Prop. 1987/88:130

Regeringens proposition 1987/88:130

om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Prop. 1987/88:130

Regeringen föreslår riksdagen all anta del förslag som har
lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs vissa ändringar i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt i syfte all skärpa behandlingen av vissa
intagna som avtjänar längre fängelsestraff. Ändringarna innebär bl. a. att den
grupp av intagna som skall kunna särbehandlas i fråga om placering i och
vistelse utom anstalt utvidgas till alt omfatta, förutom intagna som har dömts
för grov narkotikabrotlslighel lill fängelse i lägst två år, andra intagna som
avtjänar fängelse i lägst fyra år. En förutsättning för denna särbehandling är atl
del kan befaras atl den intagne är särskilt benägen atl avvika eller fortsätta
en brottslig verksamhet av allvariig karaktär innan verkställigheten har avslutals.

Särbehandlingen innebär enligl förslaget all den intagne
alllid skall vara placerad i sluten riksanslall. Vidare skall utevistelse för
den intagne få medges bara i form av s. k. särskild permission som alllid skall
ske under bevakning.

Formerna för prövningen av de aktuella fallen stramas upp
på olika sätt, bl. a. genom all besluten alltid skall fattas av
kriminalvårdsstyrelsen.

Den nuvarande befogenheten för regeringen att för en viss
intagen besluta om särskilda restriktioner beträffande försändelser m.m., besök
och telefonsamtal skall få utnyttjas inte bara då det är påkallat med hänsyn lill
rikets säkerhet. Sådant beslut skall få meddelas också beträffande en viss
inlagen, som har dömts för våldsbrott av lerroristkaraktär. Vidare föreslås
regeringen få befogenhet att under motsvarande förutsättningar besluta alt
frågor om permissioner och andra utevistelser beträffande en viss inlagen skall
överlämnas lill regeringen för avgörande.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

I Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 130

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:130

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om
kriminalvård i

anstalt delsatte,!, II, 14, 31, 32, 34 och 59 §§ skall ha följande lydelse,
dels att del i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§i

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanslaller och riksansialler
skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ell år skall
företrädesvis vara placerad i lokalanslalt, om inte annan placering är
påkallad med hänsyn lill föreliggande fara för all den dömde allvarligt stör
ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av
säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i mer än ell år placeras
företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av
frigivning, får den intagne överföras lill lokalanslalt.

Placering i sluten anstalt enligl Placering i sluten anstalt enligt

7 § tredje stycket skall, om inte an- 1
§ tredje stycket skall ske i riks-

nat föranleds av synnerliga skäl, anstalt
och därvid företrädesvis i

ske i riksanslall och därvid företrä- sådan
anstalt eller avdelning av an

desvis i sådan anstalt eller avdel- stall
som är särskilt lämpad att till-

ning av anstalt som är särskilt läm- godose
kraven på hög säkerhet,

pad atl tillgodose kraven på hög sä

kerhet.

7§

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna
anstalter iakttages följande.

Inlagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan
placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att
möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning,
utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen
anstalt. Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall
bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för alt den intagne skall
avvika eller allvarligt störa ordningen genom all nyttja eller förfara olagligt
med narkotika.

Den som har dömts till fängelse i Den som undergår fängelse i

lägst två år för grovt narkotikabrott lägst
fyra år och den som i annat

eller grov varusmuggling av narko- fall
har dömts till fängelse i lägst två

fika eller för försök, förberedelse, år
för grovt narkotikabrott eller

stämpling eller medverkan till brott grov
varusmuggling som avser nar-

som nu angetts skall placeras i slu- kotika
eller för försök, förberedd-

len anstalt, om del med hänsyn till se,
stämpling eller medverkan lill

Senaste lydelse 1984:395. Senaste lydelse 1984:395.

Nuvarande
lydelse

arten av hans brottslighet eller annars kan befaras alt
han är särskilt benägen alt forlsälla en brottslig verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutals.

Tredje stycket gäller ej, om annan placering krävs för en
ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller annars synnerliga
skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

Föreslagen
lydelse

brott som nu angetts skall placeras i sluten anstalt, om
del med hänsyn lill arten av hans brottslighet eller annars kan befaras all han
är särskilt benägen all avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig
karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutals.

Prövning
av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av tredje stycket skall
ske så snart verkställighet påbörjas eller annars så snart det flnns anledning
till det. Ett beslut om sådan placering skall omprövas när del finns anledning
till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning.

Prop.
1987/88:130

11 §3
• För att underlätta anpassningen i samhället kan den som är intagen i lokalanslalt
medges atl under arbetstid utföra arbete eller dellaga i undervisning,
utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten. Vid
anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas föratt främja verksamhet
av detta slag.

Medgivande
som avses i första stycket kan lämnas även den som är inlagen i riksanslall, om
särskilda skäl föreligger. Vad som har sagts nu gäller dock inte en inlagen
som avses i 7 § tredje stycket och som är placerad i sluten riksan-slah.

Medgivande
som avses i första stycket kan lämnas även den som är inlagen i riksanslall, om
särskilda skäl föreligger. Vad som har sagts nu gäller dock inte en inlagen
som avses i 7 § tredje stycket.

I4§'' Inlagen skall beredas tillfälle lill lämplig
fritidssysselsättning. Han bör uppmuntras all ägna sig ål egna intressen som
kan bidra till hans utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör
han få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig
omfattning.

Om
det lämpligen kan ske, bör inlagen beredas fillfälle alt utom anstalten på
fritid dellaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som
är ägnad att underlätta anpassningen i samhället. Därvid kan föreskrivas att
den intagne skall stå under tillsyn.

Andra
stycket gäller ej en inlagen som avses i 7 § tredje stycket och som är placerad
i sluten riksan-stah.

Andra
stycket gäller ej en inlagen som avses i 7 § tredje stycket.

' Senaste lydelse 1982:401. •* Senaste lydelse 1982:401.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:130

31 §5

Regeringen kan för visst fall förordna om avvikelse från
bestämmelserna i 25-30 §§, om det är påkallat med hänsyn fill rikels säkerhet.

Sådant beslut får meddelas även beträffande en viss
inlagen som har dömts för brott som avses i

1.
konventionen
för bekämpande av olaga besittningslagande av luftfartyg (SÖ 1971:17),

2.
konventionen
för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (SÖ 1973:48),

3.
konventionen
om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt
skyddade personer (SÖ 1975:30),

4.
den
europeiska konventionen om bekämpande av terrorism (SÖ 1977:12),

5.
konventionen
mot tagande av gisslan (SÖ 1980:26) eller

för annat brott som har innefattat användande av våld, hot
eller tvång för politiska syften, om det är påkallat med hänsyn lill risken för
att den intagne medverkar tiU sådan brottslig verksamhet under
verkställigheten i anstalt.

32 §

För all underlätta anpassningen i samhället kan inlagen
beviljas tillstånd all lämna anstalten för viss kort lid (korttidspermission),
om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för
annat missbruk föreligger.Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den intagne
har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller ulan
giltigt skäl vägrat atl lämna urinprov enligt 52 d §.

Korltidspermission får också ges, om annan särskild
anledning föreligger än som anges i första stycket.

En inlagen som avses i 7 § tredje En intagen som avses i 7 § tredje

stycket och som är placerad i slu- stycket får ej beviljas korllidsper-

ten riksanslall får ej beviljas kort- mission med slöd av första stycket

lidspermission med slöd av första och får i övrigt beviljas sådan per-

slyckel och får i övrigt beviljas så- mission endast om synnerliga skäl

dan permission endast om synnerii- föreligger därtill,

ga skäl föreligger därtill.

För korttidspermission får ställas För koritidspermisson får ställas

de villkor som kan anses erforderli- de villkor som kan anses erforderli-

-' Senaste lydelse 1976:506. <■ Senaste lydelse
1982:401.

Föreslagen
lydelse

ga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller
annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under
permissionen skall vara ställd under bevakning. Intagna som avses i tredje
stycket skall vara ställda under be-' vakning.

Nuvarande
lydelse

ga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller
annat. Är noggrann fillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under
permissionen skall vara ställd under bevakning. Intagna som avses i tredje
stycket skall vara ställda under bevakning, om inte annat krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående placering i öppen anstalt eller eljest påkallas av
synnerliga skäl.

'""......... 34 §'

Kan en inlagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål
för särskilda ätgärder som kan antas underiätta hans anpassning i samhället,
kan han få medgivande alt för sådant ändamål vistas utanför anstalten under
lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den
intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande
medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses
erforderliga. Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påböijas
så tidigt att den planerade värd- eller behandlingstiden blir kortare än den
beräknade återstående verkställighelsliden.

Prop.
1987/88:130

Första
stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § tredje stycket och som är
placerad i sluten riks-anstalt.

Första
stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § tredje stycket.

58 a §

Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett
ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till regeringens prövning, om
det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller, när det gäller en
intagen som har dömts för brott som avses i 31 § andra stycket, med hänsyn till
risken för att denne medverkar till sådan brottslig verksamhet under
verkställigheten i anstalt.

59 §«

Talan
mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos
kammarrätt genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan
hos rege-

Kriminalvärdsstyrdsens
beslut i särskilt fall enligt denna lag får överklagas hos kammarrätt. Beslut
ifråga om vistelse utom anstalt för en intagen beträffande vilken rege-

' Senaste lydelse 1987:762. » Senaste lydelse 1976:506.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:130

ringen genom besvär. ringen har meddelat förordnande

enligt 31 § överklagas dock hos regeringen. Detsamma
gäller andra beslut av styrelsen än som nu har angetts.

1.
Denna lag
träder i kraft den I juli 1988.

2.
Prövning av
huruvida en inlagen efter ikraftträdandet enligl 7 § tredje stycket skall vara
placerad i sluten anstalt får ske före den tidpunkten.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:130

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande;
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon,
Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt

1 Inledning

Min
företrädare uppdrog i juli 1986 åt en särskild utredningsman (lagmannen Johan Leche)
all se över tillämpningen av reglerna för kriminalvården i anstalt såvitt
gäller långtidsdömda.

Utredningsmannen redovisade uppdraget i november 1987 genom alt överlämna
departementspromemorian (Ds Ju 1987:17) Långtidsdömda inom kriminalvården -
vissa verkställighetsfrågor. Promemorians lagförslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1 .

Förslagen
i promemorian innebär bl. a. atl intagna som har dömts lill fängelse i lägst
fyra år skall kunna särbehandlas under vissa förutsättningar i fråga om
placering i och vistelse utom anstalt. Detta utgör en förändring i förhållande
till nuvarande ordning enligt vilken intagna som har dömts till fängelse i
lägst två år för grov narkotikabrottslighet kan ges sädan behandling.
Förslagen innebär också en skärpning av denna särbehandling liksom en uppsiramning
av själva prövningsförfarandel beträffande dessa fall. Vidare föreslås i
promemorian atl befogenheten för regeringen alt beträffande en viss intagen
besluta om särskilda restriktioner i fråga om försändelser m. m., besök och
telefonsamtal utvidgas till atl gälla, förutom då del är påkallat med hänsyn
till rikels säkerhet, intagna som har dömts för våldsbrott av
terroristkaraktär. Befogenheten för regeringen att i sådana fall besluta om
avvikelser från de regler som annars gäller föreslås omfatta även frågor om
vistelse utom anstalt.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som har avgelt
yttrande bör fogas som bilaga 2 lill protokollet i delta ärende. En
sammanställning av yttrandena har upprättats i jusliliede-partemenlet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-3521).

Regeringen
beslutade den 25 februari 1988 atl inhämta lagrådets yttrande över etl förslag lill
lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Förslaget hade
upprättats i justiliedeparlemeniet på grundval av promemorian och
remissyttrandena. Det förslag som remitterades till lagrådet överensstämmer,
bortsett från några redaktionella ändringar, med det förslag som jag nu lägger
fram. Lagrådet har i sitt yttrande, som bör

fogas som bilaga 3 till
protokollet i delta ärende, lämnat förslaget ulan Prop. 1987/88:130 någon
erinran.

När
jag nu tar upp frågan om förslag till riksdagen om behandlingen inom kriminalvården
av vissa intagna vill jag erinra om att behovet av en översyn pä delta område
har tagits upp i regeringens skrivelse hösten 1986 om åtgärder mot vålds- och
egendomsbrott (skr. 1986/87:21 s. 31).

2 Bakgrund

En
genomgripande reform av kriminalvården och dess organisation beslutades är
1973 (prop. 1973:1 bil. 4 s. 76-164, JuU 15, rskr. 152). Ny lagstiftning på
området infördes den I juli 1974 (prop. 1974:20, JuU 2, rskr. 99). Bestämmelser
om kriminalvärden i anstalt meddelades då i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL). Kompletterande föreskrifter finns i kungörelsen (1974:248) med
vissa bestämmelser rörande tillämpningen av KvaL (KvaLK), kriminalvårdsverkels
verkställighetsföreskrifter (KVVFS) och kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd
(ARK).

Beträffande
val av anstalt och ansialtsavdelning samt vistelse utom anstalt gäller enligt
regleringen på området i huvudsak följande ordning.

Man
skiljer i fråga om anstaltstyper mellan riksanslall och lokalanslalt. Riksanslall
och lokalanstalt liksom avdelning av anstalt kan vara öppen eller sluten. En
sluten avdelning kan inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och
begränsad gemenskap mellan de intagna.

Vid
fördelningen av intagna mellan riks- och lokalanstalt gäller atl den som
avtjänar fängelse i mer än ell är företrädesvis skall placeras i riksanslall.
I fräga om valet mellan öppen och sluten anstalt gäller alt den intagne som
huvudregel skall placeras i öppen anstalt. Placering i sluten anstalt kan
föranledas av bl. a. säkerhetsskäl.

Under
verkställigheten kan en intagen medges vistelse utom anstalt i flera olika
situationer.

Den
som är intagen i lokalanstalt kan få s. k. frigång, vilkel innebär atl denne
under arbetstid får delta i särskilt anordnad verksamhet utom anstalten i
syfte att underlätta anpassningen i samhället. Om det finns särskilda skäl, kan
frigång medges även för den som är inlagen i riksanslall.

Vidare
gäller alt den intagne bör, om del lämpligen kan ske, beredas tillfälle alt
utom anstalten på fritiden delta i sådan föreningsverksamhet eller annan
liknande verksamhet som är ägnad alt underiätta anpassningen i samhället (s.k.
14 §-aktiviteter).

Den
intagne kan få tillstånd atl lämna anstalten för viss kort tid, s. k.

korltidspermission (32 § KvaL). Kortfidspermission förekommer i två oli

ka former med i stort sett helt olika syften, nämligen som s. k. regelbunden

permission och som s. k. särskild permission. Institutet regelbunden per

mission innebär att permissioner normalt beviljas med någon eller några

månaders mellanrum så snart en intagen har beviljats sin första permission

av sådant slag. Syftet med regelbundna permissioner är att underlätta den

intagnes anpassning i samhället. För särskild permission skall det finnas

någon annan anledning än alt rent allmänt underiätta anpassningen i sam

hället. 8

Vid sidan
av korttidspermission finns dessutom permission i form av Prop. 1987/88:130 s.k.
frigångspermission och s.k. besökspermission. Frigångspermission beviljas
intagen som har medgetts frigång. Sådan perrhission är lill sin' karaktär
regelbunden, dvs. den beviljas var eller varannan vecka, och den omfattar
normall 36 limmar förutom restid. Besökspermission, som omfattar högst sex
timmar inklusive restid, beviljas i samband med att den intagne lar emot besök.
Detta slags permission beviljas bara intagna i lokalanstalt eller öppen riksanslall
och under förutsättning alt den intagne är inne i regelbunden permissionsgång.

Frigivningspermission (33 § KvaL) beviljas en sådan
inlagen som avses i bestämmelserna i 26 kap. 7 § brottsbalken om senare
villkorlig frigivning' än normall för personer som har dömts lill längre
fängelsestraff. Denna form av permission, som syftar till all förbereda frigivningen,
får beviljas tidigast efter del att två tredjedelar av strafftiden har
avtjänats.

Slutligen kan nämnas atl en intagen i rehabilileringssyfle
kan få vistas utanför anstalt under längre tidsperioder genom s. k. 34 §-placering.
Förutsättningarna är all den intagne genom en sådan vistelse kan bli föremål
för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället och
att det finns särskilda skäl.

Längden av det fängelsestraff som den intagne ådömts och
karaktären av brottsligheten har enligt nuvarande ordning i viss utsträckning belydelse
för principerna för val av anstalt och ansialtsavdelning saml vistelse utom
anstalt.

Som har framgått placeras den som dömts till längre
fängelsestraff normalt i riksanslall. Han fär emellertid föras över lill lokalanslalt
när det behövs för atl på ell ändamålsenligt sätt förbereda honom inför frigivningen.
För intagna av en särskild kategori, vilka skall placeras i sluten anstalt,
gäller atl placeringen skall ske i riksanslall, företrädesvis sådan anstalt
eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad all tillgodose kraven på hög
säkerhet.

Den sist nämnda kategorin, som anges i 7 § tredje stycket KvaL
(s. k. 7:3-or), utgörs av personer som har dömts till fängelse i lägst två år
för grov narkotikabrottslighet och som med hänsyn till arten av sin brottslighet
eller annars kan befaras vara särskilt benägna alt fortsätta brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär under verkställigheten i anstalt. Undanlag
från huvudregeln om alt personer av delta slag skall placeras i sluten anstalt
skall göras endast om placering i öppen anstalt krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående frigivning eller om det annars finns synnerliga
skäl för placering i öppen anstalt. En intagen av den här aktuella kategorin
får inte heller, om han är placerad i sluten riksanslall, medges frigång, 14 §-akliviteler,
regelbunden permission, frigångspermission, besökspermission eller 34 §-placering.
Särskild permission får beviljas en sådan inlagen bara om det finns synneriiga
skäl, och permissionen skall då som huvudregel vara bevakad. I fråga om frigivningspermission
finns inga uttryckliga begränsningar för intagna av den nu aktuella kategorin
oavsett deras anstaltsplacering.

Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst tvä är
för brott som

avses i vissa närmare angivna internationella konventioner med regler mot 9

internationell
terrorism eller som annars har innefattat användande av Prop. 1987/88:130
våld, hot eller tvång för politiska syften gäller atl regelbunden permission
eller frigång bör medges bara om det finns särskilda skäl.

En inlagen får hällas avskild från andra intagna bl. a. om
han har dömts lill fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt.
Förutsättningen för delta är alt det kan befaras atl han planlägger rymning
eller atl någon annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är
nödvändig för alt hindra att sådan plan sätts i verket saml det med hänsyn lill
den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen atl
fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig karaktär. Om del finns anledning
alt anta alt de nämnda förhållandena kommer alt beslå en längre tid, får den
intagne placeras på en specialavdelning. Vid sidan av personer som har dömts
för grov narkotikabrottslighel omfattar denna möjlighet lill placering i
avskildhet eller på specialavdelning framför allt intagna, som gjort sig
skyldiga till våldsbrott eller annan fariig eller hänsynslös brottslighet och
som kan befaras rymma eller bli fritagna.

Den nuvarande ordningen innebär således atl del
beträffande placering i och vistelse utom anstalt gäller särskilda
restriktioner för personer som har ådömts längre fängelsestraff. Sådana
restriktioner infördes genom 1973 ärs kriminalvårdsreform.

En grundtanke i kriminalvårdsreformen var visserligen att anstallsvår-den
redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den
intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske
ulan att kravet pä samhällsskydd blir eftersatt (prop. 1974:20 s. 83 f.). För
det stora flertalet intagna innebar delta bl. a. vidgade möjligheter att för
viss tid vistas utom anstalt.

För en mindre kategori intagna medförde emellertid
kriminalvårdsreformen strängare regler för verkställigheten när del gällde val
av anstalt och anstaltsavdelning liksom beträffande vistelse utom anstalt. Det
var här fråga om lagöverträdare med strafftider på lägst två år, som ägnat sig
ål organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfar-lig
natur, inte sällan med internationell anknytning, och beträffande vilka
samhälleliga stödåtgärder kunde förväntas sakna effekt; främt avsågs personer
som ägnat sig åt grov narkotikabrollslighet (prop. 1974:20 s. 90, JuU 2 s. 40 ff.).
Bakgrunden till restriktionerna för denna grupp var det sfigande antalet
rymningar under pågående verkställighet i eller utan samband med permission som
då under senare lid begåtts av personer - ofta ulan fast anknytning till
Sverige — vilka dömts till långvariga frihetsstraff, i många fall förgrova
narkotikabrott av yrkesmässig karaktär.

Avgränsningen av denna grupp, som omfattar de tidigare
nämnda intagna som faller under 7 § tredje stycket KvaL, har ändrats vid flera
tillfällen. År 1979 utvidgades gruppen lill alt omfatta inte bara personer som
begått grova narkotikabrott eller brott med inlernationell anknytning utan även
lagöverträdare som hade ägnat sig ål annan brottslighet av särskilt allvarlig '
karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller
särskild hänsynslöshet (prop. 1978/79:62, JuU 15, rskr. 90).

År 1982 begränsades den aktuella gruppen lill alt
inbegripa enbart dem

som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende • 10

narkotika (prop. 1981/82:141, JuU 49 och 60, rskr. 361).
Begränsningen

tillkom
vid riksdagsbehandlingen av ett regeringsförslag, som syftade till att
förbättra möjligheterna att komma lill rätta med narkotikamissbruk och brottslighet
från de dömdas sida under anstaltstiden, bl. a. genom att öka möjligheterna till
särbehandling av särskilt brottsbenägna intagna som dömts fill längre
fängelsestraff. Genom lagstiftningsärendet skedde även i ett annat hänseende en
förändring av kriterierna för särbehandling av den aktuella gruppen. Sålunda
avskaffades det dittillsvarande kravet pä -förutom risk för fortsatt
brottslighet - flyktfara (se prop. 1981/82:141 s. 24 f.).

Justitieutskoltet uttalade
i lagstiftningsärendet - i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1981/82:49 s. 20) - att behovet av atl skärpa verkställighetsreglerna mäste
vägas mot intresset av att upprätthälla de principer som präglar svensk kriminalvård
och som går ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på
samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och
motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet. Alt låta också dem som
dömts för andra brott än grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende
narkotika omfattas av reglerna om särbehandling ledde enligt utskottets mening allför
långt med tanke på atl del här gällde atl söka motverka narkotikakriminalitelen.

År 1984 fick den aktuella
gruppen sin nuvarande avgränsning. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL
utvidgades då till att omfatta även intagna som har lagförts för försök,
förberedelse, stämpling eller medverkan till grovt narkotikabrott eller lill
grov varusmuggling avseende narkotika (prop. 1983/84:148, JuU 26, rskr. 333). Justifieutskoltel
uttalade i sitt av riksdagen godkända belänkande (JuU 1983/84:26 s. 11) bl. a.
att ändringen stod i överensstämmelse med del syfte som låg lill grund för
riksdagens beslut år 1982 och alt utskottet av sådana skäl som anfördes i det
lagstiftningsärendet inte kunde ansluta sig lill elt motionsönskemål som
innebar atl även andra intagna, som dömts fill längre fängelsestraff, än
narkotika-brottslingar skulle ingå i den aktuella gruppen.

Prop. 1987/88:130

3 Särbehandling av vissa intagna som avtjänar längre
fängelsestraff

3.1 Vilka kategorier skall särbehandlas?

Mitt
förslag: Den som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabroltslighel
skall liksom i dag särbehandlas i vissa avseenden under straffverkslällighelen,
om det med hänsyn till arten av brottsligheten eller annars kan befaras alt han
är särskilt benägen alt fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär
innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Detsamma skall gälla, om del med
hänsyn lill arten av brottsligheten eller annars kan befaras att han är
särskilt benägen alt avvika under straffverkställigheten.

Samma
särbehandling skall kunna ske åvenav intagna som har dömts lill fängelse i
lägst fyra år för brott av annat slag liksom av intagna som, på grund av t.ex.
all villkorligt medgiven frihet från tidigare ådömt fängelsestraff har
förverkats, i andra fall avtjänar fängelse i lägst fyra år.

Promemorieförslaget:
Delta (s. 133-139) skiljer sig från mitt så till vida Prop. 1987/88:130 att
särbehandlingen skall gälla enbart intagna som har dörhts lill fängelse i lägst
fyra år. Vidare skall vid bedömningen av huruvida den intagne kan befaras vara
särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet särskilt beaktas, om
straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling beträffande
narkotika. Kriteriet all den intagne kan befaras vara särskilt benägen att avvika
har ingen motsvarighet i promemorieförslaget.

Remissinstanserna:
Promemorieförslaget tillstyrks av majoriteten av remissinstanserna. JO och
några av instanserna inom åklagarväsendet förordar emellertid atl
särbehandlingen skall gälla intagna som har dömts lill fängelse i lägst två år.
Hovrätten för Övre Norriand och kammarrätten i Jönköping anser att den
nuvarande gränsen vid fängelse i minst tvä är bör behållas för intagna som har
gjort sig skyldiga lill grov narkotikabrollslighet och att gränsen vid
fängelse i minst fyra år bör få gälla beträffande andra kategorier intagna.
Från bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden pekas på atl
särbehandlingen bör omfatta inte bara intagna som har dömts till fängelse i
minst fyra år utan även intagna som annars avtjänar fängelsestraff av sådan
längd, t. ex. på grund av att villkorligt medgiven frihet från etl tidigare
straff har förklarats förverkad och all den sammanlagda strafftiden enligl den
aktuella domen uppgår till fyra år eller mer. Statskontoret diskuterar
möjligheten all inledningsvis obligatoriskt särbehandla intagna som har dömts
till fängelse i lägst fyra år.

Skälen
för mitt förslag: Vår kriminalvårdslagstiflning vilar i allt väsentligt på de
principer som lades till grund för 1973 års reform på området. Dessa principer
går ul på att, så långt del är möjligt med hänsyn lill kravet på samhällsskydd
och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de
skadliga följderna av fängelsestraffet.

Kriminalvårdsreformen
innebar emellertid atl en särbehandling skulle ske av vissa intagna som dömts
till längre straff, om det förelåg rymningsfara och risk för fortsatt
brottslighet under anslaltsliden. Frågan om avgränsningen av denna kategori
har därefter omprövats vid flera tillfällen. Den nuvarande ordningen innebär
alt personer som har dömts till fängelse i lägst två år för grov
narkotikabrottslighet i vissa fall skall särbehandlas när det gäller placering
i och vistelse utom anstalt: Utgångspunkten för särbehandlingen är
klassificeringen för placering i sluten anstalt med stöd av föreskriften i 7 §
tredje stycket KvaL.

Enligt
min uppfattning är det angeläget all hålla fast vid de principer som

sålunda präglar svensk kriminalvård och som går ul på bl. a. alt man skall

försöka främja de intagnas anpassning i samhället. Samtidigt är det mycket

väsentligt för tilltron lill det straffrättsliga systemet att kriminalvården

präglas av fasthet. Särskilt när del gäller personer som har gjort sig skyldi

ga till allvarliga brott och dömts till långvariga fängelsestraff är det natur

ligtvis angeläget alt kunna motverka grov misskötsamhet från de intagnas

sida i form av t.ex. rymning eller fortsalt brottslig verksamhet under

verkställigheten. Enligt min mening är ändamålsenliga regler i detta hänse

ende en förutsättning för all vi skall kunna fortsätta alt ha en kriminalvård i

anstalt som för de flesta intagna kännetecknas av förhållandevis generösa

regler om placering i öppen anslah. . 12

En annan viktig synpunkt
är all regelverket bör vara utformat sä att del Prop. 1987/88:130 ter sig
konsekvent och rimligt för både allmänheten och de intagna. Man bör därför
undvika sakligt omotiverade skillnader i behandlingen av olika kategorier av
intagna.

Del
kan emellertid enligt min uppfattning, inte minst mot bakgrund av vissa
uppmärksammade händelser under senare tid, ifrågasättas om det nuvarande
systemet i alla avseenden svarar mot de krav som sålunda måste ställas på
kriminalvårdens utformning. Den karlläggning av tillämpningen av reglerna för
behandlingen i anstalt av personer dömda till längre fängelsestraff som har
företagils av utredningsmannen är mot denna bakgrund värdefull.

Utredningsmannen
har utifrån 200 slumpmässigt utvalda fall försökt kartlägga tillämpningen av
bestämmelserna om val av anstalt och placering av intagna på specialavdelning saml
vistelse utom anstalt beträffande personer som har dömts till fängelse i minst
fyra år. Kartläggningen visar bl. a. atl tre olika typer av brott dominerar
bland dem som har dömts till längre fängelsestraff. I ungefär hälften av fallen
är det olika former av grov narkotikabrottslighet, i ungefär en fjärdedel av
fallen mord, dråp och liknande våldsbrott och i knappt en femtedel av fallen
grova rånbrolt. Samma brottstyper med ungefär samma fördelning förekommer bland
dem som har placerats på specialavdelning. Särbehandling med stöd av 7 § tredje
stycket KvaL kan däremot komma i fråga endast vid grov narkotikabrottslighet.

Utredningsmannen
anser mot denna bakgrund atl 7 § tredje stycket KvaL bör kunna fillämpas inte
bara på personer som har gjort sig skyldiga fill narkotikabrottslighet ulan
även på dem som begått grova våldsbrott och andra lagöverträdare söm ägnat sig
åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig
natur. I fråga om intagna som har placerats på specialavdelning anser
utredningsmannen däremot att resultatet av kartläggningsarbetet inte ger
anledning alt vidta några ändringar i KvaL.

Även
jag anser att det finns anledning att se på sambandet mellan 7 §

tredje stycket KvaL och reglerna om avskildhet och placering på special

avdelning (20 § resp. 20 a § KvaL). Dessa regler syftar lill att tillgodose de

säkerhetsintressen som kan finnas beträffande behandlingen av vissa in

tagna. De intagna som nu hänförs under 7 § tredje stycket KvaL kunde

tidigare under vissa förutsättningar med slöd av 20 § andra stycket och 20

a § första stycket KvaL hållas avskilda från andra intagna resp. las in på en

specialavdelning. De sist nämnda bestämmelserna utvidgades emellertid år

1984 till atl omfatta även andra särskilt ålerfallsbenägna intagna som dömts

till längre fängelsestraff än sädana som dömts för grov narkotikabrottslig

het (prop. 1983/84:148, JuU 26, rskr. 333). Enligt 20 § andra stycket KvaL

i dess nuvarande lydelse kan sålunda en inlagen som har dömts till fängelse

i lägst två år och är placerad i sluten anstalt få hållas avskild från andra

intagna. Förutsättningen är alt det kan befaras atl han planlägger rymning

eller all någon annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är

nödvändig för alt hindra att en sådan plan sätts i verket saml det med

hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras alt han är 13

särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig
karaktär. Prop. 1987/88:130 Den intagne får enligt 20 a § första stycket KvaL
i etl sådant fall placeras på en specialavdelning, om del finns anledning alt
anta all förhållandena kommer atl beslå en längre lid.

Inte heller jag anser alt resultatet av utredningsmannens
kartläggning ger anledning alt ändra reglerna i KvaL om intagning på
specialavdelning. Jag vill emellertid liksom han betona viklen av all
kriminalvårdsstyrelsen genom sin tillsynsverksamhet motverkar sådana skillnader
mellan olika specialavdelningar som kan uppfattas som orättvisa av de intagna.
Samtidigt är del, som JO har framhållit under remissbehandlingen, viktigt att
onödig repression undviks.

Del är emellertid som jag ser del inte motiverat alt avgränsningen
av den kategori intagna, som har dömts till längre fängelsestraff och som av
detta skäl enligl min mening även i fortsättningen bör kunna särbehandlas, på
något mer avgörande sätt skiljer sig från avgränsningen av den grupp som kan
placeras på specialavdelning. En annan sak är atl en så ingripande åtgärd som
placering på specialavdelning självfallet måste grundas på alldeles särskilda
skäl som inte nödvändigtvis är beroende av den typ av brott som straffet avser.
De restriktioner som i dag gäller för dem som har dömts för grova
narkotikabrott torde emellertid i många fall kunna vara befogade även
beträffande andra långtidsdömda, även om placering på specialavdelning inte är
nödvändig. Att det enligt den gjorda kartläggningen förekommer samma
brottstyper bland dem som har dömts lill långvariga fängelsestraff över huvud
taget som bland dem som placeras på specialavdelning tyder enligl min mening
också på alt den nuvarande avgränsningen för särbehandling med slöd av 7 §
tredje stycket KvaL är alltför snäv. Jag delar därför utredningsmannens
uppfattning atl en sådan särbehandling bör kunna ske även beträffande intagna
som har gjort sig skyldiga till grova våldsbrott eller annan allvarlig
brottslighet av särskilt samhälls-fariig natur. Med anledning av vad bl. a. RÅ
har påpekat under remissbehandlingen vill jag betona all brott mot rikels
säkerhet självfallet ofta hör lill dessa brott.

Promemorieförslaget innebär alt nivån på det straff som
skall ha ådömts höjs från fängelse i minst två år till fängelse i minst fyra år
men atl någon begränsning beträffande den intagnes brottslighet inte skall
finnas.

Enligt min mening är det emellertid med hänsyn lill
intresset av all

kunna motverka narkotikaproblemen i anstalterna inte välbetänkt all be

gränsa möjligheterna all kunna särbehandla intagna som avtjänar straff för

grov narkotikabrottslighet. Jag kan alltså ansluta mig lill kritiken från

hovrätten för Övre Norriand och kammarrätten i Jönköping mot promemo

rieförslaget i delta hänseende. All bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL

hittills, enligl vad den gjorda kartläggningen visar, tycks ha tillämpats i

första hand beträffande dem som har ådömts fängelse i mer än fyra år bör

sålunda enligt min mening inte få till följd all den nuvarande gränsen

beträffande straffels längd vid grov narkotikabrottslighet höjs. Som jag

skall återkomma lill (avsnitt 3.3) bör man i stället införa en fastare och

mera konsekvent ordning för prövningen av vilka intagna som skall särbe

handlas i de aktuella avseendena. 14

När det gäller brott av
annat slag än grov narkotikabrottslighet anscrjag Prop. 1987/88:130 däremot alt
straffnivän bör sällas högre än fängelse i lägst tvä år. Jag är visseriigen
liksom utredningsmannen väl medveten om atl straffets längd är elt osäkert
kriterium på risken för misskötsamhet i olika avseenden under
straffverkställighet. Enligl min mening bör emellertid möjligheterna till särbehandling
i fråga om placering i och vistelse utom anstalt koncentreras lill de fall där
behovet erfarenhetsmässigt är störst. Den i promemorian förordade gränsen
fängelse i lägst fyra år är mot denna bakgrund enligt min mening väl avvägd för
de nu aktuella fallen. Den innebär att den som har dömts för t.ex. människorov,
grov våldtäkt, grovt rån eller grovt spioneri liksom naturligtvis mord eller
dråp regelmässigt kommer atl höra lill den kategori intagna beträffande vilka
del skall prövas huruvida en särbehandling skall ske i vissa avseenden.

Jag
vill tillägga, med anledning av vad som har uttalats under remissbehandlingen
frän bl. a. åklagarhäll, att denna avgränsning självfallet får omprövas om de
överväganden som pågår inom jusfitiedepartementet med anledning av fängdseslraffkommilléns
förslag om bl. a. villkorlig frigivning och ändrade slraffskalor ger anledning lill
det.

Mitt
förslag i fråga om intagna som har dömts för annan brottslighet än grov
narkotikabrottslighet innebär således atl den som har dömts till fängelse i
lägst fyra år oavsett brottets karaktär hör till den grupp beträffande vilken
frågan om särbehandling skall prövas. Av det sagda följer att det inte
uppställs krav pä alt det begångna brottet är av t. ex. särskilt samhällsfarlig
natur. Däremot bör karaktären av etl befarat återfall tillmätas belydelse för
om särbehandling också skall beslutas. Jag återkommer strax lill denna fråga.

I
likhet med vad bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden har
uttalat vid remissbehandlingen anser jag det vara motiverat alt öppna
möjligheter atl särbehandla inte bara dem som har dömts till fängelse i lägst fyra
år utan också de intagna som annars avtjänar elt så långt fängelsestraff. Jag
avser här de situationer där den intagne enligt bestämmelserna i lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m. har en sammanlagd strafftid som
uppgår lill fyra år eller mer (se bl. a. 20, 24 och 25 §§). Villkorligt
medgiven frihet från etl tidigare straff kan sålunda ha förverkats helt dier
delvis, och tillsammans med den nya strafftiden kan den sammanlagda strafftiden
vara så lång. Den intagne kan också ha att samtidigt verkställa två eller flera
fängelsestraff, t. ex. genom alt han under pågående verkställighet har dömts
för brott som begåtts före eller under denna.

Risken
för återfall i allvarlig brottslighet är i dessa fall många gånger väl

så påtaglig som vid ådömda längre fängelsestraff. Jag vill här peka på atl en

inlagen kan ha all avtjäna l. ex. ett femårigt fängelsestraff som hänför sig

lill ett treårigt straff för grov misshandel eller våldtäkt enligl den senaste

broltmålsdomen och till en straffåterslod på två år beträffande etl tidigare

långvarigt fängelsestraff för allvarlig våldsbrotlslighel. Som jag ser det är

det i ett sådant fall lika befogat atl ha möjlighet till särbehandling som då

verkställigheten avser etl ådömt straff på fyra år för samma typ av brotts

lighet som i det fallet. 15

För
att särbehandling skall beslutas bör krävas mer än all den intagne Prop.
1987/88:130 avtjänar fängelsestraff av viss längd. I likhet med vad som redan
nu gäller bör härvid risken för återfall i brottslig verksamhet av allvarligt
slag under verkställigheten i anstalt vara en av de faktorer som skall beaktas.
Den kvalifikation i fräga om den befarade nya brottslighetens karaktär som bör gälla
- grova våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet av organiserad eller
systematisk karaktär - kan enligt min uppfattning komma lill uttryck på samma
sätt som sker i dag i bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL. Även i
fortsättningen bör det alltså vara en tillräcklig förutsättning för särbehandling
atl det med hänsyn till arten av den intagnes brottslighet eller annars kan
befaras att han är särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet av
allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.

Jag
anser emellertid, bl. a. med hänsyn fill intresset av all så långt som möjligt
kunna undvika atl placering i specialavdelning behöver tillgripas, atl även en
befarad benägenhet hos den intagne alt rymma bör ulgöra grund för särbehandling.
Jag vill här erinra om alt flyktfara i förening med risk för fortsatt brottslig
verksamhet utgjorde etl kriterium för klassificering under bestämmelsen i 7 §
tredje stycket KvaL fram till är 1982. Kravet på flyktfara togs då bort med
hänsyn till all det inte kunde anses adekvat beträffande narkolikabrotlslingar
(se prop. 1981/82:141 s. 24 f.).

Enligt
min mening är det mot bakgrund av den här föreslagna utvidgningen av den
aktuella gruppen av intagna som kan bli föremål för särbehandling åter
motiverat all ange flyktfara som en möjlig grund för särbehandling. Kravet på flyklfara
bör därvid uppställas som en ytterligare tillräcklig förutsättning för
särbehandling vid sidan av del nyss behandlade kravet på risk för fortsatt
brottslig verksamhet. Del bör alltså inte krävas att flyklfaran är förenad med
risk för fortsall brottslig verksamhet, även om detta kan antas vara en vanlig
situation när del gäller intagna som har dömts för grova brott.

Avgränsningen
av de kategorier intagna som avtjänar längre fängelsestraff och som under
vissa förutsättningar skall särbehandlas i olika avseenden bör liksom hittills
lagtekniskt komma lill uttryck i 7 § tredje stycket KvaL. Jag behandlar i det
följande (avsnitt 3.2) den särbehandling som dessa kategorier bör ges.

Jag
vill i sammanhanget peka på alt den föreslagna prövningen beträffande
särbehandling av vissa intagna delvis avser samma intagna som enligt 26 kap. 7
§ brottsbalken får friges villkorligt först sedan två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats. Prövningen av den sistnämnda frågan, som avser
risken för återtall i brott efter frigivningen , görs av kriminalvårdsnämnden
medan prövningen av de först nämnda frågorna, som ju avser bl. a. risken för
återfall i brott under verkstälUghetstiden, skall göras av kriminalvårdsstyrelsen,
något som jag strax skall återkomma lill (avsnitt 3.3).

Det
kan hävdas atl denna reglering i stor utsträckning har samma kriteri

er och innebär en risk för lill synes motstridiga beslut genom atl den är

uppdelad på olika organ som skall göra en likartad prövning. Enligt min

mening finns det också anledning alt bl. a mot bakgrund av den nu föreslag

na utvidgningen av möjligheterna att särbehandla intagna som avtjänar 16

längre
fängelsestraff överväga behovet av den piövning som sker med stöd av 26 kap. 7
§ brottsbalken. Denna fråga avser jag emellertid att återkomma till i samband
med all jag senare i år tar upp frågan om institutet villkorlig frigivning till
allsidigt övervägande.

Slutligen vill jag peka på
att den av utredningen diskuterade frägan om tidigareläggning av lidpunkten för
villkorlig frigivning för utländska medborgare har berörts av några
remissinstanser. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser sålunda bl. a.
all del borde öppnas en möjlighet i lagen alt efter en individuell prövning
avkorta anstaltstiden för en utlänning som till följd av beslut om utvisning
och eventuellt andra omständigheter, som sammanhänger med att han inte är
svensk, kan antas ha haft särskild nackdel av fängelsetiden. Statens
invandrarverk anför liknande synpunkter. Bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och
överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser emellertid att
några särskilda bestämmelser om villkorlig frigivning för utländska medborgare
inte bör införas.

För
egen del anser jag alt den aktuella frågan inte bör las upp i delta sammanhang.
Som bl. a. RÅ har påpekat kan del i stället finnas anledning att återkomma till
den i anslutning till behandlingen av fängdseslraffkom-mitténs förslag angående
institutet villkorlig frigivning.

Prop.
1987/88:130

3.2 Särbehandling i fråga om placering i och vistelse utom
anstalt

Mitt förslag: Den
särbehandling som skall kunna komma i fråga för vissa intagna som har dömts till
längre fängelsestraff skall även i fortsättningen avse placering i och vistelse
utom anstalt. En inlagen som blir föremål för särbehandling skall, i motsats lill
nu, alltid vara placerad i sluten riksanslall. Utevistelse för en sådan intagen
skall få medges bara i form av s. k. särskild permission och under förutsättning
att det finns synnerliga skäl lill del. Den intagne skall då, fill skillnad
från vad som nu gäller, alllid slå under bevakning.

Promemorieförslaget
överensstämmer med milt (promemorian s. 139-141, 157 och 160 ff.).

Remissinstanserna: Promemorieförslaget
tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom
Statsanställdas Förbund. Förbundet anser att den sista Iremånadersperioden av
verkställigheten bör efter prövning i varje särskilt fall kunna tillbringas i
sluten lokalanstalt.

Skälen för mitt förslag:
Som har framgått av det föregående (avsnitt 3.1) skall enligt nuvarande
reglering en inlagen som har hänförts under 7 § tredje stycket KvaL
särbehandlas i vissa avseenden, nämligen i fråga om placering i och vistelse
utom anstalt. Även i fortsättningen bör särbehandlingen avse dessa frågor. Del
bör visserligen enligl min uppfattning här på några punkter ske en uppsiramning
i förhållande till nuvarande ordning. Jag vill emellertid redan här framhålla atl
den gjorda karfiäggningen visar

17

2 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 130

på att
mina förslag i det följande i praktiken inte innebär annat än mindre Prop.
1987/88:130 förändringar i behandlingen av de s. k. 7:3-orna.

När det först gäller frågan om placering i anstalt anscrjag
att del, sedan en intagen väl befunnits tillhöra någon av de aktuella
kategorierna och alltså anses särskilt rymningsbenägen eller benägen att
fortsätta allvarlig brottslighet under straffverkställigheten, inte kan anses
ändamålsenligt att i något fall placera denne i öppen anstalt. Som jag ser del
måste i dessa fall hänsynen lill samhällsskyddet prioriteras framför andra
intressen.

I den mån placering i öppen anstalt anses önskvärd
beträffande en intagen som hänförts till den grupp som skall särbehandlas enligl
7 § tredje stycket KvaL bör således en sådan placering få ske först sedan den
intagne efter omprövning inte längre befunnits höra till denna grupp. Som
kommer att framgå i det följande (avsnitt 3.3) föreslär jag en fastare ordning
för sådan omprövning än den nuvarande, bl. a. så lill vida atl del regelbundet
skall ske prövning av detta slag. Del är därför, som jag ser det, inte
motiverat att ha kvar den nuvarande möjligheten enligt 7 § fjärde stycket KvaL
att placera en intagen, som hänförs under tredje stycket i paragrafen, i öppen
anstalt med hänsyn till att det är påkallat för en ändamålsenlig förberedelse
av förestående frigivning eller det annars finns synnerliga skäl för en sådan
placering. Jag anser således liksom utredningsmannen att bestämmelsen i 7 § Qärde
stycket KvaL bör avskaffas.

Enligl den nuvarande bestämmelsen i 6 § fjärde stycket KvaL
skall placering i sluten anstalt med stöd av 7 § tredje stycket KvaL som huvudregel
ske i riksanslall och därvid företrädesvis i sådan anstalt eller anstalts-avdelning
som är särskilt lämpad alt tillgodose kraven på hög säkerhet. Undantag får
göras bara om del finns synnerliga skäl lill det.

Jag har nyss föreslagit att det inte skall vara möjligt atl
placera intagna av de aktuella kategorierna på öppen anstalt. Vidare kommer
jag, som nyss har angetts, i del följande att föreslå en fastare ordning för
omprövning av huruvida en intagen skall anses höra till den grupp intagna som
skall särbehandlas. Jag kommer också alt föreslå all dessa intagna skall få
enbart bevakade permissioner. Mot denna bakgrund ansluter jag mig till
promemorieförslaget att avskaffa möjligheten atl placera en intagen som hänförs
under 7 § tredje stycket KvaL i en lokalanslalt. En sådan inlagen skall alltså
enligt milt förslag alltid placeras på en sluten riksanslall, en ordning som
enligt vad kriminalvårdsstyrelsen har uppgett under remissbehandlingen
överensstämmer med styrelsens nuvarande praxis beträffande intagna som hänförs
till nämnda lagrum. Och liksom nu när del sker placering i sluten riksanslall
skall naturiigtvis placeringen företrädesvis ske i en sådan anstalt eller
anstaltsavdelning som är särskilt lämpad alt tillgodose kraven på hög säkerhet.

När det så gäller frågan om vistelse utom anstalt innebär
nuvarande

ordning, som jag tidigare berört (avsnitt 3.1), att intagna som hänförs under

7 § tredje stycket KvaL har mera begränsade möjligheter än andra intagna

alt under verkställighelsliden vistas utom anstalt. Bl. a. gäller atl sådana

intagna, om de är placerade i sluten riksanslall, får beviljas korttidspermis

sion bara i form av särskild permission och bara om det finns synnerliga

skäl fill del. 18

Enligt min mening bör även
i fortsättningen med hänsyn till främst Prop. 1987/88:130 kravet pä
samhällsskydd möjligheterna för intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL atl
vistas utom anstalt vara mera begränsade än för övriga intagna. De nuvarande
bestämmelserna i KvaL i detta hänseende är enligl min mening i allt väsentligt
lämpligt utformade. Jag vill här peka på att mitt förslag i det föregående atl
en intagen av del aktuella slaget alllid skall placeras på sluten riksanstalt
medför att denne, i motsats till vad som nu gäller, inte i någon situation får
medges frigång, 14 §-aktiviieler, regelbunden permission eller 34 §-placering
(jfr II § andra stycket, 14 § tredje stycket, 32 § tredje
stycket resp. 34 § andra stycket KvaL). Däremot får den intagne liksom nu
beviljas särskild permission, om del finns synnerliga skäl till det, t. ex. vid
begravning av en anhörig.

Enligt
den nuvarande bestämmelsen i 32 § fjärde stycket KvaL skall en inlagen som
hänförs under 7 § tredje stycket KvaL och som har placerats på sluten riksanslall
som huvudregel vara ställd under bevakning vid särskild permission. Undantag
får ske, om det krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående
placering i öppen anstalt eller annars påkallas av synnerliga skäl.

Av
den gjorda kartläggningen (promemorian s. 72 och 116) framgår alt det har
förekommit alt intagna som hänförts under 7 § tredje stycket KvaL sluppit
bevakning när de haft s. k. luflhålspermission. Liksom utredningsmannen anscrjag
emellertid alt en intagen, så länge han anses höra till den grupp intagna som
skall särbehandlas, inte bör få vistas utanför anstalten ulan bevakning. Som
föreslås i promemorian bör därför undantaget i 32 § fjärde stycket KvaL från
huvudregeln om bevakning vid särskild permission för en sådan intagen avskaffas.
Under remissbehandlingen har kriminalvårdsstyrelsen för övrigt uppgetl atl enligl
styrelsens nuvarande praxis intagna som hänförs under 7 § tredje stycket KvaL
inte beviljas annat än bevakade permissioner.

Jag
vill i detta sammanhang peka på alt frigivningspermission enligt 33 § KvaL i
princip inte är utesluten för de intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL.
Prövningen av sådana permissionsfrågor görs som huvudregel av
kriminalvårdsnämnden (se 54 och 55 §§ KvaL) och avser intagna som enligt 26
kap. 7 § brottsbalken skall friges först sedan tvä tredjedelar av strafftiden
har avtjänats. Jag får anledning alt återkomma till insfitutet frigivningspermission
i samband med de överväganden angående villkorlig frigivning som jag har
aviserat i det föregående.

I
fråga om intagna som har dömts fill längre fängelsestraff men som inte hör lill
de nu aktuella kategorierna ger kartläggningen i promemorian enligt min
uppfattning inte anledning all överväga några ändringar i regleringen i KvaL i
fråga om placering i och vistelse utom anstalt.

Jag
vill slutligen något beröra frågan om kriminalvårdsstyrelsens tillämp-

ningsföreskrifler i fråga om vistelse utom anstalt. Utredningsmannen har

här på grundval av sin kartläggning pekat på vissa brister i denna reglering

eller dess tillämpning. Han menar bl. a. (promemorian s. 145) all del

förekommer att särskild permission, dvs. korttidspermission som enligt

32 § andra stycket KvaL får medges av annan särskild anledning än atl

underlätta anpassningen i samhället, har beviljats av skäl som inte har slöd 19

i fillämpningsföreskriflerna om sådan permission (112 § KVVFS
1986:4). Prop. 1987/88:130 Delta gäller luflhålspermission som beviljas av
mentalhygieniska skäl, antingen för atl förhindra atl en intagen får psykiska
problem av en längre lids inspärrning eller för att lindra redan uppkomna
sådana problem av en lång tids inspärrning. Vidare gäller det s. k.
träningspermission som syftar lill alt ge den intagne träning att vistas i
frihet utan att återfalla i kriminalitet eller missbruk.

Enligl min uppfattning bör del vara möjligt atl med slöd
av föreskriften i 32 § andra stycket KvaL ge intagna av olika kategorier
tillstånd atl vistas utanför anstalt för de syften som nyss har angetts. Jag
vill emellertid - i likhet med vad som görs i promemorian - erinra om att del
enligt kriminalvårdsverkets föreskrifter (112 § andra stycket KVVFS) skall
undersökas, innan särskild permission beviljas, om inte ändamålet med permissionen
kan tillgodoses i samband med regelbunden permission eller på annat sätt.
Vidare är det angelägel alt fillämpningsföreskriflerna när det gäller
användningsområdet för sädan permission har en utformning som motsvarar den
tillämpning som sålunda bör vara möjlig.

Kriminalvårdsstyrelsen har under remissbehandlingen
upplyst att del för närvarande pågår en översyn av rikfiinjerna för bl. a. långtidsdömdas
permissioner. Översynen tar främst sikte pä att i största möjliga utsträckning
motverka risken för missbruk av permission, inte minst beträffande intagna som
avtjänar straff för allvarliga våldsbrott. De nya riktlinjerna är avsedda atl
fastställas före halvårsskiftet 1988.

Beträffande kriminalvårdsstyrelsens inriktning av
översynen vill jag här nämna följande. Avsikten är att i
tillämpningsföreskrifterna närmare precisera för vilka ändamål särskild
permission fär beviljas och formerna för detta. Därvid kommer bl. a.
promemorians förslag att beaktas. Redan nu kan förutskickas atl begreppet
"beledsagad" permission (se 117 §, jfr 116 § KVVFS 1986:4), som har
kritiserats i promemorian, kommer att avskaffas. Vidare kommer riktlinjer för s.
k. kvalifikationstider i samband med regelbunden permission att införas. För
det stora flertalet intagna kommer dessa tider inte att bli längre än de som
för närvarande tillämpas. Skärpningar kan dock komma alt göras beträffande i
första hand intagna som avtjänar straff för grova våldsbrott, t. ex.
sexualbrott. Vidare kommer vid översynen särskild uppmärksamhet atl ägnas åt
intagna som har allvarliga missbruksproblem eller psykiska störningar.
Översynen omfattar även frågan om förutsättningarna för ny permisson efter
permissionsmissbruk av olika slag.

Jag konstaterar med tillfredsställelse atl
kriminalvårdsstyrelsen sålunda redan inlett en sådan översyn av
tillämpningsföreskrifterna som har aktualiserats i promemorian. Några
särskilda åtgärder frän regeringens sida med anledning av vad utredningsmannen
har anfört i detta hänseende är därför enligt min mening inte påkallade.

20

3.3
Formerna för prövningen

Prop. 1987/88:130

Mitt
förslag: Prövning av huruvida en inlagen hör lill den grupp som skall kunna särbehandlas
i fråga om placering i och vistelse utom anstalt skall ske så snart
verkställigheten påbörjas eller del annars finns anledning lill sådan prövning.
Elt beslut som innebär att en inlagen hör till denna grupp skall omprövas så
snart del finns anledning lill det, dock inom sex månader från föregående
prövning. Denna prövning, liksom prövningen av frägor om placering i och
vistelse utom anstalt beträffande en sädan inlagen, skall alltid göras av
kriminalvårdsstyrelsen.

Promemorieförslaget
överensstämmer i sak med min förslag (promemorian s. 147-150 och 158-160).

Remissinstanserna:
Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta
instanserna. JO kritiserar emellertid förslaget och uttalar bl. a. atl "7:3-lillhörighet"
måste prövas varje gång fråga om placering i eller vistelse utom anstalt
uppkommer. Han förordar därför atl det nuvarande systemet behålls men aU
regionchefen åläggs att vid den första placeringen av den intagne tydligt
markera alt frågan om 7:3-lillhörighet kan komma atl ha belydelse. Enligl JO
bör den typ av "7:3-förklaring" som föreslås i promemorian ankomma på
domstol. Föreningen styresmän och assistenter inom kriminalvården vänder sig
mot förslaget atl omprövning skall ske var sjätte månad. Enligl föreningen
skulle det medföra en onödig byråkralisering ulan egentliga vinster från
behandlingssynpunkt. Föreningen anser all den första omprövningen bör ske efter
del atl en tredjedel av verkställighetstiden har avtjänats och i anslutning lill
en permissionsbedömning.

Skälen för
mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 3.1 och 3.2) föreslagit alt
fler långtidsdömda än för närvarande skall kunna särbehandlas i fråga om
placering i och vistelse utom anstalt. Liksom enligl nuvarande ordning skall
enligt milt förslag kriterierna för avgränsningen av den grupp intagna som del
här är fråga om anges i 7 § tredje stycket KvaL. Denna bestämmelse kommer
alltså även i fortsättningen atl ligga lill grund för särbehandlingen i övrigt
för de aktuella fallen (se 6, 11, 14, 32 och 34 §§ Kval).

När det
gäller själva prövningen av vilka intagna som hör lill den grupp som avses i 7
§ tredje stycket KvaL och som därför skall särbehandlas i fråga om placering i
och vistelse utom anstalt visar promemorian att del nuvarande systemet
innehåller brister i olika avseenden. I den pekas del på atl det av nuvarande
reglering inte framgår vid vilken lidpunkt under verkställighetstiden beslut om
atl hänföra en intagen under 7 § tredje stycket KvaL skall fattas liksom att
det saknas en reglering av när omprövning av sädana beslut skall ske
(promemorian s. 30 f.).

Vidare
visar den gjorda kartläggningen (promemorian s. 115 f.) att det saknas en fast
ordning i den praktiska tillämpningen bl. a. så till vida atl en del intagna
hänförts under 7 § tredje stycket KvaL i början av verkställig-

21

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 130

heten, andra närde ansöker om permission och åter andra
när de förflyttas Prop. 1987/88:130 från en specialavdelning. Del förekommer ocksä
fall där något formellt beslut inte finns, trots alt klassificering av det
aktuella slaget har skett. Motsvarande brister har vid kartläggningen
observerats när del gäller beslut som innebär atl en klassificering av del
aktuella slaget har upphävts. Del står emellertid klart, enligl vad som anförs
i promemorian om resultatet av kartläggningen, att klassificeringarna
regelmässigt har omprövats vid permissionsansökningar och sedan en tredjedel av
den intagnes strafftid har verkställts.

Enligl min mening är det otillfredsställande all ordningen
för prövning av huruvida en inlagen hör lill den kategori som avses i 7 §
tredje stycket KvaL inte är reglerad. Jag anser liksom utredningsmannen atl det
skulle vara en fördel om del stod klart all en sådan prövning skall ske redan
vid verkställighetens början. En sådan tidig prövning skulle innebära att anstaltspersonalen
och inte minst den intagne själv inte skulle behöva sväva i ovisshet om han
skall särbehandlas vid prövning av t.ex. permissionsfrågor på grund av atl han
anses tillhöra den aktuella gruppen.

Har det vid någon prövning befunnits alt särbehandling
inte skall ske av en inlagen, som i och för sig kan bli föremål för sädan
behandling, bör en förnyad prövning göras om omständigheterna ger anledning lill
det. Detta kan vara påkallat om den dömde har gjort sig skyldig till nya brott
under verkställigheten. Jag anser sålunda i linje med uppfattningen i promemorian
att prövning av om en inlagen hör till den aktuella gruppen skall göras då
verkställigheten påbörjas eller annars så snart det finns anledning till det lill
följd av alt förutsättningarna för tillämpning av 7 § tredje stycket KvaL blir
uppfyllda.

Lika angelägel, inte minst från behandlingssynpunkt, är
del naturligtvis alt beslut som innebär all en intagen som hänförs lill den
aktuella gruppen omprövas så snart som den intagnes förhållanden ger anledning
till det, dvs. när rymningsrisken eller faran för fortsalt brottslighet under
anstalts-tiden inte längre bedöms föreligga. Del är också av intresse, särskilt
från rättssäkerhetssynpunkt, alt det regelbundet sker en omprövning av beslut
som innebär alt en intagen hänförs lill denna grupp. Jag anser liksom
utredningsmannen all en sådan omprövning alltid bör göras inom sex månader från
beslutet eller från senaste omprövning av beslutet.

Vidare bör naturligtvis den intagne själv när som helst
kunna begära omprövning av etl sådant beslut. Att det beslutet liksom del nya
beslut som fattas med anledning av den intagnes begäran om omprövning kan
överklagas till kammarrätten följer av 59 § KvaL. Jag återkommer till denna
fråga i specialmötiveringen.

Vad jag nu har föreslagit tillgodoser enligl min mening
intresset att det alllid skall stå helt klart om en inlagen skall särbehandlas
i fråga om placering i och vistelse utom anstalt. För att en sådan
särbehandling skall kunna ske krävs således etl särskilt beslut. Delta innebär
som jag ser del en viktig reglering av formerna för del förfarande som skall
tillämpas vid differentiering av de intagna.

När det sedan gäller själva beslutsordningen i
sammanhanget har prome

morian visat all del även här finns brister i det system som nu gäller. Enligl 22

nuvarande
ordning fattas beslut om alt hänföra en inlagen under 7 § tredje Prop.
1987/88:130 stycket KvaL av kriminalvårdsstyrelsen med stöd av bestämmelsen i
58 § KvaL om styrelsens befogenheter all fatta beslut enligl lagen.

Befogenheten
all fatta beslut om intagning i och överflyttning mellan anstalter har
emellertid med stöd av 60 § KvaL med vissa begränsningar lagts på regionchef
eller styresman för anstalt (se 19-23 §§ KvaLK). Bestämmelserna innebär bl. a.
att kriminalvårdsstyrelsen skall besluta om intagning i eller överflyttning till
öppen anstalt av en intagen som har hänförts lill 7 § tredje stycket KvaL (se
22 § första stycket I KvaLK). Prövningen enligt 6 § fjärde stycket KvaL
huruvida en inlagen av den aktuella kategorin skall las in i en sluten lokal-
eller riksanslall ankommer emellertid pä vederbörande regionchef (se 19 och 20 §§
KvaLK).

1
fråga om vistelse utom anstalt för en sådan inlagen gäller all kriminalvårdsstyrelsen
som huvudregel, om den intagne är placerad i sluten lokal-anstalt, skall falla
beslut om frigång och 14 §-akliviteter som i princip kan medges om den intagne
har placerats i sådan anstalt eller i öppen anstalt (se 26 § resp. 27 § KvalK).
I fråga om korltidspermission, som enligt 32 § tredje stycket KvaL får beviljas
bara i form av särskild permission beträffande en intagen av den aktuella
kategorin om denne är intagen i sluten riksanslall, fallas beslut av styrelsen
om del är fråga om ell sådant fall; om den intagne har placerats i sluten
lokalanstalt kan beslutanderätten flyttas över på vederbörande regionchef eller
efter hans bemyndigande styresmannen (33 § KvaLK). Frågor om frigivningspermission
och 34 §-place-ring, som i princip får medges även en inlagen av den aktuella
kategorin om denne inte är inlagen i sluten riksanslall, avgörs som huvudregel
av kriminalvärdsnämnden (54 § KvaL, 34 och 35 §§ KvaLK).

Utredningsmannen
har genom sin karlläggning (promemorian s. 115 f. och 147) funnit alt det tycks
saknas en fast beslutsordning för prövning av frågor om placering i och
vistelse utom anstalt beträffande personer som har dömts lill längre
fängelsestraff. Enligt hans uppfattning (promemorian s. 148 och 165) bör beslut
huruvida en intagen skall hänföras till den grupp som skall särbehandlas alllid
fattas av kriminalvårdsstyrelsen och sådana beslut alltså inte kunna delegeras till
någon lägre nivå inom kriminalvårdsverket.

Jag
delar denna bedömning. Det är visserligen en allmän strävan från statsmakternas
sida att flytta över beslutsbefogenheter från central till regional eller lokal
nivå. Inom kriminalvården pågår sålunda ett arbete med sikte på en sådan
decentralisering, bl. a. när del gäller de s. k. klient-ärendena (jfr prop.
1985/86:100 bil. 4 s. 95). Senast år 1986 skedde vissa ändringar i bl. a. KvaL
i syfte alt öka utrymmet för kriminalvårdsstyrelsen att delegera sin
beslutanderätt i vissa klientärenden lill regionala och lokala organ (prop.
1985/86:147, JuU 31, rskr. 276).

De
nu aktuella ärendena är emellertid av särskilt grannlaga natur med

hänsyn till verkningarna för den enskilde av ell beslut alt hänföra denne till

den grupp som skall särbehandlas. Också med hänsyn lill intresset atl

förtroendet för kriminalvårdens verksamhet upprätthålls är del angeläget

atl det här sker från kriminalpolitisk synpunkt välgrundade bedömningar

och atl tillämpningen blir enhetlig. Som jag ser det skapas bäst garantier 23

för detta genom en
prövning på central nivå.

En
prövning hos kriminalvårdsstyrelsen i dessa fall skulle enligt min Prop.
1987/88:130 bedömning inte behöva skapa några egentliga praktiska problem för
styrelsen eller kriminalvårdsverket i övrigt. Bl. a. skulle det med stöd av
ADB- . hantering kunna ske en säker och arbelsbesparande rutin för bevakning av
omprövningsfall m. m.

Mitt förslag är därför att beslut i frågan huruvida en
intagen skall hänför ras till den grupp som skall särbehandlas beträffande
placering i och vistelse utom anstalt alllid fattas av kriminalvårdsstyrelsen.
Jag återkommer strax till frågan på vilken nivä inom styrelsen
beslutsfattandet skall läggas.

Även när del gäller själva särbehandlingen bör enligt
utredningsmannen kriminalvårdsstyrelsen alllid fatta beslut. Den nuvarande
regleringen innebär, som har framgått av del föregående, alt beslutanderätten
i frågor om placering i och vistelse utom anstalt beträffande den kategori
intagna som har hänförts under 7 § tredje stycket KvaL i hög utsträckning redan
ligger på kriminalvårdsstyrelsen.

Mitt förslag i det föregående innebär att en inlagen som
hänförs till den aktuella gruppen alltid skall tas in i sluten riksanslall. Beträffande
placering i anstalt är del därför endast frågor om val av viss sådan anstalt
samt förflyttning mellan anstalter som påkallar särskilda beslut. Jag avser alt
återkomma lill regeringen om en ändring i 20 § KvaLK i linje med promemorians
förslag, som innebär all en regionchef åläggs all rådgöra med
kriminalvårdsstyrelsen innan han beslutar om intagning i en riksanslall i elt
fall av det aktuella slaget. Någon ändring i 23 § KvaLK, som i sin nuvarande
utformning innebär atl styrelsen med viss möjlighet till delegation fattar
beslut om förflyttning mellan riksanstaller, är enligt min mening däremot inte
påkallad. Del kan i sammanhanget erinras om alt styrelsen alltid, utom när det
rör kriminalvårdsnämndens ansvarsområde, kan ändra vad en tjänsteman inom
kriminalvården har beslutat med stöd av KvaL eller KvaLK (se 42 § andra stycket
KvaLK).

När del gäller frågan om vistelse utom anstalt finns det,
om milt förslag genomförs, behov av egentlig prövning bara beträffande särskild
permission. Enligl min mening bör kriminalvårdsstyrelsen, av motsvarande skäl
som jag har anfört för att styrelsen alltid skall besluta i frågor huruvida
intagna hör till den grupp som skall särbehandlas, alltid fatta beslut också i
dessa permissionsärenden. Som jag ser det bör en sådan ordning inte heller
medföra några större praktiska problem för styrelsen. Mitt förslag i detta
hänseende överensstämmer med promemorians.

När del sedan gäller frågan om på vilken nivå inom
kriminalvårdsstyrel

sen de olika typer av prövningar som jag nu redogjort för bör göras vill jag

anmärka alt styrelsens generaldirektör nyligen hos regeringen har begärt

alt, i avvaktan på en mer omfattande organisationsöversyn inom krimi

nalvårdsverket, förordningen (1974:555) med instruktion för kriminal

vårdsverket ändras så atl den nuvarande organisatoriska indelningen av

styrelsen i två avdelningar avskaffas. Han har därvid upplyst att del för

närvarande pågår en översyn av arbetsordningen för styrelsen. 1 den nya

arbetsordningen kommer all närmare regleras* bl. a. vilka ärenden som

skall föras till verksledningen - dvs. generaldirektören och överdirek- 24

tören -
för information.eller beslut. Detta gäller bl.a. vissa s.k. tyngre Prop.
1987/88:130 klientärenden.

Av kriminalvårdsstyrelsens remissvar och av vad dess
generaldirektör anfört i den nyss nämnda framställningen framgår att styrelsen
sedan november 1987 tillämpar en tillfällig beslutsordning som innebär
följande. Beslut av styrelsen huruvida en intagen skall hänföras till den
kategori som avses i den nuvarande bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL
fallas av chefen för rättsvärds- och regislerbyrån i samråd med chefen för
tillsyns-byrån. Delsamma gäller flertalet beslut angående permissioner och förflyttningar
m. m. för intagna som avtjänar straff pä lägst fyra år. Om någon av
byråcheferna — eller chefen för rältsvårdsseklionen som också deltar i
handläggningen —är skiljaktig, skall ärendet hänskjulas fill generaldirektören
för avgörande. Detsamma gäller om någon av de tre av annan anledning anser atl
ärendet skall hänskjulas till verksledningen saml i fräga om ärenden som är av
särskild vikt eller principiell betydelse eller kan förväntas väcka allmän
uppmärksamhet. Verksledningen prövar även frågan om regelbunden permission
första gången för intagna som har dömts till fängelse på livstid.

Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör har uttalat all
den beslutsordning som sålunda för närvarande tillämpas har visat sig fungera
väl. Vidare framgår av styrelsens remissvar att en ny arbetsordning som grundas
pä denna beslutsordning kommer alt införas så snart regeringen har tagit
ställning lill generaldirektörens förslag atl avskaffa avdelningsindelningen i
styrelsen.

Enligl min bedömning förefaller den nivå för
beslutsfallandet i de aktuella frågorna inom kriminalvårdsstyrelsen, där
besluten sålunda fattas för närvarande, vara lämplig och ändamålsenlig ur olika
aspekter. Jag anser därför alt beslutsfattandet bör ligga på denna nivå även i
fråga om de olika typer av prövningar inom kriminalvårdsstyrelsen som enligt
mitt förslag skall göras beträffande den nu aktuella gruppen av intagna. Del
bör alltså enligt min mening skapas förutsättningar för styrelsen atl permanent
ha en sådan ordning.

Det är mot denna bakgrund angeläget atl förslaget atl
avskaffa avdelningsindelningen i kriminalvårdsstyrelsen genomförs så snart som
möjligt. Jag avser därför alt senare i dag återkomma till regeringen om en
ändring i instruktionen för kriminalvårdsverkel i enlighet med förslaget.

Jag vill i samband med frågan om formerna för prövningen
slutligen peka på vad som uttalas i promemorian (s. 155 f.) om vikten av atl
del inom kriminalvården sker en korrekt dokumentation i enskilda ärenden vid journalföring
m. m. Som kammarrätten i Jönköping har anfört vid remissbehandlingen är det av
väsentlig belydelse inte minst för prövningen i kammarrätten vid överklagande
av kriminalvårdsstyrelsens beslut.

25

4
Särskilda restriktioner för en intagen i ett visst fall

Prop. 1987/88:130

Mitt
förslag: Den nuvarande befogenheten för regeringen all för ell visst fall
förordna om särskilda restriktioner beträffande försändelser m. m., besök och
telefonsamtal skall få utnyttjas inte bara då del är påkallat med hänsyn till
rikets säkerhet. Sådant beslut skall få meddelas också beträffande en viss
intagen, som har dömts för våldsbrott av lerroristkaraktär. Förutsättningen är
därvid atl del är påkallat med hänsyn till risken för atl den intagne under
verkställigheten medverkar lill ytteriigare brottslighet av sådan karaktär. Under
motsvarande förutsättningar får regeringen vidare befogenhet alt beträffande en
viss inlagen besluta atl frågor om vistelse utom anstalt skall överiämnas lill
regeringen för avgörande.

Promemorieförslaget överensstämmer i sak med mitt
(promemorian s. 142-144 och 149).

Remissinstanserna: Promemorieförslaget har tillstyrkts
eller lämnats ulan erinran av samtliga instanser.

Skälen för mitt förslag: Enligt 31 § KvaL kan regeringen
för elt visst fall förordna om avvikelser från de allmänna bestämmelserna i den
lagen om brev och andra meddelanden eller försändelser, besök och
telefonsamtal, om detta är påkallat med hänsyn till rikels säkerhet.
Bestämmelsen tar sikte på den situationen då det framstår som ett väsentligt
intresse atl kunna hindra alt en inlagen får möjlighet all lill någon obehörig
lämna ul sådana hemliga militära uppgifter som han har fått del av i samband
med brottslig verksamhet (prop. 1974:20 s. 145).

Befogenheten
för regeringen atl förordna om sådana avvikelser som del här är fråga om gäller
alltså endast i vissa särskilda fall, och bestämmelsen har av naturliga skäl
tillämpats ytterst sällan i praktiken. Enligl min mening finns del emellertid
behov av en sådan befogenhet för regeringen inte bara med hänsyn till rikets
säkerhet. Också när det gäller intagna som har begått våldsdåd av lerroristkaraktär
bör enligt min uppfattning regeringen ges möjlighet all i etl visst fall
besluta om särskilda restriktioner beträffande försändelser m. m., besök och
telefonsamtal. Det kan nämligen i ell sådant fall röra sig om en person som tillhör
en lerroristorganisation och visat prov på hänsynslös användning av våld och
därför kan förväntas använda varje tillfälle att på nytt begå allvarliga brott
som riktar sig mot vitala samhällsintressen. Dessa intressen kan, men behöver
inte alltid, avse vad som kan sägas röra rikets säkerhet.

Jag vill här peka på alt möjligheterna enligl nuvarande
reglering för intagna som har dömts för brott av lerroristkaraktär alt få
vistas utom anstalt är mera begränsade än beträffande andra intagna. Enligt
bestämmelsen i 12 § tredje stycket KvaLK får sålunda intagna, som har dömts
för vissa närmare angivna brott enligl bl. a. olika inlernationella
konventioner för bekämpningen av internationell terrorism som Sverige har
ratificerat, ges regelbunden permission eller frigång bara om del finns
särskilda skäl för del. Av förarbetena lill bestämmelsen (regeringens
förordningsmotiv

26

1986:6 s.
13 ff.) framgär alt det enligt kriminalvårdslagstiftningen står klart Prop.
1987/88:130 att det allmänna intresset av all under verkställigheten vidta
åtgärder för den intagnes sociala anpassning i fall av detta slag måste stå
tillbaka för samhällsskyddsaspekter och allmänprevenfiva hänsyn. Den aktuella
bestämmelsen har sålunda kommit lill i syfte att förebygga osäkerhet i praxis
i detta hänseende.

Den komplettering av den aktuella befogenheten för
regeringen som jag anser bör göras ligger alltså helt i linje med det synsätt
angående behandlingen av dessa intagna som ligger till grund för den nuvarande
regleringen på området. Även om det, med hänsyn till antalet fall där frågan
kan bli aktuell, kan antas föreligga ett mycket begränsat praktiskt behov av en
sådan utvidgning av denna befogenhet bör man enligl min mening inte avslå från
den.

Jag går så över till frågan huruvida bestämmelsen i 31 § KvaL
om befogenhet för regeringen att i ett visst fall besluta om särskilda
restriktioner för en inlagen bör utvidgas till alt omfatta även vistelse utom
anstalt.

Justitiekanslern (JK) har i sin utredning (JK:s dnr
3280-87-20) av omständigheterna kring den för grovt spioneri m. m. lill
fängelse på livstid dömde Stig Berglings avvikande föreslagit alt den nu
aktuella bestämmelsen utvidgas till all omfatta även rätt till permission (s.
41). Enligl JK bör vidare övervägas, om beslutsordningen är den lämpliga
beträffande permissionsbeslut i fråga om intagna som kan jämföras med Bergling.
JK anser all det kan vara lämpligt alt ha en ordning som innebår att beslut om
beviljande av permission skall underställas regeringen. Med en sådan ordning
kan en bättre ansvarsfördelning mellan myndigheterna uppnås.
Kriminalvårdsstyrelsen kan enligt JK med en sädan uppläggning pröva en
permission främst från återanpassningssynpunkt och med hänsyn till rymningsrisk
och annat därmed jämförligt missbruk av permission, medan polisen och försvaret
kan pröva vad hänsynen till rikels säkerhet kräver.

Även utredningsmannen anser atl del är en brist i
lagstiftningen att det saknas befogenheter för regeringen att för ett visst
fall besluta om avvikelser från bestämmelserna i KvaL om vistelse utom
anstalt. Han har därför föreslagit atl 31 S KvaL utvidgas i delta avseende.

För egen del vill jag betona alt motivet bakom den
nuvarande bestäm

melsen i 31 § KvaL - alt hindra att en intagen får möjlighet att till en

obehörig person lämna ut sädana hemliga militära uppgifter som han har

fått del av i samband med sin brottsliga verksamhet - självfallet har

avseende även på sådana intagnas vistelse utom anstalt. Som jag ser del

kan det knappast råda någon tvekan om all möjligheterna för en inlagen,

beträffande vilken regeringen har beslutat om särskilda restriktioner i fråga

om försändelser m. m., besök och telefonsamtal, att få vistas utom anstalt

bör vara ytterst begränsade och endast avse de situationer då det framstår

som alldeles särskilt starkt motiverat. Det bör också påpekas all del i en

situation då restriktioner av del aktuella slaget kan länkas aktualiseras i de

allra flesta fall är fråga om en inlagen som skall hänföras lill någon av de

kategorier som avses i 7 § tredje stycket KvaL i enlighet med milt förslag i

del föregående och beträffande vilka möjligheterna atl få vistas utom

anstalt redan av detta skäl är ytterst begränsade. 27

I de fall då vistelse utom anstalt medges för en intagen
som har ålagts Prop. 1987/88:130 särskilda restriktioner av regeringen är det
naturligtvis angeläget atl bevakningen av den intagne och arrangemangen i övrigt
är sädana atl regeringens beslut inte kan sättas ur spel. Det framgår av JK:s
utredning alt förhållandena vid Stig Berglings permissioner i samband med och
kort tid före hans avvikande i detta hänseende var klart otillfredsställande.

Enligt min uppfattning slår del klart alt redan den
nuvarande regleringen i KvaL i och för sig ger tillräckliga möjligheter all vid
prövning av frågor om vistelse utom anstalt väga in det nu aktuella intresset,
dvs. hänsynen lill rikels säkerhet. Reglerna om vistelse utom anstalt är
nämligen fakultativa, dvs. kriminalvårdsmyndigheterna har befogenhet - men
inte skyldig-hel - att för vissa syften ge den intagne rätt att i olika former
vistas utom anstalt. Kriminalvårdsstyrelsen och övriga organ inom
kriminalvården som har atl pröva frågor om vistelse utom anstalt har sålunda enligl
min uppfattning redan enligt nuvarande ordning ansvar för atl hänsynen lill
rikets säkerhet — som ju här kan sägas delvis sammanfalla med intresset alt den
intagne inte fortsätter brottslig verksamhet - blir tillräckligt beaktade vid
denna prövning. Jag anser att beslutsbefogenheterna när det gäller vistelse
utom anstalt även i fortsättningen primärt bör åvila kriminalvårdsmyndigheterna.
Härmed följer också etl ansvar för alt alla olika aspekter som är av betydelse
för beslutsfattandet verkligen beaktas i tillräcklig utsträckning.

Del är naturligtvis angeläget all hänsynen till rikels
säkerhet uppmärksammas särskilt i de fall dä regeringen med stöd av
bestämmelsen i 31 § KvaL har meddelat särskilda restriktioner beträffande en
viss inlagen. Enligt min mening är del naturligt atl kriminalvårdsstyrelsen i
detta syfte i de aktuella fallen vid prövningen samråder med
rikspolisstyrelsen. Det får därvid naturligtvis ankomma på rikspolisstyrelsen
all i sin lur vid behov samråda med den militära säkerhetstjänsten. Genom etl
sådant samrådsförfarande bör del enligt min mening normall anses säkerställt
all hänsynen lill rikets säkerhet i tillräcklig utsträckning blir beaktad i
dessa frågor vid prövningen inom kriminalvården. Vad som har sagts nu om kriminalvårdsstyrelsens
skyldigheter bör naturligtvis avse även andra organ inom kriminalvården, t. ex.
kriminalvårdsnämnden, som någon gång skulle kunna länkas ha atl pröva en fråga
om vistelse utom anstalt i en situation av del aktuella slaget.

Jag avser därför alt senare föreslå regeringen all besluta
en sådan regel om samråd, som lämpligen kan tas in i KvaLK.

Jag vill i detta sammanhang la upp en fråga som
rikspolisstyrelsen har

aktualiserat under remissbehandlingen, nämligen behovet av samråd och

informationsutbyte mellan rikspolis- och kriminalvårdsstyrelserna i fråga

om vistelse utom anstalt för intagna som har dömts till längre fängelse

straff. Bestämmelser om uppgiftslämnande från kriminal värden till polisen

i samband med vistelse utom anstalt och frigivning finns i kriminalvårds

verkets anstaltsföreskrifter (se 121, 122, 127 och 177 §§ KVVFS 1986:4).

Föreskrifterna innebär bl. a. alt den lokala polismyndigheten skall under

rättas om permission och frigivning vid behov och alllid, förutom i vissa

andra fall, när den intagne har dömts lill fängelse i lägst två år. 28

Rikspolisstyrelsen
pekar på atl styrelsen har tillgång till information om Prop. 1987/88:130 de
intagna av belydelse bl. a. för möjligheterna atl motverka att en intagen under
permission avviker eller förbereder större fritagningsförsök, narkotikaleveranser
till anstalter m. m. Styrelsen ifrågasätter därför om inte KvaL bör
kompletteras med en bestämmelse om att styrelsen skall underrättas innan
intagna som har dömts till fängelse i lägst fyra år ges permission.

Jag vill för egen del poänglera del angelägna i atl
kriminalvården och polisen har det informationsutbyte och samrådsförfarande som
är påkallat i frågor om vistelse utom anstalt. Det kan emellertid starkt
ifrågasättas om en bestämmelse av det slag som rikspolisstyrelsen har
aktualiserat bör tas in i lag. Som jag ser del bör frågan i stället las upp i
del samarbete mellan rikspolis- och kriminalvårdsstyrelserna angående
gemensamma riktlinjer på området som nu pågår enligl vad kriminalvårdsstyrelsen
har upplyst vid remissbehandlingen. Huruvida t.ex. de nyss nämnda
föreskrifterna inom kriminalvården bör kompletteras med en regel av det angivna
slaget bör sålunda enligl min mening övervägas i del sammanhanget. Jag vill
tillägga atl motsvarande problem finns vid värd av lagöverträdare enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Jag återvänder så lill frågan om prövningsförfarandel
beträffande vistelse utom anstalt i de nu aktuella fallen. Beslut av
kriminalvårdsstyrelsen om vistelse utom anstalt får av den intagne med slöd av
59 § KvaL överklagas till kammarrätten. Enligl min mening är del emellertid
mest naturligt alt i de fall då regeringen har meddelat särskilda restriktioner
också omprövningen av kriminalvårdsstyrelsens beslut görs av regeringen. Mitt
förslag föranleder en ändring i detta avseende i 59 § KvaL.

Prövningen inom kriminalvårdsstyrelsen i de nu aktuella
fallen bör enligl min mening och i linje med utredningsmannens förslag
(promemorian s. 149) läggas på verkschefsnivå. Jag har inhämtat atl styrelsen
också avser alt la in en regel av denna innebörd i arbetsordningen i samband
med den pågående översynen av denna.

Den ordning som jag nu har föreslagit är som jag nyss
berört normall tillräcklig för att hänsynen till rikets säkerhet skall bli
tillgodosedd vid prövningen av frågor om vistelse utom anstalt. I linje med vad
JK har anfört i samband med den tidigare nämnda utredningen angående Stig Berling
anser jag emellertid atl man inte bör avvara möjligheten för regeringen alt i
speciella fall avgöra frågor om vistelse utom anstalt.

Självfallet bör en sådan möjlighet utnyttjas bara dä det
kan anses påkallat atl frågan underställs regeringens prövning. Behov av sådan
prövning kan naturligtvis finnas i första hand just i de fall då regeringen har
beslutat särskilda restriktioner enligt 31 § KvaL. Exempelvis kan det i ett
visst fall vara angeläget atl regeringen har möjlighet all besluta i frågan, om
det föreligger oenighet mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen.

Den ordning för regeringens möjligheter alt falla beslut i
fråga om

vistelse utom anstalt som sålunda bör införas kan enligl min uppfattning

lämpligen komma till stånd genom atl regeringen får rätt alt besluta atl etl

ärende inom kriminalvården angående vistelse utom anstalt skall överläm

nas fill regeringen för prövning. 29

4 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 130

Vad
som har anförts nu om prövningen inom kriminalvården och hos Prop. 1987/88:130 regeringen
av frågor om vistelse utom anstalt beträffande en viss inlagen då hänsynen lill
rikets säkerhet gör sig gällande har tillämpning också i fråga om del brottsbekämpningsinlresse
som föreligger i elt fall då en intagen har begått brott av lerroristkaraktär.
Milt förslag är därför att regeringens befogenhet all besluta all ärenden skall
överlämnas lill dess prövning skall avse även sådana fall.

5 Ikraftträdande m.m.

Lagändringarna
bör träda i kraft den I juli 1988. Reglerna om avgränsning av de kategorier
intagna som skall kunna ges särbehandling liksom om deras behandling vid
placering i och vistelse utom anstalt skall alltså tillämpas fr. o. m. denna
lidpunkt.

De
lagändringar som jag föreslär innebär en skärpning för vissa kategorier
intagna när det gäller behandlingen i olika hänseenden under verkställigheten.
Enligt min mening är del angeläget att den nya ordningen, som innebär bl. a. atl
det alltid skall stå klart huruvida en intagen hänförs fill den aktuella
gruppen som skall särbehandlas, så snart som möjligt får genomslag. Jag anser
därför all något undanlag från tillämpningen av de nya föreskrifterna inte
skall göras för demsom är intagna vid ikraftträdandet (jft prop. 1965:159 s.
36 och prop. 1982/83:85 s. 139). Atl prövning enligt de nya bestämmelserna
angående intagna som har dömts till längre fängelsestraff skall ske även i
äldre fall följer av den föreslagna bestämmelsen aft prövning av huruvida en
intagen hör lill den grupp som skall särbehandlas skall ske så snart det finns
anledning till det.

När
det gäller lagändringarnas praktiska konsekvenser för kriminalvårdsverket kan
del göras gällande alt det övergångsvis kan uppslå vissa svårigheter med hänsyn
lill den ärendehantering som skall ske initialt. Jag har förståelse för denna
synpunkt. Den prövning som skall göras beträffande äldre fall bör nämligen
komma till stånd så snart som möjligt efter ikraftträdandet. För all ge
möjlighet lill en smidig övergång för kriminalvårdsstyrelsens del bör
prövningen därför kunna få ske före denna lidpunkt, vilkel bör komma till
uttryck i en övergångsbestämmelse.

Några
ytterligare övergångsbestämmelser torde inte krävas.

Kriminalvårdsstyrelsen
har under remissbehandlingen påpekat atl handläggningen av initial- och
omprövningar enligl utredningsmannens förslag innebär elt visst merarbete inom
styrelsen. Frågan huruvida ärendena, som kräver insatser av kvalificerade
handläggare, medför behov av perso-nalförslärkning får enligl styrelsen
övervägas i samband med det pågående arbetet med decentralisering inom
kriminalvårdsverket enligt del uppdrag i ämnet som regeringen har lämnat till
styrelsen i oktober 1985. Jag delar styrelsens uppfattning i denna fråga.

När
det gäller behovet av anstaltsplatser harjag från kriminalvårdssty

relsen inhämtat atl man där mot bakgrund av den praxis som nu tillämpas

beträffande placering i anstalt räknar med atl ändringarna inte skall medfö

ra något behov av nya platser. Jag delar denna bedömning. 30

6
Upprättat lagförslag Prop. 1987/88:130

I enlighet med vad jag nu anfört har inorn juslitiedeparlementet
upprättals förslag lill lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt.

7 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt

Ändringen i fjärde stycket innebär atl den grupp intagna
som enligt 7 § tredje stycket tas in i sluten anstalt alllid skall placeras i riksanslall.

7§

Ändringarna i tredje stycket , som har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.1 och 3.2), innebär en utvidgning av den
grupp intagna som under vissa förutsättningar skall placeras i sluten anstalt.

Bestämmelsen i dess nya utformning innebär att intagna som
avtjänar fängelse i lägst fyra år oavsett brottslighetens karaktär hör till
denna grupp. En sådan kategori utgör de intagna som har dömts lill fängelse i
lägst fyra år. Till gruppen hör också intagna som har dömts till kortare
fängelsestraff men som samfidigt avtjänar ett annat straff eller vad som
förverkats av en villkorligt medgiven frihet så all den sammanlagda tiden
uppgår till lägst fyra är. Liksom nu innebär bestämmelsen därutöver att en
intagen som har dömts till fängelse i lägst två år för grov
narkotikabrottslighet hör lill den aktuella gruppen.

De kategorier intagna som sålunda omfattas av tredje
stycket skall placeras i sluten anstalt, om endera av de två särskilda
kriterierna för sådan placering är uppfyllda. Även i detta hänseende innebär
bestämmelsen en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till nuvarande
ordning.

Som en ny, tillräcklig förutsättning för atl en inlagen av
någon av de aktuella kategorierna skall placeras i sluten anstalt har sålunda angetts
alt del med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras atl
han är särskilt rymningsbenägen. Avsikten är att t.ex. intagna, som med hänsyn lill
den typ av brottslighet som ligger dem lill last kan antas ha sådana
förbindelser all del finns risk för fritagningsförsök eller annan medhjälp lill
avvikande, skall placeras i sluten anstalt. Detsamma gäller intagna som har
visat särskild rymningsbenägenhel genom t.ex. fidigare rymningar eller
rymningsförsök eller som kan antas ha sådan benägenhet genom atl de saknar fast
anknytning till riket.

Det andra särskilda kriteriet för placering i sluten
anställ har samma

språkliga utformning som i den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket.

Avsikten är alt den fortsatta brottslighet som kan befaras från den intagnes

sida under verkställigheten skall kunna föranleda placering i sluten anstalt

bara om den är av särskilt samhällsfarlig art. Här avses i första hand 31

våldsbrott
eller annan allvarlig brottslighet av organiserad eller systema- Prop.
1987/88:130 tisk karaktär. Av betydelse för den bedömning som därvid skall
göras är naturligtvis den intagnes tidigare brottslighet, som delvis kommer
till uttryck genom avgränsningen i bestämmelsen till det straff som
verkställigheten avser. Del är emellertid angelägel att del här sker en
självständig och inte slentrianmässig prövning av den intagnes benägenhet alt
fortsätta brottslig verksamhet av del slag som åsyftas i bestämmelsen.

Det
bör betonas atl del inte krävs alt den fortsatta brottsligheten är av samma
slag som den tidigare. Det krävs inte heller att det t. ex. är föreskrivet nägot
minimislraff för det eller de nya brotten. När det gäller kategorin som
avtjänar fängelse i fyra år eller mer men som inte har dömts till fängelse av
sådan längd för något brott är det emellertid särskilt angeläget atl det sker
en välgrundad bedömning av risken för att den intagne under verkställigheten
begår brott av den allvarliga karaktär som här avses. Dennes tidigare
brottslighet kan nämligen i ett sådant fall ha varit av en beskaffenhet som
inte bör kunna motivera särbehandling, t.ex. vid egen-domsbrottslighel utan
våldsinslag.

Det
bör, mot bakgrund av vad Statsanställdas Förbund har påpekat under
remissbehandlingen om placering i sluten lokalanstalt sista iremånadersperioden
av verkställighetstiden, framhållas att risken för rymning eller brottslighet
under verkställigheten självfallet ofta avtar mot slutet av denna. Enligl min
uppfattning kan del därför beträffande en intagen som tidigare har hänförts
till den grupp som avses i.bestämmelsen i tredje stycket i åtskilliga fall
antas att förutsättningarna för tillämpning av denna bestämmelse dä inte längre
är uppfyllda. Om en omprövning leder till att den intagne inte längre skall
hänföras lill denna grupp, finns det inget hinder mot att t. ex. i rehabiliterande
syfte placera denne på sluten lokalanslalt.

Den
nuvarande bestämmelsen i fjärde stycket i paragrafen om undantag från
huvudregeln i tredje stycket om placering i sluten anstalt har, som framgått av
den allmänna mofiveringen (avsnitt 3.2), slopats. Till skillnad från vad som
gäller nu skall alltså placering i sluten anstalt ske obligatoriskt i de
aktuella fallen, om förutsättningarna enligt tredje stycket är uppfyllda.

Den
nya lydelsen av fjärde stycket utgörs av regler om prövningen enligt tredje
stycket. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.3).

Föreskrifterna innebär atl
del införs elt fast prövningsförfarande beträf

fande den grupp som avses i tredje stycket. Enligt/örira meningen skall så

snart den intagne påbörjar verkställigheten prövas huruvida förutsättning

arna enligt tredje stycket för placering i sluten anstalt är uppfyllda. Till

grund för prövningen får naturiigtvis läggas kriminalvärdens eventuella

tidigare erfarenheter av den intagne, som de kommer till ullryck i behand

lingsjournaler etc, liksom de uppgifter som har framkommit i samband

med del nya brottet. Självfallet kan även t.ex. polis eller åklagare ha

särskild information för denna bedömning. Av bestämmelsen i första me

ningen följer att, om initialprövningen inte har lett lill elt beslut att
hänföra

den intagne till den aktuella gruppen eller om ell tidigare sådant beslut 32

upphävts, en ny prövning skall företas så snart anledning lill
del uppkom- Prop. 1987/88:130 mer under verkställigheten.

Av andra meningen i Qärde stycket följer atl ett beslut atl
hänföra en inlagen till den grupp som avses i tredje stycket alllid skall
omprövas inom sex månader från beslutet eller senaste omprövning. Åven i detta
fall gäller alt omprövning skall ske så snart det finns anledning lill del, 1.
ex. när det har framkommit nya omständigheter beträffande den intagne eller när
denne själv begär omprövning.

Av 58 § framgår alt kriminalvårdsstyrelsen skall fatta
beslut enligl Qärde stycket.

Jag vill i detta sammanhang la upp en fråga som JO och
kammarrätten i Jönköping har berört under remissbehandlingen, nämligen huruvida
kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt Qärde stycket kan överklagas. Enligt vad
kammarrätten uppger har enligl fast praxis frågan om en intagen hör till den
kategori som avses i den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket prövats av
kammarrätten bara när beslutet har varit förenat med elt beslut om t.ex.
permission eller frigång. Kammarrätten, som inte har någon erinran mot atl etl
beslut enligt Qärde stycket får överklagas särskilt till kammarrätten, har
därför föreslagit att rätten att överklaga ett sådant beslut anges uttryckligen
i 59 §.

För egen del vill jag peka på alt beslut enligl Qärde
stycket får direkta rättsverkningar för den intagne, eftersom beslutet all
hänföra den intagne lill den kategori som anges i tredje stycket automatiskt
innebär bl. a. atl denne skall vara placerad pä sluten riksanslall, vilket
följer av tredje stycket och 6 § Qärde stycket. Enligt min mening är del därför
självklart att sådana beslut skall fä överklagas av den intagne. Denna ordning
behöver sålunda enligt min mening inte ges uttryckligt slöd i 59 §.

11 §

I paragrafen har företagits en jämkning i andra stycket
andra meningen som endast utgör en följdändring till ändringarna i 7 §.
Justeringen innebär atl den nuvarande möjligheten enligl andra stycket atl
medge frigång för den som hänförs till 7 § tredje stycket men som inte är
placerad i sluten riksanstalt slopas.

14 §

I tredje
stycket har företagits en följdändring i fråga om 14 §-akfiviteter av

motsvarande
innebörd som den i 11 §.

31 §

Enligl andra stycket, som är nytt, får regeringen besluta
om särskilda

restriktioner också beträffande intagna som har dömts för brott enligl vissa

konvenfioner som anges i punkterna 1-5 eller för andra brott som har

innefattat användande av våld, hot eller tvång för politiska syften. Bestäm

melsen tar sikte på intagna som har begått brott av lerroristkaraktär. Det är

väsentligt alt del här sker en noggrann bedömning av vilka fall som skall

anses höra till denna kategori. Den uppräkning av brott enligt bl. a. vissa

inlernationella konventioner som görs i den aktuella bestämmelsen har en 33

förebild i
12 § KvaLK. Jag får här hänvisa fill den bestämmelsens förarbe- Prop.
1987/88:130 len (regeringens förordningsmotiv 1986: 6).

Som ytterligare kriterium för att regeringen skall få
besluta om särskilda restriktioner av del aktuella slaget gäller enligt andra
stycket alt det är påkallat med hänsyn lill risken för att den intagne under
verkställigheten i anstalt medverkar till sådan brottslig terrorislverksamhet
som anges i bestämmelsen. Avsikten är att det skall ske en noggrann prövning av
huruvida fillgängliga uppgifter om den intagne ger fog för atl anse det vara
påkallat med sädana restriktioner för atl motverka alt denne medverkar till
brott av det aktuella slaget. Denna medverkan kan bestå i t.ex. atl den intagne
genom kontakter med personer utanför anstalten deltar i planläggningen av
brott av lerroristkaraktär.

Lagtekniskt har den lösningen valls all i likhet med vad som.för
närva- . rande gäller enligt 12 § KvaLK göra en utförlig uppräkning av olika
internationella konventioner som Sverige har tillträtt i syfte att motverka
terrorism. Jag vill peka på all arbete pågår med ytterligare sådana
konventioner och alt del i samband med att Sverige tillträder dessa kan finnas
anledning alt överväga en enklare utformning av den här aktuella regleringen.

32 §

I tredje stycket har gjorts en följdändring i fråga om
regelbunden permission och särskild permission av motsvarande innebörd som den
i 11 och 14§§.

Ändringen i fiärde stycket tredje meningen innebär atl
intagna som avses i 7 § tredje stycket, vilka i fortsättningen får medges
korttidspermission endast i form av särskild permission och bara om det finns
synnerliga skäl till det, allfid skall stå under bevakning under sådan
permission.

34 §

Justeringen i tredje stycket utgör endast en följdändring
av motsvarande

innebörd som den i 11 §, 14 § och 32 § tredje stycket. ...

58 a §

Paragrafen som är ny har utförligt behandlats i dén allmänna
motiveringen (avsnitt 4). Bestämmelserna i paragrafen innebär att regeringen
beträffande en viss inlagen kan besluta att frågor om vistelse utom anstalt
skall avgöras av regeringen.

Förutsättningarna för alt elt sådant beslut skall få
meddelas motsvarar dem som gäller för beslut om särskilda restriktioner enligt
31 §. Det krävs sålunda att det är påkallat med hånsyn lill rikels säkerhet
eller, när del gäller en intagen som har dömts för våldsbrott av lerroristkaraktär,
all del är påkallat med hänsyn lill risken för atl denne medverkar lill sådan
brottslig verksamhet under verkställigheten i anstalt.

Regeringen kan alltså med slöd av 31 § beträffande en viss
intagen

besluta om särskilda restriktioner i fråga om försändelser m. m., besök och

telefonsamtal och samtidigt med stöd av den nya paragrafen besluta alt

frågor om vistelse utom anstalt skall hänskjulas till regeringen för avgöran

de. Bestämmelserna i förevarande paragraf ger regeringen också möjlighet 34

att.besluta
att frägor om vistelse utom anstalt skall avgöras av regeringen Pron
1987/88" 130 även om beslut om särskilda restriktioner inte skulle ha
meddelats.

I
klarhetens intresse bör påpekas att även ärenden som är under handläggning
inom kriminalvården skall överlämnas till regeringen så snart ett beslut enligt
paragrafen har meddelats.

59
§

Ändringen
i paragrafen i sakligt hänseende, som kommer till uttryck i . andra meningen ,
har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4). Den innebär all den
intagne får' överklaga beslut av kriminalvårdsstyrelsen i fräga om permission
och andra former av utevistelse hos regeringen i stället för hos kammarrätten i
en viss situation, nämligen när regeringen beträffande den intagne har meddelat
särskilda restriktioner med stöd av 31 § i fråga om försändelser m.m., besök
och telefonsamtal. Det bör påpekas alt beslut av kriminalvårdsnämnden i fråga
om frigivningspermission eller 34 §-placering i en sådan situation inte fär
överklagas (57 § andra stycket). Att beslut om att hänföra en intagen till den
grupp som avses i 7 § tredje stycket får överklagas framgår av motiveringen lill
den bestämmelsen.

I
paragrafen har dessutom, bl. a. med hänsyn till utformningen av förvaltningslagen
(1986:223), förelagils vissa jämkningar av terminologisk och redaktionell art.

Övergångsbestämmelser

Frågan
om övergången till den nya ordning som lagändringarna innebär har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 5). Bestämmelsen i punkt 2 , som motiveras
av praktiska skäl, innebär alt kriminalvårdsstyrelsen får göra en prövning av
det aktuella slaget redan före lagens ikraftträdande beträffande dem som då är
intagna. Prövningen har naturligtvis rättsverkningar först vid ikraftträdandet.

8 Hemställan

Med
hänsyn till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen
all anta förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt.

9 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen all anta del förslag som föredraganden har lagt
fram.

35

Promemorians lagförslag Prop. 1987/88:130

Bilaga I Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt

dels all 31 § skall upphöra atl gälla,

dels att 6, 7, II, 14, 32 och 34 §§ skall ha nedan angiven lydelse,

dels ock all i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a §,
av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanslaller och riksanstaller
skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ell år skall
företrädesvis vara placerad i lokalanslalt, om inte annan placering är
påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör
ordningen genom atl nylQa eller förfara olagligt med narkotika eller annars av
säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i mer än etl år placeras
företrädesvis i riksanslall. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av
frigivning, får den intagne överföras lill lokalanslalt.

Placering i sluten anstalt enligl Placering i sluten anstalt enligt

7 § tredje stycket skall, om inte an- 1
§ tredje stycket skall ske i riks-

nat föranleds av synnerliga skäl, anstalt
och därvid företrädesvis i

ske i riksanslall och därvid företrä- sådan
anstalt eller avdelning av an

desvis i sådan anstalt eller avdel- stall
som är särskilt lämpad att till-

ning av anstalt som är särskilt läm- godose
kraven på hög säkerhet,

pad atl tillgodose kraven på hög sä

kerhet.

7§

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter
iakttages följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan
placering är påkallad med hänsyn lill säkerhetsskäl eller med hänsyn till att
möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning,
utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen
anstalt. Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall
bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för atl den intagne skall
avvika eller allvarligt störa ordningen genom alt nyttja eller förfara olagligt
med narkotika.

Den som har dömts lill fängelse i Den som har dömts till fängelse i

lägst två år för grovt narkotikabrott lägst fyra år skall placeras i
sluten

eller grov varusmuggling av narko- anstalt, om det med hänsyn till ar-

tika eller för försök, förberedelse, len av hans brottslighet eller an-

stämpling eller medverkan till brott närs kan befaras atl han är
särskilt

som nu angetts skall placeras i slu- benägen atl forisätta en brottslig

ten anstalt, om det med hänsyn till verksamhet av allvarlig karaktär in-

arten av hans brottslighet eller an- nan verkställigheten i anstalt har

närs kan befaras alt han är särskilt avslutats. Vid bedömningen skaU

benägen att fortsätta en brottslig särskilt beaktas, om straffet
avser 36

Nuvarande
lydelse

verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i
anstalt har avslutats.

Tredje
stycket gäller ej, om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse
av förestående frigivning eller annars synnerliga skäl föreligger för
placering i öppen anstalt.

Föreslagen
lydelse

grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av
narkotika.

Beslut om att placering i sluten anstalt skall ske med
stöd av tredje stycket meddelas så snart en verkställbar dom föreligger eller
annars så snart det finns anledning till det.

Ett beslut enligt fjärde stycket skall omprövas så ofta
det finns anledning till det, dock minst var sjätte månad.

Prop.
1987/88:130 Bilaga 1

11 §
För alt underlätta anpassningen i samhället kan den som är inlagen i lokalanslalt
medges atl under arbetstid utföra arbete eller dellaga i undervisning,
utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten. Vid
anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för all främja verksamhet
av delta slag.

Medgivande
som avses i första stycket kan lämnas även den som är inlagen i riksanslall, om
särskilda skäl föreligger. Vad som har sagts nu gäller dock inte en inlagen
som avses i 7 § tredje stycket och som är placerad i sluten riksanstalt.

Medgivande
som avses i första stycket kan lämnas även den som är inlagen i riksanslall, om
särskilda skäl föreligger. Vad som har sagts nu gäller dock inte en intagen
som avses i 7 § tredje stycket.

14 §

Inlagen skall beredas tillfälle till lämplig
fritidssysselsättning. Han bör uppmuntras all ägna sig ål egna intressen som
kan bidra till hans utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör
han få möjligheter atl genom tidningar, radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Om del
lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom anstalten på frilid
deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är
ägnad alt underlätta anpassningen i samhället. Därvid kan föreskrivas alt den
intagne skall slå under tillsyn.

Andra
stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § tredje stycket.

Andra
stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § tredje stycket och som är placerad
i sluten riksanslall.

32 §

För alt underlätta anpassningen i samhället kan inlagen
beviljas tillstånd atl lämna anstalten för viss kort tid (korltidspermission),
om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för
annat missbruk föreligger.Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den intagne
har nyUjal eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan
giltigt skäl vägrat att lämna urinprov enligl 52 d §.

Korltidspermission
får också ges, om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket.

37

Nuvarande
lydelse

En inlagen som avses i 7 § tredje stycket och som är
placerad i sluten riksanstalt fär ej beviljas kortfidspermission med stöd av
första stycket och får i övrigt beviljas sådan permission endast om synnerliga
skäl föreligger därtill.

För korltidspermission fär ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas all den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning.

Intagen
som avses i tredje stycket skall vara ställd under bevakning, om inte annat
krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående placering i öppen
anstalt eller eljest påkallas av synnerliga skäl.

Föreslagen
lydelse

En inlagen som avses i 7 § tredje stycket får ej beviljas korltidspermission
med stöd av första stycket och får i övrigt beviljas sådan permission endast
om synnerliga skäl föreligger därtill.

För korltidspermission får ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas all den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning.

Intagen som avses i tredje stycket skall vara ställd
under bevakning.

Prop.
1987/88:130 Bilaga 1

34 §
Kan inlagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder
som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället, kan medgivande atl för
sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas honom under lämplig tid, om
särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses
erforderiiga.

Första
stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § tredje stycket och som är
placerad i sluten riksanstalt.

Första
stycket gäller ej en intagen som avses j 7 § tredje stycket.

58 a §

Regeringen kan för visst fall förordna om avvikelse från
bestämmelserna i 11, 14, 25—30 och 32 §§ om del är påkallat med hänsyn lill
rikets säkerhet. Samma skall gälla för viss intagen, som dömts för brott som
avses i någon av följande internationella konventioner; nämligen konventionen
för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg (SÖ 1971:17),
konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (SÖ
1973:48), konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot
diplomater och andra internationellt skyddade personer (SÖ 1975:30), den
europeiska konven-

38

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:130

tionen om bekämpande av terro- Bilaga 1 rism (SÖ 1977:12)
och konventionen mot tagande av gisslan (SÖ 1980:26) eller som annars har innefattat
användande av våld, hot eller tvång för politiska syften.

39

Förteckning
över remissinstanserna Prop. 1987/88:130

Bilaga
2 Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds Ju

1987:17)
Långtidsdömda inom kriminalvården - vissa verkställighetsfrågor avgetls av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten för övre Norrland, kammarrätten i
Jönköping, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden,
brottsförebyggande rådet, statens invandrarverk, ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, justitieombudsmannen Anders Wigdius (JO), statskontoret.
Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund. Övervakares och
Kontaktpersoners Riksförbund saml Föreningen styresmän och assistenter inom
kriminalvården.

Elt
yttrande har inkommit från Statsanställdas förbund. RÅ har överlämnat
yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt
och regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Västerås.

40

Lagrådet Prop. 1987/88:130

Bilaga
3 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-03-08

Närvarande:
jusfitierådel Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierådet Freyschuss.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Förslaget
har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Göran Rosenberg.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

41

Innehåll Prop. 1987/88:130

Proposifion
...................................................... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... I

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 10 mars 1988 ... 7

1
Inledning ........................................................ 7

2
Bakgrund......................................................... 8

3
Särbehandling av vissa intagna
som avQänar längre fängelsestraff II

3.1
Vilka kategorier skall
särbehandlas? ...;.... '........ ... II

3.2
Särbehandling i fråga om
placering i och vistelse utom anstalt 17

3.3
Formerna för prövningen .............................. 21

4
Särskilda restriktioner för en
intagen i ett visst fall .. .. 26

5
Ikraftträdande m.m............................................ 30

6
Upprättat lagförslag........................................... .. 31

7
Specialmotivering ........................... ............. .. 31

8
Hemställan ...................................... ... 35

9
Beslut............................................................. .. 35

Bilaga
I Promemorians lagförslag .......................... 36

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanserna ........... 40

Bilaga
3 Lagrådets yttrande ................................ 41

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 42