Prop. 1987/88:66

Regeringens proposition

1987/88:66

om Sverige och den västeuropeiska integrationen Prop,

1987/88:66

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 17 december 1987 för de åtgärder och det ändamål som framgår av
föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Anita Gradin

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås vissa riktlinjer för Sveriges medverkan i det västeuropeiska
integrationsarbetet.

Det
övergripande målet är att åstadkomma ett gemensamt europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde som omfattar samtliga EFTA- och EG-lån-der, EFTA:s ställning
stärks. Förbindelserna med EG utvecklas på en rad olika områden. Det nordiska
samarbetet fördjupas. En bred informationsverksamhet initieras,

I
propositionen lämnas också en redogörelse för utvecklingen av det västeuropeiska
samarbetet på olika områden.

1
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 66

Utrikesdepartementet Prop. 1987/88:66

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17
december 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R, Carisson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Gradin

Proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen

1 Inledning och sammanfattning

Sverige är en del av Europa, Här har vi vår geografiska hemvist.
Här har vi våra historiska och kulturella rötter. Utvecklingen i vår europeiska
omvärld är också av stor betydelse när vi skall utforma dagens och morgondagens
politik.

Som européer är vi angelägna om att söka bidra till att
motsättningarna i Europa överbryggs. Den delning av Europa som blev ett
resultat av det andra världskriget är inte historiskt given för all framtid,
Sverige vill, efter måttet av sin förmåga, bidra till att främja ett brett
europeiskt samarbete och öka utbytet mellan öst och väst. Vi vill utveckla
förbindelserna med alla europeiska stater. Neutralitetspolitiken stärker våra
möjligheter att aktivt verka för att öka förtroendet och vidga samarbetet över
blockgränserna. Vårt engagemang i Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa
(ESK) och i FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) är ett led i denna politik.

Som européer känner vi också stark sympati för det
mödosamma arbete som lagts ned på att återuppbygga ett krigshärjat Europa och
läka de sår som två världskrig åstadkommit. De demokratiska idealen och
respekten för mänskliga rättigheter har förankrats i Europarådet, Rådet har
också stora möjligheter när det gäller att utveckla förbindelserna med
Östeuropa.

Samarbetet i Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD, tidigare OEEC), i de Europeiska gemenskaperna (EG) och den
Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) har verksamt bidragit till att
frigöra handeln och betalningsströmmarna och därmed också främja den ekonomiska
utvecklingen inom Västeuropa, Ett brett samarbete har etablerats, som
befordrar avspänning och fredlig samlevnad i vår världsdel. Den historiska roll
som EG har spelat i denna process förtjänar att särskilt understrykas. Mellan
forna fiendestater har ett så nära samarbete byggts upp att nya krig mellan dem
framstår som otänkbara.

För Sverige har det varit naturligt att engagera sig i det
breda västeuropeiska samarbetet. Detta har skett under ständigt hänsynstagande
till vår neutralitetspolitik, som vi ser som ett väsentligt bidrag till fred
och stabilitet i

norra
Europa. Vi är neutrala i säkerhetspolitiskt hänseende - alliansfria i Prop.
1987/88:66 fred med sikte på neutralitet i krig - men det innebär inte att vi
vill isolera oss. Och det rör sig inte om någon ideologisk neutralitet.

Sveriges starka uppslutning kring det nordiska samarbetet,
vårt medlemskap i OECD och EFTA och vårt frihandelsavtal med EG har till viss
del drivits fram av våra ekonomiska intressen. Men det speglar också en känsla
av samhörighet som har fiera andra dimensioner än de rent ekonomiska. Där finns
en värdegemenskap som omfattar begrepp som demokrati och försvar för mänskliga
rättigheter. På denna grundval har ett vidsträckt samarbete byggts upp på en
rad olika områden. Växande turistströmmar, intensifierat studentutbyte, ökad migration
och ett större kulturellt och vetenskapligt utbyte är andra uttryck härför.

Sett i detta perspektiv är det naturligt att intresset i
Sverige för de västeuropeiska integrationsfrågorna är omfattande. Det är inte
heller överraskande att intresset för dessa frågor har vuxit på senare tid,
eftersom integrationen nu går in i en ny fas.

Årsskiftet 1983/84 var något av en milstolpe för Sveriges
del. Från den tidpunkten råder full tullfrihet för alla industrivaror i handeln
mellan EFTA och EG. Därmed deltar alla EFTA- och EG-länder i ett frihandelsområde,
som omfattar 350 miljoner människor.

Nu går arbetet vidare. EG har för sin del lagt fast ett
ambitiöst program för utveckling av det interna samarbetet. Fysiska, tekniska
och fiskala hinder skall avlägsnas. Målet är att skapa en fri rörlighet för
varor och tjänster, människor och kapital. Detta har kombinerats med en ökad
öppenhet emot EFTA-länderna.

Luxemburgdeklarationen från år 1984 är det främsta
uttrycket för EG-och EFTA-ländernas gemensamma strävan att bygga ut samarbetet.
Den har följts upp av andra uttalanden. Konkret arbete har inletts på att undersöka
förutsättningarna för att fördjupa samarbetet på en rad olika områden. Det
gemensamma målet är att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsoniräde,
a dynamic European Economic Space (EES).

Utvecklingen sedan tillkomsten av Sveriges frihandelsavtal
med EG år 1972 har löpande redovisats för riksdag och allmänhet. Regeringens
deklarationer i de årliga utrikes- och handelspolitiska debatterna är uttryck
för regeringens politik. Detsamma gäller andra offentliga dokument som återges
i utrikesdepartementets årliga utgåva av Utrikesfrågor. Utrikesdepartementet
publicerar vidare årsrapporter om utvecklingen i EG och om Sveriges
förbindelser med EG. Där berörs även samarbetet EFTA-EG. Dessutom gav
dåvarande handelsdepartementet ut ett antal skrifter med basfakta om Sverige
och EEC inför förhandlingarna i början av 1970-talet.

Med hänsyn till att arbetet har intensifierats, såväl inom
EG och EFTA som internt i Sverige, och till att riksdag och allmänhet visat ett
ökat intresse för hithörande frågor, finner jag det angeläget att nu ge en samlad
redovisning av Sveriges roll i det västeuropeiska integrationsarbetet. Härvid
har jag samrått med alla berörda statsråd.

Sammanfattningsvis
konstaterar jag att Sverige har ett starkt intresse av Prop. 1987/88:66 att
medverka i ett brett västeuropeiskt samarbete. Jag föreslår att följande
riktlinjer skall ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Vi skall gå vidare i det nordiska samarbetet, vi skall
stärka EFTA samtidigt som vi skall bredda och fördjupa samarbetet med EG så
långt detta är förenligt med neutralitetspolitiken. Den bedömning som gjordes
är 1971 att medlemskap i EG inte är förenligt med neutralitetspolitiken står
fast.

Vi skall medverka i EFTA:s och EG:s arbete på att skapa
ökad rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital i Västeuropa.

Vi skall verka för att utveckla det västeuropeiska
samarbetet på forsknings- och utvecklingsområdet.

Vi skall verka för att den sociala dimensionen ges en ökad
tyngd i det västeuropeiska samarbetet. Detta innebär att vi skall främja
sysselsättning och social trygghet och samverka inom ekonomisk politik,
arbetsmiljö- och miljöpolitik liksom konsumentpolitik.

Med detta för ögonen skall regeringen

-
arbeta för att
en gemensam marknad, omfattande samtliga 18 länder i EFTA och EG, upprättas i
Västeuropa.

-
arbeta för att EFTA:s
ställning stärks som ett medel att uppnå denna gemensamma marknad

-
arbeta för ett
nära och gott samarbete med EG:s olika institutioner på alla områden utanför
det säkerhets- och utrikespolitiska

-
särskilt arbeta
för ett fortsatt och fördjupat samarbete mellan de nordiska länderna

-
initiera en
bred informationsverksamhet om det västeuropeiska integrationsarbetet

-
fördjupa
kontakterna i Europafrågor med löntagarorganisationerna och näringslivet.

Härutöver avser regeringen

-
förstärka den
interna samordningen inom regeringskansliet i fråga om Europasamarbetet

-
verka för
smidiga och effektiva samverkansformer med och mellan statliga verk och
myndigheter i det internationella harmoniseringsarbetet.

I min fortsatta framställning kommer jag att i kapitel 2
och 3 redovisa Sveriges ekonomi i ett västeuropeiskt perspektiv och göra en
historisk återblick. Jag kommer i kapitel 4 att översiktligt belysa hur långt
den västeuropeiska integrationen har nått och vilka planer som finns för
framtiden. I kapitel 5 redovisar jag på motsvarande sätt var Sverige står och
vilka utgångspunkter regeringen har för det fortsatta arbetet. Därefter följer
i kapitel 6-13 en mera detaljerad genomgång av olika sakområden. I samband
därmed redovisar jag de överväganden och bedömningar som utgör underlag för de
av mig förordade riktlinjerna.

2
Sveriges ekonomi i ett västeuropeiskt perspektiv Prop, 1987/88:66

För hundra år sedan var Sverige fortfarande ett av de
minst utvecklade och fattigaste länderna i Europa, Vi hade visserligen en råvarubaserad
exportsektor som tidvis var mycket lönsam, men den var liten. Huvuddelen av befolkningen
var sysselsatt i ett lågproduktivt jordbruk.

Sysselsättnings- och försörjningsproblemen tvingade
periodvis betydande delar av den förvärvsarbetande befolkningen att utvandra.

Utvecklingen sedan slutet av 1800-talet har emellertid
medfört att Sverige nu tillhör de rikaste länderna i Europa, Jordbrukets andel
av sysselsättningen har sjunkit till några få procent. De råvarubaserade
exportindustriernas betydelse har också successivt minskat, I stället har en
internationellt sett konkurrenskraftig och mångsidig industri intagit rollen
som en viktig tillväxtmotor i den svenska ekonomin.

Denna industriella utveckling har i sin tur lagt grunden
för en ekonomisk och social standardutveckling, som genom en aktiv
fördelningspolitik kommit de breda grupperna i landet till del. Den har
möjliggjort en snabb expansion inom den offentliga sektorn. Detta har, i varje
fall sett över längre perioder, kunnat förenas med en balans i landets utrikesaffärer.

En snabb produktivitetsutveckling inom industrin har gjort
det möjligt för de svenska företagen att bära högre lönekostnader än företagen
i flertalet andra jämförbara länder. De svenska löntagarnas privata konsumtion
är vid en internationell jämförelse betydande.

Det är självfallet en rad olika faktorer som ligger bakom
denna framgångsrika utveckling i Sverige, I ett tidigare skede spelade
tillgången på inhemska råvaror inom främst järnmalmens och skogens område en
viktig roll - likaså den tillgång till billig energi som utbyggnaden av
vattenkraften innebar.

En rad tekniska innovationer spelade också en väsentlig
roll under åren kring 1900-1,ex, uppfinningarna av säkerhetständstickan,
kullagret, separatorn och dynamiten.

Men i takt med att dessa faktorer sjunkit tillbaka i
relativ betydelse har i stället den allmänna teknologiska utvecklingen och en
allt mer solid industriell tradition kommit att spela en växande roll. En i
många avseenden gemensam syn mellan arbetsgivare och fackliga organisationer
om behovet av teknisk utveckling och rationaliseringar har bidragit till att
göra Sverige till en avancerad och teknologiskt stark industrination.

Hela detta utvecklingsförlopp har emellertid som en avgörande
grundförutsättning haft att den svenska industriproduktionen inte begränsats
till den egna hemmamarknaden utan kunnat avsättas på världsmarknaderna. Den
svenska hemmamarknaden har allt sedan 1900-talets början varit för liten för
att marknadsmässigt sett utgöra basen för de framgångsrika exportföretag som
spelat så stor roll för den industriella utvecklingen i landet. Tillgången
till marknader i andra länder har varit en förutsättning för att vär egen
exportindustri har kunnat konkurrera med industrier i betydligt större länder,
som har konkurrensfördelar i form av en större hemmamarknad.

Det finns ett klart samband mellan den svenska industrins
snabba utveckling, särskilt under åren efter andra världskriget, och den
successiva liberalt-

sering av
utrikeshandeln som ägde rum under dessa år. Det Allmänna tull- Prop.
1987/88:66 och handelsavtalet (GATT) spelade en väsentlig roll genom att en
serie globala tullsänkningar kunde förhandlas fram inom dess ram under främst
1960-och 1970-talen.

Väl så viktigt var emellertid etablerandet av ett frihandelsområde
inom Västeuropa. Över två tredjedelar av exporten från Sverige går i dag till
den västeuropeiska marknaden.

Bildandet av EFTA och vårt frihandelsavtal med EG har
inneburit att vi nu åtnjuter fullständig tullfrihet för två tredjedelar av
industriexporten från Sverige. Även tullarna på importen från detta länderområde
har eliminerats. Detta har sänkt produktionskostnaderna för de företag som är
beroende av importerade produkter. Det har också sänkt priserna på de
konsumtionsvaror som vi importerar från dessa länder.

Frihandeln har också lett till en långtgående
strukturomvandling. Det är det pris som ett land med en öppen ekonomi får
betala för att delta i den internationella arbetsfördelningen. Icke
konkurrenskraftiga näringsgrenar slås ut. Varvsindustrin, liksom delar av
textil- och stålindustrierna, är exempel härpå.

Sett i ett samhällsekonomiskt perspektiv är detta en
nödvändig utveckling för att vi skall kunna hävda oss i den internationella
konkurrensen. Men för anställda och ägare i de utsatta industrierna kan en
sådan omstrukturering innebära svåra påfrestningar. Det gäller i synnerhet i
tider av arbetslöshet, när det kan vara svårt att finna annan sysselsättning.

1 sådana lägen brukar de protektionistiska krafterna växa
sig starka. Och visst har det funnits lägen då vi också på svensk sida har
vidtagit åtgärder mot importen för att skydda regionala eller sektoriella
intressen, något som för övrigt kan vara motiverat om syftet är att lindra
effekterna av en omställning under en övergångsperiod. Men det är ändå
utmärkande för Sverige att frihandelspolitiken har förts med fasthet och
konsekvens. Både företagens och fackföreningsrörelsens agerande har präglats av
en insikt om behovet av en strukturrationalisering, och detta har också
avspeglats i en grundläggande positiv inställning till den västeuropeiska
integrationen, till EFTA och till EG.

En viktig förutsättning för denna hållning är att det i
Sverige har förts en politik som givit stöd åt de människor som drabbas av
strukturomvandlingen. Det råder ingen tvekan om att vår arbetsmarknads- och
regionalpolitik har inneburit en långt gående strävan att
strukturomvandlingens påfrestningar skall bäras solidariskt och inte endast av
de enskilda som drabbas. En rättvis fördelning av välfärd ger tillsammans med
en social trygghet goda betingelser också för industriell förnyelse.

Ett påtagligt resultat av denna utveckling är att var
tredje svensk industriarbetare idag är sysselsatt med att direkt producera
varor för den västeuropeiska marknaden. Därtill kommer många andra som
indirekt berörs, såsom underleverantörer, distributörer och transportörer.

Det görs ibland gällande att EG-marknaden är betydligt
viktigare för Sve

rige än den svenska marknaden är för EG:s medlemsländer. Det är naturligt

vis riktigt i den meningen att en stor marknad - vare sig det rör sig om ett

land eller en ländergrupp - i och för sig har större attraktionskraft än en Ii- i

ten. Men därmed är inte sagt att EG:s intresse att
utveckla samhandeln nöd- Prop. 1987/88:66 vändigtvis är mindre än Sveriges
eller övriga EFTA-länders. Handeln är i absoluta tal lika stor i båda
riktningarna, och båda parter har vunnit på en ökad handel och ett förstärkt
ekonomiskt samarbete. Dessutom är EFTA-länderna som grupp, eller för den delen
Sverige, ingalunda någon obetydlig handelspartner för EG. I själva verket är
EFTA-länderna, tillsammans, EG:s viktigaste handelspartner och en större
exportmarknad än USA. Sverige är, närmast efter USA och Schweiz, EG:s tredje
viktigaste handelspartner och en nästan dubbelt så stor exportmarknad som
Japan,

Ser man till tjänsteområdet är det inte lika lätt att
belägga integrationen med siffror. Men man kan peka på att kvantiteten
exporterat och importerat gods i Västeuropahandeln har mer än fyrdubblats under
den senaste 25-års-perioden och att transporterna alltmer ses som en del av en
integrerad produktions- och leveransprocess. Detsamma gäller finansiella
tjänster av olika slag. Också här är det fråga om en mycket påtaglig
integration. Betalningsströmmarna har ökat på ett närmast dramatiskt sätt, och
bank-, börs- och försäkringsverksamheterna blir alltmer internationaliserade.
Den ökade turismen spelar därtill en inte obetydlig roll i den ökande
tjänstehandeln.

En annan dimension av den fortskridande integrationen i
Västeuropa är den ökade rörligheten över gränserna. För vår egen del är den
fria arbetsmarknaden i Norden det kanske främsta exemplet härpå. Men både
antalet svenskar som arbetar i andra länder i Västeuropa och antalet medborgare
från andra länder i Västeuropa som arbetar i Sverige har ökat kraftigt, mycket
som följd av näringslivets tilltagande internationalisering. Studentutbytet
har växt, liksom turistströmmarna. Och förde tågluffande ungdomarna känns
nationsgränserna inte på långt när så påtagliga som för bara 25 år sedan.

En följd av allt detta är att den svenska ekonomin har
blivit alltmer inflätad i den internationella och då i första hand den
västeuropeiska. Våra möjligheter att påverka den egna ekonomiska utvecklingen
är fortfarande stora - det visar inte minst de senaste årens ekonomiska
utveckling i Sverige - men vårt manöverutrymme är begränsat.
Konjunkturväxlingar i ett land tenderar att långt snabbare än tidigare
fortplantas till andra länder och kontinenter. Betydande instabilitet i fråga
om växelkurserna kan verka hämmande på handeln. Därför ökar behovet av
ekonomisk-politiskt samarbete. För Sveriges del spelar Internationella
valutafonden (IMF), OECD och den s,k, 10-gruppen. i vilken de större
industriländerna inkl, Sverige är företrädda, viktiga roller. Men också det
ekonomisk-politiska samarbetet i EFTA och de reguljära konsultationerna med EG
är från denna synpunkt av betydelse,

I takt med att företagen internationaliseras blir det även
allt svårare för

nationella myndigheter och fackliga organisationer att överblicka deras

verksamhet. Beslut och åtgärder i enskilda företag som ingår i internation

ella koncerner kan ofta förstås först när de sätts in i ett större koncernstrate-

giskt sammanhang. Nationella regelsystem blir allt mer otillräckliga när det

gäller att ge insyn och medbestämmande i internationella koncerners verk

samhet. En okad integration bland västeuropeiska företag skärper därför

kraven på mellanstatligt och fackligt samarbete över gränserna. 7

Så minskar betydelsen av
nationsgränserna; Nationella problem tenderar Prop. 1987/88:66 alltmer att
bli internationella. På det ena området efter det andra fördjupas det
västeuropeiska samarbetet. Ekonomiska, sociala och kulturella frågor "europeiseras".
Miljöhoten känner inte heller några nationella gränser. Även här ökar behovet
av internationellt samarbete.

Rörelseriktningen
är alltså klar. Men ändå är steget till en helt integrerad marknad stort.
Kravet på att gå fram snabbare gör sig nu allt starkare gällande framför allt
inom EG - av både politiska och ekonomiska skäl.

Bakom
detta ligger en växande känsla av att det är svårt för Västeuropa att hävda sig
i konkurrensen med USA och Japan - de två supermakterna på det ekonomiska
området. Tecken härpå är att tillväxttakten är lägre i Europa, att
sysselsättningsproblemen är större och att satsningarna på sådana centrala
områden som forskning och utveckling inte bara är mindre utan också mer
splittrade än i USA och Japan, En starkt bidragande orsak härtill anses vara
att den västeuropeiska marknaden med sina 350 miljoner konsumenter trots allt
är alltför splittrad för att kunna mäta sig med hemmamarknader som den
amerikanska med närmare 250 miljoner konsumenter eller den japanska med drygt
100, Om inte integrationstakten ökar, så riskerar Västeuropa att hamna på
efterkälken.

Så
går resonemangen i EG, och det är sådana tankar som ligger bakom ansträngningarna
att före ingången av år 1993 skapa en inre marknad utan gränser för varor,
tjänster, människor och kapital. Nationella olikheter skall inte - och kan inte
- suddas ut, men ett "gränslöst" EG kan bli en realitet. Och redan
här finns stora fördelar att hämta. Bara gränskontrollerna beräknas inom EG
fördyra varorna med 5 å 10 %, dvs, ofta mer än de tullar som förhandlats bort.
Sammantaget har dessa ofullkomligheter beräknats kosta motsvarande 300
miljarder dollar, eller 1,5 % av EG:s bruttonationalprodukt (BNP),

En
del har ifrågasatt EG:s möjligheter att hålla tidtabellen för att förverkliga
den inre marknaden. Och säkert kommer detta inte att bli lätt. Men för oss
måste arbetshypotesen vara att målen i sina huvuddrag kommer att nås före
utgången av år 1992,

För
svensk del kan vi konstatera att vi hittills har varit framgångsrika i vår uttalade
strävan att bli en del av denna västeuropeiska marknad. Det beror framför allt
på att vi aktivt har medverkat i ansträngningarna att bygga upp samarbetet i
Norden, där integrationen i vissa avseeenden t,o,m, har gått längre än i EG,
och i EFTA och att vi i likhet med de andra EFTA-länderna har avtalat om
frihandel med EG, Men det beror också på att integrationen i EG har gått
långsammare än planerat.

När
nu EG har föresatt sig att gå snabbare fram än tidigare, och genom olika beslut
har markerat att det ligger allvar bakom orden, så är det för oss av
utomordentlig vikt att vi kan knyta an till denna process. För även om EFTA är
av stor betydelse så är det ett faktum att EG:s marknad är i runda tal tio
gånger större än EFTA:s,

Strävan
mäste vara att se till att konkurrensvillkoren - i den utsträckning

de bestäms av den gemensamma marknaden - blir desamma för svenska fö

retag som för EG-företag, Men också att se till att svenskt näringsliv får med

verka i ansträngningarna att bygga upp ett ekonomiskt starkt och mot om- I

världen konkurrenskraftigt
Europa - eller, för att använda Luxemburgde- Prop. 1987/88:66 klarationens
ord, att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Det är med
detta för ögonen som vi från svensk sida har gjort klart att vi är beredda och
intresserade att diskutera ett fördjupat samarbete på alla områden utom det
utrikes- och säkerhetspolitiska.

Ibland
framförs den synpunkten att svensk industri nog kommer att klara sig ändå,
eftersom den redan nu har en stark ställning på EG-marknaden, I så motto kan
det nog vara riktigt som att många svenska storföretag redan har förlagt en
stor del av produktionen till EG-marknaden, Men för vår sysselsättning och
välfärd är det väsentligt att investeringsbeslut bestäms av grundläggande
konkurrensförutsättningar och inte av förmenta eller verkliga hot om
diskriminering av svenska företag. Och för små och medelstora svenska företag,
för vilka en internationalisering knappast ter sig som ett realistiskt
alternativ, är det föga tröst att andra företag finner vägar att komma över
marknadshindren.

Förutsättningarna
växlar från bransch till bransch och från område till område. Många företag
har åtminstone i det korta perspektivet sina produktionsresurser låsta i
Sverige, och för deras del gäller frågan i vilken mån de från denna bas kan
vinna insteg på andra marknader. För andra företag åter kan lokalisering till
utlandet vara ett alternativ till fortsatt eller utbyggd verksamhet i Sverige,
I båda fallen ställer den tilltagande internationaliseringen ökade krav på oss
att vid utformningen av vår egen politik beakta förhållandena i vår omvärld
och då i första hand på de viktigaste marknaderna i Västeuropa,

Detta
innebär också att vi måste vara beredda på att vår egen industri kommer att
utsättas för ökad konkurrens utifrån. Enskilda regioner, enskilda branscher
och enskilda företag kan komma i kläm. Det är en ofrånkomlig följd av en
fördjupad integration. Vi måste liksom hittills försöka mildra ev,
omställningsproblem. Men att hindra en strukturomvandling innebär en uppenbar
risk för att vi hämmar de krafter som fört oss till främsta rangen bland
Västeuropas industrinationer.

För
vår ekonomiska styrka och för vår ekonomiska välfärd är det av avgörande
betydelse att Sverige fortsatt kan medverka i den västeuropeiska integrationen.

3
Historisk återblick Prop, 1987/88:66

Perioden efter andra världskriget har i Västeuropa
präglats av en vilja till ökat ekonomiskt och politiskt samarbete. Dessa
integrationssträvanden inleddes mycket snart efter krigsslutet. Man ville bort
från mellankrigstidens bilateralism och protektionism. och man strävade efter
att skapa en bestående fred mellan tidigare fiender. Under de 42 år som gått
sedan krigsslutet har intensiteten och inriktningen i integrationsprocessen
skiftat.

De sista åren av 1940-talet kom att präglas av Europas
stora återuppbyggnadsbehov. Ar 1948 inleddes en intensiv samverkan mellan
sexton västeuropeiska länder, däribland Sverige, inom ramen för Organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), vars huvudsakliga syfte
inledningsvis var att administrera den s.k. Marshallhjälpen, dvs. de medel USA
ställde till förfogande för Europas återuppbyggnad. OEEC ombildades år 1960
till Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) med vidgad
medlemskrets och delvis andra mål och arbetsuppgifter.

Samtidigt var enhetstanken levande. Visionen av ett
Europas förenta stater växte fram och låg bl.a. bakom skapandet av Europarådet
år 1949. Den övernationella roll som initiativtagarna tänkt att organisationen
skulle få blev dock aldrig verklighet. Europarådet kom i stället att bli ett
forum för samarbete på en lång rad områden. Av särskild vikt var
organisationens värnande om den demokratiska värdegemenskapen och mänskliga
rättigheter. Sverige valde att från början spela en aktiv roll i uppbyggnaden
av det internationella samarbetet. Våra erfarenheter stärkte oss i vår
övertygelse om betydelsen av ett utvidgat mellanstatligt samarbete. I detta
syfte var vi angelägna att medverka i europeiska och mer vittomspännande
internationella samarbetsorganisationer. Vi tillhörde initiativtagarna till
Europarådet och vi deltog i bildandet av OEEC.

Under 1950-talet kom det handelspolitiska samarbetet i
Europa att stå i centrum. Inom ramen för OEEC inleddes en successiv avveckling
av de kvantitativa handelshindren och betalningsrestriktionerna. Detta arbete
kompletterade de förhandlingar som på världsvid basis samtidigt fördes inom det
Allmänna tull och handelsavtalet (GATT) om en successiv reducering av
tullarna. År 1951 beslöt sig Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien,
Nederländerna och Luxemburg att gå samman i den europeiska Kol-och
stålgemenskapen (CECA). Organisationen avsåg att samordna kol- och
stålmarknaden i de sex medlemsländerna. Syftet var emellertid både ekonomiskt
och politiskt. Ekonomiskt skulle gemenskapen bidra till ekonomisk expansion och
främja sysselsättningen. Politiskt avsåg man att genom samordning göra väpnade
konflikter omöjliga och jämna vägen mot ett enat Europa. Mellan länderna växte
sig snart allt starkare en strävan mot ett mer omfattande samarbete. Ett försök
att bilda en försvarsallians med en gemensam armé misslyckades dock år 1954.

År 1957 inleddes en ny fas i den europeiska
integrationsprocessen. Då un

dertecknades Romfördraget om den Europeiska ekonomiska gemenskapen

(EEC). Strävan att skapa en gemensam europeisk marknad kom att sätta sin

prägel på de följande åren. Genom Romfördraget åtog sig de sex medlems

länderna i Europeiska kol- och stålgemenskapen inte bara att bilda en tull- jg

union utan
att därutöver successivt gå mot ett alltmer intensivt ekonomiskt . Prop,
1987/88:66 och politiskt samarbete. För detta ändamål skapades ett antal institioner
med överstatlig kompetens. Samtidigt med Romfördraget undertecknades också
fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM),

För att undvika att det planerade EEC skulle leda till en
splittring av Västeuropa inleddes redan år 1956 överläggningar inom OEEC:s ram
som syftade till att bilda ett frihandelsområde omfattande alla sjutton
medlemsländerna. Dessa s.k. Maudlingförhandlingar blev resultatlösa och
avbröts i slutet av år 1958. Sju av länderna utanför EEC, däribland Sverige,
tog då upp överläggningar om att skapa ett frihandelsområde av mer begränsad
omfattning. År 1959 slöts den s.k. Stockholmskonventionen genom vilken den europeiska
frihandelssammanslutningen EFTA bildades. Organisationen hade två mål, dels att
mellan medlemsländerna skapa ett frihandelsområde för industrivaror, dels att
skapa ett bättre utgångsläge för eventuella förhandlingarna med EEC.

Parallellt med strävan att utvidga det handelspolitiska
samarbetet i Västeuropa i slutet av 1950-talet pågick i Norden ett omfattande
arbete, som syftade till att skapa en gemensam nordisk marknad. Ett brett
nordiskt samarbete hade inletts redan år 1952 genom Nordiska rådets tillkomst.
Viljan till ett djupare samarbete på det ekonomiska området resulterade år 1954
i att en handlingsplan utarbetades. Den kom dock aldrig att genomföras. Ett väsentligt
element, tullfriheten mellan de nordiska länderna, kunde dock förverkligas
genom EFTA:s tillkomst.

Sommaren 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap i EEC.
Danmark och Norge följde det brittiska exemplet medan Sverige, Schweiz och
Österrike ansökte om s.k. association. Förhandlingar inleddes, men avbröts redan
i början av år 1963 efter ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.

I gengäld drevs det interna arbetet inom både EFTA och EEC
med stor framgång. Frihandeln mellan medlemsländerna var i EFTA genomförd år
1966. Inom ramen för EEC skapades en tullunion samt en gemensam jordbruks- och
handelspolitik.

År 1967 ansökte Storbritannien tillsammans med Norge,
Danmark och Irland återigen om medlemskap i EEC. Även Sverige förnyade sin
ansökan, och denna gång uteslöts ingen av de former för samarbete som Romfördraget
förutser. Det avgörande för svensk del var att de förbehåll som neutralitetspolitiken
föranledde kunde tillgodoses. Denna öppna ansökan får ses mot bakgrund av den
nedtoning av det överstatliga elementet i samarbetet, som blivit följden av den
s.k. Luxemburgkompromissen från år 1966 genom vilken medlemsländerna gavs
vetorätt i frågor som betraktades som vitala från nationell synpunkt. Några
egentliga förhandlingar kom inte till stånd denna gång och samtalen avbröts
återigen på grund av ett franskt veto mot ett brittiskt inträde,

I detta läge aktualiserades än en gång frågan om ett
utvidgat nordiskt eko- ■

nomiskt samarbete. 1 februari 1970 presenterades den s.k. NORDEK-pla-

nen som syftade till bl.a. en tullunion. Enighet uppnåddes mellan de nor

diska länderna om planens innehåll liksom om upprättandet av en organisa

tion för nordiskt ekonomiskt samarbete. NORDEK kom dock aldrig att för

verkligas. Den finska regeringen förklarade i mars samma år att man vid 11

denna
tidpunkt inte kunde underteckna dess traktat. År 1971 bildades emel- Prop.
1987/88:66 lertid det Nordiska ministerrådet. Detta organ för samarbete mellan
de nordiska länderna kom att få stor betydelse för det framtida nordiska
arbetet.

En tredje framstöt mot en utvidgning av EEC gjordes år
1969. Förhandlingar om medlemskap inleddes med Storbritannien, Irland, och
Danmark, vilka utmynnade i att dessa länder inträdde i Gemenskapen den 1
januari 1973.

Även Norge undertecknade anslutningsakten, men sedan en
majoritet av valmanskåren i en rådgivande folkomröstning uttalat sig mot en
anslutning valde Norge att inte ratificera den.

Jämsides med dessa förhandlingar fördes överläggningar
mellan EEC och de återstående EFTA-länderna. Syftet var att bevara den
frihandel som redan uppnåtts genom EFTA och att utsträcka den till de
ursprungliga EEC-länderna. Från svensk sida gick vi in i dessa förhandlingar
utan några andra förbehåll än dem som föranleddes av den svenska
neutralitetspolitiken. Varken tullunion eller deltagande i den gemensamma
jordbrukspolitiken uteslöts. Liksom vid 1967 års ansökan lämnades formen för
samarbetet öppen.

Vid slutet av år 1970 blåstes nytt liv i enhetstanken
mellan de sex genom Davignon- och Wernerrapporterna. Där drogs riktlinjerna upp
för ett närmare utrikespolitiskt resp. ekonomiskt-politiskt samarbete mellan
medlemsländerna med syfte att på lång sikt uppnå samordning på dessa områden.

Därmed ändrades förutsättningarna också för Sveriges
position i de påbörjade förhandlingarna. Regeringen konstaterade att
neutralitetspolitiken inte kunde förenas med ett närmare utrikespolitiskt
samarbete i enlighet med Davignonrapportens slutsatser. Därtill satte
neutralitetspolitiken gränser för hur långt Sverige kunde medverka inom en
ekonomisk och monetär union, som innebar uppgivande av betydelsefulla områden
av nationell beslutanderätt. Slutsatsen blev att ett svenskt medlemskap inte
längre var aktuellt.

Förhandlingarna mellan Sverige och EEC avslutades i juli
1972. De resulterade i ett frihandelssavtal för industrivaror. Avtalet trädde
i kraft den 1 januari 1973 (prop. 1972:135, UU 20, rskr. 311). Liknande
bilaterala frihandelsavtal slöts med övriga EFTA-länder. Genom avtalen
bevarades i stort den frihandel som uppnåtts mellan EFTA-länderna och
utsträcktes successivt till att omfatta hela EG-området.

År 1973 kom oljekrisen och de ekonomiska förutsättningarna
för Europas industrialiserade länder fördunklades. Tillväxten minskade
samtidigt som inflation och arbetslöshet sköt i höjden. Nationella problem fick
förtur framför internationellt samarbete. 1 EFTA-samarbetet var
Stockholmskonventionens ambitioner på frihandelsområdet i huvudsak infriade.
Tonvikten låg nu på att undanröja tekniska handelshinder. En del framsteg
gjordes men takten i arbetet var inte påfallande hög.

EG-arbetet präglades under större delen av 1970-talet och
början av 1980-talet av budgetfrågan, som kom att försvåra samarbetet i övrigt.
Det visade sig svårt att inordna Storbritannien i den gemensamma
jordbrukspolitiken och dess finansiering. Integrationsprocessen gick långsamt.
Dock kan det

12

noteras att det informella
politiska samarbete som Davignonrapporten lagt Prop. 1987/88:66 grund för
utvecklades. Ett förstärkt europeiskt valutasamarbete, EMS, inleddes år 1978.
Är 1981 utvidgades gemenskapen med Grekland.

Från
svensk sida styrdes förhållandet till Europa i hög grad av frihandelsavtalet inom
EFTA. Samtidigt genomfördes gradvis frihandel för industrivaror också gentemot
EG:s medlemsländer.

Den
1 januari 1984 var den successiva tullavecklingen mellan EG och EFTA:s
medlemsländer genomförd. Därmed hade ett frihandelsområde för industrivaror
omfattande 350 miljoner människor skapats. Ett nytt viktigt steg i relationerna
mellan EFTA-länderna och EG togs i april 1984, då ett första gemensamt
ministermöte EG/EFTA hölls i Luxemburg. Ministrarna enades vid mötet om en
deklaration, som lade den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan
EG och EFTA:s medlemsländer med yttersta mål att skapa ett dynamiskt europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (European Economic Space, EES) omfattande hela
Västeuropa. Sverige tillhörde initiativtagarna till deklarationen. Den 1
januari 1986 inträdde Spanien och Portugal i Gemenskapen.

EG-kommissionen
lade i juni 1985 fram en s.k. vitbok med sammanfattande förslag om hur
Gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna uppnås. Denna sammanfattades
i begreppet inre marknad, vilken enligt vitboken skulle vara genomförd till
utgången av år 1992. Senare samma år höll EG:s medlemsländer en konferens om
revidering av beslutsreglerna i bl.a. Romfördraget. Härvid enades man om den s.k.
europeiska enhetsakten, som förutom en ändring av Gemenskapens beslutsregler
också innehåller bestämmelser om EG:s inre marknad, valutapolitik,
regionalpolitik, forskning och utveckling, utrikes- och säkerhetspolitik,
socialpolitik, miljövård och förhållandet mellan EG:s institutioner.
Enhetsakten trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom den skapades de
institutionella förutsättningarna för att genomföra bl.a. vitbokens
målsättning.

13

4 Den västeuropeiska
integrationen i dag Prop. 1987/88:66

Nu går det västeuropeiska integrationsarbetet vidare.
Flera mellanstatliga organisationer, såväl europeiska som mer vittomspännande,
är direkt eller indirekt berörda. Processen omfattar snart sagt alla samhällsområden,
även om ambitionsnivån och takten i framstegen är olika på skilda områden.

Två organisationer har särskild betydelse för den
fortsatta utvecklingen. EG, som i kraft av sin storlek och sina uttalade
integrationsmål, har tagit på sig rollen av drivkraft i integrationsprocessen
inte minst genom beslutet att till utgången av år 1992 upprätta en verklig
gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital.
EFTA, vars viktigaste uppgift sedan Luxemburgdeklarationen år 1984 har blivit
medlemsländernas samarbete med EG.

Förutom dessa två finns en rad andra mellanstatliga
organisationer som inom sina resp. områden är delaktiga i den pågående
västeuropeiska integrationsprocessen. De nordiska samarbetsorganen.
Europarådet liksom ett antal europeiska fackorganisationer arbetar med det
gemensamma målet att bidra till ökad förståelse och ökat samarbete mellan
Västeuropas länder. Slutligen har det arbete som görs inom ramen för FN med
underorgan, GATT, OECD och ESK betydelse för en ökad europeisk integration.

4.1 Det nordiska samarbetet

Det nordiska samarbetet har breda syften och en stark
förankring hos de nordiska folken. Genom detta har man uppnått bl.a. omfattande'lagharmo-nisering
och rättsgemenskap, passfrihet, gemensam nordisk arbetsmarknad, ett omfattande
samarbete på kultur-, utbildnings- och forkningsområdena, social trygghet för
nordiska medborgare som är bosatta i annat nordiskt land än det egna och
gemensamma insatser på en rad andra samhällsområden. I mänga fall kan det tjäna
som förebild och därigenom skynda på bredare europeiska harmoniseringsåtgärder.
Norden som grupp får genom samarbetet därtill större möjligheter att göra sin
stämma hörd än vad som vore möjligt för varje enskilt land.

Det mellanstatliga samarbetet i Norden bedrivs inom ramen
för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. Nordiska rådet är ett
samarbetsorgan för de nordiska ländernas parlament och regeringar. Rådet har
som uppgift att vara initiativtagare och rådgivare till de nordiska regeringarna.
Nordiska ministerrådet är de nordiska regeringarnas samarbetsorgan.
Ministerrådet har ingen överstatlig kompetens utan alla beslut skall fattas
enhälligt.

Samarbetet mellan de nordiska länderna fördjupas och
utvidgas fortlöpande. Under senare år har betydelsefulla framsteg gjorts. År
1985 fattades beslut om en handlingsplan för ekonomisk utveckling och full
sysselsättning, vilken nu håller på att genomföras.

Handlingsplanen är ett uttryck för en ökad ambitionsnivå i
det nordiska

samarbetet. Planen innefattar åtgärder för att åstadkomma en mer rationell

resursanvändning, öka den nordiska samhandeln, förnya industrin och öka

den nordiska ekonomiska integrationen. Bland konkreta åtgärder som ingår

i handlingsplanen kan nämnas samordning av investeringar i vägar och järn- 14

vägar
för att förbättra person- och godstransporter mellan och genom de Prop.
1987/88:66 nordiska länderna, etablerandet av en ny utlåningsordning hos
Nordiska investeringsbanken, ökade anslag till Nordiska projektexportfonden
och upprättandet av en utvecklingsfond för Västnorden. Ytterligare insatser
förbereds inom ramen för en ny ekonomisk handlingsplan som kommer att ta vid
när den nuvarande planen löper ut år 1989. År 1987 trädde den nordiska språkkonventionén
i kraft, vilken innebär att en nordisk medborgare vid behov skall kunna
använda sitt eget modersmål i kontakter med myndigheter i annat nordiskt land.
Även i fråga om samarbetet på datateknologiområdet, avskaffandet av
handelshinder, miljöfrågor m.m. har samarbetet stärkts.

4.2 Den
Europeiska frihandelssammanslutningen

När den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA
bildades hade den två huvudsakliga syften. Organisationen skulle dels verka för
att frihandel för industrivaror upprättades mellan medlemsländerna, dels utgöra
en plattform för de fortsatta diskussionerna med EG. Däremot syftade EFTA,
till skillnad från EEC, inte till att skapa en för medlemsländerna gemensam
tull-, handels- och jordbrukspolitik. Efter hand som det första målet, frihandelsområdet,
realiserats, har tyngdpunkten i arbetet förskjutits till att huvudsakligen
gälla frågor som rör samarbetet EG-EFTA

Rådet är EFTA:s
högsta beslutande organ och sammanträder regelbundet på minister- eller
tjänstemannanivå. Det har mycket begränsad överna-tionell kompetens, då
praktiskt taget alla beslut skall fattas enhälligt.

Under Rådet har ett antal biträdande kommittéer
upprättats. Exempel är handelsexpertkommittén och kommittén för tekniska
handelshinder. Vidare har en kommitté upprättats där företrädare för
medlemsländernas parlament träffas liksom den rådgivande kommittén, där bl.a.
företrädare för arbetsmarknadens parter ingår. Rådet med underställda organ
betjänas av ett sekretariat på ca 70 personer.

Det finns en naturlig koppling mellan interna och externa
EFTA-frågor, som också reflekteras i organisationens arbetsprogram.

På det
interna området inriktas arbetet främst på att strama upp organisationens
struktur på enskilda områden, bl.a. genom förbättrade notifikations-ordningar
vad gäller tekniska föreskrifter och statsstöd. Arbetsformerna generellt
håller också på att ses över, inbegripet upprättande av ett EFTA-kontor i
Bryssel. Syftet med dessa aktiviteter är att stärka EFTA som organisation och
att anpassa dess arbetsformer till de krav som det vidgade multilaterala
samarbetet mellan EFTA och EG ställer.

På det externa området ägnar sig EFTA främst åt att följa
upp Luxemburgdeklarationen. Länderna utnyttjar härvid EFTA som ett organ för
att samordna och i största möjliga utsträckning få till stånd eniga EFTA-ståndpunkter
på de olika samarbetsområdena. Detta bygger på en uppfattning hos EFTA-länderna
att det stärker deras position om de kan uppträda samlat i förhållande till
EG. Även EG eftersträvar i allmänhet ett samarbete med EFTA-länderna som grupp.
Däremot har EFTA-länderna sinsemellan inte bundit sig för att i alla lägen
uppträda på enad front, detta i insikt om att intressena inte alltid
sammanfaller.

15

Möten
mellan EFTA:s ministrar och ledamöter av EG-komissionen har Prop. 1987/88:66 hållits
varje år sedan år 1985 i samband med EFTA-ministrarnas vårmöte. Mellan
EFTA-länderna och EG har en styrgrupp inrättats (High Level Con-tact Group, HLCG)
som hittills träffats två gånger per år. Ett femtontal expertgrupper EFTA-EG
har upprättats, vilka täcker drygt ett tjugotal olika ämnesområden. Till dessa
hör förenklad ursprungs- och tulldokumentation, offentlig upphandling,
exportrestriktioner, statsstöd, forskning och utveckling (FoU), miljö,
utbildning och finansiella tjänster för att nämna några. HLCG utfärdar direktiv
för nya eller existerande grupper och förbereder möten mellan EFTA:s ministrar
och representanter för EG-kommissionen.

Arbetet
med att följa upp Luxemburgdeklationen kommer att vara krävande och
tidsödande. På alla områden kommer det inte att bedrivas med samma intensitet
eller med samma tidshorisont i sikte. Ett mål har dock satts, nämligen att
skapa ett dynamiskt Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES).

Den
mycket snabba utvecklingen av samarbetet mellan EFTA-länderna och EG har
naturligtvis ställt EFTA på stora prov. En styrka för organisationen är att
medlemmarna utgörs av en liten grupp länder med likartad politisk, ekonomisk,
och social struktur och på ungefär samma ekonomiska utvecklingsnivå.

4.3 De Europeiska gemenskaperna

De
Europeiska gemenskaperna (EG) är inte en organisation. I stället är EG ett
sammanfattande namn för alla de tre gemenskaperna EEC, CECA och EURATOM. År
1967 slog man samman de institutioner som administrerar gemenskaperna. Dessa
institutioner, bl.a. Kommissionen - "de ekonomiska gemenskapernas
kommission" - administrerar således alla tre gemenskaperna.

Den
första gemenskapen - Kol- och stålgemenskapen, CECA - hade som ekonomisk
målsättning att länderna sinsemellan skulle avskaffa tullar och andra
handelshinder för kolindustrin och en stor del av stålindustrin. För dessa
industrier skapades också gemensamma konkurrensregler och ett prissättningssystem
vars efterlevnad övervakades av överstatliga myndigheter.

Målen
med EEC var mer långtgående. De gick bl.a. ut på att skapa fri rörlighet mellan
medlemsländerna för varor, tjänster, människor och kapital. För att uppnå
detta skulle man

- avveckla
tullar och handelshinder för såväl industri- som jordbruksva

ror,

- åstadkomma
gemensamma tullar mot omvärlden, dvs. en tullunion, och

en gemensam handelspolitik,

- skapa en gemensam arbetsmarknad,

- åstadkomma fri rörlighet för tjänster och kapital,

- skapa en gemensam jordbrukspolitik,

- skapa en gemensam transportpolitik,

- införa en enhetlig lagstiftning (harmonisering) i
den mån det krävs för

att
uppnå Gemenskapens mål, t.ex. beträffande utbildningskrav för vissa yr- .

keskategorier,
säkerhetsbestämmelser för varor m.m.

Institutioner Prop. 1987/88:66

Rådet är EG:s högsta beslutande organ. Rådet består av en
regeringsmedlem från varje land. Det sammanträder oftast i Bryssel, där dess
sekretariat ligger, och vissa perioder i Luxemburg, Allmänna och övergripande
frågor behandlas av utrikesministrarna som möts ungefär en gång i månaden. Dessutom
hålls möten med de ministrar som är ansvariga för ett visst område, t.ex.
transport- eller jordbruksministrarna. Rådet kan fatta för medlemsstaterna
bindande beslut. Dessa fattas beroende på ämnesområden med enkel majoritet,
varvid varje land har en röst, med kvalificerad majoritet, varvid
medlemsländerna har olika antal röster beroende på landets storlek, eller med
enhällighet. Möjligheterna till majoritetsbeslut har blivit större genom
enhetsakten. De viktigaste beslutsformerna är förordningar som är direkt
giltiga i medlemsländerna och direktiv som är bindande för medlemsländerna med
avseende på de mål som skall uppnås. Rådets beslut förbereds av de ständiga
representanternas kommitté, COREPER, som består av medlemsländernas
ambassadörer hos EG, och av åtskilliga arbetsgrupper under dessa.

Kommissionen ensam föreslår åtgärder och verkställer
Rådets beslut. Den övervakar att de genomförs i medlemsländerna och att EG-fördragen
följs av dessa. Kommissionen består av 17 ledamöter, som oftast är f.d, ministrar,
men som skall vara oberoende i förhållande till sina hemländer. Till sitt
förfogande har Kommissionen en förvaltnings- och utredningsapparat på bortåt 11
000 personer, däribland många tolkar och översättare.

Parlamentet består av 518 medlemmar, som är direktvalda på
fem år efter resp. lands valregler. Parlamentet har begränsade befogenheter.
Det får yttra sig över Kommissionens förslag innan de föreläggs rådet. När
parlamentet yttrat sig över förslagen i en "andra läsning" kommer
Rådet enligt enhetsakten bara att kunna ändra dem enhälligt. Parlamentet kan
också inom vissa gränser påverka en del av Gemenskapernas utgifter men inte
deras intäkter. Parlamentet kan begära misstroendevotum mot Kommissionen eller
med två tredjedels majoritet avsätta hela Kommissionen.

Domstolen har sitt säte i Luxemburg. Den avgör tvister om
tolkningen av förpliktelserna i fördragen och i de beslut som fattas av
Gemenskapens institutioner.

Europeiska rådet eller "EG:s toppmöte" har
tillkommit senare. 1 detta ingår medlemsländernas stats- eller regeringschefer
och Kommissionens president. Detta forum ger politiska impulser i arbetet och
behandlar större frågor. Det möts för närvarande två gånger per år. Europeiska
rådet omnämns inte i något av fördragen men behandlas i enhetsakten.

Ekonomiska och Sociala Kommittén är rådgivande organ i
beslutsprocessen med representer frän bl,a, arbetsmarknadens parter och
producent- och konsumentintressen.

Vitboken och enhetsakten

Flera av Romfördragets målsättningar har i huvudsak uppnåtts.
Det gäller

t,ex avveckling av tullar och kvantitativa begränsningar mellan medlemslän

derna, tullunion och gemensam handelspolitik samt gemensam jordbrukspo- 1

2 Riksdagen 1987/88. 1 sand. Nr 66

litik och
gemensam arbetsmarknad. På andra områden har man ännu inte Prop. 1987/88:66
uppnått Romfördragets mål. En rad hinder kvarstår för handeln och för enskilda
personers rörlighet över nationsgränserna.

EG har under senare år påbörjat en kraftsamling för att
uppnå det ursprungliga målet att åstadkomma fri rörlighet för varor, tjänster,
människor och kapital eller, med andra ord, att fullborda den inre marknaden.
Den ökande arbetslösheten och det växande teknologiska gapet till USA och Japan
bidrog till att skapa ett politiskt tryck, som utlöste flera viktiga initiativ.
Under hösten 1985 förhandlades den europeiska enhetsakten, som drar upp
riktlinjerna för den inre marknadens förverkligande. Enligt enhetsakten skall
arbetet med den inre marknaden vara genomfört till utgången av år 1992.
Parallellt härmed är man inriktad på att som ett led i arbetet på att skapa ett
"medborgarnas Europa" vidta ett antal åtgärder som gör att enskilda
människor blir delaktiga i integrationen. Så vill man t.ex. göra det lättare
för personer att röra sig över gränserna och införa ett EG-pass.

1 den s.k. vitboken från år 1985 har EG-kommissionen lagt
fram förslag om hur den inre marknaden skall genomföras. Målet är som sagt att
till utgången av år 1992 avveckla de hinder för rörlighet som finns mellan medlemsländerna.
För att detta skall vara möjligt skall man undanröja orsakerna till dessa
hinder, t. ex. skillnader i miljö- och säkerhetsföreskrifter, regler för
transportmedel, utbildningskrav, skattesatser för moms och andra varuskatter.
Harmoniseringen skall dock begränsas till sådant som är absolut nödvändigt för
att avskaffa gränskontrollerna, bl.a. väsentliga säkerhetskrav. 1 övrigt skall
principen vara att en produkt eller tjänst som framställts i ett land enligt de
regler som gäller där också skall godkännas i de andra medlemsländerna. De
kontroller som fortfarande behövs skall i huvudsak göras i ursprungslandet och
inte vid de inre gränserna. Samtidigt skärps i vissa fall kontrollen vid de
yttre gränserna. Vitbokens innehåll har i princip godtagits av medlemsländerna,
och arbete pågår med de olika delförslagen.

En av de viktigaste reformerna i enhetsakten gäller
beslutsreglerna vid harmonisering av lagstiftning. Hittills har det krävts enhällighet.
I fortsättningen blir det möjligt att fatta beslut med kvalificerad majoritet
även i frågor om lagstiftning som rör den inre marknaden. Ett land som av hälso-,
säkerhets- eller miljöskäl anser det nödvändigt att tillämpa strängare bestämmelser
än de som beslutats med kvalificerad majoritet skall dock kunna göra det, om
det inte innebär godtycklig diskriminering eller leder till dolda
handelshinder. Frågan prövas i sista hand av EG:s domstol. Det kan tilläggas
att enhällighet alltjämt kommer att krävas för beslut rörande skatter och monetära
frågor, personers fria rörlighet samt integration av arbetsmarknaden. Genom den
europeiska enhetsakten har EG:s samarbete vad gäller forskning och utveckling,
miljöskydd och arbetsmiljö samt monetära frågor tagit sig fastare former. Stor
vikt läggs också vid social och ekonomisk utjämning mellan Gemenskapens rika
och fattiga delar. De sydliga medlemsländerna anser sig inte kunna medverka
till genomförandet av inre marknaden utan en sådan utjämning, och Kommissionen
har därför föreslagit en fördubbling av de s.k. regionalfonderna. Dessa krav,
liksom kraven på ökade forskningsanslag för att stärka den europeiska
konkurrenskraften, framförs dock vid en tidpunkt då EG befinner sig i en akut
budgetkris till följd av kraftigt

18

ökade kostnader för jordbrukssubventionerna. En plan för
att ge EG de Prop. 1987/88:66 ökade resurserna har lagts fram av
kommissionspresidenten Delors. Denna ställer krav på sträng budgetdisciplin och
nedskärningar av jordbrukssubventionerna, vilka för närvarande svarar för två
tredjedelar av EG:s budget. En ny formel för beräkning av medlemsländernas
bidrag, baserad på bl.a. bruttonationalproduktens utveckling, föreslås också i
syfte att skapa en bördefördelning, som bättre motsvarar resp. medlemslands
ekonomiska bärkraft. Förhandlingar i denna fråga pågår sedan början av detta
år. Utgången av dessa kommer att bli av stor betydelse för det fortsatta
arbetet med den inre marknaden.

Ett viktigt led i arbetet med inre marknaden är att
underlätta gränskontrollerna för personer. Detta arbete har dock försvårats av
att medlemsstaterna under senare tid känt ett ökat behov av att kontrollera
gränserna för att komma tillrätta med terrorism, narkotikasmuggling och illegal
invandring. En koppling har därför uppstått mellan ansträngningarna att lätta
på gränskontrollerna EG-länderna emellan och det arbete som EG:s inrikes-och justirieministrar
bedriver i den s.k. Trevigruppen för att stärka och harmonisera gränsskyddet
mot utomstående länder.

Också EG:s politiska samarbete (EPS) har har fått en
fastare form genom enhetsakten. Det har samtidigt givits en förstärkt struktur
genom att ett permanent sekretariat inrättats i Bryssel. EPS behåller sin
karaktär av mellanstatligt samarbete för ömsesidig information och samråd i
utrikespolitiska frågor. Medlemsstaterna åtar sig dock att så långt möjligt
söka harmonisera sina positioner i såväl utrikes- som säkerhetspolitiska
frågor. Det har dock, på Irlands uttryckliga önskemål och med hänsyn till
landets neutralitetspolitik slagits fast att detta gäller säkerhetspolitikens
politiska och ekonomiska aspekter och därmed inte de militära. I sammanhanget
är det viktigt att notera att den irländska neutraliteten är betingad av andra
historiska och geografiska omständigheter än vår.

Inom ramen för EPS blir så gott som alla internationella
tvistefrågor, liksom utrikespolitiska frågor i allmänhet, föremål för
överläggningar. Dessa leder ofta till gemensamma uttalanden.

Det är ännu för tidigt att bedöma om EPS kommer att ändra
karaktär till

följd av att samarbetet fått en fastare struktur och att man formellt gjort

nämnda samordningsåtaganden. Samarbetet har med åren blivit mer omfat

tande. Kontakterna med andra regionala grupper har stärkts. Således har

t.ex. EG:s utrikesministrar årliga politiska överläggningar med sina kollegor

från de centralamerikanska staterna och Contadoragruppen. En dialog i po

litiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor är också etablerad med

Arabförbundet. Därutöver finns ett intresse för ett närmare samarbete med

Gulf Cooperation Council (GCC), Utrikesministrarna har också vid flera

tillfällen, då EG befunnit sig under starkt tryck utifrån, gjort förhållandevis

långtgående och operationella uttalanden, t,ex, mot Libyen våren 1986 och

mot Syrien senare samma år efter den s,k, Hindawi-rättegången. I februari

1987 tillskrev den sovjetiske utrikesministern sin belgiske kollega i dennes

egenskap av ordförande i EG:s råd med begäran om EG:s stöd för förslaget

om en internationell fredskonferens för Mellanöstern, Detta brev uppfatta

des som det första officiella sovjetiska erkännandet av EPS, 19

Förslag
har vid olika tillfällen framförts, framför allt från politiker i EG:s Prop,
1987/88:66 sex ursprungliga medlemsländer, om att även försvarspolitiska frågor
borde diskuteras i EPS, Det framhålls att en gemensam försvarspolitik är oundgänglig
i en politisk union av det slag som beskrivs som det långsiktiga målet för EG,
Dessa tankegångar har dock hittills inte fått någon genomslagskraft. Avsikten
är i stället att de försvarspolitiska aspekterna på säkerhetspolitiken i
första rummet kommer att diskuteras i den västeuropeiska unionen (WEU), EG-samordning
förekommer dock i ESK-förhandlingarna även i frågor som har viss
försvarspolitisk beröring.

Under
senare år har ett politiskt viktigt närmande mellan EG och de östeuropeiska
länderna påbörjats. Förhandlingar om en samarbetsdeklaration EG-SEV pågår
parallellt med förhandlingar mellan EG och enskilda östeuropeiska SEV-stater
om ömsesidigt diplomatiskt erkännande. Flera SEV-stater förhandlar dessutom med
Kommissionen om handels- och samarbetsavtal, EG:s målsättning är att dessa
olika förhandlingar skall slutföras samtidigt, vilket sannolikt kommer att ske
under första halvåret 1988,

EG har ingått
handels- eller associationsavtal med en rad främst utomeuropeiska länder. En
stor grupp bland dessa utgör de s,k, ACP-staterna (Co-untries of Africa, the Caribbean
and the Pacific) som är associerade till EG genom de s,k, Lomé-konventionerna,
Den senaste, Lomé III, gäller perioden 1985-90, Genom konventionen kanaliseras
omkring en tiondel av EG-ländernas samlade bistånd till ACP-länderna, Utöver
biståndet innefattar Lomé-konventionen särskilda handelspreferenser (GSP) för ACP-länder-nas
export till EG, ett system för stabilisering av exportpriser samt krediter genom
European Investment Bank och European Development Fund,

4.4
Övriga organisationer

En
rad andra organisationer deltar också i den europeiska integrationsprocessen.
Europarådet spelar här en viktig roll, 21 västeuropeiska stater är medlemmar i
Rådet, Samarbetet inom organisationen sträcker sig över en lång rad områden som
mänskliga rättigheter, sociala frågor, utbildning, kultur, ungdomsfrågor,
hälsofrågor och naturvård.

Rådets viktigaste organ är
ministerkommittén, den parlamentariska församlingen och sekretariatet. Under
ministerkommittén sorterar ett hundratal olika expertkommittéer och
arbetsgrupper, vilkas ledamöter utses av medlemsstaternas regeringar.
Kommittéernas arbete har bl,a, lett till att ett stort antal konventioner har
antagits med bindande verkan för de medlemsländer som ratificierat dem. Den
viktigaste av dessa är den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, med
säte i Strasbourg, prövar och avgör tvister om påstådda kränkningar av
konventionen.

Den
parlamentariska församlingen utses av respektive medlemsstats nationella
parlament. Dess beslut har formen av rekommendationer till ministerkommittén
eller resolutioner och verkar aktivt och pådrivande i en rad frågor. Den
europeiska värdegemenskapen förstärks genom de kontakter mellan medlemmarnas
parlamentariker och regeringsledamöter som organisationens arbete ger.

20

Europarådet har också en
särskild roll som brobyggare mellan EG:s med- Prop. 1987/88:66 lemsstater
och de övriga medlemmarna i Europarådet,

De europeiska fackorganisationernas betydelse kommer att framgå av min
följande redogörelse. Den västeuropeiska integrationsprocessen påverkas också
av utvecklingen och diskussionerna i mer vittomspännande organisationer som GA
TT, OECD och FN och dess underorgan.

21

5 Sverige
och den västeuropeiska integrationen Prop,
1987/88:66

Sverige
har ett starkt intresse av att medverka i ett brett västeuropeiskt samarbete.
Vi vill gå vidare i det nordiska samarbetet, vi vill stärka EFTA och vi vill
bredda och fördjupa samarbetet med EG så långt detta är förenligt med vår
neutralitetspolitik. Så kan man i största korthet sammanfatta regeringens
politik.

Denna
politik ligger i linje med tidigare svenska ställningstaganden. Den speglar
vårt intresse av ett långtgående ekonomiskt samarbete med alla länder i vår
nära omvärld. Den understryker det faktum att det västeuropeiska samarbetet
tenderar att spänna över ett allt bredare fält. Neutralitetspolitiken gör det
visserligen inte möjligt att delta i EG-samarbetet på det säkerhets- och
utrikespolitiska området, men detta bör enligt svensk mening inte hindra oss
från att delta i ekonomiskt och annat samarbete inom Västeuropa,

Den
starka tonvikt som vi lägger på det västeuropeiska samarbetet står på intet
sätt i motsättning till vår allmänna strävan att bredda förbindelserna med
andra länder i Europa och med omvärlden i övrigt. Att vi genom vårt samarbete
med EFTA och EG driver frihandeln längre än vad som för närvarande är möjligt
med andra länder innebär inte en ökad slutenhet gentemot dessa, I vår allmänt frihandelsvänliga
politik ligger att vi vill verka för ett Västeuropa som är öppet mot omvärlden.
Däri ligger inte minst en önskan att utveckla handeln med de östeuropeiska
länderna. Denna politik beaktar också u-ländernas utsatta ställning.

En
ökad frihandel i Västeuropa innebär inte att hinder för handeln med omvärlden
växer. Tvärtom bör den ökade integrationen tillåta en allt mer liberal politik
mot omvärlden. Ett ekonomiskt starkt Västeuropa är väl skickat att bedriva en
sådan politik, bl,a, inom ramen för GATT,

Norden

Norden
är en hörnsten i våra ansträngningar att utveckla förbindelserna med omvärlden.
Även om det mest långtgående försöket att åstadkomma en omfattande nordisk
integration - NORDEK-förhandlingarna i slutet av 1960-talet - inte gick att
förverkliga är likväl de resultat som har uppnåtts i det nordiska samarbetet
imponerande. På område efter område har banden stärkts. Den ekonomiska
integrationen har i praktiken gått så långt att Norden för många företag i de
nordiska länderna betraktas som en hemmamarknad. Och i några avseenden, som
t,ex. när det gäller passfrihet, gemensam arbetsmarknad och social trygghet har
de nordiska länderna gått längre än övriga länder i Västeuropa,

Sverige
har givit hög prioritet åt det nordiska samarbetet. Vi har t,ex, deltagit i
utarbetandet av den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full
sysselsättning från år 1985, liksom arbetet med att utveckla Norden som
hemmamarknad. Detta senare arbete är långsiktigt och drivs på bred front. Det
tar bl,a, sikte på att avveckla icke-tariffära handelshinder,

22

konkurrenssnedvridande
industristöd och andra hinder för en ökad industri- Prop, 1987/88:66 ell
integration. Ett annat viktigt mål är att liberalisera reglerna för gränshandeln.

Mycket av det arbete som pågår inom ramen för det nordiska
samarbetet bedrivs parallellt med aktiviteterna i andra internationella
sammanhang. Inom exempelvis EG och EFTA är arbetet med att avskaffa
handelshinder och utveckla marknaden högt prioriterat. Det nordiska arbetet på
dessa områden skall inte ses isolerat utan som ett komplement till motsvarande
arbete i en vidare västeuropeisk ram. Med den nära gemenskap som råder mellan
de nordiska länderna, inte minst i det ekonomiska livet, kan det i vissa fall
finnas förutsättningar att nå snabbare resultat än som är möjligt i vidare
internationella sammanhang. Sådana resultat kan också bidra till att påskynda
ett bredare internationellt samarete,

EFTA

Redan när EFTA bildades var det klart att organisationen
skulle tjäna ett dubbelt syfte. Det var dels att lägga en grundval för
frihandel mellan de deltagande länderna, dels att skapa ett bättre utgångsläge
för samarbete med EG, I båda dessa avseenden har organisationen visat sig vara
framgångsrik.

Efter hand som målen pä frihandelsområdet har uppnåtts
inom EFTA har tyngdpunkten i arbetet förskjutits till att huvudsakligen gälla
frågor som rör förhållandet till EG. Detta har kommit till uttryck i att
kontakterna med EG breddats och att samarbetet efter Luxemburgdeklarationen multilateralise-rats.

EFTA-samarbetet tillmäts från svensk sida utomordentligt
stor roll när det gäller det utvidgade och fördjupade samarbetet med EG. Många
av de samarbetsområden som nu diskuteras lämpar sig bäst för multilaterala diskussioner
och lösningar. Detta gäller sådana samarbetsområden som förenklad ursprungs-
och tulldokumentation, offentlig upphandling, exportrestriktioner och
statsstöd. Det är därför Sveriges strävan att sä långt som möjligt hålla samman
EFTA-länderna som grupp. Det pågående arbetet med att stärka EFTA både vad
gäller struktur och arbetsformer stöds helhjärtat från svensk sida, Förbättrade
notifikationsordningar avseende tekniska föreskrifter och statsstöd förbättrar
situationen internt i EFTA, men ger också en god grund för framtida arrangemang
mellan EFTA och EG på dessa områden. De förändringar som gjorts beträffande
arbetsformerna, inbegripet beslutet att upprätta ett EFTA-kontor i Bryssel,
kommer att effektivisera arbetet.

EG

Det har redan tidigare konstaterats att både EFTA-länderna
och EG nu siktar på ett intensifierat samarbete. För att förstå Sveriges läge
i detta sammanhang finns det skäl att gå tillbaka till utgångsläget för
frihandelsförhandlingarna i början av 1970-talet.

23

Frihandelsförhandlingarna
åren 1970-1972 Prop. 1987/88:66

När
den svenska regeringen i november 1970 bereddes tillfälle att inför EG lägga
fram sin syn på förhållandet mellan Sverige och EG framhölls - liksom tidigare
åren 1962 och 1967 - att Sverige eftersträvade att delta i utvidgningen av EG
genom omfattande, nära och varaktiga ekonomiska förbindelser under
hänsynstagande till neutralitetspolitiken. Vidare underströks att Sverige
betraktade ett deltagande i den gemensamma varumarknaden - innefattande inte
bara tullmässiga utan också ett antal andra ekonomiska och sociala åtgärder -
som en väsentlig del i en framtida överenskommelse. Den principiella synen på
neutralitetspolitiken från år 1962 och år 1967 stod fast. Frågan om
anslutningsformen lämnades däremot öppen.

Några
månader senare - i mars 1971 - förklarade regeringen att medlemskap med hänsyn
till neutralitetspolitiken inte längre var en realistisk möjlighet för
Sveriges del. Huvudmålet för förhandlingarna - att uppnå nära, omfattande och
varaktiga ekonomiska förbindelser med EG under hänsynstagande till
neutraliteten - slogs dock åter fast. I detta låg att Sverige önskade ingå en
tullunion med EG, innefattande både industri- och jordbruksvaror. Sverige
förklarade sig också villigt att diskutera ökad rörelsefrihet för arbetstagare,
tjänster och kapital jämte samverkan inom socialpolitiken och den ekonomiska
politiken.

Frihandelsavtalet
med EG

Förhandlingarna
slutfördes 1972. Resultatet blev som bekant ett avtal om frihandel. Därmed
uppnåddes det centrala målet för vår egen del. Visserligen ansåg sig EG av
olika skäl inte kunna tillgodose vårt önskemål om en tullunion. Det hade vidare
under förhandlingarna bl.a. konstaterats att det inte var möjligt att inbegripa
jordbrukshandeln i en tullunion utan fullt deltagande i EG:s jordbrukspolitik.
Men överenskommelse nåddes om att avskaffa tullar och kvantitativa
restriktioner för alla industrivaror, och dessa utgör den helt dominerande
delen av vår handel med EG. Avtalet med EG innehåller också en del bestämmelser
som kan ses som naturliga komplement till ett frihandelsområde.
Ursprungsregler, konkurrensregler och bestämmelser om statsstöd är exempel
härpå. I avtalet intogs dessutom en utvecklingsklausul, som öppnade möjligheter
för framtida förhandUngar om en utvidgning av samarbetet.

Den
utvecklingsklausulen har sedermera inte åberopats. Inte desto

mindre har ett samarbete vuxit fram på en rad områden utanför frihandels

avtalet. Ofta rör det sig om informationsutbyte och diskussion av gemen

samma problem. Det gäller sådana områden som ekonomisk politik, miljö

vård, arbetsmiljö, konsumentpolitik, transporter, varumärken samt u-

landsfrågor, I några fall går samarbetet längre. Detta gäller framför allt på

forsknings- och utvecklingsområdet där Sverige nu deltar i flera forskningsp

rogram. Ett särskilt ramavtal för det fortsatta forskningssamarbetet mellan

Sverige och EG har också ingåtts. Ytterligare ett område där EG och EFTA

samverkar gäller harmonisering av standarder och tekniska föreskrifter. Det

praktiska arbetet sker i allmänhet inom de europeiska standardiseringsorga- 24

nen såsom GEN och CENELEC,
men riktlinjerna för arbetet dras på en rad Prop. 1987/88:66 områden upp
gemensamt av EG och EFTA.

Samarbetsintressen

Vilka
är då våra intressen i dag av ett fördjupat samarbete med EG och vilka möjligheter
har vi att i det läge som nu råder få gehör för dessa inom EG? Hithörande
frågor diskuteras mera i detalj i följande kapitel. Därför skall här endast
huvudpunkterna i regeringens inställning anges.

Det
grundläggande önskemålet att åstadkomma omfattande, nära och varaktiga
förbindelser med EG under hänsynstagande till neutraliteten kvarstår och har
närmast förstärkts genom det arbete som EG har inlett på att förverkliga den
inre marknaden. Med visionen av ett "gränslöst Europa" bör
ansträngningarna inriktas på praktiska åtgärder för att så långt det är möjligt
undanröja existerande gränshinder och åstadkomma likabehandling på hela den
västeuropeiska marknaden.

Mot
den bakgrunden är det regeringens sammanfattande bedömning att Sverige har ett
starkt intresse att så långt det är möjligt knyta an till EG:s arbete på att utveckla
den inre marknaden. Vi vill sålunda medverka i arbetet på att främja fri
rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital i hela Västeuropa. Sverige
är också intresserat av att samarbeta på andra områden där EG-länderna nu
bygger ut sitt eget samarbete. Ekonomisk politik, miljöpolitik och
konsumentpolitik kommer här i främsta rummet. Mera konkret innebär detta att
regeringen bör verka för

att
den gemensamma västeuropeiska varumarknaden vidareutvecklas i syfte att
åstadkomma lika behandling av svenska företag; som ett led häri bör alla icke-tariffära
hinder avvecklas och konkurrensvillkoren harmoniseras,

att
svenska företag och forskningsinstitutioner får delta i EG:s samarbete på
forsknings- och utvecklingsområdet,

att
samarbetet med EG i frågor som herör yttre miljö, djur- och växtskydd, arbetsmiljö
och konsumentskydd intensifieras; i arbetet på att avveckla tekniska
handelshinder på dessa områden skall den höga ambitionsnivå som regering och
riksdag har när det gäller skydd av yttre och inre miljö hksom konsumentskydd
vara vägledande,

an
Sverige får till stånd ett brett samarbete med EG när det gäller alla slags
transporter; landtransporter är från denna synpunkt av särskilt stor betydelse,

att
Sverige så långt det är möjligt deltar i det västeuropeiska samarbete som
gäller en liberalisering av handeln med finansiella tjänster och av kapitalrörelser;
en ökad frihet på det finansiella området kan också komma att ställa krav på
förbättrat informationsutbyte och förstärkt samarbete på det ekonomiskt-politiska
området,

att
samarbetet med EG leder till ökad rörlighet för människor; vi har ett klart
intresse av att samordna den nordiska passöverenskommelsen med motsvarande
regelsystem i EG; vi vill utveckla turism; vi vill diskutera ett utbyggt
samarbete på arbetsmarknadsområdet och åstadkomma ett ömsesidigt erkännande av
examina samt främja studentutbyte, praktiktjänstgöring

25

och
ungdomsutbyte i Västeuropa, bl,a, genom deltagande i EG-program- Prop,
1987/88:66 men ERASMUS och COMETT samt

att samarbetet med EG på biståndsområdet utvecklas; det
gäller inte minst i förhållande till Afrika, dit en stor del av Sveriges
bistånd går och där samverkan med EG redan förekommer.

Flertalet av dessa områden nämns liksom EG:s inre marknad
uttryckligen i Luxemburgdeklarationen, I en del fall har EFTA och EG redan
börjat diskutera ett utvidgat samarbete. Andra områden, såsom fiske,
jordbrukshandel och arbetsmarknad, har ännu inte förts upp på dagordningen.
Här blir förstahandsmålet att med utgångspunkt i Luxemburgdeklarationen lägga
en grund för framtida överläggningar om samarbete.

Önskemålet att i alla dessa avseenden delta i den inre
marknaden och att

diskutera ett brett samarbete också på andra ekonomiska områden grundas

naturligtvis i första hand på en övertygelse om att det ligger i Sveriges in

tresse att delta i en långtgående västeuropeisk integration. Men det skall

också ses som en klar markering från regeringens sida att Sverige för .sin del

är berett att förhandla om ett samarbete som spänner över hela det ekono- ■:

miska fältet. Vi är medvetna om att varje förhandling
måste bygga på ett givande och ett tagande, och vi söker inga ensidiga
fördelar.

Samtidigt är det uppenbart att denna positionsbestämning
från svensk sida grundas på en avvägning av för- och nackdelar. På en del
områden framstår behovet av samarbete som starkt, på andra är intresset mindre
och på en del områden åter ser vi inga direkta fördelar med ett samarbete. Den
föreliggande kartläggningen av potentiella samarbetsområden ger en indikation
på hur vi på svensk sida bedömer dessa intressen. Ifrågavarande bedömningar
-som givetvis mäste fördjupas och preciseras inför eventuella framtida överläggningar
med EG - blir en naturlig utgångspunkt för vårt fortsatta agerande.

Vad gäller neutralitetsfrågan har riksdag (UU 1986/87:18)
och regering tidigare under år 1987 gjort klart att de inte finner någon
anledning att ompröva inställningen till ett svenskt medlemskap i EG. Skälen
är desamma nu som år 1971. Enligt regeringens mening kan Sverige inte delta i
ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en viss grupp av staten med
syfte att utforma gemensamma ståndpunkter. Det finns också gränser för hur
långt Sverige kan gå när det gäller att underkasta sig överstatliga beslut på
det ekonomiska området.

Den slutsatsen står inte i motsättning till vårt önskemål
om att etablera ett långtgående och nära samarbete med EG. Däri ligger inte
heller någon värdering av EG:s utrikespolitiska samarbete. Likaväl som vi
tycker oss' möta en bred förståelse för.vår neutralitetspolitik som ett bidrag
till stabiliteten i norra Europa, så känner vi respekt för EG:s
utrikespolitiska samarbete. Vi stryker gärna under EG:s betydelse när det
gäller att stärka freden och säkerheten i Europa och vi konstaterar att vår
inställning i många utrikespolitiska frågor ligger nära eller t.o.m.
sammanfaller med EG-ländernas. Det speglar en värdegemenskap mellan de västeuropeiska
demokratierna som har djupa rötter i vår historia.Men det är av vikt för oss
att tilltron till vår neutralitetspolitik inte rubbas genom att vi på
utrikespolitikens område går

26

med i ett
förpliktande samarbete med en viss grupp länder, vilket syftar till Prop,
1987/88:66 att utforma gemensamma ståndpunkter.

Ibland framförs synpunkten att utvecklingen sedan år 1971
skulle ha förändrat de utrikespolitiska villkoren för Sveriges förbindelser
med EG, Det sägs att EG inte längre på samma sätt som tidigare framträder som
ett eko- ■ nomiskt komplement till den nordatlantiska försvarsalliansen
NATO, Man pekar också på att Sovjetunionen och länderna i Östeuropa är på väg
att erkänna EG och upprätta normala ekonomiska förbindelser. Det är utvecklingstendenser
som inte saknar betydelse på längre sikt, men de är inte av den art att de
rubbar grundprinciperna för vårt förhållande till EG,

En fråga som särskilt har uppmärksammats i den svenska
debatten gäller våra möjligheter att hävda och utveckla de resultat som har
uppnåtts när det gäller skydd för hälsa, miljö och säkerhet. Det har uttryckts
farhågor för att en anpassning till gemensamma europeiska regelsystem skulle
minska dessa möjligheter. Det har också framförts att det fackliga inflytandet
vid utformningen av framtida regler på arbetsmiljöområdet riskerar att
försvagas. Detta är synpunkter som måste beaktas i det fortsatta arbetet.

Samtidigt får vi inte underskatta möjligheterna att hävda
våra intressen. För det första ligger andra europeiska länder lika långt framme
som Sverige på många områden och ibland före. För det andra skall EG i vissa
fall inskränka sig till att fastställa en miniminivå. För det tredje behandlas
en del av dessa frågor i europeiska standardiseringsorgan, där Sverige är
medlem och alltså kan delta i arbetet på likställda villkor. Dessutom medger EG;s
regler att ett medlemsland under vissa förutsättningar kan göra avsteg från
gemensamma regler i sådana fall som medlemslandet bedömer som särskilt
känsliga. Som icke-medlemsland bör vi kunna påräkna samma förståelse från EG:s
sida i detta hänseende.

Institutionella frågor

En annan fråga gäller våra möjligheter att påverka
utformningen av EG:s regler, eftersom vi på de fiesta områdena vill söka
åstadkomma en så nära överensstämmelse som möjligt mellan våra egna regler och EG:s.
Vi måste här göra en klar åtskillnad mellan sådana regler som EG redan har
antagit och sådana som förutsätts läggas fast i framtiden.

I det förra fallet torde Sveriges och andra utanförstående
länders möjlig heter att påverka vara starkt begränsade. Har EG väl en gång
utformat egna bestämmelser är dess handlingsfrihet i allmänhet inte stor. Vill
Sverige åstadkomma en harmonisering måste vi alltså i normalfallet räkna med
att denna får formen av en anpassning till EG:s existerande regler. Detta
skulle för övrigt vara fallet även för ett land som blir medlem i EG.

Annorlunda är läget när EG själv ännu inte har lagt fast
en egen politik.

Det gäller bl.a. den dominerande delen av de åtgärder som förutses vidtas

under den närmaste femårsperioden pä grundval av EG:s vitbok för den inre

marknaden. Här är möjligheterna för ett land som Sverige att påverka ut

formningen av gemensamma västeuropeiska bestämmelser större. Vi kan

visserligen inte räkna med att såsom icke-medlemmar få delta i EG:s beslu

tande organ, men det bör vara möjligt att finna lämpliga arrangemang för 27

informationsutbyte och
samråd i syfte att med Luxemburgdeklarationen Prop. 1987/88:66 som grund
utforma gemensamma lösningar för hela gruppen av 18 länder.

Hur
långt man kan komma på den vägen är ännu en öppen fråga. Skall man döma av
hittillsvarande erfarenheter gör sig två starka och delvis motstridiga
synpunkter gällande. Den ena är att EG vill undvika att kontakterna med
utomstående försvårar eller försenar EG:s egen beslutsprocess. Den andra är en
allt tydligare manifesterad vilja från EG:s sida att lyssna till och så långt
det är möjligt beakta också EFTA-ländernas intressen i sådana fall då siktet är
inställt på en harmonisering på en bredare västeuropeisk basis.

Det
här innebär att vi kan försitta våra möjligheter att påverka om vi inte själva
aktivt driver våra frågor i det europeiska samarbetet. Utnyttjar vi däremot
alla tillgängliga kanaler för att framföra våra synpunkter och ståndpunkter på
ett tidigt stadium, innan EG själv har låst sina positioner, kan dessa ha ett
inflytande på utvecklingen. Detta gäller vare sig vi framför våra synpunkter i
gemensamma organ eller informellt på andra vägar.

Svårigheterna
skall dock inte underskattas. Erfarenheten från tidigare förhandlingar visar
att det inte är lätt att förena utanförstående länders önskemål om samråd och medinflytande
med EG:s krav på beslutsautonomi. Det gäller i synnerhet på sådana områden där
behovet av information och samråd är särskilt stort.

Ibland
ställs frågan om det vore lättare att åstadkomma ett så långtgående samarbete
som Sverige önskar om vi sökte en annan institutionell grund för vårt
samarbete. Skulle t. ex. en association - en samarbetsform som vi redan år 1962
aktualiserade från svensk sida - erbjuda en bättre bas för samarbete än det
nuvarande frihandelsavtalet? Detta är givetvis en fråga som det i första hand
ankommer på EG att besvara. Vi har i dagsläget inga indikationer pä att en
annan institutionell lösning än den nuvarande utanför medlemskapets ram skulle
vara mera lämplig, men regeringen är för sin del beredd att i förekommande fall
pröva också andra lösningar. Det för oss väsentliga är att Sverige blir
delaktig i den västeuropeiska integrationen och att vi får ett medinflytande
som står i rimlig proportion till våra åtaganden.

Integrationen
går vidare

Den
västeuropeiska integrationsprocessen kommer under alla omständigheter att gå
vidare. Utrikeshandelns utveckling, ökade direktinvesteringar, växande
internationella kapitalströmmar och ökad rörlighet för arbetskraften är allt
uttryck för detta. Men de är också drivkrafter i denna process. Detsamma gäller
företagssammanslagningar över gränserna. Mellanstatligt samarbete kan kanske
inte påverka rörelseriktningen men väl omfattningen och inriktningen av
integrationsprocessen. För Sverige kan det aldrig bli fråga om att ställa sig
vid sidan av denna utveckling.

Regeringen
ger därför hög prioritet åt de västeuropeiska integrationsfrågorna. Det är ett
arbete som måste bedrivas på många plan: bilateralt, i Norden, i EFTA, EG,
Europarådet och andra europeiska organisationer liksom i andra internationella
samarbetsorgan såsom OECD och GATT. Ett brett internationellt samarbete är en
förutsättning för att Sverige skall kunna vida-

28

reutveckla den ekonomiska
styrka som är grundvalen för vårt välstånd och Prop. 1987/88:66 oberoende.

Sverige
tillhör Västeuropa historiskt, kuhureilt och ekonomiskt. Sverige är därför en
naturlig partner i ett utvidgat västeuropeiskt samarbete. Vi vill aktivt
medverka i dess fortsatta uppbyggnad för att skapa en fri marknad som främjar
ekonomisk tillväxt, teknologiskt framåtskridande, sysselsättning och sociala
framsteg.

29

6
Gemensam marknad för industrivaror Prop.
1987/88:66

I föreliggande
kapitel kommer främst frågor som rör handeln med industrivaror att behandlas.
Jordbruksvaror, livsmedelsprodukter samt fiskeprodukter tas särskilt upp i
kapitel 7. Frågor som mera tekniskt berör företagens konkurrensvillkor
behandlas i kapitel 8. I kapitel 9 och 12 behandlas viktiga tjänsteområden
såsom transporter och finansiella tjänster.

6.1
Frihandeln med industrivaror m.m.

Genom
det västeuropeiska integrationsarbetet har det skapats ett stort västeuropeiskt
frihandelsområde som efter Spaniens inträde i EG omfattar ca 350 miljoner
människor. Detta frihandelsområde bygger på flera hörnstenar:
EFTA-konventionen, EG-fördragen samt frihandelsavtalen mellan vart och ett av
EFTA-länderna och EG.

EFTA-konventionen
och frihandelsavtalen mellan EFTA-länderna och EG omfattar endast industrivaror
och vissa livsmedelsprodukter. Romfördraget åter omfattar alla varor, således
både industri- och jordbruksvaror och fisk.

EG:s
tullunion

Enligt
Romfördraget skall EG-länderna upprätta en gemensam marknad som innebär att
tullar och kvantitativa restriktioner, liksom avgifter och åtgärder med
motsvarande verkan, mellan medlemsländerna avskaffas. Detta skall ske inom
ramen för en tullunion. Även importavgifter för jordbruksprodukterna skall
avskaffas inom denna ram. Tullunionen innebär en gemensam yttre tulltariff.
Förändringar i denna tariff beslutas av EG;s råd, som således har övertagit
medlemsländernas kompetens på detta område, liksom deras kompetens på
handelspolitikens område i övrigt.

EG:s
tullunion är sedan länge helt genomförd. För de nya medlemsstaterna Spanien
och Portugal sker en successiv anpassning till EG:s gemensamma yttre tulltaxa
under en övergångstid som skall vara avslutad år 1992.

Intäkterna
från tullar och importavgifter för jordbruksvaror i EG-länderna tillfaller
Gemenskapen och utgör tillsammans med en viss andel av momsen i medlemsländerna
intäkterna i EG:s budget.

En
följd av den gemensamma handelspolitiken är att EG skall uppträda som en enhet
i internationella förhandlingar och ingå gemensamma avtal med andra länder. Det
har t.ex. skett under de två senaste rundorna inom GATT och i den pågående
Uruguayrundan samt genom frihandelsavtalen med EFTA-länderna. EG har också
ingått en antal handels- eller associationsavtal med bl.a. länder i tredje
världen, t.ex. den s.k. Lomékonventio-nen med en rad länder i Afrika och Asien.
Vissa av dessa avtal, t.ex. frihandelsavtalet med Israel, innebär att EG får
förmåner på dessa marknader som inte Sverige får del av. EG har också ett
gemensamt system för särskilda tullpreferenser för u-länderna (det s.k. GSP-systemet).
Däremot har EG ännu inte helt genomfört en gemensam handelspolitik mot statshandelslän-derna
i Östeuropa, vilket beror på att vissa av dem hittills inte velat erkänna

30

EG. En
lösning tycks emellertid vara på väg också där. En helt gemensam Prop.
1987/88:66 handelspolitik är ej heller genomförd mot t. ex. Japan.

EFTA-konventionen

Syftet med EFTA är att åstadkomma frihandel i traditionell
mening, dvs. en avveckling av tullar och kvantitativa restriktioner mellan
medlemsländerna. Denna frihandel är sedan slutet av 1960-talet genomförd på
industrivaruområdet.

Delvis har frihandel också införts för vissa bearbetade livsmedetsindu-striprodukter,
såsom knäckebröd, öl och choklad. För dessa varor har det s.k. manufaktureringsskyddet,
vanligen tullar, avskaffats medan åtgärder för att utjämna skillnaderna mellan
råvarupriserna i resp. länder, t.ex. rörliga importavgifter, kvarstår. Rena
jordbruksvaror omfattas inte av tullfriheten. Däremot har vissa EFTA-länder
slutit bilaterala avtal med varandra för att underlätta handeln med några av
dessa. Fisk faller också utanför. Däremot omfattas flertalet beredda
fiskprodukter av EFTA-frihandeln.

EFTA-konventionen innehåller också särskilda
undantagsklausuler med hänsyn till bl.a. nationell säkerhet,
betalningsbalansproblem och problem i särskilda industrisektorer eller
regioner.

1 och med att EFTA är ett frihandelsområde behåller
medlemsländerna sin handlingsfrihet vad gäller tull- och handelspolitiken i
förhållande till omvärlden, EFTA-länderna har alltså inte någon gemensam
handelspolitik. Detta hindrar inte att EFTA-länderna ibland har ett intresse av
att på en rad olika områden uppträda gemensamt. Det gäller särskilt i
förbindelserna med EG, men EFTA-länderna som grupp ingick också ett särskilt
avtal med Spanien som en förberedelse för Spaniens inträde i EG,

Eftersom EFTA-länderna har olika tullar och andra
regleringar mot tredje land, kan det finnas en risk att varor från länder
utanför frihandelsområdet söker sig till det land som har den lägsta tullen
och därigenom kommer in "bakvägen" i länder med högre tull. De allra
flesta industriprodukterna innehåller för övrigt komponenter från olika länder
eller har bearbetats i flera länder. Därför har det varit nödvändigt att införa
särskilda regler, som anger vilka produkter som skall anses ha ursprung i
EFTA-länderna och vara berättigade till tullfrihet. Dessa regler, som är
relativt komplicerade, är numera identiska med dem som gäller i handeln mellan
EFTA-länderna och EG,

EFTA-ländernas frihandelsavtal med EG

EFTA-ländernas frihandelsavtal med EG ingicks i samband
med att Storbri

tannien och Danmark lämnade EFTA år 1972 för att bli medlemmar i EG.

Avtalen gav till resultat att den tidigare frihandeln mellan dessa båda länder

och de kvarvarande EFTA-länderna i allt väsentligt kunde behållas samti

digt som frihandel etablerades också med de ursprungliga EG-länderna. Va-

ruomfattningen i de bilaterala frihandelsavtalen är i stort sett densamma söm

i EFTA-konventionen, och även i övrigt finns det stora likheter. Liksom

EFTA-frihandeln förutsätter den bilaterala frihandeln mellan EG och 31

EFTA-länderna att varornas ursprung dokumenteras.

Tullavvecklingen för
industrivaror genomfördes i huvudsak åren 1973- Prop. 1987/88:66 1977 och är
helt genomförd sedan den 1 januari 1984. Också kvantitativa importrestriktioner
är förbjudna enligt avtalen, men dessa hade redan avskaffats långt tidigare.
Däremot finns det inte något uttryckligt förbud mot kvantitativa
exportbegränsningar i handeln mellan EFTA-länderna och EG. Inom ramen för EG-EFTA
har man inlett en diskussion som till en början enbart gällde avveckling av
restriktionerna för handeln med icke järnhaltigt skrot, men som nu har vidgats
till att omfatta även ett generellt förbud mot exportrestriktioner.

Inom
ramen för Kol- och stålgemenskapen (CECA) finns särskilda prisregler som
syftar till att dämpa prissvängningar och förhindra diskriminering mellan olika
köpare. Samtidigt med att Sverige ingick frihandelsavtalet med EEC, som
omfattar huvuddelen av industrivarorna, ingick vi också ett formellt
fristående frihandelsavtal för de produkter som ligger under CECA-fördraget. I
detta avtal har Sverige åtagit sig att tillämpa samma prisregler inom Sverige
och i handeln mellan Sverige och CECA.

Ursprungsregler

Huvudregeln
i ursprungsreglerna är att en vara anses ha sitt ursprung i t.ex. Sverige om
den har framställts här i sin helhet eller genomgått en sådan bearbetning att
den hänförs till ett annat tulltaxenummer än ursprungsmaterialet och därmed
blir en "ny" vara. Från denna regel finns undantag i både skärpande
och mildrande riktning. Reglerna var från början ganska krångliga, men
betydande förenklingar har skett under de senaste åren. För det fortsatta
arbetet är det tre områden som står i centrum, nämligen ursprungsdokumentation,
alternativa procentregler och kumulationsbestämmelser.

När
det gäller ursprungsdokumentation skulle tidigare varje försändelse åtföljas av
ett ursprungsintyg. Enbart i Sverige har utfärdats närmare en miljon varucertifikat
per år. Den 1 juli 1987 infördes ett system med periodiska varucertifikat.
Detta innebär att en exportör, som tullmyndigheterna har godkänt för s.k.
förenklat förfarande, kan få tillstånd att i stället utfärda ett varucertifikat
per år, till vilket exportören bara behöver göra en hänvisning i fakturan. Den
1 januari 1988 införs ytterligare en förenkling som innebär att exportörer, som
godkänts enligt vad jag nyss sagt, kan göra en ursprungsdeklaration direkt på
fakturan.

År
1983 genomfördes alternativa procentregler för varor inom verksiadsin-dustrisektorn.
Dessa innebär att en vara är berättigad till tullfrihet om bara andelen
material från tredjeland håller sig inom en viss procentsats av färdigvarans
värde. Procentsatserna varierar mellan 20 och 40 %. Det normala kravet på att
produkten ska ha bytt tulltaxenummer behöver alltså inte vara uppfyllt.
Exportören själv kan vid varje tillfälle välja mellan de ursprungliga reglerna
eller de alternativa procentreglerna,

överläggningar
pågår också när det gäller att förenkla gällande kumulationsbestämmelser, dvs.
reglerna för hur sådan bearbetning som utförts i EG eller annat EFTA-land kan
tillgodoräknas vid bestämmandet av en varas ursprung.

32

Gemensamt tulldokument Prop. 1987/88:66

EG har beslutat att införa ett gemensamt tulldokument (Singie
Administrative Document, SAD), Detta skall ersätta den mångfald av dokument,
med olika uppgiftskrav i nästan varje land, som hittills krävts vid såväl
export som transitering och import. EG och EFTA-länderna slöt i maj 1987 en
konvention som innebär att även EFTA-länderna antog det gemensamma tulldokumentet.
Därmed kommer ett likalydande dokument att användas i alla de 18 staterna i det
västeuropeiska frihandelsområdet fr.o.m. den 1 januari 1988 (se prop.
1986/87:136, SkU 47, rskr. 205). Härigenom läggs också grunden för att i
framtiden lämna uppgifter med hjälp av datorer.

Tullprocedurer m.m.

Inom EG har det skett en harmonisering av medlemsländernas
tullagsstift-ning i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa att
tullunionen och den gemensamma handelspolitiken fungerar på avsett sätt. Ett
exempel på detta är ett gemensamt system för transitering av gods genom EG;s
medlemsländer. Samtidigt med SAD-konventionen slöt EG och EFTA-länderna också
en konvention om gemensamt transiteringsförfarande. Denna träder också i kraft
den 1 januari 1988,

EFTA-länderna och EG-kommissionen har vidare inlett
kontakter om EG:s s,k, CD-projekt, som gäller formerna för en framtida
datorisering av tullprocedurer.

Dumpning

Dumpning innebär att ett företag säljer en vara utomlands till
ett otillbörligt lågt pris, normalt ett pris som är lägre än
hemmamarknadspriset. Om detta leder till att industrin i importlandet skadas,
kan det drabbade landet efter undersökning införa en antidumpningstull som
motsvarar mellanskillnaden mellan priset och varans "normala" pris.
Både EFTA-konventionen och fri-handelavtalet mellan Sverige och EG tillåter
sådana åtgärder, Sverige har dock aldrig vidtagit några antidumpningsåtgärder
mot ett EFTA-land eller mot EG, Däremot har EG vid flera tillfällen inlett
undersökningar mot svenska företag, I allmänhet har dessa undersökningar
avslutats med att de svenska företagen, för att undvika en antidumpningstull i
EG, åtagit sig att inte underskrida vissa priser,

1 handeln mellan EG-länderna är det inte möjligt att vidta
antidumpningsåtgärder, vilket motiveras med att EG är en tullunion och har
gemensamma konkurrensregler. Ett förslag som för närvarande övervägs inom EFTA,
med tanke på kommande diskussioner med EG, är att avskaffa möjligheten att
vidta antidumpningåtgärder inom det västeuropeiska frihandelsområdet. En
möjlighet som undersöks är att i stället använda konkurrensregler.

Svenska överväganden

Inför förhandlingarna med EG i början av 1970-talet
förklarade den svenska

regeringen att Sverige betraktade ett deltagande i den
gemensamma varu- 33

3 Riksdagen 1987/88. 1 samt. Nr 66

marknaden som en väsentlig
del i en framtida överenskommelse. Det pri- Prop, 1987/88:66 mara
önskemålet var att avveckla tullarna mellan Sverige och EG, men ambitionerna
sträckte sig längre,

I
våra strävanden ingick att svenska företag och deras produkter i princip skulle
erhålla en icke-diskriminerande behandling i förhällande till övriga företag
och produkter inom marknaden, I detta låg bl,a, att icke-tariffära handelshinder
skulle avvecklas. Likabehandling för svenska varor vid gränspassage skulle
eftersträvas liksom sådan behandling vid offentlig upphandling. Också
konkurrensvillkoren skulle harmoniseras, och möjligheterna att suspendera
bestämmelser i avtalet eller att tillgripa undantagsklausuler skulle begränsas,

Sverige
föreslog därför att grunden för ett samarbete av detta slag borde vara en
tullunion omfattande alla varor. Skälet till att man på svensk sida inte
stannade vid ett frihandelsområde var inte att tullunionens specifika egenskaper
- en gemensam yttre tulltariff och en gemensam handelspolitik -i sig utgjorde
primära svenska intressen. Anledningen var i stället att en tullunion enligt
vår mening gav det bästa underlaget för det fasta och varaktiga ekonomiska
samarbete som Sverige eftersträvade och var det bästa sättet att uppnå
likabehandling i olika avseenden för svenska företag och svenska produkter.

Varken
harmonisering med EG:s tullar mot tredjeland eller en harmonisering av
handelspolitiken förutsågs utgöra något större problem för svensk del.
Neutralitetspolitiska spörsmål aktualiserades dock i det avseendet att Sverige
måste förbehålla sig rätten att avstå från ett gemensamt handelspolitiskt
uppträdande i de fall handelspolitiken skulle ges en utrikespolitisk eller säkerhetspolitisk
syftning.

Det
var alltså den samlade bedömning som då gjordes inför förhandlingarna. Under
dessa blev det dock tydligt att EG inte ansåg sig kunna tillmötesgå de svenska
önskemålen. Förhandlingsresultatet blev i stället ett frihandelsavtal med EG,

Frihandelsavtalet
har på det hela taget fungerat mycket väl. Den fastlagda tidtabellen för
avvecklingen av handelshindren har kunnat hållas, och de möjligheter som
avtalen ger till avsteg från frihandeln har endast undantagsvis utnyttjats.
Ursprungsreglerna, som reglerar villkoren för att en vara skall åtnjuta
tullfrihet och som ursprungligen var relativt komplicerade, har också förenklats.

De
skäl som under förhandlingarna åren 1971-1972 motiverade det

svenska önskemålet om en tullunionslösning gäller emellertid alltjämt i dag.

Det av EG nu inledda arbetet på att förverkliga den inre marknaden har givit

ökad tyngd dessa skäl. Det torde i själva verket inte vara möjligt att helt

avskaffa alla gränskontroller mellan Sverige och EG-länderna annat än inom

ramen för en tullunion. Å andra sidan är det uppenbart att de institutionella

problem som är förenade med deltagande i en tullunion, utan medlemskap

i EG, inte är lätta att lösa. Redan i samband med förhandlingarna om frihan

delsavtal i början av 1970-talet uttalade EG:s råd att de institutionella prob

lemen borde lösas på ett sådant sätt att den utvidgade gemenskapens auto

noma beslutanderätt, dess funktionsduglighet och dess utvecklingsmöjlighe

ter tryggades. Den ståndpunkten är fortfarande aktuell och har så sent som 34

i år framförts från bl.a. EG-kommissionens sida.

Våra
ansträngningar bör därför i första hand inriktas på att på andra vägar Prop,
1987/88:66 söka åstadkomma en så hög grad av likabehandling som möjligt på hela
den västeuropeiska marknaden, EFTA- och EG-ländernas gemensamma arbete på att
följa upp Luxemburgdeklarationen synes erbjuda goda förutsättningar för att nå
resultat i detta hänseende. Sålunda har förhandlingar redan upptagits om
exempelvis avveckling av återstående exportrestriktioner, ytterligare
förenkling av ursprungsreglerna, harmonisering av tullprocedurer och samt antidumpningsåtgärder.

Det
är ett starkt svenskt önskemål att både ursprungsreglerna och tillämpningen av
dessa ytterligare förenklas. Så skulle t,ex, en förenkling av kumu-lationsbestämmelserna
innebära att onödiga hinder för samverkan mellan företag i hela det
västeuropeiska frihandeKsområdet tas bort. Det är också ett svenskt önskemål
att alternariva procentregler införs på andra varuområden än
verkstadsindustriområdet.

Under
såväl Tokyorundan som den pågående Uruguayrundan har Sverige förordat en allmän
harmonisering av GATT-ländernas tullar så att höga tullar sänks mer än låga
tullar. På sikt kan en sådan harmonisering minska behovet av ursprungsregler
och underlätta det fortsatta arbetet att förenkla reglerna. Genom de två
senaste GATT-förhandlingarna har det skett en betydande utjämning av
tullnivåerna mellan olika industriländer, så att det numera inte längre är
särskilt stora skillnader mellan EG:s tullnivå och Sveriges,

När
det gäller tullprocedurer anser vi det från svensk sida angeläget att ett nära
samarbete äger rum mellan EFTA-länderna och EG om att utarbeta regler för
överföring av handels- och tulluppgifter med hjälp av datorer. En fråga som har
hög prioritet är härvid överföring på elektronisk väg av information i det
gemensamma tulldokumentet.

Som
läget nu är finns det möjlighet att inleda ett antidumpningsförfarande mot
import som bedöms som marknadsstörande i handeln mellan Sverige och EG, Denna
möjlighet finns inte i handeln mellan EG:s medlemsländer. Enligt svensk mening
är det ett synnerligen angeläget mål att antidumpningsåtgärder förbjuds inom
hela det västeuropeiska frihandelsområdet så att svenska företag i detta
avseende kan åtnjuta samma konkurrenssituation som företagen i EG-länder,

6.2 Icke-tariffära handelshinder

6.2.1
Allmänt

1
och med att de klassiska handelshindren, tullar och kvantitativa begräns

ningar, har avvecklats för handeln med industriprodukter i Västeuropa har

andra faktorer som kan påverka handeln kommit att få en allt större bety

delse. Dessa brukar ofta sammanfattas under benämningen icke-tariffära

handelshinder. Det rör sig om t,ex. procedurer för offentlig upphandling,

statliga stödåtgärder till företag, indirekta skatter samt s.k. tekniska han

delshinder, dvs. hinder som beror på skillnader i kraven på produkters ut

formning, provning och godkännande. Enligt olika uppskattningar, med all

den osäkerhet som är förenad med sådana beräkningar, kan dessa faktorer 35

beräknas medföra
kostnadsökningar för företagen och därmed konsumen- Prop, 1987/88:66 terna
på 5-10 %, eller i en hel del fall mer än de tullar som avvecklats.

Dessa
hinder utgör ett stort och svårt område, I vissa fall är det fråga om procedurer
som direkt syftar till att förbehålla företag i det egna landet vissa affärer,
t,ex, beträffande den offentliga upphandlingen, I flertalet fall rör det sig
dock om oavsiktliga effekter av åtgärder som har vidtagits för att uppnå andra
ekonomiska och sociala syften. Det gäller i många fall statsstöd som ges av
regionalpolitiska skäl eller av konjunkturskäl. Det gäller framför allt en rad
bestämmelser som tillkommit t,ex, för att skydda miljö, människors och djurs
hälsa och säkerhet samt konsumenternas ekonomiska intressen.

Frågan
har vuxit i betydelse under senare år och spelar numera stor roll i GATT, där
Sverige aktivt deltar i förhandlingsarbetet. Inom EFTA har man också kommit en
bra bit på väg mot en lösning av flera av dessa problem. De senaste åren har
också de nordiska länderna inlett ett program för avveckling av handelshinder i
Norden,

De
mest ambitiösa målen finns i Romfördraget och den europeiska enhetsakten, I
den senare anges uttryckligen att Gemenskapens mål är att upprätta ett område
utan inre gränser till utgången av år 1992, vilket förutsätter en mycket
långtgående åtgärder för att avveckla alla dessa olika icke-tariffära
handelshinder,

EG-kommissionen
har i en s,k, vitbok i juni 1985 lagt fram förslag om hur den inre marknaden
skall kunna genomföras. Den övergripande tanken är att gränskontrollerna mellan
medlemsstaterna för både varor och personer skall avvecklas helt till periodens
slut. För att åstadkomma detta skall orsakerna till de kontroller som nu finns
undanröjas. Sådana orsaker kan utgöras av t,ex, skillnader i miljö- och säkerhetsföreskrifter,
utbildningskrav, skattesatser för moms och andra varuskatter etc.
Harmoniseringen skall dock begränsas till de bestämmelser som är absolut
nödvändiga för att gränskontrollerna skall kunna avskaffas, bl,a, väsentliga
säkerhetskrav som måste gälla i alla medlemsländer, I övrigt skall principen
vara att en produkt eller en tjänst som framställts i ett land enligt de regler
som gäller där också skall godkännas i andra medlemsländer. De kontroller som
fortfarande behövs skall i huvudsak göras i ursprungslandet och inte vid de
inre gränserna. Samtidigt skärps i vissa fall kontrollen vid de yttre
gränserna, EG-kommissionen delar in hindren i fysiska hinder, tekniska hinder
(som används i vidare mening än vanligt) och fiskala hinder.

Svenska
överväganden

Genom
frihandelsavtalet mellan Sverige och EG har svenska företag, på det stadium som
arbetet inom EG befinner sig för närvarande, i väsentliga delar uppnått samma
behandling som företag i EG-länderna i och med att tullar och kvantitativa restriktioner
har avskaffats. Problemen på handelns område knyter sig nu i första hand till
olika slags icke-tariffära handelshinder. Det är ett mycket starkt svenskt
intresse att åstadkomma likabehandling av svenska företag också pä detta
område. Detta gäller i synnerhet som vi har anledning att räkna med att EG här
kommer att gå fram snabbare än tidigare.

36

I
Luxemburgdeklarationen finns direkta hänvisningar till såväl EG:s inre Prop,
1987/88:66 marknad i dess helhet som mera specifikt till flera av de
ämnesområden som behandlas i EG-kommissionens vitbok. Med utgångspunkt häri har
EG och EFTA-länderna under de senaste tre åren successivt inlett en verksamhet på
åtskilliga av de områden som berör de icke-tariffära handelshindren. Det ligger
i sakens natur att det på flertalet områden krävs tid för att nå resultat.

Jag
kommer nu att behandla de s,k, fysiska handelshindren och generella frågor som
berör tekniska handelshinder, I kapitel 11 behandlas närmare frågor om miljö,
arbetsmiljö och konsumentskydd i vid mening samt de frågor om tekniska
handelshinder som finns på dessa områden. Frågor om offentlig upphandling och
statsstöd kommer att behandlas i kapitel 8 under det att frågor om de indirekta
skatterna tas upp i kapitel 12,

6,2.2
Fysiska handelshinder

I
alla länder sker en mängd kontroller av både varor och transportmedel vid gränserna.
Skälen till kontrollerna är ofta desamma i olika länder såsom t,ex, veterinär-
och växtskyddskontroller, I andra fall har de sin grund i föreskrifter som
bara finns i vissa länder, t,ex, förbudet i Sverige mot införsel av stiletter.

Inom
EG har ett omfattande arbete utförts för att undanröja dessa hinder i handeln.
Man har bl,a, i stor utsträckning försökt harmonisera den lagstiftning i
medlemsländerna, som förutsätter att gränskontroller skall ske. En viktig del
av vitboken om den inre marknaden är förslagen att avveckla alla de kontroller
som sker vid gränsen och i stället förlägga dem inne i export-eller
importlandet. Ett exempel är - som jag nyss nämnt - veterinär- och växtskyddskontrollerna,
där man föreslår åtgärder för att utrota eller hindra spridningen av olika
djursjukdomar samt förstärka kontrollen vid slakterier eller på odlingsställen
i exportlandet. Avsikten är att successivt flytta tyngdpunkten i kontrollen så
att den till sist enbart sker i exportlandet.

Svenska
överväganden

Det
är angeläget att Sverige och övriga EFTA-länder så långt möjligt genomför en
motsvarande förändring för att underlätta ett fritt varuflöde inom det
västeuropeiska frihandelsområdet. Det är också angeläget att undvika att svensk
export, som en konsekvens av den inre marknaden, utsätts för hårdare kontroll
än nu vid export till EG-marknaden och hårdare kontroll än konkurrentföretagen
inom EG,

Inom
regeringskansliet har därför inletts en genomgång av omfattningen och motiven
för alla svenska gränskontroller, i syfte att pröva huruvida de kan avvecklas,
förenklas eller ersättas med kontroller i export- eller importlandet. Det är
för tidigt att nu bedöma resultatet av ett sådant arbete. Så länge Sverige inte
deltar i EG:s tullunion och dess gemensamma handelspolitik och frihandeln Sverige-EG
inte omfattar jordbruksprodukter, finns det dock sannolikt vissa begränsningar
för hur långt Sverige kan gå.

På
veterinär- och växtskyddsområdet har Sverige idag en internationellt

sett gynnad situation. Många av de sjukdomar som förekommer inom EG 37

har t,ex, inte drabbat Sverige, En avveckling av
gränskontrollerna mellan Prop, 1987/88:66 EG-länderna kan därför få vissa
konsekvenser för den svenska gränskontrollen. Hittills har denna bestämts av
vilka djursjukdomar som finns i varje enskilt land. Flera kritiska
djursjukdomar finns idag permanent i vissa EG-länder, särskilt bland de nya
medlemmarna i Medelhavsområdet, Även om dessa sjukdomar till stor del kan
utrotas och gränskontrollerna mellan EG:s medlemsstater kan ersättas med skärpt
kontroll på avsändningsorten, skulle sjukdomar från dessa länder kunna
överföras till andra EG-länder där dessa sjukdomar tidigare inte funnits och
mot vilka Sverige nu har relativt lindriga införselvillkor, Sverige skulle då
kunna tvingas införa samma införselvillkor för alla EG-länder och utforma dem
för de EG-länder som har den sämsta sjukdomssituationen. Om den svenska
kontrollen inte skärps, utan Sverige accepterar ett högre risktagande, skulle
vissa andra länder som t,ex, USA, Japan och Australien kunna skärpa sina
införselvillkor gentemot Sverige,

Vid en harmonisering av växtskyddskontrollen mellan
Sverige och EG kan vi komma att få in skadegörare som vi inte haft tidigare,
vilket kan leda till att viss produktion behöver läggas om. Beträffande
skadegörare där EG har strängare krav än Sverige, kan vi tvingas tillämpa EG:s
normer, vilket kan leda till krav på annat sortmaterial och ytterligare
bekämpningsåtgärder inom svensk växtodling,

6.2.3 Tekniska handelshinder

Med tekniska handelshinder brukar man oftast mena problem
som uppstår genom att skilda länder har olika regler om hur en produkt ska vara
beskaffad i fråga om t,ex, dimensioner, säkerhetsanordningar, märkningsbestämmelser
osv. Ibland kan man lösa problemen genom att anpassa produkter till det land
som har de strängaste reglerna, I andra fall är reglerna oförenliga, så att
det blir nödvändigt att tillverka olika versioner vid export till skilda
länder, vilket fördyrar och försvårar tillverkningen. En annan typ av
handelshinder kan hänga samman med att provning och godkännande av en produkt
måste upprepas i varje land där varan skall säljas, vilket kan bli tidsödande
och dyrbart.

En avveckling av tekniska handelshinder behöver inte stå i
konflikt med höga ambitioner beträffande miljövård, arbetsmiljö, trafiksäkerhet
etc. Det är skillnaderna i reglerna och kontrollordningarna som skapar
handelshindren. Även om två länder har likvärdiga krav på en produkt kan
skillnader i utformningen och tillämpningen av kraven skapa handelshinder,

GATT innehåller en viktig bestämmelse om att dess regler
för handeln

inte skall anses utgöra hinder för åtgärder som är nödvändiga för att skydda

människors, djurs eller växters liv eller hälsa m,m. Dessa åtgärder får dock

inte utgöra en förtäckt begränsning av handeln eller godtycklig diskrimine

ring, Samma bestämmelse, den s,k, ordre public-klausulen, har senare tagits

in i bl,a. Romfördraget, EFTA-konventionen och EFTA-ländernas frihan

delsavtal med EG, Inom GATT har man senare antagit en särskild kod om

tekniska handelshinder som utgör ett ramavtal för ländernas och de interna

tionella organisationernas arbete på detta område. Genom GATT:s kod för

tekniska handelshinder har de anslutna länderna åtagit sig att tillse att tek- 38

niska föreskrifter,
standarder och certifieringssystem inte skapar onödiga Prop, 1987/88:66 hinder
för handeln, Pä grundval av koden har man inom GATT också skapat ett notifikationssystem,
som ger länderna möjhghet att ta upp diskussioner om föreskrifter som andra
länder planerar att införa, Sverige har anslutit sig till koden (prop,
1979/80:24, UU 13, rskr, 138),

Ett
nordiskt samarbetsprogram om avskaffande av handelshinder har nyligen antagits
av Nordiska ministerrådet. I programmet ingår en princip om att länderna
ömsesidigt skall godkänna varor för vilka man anser att Hkvär-diga regler
gäller i de nordiska länderna, även om reglerna skiljer sig i detaljer. Om en
myndighet kräver förnyad provning av en vara, som redan är godkänd för
marknadsföring i annat nordiskt land, måste myndigheten ange skälen härför.
Detta kallas ibland omvänd bevisbörda, .

EFTA-länderna
har inte försökt utarbeta gemensamma föreskrifter för olika produkter. Detta
arbete har i stället överlåtits ät andra internationella organisationer med en
bredare medlemskrets. Däremot skapade man inom EFTA redan på 1960-talet en notifikationsprocedur
för tekniska föreskrifter som, i likhet med den procedur som man senare kom
överens om inom GATT, ger länderna möjlighet att framföra synpunkter på
planerade föreskrifter som kan medföra handelshinder. Under hösten 1987 har
EFTA-länderna enats om att genom en ändring i EFTA-konventionen göra denna notifikationsprocedur
bindande. Denna ändring innebär att medlemsländerna inte får införa nya
föreskrifter så länge notifikationsproceduren pågår. Jag avser att senare
föreslå regeringen att inhämta riksdagens godkännande över den föreslagna
ändringen i EFTA-konventionen,

EFTA
har också tagit initiativet till ett antal konventioner och överenskommelser
som syftar till ömsesidigt erkännande av provningsresultat. Dessa är formellt
fristående från EFTA, Flera EG-länder och några andra stater är medlemmar i
dem.

Inom
EFTA pågår vidare diskussioner om policyfrågor på provningsområdet. Dessa
diskussioner syftar, liksom den förstärkta notifikationsproceduren, till att
skapa förutsättningar för en länk mellan kommande EG- och EFTA-system, EFTA får
i några fall information om EG:s arbete genom observatörer i arbetsgrupper inom
EG och vice versa.

Ett
av de centrala elementen i EG:s arbete är uppgiften att harmonisera medlemsländernas
lagstiftning och andra föreskrifter i den mån det krävs för att förverkUga den
inre gemensamma marknaden. Harmoniseringen går normalt till så att man beslutar
om direktiv med gemensamma regler som medlemsstaterna är skyldiga att omsätta i
nationella föreskrifter.

Denna
verksamhet har flera målsättningar. En viktig sådan har varit att utarbeta
gemensamma bestämmelser för olika varor i syfte att undanröja tekniska
handelshinder och uppnå Romfördragets mål om en gemensam varumarknad. Men man
har också använt sig av direktiv för att uppnå gemensamma regler i andra
syften, t,ex, av miljövårdsskäl, inom konsumentpolitiken och på många andra
områden.

Enligt
hittillsvarande regler i Romfördraget skall beslut om harmonisering

av lagstiftning fattas enhälligt. Genom enhetsakten har man emellertid ska

pat möjlighet att med kvalificerad majoritet fatta beslut om harmonisering

av medlemstaternas lagstiftning när det gäller den inre marknaden. Denna 39

regel har kompletterats med en regel att Kommissionen i
sina förslag till di- Prop, 1987/88:66 rektiv skall hålla en hög skyddsnivå vad
gäller hälsa och säkerhet, miljöskydd samt konsumentskydd. Enskilda
medlemsländer medges dessutom rätt att tillämpa strängare regler än de direktiv
som antagits med majoritetsbeslut, om detta anses vara nödvändigt pä grund av
väsentliga behov som rör bl,a, människors och djurs liv och hälsa eller som
gäller miljöskydd eller arbetsmiljö. Sådana avvikande bestämmelser skall
anmälas till Kommissionen som har att pröva om de utgör dolda handelshinder
eller medför godtycklig diskriminering. I sista hand avgörs dessa tolkningsfrågor
av EG-dom-stolen.

Som tidigare konstaterats har harmoniseringsarbetet varit
mycket tidskrävande. För att nå snabbare resultat har verksamheten med att
undanröja tekniska handelshinder därför inriktats mot nya former. Vitboken
anger två principer för det fortsatta arbetet. Den ena principen, ömsesidigt
erkännande, bygger på det utslag i vilken EG-domstolen konstaterat att en vara
som är lagligen producerad och marknadsförd i ett EG-land fritt skall kunna
säljas inom EG, såvida inte ett annat medlemsland kan åberopa behov av skydd
för människors och djurs liv och hälsa etc, som grund för egna krav (det s,k, Cassis
de Dijon-fallet),

Den andra principen benämns nya harmoniseringsmetoden och
kommer att användas i de fall det finns ett klart behov av
säkerhetsföreskrifter, som bör vara desamma i alla medlemsländer. Den innebär
att man ska begränsa harmoniseringen av myndighetsföreskrifter till väsentliga
säkerhetskrav och överlåta tekniska detaljlösningar till de europeiska
standardiseringsorganen (s.k, hänvisning till standard).

Dessa standarder skall till stor del utarbetas av de
europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC, i vilka nationella
standardiseringsorgan i såväl EG- som EFTA-länderna är medlemmar. Mellan EG och
CEN/CE-NELEC finns avtal om att de senare skall utarbeta harmoniserade Europastandarder.
EFTA har slutit motsvarande avtal. Enligt nuvarande interna regler i CEN/CENELEC
antas europeisk standard med majoritetsbeslut.

1 EG:s direktiv på skilda produktområden finns olika
provnings- och certi-fieringsordningar. Direktiven kan innehålla t.ex. regler
om att en produkt skall provas och överensstämmelse med kraven intygas (certifieras)
hos ett erkänt organ. I många fall accepteras även deklarationer gjorda av
tillverkare med säte i EG.

Svenska överväganden

Det är ett klart svenskt intresse att svenska produkter
inte behöver ändras för att kunna säljas på den europeiska marknaden eller
genomgå en mera komplicerad provning än EG-företagens produkter. Pä samma sätt
är det i sig ett konsumentintresse att utländska produkter inte fördyras, genom
att de behöver ändras för att kunna säljas i Sverige. Det ökar valfriheten och
kan verka återhållande på priserna. Därför har Sverige ända sedan början av
1970-talet eftersträvat ett samarbete bl.a. med EG i dessa frågor.

Sedan flera år tillbaka sker regelbundna överläggningar
mellan ansvariga

svenska myndigheter och EG-kommissionen om bl.a. miljövård, arbetsmiljö 40

och
konsumentpolirik. Dessutom har ett samarbete nyligen inletts mellan Prop,
1987/88:66 EG och EFTA-länderna som grupp, bl,a, på miljövårdsområdet och
beträffande tekniska handelshinder på flera andra områden. Genom dessa kontakter
har ansvariga myndigheter fått möjlighet att på ett tidigt stadium framföra
synpunkter på EG-förslag till väsentliga säkerhets- och hälsokrav för olika
produkter. Det är angeläget att förstärka dessa direkta kontakter.

Det
är också angeläget att svenska myndigheter går igenom EG;s regler på olika
områden och tillvaratar de möjligheter till harmonisering som finns.

Svenska
myndigheter utnyttjar redan nu, liksom EG, hänvisning till standarder i sin
verksamhet och väntas göra det än mer i framtiden. Eftersom den nationella
standardiseringsverksamheten allt mer bygger på det internationella och
europeiska arbetet, är det viktigt att myndigheterna följer och medverkar i
detta. Härigenom kan de framföra svenska synpunkter på ett tidigt stadium dä
det är lättast att få gehör för dem. De svenska standardiseringsorganen, som
är medlemmar i CEN och CENELEC. är bundna av de europeiska standarder som antas
där, såvida inte standarden strider mot svensk lag eller förordning.
Myndigheterna har därmed möjligheten att pröva om standarden uppfyller de krav
myndigheten ställer.

Beträffande
provnings- och certifieringsprocedurer måste målet för Sverige och övriga
EFTA-länder vara att få till stånd arrangemang som ger möjlighet till
ömsesidiga erkännanden av provnings- och certifieringsresultat med EG, När
föreskrifterna är lika, bör en anpassning kunna ske förhållandevis enkelt. Om
föreskrifterna är olika, kan handeln underlättas om utländska
provningsresultat helt eller delvis godtas. En förutsättning härför är att förtroende
finns mellan berörda provnings- och certifieringsorgan, 1 Sverige behandlas
dessa frågor för närvarande i den s,k, kontrollformsutredningen (I 1986:01),

41

7
Jordbruk, livsmedelsindustri och fiske Prop,
1987/88:66

Den
gemensamma varumarknaden i EG omfattar inte bara industrivaror utan också
jordbruksprodukter, livsmedel och fisk. Den utgör det längst gående samarbetet
i Västeuropa på dessa områden, EFTA-konventionen Uk-som frihandelsavtalen
mellan EFTA-länderna och EG har en mera begränsad varuomfattning. Förutom
industrivaror omfattar dessa avtal bara vissa livsmedels- och fiskeprodukter.
Jag kommer nu att beröra de tre områdena jordbruk, livsmedelsindustri och
fiske.

7.1 Jordbruk

Den
internationella handeln med jordbruksvaror, som endast tar en mindre del av
ländernas produktion i anspråk, präglas i dag av stora överskott och omfattande
subventioner. Detta har bidragit till ökade spänningar på det handelspolitiska
området och tilltagande protektionistiska tendenser. Inom ramen för GATT pågår
för närvarande förhandlingar som syftar till att minska dessa överskott och
till att reducera den osäkerhet, obalans och instabilitet som råder på de
internationella jordbruksmarknaderna. Dessa förhandlingar täcker samtiiga
åtgärder som direkt eller indirekt påverkar handeln med jordbruksvaror och
utgör en central del i den s,k. Uruguayrundan i GATT,

I
GATT-förhandlingarna verkar de nordiska länderna för en minskning av sådana stöd
som snedvrider den internationella jordbrukshandeln. Vi verkar vidare för ökat
marknadstillträde och för att klarare regler skall utformas för handeln med
jordbruksprodukter. Från svensk sida tillmäts förhandlingsarbetet i GATT stor
betydelse liksom det arbete som i övrigt bedrivs globalt, i OECD, Norden och
Västeuropa i övrigt.

Varken
frihandelsavtalets med EG eller EFTA-konventionens regler om avveckling av
tullar och kvantitativa restriktioner täcker handeln med jordbruksvaror.
Likväl finns i båda överenskommelserna bestämmelser om att man i beaktande av
parternas jordbrukspolitik skall främja den ömsesidiga handeln med dessa varor.
Partiell frihandel har införts för livsmedelsindustriprodukter, och bilaterala
jordbruksavtal har ingåtts mellan vissa EFTA-länder, Tullförmånerna i dessa
avtal har utsträckts till samtiiga EFTA-länder, Ensidigt har också Sverige
liksom övriga EFTA-länder givit EG vissa jordbrukskoncessioner. Även EG har i
viss utsträckning givit sådana koncessioner till EFTA-länderna,

EG.s
gemensamma jordbrukspolitik

EG:s
gemensamma jordbrukspolitik marknadsregleras enligt tre grundläggande
principer, nämligen dels den europeiska marknadens enhet, dels preferens för
varuutbytet inom Gemenskapen, dels ett gemensamt finansiellt ansvar.

Slutmålet
för marknadens enhet är fullständig frihet för handeln. Tullar

och icke-tariffära handelshinder skall avskaffas och administrativa förfaran

den liksom sanitära och veterinära bestämmelser harmoniseras. Emellertid 42

har
utvecklingen i flera avseenden inte nått fram till detta slutmål. Principen Prop,
1987/88:66 om marknadens enhet inbegriper också gemensamma regler för marknadsstyrning.
Dessa inkluderar gemensamma priser som är tillämpliga i alla medlemsländer och
fastställda - ofta med stor svårighet - efter förhandlingar på ministernivå.
Vidare omfattar principen identiska konkurrensregler och ett enda system för
gränsskyddet runt Gemenskapens yttre gränser. Utformningen av
marknadsregleringarna varierar från produkt till produkt. Det finns emellertid
fyra huvudtyper, vilka tillsammans täcker 94 % av all jordbruksproduktion inom
Gemenskapen,

Den
första huvudtypen utgörs av de viktigaste marknadsreglerade produkterna. Dessa
produkter, som innefattar mjukvete, korn, råg, majs, ris, socker,
mejeriprodukter, griskött, nötkött, fårkött, vissa frukter, grönsaker och
bordsvin, åtnjuter stödpriser (minimipriser) som medför en permanent eller
villkorlig garanti med avseende på pris och avsättning. När marknadspriserna
faller under en viss nivå och vissa andra förutsättningar föreligger, köper
interventionsorganen upp de varor som erbjuds dem och lagrar eller säljer dem i
enUghet med de regler som gäller inom Gemenskapen, Marknaden kan också stödjas
med mera flexibla metoder såsom stöd till lagring, subsidier av olika slag och
uppköp av överskott via producentorganisationer.

Den
andra huvudtypen utgörs av vissa slag av spannmål och viner, vissa frukter och
grönsaker liksom ägg och fjäderfäkött. Dessa skyddas enbart genom åtgärder
ägnade att förhindra lågprisimport från tredje länder.

För
den tredje huvudtypen tillämpas direkta subventioner. Produkter inom denna
grupp, som endast utgör ca 2,5 % av jordbruksproduktionen, är hårdvete,
olivolja, vissa andra oljor och tobak. Subventionerna syftar till att hålla
priset nere för konsumenten och samtidigt garantera en minimiinkomst åt
producenten.

För
den fjärde huvudtypen, slutligen, tillämpas ett enhetligt bidrag för planterad
areal eller producerad kvantitet. Hit hör bomullsfrö, lin, humle och dehydrerat
foder. Dessa produkter täcker endast 0,5 % av jordbruksproduktionen.

Med
anledning av de permanenta överskott som uppstått och de utgifter dessa förorsakat
har Gemenskapen beslutat följa en ytterligt försiktig prispolitik och att
upphöra med prisgarantier och subsidier för obegränsade varukvantiteter.
Restriktiva åtgärder har vidtagits i syfte att söka återställa ba-lansen mellan
tillgång och efterfrågan på marknaden. Dessa innebär dels ett finansiellt
medansvar för producenterna, som betalar en del av kostnaden för lagring eller
avveckling av överskott via en skatt eller avgift inom mjölksektorn, dels
produktionskvotering inom mjölksektorn och garantitrösklar, som medför en
reducering av garantipriserna när en viss produktionsvolym överskrids (gäller
för spannmål, raps, solrosfrö, bearbetade produkter och russin). Liknande produktionsbegränsande
mekanismer har införts för socker och bomull.

Samtidigt har utvecklingen
på växelkursområdet sedan år 1969 drivit fram

ett införande av monetära utjämningsbelopp. Dessa syftar till att i medlems

länderna kompensera variationerna i de gemensamma priserna till följd av

fluktuationer i de nationella växelkurserna. Systemet säkrar de gemen

samma priserna och skyddar bönderna mot effekterna av växelkursföränd- 43

ringar. Emellertid har
systemet så småningom medfört vissa konkurrens- Prop, 1987/88:66
snedvridningar. Man har därför inom EG enats om att införa regler i syfte att
möjliggöra en gradvis avveckling av detta system.

Den
andra principen, gemenskapspreferensen, är en logisk förlängning av den första
principen. Jordbruksproducenterna i Gemenskapen är skyddade mot lågprisimport
och prisfluktuationer på världsmarknaden främst genom importavgifter som
uppbärs vid Gemenskapens gränser mot tredje land. Dessa avgifter är beräknade
så att de svarar mot skillnaden mellan försäljningspriset på världsmarknaden
och det gränspris som internt fastställts inom Gemenskapen, Detta gränspris
ligger något över det tidigare omnämnda minimipriset. Importavgiften syftar
till att föra upp världsmarknadspriset till priset inom Gemenskapen i de fall
då det senare är högre än det förra. Importen till Gemenskapen lämnas således
öppen samtidigt som preferenser för EG-varor säkras. Om å andra sidan
världsmarknadspriserna skulle vara högre än priserna i Gemenskapen, drabbas
producenterna i Gemenskapen av en exportavgift i syfte att avhålla dem från
att sälja på export till världsmarknaden till nackdel för konsumenterna i
Gemenskapen,

Den
tredje principen, det gemensamma finansiella ansvaret, är också en naturlig
förlängning av de två föregående principerna, I praktiken betyder det att ta
ansvar för att alla utgifter och inkomster som sammanhänger med den gemensamma
jordbrukspolitiken passerar genom Gemenskapens budget. Inom denna budget finns
en särskild fond. Europeiska Orienterings- och Garantifonden (FEOGA), som har
två sektioner - garantisektionen och orienteringssektionen.

Garantisektionen
svarar för ca 90 % av utbetalningarna och finansierar alla offentliga utgifter
i samband med de gemensamma marknadsregleringarna. Två undersektioner kan
urskiljas, dels en som avser utgifter för regleringen av den interna marknaden
och avser inköp av interventionsorganen, kostnader för lagring, inkomststöd och
subventioner för marknadsföring, dels en som hanterar utgifter för de
exportstöd som fyller gapet mellan priserna i Gemenskapen och
världsmarknadspriserna.

Orienteringssektionen
bidrar med finansiering av Gemenskapens strukturpolitik på jordbrukets område
huvudsakligen genom att finansiera sådana projekt som innebär rationalisering
av jordbrukets storlek, förbättringar av infrastrukturen på landsbygden samt
förädling och marknadsföring av jordbruksprodukter. De gemensamma insatserna
under denna sektion har inte fått den omfattning som ursprungligen avsågs och
utgifterna uppgår endast till ca 10 % av EG:s totala jordbrukskostnader. Efter
år 1981 har ökad prioritet givits åt förbättring av produktiviteten, åtgärder
för att åstadkomma balans på marknaderna samt reducering av regionala
olikheter. En rad olika program har införts till stöd för dels tillbakasatta
regioner och bergsområden, där det anses viktigt att behålla ett visst antal
bönder, dels delar av medelhavsregionerna, vilka blivit utsatta för ökad
konkurrens genom Gemenskapens utvidgning i söder. Programmen inkluderar
utbildningskurser för bönder, stöd för täckdikning, konstbevattning och
skogsplantering, förbättring av produktkvalitet samt incitament för
omställning till alternativa grödor, särskilt i vinproducerande regioner.

Därutöver
tillhandahåller den Europeiska Regionala Utvecklingsfonden 44

och den Europeiska
Investeringsbanken olika former av finansiering, den Prop, 1987/88:66 förstnämnda
i form av bidrag och den senare i form av långfristiga krediter till
fördelaktig ränta,

EG:s
aktuella finansiella svårigheter har inneburit starka jordbrukspolitiska
spänningar, vilket lett till en tendens till "renationalisering" av
jordbrukspolitiken.

Svenska
överväganden

Målen
för den nuvarande svenska jordbrukspolitiken sådan den fastlagts genom 1984
och 1985 års livsmedelspolitiska riksdagsbeslut överensstämmer i sina huvuddrag
med EG:s, Konsumentprismålet, inkomstmålet och rationaliseringsmålet har
sålunda sin motsvarighet i EG, Betydelsefullt är också att de jordbrukspolitiska
medlen i viktiga avseenden överensstämmer. Såväl Sverige som EG tillämpar en högprislinje
för jordbruksvaror och utjämnar skillnaderna i prisnivå mellan inhemska priser
och världsmarknadspriserna med importavgifter resp, exportsubventioner.

Vad
gäller produktionsvolymsmålet föreligger dock väsentliga olikheter. Detta
ligger egentligen i sakens natur när man jämför den svenska marknaden som
omfattar ca 8 miljoner människor med Gemenskapens marknad med ca 320 miljoner,
I grunden finns i Sverige en neutralitets- och bered-skapspolitiskt betingad
undre gräns för den fredstida produktionens omfattning, vilken inte är exakt kvantifierad.
Vidare finns en begränsning uppåt. Denna innebär att det är politikens mål att
begränsa produktionen till kvantiteter som kan avsättas för konsumtion inom
landet. Härigenom skall net-toexportöverskott, som måste avsättas med hjälp av
exportstöd, kunna undvikas.

Den
ständigt ökande produktiviteten inom jordbruksnäringen har inneburit att man
under lång tid inriktat sig på att begränsa produktionen, EG, å andra sidan,
hade länge ingen uttalad produktionspolitik alls. Först under 1980-talet har
man under trycket av fallande världsmarknadspriser och stora exportöverskott
avseende flertalet jordbruksvaror inom EG gått in för en begränsning av
produktionen i syfte att främst reducera den finansiella belastningen på den
gemensamma jordbrukspolitiken. Någon motsvarighet till de svenska mera
långsiktiga produktionspolitiska målen finns emellertid inte i EG,

Frågan
under början av 1970-talet var i huvudsak vilka fördelar och vilka

nackdelar resp, problem som skulle uppkomma för svensk del om Sverige,

inom ramen för en vidare uppgörelse med EG, skulle börja tillämpa EG:s

gemensamma jordbrukspolitik, I november 1970 förklarade regeringen att

Sverige i och för sig utan större problem skulle kunna tillämpa EG:s gemen

samma jordbrukspolitik. På grundval av de fortsatta utredningar som sedan

genomfördes och de utredande samtal som fördes med EG-kommissionen.

konstaterades emellertid att det inte var möjligt för ett land som inte är med

lem i Gemenskaperna att delta fullt ut i den gemensamma jordbrukspoliti

ken, (Regeringens memorandum den 6 september 1971, Jfr, prop, 1972:135

s, 6), Förutsättningarna för en tullunion på jordbruksområdet har sedan dess

försämrats även i vissa andra avseenden. Rationaliseringar och produktivi- 45

tetsökningar har lett till betydande jordbruksöverskott
inom såväl EG som i Prop, 1987/88:66 Sverige, vilket i sin tur medfört ökade
samhällsekonomiska och regleringsfinansiella belastningar, EG:s utvidgning
ställer likaså krav på hänsyn till nya produkter och annorlunda
jordbruksstrukturer i de nya medlemsländerna, I Luxemburgdeklarationen anges
att samarbetet och/eller konsultationer på jordbruksområdet skall
intensifieras. Det finns ett svenskt intresse av ett sådant samarbete i
Västeuropa i liberaliserande riktning. Det är naturligt att EG med dess
gemensamma jordbrukspolitik rillmäts särskild betydelse i detta sammanhang. Som
framgått av det föregående ställer dock insfitution-ella och materiella
omständigheter hinder i vägen för ett deltagande i EG:s jordbrukspolitik genom
att innefatta också alla jordbruksvaror i en tullunion. Däremot skulle den
svenska jordbrukspolitiken i olika avseenden autonomt kunna göras mer likartad EG:s,
vilket skulle medföra en harmonisering av produktionsvillkoren. Vidare skulle
frihandelsavtalet kunna omförhandlas för att helt eller delvis inbegripa vissa
jordbruksreglerade varor eller separata avtal kunna ingås för enskilda varor
avseende bestämda kvantiteter, typ ostavtal.

7.2 Livsmedelsindustri

Inom det europeiska frihandelsområdet finns redan en
omfattande frihandel med livsmedelsindustriprodukter. Bestämmelser om detta
finns i EFTA-konventionen;samt i protokoll 2 till frihandelsavtalet med EG,

Det rör sig här om en partiell frihandel där man har tagit
bort manufaktureringsskyddet, dvs, tullarna, men där man fortfarande har rätt
att utjämna skillnaderna i de interna prisnivåerna på de i
livsmedelsindustriprodukterna ingående jordbruksråvarorna.

Systemet har inneburit en stark stimulans för handeln, som
expanderar kraftigt främst inom EFTA, Det är ett svenskt intresse att denna
handel ökar ytterligare,

EG:s råvaruprisuijämningssystem

EG tillämpar ett externt system för råvaruprisutjämning.
Systemet innebär att kompensation sker vid gränsen vid import av
livsmedelsindustriprodukter. Denna kompensation har formen av rörliga avgifter
som beräknas på grundval av skillnaden mellan ett genomsnittligt s,k,
tröskelpris och ett världsmarknadspris för ingående råvaror. Vid export ges på
motsvarande sätt ett bidrag för att utjämna råvaruprisskillnaden.

De råvaror för vilka utjämning medges är för närvarande
vissa spannmål, mjöl, mjölk och mjölkprodukter, socker samt ägg (endast vid
export). De färdigvaror som på detta sätt omfattas av systemet är bl,a, sockerkonfekty-rer,
choklad, pastaprodukter, bakverk och vissa drycker.

46

Svenska
överväganden Prop, 1987/88:66

En
ökad liberalisering av handeln med livsmedelsindustriprodukter kan ske på två
sätt. Det ena är att total frihandel genomförs, dvs, att tullfrihet införs och
systemen för råvaruprisutjämning tas bort. Denna möjlighet är dock helt avhängig
av vad som kan uppnås på råvaruområdet, dvs, för de jordbruks-reglerade
varorna. Endast om frihandel kan uppnås för dessa varor blir det också möjligt
att ta bort nyssnämnda system. Utan frihandel för råvarorna skulle nämligen
skillnaderna i råvaruprisnivåerna kvarstå, vilket skulle leda till
snedvridningar och i vissa fall oacceptabla olikheter i konkurrensvillkoren.
Det andra sättet, att införa tullfrihet men bibehålla systemen för råvaruprisutjämning,
synes mer framkomlig. Den utgör också den väg som Sverige sedan lång tid sökt
vinna gehör för i överläggningar med EG, Sverige har sålunda regelbundet
framfört önskemål om en utvidgning av det varuområde som omfattas av Protokoll
2, EG har emellertid hittills ej ansett sig kunna slå in på denna väg,

I
det nu aktuella sammanhanget - uppföljningen av Luxemburgdeklara tionen - kan
en ny öppning skönjas. Gemenskapen har antytt beredvillighet för en utvidgning
av varuomfattningen i Protokoll 2, men har ställt villkoret att överenskommelse
nås mellan EG och EFTA om en harmonisering av de kriterier och
beräkningsmetoder' som tillämpas vid fastställande av prisut-jämningsbeloppen,
EG har också framfört vissa förslag till ändrade principer härför. Ett
genomförande av dessa är emellertid förenat med betydande svårigheter, vilket
gör framsteg ovissa. Likväl måste EG;s nya hållning sägas innebära ett klart
framsteg. Från svensk sida föreligger ett intresse att så långt möjligt
medverka till en överenskommelse som öppnar vägen för en betydande utvidgning
av Protokoll 2 med åtföljande landvinningar för frihandeln.

7.3 Fiske

Frihandeln
i Västeuropa omfattar i princip inte fisk och fiskprodukter, även om man i EFTA
har lyckats åstadkomma frihandel för flertalet beredda fiskprodukter, EFTA:s
parlamentariker har föreslagit att man i EFTA skall hberalisera handeln med
fisk ytterligare. Det finns ett svenskt intresse att verka för en ökad
liberalisering av handeln med fisk och ett ökat tillträde till fiskevatten inom
Västeuropa som helhet,

EG:s
gemensamma fiskeripolitik

EG:s
gemensamma fiskeripolitik utvecklades först efter 1970-talets genomgripande
förändringar när de nationella fiskegränserna utsträcktes och havs-rättskonventionen
antogs. Den fick sin definitiva utformning år 1983 då regler antogs för
fiskets bedrivande i Gemenskapens fiskevatten. Tre är senare inträffade på nytt
genomgripande förändringar genom Spaniens och Portugals inträde i EG varigenom
antalet fiskare i Gemenskapen fördubblades, fiskeflottan ökade med 65% och
fångsterna ökade med 30%,

Den
gemensamma fiskeripolitiken består av fyra operativa arbetsområ- 47

den,
nämligen tillträde till fiskevatten och bevarande och skötsel av fiskebe- Prop,
1987/88:66 stånd, reglering av marknaden, strukturpolitik och internationella
relationer.

Gemenskapens fiskezon är i princip öppen för alla fiskare
inom Gemenskapen, Den omfattar 200 sjömil ut från Atlant- och Nordsjökusterna,
Medlemsländerna har emellertid fått medgivande att behålla upp till 12 sjömil
ut från sina nationella kuster inom vilka fisket är reserverat för deras egna
fiskeflottor samt för fartyg från andra medlemsländer med traditionella rättigheter.
Därutöver existerar ett licensieringssystem i gemenskapsregi för fisk av vissa
hotade arter i ett område norr om England utanför 12-milsgrän-sen. Systemet,
som gäller under en 20-årig övergångsperiod, begränsar i praktiken fisket i
området i dag till ett bestämt antal brittiska, franska, västtyska och
belgiska fartyg.

Fiskbestånden i Atlanten, Nordsjön, Irländska sjön och
västra Östersjön bevaras och förvaltas enligt ett system med årliga totalt
tillåtna fångstkvantiteter (TAC:s), som delas upp i fångstkvoter för berört
medlemsland. Systemet är avsett att tillförsäkra varje medlemslands
fiskeflotta relativt stabila fiskemöjligheter enligt vissa kriterier.

De åtgärder som vidtas för att bevara bestånden är
baserade på vetenskapliga rön och består huvudsakligen av begränsningar för
fisket.i vissa zoner, minimimått för maskorna i fisknät och i vissa fall
minimimått avseende ilandförd fisk. Regeringarna i de enskilda medlemsländerna
är oförhindrade att vidta egna åtgärder för att bevara bestånden. Åtgärderna
får dock inte vara diskriminerande mot andra medlemsländer. Ett
övervakningssystem finns, vilket bl,a, innehåller notifieringsplikt till EG-kommissionen
av sådana nationella åtgärder.

Vissa speciella övergångsarrangemang gäller med anledning
av Spaniens och Portugals inträde i EG,

Den gemensamma marknadsregleringen för fisk infördes år
1971 och var föremål för revision i slutet av år 1981, Den består i sina
huvuddrag av standardkrav för marknadsföring och regler för
producentorganisationer. De senare ger organisationerna möjlighet att bl,a,
erhålla igångsättningsstöd, som delvis finansieras av Gemenskapen,

För de mest betydelsefulla fiskslagen fastställs s,k, riktpriser
före varje fiskesäsong. Likaså fastställs på gemenskapsbasis återtagspriser
vid vilka fisk kan tas ur marknaden. Producentorganisationerna kan också, för
att stabilisera priserna, själva inom vissa ramar fastställa prisgränser under
vilka de inte köper medlemmarnas fångster.

Under vissa förutsättningar ersätts fiskarena för fångster
som tagits ur marknaden. För vissa fiskslag finansieras denna ersättning delvis
i enlighet med regler som gäller för den Europeiska Orienterings- och
Garantifonden (FEOGA),

Export av de överskott på fisk som uppkommer inom
Gemenskapen kan

främjas genom exportstöd. Detta skall utjämna skillnaden mellan priserna

inom EG och på världsmarknaden. Samtidigt fastställs referenspriser för

vissa fiskslag och produkter avseende import till onormalt låga priser. När

referenspriserna underskrids kan importen belastas med utjämningsavgifter

varigenom kvantitativa begränsningar kan undvikas. Om tillgången inom 48

EG är
otillräcklig, kan tullar och avgifter pä importen suspenderas. Så sker Prop,
1987/88:66 beträffande tonfisk och torsk.

Den gemensamma marknadspolitiken för fisk tillämpas för
Spanien och Portugal fr.o,m, den 1 januari 1986 med vissa övergångs- eller
anpassningsarrangemang som syftar till att hjälpa dessa länder att genomföra
sin integration i den gemensamma fiskeripolitiken.

De nya fiskezonerna, en ökande knapphet på fisktillgång
och fångster samt behovet av att utveckla alternativa former för fiskets
bedrivande har föranlett Gemenskapen att utforma en politik för att
omstrukturera och modernisera fiskerinäringen. Politiken förutsätter
samordnade ansträngningar och åtgärder från medlemsländernas och Gemenskapens
sida. De sammanlagda kostnaderna för denna politik uppgick år 1985 till ca 100
miljoner ECU,

Därutöver stöder den Europeiska socialfonden
medlemsländernas utbildningsprogram för fiskare. Stödet syftar till att hjälpa
fiskarena att kvalificera sig för alternativa sysselsättningar. Den Europeiska
Regionala Utvecklingsfonden och den Europeiska Investeringsbanken lämnar
bidrag och lån för investeringar i infrastruktur säsom hamnar,
förädlingsanläggningar och forskningsanstalter.

Sedan år 1976 har Gemenskapen genom Kommissionen exklusiv
kompetens att handha internationella fiskeriförhandlingar. Därefter har fiskeriav-tal
slutits med ett antal tredje länder i syfte att möjliggöra för fiskefartyg i EG
att fortsätta traditionellt fiske eller få tillträde till nya bestånd.

Gemenskapen har sålunda bl,a, slutit ömsesidiga avtal med
tredje länder (Norge, Sverige och Färöarna) enligt vilka fiskerirättigheter
lämnas i utbyte mot liknande rättigheter för fiskare från Gemenskapen i dessa
länders fiskevatten. Dessutom har avtal slutits med USA och Canada, Enligt det
förra uppdelas fisketillgångar som ej utnyttjas av USA mellan tredje länder på
basis av deras traditionella fiske. Avtalet med Canada öppnar möjlighet för EG-fiskare
att fiska i kanadensiska vatten mot att Gemenskapen lämnat tullkoncessioner
för vissa kvantiteter kanadensisk fisk vid import till Gemenskapen. En tredje
typ av avtal gäller för utvecklingsländer som Guinea, Guinea Bissau, Ekvatorialguinea,
Madagaskar, SäoToméoch Principe, Senegal och Seychellerna. I utbyte mot
fiskerättigheter lämnar Gemenskapen dessa länder finansiell kompensation,
bidrag till vetenskapliga program samt bidrag till studier och utbildning för
att främja fiskerinäringarna i dessa länder. Ytterligare ett avtal med
finansiell kompensation har också slutits med Grönland efter landets utträde
ur Gemenskapen i början av år 1985. Vidare deltar EG tillsammans med Sverige
och Norge i den gemensamma förvaltningen av fisktillgångarna i Skagerack.

Svenska överväganden

Genomgripande förändringar har inträffat vad avser
förutsättningarna för

fiskerinäringen såväl i Sverige som i EG sedan år 1972. Detta medför att det

är svårt att överblicka konsekvenserna för Sverige vid en tillämpning av

EG:s gemensamma fiskeripolitik. Övervägandena från åren 1971/72 ger nu

föga ledning. För att Sverige fullt ut skall kunna tillämpa den gemensamma 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 66

fiskeripolitiken torde det
vara nödvändigt för Sverige att delta i beslutspro- Prop. 1987/88:66 cessen
inom EG eller uppnå andra arrangemang för samråd och medinflytande.

Frihandelsavtalet
skulle kunna utvidgas till att i ökad utsträckning omfatta fisk och
fiskprodukter. En anpassning av avtalet skedde också i anledning av Spaniens
och Portugals inträde i EG. Den ömsesidiga rätten till fiskerättigheter i
varandras vatten skulle kunna ökas. Sådana förhandlingar sker årligen
bilateralt mellan Sverige och EG.

Upprepade
försök har under årens lopp gjorts att ytterligare liberalisera handeln med
fisk och fiskprodukter inom EFTA, men på detta område gäller att man endast i
mycket begränsad utsträckning kan förändra gränsskyddet utan att det totala fiskeripolitiska
sammanhanget beaktas. En annan faktor som måste vägas in är att det numera
reducerade frihandelsområdet EFTA rymmer de två stora fiskenationerna Island
och Norge men inte däremot svarande marknader för avsättning av exporten. Den
stora marknaden finns inom EG. Vid en liberahsering av handeln inom EFTA men ej
mellan EFTA och EG kan ett övertryck uppstå i de importerande EFTA-länderna till
gagn för konsumenterna i dessa, men till men för fiskarna i de importländer i
EFTA som har en fiskerinäring. Betydande svårigheter finns alltså vid en
eventuell liberalisering begränsad endast till EFTA-området.

Den
väg som återstår att öka liberaliseringen av handeln med fisk och fiskprodukter
synes därför ligga i åtgärder som berör hela det europeiska frihandelsområdet EG-EFTA.
Även här måste det då komma till en omförhandling av frihandelsavtalen mellan
EFTA-länderna och EG hksom av existerande bilaterala avtal angående
fiskerättigheter. En förutsättning torde vara att parallella överenskommelser
kan uppnås om ett antal andra betydelsefulla element såsom
fångstbegränsningar, stöd till fiskerinäringarna, interna priser etc. Det
skulle bli fråga om ett nätverk av avtal som för samordning och balans måste
styras av vissa i förväg överenskomna principer i syfte att förenkla processen.

Sammanfattningsvis
måste således nya vägar sökas på fiskeområdet om Sverige skall kunna delta i EG:s
fiskeripolitik. En ökad liberalisering inom hela EFTA-EG-området borde vara möjlig
om en avveckling av gränsskyddet kopplas till andra viktiga element såsom
fiskerättigheter, fångstbegränsningar, stöd till fiskerinäringarna, interna
priser m.m.

50

8
Konkurrensvillkor Prop. 1987/88:66

Frihandeln
kan sättas ur spel eller störas genom en rad olika åtgärder av såväl enskilda
företag som myndigheter. Företag kan göra det genom att mjss-bruka sin
dominerande marknadsställning eller genom att bilda karteller. Myndigheter kan
snedvrida konkurrensvillkoren genom att ge stöd till företag eller genom att
tillämpa diskriminerande upphandlingsregler. Såväl Romfördraget som
EFTA-konventionen och frihandelsavtalen mellan EG och EFTA-länderna innehåller
regler som syftar till att förhindra konkur-rensbegränsande åtgärder. Dessa
frågor behandlas också i GATT och inom ramen för OECD.

EG-kommissionen
föreslår i sin vitbok om den inre marknaden åtgärder för att att åstadkomma en
bättre efterlevnad av gällande EG-rätt, för att utsträcka den till nya områden
samt för att undanröja de juridiska hindren för samarbete mellan företag i
olika medlemsländer.

Jag
kommer i detta kapitel att behandla karteller och monopol, offentlig upphandling,
statsstöd, etableringsfrågor, immaterialrättsliga frågor och bolagsrätt.

8.1 Karteller och monopol

Med
affärslivets tilltagande internationalisering har också följt ett omfattande mellanstatligt
samarbete för att komma till rätta med företags konkur-rensbegränsande
åtgärder.

Inom
OECD:s konkurrenskommitté har konkurrensmyndigheterna i EG:s och EFTA:s
medlemsländer liksom EG-kommissionen deltagit i utarbetandet av flera
rapporter och rekommendationer till medlemsländernas regeringar som berör konkurrensbegränsande
åtgärder. En sådan rekommendation behandlar bl.a. notifiering av åtgärder som
berör ett annat medlemsland, samordning av myndigheters åtgärder, utbyte av
information samt konsultations- och medlingsförfarande i konkurrensärenden som
berör flera länder.

I
EFTA-konventionen finns regler som slår fast att kartellbildningar och företags
missbruk av dominerande marknadsställning är oförenliga med konventionen om de
motverkar de fördelar medlemsländerna kunde förvänta av konventionen. När
problem aktualiseras kan EFTA:s råd inleda undersökningar. Medlemsländerna är
förpliktade att tillämpa konventionens regler med stöd av nationella
bestämmelser.

EG:s
grundläggande konkurrensregler finns i Romfördraget och i CECA-

fördraget. Det är framför allt reglerna i Romfördraget som kommit att få

betydelse (Art. 85 och 86). Bestämmelserna riktar sig mot två former av kon

kurrensbegränsning, nämligen karteller och företags dominerande ställning.

Karteller är i regel förbjudna om de kan påverka handeln mellan medlems

staterna och om de har till syfte eller följd att konkurrensen inom den ge

mensamma marknaden förhindras, inskränks eller förvanskas. Undantag

från förbudet kan medges av Kommissionen. Monopol eller dominerande

ställning är inte förbjudet i och för sig, men missbruk av ett företags domine

rande ställning på marknaden är förbjudet om handeln mellan medlemssta- 51

terna kan påverkas därav. EG-kommissionens
förslag till särskilda regler Prop. 1987/88:66 rörande företagsförvärv har
hittills inte resulterat i några beslut.

EG:s
konkurrensregler har på samma sätt som nationell lagstiftning omedelbar
rättsverkan för de enskilda företagen. Tillämpningen ankommer i första hand på EG-kommissionen.
I sista hand är det EG-domstolen som fattar beslut efter överklagande av
Kommissionens avgöranden. EG:s konkurrensregler kan också åberopas av enskild
part och tillämpas av allmänna domstolar i Gemenskapen.

I
vitboken konstateras att en kraftfull konkurrenspolitik är av grundläggande
betydelse för utvecklingen mot en inre marknad, bl.a, för att stärka företagens
effektivitet och konkurrenskraft. Vid tillkomsten av den inre marknaden är det
nödvändigt att se till att det inte uppstår nya former av lokal protektionism.
Man pekar särskilt på faran för att statsstöd kan underminera ansträngningarna
att öka den europeiska konkurrenskraften.

Enligt
frihandelsavtalet mellan Sverige och EG kan en avtalspart som anser att ett
förfarande strider mot avtalets konkurrensregler ta upp ärendet i den blandade
kommittén, som upprättats enligt frihandelsavtalet. Om parterna inte kan komma
överens inom tre månader, kan den skadelidande parten vidta de skyddsåtgärder
som den anser nödvändiga.

Såväl
EG som Sverige har föredragit att så långt som möjligt motverka konkurrensbegränsande
åtgärder med stöd av sina egna interna regler, dvs. Romfördragets regler resp,
den svenska konkurrenslagen. Varken EG eller Sverige har således normalt
åberopat frihandelsavtalets regler när konkur- . rensbegränsande förfaranden av
svenska företag haft effekter inom EG eller omvänt.

Svenska
överväganden

För
Sverige är en kraftfull nationell lagstiftning och ett väl fungerande samarbete
på det internationella planet viktiga för aU förhindra och undanröja skadliga
konkurrensbegränsningar.

Den
nu gällande svenska konkurrenslagen (1982:729) har vuxit fram med beaktande av
den internationella utvecklingen. Den har två generella straffbelagda förbud,
nämligen mot bruttopriser och mot anbudskarteller, I övrigt bygger den på
missbruksprincipen, som innebär att myndigheterna ingriper dä missbruk anses
föreligga. Efter vederbörlig prövning kan förbud meddelas mot sådana
förfaranden som befunnits skadliga, Lagen innehåller även regler för kontroll
av företagsförvärv.

Regeringen
kan även efter en framställning av näringsfrihetsombudsmannen vidta åtgärder
med stöd av konkurrenslagen mot konkurrensbegränsning med verkan utom landet.
Det krävs då att åtgärden är nödvändig på grund av internationell
överenskommelse. Genom denna bestämmelse har t,ex, frihandelsavtalets och
EFTA-konventionens konkurrensregler beaktats i konkurrenslagstiftningen.

Såväl
utformningen av det svenska regelsystemet på konkurrensområdet

som den praktiska tillämpningen av lagstiftningen uppvisar god överenstäm-

melse med vad som gäller inom EG, De svenska konkurrensmyndigheterna

har ett fortlöpande och nära samarbete med EG-kommissionen och andra 52

konkurrensmyndigheter.
Utvecklingen av EG:s inre marknad förutses inte Prop, 1987/88:66 leda till
några speciella problem på konkurrensområdet som inte kan lösas inom ramen för
nuvarande regelsystem och samarbetsformer.

8.2 Offentlig upphandling

De
uppköp av varor och tjänster som görs av myndigheter i olika länder är mycket omfaUande
och har stor ekonomisk betydelse för svensk industri. Många länder har i
varierande grad försökt förbehålla företag i det egna landet dessa affärer,

I
Sverige uppgick den offentliga upphandlingen budgetåret 1983/84 till 110 miljarder
kronor, vilket motsvarade ca 15 % av BNP, Mer än hälften av denna upphandling
skedde på landstings- och kommunal nivå. Jämförelsevis kan noteras att den
offentliga upphandlingen inom EG år 1984 uppskattades till ca 3 000 miljarder
kronor, en siffra som ansågs vara för låg eftersom stora delar av den regionala
och lokala upphandlingen ej täcktes av den,

I
olika internationella organisationer har man strävat att uppnå överenskommelser
om att myndigheter inte skall diskriminera utiändska företag vid offentlig
upphandling. Det har bl,a, skett i GATT, EFTA och EG,

Inom
GATT finns sedan år 1981 en överenskommelse (kod) som även Sverige anslutit sig
till (prop, 1979/80:24, VU 13, rskr, 138), Koden innebär att de anslutna
länderna åtar sig att inte diskriminera företag från andra till koden anslutna
länder vid offentUg upphandling. Överenskommelsen omfattar upphandling av
varor över ett visst belopp. Tjänster omfattas för närvarande ej av koden
annat än i samband med upphandling av varor. Överenskommelsen täcker de
myndigheter som signatärstaterna angivit i en bilaga till avtalet. Regionala
och lokala myndigheter samt myndigheter som svarar för transporter, energi och
telekommunikationer har undantagits,

EFTA-konventionens
regler om offentlig upphandling avser endast de varor som i övrigt täcks av
konventionen, vilket innebär att jordbruksvaror och tjänster inte omfattas av
bestämmelserna. Upphandlingsbestämmelserna riktar sig till centrala, regionala
och lokala myndigheter. Medlemsstaterna skall "verka för" att lokala
och regionala organ som inte är underkastade stadig kontroll, t,ex, kantonerna
i Schweiz och kommuner och landsting i Sverige, respekterar reglerna,
EFTA-konventionen ger möjlighet att göra undantag av hänsyn till allmän
ordning, landets säkerhet m,m,, däremot inte av regional- eller
sysselsättningspolitiska skäl eller vid betalningsbalanssvårigheter.

Romfördraget
innehåller inga särskilda bestämmelser om offentiig upphandling. Vissa
allmänna bestämmelser om icke-diskriminering anses dock vara tillämpliga även
på deUa område, EG har i kraft härav antagit flera direktiv om offentlig
upphandling.

Två
s,k, ramdirektiv har antagits, ett om varor och ett om bygg- och anläggningsarbeten.
Ramdirektiven slår fast principen om hkabehandling av EG-företag på dessa
områden, EG har vidare antagit två s,k, procedurdirektiv, som innehåller
detaljerade regler om vilka procedurer som skall till-lämpas då offentlig
upphandling över ett visst värde görs av staten, regionala

eller
lokala myndigheter och offentiigrättsliga personer. Procedurreglerna Prop,
1987/88:66 har en mer begränsad omfattning än ramdirektiven; bl,a, har, liksom
i GATT-koden, de myndigheter som svarar för transporter, energi, telekommunikationer
samt vattenförsörjning undantagits. Sedermera har man enats om en
rekommendation att i begränsad utsträckning öppna upphandlingen även inom
telekommunikationssektorn.

Den
offentiiga upphandlingen är ett av de områden som prioriterats i EG-kommissionens
vitbok om genomförandet av den inre marknaden. Man avser bl,a, lägga fram
förslag om att öppna de sektorer som för närvarande är undantagna från
konkurrens på gemenskapsnivå. Kommissionen har redan lagt fram förslag till
förändringar och preciseringar av procedurdirektiven, vilka bl,a, innebär en
sänkning av tröskelvärdena, förbättrad information om planerad och genomförd
upphandling samt krav på användning av europeiska standarder.

Frihandelsavtalet
mellan Sverige och EG innehåller inga uttryckliga regler om offentlig
upphandling. Inom ramen för EG-EFTA-samarbetet har EFTA-länderna föreslagit
ömsesidig liberalisering på telekommunikationsområdet i enlighet med de
begränsade beslut som fattats inom EG, EG har föreslagit en öppning av den
regionala och kommunala upphandlingen. Som ett första steg i samarbetet har man
kommit överens om att förbättra informationen genom ökad publicering av anbudsinfordringar
från EFTA-länderna i EG:s publikation Official Journal och i EG:s databank för
offentlig upphandling "Tenders Electronic Daily" (TED),

Svenska
överväganden

I
Sverige regleras den statliga upphandlingen främst i upphandlingsförordningen
(1986:366), Den skall tillämpas vid statliga myndigheters upphandlingar som
gäller köp eller beställning av varor, byggnadsarbeten, anläggningsarbeten
samt andra tjänster. Förordningen omfattar.även teknikupphandling.
Huvudprinciperna för den statliga upphandlingen är affärsmässighet,
objektivitet och utnyttjande av befintlig konkurrens, såväl i Sverige som utomlands.
Detta gäller oavsett åtaganden i internationella avtal. De särskilda
åtagandena i GATT-koden har gjorts tillämpliga på 22 myndigheter.

Däremot
finns det inget förbud i lag mot diskriminering vid kommunal upphandling. Så
gott som alla landstings- och primärkommuner har emellertid på frivillig basis
anslutit sig till ett normalreglemente som ligger i linje med principerna för
den statliga upphandlingen.

De
svenska upphandlingsreglerna uppfyller således med bred marginal kraven i EFTA
och GATT på likabehandling av utländska varor,

1
propositionen som föregick den tidigare upphandlingsförordningen

(prop, 1973:73) konstaterades, att det i vissa fall kunde finnas skäl att lägga

vidare bedömningar på ett upphandlingsärende än vad en strikt tillämpning

av affärsmässighetsprincipen tillåter, främst av närings-, sysselsättnings-,

försvars- och säkerhetspolitiska hänsyn. Exempel på fall då regeringen har

beslutat om avsteg från förordningen är bl,a, försörjningsberedskapsstödet

och de s,k, rådrumsbeställningarna, dvs, beställningar till krisdrabbade före

tag för att ge rådrum för omstrukturering, I anslutning till GATT-koden har 54

Sverige
gjort ett förbehåll för avvikelser när väsentUga ekonomiska politiska Prop,
1987/88:66 målsättningar kan påverkas. Det kommunala upphandlingsreglementet
ger inget utrymme för dylika avsteg.

Den
svenska industrin är till stor del inriktad på produkter som upphandlas av myndigheter
i utlandet. Det är därför angeläget att Sverige medverkar i arbetet på att
förbättra GATT-koden och om möjhgt utvidga den till de sektorer som den nu inte
täcker,

Sverige
har också intresse av att parallellt härmed arbeta för en överenskommelse med
EG, Eftersom upphandhng inte täcks av frihandelsavtalet mellan Sverige och EG
kan de upphandlande myndigheterna i EG behandla svenska varor och tjänster som
inte täcks av GATT-koden enligt det egna landets mer eller mindre
diskriminerande upphandlingsregler och praxis.

Det
är därför ett starkt svenskt intresse att bh delaktigt i den öppning av dessa
sektorer som planeras. Särskilt gäller detta de områden som för närvarande är
undantagna frän GATT-koden och EG-direktiven (vattenförsörjning, energi,
transporter och telekommunikationer) samt vissa delar av tjänstesektorn,

Sveriges
förhandlingsmål bör vara att uppnå överenskommelse om ickediskriminering såväl
på de områden där EG hittills har infört egna regler -det gäller bl,a, den
regionala och lokala upphandlingen och de hittills begränsade åtgärderna i fräga
om telekommunikationer - som inom de sektorer som kommer att liberaliseras i
framtiden. Strävan bör alltså vara att uppnå en överenskommelse som täcker hela
fältet och inte bara enstaka sektorer,

I förhandlingar med
EG kan det bli aktuellt för Sverige och de övriga EFTA-länderna att vidta
åtgärder för att förbättra informationen om planerade upphandlingar och att
förbättra möjligheterna att överklaga upphandlingsbeslut. En särskild fråga är
om de svenska reglerna för kommunal och landstingskommunal upphandling måste
skärpas genom lagstiftning.

8.3
Statsstöd

Statliga
stödåtgärder till näringslivet ökade kraftigt i omfång under 1970-ta-let, som
en följd av de struktur- och regionalpolitiska problem många europeiska länder
ställdes inför efter den första oljekrisen år 1973. Detta stöd fick i många
fall sådan omfattning att det påverkade handelsströmmarna mellan länderna.
Därför intensifierades verksamheten i flera internationella organisationer för
att finna en gemensam syn på dessa frågor,

GATT:s regler om
offentliga stödåtgärder finns dels i GATT:s artikel XVI, dels i den s,k,
subventionskoden, som utgör en tolkning av bestämmelserna i artikel XVI, Koden
anger att subventioner för export av industrivaror inkl, mineraler är
förbjudna. Andra subventioner än exportsubventioner får användas av regeringar
som medel för att främja betydelsefulla sociala och ekonomisk-politiska mål
under förutsättning att de ej skadar annat lands industri. Koden innehåller
dessutom ett notifikations- och tvistelösningssys-tem samt regler om införande
av utjämningstullar för att komma till rätta

55

med export som främjats
med regelvidriga subventioner, Sverige har anslutit Prop, 1987/88:66 sig
till koden (prop, 1979/80:24, UU 13, rskr, 138) och utfärdat bestämmelser om
subventioner i förordningen (1985:738) om dumpnings- och subventionsundersökningar,

EFTA-konventionens
regler är mera långtgående än GATT:s, De förbjuder vissa typer av stödåtgärder
som anges i en lista. Inte heller andra slag av stödåtgärder är tillåtna om
deras främsta syfte eller effekt är att motverka de fördelar som kan förväntas
av undanröjandet av tullar och kvantitativa restriktioner mellan
medlemsländerna. Medlemsländerna har möjlighet att framföra klagomål mot sådana
åtgärder i andra medlemsländer som anses strida mot dessa förbud. Inom EFTA
finns det således ingen ambition att harmonisera medlemsländernas stödsystem.
Tillämpningen av EFTA:s regler har haft vissa brister, EFTA-ländernas
stödåtgärder har exempelvis bara notificerats i begränsad omfattning. Reglerna
för samråd och överklagande har inte tillämpats i praktiken.

Romfördraget
innehåller ett allmänt förbud mot sådana statliga stödåtgärder, som förvanskar
eller hotar att förvanska konkurrensen inom den gemensamma marknaden.
Romfördraget anger också vissa stödåtgärder som av ekonomiska och sociala skäl
är tillåtna, t,ex, stöd till vissa regioner, branscher eller projekt. Dessa
stödåtgärder måste dock godkännas av Kommissionen,

Medlemsstaterna
är också skyldiga att notificera Kommissionen om nya stödåtgärder. Skulle
Kommissionen efter undersökning finna att ett stöd inte är förenligt med
Romfördraget kan den besluta att medlemsstaten ifråga skall avskaffa eller
ändra åtgärden. Kommissionen kan också beordra en medlemsstat att återkräva ett
olagligt stöd från mottagaren. Ett medlemsland som inte följer Kommissionens beslut
kan stämmas inför EG:s domstol.

Kommissionen
skall tillsammans med medlemsstaterna kontinuerligt granska alla stödsystem
inom Gemenskapen, För att uppnå större enhetlighet och insyn har Kommissionen faställt
riktlinjer för vissa branscher eller sektorer.

För
CECA (Kol- och stålgemenskapen) gäller delvis särskilda regler. Huvudprincipen
inom detta område är att statliga stödåtgärder är förbjudna. Fram till år 1986
var vissa stöd dock tillåtna på grund av den svåra situationen inom
stålindustrin. Sedan dess har en åtstramning skett. Under vissa förutsättningar
är dock stöd till forskning och utbildning, miljöskydd, nedläggning av företag
och regional utveckling fortfarande tillåtna.

Reglerna
för offentliga stödåtgärder i frihandelsavtalen Sverige-EG överensstämmer
nästan ordagrant med förbudet i Romfördraget, Om parterna anser att ett
offentligt stöd är oförenligt med frihandelsavtalen skall ärendet tas upp i den
blandade kommittén, som kan utfärda rekommendationer och fatta beslut. Om en av
kommittén påtalad åtgärd inte undanröjs, kan den andra parten vidta nödvändiga
skyddsåtgärder, EG har i ensidiga förklaringar till frihandelsavtalen
deklarerat att man kommer att tillämpa sina egna kriterier och principer vid
bedömningen av förfaranden som strider mot avtalen,

EG
har vid några tillfällen, senast år 1987, tagit initiativ till bilaterala sam

tal i stödfrågor med EFTA-länderna, och under år 1987 inleddes diskussio- 56

ner om statsstöd mellan EG
och EFTA-länderna. Dessa syftar till att skapa Prop. 1987/88:66 ömsesidig
insyn vad gäller statsstöd och att undvika konkurrenssnedvridning.

Svenska
överväganden

Det
svenska statsstödet till industrin har under senare år reducerats kraftigt,
särskilt stödet till krisdrabbade företag, I Sverige finns det också goda möjligheter
till insyn i stödet.

Det
är ett starkt svenskt intresse att handelssnedvridande statsstöd minskar eller
avvecklas även i övriga EFTA-länder och i EG, Ett första mål bör vara att uppnå
en ökad insyn i de stödåtgärder som tillämpas i EG- och EFTA-länderna, Inom
EFTA har beslut redan fattats om en förbättrad noti-fikationsordning som bl,a,
innebär att planerat stöd skall notificeras på ett så tidigt stadium som möjligt.
Därutöver bör man eftersträva större disciplin på området samt ett regelsystem
som kan tillämpas inom hela EG-EFTA-området. På detta område, liksom vad gäller
offentlig upphandling, kan EFTA komma att möta krav på ytterligare förbättrat notifikationsförfa-rande
och på möjlighet till rättslig prövning av beslut.

8.4 Etableringsfrågor

Enligt
OECD:s kapitalliberaliseringsstadga har de anslutna länderna åtagit sig att
fortlöpande avskaffa restriktioner för kapitalrörelser i den utsträckning det
är nödvändigt för effektivt ekonomiskt samarbete. Stadgan omfattar numera
också sådan etableringslagstiftning som skapar speciella hinder för
valutautlänningars ("non-residents") etableringar. Ett medlemsland
kan helt eller delvis reservera sig för lagstiftning som inte står i
överensstämmelse med liberaliseringsåtagandena,

OECD:s
deklaration om nationell behandling är en rekommendation till medlemsstaterna
att dessa bör ge utlandskontrollerade bolag en behandling som i motsvarande
situationer ges inhemska bolag. Deklarationen avser förhållanden efter etableringstillfället.
Lagstiftning som innebär undantag från nationell behandling skall meddelas
OECD,

EFTA-konventionen
innehåller ett allmänt åtagande från medlemsstaterna att inte tillämpa etableringsbegränsningar
på ett mindre förmånligt sätt för medborgare i andra medlemsländer än för egna
medborgare eller på ett sådant sätt att det motverkar de fördelar som kunde
förväntas genom avvecklingen av tullar och kvantitativa restriktioner.
Tillämpningen av dessa bestämmelser har inte gett upphov till några större
problem.

Romfördragets
bestämmelser om fri etableringsrätt innebär att medborgarna och företagen i
ett medlemsland skall ha rätt att starta och driva rörelse i ett annat
medlemsland på samma villkor som detta lands egna medborgare. Bestämmelserna
riktar sig sålunda mot de lagar och andra föreskrifter i ett medlemsland,
vilka behandlar medborgare i ett annat EG-land sämre än de egna medborgarna.

Romfördraget
anger vidare att rätten till etablering innefattar rätt att

starta och driva verksamhet
genom agenturer, fihaler eller dotterbolag. För- Prop, 1987/88:66 draget
säger också bl,a, att medborgare i ett medlemsland skall kunna förvärva såväl
minoritets- som majoritetsposter av aktier i ett bolag i ett annat EG-land utan
att i övrigt vara etablerade i det senare landet.

Från
den fastslagna icke-diskrimineringsprincipen görs vissa undantag, bl,a, för
offentlig verksamhet i samband med utövande av offentliga maktbefogenheter.
Reglerna utgör inte heller hinder för utlänningskontroll som motiveras av
allmän ordning, säkerhet och hälsa.

Vissa
länder inom EG har dessutom en etablerings- eller förvärvskontroll för företag
med hemvist i länder utanför EG, I en del fall har ställts handels-relaterade
investeringsvillkor som kan vara besvärliga att uppfylla och som dessutom
fördyrar investeringarna. Svenska företag uppfattar dessa villkor som ett
problem.

Svenska
överväganden

Kontrollen
av utländska förvärv av svenska företag sker genom lagen (1982:618) om
utländska förvärv av svenska företag m,m, (företagsförvärvslagen), som trädde
i kraft den 1 januari 1983, Denna kontroll sker dels genom
utlänningsförbehåll, dels genom en tillståndsprövning av vissa förvärv (förvärvskontroll).
Dessutom behövs enligt annan lagstiftning i regel näringstillstånd för
utlänningar och utländska företag som vill idka näring i Sverige,

Förvärvskontrollen
innebär att en utiänning eller andra likställda rättssubjekt inte utan
förvärvstillstånd får förvärva aktier i svenska aktiebolag om förvärvet innebär
att dennes innehav av aktiekapital eller röstetal i bolaget därigenom kommer
att överskrida vissa gränser. Kravet på förvärvstillstånd gäller också vid
förvärv av rörelse och andelar i handelsbolag. Förvärvstillstånd behövs inte i
samband med nyetablering.

Enligt
företagsförvärvslagen skall tillstånd meddelas om det inte strider mot något
väsentligt allmänt intresse. Det förvärvande företaget kan i samband med
prövningen göra åtaganden för att minska eller undanröja riskerna för
verksamheten i det förvärvade företaget och därigenom möjliggöra bifall till
en ansökan. Regeringen har tillkallat en särskild utredare med uppdrag att
utreda utvecklingen inom företag i Sverige, vilka förvärvats av utländska
intressen.

Som
jag nyss framhållit sker också en kontroll av det utländska inflytandet genom
utlänningsförbehåll i bolagsordningen för svenska aktiebolag. Dessa förbehåll
innebär att en utlänning endast får förvärva aktier som sammanlagt utgör mindre
än 40 % av aktiekapitalet och 20 % av röstetalet i bolaget. Tillstånd till
ändring av utlänningsförbehållet skall ges, om det inte strider mot något
väsentligt allmänt intresse.

Flera
aktiebolag, däribland vissa större företag med börsregistrerade aktier, saknar
utlänningsförbehåll i bolagsordningen. Ett utredningsarbete har med anledning
av en riksdagsskrivelse i frågan genomförts för att skapa ett bättre täckande
skydd mot utländskt inflytande i dessa bolag. Ytterligare ut-redningsarbete
måste dock göras.

58

Sverige har reserverat sig
mot OECD:s kapitalliberaliseringsstadga till Prop. 1987/88:66 förmån för etableringslagstiftningen.
Den gällande etableringsräUen har också notificerats som undantag från OECD:s
instrument för nationell behandling.

Regeringen
har nyligen i den näringspolitiska propositionen (1986/87:74) gjort en samlad
redogörelse för politiken rörande internationella investeringar, inbegripet
utländska förvärv av svenska företag, I propositionen redogörs för behovet av
en kontroll av utländska förvärv och praxis i tillämpningen av
företagsförvärvslagen. Dessutom föreslogs vissa lagändringar för att åstadkomma
förenklingar. Mindre förvärv har t,ex, undantagits från tillståndsplikt, Inga ytteriigare
förändringar planeras för närvarande utan pågående utredningsarbete avvaktas.

En
förändring av den svenska etableringslagstiftningen, t,ex, i relation till EG:s
bestämmelser, skulle medföra säväl olägenheter som fördelar för svenskt
vidkommande.

Risken
för nackdelar är särskilt påtaglig då förvärv görs av utländska multinationella
företag med en hög internationaliseringsgrad. I sådana företag fattas ofta
besluten i de avgörande frågorna utanför Sverige. Detta kan medföra att såväl
de anställda som svenska myndigheter och organisationer får sämre möjligheter till
insyn i och påverkan av beslutsprocessen jämfört med vad som är fallet med rent
svenska företag.

Ett
företag som förvärvas blir efter förvärvet en enhet inom en större koncern och
den svenska verksamheten kan komma att underordnas en övergripande
internationell strategi. Detta kan leda till olika former av beroende. Det kan
också finnas risk för att viktiga forsknings- och utvecklingsfunktioner eller
produktionen helt eller delvis förs över till utländska koncernföretag efter
förvärvet.

Mot
dessa nackdelar får vägas de fördelar en utländsk etablering i Sverige kan få
då det gäller att skapa större investeringar och ökad konkurrens. Utländsk etablering
kan innebära att Sverige tillförs kunskaper om nya tillverkningsmetoder och
annan know-how liksom idéer om rationaliseringsåtgärder, produktions- och
marknadsföringsmetoder, administrativa rutiner m.m. Ett bredare underlag kan
skapas för landets industriella utveckling genom att resurser och kunnande
utanför landets gränser kan utnyttjas.

De
nämnda fördelarna torde framför allt göra sig gällande vid utländsk etablering
i form av egen uppbyggnad av produktionsresurser i Sverige, medan nackdelarna
kan visa sig särskilt framträdande vid utländska uppköp av upparbetade inhemska
företag.

Ett
ställningstagande till den svenska etableringslagstiftningen i relation till EG:s
bestämmelser får anstå till dess att nyss nämnda utredningar avslutats. I
samband med detta ställningstagande bör även Sveriges övergripande mål vad
gäller relationerna till EG vägas in.

En
fråga med nära anknytning till etableringsrätten gäller arbetstagares ställning
vid sammanslagning av företag. Denna fråga kommer jag att beröra under
avsnittet 13.4.

59

8.5 Immaterialrätt Prop. 1987/88:66

Det
föreligger idag en långt driven harmonisering av reglerna på det immaterialrättsliga
området. De multilaterala överenskommelserna på området har vunnit mycket bred
anslutning. Det är angeläget att försöka bevara denna rättslikhet, särskilt
mellan de europeiska länderna.

Inom
Uruguayrundan i GATT pågår förhandlingar för att utveckla regler och disciplin
i de frågor på det immaterialrättsliga området som har handelspolitisk
anknytning.

Arbetet
inom EG har syftat till att dels skapa någon form av central registrering
t,ex, för varumärken och patent, som sedan gäller inom hela EG, dels skapa
rättsskydd för ny teknik (halvledare, biotekniska uppfinningar, datorprogram),
som i viss utsträckning ej täcks av de existerande konventionerna.

Inom
ramen för EG-EFTA-samarbetet har överläggningar om varumärkesrätt pågått i
flera år. Under år 1987 har beslut fattats om att också ta upp överläggningar i
andra immaterialrättsliga frågor, bl,a, skydd av bioteknologiska uppfinningar
resp, halvledare.

Varumärken

Inom
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) har man sedan
länge arbetat på att skapa ett internationellt system för varumärkesregistrering
som kan attrahera fler länder än den existerande överenskommelsen på området,
den s,k. Madridöverenskommelsen, Detta arbete har dock ännu inte gett något
konkret resultat. Uppmärksamheten har därför efter hand kommit att främst
riktas mot att skapa en koppling mellan Madridöverenskommelsen och det blivande
EG-varumärket,

Inom
EG finns förslag till ett gemensamt europeiskt varumärkessystem med en gemensam
europeisk varumärkesmyndighet. Tanken är att dessa förslag skall träda i kraft
den 1 januari 1990, Det finns dock alltjämt ett antal invändningar inom EG mot
förslagen i deras nuvarande utformning,

Sverige
har genom en expertgrupp inom EFTA haft möjligheter att framföra synpunkter
till EG på förslagen om EG:s varumärkessystem. Flera av gruppens synpunkter har
tillgodosetts i de reviderade förslag som nu föreligger.

En
särskild fråga gäller förfalskning av varumärken och andra former av plagiat.
Inom GATT pågår diskussioner om skyddsåtgärder mot sådana förfalskningar, EG
har antagit en förordning om åtgärder för att hindra införsel av varumärkesförfalskade
varor från tredje land. Innebörden av denna är att innehavaren av ett varumärke
efter framställan till behörig myndighet kan få ett beslut om att varumärkesförfalskade
varor skall stoppas av tullen i avvaktan på definitivt beslut om förverkande e,d.
Inom ramen för EG-EFTA-samarbetet har man inlett en diskussion om samarbete på
detta område för att undvika att nya handelshinder uppkommer.

Patent

Pariskonventionen för
industriellt rättsskydd från år 1883 är grundläggande för utformningen av
patenträtten i de flesta i-länder. År 1973 antogs en kon-

60

vention om meddelande av
europeiska patent, EPC, Sverige har liksom de , Prop, 1987/88:66

flesta EG-staterna
tillträtt konventionen (prop, 1977/78:1, LU 10, rskr,

126).
De övriga nordiska länderna står ännu utanför. Enhgt konventionen

söks patent direkt vid det
europeiska patentverket, EPO, i Munchen, som

prövar ansökningen och kan
bevilja patent samtidigt för alla de länder som

täcks av ansökan. Ett
sådant patent får samma verkningar som ett nationellt

patent beviljat i resp.
land.

Inom
EG undertecknades år 1975 en "inre" konvention om en enhetHg patentordning
för EG-länderna (Luxemburgkonventionen), Länder utanför EG skulle under vissa
förutsättningar kunna anslutas genom ett särskilt avtal. Flera av EG:s
medlemsstater har emellertid inte tillträtt Luxemburgkonventionen, Den har
därför ännu inte trätt i kraft. Förslag finns att sätta den i kraft för de EG-länder
som har ratificerat den. Någon enighet om detta finns dock inte. På många håll
har man svårt att se några egentliga fördelar med Luxemburgkonventionen
eftersom EPC fungerar bra.

Halvledare

Inom
WIPO pågår arbete med att utarbeta en konvention om skydd för integrerade
kretsar. Det konventionsutkast som föreligger är i hög grad anpassat till den
amerikanska lagstiftningen på området, the Semiconductor Chip Protection Act.
Enligt planerna skall konventionsutkastet behandlas vid en diplomatkonferens
under perioden 1988-1989,

Ett
EG-direktiv om skydd för "halvledarprodukters topografi" antogs den 16
december 1986, Detta ansluter nära till den amerikanska lagstiftningen. Syftet
har också bl,a, varit att skapa en bas för avtal om ömsesidigt skydd med USA,
Direktivet innebär att medlemsstaterna förphktas att införa nationell
lagstiftning som skyddar kretsmönster i halvledarprodukter.

Biotekniska
uppfinningar och datorprogr

EG
har ännu inte redovisat några resultat av det arbete som bedrivs på dessa områden.

gram

Svenska överväganden

Sverige
har sedan länge haft uppfattningen att de immaterialrättsliga frågorna bör
regleras i världsomfattande avtal så att samma skydd ges i alla länder.
Samtidigt är det naturligtvis ett starkt svenskt intresse att enhetiiga regler
gäller i Västeuropa och att EG:s regler inte missgynnar svenska företag. Det är
därför angeläget att noga följa EG:s arbete,

I Sverige trädde en lag om
skydd för kretsmönster i halvledarprodukter i kraft den 1 april 1987 (SFS
1986:1425), Den svenska lagen överensstämmer, hksom EG-direktivet, i hög grad
med motsvarande amerikanska lagstiftning. Inte heller mellan EG-direktivet och
den svenska lagen föreligger några väsentliga skillnader. Överläggningar har
inletts mellan EG och EFTA-länderna i syfte att åstadkomma ömsesidigt skydd för
halvledare.

61

8.6
Bolagsrätt Prop. 1987/88:66

Inom
ramen för det nordiska samarbetet har det skett en långtgående harmonisering
på bolagsrättens område. De nordiska aktiebolagslagarna är t,ex, praktiskt
taget likalydande. Förslag har framförts om en särskild nordisk bolagsform för
att underlätta samverkan mellan nordiska företag.

Hittills
har EG inte uppnått någon långt driven harmonisering på det bolagsrättsliga
området. Med början år 1968 har inom EG antagits ett antal direktiv på bolagsrättens
område som i skiftande utsträckning har genomförts i medlemsländernas
lagstiftning. Dessa direktiv behandlar frågor om bolagsregister, minimikapital
i börsbolag, fusion mellan börsbolag, årsredovisning, koncernredovisning i
vissa fall, kvalifikationskrav på revisorer m,m. Utöver de nu angivna antagna
direktiven föreligger förslag till direktiv rörande bl,a, internationella
fusioner, förenklad redovisning av filialers verksamhet och arbetstagarrepresentation
i styrelser. Det sistnämnda förslaget tar i motsats till den svenska
lagstiftningen på området endast sikte på de allra största företagen.

Arbetet
på bolagsrättens område har också bedrivits på ett mer generellt plan. Sedan år
1970 föreligger ett utkast till förordning om Europabolag (So-cietas Europaea),
Förslaget upptar regler om ett rent EG-bolag, som är direkt underställt
gemenskapsrätten och som saknar anknytning till något nationellt rättssystem,

I
juU 1985 antogs en förordning om den Europeiska Ekonomiska Intressegrupperingen
(European Economic Interest Grouping), Förordningen innehåller regler om en
särskild juridisk samarbetsform för företag från olika länder. Syftet är att
underlätta samarbete över gränserna i större projekt. Förordningen skall vara
införd i medlemsländernas nationella lagstiftning den 1 juH 1989,

I
vitboken behandlas förutom dessa frågor bl,a, koncernliknande förhållanden och
konsekvenserna av dessa för bl,a, aktieägarminoriteter.

Svenska
överväganden

Arbetet
inom EG på att harmonisera bolagsrätten i medlemsstaterna har knappast några
omedelbara konsekvenser för Sverige, Det finns dock anledning att följa
utvecklingen inom EG-området,

Planerna
på ett särskilt EG-bolag förefaller inte att vara nära sitt förverkligande. Av
större intresse är det nya ramverk för samarbete som har tillskapats genom EG:s
förordning om den Europeiska ekonomiska intressegrupperingen, I många
sammanhang har företag i Sverige deltagit i industrisamarbete inom EG, Det är
mot den bakgrunden viktigt att undersöka möjligheterna för företag i länder
utanför EG att delta i denna nya samverkansform. För att svenska företag skall
få en sådan möjlighet kan eventuellt viss lagstiftning krävas.

Frågan
om koncernliknande förhållanden är aktuell även i Sverige, Så

lunda utreds bl,a, det s,k, korsvisa ägandet. Även den nya lagen (1987:464)

om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m,m, tar sikte på pro

blem av denna art, 2

9
Transporter och kommunikationer Prop.
1987/88:66

Den växande internationalisering som industri, handel och
resande undergår förutsätter, liksom den pågående regionala ekonomiska
integrationen, effektiva och snabba transportsystem. Den ställer också ökade
krav på väl fungerande internationellt samarbete på sådana områden som
telekommunikationer och media. Hithörande frågor tar jag upp i detta kapitel.
Jag har erfarit att chefen för kommunikationsdepartementet inom kort avser att
föreslå regeringen att förelägga riksdagen en trafikpolitisk proposition och
att han då kommer att redovisa bl,a, frågor som rör främst landtransporternas
roll i en gemensam europeisk transportmarknad.

9.1 Transporter

Det västeuropeiska samarbetet berör i varierande grad alla
slags transporter: landsvägs- och järnvägstrafik, sjöfart och luftfart,

EG förutser även för transportområdet en gemensam inre
marknad, där transporttjänster, med undantag för luftfartsområdet, skall få
utföras fritt både mellan och inom de enskilda länderna, EG-ländernas betydelse
även på transportområdet, inte bara i Europa, utan också globalt, gör att dessa
strävanden får konsekvenser för det multilaterala samarbetet i stort och givetvis
i än högre grad för övriga västeuropeiska länder.

Arbetet på en gemensam transportmarknad har dock gått
långsammare än på många andra områden, och det som hittills uppnåtts får sägas
vara relativt begränsat. Detta har sina naturliga förklaringar i

-
olikheter i
geografisk utbredning och geografiskt läge,

-
regionala
skillnader i fråga om befolkningskoncentration, industristruktur och avståndet
till marknaderna,

-
existerande
nationell transportstruktur och transportpolirik,

-
formell
oklarhet om vilka regler som skulle gälla för gemenskapspolitik på området och
vilken kompetens som tillkommer de gemensamma organen.

Inom vissa områden såsom landsvägstransporter och inre
vattenvägar fanns redan från början uttalat i Romfördfaget att en fri marknad
skulle skapas. Där nämns också sjöfart och luftfart, men läget beträffande
gemenskapskompetensen klarnade inte förrän efter flera domstolsutslag, det senaste
i början av år 1985,

För svensk del har både vårt geografiska läge och vårt
stora utrikeshandelsberoende gjort det naturligt och önskvärt att aktivt medverka
i såväl världsomspännande som europeiska och nordiska strävanden mot effektiva
och snabba internationella transportsystem. Samtidigt kräver också säkerheten
och arbetsmiljön till lands, till sjöss och i luften ett fungerande internationellt
samarbete. Miljökraven, främst kampen mot havs- och luftföroreningar och
buller, påkallar åtgärder som bara kan ge nödvändiga resultat genom samarbete
nationerna emellan,

EG är här av särskild betydelse. Genom halvårsvisa
expertmöten, med

deltagande av tjänstemän från svenska departement och EG-kommissionen,

har ett väl fungerade informationsutbyte etablerats, 3

9.1.1 Landsvägstransporter Prop. 1987/88:66

Hur
internationell lastbilstrafik får bedrivas är som regel fastställt genom bilaterala
avtal. För att få genomföra en transport mellan åkarens eget land och ett annat
land krävs tillstånd. Ett särskilt sådant krävs dessutom om transporten utsträckes
till ett tredje land (tredjelandstillstånd). Vissa länder, bl,a, de viktiga
genomfartsländerna Västtyskland och Frankrike, har till-ständskrav även för
enbart genomfart (transittillstånd), I de bilaterala avtalen kommer man
överens om ett visst antal tillstånd/körningar per år av olika slag för åkare från
vardera landet. Inrikes trafik av utländska åkare, s,k. ca-botage, är generellt
förbjuden i alla länder.

För
den europeiska internationella landsvägstrafiken har inom FN:s ekonomiska
kommission för Europa (ECE) antagits flera internationella konventioner av
teknisk natur t,ex, om vägtrafikregler, skyltning och fordons utrustning. Av
kommersiellt intresse är främst TIR-konventionen om underlättande av
gränspassager och AETR-konventionen om arbets- och vilotider. Vissa
överenskommelser finns även inom den västeuropeiska transportministerkonferensen,
CEMT, där alla västeuropeiska länder och Jugoslavien är medlemmar. Dessutom
finns det en särskild nordisk överenskommelse i syfte att underlätta lastbils-
och busstrafik.

Utvecklingen
inom EG har, som på många andra håll, gått mot en ökande andel
lastbilstransporter. Marknadsandelen för denna transportgren har sedan mitten
av 1960-talet ökat med inemot 50 %,

EG
har enats om gemensamma mått- och viktbestämmelser, såsom längd, bredd,
axeltryck och totalvikt för lastbilar. Dessa mått- och viktbestämmelser
skiljer sig från de motsvarande svenska bestämmelserna.

Inom
EG har också gemensamma regler för kör- och vilotider överenskommits. De
skiljer sig till en del från AETR-konventionen och från svenska bestämmelser.

En
mycket betydelsefull fråga är harmonisering av skatter och avgifter inom
lastbilstrafiken. Dessa varierar ganska kraftigt mellan medlemsländerna,
vilket givetvis inverkar på konkurrensvillkoren på en fri EG-mark-nad. Vissa
länder tillämpar dessutom motorvägsavgifter, andra inte.

Inom
CEMT har man enats om att ge ett visst antal årstillstånd för internationella
körningar i Europa, sammanlagt ca 500, varav Sverige har ett 40-tal,

Ett
liknande system med tillstånd, men begränsade till EG-området, finns inom EG,
Systemet omfattar för närvarande ca 10 000 tillstånd efter den senaste 40-procentiga
höjningen under sommaren 1987, Kvothöjningar skall enligt tidigare
principbeslut ske årligen för att möjliggöra en i det närmaste fri marknad är
1993,

Även
persontrafiken med buss är reglerad. Man har här enats om vissa åtgärder för
att liberalisera denna och om gemensamma regler för tillstånd och
ansökningsregler. En överenskommelse om liberalisering av charterbusstrafik (ASOR)
har träffats mellan EG och Sverige och vissa andra icke medlemsländer.

64

Svenska överväganden Prop. 1987/88:66

Sverige
är anslutet till de internationella konventioner som reglerar den
internationella vägtrafiken och deltar i arbetet i de internationella organen.
Vidare har Sverige en rad bilaterala avtal både med EG-länder och med
EFTA-länder där lastbils- och busstrafik regleras och kvoter inrättats. Inrikestrafik
av utländska åkare är förbjuden i alla avtal.

Dessa
avtal måste vad EG-länderna beträffar ersättas när EG inrättar en fri marknad
och skall tillämpa en gemensam politik utåt, och det är ännu oklart hur detta
skall ske, Danmark kan komma att tvingas lämna den nordiska
vägtrafiköverenskommelsen. Det är mot denna bakgrund synnerligen angeläget inte
bara för åkerinäringen, utan även för den svenska utrikeshandeln och
konkurrensförmågan, att en lösning kommer till stånd som möjliggör för svenska
åkare att upprätthålla och utöka nuvarande direkttrafik på Europa, Svenska
ansträngningar i detta syfte har redan inletts.

Tack
vare övergångstiden i EG, fram till år 1993, bör det finnas tid för en
anpassning till det nya läge som kommer att uppstå. På svenskt initiativ har
man inom CEMT upptagit diskussioner om ett multilateralt avtal om landsvägstransporter,
som skulle kunna öppna möjligheter för fritt utövande av lastbils- och
busstrafik inom hela Västeuropa,

När
det gäller att nå en alleuropeisk lösning för vägtransporterna är det av vikt
att de förhandlingar som erfordras så långt möjligt samordnas med andra,
utanför EG stående, länder, I första hand gäller detta de nordiska länderna. De
nordiska trafikministrarna har också beslutat att verka för att Norden blir ett
enhetligt transportområde. Ett arbete i detta syfte har påbörjats. Avsikten är
därvid att arbetet så långt möjligt skall ligga i fas med harmoniserings- och
liberaliseringsarbetet i övriga Europa,

9.1.2
Järnvägstransporter

En
internationell konvention, COTIF, reglerar ansvarsfrågor och rättsliga frågor i
internationell järnvägstrafik. Det internationella kommersiella samarbetet
sker inom ramen för den internationella järnvägsunionen, UIC, I dessa
konventioner och i detta samarbete deltar järnvägsförvaltningar från hela Väst-
och Östeuropa,

Inom
EG-området är järnvägarna statsägda och underkastade stark politisk styrning.
De är nationellt inriktade, och det ekonomiska, praktiska och kommersiella
samarbetet mellan de olika järnvägsförvaltningarna är otillräckligt utbyggt.
Järnvägarna motsvarar inte heller dagens krav och drar enorma belopp,
sammanlagt över 150 miljarder kronor årligen, i subventioner. Både i de
enskilda länderna och inom Kommissionen tror man ändå på järnvägens framtid,
inte minst av miljö- och energipolitiska skäl.

Inom EG har fattats beslut
om att järnvägarnas offentliga förpliktelser

som trafikföretag bör minskas, att de skall sträva efter en högre grad av af

färsmässighet samt att vissa bidrag för förbättringar av infrastrukturen skall

kunna utgå. Kommissionen har i ett memorandum redan år 1983 påpekat att

järnvägarna bör bli mera kommersiellt och internationellt inriktade och att

man bör sträva efter att järnväg och landsväg skall komplettera varandra, --c

5
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 66

Därvid
väcktes även den nu i Sverige aktuella tanken att skilja infrastruktu- Prop,
1987/88:66 ren/bannätet från trafiken för att göra trafik på järnväg och
landsväg mera likställda, liksom tanken att kostnader för utnyttjandet av
järnvägs- och landsvägsnät skall behandlas på samma sätt.

Man
är vidare inom EG enig om att sträva efter en viss överföring av transporter
från landsväg till järnväg i form av s,k, kombinerade transporter, I växande
utsträckning utförs dessa transporter med dragbil med påhängsvagn, trailer.
Denna kan köras till bangård och sändas vidare med tåg och hämtas upp av en
annan dragbil på destinationsorten. Man har inom EG enats om att endast
tillstånd för själva dragbilen skall behövas, EG har tillsammans med Finland,
Jugoslavien, Norge, Schweiz och Sverige överenskommit om ett system för att
underlätta dessa kombinerade transporter. Detta innebär att en dragbil från ett
land utan särskilt tillstånd får köra en trailer till närmaste järnväg i ett
grannland. Avtalet kommer att undertecknas under nästa år, EG har också fattat
beslut om vissa infrastrukturbidrag till både landsväg och järnväg, t.ex,
bangårdsutbyggnader.

Svenska
överväganden

SJ samarbetar med
bl,a, EG-ländernas järnvägsföretag inom de nämnda konventionerna och organisationerna
och har dessutom vissa avtal om färjetrafiken med Danmark och Västtyskland,
bl,a, Danlink, Eftersom ändå skillnaderna är små mellan EG:s regler och de
svenska och utvecklingen ifråga om den framtida järnsvägspolitiken kan väntas
följa i stort sett samma linjer, synes knappast några problem för svensk del
vara att vänta. Snarare skulle Sverige komma att välkomna en EG-politik som
syftar till att göra järnvägen mera konkurrenskraftig och marknadsinriktad och
som strävar efter tillväxt beträffande kombinerade transporter och tillvaratar
de fördelar järnvägen har från miljö-, energi- och regionalpolitiska
utgångspunkter.

9.1.3 Sjöfart

På
det sjöfartspolitiska området har ett brett internationellt samarbete etablerats
inom FN:s sjöfartsorganisation, IMO, och i UNCTAD. Inom IMO har flera
konventioner rörande internationella säkerhetsbestämmelser, miljöskydd m,m,
arbetats fram under aktiv medverkan av svenska experter, UNCTAD:s linjekonferenskod
med syfte att underlätta u-ländernas uppbyggnad av handelsflottor har tillträtts
av Sverige (prop, 1983/84:17, TU 7, rskr. 75), Sverige har ingått kustsjöfartsavtal
med flera europeiska länder,

OECD-länderna samarbetar
inom organisationens sjöfartskommitté, MTC, där man enats om att tillämpa vissa
principer sinsemellan och gentemot tredje länder. Vidare förekommer
sjöfartspolitiska diskussioner inom UNCTAD:s sjöfartskommitté, där alla OECD-länderna
samarbetar inom den s,k, B-gruppen, Samordning av europeisk och japansk
sjöfartspolitik i relation till USA och andra länder bedrivs också inom CSG,
den konsultativa sjöfartsgruppen,

EG-länderna
delar övriga OECD-länders principiella syn ifråga om "havens frihet".
Den gemensamma EG-politiken har därför, naturligt nog, i

66

första
hand inriktats på att upprätthålla den nuvarande friheten och på ett Prop,
1987/88:66 gemensamt uppträdande utåt. Man har också tagit beslut om vissa inre
liberaliseringar i syfte att bereda alla EG-rederier lika villkor för
tillträde till internationell trafik.

För tio år sedan fattades beslut som möjliggjorde ett
gemensamt uppträdande mot tredje länder och inom internationella
organisationer som OECD:s och UNCTAD:s sjöfartskommittéer.

När UNCTAD:s linjekonferenskod tillkom blev ett gemensamt
agerande utåt en nödvändighet för EG, Denna konvention föreskriver nämligen att
i den linjetrafik som bedrivs av en sammanslutning av rederier pä sinsemellan
överenskomna villkor (s,k, linjekonferens) mellan två länder skall 40 % av
lasterna reserveras för resp, lands fartyg. De återstående 20 % är öppna för
alla, oavsett nationalitet. Denna bestämmelse om nationella andelar innebar i
princip att ett EG-land inte skulle kunna utnyttja ett annat EG-lands 40-procentiga
andel dvs, inskränka friheten mellan EG-länderna, Man enades därför om att de
enskilda inedlemsländerna skulle tillträda konventionen med en reservation av
innebörd dels att koden inte skulle tillämpas i trafik mellan EG-länderna, dels
att alla EG-länder skulle ha tillträde till varandras andel. Denna reservation
utsträcktes också till att gälla övriga OECD-länder på ömsesidig bas. Sverige
och några andra länder har därför tillträtt denna UNCTAD-konvention med den s.k.
Bryssel-reservationen. Här föreligger således ett praktiskt och betydelsefullt
samarbete mellan EG och andra länder.

För knappt ett år sedan fattade EG ytterligare ett antal
principiellt viktiga sjöfartspolitiska beslut. Man enades bl.a. om

-
att garantera
varandra fritt tillträde till laster mellan medlemsländerna och på den
internationella marknaden enligt ett fastlagt tidsprogram fram till år 1993,

-
att som en
följd härav avskaffa medlemsländernas eventuella nationella lastreservationer
samt de lastreservationer som finns i avtal med tredje länder,

-
att tillämpa EG:s
konkurrensregler på ett enhetligt sätt inom sjöfartsområdet; bl.a. medgavs
undantag under vissa förutsättningar från reglerna för linjekonferenserna,

-
att gemensamt
motarbeta dumpning av fraktpriser från tredje länder och andra
marknadsstörningar som dessa kan åstadkomma. Om fraktdumpning befinns
föreligga, skall utjämningsavgifter kunna tas ut. Gemensamma motåtgärder vid
marknadsstörningar i internationell sjöfart skall också kunna vidtas i
samarbete med andra OECD-länder.

Kommissionen hade även föreslagit att kust- och
inlandssjöfarten skulle bli fri inom EG-länderna till år 1993, men någon
enighet om detta har hittills inte kunnat uppnås mellan medlemsländerna.

Svenska överväganden

Den sjöfartspolitik som bedrivs av EG och av de enskilda
medlemsländerna

ligger i linje med den svenska politiken på detta område. Ett nära samarbete

förekommer genom informella konsultationer mellan Sverige och EG och "

inom
internationella organisationer. I vissa delar innefattar EG:s regelverk Prop,
1987/88:66 möjligheter till samarbete med andra OECD-länder, Detta gäller t,ex,
UNCTAD:s linjekonferenskod och i lägen då motåtgärder mot tredje länder som
driver en diskriminerande sjöfartspolitik skulle bli aktuella,

EG:s
sjöfartspolitiska beslut kan få konsekvenser för svensk sjöfart genom
konkurrensreglernas tillämpning, särskilt som svenska rederier är medlemmar i
konsortier med säte i EG-området, Genom att EG-ländernas nuvarande nationella
lastreservationer i sjöfart på tredje länder skall avskaffas gentemot andra
medlemsländer uppkommer en viss, men troligen obetydlig, diskriminering
gentemot icke-medlemsländer som Sverige, som ju inte får del av detta. Denna
fråga är för närvarande föremål för diskussioner inom bl,a, OECD,

EG:s regelsystem
kan i dag inte sägas vålla några svårigheter för svensk sjöfart. En slutlig
bedömning kan dock göras först när man ser hur regelsystemet kommer att
tillämpas. Om liberalisering av inrikes- och kusttrafik skulle bli aktuell inom
EG-marknaden dvs, om cabotage tillåts, kan detta få konsekvenser för Sveriges
del. Våra kustsjöfartsavtal med EG-medlemmar sorn t,ex, Nederländerna och
Storbritannien måste då förmodligen revide-

9.1.4 Luftfart

Luftfarten
omfattas av vissa grundläggande internationella regleringar såsom
Chicago-konventionen från år 1944, till vilken så gott som alla länder anslutit
sig. Denna konvention skapade också grundvalen för FN:s specialorganisation
för luftfart, ICAO, På regional nivå finns inom ramen för den europeiska
luftfartsorganisationen ECAC bl.a, överenskommelser som reglerar biljettpriser
och omfattningen av utbudet av flygmöjligheter (kapaciteten). En
detaljreglering sker också bilateralt genom avtal mellan alla europeiska
länder,

EG
har koncentrerat sina första strävanden till liberalisering på luftfartsområdet
till den inre marknaden.

Ett för alla de tre
skandinaviska länderna specifikt problem uppkommer här, Danmark, Norge och
Sverige har sedan länge en gemensam luftfartsmarknad och ett gemensamt
flygbolag med företrädesrätt i internationell trafik. De bedriver därför också
en gemensam luftfartspolitik gentemot andra länder, SAS betraktas genom
Danmarks medverkan i EG-samman-hang som ett EG-flygbolag och de regler för
luftfarten inom den gemensamma marknaden som EG kan komma att införa blir
således gällande för SAS:s linjer mellan destinationer inom andra EG-länder och
Danmark,

Man har inom EG nått
överenskommelse om viss liberalisering av trafiken mellan mindre flygplatser, s,k,
regionala linjer. Vidare har enighet uppnåtts om ett "åtgärdspaket"
inom EG, vars regler i relevanta delar skall ta över gällande bilaterala avtal
mellan medlemsländerna. Detta innehåller följande delar:

- flygbolagen får undantag
från konkurrensreglerna för att kunna träffa saniarbetsavtal av praktisk natur
sinsemellan. Det föreskrivs dock vad dessa får resp, inte får innehålla.

68

- insatt kapacitet får
inte på förhand bestämmas till 50:50 för vardera lan- Prop. 1987/88:66

det på en linje dem emellan, utan ett av ländernas flygbolag skall få svara för

upp till 60 % av
kapaciteten inom en treårsperiod,

- fler än ett bolag från vardera landet skall få
beflyga linjer dem emellan (s.k, multiple designation),

- flygbolag har frihet att ned till 45 % av
normalpriset introducera lågpriser inom två olika zoner med noga reglerade
villkor för varje zon. Normalpriserna är fortfarande underkastade de berörda
ländernas godkännande,

- regionala linjer skall få införas mellan en stor
flygplats i ett land och en liten i ett annat land. Många mindre flygplatser
har dock undantagits,

EG-kommissionen
har också inlett en särskild undersökning av flygbolagens avtal med varandra (pool-avtal)
om priser, insatt kapacitet, delning av trafikintäkter m,m. Kommissionen har
kommit till slutsatsen att dessa avtal strider emot EG:s konkurrensregler och
kan komma att förklara dem olagliga-

Svenska
överväganden

Sverige
är aktivt inom ICAO, där ett väridsomfattande framför allt tekniskt samarbete
sker. Inom den västeuropeiska luftfartsorganisationen ECAC medverkar Sverige i
utformningen av gemensamma regler för den europeiska luftfarten. Det
skandinaviska luftfartssamarbetet med det gemensamma flygbolaget SAS och med
en gemensam luftfartspolitik är välkänt.

De
skandinaviska länderna har såväl i ECAC som genom Danmark i EG framfört förslag
om en total avreglering av luftfarten i Europa, Från skandinavisk sida anser
man att detta är det enda sättet att skapa en fri konkurrens på så lika villkor
som möjligt. Förslaget har hittills inte accepterats av andra europeiska
länder.

Den
liberalisering som inletts inom EG är förhållandevis begränsad, men har två
viktiga aspekter för svensk del:

- Den liberalisering som avser att möjliggöra ökad etablering
av s,k, regionala linjer gynnar centralt belägna länder i Europa på bekostnad
av perifert belägna länder. Den kommer helt klart att resultera i ökad
inmatning av trafik till de stora och centralt lokaliserade flygplatserna i
Europa vars position som nav för vidarebefordran av trafik därmed ytterligare
förstärks. Därmed urholkas de perifera ländernas trafikunderlag. En sådan
åderlåtning av de perifera ländernas trafikunderlag kan för SAS på sikt
innebära att trafikunderlaget inte blir tillräckligt för att kunna
upprätthålla ett linjenät anpassat till det skandinaviska behovet,

- Sverige för tillsammans med Norge och Danmark en
gemensam luftfartspolitik och problem uppkommer därför om luftfartspolitiska EG-regler
blir gällande i Danmark, För SAS kan således olika regler komma att gälla för de
linjer som går mellan andra EG-destinationer och Danmark resp, Sverige/Norge, EG-länderna
har dock i ECAC accepterat en dansk-norsk-svensk reservation av innebörd att
Skandinavien skall betraktas som en gemensam luftfartsmarknad.

69

För skandinavisk del blir det angeläget att finna
samarbetsformer med EG Prop, 1987/88:66 som möjliggör en fortsatt gemensam
skandinavisk luftfartspolitik och undanröjer riskerna för att problem skall
uppkomma till följd av Danmarks skyldighet att följa EG:s interna regler.
Konsekvenserna av och formerna för en eventuell svensk och norsk anslutning
till EG:s luftfartspaket eller del därav är föremål för kontinuerlig analys.
Preliminära kontakter av sonderande karaktär har tagits med EG-kommissionen,

Några planer på en gemensam luftfartspolitik utåt inom
överskådlig tid har EG inte, och meningarna om värdet av en sådan är också
starkt delade, SAS trafik mellan Danmark och destinationer utanför EG kommer tills
vidare således inte att beröras.

9,2 Telekommunikationer

Utvecklingen inom EG

EG-kommissionen har i juni 1987 publicerat en rapport om
telekommunikationer, "The Green Paper on Telecommunications"
(grönboken). Rapporten är avsedd att tjäna som underlag för en debatt om
utvecklingen av telepolitiken inom Gemenskapen, Den innehåller bl,a, förslag
till gemensamma handlingslinjer vars mål är att utveckla marknadsförhållandena
sä att det i Europa tillhandahålls fler och bättre teletjänster till lägre
kostnader för användarna.

Bakgrunden till rapporten är den ökande vikt som inom EG
fästs vid telekommunikationerna som en grund för ekonomisk tillväxt. Enligt
rapporten beräknas år 2000 upp till 7 % av bruttonationalprodukten inom
Gemenskapen härröra från telekommunikation mot ca 2 % idag. Det uppskattas vidare
att, via informationsteknologi, mer än 80 % av sysselsättningstillfällena
kommer att vara beroc.de av telekommunikation.

Grönboken bör ses som en fortsättning av det arbete som
genomförts inom Gemenskapen framför allt under de två senaste åren. EG:s råd
har under denna tid fattat ett antal beslut som kan sammanfattas i följande fem
huvudgrupper:

-
koordinering i
fråga om utvecklingen av telekommunikationerna och gemensamma infrastrukturprojekt,

-
skapande av en
marknad för apparater och utrustningar som omfattar hela Gemenskapen. Häri
ingår rekommendationer om liberaliseringar av te-lemyndigheternas
upphandlingspolitik,

-
lanserande av
ett forsknings- och utvecklingsprogram för integrerad bredbandskommunikation, RACE
(Research in Advanced Communications for Europé),

-
stödjande av
avancerade tjänster och nät i de mindre gynnade regionerna av Gemenskapen,

-
utarbetande av
gemensamma europeiska ståndpunkter vid internationella överläggningar inom
teleområdet.

Förslagen i grönboken baseras på fyra grundläggande
riktlinjer.

70

1, Nya tjänster och produkter kräver marknadsmässiga
förhållanden vil- Prop. 1987/88:66 ket gynnar innovationer, experiment och
en hög grad av flexibilitet,

2, En sammanhållen grundläggande infrastruktur måste
vidmakthållas eller skapas. Härav följer en fortsatt stark roll för
teleadministrationerna i tillhandahållandet av telenät och en stark betoning
av europeisk standard inom detta område,

3, Teleadministrationerna bör få tillhandahålla
tjänster som utbjuds i konkurrens, även om detta kan innebära komplicerade
regleringsproblem. Detta krävs för att garantera användarna ett brett utbud,

4, Telepolitiken måste vara tillväxtinriktad för att
sysselsättningen inom sektorn för telekommunikationer och informationsteknologi
skall öka. En intensiv dialog med berörda parter på arbetsmarknaden behövs för
att säkra en smidig förändring.

De
nu aktuella förslagen har sammanfattats i tio ståndpunkter och ett antal
konkreta handlingslinjer. En bred remissomgång genomförs före årets slut och en
rapport väntas till EG:s råd i början av år 1988,

Svenska
överväganden

Flertalet
av förslagen och tankegångarna i grönboken är av betydande intresse för svensk
del. Dels med hänsyn till de handelspolitiska imphkationer som blir följden om
de genomförs, dels med hänsyn till konsekvenserna för utvecklingen av
telekommunikationsnät och nya teletjänster i Europa, Kommissionens förslag
kommer att ha stor betydelse för de förändringar av telepolitiken som genomförs
i medlemsländerna under åren framöver. Vid en bedömning av konsekvenserna för
Sverige av förslagen bör man beakta att telekommunikationerna i allt högre grad
är internationella till sin karaktär. Teletjänstemarknaden utvecklas liksom
teletekniken mycket snabbt. De tjänster som utbjuds internationellt blir
successivt fler och tekniskt mer komplicerade. Ramarna för de nationella
regelverken och strukturerna sätts därför i ökande utsträckning av den
internationella händelseutvecklingen. Detta gäller givetvis särskilt för de
mindre och handelsberoende länderna.

Mot denna bakgrund har
grönboken och dess vidare behandling också —

stor betydelse för utformningen av telepolitiken i Sverige, Ett grundlägg—

gande drag i den svenska telepolitiken är frånvaron av en lagreglering av rät

ten att bedriva televerksamhet av olika slag. Detta skiljer oss från praktiskt

taget alla andra länder. Staten är genom televerket den helt dominerande

tillhandahållaren av teletjänster men har inget formellt monopol. Detta är

och har sedan lång tid varit basen för svensk telepolitik. Under 1980-talet

har ett flertal beslut fattats av riksdag och regering i syfte att dels ge
telever

ket bättre och flexiblare förutsättningar att bedriva sin verksamhet, dels se

till att marknaden för teletjänster och teleprodukter fungerar på ett bra sått.

Bl,a, har beslut fattats om en successiv avveckling av televerkets ensamrätt

att ansluta olika slags apparater till det allmänna telenätet och om införande

av krav på särredovisning av televerkets konkurrensutsatta verksamhet. Be

sluten ligger väl i linje med de förslag som redovisas i grönboken och i vissa

avseenden kan man konstatera att vi i Sverige ligger före utvecklingen i

många av EG-länderna, 71

Frånvaron
av ett formellt monopol att bedriva televerksamhet har också Prop. 1987/88:66 medgett
ett betydande inslag av samarbete mellan televerket och andra företag inom
områden där konflikter annars kunde ha uppstått. Detta har varit av stort värde
för nyttjarna av teletjänster och för framväxten av nya tjänster. Det svenska
televerkets upphandlingspolitik tillhör dessutom de mest liberala i Europa, Det
bör slutligen också noteras att de förslag som kommunikationsministerns
referensgrupp för telefrågor har lämnat i juni 1987 är utformade utifrån en
bedömning av utvecklingen på teleområdet som är likartad den bedömning som
redovisas i grönboken. Referensgruppens förslag är under beredning i
regeringskansliet.

Det
mer konkreta samarbetet med EG om införande av nya tjänster och i
standardiseringsarbetet m,m, kan i princip ske på två sätt. En väg är att delta
i det arbete som utförs av det europeiska samarbetsorganet på teleområdet, CEPT,
Även arbetet inom standardiseringsorganen CEN och CENELEC spelar en viktig
roll, I alla dessa organ är svenska intressen representerade. Den andra vägen
är att söka direkt deltagande i de olika handlingsprogram som beslutas inom
EG,

Beträffande
den första vägen är det glädjande att EG valt att förlägga mycket av det
praktiska genomförandet av telepolitiken till de samarbetsorgan som även
omfattar EFTA-länderna, Därigenom säkras att en bredare europeisk dimension
kommer med i den fortsatta förändringsprocessen. En omorganisation och
intensifiering av dessa organs arbete pågår som ett resultat av initiativ både
från EG-kommissionen och EFTA. Det är angeläget att det aktiva svenska
deltagandet i detta arbete fortsätter.

Även
den andra vägen för konkret samarbete med EG är beträdd för svenskt
vidkommande. Ett exempel på detta är deltagandet i RACE-pro-grammet, till
vilket televerket och svensk industri inlämnat ett flertal projektanbud under
hösten 1987, En redovisning av RACE och andra forsknings- och
utvecklingsprogram finns i kapitel 10, De goda kontakter mellan svenska
intressenter och EG som deltagandet i EG-programmen medför bör vidareutvecklas.
Det framgångsrika telesamarbetet i Norden torde också kunna tjäna som ett
intressant exempel för den framtida integrationen i Europa,

Det
bör i sammanhanget också framhållas att Sverige inom ramen för EFTA arbetat
fram en reaktion på grönboken där EFTA-länderna uttrycker sina önskemål om att liberalisera
de stafiiga telemyndigheternas upphandlingspolitik, Telemyndigheterna omfattas
inte av de regler om icke-diskriminering av utländska anbudsgivare som finns i
EG:s upphandlingsdirektiv och i upphandlingskoden i GATT, Det är dock Sveriges
förhoppning att de liberaliseringar på teleupphandlingsomrädet som tillkommer
inom EG som ett resultat av skapandet av den inre marknaden skall utsträckas
till EFTA-länderna och om möjligt att en liberalisering kommer till stånd på
världsvid basis.

9,3 Massmedier

Under
senare tid har de gränsöverskridande TV-sändningarna, framför allt „

de
som sker med hjälp av satellit, tilldragit sig stor uppmärksamhet i Europa,

Vid sidan av den
internationella reglering som sedan gammalt förekommer Prop, 1987/88:66 inom
upphovsrättens och telekommunikationernas område har det också uppstått behov
av en europeisk reglering som tar sikte på TV-såndningarnas innehåll,

TV-sändningar
över gränserna

Fram
till 1980-talet skedde alla TV-utsändningar från sändare på marken. De
markbundna sändningarna har begränsad räckvidd och kan därför i allmänhet
endast tas emot i sändarlandet och i grannländernas gränstrakter, I vissa
länder har omfattande kabelnät byggts ut med syfte att vidaresända grannländernas
TV-program,

De
regler som gäller för televisionen i olika länder har utformats utifrån nationella
överväganden. Detta gäller t,ex, programföretagens självständighet och deras
skyldighet att tillgodose olika önskemål i fråga om programmens innehåll, I
länder med TV-reklam finns olika regler för reklaminslagens omfattning och
placering, liksom för de produkter för vilka man får göra reklam i TV, Vissa
länder, däribland Sverige, tillåter inte kommersiell reklam mot vederiag i TV-sändningarna,

Förutsättningarna
för de enskilda staternas radio- och TV-politik ändrades i början av
1980-talet när de första satelliterna började sända TV-program, avsedda att
vidarebefordras till allmänheten i kabelnät. Satellitsändningarna täcker stora
områden och i vissa fall hela Europa, Genom satellittekniken blev det möjligt
för programföretag att nå publik i andra länder än det egna.

Nästan
alla länder har skaffat sig lagstiftning om mottagning och vidare-sändning av
utländska satellitprogram i det egna landet. Reglerna, som är uppbyggda på
olika sätt, tar sikte på programmens innehåll och/eller reklamens utformning
och omfattning. Även industripolitiska eller telepolitiska moment kan ingå,

I
en inte alltför avlägsen framtid kommer det att bli möjligt för enskilda att
med hjälp av förhållandevis enkel och billig utrustning ta emot satellitsändningar.
Tillgången till kabelnät blir därmed inte av så avgörande betydelse för
möjligheten att se satellitdistribuerade program. Det finns därför ett större
behov i dag än tidigare av att reglera programinnehållet redan i samband med
den ursprungliga sändningen.

Sedan
flera år har europeiska länder diskuterat möjligheterna till gemensamma regler
för satellitsändningar. Sådana regler skulle underlätta ett utbyte av TV-sändningar
i Europa,

Inom
Europarådet har flera rekommendationer tagits fram som gäller TV-området, Dessa
behandlar bl,a, användningen av satellitkapacitet, reklamfrågor,
upphovsrättsliga frågor och audiovisuell produktion. Vid ett ministermöte om
massmediepolitik i Wien i december 1986 beslöt man att gå ett steg längre genom
att inom Europarådets ram utarbeta ett bindande instrument, en konvention,
rörande gränsöverskridande sändningar.

Arbetet med att utforma en
sådan konvention bedrivs med stor intensitet

och med förhoppningen att den skall kunna öppnas för tillträde vid tiden för

det ministermöte som är planerat att äga rum i Stockholm under november 73

1988,
Frågor som diskuteras är bl,a, om bestämmelserna skall gälla inte bara Prop,
1987/88:66 för TV-sändningar utan också för radiosändningar, vilken stat som i
olika fall skall vara ansvarig för efterlevnaden av reglerna samt vilka regler
som bör ställas upp för programinnehåll, reklam och sponsring. Vidare diskuteras
om upphovsrättsregler och regler för massmediernas rätt till nyhetsbevakning
skall finnas med.

Inom
Europarådet diskuteras också olika åtgärder för att stärka den europeiska produkfionen
inom film- och TV-området,

Även
inom EG har olika frågor om enhetliga regler för TV-spridning i Europa tagits
upp, EG-kommissionen lade i maj 1984 fram ett förslag om avreglering av TV inom
Gemenskapen, framför allt när det gäller reklamregler och upphovsrätt. Frågor
om stöd till samproduktioner och om standarder för direktsändande satelHter
har också behandlats av Kommissionen. Efter diskussion inom EG-länderna har
Kommissionen under åren 1985 och 1986 lagt fram reviderade förslag inom dessa
områden. Förslagen syftar till att få till stånd en överstatlig reglering som
undanröjer de hinder för distribution av TV-program över gränserna som de
olika ländernas regler anses utgöra.

I
diskussionen har många kritiska synpunkter förts fram - även av EG-länder - på
lämpligheten att reglera TV-frågor inom EG. Dessa hänför sig dels till frågan
om EG:s kompetens på TV-området, dels till praktiska och kulturpolitiska
problem. Många mindre länder har framfört farhågor för att deras nationella
television skall duka under i konkurrensen med större länders TV-företag eller
med multinationella privata TV-företag. I förlängningen skulle de små
ländernas nationella kultur hotas.

Svenska
överväganden

Genom
satellitsändningarna skapas förutsättningar för att publiken skall kunna få
tillgång till TV-program från många olika länder och därmed till ett större
utbud. Sverige har därför valt en mycket öppen linje i fråga om vidaresändning
av satellitsändningar i kabelnät. Den som har fått tillstånd för satellitsändning
får vidaresända alla programkanaler från satellit i kabelnät. Denna öppenhet
har dock inte inneburit att Sverige har velat acceptera allt som sänds. Den
svenska kabellagstiftningen innebär därför att vidare-sändningar kan förbjudas
för viss tid om en programkanal har innehållit våldsskildringar, pornografi
eller hets mot folkgrupp, Sverige tillhör också de länder som inom Europarådets
ram verkar för en bindande överenskommelse om att program med sådant innehåll
inte heller skall finnas med i den ursprungliga sändningen.

Öppenheten
för utländska sändningar medför inte att behovet av svensk television minskar
eller att dess uppgifter blir mindre omfattande, snarare tvärtom. Vi måste
värna om den nationella televisionen. Därför är det viktigt att Sveriges Radio
arbetar effektivt och med goda ekonomiska förutsättningar för att åstadkomma
ett mångsidigt programutbud, som har det svenska samhället och den svenska
kulturen för ögonen.

Betald
reklam är inte tillåten i den svenska televisionens sändningar. Det

är angeläget att satellitsändningarna inte används för att kringgå de svenska '4

reglerna om reklam i
televisionen. Av detta skäl finns det också möjlighet Prop, 1987/88:66 att
ingripa mot vidaresändning av programkanaler som under längre tid och i
betydande omfattning har sänt kommersiell reklam som måste anses vara riktad
särskilt till svenska konsumenter.

Det
är också viktigt att möjligheterna till ingripande i Sverige kombineras med ett
regelsystem på sändningssidan. Med tanke på televisionens betydelse för den
nationella och kulturella identiteten är det angeläget att sådana regler har
förankring i alla berörda länder, Sverige har därför funnit det väsentligt att
- inom Europarådets ram - arbeta för att åstadkomma bindande regler för
sändningar över gränserna. Om en sådan konvention blir verklighet kommer
utvecklingen av televisionssändningar som omfattar hela eller stora delar av
Europa att kunna ske i former som inte kränker de enskilda staternas
självständighet eller hotar framför allt de små ländernas språk och kultur.

Det
finns annars en risk för att lösningar som jämställer televisionsprogram med
andra varor eller tjänster, kan leda till att ett mindre antal kommersiella
företag med verksamhet i olika europeiska länder kommer att dominera både
televisionen och andrå massmedier även i vårt land.

Det
är också angeläget att det samarbete som pågår inom Europeiska radiounionen, EBU,
fortsätter så att de europeiska TV-företag som verkar i allmänhetens tjänst kan
stå starka i förhållande till sina kommersiella konkurrenter.

75

10 Forskning och utveckhng (FoU) Prop. 1987/88:66

Under lång tid kunde forskning inom flertalet områden
bedrivas inom relativt blygsamma ekonomiska ramar, I dag krävs emellertid ofta
betydande insatser i form av utrustning och personal för att utföra forskning,
I vissa fall är forskningen så kostnadskrävande att få länder ensamma kan ta
det ekonomiska ansvaret. Detta är ett motiv till ett ökat internationellt
samarbete.

Det finns också en rad andra motiv för internationellt FoU-samarbete,
Vissa frågor och problem har global räckvidd och kan inte lösas av ett enskilt
land. Genom internationellt samarbete kan vidare en arbetsfördelning uppnås
och kvaliteten på forskningen utvecklas.

Svensk industri är i ökad utsträckning beroende av kunskap
och teknik för sin förnyelse och konkurrensförmåga. Det gäller inte bara de
högteknologiska företagen. Svensk industris framtida konkurrenskraft ligger
inom produkt- och produktionsområden med kvalificerat ingenjörskunnande, som
kräver ett ständigt tillskott av FoU-resultat, Samridigt har det nödvändiga FoU-arbetet
blivit allt dyrare och mer systeminriktat än tidigare. Kraven på grundläggande
kompetens inom allt fler teknikområden ökar.

Sveriges industriella bas är utvinning och bearbetning av
råvaror samt tillverkning av investeringsvaror och tyngre
konsumtionsprodukter, vilka alla till stor del exporteras till Europa, Europa
kommer vid sidan av Nordamerika, att vara den utan jämförelse största homogena
marknaden i världen. På denna marknad kommer svensk industri att möta hård
konkurrens. Svenskt näringsliv kommer i ökad utsträckning att tvingas försvara
sin marknadsbas i Europa, Ökat FoU-samarbete med Västeuropa blir en viktig
komponent i detta försvar.

Europeiskt samarbete om forskning och utveckling

Europeiskt forskningssamarbete i organiserade former finns
sedan länge på ett stort antal områden, speciellt inom grundforskningen. Detta
samarbete är öppet för alla länder i Västeuropa,

Först under senare år har samarbetsorganisationer med
teknisk-industriell inriktning fått en mera framträdande plats i det
europeiska samarbetet. Dessa senare organisationer är ofta mera begränsade när
det gäller delta-garkretsen.

Grundforskning

Inom grundforskningen deltar Sverige sedan länge i
europeiskt FoU-samar

bete inom en rad skilda områden. Samarbetet inom grundforskning har re

dovisats i stora drag i de tre forskningspropositionerna (prop, 1981/82:106,

1983/84:107, 1986/87:80), Inom det naturvetenskapliga området gäller det

bl,a, utvecklingen av samarbetet inom den europeiska kärnforsknings-

organisationen (CERN), den europeiska organisationen för astronomisk

forskning rörande södra stjärnhimlen (ESO), det allmänna programmet

inom den europeiska konferensen för molekylärbiologi (CEMB) och dess 76

program för ett europeiskt
laboratorium för molekylärbiologi samt den ve- Prop, 1987/88:66 tenskapliga
delen av den europeiska rymdorganisationen (ESA), Samarbetet inom dessa
områden har i vissa fall kraftigt intensifierats under senare år. Regering och
riksdag anslår årligen betydande resurser för svensk medverkan i dessa
organisationer.

Genom
beslut med anledning av 1987 års forskningsproposition (prop, 1986/87:80) har
ytterligare medel anvisats för ett utökat internationellt grundforskningssamarbete,
dels genom en allmän höjning av högskoleinstitutionernas fria resurser, dels
genom särskilda insatser. Till de sistnämnda hör svenskt deltagande i en
europeisk synkrotronljuskälla (ESRF),

Den
svenska regeringen har således bidragit till att möjliggöra ett intensifierat
europeiskt samarbete inom områden som är mycket resurskrävande. Men det finns
också exempel på andra åtgärder som regeringen vidtagit för att öka det
internationella forskningssamarbetet inom Europa, Genom beslut med anledning
av 1984 års forskningsproposition (prop, 1983/84:107) avsattes medel för att
stimulera forskarutbytet mellan Sverige och andra länder. Dessa medel avser
stipendier för forskarstuderande och unga forskare för forskningsvistelser i
utlandet och stipendier till utiändska gästforskare för vistelser i Sverige,
Medlen uppgår för närvarande till drygt 5 milj, kr, per år, och stipendierna
administreras av Svenska institutet. Ansökningar som avser Europa och Japan
har prioritet.

Regeringens
förslag grundades i detta fall på en undersökning av kontakterna mellan
svenska universitet och högskolor och deras motsvarigheter i utiandet som
gjordes under våren 1983, I syfte att erfara hur kontakterna utvecklats sedan
dess har universitets- och högskoleämbetet fått regeringens uppdrag att
redovisa omfaUning och inriktning av de internationella kontakterna inom
högskolan.

Forskningsråden
främjar de internationella kontakterna på olika sätt. Medel för kontakter med
utlandet kan beviljas inom ramen för forskningsprojekt, genom stipendier och
genom att råden fungerar som kontaktorgan för internationella samarbetsprojekt.
Råden har i vissa fall även samarbetsavtal med sina motsvarigheter i andra
länder. Bland annat är forskningsråden medlemmar i European Science Foundation (ESF),
ESF har byggt upp europeiska nätverk för forskningssamarbete. Denna verksamhet
har förstärkts under senare år i samband med att forskningsministerkonferensen
inom Europarådet år 1984 föreslog en uppbyggnad och förstärkning av sådana nätverk.
Den svenska regeringen har lämnat särskilda bidrag till detta intensifierade
samarbete. Så har även skett i andra europeiska länder.

Tillämpad
forskning - teknisk forskning och utveckling

European
Space Agency, ESA

Det
europeiska rymdsamarbetet startade år 1964 och samlades under 1970-

talets slut i en organisation, European Space Agency, ESA, Enligt sin kon

vention har ESA till syfte att för uteslutande fredliga ändamål sörja för och

främja samarbete mellan europeiska stater inom rymdforskning och rymd

teknologi. Det europeiska rymdsamarbetet i ESA består av ett obligatoriskt -j-j

grundprogram för att driva
organisationen och dess anläggningar, ett obliga- Prop, 1987/88:66 toriskt
vetenskapligt program och ett antal frivilliga projekt.

Huvuddelen
av ESA;s verksamheter genomförs med utnyttjande av medlemsländernas industrier
och forskningsresurser. ESA:s industripolicy har som mål att alla medlemsländer
skall få beställningsarbeten i proportion till inbetalade avgifter. Den s,k,
industrireturen är normalt ca 67 %,

Sverige
deltar, förutom i ESA:s obligatoriska program, i ett antal projekt som omfattar
experimentella och preoperativa satellitprojekt för telekommunikation och
jordobservation, rymdlaboratorie- och sondraketprojekt för experiment under
tyngdlöshet samt utveckling av rymdtransportfaciliteter,

EUREKA

Målet
för EUREKA är att höja Europas teknologiska nivå och öka den europeiska
industrins konkurrenskraft på världsmarknaden genom ett ökat marknadsnära
forsknings- och utvecklingssamarbete.

En
grundprincip är att projektarbetet skall ha en flexibel organisation och finansiering,
dvs, olika krets av deltagare förutses för projekten. Som en konsekvens av
detta inrättas ingen gemensam fond för att finansiera projekt.

Deltagare
i projekten är till övervägande del industriföretag, och industrin själv är i
första hand initiativtagare till projekten.

Finansiering
av projekt förutsätts i första hand ske av deltagarna själva med eget kapital
eller genom insatser frän kapitalmarknaden.

Projektdeltagarna
upprättar avtal mellan sig som reglerar samarbetet och äganderätten till
resultat m,m. Det är också projektdeltagarna som avgör vilka parter som skall
knytas till samarbetet.

Det
är resp, regeringar som avgör om ett projekt skall få EUREKA-status på basis av
vissa kriterier såsom att projektet skall vara civilt, ha hög teknisk nivå och
ha hög innovationsgrad.

Ett
antal teknikområden har identifierats som särskilt angelägna, nämligen
informationsteknologi, teleteknik, robotisering, tillverkningsteknik, laserutveckling,
materialteknik, bioteknik, havsteknik, miljövård och transportteknik.
Informationsteknologiområdet svarar i dag för den största andelen EUREKA-projekt,

I
EUREKA deltar 19 västeuropeiska länder samt EG-kommissionen, Svenska företag
deltar i 32 av totalt 165 tillkännagivna projekt,

Cooperation
in the field of Science and Technology, COST

COST
startade är 1971 på initiativ av de sex EG-länderna som sökte ett brett samarbete
i Europa på FoU-området, såväl geografiskt som teknikområdes-mässigt,

I
COST deltar nu 19 länder, nämligen EG-länderna, EFTA-länderna (utom Island),
Jugoslavien, Turkiet samt EG-kommissionen,

COST-projekt
har skapats inom följande tio ämnesområden: informatik,

teleteknik, transportväsen, havsteknik, materialteknik, miljövårdsforsk

ning, meteorologi, jordbruksforskning, livsmedelsteknik och humantekno

logi. De flesta projekten ligger inom teletekniken. Även materialområdet är 8

mycket
omfattande. Projekten rör i huvudsak tillämpad forskning, Prop, 1987/88:66

Sverige har deltagit i COST sedan starten och är ett av de
mest aktiva COST-länderna, Sverige har gått in i ett sextiotal projekt/program
och har bara avstått från ett fåtal program, där ett engagemang inte skulle
vara meningsfullt eller ekonomiskt motiverat. Projektkostnaderna bestrids av
deltagande institutioner inom tilldelade ramar.

Målet för det svenska COST-arbetet har varit att etablera
Sverige som en engagerad och kompetent part i det europeiska
forskningssamarbetet, COST-arbetet har gett oss en plattform att stå på när det
gäller framtida Europasamarbete och har varit av stor nytta för svensk
forskning på väsentliga högteknologiområden,

EG:s forsknings- och utvecklingssamarbete

Insikten om att Europas konkurrenskraft och Europas
position i världen är beroende av gemensamma insatser för att utveckla ny
kunskap och nya teknologier och insikten om att en enhetlig inre marknad inte
kan skapas utan en gemensam teknologisk bas, har resulterat i att EG under
senare år tagit mycket kraftfulla initiativ för att stärka FoU-samarbetet,
Sålunda slår den nya enhetsakten fast att Gemenskapen skall arbeta med
fleråriga ramprogram som skall omfatta alla gemenskapsaktiviteter på FoU-området,

EG har haft forskning på programmet sedan år 1974, men en upptrapp-ning
av EG:s forskningsaktiviteter inleddes med det första ramprogrammet för FoU år
1984,

EG:s nya ramprogram för forskning och utveckling .

Under år 1986 lade Kommissionen fram förslag till ett nytt
ramprogram för FoU för perioden 1987-1991 vilket antogs av Rådet den 28
september 1987,

I det nya ramprogrammet tar Gemenskapen också sikte på
ökat samarbete med icke EG-länder, i synnerhet EFTA-länderna,

En kraftig budgetökning har tilldelats det nya
ramprogrammet, vars budget nu totalt uppgår till 6 480 miljoner ECU för fem år
vilket motsvarar ca 47 miljarder kronor.

Eftersom företag och institutioner som deltar i
projektsamarbete inom ramen för programmet förväntas bidra med ca 50 % av
projektkostnaderna, kan värdet av programmet sägas uppgå till ca 90 miljarder
kronor.

Samtidigt görs en omprioritering av FoU-insatserna,
Industriell forskning genom programmen ESPRIT (informationsteknologi), RACE
(telekommunikation) och BRITE (modern teknik i traditionell industri) blir nu
de dominerande områdena. Materialforskning och bioteknik får framskjutna platser,
liksom energiforskningen, som dock förlorar sin tidigare dominerande roll.

Tyngdpunkten i forskningsinsatserna i det nya
ramprogrammet ligger således på det tekniskt-industriella området. De industriinriktade
programmen syftar till samarbete mellan
universitet/högskolor/forskningsinstitut och industrin. Forskningen skall vara
inriktad pä att resultaten skall komma till

79

användning i industrin, Prop, 1987/88:66

Ramprogrammet
består av följande åtta målområden:

1, Livskvalitet
omfattar forskning på det medicinska området, miljö- och

klimatforskning samt strålskyddsforskning,

I
det medicinska forskningsprogrammet är AIDS- och cancerforskning särskilt
prioriterade områden. Cancerforskningen år en del av ett omfattande
aktionsprogram inom EG mot cancer som även innehåller informationsåtgärder,
hälsoupplysning, vård och behandling m,m,

2, Informations-
och kommunikationssamhället

Häri ingår:

ESPRIT
(European Strategic Programme for Reserach and development in Information
Technology), Detta är det största och mest prioriterade av EG-programmen med en
budget pä ca 11,7 miljarder kronor.

Programmet
har som mål att ge europeisk informationsteknologiindustri den tekniska grunden
för att vara internationellt konkurrenskraftig under 1990-talet, stimulera
industriellt samarbete inom informationsteknologisektorn samt att bidra till
utvecklingen av internationell standardisering,

ESPRIT-programmet
omfattar dels basteknologier (mikroelektronik, programvaruteknologi och
avancerad informationsbehandling), dels teknologi för att använda dessa.
Projekt som genomförs inom programmet skall avse teknologi som är
konkurrensneutral,

RACE
(Research and development of Advanced Communication techno-logies in Europé)
syftar till att teknologiskt lägga grunden till ett för EG-länderna gemensamt bredbandsnät
för kommunikation. Centralt för programmet är att utveckla gemensam
standardisering,

AIM
(Advanced Informatics in Medicine in Europé) är ett program för att introducera
avancerad informationsteknologi i medicinen,

DELTA
(Developing European Learning Through Technological Ad-vance) syftar till att
förbättra undervisningen genom utveckling av avancerade undervisningstekniker,

DRIVE
(Dedicated Road Infrastructure for Vehicle Safety in Europé), Programmet går ut
på att tillämpa informationsteknologi och telekommunikationer på
transportområdet. Syftet är att skapa förutsättningar för ökad effektivitet i
transportsektorn och ökad vägtrafiksäkerhet,

3, Modernisering
av industrin

BRITE
(Basic Research in Industrial Technologies for Europé) syftar till att
modernisera tillverkningsindustrin genom grundläggande teknisk forskning på
områden som laserteknik, nya material, nya provningsmetoder, CAD/CAM
(datorstödd design resp, tillverkning) och matematiska modeller,
membranteknik, katalys- och partikelteknik m,m.

Material-
öch rämaterialforskningen är en annan viktig sektor för modernisering av
tillverkningsindustrin framför allt med tanke på Gemenskapens stora beroende av
import av råmaterial. Det avancerade materialforskningsprogrammet EURAM
omfattar forskning inom områdena metalliska material och keramer. Forskningen
inom råmaterial (mineraler), sekundära

80

råmaterial
(återanvändning av icke-järnhaltiga metaller resp, avfall) och trä Prop,
1987/88:66 som förnyelsebart material.

Ett program för förbättrade mätmetoder och referensmaterial
ingår också,

4, Exploatering och användning av biologiska resurser

Tyngdpunkten ligger på utveckling av den lantbruksindustriella sektorn

och på nyskapande inom de kemiska och farmaceutiska
områdena,

5, Energi

Energiprogrammet omfattar tre områden, nämligen fission,
fusion och icke-nukleär energi. Fissions-programmet ägnar sig främst åt
reaktorsäkerhet, hantering av radioaktivt avfall och säker förvaring av
klyvbart material.

Fusionsprogrammet tillhör de mest prioriterade områdena.
Anledningen härtill är att fusionsenergin bedöms ha potentiellt stora
möjligheter att erbjuda en energikälla pä sikt.

Programmet icke-nukleär energi består av nio underprogram
som täcker dels utvecklingen av förnyelsebara energikällor (solenergi,
biomassa, vind, jordvärme), dels rationellt utnyttjande av energi,

6, Vetenskap och teknik för utveckling

Programmet syftar till att stimulera forskning både i
medlemsländerna och i u-länderna för att lösa försörjnings- och hälsoproblem (tropisk
medicin och AIDS) och till att stärka u-ländernas forskningspotential,

7, Exploatering av havsbotten och användning av marina
resurser

Forskningen syftar till att öka kunskapen om och förståelsen av de euro

peiska kust- och territorialvattnen. Programmet skall även bredda den ve

tenskapliga basen för vattnets utforskning, skötsel och skydd.

På det marinteknologiska området är avsikten att utveckla
nya instrument och ny utrustning som sensorer, mätbojar, över- och undervattensfarkoster,
m,m.

Forskningen skall också ägna sig åt fisketillgångarna,
fångstteknik och havsodling,

8, Utveckling av FoU-samarbetet i Europa

Programmet omfattar dels det tidigare s,k,
stimulansprogrammet numera benämnt SCIENCE, som syftar till att öka
forskarrörligheten över nationsgränserna, dels insatser för att effektivisera
utnyttjandet av forskningsanläggningar och laboratorier.

Här ingår också FAST-programmet (Forecasting and Assessment
in Science and Technology) som syftar till att analysera de långsiktiga konsekvenserna
av förändringar pä FoU-området som stöd för framtida planering och
prioriteringar.

Här ingår också ett program för att underlätta att
resultaten från Gemenskapens forskning kommer till användning i industrin.

Svenskt .samarbete med EG på FoU-området

Sverige deltar i EG:s fusionsforskningsprogram genom ett
samarbetsavtal

med Euratom, Dessutom har Sverige ingått samarbetsavtal
med EG på om- 81

rådena avfallsåtervinning, träforskning samt hälso- och
sjukvård,

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 66

Sverige
avser att genom medicinska forskningsrådet IMFR delta i EG:s Prop,
1987/88:66 program mot AIDS och i delar av det nya cancerforskningsprogrammet
inom EG, Sverige följer EG:s aktionsprogram mot cancer genom observatörer och
för närvarande bereds frågan om svensk anslutning till den beslutade
cancerinformationen inom EG,

Sverige deltar också i vissa FoU-projekt inom EG:s
miljöprogram. Samarbetsavtal som ger svenska institutioner och företag
möjlighet att delta i projekt inom programmet för avancerade material, EURAM,
är nära att undertecknas,

EG:s industriinriktade forskningsprogram, ESPRIT, RACE och
BRITE m,fl,, har hittills varit stängda för deltagare utanför EG-länderna, Öppningar
mot icke EG-länder är emellertid på väg. Bakgrunden till denna förändrade
attityd inom EG kan hänföras till ministermötet i Luxemburg i april 1984 med
deltagare från både EG och EFTA, Den deklaration som utfärdades efter mötet
fastslår vikten av att bygga upp ett dynamiskt område i Europa omfattande
såväl EG- som EFTA-länderna, Länderna i Europa har kommit till insikten att
samarbete inom forskningen är en absolut nödvändighet som motvikt till de
främsta konkurrenterna USA och Japan, Dessutom finns det redan ett etablerat
industriellt samarbete mellan företag i EG och EFTA,

Detta har bl,a, leU rill.aU deltagande på projektnivå i
ESPRIT, RACE och BRITE m,fl, nu medges för företag och institutioner från
Sverige och andra EFTA-länder, Möjligheten till fullt deltagande i dessa
program är ännu stängd.

Den positivare inställningen har också lett till att EG
under är 1986 tecknade ramavtal om tekniskt och vetenskapligt samarbete med
Sverige, Schweiz, Finland, Norge och Österrike,

Ramavtalen innebär emellertid inte att EFTA-länderna
automatiskt får rätt att ingå i EG:s forskningsprogram, ej heller innebär
avtalen att EFTA-länderna skall bidra till EG:s forskningsbudget, EFTA-länderna
blir därför än på länge inte fullvärdiga medlemmar i delprogrammen eller i
särskilda projekt, och finansieringen får lösas från fall till fall med
utgångspunkt från berörda parters intressen,

Sveriges ramavtal med EG på FoU-området erbjuder tillfälle
att utbyta åsikter om det framtida samarbetet. En gemensam forskningskommitté
har filisatts och har träffats två gånger. Ett första möte ägde rum i juli 1986
och ett andra den 26 oktober 1987, Kommittén kommer att träffas regelbundet 1-2
gånger per år för att bl,a, diskutera hur projekt skall koordineras och
etableras m,m. Här finns möjligheter att påskynda det svenska inträdet i olika EG-program
och göra EG medvetet om svenska företags och forskningsinstitutioners intressen
och kapacitet på olika områden.

Svenska överväganden

En utgångspunkt för svensk medverkan i internationellt
forsknings- och ut

vecklingssamarbete har sedan länge varit att ansvaret för att säkerställa en

ändamålsenlig orientering hos den svenska forskningen i första hand faller

på forskarna själva. De hänsyn som därigenom ligger till grund för bedöm- °2

ningen är främst inomvetenskapliga. Forskarnas
vetenskapliga utgångs-

punkter
har t.ex, varit av stor betydelse för svensk medverkan i de naturve- Prop,
1987/88:66 tenskapliga grundforskningsprogrammen och i COST-projekten,

Principen att forskningssamarbete skall ske utifrån
vetenskapliga grunder och att initiativen skall komma från forskarna själva bör
även fortsättningsvis vara vägledande för det internationella samarbetet. Att
enbart tillämpa denna princip skulle emellertid kunna leda till att Sverige på
sikt isoleras från viktigt internationellt samarbete såsom det västeuropeiska.
Avsteg från huvudprincipen kan alltså vara motiverade, men inte heller i sådana
fall får man göra avkall på de vetenskapliga kvalitetskraven.

Den svenska regeringen kommer även fortsättningsvis att
sträva efter att stärka FoU-samarbetet med Europa, Under de närmaste åren är
samarbetet med EG av särskilt intresse.

Betydande resurser satsas nu inom EG på forskning och
utveckling inom ett antal högintressanta teknikområden. Resultaten av denna FoU-verksam-het
kommer att påverka industrins utveckling inte bara inom EG:s gränser utan i
hela Europa, Det gäller t,ex, de koncept och standarder som informationsteknologi-
och telekommunikationsprogrammen leder till, vilka i hög grad påverkar den
svenska industrin.

Det är av största vikt att svenska forskare och svensk
industri ges möjlighet att delta i EG:s FoU-program; dels för att dra nytta av
de resultat som kommer fram, dels för att kunna vara med och påverka
utvecklingen, inte minst vad gäller framtida standardisering. När nu EG öppnar
dörren till sina industristrategiska FoU-program, bör svenska företag och institutioner
i sin tur utnyttja möjligheterna att medverka i dem.

Regeringen har sörjt för att det inom ramen för
existerande system för FoU-stöd finns visst utrymme för stöd åt ökat europeiskt
samarbete.

Finansieringen av europeiskt FoU-samarbete sker i de flesta
fall inom ramen för beslutade åtgärdsprogram. Finansieringen har skett
antingen över särskilda anslag i statsbudgeten, som för fusionsforskningen,
eller över sektorsmyndigheternas forskningsbudgetar, som för träforskning och
avfallsåtervinning. Rent forskningsmässiga kriterier har i de senare fallen
använts för bedömning av värdet av samarbetet,

Sverige deltar i nyss nämnda program i deras helhet och
kostnaderna härför bestäms enligt en BNP-nyckel (3,5 % av den budget som EG
avsatt för resp, program),

Sverige erbjuds fullt deltagande också i det s.k.
stimulansprogrammet, SCIENCE, som syftar till att främja rörligheten och
samarbetet mellan de europeiska forskarna. Här måste särskilda medel avsättas,
som sedan ställs till EG-kommissionens förfogande. Kostnaden är beräknad till
ca 10 milj.kr./år för den närmaste femårsperioden (1988-1992). I syfte att klarlägga
de svenska forskarnas och myndigheternas intresse för detta program har
utbildnings- och industridepartementen gemensamt skickat ut en förfrågan till
berörda myndigheter angående deras intresse och möjligheter att finansiera
svensk medverkan i programmet.

FoU-samarbete med EG får en ny dimension när EG nu öppnar
sina in

dustristrategiska program för deltagande på projektnivå för svenska företag

och institutioner. Företag inom EG som deltar i dessa program får norinalt

50 % av projektkostnaderna betalda av EG:s FoU-budget. Forskningsinsti- 83

tutioner kan få upp till
100 %. Svenska företag och institutioner får i första Prop, 1987/88:66 hand
själva ombesörja finansieringen av projekt som accepteras som ingående i EG-programmet,
Detta innebär att de såvida inte särskilda nationella medel ställs till
förfogande får andra villkor för deltagande i EG-samarbetet än sina
motsvarigheter i EG-länderna,

Genom
beslut med anledning av 1987 års forskningsproposition (prop, 1986/87:80)
bereddes utrymme för ökningar av den statligt finansierade forskningen för en
treårsperiod, dvs, fram t,o,m, budgetåret 1989/90, Stöd fill svenskt deltagande
i EG:s FoU-program utgår inom ramen för där anvisade medel. Bl,a. fick
styrelsen för teknisk utveckling, STU, en kraftfull ökning av resurserna inom
programmet "Ny kunskap" för projekt som utförs inom ramen för EG:s FoU-program,
Vidare har, med anledning av regeringens proposition om Näringspolitik inför
90-talet (prop, 1986/87:74, NU 30, rskr, 271) beslutats att Industrifonden
aktivt skall arbeta med projekt inom EUREKA-samarbetet,

84

11 Miljöpohtik, arbetsmiljö och konsumentpoli- Prop. 1987/88:66

tik m.m.

11.1 Inledning

I
alla utvecklade länder har det i syfte att skydda människor, djur och miljö vuxit
fram regelverk med krav på produkter och system för provning av dem. Det gäller
bl,a, åtgärder till skydd för den yttre miljön och arbetsmiljön, konsumentskydd,
elektriska säkerhetsbestämmelser, trafiksäkerhetsbestämmelser för motorfordon,
livsmedelslagstiftning, läkemedelskontroll, och byggprodukter, för att bara
nämna några av de mest centrala områdena som jag kommer att behandla i detta
kapitel. Dessa regelverk har under 1900-talet utvecklats kraftigt som en följd
av den tekniska utvecklingen och stärkta krav på hälsa och säkerhet och skydd
av miljön, både genom myndighetsföreskrifter och genom frivilliga standarder.

Samtidigt
har det vuxit fram ett brett internationellt samarbete på dessa områden. Detta
samarbete har till syfte att utbyta forskningsresultat och erfarenheter eller
skapa gemensamma övervakningssystem och regler. Arbetet har skett i mellanstatliga
internationella organisationer på nordisk, europeisk och global bas liksom,
till viss del, i de internationella standardiseringsorganisationerna,

I
de fall det internationella arbetet med att förbättra miljö- och konsumentskyddet
rör produkter är detta arbete och arbetet med att undanröja tekniska
handelshinder ofta två sidor av samma sak. Båda berör samma produkter och
regler, och arbetet sker oftast i samma organisationer.

Det
är självklart att den höga ambitionsnivå som Sverige har när det gäller områden
som yttre miljö, arbetsmiljö och konsumentskydd skall vara vägledande också
för Sveriges deltagande i det europeiska integrationsarbetet. En av de
viktigaste uppgifterna är därför att verka för att gemensamma regler , på dessa
områden uppfyller tillräckliga krav från bl,a, miljö-, säkerhets- och
hälsosynpunkt. Samtidigt har vi ett starkt intresse att medverka i arbetet på att
undanröja tekniska handelshinder på alla områden. Jag har tidigare (kapitel 6)
lämnat en redogörelse för arbetet med tekniska handelshinder och för de nya
beslutsformer inom EG som har införts genom enhetsakten,

Sverige
är inte medlem i EG och därmed inte bundet av EG:s regler. Detta gäller
naturligtvis även de nya beslutsreglerna i enhetsakten. Det finns inte heller
något tryck från EG på Sverige att anpassa sig till de regler man nu enats om i
EG, Det är hittills bara i ett fall, nämligen i fråga om det s,k, lågspänningsdirektivet
om elektrisk materiel, som EG har föreslagit att EFTA-länderna skall införa
samma system som EG, I några fall under senare år har EG-sidan tagit upp en
diskussion om planerade svenska föreskrifter som man ansett skulle medföra
handelshinder. Experter från ansvariga myndigheter i Sverige och EG har då
försökt hitta en lösning, I ett par fall, t,ex, beträffande de nya svenska
kraven på avgasrening av bilar, har Sverige emellertid gjort den bedömningen
att miljökraven väger tyngre än risken för handelshinder och därför fastställt
de svenska reglerna.

Samtidigt
är det angeläget att svenska myndigheter går igenom EG:s ge

mensamma regler och tar hänsyn till dessa när man utfärdar egna föreskrit- 85

ter, så att inte hinder för handeln skapas oavsikthgt. Det
är viktigt att identi- Prop. 1987/88:66 fiera de delar som vi har svårt att
acceptera från svensk sida och skälen för detta. Ett sådant arbete har inletts.
Det innebär ingen ändring i de arbetsformer vi har i Sverige, Beslut om
svenska regler kommer som hittills att tas av riksdag och regering och
ansvariga myndigheter. Det är angeläget att också arbetsmarknadens parter
aktivt medverkar i arbetet i större utsträckning än hittills.

Hittills har EG enats om drygt 200 direktiv för olika
industriprodukter. På en rad områden gäller fortfarande skilda regler i
medlemsländerna. 1 många fall ställer reglerna i EG eller EG:s medlemsländer
krav som ligger i nivå med de svenska. Vissa regler innebär lägre krav än vad
som gäller i Sverige. Det finns också exempel på att EG eller EG-länderna
ställer strängare krav.

I det följande kommer jag att gå igenom några av de mest
centrala områdena. För att inte redogörelsen skall bli alltför omfattande har
några områden uteslutits, bl.a. kosmetika och mätinstrument.

11,2 Miljöpolitik

Det internationella samarbetet är särskilt betydelsefullt
inom miljöområdet. Gränsöverskridande luftföroreningar svarar för en allt
större del av depositionerna i t,ex, Sverige, Föroreningar i vattendrag och
hav drabbar också länder som ligger långt från de platser där utsläppen sker.
Flertalet stora miljöproblem kan angripas endast i internationellt samarbete.

Regeringen fäster därför stor vikt vid det internationella
samarbetet inom miljöområdet, Sverige driver aktivt på i många frågor. Det
gäller frågor på subregional, regional och global nivå. Samarbetet inom
Västeuropa spelar härvidlag en mycket stor roll.

Det är viktigt att linderstryka att den stora merparten av
samarbetet med EG på miljöområdet inte sker bilateralt utan inom ramen för
multilaterala förhandlingar - globala och regionala - där såväl Sverige som EG
är parter.

Som exempel kan nämnas konventionen inom FN:s
miljövårdsprogram (UNEP) för skydd av ozonlagret från år 1985, kompletterad i
september 1987 med en överenskommelse om begränsning av freonutsläpp. Vidare
kan nämnas det viktiga arbetet med bl,a, testning och provning av kemikalier i OECD:s
miljökommitté och ECE-konventionen om långa, gränsöverskridande
luftföroreningar samt ett protokoll som är knutet till konventionen som
föreskriver en 30-procentig minskning av svavelutsläpp.

Sammanfattningsvis sker den största delen av den
västeuropeiska harmoniseringen i miljöfrågor i fora med en bredare deltagarkrets
än EG och EFTA-länderna sammantagna. Inför och under dessa förhandlingar sker
ofta samråd och avstämning mellan de västeuropeiska länderna.

Miljövårdsarbetet inom Norden är omfattande. De nordiska
miljöministrarna har överläggningar flera gånger per år. En nordisk ämbetsmannakom-mitté
för miljöfrågor har arbetat sedan år 1973, Täta förbindelser mellan de nordiska
länderna i de multilaterala förhandlingarna resulterar i allmänhet i likartade
positioner i förhandlingsfrågor.

Något formellt samarbete mellan EFTA-länderna har hittills
inte före- . ,

kommit.
Luxemburgdeklarationen nämner uttryckligen miljövårdfrågor Prop,
1987/88:66

som ett lämpligt
samarbetsområde mellan EFTA och EG, Några möten har

också hållits mellan
EFTA-länderna och EG-kommissionen, men arbetet

tog inte fart förrän inför
det ministermöte mellan EG- och EFTA-länderna

som ägde rum i oktober
1987, Jag redogör närmare för detta i det följande

avsnittet,

EG.s
samarbete på miljöområdet har successivt förstärkts sedan det inleddes i
början av 1970-talet och har efter hand präglats allt mer av en allmän strävan
att förbättra miljön. Den ökade tonvikt som lagts vid allmänna miljöpolitiska
mål har flera förklaringar. Kommissionen har spelat en pådrivande roll genom
att förelägga Rådet en rad förslag i denna riktning. Det växande
opinionstrycket i medlemsländerna har också varit av stor betydelse, under
senare år förstärkt av uppmärksammade katastrofer eller fall av allvarlig
försämring av miljön.

Den
förhöjda ambitionsnivån på miljöområdet har kommit till uttryck i den
europeiska enhetsakten genom vilken målsättningen att förbättra miljö resp,
arbetsmiljö uttryckligen läggs till i Romfördraget, I enhetsakten föreskrivs
att miljösamarbetet skall syfta till att bevara, skydda och förbättra miljön,
att skydda människors hälsa samt att sörja för ett balanserat och rationellt
utnyttjande av naturresurserna. Det sägs vidare att EG:s miljövårdspolitik
skall baseras på principerna om att förebyggande åtgärder skall vidtas, att
prioritet skall ges åt åtgärder som syftar till att komma till rätta med miljöskador
vid källan samt att den som orsakar föroreningar skall betala för
skyddsåtgärder. Det framhålls också att miljöskyddet skall integreras i EG:s övriga
verksamhetsområden. Det finns givetvis ett mycket nära samband med bl,a,
arbetet på att undanröja handelshinder,

EG:s
verksamhet har resulterat i ett stort antal rättsakter, avseende den yttre
miljön. Dessa rör bl,a, föroreningar av luft och vatten, bilavgaser, kontroll
av farliga kemikalier och stora industriolyckor m,m. Vid sidan av regelarbetet
företar Kommissionen i samarbete med medlemsländerna studier, avger yttranden,
organiserar samråd och utbildningsaktiviteter samt driver gemensamma
forskningsprogram.

Sedan
de nya beslutsreglerna i enhetsakten trätt i kraft antog EG-länderna i
december 1987 preliminärt ett direktiv med skärpta bestämmelser för
bensindrivna fordon, Danmark röstade emot förslaget. Beslutet innebär att man inför
krav som motsvarar de amerikanska för bilar med cylindervolym över två liter.
För bilar på 1,4-2 liter införs mindre stränga krav. För bilar under 1,4 liter
kommer beslut att tas senare.

Svenska
överväganden

Sverige
har sedan år 1977 haft årliga bilaterala överläggningar med EG-

kommissionen inom ramen-för ett bilateralt avtal på miljöområdet. Dessa

överläggningar har givit tillfälle till informationsutbyte i frågor av gemen

samt intresse, t,ex, pågående regleringsarbete, innebörden av EG:s nya har-

moniseringsmetod, metoder för bedömning och reglering av farliga ämnen,

utbildnings- och forskningsfrågor samt information om förberedelser inför

möten i viktigare internationella miljöorganisationer, 87

EG-kommissionen har visat
intresse för svenska åtgärder vad gäller t,ex, Prop. 1987/88:66 miljöskydd
inom jordbruket, regleringen av användning av kadmium, begränsningar av svavelutslåpp
samt bedömning av farliga ämnen.

En
fråga som tilldragit sig stor uppmärksamhet i relationerna Sverige-EG rör
bestämmelser för bilavgaser. Vid en ministerkonferens i Stockholm år 1985 antog
Canada, de nordiska länderna, Schweiz, Österrike och Liechtenstein en
resolution där man åtog sig att införa bilavgasbestämmelser som i princip
motsvarade de som gäller i USA, Av EG-länderna anslöt sig Danmark till
resolutionen.

Enligt
beslut av riksdagen år 1986 kommer katalytisk avgasrening att vara obligatorisk
fr,o,m, 1989 års personbilmodeller (prop, 1986/87:56, JoU 7, rskr, 106), De nya
reglerna innebär en reduktion av kväveoxidutsläppen med över 80 %, Det är
förhoppningen från svensk sida att EG på sikt skall kunna ansluta sig till det
resultat som uppnåddes vid Stockholmskonferensen, där Sverige spelade en aktiv
roll.

Det
finns möjligheter för Sverige att dra nytta av arbetet inom EG på miljöområdet.
Ett exempel på detta utgör det s,k, Seveso-direktivet om risker för större
olyckor i samband med vissa industriella verksamheter, som antogs av EG:s råd
år 1982 och som inte har någon direkt motsvarighet i Sverige, Vi kan också dra
lärdomar av EG:s system för märkning resp, notifika-tion av nya kemikalier.

Ett
möte mellan samtliga EFTA:s och EG:s miljöministrar och den kommissionsledamot
som ansvarar för miljöfrågor ägde rum under nederländskt, danskt och svenskt
ordförandeskap den 25-26 oktober 1987 i Nord-wijk i Nederländerna i syfte att
förstärka miljösamarbetet i Västeuropa, Ministrarna beslöt att etablera ett
närmare samarbete. Frågor om luftburna föroreningar, klimatförändringar,
begränsning av miljörisker vid stora industrianläggningar, marina föroreningar
och åtgärder mot jordförstöring prioriterades. Man beslutade också att
förbättra informationsutbytet beträffande sådana regleringar på miljöområdet
som redan införts eller är under övervägande.

Vid
mötet gjordes en kraftig markering av behovet av ökat samarbete mellan alla
länder i Västeuropa i enlighet med Luxemburgdeklarationen från år 1984, som
utgör grunden för EFTA-EG-samarbetet,

Man
enades ocksä om att möten med miljöexperter på hög nivå från medlemsländerna
skall äga rum minst en gång per år. Vid behov skall också ytterligare
ministermöten hållas. Samtidigt framhöll ministrarna att det förstärkta
miljösamarbetet mellan EFTA- och EG-länderna inte fick försvåra miljösamarbetet
i vidare europeiska och globala miljöfora.

Luxemburgdeklarationen
nämner uttryckligen miljö som ett lämpligt sa

marbetsområde mellan EFTA och EG, Regeringen välkomnar de överens

kommelser om starkare samarbete på miljöområdet som man enades om vid

det nyssnämnda ministermötet i Nederländerna, Genom de förstärkta kon

sultationsförfarandena finns nu praktiska möjligheter att intensifiera samar

betet, Sverige har också därigenom fått potentiellt bättre möjligheter att på

verka EG i många miljöfrågor. Det blir lättare att angripa miljöfrågorna i

ett bredare perspektiv och inte se dessa enbart som handelsfrågor. Länderna

inom Västeuropa prioriterar skilda miljöfrågor på olika sätt, I åtskilliga fall 81

är Sverige berett att
gå betydligt längre i åtaganden än många andra länder, Prop, 1987/88:66 Det
är emellertid angeläget att samverkan kommer till stånd så att man så långt
möjligt kan undvika dubbelarbete och onödiga handelshinder.

11.3 Arbetsmiljö

Internationella
arbetarorganisationens (ILO) verksamhet på arbetsmiljöområdet bedrivs
huvudsakligen genom organisationens normarbete, dvs, genom utarbetande av
internationella konventioner och rekommendationer samt modellföreskrifter. Av ILO:s
162 konventioner är 25 rena arbetsmiljökonventioner.

Inom
ramen för bl,a, den nordiska ämbetsmannakommittén för arbetsmiljöfrågor
bedrivs ett vikrigt samarbete pä arbetsmiljöområdet. Detta arbete har pågått
under lång tid och avser såväl tillsynsfrågor, inkl, föreskriftsarbete, som
forskning och arbetsridsfrågor. För närvarande utreds också förutsättningarna
för en nordisk arbetsmiljökonvention.

Arbete
med att förbättra arbetsmiljön har bedrivits i EG.s regi alltsedan den
europeiska Kol- och stålgemenskapen (CECA) bildades år 1951. År 1974 beslöt
Ministerrådet att förstärka verksamheten på arbetsmiljöomrädet genom att
inrätta en särskild trepartssammansatt Rådgivande kommitté för arbetsmiljöfrågor.
Är 1978 och år 1984 antogs EG:s första resp, andra handlingsprogram pä
arbetsmiljöområdet, och Kommissionen har helt nyligen presenterat ett nytt
tredje program som i vissa avseenden innebär en "breddning" av EG:s
verksamhet på området,

EG:s
nuvarande bestämmelser på arbetsmiljöområdet gäller dels krav på maskiner, dels
minimikrav beträffande miljön i olika avseenden (buller, exponering för olika
ämnen osv,) på arbetsplatsen,

I
enhetsakten fastslås det att medlemsstaterna skall sträva efter att harmonisera
arbetsmiljövillkoren på en stadigt stigande nivå, I detta syfte skall mi-nimiföreskrifter
för miljön på arbetsplatsen kunna utfärdas med majoritetsbeslut. Detta sker
vid sidan av harmoniseringen av bestämmelser för produkter enligt den nya harmoniseringsmetoden,
Minimiföreskrifterna hindrar inte medlemsstaterna att upprätthålla eller
införa strängare nationella regler. Enhetsakten förstärker därmed Gemenskapens
befogenheter på detta område och ger också ny drivkraft åt EG:s strävanden att
förbättra arbetsmiljön, EG:s arbetsmiljöpolitik har således fått en social
dimension.

Sedan
år 1984 finns en särskild skriftväxling mellan Sverige och EG-kommissionen om
informationsutbyte och samarbete på arbetsmiljöomrädet. Möten äger rum årligen
mellan representanter för EG-kommissionen och svenska regerings- och
myndighetsrepresentanter. Dessa överläggningar är mycket värdefulla, bl,a,
genom att de ofta ger information om EG:s verksamhet på ett mycket tidigt
stadium. Vid de senaste mötena har man behandlat bl,a, cancerframkallande
ämnen, asbest, informationssystem för farliga produkter, personlig
skyddsutrustning och arbete vid bildskärmar, fastställande av gränsvärden för
kemikalier m,m,, åtgärder på ergonomiområdet samt regler till skydd mot
blodsmitta. För att underlätta det dagliga samarbetet med EG finns en
arbetsmiljöattaché placerad vid den svenska delegationen i Bryssel,

89

Svenska överväganden Prop, 1987/88:66

På svensk sida har en genomgång inletts av de direktiv EG
antagit som berör arbetsmiljön. Det kan konstateras att direktivet om asbest
inte motsvarar de svenska kraven. De förslag till EG-direktiv som för
närvarande förbereds enligt den nya harmoniseringsmetoden innebär inte några
avgörande skillnader i skyddsstandard i förhållande till svenska bestämmelser.
Läget beträffande EG:s maskindirektiv är dock oklart. Genom sitt samarbete med
EG-kommissionen och inom det europeiska standardiseringsorganet CEN har dock
svenska myndigheter god information om vilka punkter som kan vara kritiska
t.ex, för tryckkäri, maskiner och personlig skyddsutrustning, I dessa fall
överensstämmer de svenska synpunkterna väl med uppfattningen i vissa EG-länder,

Sammantaget verkar dock inte problemen med den nya harmoniseringsmetoden
uppstå fortare och vara fler än att Sverige kan klara av dem allt eftersom de
uppstår. Utgångspunkten bör vara att svenska tillämpningsförfattningar för produkter
som berörs av den nya harmoniseringsmetoden så långt som möjligt harmoniseras
med EG-reglerna sä att onödiga handelshinder inte uppstår. Enskilda EG-länder
har som tidigare nämnts medgetts rätt att rillämpa strängare arbetsmiljöregler
än de direktiv som antagits enligt den nya harmoniseringsmetoden, om detta
anses nödvändigt bl,a, med hänsyn till människors liv och hälsa, Sverige måste
i samarbetet med EG också förbehålla sig rätten att utfärda de
arbetsmiljöregler som anses nödvändiga för att säkerställa medborgarens liv och
hälsa. Den nuvarande samverkan med arbetsmarknadens parter måste också kunna
bibehållas.

Man kan också konstatera att Sverige kan dra nytta av
arbetsmiljöarbetet inom EG, Det nyssnämnda s,k, Sevesodirektivet har t,ex, gett
ledning i föreskriftsarbetet även,på arbetsmiljöområdet. När regelarbete pågår
samtidigt inom EG och i Sverige, kan givetvis erfarenheter från de aktuella EG-pro-jekten
användas i de svenska projekten och vice versa. Exempel på områden där sådana
parallella regelprojekt för närvarande bedrivs är personlig skyddsutrustning resp,
mikroorganismer i arbetslivet, EG:s arbete med direktivförslaget avseende
enkla serietillverkade tryckkärl enligt den nya harmoniseringsmetoden, har
givit upphov till ett värdefullt erfarenhets- och kunskapsutbyte. Arbetet har
nära följts från svensk sida. Det kan noteras att arbetarskyddsstyrelsen gjort
bedömningen att en svensk anpassning till EG-direktivets tekniska krav i
huvudsak skulle innebära skärpningar av de svenska reglerna.

Ett annat exempel på verksamhet av intresse för svenskt
vidkommande är det arbete man inom EG bedriver för att ta fram
utbildningsprogram på arbetsmiljöområdet för "särskilda
riskbranscher". Hittills har man härvid inriktat sig på fiske-, jordbruks-
och byggsektorerna.

En samordning mellan Sverige, EFTATländerna och EG bör i
största möj-

hga utsträckning ske inom ramen för internationella organisationer och stan

dardiseringsorgan, genom nordiskt samarbete, samt bilateralt med EG inom

ramen för vårt arbetsmiljöavtal, Vid sidan av de arbetsmiljöregler som utfär

das av svenska myndigheter regleras arbetsmiljöförhållanden också genom

kollektivavtal om arbetsmiljö, företagshälsovård etc, mellan arbetsmarkna- oq

dens
parter. Möjligheterna att träffa sådana kollektivavtal kan ev, påverkas Prop,
1987/88:66 genom en ökad integration mellan Sverige och EG,
Medbestämmandefrågor behandlas också i avsnittet om arbetsmarknadspolitiska
frågeställningar (av-sniu 13,4),

11,4 Konsumentpolitik

I vid mening har de flesta samhällsfrågor en konsumentpolitisk
sida genom att de berör konsumenternas situation. Det gäller språk- och
hälsofrågor, skolfrågor, miljöfrågor, regionalpolitiska frågor osv, I vissa
länder ges begreppet också denna innebörd, I Sverige har vi däremot brukat
avgränsa ämnesområdet för vad som kan kallas det egentliga konsumentskyddet
till de problem som hänger samman med konsumenternas användning av varor, tjänster
och andra nyttigheter som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader
som arbetar enligt liknande principer.

Till de viktiga inslagen i konsumentpolitiken i Sverige
hör att stödja hushållen i deras resursanvändning, att påverka företagen att
anpassa sin verksamhet efter konsumenteinas behov, att genomföra
undersökningar av varor och tjänster och verka för att farliga och otjänliga
varor och tjänster försvinner från marknaden, att verka för att företagens
marknadsföring och säljvillkor är godtagbara och att konsumenterna får
tillräcklig information om marknaden, liksom att främja undervisning,
utbildning och forskning på området,

I ett internationellt perspektiv är det i första hand två
frågor som står i fokus för svenskt vidkommande, nämligen dels att skydda
konsumenterna från farliga varor (tjänster), dels att skydda deras ekonomiska
intressen. Allt eftersom rörligheten över gränserna för varor och tjänster ökar
får dessa aspekter ökad praktisk betydelse.

Ett internationellt samarbete på konsumentområdet
förekommer på flera plan. Inom OECD arbetar den konsumentpolitiska kommittén
med projekt som bl,a, syftar till att skapa enhetliga normer för
konsumentskyddet i olika avseenden. Inom Europarådet har vissa konsumentfrågor
behandlats. På ett nordiskt plan verkar Nordiska ämbetsmannakommittén för
konsumentfrågor- under Nordiska ministerrådet- för ett fortlöpande
informationsutbyte och harmoniseringsarbete. Vidare bör nämnas att den privata
International Organisation for Consumer Unions (lOCU) bedriver en verksamhet på
konsumentområdet på ett internationellt plan, som syftar till att bl,a.
motverka farliga produkter och åstadkomma förbättrad information.
Organisationen lägger tonvikten på att förbättra konsumenternas ställning i
tredje världen i grundläggande avseenden,

Harmoniseringssträvandena inom EG avser numera också
konsumentpolitiken, I vitboken görs uttalanden även på detta område.

Konsumentfrågorna
fick i början av 1970-talet en mer frarnträdande plats

i EG:s arbete, EG:s råd antog år 1975 ett konsumentpolitiskt program med

fem huvudpunkter, nämligen rätten till skydd av hälsa och säkerhet, rätten

till skydd av ekonomiska intressen, rätten till reklamation och skadestånd,

rätten till information och utbildning samt rätten till representation och kon- „.

sultation.

År 1981 antog Rådet ett
andra konsumentpolitiskt program. Ökad tonvikt Prop. 1987/88:66 lades vid
priset på varor och tjänster samt kvaliteten på offentliga och privata tjänster.
Enligt programmet skulle man i ökad utsträckning söka uppnå de angivna
målsättningarna genom frivilliga överenskommelser mellan producenter och
konsumenter.

Flertalet
direktiv som under åren har utfärdats på konsumentskyddsområdet har haft
karaktär av minimidirektiv, dvs, direktiv för t,ex, lägsta godtagbara
standard, men där det överlämnas till medlemsländerna att anta strängare
regler. Utgångspunkten för överväganden att utfärda minimidirektiv har varit
tanken att EG-åtgärder inte uteslutande syftar till borttagande av handelshinder
utan även till en balanserad ökning av levnadsstandarden i hela Gemenskapen, I
sammanhanget kan noteras att även USA har konsumentskyddslagar som
uttryckligen förbehåller delstaterna att utfärda lagar på området som går
längre än den federala lagen.

I
linje med de konsumentpolitiska programmen av år 1975 och år 1981 antog Rådet
den 23 juni 1986 en resolution rörande "den framtida inriktningen av EG:s
poUtik för skydd och befordran av konsumentintressen". Resolutionen
anknyter till Kommissionens skrivelse till Rådet av den 23 juli 1985, i vilken
Kommissionen föreslår en rad åtgärder på konsumentskyddsområdet och en
tidtabell för dessas genomförande. Kommissionens skrivelse är att se som ett
tillägg till vitboken. Åtskilliga av vitbokens förslag har också konsumentpolitiska
aspekter. Den möjlighet att fatta majoritetsbeslut om harmonisering av
lagstiftning som infördes genom enhetsakten kan också komma att beröra
konsumentområdet. Medlemsländerna kommer i dessa fall ha möjlighet att på vissa
villkor göra avsteg från de gemensamma reglerna när det gäller
produktsäkerhetskrav, men inte från de regler som gäller skydd av
konsumenternas ekonomiska och juridiska intressen.

Genom
att det på politisk nivå endast skall slås fast väsentliga säkerhetskrav,
innebär direktiv enhgt den nya modellen ett större ansvar för standardiseringsorganen
CEN och CENELEC, Inom Gemenskapen pågår en diskussion mellan EG-kommissionen
och konsumentorganisationer om hur konsumentinflytandet i
standardiseringsorganisationerna kan förstärkas, I denna diskussion har även
EFTA-länderna inbjudits att deltaga. Ett problem i sammanhanget är att endast
en del av medlemsländerna idag har ett organiserat konsumentinflytande i de
nationella standardiseringsorganisationerna.

Ett
direktivförslag som uppmärksammats på konsumentområdet gäller leksakers
säkerhet. Konsumentverket deltar i pågående standardiseringsarbete i CEN,
Projektet har samband med ett arbete inom OECD:s konsumentpolitiska kommitté,
i vilket Sverige tagit aktiv del. Direktivet väntas bli antaget under år 1988,
Under de närmaste åren kan även förväntas förslag ull direktiv om bl,a,
produkter avsedda för små barn, sportartiklar och barnskyddande förslutningar,

I
juli 1985 antogs ett direktiv rörande produktansvar. Enligt detta skall

tillverkaren bära ett strikt ansvar för såväl person- som sakskador som vållas

av en defekt hos produkten. Direktivet undantar utvecklingsskadorna från

ansvaret, men det står varje land fritt att låta också dessa omfattas. Varje

land har vidare rätt att sätta ett tak för den totala skadeståndsskyldigheten, 92

Ett
problem är att den harmonisering som nu sker inom EG på produktans- Prop,
1987/88:66 varsområdet kan komma att verka diskriminerande gentemot svenska exportörer,
bl,a, genom att tillverkaren bär ansvaret för produkter som tillverkats inom
EG, medan importören bär ansvaret för produkter från andra länder.
Diskussioner om bl,a, detta pågår mellan EFTA och EG,

I Rådets konsumentpolitiska resolution år 1986 berörs även
frågan om en generell produktsäkerhetspolitik. I Kommissionens skrivelse till
rådet den 8 maj 1987 framhålls att ett generellt produktsäkerhetsdirektiv, med
skyldighet för tillverkare, importörer och handlare att endast tillverka och saluhålla
produkter som är säkra, skulle komplettera den nya harmoniseringsmetoden och
produktansvarsdirektivet och säkerställa genomförandet av den inre marknaden, Samridigt
diskuteras skaderapporteringsfrågor och möjligheter att inrätta en
produktsäkerhetskommitté med övervakningsfunktion och rätt att ingripa mot
farliga produkter. Ett förslag till produktsäkerhetsdirektiv är under
utarbetande.

På det ekonomiska konsumentskyddsområdet har tidigare
direktiv antagits i fråga om vilseledande reklam och hemförsäljning. Aktuella
förslag rör paketresor och oskäliga kontraktsvillkor. Andra frågor som aviseras
i en skrivelse den 23 juli 1985 frän Kommissionen är ränteberäkning vid konsumentkrediter,
reklam, elektroniska betalningsmedel och garantigivning.

Det planeras även initiativ ifråga om konsumentinformation
och konsumentutbildning.

Svenska överväganden

Inom EFTA har Sverige nyligen tagit initiativ till
skapande av en konsument-politisk kommitté. En sådan skulle bl.a. kunna studera
utvecklingen inom EG från konsumentpolitiska utgångspunkter.

Sedan år 1980 har Sverige och EG-kommissionen ett
regelbundet informationsutbyte om konsumentfrågor enligt en särskild
skriftväxling. Möten hålls årligen. En rad områden har angetts vara av särskilt
gemensamt intresse, däribland produktsäkerhet och produktnormer, produktansvar,
reklam och prisinformation.

Det är uppenbart att utvecklingen inom EG på
produktsäkerhetsområdet kommer att ha den största betydelse även för de svenska
konsumenterna redan pä grund av det samarbete som sker mellan EG- och
EFTA-länder i standardiseringsorganen CEN och CENELEC. Det är en naturlig
utgångspunkt för Sverige att sträva efter högsta säkerhet, även om det inte är
givet att Sverige på alla områden som rör konsumentprodukter nu har de bäst genomtänkta
säkerhetsnormerna. Det är i detta sammanhang nödvändigt att Sverige, helst i
nordisk samverkan, aktivt engagerar sig i det europeiska
standardiseringsarbetet och att även konsumenternas intresse beaktas. Det
förtjänar att nämnas att Nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor
planerar att under år 1988 genomföra ett projekt som syftar till att utveckla
olika samarbetsmodeller för att uppnå samnordiska ställningstaganden till
sådana åtgärder i EG som avser produktsäkerhet och produktinformation.

Den svenska bedömningen är att harmoniseringsarbetet inom
EG på pro- 93

duktsäkerhetsområdet kan komma att innebära att det i
vissa hänseenden Prop. 1987/88:66 uppställs lägre säkerhetskrav inom
Gemenskapen än dem som i dag gäller i Sverige. Det är därför angeläget att
Sverige engagerar sig i det västeuropeiska samarbetet på detta område. När det
gäller främst ekonomiskt konsumentskydd har hittills givna EG-direktiv i
allmänhet haft karaktär av minimidirektiv. I den mån direktiv även enligt den
nya harmoniseringsmetoden ges en sådan form, bör den svenska regleringen på
området i sina huvuddrag inte utgöra något problem. I det motsatta fallet kan
det däremot bli aktuellt med anpassning.

11,5 Motorfordonsbestämmelser

Inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE)
finns en överenskommelse som syftar till enhetliga regler för typgodkännande av
motorfordon och till ömsesidigt erkännande av sådana godkännanden. Till
överenskommelsen har fogats för närvarande mer än 70 reglementen som behandlar
var sitt fordonstekniskt område. Varje land anger vilka reglementen man önskar
tillämpa.

Till en början baserades EG:s verksamhet främst på ECE-reglementen,
men senare har EG kommit att ligga före och ofta styra ECE:s verksamhet. För
närvarande gäller inom EG mer än 40 direktiv för olika fordonskomponenter m.m.,
främst för bilar. Dessa ställer upp tekniska kravnivåer och krav på dimensioner
samt i många fall också krav beträffande provningsmetoder och typgodkännande
för resp. komponent.

Fortfarande saknas EG-direktiv på tre områden (vindrutor,
däck och fordonsvikter) innan man enats om den "harmoniserade EG-bilen".
Härtill skall också läggas de skillnader i fråga om bilavgasbestämmelser som
jag tidigare redogjort för. Förslag till ett gemensamt EG-system för typgodkännande
av ett helt fordon föreligger sedan år 1970. Detta har dock ännu inte antagits.

En avgörande orsak till att de kvarvarande direktiven
hålls tillbaka och typgodkännandesystemet ännu inte har kunnat tillämpas är att
EG-länderna sinsemellan inte har kunnat komma överens om villkoren för att
tredje länders produkter skall få tillträde till typgodkännandesystem för
t,ex, bilar,

EG:s
direktiv om fordonskomponenter innebär samma villkor för god-kännnade av
komponenter, oavsett om de har tillverkats i ett EG-land eller ett annat land, EG:s
ramdirektiv kan däremot komma att få en helt annan effekt. Det kan innebära att
man undanröjer tekniska handelshinder enbart mellan EG-länderna och ger dessa
en stor gemensam hemmamarknad. Det är oklart vilka villkor som kan komma att
ställas på fordon som produceras utanför EG.

Svenska
överväganden

De ekonomiska konsekvenserna skulle kunna bli avsevärda om
svensk bilindustri ställs utanför det förenklade typbesiktningsförfarande som
ramdirektivet innebär för EG:s fordonstillverkare. Det kan innebära att svensk
in-

94

dustri i fortsättningen
blir hänvisad till att söka godkännande i var och en av Prop, 1987/88:66 EG:s
medlemsstater och att detta bara skulle vara giltigt i resp, stat. Detta skulle
innebära en mycket påtaglig konkurrensnackdel i jämförelse med konkurrenterna
inom EG genom att proceduren tar längre tid och medför större kostnader än för EG-företagen,

Den
nuvarande ordningen innebär också risk för onödigt parallellarbete mellan EG
och svenska myndigheter. Den bristande samordningen mellan vårt och EG:s arbete
innebär inom vissa områden, där vi ligger långt framme (t,ex, bilbälten,
biomekanik och synbarhet m,m,), att forsknings- och utredningsresultat från
Sverige inte beaktas vid beslutsfattandet i Bryssel, Därigenom kan
utvecklingen av trafiksäkerheten försenas både inom EG och i övriga länder.
Ett samarbete bör därför eftersträvas,

11.6 Elbestämmelser

Sedan
länge pågår ett omfattande internationellt standardiseringsarbete, främst inom
den Internationella elektrotekniska kommissionen, lEC, På 1970-talet tillkom
det europeiska standardiseringsorganet CENELEC där både EG- och EFTA-länderna
är representerade. Som ett resultat av detta arbete finns det nu
internationella eller europeiska standarder för bl,a, de allra flesta
hushållsapparater och enklare verktyg m,m. Härutöver finns flera överenskommelser,
både inom en större länderkrets och särskilt mellan de nordiska länderna, som
syftar fill att underlätta provningen av elektrisk materiel. Vissa av dessa
överenskommelser innebär att märkning av en godkänd produkt automatiskt gäller
i övriga länder, andra att utiändska provningsresultat utnyttjas vid
nationellt godkännande.

Det
centrala elementet i EG:s regler om elektrisk materiel är det s,k, lågspänningsdirektivet
från år 1973, Detta gäller bl,a, för i stort sett all elektrisk materiel avsedd
för vanlig hushållsström.

Direktivet
bygger på principen "hänvisning till standard". Det uppställer som
krav för att en produkt skall få saluföras att denna uppfyller elva allmänt formulerade
säkerhetsmål, Alla produkter som uppfyller dessa säkerhetskrav skall få säljas
utan krav på obligatorisk förhandskontroll. Produkter förutsätts uppfylla dessa
säkerhetsmål når de har tillverkats i enlighet med standarder från CENELEC,
Detta kan bekräftas genom märke, certifikat eller en deklaration av
tillverkaren. När inga europeiska standarder finns, kan nationell standard
tillämpas. Även produkter som inte överensstämmer med standarder får säljas om
de uppfyller säkerhetsmålen. Det behövs då ett särskilt intyg att så är fallet.

Varje
land avgör hur och i vilken utsträckning det skall ske en kontroll pä marknaden
av hur säkerhetsmålen uppfylls. Omfattningen av marknadskontrollen varierar
avsevärt mellan EG:s medlemsländer.

Vid
sidan av lågspänningsdirektivet har EG utfärdat särskilda direktiv om kontroll
av explosionsskyddad elektrisk materiel, elektromedicinsk utrustning och
radiostörning,

I
april 1984 aktualiserade EG frågan om EFTA-länderna skulle vara be

redda att anpassa sina regler till en ordning som var likartad med principerna

i lågspänningsdirektivet. Bakgrunden var att det var lättare för EFTA-län- 95

derna att exportera till
EG, där det inte finns någon obligatorisk förhands- Prop. 1987/88:66 kontroll,
än vice versa. Schweiz, Österrike och Norge har bestämt sig för att i princip
anpassa sig till lågspänningsdirektivet i EG,

Svenska
överväganden

Enligt
energiverkets föreskrifter gäller för närvarande provningsplikt för i huvudsak
elektrisk materiel för hem och hushåll och installationsmateriel för lågspänning.
Kontrollen utförs vid Svenska Elektriska Materielkontrollan-stalten AB (SEMKO),

En
svensk anpassning till principerna i lågspänningsdirektivet har utretts av elmaterielutredningen
(Ds 11986:1) som har föreslagit ett system i huvudsak baserat pä lågspänningsdirektivet.

Betänkandet
har remissbehandlats och enligt vad jag inhämtat kommer industriministern
tillsammans med energi- och miljöministern att i början av år 1988 föreslå en
ny svensk kontrollordning för elektrisk materiel som i stora drag innebär
följande.

All
elektrisk materiel ska överensstämma med nationella säkerhetsföreskrifter,
vilka redan i dag huvudsakligen är baserade på harmoniserade europeiska och
internationella standarder. Materiel som överensstämmer med krav i en svensk
standard förutsätts uppfylla kraven i de nationella säkerhetsföreskrifterna.
Det åligger tillverkaren eller importören att antingen genom övervakad egen
kontroll eller genom ett certifieringsorgan få bestyrkt att produkterna
uppfyller de svenska kraven. För en stor grupp av elektrisk materiel ersätts
förhandsgodkännande med registrering som villkor för marknadsföring.
Marknadsföring av registreringspliktig materiel skall tillåtas när registrering
har skett, dvs, i omedelbar anslutning till att erforderliga dokument har
mottagits av registreringsorganet. Förhandsgodkännande kommer endast att krävas
för en liten grupp högriskprodukter.

Vidare
skall elektrisk materiel, som inte överensstämmer med svensk standard,
godkännas av SEMKO,

11.7 Livsmedelsbestämmelser

Arbete
med standardisering av livsmedel pågår inom ett antal internationella
organisationer bl.a. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och Världshälsorganisationen
(WHO), som har ett gemensamt program för standardisering av livsmedel. Dessa
standarder har samlingsnamnet Codex Alimentarius, och övriga organisationer
anknyter till dem. Även EG anknyter till dem. Vid sidan av Codex Alimentarius
pågår standardiseringsarbete på enskilda punkter inom bl,a, FN:s ekonomiska
kommission för Europa (ECE), OECD, Europarådet och den Internationella
standardiseringsorganisationen ISO,

EG
har hittills strävat efter att harmonisera de bestämmelser som finns i

medlemsländernas lagstiftning. Det gäller såväl väsentliga hälsobestämmel-

ser (t,ex, tillåtna tillsatser), som bestämmelser om vilka beteckningar som

får användas för olika produkter (t,ex, choklad), produkters sammansätt

ning, förpackningsstorlek etc, I praktiken har arbetet gått trögt. Mindre än 96

hälften av de planerade direktiven har förverkligats.

EG-kommissionen har
föreslagit ett nytt tillvägagångssätt som innebär att Prop. 1987/88:66 EG-lagstiftningen
om livsmedel skall inskränkas till sådant som avser skydd av människors hälsa,
medan konsumentintressena i andra avseenden skall tillgodoses genom krav på
märkning. Rådsdirektiven skall enbart ange de grundläggande hälsokriterierna,
inte hur de skall uppnås.

Svenska
överväganden

I
vissa avseenden har Sverige längre gående krav än EG ifråga om livsmedelsbestämmelser.
Inom EG intensifieras dock arbetet med att kontrollera produktion och
saluförande av livsmedel,

Sverige
ser positivt på möjligheterna att harmonisera de svenska reglerna med EG:s,
Arbetet kommer dock att bli tidskrävande, och förutsättningarna att nå resultat
varierar. Stora grupper av bestämmelser kan betecknas som i stort problemfria,
och inom dessa kan snabba harmoniseringsresultat vara möjliga. Beträffande de
regler som rör hälsoaspekter, t,ex, avseende material som kommer i kontakt med
livsmedel, samt analys och provtagningsmetoder, bedöms i vissa fall inga
allvarliga problem behöva uppstå vid en harmonisering. På andra punkter
uppvisar den svenska lagstiftningen väsentliga avvikelser från EG-direktiven,
men skillnaderna bedöms ändå inte utgöra absoluta hinder för harmonisering på
sikt.

Beträffande
den stora grupp av bestämmelser som tar sikte på redlighet i handeln bedöms
också svårigheter uppstå, bl,a, beträffande märkningsbestämmelser. Det finns
också andra grupper av bestämmelser som skiljer sig mycket från svensk
lagstiftning på vissa för oss väsenfiiga punkter. Det gäller bl,a, förslag till
direktiv om att inte tillåta produkter med en sammansättning som traditionellt
förekommer i Sverige (t,ex, spädbarnsvällingar).

11.8 Läkemedel

Nordiska
läkemedelsnämndens uppgift är bl,a, att verka för en harmonisering av
läkemedelslagstiftning och administrativ praxis i Norden, På många områden har
arbetet resulterat i gemensamma nordiska riktlinjer.

EFTA
har på läkemedelsområdet tagit initiativ till två överenskommelser i vilka även
vissa EG-länder dehär. Den ena är den s.k. läkemedelskonventionen till vilken
14 länder anslutit sig. Denna innebär att myndigheterna kan begära
inspektionsprotokoll över läkemedelstillverkning i de andra staterna. Därmed
behöver de inte sända en inspektör utomlands varje gång man önskar mer kunskap
om en utländsk tillverkare. Den andra överenskommelsen är det s.k. PER-scheme (Pharmaceutical
Evaluation Reports) som syftar till utbyte av registreringsprotokoll som
upprättats av resp. lands myndighet. Detta utbyte underlättar
registreringsarbetet för de deltagande länderna.

EG
har gjort stora insatser för att harmonisera registreringsförfarandet på

läkemedelsområdet. Man har lyckats uppnå överensstämmelse mellan med

lemsstaternas nationella licensprocedurer och enhetlighet i de krav som sta

terna uppställer beträffande analys samt farmakologisk, toxikologisk och

klinisk prövning av läkemedel. Sålunda behöver inte prover och kontroller

upprepas vid samtidig registrering av ett läkemedelspreparat i fiera EG-län- '

7
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr. 66

der. Ett enklare
registreringsförfarande - enligt den s,k, multi state-proce- Prop,
1987/88:66 duren - möjliggör även en registrering inom två eller flera
medlemsstater. Enligt detta förfarande skall ett godkännande av en stat under
vissa förutsättningar accepteras av en annan stat inom EG,

Svenska
överväganden.

Sverige
har en stark ställning i det läkemedelssamarbete som sker via EFTA och till
vilket flera enskilda EG-länder är anslutna. Ett ökat samarbete med EG och EG-länder
bör för närvarande i första hand ske via EFTA, vilket ger Sverige och Norden en
starkare ställning än ett ensidigt svenskt närmande till EG, Ett utökat
samarbete mellan EG och EFTA på läkemedelsområdet i syfte att harmonisera krav
och värderingar bör prioriteras,

11.9 Byggprodukter

Ett
viktigt arbete utförs i Nordiska Kommittén för Byggbestämmelser som har
utarbetat riktlinjer för bestämmelser på många ämnesområden. Det finns också
nordiska avtal om ömsesidigt erkännande av provningsresultat.

Inom
FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) sker ett arbete som under senare år
koncentrerats på s,k, modellföreskrifter med väsentliga krav, som ECE-länderna
kan utnyttja i nationella föreskrifter, samttill förslag om överenskommelse om
ömsesidigt godkännande av nationellt godkända produkter,

EG-kommissionen
framlade år 1987 ett förslag till direktiv om harmonisering av
medlemsstaternas lagar m.m, rörande byggmaterial. Förslaget bygger i flera
avseenden på den nya harmoniseringsmetoden. Det innebär att man i övergripande
termer fastställer de grundläggande krav som skall gälla för byggnader.

En
produkt förutsätts uppfylla de grundläggande säkerhetskraven om den uppfyller
harmoniserad europeisk standard eller har genomgått ett europeiskt
godkännandeförfarande. En sådan produkt skall efter tillverkningen genomgå en
kontroll av t,ex, ett certifieringsorgan eller tillverkaren beroende på
produkt. Därefter får den förses med ett EG-märke och skall ha tillträde till
hela EG-marknaden,

I
ett andra steg kommer man att utarbeta tekniska dokument som preciserar
säkerhetskraven och som blir styrande för standardiseringsarbetet, t,ex, s,k, Eurocodes,

Svenska
överväganden

De
svenska föreskrifterna är så långt möjligt uttryckta som funktionskrav på den
färdiga byggnaden. Inom denna ram kan byggherren fritt välja material, arbetsutförande
samt tekniska lösningar och metoder. På så sätt utgör de samhälleliga byggbestämmelserna
inget hinder för den tekniska utvecklingen,

EG:s
princip att koncentrera harmoniseringsarbetet till väsentliga krav rörande
säkerhet, hälsa och miljö överensstämmer med den linje som Sve-

98

rige följt i bygglagstiftningen
och i det internationella samarbetet. Det är Prop, 1987/88:66 skillnader
mellan bindande krav i nationella föreskrifter som utgör de mest svårforcerade
tekniska handelshindren. Om harmoniseringsarbetet koncentreras till dessa
behöver svenska myndigheter inte engagera sig i tekniskt detaljarbete
beträffande olika produkter,

Sverige
bör i samarbete med övriga EFTA-länder sträva efter en ordning där svenska
synpunkter kan påverka utformningen av EG-direktiv och Eurocodes, I fråga om EG-direktiv
kan detta ske genom regelbundna överläggningar med EG, I fråga om Eurocodes
kan detta ske genom att EFTA får möjlighet att följa och påverka Eurocodearbetet
och genom ECE;s arbete med modellföreskrifter, Sverige bör också verka för att certifierings-
och kontrollfrågorna löses i samarbete mellan EFTA och EG,

99

12 Ekonomiskt och monetärt samarbete Prop. 1987/88:66

Det
internationella samarbete som äger rum på det ekonomiska och monetära området
är av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i enskilda länder, inte
minst för ett litet och utrikeshandelsberoende land som Sverige. I följande
kapitel behandlas inledningsvis internationellt ekonomisk-politiskt samarbete
på det makroekonomiska området. Sedan behandlas frågor som rör Uberaliseringen
av kapitalrörelser. Den internationella handeln med finansiella tjänster som
har fått allt större betydelse diskuteras därefter. Slutligen berörs
diskussionerna om att göra skattesystemen i olika länder mer enhetliga.

12.1 Ekonomisk politik

Internationellt
ekonomisk-politiskt samarbete kan bl,a. syfta till att förbättra
förutsättningarna för hög ekonomisk tillväxt och låg inflation i världsekonomin,
att stabilisera växelkurser och att utjämna obalanser mellan oUka länder.
Viktiga beståndsdelar i detta samarbete är utbyte av information om och
diskussion av den ekonomiska utvecklingen och politiken, I centrum för intresset
står de mekanismer som binder samman de olika ekonomierna. Syftet med
samarbetet är bl,a, att vederböriig hänsyn skall kunna tas till de internationella
återverkningarna av olika länders ekonomisk-politiska åtgärder.

Samarbetet
har en något mer konkret form på det monetära och valutapo-htiska området.
Samarbetet på detta plan kan bl,a, omfatta avtal om hantering av
växelkurserna, interventioner på valutamarknaden och om ömsesidiga krediter.

Många
av dessa frågor har en sådan karaktär att det krävs en global ansats.
Internationellt ekonomisk-politiskt samarbete av detta slag sker också i ett
flertal världsomfattande internationella fora. Hit hör organisationer som Internationella
Valutafonden (IMF), som bl,a, har till uppgift att övervaka det internationella
valutasystemet, och Världsbanken, som främst förser utvecklingsländer med
långfristigt kapital för infrastrukturella investeringar, I den västliga
samarbetsorganisationen OECD deltar 24 industriländer i diskussioner om den
ekonomiska utvecklingen och om den ekonomiska politikens utformning.

De
största industriländerna träffas också i mindre grupper som G5, G7 samt GIO',
Här diskuteras utformningen av den ekonomiska politiken, valutafrågor m,m, I
alla dessa institutioner är västeuropeiska länder representerade.

Någon
heltäckande västeuropeisk organisation för ekonomisk-politiskt samarbete finns
inte, utan detta sker i olika grupperingar - främst inom Norden, EFTA och EG,

'
G5 består av Förenta staterna. Japan, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike
och

Storbritannien. G7 består av nämnda länder samt Canada och Italien, GIO
inkluderar

dessutom Belgien, Nederländerna, Schweiz och Sverige. Den nordiska handlingspla

nen, som antogs år 1985, kan nämnas som ett exempel på ett mera konkret åtgärdsin-

riktat nordiskt samarbete. 100

Inom
ramen för det nordiska samarbetet möts de nordiska finansminist- Prop,
1987/88:66 rårna regelbundet två ä tre gånger per år då den ekonomiska
utvecklingen och den ekonomiska politiken samt andra frågor av gemensamt
intresse diskuteras. Dessutom finns en särskild nordisk överenskommelse om
information på det valutapolitiska området. Inför möten i internationella fora
äger regelbundet diskussioner i den nordiska kretsen rum bl,a, i syfte att nå
gemensamma ståndpunkter,

EFTA
är en handelspolitisk sammanslutning. Samarbetet mellan EFTA-länderna har
därför sin tyngdpunkt på det handelspolitiska området men diskussioner äger
också rum om mer allmänekonomiska frågor i en särskild ekonomisk kommitté. Här
träffas man två gånger om året och utbyter information om den ekonomiska utveckHngen
och den ekonomiska politikens inriktning i medlemsländerna och i omvärlden.

Ett
mer formaliserat ekonomisk-politiskt samarbete äger rum inom EG. Romfördragets
bestämmelser på området anger att medlemsländer skall betrakta utformningen av
sin konjunkturpolitik och valutapolitik som en gemensam angelägenhet för
Gemenskapen, Samordningen skall syfta till att uppnå en stabil utveckling av
medlemsländernas betalningsbalanser och valutor vid hög sysselsättning och låg
inflation. Genom enhetsakten har ekonomisk och social sammanhållning mellan
Gemenskapens olika regioner sedermera lagts till de övriga målen för den
ekonomisk-politiska samordningen, I Romfördraget fastläggs i vida termer en
procedur för hur denna samordning skall komma till stånd.

Formuleringarna
i fördraget är dock inte av sådant slag att Gemenskapens organ kan fatta
bindande beslut om den ekonomiska politikens utformning i det enskilda
medlemslandet, I det s,k, konvergensbeslutet från år 1974 har procedurerna för
den ekonomisk-politiska samordningen givits fastare former. Härigenom
föreskrivs en skyldighet till regelbundet samråd som skall resultera i
riktlinjer för den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Dessa procedurregler
har emellertid inte haft den betydelse som man ursprungligen hoppats.

Störst
betydelse för den ekonomisk-politiska samordningen inom EG har i stället
samarbetet på det monetära och valutapolitiska området kommit att få. Sedan Bretton
Woods-systemet, som var ett globalt system med fasta växelkurser, brutit samman
i början av 1970-talet, etablerades det s,k, ormsamarbetet på växelkursområdet
där även vissa icke EG-medlemmar deltog. Det europeiska monetära systemet, EMS,
som år 1979 avlöste ormsamarbetet syftar till att etablera ett närmare
monetärt samarbete för att uppnå en zon med stabila valutor i Europa och skall
jämte andra instrument främja en balanserad allmän ekonomisk utveckling inom
EG, EMS-samarbetet regleras genom ett separat avtal mellan centralbankerna men
har sedermera blivit traktatfäst genom enhetsakten,

EMS-samarbetet
vilar på tre hörnstenar: bildandet av en europeisk valu

taenhet (ECU), växelkursmekanismen (ERM) samt särskilda kreditbe

stämmelser, ECU beräknas som ett vägt genomsnitt av alla EG-länders valu

tor (utom de senast anslutna medlemsländernas, Spanien och Portugal) och

utgör räkneenhet och värdemätare i systemet. Tillgångar i ECU kan också

användas för betalningar mellan centralbankerna i EMS, Växelkursmeka- 101

nismen bygger på fastställda bilaterala pariteter mellan
de valutor som deltar Prop, 1987/88:66 i samarbetet och pariteter till ECU, De
brittiska, grekiska, spanska och portugisiska valutorna står tills vidare
utanför denna del av EMS-samarbetet, Kreditbestämmelserna omfattar olika
låneformer, från korta krediter för valutainterventioner till medelfristigt
finansiellt stöd kopplat till villkor för den ekonomiska politiken.

Av betydelse för samordningen av EG-ländernas ekonomiska
politik är utvecklingen i riktning mot ökad frihet för kapitalrörelser. Frihet
för kapitalrörelser ställer ökade krav på samordning av den ekonomiska
politiken, i synnerhet penningpolitiken, om en stabil utveckling på
valutaområdet samtidigt skall kunna upprätthållas.

Når man i EG:s vitbok argumenterar för fria
kapitalrörelser menar man att dessa skall främja en effektiv resursallokering.
Riskerna för att kortfristiga kapitalflöden skulle äventyra valutastabiliteten
minimeras om den ekonomiska utvecklingen är någorlunda likartad i berörda
länder. Ett förstärkt ekonomisk-politiskt samarbete uppfattas därför som en
viktig förutsättning för fria kapitalrörelser,

EG- och EFTA-länderna har upprätthållit kontakter i
ekonomiska frågor bl,a, genom informella ad hoc-samtal mellan experter från
EFTA-länderna och EG-kommissionen om aktuella frågor. Enligt beslut från hösten
1985 skall dylika kontakter äga rum regelbundet. Experterna skall inrikta sitt
arbete på att identifiera åtgärder för att bekämpa arbetslösheten samt främja
ekonomisk tillväxt och monetär stabilitet.

Svenska överväganden

Sverige eftersträvar en hög ambitionsnivå för
internationellt ekonomisk-politiskt samarbete och verkar aktivt för en bättre
samordning och adekvat inriktning av den ekonomiska politiken. Tyngdpunkten
för detta engagemang ligger i OECD och i IMF, De senaste årens arbete inom
ramen för dessa organisationer på att stärka den multilaterala övervakningen av
medlemsländernas ekonomiska politik och utveckling har därvid tillmätts
särskild betydelse.

Som medlem i EFTA deltar Sverige aktivt i diskussioner i
organisationens ekonomiska kommitté. Sedan år 1977 har Sverige också årligen
informella diskussioner med EG-kommissionen rörande ekonomiska frågor, I dessa
samtal, som främst rör kort- och medelfristiga konjunkturutsikter och valutafrågor,
deltar finansdepartementet och riksbanken.

Vad gäller mer formellt samarbete har detta främst tagit
sig uttryck i det tidigare svenska deltagandet i det s,k, ormsamarbetet,
Sverige deltog i detta samarbete, som fungerade på i princip samma sätt som det
nuvarande valutakurssamarbetet inom EMS, under tiden 1973-1977, Förutom de
ursprungliga sex EG-länderna deltog också bl,a, Danmark och Norge, Sedan kurssamarbete
inom ramen för EMS startade år 1979 har man där diskuterat möjligheten att låta
länder utanför EG delta i samarbetet, men hittills har detta inte
aktualiserats.

Den
svenska växelkurspolitiken, där kronans kurs knyts till ett genomsnitt

av omvärldens valutakurser, den s,k, korgen, fungerar bra. Det har också 102

ansetts
viktigt för vår trovärdighet att ändringar ej företas i korgens kon- Prop.
1987/88:66 struktion. Vår kurspolitik gör att Sverige i betydligt mindre
utsträckning påverkas av de stora kast som sker i kurserna mellan de stora
internationella valutorna. Svenska kronan påverkas heller inte av de periodvis
återkommande spekulationerna om kursjusteringar inom EMS, Av dessa olika skäl har
Sverige valt att inte söka någon form för anknytning till EMS,

Sverige deltar
emellertid i det löpande informationsutbyte om utvecklingen på valutamarknaderna
som hålls mellan centralbankerna i EMS-län-derna i vilket även centralbanker i
ett antal andra industriländer medverkar. Vidare deltar riksbanken i de möten
som hålls mellan centralbankerna inom ramen för G 10 i anslutning till
månadsmötena i Bank of International SeUlements (BIS),

12,2
Kapitalrörelser

Utvecklingen
mot ökad liberalisering av kapitaltransaktioner har intensifierats under
1980-talet, Det internationella samarbetet på kapitalliberalise-ringsområdet
sker främst inom OECD, som arbetar för en generell utvidgning av
medlemsländernas liberaliseringsförphktelser. Åtskilliga medlemsländer har
helt avvecklat sina valutaregleringar. Den lägsta gemensamma liberaliseringsgraden
i OECD-området kan sägas vara att full frihet nåtts för de kapitalrörelser som
är knutna till kommersiella krediter och direkta investeringar.

Principen
om icke-diskriminering mot tredje land gäller inom OECD, Denna princip har
utgjort en k/ar restriktion för möjligheterna att inom Norden åstadkomma
friare kapitalrörelser, t,ex, i form av en nordisk aktiemarknad. För en
tullunion eller monetär union ges dock viss rätt till endast inbördes liberahsering,

I
Västeuropa har det organiserade samarbetet på kapitalrörelseområdet skett inom
EG. Avregleringsprocessen i EG:s regi har emellertid under långa perioder varit
trög och enskilda länder har därför tagit egna initiativ till att avveckla
stora delar av sin valutareglering när så befunnits lämpligt. Denna
liberalisering har hittills i huvudsak skett "erga omnes", dvs,
principen om icke-diskriminering mot tredje land har gällt. Mycket talar för
att detta förhållningssätt kommer att prägla även det framtida
liberaliseringsarbetet även om någon regel härom formellt inte fastiagts,

I
samband med planerna att fullborda den inre marknaden har ett program för att
förverkliga fullständig frihet för kapitalrörelser antagits. Programmet
omfattar två faser. Den första fasen innebär att i princip all handel och
emissionsverksamhet med värdepapper skall vara fri inom EG, Ett direktiv att
genomföra denna första fas antogs den 17 november 1986,1 praktiken medför
direktivet ganska små förändringar i den faktiska liberaliseringsgraden för de
äldre medlemsländerna. För övriga innebär beslutet att undantag från gällande
liberaliseringsförpliktelser successivt skall upphävas under de närmast
kommande åren.

Direktivförslag
om den andra fasen lades fram hösten 1987. Det omfattar samtliga resterande
transaktionskategorier, således åven de mest känsliga

103

såsom korta finansiella
krediter, penningmarknadsinstrument och bankde- Prop. 1987/88:66 positioner.
Direktivet kommer att innebära en radikal liberaliseringsförpliktelse för
många medlemsländer och måste därför förses med övergångsbestämmelser och
möjligheter att vid behov tillgripa skyddsåtgärder för att undvika allvarliga
störningar i valutabalansen.

Helt
fria kapitalrörelser är ett viktigt element i EG:s strävan att bygga upp en
gemensam finansiell marknad med fullständig frihet att förmedla finansiella
tjänster inom Gemenskapen. Huvudmålet är att skapa förutsättningar för
effektivast möjliga resursallokering. Denna integrationsprocess kräver en harmonisering
av den finansiella lagstiftningen inom EG, Jag återkommer till detta i avsnitt
12,3, Som tidigare nämnts ställer fria kapitalrörelser dessutom strängare krav
på samordning av den ekonomiska politiken inom EG samt på ett intimare valuta-
och penningpolitiskt samarbete. Även skattepolitiken kommer i vissa avseenden
att behöva samordnas, I en parallell process skall således det konkreta
ekonomisk-politiska samarbetet utvecklas och kapitalrörelserna frisläppas.

Svenska
överväganden

Den
svenska valutaregleringen har i princip varit begränsad till kapitaltransaktioner
i form av portföljinvesteringar. De senare kan sägas utgöra alla former av
kapitaltransaktioner som inte resulterar i direktinvesteringar eller är knutna
till utrikeshandeln. Bland portföljinvesteringar intar handeln med värdepapper
en central plats liksom olika korta placeringar.

Den
pågående liberalisering av valutaregleringen som riksdagen år 1986 ställt sig
bakom tar sikte på att avveckla de delar av regleringen vilka inte är av
central betydelse för penning- och valutapolitiken. Till den härda kärna som undantas
från avvecklingen hör placeringar i räntebärande papper och bankdepositioner.
Dessa utgör kanaler för korta kapitalrörelser som styrs av räntenivåer och
valutaförväntningar.

Det
första större steget i denna process togs sommaren 1986 då kravet på att
direkta investeringar skulle refinansieras utomlands avskaffades. Den nyligen
beslutade ökningen i valutainlänningars möjligheter att förvärva utländska
aktier är början av ett andra steg i liberaliseringen, som siktar till att avskaffa
alla restriktioner på förvärv av utländska aktier.

Ett
tredje steg i liberaliseringsprocessen har också påbörjats genom att fastighetsinvesteringar
nu tillåts enligt samma kriterier som direkta investeringar. En liberalisering
av fastighetsinvesteringarna innebär att man i det internationella varu- och
tjänsteutbytet bättre kan utnyttja svenska byggnads- och fastighetsföretags
kunnande.

En
långsiktigt stark yttre och inre balans och förtroende för den ekono

miska politiken förbättrar förutsättningarna för att man fullt ut skall tillgo

dogöra sig de positiva effekterna av den pågående liberaliseringen av valuta

regleringen. Det är nödvändigt att den förbättring som under senare är ägt

rum i budget- och bytesbalanserna åtföljs av en reduktion av pris- och löne

ökningarna. Om ökande obalanser på nytt skulle uppstå, får en uppbroms-

ning i liberaliseringsprocessen dock inte ses som ett rimligt svar, I stället
bör

andra åtgärder sättas in, q

Det
fortsatta liberaliseringsarbetet kommer att drivas med sikte på att så

långt
som möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för liberalisering av Prop,
1987/88:66 kapitalrörelser,

12.3 Finansiella tjänster

Under
de senaste åren har den internationella handeln med tjänster - bland dem
finansiella tjänster och försäkringstjänster - fått en ökad betydelse. Banker
och andra finansinstitut har, liksom försäkringsbolag, i ökad utsträckning
kommit att bedriva verksamhet i flera länder, med eller utan etablering utanför
hemlandet. Även handeln med värdepapper har interna-tionaliserats. Ytterligare
en grundläggande orsak till det ökade utbytet av finansiella tjänster är dess
nära samband med kapitalrörelseområdet där en fortgående liberalisering ägt rum
under senare tid.

De
lagar och andra regler som gäller för handeln med finansiella tjänster har
därför uppmärksammats i olika internationella sammanhang. Inom OECD strävar man
sålunda efter att liberalisera både handeln med finansiella tjänster och etableringar
av finansinstitut och försäkringsbolag. Inom Bank of International Settlements
(BIS) bedrivs samarbete mellan centralbanker och tillsynsmyndigheter på bankomrädet.

Även
Internationella valutafonden (IMF) har rent allmänt tagit ställning för
liberaliseringar inom det finansiella området, och frågorna kommer att bli
aktuella i den inom G/4 TT nyligen inledda s,k. Uruguayrundan,

Vidare
övervägs inom Europarådet ett förslag till konvention för samarbete mellan
övervakningsmyndigheter i samband med insiderhandel med aktier och andra
värdepapper,

Sverige
är på olika sätt berört av detta internationella samarbete.

Inom
ramen för samarbete I Norden har vissa ansatser gjorts när det gäller finansiella
tjänster. Dessa har dock inte lett till några mer påtagliga resultat.

När
det gäller det västeuropeiska samarbetet inom detta område representerar EG:s
arbete med att senast år 1992 få till stånd en inre marknad för finansiella
tjänster den mest målinriktade insatsen mot en internationell liberalisering.
Redan i Romfördraget föreskrivs etableringsfrihet och fritt utbyte av
tjänster. På det finansiella området avser man att tillgodose detta genom att
tillämpa tre grundläggande principer:

- harmonisering av lagstiftningen på några få, men
grundläggande områden,

- ömsesidigt erkännande av medlemsländernas krav
såvitt avser etablering, tillsyn m,m,,

- hemlandskontroll, dvs, tillsynen över
kreditinstitut och försäkringsbolag skall ske hos en myndighet i institutets
hemland även vad avser dotterbolag och filialer i övriga medlemsländer.

Med
en harmonisering av lagstiftningen i vissa grundläggande frågor vill man få till
stånd en gemensam standard som alla medlemsländer kan godta. Syftet är framför
allt att uppnå en rimlig gemensam standard när det gäller skydd för bankkunder
och försäkringstagare.

Harmoniseringen
utgör en förutsättning för de två övriga principerna, ef

tersom dessa innebär att tillsynen av finansiell verksamhet inom ett land del

vis skall kunna utföras av ett annat lands tillsynsmyndighet. Principen om 105

ömsesidigt
erkännande innebär nämligen att ett kreditinstitut eller ett för- Prop.
1987/88:66 säkringsbolag som fått tillstånd att driva verksamhet i ett
medlemsland, skall ha möjlighet att etablera sig och driva verksamhet i övriga
medlemsländer utan särskild prövning i det andra landet. Principen om
hemlandskontroll innebär att övriga länder där ett sådant företag är verksamt
får godta de bedömningar som gjorts och görs av myndigheterna i dess hemland.
Det kan här vara fräga om centrala förhållanden såsom finansiell ställning, konsoli-deringsgrund,
eget kapital, soliditet, redovisningssystem och insättarskydd.

En
förutsättning för ett system med hemlandskontroll är ett nära och väl fungerande
samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i olika länder.

På
försäkringsområdet har under 1970-talet antagits direktiv rörande bl,a,
samordning av lagar om sak- och personförsäkringsverksamhet, koassurans, försäkringsmäklare
och trafikförsäkring. Det har emellertid under lång tid noterats betydande
svårigheter att nå fram till en utjämning av betingelserna för
försäkringsverksamhet inom EG,

Läget
har förändrats sedan EG-domstolen i fyra uppmärksammade domar - givna i
december 1986 - har uttalat sig i frågan om det är förenligt med Romfördragets
bestämmelser att ett medlemsland uppställer krav på etablering och koncession
som villkor för att ett utländskt försäkringsföretag skall få sälja försäkringstjänster
i landet, I domarna uttalades bl,a, att harmoniseringen av medlemsländernas
försäkringslagstiftning ännu ej förts så långt att det kan anses otillåtet att
uppställa nationella villkor för utländska företag i fråga om vad som fordras
för att skydda försäkringstagare och försäkrade. Samtidigt förklarade
domstolen att i målen aktuella krav pä etablering stred mot Romtraktaten och
att regler inte fick uppställas i anslutning till koncession om
försäkringsföretaget i sitt hemland.var underkastat regler som tillgodosåg
samma hänsyn. Med hänsyn till de klarlägganden som gjorts i domarna och till
den högre ambitionsnivå som planerna på en inre marknad representerar talar nu
mycket för att harmoniseringen av medlemsländernas försäkringsrörelselagstiftningar
kommer att gå snabbare. En möjlig utveckling är att företagsförsäkringar inom
ett par år kan förmedlas fritt mellan medlemsländerna. När det gäller övrig
sakförsäkring och i synnerhet personförsäkring, där bl,a,
konsumentskyddsfrågorna är känsligare och de nationella regleringarna mer
varierade, bedöms dock en inre marknad vara mer avlägsen.

När
det gäller värdepappersmarknaderna har EG:s arbete inriktats på gemensamma
regler för den organiserade handeln med aktier och andra värdepapper avseende
t.ex, börsintroduktion,.information till investerare samt kollektiva
investeringar i värdepapper. Vidare arbetar man inom EG på att få till stånd
regler om insiderhandel.

Mellan
EFTA och EG har under år 1987 ett informationsutbyte inletts beträffande
reglerna för handeln med finansiella tjänster. Detta utbyte omfattar bl,a,
reglerna för insiderhandel.

Svenska
överväganden

I
Sverige har under senare år en utveckling skett mot ökad internationell

konkurrens
inom den finansiella tjänstesektorn. År 1985 öppnades möjlig- 106

het för utländska banker
att etablera sig i Sverige genom dotterbanker, Prop, 1987/88:66 Samma år
fick också utländska försäkringsbolag större möjligheter att driva verksamhet
här genom att den tidigare gällande behovsprincipen då upphörde att gälla, Fr,o,m,
år 1987 medges vidare svenska bankaktiebolag att etablera filial i utlandet.

Ett
utländskt försäkringsbolag kan i dag driva verksamhet i Sverige - genom en
generalagent eller genom ett svenskt dotterbolag - under i princip samma
förutsättningar som ett svenskägt försäkringsbolag. Svenska rättssubjekt har
möjlighet att teckna försäkring - bortsett från trafikförsäkring -hos utländska
försäkringsföretag oavsett om dessa har koncession i Sverige, Försäkrings
verksamhetskommittén har i betänkanden, som framlagts under år 1987 (SOU 86:55
och 87:58), bl,a, lämnat förslag rörande utländska aktieförvärv i svenska
försäkringsbolag samt om försäkringsmäklares rätt att -såvitt avser svenska
försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker - upphandla direktförsäkring
hos försäkringsgivare utan svensk koncession.

Flera
frågor befinner sig ännu på utredningsstadiet. En sådan fråga är om utländska
banker skall få etablera sig i Sverige genom att öppna filial här, Kreditmarknadskommittén
(Fi 1983:06) kommer att ta upp frågan om utländska aktieförvärv i banker,
finansbolag och fondkommissionsbolag samt frågan om etableringar i utlandet av
andra finansinstitut än banker.

Även
vad avser värdepappersmarknaderna, har det under de senaste åren skett
betydande förändringar. Lagstiftningen har således ändrats flera gånger under
1980-talet för att anpassa den till de stora förändringar som skett på
värdepappersmarknaden. Ny lagstiftning har också införts, t,ex, regler för insiderhandel
med aktier. Dessa regler är redan föremål för översyn inom värdepappersmarknadskommittén
(Fi 1987:03), som också överväger frågor som bl,a, rör regler och tillsyn på
värdepappersmarknaden, reglerna för fondbörsverksamhet och fondkommissionärernas
verksamhet,

Sverige
har i flera fall spelat en aktiv roll i det omfattande internationella samarbetet
när det gäller finansiella tjänster. Eftersom handeln med sådana tjänster är
mycket lättrörlig är det viktigt att få till stånd så långt möjligt enhetliga
regler för handeln. Genom internationellt samarbete mellan övervakningsmyndigheter
i olika länder ökar vidare möjligheterna att stävja olika former av missbruk
inom tjänstehandelssektorn. Exempel härpå är otilläten insiderhandel med aktier
o,d.

När
det gäller det västeuropeiska samarbetet går det inte att hävda generellt,
utan ytterligare jämförande undersökningar, att den svenska lagstiftningen har
andra syften eller innebär starkare restriktioner för den finansiella sektorn
än EG:s regelverk, Sverige har ett starkt intresse av att så långt det är
möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för att möjliggöra en enhethg
marknad för finansiella tjänster. Det är därvid en svensk önskan att det
informationsutbyte som redan inletts mellan EG och EFTA skall leda till att
konkreta samarbetsmöjligheter identifieras.

Det
utredningsarbete som pågår i Sverige utgör såväl ett hinder som en fördel i
detta sammanhang. Det utgör ett hinder i så måtto att man i avvaktan på
resultatet därav kan ha svårt att ta ställning till vissa centrala frågor i samarbetet.
Samtidigt kan det pågående utredningsarbetet också vara en fördel,

107

eftersom det möjliggör
att på ett tidigt stadium belysa olika aspekter av ett Prop, 1987/88:66 utvidgat
samarbete och att lägga fram förslag som underlättar sådant samarbete.

12,4 Skattefrågor

Ett
omfattande internationellt samarbete inom skatteområdet har sedan länge pågått
inom bl,a, OECD. Det gäller i första hand internationella beskattningsfrågor,
och särskilt då regler för undvikande av internationell dubbelbeskattning på
inkomstskatte- samt arvs- och gåvoskatteområdet. Även andra skattefrågor av
gemensamt intresse tas upp i sådana sammanhang. Detta gäller såväl direkt som
indirekt beskattning.

Även
inom det nordiska samarbetet diskuteras skattefrågor. Ett nytt multilateralt
nordiskt dubbelbeskattningsavtal beträffande skatten på inkomst och förmögenhet
avses bli tillämpligt fr,o,m, den 1 januari 1988, Arbetet på att få till stånd
ett multilateralt nordiskt dubbelbeskattningsavtal också beträffande skatten
på arv och gåva har nyligen inletts. På den indirekta beskattningens område
kan nämnas att det för närvarande pågår ett gemensamt arbete när det gäller
mervärdeskatten och vägtrafikskatten.

Samordningen
mellan EG-länderna på skatteområdet har hittills till största delen rört den
indirekta beskattningen. Romfördraget innehåller en målsättning om att
medlemsstaternas lagstiftning i fråga om omsättningsskatter,
konsumtionsskatter och andra indirekta skatter skall bringas i samklang med
varandra i den gemensamma marknadens intresse. De indirekta skatterna har
hittills också prioriterats, eftersom de ofta är av omedelbar betydelse för
det fria utbytet av varor och tjänster länderna emellan. Beslutet att upprätta
en inre marknad har dessutom varit pådrivande i arbetet på en harmonisering av
den indirekta beskattningen.

Särskilt
när det gäller mervärdeskatten har redan tidigare betydande framsteg gjorts i harmoniseringsarbetet.
Samtliga länder har nu mervärdeskatt. Fortfarande förekommer dock betydande
skillnader i fråga om skattesatserna.

När
det gäller punktskatterna har det sedan en längre tid pågått ett arbete på att
harmonisera skattestrukturen för de fem stora varugrupperna, tobak, öl, vin,
sprit och oljeprodukter. En rad direktivförslag har lagts fram, men framgångarna
har hittills varit små.

Resandebestämmelserna
har också harmoniserats i syfte att underlätta resandeinförseln för
turisttrafiken inom EG-området, Successiva höjningar har skett av den generella
värdegränsen och av de kvantitativa gränserna när det gäller tobak, alkoholhaltiga
drycker, mineraloljor m,m. Det innebär att högre gränser tillämpas vid resa
mellan EG-länderna än vid resa till/från övriga länder.

För
vägtrafikskattens del har sedan mitten av 1960-talet arbete pågått för att få
fram vissa gemensamma principer för vägtrafikbeskattningen. Syftet har i
huvudsak varit att öka förutsättningarna för konkurrensneutralitet för
godstransporter inom Gemenskapen, Hittills har inga avgörande resultat kunnat
nås.

108

Även vad gäller företagsbeskattningen har det länge
funnits ett intresse av Prop, 1987/88:66 att harmonisera reglerna i EG-länderna.
Harmoniseringsarbetet kan emellertid inte sägas ha drivits med samma
målmedvetenhet som i fråga om de indirekta skatterna. Detta hänger bl.a. samman
med att skilda företagsskatteregler inte har samma handelshindrande effekt som
olikheter beträffande de indirekta skatterna och att problemet med
internationell dubbelbeskattning bemästras genom de bilaterala
dubbelbeskattningsavtal som medlemsstaterna ingått. De direktivförslag som
Kommissionen lagt fram sedan slutet av 1960-talet har inte lett till nägra
beslut från Ministerrådets sida.

Kommande utveckling i Västeuropa

Som tidigare nämnts bedrivs ett relativt omfattande
västeuropeiskt och nordiskt samarbete på skatteområdet. Att samarbetet förs
vidare är särskilt viktigt i ett skede när många länder har reformerat eller
står i begrepp att reformera sina skattesystem. För EG-ländernas del innebär genomförandet
av den gemensamma marknaden nya krav när det gäller den indirekta beskattningen.
Målsättningen att uppnå fria gränspasseringar ställer krav på att både
beskattningens struktur och nivå görs enhetliga.

För mervärdeskattens del har EG-kommissionen under år 1987
lagt fram förslag som i huvudsak innebär

-
att antalet
mervärdeskattesatser i resp, medlemsland skall vara två, en "normal"
skattesats och en "reducerad" skattesats,

-
att
mervärdeskattens höjd tillåts variera inom ett intervall på 14-20 % för den
"normala" skattesaten och 4-9 % för den "reducerade"
skattesatsen samt

-
att uppbörd av
mervärdeskatt och punktskatter vid export och import flyttas från gränsen till
"ordinarie" uppbördsmyndighet och att ett särskilt system införs för att
utjämna saldona för medlemsländernas "nettoimport" resp,
"nettoexport".

För punktskatternas del har det lagts fram förslag om
harmoniserad beskattning av cigaretter och andra tobaksprodukter, alkoholhaltiga
drycker och mineraloljeprodukter.

Utsikten att snabbt uppnå enighet om dessa förslag har
satts i fråga. Ändringarna innebär bl,a, för flera av medlemsländerna en
kraftig påverkan på den totala skatteuppbörden,

Närdet gäller resandebestämmelserna och vägtrafikskatten
har vitboksarbetet inte kommit lika långt,

I fråga om företagsbeskattningen är avsikten att man inom
EG skall föra fram några av de äldre direktivförslagen (vissa koncernbeskattningsfrågor
m,m, och regler om skiljeförfarande) till beslut. Vidare bör nämnas att en särskild
vitbok om företagsbeskattningen är aviserad.

Svenska överväganden

Den svenska mervärdeskatten bygger i huvudsak på samma
principer som

de europeiska mervärdeskatterna. Vissa skillnader finns vad gäller det be

skattningsbara området, bl,a, vad gäller beskattningen av energi och vissa 109

tjänster.
Skattenivån är också jämförelsevis hög. De svenska punktskatterna Prop,
1987/88:66 skiljer sig både vad gäller nivåer och strukturer ofta kraftigt från
vad som nu gäller inom olika EG-länder, Även beträffande resandebestämmelserna
och vägtrafikskatten finns väsentliga skillnader mellan Sverige och EG,

För att förverkliga den gemensamma marknaden inom EG krävs
som tidigare beskrivits en långtgående harmonisering av framför allt den
indirekta beskattningen. Om Sveriges gränser mot EG skall öppnas på samma sätt,
krävs även för svensk del en anpassning av både skattestruktur och skattenivåer.
Det skulle exempelvis innebära behov av sänkningar av mervärdeskatten och
flera punktskatter. En sådan anpassning till EG skulle självfallet få
omfattande ekonomiska återverkningar och kunna strida t,ex, mot svensk
alkoholpolitik. Utan en sådan anpassning torde det dock inte vara möjligt att
helt avskaffa gränshindren mot EG vad gäller varor, tjänster etc.

När det gäller mervärdeskatten är det annars för Sveriges
del av särskilt intresse att ta del av EG-arbetet på en enhetligare skattebas.
Regeringen har nyligen tillsatt utredningen (Fi 1987:06) om indirekta skatter.
Direktiven . (dir, 1987:30) ger uttryck för att EG:s regler särskilt bör
observeras.

De resandebestämmelser som EG kan komma att besluta om i
förhållande till tredje länder är tills vidare av större intresse än de regler
som kan komma att gälla inom Gemenskapen, EG-kommissionen har år 1987 inlett
ett informationsutbyte med EFTA-länderna vad gäller indirekt beskattning av
resanden och vissa anknytande områden. Nationella regler på dessa områden
kommer att jämföras för att, om möjligt, i ett senare skede identifiera
samarbetsområden.

När det gäller vägtrafikskatten är det för vår del av stor
betydelse att EG väljer ett system som inte innebär svårigheter för svenska
transportörer, Sverige bör därför ta tillvara alla möjligheter att aktivt
bevaka arbetet inom EG och andra internationella fora: Det kan nämnas att denna
fråga för närvarande diskuteras inom den europeiska
transportministerkonferensen (CEMT),

Den svenska företagsbeskattningen är i princip en
traditionell nettovinstbeskattning. Skatten beräknas alltså pä skillnaden
mellan intäkter och kostnader, 1 ett europeiskt perspektiv ligger
bolagsskattesatsen förhållandevis högt - särskilt om man också väger in
vinstdelningsskatten - samtidigt som reserveringsmöjligheterna är relativt
goda. Kännetecknande för Sverige är vidare det väl utbyggda nätet av
dubbelbeskattningsavtal. Avtalen har i hög grad underlättat svenska etableringar
utomlands.

Sedan närmare två år pågår en genomgripande översyn av
företagsbeskattningen inom ramen för utredningen (Fi 1985:06) om reformerad
företagsbeskattning. En viktig del i detta arbete är att följa utvecklingen på
före-tagsskatteomrädet inom och utom Europa, Vid utformningen av ett framtida
företagsskattesystem måste naturligtvis hänsyn tas till förhållandena i våra
konkurrentländer. Det kan tilläggas att de internationella skattefrågor som
aktualiseras vid transaktioner över gränserna i stor utsträckning kan hanteras
med hjälp av dubbelbeskattningsavtalen.

110

13 Personers rörlighet Prop. 1987/88:66

13.1 Inledning

Under
efterkrigstiden och framför allt under de senaste decennierna, har det blivit
allt lättare att röra sig över gränserna i Västeuropa, Viseringstvånget har
avskaffats för västeuropéer i nästan hela regionen. Det franska beslutet är
1986 att återinföra viseringskrav utom mot EG-länderna och Schweiz utgör det
enda undantaget. Passfrihet har införts mellan vissa länder, däribland de
nordiska, och passkontrollen har förenklats väsentligt.

Det
har också blivit lättare att flytta från ett västeuropeiskt land till ett annat
och där söka arbete. Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, som kodifierades
genom 1954 års avtal rönte stort intresse i den internationella debatten under
1950- och 1960-talen, Överenskommelsen var vid denna tid en tämligen enastående
företeelse, I väsentliga stycken stod den modell för den år 1956 träffade
överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad i Beneluxländerna,

En
i princip gemensam och fri arbetsmarknad råder nu mellan nio av EG:s medlemsländer,
Fr,o,m, den 1 januari 1988 inkluderas Grekland och fr,o,rh, den 1 januari 1993
även Spanien och Portugal, Arbetskraftsrörligheten har underlättats betydligt
genom det sociala skyddsnät för migrerande arbetskraft som EG beslutade om år
1968,

13.2 Gränskontroll för personer

Enligt
den nordiska passkontrollöverenskommelsen (PÖK) skall systematisk passkontroll
företas vid nordiska yttergränser. Mellan de nordiska staterna råder däremot i
princip passfrihet för nordiska medborgare. Överenskommelsen ger utrymme tor
staterna att bedriva stickprovskontroller vid de gemensamma gränserna, Sverige
har sedan år 1976 haft intensifierade sådana kontroller vid Öresundshamnarna,
Enligt PÖK är vidare varje land skyldigt att från ett annat nordiskt land
återta en utlänning som borde ha avvisats vid det egna landets yttergräns,

EG-kommissionen
har som ett led i förverkligandet av den inre marknaden satt upp målet att
avskaffa alla gränskontroller mellan medlemsländerna till utgången av år 1992,
Som ett första steg har Kommissionen föreslagit vissa lättnader av
personkontrollen vid landgränser, I ett senare skede kommer man även att
föreslå lättnader i personkontrollen på fiygplatser och i hamnar. Det nu
aktuella förslaget har väckt frågan om hur Danmark skall förena åtaganden
enligt direktivet med sina skyldigheter enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen,

EG-kommissionens
förslag till direktiv har ännu inte kunnat antas. Svårig

heterna beror framför allt på de ökade problemen till följd av bl,a, interna

tionell terrorism, narkotikasmuggling och oreglerad invandring. Dessa frå

gor diskuteras av EG:s inrikes- och justitieministrar i den s,k, Trevi-gruppen

samt i en särskild grupp för invandrarfrågor. Flera medlemsländer anser att

EG-länderna skall skärpa och harmonisera gränsskyddet gentemot utomstå

ende länder. Först sedan det yttre gränsskyddet stärkts anser man sig vara 111

beredd att gå vidare med
lättnader av gränskontroller medlemsländerna Prop, 1987/88:66 emellan.

Svenska
överväganden

För
de nordiska länderna är det mycket angeläget att tillse att EG:s successiva
avveckling av gränskontroller inte leder till inskränkningar av den nordiska
passfriheten. Danska regeringen har deklarerat att man ej kommer att acceptera
att den nordiska passfriheten upphävs, Sverige, Finland, Norge och Island har
redan haft sonderande samtal i frågan med EG-kommissionen, Sverige har vid dessa
framfört att man har ett klart intresse att uppnå förenklingar i
gränskontrollen mellan Sverige och EG, Ytterligare överläggningar är att vänta
när EG har nått längre med harmoniseringen och förstärkningen av sitt yttre
gränsskydd. Under tiden bereds frågan i Sverige av en särskild beredningsgrupp
med deltagande av berörda myndigheter. Nordiskt samråd har ägt rum och kommer
att fortsätta med sikte på så nära samordning som möjligt,

I
de förestående överiäggningarna med EG kommer en rad frågor som rör det yttre
gränsskyddet, t,ex, åtgärder mot terrorism, narkotikasmuggling och oreglerad
invandring från länder utanför EG, att aktualiseras. De nordiska länderna har
därför anledning att noga följa också det arbete som EG:s inrikes- och justitieministrar
bedriver i Trevi-gruppen samt i gruppen för invandrarfrågor.

13.3 Vissa utbildnings- och ungdomsfrågor

Inom
Europaregionen har UNESCO utarbetat en konvention med syfte att främja den
akademiska rörligheten, I denna konvention finns bl,a, regler för bedömning av
om en utländsk utbildning motsvarar en inhemsk. Inom Europarådet diskuteras
utbyte av studerande, lärare och forskare och frågan om ömsesidigt erkännande
av examina (ekvivalering). Vidare diskuterar man där de hinder som finns för
ett effektivt utbyte inom det akademiska området.

Det
europeiska ungdomssamarbetet är idag huvudsakligen koncentrerat till
Europarådet, där det existerar en särskild ungdomsfond och ett europeiskt
ungdomscenter. Samarbetet bygger i hög grad på samverkan mellan regeringarna
och de internationella och nationella ungdomsorganisationerna.

Även
inom det Nordiska ministerrådet förbereds åtgärder för att stimulera till ett
ökat utbyte av studerande, lärare och forskare samt till ett ökat ungdomsarbete,

EG
har i år beslutat inrätta ett program kallat "the European Community . Action
Scheme for the Mobility of University Students" (ERASMUS), som är avsett
att öka rörligheten av högskolestuderande, 29 000 studenter kommer under en
treårsperiod att beredas tillfälle till studier vid utländskt universitet inom
EG,

COMETT
(Community Action Programme in Education and Training for

Technology) är ett program inom EG för samverkan mellan utbildningsan- 112

stalter och industri och
syftar bl,a, till att industrin inom EG-länderna skall Prop. 1987/88:66 ställa
praktikplatser till förfogande för studerande ungdom.

EG
har också inlett en harmonisering av de olika utbildningskrav som gäller i
medlemsländerna och som kan skapa hinder för migrerande arbetskraft. En rad
direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningar och examina har antagits,
främst på sjuk- och hälsovårdsområdet. Förslag finns att på övriga områden
införa en regel om att medlemsländerna generellt skall godkänna utbildningar
från andra länder, om en person har utövat yrket en viss tid i hemlandet.

Som
ett led i EG:s strävanden att underlätta ungdomars rörUghet, har Kommissionen
nyligen föreslagit ett särskilt ungdomsutbytesprogram som givits beteckningen "Youth
for Europé",

Svenska
överväganden

EG:s
satsningar på ökad akademisk röriighet mellan medlemsländerna (ERASMUS) kan få
konsekvenser för Sverige, Svenska universitet och högskolor kan få svårigheter
att öka utbytet med EG-länderna om dessa prioriterar det interna utbytet,
Sverige är därför angeläget om samarbete med EG inom detta område.

Aktiviteterna
inom COMETT-programmet gör att företag i EG-länderna kan bli mindre
intresserade att ställa platser till förfogande för sådana studerande som inte
har stipendier från EG, Utbytet av praktikplatser mellan EG-länderna och övriga
Europa kan därigenom minska, vilket givetvis skulle innebära nackdelar för
svenska studerande. Även inom detta område har EFTA-länderna anmält sitt
intresse för ett samarbete med EG,

Det
är angeläget att Sverige noga följer det arbete som bedrivs inom EG för att få
till stånd ömsesidiga erkännanden av examina. Av särskilt intresse är de
kriterier som EG beslutar sig för att använda vid värderingen av olika länders
högre utbildning.

Svenska
myndigheter överväger för närvarande vilka konsekvenser EG-kommissionens
förslag till ungdomsutbytesprogram kan få för svensk del och för europeiskt
ungdomsutbyte i övrigt. En viktig utgångspunkt för dessa överväganden är att
bevara ungdomsorganisationernas medinflytande i det internationella samarbetet.

13.4 Arbetsmarknadspolitiska frågeställningar m.m.

Det
nordiska samarbetet innefattar flera olika områden. Det mest kända och

det kanske viktigaste är den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Ra

men för denna är formulerad i överenskommelsen om gemensam nordisk ar

betsmarknad från år 1954, vilken reviderades under år 1982, Där framgår

bl,a, att det är en rättighet för nordiska medborgare att fritt kunna ta arbete

och bosätta sig i annat nordiskt land, att arbetstillstånd inte skall krävas
och

att enskilt land inte får försätta medborgare från övriga länder i ett sämre

läge än landets egna. Till denna överenskommelse har också särskilda regler

bifogats för hur arbetsförmedlingar skall samarbeta för att kunna bistå både

arbetssökande och arbetsgivare, 113

8 Riksdagen 1987/88. I .saml. Nr. 66

Utöver
dessa överenskommelser har avtal träffats om samarbete inom den Prop,
1987/88:66 yrkesinriktade rehabiliteringen och arbetsmarknadsutbildningen. En
reviderad överenskommelse om rätt till ersättning vid arbetslöshet trädde i
kraft år 1987, Denna kompletterar den allmänna nordiska konventionen om social trygghet.
Överenskommelsen innebär rätt för arbetstagare som omfattas av
arbetslöshetsförsäkringen i ett land att inträda i arbetslöshetsförsäkringen i
ett annat nordiskt land så snart vederbörande erhållit arbete inom försäkringens
område.

Mellan
Finland och Sverige finns ett protokoll om åtgärder rörande arbetskraftens
flyttning, som syftar till att verka för att arbetssökande och arbetsgivare
använder sig av den offentliga arbetsförmedlingen.

Slutligen
finns ett antal avtal om godkännande av vissa yrkesgrupper för verksamhet i
annat nordiskt land. Sådana avtal finns för exempelvis hälso-, sjukvårds- och
veterinärpersonal samt för vissa lärare i skolväsendet.

Romfördragets
bestämmelser om avskaffande av hindren för den fria rörligheten innebär att
medborgare i en medlemsstat dels skall äga tillträde till arbetsmarknaden i
övriga medlemsstater på samma villkor som gäller för dess egna medborgare, dels
skall behandlas lika med dessa i fråga om sysselsättning, lön och övriga
arbetsvillkor. Vissa begränsningar som motiveras av allmän ordning, allmän
säkerhet och folkhälsa föreligger dock. Utöver dem som allmänt kallas
arbetstagare räknas också lärlingar, praktikanter, personer i företagsledande
ställning och hemarbetande till inflyttad arbetskraft ("migrant workers").
Dessa personer behöver inte arbetstillstånd, och det får inte förekomma
diskriminerande åtgärder i rekryteringen,

I
syfte att göra arbetskraftens fria röriighet inom Gemenskapen till en praktisk
realitet även för yrkesgrupper inom bl, a, hälso- och sjukvården för vilka i
allmänhet särskilda nationellt utformade utbildningar och behörighetsregler
gäller har som nämnts ett omfattande harmoniseringsarbete pågått under många
år. Detta har lett till att flera direktiv på området antagits. Ytterligare
steg förbereds inom ramen för arbetet att förverkliga den inre marknaden,

I
Romfördraget och EG:s regelsystem finns en nära koppling mellan reglerna om
arbetskraftens fria rörlighet och reglerna om samordning av socialförsäkringsförmåner
för anställda och egenföretagare som flyttar inom Gemenskapen, Denna
samordning täcker sjukdom, föräldrapenning, förtidspension, ålderspension,
efterlevnadspension, arbetsskada, ersättning vid dödsfall,
arbetslöshetsersättning och barnbidrag.

Europeiska
socialfonden har till uppgift att främja möjligheterna till dels
sysselsättning, dels arbetstagarnas geografiska och yrkesmässiga rörlighet.
Fonden kan på ansökan av en medlemsstat, ersätta hälften av utgifterna för omskolning
och även ge andra flyttnings- och omställningsbidrag.

Den
viktiga frågan om utformningen av en ny arbetsmarknadspolitik för

EG har diskuterats en längre tid. Rådet har fastslagit att uppgiften för ar

betsmarknadspolitiken är att bidra till att öka sysselsättningen och att redu

cera arbetslösheten. En bättre integration av arbetsmarknadspolitik och

ekonomisk politik har ansetts vara särskilt viktig, För-att ge parterna möjlig

het att aktivt påverka utformningen av sysselsättningspolitiken har en kom

mitté med rådgivande ställning knutits direkt till Rådet, Den skall höras in- 114

nan beslut
fattas av EG-organen, Av stor betydelse är dessutom de fortlö- Prop.
1987/88:66 pande informella mötena med Europeiska Fackliga Samorganisationen
(EFS) och Europeiska arbetsgivare- och industriorganisationen (UNICE), Som jag
redan berört under avsnittet om etableringsregler (avsnitt 8,4) har EFS länge
krävt bl,a, regler om medbestämmande i multinationella företag.

Diskussioner om att använda förkortning av arbetstiden som
ett medel att öka sysselsättningen har förts under lång tid. På grund av
oenighet har inget direktiv utfärdats. Den växande omfattningen av
deltidsarbete har emellertid föranlett Kommissionen att lämna förslag till en
reglering av denna anställningform. Syftet anges vara att stärka den sociala
tryggheten och anställningsskyddet, så att deltidsanställda inte skall
behandlas sämre än fulltidsar-betande. Det beräknas att i genomsnitt ungefär 9
% av arbetskraften i EG har deltidsarbete och att ca 90 % av de
deltidsarbetande är kvinnor.

Tillämpningen av rådsdirektiven rörande jämställdheten
mellan män och kvinnor i fråga om lika lön, tillgång till anställning,
yrkesutbildning, befordran och arbetsvillkor samt sociala frågor är
otillfredsställande. År 1986 antogs en resolution om intensifierade åtgärder
både på EG-nivå och nationell nivå, för att främja lika möjligheter för
kvinnor.

Rådet har även godkänt en resolution om åtgärder för att
förbättra ungdomarnas yrkesförberedelser samt för att underlätta övergången
från skola till arbetsliv. Medlemsstaterna är ålagda att ge utbildning och
information till invandrarbarn, bl,a, särskild språkundervisning i
mottagarlandets språk. Däremot finns ingen skyldighet att ge invandrarbarn
utbildning i sitt modersmål eller information om kulturen i hemlandet.
Medlemsstaterna rekommenderas dock att låta invandrarbarn få även sådan
utbildning och information,

EG antog år 1976 ett direktiv som skall tillförsäkra
arbetstagare samma rättigheter som de tidigare haft när ett företag överlåts
till en annan ägare, eller går samman med ett annat företag inom Gemenskapen, EG-kommissionen
lade år 1980 också fram ett förslag till direktiv med bestämmelser om
informations- och samrådsplikt i koncerner och multinationella företag (det s,k,
Vredelingdirektivet), Europafacket har länge krävt regler som går längre än
Kommissionens förslag. Det har inte gått att nå enighet om förslaget. Rådet
har uppmanat parterna att fortsätta diskussionen. Frågan skall tas upp på nytt
i början av år 1989,

Både ILO och OECD har fastställt s,k, uppförandekoder som
riktar sig till multinationella företag, OECD-deklarationen om internationella
investeringar och multinationella företag innehåller bl,a, riktlinjer (code of
Prac-tice) för sådana företags behandling av sysselsättning och arbetsvillkor,
däribland förenings- och förhandlingsrätt, informationsplikt, flyttning av
verksamhet mellan länderna m,m, ILO:s trepartsdeklaration om riktlinjer rörande
multinationella företag och arbetsmarknaden riktar sig till regeringarna, arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer och de multinationella företagen. Deklarationen
uppställer riktlinjer på områdena för sysselsättning, utbildning, arbets- och
levnadsvillkor samt arbetsmarknaden.

Frågan om koncernfackligt samarbete i nordiska koncerner
behandlas för

närvarande i ett nordiskt projekt. Nordiska ministerrådet gav år 1986 en sär

skild projektgrupp i uppdrag att undersöka vilka förutsättningar som finns 115

att genom avtal utveckla
samarbetet mellan nordiska koncerner och de fack- Prop, 1987/88:66 liga
organisationerna inom dessa koncerner. Gruppen är sammansatt av företrädare för
de nordiska regeringarna (utom Island) och arbetsmarknadens parter.

Svenska
överväganden

Den
sysselsättningspolitiska målsättningen enligt Romfördraget har uttryckts så,
att varje medlemsstat skall föra en ekonomisk politik som säkerställer en hög
sysselsättning. Målet för den svenska sysselsättningspolitiken är mer
långtgående, och i fråga om praktisk politik för att uppnå målen är
skillnaderna högst betydande. Den svenska arbetsmarknadspolitikens instrument
är inte unika i Västeuropa, Omfattningen av insatserna är däremot utan
jämförelse. Romfördraget innehåller inga föreskrifter som hindrar att arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och särskilt riktade insatser används,

I
Sverige är invandringen från icke-nordiska länder reglerad, bl,a, på grund av
risken för att en fri invandring skulle försvåra möjligheterna att fullfölja
målen för arbetsmarknadspolitiken och den ekonomiska politiken över huvud
taget. En oreglerad invandring skulle dessutom försvåra möjligheterna att
bereda sysselsättning åt de grupper på den svenska arbetsmarknaden som har
störst svårigheter att finna arbete. Det rör sig särskilt om äldre, kvinnor,
handikappade samt flyktingar och tidigare invandrade personer. Vidare befaras
att en fri invandring skulle omöjliggöra ambitionen att tillförsäkra den
invandrade arbetskraften samma anställningsförhållanden och levnadsstandard i
övrigt som den inhemska arbetskraften.

Ett
antagande av EG:s regler för arbetskraftens fria rörlighet skulle medföra att
Sverige inte längre hade möjlighet att reglera invandringen av med- ■ borgare
från de länder som är medlemmar i EG, Medborgare i EG skulle i princip få samma
rätt att resa till Sverige och här söka arbete som medborgare i de nordiska
länderna nu har.

Från
svensk synpunkt är det mycket väsentligt att den fria nordiska arbetsmarknaden
kan bestå även efter en eventuell anslutning till den europeiska
arbetsmarknaden. Önskemålet om att bevara den fria nordiska arbetsmarknaden
delas av de övriga nordiska länderna.

Att
inordna den svenska socialförsäkringslagstiftningen i EG:s regelsystem skulle
kräva betydande förändringar av den svenska lagstiftningen, i första hand vad
avser folkpensioner, EG:s regelsystem tillåter nämligen inte någon positiv
särbehandling av ett lands egna medborgare på socialförsäkringsområdet och
kräver i princip att pensioner skall utgå på samma villkor var inom EG förmånstagaren
än är bosatt,

Sverige
har hittills löst samordningsproblemen på socialförsäkringsområdet genom
särskilda bilaterala konventioner, vilka i stor utsträckning är inspirerade av
Gemenskapens regelsystem, men likväl på flera områden innehåller betydande
avvikelser från detta.

En
anslutning till EG:s nuvarande regler om arbetskraftens fria rörlighet

skulle under normala förhållanden sannolikt knappast innebära någon risk

för arbetskraftsomflyttningar i sådan omfattning att svårigheter skulle upp

stå på den svenska arbetsmarknaden. Det gäller såväl invandring till som ut

vandring från Sverige, Om allvarligare risker uppstår för sysselsättning eller H

levnadsstandard
i en medlemsstat finns vissa möjligheter att begränsa den Prop, 1987/88:66 fria
invandringen från andra EG-länder genom att information lämnas via de
offentliga arbetsförmedlingarna om arbetsmarknadssituationen i det berörda
landet.

Utvecklingen
inom EG:s arbetsmarknad bekräftar tidigare erfarenheter. Trögheten i
arbetskraftens rörlighet är stor. Det gäller redan inom ett land men i ännu
högre grad mellan länder, där språksvårigheter, skillnader i utbildning etc,
tillstöter. Oftast räcker inte ens kraftiga löneskillnader eller mycket stora
skillnader i arbetslöshet för att stimulera till flyttning, I detta sammanhang
är det av vikt att berörda svenska myndigheter och organisationer nära följer
det harmoniseringsarbete som sker inom EG vad avser behörighets- och
legitimationskrav för vissa yrkesgrupper, exempelvis inom hälso- och
sjukvårdsområdet.

Arbetsrättsliga
frågor, t,ex, medbestämmandefrågor, har hittills inte varit föremål för någon
närmare diskussion i relationerna med EG, Detta område måste dock bli föremål
för uppmärksamhet, liksom de samordningssträvanden som sker på
arbetslivspolitikens område.

Ett
närmare samarbete med EG får inte leda till att arbetstagarnas möjligheter att
påverka arbetsvillkoren minskar. Anställda i multinationella koncerner måste
ges rätt till information om koncernernas planer och viktiga beslut. En
önskvärd utveckling av arbetslivet förutsätter att de anställda och deras
organisationer deltar i utvecklingen.

Det finns alltså en
rad olika frågor som måste beaktas i en diskussion om migration och arbeskraftsrörlighet
mellan Sverige och Västeuropa, Flera av dessa frågor är inte tillräckligt
analyserade. Detta gäller t,ex, konsekvenserna inom socialförsäkringsområdet
och arbetsrätten, samt frågor som rör våra ambitioner på
arbetsmarknadspolitikens och jämställdhetens områden, I viss mening är samtliga
dessa frågor tekniska och bör långtifrån vara oöverkomliga, men de har alla
samband med vissa grundläggande värderingar för vår social- och
arbetsmarknadspolitik, I det här sammanhanget bör man hålla i minnet att den
samstämmiga erfarenheten från de fem nordiska länderna är att, vid sidan av
historiska och språkliga rötter, ingenting har haft så stor betydelse för
samhörigheten i Norden som möjligheterna att fritt flytta och ta arbete,
Sverige bör därför, sedan vissa ytterligare frågor belysts, vara öppen för att
pröva om denna möjlighet kan vidgas också i ett bredare Västeuropeiskt
perspektiv.

13.5
Turism

Europa
är ett dominerande turistområde globalt sett. Turismen motsvarar 5,6 % av
Europas export. Omkring 9 miljoner européer arbetar inom turistnäringen. Av
Europaturismen är Sveriges andel drygt 1 % mätt i internationella
övernattningar, I många avseenden är turismen en förbisedd sektor i nationalräkenskaperna,
och det saknas i mänga länder en samlad turistpolitik. Enligt OECD har detta
medfört att regler och lagar, som för andra branscher inte utgjort något
hinder, kommit att delvis bromsa turismens utveckling.

117

För det nordiska
turistsamarbetet finns en särskild turistkommitté upprat- Prop, 1987/88:66 tad
under Nordiska ministerrådet. Som en del i den nordiska handlingsplanen
"Norden i Vekst" genomförs för närvarande en gemensam turistkampanj
i Förbundsrepubliken Tyskland,

EG
saknar formellt en enhetlig turistpolitik. Kommissionens arbete på att harmonisera
EG-ländernas turistpolitik grundar sig på Rådets resolution av den 10 april
1984 som understryker behovet av samråd i turistfrågor mellan medlemsländerna
och EG-kommissionen, Som en följd av Rådets resolution framlade Kommissionen i
april 1986 förslag om en bättre tidsmässig och geografisk spridning av
turismen, förslag om standardiserad hotellinformation samt förslag om
upprättandet av en rådgivande turistgrupp, I december 1986 fattade Rådet beslut
om att under Kommissionen upprätta en särskild rådgivande kommitté för
turistfrågor, som skall mötas minst en gång årligen. Vidare avgav Rådet två
rekommendationer, dels om enhetlig symbolanvändning i existerande hotell, dels
om brandsäkerhet i befintiiga hotell. Rådet antog vid samma tillfälle även en resolution
om en bättre geografisk och säsongmässig spridning av turismen.

Även
om Kommissionens vitbok om den inre marknaden knappast nämner turismen, är det
uppenbart att flera av delmålen är av betydelse for utvecklingen av en
gemensam turistpolitik, t,ex, fri gränspassage, harmoniserad transportpolitik,
skatteregler för resande, temporär införsel av fordon, offentlig upphandling,
ungdomsutbyte, gemensamma regler för kommersiella agenter, banktjänster etc.

Internationellt
deltar EG-länderna aktivt i OECD:s turistkommitté och i WTO (World Tourist Organization),
Även EG-kommissionen brukar företrädas i dessa organ, och på senare år har en
tendens till enhetligt EG-upp-trädande kunnat förmärkas.

Svenska
överväganden

Turistnäringen
är till sin karaktär i hög grad påverkad av den internationella konkurrenssituationen.
Internationellt är det främst OECD:s "turistinstrument" och arbete i
dess turistkommitté som varit vägledande för turismens konkurrensvillkor. De
kommande diskussionerna om tjänstehandeln i GATT kan få stor betydelse även för
svensk turistnäring. För ett litet turistland som Sverige är det viktigt att
bevaka utvecklingen i vär omvärld.

Det
internationella resandet inbringar ca 10 miljarder kronor om året till Sverige,
vilket motsvarar ca 3 % av den svenska totalexporten. Samtidigt spenderar
svenska turister 20 miljarder kronor utomlands, Västeuropa svarar för 80 % av
den svenska turistmarknaden. Den gradvisa framväxten av en enhetlig
turistpolitik inom EG kan därför få betydande konsekvenser även för den svenska
turistnäringen. Från svensk sida bör vi därför söka nya vägar för samarbetet
med EG - helst tillsammans med övriga nordiska och EFTA-länder - i syfte att
skapa en enhetlig marknad för utomeuropeisk turism och ett ökat turistresande
inom Västeuropa,

I
1984 års Luxemburgdeklaration förutser EG- och EFTA-länderna kon

sultationer och informationsutbyte i turistfrågor. Från svensk sida finns en

beredskap till sådana kontakter med EG, t,ex, ifråga om harmonisering av 118

regler
och statistik av betydelse för turistbranschen.

14
Hemställan Prop, 1987/88:66

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels
föreslår riksdagen att godkänna de av mig förordade riktlinjerna i kapitel 1,

dels
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört om
Sverige och den västeuropeiska integrationen.

15 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

119

Bilaga
1 Prop. 1987/88:66

Statistisk bilaga

Den svenska varuhandeln och gränshindren

Huvuddelen
av Sveriges handel med Västeuropa är fri från gränshinder. EFTA-konventionen,
frihandelsavtalet med EG och överenskommelser föranledda av särställningen för
Grönland och Färöarna reglerar signatärlän-ders användning av tullar och vissa icke-tariffära
medel i handelsutbytet sinsemellan. Avtalen stipulerar bl, a, tullfrihet och
förbud mot kvantitativa restriktioner i handeln med industrivaror samt med
jordbruksvaror till den del de är bearbetade. Oberedda fiskeprodukter och
obearbetade jordbruksvaror kan möta handelshinder såväl mellan EFTA-länderna
som i utbytet mellan ett EFTA-land och EG, För bearbetade jordbruksvaror utgår
avgifter/ subventioner för att utjämna prisskillnader på de ingående
jordbruksråvarorna men tullar är inte tillåtna på deras vidareförädling, dvs,
något manufaktureringsskydd får inte förekomma.

Över
90 % av Sveriges export och import av varor består av de i Västeuropa tullfria
industrivarorna (Tabell 1), Av Sveriges export till de europeiska frihandelsländerna
möter ca 2 % tullar, importavgifter, kvantitativa restriktioner och prisutjämningsåtgärder
i egenskap av jordbruksvaror eller fiskeprodukter. Motsvarande siffra för
importen är ca 6 %,

Tabell
1. Den svenska handelns varusammansättning år 1986.

Export Milj. kr.

%

Import Milj. kr.

%

Industrivaror

Bearbetade
jordbruksvaror

Obearbetade
jordbruksvaror

Fiskeprodukter

Totalt

258 855

1 810

3 816

623

265 103

97,6 0,7 1,4 0,2

100

213 760 2 407 14 361 2 015

232 543

91,9 1,0 6,2 0,9

100

Källa:
SCB.

Not:
Industrivaror omfattar CCCN kapitel 25-99. Bearbetade jordbruksvaror anges i
Protokoll 2 i Sveriges frihandelsavtal med EG. Fiskeprodukter omfattar CCCN
kapitel 3 samt 16.04 och 16.05. Obearbetade jordbruksvaror omfattar övriga
varor.

Drygt 70 % av
Sveriges handel år 1986 skedde med de västeuropeiska frihandelsländerna
(Tabell 2). Tillsammans utgör de därmed Sveriges dominerande
avsättningsmarknad och huvudleverantör. EG - med tio gånger större befolkning
än EFTA-länderna - svarar för huvuddelen. Hälften av Sveriges varuexport gick
till EG och nästan 60 % av varuimporten kom därifrån. EFTA-länderna svarade för
21 % resp. 16 %. Drygt en tredjedel av svensk varuproduktion avsätts i EG/EFTA-området
som i sin tur levererar ungefär samma andel av de varor som svenska hushåll och
företag förbrukar.

Bilagan är utarbetad av
kommerskollegium.

120

Tabell
2. Den svenska varuhandelns länderfördelning år 1986.

Prop.
1987/88:66

Export

Import

Netto-- export

Milj. kr.

%

Milj, kr.

%

Milj, kr.

EFTA

54 854

20,7

37 595

16,2

17 258

EG (12)

132 662

50,0

133 127

57,2

65

Europeiska
fri-

handelsländer

187 676

70,8

170 881

73,5

16 795

Övriga
Västeuropa

2 314

0,9

1 223

0,5

1 091

Nordamerika

33 951

12,8

19 620

8,4

14 331

Japan

3 679

1,4

12 664

5,4

-8 985

Oceanien

3 394

1,3

922

0,4

2 472

Industriländer

231 014

87,2

205 310

88,2

25 704

Central-
och

Sydamerika

5 638

2,1

5 912

2,5

-274

Afrika

6 480

2,4

2 403

1,0

4 077

Asien
utom Japan

14 464

5,5

9 263

4,0

5 201

Utvecklingsländer

26 582

10,0

17 578

7,5

9 004

Statshandelsländer

7 509

2,8

9 655

4,2

-2 146

Totalt

265 103

100

232 543

•100

32 560

Källa:
SCB,

Not:
Europeiska frihandelsländer omfattar EFTA, EG samt Grönland och Färöarna,

Övriga
Västeuropa omfattar Gibraltar, Malta, Jugoslavien och Turkiet,

Sveriges handel med
industrivaror fördelar sig på länder på samma sätt som den totala varuhandeln i
Tabell 2. Däremot uppvisar de återstående grupperna en annan länderfördelning.
De europeiska frihandelsländernas andel av utbytet av bearbetade jordbruksvaror
och fiskeprodukter var ca 90 %. Övriga kontinenter spelar en försumbar roll med
undantag för Nordamerika som leverantör av fiskeprodukter. Utvecklingsländerna
spelar en roll både som marknad och som leverantör för obearbetade
jordbruksvaror.

Sveriges tjänstehandel

Från
mars 1987 möjliggör Sveriges riksbanks nya rapporteringssystem för ut-rikesbetalningar
en redovisning av vissa tjänstebetalningars länderfördelning. Riksbanken
korrigerar betalningsstatistiken och kompletterar den med uppgifter från andra
källor innan den presenteras i bytesbalansen. Uppgifterna nedan är hämtade
från den okorrigerade betalningsstatistiken och summor för vissa poster
motsvarar inte de värden som redovisas i den officiella bytesbalansen.
Avvikelserna är särskilt stora för transporttjänster där kompletterande
statistik används för att beräkna sjöfartsnettot. Även betalningsstatistiken
för resor korrigeras. För transporter och resor ger betalningsstatistiken
nedan endast en del av bytesbalansens motsvarande poster. Betalningsstatistiken
ger en god bild av handelns länderfördelning för övriga tjänster och en
approximation för transporter och resor. För år 1986 redovisade riksbanken i
bytesbalansen ett överskott på 4,6 miljarder kronor för »samtliga poster i
tjänstebalansen utom avkastning på kapital.

121

9
Riksdagen 1987/88. I saml. Nr. 66

, Tjänstehandeln inkl, avkastning på kapital svarar för ca
20 % av,Sveriges Prop, 1987/88:66 handel i varor och tjänster. Betecknande för
tjänster är att de är "svåra att transportera och lagra". På
tjänsteområdet kvarstår dessutom många handelshinder i form av nationella
regleringar. Tillsammans gör detta att en klart mindre del av
tjänsteproduktionen (drygt 10 % i Sverige) än av varuproduktionen går i
internationell handel. Beroendet av utländska marknader är därför väsentligt
mindre för tjänste- än för varuproduktionen.

De svenska tjänstebetalningarnas länderfördelning

Sveriges tjänstebetalningar är som varuhandeln
koncentrerade på industriländerna. Ca 90 % av Sveriges tjänsteexport går till
industriländer och är jämnare fördelad bland de stora ländergrupperna än vad
varuexporten är (Tabell 3), EG tar en mindre andel av den svenska exporten av
tjänster (38 %) än av varor (50 %) men utgör Sveriges största
avsättningsmarknad, EFTA är viktigare som avsättningsmarknad för tjänster (27 %)
än för varor (21 %), Tillsammans svarar EG/EFTA-länderna för 65 % av Sveriges
tjänsteexport (71 % för varor).

Tabell 3. Vissa svenska tjänstebetalningars länderfördelning,
uppskattning för år 1987.

Export

Import

Netto-- export

Milj. kr.

■ %

Milj. kr:

%

Milj. kr.

EFTA

9 700

27,5,

8 300

16,5

1 400

EG (12)

13 300

37,7

26 600

52,8

-13 300

Övriga
Västeuropa

50

0,1

300

0,6

-250

Nordamerika

6 500

18,4

8 400

16,7

-1900

Japan

1 600

4,5

1 300

2,6

300

oceanien

450

1,3

200

0,4

250

Industriländer

31 600

89,5

45 100

89,5

-13 500

Central-
och

Sydamerika

500

1.4

900

1,8

-400

Afrika

600

1,7

600

1,2

0

Asien exkl.
Japan

1 800

5,1

2 800

5,6

-1000

Utvecklingsländer

2 900

8,2

4 300

8,5

-1400

Statshandelsländer

800

2,3

1 000

2,0

-200

Totalt

35 300

100

50 400

100

-15 100

Källa: Sveriges riksbanks nya rapporteringssystem för
perioden mars-juli 1987. Syste

met tillämpas.fr. o. m. mars 1987 och användarnas ovana i början kan resultera
i fel.

Not: Tjänsterna noteras på det land till (från) vilket betalning sker vilket
överensstäm

mer väl men ej fullständigt med ursprungsland resp. destinationsland.
Uppgifterna

har omvandlats till årsbasis och avrundats. Poster med säsongsmässiga
variationer blir

inte representativa för hela året. T. ex. kan resor överskattas om de
företrädesvis äger

rum pä sommaren. Tjänsterna i tabell 3 avser "non-factor services",
dvs. räntor och

utdelningar pä utländskt kapital ingår ej. Andra betalningar som utelämnats är
sådana

där tjänsteslaget icke identifieras t. ex. kombinerad varu- och tjänstebetalning
(Riks

bankens valutakod 12) samt betalningar som innebär netting och clearing (kod 13
och

14). Transport- och försäkringstjänster ingår ej då varan betalas cif utan
inkluderas i

varuhandeln. Riksbanken korrigerar för detta och kompletterar med annan
statistik

innan transport- och försäkringsstatistiken presenteras i bytesbalansen. 122

Sveriges
tjänsteimport är också koncentrerad till industriländerna (ca 90 %), men här
spelar EG och EFTA ungefär samma roll som leverantör av tjänster som av varor.
Sammanlagt kommer 69 % av Sveriges tjänsteimport från EG/EFTA-länderna.
Nordamerika spelar en större roll än EFTA-länderna som tjänsteleverantör till
Sverige.

Av de
redovisade tjänsterna har Sverige ett importöverskott på 15 miljarder kronor
som uppstår huvudsakligen i utbytet med EG. Smärre exportöverskott uppstår i
handeln med EFTA-länderna, Japan och Australien/Nya Zeeland.

Prop.
1987/88:66

Tjänstehandelns fördelning på olika slag av tjänstebetalningar

Tabell 4 och 5 redovisar Sveriges tjänstehandel uppdelad
på tre huvudslag av tjänster: komplement till resp. ersättare för varuhandel
samt icke-varu-handelsrelaterade tjänster. Knappt hälften av tjänstehandeln i
dessa tabeller består av tjänster som kompletterar varuhandeln. Hit hör frakt,
försäkring

Tabell 4. Tre slag av tjänstebetalningar fördelade på ländergrupper,
uppskattad svensk export år 1987.

Tjänsteslag Varuhan-

Ersättare

Icke
varu-

Samt-

Varuhan-

Ersättare

Icke
varu-

Samt-

delskom-

för
varu-

handels-

liga

delskom-

för
varu-

handels-

liga

pletteran-

handel

relaterade

pletteran-

handel

relaterade

Ländergrupp
de tjänster

tjänster

de
tjänster

tjänster

milj. kr.

milj.
kr.

milj.
kr.

milj.
kr.

%

%

%

%

EFTA
4 200

2 300

2 500

9 700

22,8

29,7

33,8

27.5

EG
(12) 7 650

2 400

2 700

13 300

41,6

31,0

36,5

37,7

Övriga
Västeuropa

-

-

50

-

-

-

0,1

Nordamerika
3 600

1 200

1 350

6 500

19,6

15,5

18,2

18,4

Japan
1 100

150

350

1 600

6,0

1,9

4,7

4,5

oceanien
300

100

50

450

1,6

1,3

0,7

1,3

Central-
och Syd-

amerika
300

50

100

500

1,6

0,6

1,4

1,4

Afrika
150

400

50

600

0,8

5,2

0,7

17

Asien exkl.
Japan 800

750

200

1 800

4,3

9.7

2,7

5,1

Statshandelsländer
300

400

100

800

1,6

5,2

1,4

2,3

Totalt
18 400

7 750

7 400

35 300

100

100

100

100

Källa:
Sveriges riksbank.

Not: Varuhandelskompletterande
tjänster omfattar valutakod 2 Frakt och kostnader i samband därmed; 3
Försäkringspremier och skadeersättningar; 62 Provision, Tjänster som ersätter
varuhandel omfattar valutakod 61 Överlåtelse och upplåtelse av rättigheter t,
ex. licenser, royalties, patent, film, bandinspelningar, video; 64 I utlandet
utförda tekniska tjänster, entreprenader, reparationer, montage,
konsulttjänster, forskningsarbeten m. m.; 65 I Sverige utförda tekniska
tjänster, entreprenader, reparationer, montage, konsulttjänster,
forskningsarbeten m. m.; 66 Löner och ersättningar till egna anställda i
försäljningsverksamhet; 67 Löner och ersättningar till egna anställda avseende
tekniska tjänster m. m.; 68 Leasingavgifter avseende varor som ej förtullats i
Sverige.

Icke varuhandelsrelaterade tjänster omfattar valutakod 4
Resor och kostnader i samband därmed; 60 Data- och teletjänster; dataprogram,
hyra av datamaskin och datatid, datakommmunikation, telefon, telegraf, telex;
63 Försäljningstjänster (marknadsföring, annonsering, reklam m. m.), mäklararvoden,
banktjänster. Skillnaden mellan ovanstående och Samtliga tjänster utgörs av
valutakod 18 Kombinerade tjänstebetalning av överstigande 1 000 000 kronor och
69 Övriga tjänster.

123

och
provisioner. Denna tjänsteexport står i direkt proportion till varuhandeln och
fördelar sig på länder ungefär som varuhandeln, korrigerad för landets
transportekonomiska avstånd från Sverige. Tjänster som ersätter varuhandeln
svarar för mellan en femtedel och en fjärdedel av Sveriges tjänstehandel. Hit
hör tillverkning i utlandet genom upplåtelse av licens- eller annan rättighet,
tekniska tjänster och tillfällig förvärvsverksamhet ("konsulttjänster"),
"Ersättningstjänster" kan väntas stå i omvänd proportion till varuhandeln
och ske i relativt större grad med länder som har hinder för varuhandeln, Sluthgen
är ca en fjärdedel av Sveriges tjänstehandel icke-varuhan-delsrelaterad och
består av bl, a. turism, data- och teletjänster och försäljningstjänster.

Handel med tjänster som
kompletterar varuhandeln sker till ca 70 % med EG/EFTA-länderna, Gentemot
industriländerna utom EG har Sverige ett exportöverskott i dessa tjänster. Den
protektionistiska transportpolitik som många utvecklingsländer och statshandelsländer
för, framförallt på sjöfartsområdet, kan bidra till att Sverige har ett
importöverskott med dessa ländergrupper. Förekomsten av öppna sjöfavtsregister
i flera utvecklingsländer kan också bidra till importöverskottet.

Tjänster
som ersätter varuhandeln förekommer relativt rikligt i utbytet med transportekonomiskt
avlägsna och/eller varuprotektionistiska marknader. En femtedel av Sveriges
export av dessa tjänster går till utvecklingsländer och statshandelsländer,
huvudsakligen byggnadsentreprenader, Nordamerika och Asien exkl. Japan svarar
för ca en tredjedel av Sveriges export av "ersättningstjänster".
Huvudposten är sannolikt betalningar till inhemska produktionsfaktorer i
värdländerna i samband med byggnadsentreprenader.

Prop, 1987/88:66

Tabell
5. Tre slag av tjänstebetalningar fördelade på ländergrupper, uppskattad svensk
export år 1987.

Tjänsteslag

Varuhan-

Ersättare

Icke
varu-

Samt-

Varuhan-

Ersättare

Icke
varu-

Samt-

delskom-

för
varu-

handels-

liga

delskom-

för
varu-

handels-

liga

pletteran-

handel

relaterade

pletteran-

handel

relaterade

Ländergrupp

de
tjänster

tjänster

de
tjänster

tjänster

milj,
kr.

milj,
kr.

milj,
kr.

milj, kr.

%

%

%

%

EFTA

3 350

1 650

2 500

8 300

15,7

15,3

16,7

16,5

EG (12)

12 000

4 900

8 250

26 600

56,1

45,6

55,2

52,8

Övriga Västeuropa

100

50

100

300

0,5

0,5

0,7

0,6

Nordamerika

2 500

2 700

2 700

8 400

117

25,1

18,1

16,7

Japan

950

150

150

1 300

4,4

1,4

1,0

2,6

Oceanien

50

50

100

200

0,2

0,5

0,7

0,4

Central-
och Syc

1-

amerika

550

150

100

900

2.6

1,4

0,7

1,8

Afrika

300

150

100

600

1,4

1,4

0,7

1,2

Asien exkl.
Japan

1 150

800

600

2 800

5,4

7,4

4,0

5,6

Statshandelsländer

450

150

350

1 000

2.1

1,4

2,3

2,0

Totalt

21 400

10 750

14 950

50 400

100

100

100

100

Källa: Se tabell 4, Not:
Se tabell 4,

124

Bland de icke varuhandelsrelaterade
tjänsterna sker ca 70 % av Sveriges handel med EG/EFTA-länder. EFTA spelar en
ungefär lika stor roll som EG som avsättningsmarknad men har som leverantör av
tjänster bara en tredjedel av EG:s vikt på grund av EG:s stora roll som resemål
för svenska affärsmän och semesterfirare. Nordamerikas roll som leverantör av
resetjänster (en procentenhet större än EFTA-ländernas andel) överskattas sannolikt
genom att sedlar och resechecker i USA-dollar används för resor även till andra
länder än till USA, Utvecklingsländerna spelar en obetydlig roll både som
avsättningsmarknad för och leverantör av dessa tjänster.

Prop. 1987/88:66

Utländska företagsetableringar

Svenskägda
anläggningar i utiandet bedriver dels produktion, dels försäljning.
Produktionsanläggningar kan ersätta leveranser från Sverige i länder där
handelshinder eller transportkostnader gör svensk varuexport mindre lönsam.
Försäljningsanläggningar kompletterar handelsflöden och återfinns främst på
våra stora exportmarknader.

Beräkningar
av kapitalvärdet av svenska dotterbolag i olika länder är förknippade med
betydande praktiska och begreppsmässiga svårigheter. För att ge en bild av
omfattningen och fördelningen av uUandsägt kapital i Sverige och av svenskägt
kapital utomlands presenterar tabell 6 i stället antalet anställda i dessa
företag. Eftersom kapitalintensiteten varierar från land till land och från
industri till industri ger tabellen endast en grov bild av det svenskägda
industrikapitalets lokalisering utomlands.

Västeuropa
är, som framgår av tabell 6, helt dominerande både som ägare av utländska
direktinvesteringar i Sverige (tre fjärdedelar) och som lokalise-

Tabell
6. Anställda i utlandsägda företag år 1985.

Länder

Utlandsägda Sverige

Antal

företag
i

Svenskägda utomlands

företag

Antal

%

anställda

anställda

EFTA

38 962

27,9

29 794

9,0

EG (12)

66 652

47,7

161 474

49,0

Övriga
Västeuropa

787

0,6

1 007

0,3

Nordamerika

31 661

22,7

44 844

13,6

Japan

1 256

0,9

3 913

1,2

Industriländer

139 318

99,7

241 032

73,2

(varav
Norden)

(42 234)

(30,2)

(37 430)

(1K4)

Central-
och Sydamerika

57

0,0

45 662

13,9

Afrika

7

0,0

6 629

2,0

Asien exkl.
Japan

244

0,2

24 734

7,5

Övriga

113

0,0

11 141

3,4

Utvecklingsländer

421

0,3

88 166

26,8

Totalt

139 739

100

329 198

100

Källa: SCB Statistisk
Rapport, den 8 juli 1987 samt kompletterande uppgifter från SCB.

Not: Utlandsägda företag
omfattar företag där mer än 50 % ägs av utländska medborgare. Uppgifterna i
tabellen underskattar det utlandskontrollerade kapitalet eftersom minoritetsposter
ofta ger kontroll.

125

ringsomräde
för svenska dotterbolag utomlands (58 %), EG svarar för ca Prop, 1987/88:66

hälften av
de utlandsanställda både som värdnation och som ägarnation,

EFTA-länderna
spelar roll främst som företagsägare i Sverige till följd av de

nordiska
grannländernas ökade företagsuppköp i Sverige under 1980-talet

som ett
led i branschrationalisering eller i strävan att finna en språngbräda

till
världsmarknaden. Svenska ägarintressen i EFTA-länderna är relativt

Medborgarnas rörlighet

Efter andra världskriget har ett befolkningsutbyte ägt rum
med Västeuropa, Ett nettoinflöde av utlänningar har gått till Sverige och år
1986 fanns här tre kvarts miljon utländska medborgare eller personer födda
utomlands. Invandrarna utgör därmed ca 10 % av de svenska medborgare som är
bosatta och födda i Sverige, Samtidigt har nettoutvandring av svenska
medborgare gjort att utlandssvenskarna uppgår till mellan 100 000 och 200 000
personer. Kännetecknande för in- och utvandringen är stora bruttoflöden
relativt till nettoflödena. Årligen utvandrar ca 8 000 svenska medborgare medan
ca 5 000 återvänder hit. Årligen bosätter sig ca 25 000 icke-svenska medborgare
här medan ca 15 000 lämnar Sverige främst för att återvända hem. Därmed omsätts
stocken av utlandssvenskar och av invandrare kontinuerligt. Antalet personer
med erfarenhet av utlandsbosättning växer sålunda mycket snabbare än såväl
antalet svenskar i utlandet som antalet invandrare i Sverige, Denna
utlandserfarenhet har framförallt varit västeuropeisk.

Migranternas länderfördelning

Ca 60 % av invandrarna i Sverige har kommit hit från EG/EFTA-länderna
(Tabell 7, kolumn 1). Hälften av invandrarna kommer från de nordiska grannländerna
- främst Finland - en invandring som underlättats av den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden och av språkliga, kulturella och historiska band. Norden svarar
alltså för fem sjättedelar av invandringen från EG/EFTA-länderna.

Politiska kriser och regimförändringar i Östeuropa och på
senare tid i många utvecklingsländer har lämnat spår i invandringens ländersammansätt-ning.

Utlandssvenskarnas antal och länderfördelning är av
naturliga skäl mindre väl kända. Deras antal uppskattas till högst 100 000
personer av SCB och till högst 200 000 personer av Utlandssvenskarnas förening.
Drygt 60 % av utlandssvenskarna är bosatta i EG/EFTA-länder och då främst i EG.
Svenska pensionärer bosätter sig i stigande utsträckning utomlands och uppgick
år 1986 till ca 50 000.

Svenskar kontraktsanställda utomlands av svenska företag
uppgår till ca 20 000 inkl. familjemedlemmar. Huvuddelen av återstående
försörjer sig som egna företagare eller anställda i utländska företag.
Arbetsmarknaden finns framförallt i EG men också i Nordamerika (Tabell 7,
kolumn 2).

Fler medborgare från EG och EFTA-länder är bosatta i
Sverige än svens- 126

kar i EG
resp. i EFTA. Detta förhållande håller sakta på att ändras. Under åren
1982-1986 skedde en nettoutvandring av 23 000 svenska och västeuropeiska
medborgare till EG/EFTA. Samtidigt invandrade mer än 45 000 utländska
medborgare från utvecklingsländer och 15 000 från Östeuropa till Sverige.
Utvandring till EG/EFTA fortsätter alltså medan invandringen till Sverige nu
främst kommer från länder utanför Västeuropa.

Prop.
1987/88:66

'1'abell 7. Den svenska in- och utvandringens länderfördelning.

IJrsprungsland

Utlandssvenskars

Nettoutvandring

Nettoinvandring

för utomlands-

bosättningsland

(-I-) av
svenska

(-) av utländska

födda och ut-

år 1986

medborgare
åren

medborgare åren

ländska med-

1982-1985

■
1982-1985

borgare år 1986

EG (12)

J8,4

42,5

8 352

-5 066

EFTA

42,8

20,0

7 604

13 267

Övriga
Västeuropa

■ 10,1

0,5

24

-6 467

Östeuropa

10,7

0,5

-52

-15 405

Nordamerika

2,0

25,0

2 349

-1 537

oceanien

0,2

2,5

398

-119

Central-
och

Sydamerika

.4,2

, 2,5 .
■

-160

-9 278

Afrika

2,1

2,5

-453

-4 144

Asien

9,2

3,5

-309

-30 888

ospecificerat

0,3

454

5 493

Summa

100

100

15 174

-54 144

Källor: Kolumn 1: SCB, Statistisk årsbok 1988, Tabell 35.
Kolumn 2: Utlandssvenskarnas förening. Riksförsäkringsverket,
Försäkringsbolaget SPP, Svenska arbetsgivareföreningen. Kolumn 3 och 4: SCB,
Befolkningens förändringar, Del 3, olika år-gängar. Tabell 6:12.

Not: Utlandssvensk definieras som svensk medborgare bosatt
utomlands exkl. ambassad- och militärpersonal.

127

Bilaga
2 Prop. 1987/88:66

Förkortningar
och ordförklaringar

ACP Countries
of Africa, the Caribbean and the Pacific (beteck-

ning
på de länder som undertecknat Lomékonventionen)

AETR Accord
Européen des Transports Routiers (Europeiskt

vägtransportavtal)

AIM Advanced
Informatics in Medicine in Europé (EG:s pro-

gram
för avancerad informationsteknologi inom medicinområdet)

ASOR Agreement
on the International carriage of passengers by

road
by means of occasional couch and bus carriers (Europeiskt avtal om tillfälliga
internationella busstransporter)

BIS Bank
of International Settlements (samarbetsorgan mellan

centralbankerna)

BRITE Basic
Research in Industrial Technologies for Europé

(EG:s
basteknologiprogram)

Cabotage Rätt
att bedriva inrikestrafik med transportmedel registre-

rat
i annat land

CADDIA Cooperation
in Automation of Data and Documentation

for
Imports/Exports and Agriculture (Datorisering av Gemenskapens
informationssystem)

CAP Common
Agricultural Policy (EG:s gemensamma jord-

brukspolitik)

CD Coordinated
Development of computerized administrative

procedures
(Projekt för datorisering av EG:s tullrutiner)

CECA Communauté
Européenne du Charbon et de i'Acier (Euro-

peiska
kol- och stålgemenskapen)

CEMB Conférence
Européenne pour la Biologie Moléculaire (Eu-

ropeiska
konferensen för molekylärbiologi)

CEMT Conférence
Européenne des Ministres de Transport (Euro-

peiska
transportministerkonferensen)

CEN Comité
Européen de Normalisation (Europeisk standardi-

seringsorganisation)

CENELEC
Comité Européen de Normalisation Eléctrique (Europeisk standardiseringsorganisation
för elektrisk materiel)

CEPT Conférence
of European Postal and Telecommunication

Administrations
(Europeiska post- och telekommunikationsorganisationen)

CERN European
Organization for Nuclear Research (Europeiska

kärnforskningsorganisationen)

COREPER
Comité des Representants Permanents (De ständiga representanternas kommitté,
bestående av medlemsländernas ambassadörer hos Gemenskapen)

COMETT Community
Action Programme in Education and Training

fof
Technology (EG-program för samverkan mellan industrin och högre utbildning med
inslag av praktikplatser utomlands)

128

COTIF Convention
relative aux Transports Internationaux Ferro-

viaires
(Konventionen om internationella järnvägstransporter)

COST Cooperation
in the field of Science and Technology (Euro-

peiskt
samarbete för teknisk utveckling och tillämpad forskning)

CPC Community
Patent Convention (EG:s patentkonvention)

CSG Consultative
Shipping Group (Diskussionsgrupp för sjö-

fartsfrågor)

DELTA Developing
European Learning through Technological Ad-

vance
(EG:s program som syftar till förbättrad undervisning genom utveckling av
avancerad undervisningsteknik)

DIANE Direct
Information Access Network of Europé (Datainfor-

mationsnät)

Direktiv se
rättsakter inom EG

DRIVE Dedicated
Road Infrastructure for Vehicle Safety in Eu-

ropé
(EG-program för tillämpning av information och telekommunikationsteknologi på
transportområdet)

EBU European
Broadcasting Union (Europeiska radiounionen)

ECAC European
Civil Aviation Conférence (Europeiska luftfarts-

oganisationen)

ECE Economic
Commission for Europé (FN:s ekonomiska kom-

mission
för Europa)

ECISS European
Committee for Iron and Steel Standardization

(Europeiskt
standardiseringsorgan på järn- och stålområdet)

ECU European
Currency Unit (Avräkningsenhet för EG:s bud-

get
och valutasamarbete)

EDF European
Development Fund (EG:s utvecklingsfond)

EEC European
Economic Community (Europeiska ekonomiska

gemenskapen)

EES European
Economic Space (Europeiskt ekonomiskt samar-

betsområde)

EFS Europeiska
fackliga samorganisationen

EFTA European
Free Trade Association (Europeiska frihandels-

sammanslutningen)

EG Europeiska
Gemenskaperna (gemensamt namn för EEC,

CECA
och EURATOM)

EIB European
Investment Bank (EG:s investeringsfond)

EMS European
Monetary System (Europeiskt valutasamarbete)

EPC European
Patent Convention (Europeiska patentkonven-

tionen)

EPO European
Patent Office (Europeiska patent organisatio-

nen)

EPS EG:s
utrikespolitiska samarbete

ERASMUS
European Community Action Scheme for the Mobility of University Students (EG:s
program för att öka rörligheten av högskolestuderande)

Prop. 1987/88:66

129

ERM Exchange
Råte Mechanism (Växelkursmekanismen inom

EMS-samarbetét)

ESA European
Space Agency (Europeiska rymdorganisationen)

ESF European
Science Foundation (Europeisk samarbetsorga-

nisation
inom forskningsområdet)

ESO European
Southern Observatory (Europeiska organisatio-

nen
för astronomisk forskning rörande södra stjärnhimlen)

ESPRIT European
Strategic Programme for Research and develop-

ment
in Information Technologies (EG:s informationsteknologiprogram)

ESRF European
Synchroton Rådiation Facility (Europeisk syn-

krotonljuskälla)

EURAM European
Research in Advanced Materials (EG:s material-

forskningsprogram
inom områdena metalliska material och keramer)

EURATOM
European Atomic Energy Community (Europeiska atomenergigemenskapen)

EUREKA Europeiskt
samarbetsprogram på högteknologiområdet där

såväl
EG- som EFTA-ländér rh.fl. deltar

FAO Food
and Agricultural Organization (FN:s livsmedels- och

jordbruksorganisation)

FAST Forecasting
and Assessment in Science and Technology

(EG:s
program för utvärdering och prognostisering inom forsknings- och
utvecklingsområdet)

FEOGA Fonds
Européen d'Orientation et de Garantie Agricole

(Europeiska
orienterings- och garantifonden)

FoU Forskning
och utveckling

GATT General
Agreement on Tariffs and Trade (Allmänna tull-

och
handelsavtalet) ■

GCC Gulf
Cooperation Council (Samarbetsorgan för staterna vid

Persiska
viken)

GSP Generalizéd
System of Preferences (System för tullprefe-

renser
till förmån för u-lånderna)

HLCG High
Level Contact Group (Kontaktgrupp på hög tjänste-

mannanivå
mellan EFTA och EG)

Hänvisning
till Arbetsmetod som innebär att i myndighetsföreskrifter hän-

standard visa till
standarder utarbetade av de fristående standardise-

ringorganen

ICAO International
Civil Aviation Organization (FN:s specialor-

gan
för luftfart)

ICONE Comparative
Index of National and European Standards

(Internationell
standardiseringsorganisation)

lEC International'
Electric Commission (Internationella elekt-

rotekniska
kommissionen)

ILO International
Labour Organization (Ititernationella arbets-

organisationen) • ■

Prop. 1987/88:66

IMF International
Monetary Fund (Internationella valutafon- Prop. 1987/88:66

den)

IMO International
Maritime Organization (FN:s sjöfartsorgan)

lOCU International
Organization for Consumer Unions (Interna-

tionell
organisation för konsumentintressen)

ISO International
Organization for Standardization (Interna-

tionell
standardiseringsorganisation)

IT Information
Technology (Informationsteknologi)

ITU International
Telecommunications Union (Internationella

telekommunikationsunionen)

JET Joint
European Torus (Europeiskt fusionsforskningspro-

jekt)

MTC Maritime
Transport Committee (OECD:s sjöfartskommit-

té)

NAUT Nordiska
arbetsmarknadsutskottet

NET Norme
Européenne de Telecommunications (Europeisk

standard
på telekommunikationsområdet)

NÄK Nordiska
Ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor

OECD Organization
for Economic Co-operation and Develop-

ment
(Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling)

OEEC Organization
for European Economic Cooperation (Orga-

nisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete)

ORE Office
de Recherche et d'Essaie (Internationell organisa-

tion
för utveckling av järnvägsteknik)

Ormsamarbetet Europeiskt
valutasamarbete som föregick EMS

PÖK Nordiska
passöverenskommelsen

RACE Research
and development of Advanced Communication

technologies
in Europé (Forskningsprojekt inom EG på kommunikationsområdet)

Rättsakter EG:s
råd och kommission kan anta följande slag av rätts-

inom EG: akter

- Direktiv används främst vid harmonisering av
lagstiftning och binder medlemsländerna med avseende på de mål som skall
uppnås, men ger medlemsländerna valfrihet beträffande medlen

- Förordning är bindande till alla delar och direkt
tillämplig i alla medlemsländer

- Beslut är bindande för den det riktar sig till -Rekommendationer
och yttranden är inte bindande

SAD Singie
Administrative Document (Enhetligt tulldokument)

SEV Sojuz
Ekonomitjeskoj Vzaimopomosjtji (Ekonomisk sa-

marbetsorganisation
för staterna i Östeuropa. Förkortning

arna Comecon och CMEA förekommer också)

SCIENCE Stimulation de la Cooperation Internationale et des
Ec-

hanges
nécessaires aux Chercheurs Européens (EG-pro

gram för underlättande av forskares röriighet mellan län

derna) 131

SEMKO Svenska
Elektriska Materialkontrollanstalten AB

SITC Standard
International Trade Classification (Internatio-

nella
handelsstatistiska nomenklaturen)

STABEX (System
för stabilisering av u-ländernas exportintäkter en-

ligt
EG:s associationsavtal med ACP-staterna)

TAC Total
Allowable Catch (Högsta tillåtna fångstkvoter av fisk)