Prop. 1987/88:23

Regeringens proposition

1987/88:23 __

om ändring i rättegångsbalken (resning i

brottmål vid jäv) 1987/88:23

Regeringen
föreslår riksdagen atl anla det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 1 oktober 1987.

På
regeringens vägnar Gertrud Sigurdsen

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en utvidgning av möjligheterna lill resning lill den tilltalades
förmån i brottmål där en åklagare dier lagfaren domare varit jävig.

Den
nya regeln föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 23

Förslag
till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs alt 58 kap. 2 och 3 §§
rättegångsbalken skall ha följande lyddse

Prop.
1987/88:23

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för
den lilllala-;de resning beviljas:

1. om ledamot av rätten, där anställd Qänslemän eller
åklagaren med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller
Qänsleförsedse eller om brott som har avseende å målet ligger ombud, ställföreträdare
eller försvarare lill last, samt brottet eller Qänsteförsedsen kan antagas
hava inverkat på målets utgång;

2.
om skriftlig
handling, som åberopats lill bevis, varil falsk eller om vittne, sakkunnig
eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava
inverkat på utgången;

3.
om omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikl
skulle hava lett till all den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under
mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller ock med hänsyn lill vad
sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga skäl äro, all frågan,
huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo;
eller

4.
om
rättstillämpning, som ligger fill grund för domen, uppenbart strider mot lag.

Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning
beviljas till förmån för den tilltalade,

1.
om någon
ledamot av rätten, där anställd Qänslemän eller åklagaren med avseende på
målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller Qänsleförsedse
eller om något brott som har avseende på målet ligger ombud, ställföreträdare
eller försvarare till last, saml brottet eller Qänsteförsedsen kan antas ha
inverkat på målets utgång,

2.
Om någon
lagfaren domare eller åklagaren har varil jävig och det inte är uppenbart att
jävet har saknat betydelse för målets utgång,

3.
om någon
skriftlig handling, som åberopats till bevis, har varil falsk eller om ett
vittne, en sakkunnig eller en tolk har avgett falsk utsaga saml handlingen
eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången,

4.
om någon
omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas
och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till all den tilltalade
frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än
den som tillämpats eller om del, med hänsyn lill vad sålunda åberopas och i övrigt
förekommer, finns synnerliga skäl alt på nytt pröva frågan om den tilltalade
har förövat del brott, för vilkel han dömts, eller

5.
om den
rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mol lag.

Senaste lydelse 1975:670.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Sedan
dom i brottmål vunnit laga kraft, må lill men för den tilltalade resning
beviljas:

1. om
sådant förhällande, som

avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och

detta kan antagas hava medverkat

lill alt den tilltalade frikänts eller

brottet hänförts under väsenlligl

mildare straffbestämmelse än den

som bort tillämpas; eller

2. om för brottet är stadgat fäng

else i mer än ett är saml omständig

het eller bevis, som ej tidigare fö

rebragts, åberopas och dess före

bringande sannolikt skulle hava lett

lill all den tilltalade dömts för brot

tet eller delta hänförts under vä

senlligl strängare straffbestämmel

se än den som tillämpats.

Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning
beviljas lill men för den tilltalade,

1.
om något sådant
förhällande, som avses i 2 § 1 eller 3, förelegal och della kan antas ha
medverkat till all den tilltalade frikänts eller tdl att brottet hänförts under
en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som borde ha tdlämpats, eller

2.
om det för
brottet är föreskrivet fängelse i mer än elt är samt någon omständighet eller
bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikl
skulle ha lell lill alt den tilltalade dömts för brottet eller //// att detta
hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som
tillämpats.

Ej mä på grund av förhållande, som avses i 2, resning
beviljas, med mindre parten gör sannolikt, atl han icke vid den räll, som
meddelat domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten
eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt atl ej göra del.

Prop. 1987/88:23

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Senaste lydelse 1964:166.

11 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 23

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:23

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i rättegångsbalken (resning i
brottmål vid jäv)

1 Inledning

Bestämmelserna
om jäv i rättegångsbalken (RB) syftar till all garantera atl rättskipningen
utövas objektivt och opartiskt och omfattas av allmänhetens förtroende.
Jävsreglerna i RB lar sikte bl. a. på atl hindra alt en jävig domare eller
åklagare lar befattning med etl mål. Om så ändå varil fallet kan man komma lill
rätta med felet med hjälp av olika slags rättsmedel. I fråga om domar som
vunnit laga kraft kan ell jäv ulgöra grund för resning eller domvillobesvär enligl
58 resp. 59 kap. RB.

Frågan
om gällande lagstiftning lämnar tillräckligt utrymme för resning lill den
tilltalades förmån i brottmål där åklagaren varil jävig under målets handläggning
har på senare lid diskuterats såväl i riksdagen som i massmedia. Etl
uppmärksammat fall, där jäv för åklagaren förelegal, har också prövats av
högsta domstolen (ärende Ö 1684/85).

I
promemorian (Ds Ju 1986:12) Resning i brottmål vid jäv, som upprättades inom
justitiedepartementet år 1986, föreslås utökade möjligheter till resning lill
den tilltalades förmån i brottmål där en åklagare eller lagfaren domare varit
jävig. Där föreslås en ny resningsgmnd, enligt vilken resning kan beviljas om
någon lagfaren domare eller åklagaren varil jävig och del inle är uppenbart atl
jävet har saknat belydelse för målets utgång.

Jag
avser nu all ta upp de frågor som aktualiserats i promemorian. Lagförslaget i
promemorian överensstämmer i allt väsenlligl med milt förslag. Della omfallar
dock även en följdändring i ell annal lagrum i RB.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas lill
protokollet i della ärende som bilaga 1 . En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats inom jusliliedepartemenlel och finns
tillgänglig i lagsfiflningsärendel (dnr 87-45).

2
Nuvarande ordning Prop. 1987/88:23

2.1 Jävsbestämmelsernas syfte m. m.

För
all tillgodose intresset av objektivitet i rättskipningen krävs bl. a. att
domaren intar en fullt opartisk ställning i rättegången; han fär inle — pä grund
av sitt förhållande till nägon part eller del som räliegången avser — ha elt
intresse i målets utgång som medvetet eller omedvetet kan påverka hans omdöme
vid handläggningen eller avgörandet. För atl upprätthälla allmänhetens
förtroende för rättskipningen får det inte ens uppstå misstankar om att
domaren kan vara partisk. En domare som kan ha personligt intresse av ell måls
utgång skall således inle befatta sig med målet, oavsett om han verkligen
skulle låta sig påverkas eller inle. Jävsreglerna för domare i 4 kap. 13 § RB
syftar lill atl uppnå del som nu sagts.

För
åklagare gäller enligl RB i princip samma jäv som för domare. Som bakgrund lill
denna regel uttalas i förarbetena till RB all del för atl åklagaren rätt skall
kunna fullgöra sin uppgift fordras all han intar en fullt oparfisk ställning (SOU
1938:44 s. 127).

Även
för åklagarnas del finns alltså etl principiellt krav på opartiskhet i verksamhelen.
Detta kommer i lagstiftningen lill ullryck på olika sätl, och inle enbart genom
bestämmelserna om åklagaijäv. Atl åklagarna är underkastade objeklivitetsprincipen
framgår således av 23 kap. 4 § RB. Enligt denna bestämmelse skall inle bara
omständigheter som talar emot den misstänkte ulan även sådana som talar för
hans oskuld beaktas under förundersökningen. Vidare skall bevis som talar lill
den misstänktes förmån las tillvara. Åklagarens skyldighet att även i övrigt
ingripa till den misstänktes förmån följer bl.a. av bestämmelsen i 20 kap. 2 § RB,
enligl vilken åklagaren i högre rätt fär fullfölja talan till den misstänktes
förmån.

2.2 Jävsgrunderna

2.2.1
Domarjäv

De
omständigheter som utgör jäv för domare räknas upp i 4 kap. 13 § RB. Reglerna
är tillämpliga på alla slags domare, alltså förutom lagfarna domare och
nämndemän även tekniska ledamöter och andra särskilda ledamöter. Även bilrädespersonal
som enligl särskill förordnande utför domargö-romål omfattas.

Jävsgmnderna är uppdelade
i nio olika punkter. Den/ör.yrfl avser fall då

domaren har elt intresse i sakens utgång på grund av sin relation till själva

saken medan den andra gäller domarens relation till någon av parterna,

s. k. skyldskapsjäv; domaren är således jävig om han slår i en viss närmare

familjerelation lill parten. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas all

domaren inle är jävig av den anledningen atl en nära anhörig till honom är

ombud ål ena parlen. I denna situation blir istället ombudet jävigt (se

nedan avsniU 2.4). Den tredje punkten är en kombination av de två föregå

ende. I den fiärde punkten upptas de s. k. ställförelrädarjäven. Enligt

denna är domaren jävig om han själv, eller någon nära anhörig till honom,

är förmyndare, god man eller på annat säll ställföreträdare för en part eller, 5

då parten är en juridisk
person, ledamot av styrelsen eller motsvarande. Prop. 1987/88:23

Den/ewre
jävsgrunden är en kombination av jäven i den första, andra och

Qärde punkten. Enligl den
sjätte punkten är domaren jävig om han är

"parts
vederdeloman", dvs. om de är varandras motparter i en annan

rättegång.
Enligl punkl sju föreligger jäv om domaren tidigare har tagit

befattning
med den sak som är föremål för handläggning, dels när han i

annan
rätl såsom domare eller befattningshavare har fattat beslut som rör

saken,
dels när han har tagit befallning med saken hos en annan myndighet

eller
som skiljeman. Den åttonde punkten rör den situationen all domaren i

saken
har fört en parts talan som rättegångsombud eller biträtt parten eller

viUnat
eller varil sakkunnig. I den sista och nionde punkten slutligen finns

en
generalklausul enligt vilken domaren är jävig om det föreligger någon

särskild
omständighet som är ägnad all mbba förtroendet för hans opar-

fiskhel
i målet. Bestämmelsen kan vara aktuell exempelvis när domaren

genom
skuldsättning eller pä annal sätl är ekonomiskt beroende av en part,

när
del förehgger uppenbar ovänskap mellan domaren och ena parten eller

när
domaren och ena parten har en nära vänskapsförbindelse.

2.2.2
Åklagarjäv

Såsom
jag redan nämnt gäller för åklagare i princip samma jäv som för domare. 17 kap.
6 § RB föreskrivs således alt en allmän åklagare inle får la befallning med fömndersökning
eller åtal för ell visst brott om del för honom föreligger en omständighet belräffande
broUel som skulle utgöra jäv mot domare. Av naturliga skäl har dock undanlag
uttryckligen gjorts bl.a. med avseende på vederddomannajävet. I bestämmelsen
har undantaget formulerats så alt jäv inle får gmndas på "åtgärd, som
åklagaren vidtagit å Qänslens vägnar, eller gärning, som förövats mol honom i
eller för hans Qänsl".

2.3 Handläggningen av jävsfrågor 2.3.1 Domarjäv

Vaije
domare är skyldig all självmant ge lill känna om han anser aU hans opartiskhet
kan sättas i fråga (4 kap. 14 § första stycket RB). Så snart en jävsfråga
uppkommit skall han i princip avhålla sig från all handläggning av målet.
Undanlag har endasl gjorts för synnerligen brådskande åtgärder. Han fär dock
under inga omständigheter avgöra målet (4 kap. 15 § första Slyckel RB).

Frågor
om domarjäv kan väckas även av parterna. En jävsinvändning måsle framställas
senast när parten första gången för talan i målet sedan han fått kännedom om
all domaren deltar i handläggningen eller om den omständighet som jävel gmndas
på (4 kap. 14 § andra stycket RB).

I
praktiken avstår en domare givelvis nästan undantagslöst ulan några formaliteter
från alt befatta sig med etl mål där han är jävig. För de situationer då
jävsfrågan blir aktuell först sedan handläggningen av målet påböljats, finns en
uttrycklig regel om att den domare som avses inte själv

får
della i prövningen av jävsfrågan. Av prakfiska skäl har undanlag gjorts Prop.
1987/88:23 för del fall att rätten annars inle skulle vara domför och annan
domare inle utan tidsutdräkt kan tillkallas (4 kap, 15 § tredje stycket RB).

Om
rättens avgörande i målet överklagas, får den högre rätten inte självmant la
upp en fråga om jäv mot en domare i den lägre instansen. En part kan däremot få
en jävsinvändning prövad av högre räll dels efter överklagande av etl beslut av
den lägre rätlen all ogilla jävsinvändningen och dels om han efter överklagande
av domen i målet fortfarande har rätt alt framställa jävsinvändning, dvs. om
han inle haft fillfälle atl framställa invändningen tidigare (4 kap. 14 §
tredje stycket RB). Om den högre rätlen finner att jävsinvändningen är befogad
ska den lägre rättens dom undanröjas (50 kap. 27 §, 51 kap. 27 § och 55 kap.
15 § andra slyckel RB).

2.3.2
Åklagarjäv

Belräffande
åklagarjäv föreskrivs atl sådana frågor ska prövas av åklagarens närmaste
förman. Jäv mot riksåklagaren prövas av honom själv. Endast åtgärder som inte
utan fara kan uppskjutas får vidlas av åklagaren om han är jävig (7 kap. 6 §
andra och tredje styckena RB).

Domstolen
prövar inle frågor om åklagarjäv (jfr SOU 1938:44 s. 127). Domstolens prövning
av frågan om den som väcker åtalet är behörig all tala å broUel (45 kap. 8 § RB)
avser således inte frågan om jäv för åklagaren.

Del
finns inle någon möjlighet för en högre räll all, efter överklagande i ordinär
ordning, undanröja den lägre rättens dom och återförvisa målet för förnyad
handläggning till den lägre rätten på gmnd av all åklagaren varil jävig. Någol
behov härav har troligen inte ansetts föreligga eftersom målet ju blir föremål
för en förnyad prövning i den högre instansen.

2.4 Jäv för ombud, biträde och försvarare

Den
som står i en viss närmare familjerelation till domaren får enligt uttryckliga
föreskrifter i 12 kap. 4 § RB inte vara ombud i målet. Familjere-lafionen är
beskriven på samma sätl som den som gäller för domare enligl de ovan beskrivna
reglerna i 4 kap. 13 § andra punkten. Inle heller får den som tagit befallning
med saken som domare eller befattningshavare vid domstol eller som varit ombud
för motparten uppträda som ombud.

Motsvarande
regler gäller för biträde (12 kap. 22 § RB) och för försvarare (21 kap. 3 § RB).
För försvarare, såväl offentliga som privala, finns yllerligare en, på senare
lid införd jävsgmnd, nämligen den omständigheten all försvararen har eller har
haft uppdrag ål den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne som är
ägnade all rubba förtroendet för hans förmåga all "med nit och omsorg
tillvarata den misstänktes rätl och i detta syfte verka för sakens rikliga
belysning".

Det
är i sista hand rätten som prövar frågor om jäv för ombud, biträde

och försvarare. Om rätten således finner all jäv föreligger ska ombudet

avvisas. Rättens beslut kan överklagas särskilt enligt bestämmelserna i 49

kap. 4 § och 54 kap. 3 §RB. 7

2.5 Jäv
såsom grund för resning och domvillobesvär Prop.
1987/88:23

2.5.1 Allmänt om de särskilda rättsmedlen

Grundsatsen om domars rättskraft innebär att en ny rättegång
inle kan föras beträffande det som har avgjorts genom en dom som vunnit laga
kraft. Principen upprätthålls dock inle undantagslöst. Det skulle nämligen vara
stötande för rättskänslan och därmed ägnat att försvaga filltron lill
rättskipningen om etl lagakraflvunnet avgörande skulle slå sig även om
avgörandet framstår som uppenbart oriktigt eller om det tillkommit efter en
procedur där väsentliga processuella rätlsäkerhelsgarantier åsidosatts. Bl. a.
av dessa skäl har lagstiftaren öppnat möjlighet all i vissa extrema fall uppnå
omprövning genom anlitande av särskilda rättsmedel.

Del fmns tre olika sådana särskilda rättsmedel, nämligen
återställande av försullen lid, resning och besvär över domvilla.

Institutet återställande av försutten tid, vilket syftar till
att trygga en parts rätl all utnytQa de allmänna rättsmedlen, kommer inte alt
närmare beröras i del följande.

Gränsen mellan resning och besvär över domvilla är inle
alldeles skarp. Vissa typiska drag för vartdera rättsmedlet kan dock urskiljas.
Resnings-insfilutet tar främsl sikte på fall där ett lagakraflvunnet avgörande
med viss grad av sannolikhet framstår som materiellt oriktigt i belysning av
förhållanden som man först i efterhand fått kännedom om. Möjligheten till
besvär över domvilla syftar främst på situafioner där del har förekommit fel i
rättens formella hantering av målet.

2.5.2 Jäv såsom grund för resning

Jäv utgör ingen omedelbar resningsgrund. Enligt 58 kap. 2
§ första punkten RB kan däremot resning beviljas i brottmål lill förmän för den
tilltalade om ledamot av rätten, där anställd Qänslemän eller åklagaren har
gjort sig skyldig fill brottsligt förfarande eller Qänsleförsedse som har
avseende på målet. En förutsättning är dock all brottet eller Qänsteförsedsen
kan antas ha inverkat på målets utgång.

Om ombud, ställföreträdare eller försvarare har gjort sig
skyldig till brott som har avseende på målet kan detta också ulgöra grund för
resning i brottmål till den tilltalades förmån, även här förutsatt att brottet
kan antas ha inverkat på målets utgång.

Bestämmelserna om resning lill förmån för någon av
parterna i tvistemål, liksom reglerna i brottmål om resning till den
tilltalades nackdel, är utformade på liknande sätt (58 kap. 1 § första punkten öch
58 kap. 3 § första punkten RB). För atl resning i brottmål skall kunna beviljas
till den tilltalades nackdel är del dock inle tillräckligt atl brottet eller Qänsteförsedsen
kan antas ha inverkat på målets utgäng! Det krävs all detta förhållande kan anlas
ha medverkat lill att den tilltalade frikänts eller atl brottet hänförts under
en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas.

Om en åklagare eller domare har varit jävig under
handläggningen av ett

brottmål utgör della således ingen självständig grund för resning. Resning f

kan emellertid beviljas om
åklagaren eller domaren genom att trots jävel Prop. 1987/88:23 della i
målet gjort sig skyldig till Qänsleförsedse, förutsatt atl Qänsteförsedsen kan
antas ha inverkat på målets utgång. Vad som ska förstås med del sistnämnda rekvisitet
kommer all utvecklas senare (avsnitt 3).

Tjänsteförseelse
som gmnd för resning infördes i och med ämbelsansva-rets avskaffande år 1975.
En Qänsleförsedse föreligger om en arbetstagare i offentlig Qänsl uppsåtligen
eller av oaktsamhet sätter åsido vad som åligger honom i hans anställning, 10
kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA).

Del
är inte bara uppsåtliga Qänsleförsedser som kan föranleda resning. Inle heller
är resningsmöjlighelerna begränsade lill alt avse förseelser av allvarligare beskaffenhei.
Även en ringa förseelse kan alltså medföra resning. När RB:s
resningsbestämmelser år 1975 kompletterades med grunden Qänsleförsedse vid
sidan om brottsligt förfarande sades detta ske för att inte
resningsmöjligheterna skulle inskränkas genom avkriminalisering-en av de
vanliga Qänstefden (prop. 1975:78 s. 208). Tjänstefel enligt 20 kap. 4 §
brottsbalken i paragrafens då gällande lydelse omfattade även de minsla felen
och någon ändring i det hänseendet åsyftades således inte såvitt gällde resningsmöjlighelerna.
En annan sak är all förutsättningarna för att älägga disciplinansvar enligt 10
kap. 1 § LOA begränsades lill fel som inle är ringa Qfr. prop. 1975:78 s. 159
och 192 f. saml prop. 1975/76:105,bil. 2, s. 258).

Nämndemän
är uppdragstagare, se bl.a. förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän
och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. (jfr. prop.
1975/76:105, bil. 2, s. 235 m). LOA:s bestämmelser är därför inle tillämpliga
på nämndemän. Delsamma gäller tekniska ledamöter och andra särskilda ledamöter.
Jäv hos denna typ av domare är följaktligen inle resningsgmndande.

I
fräga om domarjäv kan resningsinstilulel således endast tillämpas när del
gäller jäv hos de lagfarna domarna. Såsom närmare kommer alt utvecklas i del
följande (avsnitt 2.5.3) utgör jäv hos domare, såväl lagfarna som icke
lagfarna, även en gmnd för domvillobesvär. Resningsbestämmelserna utgör därför elt
komplement till domvillobesvärsinslilulel vilka kan komma till användning vid
jäv hos lagfarna domare om fömlsällningarna för bifall till domvillobesvär inte
är uppfyllda.

Inte
heller jäv hos ombud, biträde eller försvarare utgör grund för resning.
Indirekt kan dock en jävssiluation föranleda resning, nämligen om ombudet,
biträdel eller försvararen gör sig skyldig till brott som har avseende på målet,
exempelvis trolöshet mot huvudman, och delta brott har sin grund just i en jävssiluation.

2.5.3
Jäv såsom grund för domvillobesvär

Enligl
59 kap. 1 § andra punkten RB skall en dom som vunnit laga kraft

undanröjas om rätten inle varit domför. Enligt uttalanden i förarbetena

avses härmed ell åsidosättande av de i RB och andra författningar givna

reglerna om rätlens domförhel. Brist i domförhelen bör enligt förarbetena

också anses föreligga om någon som deltagit i målels avgörande inle varil 9

behörig
som domare. Den omständigheten att en domare som deltagit i avgörandet varil
jävig bör enligl förarbetena anses såsom brisl i rättens domförhel. I del sislnämnda
hänseendet anmärks emellertid alt, "därest part enligt gällande
bestämmelser försuttit sin rätl all framställa jävsinvändning mol domare i
underrätt, han icke kan göra jävel gällande i extra ordinär väg" (NJA II 1940
s. 189, jämför NJA II 1943 s. 740 f)-

Förutsättningarna för all domvillobesvärsvägen
angripa en lagakraftvunnen dom på grund av domarjäv sammanfaller med andra ord
med dem som gäller för all med hjälp av de ordinära rättsmedlen angripa en dom
på grund av domarjäv (se avsnitt 2.3.1). Om parten haft kännedom om jävel så
tidigt atl han kunde ha framställt jävsinvändningen redan vid den lägre rätten
eller vid fullföljd av talan i vanlig ordning, kan han alltså inle göra
gällande jävet i extraordinär ordning.

Prop.
1987/88:23

3 Föredragandens överväganden och förslag

Mitt förslag: En
ny resningsgmnd införs. Enligt denna skall jäv hos en lagfaren domare eller
åklagare möjliggöra resning i brottmål till förmän för den tilltalade, om det
inte är uppenbart all jävel har saknat betydelse för målets utgång. Den nya
regeln innebär all del i dessa fall i fortsättningen föreligger en stark presumtion
för resning vid jäv.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De flesta remissinslanserna tillstyrker förslaget eller lämnar del ulan
erinran. Justifiekanslern, riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge och
högsta domstolens ledamöter anser all det finns skäl alt se över möjligheterna atl
angripa ell avgörande i ell mål där jäv förelegal men anser att en sådan
översyn bör göras i etl bredare perspektiv och avstyrker bl.a. därför promemorieförslaget.
Jusfitieombudsmannen Anders Wigdius har inget atl erinra mol all möjligheterna atl
angripa lagakraftvunna domar med särskilda rättsmedel utvidgas belräffande jävsfallen
men anser atl frågan bör analyseras djupare och avstyrker förslaget.

Skälen för mitt
förslag: Som framgått av vad jag anfört i det föregående finns del inom ramen
för gällande ordning flera möjligheter all komma till rätta med fel som kan ha
uppstått genom att jävsbeslämmdserna har åsidosatts. För avgöranden som inte
vunnit laga kraft kan de ordinära rättsmedlen anlitas, och i fråga om lagakraftvunna
avgöranden kan två s. k. särskilda rättsmedel bli aktuella, nämligen resning
och besvär över domvilla. Besvär över domvilla kan användas om någon ledamot
av domstolen har varit jävig. Resning lill förmån för den tilltalade kan komma
i fråga vid jäv hos någon lagfaren domare eller åklagaren under vissa fömlsällningar,
bl.a. om Qänslemännen genom alt trots jävet delta i målets handläggning gjort
sig skyldig fill Qänsleförsedse och del kan anlas alt målets utgång påverkats
därav.

10

Sonri
jag nämnde inledningsvis har högsta domstolen i etl uppmärksam- Prop.
1987/88:23 mat avgörande hösten 1986 avslagit en ansökan om resning i elt
brottmål där åklagarjäv förekommit. I resningsärendel fastslogs alt åklagaren varil
jävig och att han gjort sig skyldig lill Qänsleförsedse genom att inle avträda
frän målets handläggning på grund av jävel. Skälet till atl resning inle beviljades
var alt erforderligt samband mellan jävet och målets utgång inle ansågs
föreligga. Från olika håll har med utgångspunkt från detta avgörande rests
krav på atl lagsfiftningen ändras så alt del blir lättare atl få till stånd en
ny rättegång i fall där åklagaren har varil jävig. I den tidigare nämnda
departementspromemorian prövades olika möjligheter atl åsladkomma en sädan
lösning. Slutsatsen i promemorian blev atl möjligheterna till resning lill
förmån för den tilltalade vid bl. a. åklagarjäv borde utökas.

Vid
remissbehandlingen har man från de fiesta håll vitsordat behovet av en översyn
av möjligheterna all få en ny prövning av fall där jäv fördegal. Många
remissinstanser har också godtagit den lösning som föreslagils i promemorian,
medan andra förordat en bredare översyn. Från några håll har föreslagits andra
tekniska lösningar.

Det
fall som jag nyss redovisat belyser behovet av förbättrade möjligheter att
kunna angripa avgöranden där åklagaren varit jävig under förundersökningen
eller räliegången. Även om del nuvarande rekvisitet för orsakssambandet mellan
jävet och målets utgång, "kan antas ha inverkat", brukar anses
innebära ell förhållandevis lågt beviskrav, medför gällande ordning ändå att en
positiv sannolikhet för en sådan inverkan måsle befinnas föreligga. I det
skriftliga förfarande som brukar tillämpas vid prövningen av bl.a.
resningsansökningar erbjuds inte samma möjligheter lill en fullständig
utredning i dessa hänseenden som vid en förnyad muntlig handläggning. Detta får
särskild betydelse om ansökningen avser resning till förmån för den tilltalade.
En handläggning i strid med jävsbestämmelserna innebär ju ell myckel
allvarligt åsidosättande av de regler som uppställs till skydd för den
misstänktes eller tilltalades intressen.

Jag
vill också understryka jävsbestämmelsernas betydelse för rättskipningens
trovärdighet. Reglerna skall medverka fill att det inle ens uppslår misstankar
om partiskhet. Även från den synpunkten framstår det nuvarande kravel på elt
positivt orsakssamband mellan jävel och målels utgång som väl strängt.

Jag
instämmer därför i promemorians slutsats all nuvarande möjligheter all angripa lagakraftvunna
avgöranden när jäv förelegat bör vidgas. Situationer av det slag som
aktualiserats i det tidigare nämnda målet måste visserligen betraktas som
utpräglade undantagsfall. Inte minst med hänsyn fill viklen av atl
rättskipningen omfattas av allmänhetens förtroende är del emellertid nödvändigt
med en snabb ändring av reglerna. Del är därför inle lämpligt alt avvakta någon
mer genomgripande översyn av möjligheterna all angripa lagakraftvunna
avgöranden.

En
reform bör alltså i första hand gå ul på atl skapa effektiva rättelse-

möjligheter i fall där åklagaren varit jävig. Del har såvitt jag har mig bekant

inle påståtts all nuvarande ordning i praktiken inle skulle vara tillräcklig

när del gäller all angripa lagakraftvunna avgöranden på gmnd av jäv hos

någon domare. Denna kategori bör därför uppmärksammas endast om del 11

behövs för alt undvika omofiverade
skillnader i likartade jävssilualioner. Prop. 1987/88:23 Jag återkommer
strax till den frägan.

Man
kan länka sig två olika niöjligheler alt åstadkomma en reform från de nu
angivna utgångspunkterna. Etl säll är att mildra förutsättningarna för resning lill
förmän för den tilltalade vid jäv för åklagaren. Etl annal är atl öppna
möjligheter till besvär över domvilla i de aktuella situationerna. Jag lar upp
del sistnämnda alternativet först.

Medan
resning brukar sägas generellt sett utgöra en rällelsemöjlighel i fråga om
avgöranden som materiellt sett är oriktiga, brukar besvär över domvilla sägas
vara avsett för omständigheter av processuell nalur som inverkar pä avgörandets
giltighet (Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s. 850). Enligt Welamson
(Rättegång VI, andra uppl., s. 232) avser domvillo-besvären ålminslone
i del väsentliga att utgöra etl korrektiv mot grova rättegångsfel. Med
utgångspunkt från den gränsdragningen kan del hävdas atl en rätldsemöjlighel
som lar sikte på alt jäv för åklagaren förelegat -oavsett vilken inverkan jävet
haft för utgången i målet - systematiskt hör hemma under domvillobesvären och
inte under inslilulel resning.

Mol
en sådan lösning talar emellertid flera omständigheter. För del första skulle
även elt införande av en möjlighet till domvillobesvär vid åklagarjäv bryta den
nuvarande systematiken, eftersom de gällande domvillobesvärsgrunderna i första
hand är hänföriiga till domstolens handläggning av målet och inte till någon
parts förhållningssätt. Domvillobesvärsgrunderna är dessutom generellt
tillämpliga på alla måltyper och således även på tvistemål. En särskild
bestämmelse, som endasl skulle tillämpas pä brottmål och då - som jag strax
återkommer fill - endasl fill förmån för den tilltalade, skulle ytteriigare
bryta systematiken. Mot en sådan lösning talar dessutom atl åklagarjäv redan
utgör en resningsgrund. Vidare förutsätter domvillobesvär till skillnad från
resning fill förmån för tilltalad alt frågan anhängiggörs inom viss kortare
tid. Även hänsynen till den tilltalades rättssäkerhet talar därför till förmån
för resningsalterna-livel. Mot den nu angivna bakgrunden anscrjag alt problemet
inte bör lösas genom en ändring i reglerna om domvillobesvär.

Om
jag sedan övergår lill bestämmelserna om resning, ligger det — som anförs i
promemorian - närmast till hands att överväga om del nuvarande rekvisitet i
fråga om orsakssambandet mellan jävel och utgången i målet är lämpligt
utformat.

Som
jag tidigare redovisat medger 58 kap. 2 § första punkten RB resning bl. a. vid
brott eller Qänsleförsedse av nägon ledamot av rätlen, någon där anställd Qänslemän
eller åklagaren samt vid brott av ombud, ställföreträdare eller försvarare.
Förutsättningen för all resning skall beviljas är, som tidigare nämnts, all del
kan antas atl brottet eller förseelsen har inverkat på utgången av målet.

Ullryckel "kan
antagas ha inverkat på målels utgång" förekommer inle

enbart i anslutning till resningsgrunden Qänsleförsedse. Detta krav upp

ställs även i motsvarande fall vid resning i tvistemål (58 kap. 1 § första

punkten RB). Rekvisitet kommer också lill användning i fråga om falsk

bevisning (58 kap. 1 § andra punkten och 2 § andra punkten RB) och i fråga

om andra grova rättegångsfel som kan föranleda bifall till besvär över 12

domvilla
(59 kap. 1 § femte punkten RB).

Det
framgår inle närmare av förarbetena lill de berörda lagrummen hur Prop.
1987/88:23 starka indikationer på elt orsakssamband mellan felaktigheten och
utgången i målet som krävs för att saken skall få las upp på nytt. Som jag
tidigare nämnt anses ullryckel "kan anlas" i den processrälisliga
lagstiftningen innebära elt förhållandevis lågt beviskrav. För alt beviskravet
skall vara uppfyllt torde emellertid krävas all del i del enskilda fallet kan
påvisas åtminstone någon omständighet som talar för att utgången i målet har påverkals.

Som
framhålls i promemorian är den nu redovisade ordningen när del gäller
tillämpningen av resningsbestämmdserna i allmänhet knappast ägnad all inge
betänkligheter. Tvärtom måsle regleringen sägas utgöra en rimlig avvägning
mellan de intressen som ligger fill grund för reglerna om domars rättskraft och
de intressen som motiverar de särskilda rättsmedlen. Resningsinstilulel är en
säkerhetsventil på del materiella planet och är avsett all komma lill
användning om avgörandet med viss grad av sannolikhet framslår som orikligt i
belysning av förhållanden om vilka man först i efterhand fått kännedom. Det är
mot denna bakgrund som beviskravet skall ses. Härtill kommer all de nämnda
resningsgrundande omständigheterna inle är sådana all de automatiskt, rent definitionsmässigt,
kan anlas ha medförl atl avgörandet blivit oriktigt. Del är därför nödvändigt
med den begränsning i resningsmöjlighelerna som ligger i kravet på viss
utredning om att fdakfigheten kan ha påverkat målels utgång.

Av
vad jag nu redovisat framgår alt det knappast är önskvärt eller ens möjligl alt
generellt mildra beviskravet beträffande de nyssnämnda resningsgrundande
omständigheterna. För alt öka möjligheterna till resning vid jäv vore det
emellertid i och för sig länkbart alt bryta ut resningsgmn-den Qänsleförsedse lill
särskild reglering med ell lägre beviskrav. Della skulle dock innebära bland
annat atl resning blev möjlig i större utsträckning vid Qänsleförsedser än vad
som är fallet i fråga om brottsligt förfarande. Till denna mera principiella
invändning kan läggas det förhållandet alt begreppet Qänsleförsedse är myckel
vidsträckt och täcker, såsom jag redovisat i det föregäende, även de minsla
felen. Del är därför inle lämpligt atl tillåta resning vid tjänsteförseelse
utan viss utredning om alt förseelsen i det aktudla fallet haft betydelse för
domslutet.

Vill
man, av skäl som jag angett i del föregående, öka möjligheterna fill resning i
de fall där åklagaren varil jävig återstår i denna situation den lösning som
anvisas i promemorian. Den innebär alt man bryter ul de förfaranden som beslår
i ell åsidosättande av jävsbestämmelserna till en särskild reglering och lämnar
resningsgrunden Qänsleförsedse i övrigt intakt.

När det gäller den närmare
utformningen av en sådan särskild resnings

grund har i promemorian hävdals att det inle är rimligt atl generellt medge

resning om jävsbestämmelserna åsidosatts. En viss begränsning är enligl

promemorian nödvändig, och del föreslås därför atl undantag från rätten

lill resning görs i de fall där del är uppenbart all jävel har saknat belydelse

för målels utgång. Under remissbehandlingen har antytts atl en sådan

begränsning inle skulle vara tillräcklig för all resning skall beviljas i alla
fall

där del från de tidigare angivna synpunkterna ler sig befogal. Jag kan inle 13

dela
den uppfattningen. En avgörande skillnad gentemot den nuvarande Prop.
1987/88:23 regleringen är all man med den föreslagna ordningen inle behöver
förebringa någon positiv indikafion på att jävet påverkat målets utgång. Samlidigl
erbjuder den i promemorian föreslagna regeln enligl min mening förhållandevis
goda garantier för all inte resning beviljas då det inle föreligger några
sakliga skäl för en ny rättegång.

Mot
en lösning av det slag som förespråkals här skulle möjligen kunna anföras att
det från systematiska utgångspunkter är mindre lämpligt atl i en resningsbeslämmelse
införa en i det närmaste automatiskt verkande resningsgrund som alltsä till
sin lyp avviker från övriga resningsgrunder. Del skulle också kunna hävdas att
del är mindre tillfredsslällande all etl åsidosättande av jävsbestämmelserna
lättare skall medföra resning än etl brottsligt förfarande begånget av samma
person. Att överträdelser av jävsbeslämmdserna sålunda får inta en i viss mån
prioriterad ställning bör emellertid godtas med hänsyn till de särskilda krav
på yttre garantier för rättskipningens säkerhet som jävsreglerna är elt uttryck
för.

Förutsättningarna
för resning på gmnd av jäv är i dag desamma för åklagare som för lagfarna
domare. Det finns - som framhålls i promemorian - inle heller i fortsättningen
någon anledning att ha skilda regler för dessa båda kategorier. En särskild
bestämmelse enligl vilken ell åsidosättande av jävsreglerna i princip ger rätl
för den tilltalade all få resning bör därför vara tillämplig vid jäv hos såväl
åklagare som lagfarna domare.

Det
kan hävdas alt en sådan vidgning av möjligheterna till resning vid domaijäv
medför en överlappning av. tillämpningsområdena för de båda särskilda
rättsmedlen resning och besvär över domvilla såvitt avser jäv hos lagfarna
domare. Denna överlappning finns emellertid redan i dag, om än inte lika
iögonfallande. Några sakliga ölägenheter med all låta tillämpningsområdena i någol
större utsträckning än nu läcka varandra torde knappast föreligga. Som jag
tidigare redovisat är också fömlsältningarna för bifall hell olika utformade
för de båda rättsmedlen. Domvillobesvären träffar dessutom en vidare krets än resningsbestämmdserna
eftersom de avser "rätten" dvs. både de lagfarna domarna och nämndemännen.
Den föreslagna ändringen i resningsbestämmelserna bör därför inte föranleda några
ändringar i domvillobesvärsreglerna.

Som
jag nyss nämnde kan resning inte beviljas på gmnd av jäv hos exempelvis en
nämndeman medan däremot reglerna om besvär över domvilla är tillämpliga i
sådana fall. Några remissinstanser har ansett all den ställning som en
nämndeman numera intar, bl.a. med individuell rösträll, bör medföra all jäv för
nämndemän bör betraktas på samma säll som för andra domare och alt en ändring
därför bör omfatta även nämndemän.

Självfallet
kan det finnas skäl att få till stånd en omprövning av etl mål

också när en nämndeman eller t. ex. en teknisk ledamot har varil jävig. Det

har emellertid såvitt jag vet inte päställs alt de nuvarande reglerna om

domvillobesvär inle skulle erbjuda tillfredsställande rätldsemöjligheler i

de avsedda fallen. En utvidgning av resningsinslitulet till all omfalla även

dessa kategorier av domare skulle vidare kräva en mer ingående analys av

resningsfömtsättningarna än vad som lämpligen bör ske inom ramen för 14

della lagsfiftningsärende.
Jag är mol den bakgrunden inle nu beredd all la Prop. 1987/88:23

upp frågan om resning vid
jäv hos andra kategorier av domare än lagfarna

domare.

En
vidgning av möjligheterna till resning vid jäv är motiverad när det gäller
resning i brottmål till den filltalades förmån. När det gäller resning i tvistemål
(58 kap. 1 § RB) och resning i brottmål till den tilltalades nackdel (58 kap. 3
§ RB) gör sig andra synpunkter gällande. Bl. a. med hänsyn lill motpartens
intressen finns del i dessa fall starka skäl all behålla det nuvarande kravet
pä positiva indikationer mdlan resningsgrunden och domslutet. Beviskravet är
för övrigt redan nu, och del på goda skäl, annorlunda utformat vid resning i
brottmål lill nackdel för tilltalad.

Enligl
min mening finns del därför inle några avgörande principiella eller systematiska
hinder mot all särreglera resningsmöjlighelerna i brottmål lill förmån för Ulltalad.
Tvärtom kan en sådan lösning sägas slå i överensstämmelse med
resningsbestämmelsernas utformning i övrigt. När del gäller den praktiskt
viktigaste resningsgmnden, den som hänför sig till nya omständigheter och
bevis (58 kap. 1 § tredje punkten, 2 § tredje punkten och 3 § andra punkten RB),
finns det sålunda flera betydelsefulla skillnader mellan just å ena sidan
resning i brottmål till den tilltalades förmån och å andra sidan resning i
tvistemål och resning i brottmål lill den tilltalades nackdel.

Mol
bakgmnd av del anförda förordar jag att det i 58 kap. 2 § RB införs en ny gmnd
för resning enligt vilken jäv hos en lagfaren domare eller åklagare skall
medföra resning i brottmål till förmån för den tilltalade om del inle är
uppenbart all jävet har saknat belydelse för målels utgång. Den nya regeln
föreslås intagen som en ny andra punkl i paragrafen. Jag återkommer i
specialmotiveringen till vissa lillämpningsfrägor.

En
ändring av redaktionell nalur med anledning av del nu nämnda förslaget bör
göras i 58 kap. 3 § första punkten RB.

4 Ikraftträdande

De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1988. Några särskilda
övergångsbestämmelser torde inte behövas.

5 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom juslitiedepartementel upprättats förslag
till

lag
om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 2'.

'
Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med det som är fogat till

propositionen. 15

6
Specialmotivering Prop. 1987/88:23

58kap.2§RB

Paragrafen
reglerar resning i brottmål lill förmån för den tilltalade.

Den
föreslagna nya resningsgrunden blir tillämplig på alla typer av jäv. Jävets art
kan däremot i praktiken givetvis komma atl inverka på bedömningen av frågan om
del är uppenbart alt jävet har saknat betydelse för målets utgång.

Det
bör i och för sig inte spela någon roll under vilket stadium av brottmålets
handläggning en jävig åklagare uppträtt för all bestämmelsen ska vara
tillämplig. Om en jävig åklagare lett förundersökningen och fattat åtalsbeslutet
bör resning således inle vara utesluten enbart därför all en annan åklagare
uppträtt under själva huvudförhandlingen. Å andra sidan kan just det
förhållandet all den jävige åklagaren frånlräll målet pä ett tidigt stadium
medföra all del är uppenbart atl jävel inte haft någon som helst betydelse för
utgången i målet.

I
fråga om lagfarna domare aktualiseras bestämmelsen i första hand om domaren i
fråga deltagit i själva avgörandet av målet. Atl bestämmelsen, åtminstone
teoretiskt sett, även kan bli tillämplig då en jävig lagfaren domare faltal beslul
under rättegången följer av 58 kap. 10 § RB.

I
paragrafen föreslås även vissa språkliga moderniseringar.

58
kap. 3 §RB

I
paragrafen, som reglerar resning i brottmål lill men för den tilltalade, har, fömtom
en formell justering på grund av ändringen av 58 kap. 2 § RB, endast företagits
vissa språkliga moderniseringar.

7 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget lill lag om ändring i
rättegångsbalken.

8 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemslällan.

16

Lagrådet , Prop. 1987/88:23

Utdragurprotokoll
vid sammanträde 1987-09-24

Närvarande:
f.d. justilierädel Hull, justitierådet Freyschuss, regeringsrådet Bouvin.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987 har regeringen på hemslällan
av statsrådet Wickbom beslutat inhämla lagrådels yttrande över förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Arnell.

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

17

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:23

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oklober 1987

Närvarande:
statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Bodslröm,
Göransson, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i rättegångsbalken (resning i
brottmål vid jäv)

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 17 september 1987) över förslag lill

lag
om ändring i rättegångsbalken. Föredraganden anför att lagrådet har lämnat
förslaget ulan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen all anla
det av lagrådet granskade förslaget.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden lagt
fram.

Bilagal
Prop. 1987/88:23

Förteckning
över remissinstanser

Yttrande
över promemorian har avgivits av justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms
tingrätt, Göteborgs tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Östersunds lingrätt,
riksdagens ombudsmän, högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens ledamöter,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, föreningen Sveriges åklagare
och föreningen Sveriges statsåklagare.

19

Innehåll Prop. 1987/88:23

Proposition......................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag....................................... .... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987

1
Inledning.......................................................... 4

2
Nuvarande ordning ............................................ 4

2.1
Jävsbeslämmelsernas syfte m.m....................... 4

2.2
Jävsgrunderna.............................................. 4

2.2.1
Domarjäv ........................................... 5

2.2.2
Åklagarjäv............................................. 5

2.3 Handläggningen
av jävsfrågor 6

2.3.1
Domarjäv ........................................... ... 6

2.3.2
Åklagarjäv............................................. ... 6

2.4
Jäv för ombud, biträde och
försvarare ............. 7

2.5
Jäv som grund för resning och domvillobesvär..... ... 7

2.5.1
Allmänl om de särskilda
rättsmedlen ........... 7

2.5.2
Jäv såsom grund för resning...................... 7

2.5.3
Jäv såsom grund för domvillobesvär
......... ... 8

3
Föredragandens överväganden och
förslag............. ... 9

4
Ikraftträdande ............................................... .. 10

5
Upprättat lagförslag ......................................... .. 15

6
Specialmotivering ............................................ .. 15

7
Hemställan ...................................................... .. 15

8
Beslul ........................................................... .. 16

Lagrådels
yltrande ............................................ .. 17

Utdragurprotokoll
vid regeringssammanträde den 1 oklober 1987 .. 18

Bilagor

Bilaga
1 Förteckning över remissinstanser.............. .. 19

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 20