Prop. 1987/88:77

Regeringens
proposition

1987/88:77

om preskription av sjöpanträtt

Prop.

1987/88:77

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 17 december 1987,

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
proposifionen föreslås en ändring i sjölagen (1891:35 s, I), Genom ändringen vidgas möjligheterna för en borgenär att erhålla
kvarstad på ett fartyg i syfte att säkerställa fordringar som är förenade med
sjöpanträtt i fartyget. Härigenom skapas bättre förutsättningar än för
närvarande att undvika preskription av sådana fordringar. Ändringen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1988,

1
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 77

Propositionens
lagförslag Prop. 1987/88:77

Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 248 § sjölagen (1891:35 s. I)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

248 §

Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det
att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid kvarstad eller
utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av fartyget, blivit
säkerställd. Preskriptionstiden kan icke föriängas eller avbrytas men skall
dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges med kvarstad
eller utmätes för borgenärens fordran.

Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd
utmätning gäller också när fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller
enligt 10 § andra stycket, om försäljning begärts och fartyget tagits ur drift.

För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg får
domstol förordna om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken även
om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala skulden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli. 1988,

Lagen omtryckt 1985:176.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:77

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 december 1987

Närvarande;
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. Bodström, Göransson, Gradin, Dahl,
R. Carisson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G,
Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om preskription av sjöpanträtt 1 Inledning

Enligt
244 § sjölagen (1891:35 s. I, omtryckt 1985:176, SjöL) gäller sjöpanträtt i
fartyg till säkerhet för vissa fordringar som är hänförliga till fartyget, t,
ex. löner m. m, till befälhavare och andra ombordanställda,

I
248 § SjöL föreskrivs bl, a, att sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år har förflutit
från det att fordringen uppkom, om inte kvarstad eller utmätning som sedermera
åtföljs av exekutiv försäljning av fartyget har blivit säkerställd före
utgången av denna tid.

Enligt
15 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) gäller som förutsättning för att kvarstad
skall beviljas bl, a, att det skäligen kan befaras att gäldenären genom att
avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att
betala skulden.

Den
omständigheten att sjöpanträtten preskriberas inom en sä kort tidsfrist som ett
år kan medföra betydande problem för en kärande som vill göra gällande en
fordran förenad med en sådan panträtt. Enligt vad högsta domstolen har slagit
fast (NJA 1986 s, 450) medger nämligen inte nuvarande lagstiftning att kvarstadsinstitutet
används uteslutande som ett medel att bryta den preskription som anges i 248 § SjöL,
Att en svarande använder normala rättsliga medel för att försvara sig mot
kärandens anspråk -t. ex, gör en preskriptionsinvändning eller underlåter att
vitsorda betalningsskyldighet - innebär således inte att kvarstadsrekvisiten i
15 kap, I § RB kan anses uppfyllda,

I
syfte att utröna om lagstiftningen behöver ändras på denna punkt har
justitiedepartementet hållit överiäggningar med företrädare för Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt. Svenska Skeppshypotekskassan, Sjöassuradö-rernas
förening, Sveriges Redareförening, Svenska Bankföreningen, Sveriges Ångfartygs
Assurans Förening, Svenska Sjöfolksförbundet, Riksskatteverket samt
advokatfirmorna Vinge AB respektive Morssing & Ny-cander.

Under
lagstiftningsärendets beredning har också samråd ägt rum med företrädare för de
departement i Danmark, Finland och Norge som ansvarar för den sjörättsliga
lagstiftningen,

ti Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 77

Regeringen beslöt den
19 november 1987 att inhämta lagrådets yttrande i lagstiftningsärendet.
Lagrådsremissens lagförslag som hade upprättats inom justitiedepartementet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 .

Lagrådets yttrande avgavs
den 1 december 1987. Det bör fogas till protokollet som bilaga 2 . Enligt
lagrådet har övertygande skäl anförts i remissprotokollet i fråga om behovet av
lagändring, och lagrådet framhåller att den föreslagna regleringens innebörd också
i sak synes vara lämplig. Lagrådet har dock beträffande den lagtekniska
lösningen en mening som avviker från remissprotokollets. Denna fråga kommer jag
att ta upp i specialmotiveringen till lagförslaget (avsnitt 4).

Prop. 1987/88:77

2 Allmän motivering

Mitt
förslag: Kvarstad på ett fartyg skall kunna beviljas, om det yrkas av en
borgenär som har en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyget enligt
244 § SjöL. En förutsättning är att borgenären har visat sannolika skäl för sin
talan. Däremot skall det inte krävas att övriga förutsättningar för kvarstad
enligt 15 kap, 1 § RB är uppfyllda.

Skälen
för mitt förslag: Som jag redan inledningsvis har anfört följer det av 248 § SjöL
att sjöpanträtt i fartyg preskriberas ett år efter det att fordringen uppkom.
Preskriptionen kan bara brytas genom kvarstad eller utmätning som sedermera
åtföljs av exekutiv försäljning av fartyget.

Sjöpanträtten
har medvetet getts en så kort preskriptionstid som ett år på grund av
kreditförhållandena inom sjöfartsnäringen, närmast hänsynen till fartygets kreditsäkerhetsvärde.
Panträtten kan göras gällande av borgenären endast genom att pantobjektet
säljs exekutivt efter beslut om kvarstad eller utmätning. Det är således inte
tillräckligt att borgenären väcker talan mot fartygsägaren. Inte heller bryter
fordringserkännande eller krav panträttens preskription.

De
problem som uppkommer genom den nu beskrivna ordningen har fokuserats genom det
nämnda avgörandet av högsta domstolen år 1986. I det fallet gällde det statens
fordran enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti i konkurs vilken, till
viss del var förenad med sjöpanträtt i ett fartyg som hade överlåtits av konkursgäldenären.
Denna situation kan givetvis sägas vara något speciell. Vid överläggningarna
har emellertid framhållits att problemet har en generell räckvidd. Detta hänger
samman med den korta tidsfrist som står borgenären dll buds för att få sin
fordran realiserad (jfr Christer Rune i SvJT 1986 s, 376 f,). En tvist i saken
hinner sannolikt sällan avgöras före preskriptionstidens utgång.

Enligt
min mening har gäldenären i nuvarande rätt ett alltför stort utrymme att på
borgenärens bekostnad undandra sig att infria dennes fordran. Det räcker noga
taget med att gäldenären på någon inte uppenbart obefo-

gad grund bestrider
käromålet och i övrigt förhåller sig passiv för att Prop. 1987/88:77 sjöpanträttsfordringen
skall hinna preskriberas och gäldenären undgå att betala fordran med fartyget.
Om kvarstad inte kan utverkas eller preskriptionen avbrytas på annat sätt,
riskerar SjöL:s regler om sjöpanträtt att bli verkningslösa. Detta är
självfallet inte en acceptabel ordning.

Sverige
är anslutet till 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek
(prop. 1973:42, LU 22, rskr. 272, SFS 1973; 1064), och SjöL:s regler i 11 kap,
bygger på konventionens bestämmelser. Av de nordiska länderna har även Danmark
och Norge tillträtt 1967 års konvention. Finland har valt att stå utanför
konventionen men har i likhet med de övriga nordiska länderna genomfört
lagstiftning som motsvarar konventionsregleringen.

Med
hänsyn till Sveriges anslutning till 1967 års konvention går det inte att ändra
förutsättningarna för preskription i 248 § SjöL utan att Sverige kommer i
konflikt med sina folkrättsliga åtaganden. Däremot synes det vara fullt möjligt
att ändra förutsättningarna för att erhålla kvarstad. Som jag redan har nämnt
gäller för närvarande enligt 15 kap, 1 § RB att kvarstad kan beviljas om det skäligen
kan befaras att gäldenären genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara
på annat sätt undandrar sig att betala skulden.

Jag
förordar därför att möjligheterna att erhålla kvarstad utvidgas i förhållande
till vad som gäller i dag, när ändarhålet med åtgärden är att säkerställa en
sjöpanträtt. Kvarstad bör således kunna beviljas utan annan kvarstadsgrund än
att åtgärden begärs av en fordringshavare som till säkerhet för sin fordran kan
åberopa en sjöpanträtt och att borgenären visat sannolika skäl för sin talan.
Däremot bör inte krävas att de övriga kvarstadsgrunderna i 15 kap. 1 § RB är
uppfyllda. Käranden skall alhså inte behöva göra antagligt att det föreligger
viss risk att svaranden avviker, skaffar undan egendom eller på annat aktivt
sätt undandrar sig att betala skulden.

En
regel motsvarande den som jag här förordar finns redan i Norge. I Tvangsfullbyrdelsesloven
14 kap, 245 § andra stycket stadgas således att "arrest i skib kan
besluttes uten saerlig artestgrund, naar det begjaeres av en fordningshavare
som harpanteret i skibet, og hans fordring er forfaldt", I finsk
rättspraxis medges kvarstad regelmässigt under samma förutsättningar. Också
enligt den danska retsplejeloven kan kvarstad ("arrest") meddelas
utan någon särskild "arrestgrund" under förutsättning att fordringen
är förfallen. Denna regel gäller generellt och är alltså inte begränsad till sådana
fordringar som är förenade med sjöpanträtt i fartyg.

Vid
de överläggningar som har hållits i lagstiftningsärendet har det förelegat
enighet om att de åtgärder som jag nu har förordat är angelägna och
ändamålsenliga. Sammantaget finner jag det således väl mofiverat att genomföra
en reglering av angivet slag. De nya bestämmelserna bör i enlighet med vad
lagrådet har förordat tas in i 248 § SjöL, Jag återkommer till denna fråga i
specialmotiveringen (avsnitt 4),

Lagändringen
bör träda i kraft den 1 juli 1988. Några särskilda övergångsbestämmelser torde
inte behövas.

3
Upprättat lagförslag Prop, 1987/88:77

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s, 1),

4 Specialmotivering

I lagrådsremissen anförde jag att en reglering i
rättegångsbalken skulle medföra vissa lagtekniska fördelar. Genom att ta in de
nya bestämmelserna i 15 kap, 1 § skulle det vara ställt utom aUt tvivel att
övriga bestämmelser i kapitlet, dvs. även de som talar om en åtgärd som har
beviljats enligt 1, 2 eller 3 § (se 8 §), ocksä gäller beträffande det slags
kvarstad det här är fråga om.

Det är givetvis i och för sig också en fördel med att ha
alla bestämmelser som reglerar kvarstadsinsfitutet samlade på ett ställe. Även
intresset av att bibehålla den nordiska rättslikheten i den sjörättsliga
lagstiftningen skulle kunna tala för att de nya bestämmel.ierna tas in i RB.

Som jag framhöll i remissprotokollet kan det emellertid
samtidigt sägas att en bestämmelse som endast gäller en viss typ av mål passar
mindre väl in i RB eftersom balken i princip inte bör belastas med regler som
har mer begränsad räckvidd. Jag har således förståelse för lagrådets
inställning att den nya regeln bör tas in i SjöL och vill därför inte motsätta
mig den lösning lagrådet har förordat. Bestämmelsen bör dock utformas något annoriunda
än vad lagrådet har föreslagit.

248 §

Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det
att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna fid kvarstad eller
utmätning, som sedermera åtföljes av exekufiv försäljning av fartyget, blivit
säkerställd. Preskriptionstiden kan icke förlängas eller avbrytas men skall
dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges med kvarstad
eller utmätes för borgenärens fordran.

Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd
utmätning gäller också när fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller
enligt 10 § andra stycket, om försäljning begärts och fartyget tagits ur drift.

För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg får
domstol förordna om kvarstad på fartyget enhgt 15 kap. 1 § rättegångsbalken
även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala skulden.

Genom bestämmelserna i det nya tredje stycket görs det
klart att kvarstad för säkerställande av en fordran som är förenad med
sjöpanträtt kan beviljas utan att det föreligger någon sådan risk för
undandragande som anges i 15 kap, 1 § RB, Av hänvisningen till den bestämmelsen
följer att borgenären emellertid på vanligt sätt måste visa sannolika skäl för
att han har en fordran av angivet slag, vilken är eller kan antas bli föremål
för rättegång eller prövning i annan ordning. Att borgenärens fordran normalt
måste vara förfallen till betalning eller

kunna förväntas bli detta
innan dom i ett redan anhängigt mål hinner Prop. 1987/88: 77 meddelas,
torde även utan uttryckligt stadgande följa av gällande rätt (jfr Gullnäs m.fl,.
Rättegångsbalken I, 13:13 f och 15:6 f).

Genom
utformningen av bestämmelsen görs klart att också denna form av kvarstad anses
grundad på 15 kap. 1 § RB, låt vara att förutsättningarna för ett förordnande
är annorlunda. Det innebär bl. a. att de bestämmelser i 15 kap. RB som hänvisar
till förordnanden enligt 1 § gäller även kvarstad som har meddelats med stöd av
förevarande bestämmelser i SjöL,

I
klargörande syfte har ocksä särskilt angetts att förordnandet om kvarstad
endast kan avse det fartyg som sjöpanträtten gäller i. Det är alltså inte möjligt
att under de förutsättningar som anges i förevarande paragraf förordna om
kvarstad pä annan egendom än det aktuella fartyget.

Ett
särskilt problem som bör uppmärksammas i detta sammanhang och som har berörts i
det i avsnitt 1 nämnda avgörandet av högsta domstolen är verkningarna i processuellt
hänseende av att säkerhet ställs. Enligt 15 kap. 8 § RB skall en åtgärd som har
beviljats enligt bl, a, 1 § omedelbart hävas, om säkerhet som tillgodoser
ändamålet med åtgärden ställs eller det annars inte längre finns skäl för
åtgärden,

Gäldenären
kan alltså genom att ställa säkerhet uppnå att kvarstaden hävs. Eftersom endast
kvarstad som följs av exekutiv försäljning medför preskriptionsbrott kan, om
säkerhet ställs och kvarstaden hävs, preskription ändå komma att inträda.

Om
en svarande, som inte är personligen betalningsansvarig utan såsom pantgäldenär
endast svarar med fartyget för sjöpanträttsfordringen, önskar ställa säkerhet
som tillgodoser ändamålet med åtgärden, torde säkerheten få ställas för
betalning av det belopp som skulle ha utgått om sjöpanträtten inte hade
preskriberats. Tvisten kommer då i fortsättningen att avse en annan rättsföljd
än betalning ur fartyget.

Denna
komplikation bör kunna lösas genom att käranden i dessa fall utformar sin talan
så att hans yrkande avser antingen betalning ur fartyget eller, subsidiärt, ur
den säkerhet som kan komma att ställas. Säkerheten, normalt en banks proprieborgen,
kan härvid anknytas till en utfästelse av svaranden att personligen svara för
det belopp som var sjöpantberättigat per kvarstadsdagen. Reglerna om ändring av
talan i 13 kap, RB torde inte heller hindra ett sådant förfarande.

Det
är för övrigt sannolikt att en domstol - vid tvist härom mellan parterna - inte
skulle godta en säkerhet, om den inte täckte även det fallet att sjöpanträtten
preskriberas under rättegången. En sådan säkerhet bör därför inte kunna
åberopas av svaranden för att få ett beslut om kvarstad hävt. Under dessa
förutsättningar skulle alltså inte uppkomma något problem av det slag som har
berörts.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s, 1),

6 Beslut Prop. 1987/88: 77

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Bilagal
Prop, 1987/88:77

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap, 1 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap, 1 §' Om någon visar sannolika skäl för att han har
en fordran, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i
annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att
avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att
betala skulden, får domstol förordna om kvarstad på så mycket av motpartens
egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg får
domstol förordna om kvarstad på fartyget även om det inte finns risk för att
motparten undandrar sig att betala skulden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988,

Senaste lydelse 1981:828,

Bilaga
2 Prop. 1987/88:77

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-12-01

Närvarande;
justitierådet Mannerfelt, justitierådet Erik Nyman, regeringsrådet Palm,

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 19 november 1987 har regeringen på
hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan Rustand,

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet.

I
remissprotokollet har anförts övertygande skäl för att man lagstiftningsvis
bör vidga möjligheterna att utverka kvarstad, när ändamålet är att säkerställa
en sjöpanträtt i fartyg i och för undvikande av preskriptionsrisk. Den
föreslagna utvidgande regleringens innebörd synes också i sak vara lämplig.

Beträffande
den lagtekniska lösningen har lagrådet dock en mening som avviker från
remissprotokollets. I detta medges att det passar mindre väl in i RB att där ha
en bestämmelse som angår endast en viss typ av mål, eftersom balken i princip
inte bör belastas med regler som har mer begränsad räckvidd. I detta uttalande
kan lagrådet helhjärtat instämma, i all synnerhet som här är fråga om en
målgrupp som utgör en försvinnande liten del i den civilprocessuella helheten.

Fortsättningsvis
anförs emellertid i remissprotokollet att en reglering i RB skulle ha
"sådana fördelar i lagtekniskt hänseende" att den vore att föredra
framför en reglering i sjölagen. Lagrådet kan inte dela denna uppfattning. När
en processuell specialreglering behövs för en särskild måltyp - här den singuljära
preskripfionsregleringen i 248 § sjölagen -måste det typiskt sett vara en
fördel att parter som blir involverade i en tvist, vari regleringen i en dylik
specialbestämmelse är materiellt utslagsgivande, också i denna bestämmelse
upplyses om att för just deras tvist processuellt gäller en undantagsreglering.
Även rättssystematiska synpunkter talar för en dylik lösning.

Lagrådet
förordar därför, att den kvarstadsrättsliga särregleringen beträffande de nu
ifrågavarande fordringarna intages i 248 § sjölagen. Lämpligen kan
särregleringen därvid utformas med ett annat tekniskt grepp än det som använts
i remissförslaget och i stället positivt ange vilket rekvisit som är tillräckligt
för kvarstadslörordnande i de i paragrafen aktuella fallen,

I
enlighet med det anförda föreslår lagrådet att som ett nytt tredje stycke i 248
§ sjölagen införs följande,

"Av
de i 15 kap, 1 § rättegångsbalken föreskrivna villkoren för kvarstad skall
beträffande en fordran, som är förenad men sjöpanträtt i fartyg, gälla endast
villkoret att sökanden visar sannolika skäl för att han har en fordran

10

av angivet slag, vilken är
eller kan antas bli föremål för rättegång eller Prop. 1987/88:77 prövning i
annan liknande ordning,"

Att
den i övrigt i 15 kap, RB ingående regleringen av kvarstadsinstitutet är
tillämplig är att anse som självklart.

11

Innehållsförteckning Prop-1987/88:77

Sid,

Propositionen...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 17 december 1987 , 3

1
Inledning.......................................................... 3

2
Allmän motivering.............................................. 4

3
Upprättat lagförslag ........................................ 6

4
Specialmotivering ............................................ 6

5
Hemställan ...................................................... ... 7

6
Beslut .......................................................... ... 8

Bilaga
1 Lagrådsremissens lagförslag .................... ... 9

Bilaga
2 Lagrådets yttrande .............................. .. 10

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 12