Prop. 1987/88:172

Regeringens skrivelse 1987/88:172

om folkhälsans utveckling, m.m.

Reg. Skr.

1987/88:172

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad
som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 14 april 1988.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

G. Sigurdsen

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen redovisas en rapport om folkhälsans
utveckling, som socialstyrelsen utarbetat på regeringens uppdrag. Både i ett
historiskt och i ett internationellt perspektiv har Sveriges befolkning i dag
ett mycket gott hälsotillstånd. Utvecklingen har under de senaste åren varit
positiv. Dödligheten har, liksom väsentliga delar av sjukligheten, varit
sjunkande i samtliga åldersgrupper. Förebyggande insatser och en fortsätt
utveckling av den allmänna välfärden är viktiga orsaker till att hälsosituationen
kunnat förbättras.

Fortfarande drabbas dock ett betydande antal människor av
onödigt lidande och alltför tidig död till följd av en ohälsa som bör kunna
förebyggas. Denna ohälsa är ojämlikt fördelad i befolkningen. Utsatta grupper
har ett klart sämre hälsotillstånd än sådana med goda sociala villkor.

Målen om en god hälsa och om en vård på lika villkor är
båda centrala för hälso- och sjukvårdspolitiken. I denna skrivelse koncentreras
framställningen kring frågor om det arbete som syftar till att ytterligare
förbättra befolkningens hälsa och minska rådande skillnader i hälsosituationen
mellan olika grupper i samhället.

I skrivelsen redovisas att en hälsopolitisk arbetsgrupp
skall tillsättas som ett rådgivande organ till den nya hälso- och
sjukvårdsberedningen. Gruppen som skall benämnas Folkhälsogruppen skall, vid
sidan av sina rådgivande uppgifter, också genom sin sammansättning aktivt
medverka till att åtgärder initieras inom myndigheter och organisationer.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 172

Socialdepartementet Reg. Skr.

1987/88'172 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 14 april 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson,
Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, G. Andersson,
Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Sigurdsen

Skrivelse om folkhälsans utveckling, m.m. 1 Inledning

1.1 Bakgrund

De flesta uppfattar sannolikt hålsan som den allra
viktigaste komponenten i välfärden. En förbättrad och mer jämlik hälsosituation
har också varit ett centralt mål för den generella välfärdspolitiken.

En stark ekonomisk utveckling har givit förutsättningar
för en hög sysselsättningsgrad och en förbättring av arbetsmiljön. Utbyggnaden
av den offentliga sektorn har tillsammans med införandet av bl.a. pensions-
och socialförsäkringssystemen medfört att levnadsvillkoren utjämnats mellan
olika grupper och att en trygghet kunnat garanteras exempelvis vid sjukdom.

Studeras utvecklingens effekter på hälsan i ett längre
tidsperspektiv kan det konstateras att förbättringarna i många avseenden varit
enastående. Som exempel kan nämnas att 150 av 1 000 födda barn avled före ett
års ålder för 100 år sedan. I dag är det endast 7 barn av 1 000 som inte
överlever sitt första levnadsår. Medellivslängden, såsom den bestäms vid
födelsen, har från år 1900 stigit från 56 år till 77 år i dag.

Karakteristiskt för utvecklingen är att de förbättringar
som kan konstateras för det genomsnittliga hälsotillståndet i befolkningen har
sin bakgrund i den allmänna välståndsutvecklingen. Dessutom har det under
1900-talet skett en utjämning i hälsosituationen mellan olika grupper i
samhället. En del av det allmänt förbättrade hälsotillståndet är sålunda ett
uttryck för en utjämning av livsvillkoren så att socialt missgynnade grupper
kunnat uppnå en hälsosituation som är jämförbar med den som redan tidigare
gällt för pri-viligierade grupper i samhället.

Hälsoproblemen har ett starkt samband med den sociala
situationen. Detta illustrerar att folkhälsoarbetet är en central del av den
välfärdspolitik som syftar till att ge medborgarna jämlika livsvillkor. Samtidigt
är också förändringarna i hälsosituationen en viktig mätare på hur den samlade
välfärdspolitiken har fungerat och på vilka effekter som den förda politiken
givit.

I detta perspektiv framstod det som mycket allvarligt när
uppgifter framkom under 1980-talets första år som antydde att det fanns stora
och växande skillnader i hälsan som berodde på de sociala villkoren. Studier
visade att

dödligheten
för medelålders män inom administrativa yrken sjönk med 15 Reg. Skr. % under
1970-talet samtidigt som den ökade med cirka 4 % bland industriar-
1987/88:172 betare och med 6 % bland icke förvärvsarbetande. Totalt ökade
dödligheten för medelålders män mellan år 1970 och 1980 med 1,5 %. Bland
medelålders kvinnor sjönk den med 10,5 %.

1.2 De hälsopolitiska målen

Även om Sveriges befolkning har ett förhållandevis mycket
gott hälsotillstånd finns således fortfarande stora skillnader mellan män och
kvinnor samt mellan olika social- och yrkesgrupper. Kunskaperna om ohälsans
fördelning i befolkningen föranledde regeringen att medverka till att Sverige
liksom övriga medlemsländer i Världshälsoorganisationens (WHO:s) Europaregion
år 1984 antog vissa mål för hälsoutvecklingen under de kommande 15 åren -Health
for All by the Year 2000. Strategien för att uppnå målen utgår från följande
huvudlinjer för prioriteringen inom medlemsländernas nationella hälsopolitik.

-
jämlikhet i
hälsa och levnadsvillkor

-
hälsofrämjande
och förebyggande arbete

-
aktivt
engagemang hos medborgarna

-
tvärsektoriellt
samarbete

-
hälso- och
sjukvård med inriktning mot primärvård

-
internationellt
samarbete.

I samband med att "Hälsa för alla" - strategien
följdes upp vid Världshäl-soförsamlingen år 1986 stödde Sverige den avslutande
resolutionen där medlemsstaterna bl.a. uppmanas

-
att identifiera
hälsopolitiska mål för utvecklingen inom flera samhällssektorer, bl.a.
jordbruk, miljö, utbildning, bostäder m.m., och att söka precisera
hälsoeffekter av aktuella program inom dessa områden

-
att slå fast
att en ökad jämlikhet - i termer av förbättrad hälsa för underprivilegierade
grupper - skall eftersträvas inom ramen för de nationella hälsopolitiska målen

-
att använda
hälsotillståndet i befolkningen och särskilt bland underprivilegierade grupper
som en indikator på samhällsutvecklingens kvalitet.

Med utgångspunkt i förslagen från den s.k, HS 90-utredningen
Hälso-och sjukvård inför 90-talet (SOU 1984:39) och i Cancerkommitténs
betänkande (SOU 1984:67) Cancer- orsaker, förebyggande m.m. samt mot bakgrund
av WHO-målen lade regeringen år 1985 fram förslag till vissa riktlinjer för hälso-
och sjukvårdspolitiken i prop. 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvärden, m.m. Riksdagen har godkänt de framlagda riktlinjerna (SoU
1984/85:28, rskr. 400).

De tvä övergripande mål som anges i riktlinjerna i den hälsopolitiska
propositionen omfattar i anslutning till hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
följande.

- Förbättrad folkhälsa genom en aktiv och samordnad hälsopolitik.

Folkhälsoarbetet skall omfatta berörda samhällssektorer, folkrörelser och

allmänhet. Speciell uppmärksamhet bör ägnas de grupper i
samhället som är

utsatta
för de största hälsoriskerna. Reg. Skr.

- Vård på lika villkor för hela befolkningen. 1987/88:172

En vård på lika villkor innebär att alla, oberoende av
ålder, kön, nationalitet, bostadsort, utbildning, betalningsförmåga, etnisk
tillhörighet och kulturella olikheter, förmåga att ta initiativ samt
sjukdomens art och varaktighet, skall kunna erhålla en god vård. Det är ett
centralt värdpolitiskt mål att förbättra möjligheterna att erhålla god vård för
de grupper, som visat sig oftare än andra ha svårt att få en sådan vård.

1.3 Uppdraget att utarbeta en folkhälsorapport

En samlad beskrivning och analys av hälsosituationen och
dess förändring är av central betydelse för prioritering och målinriktning av
åtgärder för att förebygga sjukdomar och ohälsa.

I ett internationellt perspektiv kan konstateras att vi i
Sverige har goda möjligheter att få statistisk information om befolkningens hälsoförhållanden
och vård. Samtidigt gäller dock att den tillgängliga informationen varit svåröverskådlig
och svårhanterlig för mer breda och sammanfattande beskrivningar. Särskild
statistik om vårdresultat saknas. Statistiken har redovisats genom ett stort
antal olika kanaler och i olika former.

Bristen på överskådlighet har gjort att våra möjligheter
att utnyttja hälsodata som en grund för överväganden om den allmänna
välfärdspolitiken varit begränsade. Att presentationen av statistiken varit
svåröverskådlig har också gjort att man inte kunnat få en helhetsbild där
utvecklingen inom olika sjukdomsgrupper och för skilda hälsorisker kunnat
relateras till varandra. Därmed har möjligheterna till prioritering av insatser
liksom till samordning varit begränsade i vissa avseenden,

I prop.(1984/85:181) om utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvården m.m, angavs mot denna bakgrund att socialstyrelsen i samverkan med bl.a.
statistiska centralbyrån (SCB) och Landstingsförbundet bör ha huvudansvaret
för att regelbundet utarbeta en samlad folkhälsorapport. Det angavs att rapporten,
som skall utgå från de många källor som redan finns, inte bara bör innehålla
en lättillgänglig redovisning av statistiska uppgifter utan också en analys av
utvecklingen och av förändringarnas innebörd och orsak m.m.

Regeringen uppdrog under hösten 1985 åt socialstyrelsen
att utarbeta en rapport i enlighet med vad jag nyss angivit. Socialstyrelsen
redovisade en första folkhälsorapport till regeringen i september 1987.
(Socialstyrelsen redovisar 1987:15, Folkhälsorapport 1987.)

2 Folkhälsorapport 1987

Folkhälsorapport 1987 ger en samlad analys av folkhälsan
och dess förändring och fördelning. Resultaten i rapporten är därmed en viktig
utgångspunkt för arbetet med folkhälsofrågorna. En sammmanfattning av Folkhälsorapport
1987 finns i bilaga 1 till regeringsprotokollet i detta ärende. Rapporten ger
en tydlig illustration av hur register över befolkningens häl-

sotillstånd
kan ge underlag för beslutsfattande. De åtgärdsförslag som pre- Reg. Skr.
senteras i rapporten visar också att folkhälsovetenskaplig och samhällsmedi-
1987/88:172 cinsk forskning är mycket väsentlig för att öka kunskaperna om hur
ohälsa kan förebyggas.

Jag vill i detta sammanhang nämna att SCB i dagarna givit
ut Hälsan i Sverige: Hälsostatistisk årsbok 1987/88. Årsboken ger en samlad
presentation av statistiken över befolkningens hälsa, sjukdomar, hälsorisker
och vård m.m.

Med det underlag som nu finns tillgängligt i form av
uppgifter om folkhälsans utveckling och de hälsopolitiska handlingsprogrammen m.m.
är det angeläget att folkhälsoarbetet förs vidare i en dialog mellan
företrädare för olika samhällssektorer.

Jag avser att i det följande mot bakgrund av de viktigaste
hälsopolitiska fynden i rapporten redovisa vissa principer och former för det
fortsatta arbetet.

Vid sidan av uppgifter om och analyser av
folkhälsoproblemens och dödlighetens utveckling redovisar socialstyrelsen i
Folkhälsorapport 1987 också vissa uppgifter om resurs- och
prestationsutvecklingen inom hälso- och sjukvården. Vidare kommenteras bl.a.
frågor om resurstilldelningen till hälso-och sjukvården.

Min framställning kommer emellertid i detta sammanhang att
helt koncentreras på de frågeställningar som rör folkhälsoarbetet.

I prop. 1987/88:63 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. behandlas frågan om viss uppföljning av de
ersättningar som utgår från sjukförsäkringen (sid. 10 och sid. 15-17).

Härvid anges att socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i
samråd med bl.a. Landstingsförbundet kartlägga värdresursernas utveckling,
omstruktureringen mellan skilda verksamhetsområden inom hälso- och sjukvården
samt vissa andra övergripande frågeställningar om hälso- och sjukvårdens utveckling.
Det framhålls att beskrivningar av folkhälsans och hälso- och sjukvårdens
strukturella förändring samt effektivitets- och produktivitetsutveckling kan
ses som kompletterande aspekter som sammantagna kan ge underlag för regeringens
ställningstaganden. Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av dessa
uttalanden (SfU 1987/88:13, rskr. 110) och lämnat dem utan erinran,

I enlighet med vad som anges i prop, 1987/88:63 avser jag
att föreslå regeringen att socialstyrelsen ges i uppdrag att lämna en mer
utförlig redovisning av hälso- och sjukvårdens strukturella förändring samt
effektivitets- och produktivitetsutvecklingen inom vården. I anslutning till
detta avser jag föreslå att vissa direktiv lämnas om inriktning och uppläggning
av kommande folkhälsorapport.

Jag ämnar vidare föreslå regeringen att en särskild utredare
tillkallas för att utreda frågan kring informationsstrukturen m.rn. för hälso-
och sjukvården.

I Folkhälsorapport 1987 anförs bl.a. att en fortsatt
minskning av hälso-och sjukvårdens andel av samhällets totala resurser
försvårar våra möjligheter att möta de vårdproblem som vi står inför. I detta
sammanhang vill jag betona att den viktigaste orsaken till att hälso- och
sjukvården sedan år 1982

minskat
sin andel av bruttonationalprodukten är att den allmänna ekono- Reg. Skr. miska
tillväxten ökat kraftigt fr.o.m. detta år i relation till utvecklingen un-
1987/88:172 der 1970-talets senare del och 1980-talets inledande år. Enligt min
uppfattning är det den reala volymförändringen inom sektorn och inte sektorns
relativa andel av de totala resurserna som bör läggas till grund för bedömningarna
av hälso- och sjukvårdens möjligheter att fullfölja sina uppgifter i enlighet
med lagstiftningen. Enligt uppgifter frän nationalräkenskaperna och en
uppskattning vad gäller de sista två åren har den årliga tillväxten inom hälso-och
sjukvården år 1980 till 1987 varit i genomsnitt 2,2 %. räknat i fast penningvärde.
För är 1985 var tillväxten 3,7 %.

Vid övergripande bedömningar av volymutveckling och
förändringar i behov är det vidare av grundläggande betydelse att hänsyn tas
till nettoeffekten av de strukturförändringar som medför att uppgifter överförs
från en samhällssektor till en annan. Mellan hälso- och sjukvården och
socialtjänsten pågår en mycket viktig sådan strukturförändring som innebär att hälso-
och sjukvårdssektorn avlastas vissa uppgifter, framför allt vad gäller vården
av äldre men även beträffande psykiskt sjuka. Dessa frågor har inte närmare
berörts och har således inte heller vägts in som ett underlag till analyserna.

Eftersom de frågor jag nyss berört har stor betydelse för
hur volymutvecklingen bör bedömas är jag inte nu beredd att redovisa några
ställningstaganden eller principer vad gäller de avsnitt i rapporten som
behandlar resurser och prestationer. Som jag nyss nämnt kommer ett uppdrag att
lämnas till socialstyrelsen om en mer utförlig presentation av produktivitets-,
effektivitets- och strukturförändringarna. Jag vill således avvakta denna
redovisning innan jag anser mig böra gå ytterligare in på dessa frågor.

Jag finner i detta sammanhang anledning att understryka
att hälso- och sjukvården måste ha både ett kortsiktigt och ett långsiktigt
perspektiv i sitt planeringsarbete. I det kortsiktiga perspektivet måste hälso-
och sjukvården kunna svara upp mot de förändrade vårdbehov, som t.ex. följer av
att andelen äldre ökar i samhället. I det mer långsiktiga perspektivet måste
emellertid hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser göras - bl.a. i
samverkan med andra samhällssektorer - som förbättrar folkhälsan och minskar
de rådande skillnaderna i hälsosituationen mellan olika grupper i samhället.

3 Hälsopolitiska initiativ

Utifrån de övergripande målen preciserade regeringen i den
hälsopolitiska propositionen ett antal grundläggande krav på och
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvårdens inriktning, struktur, kvalitet m.m.
Vidare angavs den strategiska inriktningen av det hälsopolitiska arbetet.

Grundelementen i den hälsopolitik som presenterades i
propositionen var att insatserna för att identifiera skillnader och
förändringar i hälsosituationen bör vidareutvecklas. Utifrån analyser av
orsakssambanden och bakgrunden till att ohälsa uppstår skall olika vägar att
förebygga och undanröja hälsoriskerna identifieras och ätgärder vidtas.

Beträffande ansvarsfördelningen i arbetet konstaterades
att staten har en viktig roll genom att på den nationella nivån svara för
kartläggningar och

analyser
av vilka förebyggande insatser som kan vidtas. Arbetet har därvid Reg. Skr.
i hög grad kommit att inriktas mot framtagande av underlag för s.k. hälsopo-
1987/88:172 litiska handlingsprogram, dvs. åtgärdsinriktade handlingsprogram
för att undanröja hälsorisker antingen i anslutning till vissa centrala
sjukdomsgrupper eller med anknytning till en viss samhällssektor, t.ex.
bostadssektorn.

Inom ramen för HS-90 utredningen utarbetades i enlighet
med detta tre underlag till hälsopolitiska handlingsprogram, redovisade i betänkandena
(SOU 1984:42-44) Att förebygga skador. Att förebygga bjärt- och kärlsjukdom
och Hälsopolitik i samhällsplaneringen - boendemiljö, arbetsmiljö, arbetslöshet
och kost. Vidare bör Cancerkommitténs betänkande (SOU 1984:67) Cancer -
orsaker, förebyggande m.m. ses som ett hälsopolitiskt handlingsprogram mot
cancersjukdomarna.

Mot bakgrund av uttalanden i den hälsopolitiska
propositionen har regeringen givit socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta
underlag till hälsopolitiska handlingsprogram mot psykisk ohälsa och
rörelseorganens sjukdomar. Underlag till sådana hälsopolitiska
handlingsprogram redovisades år 1987 (Socialstyrelsen redovisar 1987:14).

I dag föreligger hälsopolitiska handlingsprogram för
insatser mot flera av de stora sjukdomsgrupperna och för hälsopolitiken i
samhällsplaneringen. En genomgående slutsats i samtliga hittills redovisade
program är att det -trots den allmänt goda hälsosituationen i landet - alltjämt
finns avsevärda vinster att uppnå i form av minskad sjuklighet och minskat
lidande genom att intensifiera det preventiva arbetet. Programmen pekar på att
det finns goda möjligheter att förebygga'ohälsa såväl genom insatser för att
begränsa eller helt undanröja de kända hälsoriskerna som genom att främja
sådana livsvillkor som bidrar till att vidmakthålla en god hälsa.

I de olika programmen redovisas såväl ett stort antal
förslag fill förebyggande åtgärder som bedömningar av tänkbara angelägna
insatser.

Förebyggande av olycksfallsskador är sannolikt det område
där det finns de bredaste och mest långvariga erfarenheterna av ett
förebyggande arbete. I ett internationellt perspektiv ligger Sverige här mycket
långt framme. Erfarenheterna bl.a. från Skaraborgs läns landsting har visat på
att ytterligare förbättringar kan uppnås inom detta område genom målinriktade
skadeförebyggande insatser.

Ett olycksfallsförebyggande projekt startades år 1978 i
Falköping. Verksamheten omfattade olycksfallsregistrering, information,
utbildning, tillsyn samt förändringar av den fysiska miljön. I projektet
engagerades alla tänkbara kommunala och privata instanser - frän
kommunstyrelsens ordförande till pressen, polisen och pensionärsföreningen. En
utvärdering har visat att antalet hemolycksfall minskade från 850 till 550 på
tre år - dvs. med 35 % -och att antalet olycksfall bland mycket små barn
halverades.

Utifrån de mycket positiva erfarenheterna gav regeringen
år 1986 socialstyrelsen i uppdrag att - med det hälsopolitiska
handlingsprogrammet som utgångspunkt - ta initiativ till en uppbyggnad av en
länsvis registrering av de olycksfall som sjukvården kommer i kontakt med.
Enligt uppdraget skulle socialstyrelsen också utreda hur miljö- och
hälsoskyddsnämnderna skall kunna bidra i det förebyggande arbetet inom området.

Socialstyrelsen
har för att fullfölja uppdraget tillskapat en projektorgani- Reg. Skr. sation
med ansvar att driva och samordna insatserna för olycksfallspreven-
1987/88:172 tion. Arbetet bedrivs i samverkan med myndigheter och
organisationer. Till projektet är ocksä en rådgivande medicinsk expertgrupp
knuten.

Projektet har nu bedrivits under ett och ett halvt år.
Uppbyggnaden av ett registreringssystem pågår i samarbete med landstingen. En kunskapsöversikt
om olycksfall och alkohol har redovisats. Genom projektorganisationens försorg
har vidare genomförts en inventering av det preventiva arbete mot olycksfall
som pågår inom landstingens hälso- och sjukvård. Inventeringen visar att någon
form av sådan verksamhet numera förekommer i flertalet sjukvårdsområden.
Enligt vad jag erfarit har projektorganisationen inom socialstyrelsen medverkat
till att arbetet för att höja ambitionsnivån vad gäller att förebygga
olycksfall förts vidare. Skilda delar av handlingsprogrammet har successivt
kunnat genomföras.

Handlingsprogrammen har givit ett mycket väsentligt
kunskapsunderlag för de preventiva insatserna. Som jag återkonuner till senare,
är det väsentligt att arbetet på den nationella nivån intensifieras
ytterligare. Handlingsprogrammen utgör en viktig utgångspunkt för landstingen
i den pågående uppbyggnaden av det lokala och regionala arbetet med
förebyggande av ohälsa.

Omfattningen och inriktningen av landstingens förebyggande
insatser har undersökts av socialstyrelsen i samarbete med Landstingsförbundet
och Spri (Socialstyrelsen PM 116/85 och Socialstyrelsen redovisar 1986:7).
Undersökningen visar att de förebyggande verksamheterna är inne i ett
expansivt skede. Det finns en klar strävan hos huvudmännen för hälso- och
sjukvården att omstrukturera och profilera verksamheten i enlighet med hälso-
och sjukvårdslagens intentioner. Den långsiktiga planeringen anpassas till ett
hälsopolitiskt synsätt. Såväl de samhällsinriktade som de individinriktade
förebyggande insatserna förstärks. Omfattningen och inriktningen av insatserna
växlar emellertid starkt mellan de olika huvudmännen.

De flesta landsting och många kommuner har antagit hälsopolitiska
handlingsprogram. Dessa kan t.ex. avse att förebygga specifika sjukdomar, som hjärt-kärlsjukdomar.
cancer, sjukdomar i rörelseorganen och allergi, eller olycksfall. Det
förekommer också program för att förebygga psykisk ohälsa eller psykosocial utslagning
av barn och ungdom. I vissa program uppmärksammas invandrare som målgrupp för
förebyggande åtgärder liksom invandrarnas speciella problem vid mötet med den
svenska hälso- och sjukvården.

Handlingsprogrammen kan ocksä vara inriktade pä olika
risker, såsom drogmissbruk, tobaksrökning, dåliga kostvanor eller faror i
trafiken.

I de flesta landsting förekommer hälsoupplysning och andra
aktiviteter i förebyggande och hälsofrämjande syfte, ofta i samarbete med
skolan och olika organisationer och folkrörelser. Betydelsefulla i detta
sammanhang är också studiecirklar och kurser, som anordnas i sarnarbete med
studieförbunden,

I de flesta landsting bedrivs idag samhällsmedicinsk
verksamhet i särskilt organiserade enheter och råd. För den fortsatta
utbyggnaden av de förebyg-

gande
insatserna är de samhällsmedicinska enheterna av stor betydelse. Reg. Skr.
Inom flera landsting utreds förutsättningarna att utarbeta miljöpolitiska
1987/88:172 handlingsprogram.

I såväl det regionala som det lokala förebyggande arbetet
är samverkan över sektorsgränserna nödvändig. Primärkommunerna har härvidlag en
viktig roll. Lovvärda försök har gjorts för att utveckla former för ett
rutinmässigt samarbete mellan hälso- och sjukvärden och socialtjänsten, skolan
samt miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Jag återkommer senare till hur det sek-torsövergripande
samarbetet på nationell nivå bör stärkas.

Det bör i detta sammanhang nämnas att regeringen har tillsatt
en särskild utredning (S 1986:02) om frågor kring förebyggande av allergier och
andra överkänslighetsreaktioner. Allergiutredningen som påbörjade sitt arbete
år 1986 skall bl.a. analysera forskningsbehoven inom området samt undersöka orn
redan vidtagna åtgärder är tillräckliga inom samhällsområden såsom arbetslivet,
boendemiljön, skolan och förskolan. Med hänsyn till vikten av att förebyggande
insatser vidtas snabbt har i utredningens direktiv angetts att kommittén redan
under pågående arbete bör kunna initiera åtgärder, som för sitt genomförande
inte förutsätter beslut av riksdag eller regering. Utredningen beräknas
avlämna sitt slutbetänkande under är 1988.

Regeringen har också i anslutning till propositionen
(1984/85:166) om livsmedelspolitiken givit bl.a. livsmedelsverket i uppdrag
att kartlägga behovet av kostinformation samt att utforma ett system för
märkning av livsmedel, för att konsumenten skall få lättare att bedöma en vara
ur näringssynpunkt.

De fackliga organisationerna och folkrörelserna har en
mycket viktig roll i det förebyggande arbetet. Uppgifterna om att skillnaderna
i sjuklighet och dödlighet mellan arbetare och tjänstemän ökat under 1970-talet
gav Landsorganisationen (LO) anledning att initiera ett samarbete med
socialstyrelsen och Landstingsförbundet i hälsopolitiken. Arbetet, som bedrivs
med anslag även från socialdepartementet, har formen av ett utvecklingsprojekt
med syfte att väcka ökat engagemang och delaktighet i förhållanden som påverkar
hälsan. Projektet startades år 1987 och avses pågå under en femårsperiod.

4 Folkhälsopolitik i utveckling

4.1 Allmänt

Som jag tidigare konstaterat syftade uppdraget om
framtagande av folkhälsorapporten till att ge en helhetsbild över
hälsoutvecklingen i landet. Rapporten har enligt min mening givit en sådan
bred överblick över hälsosituationen. Resultaten utgör därmed en viktig
komplettering av underlaget för beslut om hälso- och sjukvårdspolitikens
inriktning.

Slutsatserna av folkhälsorapportens beskrivning av
hälsoläget kan sammanfattas i följande tre huvudpunkter.

- Sveriges befolkning har en i ett internationellt
perspektiv utomordentligt god hälsosituation. För befolkningen som helhet blir
hälsoläget dessutom allt bättre.

- Trots
förbättringarna drabbas vissa människor av onödigt lidande och Reg. Skr.

allt för tidig död till följd av sjukdomar som bör kunna förebyggas. Flera
av 1987/88:172

dessa sjukdomar har en sådan utbredning och karaktär att de hör betraktas

som
folksjukdomar.

- Hälsan är ojämlikt fördelad mellan skilda sociala
grupper i samhället.

Utsatta grupper har ett klart sämre hälsotillstånd än de med goda sociala

villkor. Även om de sociala skillnaderna är mindre än i många jämförbara

länder finns det anledning att se allvarligt på de förhållanden som konstate

rats, särskilt som oroande tecken tyder på att dessa skillnader ökade under

1970-talét, Det sociala mönstret för vissa hälsorisker ger oss anledning att

anta att vi riskerar att få en fortsatt ökning av skillnaderna under 1980-talet

om motåtgärder inte sätts in.

Som jag inledningsvis angav har Sverige medverkat till att
WHO:s Europaregion antagit ett antal mål vad gäller hälsoläget inom
befolkningen, I enlighet med dessa eftersträvas bl.a. att dödligheten i hjärt-
och kärlsjukdornar skall ha minskat med 15 % fram till år 2000 för människor
under 65 ärs ålder. Också dödligheten i cancer och olycksfall skall enligt
målsättningen ha minskat med 15 respektive 25 % under samma period.

Vissa av WHO:s mål har redan i dag uppnåtts i vårt land.
Det gäller exempelvis medellivslängden samt risken för ett barn att dö före
ett års ålder eller risken för kvinnor att dö i samband med förlossningar. För
flera av målen gör också den kontinuerliga förbättringen av hälsoläget det
troligt att vi kommer att kunna uppfylla dem under perioden fram till år 2000.

Det väsentliga undantaget utgörs dock av jämlikhetsmålet,
dvs. att utvecklingen skall innebära att skillnaderna i hälso- och levnadsvillkor
mellan olika grupper i befolkningen successivt utjämnas. Att tecken tyder på
att hälsoutvecklingen går i motsatt riktning mot detta mål finner jag således
särskilt oroande. Målet är, som också framgår av hälso- och sjukvårdslagen, en
god hälsa för hela befolkningen. Möjligheten att göra verkningsfulla insatser
för en utjämning av hälsovillkoren från social synpunkt inför år 2000 måste ägnas
särskild uppmärksamhet. Potentiella hälsovinster bör kunna uppnås genom
riktade åtgärder, bl.a. inom det förebyggande området, i avsikt att utjämna
hälsoläget mellan olika grupper. Redovisningen av den sociala fördelningen av
ohälsan visar vilka grupper inom befolkningen som har de största behoven och
till vilka åtgärderna således i första hand bör rikta sig.

Det kan konstateras att Folkhälsorapport 1987, med den
helhetsbild den tecknat, visat på att det är mycket angeläget med fortsatta
kraftfulla insatser för att förebygga ohälsa. De redovisade sociala
skillnaderna har klargjort att vi fortfarande kan uppnå viktiga hälsovinster
genom att prioritera sådana åtgärder som reducerar den ojämna fördelningen av
hälsoriskerna. Vidare kan av rapporten dras den slutsatsen att folkhälsoarbetet
bör inriktas mot de breda folksjukdomarna och att särskild uppmärksamhet
således bör riktas mot de hälsorisker som är av betydelse för dessa sjukdomar.

10

4.2 Behov
av beslutsunderlag Reg. Skr.

1987/88'172 Som framgått är det mycket betydelsefullt att få den typ
av faktasammanställningar med analyser som Folkhälsorapport 1987 utgör. Som
jag tidigare nämnt avser regeringen att lämna uppdrag till socialstyrelsen att
utarbeta en ny folkhälsorapport. Jag vill understryka att det är mycket
väsentligt att rapporter om folkhälsans utveckling utarbetas regelbundet i
enlighet med vad som anfördes i prop. 1984/85:181.

I det följande vill jag redogöra för några
frågeställningar som sammanhänger med förutsättningarna för att utarbeta det
besluts- och kunskapsunderlag som Folkhälsorapport 1987 är ett exempel på.

Redovisningarna av den sociala fördelningen av sjuklighet
och dödlighet i Folkhälsorapport 1987 har gett kunskaper som är väsentliga som
underlag för beslut om folkhälsoarbetets inriktning. En förutsättning för att
ta fram denna form av information om ohälsan har varit att register över
sjuklighet och dödlighet kunnat kompletteras med uppgifter om bl.a. yrke.
Likaså är det nödvändigt att register över sjuklighet, vårddata och hälsorisker
kan samköras med bl.a. dödsorsaksregister om vi skall få möjlighet att på ett
riktigt sätt beskriva hur förekomsten av olika sjukdomar förändras över tiden.

Vi har i dag i Sverige en intensiv debatt om dataregister
och sekretessfrågor. Denna debatt är mycket angelägen. Det är utomordentligt
viktigt att vi inför framtiden skapar sådana regler och metoder att individens
integritet kan skyddas samtidigt som också andra intressen kan tillgodoses,
såsom behovet av underlag för bl.a, hälsopolitiska beslut.

Medicinska forskningsrådet publicerade under år 1987 en
skrift om registerdata i forskningen. Av denna framgår att vi fått bättre
kunskap om en lång rad hälsoproblem tack vare att personrelaterade dataregister
kunnat användas för forskningsändamål. Det gäller t.ex. frågor om arsenikens, rado-nets
och andra miljöfaktorers betydelse för hälsan, mammografins effekter på
bröstcancerdödligheten, förekomsten av allvarliga läkemedelsbiverkningar och
riskfaktorer för hjärtinfarkt.

En ny struktur för informationen om hälso- och sjukvården
kan härvid ge förändrade och förbättrade förutsättningar för att tillgodose
kraven, I proposition 1987/88:63 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen, m,m. anges att det i den överenskommelse som ligger till
grund för ersättningarna för år 1988 och 1989 har föreslagits att ett gemensamt
informationssystem snarast bör utvecklas. Frågor om hur sociala data skall
kunna påföras data om sjuklighet kan behandlas av den i det föregående nämnda
utredningen om informationsstrukturen m.m. för hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har i olika sammanhang- bl.a. i dess
rapport med förslag till socialstyrelsens forsknings-och utvecklingsstrategi
(PM 147/86)-betonat behovet av att ha tillgång fill personrelaterade register
för statistikändamäl och för att kunna göra vetenskapliga häl.so-, social- och
vårdpolitiska uppföljningar och utvärderingar.

Folkhälsorapporterna måste i hög grad bygga på befintlig statistik.
Jag fin

ner det därför mycket värdefullt att SCB påbörjat uppbyggandet av en statis

tisk databas inom hälso- och sjukvårdsområdet samt - i enlighet med riktlin

jer, som angivits av socialsektorns statistikdelegation - utgivningen av en 11

hälsostatistisk
årsbok. Syftet med årsboken är att ställa samman hälso- och Reg. Skr.
sjukvårdsstatistiken till en samlad presentation och ge en översiktlig bild
av 1987/88:172 befolkningens hälsa och sjukdomar, hälsorisker, vårdinsatser m.m.
Årsboken skall komplettera folkhälsorapporten med statistiska data i komprimerad
tabellform från olika källor.

Arbetet med den nyligen utkomna hälsostatistiska årsboken
har genomförts av en redaktion vid SCB. I en extern referensgrupp har funnits
representanter för socialstyrelsen. Landstingsförbundet, riksförsäkringsverket
och Spri. Enligt min mening är detta breda samarbete av stor vikt.

Speciell vikt bör läggas vid att få fram så aktuella
uppgifter som möjligt. Dessutom bör de frågeställningar som aktualiserats av
Folkhälsorapport 1987 ges en årligen återkommande belysning i den statistiska
årsboken. Jag tänker därvid särskilt på uppgifter om ohälsans sociala
fördelning. Uppgifter om hur dödlighet och sjuklighet fördelar sig på olika
sociala skikt bör också rutinmässigt ingå i årsstatistiken.

Vid sidan av att informationsunderlag ges i form av
register och statistik m.m. förutsätts i Folkhälsorapport 1987 också att
frågeställningarna bearbetas av forskarsamhället så att ny kunskap kan vinnas.
Att vi i dag vet tillräckligt för att kunna vidta en rad förebyggande åtgärder
får inte avhålla oss från att stimulera till ytterligare forskning på området.
Goda forskarmiljöer kan förse det övriga samhället med information om ohälsans
utveckling och fördelning. Forskningen kan också bidra med ny kunskap om de orsaker
som ligger bakom sjukdomarna och de sociala skillnaderna på området. En annan
viktig forskningsuppgift är att utveckla, pröva och utvärdera nya metoder för
det förebyggande arbetet.

I regeringens proposition (1986/87:80) om forskning angavs
att de folkhäl-sovetenskapligt och samhällsmedicinskt inriktade
forskningsområdena har en relativt sett svagare ställning än de övriga
medicinska forskningsområdena. Det bedömdes som mycket angeläget att dessa
eftersatta forskningsfält stärktes. I propositionen angavs att problemen borde
göras till föremål för ytterligare utredning med utgångspunkt från ett förslag
om förstärkta resurser till de på så sätt prioriterade disciplinerna.

Av betydelse för det fortsatta folkhälsoarbetet är också
kunskaper, hämtade från den miljömedicinska forskningen. Jag har nyligen i prop
1987/88:136 om ändrad organisation för statens miljömediciska laboratorium m.m.
pekat på bl.a. socialstyrelsens behov av utredningsunderlag i samband med
styrelsens arbete att ta fram de återkommande rapporterna om folkhälsan.

För att omedelbart uppmärksamma forskningsfinansiärerna på
de hälsopolitiskt motiverade behoven av forskningsinsatser kommer Folkhälsorapport
1987 att tillställas forskningsråden och andra anslagsgivare för beaktande
resp. kännedom. I sammanhanget vill jag peka på att Delegationen för social
forskning (DSF) har tagit initiativ till att förutom sedvanligt projektstöd
och inrättande av tillfälliga forskartjänster också pröva att ge ett mera
långsiktigt programstöd till lovande forskargrupper. Ett av två teman som valts
gäller sjukdomars sociala bestämningsfaktorer. Vidare har socialdepartementet
initierat ett samarbete mellan nordiska forskare som studerar

12

samband
mellan sjuklighet och människors sociala situation. Kompetensen Reg. Skr.
och förutsättningarna för forskning inom detta område är olika i de olika
1987/88:172 nordiska länderna. Genom samarbete bör möjligheterna att nå
värdefulla resultat öka.

4.3 Inriktningen av det hälsopolitiska arbetet

Det
övergripande målet för hälsopolitiken är en bättre folkhälsa. Detta betyder
att de hälsorisker som befolkningen är utsatt för skall minskas. Men det
innebär också något härutöver. Hälsa är inte bara frånvaro av sjukdom utan har
också ett positivt värde i sig. Huvudinriktningen är nämligen inte att enbart
lägga år och hälsa till livet utan också att lägga liv till åren genom att människor
fullt ut skall kunna utnyttja sina fysiska och psykiska resurser.

Det
förebyggande arbetet kan genomföras med två komplementära ansatser. Hälsofrämjande
åtgärder å den ena sidan innebär åtgärder för att stärka de resurser som kan
bidra till att vi kan bibehålla en god hälsa. Sjukdomsförebyggande verksamhet å
den andra sidan syftar till att minska och så långt som möjligt förhindra att
människor utsätts för hälsorisker i form av sjuk-domsframkallande miljöer,
ämnen eller beteenden.

Att
ansatserna är komplementära innebär bl.a. att den hälsofrämjande verksamheten
kan betraktas som en del av den generella välfärdspolitiken. Den syftar till
sådana förbättrade levnadsförhållanden som gör det svårare för sjukdomar att
utvecklas. Det sjukdomsförebyggande arbetet ligger närmare hälso- och
sjukvården och utgår främst från de medicinska kunskaperna om vad som orsakar
sjukdom.

En
central utgångspunkt är att de hälsopolitiska insatserna inte kan avgränsas
till att enbart avse specifika åtgärder mot en speciell hälsorisk. Hälsopolitiken
är - som jag tidigare konstaterat - en del av den allmänna välfärdspolitiken.
Den är således en del av ansträngningarna att förbättra livsvillkoren för hela
befolkningen.

Att
den svenska befolkningen i ett historiskt och internationellt perspektiv har
ett mycket gott hälsotillstånd skall härvid ses som ett resultat av den mycket
framgångsrikt genomförda välfärdspolitiken som medfört förbättringar av
livsvillkoren inom en rad samhällssektorer.

Det
är därför enligt min mening felakfigt att kalla folksjukdomar för "välfärdssjukdomar".
Begreppet har sin tillämpning endast på det internationella planet när
situationen i u-länder jämförs med den i i-länder. För svenskt vidkommande är
termen "ofärdssjukdomar" mera korrekt eftersom den del av
befolkningen som är mest drabbad av ohälsa i dag liksom tidigare har kort
utbildning, låg lön och utgör den på flera sätt mest utsatta delen av befolkningen.

Såsom
beskrivs i Folkhälsorapport 1987 har flertalet av de breda folksjuk

domarna karaktär av sådana "ofärdssjukdomar". Vid sidan av den
sociala

fördelningen är det gemensamt för de flesta av dessa sjukdomar att de har

en kronisk karaktär. Sjukdomsprocessen kan starta tidigt i livet men ge sig

till känna först långt senare i form av symtom eller tecken på sjukdom. Häl

so- och sjukvården kan kanske då inte bota sjukdomen utan endast skjuta 13

upp den
fortsatta utvecklingen. Förebyggande insatser är för dessa breda Reg. Skr.
sjukdomar den enda effektiva möjligheten att nå målet om en förbättrad
1987/88:172 folkhälsa.

En annan viktig utgångspunkt för det förebyggande arbetet
måste vara sjukdomarnas orsaker, dvs. hälsoriskerna. Dessa beskrivs ibland i
termer av vissa biologiska förhållanden, som högt blodtryck eller förhöjda
blodfetter, och ibland i termer av vissa beteenden, knutna till kost, tobak och
alkohol, dvs. s.k. livsstilsrelaterade hälsorisker. Förhållanden i miljön, som
luftföroreningar, ensidiga arbetsrörelser och bristande kontroll över
arbetssituationen m.m., tas också upp. Även samhällsstrukturella förhållanden
som arbetslöshet, klasstillhörighet och omflyttning nämns ibland
som.hälsorisker.

Ofta polariseras frägor om förebyggande till att gälla
antingen livsstilsfaktorer eller miljörelaterade hälsorisker. Med miljörelaterade
risker menas då vanligen sådana risker som individen inte själv kan påverka
till skillnad från livsstilsfaktorerna. Denna uppdelning är emellertid enligt
min uppfattning konstlad eftersom miljön och "livsstilen" är nära
relaterade till varandra. Så gott som varje hälsorisk rymmer båda
komponenterna. Utgångspunkten för valet av åtgärder, som är inriktade antingen
mot miljörelaterade eller mot livsstilsrelaterade hälsorisker, är därför inte
att någon orsak skall ses som viktigare än den andra. Vid valet av åtgärd måste
vi i stället utgå från vilken insats som ger bäst effekt.

Jag vill här som exempel peka på att reglerna för
information orn tobakens skadliga verkningar, som bl.a. innebär att
varningstexter redovisas på tobaksprodukter, säkerligen har skapat en ökad
valfrihet vad gäller människors val att utsätta sig för tobakens
skadeverkningar.

Beträffande tobaksbruket vill jag vidare betona att WHO
under senare år vid flera tillfällen har rekommenderat sina medlemsländer att
ta initiativ i syfte att bekämpa detta. WHO har fastslagit att ingen annan
enskild förebyggande åtgärd i i-länderna kan bidra mer till ökad hälsa än att
begränsa tobaksrökningen.

En rad åtgärder för att begränsa tobakens skadeverkningar
har också successivt genomförts i vårt land.

Hittills vidtagna åtgärder bedöms totalt sett ha haft en
klart positiv effekt, även om utvecklingen i vissa avseenden varit ogynnsam.
Detta gäller t.ex. den ökande användningen av snus bland unga män, liksom att
andelen rökare bland unga kvinnor ökat.

Även om de ätgärder som vidtagits givit positiva effekter
är bruket av tobaksvaror fortfarande oroande omfattande ur hälsosynpunkt. Informations-och
utbildningsinsatser för minskat tobaksbruk måste därför fortsätta och
intensifieras. Jag finner tobaksfrågan väsentlig ur hälsopolitisk aspekt. Jag
vill här peka på att riksdagen har ställt sig bakom ett förslag från
lagutskottet om att regeringen skall ges i uppdrag att tillkalla en utredning
med syfte att få till stånd ett förbud mot annonsering av tobaksvaror (LU
1987/88:13, rskr. 115). Beslut om en sådan utredning kommer att fattas inom
kort.

Det jag nyss anförde om hälsopolitikens rnöjligheter att
ge människor förutsättningar att få en reell valfrihet illustrerar också
samhällets och föreningslivets komplementära funktioner. Samhället har till
uppgift att lägga sär-

14

skild vikt
vid den ur individens synpunkt ofrivilliga fiskexponeringen och vid Reg.
Skr. det som styr den "frivilliga" exponeringen. Detta följer dels av
ett allmänt 1987/88:172 rätlvisekrav, dels av att samhällets uppgift är att
skapa hälsosamma livsvillkor för medborgarna. Det allmänna skall däremot inte
reglera sådana områden där den enskilde bör få besluta om sina egna
angelägenheter.

Folkrörelser, frivilligorganisationer och fackföreningar
har i detta perspektiv en dubbel uppgift, nämligen att dels skapa opinion för
önskvärda samhälleliga insatser, dels vara en gemenskap som kan bidra till
kunskaper och information, varigenom människor stimuleras att utveckla
hälsosamma livsmönster. Mot bakgrund av den betydelse och aktualitet som
jämlikhetsmålet i dag har finner jag det mycket glädjande att våra
folkrörelser ånyo har tagit upp sina ambitioner på folkhälsoarbetets område.
Viktigt inför framtiden är att folkhälsoarbetet bedrivs i samarbete med
bildningsförbund och fackföreningar och andra berörda organisationer.

Jag vill poängtera att den hälsopolitiska strategin bör
påverkas av våra kunskaper om vad som är och som kan vara effektiva
förebyggande ätgärder. Under de senaste två decennierna har härvidlag en
spännande utveckling ägt rum. Försök har gjorts att målmedvetet begränsa
utbredningen av vår tids stora folksjukdomar, exempelvis hjärt- och
kärlsjukdomarna. I början avgränsades dessa ansträngningar till vissa
högriskindivider, som identifierades genom hälsokontroller m.m. Dessa fick av hälso-
och sjukvården informa-tion om hur de skulle göra för att undvika de speciella
riskfaktorer som de var utsatta för. Det kunde exempelvis gälla högt blodtryck
eller förhöjda halter av blodfetter. Den fortsatta utvecklingen har medfört
att perspektivet förskjutits från ett sådant högriskperspektiv till ett mer befolk-ningsinriktat
perspektiv, dvs. från ett individbaserat arbete med avgränsade riskfaktorer
till försök att påverka ett bredare spektrum av faktorer av betydelse för
sjukdomarnas utveckling inom befolkningen. Utvecklingen har därmed gått från
främst individuell hälsoupplysning till utnyttjande av mer allmänna miljö- och strukturpåverkande
åtgärder, samt från en hälso- och sjukvårdsdominans till en samverkan med andra
samhällsorganisationer, säväl myndigheter som frivilligorganisationer och
folkrörelser.

Denna breda ansats är naturlig mot bakgrund av vår kunskap
om att det är en mångfald av orsaker som samverkar till att en folksjukdom
uppstår. Hälsorisker, som således gemensamt bidrar till att en sjukdom
utvecklas, återfinns ofta inom skilda samhällssektorer, såsom inom arbetsmiljö,
boendemiljö, trafikmiljö och livsmedelsframställning. Därför krävs samarbete
mellan olika samhällssektorers organisationer i det preventiva arbetet. Inom
WHO har behovet av ett tvärsektoriellt samarbete utvecklats till att bli en
ledande princip för det preventiva arbetet.

De många verksamheter som genomförs regionalt och lokalt i
Sverige med förebyggande arbete i samverkan mellan hälso- och sjukvården och
andra intressenter är glädjande och stimulerande. Initiativ har ofta tagits av
de samhällsmedicinska enheterna. Jag anser att det är av stor vikt att landstingen
ger dessa möjlighet att utvecklas positivt.

Nyligen har en gemensam nordisk satsning genomförts på
Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg som därmed fått en fördubblad utbildningska-

15

pacitet och väsentligt utökade resurser för sitt
forsknings- och utvecklingsar- Reg. Skr. bete. Trots detta är
utbildningskapaciteten inom det folkhälsovetenskapliga 1987/88:172 omrädet
förhållandevis begränsad. Genom en bättre samordning kan kapaciteten öka.
Frågan om ytterligare samverkan inom området behöver klarläggas.

Utifrån dessa överväganden har under senare år grunden för
en offensiv hälsopolitik utformats. Med hälso- och sjukvårdslagen skapades nya
förutsättningar för arbetet. HS-90-utredningen gav ett viktigt
utgångsmaterial. Målet och den initiala verksamheten beskrevs i prop. 1984/85:181
om ut- . vecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m.m. Som jag i det
föregående redogjort för har sedan dess ett stort antal åtgärder
konkretiserats. Underlag för hälsopolitiska handlingsprogram föreligger nu för hjärt-kärlsjukdomar,
cancer, olycksfallsskador, rörelseorganens sjukdomar samt psykisk ohälsa. Som
jag konstaterat utgör dessa en utmärkt grund för det fortsatta arbetet.
Ytterligare material komrrier att tas fram, bl.a. inom allergiutredningen.

Ett vidgat samarbete mellan olika sektorer i samhället,
där miljö- och häl-soaspekter av bl.a. kost, trafik, energi och arbetsmiljö
fortlöpande beaktas, är i enlighet med de principer jag redogjort för en
grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt förebyggande arbete.
Resultaten i Folkhälsorapport 1987 understryker vikten av.denna strategi. Det
nya faktaunderlaget medför krav på en högre ambitionsnivå och lägger en grund
för mera konkreta åtgärder.

På
den nationella nivån inom hälso- och sjukvården har kompetens nu byggts upp i form
av hälsopolitiska handlingsprogram. På regional och lokal nivå har de
principiella målen konkretiserats i olika hälsoplaner. Kompetensen har
utvecklats. Modeller för det förebyggande arbetet har prövats i olika projekt.
Det finns därför skäl att nu på en mera bred front starta dialogen med
företrädare för andra samhällssektorer och att konkretisera de åtgärder som bör
vidtas.

5 Rådgivande hälsopolitisk grupp - Folkhälso-grupp

I prop. 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvården, m.m. redovisades förslag om att en rådgivande grupp till den
dåvarande hälso- och sjukvårdsberedningen (S 1983:02) skulle inrättas med
uppgift att i första hand behandla tvärsektoriella hälsopolitiska frågor. Under
år 1987 föranledde överväganden inom regeringen att en ny och bredare
sammansatt hälso- och sjukvårdsberedning (S 1987:04) inrättades med
statsministern som ordförande.

I
anslutning till beslutet om inrättande av den nya beredningen angavs vissa skäl
till förändringen. Ett av dessa skäl var "att den förebyggande hälso- och
sjukvården kommit att prioriteras som ett resultat att HS-90-arbetet och
regeringens proposition 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvården, m.m. Där betonas att förutsättningen för att vi skall komma till
rätta med de stora folksjukdomarna är att vi satsar på det förebyggande folk-

16

hälsoarbetet.
Det förutsätter i sin tur ett samarbete mellan olika sektorer i Reg. Skr.
samhället där miljö- och hälsoaspekter av kost, trafik, energi, arbetsmiljö
1987/88:172 m.fl. områden fortlöpande beaktas".

Det är enligt min mening nu tid att inrätta en rådgivande hälsopolitisk
expertgrupp till den nya hälso- och sjukvårdsberedningen. Den rådgivande
gruppen bör vara utformad så att den på bästa sätt kan stödja hälso- och
sjukvårdsberedningens hälsopolitiska arbete. I och med att den kartläggning och
analys av hälsosituationen som presenterats i Folkhälsorapport 1987 nu finns
tillgänglig anser jag att det också finns det underlag som krävs för att kunna
ge gruppen en sådan sammansättning att den på ett effektivt sätt kan angripa de
allvarliga folkhälsoproblemen. Gruppen bör benämnas folkhälsogruppen.

Gruppens främsta uppgift blir att påskynda samhällets
åtgärder på folk-hälsoområdet. Gruppen skall genom sin sammansättning kunna ta initiativ
till förslag om konkreta förändringar och helt nya verksamheter inom skilda
samhällssektorer.

De analyser som utförts av HS-90-utredningen,
Cancerkommittén och Allergiutredningen, samt i Folkhälsorapport 1987 bör,
liksom de principer jag redogjort för, vara vägledande för gruppens arbete.
Speciell uppmärksamhet bör ägnas ohälsans ojämlika fördelning. En rad
åtgärdsområden har föreslagits i de hälsopolitiska handlingsprogrammen. Att
finna former för att omsätta dessa förslag i praktisk handling kommer att
tillhöra gruppens huvuduppgifter. Jag anser att det är mycket angeläget att
det även på andra områden kommer till stånd arbete av den karaktär som
bedrivits av socialstyrelsen när det gäller programmet mot olycksfallsskador.

Folkhälsogruppen skall också analysera kunskapsbehoven och
ställa krav på nya faktaunderlag och ytterligare forskning. Särskild vikt bör i
det sammanhanget fästas vid forskningspropositionens förslag om att utreda
möjligheterna för en förstärkning av den folkhälsovetenskapliga forskningen i
Sverige. I samband med forskningsfrågorna bör också utbildningsbehoven beaktas,
så att en nödvändig kompetensutveckling inom olika organisationer kan
åstadkommas.

Gruppen skall vara ett beredningsorgan för hälso- och
sjukvårdsberedningen. Den skall följa hälsoutvecklingen och diskutera behovet
av olika hälsopolitiska initiativ.

Folkhälsogruppens sammansättning bestäms av behovet att
uppnå en praktisk och konkret inriktning. Företrädare för statliga
verk/myndigheter, som har särskilt ansvar för hälsofrågorna inom respektive
samhällssektor, kommer därför att ingå i gruppen. Vidare avser jag att bereda
vissa berörda organisationer tillfälle att ingå.

För att ge en bredare kompetens vid prioriteringar och
förslag bör även experter knytas till gruppen. Dessa skall ha särskilda
kunskaper inom de områden som representeras av de hälsopolitiska
programunderlagen, dvs. de stora folkhälsoproblemen. Vidare skall experterna
vara förtrogna med den folkhälsovetenskapligt inriktade forskningen inom sitt omräde
och med pågående preventivt arbete ute på fältet.

17

6
Hemställan Reg. Skr.

1987/88'17? Jag hemställer att regeringen bereder
riksdagen tillfälle att ta del av vad jag

har anfört om folkhälsans utveckling, m.m.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

18

Bilaga 1 Reg. Skr. 1987/88:172

Folkhälsan - dess förändring och fördelning En sammanfattning av
Folkhälsorapport 1987

I det följande redogörs kortfattat för vissa uppgifter i
Folkhälsorapport 1987 som är relevanta i sammanhanget.

1 Dödlighetsutvecklingen

I rapporten konstateras att medellivslängden har ökat med
1,0 år under 1980-talets första hälft. Detta är en kraftigare ökning än vad som
noterats någon gång tidigare under efterkrigstiden. Denna ökning anges främst
bero på minskad dödlighet bland medelålders och äldre. År 1986 var medellivslängden
vid födelsen 80,0 år för kvinnor och 74,0 år för män (Tabell 1, 2).

Tabell 1. Återstående medellivslängd vid födelsen, 50 års
och 80 års ålder, 1921-1986

Oår

50 år

80 år

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

1921-1930

61,0

63,2

24,2

25,1

5,5

5,7

1951-1960

70,9

74,1

25,5'

27,5

5,7

6,1

1961-1965

71.6

75,7

25,7 ■

28,6

5,8

6,4

1971-1975

72,1

77,7

25,8

30,1

6.1

7,3

1976-1980

72,4

78,5

25,8

30,7

6,1

7,5

1981-1985

73,6

79,5

26,5

31,5

6.3

7,9

1986

74,0

80,0

26,8

31,8

6.4

8,1

Tabell
2. 1

Vledellivslängd

1 i
Sverige 1800-1985 och

1 i
några andra

1
länder 1980-1985

År

Sverige,
år 1800-1985

Övriga

länder.

år
1980-1985

Män

1
Kvinnor

Män

Kvii

nnor

1800

35

38

Gambia

34

37

1850

40

44

Angola

40

44

1900

55

57

Saudiarabien

55

58

1950

71

74

England

71

77

1985

74

80

Japan

74

80

Denna
minskning av dödligheten har medfört att de tidigare under 1980-talet
redovisade befolkningsprognoserna måste revideras.

Antalet
personer 80 år och äldre år 2000 beräknas nu bli 200 000 i stället för 168 000
som angavs för fem år sedan. Ökningen av antalet personer över 89 år förväntas
till mer än hälften utgöras av ensamstående kvinnor.

Barnadödligheten
som har varit snabbt sjunkande under hela efterkrigstiden sjunker fortfarande.
Vidare noteras en kraftig nedgång i fråga om olycksfall. Dessa har minskat med
7 % per år mellan år 1975-1985. På tio år har trafikolyckorna halverats. Drunkningsolyckorna
har minskat ännu kraftigare. I leukemi har minskningen i dödlighet varit lika
stor. Den minskade olycksfallsdödligheten antas i första hand vara ett resultat
av en mängd olika

19

förebyggande
åtgärder i form av miljöförbättringar i trafik och boende, ökad Reg. Skr. simundervisning
m.m. Vad gäller leukemi förutsätts de positiva förändring- 1987/88:172 arna
främst vara ett resultat av effektivare medicinska behandlingsmetoder.

Dödligheten bland spädbarn (0-1 är) minskade kontinuerligt
fram till år 1980. Den har dock sedan dess legat ganska konstant på knappt 7
promille, vilket är bland världens lägsta spädbarnsdödlighet. År 1976-1981 var
andelen barn med låg födelsevikt 71 % högre för barn till socialt
underprivilegierade mödrar (definierade som ensamstående, ej högutbildade och
boende i hyresrätt) än bland mera privilegierade (samboende, boende i småhus
eller bostadsrätt, högutbildade och svenska medborgare). Motsvarande siffra för
överdödligheten bland spädbarn under första levnadsåret var 29 %. Skillnaderna
visade inte några tecken till att minska.

I ett internationellt perspektiv har Sverige liksom Island
en mycket låg dödlighet bland barn i åldern 1-14 år. Dödligheten var år 1985
under 0,2 per 1 000. De övriga nordiska länderna har - främst när det gäller
åldersgruppen 1-4 år - något högre siffror.

Även bland ungdomar i åldern 15-24 år har Sverige en
internationellt sett låg dödlighet. Några enstaka länder, i första hand Japan
och Storbritannien, ligger dock på samma nivå. Hos de unga har dödligheten
minskat under perioden år 1970-1985. Minskningstakten har varit betydligt
lägre än den för barn (ca 2 % per år). 70 % av dödsfallen anges ske till följd
av skador genom yttre våld och förgiftning. Därav är 35 % motorfordonsolyckor
och 25 % självmord (säkra och osäkra). Motorfordonsolyckorna som visade en sjunkande
trend för åldersgruppen under 1970-talet och 1980- talets första år har sedanåter
börjat öka. År 1985 dog 171 män i åldern 15-24 år i motorfordonsolyckor. Av
dessa var 48 förare eller passagerare på motorcykel.

I rapporten konstateras att antalet självmord i
åldersgruppen 15-24 år inte har visat nägon klar trend vare sig till att öka
eller minska. Antalet har varierat mellan 150 och 250 per år.

Dödligheten i åldersgruppen 254 år ligger i Sverige på
ungefär samma nivå som i Norge, England, Japan och flera sydeuropeiska länder.
Värt att notera är dock att dödligheten i denna åldersgrupp i Sverige, som
under 1970-talet låg konstant och till och med ökade för män över 40 år, nu
åter har börjat sjunka för såväl män som kvinnor. Dödlighetsminskningen anges
ha varit särskilt uttalad bland frånskilda män, som dock fortfarande har en
överdödlighet jämfört med övriga.

Dödsfall relaterade till psykiska problem, dvs. självmord
och alkoholskador, svarar för mer än en tredjedel av dödsfallen i denna
åldersgrupp. Självmord blir en relativt sett alltmer dominerande dödsorsak i
takt med att dödligheten i olycksfall, alkoholskador och tumörer sjunker
samtidigt som antalet självmord är oförändrat.

Dödligheten bland medelålders dvs. bland personer i åldern
45-64 år, utvecklades under 1970-talet olika för män och kvinnor. Bland män i äldersintervallet
40-59 år ökade dödligheten under år 1965-1979, främst till följd av ökad
dödlighet i kranskärlssjukdom och alkoholskador. Det var första gången Sverige
hade en sådan ökning under en tid utan krig, epidemier eller missväxt. Ökningen
var mest uttalad i Stockholm samt bland frånskilda och

20

ogifta män. Bland kvinnorna har dödligheten minskat
stadigt i alla civil- Reg. Skr.

stånd. 1987/88:172

Den ökning av dödligheten som observerades under
1970-talet var i första hand koncentrerad till män som arbetade inom
tillverkningsindustri och till de icke-förvärvsarbetande, dvs. främst
arbetslösa och förtidspensionerade. För dessa grupper ökade dödligheten
samtidigt som den minskade kraftigt bland män med akademiska och tekniska och
administrativa yrken (Tabell 3,4).

Tabell 3. Dödlighet i vissa yrkesgrupper 1966-1970 och
1976-1980. Åldersstandardis-erat.

Yrkesgrupper

1966-1970

1976-1980

Ändring i procent

Män
45-64 år:

Teknik,
administrativt arbete,

kommersiellt
arbete, kontor

1 176

995

-15.4

Tillverkningsindustri

1 140

1 182

-1- 3,7

Transport,
service

1 269

1 189

- 6,3

Jord-
och skogsbruk

901

790

-12.3'

Ej
förvärvsarbetande

2 626

2 797

-1- 6.5

Totalt

1 184

1 203

-F 1.6

Kvinnor
45-64 år:

Teknik,
administrativt arbete.

kommersiellt
arbete, kontor

539

455

-15,6

Tillverkningsindustri

551

505

- 8,3

Transport,
service

598

500

-16,4

Jord-
och skogsbruk

506

403

-20,4

Ej
förvärvsarbetande

657

668

+ 1,7

Totalt

623

557

-10.6

Tabell 4. Relativa dödstal i vissa yrkesgrupper år
1966-1970 och år 1976-1980. Direkt åldersstandardiserade värden med
förvärvsarbetande män 1970 som standardpopula-tion. Index där dödligheten bland
alla män 45-«4 år 1966-1970 sätts till 100.

Män
45-64 år

1966-1970

1976-1980

Ingenjörer
m.fl.

96

82

Läkare m.fl.

100

74

Lärare m.fl.

94

76

Administrativt
arbete

85

76

Handelsresande

134

94

Sjömän
(däck och maskin)

164

158

Buss-,
lokförare m.fl.

107

106

Järnverk,
smide, gjuteriarbete

100

108

Verkstadsmetallarbete

105

106

Byggnadsarbete

97

103

Livsmedelsarbete

103

110

Kemiskt cellulosaprocessarb.

101

115

Grov-
och diversearbete

108

121

Hotell
och restaurang mm.

143

163

Alla
förvärvsarbetande

100

97

Icke
förvärvsarbetande

235

250

Med tanke på att gruppen icke-förvärvsarbetande
medelålders män ökade

i antal med ca 50 % under perioden är ökningen i dödlighet i denna grupp 21

särskilt
anmärkningsvärd. Reg. Skr.

Av vikt
att notera är dock att det från slutet av 1970-talet inträffat ett 1987/88:172
trendbrott vad gäller dödlighetsutvecklingen för åldersgruppen 45-64 år. Under
1980-talet har dödligheten sålunda minskat kraftigt för båda könen i samtliga
civilstånd. Sårskilt uttalad har minskningen varit bland frånskilda mån och i
Stockholms lån (där andelen frånskilda är särskilt hög). Minskningen
konstateras gälla för flera olika dödsorsaker. Således har dödligheten i
kranskärlssjukdom bland män, som fram till år 1980 ökade med 1 % per år,
därefter minskat med 3 % årligen. Minskad dödlighet i alkoholrelaterade
sjukdomar och slaganfall bland män har också bidragit. Även bland kvinnorna
har hälften av den minskade dödligheten under 1980-talet bestått i en minskad
dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar. Därtill kommer också en viss minskad
cancerdödlighet. Vad gäller dödlighetens förändringar mellan olika yrkesgrupper
finns inga data för perioden frän år 1980. Tillgängliga data medger alltså inte
någon analys av om den sjunkande dödligheten givit minskande eller ökande
skillnader i dödligheten mellan olika grupper i befolkningen.

Dödligheten bland äldre, över 64 år, är jämförelsevis låg
i Sverige. Liksom för medelåldersgruppen noteras dock att dödligheten bland
äldre är lägre i Island, Grekland och Japan.

Dödligheten bland äldre människor kan konstateras ha
undergått intressanta förändringar under senare år. Medan dödligheten bland
äldre män låg ganska konstant sedan början av 1950-talet, har den nu åter börjat
minska under 1980-talet. För kvinnorna har den sjunkande trend, som rått i mer
än hundra år, fortsatt. Dödlighetsminskningen gäller alla civilstånd. Dödligheten
bland män över 64 år förefaller ha minskat i bl.a. kranskärlssjukdom,
slaganfall, magsäckscancer och grovtarmscancer. Detsamma gäller för kvinnorna,
där dödligheten i bröstcancer har minskat, men där samtidigt dödligheten i
lungcancer har ökat.

2 Sjukdomsmönstrets förändringar

Som nämnts visar folkhälsorapporten att dödligheten i
kranskärlssjukdom efter många års ökning bland männen har börjat minska sedan
år 1980. Trots det är kranskärlssjukdomarna dock fortfarande den vanligaste
orsaken till s.k. för tidig död i vårt samhälle, dvs. dödsfall som antas kan
undvikas genom förebyggande insatser. Under 1970-talet blev kranskärlssjukdom
en sjukdom som i allt större utsträckning drabbade arbetare inom tillverkningsindustrin
(Tabell 5).

22

Tabell
5. Relativ andel vårdade i sluten vård år

1981 i
15 landsting. Direkt åldersstan-

Reg. Skr.

dardiserat
index där alla i

i
åldersgruppen 15-64

år

=
100.

1987/88:172

Arbeti

äre

Högre
tjänstemän Män Kvinnor

Totalt

Män

Kvinnor

Män +

Kvinnor

Lungcancer

133

44

89

26

100

Bröstcancer

0

157

0

225

100

Hjärtinfarkt

157

32

112

10

100

Slaganfall

. 104

56

85

55

100

Alkoholskador

139

30

23

10

100

Psykos

57

73

26

45

100

Självmordsförsök

83

116

23

42

100

Motorfordonsolyckor

158

70

139

63

100

Det är inte klarlagt vad förändringarna i
kranskärlssjukdomarna har sin bakgrund i. Det bedöms dock, enligt rapporten,
som sannolikt att den minskade andelen rökare under 1970-talet kan ha
bidragit. Minskningen har varit mest uttalad bland yngre och välutbildade. Det
anges att det i första hand är blodfetthalt och tobakskonsumtion som är
avgörande för sjukdomsrisken. Samtidigt betonas dock att det under senare år
har börjat stå klart att psykosociala faktorer, bl.a. arbetsmiljö och
arbetslöshet, kan ha betydelse både direkt och indirekt via dessa faktorers
påverkan på individens val av kost-och tobaksvanor. Att angripa de sociala
faktorerna sägs därför vara särskilt viktigt om man vill komma åt den höga
förekomsten av kranskärlssjukdom bland människor med arbetaryrken.

Dödligheten i slaganfall m.m. (stroke) konstateras ha
sjunkit (sedan år 1975 med 3-4 % per år i åldersgruppen 15-74 år), bl.a. till
följd av förbättrad blodtryckskontroll. Det är mera osäkert om också antalet
insjuknade minskat. Som framgår av tabell 5 drabbar även denna sjukdom
arbetare oftare än tjänstemän. Numera är flertalet personer med förhöjt
blodtryck under behandling. Det pekas i rapporten på att nytillkommande
preventiva insatser fortsättningsvis i första hand bör gälla icke- medikamentella
metoder att förebygga förhöjt blodtryck genom minskat saltintag, minskad
övervikt, ökad fysisk aktivitet och stresskontroll. Detta bl.a. för att minimera
biverkningsrisker vid läkemedelsbehandling. Vidare anges minskad tobaksrökning
vara en viktig faktor för att reducera risken för slaganfall.

Antalet diagnostiserade fall av cancer har under lång tid
ökat långsamt även när utvecklingen relateras till befolkningens ökade
medelålder. Detta anses delvis bero på en förbättrad diagnostik där fler fall
upptäcks men också på en verklig ökning, t.ex. genom ett stigande antal fall av
lungcancer bland kvinnor och av hudmelanom. Samtidigt har dödligheten i
cancersjukdomarna, som jag tidigare nämnt, uppvisat en långsamt vikande
tendens under det senaste decenniet. En effektiv uppsökande verksamhet och
tidig behandling anges sannolikt ha bidragit till de senaste 20 årens minskade
förekomst av livmoderhalscancer. Ändrade kostvanor antas ha bidragit till den
halvering av magsäckscancer som skett under samma period.

Lungcancer och magsäckscancer är vanligare i arbetaryrken.
Cancer i bröst och grovtarm är däremot vanligare bland tjänstemän.

Insatser för att reducera tobaksrökning och för att minska
fettinnehållel i 23

kosten
anses för närvarande ha de största effekterna på cancersjukligheten. Reg.
Skr.

även om
effekterna av sådana förebyggande åtgärder antas bli synlig först en
1987/88:172

bit in på
nästa sekel. Men dessa insatser kan - konstateras det i rapporten -

på kortare
sikt även ge effekter i form av en minskning av hjärt-kärlsjukdo-

marna.
Viktigt att notera i detta sammanhang är att såväl tobaksrökning som

hög fettkonsumtion
är vanligare bland människor med arbetaryrken än

bland tjänstemän.

Psykiska problem har, enligt rapporten, stor omfattning i
vårt samhälle. Uppgifter presenteras som tyder pä att 15 % av befolkningen
besväras av oro, ängslan eller ängest och en lika stor andelav sömnbesvär. Av
samtliga dödsfall är 2 % självmord. Dessa andelar anges ha legat på en ganska
oförändrad nivå under de senaste två decennierna. De psykiska problemen visar
starka samband med sociala förhållanden. I arbetsmiljöer präglade av jäkt och
låg grad av självbestämmande uppger 40 % att de ha nervösa besvär. Även
självmord och alkoholskador är mycket vanligare i denna typ ay yrken. Trötthet
är vidare ett förhållandevis mycket vanligt symtom bland ensamstående mödrar.

Insatser för att förbättra den sociala miljön i arbete och
boende samt insatser inom familjepolifiken anges således ha betydelse dels för
att främja det psykiska välbefinnandet, dels för att skapa tillfredsställande
livsbetingelser utanför institutionerna för långvarigt psykiskt sjuka.

Vad gäller rörelseorganens sjukdomar konstateras att var
femte person i befolkningen har svår värk i rygg, nacke eller leder.
Rörelseorganens sjukdomar har ökat sin andel av sjukfrånvaron. De uppges nu
svara för 28 % av alla sjukdagar och 41 % ay alla nybeviljade förtidspensioner.
Sjukfrånvaro för denna typ av besvär är tio gånger vanligare bland dem som
arbetar inom tillverkningsindustri än bland sysselsatta inom administrativa
yrken. Insatser mot fysisk belastning samt ensidiga monotona arbetsställningar
anges därför ha avgörande betydelse i det förebyggande arbetet. Men även
insatser mot övervikt, tobak och alkohol och för regelbunden motion och bättre
kost framhålls.

I det svenska samhället finns mycket goda kunskaper om och
erfarenheter av att förebygga olycksfallsskador. Trots ökade risker har det
under det senaste decenniet varit möjligt att fortlöpande minska dödligheten i
olycksfall i samtliga åldersgrupper. För trafikolycksfallen har emellertid
denna minskning stagnerat under 1980-talet. En betydande uppgång i antalet
skadade och dödade har noterats under år 1982-1986, främst för bilförare men
även för motorcykelförare. I rapporten anges att en ytterligare fartbegränsning
antas vara avgörande för att bryta denna utveckling.

Den tidigare sjunkande trenden i antalet dödsfall i
arbetsolyckor har fortsatt även under det senaste decenniet. Tre fjärdedelar
av alla olycksfall sker utanför arbete och trafik. Bland dessa har exempelvis
fallolyckor med lårbenshalsbrott bland äldre ökat kraftigt enligt flera
studier från våra storstäder. Påtagligt många olyckor sker också i skolmiljön,
särskilt under raster och under idrottsutövning.

Socialstyrelsen har i sitt underlag till hälsopolitiskt
handlingsprogram mot rörelseorganens sjukdomar angett att regelbunden fysisk
aktivitet, undvi-

24

kände
av tobaksrökning och eventuellt också ett ökat intag av kalcium är Reg. Skr.

viktiga inslag för att förebygga lårbensbrott bland äldre. 1987/88:172

Beträffande
sjukdomsmönstret kan alltså konstateras att den relativa betydelsen av olika
folksjukdomar förändras. Krankärlssjukdom, olycksfall och vissa cancersjukdomar
minskar i betydelse som dödsorsaker. Därmed kommer psykisk ohälsa och besvär
från rörelseorganen att framstå som allt viktigare folkhälsoproblem. Allergiska
besvär förefaller också att bli allt vanligare.

3 Vissa hälsorisker

Förändringar
i de hälsorisker befolkningen utsätts för har en stark inverkan på
sjukdomsmönstret och dess utveckling. Särskilt betydelsefulla är de hälsorisker
som är en del av orsakssambanden bakom flera olika sjukdomar. Dessa hälsorisker
är framför allt rökning, högt fettintag i kosten och alkohol. Men också sociala
faktorer som bristande sociala nätverk, bristande kontroll över arbetsmiljön,
arbetslöshet etc. är viktiga sådana hälsorisker.

I
rapporten redovisas vissa förändringar beträffande dessa hälsorisker. Vad
gäller rökningen konstateras att den, totalt sett, steg kontinueriigt under
efterkrigstiden fram till slutet av 1960-talet. Därefter har försäljningen av
tobaksvaror minskat successivt. Konsumtionen av snus har dock fördubblats
sedan slutet av 1960-talet och fortsätter att öka.

Männen
har svarat för hela denna minskning av tobaksrökningen. Andelen rökare bland
kvinnorna ökade mycket kraftigt fram till mitten av 1970-talet. Därefter har
rökningen minskat något även bland kvinnorna. I dag är andelen rökare bland
bägge könen strax under 30 %.

Till
en viss del är den minskade rökningen en effekt av att de som tidigare rökt har
slutat. Tydligast har förändringen dock varit bland ungdomar bland vilka allt
färre börjar röka. Efter år 1983 minskar dock antalet rökare bland ungdomar i
årskurs 9 inte längre.

I
rapporten konstateras att det är mycket stora skillnader i rökvanor mellan
grupper som lever under olika sociala och ekonomiska omständigheter. Dessutom
redovisas uppgifter som beskriver att skillnaderna mellan olika grupper ökat
från slutet av 1970- talet. De sociala grupper som hade en hög andel rökare år
1985 är de som minskat minst eller som t.o.m. har ökat sedan år 1977 (Tabell
6).

Tabell 6. Andel som
röker dagligen i olika grupper år 1984/85 i procent

Andel daglig-

Förändring år

rökare år

1977-1985

1984/85

Unga
16-24 år

26,2

-15,3

Ensamstående
småbarnsföräldrar

61,4

- 3.4

Ej
facklärda arbetare

39.0

- 3,1

Tjänstemän
- högre och mellannivå

20,3

- 9,2

Förtidspensionärer
och längtidsarbetslösa

45,9

+ 6,5

Socialbidragstagare

66,3

-

Totalt
16-74 år

30.9

- 5,8

25

Det anges
i rapporten att de åtgärder som vidtagits i form av regler om Reg. Skr.
varningstexter på tobaksförpackningar och måttfullhet i tobaksreklam m.m.
1987/88:172 sannolikt varit bidragande till den minskning som konstaterats.
Förslag fill ytterligare åtgärder presenteras i rapporten där det särskilt
betonas att insatser måste göras för att nå de sociala grupper som i dag röker
mest och som hittills visat mindre benägenhet än andra att sluta.

Om kosten konstateras att andelen fett i kosten under
andra världskriget var nere i 30 % för att sedan fram till mitten av 1960-talet
öka till 40 %. Därefter minskade fetthalten under några år för att åter öka
till 40 % av kosten under 1980-talet.

Vad gäller prisförändringar år 1982-1985 konstateras att
priset på både grönsaker och spannmålsprodukter ökat kraftigare än övriga
priser. Kraftigast har ökningen varit för fisk och mejeri-produkter medan t.ex.
läsk och matfett haft en relativ låg prisökningstakt.

Data om skillnader i kostvanor mellan olika grupper i
befolkningen sak-, nas i stor utsträckning, bl.a. beroende på att de är svåra
att mäta på ett enkelt och tillförlitligt sätt. Några mer omfattande uppgifter
om befolkningens kostvanor har inte tagits fram sedan låginkomstutredningen
1968. Undersökningar av de äldres kostvanor har dock visat att så många sorti
10 % hade ett näringsintag under det rekommenderade. Studier har också visat
att andelen barn som äter näringsriktig kost är betydligt högre i socialgrupp
I än i socialgrupp III.

Alkoholkonsumtionen framhålls som ett viktigt
samhällsproblem. Det anges att det finns uppskattningar som visar att
åtminstone i storstäderna 20 % av akutsjukvården kan relateras till alkohol.

Från år 1946 till år 1976 ökade alkoholkonsumtionen,
räknat i ren alkohol, med 3,7 liter till 7,7 liter per invånare. Därefter har
försäljningen minskat fram till är 1984 för att sedan återigen öka något under
de efterföljande åren. Försäljningen uppgick år 1986 till 6,3 liter per
invånare och år 1984 till 6,0.

Uppgifter redovisas som visar på ett starkt samband mellan
den totala alkoholförsäljningen och dödligheten i alkoholrelaterade sjukdomar.
Dödligheten har följt kurvan över den ökade försäljningen fram till år 1976 för
att sedan med en eftersläpning på ett par år falla i takt med den minskade försäljningen.

Det anges att alkoholkonsumtionen bland kvinnor ökat relafivt
kraftigt under efterkrigstiden och att kvinnornas dryckesmönster alltmer börjar
likna männens.

Under senare år har det, i varje fall bland ungdomarna,
skett betydande förändringar i alkoholvanorna mellan socialgrupperna. Det år
främst socialgrupp III som ökat sin konsumtion och socialgrupp I som minskat
sin (Tabell 7).

26

Tabell 7. Procentuell andel högkonsumenter av alkohol
bland unga år 1968 och år Reg. Skr. 1980 i riket. Hög konsumtion är
definierad som fem liter ren alkohol per år i båda studi- 1987/88' 172

erna.

1968 1980

Socialgrupp 1 Socialgrupp 11 Socialgrupp 111

%

%

18

10

13

11

11

21

I folkhälsorapportens avsnitt om hälsans villkor
konstateras att dödlighetsutvecklingen under 1970-talet var problematisk,
särskilt för medelålders män inom tillverkningsindustrin och bland utslagna
frän arbetsmarknaden. Vid slutet av 1970-talet fanns sålunda en betydande
överdödlighet i många arbetaryrken med låga eller inga krav på yrkesutbildning.
Eftersom data om den yrkesmässiga fördelningen av dödligheten under 1980-talet
inte finns tillgångliga konstateras att det f.n. inte går att säga hur
utvecklingen varit under senare år.

Arbetargruppernas
situation har emellertid relativt sett försämrats när det gäller vissa
levnadsförhållanden som är av särskild betydelse för hälsan, bl.a. rökning.
Även hög fettkonsumtion, övervikt och låg fysisk aktivitet är också vanligare
bland arbetare: ån bland tjänstemän. Det betonas att dessa förhållanden ökar
sannolikheten för att vi under de närmaste åren kommer att fä en ökning av de
sociala skillnaderna i sjuklighet och dödlighet. Enligt rapporten finns
således vissa data som tyder på att vi, tvärtemot riksdagens mål om minskad
ojämlikhet i ohälsans fördelning, kommer att få en ökning om man ser till
förhållandena mellan olika yrkesgrupper.

Biltrafikens
utsläpp av kväveoxider och kolväten, läckaget av konstgödsel i jordbruket till
omgivande vatten, avfallshanteringen, utsläppen av tungmetaller och dioxiner
anförs som exempel på allvarliga miljöproblem, där effekterna i dag syns
tydligare inaturen än på människornas sjukdomsmönster. I rapporten anges att
dessa miljöproblem dock på sikt kan ge allvarliga effekter på befolkningens hälsa.

1
rapporten behandlas också översiktigt HIV-infektionen och sjukdomstillståndet
AIDS. Därvid redovisas pågående samhällsinsatser för att begränsa
smittspridningen samt minska fördomar och vanföreställningar kring smittan i
syfte att motverka omotiverad ångest och rädsla. Enligt erfarenheter från
andra länder, bl.a. USA, drabbar HIV-infektionen och AIDS utsatta
befolkningsgrupper i betydligt högre grad än grupper med goda sociala villkor.

Sammanfattningsvis
visar rapporten att hälsotillståndet i befolkningen som helhet utvecklas
positivt. Vissa grupper av industriarbetare och utslagna släpar dock efter i
utvecklingen. Detta anges kunna leda till ökade sociala klyftor i ohälsans
fördelning. I rapporten framhålls därför att kraven ökar på insatser inom olika
samhällssektorer mot hälsorisker i miljö och levnadsvanor bland utsatta
grupper.

27

Innehållsförteckning Reg. Skr.

Skrivelsens huvudsakliga
innehåll..................... ___ 1 1987/88:172

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 april 1988 . . 2

1 Inledning..................................................... 2

1.1
Bakgrund............................................. ...... 2

1.2
De hälsopolitiska målen........................... 3

1.3
Uppdraget att utarbeta en
folkhälsorapport 4

2
Folkhälsorapport 1987................................... 4

3
Hälsopolitiska initiativ.................................... 6

4
Folkhälsopolitik i utveckling. ....................... 9

4.1
Allmänt................................................ 9

4.2
Behov av beslutsunderlag........................ 11

4.3
Inriktningen av det hälsopolitiska
arbetet... ..... 13

5
Rådgivande hälsopolitisk grupp - Folkhälsogrupp. 17

6
Hemställan.................................................. 18

7
Beslut......................................................... .... 18

Bilaga
1 Folkhälsan - dess förändring och fördelning. 19

1 Dödlighetsutvecklingen.................................. 19

TabeU
1 Återstående medellivslängd 1921-1986. 19

Tabell
2 Medellivslängd i Sverige och andra länder 19

TabeU
3 Dödlighet i vissa yrkesgrupper............. 21

Tabell
4 Relativa dödstal i vissa yrkesgrupper.... 21

2 Sjukdomsmönstrets
förändringar .................... 22

TabeU
5 Relativ andel vårdade i sluten vård...... .... 23

3 Vissa
hälsorisker....... ................................ 25

TabeU
6 Andel som röker dagligen................... 25

TabeU
7 Procentuell andel högkonsumenter av alkohol bland

unga.......................................................... 27

28