Prop. 1987/88:139

Regeringens proposition 1987/88:139

om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atom- och

trafikskador 8:139

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det högsta belopp som innehavaren av en atomanläggning
ansvarar för vid en atomolycka höjs från 500 milj. kr. till 800 milj. kr.

Vidare höjs det högsta belopp som elt fordons trafikförsäkring
ansvarar för vid en trafikolycka från 50 milj. kr. lill 100 milj. kr. Höjningen
syftar till atl förbättra möjligheterna till ersättning för sådana mer
omfattande trafikskador som kan uppkomma t.ex. i samband med vägtransport av
farligt gods.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1989.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 139

1 Förslag till

Lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs att 17 § atomansvarighetslagen
(1968:45) skall ha följande lydelse.

Prop. 1987/88:139

Föreslagen lydelse

För innehavare av atomanläggning i Sverige är
ansvarigheten enligt denna lag begränsad lill 800 miljoner kronor för varje aiomolycka.
Såvitt gäller anläggning enbart för framställning, behandling eller förvaring
av obestrålal uran är ansvarigheten dock begränsad lill 100 miljoner kronor
för varje olycka. Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under
transport av sådant uran. För innehavare av atomanläggning utom riket
bestämmes ansvarighetsbeloppet enligt anlägg-ningsstalens lag. I fråga om
atomolycka som inträffar under transport av alomsubstans avser anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt denna lag för andra skador iin skada på transportmedlet
icke i något fall lägre sammanlagt belopp än 100 miljoner kronor.

De belopp som anges i första stycket innefattar icke ränta
eller ersättning för rällegångskoslnad.

17 8'

För
innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag
begränsad lill 500 miljoner kronor för varje atomolycka. Såvitt gäller
anläggning enbart för framställning, behandling eller förvaring av obestrålal
uran är ansvarigheten dock begränsad lill 100 miljoner kronor för varje
olycka. Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under
transport av sådant uran. För innehavare av atomanläggning utom riket
bestämmes ansvarighetsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. 1 fräga om
atomolycka som inträffar under transport av alomsubstans avser anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligl denna lag för andra skador än skada på transportmedlet
icke i något fall lägre sammanlagt belopp än 100 miljoner kronor.

Nuvarande
Ivdelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Senaste lydelse 1982:1275.

2
Förslag till

Lagom
ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs alt 14 § trafikskadelagen
(1975:1410)' skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:139

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

14 §

Från elt
fordons trafikförsäkring utgår Irafikskadeersättning med anledning av en och
samma händelse med högst femtio miljoner kronor, ränta och ersättning för
rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej lill gottgörelse åt var och
en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning
för personskada. Ersättningarna till dem som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes
med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras atl
sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer förordna atl ersättning tills vidare skall utgå endast
med viss kvotdel.

Från etl
fordons trafikförsäkring utgår irafikskadeersättning med anledning av en och
samma händelse med högst 100 miljoner kronor, ränta och ersättning för
rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej till gottgörelse åt var och
en som har rätl lill ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning för
personskada. Ersättningarna till dem som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes
med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras alt
sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer förordna atl ersättning tills vida: re skall ulgå endast med viss
kvotdel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lagen omtryckt 1977:949.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:139

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars
1988

Närvarande: statsminislerii Carlsson, ordförande, och
statsråden Feldt, Gustafsson. Leijon, Peterson, Gradin, Dahl. R. Carlsson.
Johansson. Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atom-
och trafikskador

1 Inledning

För vissa skadetyper gäller en beloppsmässig begränsning
av ersiitiningsan-svaret. Detta gäller bl.a. lör atomskador och trafikskador.

1 fråga om atomskador år enligt 17 S atomansvarighetslagen
(1968:45) en atomanläggnings innehavare ansvarig upp lill högst 500 milj, kr.
per olycka. Detta belopp gäller sedan den 1 april 1983 (prop. 1981/82:163, LU
1982/83:15, rskr. 88).

Är 1986 uttalade riksdagen i samband med behandlingen av prop.
1986/87:18 om vissa åtgärder m.m. efter Tjernobylolyckan att tiden var mogen atl
ompröva beloppsgränserna för anläggningshavares och svenska statens ansvar vid
atomolyckor. Riksdagen förutsatte att regeringen, mot bakgrund av vad riksdagen
hade uttalat i anslutning lill 1982 års lagstiftningsärende, tog upp frågan
till prövning (NU 1986/87:12).

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartemenlet
har överläggningar hållils under hösten 1987 med företrädare för
kärnkraftindustrin samt den svenska atomförsäkringspoolen angående förutsättningarna
för en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp.

För trafikskador gåWer enligl 14 § trafikskadelagen
(1975:1410) atl högst 50 milj. kr. utgår från etl fordons trafikförsäkring som
trafikskadeersättning för en och samma händelse.

Under senare tid har det både i Sverige och utomlands
inträffat ell antal svåra trafikolyckor i samband med transport av farligt gods
på väg. Detta har aktualiserat frågan om en höjning av ansvarsbeloppet i trafikskadelagen.

Under lagstiftningsärendets beredning i juslitiedepartementel
har överläggningar hållits under hösten 1987 med företrädare för försäkringsbranschen
och försäkringsinspektionen angående behovet av och förutsättningarna för en
sådan höjning.

2 Atomskador Prop. 1987/88:139

2.1 Den internationella bakgrunden

Ansvaret för skador som uppkommer i samband med driften av
karnkraflan-låggningar (alomanläggningar) regleras i atomansvarighetslagen
(1968:45). Denna lag bygger på två inlernationella konventioner, 1960 års
Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område samt 1963 års
konvention om supplerande ersättning som antogs i Bryssel (den s.k.
tillaggskonventionen). Sverige är anslutet till båda konventionerna.
Pariskonventionen har tillträtts av Belgien, Danmark, Finland. Frankrike,
Grekland, Italien. Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien,
Sverige, Turkiet saml Förbundsrepubliken Tyskland. Av dessa länder är samtliga
utom Grekland, Portugal och Turkiel också anslutna lill lilläggskonvenlionen.

Enligl Pariskonventionen är innehavaren av en
atomanläggning ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs. på objektiv
grund. Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka och
skall vara läckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

Enligl artikel 7 i Pariskonvenlionen kan
anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15 miljoner betalningsenheler
eller särskilda dragningsrätter, SDR (1 SDR = ca 8:14 kr.). Beloppet får dock
sältas högre eller lägre än detta riktvärde, dock lägst 5 miljoner SDR. Enligt
artikel 10 måste innehavaren ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som
täcker det belopp som har beslämts enligl artikel 7.

Genom lilläggskonvenlionen tillkom elt extra
ersättningssystem enligl vilket supplerande ersättning av statsmedel utgår i
den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full
ersättning ål de skadelidande. Systemet verkar i flera steg.
Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första stegel. Eftersom ansvaret kan
variera i de olika konventionsslaterna, skall den stat där
anläggningsinnehavarens anläggning är belägen bidra till att täcka skadorna med
upp till 70 miljoner SDR (del andra stegel) eller omkring 570 milj. kr. Till
del tredje steget, intervallet 70-120 miljoner SDR, skällde stater som är
anslutna lill lilläggskonvenlionen (de s.k. Brysselstaterna) gemensamt betala
efter en särskild formel (art. 12). Till 50 procent av del erforderliga
beloppet skall staterna bidra i förhållande till sin bruttonationalprodukt,
medan bidraget till de återstående 50 procenten fördelas i förhållande till
staternas resp. kraftproduktion (baserad på kärnteknik) uttryckt i s.k. lermisk
effekt.

Är 1982 antogs elt tilläggsprotokoll lill
Pariskonventionen och etl tilläggsprotokoll lill tillåggskonvenlionen. Genom
det senare protokollet höjdes beloppen för andra resp. tredje steget till 175
miljoner resp. 300 miljoner SDR. Tilläggsprotokollen har ännu inte trätt i
kraft.

Sverige har tilllrätt protokollen och har också genomfört
de lagändringar som är påkallade med anledning härav (prop. 1981/82:163, LU
1982/83:15, rskr. 88). Beträffande 1, 12 och 31 §§ atomansvarighetslagen har
dessa lagändringar ännu inte satts i kraft. Så kan ske först när protokollen
träder i kraft.

2.2 Ansvarsgränser i Sverige Prop. 1987/88:139

Som har nämnts inledningsvis har i atomansvarighetslagen
anläggningsinnehavarens ansvar fastställts till 500 milj. kr. per olycka. För
en anläggning som är avsedd enbart för framställning, behandling eller
förvaring av obestrålal uran - samt vid transport av sådant uran - är
motsvarande belopp 100 milj. kr. Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk
försäkring, som skall motsvara 120 procent av ansvarsbeloppet, eller av någon annan
ekonomisk garanti.

Utöver de ersättningsregler som föranlelts av
konventionerna (28-31 §§) infördes i atomansvarighetslagen genom ändringarna år
1982 ett fjärde steg. Enligl detta skall svenska staten, i de fall en
anläggningsinnehavare här i riket är ansvarig, utge ersiitlning med sammanlagt
3 miljarder kr. (31 a §). I detta belopp är ersättningarna för första - tredje
stegen inräknade.

För närvarande gäller följande belopp:

/W//y. kr.

1.
Anlaggriingsinnehavaren O- 500

2.
Svenska staten,
för olycka för vilken anläggningsinnehavare i Sverige är ansvarig 500 - 570

3.
Svenska staten,
gemensamt med övriga ■

Brysselstater 570 - 975

4. Svenska
staten 975 - 3 000

För svenska staten innebär regelsystemet enligt vad som nu
har angetts ett ansvar om 70 milj. kr. (steg 2) -f- 28 milj. kr. (Sveriges
andel i steg 3 som är beräknad till ca 7 procent av 400 milj. kr.) -I- 2,02
miljarder kr. (steg 4), eller sammanlagt ca 2,12 miljarder kr.

Slutligen bör här anmärkas att lagens tillämpningsområde
varierar för de olika stegen. Ansvaret i första stegel läcker även skada i andra
stater än konventionsstater, om olyckan har inträffat i Sverige (3 §). I steg 2
och 3 utgår ersättning för skada som har uppkommit i Sverige eller andra
Brysselstater, på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg
som är registrerade i Sverige eller andra Brysselslaler, på eller över del fria
havet om skadan har tillfogals en Brysselstat eller medborgare i en sådan stat
samt för skada på fartyg eller luftfartyg om de är registrerade i en sådan stal
(29 §).

Regeringen har enligt 3 § bemyndigats att förordna att
ersättning inom det första steget inte skall ulgå för skada i en stat som inte
är konvenlionsslat i vidare mån än ersättning i den staten skulle ha utgått för
skada i Sverige (reciprocitelsprincipen). Denna möjlighet'har ännu inte ulnylljals.

För del fjärde steget gäller ytteriigare inskränkningar
(31 a §). Till all börja med läcker statens ansvar skada i Danmark, Finland,
Norge och Sverige samt skador ombord på fartyg eller luftfartyg som är
registrerade i dessa länder. Därutöver utgår ersättning lill svenska medborgare
eller svenska juridiska personer oavsett var skadan har inträffat. Slutligen
täcks även skada i en annan Brysselstat, inen endast enligt reciprocitelsprincipen.

2.3 Ansvarsgränser i andra länder Prop. 1987/88:139

Enligt senast tillgängliga uppgifter från OECD:s alomorgan
NEA (Nuclear Energy Agency), som administrerar konventionerna, uppgår
ansvarsgränserna i de 11 Brysselstalerna till följande belopp, såvitt gäller
det ansvar som skall vara täckt av försäkring:

Försäkrat eller

garanterat belopp

SEK

.*)

Förbundsrepubliken
Tyskland

.500 milj. DM

1,8 miljarder

Nederländerna

400 milj. Fl

1,3 miljarder

Belgien

4 000 milj. Bfr

680 1

miljoner

Sverigf

500 milj. kr

500

Storbritannien

20 milj. £

210

Danmark

75 milj. kr

70

Norge

70 milj. kr

65

Finland

42 milj. FM

62

Frankrike

.50 milj. Ffr

52

Spanien

850 milj. pesetas

. 45

Italien

7 500 milj. lire

36

*) Avrundat belopp; kurser per den 1 mars 1988.

Det bör anmärkas atl en del länder för närvarande ser över
sin lagstiftning i

avsikt all ratificera 1982 års protokoll. Man har därför
anledning all vänta all

de lägsta beloppen inom kort kommer alt vara ersatta av
högre gränser för

ansvaret.

Under år 1986 ändrade Förbundsrepubliken Tyskland systemet
för anläggningsinnehavares ansvar i sin alomansvarslagstiflning. Den nya konstruktionen
innebär alt ansvaret skall vara täckt av försäkring upp lill 500 milj. DM.
varefter en statsgaranii på 500 milj. DM träder lill. Dessa belopp, totalt 1
miljard DM, innebär ingen förändring i förhållande lill vad som gällde
tidigare. Men därutöver gäller all ersättningskraven skall bäras av
anläggningsinnehavaren. Detta ansvar behöver dock inte vara täckt av försäkring
eller annan garanti. I förhållande till skadelidande i andra konventionsstaler
är ansvaret alltjämt i princip begränsat.

Som framgår av tabellen är spännvidden mellan högsta och
lägsta ansvarsbelopp stor - mellan 1,8 miljarder kr. och 36 milj. kr.

Tas även statsansvaret enligt tilläggskonventionen med,
varierar tillgängliga skadeersättningsbelopp per olycka mellan ca 3,6
miljarder kr. (Förbundsrepubliken Tyskland) och ca 330 milj. kr. (Italien).

1 Japan, Kanada och USA - som alla står utanför
Paris-Brysselsystemet -år del ansvar som skall vara läckt av försäkring salt lill
380, 350 resp. 950 milj. kr. 1 USA finns därutöver ell särskilt
försäkringssystem, som sammantaget ger något över 4 miljarder kr. i tillgänglig
ersättning per olycka.

Schweiz har ell ersättningssystem som liknar det i
Förbundsrepubliken Tyskland. Det ansvar som täcks av obligatorisk försäkring
uppgår till ca 1.7 miljarder kr.

Österrike har helt nyligen ändrat sin lagstiftning med
lagstiftningen i Schweiz och Förbundsrepubliken Tyskland som förebild.
Österrike överväger anslutning lill Paris-Brysselsyslemet.

2.4
Höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp

Prop.
1987/88:139

Mitt förslag: Anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp höjs lill
800 milj. kr. per aiomolycka. Beloppet för statens ansvar ändras inte.

Skälen för mitt förslag: Visserligen ligger nuvarande
ansvarsbelopp för innehavare av atomanläggningar i Sverige relativt högt vid en
internationell jämförelse. Detta förhållande kan emellertid inte tillmätas
någon avgörande betydelse när del gäller alt pröva frågan om ändring av delta
belopp. Utgångspunkten bör i stället vara alt ansvaret för atomskador i första
hand skall bäras av kärnkraftinduslrin (jfr NU 1986/87:12 s. 33). Samtidigt kan
anläggningsinnehavarna emellertid inte åläggas elt obegränsat ansvar, utan en
begränsning av ansvarsbeloppet måste ställas upp. Av väsentlig betydelse för
omfattningen av anläggningsinnehavarnas ansvar blir därför möjligheten atl i
enlighet med Pariskonventionens krav täcka ansvaret genom försäkring.

Den nuvarande ansvarsgränsen, 500 milj. kr., fastställdes
med utgångspunkt i att kapaciteten på försäkringsmarknaden medgav att
ansvarsförsäkring tecknades för 600 milj. kr. Den höjning av ansvarsbeloppet
som då genomfördes förutsattes inte heller påverka kapaciteten på
sakförsäkringsområdet i sådan omfattning alt säkerheten för de lån som lagils
i kärnkraftverken skulle påverkas i någon nämnvärd mån. Detsamma förutsattes
gälla möjligheterna att ta upp nya lån (se närmare prop. 1981/82:163 s. 40 f).

Enligl de uppgifter som i detta lagstiftningsärende har
lämnats av svenska atomförsäkringspoolen torde kapaciteten på ålerförsäkringsmarknaden
nu medge att försäkring kan tecknas för elt belopp om närmare en miljard kr.
Med den angivna förutsättningen atl försäkringen skall motsvara minst 120
procent av ansvarsbeloppet skulle detta belopp nu kunna höjas frän 500 milj.
kr. till 800 milj. kr. Denna höjning skulle visserligen medföra ell minskat
utrymme för höjning av sakförsäkringarna. Med hänsyn till ökningen av den
totala kapaciteten på försäkringsmarknaden saknas det däremot anledning räkna
med atl höjningen på ansvarssidan skall leda lill en sänkning på sakförsäkringssidan.

Vid de överläggningar som hållils i ärendet har man från
kärnkraftindustrin förklarat sig kunna acceptera en höjning av ansvarsbeloppet
av den storleksordning som jag nu har angett. Del har dock ifrågasatts om en
sådan höjning inte bör anslå till dess 1982 års protokoll har trått i kraft. En
höjning redan nu till föreslagna 800 milj. kr. skulle nämligen innebära alt
anläggningsinnehavaren tvingas la över en del av ansvaret för den ersättning
som enligl lilläggskonvenlionen utgår i det tredje stegel. Man har samtidigt
framhållit som angeläget atl höjningar inte görs med alltför korta lidsintervaller
men inte heller så sällan att höjningarna blir alltför omfattande vid varje
tillfälle.

Del råder således enighet om all kapaciteten på ålerförsäkringsmarknaden
nu medger en höjning av ansvarsbeloppet lill 800 milj. kr. Jag anser det också
angelägel atl, såsom riksdagen har framhållit, frågan om ansvarsgränserna
omprövas med rimliga tidsintervaller. Jag kan i det sammanhanget notera atl del
nu har gått närmare fem år sedan det ifrågavarande ansvarsbeloppet senast
höjdes. I likhet med vad riksdagen har uttalat finner

jag därför alt tiden får anses mogen för sådan omprövning.
Detta bekräftas ju Prop. 1987/88:139

för övrigt av vad som har framkommit om ökningen av
tillgängligt belopp för

återförsäkring.

Jag kan däremot inte ansluta mig till åsikten alt
anläggningsinnehavarens ansvar inte bör översliga del lägsta beloppet i
tilläggskonventionen. Som jag har anfört tidigare är utgångspunkten att
ansvaret för atomskador i första hand skall bäras av kärnkraftinduslrin. Delta
gäller inte bara för Sveriges del utan torde också vara ett grundläggande
element i det internationella regelsystemet. Andra länder har också
beloppsgränser som överstiger tilläggskonvenlionens undre gräns, t.ex. Belgien
och Nederländerna. Det finns därför inte något hinder mot alt nu göra den
höjning av ansvarsbeloppet som av försäkringsmässiga skål år möjlig. Det finns
inte heller någon anledning all överväga en begränsad höjning som bara skulle
omfatta del nuvarande andra steget. Jag föreslår således atl ansvarsbeloppet
höjs till 800 milj. kr.

Skäl saknas enligl min mening för alt höja del lägre
belopp, 100 milj. kr., som gäller för obestråiat uran. Riskerna är nämligen här
väsentligt lägre ån vid en reaktorolycka.

Som jag har nämnt inledningsvis har riksdagen också tagit
upp frågan om en höjning av beloppet för statsansvaret (NU 1986/87:12). Denna
fråga bör emellerfid övervägas först i samband med att 1982 års protokoll har
trätt i kraft. Detta beräknas inträffa under något av de närmaste åren. Först
då kan de stalsfinansidla konsekvenserna helt överblickas. Jag avser således atl
återkomma till denna fråga i samband med att 1, 12 och 31 §§ atomansvarighetslagen
skall sältas i kraft.

3 Trafikskador

3.1 Nuvarande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om trafikförsäkring och om
ersättning för trafikskada finns som jag redan inledningsvis har nämnt i trafikskadelagen
(1975:1410, omtryckt 1977:949). Ersättning för en trafikskada utgår ur den
obligatoriska trafikförsäkringen. Trafikförsäkringsgivarnas ansvarighet för
trafikskador är dock beloppsmässigt begränsad, bl.a. av försäkringstekniska
skäl.

Från etl fordons trafikförsäkring utgår enligl 14 § trafikskadelagen
Irafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med för närvarande
högst 50 milj. kr. Detta belopp skall läcka såväl person- som sakskada, men
ersättningen skall i första hand ulgå för personskada. Räcker beloppet inte
till, skall ersättningen till dem som inte kan beredas full gottgörelse
nedsättas enligt vad som närmare anges i lagrummet.

I
förarbetena till trafikskadelagen (prop. 1975/76:15, LU 1975/76:3, rskr.

113) framhöll föredraganden atl det var angelägel att systemet med

trafikskadeersättning bereder ett så fullgott skydd i alla situationer att
något

behov inte uppkommer av ytterligare ersättning från andra källor, vare sig i

form av skadestånd eller gottgörelse från annan försäkring. Maximibeloppet

borde därför ligga på så hög nivå att man i realiteten kan tala om obegränsad 9

ansvarighet för trafikförsäkringsgivarna även vid olyckor
av exceptionell Prop. 1987/88:139 eller katastrofal omfattning.
Föredraganden antog vidare all det förelåg ringa sannolikhet för atl
begränsningsbeloppet inte skulle räcka till för all bereda full ersättning åt
dem som har skadats vid en trafikolycka (prop. 1975/76:15 s. 98-99 och s. 273).

3.2 Reformbehovet

Under senare lid har del både i Sverige och utomlands
inträffat flera svåra trafikolyckor där fordon för transport av.farligt gods
varit inblandade och som lett eller kunnat leda lill myckel omfattande skador
av katastrofkarak-lär. Här kan t.ex. erinras om den svåra olyckan i staden Herborn
i Förbundsrepubliken Tyskland sommaren 1987, då en tankbil lastad med 36 000
liter bensin exploderade och lade ell helt kvarter i ruiner. Under hösten samma
år inträffade en liknande olycka i stockholmsområdet, när en tankbil som
transporterade bensin välte och fattade eld i närheten av en bensinstation. Lyckligtvis
medförde dock denna olycka inte samma ödesdigra konsekvenser som den
nyssnämnda katastrofen i Herborn.

Bl.a. dessa olyckor har gett upphov till en omfattande
debatt om vilka åtgärder som kan och bör vidtas för alt minska de risker som är
förknippade med transporter av farligt gods. Sådana åtgärder övervägs för
närvarande i annal sammanhang både inom regeringskansliet och av ansvariga myndigheter.

De händelser som jag här har berört utgör emellertid också
ett starkt incitament till alt överväga om trafikskaddagens maximibelopp för
trafikskadeersättning behöver höjas för all offren för en framlida olycka av
liknande art skall kunna beredas full gottgörelse för uppkomna skador.

Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) pågår
arbete inlernationelll med en konvention om skadeståndsansvar vid transport av
farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Det torde emellertid dröja
ännu några år innan detta arbete har slutförts och en eventuell konvention har
trätt i kraft. Enligl min mening finns del inget som hindrar alt man innan konvenlionsarbetel
har slutförts nationellt genomför de förbättringar på området som är
motiverade, särskilt som en höjning av ansvarsbeloppen ligger i linje med det
internationella arbetet.

Vid trafikskadelagens tillkomst år 1976 förelåg del som
jag tidigare har berört enighet om del angelägna i all systemet med irafikskadeersättning
bereder ell så fullgott skydd i alla situafioner att något behov inte uppkommer
av ersättning från andra källor, vare sig i form av skadestånd eller gottgörelse
från annan försäkring. Maximibeloppen borde därför ligga på en så hög nivå alt
man i realiteten kan tala om en obegränsad ansvarighet för
trafikförsäkringsgivarna även vid olyckor av exceptionell eller rentav katastrofal
omfattning.

Dessa
syften med trafikförsäkringssystemel är givetvis lika angelägna i dag

som för drygt tio år sedan. Del kan emellertid på goda grunder ifrågasättas

om del nuvarande begränsningsbeloppet om 50 milj. kr. verkligen är

tillräckligt högt för all tillgodose önskemålet om fullgod ersättning åt offren

även vid en mycket omfattande olycka. Härtill kommer den inverkan som 10

penningvärdesförsämringen
har haft på realvärdet i det begränsningsbelopp som gäller för närvarande.

Om
systemet med trafikskadeersättning skall kunna fylla sill syfte även i
framtiden, menar jag all del redan av de anförda skälen står klart att en
höjning av begränsningsbeloppet nu är sakligt motiverad och önskvärd. Vid de
överläggningar som under lagstiftningsärendets beredning har ägt rum med
företrädare för försäkringsbranschen och försäkringsinspektionen har del inte
framkommit några skäl som talar emot en sådan höjning. Den bör därför
genomföras snarast.

Prop. 1987/88:139

3.3 Höjning av försäkringsbolagens ansvarsbelopp

Mitt
förslag: Del nuvarande ansvarsbeloppet i 14 § trafikskadelagen höjs från 50
milj. kr. till 100 milj. kr.

Skälen för mitt förslag: När del gäller alt bedöma hur
mycket man kan höja ersättningsnivån måste flera faktorer beaktas. En första
och avgörande faktor är att det måste finnas möjligheter för de svenska
trafikförsäkringsbolagen alt ålerförsäkra sig på den internationella ålerförsäkringsmarknaden.
En utgångspunkt är därvid atl man måste sälla etl "tak"' för den
ersättning som kan ulgå vid en olycka. Av försäkringslekniska skäl går del
nämligen inte atl införa elt obegränsat ansvar, vilket i och för sig kunnat
anses önskvärt från den synpunkten all alla länkbara skadefall skulle läckas in
oberoende av en olyckas omfattning. Ersättningen bör således i enlighet med vad
som gäller för närvarande vara begränsad till visst belopp (jfr prop.
1975/76:15 s. 98).

Andra omständigheter som också måste vägas in i
bedömningen är dels höjningens inverkan på trafikförsäkringsbolagens kostnader
för ålerförsäk-ringspremierna, dels effekten på de premier som
försäkringstagarna har atl erlägga.

Följande uppgifter ger viss ledning härvidlag. Antalet
trafikförsäkrings-pliktiga fordon var vid ingången av år 1985 ca 3,5 miljoner.
Därav utgjorde antalet specialfordon för transport av farligt gods
uppskattningsvis ca 3 000 -4 000.

Trafikförsäkringens totala premieintäkt var år 1985 ca 2
400 milj. kr. och år 1986 ca 2 500 milj. kr.

Försäkringsbolagens sammanlagda ålerförsäkringspremier för
trafikförsäkringen var 1985 ca 34 milj. kr. Ålerförsäkringskoslnaderna är
olika för olika skikt. I de övre skikten som hittills återförsäkrats gemensamt
för alla bolag genom en särskild pool var premierna för skador i skiktet mellan
6,75 milj. kr. och 26,75 milj. kr. ca 6,8 milj. kr. för 1985 och i skiktet
ovanför 26,75 milj. kr. (med den lagstadgade gränsen pä 50 milj. kr.) inte mer
än ca 1,2 milj. kr.

Beträffande skador i skiktet under 6,75 milj. kr. kan
nämnas alt de antingen utgjorde bolagens "självbehåll", dvs. återförsäkrades
inte, eller ålerförsäkrades särskilt lill en sammanlagd kostnad av ca 26 milj.
kr.

Enligt branschens uppskattning skulle en höjning av
ansvarsbeloppet till

11

t.ex. 100
milj. kr. inte föranleda en ökning av ålerförsäkringskoslnaderna Prop.
1987/88:139 med mera än ca 600 000-700 000 kr. Delta innebär en inverkan
på direktförsäkringspremierna som i det närmaste kan betraktas som försumbar.
Höjningen skulle således inte uppgå till mer ån högst 0,05 procent eller 0,25
kr. per fordon.

En höjning av ansvarsbeloppet i trafikskadelagen lill 100
milj. kr. skulle alltså inte få några påtagliga effekter vare sig på bolagens ålerförsäkrings-koslnader
eller på kundernas direklförsäkringspremier. Frågan är då om även en större
höjning, t.ex. lill 300 milj. kr., kan genomföras ulan någon mer dramatisk
effekt på utgående premier.

Under lagstiftningsärendets beredning har det emellertid
vid kontakter som försäkringsbranschen har haft med internationella återförsäkrare
visat sig all del skulle stöta på stora svårigheter all ålerförsäkra elt större
ansvarsbelopp ån ca 100 milj. kr. Vid högre belopp är del möjligt atl återförsäkrarna
skulle komma all göra skillnad mellan skador orsakade av lätta och tunga
fordon, vilkel hittills inte har skett i återförsäkringskonlrak-len. Detta
skulle kunna få oförutsägbara effekter på ålerförsäkringskoslnaderna. Härtill
kommer som sagt alt del över huvud tagel framstår som osäkert om del går all få
täckning för etl högre ansvarsbelopp ån 100 milj. kr. på ålerförsäkringsmarknaden.

Mot bakgrund av vad jag sist har anfört har jag stannat för
att inte för närvarande föreslå ett högre ansvarsbelopp ån 100 milj. kr. Redan
denna höjning innebär en angelägen förbättring av möjligheterna atl ge
ersättning även vid mer omfattande irafikskador. Jag vill dock framhålla alt
höjningen inte är avsedd atl påverka ersättningsnivån vid skaderegleringen i
del enskilda fallet. Den syftar uteslutande till att göra del möjligt atl
kompensera skadefall med många skadelidande eller myckel stora sakskador.

Försäkringsbolagen har framhållit att man står i begrepp
all undersöka de närmare förutsättningarna på den internationella ålerförsäkringsmarknaden
för en ytterligare höjning av ansvarsbeloppen. Särskilt del nämnda arbetet inom
ECE kan nämligen väntas få stor belydelse för kapaciteten på denna marknad. Min
avsikt är all så snart del visar sig finnas utrymme för en sådan ytterligare
höjning lägga fram förslag härom.

4 Ikraftträdande m.m.

Förhållandena på försäkringsmarknaden är sådana atl
lagändringarna bör träda i kraft vid ell årsskifte. Bl.a. löper ålerförsåkringsavlalen
i allmänhet per kalenderår. Höjningarna bör således göras per den 1 januari
1989.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte vara
erforderliga. Av allmänna civilrältsliga grundsatser följer atl äldre lag
alltjämt skall tillämpas i fråga om skadefall som har inträffat före
ikraftträdandet. De nya bestämmelserna blir således undantagslöst tillämpliga
på skadefall som inträffar därefter.

12

5 Upprättade lagförslag Prop. 1987/88:139

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartemenlet
upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i atomansvarighetslagen (1968:45),

2.
lag om ändring
i trafikskadelagen (1975:1410).

De föreslagna lagändringarna är av sådan beskaffenhet att
lagrådet inte behöver höras.

6 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag
all regeringen föreslår riksdagen atl anta lagförslagen.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

13

Innehåll Prop. 1987/88:139

Proposition..................................................................... ....... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ ....... 1

Propositionens lagförslag............................................... ....... 2

Utdrag ur regeringsprotokollel den 10 mars 1988......... 4

1
Inledning.................................................................. 4

2
Atomskador.............................................................. 5

2.1
Den
internationella bakgrunden ..................... ....... 5

2.2
Ansvarsgränser
i Sverige................................. ....... 6

2.3
Ansvarsgränser
i andra länder........................ ....... 7

2.4
Höjning av anläggningsinnehavarnas
ansvarsbelopp 8

3 Trafikskador
............................................................ ....... 9

3.1
Nuvarande
bestämmelser................................ ....... 9

3.2
Reformbehovet................................................ ..... 10

3.3
Höjning av
försäkringsbolagens ansvarsbelopp 11

4
Ikraftträdande m.m.................................................. 12

5
Upprättade
lagförslag.............................................. ..... 13

6
Hemställan..........................
................................. ..... 13

7
Beslut....................................................................... ..... 13

14