanlagsfall borde ges även innan
övervakningen pågått i ett år.

Jag delar kommitténs åsikt
alt del inte är lämpligt alt införa en möjlighet lill avkortning av den
obligatoriska ettåriga övervakningstiden. Domstolarna bör då påföljden skall
bestämmas kunna utgå ifrån alt övervakningen, som ju är del väsentliga
verkställighelsinnehållet i skyddstillsynen, alltid pågår under minst etl år.
Om så inte är fallet, finns risk för att tilltron till skyddslillsynen såsom
straffrättslig påföljd skulle minska. Naturligtvis skall dock
övervakningsinsatserna i de enskilda fallen anpassas lill vad som kan anses
erforderligt med hänsyn lill den dömdes personliga förhäl-

67

landen. Skulle det efter
domen visa sig att behovet av övervakning är Prop. 1987/88:120 begränsat,
kan övervakarens och frivårdsljänstemännens insatser anpassas till detta. Det
är dock väsentligt att en viss kontroll förekommer under hela eltårstiden.

En
av de sanktioner som övervakningsnämnden kan vidta vid misskötsamhet, utan nya
brott, frän den dömdes sida är att besluta om övervakning av den dömde under
viss lid efter det att elt år av prövotiden har förflutit, dock längst till
prövotidens utgång. Den tid under vilken övervakningen förlängs i sådana fall
varierar, främst beroende pä arten och omfattningen av den misskötsamhet som
den dömde gjort sig skyldig till. När det gäller möjligheten att låta
övervakningen upphöra i förtid har i dessa fall, enligt vad som redovisas av
kommittén, i praxis viss tvekan uppstått. Vissa nämnder anser sig kunna
förlkorta den förlängda övervakningstiden, om detta efter hand visar sig
lämpligt. Andra övervakningsnämnder har däremot ansett sig vara förhindrade
till det utan uttryckligt lagstöd.

Till
skillnad frän vad som gäller i fråga om den grundläggande ettåriga
övervakningstiden vid skyddstillsyn finns del enligt min mening inte några
principiella hinder mot att nämnderna i denna situation ges befogenhet att
korta av den förlängda övervakningstiden i de fall då övervakning inte längre
kan anses behövlig. Vid ny allvarlig misskötsamhet kan ju nämnden besluta att
den dömde på nytt skall ställas under övervakning. Jag anser alltså alt de
aktuella reglerna bör utformas sä att någon tvekan inte skall behöva uppstä om
övervakningsnämndernas befogenhet alt i dessa fall förordna att övervakningen
skall upphöra.

Föreningen
Sveriges frivårdstjänstemän anför att övervakningsnämnderna har utvecklat en
praxis som innebär att föriängning vid misskötsamhet endast fär ske i de fall
där den dömde har återfallit i nya brott och domstolen har förordnat att dessa
skall omfattas av den tidigare ådömda skyddslillsynen. Enligt föreningen borde
det finnas en möjlighet att förlänga övervakningsliden för de klienter som
lever på ett sådant sätt atl nya brott kan förväntas och beträffande vilka
kriminalvärdens övervakning har en avhållande effekt. Del är enligt föreningen
frågan om s. k. högriskklienter, som ofta har stora missbruksproblem.

En
möjlighet lill förlängning i fall av den typ som föreningen åsyftar finns
enligt gällande lagstiftning och är självfallet ocksä avsedd aU utnyttjas. Om
den dömde inte iakttar vad som åligger honom till följd av domen på
skyddstillsyn, är en av de sanktioner som övervakningsnämnden kan vidta att
besluta om föriängd övervakning. Om den dömde lever som föreningen beskriver
torde del ofta innebära att han inte iakttar vad som åligger honom.

Om
misskölsamheten däremot tar sig uttryck i nya brott och blir känd först i
samband med lagföringen är det primärt domstolen som har att föriänga
övervakningen. Förhållandena kan dock vara sådana att övervakningsnämnden i
avvaktan på lagföringen har anledning atl förordna om fortsatt övervakning.

När
en domstol dömer lill fortsatt skyddstillsyn för nya brott kan den

bl. a. förordna om fortsatt övervakning eller förlänga prövotiden. Fängel

sestraffkommittén redovisar att domstolarna inte sällan dels förlänger 68

prövotiden, dels förordnar
om övervakning och bestämmer att övervak- Prop. 1987/88:120 ningen skall
pågå Ull prövotidens slut. Ett sådant beslut innebär att det kan bli fråga om
långa övervakningstider, i vissa fall under betydligt längre tid än ett år.

I
konsekvens med att övervakning vid ny dom pä skyddslillsyn i normalfallet
pågår ett är anser jag att del bör införas en möjlighet för övervakningsnämnd
att i sådana fall avkorta tiden till lägst ett år i de fall där den nya domen
innebär en längre övervakningstid och fortsatt övervakning inte bedöms
påkallad.

Ett
alternafiv till en sådan ordning har vid remissbehandlingen förordats av
Göteborgs tingsrätt. Enligt tingsrätten är del närmast självklart atl en
domstol inte bör förlänga övervakningen så att det medför längre obligatorisk
övervakning än vad som följer av en ursprunglig dom på skyddstillsyn, dvs. etl
år. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs därför knappast. Skulle man
anse att det ändå behövs en regel, förordar tingsrätten att den utformas sä att
den uttryckligen begränsar domstolens rätt att förlänga övervakningstiden med
mer än ett år, dock med rätt för övervakningsnämnden att förlänga till
prövotidens slut.

Jag
kan dela tingsrättens uppfattning sä till vida att i dessa fall övervakningstiden
vanligtvis inte bör förlängas med mer än ett är. Det kan dock tänkas
situationer då domstolen gör den bedömningen att en längre övervakningstid är
påkallad. Jag finner därför inte skäl att föreslå en begränsning av domstolens
valmöjligheter pä det sätt som tingsrätten föreslär. I likhet med kommittén
förordar jag del först angivna alternafivet med en möjlighet till avkortning av
övervakningstiden.

Jag
övergår härefter lill att behandla frägan om avkortning av övervakningstiden
efter villkorlig frigivning.

Frågan
om övervakning vid villkorlig frigivning avgörs som regel av skyddskonsulenten
efter prövning av om övervakning behövs i det enskilda fallet. Om
skyddskonsulenten har beslutat att den dömde inte skall stå under övervakning,
kan han senare förordna om sådan. Däremot finns ingen uttrycklig regel enligt
vilken skyddskonsulenten kan upphäva ett beslut.om övervakning.
Kriminalvårdsstyrelsen har i tillämpningsföreskrifter hänvisat
skyddskonsulenterna till att hänskjuta frägan om fortsatt övervakning Ull
övervakningsnämnd i de fall övervaknirig bedöms kunna upphöra i förtid. Det har
dock visat sig att nämndemas.praxis i sådana fall varierar. Vissa nämnder anser
sig kunna upphäva elt beslut om övervakning på begäran av skyddskonsulenten
medan andra nämnder har uppfattningen att det inte finns lagliga möjligheter
till det.

Enligt
min mening bör en övervakning som har beslutats efter villkorlig

frigivning kunna upphöra, om den inte längre behövs. Till skillnad frän vad

som gäller vid skyddstillsyn utgör övervakning efter villkorlig frigivning

inte något centralt inslag i straffverkställigheten. Jag föreslår därför att
del

i lagtext klart skall framgå att en övervakningsnämnd har möjlighet att

förordna om upphörande av övervakning efter villkorlig frigivning före den

föreskrivna övervakningstidens utgång, om övervakningen inte längre be

hövs. Beslutanderätten bör i dessa fall läggas på övervakningsnämnd och

således inte på skyddskonsulenten. 69

4.4
Beslut i högre rätt om utvisning

Prop.
1987/88:120

Mitt förslag: Ett
förbud införs för högre rätt att förordna om utvisning när lägre rätt inte
meddelait sådant förordnande och talan har fullföljts endast av den tilltalade
eller lill hans förmån. Motsvarande ändring görs i fråga om möjligheten att
förlänga tiden för ett förbud för den dömde atl återvända lill riket.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga de remissinstanser som berör frägan tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: Fängelsestraffkommittén tar i skrivelsen den 4 december 1986
upp frågan om ådömande av utvisning i högre rätt i anledning av ett betänkande
frän justitieutskotlet (JuU 1984/85:38). I den motion som låg till grund för
utskottsbelänkandet i den aktuella delen kritiserades det förhällandet att
högre rätt, även i det fall att endast den tilltalade fullföljt talan mot
domen, kan besluta om utvisning även om lägre rätt inte har gjort del.
Utskottet anförde att det inte är svårt att finna sympati för en sådan ordning
som motionärerna förespråkat. Utskottet hänvisade till fängelsestraffkommitténs
då pågående arbete och avslog en motion i ämnet. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1984/85:361).

Jag
vill peka på att det i förarbetena till 1954 års utlänningslag som föregick den
nuvarande utlänningslagen (1980:376) uttalades att den högre rätten inte i
anledning av den tilltalades talan borde kunna döma till förvisning (numera
utvisning) om inte den lägre rätten gjort det. Ocksä lagrådet uttalade sig för
att rättegångsbalkens bestämmelse om förbud mot vad som brukar kallas
reformatio in pejus skulle tillämpas analogt på förvisning. Någon föreskrift
infördes dock inte som förbjöd en ändring i förvisningsfrågan till nackdel för
den dömde med anledning av dennes överklagande. I förarbetena (prop.
1979/80:96) till den nuvarande utlänningslagen berördes däremot inte frågan om
reformatio in pejus, vilket innebär alt rättsläget är oförändrat.

Jag
vill i detta sammanhang peka på att högsta domstolen i några avgöranden under
senare år när del gäller påföljder enligt brottsbalken och förverkande har
tillämpat reglerna om förbud mot reformatio in pejus pä ett för den tilltalade
mer gynnsamt sätt än tidigare (jämför NJA 1983 s. 425 och 1984 s. 452 och 918).
Högsta domstolen har bl. a uttalat att bestämmelserna bör tillämpas så att man
i möjligaste män undviker att resultatet av en tilltalads överklagande kommer
att framstå som en påfallande försämring för honom.

Jag
delar den uppfattning som såväl justifieulskottet som fängelsestraff-kommittén
och remissinstanserna har gett uttryck för, nämligen att förbudet mot
reformatio in pejus bör omfatta även utvisning. En utvisning torde för många
tilltalade framstå som en klart svårare sanktion än några månaders längre
fängelsestraff. I det mål som var upphov till den av justifieulskottet
behandlade motionen (NJA 1981 s. 1246) sänkte hovrätten pä den tilltalades
talan det av tingsrätten ådömda fängelsestraffet på ett år och tre

70

månader till ett års
fängelse och beslutade om utvisning ur riket på livstid. Prop. 1987/88:120
Högsta domstolen fann att hinder inte förelegat för hovrätten att ta upp frågan
om utvisning lill prövning. Jag anser att det inte är skäligt atl en tilltalad
skall behöva riskera att få den samlade sanktionen för brottet ändrad på detta
sätt när endast han för talan i högre rätt.

Jag
förordar därför att det i 51 kap. 25 § RB föreskrivs ett förbud för högre rätt
att besluta om utvisning i det fallet att lägre rätt inte har meddelat ett
sådant beslut och talan har fullföljts endast av den dömde eller till hans
förmån. Högre rätt bör i den situationen inte heller fä bestämma längre tid för
ett förbud för den dömde att återvända till Sverige.

Vissa
andra frågor som berör dels reglerna i den nämnda paragrafen, dels reglerna för
omröstning i brottmål behandlas i en departementspromemoria (Ds Ju 1987:19)
som för närvarande remissbehandlas. Jag räknar med att kunna presentera
lagförslag även i dessa frågor i sådan fid atl ett gemensamt ikraftträdande med
mina förslag i detta ärende blir möjligt.

5 Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag Ull

1. lag
om ändring i brottsbalken

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken

3.
lag om ändring i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott

4.
lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister

5.
lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m. m.

6.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)

7.
lag om ändring i
utlänningslagen (1980:376)

Förslaget
under 3 har upprättats i samråd med chefen för kommunika-Uonsdepartemenlet och
förslaget under 7 i samråd med statsrådet G. Andersson.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1
kap.

Bestämmelserna
i nuvarande 5 och 6 §§ motsvaras av de nya 30 kap. 2 och 3 §§. Vidare upphör 7
§ att gälla, se avsnitt 2.2 och 30 kap.

3 §

Paragrafen
är i sak oförändrad. Den enda ändring som vidtagits är att

orden "de allmänna" har utgått. Uttrycket behövs inte eftersom
samtliga

särskilda straffarter numera har utmönstrats. 71

4§ Prop. 1987/88:120

Eftersom
särskilda straffmätningsregler införs är det missvisande att säga atl
användningen av straffen i allmänhet regleras av vad i bestämmelserna om det
särskilda brottet är stadgat. I stället sker en hänvisning lill förutom
bestämmelserna om de särskilda brotten vad därutöver är särskilt föreskrivet.
Vad som åsyftas är i första hand straffmätningsreglerna i 29 kap. Det nuvarande
andra stycket motsvaras av 5 § första stycket.

5§

Första
stycket motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 4 § andra stycket.
Bestämmelsen är i sak oförändrad. Endast den ändringen har vidtagits att ordet
påföljd har bytts ut mot straff Paragrafen reglerar ju endast förhållandel i
svårhetshänseende mellan de båda straffen böter och fängelse. Bestämmelsen har
fått vara kvar i 1 kap. eftersom den har betydelse för att man skall förstå de
regler som finns i bestämmelserna om de särskilda brotten om atl man i vissa
fall får döma lill lindrigare straffan som är stadgat för brottet.

I
30 kap. I § finns en bestämmelse som vid val av påföljd reglerar svårheten av
fängelse i förhållande till villkorlig dom och skyddstillsyn. En hänvisning
till den paragrafen har tagits in i andra stycket.

6§

Bestämmelsen
har i sak oförändrad förts över frän nuvarande 33 kap. 1 §. Bestämmelsen i
nuvarande 33 kap. I § om straffbarhelsåldern får anses så grundläggande att den
bör placeras i 1 kap.

13
kap. 11 §

Enligt
paragrafen får bl. a. under vissa förutsättningar dömas lill lindrigare straff
än som är föreskrivet för gärningen. Enligt den nuvarande andra meningen får
dock inte dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för
brottet annars är fängelse i två år eller däröver.

I
paragrafen har endast den ändringen gjorts att andra meningen har

ulgält. Orsaken är den föreslagna regleringen i 29 kap. rörande möjligheten

att döma till lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet. Denna

reglering gör den typ av inskränkning som bestämmelsen i andra meningen

innebär meningslös då lägre straff ändå kan ådömas. Ändringen saknar

emellertid praktisk belydelse. Del torde inte komma i fräga atl för så

allvariiga brott som det här gäller döma till böter. 72

20 kap. Prop. 1987/88:120

4§

I
paragrafen har det nuvarande andra stycket utgått. Bestämmelsen i stycket att
det vid bestämmande av straff skall tas hänsyn till om den dömde skiljs frän
sitt uppdrag har sin motsvarighet i 29 kap. 5 §.

26
kap.

Bestämmelserna
i den upphävda 4 § motsvaras av 29 kap. 7 § andra stycket och 30 kap. 5 §.

2 §

I
paragrafen finns bestämmelsen om fängelse som gemensamt straff för flera brott.
De sakliga ändringarna har behandlats i avsnitt 4.2. De syftar till en
differentiering genom att möjligheten att överskrida det svåraste straffet ökar
ju högre detta är. Del kan understrykas att vad som eftersträvas inte i första
hand är att höja straffen ulan att åstadkomma mer differentierade straffskalor
för fängelse vid flerbrottslighet. Normalt bör man liksom för närvarande kunna
hålla sig inom de vanliga straffskalorna.

11
§

Ändringen
består av ett tillägg enligt vilket övervakningsnämnden fär förordna atl
övervakningen efter villkorlig frigivning skall upphöra om den inte längre
bedöms vara behövlig. Skälen för delta har behandlats i avsnitt 4.3. Om
övervakning är påkallad eller inte skall bedömas enligt samma kriterier som
för närvarande. Att övervakningen normall skall upphöra sedan ett är av
prövotiden har förflutit framgår av sista meningen.

27
kap.

1 §

Bestämmelsen
innehåller det grundläggande rekvisitet för när villkorlig dom fär ådömas.
Detta får ske endast för etl brott för vilket påföljden inte bedöms kunna
stanna vid böter. Villkorlig dom skall således användas i fall då brottet med
fillämpning av den aktuella straffskalan och bestämmelserna i 29 kap. vid
straff mät ningen ligger pä fängelsenivå och alltså inte endast föranleder
böter. Detta skiljer sig frän den hittillsvarande regleringen enligt vilken
villkorlig dom får användas om fängelse kan följa på brottet, dvs. om
straffskalan för brottet upptar fängelse. I praxis torde dock inte heller
enligt denna reglering villkorlig dom ha ådömts i de fall brottet bedömts
motivera endast böter.

Angående
de närmare förutsättningarna för att döma till villkorlig dom,

se 30 kap. 4 och 7 §§. -73

2 § Prop. 1987/88:120

I
paragrafen finns den grundläggande bestämmelsen om atl villkorlig dom får
förenas med dagsböter. Förutsättningen för detta anges i den nya 30 kap. 8 §.

28
kap.

I §

Paragrafen
innehåller den grundläggande bestämmelsen om i vilka fall skyddstillsyn får
ådömas. Denna överensstämmer med den som föreslås gälla för villkorlig dom, se
27 kap. 1 §. Förutsättningaina i övrigt för att ådöma skyddstillsyn regleras i
30 kap. 4 och 9 §§.

2 §

Möjligheten
att kombinera skyddslillsyn med böter kvarstår. De närmare fömtsättningarna för
när kombinaitionen bör användas anges i 30 kap. 10 §.

3 §

Möjligheten
att kombinera skyddstillsyn med fängelse i lägst 14 dagar och högst 3 månader
kvarstår oförändrad. De närmare förutsättningarna för att använda kombinationen
regleras i 30 kap. 11 §.

I
det nya andra stycket anges uttryckligen alt domstolen inte får kombinera
skyddslillsyn med både böter och fängelse. Bestämmelsen överensstämmer med
tidigare molivuttalanden (prop. 1978/79:212 s. 74).

En
motsvarighet Ull bestämmelsen i del nuvarande tredje stycket återfinns i 6 a §
första stycket.

6 §

Bestämmelserna
i andra och tredje styckena har utan någon förändring i sak flyttats fill 6 a
§.

6a§

I
denna nya paragraf har, ulan någon ändring i sak, de väsentliga bestämmelserna
om innehållet i s.k. kontraktsvård samlats (prop. 1986/87:106, JuU 32, rskr.
279, SFS 1987:761).

I
första stycket föreskrivs att rätten, om en planerad behandling är av avgörande
betydelse för alt skyddslillsyn ådöms, i domslutet skall ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha ådömts om fängelse i stället hade valts som
påföljd. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 3 § tredje stycket.

Andra
stycket innebär atl föreskrift om den behandlingsplan som den

dömde har åtagit sig alt följa alltid skall meddelas i de aktuella fallen. I

andra meningen sägs att en sådan behandlingsplan också får innehålla 74

bestämmelser om atl den
dömde är skyldig alt genomgå kroppsvisitation Prop. 1987/88:120 och
kroppsbesiktning för kontroll av alt han inte missbrukar beroendeframkallande
medel. Bestämmelserna motsvarar nuvarande i 6 § andra stycket första meningen
och tredje stycket.

I
tredje stycket anges att det i samband med en sådan behandlingsplan får
föreskrivas atl den som ansvarar för behandlingen skall göra anmälan till
skyddskonsulenlen och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina
åligganden enligl planen. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande andra meningen i
6 § andra stycket.

En
föreskrift om behandlingsplan är en sådan föreskrift som avses i 26 kap. 15 §
första stycket 3. Att en sådan föreskrift får meddelas vid dom pä skyddstillsyn
framgär av hänvisningen i 28 kap. 6 § första stycket. Bestämmelserna i
förevarande paragraf är inte tillämpliga i varje fall dä en dom pä
skyddstillsyn förenas med föreskrift om en behandlingsplan som den dömde är
skyldig följa, ulan endast om den planerade behandlingen har varit av avgörande
betydelse för alt skyddstillsyn ådömts. Härmed avses att skyddstillsyn valts
med hänsyn lill den särskilda regleringen i 30 kap. 9 § andra stycket 3. Även
när gmnden att ådöma en skyddstillsyn är en annan, får rätten förena
skyddstillsynen med föreskrift om en behandlingsplan som den dömde skall
följa, men den särskilda regleringen i förevarande paragraf är då inte
tillämplig. Däremot fär rätten även i dessa fall enligt bestämmelsen i 28 kap.
5 § Qärde stycket besluta om längre övervakningstid under förutsättning atl den
dömde åtagit sig att följa behandlingsplanen.

7 §

Den
nya bestämmelsen i andra stycket har behandlats i avsnitt 4.3. Frägan om
övervakning i dessa fall behövs eller inte, bör bedömas utifrån samma kriterier
som gäller för om övervakning skall anordnas efter villkorlig frigivning. Såväl
stöd- som kontrollfunktionen hos övervakningen och syftet med den förlängda
övervakningen får således beaktas.

8
och 9 §§

I
paragraferna har endast hänvisningar lill det nuvarande 3 § tredje stycket
ersatts av dess motsvarighet i 6 a § första stycket.

29
kap.

Kapitlet,
som är nytt, har rubriken Om straffmätning och påföljdseftergift.

I kapitlet har bestämmelserna om straffmätning, som allmänt behandlats i

avsnitt 3.1 och 3.2, samlats. I stor utsträckning saknar bestämmelserna

motsvarighet i nu gällande lag. Nu gällande lagregler som rör straffmät

ningen har förts hit. Som exempel kan nämnas reglerna i nuvarande

26 kap. 4 § tredje stycket och 33 kap. 4 §. Endast allmänt giltiga regler om

siraffmätning, dvs. sådana som i princip är tillämpliga på alla brott, be

handlas i detta kapitel. 75

Straffmätningsregler
som tar sikte på särskilda brott står således kvar i Prop. 1987/88:120
anslutning till brottsbeskrivningarna (se den ändrade 13 kap. 11 § samt 14 kap.
11 § och 15 kap. 14 §). Straffmätningsregdn i 22 kap. 8 §, som endast gäller
under krig, har ansetts böra stå kvar i detta kapitel. Detsamma gäller
bestämmelsen i 2 kap. 6 § om hänsyn i vissa fall till påföljd ådömd utom riket.

Fängelsestraffkommittén
har i sitt förslag samlat de allmänna gmnderna för ansvarsfrihet i etl kapitel.
Delta kapitel tar inte upp några regler om strafflindring. Strafflindring
regleras i stället genom en hänvisning i kommitténs motsvarighet lill
förevarande kapitel. Någon allmän översyn av ansvarsfrihetsreglerna gör
kommittén inte i sitt huvudbetänkande. En sådan kommer dock alt ske i
slutbetänkandet, som beräknas föreligga inom kort. Enligl uppgift kommer då
relativt långtgående såväl sakliga som redaktionella ändringar att föreslås av
kommittén. Det har därför inte funnits skäl atl nu till någon del la upp
ansvarsfrihetsreglerna. Se vidare under 3 §.

Reglerna
om straffmätning har i förslaget placerats i 29 kap. och bestämmelserna om
päföljdsval i 30 kap. Även kommittén föreslog att reglerna om päföljdsval och
siraffmätning skulle placeras i tvä kapitel, dock med nummer 33 och 34.
Anledningen härtill var att kommittén föreslog att vissa specialstraffrättsliga
brott, t.ex. narkofikabrott och skattebrott, skulle föras över Ull
brottsbalken. Som jag ser det förutsätter en sådan förändring etl betydligt mer
ingående utredningsarbete och det finns således inte anledning att nu planera
för ett sådant överförande. Jag har därför valt att placera de nya reglerna i
de tidigare upphävda 29 och 30 kap. Reglerna om straffmätning och påföljdsval
kommer därmed att komma efter kapitlen om böter, fängelse, villkorlig dom och
skyddslillsyn. De kommer däremot före bestämmelserna om överlämnande till
särskild vård i 31 kap. Detta ser jag som en logisk ordning eftersom reglerna
om straffmätning och påföljdsval inte är tillämpliga i fråga om överlämnande
till särskild vård (se 30 kap. I § andra stycket i mitt förslag).

Jag
har inte gått lika långt som fängelsestraffkommitténs förslag vad det gäller
att föra över nu gällande regler till de två nya kapitlen. Det är dock endast
fråga om marginella skillnader. Jag anser således att den gmndläggande
bestämmelsen om påföljdernas användning i 1 kap. 4 § bör vara kvar i detta
kapitel. Den hänger nära samman med 1 kap. 3 § och behövs för att förstå de
enskilda brottsbeskrivningarna där ju endast påföljderna böter och fängelse
nämns. Att villkorlig dom och skyddstillsyn får ådömas i stället för fängelse
bör enligtmin mening framgå redan av bestämmelserna i 27 och 28 kap om dessa
påföljder och inte först av påföljdsvalskapitlet. Vidare anser jag att även
huvudbestämmelserna om att villkorlig dom får förenas med böter och
skyddstillsyn med böter eller fängelse samt de särskilda strafflatituder som dä
gäller bör finnas i 27 och 28 kap. Om inte dessa kombinationer presenteras
redan där blir resten av kapitlen svåra att förstå. De närmare
förutsättningarna för att döma till villkorlig dom och skyddstillsyn samt för
användningen av kombinationerna återfinns dock även enligt mitt förslag i
kapitlet orn påföljdsval.

Kapitlet
om straff mätning kommer således före kapitlet om påföljdsval. 76

Ser man endast till hur
beslutsprocessen fungerar i domstolarna kan, Prop. 1987/88:120 såsom påpekats
av några remissinstanser, hävdas att ordningen borde vara den omvända. Någon
egentlig straffmätning kommer normalt inte i fråga innan domstolen funnit alt
påföljden bör stanna vid böter eller fängelse. Med hänsyn till att
påföljdsvalet inte kan ske utan i vart fall etl allmänt omdöme om
brottslighetens straffvärde får del emellertid anses vara mest överskådligt att
ha bestämmelserna om straffvärde, och därmed även om den med straffvärdet så
intimt förknippade straffmätningen, före bestämmelserna om päföljdsvalet.

Kapitlet
har disponerats på följande sätt. 1 I § finns den grundläggande bestämmelsen om
straffvärdet som utgångspunkt för straffmätningen. Vidare anges där vilka
faktorer som särskilt skall beaktas vid bedömningen av etl brotts straffvärde.
Härefter följer i 2 § en exemplifierande uppräkning av omständigheter som ökar
straffvärdet. En motsvarande uppräkning av omständigheter som minskar
straffvärdet finns i 3 §. I 4 § regleras betydelsen av gärningsmannens tidigare
brottslighet. Omständigheter som utöver brottets slraffvärde skall beaktas vid
straffmätningen anges i 5 §. I 6 § finns bestämmelsen om påföljdseftergift.
SluUigen ges i 7 § särskilda regler för det fall atl någon har begått brott
innan han fyllt 21 är.

Fastän
en strävan har varit atl flertalet vanliga eller principiellt viktiga
straffmätningskriterier skall komma fill uttryck i kapitlet står det klart alt
det i praktiken kan uppkomma ett mycket stort antal situationer där de
omständigheter som ter sig väsentliga för straffmätningen inte läcks av de
aktuella reglema. Ofta kan då förhållandena antas vara sådana att det finns
någon av reglerna som visserligen inte uttryckligen tar sikte på den föreliggande
situationen men ändå till sin inriktning är så likartad att den kan fillämpas
analogt. Men även när så inte är fallet, skall naturligtvis domstolarna
bestämma straffet efter en sammanvägning av de särskilda omständigheter som
föreligger i det aktuella fallet. Det bör alltså understrykas att avsikten inte
är atl ge en uttömmande redovisning av de faktorer som bör beaktas.

1
§

Första
stycket

Här
anges de allmänna grunder enligl vilka straffmätning skall ske. Huvudregeln är
atl straff skall mätas ut efter brottets eller den samlade brottslighetens
straffvärde. Frågan om vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av
straffvärdet regleras i andra stycket. Bestämmelsen att straff skall mätas ut
efter straffvärdet är emellertid inte utan undanlag. Det finns senare i
kapitlet olika bestämmelser, 4, 5 och 7 §§, som öppnar möjlighet atl i enskilda
fall mäta ut ett annat straff än det som straffvärdet påkallar. Även på andra
ställen i brottsbalken, t. ex. reglerna om frivilligt avvärjande av fara m.m.
i 13 kap. 11 §, 14 kap. 11 § och 15 kap. 14 §, finns bestämmelser som ger
möjlighet att vid slraffmätningen beakta även andra faktorer än sädana som
påverkar bedömningen av straffvärdet.

Föreskriften
att straffvärdet skall vara avgörande för straffmätningen är

ett uttryck för den vikt som bör läggas pä principerna om ekvivalens och 77

proportionalitet
eller med andra ord att lika svåra brott skall ges lika Prop. 1987/88:120
stränga straff och alt svårare brott skall straffas strängare än lindrigare
brott. Även med en sådan reglering som finns i andra stycket är del emellertid
uppenbart att del finns utrymme för högst skiftande uppfattningar om vilket
straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är emellertid alt enskilda
domares värdering i detta hänseende inte skall vara avgörande för
slraffmätningen. Intresset av en enhetlig behandling innebär alt målsättningen
bör vara alt straffnivån för olika brott i princip skall vara oberoende av
vilken domare som dömer i det enskilda fallet. Delta har markerats i lagtexten
på tvä sätt. Dels föreskrivs uttryckligen att straff skall bestämmas inom
ramen för den tillämpliga straffskalan, dels sägs alt intresset av en enhetlig
rättstillämpning skall beaktas. Den principiella innebörden av dessa
föreskrifter är alt domstolairna vid sin bedömning av straffvärdet skall utgå
från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för samt i övrigt
anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis.

Att
målsättningen är en rättslig likabehandling får inte göra atl man bortser från
att del i praktiken kan föreligga betydande svårigheter atl jämföra olika
brott. En lång rad faktorer påverkar straffvärdet i det enskilda fallet och
någon enkel formel enligt vilken straff kan mätas ut finns inte. Stöld av två
lika värdefulla föremål eller två fall av misshandel som medfört lika svåra
skador kan med hänsyn till övriga omständigheter ha högst olika straffvärde.
Betoningen av den rättsliga likabehandlingen får således inte tas fill inläkt
för en mer schematisk eller förenklad straffmät-ningspraxis än den som
förekommer i dag.

Vilken
straffskala som är tillämplig i del enskilda fallet framgår normalt av den
brottsbeskrivning som är aktuell. Vid gradindelade brott är den tillämpliga
straffskalan beroende av till vilken grad brottet bedöms höra. Är någon
särskild bestämmelse tillämplig enligt vilken ett högre eller lägre straff än
det som normalt är föreskrivet för brottet får utdömas, påverkar detta också
vilken straffskala som skall anses tillämplig. Om del är fråga om ansvar för
flera brott, är den tillämpliga straffskalans omfattning beroende av reglerna
för bedömning av flerfaldig brottslighet (jämför 25 kap. 5 § och 26 kap. 2 §).
En förhöjd slraffskala finns också för vissa återfallssituationer (26 kap. 3
§).

Enligt
den straffmälningspraxis som nu tillämpas ligger de flesta straff som utmäts
relativt nära straffminimum medan den övre delen av straffskalan utnyttjas mer
sällan. Vid vissa brott, t. ex. narkotikabrott, är emellertid spridningen över
straffskalan större. Detsamma gäller när straffskalan endast omfattar böter
liksom i vissa fall dä såväl böter som fängelse ingår i straffskalan.

De
nya straffmätningsreglerna är inte avsedda alt medföra någon påtag

lig förändring av denna praxis. Den övre delen av straffskalan är normalt

inte avsedd för mer ordinär brottslighet av det aktuella slaget utan för

exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar. Del bör också hållas i

minnet att det ofta, exempelvis vid stölder, är mer eller mindre tillfällighe

ter som har varit avgörande för vilka värden som brottet kommit att avse

eller vilka skador som har tillfogats. Sådana omständigheter är därför 78

mindre
väl ägnade all läggas till giund för en differentierad siraffmätning.

Del kan emellertid inte
uteslutas att de nya reglerna kan ge upphov lill en Prop. 1987/88:120 mer
differentierad straffmälningspraxis än den som förekommer i dag och jag ser det
inte heller som någon nackdel om detta skulle bli följden. Det är i sig av
värde om förekomsten av försvårande omständigheter också återspeglas i
straffmätningen. Väl så viktigt är emellertid att även förekomsten av
förmildrande omständigheter beaktas på ett påtagligt sätt. Det kan i detta sammanhang
erinras om att 3 och 5 §§ ger ett ökat och mer preciserat utrymme för atl i
enstaka fall utmäta ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.
Också härigenom torde utrymmet för en mer differentierad straffmätning öka.

Del
som nu har sagts tar även sikte på gradindelade brott. Det kan i sammanhanget
erinras om alt frågan om vilken grad etl brott i ett enskilt fall skall anses
höra till inte helt avgörs enligt samma kriterier som straffmätningen.
Avgörande för till vilken svärhetsgrad ett brott är att hänföra är i allmänhet
omständigheter vid brottet av objektiv betydelse. Vid straff-mätningen inom en
given slraffskala är däremot ofta omständigheter av subjektiv betydelse av
avgörande vikt (jämför exempelvis Beckman m. fl., Kommentar till brottsbalken II, 5:e uppl. s. 644 f och 648). Har en gärningsman uppsätligen
tillgripit tillräckligt stora värden eller tillfogat en annan tillräckligt
svåra kroppsskador, torde brotten vara att bedöma som grova, även om effekterna
i viss män framstår som tillfälliga eller om förmildrande omständigheter
föreligger. Är å andra sidan del tillgripna av ringa värde eller skadorna
lindriga, är det fullbordade brottet normalt inte att bedöma som grovt, även om
avsikterna sträckt sig väsentligt längre. Del kan i sammanhanget framhållas att
sådana omständigheter som anges i 4, 5 och 7 §§ i princip aldrig är relevanta
vid bedömningen av vilken grad elt brott fillhör och att detta i vart fall i
allmänhet också gäller sådana omständigheter som anges i 3 §.

Frägan
vilken svärhetsgrad etl visst brott tillhör måste alltså avgöras innan
straffmätningen i del enskilda fallet sker. Utgångspunkten för slraffmätningen
skall därefter vara den straffskala som befunnits tillämplig. Del får mot den
bakgrunden anses naturligt att den övre delen av straffskalan används med viss
försiktighet även i sådana fall dä det finns en grövre grad av det aktuella
brottet. Man kan i delta sammanhang ocksä peka pä att den del av straffskalan
för en lägre grad av ett brott som "överlappar" straffskalan för en
högre grad i praktiken aldrig synes komma till användning och att
fängelsestraffkommiltén bl. a. mot denna bakgrund föreslår alt överlappningarna
skall minska väsentligt. Detta förslag har vid remissbehandlingen fått elt
övervägande positivt bemötande och avsikten är alt beakta detta vid den
beredning som nu pågår inom departementet beträffande straffskalornas
utformning.

Frägan
om betydelsen av atl gärningsmannen döms för flera brott har behandlats i
avsnitt 4.2. Som framgår där bör nuvarande praxis även i det hänseendet i
princip kunna vara vägledande också för tillämpningen av de nya reglerna. Del
kan här endast tilläggas atl del får anses vara en viktig uppgift för
rättstillämpningen att utveckla mera konkreta riktlinjer för hur slraffmätningen
bör ske i dessa fall.

79

Andra stycket Prop. 1987/88:120

Stycket
innehåller en uppräkning av omständigheter som särskilt skall

beaktas vid bedömningen av
straffvärdet. Förutom den skada, kränkning

eller fara som gärningen
inneburit och vad gärningsmannen insett eller

borde ha insett om detta
framhålls särskilt de avsikter eller motiv som

gärningsmannen haft.

I
motsats till kommitténs motsvarande bestämmelse är andra stycket inte någon
uttömmande definition av vad som avses med slraffvärde utan anger endast de
viktigaste inslagen vid straffvärdebedömningen. Med hänsyn härtill anknyts
inte, som kommittén föreslagit, straffvärdebedömningen uttryckligen till
gärningsmannens skuld. Kommitténs avsikt med att använda skuldbegreppet torde
visseriigen inte ha varit annan än att finna en kort sammanfattande beteckning
på olika till gärningsmannen hänförliga faktorer av betydelse för
straffvärdebedömningen. Kommitténs förslag i denna del har emellertid mött
åtskilliga invändningar vid remissbehandlingen och är knappast heller särskilt
vägledande för tillämpningen. Därför bör skuldbegreppet inte användas ii
lagtexten. I sak torde emellertid detta inte innebära någon mera påtaglig
skillnad i förhållande lill kommitténs förslag.

Ytterligare
en fördel med att inte definiera begreppet straffvärde utan i stället endast
ange de viktigaste momenten vid bedömningen av detta är att det härigenom står
klart att även andra faktorer kan vara av betydelse för vilket slraffvärde ett
brott skall anses ha. Man kan särskilt nämna sådana allmänpreventiva
överväganden som enligt vad som anförts i avsnitt 2.2 kan påverka utfallet av
en straffvärdebedömning.

Att
andra faktorer än de som uttryckligen nämns kan vara av betydelse utesluter
inte atl bestämmelsen är aivsedd att ge elt klart uttryck för att det alltid är
omständigheterna vid brottet som måste vara avgörande för
straffvärdebedömningen. I 2 och 3 §§ ges mera konkreta exempel på sädana
faktorer. Gärningsmannens person, hans tidigare vandel eller vad som inträffat
efter brottet saknar däremot i princip betydelse för straffvärdet. I den mån
sådana faktorer skall beaktas vid straffmätningen får detta ske enligt
bestämmelserna i 4, 5 och 7 §§.

En
utgångspunkt för straffvärdebedömningen är självfallet de objektiva
omständigheterna vid brottet. Detta har markerats genom att lagtexten särskilt
nämner den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Uttrycket är
avsett att uppfattas i vid mening. Utgångspunkten för bedömningen torde
normalt kunna tas i del aktuella brottets rekvisit. Ofta framgår här direkt
vilka former av skada, fara eller kränkning som i första hand är aktuella. Vid
andra brott, som varusmuggling eller valutabrott, kan det framstå som mindre
klart vari skadan, kränkningen eller faran primärt består. Även i sådana fall
utgör emellertid brotten angrepp på rättsligt skyddade intressen, och några
slöne svårigheter torde normalt inte föreligga att bedöma i vilken
utsträckning dessa har kränkts.

Bedömningen
av sådana omständigheter som jag nu berört skall självfal

let ske utifrån objektiva kriterier. Vem som drabbats av brottet är således i

princip utan betydelse för bedömningen i delta hänseende. Detta utesluter

självfallet inte att del kan finnas anledning att se allvarligare på vissa 80

former av angrepp än andra
med hänsyn lill alt de kränker flera skyddsvär- Prop. 1987/88:120 da
intressen. Ett exempel är den särskilda lagregleringen beträffande våld eller
hot mot tjänsteman. Liknande situationer kan emellertid föreligga även utan
särskild lagreglering.

Straffvärdet
för stöld av två lika värdefulla fordon kan exempelvis vara olika med hänsyn
till atl ett av fordonen har varit av särskild betydelse för målsäganden.
Kommittén har för sin del pekat på det exemplet att stöld av ett par skidor i
fjällvärlden kan få betydligt allvarligare följder än om stölden sker i en
storstad.

Även
om de objektiva omständigheterna bildar en naturlig utgångspunkt för
straffvärdebedömningen, är de subjektiva omständigheterna ofta av större
betydelse i detta hänseende. Detta har i bestämmelsen kommit till uttryck genom
föreskriften atl del särskilt skall beaktas vad gärningsmannen insett eller
borde ha insett om de objektiva omständigheterna samt vilka avsikter eller
motiv som han haft. Vid straffvärdebedömningen skall hänsyn inte las till
sådana omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller
oaktsamhet. Hur grov oaktsamheten har varit liksom vilken form av uppsåt som
förelegat är också av stor betydelse för bedömningen.

Har
uppsåtet sträckt sig längre än de faktiska verkningarna är detta, i den mån det
inte påverkar rubriceringen av brottet, en försvårande omständighet. Av
väsentlig betydelse är också bakgrunden till gärningsmannens handlande. En
impulshandling har normalt inte samma straffvärde som ett handlande som är
övervägt, och två likartade gärningar kan vara att bedöma helt olika med hänsyn
till att olika motiv har legat bakom. På ett allmänt plan kan det sägas att det
är en försvårande omständighet, om gärningsmannen genom sitt handlande har visat
en uppenbar likgiltighet inför rättsligt skyddade värden.

2 §

I
paragrafen finns en uppräkning av försvärande omständigheter, dvs.
omständigheter som ökar straffvärdet. Det rör sig genomgående om omständigheter
som är hänförliga till det konkreta brottet. Uppräkningen är exemplifierande.
Del kan alltså även förekomma andra försvårande omständigheter än de
uppräknade. Avsikten är emellertid atl uppräkningen skall inrymma de vanligaste
och mest betydelsefulla av det slags omständigheter som enligt nuvarande
praxis brukar åberopas som särskilt försvårande.

Atl
de uppräknade omständigheterna skall beaktas särskilt utesluter

dock inte att det kan finnas andra omständigheter som i det enskilda fallet

kan tillmätas lika stor eller större betydelse. Självfallet skall, på motsva

rande sätt,som sker vid bedömningen av vilken grad etl brott skall hänföras

fill, samfiiga omständigheter vid brottet beaktas vid straffvärdebedömning

en. Jämfört med vad som gäller vid gradindelning av särskilda brott säger

det sig också självt att det vid tillämpningen av en allmän bestämmelse av

det här aktuella slaget måste finnas ett större utrymme för att tillmäta 81

6 Riksdagen 1987188. I saml. Nr 120

ocksä
andra omständigheter än de som uttryckligen anges i lagtexten en Prop.
1987/88:120 väsentlig betydelse.

Inledningsvis
framgår att de angivna omständigheterna gäller vid sidan av vad som skall
beaktas för varje särskild brottstyp. Härmed avses främst vad som framgår
direkt av straffbestämmelserna men även exempelvis av förarbeten och
rättspraxis.

Vid
bestämmande av straffvärdet skall man överväga om den föreliggande gärningen
är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma brottstyp. I
straffbestämmelserna kan förekomma sädana omständigheter som anges i paragrafen.
Som exempel kan nämnas att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet
eller att brottet utgjort led i en brottslighet som har bedrivits i stor
omfattning. Motsvarande rekvisit finns i olika broltsbeskrivningar, t. ex. vid
grov misshandel respektive vid grovt narkotikabrott. Har en sådan omständighet
beaktats redan vid avgörandet av till vilken grad brottet är att hänföra,
saknas det ofta anledning att ytterligare beakta den i försvärande riktning vid
slraffmätningen inom den för graden föreskrivna straffskalan.

Det
förhållandel alt en eller flera försvårande omständigheter föreligger gör det
inte möjligt att gå över det maximum som är stadgat för brottet.

Punkt
I

Vad
som upptas här är det som brukar kallas subjektivt överskott. Gärningsmannen
har haft ett uppsåt som sträckt sig längre än till det händelseförlopp han
orsakat. De praktiskt vanliga fallen av subjektivt överskott föreligger vid
försök, förberedelse och stämpling till brott. Det händelseförlopp
gärningsmannen avsett sträcker sig i dessa fall längre än till den handling han
faktiskt har företagit eller den effekt han har uppnått, dvs. vanligen till det
planerade eller påbörjade brottets fullbordan.

Om
gärningsmannen har haft för avsikt alt brottet skulle få betydligt allvarligare
följder än det faktiskt har fått, är del rimligt att denna omständighet verkar
höjande vid bedömning av straffvärdet. Ofta torde del förhålla sig sä alt, om
någon med avseende på effekten har gjort sig skyldig till en lindrigare form av
etl gradindelat brott men har haft för avsikt alt uppnå mer, han kan dömas för
försök till den högre graden av brottet. Om gärningen dock redan är atl hänföra
till den högsta graden eller om det rör sig om ett brott som inte är
gradindelal, finns inte denna möjlighet. Det kan i sådana fall finnas anledning
att tillämpa den nu aktuella punkten för att bestämma ett för brottet
rättvisande straffvärde.

Punkt
2

För
att denna punkt skall tillämpas krävs enligt lagtexten att gärningsman

nen har visat särskild hänsynslöshet. Det skall alliså tillkomma något extra

utöver den hänsynslöshet som normalt ingår i begåendet av etl brott och

som i förekommande fall har beaktats i rekvisiten för brottet. Att råna

någon under pistolhot är normalt att bedöma som grovt rån. Om rånaren

dämlöver skjuter skarpa varningsskott, tillkommer etl extra mått av hän- 82

synslöshet som det kan
finnas skäl atl beakta vid bestämmandet av Prop. 1987/88:120 straffvärdet.
Inbrott i lägenhet där någon har sin bostad bedöms normalt som grov stöld. Om
till själva stölden kommer att gärningsmannen orsakat en förstörelse, som i
förhållande lill inbrottet är omfattande eller omotiverad ger detta uttryck
för en hänsynslöshet som också kan beaktas vid straffvärdebedömningen.

Punkt
3

Punkten
tar bl. a. sikte pä brott som förövats mot barn, handikappade eller äldre. Att
narkotika har försålts till barn eller ungdom bör således bedömas som
allvarligare än om samma preparat och mängd försålts till vuxna personer. Alt
ett rån har förövats mot en handikappad måste anses försvårande. Att man
uppsätligen utnyttjar att någon har en särskilt skyddslös ställning är en
faktor som normalt bör tillmätas en betydande vikt. Detta gäller särskilt
övergrepp mot barn där riskerna dessutom är särskilt stora att övergreppen kan
medföra svåra och långvariga personliga skadeverkningar.

Punkt
4

Atl
grovt utnyttja sin ställning eller att missbruka ett särskilt förtroende är
också ägnat att höja ett brotts straffvärde. Det finns ofta anledning att se
allvarligare på om t.ex. en anställd stjäl nägot från sin arbetsplats än om
motsvarande egendom stjäls av en utomstående. Samma gäller t. ex. om en vårdare
på en kriminalvårdsanstalt för in narkotika lill de intagna.

Punkt
5

I
23 kap. 5 § finns en strafflindringsregd för bl. a. den som har förmåtts att
medverka fill brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd
eller beroende ställning. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Den nu
aktuella punkten tar sikte pä att gärningsmannen förmått annan att medverka
till brottet pä ett sådant sätt. Avsikten är dock inte att punkten alltid skall
vara tillämpbar då 23 kap. 5 § leder till ansvarsfrihet eller
straffnedsättning. Detta skulle leda alltför längt. Det snävare tillämpningsområdet
för förevarande punkt har markerats genom att det skall röra sig om allvarligt
tvång etc. Bestämmelsen kan tänkas vara tillämplig t.ex. i det fall någon
utnyttjar sitt barns ungdom eller beroendeställning till att förmå honom att
medverka vid brott. Elt annat exempel är att någons narkofikamissbmk utnyttjas
lill att förmå honom att delta i narkotikabrottslighet.

Punkt
6

Bestämmelsen
avser brottslighet som har bedrivits i organiserade former

genom att ha varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfatt

ning. Det skall röra sig om en brottslig verksamhet. Elt enstaka brott, t. ex. 83

ett
väl planlagt inbrott, faller inte under bestämmelsen vilket självfallet inte
Prop. 1987/88:120 utesluter att planläggningen i ett sådant fall ändå kan vara
att beakta som en försvårande omständighet. Bestämmelsen tar inte främst sikte
på brott som har förövats av en ensam person utan på brottslighet med flera
inblandade och som har skett i organiserade former. Del skall således röra sig
om en serie gärningar som har övervägts före förverkligandet eller om en
brottslighet som utan närmare planläggning ändock har bedrivits i stor
omfattning. Exempel pä brottslighet av denna typ är försäljning av narkotika i
organiserade former, systematisk häleriverksamhet, koppleri i stor omfattning i
form av bordeller samt dobbleri som består i att driva spelklubbar. Även olika
former av ekonomisk brottsHghet kan falla under bestämmelsen. Sådan
brottslighet bedrivs inte sällan i stor omfattning och med omfattande
förberedelser, där brottet eller brotten ingår i vad som fär betraktas som en
brottslig verksamhet. I dessa fall kan det röra sig om endast en gärningsman..
Tillämpningen av denna punkt inskränks genom att den tar sikte endast på
medverkande som spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Den är
således inte tillämplig på t.ex. gatuför-säljarna i en narkotikaliga. Det krävs
dock inte att den tilltalade har intagit en ledande ställning. Även om så inte
är fallet kan hans deltagande ha varit betydande.

Gemensamt
för punkterna 1 -6

Avsikten
med denna paragraf är att någorlunda uttömmande ange de omständigheter som vid
sidan av brottslighetens omfattning eller effekter bmkar betraktas som särskilt
förvårande. Även om uppräkningen är exemplifierande, torde de vanligast
förekommande omständigheterna av detta slag finnas med om kanske inte direkt
angivna sä dock pä det sättet att de går att hänföra till någon av de
uppräknade punkterna. Denna teknik har lett till att flera av punkterna är
allmänt hållna. Det skall därför betonas att de bör tillämpas med försiktighet.

Fängelsestraffkommittén
uttalar i anslutning till motsvarigheten till denna paragraf att åklagaren, om
han anser att det i ett mäl föreligger någon omständighet som ökar straffvärdet
enligt bestämmelsen, bör åberopa omständigheten i stämningsansökan. En
remissinstans, domareförbundet, kritiserar detta uttalande och menar att det
strider mot nuvarande praxis och möjligen kan medföra långtgående processuella
komplikationer. Uttalandet skulle nämligen enligt förbundet kunna uppfattas
som att domstolen skulle vara förhindrad att beakta omständigheterna i den män
de inte uttryckligen anges i gärningspåståendet. Det torde dock vara klart att
domstolen vid straffmätningen i samma utsträckning som i dag, kan beakta
försvårande eller förmildrande omständigheter oberoende av om åklagaren
åberopat dem i stämningsansökan eller ej. Det är dock givetvis alltid av värde
för den tilltalade och hans försvar om åklagaren redan i stämningsansökan
anger om någon omständighet föreligger som enligt hans åsikt enligt förevarande
paragraf är att anse som särskilt försvårande.

Avslutningsvis
kan påpekas att åklagaren naturligtvis har bevisbördan

för om en försvärande omständighet föreligger. 84

3§ Prop. 1987/88:120

Paragrafen
behandlar förmildrande omständigheter. Uppräkningen är även här
exemplifierande.

Inledningsvis
ges en hänvisning till att bestämmelserna skall tillämpas utöver vad som är
föreskrivet för vissa fall. Omständigheter som minskar straffvärdet finns ju,
förutom i denna bestämmelse, reglerade även pä andra häll i brottsbalken. Jag
tänker här främst på regeln i 24 kap. 5 § BrB. Föreligger t. ex. nödvärn, utan
att ansvarsfrihet inträder, skall omständigheten ändock beaktas vid
bedömningen av straffvärdet. Även lindrigare straff än som är stadgat för
brottet kan dä ådömas. Såsom berörts i den allmänna motiveringen kommer
fängelsestraffkommittén i sitt slutbetänkande att presentera en översyn.av de
allmänna ansvarsfrihetsgrunderna. I avvaktan härpå föresläs inte någon ändrad
reglering beträffande dessa.

På
motsvarande sätt som vid de försvårande omständigheterna i 2 § har strävan
varit att i 3 § ange de förmildrande omständigheter som är vanligast och mest
betydelsefulla. Självfallet kan även här, och detta i större utsträckning än
vid försvårande omständigheter, även andra faktorer än de som uttryckligen
nämns vara att beakta som förmildrande omständigheter.

Första
stycket

Punkt
1

Bestämmelsen
tar sikte pä vad som brukar kallas provokation, alltså situationer då någon
retas eller hetsas till att begå brott. Punkten är avsedd att tillämpas med
stor försiktighet. Jämför uttalanden om våldtäkt och provokation i prop.
1983/84:105. Det brott vid vilket del oftast torde finnas anledning alt beakta
provokation är misshandel.

Punkt
2

Här
avses omständigheter som minskar gärningsmannens förmåga att kontrollera sitt
handlande.

Först
nämns själslig abnormitet. Bestämmelsen har en motsvarighet i den nuvarande
föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket andra meningen om att lindrigare
straff får bestämmas för brott som nägot begått under inflytande av själslig
abnormitet. När det gäller termen själslig abnormitet vill jag tillägga alt jag
och chefen för socialdepartementet avser alt inom kort hos regeringen ta upp
frågan om ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare. Jag får i det sammanhanget anledning att
återkomma till termen själslig abnormitet.

Stark
sinnesrörelse kan uppstå efter provokation och faller dä primärt under punkt I. Under
förevarande punkt faller t.ex. de fall där någon under tillfällig depression
eller stark upprördhet pä grund av personliga bekymmer begår en för honom i
normala fall främmande handling.

Ullrycket
"annan orsak" slutligen syftar bl. a. på extrem trötthet, fysisk
utmattning eller hög feber.

Att
märka är alt de omständigheter som avses skall vara av den styrkan 85

alt gärningsmannen på
grund av dem har haft starkt nedsatt förmåga att Prop. 1987/88:120

kontrollera sitt
handlande. Delta får exempelvis anses vara fallet om

gärningen begåtts under
inflytande av en själslig abnormitet. Vid sidan av

dessa fall rör del sig
emellertid om helt exceptionella situafioner. Det krävs

vidare normalt att
gärningsmannen ulan eget vållande hamnat i sitationen i

fråga. Så kan t. ex.
extrem trötthet normall inte föranleda mildare straff för

den som under sådan
framför bil och vållar en trafikolycka. Att någon av

annan orsak haft starkt
nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande kan

lätt leda tankarna till
berusning. Beträffande bemsningens betydelse för

straffmätningen
och för påföljdsvalet innebär emellertid de nya reglerna

ingen
förändring, utan berusningen får beaktas på samma sätt som för

närvarande
sker i praxis (jämför 1 kap. 2 § andra stycket).

Punkt
3

I
denna punkt ges en regel om all viid bestämmandet av straffvärdet hänsyn skall
tas till den tilltalades uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller
omdömesförmåga. Har hans handlande stått i samband med och påverkats av sädana
omständigheter fär del alltsä beaktas i mildrande riktning. Bristande
utveckling m. m. förekommer kanske främst hos yngre personer men kan
naturligtvis förekomma även hos äldre. Bestämmelsen är naturligen avsedd att
tillämpas med stor försiktighet. Detta markeras genom att det skall röra sig om
uppenbart bristande utveckling etc. Att någon rent allmänt är omdömeslös,
vilket torde kunna sägas om många som begår brott, är inte skäl för att
tillämpa bestämmelsen. Denna punkt kompletteras av 7 § som tillåter ett
allmänt h.änsynstagande till låg ålder.

Punkt
4

I
denna punkt tas upp det fallet atl brottet har föranlelts av stark mänsklig
medkänsla. Atl tillämpa denna bestämmelse torde inte ofta komma i fråga.
Exempel pä brott föranledda av stark mänsklig medkänsla är de s. k.
barmhärtighetsmorden, dvs. att någon dödar t.ex. en nära anhörig som ligger
obotligt sjuk för atl göra slut på dennes plågor.

Gemensamt
för punkterna I -4

Avslutningsvis
skall nägot beröras frägan om bevisbördan beträffande

omständigheter som omfattas av denna paragraf. I dag torde del förhålla

sig så att bevisbördan beträffand': omständigheter av den typ som här

avses är densamma som beträffande invändning om t. ex. nödvärn. Bevis

bördan för alt omständigheterna inte förelegat vilar alltså i princip pä

åklagaren. Det anses emellertid att åklagaren har fullgjort sin bevisskyldig

het när en omständighet över huvud taget inte har nämnts men också när

en omständighet har åberopats men den med hänsyn till övriga omständig

heter inte framstår som trovärdig. Är det fråga om etl blankt påstående atl

en viss omständighet föreligger eller är den berättelse som den tilltalade

har avgett helt verklighetsfrämmande, bör domstolen kunna lämna den 86

påstådda omständigheten
utan avseende. Kan det inte uteslutas att vad Prop. 1987/88:120 den
tilltalade uppger är riktigt, gäller emellertid i princip huvudregeln om
åklagarens bevisbörda.

Andra
stycket

Första
stycket kompletteras med en bestämmelse som ger möjlighet att ådöma lindrigare
straff än som är föreskrivet för brottet. En liknande bestämmelse återfinns i 5
§ andra stycket i anslutning till billighetshänsynen.

Några
remissinstanser har ifrågasatt om inte möjligheterna att gå under vad som är
stadgat för brottet blir alltför stora. De menar därvid att andra stycket och
motsvarande bestämmelser i 5 § kommer att leda till en avsevärd osäkerhet om
hur de skall tillämpas och därigenom motverka önskemålet om en enhetlighet i
dömandet. Vidare framförs den åsikten alt tekniken att nämna en rad
omständigheter som kan föranleda strafflindring torde medföra att i en lång rad
mål, där det är uppenbart att strafflindring inte kan komma i fråga, tid kommer
atl tas upp med diskussion om en sådan ändå skall förekomma.

Den
nya regleringen innebär att remissinstansernas invändningar på denna punkt inte
har tillgodosetts. Alt märka är alt de omständigheter som räknas upp i första
stycket i förevarande paragraf, och även omständigheterna enligt 5 §, är
sådana som domstolarna redan i dag överväger som grund för slrafflindring.
Strafflagberedningen lade är 1948 (SOU 1948:40) fram etl förslag till
bestämmelser om befogenhet för domstol atl nedsätta straffet under
straffskalans minimum eller att efterge ansvarspäföljd. I förslaget angavs
genom uppräkning vissa omständigheter som borde särskilt beaktas vid
prövningen. Förslaget ledde, vad gällde uppräkningen, inte till lagstiftning.
Av förarbetena till den nu gällande bestämmelsen i 33 kap. 4 § om
strafflindring och påföljdseftergift framgår dock att uppräkningen utgör
exempel på omständigheter som kan föranleda nedsättning eller eftergift (prop.
1962:10). De omständigheter strafflagberedningen angav överensstämmer i stort
med dem som räknas upp i förevarande paragraf och i 5 §. Den nya regleringen
utgör således inte någon nyhet utan är i stor utsträckning en kodifiering av
gällande praxis.

Att
en lagreglering skulle leda lill ökad oenhetlighet förefaller inte troligt.
Förhållandet bör i stället bli del rakt motsatta. Domstolarna får ju på detta
sätt ett klarare underlag för sitt ställningstagande i ovanliga situafioner.
Genom en lagreglering kan det visserligen tänkas alt förmildrande
omständigheter oftare kommer att åberopas i målen. Alt sä sker och att
domstolarna noga bedömer om någon sådan omständighet föreligger och hur den i
så fall bör beaktas framstår inte som någon nackdel.

Vad
sedan gäller själva möjligheten att gå under vad som är föreskrivet

för brottet är att märka att denna är förhållandevis snävt utformad. Lindri

gare straff fär ådömas endast om det är "uppenbart" påkallat med
hänsyn

till brottets straffvärde. Tillämpningen skall således vara restriktiv, och det

krävs en mycket hög grad av de relevanta omständigheterna för att de skall

leda till ett straff under föreskrivet minimum. Att i lagtexten ge någon 87

närmare vägledning för i
vilka fall så skall ske är knappast möjligt. Och det Prop. 1987/88:120 är inte
heller lämpligt atl läsa fast tillämpningsområdet genom motivuttalanden. Den
närmare tillämpningen fär i stället bestämmas genom praxis. Det bör anmärkas
att stycket är avsett att kunna tillämpas även om andra myckel starkt
förmildrande omständigheter föreligger än sädana som avses i första stycket.

4 §

I
paragrafen regleras frågan om vilken betydelse gärningsmannens tidigare
brottslighet skall ha vid straffmätningen. Frågan har behandlats i avsnitt 3.5.

Paragrafen
har formulerats i enlighet med lagrådets förslag. Genom att använda uttrycket
att "den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott" klargörs,
såsom lagrådet framhåller, att även fall av åtalsunderiåtelse och
strafföreläggande i princip hör till de återfallsgmndande faktorerna.

Paragrafen
är tillämplig vid straffmätningen, således vid utdömande såväl av böter som
fängelse. Vad gäller böter skall tidigare brottslighet kunna påverka
straffmätningen på samma sätt som i dag. Någon förändring är i detta hänseende
inte avsedd. Detsamma gäller frågan om att pä grund av tidigare brottslighet
övergå från böter till fängelse i fall då straffskalan innehåller båda dessa
straffarter. Vad som i sak är nytt i bestämmelsen är således betydelsen av
tidigare brottslighet när domstolen bestämmer längden av ett fängelsestraff.

Enligt
paragrafen skall tidigare brottslighet i första hand beaktas genom
påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Av
30 kap. 4 § framgår att en av de situationer i vilken fängelse primärt bör
kunna komma i fråga är att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till
brott. Vid återfall når man sä småningom den punkt då kriminalvård i frihet
inte längre kan tillämpas utan domstolen måste övergå till att döma till
fängelse. I den situationen har en straffskärpning på gmnd av tidigare
brottslighet åstadkommits genom själva påföljdsvalet. Dämtöver finns det inte
anledning alt låta den tidigare brottsligheten påverka längden av
fängelsestraffet. Det är först när fängelse därefter skall ådömas som förevarande
paragraf kan bli aktuell.

I
dessa situationer skall dock, som framgår av bestämmelsen, tidigare
brottslighet i första hand beaktas genom förverkande av villkorligt medgiven
frihet. I vissa situationer kan man dock länka sig att detta inte är
tillräckligt. I första hand är detta naturiigtvis fallet om någon villkorligt
medgiven frihet som kan förverkas inte finns. Beror detta på att den tid inom
vilken förverkande kan ske enligt 34 kap. 4 § gått till ända utan alt den
tilltalade gjort sig skyldig till nya brott bör straffskärpning normalt inte
ske. Så lång tid har då förflutit att återfallet som regel inte bör verka
straffskärpande. Såsom har anförts i den allmänna motiveringen finns det
emellertid flera olika undantag frän detta. En annan tänkbar situation där en
straffskärpning skall övervägas är om den återstående strafftid som kan
förklaras förverkad framstår som alltför kort som extra sanktion på grund av
den nya brottsligheten.

I andra meningen anges att
vad som särskilt skall beaktas då straffskärp- Prop. 1987/88:120 ning på gmnd
av återfall övervägs är vilken omfattning som gärningsmannens tidigare
brottslighet haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den
tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda
fallen varit särskilt allvarlig. Med uttrycket omfattningen av gärningsmannens
tidigare brottslighet markeras att behovet av slraffskärp-ning gör sig särskilt
gällande i samband med upprepade återfall. När sädana återfall bör kunna
föranleda en slraffskärpning är bl. a. beroende av i vad mån andra
omständigheter som nämns i bestämmelsen föreligger. Ju allvarligare
brottsligheten är, desto färre återfall behövs för att en särskild
straffskärpning skall vara motiverad.

Angående
de övriga omständigheter som nämns i andra punkten hänvisas till
specialmotiveringen till 34 kap. 4 § där liknande bestämmelser finns. Att märka
är att det beträffande förverkande enligt 34 kap. 4 § endast anges alt
brottsligheten i båda fallen är allvarlig. I förevarande bestämmelse sägs
däremot att vad som särskilt skall beaktas är om brottsligheten i båda fallen
är särskilt allvarlig. Det krävs således normalt allvarligare brottslighet för
straffskärpning genom straffmätningen än för straffskärpning genom
förverkande. För att brottsligheten skall kunna bedömas som särskilt allvarlig
bör krävas att straffvärdet för såväl den gamla som den nya brottsligheten är
minst omkring ett års fängelse.

Avslutningsvis
kan följande framhållas. Som anförts i avsnitt 3.5 är det i dag osäkert i
vilken utsträckning domstolarna vid slraffmätningen tar hänsyn till tidigare
brottslighet. Utvecklingen synes ha gått mot att domstolarna i allt mindre
utsträckning gör det. Den nya bestämmelsen som jag nu har föreslagit är inte
avsedd att medföra en mer allmän slraffskärpning vid återfall. Förutom för alt
utjämna ojämnheter i tillämpningen bör en särskild slraffskärpning för återfall
endast komma i fråga i sådana fall där återfallssituationen framstår som
särskilt anmärkningsvärd. Förutom återfall i synnerligen allvarlig
brottslighet avses bl. a. upprepad och vanemäs-sig grov tillgreppsbrottslighet
såsom exempelvis bostadsinbrott.

Om
rätten med slöd av denna paragraf bestämmer elt strängare straffan som annars
hade bort följa på brottet, bör detta normalt anges i domskälen. Paragrafen
behöver däremot inte åberopas i domslutet.

Bestämmelserna
har behandlats i avsnitt 3.4. Här kan även hänvisas till specialmotiveringen
till 3 § andra stycket. Som konstateras i avsnitt 3.4 skall vid straffmätningen
utöver brottels straffvärde hänsyn tas till vissa omständigheter som är
hänförliga lill gärningsmannens person och hans handlande efter brottet. Dessa
omständigheter verkar endast i mildrande riktning. Angående omständigheternas
betydelse för päföljdsvalet, se 30 kap. 4 §.

Uppräkningen
i denna bestämmelse är, lill skillnad från motsvarande

uppräkning i 2 och 3 §§, i och för sig uttömmande. Den avslutande punkten

är dock allmänt hållen och ger möjlighet atl ta hänsyn till olika inte

närmare angivna faktorer. I likhet med omständigheterna enligt 2 och 3 §§ 89

är omständigheter som
avses i denna paragraf sådana som redan i dag Prop. 1987/88:120

beaktas av domstolarna vid
slraffmätningen. I en del fall har motsvarande

bestämmelser på annat håll
ersatts av denna paragraf Sålunda motsvaras

bestämmelsen om
hänsynstagande till men på gmnd av utvisning i 40 §

utlänningslagen av punkt 4
samt bestämmelserna i 20 kap. 4 § BrB andra

stycket av punkt 8 och i
33 kap. 9 § BrB och i 6 § trafikbrottslagen

(1951:649) av punkt 5.

Paragrafen
är avsedd att tillämpas med försiktighet så atl den inte medför risker för en
oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. I tveksamma
fall bör påstående om menliga följder underbyggas med intyg av t. ex. läkare -
såsom för närvarande i praxis krävs beträffande självmordsrisk - arbetsgivare
eller tillståndsmyndighet.

Med
anledning av bestämmelserna i paragrafen finns det skäl att något allmänt
beröra frägan om s. k. sanktionskumuiation. För den dömde har brottet ofta
andra negativa följder än den av domstolen ådömda påföljden. Han kan t.ex. bli
utvisad, åläggas att betala skadestånd, drabbas av förverkande av olika slags
egendom eller få sitt körkort indraget. I sådana situationer brukar man tala om
sanktionskumuiation. Sanktionskumuiation innebär således samtidigt bmk av mer
än ett straff eller annan negativ reaktion pä brott.

Det
finns vissa i lag fömtsedda kombinationer som domstolen antingen disponerar
över eller i vart fall direkt kan ta hänsyn lill vid påföljdsbestämningen.
Enligt 40 § ufiänningslagen skall, om en utlänning utvisas, det men som han
därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms. Vidare får enligt
6 § trafikbrottslagen vid bestämmandet av påföljd för brott enligt den lagen
hänsyn tas till en förväntad körkortsåterkallelse som medför att hinder eller
synnerlig svårighet uppstår för gärningsmannen i hans yrkes- eller
näringsutövning. Som nyss nämndes motsvaras dessa bestämmelser av förevarande
paragraf.

Beträffande
företagsbot finns en bestämmelse i 36 kap. 10 § enligt vilken boten får
efterges eller sättas lägre än vad som eljest bort ske, bl. a. om påföljd för
brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne. Påföljdsbestämningen
skall alltså i dessa fall i princip ske utan något hänsynstagande till
företagsboten.

I
praxis är det vidare vanligt att hiinsyn tas till brottspåföljden vid beslut

om förverkande. Detta är en ordning som får anses ha goda skäl för sig.

Det mäste emellertid beaktas atl förverkande kan fylla sådana funktioner

atl en eftergift eller jämkning av förverkandet inte är möjlig eller lämplig,

exempelvis om förverkandet är avsett att motverka fortsatt brottslighet. I

vissa sådana fall kan det därför vara motiverat att ta hänsyn till förverkan

det vid påföljdsbestämningen i stället för tvärtom. Frågan har berörts i

prop. 1986/87:81 om ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott. Efter

förslag i propositionen infördes en möjlighet att under vissa omständighe

ter förklara ett fordon förverkat. I samband härmed uttalade föredragande

statsrådet, i enlighet med ett påpekande av lagrådet, att ett beslut om

förverkande enligt allmänna principer bör beaktas vid bestämmande av

påföljd för brottet (a. prop. s. 12). Situationen läcks av punkt 8 i denna

paragraf. 90

Även andra former av
sanktionskumuiation finns. Lagföring och straff Prop. 1987/88:120 kan leda till
andra följder för gärningsmannen, vilka inte är direkt förutsedda i
lagstiftningen, t. ex. indragning av särskilt tillstånd, såsom yrkeslegitimation,
auktorisation eller tillstånd lill viss näringsverksamhet. Sådana följder
faller under punkt 5 i denna paragraf Slutligen kan nämnas andra förhållanden
som ligger nära sanktionskumuiation såsom atl gärningsmannen skadar sig i
samband med brottet, se punkt I, eller att han eller någon närstående drabbas
av negativa sociala reaktioner, något som jag återkommer till under punkt 8.

Punkt
I

För
att kroppsskada skall beaktas vid straffmätningen skall den vara all- . varlig,
över huvud taget är övergående skador normall inte att hänföra hit utan
skadorna skall vara av bestående karaktär. Under denna punkt är att hänföra t.
ex. atl en rattfyllerist i en trafikolycka vid den brottshga körningen
erhåller bestående men exempelvis i form av invalidisering eller atl en
dynamitard vid elt inbrott får allvarliga skador genom sprängningen.

Punkt
2

Här
avses den omständigheten att gärningsmannen efter förmåga sökt förebygga eller
avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. En bestämmelse som i princip
vilar pä samma grund som denna punkt är ansvarsfrihetsregeln vid frivilligt
tillbakalrädande från försök m. m. i 23 kap. 3 §. Huvudsakligen samma skäl som
talar för att straff inte skall ådömas för försök till brott vid frivilligt
tillbakaträdande ligger bakom också den nu aktuella punkten. Även om brottet
har fullbordats bör den som söker förebygga eller gottgöra skadliga verkningar
av brottet kunna få ett mildare straff.

Gärningsmannen
kan i detta hänseende handla på många olika sätt. En person som har misshandlat
någon kan förebygga skadliga verkningar genom att hjälpa den misshandlade till
sjukhus, den som har begått mened kan berätta sanningen och den som;har stulit
kan återlämna det stulna. De skadliga verkningarna kan ocksä gottgöras genom att
skadorna ersätts. Hänsyn skall enligt bestämmelsen tas till gärningsmannens
förmåga. Den som har det dåligt ställt ekonomiskt kan således genom att med
stora uppoffringar ersätta en del av uppkomna skador anses ha gjort sig
förtjänt av en lika stor nedsättning av straffet som den mycket välbärgade som
har ersatt hela skadan. Uttrycket "förmåga" tar inte enbart sikte pä
ekonomiska möjligheter utan kan avse även andra omständigheter som kan
hänföras lill gärningsmannens personliga situation.

Även
om det inte anges uttryckligen skall gärningsmannens handlande

normall ske på eget initiativ. Bestämmelsen skall således främst tillämpas

när gärningsmannen har handlat pä angivet sätt innan han vet om att han

avslöjats. Hans agerande skall kunna sägas visa pä en i handling visad

ånger. Del är dock inte uteslutet alt i vissa fall fillämpa bestämmelsen även

då gärningsmannen t.ex. ekonomiskt kompenserar målsäganden först ef- 91

ter upptäckten. Anmärkas
kan i sammanhanget att de särskilda reglerna Prop. 1987/88:120 om
frivilligt avvärjande av fara m.m. i 13 kap. II §, 14
kap. 11 § och 15 kap. 14 § i princip står kvar oförändrade.

Punkt
3

I
denna punkt las upp fallet att gärningsmannen frivilligt har angett sig. Del är
således just själva angivelsen som är det väsentliga och inte alt någon
underlättar polisens arbete sedan han väl blivit upptäckt eller erkänner sedan
han väl är misstänkt. En frivillig angivelse föreligger även i det fall dä
någon efter att ha gripits för t. ex. ett bostadsinbrott självmant berättar om
andra inbrott han har begått, men vilka polisen ej misstänkt honom för. Att en
gärningsman beter sig pä motsatt sätt, dvs. att han förnekar vad han misstänks
för eller att han försvårar polisens utredning, skall å andra sidan givetvis
inte läggas honom till last på så sätt att han erhåller högre straffan normalt.

Bestämmelsen
avser endast angivelse av egna brott. Fängelsestraffkommittén diskuterar om
den borde utvidgas till att avse även s. k. kronvitlnen, alltså gärningsmän som
avslöjar sina medbrottslingar. Kommittén anser övervägande skäl tala mot ett
sådant system. Inte någon remissinstans har framfört en motsatt uppfattning.
Även jag delar kommitténs bedömning. Något utrymme för att beakta sådana
omständigheter finns följakfiigen inte enligt denna punkt. 1 den mån de helt
undanlagsvis skulle kunna anses motivera ett lägre straff fär detta ske med
stöd av punkt 8.

Punkt
4

Bestämmelsen
motsvarar den nuvarande päföljdsbeslämningsregeln i 40 § utlänningslagen. Den
är i sak oförändrad och är avsedd alt tillämpas på samma sätt som den angivna
paragrafen. Atl den tilltalade utvisas ur riket får regelmässigt anses innebära
men för honom.

Punkt
5

Första
momentet av denna punkt, aitt hänsyn skall tas lill avskedande eller uppsägning
från anställning, motsvarar bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 9 §. Det andra
momentet, beaktande av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller
näringsutövning, ersätter bl. a. nuvarande 6 § trafikbrottslagen.

Först
behandlas de arbetsrättsliga följderna av ett brott. Fängelsestraff-

kommittén behandlar i skrivelsen den 4 december 1986 bl. a. frågan vilka

arbetsrättsliga följder som omfattas av bestämmelsen i nuvarande 33 kap.

9 §. Kommittén föreslår i skrivelsen att lagtexten förtydligas och ges

innebörden atl avskedande, uppsägning och varning som disciplinpåföljd

samt övriga ågärder, t. ex. omplacering, som har karaktären av disciplinär

bestraffning omfattas av bestämmelsen. En följd av detta förslag blir att 92

varningar av karaktären
tillsägelser eller omplaceringar och avstängningar Prop. 1987/88:120
vidtagna som skyddsåtgärder inte faller in under bestämmelsen.

Flertalet
remissinstanser godtar kommitténs förslag. Tre remissinstan ser anser dock att
bestämmelsens tillämpningsområde bör vara begränsat och avse endast avskedande
och uppsägning, medan två instanser ifrågasätter om inte bestämmelsens
Ullämpningsområde enligt förslaget blir för . snävt.

För
egen del vill jag anföra följande. Enligt 33 kap. 9 § får vid bestämmande av
straff för brott av arbetstagare hänsyn tas till avskedande eller annan följd
av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligl författning, som
gäller för anställningsförhållandet. Vad som avses med annan följd av brottet
framgår inte klart av förarbetena. Detta har knappast skapat några större
problem i praxis men som kommittén konstaterat finns det ett behov alt
klarlägga vilka arbetsrättsliga följder som får beaktas vid straffmätningen.

De
remissinstanser som anser att bestämmelsens tillämpningsområde bör begränsas
till avskedande och uppsägning gör det bl. a. av det skälet att de andra
disciplinära ätgärder som kan komma i fråga inte är så ingripande för den
enskilde att det finns anledning alt beakta dem vid slraffmätningen. Vidare
framförs den åsikten att det torde vara svårt för en arbetsgivare att till
domstolen yttra sig om andra arbetsrättsliga följder än avskedande och
uppsägning.

De
remissinstanser som menar atl bestämmelsen enligt kommitténs förslag har
blivit för snävt hållen har å sin sida bl. a. pekat pä att det många gånger kan
vara svårt att avgöra om en åtgärd vidtas som disciplinär bestraffning eller på
annan grund. Den frågan kan t.ex. gälla om en omplacering som arbetsgivaren
företar som elt alternativ Ull uppsägning, med åberopande av 7 § andra stycket
lagen (1982:80) om anställningsskydd, pä grund t.ex. av alt arbetstagaren har
åsidosatt sitt anställningsavtal genom atl stjäla på arbetsplatsen, skall
anses ha karaktären av en disciplinär bestraffning.

I
stort sett kan jag instämma i de synpunkter på bestämmelsens omfattning som
kommittén har anfört. Jag är dock benägen att hålla med såväl de instanser, som
menar att bestämmelsen blivit för omfattande, som de som menar att den blivit
för snäv. De direkta exempel som anges i lagtexten bör enligt min mening vara
sådana att de regelmässigt skall tillmätas en påtaglig betydelse för
straffmätningen. Att helt utesluta att andra arbetsrätt si iga följder än
avskedande och uppsägning beaktas vid slraffmätningen är emellertid inte
lämpligt.

En
ändamålsenlig lösning på problemet är enligt min mening att endast

ange alt det som skall beaktas är om gärningsmannen till följd av brottet

har drabbats eller om del finns grundad anledning anta atl han kommer atl

drabbas av avskedande eller uppsägning frän anställning. Punkt 5 har

utformats i enlighet med delta. I punkt 8 ges domstolen möjlighet atl

beakta andra omständigheter som påkallar att gärningsmannen får etl lägre

straff än brottets straffvärde motiverar. Med stöd av denna punkt kan

domstolen i förekommande fall beakta andra disciplinära följder än avske

dande och uppsägning. Vad som då främst kan bli aktuellt att ta hänsyn till 93

är omplaceringar i vissa
fall. Hänsyn bör kunna tas till inte endast ompla- Prop. 1987/88:120

ceringar som är
disciplinärt gmndade utan även omplaceringar som

skyddsåtgärd, om de skett
till följd av ett brott. Domstolen får således se

mer till anledningen fill
och syftet med åtgärden än den direkta legala

grunden för denna. Främst
vid lindrig brottslighet kan det finnas anledning

att ta hänsyn till även
avstängningar och löneavdrag. Avsikten är atl det på

detta sätt blir lättare
för domstolairna när de får ta hänsyn till vad som

faktiskt har inträffat och
inte behöver gå in på de rättsliga grunderna för ett

beslut.

Vad
domstolen främst har att utgå från när arbetsrättsliga följder skall beaktas är
ett yttrande från arbetsgivaren. Fängelsestraffkommittén tar i sin skrivelse
även upp frågan om förfarandet när en domstol begär yttrande från en
arbetsgivare. Anledningen till atl kommittén tar upp denna fräga är två
skrivelser från länsstyrelsen i Stockholms län till regeringen. Länsstyrelsen
pekar i dessa pä vissa problem som har uppkommit när myndighet skall avge etl
yttrande till domstol enligt 33 kap. 9 §, bl. a. det att beslutsunderlaget i
vissa fall har varit otillfredsställande.

Kommittén
anser att det inte finns skäl att föreslå någon ändring av den ordning som nu
råder men framhåller atl det givetvis är av största betydelse att den som
skall avge etl yttrande har ett fullgott beslutsunderlag. Kommittén betonar
därför att det är av stor vikt att den domstol som begär in ett yttrande
översänder alla de handlingar i målet som kan vara av intresse för den instans
som skall yttra sig. Vidare anför kommittén att de problem som länsstyrelsen
pekar på väsentligen torde ha undanröjts genom det cirkulär som statens
arbetsgivarverk gett ut år 1986 (SAV 1986 A • 3). I cirkuläret finns exempel på
yttranden enligl 33 kap. 9 §. Kommittén menar också att domstolen i tveksamma
fall kan begära yttrande enligt olika alternativ. Sä t. ex. kan yttrande
begäras dels för det fall åtalet bifalls i sin helhet, dels för det fall åtalet
bifalls endast i den del ett erkännande har gjorts av den filltalade.

Jag
delar i och för sig kommitténs och remissinstansernas uppfattning i denna
fråga. Vissa problem kvarståir emellertid, som jag har varit inne på i avsnitt
3.7. Jag återkommer fill frågan under 38 kap. 2 a §.

I
nuvarande 33 kap. 9 § finns i tredje stycket en specialbestämmelse för
krigsmän. Denna saknar motsvarighet i punkt 5. Jämför under punkt 8.

Det
andra momentet i denna punkt, annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes-
eller näringsutövning motsvarar nuvarande 6 § trafikbrottslagen. Om ett
körkort kommer atl återkallas, eller har återkallats tills vidare, och detta
medför hinder eller svårighet som nyss sagts, skall detta således beaktas
enligl förevarande punkt pä samma sätt som i dag enligt 6 § trafikbrottslagen.
Någon ändring av tillämpningen i detta hänseende är inte avsedd. Enligt punkt 5
kan också beaktas indragning av yrkeslegitimation, auktorisation eller
tillstånd till viss näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas att en advokat
blir utesluten ur advokatsamfundet eller att en läkare mister sin legitimation.
Även till ett meddelat näringsförbud kan det finnas anledning atl la hänsyn vid
straffmätningen, se NJA 1983 s. 163.

Den
som utövar uppdrag för annan skall, i likhet med vad som nu gäller

enligt 33 kap. 9 §, i princip behandlas på samma sätt som arbetstagare. 94

Punkt 6 Prop. 1987/88:120

I
3 § punkten 3 nämns som en omständighet som påverkar straffvärdet i sänkande
riktning alt gärningsmannens handlande har slätt i samband med bl. a. hans
bristande omdömesförmåga. Den bestämmelsen kan naturligen bli att tillämpa pä
personer, vilka har nedsatta sinnes- och själsegenskaper. I förevarande punkt
ges en bestämmelse som direkt tar sikte på hög ålder och dessutom pä dåligt
hälsotillstånd. Hänsyn till dessa omständigheter kan medföra att etl straff
ulmätt efter brottets straffvärde skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt
och att straffet därför bör sättas ned.

Bestämmelsen
har inte någon bestämd åldersgräns. Som kommittén uttalar kan allmänt väl sägas
att då gärningsmannen har uppnått den allmänna pensionsåldern, 65 är, det i
regel finns anledning att mer generellt överväga om bestämmelsen skall
tillämpas. Detta torde framför allt bli aktuellt då fråga uppkommer om att döma
ut längre fängelsestraff, dvs. straff på mer än endast någon eller några
månader. Ett längre fängelsestraff torde i allmänhet drabba dem som kommit upp
mot sjuttioårsåldern härdare än det drabbar yngre personer.

Hänsyn
till dåligt hälsotillstånd kan tas bl. a. vid allvarligare fysiska handikapp
såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvariig
sjukdom, framför allt dä denna bedöms vara livshotande. Även det psykiska
hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte är av den arten att det faller
under annan särreglering.

Punkt
7

Den
omständighet som anges i denna punkt, att en i förhällande till brottets art
ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks, skulle enligt
fängel-sestraffkommitléns förslag endast påverka päföljdsvalet och inte
straffmätningen. Även om den torde komma att få störst betydelse vid val av
påföljd är den dock av den karaktären alt den i vissa fall bör kunna påverka
även längden av ett ådömt fängelsestraff. Genom hänvisningen i 30 kap. 4 § blir
den, liksom de övriga omständigheter som avses i förevarande paragraf,
tillämplig även vid påföljdsvalet.

Den
förflutna tiden skall ses i förhållande till brottets art. Skillnad måste
således göras mellan olika brotlsarter. Att fyra år har förflutit från en stöld
kan således tala för en icke frihetsberövande påföljd medan det däremot ofta
inte gör det vid ett skattebrott, där ju mer regelmässigt långa tider förflyter
på grund av överklaganden i själva skattefrågan m. m. Den långa tiden skall i
princip ha förflutit innan den tilltalade fick del av åtal för brottet. Atl han
sedan han delgivits åtalet t.ex. flyr utomlands eller på annat sätt håller sig
undan åtal skall normalt inte föranleda att denna punkt tillämpas.

Punkt
8

Uppräkningen
i denna paragraf är inte exemplifierande på samma sätt som

i
2 och 3 §§. I stället är punkt 8 allmänt hållen. Det ges därmed möjlighet 95

att
beakta även andra omständigheter som påkallar att gärningsmannen får Prop.
1987/88:120 ett mildare straffan brottets straffvärde motiverar. De
omständigheter som omfattas av bestämmelsen i denna del skall således även de
vara hänförliga till gärningsmannens personliga situation eller ha inträffat
efter brottet. De skall i princip vara likvärdiga med och lika tungt vägande
som de omständigheter som nämns i punkterna I -7.

Under
punkt 8 faller en del situationer som är mindre vanliga och därför ej närmare
specificerats. Som exempel kan nämnas att brott har begåtts i samband med
självmordsförsök och att straff på elt helt oproportionerligt och orimligt sätt
skulle drabba någon annan än gärningsmannen.

Det
kommer dock inte i fråga att beakta de mer regelmässiga följderna i form av
negativa sociala reaktioner som drabbar den som har begått brott och döms till
straff. Sådana följder är bl. a. det ogillande frän den närmaste omgivningen
som brottslingens familjemedlemmar fär utstå eller förändringar i allmänhet av
brottslingens levnadsförhållanden, om han med anledning av brottet döms till
ett långt fängelsestraff Alt någon t.ex. är ensamstående med vårdnad om
minderåriga barn är dock en omständighet som ibland i praxis har åberopats för
en mildare påföljdsbestämning.

Som
nämnts under punkt 5 kan med stöd av förevarande punkt vissa andra
arbetsrättsliga följder än avskedande och uppsägning beaktas. Det gäller i
första hand sädana åtgärder från arbetsgivaren som t. ex. omplacering,
avstängning och löneavdrag. Dessa följder kan nämligen oftast inte sägas vara
av den arten att de utgör hinder eller synnerlig svårighet i yrkesutövningen
och faller således inte under punkt 5.

Efter
förslag i prop. 1985/86:9 gjordes etl tillägg lill 33 kap. 9 § enligt vilket vid
bestämmande av straff för krigsman i vissa fall hänsyn vid straffmätningen får
las till en disciplinpåföljd som har ålagts honom enligt lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän m. m. Som uttalades i den propositionen bör den
situationen, att en krigsman ålagts disciplinpåföljd för samma gärning som han
sedan skall dömas för kunna uppkomma endast undantagsvis. Del har därför inte
funnits skäl alt uttryckligen la med bestämmelsen i denna paragraf. Skulle den
uppkomma, kan den emellertid beaktas med stöd av punkt 8. På samma sätt
förhåller del sig med den nuvarande bestämmelsen ii 20 kap. 4 § andra stycket.
Också den bestämmelsen upphör att gälla. Om någon har valts till sådant uppdrag
hos staten eller hos en kommun med vilkel följer myndighetsutövning och han
skiljs frän uppdraget därför att han har begått brott, kan detta beaktas enligt
förevarande punkt.

En
särskild form av sanktionskumuiation är påföljd kombinerad med skadestånd.
Normalt torde det inte finnas anledning alt beakta skadestånd vid
påföljdsbestämningen. Enligt praxis underlåter man dock ibland att döma ut
böter i kombination med skyddslillsyn eller villkorlig dom just av det skälet
att skadeslåndsskyldighet samtidigt åläggs den dömde. Det kan också tänkas fall
dä myckel höga skadestånd i förhällande till brottels svårhet bör beaktas på så
sätt alt straffmätningen lindras. Utrymme för sådant hänsynstagande finns
enligt punkt 8.

96

Andra stycket Prop. 1987/88:120

Enligt
detta stycke kan omständigheter som avses i första stycket leda till att
lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet ådöms. För detta krävs
dock att det är påkallat av särskilda skäl.

Den
närmaste motsvarigheten till den föreslagna bestämmelsen är den nuvarande
strafflindringsregeln i 33 kap. 4 § andra stycket. I den bestämmelsen nämns
som förutsättning för tillämpningen att hinder ej får möta av hänsyn lill
allmän laglydnad och dessutom skall synnerliga skäl föreligga. I den nya
regleringen är således tillämpningsområdet nägot vidare. Av ordalydelsen framgär
dock att restriktivitet fortfarande skall iakttas med atl underskrida den
aktuella straffskalan för ett brott. Några närmare anvisningar för
användningsområdet ges inte. Det är en uppgift för rättspraxis att bestämma i
vilken utsträckning stadgandet skall fillämpas.

6§

I
paragrafen regleras påföljdseftergift. Denna har tidigare behandlats i avsnitt
3.6. Fömtsättningarna för päföljdseftergift är knutna till de omständigheter
som anges i 5 §. Förmildrande omständigheter som är hänförliga Ull straffvärdet,
se 3 §, kan inte i sig leda till påföljdseftergift utan endast till
underskridande av det straff som är föreskrivet för brottet. Förhållandet
mellan omständigheter enligt 3 § och ansvarsfrihet kommer fängelsestraffkommittén
att återkomma till i sitt slutbetänkande.

Paragrafen
är liksom den nuvarande motsvarigheten restriktivt utformad. Genom att
bestämmelsen hänvisar till de omständigheter som avses i 5 § ökar emellertid
utrymmet något för att i särskilda fall meddela päföljdseftergift. Att stor
restriktivitet fortfarande skall iakttas framgår dock av att påföljdseftergift
skall få meddelas endast om ådömande av påföljd skulle vara uppenbart oskäligt.
Det rekvisit som sålunda har valts ansluter nära till det nuvarande. Att
päföljdseftergift kan komma i fråga främst vid mindre allvarlig brottslighet
och att således brottets svårhet sätter gränser för användandet av institutet
är givet.

7 §

Bestämmelsen
i första stycket finns för närvarande i 33 kap. 4 § första

stycket första meningen och är i huvudsak oförändrad. I den nuvarande

bestämmelsen sägs alt om någon har begått brott innan han fyllt 21 är får

lindrigare straffan som är stadgal för brottet ådömas efter omständigheter

na. I förevarande paragraf är bestämmelsen formulerad så att om någon

har begått brott innan han fyllt 21 år hans ungdom skall särskilt beaktas vid

straffmätningen. Härvid får lindrigare straff än som är föreskrivet för

brottet ådömas. I denna åldersgrupp skall således särskild hänsyn tas till

åldern. Bestämmelsen tar sikte på låg ålder som en allmän gmnd som skall

beaktas i sänkande riktning vid slraffmätningen och delta även inom den

normala straffskalan. För bestämmelsens fillämpning krävs inte att gär

ningsmannens låga ålder på nägot sätt har påverkat hans handlande, jämför 97

7
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

3 § punkten 3 där elt
sådant samband förutsätts finnas. Avsikten är att Prop. 1987/88:120 ålder
under 21 år vid brottstillfället rent allmänt skall leda till lägre fängelsestraff
än som normall döms ut för en gärning.

I
andra stycket av paragrafen återfinns oförändrat det nuvarande förbudet i 26
kap. 4 § tredje stycket mot att döma till fängelse på livstid för brott som
någon har begått innan han har fyllt 21 år.

30
kap.

Kapitlet,
som är nytt, har rubriken Om val av påföljd. I kapitlet har bestämmelserna om
påföljdsval, som allmänt har behandlats i avsnitt 3.1 och 3.2, samlats. Hit har
således förts, med större eller mindre ändringar, bestämmelser som helt eller
delvis motsvarar nuvarande I kap. 5 och 6 §§, 26 kap. 4 § första och andra
styckena, 27 kap. I och 2 §§, 28 kap 1-3 §§ samt 33 kap. 2 §. Den nuvarande
allmänna päföljdsvalsregeln i 1 kap. 7 § föresläs upphöra att gälla. Den
ersätts närmast av 4 § i förslaget.

Kapifiet
har disponerats pä följande sätt. I 1 § finns en kompletterande bestämmelse
lill nuvarande 1 kap. 4 § andra stycket, den nya 1 kap. 5 §, om påföljders
inbördes stränghet. I 2 och 3 §§ finns bestämmelser om påföljdskonkurrens och
broltskohkurrens. Föreskrifterna i 4 § reglerar under vilka förutsättningar
fängelse skall ådömas. I 5 § finns särskilda regler för ådömande av fängelse
när det gäller ungdomar och i 6 § den särskilda regeln om påföljdsval för
psykiskt avvikande. I 7 § ges föreskrifter om de närmare förutsättningarna för
att döma till villkoriig dom och i 8 § regleras böter i kombination med
villkorlig dom. Bestämmelsema i 9 § anger förutsättningarna för att donna lill
skyddstillsyn och i 10 och 11 §§ finns slutligen regler om böter och fängelse i
kombination med skyddstillsyn.

1
§

Regeln
i nuvarande I kap. 4 § andra stycket atl fängelse är att anse som ett svårare
straffan böter har som framgått flyttats till 1 kap. 5 §. I förevarande
paragraf föreskrivs att vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare
påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Detta är en ändring i förhållande
till nuvarande reglering enligt vilken i princip fängelse, skyddslillsyn och
villkoriig dom är i svårhetshänseende jämställda påföljder. Skälen för
ändringen har redovisats i avsnitt 3.3. Bestämmelsen ger, sammantaget med
bestämmelsen i 4 § första meningen, uttryck för att fängelse, såsom den
svåraste päftiljden, skall tillgripas endast då annan påföljd inte kan komma i
fråga.

Villkorlig
dom och skyddstillsyn är jämställda i svårhetshänseende. Båda påföljderna är
dock svårare än böter. Detta följer av 27 kap. I § och 28 kap. 1 § och stämmer
överens med vad som nu gäller. Fömtsättningarna för villkorlig dom och
skyddstillsyn regleras i 7 och 9 §§.

De
påföljder som innebär överlämnande till särskild vård faller utanför

regleringen i detta kapitel. När de skall användas anges fortfarande i

31 kap. 98

2och3§§ Prop. 1987/88:120

Bestämmelserna
motsvarar nuvarande I kap. 5 och 6 §§ och är i sak oförändrade.

4 §

I
paragrafens/dri/a stycke första meningen markeras att fängelse som den svåraste
påföljden skall användas i sista hand. Domstolen skall, i likhet med vad som nu
gäller, innan fängelse ådöms alltid pröva om inte villkorlig dom eller
skyddstillsyn är en tillräcklig påföljd. Utgångspunkten för en sådan avvägning
är naturligtvis, som framgär av paragrafen i övrigt, primärt brottslighetens
straffvärde enligt i första hand 29 kap. 1-3 §§.

I
andra meningen av första stycket anges uttryckligen att domstolen skall beakta
de omständigheter som anges i 29 kap. 5 §. Det är naturligtvis sä även enligt
nuvarande praxis att sädana hänsyn mäste tas bäde vid straffmätningen och när
det gäller alt välja mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn. I
ett enskilt fall kan straffvärdet i och för sig motivera att fängelse ådöms,
men omständigheter enligt 29 kap. 5 § kan tala för att villkorlig dom eller
skyddslillsyn väljs i stället för ett kortare fängelsestraff Om någon
exempelvis efter en grov stöld frivilligt har återställt det stulna och ersatt
skadorna bör han beroende pä övriga omständigheter kunna dömas till antingen
villkorlig dom eller skyddslillsyn, även om straffvärdet är sådant att fängelse
annars normalt skulle följa pä brottet. Liknande hänsyn kan även göra sig
gällande i samband med brottslighet av sådan art atl fängelse normalt skulle
följa på brottet, exempelvis beträffande en rattfyllerist som har skadat sig
själv i samband med brottet. Den omständigheten att en i förhållande till
brottets art ovanligt lång lid har förflutit sedan brottet begicks kan tala i
samma riktning. När domstolen gör en sådan bedömning måste givetvis ocksä
beaktas att påföljderna villkorlig dom eller skyddstillsyn kan framstå som
tillräckligt ingripande med hänsyn lill möjligheterna att kombinera dem med ett
bötesstraff och, när det gäller skyddstillsyn, ett kortare fängelsestraff (30
kap. 8, 10 och 11§§).

Om
böter är en tillräcklig påföljd eller inte avgör domstolen genom atl tillämpa
reglerna i 29 kap. Är med hänsyn lill brottets straffvärde och andra relevanta
omständigheter böter en tillräckligt ingripande påföljd, blir nämligen något
ytterligare påföljdsval inte aktuellt, jämför 27 kap. I § och 28 kap. I §.
Enligt dessa paragrafer fär ju villkorlig dom eller skyddslillsyn ådömas för
brott under förutsättning att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

I
andra stycket anges vilka slags synpunkter som fär beaktas som skäl för
fängelse. Stycket har i förhållande till lagrådsremissens lagförslag formulerats
om på lagrådets inrådan.

Av
bestämmelsen, som anknyter till nuvarande praxis, framgär atl utöver
brottslighetens straffvärde eller art också den tilltalades tidigare
brottslighet kan utgöra ett skäl alt döma till fängelse.

Enligt
fängelsestraffkommitténs förslag borde fängelse dömas ut om 99

gärningen hade etl betydande straffvärde. När det gäller
straffvärdet har Prop. 1987/88:120 meningen fått en annorlunda utformning men
avsikten har varit att uttrycka samma sak utan atl läsa fast straffvärdet på
en viss nivå. Även om straffvärdet i del enskilda fallet inte är betydande, kan
det dock i samverkan med andra faktorer utgöra etl viktigt skäl för att i det
enskilda fallet döma till fängelse.

över huvud tagel gäller att de tre fallen ofta kan
förekomma i olika kombinationer. T. ex. kan den som dömts för ett brott som i
allmänhet leder till fängelsestraff återfalla i brottslighet av samma slag. Är
så förhällandet ökar naturligtvis presumtionen för fängelse.

I fråga om de tre typer av omständigheter som alltså får
beaktas som skäl för fängelse kan följande anföras.

Brottslighetens straffvärde

Att gärningen har ett högt straffvärde är naturligtvis
ofta ett avgörande skäl att döma lill fängelse. Det rör sig dä ofta om grova
brott, t.ex. mord, våldtäkt, grovt rån och grovt narkotikabrott. Vid så
allvariig brottslighet är annan påföljd än fängelse i praktiken utesluten; jag
bortser här från överlämnande till särskild värd. Att ange var gränsen går
uttryckt i längden av elt fängelsestraff är inte lämpligt. I viss anslutning
till fängelsestraffkommitténs förslag kan emellertid som etl riktvärde anges
att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra etl års fängelse
eller mer innebär det en presumtion för att fängelse skall ådömas.

Brottslighetens art

I denna del anknyts till gällande praxis enligt vilken
vissa brott anses motivera fängelse trots atl de inte har elt särskilt högt
straffvärde. Det rör sig alltså om brott som främst av allmänpreventiva skäl
normall anses skola medföra etl kort fängelsestraff. Exempel på brottstyper som
faller under denna punkt är rattfylleri, vissa brott mot vapen- och
jaktlagstiftningen samt olovlig vistelse i riket enligt 97 § utlänningslagen.
Som kommittén anfört hör också hit vissa former av några brottstyper såsom
misshandel och våld mot tjänsteman. Även vissa typer av skattebrott, för vilka
i praxis frihetsstraff utdöms i större utsträckning än vid flertalet
förmögen-helsbrotl, hör hit.

Jag vill i sammanhanget också erinra om vad jag anfört i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) om möjligheterna för domstol alt, vid
päföljdsbestämningen av allmänpievenliva skäl beakta exempelvis atl en
brottslighet blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. Sädana
hänsyn kan, även om de inte påverkar bedömningen av straffvärdet, vara av
betydelse när del gäller påföljdsvalet.

Vid brott som nu har sagts är således presumtionen för
fängelse, och det

bör föreligga särskilda skäl för att en inte frihetsberövande påföljd skall

väljas. Föreskrifter som avser sådana skäl, som kan leda till att skyddstill

syn ådöms, finns i 30 kap. 9 § andra stycket. 100

Tidigare
brottslighet Prop. 1987/88:120

Betydelsen
av gärningsmannens tidigare brottslighet har behandlats i avsnitt 3.5. Som
framgått där har en strävan varit atl i lagtexten direkt ange äterfallets
betydelse för påföljdsbestämningen. Vilken betydelse återfall i brott skall ha
för straffmätningen regleras i 29 kap. 4 §. Som framgår av den paragrafen skall
tidigare brottslighet primärt beaktas genom päföljdsvalet eller genom
förverkande av villkorligt medgiven frihet. Äterfallets betydelse för
päföljdsvalet regleras i förevarande del av 4 §.

Någon
förändring är inte avsedd i fråga om nuvarande praxis enligl vilken med hänsyn
till gärningsmannens tidigare brottslighet kriminalvård i frihet sä småningom
utesluts. Vid päföljdsvalet skall således återfallet få betydelse på samma sätt
som för närvarande.

Av
betydelse för bedömningen är bl. a. samma faktorer som påverkar frägan om
förverkande skall ske eller ej. I vad män brottsligheten varit likartad eller i
båda fallen allvarlig skall således beaktas. Även i sädana fall kan det dock
finnas anledning att undvika fängelse. Det kan ocksä förekomma fall då det
mäste dömas till fängelse på grund av tidigare broUslig-hel, även om
brottsligheten inte är likartad eller allvarlig. Jag tänker här pä del fallet
atl någon under loppet av ett eller ett par år upprepade gånger lagfors för
brott som varken är likartade eller allvariiga. Fängelse kan i den situationen
så småningom framstå som det enda möjliga alternativet.

Av
det nu anförda framgär alt ocksä tidsfaktorn är av betydelse. Ju längre tid som
har förflutit mellan brotten, desto mindre skäl föreligger atl beakta den
fidigare brottsligheten vid påföljdsvalet. Till skillnad mot
fängelsestrafftommilténs förslag till motsvarande bestämmelse krävs det inte
att "särskilda skäl" finns för att döma till fängelse. Syftet är dock
självfallet att det måste föreligga skäl som med särskild styrka talar för att
fängelse måste ådömas. Någon saklig skillnad är således inte avsedd.

Vissa
särskilda situationer

Det
finns i detta sammanhang anledning att slufiigen ta upp några tillämpningsproblem
som det har pekats på under remissbehandlingen. Det har bl. a. uttalals att det
finns en inte så obetydlig grupp broUslingar, inte sällan missbrukare, som
vägrar att underkasta sig någon form av övervakning eller behandling och som
begår "vanliga" förmögenhetsbroU, som alltsä inte har så betydande
straffvärde att fängelse av den anledningen skall utdömas. Om den tilltalade i
ett sådant fall inte heller tidigare har dömts för liknande brottslighet är
avsikten att fängelse normalt inte skall ådömas.

För
förstagångsbrottslighet av det här aktuella slaget kan påföljden

normalt vara villkorlig dom om det saknas särskild anledning atl befara att

den tilltalade skall göra sig skyldig till nya brott. I vissa fall kan
emellertid

den tilltalades personliga situation och övriga omständigheter vara sädana

atl ny brottslighet kan befaras trots aU någon återfallssituation inte förelig

ger. Förutom missbrukssitualioner avses här bl. a. de fall där åtalet gäller

flerfaldig brottslighet som sträckt sig över en längre tid. Frägan är om 101

skyddslillsyn
kan komma i fräga i elt sådant fall när den dömde vägrar att Prop.
1987/88:120 underkasta sig övervakning eller behandling. Skyddstillsyn skall ju
endast ådömas, om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra lill
alt den dömde avhäller sig frän fortsatt brottslighet.

I den situation som här beskrivs skall domstolen normalt
döma till skyddstillsyn. Behov av det stöd och den kontroll en skyddsUllsyn
innebär för att motverka fortsatt brottslighet föreligger uppenbarligen även i
sådana fall. Det är, med undantag för s. k. kontraktsvärd, ingen förutsättning
för att döma till skyddstillsyn att den dömde förklarar sig villig att underkasta
sig övervakning och eventuella föreskrifter.

Skyddslillsyn kan således ådömas även motsträviga
personer. Har den som en gång dömts till skyddstillsyn återfallit i brott, är
det emellertid naturligt att domstolen skall kunna beakta på vilket sätt den
dömde skött den tidigare skyddstillsynen. Har han bemödat sig om samarbete och
anpassning till de krav som domen har inneburit, kan detta trots återfallet
tala för en förnyad skyddstillsyn. Däremot kan bristande samarbetsvilja och
annan misskötsamhet bidra till att man tidigare än vad som annars skulle ha
varit fallet övergår från kriminalvård i frihet till fängelse.

Såsom berörts under remissbehandlingen gör sig liknande
synpunkter gällande även i de fall dä en person som är dömd till skyddsfillsyn har
åsidosatt sina åligganden i sådan grad att åklagaren efter framställning frän
övervakningsnämnden har väckt talan enligt 28 kap. 8 § om undanröjande av
skyddstillsynen. Med kommitténs förslag, enligt vilket en fängelsedom alltid
skulle förutsätta antingen betydande straffvärde, tidigare brottslighet eller
viss art av brott, skulle det enligt vissa remissinstanser saknas förutsättningar
för att i dessa situationer undanröja skyddslillsynen och i stället döma till
fängelse. Misskölsamheten har ju inte påverkat någon av de grundläggande
förutsättningarna för alt döma till fängelsestraff.

Bestämmelserna i 4 § har avfattats med visst
hänsynstagande till denna kritik. Den av kommittén föreslagna avfattningen kan
las lill intäkt för att fängelse skulle vara uteslutet i andra situafioner än
de som särskilt nämns. Av förevarande paragraf framgär det pä etl tydligare
sätt atl påföljdsvalet är beroende av en allmän avvägning mellan skäl, som
talar för olika påföljder, och alt exempelvis straffvärdet, även om fängelsestraff
inte ådöms i det konkreta fallet, vid beslutet bör vägas in som en faktor som i
sig med större eller mindre styrka talar för en frihetsberövande påföljd. På
motsvarande sätt skall det när det gäller skyddslillsyn enligt 9 § beaktas, om
det finns anledning atl anta att påföljden kan bidra till all avhälla den dömde
frän fortsatt brottslighet. Misskötsamhet påverkar självfallet den bedömningen.

5§

Paragrafen motsvarar nuvarande 26 kap. 4 § första och
andra styckena.

Några gmndläggande förändringar av bestämmelserna om
påföljdsvalet för

unga lagöverträdare har inte gjorts. De aktuella
bestämmelsema har i sak

ändrats endast i elt avseende. Utgångspunkten är enligt
paragrafen inte

längre åldern vid domen utan åldern vid brottet.
Regleringen blir således i 102

detta hänseende densamma
som i fråga om strafflindring på gmnd av Prop. 1987/88:120 ungdom, se 29
kap. 7 §. Naturligt är atl ju närmare 21-ärsgränsen man kommer desto svagare
blir skälen som med hänsyn till gärningsmannens ungdom talar för icke
frihetsberövande påföljd.

Beträffande
åldersgruppen mellan 18 och 21 år får enligt nu gällande bestämmelse fängelse
ådömas endast när det av hänsyn fill allmän laglydnad föreligger särskilda
skäl för frihetsberövande. I den nya paragrafen har "särskilda skäl med
hänsyn lill allmän laglydnad" bytts ut mot uttrycket "med hänsyn till
gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det". Vad som
för ungdomar både över och under'18 år främst kan medföra att fängelse mäste
ådömas är atl den begångna gärningen har ett högt straffvärde. För den högre
åldersgruppen kan det emellertid ocksä förekomma alt tidigare lagföringar
utesluter annan påföljd än fängelse. Vidare kan för denna grupp inte sällan
brottets art så starkt tala för fängelse alt en sådan påföljd får väljas, t.ex.
vid rattfylleri. Uttrycket "annars finns särskilda skäl för del"
syftar således på tidigare brottslighet eller brottels art. Alt lagtexten har
ändrats är inte avsett att leda till någon förändrad praxis. Om fängelse ådöms,
kan regelmässigt en minskning av straffet ske med stöd av 29 kap. 7 §.
Avslutningsvis kan anmärkas alt det för åldersgruppen under 18 år är svårt atl
ange situationer där tidigare lagföringar eller brottets art leder lill
bedömningen atl fängelse måste ådömas, något som också nuvarande praxis ger vid
handen.

6§

Bestämmelserna,
som motsvarar nuvarande 33 kap. 2 §, är i sak oförändrade. Inom
regeringskansliet bereds för närvarande frågan om ny lagstiftning angående
psykiatrisk tvångsvård och i samband därmed även behandlingen av psykiskt
störda lagöverträdare. Etl förslag härom kan beräknas föreligga inom kort
(jämför vad som sägs under 29 kap. 3 § 2 punkten). I avvaktan på detta har
endast den ändringen gjorts atl bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 2 § andra
stycket, som inte är särskilt vägledande och inte slår i samklang med den nya
regleringen i övrigt, har slopats. Frägan om böter eller skyddstillsyn skall
ådömas får bedömas utifrån i första hand brottets straffvärde och om
förutsättningar för att ådöma skyddstillsyn föreligger.

Bestämmelserna
i 4 § är grundläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom
och skyddslillsyn ä den andra. Som framgär av den paragrafen skall rätten
nämligen vid päföljdsvalet fästa särskilt avseende vid sädana omständigheter
som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

I
förevarande paragraf anges de allmänna förutsättningarna för att döma

lill villkoriig dom. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt

framgär att påföljden främst är avsedd för sädana fall där det saknas 103

särskild
anledning att befara att den filltalade gör sig skyldig till fortsatt Prop.
1987/88:120 brottslighet.

Bedömningen av om så är fallet får i vanlig ordning göras
med ledning av personundersökning och andra uppgifter om den tilltalades
personliga förhållanden. I sammanhanget bör uppmärksammas atl personundersökning
inte är en förutsättning för atl domstolen skall kunna döma till villkorlig
dom (jämför prop. 1978/79:76). Om det aktuella brottet utgör återfall, bör
detta naturligtvis beaktas särskilt. Förstagångsbrott och annan tillfällighetsbrottslighet
bör mycket ofta kunna leda till villkorlig dom, om inte hinder för delta anses
föreligga med hänsyn till brottslighetens art eller dess straffvärde. Del bör
emellertid framhållas att det även vid återfallssituationer kan föreligga
omständigheter som gör att förutsättningarna för att den tilltalade skall
upphöra med fortsatt brottslighet framstår som bättre än eljest. Hans sociala
situafion kan exempelvis ha förbättrats påtagligt eller han kan på annat sätt
ha förändrat sitt beleende så att äterfallsrisken inte längre framstår som
påtaglig. Även i sådana fall kan fömtsättningar för villkorlig dom föreligga.

8§

Till skillnad mot fängelsestraffkommittens förslag, enligl
vilkel villkorlig dom i princip alltid skulle förenas med ett bötesstraff,
innebär förevarande paragraf att detta endast är en huvudregel.

Som undantag frän denna huvudregel anges det fallet att
ett bötesstraff med hänsyn till andra följder av brottet skulle drabba den
tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot alt döma till
böter.

Vad gäller andra följder av brottet kan som exempel på
sädana anföras en del av billighetshänsynen enligt 29 kap. 5 §. Vidare syftas
på den praxis som för närvarande finns att böter ibland inte döms ut när den
tilltalade samtidigt i domen åläggs skadestånd. Andra särskilda skäl mot att
döma till böter kan vara den tilltalades ekonomiska situation.

Storleken av bötesstraffet får i överensstämmelse med
nuvarande praxis relateras till brottets svårhet. Viss vägledning kan, liksom
vid kombinationen skyddstillsyn—böter, hämtas från straffmätningsreglerna i 29
kap. Hänsyn måste dock alltid tas till att böter i detta fall endast är ett
tillägg till den villkorliga domen.

9§

I förevarande paragraf regleras de allmänna
fömtsättningarna för att döma till skyddstillsyn.

Gmndläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och
villkorlig dom eller skyddsfillsyn å den andra är bestämmelserna i 4 §. Som
framgår där .skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid sådana
omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Bestämmelserna är av betydelse när det gäller valet såväl
mellan fängel

se och skyddstillsyn som vid valet mellan skyddslillsyn och villkorlig dom.

I likhet med vad som gäller i fräga om villkorlig dom är de avvägningar som 104

påföljdsvalet förutsätter
också beroende av om och i vilken utsträckning Prop. 1987/88:120
skyddstillsyn kan kombineras med andra påföljder. I 10 § finns bestämmelser om
skyddslillsyn i förening med böter och i 11 § om skyddslillsyn i förening med
fängelse.

I
första stycket markeras atl syftet med skyddstillsyn är att bidra lill att den
dömde avhåller sig frän fortsatt brottslighet. Påföljden är således inte avsedd
atl komma till användning om det helt saknas anledning alt anta att den dömde
kan komma atl återfalla i brott. Givelvis kan det även beträffande en
förslagångsbroltsling framstå som lämpligt att döma till skyddslillsyn om det
kan antas att han till följd av missbruksproblem eller andra sociala eller
personliga problem har behov av slöd och hjälp. I praktiken torde valet mellan
skyddstillsyn och villkorlig dom snarare ske utifrån behovet av slöd och hjälp
än med hänsyn fill den förmodade prognosen i det enskilda fallet. Det är endast
om det helt saknas anledning alt anta att en skyddstillsyn kan bidra till att
den tilltalade avhäller sig från fortsatt brottslighet som påföljden får anses
vara utesluten med hänsyn lill bestämmelserna i förevarande paragraf. Sä kan,
förutom när det över huvud taget inte finns någon äterfallsrisk, vara fallet om
del framstår som klart alt den tilltalade inte kommer att låta sig påverkas av
skyddstillsynen. Såsom har berörts under 4 § kan den slutsatsen inte dras
enbart av den omständigheten att den tilltalade förklarar att han inte är
villig att underkasta sig någon övervakning eller några andra krav som är
förenade med skyddstillsynen. Men har den tilltalade gravt misskött sina
förpliktelser fill följd av en tidigare skyddslillsynsdom kan det sägas att det
saknas anledning att anta att en ny skyddslillsyn kan bidra till att han
avhäller sig från brott. I en sådan situation kan ett fängelsestraff vara det
enda alternativ som återstår.

Normalt
sett torde emellertid gränsdragningen mellan skyddstillsyn och fängelse mindre
bero på om förutsättningar för skyddstillsyn enligt första stycket föreligger
än pä hur starka de skäl är som finns enligl 4 § för att döma Ull fängelse.
Även om skyddsfillsyn i och för sig skulle kunna antas bidra till att den
tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet kan annan påföljd än
fängelse vara utesluten med hänsyn till straffvärdet, den tilltalades tidigare
brottslighet eller brottets art. Någon absolut riktlinje för hur bedömningen i
det enskilda fallet bör ske finns inte. Resultatet måste alltid bero av en
avvägning mellan skälen för olika påföljder. Ju starkare anledning det finns
att anta atl den tilltalade skall låta sig rätta genom en skyddslillsynsdom
desto större är ocksä utrymmet för att underlåta atl döma till fängelse. Vid
avvägningen skall också möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse
beaktas.

I
28 kap. I § kvarstår endast grundfömtsättningen för atl döma till skyddstillsyn
nämligen att påföljden ej bedömts kunna stanna vid böter. Beträffande de
inskränkningar som för närvarande finns i nämnda paragraf av möjligheten att
ådöma skyddstillsyn gäller följande.

Den
nuvarande bestämmelsen i 28 kap. 1 § första stycket sista meningen

att skyddstillsyn inte får ådömas om mera ingripande påföljd är påkallad

behövs inte med hänsyn fill bestämmelsen i 4 §. Andra stycket i nuvarande

lydelse av 28 kap. 1 § har också utgått eftersom det efter socialljänsfiagens

(1980:620) ikraftträdande knappast ger någon riktig bild av hur avvägning- 105

en mellan skyddstillsyn
och vård inom socialtjänsten sker. Avsikten är Prop. 1987/88:120 dock inte
atl ändra nuvarande ordning enligl vilken vård inom socialtjänsten bör ges
företräde då lagöverträdaren är under 18 är.

Av
4 § följer att presumtionen vid påföljdsvalet är för fängelse om gärningen har
betydande slraffvärde. Med hänsyn härtill är nuvarande tredje stycket i 28 kap.
I § inte längre behövligt.

I
28 kap. 1 § Qärde stycket finns för närvarande vissa bestämmelser som rör
kontraktsvården. Dessa har arbetats in i andra stycket i förevarande paragraf.

I
andra stycket anges i tre punkter förhållanden som kan beaktas som särskilda
skäl för atl välja skyddstillsyn. Regleringen tar sikte pä fall där
straffvärdet, den tilltalades tidigare brottslighet eller brottslighetens art
gör att fängelse normalt borde följa på brottet (se 4 §). Uppräkningen av
omständigheter är endast avsedd alt vara exemplifierande.

Punkt
I

Denna
punkt tar sikte på en förbättrad personlig eller social situafion. För att beaktas
enligt punkten skall dock förbättringen vara påtaglig och avse förhållanden som
kan antas ha samband med den tilltalades brottslighet. Exempel kan vara den
alkoholiserade tjuven som underkastat sig nykter-hetsvärdande åtgärder med
resultail i positiv riktning. Även förändringar när det gäller exempelvis
arbete eller bostad kan cniellertid beaktas om de kan antas ha haft samband med
brottsligheten. Kommittén anger i sitt förslag som ytterligare en förutsättning
att förbättringen har skett genom den tilltalades egen medverkan efter brottet.
Denna ytterligare inskränkning av tillämpningen har inte någon motsvarighet i
mitt förslag. Man skall således regelmässigt kunna ta hänsyn till förändringar
av den personliga och sociala situationen hos en kriminellt belastad person som
t.ex. under pågående rehabilitering har återfallit i brottslighet vilken kan
antas ha varit av mer tillfällig karaktär och som inte är av alltför allvarlig
beskaffenhet. Avsikten är således alt denna punkt bl. a. skall omfatta de nu inte
sällan förekommande fallen där den bedömningen görs att en framgångsrikt påbörjad
rehabilitering skulle spolieras eller allvarligt försvåras genom verkställighet
av ett fängelsestraff

Punkt
2

I
denna punkt anges som särskilt skäl för skyddstillsyn att en tilltalad

undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha

samband med hans brottslighet. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i

kommitténs förslag, knyter ganska nära an till föregäende punkt och har

även viss anknytning till punkt 3. En skillnad mot punkt I är att förevaran

de punkt endast avser fall dä den tilltalade är föremål för behandling för

missbmk eller något annat sådant förhållande. I motsats till punkten I

krävs inte heller att någon förbättring skall ha skett. Behandlingen kan ju

exempelvis ha påbörjats sä nyligen atl någon bedömning i det hänseendet

inte är möjlig alt göra. Bestämmelsen lar sikte pä atl den tilltalade genom 106

eget
initiativ eller pä annat sätt är föremål för viss behandling. Behandling- Prop.
1987/88:120 en skall avse förhållande som kan antas ha samband med den aktuella
brottsligheten. Det är som framgår av lagtexten i första hand fräga om olika
former av vård eller behandling mot missbruksproblem. Även annan behandling
kan bli aktuell. Som exempel kan nämnas behandling mot klepto-mani eller
exhibitionism eller av sexuella problem, (jämför vad som sägs beträffande den
s. k. kontraktsvården, prop. 1986/87:106 s. 35).

Punkt 3

Som en tredje omständighet anges situationen att missbruk
av beroendeframkallande medel eller nägot annat särskilt förhållande som
påkallar värd eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till atl
brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig
behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med
verkställigheten. Denna punkt saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Den
utgör en del av regleringen av den s. k. kontraktsvärden (se prop.
1986/87:106). Bestämmelserna om kontraktsvärd har sakligt oförändrade tagits in
i den nya regleringen. Förutom i denna paragraf återfinns de i

28 kap 6 a §. Någon förändrad tillämpning av
reglerna är inte avsedd. Här

gäller fortfarande vad som uttalas i den nyss nämnda propositionen;

Omständigheterna enligl detta stycke är inte uttömmande
angivna. Utöver faktorer i de föreskrivna punkterna finns del andra skäl som
med särskild styrka kan tala för en inte frihetsberövande påföljd. Vad som har
tagils med är de vanligast förekommande omständigheterna av detta slag. Som
exempel på en omständighet som inte räknas upp kan nämnas självmordsrisk, även
om sådan ibland kan falla under psykisk ohälsa enligt

29 kap. 5 § första stycket 6. Kan sådan beläggas
genom tillförlitlig utred

ning, talar den givetvis pä samma sätt som för närvarande för annan

påföljd än fängelse.

10 §

Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med böter finns
kvar, se 28 kap. 2 §. Återstoden av den paragrafen motsvaras av förevarande
paragraf. I denna har den fidigare förutsättningen för denna
påföljdskombinalion som har avsett den tilltalades lillrättaförande och
hänsynen till den allmänna laglydnaden ersatts med uttrycket brottslighetens
slraffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Det rör sig
alltsä här om samma omständigheter som de som anges i 4 § andra stycket.
Syftet är alt ge bestämmelsen en avfattning som är mera konkret och vägledande
för praxis i överensstämmelse med en av principerna i mitt förslag. I praktiken
innebär detta icke någon förändring. De nämnda omständigheterna beaktas redan i
dag när frågan om kombination av skyddslillsyn och böter avgörs.

Storleken av bötesstraffet fär bestämmas efter samma
grunder som i •

dag, dvs. del får beaktas alt böterna endast utgör ett komplement till

skyddstillsynen. Ju högre straffvärdet är eller ju mer omfattande den

tilltalades tidigare brottslighet är, desto högre bör naturiigtvis
bötesstraffet 107

vara. Även sädana frägor
som om domen ocksä medför skadeståndsskyl- Prop. 1987/88:120 dighet eller
om den tilltalade annars har en betydande skuldbörda bör kunna beaktas. Så
småningom nås den punkt dä kombinationen skyddstillsyn och böter inte kan
användas utan att, om skyddstillsyn skall kunna väljas, påföljden mäste
kombineras med fängelse.

11
§

Även
möjligheten att kombinera skyddstillsyn med fängelse finns alltsä kvar, se 28
kap. 3 § första stycket. I nuvarande lydelse av den paragrafen talas om allmän
laglydnad. Detta har i förevarande paragraf sin motsvarighet i begreppen
brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet.
Brottslighetens art (jämför under 4 §) utgör däremot inte skäl för att
tillgripa kombinationen skyddstillsyn- fängelse. Om fängelse ådöms med hänsyn
till brottets an:, utdöms regelmässigt korta fängelsestraff Fängelse skall dä
användas ensamt och inte kombineras med skyddstillsyn.

Skälet
för ändringen jämfört med nuvarande lagtext är detsamma som för motsvarande
ändring i 10 §, nämligen att klarare ange i vilka fall kombinationen skall
komma till användning.

FöiTJtsättningen
för att kombinera en skyddstillsyn med fängelse är att det är oundgängligen
påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades
tidigare brottslighet. Med det valda uttrycket markeras att det liksom enligt
den motsvarande nuvarande bestämmelsen skall krävas mycket starka skäl för att
tillgripa kombinationen. Möjligheten atl förena en skyddstillsyn med fängelse
bör utnyttjas endast i de fall då alternativet är alt dömaden tilltalade till
etl längre fängelsestraff. Avsikten är således inte att kombinationen mera
allmänt skall användas för att skärpa skyddslillsynspäföljden. Om en sådan
skärpning anses nödvändig i ett enskilt fall skall delta normalt ske genom atl
skyddsfillsynen kombineras med etl bötesstraff enligt 10 § (jämför NJA 1982 s.
17).

Fängelsestraffkommittén
föreslog att mer än två månaders fängelse skulle kunna ådömas, endast om detta
skulle vara särskilt påkallat med hänsyn till gärningens straffvärde. Under
remissbehandlingen har detta förslag rönt viss kritik. Även jag finner
förslaget i denna del obefogat. Det ligger i sakens natur att även här någon
form av straffmätning skall ske. Ju högre straffvärde ett brott har, desto
stön-e anledning finns det att bestämma ett högre fängelsestraff i
kombinationen. Inskränkningen till att enbart brottels straffvärde kan påkalla
längre fängelsestraff än två månader får anses olämplig. Ett tremånadersstraff
torde kunna krävas ocksä i vissa återfallssituationer. Paragrafen innebär
däriör att nuvarande ordning bibehålls och att det följaktligen inte ställs upp
några särskilda förutsättningar för att ådöma ett långt kombinationsstraff Atl
beakta i detta sammanhang är dock att tre månaders fängelse i kombination med
skyddstillsyn i praktiken motsvarar sex månaders "vanligt" fängelse
med halvtidsfrigivning.

108

31 kap. Prop. 1987/88:120

I §

Formuleringen i andra stycket har efter lagrådets
påpekande ändrats sä alt ett överlämnande lill vård inom socialtjänsten får
kombineras med böter om brottslighetens straffvärde eller art eller den
tilltalades tidigare brottslighet påkallar det. Förutsättningarna
överensstämmer således med vad som gäller beträffande möjligheterna att döma
till skyddstillsyn resp. förordna om fortsatt skyddstillsyn jämte böter. Se 30
kap. 10 § och 34 kap. 6§.

33 kap.

Kapitlet har, eftersom några regler om nedsättning och
uteslutning av påföljd inte längre finns i det, fått en ny rubrik.

Paragraferna 1,2,4 och 9 föreslås upphävda. Bestämmelsen i
1 § har i sak oförändrad överflyttats fill I kap. 6 §. Motsvarighet till 2 §
återfinns i 30 kap. 6 §. Bestämmelser motsvarande 4 § första stycket ingår i 29
kap. 7 § första stycket och i 29 kap. 3 § första stycket 2, medan andra och
tredje styckena svarar mot 29 kap. 3, 5 och 6 §§. De nuvarande bestämmelserna i
9 § ersätts av 29 kap. 5 §.

8§

Med anledning av att 33 kap. 7 § upphört atl gälla den 1
januari 1988 '(SFS 1987:761) har hänvisningen i förevarande paragraf justerats.

34 kap.

Vad som i sak ändras i detta kapitel är främst
bestämmelserna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Den nya regleringen
finns i 4 §. Ändringarna har berörts i avsnitt 3.5 i samband med frågan om
vilken betydelse tidigare brottslighet skall ha för påföljdsbestämningen för
nya brott. I första hand skall återfall i brott regleras genom påföljdsvalet
och förverkande av villkorligt medgiven frihet, se 29 kap. 4 §. Förverkande har
för närvarande funktionen att utgöra en sanktion i fråga om det villkor
beträffande brottsfrihel som gäller för villkorligt frigivna. I den nya regleringen
preciseras när förverkande får ske och hur stor del av den villkorligt medgivna
friheten som bör förverkas. Möjligheten lill delförverkande kvarstår således.

4 §

Första stycket år oförändrat. Etl förverkande får således
även i fortsättningen ske endast när det nya brottet har begåtts under prövotiden.

I det nya andra stycket regleras vilka hänsyn som skall
vara vägledande

vid beslut om förverkande. Regleringen är avsedd att ansluta relativt nära

till hur tillämpningen i praxis i allmänhet torde vara för närvarande. Elt 109

väsentligt skäl till denna
närmare lagreglering är emellertid att någon fast Prop. 1987/88:120 och
allmänt accepterad praxis inte synes föreligga. Genom en lagreglering bör
förutsättningarna att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning öka väsentligt.

Stycket
ger endast olika exempel på omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av
förverkandefiågan. Även om de torde vara de viktigaste i sammanhanget, är det
självfallet inte uteslutet att även andra synpunkter kan komma i fråga.

I
bestämmelsen anges till en början att det skall beaktas öm den tidigare och den
nya brottsligheten är likartade. Är det fråga om brottslighet av helt olika
slag, skall förverkande normalt inte ske. Kraven på att brottsligheten skall
vara likartad skall emellertid inte ställas alltför högt. Olika former av
vinningskriminalitet får normalt anses vara likartade även om tillvägagångssättet
och den juridiska mbriceringen skiljer sig åt. Delsamma gäller olika former av
brott som innefattat våld mot person.

Vid
sidan av fall där brottsligheten är likartad nämns ocksä att den i båda fallen
har varit allvarlig. I sådana fall kan förverkande komma i fråga även om
brottsligheten inte är likartad.

Enligt
bestämmelsen skall vidare hänsyn las till om den nya brottsligheten är svårare
eller lindrigare än den tidigare. Ju svårare brott återfallet avser, desto
starkare skäl talar för elt fullständigt förverkande. År del nya brottet
lindrigare än det tidigare, kan ofta effekterna av ett fullständigt förverkande
framstå som en opäkaJlad reaktion i förhällande lill det straff som det nya
brottet föranleder. Är skillnaden avsevärd, torde det ofta kunna vara motiverat
att underlåta förverkande helt.

I
bestämmelsen anges slutligen atl den tid som förflutit mellan brotten skall
beaktas. Allmänt sett minskar skälen för förverkande ju längre tiden mellan
brotten är. Även den tid som förflutit sedan domen eller den villkorliga
frigivningen måste självfallet beaktas. Hur stor betydelse tiden skall
tillmätas beror dock självfallet också på vilken form av brottslighet som är
aktuell. Vid allvarlig brottslighet eller brott som normalt begås med relativt
länga intervaller som bokföringsbrott eller skattebrott är lidsaspekten av
mindre betydelse än vid andra brott. Vad som skall beaktas är i första hand
tiden mellan brotten. Även vid återfall relativt kort tid efter en villkoriig
frigivning kan således lidsaspekten tala för att etl förverkande bör underlåtas
om det tidigare brottet ligger långt tillbaka i tiden.

Tredje
och fjärde styckena motsvarar utan ändringar de nuvarande andra och tredje
styckena.

5§

Möjligheten
att såvitt gäller villkoriig dom kombinera förordnande enligl

I § I med böter behälls. Böter/åi- i denna situation ådömas till skillnad

frän i det fall som regleras i 30 kap. 8 § enligt vilken villkorlig dom skall

förenas med böter. Huvudregeln är där således att böter skall ådömas.

Förordnande enligt I § I kan endast meddelas med avseende på brott som

har begåtts före prövotidens början. Det torde också oftast i de fall sådant 110

förordnande ges röra sig
om myckel lindrig brottslighet. Att i dessa situa- Prop. 1987/88:120 tioner
ha ett närmast obligatoriskt bötesstraff har inte förefallit lämpligt.

Nyheten
är i stället atl förutsättningen för atl döma till böter har ändrats från att
det skall vara påkallat för den tilltalades lillrättaförande eller av hänsyn
lill allmän laglydnad lill atl den nya brottslighetens straffvärde eller art
påkallar böter.

Däremot
skulle rekvisitet "den tilltalades tidigare brottslighet" (se t. ex.
6 §), med hänsyn till alt endast brott som begåtts innan prövofiden är aktuella
i sammanhanget, inte ha någon funktion och är därför inte med. Om således den
tidigare ådömda villkoriiga domen och det med denna normall kombinerade
bötesstraffet inte utgör en tillräckligt kännbar reaktion pä den samlade
brottsligheten med hänsyn till den nya brottslighetens straffvärde eller art,
skall förordnande enligt I § I i regel kombineras med ett bötesstraff.

Ändringarna
i första, tredje och fjärde styckena är redaktionella.

6 §

Angående
de sakliga ändringarna i första stycket hänvisas till vad som anförts under 30
kap. 10 och 11 §§. Ändringarna i de följande styckena är av redaktionell natur.

37 kap.

7§

I
26 kap. 11 § har öppnats en möjlighet för övervakningsnämnden att besluta att
en övervakning efter villkorlig frigivning som inte längre är påkallad skall
upphöra. Om beslutet vid en sådan prövning går den frigivne emot bör han ha en
möjlighet att överklaga del på samma sätt som gäller för andra motsvarande
beslut av övervakningsnämnd. Andra stycket har ändrats i enlighet med det.

Även
beträffande de skyddstillsynsdömda har en möjlighet öppnats att i vissa fall
avbryta en beslutad övervakning. Se 28 kap. 7 § andra stycket. Den bestämmelsen
omfattas redan av hänvisningen i 8 §, varför någon ändring ej behöver ske där.

38 kap.

2a§

Denna
nya paragraf syftar till att undanröja vissa problem som i dag kan

uppslå när frägan om den dömde kommer att avskedas eller sägas upp från

sin arbetsanställning har betydelse för siraffmätning eller påföljdsval. Be

stämmelsen har sin närmaste förebild i 2 § som ger möjlighet till ompröv

ning av påföljderna överlämnande fill vård inom socialtjänsten och över

lämnande till vård enligt lagen (1981:1243) om värd av missbrukare i vissa

fall.

För alt 2 a § skall vara tillämplig krävs till en början enligtförsta stycket 111

atl det framgär av den dom
varigenom påföljden slutligt har bestämts att Prop. 1987/88:120

domstolen har utgått från
en bestämd förutsättning när det gäller frågan om

gärningsmannen kan komma
att bli avskedad eller uppsagd till följd av

brottet. Domstolen
förutsätts alltså ha gjort ett antagande i denna fråga

som påverkat påföljden,
antingen så att den utgått från att gärningsmannen

blir uppsagd eller
avskedad eller också på det sättet atl den räknat med att

delta inte skulle komma
atl ske.

Vidare
förutsätts att det antagande söm domstolen har gjort har visat sig vara
felaktigt. Detta behöver inte bero pä alt arbetsgivaren har ändrat sig i
förhållande till det yttrande som har avgetts till domstolen. Om t.ex.
arbetstagaren har sagts upp av d.nne, kan arbetstagaren ha fört frågan vidare
till arbetsdomstolen. Inom den offentliga sektorn föreligger ofta svårigheter
att avge nägot mera bindande besked från arbetsgivarens sida. I synnerhet
gäller detta när frågan skall behandlas av statens ansvarsnämnd. Till detta
kommer atl ansvarsnämndens beslut - vare sig det går ut på avskedande eller
inte - i sin lur kan överklagas.

Ansökan
kan göras antingen av åklagaren eller den dömde själv. Åklagaren har givetvis
möjlighet att söka ändring även till den dömdes förmån.

Fomm
för omprövningen är den rätl som först dömt i målet. Detta har efter påpekande
av lagrådet uttryckligen angetts i lagtexten.

Undanröjande
fär ske endast om den först ådömda påföljden inte till fullo blivit verkställd,
vilket alltså innebär att beslutet om undanröjande mäste meddelas innan
påföljden till fullo har verkställts. Rätten kan i målet förordna om inhibition
vad avser denna verkställighet.

Undanröjande
av den tidigare påföljden innebär att fortsatt verkställighet av denna inte
skall ske. Bestämmelser om prövolid, övervakning, föreskrifter m. m. är därmed
upphävda. Omfattar den tidigare domen flera påföljder, t.ex. böter som ådömts
för visst brott med stöd av 30 kap. 3 § andra stycket i mitt förslag eller som
ådömts i kombination med villkorlig dom eller skyddstillsyn, eller har fängelse
ådömts jämte skyddstillsyn, skall samtliga icke verkställda påföljder
undanröjas.

Även
om det står klart att en fömtsättning av nu aktuellt slag har bmstit, är det
inte obligatoriskt vare sig för åklagaren att göra ansökan om omprövning eller
för domstolen att besluta om en ändrad påföljd. Undanröjande av den tidigare
påföljden och bestämmande av ny påföljd är avsett att ske bara om domstolens
antagande i fräga om den arbetsrättsliga följden vid det första tillfället kan
förutsättas ha haft stor betydelse för päföljdsbestämningen eller
straffmätningen. Bestämmelsen avses således bli tillämpad endast i sädana
undantagsfall då det skulle framstå som närmast stötande för den allmänna
rättskänslan, om den gamla påföljden fick bestå.

Dömer
domstolen efter undanröjande av annan påföljd till fängelse på viss tid, skall
naturiigtvis hänsyn las fill vad den dömde undergått av den tidigare påföljden.
Därvid får, vilket framgår av andra stycket , fängelse ådömas på kortare tid än
som är stadgat för brottet om den tidigare påföljden var skyddsfillsyn.

I
tredje stycket finns en särskild regel för det fall att domstolen undanrö

jer ett tidigare ådömt fängelsestralif och dömer till nytt fängelse. Den lid 112

under vilken det tidigare
fängelsestraffet verkställts i anstalt skall då anses Prop. 1987/88:120
vara verkställighet av det nya straffet.

38
kap.

6
och 8 §§

Ändringarna
i paragraferna är av redaktionell natur och föranleds av den nya 2 a §.

Reglerna
i 6 och 8 §§ om rättens sammansättning och den dömdes hörande blir härigenom
tillämpliga. Att åklagaren är motpart och alltså självfallet bör höras när
ansökan görs av den dömde ligger i sakens natur och har inte föreskrivits
särskilt. I övrigt gäller enligt 19 § andra stycket rättegångsbalkens
promulgationslag i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken är föreskrivet
angående brottmål.

övergångsbestämmelserna

De
lagändringar som jag nu föreslår kräver vissa informations- och utbildningsinsatser
inom domstolsväsendet. Vidare behöver bl. a. anvisningarna för domskrivning ses
över. Den nya lagstiftningen bör därför träda i kraft först den 1 januari 1989.

I
fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet pä brott som har begåtts före
ikraftträdandet får föreskriften i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen
beaktas. Denna innebär att svårare brottspåföljd inte får åläggas än den som
var föreskriven när den brottsliga gärningen förövades. Vidare får beaktas
bestämmelsen i 5 § brottsbalkens promulgaUonslag om att straff skall bestämmas
efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte en därefter antagen
lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Dessa
föreskrifter torde i princip inte gälla i fråga om verkställighet av
brottspåföljder (jämför prop. 1965:159 s. 36 ff).

Med
hänsyn till de nu berörda bestämmelserna kan möjligheten att då fängelse ådöms
såsom gemensamt straff gå över stadgat maximum med mer än två är (26 kap. 2 §)
inte tillämpas pä äldre brott. Detta står klart utan någon särskild
övergångsbestämmelse.

Efter
förslag frän lagrådet har en övergångsbestämmelse som berör tillämpningen av 38
kap. 2 a § förts in.

Med
de undantag som nu nämnts skall de föreslagna bestämmelserna tillämpas från
ikraftträdandedagen och detta även på brott begångna före ikraftträdandet.

6.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 20 kap. 7 §

Förslaget
innebär endast en ändrad hänvisning.

113

8
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

51 kap. 25 § Prop. 1987/88:120

r
paragrafen finns nu bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus i brottmål.
I det nya andra stycket haj förbudet utsträckts till att gälla även utvisning
pä grund av brott. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.4. Den innebär att
högre rätt inte fär på talan av den tilltalade förordna om utvisning eller
föriänga tiden för förbudet att återvända fill riket. Detsam-maigäller om
åklagaren har överklagat till den dömdes förmån. Anser åklagaren att utvisning
bör ske eller atl liden bör föriängas, fär han alltså själv klaga i den delen.
Om den dömde klagar med yrkande att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan
på samma sätt som i dag påföljden skärpas ifall utvisningen upphävs.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om
straff

för vissa trafikbrott

6§

Bestämmelsen
föreslås upphävd. En motsvarande bestämmelse återfinns i 29 kap. 5 § 5 BrB.

6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt

kriminalregister

I
2 § har endast en hänvisning ändraits.

6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om

polisregister m. m.

Förslaget
innebär endast en ändrad hänvisning i 7 § till brottsbalken.

6.6 Förslaget till lag om ändring i
bötesverkställighetslagen

(1979:189)

Paragrafhänvisningen
i 22 § till brottsbalken har ändrats.

6.7 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1980:376)

Enligt
nuvarande lydelse av 40 § Qärde stycket första meningen skall, om en utlänning
utvisas, det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet
bestäms. Denna bestämmelse har i sak oförändrad flyttats fill 29 kap. 5 § 4
BrB.

114

7
Hemställan Prop. 1987/88:120

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär
riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i brottsbalken

2.
lag om ändring i rättegångsbalken

3.
lag om ändring i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott

4.
lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister

5.
lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m. m.

6.
lag om ändring i
bötesverkställighetslagen (1979:189)

7.
lag om ändring i
utlänningslagen (1980:376)

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

115

Sammanfattning
av delar av kommitténs Prop. 1987/88:120

betänkande "=8 1

Allmänna överväganden om straffsystemet

---- Huvuduppgiften
för kriminalpolitiken är, och pä den punkten har vi

naturligen
ingen annan uppfattning än den som ligger bakom BrB, att motverka brottslighet.
Straffsystemet är dock i detta avseende inte nägot särdeles effektivt
instrument. För detta talar erfarenheter både i Sverige och utomlands. Det
finns inte någon koppling mellan höga eller stränga straff och låg brottsnivå.
Faktorer som hög upptäcktsrisk och snabbhet i det rättsliga förfarandet torde
vara av större betydelse för effekten av brottsbekämpningen. För att nedbringa
brottsligheten måste man dock vidga perspektivet utanför rättsväsendet och
straffsystemet. Vad som krävs är brottsförebyggande åtgärder i vidsträckt mening.
Det kan antas att reformverksamhet inom exempelvis familjepolitik,
utbildningsväsende och arbetsliv är av betydelse härvidlag. Men inte heller med
insatser på dessa områden finns det anledning till någon större optimism.
Utvecklingen under senare decennier med betydande insatser inom t. ex. social-
och arbetsmarknadspolitiken parallellt med den under samma tid starkt ökade
brottsligheten ger en klar indikation om att förbättrade ekonomiska och sociala
förhållanden allmänt sett inte medför minskad brottslighet. Det sagda innebär
dock inte att vi menar att den traditionella kriminalpolitiken saknar betydelse
för brottsnivån. Enligt vår uppfattning är det ingen tvekan om att
straffsystemet allmänt sett har en återhållande effekt pä brottsligheten. Päföljdssystemets
utformning och tillämpning är också av stor betydelse för tilltron fill
rättsväsendet och därigenom också för den allmänna laglydnaden.

Det
är således en huvudtanke bakom straffsystemet att det skall motverka
brottslighet. Så till vida skiljer sig vår uppfattning inte från de tankar som
låg bakom BrB. Vi ställer oss emellertid i vissa hänseenden kritiska till en
del av de tankegångar som laides till gmnd för BrB:s påföljdssystem. Till gmnd
för BrB ligger både allmänpreventiva och individualprevenUva tankegångar. Båda
dessa riktningar har utsatts för en omfattande och i mänga delar välgrundad
kritik. Kritiken har gjort gällande att vissa av tankegångarna inte är
teoretiskt hållbara vilket gör dem tvivelaktiga eller t. o. m. oanvändbara. Vidare
bygger de på orealistiska förväntningar och de eftersträvade effekterna uppnäs
ofta inte.

Vi
behandlar frägan om preventionsteorierna och vilken belydelse de har för
straffsystemet och dess utformning mycket ingående. Vi konstaterar att
allmänpreventiva överväganden uppenbarligen är av grundläggande betydelse för
beslut om kriminalisering , dvs. beslut att belägga en viss gärning med straff.
Trodde man inte atl hotet om straff hade någon effekt skulle det inte finnas
någon gmnd för kriminalisering. Sedan beslut fattats om att ett visst handlande
skall kriminaliseras uppkommer frägan vilken straffskala som skall knytas till
brottet. Att överväga slraffskalor för brotten är just vad vi sysslat med i
vår straff skaleöversyn. Vi har dä kommit fram till att allmänpreventiva eller
individualpreventiva hänsyn inte skall tillmätas vikt vid utformningen aiv
straffskalorna för de olika brotten.

Enligt vår uppfattning bör
brottens straffskalor i stället baseras på brottens Prop. 1987/88:120 svårhet
eller förkastlighet. Vi ser det nämligen som en helt naturlig ut- Bilaga 1
gångspunkt när man skall bestämma straffskalor för de olika brotten att bedöma
vad de allmänt sett förtjänar av straff. För alt komma fram till vilka
straffskalor de olika brotten bör ha får man falla tillbaka på någon form av
rättviseresonemang. I detta blir proportionalitet och ekvivalens viktiga
begrepp. Med proportionalitet avses att straffskalan bör bestämmas i
proportion till brottets svärhet. Ekvivalens innebär att lika svära straff
skall utsättas för likvärdiga brottstyper och kan sägas vara en följd av
proportionalitetstanken.

Som
vi senare återkommer till förordar vi att påföljdsbestämningen närmare regleras
i lag. Som vi nyss anfört är straffsystemets uppgift att motverka brott. Enligt
vår uppfattning är detta emellertid i första hand ett ansvar för lagsfiftaren
som har att utforma straffsystemet så att preventionsaspekterna tillgodoses
utan att detta går ut över kraven pä legalitet och enhetlig rättstillämpning.
En följd av detta synsätt är att vi menar alt domstolarna inte skall tillmäta
vare sig allmän- eller individualpreventiva hänsyn någon självständig betydelse
i det enskilda fallet. Allmänpreventionen torde huvudsakligen verka genom
lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthällen fast och konsekvent
praxis som visar att straffhotet inte är tomt. Del torde vara sällan som
enskilda domar i sig kan antas vara av betydelse för allmänpreventionen. Det är
vidare knappast möjligt för domstolarna att göra någon kvalificerad bedömning
av vilken inverkan en viss påföljd eller en viss höjning av straffet i ett
enskilt fall kan få för den allmänna laglydnaden. Det strider också mot kravet
på likhet inför lagen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra
avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning.

Inte
heller individualpreventiva hänsyn bör beaktas vid påföljdsbestäm

ningen i det enskilda fallet. Och delta främst av följande skäl. Att vård-

eller behandlingsaspekter skulle tillåtas utgöra självständiga grunder för

straffmätningen är enligt vår uppfattning uteslutet. Vad gäller fängelse vet

vi att trots den vård och behandling som förekommer så har fängelsepåfölj

den allmänt sett negativa effekter för de intagna. Dessa effekter accentue

ras ju längre strafftiden är. Någon rimlig möjlighet för en domstol atl

förutse att en längre anstallsvistelse i ett enskilt fall skulle lämna utrymme

för en framgångsrik behandling finns inte. Inkapacitering som straffmät

ningsgmnd avvisas såväl av den anledningen att det är tveksamt om man

får några broltsminskande effekter som - och kanske främst - frän

rättvisesynpunkt. Den grundläggande frägan vid diskussion om inkapacite

ring är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer sorn

kommer atl begå brott i framtiden. Tillgängliga forskningsresultat visar att

förutsägelser om individuella återfallsrisker är myckel osäkra, för atl inte

säga omöjliga att utföra med någon grad av säkerhet. Vi anser det således

otänkbart att inom ramen för den sedvanliga straffmätningen öppna möjlig

heter Ull alt ta hänsyn till intresset av inkapacitering i det enskilda fallet.

Vad gäller påföljdsvalet är individualpreventionstanken den klassiska

grunden för det differentierade påföljdssystemet. Det har varit vanligt att

lagstiftningen inte ger domstolarna annan ledning för tillämpningen än just 117

att
individualpreventiva hänsyn skall beaktas. Enligt vår uppfattning är det Prop.
1987/88:120 naturligt alt lagstiftaren genom mer preciserade regler söker ge
domstolar- Bilaga 1 na vägledning för påföljdsvalet. Omständigheter hänförliga
till den tilltalades person torde härigenom kunna tillgodoses bättre än med
nuvarande system. Härtill kommer att man genom en sådan ordning öppnar möjligheter
att beakta rättfärdighets- eller billighetshänsyn som enligt vår uppfattning,
exempelvis vid s. k. sanktionskumuiation, väl kan förtjäna att beaktas vid
päföljdsvalet helt oberoende av individualpreventiva effekter.

Vid
verkställigheten av påföljderna föreligger fömtsättningar för indivi

duellt hänsynstagande på olika sätt. Även om man inte bör ha orealisUska

förväntningar på kriminalvårdens möjligheter till rehabilitering av de döm

da är det enligt vår uppfattning av avgörande betydelse för möjligheterna

atl bedriva en human och meningsfull kriminalvård att man bibehåller den

ambition som f. n. finns att inom ramen för de ådömda påföljderna så långt

som möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de dömdas anpassning i

samhället. Inom ramen för fängelsestraffet bör således alla krafter sättas in

för att minska de negativa effekterna av frihetsberövandet för den intagne.

Stora ansträngningar bör göras för att komma till rätta med personliga och

sociala problem för att på så sätt minska risken för ny brottslighet efter

straffverkställigheten. Också synpunkter av inkapaciteringskaraktär bör

kunna beaktas på verkställighelsplanet. T.ex. bör stor risk för rymning

och fortsatt brottslighet på sätt som f n. sker kunna påverka anstallsplace-

ring och möjlighet till vistelse utom anstalt.

Påföljdsbestämning

Som
ovan nämnts är en grundtanke i våra förslag att öka fömtsebarheten och
enhetligheten i de straffrättsliga avgörandena. Vårt förslag till bestämmelser
för påföljdsvalet och straffmätningen fär ses mot bakgmnd härav. I förslaget
tas bestämmelserna om straffmätning upp i ett kapitel och bestämmelserna om
påföljdsval i ett annat. Till dessa båda kapitel har de nuvarande regler i BrB
som rör päföljdsbestämningen förts. De allmänna grunderna för straffmätningen
är i dag inte reglerade i lag. Det kapitel som handlar om straffmätning består
därför i stor utsträckning av nya bestämmelser. Vid utformningen av dessa har
vi dock strävat efter att i största möjliga utsträckning lagfästa nuvarande
straffmälningspraxis.

Straffmätningskapitlet
inleds med en bestämmelse om hur straff skall

utmätas i normala fall. Utgångspunkten är det begångna brottets straffvär

de, vilket bestäms av brottets svårhet med särskild hänsyn till den skada

eller fara som gärningen inneburit och gärningsmannens skuld sådan den

kommit till uttryck i gärningen. Härefter följer uppräkningar av omständig

heter som ökar resp. minskar straffvärdet. Det rör sig här om omständighe

ter som är hänförliga till brottet. I en särskild paragraf regleras hur gär

ningsmannens personliga förhållanden och omständigheter som tillkommit

efter brottet skall påverka straffinätningen. De sistnämnda omständighe

terna benämner vi billighetshänsyn. Vilken betydelse det skall ha för

straffmätningen att gärningsmannen tidigare dömts för brott, dvs. att det

rör sig om återfall i brott, behandlas särskilt i en paragraf. 118

Gärningsmannens personliga
förhållanden och omständigheter som till- Prop. 1987/88:120 kommit efter
brottet beaktas i dag främst utifrån etl individualpreventivt Bilaga 1
resonemang. Vi har som ovan nämnts förkastat tanken pä att behovet av vård
eller behandling, av inkapacitering eller av individuell avskräckning skall
tillmätas någon betydelse vid päföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Denna
vår grundsyn innebär dock inte att gärningsmannens personliga förhållanden
eller hans handlande efter brottet inte skall beaktas vid påföljdsvalet och
straffmätningen. Enligt vårt förslag skall de vägas in i mildrande riktning vid
bestämmande av påföljden, och detta i minst samma utsträckning som i dag. Skillnaden
är dock att vi menar att detta hänsynstagande inte skall ske utifrån någon
prognos eller nägot förment behandlingsbehov utan helt enkelt av den
anledningen att det skulle framstå som obilligt och orättfärdigt att inte
beakta denna typ av omständigheter.

Gärningsmannens
tidigare brottslighet påverkar i dag såväl påföljdsvalet som straffmätningen
för de nya brotten. I princip anser vi att detta är riktigt. Del finns dock här
inga klara rikfiinjer för domstolarna, framför allt inte vad gäller straffmätningen.
Värt förslag vad gäller äterfallets betydelse innebär att återfall på samma
sätt som idag skall kunna påverka påföljdsvalet. Vidare skall återfall kunna
verka skärpande när bötesstraff ådöms och även påverka frågan om övergång från
böter lill fängelse i fall då straffskalan för ett brott inrymmer båda dessa
påföljder. Nyheten i värt förslag vad gäller äterfallets betydelse är att när
fängelse ådöms för del nya brottet eller brotten skall tidigare brottslighet
inte få påverka den nya slraffmätningen. Slraffskärpning vid återfall bör i
denna situation komma lill stånd endast genom förverkande av villkorligt
medgiven frihet. Fängelsestraffet för det nya brottet bör således bestämmas
utan hänsyn till den tidigare brottsligheten. Mot denna bakgmnd har vi
förändrat förverkande av villkorligt medgiven frihet till att bli en i
förhållande fill f. n. mer direkt reglering av den verkan gärningsmannens
fidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen. Förutsättningarna för
förverkande har arbetats om och preciserats. Vidare har, för alt institutet
effekfivt skall fylla sin funktion, den tid under vilken förverkande kan ske
vidgats nägot.

Vårt
förslag innebär att nuvarande I kap. 7 § BrB upphör atl gälla. Utgångspunkten
för såväl påföljdsvalet som straffmätningen blir brottets straffvärde och
billighelshänsyn. Domstolarna behöver härigenom inte längre tänka i de på
domstolsnivån teoretiskt ohållbara begreppen allmän-och individualprevention
och slipper också att försöka företa någon avvägning mellan dessa båda
preventionstankar vid päföljdsbestämningen. I kap. 7 § BrB har i
påföljdsvalskapitlet primärt ersatts av en reglering av i vilka fall fängelse
bör ådömas. Denna bestämmelse,kompletteras med en regel om i vilka fall
domstolen får döma till villkorlig dom eller skyddsfillsyn även om fängelse
primärt bort ådömas.

Vi
anser att domstolarnas möjlighet alt meddela påföljdseftergift bör öka

något. Vi håller dock fast vid att institutet bör vara avsett för undantags

fall. Detta främst av det skälet att skulle man försöka vidga tillämpningen

av påföljdseftergift med stöd av en mindre restriktiv allmän lämplighetsre

gel blir det avsevärt svårare att hålla en enhetlig praxis. Vi har således

stannat för att behålla en regel om påföljdseftergift som är restrikfivt 119

utformad. Vidgningen av
tillämpniingsområdet för påföljdseftergift har i Prop. 1987/88:120 stället
skett genom att bestämmelsen knufits till en uppräkning av de fall i Bilaga
1 vilka päföljdseftergift främst bör komma i fräga.

Päföljdsbestämningen
för unga lagöverträdare diskuterar vi relativt ingående på olika ställen i
förslaget. Vi markerar en något ytterligare restriktiv syn på de fall där
fängelse får användas för lagöverträdare som är under 21 är. Vidare markeras i
förslaget att låg ålder regelmässigt bör medföra mildare straffmätning. Vi har
inte inom ramen för vårt arbete haft möjlighet att förutsättningslöst överväga
frågan om i vilken utsträckning fängelse bör kunna ådömas unga lagöverträdare.
Det är därför enligt vår uppfattning mycket angelägel att denna fiåga övervägs
ytterligare. Vad som då främst bör undersökas är möjligheten att helt förbjuda
fängelse som påföljd för ungdomar i åldern 15- 17 är.

120

Delar av
fängelsestraffkommitténs förslag till lagtexter (brottsbalken)

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att brottsbalken skall ha följande lydelse.

Prop. 1987/88:120 Bilaga 2

1 kap. Om brott och brottspåföljder

3 § Med påföljd för brott förstås i denna balk de
allmänna straffen böter och fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn.

4
§ Påföljd kan ersättas med
förordnande om överlämnande till särskild vård. Om ådömande av böter i vissa
fall jämte överlämnande fill värd inom socialtjänsten finns bestämmelser i 32
kap. 2 §.

5
§ Fängelse är att anse som
svårare straff än böter.

6
§ För brott som någon begått
innan han fyllt femton är får inte dömas till påföljd.

15 kap. Om allmänfarliga brott

13
§ Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 7, 8, 9, 10, 11 eller 12
§ eller enligt 6 § för luftfartssabolage, frivilligt har avvärjt en sådan fara
eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får han
dömas till lindrigare straffan vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran
ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett är,
skall han ej dömas till ansvar.

29 kap. Om fängelse

2
§ Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan
följa på något av brotten.

Fängelse
på viss tid får sättas över del svåraste av de högsta straff som kan följa pä
brotten men får inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra och
får överskrida del svåraste straffet med högst

1. ett
år om detta inte uppgår lill fängelse i fyra är,

2.
tvä är om detta är fängelse i
fyra är eller på längre lid men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3.
fyra år om detta är fängelse i
åtta år eller på längre tid.

Vid
tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff anses svar moll fängelse
fjorton dagar. Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

8
§ I anslutning till att villkorlig frigivning äger rum eller senare kan
förordnas att den frigivne under frivårdstiden skall stå under övervakning, om
det bedöms som påkallat. Sådant förordnande meddelas av skyddskonsulenten i
kriminalvårdsverket. Har övervakning beslutats men bedöms därefter atl
övervakning ej längre är påkallad får övervakningsnämnden förordna atl
övervakningen skall upphöra.

121

30 kap.
Om villkoriig dom Prop. 1987/88:120

1
§ Den som erhåller villkoriig dom skall vara underkastad en prövolid
' av tvä år.

Prövotiden
räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom
nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

31 kap. Om skyddstillsyn

1
§ Skyddslillsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden
börjar verkställas.

3
§ Vad som föreskrivs i 29 kap.
9 - 14 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts
till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare, om inte
särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter
enligt 29 kap. 12 § första och andra styckena.

4
§ Iakttar den dömde inte vad
som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, får
övervakningsnämnden, utom atl fatta beslut enligt 29 kap. 9 § andra meningen
eller 1.0 § andra meningen eller meddela föreskrift enligt 29 kap. 12 §.

1.
besluta att varning skall
meddelas den dömde, eller

2.
besluta om övervakning av den
dömde under viss tid efter det att ett är av prövotiden har förflutit, dock laingst
till prövotidens utgång.

Har
övervakning beslutals enligl första stycket 2 men bedöms därefter att
övervakning ej längre är påkallad, fär övervakningsnämnden förodna atl
övervakningen skall upphöra. Samma gäller om rätten med stöd av 36 kap. 9 §
beslutat om övervakning och denna pågått i ett år.

Åtgärd
som avses i första stycket får inte av övervakningsnämnden beslutas efter
prövotidens utgång.

5 §
Har den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas

att han icke skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden

kan vidta, skall nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol

förs talan om undanröjande av skyddsfillsynen.

Talan
som nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

6 §
Undanröjs skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för

brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas lill vad den dömde undergått fill

följd av domen på skyddslillsyn saml till böter eller fängelse som ådömts

enligl 34 kap. 11 eller 12 § eller 36 kap. 9 §. Fängelse får därvid ådömas pä

kortare tid än för brottet är stadgat.

Föreligger
ej tillräckliga skäl att undanröja skyddslillsynen, får rätten i stället
besluta åtgärd som avses i 4 §. Sådan åtgärd fär inte beslutas efter
prövofidens utgång.

33 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

1
§ Straff skall, med beaktande av intresset av en enhetlig rättsfillämpning,
utmätas inom de i lag eller annan författning bestämda gränserna allt efter
brottets eller den samlade biotlslighelens slraffvärde, om inte annat följer av
7 eller 10 § eller andra särskilda bestämmelser.

122

2 § Ett brotts
straffvärde bestäms av brottets svårhet med särskild hän- Prop. 1987/88:120

sy" till Bilaga 2

1.
den skada eller fara som
gärningen inneburit,

2.
gärningsmannens skuld sådan den
kommit lill uttryck i gärningen.

3 §
Vid sidan av de omständigheter som gäller för varje särskild brottstyp

skall särskilt följande omständigheter anses öka straffvärdet, nämligen

1.
att gärningsmannen avsett att
brottet skulle få betydligt allvarligare följder eller i övrigt bli avsevärt
mer omfattande än det faktiskt blivit,

2.
alt gärningsmannen visat
särskild hänsynslöshet,

3.
att gärningsmannen utnyttjat
någon annan skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4.
att gärningsmannen grovt
utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbm-kal etl särskilt förtroende,

5.
att gärningsmannen förmått
någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller
missbmk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6.
alt brottet utgjort ett led i
en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i
stor omfattning och i vilken gärningsmannen spelat en betydande roll.

4
§ Föreligger det någon
omständighet som kan föranleda ansvarsfrihet enligt 27 kap., men är gärningen
ändå brottslig, skall omständigheten beaktas vid bedömningen av straffvärdet.
Härvid får rätten döma till lindrigare straffan som är stadgat för brottet.

5
§ Även i andra fall än sädana
som avses i 4 § fär rätten döma till lindrigare straffan som är stadgat för
brottet, om det är uppenbart påkallat med hänsyn till straffvärdet.

Särskilt
följande omständigheter skall anses minska straffvärdet, nämligen

1.
att brottet föranletts av någon
annans grovt kränkande beteende,

2.
alt gärningsmannen lill följd
av själslig abnormitet eller sinnesrörelse eller av annan orsak haft starkt
nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3.
atl gärningsmannens handlande
stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, insikt, erfarenhet
eller omdöme,

4.
att brottet föranletts av stark
mänsklig medkänsla.

6 §
Att gärningsmannen tidigare dömts för brott får tillmätas betydelse

vid slraffmätningen endast dä fräga är om ådömande av ett bötesstraff eller

om val mellan böter och fängelse.

Om
förverkande av villkorligt medgiven frihet finns särskilda bestämmelser.

7 §
Vid straffmätningen skall utöver brottels straffvärde i skälig utsträck

ning beaktas att gärningsmannen till följd av brottet eller domen har

drabbbats av eller att det finns grundad anledning alt anta all han kommer

att drabbas av andra för honom påtagligt menliga följder, såsom

1. allvarlig
kroppsskada,

2. avskedande
eller annan följd av brottet som är medgiven enligl arbets

avtalet eller enligt författning som gäller för anställningsförhållandet, eller

3. annat
hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning.

Vid straffmätningen skall vidare i skälig utsträckning beaktas

1.
atl gärningsmannen frivilligt sökt förebygga eller efter förmåga sökt ]23

gottgöra
skadliga verkningar av brottet.

2.
att gärningsmannen frivilligt
angett sig, Prop. 1987/88:120

3.
det men gärningsmannen åsamkas
om han på gmnd av brottet utvisas Bilaea 2 ur riket,

4.
att gärningsmannen på gmnd av
hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas orimligt hårt av ett straff utmätt
efter brottets straffvärde.

5.
att det i övrigt finns
omständigheter som påkallar att gärningsmannen fär ett lägre straff än brottets
straffvärde motiverar.

8
§ När det föreligger sådan
omständighet som avses i 7 §, får rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma
lill lindrigare straffan som är stadgal för brottet.

9
§ Är med hänsyn till sådan
omständighet som avses i 7 § ådömande av påföljd uppenbart oskäligt, skall
rätten meddela påföljdseftergift.

10 §
Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år skall hans ungdom

beaktas vid straffmätningen. Härvid får dömas till lindrigare straffan som

är stadgat för brottet.

Fängelse
på livstid fär inte ådömas för brott som någon har begått innan han fyllt
tjugoett är.

11 §
Om hänsyn i visst fall till påföljd ädömd utom riket finns bestämmel

ser i 2 kap. 8 §.

34 kap. Om val av påföljd

1 §
Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad som anges i

bestämmelserna om de särskilda brotten.

Villkorlig
dom och skyddstillsyn får användas i stället för fängelse trots att dessa
påföljder inte är nämnda i bestämmelserna om de särskilda brotten.

2
§ Vid val av påföljd är
fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

3
§ Flera påföljder fär inte
ådömas för samma brott, om inte något annat är föreskrivet.

4
§ Skall någon dömas för flera
brott ådöms gemensam påföljd för brotten, om inte något annat är föeskrivet.

Om
det finns särskilda skäl får rätlen för elt eller flera brott döma till böter
samtidigt som påföljd ådöms för annan brottslighet. Vidare får fängelse ådömas
för ett eller flera brett samtidigt som villkorlig dom eller skyddstillsyn
ådöms för brottsligheten i övrigt.

5
§ Vid val av påföljd skall
rätten fästa särskild vikt vid omständigheter sorn talar för annan påföljd än
fängelse.

6
§ Fängelse bör ådömas om
gärningen har betydande straffvärde. Fängelse bör härutöver ådömas om det
finns särskilda skäl för det med hänsyn till brottets art eller den tilltalades
tidigare brottslighet.

7
§ Om inte gärningens
slraffvärde utgör hinder mot det, får rätten även i fall som avses i 6 § döma
lill villkoriig dom eller skyddslillsyn, om omständigheterna är sådana att
detta är särskilt påkallat. Härvid skall särskilt I*-"* beaktas

1.
omständigheter som avses i 33
kap. 7 §, Prop. 1987/88:120

2.
att genom den tilltalades egen
medverkan efter brottet en påtaglig Bilaga 2 förbättring skett av hans
personliga eller sociala situation i sådant avseende som kan antas ha haft
samband med hans brottslighet,

3.
att en i förhällande till
brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks.

8 §
För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma fill

fängelse endast om annan påföljd mäste anses utesluten med hänsyn fill

gärningens straffvärde eller på annan gmnd.

För
brott som någon begått efter det han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett
år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl härför med
hänsyn till gärningens straffvärde eller på annan grund.

9 §
För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sin

nesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den

mäste anses jämställd med sinnessjukdom, får rätten inte tillämpa annat än

förordnande om överlämnande fill särskild vård, böter eller skyddstillsyn.

Bör
förordnande eller påföljd som nu sagts inte tillämpas, skall den tilltalade
vara fri frän påföljd.

10
§ I valet mellan villkorlig dom
och skyddstillsyn bör skyddstillsyn ådömas om det med hänsyn till den
tilltalades personliga förhållanden finns särskild anledning att anta att denna
påföljd kan bidra Ull att han avhäller sig från fortsatt brottslighet.

11
§ Om brottslighetens
straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det,
får rätten jämte skyddstillsyn döma till böter, vare sig böter har föreskrivits
för brottet eller inte. Penningböter får härvid ådömas till ett belopp av högst
ettusen kronor och dagsböter till ett antal av högst tvåhundra.

12
§ Om med hänsyn fill att
brottsligheten har betydande straffvärde eller till den tilltalades fidigare
brottslighet, skyddstillsyn inte kan ådömas med mindre den förenas med
frihetsberövande, fär rätten jämte skyddsfillsyn döma till fängelse. Fängelse
får härvid ådömas i lägst en och högst två månader eller, om det med hänsyn
fill gärningens straffvärde är särskilt påkallat, högst tre månader. Om fängelse
ådöms jämte skyddstillsyn får rätten inte samtidigt döma till böter.

Om
förhållandena oundgängligen kräver det, får rätten förordna att domen på
fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte har vunnit laga
kraft.

13
§ Bör, enligt vad som fidigare
sagts i detta kapitel, fängelse eller skyddstillsyn inte följa på brottet skall
villkorlig dom meddelas.

14
§ Om inte annat följer av andra
stycket skall rätten jämte villkorlig dom döma fill böter, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller inte. Penningböter fär härvid ådömas till ett
belopp av högst ettusen kronor och dagsböter till ett antal av högst tvåhundra.

Skulle
med hänsyn till andra:följder av brottet eller av andra skäl ett bötesstraff
drabba den tilltalade alltför hårt, skall böter inte ådömas.

125

36 kap.
Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott Prop. 1987/88:120

och
förändring av påföljd Bilaga 2

4 §
Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits frän

fängelse, får, om brottet begåtts efter den tidigare domen, den villkoriigt

medgivna friheten förklaras helt eller delvis förverkad.

Förverkande
fär beslutas endast om den tidigare och den nya brottsligheten är likartad
eller om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

5
§ Vid bedömande av om förverkande
enligt 4 § bör beslutas och i sådant fall av hur stor del av den villkorligt
medgivna friheten som skall förklaras förverkad, skall den tid som förflufit
mellan brotten beaktas. Vidare skall beaktas om den nya brottsligheten är
svårare eller lindrigare än den tidigare. Är den avsevärt lindrigare bör
förverkande inte beslutas.

6
§ Förverkande enligt 4 § fär
beslutas endast i ett mäl där den frigivne häktats eller erhållit del av åtal
innan det från dagen för den villkorliga frigivningen förflutit en prövotid av

1. två
är, om återstående strafftiden inte översfiger ett är, eller

2. tre
år, om återstående strafftiden överstiger ett år.

8 §
Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, fär förordnande

enligt 1 § I meddelas endast för brott som begåtts före prövotidens början.

Meddelas
förordnande enligt 1 § 1, får rätten, om den nya brottslighetens straffvärde
eller art påkallar del, även döma till böter, vare sig böter har föreskrivits
för brottet eller inte. Penningböter får härvid ådömas till ett belopp av högst
ettusen kronor och dagsböter till ett antal av högst tvåhundra.

Tillämpas
I § 1 eller 2, får rätten besluta åtgärd som sägs i 30 kap. 4 § 1 eller 2 eller
förlänga prövotiden till tre är, dock endast om fräga därom uppkommer i mål
vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande
av villkorlig dom enligt I § 3 får inte ske, med mindre fräga därom uppkommer i
mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från
prövotidens utgång.

9 §
Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, får rätten vid

tillämpning av 1 § I, om den nya brottslighetens straffvärde eller art eller

den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, även döma till böter, vare

sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Penningböter fär härvid

ådömas till ett belopp av högst ettusen kronor och dagsböter till etl antal av

högst tvåhunda. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med

hänsyn till omständigheter som i 34 kap. 12 § sägs, 1 § 1 inte tillämpas med

mindre sådant förordnande förenais med frihetsberövande, får rätten i

stället för att dömat till böter döma till fängelse enligt 34 kap. 12 §.

Tillämpas
1 § 1 eller 2 fär rätten besluta åtgärd som avses i 31 kap. 6 § eller förlänga
prövotiden till högst fem är.

Döms
med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig
hänsyn tas fill vad den dömde undergått till följd av domen på skyddslillsyn
och fill vad han avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 34
kap. 12 § ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 34 kap. 11
§. Härvid får fängelse ådömas pä kortare tid än för brottet är stadgat.

Fängelse
enligt första stycket fär inte ådömas och beslut enligt andra

stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn får inte meddelas, j26

med mindre fräga därom
uppkommer i mål vari den dömde häktats eller Prop. 1987/88:120

erhållit del av åtal före prövotidens utgång. Bilaea
2

39 kap. Om nämnderna

7
§ Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en skyddskonsulents
beslut enligt 29 kap. 8 §, 9 § andra meningen eller 10 § andra meningen hos den
övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde skyddskonsulenten är verksam.
Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i
övrigt fatta beslut i ett ärende, vars avgörande enligt någon av de
bestämmelser som har angetts nu ankommer på skyddskonsulenten. Konsulenten kan
hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande.

Om
den som har dömts till fängelse inte är nöjd med ett beslut av en
övervakningsnämnd enligt 29 kap. 12, 15, 16 eller 19 §, får han hos kriminalvårdsnämnden
begära prövning av beslutet.

40 kap. Rättegångsbestämmelser m. m.

6 §
Nämndemän skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som

avses i 2 § eller i 30 kap. 4 §, 31 kap. 6 § eller 36 kap. 10 § andra stycket

eller 12 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt

36 kap. I § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd

enligt 36 kap. 4 eller 7 § samt åtgärd enligt 36 kap. 8 § tredje stycket eller

36 kap. 9 § andra stycket.

Vid
avgörande av fråga som avses i 30 kap. 3 § andra stycket eller 31 kap. 8 § är
underrätt domför med en lagfaren domare.

7 §
I mäl om åtgärd enligt 2 § eller 30 kap. 3 § andra stycket eller 4 §,

31 kap. 6 § eller 36 kap. 10 § andra stycket skall underrätt lämna den

dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall

tillfälle därtill beredas honom. I mäl om åtgärd enligt 36 kap. 12 § skall den

dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av

saken sker genom beslut.

Åtgärd
enligt 31 kap. 8 § må beslutas utan att tillfälle beredes den dömde att yttra
sig.

2.
Bestämmelserna i 34 kap. 4 § första och tredje styckena i deras äldre lydelse
skall fortfarande gälla beträffande den som villkorligt frigivits före
ikraftträdandet. Om äldre bestämmelser sålunda tillämpas skall vad i 33 kap. 6
§ i dess nya lyddse sägs ej gälla.

127

Fängelsestraffkommittéiis
lagförslag i skrivelsen °p- 1987/88:120

den 4 december 1986 ''

1 Förslag till

Lag om
ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 33 kap. 7 § brottsbalken enligt förslaget i SOU 1986:13skall ha
följande lyddse.

Lydelse
enligt SOU 1986:13 Föreslagen lydelse

33
kap. 7§

Vid
straffmätningen skall utöver brottets straffvärde i skälig utsträckning
beaktas att gärningsmannen till följd av brottet eller domen har drabbats av
eller atl del finns grundad anledning att anta.att han kommer atl drabbas av
andra för honom påtagligt menliga följder, såsom

1. allvarlig
kroppsskada,

2. avskedande
eller annan följd 2. avskedande, uppsägning eller

av brottet som är medgiven enligt disciplinär bestraffning som är

arbetsavtalet eller enligt författning medgiven enligt anställningsavtalet

som gäller för anställningsförhål- eller kollektivavtal eller enligt för

landet, eller fattning som gäller för anställnings-

förhällandet, eller

3. annat
hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning.

Vid straffmätningen skall vidare i skälig utsträckning beaktas

1.
att gärningsmannen frivilligt
sökt förebygga eller efter förmåga sökt gottgöra skadliga verkningar av
brottet,

2.
att gärningsmannen frivilligt
angett sig,

3.
det men gärningsmannen åsamkas
om han på gmnd av brottet utvisas ur riket,

4.
alt gärningsmannen på gmnd av
hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas orimligt hårt av ett straff utmätt
efter brottets straffvärde,

5.
att det i övrigt finns
omständigheter som påkallar att gärningsmannen får ettlägre straff än brottets
slraffvärde motiverar.

128

2 Förslag
till Prop. 1987/88:120

Lag om ändring i rättegångsbalken Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 51 kap. 25 § rättegångsbalken
enligt förslaget i SOU 1986:13 skall ha följande lyddse.

Lydelse enligt SOU 1986:13 Föreslagen lydelse

51 kap. 25 § Ej må hovrätten i anledning av den
filltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmän, döma
till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill underrätten
dömt. Härvid är skyddstillsyn jämte fängelseådömt enligt 34 kap. 12 §
brottsbalken att anse som svårare än skyddstillsyn i övrigt och villkorlig dom.
Sådan skyddstillsyn är även svårare än ett fängelsestraff på lika läng eller
kortare tid än det jämte skyddstillsynen ådömda fängelsestraffet. Har den
filltalade av underrätten dömts till påföljd fär påföljd ersättas med
förordnande om överlämnande till särskild vård. Har underrätten ersatt påföljd
med överlämnande till särskild vård får hovrätten döma lill påföljd.

Hovrätten får inte heller i anledning av talan som i
första stycket sägs besluta om utvisning ifall då underrätten ej meddelat
sådant beslut eller ändra vad underrätten bestämt om tid för utvisning till
men för den tilltalade.

129

9 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 120

Lagrådsremissens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om
ändring i brottsbalketi

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels atl I
kap. 7 §, 26 kap. 4 § samt 33 kap. 1, 2, 4 och 9 §§ skall upphöra att gälla,

dels alt I
kap. 3-6 §§, 13 kap. 11 §, 20 kap. 4 §, 26 kap. 2 och 11 §§, 27 kap. 1 och 2
§§, 28 kap. 1-3 och 6-9 §§, 33 kap. 8 §, 34 kap. 4- 6 §§, 37 kap. 7 § och 38
kap. 6 och 8 §§ samt mbriken till 33 kap. skall ha följande lydelse,

dels att
det i balken skall införas tvä nya kapitel, 29 och 30 kap., samt tvä nya
paragrafer, 28 kap. 6 a § och 38 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Prop. 1987/88:120 Bilaga 4

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Med
påföljd för brott förstås i denna balk: de allmänna straffen böter och fängelse
saml villkorlig dom, skyddslillsyn och överlämnande till särskild värd.

Med
påföljd för brott förslås i denna balk straffen böter och fängelse samt
villkorlig dom, skyddstillsyn och överiämnande fill särskild värd.

Om
användningen av straffen gäller / allmänhet vad i bestämmelserna om de
särskilda brotten är stadgal. Övriga påföljder må, enligl vad därom är
föreskrivet, tillämpas ändå att de ej år nämnda i dessa bestämmelser.

Fängelse är att anse som svårare påföljd än böter.

Om
användningen av straffen gäller vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är
stadgat samt vad därutöver är särskilt föreskrivet. Övriga päföljder/år,
enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas trots att de inte är nämnda i bestämmelserna
om de särskilda brotten.

5§'

Ej må
dömas till fiera påföljder för samma brott, med mindre annat är stadgat.

Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter.

Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och
skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §.

6 §

Skall
någon dömas för fiera brott, ådömes gemensam påföljd för brotten, om ej annat
är stadgat.

För
brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd.

' Senaste
lydelse 1986:645. Senaste lydelse 1986:645. ' Senaste lydelse 1975:667.

130

Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl äro därtill, må för ett eller fiera brott
dömas till böter jämte påföljd för annan brottslighet, så ock till fängelse
jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:120 Bilaga 4

I Om någon
som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller 10 § eller
enligl 5 a § för luftfartssabotage, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller
verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får han dömas till
lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gämingen. Han får dock ej
dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet
annars är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och är för gärningen
ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år, skall han ej dömas lill
ansvar.

Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7,
8, 8 a, 9 eller 10 § eller enligt 5 a § för luftfarts-sabotage, frivilligt har
avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har
uppkommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för
gärningen. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff
än fängelse i ett år, skall han ej dömas fill ansvar.

20 kap. 4§= Den som har valts till sådant uppdrag hos
staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning fär av rätten
skiljas från uppdraget, om han har begått brott för vilket är stadgal fängelse
i två är eller däröver och han genombrottet har visat sig uppenbarligen
olämplig att inneha uppdraget.

Skiljs uppdragstagare från uppdraget enligt första
stycket, skall hänsyn tas därtill vid bestämmande av straff för brottet.

Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs uppdrag
hos andra sådana arbetsgivare som avses i 2 § andra stycket 1.

26 kap. 2 §6 Fängelse
fär användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på
något av brotten.

Fängelse på viss lid får sältas Fängelse på viss tid får sättas

över
det svåraste av de högsta över det svåraste av de högsta
straff som kan följa på brotten men straff som kan följa på brotten men

"
Senaste lydelse 1981:469. ' Senaste lydelse 1982:102. • Senaste lydelse
1983:351.

131

Nuvarande
lydelse

fär inte överskrida detta med mer än två år eller
överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Bötesstraff skall
därvid anses svara mot fängelse fjorton dagar.

Ej må det
svåraste av de lägsta straffen underskridas.

Föreslagen lydelse

fär inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med
varandra. Det får inte heller överskrida det svå-raste straffet med mer än

1. ett
år, om det svåraste straffet

är kortare än fängelse i fyra år,

2.
två år,
om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår
till fängelse i åtta år,

3.
fyra år,
om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff
anses motsvara fängelse fiorton dagar.

Det
svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

Prop.
1987/88:120 Bilaga 4

I
anslutning fill att villkorlig frigivning äger mm eller senare kan förordnas
att den frigivne skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat.
Sådant förordnande meddelas av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket.
Övervakningen skall utan nägot särskilt förordnande upphöra sedan ett är av
prövotiden har förflutit, om inte annait följer av 18 §.

I
anslutning till att villkorlig frigivning äger rum eller senare kan beslutas
att den frigivne skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat.
Sådant beslut meddelas av skyddskonsulent i krimi-nalvärdsverket. Har
övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad,
får övervakningsnämnden förordna att övervakningen skall upphöra. Övervakningen
skall utan något särskilt beslut upphöra sedan ett är av prövotiden har
förflutit, om inte annat följer av 18 §.

Villkorlig
dom får meddelas fcir elt brott, på vilket fängelse kan följa, om det inte med
hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden fiinns grundad anledning
befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Villkorlig dom får ej meddela:!, om på grund av brottets
svårhet eller annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om
brott av krigsman får villkorlig dom

Rätten
får döma till villkorlig dom för ett brott för vilket påföljden inte bedöms
kunna stanna vid böter.

' Senaste
lydelse 1983:240. Senaste lydelse 1983:240.

132

Nuvarande
lydelse

brukas endast när det bedöms kunna ske utan fara för
krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten.

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:120 Bilaga 4

Om det
anses påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän
laglydnad, får jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etthundraåttio,
vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

Villkorlig
dom får förenas med . dagsböter, högst etthundraättio, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller ej.

Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse
kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden
finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från
fortsatt brottslighet. Är mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn
dock inte ådömas.

Den som är under aderton år må ej dömas till
skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom
socialtjänsten.

År det lindrigaste straff som är stadgat för brottet
fängelse i ett år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om
särskilda skäl äro därtill.

Kan det
antas att missbruk av 'beroendeframkallande medel eller något annat särskilt
.förhållande som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har
bidragit till att brottet har begåtts, skall rätten, när den bedömer frågan huruvida
skyddstillsyn är en tillräckligt ingripande, påföljd, särskilt beakta om den
tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en
för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten av en dom
på skyddstillsyn.

Rätten
får döma till skyddstillsyn för ett brott/ör vilket påföljden inte bedöms kunna
stanna vid böter.

' Senaste lydelse 1983:240. "> Senaste lydelse
1987:761.

133

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

2 §11 Bilaga 4

Om det anses påkallat för den Skyddstillsyn får förenas med

tilltalades tillrättaförande eller av dagsböter,
högst etthundraåttio, hänsyn till allmän laglydnad, får vare sig böter
har föreskrivits för jämte skyddstillsyn dömas till dags- brottet eller ej.
böter, högst etthundraättio, vare sig böter har föreskrivits för brottet
eller ej.

3 §12

Om det av hänsyn till allmän lag- Skyddstillsyn får förenas med

lydnad prövas oundgängligen er- fängelse i lägst fjorton dagar och

forderligt
att skyddstillsyn förenas högst tre månader.

med frihetsberövande, må jämte Om rätten dömer till fängelse

skyddstillsyn dömas till fängelse i jämte skyddstillsyn får den inte

lägst fjorton dagar och högst tre samtidigt döma till böter enligt 2 §.

månader.

Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att
domen på fängelse skall gä i verkställighet utan hinder av atl den inte har
vunnit laga kraft.

År i fall som avses i 1 § fiärde stycket den planerade
behandlingen av avgörande betydelse för att skyddstillsyn bedöms vara en tillräckligt
ingripande påföljd, skal.l rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som
skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

6§i' Vad
som föreskrivs i 26 kap. 12-17 §§ skall tillämpas pä motsvarande sätt
beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen
förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i
domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra styckena samt
27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden fär ändra eller upphäva en
föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till del.

I fall som avses i 3 § tredje stycket skall i domen
alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig
att följa. Därvid får även föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen
skall göra anmälan till skyddskonsulenten och åklagaren om den dömde allvarligt
åsidosätter sina åligganden enligt planen.

En behandlingsplan som avses i andra stycket får innehålla
bestäm-

" Senaste lydelse 1983:240.

'2 Senaste lydelse 1987:761.

" Senaste lydelse 1987:761. 134

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

melser om att den dömde åtar sig Bilaga 4

skyldighet att genomgå kroppsvisitation och
kroppsbesiktning för kontroll av att han ej missbrukar beroendeframkallande
medel.

6a§

Ifall som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 skall
rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma
till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha
ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas
föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En
sådan behandlingsplan får innehålla bestämmelser om att den dömde är skyldig
att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han
inte missbrukar beroendeframkallande medel.

I samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas
att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till skyddskonsulenten och
åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

7 §"• Iakttar den dömde inte vad som åligger honom
till följd av domen på skyddslillsyn, får övervakningsnämnden, utom atl meddela
föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap.
7 § första stycket,

1.
besluta att
varning skall meddelas den dömde, eller

2.
besluta om
övervakning av den dömde under viss tid efter det atl ett år av prövotiden har
förflutit, dock längst fill prövotidens utgång.

Har övervakning beslutats enligt första stycket 2 men
bedöms denna inte längre vara påkallad, får övervakningsnämnden förordna att
övervakningen skall upphöra. Samma gäller om rätten med stöd av 34 kap. 6 §
beslutat om övervakning och denna pågått i ett år. Åtgärd som avses i denna
para- Åtgärd som avses i första stycket

"* Senaste lydelse 1983:240. 135

Nuvarande lydelse

graf
må ej av övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.

Föreslagen
lydelse

får
inte beslutas av övervakningsnämnden efter prövotidens utgång.

Prop.
1987/88:120 Bilaga 4

Talan skall
anhängiggöras före prövofidens utgång.

8§'

Har
den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att sädana
åtgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan, skall nämnden hos
åklagare göra framställning om att han vid domstol för talan om att
skyddsfillsynen skall undanröjas. Även utan framställning från nämnden får
sådan talan väckas, om den dömde i fall som avses i 3 § tredje stycket
allvarligt har åsidosatt sina åligganden enligt den behandlingsplan som gäller
för honom.

Har
den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att sådana
ätgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan, skall nämnden
begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen skall undanröjas.
Även utan framställning frän nämnden fär sådan talan väckas, om den dömde i
fall som avses i 6 a första stycket allvarligt har åsidosatt sina åligganden
enligt den behandlingsplan som gäller för ho-

Undanröjs skyddstillsynen,
skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas
till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till
böter eller fängelse som ådömts enligt 2 eller 3 § eller 34 kap. 6 §. I fall
som här avses får fängelse ådömas på kortare fid än vad som är föreskrivet för
brottet. Har uppgift som avses i 3 § tredje stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas när straffets längd bestäms.

Undanröjs skyddstillsynen,
skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas
till vad den dömde har undergått ull följd av domen på skyddsfillsyn samt lill
böter eller fängelse som ådömts enligt 2 eller 3 § eller 34 kap. 6 §. I fall
som här avses får fängelse ådömas på kortare fid än vad som är föreskrivet för
brottet. Har uppgift som avses i 6 a första stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas när straffets längd bestäms.

Finnas
tillräckliga skäl ej föreligga att undanröja skyddstillsynen, må rätten
istället besluta åtgärd som avses i 7 §. Sådan åtgärd må ej beslutas efter
prövotidens utgång.

29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

1
§

Straff skall,
med beaktande av intresset av en enhetlig rättstill-lämpning, bestämmas inom
ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade
brottslighetens straffvärde.

1" Senaste lydelse
1987:761. "* Senaste lydelse 1987:761.

136

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

Vid bedömningen av straffvärdet Bilaga 4 skall särskilt
beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den
tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv
som han haft.

2§

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av
straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp,
särskilt beaktas

1. om den tilltalade avsett att

brottet skulle få betydligt allvarli

gare följder än det faktiskt fått,

I 2. om den tilltalade visat särskild

hänsynslöshet,

3.
om den
tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda
svårigheter att värja sig.

4.
om den
tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett
särskilt förtroende,

5.
om den
tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt
tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende
ställning eller

6.
om
brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant
planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat
en betydande roll.

3§

Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av
straffvärdet skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall,
särskilt beaktas

1. om brottet föranletts av någon

annans grovt kränkande beteende,

2.
om den tilltalade
till följd av själslig abnormitet eller sinnesrörelse eller av någon annan
orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3.
om den
tilltalades handlande stått i, samband med hans uppenbart bristande
utveckling, erfaren- 137

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

het eller omdömesförmåga eller Bilaga 4

4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.

Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets
straffvärde, får dömas till lindrigare straff än som är stadgat för brottet.

4§

Vid straffmätningen skall rätten, omförhållandet inte
tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av
villkorligt medgiven frihet, utöver brottets straffvärde, i skälig utsträckning
ta hänsyn till om den tilltalade tidigare dömts för brott. Härvid skall sär-'
skilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid
som förfiutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya
brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt
allvarlig.

5§

Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets
straffvärde i skälig omfattning beakta

1.
om den
tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada,

2.
om den
tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa
skadliga verkningar av brottet,

3.
om den
tilltalade frivilligt angett sig,

4.
om den
tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket,

5.
om den
tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad
anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från
anställning eller annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

6.
om den
tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt
hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

7.
om en i
förhållande till brottets '°

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:120

art ovanligt lång tid förfiutit sedan Bilaga 4 brottet
begicks eller

8. om någon annan omständighet föreligger som påkallar
att den tilltalade får ett lägre straffan brottets straffvärde motiverar.

Föreligger omständighet som avses i första stycket, får
rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straffan som är
föreskrivet för brottet.

6§

År det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses
i 5 § uppenbart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela påföljdseftergift.

7§

Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år, skall
hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Härvid får dömas till
lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet.

Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han
har begått innan han fyllt tjugoett år.

30 kap. Om val av påföljd 1 §

Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare
påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Särskilda bestämmelser fiinns om användningen av
överlämnande till särskild vård.

2S

Ingen får dömas till fiera påföljder för samma brott, om
inte något annat är föreskrivet.