Prop. 1987/88:71

Regeringens
proposition

1987/88:71

om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)

Prop.

1987/88:71

Regeringen
föreslär riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 december 1987,

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i narkotikastrafflagen som innebär att även
själva konsumtionen av narkotika blir straffbar. Den utvidgade kriminaliseringen
avser, förutom bruk, även andra sådana olovliga befattningar med narkotika som
inte täcks av den nuvarande lagstiftningen.

För
den som endast gjort sig skyldig till eget bruk av narkotika föresläs att
enbart böter skall kunna ådömas under förutsättning att brottet är att anse som
ringa.

För
den speciella situationen att det genom att någon sökt eller underkastat sig
vård eller behandling uppdagats att han brukat narkotika föreslås en särskild regel
om ansvarsfrihet.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 april 1988,

Lagförslaget
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrädsremissen (s, 4), lagrådets yttrande (s. 29) och föredragande
statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s, 30),

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget mäste därför läsa alla tre
delarna.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 71

Förslag
till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4 och 5 §§ narkotikastrafflagen
(1968:64) skall ha följande lydelse

Prop. 1987/88:71

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som olovligen

1, överlåter narkotika,

2, framställer
narkotika som är

avsedd för missbruk,

3, förvärvar
narkotika i överlåtel

sesyfte,

4,
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5,
bjuder ut
narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6,
innehar
narkotika

döms, om gärningen sker uppsåt-ligen, för narkotikabrott till
fängelse i högst tre är.

1§'

Den som olovligen

1, överlåter narkotika,

2, framställer narkotika som är

avsedd för missbruk,

3, förvärvar narkotika i överiåtel-

sesyfte,

4,
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5,
bjuder ut
narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6,
innehar, brukar
eller tar annan befattning med narkotika

döms, om gärningen sker uppsåt-ligen, för narkotikabrott till
fängelse i högst tre år.

Är brott
som avses i 1 § att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är
brott som avses i I § att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i
högst sex månader. Bestod gärningen endast i eget bruk av narkotika, döms till
böter. Om en sådan gärning har uppdagats genom att gärningsmannen sökt eller
underkastat sig vård eller någon annan behandling, skall inte dömas till
ansvar.

För försök
eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom
för stämpling till

' Senaste lydelse 1985:9. ' Senaste lydelse 1985:9, Senaste
lydelse 1985:9,

För försök
eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom
för stämpling till

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Prop,
1987/88:71

narkotikabrott,
som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms, om
gärningen avser annat än innehav, till ansvar enligt 23 kap, brottsbalken.

narkotikabrott,
som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms, om
gärningen avser annan befattning än som avses i I § 6, till ansvar enligt 23
kap, brottsbalken.

Har flera
medverkat till brott som avses i 1-4 §§ och innefattar gärningen inte endast
innehav, gäller bestämmelserna i 23 kap, brottsbalken.

Har flera
medverkat till brott som avses i 1-4 §§ och innefattar gärningen inte endast befattning
enligt 1 § 6, gäller bestämmelserna i 23 kap, brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1988,

Senaste lydelse 1983:363,

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:71

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1987

Närvarande:
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen. Gustafssor,
Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R, Carisson, Holmberg,
Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändringar i narkotikastrafflagen
(1968:64)

1 Inledning

Inom
justitiedepartementet upprättades i november 1986 en departementspromemoria
(Ds Ju 1986: 8) med förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64),
Promemorian behandlar frågan om straffbarheten vid narkotikamissbruk och
innehåller förslag om att även själva konsumtionen av narkotika skall falla
inom det kriminaliserade området. Promemorians lagförslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), hovrätten
över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, Umeå tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, generaltullstyrelsen,
skolöverstyrelsen, riksrevisionsverket, överbefälhavaren (ÖB). Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund. Föreningen
Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges
socialchefer. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Riksförbundet för hjälp ät läkemedelsmissbrukare (RFHL), Riksförbundet
narkotikafritt samhälle (RNS), Föräldraföreningen mot narkotika (FMN),
Riksförbundet Hem och Skola (RHS) samt Arbetarnas nykterhetsförbund Verdandi,

RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt
samt från överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås,
Centralorganisationen SACO/SR har utan eget ställningstagande överlämnat ett
yttrande från Sveriges Socionomers, Personal- och Förvaltningstjänstemäns
Riksförbund (SSR),

Yttranden
över promemorian har kommit in även från Oskarshamns kommun, Sveriges
Folkhögskolors Förbund, Elevorganisationen i Sverige samt från Övervakares och
Kontaktpersoners Riksförbund,

Under
lagstiftningsärendets beredning inom justitiedepartementet har dessutom kommit
in en gemensam skrivelse från RNS och FMN med

synpunkter
som i allt väsentligt överensstämmer med vad som anförs i Prop, 1987/88:71
organisationernas remissyttranden.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

Narkotikastrafflagen
trädde i kraft den I april 1968. Lagen har ändrats vid ett flertal tillfällen.
Ändringarna har bestått i dels att de olika gärningsformerna för
narkotikabrott har kompletterats och utvidgats, dels att olika straffskärpningar
fortlöpande har genomförts. Den senast genomförda lagändringen, som trädde i
kraft den I mars 1985, innebar bl, a, att beteckningen narkotikaförseelse för
narkotikabrott som är att anse som ringa slopades och att straffmaximum för
sådant brott höjdes från böter till fängelse i sex månader. Samtidigt togs
böter bort ur straffskalan för normalgraden av narkotikabrott och straffet för
sådant brott blev därmed fängelse i högst tre är.

I
1 § narkotikastrafflagen straffbeläggs nu under sex särskilda punkter olika
förfaranden som utgör narkotikabrott. Enligt 1 § 6 är allt olovligt innehav av
narkotika straffbelagt. Någon särskild föreskrift om ansvar för den som enbart
missbrukar narkotika finns däremot inte. Konsumtionen som sådan faller således
utanför det straffbara området.

Frågan
om även konsumtionen eller brukandet av narkotika bör falla inom det
kriminaliserade området enligt narkotikastrafflagen har varit föremål för en
delvis ganska livlig debatt. Jag vill inledningsvis kortfattat redovisa de
skiljelinjer som härvid förekommit under årens lopp i riksdagen och i samband
med olika ändringar i narkotikastrafflagen.

Riksdagsbehandling
m. m.

Frågan
huruvida själva nyttjandet av narkotika borde kriminaliseras var inte föremål
för några direkta överväganden i samband med att narkotikastrafflagen tillkom.
Däremot diskuterades, bl, a, mot bakgrund av motioner i ämnet, frågan om
innehav av narkotika som i första hand var avsett för eget bruk borde vara
straffbelagt. Chefen för socialdepartementet uttalade (prop, 1968: 7 s, 112)
att sådant innehav inte kunde lämnas strafffritt men att en kriminalisering
inte fick vara ett hinder för strävandena att bereda missbrukare
tillfredsställande vård. Departementschefen framhöll att de rättsvårdande
myndigheterna borde tillvarata alla möjligheter att inom ramen för gällande päföljdsbestämmelser
och regler om beslut att inte åtala för brott se till att de vårdbehövande fick
erforderlig vård.

Andra
lagutskottet (2LU 1968: 1 s. 46) avvisade i lagstiftningsärendet också tanken
på straffrihet för innehav av narkotika i ringa fall och hänvisade till
reglerna om rätten för åklagare att inte väcka åtal när det gällde att undanröja
den icke önskvärda effekten att missbrukare drog sig för att söka värd.

I den efterföljande
riksdagsdebatten (FK 1968: 10 s, 131) underströk Prop, 1987/88:71 chefen
för socialdepartementet viklen av en liberal tillämpning av reglerna om
åklagarens rätt att inte väcka åtal mot missbrukare som var villiga att
underkasta sig vård, i all synnerhet när det gällde unga narkotikamissbrukare,

I
samband med att straffet för grovt narkotikabrott höjdes genom en ändring av 3
§ narkotikastrafflagen (prop, 1969: 13, 2LU 7, rskr, 83, SFS 1969: 33)
underströk föredragande departementschefen (prop, s, 9) att vad som sades i prop,
1968:7 angående intresset av att inte motverka utan understödja samhällets
ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare alltjämt borde
gälla.

Frågan
om en kriminalisering av själva konsumtionen av narkotika togs i riksdagen för
första gången upp till behandling med anledning av en motion våren 1982, Justitieutskottet
uttalade därvid i ett enhälligt betänkande att det enligt utskottets mening
inte fanns anledning att överväga en ordning som innebar att narkotikamissbruk
som sådant skulle straffbeläggas (JuU 1981/82:47 s, 16), Riksdagen följde
utskottet.

Frågan
berördes därefter i samband med de ändringar i narkotikastrafflagen som vidtogs
år 1983 (prop, 1982/83:141, JuU 37, rskr, 316, SFS 1983:363), Min företrädare
erinrade därvid (prop, s, 12) om de skäl som riksdagen hade åberopat mot tanken
på en kriminalisering av konsumtionen. Han framhöll emellertid att en sådan
ändå kunde vara motiverad, om det kunde visas att väsentliga positiva effekter
kunde uppnås. Frågan fick emellertid enligt departementschefen anses ha sådan
principiell betydelse att den inte lämpligen borde prövas i det då aktuella
sammanhanget. Han pekade på att narkotikakommissionén, som hade tillsatts i
november 1982, avsåg att ta upp frågan till behandling,

Justitieutskottet
(majoriteten) erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1982/83:37
s, 16) om vad utskottet uttalat år 1982 i denna fråga. Utskottet fann i 1983
års ärende inte skäl till annan uppfattning, I en gemensam borgerlig
reservation till utskottets betänkande uttalades emellertid bl. a, att
övervägande skäl talade för att en kriminalisering av själva nyttjandet av
illegal narkotika borde komma till stånd och att narkotikakommissionens
överväganden i det aktuella spörsmålet borde syfta till att förslag om
kriminalisering läggs fram.

Narkotikakommissionen
avlämnade i december 1983 en promemoria (Narkotikastrafflagen m, m,, PM nr 8)
med förslag till olika ändringar i narkotikastrafflagen, I promemorian (s,
4-12) behandlade kommissionen frågan om gränsen för det strafflara området
enligt narkotikastrafflagen och berörde därvid särskilt frågan om själva
konsumtionen borde kriminaliseras. Efter en genomgång av de olika skäl som talar
för och mot en kriminalisering förordade kommissionen att missbruket som sådant
— till skillnad från varje annan befattning med narkotika - fortfarande borde
lämnas utanför det kriminaliserade området.

Narkotikakommissionens
ställningstagande i denna fräga togs upp till

behandling i samband med de ändringar i narkotikastrafflagen som jag

inledningsvis berörde och somträdde i kraft den 1 mars 1985 (SFS 1985:9),

Vid remissbehandlingen av promemorian anslöt sig de flesta remissinstan- 6

ser
till kommissionens ståndpunkt. Några av dem ansåg emellertid att även Prop.
1987/88: 71 konsumtionen av narkotika borde kriminaliseras. För egen del
uttalade jag i denna fråga som min mening bl, a, följande (prop, 1984/85:46 s,
11 f):

Det
har i den allmänna debatten frän olika håll gjorts gällande att även själva
konsumtionen bör falla inom det kriminaliserade området enligt narkotikastrafflagen.
Flera av dem som har yttrat sig över kommissionens förslag har haft denna
uppfattning. Som skäl har anförts bl, a, att en kriminalisering av konsumtion
krävs för att ge uttryck för att samhället tar avstånd från varje befattning
med narkotika: ett sådant avståndstagande skulle vara påkallat inte minst för
att motverka att ungdomar och andra som befinner sig i en risksituation dras in
i missbruk. Det har vidare påpekats att missbruk är straffbelagt i vissa
jämförbara länder, t, ex, Finland och Norge,

Jag
har visserligen förståelse för dessa synpunkter. Enligt min mening har
emellertid vid en sammanvägning de skäl som kan anföras mot en kriminalisering
av det aktuella slaget större tyngd än de skäl som talar för. Denna mening
delas också av en betydande majoritet av remissinstanserna. Vad jag anser
talar starkast mot en kriminalisering är att denna skulle, som min företrädare
uttalade i lagstiftningsärendet förra året (prop, 1982/83: 141 s, 12), kunna fä
konsekvenser för narkomanvården som är svåra att överblicka. Vad som
underströks vid narkotikastrafflagens tillkomst (prop, 1968:7 s, 107) om att
kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar
utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande
missbrukare har sålunda enligt min mening fortfarande bärkraft. En
kriminalisering som riktar sig mot själva missbruket av narkotika skulle kunna
äventyra dessa ansträngningar.

Det
finns emellertid - som kommissionen påpekar - ocksä andra skäl som talar mot
den ifrågasatta utvidgningen av det straffbara området. Dit hör problem som
hänger samman med bevisfrägor, t, ex, gränsen mot den legala konsumtionen av
narkotika och brister i de analysmetoder som står till buds. Härtill kan läggas
att angrepp som riktat sig mot gärningsmannen själv - t, ex, försök till självmord
- enligt vedertagna straffrättsliga principer normalt inte beläggs med straff
Jag delar vidare kommissionens uppfattning att de som förespråkat en
kriminalisering av missbruket överskattar betydelsen av sådana åtgärder och av
den lilla straffria zon som här finns.

Sammanfattningsvis
ansåg jag mig alltså vid den aktuella tidpunkten inte ha anledning att
aktualisera någon ändring i förhållande till de ställningstaganden som
riksdagen tidigare hade gjort. Jag framhöll emellertid samtidigt att viss tvekan
i gränsdragningsfrägan uppkommit i rättspraxis och att frågan självfallet borde
tas upp och behovet av lagstiftningsåtgärder övervägas, om den vidare
utvecklingen gav anledning till det.

Vid riksdagsbehandlingen
av det aktuella lagstiftningsärendet uttalade

justitieutskottet (JuU 1984/85: 12 s, 27 f) bl, a, att problemet om konsum

tion skall kriminaliseras praktiskt sett är av mycket begränsad betydelse

men att man givetvis seriöst bör pröva de argument som finns för och mot

en kriminalisering av missbruket. Utskottet redovisade därefter de argu

ment som förts fram i den allmänna debatten och fann att de skäl som

talade mot en utvidgning av det straffbara området vägde tyngre än de som .,

talade
för motsatt uppfattning, 1 likhet med vad jag själv anfört betonade Prop.
1987/88: 71

utskottet
bl, a, att kontrollorganisationens verksamhet mäste utformas så

att
den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att

erbjuda
vård åt vårdbehövande missbrukare. En kriminalisering skulle

emellertid
kunna fä konsekvenser för narkomanvärden som var svåra att

överblicka.

Utskottet
framhöll också de bevisproblem som en kriminalisering skulle kunna medföra
liksom det ingrepp i den personliga integriteten som provtagningar för att
utröna drogpåverkan utgör. Utskottet anslöt sig dock till min nyss angivna
ståndpunkt och framhöll att lagstiftningsåtgärder måste övervägas, om det straffria
området för handhavande av narkotika sådant det utvecklas i rättstillämpningen
skulle komma att visa sig större än som är motiverat av de skäl som talar mot
en utvidgad kriminalisering,

I
en gemensam borgerlig reservation som fogades till utskottets betänkande (s,
40 ff,) anförde reservanterna bl, a, att det enligt deras mening inte var
godtagbart med en lagstiftning som visseriigen straffbelägger praktiskt taget
alla former av handhavande av narkotika men som ändå lämnar straffri just den
befattning som ytterst är förutsättningen för all narkotikabrottslighet,
nämligen själva konsumtionen. Reservanterna menade att ett avståndstagande av
lagstiftaren i fråga om narkotika genom att förbjuda all icke-medicinsk
befattning kunde förväntas få en beaktansvärd psykologisk betydelse för att
motverka att ungdomar förleds till missbruk. Någon straffbeläggning av själva berusningstillständet
ansåg reservanterna däremot inte vara lämplig. Såväl böter som fängelse borde
enligt dem ingå i straffskalan.

Riksdagen
följde utskottets majoritet (rskr, 1984/85: 103),

Under
den allmänna motionstiden är 1985 togs frågan om kriminalisering av icke-medicinsk
befattning med narkotika på nytt upp i ett antal motioner, Justitieutskottet (JuU
1984/85: 26 s, 20) fann i sitt av riksdagen godtagna betänkande att de
aktuella motionsönskemålen inte nämnvärt skilde sig från dem som utskottet
tagit ställning till i samband med det tidigare lagstiftningsärendet. Utskottet
uttalade att de överväganden som utskottet nyligen gjort alltjämt ägde full
aktualitet och att utskottet saknade anledning att göra en annan bedömning än
tidigare. Utskottet förklarade sig således vidhålla sin inställning till frågan
om kriminalisering av befattning med narkotika.

Till
utskottets betänkande på den aktuella punkten var fogad en gemensam borgerlig
reservation, som i sak överensstämde med den tidigare reservationen i ämnet (JuU
1984/85: 26 s, 25 f,)

Under
den allmänna motionstiden åren 1986 och 1987 framfördes i ett antal motioner i
den aktuella frågan önskemål av i huvudsak samma slag som under år 1985,1 justitieutskottets
betänkande (JuU 1986/87: 15) hänvisade utskottets majoritet till den nu
aktuella departementspromemorian och ansåg att remissbehandlingen av
promemorian och regeringens vidare åtgärder i saken borde avvaktas och att
riksdagen inte borde ta någon ställning i sakfrågan med anledning av
motionerna. Riksdagen följde detta ställningstagande (rskr, 1986/87:74),

Rättspraxis Prop. 1987/88:71

En
väsentlig fråga när det gäller bedömningen av om konsumtionen av narkotika
uttryckligen bör straffbeläggas är självfallet var gränsen går mellan ett
straffbart innehav av narkotika och ett förfarande som är att hänföra till
enbart konsumtion av narkotika och därmed straffritt.

Denna
fråga har prövats av högsta domstolen i två fall är 1983 (NJA 1983 s, 887 och
893) och i ett fall år 1986 (NJA 1986 s, 736),

1
NJA 1983 s, 887 rörde det sig om en person som vid olika tillfällen hade blivit
bjuden på narkotika av andra personer. Kamrater hade låtit honom röka cannabis
av pipor som de stoppat. Konsumtionen hade ägt rum i omedelbar anslutning till
att han mottagit de stoppade piporna. Vid ett tillfälle hade han också blivit
bjuden pä amfetamin som hade lösts i vatten och som han drack omedelbart när
han erbjöds det.

Högsta
domstolen uttalade bl. a, följande:

Medan
innehav av narkotika är straffbart enligt narkotikastrafflagen faller
konsumtion av narkotika utanför det straffbara området. Förarbetena till narkotikastrafflagen
ger ingen upplysning om anledningen till att en bestämmelse om ansvar för
konsumtion av narkotika saknas. En i och för sig tänkbar anledning är att
lagstiftaren inte räknat med att någon skulle kunna konsumera narkotika utan
att inneha den; en särskild bestämmelse om straff för konsumtion skulle därför
kunna ha ansetts obehövlig. Ett sådant antagande motsägs emellertid dels av att
förarbetena anger att man i flera andra länder funnit anledning att uppställa
en särskild bestämmelse om straff för konsumtion vid sidan av straffbestämmelse
avseende innehav dels av att det inte är särskilt svårt att föreställa sig
situationer där någon konsumerar narkotika utan att han kan sägas inneha eller
ha innehaft den. Man kan härvidlag tänka pä fall där någon injicerar narkotika
pä en annan eller där någon drar ett bloss pä en pipa som en annan person
håller i. Med hänsyn till det sagda får frånvaron av en bestämmelse om ansvar
för konsumtion antas bero pä att lagstiftaren funnit det önskvärt att konsumtion
i och för sig skall vara straffri. Skälet härtill måste i sin tur förmodas vara
att möjligheterna till värd och rehabilitering av missbrukare skulle försväras
om den som söker vård skulle riskera att straffas för sitt missbruk.

Ståndpunkten
att straffansvar inte bör riktas mot själva missbruket av narkotika kan i och
för sig synas leda till att inte heller innehav av narkotika borde bestraffas
när fråga är om innehav för eget bruk. Ett skäl till att sådant innehav inte
lämnats straffritt kan vara att det från bevissyu; punkt eljest ofta skulle bli
svårt eller omöjligt att beivra innehav som faktiskt varit avsett för
försäljning.

Ett
handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion föranleder inga
bevisproblem av antytt slag och kännetecknas överhuvud av att konsumtionen är
det helt dominerande inslaget i vederbörandes hantering av narkotikan. Mot
bakgrund av det anförda får därför övervägande skäl anses tala för ett nekande
svar på frågan, huruvida ett sådant handhavande av narkotika kan anses utgöra
innehav i narkotikastrafflagens mening.

Det
andra fallet (NJA 1983 s, 893) kom under högsta domstolens prövning

efter en ansökan om resning. En person som hade rökt ett bloss på en pipa

med cannabis som tillhandahållits av en kamrat hade godkänt ett strafföre

läggande och underkastat sig ansvar för narkotikaförseelse, I sak var °

således förhållandena i
princip desamma som i det förstnämnda fallet. Det Prop. 1987/88: 71 var
dock här inte fråga om en prövning efter talan mot hovrättens dom i vanlig
ordning utan efter ansökan om resning mot ett avgörande som hade vunnit laga
kraft.

Högsta
domstolen fann att spörsmålet huruvida innehav i narkotikastrafflagens mening
kan anses föreligga även vid ett handhavande av narkotika i direkt anslutning till
konsumtionen var en tolkningsfråga som lämnade visst utrymme för olika
meningar. Enligt högsta domstolen kunde, trots att övervägande skäl fick anses
tala för ett nekande svar pä frågan, en på den motsatta ståndpunkten grundad
rättstillämpning inte anses uppenbart strida mot lag. Högsta domstolen lämnade
därför ansökan om resning utan bifall,

I
det senaste fallet (NJA 1986 s, 736) var situationen den att den åtalade av en
annan person för egen omedelbar konsumtion erhållit en dos på några tiondels
gram amfetamin som var avsedd för direkt injicering efter utblandning i vatten.
Högsta domstolen konstaterade att det varit nödvändigt för vederbörande att
vidta vissa åtgärder för att kunna konsumera amfetaminet. Han hade därvid
utövat en faktisk rädighet över narkotikan. Även om han vid sin hantering varit
inställd pä att konsumera narkotikan hade han kunnat förfoga över den på annat
sätt. Högsta domstolens slutsats blev att hans befattning med narkotikan med
hänsyn härtill utgjorde innehav i narkotikastrafflagens mening.

Möjligheter
att ingripa vid missbruk av narkotika

Det
råder en bred enighet om att tyngdpunkten i samhällets insatser mot
narkotikamissbrukets utbredning måste ligga pä information och annat förebyggande
arbete och på uppsökande och behandlande verksamhet inom den sociala sektorn.
Den debatt som förts i kriminaliseringsfrågan har också till stor del kommit
att handla inte bara om de formella sanktionsmöjligheterna utan även polisens
och andra myndigheters möjligheter att ingripa i samband med att någon
konsumerar narkotika. Det kan mot den bakgrunden finnas anledning att något
beröra de möjligheter som enligt gällande lagstiftning finns att ingripa vid
konstaterad eller misstänkt konsumtion av narkotika.

Ett
exempel som brukar anföras är att polisen får misstanke om att det i en
lägenhet uppehåller sig ett antal personer som röker hasch eller konsumerar
annan narkotika,

I
ett sådant fall har polisen fog för att misstänka att narkotikabrott, i första
hand innehav av narkotika, har förövats. Åtminstone någon av de närvarande mäste
nämligen antas ha innehaft den narkotika som konsumeras. Polisen har då
befogenhet att göra husrannsakan oavsett vem som är innehavare till lägenheten
(28 kap, 1 § andra stycket och 5 § rättegångsbalken, RB), Beträffande
lägenheter som utgör tillhåll för narkomaner kan polisen löpande göra
kontroller (28 kap. 3 § RB),

När
polisen har tagit sig in i lägenheten skall den ta i beslag den narkoti

ka och de kanyler, haschpipor m, m, som påträffas (27 kap, 4 § första

stycket RB och 6 § tredje stycket narkotikastrafflagen). Under vissa om- 10

ständigheter kan kroppsvisitation och kroppsbesiktning
göras på de närva- Prop. 1987/88: 71 rande (28 kap. 11-13 §§ RB), Polisen har
vidare möjlighet att ta med alla närvarande i lägenheten till förhör (23 kap, 8
§ RB), om det behövs för utredningen. Som jag nyss har påpekat mäste nämligen
åtminstone någon av de närvarande antas ha gjort sig skyldig till
narkotikabrott (t, ex, innehav) vid tillfället. På polisstationen kan vid
behov de som inte är misstänkta för narkotikabrott hållas kvar för förhör i
högst sex timmar (23 kap, 9 § RB),

Polisens möjligheter att ingripa i en situation av det
aktuella slaget -dvs, då ett antal personer kan misstänkas röka hasch eller pä
annat sätt missbruka narkotika - är i princip desamma om personerna påträffas
någon annanstans än i en bostad, t, ex, pä en allmän plats.

Fråga om husrannsakan uppkommer i allmänhet inte i dessa
fall. Däremot kan kroppsvisitation och kroppsbesiktning bli aktuellt. Här
tillkommer dessutom möjligheter för polisen att enligt 1 § lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m, m, (LOB) omhänderta den som är så
påverkad av narkotika att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör
en fara för sig själv eller för någon annan, I vissa fall kan dessutom
förutsättningar för ingripande enligt 13 § polislagen (1984:387) tänkas
föreligga.

Jag vill även peka på andra möjligheter för polisen att
ingripa mot narkotikamissbruk. Enligt 8 § lagen (1981: 124?) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) kan polisen omhänderta en narkotikamissbrukare
omedelbart under vissa förutsättningar, om det är sannolikt att denne kan
beredas värd med stöd av LVM, En motsvarande regel föreslås också i det
betänkande som nyligen lämnats av socialberedningen (SOU 1987: 22) med förslag
till en ny lag om vård av missbrukare i vissa fall. Beträffande personer som kan
antas vara under 15 år ger polislagen polisen möjlighet att omhänderta den unge
och skyndsamt överlämna honom till i första hand föräldrarna, om den unge
anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och
allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Bestämmelsen är avsedd att
tillämpas bl, a, då barn uppehåller sig i s, k, knarkarkvartar (se prop,
1983/84: 111 s, 29),

Jag vill också framhålla att det enligt 3 § polislagen
åligger polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten
och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av
dem. Denna föreskrift innebär en skyldighet för polisen att underrätta myndigheterna
inom socialtjänsten när man gjort ingripanden mot narkotikamissbruk eller
eljest fått vetskap om att någon missbrukar narkotika.

När det så
gäller de sistnämnda myndigheternas uppgifter i samman

hanget vill jag här - vid sidan av deras möjligheter och skyldigheter att

ingripa med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom värd

av unga (LVU) och LVM - endast peka på bestämmelsen i 11 § social

tjänstlagen (1980:620), Den ålägger socialnämnden att vidta olika åtgärder

mot missbruk av t, ex. narkotika, bl, a, att stödja den enskilde missbruka

ren och se till att han fär den hjälp eller vård som behövs för att komma

ifrån missbruket. Att myndigheterna inom socialtjänsten har befogenheter

att ingripa i situationer av det aktuella slaget torde vara höjt över diskus- 11

sion. Genom det tillägg till 12 § socialtjänstlagen som
infördes den 1 juli Prop, 1987/88:71 1985 (prop, 1984/85:171, SoU 31, rskr,
356, SFS 1985:395) har socialnämndens ansvar i det aktuella avseendet
ytterligare förtydligats, I socialberedningens betänkande, som jag nyss
berörde, föreslås också en ändring i 11 § socialtjänstlagen som går ut pä att
ytterligare framhäva socialtjänstens ansvar för att aktivt söka upp och kontinueriigt
följa en missbrukare med stöd och behandlingsinsatser. När det gäller LVU har
en omfattande översyn genomförts av socialberedningen (SOU 1986: 20) och av en
särskild utredare (Ds S 1987: 3). Efter remissbehandling övervägs utredningsförslagen
i regeringskansliet,

I detta sammanhang vill jag vidare nämna att regeringens
samordningsorgan för narkotikafrågor initierat en landsomfattande aktion för
att förbättra samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. Regeringen
föreslog dessutom i april 1986 i anslutning till sitt program angående
bekämpningen av AIDS (prop, 1985/86: 171) kraftigt ökade insatser för vård och
behandling av narkotikamissbrukare. Insatserna tar sikte på bl, a, unga
missbrukare, prostituerade och missbrukare inom kriminalvården. Möjligheterna
till avgiftning och behandlingsplanering förbättras och utbyggnaden av
behandlingshem stimuleras. (Jämför SoU 1985/86:25, rskr, 324),

Uppdrag till riksåklagaren

Såsom jag nyss redovisade framhöll jag i prop, 1984/85:46
att frågan om straffbarheten för konsumtion av narkotika kunde behöva övervägas
noga om utvecklingen i rättspraxis gav anledning till det. Även justitieutskottet
underströk samma sak i det då aktuella lagstiftningsärendet. Det var mot den
bakgrunden som regeringen den 15 maj 1985 lämnade ett uppdrag till RÅ att
undersöka om det i praxis vid tillämpningen av narkotikastrafflagen har
uppkommit svårigheter när det gäller gränsen för det straffbara området vid
gärningsformen innehav,

RÅ redovisade i november 1985, efter samråd med
rikspolisstyrelsen, sitt uppdrag i en skrivelse till justitieministern, I
skrivelsen redogjorde RÅ för de undersökningar av praxis han låtit genomföra
inom åklagarväsendet.

Efter att ha redovisat utfallet av undersökningarna
uttalar RÅ i skrivelsen följande som sina slutsatser och synpunkter:

De undersökningar som företagits i anledning av
regeringens uppdrag synes utvisa att högsta domstolens avgöranden i december
1983 blivit vägledande för domstolar, åklagare och polis. De domar som
redovisats i undersökningarna leder till slutsatsen att ett visst utrymme finns
för olika bedömningar av var gränsen går mellan konsumtion och innehav, men att
detta utrymme är begränsat. Det torde inte heller i strikt mening föreligga
några svårigheter att tillämpa narkotikastrafflagen pä grund av innehållet i de
aktuella HD-avgörandena, I de fall sådana svårigheter från olika myndigheter
har ansetts föreligga framstår det som om problemen främst består i att praxis
inte tillräckligt klarlagts eller hunnit komma alla till kännedom på ett
tillfredsställande sätt,

I en något vidare mening är det emellertid uppenbart att säväl
åklagare

som polis i inte obetydlig utsträckning anser att svårigheter föreligger i sä

måtto att lagstiftning och praxis lämnar ett visst område straffritt vid 12

konsumtion
av narkotika. Från rent straffprocessuell synpunkt har främst Prop. 1987/88: 71
angivits bevissvårigheter genom att missbrukare påstår endast konsumtion för
att undgå ansvar för innehav. För min del är jag av uppfattningen att en sådan
anpassning frän de brottsmisstänktas sida förekommer vid de flesta brottstyper
och således inte är något problem som är specifikt just för tillämpning av
narkotikastrafflagen. Från flera myndigheter har också hävdats att straffprocessuella
svårigheter ligger däri att möjlighet att använda tvångsmedel saknas i fall där
sådana borde kunna få tillämpas. Andra myndigheter har emellertid påtalat att
tvångsmedel vanligen kan användas med hänsyn till att konsumtion av narkotika
ofta är förenat med misstanke om innehav eller överlåtelse, I detta avseende
anser jag liksom de sistnämnda myndigheterna att det endast undantagsvis på
grund av nuvarande lagstiftning och praxis verkligen skulle saknas möjligheter
att använda tvångsmedel. Jag är därför tveksam om de påtalade straffprocessuella
svårigheterna kan anses vara av allvarlig art.

Hälften
av tillfrågade regionåklagarmyndigheter, flera åklagardistrikt och
länspolischefer eller motsvarande samt ett flertal lokala polisdistrikt framhåller
att svårigheter - utöver de rent straffprocessuella sådana som nämnts ovan -
föreligger vid tillämpningen av narkotikastrafflagen vad gäller gränsen mellan
straffbart innehav och straffri konsumtion. I de gjorda undersökningarna
utmynnar bedömningen av dessa svårigheter i många fall i att de hänför sig
direkt till det förhållandet att konsumtion av narkotika inte är
kriminaliserad.

En
beaktansvärd synpunkt är att vid en kriminalisering ökade utredningsresurser
skulle komma att behöva tas i anspråk för att en straffbestämmelse inte helt
skulle bli ett slag i luften. Gränsdragningsproblem och bevissvårigheter torde
inte heller försvinna genom en kriminalisering. Snarare kan man förvänta sig
att nya likartade svårigheter kommer att uppstå även vid en straffbeläggning av
narkotikakonsumtion. En ytterligare frågeställning är i vilken omfattning lagföring
verkligen kan komma att ske för eget missbruk och hur reglerna om åtalsunderlätelse
därvid skall tillämpas.

Sammanfattningsvis
anser jag att det varken från straffprocessuell eller från tekniskt
straffrättslig utgångspunkt föreligger nägra allvarligare svårigheter
beträffande bestämmandet av gränsen för det straffbara området vid
gärningsformen innehav av narkotika. Från enbart nu angivna utgångspunkter
finns det således enligt min mening inte anledning att kriminalisera konsumtion
av narkotika. Frågan om en sådan kriminalisering bör ske av rent
kriminalpolitiska skäl tar jag för egen del inte upp i detta sammanhang, eftersom
denna fråga får anses ligga utanför mitt område,

RNS
har i en skrivelse till mig i februari 1986 gjort gällande att det i RA:s undersökning
saknades en del frågeställningar liksom att en del av de frågor som ställdes till
åklagar- och polismyndigheterna kunde misstolkas, RNS hade därför tillställt nägra
polismyndigheters narkotikaenheter en enkät med frågor med anknytning till
gränsdragningen mellan innehav av narkotika och konsumtion. Enligt RNS framgick
av de erhållna svaren att polismyndigheterna inte var helt tillfreds med
nuvarande lagstiftning och att polismännen bedömde sina arbetsinsatser som
mindre betydelsefulla samt att arbetet i viss mån var meningslöst.

Jag
övergår nu till att behandla frågan om kriminaliseringen bör utsträckas till
att avse även själva konsumtionen. Jag tar därvid först upp principfrågan som
sådan och i de senare avsnitten den lagtekniska utformningen,

13

3
Missbruk av narkotika kriminaliseras

3.1
Principfrågan

Prop, 1987/88:71

Mitt förslag:
Konsumtion av narkotika och sådant handhavande av narkotika som sker i
omedelbart samband med narkotikakonsumtion kriminaliseras genom ett tillägg i
narkotikastrafflagen.

Promemorieförslaget
överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Förslaget om en kriminalisering har fått ett ganska blandat mottagande. En
grupp av remissinstanser ställer sig bakom förslaget eller lämnar det utan
erinran. Ett ganska stort antal remissinstanser ifrågasätter det praktiska
behovet av den föreslagna kriminaliseringen men tillstyrker ändå eller vill
inte motsätta sig detta. Slutligen avstyrker en grupp remissinstanser förslaget
eller ställer sig tveksamma eller mycket tveksamma till det.

Skälen
för mitt förslag: Jag vill inledningsvis framhålla att 1984 års narkotikapolifiska
beslut (prop, 1984/85: 19, JuU 12, rskr, 103) utgör grunden för en samordnad
och intensifierad narkotikapolitik. Åtgärderna har inriktats på att hindra
införsel och spridning av narkotikan, att förbättra det förebyggande arbetet
och att skapa en mera heltäckande vård- och behandlingskedja.

Det
finns givetvis brister inom narkomanvården. Regeringen har sedan 1982 inifierat
olika insatser som syftar till att utveckla en offensiv narkomanvård.
Riksdagen har, som jag tidigare berörde, pä regeringens förslag - i samband
med anvisning av särskilda medel för bekämpningen av AIDS - beslutat om mycket
betydande satsningar på värd- och behandlingsområdet i överensstämmelse med de
principer som tidigare lagts fast av statsmakterna (prop. 1985/86: 171, SoU 25,
rskr, 324),

Insatserna har lett till
att arbetet på narkotikaområdet nu befinner sig i ett expansivt skede med
offensiva insatser av såväl informerande, förebyggande och uppsökande som
behandlande karaktär, I behandlingsarbetet utgör en konstruktiv och fortlöpande
metodutveckling ett viktigt inslag liksom att bygga upp goda alternativa
behandlingsformer, I många kommuner finns i dag en specialiserad narkomanvård
som når allt fler av narkotikamissbrukarna. En bred planering pågår för att
bygga upp en effektiv narkomanvård i fler kommuner. Mänga kommuner har
utvecklat vårdinsatser genom s, k, behandlingskedjor som är direkt inriktade
på unga missbrukare.

För
egen del vill jag också peka på de framsteg som har gjorts vad gäller samverkan
mellan sociala myndigheter och kriminalvården. Sä gott som alla de
narkotikamissbrukare som utvecklat ett tungt missbruk tas återkommande om hand
inom kriminalvården. Utvecklingen av behandlingsinsatser inom kriminalvården
går idag snabbt och allt fler kriminalvårdsanstalter utvecklar en aktiv
missbrukspolitik i samarbete med bl, a, socialtjänsten och frivården.

Det
är naturligtvis mycket angeläget att de offensiva satsningarna inom narkomanvården
fortsätter och utvecklas vidare. Det är i detta perspektiv

14

som
jag menar att frågan om det straffbara områdets gränser när det gäller Prop.
1987/88: 71 fysisk kontakt med narkotika måste bedömas. Eventuella ändringar på
området mäste utformas så att de blir en naturlig del av en konsekvent
narkotikapolitik.

En
bred politisk enighet råder om att berusningstillständet eller tillståndet narkomani
i sig inte bör kunna leda till straff. När det gäller det område för fysisk
kontakt med narkotika som inte anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens
mening har emellertid meningarna gått isär.

För
närvarande är allt innehav av narkotika straffbelagt. Detta gäller oberoende av
hur liten mängden är och om narkotikan är avsedd för eget bruk. Innehav kan
föreligga även om en person inte tagit någon direkt fysisk befattning med
narkotikan.

Själva
konsumtionen - eller, om man så vill, tillförseln av narkotika till
människokroppen - är däremot inte straffbelagd. Normalt förutsätter emellertid
konsumtion att den som nyttjar narkotika ocksä har innehaft den.

Som
jag tidigare berört har dock vissa gränsdragningsproblem uppkommit, I första
hand gäller detta sådan befattning som har ett omedelbart samband med en
konsumtion och som i praktiken är en nödvändig förutsättning för konsumtionen.
En annan situation som kan ge upphov till problem men som inte har samma
praktiska betydelse är då någon konsumerat utan att själv vidta någon åtgärd
med narkotikan (exempelvis genom att ta emot injektioner av narkotika från
någon annan).

Enligt
de avgöranden av högsta domstolen från är 1983 som jag behandlat i det
föregående är en sådan befattning som inskränker sig till ett handhavande i
direkt anslutning till konsumtion inte att anse som ett straffbart innehav.
Genom högsta domstolens avgörande i NJA 1986 s, 786 har åstadkommits en något
tydligare gränsdragning för det straffria området. Enligt vad som uttalas där
skall befattning med narkotika bedömas som innehav om vederbörande haft en
sådan rådighet över narkotikan att han kunnat förfoga över den på annat sätt än
genom en omedelbar konsumtion,

Justitieutskottets
majoritet uttalade senast våren 1985 i sitt av riksdagen godkända betänkande
att de skäl som talar mot en utvidgning av det straffbara området väger tyngre
än de som talar för. Utskottets majoritet framhöll emellertid samtidigt att, om
det straffria området skulle komma att visa sig vara större än som är motiverat
av de skäl som talar mot en utvidgad kriminalisering, lagstiftningsåtgärder
måste övervägas,

RÅ har, såsom jag tidigare
redovisat, på regeringens uppdrag undersökt

om den nuvarande gränsdragningen av det straffbara området medfört

svårigheter i den praktiska tillämpningen. Enligt vad RÅ därvid fann kan

det från straffprocessuell och tekniskt straffrättslig utgångspunkt inte an

ses föreligga några allvarligare svårigheter. Av redovisningen framgår

emellertid också att ett betydande antal regionala och lokala åklagar- och

polismyndigheter har betonat att det förhållandet att konsumtion av narko

tika inte är straffbelagd medför olika former av svårigheter. Även om dessa

från praktisk synpunkt knappast kan sägas vara av allvarligare karaktär är

de ändå enligt min mening av sådan art att de, sammantaget med de 15

allmänna
kriminalpolitiska fördelar som en vidgad kriminalisering kan Prop,
1987/88:71 medföra, ånyo ger anledning att överväga om även konsumtionen som
sådan bör straffbeläggas.

Till
förmän för tanken på en kriminalisering talar till en början vikten av att
narkotikapolitiken utformas så att någon tvekan inte uppkommer om att samhället
med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikabruk. En straffri
zon, låt vara att den i den praktiska hanteringen är av mindre betydelse, kan
tänkas föra med sig fara för en bristande tilltro till rättsväsendets och
rättsordningens möjligheter att motverka narkotikamissbrukets utbredning, Narkofikastrafflagen
bör - kan det hävdas - på ett klart och otvetydigt sätt ge uttryck för
samhällets avståndstagande från alla former av befattning med illegal
narkotika. Vidare kan det inte uteslutas att en kriminalisering som ocksä
omfattar konsumtionen som sådan kan ha ett psykologiskt värde och en preventiv
funktion bland framför allt ungdomar och andra som befinner sig i riskzonen för
att bli narkotikamissbrukare eller som överväger att använda narkotika av
okunnighet eller lättsinne. Mänga av remissinstanserna tar särskilt upp denna
aspekt.

Det
bör i sammanhanget inte heller bortses från intresset av att undvika att de
väsentliga inslagen i samhällets narkotikapolitik skyms undan av äsiktssplittring
i frågor av mer begränsad betydelse för det praktiska arbetet. Det torde
nämligen stå klart att den intensiva debatt i kriminaliseringsfrågan som
förekommit och fortfarande pågår lätt ger ett felaktigt intryck av att det
mellan stora grupper skulle finnas djupgående motsättningar i den grundläggande
synen på narkotikapolitikens utformning. Om man kan nå enighet i
kriminaliseringsfrågan och avföra den som debattämne, kommer utrymmet att öka
för att inrikta det praktiska arbetet pä andra och mer centrala frågor pä
området.

De
skäl som jag nu har redovisat talar otvivelaktigt för en kriminalisering, I
den delen finns också ett ganska brett stöd hos ett stort antal av
remissinstanserna. Även bland några av de remissinstanser som avstyrkt förslaget
finns en förståelse för dessa argument.

Skälen
för en kriminalisering av själva konsumtionen måste emellertid vägas mot de
olika former av invändningar som har riktats mot en vidgad kriminalisering.
Vikten av dessa invändningar är i sin tur beroende av i vad mån det visar sig
möjligt att genom lagstiftningens utformning motverka de olägenheter som en
kriminalisering befarats medföra. Först genom departementspromemorians förslag
har ett tillräckligt underiag funnits för att bedöma den frågan. Allmänt sett
kan det konstateras att en klar majoritet av remissinstanserna har ansett att
promemorians förslag är ägnat att läggas till grund för en vidgad
kriminalisering. Vad som särskilt är värt att notera är att många
remissinstanser som tidigare motsatt sig en kriminalisering av konsumtion av
narkotika nu fillstyrker eller förklarar sig inte ha något att erinra mot
promemorians förslag.

Från
flera remissinstanser har emellertid riktats liknande invändningar mot
promemorians förslag som dem som tidigare anförts mot tanken pä en vidgad
kriminalisering. Det är framförallt i tre hänseenden som principiella betänkligheter
anförts.

En
invändning som ibland har förts fram i debatten utvecklas i detta 16

ärende av RÅ och BRÅ i deras remissvar. Invändningen går
ut på att en Prop. 1987/88: 71 kriminalisering av narkotikamissbruket som
sådant innebär en straffbeläggning av en handling som riktar sig mot den egna
personen, vilket inte står i överensstämmelse med svenska straffrättsliga
principer.

Själv delar jag den principiella uppfattningen att
strafflagstiftning här i landet normalt inte bör användas för att skydda
enskilda personer mot egna åtgärder. Denna princip kan emellertid inte gälla
undantagslöst. Och principen kan, såsom också framhålls i promemorian, självfallet
inte fä utgöra något hinder mot att självdestruktiva åtgärder kriminaliseras
med hänsyn till att de kränker även andra skyddsvärda intressen.

Att en generell straffbeläggning av narkotikainnehav är
nödvändig för att motverka nakotikamissbrukets utbredning i samhället torde
sålunda numera inte sättas i fråga från något häll. Redan vid
narkotikastrafflagens tillkomst togs uttrycklig ställning för att straffbelägga
innehav av narkotika även för det fall att denna är avsedd för innehavarens
eget bruk. Och det är ju endast i undantagsfall som konsumtion av narkotika
inte föregås av ett straffbart innehav av samma narkotika. Betraktad ur den
aspekten rör frågan om det straffbara området bör omfatta ocksä konsumtion
knappast själva principen att gärningar riktade mot den egna personen inte bör
kriminaliseras utan snarare det praktiska spörsmålet om en viss typ av
befattning bör vara undantagen från det kriminaliserade området. Jag vill
tillägga att det alltså inte är berusningstillständet som sådant som skulle
straffbeläggas utan befattningen med den illegala narkotikan.

En annan invändning, som förs fram av ett ganska stort
antal av remissinstanserna och som enligt min uppfattning är av väsentligt
större betydelse, är farhågorna att en utvidgad kriminalisering kan inverka
negativt på narkotikamissbrukares ambitioner och ansträngningar att söka och
underkasta sig vård för sitt missbruk. Invändningar i den riktningen förs fram
av bl, a, BRÅ, Föreningen Sveriges Socialchefer, LO, RFHL, Sveriges Folkhögskoleelevers
Förbund, Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund samt Verdandi, Jag har
förståelse för dessa invändningar. Det är synpunkter likartade dem som kommit
till uttryck i dessa remissvar som varit avgörande för mig när jag tidigare
inte velat ställa mig bakom tanken på en kriminalisering. För mig är det därför
en grundläggande utgångspunkt att en ändrad ordning måste utformas så att
riskerna undanröjs för att den enskildes och myndigheternas vårdansträngningar
motarbetas. Jag återkommer till denna fråga och den lösning jag föreslår när
jag redogör för mitt lagförslag.

Den tredje invändningen som kommit till uttryck i några av
remissyttrandena är att förslaget kan komma att leda till
tillämpningssvårigheter och ta alltför mycket av framför allt polisens resurser
i anspråk. Sistnämnda fråga hör samman bl, a, med vilka bevismedel som bör
tillåtas för att konstatera att ett narkotikamissbruk har förekommit. Jag avser
att ta upp även dessa frågor i samband med att jag presenterar den lagtekniska
lösningen men vill redan nu framhålla att jag anser dessa farhågor betydligt
överdrivna. Frågor som rör polisens prioriteringar avgörs ju i andra former.

Sammanfattningsvis är det således min uppfattning att det
finns sådana 17

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 71

möjligheter
att motverka de negativa konsekvenser som en vidgad kriminalisering tidigare
har befarats medföra att övervägande skäl nu talar för att
narkotikastrafflagens tillämpningsområde bör utsträckas till all olovlig
befattning med narkotika, inkl, tillförseln av narkotika till människokroppen
och sådan befattning med narkotikan som äger rum i omedelbar anslutning
härtill. Att all tillförsel av narkotika till människokroppen anses som
befattning med narkotika innebär att straffansvar kommer i fräga oavsett om
tillförseln sker genom att någon sväljer, snusar, röker eller injicerar. Även
den som låter någon annan injicera narkotika i sig har därigenom tagit
befattning med narkotikan.

Prop, 1987/88:71

3.2 Den lagtekniska lösningen 3.2.1 Gärningsformen

Mitt
förslag: "Annan befattning" med narkotika straffbeläggs genom ett
tillägg till I § 6 i narkotikastrafflagen. De osjälvständiga gärningsformerna
försök, förberedelse, stämpling och medverkan blir inte tillämpliga pä sådan
befattning.

Promemorieförslaget överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser godtar
den valda lösningen medan några förordar en annan utformning. Både
socialstyrelsen och RFHL anser att den föreslagna lagtexten bör ändras så att
det klart framgår att en överkonsumtion av legalt förskriven narkotika inte
omfattas av kriminaliseringen.

Skälen för
mitt förslag: Narkotikastrafflagens 1 § är konstruerad sä att vissa slags
befattningar med narkotika är straffbelagda enligt sex olika punkter, I punkt 6
anges att straffbestämmelsen avser den som "innehar narkotika".

När det
gäller frågan hur den utvidgade kriminaliseringen skall komma till uttryck i
lagtexten står olika lösningar till buds, I promemorian föreslås att punkt 6
kompletteras sä att den avser den som "innehar eller tar annan befattning
med narkotika".

Några remissinstanser riktar kritik mot det valda
uttryckssättet och menar att av formuleringen klart bör framgå vilka
förfaranden som avses. Enligt dem bör för tydlighetens skull något uttryck som
"brukar", "intar" eller "konsumerar" finnas med i
bestämmelsen.

För egen
del anser jag att övervägande skäl talar för den i promemorian föreslagna
lösningen. Någon tvekan om att uttrycket "befattning" också omfattar
all form av tillförsel av narkofika till människokroppen behöver inte råda.
Genom att det vidare uttrycket "befattning" används i stället för
"konsumerar" eller "brukar" blir det emellertid också
ställt utom tvivel att kriminaliseringen omfattar alla former av olovliga
fysiska förfaranden med narkotika även om de inte innefattar konsumtion eller
enligt gällande rätt är att bedöma som innehav. Jag vill i sammanhanget erinra
om att det förfarande som av högsta domstolen i rättsfallet NJA 1983 s, 887
ansågs

18

vara straffritt inte
endast var konsumtionen som sådan utan det handha- Prop. 1987/88: 71

vande som skett i
omedelbar anslutning fill konsumtionen. Att begränsa en

utvidgad kriminalisering
till att avse "konsumtion" eller "bruk" skulle

mot den bakgrunden ge
straffbestämmelsen en alltför snäv omfattning,, Jag

anser också för egen del
att uttrycket "befattning" ger ett tydligare uttryck

för grunden för
kriminalisering. Konsumtion är endast ett exempel på en

av de många olika
befattningar med narkotika som kriminaliseringen bör

omfatta,

I
promemorians förslag finns inga särskilda bestämmelser om överkonsumtion av
legalt förskriven narkotika. Det framhålls emellertid att förslaget inte är
avsett att träffa sådan konsumtion. Befattningen med narkotikan kan enligt
promemorian inte anses ha skett olovligen i den mening som avses i 1 §
narkotikastrafflagen i det fall att fråga är om någon som i vederbörlig ordning
fått narkotikapreparatet utlämnat till sig såsom läkemedel.

Frågan
har berörts av några remissinstanser som genomgående synes dela uppfattningen
att överkonsumtion av detta slag inte bör träffas av straffansvar. Bl, a, RFHL
har emellertid ifrågasatt om den i promemorian gjorda tolkningen är hållbar.

Jag
vill för egen del framhålla att inte heller jag anser att överkonsumtion av i
vederbörlig ordning legalt förskriven narkotika bör omfattas av kriminaliseringen.
Någon särskild markering i lagtexten för att uppnå detta anser jag emellertid
inte krävas. Det är enligt min mening uppenbart att egen befattning med
narkotika som någon i vederbörlig ordning fått utlämnad till sig såsom
läkemedel aldrig kan anses olovlig i den mening som avses i 1 §
narkotikastrafflagen. Jag vill här erinra om den särskilda straffbestämmelsen
i 5 a § , I den mån åsidosättanden av föreskrifter som gäller förfaranden inom
ramen för den legala narkotikahanteringen är straffbelagda är det denna
straffbestämmelse som är tillämplig. Det är i det sammanhanget endast vid
förfaranden som ligger helt vid sidan av vad någon är berättigad till som
ansvar enligt I § kan aktualiseras (jfr prop, 1982/83: 141 s, 28), Så kan
enligt min mening inte anses vara fallet om någon brukar nakotikapreparat i
strid mot en läkares föreskrifter men väl exempelvis om någon till annan
överlåter narkotika som han fått utlämnad till sig för personligt bruk.

Jag
vill i detta sammanhang även ta upp en fråga som hör nära samman med vad jag nu
har berört. Socialstyrelsen anser att straffbestämmelsen bör omformuleras så
att den inte omfattar den situationen att någon intar ett narkotiskt läkemedel
som förskrivits till annan person. Även FMN och RNS tar upp den frågan i sin
inledningsvis nämnda gemensamma skrivelse,

I denna del överensstämmer
dock mitt förslag med vad som uttalas i

promemorian. Det faller således enligt mitt förslag inom det straffbara

området att konsumera t, ex, narkotiska sömntabletter som enligt recept är

avsedda för annan person. Någon praktisk betydelse får dock detta knap

past. Av vad jag nyss har anfört framgår att det redan nu formellt sett faller

under straffbestämmelsen att t, ex, dela med sig till någon annan av sömn

medel som klassificerats som narkotika. Även den som i en sådan situation

tar emot sömnmedlet gör sig skyldig till en handling som täcks av bestäm- 19

melsen, om han innehar
medlet. Innehav av narkotiska preparat som förskrivits till annan person är
nämligen på grund av stadgandet i 7 § narkotikaförordningen (1962:704) i
princip att anse som olovligt. Att åtal normalt inte skall väckas i sådana
situationer är visserligen klart; utrymmet för ansvarsfrihet enligt allmänna
grunder torde vara förhållandevis stort. Det framstår emellertid från de
synpunkter som ligger till grund för tanken pä en nykriminalisering enligt min
mening som obefogat aU inte låta kriminaliseringen avse även konsumtion av
narkotika som förskrivits till annan person. Det bör påpekas att det här kan
röra sig om inte endast situationer där en person fått narkotiska läkemedel överiåtna
till sig av en person som innehaft dem på grund av recept utan också dä någon
tillgripit läkemedlen eller på annat brottsligt sätt kommit över dem. Även om förfaranden
av den typ som bl, a, socialstyrelsen tar upp alltså blir straffbara enligt
mitt förslag är det självfallet sä att straffvärdet pä en sådan befattning ofta
måste anses så lågt att någon lagföring i praktiken inte kommer att
aktualiseras.

Prop. 1987/88:71

3.2.2
En särskild straffskala för eget bruk av narkotika

Mitt förslag: För
eget bruk av narkotika skall, om brottet är att anse som ringa, enbart böter
kunna ådömas.

Promemorieförslaget
överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Remissinstansernas uppfattningar är delade när det gäller om en särskild
straffskala bör gälla för eget bruk av narkotika. Ett antal remissinstanser
godtar således förslaget i denna del medan nägra uttrycker tvekan. Vissa anser
slutligen att det inte finns skäl att ha en särskild straffskala för eget bruk.

Skälen för mitt förslag:
Jag har tidigare redovisat skälen för att en utvidgad kriminalisering inte bör
begränsas till eget bruk av narkotika. Detta får emellertid inte undanskymma
att den principiellt stora förändring som mitt förslag innebär är att också
konsumtion som sådan kommer att falla inom det straffbara området. Det är också
i den frågan som debatten varit mest intensiv. Från många håll har det befarats
att en vidgad kriminalisering skulle kunna fä svåröverskådliga effekter när
det gäller narkomanvården. Vad som kanske är av särskilt stor betydelse i
detta hänseende är att den som söker stöd eller hjälp för att komma till rätta
med ett missbruksproblem skall kunna känna förtroende för aU detta inte direkt
eller indirekt kan medföra risker för ett straffrättsligt ingripande.
Utformningen av straffskalan för eget bruk av narkotika är en av de frågor som
då blir av betydelse i det sammanhanget,

I förhållande till andra
förfaranden med narkotika måste en befattning som helt inskränker sig till eget
bruk av narkofika anses ha ett förhällande-vis lågt straffvärde. Det får
förutsättas att en sådan befattning regelmässigt kommer att bli att bedöma som
ett narkotikabrott som är att anse som ringa. Straffskalan i sådana fall är
enligt gällande rätt böter eller fängelse i högst sex månader.

20

Fängelse
infördes i straffskalan är 1985, Det avgörande skälet för att Prop, 1987/88:71 straffmaximum
vid det tillfället höjdes frän böter till sex månaders fängelse var att vissa
förfaranden, t, ex, gatulangning eller befattning med narkotika i en kriminalvärdsanstalt,
kunde vara att bedöma som ringa brott med hänsyn till mängden men ändå ha ett
relativt högt straffvärde (prop, 1984/85:46 s, 14),

Som
flera remissinstanser har framhållit kan det i och för sig med skäl ifrågasättas
om det är motiverat med en särskild straffskala för de fall då det endast är
fråga om eget bruk. Domstolarna är ju skyldiga att mäta ut straff efter hur
allvarligt brottet är i det enskilda fallet. Om det står klart att ett eget
bruk av narkotika inte påkallar mer än ett bötesstraff skall därför inte någon
annan påföljd utdömas även om fängelse skulle ingå i straffskalan.

Enligt
min mening kan man emellertid inte se så enkelt pä frågan. Den oro över effekterna
av en kriminalisering som uttalats från många i den intensiva debatt som
förekommit har inte sin grund i att ett bötesstraff kan komma i fråga i de
mycket speciella fall som träffas av den utvidgade kriminaliseringen. Vad man
befarat är snarare en förskjutning av tyngdpunkten i det offentligas insatser
mot missbruket frän det socialrättsliga till det kriminalrättsliga fältet, bl,
a, mot bakgrund av de krav som förts fram från vissa håll om att
kriminaliseringen av eget bruk skall användas för att få dll stånd frihetsberövanden
och tvångsvård. Såsom framhålls i promemorian skulle en sådan ordning innebära
att i princip all narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske under
tvång och straffhot.

Frågor
som rör samhällets ansvar, resurser och befogenheter när det gäller
missbruksvård måste emellertid enligt min mening i princip lösas inom ramen för
den socialrättsliga lagstiftningen. Straffrättsliga ingripanden skall ju ske
endast till följd av att någon gjort sig skyldig till ett visst brott och det
är här viktigt att vi reagerar med fasthet och konsekvens. Inom ramen för den
påföljd som kan bli aktuell är det givetvis riktigt och naturligt att vi
försöker att lämna den vård eller det stöd och den hjälp som kan behövas. Den
straffrättsliga reaktionen mäste dock stå i rimlig proportion till den
aktuella gärningen och det straffrättsliga systemet får inte fungera som en
ersättning för den sociala värdlagstiftningen. Mot denna bakgrund är det enligt
min mening angeläget att det i samband med en kriminalisering som ocksä riktar
sig mot bruket av narkotika klart slås fast att avsikten inte är att bakvägen
öppna för en helt ny form av tvångsvård. Detta sker lämpligen genom att
straffskalan begränsas till böter. Härigenom markeras på ett tydligt sätt att
den straffrättsliga reaktionen i dessa fall, i likhet med vad annars gäller,
primärt skall bestämmas av brottets straffvärde.

Mitt förslag låter sig väl
förena med de möjligheter till vård och rehabili

tering som erbjuds genom att exempelvis förena en dom på skyddstillsyn

med behandlingsföreskrifter eller att döma till s, k, kontraktsvärd enligt de

regler som riksdagen antog i våras och som träder i kraft vid årsskiftet.

Dessa möjligheter bör emellertid endast komma till användning när brotts

ligheten är av så allvarligt slag att det står klart att den inte endast
påkallar

ett bötesstraff 21

Jag vill här slutligen
nämna att vissa remissinstanser motsatt sig att straffskalan för eget bruk
begränsas till böter på den grunden att möjligheten till blod- eller
urinprovstagning för att i efterhand konstatera om narkotikakonsumtion skett
faller bort. Andra, däribland rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen
uppfattar promemorieförslaget som en fördel frän denna synpunkt.

Rikspolisstyrelsen anför i
sitt yttrande att det med hänsyn till inriktningen av polisens arbete mot
narkotikabrottsligheten inte finns något beak-tansvärt intresse av att använda
blod- och urinprovsanalyser. Kriminalvårdsstyrelsen hänvisar till den
osäkerhet som finns beträffande urinprovsanalyser bl, a, när det gäller att
bestämma tidpunkt för en narkotikakonsumtion.

Jag har i denna fråga
ingen annan uppfattning än den som förs fram i promemorian, 1 likhet med
rikspolisstyrelsen anser jag således att intresset av att polisens brottsbeivrande
verksamhet på området får en ändamålsenlig inriktning talar för att reglerna
om kroppsbesiktning inte blir tillämpliga i dessa fall. Gärningen får i vanlig
ordning styrkas med annan bevisning såsom erkännande och vittnesmål. Att en
person anträffats påverkad av narkotika kan naturiigtvis beroende pä
omständigheterna ocksä åberopas som bevisning.

Prop, 1987/88:71

3.2.3
En särskild regel om ansvarsfrihet

Mitt förslag: Den
som gjort sig skyldig till eget bruk av narkotika skall inte dömas till ansvar
för detta om gärningen uppdagats genom att han sökt eller underkastat sig vård
eller annan behandling.

Promemorieförslaget
innebär att det inte skall dömas till ansvar för eget bruk av narkotika om
gärningsmannen sökt eller underkastat sig behandling för narkotikaberoende
efter gärningen men innan den kom till polis-eller åklagarmyndighets kännedom.

Remissinstanserna: En
ganska stor del av remissinstanserna avstyrker eller uttalar av olika skäl
kritik mot promemorieförslaget. Kritiken tar sikte på bl, a, att
ansvarsfrihetsregeln vid sidan av regler om åtalsunderlätelse är onödig. En
annan invändning är att regeln blir svår att tillämpa i praktiken.

Skälen för mitt förslag:
Som jag har redovisat tidigare har samhällets intresse av att bereda
missbrukare möjlighet till vård och behandling för narkotikamissbruk varit ett
starkt argument när det gäller utformningen av det straffrättsliga systemet.
Det har vid upprepade tillfällen betonats att rättsväsendets insatser måste
utformas så att de inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar
att erbjuda värd åt vårdbehövande missbrukare.

Av grundläggande betydelse
är därför att man undanröjer risken för att en kriminalisering av själva
konsumtionen medför att den som behöver vård för sitt missbruk avhäller sig
från att söka sådan vård eftersom han därmed skulle ange sig för brott. Några
av remissinstanserna anser att riskerna för detta är överdrivna och att
sekretessen inom sjukvården utgör

22

en
tillräcklig garanti i detta avseende. Att vårdorganen normalt är under- Prop.
1987/88: 71 kastade sekretess gentemot de brottsbeivrande myndigheterna i de
fall somdet här gäller anser jag för egen del inte tillräckligt. Så t, ex, kan
ju den omständigheten att någon har sökt vård för narkotikamissbruk tänkas komma
till de brottsbeivrande myndigheternas kännedom pä andra vägar. Det är vidare
av stor betydelse för arbetet med att motivera narkotikamissbrukare för vård
att den vårdsökande inte skall behöva uppfatta en framställning om vård som chikanerande
eller oroas av att hans ansträngningar att komma ifrån sitt missbruk indirekt
skulle kunna leda till att han blir lagförd.

Mot
detta resonemang kan naturligtvis med visst fog den invändningen riktas att en
kriminalisering av all befattning med narkotika knappast innebär någon
avgörande saklig skillnad i förhållande till dagens ordning i här aktuellt
hänseende. Redan nu gäller ju att innehav av narkotika är straffbelagt, och de
missbrukare som söker eller överväger att söka värd torde i praktiken i de
allra flesta fall ha innehaft narkotika och därmed ha gjort sig skyldiga till
brott.

Detta
behöver en narkotikamissbrukare dock inte ge till känna för vårdmyndigheten,
som ju saknar intresse av huruvida han har gjort sig skyldig till straffbart
innehav eller ej. Blir emellertid konsumtionen som sådan kriminaliserad,
innebär en framställning om vård eller behandling definitionsmässigt ett
avslöjande av att han begått ett brott, om inga andra ändringar görs i
systemet,Detta skulle innebära en motsägelse i narkotikapolitiken, och frågans
principiella och psykologiska betydelse bör enligt min mening inte
underskattas. Här står så grundläggande värden på spel att ett ofrånkomligt
krav måste vara att lagföring för konsumtion av narkotika som kommit till
myndigheternas kännedom genom att gärningsmannen sökt vård eller behandling
inte ens teoretiskt skall få äga rum. Kriminaliseringen kan under inga
förhållanden tillåtas få den effekten att den motverkar den enskildes
vårdansträngningar,

I
här aktuella fall skulle naturligtvis åtal i praktiken mycket ofta kunna underiåtas
med stöd av reglerna i 20 kap, 7 § RB, Frän framför allt åklagarhåll har under
remissbehandlingen gjorts gällande att dessa regler är tillräckliga. Min
uppfattning är dock att dessa bestämmelser är av en så generell karaktär att de
knappast erbjuder tillräckliga garantier för de speciella situationer som det
här är fråga om.

En
tänkbar lösning, som diskuteras i departementspromemorian, skulle emellertid
vara att en ny straffbestämmelse kompletteras med en uttrycklig föreskrift om
åtalsbegränsning. Bestämmelsen kunde t. ex. få det innehållet att åtal för
eget bruk av narkotika inte fär väckas, om det med hänsyn till att
gärningsmannen sökt eller underkastat sig behandling för narkotikamissbruk
eller av annat liknande skäl inte är påkallat från allmän synpunkt.

Jag menar dock i likhet
med vad som uttalas i promemorian att en sådan

lösning ur principiell synvinkel inte skulle vara fullt tillfredsställande i
ett

läge när själva konsumtionen är straffbelagd. Dels skulle den inte innebära

någon ändring i det förhållandet att den som söker vård mot beroende av

narkotika därmed anger sig för ett brott, låt vara att någon lagföring inte i

praktiken förutsätts komma till stånd. Dels skulle konstruktionen innebära 23

att domstolen, om
åklagaren trots den aktuella regeln väcker åtal, måste Prop, 1987/88: 71
fälla till ansvar för bruk av narkotika. De principiella och psykologiska olägenheterna
skulle sålunda i stor utsträckning kvarstå.

Jag
förordar med beaktande av det anförda i likhet med promemorieförslaget att en
särskild regel om ansvarsfrihet införs. När det gäller frågan hur en sådan
regel bäst bör utformas har jag tagit intryck av en del av kritiken beträffande
ansvarsfrihetsregelns utformning i promemorian. I promemorian föreslås regeln
fä den utformningen att gärningsmannen när det är fråga om endast eget bruk av
narkotika inte skall dömas till ansvar om han sökt eller underkastat sig
behandling för narkotikaberoende efter gärningen men innan den kom till polis-
eller åklagarmyndighetens kännedom.

Från
några håll, bl. a, RÅ och BRÅ, anser man att ansvarsfrihetsregeln enligt
promemorieförslaget kan bli svår och utredningskrävande att tillämpa i
praktiken. RÅ pekar t, ex, på de bevisproblem som kan uppkomma när det gäller
frågan om en misstänkt har sökt föreskriven värd. Även riksrevisionsverket och
socialstyrelsen anser att ansvarsfrihetsregeln i sin tillämpning blir oklar,

I
denna del kan jag instämma i remisskritiken. Jag förordar därför att regeln om
ansvarsfrihet utformas snävare än vad som har skett i promemorian. Mitt
förslag innebär att ansvarsfrihet kommer i fråga endast om gärningen uppdagats
genom att den misstänkte har sökt vård eller behandling, I klartext innebär
detta således att det mäste vara vårdkontakten som sådan som har lett till att
polis- eller åklagarmyndigheten fått kännedom om missbruket. Med denna lösning
blir ansvarsfrihetsregeln tydligare och väsentligt enklare att tillämpa i
praktiken. Remisskritiken på den punkten får därmed anses tillgodosedd.

Jag
har även på en annan punkt delvis mot bakgrund av remisskritiken funnit
anledning att gå ifrån promemorieförslaget. Medan förutsättningen för ansvarsfrihet
enligt detta förslag är att vården eller behandlingen skall avse
narkotikaberoende, är mitt förslag utformat så att kravet på narkotikaberoende
tas bort.

Bakgrunden
till min bedömning i denna del är följande. Några remissinstanser, däribland RÅ,
två överåklagare, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen och BRÅ:s majoritet
pekar på att promemorians begrepp "narkotikaberoende" riskerar att
föra med sig gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter.

Jag
har i stora delar förståelse för denna kritik och anser även jag

promemorians lösning i sak mindre ändamålsenlig. Till en början gäller

naturiigtvis att den som sökt vård för narkotikamissbruk bör vara tillför

säkrad skydd mot att värdkontakten leder till lagföring även om det skulle

kunna påvisas att missbruket inte hade utvecklats till ett beroende. Jag vill

dessutom framhålla att intresset av skydd för en enskild vårdsökande inte

endast gör sig gällande när det gäller narkomanvård utan även när det rör

annan sjukvård. Mitt förslag avses vidare bl. a, innebära att sådan konsum

tion av narkotika som kommit till polisens kännedom genom att någon

genomgår ett AIDS-test inte skall medföra ansvar. Jag ser detta som en

klar fördel eftersom man härigenom undviker att den nya kriminaliseringen 24

får
den effekten att missbrukare av rädsla för straff inte vågar AIDS- testa Prop,
1987/88: 71 sig. Utformningen av förslaget i denna del innebär att de rena
undantagsfall där ett narkotikabruk kommer till polisens kännedom till följd av
någons kontakter med den allmänna sjukvården också leder till en tillämpning av
ansvarsfrihetsregeln. De syften som bär upp sekretessbestämmelserna inom
sjukvården gör en sådan tillämpning rimlig och befogad.

4 Upprättat lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom jusfitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64), Förslaget bör fogas som bilaga
3 till protokollet i detta ärende.

5 Specialmotivering

Förslaget
till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

I
§

Punkt
6

Ändringen,
som har behandlats i avsnitt 3,2,1 i den allmänna motiveringen, består i att
kriminaliseringen utvidgas till ait omfatta även annan befattning med
narkotika än innehav.

Även
i punkterna 1 -5 straffbeläggs olika slags befattningar med narkotika, och
flera av dessa punkter omfattar också innehav, I linje med synpunkter som har
förts fram vid remissbehandlingen kunde det därför övervägas att utforma punkt
6 sä att den skulle ta sikte pä den som "annars" - dvs, i andra fall
än dem som tidigare angetts i paragrafen -innehar eller tar befattning med
narkotika. Detta skulle emellertid kunna föranleda onödiga svårigheter vid
utformningen av åtal (jfr, prop, 1982/83: 141 s, 35), Av detta skäl har jag
stannat för den lösning som har angetts nyss,

I
sak innebär utvidgningen att all form av olovligt handhavande av narkotika,
oavsett om det sker i samband med egen konsumtion eller på annat sätt, blir
straffbar. Även själva bruket som sådant är att anse som befattning med
narkotika. Den som exempelvis låter någon annan injicera narkotika på sig själv
kan således straffas för detta under förutsättning att de subjektiva rekvisiten
är uppfyllda.

Den enligt gällande rätt
ofta svårbedömda frågan huruvida en viss befatt

ning, som innefattat eget bruk, är att anse som innehav eller inte saknar i

princip betydelse för frågan om straffbar gärning föreligger, när inte det

undantagsfall är för handen som behandlas i 2 § tredje meningen. Gräns

dragningen mellan innehav och annan befattning är inte heller avgörande

för om ett visst förfarande är att bedöma som ett eller flera brott. Står det

klart att gärningsmannens förfarande omfattat både innehav och eget bruk

av samma narkotika, bör åtal väckas endast för innehavet, som fär anses

konsumera bruket. 25

Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 3,2,1) skall Prop.
1987/88: 71 en överkonsumtion av legalt förskriven narkotika, t. ex.
sömntabletter eller lugnande medel, inte medföra ansvar enligt den nya
bestämmelsen under förutsättning att vederbörande själv fått
narkotikapreparatet utlämnat till sig såsom läkemedel. Däremot blir den nya
gärningsformen tillämplig när någon använder narkotiska läkemedel som
förskrivits till någon annan, I bagatellartade sådana fall - såsom när någon
använt en sömntablett som tillhandahållits av anhörig - bör självfallet åtal
dock inte komma i fräga. Över huvud taget gäller att åtalsunderlätelse med
avseende pä sådana handlingar som omfattas av nykriminaliseringen bör användas
i linje med de principer och den praxis som gäller i dag,

2§

Paragrafen
har behandlats i avsnitt 3,2,2 och 3,2,3 i den allmänna motiveringen.

Paragrafens
föreslagna andra mening tar sikte på befattning som är att anse som ringa brott
och som endast avser eget bruk av narkotika. Enligt förslaget innehåller
straffskalan för sådan gärning endast böter. Skälen för en sådan begränsning
har jag redovisat i den allmänna motiveringen.

Med
eget bruk av narkotika avses inte endast konsumtionen i sig utan ocksä sådant handhavande
av narkotika som sker i direkt anslutning till konsumtionen. Utanför den
särskilda straffskalans tillämpningsområde faller däremot i princip alla
sådana förfaranden som enligt gällande rätt är att bedöma som innehav men också
sådana i dag straffria befattningar som saknar samband med egen konsumtion.

Gränsdragningen
mellan vad som är och inte är att anse som enbart eget bruk torde i allmänhet
inte behöva vålla nägra bekymmer i rättstillämpningen. Annan påföljd än böter
lär inte mer än i undantagsfall kunna bli aktuell när förfarandet varit
inriktat på mer omedelbar egen konsumtion oavsett om det i förfarandet ingått
moment för vilka den särskilda straffskalan inte är tillämplig.

Den
särskilda straffskalan för eget bruk förutsätter att brottet i det enskilda
fallet är att bedöma som ringa. En annan bedömning torde emellertid endast
kunna bli aktuell under mycket speciella förhållanden beroende på t, ex. hur
narkotikan förvärvats, vilket preparat det är frågan om och under vilka
omständigheter konsumtionen sker. Den omständigheten att det är fråga om
upprepade fall av eget bruk synes däremot inte föranleda att varje fall skall
bedömas strängare än som ringa narkotikabrott.

Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen blir en konsekvens av den
föreslagna straffskalan bl, a, att reglerna om kroppsbesiktning i 28 kap, 12 § RB
inte blir tillämpliga.

Jag
vill dock erinra om att den föreslagna straffskalan inte påverkar möjligheterna
till kroppsvisitation enligt 28 kap, 11 § RB för att söka efter narkotika eller
föremål som kan förklaras förverkade enligt 6 § narkotikastrafflagen, I sådana
fall avser ju brottsmisstanken vanligtvis innehav av narkotika,

I
tredje meningen av paragrafen föresläs en regel om ansvarsfrihet när

det gäller vissa gärningar som endast bestått i eget bruk av narkotika. Om 26

gärningen uppdagats genom att gärningsmannen sökt eller
underkastat sig Prop. 1987/88: 71 vård eller annan behandling skall han inte
dömas till ansvar. Föreligger denna situation skall alltså åtal inte väckas,
och sker det ändå skall domstolen ogilla åtalet.

Huvudmotivet till den föreslagna bestämmelsen är, som jag
framhållit i den allmänna motiveringen, att den som endast gjort sig skyldig
till eget bruk av narkotika inte genom hot om lagföring och straff skall
avskräckas från att söka eller etablera kontakt i syfte att få vård eller
behandling och inte heller skall behöva uppfatta en framställning om värd som chikanerande.
Bestämmelsen tar givetvis i första hand sikte på vård eller behandling för
narkotikaberoende men är enligt sin utformning tillämplig även på andra former
av vård. Med vård avses liksom enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
även åtgärder för att förebygga eller utreda behov av behandling.

Genom den föreslagna konstruktionen av
ansvarsfrihetsregeln kan till-lämpningen av bestämmelsen förväntas bli
okomplicerad. Endast i de sällsynta undantagsfall dä, trots reglerna om
sekretess inom värdsektorn, en värdkontakt av något slag föranlett att ett eget
missbruk av narkotika kommit till polis- eller åklagarmyndighetens kännedom
skall regeln om ansvarsfrihet tillämpas, I andra fall skall frågan om lagföring
prövas enligt de vanliga reglerna, varvid en tillämpning av bl, a, reglerna om åtalsunderlätelse
aktualiseras.

Ansvarsfrihetsregeln är avsedd att tillämpas oavsett på
vilket sätt vårdkontakten har kommit till de brottsbeivrande myndigheternas
kännedom. Missbrukaren kan t, ex, i samband med att han sökt vård ha iakttagits
av en polisman eller av någon annan som röjt honom för polisen, hans vistelse
på ett behandlingshem kan ha kommit fram i samband med ett delgivnings-försök
eller genom någon anhörig eller han kan själv ha kommit att nämna den i samband
med ett polisförhör i annat ärende. Har missbruket dessutom kommit till de brottsbeivrande
myndigheternas kännedom på annat sätt, vare sig före eller efter det att myndigheten
fått kännedom om vårdkontakten, föreligger dock inte något hinder för lagföring.
Men självfallet får ansvarsfrihetsregeln aktualitet, om missbrukaren vid ett
förhör, som föranletts av att polisen fått reda på vårdkontakten, erkänner
missbruket.

Ansvarsfrihetsregeln är i överensstämmelse med vanliga
principer avsedd att tillämpas av domstolen självmant, men regelns tillämpning
kan förutsättas få aktualitet så sällan att domstolen, om den ej åberopas, inte
torde behöva ta upp frågan annat än om handlingarna eller omständigheterna i
målet gör det motiverat,

4 och 5 §§

1
paragraferna har endast den ändringen gjorts att försök, förberedelse och

stämpling
samt medverkan, i likhet med vad som nu gäller i fråga om

innehav,
inte skall vara straffbara vid den nya gärningsformen enligt 1 § 6

narkotikastrafflagen.

27

6 Hemställan Prop. 1987/88:71

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring
av narkotikastrafflagen (1968: 64),

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

28

Lagrådet Prop, 1987/88:71

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-11-12,

Närvarande:
f, d, regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet Wadell, justitierådet
Magnusson,

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1987 har regeringen pä
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968: 64),

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Falkner,

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet .

Ändringen
i I § syftar i första hand till att göra olovlig konsumtion av narkotika
straffbar. Detta kommer klarare fram, om bruk av narkotika uttryckligen nämns i
paragrafen. På det sättet uppnås ocksä ett bättre samband med den nya
påföljdsregeln i 2 §,

Avsikten
med lagändringen är vidare att sådan i dag straffri befattning med narkotika
som saknar samband med egen konsumtion skall hänföras under det straffbara
området. Detta bör lämpligen framgå av en avslutande punkt i uppräkningen i 1 §,

Lagrådet
föreslår således, såvitt gäller I §, att det avslutande ordet "eller"
i punkt 5 får utgå, att punkt 6 fär lydelsen "innehar eller brukar narkotika,
eller" och att det införs en ny punkt av följande lydelse: "7, lar annan
befattning med narkotika".

Godtas
detta förslag, bör följdändringar göras i 4 och 5 §§, sä att det där talas om 1
§ punkterna 6 eller 7.

I
övrigt lämnar lagrådet lagförslaget utan erinran.

29

Justitiedepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1987

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S,
Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R, Carlsson, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 8 oktober 1987) över förslag till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64),

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har godtagit det remitterade förslaget i sak men förordat vissa redaktionella
ändringar. Enligt lagrådet kommer det klarare fram att förslaget syftar till
att göra olovlig konsumtion av narkotika straffbar, om bruk av narkotika
uttryckligen nämns i I § narkotikastrafflagen, I punkt 6 av paragrafen — som
enligt lagrådsremissens förslag skulle straffbelägga fall då någon
"innehar eller tar annan befattning med narkotika" - bör därför enligt
lagrådets förslag de citerade orden bytas ut mot "innehar eller brukar
narkotika". Dessutom bör enligt lagrådet en ny punkt införas av följande
lydelse: "7, tar annan befattning med narkotika". Lagrådet föreslår
dessutom vissa följdändringar i 4 och 5 §§,

Lagrådets
förslag innebär inte någon saklig ändring i förhållande till det remitterade
förslaget. Jag ser ingen anledning att motsätta mig att bruk särskilt nämns i
lagtexten. Med bruk avses dä tillförsel av narkotika till människokroppen som
faktisk handling; självfallet är som framgår av remissen avsikten inte att
kriminalisera narkotikaberusning eller narkomani,

I
syfte att undvika onödiga gränsdragningsproblem för de rättstillämpan-de
myndigheterna bör emellertid annan befattning med narkotika behandlas i punkt
6 tillsammans med innehav och bruk. Några följdändringar i 4 och 5 §§ utöver
dem som föreslogs i remissen behöver då inte göras.

Ytterligare
en redaktionell ändring bör göras i förslaget såvitt gäller andra meningen i 2 §,

Slutligen
vill jag i sammanhanget än en gång understryka att avsikten

med förslaget inte är att förändra den allmänna inriktningen av narkotika

politiken. Tyngdpunkten i samhällets insatser mot narkotikamissbruk bör

således även i framtiden ligga på förebyggande åtgärder samt insatser som

syftar till vård och rehabilitering. Verksamheten inom rättsväsendet får 30

inte motverka samhällets
ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövan- Prop. 1987/88: 71 de
missbrukare. Den utformning som förslaget fått i lagrådsremissen -varvid jag
särskilt vill peka på straffskalan och ansvarsfrihetsregeln -säkerställer
enligt min mening att denna inriktning ligger fast.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

31

Bilagal Prop, 1987/88:71

Departementspromemorians lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968: 64)

Härigenom
föreskrivs att 1,2,4 och 5 §§ narkotikastrafflagen (1968:64)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som olovligen

1,
överlåter
narkotika,

2,
framställer
narkotika som är avsedd för missbruk,

3,
förvärvar
narkotika i överlåtelsesyfte,

4,
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5,
bjuder ut
narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6,
innehar
narkotika

döms, om gärningen sker uppsåt-ligen, för narkotikabrott till
fängelse i högst tre är.

Den som olovligen

1, överiäter narkotika,

2, framställer
narkotika som är

avsedd för missbruk,

3, förvärvar
narkotika i överiåtel-

sesyfte,

4,
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika so:n inte är avsedd för eget bruk,

5,
bjuder ut
narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6,
innehar eller
tar annan befattning med narkotika

döms, om
gärningen sker uppsåt-ligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Är brott
som avses i 1 § att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brott
som avses i 1 § att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Utgjorde
gärningen endast eget bruk av narkotika, döms till böter. Om i sådant fall gärningsmannen
har sökt eller underkastat sig behandling för narkotikaberoende efter
gärningen men innan den kom

' Senaste
lydelse av 1 § 1985:9 2§ 1985:9

4
§ 1985:9

5
§ 1983:363,

32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

till
polis- eller åklagarmyndighets kännedom skall han inte dömas till

Prop.
1987/88:71

För försök eller
förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling
till narkotikabrott, som inte är att att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott
döms, om gärningen avser annat än innehav, till ansvar enligt 23 kap, brottsbalken.

För försök eller
förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling
till narkotikabrott, som inte är anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott
döms, om gärningen avser annan befattning än som avses i 1 § 6, till ansvar
enligt 23 kap, brottsbalken.

Har flera medverkat till
brott som avses i 1-4 §§ och innefattar gärningen inte endast innehav, gäller
bestämmelserna i 23 kap, brottsbalken.

Har flera medverkat till
brott som avses i 1-4 §§ och innefattar gärningen inte endast befattning enhgt
1 §6, gäller bestämmelserna i 23 kap, brottsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1987,

3
Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 71

33

Bilaga
2 Prop. 1987/88: 71

Sammanställning av remissyttranden över
departementspromemorian

1 Allmänna synpunkter

1.1 Behovet av en utvidgad kriminalisering

I denna fråga är remissutfallet blandat. Till dem som utan
reservationer ställer sig bakom förslaget i denna del eller utan närmare
motivering lämnar detta utan erinran hör överåklagaren vid
regionåklagarmyndigheten i Västerås, Göteborgs tingsrätt, generaltidlstyrelsen,
skolöverstyrelsen, ÖB, Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet.
Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, TCO, RHS
och Oskarshamns kommun . FMN anser i och för sig att en kriminalisering skall
ske men att promemorieförslaget är en meningslös gest. Även RNS anser att en
kriminalisering av konsumtionen är nödvändig men att förslaget på sin höjd kan
få ett symboliskt värde.

Överåklagaren i Västerås :

I huvudsak
delar jag de uppfattningar som uttalats i avsnitt 4,2 av promemorian. Ur
praktisk synpunkt och för den allmänpreventiva effekten är den föreslagna
kriminaliseringen av olovlig tillförsel av narkotika till människokroppen och
den befattning med narkotika, som äger rum i omedelbar anslutning härtill,
tilltalade,

Göteborgs tingsrätt :

Tingsrätten
har redan i sitt yttrande över Narkotikakommitténs promemoria (PM nr 8)
uttalat sig för att all illegal användning av narkotika bör vara straffbelagd.
Tingsrätten vidhåller denna uppfattning och ansluter sig till de överväganden
som nu gjorts i departementspromemorian.

Enligt
tingsrättens uppfattning kommer betydelsen av den föreslagna ändringen främst
att vara att samhället därigenom på ett klart och otvetydigt sätt uttrycker
sitt avståndstagande från all befattning med narkotika. Som framhållits i
promemorian är detta av särskilt värde när det gäller att avhålla unga
människor frän att av obetänksamhet eller nyfikenhet pröva narkotika.
Bestämmelsen kan vidare enligt tingsrättens mening ses som ett led i kampen att
göra våra kriminalvärdsanstalter fria från narkotika.

Generaltullstyrelsen uttalar att förslaget torde sakna
praktisk betydelse vid narkotikasmuggling.

Skolöverstyrelsen :

SÖ konstaterar med tillfredsställelse att detta förslag
stämmer helt med den uppfattning SÖ tidigare redovisat i ett yttrande till
justitiedepartementet (Dnr 223-84: 69) med anledning av Narkotikakommissionens
PM nr 8 Dnr 3790- 83, SÖ hänvisar i övrigt till detta yttrande.

34

ÖB: Prop. 1987/88:71

Inom
försvarsmakten har under senare är kunnat konstateras ett mindre narkotikamissbruk,
vilket inte hindrar att konsumtion av narkotika förekommer. Ur ordnings- och
säkerhetssynpunkt kan befattning med narkotika på olika sätt inom
försvarsmakten inte accepteras. Det kan gälla såväl eget bruk som försäljning m,
m.

Den
lagtekniska konstruktion som förslaget innebär, dvs, att själva fillförseln av
narkotika till kroppen kriminaliseras tillstyrks.

Svenska
kommunförbundet :

Motioner
om föreskrifter i lokal ordningsstadga om förbud mot användning av narkotika på
allmän plats har väckts i många kommuner. Förbundet har i sin juridiska
rådgivning avrått kommunerna från att meddela lokala ordningsförbud. Skälen
till detta har varit förbundets uppfattning att den särskilda
strafflagstiftning som finns på narkotikaomrädet är avsedd att uttömmande
reglera straffbar hantering av narkotika och att riksdagen klart tagit
ställning till avgränsningen av det straffbara området.

Styrelsen
har i november 1985 avgett yttrande till justitiedepartementet i ett
besvärsärende från Melleruds kommun (Ert dnr 2254/85) avseende bestämmelse i
lokal ordningsstadga om förbud mot användning av narkotika på allmän plats, I
yttrandet uttalades att förbundet ansett att laglighets-och lämplighetsskäl i
detta fall talade för att man inte skulle införa kompletterande lokala
föreskrifter. En eventuell justering av det straffbara området för hantering av
narkotika borde göras av riksdagen genom ändring i narkotikastrafflagen.

Dessa
erfarenheter gör att styrelsen anser att en utvidning av det straffbara
området i enlighet med förslaget är befogad. Till detta kommer att den osäkerhet
som enligt promemorian finns hos polis och allmänhet när det gäller gränserna
för straffbara narkotikahantering genom ändringen undanröjs.

Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Enligt
polischefsföreningarnas uppfattning brister nu gällande narkotikalagstiftning
framförallt i två avseenden:

1,
Den tillåter konsumtion av
narkotika som inte är legalutskriven,

2,
Den ger inte myndigheterna fillräcklig
möjlighet att i ett tidigt skede fastslå att missbruk som kräver vårdinsatser
föreligger.

Det
är därför med tillfredsställelse som föreningarna konstaterar att
departementspromemorian innehåller förslag som kriminaliserar otillåten befattning
med narkotika,

RHS
anför i denna del:

Med
hänvisning till våra tidigare ställningstaganden i yttranden över "Narkotikabrott"
(BRÅ PM 1982: 2) och Narkotikakommissionens promemoria nr 8
"Narkotikastrafflagen m,m," tillstyrker vi de ändringar i narkofikastrafflagen
som nu föresläs.

Samtidigt vill vi ännu en
gäng understryka att den viktigaste formen för

bekämpning av narkotika är det förebyggande arbetet. En fortlöpande 35

information
till barn och vuxna om narkotikan och dess följdverkningar är Prop,
1987/88: 71 nödvändig, 1 samband med beslut om skärpta straffbestämmelser bör
en särskild informationssatsning göras för att medvetandegöra alla och i synnerhet
ungdomar och föräldrar om att icke medicinskt bruk av narkotika är olagligt och
därmed straffbart,

Oskarshamns kommun :

Oskarshamns
kommun tillstyrker förslaget att all befattning med narkotika

kriminaliseras
och därmed också illegal konsumtion,

1 motsats till den i utredningen framförda uppfattningen,
att den praktiska betydelsen av om konsumtion av narkotika kriminaliseras
eller inte är mycket begränsad, anser kommunen att kriminalisering av all
befattning med narkotika är en mycket angelägen och viktig åtgärd. Samhället
visar därmed klart och entydigt sin inställning även till bruket av narkotika
helt i överensstämmelse med uppfattningen hos allmänheten. En samlad och konsekvent
hållning från samhällets sida är av största betydelse som en allmän preventiv
funktion bland framförallt ungdomar men även andra grupper av personer som av
okunnighet eller lättsinne prövar användning av narkotika eller befinner sig i
riskzonen för att bli narkotikamissbrukare.

Även BRA (ledamöterna Björn Körlof och Ola Nyqvist)
ställer sig bakom den utvidgade kriminaliseringen och anför,

Körlof:

Frågan om en breddning av den kriminella zonen vad avser
befattning med narkotika har varit föremål för en långvarig offentlig debatt i
Sverige, Debatten har sitt ursprung i de predjudikatbildande domar från högsta
domstolen som klargjorde vissa gränsdragningsfrägor vad avser det straffbara
området för befattning med narkotiskt preparat och som innebar att befattning
med sådant preparat i omedelbar anslutning till eget nyttjande icke föll inom
det straffbara området.

Den diskussion som förevarit härefter har inneburit
klarlägganden på flera punkter. De som förespråkar en utökad kriminalisering
har icke velat kriminalisera det förhållandet att individen har narkotiskt
preparat i blodet eller det av preparatet framkallade berusningstillständet som
sådant. Det slagordsmässigt framförda kravet pä kriminalisering av
"missbruket" eller "konsumtionen" har i sak inneburit ett
juridiskt mer strikt krav pä kriminalisering av den handling som medfört att
narkotikan tillförs människokroppen.

De som motsatt sig utvidgad kriminalisering har i det
avseendet anfört att en rimlig tolkning av gällande narkotikastrafflag icke
lämnar utrymme för någon beaktansvärd ickekriminaliserad befattning med
narkotika. Ett annat argument som förts fram är att man skulle hamna i
svårigheter av bevisteknisk- och bevisvärderingsnatur.

Med det synsätt högsta domstolen givit uttryck för måste
dock konstateras att det existerar en zon mellan ä ena sidan den straffria
tillförseln av narkotika till kroppen och å andra sidan den kriminaliserade
befattningen med narkotika.

Den ovan konstaterade ickekriminaliserade zonen kan tyckas
vara av 36

rent
teoretisk straffrättslig natur och snarast ha karaktär av en språklig Prop,
1987/88:71 ofullkomlighet vad gäller gärningsbeskrivningen,

1 praktiken har emellertid denna ickekriminaliserade zon
en relativt stor betydelse.

Det torde vara välkänt såväl i etablerade missbrukskretsar
som bland unga experimentmissbrukare att det icke är straffbart att "ta en
sil" eller "röka en pipa hasch".

För polisen innebär den påtalade straffria zonen en
påtaglig svårighet vid ingripanden mot missbruk på allmän plats eller i s, k, knarkarkvartar.

Det bör dessutom understrykas att det är av stor betydelse
för normbildningen att samhället med kraft hävdar att missbruk icke är
acceptabelt.

För att åstadkomma en norm som avhåller främst ungdomar
frän experimentmissbruk men också ger lagstöd för polisingripanden mot
pågående narkotikatillförsel till människokroppen framstår det därför som
uppenbart att den nu existerande straffria zonen bör täckas in genom en
kriminalisering.

Det till BRÅ remitterade lagförslaget i denna del, d, v, s,
den utvidgade gärningsbeskrivningen som avses täcka in den hittills
ickekriminaliserade zonen, är enligt min uppfattning lämpligt utformad. Jag
vill här särskilt understryka de skrivningar som gjorts under avsnitt 4,3
styckena I och 2 på sid, 31,

Körlof anför dock med hänvisning till sin inställning till
promemorieförslaget i övrigt:

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det remitterade
lagförslaget inte i någon nämnvärd omfattning fyller syftet att skapa en
konsekvent och effektiv kriminalpolitisk hållning till narkotikaproblemet.

Även från den i promemorian klart uttalade målsättningen
att skapa politisk enighet är förslaget otillfredsställande även om den vidgade
kriminaliseringen i och för sig torde kunna godtas,

Nyqvist :

En majoritet av BRÅ:s styrelse har i rubr yttrande
avstyrkt justitiedepartementets förslag att kriminalisera konsumtion av
narkotika ("tillförsel av narkotika till människokroppen")
innebärande en total kriminalisering av all befattning med narkotika. Som skäl
för avstyrkan anges att principiella invändningar mäste resas mot straffmgripande
för att förmå en individ att avstå från beteenden som bara skada dem själva,
att påstådda olägenheter med den nuvarande straffriheten i enlighet med RÅ-
utredningen är försumbara, att förslaget däremot kan beräknas leda till
tillämpningssvårigheter samt att en kriminalisering kan försvåra erforderliga
värdinsatser.

Då det
första gäller det principiella spörsmålet är det uppenbart att ett

narkotikaintag - oavsett om det kan ses isolerat eller som ett led i en

missbrukskedja - sällan kan ses som en individs ensak. Forskningen och

erfarenheten ger vid handen att narkotikakonsumtionens skadeverkningar

inte endast kan hänföras och isoleras till vederbörande individ utan direkt

och indirekt ocksä kan drabba andra människor. Det är av såväl normativa

som preventiva och pedagogiska skäl utomordentligt viktigt att samhället 37

slår fast att det inte
tolererar sådan konsumtion av narkotika som inte är Prop, 1987/88: 71 medicinskt
motiverad. Ett normativt budskap utan sanktionsmöjlighet blir emellertid lätt
ett slag i luften. Sä tillvida delar jag departementspromemorians förslag att
även konsumtion av narkotika bör kriminaliseras.

FMN
:

FMN
har under lång tid krävt att aU icke- medicinsk befattning med beroendeframkallande
medel skall vara förbjuden i svensk lag och att varje brott mot detta förbud
skall medföra att den regelbrytande måste underkasta sig den utredning och
senare även den behandling som hans tillstånd kräver. Som anhörigförening har
vi naturiigtvis inte något som helst intresse av att våra närmaste förutom ett
destruktivt missbruk dessutom skall utsättas för bestraffningar eller
repressalier, när deras skriande behov utgöres av en rehabilitering.

Det
föreliggande förslaget uppfattas av FMN som en meningslös gest. Varken i
socialt arbete eller i polisarbete kommer de föreslagna förändringarna att
innebära möjligheter till förändringar eller utveckling. Det tycks oss snarast
vara ett hånfullt svar på vad som en smula primitivt i debatten kommit att
framstå som "kriminaliseringskravet". I förslaget är ett intagande
av missbruksdroger definierat som brottslig handling av det slag som bör ha
böter som påföljd. FMN har aldrig yrkat på böter för sina tungt missbrukande
barn som uppfattar därför förslaget som en trakassering av missbrukaren och
hans närmaste.

Förslaget
har bara i ett litet och föralldel ganska betydelsefullt avseende uppfyllt
kraven från vär sida såtillvida, att vuxna i diskussion med upproriska
pubertetsbarn åtminstone skulle kunna hävda att bruk av droger faktiskt i lag
är förbjudet,

FMN:s
kriminaliseringskrav hade som bakgrund en mångårig erfarenhet av att samhällets
skyddsnät kring ungdomar blivit allt tunnare och svagare. Vi har märkt att
ungdomar vid tidig drogdebut i småtonären i praktiken inte blir stoppade i sin
självförstörelse förrän det gått omkring fyra år under fortgående försämring.
Först närderas missbruk lett till kriminalitet av tillräckligt
uppseendeväckande slag brukar det leda till ett polisingripande och ofta även
rättsliga åtgärder. För de anhöriga har det tett sig som en helt obegriplig
grymhet från samhällets sida att deras tonåring under den tid han blev allt
sämre och allt mer destruerades som människa, aldrig ansågs vara i behov av
utredning eller vård enligt LVU (och senare i livet - LVM) i sin egenskap av
missbrukare, medan samhällets bromsmekanismer slogs till mer eller mindre
effektivt långt senare när missbrukaren börjat stjäla på ett mer
uppseendeväckande sätt. Det har varit och är som om det egna, självdestruktiva
beteendet vore den resandes ensak och slutar vara detta i och med att även
andra kommer till skada.

För
FMN har det stått klart sedan ett par decennier att tonårsmissbruka

rens självdestruktion innefattar en förlust av mentala utvecklingsprocesser

som hör tonåren till. Om inte en sådan utveckling stoppas blir resultatet en

skenvuxenhet, ett litet barn i en vuxen, svårt medtagen och allt mer härjad

kropp. Det är mycket svårt att rehabilitera en skenvuxen ung människa 38

med denna bakgrund och det
som står till buds inom exempelvis kriminal- Prop, 1987/88: 71 vården
uppfattas av oss som ett slags försenad barnmisshandel.

Om
man som i nuläget inom socialtjänsten och samhället i övrigt betraktar
tonårsmissbruket som ett slags tolererat experimenterande som inte kräver något
ingripande, blir det naturligt att missbrukstiden sträcks till i genomsnitt
fyra år eller ännu längre tills vederbörande är straffmyndig och blir uppmärksammad
i samband med brott. Sett mot den bakgrunden blir FMN:s kriminaliseringskrav
något helt annat än ett formellt förbud med böter som konsekvens. Vi hade
hoppats att självdestruktionen hos en tonåring inför lag och folk skulle
uppfattas som lika allvarlig som en serie inbrott och vi vet att den
förhoppningen delas med de flesta boende i detta land. Vi vill inte att barn
skall missbruka så att de föriorar sin tonårsutveckling. Den uppkomna
utvecklingsstörningen är en katastrof som är mycket svår att kompensera och den
har livslånga konsekvenser. Därför är det helt nödvändigt att missbruket
stoppas tidigt och kompetent. För att bortom allt tvivel kunna formulera detta
krav måste man från samhällets och lagstiftarens sida kunna säga att
drogmissbruk är förbjudet och att missbruksbeteendet är oacceptabelt under alla
förhållanden. En bötespå-följd av det slag som här föreslås är egentligen bara
ett hån och kan enligt förslaget aldrig leda till att missbruket upphör och den
unge rehabiliteras, I ett typiskt tonårsperspektiv blir det helt enkelt så att haschrus
hamnar i samma klass av dumheter som framförande av cykel utan lykta. Vi anser att
möjligheten till en sådan jämförelse är såpass olycklig att hela förslaget bör
avvisas,

FMN menar att syftet med
en förbudslagstiftning måste vara dubbelt

och innebära för den enskilde missbrukaren och hans anhöriga att missbru

ket inte godtas som livsform och process och med andra ord är förbjudet.

Som konsekvens därav måste missbrukaren finna sig att bli föremål för den

utredning som behövs för att klarlägga hans vårdbehov och därefter också

medverka till den värd som erbjuds honom, Å andra sidan måste naturligt

vis samhället kunna garantera unga missbrukare en utrednings- och rehabi

literingsgång med sådana resurser och sådan kompetens att rehabilitering

en kommer inom räckhåll, I nuvarande legala ordning räcker inte SOL:s

ansvarsfördelning där man enbart talar om att ägna ungdomars liv och

utveckling särskild uppmärksamhet. Denna form av uppmärksamhet har i

de flesta kommuner i detta land inte förkortat den mycket långvariga

genomsnittliga missbrukskarriären hos tonåringar. Det är med andra ord

möjligt att förbudet och dess motpol, en formulering av samhällsansvaret

borde speglas också i SOL och inte enbart i narkotikastrafflagen, I nuva

rande utformning kan FMN inte godta "Förslag till ändringar av narkoti

kastrafflagen" (Ds Ju 1986: 8), Då hela förslaget vittnar om en fullkomlig

missuppfattning av intentionerna bakom kriminaliseringskravet, tycks det

oss rimligast att börja om från början och utreda om det inte ändå vore

möjligt att anpassa lagstiftningen inom detta område till de behov som

finns och den uppfattning som flertalet medborgare omfattar. Det finns

ytterligare en faktor som stärker detta krav. Vi har redan nämnt att det är

stötande att ett destruktivt tonårsmissbruk inte ensamt har ansetts vara

grund till ett ingripande med nuvarande lagstiftning och praxis i social- 39

tjänsten.
Än mer stötande är yttranden från departementet och verk om att Prop. 1987/88:
71 missbruket hittills kunnat anses vara en sak som man kunde avvakta med tills
missbrukaren själv kom med sina önskemål om värd, medan ett lugnt sådant
väntande numera under hotet om HIV-smitta inte längre kan godtas. Inom FMN har
vi länge förstått att ingen egentligen har brytt sig om våra anhöriga för deras
eller för vår skull. Först när våra olyckliga barns undergäng sätter andras
egendom eller liv i fara visar man oss ett senkommet och fullkomligt
egoistiskt intresse. Detta är huvudanledningen till att vi skulle önska ta upp
hela frågan på nytt hellre än att låta denna form av egoism ensamt påverka en
pä grund av HIV-faran alldeles oundviklig revidering av lagstiftningen,

RNS
anför:

RNS
krav på en kriminalisering av all icke medicinsk befattning med narkotika skall
ses i ljuset av värt mångåriga arbete för en restrikdv och konsekvent
narkotikapolitik. Denna politik måste bestå av en kombination åtgärder
samordnade efter en genomtänkt plan.

En
kriminalisering av konsumtionen är i det sammanhanget en nödvändig, om än inte
tillräcklig, förutsättning för varaktiga resultat i kampen för ett
narkotikafritt samhälle. Vår envetna betoning av en bekämpningsstrategi med
tyngdpunkt pä konsumtionsledet bygger på insikten om att bara detta led är
oersättligt i kedjan av olika aktörer inom narkotikahanteringen. Dessutom har
konsumentledet en avgörande betydelse för själva spridningen av narkotika.
Förenklat kan man uttrycka det så att en narkotikaliga som sprängs idag
ersätts av en bättre organiserad i morgon så länge som efterfrågan av narkotika
består. En strategi med denna inriktning pä konsumtionsledet kräver att polis,
socialtjänst och kriminalvård mäste etablera ett nära samarbete som möjliggör
upptäckt och åtgärder mot missbruk i tidigt skede. Vid sidan av en
verkningsfull lagstiftnings allmänna syfte (att avhålla människor från att
befatta sig med narkotika och samtidigt öka trycket på
tillfällighetsmissbrukare för att tvinga dem avstå från rollen som konsument på
narkotikamarknaden) måste en kriminalisering också ge polisen rätt att under
vissa omständigheter få använda kroppsvätskeanalys som del av bevisning vid
misstanke om brott.

Mot
bakgrund av den allvarliga AlDS-epidimin kommer en kriminalisering med denna
aktiva innebörd att kunna bidra till att fördröja HlV-smit-tans spridning,
särskilt om den förenas med bl, a, följande åtgärder:

A, Social
behandlingsplikt och/eller sanktioner med adekvat kontroll av

de missbrukare som inte kan, orkar eller vill ge upp sitt missbruksbeteen

de. Med behandling avses i det här sammanhanget allt från trovärdigt

kamratstöd till omhändertagande med möjlighet till placering på institution

där förutsättningarna att rymma är starkt begränsade.

B, Upprättande
av särskilda LVM-hem för narkotikamissbrukare som är

HIV-smittade,

C, En
social lagstiftning utformad sä att den stadgar såväl rättighet som

skyldighet för den kommunala socialtjänsten att med genomtänkta åtgär

der följa utvecklingen hos enskilda missbrukare intill dess syftet med

behandlingen
kan anses uppfylld, 40

D,
Rätt att i anslutning till kroppsvätskeprov vid misstanke om narkoti- Prop.
1987/88: 71 kakonsumtion äga laglig rätt att ta prov avseende HIV-smitta,

Kort
historik

Frågan
om en kriminalisering av narkotikakonsumtionen har diskuterats intensivt i
snart fem år. Att handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion
inte var en straffvärd handling stod klart redan 1982 då en kommunalpolitiker i
Dalarna undgick åtal trots att han rökt hasch. Riksåklagaren som granskade
fallet gav länsäklagaren rätt i dennes bedömning eftersom han enbart konsumerat
narkotika. Den 11 november 1982 tillsatte regeringen en särskild
narkotikakommission. Statsrådet Ingvar Carlsson hade dessförinnan slagit fast
att svenska folket krävde synbara resultat och att det nu skulle göras
"rent hus med knarket". Mot bakgrund av statsrådets uttalande
ställdes kommissionen inför den svåra uppgiften att utarbeta en plan för att
komma till rätta med narkotikaproblemet, I kommissionens PM nr 8 redovisades,
om än mycket ofullständigt, nägra skäl som talade för och emot en utvidgning av
det straffbara området. Kommissionen kom till det resultatet att någon sådan
utvidgning inte kunde anses påkallad. Det främsta motivet var att missbrukarna
inte skulle våga söka vård om konsumtionen straffbelades. Detta påstående som
anammades okritiskt av både regeringen och riksdagsmajoritet saknar stöd i säväl
vetenskap som beprövad erfarenhet,

I
december 1983 fastslog slutligen högsta domstolen att konsumtionen faller
utanför det straffbara området. Justitiedepartementets nu liggande förslag kan
få en rakt motsatt effekt än den man önskar uppnå, nämligen att allmänheten
bibringas uppfattningen att vi nu fått en effektiv lagstiftning medan
narkotikakonsumtionen i praktiken förblir i de närmaste lika oåtkomlig. Mot
denna bakgrund förefaller förslaget mer ägnat att blidka en besvärande och bred
opinion samtidigt som frågan därmed antas vara avförd frän den politiska
dagordningen inför kommande valrörelse.

Av
ovanstående framgår att kommissionens påstående, att en kriminalisering skulle
utgöra ett hot mot missbrukarnas vårdansträngningar, haft ett stort inflytande
på förslagets utformning. Överhuvudtaget avslöjar argumentationen i denna sak
en bristande förtrogenhet med såväl innebörden av och kraften i ett
drogberoende som de tunga missbrukarnas tanke- och levnadssätt.

Dessutom
förbigår kommissionen med tystnad de etiskt rättsliga rekommendationer som
säger att socialarbetare inte har skyldighet att rapportera till polisen sådana
brott som inte kan rendera minst ett tvä-årigt fängelsestraff.

Det
finns också skäl att påpeka att den stora majoriteten av narkotikakonsumenter
(vilka redan idag utgör narkotikamarknadens ryggrad) som regel inte har den
psykiska och sociala belastning som många traditionellt förknippar med
narkotikamissbruk. Det betyder att en numerärt relativt liten grupp tunga och
ofta hårt belastade narkomaner betalar med liv och hälsa för droger, som
starkare och friskare individer av bristande lojalitet inte är beredda att
avstå ifrån.

Detta
faktum understryker bara ytterligare vikten av en kriminalisering 41

med sådan
innebörd att den faktiska och upplevda upptäcksrisken avse- Prop,
1987/88:71 värt ökar, liksom risken att bli ställd inför rätta.

En närmare juridisk granskning av föreliggande ändringsförslag
avslöjar också allvarliga brister i konsekvens och klarhet. Förslaget laborerar
dessutom med sådana för straffrätten tidigare främmande begrepp såsom narkotikaberoende
och behandling.

Förslagets upphovsmän tummar till och med på en sådan fundamental
rättsprincip såsom likhet infört lagen,

RNS menar att det aktuella förslaget (Ds Ju 1986: 8) på
sin höjd får ett symboliskt värde i den fortsatta kampen mot narkotika. Men
eftersom narkotikan är ett högst verkligt problem går det inte att bekämpa med
symbolhandlingar. Därför förkastar vi förslaget i dess nuvarande utformning.
En förnuftig rättsordning måste även på det här området kännetecknas av att
vara sä motsägelsefri som möjligt.

De olika delarna av narkotikastrafflagen måste anpassas
såväl till varandra som till principer som är grundläggande för en överskådlig
och rättssaker ordning. En ordning som samtidigt ger rimliga garantier för att
den målsättning (rent hus med knarket) som regeringen föresatt sig kan infrias
inom det möjligas gräns.

Ett ganska stort antal remissinstanser ifrågasätter det
praktiska behovet av en utvidgad kriminalisering men tillstyrker eller vill
inte motsätta sig förslaget. Till dem hör överåklagarna i Göteborg och Malmö,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs
tingsrätt, Umeå tingsrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
riksrevisionsverket, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare
och Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riksförbund .

Överåklagaren i Göteborg :

Den debatt, som förekommit om frågan huruvida
narkotikamissbruk skall vara kriminaliserat, är väl redovisad i förslaget.
Enligt min mening har denna fråga tillmätts allt för stor betydelse.

Det stora värdet med reformen torde ligga i att samhället
tydligare visar sitt avståndstagande från varje befattning med narkotika.
Förhoppningsvis kommer detta klara besked att avhålla ungdomar från att pröva
narkotika av nyfikenhet, ävensom ge föräldrar, lärare och socialvårdens
personal ett handfast stöd vid diskussioner med unga om det förkastliga och
kriminella i att på något vis befatta sig med narkotika.

Överåklagaren i Malmö :

Förslaget innebär att konsumtion av illegal narkotika
kriminaliseras. Här

igenom markeras att samhället tar avstånd frän all befattning med illegal

narkotika. Detta är tillfredsställande även om kriminaliseringen inte torde

komma att få någon stor praktisk betydelse. Förslaget ligger också helt i

linje med ändringen den 1 juli 1983 av narkotikalagens förverkandebestäm

melser. Vidare kommer den föreslagna lagändringen att stå i överensstäm

melse med "the Singie Convention of Narcotic Drugs". I konventionen,

som Sveriges ratificerat 1964, förbinder sig konventionsparterna bland 42

annat att begränsa användningen av narkotika till
uteslutande medicinska Prop. 1987/88: 71 och vetenskapliga ändamål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge :

I den allmänna debatten om narkotika har frågan om kriminaliseringen
av själva tillförseln av narkotika till människokroppen, dvs, missbruket som
faktiskt handling tilldragit sig stor uppmärksamhet. Frågan har i sig begränsad
praktisk betydelse men har på vissa håll tillmätts stor vikt från principiell
synpunkt. Många aspekter kan läggas pä frågan av både straffrättslig och kriminalpolitisk
art. Hovrätten anser sammanfattningsvis att en kriminalisering av
narkotikamissbruket från många synpunkter framstår som ett tveeggat svärd i
kampen mot narkotikabrottsligheten varför hovrätten inte är övertygad om att
det är en riktig metod, särskilt om man lägger värdaspekter pä frågan.
Hovrätten vill likväl inte motsätta sig förslaget om detta bedöms vara kriminalpolitiskt
motiverat.

Frågan om en kriminalisering av narkotikamissbruk har
tidigare prövats genom olika politiska beslut. Den mening som hittills varit
förhärskande innebär att själva konsumtionen av narkotika liksom av alkohol bör
falla utanför det straffbara området, (Se regeringens proposition 1984/85:19 om
en samordnad och intensifierad narkotikapolitik,) Sä sent som är 1985 har justitieutskottets
majoritet i ett av riksdagen godkänt betänkande slagit fast att
narkotikamissbruk som sådant inte bör vara straffbelagt och uttalat att de skäl
som talar mot en utvidgning av det straffbara området väger tyngre än de som
talar för. Utskottet framhåller emellertid bl, a, att gränsdragningen mellan
innehav i narkotikastrafflagens mening och konsumtion av narkotika i
rättspraxis får ägnas uppmärksamhet och att lagstiftningsåtgärder fär
övervägas om det straffria området för handhavandet av narkotika i
rättsutvecklingen skall komma att visa sig vara större än som är motiverat.

När det gäller gränsdragningen mellan straffbart innehav och
straffri konsumtion av narkotika finns tvä vägledande avgöranden från högsta
domstolen refererade i NJA 1 1983 s, 887 och 893, Sedan remissförfarandet
inletts med anledning av det nu framförda förslaget har ytterligare ett
klarläggande avgörande kommit från högsta domstolen (Högsta domstolens dom den
22 december 1986, DB 44), Genom detta avgörande som avsåg befattning med några
tiondels gram amfetamin har fastslagits att den som utövat en faktisk rädighet
över narkotika gjort sig skyldig till straffbart innehav i
narkotikastrafflagens mening även om vederbörande varit inställd pä egen
konsumtion. Enligt hovrättens uppfattning har det straffria området i vart fall
inte kommit att utvidgas genom sistnämnda avgörande,

Beaktansvärda synpunkter i straffrättsligt hänseende har
också fram

förts i den av riksåklagaren efter samråd med rikspolisstyrelsen företagna

undersökningen om det i praxis vid tillämpningen av narkotikastrafflagen

uppkommit svårigheter när det gäller gränsen för det straffbara området

vid gärningsformen innehav. Riksåklagaren uttalar sammanfattningsvis alt

det varken från straffprocessuell eller från tekniskt straffrättslig utgångs

punkt föreligger några allvarliga svårigheter beträffande gränsen för det

straffbara området vid gärningsformen innehav av narkotika, en uppfatt

ning som hovrätten delar, 43

Enbart nu nämnda
förhållande motiverar således i sig inte någon utvidg- Prop, 1987/88: 71 ning
av kriminaliseringen till att omfatta även narkotikamissbruk,

I
verkligheten förhåller det sig så att den som konsumerar narkotika i de allra
flesta fallen också kan anses inneha sådan. De fall som kan bli aktuella för
lagstiftning av själva konsumtionen utan att innehav föreligger är sådana dä man
t, ex, röker en pipa som skickas runt i en knarkarkvart eller låter en annan
injicera narkotikan, I regel gäller det uppenbara "vårdfall" som bör
mötas med andra medel än kriminalisering. Härutöver finns det naturligtvis en
del fall där företrädesvis ungdomar nyttjar narkotika sporadiskt i samvaro med
andra. Vilken betydelse en kriminalisering av sådan konsumtion har är oklar men
man kan i varje fall hoppas att den i någon mån verkar preventivt. Enligt
hovrättens mening har inte heller framkommit något annat som tyder pä att
situationen förändrats sedan regeringen år 1985 tagit ett samlat grepp över
narkotikabrottsligheten (jfr prop, 1984/85: 19),

Frågan
om en kriminalisering har sålunda ocksä en kriminal- och socialpolitisk sida.
Stora ansträngningar görs på narkotikaområdet för att komma tillrätta med
missbruksproblematiken, inte minst genom olika vård-och behandlingsinsatser.
Samverkar sker också mellan polis och åklagarmyndigheter ä ena sidan och
kriminal- och socialvårdande myndigheter å andra sidan. Ett viktigt skäl till
att konsumtion av narkotika inte tidigare ansetts böra straffbeläggas är de
farhågor som finns för att en kriminalisering av själva narkotikamissbruket
skulle motverka de strävanden som görs för att få personer som blivit beroende
av narkotika att söka och erhålla vård. Mot en lagstiftning talar också den
omständigheten att straff-lagsstiftningen i princip inte bör fillgripas för att
skydda enskilda personer mot egna åtgärder. Vidare kan det hävdas att en kriminalisering
främst kommer att rikta sig mot de klara missbrukarna, dvs, de som i första
hand är i behov av värd. Det kan ocksä påpekas att det inte är själva berusning-en
utan själva konsumtionen som kriminaliseras. Den som uppträder narkoti kapäverkad
begår alltså brott inte pä grund av berusningen utan därför att han försatt sig
i sitt berusade tillstånd. Man kan misstänka att denna subtilitet blir svår att
förstå för många missbrukare.

Emellertid
utgör narkotikamissbruket ett av vår tids stora samhällsproblem. Det gäller
att frän samhällets sida visa sitt ogillande av all olaglig befattning med
narkotika. Kriminaliseringen är här det yttersta medlet som står samhället till
buds. Detta ogillande gäller också den befattning som utgör själva förutsättningen
för narkotikamissbruket nämligen konsumtionen och ulan att det fanns
konsumenter skulle all narkotikahantering självdö. Det bör också betonas att en
kriminalisering kan vara av stort psykologiskt värde för dem som arbetar ute pä
fältet med bekämpande av narkotikamissbruket. Vidare har man som tidigare
nämnts anledning att tro att en kriminalisering av narkotikamissbruk fyller en allmänpreventiv
funktion för de ungdomar som riskerar att på ett eller annat sätt dras in i ett
missbruk av narkotika.

Vid
en samlad bedömning av de omständigheter som hovrätten nu pekat

pä och de argument som framförts i promemorian anser sig hovrätten inte

böra motsätta sig en kriminalisering av missbruket av narkotika. Vid denna 44

bedömning beaktar hovrätten att sådan kriminalisering
sedan 1968 gäller Prop, 1987/88:71 bl, a, i Norge, Konsumtion av narkotiska
medel bedöms där som "förseelse" och straffas med böter eller högst
tre månaders fängelse. Fängelse kan tillgripas vid upprepad konsumtion av
cannabis eller enstaka konsumtion av andra medel än cannabis. (Om
strafflagstiftningens utformning, se BRÅ-rapporten 1983:6 -
Narkotikautvecklingen 1983,) Det hade varit av intresse om man i den aktuella
promemorian något redovisat erfarenheterna av dessa förhållanden i Norge i den
remitterade promemorian,

Stockholms tingsrätt :

Tingsrätten delar den tidigare av RA uttalade
uppfattningen att det varken från straffprocessuell eller från tekniskt
straffrättslig utgångspunkt föreligger nägra allvariigare svårigheter att
bestämma gränsen för det straffbara området vid gärningsformen innehav av
narkotika och att det således enbart frän dessa utgångspunkter inte finns
anledning att kriminalisera konsumtion av narkotika. Det kan påpekas att efter
promemorians tillkomst frågan om gränsen mellan straffbelagt innehav och straffri
konsumtion ytterligare har belysts i en dom av högsta domstolen 22 december
1986, nr DB 44,

I frågan om det frän kriminalpolitisk synpunkt finns skäl
att kriminalisera konsumtion av narkotika bör framhållas att de fall där någon
kan övertygas om att ha konsumerat narkotika utan att först ha innehaft den
torde vara så få att de i praktiken torde sakna betydelse. En kriminalisering
av konsumtion av narkotika kan dock, som det sägs i promemorian, antas ha ett
psykologiskt värde och en preventiv funktion bland framför allt ungdomar som
löper risk att bli narkotikamissbrukare eller som överväger att använda
narkotika av okunnighet eller lättsinne. Tingsrätten motsätter sig därför inte
det föreliggande förslaget till sådan kriminalisering,

Helsingborgs tingsrätt:

Tingsrätten ifrågasätter behovet av den föreslagna
lagstiftningen. Om det nu ansetts erforderligt att kriminalisera konsumtion av
narkotika, finner tingsrätten det förslag som framlagts ägnat att läggas till
grund för lagstiftning,

Umeå tingsrätt :

Det enligt gällande rätt straffria området för
narkotikahantering i samband med konsumtion är mycket litet. Den praktiska
betydelsen av den föreslagna kriminaliseringen av själva konsumtionen av
narkotika är därför begränsad. Det är dock möjligt att kriminalisering av
konsumtion av narkotika kan ha viss moralbildande effekt. På grund härav och
då farhågorna för att den föreslagna kriminaliseringen skulle få negativa
effekter för narkomanvärden förefaller betydligt överdrivna, tillstyrker
tingsrätten att det olovliga bruket av narkotika beläggs med straff.

Rikspolisstyrelsen :

Rikspolisstyrelsen vill inledningsvis framhålla att frågan
huruvida konsum

tion av narkotika bör kriminaliseras eller ej är av tämligen begränsad 45

praktisk
betydelse. Frågan är i stället främst att se som ett kriminalpolitiskt Prop.
1987/88: 71 spörsmål. Som sådant har frågan ägnats stor uppmärksamhet i den
narkotikapolitiska debatten. Den äsiktssplittring som framkommit i den tidvis
intensiva debatten kan knappast sägas ha varit till gagn för ansträngningarna
att söka bemästra narkotikaproblemen i samhället. Mot denna bakgrund finner
styrelsen det värdefullt att förslag till frågans lösning nu har lagts fram,

Säsom
anges i promemorian finns det frän kriminalpolitiska utgångspunkter skäl av
betydande styrka som talar för en kriminalisering av själva konsumtionen av
narkotika, I förgrunden träder härvid intresset av att det ocksä på det
straffrättsliga området kommer till entydigt uttryck att samhället tar avstånd
frän alla former av olovlig befattning med narkotika. Det huvudsakliga syftet
med en kriminalisering bör som rikspolisstyrelsen ser saken vara att tillgodose
detta intresse,

I
överensstämmelse med den uppfattning rikspolisstyrelsen tidigare framfört
(Rikspolisstyrelsens yttrande 1984-04-22 över narkotikakommissionens PM nr 8
Narkotikastrafflagen m, m,) ansluter sig styrelsen till förslaget i promemorian
att det bör ske en utvidgning av det straffbara området till att omfatta även
konsumtion av narkotika och sådan befattning med narkotikan som äger rum i
omedelbar anslutning härtill. En lagändring med denna innebörd står enligt
styrelsens uppfattning väl i samklang med narkotikapolitiken i övrigt i samhället.
Fördelar för det praktiska polisarbetet är samtidigt att vinna härmed, I linje
med vad som anförs i promemorian bör en lagändring utformas så att de
straffrättsliga åtgärderna inte motverkar ambitionerna på narkomanvårdens
område.

Även
socialstyrelsen anser att det framlagda förslaget kommer att få begränsad
betydelse och anför:

1
promemorian försläs en kriminalisering av narkotikakonsumtion. Förslaget
innebär inte att själva berusningstillständet eller själva beroendet av narkotika
kriminaliseras. Det är i stället den faktiska handlingen dvs, själva
tillförandet av narkofika till människokroppen som kriminaliseras. Den
viktigaste anledningen till förslaget är att samhället därmed konsekvent tar
avstånd från all olovlig befattning med narkotika. Andra skäl för en
kriminalisering är att förekomsten av ett straffritt område leder till missförstånd
hos allmänheten och svårigheter i det polisiära arbetet. En kriminalisering
förväntas ocksä vara av psykologiskt värde och ha en preventiv effekt.

Socialstyrelsen
ser det framlagda förslaget som ett uttryck för att sam

hället överhuvudtaget inte accepterar bruk av narkotika (med undantag av

behandlingen för medicinska ändamål), I den allmänna debatten rörande

kriminalisering av narkotikakonsumtion har man framförallt uppehållit sig

vid kriminaliseringens effekt på missbrukarnas benägenhet och möjlighet

att söka vård. Enligt socialstyrelsens uppfattning kommer emellertid vård

behövande missbrukare endast undantagsvis att beröras av förslaget. Des

sa missbrukare torde redan i dag i stor utsträckning göra sig skyldiga till

brott mot gällande narkotikastrafflag genom att de också innehar narkoti

ka. Förslaget kommer framförallt att beröra personer som av oförstånd 46

och
nyfikenhet prövar narkotika. Det kan t, ex, vara medlemmar i ett Prop.
1987/88:71 tonårsgäng som tycker att det är "tufft" att låta en pipa hasch
gä runt. Det kan också vara fräga om vuxna som tycker det är spännande att
någon gång få uppleva t, ex, ett kokainrus.

Socialstyrelsen anser det varken vara rimligt eller
konsekvent att tillåta narkotikabruk. Det finns därför skäl som talar för en
kriminalisering av narkotikakonsumtionen som sådan. Styrelsen vill emellertid
framhålla att en bestämmelse om kriminalisering av konsumtionen i praktiken
kommer att fä liten betydelse. En viss psykologisk och preventiv effekt kan
dock bli följden t, ex, bland ungdomar och andra som överväger att använda
narkotika "för att det är spännande att pröva på". Eftersom det är vikfigt
att samhället konsekvent tar avstånd frän all olovlig befattning med narkotika
kan styrelsen därför acceptera förslaget att kriminalisera narkotikakonsumtion
dvs, icke medicinsk narkotikakonsumtion.

Riksrevisionsverket anför i denna del:

Riksrevisionsverket (RRV) vill inledningsvis erinra om att
verket åren 1982 och 1983 granskat samhällets åtgärder mot narkotikamissbruk.
Två rapporter avgavs till regeringen (socialdepartementet) 1983-05-17 (Del I:
Insatser, kostnader, mål och medel) resp, 1984- 01-19 (Del II: Översiktlig analys). De synpunkter
RRV framför nedan grundar sig på detta omfattande förvaltningsrevisionella
projekt,

I en modell över narkotikaproblemet konstaterade RRV att
det aktuella narkotikamissbruket bestäms av dels tillskottet av nya
narkotikamissbrukare, dels tillskottet av narkotika, dels också avgången av
missbrukare. Analysen visade att det inte är möjligt att ens med förstärkta
resurser åstadkomma en avgörande minskning av utbudet av narkotika. Samtidigt
är det i regel mycket svårt samt tids- och konstnadskrävande att rehabilitera
personer som utvecklat ett etablerat narkotikabruk. Bl, a, mot denna bakgrund
ansåg RRV att det viktigaste målet måste vara att förstärka de faktorer som
motverkar att missbruket över huvud taget uppstår. De medel som därvid kan
användas är information samt insatser inom medlet kriminalisering och
brottsbekämpning i syfte att öka allmänpreventionen,

I yttrande 1984—04—27 (dnr 1984:24) över
narkotikakommissionens promemoria Narkotikastrafflagen m, m, menade RRV att en
kriminalisering av missbruket som sådant ytterligare skulle markera samhällets
avståndstagande från narkotikamissbruk och bidra till att åstadkomma en
önskvärd moralbildning på området, som är väsentlig för att den sociala
kontrollen skall fungera. Framför allt torde en direkt kriminalisering av
själva missbruket väsentligt underlätta för polisen att göra ingripanden. Dessa
kunde då följas upp med vård och behandling på ett tidigt stadium av missbruket
genom socialtjänstens försorg,

RRV ser positivt pä att man nu överväger att täcka en
lucka i narkotikastrafflagen genom kriminalisering av själva konsumtionen.
Även om utvidgningen av det straffbara området i praktiken är mycket ringa, då
de flesta som tagit "annan befattning" med narkotika även innehaft
sådan, har kriminaliseringen enligt RRVs mening stor psykologisk betydelse,

47

Sveriges
advokatsamfund : Prop, 1987/88:71

Enligt samfundets mening torde betydelsen av straffbarhetsutvidgningen
i praktiken bli minimal. Likväl har samfundet ingen erinran mot förslag som
upptas i promemorian.

Föreningen Sveriges statsåklagare :

Den föreslagna ändring av 1 § punkt 6 i narkotikalagen tillstyrkes.
Visserligen lär inte den vidgade kriminaliseringen få stor praktisk betydelse
men den medför större klarhet och inskärper att samhället tar avstånd från all
befattning med illegal narkotika.

Även Sveriges Socionomers, Personal- och
Förvaltningstjänstemäns Riksförbund uttalar sig i samma riktning:

Förslaget innebär en utvidgning av narkotikastrafflagens
tillämpningsområde till att även omfatta konsumtion av narkotika. De motiv som
redovisas i promemorian för en kriminalisering av narkotikabruket är dels att
man frän samhällets sida vill visa ett konsekvent avståndstagande från all
befattning med narkotika, dels att det kan finnas ett psykologiskt värde för
ungdomar och tillfällighetsmissbrukare att veta att även missbruket är
straffbart.

De motargument som presenteras i promemorian är att
kriminaliseringen kan få negativa effekter för missbrukarvården, att det kan
uppstå problem när det gäller bevisningen samt att straffsanktioner normalt
inte avser förfaranden som riktas mot den egna personen,

SSR ställer sig i huvudsak bakom förslaget till ändring i
narkotikastrafflagen. Dock innebär det utökade tillämpningsområdet vissa
problem vilka SSR kortfattat önskar belysa.

Ett konsekvent avståndstagande frän samhällets sida
gentemot befattning och spridning av narkotika är självfallet nödvändigt och
önskvärt. SSR anser att man i promemorian gör en riktig bedömning när man hävdar
att kriminaliseringen av bruket av narkotika kommer att ha en psykologisk
effekt på unga människor och den som tillfälligtvis använder narkotika. För den
etablerade missbrukaren kommer dock enligt SSR denna effekt helt att saknas och
det är således för denna grupp som den förändrade lagstiftningen kommer att
skapa en del problem,

SSR anser, i likhet med riksåklagaren, att
straffbeläggandet av konsum-fion av narkotika i huvudsak är en politisk fråga.
Utöver de tänkbara effekterna beträffande ungdomar och
tillfällighetsmissbrukare saknar frågan praktisk betydelse i
narkotikabekämpningen.

Även kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges domareförbund
förklarar sig inte vilja motsätta sig förslaget.

Kriminalvårdsstyrelsen :

Styrelsen har visserligen i yttrande över
narkotikakommissionens prome

moria nr 8 delat kommissionens uppfattning att en kriminalisering av miss

bruket, dvs, ren konsumtion av narkotika, inte bör genomföras. De skäl,

främst av psykologisk natur, som nu anförs i promemorian för en krimina- 48

lisering
av all befattning med narkotika, med en klar gränsdragning till Prop,
1987/88:71 själva tillståndet - narkotikapäverkan, är emellertid sådana att
styrelsen inte vill motsätta sig en kriminalisering enligt förslaget.

Härvidlag
vill styrelsen påpeka att varje befattning med narkotika, dvs, även konsumtion
är förbjuden för intagna i kriminalvårdsanstalt. Detta framgår av 170 §
styrelsens antaltsföreskrifter (KVVFS 1986:4), En överträdelse av detta förbud
kan medföra disciplinär bestraffning enligt 47 § lagen om kriminalvård i
anstalt (KvaL),

Domareförbundet
:

I
likhet med vad som uttalas i promemorian anser domareförbundet att det finns
starka skäl som talar för att konsumtion av narkotika kriminaliseras. När
förbundet tidigare avstyrkt en sådan lagstiftning (jfr yttrande över
Narkotikakommissionens PM nr 8), har detta främst betingats av de problem som
en kriminalisering skulle kunna medföra vad gäller effekterna för narkomanvården.
De emellertid sådana problem torde kunna elimineras på ett tillfredsställande
sätt genom den ansvarsfrihetsregel som nu föreslås, finner förbundet inte
anledning att motsätta sig en lagstiftning enligt den utformning som redovisas i
promemorian,

Nägra
remissinstanser avstyrker förslaget om en utvidgad kriminalisering. Till dem
hör RA, BRA (majoriteten), Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
Socialchefer, LO, RFHL, Sveriges Folkhögskoleelevers Förbund, Elevorganisationen
i Sverige samt Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund. Överåklagaren i
Stockholm ställer sig mycket tveksam till förslaget, Verdandi finner skälen för
en kriminalisering mycket svaga och dåligt underbyggda,

RÅ
:

För
egen del vill jag anföra följande. Sedan promemorian remitterades har högsta
domstolen i en dom av den 22 december 1986, nr DB 44, ytterligare klargjort hur
gränsen skall dras mot det område där hantering av narkotika är straffritt
enligt gällande rätt. Bortsett från den legala förskrivningen av narkotika är
det fråga om en mycket liten och avgränsad zon. Inom denna zon ryms vissa
beteenden av utpräglad undantagskaraktär, närmast i samband med traktering, I
de fall där en lagföring kan bli aktuell torde det som regel inte komma att
gälla annat än något eller några enstaka bloss på en rökpipa. Det får i
praktiken anses uteslutet att den som inte går utanför zonen kan utveckla någon
form av narkotikaberoende.

En
heltäckande kriminalisering av olovlig befattning med narkotika kan

måhända ha vissa pedagogiska fördelar. Betydelsen härav bör dock inte

överskattas. Dessutom kan en kriminalisering av själva missbruket, låt

vara som en faktisk handling, inge principiella betänkligheter. Det står

sålunda inte i överensstämmelse med våra rättstraditioner att bestraffa

handlingar som är riktade enbart mot den handlande själv. Invändningar av

annat slag kan också resas. Visserligen klargörs det i promemorian att

själva tillståndet - narkotikapåverkan - i sig inte blir straffbart. På samma

gäng är det emellertid tydligt att den som företer tecken på narkotikapåver- 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 71

kan
så gott som alltid dessförinnan har tagit någon befattning med narkoti- Prop.
1987/88: 71 ka. Vid sådant förhållande skulle förutsättningarna enligt 23 kap.
I § I st rättegångsbalken för inledande av förundersökning bli uppfyllda och vederbörande
skulle, om han t.ex, är okänd, i princip böra gripas enligt bestämmelserna
härom i 24 kap, 7 § 1 st samma balk. En dylik ordning skulle enligt min mening
vara alltför ingripande,

Pä
anförda grunder avstyrker jag förslaget till ändring i I § 6 narkotikastrafflagen,

BRA
(majoriteten) :

Alltsedan
Högsta domstolens dom i december 1983 (NJA 1983 s, 887) har i Sverige förts en
intensiv debatt om själva konsumtionen av narkotika bör vara straffbar. Trots
principiella invändningar mot att tillgripa straffrättsliga sankfioner för att
förmå individer att avstå frän beteenden som bara skadar dem själva, en utredning
av riksåklagaren som visar att de praktiska olägenheterna med den nuvarande straffriheten
är försumbara samt uttalande farhågor att en kriminalisering kan försvåra
vårdinsatser för narkotikamissbrukare innehåller den remitterade promemorian
förslag till kriminalisering av konsumtionen.

Brottsförebyggande
rådet har i remissyttrande 1984-03-14 över narkotikakommissionens PM nr 8
"Narkotikastrafflagen m,m," anslutit sig på de av kommissionen
anförda skälen till kommissionens förslag att ren konsumtion av narkotika skall
lämnas utanför det kriminaliserade området. Rådets principiella inställning är
oförändrad. Till detta kommer att det nu remitterade förslaget kan beräknas
leda till tillämpningssvärigheter.

Föreningen
Sveriges åklagare :

Som
regel föregås en konsumtion av narkotika av ett straffbart innehav därav.
Föreningen avstyrker att konsumtionen som sådan straffbeläggs, då de skäl som
anförts för en kriminalisering inte motiverar en lagändring. Varken från straffprocessuell
eller från tekniskt straffrättslig utgångspunkt föreligger några allvarliga
svårigheter beträffande bestämmandet av gränsen för det straffbara område vid
gärningsformen innehav av narkotika. Från kriminalpolitisk synpunkt är det
enligt föreningens uppfattning tillfyllest att innehav och övriga i gällande
lagstiftning uppräknade former av befattning med narkotika är kriminaliserade.

Föreningen
är dock medveten om att uppfattningarna om huruvida narkotikakonsumtionen
skall vara straffbelagd eller inte är delade inom äkla-garkåren. De som
förordar straffsanktion framhåller vikten av att samhället markerar sitt
avståndstagande.

Föreningen har i ett
tidigare yttrande över narkotikakommissionens

promemorian nr 8/1983 närmare motiverat sin uppfattning att narkotika

konsumtionen inte bör vara straffbar, I avgöranden i december 1983 hade

emellertid Högsta Domstolen gått ett steg längre och uttalat att ett handha

vande av narkotika i direkt anslutning till en konsumtion inte utgjorde ett

straffbart innehav, I nyssnämnda yttrande har föreningen för sin del utta

lat, att Högsta Domstolens tolkning av konsumtionsbegreppet kunde för

väntas leda till svårigheter när det gällde att avgöra gränsen för straffbart 50

innehav av
narkotika för eget bruk. Föreningen vill nu i princip redovisa Pron
1987/88'71 samma inställning som tidigare. Farhågorna för alt det skulle uppstå
svårigheter att tillämpa narkotikastrafflagen på grund av innehållet i de nu
aktuella HD-avgörandena har emellertid visat sig överdrivna.

Frågan om narkotikakonsumtionen skall vara straffbelagd
eller ej berör endast en mycket liten sektor av narkotikahanteringen. Den
praktiska betydelsen av en sådan kriminalisering är ytterst begränsad.
Straffvärdet är lågt, - 1 debatten har påtalats att den straffria zon, varom nu
är fråga utgör en fara för tilltron till rättsväsendet och rättsordningens
möjligheter att motverka narkotikamissbrukets utbredning. Föreningen vill
häremot anföra att en kriminalisering av narkotikakonsumtionen inte skulle
undanröja alla gränsdragningsproblem eller de bevissvärigheter som kan uppstå.
För att en kriminalisering av konsumtionen inte skall bli helt verkningslös
krävs ytterligare utredningsresurser. Sådana insatser skulle enligt föreningens
mening innebära en misshushållning med resurserna i förhållande till vad som
skulle stå att vinna därmed.

Behovet av en kriminalisering för att kunna utnyttja straffprocessuella
tvångsmedel är ytterst begränsat. Som regel är en narkotikakonsumtion förenad
med ett innehav eller en överlåtelse av narkotika som är straffbar.

Föreningen Sveriges Socialchefer :

Frågan om kriminalisering av missbruk av narkotika
diskuterades bl, a, i samband med Narkotikakommissionens slutbetänkande
"Samordnad narkotikapolitik (SOU 1984:13), Majoriteten av
remissinstanserna var negativa till en kriminalisering av missbruket i sig på
grund av att en sådan kriminalisering skulle ha negativ inverkan på
behandlingsinsatserna, FSS anser inte att det framkommer något nytt i det
aktuella förslaget som föranleder någon förändrad inställning i det avseendet.

Den nuvarande lagtexten kan anses innehålla en liten
oklarhet. Det är dock inte troligt att denna oklarhet kan uppfattas som en
samhällelig sanktion av missbruket av andra än ett fåtal narkotikapolitiskt
engagerade personer, I lagförslaget redovisas också en undersökning av
riksåklagaren som visar att det inte föreligger några allvarligare svårigheter
beträffande bestämmandet av gränsen för det straffbara området vid
gärningsformen innehav av narkotika.

Föreningen anför vidare:

Andra invändningar mot det framlagda förslaget är att det
- enligt samstämmiga uppgifter från fältpersonal - knappast går att tillämpa
den skärpning av narkotikastraffen som lagändringen avser åstadkomma. En lag
som inte får några konsekvenser har närmast en motsatt effekt än den avsedda,

1 nuläget bestraffas inte ens allt innehav av narkotika.
Enligt praxis beivras inte visst mindre innehav av narkotika för eget bruk. Om
en straffskärpning eftersträvas bör i första hand allt innehav av narkotika
beivras,

LO:

LO har vid flera tillfällen tidigare, säväl i anledning av
motioner som

utredningsförslag, avstyrkt liknande förslag som det som
framförs i Justi- 51

tiedepartementets
PM, Så sent som på LO-kongressen hösten 1986 be- Prop. 1987/88:71 handlades
återigen en motion med samma krav. Kongressen framhöll då:

"alt
all konsumtion av narkotika förutsätter att någon först har innehaft den och
att innehavet är straffbart. Därmed är all icke-medicinsk befattning med
narkotika brottslig. I de marginella fall en person innehar narkotika och
bjuder en annan person är det den som innehar narkotikan som straffas och inte
den som konsumerar den. Det finns många skäl mot att kriminalisera konsumtionen
i sig t, ex, bevisskäl (Svårt att med säkerhet analysera små doser och bevisa
när de intogs,), behandlingsskäl (Ska man straffa den som söker vård för sitt
missbruk?), straffmätningsskäl (Vilka kännbara straff skall utmätas för ett
bjudbloss hasch?), etiska skäl (Vilken kontrollapparat ska upprättshållas för
att spåra upp dessa marginella fall där det finns konsumtionen men inget
innehav?)."

I
det konkreta lagförslaget som föreligger är en del av de invändningar som
kongressen framförde beaktade, vilket naturiigtvis är bra. Samtidigt innebär
det alt lagförslaget kommer att fä en ännu mindre praktisk betydelse, vilket
också konstateras i PM, I praktiken kommer det sannolikt att handla om något
eller nägra enstaka fall, som man inte kan komma åt med nuvarande lagstiftning.
Man kan säga att syftet enbart är demonstrativt. För denna demonstrations skull
får man i en ny lagstiflningsprincip ulan alt vara riktig klar över de negativa
följderna av förslaget,

LO
anser att målet är att all narkotikakonsumtion ska utrotas i Sverige, Del kan
vi emellertid enbart åstadkomma om vi undanröjer orsakerna till konsumtionen,
engagerar alla människors personliga ansvar att motverka narkolikakonsumtionen
och satsar på breda och konkreta insatser mot de som tillhandahåller narkotikan
till andra. Den nu föreslagna lagstiftningsåtgärden kommer inte att bidra
positivt i det arbetet.

Skälet
för förslaget, som åberopas, att förändringen skulle skapa lugn i narkotikadebatten
är mycket tveksamt. Skillnaderna i uppfattningarna om narkotikapolitiken är av
grundläggande ideologisk art. Om man genom den här förändringen lugnar en del
debattörer sä kommer andra istället att känna sig svikna,

1
enlighet med vad LO i flera sammanhang tidigare har uttryckt anser vi att
förslaget i PM inte bör genomföras,

RFHL:

RFHLs
principiella inställning till en kriminalisering av själva narkotikabruket har
formulerats i vårt remissyttrande över Narkotikakommissionens pm 8 1984 och i
olika inlägg i den offentliga debatten. Den innebär etl avvisande motiverat av
följande skäl:

•
Kriminaliseringsfrägan är
historien om fjärdern som blev en höna,

•
Samhället har tillräckligt med
tvångsmedel för att kunna ingripa mot narkotikamissbruk,

e
RFHL anser att socialtjänsten, och inte polis och domstol, ska utgöra
narkotikabekämpningens frontlinje,

• En
kriminalisering medför ingen ökad upptäcksrisk och därför uppnås

ingen ökad avskräckningseffekt,

52

•
Normen att det är fel att
använda narkotika har redan en stark förankring Prop. 1987/88:71 i
befolkningen,

•
Även milda straffrättsliga
påföljder har negativa effekter för ostraffade ungdomar,

•
En straffbeläggning av själva
konsumtionen kommer att påverka missbrukarnas benägenhet att söka samhällets
hjälp,

•
Om bruket kriminaliseras kommer
straffbeläggningens skugga även att falla på överkonsumtion av narkotikaklassad
psykofarmaka,

•
Om inte kriminaliseringen ska
bli ett slag i luften, kommer den att ställa krav på kostbara resurstillskott.

Betänkandet
besvarar inte grundfrågorna; finns det ett gränsdragningsproblem beträffande
tillämpningen av nuvarande innehavsbegrepp som är till men för
narkotikabekämpningen och är missbruksutvecklingen av sådant slag att den
motiverar en kriminalisering av rent kriminalpolitiska skäl. Så sent som i
november 1985 svarade Riksåklagaren nej på den första frågan. Betänkandet
redovisar ingen motsägande uppfattning. Inte heller redovisas någon analys av
missbruksutvecklingen. Men regeringen har i andra sammanhang tillkännagett en
uppfattning om missbruksläget, som inte kan ligga till grund för en
kriminalisering av rent kriminalpolitiska skäl. Betänkandets motiv för
föreslagna åtgärder kan hänföras till förhållanden som uppkommit till följd av
en överhettad debatt. De är alltså sekundära till själva sakfrågan och måste
avvisas,

RFHL
anser att förslagsställarna inte går i land med den uppgift de har föresatt
sig; att genom förevarande ändringsförslag om en kriminalisering av själva
narkotikabruket minska gränsdragsningsproblem beträffande det straffbara
området och ge lagstiftningen en sådan utformning att oklarhet och missförstånd
undanröjs. Tvärtom bygger man nu in nya och betydligt allvarligare oklarheter,
med andra mer omfattande gränsdragningsproblem som följd, RFHL avvisar
betänkandets förslag till ändringar i Narkotikastrafflagen och hoppas att det
aldrig kommer att dyka upp i form av en proposition.

Under senare år har det
förts en inflammerad debatt om kriminalisering

av narkotikamissbruket, eller riktigare; själva konsumtionen av narkotika.

Frågan har riksdagsbehandlats årligen sedan 1982, då ett enhälligt justitie-

utskott uttalade sig mot en straffbeläggning av konsumtionen som sådan.

Sedan dess har de borgerliga parfierna bytt åsikt och ställt kriminalise

ringskravet i fronten för sin narkotikapolitik. År 1984 remissbehandlades

frågan med utgångspunkt från Narkotikakommissionens förslag att hålla

själva konsumtionen utanför det straffbara området. En klar majoritet

delade kommissionens uppfattning, bl, a. Riksåklagaren, Kriminalvårds

styrelsen, BRÅ, Socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Sveriges do

marförbund. Föreningens Sveriges åklagare, LO, TCO, RFHL, 1 proposi

tion 1984/85:46, som följde pä Narkotikakommissionens utredningsför

slag, sammanfattade departementschefen sitt ställningstagande: "I likhet

med kommissionen och de flesta remissinstanserna har jag sålunda kommit

fram till att anledning saknas att aktualisera någon ändring i förhållande till

det ställningstagande i frågan som riksdagen har gjort senast förra året.

Själva konsumtionen av narkotika bör alltså även fortsättningsvis falla 53

utanför
det kriminaliserade området" (s, 12), Den 15 maj 1985 fick Riks- Prop.
1987/88: 71 åklagaren (RÅ) regeringens uppdrag att, efter samråd med
Rikspolisstyrelsen, undersöka om det vid praxis av tillämpningen av
narkotikastrafflagen uppkommit gränsdragningsproblem beträffande det straffbara
området vid gärningsformen innehav, I november 1985 redovisade RÅ sin
uppfattning och anförde bl, a, följande slutsats: "Sammanfattningsvis
anser jag att det varken från straffprocessuell eller från tekniskt staffrättslig
utgångspunkt föreligger några allvarligare svårigheter beträffande bestämmandet
av gränsen för det straffbara området vid gärningsformen innehav av narkotika.
Från enbart nu angivna utgångspunkter finns det således enligt min mening inte
anledning att kriminalisera konsumtion av narkotika. Frågan om en sådan
kriminalisering bör ske av rent kriminalpolitiska skäl tar jag för egen del
inte upp i detta sammanhang, eftersom denna fräga får anses ligga utanför mitt
område" (Ds Ju 1986: 8, s, 19), Trots detta har nu ocksä regeringen bytt
fot och föreslär i det aktuella betänkandet straffansvar för den som olovligen
innehar eller tar annan befattning med narkotika . Härmed avses handhavande i
direkt anslutning till konsumtion och själva tillförseln av narkotika till
kroppen. Rör det sig endast om eget bruk av narkotika, blir påföljden böter,

RFHL
häller fast vid den uppfattning som regeringen tidigare hade; vid en samlad
bedömning föreligger inte tillräckliga sakskäl för att straffbelägga
konsumtionen. Vi utgår från att vår mening är känd, men sammanfattar våra
argument mot en sådan åtgärd:

•
Straffivrarna har gjort en höna av en Qäder, Nästan undantagslöst föregås
konsumtionen av ett straffbart innehav. De gränsdragningsproblem som trots allt
finns är inte unika för narkotikastrafflagen, utan gäller även för andra
brottstyper och gärningsformer.

Samhället
har, förutom lagföring för narkotikainnehav, ett helt batteri av åtgärder att
sätta in när t, ex. polisen misstänker att ett antal personer konsumerar
narkotika i en lägenhet: Befogenhet att göra husrannsakan; beslagta narkotika
och tillhörande attiraljer; under vissa omständigheter kroppsvisitera och kroppsbesiktiga
närvarande personer; ta med alla till förhör; hålla personer icke misstänkta
för narkotikabrott kvar för förhör i högst sex timmar; rör det sig om offentlig
plats kan dessutom lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) och p,
13 i polislagen (tidigare lagen om tillfälligt omhändertagande/LTO) användas;
rör det sig om barn under 15 år kan dessa enligt p, 12 i polislagen omhändertas
och överlämnas till vårdnadshavare; enligt p, 3 i polislagen har polisen
skyldighet att underrätta socialtjänsten om förhållanden som kräver åtgärd frän
deras sida; socialtjänsten har enligt p, 11 och p, 12 i socialtjänstlagen skyldighet
att ingripa i ett fall som detta; i vissa fall kan åtgärder enligt LVU och LVM
vidtas.

En
straffbeläggning av själva konsumtionen innebär en olycklig marke

ring att det är de straffrättsliga institutionerna som ska utgöra narkotikabe

kämpningens frontlinje, RFHL anser att socialtjänsten ska ha denna ställ

ning, 1 all synnerhet som kriminaliseringsdebatten uteslutande handlar om

ungdomar,

Straffivrarna bygger sina argument på en orealistisk föreställning om den 54

allmänpreventiva avskräckningen.
En straffbeläggning höjer inte upp- Prop, 1987/88:71 täcksrisken för grupper
som polisen missar idag. Eftersom den upplevda risken för upptäckt är central
för avskräckningen, ger åtgärden ingen sådan verkan.

Åtgärden
har inte heller någon ytterligare moralbildande effekt. Normen att det är fel
att använda narkotika har redan en mycket stark förankring i befolkningen (se
missbruksutvecklingen). De personer och grupper som trots det är beredda att
använda narkotika, är i hög grad okänsliga för denna typ av nyansförstärkta
moralmeddelanden.

Mycket
tyder på att även milda påföljder har oavsedda och negativa effekter på
ungdomar som döms första gången för lindriga narkotikabrott. Bl, a, en
kanadensisk undersökning visar att en mycket liten del av ungdomarna därigenom
upphörde med sitt narkotikabruk, medan mänga därigenom fick en förstärkt
kriminell identitet, vilket i sin tur fick vittgående sociala konsekvenser (Erickson,
Patricia G, Cannabis Criminals: The social effects of punishment on drug iisers
, Toronto 1980),

Pä
s, 29 i betänkandet heter det: "Det finns således skäl av betydande styrka
som talar för en kriminalisering". Vad döljer sig bakom detta överraskande
konstaterande? Jo, följande:

Debatten
har lett till en olycklig äsiktssplittring, som underminerar föreställningen
om en enstämmig och konsekvent hållning i narkotikafrägan. Det är önskvärt att
samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt
narkotikabruk. En kriminalisering även av narkotikahanteringens sista led;
själva bruket, skulle undanröja oklarhet och missförstånd (jmf, RÅs slutsats!).
Narkotikastrafflagen ska på ett klart och otvetydigt sätt uttrycka samhällets
ogillande av alla former av befattning med illegal narkotika.

Som
framgår har motiven mer med den sekundära debatten att göra, än med själva
sakfrågan. Betänkandet besvarar inte grundfrågorna; har det uppkommit gränsdragningsproblem
beträffande tillämpningen av nuvarande innehavsbegrepp som är till men för
narkotikabekämpningen och är missbruksutvecklingen sådan att det av
kriminalpolitiska skäl finns anledning att skärpa lagen? Betänkandet redovisar
ingen annan uppfattning än RÅs när det gäller gränsdragsningsproblemets
konsekvenser. Betänkandet saknar uppgifter och analys av missbruksutvecklingen
och kopplingen mellan denna och föreslagna åtgärder. I andra sammanhang, t, ex,
proposition 1984/85: 19, anför regeringen en uppfattning som delas av
flertalet initierade bedömare; data tyder på en viss tillbakagäng av det
tillfällighets-betonade narkotikamissbruket bland ungdomar; det tunga
narkotikamissbruket bedöms som relativt konstant, men nyrekryteringen till injektionsmissbruket
tycks dock successivt minska. Det är knappast en uppfattning som fungerar som
grund för krav på kriminalisering av rent kriminalpolitiska skäl.

Nej,
de verkliga motiven får sökas på annat håll. De kommer inte fram i

betänkandet. Enligt vår mening handlar det om partitaktiska övervägan

den. Ledningen för det socialdemokratiska partiet vill inför 1988 års valrö

relse ha bort en fräga som visat sig svårhanterlig. Därför lägger man nu

fram ett kompromissförslag som man hoppas ska tillfredsställa alla parter, 55

Sädana mofiv leder inte till
en lagstiftning som undanröjer oklarheter och Prop. 1987/88: 71 missförstånd.
Tvärtom, den bygger in nya och allvarligare gränsdragningsproblem,

Sveriges
Folkhögskoleelevers Förbund :

SFEF
reagerar starkt mot förslaget på grundval av att det inte finns tillräckligt
starka skäl för en kriminalisering. Vi menar att lagändringar mäste övervägas
mycket noggrant, samt att effekterna måste undersökas. Dessutom anser vi att
förslaget till lagändring går mot dagens inriktning av narkomanvård, den
grundas på frivillighet,

I
detta kapitel (avsnitt 2 i promemorian) redovisas hur JU m, fl. tidigare har
behandlat frågan om en kriminalisering. Gäng pä gång har beslutande instanser
kommit fram till att skälen mot en kriminalisering väger tyngre än skälen för.

Det
beskrivs även vilka möjligheter som polis och socialnämnder har idag att
använda vid missbruk av narkotika. Dessa båda myndigheter har långtgående
befogenheter, de problem som kan uppstå har idag att göra med resurstillgängen.

Riksåklagaren
(RÅ) har efter uppdrag undersökt om det med nu gällande lagstiftning uppkommit
svårigheter, RÅ har funnit att det varken från straffprocessuell eller frän
tekniskt straffrättslig utgångspunkt föreligger några allvarliga svårigheter.
Utifrån dessa utgångspunkter menar RÅ att det inte finns några anledningar att
kriminalisera konsumtionen av narkotika,

SFEF
menar att det i detta kapitel ges flera tungt vägande skäl mot en kriminalisering
och att det inte redovisas tillräckliga skäl för en kriminalisering.

Kapitlet
(avsnitt 4 i promemorian) inleds med redovisning av de satsningar pä
narkomanvården, i samband med AIDS- bekämpningen, som riksdagen nyligen
beslutat om, JU menar att arbetet inom narkotikaomrädet är i ett expansivt
skede,

SFEF
menar att detta inte räcker som bakgrundsbild för lagförslaget, JU borde ha
beaktat sitt förslag i samband med de stora nedskärningar inom fritidssektorn
bl, a, som kommunerna gör. Detta drabbar mänga ungdomar hårt, och slår även
tillbaka pä samhället. Ungdomarna förlorar en viktig och positiv kontakt med
samhället. Dessutom är det faktiskt så att narkotikakonsumtionen minskar bland
ungdomar, detta kan man se utav Skolöverstyrelsens ANT- undersökningar och
undersökningar av mönstrade pojkar.

Man
framför vidare i kapitlet att det är önskvärt med en konsekvent narkotikapolitik
från samhällets sida, JU menar att en straffri zon utgör en fara för tilltron
tillrättsväsendet,

JU
framför även att en kriminalisering skulle ha ett avskräckande psykologiskt
värde för ungdomar och andra som befinner sig i riskzonen för att bli
narkotikamissbrukare. Dessa skäl anses ha betydande styrka,

SFEF menar att en kriminalisering
inte kommer att öka tilltron till

svenskt rättsväsende. Ungdomar kommer att ännu mer än tidigare se med

misstänksamhet mot samhället. Detta visar bl. a, det s, k. Örebroprojektet, 56

Ungdomar
idag har redan en mycket svär situation. Det nedrustas i skolor- Prop,
1987/88: 71 na, jobb finns inte att få, fritidsgårdar läggs ner, en bostad är
omöjligt att få tag på med mera. Samhället måste motverka den sociala
nedrustningen, och visa att den har en tro pä ungdomarna och att ungdomar
behövs. Inte att ungdomar måste skrämmas för att inte bli narkotikamissbrukare.

Det svenska samhället är ett öppet och demokratiskt
samhälle. Det tycker vi i SFEF är viktigt. För att detta ska kunna bevaras mäste
vi människor som utgör samhället ocksä ha förtroende för t, ex, polis och
sociala myndigheter. Många ungdomar idag har svårt att finna skäl för detta
förtroende. Detta måste motverkas, och inte underbyggas så som SFEF befarar att
JU:s förslag kommer att göra.

Elevorganisationen i Sverige :

När vi tittade närmare på de argument som förs fram för en
kriminalisering av missbruket sä blev vi en aning förbryllade. Vi anser det
inte vara några tungt vägande argument utan snarare "tagna ur
luften".

Man säger frän justitieutskottets sida att " Det är
viktigt att visa att samhället tar avstånd från allt olovligt narkotikamissbruk
",

Det anser vi i Elevorganisationen att samhället redan gör
idag. Den s, k, "straffria zonen" som man talar om tror inte vi har
någon betydelse för arbetet med att minska narkotikamissbruket.

Vi frågar oss också vem man vill visa att samhället tar
avstånd frän allt olovligt narkotikamissbruk? Vi har svårt att tro att justitieutskottet
kunnat varit så naiva och trott att det gör de som redan är inne i ett missbruk
någon större skillnad, I fall syftet är att lugna samhället så anser vi att det
sker pä missbrukarnas bekostnad vilket måste strida mot de mål man satt upp för
narkotikapolitiken.

Helt klart så ser man att lagändringen inte kommer att
leda till att de som missbrukar narkotika slutar pga, den. Att hota med
"straff för att man missbrukar är att ytterligare trycka ner de människor
som av olika anledningar hämnat i ett missbruk och inte lyckats ta sig ur det.

Ett annat argument som man för fram som ett argument är
att " Enighet mellan partierna är viktigt ",

Att framföra det som ett viktigt argument för en
kriminalisering ter sig för oss väldigt konstigt. Partierna bottnar ju i olika
ideologier som lägger grunden för samhälls- och människosyn. Om man trots det i
en sådan här viktig fråga kan uppnå enighet så kan man inte låta bli att undra
om det inte är möjligt att göra likadant i andra frågor? När ska man gå ifrån
tanken på "en skola för alla" för att uppnå enighet? Eller "likalönprincipen"?

Det sista argumentet lyder " Det skulle få ett
psykologiskt värde i att avskräcka ungdomar från narkotikan ",

Som ung har man en inbyggd nyfikenhet att pröva på nya och
annorlunda saker. Att genom böter avskräcka ungdomar från att testa t. ex, hasch,
tror inte Elevorganisationen är ett effektivt medel. Däremot är det viktigt att
man i skolan på ett seriöst sätt tar upp och diskuterar droger och dess
biverkningar, det kan till viss del minska missbruket. Men framförallt så
gäller det att förebygga sä att ingen behöver hamna i ett missbruk! Det

57

handlar om
att skapa en skola som alla trivs i och som alla känner sig Prop, 1987/88:71
hemma i, så behöver ingen fly skolan genom droger.

För de av oss ungdomar som redan är inne i ett missbruk så
får lagändringen definitivt ingen positiv effekt. Istället för att kunna få
hjälp och värd så straffas man för att man hamnat i en situation som man inte
klarar av att hantera.

Vi anser frän Elevorganisationens sida att de argument som
man framför frän justitieutskottets sida för en kriminalisering inte håller. Om
lagändringen dessutom skulle gä igenom sä anser vi att det kan få allvarliga
konsekvenser inom skolområdet.

Polisiära metoder i narkotikahekämpningen legitimeras Idag
pågår runt om i landet många försök med att bekämpa narkotikamissbruket bland
skolungdomar. En del ligger pä informationsplanet me-dans andra projekt tar
till betydligt hårdare tag.

De projekt som är inriktade på "hårdare tag" kan
man många gånger tycka ligger långt från de mål som finns uppställda i
narkotikapolitiken. Dessa grundar sig på ett "angiverisystem" som
innebär att all skolpersonal ska ta kontakt med sociala myndigheter som sedan
kartlägger vilka ungdomar som man tror missbrukar och har sedan dessa under
bevakning. Som elev räknas man som "skyldig" tills man bevisat sin
oskuld genom t, ex, urinprov. Den rättspraxis som grundar sig pä svensk
lagstiftning, då gärningsmannen räknas som oskyldig tills man bevisat hans
skuld, gäller tydligen inte i skolans värid, Vär integritet och vårt
människovärde som elever är uppenbarligen ointressant i kampen mot narkotikan.

Om lagändringen går igenom skulle det innebära en
legitimering av socialpolitiska försök som t, ex, det ovan som vi kraftigt tar
avstånd från. Genom att göra själva missbruket straffbart så blir det nu
tillåtet att "förfölja" de som av olika anledningar hamnat i ett
missbruk. Dessa blir ju nu "brottslingar" som skall bestraffas, inte
hjälpas.

Att som elev veta att det inte finns någon bland skolans
personal som man kan lita på, gör att det förtroende som ska finnas mellan
elever, lärare och övrig personal minskar. De av oss elever som har problem,
med t, ex, droger, vänder sig knappast till sin lärare eller skolans kurator
för att få hjälp när de vet att samma person sedan ska anmäla en för brott.

Att ge t, ex, lärare och kuratorer roller som övervakare
eller "blodhundar" i arbetet med att få fast de elever som man tror
missbrukar kan aldrig skapa en öppen och trivsam skola utan snarare en skola
fylld av misstänksamhet.

Frivillighet är nyckelordet i dagens narkomanvård. Hela
vårdorganisationen har byggts upp utifrån den förutsättningen. Den som
befinner sig i ett missbruk mäste själv vilja bli fri frän det, annars fungerar
det inte.

Att ta sig ur ett missbruk är svårt. Att många som får
vårdbehandling fär återfall är inte ovanligt. Hur ska sociala och personalen på
vårdhemmet bete sig då? Anmäla brottet till polisen?

Elevorganisationen är förespråkare för en öppen och
demokratisk skola

som genomsyras av värme, gemenskap och delaktighet. En skola där vi

bryr oss om varandra och hjälps åt med att klara av svåra situationer som 58

kan
uppstå. Vi tycker det är viktigt att man haren positiv människosyn där Prop,
1987/88: 71 man litar och tror på varandra och framförallt inte fördömer de av
oss som t, ex. hamnat i ett missbruk, utan hjälper och stöttar varandra
istället,

Pä samma sätt som vi vill att skolan ska se ut vill vi
naturligtvis att samhället ska vara.

Om lagändringen kommer gä igenom finns det stor risk att
arbetet för den skola och det samhälle som Elevorganisationen eftersträvar,
raseras. Öppenheten byts ut mot misstänksamhet och utslagningen i skolan
riskerar att öka. Och att vi går tillbaka till den tid dä icke önskvärda
beteende skulle bedömas och bestraffas.

Elevorganisationen hoppas innerligt att politikerna tar
sitt förnuft till fånga och inte genomför denna lagändring som skulle få
oerhörda konsekvenser för oss elever och vär skola.

Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund anför: Det
finns anledning att framhålla att vi anser att samhället skall taga avstånd
från varje befattning med narkotika. Vi kommer aldrig att acceptera användning
av narkotika som inte är legalt förskriven.

Vi tror emellertid inte att en kriminalisering av
konsumtionen av narkotika löser samhällets missbruksproblem. Möjligheterna till
vård och behandling av missbrukarna kommer att försvåras om den som söker värd
löper risk att straffas för sitt missbruk. Konsekvenserna för samhällets narkomanvård
kommer att bli svåra att överblicka. Vi anser att kontrollorganisationen måste
ha en sådan utformning så att den understödjer samhällets insatser att erbjuda
vård och behandling åt behövande missbrukare. Kriminaliseras missbruket av
narkotika kan det omintetgöra samhällets ansträngningar.

Vi anser att tyngdpunkten i samhällets insatser mot själva
missbruket skall ligga pä information, andra förebyggande insatser samt en väl
fungerande och tillräckligt utbyggd behandlingsverksamhet inom samhällets
sociala sektor. Ett samhälle utan missbruksproblem kan aldrig uppnås genom
tvångsåtgärder eller genom en straffbeläggning av missbruket.

Överåklagaren i Stockholm anför:

I dom den 22 december 1986 DB nr 44 slår högsta domstolen
fast att straffbart innehav föreligger när man har en faktisk rådighet över
narkotikan. Det saknar således frän straffrättslig synpunkt betydelse, om man
har för avsikt att konsumera narkotikan omedelbart eller vid ett senare
tillfälle. Det avgörande är att man har haft faktisk möjlighet att fritt
disponera över narkotikan.

Detta rättsfall innebär egentligen inte någon förändring
av tidigare praxis utan skall snarare ses som ett klarläggande av var gränsen
går mellan straffri konsumtion och straffbart innehav.

Det straffria
området är synnerligen begränsat och avser situationer som

närmast har karaktär av undantagsfall exempelvis att man låter annan

injicera narkotika i sig eller att man röker en pipa hasch som annan

stoppat. De allra flesta handlingar som utgör befattning med narkotika

föregås i vart fall av ett straffbart innehav. 59

Finns det dä något behov
av att kriminalisera denna smala straffria Prop, 1987/88:71 sektor?

Efter
HD:s avgörande i december månad 1986 synes det inte föreligga några som helst
gränsdragningsproblem. Det är numera fullt klart att tar man befattning med
narkotika pä så sätt att man har rådigheten över den och fritt kan disponera
över den, är detta ett straffbart innehav, även om man väljer att omedelbart
konsumera den. Det är således inte av detta skäl påkallat att utvidga det kriminaliserade
området. Inte heller kan det anses stötande för den allmänna rättskänslan att
de handlingar som nu faller utanför det straffbara området går fria från straff
Handlingarnas straffvärde torde vara ringa.

Det
enda skälet till att utvidga det straffbara området är det rent kriminalpolitiska,
nämligen att man anser att situationen kräver en markering av att all
befattning med narkotika är otillåten. Jag vill peka pä att kriminalisering är
ett trubbigt instrument som kan få för samhället oönskade följder. Enligt min
mening kan samhället uttrycka sitt avståndstagande på annat sätt än genom en
ohanterlig kriminalisering. Det kan exempelvis i en bestämmelse i inledningen till
narkotikastrafflagen anges att all befattning med narkotika för annat än
medicinskt och vetenskapligt ändamål är otillåten, även om endast de
gärningsformer som nu finns uppräknade i 1 § är straffsanktionerade. Jag är
således mycket tveksam till om det över huvud taget finns något skäl till den
föreslagna utvidgningen av det straffbara område,

Verdandi:

Efter
att ha tagit del av förslaget med dess bakgrundsbeskrivning, överväganden och
konkreta förslag blir den naturliga reaktionen att här ges en saklig och fyllig
och väl motiverad redovisning av problemen. Det gäller framförallt skälen emot
en kriminalisering utav narkotikabruket. Slutklämmen i förslaget där man
förordar en kriminalisering av narkotikabruket blir därför mycket ologisk och
oförståelig,

Verdandi
instämmer i de argument som förs fram mot en kriminalisering. Bland de
allvarligaste skälen som talar emot (en kriminalisering) är de effekter som en
sådan skulle få för narkomanvården. Det är alldeles uppenbart att en
kriminalisering ger negativa effekter på möjligheterna att nä och motivera
narkotikamissbrukare för vård och behandling.

Självklart
är att många missbrukare skulle avstå från att frivilligt söka värd inför
möjligheten att detta ledde till straff Frivilligheten borde vara en självklar
grund för narkomanvården, 1 stort sett hela vårdorganisationen har byggts upp
ifrån denna förutsättning, vilket bl, a, lett till metodutveckling som varit
mycket framgångsrik.

En
kriminalisering av bruket skulle leda till mycket komplicerade behandlingssituationer.
Hur skall t, ex, en behandlare förhålla sig när patienter återfaller. Återfall
är självklara i arbete med missbrukare. Skall behandlaren/socialarbetaren göra
polisanmälan? Hur skall vidare t, ex, behandlingshemmen förfara när en patient
vill tillbaka efter ett återfall. Göra polisanmälan?

Socialarbetarens/behandlarens
redan komplicerade yrkesroll och samar- 60

bete med andra
yrkesgrupper och myndigheter skulle i sådana situationer Prop, 1987/88: 71 utsättas
för mycket svära problem och påfrestningar. Hur skall t, ex, en behandlare med
rimlig lojalitet med missbrukaren kunna företräda en samhällets
narkotikapolitik om grundvalarna för denna helt strider mot deras
yrkeskunskaper och samlade erfarenheter?

Vid
narkotikastrafflagens tillkomst underströks (prop, 1968: 7, sid 107) att
kontrollorganisationens verksamhet mäste utformas så att den inte motverkar
utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande
missbrukare.

En
kriminalisering av narkotikabruket skulle således allvarligt äventyra
behandlingsåtgärder och direkt strida mot riksdagens intentioner med narkotikastrafflagen.

Det
förslag som förs fram för att balansera de negativa effekterna av en kriminalisering
när det gäller narkomanvärden är inte tillräckliga garantier för att
missbrukare skall väga vända sig till samhällets vård och behandlingsresurser.

Som
ett av de viktigaste skälen för en kriminalisering refereras i förslaget,
påståendet att en straffri zon där det gäller hanteringen av narkotika utgör en
fara för tilltron til rättsväsendet och rättsordningens möjligheter att
motverka narkotikamissbrukets utbredning. En kriminalisering behövs därför
enligt förslaget för att visa att samhällets narkotikapolitik med fasthet och
konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikamissbruk. Samtidigt med
detta påstående erkänner man att det bland insiktsfulla bedömare torde
föreligga en allmän enighet om att den omedelbara praktiska betydelsen av en
kriminalisering är mycket begränsad. Att man trots denna insikt föreslär en
kriminalisering visar pä en allvariig underskattning av allmänhetens
fattningsförmåga.

Att
påstå att folk inte skulle förstå att samhället tar avstånd frän allt olovligt
narkotikabruk framstår som nästan löjeväckande mot bakgrunden av att all
hantering av narkotika redan är kriminaliserad, enda undantaget är själva
konsumtionen.

Långt
allvarligare för tilltron till samhällets vilja och förmåga att undanröja
narkotikaproblem och missbruk är oförmåga att i tillräcklig omfattning sörja
för att behoven av att tillräckliga och bra vårdresurser finns. Tillgången till
bra frivilliga vård- och behandlingsresurser samt avgiftningsplatser svarar
idag inte pä långa vägar mot behovet. Denna brist motverkar på ett allvarligt
sätt möjligheterna att ta sig ur ett missbruk.

Av
samma skäl är det svårt att på allvar ta argumentet att kriminaliseirng av
konsumtionen skulle ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion bland
framför allt ungdomar och andra som befinner sig i riskzonen. Det är naivt att
tro att man skulle uppnå något mer med att kriminalisera konsumtionen än vad
man uppnår med att kriminalisera hanteringen när det gäller avskräckande
effekter eftersom konsumtion föregås av hantering av narkotika pä något sätt.

Ytterligare skäl som talar
emot en kriminalisering är det faktum att

narkotikakonsumtionen under de senaste åren faktiskt har minskat. Detta

visar flera undersökningar bl, a, de s, k, ANT-undersökningarna i skolan

och undersökningar av inskrivningsskyldiga till det militära, Desstutom 61

finns
redan idag en mängd olika möjligheter att ingripa för polis och/eller Prop,
1987/88: 71 socialtjänsten när det gäller narkotikahantering och missbruk, som
exempelvis kontrollbeslag, husrannsakan, förverkan, omhändertagande, omedelbart
omhändertagande enligt LVM, LVU och LSPV samt omhändertagande av underårig m, m.

Sammanfattningsvis finner verdandi skälen för en
kriminalisering av konsumtionen av narkotika som mycket svaga och dåligt
underbyggda. En kriminalisering får mycket klara nackdelar som försvårar och
direkt hotar möjligheterna att framgångsrikt bekämpa narkotikamissbruket!

Verdandi finner det anmärkningsvärt att man över huvud
taget för fram ett sådant här förslag sä tätt inpå att frågan varit uppe och
avvisats av riksdagen. Genom att återigen aktualisera denna fråga för man över
intresset och engagemanget till denna debatt istället för att dessa resurser
koncentreras på att arbeta emot narkotikamissbruk på olika nivåer. Det är
därför vår förhoppning att förslaget så snart som möjligt avförs ur debatten
för gott.

2 Den lagtekniska lösningen

2,1 "Annan befattning" med narkotika

I promemoran föreslås att 1 § punkt 6 narkotikastrafflagen
ändras så att innehav eller annan befattning med narkotika blir straffbar.

Förslaget i denna del har föranlett, invändningar från ett
ganska stort antal remissinstanser. Till dem som utan närmare motivering godtar
eller lämnar förslaget utan erinran hör överåklagarna i Göteborg, Malmö och
Västerås, Helsingborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
ÖB, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund. Föreningen
Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges
länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, TCO, Sveriges Socionomers, Personal-&
Förvaltningstjänstemäns Riksförbund, RHS och Oskarshamns kommun.

Föreningen Sveriges åklagare, som enligt vad som tidigare
redovisats avstyrker en utvidgad kriminalisering anför:

Föreningen tillstyrker den lagtekniska lösningen om
konsumtionen skall göras straffbar, "Annan befattning" inbegriper
uppenbarligen konsumtion och sådan befattning med narkotika som sker i
anslutning till konsumtionen.

Till dem som framför invändningar mot den valda lösningen
och förordar en mera konkret utformning hör överåklagaren i Stockholm,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, RNS, Umeå tingsrätt,
socialstyrelsen, RRV. RFHL, Göteborgs tingsrätt och Verdandi.

Även Föreningen Sveriges Socialchefer framför kritiska
synpunkter.

62

Överåklagaren
i Stockholm: Prop, 1987/88:71

Det föreslås i 1 § p 6 att den som innehar eller tar annan
befattning med narkotika skall dömas för narkotikabrott. Jag vill peka på att
gärningarna som beskrivs under p 1-5 också kan utgöra befattning av narkofika.
Uttrycket annan befattning är enligt min mening mindre väl valt.

Överåklagaren anför ytterligare:

Den föreslagna lagtekniska lösningen är inte heller helt
tillfredsställande. Det område som man i förslaget vill kriminalisera är mycket
begränsat. Åtminstone fyra olika handlingsalternativ kan enligt förslaget tillämpas
pä detta smala område. Dels kan böter eller fängelse i högst sex månader ådömas.
Är det endast fräga om eget bruk av narkotika - alltså konsum-fion - skall
endast böter ådömas. Om gärningsmannen på visst sätt sökt eller underkastat sig
behandling skall han inte dömas till ansvar. Vidare kan åtalsunderlätelse
enligt 20 kap, 7 § l:a st rättegångsbalken komma ifråga. Detta torde vara svårhanteriigt
för de myndigheter - polis, åklagare och domstol - som har att tillämpa
bestämmelserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

När det gäller lagstiftningens utformning delar hovrätten
de överväganden som görs i promemorian under rubriken "Lagteknisk
konstruktion och straffskala". Hovrätten vill dock framhålla att 1 § 6,
bör formuleras sä att det klart framgår av eget bruk straffas. Bestämmelsen kan
lämpligen formuleras: "Innehar, brukar eller tar annan befattning med
narkotika",

Stockholms tingsrätt:

Mot den föreslagna lagtexten har tingsrätten inte annan
invändning än att det av lagtexten bör framgå att vad som straffbeläggs är
konsumtion av narkotika och hantering av narkotika i samband därmed. Lämpligen
kunde I § 6. därför få lydelsen "innehar eller intar narkotika eller i
samband med egen eller annans konsumtion av narkotika tar annan befattning därmed".
Eventuellt kunde den nya bestämmelsen tas in i en ny punkt 7,

Göteborgs tingsrätt förordar att 1 § 6 p
narkotikastrafflagen ges lydelsen "innehar, konsumerar eller tar annan
befattning". Tingsrätten anför:

Tingsrätten anser att det klart skall framgå av lagtexten
att själva konsumtionen numera är straffbelagd. Detta inte minst för att lagen
bättre skall tjäna sitt preventiva syfte att avskräcka från missbruk.

Vidare har lagstiftaren tidigare valt att under de olika
punkterna i 1 § utförligt ange de straffbara gärningarna. Den metoden bör
alltså fullföljas.

Eftersom i I § 6 talas om "annan befattning" bör
hänvisningen i 4 § inte ha samma ordalydelse. Förslagsvis bör det i stället
heta "gärningen avser annat brott än som avses i 1 § 6,"

Umeå tingsrätt:

Tingsrätten
har dock erinringar mot den föreslagna avfattningen av den

nya
lydelsen av 1 § 6 narkotikastrafflagen. Den viktigaste invändningen är

den att
uttrycket "annan befattning" inte ens antydningsvis avslöjar vilket 63

beteende som kriminaliseras genom lagändringen.
Tingsrätten har den Prop. 1987/88:71 principiella uppfattningen att det av
rättssäkerhetsskäl bör framgå av ett straffbud vad detta avser. Det går alltså
inte att utläsa att det är det olovliga bruket av narkotika som är belagt med
straff För att få reda på detta måste man läsa lagens förarbeten. Dessutom
framstår uttrycket "annan befattning" som särskilt förvirrande med
hänsyn till hur I § narkotikastrafflagen är uppbyggd. Allt under I § 4 p och
åtskilliga situationer som kan inrymmas under andra punkter i samma paragraf
kan sägas vara "annan befattning" än innehav av narkotika. Det är inte
heller helt invändningsfritt att låta begreppet "ta befattning med"
inrymma den situationen att någon låter annan injicera narkotika på sig. Det
påpekas ocksä i promemorian att injicering är den enda form av konsumtion som
kan ske utan något som helst fysiskt handlande från den som tillförs narkotika.
Eftersom det är bruket av narkotika som skall kriminaliseras kan man väl helt
enkelt tala om det genom att efter ordet "innehar" införa orden
"eller utan att inneha konsumerar".

Det kan i sammanhanget tilläggas att det inte gärna kan
finnas utrymme för något straffritt handhavande av narkotika sedan väl själva
bruket därav belagts med straff (jfr vad som anförs i promemorian på sid 31 och
37),

Riksrevisionsverket

RRV anser emellertid att utformningen av lagregeln är
mindre lyckad. Begreppet "annan befattning" med narkotika är inte
lättförståeligt för allmänheten. Det gäller bl, a, att underlätta och stödja
informationen mot narkotikamissbruk. T, ex, lärare och poliser bör klart kunna
hänvisa till att missbruk är förbjudet, I lagtexten bör därför direkt utsägas
att missbruk är straffbart. Enligt RRVs mening har ändringen så stor allmän
betydelse att den bör ske genom tillägg av en särskild punkt i I §,

RNS förordar att bestämmelsen ges lydelsen "innehar
eller konsumerar narkotika" och anför vidare:

Med begreppet ",,,tar annan befattning,,," avses
i förslaget 1) egen konsumtion, 2) handhavande i direkt anslutning till egen
konsumtion, 3) låter sig injiceras samt 4) handhavande i direkt anslutning till
annans konsumtion.

Mot de tre första punkterna har vi inga invändningar att
rikta. Däremot innebär gärningsbeskrivningen under den fjärde punkten att man
påfört en osjälvständig gärningsform, som i vanliga fall går under beteckningen
"medhjälp". Detta framstår som synnerligen anmärkningsvärt mot bakgrund
av att "innehav av narkotika" inte är straffbelagt pä
medverkande-planet, trots att brottet förskyller ända upp till sex månaders
fängelse (medan annan befattning endast har böter i straffskalan). Det högre
straffvärdet vid innehavsbrott måste rimligen innebära att brottet ses allvarligare
än "annan befattning", dock utan att vara förenat med straffansvar
på medverkandenivä.

Tekniskt/juridiskt går man sä tillväga att man i
förarbetena till lagen

klargör denna osjälvständiga innebörd av punkt fyra. Hade istället gär

ningsrubriceringen "konsumtion" använts (och därtill medverkan vid
alla 64

kategorier narkotikabrott straffbelagts) hade
lagförslagets brist på konse- Prop, 1987/88: 71 kvens och logik inte behövts
ifrågasättas. Även ur rättssäkerhetssynpunkt hade lagen med vår
brottsrubricering vunnit mycket i klarhet eftersom konsumtionsbegreppet är mer
språkligt precist än "annan befattning". Gemene man hade då haft
möjlighet att direkt ur lagtexten utläsa betydelsen av lagskärpningen.
Dessutom hade spetsfundiga utläggningar i förarbetena om paragrafens tolkning
varit överflödiga,

RNS förordar som en följd av det anförda att 5 §
narkotikastrafflagen ges följande lydelse: "Har flera medverkat till brott
som avses i 1-4 §§ gäller bestämmelserna i 23 kapitlet brottsbalken,"

Föreningen Sveriges Socialchefer uttalar:

Enligt lagförslaget ska konsumtion av narkotiska medel bli
straffbelagt. Däremot blir inte själva berusningen i sig straffbar. En sådan
distinktion mellan konsumfion och berusning är mycket subtil och medför inte
någon tydlig gränsdragning för det straffbara området.

Både socialstyrelsen och RFHL anser att lagtexten mäste
ändras så att det klart framgår att en överkonsumtion av legalt föreskriven
narkotika inte omfattas av kriminaliseringen.

Socialstyrelsen anför:

Kriminaliseringen föreslås få sin lagtekniska utformning
genom följande tillägg till 1 § 6 punkten narkotikastrafflagen "eller tar
annan befattning med narkotika", I promemorian framhålls att
kriminaliseringen inte omfattar överkonsumtion av legalt förskriven narkotika.
Enligt socialstyrelsens uppfattning kommer kriminaliseringen — med den
föreslagna lagtexten -ocksä att omfatta konsumtion av narkotiska läkemedel som
förskrivits pä annan person. Detta innebär att intagandet av ett narkotiskt
läkemedel som t, ex, en sömntablett skulle bli kriminaliserat om läkemedlet
förskrivits pä annan person. Fråga om kriminalisering av dylik narkotikakonsumtion
har inte behandlats i promemorian. Avsikten synes därför inte ha varit att
kriminalisera också medicinskt bruk av narkotika. Lagtexten bör därför
omformuleras så att den inte omfattar ocksä sådan konsumtion,

RFHL:

Ändringen innebär att även annan befattning med narkotika
blir ny straffbar gärningsform. Härmed avses handhavande av narkotika i direkt
anslutning till konsumtion och själva tillförseln av narkotika till människokroppen.
Man tar härigenom sikte på bruk av narkotika genom rökning, injicering, eller
på annat sätt, Alla åtgärder för tillförsel av narkotika blir således
straffbara, men själva tillståndet - narkotikapåverkan - - -straffbeläggs inte.
Bakgrunden till denna reglering är det uppmärksammade rättsfall i vilket HD i
december 1983 frikände en person som rökt cannabis.

Kriminaliseringsdebatten har fokuserat intresset till
befattningen med en

liten del av alla de medel och substanser som enligt svensk lagstiftning är

narkotikaklassade. Det gäller även för betänkandet, RFHL anser att man 65

5 Riksdagen 1987188. 1 saml. Nr 71

inte
tillräckligt beaktat komplikationerna beträffande överkonsumfion av Prop.
1987/88:71 legalt förskriven narkotika. Sä länge innehavsbegreppet gäller som
sista led för det straffbara området uppstår inget gränsdragningsproblem. De som
"i vederbörlig ordning fått varan utlämnad till sig såsom läkemedel",
som det heter i Narkotikaförordningens p 7 d, innehar alltså dessa medel pä ett
legitimt sätt. Men om olovligt bruk istället kommer att utgöra sista led, blir
situationen mer besvärlig. Visserligen heter det i betänkandet, s, 37: "1
sammanhanget bör framhållas att en överkonsumtion av legalt föi"skriven
narkotika, t, ex, sömntabletter eller lugnande medel, inte är avsedd att
medföra ansvar enligt den nya bestämmelsen. Befattningen kan nämligen inte
anses ha skett olovligen i den mening som avses i förevarande paragraf"
Det är en underlig reservation, vars värde starkt måste ifrågasättas, sett till
logik och konstruktion i befintlig narkotikalagstiftning, I förarbetena till Narkofikastrafflagen,
t, ex, proposition 1968: 7, framgår klart att olovligt bruk (missbruk) är lika
med allt icke-medicinskt bruk av narkotika. Med vilken judiciell auktorisation
kan man då i det aktuella ändringsförslaget hävda en ordning som står i strid
med förarbetena till Narkotikastraffiagen? Vilken mekanism förvandlar
överkonsumtion av narkotiska preparat till ett legitimt icke-medicinskt bruk av
narkotika? Och vilken rättsverkan kommer en sådan reservation att ha i
praktiken?

Enligt
vär mening är anförda komplikation ett exempel på hur förslaget skapar mer
oklarhet än klarhet, RFHL anser det mycket angeläget att straffbeläggningens
skugga inte kommer att falla över alla dem som av olika skäl överkonsumerar narkotikaklassad
psykofarmaka. Den inställningen skymtar ocksä i betänkandet. Men
konstruktionen borgar inte för att det verkligen blir så. Som vi ser det kommer
förslaget i detta avseende att skapa ett gränsdragningsproblem som är mycket
allvarligare än det man försöker åtgärda. Det är skäl nog för att förslaget ska
dras tillbaka. Om så inte blir fallet, måste det i själva lagparagrafen klart
framgå att den olovliga befattningen som avses inte gäller överkonsumfion av
legalt förvärvad narkotikaklassad psykofarmaka.

Mot
bakgrund av nuvarande narkotikalagstiftnings konstruktion och logik kommer en
kriminalisering av själva bruket även att slå mot överkonsumtion (icke-
medicinskt bruk) av narkotikaklassad psykofarmaka. Betänkandet innehåller en
reservation mot en sådan tolkning, men enligt vår mening väger den lätt jämfört
med vad förarbetena till Narkotikastrafflagen och Narkotikaförordningen säger.
Denna komplikation är ett exempel på förslagets genomgående tendens; det skapar
ny och större oreda än den som det är meningen att det ska reda ut.

Liknande
synpunkter framförs av landstingsförbundet;

I hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet förekommer i ett

antal fall varje år att läkares behörighet att förskriva narkotiska preparat

dras in eller pä annat sätt begränsas. Skälen till sådana åtgärder kan vara

missbruk hos läkaren själv eller en alltför generös förskrivning av narkoti

ka till andra, t, ex, som en följd av att dessa utsätter läkaren för stark
press.

Beslut om begränsning i förskrivningsrätten fattas av nämnden efter ansö

kan av tillsynsmyndigheten socialstyrelsen eller av läkaren själv, I dessa 66

fall grundar sig - före en
behörighetsinskränkning - bruket av narkotika Prop, 1987/88: 71

på en förskrivning som i
och för sig är fullt legal men som likväl inrymmner

drag av otillböriighet.
För att gärningen enligt lagförslaget skall vara

straffbar krävs att
befattningen med narkotika tagits "olovligen". Av

promemorian framgår inte
riktigt vad som skall anses komma att gälla i

detta speciella hänseende.
Innan ett lagförslag läggs fram bör ett klariäg-

gande göras.

Även
Verdandi tar upp denna fråga:

En
kriminalisering skulle dessutom innebära att nya gränsdragnings- och
bevisproblem skulle uppstå. Den rättsliga definitionen på narkotika inbegriper
exempelvis en mängd läkemedel av bl, a, typen smärtstillande och sömnmedel. En
ytterlighetskonsekvens skulle dä kunna bli att all konsumtion av exempelvis
sömnmedel i strid med läkarens exakta ordination skulle vara straffbar,

2.2 Gärningsformen "eget bruk"

I
promemorieförslaget, 2 §, anges "eget bruk av narkotika" som en särskild
gärningsform.

Endast
RA och rikspolisstyrelsen har framfört invändningar mot förslaget i denna del,

RÅ:

Vad
härefter angår förslaget till införande av en särskild straffskala då gärningen
utgör "endast eget bruk" av narkotika synes detta kunna leda till
betydande tolkningssvårigheter eller i annat fall komma att sakna praktisk
betydelse. Begreppet "eget bruk" skall enligt förslaget ses som ett
specialfall av begreppet "annan befattning" enligt 1 § 6, Man måste
då fråga sig vilka beteenden som utgör "eget bruk" utan att samtidigt
vara att betrakta som "annan befattning" med narkotika (eller som
innehav). Hur skall man exempelvis i fortsättningen se på sådana fall som
behandlades i NJA 1983 s, 887 och där bedömdes som straffria? Om en krets av
personer t, ex, delar pä en haschpipa som någon av dem har stoppat, blir de
övrigas blossande på pipan uppenbarligen att anse som "endast eget
bruk". Men överlämnandet av pipan frän den ene till den andre torde falla
utanför ramen för vad som menas med "endast eget bruk" och skall
följaktligen beivras enligt den strängare straffskalan för "annan
befattning" med narkotika. Det är naturligtvis möjligt att beskriva en
situation där undantagsregeln skulle kunna vara tillämplig, men varje sådan
beskrivning tendera att framstå som skild från verkligheten.

Om
min tolkning av begreppet eget bruk är riktig, blir tillämpningsområdet för
den föreslagna straffbestämmelsen så utomordentligt begränsat att jag svårligen
kan föreställa mig att bestämmelsen någonsin kommer till användning. Den skulle
m,a,o, vara obsolet redan frän början. Om min tolkning inte är riktig, förutser
jag nya och betydande tolkningssvärigheter.

Jag
avstyrker sålunda att förslaget till införande av en särskild straffska

la för "endast eget bruk" genomförs, 67

Rikspolisstyrelsen Prop, 1987/88:71

När det gäller den lagtekniska utformningen av straffskalebestämmelsen,
som bygger på förutsättningen att gärningen är att bedöma som ringa brott, kan
det ifrågasättas huruvida uttrycket "eget bruk av narkotika" svarar
mot den utvidgning av det kriminaliserade området som avses i I § 6, Uttrycket
ger lätt uppfattningen att därmed avses även andra gärningar för eget bruk än
sådana som gäller omedelbar konsumtion och handhavande av narkotika i direkt
anslutning härtill. Om inte uttrycket "egen förbrukning" är att
föredra, bör det i vart fall i lagstiftningsärendet göras ett förtydligande på
denna punkt i motiveringen till den aktuella bestämmelsen. Ett sådant kan f,ö.
behöva göras också med hänsyn till det förut nämnda avgörandet av högsta
domstolen,

2.3 Straffskalan för eget bruk

I promemorian föresläs att straffskalan för eget bruk av
narkotika skall, om brottet är ringa, omfatta endast böter.

Remissinstansernas uppfattning i denna fråga går starkt i
sär. Till dem som godtar den föreslagna straffskala hör överåklagaren i
Göteborg, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen. Svenska kommunförbundet (majorheten).
Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, domareförbundet, Föreningen
Sveriges åklagare, Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningsstjänstemäns
Riksförbund och RFHL.

Några av dessa remissinstanser, hovrätten över Skåne och
Blekinge samt Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns
Riksförbund anför dock tveksamhet beträffande värdet av en bötespåföljd i
vissa fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Hovrätten ansluter sig också till uppfattningen att endast
böter bör ingå i straffskalan för ringa brott. Ett införande aV även fängelse i
straffskalan innebär att det öppnas möjligheter att döma till skyddstillsyn med
särskilda föreskrifter om behandling. Detta skulle kunna leda till tvångsvård
vid ringa förseelser, något som får anses strida mot de gällande principerna
och syfterna bakom den sociala lagstiftningen som i stor utsträckning bygger på
frivillighet, Å andra sidan skall man ha klart för sig att ett bötesstraff i
många fall nog kommer att framstå som en ganska meningslös påföljd mot de
missbrukare som kan komma att drabbas av påföljden och som inte är motiverade
för vård,

Stockholms tingsrätt:

På de skäl som anförs i promemorian delar tingsrätten
uppfattningen att

enbart egen konsumtion av narkotika praktiskt taget alltid
bör bedömas

som ringa brott och med enbart böter som straffpåföljd.
Visserligen kan

det hävdas att det skulle vara bra om det ingick fängelse
i straffskalan,

eftersom detta skulle göra det möjligt att döma till
skyddstillsyn med 68

behandlingsföreskrifter,
I de fall där en sådan påföljd skulle bedömas vara Prop, 1987/88: 71
påkallad torde emellertid omständigheterna vara sådana att det också är
aktuellt att döma för innehav av narkotika, för vilket brott fängelse även
fortsättningsvis kommer att ingå i straffskalan,

Helsingborgs tingsrätt:

Tingsrätten vill dock avstyrka att det i något fall som
enbart avser konsumtion ges möjlighet att döma till fängelse. Således bör
narkotikakonsumtion alltid vara att hänföra till 2 § narkotikastrafflagen
(1968:64) i den föreslagna lydelsen.

Rikspolisstyrelsen:

Straffskalan för en gärning som i huvudsak endast
innefattar konsumtion av narkotika måste givetvis bestämmas med utgångspunkt i
det jämförelsevis låga straffvärde som en sådan gärning har. Redan detta talar
enligt rikspolisstyrelsens mening med styrka för att straffskalan bör omfatta
endast böter. Att låta också fängelse ingå i straffskalan för brott av hithörande
slag skulle stå mindre väl i överensstämmelse med den avsedda
kriminaliseringens syfte. Den straffrättsliga reaktionen bör nämligen, såsom
framhålls i promemorian, i princip ges en underordnad betydelse i förhållande
till värdaspekterna. Härtill kommer att möjlighetena att ingripa med andra
straffrättsliga reaktioner än böter ju föreligger så snart en konsumtion av
narkotika föregåtts av ett straffbart innehav. Det förtjänar här att nämnas att
området för vad som utgör straffbart innehav av narkotika torde ha vidgats
något till följd av ett avgörande av högsta domstolen i december 1986 (dom nr
DB 44),

Vid ställningstagande till frågan om straffskalan för ett
brott av aktuellt slag finns det skäl att även uppmärksamma ett eventuellt
behov av att kunna använda straffprocessuella tvångsmedel, I anslutning härtill
bör framhållas att den avsedda kriminaliseringen innebär, oavsett straffskalan,
att polisen får en mera generell och omedelbar rätt att ingripa mot någon för
att hindra en pågående konsumtion av narkotika. Vid sidan av denna möjlighet —
som utgör en förstärkning i förhållande till vad som f, n, gäller — föreligger
det enligt rikspolisstyrelsens mening knappast något egentligt behov av att
kunna använda straffprocessuella tvångsmedel säsom kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Möjligheten att kunna göra kroppsvisitation är ändamålsenlig
dä det gäller att söka efter narkotika, . dvs, dä det föreligger misstanke om
ett straffbart innehav, men däremot inte vid misstanke om endast konsumtion av
narkotika. Styrelsen anser inte heller att det, med hänsyn till inriktningen av
polisens arbete mot narkotikabrottsligheten, finns något beaktansvärt intresse
av att med stöd av reglerna om kroppsbesiktning kunna använda blod- eller
urinprovsanalyser som undersökningsmetoder i avsedda fall.

Det anförda innebär att rikspolisstyrelsen tillstyrker
förslaget att straffskalan för gärning som avser konsumtion av narkotika bör
omfatta endast böter,

69

Kriminalvårdsstyrelsen: Prop, 1987/88:71

Styrelsen vill särskilt understryka att den
straffrättsliga reaktionen vid befattning som är att anse som ringa brott och
som endast utgör eget bruk bör stanna vid böter.

Om fängelse ingår i straffskalan öppnas, vilket mycket
riktigt påpekas i promemorian, möjligheten att använda blod- och
urinprovsanalys för att styrka narkotikakonsumtion. Kriminalvårdsstyrelsen som
har stor erfarenhet av urinprovsanalyser - vid kriminalvårdsanstalterna tas
numera drygt 50 000 prover per år - finner det vara mycket tveksamt att allt
för mycket utvidga denna kontrollmetod eftersom den ännu är behäftad med mänga
svagheter. Sålunda har den stora osäkerheten rörande prover föranlett styrelsen
att alltid verifiera ett prov som misstänks vara positivt innan det läggs till
grund för åtgärder mot en intagen. Urinproven som avser cannabis är osäkra när
det gäller att bestämma tidpunkt för konsumtionen. Spår av denna drog kan
nämligen stanna kvar i kroppen under flera månader.

Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del.
Styrelsen menar att böter många gångar kan vara en lämplig påföljd, I de fall
där det finns ett vårdbehov finns alltid möjligheter att i stället för att
utmäta ett straff överlämna vederbörande till värd inom socialtjänsten eller
till vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, (Brb 31 kap, 1 och
2 §§),

Även Föreningen Sveriges åklagare och RFHL, vilka båda i
och för sig motsätter sig förslaget om en utvidgad kriminalisering, anser att
böter i straffskalan är tillräckligt.

Föreningen Sveriges åklagare:

Föreningen delar uppfattningen att konsumtion av narkotika
endast skall inrymma böter i straffskalan. Att införa fängelse i straffskalan
för att domstolarna skall kunna bestämma påföljden till skyddstillsyn för en narkotikakonsumtion
skulle enligt föreningens mening innebära en inte önskvärd förändring i
förhållande till de principer som gäller inom socialvården att tvång bör
undvikas,

RFHL:

Om
befattningen som avses i p, I endast handlar om eget bruk av narkoti

ka, blir påföljden böter. Det innebär bl, a, att blod- och urinprovsanalys

inte kan komma ifråga. Gärningen fär som i andra fall styrkas med annan

bevisning, som t, ex, erkännande och vittnesmål. Att betänkandet avvisar

fängelsestraff som påföljd och därigenom drar en gräns mot okonventionel

la och resurskrävande bevismedel som blod- och urinprovsanalys, är na

turligtvis positivt i sig. Som riksdagsbehandlingen av en rad borgerliga

motioner 870218 visar, kommer denna frågeställning dock att förbli en

tvistefråga och de borgerliga partierna tycks fortfarande vara styrkta i sin

uppfattning att en kriminalisering av narkotikabruket kräver fängelsestraff

i straffskalan, så att urinprovskontroll kan bli bevismedel. Det går inte att

komma ifrån misstanken att regeringen framöver även i detta avseende 70

kommer att skifta uppfattning, för att klara hem den
kompromiss som Prop. 1987/88:71 tydligen värderas så högt.

RFHL noterar med belåtenhet att betänkandet utestänger
möjligheterna att använda blod- och urinprovsanalyser som bevismedel. Samtidigt
visar färska riksdagsbeslut att de borgeriiga partierna inte gett upp detta
krav och en kompromiss härvidlag verkar fortfarande avlägsen. Det ger i sin tur
anledning till misstanke om att regeringen på sikt även kan tänka sig att sälja
ut denna skiljelinje.

Sveriges Socionomers, Personal- &
Förvaltningstjänstemäns Riksförbund anför:

Att döma till böter är säkerligen en tillräckligt
ingripande påföljd för ungdomar och tillfällighetsmissbrukare. Det finns ju
dessutom ett starkt intresse av att hålla dessa grupper utanför kriminalvården.
Att däremot döma etablerade missbrukare till böter är givetvis oftast helt
verkningslöst, I samband med behandling och rehabilitering har bötesskulder
dessutom en hämmande effekt.

Ett ganska stort antal av remissinstanserna motsätter sig
den föreslagna straffskalan. Till dem hör RÅ, överåklagarna i Stockholm, Malmö
och Västerås, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, BRA (minoriteten), riks-revisonsverket,
ÖB, Svenska kommunförbundet (minoriteten). Föreningen Sveriges statsåklagare.
Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer och
Oskarshamns kommun.

Kritiken tar sikte på dels att införa en särskild
straffskala för eget bruk av narkotika, dels att straffskalan innehåller endast
böter, Nägra remissinstanser, bl, a, BRA (minoriteten), riksrevisionsverket,
ÖB, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer samt RNS
anser att straffskalan måste utformas så att blod- och urinprovstagning blir
möjliga som bevismedel. Även Sveriges Folkhögskoleelevers Förbund och
Elevorganisationen i Sverige tar upp frågan om vilken bevisning som kan bli
aktuell.

Överåklagaren i Malmö:

Vad angår straffpåföljd och straffrihetsgrund har jag en
från förslaget avvikande mening. Konsumtion är ett sätt bland mänga andra att
handha narkotika. Att dä lagtekniskt bryta ut och särbehandla konsumtionen
anser jag inte tillräckligt motiverat. Tveklöst uppkommer fall då det vore angeläget
att få tillstånd övervakning eller föreskrift för den som missbrukar narkotika.
För att domstolen inte skall betagas möjligheten att döma till skyddstillsyn i
sådana fall bör som nu vid ringa fall av narkotikabrott fängelse i högst 6
månader ingå i straffskalan.

Överåklagaren i Västerås anför:

Ingen domstol torde heller komma att ådöma frihetsstraff
eller ens skydds

tillsyn för en gärning, som endast utgjort eget bruk av narkotika, även om

sex månaders fängelse ingår i straffskalan, 71

Göteborgs
tingsrätt: Prop. 1987/88:71

Tingsrätten delar uppfattningen att konsumtion av
narkotika i jämförelse med övriga brott i narkotikastrafflagen i normalfall har
ett förhållandevis lågt straffvärde. Det kan också förutsättas att domstolarna
i de troligen relativt få fall som förs till rättslig prövning kommer att
bestämma påföljden till böter. Det talar för att enbart böter kunde ingå i
straffskalan.

Det kan dock förekomma fall där reaktionen bör bli en
annan. Arten och mängden av narkotika kan därvid vara avgörande, 1 promemorian (s,
38) har angivits fall då konsumtion av narkotika t,o,m, kan hänföras till
normalbrott. Det visar att även konsumtion av narkotika kan ha ett relativt
högt straffvärde,

I enlighet med angivna överväganden anser tingsrätten att
det inte är påkallat att tillskapa en särskild straffskala med enbart böter för
det nya brottet. Konsumtion bör i stället hänföras till den i 2 § redan
befintliga straffskalan, böter eller fängelse i högst sex månader.

Farhågorna i promemorian om att all narkomanvård från
samhällets sida skulle ske under tvång och straffhot om fängelse ingick i
straffskalan, förefaller överdrivna och verklighetsfrämmande.

Med den av tingsrätten förordade straffskalan blir
reglerna om kroppsbesiktning tillämpliga, vilket tingsrätten uppfattar som en
fördel. Samtidigt står det klart att de praktiska konsekvenserna därav inte
kommer att bli särskilt påtagliga,

Umeå tingsrätt:

Tingsrätten anser uteslutet att narkotikabrott som består
i eget bruk av narkotika skulle kunna bedömas som annat än ringa. Om det kan
anses påkallat att lagfästa detta - vilket tingsrätten ifrågasätter - kan det
ske genom ett tillägg till 2 § narkotikastrafflagen av förslagsvis följande lydelse:
Består brottet endast i eget bruk av narkotika .kall det bedömas som ringa, -
Helt opåkallat är det i vart fall att införa en särskild straffskala för dessa
fall. Någon bärande motivering för detta lämnas heller inte i promemorian.
Förslaget i den delen synes närmast ha sin grund i en brist på förtroende för
polisens förmåga att på ett ändamålsenligt sätt bekämpa
narkotikabrottsligheten. Tingsrätten kan inte dela den uppfattningen (jfr
promemorian s, 38), Vidare bör uppmärksammas att mål som rör brott inom
specialstraffrätten för vilka inte är stadgat svårare straff än böter enligt 19
§ I st 10 p tingsrättsinstruktionen får handläggas av tingsnotarie. Tingsrätten
ifrågasätter om det är lämpligt att denna typ av mål generellt anses som
notariemål, inte minst därför att en särskild straffrihetsgrund, som säkerligen
under lång tid kommer att vara svår att tillämpa, skall infrias för dessa
brott. På grund av det anförda förordar tingsrätten en enhetlig straffskala för
samtliga fall av narkotikabrott som anses ringa,

BRÅ (ledamoten Björn Körlof):

Således föreslås att enbart böter skall ingå i
straffskalan. Den grupp gär

ningsmän som det här huvudsakligen handlar om brukar betecknas som

"bötesimmuna",dvs, de saknar inkomst och har oftast inga andra
tillgäng-

ar än stöldgods eller medel som inbringats genom prostitufion. Ett botes- 72

straff
torde sakna all individualpreventiv och ha mycket ringa allmänp- Prop,
1987/88:71 reventiv verkan vad avser denna grupp.

För unga förstagängsmissbrukare bör dock enligt min mening
under alla förhållanden böter vara den rimliga påföljden.

Vidare får begränsningen till enbart böter den effekten
att möjligheterna att förebringa teknisk bevisning i form av blod- och/eller
urinprov i praktiken helt uteslutas. Åklagaren kommer att stå inför exakt
samma problem som med nu gällande lagsfiftning, dvs, att söka åstadkomma
övertygande bevisning enbart med hjälp av vittnesmål och i viss utsträckning
beslagtagna föremål. Regelmässigt brukar vittnen och tilltalande förneka all
kännedom om innehav och befattning med narkotika och olika föremål som använts
vid missbrukstillfället.

Vidare får begränsningen fill enbart böter också den
effekten att möjligheterna att få en gärningsman som upprepat återfaller i
detta brott att undergå vård för sitt missbruk allvariigt undergrävs. Att få en
påtaglig effekt i ett eventuellt framtida system med kontrakts vård, utan
fängelse i straffskalan, torde vara minimal.

Det remitterade förslaget saknar således pä denna punkt
alla möjligheter att åstadkomma verkningsfulla kriminalpolitiska effekter i
förhällande till utvidgningen av det straffbara området,

BRA (ledamoten Ola Nyqvist):

När det däremot gäller promemorians förslag om
utformningen av straffsanktionen delar jag majoritetens och Björn Körlofs i
särskilt yttrande redovisade såväl straffrättsligt principiella som straffprocessuellt
konkreta invändningar och betänkligheter. Jag anser alltså att förslaget i dess
nuvarande utformning inte är i det skick att det kan läggas till grund för
lagstiftning.

Riksrevisionsverket:

I departementspromemorian föreslås fängelse utgå ur
straffskalan för eget bruk av narkotika. Som påpekas i promemorian innebär
detta dels att det inte blir möjligt att döma till skyddstillsyn med
behandlingsföreskrifter betr de som endast gjort sig skyldiga till eget bruk av
narkotika, dels också att reglerna om kroppsbesiktning i rättegångsbalken inte blir
tillämpliga och att det därmed inte blir möjligt att använda urin- och
blodanalys som bevismedel,

I departementspromemorian anförs att man på mänga håll
vill ha fängelse i straffskalan för att domstolarna skall få möjlighet att döma
till skydds-fillsyn med behandlingsföreskrifter. Vid en kriminalisering av
konsumtionen - med oförändrad straffskala - skulle man enligt promemorian
åstadkomma att i princip all narkomanvård skulle kunna ske under straffhot. En
sådan ordning skulle enligt promemorian innebära en sä avgörande förändring i
förhållande till de principer som socialtjänstlagen vilar på, att den inte
rimligen kan övervägas i detta sammanhang,

RRV vill framhålla att påföljden skyddstillsyn med
behandlingsföreskrifter kan användas av domstolarna redan med nuvarande
lagstiftning. En

73

anledning till att detta
inte är särskilt vanligt kan vara att det inte funnits Prop. 1987/88: 71
tillgång till behandlingsresurser,

I
sin rapport år 1984 framhöll RRV att flera fördelar skulle kunna vinnas genom
att i skyddsUllsyn föreskriva öppen värd, t. ex, genom socialtjänsten, I många
fall skulle ett fortsatt missbruk av mindre allvarlig karaktär troligen kunna
hejdas genom stödsamtal kombinerade med skyldighet att lämna urinprov. En
modell för dylika stöd- och kontrollåtgärder borde enligt RRVs mening
utarbetas.

Om
skyddstillsyn kombineras med öppen värd torde det vara lättare att fä fram
värdresurser, då den öppna vården är mindre kostnadskrävande, RRV vill även
framhålla att det är av vikt att dylika åtgärder kan sättas in pä ett fidigt
stadium, då missbruket är lättare att behandla,

Pä
grund av vad anförts anser RRV att det vore olyckligt att begränsa möjligheterna
att döma till skyddstillsyn.

Vad
betr lämpligheten av att använda urin- eller blodprov som bevismedel anförs i
departementspromemorian att det - med hänsyn till intresset av att polisens brottsbeivrande
verksamhet pä området fär en ändamålsenlig inriktning - närmast får sägas vara
en fördel, att det inte går att använda blod- och urinprovstagning som
undersökningsmetoder. Tankegängen utvecklas dock ej närmare, RRV vill erinra
om vad verket inledningsvis anfört att det viktigaste målet mäste vara att
förhindra att missbruket över huvud taget uppstår och att ett av medlen härvid
är brottsbekämpning,

RRV
får vidare anföra följande. Det torde ofta vara svårt att bevisa säväl innehav
som det faktiska intaget av narkotika. Om analyser av urin- och blodprov fick användas
som bevismedel skulle ingripanden underlättas,

I
detta sammanhang kan erinras om att olika invändningar gjorts mot användning av
urin- och blodprov, RRV vill framhålla att urin- och blodprovsanalyser endast
bör ses som ett komplement till övriga bevismedel. Narkotikakommissionen menade
att tagande av urin- och blodprov är kraftigt integritetskränkande åtgärder,
RRV instämmer i att dylik provtagning kan vara integritetskränkande, Samma
problem finns dock redan nu i gällande lagstiftning mot trafikonykterhet. Som
RRV pekat på i sina rapporter medför narkoUkamissbruket ett mycket stort
lidande för såväl missbrukarna själva som för deras anhöriga. Samhället
orsakas också betydande kostnader av narkotikamissbruket och därmed förenad
annan kriminalitet. Enbart de direkta insatserna mot narkotika av olika
myndigheter och organ uppskattades av RRV år 1983 till mer än 700 milj. kr, RRV
framhöll också att missbruket även medförde betydande andra kostnader för samhället
och enskilda, RRV vill vidare peka på vikten av att förhindra spridning av
missbruket samt behovet av tidigare vårdinsatser, som kan vara av avgörande
betydelse för berörda individer. Avvägningen mellan integritetssynpunkterna och
argumenten för att bekämpa missbruket på effektivast möjliga sätt är dock en
politisk bedömningsfråga,

ÖB:

I
2 § andra meningen i narkotikastrafflagen föresläs en bestämmelse av

innebörd
att befattning med narkotika är att anse som ringa brott och avser 74

eget bruk av narkotika. Genom att det bara föreslås böter
i straffskalan Prop. 1987/88:71 kommer reglerna om kroppsbesiktning, exempelvis
efter stickmärken, samt möjligheten att använda blod- och urinprovsanalys som
undersökningsmetoder att inte finnas. Överbefälhavaren anser att förslaget med
endast böter i straffskalan ur säkerhetssynpunkt, exempelvis inom flygtjänsten,
kan innebära att någon kontroll vid en gärning som inte faller under 1 §
narkotikastrafflagen inte kan företas pä det sätt som anges i PM (sid 38),

Även om företrädare för försvarsmakten saknar befogenhet
att ingripa kan med den föreslagna straffskalan dessa inte heller be polis att
göra kontroll av en värnpliktig där misstanke finns om påverkan men det inte
gäller annat än eget bruk av narkofika, ÖB är medveten om möjligheterna till kroppsvisitation
enligt 28 kap. 11 § RB samt 45 § lagen (1986: 644) om disciplinförseelser av
krigsmän, m, m, och stödet härför i bl, a, justitieutskottets betänkande JuU
1985/86, sid 56, men anser att det inte är tillräckligt ur säkerhetssynpunkt.
För att skapa erforderliga lagliga förutsättningar att företa kontroller frän
polisens sida vid misstanke av eget bruk av narkotika, bör straffskalan också
innehålla fängelse.

Föreningen Sveriges Socialchefer anför:

Den avskräckande effekt av bötesstraff som förväntas när
det gäller bruk av narkotika till följd av okunnighet eller nyfikenhet inom
socialt etablerade grupper torde vara liten jämfört med den avskräckande
effekten som risken för själva upptäckten av narkotikabruket medför.

Svenska kommunförbundet (Ulla Arnholm och Monica Wermås
samt Ella Tengbom-Veländer, Göran Elgfelt, Ing- Britt Nygren, Karl-Axel Svenningsson
och Jonas Wallin):

Det är bra att all icke-medicinsk befattning med narkotika
nu blir bestraff-ningsbar. Samhället bör ha en otvetydig hållning till
narkotika. Det finns ingen anledning att i straffavseende skilja på bruk och
innehav för egen räkning.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Föreningen avstyrker emellertid de föreslagna ändringarna
i 2 § andra och tredje meningarna. Det förefaller onödigt att begränsa
straffskalan till böter även om endast ett sådant straff blir aktuellt i de
allra flesta fallen. Men emellanåt kan vara av värde att möjlighet till en mer
individuell preventiv påföljd finns.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen
Sveriges polischefer: Föreningarna avstyrker dock att påföljden för otilläten
narkotikakonsumtion begränsas till enbart böter. Föreningarna förordar
istället att påföljden bestäms till böter eller fängelse i högst sex månader,
för att därmed polisen skall få möjlighet att företaga kroppsbesiktning.

75

Effekten
av kriminaliseringen urholkas emellertid betydligt genom att pä- Prop, 1987/88:
71 följden begränsas till böter. Detta innebär i praktiken att det även i
fortsättningen kommer att saknas legala förutsättningar för att bevisa
narkotikakonsumtion. Bevissvårigheterna har visserligen uppmärksammats i promemorian
men någon djupgående analys av förslagets praktiska effekter har inte gjorts,
utan man nöjer sig med att falla tillbaka på den gamla fördomen att
narkotikakonsumtionens straffbarhet har avgörande betydelse för missbrukarnas
vilja att söka vård för sitt missbruk.

Resultatet
av hittillsvarande låga ambitionsnivå när det gäller att i ett tidigt skede indentifiera
och fånga upp narkotikamissbrukare är nedslående. Vårdinsatser blir inte
aktuella förrän missbruket gått över i ett långvarigt tungt narkotikamissbruk
och då oftas efter en akut förgiftning eller allmän nergång som fordrar
läkarvård. Först då föreligger i enlighet med innebörden av socialstyrelsens
Allmänna råd 1981:1 tillräcklig bevisning för att indentifiera en missbrukare
och vårdinsatser kan övervägas. Studier visar emellertid att av denna grupp
identifierade tunga missbrukare kommer i stort sett hälften att dö på grund av
sitt missbruk medan resterande hälft skräms av missbrukskamraternas öde och
upphör med sitt missbruk inom en 10-årsperiod, Något vetenskapligt belägg för
att vårdinsatser på frivilig basis haft någon som helst betydelse för dessa
missbrukares val finns inte.

Trots
vällovliga uttalanden om en offensiv och kraftfull narkotikapolitik pekar
åtskilligt på att bristen på konsekventa medel och metoder har förvärrat
narkotikasituationen i landet och gort det lättare för unga människor att i
lugn och ro etablera ett tungt missbruk.

Vaije
försök till återanpassning kommer att misslyckas om inte narkotikamissbrukaren
är medveten om sitt missbruk och följderna därav. Det står därför klart för
varje praktiskt arbetande narkotikabekämpare att man måste kunna besvisa för en
missbrukare att han använder narkotika.

Utan
möjlighet till kroppsbesiktning kommer det även i fortsättningen att saknas
medel för att bevisa att narkotikakonsumtion verkligen har ägt rum. Utan denna
möjlighet är det närmast naivt att tro att en polisman, hur erfaren han än är,
kan fastställa att narkotikaintag skett. En helt annan sak är att han i de
flesta fall har skäl att misstänka att så skett. Slutsatsen blir att
promemorians förslag endast leder till att man kommer ät den flagranta situaitonen,
dvs, då någon anträffas under pågående intag av narkotika. Detta händer av självklara
skäl mycket sällan, I realiteten innebär således förslaget inget annat än att
samhället i ord tar totalt avstånd frän all narkotikahantering men i handling
säkerställer man en straffri konsumtion.

Såväl
i Norge som Finland är intaget av narkotika kriminaliserat och i påföljden
ingår även fängelsestraff, vilket i dessa länder ger möjlighet till kroppsbesiktning
och därmed tagande av urinprov, I promemorian har man inte närmare studerat
effekterna av gällande lagstiftning i dessa länder, vilket borde ha legat nära
till hands med tanke pä det nordiska samarbetet. Från rapporter och
undersökningar vet man emellerfid att narkofikasituationen är klart mycket
bättre i dessa länder — särskilt i Finland, Frän såväl polisiärt som socialt
håll ser man i dessa länder det

76

som en grundförutsättning
för en framgångsrik narkotikabekämpning att Prop. 1987/88:71
kroppsbesiktning får göras.

Föreningarna
anser med anledning av det som anförts att påföljden för narkotikakonsumfion
måste bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader så att därmed
möjlighet till kroppsbesiktning ges. Detta kommer inte i och för sig att
innebära att fängelse kommer att utdömas annat än i mycket sällsynta fall,
eftersom det oftast kommer att vara fråga om mycket små mängder av narkotika.
Någon risk för att en missbrukare, som frivilligt söker värd för sitt
missbruk, därmed skulle komma att ange sig för brott föreligger inte med hänsyn
till sekretesslagens bestämmelser,

RNS:

Slutligen
skall också kort sägas något om den typ av bevisning som står till förfogande
för att binda någon vid brottet "annan befattning". Eftersom fängelse
inte ingår i straffskalan tillåter inte rättegångsbalken (28: 12 §) tvångsmedel
såsom t, ex, kroppsvätskeanalys. Den bevisning som kan användas är erkännande,
vittnesmål och påverkan (förutsatt att omständigheterna är sådana att detta
accepteras). Med detta menas antagligen att det t. ex. inte skall bli möjligt
att gripa någon som förefaller påverkad på gatan, medan däremot påverkan kan
vägas in i bevisning vid tillslag i en knarkarkvart. Att på sä lösa grunder
söka fälla någon för brott måste ur rättssäkerhetssynpunkt betecknas som
förkastligt. Avsaknaden av ett beständigt bevismaterial, i form av t, ex, ett
blodprov, innebär att en polisman inför sittande rätt skall vittna om att
personen ifråga säg påverkad ut vid det aktuella tillfället, ibland upp till
ett år efter brottet. Den misstänkte å sin sida torde relativt enkelt kunna
avvisa sådana påståenden med att åberopa trötthet, sjukdom eller likande som
orsak att han såg påverkad ut. Situationen ter sig närmast absurd.

RNS
anser alltså att konsumtionen av narkotika har ett sådant straffvärde att det
liksom "innehav" skall ha fängelse i straffskalan. Därmed skulle också
narkotikakonsumtion tillmätas samma straffvärde som t, ex, snatteri,
bedrägligt beteende och ringa förmögenhetsbrott. En sådan ordning ger också
tillgäng till ett bredare påföljdsspektrum (böter, överlämnande till socialtjänsten,
skyddstillsyn med föreskrift och övervakning), möjlighet att använda
kroppsvätskeanalys, vilket minskar godtrycket och möjliggör upptäckt av
missbruk på ett tidigare stadium.

RNS
har liksom FMN i olika sammanhang beskyllts för att vara "barbariska",
som när Hans Holmér pådyvlade organisationerna uppfattningen (Svenska Dagbladet
1984-11-06) att de "ville låsa in tonåringar i fängelse för att ge dem en
ordentlig näsbränna". Men RNS och föräldrar till missbrukande barn vet vad
också Holmér vet och som han också gav uttryck för i narkotikakommissionens PM
nr 8, Vi citerar direkt:

"Några
större olägenheter av att på sätt höja straffskalan för den ringa graden av
brott kan kommissionen inte finna. Erfarenheterna av andra brottstyper,
särskilt förmögenhetsbrott, visar att fängelsestraff utomordentligt sällan
används för rin brott även när sådan påföljd ingår i straffskalan, annan
ordning åsyftas inte vad gäller ringa narkotikabrott,"

Efter
att ha undersökt saken kan vi bekräfta att endast några få promille av Prop.
1987/88: 71 alla som lagförts för ringa narkotikabrott ådömts fängelsestraff.
Av dessa fall har inte någon haft enbart ringa narkotikabrott som
gärningsrubricering.

Vare
sig regering eller narkotikakommissionens ordförande tvekade alltså inte att
införa fängelse i straffskalan även vid ringa narkotikabrott, dvs, mindre
innehav. Den paradoxala konsekvensen av föreliggande lagändringsförslag blir
således den, att har man narkotika i fickan skall man straffas men har man den
i munnen, där den börjar göra verklig skada, går man fri. Detta trots att det
rör sig om en och samma person, en och samma narkotika, ett och samma
eventuella vårdbehov men med nägra ögonblicks tidsskillnad,

Oskarshamns
kommun:

Böter
föreslås som enda påföljd vid brott mot lagbestämmelse som kriminaliserar
konsumtion av narkofika. Utredningen anser att konsumtion av narkotika har i
jämförelse med övriga brott i narkotikastrafflagen ett förhållandevis lågt
straffvärde.

Enligt
kommunens mening är enbart böter en allför ringa påföljd för att -åstadkomma en
preventiv påverkan på främst ungdomars inställning till bruk av narkotika. I
påföljderna måste ingå möjligheter för domstolarna att bestämma om
skyddstillsyn, vård och behandling eller s, k, kontraktsvärd. Den senare
påföljdsformen bör införas,

Sveriges
Folkhögskoleelevers Förbund:

SFEF
menar också att bevisföringen kommer att bli svår. Vad innebär vittnesmål, och
vem ska kunna avlägga ett vittnesmål? Hur ska det gå att bevisa att någon har
påträffats berusad av just narkotika?

Dessutom
tror SFEF att lagförslaget kommer att ställa till problem för narkomanvården.
Hur ska de göra om en klient får återfall? Hjälps klienten mest utav att
riskera att bli bötfälld?

Elevorganisationen
i Sverige:

Justitieutskottet
nämner i sitt förslag tre olika sätt som man kan använda för att bevisa
missbruk. Erkännande, vittnesmål och om någon påträffats berusad. Av dessa
olika sätt ger de två sistnämnda en hel del frågetecken, vad innebär ett
"vittnesmål"? Att någon sett en "ungdom" röka, det de förmodat
vara hasch? Vem kan avlägga vittnesmål? Klasskamrat, socialarbetare, lärare
eller vem som helst? Hur ska man sedan kunna bevisa att någon påträffats
berusad av just narkotika, det finns ju även alkohol, lugnande medel med mera,
som räknas som berusningsmedel?

Elevorganisationen
är rädd för att det lätt kan bli godtyckliga och partiska bedömningar som kan
ligga till grund som bevismaterial mot den man misstänker missbruka narkotika
när det är sä pass oklart över hur bevisningen ska gä till.

78

2.4 Regeln om ansvarsfrihet Prop. 1987/88:71

I promemorian föreslås att den som endast brukat narkotika
inte skall dömas till ansvar om han har sökt eller underkastat sig behandling
för narkotikaberoende efter gärningen men innan den kom till polis- eller
åklagarmyndighets kännedom.

En större del av remissinstanserna avstyrker eller uttalar
av olika skäl tveksamhet till förslaget. Till dem som godtar eller lämnar
förslaget utan erinran hör Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Umeå
tingsrätt, kriminalvårdsstyrelsen, skolöverstyrelsen, ÖB, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, domareförbundet, TCO, RHS och
Oskarhamns kommun. Även riksrevisionsverket, socialstyrelsen, Sveriges
Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riksförbund ställer sig
positiva till förslaget men pekar på vissa oklarheter. Följande remissyttranden
återges nedan.

Stockholms tingsrätt:

Som framhålls i promemorian är det viktigt att
lagändringen utformas så att den inte motverkar det grundläggande intresset av
att personer som blivit beroende av narkotika söker och får värd. Med sin
särskilda straffrihetsre-gel uppfyller det remitterade förslaget detta krav.

Utneå tingsrätt:

Som tingsrätten redan berört kommer den föreslagna
särskilda straffri-hetsgrunden helt visst att föranleda gränsdragningsproblem.
Tingsrätten anser dock att förslaget kan godtas.

Kriminalvårdsstyrelsen:

Förslaget att införa en regel om ansvarsfrihet i de fall
då en befattning med narkotika endast bestått i eget bruk och gärningsmannen
själv har sökt eller underkastat sig behandling är som anges i promemorian inte
vanligt inom straffrätten.

Enligt styrelsens mening är det emellertid nödvändigt att
inte samarbetet mellan olika vårdmyndigheter försvärars genom att konsumtionen
kriminaliseras. Inte minst vid bekämpningen av HIV/AIDS är det viktigt att en
kriminalisering av narkotikamissbruket inte får tillåtas inverka menligt på det
arbete som pågår säväl inom kriminalvården som inom socialtjänsten för att
motivera narkotikamissbrukare att undergå behandling för sitt missbruk.

Domareförbundet anser enligt vad som tidigare redovisats
att den föreslagna ansvarsfrihetsregeln på ett fillfredsställande sätt
eliminerar problem vad gäller effekterna på narkomanvärden.

Oskarhamns kommun:

Kommunen instämmer i utredningens förslag om införande av
en straffri-

hetsregel, som innebär att person som sökt vård för narkotikabruk innan

lagföring för konsumtionsbrott påbörjats, inte skall befara straff Krimina

liseringen får inte under nägra förhållanden leda till att en enskild persons 79

egna ansträngningar att komma ifrån bruket av narkotika
motverkas, Å Prop. 1987/88:71 andra sidan måste krävas att de egna
åtgärderna har ett reellt innehåll och inte endast består av informella eller
sporadiska kontakter med vårdorgan.

Riksrevisionsverket:

RRV är i princip positiv till en ansvarsfrihetsregel bl,
a. dä en sådan

undanröjer farhågorna om att en kriminalisering skulle
motverka frivillig

vård.

Det bör dock framhållas att ansvarsfrågan enligt den
föreslagna lagtexten inte synes kunna tas upp pä nytt om missbrukaren
underlåter att fullfölja behandlingen. Enligt RRVs mening bör lagtexten
kompletteras så att detta kan ske.

Socialstyrelsen:

En särskild straffrihetsregel föresläs som innebär att
straff inte skall ådömas den som efter narkotikabruk sökt eller underkastat
sig behandling för sitt narkotikaberoende innan bruket kom till polisens eller
åklagarens kännedom. Motivet till denna regel anges vara att den föreslagna
kriminaliseringen under inga omständigheter fär motverka den enskildes
ansträngningar att söka vård.

Socialstyrelsen har tidigare i detta yttrande konstaterat
att den föreslagna kriminaliseringen endast i undantagsfall kommer att beröra vårdbehövande
missbrukare, Lagen måste emellerfid utformas så att missbrukare med vårdbehov
inte i större utsträckning än för närvarande döms till straff utan att de
framöver också kan få erforderiig vård. I de fall dessa skulle komma att
beröras anser socialstyrelsen att missbrukarna skall undgå straffansvar.
Effekten av kriminaliseringen fär inte bli att en vårdbehövande underlåter att
söka vård. Socialstyrelsen tillstyrker därför att en särskild straffrihetsregel
för vårdbehövande införs.

Den föreslagna regeln är emellertid inte utformad på ett
klart och entydigt sätt. Den behöver därför ses över,

Sveriges Socionomers, Personal- &
Förvaltningstjänstemäns Riksförbund:

Såvitt SSR kan utläsa av promemorian är avsikten att både
de missbrukare som sökt och de som redan undergår någon form av behandling
skall falla under straffrihetsregeln. Kraven på behandlingens kvalitet skall
falla under straffrihetsregeln. Kraven på behandlingens kvalitet och omfattning
förefaller vara lågt ställda. Den som känner till hur narkomanvården bedrivs
vet ocksä att ett mycket stort antal missbrukare har mer eller mindre
fortlöpande behandlingskontakter inom sjukvården, socialtjänsten och/ eller
kriminalvården. Konsekvenserna av den föreslagna straffrihetsregeln torde
därför bli att det stora flertalet etablerade missbrukare ställs utanför lagstiftningens
utvidgade fillämpningsomräde.

Det framgår inte av promemorian hur ertappade missbrukare
inom kri

minalvården skall bedömas. För närvarande polisanmäls all befattning

med narkotika i form av innehav pä kriminalvårdens institutioner. Inte så

sällan ertappas missbrukare "pä bar gärning" utan att man för den
skull ' 80

kan binda vederbörande till ett innehav. Det är också oklart
hur man ser på Prop. 1987/88: 71

behandling inom kriminalvärdens ram ur det föreslagna straffrihetsper-

spekfivet.

Till dem som av olika skäl avstyrker förslaget om en
ansvarsfrihet hör RA, överåklagarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Västerås,
hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, BRA, socialstyrelsen.
Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges Socialchefer, RNS, RFHL och Övervakares och Kontaktpersoners
Riksförbund. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges
polischefer uttrycker viss tveksamhet inför förslaget.

Ett genomgående drag i kritiken av förslaget om en regel
om ansvarsfrihet är bl, a, att reglerna om åtalsunderlätelse är tillräckliga.
Synpunkter i denna riktning förs fram av RA, överåklagarna i Göteborg, Malmö
och Västerås, Göteborgs tingsrätt. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen
Sveriges åklagare samt RNS.

RÅ:

Den föreslagna straffrihetsregeln är enligt min mening
främmande för vårt rättssystem. Den är inte jämförbar med de straffrihetsregler
som åberopas i promemorian. Dessa regler ansluter fill gärningen i fråga och
avser frivilligt tillbakaträdande genom avvärjande av en fara för andra som man
själv har framkallat. Den föreslagna regeln gäller däremot omständigheter som i
både tiden och rummet är helt fristående från gärningen och som inte heller i
övrigt behöver ha något direkt samband med den lagöverträdelse som regeln skall
neutralisera. Gärningsmannen kan vidare långt efter det han begått ett
fullbordat brott genom eget handlande åstadkomma att gärningen inte längre
utgör brott. Han förfogar under denna tid sålunda inte bara över
förutsättningarna för att ådöma honom en påföljd utan också över gärningens
straffbarhet över huvud taget. En dylik konstruktion anser jag vara principeillt
oriktig.

Den förslagna regeln har enligt min mening trots sin
konstruktion av straffrihetsregel egentligen en ren eftergiftskaraktär. Som jag
redan framhållit synes den särskilda straffregiens tillämpbarhet vara
synnerligen begränsad. Om den någon gäng skulle aktualiseras, torde de
gällande bestämmelserna i 20 kap, 7 § och 23 kap, 4 a § rättegångsbalken om åtalsunderlätelse
och förundersökningsbegränsning praktiskt taget alltid medföra att
förundersökning inte behöver ens inledas. Behovet av en straffrihetsregel
framstår enligt min mening även på denna grund som närmast obefintligt.

Överåklagaren i Göteborg:

Till föreslagen lydelse av 2 §, enligt vilken
gärningsmannen inte skall dömas till ansvar om han sökt eller underkastat sig
behandling för narkotikaberoende ställer jag mig tveksam. Jag anser att
gällande regler om ätalsunderiätelse är fullt tillräckliga.

6 Riksdagen 1987/88. I .saml. Nr 71

överåklagaren i Malmö: Prop. 1987/88:71

Vad
angår föreslagen straffrihetsgrund är den opraktisk och för övrigt onödig.
Inhämtande av uppgift från läkare eller vårdinrättning kan försvåras eller
omöjliggöras pä grund av gällande sekretessbestämmelser. Vidare kan befaras att
skäl för resning kan uppkomma då vederbörande dömts och det först därefter
uppenbaras att vederbörande sökt behandling för sitt "narkotikaberoende"
innan gärningen kom till polisens eller åklagarens kännedom. En fråga som kan
ställas är dä också vem som skall fastställa "narkotikaberoendet" då
vederbörande enbart sökt behandling. Enligt min mening behövs ingen straffrihetsgrund
enär gällande bestämmelser om ätalsunderiätelse kan tillämpas när det gäller
ifrågavarande gärning.

Överåklagaren
i Västerås:

För
att tillgodose de som befarar att denna kriminalisering skulle motverka
missbrukares benägenhet att söka vård mot missbruket föresläs en speciell
straffskala och en speciell straffrihetsregel. Motiveringen för dessa förslag andas
en djup misstro mot de rättsvårdande myndigheternas förmåga att hantera
lagstiftningen och en tro att de i det närmaste saknar sunt förnuft. De
speciella påföljdsreglerna för eget bruk av narkotika kommer att medföra att
invändningar härom blir vanliga. Resurser kommer helt i onödan att tas i
anspråk för att avgöra om dessa är fillämpliga eller inte. Enligt min mening är
reglerna om åtalsunderlätelse tillfyllest. Tidigare har riksåklagaren i
cirkulär givit anvisningar om åtalsunderlätelse, vilka fått sedan effekt att en
ändring av cirkuläret erfordrades (se C 1:94), Någon anledning förmoda att
åklagarna inte skulle följa anvisningar fortsättningsvis sakna, I promemorian
(sid 35 första stycket in fine) påstås att domstol vid åtal måste fälla till
ansvar, därest en i föregående stycke skisserad åtalsregel införes. Detta synes
vara en sanning med modifikation, om påståendet innebär att domstolen måste ådöma
påföljd. Bestämmelsen i 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken kan ju
förväntas bli tillämpad i sådant fall.

Göteborgs
tingsrätt:

Enligt
tingsrättens uppfattning är rädslan för straff för t,éx, innehav av narkotika
inte något hinder för den som idag vill söka vård för sitt missbruk. Inte
heller kommer rimligen den nya bestämmelsen att hindra den som vill få
behandling från att söka sådan. Självklart kommer inte den som hos läkare eller
sociala myndigheter söker hjälp mot sitt missbruk att bli polisanmäld.

De
överväganden som i denna del görs i promemorian förefaller tingsrätten alltför
teoretiska. Slutsatsen som leder till en särskild ansvarsfrihetsregel kan
tingsrätten inte dela. En sådan bestämmelse skulle medföra att själva sakfrågan
och bevisningen i ett mål blev koncentrerad till frågan om den tilltalade sökt
behandling för sitt missbruk före eller efter det missbruket kommit till
polisens kännedom. Rättsväsendets knappa resurser kan användas pä ett bättre
sätt i den viktiga och svåra uppgiften att bekämpa narkofikabrottsligheten.

Tingsrätten
avstyrker därför den föreslagna straffrihetsregeln. Tingsrät

ten anser att påtalade olägenheter kan lösas genom gällande regler om 82

åtalsunderlätelse. Skulle
mot förmodan åtal ske bör i vart fall päföljdsefter- Prop, 1987/88: 71 gift
kunna komma till användning för att i det enskilda fallet förhindra ett inte
önskvärt resultat.

Om
förutsättningarna för staffrihet inte skulle vara uppfyllda hänvisas i
promemorian till att åklagarens åtalsprövning också i fortsättningen skall ske
med stöd av 20 kap, 7 § rättegångsbalken. Om åklagarens ätalspröv-ning i dessa
fall möjliggör önskvärt resultat så talar det enligt tingsrättens mening för
att en sådan prövning är tillfyllest ocksä vid de föreslagna staffrihetsfallen.

Föreningen
Sveriges statsåklagare:

Den
speciella straffrihetsgrund som föreslagits kan medföra avsevärt större och
mer tidsödande utredningssvärigheter än som framträder vid första ögonkastet.
Det bör räcka med att i motiven till lagstiftningen erinras om att ätalsunderiätelse
på vanligt sätt bör tillämpas i sädana fall som avses i paragrafens tredje
mening. Åtskilligt besvär kan därigenom sparas i utredningsavseende och den
vidgade kriminaliseringen skulle inte medföra att den som behöver vård för
missbruk undandrar sig sådan av oro för ett bötesstraff.

Föreningen
Sveriges åklagare:

Föreningen
delar i och för sig den uppfattningen att en kriminalisering av narkotikakonsumtionen
inte skall få motverka det grundläggande intresset av att personer som blivit
beroende av narkotika söker och underkastar sig vård. Farhågorna för en sådan
negativ effekt för vården som till stor del upptagit den allmänna debatten är
enligt föreningens mening betydligt överdrivna. Föreningen kan för sin del inte
finna att det finns något behov av en särskild undantagsregel som innebär att
straffansvar inte skall ådömas den som brukat narkotika och sökt eller
underkastat sig behandling för narkotikaberoendet innan bruket har kommit till
polis- eller åklagarmyndighetens kännedom. Enligt föreningens mening bör man
om möjligt undvika att införa bestämmelser som gör en i och för sig straffbar
handling beroende av omständigheter som inträffar efter det att brottet fullbordats.
Med gällande sekretesslagstiftning och den hänsyn till den enskildes integritet
som genomsyrar samhället behöver den som söker vård för sitt missbruk knappast
befara att han blir polisanmäld för sin konsumtion om han själv försöker komma fill
rätta med sina problem. Om en narkotikakonsumtion likväl skulle komma till
myndigheternas kännedom, så kan och bör en lagföring underlåtas med stöd av
reglerna om förundersökningsbegränsning eller rapporteftergift respektive ätalsunderiätelse.
Ett uttalande härom i förarbetena är enligt föreningens uppfattning
tillfyllest,

RNS
förordar att 2 § behålls i sin nuvarande lydelse och anför:

Såvitt vi kan bedöma är det första gången som värdaspekten vävs in i

strafflagstiftningen. Det torde ocksä vara första gången som ett straffbud

ger en direkt möjlighet för åklagaren att via straffstadgande ge åtalsefter

gift.

Allmänt skiljer sig strafflagstiftningen från den sociala speciallagstift- 83

ningen (LVU och LVM) på så vis att den utgår från att en
brottslig gärning Prop. 1987/88: 71 begåtts, I och med detta aktualiseras
lagens tvångsbestämmelser. Speciallagarna däremot är avsedda att fungera som
ett förebyggande skydd och riktar sig gentemot personer som genom sitt leverne
utgör en risk för egen hälsa och/eller andras rättssäkerhet.

En situation där speciallagarnas preventiva karaktär äger
tillämpning är t, ex, vid förekomsten av ett narkotikamissbruk. Inom ramen för
lagens tillämpningsområde skall det eventuella vårdbehovet utredas och aktiveras.
Denna funktionsuppdelning mellan de skilda typerna av lagar har varit självklar
fram till dags dato, I det föreliggande ändringsförslaget av narkofikastrafflagen
förgriper man sig emellertid på denna grundläggande princip. Ty förslaget kan
bland annat få den konsekvensen att en person som inte anses vara beroende av
narkotika men rökt en enda pipa hasch kan komma att dömas för ringa
narkotikabrott, medan en vanemissbrukare i motsvarande situation istället kan
beredas vård, t,o,m, frivillig sådan, RNS vill bland annat mot den bakgrunden
behälla den nuvarande ordningen, som innebär att domstolen avgör det
eventuella vårdbehovet (med möjligheten att med stöd i BrB kap, 31 kunna lämna
över en missbrukare till socialtjänsten om den finner detta motiverat).
Förslaget att i straffstadgandet ta in bestämmelser om en särskild anvarsfrihetsgrund
avvisas alltså ådet bestämdaste.

Låt oss nu se närmare pä några detaljer i det föreslagna
straffstadgandet, I dess text finns nämligen ett antal nyckelord som det finns
skäl att kommentera var för sig. Först konstaterar emellertid förslagsställarna
att brottspåföljden fängelse skall utmönstras vid "annan befattning",
varför endast böter kan komma ifråga. Denna operation får märkliga konsekvenser.
Om vi tänker oss att narkotikamissbrukaren X är på väg till sin bostad med 0,2 gram amfetamin på
fickan i avsikt att bereda en lösning för injekfion så löper han risk att
gripas och dömas för ringa narkotikabrott (vilket maximalt förskyller sex
månaders fängelse). Men i det ögonblick X slagit sig till ro i bostaden och iordningställt
lösningen och påbörjat administrationsförfarandet elimineras det möjliga
fängelsestraffet. Istället har X:s antagliga vårdbehov inom loppet av några
ögonblick accentuerats på sådant sätt att någon annan påföljd än böter inte kan
komma ifråga. Eller var inte X:s värdbehov lika påtagligt när han var pä väg till
lägenheten som när han väl hemma sprutade lösningen in i kroppen?

Ett
verkligt nyckelord i lagtexten är begreppet "behandling". Som vi

tidigare konstaterat är det nog första gången som det förekommer i ett

straffstadgande. Av detta och många andra skäl är det absolut nödvändigt

att man i görligaste män definierar och avgränsar innebörden av begreppet.

Sä sker icke. Istället inskränker man sig till att konstatera att behandling är

liktydligt med "adekvat behandling" i en mycket vidsträckt mening.
Den

skall meddelas av socialtjänsten, sjukvärden eller av enskilt värdorgan.

Det är allt! Att behandlingshem innefattas är oomtvistligt. Men vad mera?

Sjukvården finns omnämnd, så rimligen bör somatisk vård räknas eller

rutinmässig avgiftning, I konsekvensens namn torde också kontakt med

privatpraktiserande läkare uppfylla kravet pä behandling. Vad som avses

med "enskilt organ" utreds inte närmare. Dock framgår att med behand- 84

ling
åsyftas dels behandling för narkomani, dels för narkotikamissbrukets Prop,
1987/88: 71 medicinska komplikationer. Men faktum kvarstår att definitionen
"behandling" är oprecist.

Något
längre fram i texten stöter vi pä ordet "narkotikaberoende". Även
detta begrepp figurerar för största gängen i strafflagsstiftningen. Däremot rör
sig sociallagstiftningen med en text som talar om "allvarligt missbruk av bereondeframkallande
medel" (LVU) och "fortgående missbruk av alkohol och narkotika"
(LVM), vilket knappast är exakt detsamma som "narkotikaberoende". Om
regeringen i sin proposition anammar det liggande förslaget så måste
lagstiftarna utveckla vad som skall förstås med "narkotikaberoende".
Annars kommer den situationen att uppstå att befattningsmisstänkta personer, i sin
iver att undgå påföljd, söker bevisa att han/hon verkligen är narkotikaberoende
(genom uppbåd av vittnen eller på annat sätt). Redan tidigare har vi förkastat
bestämmelser om en särskild ansvarsfrihetsgrund inskriven i straffstadgandet.
Det utesluter inte att vi uppehåller oss något vid hur och när själva
ansvarsfrihetsregeln skall aktualiseras. Syftet med den är uppenbarligen att
narkotikamissbrukaren skall undgå lagföring om han/hon söker vård eller
behandling efter det att gärningen begåtts, men innan den kommit till polisens
kännedom. En sådan situation är t, ex. att A röker en pipa hasch och strax
därefter tar telefon och ringer till en socialsekreterare vid socialkontoret
och ber om plats pä behandlingshem. Just när A avslutas samtalet grips han
emellertid av polisen. Under sädana omständigheter skall A enligt lagförslaget
undgå straff. Men hur utvecklar sig saken om A grips av polisen i samma ögonblick
som han gör sig skyldig till brottet (det torde i praktiken vara den vanligaste
situationen). Härvidlag säger man att under sådana omständigheter bör man
också kunna undgå straff under förutsättning att man tiden efter
befattningsbrottet tagit behandlingskontakt eller påbörjat en behandling.
Under dessa omständigheter inträder dock inte ansvarsfriheten med stöd av
narkotikastrafflagens 2 § utan enligt rättegångsbalkens regler (RB 20: 7 §),
där det stadgas om åtalseftergift vid brott i allmänhet. Men även om
lagbrytaren inte tagit någon behandlingskontakt efter gärningen kan ansvarsfrihet
i praktiken komma ifråga. Ty i departementsförslaget gör man följande
uttalande:

".,,
om någon avslöjat ett eget bruk av narkotika under omständigheter som inte
direkt kan rubriceras som att han sökt behandling men att han visat en påtaglig
vilja (egen anm) att komma tillrätta med sitt narkotikaberoende. Det kan vara
fråga om att ange sitt missbruk för utomstående, t, ex, skyddskonsulent eller
övervakare, visat en klar insikt att komma ur ett missbruk,"

Även
på sådana fall kan alltså bestämmelserna i rättegångsbalken äga giltighet.

Sammanfattningsvis
måste vi konstatera att det förmodligen inte finns någon situafion där
missbrukaren inte har möjlighet att undgå eventuell lagföring, antingen det
sker genom NsL:s 2 § eller med stöd av rättegångsbalken RB 20: 7 §, Den
förmenta skärpningen av lagen kommer mot bak-

85

grund av alla de möjligheter som står öppna, när det
gäller att undgå Prop, 1987/88:71 lagföring, att i praktiken föriora sin
effekt.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge och
rikspolisstyrelsen förordar att frågan löses genom regler om åtal.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: ,

Avslutningsvis föresläs i promemorian att det införs en
särskild ansvarsfrihetsregel för de fall en gärningsman har sökt eller
underkastat sig behandling för narkotikaberoende efter gärningen men innan den
kom till polis-eller åklagarmyndighets kännedom. Det kan med fog ifrågasättas
om den valda lösningen är den rätta. Omständigheter hänförliga till tiden efter
det att gärningen begåtts bör inte leda till ansvarsfrihet, 1 stället skall -
enligt hovrättens uppfattning - nu nämnda fall inte leda till åtal. Om åtal
ändå väcks bör domstolarna inte falla tillbaka på en ansvarsfrihetsregel av
skisserat slag utan kunna besluta om påföljdseftergift om de åtgärder som
gärningsmannen vidtagit är tillräckliga. Hovrätten förordar att förslaget i
denna del omarbetas och ges en utformning som står i överensstämmelse med vad
som kan förväntas bli resultatet av fängelsestraffkommitténs arbete.

Slutligen vill hovrätten fästa uppmärksamheten på en förbryllande
konsekvens av det framlagda förslaget, I den remitterade promemorian s, 40 f
redovisas ätalspraxis beträffande mindre innehav, I anslutning därtill uttalas
att en motsvarande tillämpning bör ske vid prövning av frågan om åtal för eget
bruk. Detta leder till att åtal i allmänhet inte kommer att väckas i dessa
fall. Är detta avsikten kommer den föreslagna lagstiftningen att bli ett slag i
luften.

Rikspolisstyrelsen:

Det har sannolikt aldrig inträffat att en förundersökning
avseende narkotikabrott skulle ha inletts som en följd av att någon sökt vård
för sitt narkotikamissbruk. Trots detta anser rikspolisstyrelsen, på skäl som
anges i promemorian, att ett utsträckt straffrättsligt ansvar bör förenas med
särskilda regler som undanröjer de menliga följder för narkomanvården som
eventuellt kan befaras av kriminaliseringen,

I promemorian anges att en tänkbar lösning skulle vara att
en ny straffbestämmelse kompletteras med en uttrycklig föreskrift om
åtalsbegränsning. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning kan det ifrågasättas
om inte denna utväg är att föredra framför den ordning med en särskild
ansvarsfrihetsregel som promemoriaförslaget innebär.

En
föreskrift om åtalsbegränsning passar enligt rikspolisstyrelsens me

ning naturligt in i det system för åtalsunderlätelse som fillämpas vid narko

tikabrottslighet av lindrigare slag. Även i övrigt låter sig en åtalsbegräns-

ningsregel väl förena med den ätalsprövning som i liknande situationer

skall ske enligt 31 § lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

Det kan vidare sägas att en ätalsbegränsningsregel från principiella ut

gångspunkter står bättre i överensstämmelse med kriminaliseringens syfte;

en ansvarsfrihetsregel utgör således ett större principiellt avsteg från kri- 86

minaliseringstanken
än en föreskrift om ätalsbegränsning. En fördel med Prop, 1987/88:71 en
föreskrift av det senare slaget är ocksä att den straffrättsliga immunitet som
i praktiken kommer att föreligga för vissa personer blir mindre framträdande.
Härtill kommer att man med en föreskrift om åtalsbegränsning undviker de processuella
olägenheter för domstolarna som en ansvarsfrihetsregel sannolikt skulle ge
upphov till, - Styrelsen vill i sammanhanget gärna nämna att styrelsen i och
för sig inte har några invändningar mot den föreslagna ansvarsfrihetsregeln
från juridisk-teknisk synpunkt; tvärt om anser styrelsen att förslaget är välfunnet.

Vad
nu sagts innebär att rikspolisstyrelsen närmast förordar att en föreskrift om
åtalsbegränsning knyts till den aktuella straffbestämmelsen i stället för en
ansvarsfrihetsregel. Föreskriften om åtalsbegränsning bör i sak ges det
innehåll som anges i promemmorian (s. 34),

RÅ
kritiserar förslaget om en ansvarsfrihetsregel ur den synvikeln att den blir svår
och utredningskrävande att tillämpa i praktiken,

RA
anför:

En
annan fråga är hur bevisreglerna skall appliceras. Såvitt jag förstår kommer
den föreslagna straffrihetsregeln närmast att fä karaktären av ett objektivt rekvisit.
Detta skulle i sä fall innebära att åklagaren har hela bevisbördan, dvs, han
har att leda i bevis att den misstänkte inte har underkastat sig värd för
narkotikaberoende.

En
straffrihetsregel kommer vidare att ge upphov till gränsdragningsproblem
exempelvis vad gäller vilken typ av behandling som kan godtas eller hur ett
narkotikaberoende skall definieras eller konstateras, Allvariigare är emellertid
att en invändning som har bäring på straffrihetsregeln kan kräva utredningsåtgärder
som står i uppenbart missförhållande till sakens beskaffenhet i övrigt.
Bevisproblem kan även förutses i anseende till tidsfaktorerna. En misstänkt
som nekar till eget bruk av narkotika lär vidare inte sällan vara obenägen att
upplysa om att han sökt eller undergår behandling för narkotikaberoende,
eftersom en sådan upplysning skulle kunna vändas till hans nackdel vad avser
skuldfrågan, I ett sådant fall vill han kanske spara invändningen sä länge som
möjligt, vilket kan förorsaka onödig omgång i brottmålsprocessen.

Jag
avstyrker förslaget till införande av en straffrihetsregel oavsett om något av
de andra ändringsförslagen skulle genomföras,

I
viss män likartade synpunkter framförs av överåklagarna i Göteborg och Västerås
samt av Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen och BRA (majoriteten).

Överåklagaren
i Göteborg:

Det förutsattes i
paragrafen att ett narkotikaberoende föreligger. Erfaren

hetsmässigt kan dä sägas att missbruket pågått under lång tid och varit av

stor omfattning, vilket regelmässigt inneburit egna innehav och ofta över

låtelser av narkotika. Det torde vara ytterligt sällsynt att narkotikaberoen

de har uppstått, som följd av konsumtion, som inte kombinerats med 87

annan narkotikabrottslighet. Farhågorna att
narkotikaberoende personer Prop, 1987/88:71 av rädsla för att avslöja egen
konsumtion skulle undandraga sig adekvat vård är enligt min mening överdrivna.
Det ligger i sakens natur att den som uppsöker läkare eller socialtjänsten för
att komma till rätta med sitt beroende inte blir anmäld till polisen. Skulle
så ske kommer åtal i princip att underlåtas. Det bör också uppmärksammas att
misstänktes invändning att han sökt vård bör utredas vilket kommer att kräva utredningsresurser,
som inte står i rimlig proportion till straffvärdet.

Enligt min åsikt kommer de föreslagna ändringarna i
lagstiftningen utöver vad som sagts om innehållet i § 2 inte att i praktiken
innebära några nämnvärda förändringar i polisens eller åklagarens arbete.

Överåklagaren i Västerås:

Specialmotiveringen till förslagets 2 § visar med önskvärd
tydlighet vilka

invändningar förslaget inbjuder fill (se HD:s dom
1986-12-22, DB 44),

Utredningsresurser kommer att få nedläggas för att motbevisa
obefogade

invändningar.
Detta kan inte vara rationellt, när resurssparande åtgärder

eftersträvas.

Göteborgs tingsrätt:

Bevissvårigheterna i anledning av den föreslagna straffrihetsregeln
belyses av vad som framförts på s. 39 och 40, Det skall enligt promemorian
avgöras om det är fråga om en "adekvat behandling" som skulle ha
"förekommit e//<'/'gärningen men innan den kom till polisens eller
åklagarmyndighetens vetskap," Vidare förutsätter uttrycket
"narkotikaberoende" att personen ifråga "verkligen också
befinner sig i en beroendesituation".

Rikspolisstyrelsen:

Rikspolisstyrelsen vill avslutningsvis kort beröra ett par
frågor som bör ägnas ytterligare uppmärksamhet i lagstiftningsärendet.
Förslagets konsekvenser för tillämpningen av reglerna om åtalsunderlätelse och
rapporteftergift synes böra belysas mera ingående än vad som skett. Det är
angeläget att man på detta område tidigt får till stånd en enhetlig
rättstillämpning i landet, - Det är också viktigt att åklagarna tillförsäkras
möjligheter att från sociala myndigheter och från vårdinrättningar få
tillräckliga uppgifter för ett ställningstagande i åtalsfrågan. Bestämmelserna
om sekretess kan i det praktiska arbetet ge upphov till svårigheter härvidlag.

För att undvika bekymmer i den praktiska tillämpningen är
det vidare nödvändigt att innebörden av uttrycket "behandling" inte
bara preciseras, utan även avgränsas mera än vad som sker enligt promemorian,

BRA (majoriteten):

Den
föreslagna staffrihetsregeln i 2 § narkotikastafflagen (1968:64) torde

exempelvis ställa åklagarna i en utomordenligt besvärlig bevissituation

eftersom varje invändning av den tilltalade om att han sökt vård före

polisingripandet måste vederläggas för att fällande dom skall kunna med

delas, 8f

BRÅ (ledamoten Björn Körlof)
anför: Prop. 1987/88: 71

Det
remitterade lagförslaget innehåller vidare det i svensk straffrättstradition
egendomliga förslaget att om gärningsmannen har sökt eller underkastat sig
behandling för narkotikaberoende efter gärningen men innan den kom till polis-
eller åklagarmyndighets kännedom skall han inte dömas till ansvar.

Förslaget
i denna del bygger på, den i och för sig lovvärda ambitionen, att icke genom straffprocessuella
åtgärder resa hinder för missbrukaren att på eget initiativ söka värd för ett
pågående missbruk.

Men
tungt vägande invändningar kan enligt min mening resas mot en sådan ordning.

Den
första invändningen är av principiell natur. Lagförslaget i denna del innebär i
själva verket att en ny straffrihetsgrund skapas i den svenska straffrättsordningen.
På sid, 35 i det remitterade förslaget motiveras detta i sista stycket med att
"det är motiverat att avstå från möjligheten att utkräva straffansvar för
den som frivilligt följer det önskade handlingsmönstret".

Härvid
hänvisas till vissa bestämmelser i brottsbalken som anges vara av likartad
natur som i det remitterade förslaget. Således anges att BrB 13 kap, 11 §
(tillbakaträdande vid luftfartssabotage), 14 kap, 11 § (avvärjt fara i
bevishänseende vid förfalskningsbrott) samt 15 kap, 14 § (rättat fel eller
avvärjt fara för vidare olägenhet vid brotten mened, falskt åtal och annan
osann utsaga) skulle vara att jämställa med det remitterade förslaget i denna
del.

Enligt
min mening kan denna bedömning ifrågasättas. De straffrihets-grunder eller
grunder för nedsättning av straffansvar som de angivna bestämmelserna i
brottsbalken ger uttryck för hänger samman med gärningsmannens vilja att med
gott uppsåt dra sig ur eller minska effekterna av en påbörjad eller avslutad
kriminaliserad gärning och tar vidare uppenbart sikte pä att befrämja skyddet
för en oskyldig tredje man.

Att
helt befria en gärningsman från straffansvar därför att denne efter gärningen
sökt vård för sitt missbruk är icke entydigt analogiskt med de principer för straffrihet
som hittills gällt. Den i lagförslaget framförda straffrihetsgrunden för
narkotikamissbrukare skulle exempelvis med jämförbar tillämpning på alkholmissbrukare
leda till oöverskådliga konskven-ser vad gäller ansvarsfrågorna i straffrätten.

Bestämmelsen
är egendomlig också från en annan synpunkt. Även om det faktiskt blir så att en
individ som söker vård för narkotikamissbruk därmed samtidigt för
vårdpersonalen anger att han begått brott mot narkotikastrafflagen står det
klart att sjukvårdspersonal har tystnadsplikt och att skyddet mot angivelse
torde vara fullständigt. Bestämmelsen om straffrihet kan uppfattas som att
tystnadsplikten icke skulle fungera,

BRA
(ledamoten Ola Nyqvist) framför, enligt vad som tidigare redovisats, liknande
synpunkter som BRÅ:s majoritet och Köriof,

RFHL
anför:

Förslagets
regel om ansvarsfrihet är en säregen konstruktion, som är

obegriplig
både motivmässigt och ifråga om tillämpning, RFHL menar att 89

missbrukares
benägenhet att söka samhällets hjälp inte påverkas av finstil- Prop, 1987/88:71
ta juridiska formaliteter, litan av det symboliska budskap en lagstiftningsåtgärd
uttrycker. I det här fallet kommer det att uppfattas som att tumskruven dras
åt ytterligare ett varv. En regel måste kunna tillämpas utan att godtycket
sätts i system, i synnerhet när strävan att rensa ut oklarheter och missförstånd
anges som bärande motiv. Regeln om ansvarsfrihet inbjuder till en "katt-
och rättalek". Den är dessutom ytterligare ett bevis på att
förslagsställarna misslyckas med uppgiften att skapa klarhet och konsekvens i
Narkotikastrafflagen,

RFHL
protesterar mot att termen narkotikaberoende ska utgöra kriterium för en
relevant behandlingskontakt, som i sin tur kan ge straffrihet enligt ovan
nämnda regel. Vi förordar att termen narkotikamissbruk kopplad till det
behandlingsbehov som den enskilde själv uttrycker ska utgöra bedömningsgrund
för vad som ska anses vara en relevant behandlingskontakt. Den ståndpunkten
ger uttryck för en principiell inställning som inte har betänkandets förslag
som utgångspunkt.

Regeln
om ansvarsfrihet visar att betänkandet tar sikte på missbruksgrupper som
knappast är några "gränsdragningsproblem". När det föreligger ett
manifest behandlingsbehov är missbruket oftast av den arten att innehavsbrott
och lagrum som täcker andra gärningsformer, eller åtgärder enligt
sociallagstiftningen, är mer aktuella än "annan befattning med narkotika".
Den förvirring som denna förväxling är ett uttryck för understryker
uppfattningen att vi har att göra med ett politiskt problem och ett politiskt
förslag - inte ett juridiskt problem och inte heller ett faktiskt narkotikabekämpningsproblem,

"Om
i sådant fall (annan befattning i samband med eget bruk) gärningsmannen har
sökt eller underkastat sig behandling för narkotikaberoende efter gärningen men
innan den kom till polis- eller åklagarmyndighets kännedom skall han inte dömas
till ansvar". Denna regel om ansvarsfrihet är närmast obegriplig, både med
hänseende till motiv och hypotetisk tillämpning. Tanken är att missbrukare
genom denna regel inte ska avskräckas frän att söka samhällets hjälp för sitt
missbruk. Men benägenheten härför bestäms inte av finstilt juridisk formalia,
utan av det symboliska budskap som olika lagändringar har för olika grupper.
Oaktat den här föreslagna svårtolkade regeln om ansvarsfrihet, kommer
kriminaliseringen att uppfattas som ytterligare en åtgärd riktad mot människor
i behov av hjälp. Det är detta symbolvärde som är avgörande för missbrukarnas filltro
till samhällets vårderbjudande.

Regelns
utformning inbjuder till "spel". Godtyckligheten kommer att

sättas i system. En del socialsekreterare kommer att vara vidsynta med sin

definition av vad en behandlingskontakt innebär, andra kommer att vara

trångsynta. Man kan tänka sig situationer där socialsekreterare använder

regeln i utpressningssyfte - "går du inte med pä den behandlingsätgärden,

kan du inte räkna med att straffrihetsregeln ska gälla dig", osv. En del

missbrukare kommer alltid att hänvisa till någon form av pågående be

handlingskontakt, osv. Det är svårt att se hur denna regel på ett godtagbart

sätt ska kunna tillämpas i praktiken. Straffrihetsregeln är ett tydligt exem

pel på hur förslagsställarna misslyckas med uppgiften att skapa klarhet och 90

konsekvens
i Narkotikastrafflagen, Här för man in ett moment som kom- Prop, 1987/88: 71 mer
att leda till svåröverskådliga gränsdragningsproblem. Denna obegripliga
konstruktion är i själva verket ett fullgott motiv för ett tillbakadragande av
kriminaliseringsförslaget. Acceptera nuvarande gränsdragningsproblem som t, o, m,
RÅ inte upplever som något större bekymmer, och byt inte ut det mot andra,
mycket allvarligare gränsdragningsproblem.

Begreppet
narkotikaberoende som i författningstexten lanseras som kriterium för att en
relevant behandlingssituation som kan medge straffrihet ska anses föreligga, är
en olyckligt vald term. Härmed avser förslagsställarna att personen ifråga
verkligen befinner sig i en beroendesituation. Samtidigt använder man termen
narkotikamissbruk som synonym i skrivningarna under avsnittet
"specialmotivering". Denna jämställning är långt ifrån invändningsfri.
Låt oss se på vad WHOs definition av drogberoende säger. Det definieras som
"ett tillstånd av psykiskt eller fysiskt beroende, eller av bådadera, av
en drog vilket uppkommit till följd av administrationen av drogen i fräga,
antingen periodiskt eller kontinuerligt" (enl, Olsson & Tunving,
Narkotika och ohälsa, s. 17, Stockholm 1983), Det psykiska beroendet innebär
att "det föreligger en känsla av tillfredsställelse och en psykiskt
drivkraft som kräver periodiskt eller kontinuerlig tillförsel av drogen, för
att framkalla välbehag eller för att undvika obehag" (ibid,). Vi kan med
denna definition tänka oss en subjekfiv beroendesituation trots att tillförseln
av drogen är periodisk och knappast förenlig med vad vi normalt avser med
termen beroende. Man kan å andra sidan tänka sig situationer när ett missbruk
har sådana sociala konsekvenser att ett behandlingsbehov mäste anses föreligga,
samtidigt som det kan vara svårt att påvisa en beroendesituation i psykiskt
eller fysisk anvseende. Med denna exemplifiering vill vi understryka att
termen narkotikaberoende som bestämningsfaktor för behandlingsbehov har en
förment objektivitet, som vid närmare betraktelse kollapsar till ett mångfald
av individuella möjligheter. Enda rimliga kriterium för en relevant
behandlingssituation är termen narkotikamissbruk kopplad till det
behandlingsbehov som personen ifråga själv uttrycker. Vi vill fästa
uppmärksamheten på att termen narkotikamissbruk genomgående används i t, ex, LVM
och LVU,

Hela konstruktionen med en
regel för ansvarsfrihet är en egendomlig

skapelse. Den visar att förslagsställarna ser ändringsförslaget riktat mot en

helt annan grupp av missbrukare än vad den tidiga debatten ger uttryck

för. Då avsåg man en åtgärd riktad mot grupper eller enskilda som använ

der narkotika sporadiskt och som därigenom skulle upphöra med ett slags

"okynnesmissbruk", Det var aldrig tal om missbrukare i behov av
behand

ling. Däremot restes invändningar beträffande förslagets effekter för grup

pen tunga narkotikamissbrukare. Nu designar man förslaget utifrån den

senare gruppens villkor. Men denna grupp kommer i prakfiken knappast

att bli föremål för straffrihetsregeln. När det föreligger ett manifest be

handlingsbehov är också missbruket av den arten att personen ifråga

knappast är ett "gränsdragningsfall". Istället är innehavsbrott eller
lagrum

som täcker andra gärningsformer aktuella, eller i fall med ungdomar;

åtgärder inom ramen för socialtjänstlag och LVU (mellantvänget är väl

inte redan bortglömt?) Denna sammanblandning och förvirring understry- 91

ker
ytterligare förslagets oförmåga att bringa klarhet och reda beträffande Prop.
1987/88: 71 det påstådda gränsdragningsproblemet. Härigenom förstärks intrycket
av att vi har att göra med ett politiskt problem och ett politiskt motiverat
förslag - inte ett juridiskt problem och inte heller ett faktiskt narkotikabekämpningsproblem.

Övervakares
och Kontaktpersoners Riksförbund:

Rapportens
utformning av § 2 innebär att bevisföringen kan bli mycket svår och resultera i
långa och segdragna undersökningar och förhör. En kriminalisering kommer att
kräva att ökade utredningsresurser mäste tas i anspråk för att
straffbestämmelsen inte skall bli helt verkningslös. Nu påvisade
gränsdragningsproblem och bevissvårigheter torde knappast försvinna genom en
kriminalisering av beteendet. Snarare blir effekten den att nya svårigheter
kommer att uppstå vid en straffbeläggning av narkotikakonsumtionen.

Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anför:

Den
föreslagna straffrihetsbestämmelsen för de fall där en missbrukare sökt vård
efter att ha konsumerat narkotika men innan polis eller åklagare inlett
förundersökning om brott, kan innebära att missbrukaren väljer att bli känd på
någon klinik eller socialbyrå. Detta leder uppenbarligen till att det blir
tillåtet i betydelsen straffritt att fortsätta sitt missbruk under förutsättning
att detta sker under kontakt med behandlingshem eller liknande. Nya
gränsdragningsproblem kring vad som är tillätet och vad som är straffbart
kommer att uppstå och samhällets budskap till narkotikamissbrukaren kvarstår
som oförändrat oklart.

En
fråga av praktisk betydelse är för övrigt hur de brottsbekämpande myndigheterna
skall få tillfredsställande säkerhet i påståendet att en narkotikamissbrukare
sökt adekvat vård för sitt beroende före det att gärningen kommit till nämnda
myndighets kännedom. På sid 41 i promemorian föreslås att "innan beslut
fattas om åtal i ett fall som bara består i eget missbruk bör åklagaren
givetvis genom exempelvis kontakter med den misstänkte, socialnämnd och i förekommande
fall olika uppgivna värdinrättningar inhämta tillräckliga upplysningar om sökt
eller pågende behandling". Det nu anförda torde vara mera önsketänkande
än verklighet. Om vårdinrättning eller annan vägrar att medverka under
åberopande av sekretess faller grundtanken i promemorians förslag. Det som
återstår är den misstänktes egna uppgifter. Denne ställs inför valet mellan
straffpåföljd eller möjligheten att undgå ansvar. Utgången av en sådan
valsituation torde vara given.

Föreningen
Sveriges Socialchefer:

Lagförslaget
innehåller en straffrihetsregel som ska tillämpas om den som

brukat narkotika har sökt eller underkastat sig behandling för narkotikabe

roende innan bruket har kommit till polis- eller åklagarmyndighets känne

dom.

Ur behandlingssynpunkt är det viktigt att det finns ett förtroende mellan 92

behandlare och klient, FSS
anser att en straffrihetsregel av beskrivet slag Prop. 1987/88: 71 kan komma
att inverka störande pä förtroendet. Klienten kan försöka manipulera
behandlaren. Eventuellt kan relationerna också störas om klient och behandlare
inte har samma uppfattning om situationen kring "befattningen med
narkotika" och tidpunkten för sökt eller påbörjad behandling. Olämpliga
krav kan ställas i behandhngssituationen, I en mer djupgående behandlingsrelafion,
som t, ex, psykoterapi, kan viktiga delar av behandlingen påverkas.

Förslaget
till lagändringar berör i hög grad sekretessen i behandlingsarbetet. Dessa
aspekter beaktas inte i promemorian, vilket FSS anser vara en brist.

93

Bilaga 3 Prop. 1987/88: 71

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom
föreskrivs att 1,2,4 och 5 §§ narkofikastrafflagen (1968:64)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som olovligen

1,
överiäter
narkotika,

2,
framställer
narkotika som är avsedd för missbruk,

3,
förvärvar
narkotika i överlåtelsesyfte,

4,
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5,
bjuder ut
narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6,
innehar
narkotika

döms, om gärningen sker uppsät-ligen, för narkotikabrott till
fängelse i högst tre år.

Den som olovligen

1,
överlåter
narkotika,

2,
framställer
narkotika som är avsedd för missbruk,

3,
förvärvar
narkotika i överiåtel-sesyfte,

4,
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5,
bjuder ut
narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6,
innehar eller
tar annan befattning med narkotika

döms, om
gärningen sker uppsät-ligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Är brott
som avses i I § att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är
brott som avses i I § att anse som ringa, döms fill böter eller fängelse i
högst sex månader. Avsåg gärningen endast eget bruk av narkotika, döms till
böter. Om en sådan gärning har uppdagats genom att gärningsmannen sökt eller
underkastat sig vård eller någon annan behandling, skall inte dömas till
ansvar.

' Senaste Ivdelse
av 1 § 1985:9 2§
1985:9 4§ 1985:9 5§ 1983:363,

94

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 71

4§

För försök eller förberedelse till För försök eller förberedelse fill

narkotikabrott
eller grovt narkoti- narkotikabrott eller grovt narkoti

kabrott liksom för stämpling till kabrott liksom för stämpling till

narkotikabrott, som inte är att att narkotikabrott, som inte är anse

anse som ringa, eller till grovt nar- som ringa, eller till grovt narkofi-

kotikabrott döms, om gärningen av- kabrott döms, om gärningen avser

ser annat än innehav, till ansvar en- annan befattning än som avses i 1 §

ligt 23 kap. brottsbalken. 6, till ansvar enligt 23 kap. brotts-

balken,

5§

Har flera medverkat till brott Har flera medverkat till brott

som avses i 1-4 §§ och innefattar som avses i 1-4 §§ och innefattar

gärningen inte endast innehav, gäl- gärningen inte endast befattning

ler bestämmelserna i 23 kap, brotts- enligt 1 §6, gäller bestämmelserna i

balken, 23 kap, brottsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 april 1988,

95

Innehåll Prop. 1987/88:71

Sid

Proposition ...................................................... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... 1

Propositionens lagförslag ...................................... .... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 8 oktober 1987 ,, 4

1
Inledning ....................................................... .... 4

2
Allmän mofivering.............................................. .... 5

2,1
Allmänna utgångspunkter .............................. 5

3 Missbruk
av narkotika kriminaliseras .................... 14

3.1
Principfrågan ............................................... 14

3.2
Den lagtekniska lösningen ............................ 18

3.2.1
Gärningsformen .................................... 18

3.2.2
En särskild straffskala för
eget bruk av narkotika 20

3.2.3
En särskild regel om
ansvarsfrihet ............ 22

4
Upprättat lagförslag........................................... 25

5
Specialmotivering ........................................... 25

6
Hemställan .................................................... 28

7 Beslut............................................................. 28

Utdrag
ur lagrådets protokoll 1987-11-12................. 29

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1987 30

Bilagor

Bilaga
I Promemorians lagförslag ........................... 32

Bilaga
2 Sammanställning av remissyftrandena

1 Allmänna synpunkter ....................................... 34

I,
I Behovet av en utvidgad kriminalisering ........... .. 34

2 Den lagtekniska
lösningen ................................. .. 62

2.1
"Annan befattning"
med narkotika .................. 62

2.2
Gärningsformen "eget
bruk" ............................ 67

2.3
Straffskalan för eget bruk ............................. 68

2.4
Regeln om ansvarsfrihet ............................... 79

Bilaga
3 Lagrådsremissens lagförslag ...................... 94

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 96