Prop. 1987/88:73

Regeringens
proposition

1987/88:73

om förbättringar inom rättshjälpssystemet

Prop.

1987/88: 73

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 december 1987,

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ett flertal ändringar i rättshjäipslagen. Förslagen grundar
sig i allt väsentligt på rättshjälpskommitténs översyn av rättshjälpslagstiftningen.
De viktigaste förslagen är följande:

- Möjligheterna
att få allmän rättshjälp utvidgas genom att inkomstgrän

sen höjs från 1 IOOOO kr,/år till nästan 170000 kr,/år,

-
Rättshjälpsavgifterna, dvs, den
avgift som den enskilde själv skall bidra med, sänks rejält och blir i
allmänhet bara hälften så höga som i dag,

-
Kostnaderna för juridiskt
biträde i skadeständsärenden skall i fortsättningen i stor utsträckning inte
betalas av rättshjälpen utan förutsätts täckas av försäkringar av olika slag,

- Möjligheterna
att få rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheter eller

byggnader begränsas ytterligare. Även här förutsätts behovet av rätts

skydd täckas av försäkringar.

Härutöver
föreslås flera andra ändringar i bl, a, rättshjälpslagen av mindre
genomgripande karaktär. De föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den
I juli 1988,

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen
(1972:429)'

dels aU 5 b, 6, 8-13, 14 a, 15, 19-22, 24, 25, 27, 30-32,
34, 36, 41, 43,

44, 47, 49 och 49 a §§ skall ha följande lydelse, dels att
det i lagen skall införas två nya paragrafer, 31 a och 49 c §§, av

följande
lydelse.

Prop,
1987/88:73

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Med
domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt, marknadsdomstolen,
pa-tentbesvärsrätten och arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall
även gälla arrendenämnd, hyresnämnd och statens va-nämnd.

Med
domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt och
arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd och
hyresnämnd.

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig
angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej
överstiger etthundratiotusen kronor.

Bidrar den rättssökande / väsentlig omfattning fill någon
annans underhåll, ökas beloppet enligt första stycket med niotusen kronor för
var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild om-

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig
angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej
överstiger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.

Bidrar
den rättssökande //// underhållet av make, tidigare make, sambo eller eget
barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens underhåll
han pä detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp
som anges i första stycket. Med eget barn jämställs härvid annans barn som den
rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken.

Är den
rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av
förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild om-

' Lagen omtryckt 1983:487, Senaste lydelse 1986:657,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1987/88:73

ständighet, skall den beräknade ständighet, skall den beräknade

årsinkomsten
jämkas pÅ c/ef j-ä» att årsinkomsten jämkas genom att

skäligt
belopp tillägges eller från- skäligt belopp läggs till eller dras

dragés. från.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den
rättssökandes ekonomiska förhållanden.

8 §3

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1,
i angelägenhet
som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den
rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2,
utlänningar som
varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte finns särskilda skäl
för rättshjälp.

3,
näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej
skäl föreUgger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller
omständigheterna i övrigt,

3, den som är eller har varit näringsidkare i
angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns
skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i
övrigt,

4,
i fråga om
anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5,
för upprättande
av självdeklaration,

6,
för upprättande
av äktenskapsförord, testamente eller gävohandling,

7, om
frågan om rättshjälp kan

anstå till dess en annan rättslig an

gelägenhet, vari anspråket stöder

sig på väsentligen likartad grund,

har avgjorts slutligt,

8. ägaren
av en fastighet eller en

byggnad i angelägenhet som avser

fastigheten eller byggnaden, om

han har eller borde ha haft rätts

skyddsförsäkring eller något annat

liknande rättsskydd som omfattar

angelägenheten,

7,
/
angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till boets beskaffenhet
och makarnas eller sambornas personliga förhållanden finns särskilda skäl för
rättshjälp,

8,
om frågan om
rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket
stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

9,
ägaren eller
tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som avser
fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft
rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten,

Senaste lydelse 1987:806,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 73

10. i angelägenhet rörande tra

fikskadeersättning enligt trafikska-

delagen (1975:1410) eller rörande

skadestånd som kan betalas från en

föreliggande ansvarsförsäkring;

dock får rättshjälp beviljas den ska

delidande om angelägenheten är

anhängig vid domstol eller rör en

bart annan skada än personskada.

9. den som ej har befogat intresse //.
den som ej har befogat intres-

av att få
sin sak behandlad, se av att få sin sak behandlad,

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt
förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att
allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen
förordna att medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara
medborgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk
medborgare i fråga om allmän rättshjälp.

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den
rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes
kostnad för

1,
biträde som
varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,

2,
bevisning vid
allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen eller arbetsdomstolen samt
nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning
eller som skall prövas av skiljemän,

3,
utredning i
angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande
av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4,
resa och
uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare
eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller
annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med
inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m, m, vid
utredning av faderskap eller läkarundersökning enligt 21 kap, 11 § föräldrabalken,

5,
ansökningsavgift
enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna samt särskild
avgift som skall betalas enligt förordningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter,

6,
vad som av
allmänna medel utgått i ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om
blodundersökning m,m, vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i
rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten
självmant föranstaltat om,

7,
bodelningsförrättare
som har förordnats av domstol att verkställa bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad eller att verkställa sådan

Senaste lydelse 1987:749,

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 73

bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning
än att den ena sambon har avlidit, 8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enhgt andra stycket 2 anses
ej den rättssökandes kostnad för sådan blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m.
m. vid utredning av faderskap.

9 a §5

Den som har beviljats allmän Den
som har beviljats allmän

rättshjälp är i målet eller ärendet rättshjälp
är i målet eller ärendet

befriad från expeditionsavgifter en- befriad
från expeditionsavgifter en

ligt förordningen (1987:452) om av- ligt
förordningen (1987:452) om av

gifter vid de allmänna domstolarna gifter
vid de allmänna domstolarna

och för avgifter enligt expeditions- och
för avgifter enligt expeditions

kungörelsens (1964:618) avgiftslis- kungörelsens
(1964:618) avgiftslis

ta, avdelning I samt avdelning II ta,
avdelning I samt avdelning II

under rubriken Utsökning
m, m, under rubriken Utsökning m, m.

Avgiftsfriheten gäller endast i den Detsamma
gäller ifråga om avgift

män den begärda handlingen är er- för
mantalsskrivningsbevis.

forderiig för den rättssökande. Av- Avgiftsfriheten
gäller endast i

giftsfriheten gäller inte i fråga om den
mån den begärda handlingen är

handling som utfärdas endast på erforderiig
för den rättssökande,

särskild begäran, om inte handling- Avgiftsfriheten
gäller inte i fråga

en begärs innan avgörandet i hu- om handling
som utfärdas endast pä

vudsaken har vunnit laga kraft, särskild
begäran, om inte handling

en begärs innan avgörandet i hu

vudsaken har vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som
lett till verkställbart avgörande, ansvarar inte för grundavgift och
försäljningsavgift enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter.
Detsamma gäller den som har beviljats allmän rättshjälp i ett mål om
verkställighet.

Kostnader för kungörelse i mål Kostnader för kungörelse i mål

eller ärende vid allmän domstol, eller ärende vid allmän domstol,

bostadsdomstolen, arbetsdomsto- bostadsdomstolen eller arbets-

len eller krigsrätt skall, såvitt de domstolen skall, såvitt de belastar

belastar den som beviljats allmän den som beviljats allmän rättshjälp,

rättshjälp, utgå av allmänna medel, utgå av allmänna medel,

10 §*

Skall den som beviljats allmän Reglerna i rättegångsbalken och

rättshjälp ställa säkerhet för att få konkurslagen
(1987:672) om skyl-till stånd kvarstad eller annan lik- dighet att ställa
säkerhet för att få

' Senaste lydelse 1987:450, ' Senaste lydelse 1987:682,

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88: 73

nande
åtgärd enligt rättegångsbalken eller konkurslagen (1987:672), får
rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd gäller
inte i fråga om den som beviljats allmän rättshjälp. I sådana fall svarar
staten för den skada som kan tillfogas motparten genom åtgärden.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 3 kap. 8
eller 9 § utsökningsbalken, om allmän rättshjälp beviljats i
verkställighetsärendet.

Föranleder
ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften som kostnad för
rättshjälpen.

Föranleder
statens ansvar enligt denna paragraf utgift för staten, anses utgiften som
kostnad för rättshjälpen.

11 §
Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses
i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift enligt vad
som sägs i 12-15 §§,

Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare
föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjälpsa v gift.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer grundbelopp för
rättshjälpsavgiften och meddelar närmare föreskrifter för beräkning av det belopp
vartill rättshjälpsavgiften högst kan uppgå (maximibeloppet).

Överstiger
ej den rättssökandes beräknade årsinkomst trettiofemtusen kronor, utgör
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften trehundra-femtio kronor. Maximibeloppet
får sättas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får dock inte understiga
etthundrasjuttiofem kronor, om det inte är uppenbart att den rättssökande
saknar möjlighet att betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första stycket
ökad med

fyra procent av den del av inkomsten som överstiger
trettiofemtusen men ej sextiotusen kronor,

sex procent av den del av inkomsten som överstiger sextiotusen
men ej sjuttiofemtusen kronor,

tio procent av den del av inkomsten som överstiger
sjuttiofemtusen men ej nittiotusen kronor.

Överstiger ej den rättssökandes

beräknade årsinkomst ett belopp

som motsvarar två gånger det bas

belopp som anges i 6 § första styc

ket, utgör maximibeloppet för rätts

hjälpsavgiften grundbeloppet.

Maximibeloppet får sättas ned om

det finns särskilda skäl.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften grundbeloppet ökat med

två procent av den del av inkomsten som överstiger två
men ej tre gånger basbeloppet,

fyra
procent av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger
basbeloppet,

sex
procent av den del av inkomsten som överstigerra men ej fem gånger
basbeloppet.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1987/88:73

femton procent av den del av inkomsten som överstiger
nittiotusen men ej etthundrafemtusen kronor,

tjugo
procent av den del av inkomsten som överstiger etthundrafemtusen kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten
avrundas till närmast lägre tusental kronor.

åtta
procent av den del av inkomsten som överstiger/e/n men ej sex gånger
basbeloppet,

tolv
procent av den del av inkomsten som överstiger sex gånger basbeloppet.

Vid
tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre
tusental kronor och maximibeloppet för råttshjälpsav-giften till närmast lägre
tiotal kronor.

Bidrar
den rättssökande / väsentlig omfattning till någon annans underhåll, skall
inkomstgränserna enligt 12 § första och andra styckena höjas med niotusen
kronor för var och en till vilkens underhäll han sålunda bidrar.

Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare
make, sambo eller eget barn, skall inkomstgränserna enligt 12 § första och
andra styckena för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrar höjas
med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp som anges 16 § första
stycket. Med eget barn jämställs härvid annans barn som den rättssökande är underhållsskyldig
mot enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas pä det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

14 a §

Om den
ersättning som skall tillerkännas biträde för arbete enligt 22 § översfiger
tretusen kronor, skall den rättssökande utöver rättshjälpsavgiften betala en
tilläggsavgift om tio procent av den del av ersättningen som överstiger tretusen
kronor, dock högst ett belopp som uppgår till fem gånger maximibeloppet. Det
belopp som skall betalas avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

Om den
ersättning som skall tillerkännas biträde för arbete enligt 22 § överstiger
ett belopp som motsvarar en femtedel av det basbelopp som anges i 6 § första
stycket eller rättshjälpsavgiften, om denna är högre än det beloppet, skall den
rättssökande utöver rättshjälpsavgiften betala en tilläggsavgift om tio
procent av den överskjutande delen av ersättningen, dock högst ett belopp som
motsvarar det dubbla maximibeloppet. Det belopp som skall betalas avrundas till
närmast lägre tiotal kronor.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1987/88:73

15 §

I samband med att allmän rättshjälp beviljas, fastställs
det för sökanden gällande maximibeloppet och det belopp vartill
tilläggsavgiften högst kan uppgå.

Undergår
inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig
förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas
efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i
rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning
gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13
eller 14 § väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet
jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i
rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om vä-senfiig felbedömning gjorts,
när maximibeloppet tidigare bestämdes, eller om oriktiga uppgifter legat tiU
grund för beslutet.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning
därtill framkommit.

När
maximibeloppet jämkas, skall även det belopp vartill tilläggsavgiften högst
kan uppgå jämkas i motsvarande mån.

19 §'

Beviljas
allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader enligt 9 och 10 §§
av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för
tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som
har att besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller biträdeskostnad som
uppkommit före ansökningen hos myndighet, om arbetet har varit av mindre
omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt
dröjsmål eller om eljest synnerliga skäl föreligger.

Beviljas allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande
kostnader enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även
biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in
till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller
biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet eller, i fall
som avses i 16 §, före beslutet om rättshjälp, om arbetet har varit av mindre
omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts eller beslutet om
rättshjälp har fattats utan väsentligt dröjsmål eller om det annars finns
synnerliga skäl för det.

Vad som har sagts nu om ersättning till biträde gäller
även i fråga om ersättning till bodelningsförrättare,

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6
skall rätten, i stället för att enligt 18 kap, 13 § rättegångsbalken ålägga den
som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen
utgör en kostnad för rättshjälpen.

' Senaste lydelse 1987:806,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1987/88:73

Beviljas
allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den
rättssökande, I annat fall får biträde förordnas på sökandes begäran, om
han inte kan ta till vara sin rätt själv och inte heller är berättigad att få
behövligt bistånd av någon annan.

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som
beslutat härom biträde till den rättssökande. I annat fall fär biträde
förordnas på sökandes begäran, om denne ej själv eller genom någon som i
tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvara-

taga
sin rätt.

I sådan angelägenhet där tingsrätt skall bestå av en
lagfaren domare enligt 1 kap, 3 a § rättegångsbalken får biträde förordnas
endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om bodelning, som inte avser
klander, får biträde inte förordnas.

När
biträde kan förordnas enligt 10 kap, 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde
enligt denna lag.

21 §

Till
biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är
lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämphg,
skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade
kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde får
entledigas om skäl förehgger därtill.

Byte av biträde fär ske bara efter särskilt tillstånd.
Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan
biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Biträde får sätta advokat eller biträdande jurist pä
advokatbyrå i sitt ställe (substitution), I övrigt får substitufion äga rum
bara efter särskilt tillstånd.

Till biträde förordnas advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå. Om det finns skäl för det, får någon annan lämplig person förordnas
till biträde. Har sökanden själv föreslagit någon som får förordnas, skall
denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader
eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde får entledigas om det
finns skäl för det.

Byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd.
Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan
biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Om ett
biträde tidigare har entledigats på begäran av den rättssökande, får nytt
biträde förordnas endast om förutsättningar för biträdesbyte förelåg.

Ett biträde får sätta advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå i sitt ställe (substitution), om det inte medför en beaktansvärd
ökning av kostnaderna. I övrigt fär substitution äga rum bara efter särskilt
tillstånd.

' Senaste lydelse 1987:749,

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 73

Är den rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol,
ankommer det på domstolen att besluta om förordnande och entledigande samt om
särskilt tillstånd till byte och substitution, I annat fall beslutar
rättshjälpsnämnden i dessa frågor,

22 §' Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt
till skälig ersättning för arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har
krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och
omfattning beaktas. Hänsyn skall ocksä tas till andra omständigheter av
betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med
samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas
vid bestämmande av ersättningen.

Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller ifråga
om det nya biträdets rätt till ersättning för arbete som har utförts före
beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket.

Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom
vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta
beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att
bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger
särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid
domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare
fastställes av rättshjälpsnämnden. Ersättning till medlare fastställes av domstolen.

Ersättning till biträde skall fastställas i samband med
att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas
på något annat sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall
fastställas när uppdraget har slutförts.

Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid
den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätlen
att få ersättning fastställd av domstolen, får rättshjälpsnämnden fastställa
ersättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att
angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på
något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.

' Senaste lydelse 1987:806, 10

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:73

I den mån
ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen eller
arbetsdomstolen med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

I den
mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål
eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen eller arbetsdomstolen med
skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. Utöver vad som följer av rättegångsbalken
utgår ersättning också för sådan sakkunnig som avses i 40 kap. 19 §
rättegångsbalken med belopp som sammanlagt högst motsvarar en tiondel av det
basbelopp som anges i 6 § första stycket.

I
angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomstolen,
marknadsdomstolen eller arbetsdomstolen, beslutar rättshjälpsnämnden om
utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om utredning av mindre
omfattning. Samma befogenhet tillkommer bodelningsförrättare.

I
angelägenhet som inte handläggs vid allmän domstol, bostadsdomstolen eller
arbetsdomstolen beslutar rättshjälpsnämnden om utredning. Utan hinder härav
får biträde besluta om utredning av mindre omfattning, Samma befogenhet
tillkommer bodelningsförrättare.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket
har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår
utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes
ersättningen av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av
rättshjälpsnämnden.

27 §

Finns
biträde enligt denna lag, betalas rättshjälpsavgiften till biträdet intill
det enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns inte något
biträde, skall rättshjälpsavgiften betalas till staten. Rättshjälpsavgiften
får tas ut sä snart maximibeloppet har fastställts. Har maximibeloppet höjts
sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen
betalas fill staten.

Finns biträde eller bodelningsförrättare enligt denna
lag, betalas rättshjälpsavgiften till denne intill det enligt 15 § första
stycket fastställda maximibeloppet. Finns varken biträde eller bodelningsförrättare,
skall rättshjälpsavgiften betalas till staten. Rättshjälpsavgiften fär tas ut
så snart maximibeloppet har fastställts. Har maximibeloppet höjts sedan
rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas
till staten.

Tilläggsavgiften
betalas till biträdet när ersättningen till biträdet har fastställts. Biträdet fär
ta ut förskott pä tilläggsavgiften med skäligt belopp. Om det belopp vartill
tilläggsavgiften högst får uppgå höjs i samband med

'"
Senaste lydelse 1986:657, " Senaste lydelse 1987:806,

11

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88: 73

att ersättning fill biträdet fastställs, skall det belopp
som kan föranledas av höjningen och som hänför sig till den ersättningen eller
till en tidigare fastställd biträdersersättning betalas till staten.

30 §

När
myndighet fastställt rättshjälpsavgiften och i förekommande fall
tilläggsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den
rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt 22 § skall avräknas
vad den rättssökande enligt 27 § är skyldig att utge till biträdet. Undersfiger
ersättningen vad som skall avräknas, svarar biträdet, om kostnader utöver biträdesersättningen
uppkommit för rättshjälpen, mot staten för mellanskillnaden.

När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften och i
förekommande fall tilläggsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med
den rättssökande och med biträde eller bodelningsförrättare.

Från ersättning till biträde eller bodelningsförrättare
enligt 22 § skall avräknas vad den rättssökande enligt 27 § är skyldig att
utge till denne. Understiger ersättningen vad som skall avräknas, svarar biträdet
eller bodelningsförrättaren, om kostnader utöver dennes ersättning uppkommit
för rättshjälpen, mot staten för mellanskillnaden.

Fastställs rättshjälpsavgiften och filläggsavgiften till
lägre belopp än det som den rättssökande inbetalat, fär återbetalning av
mellanskillnaden anstå, om det finns anledning anta att högre belopp kommer
att fastställas på grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen,

31 §'

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller
ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i
lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall
åläggas att utge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §,

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan makar efter
gemensam ansökan och den ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten
ålägga den andra maken att betala staten hälften av kostnaderna för rättshjälpen.
Om maximibeloppet för den andra makens rättshjälpsavgift skulle ha varit lägre
än hälften av rättshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad
som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall inte åläggas, om
beloppet understiger en viss av regeringen fastställd gräns.
Ersättningsskyldighet skall heller inte åläggas om det med hänsyn till
omständigheterna annars är obilligt.

Har bodelningsförrättare
förordnats och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden
med motsvarande tilllämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för bodelningsförrättaren
och för utredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om

Har bodelningsförrättare
förordnats och har ena maken eller sambon åtnjutit allmän rättshjälp, skall
rättshjälpsnämnden med motsvarande tillämpning av andra stycket besluta om
kostnaderna för bodelningsförrättaren och för utredning som denne har
föranstaltat om, Be-

'2 Senaste
lydelse 1987: 806,

12

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 73

ersättningsskyldighet får verkstäl- slutet om ersättningsskyldighet får

las enligt vad som är föreskrivet om verkställas enligt vad som är före-

allmän
domstols dom. skrivet om allmän domstols dom.

Om den rättssökandes rätts- Om den rättssökandes rätts

hjälpsavgift och tilläggsavgift till- hjälpsavgift
och tilläggsavgift till

sammans med den ersättning som sammans
med den ersättning som

maken har ålagts att betala enligt maken har ålagts att betala enligt

andra och tredje styckena översti- andra och tredje styckena eller som

ger rättshjälpskostnaderna, skall medpart
har ålagts att betala enligt

den rättssökande berättigas att få 31
a § överstiger rättshjälpskostna-

tillbaka den överskjutande delen, derna,
skall den rättssökande berät

tigas att få tillbaka den överskjutan

de delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av
kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande
tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till
viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp,

31 a§

Har i mål eller ärende vid domstol en kostnad som är
gemensam för flera medparter ersatts som rättshjälpskostnad, skall var och en
av de medparter soni inte har rättshjälp åläggas att till staten betala den
del av kostnaden som kan anses belöpa på honom. Fördelningen skall göras
efter huvudtalet, om omständigheterna inte föranleder något annat.

Vid tillämpning av första stycket skall avdrag göras för
den del av kostnaden som en motpart eller någon annan har ålagts att betala
med stöd av 31 §.

32 § "

När mål eller ärende i vilket part När mål eller ärende i vilket part

har allmän rättshjälp avgöres, skall har allmän rättshjälp avgörs, skall

beslut samtidigt meddelas angå- beslut samtidigt meddelas angå

ende ersättningsskyldighet enligt ende ersättningsskyldighet enligt 31

31 §, eller 31 a §.

När en borgenär har beviljats allmän rättshjälp i
angelägenhet som rör försättande i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet
meddelas senast i samband med att utdelningen i konkursen fastställs.

'Senaste lydelse 1987:682, 13

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 73

34 § Allmän rättshjälp skall upphöra om

1,
rättshjälpsavgift
eller tilläggsavgift ej erläggs enligt 27 §,

2,
den
rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om
riktig uppgift lämnats,

3,
den
rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som
varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,

4,
den
rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak
behandlad, eller

5,
de ekonomiska
förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande ej längre är berättigad
till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det
föreligger ett sådant fall som avses i 8 § 7, får det beslutas att rättshjälpen
skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra Första stycket 2 gäller
ej, om stycket gäller ej, om det är uppen- oriktigheten endast bestått i att
den bart obilligt att rättshjälpen upphör, rättssökande underlåta att lämna

en uppgift som han varken visste eller hade skälig
anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Första
stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obilligt att
rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt
första stycket, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna.
Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av
staten, om det föreligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt
andra stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får
dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft
rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp
meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen
och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut fär också meddelas i
samband med prövning av besvär enligt 49 §.

36 §

Annan rättshjälp åt misstänkt i Annan
rättshjälp åt misstänkt i

brottmål än som avses i 35 § be- brottmål än som avses i
35 § be

viljas tilltalad, om hans beräknade viljas tilltalad, om hans beräknade

årsinkomst ej överstiger femtiotu- årsinkomst ej överstiger ett belopp

sen kronor. som motsvarar tre gånger det bas-

x belopp som anges i 6 § första styc-

ket. Vid prövning enligt första stycket äger 6 § andra och
tredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de
kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop, 1987/88: 73

41 §'" Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i
mål eller ärende

1, hos utskrivningsnämnd eller I, hos utskrivningsnämnd eller

psykiatriska nämnden angående in- psykiatriska
nämnden angående in

tagning enligt 8 eUer 9 § eller ut- tagning
enligt 8, 9 eller 10 § eller

skrivning enligt 16 eller 19 § lagen utskrivning
enligt 16 eller 19 § lagen

(1966:293) om beredande av sluten (1966:293)
om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall, psykiatrisk
vård i vissa fall,

2,
hos
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller
utskrivning från värdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3,
angående
beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga eller omedelbart omhändertagande enligt 6 § samma lag eller angående
upphörande av sådan värd enligt 5 § samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid
överklagande enligt 20 § första stycket 1 samma lag,

4,
hos
förvaltningsdomstol angående beredande av värd enligt lagen (1981: 1243) om
vård av missbrukare i vissa fall, angående omedelbart omhändertagande enligt 8
§ eller vid överklagande av beslut om förlängning enligt 16 § samma lag,

5,
angående
utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980: 376) samt vid
utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om utvisning enligt
angivna lagrum,

6,
angående
avvisning enligt ut- 6.
angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polis- länningslagen, dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning myndighet,
såvida icke anledning föreligger att överiämna ärendet till föreligger att överiämna ärendet
till statens invandrarverk eller utlän- statens invandrarverk eller utlänningen
enligt 50 eller 52 § samma ningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar
längre än en vec- lag hållits i förvar längre än tre da-ka, gar,

7,
angående
verkställighet enlig 7. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om
anledning före- utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till sta- ligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk
med stöd av 85 tens invandrarverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd
av 87 § samma ärendet dit med stöd av 87 § samma
lag eller om utlänningen enligt 50 lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits
i förvar eller 52 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka, längre än tre dagar,

8,
angående
föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra stycket
utlänningslagen,

9,
angående
hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket utlänningslagen,

10, angående förverkande av villkorligt medgiven frihet
enligt 26 kap,

brottsbalken,

11, angående verkställighet utomlands av frihetsberövande
påföljd enligt

lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

'"Senaste lydelse 1986:238, 15

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 73

angående verkställighet av straff m, m, eller lagen (1972:
260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12, angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om värd eller behandling,

13, angående kastrering enligt lagen
(1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

14, hos regeringen enligt 1 § andra
stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall,

15. hos allmän förvaltningsdomstol angående intagning på
sjukhus enligt 7, 14 eller 15 § snuttskydds-lagen (1968:231) eller angående utskrivning
från sjukhus enligt samma lag.

43 § Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter
ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan fär göras av den som kan
beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 § I även av annan som
fär föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde Rättshjälp beviljas och biträde

förordnas av den myndighet som förordnas
av den myndighet som

handlägger målet eller ärendet, handlägger
målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen i åren- Dock
ankommer prövningen i ären

de hos socialnämnd eller social de hos
socialnämnd eller social

distriktsnämnd enligt 41 §3 på läns- distriktsnämnd
enligt 41 §3 på läns

rätten, i ärende som avses i 41 § 5- rätten,
i ärende som avses 141 § 5-

9 eller 14 på rättshjälpsnämnden, i 9,
13 eller 14 på rättshjälpsnämn-

ärende hos polismyndighet enligt den, i
ärende hos polismyndighet

41 § 12 pä länsrätten samt i annat enligt
41 § 12 pä länsrätten samt i

ärende hos regeringen än som avses annat
ärende hos regeringen än som

141 § 5—9 eller 14 på departements- avses
i 41 § 5-9eller 14 pådeparte-

tjänsteman som regeringen bestäm- mentstjänsteman
som regeringen

mer, bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger
under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra
stycket motsvarande tillämpning.

Rättshjälp utgär även när talan fullföljs eller meddelat
beslut underställs annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan
myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom of- Ansökan om rättshjälp genom of

fentligt biträde ges in till den myn- fentligt
biträde ges in till den myn

dighet som handlägger målet eller dighet
som handlägger målet eller

ärendet. Gäller ansökan ärende ärendet.
Gäller ansökan ärende

som avses i 41 § 5-9 eller 14, ges som
avses i 41 § 5-9, 13 eller 14,

dock ansökan in till rättshjälps- ges
dock ansökan in till rättshjälps

nämnden, nämnden.

Myndighet som inte själv fär bevilja rättshjälpen skall till
behörig myn

dighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade

handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde, '6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1987/88: 73

Har den
som beviljats rättshjälp enligt 41 § till offentUgt biträde själv föreslagit
någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle
medföra avsevärt ökade kostnder eller i övrigt särskilda skäl föranleder
annat. Har både den unge och vårdnadshavaren beviljats rättshjälp i mål
eller ärende som avses i 41 § 3, förordnas gemensamt biträde, om det ej
finns motstridiga intressen mellan dem.

Till offentligt biträde förordnas advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå. Om det finns skäl för det, får någon annan lämplig person
förordnas till offentligt biträde. Har sökanden själv föreslagit någon somfår
förordnas, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra ökade
kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Har både den unge
och vårdnadshavaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses 141 § 3,
förordnas gemensamt biträde, om det ej finns motstridiga intressen mellan dem.

I fråga
om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första stycket sista
meningen, andra och tredje styckena, 22 § första och andra styckena samt 23
§ motsvarande tillämpning.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i /9 första
st)'c-ket, 21 § första stycket sista meningen, andra och tredje styckena, 22 §
första-tredje, femte och sjätte styckena samt 23 § motsvarande tillämpning.

I fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket
äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning Ersättning till
offentligt biträde utgär av allmänna medel.

47 §

Rådgivning
sker mot en avgift av åttiofem kronor för varje påbörjad tidsperiod om femton
minuter. Avgiften fär sättas ned så att den ej överstiger det maximibelopp
för rättshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om, aljmän rättshjälp hade
beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av allmänna medel till
den som har meddelat rådgivningen.

Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad
tidsperiod om femton minuter motsvarar en fiärdedel av grundbeloppet för
rättshjälpsavgiften. Avgiften får sättas ned så att den ej överstiger det
maximibelopp för rättshjälpsav-gifteri som skulle ha fastställts om allmän
rättshjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av
allmänna medel till den som har meddelat rådgivningen. Den som har meddelat
rådgivningen har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för de kostnader
för tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Ersättningen fastställs
av rättshjälpsnämnd.

Beviljas
allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen anses som
en kostnad för den allmänna rättshjälpen, Erläggande av rådgivningsavgift skall
anses som betalning på rättshjälpsavgift.

2 Riksdagen 1987188. I saml. Nr 73

17

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1987/88:73

49 §
I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i
allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.

Mot
beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet
som ej omfattas av första stycket föres talan hos besvärsnämnden genom besvär.
Mot beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får talan
dock ej föras.

Talan får ej föras mot besvärsnämndens beslut enligt
denna lag.

Beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller annan
förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket överklagas hos besvärsnämnden.
Beslut av utskrivningsnämnd överklagas dock hos psykiatriska nämnden.

Beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän
advokatbyrå får inte överklagas.

Talan får ej föras mot besvärsnämndens eller psykiatriska
nämndens beslut enligt denna lag.

49 a §

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom
av enskild part, av domstolsverket. Räknas besvärstid från den dag då part fått
del av beslutet, fär domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare än tvä
månader från dagen för beslutet. Domstolsverket fär föra talan även till förmån
för enskild part.

Talan
mot beslut i fräga om rättshjälp får föras även av annan myndighet som
regeringen bestämmer. Därvid skall vad i första stycket sägs om domstolsverkets
talerätt tillämpas.

Undanröjes
beslut om rättshjälp, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna
för denna. Föreligger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna
eller del därav skall betalas av staten.

Undanröjs
annat beslut om rättshjälp än sådant som avser offentUgt biträde, skall den
som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda
skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av staten.

49 c §

Ett biträde som överklagat ett beslut om ersättning får i
den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk endast
om det finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988, Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i de fall där rättshjälp har sökts före
ikraftträdandet.

18

2 Förslag
till Prop, 1987/88:73

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i rättegångsbalken skall införas
en ny paragraf, 21 kap, 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap. 10 a §

En offentlig försvarare som överklagat ett beslut om
ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter tiU stöd för
sitt anspråk endast om det finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988,

19

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:73

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1987

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S.
Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R, Carlsson, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om förbättringar inom rättshjälpssystemet

1 Inledning

De
regler som vår rättsordning innehåller och de rättskipande och rättsvär-dande
organ som samhället ställer till förfogande uppfyller högt ställda krav när det
gäller att tillgodose den enskildes behov av rättslig trygghet. För att
säkerställa behovet av rättsskydd krävs emellertid också att den enskilde inte
av ekonomiska skäl tvingas avstå från att göra sin rätt gällande eller få sin
sak prövad. De flesta har inte råd att med egna medel bära de ofta stora
kostnader som kan vara förenade med rättegångar eller andra rättsliga
förfaranden. För att tillgodose de enskildas behov av ekonomiskt bistånd i
rättsliga angelägenheter tillkom rättshjälpslagen (1972:429, RHL), som trädde i
kraft den 1 juli 1973 (prop, 1972:4, JuU 12, rskr, 205),

Rättshjälpsreformen
var ett led i arbetet att skapa ökad jämlikhet mellan medborgarna. Två
grundläggande krav ställdes upp för samhällets rättshjälp. Det ena var att
rättshjälp skulle utgå i varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp
föreligger, vare sig det gällde ett ärende som behandlades av domstol eller av
förvaltningsmyndighet eller fråga var om rådfräg-ning eller biträde i övrigt.
Det andra kravet var att rättshjälp skulle ges i sådan utsträckning att ingen
av ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att ta till vara sina rättsliga
intressen; dock skulle den rättssökande i allmänhet efter förmåga bidra till
kostnaderna.

Rättshjälp
lämnas i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt
misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning,

AUmän
rättshjälp lämnas i princip i vaije rättslig angelägenhet där det

föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall utgå i någon

annan form. Huvudregeln har dock vissa begränsningar. En viktig be

gränsning är att allmän rättshjälp inte får lämnas om den rättssökande har

en beräknad årsinkomst som överstiger 110 000 kr. Den allmänna rätts

hjälpen innebär att staten betalar den rättssökandes egna kostnader i

ärendet, varibland främst märks kostnaden för juridiskt biträde. Den rätts

sökande är dock skyldig att efter förmåga själv bidra till kostnaderna 20

genom att betala en med
hänsyn till sin ekonomi avpassad rättshjälpsavgift Prop. 1987/88:73 och,
när biträdesarvodet överstiger visst belopp, en tilläggsavgift.

Rättshjälp
åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt till offentlig försvarare och dels
som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. I fråga om rätt till offentlig
försvarare gäller bestämmelserna i 21 kap, rättegångsbalken (RB), En misstänkts
eller tilltalads ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt till offentlig
försvarare. Däremot kan annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål komma i fråga
bara för tilltalade som hör till de ekonomiskt sämre ställda grupperna. Denna
form av rättshjälp ersätter den tilltalades kostnader för egen bevisning och
för inställelse. Någon rättshjälpsavgift utgår inte vid rättshjälp åt misstänkt
i brottmål. Däremot kan en tilltalad som fälls till ansvar förpliktas att
betala tillbaka kostnaderna för offentlig försvarare, bevisning och annan
rättshjälp. Återbetalningsskyldigheten får dock inte överstiga vad den dömde
skulle ha fått betala som rättshjälpsavgift om han hade haft allmän
rättshjälp.

Rättshjälp
genom offentUgt bhräde lämnas i vissa särskilt angivna typer av mål och ärenden
som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten, I
huvudsak rör det sig om mål och ärenden på de psykiatriska och sociala
värdlagstiftningarnas samt utlänningslagstiftningens områden. Den enskildes
ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt till offentligt biträde.
Ersättningen till det offentliga biträdet, liksom kostnaden för viss utredning,
betalas av staten. Någon återbetalningsskyldighet förekommer normalt sett
inte.

Rättshjälp
lämnas slutligen ocksä i form av rådgivning. Denna rättshjälpsform omfattar
rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i nästan alla slags rättsliga
angelägenheter under högst en fimme. Rådgivning är öppen för alla oavsett
inkomst och sker mot en i lagen bestämd rådgivningsavgift (för närvarande 85
kr, för varje påbörjad tidsperiod om 15 minuter). Avgiften är avsedd att täcka
kostnaderna för rådgivningen men den kan sättas ned eller efterges. Om det
sker, ersätts mellanskillnaden av staten.

Kompletterande
bestämmelser rörande rättshjälp finns i rättshjälpsförordningen (1979:938, RHF),

RHL
har under de 14 år som den varit i kraft ändrats vid flera tillfällen. En
genomgripande reform, som byggde på rättshjälpsutredningens betänkande (SOU
1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet, genomfördes år 1980 (prop, 1978/79:90,
JuU 30, rskr, 268, SFS 1979:240). Domstolar och vissa andra myndigheter fick då
vidgade befogenheter att besluta i rättshjälpsfrågor och de vid lagens
tillkomst inrättade rättshjälpsnämnderna minskade i antal från sex till fyra.

Under
första hälften av 1980-talet har härefter vidtagits en serie lagändringar som
har det gemensamt att de har syftat till att minska statens kostnader för
rättshjälpen.

Rättshjälps- och
rådgivningsavgifterna höjdes den 1 april 1981 (prop.

1980/81:20, JuU 17, rskr. 65, SFS 1981:5), Ytteriigare höjningar genomför

des den 1 januari 1982 (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr, 105, SFS

1981:1287), Samtidigt slopades möjligheterna till rättshjälp för bl, a. upp

rättande av äktenskapsförord och testamente. Möjligheterna att fä allmän

rättshjälp innan ett annat likartat mål (s, k. pilotfall) har avgjorts
begränsa- 21

des senare samma år (prop,
1981/82:28, JuU 52, rskr. 320, SFS 1982:299). Prop. 1987/88:73

Den
senaste mer ingripande förändringen innebar bl. a. att fastighetstvister undantogs
från rättshjälpens område och att biträde inte längre får förordnas i angelägenheter
som rör bodelning (prop. 1982/83:61, JuU 19, rskr, 172, SFS 1983:153), En
tilläggsavgift infördes, vars storlek beräknas med utgångspunkt i biträdets
arvode.

Genom
ändringar i 21 kap, RB (prop, 1983/84:23, JuU 7, rskr. 50, SFS 1983:920) begränsades
slutligen rätten till offentlig försvarare ät misstänkt eller tilltalad i
brottmål fr, o, m, den Ijanuari 1984,1 samband med 1981 års ändringar i RHL
uttalades att det mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen framstod som
nödvändigt med en grundlig översyn av lagstiftningen. En kommitté,
rättshjälpskommittén (Ju 1982:01), tillsattes i slutet av samma år.

Rättshjälpskommittén
(Dåvarande ledamöter: Lagmannen Jan Johnsson, ordförande, riksdagsledamöterna
Arne Andersson i Gamleby, Gunhild Bolander, Allan Ekström och Karl-Gustaf Mathsson,
lagmannen Josef Styrud samt riksdagsledamoten Ulla-Britt Åbark) har - förutom
det delbetänkande (Ds Ju 1983:2) som ledde till begränsningarna av rätten till
offentlig försvarare - även avlämnat dels ett huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den
allmänna rättshjälpen och dels ett delbetänkande (SOU 1985:4) Rättshjälp,
Offentliga biträden, organisationsfrågor m, m. Dessa båda betänkanden benämns i
det följande huvudbetänkandet resp, organisationsbetänkandet.

Kommittén,
som sett över RHL i dess helhet, lägger i huvudbetänkandet fram förslag till en
ny lag om rättshjälp. Kommittén föreslår ocksä flera sakliga ändringar. Dessa
ändringsförslag betingas huvudsakligen av målsättningen att minska
belastningen på rättshjälpsanslaget. De principiellt sett viktigaste förslagen
innebär att vissa ytterligare angelägenheter undantas från rättshjälpens
område. Häribiand märks främst vissa angelägenheter rörande skadestånd och
angelägenheter som gäller motordrivet fordon, båt och husvagn. Kommittén
föreslår emellertid också att inkomstgränsen för rätten till allmän rättshjälp
slopas och att den totala egenavgiften vid allmän rättshjälp sänks något,

I
organisationsbetänkandet föreslår kommittén bl, a, vissa förändringar av
rättshjälpens organisation. Antalet rättshjälpsnämnder bör enligt kommittén
minskas till en och besvärsnämnden för rättshjälpen avskaffas.

Sammanfattningar
av de båda betänkandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1
och 2 .

Betänkandena
har remissbehandlats. Förteckningar över dem som har yttrat sig över betänkandena
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 och 4. Sammanställningar
över yttrandena har upprättats och finns tillgängliga hos justitiedepartementet
i lagstiftningsärendena (dnr 2351—84 och 606-85), I det följande benämns dessa
båda sammanställningar remissammanställning I resp, remissammanställning II,

Regeringen
har den 19 februari 1987 (bilaga 5) uppdragit ät domstolsver

ket att pä olika sätt förbereda en övergäng till ADB-teknik vid hanteringen

av rättshjälpsärenden. Det är en fråga som rättshjälpskommittén behandla

de i sitt delbetänkande (Ds Ju 1983:9) ADB-hanteringen av rättshjälps- 22

ärenden
(ADB-betänkandet), Betänkandet har remissbehandlats, Prop.
1987/88:73

Enligt
regeringsuppdraget skall kommitténs förslag i ADB-betänkandet i allt väsentligt
läggas till grund för verkets arbete. Domstolsverket skall vidare lägga fram
förslag om hur rättshjälpens administrafion bör organiseras i framtiden och
överväga förändringar av domstolars och andra myndigheters befogenheter att
besluta i frågor om rättshjälp.

Rättshjälpskommittén
har, som jag nyss nämnde, i organisationsbetänkandet lagt fram vissa förslag
till organisatoriska förändringar på rättshjälpens område. Till den del
förslagen berörs av det uppdrag som regeringen har gett domstolsverket tar jag
inte upp dem nu. Vissa organisationsfrågor kommer jag dock att behandla
(avsnitt 2.13).

Ett
viktigt led i rättshjälpsreformen var tillkomsten av de allmänna
advokatbyråerna . Staten hade huvudsakligen tre motiv för att inrätta egna advokatbyråer.
De allmänna advokatbyråerna skulle möta den ökade efterfrågan pä kvalificerad juristhjälp
som antogs bli följden av rättshjälpsreformen. Vidare skulle den enskilde ha
möjlighet att fritt välja mellan att anlita en privatpraktiserande eller en
offentligt anställd jurist. Slutligen skulle staten få kostnadsinsyn i
advokatverksamheten genom att direkt engagera sig i den. En annan princip som
slogs fast var att verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna skulle bedrivas
i konkurrens pä lika villkor med de enskilda advokatbyärerna och de allmänna
byråernas debitering alltså ge full täckning för kostnaderna. Det förutsattes
vidare att biträdesersättningarna i rättshjälpssystemet i stor utsträckning
skulle kunna bestämmas enligt taxor, som utformades med ledning av kostnaderna
vid de allmänna advokatbyråerna.

Det
finns nu 32 allmänna advokatbyråer. Tvä av dem har filialkontor på annan ort.

Åtskilliga
av de allmänna advokatbyråerna har haft problem med att få verksamheten lönsam.
Detta har gällt såväl under uppbyggnadsskedet under 1970-talet som under
1980-talet, Regeringen har den 25 juni 1987 uppdragit åt riksrevisionsverket
att utvärdera verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna. Utvärderingen
skall avse rättshjälpstaxornas utformning, de allmänna advokatbyråernas
betydelse för taxesättningen och vissa andra frågor som gäller sambandet mellan
de allmänna advokatbyråerna och rättshjälpssystemet. Uppdraget skall vara
slutfört senast den 1 mars 1988,

Jag
vill här slutligen nämna att ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) i en
skrivelse till regeringen den 5 mars 1987 hemställt om åtgärder för förbättrad
rättshjälp i vissa hänseenden för utlänningar. Jag kommer att behandla vissa
delar av DO:s skrivelse i detta lagstiftningsärende (avsnitt 2,2,4),

Regeringen beslöt den 25 juni 1987 att inhämta lagrådets yttrande över
förslag till ändringar i rättshjälpslagen och rättegångsbalken. Förslagen hade
upprättats inom justitiedepartementet på grundval av rättshjälpskommitténs betänkanden
och remissyttrandena. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 6.

Lagrådets yttrande, som
avgavs den 1 oktober 1987, bör fogas till

protokollet som bilaga 7. I samband med att jag behandlar de olika sakfrå- 23

gorna
och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag in på lagra- Prop.
1987/88:73 dets synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga att jag i allt
väsentligt godtar lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen.
Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i
lagtexten.

Sammanfattningsvis
tar jag i detta ärende upp främst frågor som rör den allmänna rättshjälpen.
Mina ändringsförslag berör bl, a, den allmänna rättshjälpens
tillämpningsområde, frågan om vilka personer som skall komma i fråga för allmän
rättshjälp samt egenavgifterna. Jag tar också upp vissa enskilda frågor som
berör rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde
och rådgivning.

2 Allmän motivering

2.1 Utgångspunkter

RHL
trädde i kraft den 1 juli 1973. Som jag inledningsvis berörde ställdes i motiven
till RHL upp två viktiga krav pä samhällets rättshjälp. Det ena är att
rättshjälp skall utgå i vaije rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp
föreligger vare sig det gäller ett ärende som behandlas av domstol eller av förvaltningsmyndighet
eller det är fräga om rädfrågning eller biträde i övrigt. Det andra kravet är
att rättshjälp skall ges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl är
förhindrad att ta till vara sina rättsliga intressen; dock skall den
rättssökande i allmänhet efter förmåga bidra till kostnaderna för
rättshjälpen.

Rättshjälpsreformen
har i likhet med många andra sociala reformer visat sig bU dyrare än man frän
början förutsåg. För budgetåret 1973/74 var kostnaderna för rättshjälpen drygt
62 milj, kr, medan kostnaderna för budgetåret 1986/87 uppgick till totalt drygt
270 milj, kr. En analys av kostnadsutvecklingen och dess orsaker har gjorts i
riksrevisionsverkets rapport Varför blev det dyrare? Kostnadsutvecklingen för
statliga reformer (dnr 1983:334),

Statens utgifter för
de olika typerna av rättshjälp framgår av följande tabell.

Budgetår

Allmän

Offentliga

Offentligt

Rådgivning

rättshjälp

försvarare

biträde

(tkr)

1975/76

79202

38934

1024

1008

1976/77

90523

42579

2152

1269

1977/78

102905

49817

3697

1564

1978/79

113 887

53 645

7318

1723

1979/80

137 052

58824

7921

1914

1980/81

145 261

72033

9421

2380

1981/82

148365

83318

13621

1663

1982/83

146035

92429

15 726

817

1983/84

147313

96544

16015

748

1984/85

140368

97232

22290

648

1985/86

137823

108442

30022

692

1986/87

137597

125 221

35117

757

24

De ändringar i RHL som har gjorts under 1980-talet har sä
gott som Prop. 1987/88:73 genomgående syftat till att uppnå besparingar på rättshjälpsanslaget.
Ändringarna har huvudsakligen berört den allmänna rättshjälpen och de har, som
tabellen utvisar, lett till icke obetydliga kostnadsminskningar. Genom
avgiftshöjningarna har också kostnaderna för rådgivningsinstitutet minskat. De
ändrade reglerna om offentlig försvarare ledde åtminstone för en tid till att
kostnadsutvecklingen dämpades. Däremot har rättshjälp genom offentligt biträde
knappast berörts alls av åtstramningarna. Tvärtom har kostnaderna för
rättshjälp genom offentligt biträde nästan fyrdubblats under 1980-talet som en
följd av det ökande antalet asylsökande och på grund av ny social lagstiftning.

Rättshjälpskommittén har haft som huvuduppgift att göra en
total översyn av RHL och att föreslå åtgärder som kan bidra till ytterligare
besparingar. Kommittén har på ett förtjänstfullt sätt undersökt olika
möjligheter att uppnå detta mål, I sitt arbete har kommittén främst inriktat
sig på den allmänna rättshjälpen, eftersom denna rättshjälpsform hittills varit
den mest kostnadskrävande.

Rättshjälpskommittén har enligt sina direktiv haft att
utgå från att den ursprungliga målsättningen med den allmänna rättshjälpen
skall bibehållas. Den enskilde skall alltså även i fortsättningen ha möjlighet
att oberoende av sin ekonomiska situation ta sina rättsliga intressen till vara
på alla områden. Mot denna bakgrund är det enligt kommittén endast med en
kombination av olika åtgärder som det går att uppnå några mer betydande
besparingar. Kommittén har som sin huvudlinje valt att fortsätta på den väg som
beträddes är 1983 då fastighetstvisterna undantogs från rättshjälpen. Om
ytterligare ett antal ärendekategorier förs över från den allmänna
rättshjälpen till det privata rättsskydd som erbjuds av försäkringsbolagen,
kan enligt kommittén betydande besparingar på rättshjälpsanslaget uppnäs utan
att de enskildas rättstrygghet påverkas i en oacceptabel omfattning. Genom
dessa och andra åtgärder räknar kommittén med att det går att uppnå besparingar
på sammanlagt ungefär 45 milj, kr/år.

Kommitténs principiella ställningstaganden i fråga om
tänkbara besparingsåtgärder har godtagits eller lämnats utan erinran av nästan
alla remissinstanser. Jag kommer i det följande att mer ingående redovisa de
olika förslagen och mina egna ställningstaganden. Jag vill emellertid redan nu
slå fast att jag i princip delar kommitténs uppfattning om tänkbara besparingsåtgärder.

Jag vill emellertid samtidigt slå fast att det enligt min
mening inte är möjligt att nu ytterligare skära ner kostnaderna för den allmänna
rättshjälpen utan att den grundläggande målsättningen med denna rättshjälpsform
sätts i fara. Den allmänna rättshjälpen har varit utsatt för utomordentligt
hårdföra besparingsåtgärder och den har härigenom urholkats pä ett olyckligt
sätt. Som jag inledningsvis antydde var ju rättshjälpsreformen en
jämlikhetsreform, som syftade till att förverkliga principen om allas likhet
inför lagen, och den allmänna rättshjälpen var en hörnsten i reformen.

Även om det i och för sig vore önskvärt är det inte för närvarande

möjligt att återställa rättshjälpens värde som social förmån till den nivå den

hade pä 1970-talet, Men det är hög tid att ta åtminstone nägra steg i den 25

riktningen. Dessa steg kan för närvarande endast göras i
form av omfördel- Prop. 1987/88:73

ningar inom en given kostnadsram. Jag har därför, när jag har utformat >

mina förslag, utgått frän att den allmänna rättshjälpen
totalt sett skall få kosta i stort sett lika mycket som i dag.

De besparingar som jag förordar bör enligt min mening i
första hand användas för att ge fler människor än nu möjlighet att fä allmän
rättshjälp. Detta kan ske genom en höjning av inkomstgränsen för rätt till
allmän rättshjälp och genom en sänkning av de rättssökandes egenavgifter. Jag
är medveten om att en sänkning av avgifterna pä sätt och vis kan sägas strida
mot en av kommitténs huvudtankar, nämligen att förstärka de rättssökandes
kostnadsmedvetande. Avgifterna har emellertid enligt min mening nu nått en
sådan nivå att de i många fall kan vara ett verkligt hinder för de rättssökande
att ta sin rätt till vara. Jag kommer att utveckla detta och därmed
sammanhängande frågor längre fram.

Däremot vill jag redan redan nu ta upp frågan om en ny
rättshjälpslag. Kommittén har i sitt arbete sett över RHL inte bara i sak utan
också från språkliga och systematiska utgångspunkter. Kommitténs arbete i detta
avseende har resulterat i ett förslag till ny lag om rättshjälp.

Kommitténs lagförslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna.
Många menar att lagförslaget är väl ägnat att läggas till grund för
lagstiftning medan andra anser att förslaget har grundläggande brister i olika
avseenden. Det är emellertid en allmän uppfattning att lagförslaget -i större
eller mindre utsträckning - behöver arbetas om. Det nu sagda tar främst sikte
pä det kapitel i den föreslagna lagen om rättshjälp som behandlar den allmänna
rättshjälpen.

För egen del håller jag med kommittén och många
remissinstanser om att RHL bl. a. på grund av alla ändringar har kommit att bli
alltmer svårtillgänglig. Kommitténs lagförslag utgör utan tvekan en
förbättring, men det torde ändå behöva överarbetas i inte obetydlig
utsträckning.

De ändringsförslag som jag kommer att lägga fram innebär
inte några principiella förändringar i rättshjälpssystemet. Den ursprungliga
målsättningen med rättshjälpen behålls i stort sett oförändrad. Inte heller
föreslår jag i detta sammanhang några organisatoriska nyheter utan mina
ändringsförslag vilar på samma kompetensfördelning som gäller enligt RHL.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att RHL numera är
inarbetad och välkänd, åtminstone för dem som ofta kommer i kontakt med lagen,
anser jag övervägande skäl tala för att ett förslag till en helt ny lag för närvarande
inte bör läggas fram. Jag har därför utformat mina förslag som ändringar i RHL.

Lagrådet har beklagat att det inte har ansetts möjligt att
nu ta ett större grepp i syfte att göra rättshjälpssystemet lättare att
handskas med. Lagrådet har emellertid sagt sig ha förståelse för att man
behäller den nuvarande lagens ram.

Mitt ställningstagande i frågan om en ny lag om rättshjälp
innebär att

flera av kommitténs förslag till förbättringar och förtydliganden av författ

ningstexten inte kan tas upp i detta lagstiftningsärende. Detsamma gäller

vissa ändringsförslag som är svåra att passa in i RHL och dess nuvarande

systematik. Jag räknar emellertid med att både kommittéförslagen och 26

remissynpunkterna
i dessa delar skall kunna tas fill vara vid en framtida Prop. 1987/88:73
revidering av RHL:s systematiska och språkliga utformning.

2.2 Den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde 2.2.1 Rättshjälp i angelägenheter som rör skadestånd

Mitt förslag:
Rättshjälp fär som regel inte beviljas i angelägenheter som rör en
skadelidandes rätt till ersättning för trafikskada eller fill ersättning för
annan skada som kan betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring. Den
skadelidande får dock allfid beviljas rättshjälp, om angelägenheten gäller
enbart annan skada än personskada eller om talan i saken har väckts vid
domstol.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. En skillnad är dock att
rättshjälp enligt kommitténs förslag i vissa fall inte heller fär beviljas när skadevållaren
inte har men borde ha haft en ansvarsförsäkring (huvudbetänkandet s, 81-82).

Remissinstanserna
har i allmänhet lämnat kommittéförslaget utan erinran (remissammanställning I s.
29-83).

Skälen för mitt förslag:
Ansvarsförsäkring är ett skydd mot sådana ekonomiska förluster som kan uppstå
på grund av skadeståndsskyldighet. I vissa fall är försäkringen knuten till ett
visst objekt, exempelvis en fastighet, men i en hemförsäkring gäller ansvaret
skadeståndsskyldighet i allmänhet. När det finns en ansvarsförsäkring riktar
sig en skadeståndstalan formellt mot skadevållaren/försäkringstagaren, men i
själva verket är det skadevållarens försäkringsbolag som förutsätts betala ett
eventuellt skadestånd. Förhandlingarna förs på svarandesidan närmast i
försäkringsbolagets intresse. Det ekonomiska stödet från rättshjälpen kommer
sålunda i själva verket inte de enskilda utan försäkringsbolagen till godo.
Även om det vid RHL:s tillkomst uttryckligen (prop. 1972:4 s, 240) förutsattes att
rättshjälpen skulle vara primär i förhållande till eventuella försäkringar kan
det hävdas att den nuvarande ordningen på detta område strider mot tanken att
rättshjälpen i första hand skall tillgodose den enskildes behov av ekonomiskt
bistånd i rättsliga angelägenheter.

När det gäller skada som
kan ersättas genom trafikförsäkring enligt trafikskadelagen (1975:1410) riktas
skadeståndsanspråken mot försäkringsgivaren, eftersom skadeersättningen utgår
direkt från trafikförsäkringen för fordonet. Den skadelidande kan i och för
sig välja att i stället kräva skadestånd enligt skadeståndslagen, varvid talan
riktas mot skadevållaren personligen. Sådan talan torde emellertid i praktiken
vara sällsynt.

Före
RHL:s tillkomst betalade skadevållarens försäkringsbolag vid personskada
normalt även den skadelidandes kostnader för juridiskt bistånd under
skaderegleringen. Frän försäkringsbranschens sida ansågs det nämligen
värdefullt att den skadelidandes intressen togs till vara av en kompetent
person. Detta underlättade för försäkringsbolaget att utan särskilt

27

prövningsförfarande
komma fram till det skadeständsbelopp som den ska- Prop. 1987/88:73 delidande
var berättigad till. Efter RHL:s ikraftträdande har den skadelidande vid
skaderegleringen i stället uppmanats att söka allmän rättshjälp. Om rättshjälp
beviljas, betalar försäkringsbolaget den rättssökandes rättshjälpsavgift och
eventuell tilläggsavgift, medan staten fär stå för överskjutande kostnader. Om
allmän rättshjälp inte beviljas, står försäkringsbolaget i allmänhet för alla
kostnader för juridiskt bistånd under skaderegleringen. Blir det fräga om en
domstolsprocess, betalar försäkringsbolagen däremot i allmänhet inte självmant
den skadelidandes kostnader för rättegängen.

Företrädare
för försäkringsbranschen har under beredningen av detta lagstiftningsärende
förklarat att försäkringsgivarna inte motsätter sig att på nytt svara för
kostnaderna för parternas juridiska bistånd vid skaderegleringen i de fall
skadeersättningen skall utgå av en ansvarsförsäkring.

Om
man undantar de skadeståndsfrågor där ansvarsförsäkring föreligger frän området
för den allmänna rättshjälpen, skulle det enligt rättshjälpskommitténs
beräkningar medföra en årlig besparing pä rättshjälpsanslaget på 20 milj, kr.
Det är enligt min mening uppenbart att denna möjlighet bör tas till vara. De
rättssökandes behov av hjälp måste anses tillgodosett genom försäkringsbolagens
åtagande när det gäller juridiskt biträde. Jag förordar därför att RHL ändras i
principiell överensstämmmelse med vad kommittén har föreslagit.

Det
bör således enligt min mening i 8 § RHL tas upp ett nytt undantag från den
allmänna rättshjälpens tillämpningsområde av innebörd att rättshjälp normalt
sett inte får beviljas i angelägenheter rörande skadestånd. Jag har dock en
delvis annan syn än kommittén på hur en sådan regel närmare bör utformas.

Kommittén
har delat in de olika ansvarsförsäkringarna i tre olika grupper:
trafikförsäkring enligt trafikskadelagen, försäkring knuten till innehavet av
en fastighet eller en båt samt annan ansvarsförsäkring. Vid utformningen av
sitt förslag har kommittén, såvitt gäller skadevållarens möjligheter att fä
rättshjälp när skadan kan ersättas genom en försäkring knuten till innehavet av
en fastighet eller en båt, förutsatt att rättshjälp inte heller skall få
beviljas om denne inte har men borde ha skyddat sig med en försäkring.

Som
jag nyss nämnde är skälet för att undanta skadeståndsfallen från området för
allmän rättshjälp i första hand att det allmänna inte skall behöva betala
kostnaderna för sådant rättsligt bistånd som slutligen kommer
försäkringsbolagen till godo. Redan på grund av detta bör enligt min mening
undantaget begränsas till de fall där en trafikförsäkring eller ansvarsförsäkring
faktiskt föreligger. Detta bör gälla oavsett vilken typ av försäkring som är
aktuell. Mitt ställningstagande gör det ocksä möjligt att förenkla regleringen,

I
vissa situationer bör emellertid rättshjälp få beviljas även om skadeer

sättningen kan betalas av en förefintlig trafikförsäkring eller ansvarsför

säkring. Försäkringsbolagens åtaganden i fråga om den skadelidandes

kostnader för juridiskt biträde vid skaderegleringen brukar begränsas till

personskador. Vid andra skador - sakskador eller rena förmögenhetsska- 28

dor - får den skadelidande
själv eller den allmänna rättshjälpen stå för Prop, 1987/88:73 dessa
kostnader. Det bör därför inte uppställas något hinder mot att allmän rättshjälp
beviljas den skadelidande vid annan skada än personskada.

Lagrådet
har i anslutning till förslaget förklarat att det skulle underlätta den
praktiska gränsdragningen mellan den allmänna rättshjälpen och försäkringsbolagens
åtagande om försäkringsbolagen betalar kostnaderna även vid annan skada än
personskada.

Jag
har förståelse för lagrådets synpunkter. Under ärendets fortsatta beredning har
jag emellertid från försäkringsbolagen erfarit att lagrådets förslag skulle
föra för långt. Man har emellertid förklarat att de ifrågavarande
skaderegleringskostnaderna i dag utgår ur skadevållarens ansvarsförsäkring
också i de fall där såväl personskada som annan skada har uppstått och att
detta inte vållar nägra problem.

Enligt
min uppfattning skulle en ordning där kostnaderna för det juridiska biståndet
även i de s. k. blandade fallen fullt ut betalas av försäkringsbolagen
underlätta den praktiska gränsdragningen mellan den allmänna rättshjälpen och
försäkringsbolagens åtagande och i allt väsentligt tillgodose lagrådets
önskemål. Jag förordar därför att allmän rättshjälp skall kunna komma i fräga
för den skadelidande om angelägenheten enbart rör annan skada än personskada.

Även
den situationen att den skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma
överens om skadeständsskyldigheten eller om skadeersättningens storlek
påkallar uppmärksamhet. Om tvist fortfarande föreligger sedan frågan prövats i
någon av de särskilda nämnder som är knutna till försäkringsbranschen, återstår
det för den skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett skadeständsärende
har gått så långt brukar försäkringsbolagen - som jag tidigare nämnde - i
allmänhet upphöra att ta ansvar för den skadelidandes kostnader för
förfarandet. Om saken är anhängig vid domstol, bör den skadelidande därför ha
möjlighet till allmän rättshjälp. För att undvika tillämpningssvårigheter
förordar jag att hindret för att bevilja den skadelidande allmän rättshjälp faller
bort när talan väcks vid domstol. Om försäkringsbolaget i något fall skulle
vägra att betala kostnaderna trots att talan ännu inte väckts vid domstol, kan
den skadelidande komma i åtnjutande av juridiskt bistånd genom att väcka talan
vid domstol och där ansöka om rättshjälp.

Mitt
förslag utgår som sagt från att försäkringsbolagen på nytt tar på sig ansvaret
för parternas kostnader för rättsligt biträde i de skadeståndsfall som förs
bort från RHL:s tillämpningsområde, I praktiken blir det därmed försäkringsbolagen
som kommer att närmare bestämma om utformningen och omfattningen av det
rättsliga biståndet. Det är därför angeläget att försäkringsbolagen inte ändrar
villkor och praxis på ett sådant sätt att befogade rättsskyddsintressen inte
kan tillgodoses.

De
juridiska biträden som får anlitas enligt RHL skall för närvarande

vara advokater, biträdande jurister vid advokatbyrå eller andra lämpliga

personer. När nu nästan alla skadeståndsärenden förs bort från rätts

hjälpen såvitt gäller den utomprocessuella fasen är det angeläget att kom

petensnivån inte försämras, särskilt som det i händelse av rättegång är

lämpligt att den som har biträtt under det utomprocessuella skedet också 29

kan anlitas som
rättshjälpsbiträde. Mot denna bakgrund torde det enligt min mening inte möta
något hinder om försäkringsbolagen uppställer vissa kompetenskrav på de
personer som skall lämna biståndet i fräga, I själva verket skulle en sådan
åtgärd stå i principiell överensstämmelse med mitt förslag att begränsa
utrymmet för andra än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer att
komma i fråga för uppdrag som biträde enligt RHL (jfr avsnitt 2,6,2 och
2,11,4), Det är också naturhgt att försäkringsbolagen - liksom staten -
försöker på olika sätt kontrollera kostnadsutvecklingen för det juridiska
biståndet.

Vid
mina överväganden i denna del har det varit av betydelse för mitt ställningstagande
att försäkringsverksamheten är reglerad i lag och står under tillsyn av
försäkringsinspektionen. Jag utgär från att försäkringsinspektionen och
domstolsverket följer hur den nya ordningen faller ut i praktiken.

Enligt
vad jag har inhämtat behöver den nu föreslagna ändringen medföra endast
blygsamma höjningar av försäkringspremierna.

Prop.
1987/88:73

2.2.2
Rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheter, byggnader, motordrivna fordon,
husvagnar eller båtar

Mitt förslag: Det s.
k. fastighetsundantaget utvidgas på sä sätt att rättshjälp inte heller får
beviljas en tidigare ägare av en fastighet eller byggnad, I övrigt behålls
nuvarande ordning.

Kommitténs förslag:
Kommittén föreslär att allmän rättshjälp i allmänhet inte får beviljas i
angelägenheter som rör fastigheter, byggnader, motordrivna fordon, husvagnar
eller båtar, om det har funnits en möjlighet att teckna en
rättsskyddsförsäkring som omfattar en sådan angelägenhet. Om den rättssökande
skulle sakna sådan försäkring, får rättshjälp beviljas endast om synnerliga
skäl föreligger (huvudbetänkandet s. 77—81),

Remissinstanserna:
Kommittéförslaget har fått ett blandat mottagande. Många instanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser - däribland
besvärsnämnden för rättshjälpen och konsumentverket - avstyrker. Kritikerna
hävdar bl, a. att det föreslagna undantaget är sä vittomfattande att
rättshjälpens värde som social förmån urholkas betänkligt
(remissammanställning I s, 29-83),

Skälen för mitt förslag:
Med rättsskyddsförsäkring brukar avses en försäkring som ersätter
försäkringstagarens kostnader för det rättsliga förfarandet i tvister som han
är inblandad i. Villkoren för rättsskyddsförsäkringar är i dag i stort sett
lika hos alla försäkringsbolag. Rättsskyddsförsäkringens omfattning
överensstämmer på många punkter med den allmänna rättshjälpens. En
betydelsefull skillnad är dock att rättsskyddsförsäkringen inte omfattar
tvister med anknytning till äktenskapsskillnad. Till skillnad från
rättshjälpen ersätter rättsskyddsförsäkringen också den rättssökandes kostnad
för vad han har ålagts att utge i ersättning för motpartens

30

rättegångskostnader. Det
sammanlagda ersättningsbeloppet är i varje en- Prop. 1987/88:73 skilt
ärende begränsat, för närvarande vanligen till 75 000 kr.

Rättsskyddsförsäkringen
utgör nästan alltid en obligatorisk del av en paketförsäkring, dvs, en
försäkring som innehåller flera delar. Det är alltså nästan omöjligt för en
privatperson att teckna en separat rättsskyddsföf-säkring eller att välja bort
rättsskyddsmomentet i en paketförsäkring,

I
många fall är rättsskyddsförsäkringen kopplad till visst slag av egendom.
Rättsskydd utgör sålunda ett moment i den frivilliga halvförsäkringen för
motorfordon. Rättsskydd ingår vidare som ett moment i villaförsäkring,
husvagnsförsäkring, båtförsäkring och reseförsäkring. Även i en vanlig
hemförsäkring ingår ett rättsskyddsmoment. Rättsskyddet i hemförsäkringen är
inte kopplat till någon särskild typ av egendom. Däremot omfattar
hemförsäkringens rättsskydd inte tvister angående sådan egendom som omfattas av
andra rättsskyddsförsäkringar.

Som
framgått av min redogörelse fördes år 1983 de tvister som avser fastigheter
eller byggnader bort från rättshjälpens område. Det ansågs att dessa ofta
mycket kostnadskrävande tvister inte skulle subventioneras av det allmänna utan
fastighetsägarna borde själva ombesörja ett tillräckligt rättsskydd genom
privata försäkringar. Kommittén föreslår nu dels att detta s, k,
fastighetsundantag utvidgas och dels att angelägenheter rörande motordrivna
fordon, husvagnar och båtar pä motsvarande sätt som beträffande
fastighetstvister förs bort från den allmänna rättshjälpens område.

Kommittén
har uppställt fyra krav för att olika slags rättsliga angelägenheter skall
kunna föras bort frän området för allmän rättshjälp och i stället täckas av
rättsskyddsförsäkring. Kraven är följande:

-
Det skall finnas en möjlighet
att skydda sig försäkringsvägen,

-
Försäkringspremien får inte
vara större än att det kan antas att den rättssökande kan betala den,

-
Försäkringstäckningen skall
vara god,

-
Konsekvenserna av utebliven
försäkring vid ett rättsligt förfarande får inte bli oacceptabla från allmän
synpunkt.

Kommittén
har undersökt hur de fyra kraven tillgodoses bl, a, beträffande fastigheter
och byggnader, motordrivna fordon, husvagnar och båtar (huvudbetänkandet s,
77-81), Kommittén har kommit fram till att beträffande samtliga dessa typer av
egendom finns en möjlighet att skydda sig försäkringsvägen och att de premier
som kommer att gälla inte kan antas bli större än att de rättssökande kan
betala dem. När det gäller befintlig försäkringstäckning anser sig kommittén ha
skäl att förutsätta att så gott som alla fastigheter och byggnader med något
värde är försäkrade, eftersom kreditgivarna nästan alltid kräver det.
Försäkringstäckningen beträffande båtar har varit svårare att bedöma eftersom
båtar dä ännu inte registrerades. Kommittén utgår emellertid från att det finns
ett stort antal små båtar som saknar särskilt försäkringsskydd men att de
större båtarna oftast har detta skydd. Enligt kommittén saknade ca fyra procent
av alla motorfordon och 15 procent av alla husvagnar försäkring med rättsskyddsmoment
är 1980 resp, 1981,

Kommittén
anser mot den bakgrunden att det är fullt acceptabelt att den

enskilde beträffande dessa slags egendom själv får bära ansvaret om han 31

på grund av bristande försäkringsskydd inte kan hävda sin
rätt. Endast i Prop. 1987/88:73 vissa udda situationer - vid sjukdom eller när
mindre värdefull egendom ger upphov till dyrbara processer - anser kommittén
att ett kompletterande skydd behövs. Kommittén föreslår därför att rättshjälp,
när rättsskyddsförsäkring saknas i dessa fall, skall få beviljas om det finns
synnerliga skäl för det. Därigenom anser kommittén att ocksä det fjärde och
sista kravet är uppfyllt.

Den besparing som uppstår om angelägenheter rörande
motordrivna fordon, husvagnar och båtar undantas från rättshjälpens område
uppskattar kommittén till något över två milj, kr om året. Utvidgningen av
fastighetsundantaget skulle enligt kommittén ge ytterligare 14,5 milj, kri
besparingar.

Jag tar först upp det föreslagna undantaget för
angelägenheter rörande motordrivna fordon, husvagnar och bålar.

I likhet med kommittén anser jag att ett sådant undantag
inte kan utformas så att rättshjälpen alltid träder in så snart som den
rättssökande saknar försäkring med rättsskyddsmoment. Ett sådant system skulle
inte uppmuntra människor att teckna och vidmakthålla rättsskyddsförsäkringar.
Undantaget mäste alltså utformas så att ocksä de som saknar men borde ha haft
ett försäkringsskydd omfattas av undantaget. Men då skulle det också kunna
uppstå situationer där den rättssökande finner sig stå helt utan skydd för de
rättsliga kostnaderna och i mänga fall antagligen tvingas avstå från att göra
sin rätt gällande. Detta måste undvikas sä långt det är möjligt.

Beträffande de typer av egendom som jag nu behandlar är
det inte alls ovanligt att försäkring med rättsskyddsmoment saknas. En
bidragande orsak till detta är sannolikt att försäkringsskyddet i dessa fall i
första hand är en fråga för egendomens innehavare ensam och inte päfordras av
någon annan, som fallet är i fråga om fastigheter och byggnader.

Kommitténs förslag har således från dessa utgångspunkter
enligt min mening vissa svagheter. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de
relativt blygsamma besparingar som skulle följa med kommitténs förslag anser
jag att kommitténs förslag i denna del inte bör genomföras. Jag förordar
således att nuvarande ordning bibehålls.

När det gäller undantaget för fastigheter och byggnader är
situationen annorlunda. Här gäller redan i dag en inskränkning i
fastighetsägares rätt till rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheten
eller byggnaden. Som kommittén anför torde fastigheter och byggnader i dag
endast i undantagsfall vara oförsäkrade. Banker och andra kreditgivare
uppställer nämligen nästan alltid som villkor för en kredit mot säkerhet i en
fastighet eller en byggnad att egendomen är försäkrad'. Det är ocksä från flera
synpunkter angeläget att ägarna ordnar ett tillfredsställande försäkringsskydd
för sina fastigheter eller byggnader.

Den grundläggande tanken bakom fastighetsundantaget är att
ägaren

själv får ombesörja sitt rättsliga skydd genom att teckna och vidmakthålla

en villaförsäkring, I dessa försäkringar ingår alltid ett rättsskyddsmoment.

Mot denna bakgrund framstår det som skäligt att samhällets rättshjälp inte

omfattar fastighetens eller byggnadens ägare i rättsliga angelägenheter som 32

rör
fastigheten eller byggnaden. Det nu gällande fasfighetsundantaget är Prop,
1987/88:73 utformat i enlighet härmed.

Det
är enligt min uppfattning varken möjligt eller lämpligt att upphäva RHL:s
fastighetsundantag. Tvärtom anser jag att de skäl som föranledde undantaget är
alltjämt bärkraftiga.

Det
finns emellertid anledning att uppmärksamma att den nuvarande utformningen av
fastighetsundantaget gett upphov till vissa tillämpningsproblem. Frågan om
även tidigare ägare av en fastighet omfattas av undantaget vid tvist rörande
fastigheten har i praxis inte fått ett entydigt svar. Kommittén har försökt
komma till rätta med detta genom en formulering som skall klargöra att
undantaget träffar både säljare och köpare. Den av kommittén föreslagna
formuleringen sträcker sig emellertid längre, Enligi kommitténs förslag skall
alla angelägenheter som rör fastighet eller byggnad och som hade kunnat rättsskyddsförsäkras
undantas frän rättshjälpens område. Undantaget skulle därmed principiellt komma
att omfatta även hyresgäster, bostadsrättshavare och andra nyttjanderättshavare.

Den
vanligaste typen av fastighetstvist har hittills varit tvister rörande fel
eller skada på fastighet i samband med överlåtelse av fastigheten. Trots att
säljaren efter överlåtelsen inte längre är ägare till fastigheten omfattas en
sådan tvist av den villaförsäkring som säljaren hade vid försäljningen.
Försäkringsfallet anses nämligen ha uppkommit i och med överlåtelsen av fastigheten.
Säljarens rättsliga kostnader för en sådan tvist ersätts således av säljarens
villaförsäkring även om han i samband med försäljningen sagt upp försäkringen.

Mot
denna bakgrund är det rimligt att låta fastighetsundantaget utvidgas fill att
omfatta även en tidigare ägare av fastigheten eller byggnaden. Utvidgningen bör
gälla inte bara om säljaren faktiskt hade försäkringsskydd utan ocksä om han
borde ha haft sådant skydd. Liksom hittills bör inte något hinder mot
rättshjälp anses föreligga om den rättssökande har eller hade en
rättsskyddsförsäkring av normal omfattning som dock inte omfattar just den ifrågavarande
angelägenheten.

Jag
förordar sammanfattningsvis att fastighetsundantaget utvidgas till att omfatta
även tidigare ägare av fastigheten eller byggnaden.

Den
inskränkning i den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde som jag förordat i
detta avsnitt vilar på tanken att de enskildas behov av ekonomiskt bistånd i
dessa fall får tillgodoses genom rättsskyddsförsäkringar. Det är därför
angeläget att rättsskyddsförsäkringarnas villkor inte förändras pä ett sådant
sätt att de rättssökandes möjligheter att ta sin rätt till vara begränsas i en
oacceptabel omfattning. Vid de kontakter med företrädare för
försäkringsbranschen som har förevarit i detta lagstiftningsärende har
upplysts att några sådana förändringar inte planeras men att man med hänsyn till
kostnadsutvecklingen självfallet inte kan utesluta förändringar i framtiden.

Jag
vill i anslutning härtill framhålla att det finns skäl att hoppas på en

viss minskning av de kostnadskrävande fastighetstvisterna i framtiden.

Vid nybyggnationen i dag bör man självfallet kunna dra nyttiga erfarenhe

ter av 1970-talets småhusbyggande och förhoppningsvis undvika de fel

som har medfört sä många tvister. Vidare har staten genom inrättandet av 33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73

småhusskadenämnden
(prop, 1985/86:48, BoU 6, rskr, 62, SFS 1985:1040 och 1119) påtagit sig ett
visst ansvar för vissa fel, Småhusskadenämnden kan besluta om bidrag till ägare
av fukt- och mögelskadade småhus för förbättringsåtgärder,

1983 ärs småhusköpsutredning (Ju 1983:03) har nyligen lagt
fram delbetänkandet (SOU 1987:30) Fel i fastighet. Förslagen i betänkandet
kan, om de genomförs, komma att medföra att antalet fastighetstvister på sikt
minskar.

Det sagda hindrar självfallet inte att jag noga kommer att
följa utvecklingen när det gäller rättsskyddet i fastighetstvister.

Prop. 1987/88:73

2.2.3 Rättshjälp vid bodelning

Mitt
förslag: Allmän rättshjälp i ärende om bodelning mellan tvä makar får beviljas
endast om det med hänsyn till boets beskaffenhet (Och makarnas personliga
förhållanden finns särskilda skäl för rättshjälp.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag
(huvudbetänkandet s, 90-93),

Remissinstanserna: Kommittéförslaget som sådant godtas i
allmänhet av remissinstanserna. Vissa förespråkar emellertid att en möjlighet
att förordna biträde i bodelningsärenden återinförs (remissammanställning I s,
103-144),

Skälen för
mitt förslag: Innan jag går in på frågan om rätt till rättshjälp vid bodelning
vill jag först nämna något om den nya lagstiftningen på familjerättens område
som har antagits av riksdagen och som bl, a, innebär att giftermålsbalken
ersätts av en ny äktenskapsbalk. Vissa frågor som rör ogifta sammanlevande par
regleras i en ny lag om sambors gemensamma hem. Den nya lagstiftningen träder i
kraft den 1 januari 1988 (SFS 1987:230-232, 788 och 789),

Tillkomsten
av den nya äktenskapsbalken har föranlett följdändringarna i bl. a, RHL (SFS
1987:806), Dessa betingas främst av att institutet boskillnad mönstras ut ur äktenskapsbalken
och av att skiftesmannen vid bodelning ersätts av en bodelningsförrättare.
Enligt den nya balken skall bodelning kunna äga rum såväl inom äktenskapet som
vid äktenskapsskillnad eller dödsfall. Bodelning inom äktenskapet förutsätter
emellertid att parterna är överens om det och något behov av rättshjälp torde
inte finnas i dessa fall (jfr prop, 1986/87:86 s, 119), Bodelningsförrättare
enligt RHL kommer sålunda att kunna förordnas endast i samband med bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad.

De nya reglerna om bodelning m, m, träder i kraft före de
lagändringar som kan följa av detta lagstiftningsärende. Vid mina överväganden
i det följande utgår jag därför från den nya äktenskapsbalken och jag kommer
här att använda begreppen skiftesman och bodelningsförrättare som synonyma
begrepp.

34

Bodelning
mellan makar skall enligt äktenskapsbalken äga rum bl. a, när Prop. 1987/88:73 det
döms till äktenskapsskillnad. Om makarna inte kan komma överens om hur boet
skall skiftas, kan domstol på endera makens begäran utse en bodelningsförrättare,
som har befogenhet att vidta tvångsskifte av egendomen om det blir nödvändigt.
En sålunda genomförd bodelning kan klandras av makarna, Bodelningsförrättaren
har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader. Makarna svarar
gemensamt för betalningen av bodelningsförrättaren.

Enligt
gällande regler finns det inget hinder mot att allmän rättshjälp beviljas i
ärende om bodelning. Rättshjälpen innebär att kostnaderna för skiftesmannen
betalas av allmänna medel (9 § första stycket 7 RHL), Däremot kan enligt 20 §
andra stycket sista meningen RHL biträde inte förordnas i ärenden om bodelning.
Rör ärendet klander av bodelning kan dock biträde förordnas.

Reglerna
om allmän rättshjälp vid bodelning har ändrats vid ett flertal tillfällen. En
redogörelse för dessa ändringar finns intagen i prop, 1982/83:61 s, 27 f till vilken
jag får hänvisa. Sammanfattningsvis kan sägas att utvecklingen har inneburit en
alltmer långtgående begränsning av utrymmet för allmän rättshjälp vid
bodelning.

Även
om det således inte i RHL finns några regler om utrymmet för allmän rättshjälp
i ärenden om bodelning förutsattes redan vid lagens tillkomst att möjligheterna
att få allmän rättshjälp i dessa ärenden skulle vara begränsade, I förarbetena
uttalas bl, a, att det i allmänhet inte torde föreligga något behov av särskild
biträdeshjälp vid bodelning (prop, 1972:4 s, 337), Det har i senare
lagstiftningsärenden flera gånger poängterats att mycket starka skäl måste
finnas för att allmän rättshjälp skall få beviljas vid delning av ordinära bon.
Enbart en tvist om rätten till bostaden har inte ansetts utgöra tillräckligt
skäl för att bevilja allmän rättshjälp. Vidare har lagstiftaren uttalat att det
inte kan godtas att rättshjälp beviljas endast av det skälet att makarna har
svårt att samarbeta och finner bodelningsfrågorna svårhanterliga.

Trots
de gällande reglerna och den restriktivitet i tillämpningen som har förutsatts
i tidigare lagstiftningsärenden har, enligt kommitténs beräkningar, statens
kostnader för rättshjälp i bodelningsärenden ökat kraftigt, från ca 1,5 milj,
kr är 1979 till 6,5-7 milj, kr, år 1984,

Kommittén
föreslår en lagregel, enligt vilken allmän rättshjälp skall kunna beviljas i
bodelningsärenden endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till boets
beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden. Med detta vill kommittén
uppnå att rättshjälp beviljas bara om det i boet inte finns tillgångar av sådan
omfattning att kostnaderna för bodelningen kan betalas och det dessutom finns
ett särskilt behov av att en skiftesman förrättar bodelningen.

Kommitténs
förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Vissa instanser - däribland allmänna advokatbyrån i Göteborg
och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer -har emellertid
hävdat att det finns starka skäl som talar för att biträde i vissa situationer
bör kunna förordnas även i bodelningsärenden.

För
egen del anser jag att det inte är rimligt att en så stor del av de 35

begränsade
resurser som står till buds på rättshjälpsområdet skall läggas Prop. 1987/88:73
ner på angelägenheter som rör fördelning mellan makar av deras privata egendom.
Jag anser, i likhet med kommittén, att ytterligare inskränkningar mäste göras.
Framför allt bör en omfördelning ske när det gäller rätten till rättshjälp vid
bodelning, så att rättshjälp kommer i fräga bara i de situationer där det är
befogat med hänsyn till rättshjälpens grundläggande syfte, nämligen att stödja
personer som inte har råd att betala kostnaderna i en rättslig angelägenhet.

Enligt
gällande ordning utgör den omständigheten att boet är omfattande ett skäl för
rättshjälp medan däremot utsikterna till rättshjälp vid delning av mindre bon
är begränsade. Detta förhållande är enligt min mening inte tillfredsställande.
Som kommittén föreslagit bör principen vara att om det finns tillräckliga
tillgångar i ett bo, bör i första hand dessa tillgångar tas i anspråk för att
betala skiftesmannen/bodelningsförrättaren.

Som
kommittén föreslär bör därför som villkor för rättshjälp krävas att det föreligger
särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet.

Vid
bedömningen av om särskilda skäl skall anses föreligga med hänsyn till boets
beskaffenhet bör i första hand beaktas boets behållning, dvs, det sammanlagda
värdet av makarnas andelar efter det att skulderna har täckts. Det bör
emellertid inte heller komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp i
situationer där boet inte kan antas visa en positiv behållning av den
storleken, men där skuldtäckning skall ske med stora belopp.

En
viktig fråga i detta sammanhang är om rättshjälpen skall upphöra om det
sedermera kan konstateras att boets ställning är avsevärt bättre än som uppgavs
i ansökningen om rättshjälp. Enligt min mening skulle det föra för långt att i
sådana fall alltid besluta att rättshjälpen skall upphöra. Självfallet kan det
inte godtas att den rättssökande fortsätter att åtnjuta allmän rättshjälp, om
han i ansökningen om rättshjälp medvetet har lämnat oriktiga uppgifter. En
sådan omständighet medför emellertid enligt 34 § första stycket 2 RHL alltid
att rättshjälpen skall upphöra och att den rättssökande normalt själv får
betala kostnaderna för rättshjälpen. Jag kommer i det följande (avsnitt 2,7,3)
vidare att föreslå att rättshjälpen, om ofullständiga uppgifter har lämnats,
skall kunna upphöra bara när den rättssökande har underlåtit att lämna en
uppgift som han visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse
för bedömningen av hans ansökan. Härigenom skapas enligt min mening ett
tillräckligt skydd mot att rättshjälp felaktigt beviljas i angelägenheter
rörande bodelning. Någon särregel som tar sikte direkt på rättshjälpens
upphörande i dessa fall behövs alltså inte. Det får anses åvila den utsedde bodelningsförrättaren
att bevaka frågan om det finns skäl att förordna om rättshjälpens upphörande
och i så fall anmäla saken till rättshjälpsnämnden.

Även
i de fall där det står klart att särskilda skäl med hänsyn till boets
beskaffenhet föreligger bör, liksom enligt nuvarande praxis, krävas att det
finns särskilda skäl för rättshjälp med hänsyn till makarnas personliga förhållanden.
Denna förutsättning bör, som kommittén föreslagit, lagfästas.

Liksom
för närvarande bör gälla att motpart som själv inte har rättshjälp

i ärende om bodelning i princip är skyldig att till staten återbetala hälften 36

av
rättshjälpskostnaderna (31 § tredje stycket).

Bodelningen
är i princip en privat förrättning av betydelse främst för de båda makarna.
Bodelningen kan emellertid också ibland vara betydelsefull från social
synpunkt. Jag tänker då främst på den situationen att makarna har barn
tillsammans och den gemensamma bostaden är föremål för tvist. Motsvarande
gäller i den situationen dä den ene maken saknar tillgångar och den andre
vägrar att medverka frivilligt till bodelningen, I dessa beskrivna situationer
och andra liknande fall har parterna ofta tillgång till ett biträde, nämligen
biträdet i skillnadsmålet. Jag menar inte att biträdet själv skall arbeta med
bodelningsfrågan i större omfattning än vad som sker i dag. Däremot bör
biträdet i skillnadsmälet vid behov kunna informera parterna om möjligheten
att begära förordnande av bodelningsförrättare. Om någon av parterna skall
beviljas rättshjälp för själva bodelningen, får bedömas med utgångspunkt i RHL:s
regler. Varken det nuvarande eller det föreslagna systemet torde hindra att en
make som i samband med en bodelning befinner sig i ett utsatt läge får
erforderlig hjälp.

Enligt den
nya äktenskapsbalken får bodelningsförrättaren vidare befogenheter att besluta
i olika frågor än skiftesmannen har i dag. Detta förhållande kan tänkas inverka
på frågan om det finns särskilda skäl för rättshjälp. Det finns enligt min
mening anledning att längre fram undersöka vilken betydelse som den nya
familjerättsliga lagstiftningen har fått för tillämpningen av reglerna om
allmän rättshjälp.

Prop. 1987/88:73

2.2.4 Allmän rättshjälp i utlänningsärenden

Mitt ställningstagande: Gällande ordning om rätt till
allmän rättshjälp tillgodoser behovet av rättsligt bistånd i de ärenden som
rör utlänningar men inte omfattas av reglerna om offentligt biträde.

Bakgrund och skälen för mitt ställningstagande: Det finns
ofta behov av juridiskt biträde i utlänningsärenden. Den rättssökande befinner
sig i en besvärlig situation och de frågor som saken gäller är inte sällan av
avgörande betydelse för honom. Till detta kommer språksvårigheter och ovanan
vid värt rättssystem och vid kontakter med svenska myndigheter.

Utlänningens
särskilda behov av juridiskt biträde har i första hand tillgodosetts genom att
de flesta av de för utlänningen mest betydelsefulla rättsliga angelägenheterna
omfattas av bestämmelserna om offentligt biträde (41 § 5-9 RHL), Möjligheterna
för en utlänning att få allmän rättshjälp i andra ärenden än de angelägenheter
som omfattas av bestämmelserna om offentligt biträde är däremot inte särskilt
reglerade i RHL utan fär bedömas i enlighet med de allmänna principer som
gäller för rätt till allmän rättshjälp.

DO:s
skrivelse

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har i en
skrivelse till regeringen den 5 mars 1987 hemställt om åtgärder för förbättrad
rättshjälp i

37

vissa hänseenden för invandrare. Jag tar nu upp de av DO
framförda Prop. 1987/88:73 synpunkterna såvitt dessa rör utlänningars
möjligheter att få allmän rättshjälp i vissa förvaltningsärenden, I denna del
berör DO följande fyra typer av angelägenheter:

/, Angelägenheter rörande flyktingförklaring jämlikt 16 §
utlänningslagen (1980:376) och resedokument enligt artikel 28 i 1951 års
konvention om flyktingars rättsliga ställning liksom motsvarande bestämmelser i
1954 års konvention om statslösas rättsliga ställning och 1957 års Haag-överenskommelse
angående flyktingar som är sjömän

Enligt utlänningslagen (1980:376) kan uppehållstillstånd
meddelas med stöd av 3 § (flykting), 5 § (krigsvägrare) eller 6 § (flyktingliknande
skäl). Uppehållstillstånd kan också meddelas bl, a, av humanitära skäl (31 § 2
utlänningsförordningen, SFS 1980:377), Rätt fill flykfingförklaring (16 §
utlänningslagen) har endast den som fått uppehållstillstånd enligt 3 § utlänningslagen.
Utfärdande av resedokument (5 § utlänningsförordningen) förutsätter likaledes
att utlänningens flyktingstatus är fastställd. Flyktingförklaring och
resedokument utfärdas av statens invandrarverk, vars beslut kan överklagas till
regeringen.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan inte beviljas i
ärenden som gäller flyktingförklaring eller utfärdande civ resedokument.
Däremot kan allmän rättshjälp i princip komma i fräga. Med hänvisning till att
myndigheterna har ett ansvar för utredningen i ärendet har emellertid allmän
rättshjälp normalt inte beviljats i dessa ärenden, om det inte har funnits
något särskilt skäl för rättshjälp. Allmän rättshjälp har dock tidigare i
allmänhet meddelats i fråga om ärenden som är anhängiga hos regeringen.

En angelägenhet av detta slag kan anhängiggöras hos
regeringen antingen i samband med överklagande av ett av statens invandrarverk
fattat beslut om utvisning eller ett beslut varigenom verket beviljat
uppehållstillstånd men underkänt sökandens anspråk på status som flykting
enligt flyktingkonventionen och 3 § utlänningslagen, I det förra fallet utförs
talan hos regeringen i regel av det offentliga biträde som har förordnats i
utvisningsdelen, I det senare fallet finns däremot aldrig något offentligt
biträde, utan behovet av biträde får tillgodoses inom ramen för den allmänna
rättshjälpen,

DO hävdar i sin skrivelse att allmän rättshjälp i den här
typen av angelägenheter inte längre beviljas till följd av ett par avgöranden
av besvärsnämnden för rättshjälpen (beslut nr 110/86 och 436/86), Enligt DO är
behovet av rättshjälp i dessa ärenden stort. Regeringskansliet har -skriver DO
- inte några praktiska möjligheter att göra de erforderliga utredningarna och
de bedömningar som skall göras är av kvalificerat slag och - av skäl som DO
närmare utvecklar - ofta av stor betydelse för de berörda,

2, Angelägenheter hos regeringen om upphävande av
utvisning på grund

av brott (71 § utlänningslagen)

DO framhåller att i dessa ärenden har behovet av allmän
rättshjälp alltid

prövats noga av rättshjälpsnämnderna. DO har en känsla av
att praxis även 38

på
detta område har blivit än mer restriktiv och att det under de senaste Prop.
1987/88:73 åren kommit att framstå som nästan omöjligt att fä rättshjälp. Detta
kan enligt DO medföra ökade risker för att utlänningar blir utvisade till
länder där de riskerar förföljelse eller under otillräckligt beaktande av familje-
och andra relationer,

3. Angelägenheter
rörande svenskt medborgarskap vid handläggningen

hos regeringen i vissa fall

Ett
ärende rörande svenskt medborgarskap får enligt 9 a § lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap av invandrarverket överlämnas till regeringen när det
finns särskilda skäl därtill. Detta sker regelmässigt, när rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning har avstyrkt en ansökan om naturalisation. Det kan ske även
med andra s, k, säkerhetsärenden, I dessa ärenden brukade rättshjälpsnämnderna
tidigare i regel bevilja allmän rättshjälp efter sedvanlig behovsprövning.
Även här har enligt DO:s uppfattning praxis skärpts, så att det blir svårt att
få en ansökan om sådan hjälp beviljad, DO anser att det finns särskilda skäl
att bevilja rättshjälp i dessa ärenden. Dels är det utomordentligt svårt för
den enskilde att effektivt utföra sin talan genom att bemöta rikspolisstyrelsen
och dels kan man säga att regeringen i just dessa ärenden kommer i ett slags
motpartsställning till utlänningen eftersom regeringen har ansvar för rikets
säkerhet. Detta ansvar kan komma i konflikt med intresset av en opartisk
utredning i det aktuella medborgarskapsärendet, - Även i vissa av de
medborgarskapsärenden som förts till regeringen genom besvär över
invandrarverkets avslagsbeslut borde enligt DO rättshjälp till skillnad frän nu
kunna beviljas. Därmed avses de ärenden som är så komplicerade att utlänningen
själv inte kan utreda dem och lägga fram sin sak och regeringskansliet inte
heller har omedelbara möjligheter att göra en tillfredsställande utredning.

4. Angelägenheter
rörande etnisk diskriminering

DO
framhåller att arbetet med att motverka etnisk diskriminering varken kan eller
skall bedrivas av DO ensam. Tvärtom är det vikfigt att sprida kunskaperna om
etnisk diskriminering, i vilka former den förekommer, med vilka rätts- eller
andra medel den i sina olika former kan angripas samt hur sådana rättsmedel
skall bringas att verka. Invandrare och minoritetsgrupper liksom för den delen
alla invånare mäste i högre grad lära sig själva att tillvarata sin rätt. Man
skall veta när man skall överklaga och vart man skall vända sig för att få
hjälp.

Bland de skriftliga
klagomål, som kommit in till DO sedan verksamhe

tens start den 1 juli 1986 finns många exempel på att invandrare känt sig

diskriminerade eller avstått från att tillvarata sin rätt. Det kan gälla besvär

över beslut av socialnämnd eller allmän försäkringskassa, talan grundad pä

arbetsskada där facklig hjälp ej stått att få, utsökningsmål, talan grundad

på felaktig myndighetsutövning eller tvistemål som skall handläggas enligt

den s, k, smämålslagen. DO har endast undantagsvis resurser att närmare

utreda hur det i vaije fall förhäller sig, 39

Min bedömning Prop, 1987/88:73

Av
avgörande betydelse för bedömningen av de frågor DO tagit upp är frågan i vad
mån rätt till allmän rättshjälp föreligger i förvaltningsärenden. Det kan
därvid konstateras att det inte finns någon föreskrift i RHL som uttryckligen
anger att rätten till allmän rättshjälp är begränsad i förvaltningsärenden.
Som en allmän förutsättning för att sådan rättshjälp skall beviljas sägs
emellertid i 6 § att den rättssökande skall vara i behov av sådant bistånd som
avses med rättshjälpen. Avgörande för den bedömningen är i dessa fall den
rättssökandes behov av biträde för att kunna ta sin rätt till vara.

Av
4 § förvaltningslagen (1986:223) följer att myndigheterna skall till enskilda
lämna vägledning, råd och annan sådan hjälp i de frågor som rör myndighetens
område. I 7 § sägs vidare att myndigheten skall beakta möjligheten att vid
behov inhämta upplysningar från andra myndigheter. Av allmänna
förvaltningsrättsliga principer följer att det i stor utsträckning åligger
myndigheterna själva att se till att utredningen är fullständig innan ett
ärende avgörs,

I
fräga om handläggning av förvaltningsärenden hos regeringen gäller att, även om
regeringen inte är att anse som en förvaltningsmyndighet, det ändå är en
strävan att i så stor utsträckning som möjligt följa de förvaltningsrättsliga
principerna.

Behovet
av biträde i förvaltningsärenden måste bedömas mot bakgrund av vad som nu sagts
om myndigheternas skyldigheter enligt förvaltningslagen (jfr prop, 1972:4 s,
257), I praxis har beslutsmyndigheterna därför intagit en restriktiv hållning
när det gäller att bevilja allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. För att
allmän rättshjälp skall beviljas brukar krävas att det föreligger särskilda
omständigheter som kan hänföras antingen till den rättssökandens personliga
förhållanden eller till ärendets omfattning eller svårighetsgrad.

Vid
bedömningen av om särskilda omständigheter av nu angiven natur skall anses
föreligga i ett förvaltningsärende och kunna föranleda allmän rättshjälp
gjordes vissa uttalanden angående behov av biträde hos förvaltningsmyndighet i
samband med tillkomsten av institutet offentligt biträde (prop, 1972:132 s.
187), Dessa uttalanden anses numera vägledande såvitt gäller rätt till allmän
rättshjälp i förvaltningsärenden.

Bland
omständigheter som bör tillmätas betydelse nämns exempelvis den enskildes
fysiska och psykiska tillstånd, ålder och familjesituation. Den som är sjuk,
oerfaren eller ensamstående har i allmänhet större svårigheter än andra att
göra sin rätt gällande. Språksvårigheter är en omständighet som bör särskilt
uppmärksammas inte bara i uflänningsären-den. Vilken betydelse olika omständigheter
bör tillmätas i det enskilda fallet måste också vara beroende av den aktuella
tvångsåtgärdens karaktär.

Vidare
uttalades att ett offentligt biträdes insats i allmänhet torde vara av störst
betydelse på utredningsstadiet och då särskilt i sådana fall när i väsentligt
hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats eller betydelsefulla sakförhållanden
i övrigt är oklara.

För
egen del vill jag först konstatera att den omständigheten att de för

40

utlänningarna
mest betydelsefulla och ingripande angelägenheterna omfattas av bestämmelserna
om offentligt biträde självfallet inte får leda till slutsatsen att utrymmet
för allmän rättshjälp i övriga angelägenheter som rör utlänningar är mer
begränsat än vad de allmänna principerna om rätt till allmän rättshjälp i
förvaltningsärenden mofiverar (se prop. 1972:132 s. 172), Av min redovisning av
praxis torde i stället framgå att utrymmet för allmän rättshjälp i
förvaltningsärenden där utlänningar är inblandade generellt sett är stort.
Utlänningens språksvårigheter och bristande erfarenhet av svenska förhållanden
måste alltid väga tungt vid bedömningen av behovet av biträde. Vidare är de
angelägenheter som DO berör i sin skrivelse nästan alltid av stor betydelse för
utlänningen, vilket ytterligare förstärker behovet av biträde i dessa ärenden.
Jag kan mot den bakgrunden konstatera att allmän rättshjälp redan med nu
gällande regler kan beviljas utlänningar i förvaltningsärenden i en betydande
omfattning och att utlänningen enligt gällande ordning endast i speciella fall
torde kunna vägras allmän rättshjälp i de av DO berörda angelägenheterna.

Jag utgår från att DO även i fortsättningen bevakar
utvecklingen på det här området och jag kommer ocksä själv framöver att ägna
saken uppmärksamhet.

Prop. 1987/88:73

2.3 Vilka skall ha rätt till allmän rättshjälp?

Mitt
förslag: Den högsta beräknade årsinkomsten för rätt till allmän rättshjälp höjs
frän 110 000 kr, till ett belopp som motsvarar sju gånger basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring året innan rättshjälp begärs. Förslaget
innebär att inkomstgränsen för rättshjälp som begärs under år 1988 blir 168 700
kr.

Kommitténs förslag: Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp föreslås slopad (huvudbetänkandet s, 98 - 99),

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Många
är positiva medan andra avstyrker kommitténs förslag om slopad inkomstgräns.
De som avstyrker menar att rättshjälpen även om inkomstgränsen höjs skulle
vara ointressant för personer med höga inkomster på grund av de kännbara egenavgifterna
i dessa inkomstlägen. Det råder dock en bred uppslutning bakom tanken att höja
inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp (remissammanställning I s,
145-153),

Skälen för
mitt förslag: Rätten till allmän rättshjälp har alltsedan RHL:s tillkomst varit
avhängig av bl, a, att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte överstiger
ett visst belopp. Fram till den 1 maj 1983 var inkomstgränsen knuten till
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den som hade en
beräknad årsinkomst som översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma i
fråga för allmän rättshjälp. När kopplingen till basbeloppet upphävdes utgjorde
142 400 kr, i beräknad årsinkomst gränsen för rätt till rättshjälp, I samband
med 1983 års ändring-

41

ar i RHL bestämdes gränsen
till 110 000 kr,/år. Beloppsgränsen har inte Prop. 1987/88:73 ändrats sedan
dess utan gäller alltjämt.

Kommitténs förslag att slopa inkomstgränsen för rätt fill allmän rättshjälp
medför en ökad belastning på rättshjälpsanslaget. Kommittén räknar emellertid
med att kostnadsökningen inskränker sig till något under 1 milj. kr.lår.

För
egen del har jag vissa invändningar mot kommitténs förslag att slopa inkomstgränsen.

En
första invändning är att en inkomstgräns har funnits i RHL alltsedan lagens
tillkomst och att en sådan gräns är väl förenlig med rättshjälpens karaktär av
social skyddslagstiftning.

Till
detta kommer vissa nackdelar av mer praktisk natur som är förknippade med
kommitténs förslag. En slopad inkomstgräns måste föra med sig att de rättssökandes
egenavgifter i många fler ärenden än i dag blir högre än de totala
rättshjälpskostnaderna. Detta innebär att förmånen av allmän rättshjälp
ekonomiskt sett blir utan större betydelse för den rättssökande samtidigt som
administrationen av sädana rättshjälpsärenden ändå blir minst lika omfattande
som i ett normalt rättshjälpsärende.

Det
kan också befaras att en rättssökande begär rättshjälp, inte för att få sina
kostnader täckta, utan för att utnyttja den befrielse från ansökningsavgifter m,
m, som är förenad med allmän rättshjälp. Kommittén uttalar visserligen
(huvudbetänkandet s, 185) att rättshjälp inte skall beviljas i den situationen,
men det mäste i praktiken vara svårt att på förhand kunna slå fast att den
rättssökande bara vill åtnjuta avgiftsbefrielse. Att den allmänna rättshjälpen
missbrukas på detta sätt bör enligt min mening i görligaste mån motverkas.

Jag
förordar därför att en högsta inkomstgräns för rätt till allmän rättshjälp
behålls,

I
samband med 1983 års ändringar i RHL förutsattes att bl. a, gränsen för rätt
till rättshjälp framdeles skulle justeras med hänsyn till förändringar i
penningvärdet. Flera av remissinstanserna hävdar att inkomstgränsen nu bör
höjas och att höjningen inte bör inskränkas till att avse kompensation för
förändringar i penningvärdet. Jag delar den uppfattningen. Den allmänna
rättshjälpen är en social förmän som skall omfatta alla i normala inkomstlägen.
Jag är därför beredd att föreslå en betydande höjning av inkomstgränsen.

Till
frågan i vilken mån föreliggande underhällsbörda skall inverka på
inkomstgränsen återkommer jag längre fram (avsnitt 2.4.1),

Erfarenheten
visar att kostnaderna för den rättshjälp som beviljas perso

ner med höga inkomster är jämförelsevis små. Detta beror dels på att deras

rättshjälpsavgifter ar högre, dels på att antalet personer med allmän rätts

hjälp i dessa inkomstskikt är betydligt lägre än antalet rättssökande med

små inkomster (jfr Ds Ju 1984:8 tabell 3), Den ökning av kostnaderna för

den allmänna rättshjälpen som även en betydande höjning av inkomstgrän

sen för med sig kan därför antas bli relativt liten. I vart fall skulle
ökningen

med oförändrade rättshjälpsavgifter ha understigit den av kommittén be

räknade kostnadsökningen om 1 milj. kr./år som skulle följa med dess

förslag att helt slopa inkomstgränsen. Beräkningen kompliceras emellertid 42

av att jag i nästa avsnitt
förordar att avgifterna sänks. Jag återkommer därför till frågan om
kostnadsökningen i det avsnittet,

I samband med 1983 ärs
ändringar i RHL upphävdes som nämnts kopplingen till basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring bl, a, av besparingsskäl. Det förutsattes att de olika
inkomstgränserna i RHL i stället skulle omprövas allteftersom förändringar i
penningvärdet motiverade det. Jag har i och för sig förståelse för de syften
som låg bakom slopandet av basbeloppskopplingen. Det är emellertid enligt min
mening rimligt att rättshjälpens värde som social förmän skall kunna bevaras
utan återkommande ändringar i RHL, Man bör därför i detta sammanhang äter
koppla inkomstgränserna i RHL till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Jag vill redan nu förutskicka att basbeloppsanknytningen i så fall bör återinföras
inte bara när det gäller inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp utan
också när det gäller övriga beloppsniväer i RHL,

Jag förordar mot bakgrund
av vad jag nu sagt att den högsta beräknade årsinkomsten för rätt till allmän
rättshjälp höjs och att gränsbeloppet bestäms som en multipel av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring året innan rättshjälp begärs. Gränsen bör
bestämmas något lägre än enligt den tidigare basbeloppsanknutna regleringen,
nämligen till ett belopp som motsvarar sju gånger basbeloppet. Om förslaget godtas,
kommer högsta beräknade årsinkomst för rätt till allmän rättshjälp under år
1988 att uppgå till 168 700 kr.

En näringsidkares
möjligheter att erhålla allmän rättshjälp är begränsade. Detta följer av 8 §
första stycket 3 RHL, Där sägs att näringsidkare inte fär beviljas rättshjälp,
om det inte med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna
i övrigt finns skäl för rättshjälp. Kommittén har undersökt hur bestämmelsen
tillämpas och anser sig kunna konstatera att näringsidkare beviljas rättshjälp
i den utsträckning som det i tidigare lagstiftningsärenden har förutsatts.
Kommittén föreslår ingen saklig ändring i det här avseendet (huvudbetänkandet s,
99-100), Under remissbehandlingen har från vissa håll förts fram krav på att
näringsidkare oftare än i dag bör komma i fråga för allmän rättshjälp. Med
tanke på de begränsade resurser som står till buds är jag emellertid inte
beredd att föreslå några ändringar i det hänseendet. Jag anser däremot, i
likhet med kommittén, att författningstexten bör förtydligas (se vidare
specialmotiveringen fill 8 §),

Prop. 1987/88:73

2.4
De rättssökandes andel av kostnaderna 2.4.1 Rättshjälps-och tilläggsavgifterna

Mitt förslag:
Rättshjälpsavgifterna sänks rejält, för de flesta vanliga löntagarna till
mindre än hälften av den nuvarande nivån. Tilläggsavgiften behälls oförändrad,
men det högsta tilläggsavgiftsbeloppet sänks till ett belopp som motsvarar den
dubbla rättshjälpsavgiften. Vidare skall filläggsavgift aldrig utgå på den del
av biträdesarvodet som understiger ett belopp som motsvarar en femtedel av
basbeloppet eller rättshjälpsavgiften, om denna är högre än det beloppet.

43

Kommitténs förslag:
Kommittén föreslår att ett system med en fast och Prop. 1987/88:73 en
rörlig avgift införs. De av kommittén föreslagna avgifterna innebär en viss sänkning
av den totala avgiften. Det föreslagna systemet innebär vidare att ökad vikt
läggs vid den rörliga avgiften (huvudbetänkandet s, 104-117),

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Många godtar i
och för sig kommitténs förslag om ett tudelat avgiftssystem. Andra menar att
förslaget medför att den sammanlagda avgiften ställd i förhållande till den
rättssökandes inkomst ökar alltför hastigt. Gemensamt för nästan alla de
remissinstanser som har berört förslaget är dock att de anser att både de
nuvarande och de föreslagna avgiftsnivåerna totalt sett är för höga
(remissammanställning I s, 154-183).

Skälen
för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 2,2,1 och 2,2.2) föreslagit att den
allmänna rättshjälpens tillämpningsområde skall begränsas i vissa avseenden.
Ett bärande motiv för dessa förslag är att de besparingar som kan uppnäs genom
dessa inskränkningar skall kunna utnyttjas dels till att ge fler rättssökanden
möjlighet att fä allmän rättshjälp (avsnitt 2.3) och dels till att generellt
sänka de rättssökandes egna avgifter för rättshjälpen.

Den
allmänna rättshjälpens värde för de rättssökande är i hög grad beroende av egenavgifternas
storlek. För att de enskilda skall ha en verklig möjlighet att ta till vara sina
rättsliga intressen krävs att avgifterna inte är större än att de enskilda
anser sig ha råd att betala dem.

Samtidigt
finns ett intresse av att de rättssökande inte på ett illojalt sätt utnyttjar
de fördelar som den allmänna rättshjälpen ger för att driva processer som objekfivt
sett är onödiga eller meningslösa. Syftet är inte bara att skydda staten mot
onödiga kostnader utan också att skydda motparterna mot onödiga rättegångar.
Vår rättegångsordning är så uppbyggd att en part som överväger att inleda ett
rättsligt förfarande tvingas betänka att han - om han inte vinner framgång med
sin talan - i många fall kan få betala både sina egna och motpartens kostnader
för rättegängen. Det är naturligt att söka utforma avgiftssystemet inom den
allmänna rättshjälpen på ett sådant sätt att kostnadsfördelningsreglerna i
rättegångsbalken inte sätts ur spel.

Rättshjälpskommittén
har strävat efter en ordning som skall stärka de rättssökandes
kostnadsmedvetande. Denna målsättning har uppskattats av flertalet
remissinstanser. Det är emellertid ofrånkomligt att åtgärder för att stärka
kostnadsmedvetandet lätt hamnar i konflikt med intresset att hålla de enskildas
egenavgifter på en rimlig nivå.

Kommittén
har enligt sina direktiv haft att lägga fram förslag som totalt

sett leder till besparingar på rättshjälpsanslaget. Det skall därför inte

uppfattas som någon kritik mot kommittén när jag hävdar att avgifterna -

såväl enligt nuvarande ordning som enligt kommitténs förslag — inte sällan

överstiger den nivå som kan anses rimlig med hänsyn till de rättssökandes

ekonomiska förmåga. Jag anser att avgifterna nu bör sänkas och sänkning

en bör i princip vara påtaglig i alla inkomstlägen. Jag kommer strax tillbaka

till frågan om hur sänkningen av avgifterna för rättssökande med små

inkomster skall kunna genomföras och jag skall också översiktligt redovisa 44

de maximibelopp för
rättshjälpsavgiften som följer med mitt förslag. För Prop. 1987/88:73 att
åskådliggöra innebörden av mitt förslag vill jag dock redan nu nämna att de nya
avgifterna med hänsyn tagen till penningvärdets utveckling i stort sett skulle
motsvara den nivå som gällde under tiden den 1 april — 31 december 1981, dvs,
efter den första avgiftshöjningen.

Jag
förordade nyss (avsnitt 2,3) att den rättssökandes maximala årsinkomst för
rätt till allmän rättshjälp kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring. Jag angav då ocksä att motsvarande borde gälla för inkomstgränserna
vid beräkningen av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.

Innan
jag går vidare vill jag beröra en terminologisk fräga, nämligen begreppet
grundavgift . Det är ett uttryck som används i domstolsverkets föreskrifter för
nedsättning av grundavgift och rådgivningsavgift men som inte återfinns i RHL,
Med grundavgift avses i domstolsverkets föreskrifter det maximibelopp för
rättshjälpsavgiften som gäller för en rättssökande vars årsinkomst i dag inte
överstiger 35 000 kr. Avgiftens storlek är i 12 § första stycket RHL fastställd
till 350 kr. Före 1983 ärs ändringar i RHL bestämdes motsvarande belopp till
två procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften för rättssökande med högre årsinkomst ökas genom vissa
tillägg till grundavgiften, bestämda i olika procenttal av den rättssökandes
inkomst (12 § andra stycket RHL). Grundavgiften kan sättas ned eller helt
efterges.

Före
1983 års ändringar i RHL fanns det beloppsmässigt en koppling mellan grundavgiften
och den avgift som enligt 47 § skall betalas för rådgivning. Avgiften för
rådgivning i en timme var lika stor som grundavgiften, alltså tvä procent av
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Denna koppling upphävdes är
1983, Grundavgiften bestämdes då till 350 kr, medan avgiften för rådgivning i
en timme bestämdes till 340 kr. Detta var enligt min uppfattning mindre
lämpligt. Jag anser att grundavgiften och avgiften för rådgivning i en timme
bör vara lika stora. Bl, a, förenklar det övergången från rådgivning till
allmän rättshjälp (se 47 § tredje stycket). Dessutom förordar jag att begreppet
"grundbelopp" används i stället för "grundavgift", bl, a,
eftersom det inte är fråga om någon avgift i egentlig mening.

Jag
kommer längre fram (avsnitt 2,12) att behandla rådgivningsinstitutet. Jag
kommer där att förorda att rädgivningsavgiften bestäms så att avgiften för en
timmes rådgivning motsvarar timkostnadsnormen i domstolsverkets taxa för
gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Denna timkostnadsnorm, som alltså
utgör det beräknade normalarvodet för biträden enligt RHL, är i 1987 ärs taxa
445 kr.

Om mitt resonemang godtas,
behöver grundbeloppet för rättshjälpsav

giften inte framgå direkt av RHL, I stället bör det ankomma på domstols

verket att ärligen bestämma grundbeloppet. Utgångspunkten bör därvid

vara att grundbeloppet fastställs till samma belopp som timkostnadsnor

men i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Maximibelop

pet för rättshjälpsavgiften för rättssökande med högre inkomster bör lik

som i dag beräknas genom att på visst sätt bestämda andelar av den högre

inkomsten läggs till grundbeloppet, 45

Med den nya rädgivningsavgiften återförs nivån på de
rättssökandes Prop. 1987/88:73 kostnader för rådgivningen till - relafivt sett
- vad som gällde vid RHL:s tillkomst. För att hålla avgifterna på en rimlig
nivå för rättssökande med små inkomster kan grundbeloppet enligt min mening - i
saklig överensstämmelse med vad som tidigare gällde — lämpligen utgöra
maximibeloppet upp till en beräknad årsinkomst av två gånger basbeloppet.
Grundbeloppet blir därmed lika med maximibeloppet i större omfattning än i
dag. För år 1988 kommer detta att gälla för rättssökande med en beräknad
årsinkomst om högst 48 200 kr,, vilket kan jämföras med den nu gällande gränsen
35 000 kr.

Den avgiftssänkning som jag förordar bör, som jag nyss
nämnde, också komma dem till godo som kommer i fråga för nedsättning eller
eftergift av avgiften. Enligt min mening är det mest angeläget att vidga
utrymmet för att efterge avgiften helt. Detta bör möjliggöras bl, a, genom att
slopa 12 § första stycket tredje meningen RHL, Därigenom klargörs att endast
den rättssökandes egen förmåga att betala avgiften skall läggas till grund för
bedömningen. Det bör, liksom för närvarande, ankomma pä domstolsverket att
meddela de närmare föreskrifterna för bl, a, nedsättning och eftergift av
rättshjälpsavgiften och rådgivningsavgiften.

Vad gäller utformningen av avgiftssystemet föreslår
kommittén som jag nämnt en sänkning av den fasta avgiften men en skärpning av
den rörliga avgiftsdelen. Ett avgiftssystem som är utformat på det sättet
bidrar enligt kommittén till ett ökat kostnadsmedvetande hos de rättssökande.

Det nuvarande systemet med en rättshjälpsavgift och en
tilläggsavgift pä tio procent av viss del av biträdesarvodet infördes den 1 maj
1983, Jag anser att det är för tidigt att dra nägra slutsatser om
tilläggsavgifterna har fått avsedd effekt, nämligen att öka de rättssökandes
kostnadsmedvetande. En skärpning av den rörliga avgiftsdelen kan sägas i viss
mån strida mot tanken att varje rättssökande skall bidra till
rättshjälpskostnaderna efter sin ekonomiska förmåga. Kommittéförslaget gör det
också svårare för de rättssökande alt i förväg skapa sig en uppfattning om
rättshjälpsavgiftens storlek. Jag förordar därför att utformningen av
avgiftssystemet i detta hänseende inte ändras nu, Niigra skäl alt nu ändra
tilläggsavgiftens storlek finns enligt min mening inte.

Enligt gällande ordning uppgår tilläggsavgiften högst till
ett belopp motsvarande fem gånger maximibeloppet. Det är i och för sig
ovanligt att filläggsavgiflerna uppgår till så stora belopp. En så hög
tilläggsavgift mäste emellertid ofta anses överstiga vad de rättssökande kan
betala, I princip är ju nämligen maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen ett
uttryck för vad samhället anser att den rältssökande har råd att betala. Jag
förordar därför att det högsta tilläggsbeloppet begränsas till det dubbla
maximibeloppet. Detta får anses fullt tillräckligt för att hålla
kostnadsmedvetandet pä en hygglig nivå.

Det är inte förenligt med tanken bakom tilläggsavgiften
att den skall utgå

på den del av biträdesarvodet som understiger den rältssökandes maximi

belopp för rättshjälpsavgiften. Dessutom bör, liksom i dag, tilläggsavgiften

beräknas endast på den del av arvodet som överstiger etl visst belopp. Del

beloppet, som i dag är 3 000 kr,, har inte förändrats sedan tilläggsavgiften 46

infördes.
En viss höjning av beloppet är nu mofiverad. Även detta belopp Prop.
1987/88:73 bör kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag
förordar därför att beloppet höjs fill ett belopp som motsvarar en femtedel av
basbeloppet. Med utgångspunkt i basbeloppet för år 1987 blir beloppet alltså
4820 kr, Mina ändringsförslag har utformats i enlighet härmed.

Kommittén
har vidare föreslagit att tilläggsavgift skall utgå även i fall då allmän
rättshjälp beviljats i angelägenhet rörande bodelning. Förslaget har inte
närmare berörts av remissinstanserna. Enligt min mening står det förslaget inte
i överensstämmelse med den grundläggande tanken bakom tilläggsavgiften,
nämligen att förmå den rättssökande att medverka till att hålla nere
rättshjälpskostnaderna. Den utsedde skiflesmannen/bodelnings-förrättaren är ju
inte ombud för den som har sökt rättshjälp ulan skall förrätta bodelningen
opartiskt. Det skulle framstå som mindre välmotiverat att ta ut en
tilläggsavgift av den rältssökande i situationer där det snarast är den
rättssökandes motpart eller bodelningsförättaren som förorsakat en ökning av
rättshjälpskostnaderna. Jag biträder därför inte det förslaget.

En
annan fråga som kommittén berör (huvudbetänkandet s, 114) är hur en
föreliggande underhållsbörda skall påverka den rältssökandes beräknade
årsinkomst vid bedömningen av om han är berättigad till allmän rättshjälp och
beräkningen av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. För närvarande gäller
enligt 13 § första stycket RHL att inkomstgränserna enligt 12 § första och
andra styckena skall höjas med 9 000 kr, för var och en till vars underhåll den
rättssökande bidrar. En förutsättning är dock all den rättssökande bidrar till
underhållet i väsentlig omfattning. På motsvarande sätt skall den rättssökandes
årsinkomst enligt 6 § minskas vid bedömningen av om han är berättigad till
allmän rättshjälp.

För
närvarande beaktas föreliggande underhållsbörda oavsett till vem ett underhåll
faktiskt betalas. När del gäller alt bedöma de rättssökandes betalningsförmåga
ligger det enligt min mening närmare till hands att endast ta hänsyn till
försörjningsbörda som avser närstående, dvs. maka, förutvarande maka, sambo och
barn. Detta överensstämmer med kommitténs förslag. Enligt min mening bör i
detta sammanhang med barn avses även annans barn som den rättssökande är
underhållsskyldig mot enligt enligt 7 kap, 5 § föräldrabalken. Jag förordar
därför att RHL ändras i enlighet härmed både när det gäller att bestämma om den
rättssökande är berättigad till allmän rättshjälp (6 §) och när del gäller alt
beräkna maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen (13 §), Denna begränsning
innebär alt kravet att den rättssökande måste bidra i väsentlig omfattning till
någons underhåll bör kunna slopas, även om det medför att den rättssökande ibland
medges avdrag för etl större belopp än han är skyldig att betala i underhåll.

Kommittén
föreslår att det bör överiämnas till regeringen eller domstolsverket att
bestämma storieken på avdrag för föreliggande underhällsbörda. Kommittén
förordar dock att avdraget bestäms till ett schabloniserat belopp.

De praktiska fördelarna
med ett schablonmässigt bestämt avdragsbelopp

är enligt min mening så stora att det inte bör komma i fråga alt överge det 47

nuvarande
systemet. Enligt min mening bör vidare del belopp varmed Prop. 1987/88:73 avdrag
medges för föreliggande försörjningsbörda liksom i dag anges i RHL, men det bör
bestämmas som en andel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag
förordar därför att den rättssökande skall medges avdrag med ett halvt
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring för vaije närstående till vars
underhåll han bidrar.

Det
bör liksom hittills åvila domstolsverket alt meddela närmare föreskrifter för
beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden och av maximibeloppet
för hans rätlshjälpsavgifl.

Jag
har i det följande ställt samman tabeller som visar de av mig föreslagna
maximibeloppen för rätlshjälpsavgiflen, om rättshjälp hade beviljats år 1987.
(Basbelopp: 23 300 kr. Grundbelopp: 445 kr,)

Årsinkomst
kr. Förslaget Nuvarande maximibelopp

IOOOO

0*

0

20000

220*

350

30000

440*

350

40000

440*

550

50000

510

950

60000

710

1350

70000

910

1950

80000

1310

2750

90000

1710

3 750

100000

2 250

5 250

110000

2850

7000

120000

3 520

*+

130000

4 320

*+

140000

5 120

*+

150000

6320

*+

160000

7520

**

*
Med tillämpning av nuvarande föreskrifter rörande nedsättning och eftergift av

rättshjälpsavgift,
** Dessa inkomstlägen ligger i dag utanför den allmänna rättshjälpen.

Kostnadseffekter

Det
är vanskligt att beräkna omfattningen av de kostnadsökningar som följer med
mina nu redovisade förslag. Sänkningen av avgifterna bör i sig inte medföra
några betydande kostnadsökningar. Av tillgänglig statistik framgår nämligen att
den genomsnittliga rätlshjälpsavgiflen är drygt 700 kr. Avgiftssänkningarna kommer
att bli störst i inkomstgrupper som i dag har en betydligt högre rätlshjälpsavgifl
men som i gengäld inte omfattar så många individer.

Det är naturiigt att räkna
med att antalet rättshjälpsärenden kommer att

öka till följd av den föreslagna avgiftssänkningen och av den av mig

tidigare förordade höjningen av inkomsttaket för rätt till allmän rättshjälp,

men att säga hur stor ökningen kommer alt bli kan bara göras i form av mer

eller mindre kvalificerade gissningar. Det har av flera remissinstanser

omtalats att det i dag finns rättssökande som drar sig för alt få till stånd en 48

rättslig
prövning när de upplyses om den höga egenavgiften, Mina förslag tar sikte pä
bl, a, den gruppen.

Emellertid
torde de dominerande kostnaderna för den allmänna rättshjälpen uppstå i
familjemål. Dessa mål kan inte antas öka i någon nämnvärd grad genom den
förordade sänkningen av egenavgifterna. Det är däremot rimligt att förutsätta
alt fler av parterna i dessa mål finner anledning att söka rättshjälp med de
nya lägre avgifterna,

Å andra
sidan kommer de tidigare mest kostnadskrävande måltyperna -fel i fastighet och
skadestånd vid personskada - att i stort sett helt föras bort från
rättshjälpens område. De kostnadsökningar som följer av mina förslag i detta
och föregående avsnitt kommer därför enligt min bedömning att klart understiga
de besparingar som uppnäs genom mina förslag om begränsningar av rättshjälpens
tillämpningsområde (avsnitt 2,2,1 och 2,2,2),

Prop. 1987/88:73

2.4.2 Försäkringsersättning för rättshjälpsavgiften

Mitt
ställningsstagande: Kostnaden för rätlshjälpsavgiflen får även i fortsättningen
täckas av rätlsskyddsförsäkringen.

Kommitténs
förslag: Rätlsskyddsförsäkringarna föreslås - med visst undantag — inte få
ersätta den rättssökandes kostnad för rättshjälpsavgiften. Detta skall uppnås
genom en förklaring av försäkringsinspeklionen alt sådan ersättning är
oförenlig med sund försäkringsverksamhel (huvudbe-länkandels, 121-126),

Remissinstanserna
avvisar enhälligt detta förslag (remissammanställning Is, 84-102),

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt kommittén
förekommer del i dag inte sällan att en rättssökande som beviljas allmän
rättshjälp har en rättsskyddsförsäkring. Enligt de normala villkoren för rätlsskyddsförsäkringen
är den rältssökande skyldig alt i första hand ansöka om rättshjälp. Beviljas
rättshjälp, svarar försäkringsgivaren för kostnaderna för rättshjälpsavgiften
i den män avgiften överstiger förså'kringstagarens självrisk. Däremot ersätter
försäkringen för närvarande inte tilläggsavgiften.

Kommittén
anser att den nuvarande ordningen i de fall där den rältssökande har säväl
rättsskyddsförsäkring som allmän rättshjälp innebär alt ett av
rättshjälpslagstiftningens syften, likheten inför lagen, inte kan förverkligas.
Därtill kommer att rättshjälpavgifternas styrande effekt elimineras. Kommittén
har under utredningsarbetet inhämtat att försäkringsgivarna inte har för avsikt
att upphöra med att ersätta försäkringstagarnas kostnader för rältshjälpsavgifterna.
Kommittén föreslår därför att försäkringsgivarna skall förhindras att ersätta
de rättssökandes kostnader för rättshjälpsavgiften. Undantag bör dock göras
för den mot vilken en helt ogrundad talan riktas. Enligt kommittén kräver
förslaget inte någon författningsändring eftersom den nuvarande ordningen
torde strida mot den s, k, sundhetsprincipen.

49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73

Kommitténs
förslag att förhindra försäkringsgivarna att ersätta de rättssökandes
kostnader för rättshjälpsavgiften har kritiserats av snart sagt alla
remissinstanser. Kritiken riktar in sig säväl pä motiven för förslaget som på
den valda tekniken. Jag skall inte här närmare gä in på denna kritik utan får
hänvisa till remissammanställningen.

Jag anser
att intresset att vidmakthålla de rättssökandes kostnadsmedvetande i de fall
när den rältssökande har både rättshjälp och rättsskydd i tillräcklig grad
tillgodoses genom tilläggsavgiften i rättshjälpen och självrisken i
rättsskyddsförsäkringarna. Försäkringsgivarna har dessutom aviserat en höjning
av självrisken. Med hänsyn härtill och till den massiva remisskritiken för jag
inte vidare kommitténs förslag.

Prop, 1987/88:73

2.5 Rättshjälpens förmåner

2.5.1 Inledning

Liksom kommittén anser jag att rättshjälpens förmåner
enligt nuvarande ordning (9-10 §§ RHL) är i de flesta hänseenden väl avvägda.
Endast pä nägra punkter lar jag upp förslag till ändringar.

2.5.2 Utomprocessuell utredare — privat sakkunnig —
tekniskt biträde

Mitt
förslag: Rättshjälpsbiträdels befogenhet att utom process besluta om utredning
behålls oförändrad. Som en nyhet föreslås biträdel få befogenhet att i
rättegång besluta om utredning genom s, k, privat sakkunnigbevisning till etl
sammanlagt högsta belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring. Några regler om tekniskt biträde förs inte in i RHL,

Kommittén
föreslår alt biträdets befogenhet att utom process besluta om utredning
begränsas fill utredningar till en kostnad om sammanlagt högst 2000 kr. Såvitt
gäller befogenheten att inom process besluta om utredning överensstämmer
kommitténs förslag i allt väsentligt med mitt. Kommittén föreslär också att
vissa regler om möjlighet att anlita tekniskt biträde förs in i RHL
(huvudbetänkandet s, 132-136),

Remissinstanserna
tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag. Mänga anser dock alt
biträdets befogenheter skall avse utredningar m, m, fill ett belopp om högst 5
000 kr. Vissa instanser - däribland domstolsverket -avstyrker förslaget i fråga
om tekniskt biträde (remissammanställning I s, 184-201),

Bakgrund
och skälen för mitt förslag: Enligt 9 § andra stycket 2 RHL anses som kostnad
för rättshjälpen den rättssökandes kostnad för dels bevisning vid allmän
domstol, bostadsdomslolen, marknadsdomstolen och arbetsdomstolen och dels nödvändig
utredning i sådana angelägenheter som kan komma under sådan domstols prövning
eller som skall prövas av skiljemän. Förmånen av all fä kostnaderna för
utredning - säväl inom som utom process - betalda av rättshjälpen har
tillkommit för att sakförhållan-

50

dena
skall kunna klarläggas av någon som har särskilda kunskaper inom Prop,
1987/88:73 del område som den rättsliga angelägenheten avser. En förprocessuell
utredning skall kunna läggas till grund för förlikningsförhandlingar och kunna
åberopas som bevisning i en domstolsprocess.

En
utredning som i dag företas inom ramen för en rättegäng som är anhängig vid bl,
a, allmän domstol utförs antingen av en av domstolen utsedd sakkunnig eller av
en annan sakkunnig, en s,k, privat sakkunnig. Ersättningen till en sakkunnig
som utsetts av domstolen bestäms av domstolen till skäligt belopp. En privat
sakkunnig kan av domstolen få ersättning endast efter de regler som gäller för
vittne.

Om
utredningsuppdraget har lämnats till en sakkunnig av någon annan än domstolen
efter talans väckande, kan domstolen inte bestämma någon ersättning för det
arbete den sakkunnige lagt ner. Om uppdraget har lämnats av en part med
rättshjälp, omfattar denna inte ersättning för den privat sakkunniges arbete
(NJA 1981 s, 546), Om rätlshjälpsbiträdet har lämnat utredningsuppdraget till
den sakkunnige innan talan väcktes, kan denne emellertid vara berättigad till
ersättning av allmänna medel för det arbete som faller inom ramen för
uppdraget, även om arbetet faktiskt utförts efter talans väckande (NJA 1984 s.
688),

Däremot
kan den privat sakkunnige begära ytterligare ersättning av den part som
åberopat honom. Parten anses oförhindrad att - oavsett om han har rättshjälp
eller inte - begära ersättning av motparten för de kostnader han haft för den
sakkunnige.

För
alt kostnaderna för utredning i en angelägenhet som inte är anhängig vid allmän
domstol, bostadsdomslolen, marknadsdomstolen eller arbetsdomstolen skall
omfattas av rättshjälpen erfordras enligt 25 § RHL i princip att beslut om
utredning fattas av rättshjälpsnämnden. Det sagda tar sikte pä såväl en
angelägenhet som är anhängig vid någon annan typ av domstol, t, ex, en allmän
förvaltningsdomstol, som på angelägenheter som ännu inte har anhängiggjorts vid
någon domstol, I fråga om utredning av mindre omfattning får dock biträdet
enligt 25 § RHL alltid själv besluta. Med mindre omfattning avses i delta
sammanhang enligt 23 § första stycket RHF sådan utredning som kan beräknas
kosta högst 9 000 kr.

Den
som har medverkat i en utredning som har beslutals av en rättshjälpsnämnd har
rätt till skälig ersättning. Om angelägenheten när anspråket framställs är anhängig
vid en domstol (jfr 25 § RHL), beslutas ersättningen av domstolen, I annat
fall beslutar rältshjälpsnämnden om ersättning.

Med
tekniskt biträde brukar avses en person som är rätlshjälpsbiträdet behjälplig i
frågor som rör tolkningen av utredningsresultatet, argumentering i tekniska
frågor och liknande, RHL innehåller inga regler om sådana biträden.

Det tekniska biträdet
anlitas av rätlshjälpsbiträdet, som tar upp kostna

den för det tekniska biträdet i sin kostnadsräkning, Rättshjälpsbiträdels

bedömning av behovet av sådant biträde prövas alltså i samband med att

rättshjälpsbiträdels ersättningsanspråk granskas. Om del tekniska biträdet

skall höras som sakkunnig inför rätten, betraktas han som privat sakkunnig

och ersätts av domstolen på samma sätt som andra privata sakkunniga, 51

Vad jag nu har sagt om bevisning och utredning lar inte
sikte på de Prop, 1987/88:73 kostnader som är förenade med tagande och
undersökning av blodprov vid utredning av faderskap. Reglerna om ersättning för
dessa kostnader återkommer jag till senare (avsnitt 2.5,3),

Reglerna i RHL om bevisning och utredning är - som torde
ha framgått av den redogörelse jag nyss lämnat - komplicerade och har medfört
tillämpningssvårigheter, såväl rörande frågan om vem som är behörig att besluta
om utredning som beträffande rätten till ersättning. Inte sällan förekommer det
svårigheter att klargöra skillnaden mellan tekniskt biträde och privat
sakkunnig.

Kommittén har försökt att komma till rätta med problemen
genom att föreslå bl, a, att regler om tekniskt biträde förs in i RHL,
Kommittén föreslär också att rättshjälpsnämnden oftare än för närvarande skall
besluta om utredning och dessutom då alltid utse utredare. Biträde skall
enligt kommitténs förslag dock alltid fä besluta om utredning om kostnaderna
beräknas uppgå till högst 2 000 kr., således även om saken är anhängig vid
domstol.

Av min redogörelse framgår alt en part som i en rättegång
har rättshjälp inte kan få ersättningen för en privat sakkunnigs arbete betalt
av rättshjälpen. Om han vill anlita en privat sakkunnig, får han alltså själv
betala den sakkunniges arvode. Det förhållandet alt rättshjälpen inte ersätter
kostnad för privat sakkunnig kan medföra alt part med rättshjälp kommer i en
sämre ställning än sin motpart. Samtidigt är det, som framhållits i tidigare
lagstiftningsärenden (prop, 1978/79:90 s, 168), av kostnadsskäl inte lämpligt
med en obegränsad möjlighet att anlita privata sakkunniga i rättegång på det
allmännas bekostnad, I lagrådsremissen ansåg min företrädare att en rimlig
avvägning var alt - som kommittén föreslagit - tillåla rättshjälpsbiträdet att
på rättshjälpens bekostnad själv utse en privat sakkunnig för en högsta
kostnad om 2 000 kr. Jag delar hans uppfattning men menar att begränsningen
även här lämpligen bör bestämmas till en kvotdel av basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring. En lämplig kvotdel aren tiondel, vilket med utgångspunkt i
1987 års basbelopp innebär att gränsen blir2 4IO kr.

Inom den angivna ramen kan biträdet exempelvis få en
sakkunnig som kan avge ett utlåtande över den av motparten åberopade
utredningen. Ett sådant utlåtande kan t, ex, påvisa behovet av alt rätlen utser
en offentlig sakkunnig.

Den föreslagna ordningen påverkar givelvis inte partens
möjlighet att för överskjutande ersättningsbelopp kräva ersättning av
motparten,

I lagrådsremissen förordade min företrädare alt rättshjälpsbiträdels
befogenhet att anlita sakkunnig borde begränsas till fall där någon
utrednings-kostnad för den rältssökande inte har uppkommit tidigare. Efter
påpekande av lagrådet avstår jag från att ta upp den begränsningen i mitt
förslag. Jag förordar att 24 § RHL ändras i enlighet med vad jag nu har sagt.

Kommitténs förslag att rättshjälpsmyndigheterna skall
pröva behovet av

tekniskt biträde rimmar enligt min mening mindre väl med uppfattningen

alt del tekniska biträdel är en ren partsrepresentant. Det arbete som det

tekniska biträdet utför anses vara en del av rättshjälpsbiträdets eget arbe- 52

te. Om det skulle visa sig
att det tekniska biträdets arbete inte har gagnat saken, kan del beaktas när
ersättningen till rättshjälpsbiträdet bestäms. Jag anser således inte alt det i
RHL bör föras in några regler om tekniskt biträde.

Kommittén föreslår vidare
att rältshjälpsnämnden allfid skall besluta om utomprocessuella utredningar.
Biträdet föreslås dock av praktiska skäl alltjämt fä besluta om utredningar om
den sammanlagda kostnaden beräknas bli högst 2 000 kr. Kommitténs förslag har
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Mänga remissinstanser anser dock att den föreslagna beloppsgränsen för
biträdets behörighet, för att undvika onödig byråkrati, bör höjas till ca 5 000
kr.

Som
kommittén framhåller förekommer utredningar framför allt i angelägenheter som
rör fastigheter eller byggnader. Dessa tvister kommer i fortsättningen inte att
belasta den allmänna rättshjälpen. Skälen för att införa den av kommittén föreslagna
begränsningen av biträdets befogenheter väger därmed inte lika tungt. I
jämförelse härmed väger enligt min mening intresset att undvika onödig
byråkrati över. Jag lägger därför inte fram något ändringsförslag på den här
punkten. Vad som skall anses som utredning av mindre omfattning bör även i
fortsättningen preciseras i RHF,

Jag
vill i detta avsnitt avslutningsvis ta upp en fråga om utredningar i miljöskademäl,
I propositionen angående miljöskadelagen (1986:225) berörde min företrädare
frågan om utredningar i den typen av mål (prop, 1985/86:83 s, 13), Med
anledning av ett uttalande i betänkandet (SOU 1983:7) Ersättning för
miljöskador (s, 206-209) om att rältshjälpsnämn-derna med tillämpning av den då
gällande lagstiftningen skulle ha varit för restriktiva med att ge tillstånd
till utredningar som de rältssökande begärde förutskickades att frågan om
utredningar i miljöskademål skulle tas upp i samband med behandlingen av rättshjälpskommilléns
förslag.

Enligt
min mening fär behovet av särregler i RHL för utredningar i miljöskademäl anses
ha minskat i och med miljöskadelagens tillkomst, främst beroende pä de
lättnader i den skadelidandes bevisskyldighet som följer av den nya lagen. Det
torde därmed i färre fall än tidigare komma att bedömas som onödigt alt
utredning görs. Under den begränsade tid som lagen varit i kraft har heller
inte framkommit något som tyder på att en särregel är motiverad. Skulle
utvecklingen visa att mina anlaganden är oriktiga, får frågan självfallet tas
upp på nytt.

Prop. 1987/88:73

2.5.3
Blodundersökning i faderskapsmål

Mitt förslag: Bestämmelsen
i 9 § tredje stycket RHL slopas. Detta innebär att de rältssökandes kostnader
för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper
som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m, m, vid utredning av faderskap
utgör en rättshjälpskostnad även om utredningen sedermera skall anses fä
karaktären av bevisning.

53

Kommitténs förslag
överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan- Prop. 1987/88:73 dets.
137-138).

Remissinstanserna:
De remissinstanser som berör förslaget tillstyrker det eller lämnar det utan erinran
(remissammanställning I s. 184—210).

Skälen
för mitt förslag: Del finns i RHL flera bestämmelser som tar sikte på bl. a,
blodundersökning i faderskapsmål. Jag får angående gällande ordning hänvisa
till huvudbetänkandets bilaga 4, Dessa bestämmelser anses svåröverskådliga och
krångliga att tillämpa. Den bestämmelse som orsakar störst problem vid
tillämpningen är 9 § tredje stycket RHL, Bestämmelsen innebär att kostnaderna
för sådana blodundersökningar som varken har bestämts av rätten eller skett efter
anmodan av socialnämnden inte anses som en kostnad för bevisning enligt 9 §
andra stycket 2 RHL, Inskränkningen gäller endast kostnaderna för själva
undersökningen. Kostnaden för den blodprovstagning som föregår undersökningen
omfattas alltså inte av den inskränkande bestämmelsen. Vidare torde inskränkningen
endast gälla kostnad för bevisning i den innebörd som bevisning har enligt RHL,
Har undersökningen ulförts utan att något mål är an-hängiggjort, torde
kostnaden komma att bedömas som den rättssökandes kostnad för utomprocessuell
utredning och kan då komma att omfattas av rättshjälpen.

Bestämmelsen
i 9 § tredje stycket RHL har överförts till RHL från den gamla lagen om fri
rättegång. Då regeln infördes i sistnämnda lag motiverades den med att
kostnaderna för framför allt s, k. antropologisk undersökning kunde vara
betydande och att del var en vansklig uppgift att avgöra i vad mån en sådan
undersökning borde ske. Pä grund därav bestämdes att ersättning av allmänna
medel endast kunde utgå om rätten förordnat om undersökningen (prop, 1958:144 s,
276), Numera företas inte några anlro-pologiska undersökningar, I stället
kompletteras den gängse blodundersökningen ibland med en s, k, utvidgad rättsgenetisk
undersökning. Även en utvidgad rättsgenetisk undersökning avser undersökning av
blodprov som lämnas av de inblandade parterna. Den omfattar dock flera s. k. genetiska
markörsystem än den vanliga undersökningsmetoden.

Enligt
min mening finns det inte längre någon anledning att behandla blodundersökning
i faderskapsmål på något annat sätt än enligt de allmänna reglerna om vilken
bevisning eller utredning som kan ersättas inom ramen för rättshjälpen.
Rättshjälpsbiträdet bör alltså innan angelägenheten är anhängig vid domstol
själv fä besluta om sådan undersökning på rättshjälpens bekostnad om de
sammanlagda kostnaderna kan antas uppgå till högst del belopp som enligt RHF
anses utgöra gränsen för en utredning av mindre omfattning. Om det kan antas
att kostnaderna kommer alt överstiga det beloppet, måste utredningen beslutas
av rättshjälpsnämnden. Som en följd av mitt förslag i del föregående avsnillet
får biträdet besluta om undersökningen även efter det att saken anhängiggjorts
vid domstol, om de sammanlagda kostnaderna kan antas uppgå till högst en
tiondel av basbeloppet.

Milt
förslag innebär alltså en utvidgning av biträdets befogenhet att

besluta om blodundersökning på rättshjälpens bekostnad. Reglerna om

blodundersökning i angelägenheter som rör faderskap innebär emellertid 54

att det sällan finns
anledning för den som beviljats rättshjälp att själv föranstalta om sådan
undersökning. De kostnadsökningar som kan följa med milt förslag bör därför mer
än väl uppvägas av de administrativa fördelarna.

Jag förordar mot bakgrund
av del sagda att särreglerna om blodundersökning m, m, i 9 § tredje stycket RHL
upphävs.

Prop. 1987/88:73

2.S.4
Ansvarsförbindelse

Mitt förslag: Om
allmän rättshjälp har beviljats, skall inte reglerna om skyldighet för parter
att ställa säkerhet för kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt
rättegångsbalken, utsökningsbalken eller konkurslagen gälla. Om den som ansöker
om åtgärden har rättshjälp, skall i stället staten alllid ansvara för den
skada som genom åtgärden kan tillfogas motparten. Förslaget innebär att
rättshjälps-nämnderna i fortsättningen inte behöver utfärda ansvarsförbindelse på
statens vägnar för skada som kan uppstå till följd av säkerhetsåtgärden.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkandet s, 138),

Remissinstanserna
tillstyrker allmänt kommitténs förslag (remissammanställning I s, 184-201),

Skälen för mitt förslag:
En part som i en tvistemålsprocess begär en säkerhetsåtgärd, t, ex, kvarstad,
skall i princip ställa pant eller borgen för den skada som genom åtgärden kan
tillfogas motparten. Motsvarande gäller vid verkställighet av en tvistemålsdom
som inte har vunnit laga kraft. Ansvarsförbindelse kan också krävas när
säkerhetsåtgärd av något slag begärs i samband med en konkursansökan.

Av 10 § första och andra
styckena RHL följer att rättshjälpsnämnden får utfärda ansvarsförbindelse pä
statens vägnar i fall då säkerhet för en säkerhetsåtgärd krävs i enlighet med
del nu sagda och den som skall ställa säkerheten har beviljats allmän
rättshjälp, I ett verkställighetsärende fär ansvarsförbindelse utfärdas endast
om rättshjälp har beviljats för just den angelägenheten.

Vid sin prövning av om
ansvarsförbindelse skall utfärdas tar rättshjälps-nämnden ställning till om det
föreligger förutsättningar för bifall till den sökta åtgärden. Nämnden skall
vidare göra samma riskbedömning som parten själv skulle ha tvingats göra, om
inte rättshjälp hade beviljats.

Den prövning som
rättshjälpsnämnden således förutsätts göra överens-slämmmer i stort med den
prövning som senare skall göras av den myndighet som har att bevilja
säkerhetsåtgärden. Såvitt kommittén har kunnat finna har staten hittills inte
någon gång behövt ersätta skada som har uppkommit på grund av utfärdad
ansvarsförbindelse.

Enligt
min mening talar praktiska skäl för alt nuvarande ordning ersätts med etl
system där staten alllid svarar för den skada som åsamkas motpart

55

på grund av
säkerhetsåtgärd, om den sökande har allmän rättshjälp. Man Prop, 1987/88:73
kan därigenom avlasta nämnderna arbete utan alt några beaktansvärda
merkostnader uppstår för staten. Jag förordar att 10 § RHL ändras i enlighet
härmed.

Med
den nya ordningen åligger det den myndighet som har att pröva

frågan om säkerhetsåtgärden att avgöra om säkerhet måste ställas. Om så '

är
fallet, behöver myndigheten i förekommande fall endast kontrollera alt den
sökande har beviljats allmän rättshjälp i angelägenheten.

2.6 Förordnande av biträde rn. m.

2.6.1
Inledning

Den
utan tvekan viktigaste förmånen vid allmän rättshjälp är rätten att få ett
juridiskt biträde. Den som har beviljats allmän rättshjälp har emellertid inte
en oinskränkt rätt att få ett biträde förordnat. Som en allmän förutsättning
krävs att biträde skall behövas för alt ta till vara den rättssökandes rätt.
För vissa typer av angelägenheter finns ytterligare inskränkningar (20 § RHL),

I
21 § RHL finns regler som anger vem som kan utses till biträde och under vilka
förutsättningar den rättssökande får byta biträde, I paragrafen anges vidare
förutsättningarna för att ett biträde skall få sätta annan person i sitt ställe
(substitution).

Rättshjälpskommittén
har (huvudbetänkandet s, 186-189) berört flertalet av de nu nämnda frågorna
och lägger fram vissa ändringsförslag. Förslagen kan kortfattat sammanfallas
enligt följande,

- Lämplighetsprövning
vid förordnande av biträde införs även i fräga om

advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå,

— Möjligheterna
för biträdet att sätta annan i sitt ställe begränsas,

- Särskilda
regler om medhjälpare till rätlshjälpsbiträdet införs,

— Möjligheterna
till byte av biträde regleras på ett annat sätt än nu för att

markera önskemålet om restriktivitet.

Såvitt
gäller förutsättningarna för förordnande av biträde i 20 § RHL föreslär
kommittén endast ett förtydligande av lagtexten. Även jag anser en språklig
justering av 20 § första stycket påkallad. Med anledning av ett uttalande av
kommittén i fräga om biträdesförordnande i angelägenheter som skall prövas av
allmänna reklamationsnämnden (huvudbetänkandet s. 187) vill jag framhålla att
frågan liksom hittills bör avgöras efter en prövning i det enskilda fallet och
med beaktande av angelägenhetens art och motpartens inställning.

Någon
nyordning i fråga om förutsättningarna för förordnande av biträ

de i de fall där advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå beviljar

allmän rättshjälp (16 § RHL) är enligt min mening inte motiverad. Jag

anser däremot att det finns anledning att generellt skärpa kompetens

kraven för dem som skall utses till biträde enligt RHL, Jag tar upp den

frågan i del följande (avsnitt 2,6,2), Mina överväganden i fräga om kommit

téns förslag att begränsa rättshjälpsbiträdets möjligheter att sälta annan i

sitt ställe redovisar jag därefter, 56

Mitt ställningstagande till
kommitténs förslag om nya regler för biträdesbyte innebär att den
kostnadsökning som kan antas uppstå pä grund av bytet inte heller i praktiken
skall tillmätas någon avgörande betydelse för frågan om byte skall tillåtas pä
grund av djupgående motsättningar mellan den rättssökande och biträdet (avsnitt
2,6,4),

Som
jag tidigare nämnt (avsnitt 2,5,2) anser jag alt det inte bör föras in några
regler om tekniskt biträde i RHL, I konsekvens härmed bör enligt min mening
inte heller de av kommittén föreslagna reglerna om medhjälpare till biträde
tas upp i RHL,

Prop.
1987/88:73

2.6.2
Vem får förordnas till biträde?

Mitt förslag:
Annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå skall fä förordnas till
biträde endast om det finns skäl för det. Någon lämplighetsprövning av
advokater och biträdande jurister införs inte.

Kommitténs
förslag: Även advokaters och biträdande juristers lämplighet får prövas när
biträde skall förordnas (huvudbetänkandet s, 187),

Remissinstanserna:
De två remissintanser som berör kommitténs förslag anser att regleringen inte
är nödvändig. En av dem — besvärsnämnden för rättshjälpen — påpekar att en
sådan prövningsmöjlighet inte täcker de fall där advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå själv beviljar rättshjälp enligt 16 § RHL eller när substitution
sker till advokat eller sådan biträdande jurist (remissammanställning I s,
286-287),

Skälen
för mitt förslag: Den nu gällande lydelsen av 21 § första stycket RHL torde
inte formellt medge att den som är advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå vägras biträdesförordnande pä grund av bristande lämplighet. Jag
anser för egen del alt det inte finns tillräckliga skäl att föreslå någon
ändring i det hänseendet. Beträffande medlemmar i Sveriges advokatsamfund måste
det kunna förutsättas att de har fillräckliga kvalifikationer för att ulan
särskild prövning kunna förordnas som biträde enligt RHL, Och i fråga om en
biträdande jurist pä advokatbyrå ansvarar arbetsgivaren - advokaten - för att
hans medarbetare är lämplig för de uppdrag som överlämnas till honom. Som
besvärsnämnden antytt skulle den föreslagna ordningen ocksä kräva en
omprövning av advokaters och biträdande juristers rätt att själva bevilja
allmän rättshjälp och av reglerna om biträdets rätt att sätta annan i sitt
ställe. Jag förordar därför att nuvarande ordning behälls oförändrad på den
punkten.

Till biträde får enligt 21
§ första stycket första meningen förordnas advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Alt även andra än
advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer får förordnas beror
främst pä att det i vissa typer av angelägenheter kan krävas i första hand
andra specialkunskaper än sädana som en jurist besitter. Det har ansetts att RHL
inte bör lägga hinder i vägen alt i dessa fall förordna någon annan än en
jurist till biträde. Bestämmelsens

57

utformning medför
emellertid också att andra jurister än advokater och Prop. 1987/88:73 biträdande
jurister på advokatbyråer i princip alltid kan komma i fråga för uppdrag som
biträde enligt RHL.

När
det gäller lämplighetsprövningen av de jurister som driver juridisk verksamhet
i egen regi eller är anställda av någon annan än advokat har det hos
rättshjälpsmyndigheterna utbildats en relativt fast praxis. En jurist som
öppnar egen verksamhet får, när han begär biträdesförordnande första gången, till
den beslutande myndigheten lämna in de merithandlingar som han vill åberopa, I
allmänhet förordnas han därefter till biträde, om angelägenheten är av enkel
beskaffenhet, som fallet är i t, ex, vissa familjerättsliga ärenden. När han
nästa gång begär biträdesförordnande görs det en kontroll av hur han skött föregående
uppdrag. Om uppdraget skötts utan anmärkning, kan han räkna med att få
ytterligare förordnanden i enklare angelägenheter. Om även dessa sköts väl, kan
han så småningom kvalificera sig för förordnande i mer komplicerade ärenden, I
stort sett samma förfarande tillämpas beträffande jurister som är anställda hos
någon annan än advokatbyrå.

Till
biträde enligt RHL skall förordnas -endast personer som är väl kvalificerade
för uppgiften att på lämpligt sätt hjälpa den rättssökande att nå ett
tillfredsställande resultat i den rättsliga angelägenheten. Som jag nyss nämnde
fär detta krav anses uppfyllt generellt i fråga om advokater och biträdande
jurister på advokatbyrå. När det gäller andra allmänpraktiserandejurister än
dessa måste däremot den förordnande domstolen eller myndigheten pröva biträdets
lämplighet för uppdraget, en uppgift som för de flesta av dessa framstår som
ovanlig och sekundär. Inte sällan torde också underlaget för bedömningen vara
otillräckligt. Med hänsyn härtill och eftersom det numera på de allra flesta
håll finns en god tillgäng på advokater eller biträdande jurister på
advokatbyråer bör man enligt min mening nu kunna minska utrymmet för att ge
andra jurister uppdrag som biträde enligt RHL, Jag föreslår därför all det i RHL
förs in ell krav pä alt andra än advokater och biträdande jurister på
advokatbyråer fär förordnas som biträde endast om det finns skäl för det.
Härigenom skapas i de rättssökandes intresse bättre garantier för alt
rättshjälpsbiträdena alllid har fullgod kompelens för sina uppdrag,

Orii
ett tilltänkt biträde inte är jurist men har en specialkunskap på det område
som uppdraget gäller, bör det normalt sett anses finnas skäl för ett
förordnande. Beträffande denna kategori medför milt förslag således ingen ändring
i jämförelse med vad som gäller i dag.

När
det gäller praktiserande jurister som driver verksamhet i egen regi och som
inte är advokater och sådana jurister som är anställda hos annan än advokat bör
för förordnande enligt den föreslagna regeln krävas att det finns någon annan
särskild omständighet för ett förordnande. En sådan omständighet kan vara att
juristen i fråga besitter särskilda insikter eller erfarenheter pä det område
som saken gäller. Men generellt sett minskar möjligheterna för dem som inte är
advokater eller biträdande jurister på advokatbyrå att bli förordnade som
biträde enligt RHL,

Etl
annat skäl för förordnanden kan övergångsvis vara att den aktuella

personen tidigare har kommit i fråga för biträdesförordnande. Den förorda- 58

de begränsningsregeln bör
nämligen inte få medföra att de personer som tidigare fått biträdesförordnanden
och skött dem bra nu lämnas utanför kretsen av tänkbara biträden.

Vad jag nu har sagt
beträffande biträde vid allmän rättshjälp bör gälla även offentligt biträde.
Jag återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 2,11,4),

Prop.
1987/88:73

2.6.3
Rättshjälpsbiträdets rätt att sätta annan i sitt ställe

Mitt förslag: Den
som förordnats som biträde enligt RHL får själv besluta att sätta annan advokat
eller biträdande jurist pä advokatbyrå i sitt ställe endast om åtgärden inte
medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna.

Kommitténs förslag:
Möjligheterna för biträdet att själv besluta om substitufion inskränks mer än
enligt mitt förslag. Sådant beslut får fattas endast om biträdet under kortare
tid pä grund av andra åtaganden, sjukdom eller liknande omständigheter är
förhindrad att arbeta med den rättsliga angelägenheten (huvudbetänkandet s,
189),

Remissinstanserna är
splittrade i två läger. Domstolsverket och rättshjälpsnämnden i Malmö
tillstyrker kommitténs förslag och hävdar att nuvarande reglering utnyttjas för
att kringgå de restriktiva reglerna om biträdesbyte. Andra - däribland
besvärsnämnden för rättshjälpen, rättshjälpsnämnden i Göteborg, allmänna
advokatbyrån i Göteborg och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer - anser däremot att något missbruk inte förekommer och att kommitténs
förslag inte bör genomföras (remissammmanställning I s, 292- 293),

Skälen för mitt förslag:
Med substitution avses att det förordnade biträdet, utan att själv avträda
från sitt uppdrag, sätter annan i sitt ställe, Substilutionen kan avse arbete
viss tid eller vissa åtgärder. Syftet med reglerna om substitution är alt
biträdet skall kunna överlåta arbetet till någon annan om han exempelvis på
grund av sjukdom, andra åtaganden eller liknande under kortare tid är
förhindrad alt själv arbeta med ärendet. Om biträdet kan förutse att han inte
kommer alt kunna återuppta arbetet med ärendet, anses det åligga honom all
begära sitt entledigande sä att biträdesbyte kan ske.

Enligt 21 § tredje stycket
RHL får det förordnade biträdet själv besluta om substitution, om han sätter en
advokat eller en biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe, I övriga fall
får substitution ske bara efter särskilt tillstånd. Om angelägenheten är anhängig
vid domstol, beslutar i dessa senare fall domstolen om substitution, I annat
fall beslutar rättshjälpsnämnden.

Enligt
21 § andra stycket RHL får biträdesbyte äga rum endast i speciella fall och
efter särskilt tillstånd. Däremot uppställs del inte i lagen nägra villkor för substitution.
Det är alltså tänkbart alt ett rätlshjälpsbiträde beslutar om substitution
trots alt det egentligen är bilrädesbyte som åsyf-

59

tas med åtgärden. För att
motverka ett sådant förfarande föreslår kommittén att det i lagen närmare
anges när subsfitulion skall få ske.

Som jag fidigare nämnde
har förslaget fått ett blandat mottagande. Några remissinstanser hävdar alt de
nuvarande reglerna är lämpliga från praktisk synpunkt och att de av kommitténs
föreslagna reglerna skulle medföra en i många fall onödig prövning.

Enligt min mening fyller
möjligheterna fill substitution en viktig praktisk funktion. Jag tänker närmast
på den situationen att arbetsuppgifterna på en advokatbyrå av någon oförutsedd
anledning måste omfördelas. De nuvarande reglerna gör det också möjligt för
det förordnade biträdet alt pä ett enkelt sätt förordna ett platsombud vid ett
sammanträde eller en domstolsförhandling pä avlägsen ort. En regel av den typ
kommittén föreslagit skulle enligt min mening ge alltför inskränkta möjligheter
till substitution. Nuvarande bestämmelser på området bör därför i princip
behållas. Det bör dock i lagtexten göras klart att det förordnade biträdet, när
han själv beslutar om substitution, står ansvaret för att åtgärden inte medför
en beaktansvärd ökning av kostnaderna för rättshjälpen. Om biträdet beslutar om
subsfitulion trots att det medför en ökning av kostnaderna, kan hans ersättning
jämkas enligt 22 § andra stycket (tredje stycket i mitt förslag).

Av
den nya regleringen följer att del krävs särskilt tillstånd för substitution
inte bara när annan än advokat eller jurist på advokatbyrå sätts i biträdets
ställe, utan ocksä om åtgärden medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna. Om
biträdet exempelvis drabbas av tillfällig sjukdom, får i och för sig substitution
äga rum även om del medför en ökning av kostnaderna, men när ökningen blir beaktansvärd
krävs det särskilt tillstånd av domstolen eller rättshjälpsnämnden. Vid längre
sjukdomsperioder bör inte substitution utan biträdesbyte äga njm.

Prop.
1987/88:73

2.6.4
Biträdesbyte

Mitt förslag: Om
ett biträde har entledigats på begäran av den rältssökande, får ett nytt
biträde förordnas endast om förutsättningar för bilrädesbyte förelåg.

Kommitténs förslag:
Kommittén föreslår att reglerna om biträdesbyte ändras sä att det av lagtexten
uttryckligen framgår under vilka förutsättningar biträdesbyte får ske
(huvudbetänkandet s, 188-189),

Remissinstanserna:
Förslaget om en ny reglering av förutsättningarna för biträdesbyte har fått ett
blandat mottagande (remissammanställning I s, 287- 292),

Skälen för mitt förslag:
Kommitténs förslag syftar egentligen inte till någon förändring av den fasta
och restriktiva praxis som i dag råder när det gäller byte av biträde. På grund
härciv och eftersom den föreslagna utformningen av bestämmelsen dragit på sig
viss kritik avstår jag från att föreslå någon förändring av de nuvarande
reglerna i detta hänseende (21 § andra stycket RHL),

60

Detta
skulle emellertid innebära alt del i RHL inte heller i fortsättningen uppställs
något uttryckligt hinder mot ett förfarande där den rättssökande, i syfte alt
kringgå reglerna om biträdesbyte, först begär biträdets entledigande och
därefter begär ett nytt biträde. Detta är givetvis inte tillfredsställande.
Jag föreslär därför alt det i paragrafen införs en regel som innebär att, i de
fall där del tidigare biträdet entledigats pä begäran av den rättssökande, ett
nytt biträde fär förordnas endast om förutsättningarna för bilrädesbyte
förelåg. Det fär anses ingå i det tidigare biträdels uppgifter att upplysa den rältssökande
om vilka konsekvenser en begäran om entledigande kan få.

Prop. 1987/88:73

2.7 Omprövning av rättshjälpsfrågor 2.7.1 Rättshjälp i högre instans

Mitt ställningstagande: Ingen ändring görs nu såvitt
gäller omfattningen av den beviljade rättshjälpen. Allmän rättshjälp skall
alltså alltjämt beviljas ulan begränsning till viss instans eller myndighet.

Kommitténs ställningstagande överensstämmer med mitt
(huvudbetänkandet s, 140-141),

Remissinstanserna: Kommitténs slutsatser har av remissinstanserna
i allmänhet lämnats utan erinran. Kammarrätten i Göteborg och
rättegångs-utredningen anser dock att del finns anledning att överväga om inte
rättshjälpen bör begränsas till de tvä lägre domstolsinstanserna (remissammanställning
I s, 202-209),

Skälen för mitt ställningstagande: Jag delar i princip
kommitténs och remissopinionens uppfattning. Emellertid har rättegängsutredningen
i etl delbetänkande (SOU 1986:1) Högsta domstolen och rättsbildningen lagt fram
förslag som innebär att rättshjälpen bör upphöra i och med att ett mål avgörs
av hovrätten och att rättshjälpen bör kunna återuppväckas endast om högsta
domstolen meddelar prövningstillstånd eller särskild anledning annars
förekommer. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom
justitiedepartementet. Saken torde alliså inom kort tas upp på nytt.

2.7.2 Jämkning av egenavgiften

Mitt
förslag: I 15 § RHL klargörs att jämkning av maximibeloppet skall ske också om
oriktiga uppgifter låg till grund för beslutet när maximibeloppet bestämdes, I
övrigt behålls nuvarande ordning.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén föreslår också att
maximibeloppet oftare än i dag skall jämkas med hänsyn till utgången i det mål
eller ärende för vilket rättshjälp beviljats (huvudbetänkandet s, 144 och s,
199-200),

61

Remissinstanserna: Kommitténs förslag lämnas i allmänhet
utan erinran. Vissa remissinstanser har emellertid påtalat de praktiska svårigheter
som är förknippade med att jämka maximibeloppet med hänsyn till utgången i ett
mål eller ärende innan avgörandet har vunnit laga kraft (remissammanställning
I s, 202-209 och s, 304-306),

Skälen för mitt förslag: Det torde redan i dag stå klart
att maximibeloppet kan jämkas om del har fastställts till ett felaktigt belopp
på grund av alt de uppgifter som låg till grund för beslutet var oriktiga (prop,
1972:4 s, 404), Detta anses gälla oavsett om den oriktiga uppgiften har lämnats
av den rättssökande eller inte och oberoende av om avvikelsen från det riktiga
beloppet kan betecknas som väsentlig. Jag biträder kommitténs förslag och
förordar att det i 15 § RHL tas upp en uttrycklig bestämmelse i enlighet
därmed.

Enligt 15 § skall vidare maximibeloppet jämkas bl, a, om
den rättssökandes ekonomiska förhållanden väsentligt förändras innan rältshjälpsärendel
avslutas. Kommittén diskuterar i det sammanhanget särskilt frågan i vad män
utgången av den angelägenhet för vilken rättshjälp har beviljats skall påverka
den bedömningen.

Det torde
vara odiskutabelt att utgången i den angelägenhet för vilken rättshjälp
beviljats i princip skall beaktas vid prövningen av frågan om maximibeloppet
skall jämkas. Så sker redan i dag i ärenden om t, ex, bodelning. Även i andra
fall där angelägenheter handläggs utomprocessu-ellt, t, ex, vid förlikning, kan
utgången i saken läggas till grund för bedömningen av den rättssökandes
ekonomiska förhållande. Om saken handläggs vid domstol, anses dock att
avgörandet måste ha vunnit laga kraft för alt jämkning skall kunna ske. Endast
undantagsvis förekommer det därför att jämkning vid domstol sker av det här
skälet annat än i högsta instans.

Kommitténs förslag innebär att även underinstanserna skall
pröva frågan om jämkning av maximibeloppet mot bakgrund av utgången i den
aktuella angelägenheten.

Jag hyser, liksom flera remissinstanser, i och för sig
sympati för den av kommittén väckta tanken. Det är emellertid ofrånkomligt att
flera jämkningsbeslut i ett och samma rättshjälpsärende orsakar praktiska och
administrativa olägenheter. Vidare måste man la med i beräkningen att den
rättssökandes motpart inte alltid förmår att fullgöra vad som ålagts honom i
avgörandet. Med hänsyn härtill avstår jag från att nu föra vidare kommitténs förslag.
Det är emellertid länkbart att resultatet av det uppdrag som regeringen gett
domstolsverket (bilaga 5) kan förbättra möjligheterna att genomföra kommitténs
förslag på den här punkten. Om del blir fallet, bör frågan övervägas pä nytt i
del sammanhanget.

Prop, 1987/88:73

2.7.3
Rättshjälpens upphörande

Mitt
förslag: Rättshjälpen skall upphöra inte bara när den rättssökande har lämnat
direkt felaktiga uppgifter utan även när han har underlåtit att lämna en
uppgift som han visste eller hade skälig anledning anta var av betydelse för
bedömningen av hans ansökan.

62

Kommitténs
förslag: Kommittén föreslår att rättshjälpen skall upphöra Prop. 1987/88:73
om en väsentlig felbedömning gjorts när rättshjälpen beviljades (huvudbetänkandet
s. 144-146),

Remissinstanserna:
De remissinstanser som har uttalat sig är tveksamma. Jusfitiekanslern och
Stockholms tingsrätt anser emellertid att en myndighet i samband med att ett
mål eller ärende avgörs alltid bör kunna ompröva rättshjälpen
(remissammanställning I s. 202-209).

Skälen
för mitt förslag: Enligt 34 § första stycket 2 RHL skall allmän rättshjälp
upphöra om den rältssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp inte skulle
ha beviljats om riktig uppgift hade lämnats.

Enligt
kommittén har denna regel krifiserats. Kritiken går ut på att det ibland finns etl
behov av att kunna besluta om rättshjälpens upphörande även om den rättssökande
inte har lämnat positivt felaktiga uppgifter. Som exempel anges att den rältssökande
- medvetet eller omedvetet - underlåtit alt nämna viss uppgift av betydelse
för bedömningen av rätlshjälpsfrå-gan. Det kan exempelvis först senare framgå
att den rättsliga angelägenheten har samband med en av den rättssökande
bedriven näringsverksamhet. En annan situation som kommittén nämner som exempel
är att den som beviljat rättshjälpen fattat ett felaktigt beslut utan att delta
till någon del beror på den rältssökande. Kommittén föreslår mot denna
bakgrund, som jag nyss nämnde, att del införs en möjlighet att förordna om
rättshjälpens upphörande om en felbedömning gjorts när rättshjälpen beviljades.
Genom att uppställa ett krav på alt felbedömningen mäste ha varit väsentlig tillgodoses
enligt kommittén kraven på rättssäkerhet och trygghet för rätlshjälpshavaren.

Först
måste konstateras alt reglerna i 27 § förvaltningslagen (1986:223) om
omprövning inte kan tillämpas i den här situationen eftersom en sådan åtgärd
aldrig får bli till nackdel för en enskild part.

Kommitténs
beskrivning av den nuvarande ordningen har kritiserats av lagrådet. Jag
återkommer i specialmoliveringen till den saken.

Den
omständigheten att den rättssökande har allmän rättshjälp är normalt sett av
avgörande betydelse för hans ställningstaganden i anledning av den rättsliga
angelägenhet som är i fråga. För den som har beviljats rättshjälp är det därför
viktigt att han kan lita pä att rättshjälpsbeslutet står fast. Det är
emellertid ofrånkomligt att del måste finnas vissa undantag från principen att rättshjälpsbeslulet
skall stå fast, bl, a, om den rältssökande själv på något sätt har bidragit till
det felaktiga beslutet.

Jag
är medveten om att det kan förekomma fall där beslutet om rättshjälp mot bakgrund
av vad som senare kommer fram framstår som tveksamt eller till och med
felaktigt trots att den rältssökande själv på intet sätt kan lastas för det
felaktiga beslutet. Enligt min mening bör intresset av att kunna rätta till ett
felaktigt beslut i sådana fall rimligen stå tillbaka för den rättssökandes
intresse av att beslutet om rättshjälp slår fast. Jag föreslår därför inte att
det införs en allmän möjlighet till omprövning av rättshjälps-beslutet utöver
den omprövningsmöjlighel som följer av domstolsverkets rätt att överklaga
beslutet.

Situationen
är annorlunda i de fall där den rättssökande har lämnat i och

för sig fullt korrekta men ofullständiga uppgifter och att rättshjälpsbeslulet 63

mot bakgrund av vad som
senare kommer fram just därför visar sig felaktigt. Om den rättssökande i ett
sådant fall visste eller hade skälig anledning anta att de utelämnade
uppgifterna hade betydelse för bedömningen av hans ansökan, är det enligt min
mening rimligt att det finns en möjlighet att ompröva rättshjälpsbeslutet. Jag
förordar därför att det i 34 § RHL förs in en bestämmelse med den innebörden.
För att rättshjälpen skall upphöra krävs givetvis att omständigheten i fråga är
sådan att rättshjälp inte skulle ha beviljats om uppgiften hade lämnats.

Prop,
1987/88:73

2.8 Ersättningsfrågor

2.8.1
Grunderna för att bestämma biiträdesersättningen

Mitt
ställningstagande: Nuvarande författningsreglering behålls oförändrad.

Kommitténs förslag:
Kommittén föreslår att den tid som ett biträde faktiskt har lagt ned pä ett
uppdrag inte skall läggas till grund för bedömningen av det begärda
arvodesbeloppet, I stället skall utgångspunkten vara den tid som ett erfaret
biträde skulle ha behövt lägga ned på uppgiften (huvudbetänkandets, 151-154),

Remissinstanserna
instämmer allmänt i att det finns etl behov av att i ökad grad kunna premiera
snabbhet och skicklighet, men många menar att det praktiskt sett är
utomordentligt svårt att fastställa vilken lid som ett erfaret biträde skulle
ha behövt lägga ned pä en uppgift. Besvärsnämnden för rättshjälpen anser att
det bör införas ett förbud mot all räkna arvode efter tid (remissammanställning
I s, 210—228),

Skälen för mitt
ställningstagande: Enligt 22 § första stycket RHL har bl, a. biträde rätt till
skälig ersättning för det arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av
vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Därvid
skall hänsyn också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den
skicklighet och den omsorg varmed uppdraget har utförts saml den tid som har
lagts ned på uppdraget,

I samma lagrum bemyndigas
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket att
fastställa taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. På den
allmänna rättshjälpens område har endast en taxa fastställts, nämligen för
ärenden om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan (DVFS 1986:14, B 33),
Även om denna taxa formellt omfattar endast ett begränsat antal
rättshjälpsärenden har den kommit att få betydelse vid prövningen av snart sagt
alla arvodesräkningar. Vid utformningen av taxan utgår nämligen domstolsverket
från en limkostnads-norm, som för närvarande är 445 kr. Denna limkostnadsnorm
har i praxis kommit att tillämpas även utanför det taxesatla området. Enligt
många har utvecklingen gått mot en renodlad tidstaxa, 1 praktiken brukar
biträdena i sina kostnadsräkningar ange den åtgångna arbetstiden och sedan
multiplicera denna med den gällande timkostnadsnormen.

Genom
all timkostnadsnormen har fått sä stor genomslagskrafl vinns

64

den
fördelen att arvodesprövningen blir enhetlig. Utvecklingen har emel- Prop.
1987/88:73 lertid också utsatts för kritik bl, a, från advokathåll. Kritikerna
hävdar att systemet gynnar medelmåttighel framför effektivitet och skicklighet.
Systemet med lidstaxor uppmuntrar inte heller till investeringar i tekniska hjälpmedel
som t, ex, ordbehandlingsmaskiner och datorer eller till andra rationaliseringar.

En
annan nackdel som antas hänga samman med tidstaxorna är att belastningen på
rättshjälpsanslaget ökar utan att det kan sättas i samband med en ökad
ärendemängd eller med en uppräkning av ersättningsnivåerna. Enligt
domstolsverket kan denna ökning, den s,k, taxeglidningen, knappast förklaras på
annat sätt än att fidsdebiteringen har ökat i de mål och ärenden som inte är
taxebundna. Förhållandet har ansetts visa att biträden lägger ned onödigt
arbete på sina ärenden.

Den
nu beskrivna utvecklingen är inte något nytt fenomen. Senast år 1981 (prop,
1981/82:28, JuU 19, rskr, 105, SFS 1981:1287) ändrades 22 § RHL i syfte att vid
arvodesbeslämningen minska bundenheten vid nedlagd tid och i stället öka
utrymmet för kvalitelsmässiga bedömningar,

Rätlshjälpskommitténs
förslag innebär att ökad tonvikt vid arvodesbedömningen läggs vid visad
skicklighet. Kommittén föreslår ocksä att kostnadskontrollen förbättras genom
att biträdena åläggs skyldighet att ge in en specificerad redogörelse för de
olika arbetsmoment som etl uppdrag har krävt med angivande av åtgången lid för
varje moment. Till det förslaget återkommer jag senare (avsnitt 2,8,3),

Kritiken
mot RHL:s ersättningsregler har inriktats på främst två förhållanden. Det har
hävdats dels att bundenheten vid nedlagd tid vid arvodesbestämningen är
alltför stor och dels att kostnadskontrollen fungerar mindre väl. Det bör
uppmärksammas att strävandena all komma till rätta med dessa problem i viss män
motverkar varandra. En effektiv kostnadskontroll kan sålunda sväriigen uppnäs
ulan att den granskande myndigheten får närmare kännedom om den tid som
biträdet har lagt ned på uppdraget. En detaljerad kostnadsräkning med noggranna
tidsangivelser försvårar samtidigt för myndigheten alt bortse från den nedlagda
tiden som en faktor vid arvodesprövningen.

Att
i ökad omfattning premiera skicklighet är naturligtvis etl mål värt att sträva
mot. Det är emellertid svårt att i praktiken åstadkomma detta. En radikal metod
skulle kunna vara att som besvärsnämnden för rättshjälpen föreslår införa ett
förbud alt räkna arvode efter tid,

I
82 § andra stycket i den gällande konkurslagen (1921:225) finns ett förbud att
beräkna konkursförvaltares arvode efter tid. Denna bestämmelse har ansetts
lägga hinder i vägen att avkräva förvallarna uppgift om den faktiskt nedlagda
tiden. Detta har medfört all arvodesprövningarna i konkurssammanhang inte
anses kunna ske med den omsorg och noggrannhet som är önskvärd, I den nya
konkurslagen (1987:672) har förbudet slopats. Enligt min mening är del mot
bakgrund bl, a, av erfarenheterna frän konkurslagen inte lämpligt att införa
ett motsvarande förbud på rättshjälpens område.

Det finns i dag i RHL inte
något hinder mot alt biträdels skicklighet och

effektivitet tillmäts betydelse vid arvodesbestämningen. Tvärtom sägs del 65

5 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 73

numera direkt i 22 § första
stycket att avseende skall fästas vid den omsorg och skicklighet varmed
uppdraget har utförts. Även om den nedlagda tidsåtgången inte skall ha
avgörande betydelse vid arvodesprövningen är uppgiften om tiden nästan
undantagslöst viktig. Den har betydelse inte bara som uppgift om omfattningen
av biträdets arbete utan ocksä som underlag för bedömningen huruvida biträdet
visat skicklighet vid utförande av uppdraget.

Jag anser mot den nu
angivna bakgrunden att nuvarande bestämmelser i RHL om arvodesbeslämningen är
väl avvägda. De bör därför behållas oförändrade. Det finns däremot enligt min
mening anledning för de tillämpande myndigheterna att ägna de nu berörda
problemen uppmärksamhet och att i enlighet med de gällande reglerna försöka
leda utvecklingen på etl sådant sätt alt skicklighet och snabbhet premieras när
det är befogat. Naturligtvis bör ocksä ådagalagd oskicklighet och långsamhel pä
motsvarande sätt föranleda nedsättning av begärt arvode.

Prop.
1987/88:73

2.8.2
Retroaktiv biträdesersättning

Mitt förslag:
Biträdena berättigas att under vissa förhållanden få ersättning för arbete som
utförts före beslutet om rättshjälp även när beslutet fattats av biträdet
själv. Retroaktiv ersättning kan också utgå vid biträdesbyte.

Kommitténs förslag:
Kommittén föreslår att biträdena alltid skall vara berättigade till ersättning
för arbete som har ulförts innan myndighet beslutar om rättshjälp, dock högst
för sex timmars arbete. Om det finns synnerliga skäl, kan ersättning utgå för
sådant arbete under längre tid. Kommittén föreslår också att retroaktiv
ersättning i samma omfattning skall kunna utgå vid biträdesbyte
(huvudbetänkandet s. 182—184 och s, 203).

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag att i lagtexten precisera den tid som ett biträde kan fä
ersatt retroaktivt har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Både domstolsverket och besvärsnämnden för rättshjälpen har emellertid
kritiserat förslaget pä den grunden att det saknas en föreskrift om hur läng
tid som får löpa innan ansökan om rättshjälp lämnas in, Nägra remissinstanser,
bl, a. vissa rältshjälpsnämn-der, anser - till skillnad från kommittén - att
det finns ett behov av att kunna ge ett biträde retroaktiv ersättning även i de
fall då advokat eller biträdande jurist beslutar om rättshjälp, - Förslaget att
retroaktiv ersättning bör kunna utgå även vid bilrädesbyte har avstyrkts
endast av besvärsnämnden (remissammanställning I s, 277—282 och s, 308),

Skälen
för mitt förslag: När allmän rättshjälp beviljas, betalar staten de kostnader
som uppkommer efter beslutet, i den män dessa omfattas av rättshjälpens
förmåner (19 § första stycket första meningen RHL), Under vissa omständigheter
betalar staten också biträdeskostnader som har uppkommit före beslutet om
rättshjälp, I andra meningen i lagrummet sägs

66

nämligen att bilrädesersätlning
betalas av staten också för tiden efter del Prop. 1987/88:73

att ansökan om rättshjälp
kom in till den myndighet som har att besluta om

rättshjälpen. Om del
nedlagda arbetet har varit av mindre omfattning eller

av brådskande art och om
ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål

eller om det annars finns
synnerliga skäl för det, betalar staten också

bilrädesersätlning som har
uppkommit innan ansökningen gjordes hos

myndigheten. En given
förutsättning för alt sådan retroaktiv ersättning

skall kunna utgå är att
rättshjälp sedermera beviljas och att den som har

utfört arbetet blir
förordnad som biträde,

I
praxis har uttrycket mindre omfattning normall ansetts motsvara en dags arbete
(NJA 1985 s, 106), Jag har inget alt erinra mot den bedömningen. Några beaktansvärda
olägenheter av den nuvarande ordningen synes inte ha förekommit. Redan på grund
härav kan det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl för att byta ut denna
i praxis tillkomna regel mot en motsvarande lagregel.

Härtill
kommer att man med den av kommittén föreslagna utformningen skulle gä miste om
den flexibilitet som nuvarande ordning medger. Jag vill också nämna att jag i
det följande (avsnitt 2,11,1) kommer att föreslå att den nu förevarande
bestämmelsen skall bli tillämplig även för offentliga biträden. Det kan finnas
skäl att i det sammanhanget ge uttrycket "mindre omfattning" en annan
innebörd än vid allmän rättshjälp. Jag återkommer i specialmoliveringen till
den frågan. Av nu anförda skäl avslår jag frän all lägga fram något
ändringsförslag i del nu aktuella hänseendet.

Som
jag nämnde nyss har flera rättshjälpsnämnder påtalat all del finns etl
praktiskt behov av att kunna ge ett biträde retroaktiv ersättning även i de
fall där biträdet själv beviljar allmän rättshjälp . Allmänna advokatbyrån i
Göteborg och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer har gjort
liknande uttalanden. Jag kan i sammanhanget också nämna att besvärsnämnden i ell
fall (beslut nr 991/83) har tillerkänt biträde retroaktiv ersättning i en sådan
situation. Nämnden har anfört alt det finns samma skäl för en retroaktivitetsregel
i dessa fall som i de fall när rättshjälpsnämnd eller domstol beslutar om
rättshjälpen.

Genom
all tillämpa retroaktivitetsregeln även i fall när advokat eller biträdande
jurist vid advokatbyrå beviljar allmän rättshjälp skulle vissa förenklingar
kunna uppnås, I inledningsskedet kan det ibland framstå som tveksamt om
biträdels ersättning kommer att överstiga den rättssökandes rättshjälpsavgift.
Om angelägenheten kan slutföras med en arbetsinsats av "mindre
omfattning", kan advokaten underlåta alt skicka kostnadsräkningen till rältshjälpsnämnden.
Detta förutsätter givetvis att advokaten eller den biträdande juristen är
behörig att besluta om rättshjälpen och att den rättssökande inte har något att
erinra mot den begärda ersättningen. Om del senare visar sig alt rättshjälp mäste
sökas, behöver biträdet inte riskera att bli utan ersättning för sitt dittills
nedlagda arbete.

Mot bakgrund av de
fördelar som sålunda kan uppnås med en ordning av

det slag jag nu behandlat, förordar jag att del genom en ändring i 19 § RHL

görs klart att det inte finns något som hindrar att retroaktiv ersättning kan

utgå även när advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå beviljar

allmän rättshjälp, 67

Tidigare gällde vid
biträdesbyte att ingen ersättning kunde utgå till det nya biträdel för del
arbete som han hade utfört före beslutet om bytet. Enligt kommittén är del ofta
sä att det nya biträdet behöver ulföra visst arbete därför att det förordnade
biträdel inte kan fullgöra arbetet i fråga. Det vanligaste torde också vara att
det är det nya biträdel som upprättar ansökan om byte m, m. Kommittén föreslår
därför att en möjlighet till retroaktiv ersättning öppnas även för det nya
biträdet. Efter det att kommittén lagt fram sitt förslag har högsta domstolen
i ett beslut (NJA 1986 s, 249) i ett sådant fall gett det nya biträdet
ersättning för arbete som denne hade utfört före förordnandet.

För egen del instämmer jag
i kommitténs bedömning och förordar alt den föreslagna författningsändringen
genomförs. Förslaget innebär att retroaktiv ersättning i dessa fall kan utgå till
det nya biträdet under samma förutsättningar och i samma omfattning som till
det först förordnade biträdel.

Prop. 1987/88:73

2.8.3
Kostnadskontrollen

Mitt förslag: Ell
biträde enligt RHL får, vid överklagande av ett beslut om ersättning, i den
högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk endast
om del finns särskilda skäl för del.

Kommitténs
förslag: Biträdena föreslås bli skyldiga att tillsammans med sin arvodesframslällning
ge in sitt lidkort eller annan dokumentation som noggrant redovisar varje
arbetsmoment som uppdraget krävt och tidsåtgången för varje moment
(huvudbetänkandet s, 154- 159),

Remissinstanserna:
Nästan alla instanser som berör förslaget kritiserar det (remissammanställning
I s, 210-228),

Skälen för mitt förslag:
En effektiv kontroll av biträdenas arvodesfram-slällningar kräver att den
granskande myndigheten ges ett tillfredsställande underlag för sin bedömning.
Förutsättningarna för granskningen är olika för olika myndigheter. Domstolarna m,
fl, myndigheter har genom sitt eget sysslande med den rättsliga angelägenheten
kunskap om mänga av de svårigheter som kan ha mött biträdet vid utförandet av
uppdraget. Andra myndigheter, däribland främst rättshjälpsnämnderna, saknar den
kunskapen och fär lägga biträdets egna uppgifter till grund för sin bedömning,
Rältshjälpsnämnderna har å andra sidan tillgång till advokater vid arvodesprövningen
och deras erfarenheter är naturligtvis av stort värde i det här sammanhanget,

Rättshjälpskommitlén
anser sig kunna slå fast att kostnadskontrollen i dag inte fungerar
tillfredsställande. Denna slutsats har emellertid kritiserats av flera
remissinstanser.

Liksom
flertalet remissinstanser befarar jag alt en ordning i enlighet med kommiltéförslagel
skulle medföra flera nackdelar. Sålunda skulle uppkomma ett ofta betydande merarbete
för biträdet. Vidare skulle informationen

68

ofta visa sig utan
betydelse för den granskande myndigheten. En så nog- Prop. 1987/88:73

grann redovisning skulle ocksä
motverka syftet att vid arvodesprövningen

minska bundenheten vid
nedlagd tid. Jag har svårt alt se att man genom

den föreslagna ordningen
skulle uppnå nägra så betydande fördelar alt de

uppväger de nu nämnda
nackdelarna. Jag förordar därför alt förslaget inte

genomförs.

Det
finns emellertid andra sätt att förbättra de granskande myndigheternas
underlag för bedömningen av framställda arvodesanspråk. Svea hovrätt har i
sitt remissvar fört fram tanken att det vid överprövning av en underinstans
beslut angående biträdesarvode bör förhindras att nya uppgifter äberopas till
stöd för det begärda arvodet i den högre instansen. Enligt hovrätten förekommer
del inte sällan att biträdena vid överklagande i hovrätten ger in en
utförligare redogörelse för sitt arbete som dä motiverar det begärda arvodet.

En
ordning i enlighet med Svea hovrätts förslag kan enligt min mening medföra att
biträdena förmås alt vara mer utförliga i sina kostnadsräkningar redan i
första instans. Därmed kan man på goda grunder hoppas att underlaget för
ersättningsbesluten blir bättre än i dag. Dock måste en regel av det antydda
slaget utformas på ett sådant sätt att inte biträdena förhindras att åberopa
nytt material när det är sakligt befogat och så att inte kostnadsräkningarna
för säkerhets skull görs onödigt omfattande.

Jag
förordar mot bakgrund av det sagda att det i en ny paragraf i RHL (49 c §) förs
in en bestämmelse som tillåter etl biträde alt vid överklagande av ett beslut
om ersättning enligt RHL åberopa nya omständigheter i den högre instansen
endast om särskilda skäl föreligger, I lagrådsremissen ansåg min företrädare
att det borde räcka att det fanns "skäl" för alt tillåta att en ny
omständighet åberopades. Sedan lagrådet kritiserat detta förslag förordar jag
en justering av lagtexten. Jag återkommer till den saken i specialmotiveringen.

Särskilda
skäl kan anses föreligga t, ex, när en domstol till stöd för en nedsättning
åberopar att biträdet varit oskickligt eller försumligt och biträdet inte haft
tillfälle att argumentera i denna fråga i den lägre instansen. Om nedsättningen
motiveras med alt kostnadsräkningen varit bristfällig, bör däremot
möjligheterna att få åberopa nya omständigheter vara ytterst begränsade.

Med
den nu föreslagna bestämmelsen krävs det av biträdet att han är relativt
utförlig när han redogör för sitt arbete och när han motiverar sitt arvodesanspräk.
Det krävs ä andra sidan ocksä att den myndighet som beslutar om arvodet
motiverar ett beslut att sätta ned arvodet på etl sådant sätt att biträdet får
klart för sig varför han inte har fått det begärda beloppet.

Enligt
min mening kan etl sålunda förbättrat beslutsunderlag bidra ocksä till alt
rättshjälpsbiträdena i större utsträckning än i dag premieras för skicklighet
och effektivitet samt å andra sidan drabbas av nedsättningar vid visad
oskicklighet eller långsamhet.

Avslutningsvis vill jag
här nämna att jag har för avsikt att, om de nu

föreslagna lagändringarna godtas, föreslå att det i 23 § RHF förs in en

föreskrift som anger att den som har medverkat i en utredning enligt RHL 69

alllid,
när han begär ersättning för sin medverkan, skall uppge den tid som har lagts
ned pä uppdraget.

Prop. 1987/88:73

2.8.4 När skall ersättningen fastställas?

Mitt
förslag: Ersättning till biträde skall alllid fastställas i samband med att den
rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något
annat sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall
fastställas när uppdraget har slutförts.

Kommitténs förslag överensstämmer med milt. Kommittén
föreslår dessutom att det i lagen förs in regler om när biträden m, fl, är
berättigade att uppbära förskott på sina ersättningar (huvudbetänkandet s, 204-
205),

Remissinstanserna: Endast en remissinstans har berört kommiltéförslagel.
Det är Helsingborgs tingsrätt som anser att det är onödigt att la upp reglerna
om förskott i lagen (remissammanställning I s, 310),

Skälen för
mitt förslag: I dag finns det inte några uttryckliga regler om när ersättningen
till biträde m,fl, skall fastställas. För närvarande tillämpas den naturiiga
huvudregeln att ersättningen fastställs när handläggningen av den rättsliga
angelägenheten slutförts, I den inte helt ovanliga situationen att ett biträde
eller annan frånträder sitt uppdrag innan handläggningen är slutförd, t, ex,
därför att han blir entledigad eller därför att biträdesbyte sker, fastställs
däremot ofta ersättningen till biträdet redan i samband med entledigandet resp,
bytet (se NJA 1982 s, 845),

Enligt min mening är den beskrivna ordningen förenad med
vissa nackdelar. Beslutsmyndigheten har i många fall inte möjlighet all bedöma
om det nedlagda arbetet har varit nödvändigt, dvs, om den begärda ersättningen
är skälig, förrän handläggningen har avslutats. Den som när målet avgörs kan
bli betalningsskyldig för rältshjälpskostnader - den rättssökande eller
motparten - anser sig i ett tidigare skede sällan ha anledning att anlägga
några synpunkter på biträdesersältningens storlek. Enligt den ordning som
tillämpas för närvarande är del i allmänhet för sent att framföra kritiken när
målet avgörs eller angelägenheten annars slutförs. Även den som har fränträtt
sitt uppdrag tidigare bör mot denna bakgrund fä sin ersättning fastställd i
domen, avskrivningsbeslutet eller motsvarande. Biträdels intresse av att fä
lyfta ersättningen inom rimlig tid kan tillgodoses genom reglerna om förskott.

Jag förordar således att det i RHL förs in en bestämmelse
som uttryckligen anger att ersättningen till biträde, bodelningsförrättare
eller medlare alllid skall fastställas i samband med att den rättsliga
angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när uppdraget i annat fall
är slutfört. Bestämmelsen bör lämpligen tas upp som ett nytt stycke i 22 §,

Lagrådet har påpekat att förslaget berör också
ersättningsfrågans handläggning vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Jag
återkommer till den saken i anslutning till specialmoliveringen under den
ifrågavarande paragrafen.

70

Regler om förskott på ersättning till bl,a, biträde finns
i 39 § RHF,. Prop. 1987/88:73 Kommittén föreslår alt reglerna byggs ut och tas
upp i lagen. De av kommittén föreslagna reglerna står i saklig överensstämmelse
med den praxis som har utvecklats. Det är enligt min mening inte nödvändigt att
reglerna om förskott, som närmast har karaktären av tillämpningsföreskrifter,
tas upp i lagen. Jag avstår därför från att nu föreslå någon författningsändring
på den punkten.

2.9 Ansvaret för rättshjälpskostnader i vissa fall

2.9.1 Inledning

Enligt 31 § RHL kan annan än den rättssökande i vissa
situationer åläggas skyldighet att utge ersättning till staten för den
rättssökandes rättshjälps-kostnader. Detta kan gälla motpart i mål eller ärende
vid domstol, men det kan också gälla make i angelägenhet rörande
äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan eller bodelning. När mål eller ärende
avgörs, skall enligt 32 § RHL beslut samtidigt meddelas angående
betalningsskyldighet enligt 31 §,

Kommittén har i huvudbetänkandel (s, 161 -168) diskuterat
olika frågor med anknytning till annans betalningsskyldighet för den rältssökandes
rältshjälpskostnader. Kommittén har på en punkt lagt fram ändringsförslag.
Sålunda föreslår kommittén alt de medparter i mål eller ärenden vid domstol som
inte har rättshjälp i vissa fall skall åläggas att till staten betala del av
kostnader som har ersatts som rälishjälpskostnad. Jag återkommer strax till
delta, men jag skall först ta upp bl, a, frågan om återbetalnings-skyldighet
vid förlikning .

Det förekommer inte sällan att parterna i en tvist träffar
förlikning före eller under sakens behandling vid domstol. Som ett led i en
sådan förlikning brukar parterna komma överens om fördelningen av de dittills
uppkomna processkostnaderna. Innebär en förlikning att båda parter skall belala
sina egna kostnader, betalar staten rätlshjälpshavarens kostnader och någon ålerbetalningsskyldighel
för motparten blir aldrig aktuell. Det har ibland satts i fråga om inte domstol
eller rättshjälpsnämnd bör kunna utforska förlikningens verkliga innebörd och
besluta om fördelning av rältshjälpskostnaderna på grundval därav.

Kommittén har tagit upp denna fråga men kommit fram till
alt någon ändring av den nuvarande ordningen inte bör ske. Man har därvid
anfört alt en ändrad ordning skulle riskera att parternas förlikningsvilja
hämmades och dessutom måste antas medföra tillämpningssvärigheter.

Kommittén har vidare diskuterat om inte ansvaret för rältshjälpskostnader
i mål om äktenskapsskillnad och i bodelningsärenden kunde utformas pä ett mera
rationellt sätt än för närvarande. Kommittén har dock kommit fram till att
detta inte torde vara möjligt om man vill behälla de nu gällande reglerna om
fördelningen av rättshjälpskostnaderna i dessa mål och ärenden. Kommittén har
inte heller funnit tillräckliga skäl för nägra reformförslag rörande motparts
ansvar för kostnader för bevisning och för medlare.

Kommitténs slutsatser har i allmänhet lämnats utan erinran
av remissin- 71

stanserna. Även jag
förordar att gällande ordning bibehålls i nu berörda avseenden.

Prop. 1987/88:73

2.9.2
Medparts ansvar för rättshjälpskostnader vid gemensam talan

Mitt förslag: Har
i etl mål eller ärende vid domstol en kostnad som är gemensam för två eller fiera
parter ansetts som en kostnad för rättshjälpen, skall var och en av dem som
inte har rättshjälp åläggas att till staten belala den del av kostnaden som kan
anses belöpa pä honom.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkandel s. 163-164).

Remissinstanserna
tillstyrker i allmänhet förslaget. Rättshjälpsnämnden i Malmö anser att den
föreslagna bestämmelsen bör göras tillämplig även utom domstol
(remissammanställning I s. 229-237),

Skälen
för mitt förslag: Av 2 § första stycket skuldebrevslagen (1936:81) följer att
om ett skuldebrev har utfärdats av flera utan förbehåll om delad ansvarighet,
svarar de en för alla och alla för en för betalningsskyldigheten. Man brukar
säga att del i den situationen föreligger etl solidariskt betalningsansvar.
Bestämmelsen, som anses analogi tillämplig även pä andra fordringsförhållanden,
innebär att borgenären är berättigad att hos var och en av de
betalningsansvariga begära betalning för hela beloppet. Den som på det sättet
har betalat skulden är i sin lur berätfigad att av var och en av de övriga
utkräva dennes andel.

Om
flera parter i en process anlitar samma ombud, anses de gentemot ombudet vara
solidariskt betalningsansvariga för dennes arvode, såvida inte något annat har
avtalats. Ombudet kan således vända sig till en av dem och utkräva hela
arvodet. Om den personen har rättshjälp, betalas hela ombudsarvodet av staten.
Det har i praxis (NJA 1975 s. 431) inte ansetts möjligt för domstolen att
självmant besluta om en fördelning av arvodet pä dennes medparter. Det är
däremot inte otänkbart att staten är berättigad att vända sig till medparterna
och utkräva deras andelar. Saken har, såvitt är mig bekant, dock inte gjorts fill
föremål för domstols prövning.

Enligt
kommittén (huvudbetänkandel s, 163) har denna möjlighet att åka snålskjuts pä
rättshjälpen utnyttjats i stor utsträckning. Som exempel nämner kommittén fastighetstvisler
som rör grupphusbebyggelse där rättshjälp begärs för en person som saknar egen
inkomst.

För
att råda bot på de olägenheter som visat sig förknippade med nuvarande ordning
föreslår jag att det i enlighet med kommiltéförslagel införs en skyldighet för medparter
alt betala del av rättegångskostnader som är gemensamma med en part som har
rättshjälp och som har betalats av rättshjälpen.

Därvid
bör varje medpart åläggas att till staten betala den del av sådan kostnad som
kan anses belöpa på honom. Fördelningen bör göras efter huvudtalet, om det inte
finns skäl som talar mot det. Om motpart eller

72

någon
annan åläggs skyldighet att ersätta rättshjälpskoslnaderna till någon del,
skall delta beaktas när medparternas betalningsskyldighet bestäms. Bestämmelsen
bör lämpligen tas upp i en ny paragraf (31 a §).

När det gäller
tillämpningsområdet för en kostnadsfördelningsregel av det aktuella slaget är
det fill en början självklart att dess betydelse skulle öka väsentligt om den
som rättshjälpsnämnden i Malmö förordar görs tillämplig även på utomprocessuella
angelägenheter. En sådan ordning är emellertid - som jag strax skall förklara -
ocksä förenad med nackdelar.

En lösning i enlighet med
milt förslag innebär att domstolen får en möjlighet att fördela kostnaderna
endast vid s, k, nödvändig processgemenskap eller när sammanläggning (kumulation)
har skett enligt 14 kap, 2 § rättegångsbalken. En förutsättning för att
bestämmelsen skall kunna tillämpas är med andra ord att det på ena sidan i etl
mål eller ett ärende uppträder flera parter, varav minst en har rättshjälp.
Bestämmelsen är således inte tillämplig om någon exempelvis väcker talan mot
två parter vid olika domstolar, även om käromålen vilar på väsentligen samma
grund.

Det förekommer inte sällan
att parterna i en tvist har ett intresse av utgången i en annan tvist som
avgörs vid en domstol. Parterna kan t. ex. vara överens om att invänta utgången
av det andra målet innan talan väcks. Ibland samordnar flera parter sina
anspråk och avvaktar att en tvist vid domstol avgörs, I det senare fallet kan
det gå att få vetskap om intressegemenskapen, I andra fall är sådan vetskap
utesluten. Med tanke på bl, a, dessa situationer är det enligt min mening
ofrånkomligt alt en kostnadsfördelningsregel som avser även utomprocessuella
angelägenheter kommer all medföra tillämpningssvärigheter. Det kan således
bero på tillfälligheter om annan åläggs betalningsskyldighet för parts
rättegångskostnad. Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Mot den
bakgrunden bör den nya bestämmelsens tillämpningsområde inte få den vidare omfattning
som rältshjälpsnämnden i Malmö har förordat.

Medpart
skall normalt åläggas betalningsskyldighet för gemensamma kostnader fullt ut i
enlighet med den nu föreslagna bestämmelsen. Om medparten är berättigad till
det, kan det finnas anledning för honom alt själv ansöka om rättshjälp. Beviljas
medparten rättshjälp, saknas del grund för att med stöd av den nya bestämmelsen
ålägga honom ersättningsskyldighet för därefter uppkomna rättegångskostnader.
Del torde i första hand komma att röra sig om kostnader för ett gemensamt
biträde. Till biträdets skyldigheter i ett sådant fall torde höra att upplysa medparten
om att han bör söka rättshjälp.

Prop, 1987/88:73

2.10
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål

Mitt förslag: Nuvarande
ordning behålls i princip oförändrad. Jag föreslår emellertid att en offentlig
försvarares möjligheter att till stöd för sitt arvodesanspräk i högre rätt
åberopa nya omständigheter begränsas i likhet med vad jag tidigare förordat för
biträde enligt rättshjälpslagen.

73

Bakgrund
och skälen för mitt förslag: Rättshjälp ät misstänkt i brottmål Prop,
1987/88:73 lämnas i två former, nämligen dels genom biträde av offentlig
försvarare enligt reglerna i 21 kap, rättegångsbalken (RB) och dels genom
rättshjälp enligt 36 § RHL, Denna senare form av rättshjälp består av
ersättning för eller befrielse från vissa kostnader. Vanligen är det fråga om
kostnader för inställelse och bevisning.

Reglerna
om rätten till offentlig försvarare ändrades efter förslag av rättshjälpskommitlén
så sent som år 1983 och från den 1 januari 1984 gäller vissa nya regler bl, a,
i fråga om rätten till offentlig försvarare. Domstolsverket har på regeringens
uppdrag utvärderat 1983 ärs lagändring (DV Rapport 1986:4), I årets
budgetproposition redovisade min företrädare utförligt rapporten. Han drog
slutsatsen att det för närvarande inte finns anledning att vidta några
lagstiftningsåtgärder i fräga om rätten till offentlig försvarare men att utvecklingen
på området alltjämt bör följas med uppmärksamhet (prop. 1986/87:100 bil, 4, s,
69-71). I sitt av riksdagen godkända betänkande har justitieutskottet instämt
i den bedömningen (JuU 26), Jag lämnar därför denna fråga.

Den
som är tilltalad i brottmål och har en årsinkomst inte överstigande 50 000 kr.
kan beviljas rättshjälp eidigt 36 § RHL . En ytterligare förutsättning för
sådan rättshjälp är att den sökande själv inte kan antas svara för de kostnader
som ersätts genom rättshjälpen. Om de kostnader som kan ersättas genom
rättshjälpen är obetydliga, skall således rättshjälp inte beviljas.

Den
rältssökande behöver inte betala någon rätlshjälpsavgifl vid rättshjälp i
brottmål. Om han döms för brottet, är han emellertid enligt allmänna regler
för tilltalades ålerbetalningsskyldighel i princip skyldig att betala tillbaka
till staten vad som har utgått av allmänna medel för hans försvar, bevisning
och rättshjälp i övrigt (31 kap, 1 § RB), Hans betalningsskyldighet är dock begränsad
till vad som skulle ha varit hans maximibelopp för rättshjälpsavgiften, om han
hade beviljats allmän rättshjälp. Detta innebär bl, a, att någon avgift
motsvarande tilläggsavgiften inte utgår i brottmål. Om
återbetalningsskyldigheten undersfiger visst belopp, för närvarande 250 kr,
skall någon ersättningsskyldighet inte åläggas. Den tilltalades åter-belalningsskyldighet
får alltid jämkas eller efterges, om del finns skäl till det med hänsyn till
hans brottslighet eller hans personliga eller ekonomiska förhållanden.

Om
den tilltalade frikänns i brottmålet, skall han i princip inte belala någon
avgift för rättshjälpen. Han är i stället berättigad till ersättning av staten
för de kostnader som han kan ha haft för rättegången.

Rättegångsutredningen
(Ju 1977:06) har enligt sina direkfiv i uppgift bl, a, alt se över RB:s
bestämmelser om rättegångskostnader i brottmål. Regeringen har därefter i
december 1986 överlåtit åt en särskild utredare att överväga bl, a, dessa
frågor. Några förslag har ännu inte lagts fram. Jag utgår i det följande frän
gällande ordning och berör endast frågor med anknytning till RHL,

Rättshjälpskommittén
har diskuterat flera olika frågor med anknytning till rättshjälp i brottmål (organisalionsbelänkandet
s, 63-84), Dessa är:

-
Ersättning till offentlig försvarare.

74

-
Förutsättningar för rättshjälp
enligt RHL, Prop. 1987/88:73

-
Förmånerna vid rättshjälp
enligt RHL.

-
Den tilltalades ansvar för
rättegångskostnader.

Såvitt
gäller förutsättningarna för rättshjälp enligt RHL och förmånerna vid sådan
rättshjälp anser kommittén att nuvarande ordning är lämplig och föreslår inga
sakliga förändringar. Slutsatserna har godtagits av remissinstanserna. Även
jag ansluter mig i allt väsentligt till kommitténs bedömning. Jag förordar
dock att inkomstgränsen för rätt till rättshjälp åt misstänkt i brottmål
bestäms som en multipel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag
återkommer till den saken i specialmoliveringen i anslutning till 36 §,

När
det gäller grunderna för att bestämma ersättning till offentlig försvarare och
kostnadskontrollen anser kommittén att samma synpunkter gör sig gällande som
vid ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen. Delta innebär att
kommittén förordar dels att den faktiskt nedlagda tiden inte längre skall
utgöra beräkningsgrund för arvodet och dels att försvararen skall åläggas
skyldighet att ge in tidkort eller annan specificerad tidredovisning av sitt
arbete.

Jag
har tidigare (avsnitt 2,8) redovisat min syn på kommitténs förslag i fråga om
biträdesersättningen och kostnadskontrollen vid allmän rättshjälp. Jag
förordade där alt kommitténs båda förslag inte genomförs, Samma synpunkter gör
sig gällande i del här sammanhanget och jag föreslär därför att gällande
regler behälls oförändrade även i fråga om offentlig försvarares ersättningar.

Det
finns däremot anledning att överväga om inte mitt förslag alt biträde i högre
instans vid överprövning av beslut om ersättning endast i en begränsad
omfattning bör få åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodesanspråk
skall gälla även offentliga försvarare. Förutsättningarna för en sådan regel är
något annoriunda i fräga om ersättningen till de offentliga försvararna. Beslut
om ersättning åt offentlig försvarare fattas alltid av domstol och i allmänhet
enligt den av domstolsverket fastställda taxan i brottmål. Vill försvararen att
taxan skall överskridas, måste han motivera detta redan i första instans. En
motsvarande regel för de offentliga försvararna skulle därför få betydelse
bara i de fall när försvararen begär ett högre arvode än enligt taxan. Det
faller sig emellertid naturligt att med tanke på just dessa fall införa en
begränsning av försvararens möjligheter att i högre rätt åberopa nya
omständigheter till stöd för sitt arvodesyrkande. Jag föreslär därför en sådan
bestämmelse även för offentliga försvarare.

Ersättningen
till en offentlig försvarare betalas alltid av staten. Detsamma gäller, om
rättshjälp har beviljats, sådana kostnader som ersätts av rättshjälpen. Den
misstänkte eller den tilltalade behöver aldrig - till skillnad från vad som
gäller för den som har beviljats allmän rättshjälp — betala någon avgift i
förskott. Av 31 kap, 1 § RB följer emellertid att den tilltalade, om han döms
för brottet, skall åläggas skyldighet att betala till staten vad som har utgått
av allmänna medel för försvarare, bevisning m. m, med stöd av reglerna i RB,
Enligt 38 § första stycket RHL gäller delta också beträffande vad som har
betalats av staten med anledning av att den

tilltalade
beviljats rättshjälp. En vikng inskränkning i den dömdes betal- Prop,
1987/88:73 ningsskyldighet är dock att han aldrig behöver belala mer än som
motsvarar del för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift.

Kommittén
föreslår en förändring av bestämmelserna om den tilltalades återbetalningsskyldighet,
I och med att kommittén i sitt huvudbetänkande lägger fram förslag till nya rättshjälpsavgifler,
bestående av en fast och en röriig del, skulle det högsta återbelalningsbeloppet
komma att bero inte bara på den tilltalades inkomst utan också på omfattningen
av kostnaderna. Detta är något principiellt nytt eftersom någon tilläggsavgift
i dag inte tas ut av den dömde. Kommittén föreslär därför att ålerbelalningsskyldig-heten
i brottmål begränsas enligt en särskild tabell.

Nuvarande
ordning innebär att en tilltalad som har en beräknad årsinkomst större än 110
000 kr, i princip alltid är skyldig att belala till staten hela kostnaden för
offentlig försvarare och bevisning i målet, om han döms för brottet. Om de
förslag som jag lagt fram i det föregående rörande möjligheterna till allmän
rättshjälp godtas, kommer denna obegränsade återbetalningsskyldighet att träffa
endast personer med en årsinkomst överstigande sju basbelopp (168 700 kr, år
1988), Delta är enligt min mening en godtagbar ordning. De nivåer för
maximibelopp för rättshjälpsavgift som jag föreslagit i det föregående
(avsnitt 2,4,1) är enligt min mening lämpligt avvägda också såvitt gäller tilltalads
ålerbetalningsskyldighel. Några särregler för denna återbetalningsskyldighet
utöver dem som redan finns behövs därför inte.

2.11 Rättshjälp genom offentligt biträde

2.11.1
Inledning

Rättshjälp
genom offenfiigt biträde kan beviljas i vissa i 41 § RHL särskilt angivna typer
av rättsliga angelägenheter. Gemensamt för de uppräknade angelägenheterna är
att de rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs,
ärenden som kan vara av synneriigen ingripande betydelse för den enskilde.
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas endast i ett förvaltningsrältsligt
mål eller ärende hos en myndighet. Härvidlag föreligger en skillnad gentemot
allmän rättshjälp, som ju kan beviljas även i en rättslig angelägenhet som
behandlas helt utomprocessuelll.

Rättshjälp
genom offenfiigt biträde behandlas huvudsakligen i 41-45 §§ RHL, När det gäller
den nuvarande ordningen får jag hänvisa till kommitténs redogörelse
(organisationsbetänkandet s, 85 fQ. Kommittén har gjort en allmän översyn av
bestämmelserna och föreslär vissa ändringar, dock ej av genomgripande slag. Jag
berör i följande avsnitt vissa ändringsförslag såvitt gäller tillämpningsområdet
(avsnitt 2,11,2) och den s, k, presum-lionsregeln i 42 § (avsnitt 2,11,3), Jag
tar också avslutningsvis upp frågan om vem som får förordnas till offentligt
biträde (avsnitt 2,11,4), I avsnittet 2.12,3 tar jag dessutom upp vissa beslutsbefogenheter
m,m, i frågor om offentligt biträde. Jag skall dock först beröra vissa andra,
mindre frågor rörande offenfiigt biträde.

På
vissa punkter har kommitténs översyn inte lett fram till några änd- 76

ringsförslag.
Delta gäller förmånerna vid rättshjälp genom offentligt biträ- Prop. 1987/88:73
de och den rättssökandes kostnadsansvar. Kommitténs slutsatser har i dessa
delar lämnats ulan erinran av remissinstanserna och inte heller jag finner
anledning att föreslå nägra förändringar i dessa hänseenden. Rättshjälp genom
offentligt biträde bör alltså alltjämt vara kostnadsfri för den enskilde rältssökande.
Inte heller bör del offentliga biträdets rätt enligt 45 § första stycket RHL
att besluta om utredning under där angivna förutsättningar begränsas till visst
belopp eftersom befogenheten redan nu är högst begränsad.

Kommittén
berör också problemet att del i vissa situationer är svårt alt konstatera när
förmånen av offentligt biträde upphör. Det sagda rör främst fall när offentligt
biträde har förordnals i angelägenhet på den psykiatriska värdlagstiftningens
område, I och med att talan mot beslut får föras utan inskränkning till viss
lid kan del påstås att rättshjälpen här formellt sett aldrig upphör. Kommittén
har emellertid inte funnit att detta förhållande har medfört några praktiska
problem och föreslår inte någon författningsändring. Jag instämmer i
kommitténs slutsats, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, och
lägger alltså inte fram nägra ändringsförslag i delta hänseende.

En
annan fråga är om ett offentligt bhräde bör kunna få ersättning för arbete som
han utfört före förordnandet. Saken är inte reglerad i RHL och praxis är
skiftande. Av motsvarande skäl som i fräga om allmän rättshjälp bör enligt min
mening i RHL uttryckligen klargöras att sådan retroaktiv ersättning kan utgå
också till offentligt biträde. Förutsättningarna för att sådan ersättning skall
kunna utgå bör vara desamma som vid allmän rättshjälp. Detta innebär alt ersättning
bör kunna utgå för arbete som har utförts efter det att ansökan om offentligt
biträde kommit in till besluts-myndigheten. Ersättning bör också kunna utgå för
arbete som har utförts dessförinnan, om arbetet har varit av mindre omfattning
eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller
om del annars finns synnerliga skäl. Däremot innefattar möjligheten till
retroaktiv ersättning givetvis inte rätt till ersättning för sådant arbete som
inte omfattas av 41 § RHL t, ex, arbete som hänför sig till handläggningen i
lägre instans.

Kommittén
berör ocksä rätten till offentligt biträde i mål eller ärende enligt lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), Enligt 42 § RHL
skall offentligt biträde förordnas för den som den ifrågavarande åtgärden
avser, om del inte måste antas att behov av biträde saknas. Sedan några år
tillbaka har i LVU-fallen även den unges vårdnadshavare rätt till offentligt
biträde under samma förutsättning, I mål eller ärende enligt LVU är del således
vanligt förekommande att såväl den unge som dennes vårdnadshavare har
rättshjälp genom offentligt biträde. Kommittén hävdar att den gällande
ordningen medför alt det ofta förordnas två skilda biträden trots att den unge
och vårdnadshavaren har sammanfallande intressen och därför lika bra kan
representeras av etl gemensamt biträde (organisalionsbelänkandet s, 138-141),
Kommittén lägger fram förslag som innebär att gemensamt biträde skall förordnas
i dessa mål eller ärenden, om inte särskilda skäl talar mot det.

Inom
socialdepartementet pågår för närvarande arbetet med förändring 77

av
LVU-lagsliftningen, Frågan om stöd och hjälp åt personer som berörs Prop,
1987/88:73 av olika LVU-frägor har tagits upp av socialberedningen i
betänkandet (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars rätt och av en särskild
utredare i betänkandet (Ds S 1987:3) Översyn av LVU, Betänkandena har remissbehandlats
och övervägs för närvEirande inom socialdepartementet. En fråga som är aktuell
i det sammanhanget är rätten till offentligt biträde i mål och ärenden enligt LVU,
Efter samråd med chefen för socialdepartementet lar jag därför inte upp
kommitténs förslag i detta lagstiftningsärende. Jag anser det vara naturligt
att kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter pä del las till vara i
det fortsatta arbetet inom socialdepartementet.

När
etl beslut om rättshjälp undanröjs, skall enligt 49 a § RHL den som haft
rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna, om inte särskilda skäl talar för
att kostnaderna eller del därav betalas av staten. Bestämmelsen är fillämplig
även vid rättshjälp genom offentligt biträde. Kommittén påpekar (organisationsbetänkandel
s, 153) att eftersom denna rättshjälpsform är kostnadsfri för den enskilde bör
det inte ens om rättshjälpsbeslulet undanröjs vara möjligt att ålägga någon betalningsskyldighet
för uppkomna rättshjälpskostnader. Enligt kommittén saknar bestämmelsen
betydelse från stalsfinansiell synpunkt såvitt avser offentligt biträde.
Kommittén föreslår att möjligheten att när beslut om offentligt biträde
undanröjs ålägga någon betalningsskyldighet för uppkomna kostnader slopas.
Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar att 49 a
§ RHL ändras i enlighet med kommiltéförslagel.

2.11.2
Tillämpningsområdet

2.11.2.1
Inledning

I
41 § RHL räknas i Qorton punkter upp de angelägenheter vari rättshjälp genom
offentligt biträde kan beviljas. Kommittén har gått igenom dessa ärendekategorier
för alt undersöka i vad mån avgränsningarna är sådana all de tillgodoser kravet
på erforderliga rätlssäkerhetsgaranfier i ärenden där enskilda människor kan
drabbas av inskränkningar i den personliga integriteten.

Kommitténs
genomgäng av de olika ärendekategorierna leder fram till ändringsförslag pä
endast en punkt i fråga om tillämpningsområdet för denna rältshjälpsform.
Kommittén föreslår att utlänning som har tagits i förvar i ett ärende hos
polismyndighet angående avvisning eller verkställighet av avvisning eller
utvisning skal! beviljas offentligt biträde i frågan om förvarstagandet, om
detta har vanit mer än tre dygn. I dag gäller alt förvarslagandet i sig
berättigar till offenfiigt biträde först när detta varat mer än en vecka. Jag
återkommer till detta förslag längre fram (avsnitt 2.11,2,3),

Vid
remissbehandlingen har förts fram flera förslag till utvidgningar av

tillämpningsområdet för rättshjälp genom offentligt biträde. Detta gäller

bl, a. ärenden i förvaltningsdomstol om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen

(1980:620) och om flyttningsförbud enligt 28 § samma lag. De skäl som har 78

åberopats till stöd för
dessa och vissa andra liknande förslag har emellertid enligt min mening inte en
sådan styrka att de föreslagna utvidgningarna bör genomföras nu.

På två punkter har
emellertid remissinstanserna lagt fram förslag till utvidgningar av
tillämpningsområdet för offentligt biträde som jag anser bör prövas i detta
lagstiftningsärende. Det är först frågan om offentligt biträde i
förvaltningsdomstol vid prövning av frågor om intagning till och utskrivning
från sjukhus enligt smittskyddslagen (1968:231), Den frågan tar jag upp i
avsnittet 2,11,2,4, Flera remissinstanser, däribland socialstyrelsen,
psykiatriska nämnden och vissa utskrivningsnämnder har ocksä tagit upp frågan
om offentligt biträde vid prövningen av framför allt s, k. konverleringsfall
enligt 10 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Den frågan berör jag närmare i avsnittet 2,11,2,2,

Till sist vill jag i delta
avsnitt nämna alt asylulredningen (A 84:01) har avlämnat sitt slutbetänkande
Rättssäkerheten vid direktavvisningar (SOU 1986:48), Utredningen har undersökt
behovet av rättsligt bistånd till de asylsökande i dessa sammanhang.
Betänkandet har remissbehandlats och förslagen övervägs för närvarande inom
arbetsmarknadsdepartementet. Frågan om utvidgad rätt till rättshjälp i samband
med direktavvisningar har ocksä berörts i ett par motioner till 1985/86 års
riksmöte. Med hänsyn till det arbete som pågår inom arbetsmarknadsdepartementet
avstår jag från att nu ta upp frågan om behovet av offentligt biträde eller
annan rättshjälp i dessa angelägenheter.

Prop, 1987/88:73

2.11.2.2
Offentligt biträde i ärenden enligt 10 § lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

Mitt förslag: 41 §
I RHL ändras sä att det görs klart alt offentligt biträde kan förordnas i ärenden
rörande intagning på sjukhus i fall som avses i 10 § LSPV,

Kommittén
har inte berört frågan.

Remissinstanserna:
Socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och flera utskrivningsnämnder föreslår
alt offentligt biträde skall kunna förordnas när prövningen av vårdbehovet sker
enligt 10 § LSPV (remissammanställning II s,
26-49),

Skälen för mitt förslag:
År 1983 infördes i LSPV bestämmelser som medger att en patient kan överföras
från frivillig psykiatrisk vård till LSPV-vård utan mellanliggande utskrivning (s,
k, konvertering). Att detta är möjligt framgår endast indirekt av LSPV, Enligt
6 § andra stycket LSPV får vårdintyg inte godtas för intagning på klinik där
den läkare som har utfärdat intyget tjänstgör. Om en patient är intagen för
psykiatrisk vård på sjukhus pä egen begäran, fär enligt tredje stycket undantag
göras från den betämmelsen i andra stycket. Av 10 § första stycket framgår
emellertid att beslut enligt 9 § om beredande av vård enligt LSPV i dessa fall
skall fattas

79

av
utskrivningsnämnden och inte av överläkaren. Utskrivningsnämnden skall fatta
beslut i stället för överläkaren också bl, a, när denne kan anses jävig.
Utskrivningsnämndens beslut om, intagning kan överklagas till psykiatriska
nämnden (22 § LSPV),

Enligt
socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och nästan samtliga ul-skrivningsnämnder
som har berört frågan innebär regleringen i LSPV att offentligt biträde inte
får förordnas i de fall som avses i 10 § första stycket. Utskrivningsnämnden
för Göteborgs och Bohus län anser emellertid att något sådant hinder inte
föreligger. Enligt vad jag har inhämtat har offentligt biträde i flera fall i
dessa situationer vägrats hos psykiatriska nämnden. Saken har dock såvitt jag
vet inte prövats av besvärsnämnden för rättshjälpen.

Enligt
41 § I RHL kan offentligt biträde förordnäs i vissa andra ärenden enligt LSPV
rörande bl, a, intagning på sjukhus. Skälen för rättshjälp genom offentligt
biträde är enligt min mening lika starka i den nu aktuella typen av ärenden.
Det bör därför göras klart att offentligt biträde kan förordnas även i
situationer då beslut om beredande av vård fattas enligt 10 § LSPV,

Rätlen
fill offentligt biträde bör liksom annars gälla handläggningen både vid
utskrivningsnämnden och psykiatriska nämnden. Den omständigheten att offentligt
biträde förordnas bör normalt sett inte behöva medföra att den lid inom vilken
utskrivningsnämndens beslut om beredande av vård i dessa fall brukar fattas - älta
dagar från intagningen - förlängs.

Den
ökning av kostnaderna för rättshjälpen som följer med mitt förslag måste, med
hänsyn till de fätal ärenden det kan bli fråga om, antas bli högst begränsad.

Prop.
1987/88:73

2.11.2.3
Offentligt bhräde vid förvarstagande enligt utlänningslagen (1980:376)

Mitt förslag: I
ärenden enligt utlänningslagen (1980:376) angående avvisning eller
verkställighet av avvisning eller utvisning skall rättshjälp genom offentligt
biträde beviljas, om sökanden har hållits i förvar längre tid än tre dagar.
Enligt gällande regler är motsvarande tid en vecka.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag (organisalionsbelänkandet s, 131-137),

Remissinstanserna: Förslaget
har fått ett övervägande positivt mottagande. Många remissinstanser -
däribland statens invandrarverk - tillstyrker förslaget. Rikspolisstyrelsen
avstyrker förslaget och menar att utlänningens rättssäkerhet inte påtagligt
förbättras av kommitténs förslag. Rättshjälpsnämnden i Malmö efteriyser en mer
flexibel regel där utlänningens individuella behov av biträde och inte bara
förvarstidens längd skall tillålas fä inverka pä frågan om offentligt biträde
skall förordnas för honom. En minoritet vid rättshjälpsnämnden i Stockholm
anser också att den kost-

80

nadsökning som följer med
kommitténs förslag inte motsvaras av någon påtaglig förbättring av utlänningens
rättstrygghet (remissammanställning II s, 26-49),

Skälen för mitt förslag:
Enligt 41 § 6 och 7 RHL skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas
utlänning, om han i ett ärende hos polismyndighet angående utvisning eller
angående verkställighet av avvisning eller utvisning med stöd av 50 eller 52 §
utlänningslagen har hållits i förvar längre tid än en vecka.

Enligt min mening är ett
förvarstagande enligt utlänningslagen allmänt sett en angelägenhet av sådan art
att det är fullt motiverat med etl offentligt biträde i och för prövningen av
endast den frågan. En jämförelse med anhållande och häktning ligger nära till
hands. Förvarstagandet innebär att ufiänningen berövas sin personliga frihet i
en situation då han på grund av omständigheterna i övrigt är i ell utsatt läge.
Del skulle emellertid främst av kostnadsskäl föra för långt alt öppna
tillgången till offentligt biträde omedelbart när beslutet om förvarstagande
fattas. Av kommitténs redovisning framgår också att de flesta förvarstagandena
inte varar längre än ett eller ett par dygn. En minimitid om tre dygns frihetsberövande
för rätt till offentligt biträde innebär enligt min mening en rimlig avvägning.

Del finns i och för sig
skäl som talar för att frågan om behov av offentligt biträde vid förvarstagande
borde kunna bedömas enligt mer flexibla regler. Man måste emellertid ta hänsyn till
att del åligger polismyndigheten att till rältshjälpsnämnden anmäla behovet av
offentligt biträde i dessa fall. Polismyndigheten skulle med den av rältshjälpsnämnden
i Malmö antydda ordningen antagligen undantagslöst tvingas att anmäla varje
förvarstagande till rätlshjälpsnämnden och därvid lämna en redogörelse för de
närmare omständigheterna i det enskilda fallet. En sådan ordning skulle jämfört
med den nuvarande medföra onödigt extra arbete för såväl polismyndigheterna
som rältshjälpsnämnderna. Jag anser därför att övervägande skäl talar för alt
behålla förvarstidens längd som utgångspunkt för bedömningen av behovet av
offentligt biträde.

Mot den nu angivna
bakgrunden är jag beredd att godta kommitténs förslag om en utvidgning av
rätten till offentligt biträde vid förvarstagande av utlänning. Sökanden bör
alltså beviljas rättshjälp genom offentligt biträde när han har varit tagen i
förvar längre tid än tre dygn. Förslaget beräknas innebära en ökning av de
årliga kostnaderna för rättshjälpen om högst I milj, kr.

Prop. 1987/88:73

2.11.2.4
Offentligt burade vid vissa tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen (1968:231)

Mitt
förslag: Offentligt biträde skall kunna förordnas vid allmän förvaltningsdomstol
i angelägenheter som rör intagning på sjukhus eller utskrivning enligt
smittskyddslagen (1968:231),

Kommittén
lar inte upp frågan,

6 Riksdagen 1987/88. 1 .saml. Nr 73

Remissinstanserna:
Socialstyrelsen föreslår alt offentligt biträde bör kun- Prop. 1987/88:73
na förordnas i dessa angelägenheter (remissammanställning II s, 26-49),

Skälen för mitt förslag: Enligt smittskyddslagen kan
personer som lider av vissa sjukdomar eller som bär smitta av sådan sjukdom
åläggas att iaktta vissa skyldigheter. De ifrågavarande sjukdomarna delas in i
allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar.
Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta av
sådan sjukdom kan åläggas att lata undersöka sig av läkare. Han kan också
tvångsvis tas in pä sjukhus, om han med hänsyn till faran för smittspridning
inte kan behandlas i öppen vård.

Den som lider av venerisk sjukdom kan åläggas, förutom att
låta undersöka sig av läkare, att följa vissa föreskrifter som läkare kan ha
meddelat honom. Om det finns grundad anledning alt befara att han skall sprida
smittan, kan han tvångsvis tas in på sjukhus.

Frågor om tvångsvis intagning pä sjukhus enligt smitlskyddslagen
prövas av länsrätten; vid fall av allmänfarlig sjukdom dock endast om den
smittade begär det. Frågor om utskrivning prövas av överläkare, vars beslut kan
överklagas till länsrätten.

Tvångsintagning enligt smitlskyddslagen förekommer ytterst
sällan. Som etl led i samhällets strävanden att bekämpa spridningen av
infektion av HIV har sådan infektion (SFS 1985:742 jfr 1987:271) hänförts fill
de veneriska sjukdomarna enligt smittskyddslagen. Detta medför bl, a, alt den
som är smittad kan komma i fråga för tvångsingripanden. Frågan om
rättssäkerheten vid ingripanden enligt smittskyddslagen har därigenom fått
större aktualitet än tidigare.

Ett tvångsingripande enligt smitlskyddslagen är från den
berördes synpunkt i lika hög grad integritetskränkande som ell ingripande
enligt LSPV, I ett avseende är smittskyddslagen i:, o, m, mer ingripande än LSPV
i och med att en person som inte är sjuk själv men som bär en smitta i vissa
fall kan komma i fråga för tvängsingripanden. De ingrepp i den personliga
friheten eller integriteten som kan följa med ett ingripande enligt smittskyddslagen
motiverar enligt min mening alt offentligt biträde skall beviljas den berörde
när intagning på sjukhus ifrågasätts eller när utskrivning vägras.

Som jag tidigare nämnde kan tvängsintagning på sjukhus ske
endast efter länsrättens prövning. Vid fall av allmänfarlig sjukdom sker dock
prövningen hos länsrätten endast om den smittade begär det. Läkares beslut alt
vägra utskrivning kan överklagas till länsrätt. Möjligheten att fä offentligt
biträde bör enligt min mening lämpligen knytas till handläggningen av ärendet i
länsrätten och i högre rätt efter ett eventuellt överklagande.

Jag förordar mot bakgrund av del nu sagda att det i 41 § RHL
förs in ny punkt som innebär att offentligt biträde kan förordnas i
angelägenhet vid förvaltningsdomstol som rör intagning på sjukhus eller
utskrivning enligt smittskyddslagen.

Frågor om tvångsingripande enligt smitlskyddslagen har
hittills före

kommit ytterst sällan. Även om en viss ökning av antalet ärenden kan

befaras med anledning av utbredningen av HIV, torde den kostnadsökning

som följer med mitt förslag bli på det hela taget försumbar, 82

2.11.3 Presumtionsregeln
om rätt till biträde

Prop. 1987/88:73

Mitt
ställningstagande: Presumfionsregeln i 42 § RHL om sökandens rätt till
offentligt biträde i de i 41 § uppräknade angelägenheterna behålls oförändrad.

Kommitténs
förslag: Nuvarande presumtionsregel - att rättshjälp genom offentligt biträde
beviljas om del inte måste antas att behov av biträde saknas - behålls för
ärenden inom den sociala vårdlagstiflningen och utlänningslagstiftningen. För
övriga ärenden ersätts den nuvarande regeln med en regel som innebär att
offentligt biträde skall förordnas endast när det finns ett faktiskt behov av etl
sådant biträde (organisationsbetänkandet s. 142-147).

Remissinstanserna:
Remissopinionen är splittrad, främst såvitt gäller förslaget om ny presumtionsregel
för ärenden inom den psykiatriska värdlagstiftningen. Socialstyrelsen,
psykiatriska nämnden, beslutsnämnden i Västmanlands län och de ulskrivningsnämnder
och länsrätter som har avgett yttranden tillstyrker förslaget, Svea hovrätt,
kammarrätten i Göteborg, domstolsverket, rättshjälpsnämnderna i Stockholm,
Göteborg och Sundsvall, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och
vuxna samt Handikappförbundens centralkommitté m,fl, motsätter sig den föreslagna
ändringen (remissammanställning II s, 67—86).

Skälen
för mitt ställningstagande: I 42 § RHL sägs bl, a, alt rättshjälp genom
offentligt biträde skall beviljas, om det inte mäste antas att behov av biträde
saknas. Regeln innebär att det i de ärenden som avses i 41 § föreligger en presumtion
för att sådan rättshjälp skall beviljas. Paragrafen erhöll sin nuvarande
lydelse den 1 januari 1982 (SFS 1981:23),

Ursprungligen
angavs som förutsättning för att rättshjälp genom offentligt biträde skulle
beviljas alt den som avsågs med åtgärden skulle vara i behov av biträde för att
kunna ta till vara sin rätt. Enligt uttalanden i förarbetena (prop, 1972:132 s,
185) var det nödvändigt att en viss restriktivitet iakttogs vid bedömningen av
biträdesbehovei i det enskilda fallet.

Denna
restrikfiva inställning ändrades först såvitt avsåg utlänningsärendena. Från
den 1 juli 1978 föreskrevs för dessa ärenden att rättshjälp genom offentligt
biträde skulle beviljas, om det inte mäste antas att behov av biträde saknades.
Huvudprincipen angavs vara att ingen - utom vid de avvisningar som ulan längre frihetsberövanden
beslutades av polismyndighet — skulle kunna avlägsnas ur riket ulan alt ha
erbjudils bistånd av ett offentligt biträde,

1
samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalades (prop 1979/80:1, bil 4 s,
87) bl, a, att del inte fanns någon anledning att i fråga om förutsättningarna
för förordnande om offentligt biträde göra åtskillnad mellan olika typer av
ärenden, Samma presumtionsregel som hade införts för utlänningsärendenas del
borde därför införas på hela området för rättshjälp genom offentligt biträde.
Socialutskottet (SoU 1980/81:15 s, 5) poängterade att den omständigheten alt
det infördes en generell presumtionsregel inte kunde befria den som har alt
besluta om rättshjälp genom offentligt

83

biträde från skyldigheten
att göra en individuell prövning i varje mål eller Prop. 1987/88:73 ärende.

Utgångspunkten
för kommitténs överväganden i denna del har varit att undersöka i vad mån del
går att införa en mer restriktiv regel än gällande presumtionsregel ulan att
befogade rättsskyddsintressen åsidosätts. Kommittén anser att en presumtionsregel
bör avspegla det faktiska behovet av biträde i den ärendekategori som den är
avsedd för.

Kommittén
föreslår sammanfattningsvis, som jag nyss redovisade, alt den nuvarande presumtionsregeln
behålls för ärenden inom den sociala vårdlagstiftningen och
utlänningslagstiftningen men för övriga angelägenheter ersätts med en regel
som innebär att offentligt biträde skall förordnas endast när det finns ett
faktiskt behov av ett sådant biträde.

Enligt
min mening saknas det anledning att ifrågasätta presumtionsregeln såvitt
gäller ärenden inom den sociala vårdlagstiftningen och utlänningslagstiftningen.
Den nuvarande regeln återspeglar inom dessa områden väl det faktiska behovet
av biträde.

Riksdagen
har beslutat om en ny lag (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m,fl, (prop, 1984/85:176, SoU 27, rskr, 386), Lagen trädde i
kraft den 1 juli 1986, Den ersätter lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda (1967 års omsorgslag).

Till
följd av den nya omsorgslagen skall vårdhem såväl för barn och ungdom som för
vuxna avvecklas. Även specialsjukhusen skall avvecklas. Regler för vad som
skall gälla under avvecklingsperioden finns i lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m,fl. Däri
föreskrivs att bl, a, nyinlagning i värdhem för barn och ungdom inte fär ske. Nyinlagning
i specialsjukhus eller i värdhem för vuxna får ske om det finns synnerliga
skäl. Enligt 6 § promulgalionslagen kan sådan intagning, även det övergångsvis,
ske oberoende av samtycke, I sådana ärenden, där alltså reglerna i 1967 års omsorgslag
övergångsvis gäller även efter den 1 juli 1986, kommer det således under en
viss tid efter nämnda datum att förekomma ärenden om beredande av vård där ett
särskilt behov av juridisk hjälp föreligger. Rättshjälp genom offentligt
biträde skall enligt beslutade ändringar i rättshjälpslagen (prop,
1985/86:107, SoU 19. rskr, 224, SFS 1986:238) liksom hittills kunna beviljas i
de ärenden som kan bli aktuella på grund av 6 § promulgalionslagen.

Av
del anförda följer att antalet ärenden om tvångsvis nyinlagning kan antas komma
att minska men å andra sidan ökar behovet av offentligt biträde i de ärenden
som alltjämt kan förekomma. Den omständigheten att förordnande av offentligt
biträde tidigare har skett i relativt liten omfattning i dessa ärenden utgör
därför enligt min mening inte något skäl för att ändra presumtionsregeln för
ärenden som avses i 41 § 2 RHL.

Med undantag för ärenden
enligt lagen om sluten psykiatrisk värd

(LSPV-ärenden) är övriga berörda ärenden som anges i 41 § så sällan

förekommande att de inte ensamma kan motivera någon förändring. Det

återstår således att närmare överväga om det är motiverat med en föränd

ring av presumtionsregeln såvitt gäller LSPV-ärenden, 84

Enligt tillgängliga
uppgifter förordnas offentligt biträde i LSPV-ärenden relativt sällan. Enligt
socialstyrelsen skedde det är 1984 endast i cirka sju procent av alla de
ärenden som avses i 41 § 1 RHL, Det totala antalet LSPV-ärenden uppgick år 1984
till 4 400,

De skäl som de kritiska
remissinstanserna har åberopat mot en förändring är att den enhetliga presumtionsregeln
infördes relativt nyligen och att det är en fördel att regeln är enhetlig för
alla ärenden. Dessutom pekar man på att prövningsförfarandet för LSPV-ärenden
för närvarande är under omprövning.

Socialstyrelsen och de
nämnder som har tillstyrkt ändringen av presumtionsregeln såvitt gäller LSPV-
ärenden har åberopat främst all den nuvarande regeln dåligt återspeglar det
faktiska behovet av biträde i dessa ärenden.

Inom regeringskansliet
pågår för närvarande arbetet med översyn av bl, a, prövningsförfarandet för LSPV-ärenden,
Arbetet sker med utgångspunkt i förslagen i socialberedningens betänkande (SOU
1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten, I betänkandet föreslogs alt
prövningen i fortsättningen skulle ankomma på domstol.

Såvitt jag har kunnat se
har det inte riktats någon egentlig kritik mot det sätt varpå den nuvarande presumtionsregeln
tillämpas i praktiken. Det saknas enligt min mening anledning att ändra denna
praxis. Det ligger i sakens natur att förordnandefrekvensen när det gäller
offentligt biträde kan variera mellan olika ärendelyper. Med hänsyn härtill och
då prövningsförfarandet är under övervägande finns det enligt min mening inte skäl
att nu föreslå någon ändring av presumtionsregeln i 42 § RHL,

Avslutningsvis vill jag
erinra om att presumtionsregeln inte befriar den som har att besluta om
rättshjälp genom offentligt biträde från skyldigheten alt göra en individuell
prövning i det enskilda fallet.

Prop. 1987/88:73

2.11.4
Vem får förordnas till offentligt biträde?

Mitt förslag:
Annan än advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå skall få förordnäs till
offentligt biträde endast om det finns skäl för det.

Kommitténs
förslag: Enligt kommitténs förslag skall till offentligt biträde förordnas
advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan (organisalionsbelänkandet
s, 147-149),

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran. Besvärsnämnden för
rättshjälpen anser att man bör ställa högre kompetenskrav på den som skall
utses till offentligt biträde än vad kommittén föreslår (remissammanställning II s,
85-101),

Skälen
för mitt förslag: Kommitténs förslag innebär en skärpning jämfört med den
gällande regleringen i 44 § RHL som anger att den som är lämplig skall
förordnas till offentligt biträde, Kommiltéförslagel har under remiss-

85

behandlingen
vunnit bred anslutning. Enligt remissinstanserna står förslaget i saklig
överensstämmelse med den praxis som finns.

Jag
förordar att, i enlighet med kommitténs intentioner, en starkare styrning i
lagtexten sker mot att uppdrag som offentligt biträde i första hand ges till
advokater och motsvarande. Det offentliga biträdets uppgift är all tillvarata
den enskildes intressen i situationer där denne är i ett utsatt läge, I dessa
ärenden väger rätlssäkerhetsaspekter tungt. Sådana aspekter tillvaratas i
allmänhet bäst av kvalificerade jurister. Möjligheterna att till biträde förordna
annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå bör bl, a, därför
begränsas i enlighet med vad jag har uttalat beträffande biträde vid allmän
rättshjälp (se avsnitt 2,6,2), Mitt förslag innebär i sak ingen större
förändring, eftersom advokater och biträdande jurister vid advokatbyrå redan i
dag förordnas till offentliga biträden i det helt övervägande.antalet ärenden.
Med den av mig förordade ändringen ställs formellt samma kompetenskrav på det
offentliga biträdet som pä biträde vid allmän rättshjälp.

Prop, 1987/88:73

2.12 Rådgivning

Mitt
förslag: Rädgivningsavgiften skall fastställas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Riktpunkten bör vara att avgiften för rådgivning
i en timme skall motsvara timkostnadsnormen i taxan för gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad.

Bakgrund
och skälen för mitt förslag: Rältshjälpsformen rådgivning innebär enligt 46 § RHL
rådgivning eller annan jämförlig åtgärd i en rättslig angelägenhet under högst
en timme. Rådgivning kan lämnas i snart sagt alla rättsliga angelägenheter.
Vissa rättsliga angelägenheter är dock undantagna från tillämpningsområdet.
Delta gäller exempelvis upprättande av självdeklaration, förrättande av
bouppteckning, inskrivningsärenden enligt jordabalken och ärenden om fastighetsdeklaralion
eller mål eller ärende angående fastighetstaxering.

Rättshjälp genom rådgivning står öppen för alla oavsett
inkomst och sker mot en i RHL bestämd avgift. Avgiften är i dag 85 kr, för
varje påbörjad tidsperiod om femlon minuter. Avgiften får sättas ned eller
efterges helt i enlighet med vad som gäller för nedsättning och eftergift av
grundavgiften för rättshjälpsavgiften (DVFS 1985:15, B 29), Den som lämnat
rådgivningen får i dessa fall ut överskjutande belopp av allmänna medel efter
beslut av rättshjälpsnärnnd.

Om rådgivningen har krävt anlitande av tolk, har den som
har meddelat rådgivningen räU till skälig ersättning för den kostnaden liksom
för annan kostnad för översättning. Ersättningen fastställs av
rättshjälpsnämnd.

Rådgivning lämnas av advokat eller av biträdande jurist på
advokatbyrå. Den som har lämnat rådgivningen beslutarom avgiften skall sättas
ner eller efterges.

Om en rådgivning sedermera övergår till ett ärende om
allmän rättshjälp.

86

skall
kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna Prop.
1987/88:73 rättshjälpen och vad som har erlagts i rådgivningsavgift skall anses
som betalning avseende rättshjälpsavgiften.

Före
1979 års rältshjälpsreform lämnades rådgivning enligt RHL liksom i dag mot en i
lagen bestämd avgift. Däremot angavs det inte i lagen nägra tidsramar för
rådgivningen. Detta innebar att rådgivningens längd anpassades till avgiften
på det sättet att rådgivningstiden förkortades i takt med att advokaternas
timarvoden ökade. När reglerna ändrades år 1979 var avgiften en etthundratjugofemtedel
av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller ungefär 100
kr. För det beloppet lämnades rådgivning i ungefär 20 minuter,

I
samband med 1979 års rältshjälpsreform fick rådgivningsinstitutet den utformning
som det har i dag med del undantaget alt avgiften då bestämdes till en viss del
av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, I samband med de ändringar
som vidtogs i RHL är 1983 fastställdes avgiften till ett visst belopp i kronor.
Enligt uttalanden i propositionen (prop, 1982/83:61 s. 49) bestämdes beloppet
sä att det kom att något undersliga grundavgiften för allmän rättshjälp.

Statens
kostnader för rådgivning inskränker sig till den subventionering av
rådgivningsavgiften som sker i de fall som avgiften sätts ner eller efterges.
Budgetåret 1986/87 var den totala kostnaden för rådgivningen 757 000 kr.

Institutet
rådgivning har kommit att utnyttjas i allt mindre omfattning. Under budgetåret
1974/75 lämnade de allmänna advokatbyråerna rådgivning vid 20 400 tillfällen.
Tio år senare lämnades vid dessa byråer rådgivning vid 7 000 tillfällen. De
allmänna advokatbyråerna torde svara för uppskattningsvis nästan hälften av
alla rådgivningar.

Förklaringen
till att antalet rådgivningar har sjunkit under senare år torde framför allt
vara att ersättningen till den som lämnar rådgivning inte motsvarar det
timarvode som advokater och biträdande jurister debiterar sina klienter i andra
sammanhang.

Varken
rättshjälpskommittén eller remissinstanserna har närmare berört rådgivningsinstitutet.

Enligt
min mening har rådgivningsinslilutel en viktig uppgift att fylla som en del av
samhällets rättshjälp, och det utgjorde en viktig del av rättshjälpsreformen.
Inom rådgivningens ram kan enklare angelägenheter klaras av, och det kan genom
rådgivning undvikas att tvister i onödan förs till domstol. Vid rådgivningen
kan de enskilda i mänga fall få hjälp att upprätta enklare handlingar av
juridisk karaktär som äktenskapsförord, testamenten och köpekontrakt.
Rådgivningen kan också vara ett komplement till reglerna om offentlig
försvarare. Den som ställs inför domstol i enklare brottmål liksom den som står
inför valet att skriva på ett strafföreläggande kan ha ett behov av att
rådgöra med en jurist. Även i förvaltningsärenden är rådgivning ofta fillräcklig.

Frågan om rådgivning bör
tillåtas i vissa s. k, massärenden i en större

omfattning än i dag har inte belysts i delta lagstiftningsärende. Föreskrif

terna finns - bortsett från undantaget rörande självdeklarationer - i 9 §

RHF, Det är inte uteslutet alt domstolsverket i sitt arbete med rådgivnings- 87

institutet kommer att
beröra frågan om tillämpningsområdet. Eftersom de Prop. 1987/88:73 aktuella
föreskrifterna finns huvudsakligen i RHF berör jag emellertid inte frågan
vidare i detta ärende.

Det
är angeläget att informafion sprids om rådgivningsinstitutet så att det åter
kommer till användning i önskvärd omfattning. Domstolsverket är i färd med etl
arbete med den inriktningen. Men det är inte bara en fråga om informafion. Det
är också en fråga om att den som meddelar rådgivning får en skälig kompensation
för sitt arbete.

Det
är enligt min mening rimligt alt den som lämnar rådgivning får ersättning för
sitt arbete med ell belopp som svarar mot den ersättning han skulle ha fält om
allmän rättshjälp hade beviljats.

Som
jag nämnde i avsnittet 2,4,1 bör rådgivningsavgiften också kopplas till grundbeloppet
för rätlshjälpsavgiflen. Avgiften för rådgivning i en timme bör enligt min
mening vara lika stor som grundbeloppet. Grundbeloppet bör, som jag förordade
i det nämnda avsnittet, årligen fastställas av domstolsverket till ett belopp
som svarar mot limkostnadsnormen i taxan för gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad (för närvarande 445 kr,).

Liksom
för närvarande bör även rådgivningsavgiften kunna sättas ner eller efterges
helt i enlighet med de föreskrifter som domstolsverket bestämmer. Utrymmet för
att efterge rådgivningsavgiften helt bör i likhet med vad jag nyss (avsnitt 2,4,1)
förordade för rättshjälpsavgiflens del vidgas i jämförelse med vad som gäller i
dag.

2.13 Organisationsfrågor

2.13.1
Inledning

Rättshjälpskommittén
har i sitt organisationsbetänkande under rubriken
"Organisationsfrågor" lagt fram olika förslag till förändringar av
rättshjälpens organisation. Som jag nämnde inledningsvis (avsnitt 1) beslöt
regeringen den 19 februari 1987 att ge domstolsverket i uppdrag all bl, a,
lägga fram förslag till de författningsändringar som krävs för att införa ADB-tekniken
vid rättshjälpshanteringen. Det förutsattes därvid alt del i samband med dessa
förändringar uppkommer behov av att ompröva rättshjälpens organisation. Det
uppdrogs därför åt domstolsverket alt även lägga fram förslag om hur
rättshjälpens administration framdeles bör organiseras. Lagrådet har berört
organisationsfrågan och anför följande.

Det
får dock anses angeläget att arbetet på en revision av rättshjälpssystemet
fortsätter. Lagrådet noterar med tillfredsställelse att bl, a, sådana frågor
som gäller domstolars och andra myndigheters beslutsbefogenheter är under
utredning. Lagrådet vill i sammanhanget understryka det önskvärda i att olika rältshjälpsfrågor
inte bara handläggs inom den myndighet som är bäst skickad för uppgiften utan
också hanleras på den nivå inom myndigheten som är mest rationell. Denna fråga
berördes i prop, 1978/79:90, där det ansågs böra övervägas att i vissa fall
låta domstolar avgöra rättshjälpsärenden i en mindre kvalificerad
sammansättning än den som gäller för själva saken (prop, s, 495 o, 517),

För egen del inskränker
jag mig till att konstatera att lagrådels synpunkter är i linje med de allmänna
strävandena att förenkla den praktiska hanteringen av rättshjälpen. Den
förändring som lagrådet efteriyser rymmer emellertid flera komplikationer och
torde kräva ändringar i bl, a, rättegångsbalken. Jag avstår därför från alt nu
närmare ta upp frågan. Det är emellertid inte uteslutet all saken kan komma i
ett nytt läge när domstolsverket har avlämnat sin rapport om den framtida
hanteringen av rättshjälpsärendena.

Jag vill tillägga att
förutsättningarna för flera av de förslag som kommittén har lagt fram i sitt
organisationsbetänkande kan komma att förändras med anledning av vad
domstolsverket kommer fram till. Detta gäller t. ex, förslagen att minska
antalet rättshjälpsnämnder till en och att slopa besvärsnämnden för
rättshjälpen. Sådana förslag bör därför i huvudsak tas upp till behandling
först i ett senare sammanhang.

Åtskilliga av kommitténs
övriga förslag i fråga om organisationen kan emellertid med fördel övervägas
redan nu. Jag tar upp dem i det följande.

Prop.
1987/88:73

2.13.2
Vissa myndigheters behörighet i frågor om allmän rättshjälp

Mitt förslag: Marknadsdomstolen,
patenlbesvärsrälten och statens va-nämnd skall inte längre besluta i frågor om
allmän rättshjälp. Behörigheten överflyttas till rältshjälpsnämnderna.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén föreslår också att
konkursdomaren skall anses som domstol i RHL:s mening (organisationsbetänkandet
s, 188-191),

Remissinstanserna
lämnar förslagen ulan erinran (remissammanställning Ils, 102-154),

Skälen för mitt förslag:
Under åren 1980-1982 förekom det hos marknadsdomstolen endast två ärenden där
allmän rättshjälp aktualiserades. Under samma period förekom det inte något
sådant ärende hos patent-besvärsrälten. Dessa förhållanden talar enligt min
mening för alt dessa myndigheters beslutsbefogenheter i rältshjälpsfrågor
flyttas till rättshjälpsnämnderna; det är inte rationellt att dessa domstolar
skall upprätthälla kunskap om och rutiner för rättshjälp. Några olägenheter med
att flytta över beslutsbefogenheterna till rättshjälpsnämnderna torde inte
finnas. Jag förordar därför att kommitténs förslag i denna del genomförs.

Vid statens va-nämnd
förekom under åren 1980-1982 sammanlagt 54 ärenden där rättshjälp
aktualiserades. Efter det att flertalet angelägenheter rörande fastigheter år
1983 undantogs från rättshjälpens område har emellertid, enligt vad jag har
inhämtat hos nämnden, rättshjälp inte beviljats i något fall. Vad jag nyss sade
om marknadsdomstolen och patenlbesvärsrälten gäller därför även statens
va-nämnd. Jag föreslår således att också va-nämndens beslutsbefogenheter på
rättshjälpens område flyttas till rältshjälpsnämnderna.

Eftersom
konkursdomarinstitutionen upphävs i och med den nya kon-

89

kurslagen (1987:672) har
kommitténs förslag rörande konkursdomarens ställning i rättshjälpssammanhang
blivit inaktuellt.

Prop.
1987/88:73

2.13.3
Vissa myndigheters behörighet i frågor om offentligt biträde

Mitt förslag:
Frågor om offentligt biträde i angelägenheter som rör kastrering enligt lagen
(1944:133) om kastrering skall prövas av rättshjälpsnämnd och inte som i dag av
socialstyrelsen. Utskrivningsnämndernas beslut i rätlshjälpsfrägor skall
överklagas till psykiatriska nämnden och inte som i dag till besvärsnämnden
för rättshjälpen. Psykiatriska nämndens beslut i rättshjälpsfrågor skall inte gå
att överklaga.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén föreslår också att
kriminalvårdsstyrelsens och övervakningsnämndernas beslut om rättshjälp vid
vissa verkställighetsfrågor skall överklagas till kammarrätt resp,
kriminalvårdsnämnden i stället för som nu till besvärsnämnden för rättshjälpen
(organisationsbetänkandet s, 208-212),

Remissinstanserna: Förslaget
att ulskrivningsnämnds beslut skall överklagas hos psykiatriska nämnden
tillstyrks av de instanser som har berört det. Förslagen i övrigt har lämnats
ulan erinran (remissammanställning II s, 102-154),

Skälen
för mitt förslag: Enligt de uppgifter som kommittén redovisar i organisalionsbelänkandet
(s, 211) förekommer fall av kastrering utan vederbörandes samtycke
utomordentligt sällan. Frågorom offentligt biträde i denna typ av ärenden bör
vara minst lika sällsynta. Av motsvarande skäl som i fråga om bl, a,
marknadsdomstolen (avsnitt 2,13,2) bör därför beslutsbefogenheten i
rättshjälpsfrågor i enlighet med förslaget överföras från socialstyrelsen till
rättshjälpsnämnderna.

När
del gäller val av instans för överprövning av beslut om offentligt biträde
lägger kommittén fram tvä ändringsförslag.

I angelägenheter rörande
förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken (41 §
10 RHL) beslutar övervakningsnämnd. Dess beslut i sakfrågan överklagas till kriminalvärdsnämnden
medan rättshjälpsbesluten överprövas av besvärsnämnden för rättshjälpen. I
angelägenheter rörande verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd
enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmälsdom (41 § 11 RHL) beslutar, beroende pä de
närmare omständigheterna, övervakningsnämnd eller kriminalvårdsstyrelsen. Ett
beslut i sakfrågan överklagas fill kriminalvårdsnämnden resp, kammarrätt. Rör
det överklagade beslutet däremot en fråga om offentligt biträde, prövas
överklagandet av besvärsnämnden för rättshjälpen.

Förslaget
att besvärsnämnden skall avskaffas tvingar kommittén att

90

föreslå
en ny besvärsordning. Enligt förslaget skall kriminalvårdsnämnden resp,
kammarrätt pröva besvär även i rättshjälpsfrågor.

Något
förslag om alt avskaffa besvärsnämnden för rättshjälpen lägger jag inte fram i
detta lagstiftningsärende. Eftersom några andra skäl för en ändring inte verkar
finnas förordar jag all nuvarande ordning tills vidare behälls oförändrad.

Kommitténs
andra ändringsförslag rör ärenden inom den psykiatriska vårdlagstiftningen (41
§ 1 och 2 RHL), Utskrivningsnämnds beslut i en sakfråga överklagas till
psykiatriska nämnden, medan dess beslut i rältshjälpsfrågor överprövas av
besvärsnämnden för rättshjälpen. Besvärsnämnden prövar också psykiatriska
nämndens beslut i rältshjälpsfrågor. Kommittén föreslår att en besvärstalan
angående utskrivningsnämnds beslut om rättshjälp skall föras hos psykiatriska
nämnden och att psykiatriska nämndens beslut i samma frågor inte skall kunna
överklagas. Kommitténs skäl för förslaget är i första hand att besvärsnämnden
skall avskaffas.

Det
finns beträffande ärenden inom den psykiatriska vårdlagstiflningen enligt min
mening anledning att inta en annan ståndpunkt än beträffande de förslag om
ändrad fullföljdsordning som jag nyss behandlade. För att rätt kunna bedöma
behovet av offentligt biträde m, m, i angelägenheter rörande den psykiatriska
vårdlagstiftningen krävs en relativt god kännedom om de ibland särpräglade
förhållandena på detta område. En sådan kännedom har psykiatriska nämnden.
Därtill kommer - som kommittén varit inne på - att sekretessen gentemot
patienten själv enligt 7 kap, 3 och 6 §§ sekretesslagen (1980:100) kan
upprätthällas hos psykiatriska nämnden men inte hos besvärsnämnden för
rättshjälpen och att den föreslagna beslutsordningen torde främja en snabb
handläggning. Jag anser därför att överprövningen av utskrivningsnämndernas
beslut i rältshjälpsfrågor bör ske hos psykiatriska nämnden och inte hos
besvärsnämnden för rättshjälpen. Som en följd av detta bör psykiatriska
nämndens beslut i rältshjälpsfrågor inte få överklagas. Jag förordar således
alt kommiltéförslagel i denna del genomförs.

Frågan
om formerna för prövning av sådana frågor som i dag avses i 41 § I RHL är för
närvarande föremål för överväganden inom regeringskansliet. Dessa överväganden
kan leda till att motsvarande prövning framdeles skall ske hos någon annan
myndighet än i dag. Trots det bör den av mig föreslagna förändringen genomföras
för tiden fram till dess att en sådan nyordning kommer till stånd.

Prop. 1987/88:73

2.13.4
Behörigheten att fastställa biträdesersättning

Mitt förslag: Om ett
biträde har underlåtit att begära ersättning vid den behöriga domstolen därför
alt han saknade kännedom om att angelägenheten varit anhängig där eller på
grund av annat ursäktligt misslag, skall rältshjälpsnämnden ha behörighet att
besluta om ersättningen.

91

Kommitténs förslag
överensstämmer med mitt förslag (organisationsbe- Prop. 1987/88:73 länkandet
s, 196-204),

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remisssammanställning II s,
99-149),

Skälen
för mitt förslag: Det förekommer att en angelägenhet, biträdet ovetande, har
varit anhängig vid domstol någon gång under ärendets handläggning.
Rättshjälpsnämnderna anser sig i den situationen inte vara behöriga att besluta
om ersättningen till biträdet. Detsamma sägs ha förekommit i fall där endast
en mindre del av en angelägenhet har varit föremål för domstols prövning medan
huvuddelen har handlagts utomprocessuelll. Del har i sädana fall hänt att
biträdet blivit utan den ersättning som han sakligt sett varit berättigad till.

Det
är inte fillfredsställande att ett biträde utan egen förskyllan riskerar att
bli ulan ersättning pä grund av svårigheten att i varje enskilt fall slå fast
vilken myndighet eller domstol som är behörig att besluta om ersättningen. Frän
statens sida saknar det i dessa fall betydelse vem som fattar beslutet om
ersättningen. Det är därför angeläget att ta till vara varje möjlighet att minska
risken för orättvisa resultat i enskilda fall.

Kommitténs
förslag innebär alt rättshjälpsnämnderna i vissa fall ges en subsidiär behörighet
att besluta om ersättningen, om biträdet har underlåtit alt begära ersättning
hos behörig domstol. Förutsättningen för alt nämnden skall kunna besluta om
ersättning är enligt förslaget att biträdet saknade kännedom om att
angelägenheten har varit anhängig vid domstol eller all underlåtenheten beror
på ett ursäktligt misstag från hans sida. Förslaget har, som jag nyss nämnde,
biträtts av många remissinstanser. Enligt min mening utgör förslaget en lämplig
lösning på de problem som finns, och jag förordar att en bestämmelse med den av
kommittén föreslagna innebörden förs in i 22 § RHL,

Efter
vissa påpekanden av lagrådet har den aktuella föreskriften i förhällande till
lagrådsremissen formulerats om. Jag återkommer till den saken i specialmotiveringen
i anslutning till 22 §,

Kommittén
anser alt den rättssökande inte bör kunna åläggas ansvar för den
rättshjälpskostnad som uppkommer dä rättshjälpsnämnd med stöd av den nya
undantagsbestämmelsen beslutar om ersättning åt biträdel. Denna slutsats har
kritiserats av vissa remissinstanser.

För
egen del hyser jag förståelse för de som riktar invändningar mot kommitténs
ståndpunkt. Den rältssökande kan ju dra fördel av alt hans biträde inte får sin
ersättning fastställd av domstolen, vilket rätteligen borde ha skett, Å andra
sidan kan det förekomma situationer där den rältssökandes motpart har ålagts äterbetalningsskyldighet
för rättshjälpskostnaderna och i det läget är det inte rimligt att den rältssökande
åläggs att betala en högre rätlshjälpsavgifl och tilläggsavgift. Det kan ju
inte i det läget komma i fräga att nämnden ändrar domstolens beslut om
återbetalningsskyldighet.

För
all uppnå en tillfredsställande ordning skulle alltså krävas en mer

omfattande reglering. Med tanke på att den av mig föreslagna regeln

förutsätts bli tillämpad endast i undantagsfall, bör inte lagen tyngas med

regler av den omfattningen. Jag förordar därför att det i stället tas upp en 92

föreskrift med den av
kommittén föreslagna innebörden, nämligen att staten alltid står för
kostnaderna för biträdesersättningen, när denna bestäms med stöd av den nya
bestämmelsen.

Prop,
1987/88:73

2.14 Verkställighet av avräkningsbeslut m. m.

Mitt förslag: Vid
rättshjälp för bodelning skall rättshjälpsavgiften betalas till bodelningsförrättaren,-Inga
ändringar genomförs i fråga om verkställbarheten av beslut om rättshjälpsavgift
m, m.

Kommitténs förslag: I ADB-betänkandet
föreslår kommittén att rätts-hjäipsnämnds beslut att fastställa
rättshjälpsavgift och tilläggsavgift skall få verkställas i enlighet med vad
som gäller för allmän domstols dom, dvs, utmätning skall kunna ske direkt pä
grundval av beslutet (ADB-betänkandet s, 37-38).

Remissinstanserna:
Förslaget har berörts av endast tre instanser. Besvärsnämnden för rättshjälpen
avstyrker det, riksskatteverket lämnar förslaget i sak utan erinran och
rättshjälpsnämnden i Malmö tillstyrker det.

Skälen för mitt förslag:
Ett beslut av rättshjälpsnämnd om rättshjälpsavgift och tilläggsavgift är i
dag inte exigibelt, dvs, innan utmätning kan ske måste en exekuiionsurkund
utverkas. Vanligtvis sker det genom en ansökan hos en tingsrätt om
betalningsföreläggande. Kommittén anser att den ordningen inte är
tillfredsställande ulan föreslår att dessa beslut skall kunna verkställas
direkt.

Kommittén utgår i sina
resonemang från att motsvarande beslut av domstol är exigibla och hänvisar här till
vissa uttalanden som gjordes i samband med 1979 års rättshjälpsreform (prop,
1978/79:90 s, 511),

När det gäller innebörden
av gällande ordning har högsta domstolen i etl avgörande (NJA 1986 s, 426)
gjort vissa uttalanden som tyder på att inte heller beslut av domstol att
fastställa rätlshjälpsavgifl eller tilläggsavgift kan anses exigibla.

Såvitt gäller själva avräkningen
noterar högsta domstolen att förfarandet tar sikte på den rältssökandes resp,
biträdets ekonomiska mellanhavanden med staten. Enligt samma avgörande kan
emellertid etl särskilt upprättat avräkningsbesked aldrig läggas till omedelbar
grund för verkställighet, inte ens om avräkningen har gjorts av domstol. Om
däremot avräkningen har tagits in i domstolens avgörande, torde utmätning kunna
ske direkt i de fall som avräkningen utvisar all den rättssökande eller
biträdet blir betalningsskyldig till staten. Däremot kan, enligt högsta
domstolens beslut, inte heller en sådan avräkning läggas till grund för
utmätning hos den rättssökande för biträdels fordran pä rättshjälps- och
tilläggsavgift.

Vid
bedömningen av kommitténs förslag måste hänsyn alltså tas till att förutsättningarna
för förslaget i och med del refererade avgörandet delvis har förändrats.

För egen del måste jag
först konstalera all ett beslut att fastställa rätlshjälpsavgiften och
eventuell tilläggsavgift inte är av sådan art att del

93

bör
kunna läggas till grund för omedelbar verkställighet, vare sig beslutet Prop.
1987/88:73 har meddelats av domstol eller rätlshjälpsnämnd. Den rättssökande
förutsätts betala maximibeloppet i förskott till biträdet. Biträdet har även
möjlighet att kräva förskott för tilläggsavgiften och det bör han normalt
göra. I de fall där rältshjälpsavgiflen motsvarar eller understiger
maximibeloppet förutsätts den rättssökande alltså ha betalat hela beloppet till
biträdet. I de fätaliga fall då rältshjälpsavgiflen jämkats och överstiger
maximibeloppet skall den överskjutande delen av rätlshjälpsavgiflen betalas
till staten, medan maximibeloppet förutsätts redan ha erlagts till biträdet.
Det fastställda beloppet för rättshjälpsavgiften resp, tilläggsavgiften skall
således normalt sett aldrig motsvara den rättssökandes verkliga återstående
betalningsskyldighet på grund av den beviljade rättshjälpen. Att lägga ett
sådant beslut direkt till grund för verkställighet förefaller mindre lämpligt.
Vidare skulle en ordning innebärande att beslut att fastställa rättshjälps-
resp, tilläggsavgiften är omedelbart exigibla strida mot den i RHL i övrigt vägledande
tanken alt avgifterna skall betalas till biträdel i förskott. Redan mot den nu
angivna bakgrunden framstår kommitténs förslag som tvek-' samt,

Avräkningen
hänför sig, som jag nämnde tidigare, endast till förhällandet mellan staten
och biträdel resp. staten och den rältssökande. Den situationen alt en
avräkning med ett biträde föranleder ett krav från staten mot biträdet kan
förekomma, men det torde närmast tillhöra de rena undantagsfallen. Något
praktiskt behov av en ändring med tanke på just dessa fall föreligger knappast.

En
avräkning med en rättssökande kan däremot ibland föranleda ett krav frän staten
mot den rättssökande. Del kan vara fallet när något biträde inte har
förordnats, exempelvis vid allmän rättshjälp för bodelning, eller om
rättshjälpsavgiften har jämkats uppåt.

Besvärsnämnden
för rättshjälpen har i sitt avstyrkande remissyttrande över kommitténs förslag
i denna del anfört följande. Om betalningsskyldighet med visst belopp inte har
ålagts i dom eller beslut, utvisar beviset om avräkningen endast resultatet av
denna, Avräkningen innefattar flera faktorer, däribland rättshjälpsavgiften
och kostnaderna för rättshjälpen, och del finns en risk för alt felaktigheter
och misstag har förekommh exempelvis i fråga om rättshjälpskoslnaderna.
Avgiftssystemet ger mycket goda möjligheter för en rationell hantering utan att
avräkningen behöver läggas till grund för omedelbar verkställighet, I de
sällsynta fall där någon del av rättshjälpsavgiften inte har betalats innan avräkningen
görs bör av rättssäkerhetsskäl den sedvanliga ordningen med domstolsförfarande
användas för att få betalningsskyldigheten fastställd.

Bakgrunden
till kommitténs förslag torde egentligen vara att kostnaderna för skiftesman
vid bodelning införts som en rälishjälpskostnad, medan det i dessa
angelägenheter däremot inte går att få etl rättshjälpsbiträde förordnat.
Antalet fall där maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen skall betalas till
staten har alltså ökat, vilket enligt kommittén medför onödigt arbete och extra
kostnader.

Som
etl bättre sätt att komma till rätta med de av kommittén angivna

svårigheterna har besvärsnämnden i sill remissyttrande föreslagit, att skif- 94

tesmannen
bör åläggas att förskottsvis kräva in avgifterna på samma sätt Prop. 1987/88:73
som biträdet hade fått göra om sådant hade förordnats. Jag biträder det förslaget,
som för övrigt i sak torde överensstämma med vad skiftesmännen brukar göra i
ärenden utan rättshjälp. Därigenom kan man fillgo-dose del huvudsakliga syftet
med kommitténs förslag utan att behöva beröva de rältssökande den trygghet som
en domstolsprövning av betalningsskyldigheten ger. Jag föreslår därför att 27
§ RHL ändras så att rätlshjälpsavgiften i dessa fall skall betalas inte till
staten utan till bodelningsförrättaren,

2.15 Ikraftträdande m. m.

Jag
förordar att de av mig nu föreslagna ändringarna i RHL träder i kraft den IjuH
1988,

Kommittén
föreslär att äldre bestämmelser alltjämt skall gälla i de angelägenheter där
rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet. Några remissinstanser påpekar
alt en sådan ordning skulle innebära tillämpningssvårigheter och förordar att
tiden för ansökan om rättshjälp i stället skall vara avgörande.

Jag
föreslår att tiden för ansökan om rättshjälp skall avgöra om de nya bestämmelserna
skall tillämpas. Jag förordar att övergångsbestämmelserna utformas i enlighet
härmed. Denna princip bör enligt min mening upprätthällas fullt ut. Delta
innebär bl, a, all de angelägenheter som vid ikraftträdandet är anhängiga vid
marknadsdomstolen, patenlbesvärsrälten eller statens va-nämnd skall slutregleras
där.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justiliedeparlemenlel upprättats
förslag till

1, lag
om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2, lag
om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen
har, med undanlag för ändringen i 36 § RHL, granskals av lagrådet.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

I
det följande anger jag under varje paragraf inledningsvis till vilket avsnitt i
den allmänna motiveringen som de kommenterade ändringsförslagen hänför sig,

5b
§

Avsnht 2.13.2

Ändringarna innebär alt
marknadsdomstolen och patenlbesvärsrälten vid

tillämpningen av RHL inte
skall anses som domstolar. Vad som i lagen 95

sägs om domstol skall inte
heller längre gälla statens va-nämnd. En ansö- Prop. 1987/88:73 kan om
allmän rättshjälp i en angelägenhet som är anhängig vid någon av dessa
domstolar skall alltså fortsättningsvis behandlas av rättshjälpsnämnden.

Även
enligt den nya ordningen skall dock biträdet ge in sin kostnadsräkning till
myndigheten, som snarast skall skicka räkningen till rättshjälpsnämnden med
ett eget yttrande (20 § RHF),

Av
övergångsbestämmelserna följer alt en ansökan om rättshjälp som har gjorts hos
någon av dessa myndigheter före ikraftträdandet skall behandlas av myndigheten
enligt den nuvarande ordningen. Även i övrigt skall myndigheten i ett sådant
ärende fullgöra de uppgifter som följer av nu gällande regler,

6§

Avsnitt 2.3 och 2.4.1

I
det första stycket föreslås att inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp

höjs
från en beräknad årsinkomst på 110 000 kr, till etl belopp som

motsvarar
sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring
som gällde året innan rättshjälp begärs.

Det
andra stycket föreslås ändrat på två punkter. I förhållande till lagrådsremissen
har ordalydelsen jämkats pä förslag av lagrådet. I stycket anges hur en
föreliggande underhållsbörda skall påverka beräkningen av årsinkomsten vid
bedömningen av om den rättssökande är berättigad att erhålla allmän rättshjälp.
Nytt är att det endast är försörjningsbörda som avser make, tidigare make,
sambo eller eget barn som påverkar beräkningen av årsinkomsten. Med eget barn
jämställs härvid annans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot
enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken. För att förenkla de bedömningar som skall
göras har kravet att rältssökande skall bidra / väsentlig omfattning till
underhållet slopats.

Såvitt
gäller underhåll till barn torde den föreslagna nyordningen inte medföra några
tillämpningsproblem. Om underhållsskyldighet gentemot tidigare make har
fastställts av domstol, bör den utan vidare få påverka den beräknade
årsinkomsten. Om sådant underhällsbidrag ä andra sidan inte har fastställts av
domstol, bör den rättssökande kunna styrka att han faktiskt är skyldig att utge
bidrag enligt ett underhållsavtal till den fidigare maken för att det skall få
inverka pä beräkningen.

Om
den andre maken har arbetsinkomst av någon beskaffenhet, kan den rättssökande
inte anses bidra till dennes underhåll. Om den andre maken å andra sidan saknar
egna inkomster eller har mycket små inkomster, bör avdrag däremot normalt ske.
Del bör liksom för närvarande ankomma på domstolsverket att utfärda närmare
föreskrifter om i vilka situationer som den rättssökande skall anses bidra till
makes underhåll.

Vem
som skall räknas som sambo torde få avgöras med utgångspunkt i den innebörd som
ordet har i allmänt språkbruk (jfr prop, 1986/87:1, s, 394), Innebörden blir
därmed mer vidsträckt än enligt 1 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.

För
närvarande anges del belopp varmed avdrag får ske direkt i lagtex

ten. Avdrag får i dag ske med 9 000 kr, för var och en till vilkens underhåll 96

den
rättssökande bidrar, 1 förslaget anges i stället att avdrag får ske med etl
Prop, 1987/88:73

belopp som
motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring,

I tredje stycket föreslås endast en språklig justering,

8 § första stycket punkt 3 Avsnitt 2.3

Någon saklig ändring av näringsidkares möjligheter att
erhålla allmän rättshjälp föreslås inte, RHL:s bestämmelser om näringsidkares
rätt till rättshjälp är utformade så att rättshjälp inte får beviljas om inte
skäl föreligger med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna
i övrigt. Det bör göras en helhetsbedömning av den rättssökandes situation för
alt fä ett resultat som överensstämmer med intentionerna bakom näringsidkarundantaget.
För att detta tydligare skall komma fram har ordet "eller" bytts ut
mot "och".

Även i fortsättningen skall näringsidkare kunna beviljas
rättshjälp om de har en sådan ekonomisk situation all de kan jämställas med
löntagare i vanliga inkomstlägen. För situationer där näringsverksamheten har
upphört när rättshjälp begärs överensstämmer den föreslagna författningstexten
bättre än den gällande lydelsen med den uppfattning som kommit till uttryck i
ett antal avgöranden av högsta domstolen (t, ex, NJA 1981 s, 873),

8 § första stycket punkt 7 Avsnitt 2.2.3

Denna punkt behandlar allmän rättshjälp i angelägenheter
rörande bodelning, I lagrådsremissen hade föreskriften tagits upp i ett
särskilt stycke, I milt förslag har den efter påpekande av lagrådet tagits upp
som en enskild punkt i första stycket.

Som framhålls i den allmänna motiveringen torde i
praktiken rättshjälp vid bodelning komma i fråga endast i samband med
äktenskapsskillnad.

Enligt den nya bestämmelsen fär allmän rättshjälp inte
beviljas i angelägenhet rörande bodelning, om det inte finns särskilda skäl
med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden,

I första hand skall boets behållning beaktas vid
bedömningen av om särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet skall anses
föreligga. Kan boets behållning — alltså efter skuldtäckning - antas räcka till
för att betala kostnaderna för bodelningsförrättaren, får allmän rättshjälp
inte beviljas. Om skuldtäckning skall ske med stora belopp, dvs, om boet är mer
omfattande än vanliga löntagares, finns det inte heller skäl att bevilja allmän
rättshjälp.

Även om boet inte är av den angivna omfattningen får
rättshjälp beviljas

endast om det finns särskilda skäl för rättshjälp också med hänsyn till

makarnas personliga förhållanden. Vid tolkningen av detta uttryck bör i

tillämpliga delar vad som har uttalats i tidigare lagstiftningsärenden om

rättshjälp i angelägenheter rörande bodelning kunna tjäna som vägledning

(se prop, 1972:4, s, 337, prop. 1975/76:47, s. 37 f och prop, 1982/83:61,

s, 31), 97

7 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73

Att
bodelningsfallen på detta sätt lagregleras syftar inte till någon för- Prop,
1987/88:73 ändring i fräga om den begränsade rätt som ett rätlshjälpsbiträde
kan ha att i äktenskapsskillnadsärendet arbeta med bodelningsfrågan,

8 § första stycket punkt 9 Avsnitt 2.2.2

Denna punkt upptar del s, k, fastighetsundantagel.
Undanlaget innebär att ägaren av en fastighet eller en byggnad inte kan få
rättshjälp i en angelägenhet som avser fasfigheten eller byggnaden, om han har
eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande
rättsskydd som omfattar angelägenheten. Den föreslagna ändringen innebär
formellt en utvidgning av undantaget, och klargör att även tidigare ägare av
fastighet eller byggnad omfattas av undanlaget,

1 principiell överensstämmelse med vad som anses gälla i
dag är undantaget tillämpligt även om den tidigare ägaren saknade
rättsskyddsförsäkring, om omständigheterna var sädana att han borde ha haft
sådan försäkring, Wad som uttalades härom i samband med 1983 års ändringar i RHL
(prop, 1982/83:61 s, 45) bör kunna tjäna till vägledning vid tillämpningen av
fastighetsundantaget också i den nu föreslagna utformningen.

Om den angelägenhet som är aktuell inte omfattas av en
normal rättsskyddsförsäkring, får däremot rättshjälp beviljas och det gäller
även om den rättssökande saknade sådan normal försäkring,

I praxis har vid tillämpningen av undantaget innehavare av
tomträtt likställts med fastighetsägare (NJA 1985 s, 659),

8 § första stycket punkt 10 Avsnht 2.2.1

Enligt en ny punkt 10 undantas från den allmänna
rättshjälpens tillämpningsområde de flesta angelägenheter rörande skadestånd.

En förutsättning för att rättshjälp inte skall fä beviljas
är att den rättsliga angelägenheten avser ett anspråk som omfattas av en
trafikförsäkring eller ansvarsförsäkring. Det kan därvid vara fråga om en
faktiskt föreliggande försäkring, men det behöver inte alltid vara fallet om
det gäller en trafikskada enligt trafikskadelagen (1975:1410), Även om skadevållaren
i etl sådant fall saknar den obligatoriska trafikförsäkringen utgär nämligen
trafikskadeersättning enligt 16 § andra stycket trafikskadelagen från samtliga
försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela trafikförsäkring.

Förslaget vilar på den förutsättningen att
försäkringstagarens behov av rättsligt bistånd tillgodoses av försäkringsgivaren
oavsett skadans art och att den skadelidandes behov av rättsskydd vid
personskada tillgodoses av den försäkringsanstalt som på grund av försäkringen
skall belala ut ersättningsbeloppet,

I lagrådsremissen föreslogs att undantaget inte skulle
vara tillämpligt när det är fräga om annan skada än personskada. För att
underlätta tillämpningen i de fall där det har uppstått även annan skada än
personskada har, efter initiativ av lagrådet, angetts alt undantaget inte är
tillämpligt endast i de fall där enbart annan skada än personskada har
uppstått.

Om skadefrågan anhängiggörs vid en domstol, faller hindret
att bevilja 98

den
skadelidande rättshjälp bort även om det är fråga om en personskada, Prop.
1987/88:73

Det kan
inträffa att försäkringsbolaget bestrider att del föreligger något

försäkringsfall
eller hävdar att skadan av någon annan anledning inte

omfattas
av en föreliggande försäkring. I en sådan situation måste den

skadelidande vända sig till en domstol och väcka talan för
alt kunna erhålla

allmän rättshjälp. Det ligger självfallet i
försäkringsgivarnas eget intresse

att undvika att processer måste inledas endast för att den
skadelidande

behöver rättshjälp,

9§

Avsnitt
2.5.3

I 9 § RHL behandlas rättshjälpens förmåner. Mitt förslag innnebär
att

paragrafens tredje stycke slopas. Där föreskrivs i dag att
rättssökandes

kostnad
för bl, a, blodundersökning i faderskapsmål inte är att anse som

kostnad för bevisning.

9a§

I denna paragraf föreslås i första stycket en ändring som
inte har berörts i den allmänna motiveringen. Här sägs att den rättssökande är
befriad från expeditionsavgifter enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid
de allmänna domstolarna och från vissa avgifter enligt expeditionskungörelsen
(1964:618). Ändringen innebär att den rältssökande inte heller behöver ■ belala
avgift för mantalsskrivningsbevis.

Mantalsskrivningsbevis krävs bl, a, i äkenskapsskillnadsmäl.
Ett sådant bevis kostar i dag 40 kr, I praktiken brukar rättshjälpsbiträdet
lägga ut pengarna och därefter ta upp kostnaden i sin arvodesräkning.

För att förenkla den praktiska hanteringen föreslås att
den rältssökande skall befrias från avgift för denna expedition. Detta innebär
att de myndigheter som utfärdar mantalsskrivningsbevisen - skaltemyndigheterna
-inte skall ta ut någon avgift när den för vars räkning beställningen görs har
allmän rättshjälp. Om beställningen görs av advokat eller biträdande jurist pä
advokatbyrå, bör någon kontroll normalt sett inte behöva göras av att
rättshjälp har beviljats.

Eftersom kostnaderna redan i dag i allmänhet slutligen
betalas av staten medför mitt förslag ingen nämnvärd minskning av statens
inkomster. Däremot kan förslaget förväntas medföra en mer rationell och därmed
mindre kostnadskrävande hantering än nuvarande ordning.

Det kan tilläggas att kostnaderna för kungörelser i de
allmänna domstolarna pä grund av den nya avgiftsförordningen i allmänhet
betalas av staten.

I paragrafens i/öre stycke (nuvarande tredje stycket) görs
endast den redaktionella justeringen att ordet "krigsrätt" utmönstras
(jfr prop, 1985/86:9).

10 §

Avsnht
2.5.4

Den som
har beviljats allmän rättshjälp behöver inte ställa säkerhet för att

få till
stånd kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt rättegångsbalken 99

eller konkurslagen (1987:672). Detsamma gäller i vissa
fall säkerhet vid Prop. 1987/88:73 verkställighet enligt utsökningsbalken, I
dag fär rättshjälpsnämnden utfärda en ansvarsförbindelse på statens vägnar för
den skada som motparten kan tillfogas genom åtgärden. Enligt förslaget skall
någon sådan ansvarsförbindelse inte behöva utfärdas, I stället sägs i
lagtexten direkt att staten alllid svarar för den eventuella skadan.

Det åligger den myndighet som har att pröva frågan om säkerhetsåtgärden
att avgöra om säkerhet för skada på grund av säkerhetsåtgärden måste ställas.
Om så är fallet, behöver myndigheten i förekommande fall inte kräva någon
särskild ansvarsförbindelse utan endast kontrollera att den sökande har
beviljats allmän rättshjälp som omfattar angelägenheten i fråga.

11 §

Avsnitt 2.4.1

I paragrafens andra stycke bemyndigas regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer (domstolsverket) att meddela närmare föreskrifter
för beräkning av maximibelopp för rältshjälpsavgift. Enligt förslaget skall
bemyndigandet också omfatta befogenheten att bestämma grundbelopp enligt 12 §,
Med grundbelopp förstås den rältshjälpsavgift som skall betalas av en rältssökande
vars beräknade årsinkomst inte överstiger ett i

12 § angivet belopp-. Det beloppet, som i dag är 35
000 kr,, föreslås höjt till

ett belopp som motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring året innan rättshjälp begärs (för år 1988 blir beloppet 48 200 kr,).

Grundbeloppet förutsätts vara lika stort som den timkostnadsnorm som

tillämpas när taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad be

stäms.

12 §

Avsnitt 2.4.1

I den allmänna motiveringen har jag föreslagit en kraftig
sänkning av de rättssökandes egenavgifter vid allmän rättshjälp. Vidare
föreslås att de olika inkomstnivåer som är av betydelse för beräkningen av
maximibeloppet för rätlshjälpsavgiften inte skall anges i fasta belopp i RHL
utan bestämmas som multiplar av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Maximibeloppet för rättssökande med en årsinkomst som inte
överstiger tvä gånger basbeloppet är enligt de föreslagna ändringarna i första
stycket lika med grundbeloppet. Av 11 § följer alt grundbeloppet fastställs av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (domstolsverket),

I del Jorsta stycket har den tredje meningen slopats.
Avsikten är alt endast den rättssökandes egen förmåga alt betala avgiften läggs
till grund för bedömningen om avgiften får efterges helt. Det bör emellertid
liksom för närvarande ankomma på domstolsverket att utforma de närmare föreskrifterna
för nedsättning och eftergift av grundbeloppet och rådgivningsavgiften (jfr 11
§)•

Av ändringen i tredje stycket följer att det framräknade
maximibeloppet 100

skall avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

13 § Prop. 1987/88:73

Avsnitt 2.4.1

I paragrafens första stycke anges hur en föreliggande försöijningsbörda
skall inverka pä de beräkningar som skall göras enligt 12 § första och andra
styckena. Jag hänvisar till min kommentar i anslutning till 6 §.

14 a §

Avsnitt 2.4.1

I paragrafen anges hur tilläggsavgiften skall beräknas.
Som jag framhållit i den allmänna motiveringen bör gränsen för när
tilläggsavgift skall utgå höjas. Tilläggsavgift skall enligt förslaget aldrig
aktualiseras när bilrädeser-sättningen understiger ett belopp som motsvarar en
femtedel av basbeloppet (för år 1988 skulle gränsen bli 4820 kr.). Mitt
förslag innebär vidare att tilläggsavgift aldrig utgär pä den del av arvodel
som understiger rättshjälpsavgiften.

Tilläggsavgiften utgår oförändrat med tio procent av den
del av arvodet som överstiger ett belopp som motsvarar en femtedel av
basbeloppet eller rättshjälpsavgiften, om denna är högre det beloppet. Taket för
tilläggsavgiften sänks dock sä all sådan avgift enligt förslaget utgår högst
med etl belopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet,

15 §

Avsnht 2.7.2

Trots att det inte uttryckligen nämns i lagtexten anses
redan i dag gälla att maximibeloppet för rätlshjälpsavgiften kan jämkas om
oriktiga uppgifter låg till grund för beslutet när maximibeloppet bestämdes (prop,
1972:4 s, 404). Det anses inte spela någon roll om orikfighelen kan läggas den
rättssökande till last eller inte. Inte heller behöver avvikelsen frän del
riktiga beloppet kunna betecknas som väsentlig, I enlighet med vad som har
sagts i den allmänna motiveringen föreslås att detta förhållande kommer till
direkt uttryck i lagen. Någon saklig förändring i förhällande till vad som
anses gälla i dag är således inte avsedd,

19 §

Avsnht
2.8.2

Del första stycket föreslås ändrat på det sättet att det
av lagen klart framgår alt biträdesersättning för arbete som avser fiden före
beslutet om rättshjälp kan utgå även i de fall när advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå enligt 16 § RHL beslutar om allmän rättshjälp. De
allmänna förutsättningarna för alt sådan ersättning skall kunna utgå är i
princip desamma som i de fall dä domstol eller rätlshjälpsnämnd beviljar rättshjälpen.
Detta innebär att arbetet måste ha varit av mindre omfattning eller brådskande
art. Dessutom måste beslutet om rättshjälp fattas utan dröjsmål. Om det finns
synnerliga skäl för det, kan retroaktiv ersättning utgå även i andra fall.

101

20 § Prop. 1987/88:73

Avsnht 2.6.1

I paragrafens första stycke anges i vilka fall biträde
skall förordnas. När rättshjälp beviljas av annan än advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå, skall den rättssökandes individuella behov av biträde
prövas. Biträde skall exempelvis inte förordnas om den rättssökande själv kan
tillvarata sin rätt. Inte heller skall biträde förordnas om den rättssökande är
berättigad att fä det behövliga biståndet av någon annan.

Genom det föreslagna uttrycket "är berättigad att få
behövligt bistånd av någon annan" klargörs att den omständigheten att den
rättssökande har möjlighet att fä hjälp av släkfingar, goda vänner och andra
inte skall inverka på bedömningen av hans behov av biträde. Sålunda skall t. ex.
enbart den omständigheten att den rättssökande är gift med en advokat inte
inverka pä dennes möjlighet att få ett biträde. Däremot kan det normalt inte
anses finnas något behov av biträde, om erforderlig hjälp kan fäs genom den
handläggande myndighetens försorg. Inte heller kan det anses finnas något behov
av biträde om ett dödsbo företräds av en boutredningsman som har erforderlig
kompetens. Del bistånd som den rättssökande kan fä genom medlemskap i en
intresseorganisation bör emellertid inte inverka pä bedömningen av behovet av
biträde,

21 §

Avsnitt
2.6.2, 2.6.3 och 2.6.4

Förslaget till ändring av första stycket innebär att annan
än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får förordnas fill biträde
enligt RHL endast om det finns skäl för del. Skäl för förordnande kan anses
föreligga om det av biträdet krävs andra kunskaper än juridiska. Även den
omständigheten att del tilltänkta biträdet besitter specialkunskaper på det
ifrågavarande rättsområdet kan ibland vara ett skäl för förordnande. Ett annat
skäl för förordnande kan övergångsvis vara att personen i fråga tidigare har
erhållit förordnande och skött sina uppdrag tillfredsställande.

En ny föreskrift har tagits upp i paragrafens andra
stycke. För alt förhindra att den rättssökande kringgår reglerna om
biträdesbyte genom att först begära alt biträdet entledigas och senare ansöka
om ett nytt biträde, uppställs som villkor för att ett nytt biträde skall kunna
förordnas i denna situation att förutsättningar för biträdesbyte förelåg när biträdet
entledigades.

Paragrafens tredje stycke behandlar den situationen att
ett biträde, utan att själv fränlräda sitt uppdrag, sätter annan i sitt ställe (substitufion).
För närvarande gäller att biträdet själv får besluta om subsfitufion endast om
den han sätter i sitt ställe är advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå.
Den föreslagna ändringen innebär alt denna biträdets behörighet att själv
besluta om substitution inskränks till de fall dä åtgärden inte medför en beaktansvärd
kostnadsökning för rättshjälpen. Av 22 § tredje stycket (nuvarande andra
stycket) följer att biträdets ersättning kan jämkas, om substilutionen trots
allt medför alltför stor kostnadsökning.

Biträdet är behörigt att exempelvis förordna ett
platsombud vid ett

sammanträde eller en förhandling på avlägsen ort. Del finns inte heller 102

något
hinder mot att biträdet sätter annan behörig person i sitt ställe, om Prop.
1987/88:73 det skulle finnas någon anledning att tillfälligt omfördela
arbetsuppgifterna på den advokatbyrå där biträdet är verksamt. Den
kostnadsökning som ett eventuellt merarbete kan föranleda i den situationen får
däremot inte medföra en beaktansvärd ökning av kostnaderna för rättshjälpen, om
inte särskilt tillstånd till substilutionen har lämnats av domstol eller rätlshjälpsnämnd.

Om
biträdet drabbas av sjukdom, kan det finnas ett behov av all sätta annan i
biträdets ställe. En sådan åtgärd kan normall antas medföra ökade kostnader för
rättshjälpen. Det kan finnas anledning att i ett sådant fall bedöma innebörden
av uttrycket "beaktansvärd ökning av kostnaderna" något generösare än
annars. Vid längre sjukdomsperioder bör i allmänhet inte substitution ulan bilrädesbyte
äga rum,

22
§

Avsnht 2.8.2, 2.8.4 och
2.13.4

I
ett nytt andra stycke införs uttryckligen en möjlighet att vid biträdesbyte tillerkänna
det nya biträdet ersättning för arbete han har utfört före beslutet om bytet.
Angående förutsättningarna för all sådan ersättning skall kunna utgå gäller vad
som sägs i 19 § första stycket i fråga om ersättning för arbete före ansökan
resp, beslut om rättshjälp,

I
ett nytt femte stycke anges vidare när ersättning till biträde, bodelningsförrättare
eller medlare skall fastställas. Att ersättningen skall fastställas i samband
med att angelägenheten pä något sätt avslutas gäller redan i dag. Om
angelägenheten är anhängig vid domstol, skall ersättningen till biträdet
liksom för närvarande fastställas i varje instans när dom eller slutligt beslut
meddelas.

De
föreslagna föreskrifterna syftar till att uppnå den sakliga förändringen att
ersättningen ål biträde, bodelningsförrättare eller medlare som avgår-från sitt
uppdrag i förtid, dvs, innan angelägenheten är avslutad, skall fastställas
först när ärendet har slutförts, i förekommande fall när domstol skiljer målet
eller ärendet ifrån sig.

Det
är naturiigt alt ett biträde som på grund av entledigande eller byte lämnar sitt
uppdrag i förtid normalt sett bör få förskott på sin ersättning. Den domstol
eller myndighet som beslutar om förskottet bör i sitt beslut noga ange i vad
mån förskottsbeloppet innefattar vad den rältssökande förutsätts ha betalat till
biträdel som rättshjälps- och tilläggsavgifter.

Vid
utbetalningen av förskottsbeloppet skall, oavsett hur förskottsbeslutet är
formulerat, den rältssökandes avgift räknas av så alt betalning från staten
bara sker med överskjutande belopp.

Slutligen
föresläs att det i paragrafen förs in ett nytt sjätte stycke. Den nya
bestämmelsen avser att tillgodose biträdenas intresse av att få betalt för sitt
arbete i de situationer när en domstol inte längre kan fastställa ersättningen
därför att angelägenheten redan avslutats där.

Den föreslagna
bestämmelsen innebär att rältshjälpsnämnderna, om nå

gon av två alternativa förutsättningar är uppfylld, är behöriga alt besluta

om bilrädesersätlning i dessa situationer. Det första alternativet är att

biträdet inte känner till att angelägenheten har varit anhängig vid domsto- 103

len.

I det andra alternativet
kan rättshjälpsnämnden fastställa ersättning Prop. 1987/88:73 även om biträdet
känt till att saken varit anhängig vid domstol, men han hade någon giltig
ursäkt för att inte begära ersättning vid domstolen i rätt tid. Åberopar
biträdel den här grunden, bör det normalt krävas alt biträdet utförligt
redovisar de faktiska förhållandena och sina skäl för sin underlåtenhet. Rent
slarv får givetvis inte godtas som ursäkt.

Den
av rättshjälpsnämnden med stöd av den nya föreskriften beslutade ersättningen
skall alltid, oavsett vad domstolen kan ha beslutat om ansvaret för rättshjälpskoslnaderna,
stanna på staten.

Lagrådet
har i anslutning till dessa två nya stycken anfört följande,

RäUshjälpslagen
är uppbyggd pä sådant sätt att det förutsätts att beslut om ersättning till
biträde skall meddelas när mål eller ärende avgöres (jfr ex, vis 28 och 32 §§),
Härav torde följa att begäran om ersättning skall inges före målets eller
ärendets avgörande, Nägra uttryckliga bestämmelser härom finns inte i
rättshjälpslagen, I rättegångsbalken finns emellertid allmänna bestämmelser i
18 kap, 14 § som säger att då rätten avgör mål, vari part yrkat ersättning för
rättegångskostnad, skall rätlen samtidigt besluta om rättegångskostnaden.
Vidare stadgas i paragrafen att part skall framställa yrkande om
rättegångskostnad innan handläggningen avslutas och att, om han inte gör det,
får han inte därefter föra talan om den kostnad som uppkommit vid domstolen.
Denna bestämmelse har, med undantag för enstaka, speciella fall, tillämpats av
de domstolar för vilka rättegångsbalken gäller i fråga om kostnad enligt räUshjälpslagen,

Någon
bestämmelse som svarar mot 18 kap. 14 § rättegångsbalken gäller däremot inte
beträffande rättegångskostnad vid förvaltningsdomstolar. Regeringsrätten har
också funnit att begäran om ersättning för rättshjälp i regeringsrätten, som
biträde enligt räUshjälpslagen lämnat in till regeringsrätten efter det att målet
avgjorts, skulle tas upp till prövning och att domstolen borde fastställa
ersättningen, RA 1980 2:43 (pleniavgörande). Den tolkning som regeringsrätten
sålunda funnit ofrånkomlig medför uppenbara olägenheter. (Jft bl, a, RÅ 1982
2:26,)

Även
om denna fråga inte uttryckligen behandlas i remissen är de föreslagna femte
och sjätte styckena utformade på sådant sätt att den brist i lagstiftningen,
som ligger däri att någon motsvarighet fill bestämmelserna i 18 kap, 14 §
rättegångsbalken inte gäller för förvaltningsdomstolarna, nu kan anses bli
botad.

Det
föreslagna femte stycket innebär alltså för det första att ersättning till biträde
skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom
dom eller beslut eller avslutas på annat sätt och att fastställande således
inte får ske tidigare eller senare. Härav följer att begäran om ersättning
måste ske innan handläggningen avslutas och att ersättningsanspråk som
framställs senare skall avvisas.

104

Såsom
upptagils i det föreslagna sjätte stycket behövs dock någon slags ventil för
speciella fall. För att understryka den innebörd av femte stycket, som angivits
i det föregående, bör sjätte stycket lämpligen avfattas på följande sätt:
"Om ett biträde har underlåtit att i fid begära ersättning vid den domstol
som haft att besluta om den och biträdet därigenom har förlorat rätten att fä
ersättning fastställd av domstolen, får rättshjälpsnämnden fastställa
ersättning under förutsättning alt biträdet inte kände fill alt angelägenheten
varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror pä något annat
ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten,"

Med
denna lösning förlorar regeringsrättens nyssnämnda pleniavgöran-

de
sin betydelse, Prop. 1987/88:73

Del
kan anmärkas alt för förvaltningsdomstolarnas del skulle frågan ha kunnat lösas
genom att i förvaltningsprocesslagen hänvisa till 18 kap, 14 § rättegångsbalken.
Eftersom frågan om rättegångskostnader i allmänhet inte behandlas i förvaltningsprocesslagen
och dä den i remissen föreslagna ordningen behövs för andra myndigheter, är den
valda lösningen alt föredra.

För
egen del instämmer jag i vad lagrådet sålunda anfört. Det sjätte stycket har i
milt förslag utformats i enlighet med vad lagrådet förordat,

24
§

Avsnht
2.5.2

Förslaget
innebär att rätlshjälpsbiträdet ges befogenheten alt även när

angelägenheten
är anhängig vid domstol - i konsekvens med ändringen i

5
b § dock ej vid marknadsdomstolen — på rättshjälpens bekostnad besluta

om
utredning i begränsad omfattning.

Enligt
lagrädsremissens förslag skulle biträdet få besluta om sådan utredning i dessa
fall endast om någon utredningskostnad för den rättssökande inte hade
uppkommit före rättegången. Lagrådet har i anslutning härtill anfört följande.

Den
angivna förutsättningen leder till alt rättshjälpsbiträden avskärs från
möjligheten att besluta om utredning under rättegången även i sädana fall då
det dessförinnan har gjorts utredning i en helt annan fråga eller då den tidigare
utredningskoslnaden har uppgått till ett mycket blygsamt belopp. Att den
uppställda förutsättningen kan få etl sådant resultat förefaller mindre
tillfredsställande och talar för att den får utgå. Intresset av att i möjligaste
mån förenkla lagstiftningen talar i samma riktning. De ökade rältshjälpskostnader
som kan uppstå, om rättshjälpsbiträden alltid fär rätt att besluta om utredning
i den omfattning som följer av huvudregeln, torde också vara försumbara.

Med
hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att paragrafens andra mening får
följande lydelse: "Utöver vad som följer av rättegångsbalken utgår
ersättning också för sådan sakkunnig som avses i 40 kap, 19 § rättegångsbalken
med sammanlagt högst 2 000 kr,"

För
egen del kan jag i allt väsentligt instämma i vad lagrådet anfört. Den diskuterade
inskränkningen har därför inte tagits upp i mitt förslag. Däremot anser jag
att beloppsgränsen lämpligen, i överensstämmelse med vad jag föreslär
beträffande andra beloppsgränser i RHL, bör bestämmas som en andel av det
basbelopp som anges i 6 § första stycket. Jag föreslår därför att gränsen
bestäms till en tiondel av basbeloppet (för år 1988 skulle gränsen bli 2410
kr,).

Att
domstolen skall bevaka att ersättningsskyldighet åläggs en förlorande motpart
för uppkomna rättshjälpskostnader följer av 32 §, Inget hindrar att den
rättssökande själv bekostar en dyrare utredning. Ersättning för utredningen
torde enligt de vanliga rättegängskostnadsreglerna i sådana fall kunna krävas
av motparten,

105

25
§ Prop, 1987/88:73

Avsnitt 2.5.1

Ändringsförslaget
innebär - i konsekvens med ändringen i 5 b § - att rättshjälpsnämnd beslutar om
utredning, även om angelägenheten är anhängig vid marknadsdomstolen,

27
§

Avsnht 2.14

Ändringen
innebär att bodelningsfön-ättare på samma sätt som rättshjälps-biträdena skall
begära förskottsbetalning av den rältssökande för maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften,

30 §

Avsnitt 2.14

Eftersom
bodelningsförrättaren skall uppbära rätlshjälpsavgiften i förskott skall
avräkning ske även med denne,

31 §

Avsnitt 2.9.2

Enligt
den nya familjerättsliga lagstiftningen kan bodelning ske också mellan sambor.
Det tredje stycket har jämkats i enlighet därmed.

Den
situation som avses i det fjärde stycket är att den rättssökandes rättshjälps-
och tilläggsavgifter tillsammans med vad som en medpart ålagts att utge som
ersättning för rättshjälpskostnaderna överstiger de faktiska rältshjälpskostnaderna.

Ändringen
anknyter till den föreslagna regleringen 131 a §, Enligt förslaget kan den
rättssökande berättigas att återfå en viss del av vad han har erlagt som
rättshjälpsavgift och tilläggsavgift även i de fall dä medpart enligt 31 a §
har ålagts att betala del av rättshjälpskoslnaderna. Detta överensstämmer med
vad som enligt styckets nuvarande lydelse gäller för motsvarande fall när make
har ålagts att betala del av rältshjälpskostnaderna i angelägenhet som rör
äktenskapsskillnad eller bodelning.

Beslutet
att återbetalning skall ske till den rältssökande är inte verkställbart förrän
beslutet har vunnit laga kraft (17 kap, 14 § och 30 kap, 12 §
rättegångsbalken). Däremot skall utbetalning ske till den rältssökande ulan hinder
av alt medparten ännu inte har betalat del belopp till staten som han har
ålagts med stöd av 31 a §,

Om
medparten överklagar beslutet varigenom han har ålagts att utge ersättning för rältshjälpskostnaderna,
skall den högre rätten, om besvärstalan bifalls, självmant undanröja ell beslut
varigenom den rältssökande har berättigats att återfå del av
rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften.

3la§

Avsnitt
2.9.2

Som
framgår av den allmänna motiveringen kan en part i vissa fall dra

nytta
av en medparts rättshjälp när de båda är solidariskt belalningsskyldi-

ga
för gemensamma kostnader. Rättshjälpen kan därför fä betala samtliga

kostnader.
Förslaget i förevarande paragraf, som är ny, innebär att med- 106

parten i princip blir
skyldig alt belala sin del av den gemensamma kostna- Prop, 1987/88:73 den till
staten. Vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan tillämpas alltjämt 31 §
andra stycket.

En
tillämpning av den föreslagna bestämmelsen förutsätter att domstolen kan
bedöma vilka kostnader som är gemensamma för rätlshjälpshavaren och hans medparter.
Det bör åvila domstolen att själv skaffa sig del erforderliga underlaget för
sin bedömning. I praktiken torde domstolen som regel utan närmare undersökning
få kännedom om vilka kostnader som är gemensamma. När det gäller t, ex,
bevisning vet ju rätten i samband med sitt ersättningsbeslut om hela kostnaden
skall betalas endast av rättshjälpen eller om även den som inte har rättshjälp
skall betala någon del därav. Situationen torde vara densamma när del gäller
kostnader för biträde. Om den part som inte har rättshjälp har betalat någon
del av biträdeskostnaden, torde han regelmässigt begära ersättning av motparten
för den kostnaden i samband med att målet avslutas. Om han inte framställer
något yrkande, bör rätlen kunna utgå från att biträdets ersättning omfattar
även uppdraget för den part som inte har rättshjälp.

När
förlikning sker, framställs dock endast sällan något yrkande om att motparten
skall ersätta rättegångskostnaderna. Rätten måste i dessa fall fä upplysning om
vilka kostnader som är gemensamma för att förevarande paragraf skall kunna
tillämpas i alla situationer. Det enklaste sättet är att biträdel i förekommande
fall, dvs, när det finns anledning att inte ålägga medpart
ersättningsskyldighet för kostnader, lämnar upplysningar i samband med att han
gör framställning om sin egen ersättning. Bestämmelser om sådan skyldighet för
biträdet kan tas upp i RHF,

Som
huvudregel skall fördelningen ske efter huvudtalet, dvs, de gemensamma
kostnaderna fördelas lika på de medparter för vilka kostnaderna har varit
gemensamma. Domstolen är dock oförhindrad att göra avsteg från huvudregeln, om
omständigheterna ger anledning till det. Del får överlämnas till
rättstillämpningen att avgöra vilka omständigheter som bör medföra ett sådant
avsteg, I mycket ömmande fall fär betalningsskyldigheten jämkas till noll.

Som
framgår av den föreslagna lagtexten skall paragrafen bara tillämpas vid domstol
och betalningsskyldighet skall endast kunna åläggas den som är part i
rättegången. Av det föreslagna andra stycket framgår vidare all huvudregeln om
ersättningsskyldighet i första stycket inte skall tillämpas på den del av
rättshjälpskostnaderna för vilken motpart har ålagts betalningsskyldighet med
stöd av 31 § RHL.

Av
31 § Qärde stycket följer att rätlshjälpshavaren kan få tillbaka en del av sin
rättshjälpsavgift av staten i de situationer där kostnaderna för rättshjälpen
slutligt blir lägre än de rättshjälps- och tilläggsavgifter som han har
betalat. Som framgår av den nu föreslagna lagtexten skall den som blir betalningsskyldig
enligt 31 a § alltid betala hela ersättningen till staten. Det innebär att man
inte skall la hänsyn till att den rättssökande med sin rättshjälpsavgift och
tilläggsavgift kan ha betalat mer än sin andel av kostnaderna. Skulle han ha
gjort det, får han med stöd av 31 § Qärde stycket tillbaka den överskjutande
delen av staten,

107

32
§ Prop. 1987/88:73

Avsnht 2.9.2

När
mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgörs, skall beslut
samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 §. Motsvarande bör
gälla ersättningsskyldighet enligt den föreslagna 31 a §. Paragrafens första
stycke har ändrats i enlighet härmed. Det åligger alltså en domstol att
självmant undersöka förutsättningarna för att ålägga en medpart
ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna.

34
§

Avsnitt 2.7.3

I
lagrådsremissen föreslogs att det i första stycket 2 skulle införas en möjlighet
att förordna om rättshjälpens upphörande inte bara när den rältssökande har
lämnat orikliga uppgifter utan även när de lämnade uppgifterna i och för sig
var kortekla men ofullständiga. Lagrådet har i anslutning till det förslaget
anfört följande,

I
första stycket punkt 2 har sedan rättshjälpslagen infördes funnits en
bestämmelse om att rättshjälpen skall upphöra om orikfig uppgift lämnats av
sökanden och rättshjälpen inte skulle ha beviljats om riklig uppgift lämnats.
Den föreslagna ändringen innebär att rättshjälpen även skall upphöra om
sökanden underlåtit alt lämna en uppgift som han visste eller hade skälig
anledning anta var av betydelse för hans ansökan och rättshjälp inte skulle ha
beviljats om fullständiga uppgifter hade lämnats.

Innebörden
av det föreslagna tillägget skall ses mot bakgrund av vad som för närvarande
gäller enligt punkt 2 dvs. vad som avses i rättshjälpslagen med uttrycket
oriklig uppgift. Något förtydligande uttalande om detta har inte tidigare
gjorts i förarbetena till rättshjälpslagen eller ändringar i denna lag. Däremot
finns det såväl i kommittéförslaget som i remissen uttalanden om vad som avses
med oriktig uppgift som grund för rättshjälpens upphörande. Enligt kommittén
har kritik riktats mot att beslut om rättshjälpens upphörande f, n, inte
meddelas, om sökanden i sin ansökan visserligen inte lämnat direkt oriktiga
uppgifter men underlåtit alt nämna en viss omständighet av betydelse, t, ex,
att den angelägenhet för vilken rättshjälpen beviljats hade visst samband med
en av sökanden bedriven näringsverksamhet. 1 remissen anges att tillägget i 34
§ första stycket punkt 2 syftar på i och för sig korrekta men ofullständiga
uppgifter.

Inom
åtskilliga rättsområden medför oriktig uppgift och oriktigt meddelande
påföljder och sanktioner av olika slag. Så är fallet inom skatteområdet bl, a,
vad gäller skattetillägg och eftertaxering enligt taxeringslagen (1956:623) och
skattebedrägeri och vårdslös skatteuppgift enligt skatte-brotlslagen (1971:69),
I dessa författningar har begreppet orikfig uppgift samma innebörd (se prop,
1971:10 s. 247). Därmed avses positivt oriktig uppgift, bristfällig och
ofullständig uppgift samt underlåtenhet att lämna uppgift av betydelse. Samma
betydelse av begreppet oriktig uppgift tillämpas allmänt inom
förvaltningsrätten.

Enligt
lagrådels mening är det angeläget att begreppet oriktig uppgift har samma
innebörd i räUshjälpslagen som i de nämnda författningarna. Med oriktig uppgift
bör således i rättshjälpslagen inte såsom nu föreslagits avses endast positivt
oriktiga uppgifter. Även ofullständiga och utelämnade uppgifter bör inbegripas
i begreppet. Vid denna tolkning av vad som är oriktig uppgift skall det
föreslagna tillägget i bestämmelsen utgå. Om, säsom del anges i remissen,
rättshjälpen i vissa fall bör kunna kvarstå trots att i och

för sig
oriktiga uppgifter lämnats, synes delta böra lösas genom att en Prop,
1987/88:73 säkerhetsventil införs. (Jfr 116 h § taxeringslagen.)

Den av lagrådet beskrivna tolkningen av begreppet oriktig
uppgift stämmer med uttalanden i domstolsverkets rätlshjälpshandbok, I
handboken (34,1 s, 3) sägs alt med oriklig uppgift åsyftas i första hand
oriktiga uppgifter om den rältssökandes ekonomiska förhållanden men även sådana
förhållanden som anges i 8 § räUshjälpslagen, Även förtigande av uppgifter
anses enligt handboken som oriktig uppgift.

Med lagrådets tolkning av begreppet oriktig uppgift uppnås
överensstämmelse med del föreslagna tillägget i 15 §, enligt vilket lämnande
av "oriktig uppgift" kan utgöra grund för jämkning av rältshjälpsavgift.

Enligt lagrådets mening bör den risk som kan föreligga att
en sökande oavsiktligt utelämnar en uppgift av betydelse för rättshjälpen eller
endast lämnar en ofullständig sådan uppgift kunna minimeras genom utformningen
av en ny ansökningsblankett, I blanketten bör utrymme ges för uppgifter som
bl, a, förhållanden som avses i 8 § räUshjälpslagen och för särskilda
upplysningar.

Lagrådet föreslår sålunda all 34 § första stycket punkt 2
inte ändras.

För egen del kan jag i allt väsentligt instämma i vad
lagrådet anfört. Jag tar alltså inte upp den i lagrådsremissen föreslagna
ändringen i första stycket 2, Däremot anser jag att det — även med en i
enlighet med lagrådets påpekande utformad ansökningsblankett - behövs en
säkerhetsventil av det slag som följde med lagrådsremissens förslag.

En sådan ventil bör lämpligen tas upp i paragrafens tredje
stycke, Pä den punkten innebär mitt förslag i sak delsamma som lagrådsremissens
förslag.

En förutsättning för alt rättshjälpen skall upphöra då oriktigheten
endast består i all den rättssökande har underlåtit att lämna en uppgift är att
den rältssökande varken visste eller hade skälig anledning anta att uppgiften i
fråga var av betydelse för bedömningen av hans ansökan.

Frågan i vad män den rältssökandes underlåtenhet att nämna
en uppgift vid ansökan om rättshjälp skall anses godtagbar får avgöras med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. Man bör givelvis beakta den
rättssökandes personliga förhållanden och hans allmänna förutsättningar att
rätt kunna bedöma betydelsen av den utelämnade uppgiften. Även uppgiftens art
kan vara av betydelse i det sammanhanget,

36 §

Avsnht 2.10

I konsekvens med tidigare föreslagna ändringar föreslås
att den fasta beloppsgränsen i första stycket, 50 000 kr,, ersätts med ett
belopp som kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag
förordar en återgång till vad som gällde före 1983 års ändringar i RHL,
Rättshjälp ät misstänkt i brottmål skulle därmed kunna beviljas den tilltalade,
om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar tre basbelopp.
Med utgångspunkt i 1987 års basbelopp blir gränsen alltså 72 300 kr,

41 § punkt I

Av snitt 2.11.2.2

I vissa fall beslutar utskrivningsnämnd om beredande av
vård enligt lagen

(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa
fall (LSPV),

Detta
gäller enligt 10 § första stycket I vid vissa fall av s, k, konvertering, Prop,
1987/88:73

dvs, när
en patient som har tagits in för frivillig psykiatrisk vård skall

beredas
vård enligt LSPV, Om intagningen i dessa fall grundar sig pä ett

vårdintyg
som har utfärdats av överläkaren eller annan läkare vid den

klinik där
intagningen har skett, är det utskrivningsnämnden som fattar

beslutet att vård enligt LSPV skall beredas den intagne.
Enligt 10 § första

stycket 2 gäller detsamma i situationer där jäv enligt 11
§ förvaltningslagen

(1986:223) har förelegat mot den som utfärdat värdintyget
eller beslutat om

intagning eller om sådant jäv föreligger mot överläkaren,
I angivna ärenden

får enligt
förslaget offentligt biträde förordnas,

41 § punkterna 6 och 7 Avsnht 2.11.2.3

Ändringarna innebar att offentligt biträde skall beviljas
utlänning som har hållits i förvar i ärende angående avvisning eller
verkställighet av avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen längre tid
än tre dagar. För närvarande får offentligt biträde i dessa fall förordnas
först när utlänningen har hållits i förvar längre än en vecka,

41 § punkt 15 Avsnht 2.11.2.4

Offentligt biträde skall enligt denna punkt, som är ny,
kunna förordnas i angelägenheter rörande vissa tvångsåtgärder enligt
smittskyddslagen (1968:231), Enligt 7 och 14 §§ nämnda lag kan den som lider av
allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom tvångsvis tas in på särskilt
sjukhus. Detsamma gäller den som för smitta av allmänfarlig sjukdom. Beslutet
om tvångsintagning fattas av läkare, men det skall alllid underställas länsrätten;
vid fall av allmänfarlig sjukdom dock endast om den smittade begär del.
Offentligt biträde skall enligt förslaget kunna förordnas vid handläggningen i
länsrätten och högre allmän förvaltningsdomstol.

Beslut om utskrivning efter tvångsintagning enligt
smittskyddslagen meddelas av den vårdansvarige läkaren. Om någon har förvägrats
utskrivning, kan beslutet överklagas till länsrätten (21 §), Offentligt
biträde kan även i dessa situationer förordnas vid handläggningen i länsrätten.

Den som lider av venerisk sjukdom kan ocksä åläggas att
underkasta sig viss behandling eller alt följa de föreskrifter som läkare
meddelar om sjukdomens vidare behandling och om åtgärder för att hindra
spridning av smittan. Offentligt biträde kan inte förordnas pä det stadiet av
ett sådant ärende. Om den som avses med åtgärden underlåter att undergå den
behandling som ålagts honom eller att följa givna föreskrifter, kan han
emellertid tas in på sjukhus. Detta senare beslut meddelas av länsrätten och
offentligt biträde kan dä förordnas för honom. Detsamma kan enligt 15 § också
gälla den som den sjuke har uppgetl sig ha varit i förbindelse med,

43 §

Avsnitt 2.13.3

Den föreslagna ändringen innebär att frågor om offentligt
biträde i angelä- 110

genheter
rörande kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering skall Prop.
1987/88:73 prövas av rättshjälpsnämnd och inte som i dag av socialstyrelsen.

44
§

AvsnUi
2.8.4, 2.11.1, 2.11.4 och 2.13.4

Genom
en ändring i första stycket föreslås en skärpning av kompetenskraven på de
personer som kan komma i fräga för uppdrag som offentligt biträde. Ändringen
innebär att samma kompetenskrav ställs pä offentliga biträden som på biträden
vid allmän rättshjälp (jfr 21 § första stycket).

Det
ligger i sakens natur alt det vid förordnande av olfentligl biträde oftare än
vid förordnande av biträde vid allmän rättshjälp kan bli aktuellt att utse
någon som besitter andra specialkunskaper än allmänjuridiska.

Vidare
föreslås en ändring i det andra stycket. Ändringen innebär alt även reglerna i
19 § första stycket görs tillämpliga i fräga om offentligt biträde. Härigenom
öppnas en möjlighet alt ge det offentliga biträdet ersättning för arbete som
har utförts före förordnandet. Förutsättningarna för all det skall fä ske är
desamma som vid allmän rättshjälp. Arbete som har utförts efter
ansökningstillfället ersätts således alllid. Även arbete som har utförts dessförinnan
ersätts, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och
ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om synnerliga skäl annars
föreligger. Vid tillämpningen av denna nya bestämmelse bör den nuvarande
tillämpningen av 19 § första stycket vid allmän rättshjälp i allt väsenfligt
kunna tjäna som vägledning. En viktig skillnad ligger dock däri alt offentligt
biträde i många fall får förordnas först när angelägenheten prövas i viss
instans. Det får givetvis inte förekomma att det offentliga biträdet med
åberopande av den nu föreslagna bestämmelsen begär ersättning för sådant arbete
vid lägre instans som inte omfattas av 41 §,

På
förslag av lagrådet har i milt förslag lagils upp en hänvisning till även 22 §
femte och sjätte styckena. Hänvisningen innebär att offentligt biträde också
omfattas av föreskrifterna om när ersättningen skall fastställas. Även ett
offentligt biträde kan vidare med tillämpning av föreskrifterna i 22 § sjätte
stycket begära ersättning hos rättshjälpsnämnden om han underlåtit att i tid
begära ersättning hos domstol och därigenom förlorat rätten att få ersättningen
fastställd av domstolen,

47
§

Avsnitt 2.4.1 och 2.12

Avgiften
för rådgivning, som i dag är till beloppet direkt angiven i lagtexten, skall
enligt förslaget bestämmas så att den för varje påbörjad tidsperiod om femlon
minuter motsvarar en Qärdedel av grundbeloppet för rätlshjälpsavgiflen.
Grundbeloppet skall enligt 11 § andra stycket bestämmas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer (domstolsverket), 1 den allmänna
motiveringen har uttalats att grundbeloppet bör bestämmas så att det svarar mot
timkostnadsnormen i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Utrymmet
för alt helt efterge rådgivningsavgiften blir som en följd av
ändringsförslaget i 12 § första stycket vidgat,

111

49 § Prop. 1987/88:73

Avsnht
2.13.3

Ändringarna i denna paragraf innebär att
utskrivningsnämnds beslut enligt RHL skall överklagas till psykiatriska nämnden
och inte som i dag till besvärsnämnden för rättshjälpen. Psykiatriska nämndens
beslut i rältshjälpsfrågor kan inte överklagas, vare sig nämndens beslut har
fattats efter ett överklagande eller om frågan har prövats av nämnden som
första instans,

49 a §

Avsnitt
2.11.1

I paragrafens tredje stycke finns en regel som innebär att
den rättssökande själv skall betala kostnaderna för rättshjälpen om beslutet om
rättshjälp undanröjs. Regeln gäller när beslutet om rättshjälp har överklagats
och besvären bifalls av den högre instansen. Huvudregeln är försedd med det
undantaget alt kostnaderna eller del av dessa skall betalas av staten, om det
finns särskilda skäl för del.

Enligt förslaget undantas beslut om rättshjälp genom offenfiigt
biträde från paragrafens tillämpningsområde. Därmed gäller bestämmelserna i 44
och 45 §§ även i den situationen att ell beslut om offentligt biträde undanröjs,
vilket innebär att kostnaderna betalas av staten,

49 c §

Avsnitt 2.8.3

Paragrafen är ny. Förslaget innebär att ett biträde, som
överklagar ett

beslut om ersättning i etl ärende, i den högre instansen
inte får åberopa nya

omständigheter till stöd för sitt anspråk, om det inte
finns särskilda skäl för

del. Bestämmelsen lar sikte på såväl biträde vid allmän
rättshjälp som

offentligt biträde,

I lagrädsremissen togs etl med mitt förslag i huvudsak
överensstämmande förslag upp, I anslutning till det förslaget har lagrådet
anfört följande.

Enligt paragrafen, som är ny, får etl biträde som har
klagat över ett ersältningsbeslut åberopa nya omständigheter i högre instans
endast om det finns skäl för del. Syftet med bestämmelsen är att förmå
biträdena att tillhandahälla den första instansen ett fullgott underiag för
bedömningen av den begärda ersättningens skälighet.

Redan i dag torde det åligga rättshjälpsbiträden att se
till att de domstolar och andra myndigheter som har att pröva biträdenas
ersättningsanspråk i första instans har ett tillfredsställande underlag för
prövningen. Frågan om hur pass utförliga kostnadsräkningar biträdena bör vara
skyldiga att ge in har diskuterats i förarbetena till gällande lagregler och
har också belysts i rättspraxis.

Det kan starkt ifrågasättas om den nu diskuterade
bestämmelsen är ägnad att medföra en skärpning av biträdenas åligganden och
därmed en förbättrad kostnadskontroll i första instans. Det bör observeras att
det endast krävs "skäl" för att ett biträde skall få åberopa nya
omständigheter i den högre instansen.

Till delta kommer att den föreslagna bestämmelsen stämmer
mindre väl

med 37 § första stycket förvaltningsprocesslagen, där det beträffande mål , p

som kräver prövningstillstånd sägs att omständighet eller
bevis, som kla-

ganden åberopar först i
regeringsrätten, får beaktas endast om det förelig- Prop. 1987/88:73 ger
särskilda skäl. Med hänsyn till det anförda avstyrker lagrådet att paragrafen
införs.

För
egen del kan jag till viss del förstå den kritik som lagrådet har framfört mot
lagrådsremissens förslag. Trots det anser jag att det finns behov av att hos
biträdena inskärpa viklen av att redan i första instans redogöra för de
omständigheter som motiverar det begärda arvodet. Jag vidhåller därför
förslaget i sak. Jag tillmötesgår dock lagrådets krifik på det sättet att jag i
mitt förslag anger alt det måste finnas särskilda skäl för att biträdet i högre
instans skall få åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodesanspråk.

Syftet
med den nya bestämmelsen är främst alt förhindra att biträdena först efter ett
överklagande lämnar en tillräcklig redovisning av sitt arbete och av de
omständigheter i övrigt som motiverar den begärda ersättningen. En effekt av
bestämmelsen bör bli att biträdena tillhandahäller den första instansen ett
fullgott underlag för bedömningen av den begärda ersättningens skälighet.
Därigenom kan onödiga överklaganden undvikas.

Vid
bedömningen av om det skall anses föreligga särskilda skäl måste hänsyn
givetvis tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid tillämpningen
bör målsättningen vara att motverka ofullständiga kostnadsräkningar. Men
utvecklingen får å andra sidan inte leda till att biträdena av rädsla för att
gå miste om full ersättning överarbetar koslnadsräkningarna och belastar dessa
med överflödig information.

Del
har vid de myndigheter som har att fastställa ersättningar enligt RHL med tiden
skapats en bred erfarenhet när det gäller att bedöma skälig arbetsinsats i
olika typer av angelägenheter. Ett yrkande om en ersättning som kan anses
normal för den ifrågavarande typen av angelägenhet behöver vanligtvis inte
motiveras särskilt ingående. Om den begärda ersättningen däremot avviker från
det normala, bör ersättningsbeloppet motiveras mer ingående. Ett biträde som
begär mer i ersättning än vad som är normalt måste med den föreslagna regeln
räkna med alt han inte först i högre rätt får åberopa de särskilda
omständigheter som motiverar det högre arvodel. Om arvodet motiveras exempelvis
med att biträdet har särskild kompetens eller att ärendet rymt särskilda
komplikationer, bör delta anges redan i första instans.

Den
nya bestämmelsen bör inte föranleda att de myndigheter som skall fastställa
ersättningarna oftare än i dag ägnar sig åt skriftväxling rörande arvodesfrågan
med biträdet. Det kan därför inträffa att ett beslut att fastställa ett lägre
ersättningsbelopp än det som har begärts meddelas ulan alt biträdet har beretts
tillfälle alt yttra sig i saken. Biträdet bör i ell sådant fall ges ett visst
utrymme att utveckla sin talan i högre instans.

Ikraftträdande
m, m. Avsnitt 2.15

De
förslagna ändringarna i RHL föresläs träda i kraft den I juli 1988, Äldre bestämmelser
skall alltjämt tillämpas om rättshjälp har sökts före ikraftträdandet. Genom
att utan undantag upprätthålla denna princip blir övergångsbestämmelserna
enkla och därmed lätta att tillämpa,

8 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73

4.2
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken Prop. 1987/88:73

Avsnht
2.10

Förslaget
innebär att det i en ny paragraf, 21 kap, 10 a §, tas upp en bestämmelse som
står i saklig överensstämmelse med den föreslagna nya 49 c §RHL, Lagrådet har i
anslutning fill paragrafen anfört följande.

De
omständigheter som har anförts mot den föreslagna 49 c § räUshjälpslagen talar
till stor del också mot förslaget till 21 kap, 10 a § rättegångsbalken. Även
enligt denna paragraf är det tillräckligt med "skäl" för alt nya
omständigheter skall fä åberopas i högre instans, och det kan starkt ifrågasättas
om paragrafen kommer att medföra en bättre kostnadskontroll i underinslansen.

Lagrådet
förordar därför att även 21 kap, 10 a § rättegångsbalken får utgå.

De
kommentarer som jag lämnat i anslutning fill 49 c § i RHL gäller även den nu
ifrågavarande paragrafen. Jag anser alltså att lagrådsremissens förslag trots
allt bör tas upp i mitt förslag, I likhet med vad jag anförde i anslutning till
den paragrafen bör del dock i paragrafen anges att det krävs särskilda skäl för
alt ett biträde skall få åberopa nya omständigheter till stöd för sitt
arvodesanspråk i högre instans.

Om
försvararen har begärt ersättning enligt brotlmälstaxan, torde det nästan
alltid finnas särskilda skäl för att i högre instans tillåla försvararen alt
åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1,
lag om ändring i räUshjälpslagen
(1972:429),

2,
lag om ändring i
rättegångsbalken.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

114

Bilagal Prop. 1987/88:73 Bilaga 1

Sammanfattning av rättshjälpskommitténs huvudbetänkande (SOU
1984:66) Den allmänna rättshjälpen

Vi lägger i detta delbetänkande - som utgör vårt
huvudbetänkande - fram förslag som rör innehållet i den allmänna rättshjälpen,
dvs, i princip den rättshjälp som kan ges i sådana rättsliga angelägenheter som
tvister mellan enskilda, vissa förvaltningsrättsliga ärenden m. m.
Utgångspunkten för vårt arbete är direkfiv som utfärdades vid årsskiftet 1981
-1982 (Dir, 1981:75). I dessa direktiv tas upp en rad frågor som skall
behandlas i utredningsarbetet. Ett genomgående tema i direktiven är kraven på
att vi skall lägga fram förslag som leder till besparingar för rättshjälpen och
till förenklingar. Det poängteras dock att det grundläggande målet för
rättshjälpssystemet - att den enskilde skall ha möjlighet att tillvarata sina
rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation - inte får förloras
ur sikte vid översynen.

Med hänsyn till den vikt som i direktiven läggs vid att
våra förslag skall leda till besparingar redovisar vi i kap. 2 vissa
principiella synpunkter i fråga om olika besparingsmöjligheter. Vi konstaterar
där att möjligheterna att uppnå betydande besparingar genom förenklingar och avbyråkratisering
och genom en förbättrad kostnadskontroll inte är så stora, 1 stället måste
huvudvikten läggas vid en fortsättning på den väg man redan har slagit in på,
nämligen att överföra till försäkringsområdet en del av de ärendekategorier som
i dag belastar den allmänna rättshjälpen. Besparingar bör också kunna uppnås
genom ett ökat kostnadsmedvetande hos rättshjälpshavarna. Genom en kombination
av olika åtgärder kan man enligt vår uppfattning åstadkomma utgiftsminskningar
för staten utan att dessa leder till någon försämring för de enskilda,

1 kap. 3 diskuterar vi syftet bakom bl. a, de
kostnadsfördelningsregler som finns i rättegångsbalken (RB), Dessa regler har till
uppgift bl. a, att skapa kostnadsmedvetande hos parterna i en process. Detta
leder till processekonomi, vilket är väsentligt inte minst för parterna
själva. Vi slår fast att rättshjälpen inte får medföra att det nu nämnda syftet
hos RB:s kostnadsfördelningsregler förfelas.

Det grundläggande målet för samhällets rättshjälp bör
enligt den uppfattning som vi redovisar i kap. 3 vara att bereda var och en
möjlighet att i rimlig utsträckning ta sin rätt till vara och se till att olika
personers varierande ekonomiska förutsättningar inte leder till olika
möjligheter för dem att tillvarata sin rätt. Genom ett rättshjälpssystem som är
utformat på detta sätt främjas principen om allas likhet inför lagen.

1 kap. 3 konstaterar vi också att samhällets rättshjälp
liksom idag bara skall 115

bidra till rätlshjälpshavarens egna kostnader, inte till
de motpartskostnader Prop. 1987/88: 73 han kan förpliktas utge. Ansvaret
för motpartskostnader får i stället täckas av Bilaga 1
rättsskyddsförsäkringen.

Sambandet mellan rättshjälp och rättsskyddsförsäkringar
diskuteras utförligt i kap. 4. Vi ställer där upp vissa principer för hur ett
generellt ekonomiskt stöd i rättsliga angelägenheter bör vara utformat. Dessa
principer - systemet skall omfatta alla som behöver ett sådant bistånd för att
i rimlig omfattning kunna tillvarata sina intressen i rättsligt hänseende, det
skall gälla alla slags rättsliga angelägenheter där det kan anses motiverat med
ett ekonomiskt stöd och det skall ha en egenavgift som är knuten till såväl den
enskildes ekonomi som kostnaderna för den rättsliga angelägenheten - leder till
att det inte finns möjligheter att slopa rättshjälpen och lita enbart till ett
försäkringssystem för bidrag till den enskildes egna kostnader, 1 stället
förordar vi en kombination av rättshjälp och rättsskyddsförsäkring på det
sättet att försäkringen blir den enda stödformen inom vissa områden medan
rättshjälpen utgör den enda formen för stöd i andra ärendekategorier.

Rättshjälpens avgränsning med hänsyn till sakens
beskaffenhet diskuteras i kap. 5. Vi konstaterar där att det bör vara möjligt
att undanta vissa typer av angelägenheter från rättshjälpens
tillämpningsområde. Förutsättningar härför är dock att det skall finnas
möjligheter för den enskilde att skydda sig försäkringsvägen, att
försäkringspremien inte är större än att det kan antas att den enskilde kan
betala den, att försäkringstäckningen är god och att konsekvenserna av
avsaknaden av en försäkring vid ett rättsligt förfarande inte är oacceptabla ur
allmän synpunkt. Detta leder till att vi anser oss i stor utsträckning kunna
överlåta på försäkringssektorn sådana angelägenheter som gäller skadestånd och
där ett eventuellt skadestånd skall betalas genom en ansvarsförsäkring.

På motsvarande sätt kan man från rättshjälpens
tillämpningsområde undanta tvister som rör fastigheter, bilar, båtar m. m. och
som omfattas av de rättsskyddsförsäkringar som finns. Vi föreslår däremot inga
undantag från rätten till rättshjälp bara av det skälet att sökanden har en
allmän hemförsäkring med en rättsskyddsdel. Detsamma gäller de situationer då
den rättssökande i och för sig kan få hjälp av någon intresseorganisation.

1 kap, 5 behandlas också rätten till rättshjälp vid
bodelning efter äktenskapsskillnad och boskillnad. Vi föreslår här att denna
rätt begränsas till de angelägna fallen. Vi berör i detta kapitel också sådana
frågor som rör pilotfall, angelägenheter utomlands och lyxprocesser samt
tillämpningen av kravet på att sökanden skall ha ett befogat intresse av att få
sin sak behandlad.

I kap. 6 behandlar vi personkretsen. När det galler
fysiska personer tar vi upp frågan om betydelsen av sökandens ekonomiska
förhållanden för hans rätt till rättshjälp. Där slås fast att de ekonomiska
förhållandena i sig inte har någon betydelse för denna rätt. Vi föreslår att även
den som har en hög årsinkomst skall, till skillnad från vad som nu gäller,
kunna beviljas rättshjälp. Sökandens ekonomiska situation har däremot en
avgörande betydelse för storleken på den andel av rättshjiilpskostnaderna som rättshjälpshavaren
själv skall betala.

Rätten till rättshjälp för näringsidkare och juridiska
personer är enligt vårt

116

förslag i princip oförändrad, Prop. 1987/88: 73

Vi konstaterar i kap. 7 att den enskildes andel av rättshjälpskostnaderna,
Bilaga 1 rättshjälpsavgiften, har tre syften, nämligen att behålla den styrande
effekten hos RB:s kostnadsfördelningsregler, att medverka till att olika parter
får en likvärdig processekonomisk situation och att hålla statens kostnader för
rättshjälpen nere. Rättshjälpsavgiften bör därför vara utformad så att den
relateras både till rättshjälpskostnadernas storlek och till rätlshjälpshavarens
ekonomi. Våra överväganden leder fram till ett tvådelat avgiftssystem med en
fast och en rörlig avgift. Den fasta avgiften är beroende enbart av rätlshjälpshavarens
ekonomi medan den rörliga är avhängig såväl därav som av kostnaderna i ärendet.
Vi har lagt ökad tyngd vid den rörliga avgiften eftersom det är genom denna som
man får ett bättre samband mellan förändringar i processkostnader och i
avgiften. Vår strävan har varit att sänka den fasta avgiften för att på detta
sätt förbilliga initialskedet av ett ärende för den enskilde. Även den
sammanlagda högsta avgiften har sänkts. Den är enligt förslaget mera realistisk
i förhållande till rätlshjälpshavarens ekonomi än den nuvarande maximala
avgiften,

I anslutning till diskussionerna om rättshjälpsavgifternas
storlek behandlar vi vissa spörsmål av intresse i detta sammanhang, t, ex,
frågorna om en differentierad avgift och en ny avgift i andra instans. Vi har
funnit att fördelarna med sådana lösningar är mycket begränsade. De leder också
till komplikationer i andra avseenden.

Det avgiftssystem som vi föreslår i kap, 7 får avgörande
betydelse för majoriteten av de rättsliga angelägenheter där rättshjälp
förekommer, I ca 4000 av de totalt kanske 55000 ärendena med rättshjälp skulle
emellertid, om inga förändringar föreslogs i övrigt, relationerna mellan
parterna rubbas genom att rättsskyddsförsäkringen skulle täcka den fasta delen
av rättshjälpsavgiften. Den likhet inför lagen som vi har eftersträvat skulle
därmed inte kunna realiseras. Vi konstaterar emellertid i kap. 8 att det inte
stämmer med den s, k, sundhetsprincipen i försäkringsbranschen att meddela
försäkringar till täckande av rättshjälpsavgiften och vi utgår därför från att
försäkringsinspektionen kommer att övervaka att så ej sker, (I förhållande
till kap, 8 finns en reservation,)

I kap. 9 uttalar vi den uppfattningen att förmånerna vid
allmän rättshjälp i stort sett är välavvägda i dag, I några avseenden föreslår
vi emellertid förändringar. Så är fallet t, ex, i fråga om utredare, sakkunniga
och tekniska biträden. Syftet med de föreslagna förändringarna är här att få
ett bättre utnyttjande av resurserna, att skapa bättre balans mellan parterna i
en process och att få en enklare tillämpning av reglerna. Vi behandlar också
frågorna om blodundersökning i faderskapsmål och ansvarsförbindelse vid
säkerhetsåtgärder, I båda dessa avseenden föreslås enklare regler än de som
gäller f, n.

Kap. 10 innehåller våra överväganden när det gäller
omprövning av beslut i olika rättshjälpsfrågor, t, ex, frågorna om ändrad
betalningsförmåga hos rättshjälpshavaren och om rättshjälpens upphörande.

Som vi konstaterar i kap. 11 utgör ersättningen till
biträden en betydande del av rättshjälpskostnaderna. Vi diskuterar ingående
möjligheterna att få ett bättre underlag för besluten om biträdesersättning och
ersättning till

117

skiftesmän
och medlare. De förslag vi lägger fram bör förbättra dessa möj- Prop.
1987/88: 73 ligheter. Även frågan om ersättning till utredare och sakkunniga
behandlas i Bilaga 1 detta kapitel,

I kap. 12 behandlas ansvaret för rättshjälpskostnader i
vissa fall. Vi tar t, ex, upp frågan om domstolen bör undersöka innehållet i en
träffad förlikning och fördela kostnaderna i enlighet med resultatet av
förlikningen. Vi föreslår emellertid inga ändringar i detta avseende i förhållande
till vad som gäller i dag. Däremot föreslår vi i kap. 12 att en medpart skall
få ett ansvar för rättshjälpskostnader vid gemensam talan med en person som har
rättshjälp. Härigenom motverkas att medparten "åker snålskjuts" på
staten.

Vi tar också upp frågan om ansvaret för
rättshjälpskostnader i bl, a, mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan,
Inga ändringar i materiellt hänseende föreslås här men vi förordar vissa
rutiner som bör leda till förenklingar.

Kap. 13 behandlar möjligheterna att uppnå förenklingar i
systemet genom enklare materiella regler, ändrade rutiner och avbyråkratisering.
Vi tvingas konstatera att stora genomgripande förändringar inte är möjliga.
Våra förslag till ADB-stöd vid hanteringen av olika rätthjälpsfrågor kommer
dock att innebära avsevärda förenklingar för de beslutande myndigheterna. Även
en summering av övriga delförslag visar att åtskilligt bör kunna vinnas i fråga
om förenklingar.

Våra beräkningar av det ekonomiska utfallet av våra
förslag redovisas i kap. 14. Vi räknar med en årlig besparing på
rättshjälpsanslaget om mer än 40 milj, kr.

Specialmotiveringen till författningsförslaget finns i
kap. 15. Vi har av flera skäl valt att utarbeta en helt ny lag, som vi har
kallat lagen om rättshjälp (LR), Lagen är indelad i kapitel, vilket ökar dess
överskådlighet. Dispositionen under de olika rubrikerna är sådan att
bestämmelserna i princip kommer i den följd de kan bli aktuella i ett enskilt
ärende, Lagen blir därför lätt att orientera sig i. Författningstexten har
också gjorts mera konkret för att göra det möjligt att hitta svaret på olika
frågor direkt i lagtexten. Vi har vidare strävat efter språkliga förenklingar
och har, där så har varit ägnat att öka överskådligheten, använt tabeller, 1
största möjliga utsträckning har vi undvikit hänvisningar mellan olika
paragrafer. Det är vår uppfattning att dessa olika åtgärder bidrar till
åtskilliga förenklingar av den praktiska tillämpningen av
rättshjälpslagstiftningen.

IIJ

Bilaga 2 Prop. 1987/88:73 Bilaga 2

Sammanfattning av rättshjälpskommitténs betänkande (SOU
1985:4) Rättshjälp. Offentliga biträden, organisationsfrågor m. m.

utg å ngspunkten
f ö r v å rt arbete hittills har varit de direktiv som utf ä rdades i
december 1981 (Dir 1981:75). I dessa direktiv tas upp en rad fr å gor som
skall behandlas i utredningsarbetet. Vi har bedrivit v å rt arbete
i etapper och har tidigare lagt fram flera delbet ä nkanden.
H ä r l ä mnar vi f ö rslag i fr å ga om de delar av samh ä llets r ä ttshj ä lp som vi
inte har behandlat tidigare. I och med detta ä r utredningsarbetet i enlighet
med de ursprungliga direktiven slutf ö rt. V å rt arbete forts ä tter emellertid med fr å gan om
utvidgad r ä ttshj ä lp å t i f ö rsta hand kvinnor som utsatts f ö r sexualbrott
eller vissa andra v å ldsbrott, en fr å ga som vi genom till ä ggsdirektiv,
utf ä rdade i november 1984, f å tt i uppdrag att utreda (Dir 1984:43).

Ett
genomg å ende tema i de ursprungliga direktiven f ö r v å rt arbete
ä r
kraven p å att vi skall l ä gga fram f ö rslag
som leder till besparingar f ö r r ä ttshj ä lpen och till f ö renklingar. Det betonas dock
att det grundl ä ggande m å let f ö r r ä ttshj ä lpssystemet inte f å r f ö rloras ur
sikte vid ö versynen.

I
avdelning II av bet ä nkandet tar vi upp r ä ttshj ä lps

formen r ä ttshj ä lp å t misst ä nkt i brottm å l, dock inte

fr å gan om r ä tten till offentlig f ö rsvarare, vilken vi

tidigare behandlat i ett delbet ä nkande. H ä r ber ö r vi i

st ä llet fr å gan om ers ä ttning till offentlig f ö rsvarare

(kap. 4), d ä r vi f ö resl å r en reglering som i stort

ö verensst ä mmer med
v å ra tidigare f ö rslag om bitr ä des- 119

ers ä ttning
vid allm ä n r ä ttshj ä lp. F ö rslagen inneb ä r Prop. 1987/88:73 utvidgade m ö jligheter
att erh å lla b å de en mer nyanse- Bilaga 2 rad bed ö mning av
ers ä ttningsfr å gorna och ett b ä ttre underlag f ö r
besluten om ers ä ttning.

I
kap. 5 behandlar vi f ö ruts ä ttningarna f ö r vad vi kallar ekonomisk r ä ttshj ä lp, dvs.
annan r ä ttshj ä lp å t misst ä nkt i brottm å l ä n bist å nd av en offentlig f ö rsvarare. I sak inneb ä r inte v å ra f ö rslag n å gra f ö r ä ndringar
i f ö rh å llande till g ä llande r ä tt. Inte heller i fr å ga om f ö rm å nerna vid
ekonomisk r ä ttshj ä lp, som behandlas i kap. 6, l ä gger vi
fram f ö rslag till ä ndrade regler.

Den
tilltalades ansvar f ö r r ä tteg å ngskostnader behandlas i kap. 7.

Vi
f ö resl å r att reglerna om den tilltalades betalningsskyldighet
ä ven
i forts ä ttningen skall vara utformade som ett system med å terbetalning
i efterhand och inte, som vid allm ä n r ä ttshj ä lp, som ett system med f ö rskottsbetalning.
Vi har utarbetat en s ä rskild tabell f ö r å terbetalningsskyldighetens
storlek i olika inkomstlagen.

Aterbetalningsskyldighetens
storlek p å verkas i dag inte av om r ä tteg å ngen f ö rs i en
eller flera instanser. S å b ö r enligt v å r uppfattning inte heller i forts ä ttningen
vara fallet.

I
avdelning III av bet ä nkandet behandlar vi r ä ttshj ä lpsformen
r ä ttshj ä lp genom offentligt bitr ä de, d ä r kap. 8
och 9 upptar en redog ö relse f ö r g ä llande r ä tt s å v ä l enligt RHL som enligt lagstiftningen p å de olika
v å rdomr å den m.m. d ä r s å dan r ä ttshj ä lp kan beviljas, v å ra ö verv ä ganden
och f ö rslag i fr å ga om denna r ä ttshj ä lpsform finns 1 kap. 10. Vi konstaterar d ä r att de
totala kostnaderna f ö r denna r ä ttshj ä lpsform ä r sm å i f ö rh å llande till kostnaderna f ö r den
allm ä nna r ä tts-

120

hj ä lpen och
r ä ttshj ä lp å t misst ä nkt i brottm å l och att Prop, 1987/88:73 det d ä rf ö r ä r om ö jligt att
h ä r å stadkomma utgifts- Bilaga 2 minskningar f ö r det
allm ä nna som i absoluta tal kan j ä mf ö ras med besparingarna p å de andra
r ä ttshj ä lpsomr å dena .

N ä r det
till en b ö rjan g ä ller fr å gan om i vilka ä rendekategorier det skall
finnas m ö jligheter till r ä ttshj ä lp genom
offentligt bitr ä de har vi inte funnit sk ä l att f ö resl å f ö r ä ndringar
i f ö rh å llande till g ä llande r ä tt mer ä n i ett avseende. I fr å ga om utl ä nningar
som har tagits i f ö rvar i ett ä rende hos polismyndighet ang å ende
avvisning eller verkst ä llighet av avvisning eller utvisning f ö resl å r vi att
den tid om minst en veckas f ö rvarstagande som i dag s ä tts som
gr ä ns f ö r n ä r r ä ttshj ä lp skall kunna beviljas s ä nks till
mer ä n tre dagars f ö rvarstagande.

De
resonemang vi f ö r om bl.a. syftet med ett offentligt bitr ä de i LVU-m å len leder
till f ö rslag som inneb ä r att det oftare ä n i dag b ö r kunna f ö rordn ä s ett gemensamt
bitr ä de f ö r barnet och v å rdnadshavaren i s å dana m å l och ä renden.

Dagens
regel att r ä ttshj ä lp skall beviljas om det inte m å ste antas
att behov av bitr ä de saknas, den s.k. presumtionsregeln, f ö resl å r vi
skall beh å llas f ö r utl ä nnings ä rendena och f ö r m å l och ä renden enligt LVU och LVI. I ö vriga ä rendekategorier
f ö rordn ä s i dag offentligt bitr ä de s ä llan
eller mycket s ä llan trots att det i lagtexten finns en presumtion
f ö r att s å skall ske. Vi f ö resl å r att
lagtexten skall ä ndras s å att r ä ttshj ä lp i dessa ä renden skall beviljas n ä r det
finns behov av bitr ä de. Avsikten h ä rmed ä r dock inte att å stadkomma en minskning av
antalet f ö rordnanden av offentligt bitr ä de j ä mf ö rt med f ö rh å llandena
i dag.

121

Inf ö randet av
n å gon form av kostnadsansvar f ö r den en- Prop. 1987/88" 73 skilde diskuteras
ocks å men tanken h ä rp å avf ä rdas av Bilaga 2 flera sk ä l.

I
avdelning IV av bet ä nkandet tar vi upp olika organi-sationsfr å gor. Vi f ö resl å r i kap.
11 att den nuvarande f ö rdelningen av beslutsbefogenheter mellan r ä ttshj ä lpsn ä mnd å ena
sidan och allm ä n domstol och allm ä n f ö rvaltningsdomstol
å
andra sidan alltj ä mt skall g ä lla. I kap. 12 tar vi - mot bakgrund av bl.a. den minskning
av antalet ä renden vid r ä ttshj ä lpsn ä mnd som blir f ö ljden av v å ra f ö rslag i huvudbet ä nkandet (SOU 1984:66) - upp
fr å gan hur m å nga r ä ttshj ä lpsn ä mnder som b ö r finnas i framtiden. Slutsatserna blir h ä r att endast
en n ä mnd b ö r finnas och att det vid denna n ä mnd b ö r finnas
sex handl ä ggartj ä nster och kanske nio - tio ö vriga tj ä nster.
Var denna n ä mnd skall vara lokaliserad b ö r d ä remot
utredas i annan ordning.

Besv ä rsn ä mnden f ö r r ä ttshj ä lpen
behandlas i kap. 13. Vi f ö resl å r att denna n ä mnd skall avskaffas. Sk ä len h ä rtill ä r dels
att man d ä rigenom kan komma ifr å n de ol ä genheter
som har visat sig vara f ö rbundna med det nuvarande systemet med dubbla besv ä rsordningar,
dels att behovet av en s ä rskild ö verinstans minskar p å tagligt i en organisation
med bara en r ä ttshj ä lpsn ä mnd som underinstans i st ä llet f ö r som
tidigare sex resp. fyra r ä ttshj ä lpsn ä mnder. I fr å gan om val av ö verinstans vid besv ä r ö ver r ä ttshj ä lpsn ä mndens
beslut i ä renden ang å ende allm ä n r ä ttshj ä lp har vi stannat f ö r att den r ä ttsliga
angel ä genhetens karakt ä r skall vara avg ö rande. R ä ttshj ä lpsn ä mnden
skall med utg å ngspunkt i angel ä genhetens art avg ö ra vilken
domstol som skall handl ä gga tvisten om en domstolspr ö vning
blir aktuell. R ä ttshj ä lpsn ä mndens val av ö verinstans b ö r vara bindande.

Domstolsverkets
befattning med r ä ttshj ä lpsfr å gor ber ö rs i kap. 14.

122

I
kap. 15 diskuteras f ö rdelningen av beslutsbefogenhe- Prop. 1987/88:73 ter.
Vi f ö resl å r h ä r att marknadsdomstolen, patentbe- Bilaga 2 sv ä rsr ä tten och
statens va-n ä mnd inte l ä ngre b ö r ha beslutander ä tt i fr å gor om
allm ä n r ä ttshj ä lp. H ä r b ö r i st ä llet r ä ttshj ä lpsn ä mnden vara beh ö rig myndighet.

Vi
diskuterar utf ö rligt de problem och sv å righeter som
i vissa avseenden v å llas av gr ä nsdragningen mellan olika organs
beslutsbefogenheter. F ö r att reducera dessa ol ä genheter
f ö r den enskilde f ö resl å r vi med ett avsteg fr å n eljest
g ä llande regler att vissa beslut f å r beh å lla sin verkan trots att de inte fattats av den
myndighet som enligt huvudregeln ä r beh ö rig att besluta i fr å gan. Vidare f ö resl å r vi i
samma syfte en regel som inneb ä r att den enskilde eller hans bitr ä de inte
beh ö ver riskera att alla myndigheter anser sig obeh ö riga att
pr ö va en viss fr å ga.

Slutligen
f ö resl å s h ä r regler som skall f ö rhindra att bitr ä den - s å som i dag
h ä nder - vid urs ä ktliga misstag g å r miste om ors ä ttning f ö r utf ö rt
arbete.

N ä r det
slutligen g ä ller r ä ttshj ä lp genom offentligt bitr ä de f ö resl å r vi att
besv ä r i r ä ttshj ä lpsfr å gan i princip alltid skall f ö ras hos
den myndighet som har att pr ö va besv ä r i huvudsaken.

Specialmotiveringen
till f ö rfattningsf ö rslagen finns i kap. 16 och 17.

V å ra bed ö mningar
av det ekonomiska utfallet av f ö rslagen redovisas i de olika kapitlen. En ö versiktlig
ber ä kning ger vid handen å rliga besparingar om totalt ca 5 milj. kr.

123

Bilaga
3 Prop. 1987/88:73 Bilaga
3

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
huvudbetänkandet

Yttranden
över rältshjälpskommilténs huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna
rättshjälpen har avgelts av jusfitiekanslern (JK), Svea hovrätt, Göta hovrätt,
kammarrätten i Göteborg, arbetsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, domstolsverket,
besvärsnämnden för rättshjälpen, riksskatteverket (RSV), konsumentverket,
försäkringsinspektionen, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket
(RRV), Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Eksjö tingsrätt,
Sundsvalls tingsrätt. Bodens tingsrätt, hyresnämnden och arrendenämnden i
Linköping, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, rätlshjiilpsnämnden i
Stockholm, rältshjälpsnämnden i Göteborg, rättshjälpsnämnden i Malmö,
rättshjälpsnämnden i Sundsvall, västra allmänna advokatbyrån i Stockholm,
allmänna advokatbyrån i Göteborg, försäkringsrätten för södra Sverige,
kronofogdemyndigheten i Malmö, rättegängsutredningen (Ju 1977:06), försäkringsverksam-hetskommiltén
(E 1979:01), juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges
domareförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen jurister vid Sveriges
allmänna advokatbyråer. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Hyresgästernas riksförbund. Förbundet för jurister, samhällsvetare och
ekonomer (JUSEK), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska fabriksarbelareförbundet.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Motormännens riksförbund (M), Sjösportens samarbelsdelegation,
Sveriges villaägareförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisation -
Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen) och Sveriges köpmannaförbund.

Centralorganisationen
SACO/SR har förklarat sig instämma i det av JUSEK avgivna yttrandet.

124

Bilaga
4 Prop. 1987/88:73 Bilaga 4

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
organisationsbetänkandet

Yttranden
över rättshjälpskommilléns betänkande (SOU 1985:4) Rättshjälp. Offentliga
biträden, organisationsfrågor m, m. har avgetts av justifie-kanslern (JK), Svea
hovrätt, kammarrätten i Göteborg, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS),
kriminalvårdsstyrelsen, domstolsverket, besvärsnämnden för rättshjälpen,
socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, statens invandrarverk, statskontoret,
riksrevisionsverket (RSV), Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt,
länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, rältshjälpsnämnden
i Stockholm, rältshjälpsnämnden i Göteborg, rältshjälpsnämnden i Malmö, rältshjälpsnämnden
i Sundsvall, västra allmänna advokatbyrån i Stockholm, allmänna advokatbyrån i
Göteborg, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, föreningen jurister
vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Svenska kommunförbundet.
Centralorganisationen SACO/SR, Statstjänstemanna-förbundet (ST), Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Handikappförbundens
centralkommitté, länsstyrelsernas socialtjänstförening och länsstyrelsen i
Jönköpings län.

Riksåklagaren
har till sitt yttrande fogat yttranden från överåklagaren i Malmö distrikt,
regionåklagarmyndigheten i Linköping, dåvarande länsåklagarmyndigheten i
Västmanlands län och dåvarande länsäklagarmyndig-heten i Västerbottens län.

Psykiatriska
nämnden har till sitt yttrande fogat yttranden frän Stockholms södra
utskrivningsnämnd, beslulsnämnden i Västmanlands län, utskrivningsnämnden i
Lund, utskrivningsnämnden för Katrineholms kommun och utskrivningsnämnden för
Göteborgs och Bohus län.

Centralorganisationen
SACO/SR har som sitt yttrande överlämnat ett yttrande av JUSEK,

TCO
har med instämmande översänt ell yttrande av slalstjänstemanna-förbundel (ST),

125

Bilaga
5 Prop. 1987/88:73

Bilaga 5

REGERINGSBESLUT 1763-83

1987-02-19

Domstolsverket
55181 JÖNKÖPING

ADB-hantering
av rättshjälpsärenden m. m.

Regeringen
uppdrar åt domstolsverket att i enlighet med vad som anges i bilagda promemoria
förbereda övergången fill ADB-teknik vid hanteringen av rättshjälpsärenden.

På
regeringens vägnar

Anna-Greta
Leijon

Lars
Eklycke

126

JUSTITIE- PM 1763-83 Prop. 1987/88:73

DEPARTEMENTET
1987-02-19 Bilaga 5

ADB-hantering av
rättshjälpsärenden, m. m.

Rättshjälpskommitlén
(Ju 82:01) har i ett delbetänkande (Ds Ju 1983:9) ADB-hanteringen av
rättshjälpsärenden lagt fram förslag om hur ADB-tekniken kan utnyttjas vid
hanteringen av ärenden om allmän rättshjälp och rättshjälp ål misstänkt i
brottmål. Betänkandet har remissbehandlats och fått ett i huvudsak positivt
mottagande. Flera instanser har emellertid uttryckt den åsikten all förslagen
endast kan betraktas som en idéskiss och att ytterligare utredning krävs för
att man skall kunna ta slutlig ställning till de aktuella frågorna.

Kommittén har därefter i
sill huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen (s, 215-217) lagt
fram förslag om hur bl, a, avräk-ningsrutinerna bör utformas och regleras om
man använder ADB-tekniken. Förslagen i den delen har vid remissbehandlingen
emellertid från vissa häll mötts av stark kritik. Kommittén har i samma
betänkande föreslagit bl. a. inskränkningar i den allmänna rättshjälpens
tillämpningsområde.

I betänkandet (SOU 1985:4)
Rättshjälp, Offentliga biträden, organisationsfrågor m,m, har kommittén
behandlat bl, a, rättshjälpens framtida organisation. Kommittén föreslår bl, a,
en ny ordning för överklagande av beslut som har fattats av rättshjälpsnämnd.

Som
kommittén anför är flera arbetsuppgifter i rättshjälpshanleringen väl lämpade
för ADB-tekniken, Detta gäller framför allt avräkningsförfa-randet. Genom att
integrera etl ADB-baserat system för rättshjälpen med det databaserade
ekonomiadministrativa systemet System S skulle krav-och betalningsrutinerna
kunna behandlas automatiskt i samma syslem. Ytterligare utredning behövs
emellertid.

Även om statsmakterna ännu
inte har tagit ställning till rättshjälpskommilléns övriga förslag bör arbetet
med att förbereda en övergång till ADB-teknik vid hanteringen av rätlshjälpsärenden
inledas redan nu. Målsättningen för arbetet bör vara att skapa en effektivare
hantering av rättshjälpsärenden till en lägre kostnad än i dag. Uppgiften bör
anförtros domstolsverket (DV),

Verket bör föreslå
lämpliga rutiner samt ta fram underlag för beslut om systemkonstruktion och
upphandling av utrustning. Underlaget bör bestå av,bl.a, kalkyler över de
beräknade kostnaderna för inköp och drift av ADB-utrustningen, Kalkylerna bör
också innehålla en bedömning av lönsamhetsbilden vid olika nivåer på antalet
rättshjälpsärenden (känslighetsanalys), DV bör ocksä lägga fram förslag till
erforderliga författningsändringar.

Utnyttjandet av ADB-tekniken
kommer all få betydelse för frågan hur rättshjälpens administration bör vara
organiserad i framliden. Att den frågan övervägs nu är motiverat även med
hänsyn fill de begränsningar av

127

rättshjälpens
tillämpningsområde som kan komma att ske på grundval av Prop, 1987/88:73 rättshjälpskommilléns
huvudbetänkande, DV bör därför också ges i upp- Bilaga 5 drag att mot den
angivna bakgrunden lägga fram förslag om de förändringar av organisationen som
påkallas. Därvid bör särskilt uppmärksammas frågan om överklagande av beslut i rältshjälpsfrågor,
där kommitténs förslag har kritiserats av mänga remissinstanser, DV bör i det
sammanhanget också gå in på frågan om förändringar av domstolars och andra
myndigheters befogenheter att besluta i frågor om rättshjälp, DV bör i nu angivna
hänseenden förutsättningslöst överväga olika alternativa lösningar samt lägga
fram förslag till nödvändiga författningsändringar. Uppdraget skall redovisas
senast den 2 november 1987,

128

De till lagrådet remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om
ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Bilaga 6

Prop.
1987/88: 73 Bilaga 6

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen
(1972:429)' £/e/,satt5b,6, 8-13, 14a, 15, 19-22,24,25,30,31,32,34,41,43,44,47,

49 och 49 a §§ skall ha följande lydelse, dels alt det i
lagen skall införas två nya paragrafer, 31 a och 49 c §§, av

följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

5 b §2

Med
domstol förslås i denna lag allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt marknadsdomstolen,
pa-tentbesvärsrätten och arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall
även gälla arrendenämnd, hyresnämnd och statens va-nämnd.

Med
domstol förslås i denna lag allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt och
arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd och
hyresnämnd.

Allmän
rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver
sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej överstiger etthundratiotusen
kronor.

Bidrar den rältssökande / väsentlig omfattning till någon
annans underhåll, ökas beloppet enligt första stycket med niotusen kronor för
var och en till vilkens underhäll han på detta sätt bidrar.

Är den rältssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad pä
grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall
den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges
eller fråndrages.

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig
angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej
överstiger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enhgt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.

Bidrar den rältssökande till någon närståendes underhåll,
ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens underhåll han
på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp som
anges i första stycket.

Är den
rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad pä grund av förmögenhelsinnehav
eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning
eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom
alt skäligt belopp läggs tiU eller dras från.

' Lagen
omtryckt 1983:487. Senaste lydelse 1986:657,

129

9 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den
rättssökandes ekonomiska förhållanden,

8 § Allmän rättshjälp får ej beviljas

1,
i angelägenhet
som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den
rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2,
utlänningar som
varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte finns särskilda skäl
för rättshjälp.

Prop.
1987/88:73 Bilaga 6

3,
näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej
skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden e/Zer
omständigheterna i övrigt.

3, den som är eller har varit näringsidkare i
angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns
skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och till omständigheterna
i övrigt,

4,
i fråga om
anspråk som överlåtits till den rältssökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5,
för upprättande
av självdeklaration,

6,
för upprättande
av äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,

7, om frågan om rättshjälp kan anstå
till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig pä
väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

8, ägaren
av en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som avser fasligheten eller
byggnaden, om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något
annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.

9. den som ej har befogat intresse av att få sin sak
behandlad.

8.
ägaren eller
tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som avser
fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft
rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten,

9.
i
angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen
(1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande
ansvarsförsäkring; dock får den skadelidande beviljas rättshjälp om
angelägenheten rör annan skada än personskada eller år anhängig vid domstol,