Prop. 1987/88:3

Regeringens
proposition

1987/88:3

om en ny fartygssäkerhetslag

Prop.

1987/88:3

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 27 augusti 1987.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sven
Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en ny fartygssäkerhetslag, som skall ersätta den
nuvarande lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. I förslaget har arbetsmiljöreglerna
för sjöfarten omarbetats efter mönster från arbetsmiljölagen (1977:1160). Den
föreslagna lagen har även i ett flertal andra hänseenden omarbetats i
förhållande till gällande lag. Dessa ändringar är i huvudsak redaktionella.
Karaktären av ramlag har förstärkts. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1
juli 1988.

Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 3

1 Förslag till Prop. 1987/88:3

Fartygssäkerhetslag Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller alla fartyg som används till sjöfart
inom Sveriges

sjöterritorium samt svenska fartyg som används till sjöfart utanför sjöterri

toriet. Lagen skall dock inte tillämpas i den mån det är särskilt föreskrivet

eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Lagens bestämmelser gäller örlogsfartyg endast såvitt
regeringen föreskriver det.

Föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda eller
som annars mäste meddelas i lag fär inte meddelas med stöd av lagens
bémyndiganden.

Definitioner

2 § Vad som sägs i denna lag om redare skall gälla även
den som i

redarens ställe har befattning med fartyget.

Första stycket gäller inte vid tillämpning av 5 kap. 12 §.

3 § Med ombordanställd avses i denna lag den som till
följd av anställ

ning Qänstgör ombord på fartyget med huvudsaklig uppgift att utföra

fartygsarbete annat än som enbart tillfälliga göromål.

Med fartygsarbete avses i denna lag arbete för fartygets
räkning som utförs ombord på fartyget eller på annat ställe av nägon som följer
med fartyget.

Certifikat

4 § Ett fartyg skall ha certifikat i de fall som anges i
denna lag. Certifikat

skall utfärdas för ett visst fartområde eller för en del av ett fartområde och

för bestämd tid, vilken fär förlängas. I certifikatet får anges särskilda

villkor för att det skall vara giltigt.

Ett fartyg som är försett med certifikat får inte användas
i mer vidsträckt fart än vad certifikatet avser.

5 § Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen
inte föreskriver

något annat.

Bémyndiganden

6 § Cerfifikat som har utfärdats av följande utländska
klassificeringssäll

skap, nämligen American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, Det Norske

Veritas, Germanischer Lloyd, Lloyd's Register of Shipping, Registro Itali-

ano Navale eller klassificeringssällskapet i De socialistiska rådsrepubliker

nas union (Register of Shipping of the USSR), har samma giltighet som om

de utfärdats av
sjöfartsverket, om det mellan staten och sällskapet har Prop. 1987/88:3
träffats avtal om utfärdande av certifikat för svenska fartyg.

Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket får föreskriva eller för
särskilda fall besluta att certifikat som utfärdas av eri sakkunnig och som
bara avser utrustning till fartyg och personlig skyddsutrustning skall ha
samma giltighet som certifikat som utfärdas av sjöfartsverket.

7
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att fartyg, utöver
certifikat som anges i denna lag, skall ha certifikat avseende något visst
förhällande som regleras i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med
stöd av lagen.

8
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att utländska fartyg vid
sjöfart inom Sveriges sjöterritorium skall inneha ett certifikat utfärdat av
behörig utländsk rriyndighet eller en motsvarande handling.

9
§ Regeringen fär meddela
föreskrifter om vilka fartområden som skall finnas och omfattningen av de olika
områdena. Regeringen fär också meddela föreskrifter om rätt för sjöfartsverket
att i särskilda fall bestämma att ett fartygs fartområde skall ha annan
omfattning ån vad som följer av första meningen.

2
kap. Fartygs sjövärdighet

Sjövärdighet

1 §
Ett fartyg är sjövärdigt bara om det är så konstruerat, byggt; utrustat

och hållet i ständ att det med hånsyn till sitt ändamål och den fart som det

används i eller avses att användas i erbjuder betryggande säkerhet mot

sjöolyckor.

Fartcertifikat

2
§ Ett fartcertifikat är ett
bevis att ett fartyg vid tillsyn har befunnits sjövärdigt.

3
§ Ett svenskt fartyg skall ha
fartcertifikat, om det har en bruttodräktig-het av minst 100 eller om det år
ett passagerarfartyg.

Ett
fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift behöver inte ha fartcertifikat.

Sjöfartsverket
får befria ett fartyg frän skyldigheten att ha fartcertifikat, om ett
passagerarfartygscertifikat har utfärdats för fartyget enligt 4 kap.

4§
Sjöfartsverket skall förklara ett fartcertifikat ogiltigt, om

I. fartyget eller dess
utrustning har ändrats så väsentligt att ändringen kan antas ha betydelse för
sjövärdigheten,

2. fartyget
eller dess utrustning har skadats på ett sätt som uppenbarli- Prop.
1987/88:3

gen är av betydelse för sjövärdigheten och skadan inte avhjälps pä det sätt

som sjöfartsverket bestämmer,

3.
någon annan
omständighet har förekommit som uppenbarligen kan ha betydelse för fartygets
sjövärdighet, eller

4.
fartyget inte
undergår föreskriven tillsyn.

Bémyndiganden

5
§ Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur
ett fartyg skall vara konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd för att
det enligt 1 § skall anses vara sjövärdigt.

6
§ Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket fär meddela föreskrifter
om rätt att använda fartyg till sjöfart utan hinder av vad som sägs i detta
kapitel.

3 kap. Fartygs lastning

Lastning

1 § Ett fartyg får inte vara så lastat eller barlastat att
dess stabilitet eller

bärighet äventyras eller att säkerheten för fartyget eller de ombordvarande

annars sätts i fara.

Fribordsmärken

2 § För fartyg som har en bruttodräktighet av minst 20 och
som beford

rar passagerare eller gods skall sjöfartsverket fastställa fartygets minsta

tillåtna fribord. Detta gäller dock inte lustfartyg.

Sjöfartsverket får medge att ett fartyg används till
sjöfart trots att fartygets minsta tillåtna fribord inte har fastställts.

3
§ Varje fartyg
för vilket minsta tillåtna fribord har fastställts skall på vardera sidan ha
fribordsmärken som utvisar minsta tillåtna fribord.

4
§ Ett fartyg
får inte lastas djupare än som anges av dess fribordsmärken.

Fribordscertifikat

5
§ Ett
fribordscertifikat är ett bevis att ett fartygs fribordsmärken vid tillsyn har
befunnits anbragta på fartygets sidor pä ett riktigt och varaktigt sätt.

6
§ Ett fartyg
som enligt 3 § skall ha fribordsmärken skall ocksä ha ett fribordscertifikat.

7
§
Sjöfartsverket skall förklara ett fribordscertifikat ogiltigt, om

1. fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett så
väsentligt sätt att fribordet bör ändras,

2.
fartyget inte
är i betryggande skick såvitt rör nägot förhållande som Prop. 1987/88:3 har
betydelse för certifikatets innehåll, eller

3.
fartyget inte
undergår föreskriven tillsyn beträffande fribordsutmärk-ning.

Bémyndiganden

8
§ Har minsta
tillåtna fribord fastställts av något av de klassificeringssällskap som anges
i 1 kap. 6 § första stycket och har det mellan staten och sällskapet träffats
avtal om sådan fastställelse för svenska fartyg, skall fastställd sen ha samma
giltighet som om den gjorts av sjöfartsverket.

9
§ Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela ytterligare
föreskrifter om minsta tillåtna fribord, fribordsmärken, fribordscertifikat och
lastning.

Utländska fartyg

10
§
Bestämmelserna om fribordsmärken och fribordscertifikat gäller inte utländska
fartyg i vidare män än regeringen föreskriver det.

11
§ För ett
utländskt fartyg fär som fribordscertifikat godtas en annan handling som anger
fartygets minsta tillåtna fribord.

4 kap. Passagerarfartyg

Passagerarfartyg

1 § Med passagerarfartyg avses i denna lag fartyg som
medför fler än tolv passagerare.

Som passagerare räknas varje person ombord utom

1.
befälhavaren,

2.
övriga
ombordanställda,

3.
andra som
befinner sig ombord på grund av arbete för fartygets räkning eller i offentlig
Qänsteförrättning rörande fartyget,

4.
bärgare eller
bärgares medhjälpare som följer med fartyget sedan detta drabbats av sjöolycka,

5.
personer som
förs in till hamn efter att ha räddats ur sjönöd, sariit

6.
barn som inte
har fyllt ett år.

Passagerarfartygscertifikat

2 § Ett passagerarfartygscertifikat är ett bevis om att
ett fartyg vid tillsyn har befunnits lämpligt att transportera passagerare och
om det högsta antal passagerare som fartyget fär medföra.

Det högsta tillåtna antalet passagerare skall bestämmas
sä, att säkerheten för passagerarna är betryggande. Avseende skall fästas särskilt
vid fartygets stabilitet och bärighet, vid de åtgärder som har vidtagits för

utrymning
och övergivande av fartyget samt vid skyddet mot ohälsa och Prop. 1987/88:3
olycksfall ombord.

3
§ Ett
svenskt passagerarfartyg skall ha ett passagerarfartygscertifikat. Ett
utländskt passagerarfartyg skall ha ett certifikat eller en annan handling,
som anger det högsta tillåtna antalet passagerare.

4
§ Ett
passagerarfartyg fär inte medföra fler passagerare än som anges i
passagerarfartygscertifikatet eller, i fräga om ett utländskt fartyg, motsvarande
handling.

5
§
Bestämmelserna i 2 kap. 4§ om ogiltigförklaring av fartcertifikat skall
tillämpas även i fråga om passagerarfartygscertifikat.

Bémyndiganden

6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket
fär meddela föreskrifter om rätt att använda passagerarfartyg till sjöfart utan
hinder av vad som sägs i detta kapitel.

5 kap. Fartygs bemanning

Bemanning

1 § Ett fartyg skall vara bemannat på ett betryggande
sätt.

Skyldigheter för befäl

2 § Befälhavaren skall se till att han har den kännedom om
fartyget som

han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande säkerhe

ten på fartyget.

Innan en resa påbörjas, skall befälhavaren se till att
fartyget görs sjö-klart.

När en ombordanställd tillträder sin befattning ombord,
skall han genom befälhavarens försorg fä behövlig kännedom om fartyget samt om
grundläggande säkerhetsbestämmelser och ätgärder vid sjöolycka.

3 § Maskinchefen är ansvarig för drift och underhäll av
fartygets maski

neri med tillhörande anordningar samt för fartygets brandsäkerhet.

Innan en resa påbörjas, skall maskinchefen se till att
maskineriet med de anordningar som hör till detta är i behörigt skick, att
brandskyddsanordningarna är klara till omedelbart bruk och att vad som behövs
för maskineriets drift finns ombord.

Syn och hörsel

4 § Varje medlem av ett fartygs besättning skall ha sä
god syn och hörsel som hans uppgifter kräver.

Bestämmelser
om hälsoundersökning av sjömän finns i 18—21 §§ mönst- Prop. 1987/88:3
ringslagen (1983:929).

Minimibesättning
.

5§
För varje passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en bruttodräktighet
av minst 20 som transporterar gods eller passagerare skall fastställas det
minsta antalet besättningsmän i olika befattningar som kan anses vara
betryggande frän sjösäkerhetssynpunkt i den fart som fartyget används i eller
avses att användas i (minimibesättning). ,

På
begäran skall minimibesättning fastställas ocksä för ett fartyg som avses i
första stycket och som är under byggnad eller projektering eller som skall
köpas från någon annan.

6 §
Ett fartyg för vilket minimibesättning skall fastställas enligt 5§ fär

inte framföras innan ett sädant beslut har meddelats.

Ett
fartyg för vilket minimibesättning har fastställts fär inte framföras, om inte
besättningen har den storlek och den sammansättning i övrigt som anges i
beslutet. Fartyget fär inte heller framföras i annan fart än som anges i
beslutet.

7 §
Minimibesättning fastställs av sjöfartsverket.

För
fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift skall minimibesättning fastställas av den
myndighet som förvaltar fartyget, om inte regeringen föreskriver eller för
särskilda fall beslutar annat. Myndigheten skall samräda med sjöfartsverket
före beslutet.

8 §
Innan sjöfartsverket meddelar ett beslut om minimibesättning, skall

verket samräda med organisationer som företräder redare och ombordan

ställda.

En
myndighet som med stöd av 7 § andra stycket beslutar om minimibesättning skall
före beslutet samråda med de organisafioner som företräder de anställda inom
myndigheten.

Sjöfartsverket
och andra myndigheter som fastställer minimibesättning fär meddela provisoriska
beslut om minimibesättning utan att samråda med organisationerna. Sädana
provisoriska beslut får meddelas endast om dröjsmål skulle medföra betydande
kostnad eller annan avsevärd olägenhet. Ett provisoriskt beslut gäller i högst
två månader.

9 §
Den myndighet som har meddelat ett beslut om minimibesättning får

äterkalla beslutet

1. om
fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett sätt som kan antas

ha betydelse för minimibesättningens sammansättning, eller

2. om
andra väsenfiiga förutsättningar för beslutet har ändrats.

10 §
Ett fartygs befälhavare får besluta att fartyget skall framföras trots

att besättningen inte uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning un

der förutsättning

att orsaken fill att
kraven inte uppfylls är att det inom besättningen har Prop. 1987/88:3
inträffat ett plötsligt sjukdomsfall eller någon annan ofömtsedd händelse,

att
bristen inte kan avhjälpas före fartygets planerade avgång, och

att
den besättning som finns pä fartyget är tillfredsställande sammansatt med
hänsyn till fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt.

Beslutet
fär inte innebära att fartyget framförs i nägon annan fart än som anges i
beslutet om minimibesättning eller att detta beslut frångås såvitt avser
kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafister eller radiotelefonister.

Beslutet
får inte avse längre tid än en vecka eller, om resan till närmaste
destinationshamn tar längre tid i anspråk, den tid som behövs för resan dit.

I
ett beslut om minimibesättning får befälhavarens rätt att fatta beslut enligt
första stycket inskränkas ytterligare.

11
§ Innan befälhavaren fattar ett
beslut enligt 10 § skall han samråda med skyddskommittén eller, om det inte
finns någon sädan pä fartyget, med skyddsombudet.

12
§ Fartygets redare eller ägare
skall anställa dem som ingår i minimibe-sättningen och fillhör däcks- eller
maskinpersonalen.

Om
det finns särskilda skäl till det, fär regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer medge att sådan personal anställs av någon annan. Innan
ett medgivande lämnas, skall samråd ske med organisationer som företräder
redare och ombordanställda.

Bemanningsföreskrifter

13
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva eller i särskilda fall
besluta att för fartyg, som inte enligt 5 § skall ha minimibesättning
fastställd, skall gälla andra krav i fråga om den bemanning som behövs frän
sjösäkerhetssynpunkt (bemanningsföreskrifter).

14
§ Ett fartyg för vilket
bemanningsföreskrifter gäller fär framföras endast om besättningen är så
sammansatt att föreskrifterna är uppfyllda.

Bémyndiganden

15
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare förskrifter om
fartygs bemanning.

16
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om syn-
och hörselkraven enligt 4 § första stycket samt om hälsoundersökning och
läkarintyg avseende dessa krav.

17
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva eller för särskilda fall
besluta att minimibesättning skall fastställas även för andra fartyg än sädana
som avses i 5 §.

15
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 1987/88:3 meddela föreskrifter
om anteckning av beslut enligt 10 § och om underrättelser om sädana beslut.

16
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om behörighet att
föra fartyg eller att ha befattning på fartyg samt om avgifter fill staten för
utfärdande av behörighetsbevis och för andra beslut som avser rätt att föra
fartyg eller tjänstgöra på fartyg.

Utländska
fartyg

20
§ Bestämmelserna i 5-19 §§ gäller inte utländska fartyg.

Bestämmelserna
i 2 och 3 §§ gäller utländska fartyg endast i den män regeringen föreskriver
det.

6
kap. Arbetsmiljön

1 §
Vid fartygsarbete skall arbetsmiljön vara tillfredsställande med hän

syn till sjösäkerhetens krav, arbetets natur samt den sociala och tekniska

utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena
skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt
avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas så, att en arbetstagare
själv kan påverka sin arbetssituafion.

2 §
Fartygsarbete skall planläggas och anordnas sä, att det kan utföras i

sund och säker miljö.

Fartyget
skall vara sä utformat och inrett att det är lämpligt från arbetsmiljösynpunkt.

3 §
De arbetshygieniska förhållandena, bland annat såvitt avser luft,

ljud, ljus och vibrationer, skall vara tillfredsställande.

Betryggande
skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom väder eller sjö eller genom fall,
ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

4
§ Maskiner, redskap och andra
tekniska anordningar skall vara så beskaffade och placerade och användas pä ett
sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

5
§ Ämnen som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhällanden som ger
betryggande säkerhet.

6
§ Kan betryggande skydd mot
ohälsa eller olycksfall vid fartygsarbete inte nås pä annat sätt, skall
personlig skyddsutrustning användas.

7
§ Ett fartyg skall erbjuda de
ombordanställda en tillfredsställande bostads- och fritidsmiljö. Där skall i
behövlig omfattning finnas sovmm, dagrum, mältidsrum, kök eller motsvarande
utrymmen för matlagning, utrymmen för personlig hygien, sjukrum och andra
särskilt inrättade ut-

rymmen för de
ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och Prop. 1987/88:3
trevnad. Alla dessa utrymmen skall vara tillräckligt stora och inredda och
utmstade på lämpligt sätt.

8
§ För att hjälp och vård vid
olycksfall eller sjukdom skall kunna lämnas ombord skall sådana åtgärder vara
vidtagna som behövs med hänsyn Ull antalet ombordanställda, fartygets
beskaffenhet och den fart som det används i.

9
§ Den kost som fillhandahålls
de ombordanställda skall vara fillräcklig och av fullgod beskaffenhet.

Vatten
för de ombordanställdas behov, såsom till dryck, personlig hygien, matlagning
och diskning, skall finnas lätt fillgängligt ombord i tillräcklig mängd och av
tillfredsställande beskaffenhet.

Bestämmelser
om livsmedel och om utrymmen för hantering av livsmedel finns i
livsmedelslagen (1971:511).

10 §
Bestämmelser om arbetstiden ombord finns i sjöarbetstidslagen

(1970:105).

Bestämmelser
om minimiålder för fartygsarbete finns i sjömanslagen (1973:282).

11 §
Bestämmelserna i 3-9 §§ gäller inte utländska fartyg i vidare mån

än regeringen föreskriver det.

7
kap. Allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön

1
§ Redaren och de
ombordanställda skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

2
§ Redaren och befälhavaren
skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att någon som utför
fartygsarbete utsätts för ohälsa eller olycksfall. De skall ägna uppmärksamhet
åt att arbetet planläggs och anordnas sä, att en tillfredsställande arbetsmiljö
skapas. Fartyget samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska
anordningar skall underhällas väl.

Den
särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att en arbetstagare
utför arbete ensam skall beaktas.

Vad
som sägs i denna paragraf om redaren skall gälla även annan arbetsgivare ät den
som utför fartygsarbete.

3 §
Befälhavaren skall särskilt se till att ingen minderårig anlitas till

fartygsarbete på ett sätt som medför risk för olycksfall eller för överan

strängning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller

utveckling.

Med
minderårig avses i denna lag den som inte har fyllt 18 år.

10

4 § Redaren skall se
till att de som utför fartygsarbete fär god kännedom Prop. 1987/88:3

om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och att de upplyses om de

risker
som kan vara förbundna med arbetet. Redaren skall förvissa sig om att
arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad de har att iaktta för
att undgå riskerna i arbetet. Redaren skall även i övrigt ta hänsyn till en
arbetstagares särskilda förutsättningar för arbetet.

Vad
som sägs i första stycket om redaren gäller även annan arbetsgivare åt den som
utför fartygsarbete.

När
fartygsarbete skall utföras med användande av personlig skyddsut-mstning,
svarar redaren för att lämplig sådan utrustning tillhandahålls, om inte någon
annan arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren är anställd, har åtagit sig detta
ansvar.

5
§ Redaren och andra
arbetsgivare som samtidigt driver verksamhet pä samma fartyg skall samråda och
gemensamt verka för att åstadkomma fillfredsställande skyddsförhållanden på
fartyget.

6
§ Redaren är ansvarig för samordning
av ätgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på ett fartyg som är gemensamt
arbetsställe för flera arbetsgivares anställda.

Om
ett fartyg har tagits in på ett varv i Sverige, vilar ansvaret i stället pä den
arbetsgivare som svarar för varvsdriften. Om det finns särskilda skäl, får den
myndighet'som regeringen bestämmer medge att ansvaret överlåts på redaren.

I
fråga om ett fartyg i svensk hamn vilar ansvaret för sädan samordning av
skyddsåtgärder som påkallas av att fartyget är under lastning eller lossning på
den arbetsgivare som är ansvarig för detta arbete. Ansvaret kan överlåtas till
redaren.

Den
som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att skyddsåtgärderna på
fartyget samordnas. Övriga arbetsgivare och de som arbetar pä fartyget eller
annars för fartygets räkning skall följa de anvisningar som han lämnar i detta
syfte.

7
§ Befälhavaren skall se till
att kost och vatten i tillräcklig mängd och av fullgod beskaffenhet medförs på
fartyget. Han skall även ha uppsikt över bostads- och hälsovårdsförhållandena
ombord.

8
§ De som utför fartygsarbete
skall medverka till att åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. De skall
följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den
försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

9
§ Om en arbetstagare finner att
ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa,
skall han snarast undertätta en ansvarig arbetsledare eller ett skyddsombud.
Arbetstagaren är fri frän ersättningsskyldighet för skada till följd av att
han underlåter att utföra arbete i avvaktan på besked om det skall fortsättas.

11

10 § Vad som sägs i
detta kapitel skall iakttas i tillämpliga delar även när Prop. 1987/88:3

en arbetsgivare utför arbete själv. Detsamma gäller när någon ensam eller

när
två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha
någon arbetstagare anställd.

11
§ Den som för användning pä
fartyg tillverkar, importerar, överlåter eller uppläter en maskin, ett redskap,
en skyddsutrustning eller någon annan teknisk anordning skall se till att
anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den
avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i
reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering, användning
och skötsel skall följa med vid avlämnandet. Anordningen skall vara tydligt
märkt med de uppgifter som är av betydelse för att förebygga ohälsa och
olycksfall.

12
§ Den som för användning på
fartyg tillverkar, importerar eller överlåter ett ämne som vid sådan
användning kan föranleda ohälsa eller olycksfall skall vidta de ätgärder som
behövs för att hindra eller motverka att ämnets användning innebär risk frän
skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tas i bruk skall de anvisningar
följa med som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller
liknande, som det förvaras i, skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är
av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

13
§ Den som installerar en
anordning som avses i 11 § på ett fartyg skall se till att behövliga
skyddsanordningar sätts upp och att i övrigt behövliga skyddsåtgärder blir
vidtagna.

14
§ Bestämmelserna i detta
kapitel gäller utom i fråga om 9§ inte utländska fartyg i vidare män än regeringen
föreskriver det.

8
kap. Bémyndiganden att meddela föreskrifter om arbetsmiljön

1
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om
arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön.

2
§ Om det i fräga om
fartygsarbete behövs från skyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriva

1. att
en arbetsprocess eller en arbetsmetod får användas endast efter

tillständ,

2.
att en anordning som avses i 7
kap. 11 § endast efter godkännande får användas eller avlämnas för att tas i
bruk, varvid särskilda villkor får uppställas som förutsättning för
godkännandet,

3.
att ett ämne som avses i 7 kap.
12 § fär användas endast efter godkännande eller under iakttagande av
särskilda villkor.

Ett
tillständ eller ett godkännande kan förenas med villkor för använd

ningen.

I anslutning till ett godkännande som avses i första stycket 2 får faststäl- 12

las krav på att
monterings- och bruksanvisning skall följa med när en Prop. 1987/88:3
anordning avlämnas för att tas i bruk.

Åven
utan samband med en föreskrift enligt första stycket får i den ordning som
anges där föreskrivas om kontroll, provning och fortlöpande tillsyn vid
användning av en anordning som avses där samt om undersökning av de
arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före

skriva

1.
att en anordning som avses i 7
kap. 11 § skall ha en skylt eller annan märkning, som upptar tillverkarens namn
eller någon annan uppgift om anordningen,

2.
att ett ämne som avses i 7 kap.
12 § eller en förpackning, ett kärl eller liknande, som ämnet förvaras i, skall
vara märkt vid användningen,

3.
att en förteckning skall föras
över dessa anordningar eller ämnen.

I
samma ordning får meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag
av anordning som avses i 7 kap. 11 §.

4
§ Är det av särskild betydelse
från skyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva förbud att i fartygsarbete använda en arbetsprocess, en
arbetsmetod, en anordning som avses i 7 kap. 11 § eller ett ämne som avses i 7
kap. 12 §.

5
§ Omett visst slag av
fartygsarbete innebär risk för ohälsa eller olycksfall, fär regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om skyldighet att
föranstalta om läkamndersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsättas
i arbetet. Föreskrift får också meddelas om förbud att till arbetet anlita den
som vid läkarundersökning har företett någon sjuklighet eller svaghet som gör
honom särskilt mottaglig för en sädan risk.

6
§ Om ett visst slag av
fartygsarbete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare, fär
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud mot
att arbetet utförs av arbetstagare som tillhör en sädan grupp eller föreskriva
att särskilda villkor skall gälla när arbetet utförs av sädana arbetstagare.

Om
ett visst slag av fartygsarbete medför påtaglig risk för minderåriga
arbetstagare, säsom olycksfall, överansträngning eller nägon annan skadlig
inverkan på deras hälsa eller utveckling, får i samma ordning föreskrivas
förbud mot eller villkor för att minderåriga anlitas till ett sådant arbete.

7
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att redare, andra
arbetsgivare eller andra som avses i 7 kap. 10 § skall göra anmälan eller lämna
uppgifter till myndighet eller förvara handlingar som har betydelse frän
skyddssynpunkt.

8
§ Regeringen fär föreskriva
skyldighet för läkare att göra anmälan till

myndighet om sjukdom som
han fär kännedom om i sin verksamhet och 13

som kan ha samband med
fartygsarbete.

9 kap. Skyddsverksamhet Prop. 1987/88:3

1 §
Redaren och de ombordanställda skall bedriva en skyddsverksamhet

som är organiserad på lämpligt sätt.

Om
nägon annan än redaren är arbetsgivare för ombordanställda, skall även den
arbetsgivaren delta i skyddsverksamheten, om det lämpligen kan ske.

2 §
Pä ett fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses

ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på andra

fartyg, om det behövs. Ersättare bör utses för vaije skyddsombud.

Skyddsombud
utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltar inte befälhavaren,
maskinchefen eller sädan ledamot av skyddskommitté som har utsetts av en
arbetsgivare.

Sjöfartsverket
kan, om förhållandena kräver det, medge att ett eller flera skyddsombud utses
gemensamt för flera fartyg som har samma redare. Ett sädant skyddsombud utses
enligt samma grunder som ett annat skyddsombud eller av företrädare för de
ombordanställda pä fartygen.

3
§ Om fler än ett skyddsombud
har utsetts på ett fartyg eller gemensamt för flera fartyg, skall ett av
ombuden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens
verksamhet.

4
§ Skyddsombudet företräder de
ombordanställda i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande
skyddsförhällanden. Ombudet skall inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot
ohälsa och olycksfall. Ombudet skall i detta syfte delta vid planering som avser
nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller arbetsmetoder
ombord eller användning där av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall
samt vid planering av andra ätgärder av betydelse för säkerheten i arbetet.
Ombudet skall vidare övervaka att fartyget är vederbörligen bemannat.

Skyddsombudet
skall försöka vinna arbetstagarnas medverkan i skyddsarbetet.

Redaren
och i förekommande fall andra arbetsgivare samt de ombordanställda svarar
gemensamt för att skyddsombudet får behövlig utbildnirig.

5
§ Skyddsombudet har rätt att
fullgöra sina uppgifter under arbetstid med bibehållna anställningsförmåner.
Ombudet skall ges tillfälle att ombord disponera en lämplig lokal eller något
annat utrymme som behövs för uppdraget.

6
§ Redaren skall underrätta
skyddsombudet om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena på
fartyget.

Skyddsombudet
har rätt att ta del av de handlingar och få de upplysningar i övrigt som
behövs för ombudets verksamhet.

Vid
tillsyn enligt denna lag skall tillsynsmyndigheten tillställa skyddsombudet
kopia av de skriftliga meddelanden som gäller fartyget i skyddsfrågor, om inte
meddelandets innehåll framgår av fartygets tillsynsbok.

14

7 § Om visst
fartygsarbete innebär omedelbar och allvarlig fara för nä- Prop. 1987/88:3

gon ombordvarandes liv eller hälsa och rättelse inte genast kan uppnås

genom
hänvändelse till befälhavaren, får skyddsombudet bestämma att arbetet skall
avbrytas.

Om
det behövs från skyddssynpunkt och rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse
till befälhavaren, fär skyddsombudet avbryta arbete som en arbetstagare utför
ensam.

Om
skyddsombudet finner att ett förbud enligt 11 kap. 1 § överträds, får han
avbryta arbete som avses med förbudet eller som behövs för att fartyget skall
kunna påbörja eller fortsätta en förbjuden resa.

8 §
Ett beslut av ett skyddsombud enligt 7 § gäller i fråga om ett fartyg

som är förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn till dess sjöfartsverket

har tagit ställning i saken.

I
andra fall eller då det är fräga om räddningstjänst gäller skyddsombudets
beslut till dess befälhavaren har tagit ställning. Befälhavaren fär beordra
arbete mot skyddsombudets beslut endast om han finner att beslutet är ogrundat
eller att arbetet är nödvändigt för att undanröja eller förebygga en fara som
han bedömer vara större än den risk som har föranlett skyddsombudets beslut.
Innan befälhavaren beordrar arbete i strid mot skyddsombudets beslut, skall han
höra skyddskommittén, om det finns en sädan ombord enligt 10 § första stycket
och det inte föreligger . tvingande hinder.

9 §
För skada till följd av en åtgärd som avses i 7 § är skyddsombudet fri .

från ersäUningsskyldighet.

10 §
Pä ett fartyg vars besättning normalt uppgär till minst tolv personer

skall det finnas en skyddskommitté, sammansatt av företrädare för redaren

och de ombordanställda. En skyddskommitté skall tillsättas även på ett -

annat fartyg, om de ombordanställda begär det.

I
skyddskommittén kan det ingå företrädare även för andra arbetsgivare än
redaren. De ledamöter av kommittén som inte företräder redaren eller någon
annan arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådana ledamöter
deltar inte befälhavaren, maskinchefen eller ledamot av kommittén som före
valet har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket
kan, om förhållandena kräver det, medge att en skyddskommitté utses gemensamt
för flera fartyg som har samma redare. En sådan gemensam skyddskommitté utses
enligt samma grunder som andra skyddskommittéer.

11 §
Skyddskommittén skall planera och övervaka skyddsarbetet på far

tyget. Den skall noga följa utvecklingen i frägor som rör skyddet mot

ohälsa och olycksfall, verka för tillfredsställande skyddsförhållanden i

fartygsarbetet och övervaka att fartyget är vederböriigen bemannat.

Skyddskommittén skall behandla frägor om de ombordanställdas häl

sovård och om planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar,

arbetsprocesser eller arbetsmetoder ombord eller användning där av 15

ämnen
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt vidare andra åtgär- Prop.
1987/88:3 der av större betydelse för säkerheten i arbetet och frågor om
upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

12 §
Ett skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina uppgifter.

Den
som har utsetts till skyddsombud får inte ges försämrade arbetsförhållanden
eller anställningsvillkor med anledning av sitt uppdrag. När uppdraget upphör
skall den som har haft det vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och
anställningsvillkor som överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som
skulle ha rått om han inte hade haft uppdraget.

13 §
Den som bryter mot 12 § skall ersätta därav uppkommen skada. Vid

bedömande om och i vad män skada har uppstått skall hänsyn tas även till

omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det är skäligt

med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter, kan skadestån

det sättas ned eller helt falla bort.

Är
flera ansvariga för en skada, skall skadeständsskyldigheten fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

14 §
En avtalsuppsägning eller en annan sädan rättshandling som sker i

strid mot vad som sägs i 12 § är ogilfig.

Om
ett skyddsombud gör gällande att han med anledning av uppdraget att vara
skyddsombud har blivit uppsagd från sin anställning eller har fått sina
arbetsförhållanden eller anställningsvillkor försämrade, har han rätt att stå
kvar i sin befattning under oförändrade arbetsförhållanden och
anställningsvillkor till dess frågan har prövats slutligt. Pä yrkande av
redaren får dock domstol förordna att vad som har sagts nu inte skall gälla.

Om
ett skyddsombud efter det att anställningen upphört har väckt talan om att
anställningsförhållandet skall bestå på grund av att uppsägningen är ogiltig
enligt första stycket, fär domstol pä yrkande förordna att skyddsombudet skall
fä återgå i arbetet för tiden till dess ett beslut eller en dom i frågan vunnit
laga kraft. För den tid förordnandet gäller har skyddsombudet rätt till de
anställningsvillkor som är förenade med hans tidigare befattning. '

Vad
som sägs i denna paragraf om rätt att stä kvar i befattning eller återgå i
arbetet utesluter inte tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen (1973:282).

15 §
Den som vill fordra skadestånd enligt 13 § eller väcka talan som

avses i 14 § skall underrätta motparten om detta inom ett är och sex

månader från avslutandel av den åtgärd som anspråket grundas pä. Har

inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen

(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektiv

avtal, skall talan väckas inom sex mänader efter det att förhandlingen

avslutades. I annat fall skall talan väckas inom två år frän avslutandet av

den åtgärd som anspråket grundas på.

Första
stycket skall tillämpas också i fråga om anspråk på anställnings

förmåner enligt 5 §. 16

Iakttas inte vad som
föreskrivs i första eller andra stycket, är rätten till Prop. 1987/88:3
talan föriorad.

16
§ Mäl om tillämpningen av 12—14
§§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I fräga om
talan mot arbetstagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegäng i
allmänhet.

17
§ Iförhållande till redaren
eller annan arbetsgivare skall 4-9 och 12-16 §§ bölja tillämpas när de som har
utsett skyddsombudet har underrättat redaren eller arbetsgivaren eller
befälhavaren om valet.

18
§ Vad som sägs i 5 och 12-17 §§
skall tillämpas också på ledamöterna av en skyddskommitté.

19
§ Beträffande ett skyddsombud
och sädan ledamot av en skyddskommitté som har utsetts av de ombordanställda
skall lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen
tillämpas som om han vore facklig förtroendeman utsedd av den lokala
arbetstagarorganisation han tillhör. Detta gäller dock inte i den mån hans
rättigheter enligt detta kapitel därigenom skulle inskränkas.

20
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifter om anteckning av
beslut, enligt 7 och 8 §§ samt om undertättelser om sådant beslut.

21
§ Bestämmelserna i detta
kapitel gäller inte utländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver
det.

10
kap. Tillsyn

Tillsynsmyndigheter

1 §
Tillsyn av fartyg och deras utmstning och drift enligt denna lag och

enligt föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen utövas av sjöfartsverket,
.

om något annat inte anges i lagen.

I
frägor som avser arbetsmiljön skall tillsynen utövas i samverkan med
arbetarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser
om tillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedelslagen (1971:511).

2
§ Tillsyn av fartyg som ägs
eller brukas av svenska staten och som används för annat ändamäl än att i
allmän trafik befordra passagerare eller gods utövas av den myndighet som
förvaltar fartyget, om regeringen inte . föreskriver nägot annat. Myndigheten
skall samräda med sjöfartsverket.

3
§ Regeringen får besluta aft en
svensk utlandsmyndighet skall utöva tillsyn utanför Sverige. Regeringen fär
vidare föreskriva att tillsynen av vissa slag av fartyg, viss utrustning eller
vissa förhållanden ombord skall

utövas
av en särskilt förordnad tillsynsmyndighet. 17

2 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 3

4 § Sjöfartsverket och
svenska utlandsmyndigheter som har förordnats Prop. 1987/88:3

att utöva tillsyn av fartyg får uppdra ät

1.
svenska sakkunniga att
verkställa tillsynsförrättningar utanför Sverige,

2.
svenska eller utländska
sakkunniga att biträda vid sådana förrättningar.

Ersättning
åt sakkunniga som avses i denna paragraf betalas av redaren.

Tillsynsförrättningar

5 §
Tillsynen av fartyg och deras utmstning och drift utövas vid tillsyns

förrättningar. Sädana förrättningar utförs som besiktningar eller som in

spektioner.

Besiktningar
företas planmässigt. När det finns särskild anledning till det, kan en
besiktning företas även utom planen.

Besiktningar
skall företas främst

för
att undersöka om ett fartyg är sjövärdigt,

för
att undersöka om det är lämpligt att användas som passagerarfartyg, och

för
att bestämma dess minsta tillåtna fribord.

Inspektioner
företas när en tillsynsmyndighet finner det motiverat.

6 §
Ett fartyg som byggs för en svensk beställare skall besiktigas innan

det används till sjöfart för undersökning om det är sjövärdigt.

Har
ett utländskt fartyg blivit svenskt, skall besiktning beträffande
sjövärdigheten äga mm, om inte tillsynsmyndigheten finner det obehövligt med
hänsyn till fartygets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt.

Bestämmelserna
i denna paragraf gäller passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och andra fartyg
med en bmttodräktighet av minst 20.

7
§ Ett fartyg som har
besiktigats enligt 6§ skall besiktigas särskilt, om det har genomgått nägon
större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller har lidit skada som kan
inverka menligt på sjövärdigheten.

8
§ Vid en inspektion skall, om
förhållandena inte föranleder annat, undersökas

om
arbetsmiljön är tillfredsställande, om fartyget är behörigen lastat eller
barlastat, om fartyget är bemannat på betryggande sätt, och om fartyget i
övrigt är i behörigt skick.

9 §
Tillsyn av utländska fartyg sker genom inspekfion. När det gäller

förhållanden som omfattas av certifikat, skall inspektionen begränsas till

granskning av fartygets certifikat eller motsvarande handlingar enligt 1

kap. 8 §, om det inte finns gmndad anledning att anta att fartyget eller dess

utrustning avviker från uppgifterna i certifikaten eller handlingarna i något

väsentligt avseende.

På
framställning av en myndighet i en främmande stat får dock sjöfarts- 18

verket
besluta om en annan tillsynsförrättning än inspektion för ett fartyg Prop.
1987/88:3 som hör hemma i den främmande staten och, om så erfordras, utfärda
ett certifikat eller en annan handling som avses i denna lag eller i
föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.

10 § Den som verkställer en fillsynsförrättning eller
biträder vid en sådan

förrättning skall lämnas tillträde till fartyget. Han får där göra de undersök

ningar och ta de prov som han behöver och ta del av de handlingar rörande

fartyget som finns ombord. För uttagna prov lämnas inte någon ersättning.

Vid förrättningarna skall såvitt möjligt undvikas att
fartyget fördröjs eller att någon annan olägenhet uppkommer.

11 § Polismyndigheter, tullmyndigheter, miljö- och
hälsoskyddsnämnder

samt läkare är skyldiga att lämna tillsynsmyndigheterna det biträde och de

upplysningar som de behöver för att utöva tillsyn enligt denna lag eller

enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen.

När en tullmyndighet på begäran enligt första stycket
medverkar vid tillsyn enligt denna lag, har tjänstemän vid tullverkets
kustbevakning de befogenheter att vidta ätgärder som anges i 2 och 4 §§ lagen
(1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning. Därvid gäller
föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag.

Skyldigheter för redare m.fl.

12 § Ett fartygs redare och ägare ansvarar för att
fartyget undergår

fillsyn enligt denna lag och enligt föreskrifter som meddelas med stöd av

lagen.

Redaren samt befälhavaren och övrigt befäl ombord skall
lämna tillsynsmyndigheten det bistånd den behöver vid tillsynsförrättningar
och lämna vaije upplysning som den begär vid sådana förrättningar.

13 § Pä anmodan av sjöfartsverket eller av annan
fillsynsmyndighet som

regeringen bestämmer är redaren skyldig att låta undersöka ämnen och

material som används på fartyget eller ingär i dess last och att tillhandahäl

la prov för sädan undersökning. Samma skyldighet gäller i fräga om maski

ner, redskap eller andra tekniska anordningar på fartyget.

I fråga om ämnen och material, vars inlastning är
förestående men som ännu inte har kommit under redarens vård, har lastägaren
den skyldighet som åvilar redaren enligt första stycket.

En undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av
den som har ålagts att föranstalta om undersökningen eller att tillhandahålla
prov för undersökningen, om inte myndigheten beslutar att kostnaden helt eller
delvis skall ersättas av statsmedel.

Om någon underlåter att följa en anmodan enligt denna paragraf
eller

inte kan underrättas om ett beslut med en sådan anmodan utan dröjsmål

som äventyrar syftet med beslutet, fär tillsynsmyndigheten låta verkställa

åtgärderna pä hans bekostnad. Detsamma gäller även i andra fall när ett 19

beslut
har meddelats, om omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas Prop.
1987/88:3 bli vidtagen av den som avses med beslutet. En anmodan enligt denna
paragraf fär förenas med vite.

14
§ Den som använder en viss produkt vid fartygsarbete eller som har uppdragit
åt någon annan att utföra ett visst fartygsarbete är skyldig att på anmodan av
en tillsynsmyndighet lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller
utför arbetet. En anmodan enligt denna paragraf får förenas med vite.

Ritningar

15 §
Om ett fartyg byggs eller byggs om för svensk räkning och fartyget

enligt denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen skall

undergå besiktning, skall ritningar till fartyget ges in till sjöfartsverket i
god

tid innan det arbete påbörjas som ritningarna avser. I trängande fallfär

ritningarna sändas in snarast därefter.

Ritningar
till ett utländskt fartyg som har blivit svenskt och därför skall undergå
besiktning i fräga om sjövärdigheten skall ges in till sjöfartsverket såsnart
det kan ske.

16
§ Ett fartygs redare eller
beställare skall se till att ritningar som avses i 15 § ges in till
sjöfartsverket inom den tid som anges där.

17
§ Pä begäran av en beställare,
redare eller skeppsbyggare skall sjöfartsverket granska ritningar som avses i
15§ och avge det yttrande som granskningen ger anledning till med hänsyn till
bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.

Ritningar
till maskineri, utrustning eller särskilda anordningar ombord skall granskas
även på framställning av en tillverkare.

Tillsynsbok

W
§ Ett svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och ett annat svenskt
fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skall ha en tillsynsbok. När en
tillsynsförrättning har utförts, skaH förtättningsmannen i fillsyns-boken
anteckna förrättningen, anmärkningar som har framkommit vid förrättningen och
åtgärder som har vidtagits med anledning av anmärkningarna. Förrättningsmannen
skall även underrätta tillsynsmyndigheten och fartygets redare om det som har
antecknats i tillsynsboken.

19
§ Befälhavaren skall setill att fartygets tillsynsbok och de certifikat

som har utfärdats för fartyget enligt denna lag eller föreskrifter som har

utfärdats med stöd av lagen finns ombord och hålls tillgängliga vid tillsyns

förrättningar. 20

Ingen fär förvägras att ta
del av innehållet i tillsynsboken, om han Prop. 1987/88:3 ■ behöver
det för att kunna ta till vara sin rätt.

Bémyndiganden

20
§ Undersökningar av fartyg och
utmstning som företagits av de klas-sificeringssällskap som anges i 1 kap. 6§
första stycket fär godtas som tillsynsförrättningar, verkställda av svensk
myndighet, om det mellan staten och sällskapet har träffats avtal om tillsyn
av svenska fartyg. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket får föreskriva eller för särskilda fall besluta att
undersökningar som bara avser utrustning till fartyg och personlig
skyddsutmstning och som företagits av sakkunniga får godtas som
tillsynsförtättningar verkställda av en tillsyns- , myndighet.

21
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om
fillsynsförrättningar och om tillsynsböcker.

22
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter till
staten för tillsyn av fartyg. Detsamma gäller avgifter för provning och
granskning av material och utrustning samt för granskning av ritningar till
fartyg.

23
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer fär meddela de föreskrifter som behövs om
granskning och godkännande av ritningar och om vilka ritningar som skall ges
in. Regeringen eller myndigheten får ocksä föreskriva eller i särskilda fall
medge undantag frän skyldigheten att ge in ritningar fill vissa typer av
fartyg och till fartyg som innehar klass i ett klassificeringssällskap.

11
kap. Inskränkningar i rätten att använda fartyg

Förbud

1
§ Ett fartygs resa får förbjudas tills rättelse har skett, om det finris skälig
anledning att anta

att
fartyget inte är sjövärdigt för resa i den avsedda farten,

att
det i nägot väsentligt avseende har brister i fråga om skyddet mot ohälsa eller
olycksfall,

att
det inte är lastat eller barlastat på ett betryggande sätt,

att
det medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller

att
det inte är bemannat pä ett betryggande sätt för den avsedda resan.

Om
det är fråga endast om brister i anordningar för arbetet eller i arbetsredskap,
får i stället användningen av anordningarna eller redskapen förbjudas tills
rättelse har skett.

Om
det finns skälig anledning att anta att användningen av en viss lokal,

arbetsprocess eller arbetsmetod eller av ett visst ämne innebär risk för 21

ohälsa eller olycksfall,
får denna användning förbjudas fills rättelse har Prop. 1987/88:3 skeu.

Ett
fartygs resa får också förbjudas, om fartyget inte hälls tillgängligt för
fillsynsförrättning eller om fartyget saknar ett certifikat eller en motsvarande
handling som fartyget skall ha enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av 1 kap. 7 eller 8 §.

2 §
Ett beslut enligt 1 § meddelas av sjöfartsverket eller av annan myn

dighet som regeringen föreskriver.

Beslutet
skall innehålla uppgifter om skälen för förbudet och om de

åtgärder som skall vidtas för rättelse. '

3 §
Den myndighet som har förbjudit ett fartygs resa skall, om fartyget

befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, genast anmäla beslutet fill pohs-,

tull- och lotsmyndigheterna.

Polismyndigheten
skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra att förbudet överträds.

Lotsmyndigheten
skall inställa de förrättningar för fartygets resa som ankommer pä den.

Om
fartyget stär under tullkontroll, får tullmyndigheten inte tillåta det att
avgå. Tullmyndigheten fär ocksä fillfälligl ta hand om fartygets nationalitetshandling,
när det behövs för att hindra fartygets avgång.

Om
förbudet gäller ett svenskt fartyg som befinner sig utomlands, är befälhavaren
skyldig att på begäran av en svensk utlandsmyndighet lämna den för fartyget
gällande nationalitetshandlingen till myndigheten.

4 §
För att säkerställa ett förbud enligt 1 § andra eller tredje stycket får

den myndighet som har meddelat beslutet även besluta om försegling eller

annan avstängning av anordningar eller utrymmen som är bristfälliga. Ett

sådant beslut verkställs genom myndighetens försorg.

Förelägganden

5
§ Om det föreligger en brist som avses i 1 § men det inte finns tillräckliga
skäl att meddela ett förbud, får en myndighet som enligt 2 § får meddela ett
förbud i stället förelägga fartygets redare eller ägare att avhjälpa bristen
inom viss tid.

Gentemot
den som har skyddsansvar enligt 7 kap. 2—13 §§ får en myndighet som avses i 2
§ meddela föreläggande som behövs för att bestämmelserna i 6 och 7 kap. eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. skall efterlevas.

Om
den som har fått ett föreläggande inte följer det eller om han inte kan

underrättas om föreläggandet utan sädant dröjsmål som äventyrar syftet

med det, får myndigheten låta verkställa åtgärden på hans bekostnad.

Detsamma gäller även i andra fall när ett föreläggande har meddelats, om

omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas bli vidtagen av den som

avses med föreläggandet. 22

Vite Prop. 1987/88:3

6
§ I ett beslut om förbud eller föreläggande enligt detta kapitel får vite
sättas ut.

12
kap. Ansvarsbestämmelser

Påföljder

1 §
Till böter eller fängelse i högst ett år döms

1. den
som uppsäfiigen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift eller

ett villkor som har meddelats med stöd av 8 kap. 2 eller 4 §,

2.
den som uppsätligen eller av
oaktsamhet bryter mot ett förbud enligt 11 kap. 1 § mot ett fartygs resa eller
mot användning av en anordning för arbetet eller annat som nämns i andra eller
tredje stycket av nämnda paragraf,

3.
den som uppsätligen eller av
oaktsamhet bryter mot ett föreläggande som har meddelats med stöd av 11 kap. 5
§.

Om
ett förbud eller föreläggande som avses i första stycket 2 eller 3 är förenat
med vite, skall den som bryter mot det inte dömas till ansvar.

2 §
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms

1. den
som uppsätligen lämnar oriktiga uppgifter för att fä ett certifikat

som utfärdas enligt denna lag eller enligt en föreskrift med stöd av 1 kap.

7 § eller för att fä giltighetstiden för ett sädant certifikat förlängd,

2.
redare och befälhavare som
uppsätligen eller av oaktsamhet använder ett fartyg till sjöfart utan att ha
certifikat eller motsvarande handling som skall ha utfärdats för fartyget eller
dess utrustning enligt denna lag eller enligt vad som har föreskrivits med stöd
av 1 kap. 7 eller 8 §,

3.
redare och befälhavare som
uppsåtligen eller av oaktsamhet använder ett fartyg eller dess utmstning i
strid mot nägon bestämmelse i ett certifikat eller en motsvarande handling som
avses i 2,

4.
redare och befälhavare som
uppsätligen eller av oaktsamhet använder ett fartyg till sjöfart utan att det
är försett med föreskrivna fribordsmärken,

5.
redare och befälhavare som
uppsätligen eller av oaktsamhet underlåter att göra vad som skäligen kan
fordras för att förhindra att den som ingår i minimibesättningen och tillhör
däcks- eller maskinpersonalen utan tillstånd anställs av någon annan än
redaren eller ägaren,

6.
en befälhavare som uppsäfiigen
eller av grov oaktsamhet framför ett fartyg i strid mot vad som gäller i fräga
om minimibesättning eller bemanningsföreskrifter,

7.
redare som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underläter att göra vad som skäligen kan fordras för att
förhindra att fartyget framförs i strid mot vad som gäller i fräga om
minimibesättning eller bemanningsföreskrifter,

8.
redare eller ägare som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att se till att fartyget undergår
tillsyn enligt denna lag eller en föreskrift som

har
meddelats med stöd av lagen, och 23

9.
den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underläter att anlita lots, när
Prop. 1987/88:3 han är skyldig att göra det pä grund av en särskild föreskrift.

3 §
Till böter döms

1.
befälhavare och maskinchef som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad han enligt 5 kap. 2
§ andra stycket och 3 § andra stycket ålagts att göra innan en resa påbörjas,

2.
befälhavare som uppsätligen
eller av oaktsamhet underläter att se till att nytillträdande ombordanställda
fär kännedom om fartyget, gmndlägr gande säkerhetsbestämmelser eller åtgärder
vid sjöolycka enligt 5 kap. 2§ tredje stycket, ;' ,

3.
befälhavare som av oaktsamhet
framför ett fartyg i strid med vad som gäller i fråga om minimibesättning eller
bemanningsföreskrifter, om inte förseelsen är ringa,

4.
redare som av oaktsamhet
underlåter att göra vad som skäligen kan fordras av honom för att förhindra att
fartyget framförs i strid mot vad som gäller i fråga om minimibesättning eller
bemanningsföreskrifter, om inte förseelsen är ringa,

5.
den som uppsätligen eller av
oaktsamhet Qänstgör på ett fartyg som befälhavare, maskinchef eller ansvarig
för vakt utan att inneha den behörighet som är föreskriven i
minimibesättningsbeslutet eller i bemanningsföreskrifterna, dock inte om han
har uppehållit befattningen på grund av ett plötsligt sjukdomsfall eller en
annan liknande händelse,

6.
befälhavare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet försummar sina skyldigheter beträffande kost och vatten
samt bostads- och hälsovårdsför-hällanden enligt 7 kap. 7 §,

7.
den sorri uppsätligen eller av
oaktsamhet utan gilfigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur
funktion,

8.
den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 3
eller 5-7 §§,

9.
befälhavare som uppsåtligen
beordrar arbete i strid mot ett beslut av ett skyddsombud enligt 9 kap. 7§ utan
att något sådant skäl som anges i 9 kap. 8§ föreligger, pm därmed intresset av
att skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning uppenbart åsidosätts,

10. den
som uppsäfiigen eller av oaktsamhet försummar sina skyldighe

ter beträffande ritningar till ett fartyg enligt 10 kap. 16 § eller tillsynsbok

och certifikat enligt 10 kap. 19 §, .

11. den
som i andra fall än som sägs i 2 § 1 uppsätligen eller av oaktsam

het lämnar oriktiga uppgifter till en tillsynsmyndighet vid fullgörande av

skyldighet enligt 10 kap. 12 § andra stycket eller 14 § eller annars i fråga om

en åtgärd som har ålagts av myndigheten, och

12. den
som uppsätligen eller av oaktsamhet försummar att fullgöra

anmälningsskyldighet som har ålagts honom med stöd av 13 kap. 5 §.

4
§ Bestämmelser om ansvar för
den som överträder vad som sägs om tystnadsplikt i 13 kap. 9 § finns i 20 kap.
3 § brottsbalken.

5
§ Ingen får dömas till
ansvar enligt denna lag, om gärningen är belagd ■ 24 med
strängare straff i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).

Förverkande Prop. 1987/88:3

6 § Har vid ett brott som avses i detta kapitel en
anordning eller ett ämne använts i strid mot ett förbud enligt 8 kap. 4§ eller
11 kap. 1 § andra och tredje styckena, skall egendomen förklaras förverkad, om
det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde
förklaras förverkat.

Behörig domstol

7 § Mäl om ansvar och förverkande enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen handläggs av domstol
som är behörig enligt bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

13 kap. övriga bestämmelser

Beslut

1 § Ett beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om
det inte föreskrivs något annal i beslutet eller den domstol eller myndighet
som skall pröva en underställning eller ett överklagande förordnar annat.

Underställning och överklagande

2 § Har elt beslut om förbud enligt 11 kap. 1 § meddelats
av en annan

myndighet än sjöfartsverket, skall del genast underställas verkel.

Elt beslut som skall underställas sjöfartsverket får inte
överklagas. Delsamma gäller etl beslul som har meddelats inom sjöfartsverket
och som, enligl vad regeringen föreskriver, skall underställas nägon inom
verket.

3 § Etl beslul enligt denna lag som inte skall
underställas nägon får

överklagas

1.
hos
sjöfartsverket, om beslutet har meddelats av en myndighet som inle är central
förvaltningsmyndighet,

2.
hos regeringen,
om beslutet avser ett fartygs bemanning eller etl medgivande enligt 5 kap. 12 §
andra stycket och har meddelats av en central förvaltningsmyndighet,

3.
hos
kammarrätten i andra fall än som avses i 1 och 2.

Elt provisoriskt beslul om minimibesättning får inle
överklagas.

4 § För all la lill vara arbetstagarnas intresse får ell
beslul enligl denna

lag överklagas av ett huvudskyddsombud eller, om elt sådant ombud inte

finns, av etl annal skyddsombud. Även en arbetstagarorganisation får

överklaga
etl beslut i den mån saken rör medlemmarnas intresse. 25

Bémyndiganden m. m. Prop. 1987/88:3

5 §
Bestämmelser om befälhavarens skyldighet all anmäla vissa händel

ser ombord till sjöfartsverket finns i sjölagen (1891:35 s. 1).

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fär föreskriva skyldighet för
redare och befälhavare all anmäla

1. inträffade
olycksfall eller olyckslillbud eller sjukdomsfall ulöver vad

som anges i sjölagen,

2. uppkomna
skador eller vidtagna åtgärder som har belydelse för ell

fartygs sjövärdighet.

6
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet all
anlita lots och om lotsavgift.

7
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer fär beträffande fiskefartyg och andra
fartyg som är av särskild beskaffenhei meddela särskilda föreskrifter i de
avseenden som lagen omfallar och i enskilda fall medge undantag från lagens
bestämmelser.

8
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter för
totalförsvaret med avvikelse frän bestämmelserna i 6—9 kap. i denna lag.

Sekretess

9
§ Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till
skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté får inle obehörigen röja eller
ulnylQa vad han under uppdraget eller i sin Qänsl har fält vela om
yrkeshemligheter eller arbetsförfaranden eller i övrigt om enskildas ekonomiska
eller personliga förhällanden eller förhällanden av betydelse för rikels
säkerhet.

I
del allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) i
slället för vad som sägs i första stycket. I fräga om den som är skyddsombud
eller ledamot av skyddskommitté pä fartyg i det allmännas verksamhel tillämpas
14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988, då lagen (1965:719) om säkerheten pä
fartyg skall upphöra alt gälla.

Bestämmelserna
om preskription i 9 kap. 15 § i den nya lagen tillämpas endasl om den åtgärd
som anspråket grundas på har företagits efter ikraftträdandet. I annal fall
tillämpas bestämmelserna om preskription i 3 kap. 11 § sjätte stycket i den
gamla lagen.

Beslut
som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligl äldre bestämmelser.

En
föreskrift som har meddelats med stöd av den gamla lagen och som

gäller vid ikraflträdandel skall fortfarande gälla och vid tillämpning av den

nya lagen anses ha meddelats enligl denna. I fräga om påföljd för överträ

delse av en föreskrift som har meddelats med stöd av den gamla lagen 26

gäller dock alltid äldre
bestämmelser, om dessa leder till lindrigare påföljd Prop. 1987/88:3 eller
frihet frän påföljd.

Om
det i en lag eller i en författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts
genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

27

2 Förslag
till Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970:105)

Härigenom föreskrivs i fräga om sjöarbelslidslagen
(1970:105) dels att 3 och 17 §§ skall ha följande lydelse, dels all del i lagen
skall införas en ny paragraf, 21 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §'

I denna lag försläs med

sjöman: den som utför skeppsljänst för vilken lagen
gäller,

ekonomipersonal: personal som är anställd för
besättningens eller passagerarnas förplägning eller uppassning, för andra
sysslor som har Samband med sädant arbete eller för expedifionsgöromäl eller
annan liknande tjänstgöring,

dagman: sjöman vars skeppsljänst ej är indelad i vakter
och som ej tillhör radio- eller ekonomipersonalen,

passagerarfartyg: fartyg som har
passagerarfartygscertifikat,

dygn: liden från klockan O lill klockan 24,

vecka: en fast period av sju på varandra följande dygn,

oavbruten gäng: färdsätt som kännetecknas av alt fartyget
ej anlöper hamn eller annars kommer i beröring med land under längre tid än 2
timmar vid något tillfälle,

lokalfart: resa till eller frän svensk hamn med fartyg,
vars bmtlodräklig-het understiger 500, vilken under vanliga förhållanden ej
kräver mer än 12 limmars oavbruten gång,

närfarl: fart, dock ej lokalfarl, inom Sveriges
sjöterritorium eller annars i Östersjön eller med denna i sjöfarlsförbindelse
varande farvatten innanför linjen Trondheimsfjorden—Shetlands nordpynt,
därifrån väsleml till 11° västlig longitud, därifrån längs denna longitud över
Irlands västkust till 48° nordlig latitud och därifrån österut längs denna
latitud lill Brest,

oceanfart: fart bortom den för närfart angivna linjen.

Fartyg anses under resa hela tiden användas i den
vidsträcktaste fart som resan omfattar. Hänsyn tages dock ej till sådan
oförutsedd utsträckning av resan som föranledes av storm, sjöskada eller annan
nödsituation.

Förordnande enligt / kap. 11 § Förordnande enligt I kap. 8§

tredje stycket lagen (1965:719) om andra
meningen fartygssäkerhets-

säkerheten på fartyg gäller även vid lagen
(1987:000) gäller även vid till

tillämpningen av sjöarbetstidslagen lämpningen
av sjöarbelslidslagen i

i den mån förordnandet har bety- den män
förordnandet har belydel-

delse för tillämpningen. se för tillämpningen.

Vid beräkningen av arbetsfid undantages, utom i fall som
avses i 8 §, dels målfidsrasl, dels annat uppehåll i skeppsljänslen, om
sjömannen enligl förmans besked får avlägsna sig från arbetsplatsen under
uppehållet och della varar minsl 1 timme.

Senaste lydelse 1982:257. 28

Nuvarande
lydelse Föreslagen
lydelse Prop. 1987/88:3

17 §2

Tillsyn över efterlevnaden
av Tillsyn över efterlevnaden av

denna lag och föreskrifter för till- denna
lag och föreskrifter för lill-

lämpningen av lagen utövas av lämpningen
av lagen utövas av

myndighet som regeringen bestäm- myndighet
som regeringen bestäm

mer. Därvid äger / kap. 6, 8 och mer. Därvid
äger 10 kap. och 13

15 §§, 7 kap. 1 och 16 §§ och 11 kap. kap.
1 —3 §§ fartygssäkerhetslagen

3 § lagen (1965:719) om säkerheten (1987:000)
motsvarande tillämp-

på fartyg motsvarande tillämpning. ning.

Anteckningar om arbetstid skall hällas tillgängliga vid
fillsynsförrättning.

' 21 § ■ _ _ ■ ' ■

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från denna
lag. Föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda eller som annars måste
meddelas i lag får dock inte meddelas med stöd av denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

= Senaste lydelse 1975:729. 29

3 Förslag
till Prop. 1987/88:3

Lagom ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom
föreskrivs all 4§ livsmedelslagen (1971:511) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4
§' Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela
föreskrifter om undantag frän lagens tillämpning i fråga om vissa slag av
livsmedel eller livsmedelstillsatser.

Regeringen
eller den myndighet Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om undanlag meddela föreskrifter om undantag

från lagens tillämpning på försvars- från lagens tillämpning på försvars-

maklen. makten och såvitt avser fartyg och

luftfartyg.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988.

'
Senaste lydelse 1982:1081. 30

4 Förslag
till Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs alt 58 § sjömanslagen (1973:282)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

58 §'

Befälhavaren skall se fill att ex- Befälhavaren
skall se fill all ex-

emplar av denna lag, semesterlagen emplar av denna lag,
semesterlagen

(1977:480), lagen (1965:719) om (1977:480), fartygssäkerhetslagen

säkerheten på fartyg, förordningen (1987:000), de föreskrifter som re-

(1965:908) om säkerheten på fartyg geringen har utfärdat i anslutning ,

och tillämpliga kollekfivavlal finns //// sistnämnda lag och tillämpliga

tillgängliga på fartyget. kollektivavtal finns tillgängliga
på

fartyget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får medge undantag frän första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste lydelse 1982:199. 31

5 Förslag
till Prop. 1987/88:3

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom
föreskrivs aft 1 kap. 3 § arbelsmiljölagen (1977:1160) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Ikap.

3 §' ■

Lagen
gäller ej Lagen gäller ej

1.
skeppstjänst på andra fartyg \.
fartygsarbetésom avser andra än ödogsfartyg, fartyg än
öriogsfartyg,

2.
arbete som utföres i arbetsgi- '2.
arbete som utförs i arbetsgiva-varens hushåll. rens hushåll.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste
lydelse 1982:674. 32

6 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg

Härigenom föreskrivs all 6 kap. 6§ lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg' skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:3

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Regeringen
får föreskriva att undersökning av fartyg och utrustning som företas av en
utländsk myndighet eller av en klasslficeringsan-stalt skall godkännas som
tillsynsförrättning verkställd av svensk myndighet samt att ett certifikat som
utfärdats efter en sådan undersökning har samma giltighet som ett certifikat
utfärdat av svensk myndighet.

Har
något av följande utländska klassiftceringssällskap, nämligen American Bureau
of Shipping, Bureau Veritas, Det Norske Veritas, Germanischer Lloyd, Lloyd's
Register of Shipping, Registro Itali-ano Navale eller
klassificerings-sällskapet i De socialistiska rådsrepublikernas union
(Register of Shipping of the USSR) företagit undersökning av fartyg och utrustning
eller utfärdat ett certifikat efter en sådan undersökning, har undersökningen
eller certifikatet samma giltighet som en undersökning verkställd av eller ett
certifikat utfärdat av en svensk myndighet. Detta gäller dock endast om det
mellan staten och sällskapet föreligger avtal om undersökning av svenska
fartyg och utrustning eller utfärdande av certifikat för svenska fartyg.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Lagen
omtryckt 1983:463.

33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 3

7 Förslag till

Lag om ändring i mönstringslagen (1983:929)

Härigenom
föreskrivs all 14§ mönslringslagen (1983:929) skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Redaren och
befälhavaren är skyldiga att på begäran hålla sjö-mansmlla och andra handlingar
rörande bemanningen ombord tillgängliga för sjöfartsverket eller annan
tillsynsmyndighet som förordnals med stöd av lagen (1965:719) om säkerheten på
fartyg.

Redaren och
befälhavaren är skyldiga att på begäran hålla sjö-mansmlla och andra handlingar
rörande bemanningen ombord tillgängliga för sjöfartsverket eller annan
tillsynsmyndighet som förordnals med slöd av fartygssäkerhetslagen
(1987:000).

Fackliga företrädare för
sjömän ombord på fartyget har motsvarande räll alt ta del av handlingarna
rörande bemanningen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988.

34

Kommunikationsdepartementet Prop. 1987/88:3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 augusti 1987

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström,
Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrädet Hulterström

Proposition om en ny fartygssäkerhetslag 1 Inledning

Farlygsmiljöutredningen
fillkallades år 1973 för alt utreda frågor som hänger samman med de
ombordanställdas arbets- och miljöförhållanden m. m.

Utredningen
avlämnade år 1975 delbetänkandet Bättre fartygsmiljö (Ds K 1975:2), är 1976
delbetänkandet Bostäder, medinflytande och miljö ombord på fartyg (Ds K 1976:1)
och år 1980 delbetänkandet Sjöarbetstids-frågor (Ds K 1980:17). Av dessa
betänkanden ledde det första. Bättre fartygsmiljö, fill omfattande ändringar i
lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg (sjösäkerhetslagen) genom lag
1978:109. Del andra betänkandet, Bosläder, medinflytande och miljö ombord på
fartyg, ledde till ändringar i sjösäkerhelslagen genom lag 1979:1107 samt i
förordningen (1965:908) om säkerheten pä fartyg m.fl. förordningar. Det tredje
betänkandet, Sjöar-betstidsfrägor, ledde till vissa ändringar i sjömanslagen
(1973:282) genom lag 1982:199.

Utredningen
(f.d. hovrättspresidenten Karl Sidenbladh) avgav i mars 1982 slutbetänkandet Ny
sjösäkerhetslag, del I och II
(Ds K 1982: 2 och 3). Till protokollet
i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga
I och de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande
gällande ordning, direktiven för utredningen och utredningens närmare
överväganden får jag hänvisa fill betänkandet.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en inom
kommunikationsdepartementet upprättad sammanställning av remissyttrandena bör
fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 3.

I
9 kap. 1 § andra stycket sjösäkerhetslagen föreskrivs att fartygets redare
skall anställa den som ingår i fartygels minimibesättning och tillhör däcks-
eller maskinpersonalen. Sveriges redareförening har i en skrivelse den 17
september 1981 hemställt atl möjligheter till dispens frän denna regel införs.
Skrivelsen, som har remitterats till sjöfartsverket och personalorganisationerna,
behandlas i det följande.

I
mars 1985 tillsattes asbesikommissionen för att inom regeringskansliet

skyndsamt utarbeta förslag till åtgärder mol asbest. Kommissionen har 35

avgivit en
delrapport (Ds A 1985:5) Handlingsprogram mot asbest. Rap- Prop. 1987/88:3.

porten avser huvudsakligen asbest i arbetsmiljön. I
rapporten föresläs

bl. a. att det under arbetet med en ny lag om säkerheten
pä fartyg övervägs ,

att införa
straffsanktion för brott mol de av sjöfartsverket utarbetade

föreskrifterna
rörande asbest. Även rapporten kommer att behandlas i det

följande. . .

Regeringen beslutade den 21 maj 1987 alt inhämta lagrådets
yttrande över förslag lill ny fartygssäkerhelslag och förslag lill lagar om
ändring i sjöarbelslidslagen, livsmedelslagen och arbelsmiljölagen. De lill
lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas lill protokollet i delta ärende som
bilaga 4.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör
fogas lill protokollet som bilaga 5. I samband med att jag behandlar de
enskilda paragraferna i milt förslag kommer jag alt gä in pä lagrådets
synpunkter. Som kommer alt framgå instämmer jag, med någol undantag, i vad
lagrådet anfört. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella
ändringar i lagtexten.

I del följande föreslås vissa lagändringar som inte har
granskats av lagrådet. Del är här fråga om följdlagsliflning till
fartygssäkerhetslagen. Lagändringarna är av den beskaffenheten atl lagrådels
hörande skulle sakna betydelse.

2 Allmän motivering 2.1 Bakgrund

Sjösäkerhetslagen är vid sidan av sjölagen (1891:35 s. 1)
den vikligasle lagen rörande sjöfartens förhällanden. Den innehåller bl.a.
bestämmelser om certifikat, sjövärdighet, ätgärder till förebyggande av ohälsa
och olycksfall, lastning, passagerarfartyg, bemanning, tillsyn, förbud all använda
fartyg eller utrustning och om skyddsverksamhet. I anslutning till lagen har
utfärdats förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg.

Att sjöfarten i hög grad är internationell återspeglas av
det stora anlal internationella överenskommelser som finns på området. Detta
gäller inte minsl i fråga om de ämnen som regleras i sjösäkerhelslagen. Sålunda
innehåller t. ex. 1974 ärs s. k. SOLAS-konvenlion (Safety of Life al Sea),
liksom dess föregångare, mycket detaljerade regler om konstruktion och
skeppsbyggnad, sjövärdighet, utrustning, inspektioner m. m. Regler av den karaktären
har emellertid inte tagits upp i sjösäkerhetslagen utan i
tillämpningsföreskrifter utfärdade av främsl sjöfartsverket. Sjösäkerhetslagen
har därför i stora delar en utpräglad karaktär av ramlag med ganska allmänt
hållna bestämmelser och bémyndiganden för regeringen och andra myndigheter alt
utfärda närmare föreskrifter.

översynen av lagstiftningen om säkerheten pä fartyg har
främst föranletts av önskemål att bringa lagstiftningen om arbetsmiljön lill
sjöss i nivå med vad som gäller för arbetsmiljön på land. Samtidigt har
sjösäkerhelslagen behövt en allmän förfatlningsleknisk översyn.

Den centrala lagen på arbetsmiljöns område
är arbelsmiljölagen 36

(1977:1160).
Denna omfattar i stort seft irite arbete ombord på fartyg. De Prop. 1987/88:3
regler som är tillämpliga på fartyg finns i stället i sjösäkerhelslagen. Reglerna
i den lagen är huvudsakligen avpassade efter vad som gällde enligt tidigare lag
pä arbetsmiljöns omräde, nämligen arbetarskyddslagen (1949:1).
Arbetarskyddslagen genomgick är 1973 betydelsefulla ändringar, och dessa
föranledde ändringar även i sjösäkerhetslagen. Arbelsmiljölagen innebar
emellertid i väsentliga delar en hell ny reglering. Lagens övergripande
karaklär i förhållande lill annan säkerhelsinriktad lagsfiftning betonades. En
utgångspunkt var att arbetsmiljölagen skulle vara allmängiltig och omfatta sä
gott som allt arbete. En nyhet var sålunda atl försvaret i princip fördes in
under lagens tillämpningsområde.

Lagen
utgär från all arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön. Arbetsgivaren
skall vidta alla åtgärder som behövs för atl förebygga alt de anställda utsätts
för ohälsa eller olycksfall. Även de anställda har emellertid ell
skyddsansvar. En arbetstagare skall sålunda följa givna föreskrifter saml använda
de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för atl
förebygga ohälsa och olycksfall.

I
lagen anges ocksä vilkel ansvar i skyddshänseende som finris för dem som
framställer eller överlåter anordningar eller ämnen som sedan utnyttjas i
arbetslivet och för dem som upplåter lokaler eller markområden för arbete.
Lagen utvecklar också de regler som är 1973 infördes om ett särskill
skyddsansvar för dem som driver verksamhel på elt gemensamt arbetsställe.

Frågan
om de anställdas medverkan vid utformningen av arbetsmiljön, som haft en
framträdande roll redan vid 1973 års reform av arbetarskydds-lagstiftningen,
fördes genom arbelsmiljölagen än mer i förgrunden. En strävan skall sålunda
vara all anordna arbetet så att den anställde själv kan påverka sin
arbetssituation.

Genom
arbelsmiljölagen infördes nya regler när det gäller de anställdas medverkan vid
arbetsmiljöns utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande
redan på planeringsstadiet har uppmärksammats yllerligare och skyddsombudens
möjligheter atl ingripa utvidgats. Den enskilde arbetslagaren har numera en
uttrycklig rätl all i farosiluatio-ner avbryta sitt arbete för alt rådgöra med
skyddsombud och arbetsledare. All lokal tillsyn enligt arbetsmiljölagen sker
genom yrkesinspektionens olika distrikt.

Påföljdsreglerna
i arbelarskyddslagen kompletterades genom 1973 års delreform. Bl.a. fick
yrkesinspektionen möjlighet atl förelägga vite. Arbetsmiljölagen bygger vidare
pä denna gmnd. Arbetarskyddsmyndigheler-nas befogenheter atl göra direkta
ingripanden har stärkts. Nya regler har ocksä införts om fullföljd av talan.
Bl. a. får huvudskyddsombud eller, om sädant inte finns, annal skyddsombud föra
talan mot beslul i ärende enligl arbelsmiljölagen.

Liksom
arbetarskyddslagen lar lagen upp särskilda regler om minderåriga. Den allmänna
minimiåldern för tillträde fill arbete höjdes med hänsyn fill bestämmelserna om
skolgång.

I
arbetsmiljölagen har efter är 1977 gjorts ändringar huvudsakligen ge

nom lagarna 1980:428, 1982:674 och 1985:321 om ändring i arbetsmiljö- 37

lagen. Genom 1980 års lag
gjordes arbetsmiljölagen tillämplig på skeppsljänst på örlogsfartyg.
Sjöfartsverket blev tillsynsmyndighet enligl arbetsmiljöiagstiftningen för
örlogsfartygens del. Genom 1982 års lag överfördes arbetsmiljölagens regler om
arbetstidens förläggning till den nya arbetstidslagen (1982:673). 1985 ärs
lag, slutligen, innehöll nyheter i fråga om företagshälsovård samt arbets-,
anpassnings- och rehabiliterings verksamhel.

Samlidigl med atl arbelsmiljölagen
infördes gjordes omfattande ändringar i sjösäkerhetslagen. Dessa ändringar
byggde på fartygsmiljöulred-ningens första delbetänkande och utgjorde ett led i
strävandena alt anpassa lagstiftningen pä delta omräde fill vad som gällde pä
land. Ändringarna avsåg huvudsakligen skyddsarbetet pä fartygen. Skyddsarbetet
effektiviserades och skyddsombuden fick vidgade befogenheter. Skyddsombud
skulle utan undanlag finnas pä alla fartyg med minsl fem ombordanställda.
Begreppet huvudskyddsombud introducerades. Skyddsombud skulle kunna utses
gemensamt för flera fartyg inom ett och samma rederi. Skyddsombudens uppgifter
breddades och grundläggande regler om deras verksamhel fördes in i lagen.
Skyddskommitté skulle finnas på fartyg med minst femton ombordanställda och
även på andra fartyg om de ombordanställda begärde del. Även
skyddskommittéernas uppgifter breddades.

Ändringar i
sjösäkerhelslagen av belydelse har därefter gjorts genom lagarna 1979:1107 och
1981:318 om ändring i lagen om säkerheten på fartyg. 1979 års lag innebar
ändringar främst av bemanningsreglerna men också av ansvarsreglerna. 1981 års
lag rörde tillsynen i sjösäkerhelshänse-ende.

Prop. 1987/88:3

2.2 Behovet av åtgärder 2.2.1 Arbetsmiljön på fartyg

Mitt förslag:
Reglerna om arbetsmiljön pä fartyg anpassas till arbetsmiljölagens regler.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som ullalat sig fillstyrker utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Som jag tidigare har redovisat har reglerna om arbetsmiljön pä fartyg redan
till en del anpassats lill reglerna i arbetsmiljölagen. I vissa avseenden har
dock nägon anpassning ännu inte skett. Sålunda har en hel del av bestämmelserna
i 3 kap. en lydelse som ansluter till den numera upphävda arbetarskyddslagen.

I samband med alt
arbetsmiljölagen infördes gjordes vissa överväganden om författningens
utformning (se prop. 1976/77:149 s. 219). Enligt vad som dä anfördes kan en
uppräkning av olika åtgärder till skydd mol skador i arbetslivet av naturliga
skäl aldrig bli fullständig. När del gäller arbetsmiljölagens uppläggning
ansågs det, med hänvisning till den mängd olika verksamhetsområden som skulle
täckas, inte lämpligt atl i lagen eller dess

38

lillämpningsförordning
meddela några detaljföreskrifler om arbetsmiljöns utformning. En sädan
detaljreglering skulle dessutom inte vara förenlig med all regler av della slag
av den ansvariga myndigheten måste kunna anpassas lill den snabba ulvecklingen
med minsta möjliga tidsutdräkt.

Dessa uttalanden
får alltjämt anses giltiga. Del finns skäl all yllerligare minska
detaljregleringen även såvitt gäller reglerna om arbetsmiljön på fartyg.

Reglerna i
den nuvarande sjösäkerhetslagen syftar formellt främst lill alt - efter mönster
från 1949 års arbetarskyddslag - undanröja faktorer som är omedelbart riskabla
för den arbetandes säkerhet och alt förebygga vissa speciella yrkessjukdomar.
Denna tekniska och fysiologiska syn pä arbetsplatsens hälsorisker har efter
hand avlösts av en insikt atl man för all värna om hälsan bör sträva efter
bästa möjliga arbetsförhållanden också från social och psykologisk synpunkt.
Arbetsmiljölagen ger uttryck för denna insikt. Det är angeläget att reglerna om
arbetsmiljön till sjöss moderniseras på motsvarande sätt.

Den nya lagstiftningen måste dessutom driva fram effektiva
insatser mol dåliga arbetsmiljöer. Ingripanden mäste kunna ske på ell tidigt
stadium även när arbetsförhållandena har sådana negativa verkningar på hälsan
som yttrar sig först efter lång lid. Efter mönster från arbetsmiljölagen
föreslår jag atl regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas
all utfärda generella föreskrifter om olika slag av förhandsbedömning.
Härigenom skapas en ordning som även till sjöss ger tillfälle till förhandsbedömning
i etl läge då åtgärder i ell visst skede kan bli styrande för möjlighetema att
forma arbetsmiljön i ett senare skede.

Jag vill emellertid framhålla all nägon fullständig
överensstämmelse mellan bestämmelserna om arbetsmiljön i land och den till sjöss
knappast kan åstadkommas. Förhållandena skiljer sig ål i åtskilliga hänseenden.
Sjöfartens i hög grad internationella prägel medför också att vad som skall
anses vara en god arbetsmiljö påverkas av förhållandena i andra traditionella
sjöfartsnationer.

Prop. 1987/88:3

2.2.2 Tillämpning av utländsk lagstiftning på svenska
fartyg och svensk lagftiftning på utländska fartyg

Mitt
förslag: Några nya möjligheter lill dispens från den svenska lagens tillämpning
införs inle i detta sammanhang, inte heller regler om tillämpning av svensk lag
pä ulländska fartyg.

Utredningens
förslag: Utredningen föreslär att möjlighet till dispens införs efter mönster
från sjömanslagen (belänkandet del II s. 40 f).

Remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för
mitt förslag: Sjömanslagen och numera även mönstringslagen (1983:929)
innehåller möjligheter till dispens från de svenska bestämmelsema då ett
svenskt fartyg hyrts ul helt eller delvis till en utländsk redare. Utredningen
har, främst med tanke på arbetsmiljöreglerna, föreslagit en

39

motsvarande
möjlighet såvitt gäller lagen om säkerheten på fartyg. Som utredningen påpekat
kan del, då elt svenskt fartygs drift upplåtits fill elt utländskt rederi och
fartyget har satts i trafik kanske i en annan världsdel, vara mindre lämpligt
all tillämpa svenska regler om skyddsverksamheten pä en i huvudsak utländsk
besättning, som är van vid helt andrå bestämmelser i ämnet. Del kan enligl
utredningen å andra isdan vara önskvärt atl kunna fillämpa svenska bestämmelser
på elt utländskt fartyg som en svensk redare hyrt in för all förslärka
kapaciteten hos en linje som i övrigt trafikeras med svenska fartyg.

En del av problemen med
skeppslega har behandlats i promemorian (Ds K 1978:8) Skeppslega till utlänning
(bare-boal charter). Utgångspunkten för denna promemoria var de formellt
otillfredsställande förhållanden som kan inträda, om ell svenskt fartyg hyrs ut
fill en utlänning genom etl avlal som i huvudsak utformats enligl
internafionell förebild. Elt sådant avtal förutsätter vanligen att åtminstone
vissa svenska offentligrättsliga föreskrifter inle tillämpas. Förslagen i
promemorian har inte lett fill någon lagstiftning utan frågorna i samband med
skeppslega är nu föremål för en mera omfattande utredning av skeppslegoutredningen
(K 1985:01). Skeppslegoutredningen har fill uppgift bl.a. att la ställning till
om det i Sverige bör införas utökade möjligheter alt meddela dispens frän
svensk lagstiftning vid uthyrning respekfive att tillämpa svensk lagsfiftning
vid inhyrning.

Även
om det finns skäl som talar för fartygsmiljöulredningens förslag om
dispensmöjlighel m. m. även i lagen om säkerheten på fartyg, kan del
konstateras all man levt med problemet med svensk respektive utländsk
arbetsmiljö- och säkerhetslagsliflning under ganska lång lid. Svårigheterna bör
inle bli särskill myckel störte med den nya lagen. Skeppslegoutred-ningens
belänkaride bör därför lämpligen avvaktas innan man tar sluUig ställning.

Prop. 1987/88:3

212.3
Arbetsmiljöbestämmelsernas tillämplighet på olika arbetstagare

Mitt förslag:
Bestämmelserna om arbetsmiljön till sjöss görs tillämpliga på alla som utför
fartygsarbele, vare sig de är alt anse som ombordanställda eller ej.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De båda
remissinstanser som uttalat sig tillstyrker förslaget.

.'Skälen för mitt förslag:
Arbelsmiljöbestämmelserna i sjösäkerhetslagen är tillämpliga endast på
arbetstagare som är anställda ombord på fartyget (ombordanställda). Begreppet
ombordanslällning innefattar också det fallet alt arbetstagaren är anställd av
rederiet men alt en befattning på fartyget tilldelats honom. Rederianställning
är numera regel och alltså myckel vanligare än del fidigare systemet med
anställning på ell bestämt fartyg.

Frän
arbetsmiljölagens tillämpning undantas enligl 1 kap. 3 § i den lagen

40

skeppsljänst
på andra fartyg än örlogsfartyg. Skeppsljänst kan enligl förarbetena lill
sjöarbelslidslagen (1970:105) ulföras endasl av sådana arbetstagare vilkas
vistelse ombord är av viss varaktighet, i princip minst en vecka. För en
arbetstagare som under längre tid arbetar lill sjöss men som byter fartyg ofta
med korta mellantider lill lands kan även en kortare lid än en vecka föranleda
alt arbetet betraktas som skeppsljänst (prop. 1970:29 s. 40). Det fordras inle
alt arbetstagaren skall vara anställd av redaren. Han anses ulföra skeppsljänst
även om han är anställd av en annan arbetsgivare, exempelvis en entreprenör
för intendenlurtjänsten ombord.

Den nu lämnade
redogörelsen har tagit sikte på svenska fartyg som befinner sig i Sverige. Så
långe fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, är den nu berörda
gränsdragningen mellan de båda lagarnas tillämpningsområden inte av sä stor
betydelse. Båda lagarna får anses innehålla en ganska tillfredsslällande
reglering av hithörande förhällanden, även om arbelsmiljölagen inle är anpassad
för tillämpning ombord. Går fartyget ulom riket, blir lägel däremot strax etl
annat, eftersom arbelsmiljölagen i princip inte gäller utanför Sveriges
gränser (prop. 1976/77:149 s.213f). Del förekommer alltså fall dä arbetstagare
ombord pä svenska fartyg inle skyddas av nägon svensk arbetarskyddslagsliflning
annal än indirekt såtillvida atl en bestämmelse som skyddar de ombordanställda
ofta verkar lill förmån även för annan arbetskraft ombord.

Problemet
vilka regler som skall gälla i fråga om arbetarskyddet för dem som utför arbete
för ett fartygs räkning men som inte är ombordanställda utan följer med
fartyget mera tillfälligt är av åtskillig praktisk betydelse. Del kan t.ex.
vara fräga om en inspektör frän ett klassificeringssällskap eller reparatörer
vilka söker avhjälpa etl fel som har uppstått under fartygets pågående resa.
Listan pä sädana personer kan göras läng, någol som står i visst samband med
alt moderna fartyg i regel är tekniskt komplicerade men har en förhållandevis
fåtalig besättning. Den specialkunskap och den arbetskraft som finns ombord
måste då ofta förstärkas utifrån. Det kan emellertid också vara fråga om mindre
kvalificerat arbete, exempelvis enkla underhållsarbeten som utförs av
arbetstagare som gär ombord i en hamn och lämnar fartyget i nästa.

Det
måste anses klart otillfredsställande, alt en del arbetstagare på svenska
fartyg inte omfattas av någon arbetarskyddslagsliflning. Alla som arbetar för
fartygets räkning bör i princip ställas lika, även om vissa regler särskill bör
avse de ombordanställda, vilka pä etl annal sätl än de tillfälligt medföljande
arbetstagarna har sin tillvaro förlagd lill fartyget.

Prop. 1987/88:3

2.2.4 Arbetsgivare
för minimibesättning

Mitt förslag: Nuvarande
bestämmelse i 9 kap. 1 § andra slyckel sjösäkerhelslagen all endast redaren
skall kunna anställa den som ingär i minimibesättningen och tillhör däcks-
eller maskinpersonalen mjukas upp. I fortsättningen skall minimibesättningar
kunna anställas även av fartygels ägare. Dessutom införs möjligheter lill
dispens.

41

utredningens förslag:
Utredningen har föreslagit möjligheter lill dispens Prop. 1987/88:3 frän
regeln.

Remissinstanserna:
Sveriges redareförening och sjöfartsverket lillstyrker att dispens skall kunna
meddelas, medan personalorganisationerna avstyrker det.

Skälen
för mitt förslag: Regeln att de som ingär i minimibesättningen och tillhör
däcks- eller maskinpersonalen skall anställas av redaren infördes är 1973 på
förslag av 1964 ärs sjömanslagskommitlé. Kommittén aktualiserade frägan om en
begränsning av friheten all överlåta pä förelag utanför rederiet alt som
entreprenör anställa personal för farlygsdriften. Härvid föreslog kommittén atl
den ifrågavarande personalen skulle vara anställd av redaren eller den som i
redarens ställe brukade fartyget. Skälet för den nya regeln var, enligt
kommittén, alt del inle kunde anses förenligt med redarens och befälhavarens
ansvar för sjösäkerheten ombord atl sådan personal inom däcks- och
maskinavdelningarna som tillhörde minimibesättningen i sill
anställningsförhållande var beroende av någon annan än redaren. Genom all
regelns räckvidd begränsades till personal som tillhörde däcks- eller maskinavdelningarna
lämnade den enligl kommillén rimligt utrymme för den ofta tillämpade ordningen
alt driften av ekonomiavdelningen överläts på etl specialföretag som anställde
erforderlig personal (SOU 1971:6 s. 26 och 103).

I
prop. 1973:40 s. 182 uttalade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
alt han biträdde kommitténs uppfattning. Emellertid förordade han den
begränsningen i kommitténs förslag atl anslållningsförhållande endasl skulle fä
förekomma med den som var alt anse som redare. Den nuvarande regeln i 9 kap. 1
§ andra stycket sjösäkerhelslagen är utformad i enlighet härmed.

Sveriges
redareförening har i en framställning lill kommunikationsdepartementet
föreslagit att möjlighet införs till dispens från den ifrågavarande regeln. En
uthyrning av farlygsdriften till elt annal svenskt rederiförelag såvitt gäller
däcks- och maskinavdelningarna hade enligl föreningen ibland visat sig vara
rationell och ekonomiskt riklig. Vid sammanslagning av flera rederiers trafik
för all möta svår konkurrens hade del l.ex. varil mesl rationellt om ell
förelag stått som redare av fartyget och skött driften under del atl
anställningsförhållandet för viss personal stått kvar i ett annat rederiförelag
som dä inle kunnal anses som redare av just del fartyget. Enligl redareföreningen
vore det olyckligt om konstruktioner av denna art, som kan visa sig nödvändiga
för ett eller flera rederiers fortlevnad, omöjliggjordes av en alltför
stelbent lagstiftning.

Sjöfartsverket har i sitt
yttrande över redareföreningens skrivelse till

styrkt förslaget. I sitt remissvar har verket bl. a. uppehållit sig vid
situatio

nen vid s. k. bare-boat charter, dvs. dä ell fartyg för viss tid hyrs ul

obemannat eller i huvudsak obemannat. I sådana situationer är befraktaren

i allmänhet all anse som redare. Enligt verket tillämpas lagen i dag - utan

stöd i lagtexten - sä all ägaren i slället för befraktaren anställer befälhava

ren och evenluelll maskinchefen. Verkel föreslår all del övervägs om

denna praxis kan lagfästas. Om i stället möjligheter till dispens skulle

införas för denna situation, kompliceras frågan av att del vid bare-boal 42

charter
till ulländska redare redan nu vanligen sker en dispensprövning Prop. 1987/88:3
dels hos regeringen angående dispens från sjömanslagen och dels hos arbetsmarknadsstyrelsen
angående dispens från kungörelsen (1974:262) om anställningstillslånd för
ufiänning på svenskt fartyg. Det vore enligt verket mindre praktiskt om en
tredje dispensmyndighet, sjöfartsverket, nu skulle tillkomma.

I
sill remissvar pekar verkel vidare på tvä andra typsiluationer där dispens
borde ifrågakomma. Det ena fallet är när en överenskommelse görs mellan två
etablerade rederier. Del andra fallet är då nägon med endast begränsad
erfarenhet av rederiverksamhel finner sig böra överlåta ansvaret för
bemanningen lill någon med bättre kunskaper på della omräde.

De
ombordanställdas organisafioner har i sina remissvar avstyrkt redareföreningens
förslag. De pekar på risken alt man öppnar vägen för s. k. bemanningsbolag
eller managementbolag. Härmed avses bolag som varken är fartygsägare eller
redare och som har som enda uppgift atl bemanna fartyg. Den som är anställd i
ell sådant bolag saknar lagligt slöd för inflytande i redarens verksamhet. Hans
anställningstrygghet är dålig genom atl redaren när som helst kan säga upp
avtalet med bemanningsbola-gel, vilket då inle längre kan erbjuda sina
anställda några arbetsuppgifter. Dessutom försämras säkerheten för
arbetslagarnas lönefordringar.

Farlygsmiljöutredningen
har föreslagit en dispensregel av samma innebörd som den som redareföreningen
föreslagit. Som skäl härför har utredningen anfört all del i undantagsfall
visat sig vara påkallat med möjlighet till dispens. Som exempel nämner
utredningen atl fartygets ägare själv bör kunna anställa i första hand
befälhavaren men kanske ocksä andra ombordanställda, även om en befraktare -
särskill en utländsk befraklare -har övertagit flertalet av redarfunktionerna.
Det kan ocksä enligl utredningen vara fråga om atl någon ulan fullständig
redarerfarenhel blir redare för elt fartyg för en kortare tid eller att ell
konkursbo finner sig vara ägare och redare av ett fartyg. I dessa fall kan det
enligt utredningen vara lämpligt atl överlåta ansvaret för bemanningen till elt
väletablerat svenskt rederi.

Utredningen
erinrar om ell par lagbestämmelser som innebär atl de ombordanställdas
intressen tillgodoses i ett väsentligt avseende. Enhgt 61 § sjömanslagen
gäller, i fall dä en sjöman i sin anställning har en annan arbetsgivare än
redaren, alt redaren svarar jämte arbetsgivaren för dennes skyldigheter mot
sjömannen enligl lagen i fräga. Utredningen nämner ocksä 244 § sjölagen om
sjöpanlrätl i fartyget för fordran mot redaren som avser lön lill
ombordanställda pä grund av deras anställning på fartyget; sjöpanträtlen gäller
även om fordringen riktar sig mol fartygets ägare som inte är redare eller mol
den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i
redarens ställe.

Av
remissinstanserna har redareföreningen tillstyrkt utredningens förslag, medan
Svenska sjöfolksförbundet och Svenska maskinbefälsförbun-del har avstyrkt del.

För
egen del vill jag anföra följande.

Den
nuvarande regeln innehåller ell kategoriskt förbud för annan än 43

redaren
atl anställa den personal som ingår i minimibesättningen och Prop. 1987/88:3
tillhör däcks- eller maskinpersonalen. Skälet för denna regel är alt del inle
kan anses förenligt med redarens och befälhavarens ansvar för sjösäkerheten
ombord alt denna personal i sitt anställningsförhållande är beroende av annan
än redaren. Vidare kan hänsynen lill personalens anställningstrygghet åberopas
som ett ytterligare skäl att behålla regeln oförändrad.

Av
sjöfartsverkets yttrande över redareföreningens framställning framgär atl
fartygets ägare - även om han inte är atl anse som redare - i vissa fall kan ha
elt legitimt intresse av alt vilja anställa viss personal själv. Uppenbart är
alt den aktuella regeln i sjösäkerhelslagen inle lar sikte på dessa
situationer. Atl fartygels ägare anställer personalen kan inte anses inverka
menligt på sjösäkerheten eller på personalens anställningstrygghet. Jag
förordar därför den ändringen i regeln alt både ägaren och redaren får anställa
den personal som ingår i minimibesättningen och fillhör däcks-eller
maskinpersonalen.

Erfarenheten
har visat atl det finns situafioner då även annan än redaren och ägaren bör
kunna fä anställa den ifrågavarande personalen. Del är här fråga om
undanlagsfall, och dispens från tillämpning av huvudregeln bör kunna ges av
regeringen eller den myndighet som regeringen utser. Vid dispensprövningen bör
samräd ske med de ombordanställdas organisationer.

Jag
kommer alt i specialmötiveringen fill 5 kap. 12 § i milt förslag till ny lag om
säkerheten på fartyg närmare redogöra för i vilka situationer jag anser all
dispens bör kunna beviljas.

2.2.5
Asbesthantering

Asbest
och asbesthalliga produkter har använts under lång tid. De har därför fått en
bred spridning. Asbest återfinns i dag inom praktiskt tagel alla
samhällsområden, bl.a. som isolering i fartyg. Det problem som är aktuellt i
det här sammanhanget är emellertid hanteringen av asbest som last på fartyg.

Sjöfartsverket
har med åberopande av förordningen (1965:908) om säkerheten pä fartyg utfärdat
föreskrifter (SJÖFS 1976: A3) om asbest på fartyg. Föreskrifterna är inle
slraffsankfionerade.

De
övergripande bestämmelserna finns i 9 kap. 4§ lagen saml i 3 kap. 12 § och 9
kap. 4 § förordningen om säkerheten pä fartyg. Bestämmelserna avser vad som
skall iakttas för all undvika ohälsa och olycksfall. Inle heller dessa
bestämmelser är slraffsanktionerade.

I
bakgrunden till asbeslkommissionens förslag om införande av straff

sanktion för brott mol sjöfartsverkels föreskrifter om asbest finns en

händelse från år 1982. Elt svenskt lorrlaslfarlyg hade i juni 1982 lastat

krokidolit — blå asbest — i en sydafrikansk hamn, varvid sjöfartsverkets

föreskrifter överträtts i flera avseenden. Sjöfartsverket anmälde saken till

åklagare med åberopande av ansvarsbestämmelser i 324 § sjölagen (brister

i gott sjömanskap) eller 3 kap. 9§ brottsbalken (framkallande av fara för

annan). Åklagaren fann dock saken inle kunna leda till åtal, vare sig enligt

dessa lagrum eller enligt lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. 44

Det är givelvis angelägel
alt del finns möjlighet atl beivra överträdelser av de regler som utfärdas med
stöd av lagen. Under avsnitt 2.2.1 harjag översiktligt redogjort för mitt
förslag lill nya regler om arbetsmiljön på fartyg. Som jag närmare kommer all
utveckla i specialmotiveringen ger de föreslagna reglerna goda möjligheter alt
åstadkomma en effektiv slraff-sankfionering av den typ av föreskrifter som det
här är fräga om..

Prop.
1987/88:3

2.2.6
Livsmedelslagstiftningen

Mitt förslag: En
möjlighet införs atl göra undantag från den svenska livsmedelslagstiflningen
såvitt gäller fartyg och luftfartyg.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Två remissinstanser har yttrat sig och tillstyrker utredningens förslag.

Skälen
för mitt förslag: Regler om livsmedelshantering finns i livsmedelslagen
(1971:511) och i livsmedelsförordningen (1971:807). Livsmedelslagen reglerar i
skilda avdelningar bl.a. livsmedels beskaffenhet - även vatten räknas i princip
som livsmedel - och vidare märkning och saluhällande av livsmedel, personalhygien,
livsmedelslokaler och tillsyn över efterlevnaden av lagen jämte
tillämpningsföreskrifter. Den centrala tillsynen utövas av slatens
livsmedelsverk, medan länsstyrelser och miljö- och hälsoskyddsnämnder utövar
tillsyn inom länen och kommunerna. Enligt livsmedelsförordningen har även bl.
a. försvarets sjukvårdsstyrelse och lantbruksslyrelsen vissa centrala
tillsynsfunktioner, varvid dock samråd med livsmedelsverket förekommer.

Del råder inle nägon
tvekan om att den svenska livsmedelslagstiftningen som sådan också är
tillämplig pä fartyg. Vad som kan ifrågasättas är i vilken omfattning
lagstiftningen bör tillämpas på svenska fartyg ulom riket och i vilken män
ulländska fartyg som befinner sig i svenska farvatten bör vara underkastade den
svenska lagstiftningen pä området.

Den svenska
livsmedelslagstiftningen kan i allmänhet inte anses gälla svenska fartyg som
befinner sig utanför svenska farvatten. Vad angår ulländska fartyg inom Sverige
torde däremot den svenska lagstiftningen gälla i princip utan andra undantag än
som beror på den folkrältsliga grundsatsen om havens frihet och den
näraliggande regeln om rätl till oskadlig genomfart i terrilorialhavet.

Farlygsmiljöutredningen
har inle ansett sig böra föreslå att livsmedelslagen pä samma sätl som sjösäkerhetslagen
skall gälla svenska fartyg som används till sjöfart utanför svenska farvatten,
såvitt det är förenligt med fillämplig främmande lag. Skälet härför har framför
allt angivits vara atl en sådan utvidgning måste förses med elt slort antal
undantag. Utredningen har i stället sökt ange en ram för hur lagstiftningen
skall kunna anpassas till vad sjöfarten och sjösäkerheten kräver. Utredningen
har därför föreslagit införande av en regel i livsmedelslagen om möjlighet för
regeringen eller den myndighet som regeringen utser atl förordna om undantag
från lagens

45

fillämpning
såvitt avser fartyg. Utredningen har vidare föreslagit en motsvarande regel
belräffande luftfartyg.

Statens livsmedelsverk,
som fillstyrkt utredningens förslag, har för egen del föreslagit all
möjligheten all förordna om undanlag inte skall avse fartyg och luftfartyg ulan
atl bestämmelsen skall avse "viss hantering av livsmedel". Skälen för
livsmedelsverkets förslag är dels alt det inle är lämpligt atl generellt
undanta fartyg och luftfartyg från den svenska livsmedelskontrollen, dels alt
man genom den av livsmedelsverket föreslagna formuleringen håller möjligheterna
öppna all ge dispens även för annan livsmedelshantering där erfarenheten visat
på onödiga praktiska svårigheter all tillämpa hvsmedelslagstiflningen.

För egen del instämmer jag
med utredningen i all den föreslagna möjligheten lill undanlag från den
svenska livsmedelskontrollen för fartyg och luftfartyg bör införas. Del finns
inle anledning all i själva lagen precisera i vilken omfattning som undantag
skall kunna göras. Ej heller finns del anledning all i förevarande sammanhang
överväga en lagändring som ger utrymme för dispenser på andra områden.

Prop.
1987/88:3

2.2.7
Överklagande

Mitt förslag:
Regeringen skall - riied etl undanlag - inle längre vara överprövningsinstans.
Centrala förvaltningsmyndigheters beslul överklagas hos kammarrätten, medan
andra myndigheters beslul överklagas hos sjöfartsverket.

Utredningens
förslag innebär i slorl sett alt den nu gällande ordningen behålls.

Remissinstanserna
har med ett undantag inle berört frägan.

Skälen för mitt förslag:
Många av reglerna i sjösäkerhelslagen innefattar bestämmelser om
myndighetsutövning. De flesta beslut med sådan innebörd fattas av
sjöfartsverket, men även andra myndigheter kan ifrågakomma. Exempelvis kan
vissa beslut fattas av svenska utlandsmyndigheter.

Det karakteristiska för
sjösäkerhelslagens regler om överklagande är att det finns tvä skilda
fullföljdsvägar beroende pä om beslutet gäller en fråga som avses i 8 kap. I §,
alltsä nylljandeförbud, eller om del gäller någon annan fråga. Om det är fråga
om ell beslut om nylljandeförbud föreskrivs i slulel av 8 kap. 2§ första
stycket all beslutet genast skall underställas chefen för den avdelning lill
vilken hör frågor om säkerheten på fartyg (sjösäkerhetsdireklören), om del har
meddelats antingen inom sjöfartsverket av någon annan än
sjösäkerhetsdirektören eller ocksä av nägon annan myndighet. Enligt första
stycket av 11 kap. 3§ får etl sådant beslut inte överklagas. Om beslutet
däremot har meddelats av sjöfartsverket genom sjösäkerhetsdireklören,
överklagas det enligt 11 kap. 3§ andra stycket genom besvär hos kammarrätten.

Om
åler beslutet gäller någol annal än etl nylljandeförbud, gör lagen skillnad
mellan beslul som har meddelats av en tillsynsmyndighet som inle

46

är
central förvaltningsmyndighet och andra beslul. Mol beslul av en myn- Prop.
1987/88:3 dighet som inle är central förvaltningsmyndighet förs talan enligl 11
kap. 1 § första stycket genom besvär hos sjöfartsverket. Om beslutet har meddelats
av sjöfartsverket eller av nägon annan tillsynsmyndighet som är central
förvaltningsmyndighet överklagas del enligt 11 kap. 3 § tredje stycket genom
besvär hos regeringen. Provisoriska beslut om minimibesättning får dock inte
överklagas (11 kap. 3 § första stycket).

Del
har länge varil en strävan atl avlasta regeringen besvärsärenden av löpande art
sä atl statsråden och departementen får bättre tid för större och övergripande
frågor. I prop. 1983/84:120 om regeringens befattning med besvärsärenden har
uttalats att regeringen inte bör vara besvärsinstans annat än när det behövs en
politisk styrning av praxis. I de fall då besvärsprövningens huvudsakliga
funktion är att tillgodose etl rätlsskyddsbehov bör prövningen normalt läggas
på regeringen bara om del inle gär atl ordna en tillräckligt kvalificerad
besvärsprövning på lägre nivä. Propositionen har antagils av riksdagen.

Med
anledning härav måste övervägas huruvida den nu gällande ordningen för överklagande
skall behällas.

I
sjösäkerhelslagen föreskrevs ursprungligen all besvär över alla sorters beslut
enligl lagen skulle anföras hos Kungl. Maj:t. Mäl om förbud mol fartygs resa
m.m. (nylljandeförbud) prövades av regeringsrätten medan andra administrativa
besvärsmäl prövades av regeringen (Kungl. Maj:t i statsrådet). Den nu gällande
ordningen - alt beslut om nylljandeförbud skall överklagas hos kammarrätt -
infördes i samband med förvaltnings-domslolsreformen den 1 januari 1972 pä
förslag av förvaltningsdomstols-kommittén. Kommillén anförde härom, alt ett
beslut om förbud mol fartygs resa innebär ett så allvarligt och betungande
ingrepp i enskilds räll, atl besvär över sådant beslut bör handläggas av
administrativ domstol. Övervägande skäl syntes enligl kommittén tala för atl
också förbud all begagna arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg
avgjordes av administrativ domstol (SOU 1966:70 s. 584).

Farlygsmiljöutredningen
har föreslagit att den nuvarande ordningen be

hälls i stort sell oförändrad. Utredningen har dock övervägt om inle beslul

om förelägganden enligl förslagels 9 kap. 5 § borde anses stä besluten om

användningsförbud sä nära atl samma fullföljdsregler borde gälla. För en

sädan likställighet talade enligt utredningen främst all del i båda fallen är

fräga om nägon brislfällighel hos etl fartyg eller dess utrustning som

behöver avhjälpas och alt det kan vara en omdömesfråga om rättelse

behöver framtvingas genom etl förbud eller om det kan räcka med ell

föreläggande. Utredningen konstaterade emellertid alt föreläggandena var

talrika, medan besluten om användningsförbud var ganska fåtaliga. Om

alla förelägganden skulle underställas sjösäkerhetsdirektören, skulle del

enligt utredningen medföra en sä stor belastning för denne alt organisato

riska åtgärder skulle bli ofrånkomliga. Utredningen avstod därför frän atl

påyrka nägon ändring i fräga om vilka beslul som skulle fullföljas på del

ena eller det andra sättet. Utredningen föreslog dock regler med innebörd

att besvär över beslut om förelägganden, som meddelas i samband med

nylljandeförbud, skulle anföras hos kammarrätten. 47

Kammarrätten
i Jönköping har i sitt remissyttrande påpekat atl flera skäl Prop. 1987/88:3
talar för alt prövningen av besvär över förelägganden bör överföras frän regeringen
till förvaltningsdomstol. Kammarrätten har därvid hänvisat till atl man sedan
länge har eftersträvat en utflyttning av besvärsprövningen från
regeringskansliet. Föreläggandena är också enligl kammarrätten lill sin
karaklär sådana att de väl kan prövas av förvaltningsdomstol. De skäl som
utredningen åberopat för all inte överföra besvärsprövningen rörande
förelägganden till kammarrätt framstår enligt kammarrätten som nästan
obegripliga. De hänför sig helt till den interna handläggningen inom sjöfartsverket
och tycks utgä frän alt kammarrätten inte kan.pröva frågor som dessförinnan
inle prövats av sjösäkerhetsdireklören. Enligt kammarrättens mening torde en
sädan prövning kunna göras lika väl av kammartälten som av regeringen. Ell skäl
alt ha kvar viss prövning hos regeringen kan enligl kammarrätten vara all
motsvarande fräga enligt arbelsmiljölagen prövas av regeringen. Enligt
kammarrättens mening borde emellertid även arbelsmiljölagens besväfssystem
kunna omprövas.

För
egen del vill jag anföra följande.

De
beslul som enligt nu gällande lag kan överklagas till regeringen är av
skiftande slag. Som exempel kan nämnas beslut i frägor om utfärdande och
ogilligförklaring av certifikat, dispenser från skyldigheten atl ha passagerarfartygscertifikat,
beslul om minimibesättning och bemanningsföreskrifter saml beslul om
förelägganden enligl lagens 8 kap. Del kan knappast hävdas all del i alla dessa
frägor behövs en politisk styrning av praxis, och att det därför är motiverat
alt även i fortsättningen lägga prövningen av överklaganden pä regeringen.
Frägan är då om det gär all ordna en kvalificerad sådan prövning pä lägre
nivä.

Den
fullföljdsinstans över sjöfartsverket som, frånsett regeringen, ligger närmast
lill hands torde vara kammarrätten. En princip som tillämpas vid val av
fullföljdsinstans är att ärenden där rättsfrågan är huvudsaken skall gä till
domstol medan ärenden där lämplighetsbedömningar dominerar skall prövas i
adminislraliv ordning. Mindre avsteg från denna grundsals anses dock kunna
göras i båda riktningarna (jfr prop. 1983/84:120 s. 32).

Redan
enligl gällande rätl skall, som jag tidigare nämnt, sjöfartsverkets beslut om
nylljandeförbud överklagas till kammarrätten och inte lill regeringen.
Dessutom skall vissa beslul enligl sjösäkerhelsförordningen angående dispenser
från behörighetskrav överklagas hos kammartätten. Del kan visserligen sägas alt
den prövning som enligl nu gällande lag görs av regeringen när ell beslul har
överklagats dit i flera fall innehåller inslag av lämplighetsbedömning. Prövningen
skiljer sig dock inte i della hänseende på nägol avgörande sätt frän den som
kammarrätten nu har att göra när beslul överklagas dit enligt sjösäkerhetslagen
och sjösäkerhelsförordningen. Jag anser därför atl det bästa sättet all ordna
överprövningen i framtiden är atl låta kammarrätten pröva i princip alla
beslul som överklagas från sjöfartsverket eller från någon annan central
förvaltningsmyndighet enligl . sjösäkerhetslagen.

Från
denna ordning bör dock två undanlag göras. Jag har tidigare (av

snitt 2.2.4) föreslagit en möjlighet filldispens från regeln att fartygets

redare eller ägare skall anställa den däcks- och maskinpersonal som ingår i 48

minimibesättningen. Beslul
som meddelats av en myndighet i sådana frågor bör överklagas lill regeringen.
Vidare bör beslul som rör fartygs bemanning även i fortsättningen överklagas
hos regeringen. Även i fråga om sådana beslut är inslaget av
lämplighetsbedömning betydande.

Prop. 1987/88:3

2.2.8
Övriga frägor

Som
framgår av remissammanställningen i della ärende har flera remissinstanser
tagit tillfället i akt och låtit sina yttranden innehålla en kalalog över krav
och önskemål vad gäller säkerhet och arbetsmiljö inom sjöfarten. De flesta
sådana frågor kommer jag atl redogöra för i specialmotiveringen. En del av
frågorna hör emellertid inte hemma i sjösäkerhetslagen ulan fär behandlas i
arbetet med tillämpningsföreskrifter.

Under
remissbehandlingen har vidare föreslagits införande av en lagstiftning om
företagshälsovård till sjöss. Denna fråga vill jag kommentera närmare.

Inom
det område av arbetslivet som regleras av arbetsmiljölagen har sedan länge
funnits avtal mellan arbetsmarknadens parter om företagshälsovård. Avtalen
innebär bl.a. alt förelagshälsovården som en opartisk, rådgivande experlresurs
till den lokala skyddsverksamheten skall medverka fill att arbetsmiljön i
största möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar. Genom
lag 1985:321 infördes regler i arbetsmiljölagen i syfte atl möjliggöra för
arbetarskyddsmyndigheterna atl i enskilda fall, om arbetsförhållanden sä
kräver, föreskriva att en arbetsgivare skall föranstalta om företagshälsovård.
Vidare ålades skyddskommittéerna ett ansvar för alt en organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverk-samhel bedrivs på arbetsstället.

Inom
sjösäkerhetslagens omräde erbjuder vissa rederier företagshälsovård. Någon för
hela avtalsområdet gemensam organisation finns dock inte. Redareföreningen och
de ombordanställdas organisationer träffade år 1986 etl avtal av innebörd att
förelagshälsovård skulle erbjudas de anställda hos föreningens medlemmar.
Emellertid har delta avlal ännu inle kunnat verkställas.

För
egen del anser jag all det finns skäl som talar för atl förelagshälsovården
till sjöss regleras i lag efter mönster av 1985 års ändringar i arbetsmiljölagen.
Denna fråga kräver emellertid ytterligare överväganden och kan inle las upp i
detta sammanhang.

2.3
Den lagtekniska lösningen

Mitt förslag: En ny lag om
säkerheten på fartyg (fartygssäkerhetslagen) utfärdas. Lagen bygger på den
gamla lagen om säkerheten på fartyg men karaktären av ramlag förstärks.
Uppställningen av de avsnitt som behandlar arbetsmiljön lill sjöss anpassas så
nära som möjligt till arbetsmiljölagen (1977:1160).

49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 3

utredningens förslag
överensstämmer i huvudsak med mitt men gär Prop. 1987/88:3 mindre långt i
fråga om ramlagskaraktären. Dispositionen avviker delvis från vad jag föreslår.

Remissinstanserna
stöder utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: Förfaltningsförslaget har föranlelts av önskemål om en
förändring av reglerna om arbetsmiljön på fartyg och en anpassning av dessa
regler lill vad som gäller om arbetsmiljön på land. Den första frägan som
inställer sig är därför om reglerna bör inarbetas i den allmänna
arbelsmiljölagen. Andra möjligheter är all reglerna tas in i en särskild lag
eller i den lag som reglerar säkerheten i övrigt pä fartyg.

Arbetsmiljöreglerna
för sjöfarten bör ansluta till. de.allmänna reglerna

om arbetsmiljön och avvika frän dem endasl när det finns bärande skäl för

avvikelsen. Delta talar för alt reglerna bör tas in i den allmänna arbets

miljölagen. Arbelsmiljölagen täcker emellertid ett stort och varierande fäll.

Dess bestämmelser är förhållandevis allmänt hållna och förutsätter i bety

dande utsträckning att detaljbestämmelser meddelas i tillämpningsföre

skrifter. -■ ■

När
del gäller arbetsmiljön pä fartyg finns det ofta anledning all göra

avvikelser frän de allmänna reglerna med hänsyn främsl lill sjöfartens

särskilda förhållanden. Bl. a. är arbetsstället, dvs. fartyget, rörligt och kan ..

därför
befinna sig utanför Sveriges sjöterritorium under långa tidsperioder, under
vilka det kan vara oåtkomligt eller svåråtkomligt för svensk myndig-,
helsulövning. Befälhavarens särskilda ställning inverkar ocksä i skilda
sammanhang. Det skulle störa arbetsmiljölagens uppställning och karaktär, om
man försökte atl infoga ett större anlal. specialregler för sjöfartens
förhållanden i den lagen.

Alternativet
alt la in bestämmelserna om arbetsmiljön på fartyg i en särskild lag innebär
all sambandet bäde med arbetsmiljölagen och med lagen om säkerheten på fartyg
skulle brytas. Många stadganden skulle åtminstone delvis behöva dubbleras,
kanske t. o. m. las tre gånger.

Del
tredje alternativet innebär atl arbetsmiljöbestämmelserna las in i samma lag
som reglerar säkerheten i övrigt på fartyg. Det finns många anknytningspunkter
mellan dessa regler. Förutom den omständighet som påpekats nyss, nämligen atl
fartyget är rörligt och därför kan befinna sig utanför svenskt farvatten under
länga tidsperioder, är också alt beakta den omständigheten att fartyget utgör
ett enhetligt arbetsställe som tillkommit efter noggrann planläggning och under
omfattande kontroll både av fartygets sjösäkerhet och den arbetsmiljö det
erbjuder. Med tanke pä sambandet mellan de sjösäkerhetsmässiga reglerna, som ofta
dessutom är konventionsbundna, och reglerna om arbetsmiljön bör därför
reglerna om arbetsmiljön på fartyg meddelas i samma lag som reglerar
säkerheten i övrigt på fartyg.

För
atl det skall vara så lätt som möjligl att jämföra sjöfartens arbets

miljöregler med de allmänna arbetsmiljöreglerna bör de, så långt möjligt,

meddelas i samma inbördes ordning i de båda lagarna. Detta förulsälter en

omredigering av den nuvarande lagen om säkerheten på fartyg, vars dispo

sition närmast är historiskt betingad. 50

Bäde den nuvarande lagen
om säkerheten på fartyg och farlygsmiljöul-' Prop. 1987/88:3 redningens
förslag lill sådan lag innehåller en hel del bestämmelser som inle kräver
lagform. En omredigering ger tillfälle all sortera föreskrifterna pä området pä
den nivå där de olika föreskrifterna hör hemma, dvs. lag, förordning respektive
myndighetsföreskrifter.

Vid
valet mellan all göra omfattande ändringar i den nuvarande lagen om säkerheten
på fartyg och all skriva en hell ny lag som bygger på den gamla lagen, anscrjag
därför atl ändringarna blir sä omfattande att en ny lag är all föredra.

Jag
vill ocksä säga något om lagens rubrik. Den nuvarande lagens rubrik

är Lagen om säkerheten på fartyg. Lagen kallas emellertid i dagligt tal

"sjösäkerhetslagen". Denna beteckning är inle helt lyckad, eftersom
lagen

endasl reglerar den del av sjösäkerheten som kan hänföras till fartyget i vid .
'

mening,
medan andra vikfiga delar av sjösäkerhetsbestämmelserna, exempelvis
sjövägsreglerna och bestämmelserna om uimärkning av farleder inte ingår i
lagen. Beteckningen bör därför inte upphöjas till officiell rubrik. Som
farlygsmiljöutredningen påpekat skulle benämningen "farlygssäkerhetslagen"
vara rikligare. Utredningen har ansett den benämningen alltför klumpig för atl komma
i fräga. Jag delar inte helt utredningens uppfattning i det avseendet. Eftersom
rubriken "sjösäkerhelslagen" inle är bra, slår valet mellan den
nuvarande fullständiga rubriken och den kortare "fartygssäkerhetslagen".

När
jag i det följande talar om den nya lag som jag föreslär; kommer jag atl
använda beleckningen "farlygssäkerhetslagen". Denna beteckning är
visserligen en stavelse längre än den redan länga
"sjösäkerhelslagen", men jag anser inte detta vara någon avgörande
nackdel. Benämningen har den fördelen alt del klart framgår atl del är den nya
lagen som avses. Jag anser vidare att benämningen är användbar ocksä som
officiell rubrik och föreslär den som sådan i stället för den ännu längre
"lagen om säkerheten på fartyg".

Till
sist nägra ord om kapitelindelningen. Utredningen har ansett del angeläget att
i största möjliga utsträckning behålla den gamla lagens kapitelindelning. Jag
anser inte att resultatet är hell lyckat. 1 valet mellan få kapitel med mänga
paragrafer i varje och elt större antal kapitel med färre paragrafer i varje
föredrar jag det senare. Vidare bör kapitlen ordnas mera systematiskt. De
kapitel som hänger samman med fartygs sjövärdighet bör ordnas tillsammans. De
kapitel som närmast anknyter till arbetsmiljön bör också ordnas in efter
varandra.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag lill

1.
fartygssäkerhelslag,

2.
lag om ändring i
sjöarbelslidslagen (1970:105),

3.
lag om ändring i
livsmedelslagen (1971:511),

4.
lagom ändringi sjömanslagen
(1973:282), 51

1.
lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160), . Prop. 1987/88:3

2.
lag om ändring i lagen
(1980:424) om åtgärder mol vallenförorening från fartyg,

3.
lag om ändring i
mönstringslagen (1983:929).

Del
under 3 angivna lagförslaget har upprättats i samråd med chefen för
jordbmksdepartementet och det under 5 angivna förslaget i samråd med chefen för
arbetsmarknadsdeparlemenlel.

Lagrådet
har granskal lagförslagen under 1,2 (delvis), 3 och 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till fartygssäkerhetslag

Rubriken

övervägandena
i fråga om rubriken redovisas i den allmänna motiveringen (avsnill 2.3).

/
kap. Inledande bestämmelser'

Med
hänsyn lill lagens ändrade disposifion har det inledande kapifiet fäll ny
rubrik. Dessutom har en del mellanrubriker införts.

1
kap. 2 § sjösäkerhelslagen innehåller ell stadgande enligt vilket lagens
bestämmelser skall lända till efterrättelse för all trygga säkerheten pä
fartyg. En motsvarande bestämmelse har tagits upp i 1 kap. 1 § utredningens
förslag. Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande anfört att
bestämmelsen är onödig och kan utgå. Jag delar den uppfattningen. Bestämmelsen
har således ingen motsvarighet i den nya lagen.

/
§

Denna
lag gäller alla fartyg som används till sjöfart inom Sveriges sjöterritorium
saml svenska fartyg som används lill sjöfart utanför sjöterritoriet. Lagen
skall dock inle tillämpas i den mån del är särskilt föreskrivet eller följer av
allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Lagens
bestämmelser gäller öriogsfartyg endast såvitt regeringen föreskriver del.

Föreskrifter
som avser förhållandet mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag
får inle meddelas med stöd av lagens bémyndiganden.

Paragrafen
motsvarar 1 kap. 1 § sjösäkerhelslagen och 1 kap. 2 § utredningsförslaget.

Utredningen
har, i överensstämmelse med vad som nu gäller, föreslagit

alt lagen skall tillämpas på alla fartyg som används lill sjöfart i svenska

farvatten. Utanför svenska farvatten skall lagen tillämpas på svenska

fartyg såvitt det är förenligt med lagen i en främmande stat som efter

överenskommelse eller annars är tillämplig. Under remissbehandlingen

har den sistnämnda begränsningen kritiserats av en remissinstans främst

med motiveringen att den inte överensstämmer med brottsbalkens regler

om svensk strafflags tillämplighet på svenska fartyg ulom rikel. 52

1
förarbetena lill sjösäkerhetslagen uttalade departementschefen (prop. Prop.
1987/88:3 1965:132 s. 92) i denna fräga bl. a. följande.

Lagen
om säkerheten på fartyg bör komma alt gälla pä fartyg, oavsett nationalitet, i
svenskt farvatten och på svenska fartyg utanför svenskt farvatten såväl pä
internationellt vatten som i annat lands farvatten. I sislnämnda hänseende
skall dock den inskränkningen gälla - som för övrigt följer av allmänl godtagna
folkrältsliga grundsatser - att den svenska lagstiftningen måste vika för de
lagbestämmelser som gäller i det land vari fartyget befinner sig. Dä
sjösäkerhetsbeslämmelserna genom fillkomsten av inlernationella konventioner
pä omrädet i huvudsak är lika i sjöfartsländerna, lär knappast i praktiken
inträffa atl svenska bestämmelser är oförenliga eller strider mot
säkerhetsföreskrifter i det land där svenskt fartyg befinner sig. Någol
särskill uttalande i lagtexten om denna fråga

anser jag därför ej behöva
ske. I svenskt farvatten skall lagen i

princip
tillämpas pä utländskt fartyg. Vissa av bestämmelserna är dock av nationell
natur varför de icke ulan vidare bör fillämpas på andra fartyg än svenska.

För
egen del vill jag tillägga följande. I lagen (1966:374) om Sveriges
sjöterritorium finns bestämmelser om vad Sveriges sjöterritorium omfallar.
Till sjöterritoriet hör dels inre vatten, dels terrilorialhavet. Inre vallen
omfallar insjöar, vattendrag och kanaler, vid kusterna belägna hamnar, bukter
och vikar saml vattenområden innanför och mellan öar, holmar och skär. Gränsen
mol terrilorialhavet utgörs av räta lirijer, de s. k. baslinjerna, som bestäms
på visst sätt. Territorialhavel sträcker sig tolv sjömil utanför dessa linjer. Särskilda
regler gäller bl.a. i fråga om Öresund och vid gränsen mol Finland och Norge.

Enligt
allmänl erkända folkrättsliga grundsatser anses främmande fartyg ha rätl till
s. k. oskadlig genomfart genom kuststatens lerrilorialhav. En genomfart anses
oskadlig om den inte stör kuststatens lugn, ordning och säkerhet. Etl främmande
fartyg under genomfart anses skyldigt all följa kuststatens bestämmelser
hänförliga till bl.a. säkerheten vid framförande av fartyget, sjövägsregler och
regler som ställts upp lill skydd för fisket och den marina miljön. Däremot
anses fartyget inte skyldigt att följa kuststatens regler om l.ex. utformning,
konstruktion, utrustning och bemanning av fartyget, sävida inle sädana regler
gmndas på konventioner eller allmänt erkända folkrältsliga grundsatser (jfr
artikel 21 i 1982 års havsrättskonvention; konventionen har undertecknats av
Sverige men ännu inle tillträtts). Den viktigaste konventionen pä
sjösäkerhetsområdel är 1974 års SOLAS-konvenlion (Safety of Life al Sea).

När
det gäller inre vatten anses varje stat ha oinskränkt rätl alt själv bestämma i
vad mån dess lagstiftning skall tillämpas i fråga om främmande fartyg. Detta
gäller säväl offentligrättslig som civilrättslig lagsfiftning. Undanlag kan
naturligtvis även här följa av internationella överenskommelser.

Enligt
min mening är del inle möjligt all i lagtexten närmare ange i vilken

utsträckning den nya lagen skall gälla i olika situationer. Huvudregeln om

alt lagen skal! gälla alla fartyg inom svenskt territorium och svenska fartyg

utanför territoriet bör emellertid slås fast. Lagen innehäller i följande 53

paragrafer en hel del
undantag frän tillämpligheten när det gäller främnian;de Prop. 1987/88:3
fartyg. Sädana undantag kan följa även av andra föreskrifter. Della bör
lämpligen, i linje med vad utredningen har föreslagit, komma till uttryck i
lagtexten.

I
det lill lagrådet remitterade förslaget föreskrevs undanlag frän lagens
tillämplighet även när det följde av internationella överenskommelser. Lagrådet
har kritiserat förslaget på denna punkt under hänvisning till alt sådana
överenskommelser för att vara bindande i princip måste ha införlivats med
svensk rätl och därmed täcks av uttrycket "i den mån del är särskill
föreskrivet". Jag godtar lagrådets påpekande och har utformat paragrafen i
enlighet med vad lagrådet föreslagit.

Med
anledning av vad en remissinstans anfört vill jag framhälla att den svenska
straffrättsliga kompetensen är oinskränkt i fall som avses i 2 kap. 3§ 1
brottsbalken, således åven om fartyget befunnit sig i en främmande stats inre
vatten. Har nägon dömts för samma gärning i den frärnmande staten, tillämpas 2
kap. 6§ brottsbalken.

Med
slöd av den nuvarande motsvarigheten till bestämmelsen i andra stycket har
utfärdats förordningen (1980:431) om säkerheten pä öriogsfartyg. Enligt dess 1
§ gäller bl. a. bestämmelserna i 1 kap. 3 § första stycket sjösäkerhelslagen
för öriogsfartyg, dvs. sjöfartsverket är fillsynsmyndighet för öriogsfartygen.
För andra icke konrimersiella statsfartyg gäller enligt 1 kap. 4 §
sjösäkerhetslagen all tillsynen utövas av den myndighet under vars förvaltning
fartyget står, om regeringen inle bestämmer någol annat. Generaltullslyrelsen
har under remissbehandlingen föreslagit atl bestämmelserna om tillsynen över
örlogsfartyg ändras sä all tillsynen skall utövas av försvaret i samråd med
sjöfartsverket. Jag är emellertid inte beredd alt i delta samrnanhang föreslå
någon förändring av de nuvarande reglerna.

Bestämmelsen
i tredje slyckel har införts efter förslag av tagrådet. Genom bestämmelsen
klargörs atl de olika bémyndiganden alt meddela föreskrifter som lagen
innehäller inte kan utnyttjas för att meddela sådana föreskrifter som enligt
regeringsformen faller under det s. k. obligatoriska lagområdet.

2
§ . -

Vad
som sägs i denna lag om redare skall gälla även den som i redarens

ställe
har befallning med fartyget.

Första
stycket gäller inte vid tillämpning av 5 kap. 12 §.

Paragrafen
saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen. Första stycket mot svarar 1 kap. 5§
utredningsförslaget riiedan andra stycket saknar'motsvarighet även i
utredningsförslaget.

I
sjösäkerhetslagen talas omväxlande om "redaren" öch om "redaren
eller den som i redarens ställe brukar fartyget". Detta uttryckssätt
tynger framställningen. Del kan undvikas genom en generell bestämmelse. Man
behöver dä genomgående nämna endasl redaren när man avser den som fyller
redarfunktionerna.

Det
gär inte alt med en enkel formel klargöra vem som skall anses vara elt fartygs
redare. I princip kan redaren sägas vara den som utrustar etl

54

fartyg
så atl det kan användas för sitt ändamål. Redarens funktioner kan - Prop.
1987/88:3 dock vara delade mellan flera pä olika sätt. Redaren behöver inle
vara fartygels ägare. Ägaren kan ha upplåtit sill fartyg. I äldre tid var fråga
främsl om skeppslega eller om ren befraktning, antingen tidsbefraklning eller
resebefraktning. Utvecklingen har emellertid medfört charteravtal , som
innefattar mellanformer mellan de äldre avtalstyperna. Redarfunktionerna kan
fördelas mellan ägaren och befraktaren pä skilda sätt. För all avgöra vem som i
del enskilda fallet skall anses vara redare måste man genom en helhetsbedömning
av omständigheterna i det konkreta fallet bilda sig en uppfattning om på vem
den övervägande delen av de typiska redarfunktionerna vilar. Detta medför att
bedömningens resultat kan växla beroende pä vilka regler man fäster särskilt
avseende vid. (Se t. ex. Grönfors, Om irafikskadeansvar utanför
kontraktsförhållanden, Stockholm 1952, s 305 f, och Sjörättens
kollisionsansvar. Arkiv för Sjprett, band 12, Oslo, 1975, s. 340. Se också
räftsfallel NJA 1978 s. 14, särskilt s. 20.) Del är alltså inte givet att den
som anses som ett fartygs redare i ell frakträtlsligt sammanhang också bör
betraktas sorri redare vid tillämpning av fartygssäkerhetslagen.

Sjösäkerhetslagens
uttryck "redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget"
måste anses våra svårgenomträngligt (jfr prop. 1965:132 s. 194). Den som brukar
fartyget torde i allmänhet vara redaren. Det är svårt att se i vilka situationer
man kan anse alt nägon brukar fartyget i redarens ställe. I sjölagens 58, 214,
319 och 333 §§ används i stället ullrycket "den som i redarens ställe har
befattning med fartyget" eller etl liknande uttryck. Härmed avses den som
rättsligen ägt disponera över fartyget, exempelvis någon som fått fartyget
upplåtet ät sig genom avtal om tidsbefraklning (NJA II 1915
s.397 och 401, prop. 1965:132 s. 164, prop. 1966:145 s.213, prop. 1970:29
s.85). Motsvarande ullryck används också i annan lagstiftning, se t. ex. 18 §
sjöarbelslidslagen (1970:105).

I likhet med utredningen
ocli i enlighet med den terminologi som an

vänds i bl. a. sjölagen föreslår jag alltsä en generell bestämmelse som gör <

lagens regler om redare tillämpliga även på den som i redarens ställe har

befattning med fartyget.

Enligt
andra stycket gäller inle första stycket vid tillämpning av 5 kap. 12 § om vem
som skall anställa den däcks- och niaskinpersonal som ingår i
minimibesättningen. Som jag redogjort för under avsnill 2.2.4 togs, när motsvarigheten
fill 5 kap. 12 § infördes i sjösäkerhelslagen, uttrycklig ställning mol alt med
redareri skulle jämställas även sådana arbetsgivare som var i redarens ställe.
Jag finner inte anledning all frångå den bedömningen.

3
§

Med
ombordanställd avses i denna lag den som lill följd av anställning tjänstgör
ombord på fartyget med huvudsaklig uppgift att ulföra fartygsarbete annal än
som enbart tillfälliga göromål.

Med
fartygsarbete avses i denna lag arbete för fartygets räkning som utförs ombord
på fartyget eller på annat ställe av någon som följer med fartyget.

55

Paragrafen,
som innehäller definitioner av begreppen "ombordanställd" Prop.
1987/88:3 och "fartygsarbele" (jfr 3 § sjömanslagen), saknar
motsvarighet i gällande lag. Den motsvarar 1 kap. 6 § utredningsförslaget.

En
ombordanställd är numera, säsom berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.2.3), i allmänhet inte anställd på del fartyg där han tjänstgör ulan av
redaren, som har tilldelat honom en befattning pä fartyget. Arbetstagaren behöver
emellertid inte heller vara rederianslälld. Hans arbetsgivare kan vara en
annan än redaren, t. ex. en entreprenör för inlendenturav-delningen ombord. Han
skall emellertid ha till huvudsaklig uppgift att utföra fartygsarbele annat än
som enbart tillfälliga göromål, dvs. tillhöra dem som fullgör det rutinmässiga
arbetet för fartygets drift.

Definitionen
av "fartygsarbele" skiljer sig från motsvarande definition i

3 §
sjömanslagen på det sättet atl med fartygsarbele enligl förevarande

paragraf avses även arbete som utförs av någon som inle är atl anse som

anställd, t. ex. en seglande delägare i fartyget eller annan som närmast får

anses som arbetsgivare. Från säkerhetssynpunkt är del av underordnad

betydelse om den som utför fartygsarbele är atl betrakta som anställd eller

inte.

Den
som utför fartygsarbete utan all vara ombordanställd har vanligen
arbetsuppgifter också i land. Arbetet ombord är av tillfällig art även om del
ibland kan ta avsevård tid i anspråk. Arbetet är emellertid inle alt anse som
elt naturligt led i fartygets sedvanliga drift. Det kan inte sägas vara av
rutinkaraktär ombord. Inte heller har arbetstagarna primärt anställts för
arbete på fartyg. Exempel på sädant fartygsarbele är arbete som utförs av
resereparatörer, garantipersonal eller rederiels farlygsinspeklörer (jfr prop.
1973:40 s. 115). Det kan emellertid ocksä förekomma arbete pä fartyg som inle
är fartygsarbete, eftersom del inle utförs för fartygets räkning. Jag tänker
framför allt pä övervaknings- och jusleringsarbeten eller slutfasen i ett annat
arbete som varvspersonal utför under korta provturer eller eljest under gång
som ett led i etl arbete som huvudsakligen utförs pä varvet.

Del
kan i sammanhanget nämnas att arbetsmiljölagen i princip gäller verksamhet i
vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning (se 1 kap. 1 och 2
§§). Någon motsvarande bestämmelse finns inte i förevarande lag.
Bestämmelserna i l.ex. 6 kap. om arbetsmiljön vid fartygsarbele gäller sålunda
även den som ulan att vara anställd utför fartygsarbele. I 7 kap. 10 § finns
vidare en bestämmelse av innebörd atl föreskrifter i det kapitlet eller som
utfärdats med slöd av det och som närmast lar sikte pä , anställda i
tillämpliga delar gäller i fräga om arbete som en arbetsgivare utför själv.

4 §

Etl
fartyg skall ha certifikat i de fall som anges i denna lag. Certifikat skall
utfärdas för ell visst fartområde eller för en del av etl fartområde och för
bestämd tid, vilken får förlängas. I certifikatet fär anges särskilda villkor
för atl det skall vara giltigt.

Elt
fartyg som är försett med certifikat får inte användas i mer vidsträckt fart än
vad certifikatet avser.

56

Första stycket motsvarar 1
kap. 11 § första stycket sjösäkerhetslagen Prop. 1987/88:3 och 1 kap. 8§
första stycket utredningsförslaget med tillägget i första meningen om atl
fartyg skall ha certifikat i fall som anges i lagen. Bestämmelser om delta
finns i 2-4 kap. Andra slyckel motsvarar 1 kap. 14 § sjösäkerhelslagen och 1
kap. 9§ utredningsförslaget.

Enligt
hovrätten för Västra Sverige bör uttrycket "certifikat", som här
används för första gången i lagen, presenteras närmare. Hovrätten efterlyser
en särskild bestämmelse som ger en allmän upplysning om certifikat enligl
lagen. - För egen del menar jag att uttrycket "certifikat" är väl
känt i de kretsar till vilka lagen främst vänder sig. Definitioner av olika
former av certifikat har lagils in i de kapitel där de olika certifikaten
behandlas.

Av
9 § framgår atl regeringen får meddela föreskrifter om vilka fartområden som
skall finnas och omfallningen av dessa. F. n. är fartområdena angivna i 1 kap.
11 § sjösäkerhelslagen.

5 §

Certifikat
utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen inte föreskriver något annat.

Paragrafen
motsvarar 1 kap. 13 § sjösäkerhelslagen och 1 kap. 10 § andra stycket
utredningsförslaget.

6 §

Certifikat
som har utfärdats av följande ufiändska klassificeringssällskap, nämligen
American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, Del Norske Veritas, Germanischer
Lloyd, Lloyd's Register of Shipping, Registro Italiano Navale eller
klassificeringssällskapet i De socialistiska rådsrepublikernas union (Register
of Shipping of the USSR), har samma giltighet som om de utfärdats av
sjöfartsverket, om del mellan staten och sällskapet har träffats avtal om
utfärdande av certifikat för svenska fartyg.

Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket får föreskriva eller för
särskilda fall besluta att certifikat som utfärdas av en sakkunnig och som bara
avser utrustning till fartyg och personlig skyddsutrustning skall ha samma
giltighet som certifikat som utfärdas av sjöfartsverket.

Paragrafens/öwra
stycke skall jämföras med 1 kap. 15 § sjösäkerhelslagen och 8 kap. 7 §
utredningsförslaget.

Enligt
1 kap. 15 § sjösäkerhetslagen får regeringen förordna atl undersökning rörande
fartyg och utrustning, som företas av utländsk myndighet eller av
klassificeringsanstalt, skall godkännas som fillsynsförrättning, verkställd av
svensk myndighet saml alt certifikat som har utfärdats efter en sådan
undersökning har samma giltighet som certifikat utfärdade av svensk myndighet.

Detta stadgande är av
stor praktisk belydelse. Kommersiella fartyg är i

regel underkastade privat konlroll av de internationella klassificeringssäll-

skapen. Hos sällskapen förs en regislerbok över de registrerade fartygen

med uppgifter om deras tekniska beskaffenhet. Uppgifterna tjänar lill

ledning när avtal skall slutas om befraktning eller om försäkring av fartyg

eller last. Vid inregistrering i elt klassificeringssällskap erhåller fartyget
en cj

viss
klass som anger att det med hänsyn till beskaffenheten av skrov.

maskineri och viss
utrustning anses från befraklnings- och försäkringssyn- Prop. 1987/88:3
punkt betryggande och atl del uppfyller kraven i sällskapels reglemente.

Redogörelser
för de internationella klassificeringssällskapens verksamhet finns i bl.a.
betänkandena (Ds K 1981:17) Samordnad säkerhelslillsyn av fartyg och (DsK
1984:4) Tillsyn av fartyg. Av redogörelserna framgår bl. a. all sällskapen har
omfattande tekniska resurser och atl de fär anses vara pålitliga.

Sedan
länge läggs klassificeringssällskapels ätgärder och bekräftelser av fartygels
tillstånd lill grund för bedömningen av elt klassat fartyg. Belräffande del
praktiska tillsynsarbetet innebär delta all klassificeringssällskapels
åtgärder och bedömningar vad gäller skrov och maskineri inle närmare
kontrolleras av sjöfartsverket. Den av verkel utövade tillsynen i dessa delar
består i praktiken av alt på gmndval av en rapport från sällskapet utfärda de
officiella certifikat som fartyget skall ha.

1
kap. 15 § sjösäkerhetslagen innehåller f. n. bemyndigande all överlåta bäde
tillsyn och certifiering av fartyg fill klassificeringssällskap. Bemyndigandet
i sistnämnda del har utnyttjats endast i fråga om fribordscertifikat, se 1 kap.
15§ tredje stycket förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg.

Enligl
10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen kan riksdagen överlåta vissa
förvaltningsuppgifter till bl. a. andra stater eller ulländska inrättningar
eller sarrifälligheler. Riksdagen får också i lag bemyndiga regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att i särskilda fall besluta om sädan
överlåtelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, krävs beslut av riksdagen
med tre fjärdedels majoritet.

Det
är i hög grad önskvärt att certifikat som har utfärdats av ett klassificeringssällskap
kan godtas på samma säll som om en svensk myndighet hade utfärdat certifikatet.
Det är i så fall fråga öm överlåtande av en förvaltningsuppgift.

I
samband med remissen lill lagrådet anförde jag all frågan humvida överlåtande
av cerlifieringsuppgiflen kan delegeras lill regeringen eller annan myndighet
beror på om uppgiften är sä specificerad och avser en så begränsad krets att
regeringsformens krav på att det skall röra sig om "särskilda fall" kan
anses uppfyllt. För egen del ansåg jag atl etl överlåtande av
certifieringsuppgifl enligl fartygssäkerhetslagen till vissa bestämda ulländska
myndigheter eller klassificeringssällskap var en sådan överlåtelse i särskilda
fall som avses i regeringsformen. I det lill lagrådet remillerade förslaget
föreslog jag därför bestämmelser om bemyndigariden för regeringen eller
sjöfartsverket att föreskriva att certifikat som utfärdats av bl. a. viss
utländsk myndighet eller ett visst svenskt eller utländskt klassificeringssällskap
skulle ha samma giltighet som certifikat utfärdade av sjöfartsverket.

Jag
vill erinra om alt den i remissen föreslagna regleringen i förevarande paragraf
och 10 kap. 20 § i princip överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1 kap. 15
§ sjösäkerhetslagen och 6 kap. 6§ lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg (vatlenföroreningslagen).

Lagrådet
har beträffande överlåtelse av certifieringsuppgifter lill ut

ländska subjekt anfört åtskilliga synpunkter och pekat på en annan lösning, 58

nämligen
all del direkl i lag överläts till angivna ulländska rättssubjekt att Prop.
1987/88:3 utfärda vissa lyper av certifikat.

Jag godtar den lösning som lagrådet har föreslagit. I
enlighet härmed föreslär jag atl man direkt i lagen överlåter
certifieringsuppgiften fill vissa bestämda utländska inrättningar med stöd av
10 kap. 5§ tredje stycket första meningen regeringsformen.

Jag förordar att uppgiften överlåts till de
klassificeringssällskap söm nu anges i 1 kap; 9§ förordningen (1965:908) om
säkerheten på fartyg (jfr 6 kap. 2 § förordningen 1980:789 om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg). Däremot finns det inle i detta
lagstiftningsärende underlag för att föreslå överlåtelse till ulländska
myndigheter, t. ex. tillsynsmyndigheterna i de övriga nordiska länderna. F. n.
torde del knappast heller föreligga något egentligt behov av en möjlighet till
sådan överlåtelse.

De klassificeringssällskap som anges i 1 kap. 9 §
sjösäkerhetsförordningen är alla välrenommerade och har erforderlig kompetens
på området. Förhållandena kan emellertid ändras. Det är därför viktigt alt den
närmast ansvariga svenska myndigheten, sjöfartsverket, ges tillfälle att
fortlöpande följa verksamheten vid sällskapen för kontroll av att den
kvalitetsmässigt häller tillräcklig nivå. Frågor som rör en sådan
kontrollverksamhet måste regleras i avtal med sällskapen. Avtalsvägen bör
vidare vissa andra frågor regleras, l.ex. ansvaret vid fel eller försummelser
från sällskapens sida. Vilka frågor som i övrigt bör avlalsregleras bör
lämpligen sjöfai;lsverkel bedöma.

Jag föreslär därför att överiåtelsen av
certifieringsuppgiften till de aktuella klassificeringssällskapen görs
beroende av all del föreligger ett avtal om delta mellan staten och sällskapet
i fräga. Att ett sådant villkor ställs upp kan inle anses strida mot 10 kap. 5
§ eller nägon annan bestämmelse i regeringsformen. Det bör ankomma på
regeringen eller sjöfartsverket alt på lämpligt säll ge tillkänna med vilka av
de aktuella klassificeringssällskapen som avtal har träffats och vars
certifikat sålunda skall ha samma verkan som om de utfärdats av sjöfartsverket.

Vattenföroreningslagen innehåller i 6 kap. 6§ en
bestämmelse motsvarande den som nu finns i 1 kap. 15 § sjösäkerhelslagen. Även
den bestämmelsen bör ändras till överensstämmelse med vad jag nu har förordat.

A«Jrfl .ytyc'É'/i förevarande paragraf saknar motsvarighet
i sjösäkerhetslagen men motsvarar 8 kap. 7 § utredningsförslaget. Genom
förordnanden som avses i paragrafen kan befintlig specialkunskap på skilda
områden tillgodogöras pä elt praktiskt sätt. Som lagrådet framhållit gäller
bestämmelsen enbart svenska sakkunniga (jfr 11 kap. 6 § tredje stycket
regeringsformen).

Förevarande paragraf måste såvitt avser första stycket
anlas av riksdagen med tre fjärdedels majoritet för att bli gällande.

7 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
fär föreskriva alt fartyg, ulöver certifikat som anges i denna lag, skall ha
certifikat avseende någol visst förhällande som regleras i denna lag eller i
föreskrifter som utfärdas med slöd av lagen.

59

Paragrafen motsvarar 1
kap. 12 § sjösäkerhelslagen och 1 kap. 10 § första Prop. 1987/88:3 stycket
utredningsförslaget.

8 §

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fär föreskriva att ulländska
fartyg vid sjöfart inom Sveriges sjöterritorium skall inneha ell certifikat
utfärdat av behörig utländsk myndighet eller en motsvarande handling.

Paragrafen
saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen men motsvarar 1 kap. 11 § utredningsförslaget.
Den har också viss motsvarighet i 4 kap. 2 § vatlenföroreningslagen.

Bestämmelsen
skall försvåra användningen av undermåliga ulländska fartyg, vilkel är särskilt
viktigt när det gäller fartyg som för laster av speciellt farlig art. Genom
internationella överenskommelser kan fastställas att fartygen i vissa
avseenden skall uppfylla viss standard, samlidigl som del slås fast atl fartyg
från icke fördragsslulande stater inte skall behandlas förmånligare än
konventionsstalernas fartyg. Särskill i sistnämnda hänseende är ett
bemyndigande som del förevarande av värde.

9 §

Regeringen
får meddela föreskrifter om vilka fartområden som skall finnas och omfattningen
av de olika områdena. Regeringen får ocksä meddela föreskrifter om räft för
sjöfartsverket atl i särskilda fall bestämma att ett fartygs fartområde skall
ha annan omfattning än vad som följer av första meningen.

Paragrafen
ersätter 1 kap. 11 § andra och tredje styckena sjösäkerhelslagen och 1 kap. 8
§ andra och tredje styckena utredningsförslaget.

Bestämmelser
om vilka fartområden som skall finnas och omfattningen av dessa bör lämpligen
meddelas av regeringen. Regeringen bör också bemyndigas all överlåta ål
sjöfartsverket atl pröva frågan om etl fartygs fartområde i särskilda fall.

2
kap. Fartygs sjövärdighet

Utredningen
har lill 2 kap. fört etl par bestämmelser från 9 kap. sjösäkerhetslagen om
befälhavares och maskinchefs skyldigheter. Jag anser emellertid alt de
bestämmelserna knappast har sin plats här utan föreslär alt de tas in i 5 kap.
tillsammans med bemanningsbestämmelserna.

I
sjösäkerhetslagens 2 kap. 5 § finns bestämmelser om atl etl fartcertifikat bl.
a. när det inte längre är giltigt skall lämnas till sjöfartsverket. Denna
bestämmelse har utgått ur lagen. Den kan i stället meddelas som en
verkställighelsföreskrifl.

/ §

Elt
fartyg är sjövärdigt bara om det är så konstruerat, byggt, utrustat och

hållet
i stånd alt det med hänsyn till sitt ändamål och den fart som del

används
i eller avses all användas i erbjuder betryggande säkerhet mol

sjöolyckor. 60

Paragrafen motsvarar i sak helt 2 kap. 1 §
sjösäkerhelslagen och 2 kap. Prop. 1987/88:3

1 § utredningsförslaget.

2 §

Ett fartcertifikat är ell bevis atl etl fartyg vid lillsyn
har befunnits sjöyär-digt.

Till paragrafen har förts den definition av fartcertifikat
som nu återfinns i

2
kap. 2§ första
slyckel sjösäkerhelslagen och som i utredningsförslaget har tagils upp i 2 kap.
1 § första meningen.

3
§

Etl svenskt fartyg skall ha fartcertifikat, om del har en
bmltodräklighel av minsl 100 eller om det är elt passagerarfartyg.

Ett fartyg som ägs eller bmkas av svenska slalen och som
används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift behöver inte ha
fartcertifikat.

Sjöfartsverket fär befria etl fartyg från skyldigheten atl
ha fartcertifikat, om etl passagerarfartygscertifikat har utfärdats för
fartyget enligl.4 kap.

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 2 och 3 §§
sjösäkerhelslagen saml 2 kap. 2 § andra och tredje meningarna saml 3 §
utredningsförslaget, reglerar skyldigheten för fartyg alt ha fartcertifikat.
Den definition av passagerarfartyg som nu finns i 2 § andra stycket har
flyttats till 4 kap. 1 § i den nya lagen.

Formuleringen i andra stycket angående vilka statsfartyg
som är uteslutna från cerlifikatskyldighelen skiljer sig från den tidigare och
ansluter i slället till sjölagens uttryckssätt (se 11 och 230 §§ sjölagen).
Ändringen innebär att bl. a. vägverkets färjor inte längre behöver ha
fartcertifikat.

TCO har ifrägasatt undantaget frän
fartcertifikalskyldigheten för kustbevakningens fartyg. Enligl TCO skulle elt
av sjöfartsverket utfärdat sjövärdighetsbevis vara av värde såväl för de
ombordanställda som för myndigheten eftersom kustbevakningens fartyg ofta
används under extrema betingelser, t.ex. i samband med sjöräddning och miljöskyddsopera-lioner.
TCO har påpekat att ett antal samarbelsavtal har träffats med andra länder i
fräga om sjöräddning och miljöskydd, vilkel innebär alt fartygen lämnar sitt
ordinarie verksamhetsområde och övergår i en vidare fart.

För egen del anser jag inle all det finns skäl alt ändra
den nu gällande ordningen som innebär alt generallullstyrelsen, liksom andra
förvaltningsmyndigheter, själv svarar för att dess fartyg är sjösäkra. Jag
vill också erinra om den i tillsynskapillel (10 kap.) föreskrivna skyldigheten
för sådana myndigheter alt i tillsynsfrågor samråda med sjöfartsverket.

4 §

Sjöfartsverket skall förklara elt fartcertifikat ogilfigt,
om

1.
fartyget eller
dess utrustning har ändrats sä väsenfiigt atl ändringen kan antas ha belydelse
för sjövärdigheten,

2.
fartyget eller
dess utrustning har skadats pä ell säll som uppenbarligen är av belydelse för
sjövärdigheten och skadan inte avhjälps på del säll som sjöfartsverket
bestämmer,

3.
någon annan
omständighet har förekommit som uppenbarligen kan ha "'

belydelse
för fartygels sjövärdighet, eller Prop. 1987/88:3

4. fartyget inte undergår föreskriven tillsyn.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 2 kap. 4 §
sjösäkerhelslagen och

2 kap. 4§ utredningsförslaget.

•5 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om hur etl fartyg skall vara konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i ständ för alt det enligl 1 § skall anses vara sjövärdigt.

I förordningen (1965:908) om säkerheten pä fartyg och i
föreskrifter som utfärdals av sjöfartsverket finns ett stort anlal regler om
fartygs konstruktion m. m., avsedda alt garantera sjövärdigheten. Dessa regler
har meddelats med stöd av II kap. 4 § första meningen sjösäkerhelslagen. Som
jag kommer alt redogöra för i anslutning till 13 kap. föreslår jag all den
bestämmelsen inte fär någon motsvarighet i farlygssäkerhetslagen. I den män
särskilda bémyndiganden behövs i fortsättningen, har de tagils upp i de kapitel
där de sakligt sett hör hemma. I enlighet härmed har i förevarande paragraf
tagits in ell bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer atl meddela föreskrifter om fartygs konstrukfion m.m.

6-§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket fär med- . dela föreskrifter om rätt att använda fartyg till
sjöfart utan hinder av vad som sägs i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6§ sjösäkerhelslagen och 2
kap. 6§ utredningsförslaget. Till skillnad från vad som nu gäller kan
regeringen delegera sin rätl att meddela föreskrifter till sjöfartsverket.

Under remissbehandlingen har sjöfartsverket föreslagit alt
möjlighet införs atl befria fartyg som har certifikat enligl vissa
internationella konventioner frän skyldigheten alt ha fartcertifikat. Den
förevarande paragrafen ger enligt min uppfattning erforderliga möjligheter
härtill.

3 kap. Fartygs lastning

Utredningen har föreslagit atl det i kapitlet om lastning
skall tas in en hänvisning lill bl. a. sjölagens regler om befälhavarens
skyldigheter beträffande lastning när fartyget skall göras sjöklart. Jag anser
emellertid en sådan hänvisning onödig vid sidan av den regel om befälhavarens
skyldigheter som jag föreslår i 5 kap. 2§.

I §

Ett fartyg fär inte vara så lastat eller barlastat atl
dess stabilitet eller bärighet äventyras eller att säkerheten för fartyget
eller de ombordvarande annars sätts i fara.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 4 kap. 1 §
sjösäkerhetslagen och

4 kap. 1 § utredningsförslaget. 62

2'§ ■ Prop. 1987/88:3

För
fartyg som har en bruttodräktighet av minsl 20 och som befordrar passagerare
eller gods skall sjöfartsverket fastställa fartygels minsta tillåt- '
' na fribord. Detta gäller dock inle lustfartyg.

Sjöfartsverket
får medge alt ett fartyg används lill sjöfart trots alt farty

gets minsta tillåtna fribord inte har fastställts. ' '

3§ - '. ■ ■

Vaije
fartyg för vilkel minsla tillåtna fribord har fastställts skall på vardera
sidan ha fribordsmärken som ulvisar minsla tillåtna fribord.

Paragraferna
motsvarar närmast 4 kap. 2 § sjösäkerhelslagen och 4 kap. 2 §
utredningsförslaget.

Enligt
gällande lag fastställer sjöfartsverket laslmärken (fribordsmärken) för fartyg
som anges i den aktuella bestämmelsen. Därmed avses dock inte märket som sådant
ulan del minsta tillåtna fribordet. Detta kan vara olika för olika förhållanden
under vilka fartyget används. Själva utmärkningen sker sedan i enlighet med vad
som fastställts angående fribord. Dessa förhällanden bör komma lill direkl
uftryck i lagtexten. -

Utredningen
har föreslagit alt det nuvarande undantaget för luslfarlyg inarbetas i
bestämmelsen på så sätl alt denna endast skall gälla fartyg som används till
all i förvärvssyfte transportera gods eller passagerare; Sjö-fansverket och
generaltullstyrelsen har påpekat all härigenom undantas även vissa fartyg i
allmän trafik som framförs utan förvärvssyfte, t.ex. avgiftsfria vägfärjor. -
Avsiklen har inte varit aft ändra regelns tillämpningsområde. Undantaget för
lustfartyg bör därför stå kvar.

I
3 § har nuvarande uttryck "lastmärken" ersatts med det mer träffande
uttrycket "fribordsmärken".

Av
8§ framgår att uppgiften alt fastställa minsta tillåtna fribord kan delegeras
lill vissa klassificeringssällskap.

4 §

Etl
fartyg får inle lastas djupare än som anges av dess fribordsmärken.

Paragrafen
motsvarar 4 kap. 4§ sjösäkerhelslagen och 4 kap. 3§ utred- ' ningsförslaget.

5 §

Ett
fribordscertifikat är ett bevis att elt fartygs fribordsmärken vid lillsyn har
befunnits anbragta på fartygets sidor på elt riktigt och varaktigt sätt.

6 § ■

Ett
fartyg som enligt 3 § skall ha fribordsmärken skall också ha ett fribordscertifikat.

Paragraferna
motsvaras närmast av 4 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 4 kap. 4 §
utredningsförslaget.

7 §

Sjöfartsverket
skall förklara etl fribordscertifikat ogiltigt, om

I. fartyget
eller dess utrustning har ändrats pä elt sä väsentligt sätt aft 3

fribordel
bör ändras.

2.
fartyget inle är i betryggande
skick såvitt rör något förhållande som Prop. 1987/88:3 har belydelse för
certifikatets innehåll, eller

3.
fartyget inle undergår
föreskriven lillsyn beträffande fribordsulmärk-ning.

Paragrafen
motsvarar 4 kap. 5 § första stycket sjösäkerhetslagen och bestämmelser i
utredningsförslaget med samma beteckning.

I
förhållande till den nu gällande bestämmelsen har paragrafen förenklats. 1
slället för den nuvarande uppräkningen av detaljer har de bakomliggande
principerna angetts.

4
kap. 5 § andra slyckel sjösäkerhelslagen rör avlämnande av fribordscertifikat
som blivit ogiltigt. Denna bestämmelse har inle fält någon motsvarighet i den
nya lagen. Det är här fräga om en verkslällighetsföreskrifl som kan meddelas av
regeringen.

8 §

Har
minsla tillåtna fribord fastställts av något av de klassificeringssällskap som
anges i 1 kap. 6§ första stycket och har del mellan slalen och sällskapet
träffats avlal om sädan fastställelse för svenska fartyg, skall faslslällelsen
ha samma giltighet som om den gjorts av sjöfartsverket.

Bestämmelsen
saknar motsvarighet i såväl sjösäkerhelslagen som i utredningens förslag.

I
specialmofiveringen till 1 kap. 6§ harjag redogjort för bestämmelsen i 1 kap.
15 § sjösäkerhelslagen. Den nu föreslagna bestämmelsen gör det möjligt all
förutom fillsyn och utfärdande av certifikat låta de i 1 kap. 6§ angivna
klassificeringssällskapen fastställa minsla tillåtna fribord. På delta omräde
gäller vissa internafionellt godtagna regler, främst 1966 ärs
lasl-linjekonvention.

I
del lill lagrådet remillerade förslaget innefattade paragrafen räll för
regeringen eller efter regeringens bemyndigande sjöfartsverket all föreskriva
atl minsta tillåtna fribord fär fastställas av elt klassificeringssällskap..
Efter påpekande av lagrådet (se under 1 kap. 6§) har paragrafen erhållit den nu
föreslagna lydelsen. Atl elt klassificeringssällskap som har fastställt minsta
tillåtna fribord under vissa förutsättningar också kan utfärda elt giltigt
certifikat om detta följer av 1 kap. 6 §.

I
enlighet med vad som gäller i fråga om 1 kap. 6§ första stycket måsle
förevarande paragraf antas av riksdagen med tre fjärdedels majoritet för all
bli gällande.

9 §

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela yllerligare
föreskrifter om minsta tillåtna fribord, fribordsmärken, fribordscertifikat
och lastning.

Regeringen
och sjöfartsverket har med stöd av bemyndigandet i 11 kap.

4§ sjösäkerhelslagen meddelat ytterligare föreskrifter om lastning m.m.

Eftersom någon motsvarighet lill 11 kap. 4 § sjösäkerhetslagen inle föreslås

i fartygssäkerhelslagen, har ell bemyndigande såvitt gäller de ämnen som

avses i kapitlet tagils upp i förevarande paragraf. 64

10
§ Prop. 1987/88:3

Bestämmelserna
om fribordsmärken och fribordscertifikat gäller inle ulländska fartyg i vidare
mån än regeringen föreskriver det.

//
§

För
ett utländskt fartyg får som fribordscertifikat godtas en annan handling

som anger fartygels minsta
tillåtna fribord.

Paragraferna
motsvarar 4 kap. 6§ sjösäkerhetslagen och 4 kap. 7 § utredningsförslaget.

4 kap.
Passagerarfartyg

1 §

Med
passagerarfartyg avses i denna lag fartyg som medför fler än tolv passagerare.
Som passagerare räknas varje person ombord ulom

1.
befälhavaren,

2.
övriga ombordanställda,

3.
andra som befinner sig ombord
pä grund av arbete för fartygets räkning eller i offentlig tjänsteförrätlning
rörande fartyget,

4.
bärgare eller bärgares
medhjälpare som följer med fartyget sedan detta drabbats av sjöolycka,

5.
personer söm förs in till hamn
efter att ha räddats ur sjönöd, samt

6.
barn som inle har fyllt ell år.

Paragrafen
motsvarar 2 kap. 2§ andra slyckel och 5 kap. 4§ andra stycket sjösäkerhetslagen
saml 1 kap. 7§ utredningsförslaget. Bestämmelserna har samlats lill en
paragraf som inleder kapitlet om passagerarfartyg. Några sakliga förändringar
är inte avsedda.

5
kap. 4 § tredje och Qärde styckena sjösäkerhelslagen får anses "obsoleta
och saknar motsvarighet i den nya lagen.

2 §

Etl
passagerarfartygscertifikat är etl bevis om att elt fartyg vid lillsyn har
befunnits lämpligt att transportera passagerare och om det högsta antal
passagerare som fartyget får medföra.

Det
högsta tillåtna antalet passagerare skall bestämmas så, alt säkerheten för
passagerarna är betryggande. Avseende skall fästas särskilt vid fartygets
stabilitet och bärighet, vid de åtgärder som har vidtagits för utrymning och
övergivande av fartyget samt vid skyddet mot ohälsa och olycksfall ombord.

Definitionen
av passagerarfartygscertifikat i första stycket är densamma som i
sjösäkerhetslagen, där den återfinns i 5 kap. 2§, liksom i utredningens
förslag.

Andra stycket motsvarar
närmast 5 kap. 1 § i såväl sjösäkerhetslagen

som utredningens förslag. I enlighet med vad utredningen har föreslagit har

särskilt utsagts all säkerheten för passagerarna skall vara betryggande.

Dessutom anges vissa särskilda omständigheter som skall beaktas. Vid

prövningen blir del naturligt att fästa avseende även vid exempelvis brand

skyddet ombord. ' .65

5 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 3

I förordningen (1965:908) öm säkerheten på fartyg finns f
n. regler om Prop. 1987/88:3 beräkningen av högsta tillåtna antal
passagerare. Regler av detta slag kan meddelas utan särskilt bemyndigande med
slöd av 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen.

1 5 kap. 3 § sjösäkerhetslagen föreskrivs alt ett
passagerarfartygscertifi

kat inte fär utfärdas för längre lid än den som gäller för fartygets fartcertifi

kat. Denna regel saknar motsvarighet i fartygssäkerhelslagen. Den kan

lämpligen utfärdas av regeringen som en verkställighetsföreskrift.

3 §

Ell svenskt passagerarfartyg skall ha ett
passagerarfartygscertifikat.

Elt utländskt passagerarfartyg skall ha ell certifikat
eller en annan handling, som anger del högsta tillåtna antalet passagerare.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § sjösäkerhetslagen och
samma paragraf i utredningens förslag.

Av bestämmelsen i andra stycket följer att man inte från
svensk sida skall pröva på vilket sätt elt utländskt passagerarfartygs högsta
fillåtna passagerarantal har fastställts.

4 §

Elt passagerarfartyg får inte medföra fler passagerare än
som anges i passagerarfartygscertifikatet eller, i fråga om ell utländskt
fartyg, motsvarande handling.

5 §

Bestämmelserna i 2 kap. 4§ om ogilligförklaring av
fartcertifikat skall tillämpas även i fråga om passagerarfartygscertifikat.

Paragrafema motsvarar 5 kap. 4 § första stycket och 5 kap.
5 § sjösäkerhetslagen saml 5 kap. 4 och 5 §§ utredningsförslaget.

2 kap. 5 § sjösäkerhelslagen har inte någon motsvarighet
i den nya lagen.

Nuvarande hänvisning i 5 kap. 5 § till den paragrafen har sålunda utgått.

6 §

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket får meddela föreskrifter om räll alt använda passagerarfartyg
till sjöfart ulan hinder av vad som sägs i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § sjösäkerhetslagen och
samma paragraf i utredningsförslaget. Till skillnad från vad som nu gäller kan
regeringen delegera sin rätt att meddela föreskrifter lill sjöfartsverket.

Bestämmelsen tillkom för all förenkla förfarandet i
samband med provturer med nybyggda eller ombyggda fartyg (prop. 1965:132 s.
107). Vid sådana tillfällen brukar bl.a. redare och varvspersonal samt gäster
följa med ombord. Enligl den före sjösäkerhelslagen gällande lagstiftningen
fordrades att fartyget först undergick passågerarfartygsbesiktning med därtill
hörande prov, innan det fick ta ombord passagerare för den slutliga provturen.
Detta ansågs väl omständligt. Redan före sjösäkerhetslagen fanns vidare
möjlighet att meddela föreskrifter orn att passagerarfartygscertifikat inte
heller behövdes för resor med däckade fiskefartyg till sam-

66

mankomsler av gemensamt intresse för den bofasta skärgårdsbefolkning-
Prop. 1987/88:3 en. Även sådana föreskrifter omfattas av bestämmelsen.

5 kap. Fartygs bemanning

I sjösäkerhetslagens 6 kap. 8 § finns föreskrifter om hur
länge ett beslut om minimibesättning gäller. Dessa regler behöver inte stå i
lagen ulan kan med stöd av 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen
meddelas av regeringen. Föreskrifter motsvarande 6 kap. 7§ sjösäkerhelslagen
om anteckning av beslut av befälhavare m. m. kan i fortsättningen meddelas av
regeringen . eller förvaltningsmyndighet med slöd av bemyndigandet i I8§ av
förevarande kapitel (se vidare lagrådets yltrande).

Sjöfartsverket har i sill remissyttrande tagit upp frågan
om ett byggnadsvarvs ansvar för bemanningsförhällandena under provturer.
Enligt verkets uppfattning bör en bestämmelse om atl ansvaret för en betryggande
bemanning åvilar varvsföretaget las in i bemanningskapitlet.

Enligt 58 § sjölagen skall fartygets befälhavare innan en
resa anträds se lill alt fartyget är bemannat på betryggande säll. Denna
bestämmelse gäller även under provturer. Nägon ytterligare bestämmelse om
byggnadsvarvets ansvar anser jag inte erforderlig.

1 §

Ell fartyg skall vara bemannat på ell betryggande sätl.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § första stycket i såväl
sjösäkerhetslagen som utredningens förslag.

De föreskrifter som nu finns i 6 kap. 1 § andra och tredje
styckena sjösäkerhelslagen kan meddelas av regeringen eller den myndighet söm
regeringen bestämmer med stöd av bemyndigandet i 15§ (se vidare lagrådets
yttrande).

2 §

Befälhavaren skall se till att han har den kännedom om
fartyget som han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande
säkerheten på ' fartyget.

Innan en resa påbörjas, skall befälhavaren se till att
fartyget görs sjö-klart.

När en ombordanställd tillträder sin befattning ombord,
skall han genom befälhavarens försorg få behövlig kännedom om fartyget samt om
grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid sjöolycka.

Första stycket motsvarar 9 kap. 15 § första stycket
sjösäkerhetslagen och 2 kap. 7 § första stycket utredningsförslaget.

Enligt utredningen skulle det bättre svara mot nu
tillämpade tjänstgöringsförhållanden att föreskriva att befälhavaren skulle
skaffa sig den behövliga kännedomen när han tillträder sin befattning ombord.

Vad som är
relevant är enligl min uppfattning atl befälhavaren inle bara

när han börjar sin tjänstgöring ulan även vid resa med fartyget har den

behövliga kännedomen. I hans ansvar ingår atl inför en resa eller inför 67

tillträdandet av sin
befattning bedöma om han i omedelbart samband med Prop. 1987/88:3 detta
tillfälle behöver skaffa någon ytterligare kännedom om fartyget eller om den
kännedom han har sedan tidigare är tillräcklig.

Andra
stycket motsvarar 9 kap. 16 § första slyckel och i viss män andra stycket sjösäkerhetslagen
saml 2 kap. 7 § andra stycket utredningsförslaget. Det är i delta fall
naturligt atl anknyta skyldigheten i liden till innan en resa påbörjas.

Liksom
fartygsmiljöutredningen anser jag att uppräkningar av del slag som 9 kap. 16 §
andra stycket innehäller om möjligt bör undvikas. En sådan uppräkning blir lätt
missvisande och föråldrad. Lagen bör i stället ange de huvudsakliga
riktlinjerna.

Närmare
bestämmelser om vad befälhavaren har atl iaktta finns i sjölagen, främsl i
dess 58 §. Där används dock inle uttrycket "sjöklart" utan ullryckel
"behörigt skick", vilket innefattar olika moment såsom sjövärdighet,
bemanning, utrustning m. m. I förarbetena lill sjösäkerhetslägen (prop.
1965:132 s. 119f) uttalade departementschefen bl.a. alt ordet sjöklart — som
betyder klart för den avsedda resan - torde vara ällmänt vedertaget i
sjöfartskretsar och synes vara en språkligt klar sammanfattning av de olika
åtgärder beträffande fartyget som skall ha vidtagits före en resa. — Jag delar
den uppfattningen!

Ytterligare
bestämmelser om vad befälhavaren har alt iaktta kan meddelas genom
verkställighelsföreskrifter.

Bestämmelsen
i tredje stycket, som utgjorde 7 kap. 8 § i det remitterade förslaget, har pä
inrådan av lagrådet i stället tagits upp i förevarande paragraf. Bestämmelsen
motsvarar 9 kap. 15 § tredje stycket sjösäkerhetslagen och 3 kap. 15 §
utredningsförslaget. Genom den ändrade placeringen betonas atl befälhavarens
skyldigheter i de hänseenden som anges i bestämmelsen främst tar sikte på
sjösäkerheten och mindre på arbetsmiljön. Vidare har ordet
"fartygsolycka" bytts ut mot "sjöolycka" (jfr 2 kap. 1 §
och 4 kap. 1 § andra stycket).

3
§

Maskinchefen
är ansvarig för drift och underhåll av fartygets maskineri

med
tillhörande anordningar samt för fartygets brandsäkerhet.

Innan
en resa påbörjas, skall maskinchefen se lill att maskineriet med de anordningar
som hör till delta är i behörigt skick, alt brandskyddsanordningarna är klara
till omedelbart bruk och att vad som behövs för maskineriets drift finns
ombord.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 15 § andra stycket och 16 § tredje stycket . sjösäkerhetslagen
samt 2 kap. 8 § utredningsförslaget.

Maskinchefens
åligganden enligt första stycket i förevarande paragraf omfattar hela den lid
han är i tjänst. Han är skyldig se till inle bara atl maskineriet och övriga
anordningar kan fungera utan också att vederbörlig lillsyn sker inom hans
ansvarsområde. I sjösäkerhelslagen talas om maskineriet med tillhörande
"anläggningar och inrättningar". 1 denna paragraf används i stället
termen "anordningar" (jfr 2 kap. 5 § arbelsmiljölagen).

Maskinchefen
är ansvarig för driften och underhållet av maskineriet med

tillhörande anordningar saml för fartygets brandsäkerhet. Utredningen har 68

med förebild i 9 kap. 15 §
andra stycket sjösäkerhetslagen föreslagit en Prop. 1987/88:3 andra mening
i samma stycke med innehåll att maskinchefen är skyldig alt skaffa sig behövlig
kännedom om vad han enligt första meningen är ansvarig för. Jag anser all del
är självklart att han har den skyldigheten. Någon . särskild bestämmelse
härom behövs inle.

I
paragrafens andra stycke regleras maskinchefens åligganden när en resa skall
påbörjas. Den nuvarande föreskriften om all uppgift om medförda drivmedel
skall lämnas till befälhavaren har inte tagils med eftersom den avser en enda
detalj och inle den vikligasle. Föreskrifter om delta kan vid behov meddelas i
tillämpningsföreskrifter.

Sveriges
fartygsbefälsförening har i sitt remissyttrande hemställt alt det av lagtext
eller kommentarer klart skall framgå all den förevarande paragrafen inte
inskränker befälhavarens övergripande ansvar för hela fartyget enligl sjölagen
gentemot myndigheter, rederi och andra intressenter.

Befälhavarens
ansvar och befogenheter enligt sjölagen framgär främsl av dess 58—70§§. Den nu
förevarande paragrafen inskränker inle vad som sålunda gäller.

Det
är uppenbart att bestämmelserna om maskinchefens ansvar inle har ' någon
aktualitet om en maskinchef inle ingår i besättningen.

4
§

Varje
medlem av elt fartygs besättning skall ha sä god syn och hörsel som

hans
uppgifter kräver.

Bestämmelser
om hälsoundersökning av sjömän finns i 18-21 §§ mönstringslagen (1983:929).

Första
stycket motsvarar utan ändring i sak 6 kap. 2 § sjösäkerhelslagen och samma
paragraf i utredningsförslaget.

Den
nuvarande bestämmelsen i sjösäkerhetslagen infördes genom lagen 1979:1107 (se
prop. 1978/79:117 s.75 och 89). Bestämmelsen gäller all slags sjöfart, alltså
även sådan där perspnalen inte behöver gå igenom regelbunden hälsokontroll och
skall kunna visa upp läkarintyg. Den avser alla som har befattning på elt
fartyg, alltsä även den eller de ansvariga på en fritidsbåt och hela
besättningen på etl fartyg som inte på "annat sätt berörs av
bemanningsreglerna.

Kraven
pä syn- och hörselförmåga kan variera mellan olika befattningshavare i
besättningen. Utredningen har föreslagit att paragrafen utformas så atl det
görs klarare atl kravel pä tillräcklig syn och hörsel gäller varje medlem av
besättningen, envar med hänsyn lill de uppgifter som åligger honom. Jag
biträder detta förslag.

Hovrätten
för Västra Sverige har efterlyst en bestämmelse i detta sammanhang som lar
sikte på vikten från säkerhetssynpunkt av nykterhet fill sjöss. I 13 kap.
sjölagen finns bestämmelser om ansvar för olika klandervärda beteenden till
sjöss, bl.a. onyklerhet (325 §, jfr 1 kap. 6§ sjötrafikförordningen 1986:300).
Enligt min mening finns det inle fillräcklig anledning alt la upp en likriande
bestämmelse även i della sammanhang.

I
andra stycket har tagits in en hänvisning fill mönstringslagens bestämmelser
om hälsoundersökning av sjömän.

69

5 § Prop. 1987/88:3

För varje passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en bmttodräktig

het av minst 20 som transporterar gods eller passagerare skall fastställas

det minsla antalet besättningsmän i olika befattningar som kan anses
vara betryggande frän sjösåkerhetssynpunkl i den fart som fartyget används i
eller avses alt användas i (minimibesättning).

Pä
begäran skall minimibesättning fastställas ocksä för ett fartyg som avses i
första stycket och som är under byggnad eller projektering eller som skall
köpas från nägon annan.

Paragrafen
motsvarar 6 kap. 3 § första stycket första och andra meningarna samt delar av
andra stycket sjösäkerhetslagen. Den motsvarar 6 kap. 3§ första slyckel
utredningsförslaget. Definitionen av vad som avses med minimibesättning har
gjorts tydligare.

De
närmare anvisningar om vad som skall beaktas vid fastställandel av
minimibesättning som nu finns i 6 kap. 4 § har utgått. De behöver inle slå i
lagen utan kan meddelas i annan ordning. Bestämmelserna om vem som. skall
fastställa minimibesättning i normalfallet och i andra fall har flyttats fill
en särskild paragraf (7§), liksom bestämmelserna om samråd före beslul (8 §).

6 §

Etl
fartyg för vilkel minimibesättning skall fastställas enligl 5 § fär inle
framföras innan elt sådant beslut har meddelats.

Ett
fartyg för vilket minimibesättning har fastställts får inte framföras, om inle
besättningen har den storlek och den sammansättning i övrigt som anges i beslutet.
Fartyget fär inte heller framföras i annan fart än som anges i beslutet.

Paragrafen
motsvarar 6 kap. 5§ sjösäkerhetslagen och 6 kap. 6§ utredningsförslaget. Den
anger betydelsen av bestämmelserna om minimibesättning. Någon ändring i sak
har inle gjorts. Delta innebär all förbudet all framföra fartyg innan beslut om
minimibesättning har fattals alltjämt gäller endast fartyg för vilka föreskrift
om faställande av minimibesättning meddelats direkt i lagen, däremot inte
fartyg för vilka föreskrifter meddelats i annan form enligt 17 §.

7 §

Minimibesättning
fastställs av sjöfartsverket.

För
fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift skall minimibesättning fastställas av den
myndighet som förvaltar fartyget, om inte regeringen föreskriver eller för
särskilda fall beslutar annat. Myndigheten skall samråda med sjöfartsverket
före beslutet.

I
paragrafen återfinns de bestämmelser om vem som skall fastställa

minimibesättning som finns i 6 kap. 3 § sjösäkerhelslagen och samima

paragraf i utredningens förslag. Definitionen av icke kommersiella statsfar

tyg har på förslag av utredningen ändrats till överensstämmelse med mot

svarande definition i sjölagen. Ändringen medför bl. a. alt minimibesätt

ning såvitt gäller vägverkels färjor i förekommande fall fastställs av väg- -,j

verket.

I
paragrafen har också tagils in en bestämmelse om samråd med sjöfarts- Prop.
1987/88:3 verket. I samband med 1979 års ändringar i sjösäkerhelslagen (prop. 1978/79:117
s.63f) ultalade föredraganden atl han fann det naturligt att den myndighet som
förvallar etl fartyg samråder med sjöfartsverket och utnyttjar dess sakkunskap
i bemanningsfrågor och andra säkerhetsfrågor, dä tveksamhet uppstår eller då ny
materiel eller ny organisation skall införas. Någon föreskrift om samräd ansågs
emellertid inte behövlig.

Farlygsmiljöutredningen
har föreslagit all en sådan föreskrift tas in i lagen med motiveringen att det
ansetts riktigast att där uttrycka vad som oftast tillämpas i praktiken.
Remissinslanserna har inle berört frågan.

För
egen del anser jag atl en föreskrift om samråd skulle ha sill värde.
Föreskriften kan i och för sig meddelas i förordning. Jag förordar ändå all
föreskriften i syfte alt öka läsbarheten las upp i själva lagen.

8 §

Innan
sjöfartsverket meddelar elt beslut om minimibesättning, skall verket samråda
med organisationer som företräder redare och ombordanställda.

En
myndighet som med slöd av 7 § andra slyckel beslutar om minimibesättning skall
före beslutet samråda med de organisationer som företräder de anställda inom
myndigheten.

Sjöfartsverket
och andra myndigheter som fastställer minimibesättriing får meddela
provisoriska beslul om minimibesättning utan all samråda med organisationerna.
Sådana provisoriska beslul fär meddelas endasl om dröjsmål skulle medföra
betydande kostnad eller annan avsevärd olägen-hel. Elt provisoriskt beslul
gäller i högst två månader.

I
paragrafens båda första stycken upptas de bestämmelser om samräd med redares
och ombordanställdas organisationer som finns i 6 kap. 3 § sjösäkerhetslagen
och 6 kap. 4 § första slyckel utredningsförslaget.

Paragrafens
tredje stycke upptar de bestämmelser om provisoriska beslut om
minimibesättning som nu återfinns i 6 kap. 3 § tredje slyckel och 8 § andra
stycket sjösäkerhelslagen. I utredningsförslaget motsvaras bestämmelserna av 6
kap. 4 § andra stycket och 9 § andra stycket.

9 §

Den
myndighet som har meddelat elt beslul om minimibesättning får återkalla
beslutet

1.
om fartyget eller dess utrustning
har ändrats på elt sätt som kan anlas ha betydelse för minimibesättningens
sammansättning, eller

2.
om andra väsentliga
förutsättningar för beslutet har ändrats.

Paragrafen
innehäller bestämmelser om återkallelse av beslut om minimibesättning och motsvarar
med endast redaktionella ändringar 6 kap. 9 § sjösäkerhetslagen och 6 kap. 10 §
utredningsförslaget.

10 §

Ell
fartygs befälhavare fär besluta alt fartyget skall framföras trots atl
besättningen inle uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning under
förutsättning

att orsaken till att
kraven inle uppfylls är atl det inom besättningen har

inträffat ett plötsligt sjukdomsfall eller nägon annan oförutsedd händelse, yi

att
bristen inle kan avhjälpas före fartygets planerade avgång, och

alt den besättning som
finns pä fartyget är tillfredsställande sammansatt Prop. 1987/88:3 med
hänsyn lill fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt.

Beslutet
får inte innebära att fartyget framförs i någon annan fart än som anges i
beslutet om minimibesättning eller att detta beslul frångås såvitt avser
kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafister eller
radiotele-fonisler.

Beslutet
får inte avse längre tid än en vecka eller, om resan lill närmaste
destinationshamn tar längre lid i anspråk, den tid som behövs för resan dit.

I
ett beslut om minimibesättning får befälhavarens rätt all fatta beslul enligl
första stycket inskränkas ytterligare.

11 §

Innan
befälhavaren fattar ett beslul enligt 10 § skall han samråda med
skyddskommittén eller, om det inte finns någon sådan på fartyget, med
skyddsombudet.

Paragraferna
innehäller bestämmelser om s. k. befälhavarbeslut och motsvarar utan ändringar
i sak 6 kap. 6 § sjösäkerhetslagen och 6 kap. 7 § utredningsförslaget. I fråga
om de situationer för vilka möjligheten lill befälhavarbeslut är avsedd fär jag
hänvisa till prop. 1978/79:117 s. 53 och 92. Del är naturiigt atl befälhavaren
före beslutet överlägger även med maskinchefen och övrigt sjöbefäl, jfr prop.
1978/79:117 s. 56.

12 §

Fartygets
redare eller ägare skall anställa dem som ingär i minimibesättningen och
tillhör däcks-eller maskinpersonalen.

Om
det finns särskilda skäl till det, fär regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer medge alt sädan personal anställs av någon annan. Innan
elt medgivande lämnas, skall samräd ske med organisationer som företräder
redare och ombordanställda.

I
paragrafen anges vem som skall anställa den däcks- och maskinpersonal som
ingår i minimibesättningen. Paragrafen ersätter 9 kap. 1 § andra stycket
sjösäkerhetslagen. Den motsvarar 6 kap. 5 § andra stycket utredningsförslaget.

Bestämmelsen
har i fartygssäkerhelslagen ändrats i två hänseenden. Dels har en möjlighet
införts att låta fartygets ägare anställa personalen även om han inte själv är
redare. Belräffande skälen härtill fär jag hänvisa lill den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.4). Vidare har införts en möjlighet till dispens
frän regeln. Den möjligheten vill jag kommentera närmare.

Den
huvudregel som har slagits fast i paragrafen är av slor vikt för sjösäkerheten
och för de ombordanställdas anställningstrygghet och möjligheter till
medinflytande på arbetsplatsen. Det bör därför finnas vägande skäl för atl
dispens skall kunna medges. Detta har i lagtexten markerats genom uttrycket
"särskilda skäl".

En
första förutsättning för dispens bör vara alt sjösäkerheten inle för

sämras. Vidare mäste i dispensärendet klarläggas all den tilltänkte arbets

givaren kan erbjuda en anställningstrygghet som är likvärdig med den som ■

personalen skulle ha haft om dispens inte hade meddelats. Slutligen måste

naturligtvis den som ansöker om dispens kunna visa atl det föreligger etl

verkligt behov därav. 72

Om dessa grundförutsättningar är uppfyllda bör dispens
kunna meddelas Prop. 1987/88:3 främst i två lyper av situafioner. Den ena är
när en svensk redare vill anlita elt annat seriöst svenskt rederiföretag för
driften av fartyget. Som redareföreningen påpekat kan det förekomma fall då
ett sådant samarbete är motiverat av företagsekonomiska skäl. Den andra
typsituafionen som berörts under remissbehandlingen är när någon med ingen
eller endast begränsad redarerfarenhel blir redare för ett fartyg. Del har
exempelvis förekommit alt etl lill svenska varvsförelag närstående förelag
genom omständigheternas makt har blivit ägare fill fartyg. Vidare kan det
tänkas atl etl konkursbo är ägare och redare av elt fartyg. Under förutsättning
atl den tilltänkte arbetsgivaren är ett etablerat svenskt rederiförelag bör dispens
kunna meddelas.

Det ligger i sakens natur alt del inle i dag går alt
förutse huruvida dispens kan vara möjlig även i andra situationer än de
berörda. Jag vill dock understryka atl det krävs särskilda skäl för dispens.

I anledning av farhågor som under remissbehandlingen har
uttalats av de ombordanställdas organisationer vill jag anföra att jag inte
avsett alt öppna vägen för andra bemannings- eller managemenlbolag än sådana
som pä grund av alt de ansvarar för sjösäkerheten ombord och är arbetsgivare
för de ombordanställda är att anse som redare.

13 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva eller i särskilda fall besluta alt för fartyg, som inle enligt
5§ skall ha minimibesättning fastställd, skall gälla andra krav i fräga om den
bemanning som behövs från sjösäkerhetssynpunkt (hemanningsföreskrifter).

Bestämmelsen har avfattats i enlighet med vad tvä av
lagrådets ledamöter har föreslagit. Den motsvarar del bemyndigande angäende
bemanningsföreskrifter som ingår i 6 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhetslagen
och utredningsförslaget.

14 §

Ett fartyg för vilket bemanningsföreskrifter gäller får
framföras endasl om besättningen är sä sammansatt atl föreskrifterna är
uppfyllda.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 10§ sjösäkerhetslagen och 6
kap. 11 § utredningsförslaget.

15 § '

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela ytteriigare föreskrifter om fartygs bemanning.

Paragrafen har införts efter förslag av lagrådet. Den ger
möjlighet all meddela bl.a. sådana föreskrifter som nu återfinns i 6 kap. 1 §
andra och tredje styckena sjösäkerhetslagen.

16 §

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

ytterligare
föreskrifter om syn- och hörselkraven enligt 4 § första stycket 73

samt om
hälsoundersökning och läkarintyg avseende dessa krav.

I 6 kap. 3 § förordningen (1965:908) om säkerheten på
fartyg föreskrivs Prop. 1987/88:3 alt för kravet på tillräcklig syn- och
hörselförmäga hos besättningen skall gälla de föreskrifter som utfärdats med
stöd av förordningen (1979:38) om läkarintyg för sjöfolk. Vidare föreskrivs all
fordringarna pä syn- och hörselförmäga skall styrkas med läkarintyg.
Sjöfartsverket härmed slöd av 6§ förordningen om läkarintyg för sjöfolk i
sjöfartsverkets författningssamling 1981:56 preciserat kraven på syn- och
hörselförmåga.

Den förevarande paragrafen, som saknar direkl motsvarighet
i utredningsförslaget, ger erforderligt bemyndigande för utfärdande av
föreskrifter om syn- och hörselkraven samt om hälsoundersökning och
läkarintyg.

Lagrådet har, under hänvisning lill sill yttrande
beträffande 8 kap. 5 §, uttalat följande om förevarande paragraf, som i
lagrädsremissen betecknades 5 kap. 15 §:

Paragrafen iipptar ett bemyndigande för regeringen och
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a.
hälsoundersökning avseende syn- och hörselkrav för besättningsmedlemmar. Någon
bestämmelse som straffbelägger vägran att låta undersöka sig föresläs inle i
själva lagen, och det fär förutsättas alt bemyndigandet inte skall utnyttjas
för en sädan straffregel i en förordning. I själva verket torde avsikten vara
alt de tilltänkta föreskrifterna i första hand har arbetsgivaren som adressat.
Under sädana förhållanden fär bemyndigandet anses godtagbart frän
gmndlagssynpunkl.

Jag delar lagrådets uppfattning.

17 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva eller för särskilda fall besluta att minimibesättning skall
fastställas även för andra fartyg än sädana som avses i 5 §.

Paragrafen motsvarar det bemyndigande angäende minimibesättning
som ingår i 6 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhelslagen och utredningsförslaget.

18 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om anteckning av beslul enligt 10 § och om
underrättelser om sådana beslul.

Paragrafen har införts efter påpekande från lagrådet. Den
ger bemyndigande att utfärda sädana föreskrifter som återfinns i 6 kap. 7§
sjösäkerhetslagen och 6 kap. 8 § utredningsförslaget.

19 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om behörighet att föra fartyg eller atl ha befattning
på fartyg samt om avgifter till staten för utfärdande av behörighetsbevis och
för andra beslut som avser rätt att föra fartyg eller tjänstgöra pä fartyg.

Paragrafen motsvarar 11 kap: 4 § första slyckel andra
meningen och .,,

andra slyckel sjösäkerhelslagen samt delvis 6 kap. 12 §
utredningsförslaget.

20 § Prop. 1987/88:3

Bestämmelserna i 5—19 §§
gäller inte utländska fartyg.

Bestämmelserna
i 2 och 3 §§ gäller utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver
del.

Enligl
6 kap. 11 § sjösäkerhetslagen gäller de flesta bestämmelserna i
bemanningskapillet inte utländska fartyg. Endasl 1 § första stycket och 2 § har
ansetts böra gälla alla fartyg, även ulländska. Det första stycket av
förevarande paragraf innebär ingen förändring i sak.

2
och 3 §§ i mitt förslag motsvaras av bestämmelser i 9 kap. sjösäkerhetslagen.
De bör liksom tidigare gälla ulländska fartyg endasl i den män regeringen
föreskriver det.

6
kap. Arbetsmiljön

Sjösäkerhelslagens
3 kap. innehåller bestämmelser om ätgärder lill förebyggande av ohälsa och
olycksfall m. m., av vilka en del avser ämnen som i arbelsmiljölagen behandlas
i kapitlet om arbetsmiljöns beskaffenhei, nämligen 2 kap. I förevarande 6 kap.
fartygssäkerhelslagen har nu inarbetats regler som motsvarar arbetsmiljölagens
regler om arbetsmiljöns beskaffenhet. Till skillnad från utredningen anscrjag
alt bestämmelser motsvarande sjösäkerhetslagens 9 kap. och arbetsmiljölagens 3
kap. lämpligen bör las upp i ett särskilt kapitel, 7 kap.

6
kap. fartygssäkerhelslagen föreslås alltså bli parallellt till 2 kap. arbelsmiljölagen
och innehålla grundläggande regler om arbetsmiljön.

I
§

Vid
fartygsarbele skall arbetsmiljön vara tillfredsslällande med hänsyn till sjösäkerhetens
krav, arbetets natur samt den sociala och tekniska ulvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena
skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt
avseende. Det skall eftersträvas alt arbetet anordnas så, alt en arbetstagare
själv kan påverka sin arbetssituation.

Paragrafen,
som motsvarar 3 kap. 1 § sjösäkerhetslagen och samma paragraf i
utredningsförslaget, avviker något från motsvarande bestämmelse i
arbetsmiljölagen (2 kap. 1 §). Ombord på fartyg måste före allting annat
beaktas vad sjösäkerheten kräver. Hänsynen till sjösäkerhetens krav nämns
därför före övriga hänsyn.

Motsvarande
paragraf i sjösäkerhetslagen avser alla ombordvarande och inte bara
arbetstagare. I fartygssäkerhetslagen har kapitlet reserverats för bestämmelser
om arbetsmiljön vid fartygsarbete och de ombordanställdas miljö i övrigt.
Hänsynen till passagerarnas säkra miljö reglefas i 4 kap.

I
arbetsmiljölagen föreskrivs atl det skall eftersträvas alt arbetet anord

nas sä, alt arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation. Utredningen

har inle föreslagit atl någon motsvarighet lill denna regel tas med i farlygs

säkerhetslagen. Skälet till utredningens ståndpunkt är all det synts nägot

falla ur ramen att i en sädan speciallag som farlygssäkerhetslagen nämna

detta förhällande, åt vilket säkeriigen ändå mycken uppmärksamhet ägnas 75

när det gäller fartygs
byggande och fartygsarbetets planläggning. Under Prop. 1987/88:3
remissbehandlingen har Sjöfolksförbundet kritiserat utredningens förslag i denna
del.

För
egen del anscrjag atl ett stadgande om möjlighet för arbetstagare atl själva
påverka sin arbetssituation väl motiverar sin plats i farlygssäkerhetslagen.
Jag har därför som en sista mening i paragrafens andra stycke tagit upp en
motsvarighet till arbelsmiljölagens föreskrift härom.

2 §

Fartygsarbete
skall planläggas och anordnas sä, atl det kan utföras i sund och säker miljö.

Fartyget
skall vara så utformat och inrett atl del är lämpligt från arbetsmiljösynpunkt.

Paragrafen
har inte någon motsvarighet i sjösäkerhetslagen men motsvarar 2 kap. 2 och 3
§§ arbetsmiljölagen och 3 kap. 2 § utredningsförslaget.

3 §

De
arbetshygieniska förhållandena, bland annal sävitt avser luft, ljud, ljus och
vibrationer, skall vara tillfredsslällande.

Betryggande
skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom väder eller sjö eller genom fall,
ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhelslagen, 2 kap. 4§
arbetsmiljölagen och 3 kap. 3 § utredningsförslaget.

Utredningen
har föreslagit all som exempel pä arbetshygieniska förhållanden skall nämnas
"ljus, värme, ljud och vibrationer". Utredningen har också pekat på
alt luftförhållandena nämns särskilt i arbetsmiljölagen. Enligt förarbetena
till den lagen (prop. 1976/77:149 s. 233) skall till luftförhållandena räknas
l.ex. luftföroreningar genom farliga ämnen och olika klimatfaktorer säsom
värme, kyla, drag och luftfuktighet. Enligt utredningen kan inom sjöfarten
allt sädant bli aktuellt, kanske särskilt besvärande värme. Svenska
maskinbefälsförbundel har påpekat att även faktorn "luft" bör nämnas.
Själv anser jag att om en av faktorerna inom exemplet luftförhällanden dras
fram finns en risk för att de övriga kommer i skymundan och föreslår därför
atl samma exempel anges som i arbelsmiljölagen.

I
de nyss nämnda förarbetena lill arbetsmiljölagen anges ocksä strålning och
vibrationer som yllerligare exempel på arbetshygieniska frägor som bestämmelsen
omfattar. Utredningen har valt aft även särskill nämna "vibrationer"
som exempel. Jag godtar della. Såsom utredningen vill jag dock också
understryka att många andra förhållanden kan vara av arbels-hygienisk
belydelse. Bl. a. måste tillses alt otillfredsställande strålning från
exempelvis mikrovågsugnar och radaranläggningar inte förekommer.

Den
länga uppräkningen i 3 kap. 3 § andra stycket sjösäkerhetslagen av de särskilda
risker som skall förebyggas har ersatts av en kortare exemplifiering. Exemplen
är hämtade från sjösäkerhelslagen (väder eller sjö) och från arbetsmiljölagen.

4 §

Maskiner,
redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffa- 76

de och placerade och
användas på ett sådant sätt atl betryggande säkerhet Prop. 1987/88:3 ges
mot ohälsa och olycksfall.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 3 § första stycket sjösäkerhelslagen, 2 kap. 5 §
arbelsmiljölagen och 3 kap. 4 § utredningsförslaget.

5 § ' ■_ ■ . .

Ämnen
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall fär användas endasl under
förhållanden som ger betryggande säkerhet.

Paragrafen
saknar direkt motsvarighet i sjösäkerhelslagen, lät vara alt 3 kap. 3 § andra
stycket i den lagen lill en del avser hithörande förhällanden. Bestämmelsen har
sin motsvarighet i 2 kap. 6 § arbelsmiljölagen och 3 kap.

5 §
utredningsförslaget. .

Svenska
sjöfolksförbundel har i sitt remissyttrande föreslagit en ytterligare
inskränkning, nämligen alt ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall fär
användas endast om ofariiga ämnen ej finns att tillgå. Jag anser emellertid
inte alt del finns tillräcklig anledning alt frängä den i arbelsmiljölagen
använda formuleringen.

6 §

Kan
betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall vid fartygsarbele inte nås pä
annat sätt, skall personlig skyddsutmstning användas.

Paragrafen
motsvarar delvis 3 kap. 4§ sjösäkerhetslagen och 2 kap. 7§ arbetsmiljölagen.
Den övererisslämmer i huvudsak med 3 kap. 6§ utredningsförslaget.

En
bestämmelse om all utrustningen i princip skall tillhandahållas genom
arbetsgivarens försorg har tagits upp i 7 kap. 4 § tredje stycket.

7 §

Etl
fartyg skall erbjuda de ombordanställda en tillfredsställande boslads-och
fritidsmiljö. Där skall i behövlig omfattning finnas sovrum, dagrum,
måltidsrum, kök eller motsvarande utrymmen för matlagning, utrymmen för
personlig hygien, sjukrum och andra särskilt inrättade utrymmen för de
ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och trevnad. Alla dessa
utrymmen skall vara tillräckligt slora och inredda och utrustade på lämpligt
sätl.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 2§ sjösäkerhelslagen, 2 kap. 8§ arbelsmiljölagen (delvis) och
3 kap. 7 § utredningsförslaget.

Svenska
maskinbefälsförbundel har i sill remissyttrande anfört atl motionsutrymmen bör
vara krav i fartyg över en viss storlek. Som framgär av lagtexten skall del
ombord pä fartyget finnas en tillfredsställande fritidsmiljö. Hur denna bör
vara utformad kan knappast anges generellt. Enligt min mening skulle en
uttrycklig skyldighet alt inrätta motionsulrymmen föra för långt. Frågan lämpar
sig bättre för avlalsreglering.

Vägverket
har föreslagit atl regeln i 7 § inle skall gälla för vägverkets färjor.

Det
ligger i sakens nalur atl del ombord på fartyg som enbart gär korta turer i
fäijetrafik mellan inrikes hamnar, exempelvis vägverkels färjor, i

77

allmänhet inte erfordras särskilda utrymmen för bostads-
och fritidsända- Prop. 1987/88:3 mäl. Det behöver enligt min mening inle
särskilt utsägas i lagtexten.

8 §

För alt hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall
kunna lämnas ombord skall sådana åtgärder vara vidtagna som behövs med hänsyn
till antalet ombordanställda, fartygels beskaffenhet och den fart som det används
i.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 5§ sjösäkerhetslagen, 2 kap.
8§ arbetsmiljölagen (delvis) saml 3 kap. 8 § utredningsförslaget.

Sjösäkerhetslagen talar i detta sammanhang endast om de
ombordanställda och arbetsmiljölagen avser ju endast skydd för arbetstagare.
Utredningen har beträffande denna och följande paragraf förordat all "ombordvarande"
skall omfattas i slället för endasl "ombordanställda". För egen del
anser jag det riktigast alt i detta sammanhang endasl nämna ombordanställda. Av
paragrafen följer emellertid alt t. ex. passagerarfartyg även skall ha den
utrustning som behövs för att lämna hjälp ål skadade eller sjuka passagerare.

9 §

Den kost som tillhandahålls de ombordanställda skall vara
tillräcklig och av fullgod beskaffenhei.

Vallen för de ombordanställdas behov, såsom lill dryck,
personlig hygien, matlagning och diskning, skall finnas lätt tillgängligt
ombord i tillräcklig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet.

Bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för hantering av
livsmedel finns i livsmedelslagen (1971:511).

Paragrafen motsvarar 3 kap. 6§ sjösäkerhelslagen och 3
kap. 9§ utredningsförslaget.

I elt tredje stycke har tagits upp en erinran om att
livsmedelslagstiftningen gäller i fråga om livsmedel och utrymmen för
hantering av livsmedel. Dessa förhållanden harjag redogjort för i avsnitt
2.2.6.

Vägverket har föreslagit att regeln i 9 § inte skall gälla
för vägverkets färjor.

I enlighet med vad jag anfört vid 7 § om bostads- och
fritidsutrymmen ligger det i sakens nalur atl det ombord på vissa fartyg i
allmänhet inle erfordras kost eller vatten. Nägot särskilt stadgande härom
torde inte behövas.

10 §

Bestämmelser om arbetstiden ombord finns i
sjöarbelslidslagen (1970:105).

Bestämmelser om minimiålder för fartygsarbele finns i
sjömanslagen (1973:282).

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7§ sjösäkerhelslagen och 3
kap. 10 § utredningsförslaget med den skillnaden alt hänvisningar gjorts till
de lagar som är aktuella i sammanhanget.

Yllerligare bestämmelser om minderårigas fartygsarbete har
tagits upp i '°

bl.a. 7 kap.

// Prop. 1987/88:3

Bestämmelserna
i 3-9 §§ gäller inte utländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskriver
del.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 12 § sjösäkerhetslagen och 3 kap. 31 § utredningsförslaget.

7
kap. Allmänna skyldigheter ifråga om arbetsmiljön

Rubriken

Rubriken
anknyter till rubriken lill 3 kap. arbelsmiljölagen. Kapitlet innehåller
bestämmelser om de skyldigheter som måsle uppfyllas för alt arbetsmiljön skall
vara tillfredsslällande. Motsvarande bestämmelser återfinns huvudsakligen i 9
kap. sjösäkerhelslagen och i 3 kap. arbetsmiljölagen.

/ §

Redaren
och de ombordanställda skall samverka för att ästadkomma en

god arbetsmiljö.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 8§ sjösäkerhetslagen, 3 kap. 1§ arbetsmiljölagen och 3 kap.
11 § utredningsförslaget.

Det
förhällandet alt endast redaren nämns på arbetsgivarsidan framhäver
paragrafens karaklär av principförklaring. Andra förekommande arbetsgivare har
också sina skyldigheter, men del huvudsakliga ansvaret är redarens. På
arbetstagarsidan är endast de ombordanställda nämnda. Anledningen till detta
är alt man knappast kan ålägga tillfälliga arbetstagare ombord något ansvar för
fartygsmiljöns utveckling på lång sikl.

2
§

Redaren
och befälhavaren skall vidta alla åtgärder som behövs för atl förebygga alt
någon som utför fartygsarbete utsätts för ohälsa eller olycksfall. De skall
ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas sä, att en
tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Fartyget samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhällas väl.

Den
särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att en arbetstagare
utför arbete ensam skall beaktas.

Vad
som sågs i denna paragraf om redaren gäller även annan arbetsgivare ät den som
utför fartygsarbele.

Paragrafen
är att jämföra med 9 kap. 4§ första stycket sjösäkerhetslagen, 3 kap. 2 §
första och tredje styckena arbetsmiljölagen och 3 kap. 12 §
utredningsförslaget.

I
sjösäkerhetslagen är "redaren eller den som i redarens ställe brukar
fartyget, befälhavaren och den som eljest leder arbete ombord" angivna som
ansvariga för skyddet mot ohälsa och olycksfall. I arbetsmiljölagen har
ansvaret lagts på arbetsgivaren.

Fartygssäkerhetslagen har
utformats närmast efter mönster från arbets

miljölagen. Befälhavarens särskilda ställning gör att även han har ålagts etl

ansvar enligl förevarande paragraf. 79

Första
styckets båda sista meningar ansluter närmare till arbetsmiljöla- Prop.
1987/88:3 gens uttryckssätt än vad utredningen föreslagit.

Paragrafen avser, liksom de närmast följande, inte bara
ombordanställda utan också andra som utför fartygsarbete. Della framgår av
bestämmelsernas avfattning.

Med förebild i 3 kap. 2§ tredje stycket arbelsmiljölagen
har i andra stycket tagits upp en bestämmelse enligt vilken skall beaktas den
särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att en arbetstagare
utför arbete ensam.

I förarbetena fill bestämmelsen i arbetsmiljölagen (prop.
1976/77:149

s. 253) uttalade föredragande statsrådet följande: Del är
nödvändigt .

med en nyanserad bedömning när man ställer kraven pä
arbetsmiljön. De insatser som krävs för att förbättra arbetsmiljön fär inte
vara orimliga i förhållande till de resultat som kan uppnäs. Inte bara arbetets
natur utan även yttre förhållanden av olika slag kan inverka.

3 §

Befälhavaren skall särskill se till att ingen minderårig
anlitas till fartygsar

bele pä etl sätl som medför risk för olycksfall eller för överansträngning

eller annan skadlig inverkan pä den minderåriges hälsa eller utveckling. ,

Med minderårig avses i denna lag den som inle har fyllt 18
är.

Paragrafens första stycke motsvarar 9 kap. 4§ tredje
stycket första meningen sjösäkerhetslagen, 5 kap. 3 § första stycket
arbetsmiljölagen och

3 kap. 13 § utredningsförslaget. Bestämmelsen har
avfattats i huvudsaklig

överensstämmelse med arbelsmiljölagens innehåll.

Såsom ell andra stycke har lagils upp en med 5 kap. 1 §
arbetsmiljölagen likalydande definition att med minderårig avses i lagen den
som inte har fyllt 18 är.

Del bemyndigande att meddela föreskrifter som nu fmns i
sjösäkerhetslagen (nämnda lagrums tredje stycke andra meningen) har flyttats
till det särskilda kapitlet med bémyndiganden.

4 §

Redaren skall se lill att de som utför fartygsarbete fär
god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och att de upplyses
om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Redaren skall förvissa sig om
alt arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad de har att iaktta
för att undgå riskerna i arbetet. Redaren skall även i övrigt ta hänsyn till en
arbetstagares särskilda förutsättningar för arbetet.

Vad som sägs i första stycket om redaren gäller även annan
arbetsgivare åt den som utför fartygsarbele.

När fartygsarbele skall utföras med användande av
personlig skyddsutrustning, svarar redaren för att lämplig sådan utrustning
tillhandahälls, om inle nägon annan arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren är
anställd, har åtagit sig detta ansvar.

Motsvarighet till första och andra styckena finns i 9 kap.
4 § sjösäkerhetslagen, 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen öch 3 kap. 14 §
utredningsförslaget.

Paragrafen rör de viktiga frågorna om arbetsgivarens
skyldighet atl introducera och instruera arbetstagarna och atl förvissa sig om
alt de har

80

behövlig
utbildning. Endasl redaren och andra arbetsgivare har angetts Prop.
1987/88:3 som ansvariga i paragrafen. De kan sedan pä lämpligt sätt delegera
sitt ansvar. Vatje arbetsgivare svarar för sina anställda.

I
tredje stycket fastslås, efter mönster frän 2 kap. 7§ andra meningen
arbetsmiljölagen (jfr 3 kap. 14 § andra stycket utredningsförslaget) att
personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas genom redarens försorg, om
inte någon annan arbetsgivare har åtagit sig detta ansvar.

5 §

Redaren
och andra arbetsgivare som samtidigt driver verksamhel pä samma fartyg skall
samråda och gemensamt verka för all ästadkomma tillfredsställande
skyddsförhällanden på fartyget.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 5 § första stycket sjösäkerhetslagen, 3 kap. 6§
arbetsmiljölagen och 3 kap. 19 § utredningsförslaget. Paragrafen uttrycker
principen om samråd och samverkan mellan arbetsgivarna när de samtidigt driver
verksamhet på samma fartyg. Sjösäkerhelslagens ordalydelse har ändrats så att
ändamålet för de gemensamma ansträngningarna anges vara tillfredsställande
skyddsförhällanden. Därmed uppnås överensstämmelse med arbelsmiljölagens
uttryckssätt.

6 §

Redaren
är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på
elt fartyg som är gemensamt arbetsställe för flera arbetsgivares anställda.

Om
ett fartyg har tagits in pä eft varv i Sverige, vilar ansvaret i stället på den
arbetsgivare som svarar för varvsdriften. Om del finns särskilda skäl, fär den
myndighet som regeringen bestämmer medge atl ansvaret överlåts på redaren.

I
fråga om elt fartyg i svensk hamn vilar ansvaret för sädan samordning av
skyddsåtgärder som påkallas av all fartyget är under lastning eller lossning pä
den arbetsgivare som är ansvarig för detta arbete. Ansvaret kan överiålas till
redaren.

Den
som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att skyddsåtgärderna på
fartyget samordnas. Övriga arbetsgivare och de som arbetar på fartyget eller
annars för fartygets räkning skall följa de anvisningar som han lämnar i della
syfte.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 5§ andra-femte styckena sjösäkerhetslagen och 3 kap. 20 §
utredningsförslaget. En liknande bestämmelse finns i 3 kap. 7§
arbetsmiljölagen. Jämfört med de angivna bestämmelserna i sjösäkerhelslagen har
gjorts den ändringen i sista stycket atl allt fartygsarbele omfattas.

7 §

Befälhavaren
skall se till att kost och vatten i tillräcklig mängd och av fullgod
beskaffenhet medförs på fartyget. Han skall även ha uppsikt över bostads- och
hälsovärdsförhållandena ombord.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 13 § sjösäkerhetslagen och 3 kap. 16 § utredningsförslaget. Bestämmelserna
skall ses i samband med 6 kap. 7-9§§ med deras materiella innehåll. I den nu
aktuella paragrafen konstate- 6 Riksdagen 1987/88. I .saml. Nr 3

ras
alt det ytterst är befälhavaren som har ansvaret för aft de bestämmel-
Prop. 1987/88:3 serna följs, lät vara att under numera rådande förhållanden
befälhavarens möjligheter att sörja för provianlering och hälsovård ofta är
begränsade.

Vägverket
har föreslagit atl bestämmelsen inte skall gälla för vägverkets fartyg. Jag fär
i denna fråga hänvisa till vad jag anfört i anslutning till 6 kap. 7och9§§.

8 §

De
som utför fartygsarbele skall medverka till alt åstadkomma en tillfredsställande
arbetsmiljö. De skall följa givna föreskrifter samt använda de
skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för atl
förebygga ohälsa och olycksfall.

Bestämmelserna,
som i det remitterade förslaget togs upp som första stycke i 9§, skall jämföras
med 9 kap. 4§ andrastycket sjösäkerhetslagen, 3 kap. 4§ första stycket
arbetsmiljölagen och 3 kap. 17 § första stycket utredningsförslaget.

I
denna paragraf, liksom i den följande, avhandlas arbetslagarnas åligganden när
det gäller alt åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Utredningen har
föreslagit all den inledande meningen, söm hämtats från arbetsmiljölagens
motsvarande lagrum, skall utelämnas. Jag finner dock inte anledning alt i detta
hänseende avvika frän arbelsmiljölagens reglering.

Andra
meningen har utformats i nära anslutning lill andra meningen i del nämnda
lagrummet i arbetsmiljölagen. Enligl motiven (prop. 1976/77:149 s. 259)
innefaftas i den bestämmelsen aft arbetstagare är skyldiga all använda
föreskriven skyddsutrustning och atl värda utrustningen. Utredningen har
föreslagit en utföriigare skrivning men jag anser att man inle heller här bör
gå ifrån den ordalydelse som används i arbelsmiljölagen.

9 §

Om
en arbetstagare finner att ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig
fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta en ansvarig arbetsledare
eller ett skyddsombud.. Arbetslagaren är fri frän ersättningsskyldighet för
skada till följd av att han underlåter att utföra arbete i avvaktan pä besked
om det skall fortsättas.

Paragrafen
saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen. Den skall jämföras med 3 kap. 4 §
andra stycket arbetsmiljölagen och 3 kap. 17 § andra stycket
utredningsförslaget. Bestämmelsen hänger nära samman med rätten för skyddsombud
atl i vissa fall avbryta arbete (se 9 kap. 7§). I förevarande lag bör man dock
hellre tala om ansvarig arbetsledare - till vilka också befälhavaren räknas -
än om företrädare för arbetsgivaren.

10 §

Vad
som sägs i detta kapitel skall iakttas i tillämpliga delar även när en
arbetsgivare utför arbete själv. Delsamma gäller när någon ensam eller när två
eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet ulan atl ha
nägon arbetstagare anställd.

82

Paragrafen motsvarar 9
kap. 5§ sjätte stycket sjösäkerhelslagen, 3 kap. Prop. 1987/88:3 5 § första
stycket arbetsmiljölagen och 3 kap. 18 § utredningsförslaget.

11 § ■

Den
som för användning pä fartyg tillverkar, importerar, överlåter eller uppläter
en maskin, ett redskap, en skyddsutrustning eller någon, annan teknisk
anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mol
ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för alt tas i bruk eller ställs . ut
lill försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens
montering, användning och skötsel skall följa med vid avlämnandet. Anordningen
skall vara tydligt märkt med de uppgifter som är av belydelse för atl förebygga
ohälsa och olycksfall.

Paragrafen
motsvaras i sjösäkerhetslagen av en hänvisning i 9 kap. 6 § lill
arbelsmiljölagen. Den bestämmelse där som närmast är aktuell är 3 kap. 8 §. I
utredningsförslaget motsvaras paragrafen av 3 kap. 21 §.

Förslaget
till ändring il kap. 3§ arbetsmiljölagen innebär att den lagen inle blir
tillämplig pä nägon form av fartygsarbete. För att täcka den lucka som annars
skulle uppstä har en motsvarighet till 3 kap. 8§ arbetsmiljölagen tagits med
även i fartygssäkerhetslagen med tillägget att tillverkningen e. d. skall avse
användning pä fartyg. Det är för all nämna elt exempel länkbart alt
tillverkningen avser en anordning som inte är avsedd alt komma till marin
användning men att någon annan senare upplåter ell exemplar av, anordningen för
användning på ett visst fartyg. Tillverkarens ansvar skall dä bedömas enligt
arbetsmiljölagen, medan upplätarens ansvar bedöms enligl
farlygssäkerhetslagen.

Bestämmelserna
i paragrafen befriar inte redaren eller andra som är ansvariga enligl någon
annan bestämmelse från därigenom ålagt ansvar.

12 §

Den
som för användning pä fartyg tillverkar, importerar eller överlåter etl ämne
som vid sädan användning kan föranleda ohälsa eller olycksfall skall vidta de
åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnets användning innebär
risk från skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tas i bruk skall de
anvisningar följa med som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl
eller liknande, som det förvaras i, skall vara tydligt märkt med de uppgifter
som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Paragrafen,
som motsvarar 3 kap. 22 § utredningsförslaget, har inte någon motsvarighet i
sjösäkerhetslagen. Förebild är 3 kap. 9§ arbetsmiljölagen. De skäl som anförts
vid 11 § gäller på motsvarande sätl för denna paragraf.

13 §

Den
som installerar en anordning som avses i 11 § på ett,fartyg skall se till att
behövliga skyddsanordningar sätts upp och atl i övrigt behövliga skyddsåtgärder
blir vidtagna.

Paragrafen
motsvaras i utredningsförslaget av 3 kap. 23 § men i sjösäker

helslagen endasl av hänvisningen i 9 kap. 6 § till arbetsmiljölagen. I arbets- g3

miljölagen finns
motsvarande bestämmelse i 3 kap. 10§. De skäl som Prop. 1987/88:3 anförts
vid 11 § gäller på motsvarande sätt för den nu aktuella paragrafen.

14 §

Bestämmelserna i delta
kapitel gäller utom i fråga om 9§ inle utländska

fartyg i vidare män än
regeringen föreskriver det.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 20 § sjösäkerhetslagen och 3 kap. 31 § utredningsförslaget.

I
det till lagrådet remitterade förslaget föreskrevs i förevarande paragraf
belräffande samtliga tidigare paragrafer i kapitlet att de inte skulle gälla
utländska fartyg i vidare mån än regeringen föreskrev det. Lagrådet har påpekat
att det bland kapitlets bestämmelser finns en av civilrältslig natur — nämligen
regeln i 9 § om arbetstagares frihet från ersättningsskyldighet vid
underlåtenhet atl ulföra farligt arbete. Eftersom regeringsformen inte medger
att tillämpligheten av en sådan bestämmelse görs beroende av regeringens
förordnande, har lagrådet ifrågasatt om inte bestämmelserna i 9 § direkl i lag
kan förklaras gälla också utländska fartyg.

Jag
delar lagrådets uppfattning. Paragrafen har avfattats i enlighet med av
lagrådet föreslagen lydelse. Frågan i vad mån lagen över huvud taget är
tillämplig på ulländska fartyg framgår av 1 kap. 1 §.

8
kap. Bémyndiganden att meddela föreskrifter om arbetsmiljön

Arbetsmiljölagen
är en ramlag, vars närmare innehåll bestäms av verksläl-lighetsföreskrifter
till lagen. Arbetsmiljölagens tredje kapitel innehåller i 12—18§§ en serie
bémyndiganden för regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrifter i särskilda hänseenden.
Bemyndigandenas främsta ändamål har i förarbetena lill arbetsmiljölagen
angivits vara att skapa en ordning som ger tillfälle till förhandsbedömning i
varje läge då åtgärder i en viss etapp av planeringsprocessen kan bli styrande
för möjligheterna att forma arbetsmiljön i ell senare skede. Sjösäkerhetslagen
saknar, med obetydliga undanlag, motsvarigheter till dessa bémyndiganden.
Sädana bestämmelser är dock påkallade ocksä i fråga om sjöfarten. De har här
placerats i ett eget kapitel efter de båda kapitlen med materiella regler om arbetsmiljön.

För
en utförlig redogörelse för motiven till bestämmelserna får jag hänvisa fill
prop. 1976/77:149 s. 272-300.

I
det till lagrådet remitterade förslaget innehöll 8 kap. 9§ en bestämmelse
enligt vilken tillämpningen av övriga bestämmelser i kapitlet pä utländska
fartyg gjordes beroende av regeringens förordnande. Efter påpekande från
lagrådet har denna bestämmelse i propositionen utgått som överflödig.

/
§

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

ytterligare
föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhei och om allmänna

skyldigheter
i fräga om arbetsmiljön. 84

I förordningen (1965:908)
om säkerheten pä fartyg och i föreskrifter Prop. 1987/88:3 utfärdade av
sjöfartsverket finns detaljerade regler bl. a. om arbetsmiljöns beskaffenhei.
Dessa föreskrifter torde ha utfärdats med slöd av 11 kap. 4 §
sjösäkerhetslagen. Förevarande paragraf ger erforderligt bemyndigande att även
i fortsättningen meddela sådana föreskrifter.

2
§

Om
det i fräga om fartygsarbete behövs frän skyddssynpunkt, får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva

1. atl
en arbetsprocess eller en arbetsmetod får användas endasl efter

tillstånd,

2.
alt en anordning som avses i 7
kap. 11 § endast efter godkännande fär användas eller avlämnas för att tas i
bruk, varvid särskilda villkor får uppställas som förutsättning för
godkännandet,

3.
att ett ämne som avses i 7 kap.
12 § får användas endast efter godkännande eller under iakttagande av
särskilda villkor.

Elt
tillstånd eller ett godkännande kan förenas med villkor för användningen.

I
anslutning lill etl godkännande som avses i första stycket 2 fär faststäl- ■
las krav på alt monterings- och bruksanvisning skall följa med när en anordning
avlämnas för alt tas i bruk.

Även
utan samband med en föreskrift enligt första stycket fär i den ordning som
anges där föreskrivas om kontroll, provning och fortlöpande lillsyn vid
användning av en anordning som avses där saml om undersökning av de
arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 12 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 24 § utredningsförslaget.

Bestämmelserna
i första stycket 1 och andra stycket gör det möjligl att med avseende på visst
slag av riskfylld verksamhet föreskriva tillståndstväng innan en arbetsprocess
eller en arbetsmetod las i bruk och all i lillständsbeslutet ange de villkor
som skall gälla. Med arbetsprocess avses en del av ett produktionsförlopp som
utförs med hjälp av ell system av tekniska anordningar. Begreppet arbetsmetod
täcker samspelet mellan flera olika komponenter eller aktiviteter pä
arbetsplatsen. Härvid kan även innefattas vissa arbetsorganisatoriska frågor.

Nägon
motsvarighet till arbetsmiljölagens regel om möjlighet till till-ständstvång
för anläggningar har inte tagils upp i fartygssäkerhetslagen. I
arbetsmiljölagen innefattar detta uttryck arbetslokal med inredning och
utrustning liksom samtliga komponenter i en verksamhet som bedrivs i det fria
och detta kan inle ulan vidare tillämpas på fartygsförhällanden.

Enligl
första stycket 2 kan föreskrifter meddelas om obligatorisk förprövning av
tekniska anordningar av olika slag. Som förutsättning för godkännande kan
fastställas villkor. Härmed avses villkor som skall prövas vid officiell
kontroll. Ett godkännande kan enligt andra stycket förses med villkor för
användningen.

En
föreskrift enligt första stycket 2 kan innebära förbud mol såväl överlätelse
och upplåtelse som användning av en leknisk anordning som inte är godkänd. Med
användning avses varje slag av hantering i fartygsarbele, således även
transport och förvaring. I vad föreskriften riktas mot överlåtelse och
upplåtelse inbegrips varje överlåtelse och upplåtelse av en

85

leknisk anordning som kan
användas yrkesmässigt. En föreskrift kan avse Prop. 1987/88:3 enbart
överlätare eller enbart brukare eller endast en viss grupp, t.ex. arbetsgivare,
av dessa kategorier. Del är viktigt att det tydligt framgär av föreskriften mot
vilka grupper den riktar sig.

En
föreskrift om krav på godkännande enligl första stycket 2 kan utformas
anfingen som etl typgodkännandekrav eller som ett krav på godkännande vid
individuell kontroll innan anordningen avlämnas eller las i bmk. En särskild
föreskrift om typgodkännande torde ofta fä kompletteras med en föreskrift om
märkning som visar att anordningen har litförts i enlighet med uppställda krav.
En föreskrift om märkning kan meddelas med slöd av 3§.

En
föreskrift om obligatoriskt typgodkännande bör ange grundläggande krav på
egenskaper eller funktion som är av betydelse frän skyddssynpunkt. Mera
detaljerade regler om dimensioner eller andra egenskaper som kan fordras i
fräga om en viss anordning för all den skall uppfylla dessa krav bör undvikas i
en föreskrift om typgodkännande. Föreskriften kan annars fä en hämmande effekt
pä den tekniska ulvecklingen, hindra förbättringar och begränsa en önskvärd
konkurrens. Däremot bör lill en lypgodkännandeföreskrift kunna knytas
provningsbeslämmelser som ställer detaljerade krav.

Elt
typgodkännande bör inte utan översyn fä kvarstå under alllför lång tid.

Villkor
som enligt första stycket 2 anges som förutsättning för godkännande kan avse
bl. a. tillverkningskontroll, tillverkningsmetod, materialbeskaffenhet eller
kunnighet hos tillverkaren. Prövningen av om sådana villkor är uppfyllda får
ske i samband med atl godkännande söks. Påföljd för underiåtenhet att uppfylla
villkoren kan sålunda bli atl godkännande vägras.

Tillverkningskontroll
o. d. bör kunna föreskrivas i anslutning lill krav på godkännande vare sig del
gäller typgodkännande eller individuell konlroll.

Fastställande
av krav på monterings- eller bruksanvisning enligt tredje stycket förutsätts
ske först i samband med godkännande.

Villkor
för användningen kan avse 1. ex, maximilast vid användning av godkänd kran
eller högsta tryck vid användning av godkänt tryckkärl. Villkor bör också kunna
gälla instmktionskrav, kompetenskrav e.d. Användning i strid mot fastställda
villkor kan i sådana fall sälla förutsättningarna för ell godkännande ur spel.
Detta kan för alt nämna ytterligare några exempel också vara fallet om en
roterande slipskiva körs med för högt varvtal, om underhällsarbete utförs pä
maskiner som inle har säkrats mol start på betryggande sätt, om svetsning
utförs med godkänd utrustning men i strid mot fastställda villkor etc. Även i
sådana avseenden kan alltså villkor för användningen behöva fastställas.

I
första stycket 3 ges bemyndigande alt föreskriva krav pä godkännande som
förutsättning för atl ett ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall,
skall fä användas.

Som
jag tidigare har redogjort för har asbesikommissionen föreslagit att

det under arbetet med en ny lag om säkerheten på fartyg övervägs alt

införa en straffsanktion för brott mot de av sjöfartsverket utarbetade 86

föreskriflema
rörande asbest. Den nu föreslagna bestämmelsen ger be- Prop. 1987/88:3

myndigande alt utfärda regler om hantering av asbest vid bl.a. lastning.

Dessa regler bör, som jag senare skall återkomma till, bli slraffsanktionera

de. '

I
fråga om farliga ämnen gäller enligl första stycket 3 att villkor för
användningen kan föreskrivas separat. Enligl andra slyckel kan villkor för
användningen anges även vid godkännandeprövningen. Villkor för användningen av
farliga ämnen kan avse specificerade krav på ventilation, hygieniska
anordningar, personlig skyddsutrustning, medverkan av en person med särskild
sakkunskap, visst arbetsförfarande m. m.

Föreskrifter
enligl 2 § första stycket 1 kan utformas som krav på konlroll innan bl.a. en
arbetsprocess eller en arbetsmetod vari används vissa kemiska produkter tas i
bruk. Med stöd av första stycket 3 kan å andra sidan med godkännande av en viss
kemisk produkt förknippas villkor om en viss arbetsprocess eller arbetsmetod.
Vilken typ av förfarande som bör väljas är avhängigt av om tyngdpunkten ligger
i prövningen av arbetsprocessen eller arbetsmetoden eller i prövningen av den
kemiska produkten. Det kan också bero pä hur prövningen bör ulföras.

Enligt
paragrafens andra stycke kan som nämnts ett tillstånd eller elt godkännande
förenas med villkor. Tredje stycket ger möjlighet att i anslutning till etl
godkännande fastställa krav pä att en monterings- eller bruksanvisning skall
medfölja en anordning när den avlämnas för alt tas i bruk. Enligt
paragrafensflrJe stycke kan bl.a. föreskrivas atl tekniska anordningar av
visst slag vid användningen skall kontrolleras, provas eller fortlöpande
tillses.

3
§

Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva

1.
atl en anordning som avses i 7
kap. 11 § skall ha en skylt eller annan märkning, som upptar tillverkarens namn
eller någon annan uppgift om anordningen,

2.
atl etl ämne som avses i 7 kap.
12 § eller en förpackning, etl käri eller liknande, som ämnet förvaras i, skall
vara märkt vid användningen,

3.
atl en förteckning skall föras
över dessa anordningar eller ämnen.

I
samma ordning fär meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag
av anordning som avses i 7 kap. 11 §.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 13 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 25 § utredningsförslaget.

Första
stycket I avser ett bemyndigande alt meddela märkningsföreskrifter beträffande
tekniska anordningar. Avsikten är att sädana föreskrif ler skall kunna meddelas
såväl med som ulan samband med föreskrifter som innehåller godkännandekrav
enligt 2 § första stycket 2. Märkningsföreskrifter kan avse märkningsplikt vid
både avlämnande och brukande.

I
punkt 2 ges bemyndigande atl meddela föreskrifter i fräga om märkning av etl
farligt ämne. En sädan föreskrift kan avse endast brukare.

Första
slyckel 3 avser bemyndigande all meddela föreskrifter om förande av
förteckning över vissa slag av tekniska anordningar eller fariiga ämnen.

Enligl
paragrafens andra stycke skall föreskrifter kunna meddelas även i 87

fråga
om installation av tekniska anordningar.

4§ Prop. 1987/88:3

Är
del av särskild belydelse från skyddssynpunkt, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud att i fartygsarbele
använda en arbetsprocess, en arbetsmetod, en anordning som avses i 7 kap. 11 §
eller etl ämne som avses i 7 kap. 12 §.

Paragrafen,
som motsvarar 3 kap. 14 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 26 § utredningsförslaget,
innehåller bemyndigande alt förbjuda användning av visst slag av arbetsprocess,
arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne.

Sjöfartsverket
har ifrågasatt huruvida bestämmelsen läcker t. ex. last-hantering eller arbeten
i anslutning till lastning. Enligt min uppfattning täcker den allt slag av
fartygsarbele, således även lasthanlering.

5
§

Om
elt visst slag av fartygsarbele innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om
skyldighet att föranstalta om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller
skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift får ocksä meddelas om förbud att till
arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett någon sjuklighet
eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för en sådan risk.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 15 § arbelsmiljölagen och 3 kap. 27 § utredningsförslaget.
Som exempel på fall där föreskrifter med stöd av paragrafen kan behövas kan
nämnas kemikalietankfartyg och bilfärjornas bildäck med därmed förbundna
hälsorisker.

I
det till lagrådet remitterade förslaget hade paragrafens första mening följande
lydelse: "Om elt visst slag av fartygsarbete innebär risk för ohälsa eller
olycksfall, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsättas
i arbetet."

Lagrådet
har i anslutning fill paragrafen uttalat följande:

Enligt
remissförslaget bemyndigas regeringen och myndighet som regeringen bestämmer
att föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller skall
sysselsättas i fartygsarbete som innebär risk för ohälsa eller olycksfall.
Bemyndigandet gäller i och för sig ell ämne som är delegerings-bart enligl 8
kap. 7 § RF. Av 2 kap. RF följer emellertid att föreskrifter som begränsar
vissa rättigheter likväl fär meddelas endasl genom lag. En av dessa rättigheter
är det i 2 kap. 6§ uppställda skyddet för enskilda genlemot del allmänna mot
påtvingat kroppsligt ingrepp.

Med
kroppsligt ingrepp enligt nämnda grundlagsbud torde avses även
läkarundersökning (se l.ex. prop. 1975/76:209 s. 147). Det är däremot tveksamt,
om sådan läkarundersökning som åsyftas i förevarande 5 § skall anses vara
påtvingad.

överträdelse
av en föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 5 §

är belagd med bötesstraff i 12 kap. 3 § 8. Innebörden härav har inle belysts

i remissprolokollet. Lydelsen av 8 kap. 5 § första meningen kan ge intryck

av atl straffsanktionen riktar sig mot en arbetstagare som inte efterkommer

en föreskrift om läkarundersökning. Förarbetena till 3 kap. 15 § arbels

miljölagen (jfr straffbestämmelsen i 8 kap. 2 § andra stycket 2 samma lag), I

vilken paragraf har stått modell för 8 kap. 5 § förslaget till
fartygssäkerhets-

lag, ger emellertid vid
handen att föreskrifterna om läkarundersökning — Prop. 1987/88:3 och därmed
också anknytande slraffsankfion — avses rikta sig enbart mol arbetsgivaren och
således ålägger denne all se till att angivna läkarundersökningar av
arbetstagarna kommer till stånd (prop. 1976/77:149 s. 297).

Nägon
straffsanktionerad skyldighet för arbetstagarna alt genomgå lä

karundersökning kan alltså med denna tolkning inle föreskrivas med slöd

av 8 kap. 5§. Inte heller nägot annat offentligrättsligt maktmedel torde

kunna riktas mot den som inte följer arbetsgivarens anmaning atl undersö

ka sig. Är läkarundersökning elt villkor för nyanställning, kan knappast bli

tal om tvång mot den som hellre avstår från anställningen än underkastar

sig stipulerad undersökning. Riktas begäran om undersökning mot den

som redan är anställd, kan konsekvensen av en vägran i allmänhet endasl

bli alt han inte kan tilldelas viss ny arbetsuppgift respektive alt han ompla

ceras till annan uppgift. Det kan synas något långsökt atl med hänsyn fill

sådana verkningar beteckna föreskrifterna om läkarundersökning som be

stämmelser om "påtvingat" kroppsligt ingrepp. Så har lagstiftaren
tydli

gen inte heller sett saken vid tillkomsten av motsvarande reglering i arbels

miljölagen. Lagrådet anser sig därför från konstitutionell synpunkt kunna

godta den föreslagna delegalionsregeln. Till förtydligande av lagtextens

innebörd i del hänseende som diskuterats ovan föresläs emellertid att 5 §

första meningen formuleras enligl följande: "Om etl visst föreskri

va om skyldighet att föranstalta om läkamndersökning - i arbetet."

Jag
delar lagrådets uppfattning. Paragrafen har avfattats i enlighet med vad
lagrådet har föreslagit.

6 §

Om
ett visst slag av fartygsarbete medför särskild risk för vissa grupper av
arbetstagare, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
föreskriva förbud mot alt arbetet utförs av arbetstagare som tillhör en sädan
grupp eller föreskriva alt särskilda villkor skall gälla när arbetet utförs av
sådana arbetstagare.

Om
etl visst slag av fartygsarbele medför påtaglig risk för minderåriga arbetstagare,
såsom olycksfall, överansträngning eller nägon annan skadlig inverkan på deras
hälsa eller utveckling, får i samma ordning föreskrivas förbud mol eller
villkor för att minderåriga anlitas lill elt sådant arbete.

Paragrafens
första stycke motsvarar 3 kap. 16 § arbetsmiljölagen och 3 kap. 28 § första
stycket utredningsförslaget. Det är här fråga om arbetstagare tillhörande viss
riskgrupp, t.ex. allergiker, äldre arbetstagare eller kvinnor som väntar barn.

Paragrafens
andra stycke är avsett att skydda minderåriga arbetstagare. Den har
motsvarighet i 9 kap. 4§ tredje stycket sjösäkerhelslagen, 5 kap. 3§ andra
slyckel arbetsmiljölagen och 3 kap. 28 § andra stycket utredningsförslaget.

Paragrafen
läcker enligt min uppfattning, liksom 4§, allt slags fartygsarbele, således
även t. ex. lasthantering.

7 S

Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva

atl redare, andra arbetsgivare eller andra som avses i 7 kap. 10 § skall göra

anmälan eller lämna uppgifter till myndighet eller förvara handlingar som

har betydelse frän skyddssynpunkt. 89

Denna
paragraf svarar mot 3 kap. 17 § andra slyckel arbelsmiljölagen Prop.
1987/88:3 och har viss motsvarighet i 3 kap. 29 § utredningsförslaget.

8 §

Regeringen fär föreskriva skyldighet för läkare att göra
anmälan till myndighet om sjukdom som han får kännedom om i sin verksamhet och
som kan ha samband med fartygsarbete.

Sjösäkerhetslagen innehäller i 1 kap. 10 § etl stadgande
om alt en läkare, . som i sin verksamhel fär kännedom om sjukdom som kan ha
samband med fartygsarbele, skall anmäla della lill myndighet som regeringen
bestämmer. En liknande bestämmelse finns i 3 kap. 18 § arbelsmiljölagen. Utredningen
har föreslagit en motsvarighet i 3 kap. 30 § i dess förslag.

En rapporlskyldighet av det slag det här är fråga om kan
uppenbarligen vara av värde, exempelvis i fräga om fartyg som transporterar
kemikalier. Skyldigheten bör dock. vara beroende av all en särskild föreskrift
därom har utfärdats av regeringen, jfr 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

9 kap. Skyddsverksamhet

Sjösäkerhelslagens bestämmelser om skyddsverksamhet
förekommer dels i 3 kap. och dels i 9 kap. Efter mönster av arbelsmiljölagen,
där bestämmelserna om skyddsverksamhet är samlade i 6 kap., har bestämmelserna
i fartygssäkerhelslagen förts samman i förevarande kapitel. Delta motsvaras i
utredningens förslag av 7 kap.

Med anledning av vad lagrådet yttrat har i propositionen
förts in en ny paragraf i förevarande kapitel, betecknad 20 §.

1 §

Redaren och de ombordanställda skall bedriva en
skyddsverksamhet som

är organiserad pä lämpligt sätt.

Om någon annan än redaren är arbetsgivare för
ombordanställda, skall även den arbetsgivaren della i skyddsverksamheten, om
det lämpligen kan ske.

Paragrafen motsvaras närmast av 3 kap. 8 §
sjösäkerhelslagen och 6 kap. . 1 § arbelsmiljölagen. Den överensstämmer i sak
med 7 kap. 1 § utredningsförslaget.

Pä arbetsgivarsidan finns när det gäller fartygsarbele
alllid en redare. Ibland finns därutöver t. ex. en entreprenör för inlendenlurverksamheten.
Dennes anställda är, liksom redarens, att anse som ombordanställda och skall ha
rätt atl della i skyddsverksamheten. Har en del av de ombordanställda en annan
arbetsgivare än redaren, fär det bero på omständigheterna om denne arbetsgivare
skall delta i skyddsverksamheten eller inle. Enligl andra stycket skall en
sädan arbetsgivare delta i skyddsverksamheten om del lämpligen kan ske.

Fartygsarbete kan också utföras av tillfälligt medföljande
arbetstagare

med en arbetsgivare som befinner sig långt borta och vars intresse för

fartyget är högst tillfälligt. Sädana tillfälligt medföljande arbetstagare och 90

deras arbetsgivare bör
inte kopplas in i skyddsverksamheten. Det skulle Prop. 1987/88:3 bara leda
fill omgång och oklarhet. Della hindrar inle att de ändå i allmänhet kan ha
fördel av en väl organiserad skyddsverksamhet.

Det
bör understrykas att, om etl fartyg är gemensamt arbetsställe och därvid
förekommer arbete som inle är att hänföra till fartygsarbete, de som utför
detta senare arbete inle avses med förevarande paragraf och inte heller deras
arbetsgivare. För sådana arbetsgivare kan emellertid skyldighet all samräda
och samverka föreligga enligl 7 kap. 5 och 6§§ (jfr prop. 1977/78:55 s. 77).

2
§

Pä
etl fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses ett eller
flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på andra fartyg, om det behövs.
Ersättare bör utses för varje skyddsombud.

Skyddsombud
utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltar inle befälhavaren,
maskinchefen eller sädan ledamot av skyddskommitté som har utsetts av en
arbetsgivare.

Sjöfartsverket
kan, om förhållandena kräver det, medge att etl eller flera skyddsombud utses
gemensamt för flera fartyg som har samma redare. Ell sådant skyddsombud utses
enligl samma grunder som etl annal skyddsombud eller av företrädare för de
ombordanställda på fartygen.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 9§ första-tredje styckena sjösäkerhetslagen och 7 kap. 2§
utredningsförslaget. Den bör jämföras med 6 kap. 2§ arbetsmiljölagen.
Innehållet skiljer sig dock i ätskilliga avseenden från arbelsmiljölagen,
vilkel beror på sjöfartens förhållanden (jfr prop. 1977/78:55 s. 44ff).

Till
skillnad från vad som gäller enligl sjösäkerhetslagen fär skyddsombud utses
för flera fartyg som har samma redare, även om de inte tillhör redaren. I
sammanhanget kan erinras om alt det i vissa fall kan vara lämpligt alt
gemensamt ombud kompletterar ett eller flera skyddsombud som finns utsedda på
de enskilda fartygen (a. prop. s. 46).

Under
remissbehandlingen har Sjöfolksförbundel framhällit att arbetsle

dande uppgifter svårligen kan förenas med skyddsombudets grundläggan

de uppgifter, nämligen att företräda övriga arbetstagare ombord i skydds

frågor, verka för tillfredsställande skyddsförhällanden inom sitt skyddsom

råde samt vaka över sundhet och säkerhet i arbetet. Med anledning härav

har förbundet hemställt om en begränsning av den grupp ombordanställda

som kan utses till skyddsombud pä så sätt att arbetsledare inte skall kunna

utses till skyddsombud. >

Sjöfolksförbundet
anförde samma synpunkter i samband med all den nu ifrågavarande regeln infördes
i sjösäkerhelslagen. Med anledning härav uttalade min företrädare:
"Svenska sjöfolksförbundets synpunkter skulle i och för sig kunna anläggas
inte bara pä förhållandena ombord ulan belräffande arbetslivet i dess helhet.
I arbelarskyddslagen har personer med arbetsledande funktioner inte undantagits
som skyddsombud. Även om förbundets åsikt är förståelig, för del enligt min
mening för långt all undanta arbetsledare från möjligheten att vara
skyddsombud. Med tanke pä alt del inle alllid är lätt alt finna lämpliga
skyddsombud skulle del vara olyckligt om en besättningsmedlem, som har de
ombordanställdas förtro-

91

ende och som är väl lämpad
alt fungera som skyddsombud, inle skulle Prop. 1987/88:3

kunna
väljas därför att han har vissa arbetsledande funktioner. Enligt min

mening
framslår det däremot som naturiigt att visst högre befäl inte bör

komma i fråga som
skyddsombud. I den mån det förekommer måsle det

betecknas som olämpligt.
Detta framgär fö. indirekt av utredningens

förslag, som jag biträder,
om alt befälhavare, maskinchef eller sådan

ledamot i skyddskommitté
som har utsetts av arbetsgivare inte får delta i

val av skyddsombud."
(Prop. 1977/78:55 s.45.)

Nägra
olägenheter med nuvarande ordning har inle framkommit. Jag ser därför inte f.
n. någon anledning att föreslå någon ändring av vad som nu gäller.

3 §
■

Om
fler än ett skyddsombud har utsetts pä etl fartyg eller gemensamt för flera
fartyg, skall etl av ombuden utses all vara huvudskyddsombud med uppgift atl
samordna skyddsombudens verksamhet.

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 9§ Qärde stycket sjösäkerhetslagen och 7 kap. 3 §
utredningsförslaget. Den skall ocksä jämföras med 6 kap. 3 § .
arbetsmiljölagen.

4 §

Skyddsombudet
företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och skall verka för
tillfredsställande skyddsförhållanden. Ombudet skall inom sitt skyddsområde vaka
över skyddet mot ohälsa och olycksfall. Ombudet skall i detta syfte della vid
planering som avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser
eller arbetsmetoder ombord eller användning där av ämnen som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall samt vid planering av andra ätgärder av betydelse för
säkerheten i arbetet. Ombudet skall vidare övervaka atl fartyget är
vederbörligen bemannat.

Skyddsombudet
skall försöka vinna arbetstagarnas medverkan i skyddsarbetet.

Redaren
och i förekommande fall andra arbetsgivare samt de ombordanställda svarar
gemensamt för all skyddsombudet får behövlig utbildning.

Paragrafen
behandlar elt skyddsombuds uppgifter och ansvaret för atl skyddsombud får den
utbildning som behövs. Den motsvarar 9 kap. 7§ första-tredje styckena
sjösäkerhelslagen och 7 kap. 4 § utredningsförslaget. Den ansluter nära fill 6
kap. 4 § arbetsmiljölagen.

I
fräga om begreppen arbetsprocess och arbetsmetod fär jag hänvisa lill vad som
anförts i anslutning till 8 kap. 2§. I sjösäkerhelslagen nämns uttryckligen all
skyddsombudet skall delta vid planeringen av andra ätgärder än de särskilt
uppräknade som är av betydelse för säkerheten i arbetet. I sak torde delta inle
innebära nägon egentlig skillnad i förhållande lill arbelsmiljölagen, men den
uttryckliga bestämmelsen om della bör behållas.

Nytt
är all ombudet även får lill uppgift all övervaka att fartyget är vederbörligen
bemannat. Härmed avses väsentligen alt fartyget skall vara bemannat i
överensstämmelse med tillämpligt beslul om minimibesättning. Det behövs en
bättre kontroll av delta. Utvägen med ökad lillsyn är förenad med svårigheter,
eftersom del kan gälla fartyg långt frän Sverige

92

och
en effektiv tillsyn bl. a. därför får beräknas dra betydande kostnader. Prop.
1987/88:3 Del rör här en vikfig säkerhetsfråga och det är en lämplig utväg atl
förstärka övervakningen av fartygs bemanning genom atl koppla in
skyddsverksamheten. I praktiken torde redan nu denna uppgift pä sina håll
utövas av skyddsombudet. Den nya bestämmelsen innebär naturligtvis inte någon
inskränkning i befälhavarens ansvar.

I
andra stycket har valts arbetsmiljölagens uttryckssätt, innebärande all det är
arbetstagarnas och inle endast de ombordanställdas medverkan i skyddsarbetet
som skall eftersträvas. Detta innebär alt även tillfälligt medföljande
arbetskraft innefattas.

Enligt
tredje slyckel läggs det gemensamma ansvaret för erforderlig utbildning pä dem
som enligl 1 § skall bedriva skyddsverksamheten.

5 §

Skyddsombudet
har räll all fullgöra sina uppgifter under arbetstid med bibehållna
anställningsförmåner. Ombudet skall ges fillfälle all ombord disponera en
lämplig lokal eller nägot annal utrymme som behövs för uppdraget.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 7 § fjärde stycket sjösäkerhetslagen och 7 kap. 5 §
utredningsförslaget. Den kan jämföras med 6 kap. 5 § arbetsmiljölagen.

Sjösäkerhelslagens
bestämmelser tillkom genom lagen 1978:109, varvid sjöfartens förhällanden
särskill beaktades (prop. 1977/78:55 s.49, 71 f). Bestämmelserna förs över till
fartygssäkerhelslagen med endasl en mindre, redaktionell ändring.

Även
om rätten lill lokal eller utrymme följer av 19§, bidrar det lill önskvärd
klarhet atl en uttrycklig bestämmelse ges i den nu aktuella paragrafen.

6 §

Redaren
skall underrätta skyddsombudet om förändringar av betydelse för
skyddsförhållandena på fartyget.

Skyddsombudet
har rätt att ta del av de handlingar och fä de upplysningar i övrigt som
behövs för ombudets verksamhet.

Vid
tillsyn enligl denna lag skall tillsynsmyndigheten fillställa skyddsombudet en
kopia av de skriftliga meddelanden som gäller fartyget i skyddsfrågor, om inte
meddelandets innehåll framgår av fartygels tillsynsbok.

Paragrafen
behandlar elt skyddsombuds möjlighet att hälla sig underrättad om förhållanden
av belydelse för skyddsverksamheten.

Första
stycket, som överensstämmer med 7 kap. 6§ första slyckel i utredningens
förslag, saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen men har sin förebild i 6 kap.
4 § första stycket sista meningen arbelsmiljölagen. Underrättelseskyldighet
för arbetsgivare enligl förevarande paragraf gäller dock bara redare och endast
skyddsförhållandena pä fartyget. Om det finns fler skyddsombud, räcker det med
en underrättelse lill huvudskyddsombudet.

Andra
stycket motsvarar 9 kap. 7§ femte stycket sjösäkerhetslagen, 7 kap. 6§ andra
stycket utredningsförslaget och 6 kap. 6§ arbetsmiljölagen.

Tredje
stycket, som överensstämmer med 7 kap. 6§ tredje stycket 93

utredningsförslaget,
motsvarar en bestämmelse i sjösäkerhelsförordning- Prop. 1987/88:3 en,
nämligen 1 kap. 8§ andra stycket första meningen. En liknande bestämmelse
finns i 7 kap. 14 § arbetsmiljölagen, dit bestämmelsen fördes över frän
arbelsmiljöförordningen i samband med sekretesslagens (1980:100)
tillkomst.

Enligt 14 kap. 7§ sekretesslagen utgör sekretess enligt
ell anlal paragrafer i 6-8 kap. i lagen inte hinder mot att myndighet fullgör
vad som i lag är föreskrivet om skyldighet all lämna inforrnation lill
företrädare för arbetstagarorganisation eller till skyddsombud. För all annars
sekrelessbelagda uppgifter skall kunna lämnas lill ett skyddsombud, räcker det
alltså inle alt föreskriva det i en förordning. Bestämmelsen har därför med
viss redaktionell jämkning lagils in i farlygssäkerhetslagen.

Det bör anmärkas i sammanhanget atl tillsynsboken (se 10
kap. 18 §) inte är sekrelesskyddad. För övrigt kan hänvisas till förarbetena
lill sekretesslagstiftningen (särskilt prop. 1979/80:80 s. 60fQ.

Atl skyddsombud, liksom ledamöter av skyddskommittéer, är
underkastade tystnadsplikt framgår av 13 kap. 9 §.

Svenska maskinbefälsförbundet har i sitt remissyttrande
ansett atl paragrafen innebär en uttunning av arbetsmiljöbegreppel i
jämförelse med arbelsmiljölagen. Skyddsombudet har inte endasl all hanlera
strikta skyddsförhållanden utan även arbetsmiljöförhållanden i vid mening. Förbundet
hävdar därför att ombudet måste ha rätl alt la del av alla informationer och
handlingar som han behöver i sitt arbete och inle bara sädana som rör rena
skyddsförhällanden.

Som jag redan anfört motsvaras paragrafen i sin helhet av
bestämmelser i arbelsmiljölagen. Nägra skillnader av betydelse finns inte.
Enligt min uppfattning ger bestämmelsen fillräckliga möjligheter för ell
skyddsombud alt få del av den information han behöver.

7 §

Om visst fartygsarbete innebär omedelbar och allvarlig
fara för någon ombordvarandes liv eller hälsa och rättelse inle genast kan
uppnås genom hänvändelse till befälhavaren, fär skyddsombudet bestämma all
arbetet skall avbrytas.

Om del behövs frän skyddssynpunkt och rättelse inle genast
kan uppnås genom hänvändelse till befälhavaren, fär skyddsombudet avbryta
arbete som en arbetstagare utför ensam.

Om skyddsombudet finner atl elt förbud enligl 11 kap. 1 §
överträds, fär han avbryta arbete som avses med förbudet eller som behövs för
alt fartyget skall kunna påbörja eller fortsätta en förbjuden resa.

Paragrafen behandlar etl skyddsombuds rätt atl avbryta
pågående arbete. Den motsvarar 9 kap. 8 § sjösäkerhelslagen och 7 kap. 7 §
utredningens förslag. Den kan jämföras med 6 kap. 7§ första-tredje styckena
arbetsmiljölagen.

Sjöfartens särskilda förhållanden medför atl regleringen i
arbetsmiljölagen inte hell kan efterbildas i fartygssäkerhelslagen.
Sjösäkerhelslagens bestämmelser infördes genom lagen 1978:109. Jag har ansett
dem kunna i huvudsak överföras till den nya lagen. Vissa redaktionella
ändringar har dock gjorts.

94

Den största skillnaden i
förhällande till sjösäkerhelslagens reglering är Prop. 1987/88:3 att en
motsvarighet införs till arbelsmiljölagens bestämmelse om rätl för skyddsombud
att avbryta arbete som en arbetstagare utför ensam. Delta har gjorts genom alt
etl nytt stycke har förts in som ett andra stycke i ' paragrafen.

Rätlen
atl avbryta fartygsarbele omfattar arbete som utförs av en ombordvarande
oavsett om han eller hon är att anse som ombordanställd eller inte. Det kan
l.ex. gälla arbete som utförs av en tillfälligt medföljande reparatör eller
serviceman. I fräga om reparationsarbeten som utförs i hamn eller på varv av
någon som inte medföljer fartyget gäller arbelsmiljölagens bestämmelser. Detta
följer av den i 1 kap. 3 § andra stycket upptagna definitionen av
fartygsarbele i förening med den föreslagna lydelsen av 1 kap. 3 §
arbetsmiljölagen.

Svenska
sjöfolksförbundel har i sill remissyttrande föreslagit atl skyddsombudet skall
vända sig till annan arbetsledare än befälhavaren för atl söka rättelse enligt
paragrafens båda första stycken. Ett motsvarande förslag väcktes genom en
mofion vid 1977/78 ärs riksmöte i samband med behandlingen av förslaget lill
den nu gällande lydelsen av 9 kap. 8 § sjösäkerhetslagen (motion 1977/78:1581,
TU 1977/78:14). Enligl motionärerna skulle befälhavarens ställning då han
enligl följande paragraf hade att avgöra frågan om upphävande eller ej av
skyddsombuds beslut vara betydligt friare och starkare om hänvändelsen i
första instans skedde till den för respektive avdelning ansvarige
arbetsledaren. Riksdagen avslog motionen.

Några
negativa effekter av den nuvarande ordningen har inle framkommit. De
föreslagna reglerna skulle göra förfarandet betydligt mer komplicerat än för
närvarande. Jag är därför inle beredd all medverka till den av
Sjöfolksförbundel föreslagna ändringen.

8
§ .

Ett
beslut av elt skyddsombud enligt 7 § gäller i fråga om etl fartyg som är
förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn fill dess sjöfartsverket har
tagit ställning i saken.

I
andra fall eller då del är fråga om räddningstjänst gäller skyddsombudets
beslut till dess befälhavaren har tagit ställning. Befälhavaren fär beordra
arbete mot skyddsombudets beslut endast om han finner all beslutet är ogrundat
eller att arbetet är nödvändigt för att undanröja eller förebygga en fara som
han bedömer vara större än den risk som har föranlett skyddsombudets beslut.
Innan befälhavaren beordrar arbete i strid mol skyddsombudets beslut, skall han
höra skyddskommittén, om del finns en sädan ombord enligl 10 § första stycket
och del inle föreligger tvingande hinder.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 9 § sjösäkerhetslagen och 7 kap. 8 § utred

ningsförslaget. Den kan jämföras med 6 kap. 7§ första-tredje styckena

arbetsmiljölagen. Någon saklig ändring i förhållande till sjösäkerhetslagen

är inte avsedd. Möjligheten av alt det finns en skyddskommitté som är

gemensam för flera fartyg har dock beaktats. Om en sådan gemensam

skyddskommitté inte alls eller endast till en mindre, del befinner sig om

bord, synes befälhavaren inte behöva höra kommittén som sådan. En

annan sak är atl befälhavaren i det av lagen inle reglerade samråd som ofta 95

torde förekomma lämpligen
kan vända sig till ombordvarande medlemmar Prop. 1987/88:3 av kommittén.

Arbelarskyddsstyrelsen
har i sitt remissyttrande påpekat all del i vissa fall kan vara oklart vilken
myndighet som skall ta ställning enligl paragrafens första stycke. Angående
tillsynen sägs i 10 kap. 2 § all i fräga om fartyg som ägs eller brukas av
svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och ej för
affärsdrift utövas tillsynen, i den mån regeringen inle bestämmer annat, av
den myndighet under vars förvaltning fartyget står i samråd med sjöfartsverket.
Om ett skyddsombud stoppar arbetet pä en polisbåt synes det enligl styrelsen
tveksamt vilken myndighet som skall la ställning.

Med
anledning härav vill jag framhålla all den tillsyn som avses i 10 kap. 2 § rör
lillsyn av fartyg och deras utrustning och drift. Den myndighetsutövning som
del är fräga om i den nu aktuella paragrafen är inle atl anse som sådan
tillsyn. Den utövas därför, i enlighet med paragrafens ordalydelse, av
sjöfartsverket belräffande alla fartyg.

9 §

För
skada till följd av en åtgärd som avses i 7 § år skyddsombudet fri från
ersättningsskyldighet.

Paragrafen,
som behandlar skyddsombuds frihet frän ersättningsskyldighet, motsvarar 9 kap.
11 § sjösäkerhelslagen, 7 kap. 10 § utredningsförslaget och 6 kap. 7 § Qärde
stycket arbetsmiljölagen.

10 §

På
ell fartyg vars besättning normalt uppgär lill minsl tolv personer skall del
finnas en skyddskommitté, sammansatt av företrädare för redaren och de
ombordanställda. En skyddskommitté skall tillsättas även på ell annal fartyg,
om de ombordanställda begär det.

I
skyddskommittén kan det ingå företrädare även för andra arbetsgivare än
redaren. De ledamöter av kommillén som inle företräder redaren eller nägon
annan arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådana ledamöter
deltar inte befälhavaren, maskinchefen eller ledamot av kommillén som före
valet har utsetts av en arbetsgivare.

Sjöfartsverket
kan, om förhållandena kräver det, medge att en skyddskommitté utses gemensamt
för flera fartyg som har samma redare. En sådan gemensam skyddskommitté utses
enligt samma grunder som andra skyddskommittéer.

Sjösäkerhetslagen
innehäller i 3 kap. 10 § regler om tillsättande av skyddskommittéer. Dessa är
sammansatta av företrädare för redaren och de ombordanställda och ibland även
företrädare för någon annan arbetsgivare än redaren. 6 kap. 8§
arbetsmiljölagen innehäller jämförbara regler för förhållandena i land.

Liksom
i fråga om utseende av skyddsombud avviker bestämmelserna i sjösäkerhetslagen
om tillsättande av skyddskommitté frän motsvarande regler i arbetsmiljölagen på
grund av sjöfartens förhållanden (prop. 1977/78:55 s. 59). Bestämmelserna har i
enlighet med utredningens förslag i 7 kap. 11 § förts över till den nya lagen
med tvä sakliga ändringar. Den viktigaste är atl gränsen för obligatorisk
skyddskommitté, som vid 1978 års

96

ändringar i
sjösäkerhelslagen sänktes från minsl 25 till minst 15 medlem- Prop.
1987/88:3

mar av besättningen, nu
föresläs sänkt ytterligare sä att skyddskommitté

skall finnas pä varje
fartyg vars besättning normall uppgär lill minsl tolv

personer. Anledningen lill
delta är alt besättningarna blir allt fåtaligare

ulan alt fartygen för den
skull blir mindre komplicerade. Kommittéerna

kan göras mycket små vid
låga besältningsnumerärer och kanske beslå

endast av tre eller fyra
medlemmar.

Den
andra ändringen hänger samman med möjligheten enligl 2 § andra stycket atl utse
gemensamma skyddsonibud. Också en skyddskommitté får utses gemensamt för flera
fartyg som har samma redare, även om de inle alla tillhör honom.

Vägverket
har i sill remissyttrande fömtsatt all del inte kommer all möta någol hinder
mol atl verkets färjepersonal och vägförvallningens övriga personal företräds i
samma skyddskommitté.

Sjösäkerhetslagen
utgär från atl skyddsombud och skyddskommittéer som utses enligt den lagen bara
arbetar med skyddsfrågor för personal som utför fartygsarbete. Pä grund härav
kan skyddsombud och skyddskommittéer utses för ell fartyg eller för flera
fartyg gemensamt, men inle gemensamt för fartyg och arbetsplatser på land.
Sådana gemensamma skyddskommittéer som vägverket avser kan således inle
inrättas. Jag anser alt denna reglering är motiverad av hänsyn till sjöfartens
särskilda förhållanden och föreslår därför inte någon ändring. Én annan sak är
alt del naturligtvis inle möter nägol hinder atl vid sidan av de lagreglerade
formerna av skyddsverksamhet inrätta informella arbetsgrupper bestående av
både ombordanställd och landbaserad personal.

11 § ,
.

Skyddskommittén
skall planera och övervaka skyddsarbetet på fartyget.

Den
skall noga följa ulvecklingen i frågor som rör skyddet mol ohälsa och

olycksfall,
verka för fillfredsställande skyddsförhällanden i fartygsarbelel

och
övervaka alt fartyget är vederbörligen bemannat. Skyddskommittén

skall
behandla frågor om de ombordanställdas hälsovård och om planering

som
avser nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser eller

arbetsmetoder
ombord eller användning där av ämnen som kan föranleda

ohälsa
eller olycksfall saml vidare andra ätgärder av större betydelse för

säkerheten
i arbetet och frägor om upplysning och utbildning rörande

arbetsmiljön.

Sjösäkerhelslagen
innehåller i 9 kap. 12 § bestämmelser om en skyddskommittés uppgifter.
Motsvarande stadgande i arbetsmiljölagen, 6 kap. 9 §, har eft ganska likartal
innehåll.

Sjösäkerhelslagens
bestämmelser i ämnet har i enlighet med utredningens förslag i 7 kap. 12 §
ändrats i etl par avseenden för all anpassas närmare till arbelsmiljölagen.
Arbetsprocesser bör här liksom i 4§ nämnas vid sidan ay arbetsmetoder.
Kommillén bör också behandla frägor om planering av användning ombord av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall och, som avslutning pä uppräkningen,
frägor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

Skyddskommittéerna
bör vidare, liksom skyddsombuden, få lill uppgift alt övervaka att fartyget är
vederbörligen bemannat. Rörande skälen för della förslag hänvisas till vad som
anförts vid 4 § i förevarande kapitel. 7 Riksdagen 1987/88. I .saml. Nr 3

97

Svenska maskinbefälsförbundel
har i sitt remissyttrande framfört alt Prop. 1987/88:3 regeln att kommittén
skall behandla frågor som rör planering hänger i luften eftersom utredningen
inle tagit med grundparagrafen i arbelsmiljölagen om alt de anställda skall ha
inflytande på förändringar av sin egen arbetssituation och arbetsmiljö. Med den
av mig föreslagna regeln i 6 kap. 1 § andra slyckel sista meningen har kritiken
frän förbundet fillmötesgälls.

12 §

Ell skyddsombud fär inle
hindras att fullgöra sina uppgifter.

Den
som har utsetts lill skyddsombud får inte ges försämrade arbetsförhållanden
eller anställningsvillkor med anledning av sitt uppdrag. När uppdraget upphör
skall den som har haft del vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och
anställningsvillkor som överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som
skulle ha rätt om han inle hade haft uppdraget.

För
ell skyddsombuds möjligheter all fullgöra sitt uppdrag på bästa sätl är del av
stor belydelse all han åtnjuter trygghet i sin anställning och inte behöver räkna
med efterföljande trakasserier. Sjösäkerhetslagen innehåller i 3 kap. 11 §
bestämmelser i dessa avseenden, arbelsmiljölagen i 6 kap. 10-13§§. Mellan de
båda lagarnas sakliga innehåll föreligger dock vissa skillnader.

Bestämmelserna
i ämnet har delals upp på flera paragrafer, i hiivudsak på samma sätt som i
arbetsmiljölagen. I förevarande paragraf återfinns en motsvarighet till första
stycket av 3 kap. 11 § sjösäkerhelslagen, 6 kap. 10 § arbelsmiljölagen och 7
kap. 13 § utredningens förslag.

Bestämmelserna
i arbelsmiljölagen ansluter nära till vad som sägs i 3 och 4 §§ lagen
(1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Alt de ändå
tagils med i arbelsmiljölagen har motiverats med, bl.a., att arbelsmiljölagens
regler måste utformas som tvingande regler med sikte även pä arbetsställen ulan
facklig representation och att förtroendemanna-lagens i vissa stycken relativt
detaljbetonade bestämmelser skulle le sig främmande i arbelsmiljölagen. Man har
över huvud tagel ansett att bestämmelser som är väsentliga för den lokala
skyddsverksamheten bör skrivas in i arbetsmiljölagen även när likartade regler
finns i förtroende-mannalagen (prop. 1976/77:149 s. 333).

Del
sagda gäller med betydande styrka även för sjöfartens förhällanden. Särskill
ett oceangående fartyg är långt från de fackliga organisationernas rådgivare.
Där finns inte heller omedelbar tillgång lill andra författningstexter och
kommentarer än de som medförs ombord. Det är därför en fördel om lagtexten görs
relativt utförlig i de berörda hänseendena.

13 §

Den
som bryter mol 12 § skall ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i
vad mån skada har uppställ skall hänsyn las även till omständigheter av annan
än rent ekonomisk belydelse. Om det är skäligt med hänsyn fill skadans storlek
eller andra omständigheter, kan skadeslån-del sättas ned eller helt falla bort.

Är
flera ansvariga för en skada, skall skadeständsskyldigheten fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt med hänsyn lill omständigheterna.

98

Enligl 3 kap. 11 § andra
stycket första meningen sjösäkerhetslagen är Prop. 1987/88:3 den som bryter
mol reglerna om anställningstrygghet skadeständsskyldig enligl de gmnder som
anges i 6 kap. 11 § arbelsmiljölagen.

I
förevarande paragraf har, i överensstämmelse med utredningens förslag i 7 kap.
14 §, tagits upp även arbelsmiljölagens materiella bestämmelser i ämnet.
Belräffande skälen härtill hänvisas till vad som anförts i anslutning lill
föregående paragraf

14 §

En avlalsuppsägning eller
en annan sådan rättshandling som sker. i strid

mot vad som sägs i 12 § är
ogiltig.

Om
ell skyddsombud gör gällande atl han med anledning av uppdraget all vara
skyddsombud har blivit uppsagd från sin anställning eller har fått sina
arbetsförhållanden eller anställningsvillkor försämrade, har han räll all slå
kvar i sin befallriing under oförändrade arbetsförhållanden och
anställningsvillkor till dess frågan har prövats slutligt. På yrkande av
redaren får dock domstol förordna all vad som har sagts nu inte skall gälla.

Om
ell skyddsombud efter del all anställningen upphört har väckt talan om all
anställningsförhållandet skall beslå pä grund av alt uppsägningen är ogiltig
enligl första stycket, fär domstol på yrkande förordna all skyddsombudet skall
få återgå i arbetet för liden intill dess ell beslut eller en dorn i frågan
vunnit laga kraft. För den lid förordnandet gäller har skyddsombudet rätt lill
de anställningsvillkor som är förenade med hans tidigare befallning.

Vad
som sägs i denna paragraf om räll all slå kvar i befallning eller återgå i
arbetet utesluter inte tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen .
(1973:282).

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 11 § andra stycket andra meningen, tredje-femte styckena
sjösäkerhetslagen och 7 kap. 15 § utredningens förslag. Arbetsmiljölagen saknar
bestämmelser i ämnet vilkel torde hänga samman med tillkomsten av lagen
(1974:12) om anställningsskydd. Den lagen innehåller i 34—36§§ bestämmelser
angående tvist om giltigheten av uppsägning eller avskedande.

Vid
revisionen är 1978 av sjösäkerhetslagen beaktades alt fartygsmiljöutredningen,
vars första delbetänkande låg lill gmnd för lagändringarna, anfört all reglerna
i lagen om anställningsskydd inte kunde tillämpas pä arbetslivet lill sjöss.
Skälet härtill var bl.a. alt anställningstryggheten borde knytas till del för
denna del av arbetsmarknaden karaktäristiska begreppet befallning ombord.
Speciella säkerhetsaspekter, närmare reglerade i sjömanslagen, gällde ombord på
fartyg. Räll alt kvarstå i en befattning ombord fick inle hindra tillämpningen
av bestämmelserna i 17 eller 18 § sjömanslagen. Enligt 17 § kan befälhavare
skilja sjöman frän hans befattning pä fartyget pä gmnd av sjukdom, och enligl
18 § kan sjöman skiljas från befallningen om han är oduglig eller väsenlligl
har åsidosatt vissa förpliktelser i Qänsten. Departementschefen anslöt sig i
allt väsentligt fill utredningens överväganden, och 3 kap. 11 §
sjösäkerhelslagen fick sin nu gällande lydelse (prop. 1977/78:55 s. 58).

Sjösäkerhelslagens
bestämmelser har, fömtom att de tagits in i en sär

skild paragraf, setts över i redaktionellt avseende. Del har synts bidra till 99

tydligheten all bestämmelsen rörande tillämpning av 17 och 18 §§ sjömans

lagen sätts sist och får omfalla hela den nya paragrafen.

15 § Prop. 1987/88:3

Den som vill fordra skadestånd enligl 13 § eller väcka talan som avses i 14 §

skall
underrätta motparten om detta inom elt är och sex månader från ■
avslutandet av den åtgärd som anspråket grundas' pä. Har inom den tiden
förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet eller med slöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom sex
månader efter del all förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas
inom två år från avslutandet av den åtgärd som anspråket grundas på.

Första
stycket skall tillämpas också i fråga om anspråk på anställningsförmåner
enligl 5 §.

Iakttas
inte vad som föreskrivs i första eller andra stycket, är rätten till talan
förlorad.

,
Enligl sista stycket i 3 kap. 11 § sjösäkerhetslagen skall talan på grund av
bestämmelserna i paragrafen väckas inom tvä är frän avslutandet av den åtgärd
varpå anspråket grundas. Försummas del, är rätten till talan förlorad. I den
motsvarande, bestämmelsen i 6 kap. 12 § arbetsmiljölagen är regleringen
annorlunda. Enligt första stycket skall den som vill fordra skadestånd enligt
11 § underrätta motparten om sitt anspråk inom fyra månader frän del skadan
inträffade. Har inom deri liden förhandling rörande anspråket påkallats enligt
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av
kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra mänader efter del att
förhandlingen avslutades. I annal fall skall talan väckas inom åtta månader
från skadans uppkomst. Enligl andra stycket skall första stycket tillämpas på
motsvarande sätt i fräga om anspråk på anställningsförmåner enligt 5§, dvs.
skyddsombuds räll till den ledighet som fordras för uppdraget med behållna
förmåner. Slutligen sägs i paragrafens tredje stycke all rätten till talan är
förlorad, om vad som föreskrivs i första eller andra stycket inte iakttas.

Bland
bestämmelserna i medbestämmandelagen bör särskill 64 § nämnas. Förhandling
skall påkallas inom fyra mänader efter det all den skade-ståndskrävande har
fält kännedom om den omständighet varfill yrkandet hänför sig och senast inom
två år efter det att omständigheten har inträffat. Frän denna huvudregel, som
är tillämplig också när det gäller förklaring alt rättshandling m.m. är
ogiltig, stadgas vissa undantag. Vidare mä erinras om att enligt 65 § talan i
fall som avses i 64 § skall väckas inom tre mänader efter det atl förhandling
har avslutats.

Farlygssäkerhelslagens
bestämmelser i ämnet bör, som utredningen har föreslagit (7 kap. 16 §) ansluta
närmare till arbelsmiljölagen. Bestämmelserna bör dock avse såväl den som vill
fordra skadestånd enligt 13 § som den som vill väcka talan enligl 14 §. Med
hänsyn till sjöfartens förhållanden bör också längre tidsfrister anges, varvid
nu gällande tvä år från avslutandet av den åtgärd på vilken anspråket grundas
synes ulgöra en lämplig ram.

16 § . .

Mäl
om fillämpningen av 12-14§§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister. I fräga om talan mot arbetstagare gäller dock vad som är
föreskrivet om rättegång i allmänhet.

100

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 11 § sjätte stycket sista meningen sjösäker- Prop.
1987/88:3 helslagen, 6 kap. 13 § arbelsmiljölagen och 7 kap. 17§ utredningens
förslag.

17 §

I förhållande till redaren eller annan arbetsgivare skall
4-9 och 12-16§§ börja tillämpas när de som har utsett skyddsombudet har
underrättat redaren eller arbetsgivaren eller befälhavaren om valet.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen,
motsvarar 6 kap. 14 § arbetsmiljölagen. Den överensstämmer i sak med 7 kap. 18
§ utredningsförslaget. Med hänsyn lill alt skyddsombud enligt 2 § utses av de
ombordanställda eller någon gång av företrädare för dem bör underrättelsen
lämnas av dem som har utsett skyddsombudet. Elt alternafiv till alt underrätta
redaren eller annan arbetsgivare är all underrätta befälhavaren, varigenom
samfiiga förekommande arbetsgivare blir bundna.

18 §

Vad som sägs i 5 och 12—17 §§ skall tillämpas också pä
ledamöterna av en

skyddskommitté. ' '■ '

Inle heller denna paragraf har någon motsvarighet i
sjösäkerhelslagen men överensstämmer i sak med 6 kap. 15 § arbelsmiljölagen och
7 kap. 19 § utredningsförslaget.

19 §

Beträffande ett skyddsombud och sådan ledamot av en.
skyddskommitté som har utsetts av de ombordanställda skall lagen (1974:358) om
facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen tillämpas som om han vore
facklig förtroendeman utsedd av den lokala arbetstagarorganisation han tillhör.
Della gäller dock inte i den mån hans rättigheter enligl detta kapitel
därigenom skulle inskränkas.

Paragrafen saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen men
överensstämmer i sak med 6 kap. 16 § arbetsmiljölagen och 7 kap. 20 §
utredningsförslaget.

Etl skyddsombud enligl sjösäkerhetslagen torde knappast
kurina anses vara en facklig förtroendeman, men kan jämställas med en sådan.
Förlro-endemannalagen bör därför göras tillämplig på honom, som om han vore
facklig förtroendeman utsedd av den lokala arbetstagarorganisation han fillhör.
Uppstår tvist, skall alltså skyddsombudet kunna vända sig lill sin egen
fackliga organisation för alt få det bistånd han anser sig behöva.

Till lokal organisation torde man i förevarande sammanhang
få räkna inle bara underavdelningar för fartyget i fräga ulan även exempelvis
en avdelning för del rederi som fartyget fillhör.

Att förlroendemannalagen blir tillämplig medför vissa
fördelar för skyddsombudet och hans organisation. Ombudets anställningsskydd
förbättras. Tolkningsföreträde kan tillkomma organisationen vid tvister. Skadestånd
kan utgå. Motsvarande gäller för ledamöter av skyddskommittéer.

101

20 § Prop. 1987/88:3

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om anteckning av beslut enligt 7 och 8 §§
samt om underrättelser om sädana beslul.

Paragrafen avser sädana anteckningar och underrättelser
som föreskrivs i 9 kap. 10 § sjösäkerhetslagen. Den har införts efter förslag
från lagrådet (jfr 5 kap. 18 §).

21 §'

Bestämmelserna i della kapitel gäller inle utländska
fartyg i vidare män än regeringen föreskriver del.

Till följd av bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 9 kap. 20 §
gäller sjösäkerhelslagens stadganden om skyddsverksamhet inte utländska fartyg
i vidare mån än regeringen förordnar därom. Samrria regel bör gälla i fråga om
bestämmelserna i förevarande kapitel.

10 kap. Tillsyn

Sjösäkerhelslagen innehåller i 7 kap. detaljerade
bestämmelser om när tillsynsförrältningar skall äga rum och hur dessa skall gå
till. Reglerna för tillsynsverksamheten återspeglar emellertid i allt större
omfattning innehållet i inlernationella konventioner, främsl 1974 års
SOLAS-konvenlion och del lill den konventionen anslutande protokollet av är
1978. Bestäm-'melserna kan därför behöva ändras relalivi ofta. När del gäller
de mer detaljbetonade bestämmelserna finns det knappast anledning all varje
gång underställa riksdagen förslag till ändringar som innebär en anpassning
till den internationella regleringen. Även i övrigt finns i sjösäkerhelslagens
7 kap. bestämmelser som är av den karaktären atl de med fördel kan las upp i
författningar av lägre dignitet. Förevarande 10 kap. har därför fåll en
utformning som ansluter till den nya lagens karaktär av ramlag.

Sverige har ratificerat den av internationella
arbetsorganisationen (ILO) antagna konventionen (nr 147) om miniminormer i
handelsfartyg. Enligt artikel 2(d)(ii)har Sverige härigenom åtagit sig all
tillse atl "del existerar lämpliga förfaranden - underkastade en allmän
övervakning av behörig myndighet, då sä är lämpligt efter
Irepartsöverläggningar mellan denna myndighet och representativa redare- och
sjöfolksorganisalioner - för prövning av varje klagomål som framförs i samband
med och om möjligl vid tidpunkten för anställandet inom dess territorium av
sjömän av dess

egen nationalitet pä fartyg registrerade i ell främmande
land ". . ■

Artikeln innehäller ocksä bestämmelser om rapporteringsskyldighet.

I proposition 1977/78:152 anförs (s. 22) alt det i svensk
lagsfiftnirig inte

finns sådana regler för klagomål om anställningsförhållande pä fartyg som

avses i den återgivna texten. Sjöfartsverket och ILO-kommittén har under

remissbehandlingen av fartygsmiljöulredningens betänkande påpekat della

och föreslagit atl frågan uppmärksammas under del fortsatta arbetet med

lagstiftningsärendet. ' ' .

Enligt den av mig föreslagna 10 kap: 8 § i
farlygssäkerhetslagen skall vid

inspekfion undersökas bl. a. om arbetsmiljön är tillfredsställande. Ell far- 102

tyg
skall enligl 10 kap. 5§ i förslaget undergå inspektion när en tillsyns- Prop.
1987/88:3 myndighet finner del motiverat, t.ex. med anledning av klagomål av
det slag som den återgivna konventionstexlen avser. Enligl 10 kap. 9§ i .
förslaget skall tillsyn av utländska fartyg ske genom inspektion. Jag avser all
föreslå regeringen all i den förordning som skall utfärdas i anslutning fill
fartygssäkerhetslagens ikrafllrädande införa regler om skyldighet för sjöfartsverket
att rapportera klagomål enligt konventionen. Härigenom torde de svenska
bestämmelserna uppfylla konventionens krav i det nu aktuella hänseendet.

/
§

Tillsyn
av fartyg och deras utrustning och drift enligt denna lag och enligl föreskrifter
som utfärdas med slöd av lagen utövas av sjöfartsverket, om något annal inte
anges i lagen.

I
frågor som avser arbetsmiljön skall fillsynen utövas i samverkan med
arbelarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser
om lillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedelslagen (1971:511).

Paragrafen
motsvarar 1 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 8 kap. 1 § första stycket första
meningen och andra stycket utredningsförslaget.

Närmare
bestämmelser om hur tillsynen av fartyg m. m. skall gå till skall i
fortsättningen huvudsakligen meddelas i tillämpningsföreskrifter och inte i
själva lagen. I första stycket nämns därför inte bara lillsyn som sker enligl
lagen ulan ocksä enligl föreskrifter som utfärdats med slöd av lagen. Av
tydlighetsskäl anges ocksä att tillsynen kan avse fartygs utrustning och drift
Gfr 3 §).

I
andra stycket behandlas samverkan mellan sjöfartsverket och arbelarskyddsstyrelsen
i arbetsmiljöfrägor. 1 1 kap. 3 § andra slyckel sjösäker-hetslageri föreskrivs
alt sjöfartsverkels tillsyn av frägor avseende de ombordanställdas skydd mot
ohälsa och olycksfall i arbetet skall utövas under samverkan med
arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen har tagit upp en motsvarande bestämmelse i
tillsynskapillel.

Under
remissbehandlingen har arbelarskyddsstyrelsen föreslagit all den tillsyn av
fartyg och fartygsarbete som verkel för närvarande utövar förs över lill
sjöfartsverket. Fördelarna härmed skulle enligl verkel bl. ä. vara all antalet
fillsynsmyndigheler nedbringas och alt fillsynen kan koncentreras till
experlmyndigheten, sjöfartsverket.

Enligt
Sjöfolksförbundet och Transportarbetareförbundet bör emellertid den nuvarande
ordningen behållas. Ell skäl härför är enligt förbunden all arbetsmiljöarbetet
annars löper risk att miriska i effektivitet. Sjöfartsverket har endast ett
fätal inspektörer, itiedan yrkesinspektionen har många fler som huvudsakligen
kontrollerar arbetsmiljösituafionén på land. Ett annat skäl som förbunden
åberopat är att det är lämpligt all én och samma'person kan göra inspektioner
täckande hela det aktuella arbelsmiljöområdel.

För egen del anscrjag,
efter samråd med arbetsmarknadsministern, alt

gällande ordning bör behällas. Tillsynen bör visserligen utövas under sjö

fartsverkets ledning, men frågornas vikt och deras komplicerade natur gör

del påkallat alt sjöfartsverket och arbelarskyddsstyrelsen samarbetar för ... 103

att nä fram till lämpliga
lösningar. Som anfördes under förarbetena till '

sjösäkerhetslagen (prop. 1965:132 s. 93) är avsiklen inle
all arbetarskydds- Prop. 1987/88:3 styrelsen skall fatta beslul i ärenden
enligt lagen. Vad gäller fillsynen på fältet samarbetar sjöfartsinspektionen
och yrkesinspektionen nära med varandra sä alt specialkunskaperna på ömse håll
samordnas lill fördel för både sjösäkerhet och arbetsmiljö. Naturligtvis måsle
samverkan inte ske i varje särskill ärende ulan endasl när det är behövligt. -
Sjöfartsverket har gett ut Föreskrifter om samverkan mellan
sjöfartsinspektionen och yrkesinspektionen (1969:A20).

En erinran i tredje stycket om livsmedelslagens
bestämmelser har införts på förslag av slatens livsmedelsverk.

2 §

Tillsyn av fartyg som ägs eller brukas av svenska slaten
och som anväiids för annal ändamål än alt i allmän trafik befordra passagerare
eller gods utövas av den myndighet som förvaltar fartyget, om regeringen inle
föreskriver någol annal. Myndigheten skall samråda med sjöfartsverket.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § sjösäkerhelslagen och 8
kap. 2 § utred

ningsförslaget. . .

Tjänstemännens centralorganisation har i sill
remissyttrande föreslagit att undantaget för statsfartyg skall ulgå.
Centralorganisafionen SACO/SR har föreslagit all sjöfartsverket skall ha
lillsyn över samtliga myndigheters fartyg.

Den av utredningen föreslagna lydelsen överensstämmer med
vad utredningen har föreslagit i fråga om de bestämmelser som i mitt förslag
har lagils upp i 2 kap. 3§ andra slyckel och 5 kap. 7§ andra stycket. I
förhållande lill 1 kap. 4 § sjösäkerhelslagen innebär förslaget den skillnaden
att i princip alla fartyg som tillhör staten och inte går i kommersiell trafik
Slår under lillsyn av den myndighet som förvallar fartyget. F. n. står även
fartyg som tillhör slaten och som används i aljmän trafik under tillsyn av
sjöfartsverket och inle av den förvaltande myndigheten. Frågan har belydelse
främsl för vägverkets fäijor.

För egen del anscrjag atl nuvarande ordning bör behållas.
Tillsynen av alla fartyg som fraktar gods eller passagerare i allmän trafik bör
alltså i princip ankomma pä sjöfartsverket, med möjHghet för regeringen atl
föreskriva att tillsynen skall utövas av den förvaltande myndigheten eller
nägon annan. Jag förordar alltså en lydelse av paragrafen som nära ansluter
till den nuvarande.

: Generaltullslyrelsen har under remissbehandlingen anfört
alt det inle klart framgår av lagen vilka befogenheter som tillkommer den
myndighet som förvallar ell statsfartyg respektive sjöfartsverket. I anledning
härav vill jag framhålla att befogenheterna enligl den nu aktuella paragrafen
för den statliga myndighet som förvallar fartyget endast avser tillsynsförtättningar
enligt della kapitel.

3 § .

Regeringen fär besluta atl en svensk utlandsmyndighet
skall utöva tillsyn

utanför Sverige .Regeringen fär vidare föreskriva all
tillsynen av vissa slag

■av
fartyg, viss utrustning eller vissa förhällanden ombord skall utövas av 'jq4

en.särskill förordnad tillsynsmyndighet.

Paragrafen motsvarar ulan
nägon saklig ändring 1 kap. 3 § första slyckel Prop. 1987/88:3 andra
meningen och 5 § sjösäkerhetslagen samt 8 kap. 1 § första stycket första
meningen och 3 § utredningsförslaget.

4
§ '

Sjöfartsverket
och svenska ufiandsmyndigheler som har förordnals atl

utöva tillsyn av fartyg
fär uppdra ät

1.
svenska sakkunniga att
verkställa tillsynsförrättningar utanför Sverige,

2.
svenska eller ulländska
sakkunniga atl biträda vid sådana förrättningar.

Ersättning
ål sakkunniga som avses i denna paragraf betalas av redaren.

Paragrafens
första stycke motsvarar 1 kap. 6 § andra stycket sjösäkerhelslagen och 8 kap.
4 § utredningsförslaget.

I
del lill lagrådet remillerade förslaget hade paragrafen följande lydelse:

Sjöfartsverket
fär uppdra åt sakkunniga att biträda vid tillsynsförrältningar eller atl
verkställa sådana förrättningar utanför Sverige.

Om
en svensk utlandsmyndighet har förordnals all utöva lillsyn av fartyg, får
myndigheten utse sakkunniga atl verkställa tillsynsförrältningar utanför
Sverige eller att biträda vid sådana förrättningar.

Lagrådet
anförde i sitt yttrande:

I
paragrafen regleras vilka som i egenskap av sakkunniga får ges uppdrag atl
verkställa eller biträda vid tillsynsförtättningar utanför Sverige. I paragrafens
första stycke avses det fallet all sjöfartsverket ger uppdraget och andra
stycket gäller del fallet alt uppdraget ges av svensk utlandsmyndighet som
förordnats atl utöva lillsyn.

Något
hinder mot en reglering av angiven innebörd kan, lill följd av 11 kap. 6§
tredje slyckel RF, inle möta så länge uppdrag ges fill svensk medborgare eller
annat svenskt rättssubjekt. Utländskt rättssubjekt kan ifrågakomma för sådant
uppdrag endast inom den ram som föreskrivs i 10 kap. 5 § tredje stycket RF som
gäller dels överlåtelse av förvaltningsuppgift lill ulländska rättssubjekt,
dels delegation i sädan fråga varvid i sistnämnt fall föreskrivs alt delegerad
beslutanderätt kan avse endast särskilda fall. Av stadgandet följer atl
utländsk fysisk person därvid inle kan komma i fråga. Nu angivna begränsningar
beträffande urvalet av sakkunniga torde böra komma till uttryck i paragrafen
(jfr vad lagrådet anfört under Ikap. 6§).

I
sammanhanget bör erinras om del krav på kvalificerad majoritet inom riksdagen
som enligl 10 kap. 5§ tredje slyckel RF gäller i fråga om överiåtelse som avser
myndighetsutövning.

För
egen del vill jag anföra följande.

Verkställandet av en
lillsynsförtätlning är onekligen alt anse som en

förvaltningsuppgift. Enligl 10 kap. 5 § regeringsformen kan riksdagen be

myndiga regeringen eller annan myndighet all i särskilda fall överlåta den

uppgiften fill bl. a. utländska inrättningar eller samfälligheter men inle lill

ufiändska fysiska personer. Däremot är del enligl min mening någol oklart

om 11 kap. 6 § tredje slyckel regeringsformen skall lolkas sä restriktivt 105

som lagrådet har gjort.
Jag kan emellertid godta all något bemyndigande

alt uppdra ål ulländska
sakkunniga all verkställa tillsynsförrälningar inle Prop. 1987/88:3 las upp
i lagen. I punkt 1 har därför, i enlighet med lagrådels förslag, fastslagits
all vederbörande myndigheter endast kan uppdra ål svenska sakkunniga alt verkställa
tillsynsförrältningar.

Däremot
anser jag, lill skillnad frän lagrådet, inle all den myndighet som enbart
uppdrar ål en sakkunnig att biträda vid en fillsynsförrättning därigenom
överlåter en förvaltningsuppgift till den sakkunnige. I punkt 2 har därför
rätten all förordna ulländska sakkunniga all biträda vid tillsynsförrältningar
behållits.

De
föreslagna bestämmelserna innefattar inle överiåtelse av myndighetsutövning
lill utländsk inrättning e. d. De behöver därför inle antas av riksdagen nried
kvalificerad majoritet.

Paragrafens
andra stycke har införts efter förslag av lagrådet. I 1 kap. 16 §
sjösäkerhelslagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bl. a. all meddela föreskrifter om ersättning ål sakkunniga som
avses i förevarande paragraf. Med slöd av bemyndigandet har i 1 kap. 22 §
första stycket sjösäkerhetsförordningen föreskrivits atl redaren eller den som
i redarens ställe brukar fartyget skall utge ersättning ät ifrågavarande
sakkunniga. Lagrådet har påpekat atl en sädan bestämmelse mäste meddelas genom
lag (8 kap. 2 § regeringsformen). Jag delar lagrådets uppfattning och föreslär
därför all i den förevarande paragrafens andra stycke införs en regel
motsvarande 1 kap. 22 § första stycket sjösäkerhelsförordningen.

5 §

Tillsynen
av fartyg och deras utrustning och drift utövas vid tillsynsförrält

ningar. Sådana förrättningar utförs som besiktningar eller som inspektio

ner. , .

Besiktningar
företas planmässigt. När det finns särskild anledning till del, kan en
besiktning företas även utom planen.

Besiktningar
skall företas främst

för
att undersöka om ett fartyg är sjövärdigt, .

för
all undersöka om det är lämpligt att användas som passagerarfartyg, och

för
att bestämma dess minsta tillåtna fribord.

Inspektioner
företas när en tillsynsmyndighet finner det motiverat.

Paragrafen
motsvarar närmast 7 kap. 1 § och 16 § andra stycket sjösäkerhelslagen samt 8
kap. 8 § och 11 § andra slyckel utredningsförslaget.

Liksom
utredningen anscrjag all så detaljerade bestämmelser som sjösäkerhetslagen
innehäller inte bör tas med i den nya lagen.'Sådana föi"e"-skrifler
kan meddelas i en författning av lägre dignitet. Principerna för
lillsynsföiTältningar har däremot slagits fast i lagen.

Den
nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket om samordning ,
. .

av
tillsynsförrältningar (8 kap. 8§ tredje slyckel utredningsförslaget), sak

nar motsvarighet i den nya lagen., Bestämmelser härom kan meddelas i. ..,.; -

verkställighelsföreskrifter. . ,. ■ , ,. ■ -.

6 § , '. ■ / /

Ell
fartyg som byggs för en svensk beställai;e skall besiktigas innan del _ 106

används
lill sjöfart för undersökning om det är sjövärdigt. Prop.
1987/88:3

Har
elt utländskt fartyg blivit svenskt, skall besiktning beträffande

sjövärdigheten
äga rum, om inle tillsynsmyndigheten finner det obehövligt

med
hänsyn till fartygets beskaffenhei eller omständigheterna i övrigt.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller passagerarfartyg, oavsett dräk-

tighel,
och andra fartyg med en bruttodräktighet av minsl 20.

Paragrafen
motsvarar 7 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 8 kap: 9§ utredningsförslaget. I
paragrafen tas ståndpunkt till frågan vilka fartyg som bör undersökas i fråga
om sjövärdigheten. Detta är av stor belydelse för fartygets ägare. Paragrafen
anger endast den första svenska besiktningen av fartygets sjövärdighet. Frågan
om förnyad besiktning behöver däremot inte beröras särskilt.

I
paragrafen har, liksom i följande paragrafer, beaktats alt även andra
myndigheter än sjöfartsverket kan vara tillsynsmyndighet.

7 §

Ett
fartyg som har besiktigats enligt 6 § skall besiktigas särskilt, om det har ,

genomgått
nägon större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller har lidit skada som
kan inverka menligt på sjövärdigheten.

Paragrafen
motsvarar 7 kap. 14 § sjösäkerhelslagen men är mindre detaljerad. Den
motsvarar 8 kap. 10 § utredningens förslag.

Lydelsen
har, på förslag av lagrådet, jämkats i förhållande lill del remitterade
förslaget.

8 §

Vid
en inspektion skall, om förhållandena inte föranleder annal, undersökas

om
arbetsmiljön är tillfredsställande,

om
fartyget är behörigen lastat eller barlastat,

om
fartyget är bemannat pä betryggande sätl, och

om
fartyget i övrigt är i behörigt skick.

Paragrafen
motsvarar 7 kap. 16 § första slyckel sjösäkerhetslagen och 8 kap. 11 § första
stycket utredningsförslaget.

Enligt
sjösäkerhelslagen skall vid inspektion bl. a. undersökas om erfor

derliga åtgärder vidtagits lill förebyggande av ohälsa och olycksfall. I den

nya lagen har inspektionen utvidgats till atl avse undersökning av om

arbetsmiljön i dess helhet är tillfredsställande. I övrigt har gjorts redaktio

nella jämkningar. • . . , . ■

9 § ■. - . ■ .,

Tillsyn av ulländska fartyg sker genom
inspektion. När det gäller förhäl

landen som omfattas av certifikat, skall inspektionen begränsas till gransk

ning av fartygets certifikat eller motsvarande handlingar enligl 1 kap. 8§, .

om
det inte finns grundad anledning all anta atl fartyget eller dess utrust-
, ,

ning
avviker frän uppgifterna i certifikaten eller handlingarna i nägol vä- ,

senlligt
avseende. , . ,

På
framställning av en myndighet i en främmande stal fär dock sjöfarts

verket besluta om en annan lillsynsförrältning än inspektion för etl fartyg

som hör hemma i den främmande .staten och, om sä erfordras, utfårda elt 107

certifikat eller en annan
handling som avses j denna lag eller i föreskrifter Prop. 1987/88:3 som
utfärdas med slöd av lagen.

Paragrafen
motsvarar 7 kajj. 17 § sjösäkerhetslagen och 8 kap. 12 § utredningsförslaget.
Första slyckel har utformats efter mönster även frän 6 , kap. 3 § lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Den
föreskrivna möjligheten atl utfärda certifikat eller annan handling innebär
naturligen inle bara atl en ny handling får skrivas ut ulan också alt
giltighetstiden av en redan utfärdad handling får förlängas genom en påleckning
på handlingen.

10 §

Den
som verkställer en tillsynsförrältning eller biträder vid en sådan förrättning
skall lämnas tillträde till fartyget. Han fär där göra de undersökningar och
ta de prov som han behöver och ta del av dé handlingar rörande fartyget som
finns ombord. För ullagna prov lämnas inle någon ersättning. Vid
förrättningarna skall såvitt möjligt undvikas atl fartyget fördröjs eller att
någon annan olägenhet uppkommer.

Paragrafen
motsvarar 1 kap. 8 § sjösäkerhelslagen och 8 kap. 5 § utredningsförslaget. Den
har också en motsvarighet i 7 kap. 5§ första stycket arbetsmiljölagen. Liksom i
arbetsmiljölagen införs möjlighet för,förrättningsmannen och den som biträder
honom alt la behövliga prov, för vilka någon ersättning inte utgår.

// §■

Polismyndigheter,
tullmyndigheter, miljö- och hälsoskyddsnämnder samt läkare är skyldiga att
lämna tillsynsmyndigheterna det biträde och de upplysningar som de behöver för
att utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har utfärdats
med slöd av lagen.

När
en tullmyndighet på begäran enligt första stycket medverkar vid tillsyn enligt
denna lag, har Qänslemän vid tullverkets kustbevakning de befogenheter all
vidta ätgärder som anges i 2 och 4§§ lagen (1982:395) om tullverkets medverkan
vid polisiär övervakning. Därvid gäller föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9 §§
nämnda lag. '

Paragrafen
motsvarar I kap. 7§ sjösäkerhetslagen i dess lydelse enligl lag 1983:306.
Första stycket har sin motsvarighet i 8 kap. 6§ utredningsförslaget och
motsvarar i viss mån även 7 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen.

Det
kan erinras om all ocksä redaren och befälhavaren m. fl. enligl 12 § andra
stycket detta kapitel har bistånds- och upplysningsskyldighet vid
tillsynsförrältningar.

12
§

Ell
fartygs redare och ägare ansvarar för atl fartyget undergår tillsyn enligl

denna
lag och enligt föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Redaren
saml befälhavaren och övrigt befäl ombord skall lämna tillsynsmyndigheten del
bistånd den behöver vid tillsynsförrältningar och lämna varje upplysning som
den begär vid sädana förrällriingar.

108

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 2 § första stycket och 14 § sjösäkerhetslagen samt 8 kap. 14
§ utredningsförslaget.

En nyhet är atl ägaren
förklaras vara jämte redaren ansvarig för atl Prop. 1987/88:3 fartyget
undergår tillsyn.

Svenska
maskinbefälsförbundel har i sitt remissyttrande föreslagit atl maskinchefen
skall åläggas all tillse all de tillsynsförrältningar som berör hans
ansvarsområde kommer fill ständ. Jag ser emellertid ingen anledning - atl
lägga det primära ansvaret för tillsynen på nägon annan än redaren och ägaren.

13 §

Pä
anmodan av sjöfartsverket eller av annan tillsynsmyndighet som regeringen
bestämmer är redaren skyldig all låta undersöka ämnen och material som används
på fartyget eller ingär i dess last och alt tillhandahålla prov för sädan
undersökning. Samma skyldighet gäller i fräga om rriaskiner, redskap eller
andra tekniska anordningar på fartyget.

1
fråga om ämnen och material, vars inlastning är föreslående men som ännu inte
har kommil under redarens vård, har lastägaren den skyldighet som åvilar
redaren enligt första slyckel.

En
undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av den som har ålagts alt
föranstalta om lindersökningen eller all fillhandahålla prov för undersökningen,
om inte myndigheten beslutar all kostnaden helt eller delvis skall ersällas av
statsmedel.

Om
någon underlåter atl följa en anmodan enligt denna paragraf eller inte kan
underrättas om etl beslut med en sådan anmodan ulan dröjsmål som äverilyrar
syftet med beslutet, fär tillsynsmyndigheten låta verkställa åtgärderna på hans
bekostnad. Detsamma gäller även i andra fall när ell beslut har meddelats, om
omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas bli vidtagen av den som avses med
beslutet.

En
anmodan enligt denna paragraf fär förenas med vite.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 8 kap. 15 § utredningsförslaget.
Paragrafens Qärde stycke kan vidare jämföras med 7 kap. 9 § lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening frän fartyg.

I
fräga om vitesförelägganden enligt sista stycket gäller lagen (1985:206) om
viten. Det innebär bl. a. att vitet döms ut av länsrätt på ansökan av den
fillsynsmyndighet som förelagt vitet.

14 § -
-■ ■

Den
som användei" en viss produkt vid fartygsarbete eller som har uppdragit
ät nägon annan att utföra elt visst fartygsarbete är skyldig att på anmodan av
en tillsynsmyndighet lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller
utför arbetet. En anmodan enligt denna paragraf fär förenas med vite.

Paragrafen,
som saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen, överensstämmer i sak med 8 kap.
16 § utredningsförslaget. Förebild fmns i 7 kap. 4§ arbelsmiljölagen. Den
paragrafen tillkom för atl underlätta för tillsynsmyndigheten att snabbi
lokalisera vissa arbelsmiljöproblem (prop. 1976/77:149 S.420). En sådan
bestämmelse kan vara till nytta även i fartygssäkerhetslagen. 1 förhällande
till utredningsförslaget har gjorts del tillägget.all en anmodan fär förenas
med vite (jfr 7 kap. 7§ andra stycket arbetsmiljölagen).

109

110

15 § Prop. 1987/88:3

Om ell fartyg byggs eller byggs om för svensk räkning och fartyget enligl

denna
lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen skall undergå besiktning,
skall ritningar till fartyget ges in lill sjöfartsverket i god tid innan det
arbete påbörjas som ritningarna avser. I trängande fall får ritningarna sändas
in snarast därefter.

Ritningar
lill ell utländskt fartyg som har blivit svenskt och därför skall undergå
besiktning i fråga om sjövärdigheten skall ges in till sjöfartsverket sä snart
del kan ske.

Paragrafen
motsvarar första och andra styckena i 7 kap. 18 § sjösäkerhetslagen och 8 kap.
18 § första och andra styckena utredningsförslaget.

Svenska
maskinbefälsförbundel har i sitt remissyttrande föreslagit atl i lagen införs
krav pä att del av de granskade ritningarna skall framgå all de anställda haft
möjlighet alt della i och utöva inflytande pä planeringen samt fält ta del av
alla de uppgifter som man behövt för sitt arbete.

I
samband med behandlingen av utredningens förslag om fartygsmiljönämnder
framförde sjöfartsverket och Svenska sjöfolksförbundel åsikten atl del av
handlingarna i ett rilningsgranskningsärende borde framgå att
fartygsmiljönämnden eller företrädare för de anställda hade yttrat sig i saken
(prop. 1978/79:117 s. 87). I anledning härav infördes en bestämmelse härom,
såvitt avser de ritningar för vilka obligatorisk granskning är föreskriven, i
7 kap. 13 § förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg. Jag ser ingen
anledning all nu la initiativ lill nägra ytterligare föreskrifter i denna
fräga.

16 §

Ell
fartygs redare eller beställare skall se till all ritningar som avses i 15 §
ges in till sjöfartsverket inom den tid som anges där.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 2 § andra stycket sjösäkerhelslagen och 8 kap. 19 §
utredningsförslaget. I förhällande lill utredningsförslaget har ordalydelsen
jämkats redaktionellt.

17 §

På
begäran av eri beställare, redare eller skeppsbyggare skall sjöfartsverket
granska ritningar som avses i 15§ och avge det yttrande som granskningen ger
anledning fill med hänsyn lill bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter
som utfärdas med slöd av lagen.

Ritningar
till maskineri, utrustning eller särskilda anordningar ombord skall granskas
även på framställning av en tillverkare.

Paragrafen
motsvarar 7 kap. 19 § sjösäkerhelslagen och 8 kap. 20 § utredningsförslaget.

Under
beredningen av fartygsmiljöulredningens belänkande har väckts frågan om all
avskaffa sjöfartsverkets skyldighet all granska ritningar och i stället låta
verket självt bestämma om det med hänsyn till verkels resurser är möjligt all
granska ritningarna och yttra sig över dem. Med tanke pä den belydelse en
förhandsgranskning kan ha för beställarens m.fl. kostnader har dock
skyldigheten för verket atl ge förhandsbesked behållits.

18 § Prop. 1987/88:3

Ett svenskt passagerarfartyg, oavsett dräklighet, och ell annat svenskt

fartyg med
en brutlodräklighel av minst 20 skall ha en lillsynsbok.

När en lillsynsförtätlning har ulförts, skall
förrättningsmannen i fillsyns- ■ boken anteckna förrättningen,
anmärkningar som har framkommit vid förrättningen och åtgärder som har
vidtagits med anledning av anmärkningarna. Förrätlningsmannen skall även
underrätta fillsynsmyndigheten och fartygels redare om del som har antecknats i
tillsynsboken.

Paragrafen motsvarar utan sakliga ändringar 7 kap. 20 §
sjösäkerhetslagen och 8 kap. 21 § utredningsförslaget.

Generaltullslyrelsen och Tjänstemännens
centralorganisation har under remissbehandlingen av utredningsförslaget haft
invändningar mot paragrafen. Generaltullstyrelsen anser att bestämmelsen inte
bör vara fillämplig på tullverkels fartyg, även om deras bruttodräktighet
överstiger 20. Tjänstemännens centralorganisation anser all fillsynsbok bör
föras på varje bemannat kuslbevakningsfartyg oavsett dräklighet.

För egen del anscrjag att bestämmelsen bör behållas. Jag
vill emellertid liksom generaltullslyrelsen peka på atl sjöfartsverket enligl
förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg kan föreskriva en förenklad
form av lillsynsbok för fartyg med en bruttodräktighet under 100. Den
möjligheten bör finnas kvar.

19 §

Befälhavaren skall se lill atl fartygets tillsynsbok och
de certifikat som har utfärdals för fartyget enligl denna lag eller
föreskrifter som har utfärdals med stöd av lagen finns ombord och hälls
tillgängliga vid tillsynsförrättningar.

Ingen får förvägras atl la del av innehållet i
tillsynsboken, om han behöver del för alt kunna ta fill vara sin rätt.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 17 § sjösäkerhetslagen och 8
kap. 22 § utredningsförslaget.

I 9 kap. 17 § sjösäkerhelslagen anges också att
befälhavaren, om fartyget måsle överges, om möjligl skall sörja för att
tillsynsbok och certifikat bringas i säkerhet. Befälhavarens skyldigheter om
fartyget mäste överges regleras emellertid i sjölagen (62 § första stycket) och
bestämmelsen härom i sjösäkerhelslagen kan därför utgä.

20 §

Undersökningar av fartyg och utrustning som företagils av
de klassificeringssällskap som anges i 1 kap. 6 § första stycket får godtas
som tillsynsförrältningar, verkställda av svensk myndighet, om del mellan
staten och sällskapet har träffats avtal om tillsyn av svenska fartyg.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket fär föreskriva eller för särskilda fall besluta att
undersökningar som bara avser utrustning lill fartyg och personlig
skyddsutrustning och som företagits av sakkunniga får godtas som
fillsynsförrättningar, verkställda av en tillsynsmyndighet.

111

Första stycket
motsvarar vad som återstår av 1 kap. 15 § sjösäkerhets- Prop. 1987/88:3
lagen sedan föreskriften avseende certifikat brutits ut och lagils upp i 1 kap.
6§. I utredningsförslaget motsvaras bestämmelsen delvis av 8 kap. 7§.
Bestämmelsen har utformats med beaktande av vad lagrådet anfört i anslutning
fill förevarande paragraf och 1 kap. 6§.

Andra stycket saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen men
motsvaras delvis av 8 kap. 7§ utredningsförslaget. Som framhållits i anslutning
till 1 . kap. 6 § andra slyckel avses med sakkunniga enbart svenska
sakkunniga.

Bestämmelsen i första stycket måsle för atl bli gällande
antas av riksdagen med kvalificerad majoritet.

21 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela yllerligare föreskrifter om tillsynsförrältningar och om
lillsynsböcker.

Paragrafen är ny men ansluter till bemyndigandet i 11 kap.
4§ sjösäkerhelslagen. Som jag tidigare anfört bör i den nya lagen de olika
bémyndiganden som behövs tas upp i det kapitel där de sakligt sett hör hemma.

22 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om avgifter till staten för fillsyn av fartyg.
Delsamma gäller avgifter för provning och granskning av material och utrustning
saml för granskning av ritningar till fartyg.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 16 § sjösäkerhetslagen och 8
kap. 17 § första

slyckel utredningsförslaget. . .

Sjösäkerhetslagens bestämmelser innehäller även ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om ersättning åt sakkunniga som avses i motsvarigheten fill den
föreslagna 4§ i förevarande kapitel. På förslag av lagrådet har detta
bemyndigande utgått (jfr vad som anförs i anslutning fill 4 §).

23 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande av
ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller myndigheten
får ocksä föreskriva eller i särskilda fall medge undantag frän skyldigheten
att ge in ritningar lill vissa typer av fartyg och lill fartyg som innehar
klass i elt klassificeringssällskap.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 18 § tredje stycket
sjösäkerhetslagen och 8 kap. 18 § tredje stycket utredningsförslaget.

// kap. Inskränkningar i rätten att använda fartyg

1 §

Ell fartygs resa fär förbjudas tills rättelse har skett,
om det finns skälig

anledning att anla atl fartyget inte är sjövärdigt för
resa i den avsedda farten, all det i något väsenlligl avseende har brister i
fråga om skyddet mol

ohälsa eller olycksfall, 112

atl
del inte är lastat eller barlastat pä ell betryggande sätl, Prop.
1987/88:3

att
del medför passagerare utöver del högsta tillåtna antalet, eller

all
del inte är bemannat på ett betryggande sätt för den avsedda resan.

Om
del är fråga endast om brister i anordningar för arbetet eller i arbetsredskap,
fär i stället användningen av anordningarna eller redskapen förbjudas fills
rättelse har skett.

Om
del fmns skälig anledning alt anla alt användningen av en viss lokal, arbetsprocess
eller arbetsmetod eller av ett visst ämne innebär risk för ohälsa eller
olycksfall, fär denna användning förbjudas tills rättelse har skeft.

Elt
fartygs resa får också förbjudas, om fartyget inte hälls tillgängligt för
tillsynsförrältning eller om fartyget saknar ell certifikat eller en motsvarande
handling som fartyget skall ha enligl denna lag eller enligl föreskrifter som
har meddelats med stöd av 1 kap. 7 eller 8 §.

Paragrafen
motsvarar 8 kap. 1 § sjösäkerhetslagen och 9 kap. 1 § utredningsförslaget.
Huvudsakligen har endasl redaktionella ändringar gjorts.

I
första stycket räknas upp de fall då elt fartygs resa får förbjudas av främsl
sjösäkerhelsskäl. Utredningen har föreslagit atl det i gällande lag använda
ordet "resa" i klarhetens intresse ändras till "avgång eller
vidare resa". Jag anser emellerfid atl det nuvarande uttrycket läcker både
fartygels avgång och dess fortsatta resa.

I
andra och tredje styckena behandlas förbud mol användning av vad som kan vara
bristfälligt eller farligt med avseende på arbetsmiljön. Begreppet
"inrättningar" har efter mönster från arbelsmiljölagen bytts ut mot
"anordningar". Vid sidan av arbetsmetoder nämns här, liksom i 8 kap.
2 § saml 9 kap. 4 och 11 §§, arbetsprocesser.

Förbud
enligt fjärde stycket kan fill skillnad mot tidigare meddelas även för fartyg
som saknar handling som har föreskrivits utöver certifikat. Genom detta ökar
möjligheterna alt ingripa mot undermåliga ulländska fartyg i svenska farvatten.

2 5

Etl
beslut enligl 1 § meddelas av sjöfartsverket eller av annan myndighet som
regeringen föreskriver.

Beslutet
skall innehålla uppgifter om skälen för förbudet och om de åtgärder som skall
vidtas för rättelse.

Paragrafen
motsvarar 8 kap. 2§ sjösäkerhelslagen och 9 kap. 2§ utredningsförslaget. Den
har dock förkortats. Med slöd av bemyndigandet i första slyckel kan regeringen
förordna t.ex. utlandsmyndigheter atl fatta beslut enligt 1§. Bestämmelserna om
vem som inom sjöfartsverket får besluta om förbud samt om expedition av beslut
kan ocksä meddelas i förordning.

3 §

Den
myndighet som har förbjudit ett fartygs resa skall, om fartyget befinner sig
inom Sveriges sjöterritorium, genast anmäla beslutet till polis-, tull-och
lotsmyndigheterna.

113

Polismyndigheten
skall vidta de åtgärder som behövs för atl hindra alt förbudet överträds.

Loismyndigheten
skall inställa de förrättningar för fartygels resa som

8
Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 3

ankommer
på den. Prop. 1987/88:3

Om fartyget slår under tullkontroll, får tullmyndigheten
inle lillåla del all avgå. Tullmyndigheten fär också tillfälligt ta hand om
fartygets nationalitetshandling, när det behövs för att hindra fartygels
avgång.

Om förbudet gäller ell svenskt fartyg som befinner sig
utomlands, är befälhavaren skyldig att på begäran av en svensk utlandsmyndighet
lämna den för fartyget gällande nationalitetshandlingen till myndigheten.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § sjösäkerhetslagen och 9
kap. 3 § utredningsförslaget. Förutom redaktionella ändringar har pä förslag
av generaltullslyrelsen reglerna om tullmyndigheternas befattning med fartyg
ändrats. Efter mönster av 6 kap. 22 § utsökningsförordningen (1981:981) och
26§ förordningen (1982:914) om lotsavgifter har lullmyndighelerna fåll samma
befogenheter som enligt 63 § lullstadgan (1973:671) all la.hand om
fartygshandlingar för atl hindra fartygets resa. Härigenom kan även fartygshandlingar
för fartyg i inrikes trafik las om hand. En motsvarighet till 63 § lullstadgan
har lagils upp som 66 § i regeringens förslag till ny lullag (prop.
1986/87:166).

4 §

För att säkerställa ett förbud enligt 1 § andra eller
tredje slyckel får den myndighet som har meddelat beslutet även besluta om
försegling eller annan avstängning av anordningar eller utrymmen som är
bristfälliga. Ett sådant beslul verkställs genom myndighetens försorg.

Paragrafen saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen men
motsvarar 9 kap. 4§ utredningens förslag. Liknande bestämmelser finns i 7 kap.
11 § arbetsmiljölagen. Ett utrymme fär naturligtvis inte slängas av om del inte
är förenligt med gällande brandskyddsbeslämmelser.

5 §

Om det föreligger en brist som avses i 1 § men del inle
finns tillräckliga skäl all meddela elt förbud, får en myndighet som enligt 2§
fär meddela elt förbud i slället förelägga fartygets redare eller ägare att
avhjälpa bristen inom viss lid.

Gentemot den som har skyddsansvar enligt 7 kap. 2- 13 §§
fär en myndighet som avses i 2 § meddela föreläggande som behövs för atl
bestämmelserna i 6 och 7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
8 kap. skall efterievas.

Om den som har fält elt föreläggande inle följer del eller
om han inte kan underrättas om föreläggandet ulan sådant dröjsmål som äventyrar
syftet med del, fär myndigheten låta verkställa åtgärden på hans bekostnad.
Detsamma gäller även i andra fall när etl föreläggande har meddelats, om
omedelbar åtgärd krävs men inte kan förväntas bli vidtagen av den som avses med
föreläggandet.

Paragrafens första och tredje stycken motsvarar med
huvudsakligen

redaktionella ändringar 8 kap. .4 § sjösäkerhetslagen och 9 kap. 5 § utred

ningsförslaget. En nyhet är atl ett föreläggande kan riktas inte bara mol

fartygels redare utan även mol ägaren, vilken ibland kan vara lättare att

nä. Vidare föreskrivs alt föreläggandet skall ange viss tid inom vilken

brislen skall avhjälpas. 114

Paragrafens andra stycke har införts pä förslag av
lagrådet efter mönster Prop. 1987/88:3 frän 7 kap. 7 § arbelsmiljölagen.
Härigenom ges förbättrade möjligheter alt ge förelägganden belräffande
arbetsmiljön. Sålunda kan lillsynsrriyndighe-ten ge föreläggande genlemot alla
som har skyddsansvår, och inle bara gentemot redaren och ägaren. Vidare ger
bestämmelsen möjlighet att utfärda förelägganden belräffande annat än den
fysiska arbetsmiljön. Sålunda kan föreläggande komma i fräga exempelvis om
samordriingsansvarel vid gemensamma arbelsslälleri försummas eller om den
samordningsansvariges anvisningar inte följs av dem som annars är sysselsatta
pä arbelsslällef.

Utredningen har i sitt förslag tagit upp bestämmelser
angående samordningen mellan förbud enligt 1 § och föreläggänden enligl
förevarande paragraf. De föreslagna bestämmelserna innebär all om ell förbud
och elt föreläggande meddelas samtidigt belräffande samma fartyg, etl gemensamt
beslul fär meddelas. Därigenom uppnäs enligl utredningen all förbudet och
föreläggandet vid överklagande kommer all prövas i ell sammanhang.

För egen del anser jag alt bestämmelser i berört hänseende
inte bör meddelas. Om det är samma myndighet som har meddelat förbudet och
föreläggandel möter inle något formellt hinder mol alt ell gemensamt beslul
meddelas. Etl förbud enligt 1 § som har meddelats av annan myndighet än
sjöfartsverket skall underställas verkel (13 kap. 2§) och fär inle överklagas.
Beslul om föreläggande däremot kan komma atl överklagas till. olika instanser
beroende på vilken myndighet som har meddelat föreläggandel. Denna ordning bör
inle frångås. Har en annan central förvaltningsmyndighet meddelat beslul om
dels förbud, dels föreläggande, skall beslutet i förbudsdelen underställas
sjöfartsverket och i föreläggandedelen efter överklagande prövas i kammarrätt
(13 kap. 3§). Jag vill tillägga all utredningens förslag knappast skulle leda
till annat resultat.

6 § .

I etl
beslut om förbud eller föreläggande enligt delta kapitel fär vite sättas

ut.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 5§ sjösäkerhetslagen och 9
kap. 6§ utredningsförslaget.

12 kap. Ansvarsbestämmelser

De effektivaste sanktionerna för all genomdriva
efterlevnaden av bestämmelser om fartygssäkerhet är ofta bestämmelser om
förbud alt använda elt fartyg eller dess utrustning och om föreläggande att
avhjälpa brister. Bestämmelser om detta har lagils upp i 11 kap.

Mol denna
bakgrund inriktar sig straffbestämmelserna i förevarande

kapitel i första hand pä formella överträdelser. Om t. ex. ell fartyg saknar

ett föreskrivet certifikat eller om del används i strid mol nägon bestämmel

se i certifikatet eller utan föreskrivet fribordsmärke, bör redaren eller

befälhavaren kunna dömas till ansvar. Den materiellt betonade avvägning

en om fartyget är sjövärdigt, rätt lastat osv. sker däremot med fördel i ell

ärende angående nyUjandeförbud eller liknande. 115

I den nya
lagen har införts en del nya bestämmelser som behöver Prop. 1987/88:3
slraffsanktioneras. I de avseenden där straffsanktion tidigare har förekommit
är - med vissa mindre undantag - inle någon ändring i sak avsedd. I
förtydligande syfte har, såsom utredningen föreslagit, vid varje brott föreskrivits
vad som krävs i subjekfivl hänseende.

Kapitlet har disponerats annorlunda än i sjösäkerhetslagen
och enligt utredningens förslag. I likhet med vad riksåklagaren föreslagit i
sitt remissyttrande anscrjag det bidra lill klarheten all
ansvarsbestämmelserna ordnas efter brottets svärhetsgrad. Vidare har
underrubriker införts.

1 10 kap. 12 § sjösäkerhelslagen hänvisas till 23 kap.
brottsbalken för fall

där flera medverkat till brott. Denna hänvisning har i farlygssäkerhets

lagen utgått som överflödig.

/ §

Till böter
eller fängelse i högst etl är döms

1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
en föreskrift eller

etl villkor som har meddelats med stöd av 8 kap. 2 eller 4§,

2.
den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud enligt 11 kap. 1 § mot
elt fartygs resa eller mol användning av en anordning för arbetet eller annat
som nämns i andra eller tredje stycket av nämnda paragraf,

3.
den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol ell föreläggande som har meddelats
med stöd av 11 kap. 5 §.

Om etl förbud eller föreläggande som avses i första
stycket 2 eller 3 är förenat med vite, skall den som bryter mot det inle dömas
lill ansvar.

Till paragrafen har samlats bestämmelser om ansvar för de
allvarligaste förseelserna mol fartygssäkerhelslagen. Straffet är böter eller
fängelse i högst etl är.

I punkt 1, som motsvarar 8 kap. 2§ första stycket
arbelsmiljölagen, stadgas straff för brott mol föreskrifter som meddelats med
slöd av 8 kap. 2 eller 4 §.

Den av regeringen tillsatta asbestkommissionen har, som
jag tidigare redogjort för, föreslagit alt en slraffsankfion införs för brott
mol de av sjöfartsverket utarbetade föreskrifterna om asbest. De föreslagna
bestämmelserna i 8 kap. 2 och 4§§ ger bemyndigande att utfärda föreskrifter om
hantering av asbest ombord. I den nu aktuella regeln ges straffsanktion för
överträdelse av sådana föreskrifter.

Punkt 2 motsvarar 10 kap. 5§ första slyckel första
meningen sjösäkerhelslagen och punkt 3 av första stycket andra meningen i den
paragrafen. 1 klarhetens intresse har tillagts all gärningen skall ha skell
uppsätligen eller av oaktsamhet.

Andra stycket motsvaras av 10 kap. 5 § andra stycket
sjösäkerhetslagen.

2 §

Till böter
eller fängelse i högst sex mänader döms

1. den som uppsätligen lämnar oriktiga uppgifter för
atl få elt certifikat

som utfärdas enligt denna lag eller enligt en föreskrift med stöd av 1 kap.

7 § eller för alt fä giltighetstiden för ett sädant certifikat förlängd,

2. redare och befälhavare som uppsåtligen eller av
oaktsamhet använ

der ett fartyg till sjöfart utan att ha certifikat eller motsvarande handling

116

som skall ha utfärdats för
fartyget eller dess utmstning enligt denna lag Prop. 1987/88:3 eller enligl
vad som har föreskrivits med slöd av 1 kap. 7 eller 8 §,

3.
redare och befälhavare som
uppsåtligen eller av oaktsamhet använder elt fartyg eller dess utrustning i
strid mol någon bestämmelse i ett certifikat eller en motsvarande händUng som
avses i 2,

4.
redare och befälhavare som
uppsätligen eller av oaktsamhet använder ell fartyg lill sjöfart utan atl del
är försett med föreskrivna fribordsmärken,

5.
redare och befälhavare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter all göra vad som skäligen kan fordras för atl
förhindra alt den som ingår i minimibesättningen och tillhör däcks- eller
maskinpersonalen ulan tillstånd anställs av någon annan än redaren eller
ägaren,

6.
en befälhavare som uppsätligen
eller av grov oaktsamhet framför elt fartyg i strid mol vad som gäller i fråga
om minimibesättning eller beman-ningsföreskrifler,

7.
redare som uppsätligen eller av
grov oaktsamhet underiåter alt göra vad som skäligen kan fordras för atl förhindra
all fartyget framförs i strid mol vad som gäller i fråga om minimibesättning
eller bemanningsföreskrifter,

8.
redare eller ägare som
uppsätligen eller av oaktsamhet underlåter alt se lill alt fartyget undergår
lillsyn enligt denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av
lagen, och

9.
den som uppsätligen eller av
oaktsamhet underlåter alt anlita lots, när han är skyldig atl göra del på grund
av en särskild föreskrift.

I
denna paragraf har samlats ansvarsbestämmelser för förseelser som straffas med
böter eller fängelse i högst sex mänader.

Punkt
1 motsvarar 10 kap. 10 § första slyckel sjösäkerhetslagen, vari stadgas
bötesstraff för den som uppsätligen lämnar orikliga uppgifter fill en
tillsynsmyndighet för alt fä elt certifikat enligl lagen eller all få ett
sådant certifikat förlängt. I den föreslagna bestämmelsen har straffbarheten
inte begränsats till certifikat enligt själva lagen. Vidare saknas del
anledning all ange att det skall röra sig om en myndighet. Som jag tidigare har
redogjort för skall ju certifiering kunna delegeras till
klassificeringssällskap.

Utredningen
har föreslagit alt även oaktsamma förfaranden skall bestraffas. Jag finner
dock ej skäl alt föreslå nägon ändring i detta avseende. Bötesstraff för
oaktsamma förfaranden kan dock ifrågakomma enligt 3 § punkt 11 i mitt förslag.

Punkterna
2-4 motsvarar 10 kap. 1 § sjösäkerhetslagen. Enligt bestämmelserna där döms
redaren och befälhavaren lill böter eller fängelse i högst sex mänader om ett
fartyg används lill sjöfart utan atl ha i lagen föreskrivet certifikat eller i
strid mol nägon bestämmelse i ett sädant certifikat eller ulan all vara försett
med lastmärke, trots atl del är föreskrivet.

I
fartygssäkerhelslagen har det straffbara området utvidgats i nägra hänseenden.
Bestämmelserna omfattar både certifikat som föreskrivs i själva lagen och
certifikat som föreskrivs i tillämpningsföreskrifter fill lagen. Också mol
certifikat svarande handlingar som enligt I kap. 8§ utfärdas för utländska
fartyg faller inom paragrafens omräde.

Utredningen har föreslagit
att redaren och befälhavaren, om elt fartyg

eller dess utrustning används ulan certifikat e.d., skall dömas till ansvar,

om de uppsåtligen eller av oaktsamhet har underläfil vad som skäligen jiy

kunnat fordras av dem för
all förhindra användningen. För egen del finner

jag
det lämpligare alt för straffbarhet kräva atl befälhavaren respektive Prop.
1987/88:3

redaren uppsätligen eller av vårdslöshet använder ett fartyg eller dess

utrustning utan föreskrivet certifikat e.d. All en befälhavare på etl fartyg

under färd använder fartyget är uppenbart. Belräffande fartygets utrust

ning kan det naturligtvis inträffa all befälhavaren inle har sådan befattning
,.'

med utrustningen atl han kan sägas använda den. Vad angår redaren får

del bedömas från fall lill fall om hans befallning med fartyg eller utrustning

är sådan alt den kan betecknas som användande. . , , .

Punkt
5 motsvarar 10 kap. 3 § sjösäkerhetslagen. Enligt denna bestäm

melse döms redaren och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex

månader, om någon som ingår i minimibesättningen öch tillhör däcks- eller

maskinpersonalen anställs av någon annan än redaren; om redaren eller

befälhavaren visar att han har gjort vad han skäligen har kunnal för atl

förhindra förseelsen är han dock fri från ansvar. ,

I
den föreslagna bestämmelsen i fartygssäkerhelslagen skärps kraven för
straffbarhel. Endasl deri redare eller befälhavare som uppsätligen eller av
vårdslöshet underläter att göra vad som skäligen kan fordras för alt förhindra
anställningen kan straffas. Straffbestämmelsen har vidare modifierats med
hänsyn till den ändrade materiella regeln i 5 kap. 12 §.

Punkt
6 motsvarar del av den nuvarande 10 kap. 2 § som handlar om fartyg som framförs
med åsidosättande av reglerna om minimibesättning eller bemanningsföreskrifter.
Befälhavaren straffas enligl första och andra styckena med böter eller fängelse
i högst sex mänader, om han har handlat uppsätligen eller av grov oaktsamhet,
och med böter, om han har handlat med annan än grov oaktsamhet och förseelsen
inle är ringa. Har redaren känt till eller bort känna fill befälhavarens
förseelse enligt första stycket, döms enligt tredje stycket även han till böter
eller fängelse i högst sex mänader. Han är dock fri frän ansvar om han visar
atl han gjort vad han-skäligen har kunnal för all förhindra förseelsen.

I
den nu föreslagna punkten i farlygssäkerhetslagen föreskrivs straff för
befälhavare som uppsätligen eller åv grov oaktsamhet framför fartyget i .
strid mol vad som gäller belräffande minimibesättning eller
bemanningsfö-reskrifler. Bötesstraff för brott som begåtts av oaktsamhet som
inle är alt anse som grov föreskrivs i 3 §.

Punkt
7 motsvarar 10 kap. 2 § andra stycket sjösäkerhelslagen. Bestämmelsen har i
farlygssäkerhetslagen ändrats i tvä hänseenden. Redaren har gjorts ansvarig
oberoende av om befälhavaren kan fällas lill ansvar enligl föregående punkt.
Vidare har i subjektivbhänseende ansetts böra gälla ett krav pä atl redaren
uppsätligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att förhindra alt fartyget
framförs i strid mot vad som gäller på grund av beslut om minimibesättning
eller bemanningsföreskrifter.

Punkt
8 motsvarar 10 kap. 7§ sjösäkerhelslagen. Stadgandets tillämpningsområde har
utvidgats i två avseenden. Dels kan även ägaren straffas för underlåtenhet alt
se lill att fartyget undergår lillsyn, och dels gäller bestämmelsen all tillsyn
enligt fartygssäkerhelslagen och enligt de föreskrifter som kan ha meddelats
med slöd av lagen.

Punkt
9 motsvarar ulan ändringar i sak sjösäkerhelslagens 10 kap. 8 §.

118

3§ Prop. 1987/88:3

Till böter döms

1.
befälhavare och maskinchef som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underiåter att fullgöra vad han enligt 5 kap. 2
§ andra stycket och 3 § andra . slyckel ålagts alt göra innan en resa påbörjas,

2.
befälhavare som uppsätligen
eller av oaktsamhet underläter all se till all nytillträdande ombordanställda
får kännedom om fartyget, gmndläggande säkerhetsbestämmelser eller åtgärder
vid sjöolycka enligt 5 kap. 2 § tredje stycket,

3.
befälhavare som av oaktsamhet
framför elt fartyg i strid med vad som gäller i fråga om minimibesättning eller
bemanriingsföreskrifler, om inle förseelsen är ringa,

4.
redare som av oaktsamhet
underlåter all göra vad som skäligen kan fordras av honom för all förhindra all
fartyget framförs i strid mot vad som gäller i fråga om minimibesättning eller
bemanningsföreskrifler,

5.
den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet Qänstgör på ell fartyg som befälhavare, maskinchef eller ansvarig
för vakt ulan alt inneha deri behörighet som är föreskriven i
minimibesättningsbeslutet eller i bemanningsfö-reskriflerna, dock inle om han
har uppehållit befattningen pä gmrid av ell plötsligt sjukdomsfall eller en
annan liknande händelse,

.
6. befälhavare som uppsätligen eller av oaktsamhet försummar sina skyldigheter
beträffande kost och vatten samt bostads- och hälsovärdsför-hållanden enligl 7
kap. 7 §,

7.
den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet ulan giltigt skäl lar bort en skyddsanordning eller sätter den ur
funktion,

8.
den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med slöd av 8 kap. 3
eller 5-7 §§,

9.
befälhavare som uppsätligen
beordrar arbete i strid mot ett beslul av etl skyddsombud enligl 9 kap. 7 §
ulan atl nägol sådant skäl som anges i 9 kap. 8 § föreligger, om därmed
intresset av att skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning uppenbart
åsidosätts,

10. den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar sina skyldighe

ter belräffande ritningar lill etl fartyg enligl 10 kap. 16§ eller lillsynsbok

och certifikat enligt 10 kap. 19 §,

11. den
som i andra fall än som sägs i 2 § 1 uppsåtligen eller av oaktsam

het lämnar orikliga uppgifter till en tillsynsmyndighet vid fullgörande av

skyldighet enligl 10 kap. 12 § andra stycket eller 14 § eller annars i fråga om

en åtgärd som har ålagts av myndigheten, och

12. den
som uppsätligen eller av oaktsamhet försummar alt fullgöra

anmälningsskyldighet som har ålagts honom med stöd av 13 kap. 5 §.

De
förseelser som förekommer under 3 § bestraffas med endasl böter.

Punkt
1 motsvaras av 10 kap. 11 §.sjösäkerhelslagen i vad däri straffbeläggs
försummelser av befälhavarens och maskinchefens skyldigheter'enligt 9 kap. 16
§ atl se lill alt fartyget görs sjöklart inför en resa.

Punkt
2 motsvarar 10 kap. 11 § sjösäkerhetslagen i vad däri straffbeläggs
försummelser av befälhavaren all enligt 9 kap. 15 § tredje slyckel ge
besättningen möjlighet all få kännedom om fartyget m. m. I del remitterade
förslaget motsvarades denna punkt av punkt 6 men har flyttats hit på inrådan av
lagrådet. Den har också jämkats redaktionellt.

Punkt
3 motsvarar 10 kap. 2 § andra slyckel sjösäkerhelslagen.

Punkt
4 motsvarar vad som är kvar av redarens ansvar för överträdelse

av beslul om minimibesättning m.m. enligt 10 kap. 2§ tredje stycket ..o

sjösäkerhetslagen
sedan de allvarligaste fallen behandlats i 2 § 7.

Punkt
5 motsvarar 10 kap. 4 § sjösäkerhetslagen.

fwnÅ:/6 motsvarar 10 kap.
11 § sjösäkerhelslagen i vad däri straffbeläggs Prop. 1987/88:3
försummelser av befälhavaren avseende regeln i 9 kap. 13 § om kost samt
hälsovårds- och bostadsförhållanden.

Punkt
7 motsvarar 10 kap. 9 § sjösäkerhetslagen.

Punkt
8 motsvarar 8 kap. 2 § andra slyckel 2 arbelsmiljölagen.

Punkt
9 motsvarar 10 kap. 6§ sjösäkerhetslagen. Bestämmelsen är avsedd alt leda lill
straff för befälhavaren endasl i anmärkningsvärda fall och inte när det närmast
är fråga om en felbedömning (se prop. 1977/78:55 s. 73 f). Endasl uppsåtligt
handlande omfattas därför av bestämmelsen.

Punkt
10 motsvarar 10 kap. 11 § sjösäkerhetslagen i vad däri straffbeläggs
försummelser avseende ritningar enligt 9 kap. 2§ och avseende fillsynsbok och
certifikat enligt 9 kap. 17 §.

1
2 § 1 har, som jag tidigare redogjort för, föreskrivits straff för den som
uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter för alt fä elt certifikat eller för atl
fä giltighetstiden för ell certifikat förlängd. Bestämmelsen har sin motsvarighet
i 10 kap. 10 § första stycket sjösäkerhetslagen. I punkt 11 har intagils ell
stadgande som straffbelägger andra oriktiga uppgifter. Bestämmelsen motsvaras
delvis av 10 kap. 10 § andra slyckel sjösäkerhetslagen. Härutöver har i punkt
11 straffbelagts lämnande av oriktiga uppgifter vid fullgörande av
skyldigheten enligl 10 kap. 12 § alt lämna upplysningar lill fillsynsmyndigheten
vid tillsynsförrältningar eller av skyldigheten enligt 10 kap. 14 § atl lämna
upplysningar om vem som har levererat viss produkt eller ulfört visst arbete.

Punkt
12 saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen. Del får anses lämpligt all
försummelser av anmälningsskyldighet som ålagts med stöd av 13 kap. 5§ kan
bestraffas.

4 §

Bestämmelser
om ansvar för den som överträder vad som sägs om tystnadsplikt i 13 kap. 9 §
finns i 20 kap. 3 § brottsbalken.

Paragrafen
motsvarar 10 kap. 17 § utredningsförslaget men saknar motsvarighet i sjösäkerhetslagen.
En motsvarighet finns däremot i arbelsmiljölagen. Utredningen har ansett en
erinran om all brott mot tystnadsplikten kan föranleda straff angelägen. Jag
delar utredningens uppfattning i denna del.

5 §

Ingen
fär dömas till ansvar enligt denna lag, om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).

Paragrafen
motsvarar utan ändring i sak 10 kap. 13 § sjösäkerhetslagen och 10 kap. 18 §
utredningsförslaget.

6 §

Har
vid etl brott som avses i detta kapitel en anordning eller elt ämne

använts i strid mol elt förbud enligl 8 kap. 4§ eller 11 kap. i § andra och

tredje styckena, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte är

uppenbart oskäligt.

I stället för egendomen kan,dess värde förklaras förverkat. '20

Enligt 8
kap. 4 § arbetsmiljölagen skall, om en anordning eller ett ämne Prop.
1987/88:3 vid elt brott enligt lagen använts i strid mot förbud, egendomen
eller dess värde förklaras förverkad, om det inle är uppenbart obilligl.
Sjösäkerhelslagen har ingen motsvarighet till denna bestämmelse, som motsvarar
10 kap. 19 § utredningsförslaget.

Enligt fartygssäkerhelslagen kan förbud alt använda
anordningar eller ämnen beslutas med stöd av 11 kap. 1 § andra och tredje
styckena. Det är här fråga om beslul i enskilda fall. Enligt 8 kap. 4§
fartygssäkerhelslagen kan vidare generellt föreskrivas alt vissa anordningar
eller ämnen inle fär användas. I förevarande paragraf har införts en
förverkandebestämmelse som träffar anordningar och ämnen som använts i strid
mot båda typerna avförbud.

Sjöfartsverket har föreslagit alt regler om förverkande av
vinst införs i lagen för fall då fartyg framförs i strid mot gällande
bestämmelser om nedlastning, högsta anlal passagerare och minimibesättning.

I 36 kap. 4 § brottsbalken finns bestämmelser om
förverkande av värdet av ekonomiska fördelar som uppkommit för näringsidkare
genom brott i näringsverksamhet. Denna bestämmelse är tillämplig även utanför
brottsbalken. Det finns därför enligt min mening inte någol behov av den av
sjöfartsverket föreslagna regeln.

Jag vill vidare påpeka all även brottsbalkens regler om
företagsbol kan bli tillämpliga.

7 §

Mål om ansvar och förverkande enligt denna lag eller
enligl föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen handläggs av domstol
som är behörig enligl bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

Paragrafen motsvarar ulan ändring i sak 10 kap. 14 §
sjösäkerhetslagen och 10 kap. 20 § utredningsförslaget.

13 kap. Övriga bestämmelser

Sjösäkerhetslagens 11 kap. innehåller bestämmelserom
besvär. Dessutom har givils vissa bémyndiganden som inle funnits lämpligen
kunna införlivas med någol av de övriga kapitlen.

I fartygssäkerhetslagens motsvarande kapitel, 13 kap.,
återfinns bestämmelser om giltigheten av beslul och om överklagande samt vissa
bémyndiganden. Även en regel om underställning av beslul i vissa fall har
tagits in i kapitlet. Slutligen har här införts en bestämmelse om sekretess.

/ #

Etl beslul enligl denna lag skall gälla omedelbart, om del
inle föreskrivs nägot annal i beslutet eller den domstol eller myndighet som
skall pröva en underställning eller etl överklagande förordnar annal.

Paragrafen innehåller en regel om all beslut enligl lagen
i allmänhet

gäller omedelbart utan hinder av all beslutet inle har vunnit laga kraft. I 121

sjösäkerhelslagen fmns
föreskrifter härom i 11 kap. 1 § andra stycket och Prop. 1987/88:3 3§ Qärde
stycket.

I
de angivna lagrummen i sjösäkerhetslagen finns vidare regler om att
besvärsmyndighelen eller, i fräga om beslut som skall underställas, sjösäkerhetsdirektören
på sjöfartsverket kan förordna atl beslutet tills vidare inte skall gälla. Det
kan ifrågasättas om en sädan regel behövs med hänsyn till innehållet i 29 §
förvaltningslagen (1986:233) och 28§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Jag
anser emellertid all läsbarheten underlättas om inhibilionsmöjlighelen framgär
direkt av lagen.

2
§

Har
ell beslut om förbud enligl 11 kap. 1 § meddelats av en annan myndighet än
sjöfartsverket, skall del genast underställas verkel.

Etl
beslul som skall underställas sjöfartsverket får inle överklagas. Delsamma
gäller ell beslul som har meddelats inom sjöfartsverket och som, enligt vad
regeringen föreskriver, skall underställas nägon inom verket.

I
sjösäkerhetslagens 8 kap. 2 § föreskrivs att beslut om nylQandeförbud enligl 8
kap. 1 § genast skall underställas chefen för den avdelning lill vilken hör
frägor om säkerheten på fartyg (sjösäkerhetsdirektören), om del har meddelats
antingen inom sjöfartsverket av annan än sjösäkerhetsdirektören eller också av
nägon annan myndighet.

Det
redovisade systemet är likartat med del som gäller för handläggning av ärenden
enligl lagen (1980:424) om åtgärder mot vallenförorening från fartyg. I del
lill lagrådet remitterade förslaget till denna lag upptogs i 8 kap. 1 § en
bestämmelse atl, om vissa beslul angäende förbud - och i några fall
föreläggande — meddelats "inom sjöfartsverket av nägon annan än chefen för
den avdelning lill vilken frågor om säkerheten på fartyg hör (sjösäkerhetsdireklören)"
eller om beslutet meddelats av någon annan myndighet, det genast skulle
underställas sjösäkerhetsdireklören; beslul som skulle underställas fick inle
överklagas. Även i övrigt innehöll det föreslagna 8 kap. en reglering som i sak
mycket liknande sjösäkerhetslagens (prop. 1979/80:167 s. 1610.

Mol
del remitterade lagförslaget invände emellertid lagrådet atl det

allmänl sett är olämpligt att i lag utgå frän sädana organisatoriska förhål

landen inom en myndighet som regelmässigt bestäms i administrativ ord

ning, nämligen i instruktionen för myndigheten eller i regleringsbrev eller i

annal administrativt beslut av jämförlig valör. Antingen begränsas genom .

lagreglering handlingsfriheten i administrativa angelägenheter eller fär

lagen genom administrativa ändringar en annan innebörd än den som

fastlagts i den ordning som gäller för lagstiftning. De intressen som motive

rar en lagreglering av förhällandet mellan del allmänna och enskilda på

kallar inle föreskrifter i lag om den interna kompetensfördelningen inom

myndigheten. Bestämmelserna härom i 8 kap. 1 § borde därför ulgå ur

lagen och beslulskompetensen i hithörande frågor inom sjöfartsverket —

centralt och regionalt - fastläggas i verkets instruktion eller genom verk

ställighelsföreskrifter. Lagrådet föreslog atl 1 § skulle säga alt om ett

beslul av hithörande art meddelats av annan myndighet än sjöfartsverket 122

del
genast skulle underställas verket. Även i övriga paragrafer i kapitlet

borde
vissa härmed sammanhängande ändringar vidlas (samma prop. Prop. 1987/88:3
s.271f).

Föredragande
departementschefen tillstyrkte lagrådets ändringsförslag; bestämmelser som
motsvarade dem som utgick ur lagen borde i stället las in i förordning i
anslutning till lagen (samma prop. s. 280). Enligt 8 kap., 1 § vatlenföroreningslagen
i dess ursprungliga lydelse skulle beslutet genast underställas sjöfartsverket
om det har meddelats av annan myndighet än verkel; besliil som skall
underställas får inle överklagas. I 2§ första slyckel stadgades alt hithörande
beslut som har meddelats av sjöfartsverket överklagas hos kammarrätten genom
besvär, och i 3 § bl. a. alt i fräga om beslut som skall underställas verket
detta kan förordna alt beslutet inle skall gälla tills vidare.

I
samband med införandel i vatlenföroreningslagen av regler om vallenföroreningsavgift
(prop. 1982/83:87 s.60) aktualiserades underställnings-systemet pä nyll.
Lagrådet fann all den i propositionen föreslagna lagtexten inte gjorde det
möjligt all i administrativ ordning föreskriva atl vissa beslut av tullverket -
som skulle underställas - inte kunde överklagas. Lagrådet föreslog därför att i
vatlenföroreningslagen skulle las upp en bestämmelse som gav stöd för den
avsedda ordningen all talan fick föras först sedan ärendet efter underställning
behandlats av en högre instans inom tullverket. Bestämmelsen borde enligt
lagrådet avse även underställning inom sjöfartsverket och ges en så allmän
formulering atl den inle onödigtvis band de organisatoriska förhållandena inom
myndigheterna.

Lagrådels
förslag godtogs. 9 kap. 4 § i lagen om åtgärder mol vattenförorening från
fartyg innefattar nu en regel enligt vilken beslut som meddelats av
sjöfartsverket eller tullverket och som enligl vad regeringen förordnar skall
underställas nägon inom verkel inle fär överklagas.

Farlygsmiljöutredningen
har i 11 kap. 1 § tagit upp bestämmelser av innebörd att om etl beslut som
omfallar elt nylQandeförbud meddelats av, annan myndighet än sjöfartsverket,
skall beslutet genast iinderslällas verket och där prövas av chefen för den avdelning
till vilken hör frågor om säkerheten på fartyg. Utredningen har vidare
föreslagit en föreskrift att om ell sädant beslut meddelats inom sjöfartsverket
av någon annan än-denne chef, skall beslutet genast underställas honom.

Som
skäl för sitt ställningstagande har utredningen anfört bl. a. följande. Det kan
knappast anses tillfredsslällande atl ett betydelsefullt förfarande, som bl. a.
innebär alt beslut av Qänslemännen på fältet inle får överklagas, är hell okänt
för lagen. En sådan reglering torde vara ägnad att leda till förvirring och
osäkerhet, i varje fall när del gäller tillämpning av
sjösäker-hetslagsliflningen. Man torde ulan atl fördjupa sig i del
administrativa kunna förutsälla, alt frågor om säkerheten pä fartyg måsle
handläggas inom nägon avdelning eller annan enhet inom sjöfartsverket och atl
denna avdelning eller enhet har en chef, som rimligen bör vara ganska erfaren
pä ifrågavarande område och därför lämplig atl överpröva andras beslul om
användningsförbud, vare sig de meddelats av någon verkels Qänslemän eller av
någon utanför verket stående myndighet. Det kan däremot vara välbetänkt atl
inle i lagen nämna denne chefs Qänslebenämning.

Kammarrätten
i Jönköping har i sitt remissyttrande anfört atl del är 123

angeläget
alt inle la in sädana administrativa regler som det här är fråga om Prop.
1987/88:3 i lag. Kammarrätten har ställt sig frågande till utredningens
förmodande att del skulle leda lill förvirring eller osäkerhet om reglerna logs
in i förordningen i stället för i lagen. Kammarrätten konstaterar atl de som
praktiskt tillämpar lagstiftningen måste ha både lagen och förordningen fill
hands. För dem är det enligl kammarrätten inle avgörande var del sägs utan alt
det sägs klart ut vad som gäller.

För
egen del finner jag all den lösning som lagrådet föreslagit i samband med
behandlingen av förslaget lill lagstiftning om vatlenföroreningsavgifter har
goda skäl för sig. Genom denna lösning uppnås all del betydelsefulla
underställningsförfarandel inom sjöfartsverket blir omnämnt i lagen. Dessutom
är bestämmelsen så allmänt hällen att den inle binder de organisatoriska
förhållandena inom sjöfartsverket. 1 förevarande paragraf stadgas därför alt
ett beslut om användningsförbud som har meddelats av en annan myndighet än
sjöfartsverket skall underställas verket saml alt varken ell sädant beslut
eller ett beslut som har meddelats inom sjöfartsverket och som enligt vad
regeringen förordnar skall underställas någon inom verket får överklagas.

3
§

Ett
beslut enligl denna lag som inte skall underställas någon fär överklagas

1.
hos sjöfartsverket, om beslutet
har meddelats av en myndighet som inle är central förvaltningsmyndighet,

2.
hos regeringen, om beslutet
avser ett fartygs bemanning eller etl medgivande enligl 5 kap. 12 § andra
stycket och har meddelats av en central förvaltningsmyndighet,

3.
hos kammarrätten i andra fall
än som avses i 1 och 2.

Etl
provisoriskt beslut om minimibesättning får inte överklagas.

Enligl
sjösäkerhelslagen skall beslut om nylQandeförbud överklagas hos kammarrätten,
medan övriga beslut enligt lagen skall överklagas hos regeringen. Enligl mitt
förslag, som delvis överensstämmer med utredningens (11 kap. 1 §), skall beslul
av en myndighet som är central förvaltningsmyndighet i princip överklagas hos
kammarrätten. Härifrån görs dock undanlag i tvä fall, nämligen dels beslut om
ett fartygs bemanning, i praktiken beslut om minimibesättning, dels beslul om
dispens från regeln i 5 kap. 12 § all däcks- och maskinpersonal som ingår i
minimibesättningen skall vara anställd av redaren eller ägaren. I den allmänna
motiveringen har jag redogjort för skälen till detta.

Den
förevarande paragrafens första stycke innehåller regler om överklagande av
beslut som inte skall underställas.

I enlighet
med vad som nu gäller föreskrivs i andra stycket atl ell

provisoriskt beslut om minimibesättning inte får överklagas.

II kap.
2§ sjösäkerhetslagen behandlar möjligheten till en särskild syn

på fartyg i ärenden vilka genom besvär har kommit under sjöfartsverkels

prövning och som bl.a. berör kostnaden för förrättningen. Närmare be

stämmelser om sådan syn meddelas i 11 kap. 1 och 2 §§ sjösäkerhetsförord

ningen. Syn av detta slag förekommer emellertid numera inte, och den får

anses
omständlig och opraktisk. Myndigheterna har ändå de möjligheter ,24

som
behövs för alt undersöka förhållandena. Paragrafen har därför lämnats utan
motsvarighet i farlygssäkerhetslagen.

4§ Prop. 1987/88:3

För
att la lill vara arbetstagarnas intresse får elt beslul enligt denna lag
överklagas av ell huvudskyddsombud eller, om etl sädant ombud inle finns, av
ett annat skyddsombud. Även en arbetstagarorganisation får överklaga etl beslut
i den mån saken rör medlemmarnas intresse.

Enligl
9 kap. 3 § arbetsmiljölagen får, för atl tillvarata arbetslagarnas intressen
enligl lagen, talan mot beslul av yrkesinspektionen eller arbelarskyddsstyrelsen
föras av huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, av skyddsombud. Om
skyddsombud inte finns fär talan föras av arbetstagarorganisation i den män
saken rör medlemmarnas intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i
ärendet. En motsvarande bestämmelse har tagils upp i 11 kap. 4 §
utredningsförslaget.

Genom
den förevarande paragrafen införs laleräll liknande den i arbetsmiljölagen
också i fartygssäkerhetslagen. Bestämmelserna avser endast talan mot beslut av
myndighet enligt lagen. Arbetstagarorganisationernas laleräll är mer vidsträckt
än enligt arbelsmiljölagen och inle beroende pä om skyddsombud finns eller atl
organisationen tidigare yttrat sig i ärendet. Defta överensstämmer med vad som
nu anses gälla utan uttrycklig reglering.

Vidare
bör framhållas alt bestärnmelser om laleräll inle ulan vidare medför
partsslällning. Först om skyddsombudet eller den fackliga organisationen
UtnytQat sin talerält enligl paragrafen inträder ombudet eller organisationen
som part.

5-7
§§

Det
område som regleras av sjösäkerhelslagen, sjösäkerhetsförordningen och
sjöfartsverkets bestämmelser i anslutning härtill är av utpräglat leknisk
nalur. Del är nödvändigt att lagen förbehålls för bestämmelser av ramkaraktär,
medan övriga bestämmelser ges i förordningen och i sjöfartsverkels
föreskrifter. Lagen måste därför innehålla erforderliga bémyndiganden.

11
— 11 kap. i förslaget till fartygssäkerhelslag har intagits bémyndiganden som
har samband med kapitlens innehåll i övrigt. I förevarande 13 kap. har inlagils
bémyndiganden som inte ansetts ha etl naturligt samband med nägol av de andra
kapitlen.

Sjösäkerhetslagen
innehåller i 11 kap. 4 § ell bemyndigande för regeringen atl meddela ytterligare
föreskrifter i de avseenden som regleras i lagen. Enligt paragrafens andra
stycke fär regeringen överlåta åt förvaltningsmyndighet all meddela sådana
föreskrifter. Dessa bestämmelser torde, i vad de avser föreskrifter om
verkställighet av lagen, enligt 8 kap. 13 § regeringsformen vara överflödiga.
Mol bemyndigandet i övrigt kan invändas all det är alllför allmänt hållet för
alt numera kunna godtas. Bestämmelserna saknar därför motsvarighet i
fartygssäkerhelslagen.

5
§

Bestämmelser
om befälhavarens skyldighet att anmäla vissa händelser

ombord
lill sjöfartsverket finns i sjölagen (1891:35 s. 1).

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fär föreskri- I2«

va
skyldighet för redare och befälhavare att anmäla

1.
inträffade olycksfall eller
olyckslillbud eller sjukdomsfall utöver vad Prop. 1987/88:3 som anges i
sjölagen,

2.
uppkomna skador eller vidtagna
ätgärder som har betydelse för elt fartygs sjövärdighet.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 18 § sjösäkerhetslagen och II kap. 5§
utredningsförslaget. Sjölagens bestämmelser i ämnet finns i dess 70 §. Till
jämförelse må nämnas lagförslagets 8 kap. 7 §.

6 §

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
skyldighet att anlita lots och om lotsavgift.

Paragrafen
motsvarar 9 kap. 19 § sjösäkerhetslagen och 11 kap. 6§ utredningsförslaget.

7 §

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får beträffande fiskefartyg och
andra fartyg som är av särskild beskaffenhei meddela särskilda föreskrifter i
de avseenden som lagen omfattar och j enskilda fall medge undantag från lagens
bestämmelser.

Behov
kan föreligga att bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen utser
atl meddela närmare föreskrifter i anslutning till fartygssäkerhelslagen
utöver vad lagen eljest innehåller. I första hand kommer därvid i fräga de
fartyg som används inom fiskerinäringen, främst de egentliga fiskefartygen. För
sådana fartyg föreligger en internationell reglering som i viktiga avseenden
skiljer sig från vad som gäller beträffande fartyg i allmänhet. Jag vill
härvidlag hänvisa särskilt till atl elt antal internationella konventioner
rörande sjöfartens förhållanden enligt uttryckliga undantag inte är
tillämpliga pä fiskets fartyg och till den i Torre-molinos år 1977 överenskomna
konventionen om säkerheten på fiskefartyg. Även i övrigt motiverar
förhållandena inom fiskerinäringen all möjlighet öppnas för t. ex.
sjöfartsverket i samråd med fiskeristyrelsen att i fråga om fiskefartyg meddela
undantag från vad som stadgas i fartygssäkerhetslagen men ocksä att utfärda
särskilda föreskrifter i de avseenden som lagen omfattar. Denna paragraf
innehäller, i överensstämmelse med 11 kap. 8 § utredningsförslaget, en
bestämmelse med sådant innehåll.

ILO-kommittén
har påpekat atl farlygsmiljöutredningen inle har undersökt i vilken mån
utredningens förslag överensstämmer med ILO-konven-fionen nr 126 om
besättningens bostäder på fiskefartyg. Med anledning härav har kommittén anfört
atl del vore önskvärt om konvenfion nr 126 och dess eventuella ralifikationsmöjligheler
beaktas i det fortsatta arbetet.

Den
ifrågavarande konventionen är intagen som bilaga till prop.

1967:11. Den innehäller i del II
art. 4 regler om godkännande av
ritningar

över bosläder ombord på fiskefartyg. De svenska föreskrifterna i 7 kap.

13 § i förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg överensstämmer

med konventionen i denna del. I konventionens del II art. 5
ges föreskrifter

om skyldighet för vederbörande myndighet att inspektera bostäderna pä

fiskefartyg. Även i della hänseende fär de svenska reglerna anses uppfylla 126

konventionens krav genom
föreskrifterna om fillsynsförrättningar. Del III i Prop. 1987/88:3
konventionen innehåller detaljerade regler om hur bostäderna på fiskefartygen
skall vara utformade. Kpnvenfionens del IV innehäller
regler om konventionens tillämpning pä exislerande fartyg och del V innehäller
avslutande bestämmelser.

Reglerna
i konvenfionens del III har utformats med sikte pä andra förhållanden än de som
råder inom det svenska fisket. Del skulle föra för långt all i delta
lagstiftningsärende undersöka i vilken utsträckning de regler som regeringen
och sjöfartsverket har utfärdat överensstämmer med denna del av konventionen.
Jag ser därför ingen anledning alt i detta sammanharig uttala mig om
möjligheterna att ratificera ILO-konventionen nr 126.

Bestämmelsen
i förevarande paragraf omfattar emellertid inle bara fiskefartyg utan också
fartyg som eljest är av särskild beskaffenhet. Del finns fartyg som fill sin
konstruktion eller sin utrustning är sä speciella, att den normala
fartygssäkerhetslagsliftningen inle passar särdeles väl för dem ulan åtminstone
lill vissa delar bör ersättas med en för dem lämpligare reglering, självfallet
utan avkall pä säkerhetens krav. Härvidlag torde frän praktisk synpunkt främsl
böra nämnas bostadsplatlformar och andra fartyg sysselsatta inom
offshoreverksamheten.

8§ ' \ '-

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela särskilda föreskrifter
för totalförsvaret med avvikelse frän bestämmelserna i 6-9 kap. i denna lag.

Regeln
saknar motsvarighet i sjösäkerhelslagen. Den har införts pä förslag av
överbefälhavaren.

Överbefälhavaren
har i sitt remissyttrande framhållit behovet av atl regeringen bemyndigas
utfärda särskilda föreskrifter för krig och krigsfara inom arbetsrättens
område. Enligl överbefälhavaren krävs vidare regler för de lägen när del är
motiverat atl höja beredskapen inom fredsorganisa-lionen utan atl beredskapen
behöver höjas för totalförsvaret i övrigt, s. k. skymningslägen. Med anledning
härav måste enligt överbefälhavarens mening även sjösäkerhetslagen tillföras
etl bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att fä meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse frän
lagen.

En
motsvarande regel finns i arbelsmiljölagen (1977:1160) och arbetstidslagen
(1982: 673). Den infördes i dessa lagar på förslag av överbefälhavaren.
Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet uttalade i
lagsfiflningsärendel (prop. 1981/82:154 s. 55f) bl. a. följande.

Jag
delar ÖB: s uppfattning all del är av stor vikt alt hela totalförsvaret kan
delta i försvarsförberedelserna redan i sådana situationer dä beredskapen
måsle höjas ulan alt läget för den skull är sä allvarligt atl krig eller
krigsfara föreligger. Som elt led i sådana förberedelser måste också
arbets-lidsreglerna och arbetsmiljöiagstiftningen kunna anpassas lill de
ändrade verksamhetsbetingelser sorn kriser av olika slag för med sig.

Avgörande
för beredskapen i fredskriser eller i "skymningslägen" dvs.
situationer dä en annalkande kris ännu inle har nått de stadier som brukar

betecknas som beredskapstillständ eller uppenbar krigsfara
är möjligheter- Prop. 1987/88:3 na all snabbt kunna besluta om tillämpning av
regler som har anpassats för extraordinära förhällanden. Det är inle minsl
angelägel atl snabbt kunna anpassa l.ex. arbelstidsreglerna till krav pä
beredskapshöjande produktion ulan alt det väcker stor uppmärksamhet eller
oroar allmänheten. Della innebär alt del för beredskapsplaneringen inom
totalförsvaret är angelägel alt regeringen eller den förvaltningsmyndighet som
regeringen bestämmer har vittgående befogenheter alt snabbi meddela särskilda
föreskrifter eller snabbi besluta all redan under normala förhällanden antagna
föreskrifter skall börja tillämpas.

I propositionen behandlas även förutsällningarna i
grundlag för bered-skapslagsliftning. Civilrättens (arbetsrättens) omräde är
förbehållet riksdagen sä länge del inte råder sådana krissituationer som avses
i 13 kap. 6§ regeringsformen. För andra krissituationer, t. ex. för
skymningslägen, kan regeringen inte ges fullmakt för rent civilrältslig
lagstiftning. Delegation under fredsfid eller i skymningslägen är däremot
möjlig på del offentligrättsliga området (8 kap. 7 § regeringsformen).
Regeringen kan dock inle disponera över kollektivavtal som parlema har träffat
under fredstid — t. ex. om arbetsfid - ulan för del krävs all riksdagen ändrar
den fredslida lagstiftningen.

De sålunda redovisade övervägandena har aktualitet också
såvitt avser sjöfartens förhållanden. Den nu aktuella paragrafen innebär ell
bemyndigande för regeringen all meddela särskilda föreskrifter för
totalförsvaret i de frågor som avses i lagens bestämmelser om arbetsmiljö och
skyddsverksamhet. Som jag senare kommer atl nämna föreslår jag en motsvarande
bestämmelse i sjöarbetstidslagen. Bemyndigandet har slöd i 8 kap. 7§
regeringsformen. Bemyndigandet är avsett för sådana situationer när totalförsvaret
träder i akfiv verksamhet. I fråga om innebörden i begreppet
"totalförsvar" kan ledning hämtas i annan lagstiftning. Det
förekommer t. ex. i förfogandelagen (prop. 1977/78:72 s. 87) och i 19 kap. 5 §
brottsbalken (prop. 1979/80:176 s. 8-9, 49-50, 52-53; JuU 1981/82:8 s. 2 och
27).

9 §

Den söm har tagit befattning med tillsyn enligl denna lag
eller utsetts till skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté får inte
obehörigen röja eller utnylQa vad han under uppdraget eller i sin Qänsl har
fått vela om yrkeshemligheter eller arbetsförfaranden eller i övrigt om enskildas
ekonomiska eller personliga förhållanden eller förhållanden av belydelse för
rikels säkerhet.

I det allmännas verksamhel tillämpas bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100) i stället för vad som sägs i första stycket. I fråga
om den som är skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté pä fartyg i del
allmännas verksamhet tillämpas 14 kap. 7, 9 och I0§§ sekretesslagen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 9 § sjösäkerhetslagen och 11
kap. 7 § utredningsförslaget.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I juli 1988, då lagen (1965:
719) om säkerheten

pä fartyg skall upphöra att gälla. 128

Bestämmelserna om preskription i 9 kap. 15 § i den nya
lagen fillämpas Prop. 1987/88:3 endasl om den åtgärd som anspråket gmndas
på har företagils efter ikraftträdandet. I annal fall tillämpas bestämmelserna
om preskription i 3 kap. 11 § sjätte stycket i den gamla lagen.

Beslut som har meddelats före ikraflträdandel överklagas
enligt äldre bestämmelser.

En föreskrift som har meddelats med slöd av den gamla
lagen och som gäller vid ikraftträdandet skall fortfarande gälla och vid
tillämpning av den nya lagen anses ha meddelats enligt denna. I fråga om
påföljd för överträdelse av en föreskrift som har meddelats med stöd av den
gamla lagen gäller dock alltid äldre bestämmelser, om dessa leder till
lindrigare påföljd eller frihet frän påföljd.

Om det i en lag eller i en författning hänvisas lill en
föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället
den nya föreskriften.

Fartygssäkerhelslagen föreslås träda i kraft den 1 juli
1988, dä sjösäkerhetslagen upphör atl gälla.

Genom 9 kap. 15 § fartygssäkerhelslagen införs nya och
strängare preskriptionsregler avseende skyddsombuds rätt,att göra vissa
påföljder gäl-' lande. I andra slyckel av övergångsbestämmelserna föreskrivs
atl de äldre bestämmelserna om preskription gäller om den åtgärd som anspråket
grundas på har förelagils före ikraflträdandel.

De nya reglerna om överklagande bör gälla endast sädana
beslut som har meddelats efter ikraflträdandel. I övergångsbestämmelsernas
tredje stycke har tagils in en bestämmelse härom.

I del Qärde slyckel av övergångsbeslämmelserna, som har
utformats i enlighet med lagrådets förslag, föreskrivs att en föreskrift som
gäller vid ikraftträdandet och som har meddelats med slöd av den gamla lagen
skall äga fortsalt gilfighet och vid tillämpningen av den nya lagen anses ha
meddelats enligl denna. Vidare föreskrivs alt straffbestämmelserna i den äldre
lagen skall tillämpas belräffande överträdelser av föreskrifter som har
meddelats med stöd av den lagen, om dessa leder till lindrigare påföljd eller
frihet från påföljd. Detta gäller även överträdelser som begås efter den nya
lagens ikraftträdande.

Övergångsbestämmelsernas femte stycke föreskriver att
hänvisningar i andra författningar till regler som har ersatts genom
fartygssäkerhelslagen i stället gäller de nya reglerna.

4.2 Förslaget till lag om ändring i sjöarbetstidslagen

3 och 17 §§

I paragraferna har vissa hänvisningar ändrats lill att avse
den nya fartygssäkerhelslagen.

21 §

Motivering
till första meningen i den nya paragrafen har lämnats i anslut

ning till specialmötiveringen till 13 kap. 8§ farlygssäkerhetslagen. Paragra

fens andra mening har införts efter mönster frän 15 kap. 1 § andra stycket 129

9 Riksdagen
1987/88. I saml. Nr 3

luftfartslagen
(1957:297). Jfr 1 kap 1 § tredje stycket förslaget till fartygssä- Prop.
1987/88:3 kerhelslag.

4.3 Förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen

4
§

Motivering
till ändringen i paragrafen har lämnats i avsnill 2.2.6.

4.4 Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

58
§

Hänvisningarna
i paragrafen har ändrats med hänsyn lill den föreslagna

nya
lagsfiftningen.

4.5 Förslaget till lag om om ändring i arbetsmiljölagen

/
kap. 3 §

I
paragrafen har termen skeppsQänsl bytts ut mol beleckningen fartygsarbele i
analogi med vad som föreslås i fråga om fartygssäkerhelslagen. Någon definition
av vad som utgör fartygsarbele torde inle behövas vid sidan av 1 kap. 3 § andra
stycket i förslaget lill fartygssäkerhelslag. Däremot bör avfattningen av
paragrafen jämkas med hänsyn till all fartygsarbele kan utföras pä annat
ställe än ombord.

4.6 Förslaget till lag om ändring i vattenföroreningslagen

6
kap. 6 §

Med
anledning av vad lagrådet yttrat i anslutning till I kap. 6§, 4 kap. 8§ och 10
kap. 20 § fartygssäkerhetslagen bör förevarande paragraf ändras. Ändringarna
innebär till en början all det direkt i lagen angetts till vilka utländska
klassificeringssällskap som tillsyn och certifiering enligt vatlenföroreningslagen
kan överlämnas. En förutsättning för etl sådant överlämnande är, liksom enligl
de angivna paragraferna i fartygssäkerhelslagen, all del mellan svenska staten
och sällskapet har träffals elt avlal om delta. Jag får i den delen hänvisa till
vad jag anfört i anslutning till 1 kap. 6§ fartygssäkerhetslagen.

Ändringarna
innebär vidare att det inte längre blir möjligt atl överlåta lillsyn och
certifiering till en utländsk myndighet Qfr 6 kap. 2§ första stycket
förordningen 1980:789 om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg). Det möter
emellertid inte nägol hinder mol atl en utländsk myndighet biträder vid lillsyn
så länge della biträde i sig inte utgör en förvaltningsuppgift, se härom vad
som anförts i anslutning till 10 kap. 4 § fartygssäkerhetslagen.

Ändringarna
i förevarande paragraf måste för alt bli gällande anlas av

riksdagen med tre Qärdedels majoritet. , 130

4.7
Förslaget till lag om ändring i mönslringslagen Prop. 1987/88:3

14
§

I
paragrafen har en hänvisning ändrats till atl avse den föreslagna fartygssäkerhelslagen.

5 Hemställan

Med
hänvisning fill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår
riksdagen all anla förslagen lill

1.
fartygssäkerhelslag,

2.
lag om ändring i
sjöarbetsfidslagen (1970:105),

3.
lag om ändring i
livsmedelslagen (1971:511),

4.
lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282),

5.
lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160),

6.
lag om ändring i lagen
(1980:424) om åtgärder med vallenförorening från fartyg,

7.
lag om ändring i
mönslringslagen (1983:929).

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå riksdagen atl anla de förslag som föredraganden har lagt
fram.

131

Bilagal Prop.
1987/88:3 '

Sammanfattning av utredningsbetänkandet Ny sjösäkerhetslag

Förevarande
belänkande är fartygsmiljöulredningens slutbetänkande. Tidigare har
utredningen avgivit tre delbetänkanden, nämligen Bättre fartygsmiljö (Ds K
1975:2), Bosläder, medinflytande och miljö ombord på fartyg (Ds K 1976:1) och
Sjöarbetstidsfrägor (Ds K 1980:17).

Det
huvudsakliga syftet med della betänkande är all bringa
arbetsmiljö-lagstiftningen i fråga om sjöfarten till samma nivä som
arbetsmiljöiagstiftningen i allmänhet. Arbetsmiljölagen (1977:1160), som för
övrigt omfattar så gott som allt arbete, gör nämligen i 1 kap. 3 § undanlag för
skeppsQänsl - pä andra fartyg än öriogsfartyg. Regler om arbetsmiljön på fartyg
meddelas i stället i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg, i allmänhet
kallad sjösäkerhetslagen. Dessa regler svarar emellertid närmast mot innehållet
i' arbelarskyddslagen (1949:1) säsom den ändrats genom lag 1973:834. Även den
sålunda ändrade arbelarskyddslagen representerade dock elt äldre stadium och
har ersatts av arbetsmiljölagen. Del torde knappast råda delade meningar om atl
den eftersläpning i fråga om arbetsmiljöiagstiftningen som sålunda råder
beträffande sjöfarten bör inhämtas.

Utredningen
anser alt sjöfartens arbelsmiljöregler fortfarande bör ingå i sjösäkerhetslagen
och inte inordnas i den allmänna arbetsmiljölagsfiflning-en. Ett viktigt skäl
härvidlag är atl reglerna om arbetsmiljön till sjöss är intimt förbundna med
vad som gäller i fråga öm sjösäkerheten och därför bör meddelas i samma
lagstiftning. Elt annat betydelsefullt skäl är sjöfar-lens internationella karaktär.
Åtskilliga bestämmelser om säkerhet och arbetsmiljö till sjöss går tillbaka pä
internationella överenskommelser med vidsträckt anslutning och bör helst ha den
fasthet som följer med elt stadgande i lag. Nämnas bör särskilt 1974 ärs
konvenfion om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS) med därtill
anslutande protokoll av 1978. Del skulle spränga ramen för en allomfattande
arbelsmiljölag om man sökte infoga alllför mänga specialregler för sjöfarten i
denna.

Enligt
utredningens mening är det angeläget atl sjöfartens arbelsmiljöregler sä nära
som möjligt anpassas till de allmänna och lätt skall kunna jämföras med dessa.
I detta syfte föreslär utredningen en hell ny, grundligt omredigerad
sjösäkerhelslag.

Såvitt
avser andra delar av sjösäkerhetslagen än de som rör arbetsmiljön är
ändringarna övervägande redaktionella. Lagens karaklär av ramlag torde dock
närmast ha förstärkts genom att vissa bestämmelser, exempelvis om de
tillsynsförrältningar som kan förekomma, föreslagits skola flyttas till förordningen
(1965:908) om säkerheten på fartyg. Denna förordning föreslås ocksä grundligt
omredigerad, men det har inte varil görligt för utredningen atl inom den lid
som stått till förfogande utarbeta etl förslag lill en hell ny förordning.

I
denna sammanfattning önskar utredningen nämna endast etl par av de

föreslagna ändringarna. En är atl lagen föresläs bli tillämplig belräffande

alla som utför fartygsarbele och som följer med fartyget, vare sig de är 132

ombordanställda eller arbetar för fartygets räkning endasl
tillfälligt. Dessa Prop. 1987/88:3 senare omfattas enligt nu gällande regler
inte av sjösäkerhelslagen utan av arbelsmiljölagen, och eftersom denna i
princip inle är tillämplig utanför rikets gränser saknar de för närvarande i
vid omfattning lagskydd i vikfiga frågor rörande säkerhet och arbetsmiljö
ombord. Utredningen har betecknat detta tillstånd som klart
otillfredsställande och föreslär, som nämnts, ändring härvidlag.

Utredningen föreslår också, med förebild i sjömanslagen
(1973:282), att sjösäkerhetslagen, som i princip är tillämplig pä svenska
fartyg men endasl i mycket begränsad omfattning på ulländska fartyg, i enskilda
fall skall kunna utsträckas att gälla hell eller delvis i fräga om ell
utländskt fartyg, t. ex. ell som hyrts in av en svensk redare för att sättas i
trafik tillsammans med svenska fartyg. Del skall även enligt förslaget vara
möjligt all undanta ett svenskt fartyg frän lagens tillämpningsområde, dock
under sträng bevakning av de ombordanställdas intressen. Ett sådant undantag
kan vara lämpligt exempelvis när driften av elt svenskt fartyg upplåts till en
utlänning och fartyget sätts i trafik längt från Sverige.

Även om det som utredningen nu föreslär skulle bli
genomfört, finns det ätskilliga problem med anknytning till miljön ombord som
förtjänar alt övervägas och beträffande vilka förbättringar framstår som
önskvärda. Dessa problem kan vara vikliga nog men har alla den egenskapen atl
del gäller all utfärda ganska detaljerade föreskrifter av delvis teknisk nalur.
Utredningen har ansett sig vara ell alltför tungt organ för alt utföra del
arbete som krävs härvidlag, och den lid som stått lill förfogande har inte
räckt lill för uppgiften. Utredningen har fåll nöja sig med att förvissa sig om
alt den erforderliga ramen fmns för de bestämmelser som kan befinnas önskvärda.
Della har i ell fall, nämligen såvitt gäller livsmedelslagstiflningen,
påkallat lagändring utanför sjöfartslagsliftningens område.

Utredningen har vidare granskat om vissa internationella
överenskommelser bör föranleda ändringar i de författningar som utredningen
haft alt syssla med. Denna granskning har emellertid inle lett lill några
särskilda förslag från utredningens sida.

Till sist må erinras om att utredningen undersökt om de
framlagda förslagen kan beräknas medföra ökade kostnader för det allmänna eller
för dem som är sysselsatta i sjöfarten. Utredningen har därvid funnit att
förslagen inte bör medföra ogynnsamma följder i ekonomiskt avseende för någon
som'berörs därav. Vad utredningen föreslår kan snarare betecknas som
koslnadsmässigl indifferenl.

133

Bilaga
2 Prop. 1987/88:3

Fartygsmiljöutredningens lagförslag

1 Förslag till

Lag om
säkerheten på fartyg

Härigenom
föreskrivs följande.

1
kap. Inledande bestämmelser

1
§ För atl trygga säkerheten på fartyg skall iakttas bestämmelserna i denna lag
och i de föreskrifter som meddelas med slöd av lagen.

2§
I den mån som annal inle särskill anges eller följer av lagen gäller denna lag
i fråga om varje fartyg som används fill sjöfart i svenskt farvatten. Lagen
gäller även, såvitt det är förenligt med lag i främmande stat som efter
överenskommelse eller annars är tillämplig, varje svenskt fartyg som används
till sjöfart utanför svenskt farvatten.

Lagens
bestämmelser gäller öriogsfartyg endast såvitt regeringen förordnar därom.

3 §
Har redaren eller ägaren av ell svenskt fartyg hell eller delvis upplåtit

driften av fartyget lill utlänning, fär regeringen eller den myndighet som

regeringen utser efter ansökan av redaren eller, om denne är utlänning,

ägaren medge all denna lag hell eller delvis ej skall gälla i fråga om

fartyget. Ell medgivande skall begränsas lill viss tid och förenas med de

villkor som behövs.

Ell
medgivande enligl första stycket får lämnas endast om särskilda skäl föreligger
och undanlaget är förenligt med Sveriges inlernationella åtaganden. Vidare
krävs att sökanden visar alt arbetstagarna pä fartyget genom utländsk
lagstiftning eller på annal sätt i rimlig utsträckning tillförsäkras skydd i de
hänseenden som regleras i denna lag och i kollektivavtal, som på
arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av en organisation vilken är all
anse som en central arbetstagarorganisation enligl lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet. Innan ansökningen prövas skall samråd ske med de
svenska organisationer som företräder redare och ombordanställda.

Ändras
de förutsättningar som ligger till grund för medgivandet, skall den som har
fäll della eller fartygels befälhavare genast underrätta den som har lämnat
medgivandet om ändringen. I sädant fall fär föreskrivas andra villkor för
medgivandet eller, om ändringen innebär risk för arbetstagarnas skydd,
medgivandet återkallas. Ett medgivande får ocksä återkallas, om däri
föreskrivna villkor inle iakttas.