Prop. 1987/88:155

Regeringens proposition 1987/88:155

om skydd för företagshemligheter

Prop. 1987/88:155

Regeringen
föreslår riksdagen att anla de förslag som har tagits upp bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 24 mars 1988.

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en ny lag om skydd för företagshemligheler, som ersätter
lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Den
nya lagen innehåller bestämmelser om straff för den som olovligen bereder sig
tillgång till en företagshemlighel eller som på annat sätt tar olovlig
befattning med en företagshemlighet. Andra angrepp på företagshemligheter
grundar skadeståndsskyldighet. Detta gäller både för den som missbrukar en
företagshemlighet som har anförtrotts honom i en affärsförbindelse och för en
anställd som missbrukar en företagshemlighet som han har fått del av i sin
anställning. Skadeslåndsskyldighet drabbar också den som utnyttjar eller röjer
en företagshemlighel som har fått spridning genom etl skadeståndsgrundande
förfarande av detta slag.

Den
nya lagen innehåller en särskild regel om skadeståndets bestämmande. Enligt
denna regel skall skadeståndet bestämmas med hänsyn även lill omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse.

Vidare
införs en möjlighet atl vid vite förbjuda den som har angripit en förelagshemlighet
att fortsätta detta angrepp.

Den
nya regleringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 8), lagrådets yttrande (s. 56) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 63).
Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla
tre delarna.

1
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 155

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:155

1 Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med företagshemlighel avses i denna lag sådan
information om af

färs- eller driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidka

ren håller hemlig och vars röjande är ägnat all medföra skada för honom.

Med information förstås både sådana uppgifter som har
dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande
tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om elt visst förhållande,
även om del inte har dokumenterats på något sårskilt sått.

straff

2 § Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång lill
en förelags

hemlighet skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst

två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av

särskill farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen känn

bar skada.

Till ansvar enligl första slyckel skall dock inle dömas,
om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till förelagsspioneri skall
dömas lill ansvar enligl 23 kap. brottsbalken.

3 § Den som anskaffar en företagshemlighel med vetskap om atl
den som

tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång

lill denna genom förelagsspioneri skall dömas för olovlig befallning med

förelagshemlighet lill bötei" eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är

grovt, lill fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligl första stycket skall dock inle dömas,
om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4
§ Den som gör
sig skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som uppkommer
genom brottet eller genom att företagshemlighelen obehörigen utnyttjas eller
röjs.

5
§ Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel hos
en näringsidkare som han i förtroende har fåll del av i samband med en
affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans
förfarande.

6
§ En
arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en förelagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fåll del av i sin
anställning under sådana förhållanden all han insåg eller borde ha insett all
han inle fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans
förfarande.

Har förfarandet ägt rum'sedan anställningen upphört,
tillämpas första Prop. 1987/88:155 stycket endast om förfarandet var
otillbörligt.

7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen
utnyttjar eller

röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har

angripits enligt denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom

hans förfarande.

Om någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighel som
han eller någon före honom har fått del av i god tro, skall förfarandet inte
anses obehörigt.

8
§ Ansvar enligt
20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av 5,
6 eller 7 §.

9
§ Vid
bestämmande av skadestånd enligt 4-7 §§ för ett angrepp på en näringsidkares
företagshemlighet skall hänsyn las även till dennes intresse av att hemligheten
inle obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

10 § Talan om skadestånd enligt denna lag får avse skada
endast under

de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under lid dessförinnan

är rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

11 § Den som har angripit en företagshemlighel enligt
denna lag kan av

domstol vid vite förbjudas att ulnytlja eller röja förelagshemligheten.

Talan enligt första stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal
för brott som avses 12 eller 3 §.

Talan om utdömande av vite förs vid den domstol som i
första instans har prövat frågan om vitesförbud. Talan förs av den som har
ansökt om förbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt
vitesförbud.

Den som har överträtt ell vitesförbud fär inte dömas till
straff för en gärning som omfattas av förbudet.

12
§ Etl vilesförbud
kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om ändamålet med förbudet
har förlorat sin betydelse.

13
§ Om den som
har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl för atl en företagshemlighel
har angripits enligt denna lag och det skäligen kan befaras att svaranden genom
att fortsälla angreppet förringar värdet av företagshemligheten, får domstolen
meddela vilesförbud för liden intill dess alt målet slutligt har avgjorts eller
annal har förordnals. Därvid tillämpas 15 kap. 5-8 §§ rättegångsbalken.

I fråga om överklagande av beslut enligt första stycket saml
i fråga om" handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i
rättegångsbalken om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Inlösen m.m.

14 § Har någon angripit en företagshemlighet enligt denna
lag, kan domstol förordna atl en handling eller ett föremål som han har i sin
besittning och som innefattar hemligheten skall överlämnas lill den som har
utsatts för det rätlsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det, får
domstolen förordna atl överlämnandet skall ske mol lösen.

Kan en handling eller etl
föremål som innefattar en företagshemlighet Prop. 1987/88:155 inte utan
olägenhet överlämnas enligt första stycket, får domstol förordna all handlingen
eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd
som är ägnad atl förebygga missbruk. Förordnande enligt denna lag skall dock
inte meddelas, om förverkande eller annan åtgärd som är ägnad atl förebygga
missbruk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan
enligt första eller andra stycket förs av den som har utsatts för det
rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för broft
som avses i 2 eller 3 §.

1.
Denna lag träder i kraft den I
januari 1989.

2.
Genom lagen upphävs lagen
(1931:152) med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens. Bestämmelserna om
skadestånd i den lagen tillämpas dock alltjämt i fråga om handlingar som har
företagits före ikraftträdandet.

2 Förslag
till

Lag om
ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs all 21 § dalalagen (1973:289) skall
ha följande lydelse.

Prop. 1987/88:155

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som olovligen
bereder sig tillgång lill upptagning för automatisk databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes för
dataintrång lill böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. Med upptagning avses härvid även uppgifter
som är under befordran via elektroniskt eller annal liknande hjälpmedel för
alt användas för automatisk dalabehandling.

Den som olovligen bereder sig tillgång lill upptagning för
automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i
register för in sådan upptagning dömes för dataintrång till böter eller
fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller
i lagen (1988:000) om skydd för företagshemligheler. Med upptagning avses
härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat
liknande hjälpmedel för alt användas för automatisk databehandling. För försök
eller förberedelse till dataintrång döms lill ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varil att anse som
ringa, får dock inte dömas lill ansvar enligt vad som nu har sagts.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Senasle lydelse 1986:122.

3 Förslag
till Prop. 1987/88:155

Lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att nuvarande I kap. 11 § skall betecknas I kap. 12 §, dels att den nya I
kap. 12 § och 6 kap. I § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall
införas en ny paragraf, I kap. II §,
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap. 11 §

/ fråga om företagshemligheter finns särskilda bestämmelser
som är tillämpliga ulöver föreskrifterna i denna lag.

II § I2§

I brottsbalken finns bestämmel- I brottsbalken finns
bestämmel

ser om ansvar för den som bryter ser om ansvar för den som bryter

mot förbud enligt denna lag att röja mol förbud enligt denna lag att röja

eller utnyttja uppgift och för den eller utnyttja uppgift och för den

som bryter mot förbehåll som har som bryter mot förbehåll som har

uppställts med slöd av lagen vid'ul- uppställts med stöd av lagen vid ut

lämnande av uppgift. lämnande av uppgift.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall dock inte
följa, om någon vars anställning hos en myndighet har upphört röjer eller utnyttjar
sådana uppgifter som avses i 6 kap. 1 §.

6kap. I §'■

Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift
om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om del kan antas att någon
som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs.
Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om
affärs- eller driftförhällanden hos bolag, förening, samfällighet eller
stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten
utövar etl bestämmande inflytande eller bedriver revision. Sekretessen hos en
myndighet som bedriver sådan revision gäller dock inle, om uppgiften ingår i
beslut av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt
första,stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där.
Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslul av den mottagande
myndigheten.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst tjugo år.

För den vars anställning hos myndigheten har upphört
gäller förbudet enligl första stycket all

Senaste lydelse 1987:520'.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:155

röja eller utnyttja uppgift endast i den utsträckning som
följer av 3 § andra stycket lagen (1931:152) med vissa bestämmelser om illojal
konkurrens.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Justitiedepartementet Prop-1987/88:155

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Lagrådsremiss om skydd för företagshemligheter 1 Inledning

I
september 1979 tillkallades en särskild utredare (professorn Carl Martin Roos)
med uppdrag att utreda frågor om skydd för företagshemligheter m. m. Utredaren,
som har bedrivit sitt arbete under namnet utredningen om skydd för
företagshemligheter, avlämnade i oktober 1983 betänkandet (SOU 1983:52)
Företagshemligheter.

Betänkandet
har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr
3355-83).

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som
bilaga 1 , dels utredningens lagförslag som bilaga 2 , dels en förteckning över
remissinstanserna som bilaga 3.

Beträffande
nuvarande förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas till
betänkandet.

Under
lagstiftningsärendets beredning har en hearing om det närmare innehållet i
utredningens förslag hållits med företrädare för riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
televerket, försvarets materielverk, patent- och registreringsverket,
Juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens
förhandlingsorganisation, Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund,
Kooperativa förbundet samt Näringslivets delegation för marknadsrätt.

Vidare
har under lagstiftningsärendets beredning överläggningar hållits med
företrädare för justitiedepartementen i Finland och Norge.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Från
samhällsekonomisk synpunkt är det väsentligt att det råder en effektiv och
sund konkurtens inom näringslivet. Ett företags konkurrensförmå-

ga
är i betydande utsträckning beroende av den samlade kunskapen inom Prop.
1987/88:155 företaget om produktion, utveckling och förnyelse, om
branschförhållanden och affärsförbindelser, om marknadsföring, administration
och liknande. Kunskapen gäller ofta förhållanden som ständigt förändras och
förnyas. I en del fall kan del röra sig om information som har ekonomisk
betydelse under lång tid.

Företagets
kunskaper är i jämförelse med andra produktionsfaktorer av allt större
betydelse för förmågan att konkurrera på marknaden. Mot denna bakgrund är del
naturligt för det enskilda företaget att söka behålla och skydda sådan kunskap.
Företagets unika eller strategiska kunnande betraktas som en företagshemlighet.
Ur näringsidkarens synvinkel framstår ett skydd för företagshemligheler ofta
som minst lika angeläget som skyddet för materiella tillgångar och immateriella
ensamrätter.

Frågan
om ett skydd för företagshemligheter kan också ses i ett vidare perspektiv.
Indirekt kan brister i det rättsliga skyddet för företagshemligheter bromsa
investeringsviljan. Utan ett rimligt skydd kan det vidare bli ■ svårt för
svenska förelag att förvärva betydelsefullt kunnande från utländska företag.
Även samarbetet inom landet mellan enskilda företag kan försvåras.

Mot
de skyddsintressen som jag nu har beskrivit måste emellertid ställas att det
från allmän synpunkt är angeläget med ett brett och fritt kunskapsutbyte. Det
är också viktigt att konkurtensen inom näringslivet är effektiv. Mot de angivna
skyddsintressena står vidare den enskilde arbetstagarens intresse av att fritt
kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt kunnande. Med skyddsintressena
konkurterar även allmänna och enskilda önskemål om insyn, information och
kontroll. Skyddet för företagshemligheter får inte sträcka sig så långt att det
hotar den fria opinionsbildningen.

I
gällande rätt ger lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens
(IKL) ett skydd på konkurtensrättsliga grunder för företags-specifikt kunnande.
Vidare ger brottsbalken ett kompletterande skydd när det gäller sådana illojala
angrepp mot ett företag som kan påverka dess konkurtensförmåga.

Dessa
bestämmelser i IKL och brottsbalken har setts över av utredningen om skydd för
företagshemligheter. Enligt utredningen är bestämmelserna i IKL otidsenliga till
sin utformning och ger också i olika avseenden ett otillräckligt skydd. Vidare
täcker brottsbalken inte alla angreppsformer.

Utredningen
anser därför att del finns ett påtagligt behov av ny lagstiftning på området. Enligl
utredningen bör de nya reglerna samlas i en särskild lag om skydd för
företagshemligheter, som innehåller både straffrättsliga och civilrältsliga
regler liksom regler om vilesförbud vid angrepp på en företagshemlighet.

Remissinstanserna
har instämt i utredningens uppfattning att det är angeläget att den
lagstiftning som finns till skydd för företagshemligheter moderniseras. De
flesta remissinstanserna har också menat att utredningsförslaget i huvudsak är
väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Det
råder alltså enighet om att det nuvarande skyddet för företagshem

ligheler är bristfälligt. Bristerna visar sig bl. a. i att den som innehar en

företagshemlighel saknar möjligheter lill snabba och effektiva ingripanden 9

mot den som utnyttjar
hemligheten på ett olagligt sätt. En annan brist är att Prop. 1987/88:155 den
som tillgodogör sig effekterna av ett intrång i en annans företagshemlighet
sällan direkt träffas av någon sanktion.

Vad
jag här redovisat leder mig till slutsatsen att det finns behov av en ny
lagstiftning till skydd för företagshemligheter som är effektivare än den nuvarande.
Av vad jag förut sagt framgår att en avvägning emellertid måste göras mellan de
olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget.

En
särskild fråga är om denna lagstiftning, som utredningen har föreslagit, bör
innehålla en samlad reglering av både civilrättslig och straffrättslig karaktär.
Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen föranlett
erinringar från riksåklagaren och sårbarhetsberedningen. Riksåklagaren anser
att en målsättning vid straffrättslig lagstiftning bör vara att bestämmelser
som rör allvarlig kriminalitet bör finnas i brottsbalken samt att angrepp på
företaghemligheter i många fall har just en sådan karaktär.

För
egen del vill jag erinra om att det exempelvis beträffande datortela-terade
gärningar finns en ambition att undvika specialregler som tar sikte på själva
tekniken. Målsättningen är i stället att genom justeringar inom ramen för de
traditionella brottsbegreppen anpassa dessa till de speciella krav, som den nya
tekniken medför. Del finns i och för sig goda skäl för ett motsvarande tillvägagångssätt
när det gäller angrepp på företagshemligheter, eftersom de flesta situationer
för vilka straffrättsliga sanktioner bedöms nödvändiga redan i dag torde
omfattas av brottsbalkens bestämmelser. Riksdagen har för övrigt i ett annat
sammanhang pekat på de problem som en splittrad lagstiftningsteknik medför och
- när det gäller brott av inte obetydlig svårighetsgrad - förordat en mer
samordnad reglering inom brottsbalkens ram (se JuU 1984/85:28 s. 23).

Det
finns emellertid flera skäl som talar för att det i varje fall för närvarande
inte är lämpligt att inordna de straffrättsliga bestämmelserna om skydd för
företagshemligheter i brottsbalken.

Straffbestämmelserna
om förelagshemligheter skall ha till syfte att ge skydd för sådan information
som - vare sig den på något sätt är materialiserad eller ej - närmast utgör en
immateriell tillgång i ett företag. Regleringen får därmed bl. a. vissa
paralleller med den som ger skydd för uppfinningar och upphovsrältsliga verk.
Frågan om skydd för information gör sig emellertid också gällande i en rad
andra sammanhang och kan förväntas få allt störte betydelse. Enligt min mening
är det därför, om man vill införa straffbestämmelser i brottsbalken som direkt
tar sikte på olika angrepp på immateriella tillgångar, inte lämpligt att
begränsa dessa till enbart angrepp pä företagshemligheter. Något underlag för
överväganden om en längre gående reform finns emellertid inte nu.

Det
kan vidare framhållas alt det finns etl klart behov av regler som ger

möjligheter till ingripanden och sanktioner också i andra fall än sådana som

bör omfattas av straffbestämmelser. Regler om skadeståndsskyldighet och

möjligheter till utfärdande av vite torde i praktiken vara av minsl lika stor

betydelse när det gäller att skapa ett godtagbart skydd för företagshemlig

heter. Sammantaget blir det alltså fråga om en mångskiftande reglering,

som enligt min mening inte minst av pedagogiska skäl bör hållas samman. 10

Från näringslivshåll har
också framhållits att en sammanhållen lagstift- Prop. 1987/88:155 ningsprodukt
kan förväntas få störte genomslagskraft.

Jag
ansluter mig därför till den lösning som utredningen har förordat, nämligen att
bestämmelsema om skydd för företagshemligheter samlas i en särskild lag. Lagen
med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens (IKL) kan därmed upphävas.

När
det gäller den nya lagens närmare utformning har bl. a. datainspektionen och
Svenska föreningen för ADB och juridik framhållit att betydelsen av informationsteknikens
utveckling inte tillräckligt har beaktats av utredningen och att
utredningsförslaget därför är i behov av en genomgripande komplettering. Jag
delar inte den uppfattningen. Enligt min mening kan lagstiftningen i allt
väsentligt utformas enligt de principer som utredningen har redovisat. Det är
välkänt att den nya tekniken i många fall påtagligt ökar förelagens sårbarhet.
Utredningen har också vid utformningen av sitt förslag beaktat denna
omständighet. Detta gäller både de risker för ADB-relaterade angrepp på
företagshemligheter som i dag kan förutses och den sårbarhet som följer med ADB-hantering
av stora mängder känslig information. Remissbehandlingen har inle heller
tillfört diskussionen något nytt i sak eller fäst uppmärksamheten på nya
riskfaktorer.

Självfallet
måste emellertid utvecklingen på dataområdet följas med uppmärksamhet. Jag vill
här erinra om att regeringen har bildat en statsrådsgrupp med uppgift att
särskilt följa ADB-frågorna, däribland säkerhetsfrågorna. Gruppen leds av
chefen för civildepartementet. Statsrådsgruppen har till sig knutit en
särskild samrådsgrupp med bred representation från såväl den offentliga
sektorn som det privata näringslivet.

Vad
jag nu har sagt innebär att jag ansluter mig till den uppläggning av den nya
lagen om skydd för företagshemligheter som utredningen har förordat. I det
följande avser jag att närmare behandla frågorna om

begreppet
företagshemlighel i avsnitt 2.2,

företagsspioneri
i avsnitt 2.3,

arbetstagares
missbruk av företagshemligheter i avsnitt 2.4,

missbruk
av företagshemligheter som har anförtrotts i affärsförbindelser

m.m.
i avsnitt 2.5,

ansvar
i andra fall i avsnitt 2.6,

bestämmande
av skadestånd i avsnitt 2.7,

vitesförbud
i avsnitt 2.8,

säkerhetsåtgärder
i avsnitt 2.9,

offentliga
funktionärer i avsnitt 2.10,

ikraftträdande
m. m. i avsnitt 2.11, samt

kostnader
i avsnitt 2.12.

Mina
kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen
(avsnitt 4).

II

2.2
Begreppet företagshemlighet

Prop.
1987/88:155

Mitt förslag: Med
företagshemlighet avses i den nya lagen sådan information om affärs- eller driftförhällanden
i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande
är ägnat att medföra skada för honom.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Del slora flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag. Några
remissinstanser menar dock att definitionen inte är tillräckligt tydlig.

Skälen
för mitt förslag: Det är givetvis en fördel om lagens tillämpningsområde kan
utläsas direkt av lagtexten. Svårigheten är här att definitionen av begreppet
företagshemlighet med nödvändighet måste göras ganska vid. Risken är då att
definitionen inte ger någon nämnvärd ledning. Med hänsyn lill att ordet
förelagshemlighet i sig är informativt skulle det i stället kunna övervägas att
använda det i dess allmänna betydelse utan någon legaldefinition. Termen företagshemlighel
förekommer för övrigt redan i lagtext, exempelvis i 22 § femte stycket
patentlagen (1967:837) och i 8 kap. 13 § första stycket sekretesslagen
(1980:100). Jag anser emellertid att övervägande skäl talar för en
legaldefinition av del slag som utredningen har föreslagit.

Innan
jag går närmare in på vad definitionen bör innebära vill jag uppmärksamma en
terminologisk fråga. Utredningen har använt ordet kunskap för att ange de
uppgifter i näringsverksamheten som bör åtnjuta skydd som förelagshemlighet.
För egen del anscrjag att detta ord kan ge en felaktig föreställning av skyddsobjekteV.
Det är ingalunda så, att en förelagshemlighet måste vara en intellektuellt
fristående uppgift av inte obetydlig kvalité, vilket ordet "kunskap"
kan ge intryck av. Något krav -motsvarande det som gäller inom patenträtten på uppfinningshöjd
— bör inte ställas på en företagshemlighel. Inle heller bör det krävas någon
form av originalitet. Även förhållandevis triviala uppgifter bör kunna vara
företagshemligheter. Härtill kommer alt en företagshemlighet mycket väl kan ha
formen av en ritning eller en modell. I dessa fall framslår det som någol oegentiigt
att tala om kunskap som föremål för skyddet. Mot denna bakgrund anser jag det
lämpligare att i stället för kunskap använda ordet information.

Information
om en produkt eller vara som näringsidkaren ännu inte har introducerat på
marknaden är etl exempel på vad som ryms i begreppet företagshemlighel. Men hit
hör också information om tekniska landvinningar, produktionserfarenheter och
liknande samt uppgifter av kommersiell art om administration, planering,
försäljning, finansiering m. m. Även information om idéer och projekt bör kunna
betraktas som företagshemlighel, om del är viktigt att utvecklingsarbetet
hålls hemligt. En förelagshemlighet kan vara såväl en immateriell tillgång som
ett objekt i form av exempelvis en teknisk förebild. Del kan finnas anledning atl
detta kommer till uttryck i lagtexten. Det bör alltså klargöras alt med
information skall

12

förstås
både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet tekniska
förebilder, och enskilda personers kännedom om etl visst förhållande, även om
det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

Varje uppgift i en
näringsverksamhet bör i och för sig kunna utgöra en företagshemlighet. Huruvida
uppgiften skall vara en företagshemlighet bör, som utredningen har föreslagit,
bero på om informationen hålls så skyddad att den inte är lätt åtkomlig för
envar som vill ta del av den och om den är av värde för näringsverksamheten,
eller annorlunda uttryckt om det skulle medföra skada att informationen röjs.

Vad
först gäller hemlighållandet finns det inle anledning att kräva att hemligheten
inte får spridas till fler än ett visst antal personer eller utanför en viss
krets. En uppgift bör exempelvis kunna delges företagets samarbetspartner utan
att för den skull mista sin karaktär av hemlighet. Däremot kan sägas att
kretsen måste vara begränsad, definierbar och sluten i den meningen att de som
har del av informationen inte reservationslöst är behöriga att utnyttja eller
föra den vidare.

En
särskild fråga är i vilken utsträckning en näringsidkare måste utåt manifestera
sin vilja att informationen skall hållas hemlig.

Det
ligger givetvis i näringsidkarens egel intresse att så tydligt som möjligt
klargöra att informationen skall hållas hemlig. Det finns därför anledning
räkna med att näringsidkaren genom säkerhetsinstruktioner, hemligstämpling
eller liknande anger var gränsen mellan företagshemligheler och andra
uppgifter i näringsverksamheten går. Ett formligt krav på alt skyddsåtgärderna
skall vara utåt skönjbara bör emellertid inte ställas upp i lagen. Ett sådant
krav skulle innebära att lagen inte gav något skydd i fall då det föreligger en
brist i den så att säga formella delen av skyddet men det likväl står klart att
det är fråga om information som näringsidkaren vill hålla hemlig.

Som
jag nyss antydde bör det däremot krävas att det är fråga om information vars
röjande skulle innebära skada för näringsidkaren. Det torde vara en allmän
uppfattning att endasl relevanta företagshemligheler skall skyddas.
Principiellt bör inte varje uppgift som en näringsidkare kan vilja hålla hemlig
anses utgöra en företagshemlighet och därmed åtnjuta det skydd som enligl den
nya lagen skall tillkomma en sådan. Först om en uppgift kan anses som så
väsentlig för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra
konkurrensförmågan i negativ riktning, dvs. medföra en skada, bör uppgiften
anses utgöra en företagshemlighet.

Prop. 1987/88:155

Mitt förslag: Uppsåtliga
förfaranden som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till en
företagshemlighet kriminaliseras i lagen om skydd för förelagshemligheter som
företagsspioneri. Normalstraffet är böter eller fängelse i två år. Om brottet
är grovt, är påföljden fängelse i högst sex år. Straffbestämmelserna skall dock
inte gälla, om gärningen är belagd med strängare straff enligt brottsbalken.

13

utredningens förslag: Den
som obehörigen bereder sig tillgång lill en Prop. 1987/88:155 företagshemlighel
antingen genom något i lagen direkt angivet förfarande eller genom "annan
handling av liknande slag" samt utnyttjar eller röjer hemligheten skall,
om förfarandet är uppsåtligt, dömas för företagsspioneri till böter eller
fängelse i två år.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser anser det motiverat med en särskild straffbestämmelse
om företagsspioneri. Meningarna är delade i frågan om vad som skall fordras för
att brottet skall vara fullbordat. Generalklausulen "annan handling av
liknande slag" kritiseras som alllför vag. Från polis- och åklagarhåll
efterlyses en gradering med strängare påföljd för grova former av
företagsspioneri.

Skälen
för mitt förslag: Av en fältundersökning som utredningen har låtit göra framgår
atl en betydande del av de företag som har företagshemligheter anser sig ha
blivit utsatta för spioneri eller annan form av angrepp mot den egna
maktsfären. Från näringslivshåll har under remissbehandlingen framhållits att
sådana angrepp t. o. m. är vanligare än vad fältundersökningen har gett vid
handen och att de flesta angreppen på företagshemligheter förblir ouppklarade.
Bland de tvivelaktiga eller illojala metoder som kommer till användning spelar
olika slag av avlyssning, fotografering och tillgrepp relativt stor roll. Men
även intrång av olika slag, däribland dataintrång, har betydelse.

Flertalet
av de metoder som kommer till användning vid företagsspioneri är visserligen
redan i dag straffbara enligt i första hand brottsbalkens bestämmelser. Enligt
min mening finns det emellertid ett klart behov av en särskild
straffbestämmelse om företagsspioneri. Alla förfaranden, som i dessa sammanhang
är klandervärda, träffas inle av nuvarande straffbestämmelser. Som exempel kan
nämnas fotografering, kopiering och andra former av avbildning av en
dokumenterad förelagshemlighet. Till delta kommer alt de handlingar som det här
är fråga om skiljer sig från andra lyper av brott genom det särpräglade
objektet för den brottsliga handlingen. En särskild straffbestämmelse om
företagsspioneri har vidare ett egenvärde från informations- och brottsbekämpningssynpunkl.

Det
är också en fördel att man genom att tillskapa en särskild straffbestämmelse
om företagsspioneri anpassar rättsläget till det som gäller i de övriga
nordiska länderna. Där gäller nämligen särskilda straffbestämmelser av detta
slag.

Av
de skäl som jag nu har anfört förordar jag att en särskild straffbestämmelse
om företagsspioneri tas in i lagen om skydd för företagshemligheter.

När
det så gäller avgränsningen av de förfaranden som bör bestraffas som
företagsspioneri finns det anledning att först ta ställning till om straff-barhelen
skall inträda redan i och med att gärningsmannen på det ena eller andra sättet olovligen
bereder sig tillgång till hemligheten eller om det dessutom skall krävas att
han utnyttjar eller röjer den.

Enligl
min mening bör man beakta alt del redan genom det olovliga

anskaffandet inträder en risk för skada för den rättmätige innehavaren.

Denne förlorar därigenom sin kontroll över hemligheten. Om redan det

olovliga anskaffandet av företagshemligheten betraktas som ett fullbordat 14

brott,
underlättar det för den näringsidkare som har blivit av med företags- Prop.
1987/88:155 hemligheten att på ett tidigt stadium vidta åtgärder med stöd av
den nya lagen. Det bör vidare beaktas alt det efterföljande röjandet eller
utnyttjandet av företagshemligheten i vissa fall kan vara svårt eller t. o. m.
omöjligt att effektivt beivra eller ens upptäcka. Om exempelvis hemligheten
förs ut ur landet, torde möjligheterna att förhindra att hemligheten blir
allmänt känd eller alt den utnyttjas vara ytterst begränsade.

Med
hänsyn lill vad jag nu har sagt anser jag att en straffbestämmelse om företagsspioneri
bör vara inriktad på att förhindra den primära skaderisken. Varken utnyttjande
eller röjande av företagshemligheten bör således ingå som rekvisit i en
straffbestämmelse om företagsspioneri. För straffbarhet bör endast krävas att
gärningsmannen på något sätt olovligen har berett sig tillgång till
hemligheten. En annan sak är alt skada för näringsidkaren, och därmed
skadeståndsskyldighet för gärningsmannen, ofta torde uppkomma först när
företagshemligheten utnyttjas eller röjs.

Frågan
är emellertid om alla former av olovligt anskaffande bör omfattas av
straffbestämmelsen eller om denna, som utredningen har föreslagit, bara skall
gälla vissa särskilt angivna fall av angrepp på företagshemligheter.

För
den som innehar hemligheten är det knappast den metod som gärningsmannen har
utnyttjat för att komma åt hemligheten som är det avgörande. Det väsentiiga för
honom är att gärningsmannen har brutit igenom den spärt som hemlighållandet är
avsett att utgöra. Ett genombrott innebär en risk för alt gärningsmannen eller
någon genom hans förmedling utnyttjar eller röjer uppgiften, något som kan
påverka konkurtenssitua-tionen. Det illojala är således själva åtkomsten. Med
en sådan utgångspunkt blir frågan om vilket förfaringssätt som i det enskilda
fallet har tillämpats av underordnad betydelse. Det avgörande blir i stället
att gärningsmannen, utan att ha haft tillstånd därtill, har berett sig
tillgång till uppgiften.

Straffbestämmelsen
om företagsspioneri bör därför ta sikte på samtiiga fall då någon olovligen
bereder sig tillgång till en företagshemlighet. För straffbarhet bör krävas att
gärningen har begåtts med uppsåt.

Bestämmelsen
kommer med denna utformning att omfatta förfaranden som redan i sig är
kriminaliserade och därmed av samhället stämplade som oacceptabla. Förfaranden
som kan bedömas som stöld, bedrägeri, olovlig avlyssning etc. är således
inbegripna. En hemlighet kommer emellertid också i andra fall atl anses olovligen
åtkommen, om näringsidkaren genom någon form av skyddsåtgärd, säkerhetsinslruktion
eller liknande har gett uttryck för alt uppgiften inle får spridas till envar.
Ett uttryckligt kopierings- eller avbildningsförbud kan här tjäna som exempel.
På samma sätt bör bedömas fall då en uttrycklig skyddsåtgärd saknas men det på
grund av uppgiftens karaktär är uppenbart för gärningsmannen att det är av
betydelse för näringsverksamheten alt uppgiften inte ges spridning. Det kan
exempelvis röra sig om ett anbud, ett uppköpserbjudande eller en uppgift som
skall ligga till grund för en ansökan om en immateriell ensamrätt.

För
brottet företagsspioneri har utredningen föreslagit en slraffskala

som sträcker sig upp till två års fängelse, dvs. densamma som den som 15

gäller för
förmögenhetsbrotten i 8-10 kap. brottsbalken när brottsligheten Prop.
1987/88:155 inte skall bedömas som grov. Detta är emellertid inte den
fullständiga bilden av kriminaliseringen. Enligt utredningen skall nämligen den
som har tillgripit t. ex. en dokumenterad företagshemlighet dömas för såväl
företagsspioneri som stöld, eftersom skilda skyddsintressen då angrips.

Den
av utredningen förordade straffskalan framstår i belysning av den valda
lösningen på konkurtensproblemen som i de flesta fall rimlig. Om ett allvariigt
företagsspioneri - det kan t.ex. vara fråga om mycket stora värden som står på
spel - genomförs med ett förfarande som är straffbelagt i brottsbalken, kan
den av utredningen föreslagna straffsatsen för företagsspioneri överskridas med
stöd av 26 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Är brottsbalksbrottet att
bedöma som grovt, kan ett väsentligt strängare straff än det på två år som
utredningen har föreslagit för företagsspioneri komma i fråga. Har emellertid
ett sådant allvarligt företagsspioneri utförts genom ett broHsbalksbrott som
inte i sig ter sig särskilt allvariigt eller genom elt förfarande som inte alls
är straffbart enligt brottsbalken, blir möjligheten att överskrida
straffmaximum för företagsspioneri liten respektive obefmtiig. Antag t. ex. atl
en mycket viktig företagshemlighet angrips i det ena fallet genom olovlig
avlyssning och i det andra fallet genom kopiering av en handling. Utredningens
förslag innebär att olika straffsatser kan komma att gälla för dessa i sak
jämförbara spionerifall. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Till detta
kommer atl den av utredningen valda lösningen av konkurtensfrågan inte är
okomplicerad och därför kan visa sig svårhanterlig i den praktiska
rättstillämpningen.

Med
hänsyn härtill anscrjag att konkurrensfrågan bör lösas på ett annat sätt än
utredningen har föreslagit. Enligl min mening bör bestämmelsen om företagsspioneri
i princip tillämpas före andra straffbestämmelser i brottsbalken, om inte
strängare straff kan följa enligt dessa. Utformas bestämmelsen om
företagsspioneri på det sättet, elimineras i praktiken det föreliggande
konkurrensproblemet. Företagsspioneri kommer i flertalet fall atl framstå som
ett helt självständigt brott.

Företagsspioneri
konkurrerar, som jag tidigare framhållit,främst med

förmögenhetsbrotten enligt 8-10 kap. brottsbalken. På samma sätt som

gäller för många av dessa brott kan ett företagsspioneri vara av allvarlig art

och avse betydande belopp. Om man, i enlighet med vad jag nyss har

förordat, utesluter möjligheten att döma till ansvar för både företagsspio

neri och andra brott som konkurterar med detta brott bör, som flera

remissinstanser har förordat, en särskild straffmöjlighet införas för grova

former av företagsspioneri. Från slraffmätningssynpunkt framstår det som

rimligt atl jämställa grova former av företagsspioneri med de grova former

na av tidigare nämnda brottsbalksbrott. Är företagsspioneriet av allvarligt

slag, bör således upp till sex års fängelse kunna komma i fråga. Jag föreslår

att bestämmelsen utformas i enlighet härmed. Jag vill här anmärka atl del

inom justitiedepartementet för närvarande pågår en allmän översyn av

straffskalorna mot bakgrund av de förslag som fängelsestraffkommittén

lagt fram i sitt betänkande (SOU 1986:14) Påföljd för brott. Del kan i det

sammanhanget finnas anledning atl återkomma beträffande straffsatserna

för företagsspioneri. 16

Förelagsspioneri
kan genomföras genom att någon bereder sig tillgång till upptagning för
automatisk databehandling eller genom annat förfarande som enligt 21 §
datalagen (1973:289) är straffbart som dataintrång. Även elt sådant förfarande
bör, när gärningsmannens avsikt är att olovligen komma över en företagshemlighel,
kunna bedömas som företagsspioneri.

Ansvar för dataintrång kan
följa om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken. Detta
innebär, med den nu föreslagna lagtekniska lösningen beträffande
företagsspioneri, att en konkurtenssiluation mellan detta brott och dataintrång
inle är utesluten. Straffbestämmelsen i datalagen bör därför byggas ut så att
dalaintrång skall anses föreligga endast om brottet inte är straffbart enligt
brottsbalken eller den nya lagen om skydd för företagshemligheter.

Prop. 1987/88:155

2.4 Arbetstagares missbruk av företagshemligheter

Mitt förslag:
Skadeståndsskyldighet ersätter det nuvarande straffansvaret för en
arbetstagare som missbrukar en företagshemlighet som han har fått del av i
anställningen. Sker missbruket efter det att anställningsförhållandet har
upphört, inträder ansvar endast om det föreligger synnerliga skäl. Den
nuvarande friheten att träffa avtal om ett mera långtgående ansvar inskränks inte.

Utredningens förslag:
Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att avtal om elt utsträckt
ansvar får träffas endast med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits på förbundsnivå.

Remissinstanserna: Den avkriminalisering
som utredningen har föreslagit kritiseras främst från polis- och åklagarhåll
men godtas av det stora flertalet remissinstanser, bland dem arbetsmarknadens
parter samt många företrädare för industri och näringsliv. Åtskilliga
remissinstanser kritiserar utredningens förslag beträffande missbruk efter
anställningens upphörande. Främsl från näringslivshåll efterlyses ett starkare
skydd för dokumenterade företagshemligheter. Förslaget att inskränka
avtalsfriheten har mötts av en stark remisskritik. Utöver de fackliga
organisationerna har endast ett fåtal remissinstanser tillstyrkt detta förslag.

Skälen för mitt förslag: I
IKL finns i dag två straffrättsliga bestämmelser med avseende på missbruk av företagshemligheler
som har delgetts någon i förtroende. Ansvar inträder sålunda för den som är
anställd och som under anställningstiden obehörigen använder sig av eller yppar
arbetsgivarens yrkeshemlighet, om avsikten är att uppnå en fördel eller att
åstadkomma skada. Om sådan avsikt finns, inträder straffansvar även för annan,
t. ex. en tidigare anställd som blivit anförtrodd en teknisk förebild för att
utföra arbete eller eljest för affärsändamål, såvida den som har anförtrotts
förebilden obehörigen använder sig av denna. Bestämmelserna har i mycket liten
utsträckning kommit till praktisk användning. I vissa fall kan även brottsbalkens
bestämmelse om trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB) vara av intresse.

17

2 Riksdagen 1987188. 1 saml. Nr 155

Utredningen
har av sin fältundersökning dragit slutsatsen att de svåraste Prop. 1987/88:155
problemen när del gäller skydd av förelagshemligheter uppkommer vid anställdas
och tidigare anställdas förtroendemissbruk. TCO har vänt sig mot detta
uttalande och framhållit atl organisationens erfarenhet är att lojaliteten mot
det egna företaget är påtagligt stark bland svenska tjänstemän. Med anledning
härav vill jag göra klart att det givelvis inte är fråga om någon generell
misstroendeförklaring mot dem som är anställda om man konstaterar att del är
hos denna kategori som de största riskerna för missbruk av företagshemligheter
föreligger. Anställda kommer i störte utsträckning än andra grupper i kontakt
med företagshemligheter. Ju störte kretsen blir och ju fler uppgifter som
sprids, desto störte blir också risken för läckage.

När
man tar ställning till frågan om vilken påföljd som bör komma i fråga i fall då
en anställd eller tidigare anställd gör sig skyldig till missbruk av
företagshemligheter bör man hålla i minnet att det är fråga om ett brott mot ett
ingånget avtal. I svensk rätt är det en lång tradition att söka undvika
straffpåföljder när andra effektiva sanklionsformer står till buds för att
upprätthålla respekten för ingångna avlal. Delta gäller inle minst inom det arbetsrätlsliga
området. Enligt min mening torde skadestånd ensamt eller i kombination med
andra arbetsrätlsliga reaktioner såsom avskedande eller uppsägning normalt vara
en tillräcklig sanktionsform.

Även
om således starka skäl talar för en avkriminalisering enligt utredningens
förslag, kan man inte helt bortse från att vissa centrala befattningshavare i etl
företag intar en särskild förtroendeslällning, har tillgång till mer
information än andra och också har större möjligheter atl för egen vinning
utnyttja och missbruka situationen. För dessa fall kan etl straffhot fylla en
funktion. Utredningen föreslog mot denna bakgrund en viss utvidgning av
stadgandet i 10 kap; 5 § brottsbalken om trolöshet mot huvudman. Utredningen
önskade genom sitt förslag uppnå alt inle endast den som i förtroende fåll all
för annan sköta ekonomisk angelågenhet skulle omfattas av straffbestämmelsen.
Denna skulle även innefatta sådana nyckelpersoner som fått att sköta teknisk
angelägenhet.

Vid
remissbehandlingen rönte förslaget ingen egentlig kritik. Vad utredningen
åsyftade har redan uppnåtts genom den ändring av 10 kap. 5 § brottsbalken som
genomförts för att förstärka det straffrättsliga skyddet vid gärningar som har
anknytning lill automatisk information- och databehandling (prop. 1985/86:65).
Även den som har anförtrotts alt självständigt handha eller övervaka skötsel av
en kvalificerad teknisk uppgift kan sålunda numera ställas till ansvar för
trolöshet mot huvudman, om han missbrukar sin förtroendeslällning till skada
för sin huvudman.

Mot
bakgrund av vad jag nu anfört anser jag alt anställdas missbruk av företagshemligheler
inte bör vara kriminaliserat i den nya lagen. Överträder en arbetstagare den i
lagen uppställda tystnadsplikten skall detta förfarande således inte heller
omfattas av straffbestämmelsen i 20 kap. 3 § brottsbalken. Missbruk av
förelagshemligheter bör i slället följas av skadestånd.

När
det gäller atl skapa skadeståndsregler som är ägnade atl förhindra

alt företagshemligheter som anställda kommer i kontakt med i sin anställ- 18

ning okontrollerat förs
vidare fmns det anledning atl knyta an till den Prop. 1987/88:155 lojaliletsplikt
för de anställda som i allmänhet anses följa av anställningavtalet. Har en
arbetsgivare i förtroende delgett en anställd en hemlig uppgift, dvs.
klargjort atl det år fråga om en uppgift som inte får föras vidare, står del ulom
diskussion att uppgiften inte får ges spridning. Men den lojaliletsplikt som
följer med elt anställningsförhållande sträcker sig längre än så. Lojalitelsplikten
får nämligen anses innefatta atl den anställde i sin anställning inte medvetet
får agera på ett säll som skadar arbetsgivaren. Har en arbetstagare i sin
anställning tillgång lill hemliga uppgifter eller delges han sådana utan att
det uttryckligen klargörs att uppgifterna lämnas i förtroende, fär dessa
således inte föras vidare, om en sädan åtgärd skulle skada arbetsgivaren.

Det
är alltså fräga om missbruk av en företagshemlighet inte bara när en anställd obehörigen
utnyttjar eller röjer en hemlighet som anförtrotts honom ulan även när
utnyttjandet eller röjandet avsett uppgifter som han har haft tillgäng till i
sin anställning och som han har insett eller - med sin insikt om företagets
verksamhet - borde ha insett hade karaklär av företagshemlighet. Ett sädant
missbruk fär anses klandervärt vare sig det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Lagregeln om detta bör vara inriktad pä den anställdes obehöriga utnyttjande
eller röjande av en förelagshemlighet. Sker utnyttjandet eller röjandet med
arbetsgivarens medgivande eller eljest på grund av tjänsten, är det självfallet
inte obehörigt.

Del
finns här anledning att sätta en anställds utnyttjande eller röjande av en i
tjänsten mottagen förelagshemlighet i relation till det tidigare behandlade
brottet företagsspioneri. När del gäller förtroendemissbruk, har den anställde
i och för sin tjänsteutövning fält del av uppgiften och kanske t. o. m. haft elt
direkt behov av den. Han har dä inle företagit sig nägot olovligt för att komma
över uppgiften. Det är alltsä inle fråga om företagsspioneri, om en anställd i
strid med arbetsgivarens intresse utnyttjar överskottsinformation som finns
tillgänglig på den del av arbetsplatsen där han normalt har rätt alt uppehålla
sig eller i material som han använder när han fullgör sina åligganden. Om
arbetstagaren uppsöker en annan avdelning på arbetsplatsen eller om han, i
avsikt att komma ål en hemlighet som han inte behöver för atl fullgöra sina
uppgifter, rekvirerar särskill material, kan det däremot vara fråga om
företagsspioneri trots atl tillträdel, rekvisitionen eller vad det nu kan vara
fråga om har skett med hjälp av tjänsteställningen.

Del
hittills anförda lar sikte på utnyttjande och röjande av förelagshemligheter
under anställningens bestånd. Som jag nyss nämnde gäller bestämmelsen i IKL
endast handlande som sker under anställningstiden, såvida inte skyddsobjektet är
en leknisk förebild. Till förmån för den huvudlinje som utredningen har
förordat och som innebär att den anställde sedan anställningen har upphört fär
utnyttja vad han har inhämtat under anställningen talar intresset av en i
princip fri konkurtens. Del ligger såväl i samhällets som i den enskilde
arbetstagarens intresse all denne efter anställningens upphörande kan utnyttja
och vidareutveckla den kunskap, yrkeserfarenhet och skicklighet som han
förvärvat under anställningen.

Bland
remissinstanserna råder slor enighet om denna huvudlinje såvitt 19

gäller
sådana företagshemligheter som inte har formen av tekniska förebil- Prop.
1987/88:155 der och som inte heller har dokumenterats på nägot sålt. Däremot
har fiera remissinstanser kritiserat utredningens förslag att denna huvudregel
också skall gälla beträffande tekniska förebilder o.d. Sveriges advokatsamfund
framhåller sålunda atl rättslägel med en sådan lösning skulle skilja sig från
det som gäller i våra viktigaste konkurtentländer. Bl. a. Sveriges industriförbund
menar atl ett ansvar bör kvarstå efter anställningens upphörande för
dokumenterade hemligheter säsom tekniska förebilder eller föreskrifter.

För
egen del vill jag framhålla alt en företagshemlighets skyddsvärde inte har nägot
samband med den form som hemligheten har fått. En företagshemlighel som inle är
dokumenterad i nägon form kan vara väl sä skyddsvärd som en dokumenterad. Att
under sådana förhållanden basera arbetstagarens ansvar pä vilken form
företagshemligheten har fått innebär att andra faktorer än skyddsvärdet läggs
till grund för ansvaret. Detta kan inte vara riktigt. Jag ansluter mig därför i
delta hänseende till utredningsförslaget. Huvudlinjen om en arbetstagares rätt
atl efter anställningens slut utnyttja vad han under tidigare anställning har
inhämtat skall således i princip gälla oberoende av om företagshemligheten
materialiserats eller ej.

Vad
jag nu har anfört innebär inte att jag anser att den tidigare anställde alltid
skulle kunna fä röja en företagshemlighet. Jag anser tvärtom att del -inte
minst mol bakgrund av rättslägel i våra grannländer - finns anledning att öppna
en möjlighet lill ingripanden i vissa situationer. Jag tänker pä fall dä en
tidigare anställd utnyttjar eller röjer en företagshemlighet på ett sätt som i
det enskilda fallet framstår som utmanande eller klandervärt. Etl exempel är
att den anställde under anställningsperioden samlat in eller upprättat
dokumentation om hemhgheten eller pä annat sätt särskilt förberett sig för att
utnyttja hemligheten. Alt någon utnyttjar sin anställning till att pä detta
sätt förbereda en verksamhet som kommer att skada arbetsgivaren bör inte
godtas. En annan situation där ansvar kan — men inte alltid mäste - bli
aktuellt är då den tidigare anställde röjer en teknisk förebild. I sådana och
andra liknande fall måste ett rättsligt ingripande kunna ske. Jag ansluter mig
därför lill utredningens förslag att klart klandervärda missbruk efter
anställningens upphörande skall kunna beivras. Detta bör i lagtexten komma till
uttryck på del sättet att det för ansvar i dessa fall förutsätts att del finns
synnerliga skäl.

En
fråga som har ett nära samband med den som nu har berörts är i vilken mån det
skall vara möjligt att genom sekretess- eller konkurtens-klausuler i
anställningsavtalet lägga ett störte ansvar på den anställde än det som följer
av lagen såvitt gäller tiden efter det att anställningen upphört. Med konkurtensklausul
förstås därvid ett förbud för arbetstagaren att konkurtera med arbetsgivaren i
tiden efter anställningens upphörande medan med sekretessklausul avses en
bestämmelse om tystnadsplikt.

Jag
delar utredningens uppfattning att det i enskilda fall mäste finnas

utrymme atl träffa avtal om elt ansvar som sträcker sig längre än det som

följer av den föreslagna lagen såvitt gäller tiden efter anställningens upphö

rande. Frägan är emellertid om ulvecklingen är sådan att del finns anled

ning att till skydd för de anställda inskrida mot den avtalsfrihet som råder 20

på detta område.

År
1969 träffades mellan Svenska Arbetsgivareföreningen, å ena sidan, samt Svenska
Induslriljänstemannaförbundel, Sveriges Arbelsledareför-bund och Sveriges Civilingenjörsförbund,
å andra sidan, en överenskommelse om konkurrensklausuler. Efter tillkomsten av
denna överenskommelse förekommer det enligt vad utredningen funnit inte några
missförhållanden såvitt gäller konkurtensklausuler. Någon motsvarande överenskommelse
om sekretessklausuler har inte träffats. När det gäller dessa klausuler är
läget mera oklart. Det har inte blivit närmare utrett i vilken utsträckning
sådana klausuler förekommer eller i vad män de ger upphov till problem, Inle
heller remissutfallet ger någon ledning när det gäller att bedöma den roll som
sekretessklausulerna - och för övrigt också konkurrensklausulerna - för
närvarande spelar på den svenska arbetsmarknaden.

Del fmns visserligen ingen
anledning att ifrågasätta atl parterna pä arbetsmarknaden med den av
utredningen föreslagna lösningen inte skulle komma alt träffa kollektivavtal,
som ger utrymme för sekretessklausuler i individuella anställningsavtal. Nägon
drastisk förändring av spelreglerna pä den svenska arbetsmarknaden eller av
svenska företags möjligheter atl träffa internationella överenskommelser vore
därför knappast att befara om utredningens förslag genomförs. En förutsättning
för att genom lag inskränka avtalsfriheten bör dock enligt min mening vara atl
det föreligger eller kan befaras inträda verkliga missförhållanden pä detta omräde.
Som jag tidigare har antytt ärjag inte övertygad om detta. Det kan naturligtvis
inte uteslutas att del i ett enskilt fall träffas avtal med en sekretessklausul
av alltför vittgående innebörd. I ett sädant fall kan dock en jämkning av villkoren
uppnås med slöd av 36 § avtalslagen, på samma sätt som en konkurtensklausul i
ett enskilt anställningsavtal kan jämkas med stöd av 38 § avtalslagen.

Enligt
min mening bör man i en sä utpräglad intressefråga som denna ingripa med
lagstiftning först om det visar sig att parterna pä arbetsmarknaden saknar
förutsättningar att nä en uppgörelse som innehäller en rimlig avvägning mellan
de synpunkter som skall tillgodoses. Varken utredningen eller remissinstanserna
har antytt att så skulle vara fallet. Mot denna bakgrund ärjag för närvarande
inte beredd att i denna del ansluta mig till utredningsförslaget. Jag!förordar
således att den avtalsfrihet som i dag gäller bibehålls. Jag.vill emellertid samtidigt
understryka att detta ställningstagande kan komma att omprövas om det
framkommer att det fmns missförhållanden eller att försök att få till stånd ett
kollektivavtal på området inte ger resultat.

Prop. 1987/88:155

2.5
Missbruk av företagshemligheter som har anförtrotts i affärsförbindelser m.m.

Mitt förslag: Den som obehörigen
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare som han i
förtroende har fått del av i samband med en affärsförbindelse med
näringsidkaren är skadeståndsskyldig gentemot denne.

21

utredningens förslag:
Straffansvar skall drabba den som missbrukar en Prop. 1987/88:155 företagshemlighet
som har anförtrotts honom i samband med en affärsförbindelse.

Remissinstanserna:
Utredningens förslag möter få invändningar. Från näringslivshåll anförs dock
att straffansvar bör komma i fräga endast i fall då gärningsmannen uttryckligen
har accepterat att ta emot en hemlighet i förtroende.

Skälen
för mitt förslag: I affärsförbindelser är det vanligt att företagshemligheler
ges spridning i förtroende, dvs. under förutsättning att de inte förs vidare.
Som exempel kan nämnas det fallet alt ett förelag anlitar ett annat företag som
konsult och därvid anförtror detta vissa hemliga uppgifter. I de allra flesta
fall föreligger det en möjlighet för parterna att genom en särskild
överenskommelse reglera sekretessfrågan. I de fall läckagerisken är mer
påtaglig - vare sig det beror på att företagshemligheten är särskilt intressant,
av störte omfattning, föremål för licensgivning eller liknande eller på att
relationerna i affärsförhållandet helt enkelt är dåligt utvecklade - torde
sädana överenskommelser vara regel.

Enligt
min mening finns det goda skäl för att i lagen reglera de nu angivna
situationerna. Vi fär därigenom bättre överensstämmelse med vad som gäller i
andra länder. Elt lagreglerat ansvar för förtroendemissbruk finns såväl i våra
nordiska grannländer som i tysk och amerikansk rätt, låt vara att reglernas
materiella innehåll varierar. För ett i lag reglerat ansvar i dessa situationer
talar dessutom att den löpande verksamheten i affärslivet ges stadga och i
vissa fall också förenklas, om det finns en sådan regel att falla tillbaka på.
Jag ansluter mig således till utredningens förslag att införa elt legalt ansvar
för missbruk av företagshemligheler i kontraktsrelationer i fall då uppgifterna
har delgivits under sädana former att mottagaren insåg eller borde ha insett atl
han inte fick avslöja dem eller, med utredningens ordval, fått del av dem i
förtroende.

När
det gäller påföljden för den som i dessa situationer gör sig skyldig till förtroendemissbruk
ärjag dock av en annan uppfattning än utredningen, som har föreslagit
straffansvar i uppsåtiiga fall.

Redan
av rättssäkerhetsskäl är jag tveksam till att i dessa fall föreslå ett
straffansvar. Flera remissinstanser har påpekat att det i affärssammanhang inte
är ovanligt att företagshemligheter delges motparten i störte utsträckning än
vad denne har behov av och är beredd att ta ansvar för. Bl. a. från näringslivshåll
har framhållits att ansvar bara bör inträda, om mottagaren uttryckligen har
accepterat att i förtroende ta emot hemligheten. Härtill kommer att del synes
föreligga betydande skillnader mellan olika branscher när det gäller formerna
för att anförtro företagshemligheler. Även toleransen när det gäller
utnyttjandet av anförtrodda hemligheter torde variera mellan olika branscher.
Det bör ocksä beaktas att det i dessa fall ofta kan vara svårt atl placera det
straffrättsliga ansvaret pä så alt säga rätt chefsnivå inom förelaget.

Avgörande
för mitt ställningstagande är emellertid här, liksom när det

gällde anställdas ansvar för missbruk, atl respekten för avlal i största

utsträckning bör vila på civilrältsliga regler. Jag föreslär därför att i lagen

införs ett skadeständssanklionerat ansvar för fall då nägon har missbrukat 22

en företagshemlighet som anförtrotts
i samband med anbudsförfarande, affärsförhandling eller annars i en
affärsförbindelse. Del föreslagna ansvaret bör gälla vare sig missbruket har
skett uppsäfiigen eller av oaktsamhet. Mitt förslag innebär att det inte kommer
att föreligga någon skillnad i påföljdshänseende mellan å ena sidan missbruk av
en förelagshemlighet som en anställd har fått del av i sin anställning och å
andra sidan missbruk av en förelagshemlighet som nägon i förtroende har fått
del av i en affärstransaktion. Detta innebär en förenkling i förhållande till
utredningens förslag såvitt gäller det ansvar som åvilar olika typer av
uppdragstagare. Dessa kommer väl oftast att omfattas av den nu föreslagna
bestämmelsen om missbruk av företagshemlighet som har anförtrotts i en
affärsförbindelse. I vissa fall kan dock omständigheterna vara sådana att den
som missbrukat förtroendet är att anse som arbetstagare hos näringsidkaren.
Men denna gränsdragningsfråga kommer alltså oftast alt sakna praktisk betydelse
vid tillämpningen av lagens bestämmelser.

Prop.
1987/88:155

2.6 Ansvar i andra fall

Mitt förslag:
Straff- och skadeståndsansvar inträder för den som i syfte att obehörigen
utnyttja eller röja en företagshemlighet anskaffar denna med vetskap om alt
den som tillhandahäller företagshemligheten eller nägon före honom har berett
sig tillgång lill den genom företagsspioneri. Skadeslåndsskyldighet inträder
vidare för den som med uppsåt eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighel som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits
enligt lagen.

Utredningens förslag:
Straffansvar inträder ocksä för den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
med vetskap om atl den har fått spridning genom missbruk av förtroende i
samband med en affärsförbindelse. Vidare föreslär utredningen skadeståndsansvar
också för den som på ett otillbörligt sätl bereder sig tillgång till en företagshemlighel.
lövrigt överensstämmer utredningens förslag med mitt.

Remissinstanserna: Del av
utredningen föreslagna straffansvaret har lämnats utan erinran.
Skadeståndsansvaret för den som på ett otillbörligt sätt bereder sig tillgång
till en förelagshemlighet godtas i sak. Den lagtekniska lösningen utsätts dock
för omfattande kritik.

Skälen för mitt förslag:
Ofta torde det förhålla sig så atl den som på ett obehörigt säll skaffat sig
kännedom om en företagshemlighet inte själv har för av.sikt att utnyttja
hemligheten i konkurtens med näringsidkaren. Avsikten kan i stället vara att,
eventuellt mot ersättning, föra uppgiften vidare lill en konkurtent. Det nu
sagda gäller vare sig företagshemligheten har angripits genom företagsspiorieri
eller genom förtroendemissbruk frän nägon anställd eller från någon som i
samband med en affärsförbindelse har fått del av hemligheten. Det kan väl
länkas att uppgiften i sådana fall

23

vandrar i flera led innan
den slutligen när någon som är beredd att använda Prop. 1987/88:155 den i
en verksamhet som konkurrerar med näringsidkarens.

Enligt
gällande rätl (5 § IKL) kan den som tar emot en yrkeshemlighet eller en teknisk
förebild frän någon som gjort sig skyldig till elt straffbart angrepp pä en
sådan hemlighet ådra sig straff- och skadeståndsansvar. Ansvaret är emellertid
begränsat så att det gäller endast för den som direkt från gärningsmannen tar
emot yrkeshemligheter eller förebilder.

När
man tar ställning till frägan om vilket ansvar konkurtenter m. fl. bör ha enligl
den nya lagen finns det enligt min mening anledning att göra åtskillnad mellan
fall där förelagshemligheten har fått spridning genom ett straffbart förfarande
(företagsspioneri) och fall där spridningen är en följd av förtroendemissbruk.

Beträffande
de fall där företagshemligheten har angripits genom företagsspioneri vill jag
först beröra brottsbalkens bestämmelser om häleri. Om inte annat föreskrivs i
den nya lagen om skydd för företagshemligheter, kommer dessa bestämmelser i
princip att vara tillämpliga i fall dä en företagshemlighet har fränhänts den
rätte innehavaren genom företagsspioneri. Häleribestämmelserna i brottsbalken
gäller nämligen vare sig det föregående brottsliga förfarandet är straffbart
enligt brottsbalken eller enligt bestämmelser i specialstraffrätten. Frågan är
därför om de hälerilik-nande situationer som kan uppkomma i anslutning till
angrepp på företagshemligheter bör regleras genom brottsbalkens bestämmelser
eller genom en särskild bestämmelse i lagen om företagshemligheter.

Bestämmelserna
i 9 kap. 6 § brottsbalken omfattar tre former av häleri, nämligen sakhäleri,
vinningshäleri och fordringshäleri. Sakhäleri består i alt gärningsmannen tar
befattning med ett föremål som är frånhänt annan genom brott. I fall dä en
företagshemlighet är materialiserad — det kan t.ex. röra sig om en teknisk
förebild - kan ett sakhäleri tänkas följa i spåren av elt företagsspioneri.
Vinningshäleri beslår i att gärningsmannen bereder sig otillbörlig vinning
genom annans brottsliga förvärv. Denna kriminalisering syftar bl. a. till att
komma åt sådana fall där något har trätt i stället för den sak som fränhänts
någon. Under brottsbeskrivningen faller emellertid även andra fall.
Bestämmelsen utesluter inte att vinningshäleri kan föreligga när en icke
materialiserad företagshemlighet förs vidare frän angriparen till tredje man.
Brottsbalkens bestämmelser förefaller därför tillräckligt vidsträckta för att
täcka in de praktiskt viktiga fallen.

Enligt
min mening finns det emellertid skäl som talar för att den nya lagen bör
innehålla en särskild bestämmelse som tar sikte pä dessa hälerisituationer.
Samma synpunkter som jag tidigare har anfört till stöd för en särskild straffbestämmelse
om företagsspioneri i den föreslagna lagen talar i den riktningen. Jag föreslår
därför att det i lagen bör föras in en särskild straffbestämmelse för fall där
någon utnyttjar eller röjer en hemlighet som avslöjats genom ett företagsspioneri.

Till
skillnad frän vad som gäller enligt 5 § IKL bör straffansvaret sträcka

sig längre än till den som direkt har tagit emot en hemlighet frän den som

gjort sig skyldig till det straffbara angreppet. Ansvar bör även inträda för

den som i senare led utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med vetskap

om att denna är åtkommen genom ett företagspioneri. Straffansvaret i de 24

nu berörda situationerna
bör givelvis kompletteras med ett skadeståndsan- Prop. 1987/88:155 svar för
den som har utnyttjat eller röjt företagshemligheten. Skadeståndsansvaret bör
enligt min mening uppkomma inte bara vid uppsåtligt utan också vid oaklsaml
handlande.

Häleriliknande
situationer kan som jag nyss nämnde uppkomma även i fall dä företagshemligheter
har angripits genom förfaranden som inte är straffbara men som enligt de i de
föregående avsnitten föreslagna reglerna skall grunda skadeståndsansvar. Det
kan l.ex. röra sig om någon som utnyttjar en företagshemlighet vilken har
vidarebefordrats av en anställd hos den näringsidkare som var i besittning av
hemligheten. För att upprätthålla en sund och affärsetiskt godtagbar konkurtens
är det viktigt att den som kommer över en företagshemlighet som har avslöjats
pä ett sådant sätt förhindras atl utnyttja den. I lagen bör därför föras in
regler om skadeståndsansvar vilkel bör inträda vid sädant utnyttjande eller
röjande som har möjliggjorts av ett skadeständsgrundande missbruk.

I
subjektivt hänseende bör det för skadeståndsansvar räcka att den som har
vetskap om det bakomliggande förfarandet av oaktsamhet utnyttjar eller röjer
hemligheten. Atl mellanhänder förekommit mellan den förste angriparen och den
som senare utnyttjar hemligheten bör, lika litet som vid det efterföljande
straffansvaret vid företagsspioneri, utesluta ansvar. Del finns dock anledning
att uppmärksamma atl en företagshemlighet som har vandrat genom ett stort antal
mellanhänder kan ha blivit så allmänt känd, att den har förlorat sin egenskap
av företagshemlighet. Utredningen har vidare föreslagit ett särskilt
skadeståndsansvar för förfaranden som inte fullt ut fyller rekvisiten för
företagsspioneri men som enligt utredningen likväl är klandervärda. Som exempel
pä sädana angrepp utifrån nämner utredningen systematisk utfrågning av
anställda och värvning eller överköp av anställda i syfte atl få del av
företagshemligheter. Utredningen understryker att endasl klart otillbörliga
förfaranden bör omfattas av skadeståndsansvaret och att bestämmelsen i detta
fall inte får hindra en fungerande konkurtens. Utredningen uttalar även att skadeslåndsskyldighet
bör kunna inträda i fall där en konkurrent på ett otillbörligt sätl utnyttjar
eller röjer en näringsidkares företagshemlighet utan atl något föregående
klandervärt förfarande är för handen under förutsättning att det likväl är
fråga om ett särskilt stötande beteende.

Enligl
min mening blir gränsen mellan tillbörliga och otillbörliga konkurrensmetoder
i många fall flytande med den av utredningen föreslagna bestämmelsen. Det torde
i det enskilda fallet vara vanskligt att avgöra om de affärsetiska spelreglerna
har överträtts genom utfrågning, värvning eller liknande. Att generellt
precisera när gränsen skall anses överträdd torde bl. a. med hänsyn till de
skilda värderingar som finns inom olika branscher vara nära nog omöjligt. Del
är enligt min bedömning inte lämpligt att i lagen föra in en skadeståndsregel
av ett sådant obestämt innehåll. Jag föreslår därför inte nägon sädan regel.

25

2.7
Bestämmande av skadestånd

Prop.
1987/88:155

Mitt förslag: Vid
bestämmande av skadestånd enligt den nya lagen skall även omständigheter av
annan än rent ekonomisk belydelse kunna beaktas.

Utredningens
förslag: Om inte annat kan visas, skall skadan vid etl rältsstridigt angrepp på
en företagshemlighet anses uppgå lill gängse vederlag vid tiden för angreppet
alt nyttja den angripna hemligheten eller till kostnaden vid denna lidpunkt för
att förvärva eller utveckla hemligheten.

Remissinstanserna:
Behovet av en särskild regel om ersättningens storlek vitsordas allmänt.
Utredningsförslaget kritiseras dock av flera remissinstanser.

Skälen
för mitt förslag: Som utredningen har påpekat kan det i många fall vara svårt
för en näringsidkare att visa storleken av den skada som har tillfogats honom
genom ett angrepp pä en företagshemlighet. Det kan vara näst intill omöjligt aft
beräkna vilket resultat en rörelse skulle ha haft, om inle angreppet pä
företagshemligheten hade skett. I en sådan situation kan domstolen visserligen
göra en skälighetsbedömning enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken.
Erfarenhetsmässigt leder detta emellertid till ersättningsbelopp som inte
täcker den verkliga skadan. Det bör därför tillskapas en regel som innebär att
skadeståndet blir en verkligt effektiv sanktion.

Enigt min mening är det
emellertid mindre lämpligt att, för fall dä den faktiska skadan inte kan visas,
sätta skadeståndet i relation till gängse vederlag vid tiden för angreppet för
att nyttja den angripna uppgiften eller annars vad det vid denna tidpunkt
skulle ha kostat att förvärva eller utveckla hemligheten. Som en del
remissinstanser har framhållit kan det i vissa fall vara stötande, om den som
har gjort sig skyldig lill ett rättstridigt angrepp på en företagshemlighet
inte behöver betala högre skadestånd än vad del skulle ha kostal honom atl
förvärva hemligheten pä lagligt sätt.

Del
anförda leder till slutsatsen att en regel om beräkningen av ersättningen bör
utformas pä elt annat sätt än det som utredningen har föreslagit.

Ell
sätt atl undgå eller i varje fall minska de svårigheter som föreligger för den
skadelidande att styrka skadans omfattning skulle kunna vara alt ersättningen
sätts i relation även till andra omständigheter än sådana som har rent
ekonomisk betydelse för näringsidkaren.

Inom patenträtten
föreligger, när del gäller alt visa omfattningen av en inträngsskada,
svårigheter som är jämförbara med dem som uppkommer vid skadeberäkningen till
följd av angrepp på företagshemligheter. Den I juli 1986 ändrades 58 §
patentlagen så att, när ersättning för palentinträng bestäms, hänsyn kan tas
även till patenthavarens intresse av att patentintrång inte begås och till
övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk belydelse (prop. 1985/86:86).
En motsvarande bestämmelse infördes den I april 1987 i lagen (1986:1425) om
skydd för kretsmönster i halvledarpro-dukter (prop. 1986/87:49).

Skadeståndsregler
av liknande innehåll förekommer allmänl inom arbetsrätten. Detta är av
särskilt intresse här, eftersom den nya lagens

26

skadeståndsregler kommer
att tillämpas även i förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om
regler om tystnadsplikt för anställda rörande företagshemligheter tas in i
kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden, är det givetvis en fördel
alt kunna tillämpa samma skadeståndsregler vare sig skyldighet att utge skadestånd
för utnyttjande eller röjande av en förelagshemlighet grundas pä lagen eller på
kollektivavtal.

Vid tillämpningen av en
sådan regel om ersättningens bestämmande bör den vinst som skadevållaren
uppnått genom sitt angrepp kunna tillmätas viss betydelse. Elt angrepp på en
företagshemlighet innebär regelmässigt en förändring av konkurtensförhällandena.
Sådana förändringar kan ofta endast med stor svårighet påvisas i absoluta tal.
Vid beräkning av skadan bör därför kunna vägas in näringsidkarens allmänna
intresse att behålla företagshemligheten liksom skadevållarens bevekdsegrunder
för angreppet, dvs. båda parters bedömning av konkurtensläget. Även
näringsidkarens skyddsåtgärder kan vara ett mått på hemlighetens betydelse i
konkurrenshänseende.

En på delta sätt utformad
skadeståndsbestämmelse är ägnad att stärka skadeståndets reparativa funktion.
Den har samtidigt en preventiv betydelse på det sättet att skadeståndet kommer
att utgöra en effektiv påföljd vid angrepp pä företagshemligheler. Skadeståndet
måste ligga på en sådan nivå alt ett otillbörligt angrepp för en konkurtent
inte i något fall ter sig som ekonomiskt fördelaktigt vid en jämförelse med en
laglig åtkomst, exempelvis genom en licens. Jag är emellertid inte beredd att,
som en remissinstans har varit inne på, föreslå en uttrycklig regel att
skadeståndet skall sättas till en multipel av en teoretiskt beräknad
licensavgift. Önskemålet med detta förslag tillgodoses på ett flexibelt sätl
genom alt även andra än rent ekonomiska omständigheter av betydelse för den
skadelidande kan beaktas.

Prop. 1987/88:155

2.8 Vitesförbud

Mitt förslag: Har
någon angripit en företagshemlighet i strid mot den nya lagen kan domstol vid
vite förbjuda angriparen att utnyttja eller röja hemligheten. Även
interimistiskt förbud kan meddelas. Etl förbud kan upphävas, om ändamålet med
förbudet har förlorat sin belydelse.

Utredningens förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Utredningen har dock inte
föreslagit nägon möjlighet att upphäva elt vitesförbud när ändamålet med
förbudet har förlorat sin betydelse. I stället föreslår utredningen att
förbudet skall vara tidsbegränsat.

Remissinstanserna:
Utredningens förslag har mottagits positivt. Ett par remissinstanser föreslär
dock att det skall finnas en möjlighet att häva ett vitesförbud.

Skälen
för mitt förslag: Ett angrepp på en företagshemlighet kan leda lill att
hemligheten efter angreppet under läng tid utnyttjas som ett illojalt

27

konkurtensmedel.
Enligt min mening bör av denna anledning de Iradilio- Prop. 1987/88:155 nella
sanklionsformerna straff och skadestånd - på samma sätt som tidigare har skett
pä andra områden, senast inom patenträtten (se prop. 1985/86:86, LU 29) -
kompletteras med en möjlighet att meddela vites-sanktionerat förbud mot
fortsatt användning.

En
möjlighet att meddela ett sädant förbud innebär flera fördelar. Förbudet kan
kombineras med elt vite som i det enskilda fallet bestäms så alt en överträdelse
inte lönar sig. Vidare kan förbudet riktas direkt även mot juridiska personer.
Av intresse är också att vi med införandet av en förbudssanktion anpassar oss
till vad som gäller i flera andra länder.

När
det gäller möjligheterna alt meddela etl vitesförbud finns det anledning att
erinra om att det bl. a. är intresset av en i princip fri konkurtens som
motiverar atl en företagshemlighet inte är förenad med en ensamrätt av den
styrka och karaklär som exempelvis följer av ett patent. Näringsidkaren kan
sålunda inte hävda någon rätt till företagshemligheten när denna blivit allmänt
känd eller eljest upphört. Avsikten med regleringen är endast att skydda
näringsidkaren så länge förelagshemligheten enligt lagens definition består. Etl
förbud bör därför bara kunna komma i fråga vid rättsstridiga angrepp pä
företagshemligheten och bara kunna riktas mot den som enligt lagen kan göras
ansvarig för angreppet.

Det
följer av allmänna processregler att den ena parten i ett avtalsförhållande i
en civilprocess kan yrka förbud för motparten att vidta sädana handlingar som
denne enligt avtalet är förpliktad att avhålla sig från. Detta gäller under
förutsättning att det skulle medföra skada för käranden att handlingen företas.
Domstolen anses i sådant fall utan särskilt författningsstöd kunna förelägga
vite. Om det däremot inle gäller någon avtalsförpliktelse mellan parterna, mäste
del finnas särskill stöd i lag eller annan författning för att domstol skall
kunna meddela elt vitesförbud.

Behov
att kunna inskrida med elt vitesförbud vid angrepp på en företagshemlighet
föreligger inte endasl vid avtalsbrott utan ocksä vid utom-obligatoriska
förhållanden. En bestämmelse som ger möjlighet att ingripa med vitesförbud bör
därför tas in i den nya lagen. När det gäller de slraffsanktionerade angreppen
på företagshemligheter bör, liksom i andra sammanhang när en kollision kan
uppkomma mellan straff och vite, föreskrivas atl den som har överträtt etl
vitesförbud inte får dömas till straff för en gärning som omfattas av förbudet.

Sedan
utredningen lagt fram sitt förslag har den nya lagen (1985:206) om vite trätt i
kraft. Lagen innehåller åtskilliga bestämmelser med generell räckvidd. Bl. a.
tillgodoses genom viteslagen ett förslag som i förevarande lagstiftningsärende
har förts fram frän en remissinstans om löpande vite i samband med förbud att
nyttja eller röja en företagshemlighet. Vitet kan således dömas ut vid varje
överträdelse av förbudet (4 § andra stycket viteslagen).

Ett
särskilt problem uppkommer i fall då ett vitesförbud tar sikte på vad

som tidigare har utgjort en företagshemlighet hos en näringsidkare men

som senare har förlorat denna karaktär och blivit allmänt kända fakta. I ett

sådant fall kan andra konkurtenter till näringsidkaren än den som har

träffats av förbudet fritt utnyttja den aktuella informationen. Förbudet bör 28

givelvis inte
upprätthällas i en sädan situation. Visserligen gäller enligt 9 § lagen om viten
att vite inte skall dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse.
Den vitesförbjudne konkurtenten mäste emellertid ta en risk, om han i en sädan
situation överträder förbudet. Det kan enligt min mening vara lämpligt att han
ges möjlighet att själv väcka talan hos domstolen med begäran att förbudet
skall hävas. Om man inför en sädan möjlighet, saknas det anledning att såsom
utredningen har föreslagit införa en regel om att förbudet skall vara
tidsbegränsat. Del torde ocksä i praktiken vara utomordentligt svårt att i
förväg bestämma en realistisk tidsgräns. I likhet med utredningen anser jag att
det bör finnas en möjlighet att utverka ett interimistiskt förbud mot
utnyttjandet av en företagshemlighet. En bestämmelse om detta bör därför
uppställas (jfr prop. 1985/86:86 s. 28 och 41 f). Bestämmelsen bör knyta an
till de förutsättningar som gäller för säkerhetsåtgärder enligt 15 kap.
rättegångsbalken.

Prop.
1987/88:155

2.9 Säkerhetsåtgärder

Mitt
förslag: I fall då den som har angripit en företagshemlighet i strid mot den
nya lagen innehar ett föremål eller en handling som innefattar
företagshemlighet, fär domstol förordna att handlingen eller föremålet skall
återlämnas, i vissa fall mot lösen. Kan handlingen eller föremålet inte
återlämnas, fär domstolen förordna att handlingen eller föremålet skall
förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd, så att missbruk av företagshemlighelen
förhindras.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag.

Remissinstanserna:
Sä gott som alla har godtagit utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Det är givetvis angeläget att föremål och handlingar som innefattar en
företagshemlighet och som har utsatts för ett rältsstridigt angrepp återlämnas
till rättsinnehavaren eller oskadliggörs. En bestämmelse av detta innehåll bör
därför tas in i den nya lagen. Del kan dock förekomma att den som har angripit företagshemlighelen
själv har dokumenterat företagshemlighelen eller omsatt denna i exempelvis en prototyp.
Om det arbete eller den förkovran som angriparen har lagt ned på
företagshemligheten kan vara av värde för rättsinnehavaren, skulle det nägon
gäng kunna framstå som skäligt alt återiämnandet sker mot lösen. Bestämmelsen
bör därför lämna utrymme för ett sådant förordnande.

2.10 Offentliga funktionärer

Mitt
förslag: Offentliga funktionärers ansvar beträffande sekretess-belagda
uppgifter om myndighetens affärs- och driftförhållanden skall inte sträcka sig
längre än det ansvar som enligt den nya lagen skall gälla för anställda i
allmänhet vilka i sin anställning har fått del av en företagshemlighet.

29

Utredningens
förslag: Den nya lagen skall, fränsett bestämmelsen om Prop. 1987/88:155
företagsspioneri, inte gälla offentliga funktionärer. Någon ändring görs inte
heller i de regler som gäller för dem enligt sekretesslagen (1980:100).
Ansvaret för offentliga funktionärer och anställda i privat verksamhet
samordnas alltså inte.

Remissinstanserna: Endast ett begränsat antal
remissinstanser har berört samordningsfrågan. Några godtar den ståndpunkt
utredningen kommit till, medan andra anser att den skillnad som därigenom
uppkommer mellan privatanställda och offentliga funktionärer inte är motiverad.
Ingen remissinstans har lämnat något förslag till lösning av
samordningsfrågan.

Bakgrund: I sekretesslagen anges uttömmande de uppgifter i
offentiig

verksamhet för vilka sekretess kan föreligga. Nägon åtskillnad görs inte

mellan muntliga uppgifter och sädana uppgifter som är intagna i handling

ar. För varje sekretessfall anges i lagen den maximala sekretesstid som kan

förekomma för uppgifter i allmänna handlingar. Sekretesstidens längd i det

enskilda fallet avgörs normalt inom ramen för denna maximitid utifrån en

skadebedömning vid den tidpunkt dä utiämnande av uppgiften aktualise

ras. »

Sekretesslagen innehåller inga egna ansvarsbestämmelser. I
stället gäller ett straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för den som uppsätligen
eller av oaktsamhet bryter mot sådan tystnadsplikt som följer av att viss
uppgift omfattas av sekretess enligt sekretesslagen (se I kap. 11 § sekretesslagen).
Ringa fall av oaktsamma brott är straffria. Förorsakar en straffbar gärning ren
förmögenhetsskada, följer det av 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207) atl
skadan skall ersättas.

De skillnader som föreligger mellan sekretesslagens
regelsystem och del som gäller enligt IKL kan till slor del förklaras med alt
bestämmelserna tillhör olika rättsområden och har tillkommit vid olika lider.
Frågan om en eventuell samordning av de två lagarna diskuterades redan i
förarbetena till sekretesslagen. Det konstaterades dock då att ytterligare
överväganden krävdes innan nägot förslag kunde läggas fram. I syfte atl uppnå
en bättre likställdhet mellan anställda i privat tjänst och offentliga
funktionärer i fråga om tystnadsplikt angående arbetsgivares förelagshemligheter
genomfördes emellertid i anslutning lill sekretesslagens ikraftträdande år
1981 en partiell samordning (prop. 1980/81:18).

Enligl 6 kap. I § sekretesslagen gäller sekretess i en
myndighets affärsverksamhet för uppgifter om myndighetens affärs- eller
driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse
gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Motsvarande sekretessregel
gäller för uppgifter hos myndigheten om bolag, föreningar etc. som driver
affärsverksamhet och där det allmänna genom myndigheten har ett bestämmande
inflytande eller bedriver revision. Med affärs- och driftförhållanden avses i
dessa fall bl. a. marknadsundersökningar, marknadsplaneringar,
prissättningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer saml utredningar av annal
slag, konstruktionsarbeten, prov, förhandlingar och liknande. Den sekretesslid
som det kan bli fräga om för nu angivna uppgifter är maximall 20 år.

Den partiella samordning som infördes är 1981 innebär i
huvudsak 30

följande.
En offentlig funktionär är skyldig att iaktta sekretess som följer Prop.
1987/88:155

av
6 kap. I § så länge anställnings- eller uppdragsförhållandet varar. Hans

ansvar
för tiden därefter inskränker sig till att avse sådana uppgifter som

omfattas
av tystnadsplikt enligt 3 § andra stycket IKL, dvs. tekniska

förebilder.

Lagtekniskt
har denna koppling mellan sekretesslagen och IKL utförts på följande sätl. För
den vars anställning hos myndigheten har upphört gäller enligt 6 kap. I § Qärde
stycket sekretesslagen förbudet att röja uppgifter om myndighetens affärs- och driftförhällanden
endast i den utsträckning som följer av 3 § andra stycket IKL. Av 3 § tredje
stycket IKL följer att den lagen, med undanlag för bestämmelsen om tekniska
förebilder i andra stycket nämnda paragraf, inle är tillämplig på offentliga
funktionärer.

Enligt
6 kap. 2 § sekretesslagen gäller i viss utsträckning sekretess för uppgift som
hänför sig till ärenden angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller
användning av egendom, tjänst eller annan nyttighet om del kan antas alt det
allmänna lider skada om uppgiften röjs. För uppgift om affärs-eller driftförhällanden
hos en myndighet gäller vidare enligl 8 kap. 10 § sekretesslagen sekretess i
vissa fall för enskild som har trätt i affärsförbindelse med myndigheten.
Någon samordning av ansvaret enligt dessa bestämmelser med vad som gäller
enligt IKL har inte skett.

Skälen
för mitt förslag: Utredningen har ingående belyst de skillnader som finns
mellan sekretesslagen och IKL såväl frän saklig som från systematisk synpunkt.
En samordning mellan de två regelsystemen skulle enligt utredningen inle kunna
åstadkommas utan betydande systematiska förändringar och en ökad komplexitet i
lagstiftningen. Inför delta perspektiv har utredningen menat att nägon
samordning inle bör göras och har i stället förordat att den nu gällande
regleringen innebärande en begränsad samordning mellan sekretesslagen och IKL
upphävs.

Även
om jag delar utredningens uppfattning atl det här är fräga om en kollision
mellan två rättsområden med olika traditioner och att det därför kan vara
förenat med betydande svårigheter att uppnå likformighet, kan jag inte helt
instämma i utredningens slutsats. De skillnader som finns mellan regelsystemen
bör inte överbetonas. Avseende måste i stället fästas vid all en myndighet kan
driva en verksamhet som i konkurtenshänseende är helt jämförbar med enskild
näringsverksamhet.

En
samordning mellan sekretesslagen och den nya lagen om skydd för

företagshemligheter bör inle omfatta andra situationer än de där skyddsin

tressena sammanfaller. Del skall således vara fråga om uppgifter i en

konkurtensutsatt verksamhet, och skyddsbehovet skall dessutom vara

motiverat just av konkurtensskål. Att en samordning bör omfatta de upp

gifter som kan åtnjuta sekretess enligt 6 kap. I § sekretesslagen anser jag

för min del vara klart. Härutöver innehåller visserligen såväl detta som

andra kapitel i sekretesslagen bestämmelser om sekretess för uppgifter,

som — om de ingår i en näringsverksamhet - otvivelaktigt kan utgöra

företagshemligheter. Sekretesslagen innehåller också bestämmelser som

syftar lill att skydda andras uppgifter. I flertalet av de här åsyftade fallen
är

syftet med sekretessbestämmelsen inte alt skydda allmän verksamhel mot 31

konkurtens frän andra utan
alt skydda andra allmänna eller enskilda intres- Prop. 1987/88:155 sen.
Detta utesluter inte i och för sig att bestämmelserna likväl kan ha betydelse
frän konkurtcnssynpunkt. Det kan därför ifrågasättas, såsom utredningen också
gjort, om inte en samordning måste omfatta fler bestämmelser än 6 kap. I §.

Mot
en bredare samordning talar främsl praktiska skäl. Redan genom en samordning
med 6 kap. I § undanröjs de flesta kollisionsfall där ett gemensamt konkurtensskäl
utgör grunden för tystnadsplikten. Skulle samordningen omfatta även andra
bestämmelser i sekretesslagen, uppkommer svårigheten att avgöra om
tystnadsplikten är motiverad för att skydda i verklig mening konkurtensutsatt
verksamhet hos det allmänna eller om den behövs av hänsyn till andra intressen.

En
bredare samordning kan inle heller åstadkommas utan ett förhållandevis
omfattande och tekniskt komplicerat regelsystem.

Sammanfatlningsvis
finner jag därför att samordningen på samma sätt som i gällande rätt bör
begränsas till sådana uppgifter för vilka sekretess kan föreligga enligt 6 kap.
1 § sekretesslagen.

När
det sä gäller frågan hur långt- samordningen mellan 6 kap. I § sekretesslagen
och den nya lagen om skydd för företagshemligheter bör drivas finns det
anledning att erinra om att offentliga funktionärers överträdelse av
tystnadsplikt utgör etl brott. På denna punkt finns det inte utrymme för en
omprövning som innebär att straffansvaret avskaffas. En ändamålsenlig harmonisering
förutsätter inte heller en sådan avkriminalisering. Straffansvaret för
offentliga funktionärer är för övrigt inte den frän praktisk synpunkt mest
besvärande skillnaden mellan regelsystemen. Detta är i stället den olikhet som
med utredningens förslag skulle uppstä när det gäller ansvaret efter det att
anställningen har upphört.

För
den offentlige funktionären skulle med utredningens förslag gälla en oinskränkt
och straffrältsligt sanktionerad sekretess även sedan anställningen har
upphört. När det däremot gäller tidigare anställda inom den privata sektorn
bygger såväl utredningens förslag som den av mig förordade utformningen av
skyddet för förelagshemligheter pä tanken att dessa normalt skall vara
oförhindrade att utnyttja den kunskap och erfarenhet som de har förvärvat i sin
tidigare anställning. En sådan skillnad mellan offentligt och privat anställda
är, menar jag, inte acceptabel från rättvisesynpunkt. Den är inte heller
sakligt motiverad. I stället bör, på motsvarande sålt som i gällande rätt, en
offentlig funktionärs ansvar för uppgifter som åtnjuter sekretess enligl 6 kap.
I § sekretesslagen inte vara mer vidsträckt än som följer av den nya lagen om
skydd för företagshemligheter. Delta innebår inle i och för sig atl
sekretessen enligl den angivna bestämmelsen bör upphävas ulan blott alt de
straffrättsliga ansvarsregler som är knutna lill sekretesslagen (20 kap. 3 §
brottsbalken) bör ersättas av de skadeståndsrältsliga ansvarsreglerna i lagen
om skydd för företagshemligheter.

En
harmonisering av reglerna bör inte ses enbart ur den anställdes

perspektiv. Genom lagen om företagshemligheter förstärks i vissa avseen

den näringsidkarens ställning. Som jag tidigare redovisat är delta fallet

såvitt gäller det skadeståndsrältsliga skyddet för näringsidkaren (avsnitt 32

2.7). Genom förbudsinstilutet
förbättras vidare näringsidkarens möjlighe- Prop. 1987/88:155 ler alt begränsa
skadeverkningarna av etl angrepp (avsnitt 2.8). Att skyddet för
företagshemligheter förstärks är lika angeläget inom den offentliga som inom
den privala sektorn. De angivna bestämmelserna, liksom de som jag har
föreslagit om inlösen och säkerhetsåtgärder (avsnitt 2.9), bör därför gälla
även vid angrepp på företagshemligheter i offentlig verksamhet. En erinran om
att lagen om skydd för förelagshemligheter kan äga tillämpning vid sidan av
sekretesslagen bör tas in i en ny bestämmelse i sekretesslagen.

2.11 Ikraftträdande m. m.

Den
nya lagen om skydd för företagshemligheler bör, liksom följdändringarna i
dalalagen och sekretesslagen, träda i kraft den I januari 1989. Samtidigt bör
lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens upphöra att
gälla.

Någon
övergångsbestämmelse avseende de nya straffrättsliga reglema i lagen om skydd
för förelagshemligheter behövs inte. På detta område gäller nämligen de
allmänna principer som har kommit till uttryck i 5 § lagen (1964:313) om
införande av brottsbalken och som innebär bl. a. följande. Straff skall
bestämmas enligt den lag som gäller när gämingen förelogs. Gäller annan lag när
domen meddelas, skall dock som regel den lagen tillämpas om den leder till frihet
från straff eller lill lindrigare straff.

Bestämmelserna
om skadestånd i den nya lagen bör i enlighet med allmänna principer pä delta omräde
inte tillämpas på handlingar som har företagits före ikraftträdandet. I sädana
fall bör i stället den äldre lagen tillämpas. En övergångsbestämmelse av detta
innehåll bör därför uppställas.

2.12 Kostnader

De
nuvarande reglerna till skydd för förelagshemligheter har tillämpats i ett
mycket begränsat antal rättsliga avgöranden. Del finns inte skäl att anta atl
den nya lagstiftningen kommer atl leda till en ökning av antalet fall som inle
ryms inom ramen för domstolarnas nuvarande resurser.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om skydd för företagshemligheter,

2.
lag om ändring i datalagen
(1973:289),

3.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i delta ärende som bilaga 4 . 33

3
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 155

4
Specialmotivering Prop. 1987/88:155

4.1 Förslag till lag om skydd för företagshemligheter

Inledande
bestämmelser

1 §

Med
företagshemlighet avses i denna lag sädan information om affärs- eller driftförhållanden
i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande
är ägnat att medföra skada för honom.

Med
information försläs bäde sädana uppgifter som har dokumenterats i någon form,
inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och
enskilda personers kännedom om ett visst förhällande, även om det inle har
dokumenterats på nägot särskilt sätt.

(Jfr
1 § i utredningens förslag)

Paragrafen
innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. Frägan har
relativt utförligt behandlats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.

Första
stycket

Förutsättningarna
för alt en företagshemlighet skall föreligga anges i första stycket.
Definitionen bygger på tre kriterier:

1. det
skall gälla information om affärs- eller driftförhållanden i en

näringsidkares rörelse,

2.
informationen skall hållas
hemlig av näringsidkaren,

3.
ett röjande av informationen
skall vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren.

Uttrycket
information har i detta sammanhang samma betydelse som i allmänt språkbruk och
fungerar som en neutral samlingsbeteckning för uppgifter, kunskaper och vetande
av vilkel slag som helst. I begreppet ryms således alla typer av uppgifter
oberoende av om dessa är enkla och okomplicerade eller unika, komplexa eller på
annat sätt kvalificerade. Som framgär av paragrafens andra stycke kan det vara
fråga om information som har dokumenterats i nägon form — t.ex. i skrift eller
i en teknisk förebild - eller om rena minneskunskaper eller vetande hos en
enskild person.

Begreppet
information har alltsä en vidsträckt innebörd. Gränserna för vad som utgör
företagshemlighet sätts i stället av de övriga kriterierna i definitionen.
Ytterligare begränsningar när det gäller ansvaret för den som utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet följer av att utnyttjandet eller röjandet enligl de
följande paragraferna skall ha skett uppsåtligen eller, i vissa fall, av oaktsamhet
samt att förfarandet skall ha skett obehörigen.

Informationen
skall, för att kunna utgöra en företagshemlighet, röra

affärs- eller driftförhällanden i en näringsidkares rörelse. Till att börja med

innebär detta att informationen skall ha anknytning till ett företag. Begrep

pet näringsidkare skall fattas i vidsträckt bemärkelse och inbegriper varje

fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekono

misk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller ej. Detta 34

innebär alt inte bara
privata företag utan också de affärsdrivande verken, Prop. 1987/88:155 t. ex. tele-
eller postverket, är näringsidkare i lagens bemärkelse. Detsamma gäller andra
myndigheter i den utsträckning de bedriver näringsverksamhet (jfr bl. a. prop.
1984/85:110 s.l4l). Vidare skall informationen ha anknytning till
näringsverksamheten. Traditionellt har det gjorts åtskillnad mellan information
om tekniska och kommersiella förhållanden. Inom näringslivet hänför man numera
också ofta information om administrativa förhållanden till en särskild
kategori. Någon anledning att i detta sammanhang göra en sädan uppdelning av
informationen i olika kategorier finns emellertid inte. Det avgörande är att informationen
i något avseende rör näringsidkarens affärs- eller driftförhållanden. På samma
sätt som när detta begrepp används i exempelvis sekretesslagen (bl. a. 6 kap. 1
§) avses härmed inle bara kommersiella uppgifter om enskilda affärshändelser
utan också information om affärshändelser av mer allmänt slag, såsom marknadsundersökningar,
marknadsplanering, prissättningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer
(jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 145). Begreppet inkluderar information som kan
hänföras till den pågående driften eller produktionen samt information som rör konslmktions-
och utvecklingsarbete, forskning, prov och liknande. En gräns måste emellertid
dras mellan sådan information om affärs- och driftförhållanden som finns i
näringsidkarens rörelse och vad som kan klassas som personlig skicklighet,
erfarenhet och kunskap hos någon som är anställd i näringsverksamheten. Denna gräns
kan visserligen mera sällan förväntas bli av praktisk betydelse. Principen bör
vara att information som vem som helst med adekvat utbildning kan omsätta i
praktiskt resultat bör anses som information i näringsidkarens rörelse. Är
emellertid informationen knuten till individen, sä att den inte genom en instmktion
eller anvisning kan överflyttas till nägon annan, bör den anses vara av
personlig art och således inte ingå i näringsidkarens rörelse (se utredningens
belänkande s. 373). För att information om affärs-eller driftförhållanden i en
näringsidkares rörelse skall kunna vara en företagshemlighet krävs att näringsidkaren
håller informationen hemlig. Detta får inte förslås som ett krav på ett absolut
hemlighållande. 1 själva verkel torde sådan information som det här är fräga om
vara känd av flera. 1 uttrycket hemlig ligger att informationen inte får vara
tillgänglig för envar som kan ha ett intresse av alt ta del av den.
Hemlighållandet har således en relativ innebörd.

Inom
företag kan information rent allmänt sägas vara hemlig, om den

inte får yppas till andra än de anställda som behöver den för alt fullgöra sitt

arbete. I ett mindre företag kan detta innebära att alla inom företaget

känner till hemligheten. Inom ett storföretag kan informationen vara känd

inom en eller flera avdelningar men likväl - totalt sett - vara hemlig. Inte

ens företaget som sådant bildar emellertid en absolut gräns för hemlighål

landet. Vid exempelvis organiserat samarbete, licensgivning eller lego

tillverkning innebär inte det förhällandet att informationen förs utanför det

egna företaget att hemlighållandet går förlorat. När spridningen går utanför

företagel får den dock inte vara allmän och okontrollerad. För att bibehålla

sin status av hemlig får informationen således inte spridas utanför en krets

som åtminstone i princip är identifierbar och sluten. 35

1
det nu diskuterade rekvisitet ingår även att näringsidkaren skall hålla Prop.
1987/88:155 informationen hemlig. Avsikten härmed är att markera att han skall
ha ambitionen att behälla informationen inom den krets där den är känd. En sädan
ambition eller vilja kan komma till uttryck på olika sätt. Det kan ske genom
att arbetsgivaren upplyser sina anställda om att viss information inte får
spridas utanför en viss grupp. Det kan ocksä ske genom utfärdande av säkerhetsinstmktioner,
hemligstämpling eller liknande. Även säkerhetsåtgärder som inlåsning av
dokument, säkerhetskoder, tillträdesbegränsningar och besöksförbud kan visa på
näringsidkarens vilja till hemlighällande. Emellertid skall detta rekvisit
inte uppfattas som ett formkrav. Inte sällan torde det förhålla sig så att
näringsidkarens intentioner i detta avseende är fullt klara utan att nägon
särskild åtgärd erfordras. Verksamhetens inriktning och former kan vara sädana
att det mäste stå klart för de anställda att det är fråga om hemlig
information. Avsaknaden av en formellt manifesterad säkerhetsåtgärd,
exempelvis föreskrift om inläsningsm-tin, bör i ett sädant fall inte föranleda atl
informationen ej omfattas av lagen. Just frånvaron av sådana säkerhetsåtgärder
kan emellertid givetvis leda till alt de anställda inte är eller bör vara
medvetna om att informationen är hemlig och då inte kan drabbas av någon
påföljd om de utnyttjar eller röjer hemligheten.

Ofta
framkommer skyddsvärd information som ett resultat av de anställdas
arbetsprestationer i näringsverksamheten. I dessa fall saknar arbetsgivaren
åtminstone till en början kännedom inte bara om informationens innehåll utan ocksä
om dess existens. Även i dessa fall bör informationen likväl kunna omfattas av
lagen. Kravet att näringsidkaren skall hälla informationen hemlig bör nämligen
anses uppfyllt då han har klargjort eller det ändå stär klart atl information
av etl viss slag inte får spridas utanför en viss krets. Det är alltså
exempelvis inte någon förutsättning alt arbetsgivaren har vetskap om atl
arbetstagarna på företagets förskningsavdelning har gjort en viss upptäckt
eller en viss uppfinning. Detta ligger i linje med att arbetsgivaren som regel
har rätt lill resultatet av arbetstagarens prestationer. Endast om
arbetstagarens prestation i tjänsten är en patenterbar uppfinning har
arbetstagaren själv en principiell rätt till resultatet. Arbetsgivaren har
dock i dessa fall enligt lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares
uppfinningar vissa möjligheter att mol ersättning få överta den patenterbara
uppfinningen.

Som
har nämnts tidigare omfattar begreppet företagshemlighet endast de speciella
förelagshemligheterna, men inte den allmänna yrkeskunskap och skicklighet som
en anställd har förvärvat i sin tjänst. Till denna fråga återkommer jag i
specialmotiveringen till 6 § andra stycket.

Genom
det tredje ledet i definitionen - skaderekvisitet - ställs vissa krav på den
information som skyddas som en företagshemlighel. Informationen mäste ha ett värde
i näringsidkarens hand. Detta värde visar sig i att det medför skada eller risk
för skada om hemligheten röjs.

1
lagen används uttrycket "är ägnat att medföra skada" för att markera

att del inte krävs att skada verkligen uppkommit i det enskilda fallet. Det

räcker att situationen är sådan alt röjandet typiskt sett är av beskaffenhet

alt det medför skada. Härigenom blir det lättare att vid talan exempelvis 36

om vitesförbud styrka att
det är fråga om en företagshemlighet. Frågorna Prop. 1987/88:155

om lagens skadebegrepp och
om bestämmande av skadeståndet behandlas

i9§.

Vid
bedömningen av frägan om ett röjande är ägnat alt medföra skada är del i och för
sig utan betydelse om den information som det är fräga om har varit kostsam att
utveckla eller ej. Avgörande är endast om själva röjandet har orsakat
ekonomiska konsekvenser eller annan skada för näringsidkaren.

En
näringsidkare kan legalt, exempelvis genom licens- eller samarbetsavtal, ha
tagit emot en annan näringsidkares företagshemlighel. Det kan ocksä vara sä att
en näringsidkare i egenskap av konsult har fått inblick i hemlig information
hos en annan näringsidkare. Företagshemligheten kan i dessa fall sägas vara
gemensam för de båda näringsidkarna. Vanligen uppkommer skada för dem båda, om
hemligheten röjs. I vissa fall kan skadan emellertid komma alt drabba endasl
den näringsidkare från vilken hemligheten ursprungligen härrör. I ett sädant fall
är det givetvis fräga om en företagshemlighet hos denne som skyddas av lagen
även om röjandet sker hos en annan näringsidkare. Nägon särskild bestämmelse
härom har inle ansetts erforderlig (jfr utredningens förslag).

Det
har inte i själva legaldefinitionen angetts att det skall röra sig om ett obehörigt
utnyttjande eller röjande. Detta krävs dock för att ansvar skall inträda enligt
3-7 §§. Ansvar kan sålunda inte utkrävas enligt dessa paragrafer, om nägon
röjer ett olagligt förhällande inför en myndighet eller annat behörigt organ.
Som exempel kan nämnas att företagel bryter mot skatte- eller
miljölagstiftningen eller konkurrenslagen.

I
gällande rätt används pä flera ställen uttrycket yrkeshemlighet, exempelvis i
rättegångsbalken (36 kap. 6 § RB). Den praktiska innebörden torde många gånger
sammanfalla med vad som här tidigare har sagts om det nya begreppet företagshemlighel.
Det senare begreppet torde dock främst genom skaderekvisitet ha en mer
inskränkt betydelse och begreppen är inte utbytbara.

Andra
stycket

Detta
stycke innehåller ett förtydligande av begreppet information. Frågan har
behandlats i anslutning till definitionen av företagshemlighet i första stycket.

Straff

2§

Den
som med uppsåt olovligen bereder sig tillgäng till en företagshemlighet skall
dömas för förelagsspioneri till böter eller fängelse i högst tvä år eller, om
brottet är grovt, lill fängelse i högst sex år.

Till
ansvar enligl första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.

För försök eller
förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar

enligt 23 kap. brottsbalken. 37

(Jfr
2 § första och tredje styckena i utredningens förslag) Prop.
1987/88:155

Paragrafen
innehåller bestämmelser om straff för företagsspioneri. Frågan har i den
allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.3.

Första
stycket

Det
brottsliga förfarandet består i att någon på etl olovligt sätt bereder sig tillgång
till en företagshemlighet.

Det
är uppenbart att den som bereder sig tillgång till en företagshemlighet genom
ett förfarande som enligt brottsbalken eller särskild straffbestämmelse är
kriminaliserat förfar på ett sätt som enligt denna bestämmelse är olovligt.
Paragrafen omfattar emellertid inte endast förfaringssätt som är lagstridiga
enligt annan lagstiftning. Syftet är att fånga in även sådana fall där
gärningsmannen pä annat sätt mot näringsidkarens vilja bryter igenom
hemlighållandet i avsikt atl bereda sig tillgång till företagshemlighelen. Om
exempelvis någon som av en tillfällighet har möjlighet att tillgripa ett
dokument, som innehåller en företagshemlighet, avstår från detta och i stället
väljer att kopiera dokumentet eller lägga innehållet pä minnet för att pä så
sätt komma ål den hemliga informationen, är detta ett olovligt förfarande
enligt förevarande paragraf.

Det
anförda innebär att själva tillvägagångssättet att komma över företagshemligheten
inte är av någon omedelbar betydelse för straffbarheten. Det avgörande är i stället
att gärningsmannen "olovligen" bereder sig tillgäng lill hemligheten.
När det är fråga om personer som står utanför företaget torde detta rekvisit
mera sällan komma att vålla några problem i den praktiska tillämpningen. Om
exempelvis en näringsidkare angriper en annan näringsidkares hemligheter eller
uppdrar ät en.annan person att bereda sig tillgång till hemligheten, torde det
i allmänhet inte vara svårt att konstatera atl handlandet har skett olovligen.

Företagsspioneri
kan emellertid begås även av anställda. Kravet på olovlighet fär i sådana fall
en central betydelse vid tillämpningen av förevarande paragraf. Frägan blir i
allmänhet att bedöma mol bakgmnd av den ställning som den anställde intar i
företaget. Paragrafen täcker i princip sädana fall dä en anställd bereder sig
tillgång till sådan, information-som ligger klart utanför ramen för hans
arbetsuppgifter. Antag att en anställd; som sysslar med produktutveckling inom
ett företag, söker upp och läser handlingar rörande företagets hemliga
tillverkningsbeskrivningar. Detta sker självfallet inte olovligen, om det sker
i och för den anställdes arbete. Vad som är uttryckligen eller underförstått
medgivet frän arbetsgivarens sida är alltså inte olovligt. Men antag i stället
att en anställd, som har till uppgift att sköta bokföringen i förelaget, beger
sig till företagets forskningslaboratorium och där läser hemliga dokument som
han inle behöver för sitt arbete. Ett sådant handlande torde i allmänhet vara
att anse som olovligt pä samma sätt som om det hade företagits av någon
utomstående.

I
uttrycket "bereder sig tillgång till" ligger att gärningsmannen
utövar en

aktivitet. Detta skall ses i sammanhang med kravel pä uppsåt. Gärnings

mannens vilja skall således vara inriktad på att komma över den informa

tion som hålls hemlig för honom. Han skall känna till eller i vart fall inse 38

möjligheten att det rör
sig om hemlig information, samtidigt som vetskap Prop. 1987/88:155 om de rätta
förhållandena inte heller skulle ha avhållit honom från att bereda sig tillgång
till hemligheten. Den som av en slump får reda pä någon annans
företagshemlighet gör sig således inte skyldig till företagsspioneri. Ett
exempel är att en besökare i samband med en beledsagad rundvandring pä ett
företag fär syn på en maskin vars yttre ger en viss information om företagets
hemliga tekniska förfarande. Ett annat exempel är att en potentiell kund i
samband med ett affärssamtal råkar höra vad säljarföretagets företrädare säger
till varandra om företagets position i förhandlingama. När det gäller anställda
gäller på motsvarande sätt att det självfallet inte blir straffbart att någon i
sin anställning får reda på sådant som han visserligen inte behöver för att
klara sina arbetsuppgifter men som han erfar under det alt han på vanligt sätt
utför sina arbetsuppgifter. Antag atl en anställd pä företagets
bokföringsavdelning behöver vissa statistiska uppgifter. För detta ändamål
studerar han handlingar rörande företagets tillverkning och får dä tillgång
till vissa hemliga uppgifter om tillverkningsprocessen. Ett sådant
händelseförlopp omfattas alltsä inte av förevarande paragraf.

Som
redan i viss män har berörts är det en förutsättning för straffbarhet att
gärningen begås med uppsåt. Något krav pä direkt uppsåt har inte ställts upp.
Det är alltså tillräckligt med indirekt eller eventuellt uppsåt. Uppsåtet skall
täcka alla objektiva moment i gämingsbeskrivningen.

För
företagsspioneri krävs inte att gärningsmannen också utnyttjar eller röjer den
företagshemlighet som han kommit över. Gärningen är fullbordad i och med att
han på ett olovligt sätt har berett sig tillgäng till hemligheten.

Påföljden
för företagsspioneri är normalt böter eller fängelse i två år. I fall då
brottet är grovt är straffskalan utsträckt lill fängelse i sex år. Huruvida
brottet är grovt fär bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet, varvid hänsyn bör tas bl. a. till förfaringssättet och de värden som
har utsatts för angreppet. I de fall det olovliga förfarandet innefattar en gäming
som enligt andra straffbestämmelser skulle ha varit straffbar, kan bedömningen
påverkas av om denna gärning vore att bedöma som grov.

Förelagsspioneri
kan, liksom annan brottslig verksamhet, begås endast av fysiska personer.
Likväl kan det vara fråga om elt förfarande som ingår som ett led i en
näringsverksamhet. Brottet kan ha en klar anknytning till den verksamhet som
bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller som anställd
hos den som bedriver näringsverksamhet. Är det fräga om allvarligare
brottslighet, vilkel ingalunda kan uteslutas vid företagsspioneri, kan även företagsbol
enligt 36 kap. 7 § första stycket brottsbalken komma i fråga.

Andra
stycket

1
de fall företagsspioneri konkurrerar med gärning som är straffbar enligt

andra bestämmelser tar bestämmelsen i första stycket normalt över. Gär

ningsmannen skall således dömas till ansvar enbart för företagsspioneri 39

och
någon konkurtens med övriga tänkbara tillämpliga strafitestämmelser Prop.
1987/88:155 föreligger inle. Detta gäller dock enligt förevarande stycke inte
när den konkurrerande gämingen är belagd med strängare straff än fängelse i sex
år. Endast i ett fätal fall är sådant straff föreskrivet för brott som i
praktiken kan tänkas konkurtera med företagsspioneri. Ett exempel är dock grovt
rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken. 1 sädana fall skall de allmänna konkurtensreglerna
inom straffrätten tillämpas.

Tredje
stycket

I
förevarande stycke slås fast alt försök och förberedelse till företagsspioneri
är straffbart. I detta sammanhang tillämpas de grundsatser som återfinns i 23
kap. brottsbalken.

3§

Den
som i syfte att obehörigen utnyttja eller röja en företagshemlighet anskaffar
denna med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före
honom har berett sig tillgång till denna genom förelagsspioneri skall dömas
för olovlig befattning med företagshemlighel till böter eller fängelse i högst
tvä är eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år.

Till
ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.

(Jfr
2 § andra stycket i utredningens förslag)

Paragrafen
innehåller bestämmelser om straff för olovlig befattning med företagshemlighel.
Den lar sikte inte bara på konkurtenter till den näringsidkare som har utsatts
för angreppet utan ocksä pä andra som på visst sätt befattar sig med
förelagshemligheten.

Det
bör erinras om att en sädan konkurrent lill en näringsidkare som pä etl mer
aktivt sätt har tagit del i etl företagsspioneri kan dömas för sin medverkan
till brottet i enlighet med reglerna i 23 kap. brottsbalken.

Första
stycket

Det
straffbara handlandet enligt denna paragraf består i att någon anskaffar en
företagshemlighet som har åtkommits genom företagsspioneri. Med uttrycket
"anskaffar" avses i och för sig varje slags förvärv av uppgiften. Det
är ingen fömtsättning för straffbarheten att gämingsmannen erbjuder betalning
för att fä del av den hemliga informationen. Även inhämtande av information
såsom en ren väntjänst kan omfattas av bestämrhelsen.

En
fömtsättning för straffbarhet är alt anskaffandet sker i direkt syfte atl

obehörigen utnyttja eller röja hemligheten. Detta innebär exempelvis alt

den som av en tillfällighet eller utan atl själv ha bett om det får reda på den

hemliga informationen inte kan drabbas av straff. En annan sak är att den

som faktiskt har utnyttjat en annans företagshemlighet utan att vara behö

rig lill del oftast kan antas ha haft avsikten till detta redan då han anskaffa

de den. Än tydligare kan detta framstå i fall då han har utgett ekonomisk

kompensation för alt få del av hemligheten. Det kan tilläggas att den som 40

utnyttjar
eller röjer en företagshemlighel ulan alt ha anskaffat den i sådant

syfte
som har nämnts fömt kan drabbas av skadeståndsansvar enligt 7 §, Prop.
1987/88:155 om han har tagit emot företagshemligheten av nägon som enligl vad
han inser eller bör inse har gjort sig skyldig lill företagsspioneri eller
olovlig befattning med företagshemlighel. Med utnyttjande avses att nägon i
egen verksamhet praktiskt tillämpar den information som förelagshemligheten innebär.
Det skall vara fråga om etl kommersiellt utnyttjande, men det krävs inte alt
verksamheten går med vinst. Med röjande avses att gärningsmannen avslöjar
hemligheten för nägon annan. Det saknar i princip betydelse huruvida detta
röjande sker mot ersättning eller ej.

En
ytterligare förutsättning för straffbarhet är att gärningsmannen har haft
vetskap om att någon har berett sig tillgäng lill hemligheten genom företagsspioneri.
Det krävs dock inte att gärningsmannen anskaffar hemligheten direkt av den som
gjort sig skyldig till företagsspioneri. Ansvar inträder åven om hemligheten
har vandrat genom flera mellanhänder. Att gärningsmannen får del av hemligheten
måste emellertid ytterst kunna hänföras till företagsspioneriet. Om nägon
förvärvar en näringsidkares företagshemlighet från en anställd hos denne som
svikit sin lojahtetsplikl, är det inte straffbart även om förvärvaren vet atl
hemligheten också har fått spridning genom att någon annan än den anställde har
gjort sig skyldig till företagsspioneri.

Straffet
för det här aktuella brottet är böter eller fängelse i högst tvä är. Är brottet
grovt kan gärningsmannen dock dömas till fängelse i högst fyra år. Beträffande
bedömningen av frågan om brottet är grovt kan hänvisas till vad som har sagts i
specialmotiveringen till 2 §.

Andra
stycket

Bestämmelsen
om olovlig befattning med företagshemlighet tar normalt över straffbestämmelser
i andra lagar. Elt undantag gäller dock enligt förevarande stycke i fall då
gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken (jfr 2 § andra stycket
och specialmotiveringen lill den bestämmelsen).

Skadestånd

4§

Den
som gör sig skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som
uppkommer genom brottet eller genom att han obehörigen utnyttjar eller röjer
hemligheten.

(Paragrafen.saknar
motsvarighet i utredningens förslag) I paragrafen regleras de fall dä skadeslåndsskyldighet
inträder till följd av att en företagshemlighet anskaffas genom ett brottsligt
förfarande eller senare utnyttjas eller röjs av gärningsmannen.

Om
någon gör sig skyldig till företagsspioneri kan detta leda till att

näringsidkaren tillfogas sakskador. Av störte betydelse är emellertid den

s. k. rena förmögenhetsskada som kan bli följden av att företagshemlighe

ten röjs eller utnyttjas. Även sädan skada skall ersättas enligt förevarande 41

paragraf Vid bestämmande
av skadeståndet kan hänsyn tas även till Prop. 1987/88:155 omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse (se 9 §).

1
den mån en viss skadeständsrättslig fråga har lämnats oreglerad i lagen om
skydd för företagshemligheter, inträder skadeståndslagens regler som ett
komplement. Detta gäller främst skadeståndslagens regler om jämkning av
skadeståndet.

Den
som gör sig skyldig till företagsspioneri eller till olovlig befattning med
företagshemlighet skall ersätta den skada som uppkommer genom det brottsliga
förfarandet. I den mån själva anskaffandet medför skada inträder ersättningsskyldighet
för denna. Emellertid finns det anledning att räkna med att den betydelsefulla
skadan ofta inte uppkommer genom anskaffandet utan genom att gämingsmannen
utnyttjar eller röjer den hemlighet som han har fått tillgång till. Själva
utnyttjandet eller röjandet ingår inte i rekvisiten för företagsspioneri eller
olovlig befattning med företagshemlighet. Genom förevarande paragraf sträcks
skadeståndsskyldigheten ut sä alt den omfattar även den skada som gärningsmannen
åstadkommer genom att obehörigen utnyttja eller röja den företagshemlighet som
han har fått tillgång till.

5§

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet hos en näringsidkare som han i förtroende har fält del av i
samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som
uppkommer genom hans förfarande.

(Jfr
3 § i utredningsförslaget)

I
paragrafen föreskrivs skadeståndsskyldighet vid missbmk av företagshemlighet i
affärsförbindelser. Frågan har behandlats i avsnitt 2.5 i den allmänna
motiveringen.

I
de fall som avses här har företagshemligheten inte angripits genom ett
brottsligt förfarande. Utgångspunkten är att nägon i förtroende har fått del av
en företagshemlighet hos en näringsidkare i samband med en affärsförbindelse
med denne. Del innebär att det ofta föreligger en avtalsrelation mellan
näringsidkaren och den som fått del av företagshemligheten. Av avtalet kan
uttryckligen eller underförstått följa att mottagaren inte får utnyttja eller
röja förelagshemligheten pä annat sätt än parterna är överens om. Om mottagaren
handlar i strid häremot är detta ett avtalsbrott, som kan utgöra grund för
skadestånd. I uttrycket affärsförbindelse ligger emellertid inte att det måste
föreligga något bindande avtal mellan partema. Redan under ett
förhandlingsskede kan mottagaren ha fått del av en företagshemlighet på sådant
sätt att elt förtroendeförhällande får anses föreligga.

Paragrafen
hänför sig till kommersiella förhållanden. Alt det skall vara fräga om en
affärsförbindelse innebär i praktiken alt mottagaren av företagshemligheten
måste vara en näringsidkare eller någon som är anställd hos en näringsidkare.
Affärsförbindelsen som sådan kan vara av vilket slag som helst. Det kan vara fräga
om ett samarbete mellan två företag eller om ett förhållande mellan en
näringsidkare och en utomstående konsult av något slag. Ett annat exempel är
att ett företag från ett annat företag har fordrat in etl anbud som innehåller
förtroliga uppgifter.

Som framgår av lagtexten
skall del vara fråga om en uppgift som någon Prop. 1987/88:155 har fått del av
i förtroende. Sä kan anses vara fallet endast när mottagaren inser eller bör
inse att det är en fömtsättning för att han skall fä del av uppgiften att han
inte obehörigen utnyttjar eller röjer den. En sådan fömtsättning kan ofta vara
uttalad eller rentav reglerad i ett särskilt avtal mellan kontrahenterna. I
andra fall kan denna fömtsättning utan vidare anses framgå av omständigheterna.
Som har framhållits under remissbehandlingen föreligger det inte någon
tystnadsplikt när det gäller information som lämnas i sammanhang av detta slag
och som ligger vid sidan av eller som går klart utöver det som parternas
kontakter gäller. Frågan om vad som omfattas av förtroendet måste givetvis
bedömas med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör betonas
att bevisbördan för att en viss uppgift har lämnats i förtroende inte ligger på
mottagaren. Den som lämnar ut uppgiften har därför anledning att i tveksamma
fall klargöra förutsättningarna och kanske t. o. m. träffa ett formligt avtal
om sekretess m.m.

Skadeståndsskyldighet
föreligger om mottagaren obehörigen utnyttjar eller röjer den företagshemlighet
som han har fått del av i förtroende. Häri ligger att företagshemligheten uppsåtiigen
eller av oaktsamhet används på ett sätt som inte var avsett i affärsrelationen.
Ett exempel är att den som har infordrat ett anbud men inte antar detta utnyttjar
en förelagshemlighet som framgär av anbudet. Paragrafen innehäller ingen
särskild begränsning av den tid under vilken mottagaren av företagshemligheten
inte får utnyttja eller röja denna. Bundenheten kvarstår i allmänhet sä länge
som företagshemligheten som sädan består, dvs. så länge som elt röjande av
informationen är ägnat att medföra skada för näringsidkaren. Frågan om
preskription av skadeståndet regleras i 10 §.

6§

En
arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fått del av i sin
anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att
han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans
förfarande.

Har
förfarandet vidtagits sedan anställningen upphört, gäller första stycket
endast om det finns synnerliga skäl.

(Jfr
4 § i utredningsförslaget)

Denna
paragraf rör ansvar för en arbetstagare som i sin anställning har fält del av
en företagshemlighet och som obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten. Frägan
har behandlats i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen.

Bestämmelserna
i förevarande paragraf utgör - i likhet med övriga

bestämmelser om skadestånd - specialbeslämmelser som inom lagens

tillämpningsområde skall tillämpas i stället för reglerna i skadeståndslagen.

Detta innebär bl. a. att principen i den senare lagen att arbetstagares

skadeslåndsskyldighet förutsätter synnerliga skäl inte gäller när det är

fråga om angrepp på företagshemligheler (jfr dock paragrafens andra styc

ke). 43

Det
kan förekomma att ett kollektivavtal innehäller bestämmelser om Prop.
1987/88:155 företagshemligheter och arbetslagarens ansvar för sädana. Vid brott
mot en sådan avtalsbestämmelse blir inte förevarande lag utan skadeståndsbestämmelserna
i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet tilllämpliga. Det sagda
gäller givetvis inte bara den lagens bestämmelser om skadeständsskyldigheten
som sådan (54 §) utan även övriga regler, exempelvis om jämkning (60 §).

I
detta sammanhang bör påpekas att en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare
om skadestånd för angrepp mot företagshemhghet - oavsett om skadeståndsyrkandet
gmndas pä förevarande lag eller på bestämmelser i kollektivavtal - som regel
skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegängen i arbetstvister. Etl
undantag gäller dock enligt I kap. 2 § första stycket 3 i den lagen beträffande
mål om skadestånd i anledning av brott, om talan förs i samband med åtal för
brottet. Detta undantag kan bli aktuellt i fall då en arbetstagare har gjort
sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befattning med
företagshemlighet.

Förevarande
paragraf är dispositiv. Arbetsgivaren och arbetstagaren kan alltså med giltig
verkan avtala om en tystnadsplikt för arbetstagaren som går längre än som
följer av paragrafen. Möjligheten att träffa ett sädant avtal torde vara av
intresse främst såvitt gäller tiden efter anställningens upphörande (jfr
nedan).

Första
stycket

I
detta stycke behandlas fall där det obehöriga förfarandet sker under den tid
anställningsförhållandet består. Bestämmelsen är i och för sig tillämplig även
pä fall där del obehöriga förfarandet vidtas sedan anställningen har upphört.
För det fallet gäller emellertid en ytterligare inskränkning enligt andra
stycket.

Under
pågående anställningsförhållanden gäller atl arbetstagaren inte fär utnyttja
eller röja en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fält del av i sin
anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att
han inte fick avslöja den. Bryter arbetstagaren häremot uppkommer skadeståndsskyldighel.

Den
avtalsrelation som här avses omfattar i och för sig arbetstagare i såväl privat
som offentlig tjänst. När det gäller offentliga funktionärer finns det
anledning att erinra om att tystnadsplikten också regleras genom sekretesslagen
(1980:100). Beträffande samordningen mellan lagen om skydd för företagshemligheler
och sekretesslagen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.10 samt
till avsnitt 4.3 nedan.

För
att ansvar skall inträda krävs lill att börja med att det är fråga om en

företagshemlighet som arbetslagaren/år/ del av i sin anställning. Hemlig

heten skall ha sädant samband med anställningen att den omfattas av den

lojaliletsplikt som följer av varje anställningsförhållande. Hemligheten

skall ha ett direkt samband med arbetstagarens tjänst. Om en näringsidka

re anförtror en arbetstagare en hemlighet som inte angår tjänsten och som

arbetslagaren inte heller behöver ha vetskap om för att fullgöra sin arbets

uppgift, omfattas inte informationen av del speciella lojaliletsförhällandet. 44

Att arbetstagaren skall ha
fått del av hemligheten i sin anställning inne- Prop. 1987/88:155 bär inte att
det krävs alt han har mottagit den i uttryckligt förtroende av arbetsgivaren.
Vad den anställde stöter på inom ramen för anställningen faller alltsä in under
bestämmelsen. Antag att en anställd vid ett samtal med en annan arbetstagare fär
vetskap om ett visst förhållande. Han bör anses ha fält del av uppgiften i sin
anställning och alltså bli skadeständsskyldig enligt förevarande bestämmelse
om uppgiften röjs eller utnyttjas. Detta gäller även i det fallet att uppgiftslämnaren
därvid gör sig skyldig till förtroendemissbruk.

Vidare
skall arbetstagaren ha haft någon form av insikt om att informationen inte
fick avslöjas. 1 vissa fall kan hemliga uppgifter delges i förening med
särskilda säkerhetsföreskrifter eller liknande. Att en arbetstagare då inte får
utnyttja eller röja uppgiften stär klart. I praktiken torde det emellertid
vara vanligt att arbetstagaren får del av företagshemlighelen mer i
förbigående. Han stöter exempelvis på den i samband med alt han kommer i
kontakt med utvecklingsidéer, produktionsfaktorer eller liknande. Det kan också
vara så att han själv är direkt involverad i hemlighetens tillkomst. Är
arbetsrutinerna, säkerhetsinstruktionerna eller liknande utformade på ett
sådant sätt att arbetstagaren med hänsyn härtill har insett eller borde ha
insett vad saken gällde, inträder skadeståndsskyldighet om han utnyttjar eller
röjer hemligheten. Vad arbetstagaren borde ha insett beror således bl. a. på de
åtgärder som närtngsidkaren har vidtagit till skydd för hemligheten.

Slutligen
fömtsätter skadeständsskyldigheten att utnyttjandet eller röjandet sker obehörigen.
Elt uttryckligt eller tyst medgivande frän näringsidkarens sida utesluter en
tillämpning av skadeståndsbestämmelsen. Om ett sädant medgivande föreligger får
bedömas mot bakgmnd av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör i detta
sammanhang påpekas att det inte är elt obehörigt handhavande av hemlig
information om en arbetstagare i enlighet med vissa författningsbestämmelser
lämnar ut en företagshemlighel. Således kan lystnadsplikten brytas av
vittnesplikt, om synnerlig anledning förekommer att vittnet hörs om en
yrkeshemlighet (36 kap. 6 § rättegångsbalken). Tystnadsplikten bryts ocksä av
bestämmelsen i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurtens-förhållanden
utom såvitt gäller yrkeshemligheter av teknisk natur (4 §). Inte heller kan det
anses obehörigt alt en arbetstagare i enlighet med 22 § lagen om medbestämmande
i arbetslivet (1976:580) lämnar över information som han har mottagit med
tystnadsplikt till en ledamot i styrelsen för sin arbetstagarorganisation.

För
skadeståndsansvar krävs alt gärningen har begåtts med uppsåt eller av
vårdslöshet. Det är således fråga om ett sedvanligt s. k. culpaansvar.

Vad
gäller bestämmande av skadeståndet hänvisas till 9 §.

Andra
stycket

Ansvarsförhållandet
efter det att anställningen upphört regleras i detta

stycke. Bestämmelsen kan ses som en inskränkning i en huvudregel som

innebär att en arbetstagare som slutat sin anställning är löst från sin 45

lojalitetsplikt
och därför har rätt att utnyttja den erfarenhet, yrkesskicklig- Prop.
1987/88:155 het och kunnighet som han förvärvat under sin anställning. Enligt
denna huvudregel görs ingen skillnad mellan kunnande på gmnd av rent personliga
egenskaper eller kvalifikationer och sådan information som kan vara en
företagshemlighet hos näringsidkaren (jfr nedan). Det sagda gäller såväl då den
tidigare anställde tar ny anställning som då han startar en verksamhet som konkurterar
med den tidigare arbetsgivarens.

I
vissa situationer skulle det framstå som stötande, om allvarliga angrepp på
företagshemligheter skulle bli fria från sanktioner därför att angriparen inte
längre är anställd hos näringsidkaren när angreppet fullbordas. 1 förevarande
bestämmelse föreskrivs därför skadeståndsansvar för den tidigare anställde i
fall dä det föreligger synnerliga skäl. Det skall vara fråga om fall dä arbetstagaren
på ett stötande sätt har missbmkat det förtroende som följer av
anställningsförhållandet.

Synnerliga
skäl får i allmänhet anses föreligga dä en arbetstagare har tagit anställning
hos näringsidkaren i syfte att komma över hemlig information eller då han
under sin anställning har förberett ett överförande av hemlig information till
en konkurterande verksamhet. Det senare kan ha skett exempelvis genom alt
arbetstagaren systematiskt har inhämtat eller upprättat dokumentation om
förelagshemligheten. Det förhållandet att företagshemligheten har missbrukats
med hjälp av dokumentation i nägon form, exempelvis en teknisk förebild, är
något som ofta talar för att det föreligger synnerliga skäl. En omständighet
som kanske inte ensam men i förening med andra omständigheter kan tala i den
riktningen är att den tidigare anställde har intagit en särskild
förtroendeställning hos näringsidkaren exempelvis som verkställande direktör,
produktionschef eller forskningschef.

Vid
bedömningen av frågan om del föreligger synnerliga skäl har även skadans
storlek en viss betydelse. Synnerliga skäl kan inte anses föreligga, om
utnyttjandet eller röjandet endast i ringa utsträckning har påverkat den tidigare
arbetsgivarens konkurtensförmåga.

En
omständighet som kan tala mot ansvar enligt förevarande stycke är att
arbetstagaren själv har utvecklat hemligheten hos sin tidigare arbetsgivare. I
ett sådant fall kan det ofta finnas skäl all inte frångå huvudregeln om
arbetstagarens frihet att utnyttja sin kunskap och erfarenhet på den öppna
arbetsmarknaden.

I
fall då den tidigare arbetstagaren kan göras ansvarig kan det nägon gäng komma
att ställas pä sin spets huruvida arbetstagaren har avslöjat en specifik företagshemlighet
som omfattas av lagen eller om han endast har utnyttjat sin personliga kunskap,
skicklighet och erfarenhet. Rörande principerna för denna gränsdragning kan
hänvisas till utredningsbetänkandet (s. 373). Det kan tilläggas alt de
situationer då det enligt del tidigare anförda kan anses föreligga synnerliga
skäl för skadeståndsansvar endasl sällan torde vara sådana att
gränsdragningsfrågan blir av intresse. Om arbetstagaren exempelvis har överfört
dokumenterade hemligheter till den nye arbetsgivaren, kan det ju knappast göras
gällande alt det är fråga om utnyttjande av personlig erfarenhet eller
liknande.

Som
redan har framhällits kan arbetsgivaren och arbetstagaren med 46

giltig
verkan avtala om en tystnadsplikt efter anställningens upphörande Prop.
1987/88:155 som går längre än som följer av förevarande stycke. Gränserna för
avtalsfriheten sätts i sädana fall av 36 § avtalslagen. Ett
anställningsvillkor av det aktuella slaget kan enligt den bestämmelsen lämnas
utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständighetema
vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i
övrigt. En omständighet av betydelse vid tillämpningen av den bestämmelsen är
hur pass konkret tystnadsplikten har angetts i avtalet. För den anställde är
del givetvis väsentiigt att veta vilka uppgifter eller vilka slag av uppgifter
han inte fär lämna ut. En annan omständighet av betydelse är hur läng tid som har
förflutit efter anställningens upphörande då den tidigare anställde utnyttjar
eller röjer företagshemligheten. Ju längre tid som har förflutit, desto svårare
kan det vara för den enskilde atl avgöra varifrån hans kunskaper och idéer
härstammar. Vid bedömning av om en sekretessklausul är att anse som oskälig
enligt 36 § avtalslagen torde viss ledning kunna hämtas i de uttalanden som
har gjorts vid tillkomsten av den motsvarande jämkningsbestämmelsen i 38 §
samma lag och i rättspraxis vid tillämpningen av den bestämmelsen.

7§

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer

en
företagshemlighet som, enligl vad han inser eller bör inse, har angripits

enligt
denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom hans

förfarande.

(Jfr
6 och 7 §§ i utredningens förslag)

Paragrafen
kompletterar 4, 5 och 6 §§. I 4 § föreskrivs skadeslåndsskyldighet för den som
anskaffar en företagshemlighet genom ett brottsligt förfarande. Enligt 5 och 6 §§
föreligger skadeståndsskyldighet för den som missbrukar en hemlighet som han
har fått del av pä ett rättsenligt sätt. I förevarande paragraf föreskrivs
därutöver ett skadeståndsansvar för den -ofta en konkurtent - som utnyttjar
eller för vidare en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse,
har angripits i strid mot denna lag. För skadeståndsskyldighet enligl
förevarande paragraf fömtsatts dock inte att hemligheten har tillhandahållits
just av den person som har gjort sig skyldig till ett brottsligt förfarande
enligt 2 eller 3 § eller som har ådragit sig skadeståndsansvar enligt 5 eller 6
§. Hemligheten kan ha vandrat i flera led, och del är tillräckligt att den urspmngligen
har angripits på angivet sätt.

En
första förutsättning för skadeståndsansvaret är att nägon obehörigen utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet. Vad som avses med utnyttjande och röjande har
redan kommenterats i specialmotiveringen till 3 §. I subjektivt hänseende
krävs atl utnylljandel eller röjandet sker med uppsåt eller oaktsamhet. Att
handlingen sker obehörigen innebär bl. a. atl det inte får föreligga någol
samtycke från den näringsidkare som utsatts för angreppet.

Den
andra förutsättningen för skadeståndsansvar är att den som obehörigen
utnyttjar eller röjer hemligheten har vetskap om det bakomliggande rättsstridiga
förfarandet eller att han i varje fall borde ha insett detta.

Omständigheterna
kan exempelvis vara sädana att en näringsidkare med Prop. 1987/88:155 branschkännedom
har anledning att misstänka att etl rättsstridigt förfarande ligger bakom
röjandet. I sädant fall bör det av näringsidkaren krävas att han iakttar
försiktighet och undersöker förhållandena. Gör han inte det, riskerar han att
bli skadeståndsskyldig om han sedan utnyttjar eller sprider den mottagna
informationen.

En
särskild fråga som har väckts under remissbehandlingen gäller fall då en
näringsidkare utnyttjar information som han har fält tillgång till genom systematisk
utfrågning av en arbetstagare hos en konkurtent eller genom överköp eller
värvning av arbetstagaren.

Vid
systematisk utfrågning av en arbetstagare hos en konkurtent har den näringsidkare
som ägnar sig ät utfrågningen vetskap om anställningsförhållandet och om
arbetstagarens lojahtetsplikl gentemot sin arbetsgivare. I den män utfrågningen
leder till alt en företagshemlighet avslöjas, är utfrä-garen i en situation av
detta slag medveten om att delta sker på ett rättsstridigt sätt. I sädana fall
kan således skadeståndsansvar enligt förevarande paragraf inträda för den
utfrågande näringsidkaren. Det finns anledning att understryka att detta fömtsätter
atl utfrågaren åtminstone har bort inse alt arbetstagaren har gjort sig skyldig
till ett skadeständsgmndande förtroendemissbruk genom atl lämna uppgiften.

När
del gäller värvning och överköp finns det anledning hälla i minnet att en
arbetstagare, som har slutat sin anställning, endast i speciella fall är bunden
av en lojaliletsplikt till sin tidigare arbetsgivare. Skadeståndsansvaret för
den tidigare anställde fömtsätter enligt 6 § andra stycket alt det finns
synnerliga skäl. Inte minsl vid överköp och värvning kan omständigheterna i
det enskilda fallet vara sädana att synnerliga skäl föreligger. Del läget kan alltsä
inträda att den överköpande näringsidkaren bör försäkra sig om att inle
arbetstagaren på sin tidigare arbetsplats har betett sig på etl sådant sätl att
denne kan drabbas av skadeståndsansvar enligt 6 § andra stycket. Har
arbetstagaren betett sig på detta sätt och den överköpande näringsidkaren inser
eller bör inse detta, kan ansvar för denne inträda enligt förevarande paragraf.

Ett
särskilt problem föreligger i fall dä en konkurtent är i god tro när han förvärvar
en på otillbörligt sätl spridd hemlighet och först efter förvärvet blir
medveten om angreppet. Enligt utredningen skulle det utnyttjande eller röjande
som sker efter det att vederbörande har insett eller bort inse del verkliga
förhållandel betraktas som otillbörligt och alltså föranleda skadeståndsansvar.
Jag delar inte denna uppfattning. Att utnyttja en företagshemlighet som
förvärvats i god tro kan inte anses ha skett "obehörigen" och kan följaktiigen
inte medföra skadeståndsansvar.

8§

Ansvar
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon pä grund av

överträdelse
av 5, 6 eller 7 §.

Paragrafen
saknar motsvarighet i utredningens förslag.

1
5-7 §§ föreskrivs skadeståndsskyldighel för den som obehörigen ut

nyttjar eller röjer en företagshemlighet. Bestämmelserna kan sägas innebä- .„

ra en i lag pä visst sätt föreskriven tystnadsplikt. Avsikten är emellertid

inte att någon skall kunna
ådömas ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken på Prop. 1987/88:155 grund av att
han har överträtt någon av bestämmelserna i 5-7 §§. En annan sak är alt ansvar
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken kan komma i fråga vid överträdelse av
tystnadsplikt i annan lag än lagen om skydd för företagshemligheler. Ett
exempel är att en offentlig funktionär röjer en företagshemlighet som omfattas
av sekretess enligt sekretesslagen. Förevarande paragraf hindrar inte att
funktionären i ett sädant fall kan straffas enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för
åsidosättandet av sekretesslagen.

9§

Vid
bestämmande av skadestånd enligt 4-7 §§ för ett angrepp pä en näringsidkares
företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten
inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

(Jfr
8 § i utredningens förslag)

Paragrafen
reglerar bestämmande av skadeståndet vid angrepp på en företagshemlighet. Frägan
har behandlats i avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen.

Utgångspunkten
vid skadeståndets bestämmande skall vara att den skada som har uppkommit genom
angreppet skall ersättas. Den gmndläggande funktionen skall således vara att
reparera skadan. Enligt allmänna bevisregler ankommer det på den skadelidande
att visa skadans slorlek.

Erfarenheten
av gällande rätt vid angrepp på yrkeshemligheter och liknande är, liksom vid
intrång i exempelvis en patent- eller upphovsrätt, att det är förenat med stora
svårigheter att visa den verkliga storleken av en uppkommen skada.

En
riktpunkt för bestämmandet av skadestånd bör vara att skadeståndet inte får bli
sä lågt att det blir ekonomiskt lönsammare att obehörigen utnyttja nägon annans
företagshemlighet än att på ett legitimt sätt förvärva hemligheten.
Skadestånden bör ligga pä en sådan nivä att det aldrig ter sig fördelaktigt att
kalkylera med möjligheten att angripa någon annans företagshemlighet.

De
omständigheter som är av belydelse vid bestämmande av skadeståndet hänför sig
dels till parterna, dels till arten och graden av angreppet på företagshemlighelen.

Om
den skadelidande näringsidkaren allmänt sett befinner sig i underläge gentemot
den som obehörigen utnyttjar företagshemlighelen, är detta en omständighet som
bör beaktas vid bestämmandet av skadeståndet. Det kan t.ex. vara fråga om ett
störte företag som har utnyttjat en företagshemlighet hos ett litet företag
med små ekonomiska resurser och för vilket företagshemligheten är av avgörande
betydelse för konkurtenssituationen. Det kan i sädana fall vara vanskligt att
bedöma den skadelidandes uteblivna vinst. Skadeståndet bör då kunna påverkas
av andra faktorer säsom skadevållarens vinst. Oftast torde del vara lättare att
utreda skadevållarens vinst än att beräkna det skadehdande företagets
uteblivna vinst. Och skulle det inte vara möjligt att visa omfattningen av skadevållarens
vinst

kan
det finnas anledning att beakta den omsättning som denne har haft

49

4
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 155

t.ex. vid
försäljning av en produkt som har anknytning till den aktuella Prop. 1987/88:155
företagshemligheten.

I vissa fall kan skadeståndet behöva bestämmas utan några
mera direkta hållpunkter för bedömningen. Som exempel kan nämnas det fallet att
en konkurtent genom företagsspioneri får veta att en näringsidkare förhandlar
om samgående med ett tredje företag samt avslöjar detta förhållande till
nackdel för näringsidkaren. All göra kalkyler över eventuellt utebliven vinst
eller liknande är i ett sädant fall antagligen inte möjligt. Skadeståndet fär i
stället bestämmas med beaktande av den skadelidandes intresse generellt sett av
att uppgiften inte blir allmänt känd.

Uppsåtiiga eller grovt oaktsamma angrepp pä en
företagshemlighet bör givetvis föranleda högre skadeståndsbelopp än gärningar
vilka framstår som mindre allvarliga. När del är fråga om ett utnyttjande av en
företagshemlighet kan även gärningens varaktighet böra beaktas.

10 §

Talan om skadestånd enligt denna lag fär avse skada endast
under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under lid dessförinnan
är rätten till talan förlorad.

(Jfr 9 § i utredningens förslag) Paragrafen rör
preskription av skadeståndsanspråk. Den har utformats efter mönster av 58 §
tredje stycket patentiagen (1967:837).

1 motsats till vad som år vanligt när det gäller
skadeståndsrättsliga preskriptionsbestämmelser räknas preskriptionen här inte
från en viss tidpunkt och framåt i tiden. Det avgörande enligt förevarande
paragraf är i stället liden för talans väckande, och preskriptionen räknas från
den tidpunkten fem år bakåt i tiden.

Bestämmelsen är inte tvingande och kan således sättas ur
kraft genom avtal.

Vitesförbud

11 §

Den som har angripit en företagshemlighet i strid mot
denna lag kan av

domstol vid vite förbjudas atl utnyttja eller röja
företagshemligheten.

Talan enligt första stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal
för brott som avses i 2 eller 3 §.

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om
vitesförbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till
straff för en gärning som omfattas av förbudet.

(Jfr 10 och 12 §§ i utredningens förslag)

Denna paragraf reglerar möjlighetema att förbjuda den som
har angripit en företagshemlighet alt efter angreppet ulnytlja eller röja
hemligheten. 1 den allmänna motiveringen har frågan behandlats i avsnitt 2.8.

50

Första stycket Prop. 1987/88:155

Vid
sådana angrepp pä en förelagshemlighet som är straffbara eller som grundar rätt
till skadestånd kan domstolen - dvs. allmän domstol eller arbetsdomstolen —
meddela förbud för angriparen att utnyttja eller röja hemligheten. Ett förbud
förutsätter att såväl de subjektiva som de objektiva rekvisiten i någon av
straff- eller skadeslåndsbestämmelserna är uppfyllda.

När
det gäller utformningen av vitesförbudet gäller vad som föreskrivs i lagen
(1985:206) om viten, vilket bl. a. innebär att vitet kan utformas som ett
löpande vite.

Skadeståndsansvar
för angrepp pä en företagshemlighet enligt 5 eller 7 § kan drabba en juridisk
person. 1 sådana fall är det möjligt att rikta ett förbudsföreläggande mot den
juridiska personen. Ett sådant föreläggande kan också riktas mol den fysiska
person som har genomfört angreppet.

Andra
stycket

Talan
om vitesförbud enligt första'stycket handläggs som tvistemål. Genom kumulationsregeln
i andra meningen är det emellertid möjligt för den som har utsatts för det
rättsstridiga angreppet att föra denna talan även i ett brottmål om ansvar
enligt 2 eller 3 § för detta angrepp.

Tredje
stycket

Talan
om utdömande av vite skall enligt 8 § lagen om viten handläggas som brottmål.
Genom kumulationsregeln i detta stycke är det möjligt att i detta mål handlägga
ett yrkande om nytt vitesförbud, som annars handläggs som tvistemål.

Fjärde
stycket

Syftet
med denna bestämmelse är att undanröja att dubbla sanktioner följer på en och
samma gärning.

Bestämmelsen
får betydelse i fall dä nägon har förbjudits vid vite att utnyttja eller röja
en företagshemlighet som har angripits genom företagsspioneri. Ett utnyttjande
eller röjande skulle då kunna medföra straffansvar enligt 3 §. Genom
förevarande bestämmelse förhindras delta. Bestämmelsen innebär även att
offentlig funktionär som har meddelats etl vitesförbud inte kan bestraffas enligl
20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot tystnadsplikt.

12
§

Etl
vilesförbud kan hävas pä talan av den som har ålagts förbudet, om

ändamålet
med förbudet har förlorat sin betydelse.

(Paragrafen
saknar motsvarighet i utredningens förslag)

Denna bestämmelse fär belydelse framför allt i de fall då tvekan kan

föreligga om ändamålet med etl vitesförbud har förlorat sin belydelse. Den 51

som
har förelagts vitel kan i ell sädant läge få klariagt vad som gäller. Är

det
uppenbart att ändamålet med vitesförbudet föriorat sin betydelse, Prop.
1987/88:155 torde däremot möjligheten att fä förbudet undanröjt vara mindre
intressant. Redan av 9 § lagen (1985:206) om viten följer nämligen att elt
förelagt vite inte skall dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin
betydelse.

13§

Om den som har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar
sannolika skäl för att en företagshemlighet har angripits i strid mot denna lag
och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet
förtingar värdet av företagshemligheten, får domstolen meddela vitesförbud för
tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har förordnats.
Därvid tillämpas 15 kap. 5-8 §§ rättegångsbalken.

I fräga om överklagande av beslut enligt första stycket
samt i fräga om handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i
rättegångsbalken om talan mol beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

(Jfr 11 § i utredningens förslag)

Förutsättningarna för att meddela ett interimistiskt
förbud enligt denna paragraf är desamma som de som gäller vid beslut enligt 15
kap. rättegångsbalken. Käranden mäste således visa sannolika skäl för att ett
rättsligt angrepp föreligger. Vidare skall det finnas en risk för att
angriparen fortsätter att utnyttja eller röja hemligheten och därmed förringar
värdet av denna.

Inlösen m. m.

14 §

Har någon angripit en företagshemlighet i strid mot denna
lag, kan domstol förordna att en handling eller ett föremål, som han har i sin
besittning och som innefattar hemligheten, skall överlämnas lill den som har
utsatts för det rättsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det fär
domstolen förordna att överlämnandet skall ske mol lösen.

Kan en handling eller ett föremål som innefattar en
företagshemlighet inte utan olägenhet överlämnas enligt första stycket, fär
domstol förordna att handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras
eller utsättas för annan åtgärd som är ägnad atl förebygga missbmk. Detta
gäller dock inte om förverkande eller annan åtgärd som är ägnad att förebygga
missbruk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan enligt första eller andra stycket förs av den som
har utsatts för det rätlsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i
samband med åtal för brott som avses i 2 eller 3 §.

(Jfr 13-15 §§ i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser om överlämnande av en
handling eller ett föremål som innefattar en företagshemlighet och om vissa
säkerhetsåtgärder avseende sådan egendom. 1 den allmänna motiveringen behandlas
frågan i avsnitt 2.9.

Första stycket

1 detta stycke anges förutsättningarna för att ett förordnande
om överläm- 52

nande skall kunna
meddelas. Det krävs - liksom vid förbud enligt 11 § -, Prop. 1987/88:155 att
någon rättstridigt har angripit en företagshemlighel. Förordnandet skall innebära
att ett föremål som innefattar den hemliga informationen överlämnas till den
som har drabbats av förfarandet. Det behöver inle vara fråga om föremål eller
dokumentation som har tillgripits vid angreppet. Även t. ex. ett dokument som
en anställd själv har sammanställt på grund av obehöriga efterforskningar kan
denne förpliktas att överlämna till arbetsgivaren.

Om
det finns skäl till det fär domstolen förordna atl överlämnandet skall ske mot
lösen. Detta kan bli aktuellt om nägon exempelvis har byggt upp en prototyp och
denna skulle vara av värde för den som har utsatts för angreppet.

Andra
stycket

I
stället för att förordna om överlämnande enligt första stycket får domstolen
förordna att det föremål som innefattar företagshemligheten i stället skall
förstöras eller ändras eller atl annan åtgärd skall vidtas sä att missbruk av
hemligheten förhindras. Denna möjlighet kan framstå som praktisk i fall då den
som har utsatts för angreppet har den hemliga informationen i behäll och
således saknar behov av att få tillbaka det föremål som innefattar denna
hemlighet. Förverkandebestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken är tillämplig
även inom specialstraffrätten. Enligt den nämnda bestämmelsen kan föremål, som
på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan
befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkade. I stället för
förverkande kan domstolen enligt 36 kap. 5 § brottsbalken föreskriva om åtgärd
för att förebygga missbruk. Bestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken lar sikte pä'föremål
som typiskt sett utgör hjälpmedel till brott. 1 regel faller inte egendom som
innefattar en företagshemlighel in under denna kategori. Det kan emellertid
inte uteslutas atl så kan bli fallet. I en sådan situation bör brottsbalkens
regler enligt allmänna principer ha försteg. Delta framgår av sista meningen i
förevarande stycke.

Tredje
stycket

Såväl
talan om överlämnande enligt första stycket som talan om säkerhetsåtgärder
enligt andra stycket förs av den som har utsatts för deträttsstridi-ga
angreppet.

4.2 Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289)

21--§

Den
som olovligen bereder sig tillgäng till upptagning för automatisk data

behandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan

upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst tvä är, om

ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (1988:000) om

skydd jör företagshemligheter. Med upptagning avses härvid även uppgif

ter som är under befordran via elektroniskt.eller annat liknande hjälpmedel

för att användas för automatisk databehandling. 53

För försök
eller förberedelse lill dalaintrång döms till ansvar enligt 23 Prop.
1987/88:155 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha
varit att anse som ringa, fär dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har
sagts.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) har redovisats
varför brottet dataintrång skall vara subsidiärt inte endast till brottsbalksbrotten
utan även till brottet företagsspioneri. Subsidiärtegeln i 21 § första stycket
har kompletterats i enlighet härmed.

4.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

1 kap. 11 §

/ fråga om tystnadsplikt belräffande företagshemligheter
finns bestämmelser som är tillämpliga utöver föreskrifterna om sekretess i
denna lag .

Bestämmelsen är ny. Den saknar motsvarighet i utredningens
förslag. Tidigare 1 kap. 11 § betecknas fortsättningsvis I kap. 12 § (se nedan).

Bestämmelserna i lagen om skydd för företagshemligheter
gäller inte bara inom det privata näringslivet. De kan ocksä äga tillämpning
inom den offentliga sektorn. Den nya bestämmelsen innehåller en erinran om
detta.

Föreligger sekretess hos en myndighet för en uppgift som
enligt lagen om skydd för företagshemligheler även utgör en företagshemlighet,
skall alltså den nya lagens bestämmelser om exempelvis skadestånd tillämpas om
en offentlig funktionär utnyttjar eller röjer uppgiften (jfr avsnitt 2.10). Här
skall anmärkas att en uppgift hos en myndighet kan utgöra en företagshemlighel
endast så länge som sekretess gäller för uppgiften.

1 kap. 12 §

/ brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som
bryter mot förbud enligt denna lag att röja eller utnyttja uppgift och för den
som bryter mol förbehåll som har uppställts med slöd av lagen vid utlämnande av
uppgift .

Ansvar enligl 20 kap. 3 § brottsbalken skall dock inte
följa ifall någon, vars anställning hos en myndighet har upphört, röjer eller
utnyttjar uppgifter i strid mot 6 kap. 1 § .

Första stycket motsvarar tidigare 1 kap. 11 §. Andra
stycket är nytt och saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Andra slyckel

Bestämmelsens syfte är atl uppnå en begränsad samordning
mellan den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter och
sekretesslagen.

För alt uppnå jämförbara förhållanden avskaffas
straffansvaret för of

fentliga funktionärer i de fall det är fråga om en tystnadsplikt enligt 6 kap.

I § sekretesslagen och den offentlige funktionärens anställning eller upp

drag upphört. Däremot kan skadeståndsansvar inträda enligt 6 § andra

stycket i den nya lagen om skydd för förelagshemligheter. 54

6 kap. I § Prop. 1987/88:155

Sekretess
gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller
driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse
gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under motsvarande fömtsättning
gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden
hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet
och vari del allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande
eller bedriver revision. Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan
revision gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslul av myndigheten.

Har
uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket, lämnats till annan
myndighet, gäller sekretessen ocksä där. Sekretessen gäller dock inle, om
uppgiften ingår i beslul av den mottagande myndigheten.

I
fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Ändringen
innebär att fjärde stycket upphävs. Frågan om offentligan-ställdas ansvar efter
anställningens upphörande för uppgifter vilka är sekrelessbelagda enligt
förevarande paragraf regleras i I kap. 12 § andra stycket sekretesslagen.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag
om skydd för företagshemligheter,

2.
lag om ändring i datalagen
(1973:289),

3.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

55

Lagrådet Prop. 1987/88:155

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-03-21

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Nordlund, regeringsrådet Bouvin, justitierädet Lind.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988 har regeringen på hemslällan
av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag
om skydd för företagshemligheter,

2.
lag om ändring i datalagen
(1973:289),

3.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil Kallner.

Förslagen
föranleder följande yltrande av lagrådet:

Lagen
om skydd för företagshemligheter

2 §

I
specialmotiveringen görs vissa uttalanden om när ett brott skall anses vara
grovt. Särskilt mot bakgrund av att straffmaximum för grovt brott är så högt
som fängelse i sex år, bör i lagtexten ges anvisningar om när etl brott är att
anse som grovt. Som sädana försvårande omständigheter synes i så fall, efter
mönster av vad som gäller vid stöld-, bedrägeri- och förskingringsbrott, böra
särskilt anges, att gärningen varil av särskilt farlig art, avsett betydande
värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Vid prövningen av om ett
företagsspioneri är grovt bör det kunna fä betydelse, om själva det olovliga
förfarandet innefattat én gärning, som skulle ha varit straffbar enligt andra
straffbestämmelser. Skulle i ett sädant fall en bedömning uteslutande enligt
tillämpliga andra straffbestämmelser innebära, att det olovliga förfarandet
endast innefattar bötesbrotl, kan det dock inte på grund därav bli fräga om att
bedöma företagsspioneriet som grovt. Etl .exempel pä en sådan situation är att gämingsmannen
gjorde sig skyldig till olaga inträng (4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken) i
samband med att han på näringsidkarens kontor beredde sig tillgäng till dennes
företagshemligheter. Lagrådet föreslår att första stycket ges följande
lydelse: "Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighel
skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst tvä är eller,
om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande humvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas om gämingen varit av särskilt farlig
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada."

Avsikten
är enligt vad som uttalas i avsnitt 2.3 i remissen och i special

motiveringen att bestämmelsen om företagsspioneri i princip skall tilläm

pas före andra straffbestämmelser i brottsbalken. Andra stycket kan sägas 56

indirekt
ge uttryck åt den principen. Dessutom framgår av stycket att Prop. 1987/88:155 brottsbalken
skall tillämpas i stället för 2 § för den händelse gämingen i brottsbalken är
belagd med strängare straff Stycket ger alltså vid handen atl det aldrig blir
aktuellt att för en viss gärning tillämpa bäde bestämmelsen om
företagsspioneri och någon annan straffbestämmelse. Hänvisningen i
specialmotiveringen till "de allmänna konkurtensreglerna inom straffrätten"
synes mot den bakgrunden sakna betydelse vid tillämpningen.

3 §

Den
föreslagna paragrafen innehäller en straffbestämmelse för fall där någon
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som avslöjats genom ett företagsspioneri.
Straffansvaret avser inte bara den som direkt har tagit emot en hemlighet från
den som gjort sig skyldig till företagsspioneriet utan även den som i senare
led utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med vetskap om atl denna är
åtkommen genom elt företagsspioneri. Bestämmelsen som den är utformad täcker
emellertid inte exempelvis följande fall. En person kommer över en prototyp som
utgör en förelagshemlighet genom företagsspioneri. En konkurtent köper
prototypen väl medveten om det sätt säljaren kommit över den på. Köparens
avsikt är inte att utnyttja eller röja hemligheten utan avsikten är att hindra
eller försena ägaren av prototypen att komma fram med sin produkt. Det torde
ligga i linje med den föreslagna lagens syfte att även ett sådant fall bör
omfattas av straffbestämmelsen i 3 §. Om bestämmelsen utformas med beaktande härav
skall ur lagtexten utgå den angivna förutsättningen för straffbarhet att
anskaffandet sker i syfte att obehörigen utnyttja eller röja hemligheten. Lagrådet
föreslär alt 3 § första stycket fär följande lydelse: "Den som anskaffar
en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten
eller nägon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri
skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet till böter eller
fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra
år."

4 §

De
föreslagna straffbestämmelserna om företagsspioneri (2 §) och olovlig befattning
med företagshemlighet (3 §) blir enligt förslaget tillämpliga även när
arbetstagare begår sådana brott gentemot sin arbetsgivare. I dessa fall
inträder ocksä skadeslåndsskyldighet för arbetstagaren enligt 4 §. I specialmotiveringen
till 4 § har uttalats att i den mån en viss skadeståndsrättslig fråga har
lämnats oreglerad i lagen så träder skadeståndslagens regler in som ett
komplement, främsl skadeståndslagens regler om jämkning. Av specialmotiveringen
till 6 § framgår att 4 kap. I § skadeståndslagen inte gäller vid tillämpningen
av 6 § första stycket.

Av
dessa uttalanden måste man dra den slutsatsen att avsikten är att det

inte skall finnas något utrymme för att tillämpa 4 kap. 1 § skadeståndsla

gen, när det är fråga om att bestämma arbetslagarens skadeståndsansvar

enligt 4 eller 6 § i den nu föreslagna lagen. Även om ett företagsspioneri 57

skulle ha ett sådant
samband med arbetstagarens tjänst eller arbetsuppgif- Prop. 1987/88:155 ter
alt brottet fär anses ha blivit begånget i tjänsten, är det uteslutet aft jämka
skadeståndet med stöd av 4 kap. I § skadeståndslagen.

När
det i andra sammanhang är fråga om att ålägga en arbetstagare
skadeståndsskyldighet för skada som han vållal i tjänsten ger 4 kap. 1 § skadeståndslagen
utrymme för att åstadkomma den jämkning av skadeståndet som i det särskilda
fallet framstår som befogad. Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen läggs knappast till gmnd för jämkning i sädana fall, eftersom
man kan komma till rimligt resultat med hjälp av 4 kap. I § (se prop. 1975:12 s.
179). Med den konstmktion lagförslaget nu har fått kan det emellertid bli
anledning att tillämpa 6 kap. 2 § skadeståndslagen, när arbetstagare åläggs att
utge skadestånd enligt 4 eller 6§.

Är
del fråga om skadestånd på grund av uppsåtiigl brott torde det endasl mera
undantagsvis bli aktuellt att jämka skadeståndet (jfr NJA 1983 s. 379 och 1986 s.
193). Vid den bedömning som i sädana sammanhang måste göras fär hänsyn ocksä
tas till det förhållandet aU arbetstagaren genom sin mol arbetsgivaren riktade
brottsliga handling pä eft utomordentligt allvarligt sätt brutit mot sin
förpliktelse enligl anställningsavtalet att visa lojalitet mot arbetsgivaren
(jfr prop. 1972:5 s. 557 ff samt prop. 1975:12 s. 137 och 178). Det kan
tilläggas att det i de nu aktuella fallen rimligen inte kan finnas utrymme för
att i kollektivavlalsreglerade förhållanden tillämpa skadeståndsreglerna i
medbestämmandelagen. Även om arbetstagaren genom sitt brottsliga handlande
skulle ha bmtit mot någon tyst eller uttrycklig bestämmelse i kollektivavtalet,
fär det anses att de föreslagna reglerna om skadestånd på grund av brott skall
ges företräde framför skadeståndsbestämmelserna i medbestämmandelagen (jfr prop.
1975/76:105 Bil. 1 s. 508 ö).

Enligl
paragrafen skall den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befaftning
med företagshemlighet ersätta bl.a. den förmögenhetsskada som uppkommer genom atl
han obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten. Ordalydelsen ger intrycket
alt, om gärningsmannen inte själv utnyttjar men röjer hemligheten, han svarar
endast för den skada som uppkommer av själva röjandet men inte av alt den som
på detta sätt fält tillgång till hemligheten utnyttjar den eller i sin tur
röjer den. Denna mottagare av företagshemlighelen kan vara antingen ondtroende
eller godtroende. Endasl i det första fallet blir mottagaren själv skadeständsskyldig
enligl paragrafen. Den ursprunglige gärningsmannen bör dock bli skadeståndsskyldig
i båda fallen, oavsett i vilket led förmögenhetsskadan uppkommer. I fallet med
den ondtroendé mottagaren är det tvä som skall ersätta samma skada. De blir dä
enligt 6 kap. 3 § skadeståndslagen solidariskt ansvariga för skadeståndet.

Om
avsikten är att paragrafen skall kunna få denna vidare tillämpning, kommer det
tydligare till uttryck med förslagsvis följande lydelse: "Den som gör sig
skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som uppkommer
genom brottet eller genom atl företagshemligheten utnyttjas obehörigen eller
röjs."

. ■ 58

5 § Prop. 1987/88:155

Paragrafen
föreskriver skadeståndsskyldighel för en part i en affärsförbindelse som obehörigen
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos den andra parten som han i
förtroende fått del av i samband med affärsförbindelsen. För
skadeståndsskyldighet krävs att skadan vållats uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Meningen synes vara att skadeständsskyldigheten skall drabba parten även om det
är en anställd hos honom som missbmkat förtroendet. Med hänsyn särskilt till de
i paragrafen angivna subjektiva rekvisiten behöver detta klargöras, vilket
lämpligen kan ske genom etl tillägg till den föreslagna lagtexten, exempelvis
av följande lydelse: "Arbetsgivare svarar för en skada som på angivet
sätt vållats av arbetstagare." Det är att märka, att bestämmelsen i 3 kap.
1 § skadeståndslagen om arbetsgivares ansvar för förmögenhetsskada som
arbetstagare vållat i tjänsten inte blir tillämplig i detta fall.

6
§

Förslaget
innebär att om anställda missbmkar företagshemligheter pä annal sätt än som
avses i 2 eller 3 § sä inträder endast skadeståndsansvar. Missbmkel skiljer sig
från sädana brottsliga gärningar som avses i 2 och 3 §§ genom att den anställde
inle på något otillåtet sätt fått tillgäng till företagshemligheten. Det
innefattar dock ett åsidosättande av arbetslagarens skyldighet på grund av
anställningen alt visa lojalitet mot sin arbetsgivare. Handlandet framstår
därför snarare som ett kontraktsbrott än som en straffvärd gärning.

Lagrådet
ansluter sig till vad som anförts i remissen om att man bör undvika att
upprätthålla respekten för träffade avtal genom straffpåföljder. Vid
bedömningen av om man kan undvika att kriminalisera anställdas missbmk av
företagshemligheter är emellertid av betydelse om effektiva sanktioner av annat
slag står till buds.

Den
som under anställningen för utomstående röjer en företagshemlighet av nägon
betydelse torde oftast därmed ha försatt sig i ett läge där arbetsgivaren inte
längre kan ha nägot som helst förtroende för honom. Situationen påminner frän
den synpunkten i realiteten ganska mycket om den som föreligger när en
arbetstagare har begått brott mol arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har i sin
praxis sett allvarligt pä olika former av brottslig-hel som arbetstagare gjort
sig skyldig till i tjänsten. Ofta har i dessa fall arbetsgivaren ansetts ha saklig
grund för uppsägning och inte sällan ocksä för avskedande. Man kan räkna med
att arbetsdomstolen i allmänhet kommer att bedöma saken på ett ganska likartat
sätt, när arbetstagare gör sig skyldig till missbruk av företagshemlighet av någon
betydelse. Den påföljd som ligger i uppsägning eller renlav avskedande är alltsä
i många fall en realitet för arbetstagaren. Delta är i och för sig ägnat att
upprätthålla respekten för skyddet för företagshemligheler.

Nu
torde det emellertid inte sällan förhålla sig så atl missbruket äger mm i
anslutning till att arbetstagaren själv lämnar tjänsten. Han kanske avser

atl
starta etl eget konkurterande företag eller gå över till etl med arbetsgi-

59
våren konkurterande företag. För dessa situationer utgör risken för upp-

sågning eller avskedande
inte nägon avhällande faktor. Detsamma gäller Prop. 1987/88:155 för den
situation som avses i 6 § andra stycket, nämligen då det är fråga om ett
otillbörligt förfarande efter det att anställningen har upphört. Särskilt i de
nu berörda fallen är det av central betydelse att skadestånd kan utkrävas av
den enskilde arbetslagaren.

När
del gäller skadeståndssanktionen innebär förslaget att arbetslagaren blir skyldig
att ersätta även sådan ekonomisk skada som består i ren förmögenhetsskada.
Vidare kan enligl 9 § även ideellt skadestånd dömas ut. Detta innebär att del
finns goda möjligheter att bestämma skadeståndet så att det motsvarar den
reella förlust företagaren lidit genom angreppet på hans företagshemlighet.

Specialmotiveringen
till 6 § innehåller uttalanden som innebär dels att 4 kap. I § skadeståndslagen
inte gäller vid tillämpningen av 6 § första stycket dels att inte lagförslagets
utan medbestämmandelagens skadeståndsbestämmelser tillämpas i fall dä
angreppet mot företagshemlighelen innefattar brott mot en bestämmelse i ett
kollektivavtal om företagshemligheter. I anledning härav vill lagrådet
framhålla följande.

Under
förarbetena till medbestämmandelagen uppmärksammades frägan om samspelet
mellan skadeståndslagen och skadeståndsreglerna i medbestämmandelagen (prop.
1975/76:105 Bil. 1 s. 297-299, 514 och 539 se även Bergqvist — Lunning,
Medbestämmandelagen s. 460 ff). Lagrådet uttalade då atl avsiklen syntes vara
alt gmnderna för 4 kap. I § skadeståndslagen skulle iakttas i stor
utsträckning i fräga om sådana kollektivavtalsbrott av enskilda arbetstagare
som likaväl kunde förekomma utanför kollektivavtalsförhällanden. Av de nyss
återgivna motivuttalandena till 6 § i lagförslaget torde följa att det inom
ramen för tillämpningen av kollek-tivavtalsbeslämmelser om företagshemligheter
eller om skyldighet för anställda alt iaktta lystnadsplikt i fräga om
företagshemligheter inte finns utrymme för att tillämpa grunderna för 4 kap. I
§ skadeståndslagen. Detta är ocksä följdriktigt mot bakgmnd av att
lagförslagels innebörd beträffande icke kollektivavlalsreglerade förhållanden
är att regeln i 6 § första stycket träder i slället för 4 kap. 1 §
skadeståndslagen.

Av
det anförda framgår att de i 6 § första stycket intagna skadeståndsreglerna
innefattar en strängare sanktion gentemot anställda än vad som annars är
vanligt när del gäller arbetstagares skadeståndsskyldighel för fel eller
försummelse i tjänsten. Del ligger därför också närmast till hands att
tillämpningen av jämkningsbestämmelserna i 6 kap. 2 § skadeståndslagen och - i
kollektivavtalssammanhang — 60 § medbestämmandelagen blir i viss mån
restriktiv. Mot den bakgmnden fär sanktionerna i form av skadestånd och
uppsägning eller avskedande anses vara tillräckliga när del gäller att stävja
anställdas missbruk av företagshemligheter.

I
specialmotiveringen till 6 § första stycket uttalas att om en näringsidka

re anförtror en arbetstagare en hemlighet, som inte angår tjänsten och som

arbetstagaren inte heller behöver ha vetskap om för att fullgöra sin arbets

uppgift, sä omfattas informationen inte av det speciella lojalitetsförhållan

det enligt anställningen. Den begränsning av arbetstagarens ansvar som

därigenom antyds har inte någon anknytning i lagtexten. Uttalandet är

vidare oförenligt med vad som allmänt mäste anses gälla i fräga om en 60

arbetstagares skyldighet atl
visa lojalitet mot sin arbetsgivare. Det följer Prop. 1987/88:155 nämligen
av anställningsavtalet atl arbetstagaren är skyldig atl iaktta tystnadsplikt i
fråga om arbetsgivarens företagshemligheter helt oberoende av om dessa har nägon
anknytning till arbetslagarens egna arbetsuppgifter.

I
specialmotiveringen till 6 § andra stycket anges som en huvudregel att en
arbetstagare, som slutat sin anställning, är löst frän sin lojalitetsplikt och
därför har rätt att utnyttja den erfarenhet, yrkesskicklighet och kunnighet
som han förvärvat under sin anställning. 1 den män det är fråga om personlig
skicklighet, personliga kunskaper och personlig erfarenhet utan närmare
anknytning till nägot som kan sägas vara säreget eller specifikt för det
företag där arbetstagaren tidigare var anställd, faller sädant utanför det i
lagförslaget använda begreppet företagshemlighel. Arbetstagaren är därför
oförhindrad atl använda sig därav när han slutat sin tjänst.

1
vissa fall kan kunnandet ha sådan särskild anknytning till den tidigare
arbetsgivaren att kunnandet måste räknas som en företagshemlighet. Lagförslaget
bygger för dessa fall på den principen att arbetstagaren är fri att efter
anställningens upphörande utnyttja detta kunnande, om inte synnerliga skäl talar
mot det. Av de exempel som ges i specialmotiveringen synes man kunna dra den
slutsatsen att vad som bör förhindras är alt en fömtva-rande anställd utnyttjar
företagsspecifikt kunnande på ett sätl som framstår som otillbörligt. Etl
exempel pä det är det i specialmotiveringen angivna fallet att nägon tar
anställning just i syfte att komma över hemlig information för att senare kunna
använda den i egen verksamhet eller i annans tjänst. Skulle en fömtvarande
arbetstagare använda sig av tekniska förebilder, ritningar, tekniska
beskrivningar eller annan dokumentation som härtör frän den tidigare
arbetsgivaren och avser dennes förelagshemligheter, mäste det i princip anses
som otillbörligt och föranleda skadeståndsansvar.

Lagrådet
föreslår alt 6 § andra stycket ges följande lydelse:

"Har
förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört, tillämpas bestämmelserna i
första stycket endast om förfarandet var otillbörligt."

Vid
bedömande av vad som kan anses otillbörligt blir av betydelse främst vad som är
den rådande uppfattningen på arbetsmarknaden. Den kan ha kommil till ullryck i
tongivande kollektivavtal på området.

7 §

I
specialmötiveringen behandlas bl. a. det fall då en konkurrent är i god tro när
han förvärvar en på elt obehörigt sätl spridd hemlighet och först efter förvärvet
blir medveten om angreppet. Föredragande statsrådet anser att det utnyttjande
eller röjande som sker efter det att vederbörande har insett eller bort inse
det verkliga förhållandet inte bör föranleda skadeståndsansvar. Enligt
lagrådets mening bör delta i tydlighetens intresse komma lill uttryck i
lagtexten. Lagrådet föreslår alt paragrafen avslutas med följande mening:
"Delta gäller dock inte den som var i god tro när han fick del av hemligheten."

61

11
§ Prop. ,1987/88:155

Av
uttalanden i specialmötiveringen till första stycket framgår atl arbetsdomstolen
kan komma att meddela vilesförbud. Fömtsältningen för det är alt det är fråga
om en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare som skall handläggas enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Enligl
tredje stycket kan i samband med talan om utdömande av vite även föras talan om
nytt vitesförbud. Denna senare talan kan likaväl som den ursprungliga talan
vara att hänföra till en arbetstvisl som skall handläggas enligl lagen om
rättegången i arbetstvister. Det fmns då inte något utrymme för att tillämpa
reglerna om handläggning av brottmål, jfr uttalandet i specialmotiveringen
till tredje stycket.

Det
är inte förenligt med arbetstvisllagen att en fräga om vitesförbud först
handläggs vid arbetsdomstolen och därefter, då frägan kommer upp på nytt, vid
allmän domstol i den för brottmål föreskrivna ordningen.

När
det är fräga om en arbetstvisl måste därför anses att det följer av arbetstvisllagen
att talan om utdömande av vite skall handläggas som en arbetstvisl liksom även
talan om nytt vitesförbud. Talan handläggs i detta fall följaktligen inte
enligt 8 § lagen (1985:206) om viten. Det kan tilläggas att den angivna
ordningen synes väl förenlig med grunderna för regeln i 7 § punkten 3
viteslagen enligt vilken allmän domstol skall pröva frågan om vitets utdömande
ifall allmän domstol har förelagt vitet (se NJA II 1985 s.
121).

Lagrådet
förordar, att 11 § tredje stycket första meningen ges följande lydelse:
"Frågor om utdömande av vite prövas av domstol som avses i första stycket
på ansökan av den som begärde vitesförbudet."

övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

62

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:155

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1988

Närvarande:
statsrådet Feldl, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Peterson,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson,
Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande:
statsrädet Leijon

Proposition om skydd för företagshemligheter 1 Anmälan av
lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslul om lagrådsremiss fatlat vid
regeringssammanträde den 25 februari 1988) över förslag till

1. lag
om skydd för företagshemligheter,

2.
lag om ändring i datalagen
(1973:289),

3.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om skydd för företagshemligheter

Jag
kan biträda de flesta av lagrådets ändringsförslag, även om jag pä några
punkter förordar en delvis annorlunda formulering av lagtexten.

Härutöver
bör ett par ändringar av redaktionell art göras i lagtexten.

1
det följande uppehåller jag mig endast vid de delar av lagrådels yttrande där
jag har en annan uppfattning i sak än lagrådet.

5§

Som
lagrådet har anfört bör skadeslåndsskyldighet enligt förevarande paragraf
drabba den som är part i en affärsförbindelse även om det är en anställd hos
denne som har missbrukat förtroendet. Till skillnad från lagrådet anscrjag
emellertid inte alt det behövs någon särskild bestämmelse om detta.

I
kontraktsförhållanden föreligger redan enligt allmänna bestämmelser ett
vidsträckt skadeståndsansvar för principalen (jfr i. ex. prop. 1972:5 s. 483).
Förevarande bestämmelse bygger på att det föreligger ett kontraktsförhållande
mellan parterna såvitt gäller utlämnandet och mottagandet av företagshemlighelen.

I
lagstiftning om förhållandet mellan parter som stär i avtalsförhållande

till varandra bmkar parternas skadeståndsansvar för handlande av anställ

da inte anges särskill i lagtexten. En avvikande lagstiftningsteknik i detta

fall skulle därför kunna ge upphov till missförstånd. 63

7§ Prop. 1987/88:155

Jag
delar lagrådets uppfattning alt en bestämmelse bör tas in i lagen om betydelsen
av atl nägon i god tro har fått del av en företagshemlighel. Enligt min mening
bör bestämmelsen ha den innebörden att det inte skall anses obehörigt att någon
utnyttjar eller röjer en förelagshemlighet som han eller någon före honom har
fält del av i god tro.

Övriga lagförslag

Vissa
redaktionella ändringar bör göras i de nya bestämmelserna i 1 kap. 11 § samt 12
§ andra stycket sekretesslagen.

2 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade
lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

64

Sammanfattning
av utredningens betänkande ow'\ '

XJ II aga
I

Del svenska ekonomiska systemet kan beskrivas som en
biandekonomi, där marknadsmekanismerna tillåts dominera men balanseras av
offentlig reglering och en tung offentlig sektor. Marknadsekonomins teoretiska
mål fri konkurrens mellan förelagen är i praktiken modifierat lill en
fungerande ellereffektiv konkurrens. Denna konkurrens upprätthålls genom
ekonomisk politik och marknadsrållslig lagstiftning. Reglerna i konkurrenslagen
är riktade mol åtgärder som i onödan begränsar konkurrensen. Dessa regler ger
näringsfrihetsombudsmannen möjlighet all agera vid t. ex. karteller, prissamverkan
eller företagssammanslagningar. Genom annan lagstiftning förhindras
otillbörliga konkurrensmeloder. Här kan nämnas reglerna mot otillbörlig
marknadsföring i marknadsföringslagen och bestämmelserna mol mulor och beslickning
i brottsbalken.

Till de otillbörliga konkurrensmetoderna hör också
illojala angrepp på andra näringsidkares företagshemligheler. Regler som
straffbelägger användande eller röjande av andras yrkeshemligheter och
tekniska förebilder finns i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens, IKL. Dessa bestämmelser härslammar ursprungligen från 1919 och är
på många vis föråldrade. Ell förslag lill en ny lag om otillbörlig konkurrens
från år 1966 innefattade även nya bestämmelser om företagshemligheter, men blev
i den delen aldrig genomfört. Utredningen om skydd för företagshemligheler, som
tillsattes 1979, redovisar i detta belänkande sitt förslag lill nya regler,
avsedda all ingå i en särskild lag om skydd för företagshemligheter.

Företagshemlighet (1 §)

Utredningen inleder sill lagförslag med en definition på
lagens skyddsobjekl, företagshemlighel. Med förelagshemlighet avses kunskap i
en näringsidkares rörelse, som näringsidkaren håller hemlig, och vars röjande
är ägnat att medföra skada för näringsidkaren.

Kunskapen kan vara av många olika slag. Den kan vara
teknisk, t. ex. rura en tillverkningsmetod. Den kan vara kommersiell, 1. ex.
avse vinslkalkyler eller kundlislor. Men kunskapen kan också vara av adminislraliv
karaktär, t. ex. etl löneulbetalningssystem. Del kan dessutom röra sig om
kunskap som innehåller komponenter från flera olika områden, systemkunnande.
Kunskapen kan komma till uttryck i skrift eller i en prototyp. Den kan vara
lagrad i ett datorminne eller ulgöra ren minneskunskap.

För all åtnjuta skydd måste kunskapen vara hemlig. Den får
inte vara

5 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 155

65

allmänl
känd eller känd bland fackmän på del område del gäller, Prop. 1987/88: 155
Näringsidkaren måsle också hålla den hemlig. Della innebär i princip all Bilaga
1 kunskapen måsle förbehållas en sluten krets. Näringsidkaren måste på något säll
visa sin avsikt atl skydda kunskapen. Han kan vidta säkerhetsåtgärder av olika
slag för alt skydda den, t. ex. förhindra obehörigt inträde i etl laboratorium
eller låta de anställda som fått del av kunskapen skriva på
tystnadsförbindelser. Ofta följer dock redan av de yttre omständigheterna atl
näringsidkaren önskar hemlighålla viss kunskap.

Enligt förslaget ges inle skydd ål all kunskap som hålls
hemlig, utan enbart åt sådan som har etl värde. Näringsidkaren skall inle kunna
skaffa sig skydd för allmänl känd kunskap, som ingen är beredd all betala för,
genom atl hålla den hemlig. I den föreslagna lagtexten har kravet på all
kunskapen skall ha marknadsvärde uttryckts på elt annal säll: röjandet av
hemligheten skall vara ägnat all medföra skada för näringsidkaren.

Ibland har en näringsidkare A hand om kunskap för en annan
näringsidkares B räkning. Det kan t. ex. sammanhänga med alt A är en teknisk
konsult som har åtagit sig all lösa vissa problem ål B. Det framgår av den
föreslagna lagtexten all del i elt sådant fall räcker atl etl röjande är ägnat atl
medföra skada för den näringsidkare som har anförtrott den andre hemligheten.

Företagsspioneri (2 §)

Grova angrepp på en näringsidkares företagshemligheter är
ofta straffbara redan enligl gällande bestämmelser i brottsbalken eller i
datalagen. Den som olovligen tar sig in i en fabrik eller på etl kontor och
bereder sig tillgång till en näringsidkares företagshemligheler kan göra sig
skyldig lill t. ex. stöld, olaga intrång eller olovlig avlyssning. Den som olovligen
bereder sig tillgång till en ADB-upplagning, kan dömas för dataintrång.

Trots all således många tänkbara förfaranden år
straffbelagda redan nu. föreslår utredningen en särskild straffbestämmelse mol
företagsspioneri. Utredningen finner det angeläget atl läcka in alla slraffvärda
förfaranden. Dessutom är del viktigt atl rikta uppmärksamheten mot grova
angrepp på företagshemligheler och stämpla dem som särskilt stralfviirda.

Följande är enligt utredningens förslag straffbart som
företagsspioneri:

□ intrång eller tillgrepp,

□ avlyssning, avläsning, avbildning,
kopiering eller undersökning, ö vilseledande eller erbjudande om otillbörliga
förmåner eller

□ annan handling av liknande slag,

varigenom gärningsmannen obehörigen bereder sig tillgång till
en företagshemlighet.

För alt brottet skall vara fullbordat krävs alt gärningsmannen
utnyttjar eller röjer hemligheten. Straffet för förelagsspioneri har satts till
böter eller fängelse i högst två år. Åven försök eller förberedelse till
brottet skall kunna bestraffas.

Några exempel på fall där företagsspioneri skulle föreligga
enligt utredningens förslag:

En anställd lar sig in i en verkstad dit han inte har tillträde
och stjiil en

66

prototyp lill en båtmotor, som han sedan överlämnar lill
en konkurrent. Prop. 1987/88: 155 En utomstående person läser på en egen
skärm av kommersiell informa- Bilaga 1

tion som
passerar elt förelags dator ("datorn läcker"). Han använder sedan

informationen i egen rörelse och vinner därigenom
konkurrensfördelar. En konkurrent lurar lill sig uppgifter om en vara under
förespegling att han

tänker
köpa den. Han sätter sedan i gång tillverkning av motsvarande

produkt.

Missbruk av företagshemlighet (3-6 §§)

Företagsspioneri innebär enligt 2 § i utredningens förslag
ett angrepp på en förelagshemlighet från en utomstående persons sida. En annan
typ av angrepp år når någon har anförtrotts en företagshemlighet och sedan
utnyttjar eller röjer denna på etl sätt som avviker från vad som var avsett.
Ett sådant fört roendemissbruk har utredningen kallat missbruk av företagshemlighel.

Missbruk av företagshemlighet år enligt utredningens
mening i allmänhet inle lika allvarligt som företagsspioneri. Ofta finns goda
möjligheter alt komma tillrätta med situationen utan atl man behöver tillgripa
alltför stränga påföljder. Utredningen anser därför att missbruk av
företagshemlighet normall inle skall behöva följas av straff. Straffpåföljd har
dock ansetts nödvändig i fall av missbruk av företagshemlighet i
affärsförbindelse. En av utredningen förelagen fältundersökning har nämligen
visat atl det i sådana relationer förekommer missbruk i en utsträckning som
inte kan tolereras. Detta gäller t. ex. vid anbudsförfaranden.

Utredningen föreslår följaktligen, att en näringsidkare
som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel, som han har fått del
av i förtroende i samband med ett anbudsförfarande, en affärsförhandling eller
annars i en affärsförbindelse, skall kunna straffas om gärningen är uppsåtlig.

Straffskalan sätts dock väsentligt lägre än för
företagsspioneri, nämligen lill böter eller fängelse i högst sex månader.
Dessutom skall åtal enligt förslaget förutsätta angivelse av målsäganden eller
skall det prövas om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Detta sammanhänger
med att frekvensen av missbruk och toleransen mol della växlar från bransch till
bransch.

Den föreslagna paragrafen om missbruk av
förelagshemligheter i affärsförbindelse (3 §) läcker handlingar som företas i
samband med förhandlingar mellan näringsidkare eller när avlal redan har
slutits om t. ex. köp, entreprenad eller licens. Dessutom skall vissa
uppdragsavtal falla under den föreslagna regeln. Det gäller då
uppdragsförhållandet är atl anse som en affärsförbindelse, t. ex. då
uppdragstagaren är en kvalificerad konsult, en advokat eller en revisor.

Den lyp av angrepp på företagshemlighet som förefaller
vanligast är att en anställd obehörigen använder eller röjer sin arbetsgivares
hemligheter. För all skapa skydd häremot föreslår utredningen atl en anställd
som i förtroenue eller annars inom ramen för sin anställning har fått del av en
företagshemlighel hos arbetsgivaren och obehörigen utnyttjar eller röjer
denna, skall ersätta arbetsgivaren dennes skada. Skadeståndsskyldighel
förutsätter atl den anställde handlar uppsåtligt eller vårdslöst (4 § första
stycket).

Den föreslagna regeln avses lagfästa en viktig
beståndsdel av den

67

anställdes
lojaliletsplikt mot arbetsgivaren. Vid brott mot lojalitetsplikten Prop.
1987/88: 155 brukar arbetsrätlsliga påföljder aktualiseras, t, ex. uppsägning
eller avsked Bilaga I från anställningen. De möjligheter till straffpåföljd
som finns enligt IKL, utnyttjas däremot sällan i praktiken. Bl. a, med hänsyn härtill
har det ansetts tillräckligt alt i den föreslagna regeln bestämma påföljden till
skadestånd,

I vissa fall, då del gäller missbruk av företagshemligheter
av anställda i höga och speciellt känsliga positioner anser utredningen dock at(
straff b()i komma i fråga. Denna synpunkt tillgodoses redan i dag och föreslås iiven
i fortsättningen kunna tillgodoses genom reglerna om trolöshet mol huvud-' man
i 10 kap, 5 § brottsbalken. Utredningen föreslär en mindre ändring i delta
lagrum, så att detta kan triiffa, förutom höga befattningshavare med
ekonomifunktion, även vissa tekniker. Ändringen berör både anstiilkla och
uppdragstagare.

Enligt IKL giiller, att de anställdas strall- oeh
skadeståndsansvar för missbruk av anförtrodda företagshemligheter - om dessa inte
bärs upp av en s, k. leknisk förebikL upphör i och med ansiiillningcn.
Utredningen ansluter sig lill huvudprincipen att handlingar som begåtts efter anstiillningens
upphörande inte skall vara ansvarsgrundantle. Genom en sådan regel underlättas
rörligheten på arbetsmarknaden. Liksom tidigare bör det tillåtas all arbetsgivare
och ansUilld avtalar om ett längre gående ansvar. Dessutom menar utredningen
att det iir befogat med ett ytterligare undantag för fall där den anställde
efter ansliillningen på ett siirskili klanderviirt siitt utnyttjar eller röjer
den förre arbetsgivarens hemligheter. I enlighet hiirmed föreslår utredningen, att
en anstiilld inte skall kunna bli skådeståiidsskyldig tor en handling som företas
efter anställningens upphörande, såvida inte atniat har överenskommits eller
den anställde har handlat sårskilt otillbcirligt mot arbetsgivaren (4 § andra
stycket).

Som framgått skall alltså enligt förslaget arbetsgivaren
och den anställde kunna överenskomma om ansvar för irissbruk av företagshemlighel
efter anställningens slut, Elt oskäligt avtal av demia typ kan jiimkas enligt
reglerna i 36 och 38 SS avtalslagen. Enligt utredningens mening ger en sädan jämkningsmöjlighet
inte tillräckligt skydd. Efter mönster i arbetsriittslig lagstiftning föreslår
utredningen diirför en bestiimmelse som innebiir att en överenskommelse om ansvar
efter anställningstidens slut endast får triiffas med slöd av kollektivavtal
som på arbetstagarsidan har slutits eller godkiints av en central
arbetstagarorganisation. En arbetsgivare skall enligt bestiini-melsen kunna
tillämpa avtalet åven på anslälld som inte iir medlem i den avialsslutande
organisationen, men sam sysselsiitts i arbete som avses med avtalet. Från
regeln om kollektivavtalsstöd undantas dock en anstiilld som har
företagsledande stiillning eller själv eller genom niirståencle iiger betydande
andel i det förelag där han iir anstiilld (5 S första-tredje stycket). Den sist
nämnda undanlagsregeln sainmanhiinger med att t. ex. verkställande direktörer
eller delägare som sjiilva arbetar i rörelsen ofta har sådana
anställningsvillkor all en reglering i kollektivavtal inte förefaller ändamålsenlig.

Vad gäller det andra fallet då en anstålid skall kunna bli
skatleståndsskyl-dig för handlande efter anställningens upphörande, krävs alltså
att den anställde har förfarit särskill otillbörligl mot arbetsgivaren. Oei kan
t. ex. vara en anstiilld som under sin anställning systematiskt har samlat
dokument.

68

som han
efter anstiillningens slut anviinder i en egen rörelse i konkurrens med Prop.
1987/88: 155

den f, d, arbetsgivaren. Bilaga 1

S, k. jämställda uppdragstagare - sådana som har en ställning
jämförbar med anställda i enlighet med 1 S andra stycket niedbeståmmandelagen,
MBL - skall enligt utredningens förslag behandlas enligl de regler som gäller
för anställda (5 S Ijiirde stycket).

I förslaget avrundas slutligen bestämmelserna om missbruk
av förelagshemlighet med en uppsamlingsbeslåmmelse om skadeståndsansvar för
förtroendemissbruk i andra fall iin som tidigare upptagils. Den skall endasl lilliimpas
då reglerna om missbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse eller i anställningsförhållande
inte är tillämpliga. Enligt den föreslagna bestiinnnelsen kan den som i
förtroende har fått del av en förelagshemlighet och obehörigen utnyttjar eller
röjer demia dömas att erlägga skadestånd om handlingen år uppsåtlig eller
vårdslös (6 S).

Den sist angivna bestämmelsen träffar missbruk av företagshemlighel
i affiirsförbindelse som inle är uppsåtligt. Vidare bör enligt utredningen förtroendeniissbruk
av okvalificerade uppdragstagare kunna omfattas av regeln. Den bör också kunna
användas vid förtroendemissbruk i hyres- och depositionsförhållanden.

Övriga angrepp på företagshemligheter

En effektiv reglering av angrepp på företagshemligheler
kräver att man ingriper även mot sådant obehörigt utnyttjande eller röjande av
företagshemligheter som beror på någon annans föregående rätlsstridiga
angrepp. Dessa "hiilerifall" beaktar utredningen dels i anslutning till
de straffbara förfarandena företagsspioneri oeh missbruk av företagshemlighel i
affärsförbindelse och dels i en sårskild uppsanilingsbestämmelse, I den
föreslagna bestänunelsen om företagsspioneri ingår sålunda en bestämmelse, all
den som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han fått del
av genom annans företagsspioneri, skall dömas lill samma straff som för företagsspit)neri
om hans gärning är uppsåtlig. En motsvarande regel mol uppsåtligt "häleri"
och med samma påföljd som huvudbrottet föreslås för inissbruk av företagshemlighel
i affärsförbindelse (2 S andra stycket och 3 S andra stycket).

"Häleri" efter skadeståndsgrundande missbruk av företagshemlighel
skall enligl utredningens mening fiiljas av skadestånd. Detta möjliggörs genom
den uppsamlingsbestiimmelse som utredningen föreslår. Enligt denna skall den
som på otillbörligt sätt bereder sig tillgång till, utnyttjar eller röjer en företagshemlighel
ersiitta uppkommen skada om handlingen är uppsåtlig eller vårdslös (7 S),

Den nu angivna uppsamlingsbestämmelsen kan också läcka
sådana

angrepp på företagshemligheter som är otillbörliga utan att förutsättningarna

för företagsspioneri är uppfyllda. Som exempel kan nämnas vissa fall av

systematisk utfrågning av anställda eller överköp av anstålida. Genom

paragrafen ges vidare möjlighet för skadeståndstalan direkt mot konkurren

ter i sårskilt otillbcirliga situationer. Utredningen understryker dock atl den

föreslagna bestiimmelsen skall användas med försiktighet. Det får inle

komma i fråga atl hindra en näringsidkare att använda kunskap bara för atl

en annan näringsidkare håller denna hemlig, n

6 Riksdagen 1987/88. 1 .saml. Nr 155

Skadestånd
(8-9 §§) ProP- 1987/88: 155

Bilaga 1 I situationer som ligger nära angrepp på
förelagshemligheter, såsom intrång i patent eller varumärke, har del visat sig,
alt beräkningen av skadestånd ofta bereder bekymmer och alt ersättningarna kan bli
oproportionerligt låga. Utredningen föreslår med hänsyn till della en särskild
paragraf om skadeståndsberäkning, som inte skall tillämpas annat än om
storleken av skadan inle kan visas. Enligl den föreslagna bestämmelsen skall
skadan i sådant fall anses uppgå till gängse vederlag vid liden för angreppet
för atl nyttja den angripna hemligheten (licensavgift). Som alternativ anvisar
den föreslagna lagtexten kostnaden vid samma lidpunkt för atl förvärva eller
utveckla hemligheten (8 §).

Vidare föreslås en regel om preskription av
skadeståndstalan. Enligt denna får talan endast avse skada under de fem senaste
åren innan talan väcktes (9 S). Motsvarande regel finns bl. a. i 58 S tredje
stycket patentlagen.

Förbud (10-12 §§)

Vilesförbud har på senare lid blivit en alltmer använd melod
i civilrättslig lagstiftning. Den har visat sig myckel effektiv. Just när det
gäller skydd för förelagshemligheter har förbudsinslrumenlet kommil alt spela
en myckel stor roll i USA. Utredningen har därför föreslagit regler om förbud.

Enligl den föreslagna bestämmelsen kan var och en, som på
grund av ett inträffat rättsstridigt angrepp på företagshemlighel kan dömas lill
straff eller skadestånd enligt den föreslagna lagen, såvitt det finnes skäligt,
förbjudas all utnyttja eller röja hemligheten. Förbudet skall vara
tidsbegränsat och förenas med vite om del inle av särskilda skäl är obehövligt.
I paragrafen anges också bestämmelser om laleräll och utdömande av vite (10 S).

Den som har visat sannolika skäl för sin talan i mål om
förbud kan utverka förbud att gälla till dess talan slutligen har avgjorts. För
sådant interimistiskt förbud krävs, atl det skäligen kan befaras atl motparten
utnyttjar eller röjer den företagshemlighel som har angripits (II S).

Den som har överträtt ett vilesförbud får inle dömas lill
straff för giirning som omfattas av förbudet (12 S).

Inlösen och säkerhetsåtgärder (13-15 §§)

Utredningen föreslår bestämmelser som gör det möjligt för
domstol alt vid angrepp på företagshemlighel efter skälighet förordna att
angriparen mot lösen skall lämna över egendom som är bärare av
företagshemligheten lill den som har drabbats av angreppet. I stället för
inlösen kan domstolen förordna om all sådan egendom skall förstöras, ändras,
eller all annan åtgärd skall vidtas med den lill förebyggande av missbruk.
Slutligen anges att sådan egendom som nu nämnts i vissa fall kan las i beslag i
enlighet med allmänna reglerom beslag i brottmål. Reglerna häri stor
utsträckning sin förebild i den nya lydelsen av 55 S upphovsrätlslagen.

70

Förhållandet
till sekretesslagen (16 §) ProP- 1987/88: 155

Bilaga 1 Enligt utredningens mening finns det ingen
möjlighet all sammanjämka de regler som gäller för en privat respektive
offentligt anställd när del gäller angrepp på förelagshemligheter.
Sekretesslagens och IKL:s regelsystem är för olikartat uppbyggda.

Utredningen föreslår därför atl bestämmelserna i den
föreslagna lagen tillämpas på offentligt anställda - och övriga
personkategorier enligt 1 kap. 6S sekretesslagen - endasl såvitt gäller
företagsspioneri. I övrigt skall sekretesslagen och bestämmelserna om brott mol
tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 S brottsbalken gälla.

Det sagda innebär alltså all de privalanslälldas
tystnadsplikt regleras i den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheler,
medan de offentliga funktionärernas tystnadsplikt regleras av sekretesslagen
och brottsbalken. De skillnader som därvid uppslår mellan olika kategorier av
anställda får enligt utredningens mening accepteras.

Ändring i datalagen

Enligl 21 S dalalagen är dataintrång subsidiärt lill brottsbalksbrotten.
Utredningen föreslår atl nämnda lagrum skall ändras så atl delsamma gäller även
i förhållande till förelagsspioneri och missbruk av företagshemlighet i
affärsförbindelse.

71

Prop.
1987/88: 155

Utredningens
lagförslag Bilaga 2

1. Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter

Härigenom föreskrivs följande.

Företagshemlighet

1 § Med företagshemlighel avses i denna lag kunskap i en
näringsidkares rörelse, som näringsidkaren håller hemlig, och vars röjande är
ägnat att medföra skada för näringsidkaren eller för annan näringsidkare som
har anförtroll honom hemligheten.

Företagsspioneri

2§ Den som obehörigen bereder sig tillgång till en företagshemlighel
genom

1.
intrång eller
tillgrepp,

2.
avlyssning,
avläsning, avbildning, kopiering eller undersökning,

3.
vilseledande
eller erbjudande om otillbörliga förmåner eller

4.
annan handling
av liknande slag som i 1-3

samt utnyttjar eller röjer hemligheten döms. där gärningen
är uppsåtlig, för förelagsspioneri till böter eller fängelse i högst två är.

Den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighel som han
har fått del av lill följd av gärning enligt första stycket döms, där gärningen
är uppsåtlig, till straff som där sägs.

Vid försök och förberedelse gäller vad som föreskrivs i 23
kap. brottsbalken.

Missbruk av företagshemlighet i affärsförbindelse

3 S Näringsidkare som obehörigen utnyttjar eller röjer en
förelagshemlighet som han i förtroende har fåll del av i samband med
anbudsförfarande, affärsförhandling eller annars i affärsförbindelse döms, där
gärningen är uppsåtlig, för missbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse lill
böter

72

eller
fängelse i högst sex månader. Prop. 1987/88: 155

Den som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel
som han Bilaga 2

har fåll
del av lill följd av gärning enligl första slyckel döms. där gärningen är

uppsåtlig,
lill straff som där sägs.

Åtal för brott som sägs i första och andra styckena får
endast väckas av

åklagare
om en målsägande anger det till åtal eller åtal finnes påkallat från

allmän
synpunkt.

Missbruk av företagshemlighet i anställningsförhållande

4 S Anställd som i förtroende eller annars inom ramen för
anställningsförhållandet har fått del av en företagshemlighel hos
arbetsgivaren och obehörigen utnyttjar eller röjer denna skall, där handlingen
är uppsåtlig eller vårdslös, ersätta arbetsgivaren dennes skada.

Vad som sägs i första stycket skall inle gälla handling
som företas efter anställningens upphörande, såvida inte annal har överenskommits
eller den anställde har handlat särskill otillbörligt mot arbetsgivaren.

5 S En överenskommelse om ansvar för anställd efter
anställningstidens slut

enligt 4 § andra slyckel får, om inle annat följer av vad som nedan i tredje

slyckel sägs, endasl träffas med slöd av kollektivavtal som på arbetstagar

sidan har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

En arbetsgivare som är bunden av etl kollektivavtal enligl
första stycket får tillämpa avtalet även på anställd som inle är medlem av den
avtalsslutande organisationen, men som sysselsätts i arbete som avses med
avtalet.

Vad som sägs i första och andra styckena om kolleklivavtalsstöd
gäller inte anställd som har företagsledande ställning eller som själv eller genom
närstående äger betydande andel i det förelag där han är anställd.

Som anställd anses i 4 S och 5 S även sådan uppdragstagare
som anges i 1 S andra stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Missbruk av företagshemlighet - uppsamlingsregel

6 S Den som i annal fall än i 3 Seller 4-5 SS sägs i
förtroende har fått del av en

företagshemlighel och obehörigen utnyttjar eller röjer denna skall, där

handlingen är uppsåtlig eller vårdslös, ersätta uppkommen skada.

Övriga angrepp på företagshemlighel - uppsamlingsregel

7 S Den som i annat fall än i 2 §S och 6 S sägs på elt
otillbörligt säll bereder

sig tillgång till, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet skall, där

handlingen är uppsåtlig eller vårdslös, ersätta uppkommen skada.

Skadestånd

8 S Vid beräkning av den skada som en näringsidkare har lidit
genom elt

sådant rättsstridigt angrepp på företagshemlighel som avses i denna lag skall

skadan, om inle annat kan visas, anses uppgå till gängse vederlag vid liden för

angreppet alt nyttja den angripna hemligheten eller till kostnaden vid denna

tidpunkt för all förvärva eller utveckla hemligheten. 73

9S Talan
om ersättning enligl denna lag får avse skada endasl under de fem Prop.
1987/88:155 senasle åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan
är rätten Bilaga 2 till ersättning förlorad.

Förbild

10 S Har någon rättsstridigt angripit en företagshemlighel
på sätt som sägs i denna lag får domstol, såvitt del finnes skäligt, förbjuda
den som på grund av angreppet kan dömas till straff eller skadestånd enligl
denna lag all utnyttja eller röja hemligheten. Förbud skall vara tidsbegränsat.
Det skall förenas med vite om detta inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan om förbud får föras av den näringsidkare som har
drabbats av angrepp enligt första stycket. Då någon har gjort sig skyldig lill
brott enligl 2 S eller 3 S, får talan även föras av åklagare, i fail som avses
i 3 S dock endasl om del är påkallat från allmän synpunkt. I samband med åtal
för brott enligt 2 S eller 3 S får talan föras om förbud.

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om
förbudet eller av näringsidkare som enligt andra slyckel är berättigad atl föra
talan om förbud. I samband med talan om utdömande av vite får talan föras om
nytt förbud.

11 S Har käranden i mål om förbud enligl 10 § visat
sannolika skäl för sin talan och kan det skäligen befaras alt motparten
utnyttjar eller röjer den företagshemlighet som har angripits, får förbud
meddelas för tiden till dess talan slutligt har avgjorts.

Reglerna i 15 kap, 5 S och 6 S rättegångsbalken
äger motsvarande tillämpning.

12 S Den som har överträtt vilesförbud får inte dömas
lill straff enligt denna

lag för gärning som omfattas av förbudet.

Inlösen och säkerhetsåtgärder

13 S Har någon rältsstridigt angripit en företagshemlighel
på sätt som sägs i

denna lag får domstol, såvitt det finnes skäligt, förordna att handling eller

föremål som är bärare av förelagshemligheten skall mot lösen överlämnas lill

den som har drabbats av angreppet.

Talan om inlösen enligt första stycket förs av den som har
drabbats av angreppet.

14 S 1 stället för att förordna om inlösen enligt 13 S får
domstol besluta att egendom som där avses skall, såvitt del finnes skäligt,
förstöras eller ändras eller att annan åtgärd skall vidtagas med den till
förebyggande av missbruk. Vad som nu har sagts skall inte gälla där förverkande
eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken.

Talan om åtgärd enligt första stycket förs av den som har
drabbats av angreppet. Talan om sådan åtgärd får även. då någon har gjort sig
skyldig till

74

brotlenligt2
Seller3 § lörasavåklagare, ifallsomavsesi 3 Sdockendaslom Prop. 1987/88:
155

det är påkallat från allmän synpunkt. Bilaga 2

15 S Egendom som kan bli föremål för inlösen enligt
13 S eller åtgärd enligl

14 § får, där brott som avses i 2 S eller 3 § skäligen kan anses föreligga, i

avvaktan på förordnande om inlösen eller åtgärd, tas i beslag i enlighet med

vad som i allmänhet gäller om beslag i brottmål.

Offentligt anställda m. fl.

16 § Bestämmelserna i denna lag skall tillämpas på
offentligt anställda och på

övriga personer som nämns i 1 kap. 6S sekretesslagen (1980:100) endasl

såvitt gäller sådana angrepp som anges i 2 S om företagsspioneri. I övrigt

gäller sekretesslagen och 20 kap. 3 S brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den . Genom lagen upphävs lagen (1931:152)

med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens.

2. Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs i fråga om dalalagen (1973:289) alt
21 S skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Den som olovligen bereder sig Den som olovligen bereder sig

tillgång lill upptagning för auloma- tillgång lill
upptagning för automa

tisk dalabehandling eller olovligen tisk databehandling eller olovligen

ändrar eller utplånar eller i register ändrar eller utplånar eller i register

för in sådan upptagning dömes för för in sådan upptagning dömes för

dataintrång till böter eller fängelse i dataintrång till böter eller fängelse i

högst två år, om ej gärningen är högst två år, om ej gärningen är

belagd med straff i brottsbalken. belagd med straff i brottsbalken eller

i lagen (1900:000) om skydd för företagshemligheler.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första
stycket dömes till ansvar enligl 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det
hade fullbordats, ha varit att anse som ringa, får dock ej dömas lill ansvar enligl
vad som nu har sagts.

75

3.
Förslag till

Lag om ändring i
brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken alt 10 kap. 5
S skall ha nedan angivna lydelse.

Prop. 1987/88: Bilaga 2

155

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

5S

Om någon, som på grund av förtroendeslällning, vare sig
del är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått atl
för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva lillsyn å skötseln därav,
missbrukar behörighet alt företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeslällning
och därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke är belagd med straff
enligl 1-3 S§, för trolöshet mot huvudman lill böter eller fängelse i högst två
år.

År
brottet grovt, skall dömas lill fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller
tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar
någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, lill förfång för
huvudmannen sin förlroendeslållning, dömes enligl vad i första stycket sägs,
ändå atl angelägenheten ej är av ekonomisk art.

Missbrukar
någon, som fått atl sköta rättslig eller leknisk angelägenhet för annan, lill
förfång för huvudmannen sin förlroendeslållning, dömes enligl vad i första
stycket sägs, ändå all angelägenheten ej är av ekonomisk art.

Denna lag träder i kraft den

4.
Förslag till

Lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) atl
6 kap. 1 S fjärde stycket upphävs.

Denna lag triider i kraft den

76

Förteckning
över remissinstanserna Prop-1987/88:155

Bilaga
3 Yttrande över utredningens betänkande har avgetts av justitiekanslern,

riksåklagaren,
hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, rikspolisstyrelsen,
datainspektionen, försvarets civilförvaltning, försvarets forskningsanstalt,
televerket, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,
marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen. Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, arbetsdomstolen, statens industriverk, styrelsen för
teknisk ulveckling, dalalagstiftningskommitlén (Ju 1976:05), särbarhetsberedningen
(Fö 1981:02), Sveriges advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO),
Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska in-duslrikonlor.
Företagareförbundet (SFR), SHIO-Familjeföretagen, Kooperativa förbundet (KF), Läkemedelsinduslriföreningen,
Representantföreningen för Utländska Farmacevliska Industrier, Svenska
Petroleum Institutet, Svenska patenlombudsföreningen. Svenska uppfinnareföreningen.
Svenska Industriens Palenlingenjörers Förening, Svenska Föreningen för ADB och
Juridik, Företagens Uppgiftslämnardelegalion och Delegationen för vetenskaplig
och teknisk informationsförsörjning.

Yttrande
har dessutom inkommit från Näringslivets Delegation för Marknadsräll.

Riksåklagaren
har överiämnat yttranden av överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt samt
cheferna för länsåklagarmyndighelerna i Södermanlands län och Västerbottens
län.

Kommerskollegium
har överlämnat yttrande av Skånes handelskammare.

77

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1987/88:155

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med företagshemlighel avses i denna lag sådan
information om af

färs- eller driflförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren

håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

Med information förstås både sådana uppgifter som har
dokumenterats i nägon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande
tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om etl visst förhällande,
även om del inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

straff

2 § Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgäng till
en företags

hemlighel skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst

tvä är eller, om brottet är grovt, lill fängelse i högst sex är.

Till ansvar enligt första slyckel skall dock inte dömas,
om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till förelagsspioneri skall
dömas lill ansvar enligl 23 kap. brottsbalken.

3 § Den som i syfte alt obehörigen utnyttja eller röja en
företagshemlig

het anskaffar denna med vetskap om alt den som tillhandahåller hemlighe

ten eller nägon före honom har berett sig tillgäng till denna genom före

tagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet lill

böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i

högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas,
om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4
S Den som gör
sig skyldig lill brott enligl 2 eller 3 S skall ersätta den skada som uppkommer
genom brottet eller genom alt han obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten.

5
§ Den som uppsätligen
eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel hos
en näringsidkare som han i förtroende har fåll del av i samband med en
affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans
förfarande.

6
§ En
arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fäll del av i sin
anställning under sådana förhållanden alt han insåg eller borde ha insett atl
han inle fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans
förfarande.

Har förfarandet vidtagits sedan anställningen upphört,
gäller första styc

ket endast om del finns synnerliga skäl. 78

7 8 Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller Prop.
1987/88:155

röjer en företagshemlighel som, enligl vad han inser eller bör inse, har Bilaea
4

angripits enligl denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom

hans
förfarande.

8
§ Ansvar enligt
20 kap. 3 S brottsbalken skall inle ådömas någon på grund av överträdelse av 5,
6 eller 7 S.

9
§ Vid
bestämmande av skadestånd enligt 4-7 SS för elt angrepp på en näringsidkares företagshemlighel
skall hänsyn las även till dennes intresse av alt hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och lill övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse.

10 § Talan om skadestånd enligt denna lag fär avse
skada endasl under de

fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under lid dessförinnan är

rätten till talan förlorad.

Vitesförbud

11 S Den som har angripit en företagshemlighel i
strid mot denna lag kan

av domstol vid vite förbjudas att utnyttja eller röja företagshemlighelen.

Talan enligt första slyckel förs av den som har utsatts
för det rältsslridi-ga angreppet. Sådan talan fär föras även i samband med åtal
för brott som avses i 2 eller 3 S.

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om vitesförbu-det.
I samband med sädan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ell vilesförbud fär inte dömas lill
straff för en gärning som omfattas av förbudet.

12
S Ett
vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om ändamålet med
förbudet har förlorat sin belydelse.

13
§ Om den som
har ansökt om vilesförbud enligt 11 S visar sannolika skäl för alt en företagshemlighel
har angripits i strid mot denna lag och del skäligen kan befaras att svaranden
genom alt fortsätta angreppet förringar värdet av förelagshemligheten, fär
domstolen meddela vitesförbud för liden intill dess alt målet slutligt har
avgjorts eller annat har förordnats. Därvid tillämpas 15 kap. 5-8 SS
rättegångsbalken.

I fräga om överklagande av beslul enligt första stycket
samt i fräga om handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i
rättegångsbalken om talan mol beslul enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Inlösen m.m.

14 § Har nägon angripit en företagshemlighet i
strid mot denna lag, kan

domstol förordna all en handling eller elt föremål, som han har i sin

besittning och som innefattar hemligheten, skall överlämnas till den som

har utsatts för det rätlsstridiga angreppet. Om del finns skäl för del får

domstolen förordna alt överlämnandet skall ske mot lösen.

Kan en handling eller etl föremål som innefattar en
företagshemlighet

inte ulan olägenhet överlämnas enligt första stycket, får domstol förordna

alt handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för

annan åtgärd som är ägnad all förebygga missbruk. Della gäller dock inte

om förverkande eller annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbruk

skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken. 79

Talan enligl första eller
andra stycket förs av den som har utsatts för del Prop. 1987/88:155 rätlsstridiga
angreppet. Sådan talan fär föras även i samband med åtal för Bilaga 4 brott
som avses i 2 eller 3 §.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1989. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med
vissa bestämmelser mol illojal konkurtens. Bestämmelserna om skadestånd i den
lagen tillämpas dock alltjämt i fräga om handlingar som har företagits före
ikraftträdandet.

80

2 Förslag
till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs all 21 S dalalagen (1973:289) skall
ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:155 Bilaga 4

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Den som olovligen
bereder sig tillgäng lill upptagning för automatisk databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dörhes för
dataintrång lill böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. Med upptagning avses härvid även uppgifter
som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för
all användas för automatisk databehandling.

Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för
automatisk dalabehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i
register för in sädan upptagning dömes för dataintrång till böter eller
fängelse i högst tvä år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller
i lagen (1988:000) om skydd för företagshemligheter. Med upptagning avses
härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat
liknande hjälpmedel för atl användas för automatisk databehandling.

För försök eller förberedelse till dataintrång döms lill
ansvar enligl 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha
varil all anse som ringa, fär dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har
sagts.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Senasle lydelse 1986:122.

3 Förslag
till Prop. 1987/88:155

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fräga om sekretesslagen (1980:100)
dels alt nuvarande I kap. II S
skall betecknas I kap. 12 S, dels alt nya I kap. 12 S och 6 kap. I S skall ha
följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, I kap. II S, av följande

lydelse

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse

I kap.

11 S

/ brottsbalken finns bestäm- I fråga om tystnadsplikt belräf-

mdser om ansvar för den som bry- fande företagshemligheter fiinns be

ter mot förbud enligl denna lag all stämmelser som är tillämpliga ul-

röja eller ulnytlja uppgift och för över föreskrifterna om sekretess i

den som bryter mot förbehåll som denna lag.

har uppställts med slöd av lagen

vid utlämnande av uppgift.

12 S

/ brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som
bryter mol förbud enligt denna lag att röja eller utnyttja uppgift och för den
som bryter mot förbehåll som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av
uppgift. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall dock inle följa ifall
någon, vars anställning hos en myndighet har upphört, röjer eUer utnyttjar uppgifter
i strid mol 6 kap. 1 §.

6 kap. I S'

Sekretess gäller i myndighels affärsverksamhet för uppgift
om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att nägon
som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs.
Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om
affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller
stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten
utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision. Sekretessen hos en
myndighet som bedriver sådan revision gäller dock inle, om uppgiften ingår i
beslut av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligl första
stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där.
Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande
myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst tjugo är.

Senaste lydelse 1987:520. 82

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:155

För den vars anställning hos Bilaga 4

myndigheten har upphört gäller förbudet enligt första
stycket att '' röja eller utnyttja uppgift endast i den utsträckning som följer
av 3 § andra stycket lagen (1931:152) med vissa bestämmelser om illojal konkurrens.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

83

Innehåll Prop. 1987/88:155

Propositionen..................................................................... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. I

Propositionens
lagförslag................................... :............. 2

Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988 .8

1
Inledning........................................................................ .... 8

2
Allmän
motivering........................................................... .... 8

2.1 Allmänna utgångspunkter........................................ .... 8

2.2 Begreppet företagshemlighel ................................ , 12

2.3 Företagsspioneri...................................................... 13

2.4 Arbetstagares missbruk av företagshemligheler
..... 17

2.5 Missbruk av företagshemligheter som
har anförtrotts i affärsförbindelser m.m 21

2.6 Ansvar i andra fall ................................................. .. 23

2.7 Bestämmande av skadestånd ................................. .. 26

2.8 Vitesförbud ............................................................. .. 27

2.9 Säkerhetsåtgärder ................................................ .. 29

2.10 Offentliga funktionärer ........................................... .. 29

2.11 Ikraftträdande m.m.................................................. .. 33

2.12 Kostnader ............................................................... .. 33

3
Upprättade
lagförslag .................................................. .. 33

4
Specialmotivering
......................................................... .. 34

4.1 Lag om skydd för företagshemligheler..................... .. 34

4.2 Lag om ändring i datalagen
(1973:289) ................ .. 53

4.3 Lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).......... .. 54

5
Hemställan ..................................................................... .. 55

6
Beslul ........................................................................... .. 55

Utdrag ur lagrådets protokoll den 21 mars 1988 .............. .. 56

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars
1988 .... 63

Bilaga I Sammanfattning av utredningens betänkande . 65

Bilaga 2 Utredningens lagförslag..................................... .. 72

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ................ .. 77

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............................. .. 78

NorstedtsTryckeri, Stockholm 1988 84