Prop. 1987/88:49

Regeringens proposition 1987/88:49

om förbud mot radarvarnare

Prop. 1987/88:49

Regeringen
föreslår riksdagen atl anla de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 oktober 1987.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Roine
Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås förbud mot s.k. radarvarnare. Förbudet föreslås omfatta
tillverkning, innehav, överlåtelse och användning. En radarvarnare som varit
föremål för brott skall vidare kunna förverkas. De nya bestämmelserna föreslås
träda i kraft deri Ijanuari 1988.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 49

Propositionens
lagförslag Prop-1987/88:49

1 Förslag till

Lag om förbud mot radarvarnare

Härigenom
föreskrivs följande

1 §
Med radarvarnare förstås i denna lag varje anordning som är kon-stmerad för att
ta emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighets-mätare för vägtrafik.

2 §
Radarvarnare får inte tillverkas, innehas, överlåtas eller användas. Ej heller
får en annan anordning som är så konstmerad aft den kan fa emot
elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare användas i ett fordon
för detta ändamål.

3 §
Den som bryter mot 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 §
En radarvarnare eller annan anordning som har varit föremål för brott enligt
denna lag skall förklaras förverkad.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1988.

2 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom
föreskrivs atl 3§ radiolagen (1966:755)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§

Mottagare
får innehas och användas av var och en. Om avgift för innehav av mottagare
finnas beslämmelser i lagen (1978:478) om avgift för innehav av lelevisionsmoltagare.

Mottagare
får inte användas på sådanl sätl att mottagning på andra platser störs.

Om radarvarnare finns särskilda bestämmelser i lagen (1987:000) om
förbud mot radarvarnare.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1988.

.
Lagen omtryckt 1986:1209.

Kommunikationsdepartementet Prop. 1987/88:49

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22
oktober 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statssråden
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellslröm, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet R. Carlsson

Proposition om förbud mot radarvarnare

1 Inledning 1.1 Bakgrund

I Sverige gäller sedan i börian av 1970-talet ett system
med allmän hastig

hetsbegränsning och differentierade hastighetsgränser. Delta anses all

mänt ha inneburit alt antalet omkomna och skadade i trafiken kunnal

hållas på en internationellt sett låg nivå. Under de senaste åren har emel

lertid respekten för hastighetsgränserna avtagit. Trafikrytmen har blivit

hetsigare såväl ute på vägarna som i de större städerna. Del finns etl klart

samband mellan höga hastigheter och antalet svåra trafikolycksfall. Höga

hasligheter ökar ocksä utsläppen av föroreningar.

Riksdagen har nyligen behandlat problemet med del ökade
antalet has-fighelsöverlrädelser. I trafikutskottets betänkanden 1986/87:1 och 1987/88:1
om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter framhålls bl.a. atl has-lighetsövervakningen
på vägarna måste förstärkas och göras mer effektiv.

Den melod för haslighelskonlroller som polisen använder i
de allra flesta fall är en uppmätning av hastigheten med hjälp av radar. Det
har emellertid blivit alltmer vanligt atl bilister använder s. k. radarvarnare,
dvs. en anordning som kan la emol signalerna från polisens radarhastighetsmätare
och därigenom uppmärksamma bilförarna på hastighelskontroller innan hastigheten
hunnit registreras.

Tekniskt kan en radarvarnare beskrivas som en mottagare av
elektromagnetiska vågor, dvs. en slags radiomottagare med samma frekvens som
de elektromagnetiska vågor som alstras av polisens radarhastighetsmätare. En radarvarnare
kan ge utslag för en haslighetsmälning på mer än två kilometers avstånd, medan radarhastighelsmätaren
normalt registrerar fordonets hastighet på ell avstånd av högst 100 meter.

1 en framställning lill regeringen den 22 augusti 1986 har
rikspolisstyrelsen hemställt om förbud mot radarvarnare eftersom dessa
försvårar polisens hastighelskontroller.

Med anledning av rikspolisstyrelsens framställning har
inom kommuni-

II Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 49

kafionsdepartementet
utarbetats promemorian (DsK 1987:2) Förbud mot Prop. 1987/88:49 radarvarnare.
Promemorian, som innehåller förslag om förbud mol innehav av radarvarnare, har
remissbehandlats. De författningsförslag som promemorian innehåller bör fogas lill
protokollet i detta ärende som bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena
bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Regeringen
beslutade den 8 oktober 1987 att inhämla lagrådets yttrande över inom
kommunikationsdepartementet upprättade förslag fill lag om förbud mot radarvarnare
och förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755). Lagförslagen och
lagrådets yltrande bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga3 och4.
Lagrådet har i sitt yttrande framfört vissa förslag till ändringar i det
remitterade lagförslaget. Jag återkommer till lagrådets yttrande i specialmötiveringen.
Lagrådets granskning har också lett till en redaktionell ändring i 2 §.

1.2 Promemorian (Ds K 1987:2) Förbud mot radarvarnare

I
promemorian föreslås förbud mot innehav av radarvarnare i motorfordon. Vidare
föreslås atl radarvarnare som innehafts olovligt skall få tas i beslag och
förklaras förverkade. Det straff som förordas för olovligt innehav av radarvarnare
är böter, högst 1000 kr. Vad angår den författningstekniska lösningen föreslås
atl det egentliga förbudet och ansvarsbestämmelserna tas in i
vägtrafikkungörelsen (1972:603).

1.3 Remissutfallet

Praktiskt
laget alla remissinstanser har ansett att ett förbud mot radarvarnare bör
införas.

De
flesta remissinstanserna har emellertid framhållit atl ell förbud, för all vara
effektivt, måste göras mer långtgående än vad som förordats i promemorian och
omfatta all befattning med radarvarnare. Några remissinstanser har haft
synpunkter på den lagtekniska lösning som förordats. Huvudinvändningen har
därvid varil alt ell förbud och rättsverkningarna av detla kräver reglering i lag
i större utsträckning än vad som föreslagits.

2 Föredraganden

2.1 Skälen för ett förbud

För
all kunna förmå förare av motorfordon att hålla hastighetsgränserna måste dessa
kunna övervakas på ett effektivt sätl. Den form för hastighets-övervakning som polisen
använder är till cirka 80 procent radarhastighets-mätning. Del är uppenbart att
hastighetskontroller med hjälp av sådan hastighetsmätning till stor del mister
sin effekt om bilisterna genom atl använda radarvarnare uppmärksammar
kontrollerna i förväg.

Del
är svårt alt ange i vilken omfattning som radarvarnare faktiskt förekommer.
Dessa har dock otvivelakligt blivit allt vanligare under de

senaste åren. Det finns
sålunda skäl alt anta atl inle minsl de skärpta regler Prop. 1987/88:49 för
körkortsingripanden som gäller sedan den 1 juli 1986 har medfört en ökad
användning av radarvarnare. Inom polisen har man undersökt om det går all
ersätta radarhastighetsmätningen med andra former av hastighelskontroller som
är lika effektiva. Möjligheterna härtill torde dock f. n. vara små.

Den
europeiska irafikministerkonferensen (CEMT) godkände vid sitt möte i Dublin den
25 och 26 maj 1982 en resolution om bl. a. övervakning av
hastighetsbegränsningar. I resolutionen konstaterades att trafikanterna i många
fall försöker undgå övervakningen genom att använda radarvarnare. CEMT
rekommenderade därför medlemsländerna att vidta sådana åtgärder att
hastighetsövervakningens effektivitet inte äventyras av förekomsten av radarvarnare.
I de allra fiesta länderna i Europa är det numera inte tillåtet alt inneha radarvarnare.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört anscrjag i likhet med praktiskt tagel alla
remissinstanser atl ett förbud mol radarvarnare bör införas även i Sverige.

2.2 Förslagets närmare utformning

I
promemorian har förbudet utformats som ett förbud mot innehav av radarvarnare i
motorfordon. Flertalet av remissinstanserna har emellertid ansett alt ett
förbud måste göras mera långtgående och även omfatta bl.a. import och
försäljning av radarvarnare. Jag delar denna uppfattning. Om förbudet skall bli
effektivt är det nödvändigt att göra i princip all befattning med radarvarnare
otillåten. Till belysning av de kontrollsvårigheter som annars skulle uppstå
kan nämnas atl vissa radarvarnare placeras utan fasta installationer på bilens instmmentbräda
eller på backspegeln. Sådana radarvarnare kan därför tas bort i samband med en
kontroll och döljas på något annat ställe. Andra lyper av radarvarnare monteras
på en dold plats i bilen l.ex. bakom kylargallrel.

Med
tanke på den funktion som en radarvarnare har, är del tydligt all ell förbud
mot sådana inle berör de i 2 kap. regeringsformen var och en tillförsäkrade yllrande-
och informationsfriheterna. Bestämmelserna i 8 kap. 3 § regeringsformen innebär
emellertid all förbud av den omfattning som nyss nämnts måste föreskrivas i
lag. Enligl min mening bör beslämmelserna las in i en särskild lag och inte i
radiolagen (1966:755) eller i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
vilka är de författningar som annars närmast skulle kunna ifrågakomma. En radarvarnare
har nämligen ett användningsområde som är så speciellt och så skilt från
användningsområdet för en vanlig radiomottagare atl det inte är lämpligt att
föra in ett förbud i radiolagen. I denna lag bör emellertid anges atl särskilda
bestämmelser gäller för radarvarnare. Ett skäl för alt inte ta in beslämmelserna
i trafikbrottslagen är att förbudet bör omfatta även sådan befallning med radiovarnare
som inte har någon direkt anknytning till trafiken.

När
det gäller att beskriva det otillåtna förfarandet måsle varie möjligl sätt aft
befatta sig med en radarvarnare klart anges. Jag föreslär att del i

lagen anges atl radarvarnare
inte får tillverkas, innehas, överlåtas eller Prop. 1987/88:49 användas i
landet.

Det
torde inle vara behövligt atl därutöver också uttryckligen förbjuda impori av radarvarnare.
Ett sådanl förbud förutsätter en systematisk gränskontroll i della avseende, vilkel
mot bakgrund av alt bl. a. innehav och överiåtelse i vart fall förbjuds
knappast är tillräckligt mofiverat. Elt importförbud skulle dessutom i viss mån
strida mot strävandena i Sverige och övriga EFTA-länder alt så långl möjligt
förenkla gränskontrollen och koncentrera denna lill ett fåtal vikliga fall.

Inte
heller marknadsföring ay radarvarnare bör vara tillålen. Detta uppnås
emellertid genom att marknadsföring av en otillåten produkt enligl marknadsdomstolens
praxis anses som otillbörlig marknadsföring enligl 2 § marknadsföringslagen
(1975:1418).

Del
enda användningssättet för en radarvarnare är att varna för hastighelskontroller.
Jag anser därför alt del inte finns någol behov av en möjlighet atl medge
tillstånd till någon form av legal befattning med radarvarnare. Eftersom radarvarnare
är förbjudna i nästan alla andra europeiska länder bör något undantag heller inle
göras för radarvarnare som finns i ulländska bilar.

Påföljden
för den som olovligen befattar sig med en radarvarnare bör normall vara böter.
1 enstaka fall kan dock elt fängelsestraff vara motiverat. Ett sådant fall kan
exempelvis vara omfattande försäljning av radarvarnare. Jag föreslår därför
att straffet bestäms till böter eller fängelse i högst sex månader.

1
och med alt fängelse kan följa på brottet blir det möjligt för polisen att
företa bl.a. husrannsakan i enlighet med vad som föreskrivs i 28 kap. rättegångsbalken.
Under de förutsättningar som anges där kan alltså l.ex. etl fordon eller en
lokal undersökas i brottsutredande syfte.

En
radarvarnare som påträffats skall kunna förklaras förverkad, vilkel bör anges
särskilt i lagen. 1 övrigl bör belräffande förverkande i tillämpliga delar
gälla beslämmelserna i 36 kap. brottsbalken. 1 fråga om beslag tillämpas
bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken.

Den
föreslagna lagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1988. De personer som nu
har radarvarnare bör utan någon större olägenhet hinna förstöra dessa eller på
annat sätl göra sig av med dem. Det fordras därför inte någon särskild
lagreglering av ett sådant förfarande.

3 Upprättade lagförslag

1
enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om förbud mot radarvarnare

2. lag om ändring i radiolagen (1966:755).

Förslaget
under 2 har upprättats efter samråd med statsrådet Göransson.

Förslagen
har granskats av lagrådet.

4
Specialmotivering Prop. 1987/88:49

4.1
Förslaget till lag om förbud mot radarvarnare

l§

Med radarvarnare
förslås i denna lag varie anordning som är konstruerad

för atl ta
emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare för

vägtrafik.

I delta lagrum definieras radarvarnare. Genom kravet all radarvarnare
skall vara konstmerade för att ta emot elektromagnetiska vågor från radarhastighetsmätare
för vägtrafik faller anordningar som är konstruerade för att ta emot vågor från
andra radarsändare i princip utanför lagens tillämpningsområde.

I det till lagrådet remitterade förslaget föreslogs en
bestämmelse om att som radarvarnare också skulle anses, vid användning i
fordon, en anordning som är konstruerad så att den kan la emot
elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare. Vad som här avsågs var
anordningar, s. k. radardetektorer, vilka används bl.a. inom försvarsmakten och
på fritidsbålar för att lokalisera föremål som är försedda med radar. Lagrådet
har föreslagit att den nyss nämnda legaldefinitionen ulgår och att användandet
av sådana anordningar i slället straffbeläggs särskilt i 2 §. Till följd därav
har lagrådet också föreslagit att lagens rubrik ges lydelsen "lag om
förbud mof radarvarnare m. m."

Jag godtar lagrådets förslag till reglering av förbudet
mot att använda radardetektorer. Jag anser dock inte att det är nödvändigt att
ändra lagens mbrik.

En radarvarnare anses vara ett slags radiomottagare. Enligl
3§ radiolagen (1966:755) är det tillåtet för var och en att inneha bl.a.
radiomottagare. Föreskrifterna i den föreslagna lagen kan därför sägas utgöra
undantag från bestämmelserna i radiolagen.

2§

Radarvarnare får inte tillverkas, innehas, överlåtas eller
användas. Ej heller får en annan anordning som är så konstruerad att den kan la
emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare användas i fordon
för delta ändamål.

Första meningen i paragrafen innebär att i princip all
befattning med radarvarnare blir otillåten i landet. Som framhållits i avsnitt
2.2 torde marknadsföring av radarvarnare komma atl anses som otillbörlig marknadsföring
enligt 2§ marknadsföringslagen (1975:1418) och kan således förbjudas av
marknadsdomstolen. Import är visseriigen formellt tillåten men torde i prakfiken
ändå komma att upphöra.

Som jag fidigare nämnde i anslutning till I § har den
andra meningen, där

def förskrivs om förbud mot användning i fordon av anordningar med

samma funktionssätt som radarvarnare, lagts fill i enlighet med lagrådets

förslag. '

3§ Prop. 1987/88:49

Den
som bryter mol 2 § skall dömas tUl böter eller fängelse i högst sex

månader.

Befattning
med radarvarnare i strid mof 2 § bör normalt leda fill etl bötesstraff. Mer
omfattande innehav eller t. ex. upprepade överlåtelser bör dock kunna medföra
fängelse.

Eftersom
fängelse kan följa för brott som avser befattning med radarvarnare innebär
detta, som framhållits i avsnitt 2.2, även att bestämmelserna i 28 kap.
rättegångsbalken om husrannsakan och kroppsvisitation gäller i tillämpliga
delar. Dessa tvångsmedel kan alltså användas för aft bl. a. söka efter radarvarnare
som dolts.

Vad
angår beslag tillämpas de allmänna bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken.

4§

En
radarvarnare eller annan anordning som har varit föremål för brott

enligt
denna lag skall förklaras förverkad.

Paragrafen
föreskriver förverkande av radarvarnare som varit föremål för brott enligt den
föreslagna lagen. I praktiken innebär delta aft alla radarvarnare som
påträffas skall förklaras förverkade. Därvid gäller i fillämpliga delar
bestämmelserna om förverkande i 36 kap. brottsbalken. Även en radardefektor
förverkas om den har använts i ett fordon. Detta har i enlighet med lagrådets
förslag särskilt angetts i lagtexten.

4.2 Förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

3§

Mottagare
får innehas och användas av var och en. Om avgift för innehav av mottagare
finnas beslämmelser i lagen (1978:478) om avgift för innehav av
televisionsmottagare.

Mottagare
får inte användas på sådant sätl att moftagning på andra platser störs.

Om radarvarnare finns särskilda bestämmelser i lagen (1987:000) om förbud
mot radarvarnare.

Hänvisningen
i paragrafens sista stycke innebär att radarvarnare undantagits från
bestämmelsen'i förstå stycket om rätt'för var öch én att bl.ä. inneha
radiomottagare. ' '

4.3 Ikraftträdandet v

De
föreslagna lagbestämmelserna föreslås träda i kraft den Ijanuari, 1988.. De som
innehar radarvarnare förutsätts själva förstöra eller på annat saft göra sig av
med dessa. Någon särskild bestämmelse om delta torde inte behövas.

5 Hemställan Prop. 1987/88:49

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag
om förbud mot radarvarnare

2. lag
om ändring i radiolagen (1966:755)

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga 1

Författningsförslag i promemorian (Ds K 1987:2) Förbud mot
radarvarnare

Prop.
1987/88:49 Bilaga 1

Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom
föreskrivs att 4 § radiolagen (1966:755)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Bestämmelserna
i 2 § första, andra och Qärde styckena saml 3 § äga ej tillämpning på
radiosändare eller mottagare på ufiändska fartyg, luftfartyg eller
motorfordon.

Regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer äger
meddela föreskrifter för innehav och användning av sådan radiosändare och
mottagare.

Bestämmelserna
i 2 § första, andra och Qärde styckena saml 3 § skall inte tiUämpas på
radiosändare eller mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller
motorfordon. Bestämmelserna i 3§ skall inle heller tUlämpas på en anordning
som är avsedd att ta emot elektromagnetiska vågor från polisens radarhastighetsmätare
(radarvarnare).

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer/år meddela föreskrifter om innehav och
användning av sådana radiosändare och mottagare som avses i första stycket saml
radarvarnare.

Denna
lag träder i kraft den

' Lagen
omtryckt 1986:1209.

10

2 Förslag
till

Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603)

Härigenom föreskrivs i fråga om vägtrafikkungörelsen
(1972:603)' dels att 159 § skall ha följande lydelse,

dels atl
det i kungörelsen skall införas två nya paragrafer, 117 c och 167 a §§, av
följande lydelse.

Prop. 1987/88:49 Bilaga 1

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

117c§

Anordning som är avsedd alt ta emot elektromagnetiska
vågor från polisens radarhastighetsmätare (radarvarnare) får inle innehas i
motorfordon.

159 § I nedan angivna fall får undantag medges av följande
myndigheter.

Bestäm-

Undantaget

Myndighel

Bestäm-

Undantaget

Myndighet

melser

ror

melser

ror

117a

Trafiksäker-

117a§

Trafiksäker-

första

hetsverket

första

hetsverket

stycket

stycket

eller

eller

117b§

117b§

första

första

stycket

stycket 117c§

Rikspolisstyrelsen

118, 121

Etl län

Länssty-

118, 121

Ett län

Länssty-

eller

relsen

eller

relsen

122 §

Mer än ett

Trafiksäker-

122 §

Mer än

ett

Trafiksäker-

län

hetsverket

län

hetsverket

Ulom i fråga om undantag från 106, 107, 109 eller 139-144
§ eller från lokala trafikföreskrifter om parkering inom en kommun skall
undantag avse ett visst ändamål.

Skall en fråga om undantag enligt denna paragraf prövas av
kommunen, men kan inte kommunens beslut avvaktas utan olägenhet, ankommer det i
stället på polismyndigheten atl pröva frågan. Polismyndigheten prövar också
frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods,
när länsstyrelsens beslut inte kan avvaktas utan olägenhet.

I
fråga om undantag för rörelsehindrade från sådana beslämmelser eller lokala
trafikföreskrifter som avser stannande och parkering finns bestämmelser i 159
a §.

Kungörelsen
omtryckt 1985:380.

11

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:49

I67a§ Bilagal

Radarvarnare som har varit föremål för förseelse enligt
164 § får förklaras förverkad. Därvid tUlämpas 36 kap. brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den

3 Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1967:448) om innehav och
användning inom svenskt territorium av radiosändare och mottagare på utländskt
fartyg, luftfartyg eller motorfordon

Härigenom föreskrivs atl 1 § kungörelsen (1967:448) om
innehav och användning inom svenskt terrilorium av radiosändare och mottagare
på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§ I denna kungörelse förstås med svenskt territorium
Sveriges landområden och sjöterritorium saml luftrummet däröver.

Kungörelsen gäller inte för en sådan anordning som är
avsedd all la emot elektromagnetiska vågor från polisens radarhastighetsmätare
(radarvarnare).

Denna förordning träder i kraft den

•12

Bilaga
2 Prop. 1987/88:49 Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds K
1987:2) Förbud mot radarvarnare.

1 Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland, brottsförebyggande rådet,
televerket, trafiksäkerhelsverket, utredningen (K 1986:01) för översyn av vissa
körkortsfrågor, radiolagsutredningen (U 1985:05), Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande (NTF), föreningen Sveriges polischefer, föreningen
Sveriges statsåklagare, föreningen Sveriges åklagare, Kungl. Automobil
Klubben, molorförarnas helnykterhetsförbund, motormännens riksförbund. Svenska
åkeriförbundet, Sveriges domareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges trafikskolors riksförbund,
trafikförsäkringsföreningen.

2 Remissyttrandena

2.1 Förslaget i allmänhet

Alla
remissinstanser utom en tillstyrker att ett förbud mof radarvarnare införs.
Endast föreningen Sveriges statsåklagare ställer sig tveksam fill ett förbud
eftersom detta kommer att bli svårt att övervaka.

Den
övervägande delen av remissinstanserna anser alt förbudet bör vara mera
långtgående än vad som föreslagits i promemorian.

2.2 Synpunkter på hur förslaget bör vara utformat.

Riksåklagaren,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland,
brottsförebyggande rådet, trafiksäkerhelsverket, utredningen för översyn av
vissa körkortsfrågor, NTF och föreningen Sveriges polischefer har förordat att
förbudet mot radarvarnare görs mer omfattande än vad som föreslagits i
promemorian.

Vad
gäller förbudets omfattning och närmare utformning har i huvudsak följande
anförts.

Riksåklagaren: Radarvarnare
torde nästan uteslutande användas i illoja

la syften fill uppenbart men för trafiksäkerheten. Def finns därför i och
för ■'

sig goda skäl för ett förbud i en eller annan form mot radarvarnare. Med

utgångspunkt i en sådan bedömning får man närmare pröva vilken lagtek

nisk lösning som kan vara tjänlig öch lämplig. ' '' ' ' ■'
' '

Ett
riktmärke bör därvid vara ätt, om förbud införs, det skäU finnas ' -

rimliga möjligheter att
effektivt övervaka efterlevnaden öch beivra över-' "■
■■ '

trädelser. Vidare bör den
lagtekniska lösningen vara så enkel som möjligt ■'•"" '' • '

och systematiskt
godtagbar.' ' . - . , ., ■ , . , „ .,,
, ,',.. t;.' '13

Det
sagda innebär enligl min mening atl, vid ett förbud, redan innehavet Prop.
1987/88:49 och inte själva användandet bör drabbas. Den ifrågavarande
utrustningen Bilaga 2 bör också kunna förverkas; annars kommer ett ingripande atl
te sig tämligen meningslöst. Vidare bör processuella tvångsmedel slå till
förfogande i form av husrannsakan och kroppsvisitation; utan möjlighet lill
sådana tvångsmedel torde etl effektivt eftersökande inte kunna komma lill
stånd. Från systematisk synpunkt bör eftersträvas atl en förbudsreglering sker
i anslutning till och i överensstämmelse med redan befintliga författningar på
det berörda området.

Enligl
min mening är de lagtekniska lösningar som valls i promemorieförslaget av
flera skäl inte godtagbara.

Både
från saklig och handläggningsteknisk utgångspunkt finns goda skäl för en
ordning där inte bara innehav i fordon av radarvarnare förbjuds utan där såväl
införsel som innehav i allmänhet och överlåtelse drabbas av förbud.
Systematiskt vinner man därvid också den fördelen atl etl förbud då kan
inordnas i och under radiolagen där det redan nu finns elt utbyggt regelsystem
gällande innehav m. m. av radiomottagare.

I
och för sig är en ordning som ger polisen möjlighet alt använda ordningsbot vid
överträdelse av elt förbud mot innehav av radarvarnare tiUtalande. Skulle
emellertid ett bötesstraff regelmässigt förenas med förverkande, vilket jag som
ovan nämnts anser vara nödvändigt, kan ordningsbot inte komma fill användning.

Vad
gäller polisens rutinkontroller och s.k. flygande besiktningar medför dessa i
sig ingen rätt för en polisman att kroppsvisilera den kontrollerade eller atl
göra husrannsakan. Inte ens om polismannen misstänker ett olagligt innehav får
ett sådant tvångsmedel tillgripas eftersom det inte kan följa fängelse på det
föreslagna brottet (28 kap. 1 och 5 §§ resp. 11 och 13 §§ RB). De nämnda
kontrollerna kan således komma alt visa sig lämligen verkningslösa mot sådana varnare
som kan döljas exempelvis i en passagerares klädsel eller bagage.

Hovrätten
för Nedre Norrland: Hovrätten är allmänl skeptisk lill införande av en
lagstiftning som kan befaras icke bli allmänt efterlevd. Särskill med beaktande
av atl den tekniska utvecklingen kan gå därhän alt upptäcktsrisken blir liten
har hovrätten farhågor för att ett förbud av den föreslagna omfattningen blir
ineffektivt och snarast kommer att undergräva förtroendet för lagar. Enligt
hovrättens mening bör därför ett förbud avse all befattning, inklusive
marknadsföring och försäljning, med radarvarnare.

Trafiksäkerhetsverket:
Eft förbud mol radarvarnare måste ges en sådan

omfattning att det verkligen hindrar att radarvarnare kommer till använd

ning i fordon. Samtidigt skall det naturligtvis inte göras mer omfattande än

nödvändigt. Är förbudet inte effektivt kan del dock istället komma att göra .

mer skada än nytta. . , .

Redan
de modeller av radarvarnare som finns tillgängliga i dag är så

konstmerade atl de är förhållandevis, lätta alt montera dolda eller att dölja

vid en kontroll. Produktutvecklingen inom detta pmråde går snabbt; Def

finns därför all anledning att tro atl utvecklingen går mot radarvarnare som

har en konstrukfion som gör att de kan användas på ett sådant sätt att det 14

blir
praktiskt laget omöjligt att upptäcka dem vid en kontroll, t ex genom Prop.
1987/88:49 att de kan förvaras på föraren eller en passagerare. Upptäcktsrisken
blir Bilaga 2 därmed ytterligt liten för den som använder en radarvarnare.

För etl effektivt förbud mot radarvarnare erfordras därför
enligl trafiksäkerhetsverkets mening ytterligare åtgärder utöver förbudet atl
ha dem i motorfordon. Det måste vara åtgärder som på ett verkningsfullt sätt
leder lill atl det inle skall gå alt komma över radarvarnare pä den öppna
marknaden. För att förhindra marknadsföring och försäljning av radarvarnare
bör överlåtelse av dessa förbjudas.

Utredningen (K 1986:01) för översyn av vissa
körkortsfrågor: Hastighets-överträdelserna är etl av de största enskilda trafiksäkerhetsproblemen.
Statens väg- och trafikinstitul har gjort beräkningar som pekar på alt antalet
människor som varie år dödas i vägtrafiken skulle reduceras med ca 200 om alla
trafikanter respekterade hastighetsbegränsningarna. Statsmakterna har också
vid flera tillfällen uttalat att framför allt de allvarligare hastighetsöverlrädelserna
måste bekämpas med kraft.

Det är därför mycket angeläget att motverka atl
fordonsförarna använder tekniska hjälpmedel som s.ätter dem i stånd alt undgå
upptäckt när de överträder gällande regler. Vi hälsar därför med
tillfredsställelse inriktningen av förslaget i promemorian. Enligt vår mening
kommer dock förbudet i den utformning det har fått i promemorians förslag atl
bli i del närmasle verkningslöst. Moderna radarvarnare går nämligen knappast
att upptäcka vid rufininspektion av en bil. För att ett förbud skall bli
effektivt krävs enligl vår mening all det avser — inle bara innehav i
motorfordon -ulan även överlåtelse, import och marknadsföring.

NTF: Enligt NTFs uppfattning kommer ell förbud som
begränsas fill enbart innehav av radarvarnare i motorfordon atl bli tämligen
ineffektivt. Radarvarnare finns nu i små och flyttbara kompaktmodeller som lätt
kan döljas vid poliskontroll. Personer som regelmässigt kör för fort kommer
inte att avskräckas av ell förbud som i praktiken inte går att kontrollera.

NTF förordar i slället ett förbud som omfattar såväl
innehav som överlåtelse, import och marknadsföring av radarvarnare.

Radiolagsutredningen (U 1985:05): Radiolagsutredningen har
uttalat sig om de föreslagna ändringarna i radiolagen och har därvid i huvudsak
anfört följande.

Såsom radiolagen är formulerad kan del hävdas all lagen
inte gäller all verksamhel med utsändning av radiovågor. Uppenbarligen är del
emellertid en utbredd uppfattning atl lagen - liksom lelekonventionen och
radioreglementet - omfattar all användning av radiofrekvenser som faller under
uttrycket telekommunikation med hjälp av radiovågor. Visst stöd för det
synsättet ger också lagens förarbeten.

Sålunda förklarade föredragande statsrådet i propositionen
med förslag till radiolag (prop. 1966:149) bl.a. följande rörande ljud, bild
eller annal meddelande.

"Alla former av meddelanden avses. Även
radarsändning, Qärrmanöv-rering, Qärrskrift och liknande överföring av tecken,
signaler eller skrift är alltså radiosändning."

Alt begreppet radiosändning omfattar "alla former av
meddelanden" 15

framgår emellertid redan
av lagtexten. Den säger vidare att en sändning Prop. 1987/88:49 måste
utgöras av ett meddelande och beträffande radar torde som anförts Bilaga 2
själva utsändningen knappast uppfylla detta krav.

Trots
motivuttalandet om radarsändning är utredningen närmast benägen att anse, att
radiolagens radiosändningsbegrepp infe läcker utsändning från en radar. Därför
lutar utredningen åt aft en radarvarnare inte omfattas av begreppet mottagare i
radiolagens mening. Utredningen medger emellertid atl det hela kunde vara
klarare. På gmnd härav och eftersom det i 3 § försfa stycket radiolagen
föreskrivs att mottagare får innehas och användas av var och en, delar
utredningen uppfattningen alt man inte bör förbjuda visst innehav av radarvarnare
utan att radiolagen ändras.

16

Bilaga 3 Prop. 1987/88:49 Bilaga 3

De till
lagrådet remitterade lagförslagen.

1 Förslag till

Lag om
förbud mot radarvarnare

Härigenom föreskrivs följande

1§ Med radarvarnare förstås i denna lag varie anordning
som är konstruerad för atl ta emot elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare
för vägtrafik. Som radarvarnare anses också, när den används i fordon, en
anordning som är så konstruerad så att den kan ta emot elektromagnetiska vågor
från en sådan mätare.

2§ Radarvarnare får inte tillverkas, innehas, överlåtas
eller användas i landet.

3 § Den som bryter mol 2 § skall
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § En radarvarnare som har varit
föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

2 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 3§ radiolagen (1966:755)' skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

3§

Mottagare får innehas och användas av var och en. Om avgifl
för innehav av mottagare finnas bestämmelser i lagen (1978:478) om avgift för
innehav av lelevisionsmoltagare.

Mottagare får inle användas på sådanl sätt alt mottagning
på andra platser störs.

Om radarvarnare finns särskdda beslämmelser i lagen
(1987:000) omförbud mol radarvarnare.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Lagen omtryckt 1986:1209. 17

Bilaga
4 Prop. 1987/88:49 Bilaga 4

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanlräde 1987-10-21.

Närvarande:
f. d. regeringsrådet Nordlund, justitierådet Freyschuss, regeringsrådet Bouvin.

Enligl
protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1987 har regeringen på
hemställan av statsrådet Hulterström beslutat inhämla lagrådets yttrande över
förslag till

1. lag
om förbud mol radarvarnare,

2. lag
om ändring i radiolagen (1966:755).

Förslagen
har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Magnus Barnekow.

Förslagen föranleder följande yllrande av lagrådet-Lag om förbud mot radarvarnare

I
legaldefinitionen i 1 § på radarvarnare har inrymts även s. k. radardekto-rer.
Dessa används bl.a. inom försvarsmakten och på fritidsbåtar för atl lokalisera
föremål som är försedda med radar, alltså en helt legitim användning. De kan
emellertid också la emot signaler från polisens radarhastighetsmätare. När de
används i ell fordon, skall de enligl definitionen hänföras till radarvarnare.

I
sistnämnda hänseende har definitionen enligl lagtexten blivit för vid. Den
skulle komma all omfatta l.ex. en radardeteklor som av försvarsmak-len används
i etl fordon för atl lokalisera en radar. Vidare är det enligt specialmotiveringen
lill 1 och 2 §§ avsiklen alt radardeleklorerna skall jämställas med radarvarnare
endasl såvitt gäller användning i fordon. De skulle alltså i övrigt vara
undantagna frän 2 §.

Med
hänsyn härtill synes den mest ändamålsenliga lagtékniska lösningen vara atl
andra meningen i 1 § utgår och att ell förbud mot alt använda radardeteklor som
radarvarnare införs som en andra mening i 2 §. Denna mening kunde lämpligen ges
följande lydelse: "Ej heller får en annan anordning som är så konstruerad
all den kan la emol elektromagnetiska vågor från en radarhastighetsmätare
användas i ett fordon för detla ändamål. 14 § får då efter ordet "radarvarnare"
inskjutas orden "eller annan anordning". Lagen bör dessutom
rubriceras "Lag om förbud mot radarvarnare m.m.".

Lagrådet
förordar att lagen ändras i enlighet med det anförda.

Lag
om ändring i radiolagen (1966:755)

I
konsekvens med vad förut anförts bör 3 § tredje stycket få följande lydelse:
"Om radarvarnare finns särskilda beslämmelser i lagen (1987:000) om förbud
mol radarvarnare m.m.""

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987