Prop. 1987/88:137

Regeringens
proposition

1987/88:137

om besöksförbud

ö

Prop.

1987/88:137

Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har
lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om besöksförbud.
Lagen skall ge etl bättre skydd för dem som förföljs och trakasseras och är elt
led i strävandena all förbättra skyddet framför allt för kvinnor som utsätts
för misshandel och andra övergrepp.

Besöksförbud skall kunna utfärdas om del på grund av
särskilda omständigheter finns risk för atl någon kommer alt begå brott mot,
förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera en annan person. Vid
bedömningen skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla
tidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller
frid.

Besöksförbud skall i första hand avse förbud atl besöka
eller på annat sätt la kontakt med en annan person eller alt följa efter denne.
Om ett sådant förbud inte är tillräckligt, skall kunna meddelas ett utvidgat
besöksförbud, som kan innebära etl förbud alt uppehålla sig i närheten av den
andra personens bostad eller arbetsplats eller något annat ställe där den
personen brukar vistas. Förbudet skall utformas med hänsyn lill
omständigheterna i del enskilda fallet.

Besöksförbud får meddelas för högst elt år men kan för
längas med högst elt år i laget.

Besöksförbud meddelas av åklagare. Åklagarens beslut kan
på begäran av den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avser all
skydda prövas av allmän domstol.

Den som överträder etl besöksförbud skall kunna dömas lill
böter eller fängelse i högst sex månader.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

1 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:137

1 Förslag till

Lag om besöksförbud

Härigenom föreskrivs följande.

Förutsättningar för besöksförbud, m.m.

1 § Enligl denna lag får förbud meddelas för en person all
besöka eller på

annat sätt ta kontakt med en annan person eller alt följa efter denna person

(besöksförbud).

Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer
att begå brott mot, förfölja eller på annal sätt allvarligt trakassera den som
förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om sådan risk föreliggerskall
särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot
den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.

Kan syftet med ell besöksförbud ■ tillgodoses genom
någon mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas.

Ell besöksförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn
till särskilda omständigheter är uppenbart befogade.

2 § Om det kan antas all ell
besöksförbud enligt 1 § inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till all
avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller
arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas.

3 § Etl besöksförbud skall förses med
de begränsningar och undanlag som är påkallade med hänsyn lill förhållandena i
det enskilda fallet.

4 § Besöksförbud skall meddelas för viss lid, högst elt
år.

Besöksförbudel gäller omedelbart, om inte annat bestäms.

Besöksförbudet får förlängas med högst etl år i tagel.

5 § Elt beslut om besöksförbud skall
delges den mot vilken förbudet avses gälla. Härvid gäller inte 12 och 15 §§
delgivningslagen (1970:428).

6 § Frågor om besöksförbud skall
handläggas skyndsamt.

Förfarandet hos åklagaren

7 § Frågor om besöksförbud prövas av
allmän åklagare och tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller
när det annars finns anledning till det.

8 § Prövningen av frågor om
besöksförbud ankommer på åklagaren i den ort där förbudet helt eller
huvudsakligen avses bli tillämpat eller där den mot vilken förbudet avses gälla
har sitt hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Är den sistnämnde
misstänkt för brott som har betydelse för frågan om

besöksförbud, får frågan prövas även av åklagare som är
behörig att väcka Prop. 1987/88:137 åtal för brottet. I fråga om åklagare
tillämpas vidare 7 kap. rättegångsbalken.

9 § För utredning av frågor om besöksförbud får åklagaren
anlita biträde av

polismyndighet.

I fråga om utredningen gäller i tillämpliga delar 23 kap.
4, 6, 7 och 9-12 §§ rättegångsbalken. Härvid skall vid fillämpningen av 4 och
11 §§ bestämmelserna om den som är misstänkt i stället avse den.mot vilken
förbudet avses gälla.

10 § Den mot vilken förbudet avses
gälla och den som förbudet avses skydda har rätt alt la del av det som har fillförls
ärendet. Rätten atl ta dd av uppgifter gäller med de begränsningar som följer
av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

11 § Innan frågan om besöksförbud
prövas, skall den mot vilken förbudet avses gälla saml den som förbudet avses
skydda underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än
honom själv och beredas tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock
avgöras utan all sä har skett, om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om det
kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i
ärendet eller om avgörandet inte kan uppskjutas.

Åklagaren bestämmer hur underrättelse enligt första
stycket skall ske. Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som
följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

12 § Ett beslut varigenom åklagaren avgör elt
ärende om besöksförbud skall

vara skriftligt och ange

1.
den som
förbudet avses skydda och den som förbudet avses gälla,

2.
förbudets
innebörd och omfattning,

3.
de skäl som har
bestämt utgången,

4.
åberopade
lagrum,

5.
påföljden vid
överträdelse av förbudet samt

6.
upplysning om
möjligheten att få rättens prövning enligt 14 § och att begära omprövning
enligt 23' §.

13 § Vid åklagarens handläggning av ärenden om
besöksförbud gäller i

övrigt 4-9 §§, 14-15 §§, 20 § första stycket andra meningen 1, 3 och 4 och

andra stycket samt 26 § förvaltningslagen (1986:223).

Rätlens prövning

14 § Åklagarens beslut i fråga om
besöksförbud skall prövas av tingsrätten, om den som har ålagts besöksförbud
eller den som förbudet avses skydda begär det. Begäran om sådan prövning skall
göras hos åklagaren, som i så fall skall överlämna ärendet fill rätten.

15 § Behörig domstol är den tingsrätt
där åklagare som har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan i brottmål
i allmänhet.

16 §
Har åklagaren beslutat om besöksförbud, är han skyldig atl på begäran Prop.
1987/88:137

av den som förbudet avses skydda föra dennes talan vid rätten, om inte

särskilda skäl talar mot det. Rätten skall begära yttrande
av åklagaren, om del inte är obehövligt.

17 § Rätten får förordna att ett
besöksförbud tills vidare inte skall gälla. Om besöksförbud inte fidigare
meddelats, får rätten meddela sådant förbud fram fill dess att ärendet avgjorts
slutligt.

18 § Vid avgörande av saken skall
tingsrätten bestå av én lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan
handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.

Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken
i tillämpliga delar.

19 § Förhandling inför rätten enligt 4
§ andra stycket lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall allfid
hållas, om någon part begär det.

20 § Vardera parten skall svara för
sin kostnad, om inte sådant förhållande föreligger som avses i 18 kap. 6 §
rättegångsbalken.

21 § Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 2 § andra - femte styckena, 3 §, 4 §
första och andra styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Därvid gäller i fråga om begäran om prövning vad som sägs i
den lagen om ansökan.

22 § Har någon begärt rätlens prövning
av ett beslut i fråga om besöksförbud och är den mot vilken förbudet avses
gälla misstänkt för brott som har betydelse för prövning av frågan om förbudet,
får beslutet i fråga om besöksförbud prövas i mål om allmänt åtal rörande
brottet. Därvid fillämpas bestämmelserna om rättegång i ell sådant mål.

Hävande eller ändring av besöksförbud

23 § Om det på grund av ändrade förhållanden finns
skäl till det, får

åklagaren häva eller ändra ett beslut i fråga om besöksförbud som har

meddelats av åklagaren eller rätten.

Första stycket gäller dock inte om beslutet är föremål för
rättens prövning.

Överträdelse av besöksförbud m.m.

24 § Den som bryter mot ett besöksförbud döms för
överträdelse av

besöksförbud till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

25 § överträdelse av besöksförbud får åtalas av
åklagare endast om

målsäganden anger brottet fill åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

2
Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs alt 7 kap. 19 § sekretesslagen (1980:100)'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 19 § Sekretess gäller hos polismyndighet för
sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill

1. verksamhet som enbart innefattar
hjälp eller annat bistånd ål enskild,

2. ärende om omhändertagande eller
handräckning enligt lagsfiftningen om viss psykiatrisk vård eller om vård av
missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga
ulan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,
eller

5. verksamhet som innefattar handräckning
enligl smiitskyddslagsliflning-en eller annat bistånd ål smittskyddsläkare,

om del kan antas alt den enskilde eller någon honom
närslående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:000) om
besöks förbud för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Lagen omtryckt 1988:9.

3 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs atl 14 kap. 7 § äktenskapsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. 7§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för
tiden fill dess atl frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på
yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall
ha rätl att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden lill
dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena
maken all utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen ocksä, I sådant mål får domstolen ocksä,

för tiden till dess alt skillnadsfrågan för tiden till
dess alt skillnadsfrågan har avgjorts genom dom som har har avgjorts genom dom
som har vunnit laga kraft, på yrkande av vunnit laga kraft, på yrkande av'
någon av makarna förbjuda makar- någon av makarna förbjuda makarna all besöka
varandra vid vite, som na atl besöka varandra. bestäms i pengar eller till
fängelse i högst en månad.

Elt beslut enligt första stycket får verkställas på samma
sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Elt beslut enligt andra stycket
gäller på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

Överträder någon ett förbud enligt andra stycket,
tillämpas 24 och 25 §§ lagen (1988:000) om besöks för bud.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med fillämpning
av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om
vårdnad, umgänge och bidrag fill barns underhåll för tiden lill dess att sådan
fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre
bestämmelser gäller dock i fråga om förbud enligt 14 kap. 7 § andra stycket som
har meddelats före ikraftträdandet.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:137

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars
1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Feldl, Gustafsson, Leijon, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carisson,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om besöksförbud

1 Inledning

I 1987 års regeringsförklaring angavs atl etl särskilt
program för all stärka brottsoffrens ställning skulle läggas fram. I min
anmälan lill 1988 års budgetpropostion (prop. 1987/88:100 bil. 4s. 34)
presenterade jag etl sådant program. Jag redogjorde där för olika åtgärder som
särskilt lar sikte på dem som har utsatts för brott. Av redogörelsen framgår
att en rad åtgärder har vidtagits eller kommer att vidtas för att ge ökat stöd
åt brottsoffer. Jag anförde bl.a. följande (prop. 1987/88:100 bil. 4 s. 37).

I samband med all frågor rörande kvinnomisshandel och
sexuella övergrepp mot kvinnor har diskuterats har särskilt uppmärksammats att
vissa former ay personförföljelse inte är ovanliga och ibland har tagit sig
oroande ullryck.

Sådan förföljelse kan gestalta sig på olika sätt,
exempelvis genom återkommande brev, telefonuppringningar e.d. En inte sällan
förekommande situation uppges vara atl en man som har dömts lill fängelse för
någon form av övergrepp mot en kvinna återkommande uppehåller sig omedelbart
intill kvinnans arbetsplats eller bostad sedan han frigivits från straffet.
Ibland kan naturligtvis förfaranden av delta slag vara straffbara som t. ex.
ofredande eller hemfridsbrott, men detta är långtifrån alltid eller ens oftast
förhållandet. Hänvändelser från kvinnans sida till polisen blir då i allmänhet
resultallösa, eftersom inget brott anses ha begåtts. Försök eller förberedelse lill
ofredandebrolt är nämligen inte straffbelagt.

I praktiken kan detta få allvarliga konsekvenser för
kvinnan. Hon lever i oro och osäkerhet, tvingas kanske byta bostad och
hemlighålla sin adress och söker ibland vidta åtgärder för atl "byta
identitet". Till delta kommer all en del fall är kända då elt sådant
beteende från mannens sida slutligen följts av atl allvarliga misshandelsbrolt
har begåtts.

För atl förbättra förhållandena för dem som utsålts för
trakasserier av sådant slag har från bl. a. kvinnoorganisationerna väckts
tanken på all efter danskt mönster öppna möjligheten att i enskilda fall utfårda
slraffsanktionerade s. k. besöksförbud. Inom justiliedeparlemeniet upprättades
sommaren 1987 departementspromemorian (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud som
innehåller etl förslag med den inriktningen. Jag avser att nu la upp de frågor
som har behandlats i promemorian.

Promemorian, som har remissbehandlats, bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna
bör fogas lill

protokollet som 6//öa 2. En sammanslällning av
remissyttrandena har gjorts Prop. 1987/88:137

inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr

87-2087).

Regeringen beslöt den 25 februari 1988 atl inhämta
lagrådels yttrande över förslag lill lag om besöksförbud, lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100) och lag om ändring i äktenskapsbalken. Förslagen hade
upprättats inom juslitiedeparlementet på grundval av den tidigare nämnda
departementspromemorian och remissyttrandena. Förslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådets yttrande, som avgavs den 4 mars 1988, bör fogas lill
protokollet .-som bdaga 4. I samband med atl jag behandlar de olika sakfrågorna
och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag in på lagrådets
synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga atl lagrådet i sak i allt
väsentligt godtagit de reinillerade förslagen men föreslagit vissa ändringar av
i huvudsak leknisk karaktär, vilka jag i princip biträder. Lagrådels granskning
har också lett till vissa redaktionella ändringar. I övrigt överensstämmer de
förslag som jag nu lägger fram med lagrådsremissens förslag.

2 Gällande ordning m. m.

Del huvudsakliga skyddet för dem som utsätts för våld.
hotelser eller trakasserier åstadkoms enligl gällande ordning genom regler om
straff för sådant handlande och genom möjligheterna atl tillgripa straffprocessuella
tvångsmedel mot den som är misstänkt för etl brott.

Förutom straffbestämmelser som mera direkt tar sikte på
skydd av liv och hälsa, såsom de slraffsanktionerade förbuden mot misshandel
och sexuella övergrepp som återfinns i 3 resp. 6 kap. brottsbalken (BrB), finns
sådana som avser trakasserier av olika slag. De i detta sammanhang mest
intressanta straffbestämmelserna är de som gäller hemfridsbrott, olaga intrång
och ofredande. Samtliga återfinns i 4 kap. BrB, som handlar om brott mot frihet
och frid.

I 4 kap. 6 § första stycket BrB sägs sålunda atl den som olovligen
intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig del är rum, hus,
gård eller fartyg, skall dömas för hemfridsbrolt till böter. I andra stycket
sägs att om någon annars obehörigen intränger i eller kvarstannar i kontor,
fabrik, annan byggnad eller fartyg, upplagsplats eller på annat dylikt ställe,
han skall dömas för olaga intrång lill böter. 1 etl tredje stycke stadgas
strängare straff -fängelse högst två år - för grovt brott.

Hemfridsskyddel gäller sålunda för bostad, vare sig den år
permanent eller tillfällig, medan inträngande i andra lokaler betecknas som
olaga intrång. Sistnämnda bestämmelse kom till för atl skapa skydd i lokaler
där människor arbetar eller annars brukar vistas. Förutom arbetsplatser avses
trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter.

Hemfridsbrolt förutsätter alt inträngandet eller kvarstannandel
har skett olovligen. Även den som tar sig in i smyg eller gömmer sig i annans
bostad omfattas av straffbestämmelsen. Däremot är det inte hemfridsbrolt om t.ex.
en make tränger in i eller stannar i en bostad som är gemensam för makarna,
även om det sker mot den andre makens vilja.

Vad gäller olaga intrång skall gärningen ha företagits obehörigen
för all Prop. 1987/88:137 vara straffbar. I förarbetena sägs om betydelsen av
delta ullryck att straftleslämmelsen inte blir tillämplig, om förfarandet kan
anses överensstämma med lag, rätl, sedvana eller medgivande. Den som söker upp
någon i en lokal lill vilken allmänheten har tillträde gör sig alltså inte
skyldig till olaga intrång även om den personen uttryckligen undanbett sig all
bli kontaktad där.

Bestämmelser om ofredande återfinns i 4 kap. 7 § BrB. Där
sågs att den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning,
stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beleende eljest ofredar annan,
skall dömas för ofredande lill böter eller fängelse i högst sex månader. Till
skillnad från vad som gäller för hemfridsbrolt och olaga intrång är ofredande
inte bundet till någon bestämd lokal. Om emellertid en gärning kan bedömas som
brott mot 4 kap. 6 § BrB, skall endast denna bestämmelse tillämpas, även om
beteendet också innefattar ofredande. Detsamma gäller om gärningen kan bedömas
som misshandel i någon form.

Brollsbeskrivningen för ofredande omfattar handlingar av
mycket skilda slag. I förarbetena nämns särskilt atl någon avsiktligt knuffar
annan eller rycker eller sliter i hans kläder eller liknande. Vidare talas om
antastande av kvinnor med klappar eller smekningar av olika slag. En väsentlig
motivering för straffbudels tillkomst var att man ville värna om kvinnofriden
på gator och allmänna platser. S. k. telefonterror hör också till bestämmelsens
tillämpningsområde.

Genom lagändringar år 1984 skärptes straffen för
sexualbrott. Vidare har gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel
nyligen ändrats (se prop. 1987/88:14, JuU 16, rskr. 84, SFS 1988:2). Ändringen
innebär alt vid bedömningen av om en misshandel skall anses som grov hänsyn
skall las bl. a. till sådana faktorer som att misshandeln har varil oprovocerad
och långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktal sig mot skyddslösa personer.

Inte bara straffbestämmelserna ulan också ålalsreglerna är
av betydelse i sammanhanget. Såväl hemfridsbrott och olaga inträng som
ofredande förutsätter för åtal atl målsäganden har angett brottet till åtal.
Undantag gäller för brott enligl 4 kap. 6 § BrB som är grovt och för ofredande
som har förövats på allmän plats. I samtliga dessa fall gäller också atl
åklagaren får väcka åtal om han finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt (4
kap. 11 § BrB).

Före år 1982 förutsatte åtal för misshandel som inte
förövats på allmän plats i princip angivelse av målsäganden. Om åtal ansågs
påkallat ur allmän synpunkt, kunde åklagaren dock väcka åtal även utan
angivelse. Efter förslag av sexualbrotlskommitlén (Ds Ju 1981:8, prop.
1981/82:43) lades fr.o.m. den 1 januari 1982 alla former av misshandel under
allmänt åtal utan krav på angivelse. Motiveringen för detta var dels all
inskärpa all misshandel i hemmet eller på annan enskild plats är lika
straffvärd som misshandel i andra sammanhang, dels att förbättra kvinnornas
praktiska möjligheter till hjälp från myndigheterna. Ålalsreformen medförde all
antalet anmälningar för misshandel på enskild plats ökade kraftigt. Del finns
likväl skäl alt anta alt åtskilliga övergrepp aldrig anmäls.

Även om den som utsatts för etl brott anmäler delta, är
del många gånger 9

påfrestande all därefter gå igenom del rättsliga
förfarandet. Under förundersökningen och rättegången blir det ofta nödvändigt atl
utsätta den som

anmält brottet för ingående förhör. I syfte alt lindra
påfrestningarna för Prop. 1987/88:137 brottsoffret - eller med
rättegångsbalkens (RB) terminologi målsäganden - i samband med rättegången
infördes år 1984 en rätt för den målsägande som kan antas vara i behov av
personligt stöd under rättegången all åtföljas av en s.k. stödperson (20 kap.
15 § RB).

Arbetet med atl förbättra förhållandena för de nu aktuella
kategorierna av målsägande har emellertid fortsatt. Rällshjälpskommiltén (Ju
1982:01) fick genom tilläggsdirektiv år 1984 i uppdrag atl la upp frågan om
formerna för utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som utsatts för
sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. I en proposition (prop. 1987/88:107)
som i dagarna överlämnas till riksdagen föreslås på grundval av kommitténs
slutbetänkande en särskild lag om målsägandebiträde. Förslaget innehåller
förbättringar i fråga om målsägandens rätt lill juridiskt biträde vid
förundersökning och rättegång. Rätten till sådant biträde är enligl förslaget
inte begränsad lill målsägande som utsatts för sexualbrott, ulan biträde skall
i vissa fall kunna förordnas även i mål om annan integritetskränkande
brottslighet, t.ex. misshandel eljer olaga hot.

När det gäller de straffprocessuella tvångsmedlen förtjänar
del också alt anmärkas atl frågan om häktning vid risk för återfall i brott har
ägnats särskild uppmärksamhet i den proposition om häktning och anhållande som
nyligen antagits av riksdagen. Därvid har uttalats alt det är viktigt atl
anhållande och häktning används i tillräcklig utsträckning för atl förhindra
återfall i bl. a. våldsbrott (prop. 1986/87:112, JuU 1987/88:7, rskr. 30, SFS
1987:1211).

Enligl 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) kan uppgift
om enskilds personliga förhållanden i folkbokföringen eller liknande
registrering, bl. a. adressuppgifter, hemlighållas, om det av särskild
anledning kan antas atl den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Efter förslag i en proposifion som nyligen har antagits av riksdagen
(prop. 1987/88:41, KU 22, rskr. 51, SFS 1987:1161) har sekretessen utvidgats
alt avse även myndighetsregister som bara omfattar elt begränsat urval av
befolkningen. Regeringen har bemyndigats att meddela föreskrifter om i vilka
register sekretessen skall gälla. Bakgrunden lill ändringen var bl. a. behovet
av skydd för kvinnor som förföljs och hotas av sina tidigare makar eller
sambor. På grundval av bemyndigandet har sekretessförordningen (1980:657)
nyligen försetts med en "katalog" över register som omfattas av denna
sekretess (SFS 1988:8).

Bestämmelser om besöksförbud i samband med upplösning av
äktenskap finns i äktenskapsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1988.
Enligt 14 kap. 7 § äktenskapsbalken kan rätten i mål om äktenskapsskillnad på
yrkande av endera maken för liden fill dess all lagakraftägande dom på
äktenskapsskillnad föreligger förordna om förbud för makarna vid vite som
bestäms i pengar eller fängelse högst en månad alt besöka varandra. Möjligheten
atl meddela etl sådant förbud har ansetts fylla etl praktiskt behov av integriletsbetonad
natur (prop. 1986/87:1 s. 338).

10

Av den redogörelse jag nu har lämnat framgår atl man från
statsmakternas sida under senare år har ägnat stor uppmärksamhet åt problemet
med övergrepp och andra trakasserier mot främst kvinnor och genomfört en rad
åtgärder. Jag vill emellertid också framhålla de från prakfisk synpunkt

betydelsefulla insatser som har gjorts av
kvinnoorganisationerna, polifiska och andra, genom kvinnojourer och övernatfningshem
saml rådgivning och juridisk hjälp i olika former. Från dessa organisationer
eller företrädare för dem har, bl. a. i anslutning fill en av
justitiedepartementet i december 1986 anordnad hearing, framhållits all det
finns många kvinnor som upplever sig vara förföljda av män som fortlöpande
hotar med övergrepp av olika slag. I många fall är det fråga om män som
tidigare avtjänat straff för sådana övergrepp mot kvinnan. Man har från organisafionernas
sida fört fram tanken atl man för all förebygga fortsatt misshandel eller
liknande brott mot en kvinna som fidigare har utsatts för detta skulle införa
regler som efter utländskt mönster gör det möjligt att meddela ell förbud för
gärningsmannen alt söka upp kvinnan på nytt.

Riksdagen har nyligen i anledning av några motioner
behandlat frågan om besöksförbud. Justitieutskotlet uttalade bl. a. följande (JuU
1987/88:6, s. 9).

I motionerna om besöksförbud tas upp situationen för de
kvinnor som misshandlats eller hotats av sina män och som lever i ständig
rädsla för en upprepning. Det har visat sig atl rädslan i många fall år
välgrundad och all många kvinnor, efter alt ha blivit utsatta för övergrepp som
lett fram till en separafion, blir förföljda av de män de tidigare sammanlevt
med. Ulskollel vill här peka på atl de flesta aggressionshandlingar som en
kvinna i denna situation kan utsättas för är straffbelagda. I dessa fall finns
möjlighet för polisen att ingripa lill kvinnans skydd.

De drabbade kvinnorna har, enligt ulskollets mening,
emellertid också rätt att kräva atl deras fysiska och psykiska integritet
skyddas även i vissa fall av personförföljelse som faller utanför del
straffbara området. Sådan förföljelse kan gestalta sig på olika sätt,
exempelvis genom återkommande brev eller telefonuppringningar. En annan
situation kan vara att en man som dömts för övergrepp mot en kvinna
återkommande uppehåller sig i omedelbar närhet av kvinnans bostad eller
arbetsplats. Ibland kan de här beskrivna förfarandena ha passerat straffljarhetsgränsen
för t. ex. ofredande eller hemfridsbrolt. Om så inte skulle vara fallet blir
emellertid en hänvändelse från kvinnans sida lill polisen som regel resullallös
eftersom inget brott kan anses ha begåtts. Samfidigt är det, som utskottet ser
saken, uppenbart att här beskrivna beteenden av kvinnan kan upplevas som lika
hotfulla och skrämmande som en akfiv handling, som faller under bestämmelserna
om t. ex. olaga hot. I dessa lagen skulle enligl utskottets uppfattning ett
besöksförbud kunna vara verksamt så till vida att ett omedelbart
polisingripande möjliggörs. Även eljest skulle ell besöksförbud kunna ha en
allmänt brottsförebyggande effekt som är önskvärd.

Under hänvisning till pågående arbete i
justitiedepartementet hemställde utskottet att riksdagen skulle avslå
motionerna. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

3 Allmänmotivering

3.1 En lag om besöksförbud införs

Prop.
1987/88:137

Mitt
förslag: För att åstadkomma ett bättre skydd åt personer som förföljs eller på
annat sätt trakasseras införs möjlighet all genom elt straffsanklioneral
besöksförbud förbjuda den som trakasserar alt ta kontakt med den andra
personen. Bestämmelserna om besöksförbud tas in i en särskild lag.

11

Promemorieförslaget
överensstämmer i huvudsak med mitt förslag, dock Prop. 1987/88:137 med den
skillnaden atl i promemorian föreslås en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser anser att det
finns ett behov av all kunna ålägga besöksförbud. Två av remissinstanserna
anser dock att frägan om hur sådana förbud skall regleras behöver utredas
ytterligare. Skälen för mitt förslag: Av den redogörelse som jag har lämnat för
gällande rätt framgår alt många av de beteenden som innebår all någon utsätter
en annan person för allvarliga trakasserier redan är slraftTjelagda. Förutom
bestämmelserna om straff för kroppsliga övergrepp av olika slag ger
bestämmelserna om hemfridsbrolt och ofredande elt ganska omfattande skydd. Del
slår emellertid klart alt skyddet inte år heltäckande, bl. a. genom all vissa
fall av personförföljelse inte kan hänföras till del straffbara området;

Särskilt svåra är problemen för kvinnor som har
misshandlats av tidigare makar eller sambor. Den som - efter all ha blivit
hotad eller misshandlad av någon som hon har sammanlevt med - lever i fruklan
för att mannen skall söka upp henne och verkställa hotel eller upprepa
misshandeln befinner sig i en mycket utsatt situation. Upprepade täta
kontaktförsök, t.ex. återkommande brev eller telefonsamtal, kan upplevas som både
besvärande och skrämmande men faller inte alllid un'fler någon
straffbestämmelse. Förföljelsen kan också ta sig andra uttryck, t. ex. att en
man som tidigare har utsatt en kvinna för övergrepp regelbundet uppehåller sig
i omedelbar anslutning lill hennes bostad eller arbetsplats eller följer efter
henne utan att ta direkt kontakt. I den mån ell beleende av detta slag inte är
straffbart kan den som drabbas som regel inte få någon hjälp av polisen. Det är
först när mannens handlingar lar sig sådana former alt de är straffbelagda som
samhället i allmänhet ingriper och ger skydd.

För att undvika fortsatta kontakter från mannens sida kan
kvinnan tvingas att byta bostadsort, arbete, telefonnummer och kanske t.o.m.
namn och personnummer. Enligl min mening är del inte acceptabelt all samhället
inte kan erbjuda den drabbade ett bättre skydd i dessa fall. Det har också
under remissbehandlingen omviltnats all det finns ell behov av regler som gör
det möjligt att i vissa fall förbjuda framför allt den som har begått etl bron
mot någon atl ta kontakt med denne. Regler otn sådana besöksförbud finns i
flera andra länder. Även om erfarenheterna av dessa ännu torde vara ganska
begränsade, finns del starka skäl att också i Sverige införa bestämmelser av
motsvarande slag för atl åstadkomma ell ökat skydd för en myckel utsatt grupp.

Under remissbehandlingen av promemorian har inte riktals
några egentliga invändningar mot tanken pä att införa besöksförbud. Det har
emellertid framhållits atl del för den som drabbas av förbudet kan innebära en
kännbar begränsning av rörelsefriheten. Vidare har påpekats att man inte bör
överskatta effekten av etl förbud. Del har framhållits atl besöksförbud, hur
lagstiftningen än utformas, kan få en begränsad betydelse i praktiken. En av
Orsakerna lill delta skulle vara att de förfaranden som etl besöksförbud främst
avser att hindra redan är belagda med straff.

Jag år medveten om riskerna för atl besöksförbud överträds
eller kringgås

Och all del även i övrigt kan uppstå svårigheter vid tillämpningen av regler om p

besöksförbud. Jag menar ändå - och därvidlag har jag elt
praktiskt taget enhälligt slöd från remissinstanserna - all ell besöksförbud i
många fall

skulle kunna innebära en väsentlig förbättring för den som
trakasseras. Prop. 1987/88:137 Många situationer som leder till trakasserier eller
direkta övergrepp kan förmodligen undvikas, om den personliga kontakten mellan
de berörda inskränks genom ett besöksförbud. Etl individuellt utformat besöksförbud
har dessutom sannolikt en större brottsförebyggande effekt än del mera
abstrakta straftTiolel, som kan realiseras först i efterhand. Om besöksförbudet
blir straffsanktionerat, markerar samhället sitt avståndslagande lill beteendet
än mer, och polisen kan vid överträdelse av förbudet omedelbart gripa in.
Regler om besöksförbud skulle således kunna bidra lill alt förebygga brott mot
en person som befinner sig i en skyddslös situation och skapa trygghet för den
utsatta parlen. Även om ett besöksförbud knappast kan bli effektivt i alla
lägen, är sannolikheten för atl det skall ge skydd i vissa situationer tillräcklig
för all motivera det.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att promemorians
förslag, trots den kritik som har riktats mot enskildheter i förslaget, bör
läggas lill grund för lagstiftning. Jag återkommer i del följande lill hur
bestämmelserna om besöksförbud närmare bör utformas för alt i allt väsentligt
beakta den kritik som har förts fram.

Meningen med elt besöksförbud är, soin jag nyss antydde,
framför allt atl förebygga hotfulla och farliga situationer. Det skall också
möjliggöra för polisen atl omedelbart ingripa i en situation som upplevs som
hotande eller skrämmande för den som förbudet avser att skydda. Del är inte
bara besök utan även andra typer av kontakter som elt förbud skall träffa.
Termen besöksförbud, som redan fått allmän spridning, kan emellertid lämpligen
användas som ell samlande begrepp för de olika typer av förbud som åsyftas.

Bestämmelser om besöksförbud kommer, som jag redan har
antytt, säkerligen atl få störst betydelse för kvinnor som fruktar trakasserier
eller hämndaktioner från män som de tidigare har haft en parrelation till. En
lagstiftning i ämnet bör emellertid inte begränsas lill enbart den gruppen utan
ges en generell utformning. Motsvarande problem kan uppkomma t.ex. i relationen
föräldrar-barn eller i ett homosexuellt förhållande. Undantagsvis kan elt
besöksförbud vara påkallat också när det inte finns någon tidigare förbindelse
mellan parterna.

Som jag
tidigare har nämnt finns det redan en bestämmelse om besöksför

bud i äktenskapsbalken (14 kap. 7 §). Besöksförbud enligl den bestämmel

sen har till syfte alt skydda den ene maken från oönskade besök av den andra

maken under den ofta ganska uppslitande tid som kan föregå den slutliga

upplösningen av elt äktenskap. 1 och med alt domen på äktenskapsskillnad

vinner laga kraft upphör besöksförbudel. Någon möjlighet att förlänga

förbudet efter den tidpunkten finns inte. Del förslag lill lag om besöksförbud

som jag nu lägger fram fyller etl helt annat syfte, främst att hindra all någon

som redan har förgripit sig mot en person gör sig skyldig lill nya övergrepp

eller lill allvarliga trakasserier. Enligt min mening är skillnaderna så stora
och

de behov som har legal bakom lagstiftningen så olika när del gäller

besöksförbud enligl äktenskapsbalken och den tänkta lagen om besöksför

bud att det inte finns skäl alt ändra förutsättningarna för besöksförbud i

äktenskapsbalken. I fråga om överträdelse av förbud finns del däremot

anledning lill en samordning. Jag återkommer strax till den frågan. 1-

När del
gäller den lagtékniska lösningen har åtskilliga synpunkter lämnats från
remissinstanserna. I promemorian föreslås atl bestämmelser om besöksförbud
införs i polislagen (1984:387) och i brottsbalken. Enligt min mening är det
till fördel från bl. a. pedagogisk och lagleknisk synpunkt om bestämmelserna
om besöksförbud samlas i en särskild lag. Flera remissinstanser har också
förordat detta. Lagen bör innehålla bl.a. bestämmelser om förutsättningarna
för förbud, innehållet i förbudet, förfarandet och påföljder vid överträdelse.

Flera av
remissinstanserna har särskilt framhållit all det kan uppkomma åtskilliga
problem i samband med den praktiska tillämpningen av bestämmelser om
besöksförbud. Jag är medveten om det. En möjlighet att meddela besöksförbud i
de situationer jag nu behandlar innebär ett väsentligt nytt inslag i svensk
rått. Det är därför, i delta ärende mer än i de flesta, nödvändigt all noga
följa tillämpningen och snabbi utvärdera reformen. Del kan då visa sig atl det
krävs justeringar eller förändringar av olika slag i lagstiftningen. Jag är i
så fall beredd alt på nyll la upp dessa frågor till övervägande.

Prop. 1987/88:137

3.2 Förbudets innebörd m. m.

Mitt
förslag: Genom besöksförbud skall en person kunna förbjudas att besöka eller på
annat sätt ta kontakt med en annan person eller all följa efter denne. Om elt
sådant förbud inte är tillräckligt, skall etl utvidgat besöksförbud kunna
meddelas. Etl sådant kan innefatta förbud atl uppehålla sig i närheten av den
andra personens bostad eller arbetsplats eller något annat ställe där den
personen brukar vistas. Ett besöksförbud skall utformas med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Förbudet omfattar inte kontakter som
med hänsyn till omständigheterna är uppenbart befogade.

Promemorieförslaget:
Föreskrifter om besöksförbud, som skall utformas individuellt, får innehålla
förbud att ulan den drabbades medgivande eller annat godtagbart skäl söka upp
honom eller henne, söka kontakt genom brev eller telefonsamtal eller uppehålla
sig i omedelbar närhet av hans eller hennes bostad eller arbetsplats eller annal
sådant förbud.

Remissinstanserna: Remissutfallet är i huvudsak positivt.
Några remissinstanser har dock framhållit alt det kan uppstå
tillämpningssvårigheter. Vissa har avrått från atl använda uttrycket "annal
godtagbart skäl", eftersom man kan utgå frän att parterna kommer att ha
olika uppfattningar om vad som är godtagbart.

Skälen för mitt förslag: För alt ett besöksförbud skaH
fungera som ell effektivt skydd måste förbudels omfattning kunna anpassas till
förhållandena i det enskilda fallet. Det måste uppenbarligen också sträcka sig
längre än till atl enbart förbjuda att någon begår lagstridiga handlingar som t.ex.
hemfridsbrolt och ofredande. En föreskrift med enbart det innehållet skulle ju
te sig meningslös med hånsyn lill alt sådana handlingar redan är

14

kriminaliserade. Elt av syftena med ett besöksförbud är atl
förebygga Prop. 1987/88:137 situationer som kan utveckla sig i farlig
riktning. Mot den bakgrunden bör besöksförbud la sikte inte enbart på förbud
mot trakasserier ulan på förbud mot besök och andra kontakter överhuvudtaget.

Ett besöksförbud som inriktas på aktivt kontaktsökande
åtgärder kan utformas på i princip två olika sätt. Ett sått är atl inrikta
förbudet på själva kontakten, oavsett var den som förbudet avser alt skydda
befinner sig. En annan möjlighet är all göra förbudet mera lokalt begränsat och
låta det avse kontakter på vissa platser, t.ex. bostaden eller arbetsplatsen.

Syftet med etl besöksförbud bör. som jag nyss nämnde, vara
atl skydda en person mot förföljelse och andra aktiva trakasserier från en
annan person. Den som drabbas av trakasserierna är givetvis lika skyddsvärd var
dessa än äger rum, även om det i praktiken normalt är bostaden och i vissa fall
arbetsplatsen som är de utsatta ställena. Från den synpunkten är det angeläget atl
ett besöksförbud kan utformas mer generellt och alltså oberoende av var
kontakten äger rum.

Mot detta kan anföras atl del för den mot vilken förbudet
riktas är väsentligt från rättssäkerhetssynpunkt alt han på förhand kan bedöma
var någonstans som förbudet gäller. Med hänsyn lill alt ell besöksförbud av
denna typ innefattar endast ett förbud mot elt aktivt kontaktsökande har
emellertid sådana invändningar ingen avgörande tyngd. Någon mer väsentlig avgränsning
i vederbörandes allmänna rörelsefrihet kan nämligen aldrig komma lill stånd som
följd av etl sådant förbud mot etl aktivt kontaktande av en annan person.
Situationen kan ställa sig annorlunda om förbudet utsträcks lill atl uppehålla
sig i närheten av den som förbudet avser all skydda. Jag återkommer strax till
den frågan.

Jag anser därför atl ett besöksförbud som innebär förbud
mot aktiva kontakter inte behöver begränsas lill vissa lokaler. Detta betyder
all förbudet skyddar mot kontaktförsök inte bara i den trakasserades bostad
ulan även t. ex. på ell kvinnohus dit den som förbudet avses skydda har tagit
sin tillflykt.

Om bestämmelserna om besöksförbud utformas på det sätt som
jag här förordar, kommer således förbudet all omfatta enbart aktiva handlingar
av den mot vilken förbudet riktar sig, i första hand alt söka upp eller på
annat sätt kontakta den som förbudet avser att skydda, t. ex. per brev eller
per telefon. Ett besöksförbud bör emellertid, för all ge del eftersträvade
skyddet, även kunna omfatta att följa efter en annan person. Jag tänker då
närmast på all någon i trakasseringssyfle följer efter en annan person t. ex. på
vägen mellan bostaden och arbetsplatsen.

Detta innebär att möten som sker opianeral, 1. ex. därför
att båda råkar åka med samma buss eller gå på samma teaterföreställning, inte
kommer all omfattas av förbudet, om inte den som har ålagts förbudet utnyttjar
tillfället för att aktivt söka kontakt eller på annat sätt trakassera den som
förbudet avser all skydda.

Enligl promemorieförslaget
bör elt förbud begränsas till atl avse kontakter

ulan den andres medgivande eller ulan annat godtagbart skäl. Den begräns

ningen har mött viss kritik vid remissbehandlingen. För min del instämmer

jag i tanken bakom promemorians förslag, nämligen all ell förbud inte bör '

hindra kontakter som sker med den skyddades medgivande
eller som av Prop. 1987/88:137

annal skäl framstår som uppenbart befogade. Enligl min
mening bör

lagtexten
utformas så att det klart framgår att förbudet inte omfattar

uppenbart
befogade kontakter. Från principiell synpunkt anser jag nämligen

alt del
inte skulle vara acceptabelt om sådana kontakter formellt sett

omfattades
av en förbudsregel. Jag återkommer också till dessa frågor när jag

går in på
frågan om sanktioner vid överträdelse av ett förbud.

I de allra flesta fall torde ett generellt koniaktförbud
av de slag som jag nyss har redogjort för vara tillräckligt för atl motverka
förföljelse eller andra trakasserier. I en del fall kan det emellertid krävas etl
förbud som går utöver detta. Jag tänker då på den möjlighet som föreslås i promemorian
att utfärda förbud att uppehålla sig i omedelbar närhet av den andres bostad
eller arbetsplats eller annat ställe där den andre brukar vistas. Ell sådant
utvidgat besöksförbud kan i vissa fall innebära en mera långtgående
inskränkning av rörelsefriheten och bör kunna utfärdas endast om del inte är
tillräckligt med ell generellt koniaktförbud av det tidigare nämnda slaget. Ell
utvidgat förbud bör inte utfärdas annat än när det är påkallat med hänsyn fill
omständigheterna och inte heller utsträckas geografiskt längre än vad som är
nödvändigt.

Vid ett utvidgat besöksförbud är del särskilt viktigt atl
del av beslutet klart framgår vad förbudet omfattar. Ell sådant förbud måste, i
motsats till ett generellt koniaktförbud, avgränsas geografiskt. Det bör kunna
ske genom alt förbudet omfattar exempelvis en viss fastighet. Undantagsvis bör ell
förbud kunna omfatta ell något större område, t.ex. elt kvarter. Det kan
givetvis lyckas vara en nackdel i den praktiska tillämpningen, om det i
förbudet måste anges en viss bostadsadress, arbetsplats eller liknande,
eftersom beslutet då måste ändras, om den som förbudet avser alt skydda flyttar
eller byter arbete. Fördelarna från både kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt
är emellertid så stora atl de uppväger nackdelarna.

Ell utvidgat besöksförbud kan i och för sig sägas innebära
en viss inskränkning i den rörelsefrihet som enligt 2 kap. 8 § regeringsformen
är tillförsäkrad envar. Med hänsyn till att det i allmänhet rör sig om lindriga
ingrepp i rörelsefriheten och alt starka skäl talar för alt en möjlighet lill
utvidgat besöksförbud införs, anser jag emellertid att delta får godtas.

Den som åläggs etl besöksförbud får självfallet inte i
någon mera betydande mån hindras från att leva ett normalt liv. Den beslutande
myndigheten måste därför väga in även dennes förhållanden, både för atl bedöma
om elt besöksförbud överhuvudtagel är motiverat och för atl pröva hur förbudet
bör utformas. Del innebår all ell besöksförbud normalt inte bör utfärdas ulan
all beslutsmyndigheten har haft tillfälle alt höra såväl den som förbudet avser
att skydda som den mot vilken förbudet riktas. Jag återkommer lill den frågan.

Det är en mycket grannlaga uppgift atl bestämma innehållet
i ett besöksförbud. Förbudet måste utformas så atl det är effekfivt samtidigt
som det inte får göras mer ingripande för den som del riktar sig mot än som är
motiverat med hänsyn lill omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilda
problem uppslår, om den som åläggs besöksförbudel och den som förbudet avser
att skydda har legitima skäl lill täta kontakter. De kan t.ex. ha

16

gemensamma
barn. Den försiktighet som bör iakttas i tillämpningen gör sig självfallet
gällande med särskild styrka i en sådan situation, men den kan inte ses som
något generellt hinder mot alt i del enskilda fallet utfärda ell förbud.
Besöksförbud får inte hindra föräldrar atl umgås med sina barn, utom givetvis i
de fall förbudet har tillkommit för att skydda barnet. Praktiska problem i
fråga om umgänge med barn bör kunna lösas t.ex. genom att personal inom
socialtjänsten förmedlar kontakter mellan föräldrarna och följer med barnet
mellan föräldrarnas bosläder.

Prop.
1987/88:137

3.3 Förutsättningar för förbud

Mitt
förslag: Besöksförbud skall kunna meddelas, om del på grund av särskilda
omständigheter finns risk för atl någon kommer alt begå brott mot, förfölja
eller på annal sätt allvarligt trakassera en annan person. Vid bedömningen av
om sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet
avses gälla fidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa,
frihet eller frid. Besöksförbud får inte meddelas, om syftet med förbudet kan
tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd. Frågan om besöksförbud kan
las upp även utan uttrycklig begäran från den som förbudet avser alt skydda.

Promemorieförslaget: Ett besöksförbud skall bara kunna
riktas mot någon som har begått etl brott riktat mot annans hälsa, frihet eller
frid. Vidare krävs atl gärningsmannen förföljer den som har utsatts för brottet
och att del bedöms nödvändigt med föreskrifter för att förekomma fortsatta
övergrepp. En förutsättning för förbud skall vara att den som utsätts för
förföljelsen själv begär etl förbud.

Remissinstanserna: Remissutfallet är i huvudsak positivt.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit att tidigare brott skall vara en
förutsättning för förbud. Kritik har dock riktats mot att förutsättningarna
inte tillräckligt klart framgår av lagtexten. Ett flertal remissinstanser har
också framhållit att förslaget inte ger tillräckligt utrymme för att ålägga
besöksförbud under förundersökning och tiden fram till dess det föreligger en
dom i brottmålet. Vidare har påpekats atl kravet på redan pågående förföljelse
medför atl det inte går atl utfärda besöksförbud i fall där det finns en
påtaglig risk för nya övergrepp men där gärningsmannen t. ex. på grund av frihetsberövande
inte har kunnat ta kontakt med den andra personen. Vissa remissinstanser menar atl
del inte bör krävas en uttrycklig begäran om besöksförbud från den som utsätts
för förföljelsen.

Skälen för mitt förslag: När frågan om besöksförbud har
diskuterats, har man i allmänhet utgått från atl syftet med elt förbud framför
allt skall vara att hindra atl någon som har drabbats av ett brott utsätts för
förföljelse eller andra trakasserier av gärningsmannen. Den grupp som framför
andra stått i blickpunkten har varit kvinnor som tidigare har utsatts för
misshandel av make eller sambo. En möjlighet att ålägga besöksförbud kan
emellertid vara av värde redan i samband med anmälan om brott. Det är naturligt
att offrets

17

2 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

rädsla för gärningsmannen är störst i nära anslutning till
brottet, och risken Prop. 1987/88:137

för nya brott eller trakasserier av olika slag är i
allmänhet större i de

situationerna. Som flera remissinstanser har påpekat är
del dels under

förundersökningen och broltmålsprocessen, dels i
anslutning till alt någon

som har dömts friges från straff, som besöksförbud kan
vara etl särskilt

betydelsefullt inslag i samhällets stöd åt målsäganden.

Den grundläggande förutsättningen för etl besöksförbud bör
enligt min mening vara all del finns en klar risk för att den som förbudet
skall skydda kommer atl utsättas för brott eller för förföljelse eller andra
former av allvarliga trakasserier. Vid bedömningen av detta bör del vara en
särskilt viktig omständighet om den som förbudet avses gälla tidigare har
begått brott mot den andra personen. Del är ju elt tecken på att han inte
dragit sig för att angripa den som man vill skydda. Eftersom besöksförbud skall
tjäna ell förebyggande syfte bör det emellertid inte i alla situationer krävas
all del kan styrkas all han begått ett brott mot den andra personen. En sådan avgränsning
skulle medföra alt det inte blir möjligt atl meddela besöksförbud i alla
situationer där del år sakligt befogat. Jag tänker då bl. a. på den situationen
att den mot vilken förbudet avses gälla är misstänkt för ell brott som ännu
inte hunnit utredas och där del alltså i viss mån kan vara oklart om del går
all styrka brott. En annan situation kan vara alt den mot vilken förbudet avses
gälla tidigare vid flera tillfällen gjort sig skyldig till allvarliga
våldsbrott, som dock har varil riktade mot andra personer, t.ex. tidigare
sambor. Vidare kan en begäran om besöksförbud ha föregåtts av omfattande
trakasserier som dock inte har överskridit gränsen för det straffbara. Med
tanke på de skiftande situationer i vilka behov av besöksförbud kan uppstå bör
som gemensam förutsättning uppställas alt del på grund av särskilda
omständigheter finns risk för trakasserier. Samtidigt vill jag betona atl
möjligheten att använda besöksförbud utan atl den mot vilken förbudet avses
gälla tidigare har begått brott mot den andra personen bör användas myckel
restriktivt.

Ell besöksförbud syftar bl.a. till alt förhindra brott,
och uttrycken förföljelse och trakasserier täcker givetvis även brott av olika
slag. Som lagrådet påpekat kan det vara lämpligt atl risk för brott
uttryckligen anges i lagtexten som en grund för etl besöksförbud. Jag
återkommer i specialmotiveringen lill frågan vilka typer av brott som särskilt
bör beaktas i del sammanhanget.

Även om jag således anser att tidigare brott inte bör vara
någon absolut förutsättning för besöksförbud, torde tidigare brottslighet mot
den som förbudet avser alt skydda bli den utan tvekan viktigaste omständigheten
vid bedömningen av om besöksförbud skall meddelas. Därvid bör särskild hänsyn
tas till vissa typer av brott. Detta bör uttryckligen framgå av lagtexten. De
brott som jag tänker på är i första hand sådana som har riktat sig mot den
andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. Det innebär atl bl.a. misshandel
och olaga hot men även sådana brott som hemfridsbrolt och ofredande skall beaktas.
Detta hindrar givetvis inte atl i speciella situafioner även andra typer av
brott kan komma in vid riskbedömningen. Olaga innehav av typiskt farliga
föremål, t.ex. sprängmedel eller skjutvapen, är något som i etl enskilt fall
kan vara av belydelse.

18

Undanlagsvis bör även brott riktade mot en tredje person
kunna vara en Prop. 1987/88:137 sådan särskild omständighet som kan beaktas.
Förutsättningen bör då normalt vara dels atl det rör sig om brott mot annans
liv, hälsa eller frihet, dels att det är fråga om allvarliga brott. I allmänhet
bör det också vara fråga om upprepad brottslighet. Om således en man vid
åtskilliga tillfällen tidigare har misshandlat kvinnor han sammanbott med, bör
besöksförbud kunna meddelas för atl skydda en kvinna han senare sammanbott med,
även om han inte misshandlat henne.

Frågan är vidare vad man skall kräva för alt anse atl en
risk för brott eller för förföljelse eller allvarliga trakasserier föreligger.
Riskbedömningar är generellt sett vanskliga att göra. Sådana förekommer
emellertid bl.a. vid tillämpningen av straffprocessuella tvångsmedel. Det
ligger enligt min mening nära till hands atl göra en jämförelse med bedömningar
av det slaget.

En grundläggande förutsättning måste lill en början vara atl
del rör sig om en konkret risk för brott, förföljelse eller trakasserier med
hånsyn lill förhållandena i det enskilda fallet. Ibland är det uppenbart att
det finns en risk för upprepning av ett visst beleende på grund av parternas
speciella relationer och i betraktande av vad som tidigare har hänt. Om frågan
om besöksförbud prövas under en förundersökning, spelar det givetvis stor roll
om den misstänkte tidigare har lagförts för brott av liknande slag. Om del står
klart att han vid flera tillfällen har förgripit sig mot den andra personen,
bör förutsättningarna för ett besöksförbud normalt sett vara för handen, under
förutsättning att inte andra ofnsländigheter talar för alt risken för nya
övergrepp har upphört. Om gärningsmannen bara har gjort sig skyldig till etl
enda brott, kan det däremot krävas större försiktighet vid bedömningen. En vikfig
faktor bör enligl min mening då vara om gärningsmannen efter brottet har
uttalat sig eller uppträtt på etl sådant sätt all brottsoffret känner ängslan
och denna ängslan på objektiva grunder ler sig befogad. Gärningsmannen kan t.ex.
i samband med polisförhör eller inför domstol ha agerat på etl sådant sätt att
det på goda grunder kan antas atl han inte tänker lämna offret i fred.

Jag återkommer i specialmotiveringen ytterligare till
frågan om riskbedömningen och då bl.a. till frågan i vad mån tidigare
brottslighet skall beaktas.

Under remissbehandlingen har kritik riktats mot förslaget
i promemorian atl del skall krävas en pågående förföljelse för alt besöksförbud
skall kunna meddelas. Vissa remissinstanser har menat alt etl sådant krav
skulle föra för långt. Jag delar denna uppfattning. Kravet kan nämligen betyda
att möjligheten att skydda en person genom etl besöksförbud går förlorad i
vissa fall. Bl.a. kan del innebära all det blir omöjligt att utfärda
besöksförbud i den situafionen all någon som avtjänar ell längre fängelsestraff
för etl allvarligt övergrepp mot någon står inför frigivning och det föreligger
en klar risk för trakasserier mot brottsoffret. Under själva frihetsberövandel
har möjligheterna att trakassera självfallet varit begränsade. Och för den som
hotas av trakasserier kan situationen vara lika skrämmande oavsett om dessa
redan påbörjats eller ej. Mot den bakgrunden anser jag att redan en risk för
förföljelse eller allvarliga trakasserier bör kunna föranleda besöksförbud.

En viktig fråga är vidare vad som avses med förföljelse
eller trakasserier.

Förföljelse
bör anses vara för handen, om någon vid upprepade tillfällen på Prop.
1987/88:137 etl mycket påträngande eller eljest besvärande sätt söker kontakt
med en person mot dennes vilja. Kontakten kan ske t.ex. genom besök, telefonsamtal
eller brev. Telefon- eller brevierror faller således under tillämpningsområdet.

Vissa slag av trakasserier är lindrigare och kan inte
direkt betecknas som förföljelse. Jag tänker då på t.ex. upprepade myckel
aggressiva uttalanden -som dock inte är av den karaktären all de är straffbara
- eller ell beleende som allmänt sett är ägnat alt skrämma den som utsätts för
del. Exempel på del sistnämnda kan vara alt någon, ulan alt ta kontakt men i
uppenbart syfte att trakassera, besvära eller skrämma, mer eller mindre
regelbundet följer efter en annan person eller regelbundet väntar utanför den
andres bostad eller arbetsplats. Sådana beteenden bör givelvis också falla
under tillämpningsområdet. Risk för trakasserier som inte är av allvarligt slag
bör dock inte kunna läggas lill grund för elt besöksförbud.

En allmän begränsning bör vara att ell besöksförbud inte
får meddelas om syftet med förbudet kan uppnås genom någon annan mindre
ingripande åtgärd. Det är en sedan länge erkänd princip för bl.a. straffprocessuella
tvångsmedel all en tvångsåtgärd inte får vara mer ingripande än som behövs med
hänsyn till åtgärdens syfte. Motsvarande princip bör uttryckligen skrivas in i
bestämmelserna om besöksförbud. I samband med utredningen av en fråga om besöksförbud
bör den som förbudet avses gälla om möjligt alltid få tillfälle all yttra sig
innan beslutet meddelas, något som jag återkommer till. Visar det sig då atl
syftet med förbudet kan uppnås på annat sätt, bör frågan falla. 1 en del
situationer kan den som beslutar om besöksförbud vid samtal med den mot vilken
förbudet avses gälla kanske tala denne till rätta. Den beslutande myndigheten
måste också alltid hålla i minnet all del bakom en begäran om besöksförbud kan
ligga en konflikt mellan parterna, vilken i första hand bör lösas på annal sätt
än genom ett besöksförbud.

Del kan också visa sig att risken för trakasserier kan
elimineras på annat sätt. Skall den mot vilken förbudet avses gälla t.ex.
läggas in på elt behandlingshem där kontakterna med omvärlden är begränsade,
eller avser han all flytta till en annan del av landet eller utomlands,
påverkar del givelvis frågan om del finns förutsättningar för elt besöksförbud.

Besöksförbud lar således sikte på de relativt få fall där
del fordras elt individuellt förbud mot kontakter för atl ge elt tillräckligt
skydd mot övergrepp och trakasserier, dvs. i fall där del generella slraffhotet
inte är tillräckligt. Besöksförbud är givetvis inte heller avsett all ersätta
eller komplettera de straffprocessuella tvångsmedlen i brottmål utan fyller ell
helt annat syfte.

Av principen atl besöksförbud bara fär tillgripas om någon
mindre ingripande åtgärd inte räcker bör också följa atl etl besöksförbud inte
får göras mer omfattande än vad som är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

En sårskild fråga är om del skall krävas en uttrycklig
begäran av den som

förbudet avser alt skydda för all besöksförbud skall kunna utfärdas. En del

remissinstanser som ställt sig kritiska till förslaget i denna del har anfört
all

det ställer alltför stora krav på den som förbudet avser atl skydda. Jag delar

den
uppfattningen. En uttrycklig begränsning till sådana fall där den som förbudet
avser all skydda själv begär besöksförbud kan enligl min mening innebära atl
man i vissa fall har alltför höga anspråk på en människa i etl utsatt läge.
Visserligen kan man räkna med att den som riskerar atl trakasseras i de allra
flesta fall självmant kommer alt ta upp frågan, men risken finns atl de mest
utsatta grupperna inte förmår ta det stegel. Med tanke på dessa fall bör frågan
om etl besöksförbud kunna tas upp även ulan en begäran. En annan sak är alt
besöksförbud givelvis inte skall meddelas, om den som förbudet avser all skydda
motsätter sig det.

Det är,
som några remissinstanser har påpekat, också viktigt atl den som förbudet avser
all skydda får information om möjligheten till besöksförbud. Jag utgår från atl
detta behov tillgodoses i det pågående arbetet med informationsmaterial till målsägandena
(jfr prop. 1987/88:1).

Prop. 1987/88:137

3.4
Förbudstidens längd

Mitt förslag: Besöksförbud skall meddelas för viss lid,
högst ett år. Förlängning av förbudet skall kunna ske genom nytt beslut. Beslut
om besöksförbud gäller omedelbart, om inte annat förordnas. Ell förbud kan
upphävas före utgången av tiden.

Promemorieförslaget: Besöksförbud skall meddelas för viss
tid. Tiden får inte överskrida fem år från den lidpunkt då del brott som
besöksförbudet grundas på begicks. I normalfallet skall elt beslut om
besöksförbud gälla ett år frän tidpunkten för beslutet. Beslut om besöksförbud
skall gälla omedelbart. Förbudet skall kunna upphävas före tidens utgång på
begäran av den som förbudet avser att skydda eller den som ålagts förbud.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har godtagit
den föreslagna maximitiden, fem år, och atl förbud i normalfallet skall gälla etl
år. Kritik har däremot riktats mot att tiden för förbud skall beräknas med
utgångspunkt från det brott som förbudet grundas på. Flera remissinstanser har
påpekat all, om den mot vilken förbudet avses gälla har ådömts etl långvarigt
fängelse straff, möjligheterna kan vara myckel begränsade att ålägga honom ett
besöksförbud, om det behövs när verkställigheten av straffet är avslutad.
Sveriges advokatsamfund har ställt sig kritiskt till en så lång maximitid som
fem år och i stället föreslagit tre år.

Skälen för mitt förslag: Del slår klart all besöksförbud
skall gälla under en viss i beslutet fastställd tid. Från rältssäkerhelssynpunkt
är del väsentligt all förbudet inte sträcks ut längre i tiden än som är
nödvändigt. Även om det i enstaka fall kan behövas en myckel lång förbudstid,
är det enligl min mening bättre atl lösa detta genom en möjlighet till
förlängning, varigenom frågan om förbudets sakliga berättigande kan omprövas i
ljuset av vunna erfarenheter än genom en lång maximitid. Att man i lag slår
fast en relativt kort maximitid för ell enskilt beslut om besöksförbud är mot
den bakgrunden en lämplig lösning. Under remissbehandlingen har inte någon
erinran riktats

21

mot förslaget i promemorian om att etl besöksförbud i
normalfallet skall Prop. 1987/88:137 gälla i ett år. Enligt min mening är
delta en lämplig maximitid.

Förbudstidens längd i det enskilda fallet får naturligtvis
bestämmas efter en prövning med hänsyn till omständigheterna. Det finns
säkerligen situafioner där man på förhand kan bedöma ganska säkert vilken lid
som är lämplig, men ingenting bör enligt min mening hindra alt man, om närmare
hållpunkter för en sådan bedömning saknas, sätter förbudstiden lill elt är.

Förlängning av ell besöksförbud bör kunna ske för högst
samma tid som grundbeslutel, dvs. med högst elt år i taget. Frågan om
förlängning kan komma upp t.ex. vid överträdelse av förbudet. Kvarstår risken
för trakasserier, bör förbudet givetvis också kunna förlängas, även om inga
överträdelser har skett. Om besöksförbudet emellertid har fungerat på del sätt
som har varil avsett, dvs. om den som ålagts förbudet har avstått från
kontakter med den som förbudet avsett atl skydda, torde del många gånger inte
vara påkallat med någon förlängning. De problem som besöksförbuden avser alt
motverka torde ju som regel avta efter en tid. Mot bakgrund av de skiftande
situationer i vilka besöksförbud kan förekomma bör emellertid någon absolut
längsta tid för besöksförbud inte anges i lagen.

I motsats till vad som föreslogs i promemorian anser jag atl
förbudstidens längd inte bör räknas frän tidpunkten för del brott eller andra
händelser som har föranlett förbudet. Detta följer redan av att det inte skall
vara en förutsällning för besöksförbud all ett brott har begåtts. Med den
betoning av risken för kommande trakasserier som jag i del föregående förordat
när det gäller förutsättningarna för besöksförbud finns det inte heller någon
naturlig anledning atl knyta förbudels varaktighet till någon viss händelse
bakåt i tiden. 1 stället bör elt förbud gälla från beslutets dag, om inte annat
anges.

I promemorian har föreslagits alt besöksförbud skall ä//rt
omedelbart, dvs. ulan hinder av alt beslutet inte har vunnit laga kraft. Detta
förslag har godtagits av remissinstanserna. Jag instämmer i det. Det är viktigt
alt samhället reagerar snabbt i sådana situationer där etl förbud kan behövas.

Undantagsvis kan det dock vara lämpligare att i stället
låta ett förbud träda i kraft någon tid efter beslutet. Ell exempel på del är
om den som förbudet avses gälla vid en viss framlida tidpunkt kommer att friges
från fängelsestraff eller skrivas ul från sjukhus. Det kan då ibland vara
lämpligt atl låta förbudet gälla från den lidpunkten. Bestämmelsen bör därför
enligt min mening utformas så alt etl besöksförbud gäller omedelbart, om inte
annat förordnas i beslutet.

Enligt min mening måste ett beslut om besöksförbud delges
den som åläggs förbudet för atl straffansvar skall kunna komma i fråga. Beslut
som meddelas vid ell skriftligt förfarande skall delges enligt bestämmelserna i
delgivningslagen (1970:428). Meddelas däremot beslutet i närvaro av den som
åläggs förbudet, krävs inte något särskilt delgivningsförfarande (jfr 20 §
delgivningslagen). Om beslutet har meddelats muntligen, måste dock givelvis
den som åläggs förbudet ändå tillställas del skriftliga beslutet.

Om del visar sig all förbudet inte längre behövs, bör det
kunna hävas i förtid. Jag återkommer till den frågan i del följande.

22

3.5 Förfarandet

3.5.1 Beslutande myndighet m.m.

Prop. 1987/88:137

Mitt
förslag: Frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare.

Promemorieförslaget: Beslut oin besöksförbud skall fattas
av domstol i vissa fall och i övrigt av polismyndighet. Om frågan om
besöksförbud kommer upp under en pågående brotlmålsrältegång, skall beslutet
ankomma på domstol. Talan skall da föras av åklagare men rätten bör också självmant
kunna pröva frågan om förbud. I övriga fall skall besluten ankomma på
polismyndighet.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Inga
invändningar har riktals mot alt domstol skall kunna besluta om besöksförbud i
en pågående brotlmålsprocess. Många godtar också atl en polismyndighet skall
kunna fatta beslut i övriga fall. Etl flertal remissinstanser, bland dem
riksåklagaren, de flesta av de andra företrädarna för åklagarväsendet,
riksdagens ombudsmän (juslilieombudsmanneii Anders Wigdius) och Sveriges
advokatsamfund, avstyrker dock alt besöksförbud skall kunna meddelas av
polismyndighet. Bl.a. riksåklagaren, Wigdius och Sveriges advokatsamfund
förordar att beslut om besöksförbud enbart skall få fattas av domstol. Andra
remissinstanser anser att beslut om besöksförbud skall få fallas av åklagare
eller domstol. Den senare lösningen har enligl remissinstanserna den fördelen atl
behovet av brådskande beslut tillgodoses samtidigt som man får en tillräckligt
rättssaker prövning.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande fråga är
givetvis vilken myndighet som skall anförtros uppgiften all besluta om
besöksförbud. Bland remissinstanserna finns olika uppfattningar. En självklar
utgångspunkt bör enligt min mening vara all frågorna anförtros en myndighet där
man kan ulgå från atl både snabbhels- och rällssäkerhetsaspekterna blir
tillgodosedda vid prövningen. Därvid bör särskilt beaktas alt etl beslut om
besöksförbud kan bli ingripande för den som åläggs förbudet och att det vid
prövningen av frågor om besöksförbud kan bli fråga om alt ta ställning fill
både rättsliga frågor och frågor om bevisning. Atl uppgiften att besluta om
besöksförbud läggs på något organ inom rättsväsendet framstår mot den
bakgrunden som nödvändigt. De myndigheter som då kan komma i fråga år domstol,
åklagare eller polismyndighet.

Enligl promemorian ler del sig främmande atl låta beslut
om besöksförbud fallas av domstol, om del inte samtidigt pågår en
förundersökning eller brotlmålsprocess. Vidare påpekas atl omständigheterna
ibland kan vara sådana att frågan om förbud bör tas upp omgående i en akut
situation. Det framhålls också att ett besöksförbud har förhållandevis
begränsade rättsverkningar. Detta talar enligt promemorian för att domstolarna
inte bör betungas med alt som första instans fatta beslut om besöksförbud. De
flesta remissinstanser har ställt sig bakom denna uppfattning.

Till förmån för alternativet med en annan beslutsmyndighet
än domstol talar framför allt behovet av att i akuta situationer snabbt få fram
ett beslut om besöksförbud och det angelägna i atl utredningen i förbudsfrågan
kan ske

23

enkelt och
smidigt. Visserligen kommer domstolarna i framliden alt ha viss Prop.
1987/88:137 beredskap under veckoslut och helger för prövning av häklningsfrågor,
men denna verksamhet kommer att vara begränsad. Den är heller inte avpassad för
frågor av del här slaget. Åklagarväsendet har däremot genom ell
beredskapssystem tillgång till beslutsfattande åklagare dygnet runt. Därigenom
finns goda förutsättningar för all beslut som är av brådskande natur skall
kunna fallas med tillräcklig skyndsamhet. Del ingår också i stor utsträckning i
åklagarnas nuvarande uppgifter alt göra bedömningar av det slag som krävs i
frågor om besöksförbud.

Vidare måste givetvis en viss utredning ske innan frågan
om besöksförbud kan avgöras. Skulle uppgiften alt besluta om besöksförbud
läggas på domstol - och jag anser atl allmän domstol ligger närmast till hands
i delta sammanhang - skulle det få ankomma på parterna själva atl åstadkomma
erforderlig utredning. Det skulle enligt min mening åtminstone i vissa fall
ställa alltför stora krav på den enskilde. Det finns då en uppenbar risk för
att många skulle dra sig för atl begära besöksförbud.

Givelvis skulle en del av de angivna problemen kunna
lösas, om förfarandet utformas så all åklagare föranstaltar om utredning och
för talan vid domstol om besöksförbud. Mot en sådan lösning talar emellertid atl
den skulle medföra etl relativt omständligt förfarande.

Om beslutsmyndighelen uppfyller högt ställda krav på
rättslig kompelens och erfarenhet av närbesläktade frågeställningar, bör rätlssäkerhelsaspek-lerna
i övrigt kunna tillgodoses genom en rätt till domstolsprövning av besluten.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man enligt min mening
inte lägga uppgiften att som första instans pröva frågor om besöksförbud på
domstol. Då kvarstår alternativen åklagare eller polismyndighet.

Även om jag kan hålla med om atl del finns fördelar med att
lägga beslut om besöksförbud på polisen, är den lösningen förenad med fler
svårigheter än som antyds i promemorian. I sammanhanget kan jag inte bortse
frän den kritik som från rättssäkerhetssynpunkt har riktals mot förslaget om
polismyndighet som beslutande. Jag delar inte promemorians uppfattning att
beslut om besöksförbud närmast skulle vara en politirättslig fråga och alt den
skulle vara främmande för åklagarväsendet. Enligt min mening lämpar sig tvärtom
frågor om besöksförbud väl för åklagare atl besluta om. De bedömningar som
krävs kan, som jag redan har varit inne på, inte sällan bli av komplicerad
natur och i stor utsträckning likna de överväganden som förekommer vid frågor
om straffprocessuella tvångsmedel som reseförbud, anhållande och häktning. I
dessa fall är befogenheten alt besluta förbehållen åklagare eller domstol.

24

Jag har redan tidigare berört åklagarnas förutsättningar atl
snabbi falla beslut. När det gäller möjligheterna all utreda frågor om
besöksförbud torde en tillfredsställande lösning kunna uppnås, om åklagaren vid
behov får anlita biträde av polisen. Om man - som jag strax återkommer lill -
utgår från all domstol skall kunna pröva ell beslut om besöksförbud antingen i
ett frislående förfarande eller i samband med en brotlmålsrältegång, faller del
sig också naturligare att lägga uppgiften att föra talan vid domstolen pä
åklagaren än på polisen.

Jag anser
mot denna bakgrund all beslut i frågor om besöksförbud bör fallas av åklagare.
Som jag redan sagt måste det, som också föreslås i promemorian, finnas en
möjlighet alt bringa åklagarens beslut i frågor om besöksförbud under rättens
prövning. En sådan lösning torde stå i god överensstämmelse med Sveriges
åtaganden i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna.

Jag
återkommer strax till frågan orn hur förfarandet hos åklagaren bör utformas
mera i detalj.

Snabbhet
vid handläggning av ärenden om besöksförbud är enligt min mening av stor
betydelse med hänsyn både till den som förbudet avser att skydda och till den
som kan komma alt åläggas besöksförbud. En generell regel bör därför finnas om atl
frågor om besöksförbud allfid skall handläggas skyndsamt.

Prop. 1987/88:137

3.5.2 Förfarandet hos åklagaren

Mitt
förslag: Begäran om besöksförbud skall kunna ske muntligen eller skriftligen.
Innan åklagaren fattar beslut skall parterna i princip beredas tillfälle atl
yttra sig. Beslut i fråga om besöksförbud skall vara skriftligt.

Promemorian
behandlar inte denna fråga.

Skälen för mitt förslag: Beslut om besöksförbud kommer, om
den av mig föreslagna lösningen godtas, alltid alt fattas av åklagare i första
instans. Enligl min mening bör stor vikt läggas vid alt förfarandet hos
åklagaren är enkelt och smidigt. Den som begär atl ett förbud skall utfärdas
skall kunna få sin sak prövad snabbt och utan att behöva anlita någon juridisk
hjälp. Vid utformningen av förfarandet hos åklagaren bör man därför sträva
efter lösningar .som är enkla och praktiska främst för den som förbudet skall
skydda.

En fråga
om besöksförbud torde som regel aktualiseras genom alt den som förbudet avser
alt skydda själv begär alt elt förbud skall utfärdas. Normalt bör en sådan
begäran göras direkt hos åklagare. Något formellt krav på detta eller några
särskilda regler om hur en begäran skall utformas behövs inte. Det innebär
bl.a. alt en muntlig begäran om besöksförbud är tillräcklig. I de fall en
begäran om besöksförbud inte innehåller de uppgifter som behövs för åklagarens
ställningstagande, får del ankomma på denne alt skaffa sådant underlag, t.ex.
genom att sammanträffa med den som begär förbudet.

Även om
beslut om besöksförbud ankommer på åklagare, torde det i många fall vara
naturligt för den som vill atl elt besöksförbud utfärdas all i stället vända
sig fill polisen. Frägan kan t.ex. komma upp i samband med något
polisingripande som inte resulterar i en anmälan om brott. Den kan också
aktualiseras vid ett förhör under en förundersökning. Om en fråga om
besöksförbud väcks hos polisen, bör denna enligt min mening ha skyldighet atl
omedelbart vidarebefordra begäran lill åklagaren. Jag avser att återkomma till
regeringen i denna fråga.

25

Del bör således inte krävas att den som förbudet avser all
skydda alllid Prop. 1987/88:137 själv begär besöksförbud hos åklagaren. Många
kan på grund av rädsla eller av andra orsaker vilja undvika att själv
framställa en begäran. Frågan om förbud kan då i stället framföras av t.ex. en
polisman eller någon handläggare inom socialtjänsten. Om framställningen kommer
från någon annan än den som förbudet avser all skydda, måste åklagaren givelvis
la reda på dennes inställning så snart som möjligt, såvida inte detta framgår
av framställningen eller på annat sätt. Åklagaren bör också ha utrymme för att
på eget initiativ la upp frågor om besöksförbud. Åven i delta fall fordras
givelvis all den som förbudet avser alt skydda inte har någon invändning mot
all förbud meddelas.

När del gäller frågan om vUken åklagare som skall kunna ta
upp frågan om besöksförbud kan först konstateras atl åklagares behörighet i
fråga om brottmål följer reglerna i 19 kap. RB om laga domstol. I och med atl brollmålsreglerna
inte gäller för ärenden om besöksförbud krävs en särskild reglering.
Huvudregeln bör vara alt åklagaren i den ort där förbudet helt eller
huvudsakligen avses gälla skall kunna la upp frågan om besöksförbud. En sådan
fråga bör dessutom, om det i något fall skulle vara lämpligare, kunna tas upp
av åklagaren i den ort där den som förbudet avses gälla har sitt hemvist eller
mera varaktigt uppehåller sig. Vidare kan, som jag tidigare har varil inne.på,
en fråga om besöksförbud också komma upp i samband med en förundersökning eller
brotlmålsprocess. Det kan då vara naturligt atl frågorna bedöms gemensamt. En
forumregel för åklagaren bör utformas så alt det nu sagda uppnås.

17 kap. RB finns vidare vissa allmänna regler om åklagare,
bl.a. i fråga om behörighet och jäv. Dessa bestämmelser bör göras tillämpliga
även i ärenden om besöksförbud.

Av del jag nu sagt följer atl frågor om besöksförbud bör
handläggas vid de lokala åklagarmyndigheterna. Det är av stor betydelse att den
som begär förbudet kan vända sig till en åklagare på orten och inte åsamkas
kostnader för resor eller liknande. Frågor om besöksförbud torde heller inte
generellt vara av sådan svårighetsgrad atl de behöver handläggas av högre
åklagare. Däremot kräver de i allmänhet en viss tids yrkeserfarenhet. Assistentåklagare
som endast har tjänstgjort kortare tid som åklagare bör därför inte få fatta
beslut i frågor om besöksförbud. Jag avser alt återkomma fill regeringen i
denna fråga.

En viktig fråga är vilken utredning som krävs.som underlag
för etl beslut om besöksförbud. Den frågan får givetvis bedömas med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Om den mot vilken förbudet avses gälla
fidigare har lagförts för brott mot den som förbudet skall skydda, bör som
regel domen vara etl tillräckligt underlag för att bedöma både om del finns
risk för trakasserier eller nya övergrepp och om förutsättningarna för förbud
även i övrigt är uppfyllda. Äterfallsrisken kan emellertid vara svårbedömd och
kräva särskild utredning. Vad som därutöver kan krävas är en viss utredning om
gärningsmannens och brottsoffrets personliga förhållanden till underlag för
överväganden om hur besöksförbudet skall utformas.

Om i stället den mot vilken besöksförbudet avses gälla är
misstänkt eller åtalad för ny brottslighet och detta har betydelse för frågan
om besöksför-

26

bud, torde utredningen i brottmålet i många fall vara
tillräcklig för Prop. 1987/88:137 bedömningen om förutsättningar för
förbud är för handen, i förekommande fall tillsammans med uppgifter om tidigare
brottslighet. Även i de fallen krävs emellertid viss utredning om de personliga
förhållandena.

Slutligen förekommer det fall där det över huvud taget
inte är fråga om någon tidigare eller pågående brottslighet riktad mot den som
förbudet avser att skydda. I de fallen torde krävas en mer omfattande utredning
för att klarlägga om det föreligger sådana särskilda omständigheter alt ell
besöksförbud kan meddelas.

För den utredning som sålunda kan bli nödvändig bör
åklagaren, som jag nyss antydde, i mån av behov kunna anlita biträde av
polismyndighet. En särskild regel om detta bör införas. I likhet med vad som
gäller förundersökning i brottmål bör åklagaren dock inte vara bunden av atl
utnyttja polisen för utredningen utan själv kunna genomföra utredningen om det
är lämpligare. Om den enda utredning som behövs är uppgifter från parterna om
deras personliga förhållanden, bör utredningen i vissa fall kunna göras hos
åklagarmyndigheten, av åklagaren själv eller av annan personal.

För att kunna genomföra utredningar om besöksförbud även i
de fall där den mot vilken förbudet avses gälla inte vill medverka.vid
utredningen bör åklagaren ha tillgång lill vissa begränsade tvångsmedel.
Reglerna i 23 kap. RB om hämtning lill förhör och skyldighet att kvarstanna för
förhör bör därför vara tillämpliga. Självfallet bör emellertid den
omständigheten att den mot vilken förbudet avses gälla vägrar medverka i
utredningen inte hindra atl besöksförbud ändå utfärdas, om förutsättningarna
för förbud i övrigt föreligger. Även vissa andra bestämmelser i 23 kap. RB bör
kunna tillämpas i ärenden om besöksförbud. Jag återkommer lill den frågan i specialmotivcr
ringen.

Jag har tidigare framhållit atl elt besöksförbud normalt
inte bör meddelas utan all både den mot vilken förbudet avses gälla och den som
förbudet avser atl skydda har haft tillfälle atl ge sina synpunkter. Jag har
bl.a. pekat på all beslut om besöksförbud givetvis inte bör meddelas, om den
som förbudet avser atl skydda motsätter sig det. Vidare har jag framhållit atl
själva utformningen av förbudet som regel kräver att åklagaren har haft kontakt
med båda. Mot den bakgrunden föreslår jag att i lagen om besöksförbud las in en
bestämmelse om att såväl den mot vilken förbudet avses gälla som den som
förbudet avser att skydda bör underrättas om uppgifter som har tillförts
ärendet genom någon annan än honom själv och beredas tillfälle all yttra sig över
dem. Undantag bör emellertid göras i samma utsträckning som gäller enligt
förvaltningslagen, bl.a. med tanke på det fallet all del krävs ett mycket
snabbt beslut.

För att få till stånd etl förfarande som från de berördas
synpunkt uppfyller

tillräckliga krav på rättssäkerhet bör i lagen om besöksförbud införas en

bestämmelse om alt de har rätt all la del av del som har tillförts ärendet. De

generella begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)

bör emellerfid gälla även i ärenden om besöksförbud. Jag vill särskilt peka på

alt det i dessa ärenden kan föreligga synnerliga skäl att inte låta en av

parterna ta del av själva handlingarna. Jag återkommer lill sekretessfrågorna

i ett senare avsnitt (avsnitt 3.8). -'

Som jag har varit inne på bör elt enkelt och smidigt
förfarande eftersträvas. Prop. 1987/88:137 Muntliga kontakter från åklagarens
sida är därvid enligt min mening många gånger all föredra. Jag vill betona atl
det är viktigt alt förfarandet hos åklagaren inte i onödan formaliseras.
Tidsödande skriftligt förfarande vid utredning eller kommunikation med parterna
bör med hänsyn till den speciella karaktären på ärenden om besöksförbud
undvikas. En annan sak är atl åklagarens muntliga kontakter med de inblandade
bör dokumenteras i ärendet.

Förvaltningslagen, som innehåller grundläggande regler om
förvaltningsmyndigheters handläggning av ärenden skall i princip tillämpas på
åklagar-verksamheten. I 32 § förvaltningslagen görs emellertid del
betydelsefulla undantaget alt 8—30 §§ förvaltningslagen inte gäller
åklagarmyndigheternas brottsbekämpande verksamhet. Ärenden om besöksförbud
utgör ell nytt inslag i åklagarnas uppgifter. Det kan diskuteras om sådana
ärenden omfattas av bestämmelsen i 32 § förvaltningslagen. För att undvika
oklarheter på den punkten föreslår jag all det i lagen om besöksförbud tas in
en uttrycklig bestämmelse om vilka regler i förvaltningslagen som är
tillämpliga vid åklagarens handläggning av ärenden om besöksförbud. Jag
återkommer närmare lill detta i specialmotiveringen. '

Ett beslut varigenom åklagaren avgör en fråga om
besöksförbud bör avfallas skriftligen och innehålla skälen för beslutet. Det år
viktigt alt bäde den som åläggs förbudet och den som förbudet avser att skydda
kan utläsa gränserna för förbudet och vad som har varit avgörande för
åklagarens beslut. Moliveringsskyldigheten bör emellertid inte sträcka sig
längre än den som i allmänhet gäller enligt förvaltningslagen.

När det gäller möjligheterna att få allmän rättshjälp i
ärenden om besöksförbud hos åklagaren kan konstateras att allmän rättshjälp enligl
praxis sällan förekommer i förvaltningsärenden. Normall sett krävs del för alt
sådan rättshjälp skall beviljas i dessa ärenden att det finns några särskilda
omständigheter med hänsyn antingen till den rältssökandes personliga
förhållanden eller till ärendets omfattning eller svårighetsgrad. Detta grundar
sig på atl den myndighet som handlägger ärendet i allmänhet skall själv svara
för atl ärendet blir tillräckligt utrett. Detsamma gäller i ärenden om
besöksförbud, där ju som jag tidigare har varil inne på ansvaret för
utredningen åvilar åklagaren. Bedömningen av om allmän rättshjälp skall kunna
beviljas för handläggningen i ärenden om besöksförbud får göras mot den
bakgrunden. Några särregler som tar sikte på just dessa ärenden behövs enligt
min mening inte. Med hänsyn till den restriktivitet som präglar praxis på det
här området torde allmän rättshjälp därför bli sällsynt på del här stadiet av
handläggningen.

28

3.5.3
Domstolsprövning av beslut om besöksförbud

Prop.
1987/88:137

Mitt
förslag: Åklagares beslut i fråga om besöksförbud skall kunna prövas av
tingsrätten, om den som har ålagts förbudet eller den som förbudet avser atl
skydda begär del. Rätten får besluta interimistiskt i fråga om besöksförbud.
Lagen (1946:807) om handläggning av. domstolsärenden (ärendelagen) skall, med
vissa undantag, tillämpas på domstolens handläggning. I en del fall får frågan
om besöksförbud i stället prövas i mål om allmänt åtal.

Promemorians förslag: Polismyndighets beslut om
besöksförbud kan efter ansökan omprövas av tingsrätten. Vid handläggningen i
domstol skall ärendelagen tillämpas.

Remissinstanserna: Huvuddragen i förslaget om
domstolsprövning har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Mot vissa
enskildheter har dock kritik riktats. Vidare har pekats på olika frågor rörande
förfarandet som inte alls eller endast flyktigt har berörts i promemorieförslaget.
Det gäller bl.a. frågan om rätlens sammansättning i de fall ärendelagen skall
tillämpas, vissa frågor rörande partsställningen vid omprövning av beslut m.m.

Skälen för mitt förslag: Har åklagare meddelat ett beslut
i fråga om besöksförbud, är det, som jag tidigare har varit inne på, nödvändigt
från rättssäkerhetssynpunkt att den som beslutet gått emot får en möjlighet all
snabbt få beslutet prövat av domstol. Jag föreslär därför all en sådan ordning,
som också har tillstyrkts av remissinstanserna, införs. Som föreslagils i
promemorian bör rätten till prövning inte vara begränsad i tiden. Har åklagaren
ålagt besöksförbud, kommer således beslutet all kunna prövas av rätten när som
helst under förbudels giltighetstid.

För enkelhetens skull bör en begäran om prövning av
åklagarens beslut framställas hos denne. Åklagaren bör vara skyldig att
överlämna ärendet lill rätten så snart en sådan prövning begärs. Jag återkommer
i specialmotiveringen till frågan om möjligheten för åklagaren att i dessa
fall själv ompröva sitt beslut.

I
promemorian föreslås alt domstolens handläggning vid prövning av besöksförbud
skall ske enligl ärendelagen. Den lösningen har godtagits av flertalet remissinstanser
men vissa invändningar rörande olika enskildheter har riklats mot förslaget.

Förfarandet enligt ärendelagen är i vissa hänseenden
mindre formbundet än RB:s regelsystem. Lagen ger bl.a. större möjligheter atl
avgöra ärenden efter elt rent skriftligt förfarande. Jag delar uppfattningen
all ärendelagens regler i många avseenden skulle lämpa sig för prövning av
besöksförbud. På en del punkter krävs emellertid regler som avviker från
ärendelagens, vilket jag strax återkommer till.

I och med att domstolens handläggning skall ske enligl
ärendelagen bör en begäran om rättens prövning likställas med en ansökan enligl
den lagen. En begäran om domstolsprövning av ett beslut om besöksförbud bör
dock alltid få framställas muntligen. Som jag tidigare har nämnt bör inte några
särskilda tidsfrister gälla för begäran om domstolsprövning. Inte heller bör
någon

29

ansökningsavgift ulgå. Jag avser att senare återkomma till
regeringen i Prop. 1987/88:137 sistnämnda fråga.

En viktig fråga, som jag tidigare har berört, är vem .som
skall kunna begära domstolsprövning av ett beslut om besöksförbud. Först och
främst måste enligl min mening den som har ålagts etl besöksförbud kunna begära
ändring eller hävande av förbudet.'Vidare skall den som vill ha ett
besöksförbud utfärdat lill sitt skydd men som inte har fåll en framställning om
förbud bifallen av åklagaren, eller som är missnöjd med omfattningen av etl
förbud som åklagaren ålagt, kunna föra ett sådant ärende lill domstolen.

När det gäller frågan om vem som skall anses som motpart
till den som anhängiggjorl ärendet hos domstolen och frågan om åklagarens roll
är läget mera komplicerat. I lagrådsremissen föreslogs alt åklagaren skulle
vara motpart om den som ålagts besöksförbud begärt rättens prövning. Skälet
till detta förslag var att man inte i onödan borde utsätta den som förbudet
avser all skydda för att själv stå som part i domstolsförfarandet. I de fall
däremot där rätlens prövning begärts av den som förbudet avses skydda, borde enligl
förslaget den mot vilken förbudet avses gälla inta motparlssiällning i
processen.

Lagrådet har i denna del anfört följande.

Den föreslagna ordningen kan i vissa fall få mindre tillfredsställande
konsekvenser för den som förbudet avser atl skydda, nämligen i den situationen
all åklagaren har meddelat besöksförbud och detta upphävs eller inskränks av
rätlen. Av förslaget följer all den som förbudet avser atl skydda normalt inte
intar partsställning vid rätten i ett sådant fall. Den personen kan då inte
själv överklaga beslutet. Atl möjligheterna att få frågan om besöksförbud
prövad av högre rätt på del sättet blir beroende av om åklagaren vill föra den
vidare stämmer mindre väl överens med grunderna för förslaget.

Problemet kan lösas genom att man låter den som förbudet
avses skydda vara motpart även i de fall där rätlens prövning begärs av den som
har ålagts besöksförbud. Några särskilda regler om partsställningen vid rättens
prövning behövs då inte. -.-.-. Av skäl som redovisas i remissen är det
däremot rimligt att åklagaren i många fall får ta på sig uppgiften atl vid
rättens prövning utföra talan åt den som förbudet avser alt skydda.-.-.-

Åklagarens skyldighet bör i första hand avse den
situationen att han själv utfärdat besöksförbud och rättens prövning begärs av
den mot vilken förbudet gäller. Om däremot prövningen av åklagarens beslut -
oavsett om besöksförbud utfärdats eller ej - begärs av den som förbudet avses
skydda, är del knappast lämpligt alt åklagaren får en skyldighet alt föra
dennes talan. Åklagaren skulle ju i den situationen tvingas argumentera mot
sitt eget beslut. Om rätten ändrar åklagarens beslut till nackdel för den som
förbudet avser att skydda och frågan förs upp till högre rätt, kan det däremot
vara befogat atl åklagarens skyldighet att föra talan omfattar även förfarandet
där. Det torde emellertid finnas situationer där åklagaren bör ha rätt atl
avstå från atl föra talan, t.ex. om han anser del uppenbart alt elt
överklagande inte kommer att leda lill någon ändring av beslutet.

Mot denna bakgrund bör åklagarens skyldighet att föra
talan för den som förbudet avser alt skydda omfatta endast de situationer där
åklagaren själv har beslutat om besöksförbud. Vidare bör det finnas en
möjlighet för åklagaren alt avstå från atl föra talan, om det finns särskilda
skäl.

30

Lagrådels argumentering är enligl min mening övertygande
och jag ansluter Prop. 1987/88:137 mig därför till den av lagrådet
förordade lösningen.

Även om åklagaren formellt sett aldrig kommer att inta
ställning som part i etl ärende om besöksförbud som handläggs av domstol ligger
det i sakens natur att del är av stor betydelse för domstolen all få del av
åklagarens uppfattning om äterfallsrisk m.m. samt atl närmare få belyst
bakgrunden till frågan om förbud. Som nyss sagts kommer åklagaren i många fall
alt föra talan för den som förbudet avses skydda, och då är del naturligt all
åklagaren i samband med utförandet av denna talan anger sin egen inställning.
Domstolen torde emellertid åven i de fall där åklagaren inte för sådan talan
ofta få anledning att begära yttrande av åklagaren antingen skriftligen eller i
samband med en muntlig förhandling inför rätten. Har åklagaren avslagit en
begäran om besöksförbud, bör domstolen vara skyldig atl höra åklagaren, om det
inte är obehövligt. För all få elt tillräckligt underlag för att bedöma behovet
av besöksförbud och hur ett förbud lämpligen bör utformas kan domstolen i vissa
fall även behöva inhämta uppgifter från andra myndigheter, främst
polismyndigheten eller sociala myndigheter.

I fråga om vilken tingsrätt som skall vara behörig all
pröva åklagarens beslut är det en naturlig lösning alt uppgiften läggs på den
tingsrätt där åklagaren som har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan
i brottmål i allmänhet.

När. det gäller frågan om rättens sammansättning vid
handläggning av ärenden om besöksförbud är del lill alt börja med självklart
all tingsrätten skall vara domför med en lagfaren domare vid all handläggning
som inte innebär att saken avgörs. Vid avgörande av saken kan det, med hänsyn lill
all ärenden om besöksförbud som har begärts prövade av rätten normall kan antas
vara förhållandevis svårbedömda, däremot vara rimligt atl flera domare än en
deltar. Vid valet mellan en juristkollegial sammansättning och en
sammansättning med en lagfaren domare och nämndemän är enligt min mening det
senare alternativet atl föredra med hänsyn lill ärendenas karaktär. För detta
talar ocksä den omständigheten att frågan om besöksförbud kan komma upp även i
etl brottmål, där nämndemän ju regelmässigt deltar. Jag förordar mot den
bakgrunden att tingsrätten vid avgöranden av frågor om besöksförbud skall bestå
av en lagfaren domare och tre nämndemän. I fråga om omröstning ligger del
närmast till hands atl låta reglerna i 29 kap. RB om omröstning i brottmål
tillämpas.

En annan
viktig fråga är i vilken utsträckning del skall fordras att

förfarandet i domstol är muntligt. Förfarandet enligt ärendelagen bygger i

huvudsak på skriftlighet. Som jag tidigare har varil inne på år besöksförbud

en ingripande åtgärd och etl besöksförbud bör normalt inte meddelas ulan atl

den som åläggs förbudet har beretts tillfälle alt framföra sina synpunkter. För

att domstolen skall få ett fullgott underlag för sin bedömning är det
värdefullt

om parterna, i den mån de vill, muntligen får lägga fram sin syn på etl

eventuellt förbud. Jag förordar därför att muntlig förhandling vid rätten

enligl 4 § andra stycket ärendelagen alUid skall hållas, om någon part begär

det. Rätten bör givetvis även utan en begäran från någon av parterna kunna

hålla muntlig förhandling, om det krävs för atl saken skall kunna utredas på

etl tillfredsställande sätt. 31

När det
gäller behovet av rättsligt bistånd ål dem som för talan i ärenden Prop.
1987/88:137 om besöksförbud kan till en början konstateras alt åklagaren i
många fall för talan åt den som förbudet avses skydda och atl något behov av
ytterligare bistånd i de fallen inte är aktuellt. I övrigt bör enligl min
mening beaktas att, även om etl besöksförbud kan vara en ingripande åtgärd för
den som drabbas av beslutet, åtgärden inte är av sådan karaktär atl del finns
anledning atl överväga att ge rått till offentligt biträde enligt
rättshjälpslagen (1972:429). Det ligger i sakens natur alt en fråga om
besöksförbud alltid är tvistig när den når rätten. De möjligheter till allmän
rättshjälp som normalt finns i tvister av ivåpartskaraktär som handläggs vid de
allmänna domstolarna är enligt min uppfattning tillräckliga. Om en part redan
har tillgång lill juridiskt bistånd i form av offentlig försvarare eller målsägandebiträde
torde han eller hon däremot inte kunna anses vara i behov av biträde enligt räftshjälpslagen
(se 20 § första stycket rättshjälpslagen).

Genom en generell hänvisning i 12 § ärendelagen gäller för
handläggningen av ärenden RB:s regler om tvistemål, i den mån del inte finns
särskilda regler i ärendelagen eller i annan lagstiftning. Det innebär bl.a.
alt reglerna om rättegångskostnader blir tillämpliga. I fråga om ärenden av mer
eller mindre renodlad ivåpartskaraktär har det ansetts innebära bl.a. att
parterna kan åläggas skyldighet att ersätta motparten dennes kostnader för
förfarandet. Enligt min mening kan en generell tillämpning av kostnadsreglerna
i tvistemål på ärenden om besöksförbud leda till mindre tillfredsställande resultat
i vissa fall med hänsyn lill frågornas karaktär. Det skulle t.ex. leda till att
den som begär prövning av åklagares beslut alt inte meddela besöksförbud får
betala motpartens kostnader, om rättens beslut inte innebär någon ändring, även
i de fall där en begäran om prövning framstod som sakligt befogad. En sådan
ordning kan leda till alt den som vill ha etl besöksförbud drar sig för alt
begära rättens prövning, medan den som ålagts elt förbud av åklagaren i
allmänhet inte löper några större kostnadsrisker, eftersom åklagaren i många
fall för motpartens talan i rätten.

Mot denna bakgrund bör en särskild koslnadsregel enligl
min mening införas. Den bör innebära alt vardera parten skall svara för sin
kostnad. Undantag bör, i likhet med vad som gäller för tvistemål i allmänhet,
göras för det förhållandet alt någondera parlen har vållat extra kostnader för
rättegången.

Del förfarande jag nu har beskrivit skall vara del normala
vid rättens prövning. Det är emellertid naturiigt och ofrånkomligt alt frågor
om besöksförbud ibland kommer upp under en pågående brottmålsprocess. I elt
sådant fall bör av praktiska skäl även prövningen av besöksförbudel kunna ske i
brottmålet. Utan uttrycklig föreskrift härom finns det inte någon möjlighet alt
i allmän domstol anordna gemensam handläggning av etl brottmål och etl ärende.
Jag föreslär därför att en bestämmelse om sådan kumulalion förs in i lagen om
besöksförbud. En förutsättning för gemensam handläggning bör vara atl det är
fråga om etl brott som har belydelse för prövning av frågan om besöksförbud.
Regeln bör vara fakultativ. Om en fråga om besöksförbud prövas i brottmålet,
kommer de förfaranderegler som

gäller för
brottmål att tillämpas. En konsekvens av atl åklagarens beslut om

32

besöksförbud enbart skall prövas om någon begär del är att
rätten inte automatiskt behöver ta ställning till den frågan i samband med
domen.

När del
gäller det speciella fallet atl frågan om besöksförbud väcks under en pågående brotlmålsrältegång,
har lagrådet ifrågasatt om inte domstolen borde kunna besluta om förbud ulan atl
åklagaren dessförinnan prövat frågan. Lagrådet har emellertid kommit fram till
att det inte i förevarande lagstiftningsärende finns tillräckligt underlag för
en definitiv ståndpunkt i den frågan. Jag instämmer i lagrådets bedömning i
sistnämnda del. Det bör därför enligt min mening få ankomma på åklagaren all
falla beslut även i de nu avsedda fallen. Som jag tidigare har anfört kommer en
lagstiftning om besöksförbud att snabbt bli föremål för en utvärdering, och del
år naturligt alt den av lagrådet väckta tanken får prövas vidare i del
sammanhanget.

Prop.
1987/88:137

3.5.4 Hävande eller ändring av besöksförbud

Mitt
förslag: Om det på grund av ändrade förhållanden finns skäl fill det, får
åklagaren häva eller ändra elt beslut i fråga om besöksförbud som har fattats
av åklagaren eller av rätten. Detta gäller dock inte om beslutet är föremål för
rätlens prövning.

Promememorieförslaget
motsvarar i huvudsak mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget har i huvudsak mottagits
positivt under remissbehandlingen. Några remissinstanser har varil tveksamma fill
om den som har ålagts ett besöksförbud skall kunna begära att det hävs eller om
den rätten enbart bör ankomma på den som förbudet avser att skydda. Någon
remissinstans ställer sig negativ till atl rättens beslut i fråga om
besöksförbud skulle kunna ändras av någon annan myndighet än domstol.

Skälen för mitt förslag: Förfarandet när det gäller att
ändra eller häva etl beslut om besöksförbud bör vara så enkelt som möjligt.
Prövningen bör därför göras av åklagaren. På samma sätt som när det gäller en
begäran om besöksförbud bör det räcka med en muntlig framställning. Om begäran
avser annat än hävande av beslutet, bör åklagaren förvissa sig om exakt vilken
ändring som begärs. Ändring eller hävande bör kunna begäras av såväl den som
har ålagts besöksförbud som den som förbudet avser alt skydda. Om åklagaren får
upprepade framställningar om ändring ulan att något nytt tillförts saken, bör
hans prövning kunna inskränka sig till ell summariskt konstaterande atl inga
nya omständigheter tillkommit och all någon ändring av del tidigare beslutet
därför inte skall ske.

Har ett
besöksförbud meddelats av åklagaren, bör denne även ha skyldighet atl ex officio
pröva om förbudet skall ändras eller hävas, om omständigheterna föranleder det.
Åklagaren kan t.ex. ha fåll vetskap om atl den som har ålagts förbudet har
drabbats av en sjukdom som omöjliggör kontakter med den som förbudet skall
skydda. Avgörande för åklagarens prövning bör i första hand vara om
omständigheterna har ändrats sä att det inte längre finns förutsättningar för
ett förbud eller om förbudet på grund av ändrade omständigheter bör utvidgas
eller inskränkas.

33

3 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

Under den
tid en fråga om besöksförbud prövas av rätten bör åklagaren varken kunna
meddela ett nytt förbud som grundar sig på samma förhållanden som prövas av
rätlen eller ompröva sitt tidigare beslut. Däremot bör åklagaren givetvis vara
oförhindrad att, även om rätten prövar etl beslut i fråga om besöksförbud,
avgöra en fråga om förbud mot samma person, om förbudet avser att skydda någon
annan än den vars ärende prövas av rätten.

Åklagares beslut om ändring eller håvande skall i likhet
med andra beslut i frågor om besöksförbud kunna prövas av rätten.

Prop.
1987/88:137

3.5.5 Övriga frågor

I fråga om förfarandet vid handläggning av frågor om
besöksförbud krävs, som jag redan har varit inne på, vissa
förordningsändringar. Vidare fordras bestämmelser om registrering av förbud
(jfr avsnitt 3.7) och tillämpningsföreskrifter Som bl.a. rör
underrättelseskyldighet. Jag avser all senare återkomma till regeringen i dessa
frågor.

3.6 Påföljd vid överträdelse m.m.

Mitt
förslag: Den som bryter mot en föreskrift om besöksförbud skall kunna dömas
till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar. Åtal får väckas endast efter angivelse av målsäganden eller om
åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag,
dock med den begränsningen atl åtal skall få väckas endast efter angivelse av målsäganden.

Remissinstanserna: Remissutfallet är i huvudsak positivt.
Förslaget har dock föranlett invändningar av främst två slag. Den ena
invändningen är att med den föreslagna straffskalan straffprocessuella
tvångsmedel i form av anhållande och häktning endast undanlagsvis kommer atl
kunna utnyttjas vid överträdelse av besöksförbud. För dessa tvångsmedel fordras
normalt en straffskala som innehåller fängelse i elt år. Någon remissinstans
har dessutom. framhållit atl en särskild straffskala kan behövas för grova
brott. Den andra invändningen är atl åtalsregeln är alltför snävt begränsad.
Samma skål som talar för atl åtal skall kunna väckas ulan angivelse när del
gäller t.ex. misshandel, nämligen atl den som förbudet avser atl skydda av
rädsla eller av annal skäl avstår från angivelse, gör sig enligt
remissinstanserna gällande här.

Skälen för mitt förslag: Enligl de bestämmelser om
besöksförbud i äktenskapsbalken som jag nämnt i del föregående sanktioneras
förbudet av vite som får bestämmas i pengar eller fängelse högst en månad. I
promemorian har däremot föreslagils en renodlad straffpåföljd för överträdelse
av besöksförbud. Den lösningen har godtagits vid remissbehandlingen. Del kan
anföras skäl för båda de lösningar som nu nämnts. För all undvika
tillämpningsproblem i den situationen alt någon ålagts besöksförbud såväl
enligt äktenskapsbalken som enligl den nu föreslagna lagen och överträder

34

båda förbuden genom samma handlande, bör viiesreglerna i
äktenskapsbal- Prop. 1987/88:137 ken ersättas av en hänvisning till
straffbestämmelserna i den nu föreslagna lagen om besöksförbud.

En sårskild straffbestämmelse för överträdelse av
besöksförbud kommer främst atl få belydelse för sådana handlingar som inte är
straffbara enligt andra lagrum. Om överträdelsen äv förbudet samtidigt innebär ell
brott av annal slag kommer reglerna om brottskonkurrens in i bilden. Jag
återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

Det kan knappast undvikas atl det uppstår vissa
svårigheter vid tillämpningen av reglerna om besöksförbud, innan närmare
erfarenheter har vunnits. För alt undvika resultat som kan framstå som stötande
bör, utöver den generella begränsningen alt ett besöksförbud inte omfattar
kontakter som år uppenbart befogade (jfr 1 § fjärde stycket förslaget till lag
om besöksförbud), finnas en föreskrift om alt ansvar inte skall ådömas i ringa
fall av överträdelse. Regeln om ansvarsfrihet blir med den lösningen tillämplig
endast i de fall där kontakttagandet visserligen inte framstår som uppenbart
befogal men ändå får anses ursäktligt.

Under remissbehandlingen har uppmärksammals alt den
föreslagna straffskalan innebär atl personella tvångsmedel i form av anhållande
och häktning som regel inte kan tillgripas vid överträdelse av besöksförbud.
För egen del vill jag framhålla alt de förfaranden som elt besöksförbud avser
alt hindra ibland faller utanför det straffbara området. I den mån
överträdelsen av ell besöksförbud begås i samband med ett brott av annal slag, t.ex.
misshandel eller olaga hot, kan reglerna om anhållande och häktning på vanligt
sätt bli tillämpliga. Straffvärdet på de handlingar som enbart beslår i
överträdelse av ett besöksförbud, t.ex. elt förbud atl besöka en person eller
uppehålla sig på en viss plats, torde inte vara sådant atl anhållande och
häktning bör komma i fråga.

När det gäller möjligheterna för polisen atl omhänderta
den som överträtt etl besöksförbud kan reglerna om medtagande till förhör (23
kap. 8 § RB) bli tillämpliga. Vidare vill jag peka på möjligheten atl med stöd
av 13 § polislagen avlägsna den som överträder ett förbud från platsen och vid
behov omhänderta honom tillfälligt.

Straffskalan medger i och för sig atl strafföreläggande
utfärdas för en överträdelse av besöksförbud. Enligt min mening är det mindre
lämpligt att denna typ av brott lagfors i den formen, i vart fall innan en viss
erfarenhet har vunnits av tillämpningen.

Enligl promemorieförslaget skall angivelse av målsäganden
vara en förutsällning för åtal. Förslaget har kritiserats under
remissbehandlingen. Invändningarna grundar sig huvudsakligen på att man anser
alt del ställer alltför stora krav på den som förbudet avser att skydda. För
egen dd anser jag att fidigare erfarenheter av begränsningar i ålalsrälten,
bl.a. i fråga om misshandel på enskild plats, klart visar atl det vid vissa
brott måste finnas en möjlighet till åtal även oni målsäganden inte själv lar
initiativ lill det, särskilt när det gäller brott som riktar sig mot utsatta
grupper. Jag delar således uppfattningen att åtalsregeln bör ges en annan
utformning. Den lämpligaste

lösningen
år enligt min mening att åklagaren får väcka åtal för överträdelse

35

av besöksförbud efter angivelse av målsägande eller om
åtal är påkallat ur Prop. 1987/88:137 allmän synpunkt.

3.7 Registrering av förbud

Mitt förslag: Beslut om besöksförbud skall registreras.

Promemorieförslaget: Frågan har inte berörts i
promemorian.

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser, bland dem
rikspolisstyrelsen, har framhållit atl beslut om besöksförbud bör registreras.

Skälen för mitt förslag: Enligt mitt förslag kommer åtal
för överträdelse av besöksförbud alt kunna väckas ulan någon angivelse av målsäganden.
Polis och åklagare kommer således all ha en skyldighet atl självmant ingripa
för all beivra överträdelser. Besluten om besöksförbud kommer all vara individuellt
utformade och ha en förhållandevis kort varaktighet. Mot denna bakgrund bör
någon form av registrering av besluten ske i ell centralt register. Enligt min
mening är den lämpligaste lösningen alt besluten registreras i del av
rikspolisstyrelsen förda person- och belastningsregistret. Även ändring av
besöksförbud och beslut om inhibition bör registreras. Åklagare och domstol bör
därför ha skyldighet lämna underrättelse om meddelade besöksförbud och om
ändringar i sådana beslut. Borttagande av uppgifter i registret bör ske enligt
normala regler. Det innebär bl.a. all en uppgift om besöksförbud skall tas bort
ur registret om beslutet hävs. Jag avser atl senare återkomma till regeringen i
frågor som rör registreringen.

3.8 Sekretessfrågor

Mitt
förslag: Uppgifter om enskildas personliga förhållanden i ärenden om
besöksförbud skall skyddas av sekretess. Sekretessen skall inte omfatta beslut
i ärendet.

Promemorian
saknar motsvarighet till milt förslag.

Remissinstanserna har inte berört frågan om sekretess.

Skälen för mitt förslag: Etl ärende om besöksförbud kan enligl
milt förslag förekomma antingen som elt frislående ärende eller i samband med
förundersökning. I det sistnämnda fallet finns redan i dag sekretessregler som
ger etl visst skydd.

I 5 kap.
sekretesslagen finns regler lill skydd för det allmännas brottsförebyggande
och broltsbeivrande verksamhet. Enligl 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller
sekretess för uppgifter som hänför sig till bl.a. förundersökning, under
förutsättning att det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda
åtgärder annars skulle kunna motverkas eller den framtida verksamheten skadas
om uppgifterna röjs. Sekretessen omfattar också uppgifter som hänför sig till
angelägenhet som avser dels användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan
verksamhet för atl förebygga brott, dels polis-.

36

åklagar- och tullmyndighets verksamhet i övrigt föratt
förebygga, uppdaga, . Prop. 1987/88:137 utreda eller beivra brott.

I 9 kap. 17 § sekretesslagen finns en korresponderande
bestämmelse lill skydd för enskildas intressen. Enligt första stycket denna
paragraf gäller sekretess på i stort sett samma verksamhetsområden som enligl 5
kap. 1 §, dvs. hos bl.a. polis och åklagare i deras brollsbekämpande
verksamhet, för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,
om det kan antas alt den enskilde lider skada eller men om uppgifterna röjs.

I 9 kap. 18 § finns bestämmelser om vissa begränsningar i
sekretessen enligt 17 § första stycket. Sekretessen upphör vanligen atl gälla
om uppgiften lämnas lill domstol med anledning av åtal. I tre särskilt angivna
fall har emellertid uppgifterna kvar sitt sekretesskydd även sedan åtal har
väckts. Etl undanlag avser uppgifter som hos domstol har sekretesskydd enligl 9
kap. 16 §, t.ex. mål om ansvar för sexualbrott. Ell annat undantag är uppgifter
som uppenbarligen saknar belydelse i målet. Det tredje undanlaget avser
uppgifter i en sådan allmän handling som förundersökningsmyndighelen har fåll
från en annan myndighet, där uppgifterna är sekretessbdagda.

Enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen gäller
också sekretess i bl.a. polis- och åklagarmyndigheternas brottsbekämpande
verksamhet för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas atl fara
uppkommer för all någon kommer all utsättas för våld eller annat allvariigt men
om uppgiften röjs.

En grundtanke bakom offentlighets- och sekrelessregleringen
är alt sekretess inte skall gälla för uppgifter, om del inte verkligen behövs.
Nya sekretessregler bör därför prövas noggrant. Någon motsvarighet till ärenden
om besöksförbud finns inte för närvarande. Lagstiftningen om besöksförbud avser
all ge etl ökat skydd åt framför allt kvinnor som förföljs eller hotas av sina
tidigare makar eller sambor. Det ligger i sakens natur atl åtskilliga av de
uppgifter som kan förekomma i etl sådant ärende är av det slaget all de bör
skyddas av sekretess med hänsyn lill den enskilde på motsvarande sätt som när
de annars förekommer i en brottsutredning. Här tillkommer emellertid den
speciella omständigheten all uppgifter om den som besöksförbudet avser all
skydda, t.ex. uppgifter om adress och telefonnummer, kan komma att utnyttjas
för förföljelse eller trakasserier.

Det är mycket angeläget att den myndighet som skall
besluta om besöksförbud får alla de uppgifter som kan vara av betydelse för all
pröva ärendena, även om del är uppgifter av känslig natur. De personer som är
inblandade måste enligt min mening kunna lämna även uppgifter av det slaget
ulan att riskera att de blir offentliga. Sekretessfrågan måste vidare lösas så
att inte de som skall skyddas genom bestämmelserna om besöksförbud avstår från
att begära besöksförbud av rädsla för att uppgifter om personliga förhållanden
skall bli offentliga. Särskilda regler behövs därför enligl min uppfattning om
sekretess i ärenden om besöksförbud. Någon sekretess bör däremot inte gälla för
beslut i ärenden om besöksförbud.

I
förslaget lill lag om besöksförbud har tagits in en bestämmelse om rätlen

för dem som berörs, dvs. den som förbudet avser att skydda och den mot

vilken förbudet avses gälla, att ta del av det som har tillförts ärendet med de

begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen. Hänvisningen till 37

sekretesslagen innebår bl.a. alt parterna inte har en
ovillkorlig rätt atl ta del av handlingarna i ärendet och inte heller atl få
del av innehållet i dem, om det är av synnerlig vikt att en sekretessbdagd
uppgift inte röjs. Jag vill peka på att det i ärenden om besöksförbud kan
finnas sådana uppgifter för vilka sekretess bör gälla även gentemot en part, t.ex.
uppgift om den andra parlens bostadsadress.

I den mån
en fråga om besöksförbud aktualiseras i samband med en förundersökning om
brott, kommer reglerna om sekretess beträffande förundersökning ofta att vara
tillämpliga. Enligl huvudregeln upphör emellertid den sekretessen atl gälla om
uppgiften lämnas lill domstol i samband med åtal. Del skulle inte vara fillfredsställande
om uppgifter som har lämnats som underlag för prövning av en fråga om
besöksförbud skulle få ell särnre sekretesskydd om frågan prövas i samband med
brott än om frågan hanteras i etl fristående förfarande.

Vidare behövs en särskild sekrelessreglering för det
fallet atl ell ärende om besöksförbud handläggs utan samband med en
förundersökning.

Enligt min
mening bör en enhetlig reglering gälla för sekretess i ärenden om besöksförbud.
Jag förordar därför att del i 7 kap. 19 § sekretesslagen, som innehåller
bestämmelser om sekretess inom polisväsendet i andra sammanhang än
brottsbekämpning, las in etl nytt andra stycke som ger sekretess för uppgifter
om enskilda som hänför sig till ärenden om besöksförbud. Enligl min mening får
sekretessen för uppgifterna en lämplig utformning, om den liksom enligt bl.a.
angivna paragraf och 9 kap. 17 § avgränsas med elt s. k. rakt skaderekvisit,
dvs. presumtionen är för offentlighet. Sekretess bör således gälla, om del kan
antas all den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften
röjs. Med hänsyn till ärendenas karaktär bör även sådana vanligtvis harmlösa
uppgifter som adressuppgifter kunna omfattas av denna sekretess.

Det är viktigt att sekretessen följer ärendet och att den
gäller oberoende av vilken myndighet som hanterar frågan. Jag föreslår att
regeln skall gälla uppgifter i ärenden om besöksförbud var dessa än handläggs.
Den blir alltså tillämplig såväl hos åklagaren som polisen och domstolen, om
saken behandlas där. Med den lösningen kommer visserligen flera olika sekretessregler
atl kunna tillämpas i samma ärende, eftersom 9 kap. 17 § sekretesslagen också
kan vara aktuell i dessa ärenden. Några problem med en sådan ordning bör
emellertid inte finnas därför alt sekretessen i allt väsentligt är densamma.
Skulle i något fall en tillämpning av de olika bestämmelserna ge skilda
resultat (jfr. 9 kap. 18 §) får, som departementschefen uttalade i förarbetena
till sekretesslagen, dén strängare regeln fälla utslaget (prop. 1979/80:2 s.
70).

Prop. 1987/88:137

3.9 Kostnader för reformen

Min
bedömning: Kostnaderna för handläggning av frågor om besöksförbud bör rymmas
inom de nuvarande anslagen.

Promemorieförslaget:
Promemorian innehåller inte några synpunkter på kostnaderna.

38

Remissinstanserna har inte berört kostnadsfrågan. Prop. 1987/88:137

Skälen för min bedömning: Handläggningen av ärenden om
besöksförbud är en ny uppgift för rättsväsendet. Huvudsakligen kommer arbetet
med frågor om besöksförbud att belasta åklagarmyndigheterna. Polismyndigheterna
kommer atl beröras i den mån åklagarna utnyttjar deras biträde för utredningen.
Belastningen pådomslolarnablir beroende av i vilken utsträckning prövning
begärs av åklagarnas beslut.

Del är svårt alt bedöma hur många ärenden om besöksförbud
som kan komma att aktualiseras och hur stor arbetsbelastningen kan bli på
myndigheterna. Frågor om besöksförbud kommer enligt min bedömning i de flesta
fall alt handläggas som särskilda ärenden. Arbetet med att utreda och la
ställning till besöksförbud kommer inte, som jag ser det, att i någon större
utsträckning ta åklagarväsendets resurser i anspråk. Även om arbetsläget är
ansträngt föreslår jag därför inte några utökningar. När det gäller polisen och
domstolarna anser jag au införandet av besöksförbud endast kommer atl innebära
marginella förändringar. Ärendena bör därför kunna handläggas inom befintliga
ramar.

Inte heller om besöksförbud aktualiseras inom ramen för
förundersökning och brotlmålsprocess kommer merarbelet för polis, åklagare och
domstol atl bli särskilt stort.

De nya reglerna om besöksförbud ställer krav på
utbildning, framför allt för polisen och åklagarna. Även denna kostnad bör enligl
min mening kunna rymmas inom de nuvarande anslagen. Jag har således inte
beräknat några särskilda kostnader för förslaget.

4 Ikraftträdandet

Reformen är angelägen. De nya bestämmelserna om
besöksförbud bör träda i kraft så snart som möjligt. Jag föreslår atl reformen
träder i kraft den 1 juH 1988.

Behovet av övergångsbestämmelser inskränker sig till en
regel om all de nya reglerna om överträdelse av besöksförbud enligt 14 kap. 7 §
äktenskapsbalken inte gäller i fråga om förbud som har meddelats före
ikraftträdandet.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu. har anfört har inom justitiedepartemenlet
upprättats förslag till

1. lag om besöksförbud,

2. lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) och

3. lag om ändring i äktenskapsbalken.
Förslagen har granskats av lagrådet.

39

6 Specialmotivering Prop. 1987/88:137

6.1 Förslaget till lag om besöksförbud

Bestämmelserna om besöksförbud har tagits upp i en
sårskild lag om besöksförbud. Lagen år indelad i fem olika avsnitt. I första
avsnittet (1—6 §§) finns regler om vad som avses med besöksförbud samt
behandlas/örulxäff-ningarna för sådana förbud. Där regleras också mot vilka
personer ett förbud kan riktas och hur lång tid ett förbud kan gälla. Sedan
följer ell avsnitt om förfarandet hos åklagaren (7-13 §§). I etl tredje avsnitt
behandlas rättens prövning av åklagares beslut i fråga om besöksförbud (14-22 §§).
Det fjärde avsnittet handlar om hävande eller ändring av besöksförbud (23 §)
och det avslutande avsnittet lar upp överträdelse av besöksförbud m.m. (24-25 §§).
Lagen om besöksförbud är i princip inte tillämplig på besöksförbud som utfärdas
med stöd av annan lagstiftning (jfr dock förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken).

Förutsättningar för besöksförbud, m.m.

1 §

I paragrafen definieras termen besöksförbud. Vidare anges
förutsättningarna för att förbud skall få meddelas. Paragrafen motsvarar 1 §
första och tredje styckena samt 2 § första och andra styckena i
lagrådsremissens lagförslag och överensstämmer i allt väsentligt med vad
lagrådet förordat.

Paragrafens första stycke innehåller regler om vad som
avses med besöksförbud. Ämnet har behandlats utförligt i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.2). Besöksförbud innebär i normalfallet förbud för
någon alt besöka eller pä annat sätt ta kontakt med en annan person eller att
följa efter denne. Ett sådant generellt kontaktförbud omfattar lill en början
givelvis elt förbud att personligen söka upp den som förbudet avser atl skydda,
men även alt la kontakt t.ex. per telefon eller brev eller genom bud. Även
kontakter av annat slag kan emellertid falla in under ell generellt
kontaktförbud, t.ex. kontakter genom telegram eller liknande. Också andra
åtgärder som sker i kontaktsyfte och som är ägnade att väcka den andra
personens uppmärksamhet kan falla under förbudet, t.ex. att i omedelbar närhet
av den som förbudet avses skydda göra obscena gester mot denne.

I andra stycket anges vilka förutsättningar som gäller för
atl besöksförbud skall kunna utfärdas. Ämnet har kommenterats utförligt i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).

Besöksförbud får meddelas, om det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer atl
begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som
förbudet avses skydda.

När det först gäller frågan vilka typer av befarade brott
som bör få läggas

till grund för besöksförbud instämmer jag i vad lagrådet
anfört om all det

uppenbarligen i första hand skall vara fråga om sådana
brott som särskilt skall

beaktas när del gäller redan begången brottslighet, dvs.
brott mot någons liv,

40

hälsa, frihet eller frid, men atl även andra brott som kan
användas i Prop. 1987/88:137 trakasserande syfte bör kunna läggas lill
grund för besöksförbud.

Vid bedömningen av om det föreligger risk för brott,
förföljelse eller trakasserier skall särskilt beaktas om den mot vilken
förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa,
frihet eller frid. Del innebär alt det i första hand är sädana brott som
misshandel, olaga hot och liknande som skall tas med i bedömningen. Även andra
brott av motsvarande slag kan dock komma in i bilden, t.ex. sexuella övergrepp
eller rån. Likaså bör det vara möjligt alt la hånsyn till andra typer av brott
som kan vara av betydelse för att i det enskilda fallet bedöma om det
föreligger risk för förföljelse. Brott av det slag som räknas upp i paragrafen
och som har riktats mot någon tredje person bör också, som har påpekats i den
allmänna motiveringen, undantagsvis kunna utgöra en sådan sårskild
omständighet som kan läggas lill grund för besöksförbud.

När ell tidigare brott skall ligga till grund för
bedömningen av risken för trakasserier uppstår frågan i vilken utsträckning man
vid prövningen av besöksförbudsfrågan kan gä in på en bedömning av skuldfrågan
rörande del tidigare brottet. Det står till alt börja med klart att en tidigare
fällande dom som vunnit laga kraft utan vidare kan låggas till grund för
riskbedömningen. Detsamma bör gälla etl godkänt strafföreläggande. Vidare bör
beslut om åtalsunderlåtelse också kunna vägas in i bilden. Ett sådant beslut
förutsätter nämligen all åklagaren konstaterar att vederbörande har gjort sig
skyldig lill brott. Del är betydligt svårare atl generellt ange i vilken
utsträckning ett brott som inte har lett till lagföring eller beslut om åtalsunderlålelse
skall tillmätas vikt. Har en förundersökning lagts ned, måste en bedömning
göras i det enskilda fallet. Skulle beslutet grunda sig på t.ex. alt gärningen
inte är straffbar, måste det givetvis vägas in. På samma sätt får en bedömning
göras i del enskilda fallet om förundersökning alltjämt pågår.

Nägot krav på etl visst tidsmässigt samband mellan
tidigare brott och beslut om besöksförbud föreligger inte, men självfallet får ell
brott normall sett mindre betydelse för riskbedömningen ju längre tillbaka i
tiden det ligger.

Något som är av särskild vikt vid riskbedömningen är
karaktären på tidigare brott, om det rör sig om enstaka eller flera gärningar
och om brott har begåtts vid ett eller flera tillfällen. Vid upprepad
brottslighet behöver det inte röra sig om samma slags gärning; del torde t. ex.
inte vara ovanligt atl en person ena gången gör sig skyldig till misshandel och
hemfridsbrolt och nästa gäng till olaga hot. Även en enstaka misshandel eller
sexuellt övergrepp bör givetvis kunna vägas in vid bedömning av om risk för
trakasserier föreligger.

Besöksförbud kan meddelas även om den mot vilken förbudet
avses gälla inte tidigare har begått brott mot den andra personen. I den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.) har givils flera exempel på når ell förbud
kan vara påkallat i dessa fall.

I tredje stycket görs den allmänna begränsningen atl
besöksförbud inte fär meddelas om syftet med förbudet kan tillgodoses genom
någon mindre ingripande åtgärd. Innebörden av detta har kommenterats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).

Enligl fjärde stycket omfattar elt besöksförbud inte
kontakter som med 41

hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart
befogade. En sådan Prop. 1987/88:137 undantagssitualion kan t.ex. uppstä
om parternas gemensamma barn insjuknar akut. För all undanlagsregeln skall
vara tillämplig krävs all del är fråga om en objektivt sett klart befogad
kontakt.

Det i fjärde stycket angivna undantaget från förbudet
gäller givelvis oavsett vilka undantag som i det enskilda fallet medgivits från
ett förbud (jfr 3§).

2 §

Denna paragraf behandlar det s.k. utvidgade besöksförbudet
och motsvarar 1 § andra stycket och 2 § tredje stycket i lagrådsremissens
lagförslag. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt paragrafen får besöksförbud utvidgas till att avse
förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller
arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas. Ell sådant
utvidgat besöksförbud skall kunna träffa den som utan godtagbara skäl
återkommande uppehåller sig i anslutning lill någons bostad eller arbetsplats
och lar närmast sikte på den situationen atl den mot vilken förbudet avses
gälla försöker skrämma den som förbudet avses skydda genom alt ständigt dyka
upp. i hans eller hennes närhet, men ulan att la någon direkt kontakt.

Har någon sin arbetsplats förlagd till flera olika
platser, kan förbudet avse anfingen huvudarbelsplalsen eller, flera olika
platser där den som förbudet avser all skydda normall har sin tjänstgöring. Med
annat ställe där den personen brukar vistas avses bl.a. sommarbostad och
liknande, liksom även annans bostad där den som förbudet avses skydda mer eller
mindre stadigvarande uppehåller sig, t.ex. föräldrars eller fästmans bostad.

Etl utvidgat besöksförbud enligt denna paragraf får
meddelas endast om del kan antas att förbud enligt 1 § inte är tillräckligt.
Normall bör man först utfärda etl vanligt besöksförbud enligl 1 § och avvakta
erfarenheterna av det, innan elt utvidgat förbud meddelas. Om det redan från
början kan bedömas att ett vanligt förbud inte är tillräckligt, bör inget
hindra att ett utvidgat förbud utfärdas direkt.

3 §

Enligl denna paragraf skall ell besöksförbud förses med de
begränsningar och undanlag som år påkallade med hänsyn till förhållandena i del
enskilda fallet. Reglerna utgår från förutsättningen atl etl besöksförbud i
princip gäller generellt, dvs. omfattar alla typer av kontakter. Det är viktigt
att man redan i beslutet om besöksförbud såvitt möjligt anger de begränsningar
och undantag som enligl vad som redan då kan förutses är påkallade. Del kan t.ex.
röra sig om atl fillåta kontakter som föranleds av frågor rörande gemensamma
barn.

All ett besöksförbud - oavsett vilka undanlag som är
upptagna i själva beslutet - inte omfattar kontakter som med hänsyn till
särskilda omständigheter år uppenbart befogade framgår av 1 § fjärde stycket.

42

4§ Prop. 1987/88:137

Paragrafen innehåller bestämmelser om förbudets giltighetsfid
och om förlängning av förbud. Ämnet har behandlats i den allmänna mofiveringen
(avsnitt 3.4).

Enligt första stycket skall besöksförbud meddelas för viss
tid, högst etl år. Någon nedre gräns för ett besöksförbuds giltighet har inte
angivits. Frågan om bestämmande av fristens längd i det enskilda fallet
behandlas i den allmänna motiveringen.

Vid bestämmande av tiden för besöksförbud skall ändamålet
med förbudet beaktas. Vidare bör, till följd av bestämmelsen i 1 § tredje
stycket, ett besöksförbud inte ges längre giltighet än som krävs för att uppnå
syftet med förbudet.

I andra stycket föreskrivs atl etl besöksförbud gäller
omedelbart, om inte annat bestäms. Vid prövningen av en fråga om besöksförbud
skall alltid övervägas om förbudet skall träda i kraft genast eller om del är
lämpligt alt skjuta upp förbudels ikraftträdande. Så kan t.ex. vara fallet om
den mot vilken förbudet skall gälla är berövad friheten men kommer all friges
inom kort. Om förbudet skall gälla från en senare lidpunkt bör denna alllid
vara exakt angiven.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att åklagarens beslut
gäller även om någon begär rätlens prövning av beslutet. Rätlen har dock
möjlighet att besluta om inhibition (jfr 17 §). Besöksförbud som beslutals av
rätten gäller ulan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Den mot
vilken förbudet skall gälla skall alltid delges beslutet (jfr 5 §). I tredje
stycket behandlas frågan om förlängning av förbud. Inget hindrar atl elt förbud
förlängs flera gånger, men förlängning får ske med högst etl år i laget. Någon
absolut längsta tid för be;»öksförbud har inte angetts i lagen. Elt förbud fär
förlångas endast orn de förulsållningar som anges i 1 § - eller i fråga om
utvidgat besöksförbud 2 § - är uppfyllda. Har besöksförbudet överträtts bör
normalt förbudet förlängas.

Elt beslut om förlängning av förbud skall i princip
jämställas med ett vanligt beslut om förbud. Del innebär i fråga om
handläggningen alt del förfarande som gäller för ärenden om besöksförbud skäll
tillämpas också i ärenden som rör förlängning av tidigare beslutat förbud.

I fråga om handläggning av ärenden om förlängning
föreslogs i lagrådsremissen en uttrycklig regel om att samma regler skall
gälla som vid handläggning av andra frågor om besöksförbud. Lagrådet har dock
ansett att det även utan en uttrycklig bestämmelse är klart att så skall vara
fallet. Någon sådan regel har därför inte tagits upp i förevarande lagförslag.

I paragrafen sägs atl ett beslut om besöksförbud skall
delges den mot vilken förbudet skall gälla. Delta innebär att beslutet skall
delges i den ordning som anges i delgivningslagen. Bestämmelserna i 12 och 15 §§
delgivningslagen, dvs. delgivning genom annan medlem i samma hushåll eller kungördsedd-

43

givning, bör dock inte tillämpas på ärenden om
besöksförbud. På förslag av Prop. 1987/88:137 lagrådet har en uttrycklig
regel i sistnämnda hänseende tagils upp i förslaget.

Delgivning kan enligl 3 § tredje stycket delgivningslagen
i vissa fall ske per telefon. Denna möjlighet kan utnyttjas i brådskande fall
vid delgivning av beslut om besöksförbud, t.ex. om del är angelägel atl ett
besöksförbud träder i kraft omgående. Sker ddgivningen per telefon är det
viktigt att innehållet i beslutet överbringas pä elt klart och otvetydigt sätt.
Om möjligt bör åklagaren själv svara för sådan delgivning.

Undanlag från delgivningsskyldighelen gäller i de fall
beslutet har meddelats muntligen i närvaro av den som åläggs beslutet (20 §
delgivningslagen). I första hand tar bestämmelsen sikte på beslut av domstol
som meddelas vid en förhandling. Den kan emellerfid även tillämpas när åklagare
meddelar besöksförbud. En förutsättning är då att det framgår av någon
handling, t.ex. etl protokoll, att den som ålagts förbudet har varil närvarande
och därigenom skall anses ha fått del av beslutet.

6§

I paragrafen har föreskrivits atl frågor om besöksförbud
skall handläggas skyndsamt. Några särskilda lidsfrister för handläggningen har
däremot inte angivits. Skyndsamhetskravet gäller för alla myndigheter som har i
uppgift atl handlägga frågor om besöksförbud.

Förfarandet hos åklagaren

7§

I paragrafen anges att det är allmän åklagare som prövar
frågor om besöksförbud. Vidare anges förutsättningarna för alt en åklagare
skall ta upp en fråga om besöksförbud. Bakgrunden till bestämmelsen har
beskrivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.1 och 3.5.2).

En fråga om besöksförbud kan tas upp på begäran av den som
förbudet avses skydda. Några formkrav för en sådan begäran finns inte. Det är
således tillräckligt med en muntlig framställning till åklagaren.

Det är emellertid inte nödvändigt att den som förbudet
avses skydda själv vänder sig lill åklagaren med en begäran om besöksförbud.
Någon annan kan för dennes räkning framställa en sådan begäran. Det kan t.ex.
röra sig om en tjänsteman vid socialförvaltningen eller en polisman.

Åklagaren har också möjhghet alt självmant la upp frågan
om besöksförbud. Den möjligheten kan vara lämplig alt utnyttja i vissa fall
när den som förbudet avses skydda av rädsla inte vill framstå som den som
formellt sett har tagit initiativet till ett förbud.

8§

Paragrafens/örito stycke behandlar frågan vilken åklagare
som är behörig att

besluta om besöksförbud. Reglerna har utformats med utgångspunkt i

lagrådets förslag. En fråga om besöksförbud kan först och främst fas upp av 44

åklagaren
i den ort där besöksförbudel helt eller huvudsakligen avses bli Prop.
1987/88:137

tillämpat.
I normalfallet är det den ort där den som förbudet avses skydda år

bosatt.

Vidare ger reglerna möjlighet för åklagaren i den ort där
den mot vilken förbudet avses gälla har sill hemvist eller mera varaktigt
uppehåller sig all ta upp frågan om besöksförbud, om detta av något skäl skulle
vara lämpligare.

Om den mot vilken förbudet avses gälla är misstänkt för
brott, som har belydelse för frågan om besöksförbud, kan det ibland vara
lämpligast alt frågan får prövas av den åklagare som är behörig alt väcka åtal
för brottet. En möjlighet till detta har öppnats i andra meningen.

I den mån en begäran om besöksförbud har ställts till en
åklagare som inte är behörig, bör denne överlämna ärendet till någon som är
behörig. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs inte. Är flera åklagare
behöriga följer av 39 § åklagarinstrukfionen (1974:910) alt de skall samråda om
vem som skall fullgöra åklagaruppgiflen.

I andra stycket finns en allmän hänvisning lill reglerna i
7 kap. RB om åklagare. Regeln innebär atl i ärenden om besöksförbud den normala
fördelningen av åklagaruppgifter mellan de olika nivåerna inom åklagarväsendet
gäller. Det betyder bl.a. att, i den mån en fråga fullföljs till högsta
domstolen, riksåklagaren är allmän åklagare. Vidare blir regeln om att högre
åklagare kan överta uppgifter från en lägre åklagare tillämplig.

Regeln i andra stycket innebär också alt RB:s regler om
jäv för åklagare blir tillämpliga.

9§

Paragrafen behandlar utredning av ärenden om besöksförbud.
För sädan utredning får åklagaren enligtförsta stycket anlita biträde av polismyndighet.
Utredningen leds alltid av åklagaren.

Enligt andra stycket år vissa av reglerna i 23 kap. RB
tillämpliga i fråga om utredningar i ärenden om besöksförbud. Det gäller 4 §,
som innehåller bl.a. principen om att åklagaren skall iaktta objektivitet och
alt en utredning inte får bedrivas på ett sådant sätt atl någon i onödan
utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Vidare
omfattar hänvisningen 6 §, enligt vilken förhör får hållas med var och en som
kan antas lämna upplysningar. Dessutom omfattas reglerna om hämtning till
förhör i 7 § och kvarslannande för förhör i 9 §. Hänvisning har också skett till
reglerna i 10 § om förhörsvittne, bestämmelserna i 11 § om rätt atl ställa
frågor vid förhör m.m. och reglerna i 12 § om förhörsmetoder m.m.

Vissa av reglerna i 23 kap. gäller enbart den som är
misstänkt för brottet. I ärenden om besöksförbud bör den mot vilken förbudet
avses gälla jämställas med den misstänkte i fråga om några av dessa regler. Del
gäller reglerna i 23 kap. 4 och 11 §§. En regel av denna innebörd har tagils
upp i paragrafens sista mening. Av delta följer alt andra regler i 23 kap. som
enbart avser den misstänkte inte är tillämpliga. Sålunda är skyldigheten att kvarstanna
för förhör inskränkt lill sex limmar för den som inte samtidigt är misstänkt
för

brott.

45

10 § Prop. 1987/88:137

Paragrafen innehåller en bestärhmelse om rätt för de
enskilda personer som berörs av frågan om besöksförbud all ta del av
utredningen. Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.5.2).

Det förslag lill lag om ändring i sekretesslagen som nu
läggs fram innebär alt sekretess gäller i ärenden om besöksförbud för uppgifter
om enskilds personliga förhållanden, om del kan antas alt den enskilde eller
någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock
inte mot parterna, utom i fall som avses i 14 kap. 5 § sekretesslagen.

Hänvisningen till sekretesslagen innebär för del första
alt handling eller material inte fär lämnas ut, i den mån det av hänsyn till
allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt alt sekretessbdagd uppgift
i materialet inte röjs. I sådant fall skall åklagaren på annat sätt lämna
upplysning om vad materialet innehåller, om det behövs för all vederbörande
skall kunna la lill vara sin rätt och del kan ske ulan allvarlig skada för det
intresse som sekretessen skall skydda. 1 ärenden om besöksförbud kan det finnas
etl myckel starkt behov av att också gentemot en part skydda uppgifter som i de
flesta andra sammanhang betraktas som harmlösa. Det kan t.ex. gälla uppgifter
som den som förbudet avses skydda har lämnat om adress eller telefonnummer. I
ärenden om besöksförbud torde det ofta finnas skäl alt överväga i vilken
utsträckning och hur en part skall få del av uppgifter i ärendet om han begår
det.

För del andra innebär hänvisningen fill sekretesslagen atl
en parts rätl enligt RB atl ta del av uppgifter i förundersökning inte rubbas.
Bestämmelsen i denna paragraf kan således inte ge part mindre rätl att ta del
av uppgifter i förundersökning, om besöksförbudsfrågan prövas i samband med en
sådan, än vad som följer av reglerna i RB.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att både den mot
vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avses skydda i princip skall
underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv och beredas tillfälle atl yttra sig över dem, innan frågan om
besöksförbud avgörs. Bakgrunden till bestämmelsen har tecknats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.5.2). Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets
förslag.

I första stycket anges huvudregeln om kommunikation samt
vissa undanlag från denna regel. Undantagen överensstämmer i sak med vad som
gäller enligt 17 § förvaltningslagen. Sålunda öppnas möjlighet att avstå från
att bereda de inblandade tillfälle att yttra sig om det framstår som uppenbart
obehövligt atl inhämta yttrande, t.ex. om vederbörande i annan ordning redan
framfört synpunkter på förbudsfrågan. Likaså kan åklagaren avstå från atl
inhämta yttrande om del annars blir svårare alt genomföra beslutet i ärendet
eller om avgörandet inte kan uppskjutas.

Enligt
andra stycket läggs det i åklagarens hand att bestämma i vilken form

underrättelse skall ske. Med hänsyn till skyndsamhetskravet torde dock

muntliga yttranden vara att föredra. 46

12 § Prop. 1987/88:137

Paragrafen innehåller regler för utformningen av åklagares
beslut varigenom en fråga om besöksförbud avgörs. Bestämmelsen gäller även i
fråga om s.k. negativa beslut, dvs. beslut atl inte meddela elt besöksförbud.
Beslutet skall avfattas skriftligen. Närmare regler om vilka uppgifter beslutet
skall innehålla finns i sex punkter i paragrafen. Av allmänna principer följer
att dagen för beslutet och namnet på den som fattat beslutet skall framgå.

När det gäller uppgifter om den som förbudet avses skydda
(första punkten) bör poängleras alt del inte är nödvändigt all uppgifter om vederbörandes
adress, telefonnummer o.d. framgår av beslutet. Någon sekretess gäller inte för
beslutet (jfr förslaget lill lag om ändring i sekretesslagen) och det kan, som
påpekats i den allmänna motiveringen, i vissa fall finnas skäl all inte lämna
ut uppgifter om adress m.m.

Enligt andra punkten skall besöksförbudeis innebörd och
omfattning framgå av beslutet. Det innebär bl.a. att förbudets giltighetstid
och eventuella undanlag från besöksförbudel skall anges. Problemen kring delta
har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2 - 3.4).

I fråga om utformningen av ell utvidgat besöksförbud enligl
2 § kan vissa praktiska problem uppkomma. Om t.ex. den som åläggs ell
besöksförbud och den som förbudet avses skydda är bosatta i samma fastighet,
eller överhuvudtaget i samma bostadsområde, kan del vara svårt att på ell
rimligt sätt utforma ett besöksförbud som tillgodoser den sistnämndes intresse
av att inte bli störd i eller kring bostaden. En annan svårighet kan uppkomma
om den som förbudet avses skydda arbetar på någon sådan inrättning som poslen
eller försäkringskassan. Det ligger då i sakens natur atl elt besöksförbud som
rör den personens arbetsplats inte utan vidare kan utfärdas.

I fråga om undantag från moliveringsskyldigheten (tredje
punkten) finns vissa regler i 20 § förvaltningslagen, till vilka hänvisas i 13
§ lagen om besöksförbud. Dessa innebär bl.a. att skälen för beslutet kan
utelämnas om det är nödvändigt med hänsyn till enskildas personliga förhållanden.
Vidare kan skälen i vissa fall utelämnas om ärendet har varit så brådskande att
skälen inte har hunnit utarbetas. I sådana fall bör åklagaren på begäran om
möjligt upplysa om skälen i efterhand.

13 §

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.5.2) har i denna paragraf, som utformats enligt lagrådets förslag,
förvaltningslagens regler i viss utsträckning gjorts tillämpliga på
förfarandet hos åklagaren. Det gäller bl.a. reglerna om tolk, ombud, muntlig
handläggning och motivering av beslut.

47

Rättens prövning Prop. 1987/88:137

14 §

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om
rättens prövning av åklagarens beslut. Bakgrunden lill reglerna framgår av den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3).

Enligl paragrafen skall åklagarens beslut i fråga om
besöksförbud prövas av tingsrätten, om den som har ålagts besöksförbud eller
den som förbudet avses skydda begär del. Domstolens prövning har således gjorts
beroende av all någon begär att beslutet prövas. Domstolen kan inte på eget inifiativ
pröva ett åklagarbeslut och kan heller inte, ulan att åklagaren först har
beslutat i frågan, ta upp en fråga om besöksförbud.

En begäran om prövning får endast framställas av någon som
berörs av beslutet, nämligen den som har ålagts förbud och den som förbudet
avses skydda. Den som har ålagts ett förbud kan begära atl förbudet hävs eller
ändras. En begäran om ändring av etl besöksförbud kan också framställas av den
som förbudet avses skydda. Ett negativt beslut av åklagaren kan prövas på
begäran av den som förbudet avses skydda.

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i lagen om
vem som vid rättens handläggning skall anses som motpart till den som begärt
rättens prövning. I lagrådsremissen föreslogs alt åklagaren skulle vara
motpart, om prövningen begärdes av den som ålagts besöksförbud. Efter förslag
av lagrådet har emellertid denna konstruktion frångåtts. Som framgått av den
allmänna motiveringen gäller i stället generellt alt del år de enskilda
personerna som är parter vid rättens handläggning. Om sålunda prövning begärts
av den som ålagts besöksförbud, är den som förbudet avses skydda motpart och
vice versa. Som lagrådet har påpekat kan detta anses följa redan av reglerna i
förevarande paragraf. Som jag återkommer lill i det följande skall emellertid
åklagaren vara skyldig att i vissa fall föra talan för den som förbudet avses
skydda.

En begäran om prövning av åklagarens beslut skall göras
hos denne. Begäran kan vara skriftlig eller muntlig (jfr 2 § första stycket
ärendelagen). Vid en muntlig begäran skall åklagaren teckna ner behövliga
uppgifter om begäran. Det ankommer sedan på åklagaren att överlämna ärendet
till rätt domstol. Någon tidsgräns för begäran om rättens prövning har inte
angivits.

I 23 § finns en bestämmelse om att åklagare kan ändra
eller häva beslut i fråga om besöksförbud. Åklagarens möjlighet atl ompröva ett
beslut om besöksförbud gäller inte om beslutet redan är föremål för rätlens prövning.

15 §

I paragrafen finns regler om domstols behörighet att pröva
åklagarens beslut. Prövningen skall göras av den tingsrätt där åklagaren som
har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan i brottmål i allmänhet. Det
ankommer på åklagaren alt se till att begäran om prövning vidarebefordras till
rätt domstol (jft 14 §).

Om åklagaren normalt för talan vid flera domstolar, ger
förevarande paragraf enligt ordalydelsen utrymme för att flera domstolar kan
bli

behöriga. Del är emellertid naturligt atl åklagaren i
sådana fall vidarebeford- Prop. 1987/88:137 rar framställningen om
prövning till den domstol som med hänsyn lill omständigheterna, t.ex. förbudels
omfattning eller parternas hemvist, ligger närmast till hands för att pröva
frågan.

16 §

Paragrafen, som närmast motsvarar 17 § i lagrådsremissens
lagförslag, har utformats i enlighet med vad lagrådet förordat.

\ första stycket upptas en regel om att åklagaren i
princip är skyldig all, om han beslutat om besöksförbud, vid rättens prövning
föra talan för den som förbudet avses skydda. Bakgrunden lill regeln har
tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3). Undantag från
skyldigheten har gjorts för det fallet alt särskilda skäl talar emot atl
åklagaren för talan. Innebörden av denna undantagsregel har berörts närmare i
det uttalande av lagrådet som citerats i den allmänna mofiveringen.

I andra stycket finns en bestämmelse om atl rätten skall
inhämta yttrande från åklagaren, om det inte är obehövligt, i de fall åklagaren
inte är part. Innebörden av delta har berörts i den allmänna motiveringen. I
den mån åklagaren för talan för den som förbudet avses skydda, är det naturligt
alt yttrandet avges utan särskild begäran från rätlen i anslutning till all
åklagaren utför denna talan.

17 §

I
paragrafen har tagits in en bestämmelse om s.k. inhibition. Regeln innebär alt
rätlen får förordna alt besöksförbudel tills vidare inte skall gälla. Om elt
besöksförbud inte tidigare utfärdats, får rätten meddela sådant förbud fram lill
dess all ärendet avgjorts slutligt. Detta ger bl.a. möjlighet till ett
omedelbart beslut om besöksförbud i sådana fall där nya omständigheter
inträffat sedan ärendet anhängiggjorts hos rätten.

18 §

Paragrafen behandlar tingsrättens sammansättning i ärenden
om besöksförbud . I första stycket sägs atl tingsrätten vid avgörande av saken
skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är
tingsrätten domför med en lagfaren domare. Det innebär att bl.a. olika förbereddseålgärder
kan vidtas utan att nämndemän behöver medverka (jfr vad som sägs vid 19 § i fråga
om nämndemäns medverkan vid muntlig förhandling). I och med atl nämndemän skall
medverka vid avgörande av dessa ärenden kommer tingsrätten i allmänhet alt ha
samma sammansättning oavsett om en fråga om besöksförbud handläggs i mål om
allmänt åtal eller enligt ärendelagen.

I andra
stycket har lagils in en föreskrift om att omröstningsreglerna i brottmål skall
gälla i tillämpliga delar. Omröstningsreglerna i 29 kap. RB förutsätter att
nämndemän kan medverka. Den viktigaste skillnaden i

49

4 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

förhållande
till omröstningsreglerna i tvistemål år atl reglerna vid menings- Prop.
1987/88:137 skiljaktighet leder till elt förmånligare resultat för den
tilltalade. Det är naturligt att i ärenden om be.söksförbud jämställa den mot
vilken förbudet riktas med den tilltalade i förevarande hänseende.

19 §

I paragrafen har tagits upp en bestämmelse om all part
alltid har rätl all på begäran få lill stånd muntlig förhandling. Bakgrunden
har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3).

Det är i och för sig inget som hindrar aft vittnesförhör
hålls i ärenden om besöksförbud. Det bör emellertid påpekas all ärenden av
detta slag normall är av förhållandevis okomplicerad natur från ulredningssynpunkt
och att del med hänsyn lill skyndsamhetskravet är viktigt att rätten bevakar atl
bevisningen inte blir mer omfattande än nödvändigt (jfr 6 §).

Om muntlig förhandling hålls, bör i allmänhet
handläggningen avslutas och ärendet avgöras i direkt anslutning till
förhandlingen. Härav följer att tingsrätten vid förhandlingen alltid bör ha den
sammansättning som krävs för att avgöra målet, dvs. en lagfaren domare och tre
nämndemän.

20 §

Paragrafen behandlar frågan om fördelningen av
rättegångskostnaderna. Som huvudregel gäller all vardera parten skall svara för
sin kostnad. Del innebär att den som begär prövning eller ändring av åklagarens
beslut aldrig kan åläggas all betala motpartens kostnad även om rättens beslut
går honom eller henne emot. Genom en hänvisning till bestämmelserna i 18 kap. 6
§ RB har undantag dock gjorts för det fallet atl någon av parterna genom
vårdslöshet eller försummelse i rättegången eller annars genom otillbörlig processföring
har orsakat en extra kostnad för motparten.

21 §

Paragrafen anger vilka regler som gäller vid
handläggningen i domstol utöver dem som angetts i de föregående paragraferna.
Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3). Paragrafen
har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Vid rätlens handläggning av ärenden om besöksförbud skall
vissa angivna regler i ärendelagen tillämpas. Detta gäller dock inte om frågan
öm besöksförbud handläggs i mål om allmänt åtal med stöd av bestämmelsen i

22 §. Vidare sågs i paragrafens andra mening att en
begäran om prövning av

åklagarens beslut i fråga om besöksförbud skall jämställas med en ansökan

enligl ärendelagen. Av 14 § följer alt begäran om prövning skall ges in till

åklagaren.

Hänvisningarna till ärendelagen innebär bl.a. atl
förfarandet i princip är skriftligt (jfr dock 19 §), atl i reglerna i RB om
rättegången i tvistemål skall tillämpas i den mån inte ärendelagen eller lagen
om besöksförbud innehåller särregler och atl rättens avgörande sker genom
beslut. Talan mot tingsrättens

beslut kan föras genom besvär (jfr 49 kap. 2 § RB). För
handläggningen i Prop. 1987/88:137 hovrätten skall bestämmelserna i 52
kap. RB tillämpas. Mot hovrällens beslut kan talan föras enligt bestämmelserna
i 54 kap. RB.

22 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om gemensam
handläggning, s.k. kumulafion, av elt ärende om besöksförbud och etl mål om
allmänt åtal. Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.5.3).

I paragrafen öppnas en möjlighet för domstolen atl
handlägga en fråga om besöksförbud i mål om allmänt åtal. En förutsättning för kumulalion
är alt den brottsmisstanke som prövas i målet har belydelse för frågan om
prövning av besöksförbudet. Detta får anses vara fallet om åklagarens beslut
helt eller huvudsakligen stöder sig på denna brottsmisstanke når det gäller
bedömningen av risken för framlida trakasserier. Regeln om kumulalion är
fakultativ, dvs. kumulafion behöver inte ske om del inte har fördelar för
handläggningen.

Del förhållandet atl begäran om rättens prövning görs hos
åklagaren underlättar möjligheterna alt vid behov lägga samman etl ärende om
besöksförbud och etl brottmål. Om åklagaren anseratt det kan finnas skäl att
tillämpa bestämmelsen om kumulafion bör han lämpligen ange del för rätten i
samband med att han sänder över begäran om prövning.

Handläggs ett ärende om besöksförbud i mål om allmänt åtal
gäller brollmålsreglerna för förfarandet. Det innebär all de särregler om bl.a.
rättens sammansättning, rätl till förhandling och rättegångskostnader som ; har
tagits upp i 18—21 §§ inte skall tillämpas. Tingsrättens beslut om besöksförbud
tas in i brottmålsdomen och överklagas i samma ordning som den.

Frågan om besöksförbud bör i vissa fall kunna avgöras utan
atl den slutliga utgången i brottmålet avvaktas. Som exempel kan nämnas atl det
vid förhandling i målet befinns att någon har gjort sig skyldig lill brott,
varvid rätlen beslutar om rältspsykialrisk undersökning. Om en fråga om besöksförbud,
som ju skall avgöras skyndsamt, i ett sådant fall är anhängig i brottmålet, bör
den frågan prövas för sig. Kumulationen med brottmålet upphör då, och 18—21 §§
blir tillämpliga i fråga om rättens handläggning. Delsamma bör vara fallet om
åtalet läggs ner.

Hävande eller ändring av besöksförbud

23 §

I första stycket har tagits upp en bestämmelse om att
åklagaren får ändra eller häva ett beslut om besöksförbud om det på grund av
ändrade förhållanden finns skäl till del. Bakgrunden har tecknats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.4).

En fråga
om hävande eller ändring av besöksförbud kan antingen tas upp

av åklagaren självmant eller komma upp genom att någon begär atl

åklagaren skall fatta ett nytt beslut. Åklagaren kan inte bara häva eller ändra 51

beslut om besöksförbud som har meddelats av honom själv
utan också Prop. 1987/88:137 sådana-beslut som har meddelats av rätten.

1 andra stycket anges ett undantag från möjligheten att
ompröva etl beslut. Det gäller den situationen atl beslutet är föremål för rätlens
prövning.

I lagrådsremissens lagförslag fanns i ett tredje stycke i
förevarande paragraf en uttrycklig bestämmelse om alt vanliga
handläggningsregler gäller vid prövningen av frågor om hävande eller ändring av
besöksförbud. Lagrådet har påpekat att en sådan regel är överflödig och den har
därför fåll Ulgå.

I delta sammanhang kan nämnas atl det i lagrådsremissens
lagförslag ingick en bestämmelse om atl, om etl nyll besöksförbud utfärdades
medan en äldre förbud ännu gällde, det äldre förbudet skulle undanröjas. Efter
påpekande av lagrådet har även denna regel fått utgå som överflödig. Såväl i
del nämnda fallet som i andra situationer där etl beslut om besöksförbud ändras
är del nämligen, som lagrådet anfört, naturligast atl se saken så all del nya
beslutet utan särskild föreskrift helt och hållet träder i del gamlas ställe.

Överträdelse av besöksförbud m.m.

24 ,§

Den som bryter mot etl besöksförbud kan enligt första
stycket dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. När etl besöksförbud
överträds kan i många fall även ell brott mot någon annan bestämmelse, t.ex. ell
brott enligt brottsbalken, föreligga. I sådana fall skall normalt dömas lill
ansvar i brottskonkurrens. Fnligt allmänna principer bör undantag gälla för det
fallet atl del sakliga innehållet i straffbestämmelserna är identiskt. Detta
kan sägas vara fallet vid hemfridsbrott som samtidigt innebär en överträdelse
av besöksförbud. I den mån hemfridsbrotlet inte är grovt har överträdelsen av
besöksförbud den strängaste straffskalan och hemfridsbrotlet torde då
konsumeras av sistnämnda brott. 1 övriga fall bör dömas för såväl överträdelsen
av besöksförbudel som del andra brottet i brotlskonkurrens.

I andra stycket finns en bestämmelse enligl vilken det i
ringa fall inte skall dömas till ansvar. Som framgår av 1 § fjärde stycket
skall åtgärder som är uppenbart befogade över huvud taget inte omfattas
av"besöksförbud. Under ansvarsfrihelsregeln i förevarande paragraf kan
falla kontakter som inte är av den karaktären atl de kan anses uppenbart
befogade men som ändå framstår som klart ursäktliga. Vidare bör den kunna
tillämpas för enstaka överträdelser om parterna har försonats och båda vill ha
förbudet upphävt.

25 §

Enligt denna paragraf får överträdelse av besöksförbud
åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet lill åtal eller åtal är
påkallat ur allmän synpunkt.

I de flesta fall torde en överträdelse av ett besöksförbud
inte komma till

polisens och åklagarens kännedom om inte målsäganden anmäler brottet.

Möjligheten för åklagare alt väcka åtal om det är påkallat ur allmän synpunkt 52

har
emellertid betydelse dels i de fall en överträdelse kommit lill polisens Prop.
1987/88:137 kännedom men målsäganden av rädsla för repressalier eller av annal
skäl inte vill ange brottet, dels i de fall målsäganden efter påtryckningar har
förmälts återta sin angivelse.

6.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

I 7 kap. 19 § har införts ell nyll andra stycke som
reglerar sekretessen i ärenden om besöksförbud. Förslaget har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.8). Sekretess enligl andra stycket gäller hos
alla myndigheter som tar befattning med ärenden om besöksförbud, i första hand
åklagarmyndigheterna. I den mån en fråga om besöksförbud aktualiseras under en
förundersökning gäller i regel även sekretess till förmån för enskild enligt 9
kap. 17 § sekretesslagen. Om elt ärende om besöksförbud hos en domstols kumulerats
med elt brottmål, gäller sekretessen i sådana mål i stället för sekretessen
enligt förevarande paragraf.

6.3 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

114 kap. 7 §, som innehåller bl.a. bestämmelser om
besöksförbud i samband med äktenskapsskillnad, har reglerna om vite vid
överträdelse av besöksförbud utgått och ersatts av en hånvisning till reglerna
i lagen om besöksförbud om överträdelse av sådant förbud m.m. Hänvisningen lill
lagen om besöksförbud innebär atl reglerna i den lagen om angivelse och åtal
gäller även i fråga om överträdelse av besöksförbud enligt äktenskapsbalken.
Självfallet gäller också vanliga regler om överklagande åven för domar för
överträdelse av besöksförbud enligt äktenskapsbalken. Hänvisningarna i 18 kap.
3 och 4 §§ äktenskapsbalken till 14 kap. 7 § gäller alltså inte sådana domar.

7 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag atl
regeringen föreslår riksdagen atl anta förslagen till

1.
lag om besöksförbud,

2.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100) och

3.
lag om ändring
i äktenskapsbalken.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

53

Bilagal Prop. 1987/88:137 Bilaga J

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BESÖKSFÖRBUD

Augusti 1987

Ds Ju 1987:13 54

INNEHALL Prop. 1987/88:137

1
Inledning................................................................. .............. Bilaga 1

2
Allmän
bakgrund ....................................................

3
Gällande rätt............................................................

4
Besöksförbud i
utländsk rätt ...................................

4.1
Danmark .......................................................

4.2
USA ...............................................................

5 Överväganden
och förslag.......................................

5.1
Finnsdetbehovavbestämmelserombesöksförbud?
....

5.2
Förutsättningarna
för besöksförbud ..............

5.2.1
Den brottsliga
handlingen och brottsoffret

5.2.2
Fara för
fortsatta övergrepp.................

5.2.3
Brottsoffrets
begäran som förutsättning för besöksförbud

5.3
Besöksförbudeis
innehåll.............................

5.4
Beslutsmyndighel
och förfarandet vid utfärdande av besöksförbud. Lagregelns placering.........................................................

5.5
Varaktigheten
av meddelat besöksförbud ....

5.6
Påföljd för
överträdelse av besöksförbud...... '.

6
Upprättade
lagförslag.............................................

7
Specialmofivering.....................................................

7.1
Förslaget lill
lagom ändringi polislagen (1984:387)

7.2
Förslaget till
lag om ändring i brottsbalken ....

Bilaga 1 Förslag till lag om ändring i polislagen
(1984:387)

55

1 Inledning Prop. 1987/88:137

Bilaga 1 Kvinnomisshandel och de särskilda problem som
uppstår vid denna typ av

brott har under det senaste decenniet varit föremål för en
livlig allmän debatt och har föranlett en rad åtgärder från myndigheternas
sida. Med kvinnomisshandel brukar i dessa sammanhang i allmänhet avses sådan
misshandel som förövas mot en kvinna av hennes make, samboende eller annan man
som står henne nära eller som hon tidigare haft en nära relation lill. Liknande
problem som vid misshandel uppkommer också med andra övergrepp som är vanliga i
parrelationer eller efter separationer, främst sexuella sådana, såsom våldtäkt
och liknande brott, men också t.ex. hemfridsbrott och ofredande i olika former.

Även om olika åtgärder redan har vidtagits på området bör
man från samhället sida fortsätta strävandena all underlätta situationen för kvinnor
som på olika sätt misshandlas, förföljs eller trakasseras av män. Dagens
situation är nämligen långtifrån tillfredsställande.

Som en tänkbar åtgärd för all förbättra förhållandena har
man särskilt från kvinnoorganisationerna väckt tanken på atl efter danskt
mönster öppna möjligheten all i enskilda fall utfärda slraffsanktionerade s.k.
besöksförbud. Denna promemoria är avsedd alt ulgöra underlag för
ställningstagande till detta förslag.

2 Allmän bakgrund

Enligt statistiska uppgifter avseende år 1985 anmäldes
11.610 fall av misshandel mot kvinnor. Av dessa rubricerades 566 som grov
misshandel, varav parterna i 463 fall varil bekanta med varandra. I de fall som
inte rubricerades som grov misshandel - 11.044 - var parterna bekanta i 8.919
fall. I de allra flesta fall ägde brotten rum inomhus. Antalet anmälda
våldtäkter och försök därtill mot vuxen person uppgick lill 927. (Av dessa
utgör etl fåtal fall homosexuella övergrepp.) Antalet dömda fall är avsevärt
lägre än de anmälda.

Det bör emellertid framhållas att det verkliga antalet
övergrepp mot kvinnor vida överstiger antalet anmälda. Eftersom det är brott
som till helt övervägande del begås i bekaniskapsrdationer år anmälningsbenågenheien
av naturliga skäl jämförelsevis låg.

Före år 1982 kunde misshandel som inte förövats på allmän
plats i princip

åtalas endast efter angivelse av målsäganden. En av de
främsta orsakerna till

denna begränsning var enligl lagförarbetena att man inte
genom ingripanden

mot hustrumisshandel ville spoliera äktenskap eller på
annat sätt ytteriigare

försvåra
den misshandlade hustruns situation. Detta synsätt speglade en

numera föråldrad inställning till samlevnadsrdalioner.
Efter förslag av

sexualbrotlskommitlén
(Ds Ju 1981:8, prop. 1981/82:43) lades ft.o.m. den 1

januari
1982 alla former av misshandel under allmänt åtal. Motiveringen för

detta var
dels att inskärpa alt misshandel i hemmen eller annan enskild plats

är lika straffvärt som misshandel i andra sammanhang och
dels all förbättra

kvinnornas praktiska möjligheter fill hjälp från
myndigheterna. Ålalsrefor-

56

men medförde alt antalet anmälningar för misshandel på
enskild plats ökade Prop. 1987/88:137

kraftigt. Bilaga 1

Genom lagändringar år 1984 skärptes straffen för
sexualbrott. Vidare stärktes brottsoffrens ställning. Genom införandet även
särskild bestämmelse i rättegångsbalken, 20 kap. 5a §, haren målsägande som
kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången numera rätt all
åtföljas av en s.k. stödperson. Såväl i den proposition som föregick
lagändringarna som i jusfitieutskotiels betänkande (prop. 1983/84:105, JuU 25)
framhölls atl, om det i framliden skulle visa sig finnas elt uttalat behov av
juridiskt biträde åt målsägande under förundersökning och rättegång, en sådan
ordning borde åstadkommas.

1 november 1984 fick härefter rällshjälpskommiltén (Ju
1982:2) i uppdrag all undersöka hur del rättsliga förfarandet i mål angående
sexualbrott fungerade med avseende på målsägande och på grundval av sin
undersökning la upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp ål i första hand
kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. I kommitténs
år 1986 avlämnade betänkande (SOU 1986:49) föreslås en rad förbättringar för
målsägande som har utsatts för sexualbrott, bl.a. rätl lill juridiskt biträde.
Kommitténs betänkande övervägs efter remissbehandling för närvarande inom juslitiedeparlementet.

På uppdrag av regeringen har riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, domstolsverket och socialstyrelsen utgett en handbok för
dem som inom rättsväsendel sysslar med frågor om kvinnomisshandel och liknande
övergrepp. Boken, som utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för
nämnda myndigheter, innehåller en redogörelse för gällande bestämmelser och de
mekanismer som ligger bakom våldet saml rekommendafioner för hur
förundersökning och rättegång bör bedrivas för atl i möjligaste mån ehminera
eller lindra påfrestningar eller skador för offren.

Bland pågående projekt inom justitiedepartementels område
av intresse i förevarande sammanhang kan nämnas ett förslag om ändring av rekvisiten
för grov misshandel som lagts fram i en departementspromemoria (Ds Ju 1986:11).
Härigenom skulle straffen för allvariigare former av misshandel komma att
skärpas. Förslaget tar bl.a. sikte på olika former av kvinnomisshandel.
Promemorian övervägs efter remissbehandling inom departementet med sikte på en
proposition under år 1987.

Det förtjänar här också anmärkas atl frågan om häktning
vid risk för återfall i bl.a. våldsbrott har ägnats särskild uppmärksamhet i
den proposition om häktning och anhållande som lades fram under våren 1987 och
som för närvarande är beroende på riksdagens prövning (prop. 1986/87:112).

Enligt nuvarande bestämmelser i 7 kap. 15 § sekretesslagen
(1980:100)

kan uppgift om enskilds personliga förhållanden i folkbokföringen eller

liknande registrering hemlighållas om det av särskild anledning kan antas atl

den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs.

Denna sekretess skall enligt förslag i betänkandet (SOU 1986:46) Integritets

skyddel i informationssamhället 2 utvidgas till alt avse all myndighetsregi

strering av befolkningen. Syftet år bl.a. atl underlätta för personer som

upplever sig vara förföljda att hemlighålla sin adress. Förslaget övervägs

efter remissbehandling med sikte på en proposition under år 1987. 57

Kvinnomisshandel är emellertid elt problem som bör
angripas inte endast Prop. 1987/88:137 med åtgärder av rättslig art. Även på
den sociala sidan har åtskilligt gjorts Bilaga 1 från myndigheternas sida.
Socialdepartementet utgav år 1983 en rapport-"Kvinnomisshandel.
Karlläggning och överväganden" (Ds S 1983:2) - som innehåller en genomgång
av del aktuella läget och en redovisning av tillgängliga resurser inom olika
områden saml förslag lill ytterligare åtgärder. Som etl resultat av rapporten
anslog regeringen samma år 2,4 milj. kr. för en treårsperiod till olika
försöksverksamheter. Dessa skall utvärderas under år 1987. Bland de olika
projekten kan nämnas två försöksverksamheter inom kriminalvården med
psykoterapeutisk behandling av män som dömts för våld mot kvinnor samt två
projekt i resp. Vällingby och Skellefteå som går ut på all utveckla
verksamheten med kontaktpersoner och kontaklfamiljer för misshandlade kvinnor.

Utöver vad som anslagils för försöksverksamheter av olika
slag har 1 milj. kr. avsatts för utbildning och information.

Av ovanstående redogörelse framgår atl man frän
statsmakternas sida under senare år ägnat stor uppmärksamhet åt problemet
kvinnomisshandel och genomför en hel rad åtgärder på såväl del rättsliga som
det sociala ■ området. Även kommuner och landsting har visat stort
intresse och i många fall lämnat bidrag till frivilliga verksamheter av olika
slag.

De från praktisk synpunkt kanske mest betydelsefulla
insatserna har dock gjorts av kvinnoorganisationerna, politiska och andra,
genom inrättande av kvinnojourer, övernatlningshem, rådgivning och juridisk
hjälp i olika former etc. Från dessa organisationer eller företrädare för dem
har, bl.a. i anslutning lill en av justitiedepartementet i december 1986
anordnad hearing, framhållits att det finns en mycket stor grupp av kvinnor
som upplever sig vara förföljda av män vilka fortlöpande hotar med övergrepp av
olika slag. I många fall är del fråga om män som tidigare avtjänat straff för
sådana övergrepp mot kvinnan. Man har från organisationernas sida fört fram tanken
att man för alt förebygga fortsatt misshandel eller liknande bron mot en kvinna
som tidigare har utsatts för detta skulle införa regler som efter utländskt
mönster gör det möjligt atl meddela ett förbud för gärningsmannen atl söka upp
kvinnan på nytt.

3 Gällande rätt

Förutom bestämmelser som mera direkt lar sikte på skydd av
liv och hälsa, såsom de slraffsanktionerade förbuden mot misshandel och
sexuella övergrepp, finns sådana som skall skydda medborgarna mot trakasserier
av olika slag. De i detta sammanhang mest intressanta straffbestämmelserna är
de som gäller hemfridsbrolt, olaga intrång och ofredande. Samtliga återfinns i
4 kap. brottsbalken (BrB) som handlar om brott mot frihet och frid.

I 6 § första stycket sägs sålunda att den som olovligen intränger
eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård
eller fartyg, skall dömas för hemfridsbrolt till böter. I andra stycket sägs
all om någon annars obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik,
annan byggnad eller fartyg, upplagsplats eller på annal dylikt ställe, skall
han dömas

JO

för olaga intrång till böter. I etl tredje stycke stadgas
strängare straff - Prop. 1987/88:137

fängelse högst två år - för grovt brott. Bilaga 1

Hemfridsskyddet gäller sålunda för bostad, vare sig den är
permanent eller tillfällig, medan inträngande i andra lokaler betecknas som
olaga intrång. Sistnämnda bestämmelse kom lill för atl skapa skydd i lokaler
där människor arbetar eller annars brukar vistas. Förutom arbetsplatser avses
trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter.

Hemfridsbrolt förutsätter att inträngandet eller kvarstannandel
har skett olovligen. Även den som lar sig in i smyg eller gömmer sig i annans
bostad omfattas av straffbestämmelsen. Däremot kan det inte bli hemfridsbrott
om t.ex. en make tränger in i eller stannar i en bostad som är gemensam för
makarna, även om del sker mot andre makens vilja.

Vad gäller olaga intrång skall gärningen ha förelagils "obehörigen"
för att vara straffbar. I förarbetena sägs härom att straffbestämmelsen inte
blir tillämplig om förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätl, sedvana
eller medgivande. Den som söker upp någon i en lokal till vilken allmänheten
har tillträde gör sig alltså inte skyldig till olaga intrång även om den
personen uttryckligen undanbett sig all bli kontaktad där.

Bestämmelser om ofredande återfinns i 7 §. Där sägs atl
den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud
eller annal hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, skall dömas för
ofredande till böter eller fängelse i högst sex månader. Till skillnad från vad
som gäller för hemfridsbrolt och olaga intrång är ofredande inte bundet till
någon bestämd lokal. Om emellertid en gärning kan bedömas som brott mot 6 §
skall endast denna tillämpas, även om beteendet också innefattar ofredande.
Detsamma gäller om gärningen kan bedömas som misshandel i någon form. Brollsbeskrivningen
för ofredande omfattar handlingar av myckel skilda slag. I förarbetena nämns
särskilt atl någon avsiktligt knuffar annan eller rycker eller sliter i hans
kläder och liknande. Vidare talas öm antastande av kvinnor med klappar eller
smekningar av olika slag. En väsentlig motivering för straffbudets tillkomst
var att man ville värna om kvinnofriden på gator och allmänna platser. S.k.
telefonterror hör också hit.

Såväl hemfridsbrott och olaga inträng som ofredande
förutsätter för åtal alt målsäganden har angett brottet lill åtal. Undantag
gäller för brott enligl 6 § som är grovt och för ofredande som har förövats på
allmän plats. I samtliga fall gäller också atl åklagaren får väcka åtal om han
finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt (11 §).

I giftermålsbalken (GB) finns en bestämmelse som syftar till
atl förebygga kränkningar i samband med att etl äktenskap upplöses. Enligt 15
kap. 11 § kan sålunda rätlen i mål om äktenskapsskillnad pä yrkande av endera
maken och för tiden fram till dess att lagakraftägande dom föreligger förordna
om sammanlevnadens hävande och om förbud för makarna vid vite av fängelse högst
etl år eller böter atl besöka varandra. Bestämmelsen finns kvar i den nya
äktenskapsbalk som träder i kraft den 1 januari 1988 (14 kap. 7 §). Vitel har
emellertid begränsats till alt avse pengar eller fängelse högst en månad.

Bestämmelsen infördes genom 1915 års lag om äktenskaps
ingående och

upplösning, som föregick den nu gällande giftermålsbalken. Den tillkom på

förslag av lagutskottet, som, till skillnad från lagberedningen, inte ansåg all

strafflagens regler om hemfridsbrolt var tillräckliga i
den aktuella situatio- Prop. 1987/88:137 nen. Man anförde alt erfarenheten från
tillämpningen av de då gällande Bilaga 1 bestämmelserna om skillnad till säng
och säte visade hur nödvändigt del var alt med tillhjälp av vite avskräcka den
ena maken från övergrepp mot den andre. Det sades också all elt förslag i detta
hänseende torde tillmötesgå ett ganska allmänt önskemål. Möjligheten alt
meddela besöksförbud har också vid utarbetandet av den nya äktenskapsbalken
ansetts fylla etl praktiskt behov av integriletsbetonad natur (prop. 1986/87:1 s.
338).

Meningen med viiesbestämmelsen i 15 kap. 11 § GB är
sålunda att skydda den ena maken från oönskade besök av den andre under den
ofta ganska uppslitande lid som kan föregå upplösningen av ell äktenskap. I och
med atl äklenskapsskillnadsdomen vinner laga kraft, förfaller emellertid
vitesförbudet och någon möjlighet atl förlänga det finns inte i vare sig den
nu gällande lagstiftningen eller enligt den nya äktenskapsbalken. Inte heller
kan dessa regler tillämpas på andra förhållanden än äktenskap. Den nuvarande
bestämmelsen kommer sällan lill användning.

Regler som på olika sätt motsvarar vad man i den allmänna
debatten har brukat avse med besöksförbud finns i flera främmande länder.
Redogörelsen i det följande begränsas till Danmark och USA.

4 Besöksförbud i utländsk rätt

4.1 Danmark

I Danmark har man en ordning som innebår all
polismyndigheten kan meddela besöksförbud genom "polililillhold". I
den danska strafflagen (den borgerlige straffelov) § 265 stadgas atl den som
kränker någons frid genom att i trots mot ett polisföreläggande tränga sig på
honom, förfölja honom med skriftliga meddelanden eller på annat liknande sätt
förolämpa honom straffas med böter eller "haefle" (dvs. elt
kortvarigt frihetsstraff på minst 7 dagar) eller vid försvårande omständigheter
med fängelse intill sex månader. I lagtexten används ordet advarsel, dvs.
varning, medan man i dagligt språkbruk använder ordet tilhold vilkel närmast
betyder föreläggande. Ett av polisen meddelat föreläggande gäller för en tid av
fem år. Genom straffbestämmelsen kriminaliseras en rad s.k. frihetskränkningar
som inte nödvändigtvis är straffbara enligt andra bestämmelser i slraffeloven.
Däremot är det vanligt alt en överträdelse av § 265 i praktiken ofta dessutom
är straffbar enligt andra bestämmelser.

I paragrafen sågs ingenting om atl polismyndigheten har rätl
alt utfärda föreläggande. Delta förutsätts gälla utan lagstadgande.

Straffansvar enligt § 265 i slraffeloven förutsätter
alltså ell föregående föreläggande från polismyndigheten. Sådant föreläggande
kan utfärdas efter anmodan av den kränkte. De materiella förutsättningarna för atl
meddela etl föreläggande framgår inte av strafflagen. Denna bedömning överlåts
till polismyndigheten. I praxis anses som regel atl det skall vara fråga om
upprepade kränkningar, all dessa skall ha pågått under en viss period och atl
det är sannolikt atl kränkningarna fortsätter om inget ingripande sker.

Enligt vad som har inhämtats angående praxis i Danmark
förekommer del 60

stora
variationer vad gäller typen av kränkningar. Det kan förutom om våld Prop.
1987/88:137

röra sig
om all följa efter någon på gatan, om brevförsändelser, lelefonpå- Bilaga
1

ringningar,
övervakning av annans bostad, inträng osv. Också synbarligen

oskyldiga
gärningar, t.ex. all skicka blommor och andra gåvor, kan föranleda

ingripande. Det anses också atl normala straffprocessuella
beviskrav skall

vara
uppfyllda, dvs. del skall vara höjt över varje rimligt tvivel atl den det

gäller är
skyldig.

Förutom regelrätta varningar förekommer också informella lillrältavis-ningar
och förmaningar från polisen. Om sålunda den som känner sig kränkt förklarar
sig nöjd med alt motparten tilldelas en mera informell tillrättavisning eller
förmaning, meddelas som regel inte något föreläggande. Om det emellertid
framgår av upplysningarna att det har förekommit straffbara övergrepp som den
kränkte inte önskar anmäla, förekommer del all polisen utfärdar ett sådant.

Även i fall då man anser alt det straffrättsliga skyddet
mot en viss gärning i sig självt borde vara tillräckligt meddelas ofta
föreläggande. Elt föreläggande som lar sikte på ett pågående individuellt
förhållande förmodas nämligen ha direkt effekt, vartill kommer atl den
förorättades primära intresse ofta är att få vara i fred för motparten, medan
önskemålet om all han skall bestraffas kominer i andra rummet. Man tar också
hänsyn lill gärningsmannens inställning. Om angriparen på etl trovärdigt sätt
förklarar atl han inte längre kommer atl besvära motparten eller om han ger en
rimlig förklaring lill varför han hittills har gjort det, kan etl föreläggande
befinnas onödigt. I sådana fall kan i stället eventuellt en informell förmaning
eller tillrättavisning meddelas.

Antalet begärda förelägganden är myckel högt i förhållande
till antalet medgivna sådana (för åren 1984 och 1985 sammanlagt 3.349 resp.
657). Detta antas bero främst på att ett stort antal framställningar resulterar
i informella tillsägelser.

Etl föreläggande gäller normall i fem år. Ingenting
hindrar att en kortare period fastställs, men delta förekommer knappast i
praktiken.

Föreläggande förs in i etl särskilt protokoll. Detta skall
delges den som föreläggandel avser och helst också underskrivas av denne.
Vederbörande skall samtidigt upplysas om de straffrättsliga konsekvenserna av
att han överträder föreläggandet. Protokollet tillställs bägge parterna och
föreläggandet registreras i kriminalregistret.

Föreläggandel bortfaller om den förorättade hemställer om
det. Det kan också bortfalla av sig självt om parterna etablerar en
"fredlig samvaro", t.ex. genom atl den förorättade frivilligt börjar
umgås med den andre. Polismyndigheten kan återta etl föreläggande vid vilken
tidpunkt som helst.

1 processuellt hänseende gäller enligt praxis all det är
polismyndigheten på den plats där parterna bor som utfärdar föreläggandet. Om
parterna bor i olika polisdistrikt blir del i regel polismästaren i det
polisdistrikt där den förorättade bor och där begäran om föreläggande har
gjorts som handlägger saken. Några föreskrifter i delta hänseende finns
emellertid inte.

Ett beslut av polismyndigheten kan överklagas hos jusfitsminisleriel.
Ett

överklagande skjuter emellertid inte upp verkställigheten. Lagligheten av ett

föreläggande kan också prövas av domstol. Det står klart att den som blir "

åtalad för överträdelse av föreläggandet kan få saken
prövad i denna process. Prop. 1987/88:137 Däremot synes det oklart i vad
mån domstolsprövning kan ske i annan Bilaga 1 ordning.

Åtal för överträdelse av § 265 förutsätter begäran av den
som blivit kränkt.

Om praxis vid utdömda straff finns enligt uppgift ingen
statistik. Straffen för mindre allvarliga och tillfälliga överträdelser av
straffelovens § 265 torde normalt stanna vid böter. I fall då det rör sig om
upprepade överträdelser och där gärningsmannens förföljelse har varit särskilt
systematisk eller av allvarlig art blir följden frihetsstraff, i regel korta haeftestraff.

4.2 USA

I flera nordamerikanska delstater förekommer särskilda
bestämmelser lill skydd för s.k. familjevåld (domestic abuse eller domestic violence).
Dessa bestämmelser ger domstolarna, vanligen särskilda familjedomslolar, rätt atl
utfärda tillfälligt eller mera långvarigt förbud för en familjemedlem all
företa vissa närmare angivna handlingar mot annan familjemedlem. Sådana
bestämmelser finns i Arizona, Californien, Colorado, Hawaii, Idaho, Minnesota,
New York, Nevada, Oregon, South Dakota, och Washington.

Som exempel på denna typ av bestämmelser kan nämnas
lagstiftningen i Minnesota. I en särskild lag, Domestic Abuse Act, definieras "domestic
abuse" som åsamkande av fysisk skada eller misshandel eller fara för sådan
handling gentemot medlemmar av samma familj eller hushåll. Som familje-eller
hushållsmedlemmar avses äkta makar, tidigare äkta makar, föräldrar, barn,
personer som är släkt med varandra och personer som vid tillfället bor
tillsammans eller tidigare har boll tillsammans och personer som har barn
tillsammans oavsett om de har varit gifta eller levt tillsammans vid någon
lidpunkt.

Den som har blivit utsatt för familjevåld kan begära skydd
enligt lagen genom att inge en skriftlig under edlig förpliktelse avgiven
försäkran som innehåller uppgifter om vad som har förevarit. Ansökningen kan
ges in oavsett om det förekommer något mål, familje- eller straffrältsligt,
mellan parterna. Domstolen skall sedan hålla förhör med parterna inom fjorton
dagar. Om domstolen finner skäl till del kan den utfärda ell skyddsföreläggande,
"order for protection", atl gälla för en lid av högst ell år. Detta
föreläggande kan innehålla förhållningsregler (relief) av olika slag, t.ex. all
någondera parten skall avhålla sig från all begå våld, alt den skyldige parten
utestängs från den gemensamma bostaden eller all den skyldige parlen skall
underkasta sig behandling eller social rådgivning eller någon annan åtgärd som
bedöms nödvändig för att skydda en familje- eller hushållsmedlem.

För den händelse ansökningen ger vid handen atl det
föreligger en omedelbar fara för våld kan domstolen omgående utfärda etl
föreläggande som gäller för en tid av högst fjorton dagar. Den som överträder elt
skyddsfördäggande kan omedelbart häktas. Att överträda föreläggandet betraktas
som förakt mot domstolen (contempt of court) och bestraffas enligt en särskild
bestämmelse.

Liknande
lagstiftning finns i Colorado, North Dakota, Nevada och

Hawaii. 62

I vissa stater förutsätts atl det pågår en process mellan
parterna för att elt Prop. 1987/88:137 skyddsföreläggande i familjerelationer
skall utfärdas. Elt exempel härpå är i Bilaga 1 lagstiftningen i Californien.
Enligt denna kan domstolen i mål som rör vårdnad om barn eller
äktenskapsskillnad utfärda en order som förbjuder en viss person alt kontakta,
skada, attackera, hota, sexuellt antasta, misshandla eller störa husfriden för
annan medlem av familjen eller hushållet. En förutsättning är all den som
ansöker om elt sådant förbud visar goda skäl för det. Överträdelse av ett
utfärdat förbud straffas enligt en särskild bestämmelse i strafflagen.
Straffet är böter högst 100 dollar eller fängelse i högst sex månader eller en
kombination av böter och fängelse.

I kalifornisk lag finns därjämte särskilda bestämmelser
för atl förhindra familjevåld (Domestic Violence Prevention Act). Dessa går ul
på att åstadkomma en separation under en tillräckligt lång lid för all de
inbegripna personerna skall kunna lösa problemen. Enligl dessa regler kan
domstolen också utfärda en "reslraining order" som garanterar
separation under förutsättning atl en person kan på etl trovärdigt sätt visa
alt hon eller han varil utsatt för misshandel (abuse). Domstolen kan också
utfärda order av den typ som gäller vid äktenskapsskillnad eller vårdnadsmål.
En tillfällig order gäller högst 25 dagar, om den fastställs efter förhör högst
etl år. Den kan emellertid förlängas.

1 Idaho, Oregon, och Washington finns särskilda regler om
skydd för en utsatt part i samband med skilsmässa.

I New York har man ett syslem enligl vilket familjevåld
kan behandlas såväl vid familjedomstol som vid brottmålsdomstol. En process vid
familje-domsiolen tjänar då syftet att stoppa familjevåld och skydda parterna
medan en handläggning i brottmålsdomstol syftar till åtal och dom. Med famiije-eller
hushållsmedlemmar avses personer som är besläktade köttsligt eller genom
ingifte, personer som är gifta med varandra, personer som har varit gifta med
varandra och personer som har barn tillsammans oavsett formen för samlevnad. Om
brott har begåtts i familjeförhållanden kan rätlen utfärda en skyddsorder av
innebörd bl.a. att den ena parten åläggs att hålla sig undan från familjens
eller någon hushållsmedlems hem, skola eller arbetsplats. En sådan order kan
utfärdas såväl under pågående rättegång som i samband med dom eller med
villkorlig frigivning. En överträdelse av skyddsorder kan bestraffas särskilt.
En sådan bestraffning kan t.ex. innebära att villkorlig frigivning eller
villkorlig dom förverkas.

Det förtjänar framhållas i sammanhanget att flera
amerikanska stater, t.ex. Californien och New York, tycks ha väl utvecklade
sociala program för att komma tillrätta med familjevåldet.

I vissa stater finns också bestämmelser om skydd för andra
brottsoffer än sådana som har råkat ul för våld inom familjen.

I Californien kan domstolen utfärda en tillfällig skyddsörder
(temporary reslraining order) lill skydd för den som har råkat ul för
trakasserier (harassment).

"Harassment" definieras som ett uppsåtligt
handlande riktat mot en

speciell person som allvarligt oroar, förargar eller besvärar personen i fråga

och som inte har något legitimt syfte. Handlingssättet måste vara sådant atl

del skulle förorsaka en förståndig person allvarlig känslomässig störning och 63

måste också faktiskt förorsaka sådan störning hos
klaganden. Det skall beslå Prop. 1987/88:137 av en serie handlingar under en
lidsperiod som tillsammans utvisar all Bilaga 1 vederbörande har till syfte alt
skada eller störa offret. En tillfällig skyddsorder kan utfärdas för en period
av högst 15 dagar. Efter förhör hos domstolen kan en mera permanent order
utfärdas för en tidsperiod av högst tre år. överträdelse av skyddsordern
bestraffas som förakt mot domstolen enligt strafflagen. I strafflagen finns för
övrigt också bestämmelser till skydd för parter och vittnen under pågående
förhandling. Straffet för överträdelser av en skyddsorder är böter, högst 1 000
dollar, eller fängelse i högst 6 månader eller båda dessa påföljder i
kombination.

Liknande bestämmelser finns i Hawaiis lag.

1 staten New York finns också bestämmelser om skydd av
andra brottsoffer än sådana som har råkat ut för familjevåld. Sådan
skyddsorder, som är utformad efter samma mönster som den som gäller i mål om
familjevåld, förutsätter en pågående broltmålsulredning eller rättegång. En
skyddsorder kan då utfärdas som etl villkor för frigivning från häkte. En
skyddsorder kan också utfärdas i samband med dom.

I Missisippi har man i rättegångsbalken etl särskilt
kapitel om "Peace Bonds". I delta sägs bl.a. atl om en trovärdig
person under ed vittnar om atl han eller hon har blivit utsatt för hot mot
person eller egendom och det finns skäl all tro alt ett brott kommer atl begås
kan en domare utfärda arresieringsorder. Om del vid förhör visar sig alt det
finns skäl att tro all personen i fråga kommer att begå det påstådda brottet,
kan han som villkor för frigivning avkrävas borgen till en sådan summa, under
sådana säkerhels-föreskrifter och för så lång lid, dock icke överstigande 12
månader, som domaren föreskriver. Etl sådant föreläggande kan också utfärdas i
samband med dom för en tid av högst två år.

5 Överväganden och förslag

5.1 Finns det behov av bestämmelser om besöksförbud?

Av redogörelsen för gällande rätt framgår atl de flesta av
de beteenden som är utmärkande för män som förföljer en viss kvinna är
straffbelagda enligl gällande lag. Förutom straffbestämmelserna för kroppsliga
övergrepp ger bestämmelserna om hemfridsbrolt och ofredande etl ganska
långtgående skydd. Vad som har uppgelts vålla problem är emellertid vissa fall
av personförföljelse som inte kan hänföras lill del straffbara omrädet.

Sådan förföljelse kan gestalta sig på olika sätt,
exempelvis genom återkommande brev, telefonuppringningar e.d. En inte sällan
förekommande situation upppges vara att en man som har dömts för någon form av
övergrepp mot en kvinna återkommande uppehåller sig omedelbart intill kvinnans
arbetsplats eller bostad sedan han frigivils från fängelsestraffet. Ibland kan
naturligtvis förfaranden av delta slag anses ha passerat straffbar-helsgränsen
för t.ex. ofredande eller hemfridsbrott, men detta är långt ifrån alltid eller
ens oftast förhållandel. Hänvändelser från kvinnans sida till polisen blir då i
allmänhet resultatlösa, eftersom inget brott kan anses ha

64

begåtts: försök eller förberedelse till ofredande eller
hemfridsbrott är ju inte Prop, 1987/88:137

strafflDdagt. Bilaga 1

I praktiken kan detta få allvarliga konsekvenser för
kvinnan. Hon tvingas kanske byta bostad och hemlighålla sin adress och söker ibland
vidta åtgärder för att "byta identitet". Till detta kommer att en del
fall är kända då ett sådant beteende från mannens sida slutligen resulterat i
att ett allvarligt misshandelsbrott har begåtts.

Det är huvudsakligen med sikte på sådana fall som tanken
på besöksförbud har aktualiserats. Meningen med etl besöksförbud skulle främst
vara att möjliggöra etl omedelbart polisingripande i en situation som i det
särskilda fallet upplevs som hotande eller skrämmande och därigenom förhindra
att ett övergrepp sker och motverka fortsatt förföljelse. Som närmare utvecklas
i det följande torde eventuella regler i ämnet inte böra begränsas lill förbud
mot besök utan även gälla vissa andra uttryck för förföljelse. I del följande
används emellertid besöksförbud som en sammanfattande term.

Mot tanken på att införa regler om besöksförbud kan
invändas att man oavsett hur regleringen utformas kan förutse vissa fillämpningssvårigheter.
Den avhållande effekten av ett av myndighet meddelat beslut av detta slag skall
vidare inte överdrivas. En person som har för avsikt all förgripa sig mot en
annan kan naturligtvis inte alltid förutsättas låta sig hindras av ett sådant
förbud.

Även om alltså ett ett av myndighet meddelat besöksförbud
kan förutsättas ha en begränsad effekt kvarstår det faktum att del ändå i
vissa fall kan förhindra brott genom ett fidigt ingripande. Del kan också bidra
fill känslan av en viss trygghet för t.ex. en förföljd kvinna om hon vet atl
hon kan ringa polisen och fä hjälp så snart mannen på ett eller annat sätt
försöker kontakta henne.

Regler om besöksförbud och liknande finns i flera
främmande länder. Med hånsyn fill vad som har upplysts om den ofta myckel svåra
praktiska situationen för kvinnor som upplever sig vara förföljda synes
övervägande skäl tala för att denna väg inte lämnas oprövad. I det följande
diskuteras närmare hur regler i ämnet skulle kunna utformas.

5.2 Förutsättningarna för besöksförbud

5.2.1 Den brottsliga handlingen och brottsoffret

När det gäller att la ställning till utformningen av
regler om besöksförbud till skydd för den som upplever sig vara förföljd i
situationer av här aktuellt slag inställer sig till en början frågan under
vilka förutsättningar det skall finnas möjlighet att meddela ett sådant förbud.

Då ett besöksförbud - i vart fall om det skall utformas pä
ett sått som gör att

det ter sig effekfivt - är en ganska långtgående åtgärd, synes till en början

böra gälla atl det endast bör kunna komma i fråga när den som förbudet

skulle riktas mot har begått en brottslig gärning som är riktad mot den

personliga integriteten. Att öppna möjlighet att meddela besöksförbud även

i andra fall synes vara att gå alltför långt. Det är nämligen så förhållandevis

vanligt i samband med att äktenskap och samboförhållanden upplöses alt den (5

5 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

ena parten - som kanske inte önskat separationen - under
lång tid på olika Prop. 1987/88:137

sätt söker få kontakt med den andra, ofta med sikte på att
sammanlevnaden Bilaga 1

skall återupptas. Detta kan naturligtvis te sig ytterligt
besvärande för den

som drivit fram separationen. Man är emellertid här inne
på förhållanden

som i sådan grad tillhör privatlivet alt det skulle te sig
opåkallat att införa

regler om besöksförbud meddelade av myndighet för dylika
fall. Man måste

kräva något mera, och någon annan avgränsning än som
följer av etl krav på

att straffbar handling har begåtts synes svår att finna.

Del vanligaste fallet då behov av besöksförbud uppstår
torde vara att offret har varit utsatt för misshandel, olaga hot eller annat
brott mot liv, hälsa eller ■ frihet och därefter på olika sätt förföljs
av gärningsmannen. Men även andra fall kan tänkas, nämligen brott mot någons
frid, t.ex. intrång i hemmet eller brev- eller telefontrakasserier.

Av betydelse är också om det rör sig om en enstaka eller
flera gärningar och, i del senare fallet, under hur lång tid de har pågått. Vid
upprepad brottslighet behöver det givetvis inte röra sig om samma slags
gärning; i själva verket är det vanligt alt en gärningsman som led i en
förföljelse lar till olika metoder, t.ex. såväl misshandel som hemfridsbrott
och ofredande. Man får här göra en bedömning från fall till fall. Allmänt sett
bör gälla att ju allvarligare brott det rör sig om, desto mindre bör man i
övrigt kräva för att gärningsmannen skall kunna åläggas besöksförbud. Även en
enstaka misshandel eller sexuellt övergrepp bör kunna föranleda besöksförbud
om förutsättningarna i övrigt föreligger.

En utlyeklig förutsättning bör emellertid vara att en förföljelsesiluation

föreligger, dvs. gärningsmannen ringer eller skriver till den som utsatts för

brottet eller uppehåller sig utan anledning vid återkommande tillfällen i ■

närheten av hans eller hennes bostad.

Frågan om besöksförbud har aktualiserats som ett led i
möjligheterna att begränsa kvinnomisshandel. Det är troligt atl en bestämmelse
om besöksförbud skulle få sitt väsentligaste användningsområde i sådana
sammanhang. Erfarenheterna av utländsk rätl ger också detta vid handen.

Även andra situationer där besöksförbud ter sig motiverat
kan emellertid tänkas. Det förekommer sålunda också alt en kvinna som har en
känslomässig relation till en viss man förföljer denne även om
handgripligheter av naturliga skäl är ovanliga i dessa situationer. Vidare kan
behov av besöksförbud tänkas föreligga i fall där någon har gjort sig skyldig
till övergrepp mot barn. Exemplen kan göras många.

Även om en bestämmelse om besöksförbud mest kommer att
användas för alt skydda kvinnor som är utsatta för förföljelse finns del inte
anledning att begränsa tillämpningsområdet för en ny lagbestämmelse till dessa
fall. En möjlighet skulle vara att - efter mönster av amerikansk rätt -
begränsa tillämpningen till fall av familjevåld. Inte heller detta är lämpligt,
bl.a. med hänsyn att det kan finnas typiska fall av kvinnomisshandel där
parterna inte har varit samboende.

Det anförda talar för alt det saknas skäl att begränsa en
bestämmelse om besöksförbud till en viss typ av brottsoffer. I stället bör på
samma sätt som enligt dansk rätt bestämmelserna få en generell utformning.

Sammanfattningsvis bör beträffande den handling som kan
föranleda "6

besöksförbud gälla atl del skall röra sig om brott mot
annans liv, hälsa, frihet Prop. 1987/88:137 eller frid. Ett krav bör
vidare ställas på atl den som blivit utsatt för brottet ■ Bilaga 1
därefter förföljs av gärningsmannen.

5.2.2 Fara för fortsatta övergrepp

Syftet med ett besöksförbud är atl hindra all någon som
blivit utsatt för etl brott i en eller annan form blir angripen på nytt av
samma gärningsman. En förutsättning för att ett sådantförbud skall kunna
meddelas är alltså att det finns en äterfallsrisk. Sådana riskbedömningar är
generellt sett mycket vanskliga att göra. I vissa fall är det emellertid
uppenbart att det finns en risk för upprepning av elt visst beteende på grund
av parternas speciella relationer och i betraktande av vad som tidigare har
hänt. Del handlar nämligen just om situationer som utmärkts av atl den ena
parlen förföljer den andra.

Fråga år emellertid vad man skall kräva för all anse att
en risk föreligger. Klart är alt, om det redan när besöksförbudet aktualiseras
föreligger upprepad konstaterad brottslighet som riktar sig mot elt och samma
offer, ett besöksförbud bör kunna meddelas om det inte finns någon omständighet
som direkt tyder på att övergreppen definitivt har upphört. Som tidigare nämnts
behöver det inte röra sig om samma sorls brott.

Om del däremot rör sig om en enstaka handling krävs större
försiktighet vid bedömningen. Utöver den omständigheten alt brottsoffret är
utsatt för förföljelse - vilket enligt vad som förut sagts bör tillhöra de
grundläggande förutsättningarna - bör del avgörande vara om brottsoffret känner
ängslan för gärningsmannen och om denna ängslan objektivt sett ter sig
välgrundad. Även om det rör sig om etl enstaka brott kan det finnas
omständigheter kring detta - hotfulla uttalanden som inte är av sådan styrka
att de kan betecknas som olaga hot eller alt gärningsmannen på något annat sätt
genom sitt uppträdande låter ana att han inte tänker lämna offret i fred.

Här måste givelvis också beaktas vad som anförts under
avsnitt 5.2.1 om den brottsliga handlingen. Som där har framhållits bör gälla
all ju allvarligare handling det rör sig om desto mindre bör man kräva för att
gärningsmannen skall åläggas besöksförbud. Eller med andra ord: man bör inte
ställa så stränga krav när man bedömer risken för återfall om del handlar om elt
verkligt allvarligt övergrepp.

5.2.3 Brottsoffrets begäran som förutsättning för
besöksförbud

Besöksförbud bör liksom enligl utländsk lagstiftning kunna
komma i fråga endast på begäran av den som har utsatts för övergreppet eller
övergreppen. När det gäller kvinnomisshandel är det visserligen ett välkänt
förhållande att många kvinnor som blivit misshandlade upprepade gånger av samme
man trots delta lar emot honom eller t.o.m. tar initiativ till sammanträffande
med ny misshandel som följd. Inte minst inom kriminalvården har man erfarenhet
av denna problemalik.

Även om del finns situationer där kvinnan så att säga kan
behöva skyddas mot sig själv skulle det innebära ett alltför långtgående
ingrepp i den

personliga integriteten alt ålägga någon besöksförbud i
förhållande till en Prop. 1987/88:137 person som inte har begärt del. Däremot
bör givetvis ingenting hindra att ett Bilaga 1 brottsoffer av sociala eller
andra myndigheter görs uppmärksam på möjligheten att begära besöksförbud eller
t.o.m. övertalas till detta. Vid etl genomförande av rällshjälpskommilténs
tidigare nämnda förslag (avsnitt 2) kommer hithörande frågor naturligtvis också
atl tillhöra dem som skall uppmärksammas av sådana juridiska biträden som kan
förordnas åt målsäganden vid sexualbrott.

I lagtexten bör därför ingå som ett rekvisit all
besöksförbud kan meddelas endast på begäran av den som har drabbats av ett
brott.

5.3 Besöksförbudets innehåll

För alt ett besöksförbud skall kunna fungera effektivt som
medel att förhindra fortsatta övergrepp mot en viss person bör föreskriften
uppenbarligen sträcka sig längre än till att enbart omfatta ett förbud alt
begå lagslridiga handlingar, såsom hemfridsbrolt och ofredande. En föreskrift
av detta innehåll skulle ju också te sig meningslös med hänsyn till all sådana
handlingar är förbjudna redan genom kriminaliseringen.

Lämpligen bör en föreskrift i ämnet efter omständigheterna
fill en början kunna innehålla att gärningsmannen förbjuds atl söka upp offret
men också alt la kontakt på annal sätt, t.ex. genom brev eller telefonsamtal.
Eftersom del synes vara typiskt för de fall som det här gäller att
gärningsmannen ibland söker skrämma offret genom atl ständigt dyka upp i hans
eller hennes närhet ulan alt i och för sig ta kontakt, bör han också kunna
förbjudas att utan anledning uppehålla sig i den omedelbara närheten av offrets
bostad, arbetsplats eller annan plats där han eller hon regelbundet befinner
sig. Här bör man naturligtvis iaktta försiktighet, så att gärningsmannens
rörelsefrihet inte beskärs mer än vad som är påkallat med hänsyn till
bestämmelsens syfte. Förbudet bör inte heller gälla om offret i ett visst fall
gått med på att träffa den som har besöksförbud eller på annat sätt bli
kontaktad tillfälligt.

I lagtexten bör stadgas alt en föreskrift efter
omständigheterna får innehålla förbud för den som begått brotlef att utan den
drabbades medgivande eller annal godtagbart skäl söka upp honom eller henne,
söka kontakt genom brev eller telefonsamtal eller uppehålla sig i omedelbar
närhet av hans eller hennes bostad eller arbetsplats. Med tanke pä att
omständigheterna i det enskilda fallet kan växla bör det av lagtexten också
uttryckligen framgå alt föreskriften får innefatta också andra förbud av
liknande slag.

5.4 Beslutsmyndighet och förfarandet vid utfärdande av

besöksförbud. Lagregelns placering

När det gäller frågan vilken myndighet som skall få
befogenhet att utfärda

besöksförbud
finns det, som också framgår av redogörelsen för utländsk rätt,

olika
länkbara alternativ. Klart synes till en början vara all, med hänsyn fill

de sakliga
lösningar som förut har förordats, upjjgiften lämpligen bör

68

ankomma på något organ inom rättsväsendet. De instanser
som där kan vara Prop. 1987/88:137

aktuella är närmast polismyndighet, åklagare eller domstol. Bilaga 1

Man synes här ha anledning atl skilja mellan olika fall.
Till en början kan ju situationen vara den att frågan om besöksförbud är
aktuell under en pågående rättegång om ansvar för brottslig gärning som helt
eller delvis ligger till grund för framställningen om besöksförbud. För sådana
fall synes del klart att den domstol som dömer i brottmålet även bör kunna ta
ställning till frågan om besöksförbud. Talan bör i sä fall kunna föras av
åklagare i brottmålet men rätten bör också kunna meddela beslut självmant. Även
här bör emellerfid krävas en begäran från målsägandens sida. Meddelas ett
sådant förbud, bör beslutet tas in i domen såsom ett beslut om särskild
rättsverkan av brottet.

Det praktiska fallet torde emellertid snarare bli atl
frågan kommer upp först sedan brottmålet avgjorts och gärningsmannen avtjänat
eventuellt fängelsestraff som ådömts honom. Naturligtvis skulle även för sådana
fall kunna gälla atl ärendet tas upp av allmän domstol, varvid etl särskilt
stämnings- eller ansökningsförfarande får förutsättas. Regleringen kunde i så
fall utformas efter förebild av t.ex. lagen (1986:436) om näringsförbud eller
lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall m.m., vilka
båda ger domstol befogenhet atl meddela vissa förbud i brottsförebyggande
syfte.

När anknytning saknas till ett pågående brottmål synes å
andra sidan ärenden av den karaktär del här gäller te sig i viss mån främmande
för omedelbar domstolsprövning. Till detta kommer att omständigheterna ibland
kan vara sådana all frågan om förbud bör tas upp omgående efter en hänvändelse
från brottsoffrets sida i en akut situation. Beaktas bör också atl etl
besöksförbud visserligen innebär en inskränkning av den personliga friheten men
har förhållandvis begränsade rättsverkningar och inte lill närmdsevis så
långtgående konsekvenser som exempelvis ett näringsförbud.

Det anförda talar för att domstolarna inte lämpligen bör
belastas med att falla beslut i första instans i sådana ärenden utan atl dessa
i stället bör kunna ankomma på åklagare eller polismyndighet med möjlighet till
överprövning av domstol. För åklagarmyndigheterna är åter den typ av prövning
som det här gäller mindre väl lämpade, eftersom dessa myndigheter inte i andra
sammanhang har att fatta beslut i frågor av renodlat brottsförebyggande
karaktär.

Däremot synes polismyndigheterna väl ägnade atl pröva
hithörande frågor, vilka närmast är av politirättslig natur. För de drabbade
torde det te sig naturligt alt vända sig lill polisen som lar emot anmälningar
om brott och som även i andra sammanhang kan meddela beslut som syftar lill all
förebygga brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Att förlägga
prövningen till polisen skulle också överensstämma med den ordning som
tillämpas i Danmark. Från rättssäkerhetssynpunkt synes några invändningar inte
kunna riktas mot en sådan ordning under förutsättning atl beslutanderätten
förbehålls juristulbildad personal inom polisen och att beslutet går atl
överklaga till domstol.

Övervägande skäl synes alltså tala för att frågan om
besöksförbud prövas

69

6 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

av polismyndighet når saken inte aktualiseras under en
pågående rättegång. Prop. 1987/88:137

Polismyndighetens beslut bör kunna överklagas till allmän domstol. Bilaga 1

Vad gäller den lagtékniska placeringen av de bestämmelser
som behövs synes man med de lösningar i sak som här har förordals ha anledning atl
avslå från tanken på en sårskild lag, något som också med tanke på ämnets
speciella karaktär får anses vara en fördel. I stället ler det sig naturligt
alt de grundläggande bestämmelserna i ämnet placeras i polislagen (1984:387),
lämpligen bland de regler som behandlar särskilda befogenheter i den skyddande
och förebyggande verksamheten. Vidare bör med sikte på de situationer då
domstol skall besluta om besöksförbud i samband med prövningen av brottmål en
bestämmelse las in i 36 kap. BrB.

5.5 Varaktigheten av meddelat besöksförbud

Besöksförbud bör alltid meddelas för viss tid. Tiden bör
under inga omständigheter få överskrida fem år från den lidpunkt då brottet
begicks. Normall bör emellertid kortare lid fastställas. Förbudet bör dessutom
under vissa förutsättningar kunna upphävas före den bestämda tiden. Dels bör
det givetvis kunna upphöra på begäran av den som har ansökt om förbudet. Vidare
bör det kunna upphöra på begäran av den som har ålagts förbudet om han eller
hon anför godtagbara skäl för detta. Etl sådant skäl kan vara att parterna har
försonats eller atl det i vart fall står klart atl de utan invändning av den
till vars skydd förbudet meddelats har återupptagit någon form av umgänge med
varandra. Åven om ett upphävande regelmässigt aktualiseras genom anmälan från
den ena eller andra parten bör del inte vara något hinder atl polisen självmant
upphäver ell förbud om sådana omständigheter framkommer atl del står klart att
förbudet inte längre behövs.

I
lagtexten bör anges att polismyndighets beslut gäller omedelbart men efter
ansökan kan omprövas av den tingsrätt som har dömt i brottmålet eller den
tingsrätt inom vars område den som har drabbats av brottet har sitt hemvist.

5.6
Påföljd för överträdelse av besöksförbud

En överträdelse av ell besöksförbud kommer i många fall
att innefatta en handling som är belagd med straff enligt brottsbalken, såsom
misshandel, hemfridsbrott etc. Enligl vanliga principer bör i sådana fall
normalt dömas för båda brotten i brotlskonkurrens.

En
särskild straffbestämmelse för överträdelse av besöksförbud kommer att få belydelse
främst för sådana handlingar som inte är straffbara enligt andra lagrum, såsom atl
vederbörande uppehåller sig på platser som han enligt förbudet inte har rätt fill,
ulan atl delta innefattar t.ex. ofredande eller hemfridsbrott. Med beaktande
härav bör straffskalan lämpligen omfatta böter eller fängelse i högst sex
månader, vilket motsvarar vad som gäller för ofredande. Mera bagaldlartade
överträdelser bör inte föranleda straffansvar och böter bör vara normalpåföljd
i de fall lagföring sker. Det år hår att märka att den mest väsentliga fördelen
med regler om besöksförbud inte ligger i alt gärningsmannen kan dömas till
straff ulan i all polisen får möjlighet alt ingripa i akuta situationer.

70

För åtal bör förutsättas angivelse av målsäganden, dvs.
den lill vars skydd Prop. 1987/88:137 förbudet har meddelats. Beivran av
överträdelse av föreskrift i meddelat Bilaga 1 besöksförbud bör i övrigt
ske såsom vid brott på vanligt sätt, dvs. åtalas av åklagare vid allmän
domstol. Vid prövningen bör självfallet domstolen liksom i vanliga brottmål ta
hänsyn fill samtliga omständigheter i målet.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har upprättats förslag till ändring
i polislagen och brottsbalken. Förslagen fogas som bilaga till denna
promemoria.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)

22a §

Första stycket

Bestämmelserna i detta stycke ger polismyndighet
befogenhet att under vissa förutsättningar meddela särskilda föreskrifter till
förekommande av olika slags övergrepp. I blickpunkten för regleringen står
framför allt den situation som vissa kvinnor befinner sig i när en man som
tidigare dömts för brott mot kvinnan efter avtjänat straff fortsätter att
förfölja henne. Bestämmelserna har emellertid avfattats generellt och är
tillämpliga även i andra situationer såsom exempelvis vid trakasserier av
åldringar.

En grundförutsättning för atl polismyndigheten skall få
meddela föreskrift om besöksförbud är enligt/öwra meningen att någon förföljs
av den som har gjort sig skyldig till brott av visst slag.

Som framgår av styckets omfattning i övrigt avses härvid
förföljelse i den överförda betydelse som uttrycket brukar tilläggas allmänt
språkbruk. Förföljande i den mening som avses här föreligger, om någon vid
återkommande tillfällen på ett påträngande eller eljest besvärande sätt söker
kontakt med en annan person mot vad han vet eller bör inse vara den andras
önskan. Detta gäller vare sig förföljelsen sker genom brev eller telefonsamtal
eller genom att den förföljande t.ex. vid upprepade tillfällen uppehåller sig i
omedelbar närhet av den andras bostad. I sakens natur ligger att man inte av
den som begär att besöksförbud meddelas kan kräva lika stark bevisning om
enskilda incidenter som fordras för straffansvar i ett brottmål.

Det brott som kan ligga lill grund för föreskrifter av här
aktuellt slag skall

ha riktat sig mot den andras hälsa, frihet eller frid.
Härmed avses i första hand •

något av de brott som omfattas av 3 och 4 kap. BrB. På
samma sätt som det

likartade rekvisitet i 26 kap. 7 § BrB inbegriper
emellertid ullryckel också

åtskilliga
andra brott. Uppenbart är sålunda alt flertalet av sexualbrotten i 6

kap. BrB
hör hit liksom exempelvis rån enligt 8 kap. 5 § samma balk. Av

förmögenhetsbrotten
kan även stöld och grov stöld vara att hänföra lill de

brott som
avses här, nämligen om stölden innefattar fridsbrott såsom

regelmässigt
är fallet vid bostadsinbrott. Också brott som avses i fjärde

71

stycket förevarande paragraf får anses utgöra ell brott
som riktar sig mot Prop. 1987/88:137

annans frid. Bilaga 1

I ärendet skall kunna konstaleras alt den mot vilken
föreskriften riktar sig har gjort sig skyldig lill brottet. Så är givetvis
fallet, om denne genom lagakraftvunnen dom har fällts till ansvar. Om åklagaren
har meddelat åtalsunderlåtelse för brottet, t.ex. enligt 20 kap. 7 § första
stycket 3 eller 4 rättegångsbalken, hindrar emellertid detta inte alt ell
ärende angående meddelande av föreskrift las upp. Brottet kan också tänkas ha
varit föremål för rapporteftergift eller strafföreläggande, men med hänsyn till
att besöksförbud i allmänhet inte bör kunna komma ifråga om den aktuella
brottsligheten varit av mer bagatellarlad karaktär torde sådana brott normalt
inte kunna anses som kvalifikalionsgrundande. Över huvud taget gäller
emellertid all frågan om vederbörande har gjort sig skyldig lill del brott som
är aktuellt utgör ett prejudicidlt spörsmål och att bevisning kan föras även på
annat sätt än genom åberopande av en lagakraftvunnen dom.

Är brottet föremål för förundersökning eller rättegång bör
emellertid polismyndigheten inte ta upp frågan om meddelande av föreskrift. 1
sädana fall kan den misstänkte bli föremål för straffprocessuella åtgärder, och
domstolen kan i domen meddela föreskrift enligt förslaget till 36 kap. 6 a § BrB.
Finns en tidigare lagakraftvunnen dom på ett brott av här avsett slag bör dock
polismyndigheten kunna ta upp frågan om föreskrifter utan hinder av , , alt
förundersökning pågår om elt senare begånget brott.

Behörigheten att meddela föreskrift har förbehållits
polismyndigheten, och en enskild polisman får således inte fatta beslut i
frågan. I enlighet med de principer som ligger till grund för gällande
delegationsföreskrifter bör bara polischefen eller juristulbildad tjänsteman i
polischefskarriären kunna fatta beslut på polismyndighetens vägnar, se 15 och
16 §§ polisförordningen (1984:730). Ulan särskild föreskrift torde det stä
klart att behörig polismyndighet är den inom vars område den som anser sig
behöva skydd av föreskriften har hemvist.

En förutsättning för atl polismyndigheten skall kunna ta
upp frågan är atl den som drabbas av brottet begär det. En sådan begäran kan
framställas både muntligen och skriftligen.

Det föreskrivs vidare som en förutsättning för att
föreskrift skall få meddelas alt det skall bedömas erforderligt till förekommande
av fortsatta övergrepp. Därvid bör naturligtvis i första hand brottets
beskaffenhet och gärningsmannens handlande därefter beaktas. Etl typfall är som
förut har nämnts när en man som har dömts för övergrepp mot en kvinna efter
avtjänat straff fortsätter att trakassera henne genom atl söka kontakt på olika
sätt eller genom atl uppehålla sig i omedelbar närhet av hennes bostad. Ibland
kan givetvis den brottslighet för vilken lagföring skett i sig vara
tillräckligt som indikation på att en föreskrift behöver meddelas.

I andra meningen ges exempel på sådana föreskrifter som
kan vara aktuella. En föreskrift kan sålunda avse förbud mot atl utan den
drabbades medgivande eller annat godtagbart skäl söka upp honom eller henne, ta
kontakt genom brev eller telefonsamtal eller uppehålla sig i omedelbar närhet
av hans eller hennes bostad. Det torde i första hand vara föreskrifter av detta
slag som framstår som praktiskt motiverade. Polismyndigheten kan

72

emellertid också meddela annan sådan föreskrift. Av avfattningen
framgår Prop. 1987/88:137 att föreskriften i så fall förutsätts vara helt
likartad de exempel som lämnas. Bilaga 1

Någon obligatorisk skyldighet för polismyndigheten all
meddela föreskrift så snart de formella förutsättningarna för detta är
uppfyllda har inte avsetts gälla, utan polismyndigheten har alllid alt bedöma
frågan om detta i det särskilda fallet ärjämpligt. I sådana fall då
kontrahenterna på grund av att de har gemensamma barn, egendom som är föremål
för pågående bodelning e.d. har anledning att hålla kontakt med varandra är ett
besöksförbud av naturliga skäl ofta mindre lämpligt. Det bör emellertid
framhållas atl ett förbud i sådana fall inte förhindrar de kontakter som kan behövas
för de aktuella ändamålen med hänsyn till atl förbudet inte gäller kontakter
som har sin bakgrund i godtagbara skäl.

För polismyndighetens handläggning gäller bestämmelserna i
förvaltningslagen (1986:223).

Som maximitid för giltigheten av en föreskrift har angetts
fem år från det alt brottet begicks. I allmänhet bör dock kortare lid anges i
föreskriften; ett riktmärke för tillämpningen synes kunna vara att tiden i
normala fall sätts till etl år från tidpunkten för föreläggandet. Om i
anslutning lill den bestämda tidens utgång målsäganden tar upp frågan om
förlängning, kan polismyndigheten meddela en ny föreskrift av denna innebörd.
Del blir då fråga om ett nytt ärende hos polismyndigheten. Den sammanhängande
giltighetstiden för en eller flera föreskrifter får dock inte överstiga fem år
från brottet.

Andra stycket

Enligt stycket fär en föreskrift som meddelats enligt
första stycket helt eller

delvis hävas av polismyndigheten, om ändrade förhållanden eller någon

annan särskild omständighet föranleder det. En sådan omständighet kan

vara atl den lill vars skydd föreskriften meddelats inte längre motsätter sig

kontakt med gärningsmannen. I sådana fall förlorar visserligen föreskriften

sitt innehåll, eftersom det förbud som det här är fråga om inte avses gälla i
fall

av medgivande. Klart är dock att det ändå kan vara av intresse för den mot

vilken förbudet har riktals atl få till stånd ett formellt upphävande.av

förbudet. •

Även andra ändrade förhållanden som medför att en
föreskrift bör omprövas kan givetvis föreligga. Det kan t.ex. finnas olika
omständigheter som tyder på att målsäganden inte längre behöver känna någon oro
för övergrepp från gärningsmannens sida.

Tredje stycket

Enligt stycket gäller beslut av polismyndighet i elt
ärende som avses i första

eller andra stycket omedelbart. Efter ansökan kan emellertid beslutet

omprövas av fingsrätt. Tingsrätten har också möjlighet att meddela inhibi-

fion innan belutet omprövas. Både den fingsrätt som har dömt i det

ursprungliga brottmålet och den rätt inom vars område den som drabbats av

brottet har hemvist är behöriga.

Någon fid för ingivande av ansökan om omprövning har inte föreskrivits. '3

Den som har drabbats av förbudet kan således inge en sådan
ansökan när som Prop. 1987/88:137

helst under förbudets giltighetstid. Bilaga 1

När det gäller tingsrättens handläggning av ärenden om
omprövning har föreskrivits atl lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden skall tillämpas. Denna lag synes nämligen erbjuda de
handläggningsformer som är bäst avpassade för hanteringen av ell ärende av
förevarande slag. Lagen om handläggning av domstolsärenden gäller visserligen
normalt inte i fråga om ärenden som angår straff eller annan med brott förenad
påföljd. En föreskrift av det slag som här är aktuellt kan dock knappast
betraktas som en med brott förenad påföljd och har ej heller eljest sådan
karaktär att de skäl som ligger till grund för den angivna begränsningen i
ärendelagens tillämpningsområde ■ gör sig gällande.

Fjärde stycket

Enligl stycket skall den som bryter mot en föreskrift som
har meddelats med slöd av första stycket dömas lill böter eller fängelse i
högst sex månader. Åtal får väckas endast efter en angivelse av målsäganden.
Det har vidare föreskrivits att i ringa fall ansvar inte skall ådömas.

När en föreskrift åsidosätts, föreligger naturligtvis
mycket ofta även ett brott mot någon allmän straffbestämmelse i brotttsbalken.
Det kan t.ex. vara fråga om ofredande eller olaga intrång. I sädana fall skall
regelmässigt ansvar ådömas både enligt brottsbalken och enligt förevarande
paragraf i brottskonkurrens. Undantag torde enligt vanliga principer gälla för
fall då det sakliga innehållet i brottsbeskrivningarna är identiskt och brottet
enligt polislagen har den strängaste straffskalan. Om fråga skulle vara om ett
okvalificerat hemfridsbrott som dessutom utgör ett åsidosättande av en
föreskrift enligt förevarande paragraf, torde det sålunda av allmänna
konkurrensregler följa alt hemfridsbrottet, som endast har böter i
straffskalan, konsumeras av brottet enligt fjärde stycket förevarande paragraf.

Som framgår av första stycket kan fall då gärningsmannen
har sökt kontakt med den drabbades medgivande inte föranleda ansvar. Godtagbart
skäl att överträda förbudet får också som regel anses föreligga, om den fill
vars skydd föreskriften har meddelats tidigare har medgivit den andre att söka
kontakt och därefter återtar medgivandet. Det skulle nämligen kunna leda till
stötande resultat i praktiken om sådana fall skulle kunna beivras.

Helt bagaldlartade fall bör över huvud tagel inte kunna
föranleda lagföring. Av detta skäl har särskilt angetts att ringa fall inte
skall föranleda ansvar. Generellt gäller också alt åtal förutsätter angivelse
av målsäganden, dvs. den till vars skydd föreskriften har meddelats.

Den kriminalisering som förevarande stycke innebär får
till följd atl en pågående överträdelse av förbudet kan bli föremål för
omedelbart polisingripande. Ett sådant ingripande kan ske med stöd av 13 §
polislagen eller enligt rättegångsbalkens regler om gripande.

74

7.2
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Prop. 1987/88:137

Bilaga 1 Förslaget innebär att en domstol som skall fälla
någon till ansvar för brott

vilkel riktat sig mot annans hälsa, frihet eller frid och
som inte är ringa i

domen kan la in en föreskrift av det slag som avses i 22 a
§ polislagen. De

förutsättningar som anges i detta lagrum måste naturligen
vara uppfyllda.

Detta gäller även i fråga om målsägandens begäran.

Meddelas en sådan föreskrift gäller den omedelbart utan
hinder av att domen överklagas, men del följer av allmänna principer atl högre
rätt kan meddela inhibition. Enligt andra meningen i paragrafen skall andra
stycket i 22 a § polislagen tillämpas i fråga om hävande av en sådan föreskrift
som här avses på grund av ändrade förhållanden eller andra särskilda
omständigheter. Del innebär alt frågan om hävande inte behöver las upp vid
domstol ulan i första instans kan avgöras av polismyndigheten.

En föreskrift om besöksförbud blir atl hänföra lill
särskilda rättsverkningar av brottet. Enligl allmänna principer kan såväl
åklagaren som målsäganden framställa yrkande i ämnet. Frågan kan också las upp
av domstolen självmant.

.75

Bilaga 1 Prop. 1987/88:137

1 Förslag till Bilaga 1

Lag om ändring i polisiagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att i polislagen (1984:387) skall
införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lyddse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 a §

Förföljs någon a v den som gjort sig skyldig tiU broU
vilket riktat sig mot hans eller hennes hälsa, frihet eller frid får
polismyndigheten pä begäran av den som är ulsau för förföljelsen meddela
gärningsmannen särskilda föreskrifter, i den mån det bedöms erforderligt till
förekommande av fortsatta övergrepp från hans sida. En sådan föreskrift får
efter omständigheterna innehålla förbud för gärningsmannen an under viss tid,
högst fem år från det an brottet begicks, utan den drabbades medgivande eller annal
godtagbart skäl söka upp honom eller henne, ta kontakt genom brev eller
telefonsamtal eller uppehålla sig i omedelbar närhet av hans eller hennes
bostad eller arbetsplats eller annat sådant förbud.

En föreskrift som meddelats enligt första stycket kan helt
eller delvis upphävas av polismyndigheten, om ändrade förhållanden eller någon
annan särskild omständighet föranleder del.

Beslut av polismyndighet i ärende som avses i första eller
andra stycket gäller omedelbart men kan efter ansökan omprövas av den
tingsrätt som har dömt i brottmålet eller den tings-räu inom vars område den
som har drabbats av brottet har sill hemvist. 1 fråga om tingsrättens handläggning
tillämpas lagen (1946:807) om hand läggning av domstolsärenden.

Den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med
stöd av första stycket skall dömas lill böter eller fängelse i högst sex
månader. Åtal får väckas endast efter angivelse av målsäganden. 1 ringa fall
döms inte till ansvar.

----------- 76

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i brottsbalken Bilaga l

Härigenom föreskrivs att i brottsbalken skall införas en
ny paragraf, 36 kap. 10 a §, samt närmast före 10 a § en ny rubrik av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om besöksförbud

10 a §

Döms någon för brott som riktat sig mot annans hälsa,
frihet eller frid, får rätten i domen meddela föreskrifter som avses i 22 a §
polislagen (1984:387). Ifråga om hävande av en sådan föreskrift tillämpas andra
stycket nämnda paragraf.

Denna lag träder i kraft den

77 7 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

Bilaga 2 Prop. 1987/88:137 Bilaga 2

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över departementspromemorian
(Ds Ju 1987:13) Besöksförbud

Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande
rådet, socialstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i
Göteborg, Stockholms tingsrätt. Handens tingrätt, Norrköpings tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, polismyndigheten i Stockholm, polismyndigheten i
Göteborg, polismyndigheten i Malmö, polismyndigheten i Uppsala, riksdagens
ombudsmän, landstingsförbundet, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Centerns
kvinnoförbund. Folkpartiels kvinnoförbund. Vänsterpartiet kommunisterna,
kvinnopolitiska utskottet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Föreningen Sveriges Socialchefer, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige
och Fredrika-Bremer-Förbundet. Föreningen Sveriges länspolischefer och
Föreningen Sveriges polischefer har avgett elt gemensamt yttrande. Vidare har
yttrande inkommit från Alla Kvinnors Hus. RÅ har bifogat yttranden från
överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt,
överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt saml från
överåklagaren vid regionåklagarmyndighelerna i Göteborg, Västerås och Umeå.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås har bifogat yttranden
från åklagarmyndigheterna i Västerås och Uppsala åklagardistrikt.

78

Bilaga 3 Prop. 1987/88:137 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om besöksförbud

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Med besöksförbud enligt denna lag avses förbud för
någon aft besöka

eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller atl följa efter denna

person.

Besöksförbud får även avse förbud för någon all uppehålla
sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annal ställe
där den personen brukar vistas.

Ett besöksförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn lill
särskilda omständigheter är uppenbart befogade.

Förutsättningar för besöksförbud m.m.

2 § Besöksförbud får meddelas, om det på grund av
särskilda omständigheter

finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att förfölja
eller

på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid

bedömningen av om sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot

vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv,

hälsa, frihet eller frid.

Kan syftet med besöksförbud enligt 1 § första stycket
tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd, fär förbud inte meddelas.

Förbud som avses i 1 § andra stycket fär meddelas endast
om det kan antas atl förbud enligt 1 § första stycket inte år tillräckligt.

3 § Ett besöksförbud skall förses med
de begränsningar och undanlag som är påkallade med hänsyn till förhållandena i
det enskilda fallet.

4 § Besöksförbud skall meddelas för
viss tid, högst ett år. Förbudets innebörd och omfattning skall framgå av
beslutet.

Besöksförbudet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.
Besöksförbudet får förlängas med högst etl år i taget.

5 § Ett beslut om besöksförbud skall
delges den mot vilken förbudet avses gälla.

6 § Frågor om besöksförbud skall
handläggas skyndsamt.

Förfarandet hos åklagaren

1 § Besöksförbud meddelas av allmän åklagare.

Frågan om besöksförbud tas upp på begäran av den som
förbudet avses skydda eller når det annars finns anledning till det.

79

8 § En
fråga om besöksförbud får tas upp av åklagaren i den ort där förbudet Prop.
1987/88:137

helt eller huvudsakligen avses gälla. Dessutom gäller vad som följer av
Bilaga 3

reglerna i 19 kap. rättegångsbalken i fråga om åklagares behörighet.

I fråga om åklagare fillämpas vidare 7 kap.
rättegångsbalken.

9 § För utredning av frågor om besöksförbud får åklagaren
anlita biträde av

polismyndighet.

I fråga om utredningen gäller i fillämpliga delar 23 kap.
4, 6, 7, 9, 10 och 12 §§ rättegångsbalken.

10 § Den mot vilken förbudet avses
gälla och den som förbudet avses skydda har rätl att ta del av del som har
tillförts ärendet. Rätten alt la del av uppgifter gäller med de begränsningar som
följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

11 § Innan frågan om besöksförbud
prövas, skall den mot vilken förbudet avses gälla samt den som förbudet avses
skydda underrättas om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än
honom själv och beredas tillfälle att yttra sig över den, om det inte finns
särskilda skäl mot del.

12 § Ell beslut varigenom åklagaren
avgör etl ärende om besöksförbud skall vara skriftligt och ange

1. den som förbudet avses skydda och
den som förbudet avses gälla,

2. de skäl som har bestämt Utgången,

3. åberopade lagrum,

4. påföljden vid överträdelse av
förbudet samt

5. upplysning om möjligheten att få
rättens prövning enligt 15 § och om all åklagaren kan ompröva beslutet enligl
24 §.

13 § Vid åklagarens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 4-9 §§, 14-15 §§, 17 § andra och tredje
styckena, 20 § första stycket andra meningen 1, 3 och 4 och andra stycket saml
26 § förvaltningslagen (1986:223).

14 § Frågor om förlängning av besöksförbud
handläggs enligt 7-13 §§.

Rättens prövning

15 § Åklagarens beslut i fråga om
besöksförbud skall prövas av tingsrätten, om den som har ålagts besöksförbud
eller den som förbudet avses skydda begär det. Begäran om sådan prövning skall
göras hos åklagaren, som i så fall skall överlämna ärendet till rätten.

16 § Behörig domstol är tingsrätten i
den ort där åklagare som har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan i
brottmål.

17 § Om rättens prövning begärts av
den som ålagts besöksförbud genom beslut av åklagaren, är åklagaren dennes
motpart vid rättens handläggning.

Har rättens prövning begärts av den som förbudet avses
skydda, är den

mot vilken förbudet avses gälla motpart vid prövningen.
Rätten skall

inhämta yttrande av åklagaren, om det inte är obehövligt.

80

18 § Rätten får förordna att elt besöksförbud fills
vidare inte skall gälla. Om Prop. 1987/88:137

besöksförbud inte tidigare meddelats, får rätten meddela sådant förbud
fram Bilaga 3

till dess all ärendet avgjorts slutligt.

19 § Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden i den mån inte annat föreskrivs i denna lag. Därvid gäller i
fråga om begäran om prövning vad som sågs i den lagen om ansökan.

20 § Vid avgörande av saken skall
tingsrätten beslå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan
handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.

Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken
i tillämpliga delar.

21 § Förhandling inför rätten enligt 4
§ andra stycket lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall allfid
hållas, om någon som för talan i ärendet begär del.

22 § Vardera parlen skall svara för
sin kostnad, om inte sådant förhållande föreligger som avses i 18 kap. 6 §
rättegångsbalken.

23 § År den mot vilken förbudet avses
gälla misstänkt för brott som har betydelse för prövning av frågan om
besöksförbud, får åklagarens beslut i fråga om besöksförbud prövas i mål om
allmänt åtal rörande brottet. Därvid tillämpas bestämmelserna om rättegång i ell
sådant mål.

Hävande eller ändring av besöksförbud

24 § Om det på grund av ändrade förhållanden finns
skäl lill del, får

åklagaren häva eller ändra ett beslut i fråga om besöksförbud som har

meddelats av åklagaren eller rätten.

Första stycket gäller dock inte om beslutet är föremål för
rättens prövning. Frågor om atl häva eller ändra beslut om besöksförbud handläggs
enligt 7-23 §§.

25 § Om den som har meddelats besöksförbud enligt
denna lag åläggs ett nytt

förbud rörande samma person medan det gamla ännu gäller, skall det

tidigare förbudet hävas, om inte särskilda omständigheter föranleder annat.

Överträdelse avförbud m.m.

26 § Den som bryter mot ett besöksförbud döms för
överträdelse av

besöksförbud till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

27 § Överträdelse av besöksförbud fär åtalas av åklagare
endast om målsäganden anger brottet fill åtal eller åtal är påkallat ur allmän
synpunkt.

----------- 81

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

2 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Bilaga 3

Härigenom föreskrivs atl 7 kap. 19 § sekretesslagen
(1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 19 § Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan
uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar
hjälp eller annal bistånd åt enskild,

2. ärende om omhändertagande eller
handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller om vård av
missbrukare ulan samtycke inom socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga
ulan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,
eller

5. verksamhet som innefattar
handräckning enligt smitlskyddslagstiftning-en eller annat bistånd åt smitlskyddsläkare,

om del kan antas atl den enskilde eller någoii honom
närslående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:000) om
besöksförbud för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del kan antas
an den enskilde eller nägon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen
gäller inte beslut i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Lagen omtryckt,1988:9. 82

3 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i äktenskapsbalken Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 7 § äktenskapsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

1 mål om äktenskapsskillnad får domstolen, förtiden till
dessalt frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av
någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall
ha rätt alt bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för liden till
dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena
maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, I sådant mål får domstolen också,

för tiden lill dess att skillnadsfrågan för liden fill
dess att skillnadsfrågan

har avgjorts genom dom som har har avgjorts genom dom som har

vunnit laga kraft, på yrkande av vunnit laga kraft, på yrkande av

någon av makarna förbjuda makar- någon av makarna förbjuda makar

na all besöka varandra vid vite, som na all besöka varandra. Överträder

bestäms i pengar eller till fängelse i någon ett sådant förbud tillämpas 26

högst en månad. och 27 §§ lagen (1988:000) om be-

söksförbud.

Etl beslut enligl första stycket får verkställas på samma
sätt som en dom

som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma sätt

som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligl första eller andra stycket

får dock när som helst ändras av domstolen. ,

1 mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla
i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess
att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre
bestämmelser gäller dock i fråga om besöksförbud som har meddelats före
ikraftträdandet.

83

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-03-04

Bilaga 4 Prop. 1987/88:137 Bilaga 4

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet
Wadell, justi-fierådet Magnusson.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari
1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag lill lag om besöksförbud, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av statsåklagaren
Gunnel Lindberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om besöksförbud

loeh2§§

I 1 § första stycket i det remitterade förslaget har
tagils upp en bestämmelse om vad som normall avses med besöksförbud, medan del
i andra stycket anges alt besöksförbud även kan innebära vissa ytterligare
begränsningar i en persons rörelsefrihet. De materiella förutsättningarna för
de olika typerna av besöksförbud har tagits in i 2 §. Därutöver innehåller 1 §
tredje stycket en materiell regel, som begränsar räckvidden av ett besöksförbud
enligt första stycket.

Enligt lagrådets mening blir lagtexten tydligare, om
förutsättningarna för etl normall besöksförbud och innebörden av etl sådant
förbud tas upp i 1 §, medan del utvidgade besöksförbudet på motsvarande sätt
regleras i 2 §.

När del sedan gäller de risker som skall kunna låggas till
grund för den normala formen av besöksförbud får det anses lämpligt att risken
för brott. uttryckligen nämns i lagtexten. Bl.a. framgår det då klarare än i remissförslaget
atl det är tillräckligt med risk för brott vid ett enstaka tillfälle för alt
besöksförbud skall kunna meddelas.

En annan fråga är vilka typer av befarade brott som skall
kunna beaktas. Uppenbarligen bör det i första hand vara fråga om sådana brott
som sårskilt skall beaktas när det gäller redan begången brottslighet, dvs.
brott mot någons liv, hälsa, frihet eller frid. Även andra brott som kan
användas i trakasserande syfte bör emellertid kunna läggas lill grund för
besöksförbud.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 1 och 2 §§
får följande lyddse:

"1 § Enligt denna lag får förbud meddelas för en
person atl besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller alt
följa efter denna person. Sådant förbud (besöksförbud) får meddelas, om det på
grund av särskilda omständigheter finns risk för alt den mot vilken förbudet
avses gälla kommer alt begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt
trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om sådan risk
föreligger skall

84

särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla
har begått brott mot Prop. 1987/88:137

den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. Bilaga 4

Kan syftet med etl besöksförbud tillgodoses genom någon
mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas.

Ett besöksförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn
till särskilda omständigheter är uppenbart befogade.

2 § Om det kan antas att ell besöksförbud enligt 1 § inte
är tillräckligt, får förbudet utvidgas till atl avse förbud att uppehålla sig i
närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där
den personen brukar vistas."

Lagrådet föreslår vidare alt 1-6 § får den gemensamma
rubriken "Förutsättningar för besöksförbud m.m.".

5§

Paragrafen innehåller en bestämmelse om delgivning av
beslut om besöksförbud. Enligl vad som sägs i remissprolokollet bör härvid 12
och 15 §§ delgivningslagen inte tillämpas. Denna tanke bör enligt lagrådets
uppfattning komma till ullryck i lagtexten. Paragrafen bör således
kompletteras med en mening där det sägs att de angivna bestämmelserna i
delgivningslagen inte gäller.

8 §

I paragrafens första stycke finns bestämmelser om vilken
åklagare som är behörig alt la upp frågor om besöksförbud. Huvudregeln är att
en sådan fråga tas upp av åklagaren i den ort där förbudet helt eller
huvudsakligen avses gälla. Dessutom skall enligt den föreslagna lagtexten gälla
vad som följer av reglerna i 19 kap. rättegångsbalken i fråga om åklagares
behörighet.

Innebörden av den sistnämnda bestämmelsen är inte helt
klar. Enligl remissprotokollet är syftet med bestämmelsen för det första att
möjliggöra för en åklagare atl gemensamt handlägga och bedöma både en
förundersökning och åtalsfråga och en fråga om besöksförbud. Avsikten är
vidare att en fristående fråga om besöksförbud skall kunna hanteras av
åklagaren i den ort där den mot vilken förbudet avses gälla har sitt hemvist
eller mera varaktigt uppehåller sig.

Vad som sålunda har anförts i motiven bör enligl lagrådets
mening komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår atl 8 § första stycket
får följande lydelse:

"Frågor om besöksförbud prövas av åklagaren i den ort
där förbudet helt eller huvudsakligen avses bli tillämpat eller där den mot
vilken förbudet avses gälla har sitt hemvist eller mera varaktigt uppehåller
sig. Är den sistnämnde misstänkt för brott som har betydelse för frågan om
besöksförbud, får frågan prövas även av åklagare som är behörig alt väcka åtal
för brottet."

85

H§ Prop. 1987/88:137

Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelserom
kommunikation, motsva- °

rar 17 § första stycket förvaltningslagen.' Även 17 § andra
och tredje styckena förvaltningslagen görs emellertid tillämpliga genom
hänvisningen i 13 § i den nu föreslagna lagen. Enligt lagrådets mening är det
en bättre ordning alt uttömmande behandla frågor om kommunikation i förevarande
paragraf. Härvid bör spörsmålet om i vilka fall kommunikation kan underlåtas
regleras mera utförligt än som har skett i remissförslaget.'

Lagrådet föreslår att 11 § ges följande lydelse:

"Innan frågan om besöksförbud prövas, skall den mot
vilken förbudet avses gälla saml den som förbudet avses skydda underrättas om
uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och
beredas tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock avgöras utan atl så
har skett. Om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om del kan befaras alt det
annars skulle bli avsevärt svårare alt genomföra beslutet i ärendet eller om
avgörandet inte kan uppskjutas.

Åklagaren bestämmer hur underrättelse enligt första
stycket skall ske. Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som
följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)".

Om lagrådels förslag beträffande 11 § genomförs, krävs en
följdändring i 13 §.

14 §

I paragrafen sägs att frågor om förlängning av besöks
förbud handläggs enligt 7-13 §§. Att så skall vara fallet torde emellertid,
till följd av paragrafernas utformning, vara klart utan att det behöver sägas
uttryckligen. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen i 14 § utgår.

17 §

I del remitterade förslaget har i denna paragraf lagils
upp bestämmelser om parlsslällningen vid rättens prövning av frågor om
besöksförbud. När prövningen begärs av den som förbudet avser alt skydda, skall
enligl förslaget denne vara part och den mot vilken förbudet avses gälla vara
motpart. Begärs däremot rättens prövning av den sistnämnde, skall hans motpart
vara åklagaren och alltså inte den som förbudet avser atl skydda.

Den föreslagna ordningen kan i vissa fall få mindre lillfredsslållande
konsekvenser för den som förbudet avser att skydda, nämligen i den situationen atl
åklagaren har meddelat besöksförbud och delta upphävs eller inskränks av
rätlen. Av förslaget följer att den som förbudet avser att skydda normalt inte
intar partsställning vid rätten i ett sådant fall. Den personen kan då inte
själv överklaga beslutet. Atl möjligheterna att få frågan om besöksförbud
prövad av högre rätt på det sättet blir beroende av om åklagaren vill föra den
vidare stämmer mindre väl överens med grunderna för förslaget.

Problemet kan lösas genom all man låter den som förbudet
avses skydda

vara motpart även i de fall där rättens prövning begärs av
den som har ålagts Prop. 1987/88:137

besöksförbud. Några särskilda regler om parlsslällningen
vid rättens prov- Bilaga 4

ning behövs då inte. Den tänkta ordningen kan nämligen
anses följa redan av

regleringen i 15 § i förslaget. Av skäl som redovisas i
remissen är del däremot

rimligt att åklagaren i många fall får ta på sig uppgiften
atl vid rättens

prövning utföra talan ål den som förbudet avser att
skydda. En regel om delta

kan lämpligen föras in i stället för vad som i remissen
föreslås i 17 §.

Åklagarens skyldighet bör i första hand avse den
situationen atl han själv utfärdat besöksförbud och rättens prövning begärts av
den mot vilken förbudet gäller. Om däremot prövningen av åklagarens beslut
-oavsett om besöksförbud utfärdals eller ej - begärs av den som förbudet avses
skydda, är del knappast lämpligt alt åklagaren får en skyldighet att föra
dennes talan. Åklagaren skulle ju i den situationen tvingas argumentera mot
sitt eget beslut. Om rätten ändrar åklagarens beslut till nackdel för den som
förbudet avser all skydda och frågan förs upp till högre rått, kan del däremot
vara befogal all åklagarens skyldighet att föra talan omfattar även förfarandet
där. Det torde emellertid finnas situationer där åklagaren bör ha rätt atl
avslå från alt föra talan, t.ex. om han anser det uppenbart all elt
överklagande inte kommer atl leda till någon ändring av beslutet.

Mot denna bakgrund bör åklagarens skyldighet att föra
talan för den som förbudet avser alt skydda omfatta endast de situationer där
åklagaren själv har beslutat om besöksförbud. Vidare bör del finnas en
möjlighet för åklagaren att avslå från att föra talan, om det finns särskilda
skäl.

I enlighet med vad sorn anförs i remissen bör rätten vara
skyldig all inhämta yttrande från åklagaren, om det inte är obehövligt.

Lagrådet föreslår atl den nu behandlande paragrafen får
följande lydelse:

"Har åklagaren beslutat om besöksförbud, är han skyldig
atl på begäran av den som förbudet avses skydda föra dennes talan vid rätten,
om inte särskilda skäl talar mot del.

Rätten skall begära yttrande av åklagaren, om del inte år
obehövligt".

19 §

Enligl förslaget skall vid rättens handläggning av ärenden
om besöksförbud tillämpas lagen om handläggning av domstolsärenden, i den mån
inte annat föreskrivs i den föreslagna lagen.

Denna teknik, som inte använts i fråga om förfarandet hos
åklagaren,

lämnar åt läsaren att vid jämförelse mellan de båda lagarna själv klara ut vad

som gäller. Enligt lagrådels mening blir det lättare att tillämpa lagtexten om

man i likhet med vad som i 13 § föreslagils i fråga om förfarandet hos

åklagaren uttryckligen anger de paragrafer i ärendelagen som skall tillämpas

vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud. En paragraf med

detta innehåll har sin naturliga plats efter 20-22 §§ i förslaget (19-21 §§ om

lagrådets förslag under 14 § följs), vilka bl.a. innehåller förtydliganden och

undantag i förhållande till ärendelagen. I enlighet härmed föreslås att

sistnämnda paragrafer betecknas 18-20 §§ och alt 21 § får följande lydelse:

"Vid rätlens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 2 §

andra-femte styckena, 3 §,4 § första och andra styckena, 5 §samt9-12 §§ °'

lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Därvid gäller i fråga Prop. 1987/88:137

om begäran om prövning vad som sägs i den lagen om ansökan". Bilaga 4

23 §

Enligl del remitterade förslaget är det inte möjligt för
en domstol alt ta upp en fråga om besöksförbud i andra fall än då frågan först
har prövats av åklagare och del har begärts domstolsprövning av åklagarens
beslut. Del kan emellertid ifrågasättas om inte frågor om besöksförbud bör
kunna las upp i samband med handläggning av ell brottmål, även om del inte
föreligger etl tidigare åklagarbeslut, förutsatt all målet gäller brott av en
typ som kan ha betydelse för frågan om besöksförbud. Beslut om besöksförbud
skulle alltså kunna las in i en brottmälsdom även i andra fall än som följer av
den föreslagna 23 §.

En ordning av det nu antydda slaget föreslogs i den
promemoria som ligger till grund för lagrådsremissen. Promemorieförslaget
innebar att, om någon döms för brott som riktat sig mot annans hälsa, frihet
eller frid, rätten i domen skulle kunna meddela föreskrifter om besöksförbud.

I och för sig har förutsättningarna för promemorians
förslag rubbats genom det remitterade förslaget, som innebär avvikelser från
promemorian på åtskilliga punkter. Mot en möjlighet för domstolarna att utan
föregående åklagarprövning la upp en fråga om besöksförbud talar också att en
sådan möjlighet sannolikt inte skulle få sä stor belydelse i praktiken. Är
situationen sådan att den som är misstänkt eller åtalad för brott bör åläggas
besöksförbud, är det angeläget atl frågan handläggs skyndsamt. Del remitterade
förslaget innebär också all åklagaren skall fatta sitt beslut i besöksförbudsfrågan
så snart som möjligt, utan hänsyn till rättens handläggning av brottmålet (jfr
6 § i den föreslagna lagen). Enligt remissförslaget föreligger del inte något
hinder mot att åklagaren prövar frågan om besöksförbud samtidigt som brottmålet
handläggs.

Fall kan emellertid förekomma då tanken på etl besöksförbud
inte väcks förrän i samband med rätlens handläggning av brottmålet. Den som
väcker frågan skall då av rätten hänvisas fill atl begära åklagarens prövning,
även om utredningen i brottmålet är fullt tillräcklig för alt rätlen själv
skall kunna la ställning. En sådan ordning förefaller onödigt omständlig. Det
kan i det sammanhanget erinras om att flera av de remissinstanser som yttrade
sig över promemorieförslaget ansåg atl saken ibland kunde vara så brådskande
att domstolen borde kunna meddela ett interimistiskt besöksförbud.

Remissmaterialet ger inte underlag för en definitiv
ståndpunkt i den nu diskuterade frågan. I vilket fall som helst behöver
åtskilliga detaljfrågor utredas ytterligare. Enligl lagrådets mening förtjänar
det emellertid atl övervägas om inte det föreslagna systemet med prövning hos
åklagare av frågor om besöksförbud bör kompletteras med en möjlighet för
domstol att ta upp sådana frågor i samband med handläggningen av brottmål,
oavsett om det redan föreligger ett åklagarbeslut eller ej.

24 § Prop.
1987/88:137

Bilaga
4 I tredje stycket i den föreslagna 24 § sägs atl frågor om att häva eller
ändra

beslut
om besöksförbud handläggs enligl 7-23 §§. Även ulan en sådan regel

får
del emellertid anses klart att de allmänna bestämmelserna om förfarandet

hos
åklagaren och om rättens prövning (7-13 §§ resp. 14-22 §§, enligl

lagrådets förslag) skall
tillämpas även när det är fråga om all häva eller ändra

ett beslut om
besöksförbud. Lagrådet föreslår därför atl tredje stycket utgår.

25 §

I
paragrafen sägs alt om den som har meddelats besöksförbud åläggs ett nytt förbud
rörande samma person medan del gamla ännu gäller, del tidigare förbudet skall
hävas, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Bestämmelsen torde
bl.a. åsyfta fall då ett beslut om besöksförbud utvidgas enligt 1 § andra
stycket i remissförslaget (2 § i lagrådels förslag). Såväl i detta fall som i
andra situationer när elt beslut om besöksförbud ändras är del emellertid
naturligast att se saken så, all det nya beslutet helt och hållet träder i det
gamlas ställe. En bestämmelse om alt det gamla beslutet skall hävas är alltså enligl
lagrådets mening onödig.

På
grund av del sagda föreslår lagrådet atl bestämmelsen i den föreslagna 25 §
utgår.

Övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen ulan erinran.

89

Innehåll Prop. 1987/88:137

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ ........ 1

Propositionens lagförslag............................................... ........ 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25
februari 1988.. 7

1
Inledning.................................................................. ........ 7

2
Gällande
ordning m. m............................................. ........ 8

3
Allmän
motivering..................................................... ...... 11

3.1
En lag om
besöksförbud införs........................ ...... 11

3.2
Förbudets
innebörd m. m................................ ...... 14

3.3
Förutsättningar
för förbud .............................. ...... 17

3.4
Förbudstidens
längd ....................................... ...... 21

3.5
Förfarandet .................................................... ...... 23

3.5.1
Beslutande
myndighet m.m.. ....................... 23

3.5.2
Förfarandet hos
åklagaren................... ...... 25

3.5.3
Domstolsprövning
av beslut om besöksförbud ... 29

3.5.4
Hävande eller
ändring av besöksförbud 33

3.5.5
Övriga frågor......................................... 34

3.6
Påföljd vid
överträdelse m.m........................... ...... 34

3.7
Registrering av
förbud..................................... ...... 36

3.8
Sekretessfrågor
.............................................. ...... 36

3.9
Kostnader för
reformen................................... 38

4
Ikraftträdandet........................................................ ...... 39

5
Upprättade
lagförslag.............................................. 39

6
Specialmolivering..................................................... 40

6.1
Förslaget till
lagom besöksförbud................... ....... 40

6.2
Förslaget till
lagom ändringi sekretesslagen (1980:100) .. 53

6.3
Förslaget lill
lag om ändring i äktenskapsbalken 53

7
Hemställan............................................................... 53

8
Beslut....................................................................... 53

Bilagor

Bilagal
Departementpromemorian (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud . 54

Bilaga 2
Remissinstanser............................................... 78

Bilaga 3
Lagrådsremissens lagförslag............................ 79

Bilaga 4
Lagrådels yttrande .......................................... 84

90