Prop. 1987/88:52

Regeringens
proposition

1987/88: 52

om beskattning av naturaförmåner, m. m.

Prop.

1987/88: 52

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 22 oktober 1987.

Pä regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt K.A. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i beskattningen av
naturaförmåner. Dessa förmåner delas i huvudsak in i två kategorier -
personalvårdsförmåner och övriga naturaförmåner. Personalvärdsförmånerna
kännetecknas bl. a. av att de inte är avsedda att vara ett direkt vederlag för
utfört arbete utan i stället är ett led i arbetsgivarens personalvård. Hit hör
t. ex. trivselför-mäner på arbetsplatsen och personalrabatter i arbetsgivarens
utbud av varor och tjänster. Förmåner som lämnas utanför arbetsplatsen och som
betalas t. ex. med en kupong skall normalt inte räknas som skattefria personalvärdsförmäner.
Det föresläs dock att arbetsgivaren i viss begränsad utsträckning - utan att
skatteplikt föreligger för den anställde - får subventionera kostnaderna för
motion även utanför arbetsplatsen i egna eller pä annat sätt helårsvis disponerade
sportanläggningar. Personalvårds-förmånerna är skattefria hos den anställde och
arbetsgivaren får avdrag för sina kostnader. Andra naturaförmåner än personalvärdsförmäner
och sjukvård skall enligt förslaget vara skattepliktiga. Förmån av fri sjukvård,
tandvård och företagshälsovård skall vara skattefri hos förmånstagaren med
undantag för patientavgiften vid tandvård. Arbetsgivaren medges inte avdrag för
kostnader för anställds sjuk- och hälsovård som avser vård på privat
sjukvårdsinrättning. För vissa förmåner föreslås i likhet med vad som redan
gäller för bilar schablonmässiga värderingsregler vid taxeringen. Detta gäller
för förmän av bl. a. fri eller subventionerad lunch och semesterbostad.

För att underlätta för arbetsgivaren att dra gränsen mellan
skattefri personalvård och skattepliktig naturaförmån föreslås att förmåner
till en

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 52

anställd
som inte utgör personalvård ändå skall anses som sådan om deras Prop.
1987/88: 52 sammanlagda värde för år beräknat inte överstiger 600 kr. per
anställd och inte avser sädana förmåner vilkas värde bestäms enligt schablon.

Vidare
föreslås att preliminär A-skatt skall betalas för samtliga skattepliktiga
naturaförmåner genom att arbetsgivaren gör skatteavdrag och att de beläggs med
arbetsgivaravgifter. Vidare utvidgas arbetsgivarens skyldighet att i
kontrolluppgift ange att förmän har utgått så att också värdet på förmånen
skall anges.

De
nya reglerna föreslås gälla fr. o. m. den I januari 1988.

1 Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:
370) dels att 20§, 32§ 1 och 3 mom., 33 § 1 mom., 42 §, punkt 1 av anvisningarna
Ull 20§, punkt 1 av anvisningarna till 31 §, punkterna 3 och 8 av anvisningarna
till 32 §, anvisningarna till 42 § samt punkt I av anvisningarna till 50 §
skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 32§
3a - 3f mom. och punkt 3 b av anvisningarna till 32 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten frän särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas frän samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag fär inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt
understöd eller därmed jämföriig periodisk utbetalning till person i sitt
hushåll;

sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt
företagshälsovård som anges I anvisningarna;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta pä den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning pä skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhällandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger pä grund av underlätenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

Senaste lydelse 1986: 121.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

kontrollavgift
enligt lagen (1984: 318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift
enligt ransoneringslagen (1978: 268);

vattenföroreningsavgift
enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift
enligt 3§ lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in-
eller utförsel av varor;

lagringsavgift
enligt lagen (1984: 1049) om beredskapslagring av olja och kol eller lagen
(1985: 635) om försörjningsberedskap pä naturgasomrädet;

ränta
pä lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses
i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust
m. m. i vidare mån än som fär ske enligt 36 §.

(Se
vidare anvisningarna.)

32
§ / thom. Till intäkt av tjänst hänförs

a)
avlöning, arvode, traktamente,
sportler och annan förmän i pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten,

b)
pension,

c)
sådan livränta som utgått på
grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på
grund av försäkring med undantag av livränta som utgör vederiag vid avyttring
av egendom, i den män det inte är fråga om livränta som avses i d) och inte heller
annat följer av 2 mom.,

d) i
fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av person

skada och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av livräntan som

avser ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur eller för föriorat

underhåll,

e) ersättning
som utgått i annan form än livränta på grund av sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, dock inte ersättning,

som avser sjukvårds- eller läkarkostnader,

O
undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
intäkt som avses i 31 §, samt

g)
engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig
intäkt enligt punkt I av anvisningarna till 19 §.

Som
intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts - såsom vinstandel,
återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet belopp -vilket utgått pä
grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som
tagits i samband med tjänst.

Sådan
ersättning på grund av kollektiv avgångsbidragsförsäkring som tecknas av
arbetsgivare till förmän för arbetstagare och som bestämmes med hänsyn även till
andra omständigheter än den försäkrades levnadsålder och anställningstid
räknas endast delvis som intäkt av tjänst på sätt närmare angives i punkt II av
anvisningarna. Motsvarande gäller i fråga om sådan avgångsersättning som annorledes
än pä grund av kollektiv avgångsbidragsförsäkring utbetalas av staten till
arbetstagare. Även avgångsersättning som utbetalas till arbetstagare som
omfattas av s. k. trygghetsavtal räknas endast delvis som intäkt av tjänst pä
det sätt som angives i punkt 11 av anvisningarna.

Har
tjänsteinnehavare såsom lö- Har tjänsteinnehavare som löne-

neförmån
innehaft fastighet pä så- förmån innehaft fastighet pä sådant

=
Senaste lydelse 1984:498.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

dant sätt, att garantibelopp för fas- sätt, att han enligt 1 kap. 5 § fastig-

tigheten skall enligt 47 § upptagas hetstaxeringslagen
(1979:1152)

som skattepliktig inkomst för ho- skall anses som ägare, skall dock

nom, skall dock intäkt, vilken intäkt, vilken
tjänsteinnehavaren

tjänsteinnehavaren åtnjutit från fas- åtnjurit frän fastigheten, räknas

tigheten, räknas såsom intäkt av jow intäkt av jordbruksfastighet el-

jordbruksfastighet eller av annan ler av annan fastighet,

fastighet.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som av staten
anvisats till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag
förenade kostnader, säsom:

utlandstillägg och därmed likställda förmåner för utom
riket stationerad personal vid utrikesförvaltningen eller i svensk
biståndsverksamhet;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse
för egna tjänstehästar;

resekostnads- och traktamentsersättning;

kostnadsersättning för värd av person i enskilt
familjehem;

ägande i följd härav skattskyldig icke göra avdrag för
underskott, som kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår
till täckande av därmed avsedda utgifter.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även på
motsvarande kostnadsersättning som anvisats av kommun eller som bekostas av
Nordiska ministerrådet i samband med arbete inom ramen för det nordiska tjänstemannautbytet.
Bestämmelserna tillämpas vidare - i den omfattning som anges i punkt 7 fjärde
stycket av anvisningarna — pä kostnadsersättningar som anvisats av styrelsen
för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) till sådan på
bestämd tid kontraktsanställd forskare vid SIPRI som är utländsk medborgare och
som vid tidpunkten för anställningen hos SIPRI inte är bosatt i Sverige.
Riksskatteverket får också, när skäl föreligger, förklara att reglerna i första
stycket skall tillämpas på motsvarande ersättning, som anvisats av annan
offentlig institution. Sådant beslut får, när omständigheterna föranleder det,
återkallas av riksskatteverket. Mot beslut, som riksskatteverket meddelat
enligt detta stycke, får talan inte föras.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård, sa ock av fri
grupplivförsäkring upptages icke såsom intäkt, oavsett omförmånen åtnjutits
på. grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst. Har sådan
förmån åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter väsentligt
förmånligare grunder än som gälla för befattningshavare i statens tjänst,
skall dock förmånen upptagas såsom intäkt till den del den utgått efter förmånliga-

' Senaste lydelse 1984:951.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

re grunder än de för nämnda befattningshavare gällande.
Förmån av fri gruppsjukförsäkring enligt grunder som fastställts i kollektivavtal
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer upptages ej såsom intäkt.

Såsom
intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i annat än
penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att utgöra direkt
vederlag för utfört arbete.

För vissa av de fall då en anställd i ett aktiebolag
förvärvat aktier i bolaget eller i ett bolag, som ingår i samma koncern som
bolaget, finns särskilda bestämmelser i punkt 3 a av anvisningarna.

3 a mom. Förmån av fri grupplivförsäkring tas inte upp som
intäkt, oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statUg eller på grund av
kommunal eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild
tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gäller för
befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen tas upp som intäkt
till den del den utgått efter förmån-hgare grunder än de som gäller för nämnda
befattningshavare. Förmån av fri gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt
grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer tas inte heller upp som intäkt.

3 b mom. Anställds förmån av fri hälso- och sjukvård,
företagshälsovård, fria läkemedel eller ersättning för läkemedelskostnader
tas inte upp som intäkt.

Har arbetsgivare utgivit ersättning för anställds utgift
för tandvård som avses i 2 kap. 3§ lagen (1962:381) om allmän försäkring, tas
ersättningen dock upp som intäkt för den anställde. Som intäkt tas emellertid
inte upp

1. sådan ersättning, om den avser anställd som inte är
försäkrad enligt lagen om allmän försäkring.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:52

2. kostnad för tandbehandling

som har bedömts som erforderlig

med hänsyn till tjänstens krav för

försvarsmaktens submarina och

flygande personal och för andra

anställda med i huvudsak likartade

arbetsförhållanden, eller

3. ersättning för tandbehandling,

när behov av denna har uppkommit

och utförts under tjänsteförrättning

utomlands.

3 c mom. Förmån av fria arbetskläder och fri uniform tas
inte upp som intäkt, omförmånen avser kläder som är avpassade för arbetet och
inte lämpligen kan användas privat.

3 d mom . Som intäkt tas inte upp

1.
julgåvor
av mindre värde till anställda,

2.
sedvanliga
jubileumsgåvor till anställda,

3.
minnesgåvor
till anställda, om de ges i samband med att den anställde uppnår viss ålder
eller efter viss anställningstid eller vid anställningens upphörande, under förutsättning
att gåvans värde inte överstiger 6 000 kronor och inte ges vid mer än ett
tillfälle utöver vid anställningens upphörande.

3 e m o m . Som intäkt tas inte upp personalvårdsförmåner.
Härmed avses förmåner som inte är ett direkt vederlag för utfört arbete utan
är åtgärder som är avsedda att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller
som annars utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som
det är fråga om.

Som personalvårdsförmån räknas dock inte

1. förmåner som den anställde

får byta ut mot kontant ersättning,

2. förmåner som inte riktar sig till

hela personalen samt

3. andra förmåner som den an

ställdefår åtnjuta utanför arbetsgi

varens arbetsplatser mot betalning

med kupong eller annat motsvaran

de betalningssystem. 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:52

3 f mom. Även om det inte följer av 3 a — 3emom. tas som
intäkt inte upp förmåner som har utgått i annat än pengar och inte är ett
direkt vederlag för utfört arbete, om förmånernas sammanlagda värde per år för
en anställd är högst 600 kronor. Vid tillämpningen av detta stycke skall
hänsyn tas till det sammanlagda värdet av förmåner som utgått från en och samme
arbetsgivare och till denne anknuten personalstiftelse.

Detta moment skall inte tillämpas för sådana förmåner av
bil, måltid eller semesterbostad för vilka gäller särskilda bestämmelser
enligt anvisningarna till 42 §.

33 §

/ mom." Frän intäkt av tjänst mä avdrag göras för
samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på
sätt i 32 § 3 mom. är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter som den skattskyldige avgifter som den
skattskyldige i erlagt för sjuk-eller olycksfallsför- samband med tjänsten
erlagt för säkring, som tagits i samband med egen eller efterlevandes pensione-tjänst,
så ock avgifter som den ring annorledes än genom försäk-skattskyldige
i samband med tjäns- ring; ten erlagt för egen eller efterlevandes
pensionering annorledes än genom försäkring;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal,
för vilken den skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt
för tjänsts utförande och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit pä
grund av sin tjänst redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår
statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som
varit nödigt för tjänstens fullgörande.

I fråga om rätt till avdrag för ränta på skuld som den
skattskyldige ådragit sig för sin utbildning eller annars i och för tjänsten
gäller 39 § 1 mom.

42 §'

Värdet av bostadsförmän skall Värdet
av bostadsförmän skall

beräknas
med ledning av i orten beräknas med ledning av i orten

" Senaste Ivdelse 1985:405. 8

' Senaste
lydelse 1977: 1172.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

gällande hyrespris eller, i saknad av gällande
hyrespris eller, om tillfälle

tillfälle till sådan jämförelse, efter till sådan jämförelse saknas, efter

annan grund, som må finnas lämp- annan lämplig grund,

lig. Värdet av produkter, varor eller

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner,
som ingår i andra naturaförmåner, som ingå i lön eller annan inkomst,
beräknas lön eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris. efter ortens
pris.

Regeringen eller efter regering- Bilförmån, kostförmån och för-

ens bemyndigande riksskatteverket mån av fri semesterbostad
i vissa fastställer för varje kalenderår fö- fall värderas enligt särskilda
grun-reskrifter för värdering av bilför- der som anges i anvisningarna, mån
enligt de grunder som anges i (Se vidare anvisningarna.) anvisningarna.
Med bilförmån förstås sådan förmån att för privat bruk få utnyttja bil som
tillkommer skattskyldig på grund ay anställning eller uppdragsförhållande eller
av annan liknande grund.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 20 §

I.'' Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag fär dock göras för sädana premier och avgifter
i den omfattning som anges i 25 § 1 mom., 33 § och 46§ 2mom. samt punkt 2 av
anvisningarna till 22 §, punkt 9 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av
anvisningarna till 33 §.

Utgifter för representation och liknande ändamål är att
hänföra till omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband
med verksamheten, säsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för företaget,
invigning av mera betydande anläggning för verksamheten, stapelav-löpning eller
jämförliga händelser eller då utgifterna är att hänföra till personalvård.
Avdrag medges i det enskilda fallet inte med större belopp än som kan anses
skäligt och inte i något fall för utgifter för spritdrycker och vin. Avdrag för
måltidsutgifter medges normalt inte med större belopp än som motsvarar skäliga
utgifter för lunch.

Till kostnader för hälsovård, sjukvård samt
företagshälsovård, för vilka avdrag inte medges enligt denna paragraf, räknas

kostnader för hälso- och sjukvård för vilken ersättning
inte utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån kostnaderna
inte avser antingen sjuk- och

''Senaste lydelse 1986:505. 9

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

tandvårdskostnader som uppkommer vid insjuknande i
samband med tjänsteförrättning utomlands eller sjuk- och tandvårdskostnader för
anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring,

kostnader för företagshälsovård som inte uppfyller
villkoren för bidrag enligt förordningen (1985:326) om bidrag till
företagshälsovård samt

kostnader för sådan verksamhet som avser rehabilitering
eller liknande och som inte bedrivs efter grunder som fastställs i kollektivavtal
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

till 31 §

1. Med pension förstås dels belopp, som annorledes än i
följd av försäkring utgår på grund av föregående tjänsteförhällande, dels
belopp, som på grund av lagen (1962:381) om allmän försäkring utgär i form av
folkpension eller tilläggspension, dels belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring.

Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför
rätt till andra försäkringsbelopp än ålderspension, invalidpension eller
efterlevandepension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring
fordras vidare, om inte annat följer av förklaring enligt sjuttonde stycket,
att försäkringen meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse. Med
försäkrad avses den pä vars liv försäkringen tagits eller, i fråga om invalidpension,
den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med tjänstepensionsförsäkring
förstås pensionsförsäkring, som har samband med tjänst och för vilken den
försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften.
Med tjänstepensionsförsäkring förstås också pensionsförsäkring, som — om en
anställd avlidit - tagits av den anställdes arbetsgivare till förmån för den
anställdes efterlevande och för vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att
ansvara för betalning av hela avgiften.

1 fräga om annan pensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring skall försäkringstagaren vara den försäkrade. Har
försäkringstagaren eller hans make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande
förhållanden barn under 16 år, får han ta försäkring avseende efterlevandepension
på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet insätts som förmånstagare.
Om särskilda skäl föreligger kan riksskatteverket efter ansökan medge att
dödsboet efter skattskyldig som här i riket drivit jordbruk, skogsbruk eller
rörelse får ta försäkring avseende efterievandepension. Som förutsättning för
att medgivande skall lämnas gäller att den efterlevande saknar betryggande
pensionsskydd och att försäkringen tas i samband med att boet upphör med
driften i förvärvskällan. Motsvarande gäller om den avlidne drivit verksamheten
genom förmedling av juridisk person.

Ålderspension får inte börja utgå vid lägre älder än 55
är. Om särskilda

Senaste lydelse 1980:71. 10

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

skäl föreligger, får dock regeringen eller, efter
regeringens förordnande, riksskatteverket efter ansökan besluta att pension får
börja utgå vid lägre ålder.

Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade
lever, men under den försäkrades livstid lägst fem år eller, om försäkringen
skall upphöra när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre är. Pensionen får
under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än
samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbelopp.

För ålderspension som utgär enligt allmän pensionsplan
gäller, om den skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfästs
enligt planen. Vad som enligt denna lag avses med allmän pensionsplan framgår
av punkt 2 av anvisningarna till 29 §.

Förmånstagare får inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring
än tjänstepensionsförsäkring. Till tjänstepensionsförsäkring avseende ålderspension
skall anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den försäkrade, vara förmånstagare.

Med invalidpension förstås pension som utgår till den
försäkrade högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt
arbetsförmåga. Invalidpension fär upphöra tidigast fem är efter det
försäkringsavtalet träffades. I fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i
föregående stycke.

Med efterlevandepension förstås pension

1.
som efter den
försäkrades död utgår till den försäkrades make, varmed i detta sammanhang
förstås person med vilken den försäkrade varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknande
förhållanden,

2.
som efter den
försäkrades död utgår till barn till den försäkrade eller barn till person som
angivits under I,

3.
som utgår till
efterlevande på grund av försäkring som tagits av dödsbo efter medgivande av riksskatteverket
enligt tredje stycket, varvid pension får utgå som om den avlidne varit
försäkrad, eller

4.
som utgär på
grund av försäkring som tagits av arbetsgivare till förmån för anställds
efterlevande med stöd av andra stycket sista mening- [ en, varvid pension
får utgå som om den avlidne varit försäkrad. :

Efterlevandepension får utgå högst så länge den
efterlevande lever och får under den första femårsperiod under vilken den
utbetalas inte utgå med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle
eller med stigande pensionsbelopp. Efterlevandepension till person som avses i
föregående stycke 1. fär upphöra när denne ingår nytt äktenskap men i annat
fall under dennes livstid inte förrän fem är förflutit efter den försäkrades
död. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den tidpunkt då försäkringen
annars skulle ha upphört, får dock sådan efterlevandepension som nyss sagts
upphöra vid sistnämda tidpunkt. Efterlevandepension till barn, som avses i
föregående stycke 2., skall upphöra senast när barnet fyller 20 år. Är barnet
varaktigt oförmöget till arbete, fär pension utgå så länge barnet lever. Har
försäkring avseende efterlevandepension till barn tagits på sådan persons liv
som avses i föregående stycke 1., skall pensionen upphöra senast när barnet
fyller 16 år.

Som efterievandepension anses även pension som - om
försäkrad eller efterievande make avlider innan ålders- eller
efterlevandepension har utgått under viss i försäkringsavtalet angiven minsta tid
- skall utgå under återstoden av denna tid (försörjningsränta). En
förutsättning för detta är dock att försörjningsräntan skall kunna utgå endast till
person som avses i nionde stycket. Vidare förutsätts

a) att försörjningsräntan är förenad med livsvarig
ålderspension eller 11

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

med sådan livsvarig efterlevandepension till make, som
skall börja utgå omedelbart efter den försäkrades död, samt att
försörjningsräntans ärsbelopp inte överstiger den livsvariga pensionens ärsbelopp,

b)
att försörjningsräntan
skall utgå under högst tjugo år, dock med den inskränkningen att, dä räntan är
förenad med livsvarig ålderspension, räntan inte fär utgå längre än till den
tidpunkt, då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år. och inte heller, vid
pensionsålder över 70 år, under längre tid än som motsvarar skillnaden mellan
90 år och pensionsåldern,

c)
att premier för
försörjningsräntan och den med denna förenade livsvariga pensionen skall
erläggas under tid, som inte med mera än fem år understiger den tid under
vilken försöijningsräntan enligt avtalet längst skall utgå, samt att inte vid
utgången av något kalenderår under förstnämnda tid det sammanlagda beloppet av
erlagda premier överstiger det belopp, som vid samma tidpunkt skulle ha eriagts,
om premiebetalningen jämnt fördelats på tid, som med fem år undersriger den tid
under vilken försörjningsräntan längst skall utgå.

Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) i
nästföregående stycke skall efterlevandepension anses såsom livsvarig, även om
pension skall upphöra vid omgifte.

Som förmånstagare till försäkring avseende
efterlevandepension fär en-. dast insättas person till vilken
efterlevandepension kan utgå enligt nionde och tionde styckena eller, vid
försörjningsränta, person som anges i nionde stycket.

Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i
denna lag är avgörande för frågan huruvida försäkringen är att anse som
pensionsförsäkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Detta skall dessutom
innehålla villkor att försäkringen inte fär pantsättas eller belånas och inte
heller ändras pä sådant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som
anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan föreskrivs
överiåtas eller återköpas. Avtalet fär inte innehålla villkor som är oförenligt
med bestämmelserna om pensionsförsäkring i denna lag.

Under den försäkrades livstid fär pensionsförsäkring
endast överlåtas

1. till följd av anställningsförhållande, därvid
försäkringen före eller efter

överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,

2.
på grund av
utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller

3.
genom
bodelning.

Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart
underrätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av
pensionsförsäkring fär utan hinder av bestämmelserna i denna lag ske, om det
tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 10000 kronor eller om särskilda skäl
föreligger och riksskatteverket på särskild ansökan medger det.

Om särskilda skäl föreligger, kan riksskatteverket efter
ansökan förklara att försäkring som har meddelats i utomlands bedriven
försäkringsrörelse skall anses som pensionsförsäkring. Sådan förklaring fär
meddelas endast under förutsättning att villkoren för försäkringen i huvudsak
står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna anvisningspunkt om pensionsförsäkring.
Har riksskatteverket meddelat förklaring som här avses kan försäkringen inte
övergå till kapitalförsäkring.

Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än
pensionsförsäkring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens
grupplivförsäkring svarande förmån från kommun, även om förmånen inte utgär på
grund av försäkring.

Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till
pensionsförsäkring får 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

anses såsom kapitalförsäkring, om förbehåll härom intagits
i avtalet vid dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag
av försäkring som huvudförsäkringen.

För att sjuk- eller olycksfallsför- För att sjuk- eller olycksfallsför-

säkring skall anses ha tagits i sam- säkring skall
anses ha tagits i samband med tjänst fordras, att enligt band med tjänst
fordras, att premi-anställningsavtalet skyldighet före- er för försäkringen
skall betalas av hggerför arbetstagare att ha sådan arbetsgivaren.
Vidare fordras att försäkring eller att, om sådan skyl- anmälan görs till
försäkringsanstal-dighet inte föreligger, premier för ten om att
försäkringen har tagits i försäkringen skall betalas av ar- samband med
tjänst, betsgivaren eller av denne jämte arbetstagaren. Vidare fordras att anmälan
görs till försäkringsanstalten om att försäkringen har tagits i samband med
tjänst.

Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant
tillägg till denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.

Mot beslut, som riksskatteverket meddelat i ärende enligt
denna anvisningspunkt, fär talan inte föras.

till 32 § 3.** Säsom intäkt av tjänst skall upptagas,
bland annat, hyresvärdet av bostad, som kan vara åt den anställde upplåten. För
den, som är anställd såsom arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse
eller eljest hos annan person och såsom löneförmän åtnjuter bostad, skall
alltså värdet av denna bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning
(jfr punkt 1 av anvisningarna till 21 §). Vidare skall säsom intäkt upptagas
värdet av andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke
skulle varit berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas
förvärvande för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Säsom intäkt
skall således, under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av
fri kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o.dyl., som
arbetsgivaren betalat för den anställdes räkning (jfr dock punkt 8 här nedan).
Arbetsgivares kostnader för tryggande av arbetstagares pension genom
avsättning eller pensionsförsäkring utgör dock icke skattepliktig intäkt för
den anställde.

Angående värdesättningen ä bostadsförmän och andra
naturaförmåner, som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och
därtill hörande anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn till vederbörande
tjänstinnehavare i tjänsten åliggande representationsskyldighet större än som skäligen
kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan särskild,
med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom värde å
bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad av
sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av annan
anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänsUnnehavarens och
hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva ersättning för
bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed minskas.

'* Senaste lydelse 1976:85. 13

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

Förmån
som avses i 32 § 3 mom. fiärde stycket kan bestå i t. ex. rabatter vid inköp
av varor i arbetsgivarens rörelse, förfriskningar som utan ersättning
tillhandahållas i samband med arbetet, måltider som genom arbetsgivarens
försorg erhållas till ett lägre pris än i öppna marknaden eller nyttjanderätt
till fastighet för vilken vederlaget be-stäi7its till obetydligt lägre belopp
än i orten gällande hyrespris. Vid bedömande av om förmånen skall upptagas
såsom intäkt skall hänsyn tagas till det sammanlagda värdet av de förmåner av
ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit från samme arbetsgivare och
till arbetsgivaren hörande personalstiftelse. Hänsyn skall därvid ock tagas
till den besparing i normala levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för
den skattskyldige. För att förmånen icke skall upptagas såsom intäkt gäller
vidare den förutsättningen att förmånen icke framstår som ett med lön eller
pension jämförbart vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet
el. likn. eller ock utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den
verksamhet varom fråga är. Äger den skattskyldige mot avstående avförmånen
erhålla ersättning i penningar, bör förmånen i regel betraktas såsom avsedd
att utgöra direkt vederlag för utfört arbete.

3 b. Som exempel på personalvårdsförmåner enligt 32 § 3 e
mom. första stycket kan följande nämnas:

förfriskningar
och annan enklare förtäring i samband med arbetet som inte kan anses som måltid,

sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som
ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud,

möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård
som utövas inom anläggning som disponeras i sin helhet på minst ett år av
arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse.

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

8.
Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen arbetare
från organisation, som han riilhört, är icke att hänföra till skattepliktig
intäkt.

Har
skattskyldig pä grund av anställning eller särskilt uppdrag åtnjutit förmån
av fria resor, skall, försåvitt ej sagda förtnån är att anse såsom ersättning
för kontant avlöning, förmånen ej utgöra skattepliktig intäkt; och må
följaktligen, om nämnda förmån utnyttjats för resor i tjänsten eller resor till
och från arbetsplatsen, däremot svarande avdrag för resekostnader ej äga rum
(jfr punkt 3 här ovan).

Ull Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att
uthyra bostäder och att för den skull något hyrespris för orten icke kan
fastslås. Särskilt gäller detta i glest befolkade orter, där befolkningen
huvudsakligen består av jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem
brukas. Den omständigheten, att uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför
dock icke, att bostadsförmån saknar värde. Vid bestämmande av
bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande orter
tjäna till ledning.

Har skattskyldig pä grund av anställning eller särskilt
uppdrag åtnjutit förmån av fria resor, skall förmånen inte utgöra
skattepliktig intäkt om den inte är att anse såsom ersättning för kontant
avlöning. Om denna förmån utnyttjats för resor i tjänsten eller resor till och
frän arbetsplatsen/år följaktligen motsvarande avdrag för resekostnader inte
göras. Skattefriheten gäller i fråga om resa som har företagits av skattskyldig
och dennes make eller sambo och barn under 18 år (jfr punkt 3 här ovan).

42 §'

/. Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att
uthyra bostäder och att för den skull något hyrespris för orten icke kan
fastslås. Särskilt gäller deUa i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen
består av jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den
omständigheten, att uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att
bostadsförmän saknar värde. Vid bestämmande av bostadsförmånens värde i nu
angivet fall kan hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som
ingå i lön eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt,
därest det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt
pris direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med
hänsyn till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat
gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen
jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att
den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning under jämförbara
förhållanden av motsvarande kvantiteter.

I
fråga om praktikanter, läriingar, elever vid sjuksköterskeskolor och liknande
förekommer, att vederbörande under utbildningstiden åtnjuter naturaförmåner
(fri kost, fri bostad) eventuellt jämte en mindre kontanter-sättning, som
närmast har karaktär av fickpengar. I dylika fall mä värdet av naturaförmånerna
jämkas och upptagas till det lägre belopp, som med

' Senaste
lydelse 1986: 1199.

15

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

hänsyn till kontantersättningens storlek och övriga
förhållanden framstår som skäligt.

2.
Värdet av bilförmän skall för helt år bestämmas till 22 procent av
nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för senaste årsmodell
av förmånsbilen eller - om bilmodellen då inte saluförs - till 22 procent av
ett uppskattat nybilspris, baserat på nybilspriset för motsvarande modeller.

Är förmånsbilens årsmodell äldre än tre år skall förmånens
värde nedsättas till 18 procent av det i första stycket angivna
nybilspriset.

Är förmånsbilens årsmodell sex år eller äldre skall
värdet av förmånen nedsättas till 18 procent av ett uppskattat nybilspris,
baserat pä 85 procent av nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret
för de vanligast förekommande bilarna. På den skattskyldiges begäran skall
förmånsvärdet bestämmas enligt andra stycket, om sådant nybilspris som där
avses kan beräknas för förmånsbilen.

Vid
beräkningen av förmänsvärdet enligt första —tredje styckena skall till det
angivna nybilspriset i förekommande fall läggas anskaffningskostnaden för extrautrustning
i den män den överstiger 20 000 kronor.

Om den
skattskyldige bekostar allt drivmedel för det privata nyttjandet av förmånsbilen
skall förmånsvärdet nedsättas därigenom att den procentsats efter vilken förmånsvärdet
enligt första-tredje styckena skall beräknas minskas med fyra.

Om den skattskyldige åtnjuter förmånen endast under en
del av året skall förmånsvärdet beräknat enligt förslå—femte styckena sättas
ned med en tolftedel för varje hel kalendermånad som han inte har åtnjutit
förmånen.

Värdet av bilförmån skall för helt år bestämmas till 22
procent av nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för senaste
årsmodell av förmånsbilen eller — om bilmodellen då inte saluförs - till 22
procent av ett uppskattat nybilspris, baserat pä nybilspriset för motsvarande
modeller.

Är förmänsbilens årsmodell äldre än tre år skall förmånens
värde nedsättas till 18 procent av det i fiärde stycket angivna nybilspriset.

Är förmånsbilens årsmodell sex år eller äldre skall värdet
av förmånen nedsättas till 18 procent av ett uppskattat nybilspris, baserat på
85 procent av nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för de
vanligast förekommande bilarna. Pä den skattskyldiges begäran skall
förmänsvärdet bestämmas enligt femte stycket, om sådant nybilspris som där
avses kan beräknas för förmånsbilen.

Vid beräkningen av förmånsvärdet enligt fjärde—sjätte
styckena skall till det angivna nybilspriset i förekommande fall läggas anskaffningskostnaden
för extrautrustning i den mån den överstiger 20 000 kronor.

Om den skattskyldige bekostar allt drivmedel för det
privata nyttjandet av förmånsbilen skall förmånsvärdet nedsättas därigenom
att den procentsats efter vilken förmånsvärdet enligt fjärde-sjätte styckena
skall beräknas minskas med fyra.

Om den skattskyldige åtnjuter förmånen endast under en del
av året skall förmånsvärdet beräknat enligt fjärde—åttonde styckena sättas ned
med en tolftedel för varje hel kalendermånad som han inte har åtnjutit
förmånen.

Om den skattskyldige utger ersättning för bilförmånen
skall förmånsvärdet beräknat enligt fjär-

16

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

de—nionde styckena sättas ned med ersättningens
belopp.

Förmånsvärdet får jämkas uppåt eller nedåt, om det finns synnerUga
skäl.

Har företagsledare i fåmansföretag eller honom närstående
person fått utnyttja bil som är betydligt dyrare än vad som kan anses
erforderligt med hänsyn till företagets verksamhet, skall till det enligt
schablon beräknade värdet av bilförmån läggas ett belopp som kan anses motsvara
skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för bilens användning i verksamheten
och de för verksamheten erforderliga kostnaderna.

3. Förmånsvärdet av fri måltid

bestående av ett mål om dagen

(lunch eller middag) är lika med 60

procent av genomsnittspriset i riket

för en lunchmåltid av normal be

skaffenhet. Förmånsvärdet av helt

fri kost är lika med 150 procent av

nämnda genomsnittspris.

Får den skattskyldige måltid genom kupong gäller inte
värderingsreglerna i närmast föregående stycke, om kupongvärdet för en måltid
överstiger genomsnittspriset avrundat uppåt till närmast hela krontal.

4. Värdet av förmån att fritt få

nyttja semesterbostad, som är be

lägen här i riket, skall för den första

veckan eller del av denna bestäm

mas till 1000 kronor. Som förut

sättning för en sådan värdering

gäller

a)
att
semesterbostaden ägs av arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren anknuten
personalstiftelse eller arbetsgivaren eller personalstiftelsen hyr den under
minst ett år samt

b)
att
förmånen får utnyttjas av hela personalen på lika villkor.

5. Om den skattskyldige utger er

sättning för en förmån skall för

månsvärdet, beräknat enligt punk

terna 2 — 4, sättas ned med ersätt

ningens belopp.

Värdet av bilförmån, förmån av fri kost och förmån av fri
semesterbostad, beräknat enligt punkterna 2 — 4, får jämkas uppåt eller nedåt,
om det finns synnerliga skäl.

17

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 52

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

till 50 §

1.'" Den skattskyldiges skatteförmåga bedöms med
hänsyn, ä ena sidan, till hans inkomst och förmögenhet samt, å andra sidan, till
vad han kan anses ha behövt till nödvändigt underhåll för sig själv och för
make och oförsöijda barn (existensminimum). Om inte särskilda förhållanden motiverar
det skall existensminimum bedömas med hänsyn till förhållandena under hela
beskattningsåret. Sädana särskilda förhållanden får anses föreligga t. ex. om
en skattskyldig under året böljat i förvärvsarbete eller upphört med sådant
arbete och inkomsten utslagen på hela året därför understigit
existensminimibeloppet. I sådana fall bör existensminimum bedömas med hänsyn
till den tid inkomsten åtnjutits.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om existensminimum enligt de grunder som anges i
det följande.

Existensminimum i det särskilda fallet bestäms med ledning
av normalbelopp för existensminimum. Normalbeloppen utgör för ensamstående
skattskyldig 22900 kronor, för sammanlevande makar 39700 kronor och för varje
barn 14 600 kronor multiplicerade med det tal Gämförelsetal) som anger
förhällandet mellan det allmänna prisläget i oktober månad året före
inkomståret och prisläget i oktober 1985. Förändringarna i det allmänna prisläget
skall därvid beräknas pä grundval av konsumentprisindex. Normalbeloppen skall
avrundas uppåt till helt nundratal kronor. Normalbeloppen skall anses
innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, som beräknas
särskilt och läggs till normalbeloppen.

Normalbeloppen för existensminimum är i första hand
avsedda för skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen hänför sig till
förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning av avdrag för Vid bestämning av avdrag för

nedsatt skatteförmäga vid existens- nedsatt
skatteförmåga vid existens

minimum skall såsom inkomst av minimum
skall såsom inkomst av

tjänst upptas den skattskyldiges tjänst
upptas den skattskyldiges

bruttointäkter — inklusive biin- bruttointäkter
- inklusive biin

komster - minskade med sådana komster -
minskade med sådana

nödvändiga utgifter för inkomstens nödvändiga
utgifter för inkomstens

förvärvande som är avdragsgilla vid förvärvande
som är avdragsgilla vid

taxeringen, t. ex. avgifter för sjuk- taxeringen,
t. ex. avgifter som den

eller olycksfalls- försäkring som ta- skattskyldige
har erlagt i samband

gits i samband med tjänst, avgifter med
tjänsten för egen eller efterle-

som den skattskyldige har erlagt i vandes
pensionering på annat sätt

samband med tjänsten för egen el- än
genom försäkring, eller kostna-

ler efterlevandes pensionering på der
för resor till och från arbetet,

annat sätt än genom försäkring, el- Består
inkomsten av sådan livränta

ler kostnader för resor till och från som
avses i 32 § 2 mom., skall liv

arbetet. Består inkomsten av sådan räntan
inräknas i inkomsten med

livränta som avses i 32§ 2mom., oreducerat
belopp. Även sådan liv

skall livräntan inräknas i inkomsten ränta
till följd av personskada som

med oreducerat belopp. Även så- inte är av
skattepliktig natur skall

dan livränta till följd av personska- inräknas
i inkomsten. Vid bestäm

da som inte är av skattepliktig natur ning
av avdrag för nedsatt skatte

skall inräknas i inkomsten. Vid be- förmåga
vid existensminimum skall

stämning av avdrag för nedsatt hänsyn
vidare tas till om den skatt-

'" Senaste lydelse 1986: 1244. • 18

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1987/88: 52

skatteförmåga
vid existensmini- skyldige uppburit skattefri ersätt-

mum skall hänsyn vidare
tas till om ning pä grund av sådan kollektiv

den skattskyldige
uppburit skattefri sjukförsäkring som avses i 32 §

ersättning på grund av
sådan kol- 3amom., punkt 16 av anvisningar-

lektiv sjukförsäkring som
avses i na till 21 § eller punkt 11 av anvis-

32
§ 3 mom. tredje stycket, punkt 16 ningarna till 28 §.

av anvisningarna till 21 § eller punkt

11 av anvisningarna till 28 §.

När
frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bedöms skall
särskild vikt läggas vid att inkomstförhällandena uppskattas på ett riktigt
sätt, speciellt med hänsyn till omfattningen av eventuella naturaförmåner och
deras värde.

Har
den skattskyldige haft lägre levnadskostnader än normalt skall den
skattskyldiges existensminimum anses ha understigit normalbeloppet i
motsvarande mån, t. ex. om han är ogift och har haft gemensamt hushåll med
anhöriga eller andra eller om han har haft särskilda förmåner i form av billiga
livsmedel eller andra liknande förmåner. I regel torde det inte finnas anledning
att bevilja avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum ät s. k.
hemmasöner eller hemmadöttrar. Ej heller får avdrag medges om den skattskyldige
ägt tillgångar. Härvid bortses från sedvanliga husgeråd, möbler och kläder,
arbetsredskap, en mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet osv. Å andra
sidan får existensminimum beräknas ha överstigit normalbeloppet om den
skattskyldige haft utgifter för underhäll av make och barn som han inte levt
tillsammans med under beskattningsåret. Existensminimum för den skattskyldige
får även i andra fall bestämmas högre än normalbeloppet, om det är motiverat av
särskilda skäl.

Har
den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av den lokala skattemyndigheten
fått befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten på grund av
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, bör vid prövning av frågan om avdrag
vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte ske från det av den
lokala skattemyndigheten fastställda existensminimibeloppet, om inte nya
omständigheter framkommit. Som exempel på sådana omständigheter kan nämnas att
den skattskyldige äger tillgångar, som den lokala skattemyndigheten saknat kännedom
om, eller att den skattskyldiges ekonomiska ställning påtagligt förbättrats
efter den lokala skattemyndighetens beslut.

Om
den skattskyldige inte har haft högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och detta beror på sädana förhållanden som anges i 50 §
2 mom. tredje stycket, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga medges med sä
stort belopp att den skattskyldige inte påförs beskattningsbar inkomst. Har
den skattskyldige rätt till skattereduktion enligt 2§ 4mom. uppbördslagen (1953:272),
skall detta beaktas då avdraget för nedsatt skatteförmåga beräknas.

Är
inkomsten högre men inte så stor, att inkomsten minskad med skatten uppgår till
existensminimum, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga beviljas med sä stort
belopp, att större skatt inte kommer att tas ut än att inkomsten, minskad med
skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.

Nedsatt
arbetsförmåga skall även anses föreligga om den skattskyldige på grund av
arbetsskygghet eller missanpassning eller annars av psykiska skäl har svårt att
förvärva normal arbetsinkomst.

19

1.
Denna lag träder i kraft den I
januari 1988 och tillämpas första gången vid 1989 ärs taxering.

2.
Äldre bestämmelser i 20 § skall
fortfarande tillämpas vid taxering för beskattningsår som har påböijats före
den 1 januari 1988.

3.
Äldre bestämmelser i 33 § I
mom. skall fortfarande tillämpas för sjuk-eller olycksfallsförsäkring tagen i
samband med tjänst före den 1 januari 1988.

Prop. 1987/88:52

20

2 Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623)

Härigenom föreskrivs att 24 § 2 mom. och 37 § 1 mom.
taxeringslagen (1956:623)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 § 2 mom. Fysisk person får, om inte annat följer av 3
mom., avlämna förenklad självdeklaration, om vad som skall redovisas i fråga om
intäkter och avdrag avser endast

1. inkomst av annan fastighet beträffande högst tvä fasfigheter
vilka den

skattskyldige innehaft hela beskattningsåret och för vilka dels intäkten

skall beräknas enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370), dels

taxeringsvärde har bestämts för beskattningsåret,

2. inkomst av tjänst samt intäk- 2. inkomst av tjänst och annat

ten utgått i pengar och annat av- avdrag
än som avses i 33 § 2 mom.

drag än som avses i 33 § 2 mom. kommunalskattelagen
inte yrkas

kommunalskattelagen inte yrkas för
kostnader för fullgörande av

för kostnader för fullgörande av tjänsten,

tjänsten,

3. inkomst av kapital samt avdrag för kostnader yrkas
endast för ränta

och intäkten utgörs av

a)
ränta eller

b)
utdelning på
svenska akrier och andelar i svenska aktiefonder eller ekonomiska föreningar,

4.
allmänt avdrag
för underhäll av icke hemmavarande barn eller för avgift för
pensionsförsäkring,

5.
sådant avdrag
för nedsatt skatteförmäga som avses i 50§ 2 mom. andra eller Qärde stycket
kommunalskattelagen.

Nuvarande lydelse 37 § / mom. Till ledning vid
inkomsttaxering, förmögenhetstaxering och registrering av preliminär A-skatt,
som har innehållits genom skatteavdrag, skall varje är utan anmaning avlämnas
uppgifter (kontrolluppgifter) för det föregående kalenderåret enligt följande
uppställning.

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall

avse avse

l.a) Statlig och Den som hos den Avlöning,
arvode,

kommunal myndighet, uppgiftsskyldige
inne- annan ersättning eller

b) aktiebolag, eko- haft
anställning eller förmän, oavsett huru-

nomisk förening, fond, uppdrag
eller utfört vida denna utgått kon-

sfiftelse och annan rillfälligt arbete eller tant
eller såsom natu-

juridisk
person än som av den uppgifts- raförmån samt oavsett

dödsbo, skyldige åtnjutit pen- om
densamma utgör

' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 773.

- Senaste lydelse 1986:1284.

Senaste lydelse 1987:295. 21

Nuvarande
lydelse

Prop.
1987/88:52

c) fysisk
person och

dödsbo, som bedrivit

rörelse eller jordbruk,

däri inbegripet skogs

bruk, i fråga om för

måner som utgått frän

sådan förvärvskälla,

samt

d) fysisk
person och

dödsbo, som innehaft

annan fastighet, i fråga

om förmåner som ut

gått från sådan för

värvskälla.

sion,
livränta eller periodiskt utgående ersättning, ävensom den som åtnjutit
förmån från personalstiftelse eller annan stiftelse.

ersättning
för kostnader, som mottagaren haft att bestrida. Värdet av bilförmån skall
anges //// belopp och beräknas i enlighet med bestämmelserna i fiärde—tionde
styckena — utom sjätte stycket andra meningen — av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen (1928: 370). Har mottagaren haft att erlägga vederlag för
åtnjuten naturaförmån, skall uppgift om förmånen och vederlaget lämnas. Avser
livränta skadestånd rill följd av personskada skall angivas om livräntan utgör
skattepliktig intäkt.

Undantag:

O förmåner i annat än penningar, om det som mottagaren i
sådant hänseende sammanlagt från den uppgiftsskyldige åtnjutit, efter avdrag
för vederlag, uppenbarligen haft ett värde icke överstigande 600 kronor för
helt år räknat, om ej förmånen — oavsett värdet — i sin helhet är att hänföra
till skattepliktig intäkt.

3.
Försäkringsanstalt och understödsförening.

Den som
från anstalten eller föreningen uppburit belopp, ej understigande 200 kronor
för hela året, på grund av försäkring av den art att skatteplikt för beloppet
föreligger, dock att om liv-

Utgivet
belopp. Har till följd av personskada utgivits skattepliktigt engångsbelopp
skall särskilt anmärkas om skattepliktigt engångsbelopp utgivits tidigare på
grund av samma ska-

22

Nuvarande
lydelse

Prop. 1987/88:52

ränta utgivits till följd av personskada eller om ersättning
utgått på grund av sådan kollektiv sjukförsäkring som avses i 32 § 3 mom.
tredje stycket, punkt 16 av anvisningarna till 21 § eller punkt 11 av
anvisningarna fill 28 § kommunalskattelagen (1928:370), uppgift skall lämnas
även om belopp som icke är av skattepliktig natur och som för hela året överstiger
200 kronor.

Den som är ägare rill försäkring som avses i punkt 6 av
anvisningarna till 3 och 4 §§ lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt
samt förmånstagare med förfoganderätt till sådan försäkring.

da. Om sä
är fallet skall angivas beloppets storlek och utbe-talningsåret.

Försäkringars värde vid årets utgång, om värdet uppgår
till minst I 000 kronor.

37 § /
mom. Till ledning vid inkomsttaxering, förmögenhetstaxering och registrering
av preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag, skall varje är
utan anmaning avlämnas uppgifter (kontrolluppgifter) för det föregående
kalenderåret enligt följande uppställning.

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften
skall

l.a) Statlig och kommunal myndighet,

b) aktiebolag,
eko

nomisk förening,

fond, stiftelse och an

nan juridisk person än

dödsbo,

c) fysisk
person och

dödsbo, som bedrivit

rörelse eller jordbruk,

däri inbegripet skogs

bruk, i fräga om för

måner som utgått från

avse

Den som
hos den uppgiftsskyldige innehaft anställning eller uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete eller som av den uppgiftsskyldige åtnjutit pension,
livränta eller periodiskt utgående ersättning, ävensom den som åtnjutit
förmän frän personalstiftelse eller annan stiftelse.

Avlöning, arvode, annan ersättning eller förmån, oavsett
huruvida denna utgått kontant eller säsom naturaförmän samt oavsett om
densamma utgör ersättning för kostnader, som mottagaren haft att bestrida. Värdet
av naturaförtnån skall anges och beräknas i enlighet med be-

23

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

sådan förvärvskälla, samt

d) fysisk
person och dödsbo, som innehaft annan fastighet, i fräga om förmåner som utgått
från sådan förvärvskälla.

stämmelserna
i 42 §

kommunalskattelagen

(1928:370) jämte an

visningarna utom

punkt 2 tredje stycket

andra meningen och

punkt 5 andra stycket

av anvisningarna. I

fråga om annan bo

stadsförmån än för

mån av semesterbo

stad skall värdet av

förmånen anges och

beräknas / enlighet

med bestämmelser

na i 8 § tredje stycket

uppbördslagen

(1953:272). Har motta

garen haft att erlägga

vederlag för åtnjuten

naturaförmän, skall

uppgift om förmånen

och vederlaget läm

nas. Avser livränta

skadestånd till följd av

personskada skall an

givas om livräntan ut

gör skattepliktig in

täkt.

Undantag:

f) förmåner i annat än pengar som enligt 32 § 3 e mom.
första stycket kommunalskattelagen inte skall tas upp som intäkt.

3.
Försäkringsanstalt och understödsförening.

Den som
från anstalten eller föreningen uppburit belopp, ej understigande 200 kronor
för hela året, på grund av försäkring av den art att skatteplikt för beloppet
föreligger, dock att om livränta utgivits till följd av personskada eller om
ersättning utgått på grund av sådan kol-

Utgivet
belopp. Har till följd av personskada utgivits skattepliktigt engångsbelopp
skall särskilt anmärkas om skattepliktigt engångsbelopp utgivits tidigare pä
grund av samma skada. Om sä är fallet skall angivas beloppets storlek och
utbetalnings-året.

24

Föreslagen lydelse

Prop. 1987/88:52

lekriv
sjukförsäkring som avses i 32 § 3 a mom., punkt 16 av anvisningarna till 21 §
eller punkt 11 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen (1928:370),
uppgift skall lämnas även om belopp som icke är av skattepliktig natur och som
för hela året överstiger 200 kronor.

Den som är ägare till
försäkring som avses i punkt 6 av anvisningarna till 3 och 4 §§ lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt samt förmånstagare med förfoganderätt
till sådan försäkring.

Försäkringars
värde vid årets utgång, om värdet uppgår till minst 1 000 kronor.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1988 och tillämpas första gången vid 1989 ärs taxering.

2.
I fråga om bilförmån skall
bestämmelserna i 24 § 2 mom. tillämpas första gången vid 1988 ärs taxering.

25

3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 8 § uppbördslagen (1953:272)'
skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88: 52

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Åtnjuter
skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmän / form av kost, bostad eller
bil skall preliminär A-skatt beräknas efter de nämnda inkomstförmånernas sammanlagda
värde.

Åtnjuter
skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmän skall preliminär A-skatt
beräknas efter inkomstförmänernas sammanlagda värde. Har den skattskyldige utgett
ersättning för en förmån skall förmånsvärdet sättas ned med ersättningens
belopp.

Riksskatteverket
fastställer de vården, som kost och bostad skall anses äga genomsnittligt inom
riket vid tillämpning av denna lag. Nämnda värden skall anges i skattetabellerna.

Värdet av
bilförmån skall vid till-lämpningen av första stycket beräknas enligt fiärde—tionde
styckena - utom sjätte stycket andra meningen - av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen (1928: 370).

Värdet av bilförmån skall beräknas enligt punkt 2 utom
tredje stycket andra meningen av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen
(1928:370).

Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och
som inte är semesterbostad skall beräknas enligt följande grunder. Riket delas
in i områden som är väsentligen en-hetUga i fråga om boendekostnader.
Förmånsvärdet av en bostad inom varje område skall bestämmas till det
genomsnittliga värdet för jämförbara bostäder inom området. Om bostaden är
belägen utom tätort med närmaste omgivning skall dock värdet bestämmas till
det lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat med tio procent.

Värdet av annan naturaförmån än som avses i andra och
tredje styckena skall beräknas enligt 42 § andra stycket kommunalskatte-

' Lagen
omtryckt 1972:75.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974:771. 2 Senaste lydelse 1986: 1200.

26

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

Föreligger fall som avses i elfte stycket av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen får lokal skattemyndighet bestämma att värdet av
bilförmån beräknas till annat belopp än som följer av tredje stycket.

lagen
samt punkt I andra och tredje styckena och punkterna 3 och 4 av anvisningarna
till den paragrafen.

Föreligger fall som avses i punkt 5 andra stycket av
anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen får den lokala skattemyndigheten bestämma
värdet av förmånen med hänsyn härtill.

Denna lag
träder i kraft den I januari 1988.

27

4 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring' skall ha
följande lydelse.

Prop.
1987/88:52

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lägre hundratal kronor.

Vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av anställning och
annat förvärvsarbete som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Det
belopp som sålunda skall undantas skall i första hand räknas av från inkomst
av annat förvärvsarbete. Ersättning i pengar eller naturaförmåner för arbete
som någon utför för någon annans räkning utan att vara anställd i dennes
tjänst skall, såvida ersättningen under ett år uppgår till minst 1000 kronor,
anses som inkomst av anställning. I fråga om ersättning som utgör inkomst av
rörelse som bedrivs av den som utför arbetet eller av jordbruksfastighet som
denne brukar, gäller

Sjukpenninggrundande inkomst
är den årliga inkomst i pengar eller naturaförmåner, i form av kost, bostad
eller bil, som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget
arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning)
eller pä annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Som inkomst av anställning
räknas dock inte ersättning frän en arbetsgivare som är bosatt utomlands
eller en utländsk juridisk person, om arbetet har utförts i arbetsgivarens
verksamhet utom riket. I fråga om arbete som utförs utomlands av den som av en
statlig arbetsgivare sänts till ett annat land för arbete för arbetsgivarens
räkning bortses vid beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst från sådana
lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda
förhållanden i sysselsättningslandet. Den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs
av försäkringskassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete skall därvid var för sig avrundas till närmast

Sjukpenninggrundande inkomst
är den äriiga inkomst i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner som en
försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen säsom
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på
annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Som inkomst av anställning
räknas dock inte ersättning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller
en utländsk juridisk person, om arbetet har utförts i arbetsgivarens verksamhet
utom riket. I fräga om arbete som utförs utomlands av den som av en statlig
arbetsgivare sänts till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning
bortses vid beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst från sådana lönetill-lägg
som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda förhållanden i
sysselsättningslandet. Den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs av
försäkringskassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall
därvid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

' Lagen omtryckt 1982:
120. Senaste lydelse 1984:1104.

28

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

vad nu
har sagts endast under förutsättning att den försäkrade och den som utger
ersättningen är ense om detta. I nu angivna fall skall den som utför arbetet
anses såsom arbetstagare och den som utger ersättningen såsom arbetsgivare.
Kan ersättning för arbete för någon annans räkning under året inte antas
uppgå till minst I 000 kronor, skall ersättningen från denne inte tas med vid
beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten i annat fall än dä den
utgör inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet.

Beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten
skall, där förhållandena inte är kända för försäkringskassan, grundas på de
upplys-

ningar
som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som
kan framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades
inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning får ej beräknas högre än som motsvarar
skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Om inkomsten helt
eller delvis utgörs av naturaförmåner i form av kost och bostad, skall dessa
förmåner uppskattas efter de regler som tillämpas vid beräkning av preliminär
skatt. Värdet av naturaförmån i form av bil skall uppskattas enligt de grunder
som gäller för värdering avförmånen vid uppbörd av arbetsgivaravgift till
sjukförsäkringen.

Beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten skall,
där förhållandena inte är kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar
som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som
kan framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades
inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning fär ej beräknas högre än som motsvarar
skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Om inkomsten helt
eller delvis utgörs av skattepliktiga naturaförmåner skall de tas upp till ett
värde som bestäms i enlighet med 8§ första— fiärde styckena uppbördslagen
(1953:272).

Denna lag
träder i kraft den I januari 1988. Äldre bestämmelser gäller fortfarande
beträffande sjukpenninggrundande inkomst för tid före ikraftträdandet.

29

5 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1987: 568) om ändring i lagen
(1987:404) om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2§ samt ikraftträdande-
och övergångsbestämmelserna till lagen (1987:568) om ändring i lagen
(1987:404) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha
följande lydelse.

Prop.
1987/88:52

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Med inkomst
av anställning avses den lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner,
som en försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
Till sådan inkomst räknas dock inte från en och samme arbetsgivare utgiven
lön som under ett är ej uppgått till 1 000 kronor. I fråga om arbete som
har utförts utomlands bortses vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst
frän sådana lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och andra
särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Säsom inkomst av anställning
anses även

Med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller
naturaförmåner, i form av kost, bostad eller bil, som en försäkrad har fått säsom
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst räknas dock inte
från en och samme arbetsgivare utgiven lön som under ett är ej uppgått till
1000 kronor. I fråga om arbete som har utförts utomlands bortses vid beräkningen
av pensionsgrundande inkomst från sådana lönetillägg som betingas av ökade
levnadskostnader och andra särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Säsom
inkomst av anställning anses även

a)
sjukpenning
enligt denna lag eller lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av
regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för försäkrads
inkomst såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst,

b)
föräldrapenning,

c)
vårdbidrag
enligt 9 kap. 4§, i den mån bidraget inte är ersättning för merkostnader,

d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,

e) kontant
arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant ar

betsmarknadsstöd,

O utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och
yrkesinriktad rehabilitering i form av dagpenning,

g) korttidsstudiestöd och vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen (1973:349),

h) delpension enligt lagarna (1975: 380) och (1979: 84) om
delpensionsförsäkring.

Lagen omtryckt 1982: 120.

30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

i) dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänsteplikriga
under repetitionsutbildning, frivilliga som genomgår utbildning under krigsförbandsövning
eller särskild övning inom värnpliktsutbildningen, läkare under försvarsmedicinsk
tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,

j) utbildningsbidrag för doktorander,

k) timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux)
och vid grundläggande svenskundervisning för invandrare,

1) livränta enligt 4 kap. lagen (1976: 380) om
arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av
sagda lag,

m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden
utgående bidrag som ej är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete
enligt 3 §, i den män regeringen sä förordnar,

n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras
försörjning när de startar egen rörelse,

o) värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av
att en arbetsgivare lämnar sådant bidrag som likställs med lön enligt 2 kap. 3§
andra stycket lagen (1981: 691) om socialavgifter.

I fråga om ersättning i pengar eller naturaförmåner som
sägs i första stycket för arbete som någon utfört för någon annans räkning utan
att vara anställd i dennes tjänst gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3
kap. 2 § andra stycket.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas
till lön eller annan ersättning, som den försäkrade har fått frän en
arbetsgivare, som är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person,
endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket och överenskommelse
inte träffats enligt 3 kap. 2a § eller då han tjänstgjort som sjöman ombord pä
svenskt handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till
svenska medborgare, om svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk
juridisk person, en svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande
över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket
godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.

Hänsyn skall ej heller tas till lön eller annan ersättning
frän främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i riket eller från
arbetsgivare, som tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat och som inte
är svensk medborgare. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till
svensk medborgare eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt
i riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket
godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.

Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde
stycket skall anses såsom arbetsgivare.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga I. Denna lag träder i kraft, i fråga

om 11 kap. 2 § första stycket n) och om 11 kap. 2 § första stycket första

o) den I januari 1988, och i övrigt meningen samt n) och o) den 1 ja-

den 1 juli 1987. nuari 1988, och i övrigt
den I juli

1987.

2. Bestämmelserna i II kap. 2§ 2.
Bestämmelserna i II kap. 2§

första stycket n) och o) tillämpas första stycket första meningen

första gången när pensionsgrundan- samt n) och o) tillämpas första

de inkomst bestäms för år 1988. gängen när pensionsgrundande in

komst bestäms för år 1988.

6 Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1987: 000) om ändring i lagen (1962:
381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 § samt ikraftträdande-
och över-gängsbestämmelserna till lagen (1987:000) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

II kap. 3§-Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a)
inkomst av här
i riket bedriven rörelse;

b)
inkomst av här
belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;

c)
ersättning för
arbete för någon c) ersättning för arbete för någon
annans räkning i pengar eller natu- annans räkning i pengar eller skat-raförmåner / form av kost, bostad tepliktiga naturaförmåner; samt eller bil; samt

d) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976: 380)
om arbetsskade

försäkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning

eller på grund av regeringens förordnande, i den män ersättningen träder i

stället för inkomst som ovan nämnts;

allt i den mån inkomsten inte enligt 2§ är att hänföra
till inkomst av anställning.

Till inkomst som avses i första stycket a) och b) räknas
även sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som enligt punkt 13 av
anvisningarna till 32 § eller anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen
(1928:370) taxeras hos försäkrad, om den försäkrade varit verksam i förvärvskällan
i ej blott ringa omfattning.

Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte
uppgått till 1 000 kronor för år, tas den inte i beräkning. Ej heller tas sådan
ersättning som avses i första stycket c) i beräkning, om ersättningen från den,
för vilken arbetet utförts, under året inte uppgått till I 000 kronor.

En jordbruksfastighet skall inte anses brukad av en
försäkrad som har del i intäkter av egenverksamhet pä fastigheten, om dessa
intäkter sammanlagt uppgår till högst 15000 kronor.

1. Denna lag träder i kraft den I 1. Denna lag träder i kraft den I

januari 1988 och tillämpas första januari 1988 och tillämpas första

gången i fräga om pensionsgrun- gängen i fräga om pensionsgrun

dande inkomst för år 7987. dande inkomst för år 1988.

2. Äldre föreskrifter tillämpas 2. Föreskriften i 11 kap. 3 § fjärde

dock vid bestämmande av pen- stycket
tillämpas dock första gång-

sionsgrundande inkomst för är 1987 en
i fråga om pensionsgrundande

för den som gör framställning om inkomst för
år l981,omdenförsäk-

det i sin allmänna självdeklaration rade
inte gör framställning om an-

vid 1988 års taxering. nat i sin allmänna självdeklaration

vid 1988 ärs taxering.

' Lagen omtryckt 1982: 120.

- Lydelse enligt prop. 1986/87: 140.

7 Förslag
till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1987: 567) om ändring i lagen (1981:
691) om socialavgifter

Härigenom
föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialavgifter i paragrafens
lydelse enligt lagen (1987: 567) om ändring i nämnda lag skall' ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2
kap.

3§

Underlag för beräkning av avgif- Underlag för beräkning av avgif

terna är summan av vad arbetsgiva- terna är summan av vad arbetsgiva

ren under året har utgett som lön i ren under året har utgett som lön i

pengar eller naturaförmåner / form pengar eller skattepliktiga natura-

av kost, bostad eller bil eller, i fall förmåner eller, i fall som avses i

som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 3 kap. 2 § andra stycket lagen

lagen (1962: 381) om allmän försäk- (1962:381) om allmän försäkring,

ring, annan ersättning för utfört ar- annan ersättning för utfört arbete,

bete. Bidrag som avses i 11 kap. 2 § Bidrag som avses i 11 kap. 2 § förs-

första stycket m) lagen om allmän ta stycket m) lagen om allmän för

försäkring likställs med lön. säkring likställs med lön.

Med
lön likställs också bidrag som en arbetsgivare lämnar till en juridisk person,
om ett väsentligt ändamål för en juridiska personen är att tillgodose
ekonomiska intressen hos dem som är eller har varit anställda hos
arbetsgivaren. Detta gäller dock inte bidrag som lämnas till en pensions-eller
personalstiftelse enligt lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Värdet
av vad någon tillgodoförs som följd av sådant bidrag som likställs med lön
enligt andra stycket skall anses som ersättning till arbetstagare vid tillämpning
av 4 och 5 §§.

33

3 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 52

8 Förslag
till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs att 5, 10 och 17 §§ lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§'

En naturaförmån i form av kost. Skattepliktiga naturaförmåner

bostad eller bil skall tas upp till det skall tas upp till
ett värde som te

värde som avses i 8§ andra och stäms i enlighet med 8§ första-

tredje styckena uppbördslagen fiärde styckena uppbördslagen

(1953:272). (1953:272).

10 § Den lokala skattemyndigheten skall fastställa
månadsavgiften och i förekommande fall ålägga betalningsskyldighet för
arbetsgivaren om denne har

1.
underlåtit att
lämna redovisning enligt 4 §;

2.
lämnat oriktig
uppgift och månadsavgiften på grund därav blivit för låg; eller

3.
ingett ny
uppbördsdeklaration för rättelse av tidigare redovisad månadsavgift.

Betalningsskyldighet skall också åläggas arbetsgivaren för
avgiftsbelopp som har redovisats i uppbördsdeklaration men inte betalats.
Belopp för vilket betalningsskyldighet ålagts får omedelbart drivas in.

Kan på grund av brister i arbetsgivarens uppgifter,
bokföring eller anteckningar om utgiven lön underlaget för den månadsavgift
som skall fastställas inte beräknas tillförlifiigt, skall det uppskattas av den
lokala skattemyndigheten efter vad som bedöms vara skäligt med hänsyn till
föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning.

Om arbetsgivaren saknat skälig anledning anta att uppgift
som han har lämnat om värde av naturaförmån har varit oriktig får den lokala
skattemyndigheten inte på grund av det felaktiga värdet fastställa höjd
månadsavgift. Lokala skattemyndigheten behöver inte heller besluta om rättelse
när den oriktiga uppgiften avseende naturaförmånen gäller ett mindre belopp
och rättelse inte yrkas av arbetsgivaren.

Beslut enligt denna paragraf får inte meddelas efter den 1
mars året efter utgiftsäret.

17 § Den lokala skattemyndigheten skall efter den 1 mars
året efter utgiftsåret fastställa årsavgiften för arbetsgivaren

' Senaste lydelse 1986: 1388. 34

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

1. om årsavgiften enligt årsuppgift uppgår till större
belopp än summan

av vad arbetsgivaren senast nämnda dag har betalat och ålagts betala för

utgiftsåret;

2.
om årsavgiften
blivit för låg på grund av att arbetsgivaren har lämnat oriktig uppgift eller
underlåtit att lämna föreskriven uppgift;

3.
om en
arbetsgivare yrkar att en inte tidigare fastställd årsavgift skall bestämmas
till lägre belopp än som följer av uppgifterna i uppbördsdeklaration eller årsuppgift;

4.
om beslut om
restitution eller avkortning skall meddelas efter nämnda dag;

5.
om fall
föreligger som avses i 19 §; eller

6.
om den lokala
skattemyndigheten finner att en arbetstagares kostnader bör beräknas till
lägre belopp än som följt av beslut enligt 6 § tredje stycket.

Fastställelse enligt första stycket punkt 3 får avse
endast avgiftsbelopp som inte tidigare fastställts. Yrkandet skall ha kommit in
till den lokala skattemyndigheten före utgången av andra året efter
utgiftsåret.

Om arbetsgivaren saknat skälig anledning anta att uppgift
som han har lämnat om värde av naturaförmån har varit oriktig får den lokala
skattemyndigheten inte på grund av det felaktiga värdet fastställa höjd
årsavgift.

Uppgår de arbetsgivaravgifter som återstår att betala fill
minst 100 kronor, skall arbetsgivaren åläggas betalningsskyldighet för dem.
Öretal som uppkommer vid beräkningen bortfaller. Ett belopp för vilket betalningsskyldighet
ålagts fär omedelbart drivas in.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988 och tillämpas
i fräga om naturaförmän som utges efter ikraftträdandet.

35

9 Förslag
till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1959: 551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1959:551) om beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst skall, utöver
vad som framgår av lagen om allmän försäkring, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form Värdet av skattepliktiga natura-

av kost, bostad eller bil till arbetsta- förmåner till arbetstagare, som

gare, som skall betala sjömans- skall betala sjömansskatt, skall

skatt, skall uppskattas i enlighet uppskattas i enlighet med vad som

med vad som föreskrivs av rege- föreskrivs av regeringen eller den

ringen eller den myndighet som re- myndighet som regeringen bestäm-

geringen bestämmer. Värdet av bil- mer. Skattepliktiga naturaför-

förmån
skall uppskattas enligt de maner skall i andra fall tas upp till

grunder som gäller för värdering av ett värde som bestäms i enlighet

förmånen vid uppbörd av arbetsgi- med 8§ första—fiärde styckena

varavgifter enligt lagen (1981:691) uppbördslagen (1953:272).

om socialavgifter. Vad nyss sagts

gäller också beträffande förmån av

kost, bostad eller bil i fall som av

ses i 3 § första stycket.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall avdrag göras
för kostnader som arbetstagaren haft att bestrida i innehavd anställning, i den
mån kostnaderna, minskade med erhållen kostnadsersättning, överstiger tretusen
kronor.

Riksförsäkringsverket får meddela särskilda föreskrifter
angående beräkning av sådan inkomst av anställning, som enligt lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt hänförs till intäkt av jordbruksfastighet eller intäkt
av rörelse.

Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete fär frän
inkomst av en viss förvärvskälla inte dras av underskott i annan förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för
är 1987 eller tidigare är.

' Lagen omtryckt 1976: 1015.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1976: 1015.

- Senaste lydelse 1985:408. 36

10
Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag
om ändring i lagen (1987:570) om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom
föreskrivs att 3§ lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring' i paragrafens lydelse enligt
lagen (1987: 570) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§

Inkomst av anställning, för vil- Inkomst av anställning, för vil

ken den försäkrade icke är skatt- ken den försäkrade inte är skatt

skyldig här i riket, skall bestämmas skyldig här i riket, skall bestämmas

med ledning av särskild uppgift från med ledning av särskild uppgift från

arbetsgivaren. Sådan uppgift skall arbetsgivaren. Sådan uppgift skall

senast den 31 januari året näst efter senast den 31 januari året näst efter

det år, som inkomsten avser, av- det är, som inkomsten avser, av

lämnas till den myndighet, som av- lämnas till den myndighet, som av

ses i 37§ 4 mom. första stycket ses i 37§ 4 mom. första stycket

taxeringslagen (1956: 623). I uppgif- taxeringslagen (1956: 623). I uppgif

ten skall angivas den försäkrades ten skall anges den försäkrades

fullständiga namn, födelsetid och fullständiga namn, födelsetid och

adress ävensom beloppet av den ut- adress ävensom beloppet av den ut

betalade lönen eller ersättningen betalade lönen eller ersättningen

och den tidrymd som denna avser. och den tidrymd som denna avser.

Vidare skall i uppgiften angivas. Vidare skall i uppgiften anges, hu-

huruvida den försäkrade åtnjutit ruvida den försäkrade åtnjutit skat-

naturaförmäner i form av kost, bo- tepliktiga naturaförmåner. Ett ex-

stad eller bil. Ett exemplar av upp- emplar av uppgiften skall inom tid

giften skall inom tid som nyss sagts som nyss sagts av arbetsgivaren

av arbetsgivaren sändas till den för- sändas till den försäkrade,

säkrade.

Med
arbetsgivare förstås vid tillämpningen av denna lag även den som utgivit bidrag
som avses i 11 kap. 2§ förstastycket m) lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Inkomst
av anställning, som avses i 11 kap. 2 § första stycket o) lagen om allmän
försäkring, skall bestämmas med ledning av uppgift om det värde som den
försäkrade tillgodoförts som följd av bidraget. Sådan uppgift skall av
arbetsgivaren lämnas

1.
för en försäkrad, som inte är
skattskyldig här i riket, i särskild uppgift enligt första,stycket,

2.
för en försäkrad, som avses i 1
§ första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt, i redares redovisning enligt
14 § samma lag,

3.
för annan försäkrad, i
kontrolluppgift enligt 37 § I mom. taxeringslagen.

'
Lagen omtryckt 1976: 1015.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1976: 1015. 37

Finansdepartementet ""p-
1987/88:52

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1987

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Hellström, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Johansson

Proposition om beskattning av naturaförmåner, m. m.

1 Inledning

Sedan
kommunalskattelagen (1928: 370), KL, tillkom har tvä huvudprinciper gällt i
fråga om beskattningen av naturaförmåner. Den ena innebär att förmåner som
"utgått för tjänsten" skall likställas med kontant lön och den andra
att förmåner skall värderas till ortens pris (marknadsvärdet). Mer betydande
ändringar gjordes på 1940-talet då förmån av fri sjukvård -i den män den inte
var mer generös än vad staten erbjöd sina anställda — uttryckligen förklarades
skattefri. På 1950-talet gjordes förmån av mindre värde skattefri.

Skatteförfattningarna
innehåller endast knapphändiga regler om beskattningen av naturaförmåner.
Reglerna har fyllts ut av riksskatteverket, RSV, genom anvisningar (senast RSV
Dt 1986:9). Enligt dessa delas förmånerna in i tre grupper. En grupp utgörs av
icke skattepliktig personalvård (trivsel-och verksamhetsförmåner m. m). En
andra grupp avser förmåner vilkas skatteplikt beror av värdet och här går en
gräns vid 600 kr. Den tredje gruppen består av förmåner som alltid bör anses
skattepliktiga eftersom de är att jämställa med lön eller annan kontant
ersättning.

Tillämpningen
av nuvarande regler har gett upphov till åtskilliga problem. Det är inte
ovanligt att man försöker utnyttja reglerna för att undgå eller få lindrigare
skatt. En faktor som förstärkt denna utveckling är att arbetsgivaravgifter
endast tas ut pä värdet av naturaförmånerna kost, bostad och bil medan övriga
förmåner är avgiftsfria. Vidare har värderings-och kontroll svårigheterna
blivit allt besvärligare.

Mot
denna bakgrund har RSV (skrivelse den 26 juni 1981 till budgetde

partementet) och riksdagen (SkU 1981/82:60, rskr. 391) framfört önskemål

om att reglerna ses över av en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Regeringen utvidgade genom beslut den 27 maj 1982 i tilläggsdirektiv (Dir.

1982:32) traktamentsbeskattningssakkunnigas uppdrag (Dir. 1978:9) till

att avse en allmän översyn av bestämmelserna om beskattning av natura

förmåner. I samband med att kommittén under våren 1983 påbörjade

denna översyn ändrades namnet till förmånsbeskattningskommittén. 38

Förmånsbeskattningskommittén lämnade i oktober 1984
delbetänkandet Prop. 1987/88: 52 (Ds Fi 1984:23) Beskattningen vid anställds
utnyttjande av arbetsgivaren tillhörig semesterbostad och i oktober 1985
betänkandet (Ds Fi 1985: 13) Beskattning av naturaförmåner I. Det sist nämnda betänkandet
behandlar frågan om skatteplikt för vissa särskilda naturaförmåner. Kommittén
föreslår där även ändrade principer för kost- och bostadsvärderingen. Slutbetänkandet
(Ds Fi 1986: 27) Beskattning av naturaförmåner II kom i oktober 1986. I betänkandet behandlas bl. a. reseförmäner,
fri sjukvård, skatte-subventionerade semesterkuponger, allmänna principer för
värdering och skyldigheten att verkställa preliminärskatteavdrag pä förmånerna,
samt arbetsgivaravgifter. (I kommittén ingick som ledamöter f. d.
regeringsrådet Erik Reuterswärd, ordförande, samt f. d. riksdagsledamöterna
Eric Hägelmark och Egon Jacobsson). Betänkandena, som också innehåller förslag
till författningsändringar, har remissbehandlats.

Kommitténs sammanfattningar av betänkandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1. Till protokollet bör även - som
bilaga 2 -fogas en förteckning över remissinstanserna. Sammanställningar av remissyttrandena
har upprättats inom finansdepartementet och finns tillgängliga i ärendet (Dnr
4918/86).

Regeringen beslutade den 24 september 1987 att inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),

2.
lag om ändring
i taxeringslagen (1956: 623),

3.
lag om ändring
i uppbördslagen (1953: 272),

4.
lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

5.
lag om ändring
i lagen (1987:568) om ändring i lagen (1987:404) om ändring i lagen (1962: 381)
om allmän försäkring,

6.
lag om ändring
i lagen (1987:000) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

7.
lag om ändring
i lagen (1987:567) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8.
lag om ändring
i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

9.
lag om ändring
i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962: 381) om allmän försäkring,

10. lag om ändring i lagen (1987: 570) om ändring i
lagen (1959: 551) om

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om all

män försäkring.

De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har
yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokol

let som bilaga 4. Protokollet med beslut om remiss till lagrådet överens

stämmer i huvudsak med vad som kommer att tas upp i det följande, med

undantag för vissa särskilt angivna ändringar och tillägg. I samband med

att jag behandlar de enskilda bestämmelserna i mitt förslag kommer jag att

gå in på lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå instämmer jag, med

något undantag, i vad lagrådet anfört. Lagrådets granskning har också lett

till vissa redaktionella ändringar i lagtexten. 39

2 Allmänmotivering Prop. 1987/88:52

2.1 Nuvarande
regelsystem i huvuddrag

2.1.1
Beskattningsregler

Utgångspunkten
för de nuvarande beskattningsreglerna är att alla förmåner som utgått för
tjänsten är skattepliktiga och att de skall värderas till marknadsvärdet -
ortens pris (32 § 1 mom. första stycket och 42 § KL). Frän dessa grundprinciper
finns det undantag både i fråga om skattepliktens omfattning och värderingen.

I
fråga om skatteplikten finns flera undantag. Som intäkt skall inte tas upp
förmån av mindre värde som utgått i annat än pengar om förmånen inte kan antas
vara avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört arbete (32 §

3 mom.
Qärde stycket KL). När denna bestämmelse infördes var syftet

både att lagfästa dåvarande praxis beträffande fall som inte ansetts skat

tepliktiga och att av administrativa skäl undanta förmän av mindre värde

från beskattning. Gemensamt för dessa fall är att det är fråga om förmåner,

som i själva verket inte, eller i varje fall inte i första hand, är avsedda att

utgöra ersättning för utfört arbete. Men bestämmelsen kom därjämte att

medföra en inte obetydlig utvidgning av det skattefria området. Departe

mentschefen anförde i propositionen (1956: 150 s. 333 f) bl. a. följande.

Därunder
kommer att inbegripas åtskilliga fall i vilka den anställde har att erlägga ett
vederlag som något understiger det motsvarande marknadspriset. Exempel härpå
är subventionerade luncher o. d., varurabatter som är något större än för andra
kunder, tjänstebostäder med en hyra något understigande hyrespriset i orten
samt rätt att privat använda arbetsgivaren tillhörig bil för en ersättning som
endast är obetydligt lägre än de verkliga kostnaderna. Det blir också klarlagt,
att skatt inte skall utgå för värdet av förfriskningar o.d., som utan
ersättning tillhandahålles i samband med arbetet.

Denna
regel — om skattefrihet för förmåner av mindre värde — kompletterades med en
bestämmelse i taxeringsförfattningarna om att arbetsgivaren inte behöver lämna
kontrolluppgift i fråga om förmåner som efter avdrag för vederlag uppenbarligen
haft ett värde som inte överstiger ett visst belopp. (Beloppet har höjts från
400 kr. till 600 kr. och bestämmelsen återfinns i 37§ 1 mom. taxeringslagen,
(1956:623), TL).

Det
är mot denna bakgrund som RSV i sina anvisningar (RSV Dt 1986:9) har delat in
förmånerna i tre grupper.

En
grupp utgörs av icke skattepliktig personalvård (trivsel- och verksamhetsförmåner
m. m.) En andra grupp avser förmåner vilkas skatteplikt beror av värdet där
gränsen går vid 600 kr. Den tredje gruppen består av förmåner som alltid bör
anses skattepliktiga eftersom de är att jämställa med lön eller annan kontant
ersättning för utfört arbete.

När
det gäller skattepliktens omfattning finns det ytterligare i lag reglera

de undantag. Som exempel kan nämnas förmän av fri sjukvård i viss

omfattning, vissa fria resor och vissa naturaförmåner som utgår till elever

under utbildningstiden och för vilka värdet jämkas till ett lägre belopp än

som annars skulle ha tagits upp till beskattning, den s. k. praktikantregeln. 40

Beträffande
värderingen av naturaförmånerna beror avvikelserna från Prop. 1987/88:52 grundprincipen
- att de vid beskattningen skall tas upp till marknadsvärdet - på att man
iakttar försiktighet vid värderingen. Detta kommer särskilt till uttryck i de
fall man av förenklingsskäl för en del frekventa förmåner valt schabloniserade
värderingsregler. Värderingen av fri eller delvis fri måltid är ett exempel på
detta. De värderingsmetoder som används beträffande fri lunch ger för
närvarande ett skattepliktigt värde om ca 65 % av marknadsvärdet.

I
förhållande till kontant lön skiljer sig behandlingen av naturaförmåner även på
det sättet att man endast i vissa särskilt angivna fall - kost, bostad och bil
- har ålagt arbetsgivaren att räkna med förmånsvärdet vid beräkningen av
avdrag för preliminär skatt. Arbetsgivaren är inte heller - med undantag för
bilförmån - skyldig att ange förmånernas värde på kontrolluppgift. Det kommer
alltså an pä varje enskild skattskyldig att värdera och ange värdet av förmånen
i sin självdeklaration.

2.1.2 Arbetsgivaravgifter

Reglerna
om undertag för beräkning av arbetsgivaravgifter finns i huvudsak samlade i 2
kap. 3 och 4§§ lagen (1981: 691) om socialavgifter, socialavgiftslagen. I 3 §
finns huvudreglerna och i 4§ redovisas vissa undantag.

Underlaget
för beräkning av arbetsgivaravgifter är för närvarande summan av vad
arbetsgivaren under året utgett som lön i pengar eller naturaförmåner i form
av kost, bostad eller bil. Andra naturaförmåner räknas däremot inte in i det avgiftsplikUga
underlaget. Vidare tas arbetsgivaravgifter ut på utbetalade
uppdragsersättningar. Det senare framgår av en hänvisning till 3 kap. 2 §
andra stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring, AFL. Genom ett särskilt rillägg
likställs vissa statliga bidrag till konstnärer m.fl. med lön.

Enligt
en undantagsbestämmelse i 2 kap. 4§ första stycket 6 socialavgiftslagen skall
vid bestämmande av avgiftsunderlaget bortses frän ersättning till den del
denna motsvarar kostnader i arbetet som arbetstagare haft att täcka med
ersättningen. Bestämmelsen skall dock enligt andra stycket tillämpas endast om
kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10% av arbetstagarens ersättning från
arbetsgivaren under utgiftsåret. I sammanhanget bör påpekas att en särskild kostnadsersäUning,
skild från lön i pengar, inte ingår i underlaget för arbetsgivaravgifter enligt
2 kap. 3 §.

2.1.3 Vissa
konsekvenser av gällande regelsystem

Som
jag redan nämnt har benägenheten att ge olika typer av naturaförmåner ökat.
Ett skäl till denna utveckling är att de faktiska kostnader arbetsgivaren har
och gör avdrag för av praktiska skäl sällan i sin helhet motsvaras av en
förmånsbeskattning hos den anställde. Ett sannolikt viktigare skäl är att
arbetsgivaravgifter inte utgår på andra förmåner än kost, bostad och bil. Höjda
marginalskatter och höjda arbetsgivaravgifter har gett arbetsgivarna och de
anställda ett allt större gemensamt intresse av att låta arbetsersättningen
utgå i form av naturaförmåner av olika slag.

För
att belysa situationen kan följande exempel nämnas. I ett s.k.

premiechecksystem kan en anställd genom sin arbetsinsats samla ihop ett 41

visst
antal poäng som berättigar honom att som premie välja varor ur en •

katalog.
Varorna som inte ingår i arbetsgivarens sortiment köps in av Prop. 1987/88:52 arbetsgivaren
och tillhandahålles den anställde. Arbetsgivaravgifter beräknas i regel inte
pä vad den anställde erhåller på detta sätt. Den ekonomiska fördel detta
innebär i förhållande till kontant lön kommer såväl arbetsgivaren som den
anställde och ett premieföretag till del. Värdet av varorna skall beskattas hos
den anställde men värderingen görs med viss försiktighet vilket brukar
upplysas om i marknadsföringen. Det bör i sammanhanget påpekas att
arbetsgivaren med samma resultat - avgiftsfrihet - kan riilhandahålla den
anställde varor utan att använda systemet med premiechecken.

Domstolarna
har inte varit benägna att anse den här formen av ersättning som sådana utlägg
för den anställdes räkning som kan jämställas med lön i pengar. Regeringsrätten
har t. ex i ett fall ansett att värdet av semesterresor för anställda inte
skall räknas in i underlaget för arbetsgivaravgifter (RÅ 1986 ref 73).

Ett
närliggande område där den bristande överensstämmelsen pä skatte-och
avgiftsområdena har lett till en urholkning av basen för arbetsgivaravgifter
gäller traktamenten och andra kostnadsersättningar. Bakgrunden till detta är
ett uttalande i förarbetena till lagstiftningen rörande allmän försäkring (prop.
1959: 100 s. 86) enligt vilket kostnadsersättning inte skulle grunda
pensionsrätt även om sådan ersättning innefattade en förtäckt löneförmän. När
avgiftsskyldigheten fr.o.m. utgiftsåret 1980 utsträcktes till att omfatta även
naturaförmåner i form av bil uttalade departementschefen (prop. 1978/79: 202 s.
40) att motivet härför i sig ägde giltighet också för andra naturaförmåner. Att
utsträcka förmåner och avgiftsskyldighet mer generellt skulle enligt
departementschefen emellertid ge upphov till betydande praktiska svårigheter.
Någon ytterligare utvidgning av avgiftsskyldigheten borde därför inte komma
till stånd. Dessa uttalanden har lett till en mycket restriktiv tillämpning hos
domstolarna. Man har t. ex. inte ansett att traktamenten som utgått efter
beräkningsgrunder som varit gynnsammare än vad som följer av RSV: s
normalbelopp för sädana ersättningar skall räknas in i underlaget för
arbetsgivaravgifter (jfr RÅ 1986 ref 21). På samma sätt har
kostnadsersättningar för bilresor i tjänsten som utbetalats efter
schablonmässiga grunder behandlats (regeringsrättens dom den 9 februari 1987
dnr 3614-1984).

RSV
har i ett remissvar belyst denna utveckling beträffande framför allt naturaförmänsområdet.
Enligt RSV har det även märkts en viss osäkerhet i domstolarnas bedömning
huruvida arbetsgivarens betalning av den anställdes privata räkningar är att
anse som en löneförmån (avgiftspliktig) eller naturaförmån (avgiftsfri).

RSV
uttrycker sina farhågor beträffande utvecklingen pä följande sätt:

Detta
kan komma att leda till att arbetsgivare i avsikt att begränsa sina
lönekostnader alltmer övergår till att, i stället för att utbetala lön, betala arbetstagarna
med semesterresor, fria varor (både ur det egna sortimentet och speciellt
inköpta), fri eller subventionerad tillgäng till arbetsgivarens fritidshus
eller båt eller med valda delar ur en omfattande flora förmåner typ fri
telefon, fri TV, fria tidningar, fri värme, fritt vatten etc.

På
detta sätt urholkas socialförsäkringssystemet och - förutom det att 42

statens
inkomster minskar — kan personer som valt naturaförmåner i

stället för lön i pengar,
på pensioneringsdagen finna sig stå med låg ATP trots 30 år eller mer i
förvärvslivet. Dessutom kommer det både för arbetsgivare och skattemyndigheter
att uppstå stor osäkerhet om vilka ersättningar som för ögonblicket skall anses
vara avgiftsbelagda resp. avgiftsfria. Mycket av denna osäkerhet föreligger
redan i dag, då det råder delade meningar om hur en del av domarna skall
tolkas; om de är applicer-bara även pä näraliggande förmåner eller ej.

Jag anser att man kan dra
slutsaten att en del arbetsgivare betalar ut generösa kostnadsersättningar av
det skälet att myndigheterna har svårt att vid beräkningen av
arbetsgivaravgifter bevisa att det är fräga om faktisk lön. Det är därför
nödvändigt att i framtiden införa enhetliga regler ifråga om avgifts- och
skattskyldigheten. Dåvarande traktamentsbeskattnings-sakkunniga har lagt fram
ett förslag om bl. a. nya regler för redovisningen i skattesammanhang av
traktamenten och kostnadsersättningar som bör kunna underlätta ett sådant
enhetligt synsätt som nyss efterlysts. Utredningen om en reformerad
inkomstbeskattning (Dir. 1987: 29) har fått i uppdrag att se över reglerna för
beskattning av traktamenten och övriga kostnadsersättningar. Frågan om att
införa nya regler om arbetsgivaravgifter på förtäckta löner i form av
övertraktamenten m. m. bör därför anstå till dess utredningen har lagt fram
sina förslag i detta avseende.

Prop. 1987/88:52

2.2
Närmare om utgångspunkterna för ett nytt regelsystem

Mitt förslag:
Naturaförmånerna delas i huvudsak in i två kategorier

- Personalvårdsförmåner
där arbetsgivaren har avdragsrätt för

sina kostnader och skattefrihet föreligger hos den anställde. Det

skall i huvudsak vara fråga om förmåner som tillhandahälls pä

arbetsplatsen och som inte är avsedda att utgöra direkt vederlag

för utfört arbete utan som är ett led i arbetsgivarens personalvår

dande åtgärder. Hit hör t. ex. trivsel- och verksamhetsförmåner

av olika slag samt viss arbetsgivarstödd motionsverksamhet.

— Övriga
naturaförmåner med avdragsrätt hos arbetsgivaren och

skatteplikt hos mottagaren.

För att i den praktiska
tillämpningen underlätta gränsdragningen mellan de skattefria personalvärdsförmånerna
och de skattepliktiga naturaförmånerna införs en regel som innebär att förmåner
som inte utgör personalvårdsförmåner i regel är skattefria om det sammanlagda
värdet av dem för en anställd inte överstiger 600 kr. under ett år.

Skattepliktig förmän skall
anses föreligga om den anställde utanför arbetsgivarens arbetsplats fär
åtnjuta förmån på arbetsgivarens bekostnad t. ex. genom ett kupongsystem. 1
fråga om förmån av fri eller subventionerad lunch som åtnjuts genom sådant
kupongsystem införs särskilda värderingsregler.

Underlaget för
arbetsgivaravgifter utvidgas till att omfatta samtliga skattepliktiga
förmåner. Uppbörden av arbetsgivaravgifter och preliminär skatt samordnas för
dessa naturaförmåner och sker mä-natligen.

43

Kommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén Prop. 1987/88: 52 anser dock
att någon motsvarighet rill den nuvarande 600-kronorsregeln inte behövs utan
att skattemyndigheterna i stället bör utnyttja sin möjlighet att med stöd av 65
§ TL underlåta rättelser av felaktigheter som gäller bagatellartade belopp.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som har haft allmänna synpunkter pä naturaförmänsbeskattningens
utformning har delvis efterlyst mer radikala grepp än kommittén föreslagit.
Kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms län och RSV har framfört
tanken att man bör pröva möjligheten att vägra arbetsgivaren avdragsrätt för
förmåner som framstår som mer omotiverade vid sidan av kontant lön.
Remissinstanserna får anses eniga i den principiella frågan att lön och
naturaförmåner skall behandlas lika i fräga om skatt och avgifter. Flertalet
remissinstanser som företräder näringslivet avstyrker dock på grund av
värderingsproblemen att det införs en generell skyldighet att ta ut preliminär
skatt och arbetsgivaravgifter på naturaförmåner. Frän näringslivshåll anser
man att den nuvarande 600-kronorsregeln också behövs i framtiden. Företagens uppgiftslämnardelegation
gör gällande att den värdering arbetsgivarna skall utföra under uppbördsansvar
innefattar sädana beskattningsåtgärder som åvilar de offentligrättsliga organen
att det är tveksamt om förslaget står i överensstämmelse med regeringsformen.

Skälen
för mitt förslag: Regeringen har med riksdagens stöd under senare är
systematiskt arbetat med att förenkla beskattningen. Ett viktigt led i detta
arbete var riksdagens beslut våren 1985 om en förenklad löntagarbe-skauning (prop.
1984/85:180, SkU 60, rskr. 375, SFS 1985:405-413). Lagstiftningen bygger
huvudsakligen på de förslag skatteförenklingskommittén lade fram i betänkandet
(SOU 1984: 21) Förenklad självdeklaration. De nya reglerna innebär att
taxeringarna av fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet i allt
väsentligt grundar sig pä kontrolluppgifter från arbetsgivare och andra som
betalar ut de skattepliktiga inkomsterna. Som framhölls redan i det
lagstiftningsärendet borde arbetsgivaren också värdera de förmåner de anställda
har fått (prop. 1984/85: 180 s. 60). Fler skattskyldiga skulle då kunna använda
den förenklade självdeklarationen vilket i sin tur leder till att de
administrativa vinsterna för skattemyndigheter och skattskyldiga skulle öka
betydligt. En förutsättning var dock att reglerna för värdering av förmånerna
var enkla och schabloniserade. En sådan översyn har därefter gjorts
beträffande bilförmånerna och nya schabloniserade värderingsregler som
anpassats till den förenklade självdeklarationen har införts fr. o. m. 1988 års
taxering (prop. 1986/87: 46, SkU 19, rskr. 101, SFS 1986: 1199).

Förmånsbeskattningskommittén
har nu slutfört den översyn av princi

perna för värdering av naturaförmåner som har varit nödvändig för att man

skall kunna ta ställning till frågan om arbetsgivarna skall åläggas att värde

ra förmånerna. Kommitténs förslag i dessa delar bygger på ökad använd

ning av schabloner vid värderingen och tydligare riktlinjer för värderingen

i de fall där schabloner av olika skäl inte kan komma i fråga. Schablonvär

dering föresläs beträffande kost och semesterstugor. Schabloner skall ock

så enligt kommittén användas vid den preliminära beskattningen av bo- 44

stadsförmån. I fråga om
övriga förmåner skall man tillämpa arbetsgivarens Prop. 1987/88: 52 kostnad
eller när detta inte är möjligt de värderingsprinciper som används vid
beskattning av uttag ur egen näringsverksamhet. Kommittén föreslår också att
värdet av samtliga förmåner räknas in i underlaget för arbetsgivaravgifter.

Näringslivet
har i sina remissvar - främst på grund av de värderingsproblem som anses
föreligga - avstyrkt att arbetsgivare skall värdera också sådana förmåner för
vilka schabloner inte kan utformas. Några remissinstanser har ifrågasatt om det
står i överensstämmelse med grundlagen att lägga över ansvaret för värderingen
av förmånerna frän det allmänna pä de skattskyldiga och arbetsgivarna.

För
egen del vill jag i denna fråga anföra följande.

Som
jag tidigare har nämnt har intresset för naturaförmåner i stället för kontant
lön stadigt ökat under senare år. Detta kan inte gärna förklaras pä annat sätt
än att arbetsgivarna och arbetstagarna ansett det mer fördelaktigt ekonomiskt
att använda sig av naturaförmåner i stället för kontant lön. Vissa
naturaförmåner framstår fortfarande som godtagbara medan andra tycks vara
motiverade endast av en önskan att minimera storleken av skatter och avgifter.
Min bestämda uppfattning är att det är nödvändigt att hejda denna utveckling.
Gör vi inte det kommer antalet sådana förmåner att öka ytterligare samtidigt
som värderingsproblemen ökar och antalet skattskyldiga som kan använda den
förenklade självdeklarationen minskar. En annan mycket allvarlig konsekvens
för de enskilda är att underlaget för beräkning av deras pensionsgrundande
inkomst kommer att bli lägre än om förmånerna varit avgiftspliktiga eller om de
fått ersättning i form av kontant lön.

En förutsättning för att
arbetsgivaravgifter skall kunna påföras förmå

nerna är att arbetsgivarna också värderar dem. Behovet av en sådan

reform är stort. Det föreligger inte något lagligt hinder mot att riksdagen

beslutar om utvidgning av kontrolluppgiftsskyldigheten till att avse värdet

av samtliga löneförmåner. Jag är medveten om att värderingsproblem kan

förekomma i en del fall. Svårigheterna bör emellertid inte överdrivas och

det finns flera sätt att begränsa dem. Först och främst kommer intresset för

att ersätta kontant lön med naturaförmåner att minska betydligt redan

därigenom att de i likhet med lön i pengar räknas in i underlaget för

arbetsgivaravgifter. Vidare bör möjligheten att använda schabloner vid

värderingen utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt. Det är också

viktigt att skatteförvaltningen aktivt bidrar med råd till arbetsgivarna i

olika värderingsfrågor. I sammanhanget vill jag peka pä att det, enligt 44 §

uppbördslagen (1953:272), UBL, åligger den lokala skattemyndigheten

hos vilken arbetsgivaren är registrerad i arbetsgivarregistret, att på begä

ran av arbetsgivare eller arbetstagare lämna besked i frågor angående bl. a.

skyldigheten att verkställa skatteavdrag och beräknandet av sådant av

drag. En arbetsgivare kan alltså fä besked av skattemyndigheterna i värde

ringsfrågor vid preliminärbeskattningen. Den värderingen är visserligen

inte bindande vid taxeringen. I normalfallet torde skattemyndigheterna

dock inte ha anledning att avvika från värderingen vid den slutliga taxe

ringen. 45

Det
förekommer företeelser på det här området som kan antas inte ha Prop. 1987/88:
52 annat syfte än att begränsa arbetsgivarens kostnader för arbetsgivaravgifter
och skyldighet att göra avdrag för de anställdas skatter. Ett exempel på detta
är de premiechecksystem som jag ridigare beskrivit. Mitt förslag att belägga
sådana förmåner med arbetsgivaravgifter bör göra företeelser av detta slag
mindre intressanta. För att ytterligare minska intresset för denna typ av
konstlade förmåner har jag övervägt att föreslå att arbetsgivarna i dessa fall
skall vägras avdrag för sina kostnader. Ett sådant avdragsförbud för
kostnaderna för vissa förmåner skulle emellertid innebära att man fick
ytterligare en förmånsgrupp utöver personalvård och sedvanliga naturaförmåner.
Detta skulle i avsevärd grad komplicera lagstiftningen och tillämpningen av
den. Något förslag med denna innebörd läggs därför inte fram här. Den framtida
utvecklingen pä detta område bör emellertid följas uppmärksamt.

Betydelsen
av en god personalvård för ett företags eller annan arbetsgivares framgång är
numera allmänt erkänd. Många av de åtgärder arbetsgivarna vidtar i detta syfte
innebär givetvis förmåner för de anställda på ett eller annat sätt. Karakteristiskt
för dessa förmåner är emellertid att de inte är avsedda att utgöra ett direkt
vederlag för utfört arbete. Förmåner av denna typ har hittills inte ansetts
skattepliktiga och skall inte vara det i framtiden heller. De problem som
uppkommer vid beskattningen beträffande personalvårdsförmånerna hänför sig
nästan uteslutande till gränsdragningen mot skattepliktiga förmåner.

Kommittén
har sett över gränsdragningsfrägorna. Kommittén föreslär som allmän regel att
skattefrihet skall föreligga för förmåner som i huvudsak inte kan antas vara
avsedda att utgöra direkt vederlag för utfört arbete utan som väsentligen
framstår som ett led i arbetsgivarens personalvårdande åtgärder. Denna regel
preciseras sedan i anvisningar bl. a. genom exemplifieringar pä vanligt
förekommande skattefria förmåner. Kommittén har bl. a. som målsättning haft att
formulera en regel som kan fånga upp de förändringar som sker över tiden i
fråga om vad som kan anses vara personalvård. För min del har jag kunnat
konstatera att det under senare tid har -skett en snabb utveckling mot att anse
allt fler förmåner som skattefri personalvård. Som exempel pä detta kan nämnas
de s. k. kaffekupongerna och motionskupongerna. Kupongsystemen innebär att de
anställda mot betalning med kuponger som de får av arbetsgivaren kan köpa kaffe
eller andra förfriskningar av annan än arbetsgivaren eller få tillträde till kommersiellt
drivna motionsanläggningar. Dessa system innebär att det som har varit en
naturlig personalvårdsförmån på en arbetsplats görs till norm för vad som kan
anses vara personalvård på samtliga arbetsplatser. Dessutom görs den
tillgänglig utanför arbetsplatserna vilket inte varit tanken från början. Mot
denna bakgrund anser jag det motiverat att precisera personalvårdsbegreppet till
att i princip avse endast förmåner på själva arbetsplatsen. Ett led i detta är
att göra förmåner som är tillgängliga genom kupongsystem skattepliktiga. Jag
återkommer till denna fråga senare när jag mer utförligt behandlar
personalvårdsförmånerna.

Som
redan nämnts är ett av problemen vid beskattningen av naturaför

måner gränsdragningen mellan skattefri personalvård och skattepliktiga 46

naturaförmåner.
Jag delar näringslivets uppfattning att en regel motsvarande den nuvarande 600-kronorsregeln
bör finnas kvar för att underiätta denna gränsdragning för arbetsgivarna i
samband med uppbörden av preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. Jag
återkommer senare till hur regeln närmare bör utformas.

Prop. 1987/88:52

2.3 Personalvårdsförmåner och andra skattefria förmåner

2.3.1 Allmänt om gränsdragningen
skattefritt/skattepliktigt och 600-kronorsregeln

Mitt förslag: Skattefria personalvårdsförmåner skall vara
förmåner som inte är avsedda att utgöra direkt vederlag för utfört arbete utan
är ett led i arbetsgivarens personalvärdande åtgärder. Det skall vara fråga om
åtgärder för att bereda trivsel i arbetet eller liknande eller åtgärder som utgår
på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet det är fräga om. Om den
anställde fär byta ut förmånen hos arbetsgivaren mot kontant ersättning eller
om förmånen inte riktar sig till hela personalen skall förmånen jämställas med
lön i pengar. Detsamma gäller om den anställde utanför arbetsgivarens
arbetsplatser får åtnjuta annan förmån än förmån av fri måltid på
arbetsgivarens bekostnad t. ex. genom ett kupongsystem.

Som
skattefria personalvärdsförmäner skall också anses andra förmåner än personalvårdsförmåner
om deras sammanlagda värde för år räknat inte överstiger 600 kr. för den
anställde.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt med den skillnaden att mitt förslag
är mer preciserat i vissa avseenden. Kommittén föreslog ingen 600-kronorsregel.

Remissinstanserna:
Kammarrätten i Stockholm och RSV anser att de av kommittén föreslagna reglerna
för vad som skall anses vara skattefri personalvård behöver preciseras bl. a.
för att det skall vara möjligt att delegera rätten att utfärda
verkställighetsföreskrifter till RSV. Flertalet remissinstanser har yttrat sig
beträffande de exemplifieringar av förmåner som finns i kommitténs lagförslag.
Dessa synpunkter redovisas under avsnittet för respektive förmånstyp.

Skälen för
mitt förslag: Som jag redan tidigare har framhållit utmärks personalvårdsförmänerna
av att de inte är avsedda att utgöra ett direkt vederlag för utfört arbete. De
utgår också i regel i sådana former - i vart fall har syftet varit sådant - att
de inte kan eller skall omsättas i pengar av den anställde. Under senare tid
har emellertid olika kupongsystem vuxit fram som gör förmånerna tillgängliga på
ett sådant sätt att de många gånger framstår som rena löneförmåner. Jag tänker
då pä de s. k. kaffe- och motionskupongerna. För denna typ av förmåner kommer
jag att i det följande föreslå vissa begränsningar. Men för de sedvanliga personalvårdsförmänerna
där syftet är att skapa trivsel, samhörighet och en god psykisk och fysisk
hälsa hos personalen bör skattefriheten för de anställda i huvudsak finnas
kvar.

47

Kommittén
har inte föreslagit några principiella förändringar i vad som Prop. 1987/88: 52
nu anses vara skattefri personalvård. Kommittén har däremot gjort en ingående
teknisk översyn av de gränsdragningsproblem som finns mot de skattepliktiga
förmånerna. I en generell bestämmelse sammanfattar kommittén de grundläggande
villkoren för skattefrihet. I anvisningar till den generella bestämmelsen
preciseras sedan enligt kommitténs förslag villkoren för skattefrihet för
vissa vanligt förekommande förmåner som t. ex subventionerad motion. Detta är
också enligt min mening ett lämpligt sätt att bygga upp regelsystemet.

En
första förutsättning för skattefrihet är enligt kommittén att det är fråga om
en förmän som kan antas inte vara avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört
arbete utan framstår väsentligen som ett led i arbetsgivarens personalvårdande
åtgärder. Detta bör också enligt min mening vara själva grundvalen för
skattefriheten. Jag delar dock den synpunkten som framkommit vid
remissbehandlingen att det behövs ytterligare preciseringar i lagtext för att
gränsdragningen gentemot det skattepliktiga området i praktiken skall kunna
hanteras någorlunda smidigt. Några konkreta förslag har dock inte presenterats
av remissinstanserna. Redan detta visar på de svårigheter som finns. Jag kommer
dock i det följande att föreslå en del åtgärder som sammantaget bör begränsa
problemen.

För
det första bör den grundläggande bestämmelsen preciseras så att där uttryckligen
anges att det för att skattefrihet skall föreligga skall vara fräga om förmån
som inte är ett direkt vederlag för utfört arbete utan som är ett led i
arbetsgivarens personalvärdande åtgärder. Därigenom skärps beviskravet på
arbetsgivaren och den anställde - i förhållande till kommitténs förslag - i
fråga om vad som skall hänföras till skattefri personalvård. I den
grundläggande bestämmelsen bör vidare föreskrivas att det skall vara fräga om
åtgärder för att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller åtgärder som
utgår pä grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fräga
om.

De
kriterier som jag nu har angett för skattefri personalvård överensstämmer i
huvudsak med gällande rätt. I hänvisningen till sedvänjan inom yrket eller
verksamheten ligger att vad som är skattefri förmån pä en arbetsplats
nödvändigtvis inte behöver vara det på alla andra arbetsplatser. Klassiska
exempel är bryggeriarbetare med fri tillgång till s. k. dag-dricka, fri hårvård
för damfrisörska och fria bad för den som är anställd på badhus.

Det har emellertid pä
senare tid skett en utveckling där man med s. k.

kupongsystem utvidgat området för skattefrihet. De typiska exemplen på

detta är kaffekupongerna och motionskupongerna. I de systemen har man

överfört den skattefrihet som av sedvänja haft viss omfattning och visst

innehåll på en viss arbetsplats till att inte bara gälla samtliga arbetstagare

utan också oavsett var förmånen åtnjuts. Gränsen mot privata levnads

kostnader för allmänna friudsaktiviteter och liknande suddas helt ut. Ku

pongsystem och andra liknande arrangemang där förmånernas utformning

i realiteten bestäms av den anställde men betalas av arbetsgivaren bör

jämställas med lön i pengar. Denna utvidgning av vad som har betraktats

som personalvård kommer att fortsätta så länge arbetsgivaren - med 48

skattefrihet
för den anställde - kan hyra anläggningar för olika typer av Prop. 1987/88:
52 fritidsaktiviteter. Jag anser att personalvårdsförmåner i princip skall Ull-komma
de anställda endast på arbetsplatsen. I den mån det finns anledning att tillåta
skattefrihet för förmåner av detta slag utanför arbetsplatserna bör det
särskilt regleras i lag. Jag återkommer senare till denna fråga.

Kommittén
har också behandlat frågan om att ge arbetsgivaren möjlighet att i viss
utsträckning utan skattskyldighet för den anställde subventionera dennes
semester genom ett särskilt semesterkupongsystem. Liksom kommittén anser jag
att det inte för närvarande visats föreligga tillräckligt starka skäl att
införa skattefrihet för förmåner i ett sådant semesterkupongsystem.
Beträffande gränsdragningsproblemen mellan det skattefria området och de
skattepliktiga förmånerna har jag redan framhållit vikten av att
skatteförvaltningen tar till vara de möjligheter till samordning och andra
effektivitetsvinster som den nya organisationen ger och att detta kommer till
uttryck genom bl. a. råd i fråga om naturaförmåner. En systematisk och
fortlöpande bevakning av olika typer av förmåner ger också de lokala
skattemyndigheterna en god möjlighet att snabbt ge svar pä arbetsgivarnas och
de skattskyldigas frågor om skatteplikten och värdena på olika förmåner (44 § UBL).

Kommittén
har ansett att den nuvarande s. k. 600-kronorsregeln bör slopas. Regelns
innebörd är att skatteplikt för mer bagatellartade förmåner inte föreligger om
deras sammanlagda värde för ett år inte överstiger 600 kr. Kommittén menar att
en sådan regel som kräver en summering vid årets slut inte passar in i ett
system där arbetsgivaren månadsvis skall svara för en samordnad uppbörd av
preliminär skatt och arbetsgivaravgifter.

Kommittén
menar att man med en liberal taxeringspraxis även i framtiden kan undvika att
beskatta bagatellförmåner. Därvid hänvisar man Ull bestämmelsen i 65 § TL som
ger taxeringsnämnden rätt att underlåta att besluta om avvikelse frän en självdeklaraUon
om avvikelse skulle avse endast mindre belopp. Remissinstanserna har riktat en
ganska kraftig kritik mot förslaget i denna del. Kritiken som jag till viss del
kan instämma i går ut pä att en arbetsgivare som under uppbördsansvar redan vid
uppbördstillfället skall göra en riktig bedömning i skattepliktsfrägan inte
skall behöva vara beroende av ett framtida ställningstagande av skattemyndigheterna.
En regel motsvarande den nuvarande 600-kronorsregeln bör finnas kvar.

Den
bör som den nuvarande regeln vara utformad som en gränsbeloppsregel sä att
förmånerna blir beskattade från första kronan om deras sammanlagda värde
överstiger gränsbeloppet. Regelns syfte är inte att öka det skattefria området
utan att underlätta för myndigheterna, arbetsgivarna och de skattskyldiga sä
att de i mänga fall slipper göra en bedömning i skattepliktsfrågan.
Gränsbeloppet kan lämpligen bestämmas till 600 kr.

Jag
kommer i det följande att föreslå att det förhällandet att arbetsgiva

ren hyr eller pä annat sätt disponerar anläggningar för sport och liknande

även utanför arbetsplatsen i vissa fall inte skall innebära att förmän att

utnyttja anläggningen skall beskattas hos den anställde. Det motiveras av

den sedvänja som har utvecklats på detta område. Av liknande skäl kom- 49

4
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 52

mer jag i det följande att föreslå aU den förmånliga
schablonvärderingen under vissa förutsättningar fär tillämpas även när
arbetsgivaren hyr semesterbostäder för de anställdas räkning.

Närmast
kommer jag aU behandla nägra vanligt förekommande personalvärdsförmäner för
vilka det finns anledning att i vissa avseenden precisera förutsättningarna
för skattefrihet. Det gäller gåvor till anställda, arbetsgivarstödd
motionsverksamhet, reseförmåner, av arbetsgivaren subventionerad sjukvård och
förmån av fria arbetskläder.

Prop.
1987/88:52

2.3.2 Gåvor till anställda

Mitt förslag: Minnesgåva till anställd skall vara
skattefri när den ges i samband med att den anställde uppnår viss ålder (t. ex.
50 år) eller efter viss anställningstid (25 år eller mer) eller vid
anställningens upphörande. En förutsättning för skattefrihet skall dock vara
att gåvans värde inte överstiger 6000 kr. och inte utgår vid mer än ett fillfälle
utöver vid anställningens upphörande.

Julgåva till anställd skall vara skattefri om gåvan är av
mindre värde.

Sedvatdig
jubileumsgåva skall vara skattefri för den anställde när jubileet avser
företagets bestånd i 25 är, 50 år, 75 år osv.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt med den
skillnaden att beloppsgränserna knutits till basbeloppet.

Remissinstanserna:
Nästan samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat förslaget utan
erinran. Några anser att skattefriheten för minnesgåva bör omfatta varje
tillfälle vid vilket det är sedvanligt att uppvakta någon anställd. Vidare har
önskemål framförts att de skattefria beloppen bör utformas som skattefria
grundbelopp. RSV anser att det skattefria beloppet bör konstrueras sä att det
blir lika stort oavsett om arbetsgivaren är skattskyldig till mervärdeskatt
eller ej. Kammarrätten i Stockholm anser att det räcker att beloppsgränserna
för minnesgåvor fixeras i lagtext medan övriga beloppsspärrar skulle kunna få
komma Ull uttryck i RSV: s anvisningar.

Skälen för
mitt förslag: Gåva från arbetsgivare till anställd jämställs normalt med lön
och utgör skattepliktig intäkt för den anställde (remunera-torisk gåva). En
gåva skall i princip - i fräga om arbetsgivarens avdragsrätt, värderingen av
förmånen hos mottagaren och skyldigheten för arbetsgivaren att erlägga
arbetsgivaravgifter - behandlas efter samma grunder som andra naturaförmåner.
Sedan gammalt undantas dock frän skatteplikt gåvor från arbetsgivaren med
karaktär av personalkostnad och som alltså i första hand inte är avsedda att
utgöra ersättning för utfört arbete. Det skattefria området har preciserats i
praxis och i anvisningar av RSV (senast RSV Dt 1986:9).

En kategori av skattefria gåvor är s. k. sedvanliga gåvor,
gåvor av minneskaraktär som lämnas vid särskild högtidsdag (t. ex den
anställdes

50

50-års
dag), efter längre tids anställning (t. ex 25 år) eller när den anställde Prop.
1987/88: 52 avgår med pension. Det skall också vara fråga om en viss typ av
gåva som traditionellt har givits i sådana sammanhang som klocka, medalj,
smycke, slipat glas e. d. Värdet på gåvan får inte heller överstiga vad
statsanställd kan få efter längre tids anställning. Pä den här punkten har RSV
i sina senaste anvisningar bestämt värdegränsen till samma belopp som kommittén
föreslagit nämligen rill 20 % av basbeloppet enligt AFL med tillägg för den
mervärdeskatt som belöper pä anskaffningen.

Kommittén
har förutom nyss nämnda höjning av värdegränsen för sedvanliga gåvor av
minneskaraktär föreslagit att det i princip inte skall gälla någon begränsning till
viss typ av gåvoobjekt så länge det inte är fråga om pengar eller andra
kontanta medel. Det skall också vara möjligt att ge ett skattefritt bidrag till
en resa under förutsättning att resan kommer till stånd. Kommittén anser att
förutsättningarna för denna typ av gåva bör lagregleras.

Den
värdegräns för skattefrihet som numera i prakriken föreligger efter RSV: s
senaste översyn av anvisningarna ligger pä en rimlig nivå. Jag anser dock att
gränsen inte bör knytas till basbeloppet. En fast beloppsgräns bör bestämmas.
En rimlig nivå är 6000 kr. inklusive den mervärdeskatt som belöper på
anskaffningen. Vidare anser jag att skattefriheten bör gälla alla slag av gåvor
med undantag för pengar och andra kontanta medel. På så sätt fär man större
möjlighet än som nu är fallet att överlämna en gåva som av mottagaren uppfattas
som meningsfull. Vidare bör ett bidrag till en semesterresa vara en tillåten
gåva. Kontanter som betalas ut direkt till den anställde kan dock inte godtas
utan arbetsgivaren skall betala till resebyråföretaget eller den som
tillhandahäller biljetterna för att skattefrihet skall gälla. Kommitténs
förslag att en anställd högst tvä gånger - en gång under anställningstiden och
vid anställningens upphörande - skall kunna motta en gåva av det här slaget är
också enligt min mening en rimlig begränsning.

Det
finns också två andra kategorier av gåvor för vilka skattefrihet gäller. Den
ena gruppen är julgåvorna. Det skall vara fråga om gåvor av mindre värde som
lämnas till alla anställda eller en större grupp av dem. RSV har i sina senaste
anvisningar angett en värdegräns som överensstämmer med kommitténs förslag,
nämligen en procent av basbeloppet enligt AFL inklusive mervärdeskatt.
Kommittén har vidare föreslagit att skattefriheten också i framtiden skall
gälla för jubileumsgåvor, dvs. gåvor till anställda när ett företags bestånd i
25 år, 50 år, 75 år osv. firas. Kommittén föreslår en värdegräns för
skattefrihet om högst tre gånger värdet för skattefrihet för julgåvor.

Jag delar kommitténs
bedömning att julgåvorna och jubileumsgåvorna

också i framtiden bör vara skattefria om de inte är av större ekonomiskt

värde. Däremot delar jag kammarrättens i Stockholm synpunkt att det inte

finns tillräckliga skäl att för dessa smärre gåvor i lag detaljreglera värde

gränserna. Värdet bör dock i princip ligga kvar pä den nivå som nu

etablerats. En direkt koppling till basbeloppet enligt AFL som RSV infört i

sina senaste anvisningar i fråga om julgåvor anser jag dock olämplig. Jag

ansluter mig emellertid till kommitténs förslag att värdegränsen i fråga om

jubileumsgåvor bör ligga på en nivå som är tre gånger högre än värdegrän- 51

sen
för julgåvor. Värdegränsen för julgåvor kan i lagtexten lämpligen Prop.
1987/88: 52

uttryckas
så att det skall vara fräga om gåvor av mindre värde. För att

markera
en något högre nivå för jubileumsgåvorna och att gåvorna skall

ligga
på den nu etablerade nivån kan dessa gåvor lämpligen karaktäriseras

som
sedvanliga jubileumsgävor. Jag vill här stryka under att man vid

bedömningen
av gåvans värde inte bör ta hänsyn till om den är försedd

med
inskription eller ej. Jag återkommer i författningskommentaren till

frågan om värdegränserna.

2.3.3
Arbetsgivarstödd motionsverksamhet

Mitt
förslag: Av arbetsgivaren subventionerad friskvård av enklare slag och
motionsmöjligheter skall vara skattefria personalvärdsförmäner. Subvention av
motions- eller sportanläggning, som t. ex. hyrs av arbetsgivaren, skall också
vara skattefri under förutsättning att anläggningen disponeras i sin helhet
under minst ett är. Subventionen fär — förutom tillhandahållande av lokal —
endast avse enklare redskap och kringutrustning och mäste rikta sig till hela
personalen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker kommitténs
förslag. Nägra remissinstanser anser dock att utlägg som den anställde haft för
motion i olika sportanläggningar bör kunna ersättas av arbetsgivaren med
skattefrihet hos den anställde. Vidare anser några att startavgift i tävlingar
och medlemsavgifter i t. ex. golfklubbar som arbetsgivaren betalar bör vara en
skattefri förmån hos den anställde.

Skälen
för mitt förslag: Det ligger i arbetsgivarens intresse att personalen är i god
fysisk och psykisk balans. Att arbetsgivaren stimulerar de anställda Ull att
motionera har därför ansetts som en självklar form av personalvård. Den
allmänna ekonomiska utvecklingen under senare är och en ökande fritid har gjort
att intresset för fritidsaktiviteter ökat kraftigt. Gränsdragningen mellan
skattefri personalvård och arbetsgivarens utlägg för den anställdes personliga
levnadskostnader har fått ökad betydelse. I synnerhet gäller detta i fräga om
av arbetsgivaren subventionerad motion. Pä detta område är de allmänna reglerna
för vad som kan godtas som skattefri personalvård inte tillräckliga. En
precisering i lagtext är önskvärd både för att åstadkomma en nödvändig
begränsning av de förmåner som bör vara skattefria men också för att kunna
tillåta att arbetsgivaren under vissa förutsättningar hyr in lokaler för detta
ändamål.

RSV
har i anvisningar som gällt fr. o. m. 1984 års taxering gett riktlinjer för
beskattningen. Anvisningarna bygger på den praxis som gällt sedan länge, att
den kostnadsinbesparing som kan uppkomma för en anställd när en arbetsgivare
stöder de anställdas motionsidrott inte ansetts skattepliktig. Anvisningen har
följande lydelse.

52

2.1 Förmåner som inte bör anses som skattepliktiga
(grupp Prop. 1987/88:52 I).

Anvisningar:

Till
denna grupp hänförs förmåner av obetydligt ekonomiskt värde för mottagaren, s.
k. trivselförmåner. Hit räknas även vissa förmåner, vilkas värde visserligen
kan vara större, men som enligt praxis inte ansetts skattepliktiga och därför
även i fortsättningen bör undantas från beskattning.

Exempel

Fritt
utnyttjande av arbetsgivaren tillhandahållna lokaler med tillhörande utrustning
för motion och motionsidrott samt fritt tillhandahällande av enklare
klädutrustning försett med arbetsgivarens reklamtryck, säsom T-shirts och
träningsoveraller för den anställdes personliga bruk.

Anvisningar:

Med
lokaler, som tillhandahålls av arbetsgivaren för motion och motionsidrott,
avses förutom arbetsgivarens egna lokaler även förhyrd lokal eller förhyrd rid
avseende kollektivt utnyttjande för motsvarande ändamål. Skattefriheten bör
avse endast sådan mofion och motionsidrott som kan utövas med utrustning
(idrottsredskap) av enklare slag. En förutsättning för skattefriheten bör vara
att förmånen är tillgänglig för företagets hela personal och att den anställde
inte kan få belopp motsvarande avgift eller annan kostnad direkt utbetald till
sig. Förmån i form av dyrbarare utrustning avseende idrottsredskap eller
kläder, entréavgifter till idrottsevenemang eller startavgifter i tävlingar av
olika slag omfattas inte av undantaget från beskattning.

Kommittén
anser att gränsen för det skattefria området också i framtiden bör dras efter
de principer som kommer till uttryck i anvisningarna. Även jag kan i huvudsak
ansluta mig till denna uppfattning. I ett avseende bör emellertid en mer tydlig
gräns dras. Det gäller frågan om efter vilka principer motion i t. ex. av
arbetsgivaren förhyrda lokaler skall behandlas. Jag återkommer senare till den
frågan.

Det
skattefria området bör dock som kommittén har föreslagit inte bestämmas enbart
med utgångspunkt i om enklare eller dyrbarare redskap används. En rimligare
begränsning ligger i vilken typ av motionsutövning som det är fråga om. Enligt
min mening bör gränsen mot allmänna fritidsaktiviteter dras pä så sätt att det
skall vara fråga om enklare motiorisidrott som kan utövas av i stort sett var
och en och i direkt anslutning fill arbetstidens början eller slut. Det kan
vara fråga om gymnastik, styrketräning, bowling, racketsporter som bordtennis,
tennis eller squash. Till det skattefria området bör också räknas vanliga
lagidrotter som t. ex. volleyboll, fotboll, handboll och bandy.

Sporter
som kräver dyrbarare anläggningar, redskap och kringutrustning

och som oftast utövas skilt från arbetet både i tid och rum som t. ex. golf,

segling, ridning och utförsåkning pä skidor bör inte omfattas av skattefri- 53

heten.
Någon skarp gräns är inte möjlig att dra men de exempel jag här givit bör ge en
godtagbar ledning i rättstillämpningen.

Jag
vill i det här sammanhanget poängtera att arbetsgivarens subvention bör ligga
inom rimliga gränser. Det kan övervägas att införa t. ex. en beloppsgräns för
hur stor arbetsgivarens subvention får vara per anställd. En sådan gräns skulle
emellertid skapa administrativa problem för arbetsgivarna samt kontroll- och
värderingsproblem hos myndigheterna. Jag har därför avstått från att lägga fram
ett sådant förslag. Men jag vill poängtera att om en arbetsgivare
subventionerar t. ex. nägra anställdas tennisspel med mycket stora belopp per
år kan det inte anses som sådan enklare motion som föranleder skattefrihet.
Subventionen skall dä beskattas som andra förmåner.

Jag har ridigare
föreslagit att ett grundläggande kriterium för skattefria personalvårdförmåner
bör vara att förmånerna åtnjuts pä arbetsplatsen. Med hänsyn till den centrala
betydelse möjligheten till friskvård och motion har för ett väl fungerande
arbete och till den sedvana som har utvecklats på detta område är en
begränsning till arbetsplatsen eller dess direkta närhet inte rimlig. Det är
inte ovanligt att arbetsgivaren för den anställdes räkning hyr
motionsanläggning. Detta leder många gånger till att en del anställdas
fritidsintressen i praktiken subventioneras utan skattekonsekvenser i högre
omfattning än vad som motsvaras av ett rimligt personalvårdsintresse. En sådan
ordning kan emellertid inte godtas. En grundläggande förutsättning för
skattefrihet är att förmåner av personalvärdska-raktär åtnjuts i begränsad
omfattning. En rimlig avvägning är därför att skattefriheten begränsas till att
avse motion inom ägda eller t. ex. hyrda anläggningar som disponeras i sin
helhet av arbetsgivaren eller en rill denne knuten personalstiftelse under
minst ett år. Med en sådan regel finns en viss garanti för att skattefriheten
inte sprids ytterligare och når en omfattning som faller utanför vad som inryms
i personalvårdsbegreppet.

Vidare
gäller de grundläggande villkoren att det skall vara fråga om enklare
motionsidrott och att hela personalen erbjuds förmånen.

När
det gäller redskap och idrottskläder, föreslår jag i fråga om skattefriheten
inte någon förändring i förhållande till vad som enligt RSV:s anvisningar fär
anses gälla i dag.

Kontanta
utlägg i form av startavgifter o.d. bör liksom för närvarande alltid vara
skattepliktiga hos den anställde om arbetsgivaren betalar dem. Detsamma bör
gälla medlemsavgifter i föreningar av olika slag.

Prop. 1987/88:52

2.3.4
Sjukvårdsförmåner och företagshälsovård

Mitt förslag: Förmån av
fri hälso- och sjukvård, tandvård samt företagshälsovård skall vara skattefri.
Ersättning för patientavgift vid tandvård skall dock vara skattepliktig.

En arbetsgivare skall ha
rätt till avdrag för samtliga kostnader för anställdas hälso- och sjukvård samt
tandvård med undantag för kostnader som hänför sig till privat sjukvård som
inte ersätts via den allmänna försäkringen. Arbetsgivaren skall också ha rätt
till avdrag

54

för
kostnader för företagshälsovård som uppfyller villkoren för bidrag enligt
förordningen (1985: 326) om bidrag till företagshälsovård. Arbetsgivaren skall
vidare ha rätt till avdrag för kostnader för sådan verksamhet som avser rehabilitering
eller liknande och som bedrivs efter grunder som fastställs i kollektivavtal
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

Anställds avdragsrätt för
avgifter för sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst
slopas.

Prop. 1987/88:52

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna instämmer i kommitténs förslag om skattefrihet för
sjukvårdsförmåner m. m. De flesta remissinstanserna är kritiska till förslaget
om vägrad avdragsrätt för vård på privat värdinrättning. Några, däribland LO,
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, är emellertid positiva till
kommitténs förslag även i denna del. Sveriges Tandläkarförbund anser att samma
regler bör gälla för tandvård som för sjukvård i övrigt.

Skälen
för mitt förslag: Skattefriheten för hälso- och sjukvård samt tandvård är sedan
1940-talet konstruerad sä att skatteplikt endast föreligger om förmånen utgått
i enskild tjänst och efter väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller
för statligt anställda (32 § 3 mom. KL). Efter tillkomsten av den allmänna
försäkringen har reglerna blivit föråldrade och är i behov av översyn.

Den
allmänna sjukförsäkringen gäller alla som är bosatta här i landet. Förmän av
fri sjukvård i anställningsförhållanden avser - vid sidan av att arbetsgivaren
betalar patientavgifter - värd pä privata värdinrättningar där vård kan
erbjudas snabbare eller pä andra villkor än i den offentliga värden. Det
föreligger av olika skäl stora svårigheter att värdera den här typen av
förmåner. Visserligen är som regel arbetsgivarens kostnad känd antingen i form
av försäkringspremier eller direktbetalda avgifter. Denna kostnad kan emellertid
många gånger inte anses motsvara förmänens värde hos den enskilde.
Arbetsgivaren kan ibland ha ett eget intresse av att den anställde snabbt
kommer åter i produktion. Till svårigheterna att värdera förmånen bidrar också
att den privata vården är sä kostsam att den anställde ofta inte skulle ha
valt det vårdalternativet om han själv varit tvungen att betala hela kostnaden.
Mot denna bakgrund delar jag kommitténs och de flesta remissinstansernas
uppfattning att förmån av fri sjukvård bör undantas från beskattning hos den
anställde.

I
fräga om tandvärden är läget något annorlunda även om samma beskattningsregler
gäller som för den egentliga sjukvärden. Förmån av fri tandvård i enskild
tjänst skall alltså tas upp som skattepliktig intäkt om den utgär efter väsenfligt
förmånligare grunder än som gäller i statlig tjänst. Eftersom staten i
allmänhet inte erbjuder sina anställda fri tandvård är en sådan förmån i
enskild tjänst för närvarande vanligen skattepliktig. Någon ändring på denna
punkt är inte mofiverad. Den förmån som det innebär att arbetsgivaren betalar
patientavgiften vid tandvård bör alltså vara skattepliktig hos den anställde.
Övriga förmåner av fri tandvård bör dock vara

55

skattefria
hos den anställde. Skattefrihet för tandvårdsförmäner tillkommer redan nu
anställda med stationering utomlands och vissa tjänstemän inom försvaret. Med
mitt förslag kommer också de som inte omfattas av den allmänna försäkringen att
kunna motta fri tandvård utan beskattning.

Arbetsgivarens
kostnader för den sjukvård som han erbjuder sina anställda är principiellt en
kostnad i verksamheten. Som jag tidigare föreslagit bör förmånen av fri
sjukvård vara skattefri hos den anställde. Om en sådan subvention inte kopplas
till en vägrad avdragsrätt hos arbetsgivaren för kostnader för privat sjukvård
som inte ersätts via den allmänna försäkringen skulle detta leda till att den
offentliga värdens resurser urholkades och även bidra till ojämnheter i
fördelningen av det totala utbudet av sjukvård. Jag ansluter mig därför till
kommitténs förslag att arbetsgivaren inte skall ha rätt till avdrag för denna
typ av kostnader.

Som
påtalats i lagrådets yttrande har den anställde för närvarande enligt 33 § KL
rätt till avdrag för avgifter som han erlagt för sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring
som tagits i samband med tjänst. Avdragsrätten infördes genom lagstiftning år
1950. Enligt vad jag har erfarit förekommer numera inte nägra sjuk- eller
olycksfallsförsäkringar som tagits i samband med tjänst. Det finns alltså inte
längre något behov av en särskild regel om avdrag för avgifter för sådana
försäkringar. Jag föreslär därför att regeln slopas. Åtgärden föranleder
följdändringar i punkt 1 av anvisningarna till 31 § samt punkt 1 av
anvisningarna till 50 § KL.

I likhet med vad som
gäller för sjukvårdsförmåner bör inte heller förmåner som avser
företagshälsovård vara skattepliktiga. Denna verksamhet, som vuxit fram på
initiativ av parterna på arbetsmarknaden, utgör en av de viktigaste resurserna
på arbetsplatserna när det gäller att förebygga arbets-relaterade problem och
åstadkomma en bättre arbetsmiljö. Som kommittén anfört bör rätt till avdrag
för kostnader för företagshälsovård föreligga. En förutsättning för avdrag bör
vara att företagshälsovården uppfyller villkoren för rätt till bidrag enligt
förordningen (1985: 326) om bidrag Ull företagshälsovård. Det är också rimligt
att arbetsgivaren får avdrag för kostnader för sådan verksamhet som avser
rehabilitering eller liknande och som bedrivs efter grunder som fastställs i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

Prop. 1987/88:52

2.3.5
Reseförmåner

Mitt
förslag: Förmån för anställd i trafik- eller resebyråföretag o. d. att
kostnadsfritt eller till ett subventionerat pris få utnyttja företagets
resetjänster skall även i fortsättningen anses som skattefri personalvård.

Skattefriheten
begränsas till reseförmåner som utgär till den anställdes make/maka eller
sambo och barn under 18 är.

Kommitténs förslag: Inga
ändringar föreslås i gällande ordning. Remissinstanserna: De flesta
remissinstanser delar kommitténs uppfattning att den nuvarande skattefriheten
har en lämplig omfattning. Nägra

56

remissinstanser,
däribland RSV, anser att en del reseförmäner går utöver Prop. 1987/88: 52
vad som kan godtas som verksamhetsförmån i form av s. k. sedvanliga rabatter
och att någon form av begränsning bör införas.

Skälen
för mitt förslag: För närvarande gäller som huvudregel att förmån av fri resa
är skattepliktig (punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL). Har resan åtnjutits
på grund av anställning eller särskilt uppdrag är den emellertid skattefri. En
förutsättning är dock att resan inte har utgått som en direkt ersättning för
kontant lön (punkt 8 andra stycket av anvisningarna till 32 § KL). Bestämmelsen
har visserligen enligt ordalydelsen ett vidare tillämpningsområde men har i
praktiken begränsats till att gälla i huvudsak för anställda i trafik- och
reseföretag. Fria och subventionerade resor för anställda i trafikföretag som
t. ex SJ och SAS beskattas alltså inte. Liknande regler gäller åtminstone vad
järnvägs- och luftfartsanställda beträffar i de flesta länder. I fräga om
anställda i Pygföretag gäller i bl. a. Danmark att förmän av fria resor
beskattas enligt vissa schabloner, med fribelopp inom bl. a. Norden och med
vissa begränsningar i fräga om kretsen av förmäns-berättigade. För SAS del
gäller att reseförmånskretsen inte är begränsad till kärnfamiljen utan är
betydligt vidare. På senare tid har emellertid företaget infört vissa
begränsningar.

Reseförmäner
i allmänhet bör även i fortsättningen enligt min mening vara skattepliktiga.
För reseförmäner som har utgått till anställda i trafik-och resebyråföretag är
det emellertid mänga gånger svära bedömningar i frågan om skattepliktig förmån
föreligger och i så fall till vilket värde. Vidare skulle en generell
skatteplikt kräva en mycket omfattande kontrollapparat hos framför allt
arbetsgivaren. Även om man valde ett starkt schabloniserat system skulle man
inte helt komma ifrån bedömningar i det enskilda fallet. Framför allt skulle
arbetsgivaren behöva införa ett omfattande system för registrering av resor
för varje anställd och därvid göra en bedömning i vilken utsträckning den varit
nödvändig för tjänsten. Vid bedömningen av skatteplikten kan det t. ex. vara av
betydelse om det finns ett arbetsgivarintresse att den anställde företar viss
eller vissa resor per år för att t. ex. lära känna trafik- eller
resebyråföretagets verksamhet. Också i värderingsfrågorna gör sig liknande
svårbedömda faktorer gällande. Övervägande skäl talar mot att nu införa
skatteplikt för reseförmåner som åtnjuts av anställda inom trafik- och
resebyråföretag. Detsamma bör gälla vissa andra kategorier som enligt fast
praxis haft denna förmån. Skattefriheten gäller givetvis under den allmänna
förutsättningen att reseförmåner i enskilda fall inte har utgått under sådana
förhållanden att de i praktiken ersatt kontant lön.

När
det gäller kretsen av förmänsberättigade finns det enligt min mening inte några
skäl som talar för att skattefriheten för anställda i trafik- och
resebyråföretag skall gälla för andra än den anställde och hans familj.
Skattefriheten bör begränsas till att gälla förmån som åtnjuts av den anställde
och den anställdes maka/make eller sambo och barn under 18 är.

Jag
föreslår alltså den förändringen av beskattningsreglerna för reseförmåner att
den krets som kan åtnjuta förmånen utan beskattningskonsekvenser för den
anställde begränsas.

57

2.3.6 Förmån av fria
arbetskläder, m. m.

Prop. 1987/88: 52

Mitt
förslag: Förmån av fria arbetskläder och fri uniform skall vara skattefri.

Med arbetskläder
skall avses förutom skydds- och överdragskläder, andra kläder som är avpassade
för arbetet och inte lämpligen kan användas privat.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser delar kommitténs uppfattning att förmån av fri
uniform bör undantas frän skatteplikt. LRF avstyrker förslaget mot bakgrund av
svårigheten att dra gränsen mot privata levnadskostnader. Några
remissinstanser anser att ett införande av skattefrihet för förmån av fri
uniform bör medföra en motsvarande skattefrihet för bidrag till uniform och
avdragsrätt för den anställdes kostnader.

Skälen
för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning är beklädnadsförmän och ekiperingsbidrag
skattepliktiga (punkt 2 av anvisningarna 32 § KL). Skatteplikten omfattar
däremot inte sådana kläder som kan jämställas med arbetsredskap. Hit räknas
överdrags- och skyddskläder. I konsekvens härmed medges avdrag vid
inkomsttaxeringen för kostnader för överdrags-och skyddskläder (punkt 5 av
anvisningarna till 33 § KL).

För vissa andra typer av
arbetskläder än överdrags- och skyddskläder medgavs temporärt avdrag vid
1976-1983 års taxeringar. Avdrag medgavs om den skattskyldige haft icke
oväsentliga kostnader utöver det normala för sädana arbetskläder som på grund
av arbetets beskaffenhet utsattes för starkt slitage, kraftig nedsmutsning
eller annars förbrukades osedvanligt snabbt. Som exempel på yrkeskategorier som
kunde anses ha sådana kostnader angavs i RSV: s föreskrifter (RSV Dt 1980: 26)
bl. a. betongarbetare, murare, smidesarbetare och svetsare. Motivet för
tidsbegränsningen var att kostnader för dessa slag av arbetskläder inte i
första hand borde beaktas genom regler om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
utan att frågan om kompensation för sådana kostnader i stället borde lösas
avtalsvägen. Mot den bakgrunden och med hänsyn till det höjda schablonavdraget
under inkomst av tjänst upphävdes avdragsrätten fr.o.m. taxeringsåret 1984.

Kommittén har som ett led
i en förenkling föreslagit en utvidgning av skattefriheten. Jag delar
kommitténs uppfattning att fri uniform bör vara skattefri. Uniform intar en
särställning så till vida att dess primära syfte är att utmärka en viss
befattning eller vissa befogenheter. Även i övrigt är det enligt min mening
motiverat med en något utvidgad skattefrihet för arbetskläder. Till att börja
med bör fria arbetskläder som tidigare grundat den temporära avdragsrätten undantas
från beskattning dvs. sådana som på grund av arbetets beskaffenhet utsätts för
stort slitage, kraftig nedsmutsning eller annars förbrukas osedvanligt snabbt.
Även fria kläder som är särskilt avpassade för arbetet och som inte lämpligen
kan användas privat bör undantas från beskattning. Så kan vara fallet på grund
av klädernas utformning, t. ex. snitt och färgsättning eller pä grund av att de
är särskilt

58

utpräglade
för det slags yrkesutövning det är fräga om, t. ex. kläder som Prop. 1987/88:
52 skall användas av anställda i ett företag inom livsmedels-, restaurang- och hotellnäringen
eller i sjukvärden. Skattefrihet bör dock inte generelU gälla för kläder av
enhetlig typ som av tradition bärs av anställda i vissa verksamheter. Många
gånger rör det sig i de fallen om kläder som med fördel också kan användas
privat.

De
föreslagna ändringarna innebär skattefrihet för uniform och för vissa slag av
arbetskläder som tillhandahälls anställda. Det finns emellertid inte skäl att
införa skattefrihet för kontanta bidrag för inköp av sådana kläder.

2.4 Skattepliktiga naturaförmåner 2.4.1 Allmänt om värderingsfrågorna

Naturaförmåner
skall som regel värderas till ortens pris (marknadsvärdet), 42 § KL. I det
lagrummet finns ytterligare regler för hur värderingen skall ske av vissa
förmåner. För en del mer frekventa förmåner, t. ex. kost och bilförmån, finns schabloniserade
värderingsregler. Vidare gäller enligt 42 § KL följande. Värdet av
bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, i
saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund som mä finnas
lämplig. I anvisningarna till bestämmelsen anges vidare att hyrespriset i
kringliggande orter kan tjäna till ledning. Värdet av produkter, varor eller
andra naturaförmåner som ingår i lön eller annan inkomst skall beräknas efter
det pris som gällt i orten om de i stället införskaffats för pengar. Om ett
sådant pris inte kan direkt anges, skall nyttigheterna upptas fill det belopp
som med hänsyn Ull förehggande förhållanden kan beräknas ha åtgått, om
betalning skolat ske i pengar. Om det är fräga om produkter eller varor från
egen jordbruksfastighet eller egen rörelse, skall de tas upp till det belopp
som det kan beräknas att den skattskyldige skulle ha erhållit vid försäljning
under jämförbara förhållanden av motsvarande kvantiteter.

Förmånsbeskattningskommittén
anser att dessa värderingsregler inte är tillräckligt precisa för att de skall
kunna rillämpas vid preliminärskatteuppbörden. Kommittén menar att en
värdering rill ortens pris förutsätter kännedom om prisstatistik m. m. som inte
kan antas vara tillgänglig vid den tidpunkt ett skatteavdrag skall göras. En
skyldighet för arbetsgivare att göra skatteavdrag på värdet av naturaförmåner
förutsätter enligt kommittén att värderingsregeln — i varje fall såvitt gäller
källskatten - modifieras så att värderingen kan ske utan större omgång och i
allt väsentligt grundas på material som kan antas vara tillgängligt för arbetsgivaren.
Kommittén har försökt åstadkomma detta genom att i UBL införa bestämmelser som säger
att arbetsgivaren skall lägga sin kostnad för förmånen till grund för preliminärbeskattningen.
Värdet skall också utgöra bas för beräkning av arbetsgivaravgifter. Med
arbetsgivarens kostnad skulle avses vad arbetsgivaren betalat för förmånen
eller — om arbetsgivarens kostnad inte är direkt känd som vid t. ex. uttag ur
egen produktion - det värde som skall tillämpas vid beskattning av uttag ur
egen näringsverksamhet.

För
egen del vill jag anföra följande. Det är riktigt som kommittén 59

konstaterar
att värderingsregeln i 42 § KL inte alltid ger ett direkt svar på Prop.
1987/88: 52 frågan om vilket värde en förmån skall ha. Där ges riktlinjer för
värderingen när marknadspriset inte är direkt känt. Men i de allra flesta
fallen är det pris arbetsgivaren själv har betalat för förmånen lika med
marknadspriset. I vissa fall kan priset ha påverkats av t. ex. inköpsrabatter.
Det är dock ett faktum som arbetsgivaren själv är medveten om och kan beakta om
rabatterna är av viss omfaUning. Det pris arbetsgivaren betalat bör i
normalfallet godtas av skattemyndigheterna. I fråga om egentillverkning och
liknande fall kan värderingar göras med ledning av de principer som gäller för
uttag ur egen näringsverksamhet (jfr 42 § KL). Mot denna bakgrund behövs inte
kommitténs förslag om särskilda värderingsregler vid den preliminära
beskattningen. Enligt min mening skulle ett sådant system få motsatt effekt.
Förslaget innebär ju att arbetsgivaren vid preliminärskatteuppbörden och vid
beräkning av arbetsgivaravgifterna skulle rillämpa andra värderingsregler än i
kontrolluppgiftssammanhang. I det sist nämnda fallet skulle 42 § KL tillämpas.
Vidare skulle underiaget för arbetsgivaravgifterna inte stämma överens med
underlaget för pensionsgrundande inkomst som i princip bygger på det värde som
naturaförmånen tagits upp till vid taxeringen.

Jag
anser alltså sammanfattningsvis att samma värderingsregler skall gälla vid preliminärskatteuppbörden,
vid fullgörandet av kontrolluppgiftsskyldigheten, vid den slutliga taxeringen
och vid beräkningen av arbetsgivaravgifter. I fräga om bostadsförmåner kommer
jag dock att föreslå avsteg från denna princip.

För
tydlighetens skull vill jag poängtera att man i allmänhet bör kunna godta det
belopp som arbetsgivaren betalt för produkterna som värde vid beskattningen. Är
det fräga om produkter som ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud skall
sedvanlig rabatt inte läggas till. Vidare skall de principer i övrigt som
tillämpats i praxis vid värderingen gälla också i framtiden. Har t. ex en
anställd i en tävling som arbetsgivaren arrangerat vunnit en semesterresa till
ett sådant värde att den anställde med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden
inte skulle ha valt att själv bekosta en sådan resa bör värdet även i framtiden
kunna jämkas. Om den anställde kan byta ut förmånen mot pengar skall dock
beskattning alltid ske till fulla värdet. Det bör i sammanhanget nämnas att om
arbetsgivaren utverkar förmånliga rabatter för sina anställda hos sina
affärsrelationer kan det vara fräga om en skattepliktig förmän, eftersom de
åtnjutits pä grund av anställningsförhållandet.

Enligt
32 § 1 mom. första stycket a gäller för närvarande att lön och annat som utgått
för tjänsten skall hänföras till intäkt av tjänst. Som skatteplikrig intäkt av
tjänst har enligt praxis ansetts även förmän som tillkommit den anställde
indirekt genom att den utgått till en person som står honom nära.

I
lagrådsremissen ifrågasattes om inte ett regeringsrättsavgörande den

21 januari 1986 (RÅ 1985 1: 78) som rörde ett fastighetsköp av en anställds

make gav uttryck för ett annat synsätt. För att undanröja denna tveksam

het föreslogs i remissen ett tillägg till nämnda bestämmelse enligt vilket lön

eller annat som utgått till en anställd för tjänsten direkt eller indirekt
skulle 60

hänföras till intäkt av
tjänst. Lagrådet fastslär emellertid i sitt yttrande att enligt klar
regeringsrättspraxis skall en sådan s. k. genomsyn, som motiverat
ändringsförslaget i remissen, tillämpas. Lagrådet konstaterar vidare att den
ovannämnda regeringsrättsdomen inte innebär något avsteg från principen om
genomsyn vid beskattningen utan att avgörandet gäller en principiell
bevisvärderingsfråga. Lagrådet avstyrker det föreslagna tillägget till 32§ Imom.
första stycket a. Lagrådets argument och ställningstagande beträffande gällande
rätt och rättsfallets innebörd har en sådan tyngd att jag oreserverat kan
ansluta mig till lagrådets uppfattning att tillägget inte behövs.

Prop.
1987/88:52

2.4.2
Kostförmån

Mitt
förslag: Värdet av kostförmån skall bestämmas med utgångspunkt i ett
genomsnittspris i riket för lunchmältid av normal beskaffenhet.
Genomsnittspriset skall bygga på en prisinsamling under året före
beskattningsåret.

Förmånsvärdet
för en fri måltid om dagen (lunch eller middag) skall vara lika med 60% av
genomsnittspriset.

Förmånsvärdet
av/n kost är lika med 150 % av genomsnittspriset.

När
arbetsgivaren tillhandahåller den anställde fria måltider genom kupong skall
värderingsreglerna gälla endast om kupongvärdet för en måltid inte överstiger
genomsnittspriset avrundat uppåt till närmast hela krontal.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt med undantag för att grundvärdet
föreslås utgöra 65 % av genomsnittspriset.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna är posiriva till ett schabloniserat system enligt
den modell som kommittén föreslagit. Olika ståndpunkter har framförts vad
beträffar nivån på ett beräknat grundvärde.

Skälen
för mitt förslag: Förmånen av fri eller subventionerad kost skall i princip
värderas till ortens pris (marknadsvärdet). I prakriken används dock vid
taxeringen de genomsnittsvärden som RSV fastställer vaije är för preliminärbeskattningen
och för arbetsgivaravgifter. Detta innebär att beskattningen av kostförmäner
redan i dag är starkt schabloniserad. Systemet fungerar i stora drag väl men
bör som kommittén föreslår lagregleras. En för taxering och källbeskattning
gemensam värderingsregel bör alltså införas.

I
lagstiftningen anges inte närmare hur beräkningen skall göras av de
genomsnittsvärden som tillämpas. RSV har i princip haft fria händer att ta fram
ett åriigt värde, vilket grundats på förslag frän Statistiska centralbyrån, SCB.
Den metod som hittills använts grundar sig huvudsakligen på
genomsnittskonsumtionen per individ av råvaror, värdet för tillredningsarbetet,
kostnaden för husgeråd, lokaler, bränsle och lyse etc. Dessa beräkningar har
gett värden som varierat mellan ca 72 och 78% av ett insamlat genomsnittspris
avseende lunchmältid. Metoden ger alltså värden som ligger under ett genomsnittligt
marknadsvärde samtidigt som värderela-

tionen
mellan beräknat värde och marknadsvärdet varierat kraftigt. Det finns därför
skäl att som kommittén föreslagit gå över till ett system som i princip bygger
på prisinsamlingar och som ger ett säkrare värderingsunderlag. Hänsyn bör
också tas till förväntad prisutveckling under beskattningsåret.
Prisinsamlingarna bör begränsas till att avse priset för lunchmältider av
"dagens-rätt-karaktär".

När
det gäller att bestämma förmänsvärdets nivå talar bl. a. personalsociala skäl
för att utforma förslaget så att någon väsentlig förändring inte sker för
flertalet anställda med kostförmån. Vid en sammanvägning av de faktorer som
inverkar pä frågan bör 60% av genomsnittspriset anses utgöra ett rimligt
förmånsvärde. Det föreslagna värdet innebär att hänsyn tagits till den
reduktion av genomsnittspriset som för närvarande av försiktighetsskäl görs
när värdet av fri kost bestäms för beskattningsändamål. Vidare har hänsyn
tagits till att 600-kronorsregeln i allmänhet torde ha utnyttjats i fråga om
kostförmån. Värdet bör gälla alla typer av måltider, innefattande t. ex säväl
måltider mot kuponger som sädana som tillhandahålls i personalmatsalar. För
helt fri kost utgör värdet statistiskt 150% av genomsnittspriset.

I
fall dä arbetsgivaren tillhandahåller den anställde fri kost genom kupong bör
de nämnda värderingsreglerna gälla endast om kupongvärdet för en måltid inte
överstiger genomsnittsvärdet avrundat uppåt till närmast hela krontal. Kuponger
är ett sätt att tillhandahålla den anställde fri eller subventionerad måltid.
En självklar förutsättning för värdering enligt schablon är därför att
kupongen bara används av den anställde.

I
nuvarande praxis hör till de förmåner som undantagits frän beskattning fri
eller subventionerad måltid för lärare eller annan personal vid skola,
förskola, daghem och fritidshem, som har tillsynsskyldighet eller motsvarande
ansvar för barn under skolmåltid eller i samband med s.k. pedagogisk måltid.
De nya reglerna bör inte föranleda någon ändring i denna praxis. Det har
ifrågasatts om inte detsamma bör gälla beträffande måltider tillsammans med senildementa
patienter inom äldreomsorgen. Enligt min mening bör skattefrihet gälla även i
dessa fall.

Jag
anser i motsats till kommittén att det inte behövs särskilda värderingsregler
för fritt vivre (en kombination av bostadsförmän och kostförmån). De
värderingsregler jag föreslär bör därför gälla även för värdering av kostförmän
i fall av fritt vivre. Jag återkommer senare till frågan om värderingen av
bostadsförmän som ingår i fritt vivre.

Prop. 1987/88:52

Mitt förslag: De regler
som gäller för värdering av bostadsförmän vid taxeringen lämnas oförändrade.
Preliminärbeskattningen förbättras genom att särskilda riktvärden bestäms för
olika områden i riket som är väsentligen enhetliga i fräga om boendekostnader.
Vid preliminärbeskattningen skall vidare det lägsta av nämnda genomsnittsvärden
reduceras med tio procent om bostaden är belägen utom tätort med närmaste
omgivning.

62

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt med undantag för att Prop. 1987/88:52
kommittén inte föreslagit någon reducering av värdet för landsbygd.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser instämmer i förslaget om förbättrad
preliminärbeskattning. Till dessa hör bl. a. Sveriges jordägareförbund, som anser
att ytterligare differentiering krävs mot bakgrund av att preliminärskattevärdena
även bildar underlag för arbetsgivaravgifter. Några remissinstanser, däribland
RSV, anser att förslaget kan komma att motverka förenklingssträvandena vid
beskattningen. RSV anser att de fördelar som kan uppnås med kommitténs förslag
inte är sä stora att de överväger nackdelarna från bl. a. kostnadssynpunkt.

Skälen
för mitt förslag: Naturaförmån i form av bostad är en av de tre förmåner på
vilka preliminär A-skatt för närvarande skall beräknas. Till skillnad mot vad
som i dag gäller i fråga om den tidigare behandlade kostförmånen används det
preliminära bostadsförmänsvärdet regelmässigt inte vid den efterföljande
taxeringen. Det finns flera förklaringar till detta förhällande. Värdet på en
bostad påverkas av många olika faktorer såsom bostadens storlek, standard,
ålder, o. d. Dessa omständigheter ger i sin tur en stor spridning av
bostadsvärdena vilket i sig försvårar eller omöjhggör användningen av preliminärskattevärdet
även vid den slutliga taxeringen. Såvitt gäller bostäder rör man sig också med
större värdebelopp än vad som är fallet vid kostförmänsbeskattningen.

Som
kommittén anfört är en för källbeskattning och taxering gemensam värderingsregel
inte realistisk. Däremot bör möjligheterna att fä en bättre överensstämmelse
mellan det preliminära skatteuttaget och det slutliga tas till vara. I
sammanhanget bör också beaktas att de preliminära värdena även avses ligga till
grund för beräkningen av arbetsgivaravgifter.

Preliminärskattevärdet
för bostadsförmån bestäms för närvarande efter ett genomsnittligt värde för
hela riket. Värdet bygger pä SCB:s årliga bostads- och hyresundersökningar och
utgör ett genomsnitt för fyra regioner, nämligen Stor-Stockholm, Stor-Göteborg,
kommuner med mer än 75000 invånare samt övriga kommuner. Jag anser att detta
statistiska grundmaterial bör tas till vara för att förbättra
preliminärbeskattningen. Det kan diskuteras om man bör förbättra underlaget ytteriigare
genom att utvidga prisinsamlingen till flera regioner. I det till lagrådet
remitterade lagförslaget ull ändring i 8 § uppbördslagen bestämdes antalet
regioner för vilket riktvärden skulle tas fram till fyra. Som motiv anfördes
att fyra värdeområden var en tillräcklig differentiering men att indelningen
borde kunna ändras om det i framtiden skulle finnas behov av det med hänsyn
till befolkningsutvecklingen m. m. Lagrådet har kritiserat förslaget pä denna punkt.
Lagrådet anser det olämpligt att i lagtexten låsa fast antalet områden till
fyra. Jag har erfarit att senast gjorda undersökningar beträffande
bostadskostnader inom olika områden visar på att prisskillnaderna i vissa fall
varit sä små att det finns skäl att använda samma värden för dessa områden. Jag
ansluter mig till lagrådets uppfattning.

Lagrådet
anser också att den aktuella regeln för att bättre överensstäm

ma med grundlagens krav bör byggas ut så att det framgår efter vilka

principer uppdelningen av riket på olika områden bör ske. Lagrådet före

slår att indelningen sker i områden som är väsentligen enhetliga i fråga om 63

boendekostnader. Jag
ansluter mig till lagrådets uppfattning även i denna fräga.

De genomsnittliga värden
som skall ligga till grund för preliminärbeskattningen skall också utgöra
underlag för arbetsgivaravgifterna. Det finns i synnerhet beträffande
arbetsgivaravgifterna anledning till en försiktig värdering eftersom dessa i
princip är definitiva vid uppbördstillfället. Det finns därför ett behov av differentiering
av värdena vilket gör sig gällande främst vad avser rena landsbygden. En
reducering av det lägsta genomsnittliga värdet bör ske med 10% för bostäder som
befinner sig utom tätort med närmaste omgivning.

De aktuella
prisinsamlingarna bör utföras av SCB och ske under året före beskattningsåret.
Vidare bör hänsyn tas till den förväntade prisutvecklingen under
beskattningsåret när skattetabellerna fastställs. I övrigt får det ankomma pä
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att utfärda erforderliga
verkställighetsföreskrifter.

Mitt förslag bör också
gälla för värdering av bostadsförmän som tillhandahålles tillsammans med
kostförmän (fritt vivre). Värdet av sådan bostadsförmän kan härigenom liksom
för bostadsförmän i övrigt bli ett annat vid preliminärbeskattningen än vid
taxeringen.

Prop. 1987/88:52

2.4.4
Förmån av fri och delvis fri semesterbostad

Mitt
förslag: Förmånsvärdet av fri semesterbostad som är av normal beskaffenhet och
belägen i Sverige skall bestämmas till ett schablonbelopp om 1 000 kr. för den
första veckan eller del av denna. Schablonvärdering får tillämpas endast om
förmånen riktar sig till hela personalen.

Om
arbetsgivaren hyr en semesterbostad skall schablonregeln gälla under förutsättning
att semesterbostaden hyrs årsvis.

Värdet skall få
jämkas uppåt eller nedåt, om det finns synnerliga skäl.

Kommitténs
förslag: En schablonregel skall gälla i de fall en semesterbostad ägs av en
personalstiftelse eller utgör tillgång i arbetsgivarens verksamhet och samtliga
anställda i fräga om dispositionen har i huvudsak samma ställning som om den
ägts av en personalstiftelse. Förmånsvärdet bestäms till 1/40 av basbeloppet.
Schablonen omfattar inte företagsledare i fåmansföretag eller bostäder som är
belägna i utlandet.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna är positiva till att ett schablonbelopp införs för
värderingen. Några remissinstanser framhåller alternativet med skattefrihet.
Andra remissinstanser anser att den nuvarande ortsprismetoden bör bibehållas.
Ett flertal remissinstanser är kritiska mot kommitténs förslag att anställda
som utnyttjar av arbetsgivaren förhyrda semesterbostäder undantas från
schablonregeln. Nägra remissinstanser anser att även semesterbostäder i
utlandet bör omfattas av schablonregeln och att den bör gälla även för
företagsledare i fåmansföretag.

Skälen
för mitt förslag: Bostadsförmän värderas för närvarande med

64

utgångspunkt
i det hyrespris som gäller på orten. Om någon jämförelse inte Prop. 1987/88: 52
kan göras, får annan lämplig grund tillämpas. För fri eller subventionerad semesterbostad
har vidare skattecheferna i de olika länen utfärdat riktlinjer för värderingen
i olika områden. Den kritik som har riktats mot det nuvarande systemet avser
främst den osäkerhet som ofta råder om det rätta ortspriset. Detta kan också
normalt bara fastställas först i efterhand vid taxeringen. Tvister om
förmånsvärdet är inte heller ovanliga.

Vidare
görs från bl. a. företagshåll gällande att de nuvarande reglerna är olämpliga
och att de motverkar rätten till avdrag för avsättningar Ull
personalstiftelser. Också RSV har påtalat bristen pä enhetliga värderingsnormer.

Mot
bakgrund av att den kritik som riktats mot det nuvarande systemet i vissa delar
är välgrundad, bör möjligheterna att nu förenkla reglerna tas till vara.

Kommittén
har härvid övervägt olika modeller för värderingen. Som jag anfört tidigare
föreligger särskilda värderingsproblem när det gäller bostadsförmåner i
allmänhet. Mot den bakgrunden har jag avstått från att föreslå en för källbeskattning
och taxering gemensam värderingsregel för bostadsförmåner. I fräga om
anställdas förmän av semesterbostad bör emellertid möjligheterna att förenkla
reglerna genom en schablonregel tas till vara.

Det
alternativ som kommittén stannat för är i princip sådant att det bör kunna
användas vid värderingen. Med den allmänna utgångspunkten att åstadkomma en
rättvis och hkformi» beskattning framstår emellertid den av kommittén
föreslagna schablonen om 1/40 av basbeloppet som alltför låg. Ett schablonvärde
bör å andra sidan inte heller - främst av personalsociala skäl - bestämmas
alltför högt. Vid en sammanvägning av de förhållanden som kan inverka på frågan
bör en rimlig nivå på schablonen kunna bestämmas till I 000 kr. Mot bakgrund av
det subventionsvärde som ligger i beloppet bör schablonen få tillämpas för en
anställd endast högst en vecka varje beskattningsår. Av förenklingsskäl
värderas förmånen alltid Ull 1000 kr. oavsett om förmånen utnyttjats endast
någon eller några dagar.

Kommittén
har föreslagit att schablonregeln endast skall få tillämpas om en
semesterbostad ägs av en personalstiftelse eller om den utgör tillgång i arbetsgivarens
verksamhet. Vidare anser kommittén att schablonen inte bör gälla
semesterbostäder i utlandet eller för företagsledare i fåmansföretag. Det
finns enligt kommittén inte lika starka skäl att tillämpa en gynnsam
värderingsprincip när arbetsgivaren hyr en semesterbostad som i de förenämnda
situationerna. Arbetsgivarens disposition är då av mer tillfällig natur och
kapital har inte heller ställts till de anställdas disposition. Vad gäller
företagsledare i fåmansföretag har kommittén ansett att det finns en uppenbar
risk att de anställda i ett sådant företag endast skulle ha ett formellt
inflytande på förekommande uthyrningar.

Frän remissinstanserna har
kritik riktats mot kommitténs förslag i dessa

hänseenden. Bl. a. har det gjorts gällande att skilda värderingsprinciper för

i grunden likartade förmåner skulle få ett slumpmässigt utfall och uppfattas

som orättvisa hos de anställda. Det har också sagts att många mindre 65

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 52

företag
saknar förutsättningar att lägga ned kapital i kostnadskrävande anläggningar.

Det
kan bl. a. mot bakgrund av att förhyrning av semesterbostäder utgör en mer
tillfällig disposition än investeringar i egna anläggningar hävdas att en
generös schablonregel inte bör gälla i hyresfallen. En Ullämpning av schablonregeln
i hyresfallen kan ocksä medföra en del avgränsningspro-blem. En begränsning
till enbart ägda anläggningar framstår dock som orättvis och slumpartad. Jag är
därför inte beredd att ansluta mig till kommitténs förslag utan anser att
schablonregeln även bör gälla för hyrda semesterbostäder. För att undvika
oönskade effekter bör dock schablonregeln i hyresfallen få tillämpas endast
vid förhyrning pä årsbasis. Det förekommer att arbetsgivare eller personalstiftelse
har andelar i stugbyar eller liknande med rätt att disponera en bostad under
ett visst antal veckor per år. I sådana fall är schablonregeln inte tillämplig.
För att den skall tillämpas krävs att bostaden disponeras under hela året.

Det
bör vara en förutsättning för schablonregelns fillämpning att förmånen riktar
sig till hela personalen så att samtliga anställda skall ha tillgång till förmånen
och att fördelningen bestäms efter objektiva grunder, t. ex. genom turordning
eller lottning. Detta kan ju ske genom att överenskommelse härom träffas
mellan företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna. Under dessa
förutsättningar fär det anses föreligga en tillräcklig garanti för att samtliga
anställda även i ett fåmansföretag fär tillgång till semesterbostäder.
Schablonregeln bör gälla också för företagsledare i fåmansföretag. För att
motverka eventuellt missbruk är det emellertid nödvändigt att begränsa
användningsområdet. Den föreslagna begränsningen till högst en vecka per
beskattningsår är enligt min mening tillräcklig för att förhindra missbruk.

Förslaget
om värdering enligt schablon innebär i princip en avvikelse frän ortsprismetoden.
Att utsträcka schablonregeln till att omfatta även semesterbostäder i utlandet
bör inte komma i fräga.

Tillämpning
av schablonregeln bör begränsas till semesterbostäder av normal standard.
Undantag bör därför ske för bostäder av t. ex. exklusiv beskaffenhet. Jag
föreslår därför att en regel införs med innebörd att schablonmässigt beräknat
förmäns värde fär jämkas om det finns synnerliga skäl. Det bör nämnas att det
schablonmässigt beräknade värdet inte omfattar någon kost. Ingår också fri kost
utgör denna en särskild, skattepliktig förmån.

Som
jag tidigare nämnt är jag inte för närvarande beredd att föreslå ett skattesubventionerat
semesterkupongsystem.

Prop. 1987/88:52

2.5
Förmånsvärdering vid beräkning av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt m. m.

Mitt förslag:
Arbetsgivaravgifter skall beräknas pä värdet av skattepliktiga naturaförmåner.
Arbetsgivaren åläggs att ange nämnda värde pä kontrolluppgift och att innehålla
preliminärskatt pä detta värde.

66

Uppbörden av
arbetsgivaravgifter och preliminärskatt är numera samordnad. Arbetsgivarna
skall månadsvis värdera de förmåner som utgått närmast föregående månad.
Arbetsgivarens redovisning av arbetsgivaravgifter i uppbördsdeklaration eller årsuppgift
skall stå fast om denne saknat skälig anledning anta att hans värdering av förmånerna
varit för låg.

Lokal skattemyndighet fär
- även om grund för rättelse föreligger - underlåta att besluta om ett höjt
avgiftsuttag om höjningen skulle avse ett mindre belopp.

Prop.
1987/88:52

Kommitténs förslag:
Överensstämmer med mitt beträffande preliminär-skatteuppbörd,
kontrolluppgiftsskyldighet och att värdet av förmånen skall ligga till grund
för arbetsgivaravgifter.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanser har inte nägra principiella invändningar mot att värdet
av skattepliktiga naturaförmåner tas med vid beräkning av underlaget för
arbetsgivaravgifter eller att samma värden används vid beräkningen av
preliminär skatt och avgifter. Från näringslivshåll motsätter man sig
emellertid bestämt pä grund av svårigheterna att värdera förmåner att en sådan
generell skyldighet införs beträffande preliminär skatt,
kontrolluppgiftsskyldighet och arbetsgivaravgifter. Man anser att den
skyldigheten bör begränsas till de förmåner för vilka tabellvärden eller
liknande finns.

Skälen för mitt förslag:
Uppbörden av arbetsgivaravgifter och preliminär skatt är samordnad sedan några
år tillbaka. Systemet, som såvitt gäller arbetsgivaravgifterna omfattar
naturaförmånerna kost, bostad och bil, fungerar i stort sett bra. I den mån
arbetsgivarna betalar lön i form av andra naturaförmåner än kost, bostad eller
bil innebär mitt förslag en något ökad arbetsbelastning för arbetsgivarna. Det
finns som fidigare utvecklats flera sätt att begränsa problemen. Jag framhöll
därvid särskilt att arbetsgivaren har rätt att få besked av lokala
skattemyndigheten om vilket värde han skall använda sig av vid preliminärskatteuppbörden
(jfr 44 § UBL).

Enligt mitt förslag skall
samma värde ligga till grund för uppbörden av preliminär skatt och vid
beräkningen av arbetsgivaravgifter. Det finns dock en betydelsefull skillnad
mellan de båda förfarandena. Den skattskyldige kan i ärende om jämkning av
preliminär skatt eller vid den slutliga taxeringen ifrågasätta den värdering
som arbetsgivaren tillämpat vid preliminärskatteuppbörden. I fråga om
arbetsgivaravgifterna har man numera övergivit ett system med preliminär
uppbörd och slutlig avstämning. Systemet bygger i stället pä den principen att
arbetsgivaren varje månad redovisar och betalar de avgifter (månadsavgift) som
belöper på föregående månads utgivna löner och förmåner. Denna månadsvisa
redovisning är i princip slutlig för perioden i fråga. Den lokala
skattemyndigheten får dock intill den 1 mars året efter utgiftsåret fastställa
månadsavgiften och i förekommande fall ålägga betalningsskyldighet för
arbetsgivaren. Det får bl. a. ske om denne underlårit att lämna redovisning för
utgiven lön och för summan av arbetsgivaravgifterna eller om denne lämnat
oriktig uppgift och månadsavgiften på grund därav blivit för låg. Den lokala skattemyndighe-

67

ten skall
vidare under vissa förutsättningar efter den 1 mars året efter Prop.
1987/88:52

utgiftsåret
fastställa årsavgift för arbetsgivaren. Sä skall ske bl. a. om

årsavgiften
enligt av arbetsgivaren lämnad årsuppgift uppgår till större

belopp än
summan av vad arbetsgivaren betalat och ålagts att betala för

utgiftsäret
eller om årsavgiften blivit för låg pä grund av att arbetsgivaren

har lämnat
oriktig uppgift eller underlåtit att lämna föreskriven uppgift.

Som allmän begränsning gäller att den lokala
skattemyndigheten fär ålägga

en
arbetsgivare betalningsskyldighet för ett utgiftsärs avgifter inom sju är

efter utgiftsärets
utgång.

För att underlätta för arbetsgivaren och för att systemet
skall bli enkelt och smidigt bör - såvitt gäller naturaförmånerna - reglerna om
arbetsgivarens redovisning av arbetsgivaravgifter kompletteras på det sättet
att redovisningen i uppbördsdeklaration eller årsuppgift står fast om denne
saknat anledning anta att hans värdering av förmånerna varit för låg. Så fär
normalt anses vara fallet om förmånen värderats i enlighet med besked som
arbetsgivaren fått av den lokala skattemyndigheten i värderingsfrågan. För att
ytterligare underlätta tillämpningen bör skattemyndigheten -även om grund för
rättelse föreligger - fä underlåta att besluta om ett höjt avgiftsuttag om
höjningen skulle avse ett mindre belopp.

Som förutsättning för att den förenklade
självdeklarationen skall kunna användas gäller att värdet av lön m. m. anges i
arbetsgivarens kontrolluppgift. Mot denna bakgrund föreslår jag att en skyldighet
införs att i kontrolluppgift ange även värdet av naturaförmåner som har
åtnjutits av den anställde.

Vad jag nu föreslagit föranleder ändringar i TL, UBL,
socialavgiftslagen, lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare, AFL och lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom
finansdepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),

2.
lag om ändring
i taxeringslagen (1956: 623),

3.
lag om ändring
i uppbördslagen (1953:272),

4.
lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

5.
lag om ändring
i lagen (1987:568) om ändring i lagen (1987:404) om ändring i lagen (1962: 381)
om allmän försäkring,

6.
lag om ändring
i lagen (1987:000) om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

7.
lag om ändring
i lagen (1987:567) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8.
lag om ändring
i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

9.
lag om ändring
i lagen (1959: 551) om beräkning av pensionsgrundande

inkomst enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, 68

10. lag om
ändring i lagen (1987:570) om ändring i lagen (1959: 551) om Prop. 1987/88:
52 beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Förslagen under punkterna 4-10 har upprättats i samråd med
chefen för socialdepartementet.

Lagrådet har granskat lagförslagen.

4 Författningskommentarer 4.1 KL

20§

I andra stycket införs en bestämmelse om att avdrag inte
medges för sädana kostnader för hälso- och sjukvård samt företagshälsovård som
anges i anvisningarna. Lagrådet anser att med hänsyn till det sätt på vilket KL
är uppbyggd bör bestämmelserna om begränsningar i arbetsgivarens möjlighet till
avdrag för sjukvårdskostnader m. m. tas upp under kapitlen om de olika
inkomstslagen. Att, som har skett i remissen, ta upp dessa bestämmelser bland
de allmänna reglerna i 20 § skapar enligt lagrådet en motsättning mellan dessa
regler och exempelvis reglerna i 29 §, där det sägs att avdrag fär göras för
allt som är aU anse som driftkostnad. Lagrådet anser vidare aU med remissens
lösning kan de diskuterade bestämmelserna också tolkas så, att de har aU göra
med en anställds rätt aU göra avdrag för sjukvårdskostnader m. m. Lagrådet
hänvisar i sammanhanget till 33 § 1 mom. andra stycket KL som ger en anställd
rätt till avdrag för kostnader av sjuk- och olycksfallsförsäkring tagen i
samband med tjänst.

Om en arbetsgivare betalar anställdas hälso- och
sjukvårdskostnader är det i allmänhet fräga om sådana omkostnader i
näringsverksamheten som hitrills varit avdragsgilla i förvärvskällan. Det finns
emellertid andra exempel på kostnader i näringsverksamhet som i likhet med
förslaget inte är avdragsgilla. När avdragsförbud eller avdragsbegränsning
införts för sädana kostnader har bestämmelserna i flera fall tagits in i 20 §.
Exempel på deUa är begränsningarna i avdragsräUen för representationskostnader.
Vidare slopas enligt förslaget den avdragsrätt en anställd för närvarande har
för kostnader för avgifter för sjuk- eller olycksfallsförsäkringar som är tagna
i samband med tjänsten (jfr avsnitt 2.3.4 och författningskommentaren till 33
§ 1 mom.). Det innebär att den motsättning som fanns i lagrådsremissen mellan
20 § och 33 § inte längre finns. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att det
är ett generellt avdragsförbud som tar sikte på samtliga inkomstslag bör regeln
därför i princip tas in i 20 §. Med hänsyn till paragrafens allmänna uppbyggnad
är det emellertid lämpligare aU närmare beskriva de situationer som avses i
anvisningarna.

32 §

1 mom.

Ändringen
är en konsekvens av att garanribeskattningen av fasrigheter 69

redan
tidigare slopats för fysiska personer.

3 mom. Prop. 1987/88: 52

Lagrådet
anförde i fråga om dispositionen m. m. av de remitterade förslagen bl. a. följande.

Detta
moment innehåller f. n. ett antal undantag från den generella skatteplikten
för naturaförmåner. Till det som undantas hör förmånerna av fri sjukvård, fri
tandvård och fri grupplivförsäkring samt förmåner av mindre värde. I remissen
byggs 3 mom. ut så att det bl. a. upptar bestämmelser om personalvärdsförmäner.
Regeln angående förmåner av mindre värde föresläs bli ersatt av en särskild
bestämmelse om naturaförmåner vars värde inte överstiger 600 kr. per är (jfr
undantag f i 37 § 1 mom. taxeringslagen).

I
remissen föresläs ocksä att anvisningarna till 32 § förses med en rad tillägg
som rör bl. a. förmåner av fri hälso- och sjukvård, personalvärdsförmäner,
minnesgåvor m. m. och förmån av fria arbetskläder.

Enligt
lagrådets mening är det lämpligare att så långt möjligt samla alla undantag
frän skatteplikten för naturaförmåner i 32 §. Flertalet av de nya bestämmelserna
i anvisningarna till 32 § bör således flyttas till själva paragrafen. För att
paragrafen skall bli överskådligare bör en ytterligare uppdelning i moment
göras. De föreslagna bestämmelserna bör ocksä, utöver vad som nu har sagts,
jämkas systemafiskt och redakfionellt.

Den
av lagrådet föreslagna lagtekniska lösningen är att föredra framför den i
lagrådsremissen föreslagna och bör alltså genomföras. 3 mom. motsvarar
nuvarande första och andra styckena.

3
a mom.

I
bestämmelsen finns reglerna om skattefrihet för grupplivförsäkringar och gruppsjukförsäkringar.
Reglerna innebär inte någon ändring i förhållande till gällande rätt.

3
b mom.

Här
föreskrivs om skattefrihet hos den anställde för fri hälso- och sjukvård,
företagshälsovård och ersättning för läkemedelskostnader. Bestämmelsen om att
ersättning från arbetsgivare för anställds utgift för tandvård som avses i 2
kap. 3 § AFL utgör skatteplikug intäkt, innebär att förmån av betald
patientavgift vid tandvård är skattepliktig för anställda som omfattas av den
allmänna försäkringen. I punkterna 2 och 3 klargörs att kostnad för
tandbehandling som avser bl. a. viss personal inom försvaret samt kostnad som
avser tandbehandling i vissa fall under tjänsteförrättning utomlands och som
ersatts av arbetsgivaren, inte skall medföra att skatte-phkt uppkommer.

3
c mom.

Bestämmelsen
som gäller skattefrihet för förmån av fria arbetskläder och fri uniform har
närmare kommenterats i avsnitt 2.3.6.

70

3dmom. Prop. 1987/88: 52

I
bestämmelsen regleras skattefriheten för julgåvor av mindre värde, sedvanliga
jubileumsgåvor och minnesgåvor till anställda. För skattefrihet för
minnesgåvorna gäller att den anställde antingen skall ha uppnått viss ålder, t.
ex. 50 är, eller att han varit anställd en längre rid hos arbetsgivaren, t. ex.
25 är eller mer. Skattefriheten gäller också om gåvan ges vid anställningens
upphörande. Om en minnesgåva ges till en anställd vid mer än ett fillfälle utöver
anställningens upphörande, inträder skatteplikt för den sista gåvan. Värdet av
en minnesgåva får inte överstiga 6000 kr. Detta värde ansluter i huvudsak till
det värde som för närvarande rillämpas för minnesgåvor i RSV: s senaste
anvisningar pä området. Jul- och jubileumsgåvor av mindre värde skall också
vara skattefria. Med mindre värde avses ett värde som överensstämmer med vad
som för närvarande gäller enligt RSV:s anvisningar. Enligt dessa skall som
mindre värde i fråga om julgåvor avses ett värde av ca en procent av
basbeloppet enligt AFL inkl. mervärdeskatt, dvs. för närvarande 250 kr. I fråga
om jubileumsgåvor sägs i anvisningarna att gåvan fär anses ha ringa värde om
värdet inte överstiger 600 kr. För julgåvor bör nuvarande nivå enligt RSV:s
anvisningar gälla. Vad beträffar jubileumsgåvor bör nivån vara tre gånger
högre, dvs. för närvarande 750 kr. Det får ankomma på RSV att för tillämpningen
av bestämmelsen utfärda råd om beloppens storlek i framtiden.

3
e mom.

Bestämmelsen
reglerar vad som skall vara skattefria personalvärdsförmäner. Ett villkor är
att förmånen skall vara ett led i personalvården och inte utgöra ersättning för
lön. Det skall av omständigheterna klart framgå att det är fråga om en
personalvårdsförmån. Förmånen skall rikta sig till hela personalen. Det innebär
bl. a. att förmånen blir skattepliktig, om den utformas på ett sådant sätt att
den i praktiken begränsar sig till en liten grupp anställda t. ex. de högre
tjänstemännen. Om arbetsgivare tillhandahåller de anställda
personalvårdsförmåner utanför arbetsgivarens arbetsplatser mot betalning med
kupong eller annat motsvarande betalningssystem skall förmånen jämställas med
lön i pengar. Ett sådant motsvarande betalningssystem kan vara klippkort eller
listor där de anställdas inköp antecknas av den som tillhandahåller varorna.
Med arbetsgivarens arbetsplatser avses varje plats där arbete utförs för
arbetsgivarens räkning mer än helt tillfälligt. Ett kännetecken för en personalvärdsförmån
är att den som regel åtnjuts på arbetsplatsen. Men om en förmån av sedvänja
åtnjuts på annat häll som t. ex. vid en personalutflykt är en sådan förmån
givetvis skattefri.

3fmom.

Av
bestämmelsen framgår att andra förmåner än personalvårdsförmåner

också är skattefria för en anställd om deras sammanlagda värde per år från

en arbetsgivare inte överstiger 600 kr. Med den formulering 32 § fått på

lagrådets initiativ klargörs att förmånen av fria arbetskläder m.m. samt 71

julgåvor,
jubileumsgåvor och minnesgåvor faller utanför begreppet perso- Prop. 1987/88:
52 nalvårdsförmän. Sådana förmåner omfattas emellertid av 600-kronorsregeln i
detta moment, liksom bl. a. förmåner som enligt 3emom. andra stycket inte
räknas som personalvärdsförmäner. Det innebär som lagrådet framhåller i sitt
yttrande att om exempelvis en julgåva har ett så stort värde att den inte blir
skattefri enligt 3dmom. den ändå kan bli skattefri enligt 600-kronorsregeln.
När det gäller förmånerna av bil, måltid eller sädana semesterbostäder som
värderas enligt schablon i förslaget bestäms skattepliktens omfattning av de
särskilda reglerna i punkterna 2-5 av anvisningarna till 42 §. För att
klargöra att 600-kronorsregeln inte skall gälla för dessa förmåner görs ett
förtydligande i momentets andra stycke. Det sagda innebär exempelvis att om en
skattskyldig enbart har haft förmån av semesterstuga en vecka under beskattningsåret
och betalat 700 kr. i hyra skall han till beskattning ta upp 300 kr. En sådan
förmän omfattas alltså inte av 600-kronorsregeln. Om den anställde därutöver
haft en skattepliktig förmån som värderas till 400 kr. skall alltså även denna
tas upp till beskattning. Vidare skall vid tillämpningen av 600-kronorsregeln
beaktas det sammanlagda värdet av förmåner från arbetsgivaren och en till
arbetsgivaren knuten personalstiftelse.

33
§

1
mom.

Bestämmelsen
om avdragsrätt för avgifter som den skattskyldige erlagt för sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst slopas. I övrigt hänvisas
till 20 § och kommentaren till den bestämmelsen. I över-gängsbestämmelserna tas
in en regel om att rätt till avdrag för anställds kostnader för sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som har tagits i samband med tjänst skall föreligga även
i fortsättningen om försäkringen tecknats före den 1 januari 1988.

42
§

I
det till lagrådet remitterade förslaget hade paragrafen kompletterats med uppgift
om att förmänsvärdet för semesterbostad som är belägen här i riket i vissa fall
beräknas enligt schablon. På lagrådets initiativ har ett motsvarande
förtydligande gjorts beträffande bil- och kostförmäner. Bestämmelsen innebär
bl. a. att värdet av bostadsförmån i allmänhet och för de semesterbostäder som
faller utanför schablonregeln i punkt 4 av anvisningarna till 42 § beräknas
enligt vanliga regler. Det fär ankomma på regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att utfärda erforderliga verkställighetsföreskrifter i
fråga om värderingen av bostadsförmåner.

till
20 §

De
nya reglerna i anvisningspunkten innebär att avdrag inte medges för

kostnader för hälso- och sjukvård för vilken ersättning inte utges enligt

AFL. Det kan t. ex. röra sig om kostnader för värd pä en privat värdinrätt- 72

ning
eller premier för en försäkring som ger sådan värd, allt under förut- Prop.
1987/88: 52 sättning att vården inte sker för offentlig sjukvårdshuvudmans
räkning där och inrättningen inte heller är upptagen pä riksförsäkringsverkets
förteckning. Ett annat exempel är tandvård av privatpraktiker som inte är
uppförd på förteckning hos försäkringskassan. Avgörande för avgränsningen blir således
om vården omfattas av AFL: s ersättningsregler eller ej. I hälso-och sjukvård
innefattas också tandvård. Ersättningsreglerna finns i 2 kap. 1-5 §§ AFL och
anslutande författningar, bl. a. förordningen (1984:908) om vissa ersättningar
till sjukvårdshuvudman frän sjukförsäkringen enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring, förordningen (1979: 849) om ersättning för sjukhusvård m.m.,
läkarvårdstaxan (1974:699), tandvårdstaxan (1973:638) och förordningen (1976:
1018) med taxa för sjukvärdande behandling m. m. Det är att märka att
läkemedel, som rabatteras enligt en särskild lag, lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m. m., inte omfattas av det nu aktuella
tillägget i förevarande paragraf.

Avdragsförbudet
gäller inte sådana sjukvårdskostnader som uppstått vid insjuknande i samband
med tjänsteförrättning utomlands och som inte ersatts genom den allmänna
sjukförsäkringen. Avdragsförbudet gäller inte heller för sjuk- och
tandvårdskostnader för anställda som inte omfattas av AFL. Det bör tilläggas
att den nya bestämmelsen naturiigtvis inte innebär att sjukvårdskostnader, som
inte omfattas av det nya avdragsförbudet, generellt är avdragsgilla i alla
inkomstslag. Rätt till avdrag föreligger inte om det är fråga om den
skattskyldiges levnadskostnader.

En
regel införs om att avdrag inte medges för kostnader för annan företagshälsovård
än sådan som uppfyller villkoren för bidrag enligt förordningen (1985: 326) om
bidrag för företagshälsovård.

Vidare
införs en bestämmelse av vilken det framgår att avdrag för kostnader för sådan
verksamhet som avser rehabilitering eller liknande inte medges om verksamheten
inte bedrivs efter grunder som fastställs i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer.

till
31 §

Punkt
1

I
anvisningspunkten finns bestämmelser om pension och vissa försäkring

ar. Beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring gäller att en sådan skall

anses ha tagits i samband med tjänst, bl. a. om det enligt anställningsavta

let föreligger skyldighet för arbetstagaren att ha sådan försäkring eller att,

om sådan skyldighet inte föreligger, premier för försäkringen skall betalas

av arbetsgivaren eller av denne jämte arbetstagaren. Som framgår av

redogörelsen i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4) tecknas det inte

numera några sädana försäkringar. Det för arbetstagaren grundläggande

kriteriet för att en sådan försäkring skall anses tagen i samband med tjänst

kan därför slopas. Dä det emellertid inte kan uteslutas, att en arbetsgivare

fillhandahäller och finansierar en sjuk- eller olycksfallsförsäkring för en

arbetstagare, bör en allmän kvalifikarionsregel av den innebörd som fram

går av förslaget, finnas kvar. En försäkring som har tagits av den anställde

före den 1 januari 1988 och då uppfyllde kraven för att den skulle anses 73

tagen i samband med tjänsten, kommer även i fortsättningen
att behandlas Prop. 1987/88: 52 som sådan.

till 32 §

Punkt 3

Ändringen innebär att de bestämmelser som nu finns i
tredje stycket utgår som en följd av den nya regleringen av personalvärdsförmäner
m. m.

Punkt 3 b

I anvisningspunkten ges exempel på sådana
personalvårdsförmåner som behandlas i 32 § 3e mom första stycket. Det kan röra
sig om sädana förmåner som förfriskningar och annan enklare förtäring som inte
kan anses som måltid samt sedvanliga rabatter. Skattefriheten för förfriskningar
m. m. gäller under förutsättning att de tillhandahålls i samband med arbetet.
Vad beträffar rabatter anges att det skall vara fråga om varor eller tjänster i
arbetsgivarens ordinarie utbud. Det får alltså inte röra sig om sådant som
saknar samband med arbetsgivarens verksamhet, t. ex. livsmedel till bankanställda.
Innebörden av sedvanliga rabatter bör vara densamma som i gällande rätt. Vad
begreppet motion och annan friskvård av enklare slag innebär liksom vad som bör
gälla i fråga om t. ex. hyrda motionsanläggningar har närmare utvecklats i den
allmänna motiveringen. Att arbetsgivarens subvention av redskap och kringutrustning
av enklare slag utgör en skattefri personalvärdförmän följer av den allmänna
bestämmelsen i 32 § 3emom. första stycket om vad som avses med personalvård sförmän.

Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll också
bestämmelser om skattefrihet för vissa gåvor till anställda och för
beklädnadsförmåner. På lagrådets förslag har dessa flyttats till 32 § c och d
mom.

Punkt 8

I anvisningspunkten införs en bestämmelse om vilken
personkrets som skall kunna få reseförmåner utan att förmånen blir
skattepliktig för den skattskyldige. Skattefrihet skall gälla i fråga om resa
som har företagits av skattskyldig och dennes maka/make eller sambo och barn
under 18 är.

I det till lagrådet remitterade förslaget föreslogs att
begreppet sambo i detta sammanhang skall avse ogift kvinna och ogift man som
bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Lagrådet har ifrågasatt
om inte sambobegreppet för enkelhetens skull bör ges den betydelse det har i
allmänt språkbruk (jfr prop. 1986/87: 1 s. 394). Lagrådets förslag är välgrundat.
Sista meningen i det i remissen föreslagna andra stycket har därför kunnat
utgå.

till 42 §

Anvisningarna hade i det till lagrådet remitterade
förslaget kompletterats 74

med ett stort antal nya
stycken avseende regler för värdering av kostför- Prop. 1987/88: 52 män och
förmän av semesterbostad i vissa fall. Lagrådet har beträffande dispositionen
av bestämmelsen anfört följande.

Enligt
lagrådets mening bör dessa anvisningar för tydlighetens skull delas upp i
numrerade punkter. Lämpligen kan värderingsreglerna beträffande bilförmån
bilda en punkt 2, medan bestämmelserna om kostförmån och om semesterbostad i
vissa fall tas in i punkterna 3 och 4. I punkt 5 bör regleras dels frågan om
nedsättning av en förmåns värde, när den skattskyldige har utgett ersättning
för förmånen, dels frågan om jämkning vid synnerliga skäl. Dessa regler får
därmed ett något vidare tillämpningsområde än enligt remissförslaget.

I
övrigt bör det göras vissa förenklingar och redaktionella ändringar av författningstexten.

Punkt
1

Bestämmelserna
motsvarar nuvarande första-tredje styckena av anvisningarna.

Punkt
2

I
punkten finns reglerna om beskattning av bilförmån. Bestämmelserna motsvarar
nuvarande fjärde-nionde samt tolfte stycket av anvisningarna. Det nuvarande
tionde stycket som handlar om nedsättning av förmänsvärdet om den
skattskyldige utger ersättning för förmånen har flyttats till första stycket av
den nya punkten 5 av anvisningarna. Till andra stycket av nämnda
anvisningspunkt har ocksä den nuvarande jämkningsregeln i elfte stycket
flyttats.

Punkt
3

I
denna anvisningspunkt finns de helt nya reglerna om värdering av fri kost. När
det gäller kostförmän skall ett genomsnittspris i riket för en normal
lunchmåltid tas fram. Detta bör lämpligen ske med ledning av en prisinsamling
under året före beskattningsåret. Prisinsamlingarna bör göras av SCB och
genomsnittspriserna tas fram av riksskatteverket. I övrigt får det ankomma på
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att utfärda erforderliga
verkställighetsföreskrifter. Med en sådan metod bör hänsyn tas till förväntad
prisutveckling under beskattningsåret. En skattepliktig förmån uppkommer om den
anställde betalar ett lägre belopp än 60 procent av nämnda genomsnittspris för
ett mål om dagen. Helt fri kost, dvs. frukost, lunch och middag värderas till
150% av genomsnittspriset. I anvisningarna sägs ocksä att dessa regler även
gäller om man använder kuponger under förutsättning att en kupong som avser en
måltid inte är värd mer än det genomsnittspris avrundat uppåt till närmast hela
krontal som tagits fram.

Med stöd av
jämkningsregeln i andra stycket av den nya punkten 5 av

anvisningarna kan ett enligt nyss nämnda regler beräknat schablonvärde 75

jämkas
om synnerliga skäl föreligger. Så kan t. ex. vara fallet om anställda i Prop.
1987/88: 52 en personalrestaurant erbjuds en måltid som påtagligt avviker frän
en sådan lunchstandard som ligger till grund för genomsnittsberäkningen.

Punkt
4

Bestämmelsen
innehåller de nya reglerna om värdering av förmån av fri semesterbostad i vissa
fall som ägs av arbetsgivaren eller en till denne knuten personalstiftelse.
Schablonregeln får också användas om semesterbostaden hyrs av arbetsgivaren
eller personalstiftelsen under minst ett år. Förmånsvärdet bestäms i båda
fallen till 1 000 kr. för den första veckan eller del av denna. Förmånen mäste
rikta sig till hela personalen och alltså inte vara reserverad endast för vissa
grupper eller personer. Om förutsättningarna i anvisningarna för
schablonvärdering inte är uppfyllda gäller vanliga regler för värderingen, dvs.
förmänsvärdet skall i allmänhet tas upp till det hyrespris som gäller på orten
vid den Udpunkt förmånen åtnjuts.

I
de fall schablonregeln är riilämplig men värdet uppenbart skulle avvika från
vad som är rimligt, kan jämkning ske uppåt eller nedåt om det finns synnerliga
skäl. Det kan t. ex. röra sig om semesterbostäder som avviker avsevärt frän
normal standard. Jämkningsregeln finns i punkt 5 andra stycket av
anvisningarna.

Punkt
5

Bestämmelsen
som har tillkommit pä lagrådets initiativ innehåller gemensamma regler för
beräkning av förmånsvärden enligt punkterna 2-4.

Första
stycket gäller det fallet att den skattskyldige utger ersättning till arbetsgivaren
för förmånen.

Andra
stycket öppnar en möjlighet till jämkning av förmänsvärdena för förmån av
bilförmån, förmån av fri kost och förmån av semesterbostad beräknat enligt
punkterna 2—4. På lagrådets förslag har möjligheten att jämka förmänsvärdet av
fri kost införts. I vilka fall jämkning kan komma i fräga för fri kost och
förmän av semesterstuga framgår av kommentaren Ull resp. anvisningspunkt.

till
50 § Punkt 1

De
ändringar som gjorts är en följd av att 32 § 3 mom. delats in i ytteriigare moment
och att den anställdes avdragsrätt enligt 33 § för sjuk- eller olycksfallsförsäkring
som tagits i samband med tjänsten föreslås bli slopad.

76

4.2 Taxeringslagen Prop. 1987/88:52

24
§ 2 mom.

Punkt
2

Bestämmelsen
ändras så att förenklad deklaration skall kunna användas av anställda som
åtnjuter naturaförmåner. I övergångsbestämmelserna tas in en bestämmelse med
innebörd att den som haft bilförmån skall kunna använda förenklad
självdeklaration redan vid 1988 års taxering.

37
§ 1 mom.

Ändringarna
innebär att värdet av naturaförmåner skall anges i kontrolluppgift. I fråga om
bilförmän gäller för närvarande att pä kontrolluppgift skall anges värdet av
bilförmån utan hänsyn tagen till eventuell jämkning som kan ha skett av värdet.
Detsamma föreslås gälla i fräga om förmän av schablonvärderad semesterbostad. I
fråga om annan bostadsförmån än schablonvärderad semesterbostad skall
arbetsgivaren i kontrolluppgiften ange det värde som legat till grund för uttag
av preliminär skatt. Ändringen av undantaget i fär av redaktionell karaktär.

4.3 Uppbördslagen

l 8§
finns bestämmelser om preliminärbeskattning av bl.a. naturaförmåner. Ändringen
innebär att alla skattepliktiga naturaförmåner skall pre-liminärbeskattas och
att värdet skall bestämmas enligt 42 § KL jämte anvisningar med vissa undantag.

För
förmån av annan bostad än semesterbostad finns särskilda värderingsregler vid
preliminärbeskattningen. Dessa regler har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.3.

I
likhet med vad som för närvarande gäller i fräga om jämkning av bilförmån
införs en bestämmelse om att arbetsgivaren inte vid preliminärbeskattningen
skall få jämka värdet av förmån av semesterbostad. Vidare skall i likhet med
vad som gäller i fråga om jämkning av bilförmän lokal skattemyndighet kunna
besluta att jämka förmänsvärdet av semesterbostad i vissa fall och fri kost
vid uttag av preliminär skatt.

Vissa
ändringar har företagits pä lagrådets inrådan. Dessa har också kommenterats i
avsnitt 2.4.3.

4.4 Lagen om allmän försäkring

3
kap. 2 § Ändringen innebär att alla skattepliktiga naturaförmåner skall

ligga till grund för beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten. De

skall enligt den föreslagna lydelsen tas upp till samma värde som ligger till

grund för preliminärbeskattningen. I fråga om bilförmän och förmän av

schablonvärderad semesterbostad skall, i likhet med vad som för närva

rande gäller bilförmån, hänsyn inte tas till beslut om jämkning av för

månsvärdet. Detta sker genom att hänvisning inte görs till 8 § femte stycket

UBL. 77

4.5 Lagen
(1987: 568) om ändring i lagen (1987:404) om Prop. 1987/88:52

ändring i lagen om allmän försäkring

/
11 kap. 2§ anges att inkomst av anställning omfattar förutom bl. a. lön i pengar
även skattepliktiga naturaförmåner. Att det skall vara fråga om lön innebär att
bestämmelsen inte skall tillämpas om beskattning sker i inkomstslaget
tillfällig förvärvsverksamhet enligt 1976 års s. k. stoppregler för fåmansföretag.
Det kan tilläggas att dessa regler för närvarande ses över av 1980 års företagsskattekommitté
(B 1979: 13).

4.6 Lagen (1987: 000) om ändring i lagen om allmän

försäkring

I
// kap. 3§ anges att inkomst av annat förvärvsarbete omfattar förutom bl. a.
ersättning för arbete för annans räkning i pengar även skattepliktiga naturaförmåner.
Vad som sagts ovan under 4.5 om lön i 11 kap. 2 § gäller även i fråga om
ersättning för arbete för annans räkning enligt denna paragraf.

4.7 Lagen (1987: 567) om ändring i lagen om
socialavgifter

Den
nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 3§ ändras så att det framgår att alla
skattepliktiga naturaförmåner skall ingå i underlaget för beräkning av avgifterna.
Jfr vad som sagts ovan om lön i kommentaren till 11 kap. 2 § AFL.

4.8 Lagen om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare

5 J
jfr kommentaren Ull 8 § UBL. I fråga om bilförmån gäller att arbetsgivaravgifter
skall beräknas på förmånsvärdet utan hänsyn till eventuell jämkning. Detsamma
skall gälla i fråga om förmån av schablonvärderad semesterbostad. Detta sker
genom att hänvisning inte sker till 8§ femte stycket UBL. 110 och 17 §§ införs
regler som skyddar arbetsgivaren i vissa fall mot att månads- och årsavgift
höjs i efterhand. Om arbetsgivaren saknat skälig anledning anta att uppgift som
han lämnat om naturaförmän varit oriktig skall avgiften inte höjas. Skälig
anledning fär anses föreligga om arbetsgivaren följt besked som han fått av den
lokala skattemyndigheten i värderingsfrågan.

4.9 Lagen om beräkning av pensionsgrundande inkomst

enligt lagen om allmän försäkring

4§
utvidgas till att omfatta alla skattepliktiga naturaförmåner. Andra skat

tepliktiga förmåner än till sjömän som skall betala sjömansskatt skall tas

upp till ett värde som bestäms enligt 8 § andra-fjärde styckena UBL. Detta

innebär att hänsyn inte skall tas till beslut om jämkning av bilförmån eller

av förmån av schablonvärderad semesterbostad enligt 8 § femte stycket

UBL. 78

4.10 Lagen (1987: 570) om ändring i lagen (1959: 551) om Prop. 1987/88:52

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän
försäkring

Ändringen
i 3 § innebär att arbetsgivaren i fall som avses i paragrafen skall lämna
uppgift huruvida den försäkrade fått någon skattepliktig naturaför-

5 Hemställan

Med
hänvisning fill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär
riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370),

2.
lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623),

3.
lag om ändring i uppbördslagen
(1953: 272),

4.
lag om ändring i lagen (1962:
381) om allmän försäkring,

5.
lag om ändring i lagen
(1987:568) om ändring i lagen (1987:404) om ändring i lagen (1962: 381) om
allmän försäkring,

6.
lag om ändring i lagen
(1987:000) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

7.
lag om ändring i lagen (1987:
567) om ändring i lagen (1981: 691) om socialavgifter,

8.
lag om ändring i lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

9.
lag om ändring i lagen (1959:
551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring,

10. lag
om ändring i lagen (1987: 570) om ändring i lagen (1959: 551) om

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om all

män försäkring.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

79

Bilagal
Prop. 1987/88:52

Sammanfattningen i betänkandet (Ds Fi 1984: 23) Beskattningen
vid anställds utnyttjande av arbetsgivaren tillhörig semesterbostad

I
detta delbetänkande lägger förmånsbeskattningskommittén fram ett förslag om
beskattningen vid anställdas utnyttjande av arbetsgivaren tillhörig semesterbostad.
Förslaget avser även semesterbostad som ägs av stiftelse som hör till
arbetsgivaren. Som semesterbostad räknas både stugor och lägenheter. Bostaden
skall vidare ligga i Sverige.

Det
har riktats kritik mot gällande bestämmelser för värderingen av förmån av
semesterbostad. I mänga fall har de anställda fått sina taxeringar höjda i
efterhand. Detta har gjort det svårt för arbetsgivarna att hyra ut semesterbostäderna.
Riksskatteverket (RSV) har också påpekat svårigheter med att bestämma
förmånsvärdena och anser att det numera finns behov av särskilda
värderingsnormer för detta slag av förmåner.

Enligt
nuvarande regler grundas värderingen av förmån av semesterbostad på det marknadsmässiga
hyrespriset för bostaden. Kommittén föreslår att förmånsvärdet i stället skall
baseras på ett enhetligt schablonbelopp. Beloppet grundas i princip pä en
uppskattning av de driftkostnader som normalt uppkommer för den som driver en
semesteranläggning. Beloppet skall vidare gälla oberoende av var i landet
semesterbostaden är belägen och oavsett vid vilken tidpunkt som bostaden
utnyttjas. För att få tillämpa schablonregeln förutsätts att bostaden är av
"normal" standard. I förslaget uttrycks detta sä att värdet av
bostaden inte får överstiga tio gånger basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om
allmän försäkring. Värdet anses i princip motsvara det taxerade byggnadsvärdet.
Bostäder som kan karaktäriseras som lyxbostäder omfattas alltså inte av de nya
reglerna.

Schablonbeloppet
föresläs uppgå till 500 kr. per vecka vid nuvarande prisnivå. Om den anställde
betalar 500 kr. eller mer per vecka uppkommer alltså inte något skattepliktigt
förmänsvärde. För att uppnå en automatisk anpassning till ändringar i kostnadsläget
är förslaget utformat med anknytning till basbeloppet. Det hyrespris som är
avgörande för förmånsvärdet föreslås därför vara — per vecka och avrundat nedåt
till 100-tal kronor - 1/ 40 av basbeloppet (f. n. 20300 kr.).

Förslaget
förutsätter ocksä att semester- eller fritidsbostaden ställs till de anställdas
disposition. Detta kan ske genom att bostaden ägs av en personalsUftelse.
Arbetsgivaren kan också äga anläggningen direkt, men då krävs att personalen
genom särskild överenskommelse fått samma inflytande pä dispositionen som om
det varit fråga om personalstiftelseägd bostad.

I
fråga om förmåner som tillhandahålls av företag inom en koncern föresläs att
värderingsregeln i princip skall gälla alla anställda i dessa företag oavsett
vilket företag det är som tillhandahåller semesterbostaden.

De
föreslagna reglerna bör enligt kommittén inte gälla företagsledare i

fåmansföretag eller honom närstående person men däremot annan deläga

re som är anställd i företaget. 80

Enligt
anvisningar från RSV gäller bl. a. att förmåner av mindre värde Prop. 1987/88:
52 inte är skattepliktiga om deras sammanlagda värde inte överstiger 600 kr. Om
denna gräns överskrids blir hela förmånsvärdet skattepliktigt. Detta leder till
att den som åtnjuter förmän av hyresbillig semesterbostad därigenom kan gä
miste om skattefriheten för annan förmän, t. ex. förmån av subventionerad
lunch.

Kommittén
föreslär att denna samordning slopas och att beskattningen av semesterbostadsförmån
sker fristående frän bedömningen av eventuella andra förmåner. Detta bör få
som konsekvens att förmån av semesterbostad i fortsättningen hänföras till vad
som i RSV:s anvisningar betecknas som förmånsgrupp III, dvs. förmånen beskattas
utan avseende på eventuellt andra föreliggande förmåner.

Reglerna
föreslås bli tillämpliga redan pä förmåner som tillhandahälls 1985, dvs. vid
1986 års taxering.

Sammanfattningen i betänkandet (Ds Fi 1985:13) Beskattning
av naturaförmåner I

Den
allmänna översynen av beskattningen av naturaförmåner som kommittén företar
har påverkats av de i våras beslutade förenklingarna av skatte- och
taxeringssystemet. Vi har därför i detta betänkande främst inriktat oss på
frågor inom förmånsbeskattningen som vi bedömt ha nära samband med
förenklingsarbetet.

Inledningsvis
fastslår kommittén att avsikten inte är att föreslå några ändringar som skulle
innebära principiella förändringar när det gäller om en förmån skall anses
skattefri eller skattepliktig. Kommittén pekar på att förändringar i
samhällsutvecklingen kan ge anledning att ompröva tidigare gjorda bedömningar
beträffande en förmåns skattemässiga status.

En
förmän som kommit i blickpunkten pä senare tid är s. k. sedvanliga gåvor från
arbetsgivare, t. ex. vid 50-årsdag eller annan märkesdag. En sådan gåva av
minneskaraktär anses f. n. skattefri sä länge dess värde inte överskrider ett
värde motsvarande det pris staten ger vid inköp av t. ex. guldur eller ca 10%
av basbeloppet. Staten kan genom sina stora inköp förhandla sig till förmänliga
priser vilket inte står andra arbetsgivare till buds. För att uppnå bättre
likställighet mellan offentliganställda och andra löntagare föreslår kommittén
en höjning av gränsvärdet till 25 % av basbeloppet.

Beträffande7'w/gåvo/-,
som även räknas till sedvanliga gåvor, anser kommittén att det tillämpade
gränsvärdet ca 1 % av basbeloppet bör lämnas oförändrat.

När
det gäller jubileumsgåvor föreslås ett gränsvärde som motsvarar tre gånger det
högsta värde som angivits för julgåvor.

F.
n. beskattas förmän av fri uniform vilket i och för sig är principiellt riktigt.
Kommittén anser dock att man bör kunna göra avsteg frän denna princip och
jämställa uniform med överdragskläder som inte anses utgöra skattepliktig
förmån. Förslaget innebär en viss förenkling i beskattningsförfarandet.

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 52

Kommittén
tar även upp frågan om beskattning av den förmån som Prop. 1987/88: 52 anställda
åtnjuter, när arbetsgivare bekostar anställds motionsverksamhet. Viss oklarhet
anses föreligga beträffande beskattningen av sådan förmän eftersom företeelsen
är ny och under fortgående utveckling. Kommittén uttalar för sin del att
förmåner av detta slag i princip bör beräknas som skattefri personalvård, när
förmånen står öppen för hela personalen.

Vid
en anpassning av förmånsbeskattningen till det nyligen genomförda förenklade deklararions-
och taxeringsförfarandet anser kommittén att man inte kan ha kvar den s. k. 600-kronorsregeln
(förmåner av mindre värde). Regeln har även fått kririk för att gränsvärdet är
för lågt och att tröskeleffekt inträffar om gränsvärdet överskrids. Kommittén
föreslås att regeln slopas. Den skatteförmän som de anställda har av 600-kronorsregeln
föresläs överflyttad till regelerna fö;- värdering av förmän av fri kost.

Beräkningen
av värdet av förmän av fri kost skall i dag ske efter olika principer när det
gäller det värde som används vid preliminärbeskattningen och det värde som
används vid den årliga inkomsttaxeringen. Preliminärskattevärdet utgörs av ett
genomsnittsvärde för hela riket medan värdet som används vid taxeringen i
princip grundas på ortens pris (marknadsvärdet). Kommittén föreslår att man
genomgående använder sig av generella genomsnittsvärden och att samma värde
skall gälla vid preliminärbeskattningen som vid den slutliga taxeringen.
Förslaget utgär från att man i huvudsak behåller samma värdenivä för förmånen
som gäller enligt nuvarande regler, däri inbegripet 600-kronorsregeln. Även systemet
med måltidskuponger förenklas. Förslaget innebär att beskattningen av förmän
av fri eller subventionerad kost anpassas till det beslutade, förenklade taxerings-
och uppbördssystemet.

Även
för fritt vivre (kost -I- rum) föreslås förenklad värdering.

Beträffande
förmån av fri bostad föreslår kommittén i huvudsak oförändrade regler.
Kommittén förordar dock att det värde som skall användas vid beräkning av
preliminärskatt differentieras med hänsyn till regionala skillnader i
hyresnivån m. m. Härigenom uppnås bättre överensstämmelse mellan det
preliminära värdet och det värde som fastställs vid taxeringen.

Kommittén
bedömer att de föreslagna ändringarna sammantagna inte skall medföra något
skattebortfall för det allmänna.

Kommittén
anser att - om riksdagen beslutar i frågan under år 1986 -de nya reglerna bör
gälla från och med beskattnings- (inkomst-) året 1987.

Sammanfattningen i betänkandet (Ds Fi 1986: 27) Beskattning
av naturaförmåner II

Kommittén
har i tidigare betänkanden (Ds Fi 1984: 23 och 1985: 13) föreslagit ändrade
regler för beskattning av vissa naturaförmåner. Med nu föreliggande betänkande
avslutar kommittén sin översyn av reglerna om beskattningen av löntagarnas
naturaförmåner.

I
betänkandet behandlas

- fråga rörande beskattning av reseförmåner 82

-
utformning av reglerna om
skattefrihet för förmån av fri sjukvård m. m. Prop. 1987/88: 52

-
de skattemässiga konsekvenserna
av arbetsgivares subvenfion av anställdas semester genom s. k.
semesterkuponger

-
allmänna frågor rörande
värdering av naturaförmän

-
fråga om generell skyldighet
för arbetsgivare att verkställa avdrag för preliminärskatt pä naturaförmän

-
fråga om utvidgad skyldighet
att inräkna naturaförmån i underiaget för arbetsgivares socialavgifter.

Reseförmåner

Anställds
förmån av fria resor pä arbetsgivarens transportmedel är f. n. skattefri och
torde ha varit så under hela den tid vi haft en inkomstbeskattning. Uttrycklig
bestämmelse infördes år 1928. Bestämmelsen syftade i första hand på de statliga
och enskilda järnvägarnas personal men fick en generell utformning.
Skattefriheten har ocksä ansetts omfatta luftfartstrafikens personal.

Regeln
är utformad sä att skattefrihet för reseförmän föreligger med reservation för
det fall att förmånen är att anse som ersättning för kontant avlöning.

Kommittén anser att
det i och för sig är naturligt att anställda i trafikföretag får anlita detta
även för privata resor i rimlig omfattning utan skatteeffekt, särskilt när -
såsom faller är i t. ex. flygbranschen - som villkor ställs att den anställde
utnyttjar plats som eljest står tom. Nuvarande bestämmelse pä området medger
ingripande i fall som kan betecknas som missbruk av förmanen. Kommittén
föreslär därför ej någon lagstiftningsåtgärd i fråga om reseförmånerna.

Semesterkuponger

Förslag
har framkommit och överlämnats till kommittén om ett system med s. k.
semesterkuponger för arbetsgivares subvention av anställds semesterkostnad.
Förslaget innebär i korthet följande. Ett kupongföretag fillhandahäller
kuponger, som kan användas som betalningsmedel för tjänster i det allmänna
öppna semesterlivet inom områdena uthyrning och reseförsäljning. Arbetsgivaren
förvärvar sädana kuponger och överiäter dem för halva nominella värdet till den
anställde. Maximalt skulle anställd enligt förslaget kunna förvärva kuponger
högst till ett värde av 6000 kr. och betalar dä 3000 kr. Arbetsgivarens
subvention blir alltså maximalt 3 000 kr. per anställd och är.

Skattebortfallet är
självfallet beroende på utnyttjandegraden, som är osäker. Förslagsställarna har
presenterat vissa beräkningar och kommittén har låtit göra egna kalkyler.

Kommittén beräknar att det
totala skattebortfallet kommer att ligga mellan 1/2 och 1 1/2 miljarder kr. per
år, beroende på den sannolika omfattning som ett kupongsystem skulle få.

Kommittén - som i och för
sig anser det lovvärt att främja de anställdas utbyte av sin semesterledighet -
ser dock svårigheter. Missbruksmöjlighe-

83

terna är påtagliga och åtgärder som kräver ytteriigare
kontroll bör undvi- Prop. 1987/88: 52 kas. Skattebortfallet är betydande och
kan komma att föranleda skatte-och avgiftshöjningar som kompensation.

Kommittén anser att skäl att utforma ett förslag om skattesubventione-rade
semesterkuponger inte föreligger.

Sjukvårdsförmåner m.m.

Nuvarande regler om skattefrihet för förmån av fri
läkarvård, tandvård, sjukhusvård m. m. tillkom innan den allmänna
sjukförsäkringen infördes. Reglerna har därför omarbetats och anpassats till
nuvarande förhållanden. Detta innebär för löntagarnas del att förmän av fri
lakar- och sjukhusvård är skattefri. Skattefri är också den förmån av tandvård
som den allmänna försäkringen ger.

Sjukhusvård kan också erhålles på privat
sjukvårdsinrättning. Kostnaden härför är normalt mycket hög men genom sådan
privat sjukhusvård undgås kanske väntetid för behandlingen. Att arbetsgivare
bekostar anställds vård på privat sjukvårdsinrättning bör enligt kommitténs
mening inte föranleda beskattning av den anställde. Det är ju för den
anställdes del i princip samma vård som han skulle ha fått på allmänt sjukhus.
Däremot bör, enligt kommittén, arbetsgivaren inte få avdrag för sin kostnad
(direktkostnad eller försäkringspremie) för att anlita privat
sjukvårdsinrättning för den anställde. Arbetsgivarens rätt till avdrag för
kostnader för anställds sjukhusvärd begränsas i princip till de bidrag han
lämnar genom socialstyrelsen till den allmänna försäkringen.

Arbetsgivares kostnader för företagshälsovård skall dock
även fortsättningsvis vara avdragsgilla för honom.

En av kommitténs ledamöter, Eric Hägelmark, och en av de
sakkunniga, Anders Modig, har i reservation resp. i särskilt yttrande anmält
annan uppfattning i fråga om arbetsgivares rätt till avdrag för kostnad för anställds
vård på privat sjukvårdsinrättning resp. försäkringspremie avseende sådan
vård. De anser att avdragsrätt i dessa fall bör föreligga.

Övrigt

Det redan beslutade förfarandet med förenklad deklaration
och taxering

förutsätter att taxeringsmyndigheterna befrias från rutinmässigt arbete.

Kommittén anser att frågan om värdering av naturaförmåner därför i

princip bör ske redan pä källskattestadiet. För att underlätta arbetsgiva

rens hantering av värderingsfrågorna vid källskatteberäkningen anser

kommittén att beträffande naturaförmåner - när inte särskilda värderings

regler ges som fallet är t. ex. för fri kost - arbetsgivarens kostnad för

förmånen i princip skall ligga till grund för värderingen. Kommittén före

slär en förenkling av värderingsreglerna och en generell skyldighet för

arbetsgivaren att göra avdrag för preliminärskatt på naturaförmåner. För

slaget innebär att värdet av naturaförmåner inräknas i underlaget för

arbetsgivarens socialavgifter.

Även mot förslaget om generell skyldighet för arbetsgivare att göra 84

preliminärskatteavdrag har
Eric Hägelmark och Anders Modig i reserva- Prop. 1987/88:52 rion resp.
särskilt yttrande anmält avvikande mening. De anser att arbetsgivarens
skyldighet att göra preliminärskatteavdrag såvitt gäller naturaförmåner skall
begränsas till de fall då förmånens värde särskilt anges i skattetabell.

85

Bilaga2
Prop. 1987/88:52

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över
betänkandet (Ds Fi 1984: 23) Beskattningen vid anställds utnyttjande av
arbetsgivaren tillhörig semesterbostad

Efter
remiss har yttranden över betänkandet (Ds Fi 1984: 23) Beskattningen vid
anställds utnyttjande av arbetsgivaren rillhörig semesterbostad avgetts av
kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms län, riksförsäkringsverket (RFV),
riksskatteverket (RSV), lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi, lokala
skattemyndigheten i Östersunds fögderi, statskontoret, riksrevisionsverket
(RRV), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Jämtlands län,
branschorganisationen för samägda fritidsboendeanläggningar (BSF), skatteförenklingskommittén.
Centralorganisationen SACO/SR, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund (SI) gemensamt.
Svenska kommunförbundet. Svenska revisorsförbundet (SRS), Sveriges hantverks-
och industriorganisation — Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges
Hotell- och RestaUrangförbund, Sveriges turistråd.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO). Yttrande har också inkommit frän Systembolaget AB.

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över
betänkandet (Ds Fi 1985: 13) Beskattning av naturaförmåner I

Efter
remiss har yttranden över betänkandet (Ds Fi 1985: 13) Beskattning

av naturaförmåner I avgetts av kammarrätten i Stockholm, länsrätten i

Stockholms län, riksskatteverket (RSV), lokala skattemyndigheterna i

Stockholms och Östersunds fögderier, statens arbetsgivarverk, statskon

toret, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån (SCB), länsstyrelserna i

Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs län.

Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Föreningen Auktoriserade

revisorer. Företagens uppgiftslämnardelegation. Hotell- och restaurangan-

ställdas förbund. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sve

rige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF),

Skogs- och lantarbetsgivareförbundet (SLA), Svenska arbetsgivareför

eningen (SAF), Svenska kommunförbundet. Svenska kyrkans personalför

bund. Svenska lantarbetareförbundet. Svenska revisorssamfundet (SRS),

Sveriges advokatsamfund, Sveriges Civilingenjörsförbund, Sveriges hant

verks- och industriorganisation Familjeföretagen (SHIO-Familjeföre

tagen), Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges industriförbund, 86

Sveriges Jordägareförbund,
Sveriges riksidrottsförbund (RF), Taxerings- Prop. 1987/88: 52 nämndsordförandenas
riksförbund (TOR) samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

SACO/SR
har med instämmande överlämnat yttranden frän medlemsförbunden Svenska kyrkans
personalförbund och Sveriges civilingenjörsförbund. SHIO-Familjeföretagen
ansluter sig till yttrandet från Företagens uppgiftslämnardelegation. SAF och
Sveriges industriförbund har lämnat ett gemensamt yttrande i vilket SLA
instämmer.

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över
betänkandet (Ds Fi 1986: 27) Beskattning av naturaförmåner II

Efter
remiss har yttranden över betänkande (Ds Fi 1986: 27) Beskattning av
naturaförmåner II avgetts av kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms
län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, riksförsäkringsverket (RFV), riksskatteverket
(RSV), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV) samt statistiska centralbyrån (SCB).
Vidare har yttranden kommit in från Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR),
Civilekonomernas riksförbund (CR), Folksam, Föreningen Auktoriserade revisorer
FAR (FAR), Företagens uppgiftslämnardelegafion. Förbundet för jurister, samhällsvetare
och ekonomer (JUSEK), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Småföretagens Riksorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska Handelskammarförbundet, Svenska
kommunförbundet. Svenska revisorsamfundet (SRS), Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Civilingenjörsförbund (CF), Sveriges Hotell- och Restaurangförbund,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Läkarförbund, Sveriges Redareförning,
Sveriges riksidrottsförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges Turistråd,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR) samt Tjänstemännens centralorganisa-fion
(TCO). LRF ansluter sig till ett inom Lantbrukarnas skattedelegation upprättat
yttrande. SAF, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Handelskammarförbundet
och Sveriges Industriförbund ansluter sig till ett inom Näringslivets
skattedelegation (NSD) upprättat yttrande.

87

Bilaga 3 Prop. 1987/88:52 De till lagrådet remitterade
förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen
(1928:370) dels att 20 §, 32 § 1 och 3 mom., 42 §, punkterna 2, 3 och 8 av
anvisningarna till 32 § samt anvisningarna till 42 § skall ha följande
lydelse,

dels att det i anvisningarna till 32 § skall införas en ny
punkt, 3 b, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §' Vid beräkningen av inkomsten från särskild
förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande avräknas frän samtliga intäkter i pengar eller
pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under
beskattningsåret.

Avdrag fär inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt
hushåll;

kostnader för annan hälso- och sjukvård än sådan för
vilken ersättning utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, dock med
undantag för sådana sjuk- och tandvårdskostnader som uppkommer vid insjuknande
i samband med tjänsteförrättning utomlands samt kostnader för sjuk- och tandvård
för anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring;

kostnader för annan företagshälsovård än sådan som
uppfyller villkoren för bidrag enligt förordningen (1985:326) öm bidrag till
företagshälsovård;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta pä den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning pä skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

'Senaste lydelse 1986:121.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas pä lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhällandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger pä grund av underlätenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift
vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:
268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift enligt 3§ lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap pä naturgasomrädet;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant
statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare män än som får ske enligt 36
§.

(Se vidare anvisningarna.)

32 § / mom.' Till intäkt av tjänst hänförs

a)
avlöning,
arvode, traktamente, a)
avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmän i pengar, sportler och annan förmån i pengar,
bostad eller annat, som utgått för bostad eller annat, som utgått för tjänsten, tjänsten direkt eller indirekt,

b)
pension,

c)
sådan livränta
som utgått pä grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes
än pä grund av försäkring med undantag av livränta som utgör vederlag vid
avyttring av egendom, i den mån det inte är fräga om livränta som avses i d)
och inte heller annat följer av 2 mom.,

d) i fräga om sådan i c) angiven livränta, som utgår
till följd av person

skada och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av livräntan som

avser ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur eller för föriorat

underhäll,

e) ersättning som utgått i annan form än livränta på grund
av sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, dock inte ersättning,

som avser sjukvårds- eller läkarkostnader,

O undantagsförmäner, periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt som avses i 31 §, samt

g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och
utgör skattepliktig intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §.

Senaste lydelse 1984:498. 89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:52

Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan
sagts såsom vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet
belopp -vilket utgått på grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.

Sådan ersättning pä grund av kollektiv avgångsbidragsförsäkring
som tecknas av arbetsgivare till förmän för arbetstagare och som bestämmes med
hänsyn även till andra omständigheter än den försäkrades levnadsålder och
anställningstid räknas endast delvis som intäkt av tjänst på sätt närmare angives
i punkt 11 av anvisningarna. Motsvarande gäller i fråga om sådan
avgångsersättning som annorledes än på grund av kollektiv avgångsbidragsförsäkring
utbetalas av staten till arbetstagare. Även avgångsersättning som utbetalas
till arbetstagare som omfattas av s. k. trygghetsavtal räknas endast delvis
som intäkt av tjänst på det sätt som angives i punkt 11 av anvisningarna.

Har tjänsteinnehavare såsom lö- Har tjänsteinnehavare som löne-neförmän
innehaft fastighet på så- förmån innehaft fastighet på sådant dant sätt, att
garantibelopp för fas- sätt, att han enligt 1 kap. 5§fastig-tigheten skall
enligt 47§ upptagas hetstaxeringslagen (1979:1152) som skattepliktig inkomst
för ho- skall anses som ägare, skall dock nom, skall dock intäkt, vilken
intäkt, vilken tjänsteinnehavaren tjänsteinnehavaren åtnjutit från fas-
åtnjutit frän fastigheten, räknas tigheten, räknas såsom intäkt av 50w intäkt
av jordbruksfastighet el-. jordbruksfastighet eller av annan ler av annan
fastighet, fastighet.

3 mom. Säsom intäkt upptages icke vad som av staten
anvisats till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag
förenade kostnader, säsom:

utlandstillägg och därmed likställda förmåner för utom
riket stafionerad personal vid utrikesförvaltningen eller i svensk
biståndsverksamhet;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

fill beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse
för egna tjänstehästar;

resekostnads- och traktamentsersättning;

kostnadsersättning för vård av person i enskilt
familjehem;

ägande i följd härav skattskyldig icke göra avdrag för
underskott, som kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår
till täckande av därmed avsedda utgifter.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även på
motsvarande kostnadsersättning som anvisats av kommun eller som bekostas av
Nordiska ministerrådet i samband med arbete inom ramen för det nordiska tjänstemannautbytet.
Bestämmelserna tillämpas vidare — i den omfattning som anges i punkt 7 Qärde
stycket av anvisningarna - pä kostnadsersättningar som anvisats av styrelsen
för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) till sådan på
bestämd tid kontraktsanställd forskare vid SIPRI som är utländsk medborgare och
som vid tidpunkten för anställningen hos SIPRI inte är bosatt i Sverige.
Riksskatteverket får ocksä, när skäl föreligger, förklara att reglerna i första
stycket skall tillämpas på motsvarande ersättning, som anvisats av annan
offentlig institution. Sådant beslut får, när omständigheterna föranleder det,
återkallas av riksskatteverket.

Senaste lydelse 1984:951. 90

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

Mot
beslut, som riksskatteverket meddelat enligt detta stycke, fär talan inte
föras.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård, så ock av fri
grupplivförsäkring upptages icke såsom intäkt, oavsett om förmånen åtnjutits
på grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst. Har sådan
förmån åtnjutits pä grund av enskild tjänst och utgått efter väsentligt
förmånligare grunder än som gälla för befattningshavare i statens tjänst, skall
dock förmånen upptagas såsom intäkt till den del den utgått efter förmånligare
grunder än de för nämnda befattningshavare gällande. Förmän av fri
gruppsjukförsäkring enligt grunder som fastställts i kollekrivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer upptages ej såsom intäkt.

■ Såsom intäkt upptages ej heller förmän av mindre
värde, som utgått i annat än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara
avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört arbete.

Förmån
av fri grupplivförsäkring tas inte upp som intäkt, oavsett om förmånen
åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst.
Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter
väsentligt förmånligare grunder än som gäller för befattningshavare i statens
tjänst, skall dock förmånen tas upp som intäkt till den del den utgått efter
förmånligare grunder än de som gäller för nämnda befattningshavare. Förmän av
fri gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt grunder som fastställts i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer tas inte heller
upp som intäkt. För förmån av fri sjukvård m. m. finns särskilda bestämmelser i
punkt 3 av anvisningarna.

Som intäkt skall inte heller tas upp personalvårdsförmåner.
Med personalvårdsförmåner avses förmåner som inte är ett direkt vederlag för
utfört arbete utan är åtgärder som är avsedda att skapa trivsel i arbetet
eller liknande eller som annars utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller
den verksamhet som det är fråga om. Som personalvårdsförmån räknas dock inte

1. förmåner
som den anställde

får byta ut mot kontant ersättning,

2. förmåner som inte riktar sig till

hela personalen samt

3. andra
förmåner än förmån av

fri måltid som den anställde får åt

njuta utanför arbetsgivarens ar

betsplatser mot betalning med ku

pong eller annat motsvarande be

talningssystem.

Som intäkt skall inte heller tas upp andra förmåner än de
som är skattefria enligt föregående stycke om deras sammanlagda värde för en anställd
för år räknat inte överstiger 600 kronor och inte avser förmån av bil eller
måltid eller sådana semesterbostäder för vilka förmånsvärdet skall beräknas scha-

91

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

blonmässigt enligt anvisningarna till 42 §. Vid
tillämpningen av detta stycke skall hänsyn tas till det sammanlagda värdet av
förmåner som utgått från en arbetsgivare och en till denne knuten
personalstiftelse.

För vissa av de fall dä en anställd i ett aktiebolag
förvärvat aktier i bolaget eller i ett bolag, som ingår i samma koncern som
bolaget, finns särskilda bestämmelser i punkt 3 a av anvisningarna.

42 § "

Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i
orten gällande hyrespris eller, / saknad av tillfälle till sådan jämförelse,
efter annan grund, som må finnas lämp-lig.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som
ingå i lön eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.

Regeringen
eller efter regeringens bemyndigande riksskatteverket fastställer för varje
kalenderår föreskrifter för värdering av bilförmån enligt de grunder som
anges i anvisningarna. Med bilförmån förstås sådan förmån att för privat bruk
få utnyttja bil som tillkommer skattskyldig på grund av anställning eller
uppdragsförhållande eller av annan liknande grund.

(Se vidare anvisningarna.)

Värdet
av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris
eller, om tillfälle fill sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund. /
fråga om semesterbostad belägen här i riket beräknas dock förmånsvärdet i vissafall
enligt schablon.

Värdet av
produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingår i lön eller annan
inkomst, beräknas efter ortens pris.

(Se vidare anvisningarna.)

2.' Till
skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersättning därför
samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som i tjänsten
iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och förbrukningsar-fiklar,
ävensom vissa tjänstemän fillkommande åklagarandel eller beslagsprovision.
Felräkningspenningar äro likaledes att anse som

2. Till
skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersättning därför.
Från skatteplikt undantas dock beklädnadsförmån som utgör skattefri
personalvårdsförmån enligt punkt 3 b av anvisningarna till 32 §. Till
skattepliktig intäkt räknas vidare premie till beställningshavare vid armén
och marinen, som i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med

"
Senaste lydelse 1977:1172. Senaste lydelse 1966:695.

92

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

intäkt i tjänsten, men får å andra materialier och förbrukningsar-

sidan avdrag ske för genom felräk- tiklar, ävensom vissa tjänstemän

ning liden förlust, även om denna tillkommande åklagarandel eller be

överstiger det såsom felräknings- slagsprovision. Felräkningspen-

penningar uppburna beloppet (se ningar äro likaledes att anse som

punkt 2 av anvisningarna till 33 §). intäkt i tjänsten, men fär ä andra

På samma sätt är kostnadsersätt- sidan avdrag ske för genom felräk

ning för fullgörande av uppdrag ning liden föriust, även om denna

som riksdagsledamot skattepliktig överstiger det säsom felräknings-

medan de särskilda omkostnader, penningar uppburna beloppet (se

som uppdraget medför och som inte punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

äro avsedda att täckas av i före- Pä samma sätt är kostnadsersätt-

kommande fall utgående resekost- ning för fullgörande av uppdrag

nåds- och traktamentsersättning, fä som riksdagsledamot skattepliktig

helt avdragas. medan de särskilda omkostnader,

som uppdraget medför och som inte äro avsedda att täckas
av i förekommande fall utgående resekostnads- och traktamentsersättning, fä
helt avdragas. 3.* Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat,
hyresvärdet av bostad, som kan vara ät den anställde upplåten. För den, som är
anställd såsom arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest
hos annan person och såsom löneförmän åtnjuter bostad, skall alltså värdet av
denna bostadsförmän medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av
anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av andra
utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit
berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande för
den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Säsom intäkt skall således,
under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri kost och
fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o.dyl., som arbetsgivaren
betalat för den anställdes räkning (jfr dock punkt 8 här nedan). Arbetsgivares
kostnader för tryggande av arbetstagares pension genom avsättning eller
pensionsförsäkring utgör dock icke skattepliktig intäkt för den anställde.

Angående värdesättningen ä bostadsförmån och andra
naturaförmåner, som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och
därtill hörande anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn rill vederbörande
tjänstinnehavare i tjänsten åliggande representationsskyldighet större än som skäligen
kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan särskild,
med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom värde ä
bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad av
sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av annan
anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänstinnehavarens och
hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva ersättning för
bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed minskas.

Förmån som avses i 32 § 3 mom. Har arbetsgivare utgivit ersätt-

fiärde stycket kan bestå i t. ex. ra- ning för anställds
utgift för tand-batter vid inköp av varor i arbetsgi- vård som avses i 2
kap. 3§ lagen

''Senaste lydelse 1976:85. 93

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88: 52

vårens
rörelse, förfriskningar som utan ersättning tillhandahållas i samband med
arbetet, måltider som genom arbetsgivarens försorg erhållas till ett lägre pris
än i öppna marknaden eller nyttjanderätt till fastighet för vilken vederlaget
bestämts till obetydligt lägre belopp än i orten gällande hyrespris. Vid
bedömande av om förmånen skall upptagas såsom intäkt skall hänsyn tagas till
det sammanlagda värdet av de förmåner av ifrågavarande slag som den
skattskyldige åtnjutit från samme arbetsgivare och till arbetsgivaren hörande
personalstiftelse. Hänsyn skall därvid ock tagas till den besparing I normala
levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige. För att
förmånen icke skall upptagas såsom intäkt gäller vidare den förutsättningen
att förmånen icke framstår som ett med lön eller pension jämförbart vederlag
utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet el. likn. eller ock utgår
på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet varom fråga är. Äger
den skattskyldige mot avstående avförmånen erhålla ersättning i penningar, bör
förmånen i regel betraktas såsom avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört
arbete.

(1962:381) om allmän försäkring, räknas ersättningen som
skattepliktig intäkt för den anställde. Skatteplikt föreUgger dock inte för

1. sådan ersättning, om den av

ser anställd som inte är försäkrad

enligt lagen om allmän försäkring,

2. kostnad för tandbehandling

som har bedömts som erforderlig

med hänsyn till tjänstens krav för

försvarsmaktens submarina och

flygande personal och för andra

anställda med i huvudsak likartade

arbetsförhållanden, eller

3. ersättning för tandbehandling,

när behov av denna uppkommit och

har utförts under tjänsteförrättning

utomlands.

Anställds förmån av fri hälso-och sjukvård,
företagshälsovård, fria läkemedel eller ersättning för läkemedelskostnader
utgör inte skattepliktig intäkt.

3 b. Som exempel på skattefria personalvårdsförmåner
enligt 32 § 3 mom. kan följande nämnas:

förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med
arbetet och som inte kan anses som måltid,

sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som
ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud,

enklare slag av motion och annan friskvård som utövas
inom anläggning som disponeras i sin helhet på minst ett år av arbetsgivaren
eller en till arbetsgivaren knuten personalstiftelse.

Minnesgåva till anställd är skattefri om den ges i
samband med att den anställde uppnår viss ålder

94

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

(t. ex. 50 år) eller efter viss anställningstid (25 år
eller mer) eller vid anställningens upphörande under förutsättning att gåvans
värde inte överstiger 6 000 kronor och inte ges vid mer än ett tillfälle utöver
vid anställningens upphörande.

Julgåvor av mindre värde och sedvanliga jubileumsgåvor är
också skattefria.

Förmån av fria arbetskläder och fri uniform är skattefri,
om förmånen avser kläder som är avpassade för arbetet och inte lämpligen kan
användas privat.

8. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i
konflikten indragen arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att
hänföra till skattepliktig intäkt.

Har skattskyldig pä grund av an- Har skattskyldig pä grund av an-

ställning eller särskilt uppdrag åt- ställning eller
särskilt uppdrag åt

njutit förmän av fria resor, skall, njutit förmån av fria resor, skall för-

försåvitt ej sagda förmån är att månen inte utgöra skattepliktig in-

anse säsom ersättning för kontant takt om den inte är att anse såsom

avlöning, förmånen ej utgöra skat- ersättning för kontant avlöning. Om

tepliktig intäkt; och må följaktligen, denna förmån utnyttjats för resor i

om nämnda förmån utnyttjats för tjänsten eller resor till och från ar-

resor i tjänsten eller resor till och betsplatsen/nr följaktligen mo/5Vfl-

frän arbetsplatsen, däremot sva- ra/xie avdrag för resekostnader/«/e

rande avdrag för resekostnader ej göras. Skattefriheten gäller i fråga

äga rum (jfr punkt 3 här ovan). om resa som har företagits av

skattskyldig och dennes make eller sambo och barn under 18
år. Med sambor avses ogift kvinna och ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. (jfr punkt 3 här ovan).

Ull 42 §

Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att
uthyra bostäder och att för den skull något hyrespris för orten icke kan
fastsläs. Särskilt gäller detta i glest befolkade orter, där befolkningen
huvudsakligen består av jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas.
Den omständigheten, att uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke,
att bostadsförmån saknar värde. Vid bestämmande av bostadsförmånens värde i nu
angivet fall kan hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som
ingå i lön eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten
gällt, därest det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej
dylikt pris direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som
med hänsyri till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de

'Senaste lydelse 1986: 1199. 95

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

skolat gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter
eller varor från egen jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som
det kan beräknas, att den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning
under jämförbara förhållanden av motsvarande kvantiteter.

I fräga om praktikanter, lärlingar, elever vid
sjuksköterskeskolor och liknande förekommer, att vederbörande under
utbildningstiden åtnjuter naturaförmåner (fri kost, fri bostad) eventuellt
jämte en mindre kontant-ersättning, som närmast har karaktär av fickpengar. I
dylika fall må värdet av naturaförmånerna jämkas och upptagas till det lägre
belopp, som med hänsyn till kontantersättningens storlek och övriga
förhållanden framstår som skäligt.

Värdet av bilförmän skall för helt är bestämmas till 22
procent av nybilsprisét i slutet av året före beskattningsåret för senaste
årsmodell av förmånsbilen eller - om bilmodellen då inte saluförs — till 22
procent av ett uppskattat nybilspris, baserat på nybilspriset för motsvarande
modeller.

Är förmänsbilens årsmodell äldre än tre år skall förmånens
värde nedsättas till 18 procent av det i Qärde stycket angivna nybilspriset.

Är förmånsbilens årsmodell sex år eller äldre skall värdet
av förmånen nedsättas till 18 procent av ett uppskattat nybilspris, baserat på
85 procent av nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för de
vanligast förekommande bilarna. På den skattskyldiges begäran skall
förmånsvärdet bestämmas enligt femte stycket, om sådant nybilspris som där
avses kan beräknas för förmånsbilen.

Vid beräkningen av förmånsvärdet enligt fjärde-sjätte
styckena skall till det angivna nybilspriset i förekommande fall läggas
anskaffningskostnaden för extrautrustning i den mån den överstiger 20000
kronor.

Om den skattskyldige bekostar allt drivmedel för det
privata nyttjandet av förmånsbilen skall förmänsvärdet nedsättas därigenom att
den procentsats efter vilken förmånsvärdet enligt fjärde—sjätte styckena skall
beräknas minskas med fyra.

Om den skattskyldige åtnjuter förmånen endast under en del
av året skall förmånsvärdet beräknat enligt Qärde-ättonde styckena sättas ned
med en tolftedel för varje hel kalendermånad som han inte har åtnjutit
förmånen.

Om den skattskyldige utger ersättning för bilförmånen
skall förmånsvärdet beräknat enligt Qärde-nionde styckena sättas ned med
ersättningens belopp.

Förmånsvärdet fär jämkas uppåt eller nedåt, om det finns
synnerliga skäl.

Har företagsledare i fåmansföretag eller honom närstående
person fått utnyttja bil som är betydligt dyrare än vad som kan anses
erforderligt med hänsyn till företagets verksamhet, skall till det enligt
schablon beräknade värdet av bilförmän läggas ett belopp som kan anses motsvara
skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för bilens användning i verksamheten
och de för verksamheten erforderliga kostnaderna.

Värdet av kostförmån bestäms med utgångspunkt i ett s. k.
grundvärde. Grundvärdet motsvarar 60 procent av genomsnittspriset

i riket för en lunchmåltid av normal 96

beskaffenhet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

Förmånsvärdet för fri måltid bestående av ett mål om
dagen (lunch eller middag) är lika med grundvärdet. Förmånsvärdet av helt fri
kost är lika med 250 procent av grundvärdet.

Om den anställde får måltid genom kupong gäller
värderingsreglerna i närmast föregående stycke endast om kupongvärdet för en
måltid inte överstiger genomsnittspriset avrundat uppåt till närmast hela
krontal.

Värdet av förmån att fritt få nyttja semesterbostad, som
är belägen här i riket, skall för den första veckan eller del av denna
bestämmas till 1 000 kronor. Som förutsättning för en sådan värdering gäller

a)
att
semesterbostaden ägs av arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren knuten
personalstiftelse och arbetsgivaren eller personalstiftelsen hyr den under tid
av minst ett år samt

b)
att
förmånen får utnyttjas av hela personalen på lika villkor.

Värdet av bilförmån och av förmån av fri semesterbostad,
beräknat på det sätt som angetts i denna anvisning, fär jämkas uppåt eller
nedåt, om det finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988 och rillämpas
första gången vid 1989 ärs taxering. Äldre bestämmelser i 20 § skall dock
tillämpas i fräga om förvärvskälla för vilken beskattningsåret har påbörjats
före den 1 januari 1988.

97

7 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 52

2 Förslag
till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623)

Härigenom föreskrivs att 24§ 2 mom. och 37 § 1 mom.
taxeringslagen (1956:623)' skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:52

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

24 §

2 mom.' Fysisk person får, om inte annat följer av 3 mom.,
avlämna förenklad självdeklaration, om vad som skall redovisas i fråga om
intäkter och avdrag avser endast

1. inkomst av annan fastighet beträffande högst två fasrigheter
vilka den skattskyldige innehaft hela beskattningsåret och för vilka dels
intäkten skall beräknas enligt 24§ 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370), dels
taxeringsvärde har bestämts för beskattningsåret.

2.
inkomst av tjänst och om annat avdrag än som avses i 33 § 2 mom.
kommunalskattelagen inte yrkas för kostnader för fullgörande av tjänsten.

2.
inkomst av
tjänst samt intäkten utgått i pengar och annat avdrag än som avses i 33 § 2
mom. kommunalskattelagen inte yrkas för kostnader för fullgörande av tjänsten,

3.
inkomst av
kapital samt avdrag för kostnader yrkas endast för ränta och intäkten utgörs av

a)
ränta eller

b)
utdelning på
svenska aktier och andelar i svenska aktiefonder eller ekonomiska föreningar,

4.
allmänt avdrag
för underhåll av icke hemmavarande barn eller för avgift för
pensionsförsäkring,

5.
sådant avdrag
för nedsatt skatteförmåga som avses i 50§ 2 mom. andra eller fjärde stycket
kommunalskattelagen.

Nuvarande
lydelse 37 § 1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering, förmögenhetstaxering och
registrering av preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag,
skall varje år utan anmaning avlämnas uppgifter (kontrolluppgifter) för det
föregående kalenderåret enligt följande uppställning.

Uppgiftsskyldig

1. a) Stathg och kommunal myndighet,

b) akriebolag,
ekonomisk

förening, fond, stiftelse och

annan juridisk person än

dödsbo,

c) fysisk
person och döds

bo, som bedrivit rörelse eller

Vem
uppgiften skall avse

Den som hos den uppgiftsskyldige innehaft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller som av den
uppgiftsskyldige åtnjutit pension, livränta eller periodiskt utgående
ersättning, ävensom den som åtnjutit förmån

Vad
uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan ersättning eller förmån, oavsett
huruvida denna utgått kontant eller såsom naturaförmån samt oavsett om densamma
utgör ersättning för kostnader, som mottagaren haft att bestrida. Värdet av

' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974: 773. - Senaste lydelse 1986: 1284. Senaste
lydelse 1987:295.

98

Nuvarande
Ivdelse

Prop.
1987/88:52

jordbruk,
däri inbegripet skogsbruk, i fråga om förmåner som utgått från sådan
förvärvskälla, samt

d) fysisk
person och dödsbo, som innehaft annan fastighet, i fräga om förmåner som
utgått från sådan förvärvskälla.

från
personalstiftelse annan stiftelse.

eller bilförmån skall anges till belopp och beräknas i
enlighet med bestämmelserna i fiärde—tionde styckena — utom sjätte stycket
andra meningen — av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen (1928:370).
Har mottagaren haft att erlägga vederlag för åtnjuten naturaförmän, skall
uppgift om förmånen och vederlaget lämnas. Avser livränta skadestånd till följd
av personskada skall angivas om livräntan utgör skattepliktig intäkt.

Undantag:

f) förmåner i annat än penningar, om det som mottagaren
i sådant hänseende sammanlagt från den uppgiftsskyldige åtnjutit, efter avdrag
för vederlag, uppenbarligen haft ett värde icke överstigande 600 kronor för
helt år räknat, om ej förmånen — oavsett värdet - i sin helhet är att hänföra
till skattepliktig intäkt.

Föreslagen lydelse

1
mom. Till ledning vid inkomsttaxering, förmögenhetstaxering och registrering av
preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag, skall varje år utan
anmaning avlämnas uppgifter (kontrolluppgifter) för det föregående kalenderåret
enligt följande uppställning.

Uppgiftsskyldig

I. a) Statlig och kommunal myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk

förening, fond, stiftelse och

annan juridisk person än

dödsbo,

c) fysisk
person och döds

bo, som bedrivit rörelse eller

jordbruk, däri inbegripet

skogsbruk, i fråga om förmå-

Vem
uppgiften skall avse

Den som hos den uppgiftsskyldige innehaft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller som av den
uppgiftsskyldige åtnjutit pension, livränta eller periodiskt utgående
ersättning, ävensom den som åtnjutit förmån frän personalstiftelse eller annan
stiftelse.

Vad
uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan ersättning eller förmån, oavsett
huruvida denna utgått kontant eller såsom naturaförmån samt oavsett om densamma
utgör ersättning för kostnader, som mottagaren haft att bestrida. Värdet av
naturaförmån skall anges och beräknas i enlighet med

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:52

ner som
utgått från sådan förvärvskälla, samt

d) fysisk
person och dödsbo, som innehaft annan fastighet, i fräga om förmåner som
utgått frän sådan förvärvskälla.

bestämmelserna i 42 § kom

munalskattelagen (1928:370)

jämte anvisningar utom sjät

te stycket andra meningen

och sextonde stycket av an

visningarna. / fråga om an

nan bostadsförmån än som

avses i femtonde stycket av

anvisningarna till 42 § kom

munalskattelagen skall vär

det av förmånen anges och

beräknas i enlighet med be

stämmelserna i 8§ tredje

stycket uppbördslagen

(1953:272). Har mottagaren haft att erlägga vederlag för
åtnjuten naturaförmån, skall uppgift om förmånen och vederlaget lämnas. Avser
livränta skadestånd till följd av personskada skall angivas om livräntan utgör
skattepliktig intäkt.

Undantag:

T) förmåner i annat än pengar som enligt 32 § 3 mom.
fjärde stycket kommunalskattelagen inte skall tas upp som intäkt.

1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1988 och tillämpas första gängen vid 1989 ärs
taxering.

2.
I fräga om
bilförmän skall bestämmelserna i 24 § 2 mom. tillämpas första gängen vid 1988 ärs
taxering.

100

3 Förslag
till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 8 § uppbördslagen (1953:272)'
skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:52

8§-

Nuvarande
lydelse

Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmän /
form av kost, bostad eller bil skall preliminär A-skatt beräknas efter de
nämnda inkomstförmänernas sammanlagda värde.

Riksskatteverket
fastställer de värden, som kost och bostad skall anses äga genomsnittligt inom
riket vid tillämpning av denna lag. Nämnda värden skall anges i skattetabellerna.

Värdet av
bilförmän skall vid tillämpningen av första stycket beräknas enligt fiärde-tionde
styckena - utom sjätte stycket andra meningen - av anvisningarna till 42 § kommunalskaftelagen
(1928: 370).

Föreslagen
lydelse

Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmån
skall preliminär A-skatt beräknas efter inkomstförmånernas sammanlagda värde.

Värdet av bilförmån skall beräknas enligt fjärde och
femte styckena, sjätte stycket första meningen samt sjunde-elfte styckena av
anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen (1928: 370).

Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och
som inte utgör sådan semesterbostad som anges i femtonde stycket av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen, skall bestämmas enligt schablon. För det
ändamålet delas riket in i fyra regioner. Förmånsvärdet av en bostad inom varje
region skall bestämmas till det genomsnittliga värdet för sådana bostäder
inom regionen. Om bostaden är belägen utom tätort med närmaste omgivning skall
dock värdet bestämmas till det lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat
med tio procent.

Värdet
av annan naturaförmån än som avses i andra och tredje styckena skall beräknas
enligt 42 § andra stycket kommunalskattelagen samt andra, tredje och tolfte—femtonde
styckena av anvisningarna till den paragrafen.

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse
av lagens rubrik 1974: 771. Senaste lydelse 1986:1200.

101

Föreligger
fall som avses i elfte stycket av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen
får lokal skattemyndighet bestämma att värdet av bilförmån beräknas till annat
belopp än som följer av tredje stycket.

Avser
förmånen bil eller sådan bostad som avses i femtonde stycket av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen får den lokala skattemyndigheten, om det finns
synnerliga skäl, bestämma att förmånsvärdet skall beräknas till annat belopp
än som följer av andra-fiärde styckena.

Prop.
1987/88:52

Denna lag
träder i kraft den I januari 1988.

102

4 Förslag
till

Lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1962: 381) om
allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:52

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Sjukpenninggrundande
inkomst är den ärliga inkomst i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner
som en försäkrad kan antas komma att tills vidare fä för eget arbete,
antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning)
eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Som inkomst av
anställning räknas dock inte ersättning från en arbetsgivare som är bosatt
utomlands eller en utländsk juridisk person, om arbetet har utförts i
arbetsgivarens verksamhet utom riket. I fråga om arbete som utförs utomlands
av den som av en statlig arbetsgivare sänts till ett annat land för arbete
för arbetsgivarens räkning bortses vid beräkningen av sjukpenninggrundande
inkomst frän sädana lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och
andra särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Den
sjukpenninggrundande inkomsten fastställs av försäkringskassan. Inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall därvid var för sig
avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

Sjukpenninggrundande inkomst är den ärliga inkomst i
pengar eller naturaförmåner, i form av kost, bostad eller bil, som en försäkrad
kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen såsom
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller pä
annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Som inkomst av anställning
räknas dock inte ersättning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands
eller en utländsk juridisk person, om arbetet har utförts i arbetsgivarens
verksamhet utom riket. I fräga om arbete som utförs utomlands av den som av en
statlig arbetsgivare sänts till ett annat land för arbete för arbetsgivarens
räkning bortses vid beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst från sådana
lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda
förhållanden i sysselsättningslandet. Den sjukpenninggrundande inkomsten
fastställs av försäkringskassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete skall därvid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.

Vid
beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av
anställning och annat förvärvsarbete som överstiger sju och en halv gånger
basbeloppet. Det belopp som sålunda skall undantas skall i första hand räknas
av från inkomst av annat förvärvsarbete. Ersättning i pengar eller
naturaförmåner för arbete som någon utför för någon annans räkning utan att
vara anställd i dennes tjänst skall, såvida ersättningen under ett år uppgår
till minst I 000 kronor, anses som inkomst av anställning. I fråga om
ersättning som utgör inkomst av rörelse som bedrivs av den som utför arbetet
eller av jordbruksfastighet som denne brukar, gäller

' Lagen omtryekt
1982: 120. ' Senaste lydelse 1984: 1104.

103

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88: 52

vad
nu har sagts endast under förutsättning att den försäkrade och den som utger
ersättningen är ense om detta. I nu angivna fall skall den som utför arbetet
anses såsom arbetstagare och den som utger ersättningen säsom arbetsgivare. Kan
ersättning för arbete för någon annans räkning under året inte antas uppgå till
minst 1 000 kronor, skall ersättningen frän denne inte tas med vid beräkningen
av den sjukpenninggrundande inkomsten i annat fall än dä den utgör inkomst av
rörelse eller jordbruksfastighet.

Beräkningen
av den sjukpenninggrundande inkomsten skall, där förhållandena inte är kända
för försäkringskassan, grundas på de upplysningar som kassan kan inhämta av
den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som kan framgå av den
uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades inkomst. Inkomst av
arbete för egen räkning får ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning
för liknande arbete för annans räkning. Om inkomsten helt eller delvis utgörs
av naturaförmåner i form av kost och bostad, skall dessa förtnåner uppskattas
efter de regler som tillämpas vid beräkning av preliminär skatt. Värdet av
naturaförmån i form av bil skall uppskattas enligt de grunder som gäller jör
värdering avförmånen vid uppbörd av arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen.

Beräkningen
av den sjukpenninggrundande inkomsten skall, där förhållandena inte är kända
för försäkringskassan, grundas på de upplysningar som kassan kan inhämta av
den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som kan framgå av den
uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades inkomst. Inkomst av
arbete för egen räkning får ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning
för liknande arbete för annans räkning. Om inkomsten helt eller delvis utgörs
av skattepliktiga naturaförmåner skall de tas upp till ett värde som bestäms i
enlighet med vad som föreskrivs i 8§ andra-fiärde styckena uppbördslagen
(1953:272).

Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser gäller fortfarande
beträffande sjukpenninggrundande inkomst för rid före ikraftträdandet.

104

5 Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1987: 568) om ändring i lagen
(1987:404) om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom
föreskrivs att 11 kap. 2§ samt ikraftträdande- och över

gångsbestämmelserna till lagen (1987:568) om ändring i lagen (1987:404)

om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

2§

Med inkomst av anställ- Med inkomst av anställ

ning avses den lön i pengar eller ning avses den lön i pengar eller

naturaförmåner, i form av kost, bo- skattepliktiga naturaförmåner, som

stad eller bil, som en försäkrad har en försäkrad har fått såsom arbets-

fått säsom arbetstagare i allmän el- tagare i allmän eller enskild tjänst,

ler enskild tjänst. Till sådan in- Till sådan inkomst räknas dock inte

komst räknas dock inte från en och från en och samme arbetsgivare ut-

samme arbetsgivare utgiven lön given lön som under ett år ej upp-

som under ett är ej uppgått till 1 000 gått till 1 000 kronor. I fråga om ar-

kronor. I fräga om arbete som har bete som har utförts utomlands

utförts utomlands bortses vid be- bortses vid beräkningen av pen-

räkningen av pensionsgrundande sionsgrundande inkomst från såda-

inkomst från sädana lönetillägg som na lönetillägg som betingas av öka-

betingas av ökade levnadskostna- de levnadskostnader och andra sär-

der och andra särskilda förhällan- skilda förhållanden i sysselsätt-

den i sysselsättningslandet. Såsom ningslandet. Såsom inkomst av an-

inkomst av anställning anses även ställning anses även

a)
sjukpenning enligt denna lag
eller lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning
som utgär enligt annan författning eller pä grund av regeringens förordnande, i
den mån ersättningen träder i stället för försäkrads inkomst såsom arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst,

b)
föräldrapenning,

c)
vårdbidrag enligt 9 kap. 4§, i
den män bidraget inte är ersättning för merkostnader,

d) dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa,

e) kontant
arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant ar

betsmarknadsstöd ,

O
utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering
i form av dagpenning,

g)
korttidsstudiestöd och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349),

h)
delpension enligt lagarna (1975: 380) och (1979: 84) om delpensionsförsäkring,

i)
dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga under repeti-fionsutbildning,
frivilliga som genomgår utbildning under krigsförbandsövning eller särskild
övning inom värnpliktsutbildningen, läkare under försvarsmedicinsk tjänstgöring
samt civilförsvarspliktiga,

j)
utbildningsbidrag för doktorander,

' Lagen omtryckt 1982: 120. 105

8 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 52

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:52

k)
timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux) och vid grundläggande
svenskundervisning för invandrare,

1)
livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande
livränta som bestäms med fillämpning av sagda lag,

m)
från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bidrag som ej är att
hänföra Ull inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 §, i den män regeringen så
förordnar,

n)
statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras försörjning när de startar
egen rörelse,

o)
värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av att en arbetsgivare
lämnar sådant bidrag som likställs med lön enligt 2 kap. 3§ andra stycket lagen
(1981:691) om socialavgifter.

I
fräga om ersättning i pengar eller naturaförmåner som sägs i första stycket för
arbete som någon utfört för någon annans räkning utan att vara anställd i
dennes tjänst gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra
stycket.

Vid
beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till lön eller annan
ersättning, som den försäkrade har fått frän en arbetsgivare, som är bosatt
utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade
sysselsatts här i riket och överenskommelse inte träffats enligt 3 kap. 2 a §
eller dä han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad som
sägs här skall inte gälla beträffande lön till svenska medborgare, om svenska
staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, en svensk
juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska
juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har
att svara för tilläggspensionsavgiften.

Hänsyn
skall ej heller tas till lön eller annan ersättning från främmande makts
beskickning eller lönade konsulat här i riket eller från arbetsgivare, som
tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat och som inte är svensk medborgare.
Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svensk medborgare eller till
den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, om en utländsk
beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse
har att svara för tilläggspensionsavgiften.

Den
som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller Qärde stycket skall anses såsom
arbetsgivare.

1. Denna
lag träder i kraft, i fråga 1. Denna lag träder i kraft, i fråga

om 11 kap. 2 § första stycket n) och om 11 kap. 2 § första stycket första

o) den 1 januari 1988, och i övrigt meningen samt n) och o) den 1 ja-

den 1 juli 1987. nuari 1988, och i övrigt
den I juli

2. Bestämmelserna
i II kap. 2§ 1987.

första stycket n) och o)
tillämpas 2. Bestämmelserna i 11 kap. 2 §

första
gången när pensionsgrundan- första stycket första meningen

de inkomst bestäms för är 1988. samt n) och o) tillämpas första

gången
när pensionsgrundande inkomst bestäms för år 1988.

106

6 Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1987: 000) om ändring i lagen (1962:
381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 § samt ikraftträdande-
och över-

gängsbestämmelserna till lagen (1987:000) om ändring i lagen (1962:381)

om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap. 3§' Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a)
inkomst av här
i riket bedriven rörelse;

b)
inkomst av här
belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;

c)
ersättning för
arbete för någon c) ersättning för arbete för någon
annans räkning i pengar eller natu- annans räkning i pengar eller skat-raförmåner i form av kost, bostad tepliktiga naturaförmåner; samt eller bil; samt

d) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380)
om arbetsskade

försäkring eller motsvarande ersättning som utgär enligt annan författning

eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i

stället för inkomst som ovan nämnts;

allt i den män inkomsten inte enligt 2§ är att hänföra
till inkomst av anställning.

Till inkomst som avses i första stycket a) och b) räknas
även sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som enligt punkt 13 av
anvisningarna till 32 § eller anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen
(1928:370) taxeras hos försäkrad, om den försäkrade varit verksam i
förvärvskällan i ej blott ringa omfattning.

Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte
uppgått till 1 000 kronor för är, tas den inte i beräkning. Ej heller tas sådan
ersättning som avses i första stycket c) i beräkning, om ersättningen från den,
för vilken arbetet utförts, under året inte uppgått till 1 000 kronor.

En jordbruksfastighet skall inte anses brukad av en
försäkrad som har del i intäkter av egenverksamhet pä fastigheten, om dessa
intäkter sammanlagt uppgår till högst 15 000 kronor.

1. Denna lag träder i kraft den 1 I. Denna lag träder i kraft den

januari 1988 och tillämpas första I januari 1988 och tillämpas första

gången i fråga om pensionsgrun- gängen i fråga om pensionsgrun

dande inkomst för är 1987. dande inkomst för år 1988.

2. Äldre föreskrifter tillämpas 2. Föreskrifteni 11 kap. 3 §fiärde

dock vid bestämmande av pen- stycket
tillämpas dock första gång-

sionsgrundande inkomst för år 1987 en
i fråga om pensionsgrundande

för den som gör framställning om inkomst för
år l9Sl,omdenförsäk-

det i sin allmänna självdeklaration rade
inte gör framställning om an-

vid 1988 års taxering. nat i sin allmänna självdeklaration

vid 1988 års taxering.

' Lagen omtryckt 1982: 120.

Lydelse enligt prop. 1986/87: 140. 107

7 Förslag
till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1987: 567) om ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3§ lagen (1981:691) om
socialavgifter i

paragrafens lydelse enligt lagen (1987: 567) om ändring i nämnda lag skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3§

Underiag för beräkning av avgif- Underlag för
beräkning av avgif

terna är summan av vad arbetsgiva- terna
är summan av vad arbetsgiva

ren under året har utgett som lön i ren
under året har utgett som lön i

pengar eller naturaförmåner i form pengar
eller skattepliktiga natura-

av kost, bostad eller bil eller, i fall förmåner
eller, i fall som avses i 3

som avses i 3 kap. 2 § andrastycket kap.
2§ andra stycket lagen

lagen (1962: 381) om allmän försäk- (1962:381)
om allmän försäkring,

ring, annan ersättning för utfört ar- annan
ersättning för utfört arbete,

bete. Bidrag som avses i 11 kap. 2 § Bidrag
som avses i 11 kap. 2 § förs-

första stycket m) lagen om allmän ta
stycket m) lagen om allmän för

försäkring likställs med lön. säkring
likställs med lön.

Med lön likställs ocksä bidrag som en arbetsgivare lämnar
till en juridisk person, om ett väsentligt ändamål för den juridiska personen
är att tillgodose ekonomiska intressen hos dem som är eller har varit
anställda hos arbetsgivaren. Detta gäller dock inte bidrag som lämnas till en pensions-eller
personalsfiftelse enligt lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Värdet av vad någon tillgodoförs som följd av sådant
bidrag som likställs med lön enligt andra stycket skall anses som ersättning
till arbetstagare vid tillämpning av 4 och 5 §§.

108

8 Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs att 5, 10 och 17 §§ lagen (1984: 668)
om uppbörd av socialavgifter frän arbetsgivare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§'

En naturaförmån i form av kost. Naturaförmån
skall tas upp till

bostad eller bil skall tas upp till det ett värde som bestäms i enlighet

värde som avses i 8 § andra och med vad som föreskrivs i 8 § and-

tredje styckena uppbördslagen ra-fiärde styckena uppbördslagen

(1953:272). (1953:272).

10§ Den lokala skattemyndigheten skall fastställa månadsavgiften
och i förekommande fall ålägga betalningsskyldighet för arbetsgivaren om denne
har

1.
underlåtit att
lämna redovisning enligt 4 §;

2.
lämnat oriktig
uppgift och månadsavgiften på grund därav blivit för låg; eller

3.
ingett ny uppbördsdeklaration
för rättelse av tidigare redovisad månadsavgift.

Betalningsskyldighet skall ocksä åläggas arbetsgivaren för
avgiftsbelopp som har redovisats i uppbördsdeklaration men inte betalats.
Belopp för vilket betalningsskyldighet ålagts fär omedelbart drivas in.

Kan pä grund av brister i arbetsgivarens uppgifter,
bokföring eller anteckningar om utgiven lön underlaget för den månadsavgift
som skall fastställas inte beräknas tillförlitligt, skall det uppskattas av den
lokala skattemyndigheten efter vad som bedöms vara skäligt med hänsyn till
föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning.

Om arbetsgivaren saknat skälig anledning anta att uppgift
som avses i första stycket 2 om värde av naturaförmån har varit oriktig får den
lokala skattemyndigheten inte på grund av det felaktiga värdet fastställa höjd
månadsavgift. Lokala skattemyndigheten behöver inte heller besluta om rättelse
när den oriktiga uppgiften avseende naturaförmånen gäller ett mindre belopp och
rättelse inte yrkas av arbetsgivaren.

Beslut enligt denna paragraf får inte meddelas efter den 1
mars året efter utgiftsäret.

17 § Den lokala skattemyndigheten skall efter den 1 mars
året efter utgiftsåret fastställa årsavgiften för arbetsgivaren

' Senaste lydelse 1986: 1388. 109

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 52

1.
om årsavgiften
enligt årsuppgift uppgår till större belopp än summan av vad arbetsgivaren
senast nämnda dag har betalat och ålagts betala för utgiftsåret;

2.
om årsavgiften
blivit för låg på grund av att arbetsgivaren har lämnat oriktig uppgift eller
underlåtit att lämna föreskriven uppgift;

3.
om en
arbetsgivare yrkar att en inte tidigare fastställd årsavgift skall bestämmas
till lägre belopp än som följer av uppgifterna i uppbördsdeklaration eller årsuppgift;

4.
om beslut om
restitution eller avkortning skall meddelas efter nämnda dag;

5.
om fall
föreligger som avses i 19 §; eller

6.
om den lokala
skattemyndigheten finner att en arbetstagares kostnader bör beräknas till
lägre belopp än som följt av beslut enligt 6 § tredje stycket.

Fastställelse enligt första stycket punkt 3 får avse
endast avgiftsbelopp som inte tidigare fastställts. Yrkandet skall ha kommit in
till den lokala skattemyndigheten före utgången av andra året efter
utgiftsåret.

Om arbetsgivaren saknat skälig anledning anta att uppgift
som avses i första stycket 2 om värde av naturaförmån har varit oriktig får
den lokala skattemyndigheten inte på grund av det felaktiga värdet fastställa
höjd årsavgift.

Uppgår de arbetsgivaravgifter som återstår att betala till
minst 100 kronor, skall arbetsgivaren åläggas betalningsskyldighet för dem.
Öretal som uppkommer vid beräkningen bortfaller. Ett belopp för vilket betalningsskyldighet
ålagts får omedelbart drivas in.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988 och rillämpas
första gången i fråga om naturaförmån som utges efter ikraftträdandet.

110

9 Förslag till Prop. 1987/88:52

Lag om ändring i lagen (1959: 551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1959:551) om beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst skall, utöver
vad som framgår av lagen om allmän försäkring, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form av Värdet av skattepliktig naturaför-

kost, bostad eller bil till arbetstaga- mån till arbetstagare som skall be-

re, som skall betala sjömansskatt, tala sjömansskatt, skall uppskattas

skall uppskattas i enlighet med vad i enlighet med vad som föreskrivs

som föreskrivs av regeringen eller av regeringen eller den myndighet

den myndighet som regeringen be- som regeringen bestämmer. Skat-

stämmer. Värdet av bilförmån skall tepliktiga naturaförmåner skall
i

uppskattas enligt de grunder som andra fall tas upp till ett värde
som

gäller för värdering av förmånen bestäms i enlighet med vad som fö-

vid uppbörd av arbetsgivaravgifter reskrivs i 8§ andra-fiärde stycke-

enligt lagen (1981:691) om soci- na uppbördslagen (1953:272).

alavgifter. Vad nyss sagts gäller

också beträffande förmån av kost,

bostad eller bil ifall som avses i 3 §

första stycket.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall avdrag göras
för kostnader som arbetstagaren haft att bestrida i innehavd anställning, i den
män kostnaderna, minskade med erhållen kostnadsersättning, överstiger tretusen
kronor.

Riksförsäkringsverket fär meddela särskilda föreskrifter
angående beräkning av sådan inkomst av anställning, som enligt lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt hänförs till intäkt av jordbruksfastighet
eller intäkt av rörelse.

Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete får från
inkomst av en viss förvärvskälla inte dras av underskott i annan förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för
år 1987 eller tidigare år.

' Lagen omtryckt 1976: 1015 Senaste lydelse av lagens
rubrik 1976:1015

Senaste lydelse 1985:408. Hl

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987: 570) om ändring i lagen (1959:
551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962: 381) om
allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3§ lagen (1959:551) om beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring' i
paragrafens lydelse enligt lagen (1987: 570) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.

Prop. 1987/88:52

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Inkomst
av anställning, för vilken den försäkrade inte är skattskyldig här i riket,
skall bestämmas med ledning av särskild uppgift från arbetsgivaren. Sådan
uppgift skall senast den 31 januari året näst efter det är, som inkomsten
avser, avlämnas till den myndighet, som avses i 37 § 4 mom. första stycket
taxeringslagen (1956:623). I uppgiften skall anges den försäkrades fullständiga
namn, födelsetid och adress ävensom beloppet av den utbetalade lönen eller
ersättningen och den tidrymd som denna avser. Vidare skall i uppgiften
anges, huruvida den försäkrade åtnjutit skattepliktiga naturaförmåner. Ett
exemplar av uppgiften skall inom tid som nyss sagts av arbetsgivaren sändas
till den försäkrade.

Inkomst av anställning, för vilken den försäkrade icke är
skattskyldig här i riket, skall bestämmas med ledning av särskild uppgift från
arbetsgivaren. Sådan uppgift skall senast den 31 januari året näst efter det år,
som inkomsten avser, avlämnas till den myndighet, som avses i 37 § 4 mom.
första stycket taxeringslagen (1956:623). I uppgiften skall angivas den
försäkrades fullständiga namn, födelsetid och adress ävensom beloppet av den
utbetalade lönen eller ersättningen och den fidrymd som denna avser. Vidare
skall i uppgiften angivas, huruvida den försäkrade åtnjutit naturaförmåner /
form av kost, bostad eller bil. Ett exemplar av uppgiften skall inom Ud som
nyss sagts av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Med arbetsgivare förstås vid tillämpningen av denna lag
även den som utgivit bidrag som avses i 11 kap. 2 § första stycket m) lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Inkomst av anställning, som avses i 11 kap. 2 § första
stycket o) lagen om allmän försäkring, skall bestämmas med ledning av uppgift
om det värde som den försäkrade tillgodoförts som följd av bidraget. Sådan
uppgift skall av arbetsgivaren lämnas

1.
för en
försäkrad, som inte är skattskyldig här i riket, i särskild uppgift enligt första
stycket,

2.
för en
försäkrad, som avses i 1 § första stycket lagen (1958: 295) om sjömansskatt, i
redares redovisning enligt 14 § samma lag,

3. för annan försäkrad, i
kontrolluppgift enligt 37 § 1 mom. taxeringslagen.

' Lagen omtryckt 1976: 1015. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1976: 1015.

112

Bilaga 4 Prop.
1987/88:52

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-10-20

Närvarande:
f. d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla

Wadell,
justitierådet Staffan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1987 har regeringen på
hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370),

2.
lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623),

3.
lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272),

4.
lag om ändring i lagen (1962:
381) om allmän försäkring,

5.
lag om ändring i lagen
(1987:568) om ändring i lagen (1987:404) om ändring i lagen (1962: 381) om
allmän försäkring,

6.
lag om ändring i lagen
(1987:000) om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

7.
lag om ändring i lagen
(1987:567) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8.
lag om ändring i lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

9.
lag om ändring i lagen
(1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring,

10. lag
om ändring i lagen (1987:570) om ändring i lagen (1959:551) om

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om all

män försäkring.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Olle Stenman. Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen

20 §

Med
hänsyn till det sätt pä vilket kommunalskattelagen är uppbyggd bör bestämmelserna
om begränsningar i arbetsgivarens möjlighet till avdrag för sjukvårdskostnader m.
m. tas upp under avsnitten om de olika inkomstslagen. Att, som har skett i
remissen, ta upp dessa bestämmelser bland de allmänna reglerna i 20 § skapar en
motsättning mellan dessa regler och exempelvis reglerna i 29 §, där det sägs
att avdrag får göras för allt som är att anse som driftkostnad. Med remissens
lösning kan de diskuterade bestämmelserna också tolkas så, att de har att göra
med en anställds rätt att göra avdrag för sjukvårdskostnader m. m. (Jfr 33 § 1
mom. andra stycket kommunalskattelagen.)

Efter
tidigare förebilder bör bestämmelserna tas in i 29 § kommunalskattelagen och
anvisningarna till denna paragraf. Hänvisningar fär sedan göras i anvisningarna
till 22 och 25 §.

29
§ 1 mom. kan dä fä följande lydelse: "Från bruttointäkten av ..,

särskilda förvärvskällan;

avlöningar, pensioner,
periodiska understöd eller därmed jämförliga pe- Prop. 1987/88: 52 riodiska
utbetalningar och andra kostnader för personal som är eller varit anställd i rörelsen,
såvitt gäller kostnader för hälso- och sjukvård dock endast enligt vad som
anges i punkt 22 av anvisningarna;

kostnad
för reparation till 41 §."

Punkt
22 av anvisningarna till 29 § bör innehålla följande: "22. Avdrag får
göras för

1)
kostnader för sådan hälso- och
sjukvård för vilken ersättning utges enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring,

2)
kostnader för sjuk- och
tandvård för an.tälld som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring,

3)
kostnader för sjuk- och tandvård
som uppkommer vid insjuknande i samband med tjänsteförrättning utomlands,

4)
kostnader för sådan företagshälsovård
som uppfyller villkoren för bidrag enligt förordningen (1985: 326) cm bidrag till
företagshälsovård."

Därutöver
bör tredje stycket av punkt 9 i anvisningarna ges följande lydelse:

"Avdrag
medges för kostnader för egen hälso- och sjukvård i den män sådan kostnad för
anställd är avdragsgill enligt punkt 22 nedan."

32 § Imom.

Enligt
32 §1 mom. första stycket a gäller för närvarande att lön och annat som utgått
för tjänsten skall hänföras Ull intäkt av tjänst. För att bestämmelsen skall
medföra att en förmån beskattas även om förmånen utgått till den anställdes
make eller annan som står honom nära, har i remissen föreslagits att ett rillägg
görs till bestämmelsen. Enligt detta skall lön eller annat som utgått till en
anställd för tjänsten direkt eller indirekt hänföras till intäkt av tjänst.

Den situarion som avses
bli reglerad genom det föreslagna Ullägget har

varit föremål för regeringsrättens bedömning i åtskilliga fall. Enligt klar

regeringsrättspraxis skall en sådan s. k. genomsyn, som motiverat änd

ringsförslaget, därvid tillämpas. Ersättning som en anställd erhållit från

arbetsgivaren för sina och hustruns resekostnader har sålunda beskattats

hos den anställde (se RÅ 1965 not fi 305, 1968 not fi t577 och 2199).

Regeringsrätten har gjort samma bedömning då den ene makens arbetsgi

vare som gratifikation låtit båda makarna delta i resa som företaget bekos

tat helt eller delvis (RÅ 1974 A 674 och 84 1: 40 I). En
regeringsrättsdom

(RÅ 85 1:78) enligt vilken en anställd hos ett akriebolag i ett särskilt fall

inte beskattades i samband med att hans hustru köpt en fastighet frän

bolaget innebär inte något avsteg från den tillämpade principen om genom

syn vid närståendes transaktioner. Avgörandet innebär att det allmänna i

fastighetsvärderingsfrågor som ligger till grund för beskattningen - liksom

i andra bevisfrågor — mäste pä ett bättre sätt än den skattskyldige kunna

visa vad som är fastighetens värde. Det allmänna ansågs i regeringsrättsdo

men inte ha uppfyllt detta beviskrav. Domen avser således endast en

principiell bevisvärderingsfråga och inte den fräga som aktualiseras genom

det enligt remissen föreslagna tillägget i 32 § 1 mom. "'*

Frågor
vid beskattningen om genomsyn vid närståendetransaktioner Prop. 1987/88:52 uppkommer
inte bara i inkomstslaget tjänst. Att nu reglera beskattningen av sådana
transaktioner endast i inkomstslaget tjänst synes därför i och för sig
olämpligt. Vidare finns som nämnts en stadgad rättspraxis av samma innehåll som
åsyftas med det föreslagna tillägget. Det föreligger därför inte något behov av
den föreslagna regeln, som ocksä synes kunna ge anledning till oklarheter i
vissa fall.

Med
hänsyn till det anförda avstyrker lagrådet att det föreslagna tillägget till 32
§ I mom. första stycket a görs.

32 § 3 mom.

Detta
moment innehåller f. n. ett antal undantag frän den generella skatteplikten
för naturaförmåner. Till det som undantas hör förmånerna av fri sjukvård, fri
tandvård och fri grupplivförsäkring samt förmåner av mindre värde. I remissen
byggs 3 mom. ut så att det bl. a. upptar bestämmelser om personalvårdsförmåner.
Regeln angående förmåner av mindre värde föreslås bli ersatt av en särskild
bestämmelse om naturaförmåner vars värde inte överstiger 600 kr per är (jfr
undantag f i 37 § I mom. taxeringslagen).

I
remissen föreslås också att anvisningarna till 32 § förses med en rad tillägg
som rör bl. a. förmåner av fri hälso- och sjukvård, personalvärdsförmäner,
minnesgåvor m. m. och förmån av fria arbetskläder.

Enligt
lagrådets mening är det lämpligare att så långt möjligt samla alla undantag
frän skatteplikten för naturaförmåner i 32 §.,Flertalet av de nya bestämmelserna
i anvisningarna till 32 § bör således flyttas till själva paragrafen. För att
paragrafen skall bli överskådlig bör en ytterligare uppdelning i moment göras.
De föreslagna bestämmelserna bör också, utöver vad som nu har sagts, jämkas
systematiskt och redakrionellt.

Lagrådet
föreslår att 32 § fr. o. m. 3 mom. fär följande lydelse:

"3
mom. Säsom intäkt- får talan inte föras.

3
a mom. Förmän av fri grupplivförsäkring tas inte upp som intäkt, oavsett om
förmånen åtnjutits pä grund av statlig eller på grund av kommunal eller
enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild tjänst och
utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gäller för befattningshavare
i statens tjänst, skall dock förmånen tas upp som intäkt till den del den
utgått efter fömånligare grunder än de som gäller för nämnda befattningshavare.
Förmän av fri gruppsjukförsäkring som åtnjutits enligt grunder som fastställts
i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer tas inte heller
upp som intäkt.

3
b mom. Anställds förmån av fri hälso- och sjukvård, företagshälsovård, fria
läkemedel eller ersättning för läkemedelskostnader tas inte upp som intäkt.

Har
arbetsgivaren utgivit ersättning för anställds utgift för tandvård som avses i
2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, tas ersättningen dock upp som
intäkt för den anställde. Som intäkt tas emellertid inte upp

1.
sådan ersättning, om den avser
anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring,

2.
kostnad för tandbehandling som
har bedömts som erforderlig med 115

hänsyn
till tjänstens krav för försvarsmaktens submarina och flygande Prop.
1987/88:52 JDcrsonal och för andra anställda med i huvudsak likartade
arbetsförhållanden, eller

3. ersättning för tandbehandling, när behov av denna
uppkommit och har utförts under tjänsteförrättning utomlands.

3 c mom. Förmän av fria arbetskläder och fri uniform tas
inte upp som intäkt, om förmånen avser kläder som är avpassade för arbetet och
inte lämpligen kan användas privat.

3 d mom. Som intäkt tas inte upp

1.
julgåvor av
mindre värde till anställda,

2.
sedvanliga
jubileumsgåvor till anställda,

3.
minnesgåvor
till anställda, om de ges i samband med att den anställde uppnår viss ålder
efter viss anställningstid eller vid anställningens upphörande, under
förutsättning att gåvans värde inte överstiger 6000 kronor och inte ges vid mer
än ett tillfälle utöver vid anställningens upphörande.

3 e mom. Som intäkt tas inte upp personalvärdsförmäner.
Härmed avses förmåner som inte är ett direkt vederlag för utfört arbete utan är
åtgärder som är avsedda att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller som
annars utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är
fräga om.

Som personalvårdsförmän räknas dock inte

1. förmåner som den anställde får byta ut mot kontant
ersättning,

2.
förmåner som
inte riktar sig till hela personalen samt

3.
andra förmåner
som den anställde fär åtnjuta utanför arbetsgivarens arbetsplatser mot
betalning med kupong eller annat motsvarande betalningssystem.

3 f mom. Även om det inte följer av 3 a-3 e mom. tas som
intäkt inte upp förmåner som har utgått i annat än pengar och inte är ett
direkt vederlag för utfört arbete, om förmånemas sammanlagda värde per år för
en anställd är högst 600 kronor. Vid tillämpningen av detta stycke skall hänsyn
tas till det sammanlagda värdet av förmåner som utgått frän en och samme
arbetsgivare och till denne anknuten personalstiftelse.

I fråga om förmän av bil eller måltid eller förmän av
semesterbostad i vissa fall gäller särskilda bestämmelser enligt anvisningarna
till 42 §."

Med lagrådets förslag till formulering av 32 § klargörs
att förmånen av fria arbetskläder m. m. samt julgåvor, jubileumsgävor och
minnesgåvor faller utanför begreppet personalvärdsförmån. Sådana förmåner
omfattas emellertid av 600-kronorsregeln i 3 f mom. första stycket, liksom bl.
a. förmåner som enligt 3 e mom. andra stycket inte räknas som personalvårdsförmåner.
Det innebär att om exempelvis en julgåva har ett så stort värde att den inte
blir skattefri enligt 3 d mom. första punkten, den ändå kan bli fri från skatt
enligt 600-kronorsregeln. När det gäller förmånerna av bil, måltid eller
semesterbostad i vissa fall bestäms skattepliktens omfattning av de särskilda
reglerna i anvisningarna till 42 § (punkterna 2-5 i lagrådets förslag).

Vad lagrådet har föreslagit i fråga om denna paragraf
föranleder en följdändring i punkt 1 av anvisningarna till 50 §.

116

42
§ Prop. 1987/88:52

Paragrafen
bör förtydligas sä att det klart framgår att bil- och kostförmäner samt
förmånen av fri semesterbostad i vissa fall värderas enligt en schablonmetod
som närmare anges i anvisningarna.

Med
hänsyn härtill kan paragrafen lämpligen få följande lydelse:

"Värdet
av bostadsförmän skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespriser
eller, om fillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund.

Värdet
av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingår i lön eller annan
inkomst, beräknas efter ortens pris.

Bilförmån,
kostförmän och förmän av fri semesterbostad i vissa fall värderas enligt
särskilda grunder som anges i anvisningarna."

Anvisningarna
till 32 §

I
remissen föreslås eU tillägg till punkten 2, enligt vilket vissa beklädnadsförmåner
undantas frän skatteplikt. Med lagrådets förslag till bestämmelse om förmån av
fria arbetskläder m. m. i 32 § 3 c mom. blir dock tillägget onödigt. Lagrådet
föreslår därför att rillägget utgär och aU punkten 2 sålunda lämnas oförändrad.

När
det gäller punkten 3 har lagrådet ingen erinran mot att de bestämmelser som nu
finns i tredje stycket utgår som följd av den nya regleringen av personalvärdsförmäner
m. m. I remissen har föreslagits att tredje stycket i stället skall innehålla
bestämmelser om hälso- och sjukvårdsförmåner. Enligt vad lagrådet tidigare har
förordat skall emellertid dessa förmåner behandlas i 32 § 3 b mom. Som följd
härav bör punkten 3 i fortsäUningen inte innehålla något tredje stycke.

Som
följd av lagrådets förslag till utbyggnad av 32 § bör ett flertal av bestämmelserna
i den föreslagna punkten 3 b utgå. Punkten bör endast innehålla en
exemplifiering av personalvärdsförmäner och kan lämpligen formuleras enligt
följande:

"3
b. Som exempel på personalvårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom. första stycket kan
följande nämnas:

förfriskningar
och annan enklare förtäring i samband med arbetet som inte kan anses som
måltid,

sedvanliga
rabatter vid inköp av varor och tjänster som ingår i arbetsgivarens ordinarie
utbud,

möjlighet
till enklare slag av motion och annan friskvård som utövas inom anläggning som
disponeras i sin helhet pä minst ett är av arbetsgivaren eller en till
arbetsgivaren anknuten personalstiftelse."

I
punkt 8 regleras f. n. skattefriheten i vissa fall för förmånen av fria resor.
I lagrådsremissen föreslås att skaUefriheten endast skall gälla om resan företagits
av skattskyldig och dennes make eller sambo och barn under 18 år. Vidare
föreslås aU begreppet sambo i detta sammanhang skall avse ogift kvinna och
ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Lagrådet
ifrågasätter om inte sambobegreppet för enkelhetens skull bör

ges
den betydelse det har i allmänt språkbruk (jfr prop. 1986/87: 1 s. 394). Prop.
1987/88: 52 Sista meningen i det föreslagna andra stycket kan i sä fall utgå.

Anvisningarna
till 42 §

Enligt
lagrådets mening bör dessa anvisningar för tydlighetens skull delas upp i
numrerade punkter. Lämpligen kan värderingsreglerna beträffande bilförmån bilda
en punkt 2, medan bestämmelserna om kostförmån och om semesterbostad i vissa
fall tas in i punkterna 3 och 4. I punkt 5 bör regleras dels frågan om
nedsättning av en förmåns värde, när den skattskyldige har utgett ersättning
för förmånen, dels frågan om jämkning vid synnerliga skäl. Dessa regler får
därmed ett något vidare tillämpningsområde än enligt remissförslaget.

I
övrigt bör det göras vissa förenklingar och redaktionella ändringar av författningstexten.

Lagrådet
föreslår att anvisningarna till 42 § fär följande lydelse:

1.
Stundom inträffar, att framstår
som skäligt.

2.
Värdet av bilförmån skall för
helt är bestämmas till 22 procent av nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret för senaste årsmodell av förmänsbilen eller — om bilmodellen
då inte saluförs - till 22 procent av ett uppskattat nybilspris, baserat på
nybilspriset för motsvarande modeller.

Är
förmånsbilens årsmodell äldre än tre år skall förmånens värde nedsättas till
18 procent av det i första stycket angivna nybilspriset.

Är
förmånsbilens årsmodell sex år eller äldre skall värdet av förmånen nedsättas
till 18 procent av ett uppskattat nybilspris, baserat pä 85 procent av
nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för de vanligast förekommande
bilarna. Pä den skattskyldiges begäran skall förmånsvärdet bestämmas enligt
andra stycket, om sådant nybilspris som där avses kan beräknas för
förmånsbilen.

Vid
beräkningen av förmånsvärdet enligt första - tredje styckena skall till det
angivna nybilspriset i förekommande fall läggas anskaffningskostnaden för extrautrustning
i den mån den överstiger 20000 kronor.

Om
den skattskyldige bekostar allt drivmedel för det privata nyttjandet av
förmånsbilen, skall förmänsvärdet nedsättas därigenom att den procentsats
efter vilken förmänsvärdet enligt första — tredje styckena skall beräknas
minskas med fyra.

Om
den skattskyldige åtnjuter förmånen endast under en del av året, skall
förmånsvärdet, beräknat enligt första - femte styckena, sättas ned med en
tolftedel för varje hel kalendermånad som han inte har åtnjutit förmånen.

Har
företagsledare i fåmansföretag eller honom närstående person fått utnyttja bil
som är betydligt dyrare än vad som kan anses erforderligt med hänsyn till
företagets verksamhet, skall till det enligt schablon beräknade värdet av
bilförmän läggas ett belopp som kan anses motsvara skillnaden mellan de
faktiska kostnaderna för bilens användning i verksamheten och de för
verksamheten erforderliga kostnaderna.

3. Förmånsvärdet
av fri måltid bestående av ett mål om dagen (lunch 118

eller middag) är lika med
60 procent av genomsnittspriset i riket för en Prop. 1987/88:52 lunchmåltid
av normal beskaffenhet. Förmånsvärdet av helt fri kost är lika med 150 procent
av nämnda genomsnittspris.

Får
den skattskyldige måltid genom kupong gäller inte värderingsreglerna i närmast
föregående stycke, om kupongvärdet för en måltid överstiger genomsnittspriset
avrundat uppåt till närmast hela krontal.

4. Värdet
av förmån att fritt få nyttja semesterbostad, som är belägen

här i riket, skall för den första veckan eller del av denna bestämmas till

I 000 kronor. Som förutsättning för en sådan värdering gäller

a)
att semesterbostaden ägs av
arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse eller
arbetsgivaren eller personalstiftelsen hyr den under minst ett är samt

b)
att förmånen får utnyttjas av
hela personalen på lika villkor.

5. Om
den skattskyldige utger ersättning för en förmån, skall för

mänsvärdet, beräknat enligt punkterna 2-4, sättas ned med ersättningens

belopp.

Värdet
av bilförmän, förmån av fri kost och förmän av fri semesterbostad, beräknat
enligt punkterna 2-4, får jämkas uppåt eller nedåt, om det finns synnerliga
skäl.

Övergångsbestämmelserna

Som
följd bl. a. av lagrådets förslag angående 20 § bör övergångsbestämmelserna
utformas pä följande sätt:

"Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1988 och tillämpas första gängen vid 1989 ärs
taxering. I fräga om förvärvskälla för vilken beskattningsåret har påbörjats
före den I januari 1988 skall de nya bestämmelserna i punkt 22 av anvisningarna
till 29 § och hänvisningarna dit i anvisningarna till 22 och 25 § tillämpas
första gängen vid 1990 års taxering."

Förslaget
fill lag om ändring i taxeringslagen

Lagrådets
förslag till omredigering av 32 § och av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen
föranleder vissa följdändringar i 37 § taxeringslagen.

Förslaget
till lag om ändring i uppbördslagen

I
8 § första stycket bör göras ett tillägg, motsvarande det föreslagna första
stycket i punkt 5 av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen, angående
nedsättning av en förmåns värde när den skattskyldige har utgett ersättning för
den.

Paragrafens
andra, Qärde och femte stycken bör jämkas till följd av omredigeringen av
anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen.

I
tredje stycket har tagits in bestämmelser om värdering av bostadsför

måner i vissa fall. Enligt remissförslaget skall som grund för värderingen

riket delas in i fyra regioner. Lagrådet anser att denna regel för att bättre

överensstämma med grundlagens krav bör byggas ut så att det framgår 119

efter vilka principer
denna uppdelning bör ske. Det får emellertid anses Prop. 1987/88: 52
olämpligt att i lagtexten låsa fast antalet områden till fyra.

På
grund av det anförda föreslär lagrådet att paragrafen får följande lydelse:

"Åtnjuter
skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmån, skall preliminär A-skatt
beräknas efter inkomstförmånernas sammanlagda värde. Har den skattskyldige utgett
ersättning för en förmän, skall förmånsvärdet sättas ned med ersättningens
belopp.

Värdet
av bilförmän skall beräknas enligt punkt 2 av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen (1928: 370).

Värdet
av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte utgör sådan semesterbostad
som anges i punkt 4 av anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen skall
beräknas enligt följande grunder. Riket delas in i områden som är väsentligen
enhetliga i fråga om boendekostnader. Förmänsvärdet av en bostad inom varje
område skall bestämmas till det genomsnittliga värdet för jämförbara bostäder
inom området. Om bostaden är belägen utom tätort med närmaste omgivning, skall
dock värdet bestämmas till det lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat med
fio procent.

Värdet
av annan naturaförmån än som avses i andra och tredje styckena skall beräknas enhgt
42 § kommunalskattelagen samt punkt 1 andra och tredje styckena och punkterna 3
och 4 av anvisningarna till den paragrafen.

Föreligger
fall som avses i punkt 5 andra stycket av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen, fär den lokala skattemyndigheten bestämma värdet av
förmånen med hänsyn härtill."

Övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 120