Prop. 1987/88:14

Regeringens proposition 1987/88:14

om ändring i brottsbalken (grov misshandel

och grov stöld) 1987/88:14

Regeringen föreslår riksdagen all anla del förslag som har
tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 1 oktober 1987.

På regeringens vägnar

Gertrud Sigurdsen

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs vissa ändringar när del gäller
gränsdragningen mdlan misshandel och grov misshandel samt mellan stöld och grov
stöld. Förslaget innebär att domstolarna vid bedömningen av om ett misshandelsbrolt
är all anse som grovt skall särskill beakta bl. a. om gärningsmannen visat
särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid bedömningen av om ett stöldbrotl är all
anse som grovt skall särskill beaktas bl. a. om tillgreppet har skett efter
intrång i bostad. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14

Rättelse: S.
3 Närvarande: Lundkvist utgår, G. Andersson och Lönnqvist tillkom-

I Förslag till

Lag om
ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs alt 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 § brottsbalken i dess lydelse enligt
lagen (1987:791) om ändring i nämnda balk skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:14

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

Är brott som i 5 § sägs
alt anse del dömas till fängelse, lägst elt och

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig
eller om gärningsmannen tillfogat svär kroppsskada eller allvarlig sjukdom
eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

som
grovt, skall för grov misshan-högsl tio år.

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskill beaktas, om gärningen var livsfariig
eller om gärningsmannen tillfogat svär kroppsskada eller allvariig sjukdom
eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

8 kap. 4§' Är brott
som i 1 § sägs alt anse som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse,
lägst sex månader och högst sex är.

Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskill beaktas, om del avsett sak som någon bar pä
sig, om gärningsmannen varil försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt
hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskill fariig eller hänsynslös
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskill beaktas, om tillgreppet skett efter intrång i
bostad, om del avsett sak som någon bar pä sig, om gärningsmannen varit
försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen
eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde
eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Senaste
lyddse 1987:791.

Justitiedepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 augusti 1987

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Holmberg, Hellström, Wickbom,
Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Prop.
1987/88:14

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken (grov misshandel
och grov stöld)

1 Inledning

I
regeringens skrivelse till riksdagen om ätgärder mot vålds- och egendomsbrott
(skr. 1986/87:21 s. 21 f) konstaterade jag all del fanns elt behov av alt se
över gränsdragningen mellan normalfall och grova fall av brotten misshandel och
stöld. Jag upplyste samfidigt om all en departementspromemoria om dessa frägor
höll pä att utarbetas inom jusliliedepartemenlel. Denna departementspromemoria
har numera publicerats under titeln (Ds Ju 1986:11) Grov misshandel och grov
stöld. Den innehåller förslag till vissa justeringar av kvalifikationskraven
för grovt brott i straffbestämmelserna om grov misshandel och grov stöld i 3
kap. 6 § resp. 8 kap. 4 § brottsbalken (BrB). Promemorian, som har remissbehandlats,
bör fogas lill protokollet i della ärende som bdaga 1 . En förteckning över remissinslanserna
och en sammanställning av deras yllranden bör fogas lill protokollet som bilaga
2 .

2 Grov misshandel

Mitt
förslag: Vid bedömningen av om ell misshandelsbrolt är atl anse som grovt skall
enligl nuvarande regel beaktas bl.a. om gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet
eller råhet. Rekvisitet har tolkats restrikfivt i räUstillämpningen. För all
domstolarna skall få större utrymme alt bedöma allvarliga misshandelsfall som
grova brott bör ordet synnerlig i del aktuella brollsrekvisilel bytas ut mot
den något mindre kvalificerande bestämningen särskild .

Promemorieförslaget
överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt
all en lagändring av föreslagen innebörd genomförs. Förslaget betecknas från
flera håll som angelä-

get. Nägra remissinstanser
har dock förordat att saken las upp i samband Prop. 1987/88:14

med beredningen av fängdseslraffkommilléns
huvudbetänkande (SOU

1986:13—15)
Påföljd för brott. Majoriteten av remissinstanserna har också

godtagit den lagtékniska
lösning som föreslagils i promemorian, även om

man frän ell par håll satt
i fräga om den föreslagna justeringen på etl

tillräckligt klart sätt
anger del bakomliggande syftet.

Skälen
för mitt förslag: Kampen mot våldsbrollsligheten har länge intagit en
framskjuten plats i regeringens kriminalpolifiska arbete. I detta arbete måste bl.a.
ingå alt se över om de straffbestämmelser som gäller på området är lämpligt
utformade.

Fängdseslraffkommillén
har i sill huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott ifrågasatt om det
inte i praxis uppställs alllför stränga krav för atl en gärning skall bedömas
som grov misshandel. Med hänsyn fill alt kommitténs uppdrag inle har avsett
utformningen av enskilda bestämmelser har kommittén dock avstått frän alt ta
upp frågan lill närmare behandling.

En
uppfattning liknande den som kommittén har uttalat har tidigare kommit lill
uttryck i rapporten (Ds Ju 1980:9) Straffmätning. Där sägs all praxis i fråga
om grövre misshandelsbrolt synes vara mildare än som kan anses vara rimligt, särskill
i förhållande fill slraffmätningen för förmögenhetsbroU. Del framhålls också
alt del inte är tillfredsställande atl många våldsbrott, vilka allmänt måste
uppfattas som grova, inle i rättspraxis bedöms som grov misshandel.
Uppfattningen atl gränsen mellan misshandel och grov misshandel i praktiken
dras på etl sätt som allmänheten kan ställa sig frågande inför har även kommil till
ullryck i den allmänna debatten.

I
den nu aktuella promemorian finns en utförlig redogörelse för den nuvarande
ordningen saml dess bakgrund och praktiska fillämpning (bilaga 1). Jag hänvisar
till den redovisningen och vill nu bara i korthet sammanfalla rättsläget på
följande sätt.

För
alt en misshandel skall bedömas som grovt brott krävs alt del varil fråga om en
mycket allvarlig våldshandhng. I 3 kap. 6 § BrB föreskrivs ätt det särskilt
skall beaktas om gärningen varit livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat
svår kroppsskada eller sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller
råhet.

En
gärning anses i praxis av naturliga skäl ofta livsfarlig om den förövats med ell
livsfarligt vapen som skjutvapen, kniv eller liknande tillbygge.

Med
svår kroppsskada avses t.ex. förlust av talförmåga, syn eller hörsel, ell
svårt lyte eller någol annat svårt kroppsfel eller permanent försvagning av
hälsotillståndet eller liknande funktionsnedsättning. Med allvarlig sjukdom
avses ocksä mindre allvarliga lillslånd som pä sikl kan utvecklas till svåra
sjukdomar.

Med
ullryckel synnerlig hänsynslöshet eller råhet åsyftas enligt förarbe

tena bl. a. våldshandlingar som riklats mot ett försvarslöst offer som t. ex.

en gravid kvinna, en åldring eller etl barn. I samband med all bestämmel

sen kom till ultalade departementschefen ocksä bl. a. atl sådana omstän

digheter som alt flera tillsammans misshandlar en annan eller atl misshan

deln i övrigt utförts på ell särskilt smärtsamt sätt mot ett värnlöst offer
ofta '

bör kunna kvalificera brottet som grovt (prop. 1962:10 s. B 90).

Det rekvisit
som innebär att gärningsmannen skall ha visat synnerlig Prop. 1987/88:14 hänsynslöshet
eller råhet har i praxis otvivelaktigt tolkats restriktivt med följd alt även
mycket allvariiga fall av misshandel, dä ingen annan kvalifi-kafionsgmnd varil
tillämplig, hänförs lill den normala svårhelsgraden. Enligt promemorian behövs
därför en lagändring som banar väg för en mindre restriktiv rättstillämpning.
Denna uppfattning har godtagits av remissinslanserna.

Av
redogörelsen för rättspraxis i promemorian framgår all de fall som bedömts som
grov misshandel i regel har varit sådana där gärningen förövats med elt
livsfarligt vapen. Däremot är del relalivi sparsamt förekommande i praxis att
en misshandel bedömts som grovt brott enbart på den grunden all gärningsmannen
visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

Enligt
promemorian pekar tillgängliga undersökningar mot atl bestämmelserna om
misshandel inle har kommil all fillämpas helt i enlighet med vad som avsägs när
de kom till. Oavsett om detta är rikligt eller ej lyder myckel på all nuvarande
praxis knappast slår i god överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
Frågan i vad mån våldsbrollsligheten allmänt sell har blivit grövre under
senare år har visserligen varit föremål för olika bedömningar. Klart är
emellertid atl del nu liksom tidigare förekommer många fall av misshandel som
varken har förövats med vapen eller tillhygge eller föranlett livshotande eller
svåra skador men som av allmänheten ändå på goda grunder uppfattas som myckel
brutala.

Vid
sidan av de fall då del har varil fråga om livshotande gärningar synes man
kunna urskilja vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som utslag av
en råhet eller hänsynslöshet, som går vida ulöver vad som är kännetecknande för
våldshandlingar i allmänhet. Så är t. ex. inte sällan fallet, när fiera
tillsammans misshandlar en annan person, en situation som enligl vad som förut angetts
uppmärksammals redan i förarbetena lill BrB. Del är främsl offrets utsatta
läge, när han angrips av flera pä en gäng, som utgör det försvårande momentet
och som medför atl brottet ofta ler sig särskill allvarligt, oberoende av vilken
skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inle
sällan inom del s. k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare
försvårande momentet alt misshandeln är oprovocerad.

En
annan typ av misshandel som framstår som etl utslag av särskild råhet, och som
torde förekomma främsl i samband med del s. k. ung-domsvåldel, är alt
"sparka på den som redan ligger", dvs. all fortsälla misshandeln
trots alt offret saknar förmåga atl värja sig. Gärningar av delta slag torde
ibland begås i rädsla eller efter provokation utan alt gärningsmannen haft en
klar uppfattning av situationen. Del är inle i första hand i sådana fall, ulan
i de fall då gärningsmannen rimligtvis måsle ha insett alt den drabbade är
försvarslös men ändå fortsätter misshandeln, som denna framstår _som särskill
hänsynslös eller rå.

Över
huvud taget är del enligl min mening en oroande tendens atl misshandel numera i
sä förhållandevis slor utsträckning förefaller begås genom sparkar. I mänga
fall är, som jag ser del, sädan misshandel väl jämförbar med gärningar vid
vilka kniv eller annal sådant vapen begagnats.

Vidare
råder del inle nägon tvekan om alt våldshandlingar mol den som 5

är
fysiskt väsentligt svagare - t.ex. ett litet barn eller en äldre person — Prop.
1987/88:14 ofta framstår som verkligt kvalificerad misshandel, även om väldet inle
varil livsfarligt eller skadorna så svåra atl misshandeln på enbart dessa
grunder kan anses som grov. Vid kvinnomisshandel - som i regel ocksä avser en
fysiskt svagare person - består våldet ofta av örfilar, knytnävsslag och
sparkar och är inle sällan förenat med hot. De synliga skadorna kan vara
begränsade lill blåmärken, svullnader, frakturer eller mindre landskador. Pågår
misshandeln under en längre fid eller utgör den ett led i upprepade och
allvarliga övergrepp, framstår den ändå som utslag av särskild brutalitet. Det
försvärande momentet vid denna lyp av misshandel ligger främsl i den påtagliga inlegriletskränkningen
liksom i del förhällan-del alt väldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin
karaktär.

Även
om del av flera skäl är vanskligt atl sammanfalla.praxis i generella termer,
torde del inte vara nägon överdrift alt påstå all misshandelsbrolt av det
kvalificerade slag som nu avses i regel inle rubriceras som grova i den
nuvarande rättstillämpningen, såvida inte gärningen var livsfarlig eller mycket
allvarliga skador uppkommit. 1 allmänhetens ögon framstår emellertid
säkerligen sådana handlingar ofta som grova brott även i andra fall. Detsamma
torde över huvud taget gälla i fråga om sädana misshandelsbrolt som innefattat
en särskill allvarlig kränkning av offrets integritet.

Inte
minsl med hänsyn lill den minskade tolerans mot våldet och de ökade strävanden
att motverka detta som gjort sig gällande under senare tid talar starka skäl
för att lagstiftaren anpassar sig fill detta synsätt, något som ocksä
rekommenderats både av fängdseslraffkommitlén och i den inledningsvis nämnda straffmätningsrapporten.
Jag ser för min del inle någol hinder mot att denna fråga tas upp ulan atl man
avvaktar atl förslag på grundval av fängdseslraffkommilléns huvudbetänkande kan
presenteras för riksdagen.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört ansluter jag mig till den uppfattning som
kommit till uttryck i promemorian. Straffbestämmelsen om grov misshandel i 3
kap. 6 § BrB bör således justeras så all man i det exempel på försvårande
omständigheter som avser hänsynslöshet och råhet inle ställer fullt ut så
stränga krav som dem som enligl nuvarande praxis anses ligga i ordet
"synnerlig".

Den
lagtekniska lösning som föreslagils i promemorian har godtagils av det
övervägande anlalet remissinstanser. Även jag anser atl den avsedda effekten
lämpligen kan åstadkommas genom all ordet "synnerlig" byts ut mol
"särskild". Denna ändring bör uppfattas som en allmän anvisning lill domstolarna
alt tillämpa etl något mindre restrikfivt synsätt än i dag när del gäller all
kvalificera ett misshandelsbrolt som grovt. Detta gäller särskilt såvitt avser
hänsynen till sådana faktorer som atl misshandeln varit oprovocerad och
långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktat sig mot skyddslösa
personer. I del senare hänseendet kan hänsyn las lill såväl offrets allmänna
möjlighet atl försvara sig som fill om misshandeln ulförts av flera
gärningsmän.

I
departementspromemorians redogörelse för domslolspraxis redovisas

en serie prejudicerande rättsfall i vilka brotten vid den rättsliga bedöm

ningen slutiigl hänfördes lill normalfallet av misshandel (se bilaga 1 avsnitt (

2.2.2.). Jag delar den i
promemorian framförda uppfattningen all del enligl den nu föreslagna lydelsen
av paragrafen synes ligga närmast lill hands all i princip bedöma sådana fall
som grova.

Självfallet bör
bedömningen i det enskilda fallet ske med hänsyn lill samtliga föreliggande
omständigheter. Hänsyn måsle bl. a. tas lill skadornas art och omfattning samt
till eventuella förmildrande omständigheter som t.ex. all brottet har förövats
i ett chocktillstånd, under provokation som en okontrollerad impulshandling
eller under speciella psykiska påfrestningar. Generellt gäller naturligtvis atl
andra omständigheter än dem som omfattas av gärningsmannens uppsåt i princip inle
kan läggas denne till last. Med anledning av vad som frän nägra håll har
anförts vid remissbehandlingen vill jag ocksä betona atl jag med förslaget
inte åsyftar en genomgripande förändring i fråga om brottsrubriceringen utan
endast en mindre förskjutning som medför atl vissa mycket allvarliga
misshandelsfall får en mera adekvat rubricering.

Från något håll har vid
remissbehandlingen ifrågasatts om inle straffminimum vid grov misshandel, som
för närvarande utgör elt ärs fängelse, bör sänkas. Som har anförts i
promemorian synes dock en sädan åtgärd mindre lämplig med hänsyn lill intresset
av att allvarliga misshanddsbrotl kraftfullt bekämpas. Det är emellertid min
avsikt all återkomma fill frågan om straffskalorna i samband med atl jag
anmäler de förslag som fängdseslraffkommilléns huvudbetänkande kan föranleda.

Prop. 1987/88:14

3 Grov stöld

Mitt
förslag: Bestämmelsen i BrB om vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen
av om en stöld utgör grovt brott kompletteras med den omständigheten alt
stölden ägt rum efter intrång i någons bostad.

Promemorieförslaget,
som i övrigt överensstämmer med mitt, innebär all kompletteringen begränsas lill
"stadigvarande" bostad.

Remissinstanserna
har - med någol undanlag — lillslyrkl förslaget. Etl flertal remissinstanser
har dock varil krifiska mol kravet på att bostaden skall vara
"stadigvarande" och framhållit all bl.a. även fritidshus bör omfattas
av den föreslagna nya kvalifikalionsgrunden. Sveriges advokatsamfund har
instämt i de synpunkter som ligger lill grund för förslaget men ansett all
syftet kan tillgodoses genom rättspraxis.

Skälen
för mitt förslag: Bostadsinbrott är ofta djupt kränkande för de personer som drabbas
av dem. Bortsett från de rent ekonomiska förlusterna innebär ell
bostadsinbrott etl angrepp mol den bestulnes personliga sfär och uppfattas ofta
som en allvarlig kränkning av dennes integritet.

I
den fidigare nämnda regeringsskrivelsen påpekade jag all fängdseslraffkommillén
i sill huvudbetänkande understmkit all det vid bedömningen av ett stöldbrolts svärhetsgrad
bör las slor hänsyn lill den inlegri-

tetskränkning som brottet
inneburit. Kommittén framhöll därvid särskilt Prop. 1987/88:14 att
bostadsinbrott, med hänsyn lill kränkningen av den boendes integritet, framstår
som brott med högt slraffvärde. Jag ansluter mig till den uppfattningen.

Tidigare
föreskrevs uttryckligen i 8 kap. 4 § BrB all det vid bedömningen av om ett stöldbrotl
var grovt särskill skulle beaktas bl.a. om del förövats genom inbrott. Genom en
lagändring som trädde i kraft är 1976 utgick inbrott bland de i paragrafen
uppräknade försvårande omständigheterna och ersattes med en föreskrift om all
hänsyn skulle las lill om gärningen varil av särskill hänsynslös art. Avsiklen
var alt man vid bedömningen av om en stöld utgör grovt brott skall fästa stor
vikt vid den grad av inlegritelskränkning som brottet har inneburit.

Detta
synsätt förQänar enligt min mening fortfarande all anslutning. Delsamma gäller
själva huvudsyftet med 1976 års lagändring, som var all åstadkomma en mera
nyanserad bedömning när del gäller atl beteckna inbrottsslölder som grova
brott. Sädana stölder bedömdes dessförinnan inte sällan slentrianmässigt som
grova, även om de begåtts i mindre integrilelskänsliga utrymmen som t. ex. en
lagerlokal eller en källare och även om del tillgripna hade elt obetydligt
värde.

Som
anförs i promemorian kan man emellertid samtidigt ifrågasätta, om den nuvarande
lagstiftningen och dess förarbeten ger tillräcklig ledning för hur man i
rättstillämpningen bör se på stölder som förövats genom inträng i privatbostäder.

Promemorieförslaget
innebär all del som exempel pä försvårande omständigheter i 8 kap. 4 § andra
stycket BrB uttryckligen skall anges att tillgreppet skell efter inträng i
lägenhet eller hus där någon har sin stadigvarande bostad.

Klart
är att bostadsinbrott i praxis mycket ofta bedöms som grov stöld. Man kan
naturligtvis därför, som Advokatsamfundet gjort, sälla i fråga om nägon
lagändring av del slag som föresläs i promemorian behöver göras.

Härvid
måsle emellertid beaktas all det i de lagförarbeten som bildar underlag för den
nuvarande rättstillämpningen (prop. 1975/76:42) finns uttalanden vars
hållbarhet kan diskuteras. Sålunda skall domstolen vid bedömningen av om grovt
brott föreUgger fästa särskild vikt vid om gärningsmannen hade anledning alt
befara att nägon skulle uppphälla sig i bostaden eller komma hem medan stölden
pågick.

Som
närmare har utvecklats i promemorian synes denna ordning kunna

framtvinga överväganden från domstolens sida som till en del framslår som

irrationella. När någon gör inbrott i en bostad under lid då den boende kan

befaras uppehålla sig i bostaden eller återkomma dit torde det inte sällan

vara fräga om impulsbelonade handlingar. Typiskt för del noga planlagda

inbrottet är i stället atl gärningsmannen verkligen har försäkrat sig om atl

bostaden är tom då han utför tillgreppet. I andra sammanhang betraktas

ofta del förhållandel atl en gärning har planlagts särskilt noggrant som en

försvärande omständighet, och det framstår därför som svärl atl motivera

varför samma förhållande skulle kunna inverka närmast i motsatt riklning

vid bedömningen av inbrottsslölder. Man måste se till omständigheterna i

del särskilda fallet för all kunna bedöma hur sådana faktorer bör värderas. S

Till
detta kommer all den differentiering mellan olika slags bostadstill- Prop.
1987/88:14 grepp som gjorts i förarbetena sannolikt ler sig svårförståelig för
allmänheten. Den som återkommer t. ex. efter arbetstidens slul eller efter
semester och finner sitt hem vara skövlat anser säkerligen inle all den
omständigheten atl inbrottet förövats under hans bortovaro bör peka i
mildrande riklning.

Jag
anser för min del all sådana omständigheter som gärningsmannens förmodanden om bosladsinnehavarens
eventuella närvaro eller snara återkomst bör sakna generell betydelse för
graderingen av den brottsliga gärningen. Mot den bakgrunden och för all
understryka att samhället generellt sett klassificerar tillgrepp efter intrång
i bostad som ell allvarligt brott anscrjag, i likhet med vad som föreslås i
promemorian, atl denna faktor särskilt bör anges som etl exempel på en
försvärande omständighet i 8 kap. 4 § BrB. Detta synes motiverat även med tanke
på fallels centrala betydelse för rättstillämpningen.

Enligl
promemorian bör elt sådant kompletterande tillägg inle omfalla annal än
stadigvarande bosläder. Mot detta har flera remissinstanser riktat kritik och
framhållit bl.a. alt fritidsbostäder framslår som väl så skydds värda objekt.
Vidare har framhållits all ullryckel stadigvarande kan välla
tillämpningssvårigheter med tanke på atl dubbla bosättningar lill följd av
pendlande mellan arbets- och bostadsorl numera inle är nägon ovanlig-hel.

Jag
instämmer i vad remissinslanserna här har anfört. För den som exempelvis finner
sill frifidshus plundrat inför en helg- eller semeslervis-lelse torde
kränkningen ofta kännas lika svär som vid tillgrepp i permanentbostaden.

Mol
bakgrund av vad som nu anförts anscrjag alt en komplettering av 8 kap. 4 §
andra stycket BrB lämpligen bör utformas så atl den lar sikte pä fall då fillgrepp
skell efter intrång i bostad. Med bostad bör därvid försläs i första hand permanentbosläder
och fritidshus. Det bör sålunda vid tolkningen förutsättas att bosättningen
har en viss stabilitet och varaktighet. Sådana tillfälliga visten som t. ex. holdlmm,
tält, båtar och husvagnar bör normalt falla utanför bestämmelsens
tillämpningsområde. Del innebär all begreppet bostad i della sammanhang får en någol
snävare räckvidd än vad fallet är i samband med hemfridsbrott.

Med
inträng bör pä samma sätt som i 4 kap. 6 § BrB förstås atl någon olovligen
bereder sig tillträde. Brott enligt detta lagrum blir enligl allmänna principer
normall konsumerat av den grova stölden och skall alltså inte föranleda
särskilt straffansvar.

Atl
stölden har förövats genom inbrott bör inle krävas. Även om de fillgiepp som
här avses normalt begås på della sätt anser jag del vara principiellt mindre tillfredsslällande
all särskill framhålla inbrollsmomen-tet i lagtexten. Som har anförts i
promemorian kan ju en stöld av aktuellt slag ju vara lika allvarlig även om
gärningsmannen undanlagsvis inle har behövt bryta lås e.d.

Jag
vill slutligen erinra om all uppräkningen i del aktuella lagrummet

endast anger exempel på omständigheter som kan motivera atl elt stöld

brotl bedöms som grovt. Exemplifieringen är alltså inte avsedd all vara 9

vare sig bindande eller
uttömmande. En inbrollsslöld i l.ex. en segelbåt Prop. 1987/88:14

kan
således självfallet beroende på omständigheterna mycket väl vara alt

anse som grov, även om den
inle heller i fortsättningen kommer alt vara

uttryckligen läckt av
exemplifieringen. Och avsikten är å andra sidan inte

all en stöld sådan som den
som förelåg i rättsfallet NJA 1982 s. 102 (se

bilaga 1 avsnitt 3.2)
skall bedömas som grov, även om lagtexten får det

ändrade innehåll som
härföresläs.

4 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justifiedepartemenlel upprättats
förslag till

lag
om ändring i brottsbalken.

Förslaget
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3'.

5 Hemställan

Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemslällan.

'
Bilagan har uteslutits här. Frånsett en redaktionell ändring är förslaget likalydande

med
det som är fogat till propositionen. 10

Lagrådet Prop. 1987/88:14

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-09-22

Närvarande:
fd. justitierådet Hull, jusfitierådel Freyschuss, regeringsrådet Bouvin.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 13 augusti 1987 har regeringen på hemslällan
av slalsrådel Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag
om ändring i brottsbalken.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anne-Marie Westerberg.

Lagrådet
lämnar förslaget ulan erinran.

11

Justitiedepartementet Pfop-1987/88:14

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oklober 1987.

Närvarande:
statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Bodslröm,
Göransson, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i brottsbalken (grov misshandel och
grov stöld)

Föredraganden
upplyser alt lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran (beslul om lagrädsremiss
fattal vid regeringssammanträde 1987-08-13) och hemställer att regeringen
föreslär riksdagen atl anla förslaget.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen atl anla del förslag som föredraganden har lagl
fram.

12

Bilaga
1 Prop. 1987/88:14

JUSTITIEDEPARTEMENTET

GROV MISSHANDEL OCH GROV STÖLD

December
1986

Ds
Ju 1986:11 , jj

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs alt 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 §
brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 6§ Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt,
skall för grov misshandel dömas fill fängelse, lägst ell och högst tio år.

Prop. 1987/88:14

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfariig
eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvariig sjukdom
eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var
livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig
sjukdom eller eljest visat särskdd hänsynslöshet eller råhet.

8
kap. 4§' Är brott som i 1 eller 3 § sägs all anse som grovt, skall för grov
stöld dömas till fängelse, lägst sex mänader och högst sex år.

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om del avsett sak
som nägon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne
eller annal dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt fariig
eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen
kännbar skada.

Vid
bedömande humvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om tillgreppet skett
efter intrång i lägenhet eller hus där någon har sin stadigvarande bostad, om
del avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med
vapen, sprängämne eller annal dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varil
av särskill farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit
synnerligen kännbar skada.

Denna
lag träder i kraft den

Senaste
lydelse 1975:1395.

14

1 Inledning Prop. 1987/88:14

En uttalad målsättning från statsmakternas sida är atl öka
ansträngningarna atl komma till rätta med våldsbrollsligheten och sådan
förmögenhets-brottslighet som framstår som särskill kränkande för enskilda
människors integritet Qfr regeringens skrivelse 1986/87:21 om ätgärder mol
vålds- och egendomsbrott). I ell sädant arbete måsle bl.a. ingå all se efter om
de straffbestämmelser som gäller på omrädet är lämpligt avfattade.

Fängelsestraffkommiltén har i sitt huvudbetänkande Påföljd
för brott (SOU 1986:13 — 15) redovisat sill uppdrag all bl. a. göra en allmän
översyn av straffskalorna. Avsiklen har varil alt få dem anpassade lill de
värderingar som råder i dagens samhälle.

Uppdraget har varil begränsat lill själva straffskalorna
och. har inte avsett rekvisiten för de olika brotten eller utformningen av de
enskilda brottsbestämmelserna över huvud taget. Bestämmelserna om när elt brott
skall anses som grovt och falla under en strängare slraffskala än som annars
gäller för brottet har alltså inte omfattats av kommitténs utredningsuppdrag.

En genomgående linje och en av huvudtankarna i kommitténs
förslag om ändrade slraffskalor är alt, med kommilléns terminologi,
straffvärdet för de rena förmögenhetsbrotten bör sänkas, medan straffvärdet för
brott mot den personliga integriteten bör sättas högre än f n.

I samband med all kommillén har behandlat straffvärdet för
misshandelsbrolt har den konstaterat all svårhelsgraden av de gärningar som
ryms under stadgandena i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken (BrB) har en mycket slor
spännvidd. Del kan röra sig om allt mellan en örfil som orsakar smärta och de
allra grövsta våldsgärningar såsom livsfarligt våld med knivar eller
skjutvapen. För atl ell misshandelsbrolt skall bedömas som grov misshandel och
hänföras till den strängare straffskalan i 3 kap. 6 § BrB fordras det alt del
har rört sig om en mycket svär misshandel.

Kommittén har ifrågasatt om det inte i praxis har
uppställts alltför stränga krav för alt en gärning skall bedömas som grov
misshandel. Med hänsyn lill all gränsdragningen mellan misshandel och grov
misshandel legal utanför utredningsuppdraget har kommittén dock avstått från
alt la upp frågan lill närmare behandling.

En uppfattning liknande den som kommillén har uttalat har
tidigare kommit lill uttryck i rapporten (Ds Ju 1980:9) Siraffmätning. Där sägs
all praxis i fråga om grövre misshandelsbrolt syns vara mildare än som kan
anses vara rimligt, särskill i förhällande fill slraffmätningen för förmögenhetsbroU.
Del framhålls också atl del inle är tillfredsställande alt mänga våldsbrott,
vilka allmänl måste uppfattas som grova, inle i rättspraxis bedöms som grov
misshandel. Uppfattningen atl gränsen mellan misshandel och grov misshandel i
praktiken dras på ell säll som allmänheten kan ställa sig frågande inför har
även kommil lill uttryck i den allmänna debatten.

Även vid
sin behandling av straffvärdet för stöld har fängelsestraffkom

miltén betonat inlegrilelsaspeklen och understrukit att man vid bedöm

ningen av brottels svärhet bör ta hänsyn främst till om det innebär en J5

kränkning av den personliga integriteten och tryggheten. Frän den syn-

punkten framhåller
kommittén inbrott i bostadslägenheter som etl särskilt Prop. 1987/88:14 allvariigt
stöldbrotl.

Gränsen
mellan stöld och grov stöld dras genom bestämmelserna i 8 kap. 4 § BrB. De fick
sin nuvarande lydelse genom en lagändring är 1975. Denna innebar all inbrott
utmönstrades som kvalifikalionsgrund för grov stöld och all del i stället som
kriterium för grovt brott infördes atl gärningen varit av särskill hänsynslös
art. Bl.a. med anledning av kommilléns uttalanden och den domstolspraxis som
föreligger inställer sig frågan om delta kriterium ger en tillräcklig tydlig
vägledning i fräga om bostadsinbrotten, eller om lagen behöver ändras pä denna
punkt.

I
denna promemoria behandlas mol den angivna bakgrunden frågan om gränsdragningen
mellan normalbrott och grovt brott när det gäller misshandel och stöld.
Promemorian har aviserats i regeringens skrivelse 1986/87:21 om åtgärder mot
vålds- och egendomsbrott.

2 Misshandel

2.1 Gällande bestämmelser

I
1864 års strafflag reglerades misshanddsbrotten först och främsl med hänsyn fill
den skada som hade uppkommit till följd av brottet. I lagen fanns också
åtskilliga särbestämmelser om misshandel, t. ex. om fall då flera deltagit i
misshandel, misshandel på en gravid kvinna eller på nära anhöriga och om
resande av livsfarligt vapen som försvårande omständighet vid brottet.

Genom
bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ BrB har misshanddsbrotten reglerats från
andra utgångspunkter och på ell enklare sätt än tidigare.

En
ulgångspunkl och en bärande tanke vid utarbetandet av de nuvarande bestämmelserna
var all misshanddsbrotten borde ulgöra rena uppsåts-brott och all
bestämmelserna därför borde utformas ulan avseende på oavsiktliga skador (s. k.
objektiva överskoll). Bara den skada som omfattades av gärningsmannens uppsåt
borde medföra ansvar för misshandel. Om effekten av ell misshandelsbrolt - l.ex.
att offret tillfogats svår kroppsskada - var oavsikfiig men kunde tillräknas
gärningsmannen som oaktsamhet, skulle straff utmätas för misshandel och för
vällande till kroppsskada enligl balkens regler om sammanträffande av brott.

En
annan utgångspunkt var att den dittillsvarande uppdelningen av

brotten med hänsyn lill den uppkomna skadan borde ersättas av en svär

hetsgradering av brottet med hänsyn till samtliga omständigheter vid della.

Man strävade vidare efter att nå större enkelhet och klarhet och tog därför

inle upp någon motsvarighet lill strafflagens särbestämmelser om olika fall

av misshandel. Med bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ BrB avsåg man

också atl åstadkomma en viss skärpning vid slraffmätningen. Våldsbrotten

ansågs nämligen inte sällan ha bedömts alltför lindrigt i den dittillsvarande

rätlsfillämpningen, särskill i jämförelse med förmögenhetsbrotlen. Av stor

betydelse för praxis har säkerligen varil etl i anslutning härtill gjort uttalan- 16

de i proposifionen med förslag fill brottsbalk om atl
misshandel som inle är Prop. 1987/88:14 av bagatellartad nalur normall bör
föranleda fängelse (prop. 1962:10 del B s. 91).

Misshanddsbrotten är i BrB uppdelade i tre svårhetsgrader.
Mdlangra-den och ringa fall behandlas i 3 kap. 5 §. För grova fall ges
bestämmelser i 3 kap. 6 §.

Med misshandel avses enligt 3 kap. 5 § BrB att uppsätligen
tillfoga en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta. Som misshandel
anses också att sätta någon i vanmakt eller i ett annat sådant tillstånd.

Med kroppsskada menas inte bara sådana typiska skador som
sår, svullnader och benbrott ulan ocksä funklionsrubbningar som l.ex. försämrad
rörelseförmåga, syn eller hörsel. Sjukdom omfattar förutom fysisk och psykisk
sjukdom och psykisk invaliditet även sådant psykiskt lidande som medför en
medicinskt påvisbar effekl, l.ex. en psykisk chock. Med smärta avses ell fysiskt
lidande som inle är alllför obetydligt eller snabbt övergående. Vanmakt innebär
oförmåga till kroppslig konlroll, t. ex. medvetslöshet eller sömn. Med ett
annat sådant tillstånd åsyftas t. ex. en fullständig eller delvis förlamning
eller bedövning.

I gärningsbeskrivningen anges inle pä vilkel sätl
misshandel kan förövas. All ge bestämmelser därom har inte ansetts vara
lämpligt. Brottet kan begås inle bara genom angrepp med olika vapen eller fillhyggen
eller användande av annal yttre våld ulan också genom l.ex. förgiftning och
vissa straffbara underlälenhelshandlingar. Även vissa svårare former av psykisk
påverkan faller under misshandelsbegreppet.

I fråga om svårhetsgraderingen av ett misshandelsbrolt
gäller som förutsättning all graderingen företas med beaktande av samtliga
omständigheter vid brottet. Till ledning för bedömningen av om ell brott är alt
anse som grovt anges i 3 kap. 6 § BrB vissa omständigheter som skall beaktas
särskilt. De omständigheter som anges är atl gärningen var livsfarlig, att
gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom och all
gärningsmannen eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

En gärning är livsfarlig om den förövas med ell
livsfarligt vapen, såsom skjutvapen, kniv el. dyl. All gärningen i sådant fall
kan bedömas som grov misshandel är en motsvarighet till den tidigare
strafflagens föreskrift om resande av livsfarligt vapen som straffskärpningsgrund.
All offret avlidit behöver inte nödvändigtvis föranleda alt gärningen bedöms
som livsfarlig, utan del avgörande är om den för gärningsmannen i handlingsögonblickel
måsle ha framstått som livsfarlig.

Med svår kroppsskada avses t.ex. förlust av talförmåga,
syn eller hörsel, ell svårt lyte eller ett annat svårt kroppsfel. Ocksä en
mindre svär kroppsskada kan hänföras till svår kroppsskada, om den är av särskill
slor belydelse för den skadade. Allvarlig sjukdom föreligger inte bara när
offret har drabbats av en sädan sjukdom utan också när denne har insjuknat på ell
mindre svårt sätt i en sjukdom som är av allvarlig art.

Med
synnerlig hänsynslöshet eller råhet åsyftas fall då den fidigare

strafflagen föreskrev straffskärpning, exempelvis då brottet avsett en

gravid kvinna eller en nära anhörig. Vidare bör enligt uttalande av departe

mentschefen vid bestämmelsens tillkomst (prop. 1962:10 del B s. 90) den 17

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14

omständigheten
atl flera tillsammans misshandlar en annan ofta föranleda Prop. 1987/88:14 all
brottet bedöms som grovt oberoende av vilken skada som har uppkommit av
misshandeln. Av förarbetena framgår också atl ullrycket synnerlig hänsynslöshet
eller råhet har valts för all del inle skall råda nägon tvekan om atl
misshandel vid gatuöverfall och andra former av oprovocerad misshandel som
förekommer i samband med ofredande kan hänföras lill grov misshandel, oavsett
om någon kroppsskada har uppkommit. Som exempel på synnerlig hänsynslöshet och
råhet har också nämnts misshandel som förekommer vid upprepade tillfällen och
under brutala former, t. ex. mol hustru eller barn.

Straffet
är för normalfall fängelse i högst två år och för ringa fall böter. Straffskalan
för grov misshandel omfattar fängelse frän ell lill fio år. Såsom redan
påpekats uttalades under förarbetena all misshandel som inle är av bagatellartad
natur normall bör förskylla fängelse.

2.2 Rättspraxis

2.2.1
Grovt brott

En
genomgång av rättspraxis med utgångspunkt från de kvalifikationsgrunder som anges
i 3 kap. 6 § BrB visar att misshandel i regel bedöms som grov när
gärningsmannen har använt vapen, kniv eller liknande.

I
en del fall då gärningen har förövats med vapen el. dyl. har frågan gällt gärningsmannens
uppsåt och ansvar för dråp eller försök till dräp. Vid bristande uppsåt alt
döda har gärningen bedömts som grov misshandel.

I
NJA 1968 s. 500 hade A skjutit två personer med en skarpladdad pistol. Båda
hade träffals i magen. Vid samma tillfälle hade han riklat pistolen mot en
tredje person. A åtalades för försök till mord som även innefattade grov
misshandel, olaga hot och olaga vapeninnehav. Underrätten dömde A för försök lill
dråp i tvä fall olaga hot och olaga innehav av vapen lill fängelse tre år.
Hovrätten ogillade ålalen för försök lill dråp och för grov misshandel och
dömde A för grovt vållande lill kroppsskada och för olaga innehav av vapen till
fängelse etl år. Högsta domstolen (HD) fann all A inle hade haft ens eventuellt
uppsåt all döda de båda personer som hade träffats av skotten, men att han väl
hade haft uppsåt at skada. HD dömde A för grov misshandel, olaga hot och olaga
innehav av vapen till fängelse ell år.

I
NJA 1977 s. 630 blev utgången en annan. A hade slött en kniv i vänstra delen av
bröstet på B. Kniven trängde in i hjärtat och B avled kort därefter. Tingsrätten
dömde A för dräp jämte vissa andra brott fill fängelse sex år. Hovrätten ansåg atl
del inte var klarlagt att A avsett att döda B, men all det var utrett alt A
stuckit kniven i B:s bröstkorg med avsikt atl träffa och således skada denne.
Hovrätten dömde A för grov misshandel och vållande fill annans död jämte
övriga brott fill fängelse två år och sex månader. HD fann alt B:s död
omfattades av A:s uppsåt och bedömde gärningen som dräp. A dömdes till fängelse
sex år.

I
ell annal fall av avsiktligt knivhugg blev frägan om gärningsmannens

uppsåt föremål för delade meningar i HD. I NJA 1980 s. 514 hade A 18

tillfogat
B livshotande skador genom atl avsikfiigl hugga mot dennes buk.

HD ansåg all inle ens evenluelll
uppsåt all döda var styrkt. Eftersom A Prop. 1987/88:14 dock måste ha
insett all knivhugget var livsfarligt hade han gjort sig skyldig till grov
misshandel. Två ledamöter fann att eventuellt uppsåt all döda förelåg och
bedömde — liksom fingsrätten och hovrätten — brottet som försök fill dråp.

I
sammanhanget kan nämnas yllerligare etl fall, då gärningen visserligen inle
hade förövats med skjutvapen eller kniv, men då frågan om brottet borde bedömas
som försök till dråp eller misshandel har prövats av domstolarna. I NJA 1975 s.
230 hade A misshandlat B och ytteriigare en person genom alt tilldela dem slag
i ansiktet med smärta och näsblod som följd. Vid etl senare tillfälle hade A
först slagit B i ansiktet och därefter lagl elt hundkoppd om hennes hals och
dragit ål. Säväl tingsrätten som hovrätten dömde A för misshandel och försök fill
dräp lill fängelse tre år och förvisning ur riket. HD fann all del inle kunde
hållas för visst atl A haft för avsikt all beröva B livet och all del inle
heller kunde anlas alt han skulle ha handlat som han gjort, om han hade
föreställt sig alt åtdragningen av kopplél måsle orsaka B:s död. Genom del våld
han utövat och den hänsynslöshet han visat hade A gjort sig skyldig lill grov
misshandel av B. HD dömde A för misshandel och grov misshandel till fängelse
tvä är jämte förvisning, dock alt förbudet för A all återvända lill rikel
tidsbegränsades.

Bland
rättsfall från hovrätterna finns anledning alt uppmärksamma RH I98I : 131 . A,
en 19-årig yngling, hade uttalat hotelser om all han skulle döda B, om denne
kom lill A:s lägenhet. När B senare kom fill lägenheten tilldelade A honom etl
livsfarligt knivhugg i ryggen. Tingsrätten dömde A för försök lill mord och för
diverse trafikbrott till fängelse fyra år. Hovrätten fann all bevisningen om
uppsåt alt döda inle var tillräcklig och alt gärningen skulle bedömas som
misshandel. Brottet var atl anse som grovt särskilt med tanke på atl del rört
sig om ett överraskande angrepp med ell livsfarligt vapen och all B fält svära
skador. Hovrätten dömde A för grov misshandel och för trafikbrotten till
fängelse ell år sex månader. Två ledamöter bedömde gärningen som försök till
dråp.

När frägan om uppsåt alt
döda inle har varit aktuell, är del ofta kring

päföljdsvalet som olika meningar har gjort sig gällande i praxis. I NJA 1973 .

s. 2211 hade A tilldelat en person ett knivsfick i halsen och tvä knivsfick i

ena låret saml yllerligare.en person ell knivsfick i ena knävecket. Misshan

deln bedömdes av domstolarna som grov. Tingsrätten dömde A till fängel

se ell år, medan hovrätten bestämde påföljden fill skyddslillsyn och böter.

Två ledamöter ville dock fastställa tingsrättens dom. HD fann visserligen

all skyddstillsyn från individualpreventiv synpunkt i och för sig var en

lämplig påföljd för A. Med beaktande av vad hänsyn lill allmän laglydnad

kräver vid detta slags brottslighet fann HD dock alt sådana skäl som

fordrades för ådömande av skyddstillsyn inle förelåg och fastställde, med

ändring av hovrättens dom, tingsrättens domslut. Även i NJA 1981 s. 967

bedömdes misshandeln av domstolarna som grov. A hade tilldelat B flera

slag med en yxa och misshandeln hade pågått även efter del atl B hade

fallit ner på knä och därefter på rygg. All skadorna hade blivit förhällande-

vis små synfes närmast ha berott på tillfälligheter. Tingsrätten dömde A till

fängelse ell år. Domslutet fastställdes av hovrätten och av HD. Två av 19

HD:s ledamöter bestämde
dock påföljden fill skyddslillsyn och fängelse tre Prop. 1987/88:14 mänader.

Av
intresse när del gäller valet av påföljd vid knivmisshandel är ocksä hovrällsfallet
RH 1981 : 117. A, en 16-äring, hade bakifrån filldelal en fritidsledare pä en
ungdomsgård två knivhugg varav elt träffat nära halspulsådern. A fälldes till
ansvar för grov misshandel. Med hänsyn bl. a. fill alt övervakning enligl
barnavårdslagen inte ansågs ulgöra en tillräckligt ingripande åtgärd och till
alt A inle kunde beredas plats på elt lämpligt behandlingshem ansåg såväl
tingsrätten som hovrätten synnerliga skäl föreliga all döma honom lill
fängelse. Med hänsyn till A:s ungdom sattes straffet under slraffminimum för
grov misshandel och bestämdes lill fängelse sex månader. I fingsrätten var en
nämndeman skiljaktig och ville bestämma påföljden fill vård enligl
barnavårdslagen.

Tillämpningen
av kvalifikalionsgrunden svär kroppsskada belyses i ell par refererade
rättsfall. I NJA 1975 s. 117 gällde frågan bestämmande av skadestånd för
förlust av ena ögal pä grund av misshandel. A hade knuffat B från en brygga ner
i vattnet och medan B befann sig i vattnet gett honom en spark i ansiktet. A
bar träskor och sparken träffade ögal som skadades så svårt all del senare måsle
opereras bort. B åsamkades också frakturer i ögonhålan och vänster käkhåla. I
såväl tingsrätten som hovrätten dömdes A för ofredande och grov misshandel till
fängelse etl är. HD meddelade inte prövningstillstånd i ansvarsfrågan.
(Angående förlust av syn som åsamkats genom misshandel, men som inte omfattades
av gärningsmännens uppsåt, se NJA 1980 s. 606 under 2.2.2.)

Rättsfallet
NJA 1983 s. 500 avser valet av påföljd för en 17-äring för bl. a. grov
misshandel som han begick när han var 16 år. Denne, A, hade genom kraffiga
knytnävsslag och en hård spark mot ansiktet fillfogat den tvä är äldre B
livshotande hjärnskada och skador pä läppar, tänder och käkar. Hjärnskadan gav
B bestående men. Tingsrätten ansåg atl misshandeln var grov med hänsyn lill alt
hjärnskadan var livshotande och lill atl A genom sin gärning visat avsevärd
hänsynslöshet. Vidare fann tingsrätten synnerliga skäl föreligga all döma A lill
fängelse och all slraffminimum för grov misshandel borde underskridas avsevärt
med hänsyn lill hans ungdom. Tingsrätten bestämde straffet till fängelse tre
månader. Två nämndemän ville bestämma påföljden lill villkorlig dom och böter.
Hovrätten fastställde fingsrätlens domslut. HD ansåg all A fillfogat B en sädan
svår kroppsskada all misshandeln var alt bedöma som grov. HD bestämde
påföljden till skyddstillsyn i förening med böter.

Yllerligare
etl fall av svår kroppsskada bedömdes i RH 1984:149 .

Frågan gällde om gärningsmannens uppsåt kunde anses läcka skadan eller

inle. A som bar träskor vid tillfället hade med sin ena fot tilldelat en

femårig pojke en mycket kraftig spark i magen. Av sparken skadades

tunntarmen och bukhinndnflammalion uppstod. Skadan var livshotande.

Tingsrätten ansåg all del kunde hållas för visst att A inle hade haft något

direkt syfte atl åsladkomma skadan på tarmen. Del kunde vidare inte

hållas för visst all A skulle ha utdelat sparken om han hade varil säker på

all den skulle ha medfört den allvarliga skada som blev följden. Tingsrätten

dömde A för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB och grovt vållande fill 20

kroppsskada
lill fängelse älta månader. Straffet avsåg även vissa andra Prop. 1987/88:14
brott. Hovrätten fann att A måsle ha förställ all den kraftiga sparken prakfiskt
laget oundvikligen skulle komma alt få en livshotande skada till följd. Denna
omfattades därför av A:s uppsåt. A hade också genom sin våldsanvändning mol ell
litet barn visat synnerlig hänsynslöshet och råhet. Hovrätten dömde A för grov
misshandel och bestämde straffet för den sammanlagda brottsligheten till
fängelse etl år fyra mänader. HD meddelade inle prövningsfillständ. (Angående
livshotande skada som åsamkats genom misshandel, men som inte omfattades av
gärningsmannens uppsåt, se NJA 1978 s. 244 under 2.2.2.)

Exempel
på misshandel som har förövats med synnerlig hänsynslöshet eller råhet
föreligger i NJA 1973 s. 221 II . Frägan gällde valet av påföljd. A hade tilldelat
en kvinna flera slag pä axlarna och, sedan hon hade fallit omkull, etl par
sparkar i ena sidan. Kvinnan fick bl.a. fraktur på ena handleden. A hade vidare
kastat omkull en 81-årig kvinna och sedan tilldelat henne flera slag och
sparkar på kroppen och i ansiktet. Av slagen, sparkarna och fallet mot golvet
fick hon en näsfraktur, ell flertal blåmärken och lårbensbroll. I alla tre
instanserna bedömdes misshandeln som grov på gmnd av den hänsynslöshet och
råhet som A hade visat vid denna. Tingsrätten dömde A lill fängelse ell år. Med
hänsyn fill vad som framkommit vid rättspsykiatrisk undersökning av A ändrade
hovrätten domen fill skyddsfillsyn med föreskrift om läkarvård. Med ändring av
hovrättens dom fastställde HD fingsrätlens domslut.

I
hovrällsfallet RH 1982 : 9 hade fyra ynglingar tvingat in en kvinna i deras bil
i avsikt att ställa henne lill svars för förskingring av narkotika-pengar.
Under bilfärden som varade i fyra limmar hade de misshandlat henne med
stolsben, knivar och slag. Av misshandeln fick hon bl.a. särskador och flera
brott på näsbenet. Säväl tingsrätten som hovrätten ansåg atl misshandeln
vittnade om synnerlig hänsynslöshet och råhet. Tre av ynglingarna dömdes för
grov misshandel och ytterligare brott till fängelse. För ingen av dem
understeg slrafffiden tvä är. En av ynglingarna dömdes för misshandel, som med
hänsyn lill hans uppsåt inle ansågs ulgöra grovt brott, och för annan
brottslighet, till fängelse ett är älta mänader. HD beviljade inte
prövningstillstånd.

Tillämpningen
av kvalifikafionsgmnden i fråga belyses i ytterligare etl refererat hovrätlsfall,
RH 1982 :107.. I målet dömdes A av både tingsrätten och hovrätten för bl.a.
grov misshandel. A hade på en allmän plats filldelal en 67-årig kvinna två
knytnävsslag i ansiktet så all hon föll lill marken. Medan hon låg på marken,
hade han sparkat henne tvä gånger i ansiktet och flera gånger på olika delar av
kroppen. Av slagen och sparkarna hade hon fått bl. a. svullnader och blåmärken
i ansiktet och ett jack på insidan av underläppen. A ansågs ha visa synnerlig
hänsynslöshet och råhet. Synnerliga skäl ansåg också föreligga all utvisa A,
som var finländsk medborgare och hade vistats sju år i Sverige. Tingsrätten förordnade
om utvisning utan tidsbegränsning, men hovrätten begränsade tiden för utvisning
lill tio år.

21

2.2.2 Gränsdragningen
mellan grov misshandel och misshandel enligt 3 kap. Prop. 1987/88:14 5 § BrB

När
det gäller alt belysa var gränsen gär mellan de båda graderna av misshandel är
främst sådana fall av intresse, i vilka ansvar har yrkats för grovt brott men ådömts
enligt 3 kap. 5 § BrB. Några sådana rättsfall finns återgivna i NJA. Frågan om
misshandeln borde anses som grov eller ej har i dessa fall inte sällan bedömts
olika genom instanserna. Gränsdragningen mellan de båda graderna av misshandel
illustreras också av fall, i vilka ansvar för grovt brott visserligen inte har
yrkats men där misshandeln ändå har bedömts vara av allvarlig karaktär.
Rättspraxis i förevarande avseende har kommenterats i litteraturen. Enligl Jareborg
(Brotten, första häftet, Stockholm 1984, s. 193) kan man av en del av
rättsfallen utläsa en viss benägenhet atl i mindre utsträckning än som fömtsattes
vid lagens fillkomst klassificera misshandel som grov.

Frän
den närmaste liden efter BrB:s ikrafllrädande föreligger tre rättsfall som
belyser avgränsningsproblemen.

I
NJA 1966 s. 503 hade A misshandlat en 56-årig kvinna i hennes bostad. Han hade
först gett henne etl knytnävsslag mol ena sidan av underkäken sä all hon föll
baklänges i golvet. Sedan hon hade rest sig hade han gett henne elt kraftigt
slag pä andra sidan av underkäken, sä all hon föll omkull pä nytt. Medan hon
låg på golvet hade han sparkat henne på benet. Av misshandeln fick hon tvä käkbensbroll
och ell svärläkl sär pä benet. Underrätten och hovrätten bedömde misshandeln
som grov och dömde A till fängelse etl år. HD uttalade atl de skador som hade
åsamkats kvinnan visserligen var allvarliga — de hade medfört atl hon inte hade
kunnal arbeta på 15 veckor - men atl skadorna i och för sig inle kunde
föranleda all brottet bedömdes som grovt. Trots att misshandeln var av
allvarlig karaktär, var omständigheterna inte så försvårande all den borde
bedömas som grov. HD dömde A enligl 3 kap. 5 § BrB lill fängelse åtta mänader.
En av HD:s ledamöter var skiljaktig och fastställde hovrättens dom.

I
NJA 1966 B 20 hade A med kortändan av handtagel på en större skruvmejsd gett B
två slag över hjässan, ell slag över höger öga och elt slag mellan
skulderbladen. Underrätten ansåg alt misshandeln var grov med hänsyn lill fillhyggels
beskaffenhet och den råhet som i övrigt visats och dömde A, som var 20 år, för
grov misshandel och ytterligare brott till ungdomsfängelse. Hovrätten
fastställde domen. HD uttalade atl misshandeln inte kunde anses som grov och
överlämnade A fill fortsall vård enligl barnavårdslagen. En ledamot var
skiljaktig och dömde lill ungdomsfängelse.

I
NJA 1966 B 39 avsåg åtalet grov misshandel och grovt vållande lill annans död.
A hade vid två tillfällen misshandlat sin förutvarande huslm B. Misshandeln
hade beslåll i slag mol båda ögonen saml mol näsan och halsen. B avled tvä
dagar efter den sista misshandeln. Underrätten ansåg att våldet visade sådan
hänsynslöshet all misshandeln "ar all anse som grov. A hade däremot inle
haft atl räkna med atl misshandeln skulle leda lill B:s död. A dömdes för grov
misshandel till skyddstillsyn. Hovrätten förklarade att misshandeln visserligen
hade skett under försvårande omständigheter, men all den inle var all bedöma
som grov. Vidare ansåg

hovrätten
alt hänsynen lill allmän laglydnad påkallade alt A dömdes, till Prop.
1987/88:14 fängelse. Hovrätten dömde A enligl 3 kap. 5 § för misshandel fill
fängelse sex månader. Inle heller HD ansåg all grovt brott förelåg. HD ultalade
alt misshandeln var av allvarlig karaklär och av sådan art alt den borde medföra
ell icke alllför kortvarigt fängelsestraff, om inle omständigheterna föranledde
annat. Med hänsyn lill vad som var upplyst om A:s förhållanden och till all
han hållils häktad under mer än tre månader fastställde HD tingsrättens dom på skyddslillsyn.

Av
intresse i sammanhanget är även NJA 1971 B 1 . Ansvar yrkades inte för grov
misshandel ulan för mordförsök. A hade tagit stmpgrepp på sin hustru och i
samband därmed uttalat hot om att döda henne. f/«terra/fe/i och hovrätten dömde
A för försök till mord till fängelse tre år sex månader. I HD yrkade
riksåklagaren i andra hand ansvar dels för misshandel bestående i strupgreppet
och dels för olaga hot beslående i alt A genom stmp-greppet och genom alt
uttala en avsikt all döda hustrun hotat henne på ell sätt som var ägnat alt
inge henne allvarlig fruklan för sill liv. HD ogillade åtalet för mordförsök
och fann alt den misshandel som A gjort sig skyldig lill visserligen var av
allvarlig beskaffenhei men inle borde bedömas som grov. HD dömde A för
misshandel enligl 3 kap. 5 § och för olaga hot fill fängelse ell år fyra
månader. En ledamot var skiljaktig och fastställde hovrättens dom.

I
NJA 1972 s. 654 gällde frågan val av påföljd för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB.
A hade med öppen och knuten hand tilldelat sin fästmö flera slag i ansiktet och
på kroppen. Han hade också sparkat henne på kroppen och ■ med en vägmarkeringsslake
gett henne ell slag i ryggslulel och ell slag på ena benet. Genom slagen
tillfogades fästmön avsevärd smärta, nedsatt hörsel på ena örat, nästan hell uppsvullet
ansikte, blödningar och sär i ansiktet och blänader på kroppen. Tingsrätten
framhöll atl A var starkt bunden lill fästmön, med vilken han sedan länge hade
sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden, och att brottet hade utlösts
av att A fält reda på all fästmön under lång lid hade varit honom sexuellt
otrogen. Tingsrätten dömde A till villkorlig dom och 90 dagsböter. Hovrätten
fann att en frihetsberövande påföljd var oundgängligen påkallad med hänsyn till
misshandelns allvarliga art och bestämde påföljden till fängelse tre mänader.
HD anförde i sin dom all A hade förövat misshandeln i etl tillstånd av djup
upprördhet över att fästmön svikit honom och atl han, såsom framgick av
läkarintyg, begått gärningen i ett psykiskt insufficiensfillstånd med starkt
nedsatt självkontroll. HD bestämde påföljden till villkorlig dom och 90
dagsböter.

Avgränsningsspörsmälen
framträder även i rättsfallet NJA 1974 s. 248 ,

där frågan gällde tillämpningen av omröstningsreglerna i brottmål. A, som

vid tillfället ännu inle hade fyllt 18 är, hade tillsammans med C misshandlat

B, en äldre man. B hade knuffats lill marken och sedan tilldelats ell slort

anlal knytnävsslag mol ansiktet och kroppen. Av misshandeln fick B svära

skelettskador i ansiktet. Tingsrätten dömde A för grov misshandel till

fängelse fyra månader. Även C fälldes lill ansvar. I hovrätten fann tvä

ledamöter atl del var utrett all A hade deltagit i misshandeln på sä säll ätt

han under det atl B låg på marken hade utdelat elt flertal hårda knylnävs- 23

slag
mol dennes överkropp och all de svära skador som B hade tillfogats Prop. 1987/88:14
inte kunde ha uppkommit genom dessa slag. Trots alt misshandeln var av
allvarlig karaktär kunde omständigheterna inle anses vara i sådan grad
försvårande att grov misshandel skulle anses föreligga. Med ändring av tingsrättens
dom ville dessa ledamöter döma A för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB fill
skyddstillsyn och böter. Tvä av hovrättens ledamöter ville fastställa
tingsrättens dom under hänvisning fill att den misshandel som B utsatts för
visade sådan hänsynslöshet och råhet hos båda gärningsmännen all den, även vad
A beträffade, borde bedömas som grov. Efter omröstning dömde hovrätten A för
misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB till fängelse en månad. Sedan A hade sökl
revision, biträdde riksåklagaren dennes talan pä sä sätl alt riksåklagaren medgav
all A dömdes för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB lill skyddsfillsyn i förening
med dagsböter. HD ändrade hovrättens domslut på så sätl att påföljden bestämdes
till skyddsfillsyn jämte 120 dagsböter.

I
NJA 1978 s. 244 avsäg åtalet - förutom ytterligare brott - grov misshandel, och
frägan gällde om en livshotande skada omfattades av gärningsmannens uppsåt. A
hade filldelal B ell flertal knytnävsslag mot ansiktet och, sedan hon fallit
omkull, ålminslone fem sparkar i magen och ryggen. Dessförinnan hade B sagt lill
A all deras förhållande skulle vara ■ slul och all hon hade träffat en
annan man. Av sparkarna skadades B:s mjälte och mäste opereras bort för att
hennes liv skulle räddas. Tingsrätten ansåg all del inle var styrkt all A:s
uppsåt omfattade mjällskadan, men all han hade orsakat den genom oaktsamhet. A
dömdes för misshandel enligt-3 kap. 5 §, vällande till kroppsskada och för
övriga brott lill skyddstillsyn och 80 dagsböter. Tre nämndemän var skiljaktiga
och bestämde av hänsyn till allmän laglydnad påföljden lill fängelse fyra
månader. Hovrätten ansåg alt samtliga B:s skador omfattades av A:s uppsåt och atl
A förfarit synnerligen hänsynslöst. Hovrätten dömde A för grov misshandel och
övriga brott lill fängelse elt är tvä månader. HD fann all del inle kunde
hållas för visst atl A skulle ha utdelat sparkarna även om han hade varil säker
på att de skulle fä en allvarlig inre skada lill följd. Del kunde därför inle
anses styrkt alt mjällskadan med därav följande livsfara omfattades av A:s uppsåt.
Med hänsyn lill omständigheterna kunde del inle heller anses alt A hade visat
sådan synnerlig hänsynslöshet och råhet att brottet var atl bedöma som grovt.
HD bedömde gärningen som misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB och grovt vållande lill
kroppsskada. Vid valet av påföljd ansåg HD all misshandeln var av så allvarlig beskaffenhei
alt den borde medföra elt inte alllför kortvarigt frihetsstraff A dömdes lill
fängelse sex månader.

Även
i NJA 1980 s. 606 avsåg åtalet grov misshandel. Vid etl slagsmål

med flera inblandade hade A, C och D slagits med Iräkäppar. Fyra perso

ner hade drabbats av slagen och skadats. En av dem. B, hade fått etl slag i

huvudet som träffade vid vänster öga och fåll fill följd all B hade förlorat

synen på della. A, C, och D åberopade räll till nödvärn. Tingsrätten ansåg

alt de hade överskridit nödvärnsrälten. Vilka skador som de olika måls

ägandena hade tillfogats av envar av dem gick inte alt utreda. Tingsrätten

dömde A, C och D för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB lill fängelse två

månader. Även hovrätten fann all del inte kunde klarläggas vilka skador 24

envar
av dem hade fillfogat de olika målsägandena. Omständigheterna Prop. 1987/88:14 hade
inle varil sådana all nägon av dem kunde åberopa nödväm. De hade utdelat slagen
i uppsåt alt skada, men det kunde inle anses utrett alt de hade haft uppsåt all
tillfoga B en så svär skada som faktiskt blivit fallet. I fråga om denna skada
hade dock en myckel betydande oaktsamhet förekommit. Hovrätten ändrade
tingsrättens domslut endasl på sätt atl A, C och D dömdes, fömtom för
misshandel, för vällande lill kroppsskada eller sjukdom. HD fastställde
hovrättens dom.

I
NJA 1982 s. 675 gällde frågan valet av påföljd för misshandel enligl 3 kap. 5 §
BrB förövad av en 18-åring. A hade fillsammans med några kamrater och i syfte atl
hämnas på B för all denne kort dessförinnan hade misshandlat A - misshandlat B
genom att tilldela honom tvä knytnävsslag i ansiktet och tre kraftiga stötar
med elt knivskaft i huvudet. Av misshandeln förlorade B medvetandet och
åsamkades svär hjärnskakning och svullnad av hjärnan. Domstolarna fann att
misshandeln visserligen inle var grov, men alt den var av allvarlig karaklär.
Som försvärande omständigheter anförde HD bl. a. att A hade utrustat sig med
kniv, atl B:s skador hade varit av allvarlig art och all flera gemensamt
angripit B, även om också denne hade haft kamrater i sällskap. Tingsrätten
dömde A lill fängelse tre månader. Hovrättens majoritet fastställde domslutet.
En ledamot bestämde påföljden lill skyddslillsyn och fängelse en månad, yllerligare
en ledamot bestämde den till fängelse en månad. HD:s majoritet bestämde påföljden
fill skyddstillsyn och 90 dagsböter. Två av HD:s ledamöter fastställde hovrällens
dom.

2.3 Undersökningar och reformförslag

2.3.1
Siraffmätning, slutrapport (Ds Ju 1980:9)

På
grundval av statistiska centralbyråns rättsstatistik och data ur de register
som har ingätt i det s. k. Rl-systemel har hovrättsrådet Gunnar Grönwall
undersökt straffmälningspraxis vid bl. a. misshandel. Undersökningsmaterialet omfallar
domstolsavgöranden under åren 1961 -1979.

Elt
primärt syfte med undersökningen har varil atl klarlägga, om misshanddsbrotten
har bedömts strängare efter BrB:s ikrafllrädande än fidigare. Undersökningen
har vidare gjorts för att påvisa olika faktorers verkan pä straffmätningen och
för atl ge underlag för bedömningen av huruvida skadan av en misshandel har
fåll mindre belydelse efter BrB:s ikrafllrädande än tidigare. Yllerligare
frågor som undersökningen är avsedd alt belysa är, vilka misshandelsbrolt som
har ansetts utgöra grovt brott och vilka straff som har utmätts för sådana
brott. Undersökningen har slufiigen varil inriktad pä en jämförelse av slraffmätningen
för förmögenhetsbroU med den för våldsbrott.

När
del gäller val av påföljd för misshandel visar undersökningen atl

BrB har medförl väsenlligl strängare bedömningar än de som gjordes

under strafflagens lid. Medan andelen utdömda bötesstraff för misshandel

- dvs. fall där brottet bedömts vara ringa - åren närmast före BrB:s

ikraftträdande uppgick till i genomsnitt 84 %, sjönk denna andel betydligt 25

efter ikraftträdandet för
all år 1978 stanna vid 43%. Minskningen av Prop. 1987/88:14 andelen
bötesstraff motsvaras dock inle av en lika slor ökning av frihetsstraff, utan
del mesta av minskningen har fallit på frivårdspåföljder (villkorlig dom och skyddslillsyn)
och "övriga påföljder" (t.ex. att en tidigare ädömd påföljd fält avse
del aktuella brottet).

De
påföljder som ådömdes för misshandelsbrolt enligl 3 kap 5 § BrB år 1978
utgjordes till 27% av frihetsstraff till 8% av frivårdspåföljder, lill 11 % av
"övriga påföljder" och - som sagt - lill 43% av böter. För grov misshandel
dominerar givetvis frihetsstraff, 72 %, medan frivårdspåföljder ådömdes i 9%
och överlämnande fill vård i 20% av fallen.

I
fråga om slraffmätningen-visar undersökningen all del genomsnittliga frihetsstraffet
för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB under åren 1970-1979 . varil fängelse 1,6
månad. För grov misshandel dömdes i allmänhet lill straff enligl straffskalans
minimum, fängelse ell år. I de fall då brottet har ansetts vara ringa var
bötesstraffet i genomsnill ungefar 40 dagsböter.

Bland
de olika faktorer som inverkade pä slraffmätningen är den av misshandeln
åsamkade skadan den faktor som vanligen hade den slörsla betydelsen för valet
mellan böter och fängelsestraff. Därnäst var förekomsten av mildrande
omständigheter (t. ex. provokation, ungdom, nödvärn) av störst betydelse för
detta val. I fall då misshandel enligl 3 kap. 5' § BrB orsakat svår eller
medelsvår skada var straffet fängelse i 21 % av de fall där mildrande
omständigheter förelåg. I fall där sådana omständigheter inte förekom var
straffet lill 90% fängelse.

Längden
av fängelsestraff för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB bestämdes framför allt
av faktorerna skada och våld. De slalisliska analyserna av domar från åren
1961- 1970 visar all BrB medförde en någol strängare bedömning än som skedde på
strafflagens tid. Grönwall poängterar dock all en översiktlig bearbetning av
domar frän åren 1970-1979 visar en klar tendens lill mildare bedömning. Slraffmätningen,
satt i relation lill brottels svärhet, var under denna tid sannolikl inle
längre strängare utan kanske t. o. m. mildare än under strafflagstiden. Det kan
nämnas atl det av preliminära uppgifter avseende ,åren 1980-1983, som Grönwall
lämnat under hand, kan utläsas en allt mildare bedömning av normalgraden av
misshandelsbrott, liksom f.ö. även av stöldbrotl.

När
del gäller slraffmätningen för grov misshandel är del mildrande omständigheter,
vanligen nödvärn, som hade den största betydelsen för variationer i denna.
Skillnaden i svärhet mellan brotten spelade inte någon framträdande roll, ulan
oavsett omständigheterna - bara de inte varil mildrande — dömdes i de flesta
fall lill minimistraffel fängelse ett år.

Arten
av våld är den faktor som har varil utslagsgivande för gränsdrag

ningen mellan normalgraden av misshandel och grovt brott. Atl brottet

mbricerades som grovt skedde i de undersökta domarna vanligen när

gärningen hade varit livsfarlig. Endasl i elt fåtal domar rubricerades miss

handel som grov under motivering alt gärningsmannen visat synnerlig

hänsynslöshet och råhet. Typiskt sell betecknades som grov misshandel

fall där gärningsmannen hade utdelat knivhugg med. livshotande skador

som följd. I undersökningsmaterialet föreligger 14 fall, i vilka misshandeln .

vållade svår skada och brottet bedömdes enligt 3 kap. 5 § BrB. I 10 av 26

dessa fall förövades
gärningen genom grovt våld. Fängelsestraffels längd i Prop. 1987/88:14 dessa
14 fall hade elt medelvärde av 3,4 månader.

En
jämförelse mellan straff för misshandel och straff för stöld som ådömdes under
åren 1965-1970 visar atl straffen för stöld, avseende värden under I 000
kronor, endast obetydligt understeg genömsniUliga fängelsestraff för misshandelsbrolt
som förövades genom grovt våld eller vållade svår skada. Jämförelsen
kompliceras av vissa faktorer, bl. a. all de . som dömdes lill frihetsstraff
för stöld oftast var straffade flera gånger tidigare, medan de som dömdes till
fängelse för misshandel vanligen var oslraffade.

I
en sammanfaUande kommentar till undersökningsresultaten anförs alt del saknas
anledning atl rikta anmärkning mol rättspraxis när det gäller lindriga misshandelsbrolt.
Däremot syns praxis i fräga om grövre misshandelsbrolt vara mildare än som kan
anses vara rimligt, särskill i förhällande fill slraffmätningen för förmögenhetsbroU.
Del förefaller ofillfredsställande all mänga våldsbroU, vilka allmänt måste
uppfattas som grova, inle i rättspraxis har bedömts som grov misshandel och
inte har föranlett annat än genomsnittligt ganska korta fängelsestraff.

I
slutrapporten framför Grönwall följande förslag:

En
rimligare bedömning av de i egentlig mening grova misshandelsbrotten skulle
förmodligen främjas om ordet "synneriig" ulgår ur 3 kap. 6 § andra slyckel
BrB och samfidigt minimistraffel för grov misshandel sänks till fängelse sex mänader.
En sådan lagändring borde även underiätta atl fängdseslraffskalan för grova
brott på ell naturligt säll anknyter lill straffskalan för mera okvalificerad
misshandel. Väsentligt är emellertid att straffmätningen för de grövsta misshanddsbrotten
inle ytterligare mildras. Många av dessa är av så allvarlig karaktär att
nuvarande praxis måste uppfattas som alllför mild. Allmänl seU synes del finnas
anledning all omvärdera de grova våldsbrotten, särskill i förhällande lill de
som grova mbricerade förmögenhetsbrotlen.

Till
vad nu sagts anknyter följande spörsmål, som inte träder i dagen genom stafisfiken.
Vid genomgången av domar och akter har framkommit en mängd fall i vilka vapen,
vanligen kniv, kommil lill användning. De flesta av dessa fall har rubricerats
som grov misshandel, eftersom gärningen, oftast själva skadan, varil
livsfarlig. Om så inle varil fallet har dock brottet ibland ansetts som
"normalfallet" misshandel. Emellertid är del ofta slumpen som avgör
vad följden blir när gärningsmannen lar lill vapen. Med hänsyn härtill och till
aU kniv eller annal vapen under senare år alltmer kommil lill användning vid
våldsbrott finns anledning ifrågasätta, om del inle borde införas en slraffskärpningsgmnd
som ungefär motsvarar strafflagens "resande av livsfariigl vapen".
Straff skulle med tillämpning av en sädan regel kunna mera realisfiskt utmätas
efter hela situationens farlighet än vad nu är fallet.

2.3.2
Brottsutvecklingen

I
den fömt nämnda regeringsskrivelsen (skr. 1986/87:21 s. 3-9) har en

utförlig redovisning lämnats av brollsulvecklingen på del nu aktuella om

rädet liksom av sambanden mellan brollsulvecklingen och samhällsut

vecklingen. 27

Sedan
år 1976 lämnar brottsförebyggande rådet (BRÅ) i rapportserien Brollsulvecklingen
en beskrivning och analys av ulvecklingen för olika typer av brott.
Rapporteringen gmndar sig på data hämtade frän den officiella stafisfiken och
olika specialundersökningar. Den redovisning som lämnas i regeringsskrivelsen
kan kompletteras med följande uppgifter hämtade ur den senaste rapporten
(1986:4).

År 1985 polisanmäldes
totalt 32 557 våldsbrott (mord, dråp, grov och annan misshandel). I brotten är
även försök och förberedelse inräknade. Drygl 90% av de anmälda våldsbrotten är
misshandel som inle har bedömts som grov. Fullbordade mord och dråp saml
misshandel med dödlig utgång utgör knappt en halv procent (126 fall) av de
anmälda våldsbrotten. Större delen (70%) av våldsbrott med dödlig utgång klaras
upp. Motsvarande siffra är för misshandel 53 %.

Sell
i elt tidsperspektiv har våldsbrotten med dödlig utgång under de senaste elva
åren (med undanlag av åren kring 1980) stadigt legat mnt 120-130 fall per år. Anlalet
anmälda våldsbrott har däremot ökal som framgår av figur 1.

Prop. 1987/88:14

Figur
1. Antal anmälda våldsbrott

per 100000 invånare 15 år
och äldre.

Den kraftiga ökningen
under 1960-lalets senare del sammanfaller med och torde huvudsakligen bero på
en slalistikomläggning och ändrade sta-fislikmliner. Den kraftiga ökningen är
1982 sammanfaller med all del då infördes nya åtalsregler för misshandel, vilka
kan anlas ha lett fill all brott på enskilt område har anmälts i större
utsträckning än fidigare.

Från statistiken över
anmälda våldsbrott går del inte att dra några säkra slutsatser beträffande den
faktiska brottsligheten och eventuella förändringar av denna. Del är bara
våldsbrott med dödlig utgång som fär antas komma fill polisens kännedom i de
allra flesta fall. När del gäller den övriga våldsbrollsligheten kan man av
flera skäl utgå från alt mörktalel är relativt högt, dvs. alt många brott inle
anmäls. En stafisfisk ökning behöver inle innebära att även den faktiska
brottsligheten har ökal, utan denna

28

kan
ha varil oförändrad eller kanske t. o. m. ha minskal. Om l.ex. anmälningsbenågenheien
ökar, kan den anmälda brottsligheten visa en ökning som inle motsvaras av en
ökad fakfisk brottslighet.

Huruvida
anmälningsbenägenheten har ökal är ovisst. Det förhållandet all våldsbrotten
med dödlig utgång har hållit sig pä i stort sett oförändrad nivå medan den
totala anmälda våldsbrollsligheten har ökat, kan möjligen sägas lyda på atl den
faktiska brottsligheten inte har ändrats lika myckel som vad statistiken över
den anmälda brottsligheten visar.

Ell par undersökningar som
grundar sig pä intervjuer pekar i denna riklning. En av undersökningarna avser
en jämförelse mellan år 1974 och år 1981 av hur många som uppgav att de hade
rapporterat ell våldsbrott eller hot fill polisen. År 1974 utgjorde de 0,7 % av
de intervjuade och ökade fill 1,2% år 1981. Samlidigl minskade den andel som
uppgav sig ha blivit utsatta för våld från 2,5% till 2,2%. Enligt en annan
undersökning som avser åren 1978-1985 har ulvecklingen under de åren varil
myckel stabil. De som uppgav atl de hade utsatts för något våld eller hot har
hela liden pendlat mellan 5 och 6% av de intervjuade, medan våld med
kroppsskada har rapporterats av cirka 2 % (se fig. 2).

Prop. 1987/88:14

Figur
2. Andel i den vuxna befolkningen

som under ett år utsatts för
våld/hot.

I en annan undersökning
finns del däremot visst stöd för all inte bara den anmälda utan också den fakfiska
våldsbrollsligheten har ökal. En jämförelse som har gjorts mellan offrens
skador vid polisanmälda våldsbrott i Stockholm åren 1969 och 1982 visar att
fördelningen efter skadornas svärhetsgrad i stort sett var densamma för båda
åren. Eftersom man får anta att mörktalet är litet vid det grövsta väldet och relalivi
slorl vid de lindrigare fallen, borde andelen lindrigare skador ha varil
betydligt större är 1982 än år 1969, om anmälningsbenågenheien verkligen hade ökal
kraftigt under tidsperioden i fråga.

En
fräga som har diskuterats är, om utvecklingen har inneburit atl väldet har
blivit grövre lill sin karaklär. Frägan kan inte ges ett entydigt svar. Av

29

den
nämnda jämförelsen mellan åren 1969 och 1982 kan man inle dra några Prop.
1987/88:14 säkra slutsatser om förskjutningar i den riktningen. Det förhållandet
att fördelningen efter skadornas svärhetsgrad varit i slorl sell densamma för båda
åren torde närmast tyda på-alt våldsbrollsligheten visserligen har ökal totalt sell,
men alt den inle har blivit grövre lill sin karaklär. I intervjuundersökningar
som statistiska centralbyrån har gjort var del 22,6% av dem som är 1978 hade
utsatts för våld som uppgav atl de hade varil tvungna all besöka läkare,
landläkare eller sjuksköterska. Motsvarande andel åren 1982 och 1983 var 24%.
Skillnaden mellan undersök- ' ningsresultalen är dock inte så slor all den
filialer nägra långtgående slutsatser.

Bäde
till omfattning och struktur är den anmälda väldsbrottsligheten olika i olika
regioner och städer. Mest utbredd är den i de tre storsladsregi- ■ onerna.
Mälardalen, på Gotland och i Norrbollen. Den har också ökat mer i vissa delar
av landet än i andra. De mesl urbaniserade länen tenderar all ha de största,
och de minsl urbaniserade länen de minsla ökningarna. Exempel på den olika
strukturen är atl andelen gatuvåld (misshandel utomhus mellan obekanta) är
betydligt större i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö än i rikel
i övrigt. År 1985 var den 34% i storstadsregionerna och 25 % i övriga riket.

I
diskussionen om möjliga förklaringar till en ökad våldsbrottsllghel har slor
vikt lagts vid förändringar i alkoholkonsumtionen. Den svenska forskning som
finns pekar på alt de som är inblandade i ell våldsbrott ofta är alkoholpåverkade
(70-80% av gärningsmännen och 40—50% av offren). Nägot enkelt samband mellan
alkoholkonsumtion och våld finns dock inte. Vid en myckel liten del av alla
tillfällen då människor är berusade utövas våld. Under 1970-lalels senare del
och början av 1980-lalel har alkoholkon-sumfionen minskal, medan våldsbrollsligheten
har fortsalt att öka.

En
ökad våldsbrotlslighel har också satts i samband med den allmänna kriminalitets-
och missbmksulvecklingen. Undersökningar visar att en stor del av
gärningsmännen är tidigare kriminellt belastade och alkoholmissbrukare. En yllerligare
faktor som framhålls är nöjeslivets ulveckling. En slor del av våldsbrotten
sker nämligen i samband med nöjeslivsaktivile-ler. En undersökning visar alt
den andel av den svenska befolkningen som har uppgett alt de deltar aktivt i
nöjeslivet har stigit från 59% år 1968 till 71% är 1981.

2.4 Överväganden och förslag

Slraffbeslämmdserna
i 3 kap. 5 och 6 §§ BrB om misshandelsbrolt har

bestätt oförändrade sedan BrB:s tillkomsl. När bestämmelserna infördes

var avsiklen bl. a. att åstadkomma strängare ingripanden mol våldsverka-

re. Redan dä ansågs våldsbrotten ha bedömts alllför milt, särskilt i jämfö

relse med förmögenhetsbrotlen. Avsiklen var också all brottets kvalifice

ring inle som fidigare skulle hell bero på den skada som uppkom genom

misshandeln ulan bestämmas med hänsyn till de alla omständigheter som

omfattas av gärningsmannens uppsåt.

Av den förut nämnda slutrapporten framgår atl BrB till en början med- 30

förde en nägot strängare
bedömning. Dels sjönk andelen bötesstraff för Prop. 1987/88:14 normalgraden
av misshandel kraftigt, och dels skedde en nägol strängare siraffmätning än
tidigare.

Den
minskade användningen av böter innebar dock inle en motsvarande ökning av
fängelsestraffen. I mänga fall dömdes i stället till icke frihetsberövande
påföljder. Frän är 1970 kan en svängning i riklning mol en mildare siraffmätning
iakttas, en tendens som har hållit i sig. Under 1970-lalet har enligt undersökningen
medelvärdet för fängelsestraff för normalgraden av misshandel varit 1,6 månad.
För grov misshandel har i allmänhet dömts till straff enligl straffskalans
minimum, fängelse ell år.

Den
jämförelse som har gjorts i undersökningen mellan straff för misshandel och
straff för stöld under åren 1965—1970 pekar i likhet med andra undersökningsresultat
i riktning mol alt bestämmelserna om misshandel i reaktionshänseende inte har
kommit att tillämpas hell i enlighet med vad som avsågs när de kom lill. I fråga
om den uppkomna skadans belydelse för bestämmande av brottets svärhetsgrad
visar undersökningen däremot att syftet med de nuvarande bestämmelserna har
uppnåtts. Även om skadan alltjämt är en dominerande faktor beaktas i mycket
stor utsträckning även andra omständigheter vid bedömningen.

I
fråga om gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel visar
undersökningen att våldets art vanligen är den utslagsgivande faktorn . för mbriceringen
av brottet. I rättspraxis framstår det förhållandet att gärningen var
livsfarlig som den i särklass oftast åberopade omständigheten, när en
misshandel bedöms som grov. De övriga exempel på försvårande omständigheter
som ges i 3 kap. 6 § BrB lill vägledning för bedömningen av om brottet är
grovt åberopas relalivi sällan i jämförelse med att gärningen var livsfarlig.

Redan
straffskalans stränghet — och inle minst det höga slraffminimum som gäller för
grov misshandel - visar all skalan är avsedd enbart för de verkligt
kvalificerade fallen av misshandel. Även exemplifieringen av försvårande
omständigheter är utformad så, att den anger att det ställs mycket stränga
krav för all brottet skall rubriceras som grovt. De gärningar som i rättspraxis
bedöms som grov misshandel är också synnerligen allvarliga. Typiskt sell rör
del sig om fall, dä gärningsmannen med ett tillhygge eller etl vapen, oftast en
kniv, tillfogat någon livshotande skador.

Som
redan har sagts synes det kurina ifrågasättas om inle praxis har utvecklat sig
sä alt man ställer större krav för all elt misshandelsbrolt skall bedömas som
grovt än som egentligen var förutsatt vid BrB:s tillkomst. Ser man till ulvecklingen
under senare år, måste ocksä ifrågasättas om praxis i della avseende
överensstämmer med del allmänna rältsmedvelan-det. Huruvida våldsbrollsligheten
allmänl sett har blivit grövre under senare år, måste betecknas som en öppen
fråga. Klart är emellertid all del nu liksom tidigare förekommer fall av
misshandel som varken har förövats med vapen eller tillbygge eller föranlett
livshotande eller svåra skador men som av allmänheten ändå på goda grunder
uppfattas som mycket brutala.

Vid sidan av de fall då fråga
har varit om livshotande gärningar synes

man kunna urskilja vissa typsiluationer i vilka misshandel framslår som

utslag av en hänsynslöshet, som går vida ulöver den hänsynslöshet och 31

aggressivitet
som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är Prop. 1987/88:14 t.
ex. inle sällan fallet, när flera tillsammans misshandlar en annan person. Det
är främsl offrets utsatta läge, när han angrips av flera pä en gäng som utgör
del försvårande momentet och som medför alt brottet ofta ler sig särskill
allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln.
Situationer av della slag förekommer inle sällan inom del s. k. gatuvåldet.
Ibland tillkommer dä det ytterligare försvårande momentet all misshandeln är
oprovocerad.

En
annan lyp av misshandel som framslår som etl utslag av särskild råhet, och som
torde förekomma främsl inom ungdomsväldet, är alt "sparka på den som
redan ligger", dvs. all fortsätta misshandeln trots atl offret saknar
förmåga att värja sig. Gärningar av delta slag torde ibland begås under ren
besinningslöshet och utan all gärningsmannen haft en klar uppfattning av
situationen. Del är inle i första hand i sådana fall, utan i de fall då
gärningsmannen har insett all den drabbade är utslagen men ändå fortsätter
misshandeln som väldet blir kvalificerat.

Det
råder vidare inle någon tvekan om all våldshandlingar mol den som är fysiskt väsenfiigt
svagare - l.ex. ell litet barn eller en.äldre person -ofta framstår som
verkligt kvalificerad misshandel, även om väldet inte kan betecknas som grovt i
och för sig eller skadorna som svåra. Vid kvinnomisshandel - som också avser en
i regel fysiskt svagare person -beslår våldet typiskt sell av örfilar,
knytnävsslag och sparkar och är inle sällan förenat med hot. De synliga
skadorna kan vara begränsade till blåmärken, svullnader, smärre frakturer eller
mindre landskador. Upprepas misshandeln flera gånger eller pägår den under
längre tid, framstår den som utslag av särskild bmtalilet. Det försvårande
momentet vid denna lyp av misshandel ligger främst i själva integritelskränkningen
liksom i del förhållandet all våldet är psykiskt nedbrytande lill sin karaklär.

Även
om det av flera skäl är vanskligt atl sammanfalla praxis på elt sådant omräde
som del förevarande i generella termer, torde del inle vara någon överdrift atl
påstå atl misshandelsbrolt av det kvalificerade slag som nu avses i regel inte mbriceras
som grova i den nuvarande rättstillämpningen, såvida inte gämingen var
livsfarlig eller myckel allvarliga skador uppkommit. I allmänhetens ögon framstår
emellertid säkerligen sådana handlingar ofta som grova brott även i andra
fall. Detsamma torde över huvud laget gälla i fråga om sådana misshandelsbrolt
som innefattat en särskill allvarlig kränkning av offrets integritet.

Inle
minsl med hänsyn till den minskade tolerans mot våldet och de ökade strävanden atl
motverka detta som gjort sig gällande under senare lid talar starka skäl för
all lagstiftaren anpassar sig lill delta synsätt, något som också
rekommenderats både av fängelsestraffkommiltén och i den förut nämnda straffmätningsrapporten.
Delta gäller så mycket mera som del på goda grunder kan hävdas all en mindre
långtgående restrikfivitet i fräga om alt rubricera misshandelsbrott som grova
egentligen förutsatts vid tillkomsten av BrB.

Självfallet
bör bedömningen i del enskilda fallet ske med hänsyn till

samfiiga föreliggande omständigheter. Andra omständigheter än som om

fattas av gärningsmannens uppsåt kan ju i princip inte läggas denne lill last. 32

Hänsyn
måste tas även lill förmildrande omständigheter som l.ex. all Prop.
1987/88:14

brottet har förövats i ell chocktillstånd, under provokation, som en ökon- •

Irollerad
impulshandling eller under speciella psykiska påfrestningar.

För
alt man skall uppnå en gränsdragning mellan normalgraden av ■

misshandel och grov misshandel som bättre svarar mol del allmänna

rättsmedvetandet bör den aktuella bestämmelsen ändras. En lämplig väg

är att i del exempel på försvårande omständigheter som avser gärnings

mannens hänsynslöshet och råhet inle ställa så stränga krav som ligger i

ordet synnerlig. All, som föreslagils i hovrättsrådet Grönwalls rapport,

låta ordet utgå ulan alt ersätta del med nägol annat kvalificerande uttryck

synes å andra sidan inle hell adekvat, eftersom hänsynslöshet är någol som

präglar misshanddsbrotten i allmänhet och inle blott de grövsta. En rimli

gare gränsdragning nås emellertid - fö. även i jämförelse med förmögen

hetsbrotlen — om redan särskild hänsynslöshet och råhet anges som för- •

svårande. .-■ -

I
enlighet med del anförda förordas sålunda all ullryckel " synnerlig hänsynslöshet
eller råhet" i 3 kap. 6 § andra stycket BrB byts ul mol " JäA■j•/W
hänsynslöshet eller råhet".

Med
hänsyn till de skiftande omständigheter som i prakfiken föreligger när del
gäller allvarliga misshandelsbrolt är del knappast möjligl all mera exakt
precisera var gränsen med denna lösning i olika situationer bör gå • mellan
normalfall och grova fall av misshandel. Genomförs förslaget, bör det uppfattas
som en allmän anvisning lill domstolarna atl tillämpa ell något mindre restrikfivt
synsätt än i dag när det gäller alt kvalificera elt misshandelsbrolt som grovt.
Della gäller särskill såvitt avser hänsynen lill sådana faktorer som all
misshandeln varil oprovocerad och långvarig saml riklat sig mol skyddslösa
personer. I del senare hänseendet kan hänsyn tas lill såväl offrets allmänna
möjlighet atl försvara sig som till om misshandeln utförts av flera
gärningsmän. I de rättsfall som har redovisats i avsnill 2.2.2 hänfördes
brotten vid den rättsliga bedömningen slutligt till normalfallet av
misshandel, men etiligl den föreslagna lydelsen av paragrafen synes det ligga
närmast fill hands all i princip bedöma sådana fall som grova.

I
hovrättsrådet Grönwalls rapport har föreslagils alt en uppmjukning av
kriterierna för när etl misshandelsbrolt skall bedömas som grovt kombineras
med en sänkning av minimistraffel från fängelse ell år lill fängelse sex
månader. Med hänsyn till intresset av att allvarliga misshandelsbrolt kraftfullt
bekämpas synes en sådan åtgärd dock inte lämplig. Frägan om straffskalor för
detta och andra brottsbalksbrott återkommer f.ö. när ställning skall tas fill fängdseslraffkommilléns
belänkande.

3 Grov stöld

3.1 Gällande bestämmelser öch förarbeten

I
förhållande fill vad som gällde tidigare innebar BrB inle någon nydaning

vad
slöldbrotlen beträffar. Såvitt gäller gränsdragningen mellan stöld och 33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14

grov
stöld genomfördes heller inle några andra ändringar vid BrB:s fill- Prop.
1987/88:14 komst än all straffminimum för grov stöld höjdes från frihetsstraff
i två månader lill sex månader. Samma höjning av minimistraffel genomfördes samtidigt
för vissa andra grova förmögenhetsbrott. Avsikten var inte att åstadkomma någon
slraffskärpning utan endasl en mera adekvat brottsrubricering, sä all inte en
gärning rubricerades som grov ulan hänfördes lill normalgraden, när
omständigheterna vid broUet var sådana att ett kortare straff än sex mänader
var tillräckligt.

Stöldbrollen
finns i BrB upptagna i 8 kap. För stöld straffas enligl 1 §

den som olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, om

tillgreppet innebär skada. Straffet är fängelse i högst två år. 2 och 3 §§ ,

behandlar de lindrigare
brotten snalleri och bodräkt.-

Om
stöld eller bodräkt med hänsyn lill omständigheterna är att bedöma som grov,
skall gärningsmannen dömas enligt 4 § för grov stöld till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid denna bedömning skall enligl 4 § andra stycket främsl
beaktas om tillgreppet avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varil
försedd med vapen, sprängämne eller annal sådant hjälpmedel eller om gärningen
pä annal säll varil av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande
värde dler inneburit synnerligen kännbar skada.

Sin
nuvarande lydelse fick bestämmelsema i 4 § andra slyckel genom

lagen (1975:1395) om ändring i brottsbalken. Ändringen innebar att inbrott

mönstrades ut som kvalifikalionsgmnd för grovt brott och ersattes med

kriteriet atl gärningen varil av särskill hänsynslös art. Bakgmnden var

bl.a. atl domstolarna ansågs alltför schablonmässigt mbricera en stöld

som grov, om tillgreppet hade skell genom inbrott. I strid med vad. som

hade avselts hade den vid BrB:s tillkomst genomförda höjningen av straff- >

minimum
därigenom kommit alt fä en straffskärpande effekl.

Förslaget
all slopa inbrott och i stället komplettera exemplifieringen i .8 kap. 4 §
andra stycket BrB med elt kriterium som tar sikte på om gärningen är av
särskilt hänsynslös art lades fram i en promemoria (Ds Ju 1974:20) om grov
stöld och rån saml återfall i brott. I promemorian framhölls atl beleckningen
grov stöld borde reserveras för de gämingar som efter en allsidig bedömning
framstår som särskilt kvalificerade. I många fall kunde det finnas skäl att
fästa större avseende vid andra moment i gärningsmannens handlingssätt än del
faktum alt han begått ett inbrott. Den personliga integriteten och tryggheten
mot stömingar äv vad som räknas till hemfriden hade alltmer kommit i förgmnden.
Det var därför naturligt att lonvik-, ten i mindre mån lades på
tillvägagångssättet som sådant än på del obehag . och lidande etl hänsynslöst
tillvägagångssätt vid stölden medförde.

I
fråga om inbrottsstölder framhölls i promemorian att det inte rådde

någon tvekan om all bostadsinbrott i sig borde bedömas annorlunda än etl

inbrott i elt skjul eller en lagerlokal. Del borde heller inle framstå som

onaturligt att man vid bostadsinbrott även fäste avseende bl. a. vid humvi

da gärningsmannen var övertygad om all lägenheten eller villan för tillfället

var helt obebodd eller om han hadebmfit sig in i en lokal där han. visste

eller kunde befara alt andra personer just då uppehöll sig. Vidare uttalades

i promemorian att hänvisningen lill alt gämingen varit av särskilt hänsyns- 34

lös art skulle ge
vägledning för en mera differentierad bedömning av olika Prop. 1987/88:14

slags inbrottsstölder. Det
borde inte råda någon tvekan om att den som

med stölduppsåt bryter sig
in hos sovande personer i regel måste anses ha -

gjort sig skyldig lill
grov stöld. Detsamma gällde fall då gämingsmannen i

samband
med etl inbrott åv rent okynne åstadkommer en mera omfattande

förstörelse eller andra
påtagliga obehag för målsäganden. Hänvisningen

tog också sikte på andra
tillgrepp än sådana som sker efter inbrott, t. ex. då . ,

gämingsmannen utnyttjar
det förhållandet alt en person är gammal, sjuk

eller bosatt på en ensligt
belägen plats för atl under mer eller mindre falska

förevändningar bereda sig tilUräde
till dennes bostad och där ogenerat

genomför vissa tillgrepp.

Vid remissbehandlingen fick den föreslagna ändringen ett övervägande

posifivt mottagande, men förslaget föranledde också en del erinringar!

Överåklagaren i Stockholm ansåg att bostadsinbrott borde bedömas som

grovt brott ulan hänsyn lill om gärningen kunde anses vara särskill farlig

eller hänsynslös. Enligt hans mening borde inbroltsmomentet bibehållas

som kvalifikalionsgmnd och förses med tillägget "där någon har sin bo

stad". Även överåklagaren i Göteborg menade att inbrottsmomentet borde

få slå kvar, men med tillägget "av icke ringa betydelse".
Rikspolisstyrel

sen (RPS) och Föreningen Sveriges länspolischefer ansåg all tillägget "av

hänsynslös art" inle var fillräckligt för att ge vägledning för en mera

differentierad bedömning av olika slags inbrottsslölder. Enligt RPS borde

avsikten att inbrott med stölduppsåt t.ex. hos sovande personer alltjämt

skulle betraktas som grovt brott komma till klarare uttryck än i ändrings

förslaget. Vidare var det otillfredsställande att de 'rältslillämpande myndig

hetema vid bedömningen skulle fästa avseende vid gärningsmannens even-.

tuella vetskap om att lägenheten eller villan var obebodd vid inbröttstillfål-

let. -'-....-.

I
propositionen (1975/76:42) med förslag till de ifrågavarande ändringarna
anslöt sig departementschefen till de riktlinjer som' angavs i promemorian för
bedömningen av brottets svärhetsgrad. Att som föreslagits under remissbehandlingen
behålla inbrott som exempel på en kvalifikafionsgmnd men med tillägget
"där någon har sin bostad" eller "av icke ringa betydelse"
vär iiite tillräckligt för alt åstadkomma en så nyanserad rättstillämpning som
var önskvärd. I propositionen underströks att del givetvis var av belydelse var
och när ett inbrott äger mm och naturligt att ett inbrott i någons bostad
bedöms som allvarligare än elt inbrott i elt vindskontor eller en lagerlokal.
Beteckningen grov stöld skulle dock endast fillgripas i fall som efter en
allsidig bedömning framstod som särskilt kvalificerade.

Under
riksdagens behandling av. förslaget blev frågan öm bedömningen ■ .

av bostadsinbrott föremål
för ingående diskussioner: Juslitieulskottet (JuU:

1975/76:16) uttalade i anledning av tre mofioner i frågan att utskottet i

likhet med motionärema fann det angeläget att slå vakt om de värden som

infattas i begreppet hemfrid. Sådana gämingar som består i att någon

tränger in och stjäl i en.annans hem fick i regel anses vittna om en sädan

hänsynslöshet som enligt propositionen skulle utgöra eri särskild kvalifika

lionsgmnd för grovt brott. .Sådana tillgrepp borde alltså, oavsett om de

varit förbundna med inbrott, regelmässigt bedömas som grovt brott. Ställ- > 35

ningstagandel borde dock
alllid grundas på en allsidig bedömning av saml- Prop. 1987/88:14

liga föreliggande förhållanden. ■ ,

I
en reservation lill juslitieulskollets belänkande underströks alt avsik- .: ,

len
med lagändringen var att åstadkomma en påtagligt mera differentierad •

bedömning särskilt av sådana tillgrepp som hade föregåtts av elt inbrott.

Vid bedömningen av sådana gärningar var del nödvändigt atl noga skilja

mellan fall då människors integritet och känsla av trygghet och säkerhet

verkligen kränks eller hotas på elt allvarligt sätl — som t. ex. vid inbrott i

etl hem där del inle kan uteslutas atl någon uppehåller sig eller kan komma

tillstädes — och fall där gärningsmannen i samband med tillgreppet gör sig . .

skyldig lill olovligt inträng i etl utrymme som visserligen används
för

bostadsändamål men där han ändå ulgår från alt de skadliga effekterna av

hans handlingssätt endast kan bli av ekonomisk och jämförelsevis begrän

sad natur. I situationer av det förstnämnda slaget torde det ofta kunna bli

aktuellt all rubricera brottet som grovt, medan detta sällan torde bli fallet i

situationer av det sistnämnda slaget. Reservationen mynnade ut i en för

klaring alt rättstillämpningen borde i varje särskill fall grundas på en

allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter. '
■■

I
riksdagen ställde sig en minoritet bakom utskottets uttalande, medan ,:

majoriteten
biföll reservationen (rskr 1975/76:111). !

3.2 Rättspraxis

Frän
praxis kan anmärkas två refererade rättsfall, i vilka HD har tagit

ställning till huruvida inbrollsslöld i bostad skulle bedömas som grov stöld ■

enligt
8 kap. 4 § i dess nuvarande lydelse.

I NJA 1976 s. 414 hade A
tagit sig in i en bostadslägenhet genom atl peta '

undan låskolven i ytterdörren och i lägenheten fillgripit kontanter och ell

guldarmband lill ell sammanlagt värde av 800 kronor. Inbrottet skedde ■ .

omkring klockan 16, när lägenhetsinnehavaren ännu inle hade kommil hem

frän sitt arbete. I likhet med underinslanserna bedömde HD — med tre

röster mot två — inbrottet som grov stöld. Majoriteten konstaterade alt A

visserligen genom atl ringa på dörren hade försökt ått ta reda på om det

fanns folk i lägenheten. A hade dock ingalunda kunnal vara säker på atl .

den var tom, och han hade i varje fall haft att räkna med alt någon som

bodde i lägenheten skulle kunna komma när som helst. Inbrottet hade skell

vid en tid pä dagen, när mänga människor kommer hem frän sitt arbete.

Gärningen fick vid dessa förhållanden anses ha inneburit en allvarlig

kränkning av de i lägenheten boendes integritet. Majoriteten uttalade vida

re atl inbrottet hade föregåtts av en viss planering, atf A hade ådagalagt

förslagenhet när han tog sig in i lägenheten och alt värdet av det tillgripna

inte var obetydligt. HD:s minoritet konstaterade bl.a. all del saknades

anledning atl anla annal än alt A för egen del var övertygad om alt ingen

fanns i lägenheten. Naturligtvis var det inle uteslutet all han trots allt

skulle träffa på någon där eller all någon som bodde i lägenheten skulle

komma tillslädes. En viss risk för elt sådant sammanträffande torde före

ligga i de flesta fall då inbrott görs i en bebodd lägenhet eller villa. Att
med

hänsyn till den risken anse all A:s gärning innebar en allvarlig kränkning av 36

andra människors
integritet och därför vara av särskill hänsynslös art var Prop. 1987/88:14 enligl
minoritetens mening inte befogal.

I
NJA 1982 s. 102 hade A i berusat tillstånd tagit sig in i en bostadslägen-, hel
genom all krossa en fönsterruta och i lägenheten stulit en flaska punsch.
Lägenhetens innehavare hade vid tillfället varit bortrest pä semester.
Tingsrätten och hovrättens majoritet (3 ledamöter) dömde A för grov stöld. HD
bedömde enhälligt gärningen som stöld. Som skäl anförde HD atl en inbrollsslöld
i en bebodd lägenhet i allmänhet måsle betraktas som ett allvarligt brott med
hänsyn till den kränkning av de boendes integritet som gärningen innebär. Därav
följde emellertid inle atl varje sådan gärning skall bedömas som grov stöld,
ulan vid mbriceringen måsle hänsyn las även lill övriga omständigheter.
Utredningen gav inte slöd för annal anlagande än all del var fråga om en ren
impulshandling och inga tecken lydde på alt A hade sökl igenom lägenheten eller
över huvud taget uppehållit sig där mer än en kort stund. Bortsett frän den
sönderslagna fönsterrutan hade A inte förövat nägon skadegörelse och hade inle
tillgripit annat än en flaska punsch. En samlad bedömning av vad som hade
förekommit ledde lill all gärningen borde betecknas som stöld.

3.3 Brottsutvecklingen m. m.

Enligt
den tidigare nämnda BRÅ-rapporlen anmäldes ca 144600 inbrotts-lölder fill
polisen under år 1985. Della innebär en ökning med 2% jämfört med föregående
är. Gemensamt för denna lyp av stölder är atl del tillgripna förvarals i ell
läst utrymme som gärningsmannen har berett sig tillträde till. Brottstypen är
av myckel varierande beskaffenhei beroende bl. a. på var del tillgripna
förvarades. De flesta inbrottsslölder (ca 55%) drabbar förelag eller institufioner
av olika slag genom inbrott i butiker, vamhus, kontor, fabriker, skolor, bibliolek
och liknande lokaler. De enskilda hushällen drabbas främsl av bostadsinbrott,
kallar- och vindsinbrotl och inbrott i fritidshus. Av samtliga inbrott utgör
bostadsinbrotten endast en mindre del, ca 17%. År 1985 anmäldes 24 600 bostadsinbrptt,
vilket innebär en minskning med 1 % jämfört med föregående är.

De
polisanmälda inbrotten torde relalivi väl motsvara den faktiska brottsligheten.
De flesta som drabbas är skyddade av försäkringar vilket medför all flertalet
brott blir anmälda.

Med
undanlag för de två senaste årens ökning har inbrotten under 1980-talet legal
på en relativt konstant nivä. Ser man över en 20-ärsperiod har de nästan
fördubblats sedan 1965. Bostadsinbrotten har ökat i snabbare takt och har mer
än tredubblats sedan är 1965 (se fig. 3).

37

Figur
3. Antal anmälda bostadsinbrott

per 100000
invånare 15 år och äldre.

Prop.
1987/88:14

Både
när del gäller inbrott över huvud tagel och bostadsinbrott är de regionala
skillnaderna stora. Del råder ell starkt samband mellan lälortsre-gioner och
hög broUsfrekvens. Stockholmsregionen är den del av landet som har i särklass mesl
inbrott per invånare (3 300 inbrott per 100000 invånare). Därnäst kommer
Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län (2800 inbrott per 100000 invånare).
Koncentrationen till storstadsregionerna är stor även för bostadsinbrotten.

Till skillnad från andra inbrott är bostadsinbrotten
utpräglat säsongbéto- nade. De har en
extrem lopp under juli månad och höga värden under resten av sommaren.
Anledningen är naturligtvis all många lägenheter och villor står lomma under
semestern.

Inbrott
är svåra atl klara upp. Uppklaringsprocenlen för landet i sin helhet har på
senare år legal mellan 10 och 15%. För att ell inbrott skall klaras upp fordras
det i stort sett all gärningsmannen las pa bar gärning eller alt.han bhr
igenkänd och kan identifieras. All inbrott klaras upp efter polisiärt
utredningsarbete är mindre vanligt, och då det inträffar rör del sig vanligtvis
om s. k. serieuppklaring. Olika typer av inbrott är olika svåra att klara upp.
Svårast är kallar- och vindsinbrotl. Lättast all klara upp är inbrotten i
butiker och vamhus (ca 21 % år 1983). Bostadsinbrotten håller sig kring
genomsnittet, 10%. De regionala skillnaderna i fråga om uppkla-ringsprocent är
emellertid slora.

Av
de gärningsmän som har blivit kända har drygl hälften varil 20 år eller yngre
och en tredjedel yngre än 18 år. Ungdomar under 18 år dominerar än mer när del
gäller inbrott i skolor, kiosker och automater. Vid bostadsinbrott däremot är
gärningsmännen vanligtvis äldre. Bara 15% av dem har varit under 18 år.

De
ekonomiska skadorna av inbrott är betydande. Enligt upplysningar som har
hämtats från försäkringsbranschens press- och informationstjänst uppgick år
1985 totalsumman av utbetalade ersättningar för egendom som

38

försvunnit i samband med
inbrott till i det närmaste 176 milj. kr. enligt Prop. 1987/88:14 hemförsäkring
och närmare 145 milj. kr. enligt villahemsförsäkring. Därtill skall läggas
försäkringstagarnas självrisker.

Enligl
försäkringsbolagens slalislik över antalet anmälda inbrott under

åren 1981 -1985 har inbrotten i bostadslägenheter ökal från ca 6 300 år 1981

till8500år 1985. Villainbroltenharundersammatidökalfrån5300år 1981

fill 6600 år 1985, vilkel dock har inneburit en minskning fråri år 1984, då

del anmäldes.som mesl villainbroll under hela tidsperioden, nämligen

något över 7 100. Motsvarande minskning kan inte noteras för bostadslä

genheternas del. I flerfamiljshus är - fill skillnad mol villorna - kallar- och

vindsinbrotl betydligt vanligare än lägenhelsinbrott, år 1985 ca 13500.

Statistiken upplyser också om inbrottsmeloder. Den helt dominerande i

fråga om bostadslägenheter är all gärningsmannen bryter upp en dörr som ■

är
låst på ett enklare säll än med s. k. godkänd läsenhel. För villornas del är
del vanligast alt denne bereder sig tillträde genom någol fönster.

3.4 Överväganden och förslag

Bestämmelserna
i 8 kap. 4 § andra slyckel BrB ger exempel på omständigheter som kan motivera
alt en stöld bedöms som grov. Exemplifieringen är varken uttömmande eller
bindande, ulan är avsedd all utgöra endast en vägledning för bedömningen. En
omständighet som i lagrummet anges som försvårande behöver alltså inte få
avgörande betydelse, om domstolen finner atl större avseende bör fästas vid
andra omständigheter eller andra moment i gämingsmannens handlingssätt eller
förhållandena i övrigt. Både vid BrB:s fillkomst och vid 1975 ärs lagändring
har det understmkils all del är genom en allsidig bedömning av omständigheterna
i del enskilda fallet som avgränsningen mellan normalgraden av stöld och grov
stöld skall ske.

Fram
till 1975 års lagändring fanns inbrott med i exemplifieringen. Inbrott är etl
hävdvunnet begrepp inom straffrätten och hänför sig till att någon olovligen
skaffar sig tillträde till slängda lokaler eller förvaringsulrymmen.

Med
gångna liders produktionssätt var det inle lika vanligt som nu att förvara
egendom under lås eller arbeta och bo i lokaler som låses, och det framstod som
särskill försvårande alt gärningsmannen hade forcerat yttre hinder för att
stjäla. I äldre lagstiftning föreskrevs också atl inbrollsslöld är grov stöld.

De
ändrade levnadsförhållandena till följd av den ökade industrialise

ringen, urbaniseringen och den allmänna ekonomiska ulvecklingen har

medfört alt inbrott i allt större utsträckning har kommit atl bli en förutsätt

ning för stöld ulan all fillgreppel för den skull behöver framstå som särskill

allvarligt. Betrakldsesältel och skyddsintressel vid stöldbrotl har förskju-

fits. Numera ler del sig naturligt alt fästa större avseende vid andra

moment i slöldbroUet än vid lillvägagångssällel som sådant. Eftersom

medborgarna också fåll möjlighet att i slor utsträckning skydda sig mol

ekonomiska förluster genom försäkringar, har skyddsintressel till en del

förskjufits frän den rent ekonomiska till den personliga sfären. Intresset

har i hög grad kommil atl gälla skydd mot de lidanden och obehag söm den 39

enskilde åsamkas genom alt
en främmande person tränger in och stjäl i Prop: 1987/88:14 hans hem.
Sådana tillgrepp innebär en kränkning av den enskildes personliga integritet
och trygghet och framstår därför ofta som särskilt allvarliga.

Den
lagändring som förelogs är 1975 syftade lill alt anpassa exemplifieringen i 8
kap. 4 § andra slyckel BrB lill nutida synsätt. I och med all inbroltsmomentet inle
längre betonas, ulan i stället inlegritelsaspekten, har utvecklingen också
fortsall mot en mera differentierad bedömning av inbrollsslöld än tidigare.
Tillgrepp efter inbrott som avser ringa värden och som annars allmänl sell inte
ler sig speciellt allvarliga synes sålunda i praxis inle längre mbriceras som
grov stöld.

Det
synes dock kunna ifrågasättas om den nuvarande lagstiftningen och dess
förarbeten ger tillräcklig ledning för hur man skall se på stölder som förövats
genom inträng i privatbosläder. Detta är en från både principiella och
praktiska synpunkter väsenfiig fråga.

Människors
integritet kränks och deras känsla av trygghet och säkerhet hotas på ett
allvarligt säll, om en främmande person tränger in deras hem och tillgriper
deras personliga egendom. Denna aspekt gör sig kanske mindre gällande om det
undanlagsvis är fräga om tillgrepp av rena bagateller ulan särskill
affektionsvärde (jfr det ovannämnda rättsfallet NJA 1982 s. 102). Men när
tillgreppet avser exempelvis möblemang eller personliga lillhörigheter spelar
värdet av det tillgripna ofta en underordnad roll i förhållande lill del obehag
och lidande som den enskilde tillfogas i sådana fall. Del är känt all stölder
av detta slag kan ge upphov fill känslor av sorg, oro och vanmakt och intcisällan
åsamkar enskilda människor psykiska skador, som ibland också kan vara
allvarliga.

I
den nuvarande rättstillämpningen bedöms bostadsinbrott myckel ofta som grov
stöld. Lagens förarbeten lägger dock därvid en närmast avgörande vikt vid
frågan huruvida gärningsmannen hade anledning befara alt nägon skulle uppehålla
sig i bostaden eller komma tillstädes medan stölden pågick. Ofta måsle
självfallet ocksä integritelskränkningen le sig särskill påtaglig, om den
boende konfronteras med gärningsmannen, dvs. om intrånget sker medan någon
finns i hemmet eller kommer dit.

Känslan
av obehag och otrygghet mäste emellertid vara högst påtaglig även för den som —
utan alt ha konfronterats med gärningsmannen -återkommer efter t.ex.
arbetstidens slut eller efter en avslutad semester och finner sitt hem vara
skövlat. Allmänheten torde ha svårt alt förstå, all del vid tillämpningen av
det exempel i 8 kap. 4 § BrB som lar sikte på särskild hänsynslöshet i
gärningsmannens handlande skall fästas så slor vikt vid vad denne antog eller
vad han visste eller inle visste beträffande den boerides närvaro i hemmet. Det
är f.ö. sannolikt inle minsl i fall då gärningsmannen har försäkrat sig om att
ingen är hemma vid brotlslillfäl-. let, som handlingssättet för det allmänna rällsmedvelandel
framslår som .. särskill hänsynslöst.

I
viss utsträckning vill det också förefalla som om den nuvarande ord- -

ningen kan framtvinga överväganden från domstolens sida vilka till en del

framstår som irrationella. När någon gör inbrott i en bostad under fid då

den boende kan befaras uppehålla sig i bostaden eller återkomma dit torde

del inte sällan vara fråga om impulsbelonade handlingar. Typiskt för del 40

noga
planlagda inbrottet är å andra sidan atl gärningsmannen verkligen har Prop.
1987/88:14 försäkrat sig om all: bostaden är tom, dä han utför fillgreppel. I
andra sammanhang betraktas ofta del förhållandel atl en gäming har planlagts särskill
noggrant som en försvårande omständighet, och det kan därför ifrågasättas om
del är rationellt alt låta samma förhållande inverka i motsatt riklning pä
bedömningen vid brott av förevarande slag. Man måste se till omständigheterna i
det särskilda fallet för atl kunna bedöma hur sådana faktorer bör värderas.

För
alt del inle skall råda någon tvekan om all samhället generellt ser pä bosladsstölder
som en allvarlig kränkning av människors integritet och som en i princip grov
form av stöld behöver exemplifieringen i 8 kap. 4 § BrB kompletteras. Ell
moment som främsl gör all brottet framslår som särskill hänsynslöst bör vara atl
fillgreppel sker efter intrång i en annans hem. Della moment bör lyftas fram i
exemplifieringen av kvalificerande omständigheter.

Ål
begreppet hem kan ges olika innebörd, men i den mening som här åsyftas avses en
stadigvarande bostad — vanligen i lägenhet, småhus eller villa. Begreppet
hänför sig alltsä lill permanentbosläder och omfallar inle fritidshus eller
tillfälliga bosläder som hotellrum eller liknaride. Med hem avses här också
bara den egentliga bostaden och inte kallar- eller vindsul-rymmen, uthus eller
liknande. Straffskyddel mot bostadsinbrott enligl den strängare straffskalan
för grov stöld synes inle böra komma i fräga i den omfattning som avses med
hemfrid enligt slraffsladgandet i 4 kap. 6 § BrB om hemfridsbrolt. Skyddet mol hemfridsbrolt
avser nämligen inle bara permanentbosläder utan också fillfälliga bosläder,
gård, trädgård, ekonomibyggnader m. m.

Mot
bakgmnd av det anförda torde förtydligandet av exemplifieringen i 8 kap. 4 §
andra slyckel BrB lämpligen böra ske så, alt som ytterligare exempel på
försvårande omständigheter vid stöld anges atl tillgreppet skell efter intrång
i lägenhet eller hus där någon har sin stadigvarande bostad.

Även
om de tillgrepp som här avses normall begås genom inbrott synes det vara
principiellt mindre tillfredsställande atl särskill framhälla inbrotts-momentet
i lagtexten; en stöld av aktuellt slag kan ju vara lika allvarlig även om
gärningsmannen undanlagsvis inle har behövt bryta lås e. d.

Med
intrång bör på samma sätl som i 4 kap. 6 § BrB förslås att någon olovligen
bereder sig fillträde. Brott enligl della lagrum blir enligl allmänna principer
normall konsumerat av den grova stölden och skall alltså inle föranleda särskill
straffansvar.

Det
kompletterande exempel på kvalificerade brott som här föreslås bör med hänsyn lill
dess centrala belydelse lämpligen nämnas först bland de i 8 kap. 4 § andra
stycket BrB meddelade exemplen och således före del mera speciella fallet atl
stölden avser sak som någon bär på sig, vilket inleder den nuvarande
uppräkningen av exempel.

Slutligen bör understrykas
vad som redan förut har framhållits om alt

exemplen inte avses vara vare sig uttömmande eller bindande. En in

brollsslöld i en sommarsluga kari således självfallet berocride pä omstän

digheterna myckel väl vara atl anse som grov, även om den inle heller i

fortsättningen kommer atl vara uttryckligen täckt av exemplifieringen. 41

4
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14

Och avsikten är å andra
sidan inle alt en stöld sädan som den som förelåg i Prop. 1987/88:14 rättsfallet
NJA 1982 s. 102 (se avsnitt 3.2) skall bedömassom grov även om lagtexten får
del ändrade innehåll som här föreslås.

42

Innehåll Prop. 1987/88:14

Förfallningsförslag................................................ .. 14

1 Inledning......................................................... 15

2 Misshandel......................................................... 16

2.1 Gällande bestämmelser........................ ...... 16

2.2 Rättspraxis.................................................. .. 18

2.2.1 Grovt broU............................................. 18

2.2.2 Gränsdragningen mellan grov misshandel och
misshandel 22

2.3 Undersökningar
och reformförslag 25

2.3.1 Siraffmätning, slutrapport (Ds Ju 1980:9) ... 25

2.3.2 Brollsulvecklingen.................................... 27

2.4 Överväganden
och förslag 30

3 Grov stöld........................................................ .. 33

3.1 Gällande bestämmelser och förarbeten.............. 33

3.2 Rättspraxis.................................................. .. 36

3.3 Brollsulvecklingen m.m.................................... .. 37

3.4 Överväganden och förslag.............................. .. 39

43

1987-05-08 Biläga 2 Prop. 1987/88:14

Sammanställning av remissyttranden över departementespromemorian
(Ds Ju 1986:11) Grov misshandel och grov stöld

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgells av riksåklagareri (RÅ), Svea hovräll,
Malmö tingsrätt, rikspolisstyrelsen, krirninalvärdssty-relsen, brottsförbyggande
rådet (BRÅ), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen
Sveriges åklagare. Föreningarna för Sveriges länspolischefer och polischefer.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens Centralorganisafion
(TCO).

RÅ
har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt
samt regionåklagarmyndigheten i Härnösand. LO har bifogat ett yttrande från LO-förbundens
Rättsskydd AB. TCO har hänvisat till ell yttrande som Svenska Polisförbundet avgelt
lill Centralorganisationen.

Remissvaren

1 Allmänna synpunkter

Alla
remissinstanser utom advokatsamfundeel har i stort sell tillstyrkt eller lämnat
utan erinran de föreslagna lagändringarna och i princip godtagit de motiv som
redovisas i promemorian. Advokatsamfundet har dock avstyrkt förslag lill
ändring i 8 kap. 4 § BrB på den grunden aU ändringen inle behövs. Några (RÅ,
Malmö tingsrätt, kriminalvårdssslyrdsen och BRÅ) har förordat atl de aktuella
frågorna borde behandlas i etl större sammanhang - lämpligen i samband med
beredningen av fängdseslraffkommilléns resp. förmögenhelsbfottsutredningens
förslag i dessa delar. Remissinslanserna har härvid anfört:

RA

Fängelsestraffkommiltén
har i betänkandet Påföljd för brott (SOU 1986:13-15) på ell myckel ingående sätl
analyserat allehanda kriminalpo-liliska grundfrågor saml med utgångspunkt i för
oss delvis nya straffrättsliga teorier presenterat förslag till omfattande förändringar
av regelsystemet. Kommittén har ocksä gjort en grundlig översyn av straffskalorna
i brottsbalken och i de centrala specialstraffrättsliga lagarna saml föreslagit
relalionsförskjutningar mellan olika brotlskalegorier.

Vidare
har förmögenhelsbrotlsutredningen i betänkandet Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbroU
(SOU 1983:50) lagt fram förslag på omfattande förändringar av lagstiftningen på
förmögenhetsbrottens omräde. Bl.a. har utredningen föreslagit ändrade rekvisit
för tillgreppsbrotten och ändrat innehåll i de olika graderna av dessa brott.

Mot
den nu angivna bakgrunden är del beklagligt att man i promemorian

lyfter ut — från det större sammanhang som övervägandena i de två 44

betänkandena
utgör - och särskill behandlar frågan om en omreglering i Prop. 1987/88:14
skärpande riklning av rekvisiten för de svåraste graderna av misshandel och
stöld. Enligl min mening kan det fö. ifrågasättas om brollsulvecklingen när
det gäller grov misshandel och grov stöld är så alarmerande all den omedelbart
motiverar en särbehandling ay dessa brott.

Oni
en särbehandling ändock .anses böra ske, kan enligt min mening förslagen i
promemorian godtas.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen
vill i och för sig inte mplsätla sig de föreslagna ändringarna i brottsbalken 3
kap. 6 § och 8 kap. 4 § även om styrelsen anser all sådana ändringar borde
behandlas samlidigl som den av fängelsestraffkommiltén föreslagna straffskaleöversynen.

BRA

Brottsförebyggande
rådet (BRÅ) tvekar om del är lämpligt alt behandla de nu aktuella brolien särskill.
Enligt BRÅ ställer del sig mera naturligt atl ta upp bl.a. gränsdragningen
mellan stöld och grov stöld resp. misshandel och grov misshandel i samband med
all ställning las till förmögenhets-brottsutredningens belänkande (SOU 1983:50)
Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbroU ulom gäldenärsbrotten och fängdseslrafffkommit-téns
betänkande (SOU 1984:13-15) Påföljd för broU.

LO

1 LOs
kriminalpolifiska program (1981) anfördes bl. a. "alt en grundpriiicip bör
vara atl brott som är särskilt grova ... ska ge de förhållandevis hårdaste straffen."
I programmet anfördes också alt straffbedömningen av dessa brott i första hand
bör ses som elt sätt all stödja den allmänna rättsuppfattningen om handlingen
i fråga: Ur individualpreventiva synpunkter däremot är en straffskärpning
myckel tveksam. Det innebär all verkslälligheteri av straffet bör utformas pä elt
sädant sätt atl det kan verka rehabiliterande på den enskilde individen.

2 Grov misshandel

Remissinstanserna
har genomgående varit positiva till.förslaget att i vissa ..

fall sänka kvalifikationskraven för atl bedöma en misshandel som grovt

brott. Frän vissa häll har dock satts i fråga om den valda lagtékniska

lösningen på ett fillräckligt klart sätt anger vad som åsyftas med lagänd

ringen. '

Remissinslanserna har anfört. 45

RÅ Prop. 1987/88:14

Det
kommer inte till direkt uttryck i promemorian men det bör beaktas att en effekl
av all hänsynslöshetsrekvisitet riär del gäller grov misshandel oftare kommer atl
kunna åberopas kan bli all brottet blir enklare atl styrka. Idag är rekvisiten atl
gärningen skall ha varil livsfarlig eller all gärningsmannen skall ha fillfogat
svår kroppsskada de som vanligtvis bmkar åberopas. Inle sällan föreligger
emellertid svårigheter på den subjektiva sidan där gärningsmannens uppsåt skall
styrkas, till följd varav åklagarna ofta tvingas hävda all ell eventuellt
uppsåt föreligger. Della för i sin lur med sig bevissvärigheter. Med den
föreslagna utvidgningen av möjligheterna atl åberopa graden av hänsynslöshet
kan dessa svårigheter undvikas, eftersom del yttre händelseförloppet
vanligtvis i sig klart indikerar graden av hänsynslöshet.

Svea
hovrätt

I
betänkandet (s. 37 f) räknas det upp ett antal kvalificerade misshanddssi-tuafioner
som med nuvarande rättsfillämpning inle bedöms som grov misshandel, såvida inle
gärningen var livsfarlig eller orsakade myckel allvarliga skador. Hovrätten
delar uppfattningen all del i dessa situafioner är motiverat med en strängare
bedömning än som nu sker. Hovrätten vill emellertid till exemplen på personer
i behov av skydd även lägga de som är psykiskt svaga, exempelvis försländsharidikappade.

Det
ändrade synsättet pä grov misshandel fär enligl hovrättens mening inle leda fill
all exempelvis i slort sett varje fall av våld mol barn eller kvinnor bedöms
som grov misshandel. Det är viktigt all del även i dessa fall sker en samlad
bedömning av omständigheterna vid brottet. Bedöms brottet därvid som misshandel
av normalgraden bör de försvårande momenten i stället beaktas genom en mer
varierad siraffmätning inom slraffla-liluderna för brottet än som nu sker.

I
betänkandet förordas alt uttrycket "synnerlig hänsynslöshet eller råhet"
i paragrafens andra stycke byts ul mot "särskild hänsynslöshet eller
råhet". Uttrycken "synneriig" och "särskild" har visserigen
lång hävd i lagspråket. Ell frågetecken måste dock sältas för en lagsfiflningsteknik
som endasl genom ell utbyte av två i del allmänna språkbruket lämligen vaga och
inbördes i slort sell likabetydande begrepp medför en långt gående skärpning av
en straffbestämmelse.

Malmö
tingsrätt

Tingsrätten
delar den uppfallriing som redovisas i promemorian om ut

vecklingen av praxis efter brottsbalkens tillkomst. Även enligt tingsrättens

menirig kan del ifrågasättas om inte praxis när del gäller all bedöma ett

misshandelsbrolt som grovt på senare år alltmer Qärmal sig från del all

männa rättsmedvetandet. Ett önskvärt resultat av den föreslagna lagänd

ringen skulle vara alt sädan misshandel som förekommer i rättsfallen i

avsnitt 2.2.2 rubriceras som grov. 46

Även
om del sålunda inle bör krävas all myckel allvarliga skador har Prop.
1987/88:14 uppkommit för alt grov misshandel skall anses föreligga, bör
utgångspunkten dock vara all gärningen skall ha lett lill allvarliga skador.
Tingsrätten delar alltså inte den i promemorian företrädda uppfattningen all
enbart den omständigheten all flera tillsammans misshandlar en annan person
skall leda all misshandeln bedöms som grov. Bäde när del,gäller "gäng-siluafio-ner"
och när någon "sparkar pä den som redan ligger" måsle skadans omfattning
fortfarande vara den dominerande omständigheten vid bedömningen av om
misshandeln är grov eller inte. Det faktum all flera tillsammans misshandlar
en annan person eller all någon fortsätter misshandla en person som förlorat
förmågan all värja sig bör endasl fillmätas belydelse som försvärande
omständighet vid brottsrubriceringen. Del kan knappast vara rimligt att fillämpa
straffregeln om grov misshandel med ett straffminimum om ell år på en gärning
som l.ex. bara har lett lill obetydliga skador.

När
del gäller den tredje typsituafionen, nämligen när misshandeln riktar sig mol
en person som är fysiskt väsentligt svagare än gärningsmannen, delar
tingsrätten uppfattningen att sådan misshandel i regel är av kvalificerad nalur.
Inle heller i detta fall bör man emellertid bedöma misshandeln som grov om inte
väldet har resulterat i allvarliga skador.

Den
ofta regelbundna misshandel som riktar sig mot kvinnor är, som påpekas i
promemorian, av allvarlig karaklär, eftersom den innefattar upprepade inlegritelskränkningar
och därmed leder lill psykisk nedbrytning. I dessa fall står offret ofta i ell
sådant förhållande lill gärningsmannen all del är svårare än annars att
förhindra fortsatt misshandel. De inblandade har ofta barn tillsammans och
gemensam bostad. Under fömtsättning atl misshandeln har pågått under en längre
lid bör varje enskilt misshan-ddsfillfälle kunna bedömas som grov misshandel.
Det förhållandet all väldet bara upprepals några gånger bör alltså inle vara
tillräckligt för all mbricera misshandeln som grov (jfr promemorian s. 38 ö).

Rikspolisstyrelsen

Av
de i lagmmmet uppräknade omständigheter som kan kvalificera ett misshandelsbrolt
som grovt är det, såsom anges i promemorian, uppenba-rigen del exempel som
avser gärningsmannens hänsynslöshet eller råhet som en ändring bör ta sikte på.
Del hade enligl rikspolisstyrelsens uppfattning varit att föredra pm ändringen
hade kunnat göras tydligare än vad som föreslås i promemorian. Del slår
emellertid samtidigt klart atl en mera uttrycksfull beskrivning, t. ex. i form
av yllerligare exemplifiering, svårligen låter sig förena bl. a. med den
systematik som används i denna och motsvarande paragrafer i brottsbalken. På
grund härav och med hänsyn lill att förslaget getts en utförlig och väl
vägledande motivering vill styrelsen inle förespråka nägon annan lagleknisk
lösning än den som upptas i promemorian.

Rikspolisstyrelsen tillstyrker
således den föreslagna ändringen i 3 kap.

5 § brottsbalken. 47

BRÅ . Prop. 1987/88:14

Vad
gäller misshandel föreslås all vid bedömande av brottets svärhetsgrad skall
beaktas om gärningsmannen (eljest) visat särskild hänsynslöshet eller råhet. I
den nuvarande lagtexten talas i della sammanhang om synnerlig hänsynslöshet
eller råhet! I promemorian redovisas relativt ingående vilka övervägande som
ligger bakom vad som i laglextförslagel endasl uttryckts som en fmjuslering av
en redan föreliggande generalklausul. Del.framgår klart all vad,som
eftersträvas är all domstolarna skall bedöma de aktuella formerna av misshandel
avsevärt strängare än hittills. "Genomförs förslaget, bör del uppfattas
som en allmän anvisning lill domstolarna all tillämpa elt något mindre
restriktivt synsätt än i dag när del gäller att kvalificera etl misshandelsbrolt
som grovt", heter del i promemorian (s. 39). Del sägs vidare all
justeringen behövs för atl "uppnå en gränsdragning mellan . normalgraden
av misshandel och grov misshandel som bättre svarar mol det allmänna rällsmedvelandel".

sBRÅ,
som delar uppfattningen all gränsen mellan normalgraden av misshandel och grov
misshandel kommil all sällas alllför lågt, har inget alt invända mot all
domstolarna genom det ifrågavarande förslaget ges direkfiv alt skärpa sin
praxis härvidlag. BRÅ vill dock ifrågasätta om inle den praxis som utvecklats
delvis har sin grund i all minimistraffel för grov misshandel ligger så högt
som fängelse ell år. I anslutning till vad som föreslagils av hovrättsrådet
Grönvall, vars undersökningar på området presenteras i promemorian s. 25 ff,
önskar BRÅ inför ärendets fortsalla behandling resa frågan om inle den
föreslagna lagändringen bör förenas med en sänkning av straffminimum för grov
misshandel. Promemorians behandling av denna sak (s. 40) synes i vart fall inle
uttömmande.

Sveriges
advokatsamfund

Samfundet
lillstyrker förslaget i denna del.

Samfundet
delar de bedömningar som anförs som skäl för förslaget. Även enligl samfundets
erfarenhet torde domstolarna för närvarande tillämpa ett någol mera restriktivt
synsätt än lagstiftaren avsett när del gäller alt kvalificera ell misshandelsbrolt
som grovt. I promemorian påpekas alt del är svårt ått dra nägra säkra
slutsatser i frågan huruvida den faktiska brottsligheten ökat under senare år
och om utövat våld blivit grövre. Della oaktat vill samfundet emellertid uttala
sill slöd för fängdseslraffkommilléns strävan alt straffvärdet för de rena förmögenhetsbrotlen
bör sänkas medan straffvärdet för brott mol den personliga integriteten bör
sättas högre f. n.

Samfundet
ansluter sig fill förslaget all ersätta uttrycket "synnerlig" med
"särskild".

Sveriges
domareförbund

iLproniemorian
föreslås all'ordet "synnerlig" hänsynslöshet eller råhet,

'.byts ul mol
"särskild" hänsynslöshet eller råhet. Ändringen skall enligt 48

promemorian uppfattas som
"en allmän hänvisning lill domslolama all Prop. 1987/88:14 tillämpa ell
något mindre restriktivt synsätt när del gäller all kvalificera ell • misshandelsbrolt
som grovt". Domareförbundet instämmer i den ovan anförda uppfattningen atl
man i praxis kommil all uppställa alltför stränga krav för atl en misshandel
skall bedömas som grov och tillstyrker pä i promemorian anförda skäl den
föreslagna ändringen av lagtexten.

Föreningen
Sveriges åklagare

I
sådana fall då uteslutande våldels art varil avgörande för rubriceringen får i
allmänhet rättspraxis slöd i det' allmänna rättsmedvetandet. Sä är däremot inte
fallet då misshandeln, ehuru den inle varil livsfarlig eller medfört svåra
skador, likväl uppfattats som särskill hänsynlös men ändå ej . bedömts som
grov. De typsiluationer, i vilka misshandeln framslår som utslag av sådan
hänsynslöshet utan all brottet bedömts som grovt pch som beskrivits på sid.
37-38 i promemorian, är väl kända för brollmålsjurisler-na. Del är inle
ovanligt atl drabbade eller personer i dess omgivning vänder sig till åklagaren
med en förfrågan, varför brottet inle bedömts som grovt, exempelvis dä ell gäng
ungdomar oprovoceral slagit ned någon för dem okänd person, då gärningsmannen
fortsall all sparka offret som fallit fill marken, då misshariddn förövats mot
ett litet barn eller en värnlös åldring eller då det är fråga om upprepade fall
av allvarlig huslmmisshandd. Föreningen har inget all erinra mol den föreslagna
lagtekniska lösnirigeri.

Polischefsföreningarna

Del
är riödvändigl atl samhället gör en gränsdragning mellan normalgraden av
misshandel och grov misshandel som bättre svarar mot del allmänna rättsmedvetandet.
Samhället måsle reagera hårdare mol våldsbrott, särskill när del är fråga om l.ex.
■ oprovocerad misshandel eller när flera tillsammans misshandlar någon
eller när man sparkar på "den som redan ligger" eller när misshandeln
riktar sig mot den som är väsentligt svagare. Del är också viktigt alt
domstolarna verkligen begagnar sig av de möjligheter lagstiftningen ger lill
utdömande av påföljder som även beaktar straffets allmänprevenfiva syfte.
Sädana möjlighler finns i och för sig redan med nu gällande lyddse av BrB 3:6.
Rättspraxis har dock blivit alllför liberal. En lagändring i enlighet med
förslaget kan förhoppningsvis medverka till all domstolarna skärper straffen
för brott av ifrågavarande slag.

LO

Till
1986 års LO-kongress inlämnades två motioner om våld på arbetsplat

serna. I mofionssvaret framhölls all LO i första hand borde låta undersöka

omfattningen och karaktären av våldet pä arbetsplatserna. Vi vill ändå i

samband med de föreslagna lagändringama påpeka atl det våld som utövas

pä arbetsplalsema många gånger gäller människor, som jobbar ensamma

sent pä kvällar eller nätter, t. ex. spärrvakter i T-banan, bussförare, bufiks-

anställda och väktare och all de som utövar våldet inle sällan uppträder i 49

gäng.
Bland exemplifieringarna på grovt våld borde ocksä sådana situatio- Prop.
1987/88:14 ner beröras t. ex. i propositionens moliveringslexter.

LO-förbundens
Rättsskydd AB

En
bra exemplifiering ges på sid 37 f för aU belysa vilken lyp av våldshandlingar
som borde rubriceras som grov misshandel. Här nämns också sådan
kvinnomisshandel som upprepas fiera gånger eller pågår under längre fid. Fråga
är emellertid varför det just beträffande denna typ av misshandel ska ställas särskill
långtgående krav (upprepning, längre tid), när man tydligen anser all
våldshandling mol den som är fysiskt väsenlligl svagare redan härigenom
framstår som verkligt kvalificerad misshandel.

I
promemorian diskuteras också i viss utsträckning straffskalor och val av
påföljder. I det sammanhanget vill vi peka pä de särskilda problem som för
närvarande finns vid lagföring för kvinnomisshandel.

I
många sammanhang, se tex "Ds S 1983:2 Kvinnomisshandel" har framhällits
alt de misshandlade kvinnorna före och under rättegången saml efter det all
mannen avtjänat siu fängelsestraff inte får tillräckligt skydd mol all bli
uppsökta av mannen och på nyU utsatta för hot och våld.

Ell
kännbart fängelsestraff är nödvändigt ur allmänprevenliv synpunkt. Samlidigl måsle
del finns en möjlighet för män som dömts för kvinnomisshandel all under fängdsefiden
få behandling för de problem som lett lill misshandeln. Eljest finns risk för
upprepning av misshandeln efter frigivningen. Dessutom borde finnas möjlighet
för domstolen alt utfärda etl straffsanktionerat förbud för mannen alt uppsöka
den misshandlade kvinnan. En sådan ordning finns i andra länder och har haft
god effekl.

Anställda
inom socialtjänsten och inom vården, som ska la hand om de misshandlade
kvinnorna, känner sig ofta maktlösa i nuvarande läge, då myndigheterna inle kan
erbjuda de hjälpsökande kvinnorna skydd mol fortsatt misshandel. Denna typ av
misshandel är tyvärr ganska vanlig i det svenska samhället (belägg finns i SCB:s
offemndersökningar). Vi anser därför alt LO i sitt remissvar särskill bör la
upp denna fräga.

3 Grov stöld

Också
i denna del har remissutfallet varit övervägande positivt. Från nägra

håll har dock påpekats all den föreslagna ändririgeri i princip innebär en

kodifiering av den praxis som utvecklats efter den senast gjorda ändring i

den aktuella paragrafen. Mot den bakgmnden har advokatsamfundet

1. o. m. avstyrkt lagförslaget såsom varande obehövligt. Elt flertal remiss

instanser har reagerat mot kravet alt den föreslagna kvalifikalionsgmnden

begränsats lill intrång i "stadigvarande" bostäder.

Remissinstanserna har anfört. 50

RÅ Prop. 1987/88:14

Den
föreslagna ändringen när det gäller grov stöld är som jag ser del i slort en kodifiering
av den praxis som gäller. Jag vill särskilt understryka vad som uttalas i
promemorian nämligen atl exemplen i förslaget lill 8 kap. 4 § brottsbalken inte
är vare sig uttömmande eller bindande. Sålunda bör exempelvis en inbrollsslöld
i en sommarbostad, som inte sällan är starkt personligt ingripande för den som
drabbas, även framledes kunna bedömas som grov stöld om omständigheterna i
övrigt påkallar del.

Åklagarmyndigheten
i Malmö åklagardistrikt

Jag
anser emellertid inte att kvalifikalionsgrund för rubriceringen grov stöld bör
vara atl tillgreppet skett efter inträng i någons stadigvarande bostad. Ordet
stadigvarande leder till tolkningssvärigheter. Som exempel på fall där sädan
svårighet kan uppkomma kan nämnas atl sommarhus bebos flera månader under årel
och/eller under veckosluten. Integritelskränkningen upplevs säkert starkt vare
sig inbrottet skett i den ena eller andra bostaden. Jag förordar därför all
ordet stadigvarande utgår.

Regionåklagarmyndigheten
i Härnösand

Jag
har ingen erinran mol förslagen, dock atl ullryckel "stadigvarande bostad"
möjligen kan ge intryck av all kvalifikafionsgmnden ej skall omfalla exempelvis
också tillfälligt bebodda och enskilt belägna frifidshus, där intrånget ur
hemfridssynpunkt kan te sig än allvarligare för målsäganden.

Svea
hovrätt

Hovrätten
lillstyrker i huvudsak den föreslagna ändringen men har invändningar mot
begränsningen till permanentbosläder. Integritelskränkningen kan nämligen även
i andra fall vara myckel allvarlig. Hovrätten godtar atl en inbrottsstöld vintertid
i ett fritidshus som endast används på sommaren och slår obebott resten av årel
bedöms som en icke grov stöld. Sker inbrottet sommarlid när nägon regelbundet
vistas i huset bör det emellertid likställas med etl inbrott i en permanenlboslad
och della även om den som bor i huset är borta under en kortare fid. En stöld
på hotellrummet kan för en holellgäsl mänga gånger vara en väl så kränkande
upplevelse som elt inbrott i den egna bostaden. Även i detta fall fär brottet
anses så allvarligt, alt del bör bedömas som grov stöld.

Malmö
tingsrätt

Tingsrätten
kan i allt väsenlligl ansluta sig lill den uppfattning som redovi

sas i promemorian all tillgrepp som sker efter intrång i en annans hem

innebär en allvarlig kränkning av dennes integritet. Risken för sådana

intrång i stöldsyfle bidrar till all skapa en känsla av otrygghet. Även om 51

tingsrätten
anser att stölder efter inträng i bosläder i praxis ofta har Prop.
1987/88:14 bedömts som grova, finns del ändå, enligl tingsrättens uppfattning,
skäl all se över slraffsladgandet.

Tingsrätten
kan emellertid inte hell godta den föreslagna utformningen av ändringen. Ordet
"stadigvarande" utgör en omotiverad begränsning av bestämmelsens
tillämpning. Både fritidshus och övernattningslägenheter bör omfattas av del
föreslagna tillägget lill exemplifieringen i paragrafens andra stycke. De
flesta människor upplever säkerligen l.ex. etl inbrott i sommarstugan som en
allvarlig integritetskränkning. Däremot delar tings-rätlen uppfattningen all
hotellrum inle bör falla in under bestämmelsen. Enligl tingsrättens mening kan
man heller inte anse ell hotdlmm eller liknande som en bostad.

Vidare
skulle begreppet "stadigvarande" leda fill vissa tolkningsproblem. I
dagens samhälle förekommer inle sällan all människor mer eller mindre permanent
bor och arbetar pä olika orter. Förutom daglig pendling förekommer även
veckopendling. Det skulle leda till svårigheter om domstolen i varje enskilt
fall skulle behöva pröva om del objektiva rekvisitet "stadigvarande
bostad" är uppfyllt. Till della kommer problemet all utforska om rekvisitet
ocksä varil täckt av gärningsmannens uppsåt.

På
samma sätt som man när del gäller frägan om misshandel eller grov missharidel inle
bör bortse frän skadans omfattning bör man inle heller bortse från vad
tillgreppet har avsett. Tillgrepp av egendom av obetydligt värde och ulan särskill
affektionsvärde efter inträng i någons bostad bör i princip inle heller i framliden
rubriceras som grov stöld.

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen
tillstyrker den föreslagna ändringen i bestämmelsen om grov stöld.

Förslaget
ger dock anledning till det påpekandet all del i motiveringen lill bestämmelsen
bör klargöras all också andra stadigvarande bostäder än som finns i lägenheter
eller hus ryms under del förtydligande av exemplifieringen som görs i
bestämmelsen. Erfarenheterna inom polisarbetet visar all bostäder av permanent
karaktär i husvagnar, bålar o. d. inte sällan är utsatta brotlsöbjekt. Också
sådana bostäder bör ålnjula del förstärkta skydd som gängse bostäder tillerkänns.

BRA

Belräffande
grov stöld föreslås étt tillägg till 8 käp. 4 § andra stycket

brottsbalken enligl vilket det vid bedömande av om stöldbrotl är grovt

skall särskill beaktas om tillgreppet skell efter intrång i lägenhet eller hus

där någon har sin stadigvarande bostad. Förslaget anknyter lill den ändring

som riksdagen under betydande oenighet (riksdagen beslöt i enlighet med

en reservation lill juslilieulskollets belänkande) vidtog är 1975, då inbrott

utmönstrades från den grupp av omständigheter som särskilt, skall beaktas

vid bedömandet av stöldbrolts svärhetsgrad. Del är tveksamt i vad mån

denna ändring någonsin varil särskill väl förankrad i det allmänna rätts- 52

medvetandet.
Den har också lett lill en dubiös praxis, där avgörande vikt Prop. 1987/88:14 kommil
att fästas vid om gärningsmannen förvissat sig om humvida den bostad i vilken
han inträngt vid tillfället varit befolkad eller inle (jfr NJA 1976 s. 414 där
betydelsen av atl gärningsmannen ringt pä dörren innan ■ ■' han
bröt sig in tilldrog sig domstolarnas livliga intresse). Delta synsätt har
förtjänstfullt analyserats och kritiserats i promemorian (s. 53 f); del ifrågasätts
om inte "den nuvarande ordningen kan framtvinga överväganden från
domstolens sida vilka lill en del framslår som irrationella" (s. 54). Även
följande reflektion är värd all citera: "Del är f.ö. sannolikl inle minst
i fall då gärningsmannen har försäkrat sig om alt ingen är hemma vid brottstillfället
som handlingssättet för det allmänna rällsmedvelandel framstår som särskilt
hänsynslöst." (s. 53)

BRÅ
finner argumentationen för den föreslagna ändringen övertygande. BRÅ vill också
ansluta sig fill vad som understryks i promemorians slutord (s. 55 f), nämligen
viklen av atl exemplifieringen i 8 kap. 4 § andra slyckel brottsbalken
tillämpas just som en exemplifiering, som varken är uttömmande eller bindande.
Den teknik som används i brottsbalken när del gäller gränsdragningen mellan etl
brotts svårhetsgrader medger och kräver nyanserade bedömningar till undvikande
av en alllför schablonmässig' rällstillämpning.

Sveriges
advokatsamfund

Samfundet
ansluter sig lill del i promemorian redovisade synsättet all

intrång i någons hem skall anses som en omständighet som ofta leder lill all

en stöld bedöms som grov. '

Det
behov som må föreligga all lyfta fram inlegritelskränkning vid stöld genom
intrång i någons hem som en försvärande omständighet bör emellertid kunna
tillgodoses genom rättspraxis. Vad somi reservationen lill Ju:s belänkande (JuU
1975/76:16) anfördes och då beaktades av riksdagens majoritet äger alltjämt
giltighet. Rättsfallet NJA 1982:102 är ett bra och åskådliggörande exempel
härpå, vilkel ocksä poängleras i promemorian.

Såvitt
man kan förstå av promemorian skulle del närmast vara den nuvarande lagens
förarbeten som lägger hinder i vägen för atl tillräckligt beakta del synsätt
som ligger bakom föreliggande lagförslag. Vad lagförslaget närmast synes vilja
uppnå, nämligen all "neutralisera" uttalanden i förarbetena lill
nuvarande lagtext, bör emellertid som nämnts enligl samfundels mening kunna
åstadkommas genom rättspraxis.

De i promemorian
redovisade övervägandena synes inte övertygande

såvitt gäller innebörden av begreppet hem. Del är inle lätt att inse varför

fritidshem inle skall omfattas av del nu föreslagna tillägget till exemplifie

ringen. I promemorian nämns all den som l.ex. återkommer efter en

avslutad semester och finner sitt hem skövlat torde betrakta stölden som

grov. Detta är säkerligen riktigt. Det är emellertid inle läll all förstå alt
inte

förhållandet skulle vara motsvarande för den som kommer till sitt fritids

hem och finner detta skövlat. Även i det senare fallet bör rimligen gärning

en såväl enligl nu gällande lag som enligt föreliggande lagförslag betraktas

som grov stöld. 53

Samfundet
avstyrker förslaget om exemplifierande tillägg till 8 kap. 4 § Prop. 1987/88:14
BrB belräffartde inträng i annans hem såsom varande obehövligt. Därest del
föreslagna tillägget lill exemplifieringen likväl skall intagas i lagtexten är
det enligl samfundels mening olämpligt alt, genom att börja uppräkningen med
tillägget, lyfta fram just den där nämnda omständigheten sä starkt som
lagförslaget gör.

Sveriges
domareförbund

Förbundet
delar uppfattningen att tillgrepp som sker efter intrång i annans hem bör
bedömas som ell grovt brott. Med del föreslagna filläggel lill 8 kap. 4 §
brottsbalken kommer gärningsmannen eventuella vetskap om all ingen fanns i
bostaden eller skulle komma dit atl sakna belydelse. Förslaget tillstyrks.

Den
föreslagna ändringen omfallar enligt promemorian ej fritidshus. Många människor
bor i dag regelbundet i sina frifidshus under sommarmå-nadema och även
periodvis under andra delar av året. Enligl förbundels uppfattning kan
människors integritet ofta kränkas i lika hög grad om de utsätts för elt lillgreppsbrott
i sin frilidsfaslighel medan de visias där som vid ell tillgrepp i permanenlbosladen.
Dessutom torde känslan av obehag och otrygghet vara stor antingen man kommer
till sitt fritidshus en helg för atl bo där eller man kommer hem lill den egna
lägenheter eller villan och finner alt tillgrepp skett efter olovligt intrång.
Fritidshus bör därför jämställas med annan bostad.

Om
man i den föreslagna ändringen av 8 kap. 4 § brottsbalken tar bort ordet''
stadigvarande'' kommer även nyssnämnda situationer alt läckas in. Tillgrepp
efter intrång i bostad kommer då normall all bedömas som grovt brott vilket
torde stämma väl överens med allmänhetens uppfattning. Givetvis skall inle alla
tillgrepp efter olovligt inträngande i bostad eller fritidshus anses som grova
ulan del får överlämnas ät rättspraxis alt bestämma när ell dylikt tillgrepp ej
bör bedömas som grovt.

Föreningen
Sveriges åklagare

Föreningen
finner den föreslagna ändringen angelägen. Bostadsinbrotten

har ökal - framförallt i tätorterna. Uppklaringsprocenlen är låg. I förarbe

tena lill gällande lag lades en avgörande vikt vid frågan huruvida gämings

mannen hade anledning all befara all nägon skulle uppehålla sig i bostaden

eller komma dit medan stölden pågick. Åklagarna får allt oftare den in

vändningen i rätten atl den tilltalade i förväg förvissat sig om atl ingen

fanns i bostaden - en invändning som är svår all vederlägga. All en

främmande tränger in i bostaden och stjäl innebär alltid en allvarlig kränk

ning av den boendes integritet. Inle sällan kommer åklagarna i del vardag

liga arbetet i kontakt med målsäganden som lidit psykiska men - ofta med

sömnsvårigheter - av en inbrollsslöld. Allmänheten har svårt alt förslå,

varför frägan om gärningsmannen antog all ingen var hemma vid brottet

skall ha någon belydelse för brottsmbriceringen. Föreningen har inget all

erinra mol den lagtekniska lösningen. 54

Polischefsföreningarna Prop. 1987/88:14

Samhället
måsle med större skärpa reagera mot brottslighet där integritets-

synpunkter gör sig starkt gällande, l.ex. vid inträng i människors hem.

Nuvarande rällstillämpning när del gäller all dra gränsen mellan stöld och

grov stöld ger inle i tillräcklig grad ullryck för della. Då känslan av '

trygghet
och säkerhet pä ell allvarligt säll hotas eller då elt handlingssätt framstår
som särskill hänsynslöst fordras enligl det allmänna rättsmedvetandet och ur
allmänpreventiva hänsyn en handfasthel och konsekvens i straffmätningen.

4 Övrigt

Malmö
fingsrätt och kriminalvårdsstyrelsen har båda särskilt tagit upp frågan om inle
de föreslagna lagändringarna kommer alt leda fill en ökad benägenhet all döma lill
fängelse och därmed en ökad beläggning pä kriminalvårdsanstallerna.

Malmö
tingsrätt

De
föreslagna lagändringarna kan förväntas leda lill alt domstolarna i ökad omfattning
kommer atl döma lill fängelse. För grov misshandel är ju påföljden normalt
fängelse. Men även när misshandeln inte bedöms som grov är del länkbart all
frihetsstraff kommer atl användas i ökad utsträckning.

I
synnerhet med tanke pä de vanligt förekommande misshandelsfallen skulle del
vara värdefullt om elt klarläggande kunde ske i denna del i motiven.

Kriminalvårdsstyrelsen

Ett
genomförande av de nu aktudla förändringarna skulle, såvitt styrelsen kan
bedöma, innebära all beläggningen på anstalterna kommer all öka. Ändringen av
kriterierna för grov misshandel torde därvid få störst belydelse. Visserligen
har fängelsestraffkommiltén föreslagit införande av böter i straffskalan för
normalgraden av misshandel - vilkel förslaget styrelsen lillslyrkl — men kommillén
har ocksä angett all övergången lill bötesstraff skall avse endast en mindre
del av misshanddsfallen.

55

Innehåll Prop. 1987/88:14

Proposition
.................................. ............. .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... 1

Propositionens lagförslag..................................... ... . 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 13 augusti 1987 . 3 .

1 Inledning ................................ ..................... .... 3

2 Grov misshandel............................
........... .... 3

3 Grov stöld .............................................. i........ 7

4 Upprättat lagförslag.......... ... --- .................... . 10 '

5 Hemställan....................................................... .. 10

6 Beslul.............................................
............ 10

Utdrag ur lagrådets
protokoll den 22 september 1987.. 11

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 1 oktober 1987 .. 12

Bilagor

Bilaga
1 Departementspromemorian (Ds Ju 1986:11) Grov miss

handel och grov stöld ............................. .. 13

Bilaga 2 Sammanställning
av remissyttranden över promemorian 44

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987

56