Prop. 1987/88:53

Regeringens skrivelse 1987/88:53

med redogörelse för telefonavlyssning vid

förundersökning i brottmål under år 1986 1987/88-53

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1987.

Pä
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I
skrivelsen redogörs för tillämpningen under år 1986 av bestämmelserna i rättegångsbalken
om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 53

Justitiedepartementet Skr. 1987/88:53

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29
oktober 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S.
Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Skrivelse med redogörelse för telefonavlyssning vid förundersökning
i brottmål under år 1986

Bestämmelser om bl. a. telefonavlyssning som tvångsmedel
vid beivrande av brott finns - vid sidan av de grundläggande reglerna i 27 kap.
rättegångsbalken (RB) - i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. Särskilda
bestämmelser om telefonavlyssning finns också i lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). 1952 års lag och
spaningslagen är tidsbegränsade och gäller efter den senast beslutade
förlängningen av giltighetstiden till utgången av år 1987 (prop. 1986/87:22, JuU
10, rskr. 45, SFS 1986:1043; prop. 1986/87:32, JuU ll,rskr. 53, SFS 1986:1136).

Enligt vad riksdagen har uttalat (JuU 1981/82:54, rskr.
298) bör en åriig redovisning av tillämpningen av reglerna om telefonavlyssning
ske till riksdagen. Redogörelsen bör avse telefonavlyssning enligt
spaningslagen eller motsvarande lagstiftning och vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika och därjämte övrig
telefonavlyssning enligt de grundläggande reglerna i RB. Utskottet uttalade i
det sammanhanget att det är angeläget att riksdagens möjligheter till insyn i
fråga om telefonavlyssning vidmakthålls och, om möjligt, byggs ut (se även JuU
1983/84:30, rskr. 343, JuU 1984/85:17, rskr. 163 och JuU 1986/87:12, rskr. 88).

I skrivelse 1986/87:162 till riksdagen redogjorde
regeringen för telefonavlyssningen under är 1985 enligt bestämmelserna i RB.
Regeringen har också helt nyligen i skrivelse 1987/88:16 till riksdagen
redovisat tillämpningen under tiden september 1986 -juli 1987 av bl. a.
bestämmelserna om telefonavlyssning enligt spaningslagen.

Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen den
18 september 1987 redogjort för telefonavlyssningen enligt bestämmelserna i RB
under är 1986.

Telefonavlyssning vid förundersökning har enligt
rikspolisstyrelsens skrivelse skett med stöd av bestämmelserna i RB och har
huvudsakligen

förekommit
i förundersökningar där starka misstankar om organiserad Skr. 1987/88:53
eller annars omfattande handel med narkotika har förelegat och dä andra
spaningsmetoder prövats utan resultat eller redan från början visat sig vara
otillräckliga. Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera omfattande
smugglingen rill och försäljningen inom landet.

När
det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott visar
rikspolisstyrelsens redogörelse att domstol under år 1986 meddelat tillstånd
att avlyssna samtal till eller från telefonapparat som innehafts eller
begagnats av sammanlagt 213 misstänkta personer. Antalet sädana fall under åren
1969'-1986 är följande.

1969

28

1970

39

1971

44

1972

34

1973

46

1974

44

1975

42

1976

64

1977

122

1978

102

1979

147

1980

220

1981

277

1982

313

1983

418

1984

414

1985

233

1986

213

Rikspolisstyrelsen har vidare anfört bl. a. följande.
Antalet telefonavlyssningar med anledning av grova narkotikabrott ökade
kontinuerligt fram till år 1983. Under är 1984 skedde en stabilisering och
under åren 1985 och 1986 har i förhållande till åren 1983 och 1984 en avsevärd
minskning skett. Preliminära beräkningar för år 1987 tyder på att antalet
begärda tillstånd beträffande grova narkotikabrott kommer att hålla sig pä i
stort sett samma nivå som åren 1985 och 1986. Av de regionala
polismyndigheternas redo-. visning till styrelsen framgår att det fortfarande
föreligger betydande svårigheter att uppdaga och utreda den allvarligare
narkotikabrottsligheten. Kraven är därför större än tidigare på att polisen
arbetar effektivt. Det legala instrumentet telefonavlyssning är särskilt
betydelsefullt i förundersökningar avseende grova narkotikabrott. I många fall
är telefonavlyssning ett avgörande spaningsmedel för att man skall kunna
ingripa mot de grova narkotikabrottslingarna och hindra narkotikapartiernas
fortsatta spridning i landet.

När det gäller andra grova brott som enligt 27 kap. 16 § RB
grundar rätt till telefonavlyssning har enligt vad rikspolisstyrelsen upplyser
telefonavlyssning under år 1986 använts i 15 fall. Det har gällt mord och
grovt rån. Jag har dä, av skäl som jag strax kommer till, uteslutit den
telefonavlyssning som ägt rum i utredningen av mordet på statsminister Olof
Palme. Motsvarande siffror för de närmast föregående åren var 17 (1983), 13
(1984) och 6 (1985).

Rikspolisstyrelsens redogörelse omfattar samtliga fall av
telefonavlyssning enligt RB under år 1986. Redogörelsen har fr. o. m. 1985 års
redovisningsperiod byggts ut i förhållande till tidigare redovisningar för att
bättre kunna tillgodose de anspråk riksdagen har ställt.

' Möjligheten att tillgripa telefonavlyssning vid
misstanke om grova narkotikabrott tillkom år 1969.

För egen
del vill jag till en början konstatera att vid redovisningen till Skr.
1987/88:53 riksdagen av telefonavlyssningsverksamheten för år 1986 hänsyn bör
tas till de särskilda förhållanden som mordet pä Olof Palme medfört. Omfattningen
av telefonavlyssningen under år 1986 har självfallet påverkats av
förundersökningen rörande denna exceptionella händelse. För att en rättvisande
jämförelse med tidigare år skall kunna göras, bör 1986 ärs telefonavlyssningsverksamhet
redovisas med bortseende frän just denna förundersökning. En särredovisning av
den förundersökningen skulle visserligen kunna ske, men framstår som mindre
lämplig bl. a. med hänsyn till att förundersökningen fortfarande pågår och Ull
att redovisningen till riksdagen inte skall avse enskilda fall (JuU
1981/82:54). Det bör vidare uppmärksammas att just denna förundersökning
granskas i särskild ordning. Mot denna bakgrund bör förundersökningen rörande
mordet pä Olof Palme inte omfattas av den nu aktuella redovisningen Ull
riksdagen av 1986 års telefonavlyssningsverksamhet.

Enligt den av rikspolisstyrelsen utbyggda redogörelsen var
den genomsnittliga avlyssningstiden åren 1985 och 1986 60 resp. 53 dagar. En
granskning av handlingarna visar att avlyssningstiderna varierar mycket. Det
finns ärenden där avlyssningen pågått bara under någon dag men också nägra
enstaka fall där avlyssningen pågätt mellan sex och nio månader. När det gäller
frågan i vilken män telefonavlyssningen fyllt avsett ändamål framgår att
avlyssningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte
i ca 77 resp. 64 procent av fallen.

Det framgår vidare att det under åren 1985 och 1986 inte
har förekommit något fall där domstol lämnat en ansökan om telefonavlyssning
utan bifall. Däremot har rikspolisstyrelsen vid förhandsprövning år 1986 av
ärenden om telefonavlyssning med anledning av grova narkotikabrott lämnat negativt
besked i fyra fall och begärt kompletteringar i ett tiotal ärenden. Utfallet av
denna prövning ligger på samma nivå som för åren 1984 och 1985 och belyser
värdet av gällande praxis att anmäla dessa ärenden för riksspolischefen (jfr prop.
1980/81:76 s. 277 och 278).

När det gäller rikspolisstyrelsens redovisning beträffande
antalet telefonavlyssningar pä grund av misstanke om grov
narkotikabrottslighet vill jag peka på att den tidigare ökningen av antalet
telefonavlyssningar för detta ändamål har bytts till en betydande minskning
under åren 1985 och 1986. Siffran för år 1986 är den lägsta sedan år 1980.
Samtidigt kan noteras att en stark minskning skedde av antalet registrerade
brott mot narkotikastrafflagen (1968:64) under år 1984 samt att antalet
registrerade brott under åren 1985 och 1986 inte visat några större
förändringar i förhällande till år 1984. Antalet för grova narkotikabrott
lagförda personer, vilket är av större intresse i detta sammanhang, ökade år
1985 men minskade kraftigt år 1986.

Att antalet fall av telefonavlyssning har minskat kan
troligen åtminstone delvis förklaras av att narkoUkaspaningen har blivit
alltmer resurskrävan-de och svär att genomföra och att spaningsresurserna
därför har fått koncentreras till färre fall. Även med denna inriktning är det
givetvis väsentligt att ett så ingripande tvångsmedel som telefonavlyssning
används restriktivt. Som framhållits i tidigare redogörelser till riksdagen kan
sådan

avlyssning uppenbarligen
inte avvaras i kampen mot narkotikabrottslighe- Skr. 1987/88:53

ten och annan särskilt
grov brottslighet, men det är angeläget att åtgärden

så långt det är möjligt
begränsas både när det gäller antalet avlyssnade

telefonapparater och den tid
som avlyssning pågår. Det är min förhoppning

att den redogörelse jag nu
lämnat är ägnad att ge riksdagen ett bättre

underlag än tidigare för
att bedöma bl. a. verksamhetens omfattning,

tvångsmedlets effektivitet
och tillämpningen av bestämmelserna.

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
det föregående har anförts om tillämpningen av bestämmelserna i RB om
telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987