Prop. 1987/88:79

Regeringens
proposition

1987/88:79

om åtgärder mot AIDS

Prop.

1987/88:79

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 4 januari 1988 för de åtgärder och det ändamål som framgår
av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

G.
Sigurdsen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas förslag om ett handlingsprogram för den fortsatta bekämpningen
av sjukdomstillståndet AIDS och av den infektion av viruset HIV (Human Immunodeficiency
Virus) som kan leda fill AIDS, Programmet omfattar liksom hittills information
och psykosocialt stöd, insatser för att begränsa smittspridningen samt insatser
för vård och behandling av narkotikamissbrukare. Härutöver redovisas förslag
om särskilda insatser för att bättre kartlägga smittspridningen och
intensifiera det epidemiologiska arbetet. Även forskningen föreslås få stöd.

För
de förebyggande insatserna beräknas för budgetåret 1988/89 110 milj, kr,,
vilket är en ökning med 30 milj, kr, i förhåUande till budgetåret 1987/88,
Såsom ett extra bidrag till vissa landsting och kommuner för år 1988 beräknas
85 milj, kr,, vilket är 35 milj, kr, mer än det bidrag som utgått för år 1987,
För stöd till utbyggnaden av hem för vård enligt lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) beräknas 35 milj, kr. Sammanlagt föreslås att
230 milj, kr, anvisas för budgetåret 1988/89 under reservationsanslaget
Insatser mot AIDS, vilket anslag ersätter det fidigare reservationsanslaget
Särskilda medel för bekämpningen av AIDS,

Tillsammans
med 18,7 milj, kr,, som beräknats i budgetpropositionen 1988 för den verksamhet
mot HIV/AIDS som bedrivs av socialstyrelsen och statens bakteriologiska
laboratorium (SBL), föreslås av regeringen 248,7 milj, kr, för bekämpningen av
HIV/AIDS för nästa budgetår,

I
propositionen uttalas bl,a. att det extra bidraget till vissa landsting och
kommuner bör lämnas med 120 milj, kr, för år 1989, Riksdagen bereds tillfälle att
ta del av vad som anförts om behovet av fortsatta åtgärder mot HIV/AIDS och om
ett säkerhetslaboratorium vid SBL,

I
Riksdagen 1987/88. I samt. Nr 79

Socialdepartementet Prop, 1987/88:79

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 januari 1988

Närvarande;
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S, Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R, Carisson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande;
statsrådet Sigurdsen

Proposition om åtgärder mot AIDS 1 Inledning

Sjukdomstillståndet
AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome) - förvärvad immunbrist - utgör ett
allvarligt hot mot folkhälsan, AIDS kan utvecklas hos den som smittas med ett
virus som benämns HIV (Human Immunodeficiency Virus), Bland dem som smittats
av detta virus har ca 20-25 % utvecklat AIDS inom sex år. Dödligheten hos de
smittade som utvecklat AIDS är mycket hög. Totalt har 77 avlidit av 159 anmälda
AIDS-fall, Enligt vad man hittills erfarit har ca 80 % avlidit inom två år och
i stort sett alla inom fem år.

Efter
det att sjukdomstillståndet AIDS blev känt i vårt land har en rad åtgärder
vidtagits av de ansvariga myndigheterna för att begränsa spridningen av HIV,
Regeringen har inrättat en särskild delegation, AIDS-dele-gationen, för att
samordna detta arbete inom alla samhällsområden.

Ansvaret
för det praktiska arbetet med att begränsa spridningen av HIV vilar på
myndigheter, landsting och kommuner. Smittan har hittills fått sin största
spridning i storstadsområdena. Särskilda insatser krävs därför i dessa områden.
Kraftfulla insatser i storstadsområdena behövs också för att förhindra
spridning till övriga delat av landet,

I
Sverige finns det vid jämförelse med många andra länder goda förutsättningar
att bekämpa smittspridningen, Hälso- och sjukvården är väl utbyggd och ger alla
möjlighet att på lika villkor ta del av den vård som erbjuds. Inom socialtjänstens
ram ges en god samhällsservice i alla landets kommuner. Därtill kommer att
svenska folket i mycket stor utsträckning är engagerat i folkrörelser och
föreningar. Detta ger en god utgångspunkt för effektiva informationsinsatser
och för att åstadkomma ett gott psykosocialt stöd för dem som smittas av HIV,

Regeringen
har i prop, 1985/86:171 om särskilda medel för bekämpningen av AIDS redovisat
ett samlat åtgärdsprogram mot AIDS, Detta omfattar insatser för information
och psykosocialt stöd till berörda riskutsatta grupper m,m,, dvs. främst
insatser för att begränsa smittspridningen bland homo-och bisexuella män samt
insatser för värd och behandling av narkotikamissbrukare. Riksdagen har i
enlighet med förslagen i propositionen ställt till regeringens förfogande en
medelsram om sammanlagt 150 milj, kr, för ge-

nomförandet
av deUa åtgärdsprogram (SoU 25, rskr, 324), Programmet ge- Prop, 1987/88:79
nomförs under budgetåren 1986/87 och 1987/88,

Det har vidare varit angeläget att främja såväl medicinsk
forskning för att få fram ett vaccin eller botemedel mot HIV-infektionen som
samhälls- och beteendevetenskaplig forskning. Riksdagen har anvisat sammanlagt
10 milj, kr, under femte huvudtiteln för nämnda budgetår för främjande av
angelägen forskning inom området, I enlighet med regeringens förslag har
riksdagen ocksä beslutat om ett extra bidrag för år 1987 till förebyggande
insatser i de landsting och kommuner där HIV-smittan är särskilt utbredd.
Bidraget har fördelats med 25 milj, kr, till Stockholms läns landsfing och 10
milj, kr, till Stockholms kommun samt 5 milj, kr, till vardera Göteborgs
kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting (prop, 1985/86:171, prop,
1986/87:100, bil, 7, SoU 19, rskr, 187),

Det är angeläget att nu beskriva resultatet av
hittillsvarande insatser och redovisa hur arbetet med att bekämpa HIV/AIDS bör
bedrivas i fortsättningen.

Jag kommer i det följande att föreslå att sammanlagt 230
milj, kr, anvisas under femte huvudtiteln för budgetåret 1988/89 under ett
reservationsanslag, som jag föreslår skall kallas Insatser mot AIDS och
ersätta det tidigare anslaget A 5, Särskilda medel för bekämpningen av AIDS,

Medlen är avsedda att disponeras på följande sätt.

För genomförandet av föreslagna fortsatta insatser mot
HIV/AIDS beräknas en ram av 110 milj, kr,, vilket innebär en ökning med 30
milj, kr, i förhållande till budgetåret 1987/88,

Såsom ett extra bidrag till vissa landsting och kommuner
för år 1988 beräknas sammanlagt 85 milj, kr,, vilket är 35 milj, kr, mer än
det bidrag som utgått för år 1987,

För att stödja utbyggnaden av tvångsvård för
narkotikamissbrukare beräknas 35 milj, kr.

Tillsammans med 18,7 milj, kr,, som beräknats i budgetproposifionen
1988 för den verksamhet mot HIV/AIDS som bedrivs av socialstyrelsen och statens
bakteriologiska laboratorium (SBL), föreslås således 248,7 milj,kr, för
bekämpningen av HIV/AIDS för nästa budgetår.

Jag föreslår härutöver att 120 milj, kr, skall utgå som
extra bidrag till landsting och kommuner för år 1989, Förslag om anvisande av
medel till delta bidrag kommer emellertid att framläggas först i samband med
anslagsberäkningen för budgetåret 1989/90,

Först vill jag redovisa den kunskap som finns om HIV/AIDS-
situationen i Sverige och beskriva HIV-virus smittvägar och smittsamhet.

2 Allmänna utgångspunkter

2.1 HIV-infektionen

AIDS, förvärvad-immunbrist-syndrom, är slutstadiet av en
infektion orsakad av ett virus benämnt HIV (tidigare HTLV-III eller LAV),
Detta virus

påverkar kroppens
immunförsvar. Följden blir svårbehandlade s,k, oppor- Prop. 1987/88:79 tunistiska
infekfioner och tumörer.

En
del smittade insjuknar redan efter ca tvä veckor från smittillfället med symtom
på akut virusinfektion, såsom feber, lymfkörtelsvullnad, ont i halsen eller
liknande. Dessa besvär avklingar under loppet av någon eller några veckor.
Därefter kan den smittade känna sig helt frisk.

Fyra
till tio veckor efter smittillfället utvecklar de flesta anfikroppar mot HIV
som sedan kvarstår, sannolikt under resten av livet. För några kan det dröja
avsevärt längre fid innan antikroppar utvecklas.

En
HIV-smittad kan vara utan symtom med full arbetskapacitet under många år och
leva ett i allt väsenfligt normalt liv. Smittsamheten under denna symtomfria
tid tycks variera och bedöms vara störst under några veckor i samband med den
aktuella virusinfektionen och senare i samband med att AIDS-stadiet utvecklar
sig. Man måste dock utgå ifrån att en HIV- smittad är smittbärare och därmed
smittsam under återstoden av sitt liv. Det är därför nödvändigt med konfinuerlig
läkarkontakt och noggrann information och rådgivning om hur fortsatt
snittöverföring skall förhindras.

Efter
ett antal år kan en HIV-smittad utveckla symtom på kronisk infektion. Exempel
på sådana symtom är svullna lymfkörtlar, feber, avmagring, nattsvettning,
depression, persionlighetsförändringar och minnesrubbningar. När
immunförsvaret har skadats alltför svårt uppträder sjukdoms-fillståndet AIDS,
Patienten behöver då under perioder kvalificerad och intensiv sjukvård på
grund av att svåra infektioner och andra komplikafioner tillstöter. Bland dessa
kan nämnas en särskild form av lunginflammation, pneumocystis carinii, och
tumörsjukdomen Kaposis sarkom, AIDS- fall anmäls för epidemiologisk
utvärdering.

Man
vet inte säkert hur många HIV-smittade som får AIDS, Det förefaller vara så
att i genomsnitt 10-15 % får AIDS inom fem år och 20-25 % inom sex år efter
smittotillfället. Dödligheten i AIDS är mycket hög. Ingen AIDS-pafient finns
ännu beskriven som har tillfrisknat. Överlevnadstiden är dock varierande,
vilket bl,a, beror på patientens allmäntillstånd, vilka komplikationer som
tillstöter och hur dessa kan behandlas.

Det
är viktigt att framhålla att smittrisken är obetydlig utom vid alldeles
särskilda förhållanden. Smittöverföring har sålunda inte kunnat dokumenteras
vid sociala kontakter, inkluderande hudberöring, eller genom tårar, svett och
vanliga kyssar. Smittan kan inte spridas via insekter eller via luft eller
vatten.

De
tre kända smittvägarna för HIV är sexuellt umgänge, blodöverföring och
överföring från den gravida kvinnan till hennes foster.

Vid
sexuellt umgänge är smittrisken störst då slemhinnornas yta är skadad eller
infektion av andra sexuellt överförda sjukdomar föreligger.

Narkotikamissbrukare,
som delar spruta, löper stor risk att bli smittade genom den blodöverföring som
sker därigenom. Numera är smittrisken minimal inom sjukvården sedan man börjat
testa allt blod och behandla blodprodukter så att virus förstörs.

2.2
Utbredningen av HIV och AIDS Prop. 1987/88:79

2.2.1
Allmänt

Sjukdomstillståndet
AIDS beskrevs i den medicinska litteraturen första gången år 1981. HIV kunde år
1983 identifieras som infekuös orsak till sjukdomstillståndet,

HIV-smitta
och AIDS utgör nu en global epidemi. Hösten 1987 rapporterade 128 länder
totalt över 70 000 fall av AIDS. Det sannolika antalet fall i världen bedöms
dock vara mellan 100 000 och 200 000, Det råder ännu större osäkerhet om
antalet HIV- smittade, Enhgt WHO:s bedömning kan emellerfid ända upp fill 5-10
milj, människor vara smittade,

I
Sverige diagnostiserades de första sjukdomsfallen år 1982, HIV förmodas ha
börjat spridas i Sverige bland homosexuella män i slutet av 1970-talet och
bland intravenösa narkofikamissbrukare år 1983, Den 30 december 1987 fanns 159
fall av AIDS rapporterade. Av de insjuknade har 77 rapporterats som avlidna, 1
701 HIV-smittade har identifierats. Majoriteten av dessa utgörs av homo- och
bisexuella män samt intravenösa missbrukare, 901 män uppger sig ha blivit
smittade genom sexuella kontakter med andra män, 438 personer har uppgivit
intravenöst narkotikamissbruk som orsak till HIV-smittan, Sammanlagt 170 fall
av heterosexuell smitta hos svenskar och utlänningar var anmälda den 30
december 1987, Under år 1987 har ca 30-35 personer varje månad rapporterats
vara HIV-smittade, Av dessa 30-35 personer uppger sig 5-6 vara heterosexuellt
smittade, 84 % av de HIV-smittade rapporteras från de tre storstäderna. Den
heterosexuella smittspridningen skiljer sig dock från den övriga epidemin genom
att den är relafivt jämnt spridd i hela landet. Det verkliga antalet HIV-
smittade i Sverige är okänt men uppskattas inom AIDS-delegationen till högst 5
000,

Fördubblingstakten
för utvecklade AIDS-fall är för närvarande 14 månader. Detta förhållande
registrerar emellertid i huvudsak endast HlV-smit-tans spridning i Sverige för
flera år sedan. Exakta kunskaper om takten i HIV-smittans spridning i dag
saknas i Sverige och i andra länder i världen.

2.2.2
HIV/AIDS bland homo- och bisexuella

Spridningen
av HIV-smitta bland homo- och bisexuella män förefaller ha varit relativt
omfattande i början av 1980-talet innan epidemin var känd. Den sexuellt
överförda gulsofen - hepafit B - hade emellertid under slutet av 70-talet
medfört en begynnande oro bland de homosexuella. Riktade medicinska studier
hade satts igång framför allt i Stockholm i samarbete med statens
bakteriologiska laboratorium (SBL) av den grupp som senare kom att forma
Venhälsan, I och med de amerikanska rapporterna om AIDS hos homosexuella män vidtogs
åtgärder av de homosexuella och deras organisationer i smitthindrande syfte.
Dessa åtgärder i kombination med de informationsinsatser som sedan vidtagits i
samhället synes ha fått till effekt att smittspridningen bland homo- och
bisexuella män nu förefaller ha minskat i omfattning. En dokumenterad tendens till
smittspridning inom en grupp homosexuella, som är väl informerad om
smittrisken, är emellertid oroande.

2.2.3
HIV/AIDS bland heterosexuella Prop, 1987/88:79

Som nämnts överförs HIV/AIDS också heterosexuellt.
Heterosexuella smittkedjor finns rapporterade i Sverige, Trots att HIV funnits
i Sverige i sannolikt 8-10 år tycks ingen omfattande utbredning av smittan föreligga
bland heterosexuella. Många av dem som rapporterats som heterosexuellt HIV-positiva
är smittade utomlands. Det är sannolikt så, att den upplysning som skett genom
informationsinsatser och den massmediala bevakningen gjort människor mer
medvetna och försiktiga. De sexuella beteendemönstren, framför allt bland de
yngre, kan emellertid främja spridningen av HIV,

2.2.4 HIV/AIDS bland narkotikamissbrukare

HIV-testning har mycket snabbt blivit en självklar åtgärd
inom vården av narkotikamissbrukare. Genom en omfattande utbyggnad av
testverksamheten kan samtliga missbrukare som nås erbjudas test. Parallellt
med testverksamheten har ocksä den uppsökande verksamheten byggts ut, såväl
inom den öppna narkomanvården som på häkten och kriminalvårdsanstalter. Den munfliga
informationen till narkotikamissbrukare om HIV/AIDS och de risker, som är
förbundna med att dela orena sprutor och kanyler med andra missbrukare, har
därigenom kunnat utvecklas till ett medel i smittbekämpningen.

Det är av grundläggande betydelse för att kunna bekämpa
smittspridningen hos narkotikamissbrukare att känna till vilka de är och var
de finns.

Antalet grava missbrukare uppskattades år 1979 av
utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO-utredningen) till mellan
10 000 och 14 000 personer. Man beräknade att det fanns 7 500 - 10 000 personer
som var injektionsmissbrukare. Ca 30 % av dessa var heroinmissbrukare, dvs, 2
250 - 3 000 personer.

Senare har olika skattningar gjorts på grundval av lokala
undersökningar samt studier av olika typer av indikatorer. Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) har dessutom utvecklat ett regionalt
rapporteringssystem, vilket innebär att regelbundna skattningar görs av
narkotikalägets förändring i olika län.

Totalt bedöms det intravenösa missbruket inte ha ökat
under senare år. Nyrekryteringen till intravenöst missbruk bland ungdomar har
minskat. Andelen heroinmissbrukare bland de vuxna missbrukarna bedöms också ha
minskat och uppskattas till omkring 1 000 personer.

Man bör kunna utgå från att målgruppen för arbetet med att
bekämpa en fortsatt spridning av HIV-smitta bland missbrukare består av mellan
8 000 och 10 000 aktiva injektionsmissbrukare. Huvuddelen av dessa är biandmissbrukare.
En amfetaminmissbrukare nyttjar ofta också cannabis och alkohol.

Sedan år 1986 har rapporterats drygt 17 000 tester,
avseende personer som uppgivit intravenöst missbruk som orsak till att de
önskat få testningen. Ca 15 000 tester - varav många avsett intravenösa
missbrukare - har gjorts inom kriminalvården.

Det stora antalet tester betyder att en större andel av de
intravenösa

missbrukarna har testat
sig. På vissa orter uppges att närmare 80 % av de Prop. 1987/88:79 tunga
missbrukarna är testade en eller flera gånger. I andra kommuner uppskattas
andelen till omkring 50 %, Man har uppskattat att ca 80 % av injek-fionsmissbrukarna
i Stockholmsregionen och ca 70 % av motsvarande missbrukare i Göteborg och
Malmö är testade. En studie på häktes- och an-hållningsavdelningarna på
allmänna häktet i Stockholm visar att 96 % av heroinmissbrukarna och 75 % av
amfetaminmissbrukarna var testade minst en gång.

När
det gäller smittspridningen av HIV har utvecklingen varit följande. Under är
1985 konstaterades att 143 missbrukare var HlV-posifiva, Under år 1986 ökade
antalet med 201 personer och under år 1987 med 94 personer. Fram till den 1
januari 1988 har sålunda 438 narkotikamissbrukare uppvisat positiva
provresultat. Enligt gjorda uppskattningar är 10-15 % HIV-positiva av de
intravenösa missbrukarna i Stockholmsregionen under det att andelen HIV-positiva
i Göteborg och Malmö uppskattas till ca 1 %, Med tanke på att en så hög andel
missbrukare är testade talar siffrorna för en minskad smittspridningstakt bland
intravenösa missbrukare. Detta bekräftas också av en epidemiologisk
undersökning vid allmänna häktet i Stockholm, som visar att 63,4 % av
heroinmissbrukarna, 12,2 % av blandmissbrukarna och 4,2 % av
amfetaminmissbrukarna är HIV-positiva, Enligt undersökningen är uppbromsningen
av smittspridningen uppenbar. Andelen nya smittade heroinmissbrukare är mycket
begränsad medan andelen smittade amfetaminmissbrukare ökar något.

Jag
anser emellertid att det är för fidigt att dra några allmänna och för långtgående
slutsatser av denna undersökning. Även om smittspridningstakten tycks ha
minskat bland intravenösa missbrukare finns det fortfarande stora risker för en
fortsatt spridning av HIV inom denna grupp. Särskilt oroande är smittspridningen
inom gruppen amfetaminmissbrukare. På grund av amfetaminmissbrukets koppling till
ökad sexuell aktivitet liksom missbrukets stora spridning är riskerna nu stora
dels för en spridning av HIV från missbrukare fill andra grupper, dels för en
större spridning över hela landet,

I
en internationell jämförelse är situationen i Sverige emellertid relativt
gynnsam. Andelen intravenösa missbrukare bland AIDS- sjuka i Europa fortsätter
att öka. Eftersom få länder varken testar missbrukare systemafiskt eller har
ett centralt rapporteringssystem är det svårt att uttala sig om den reella
smittspridningen, Alla tecken tyder dock på att smittspridningen är störst i
södra Europa,

I
Italien är 63 % och i Spanien 53 % av de AIDS-sjuka intravenösa missbrukare, I
hela Europa har andelen ökat från 5 % i juni 1985 tiU 18 % i september 1987,

Olika
studier av smittspridningen bland missbrukare på behandlingshem och inom
kriminalvården visar att över 50 % av missbrukarna i Italien och Spanien är HIV-positiva,
En studie i Amsterdam visar att 30 % av testade missbrukare är positiva.

3
Samhällets reaktion på hotet från HIV/AIDS Prop. 1987/88:79

Jag anser att det är viktigt att klarlägga hur det svenska
samhället hitfills har reagerat på hotet från HIV/AIDS och vilka fortsatta
reaktioner som man kan ha att vänta. När vi bekämpar HIV/AIDS måste vi
samtidigt veta att slå vakt om vårt demokratiska samhälle. Det är nödvändigt
att med kraft styra utvecklingen så att tendenser till utstötning och
förföljelse av dem som drabbats av HIV/AIDS med alla medel bekämpas.

Som tidigare nämnts började HIV troligen spridas i Sverige
bland homosexuella män i slutet av 1970-talet, Smittan började sannolikt
spridas bland intravenösa narkotikamissbrukare år 1983, Inledningsvis pågick i
Sverige och i många andra västeuropeiska länder en s,k, tyst epidemi, HIV-smittan
spreds utan att någon hade kunskap om vad som hände. Det första AIDS-fallet i
Sverige diagnostiserades i december 1982, HIV-antikroppstestning började
utföras år 1984, HIV-testning började att byggas upp i större skala först under
år 1985, Under HIV/AIDS-epidemins mycket korta historia har kunskapen om HIV/AIDS
ökat starkt. Inte någon gång tidigare i den medicinska historien har en så
snabb kunskapsuppbyggnad kunnat iakttas.

Kunskapen om HIV, dess smittsamhet och smittvägar, börjar
bli mycket omfattande. Vi vet nu att ett vaccin eller ett verksamt botemedel kan
ta mycket lång tid att utveckla. Under de mest gynnsamma förutsättningarna kan
ett vaccin användas i större skala tidigast i mitten av 1990-talet, Det finns
inte heller någonting som tyder på att forskarna har funnit något verksamt
botemedel. Däremot utvecklas successivt läkemedel som alltmer effektivt kan
fördröja sjukdomsförloppet.

Vi måste således lära oss att acceptera och förstå att HIV
kommer att finnas i värt samhälle under mycket läng tid framöver. Vad vi för
närvarande bevittnar är en process, där vårt samhälle övergår från att vara ett
samhälle utan HIV till ett samhälle med HIV, Denna övergång sker enligt en
process som kan indelas i olika faser.

Den första fasen av HIV-epidemin har handlat om att skaffa
kunskaper om virus och AIDS, Verksamheten har präglats av att göra allmänheten
medveten om HIV/AlDS-hotet, Detta har skett genom informafion på olika sätt, I
detta första skede har de ledande opinionsbildarna framför allt varit läkare,
forskare och olika slags experter. Även sådana, som saknat direkta medicinska
kunskaper om HIV och AIDS, har deltagit i debatten, Opinionsbildarna har i
allt väsentligt använt erfarenheter från andra delar av världen som underlag
för kunskapsspridning och spekulationer kring en tänkt utveckling i Sverige,

Till detta bör fogas att man i HIV/AIDS-sammanhang över
hela världen

tillämpat ett s,k, öppet informationssystem. Spekulationer inom det medi

cinska området har ibland kungjorts utan att dessa hunnit bU vetenskapligt

kontrollerade, I en del fall har de inte ens haft en rimlig sannolikhetsgrad.

Eftersom massmedierna bevakat HIV/AIDS ytterst intensivt, har allmänhe

ten inte sällan försetts med motstridiga uppgifter. Det är givetvis en viktig

uppgift för samhället att balansera ett sådant informationsflöde genom att

ge medborgarna sådan kunskap och information som man anser vara någor

lunda säker och som baserar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet, c

Denna första del av
processen, som karaktäriseras av att samhället och Prop. 1987/88:79
allmänheten bUr alltmer medvetna om problemet och kunskaperna om HIV/AIDS
snabbt ökar, övergår successivt till nästa fas, som närmast kan betecknas som
en reakfionsfas.

Denna
nya reaktionsfas har blivit särskilt påtaglig under andra hälften av år 1987,
Reaktionen yttrar sig bl,a, genom olika händelser som rapporteras av
massmedier. Dessa händelser kan till exempel vara att laboratorie- och sjukvårdspersonal
förklarar sig vara rädd för att bli smittad i sitt arbete eller att människor
visar ovilja att ingripa vid trafikolyckor och hjälpa skadade som blöder, av
rädsla att därigenom bli smittade med HIV. Andra situationer kan gälla
polisens arbete där man t,ex, ibland konfronteras med narkomaner som skvätter
blod på poliserna och därmed skapar oro för smittöverföring.

Denna
typ av reaktioner är på sätt och vis oundviklig i samband med infor-mafionskampanjer.
Det är oundvikligt att opinioner uppstår som kräver hårdare tag. Andra kanske
hävdar att man bör vara försiktigare i sina budskap och att man snarare bör
försöka lugna än göra människor upprörda.

Det
finns en risk under denna reakfionsfas för panik och aggressivitet gentemot de
smittade. Under reaktionsfasen är det inte längre läkare, forskare och "experter"
som dominerar opinionsbildningen. Nu framträder i stället politiker,
organisationer och andra. Politiska konflikter formuleras som är av delvis
etisk natur och som rör frågor om sekretess, testning, lagstiftning,
diskriminering och liknande. Konflikter av denna typ är ingalunda nya i
samhället, men de aktualiseras och förstärks under hotet av HIV och AIDS,
Utfallet av de politiska konflikterna kan leda till en allmän opinion som
förespråkar ökat tvång och kollektivets rätt att vidta åtgärder på bekostnad
av individens rätt till integritet. Alternativet fill detta är ett bibehållande
så långt möjligt av frivillighet och ett värnande om individens integritet. Detta
kan då hävdas ske genom ett eftergivande av kollektivets eller samhällets krav
på att skydda sig mot epidemin.

I
samhällsdebatten uppstår nu ett behov av att definiera vad för slags sam

hälle som man vill skall utvecklas under hotet av HIV/AIDS, Det gäller att

skapa ett samhälle där effektiva åtgärder görs för att förhindra smittsprid

ning utan att onödiga ingrepp sker i individernas frihet och integritet. Denna

utveckling styrs och präglas i hög grad av hur man från samhällets sida hante

rar de reaktioner som uppträder och vilka präglas av människors attityder,

känslor och oro. Erfarenheter från andra delar av världen, som i det första

kunskapssskedet präglat människors inställning till HIV/AIDS och samhäl

lets åtgärder, får inte samma betydelse som tidigare, I stället blir
situationen

i det egna landet allt mer betydelsefull. Människor vill kort sagt veta vad de

har att rätta sig efter, hur deras egen situation är, om man riskerar att själv

bli smittad och hur man bäst kan hantera den eventuella risken. Sådan kun

skap kräver epidemiologiska studier och kartläggning samt en effektiv epide

miologisk organisation. En väsentlig del av arbetet under denna reaktionsfas

blir därför att ta fram mera detaljerat epidemiologiskt underlag för tolkning,

analys och värdering. Detta material och denna kunskap bör användas som

underlag för förebyggande informationsinsatser. Samtidigt kommer också

trycket att bli mycket stort på dem som är smittade eller lever i smittades 9

närhet,
vilket innebär krav på direkt psykosocial stödverksamhet som riktas Prop.
1987/88:79 Ull HIV-smittade och deras anhöriga. Vidare behövs en indirekt
påverkan på allmänhetens inställning ull HIV-smittade i arbetsliv, i skola och
i övriga sociala funktioner,

AIDS-delegafionen, som skall inifiera och samordna
åtgärder, bör också analysera och tolka det fillgängUga kunskapsunderlaget
bl,a, rörande den epidemiologiska situationen i Sverige, Resultatet av detta
arbete bör formuleras i slutsatser, som kan tjäna som utgångspunkter för ett
koordinerat informations- och kunskapsöverförande, I arbetet måste självfallet
också ligga, att förebygga och motverka felaktiga eller motstridiga budskap.

Med den dynamik och intensitet som präglar HIV/AIDS-frågan
måste en stor arbetsinsats läggas ner på att tillrättalägga felaktigheter,
missförstånd och uppenbar desinformation.

Med det decentraliserade system som i mångt och mycket
präglar "den svenska modellen" blir det viktigt vad som utförs av
myndigheter, kommuner och landsfing och organisationer. Krav på samordning av
insatserna ställs därvid.

Behovet av en initierande och samordnande instans kommer
dock successivt att minska när de agerandes roll blir bättre definierad och
inriktningen av HIV/AIDS-arbetet blir mer klar och entydig.

4 Hittillsvarande insatser mot HIV/AIDS

4.1 Vissa ansvarsförhållanden

I det följande avser jag att lämna en redogörelse för vad
som hittills har gjorts i kampen mot HIV/AIDS med hjälp av de medel som
riksdagen beviljat för ändamålet för föregående och innevarande budgetår.

Jag anser emellertid att det är viktigt att inledningsvis
översiktligt klargöra ansvarsförhållandena. Jag ämnar senare mer utförligt
återkomma till detta när jag tar upp organisation och ledning under avsnittet
7. Vissa frågor.

Allt fler delar av samhället engageras i AIDS-bekämpningen,
Landstingen är ansvariga för hälso- och sjukvården och har en viktig uppgift i
det förebyggande hälsoarbete som rör HIV och AIDS, Kommunerna är ansvariga för
narkomanvården. Vissa statliga myndigheter, såsom socialstyrelsen och statens
bakteriologiska laboratorium (SBL), har viktiga uppgifter i AIDS-bekämpningen,
Socialstyrelsen har således enligt smittskyddslagen (1968:231) högsta tillsynen
över bekämpandet av smittsamma sjukdomar i riket.

Skolan har ansvaret för att i enlighet med läroplanerna ge
ungdomar kunskap om sex och samlevnad, om sexuellt överförda sjukdomar och
därmed ocksä om HIV och AIDS, Skolan har också att inom ramen för anslagen till
fortbildningen av lärare se till att angelägen fortbildning kommer till stånd.
Myndigheter, kommuner och landsting har således var och en sitt ansvar inom
sina resp, områden,

AIDS-delegationen har genom sitt sekretariat påtagit sig
ett ansvar för att

verkställa delar av den pågående informationskampanjen, jg

Det är
angeläget att ansvarsbilden är klar när jag nu övergår fill att redo- Prop.
1987/88:79 göra för vidtagna åtgärder.

Jag finner det därvid ändamålsenligt att behandla vad som
gjorts inom området för bekämpningen av HIV/AIDS bland narkofikamissbrukare under
ett särskilt avsnitt sedan jag först lämnat en beskrivning av hitfillsva-rande
åtgärder inom informationsområdet m,m.

4.2 Åtgärder inom informationsområdet m.m.

4.2.1 Informationen

Centrala myndigheter, landsting, kommuner och många
frivilligorganisationer har aktivt deltagit i informationsarbetet om HIV/AIDS,
Socialstyrelsen inledde i ett tidigt skede av HIV- epidemin ett arbete med att
ta fram information som riktade sig till personalen inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten samt till allmänheten. Under främst år 1987 har insatserna
ökat betydligt i omfattning. Jag vill här särskilt betona att det arbete som
olika organisationer har utfört, har varit mycket betydelsefullt,

AIDS-delegationen tillsatte i februari 1986 en särskild
arbetsgrupp för att utreda behovet av ytterligare informationsinsatser om
HIV/AIDS, Åtgärderna skulle sättas in i en långsiktig informationsstrategi.
Arbetsgruppen presenterade sin rapport för AIDS- delegationen den 16 september
1986, Delegafionen ställde sig bakom de mål och den långsiktiga strategi som arbetsgruppen
formulerade för samhällets framtida informationsinsatser om HIV/AIDS, Delegafionen
uttalade också sitt stöd för gruppens förslag till informationsinsatser på kort
sikt. Arbetsgruppen formulerade målsätt- . ningar, metoder och strategier för
informationen i framtiden. Arbetsgruppens förslag skulle bli vägledande för de
framtida insatserna. Ett av de förslag som AIDS-delegationen ställde sig bakom
var att det skulle planeras för en samordnad långsiktig informationssatsning,
riktad till allmänheten och särskilda målgrupper.

Ett av
huvudsyftena med den hittillsvarande informationskampanjen är

att koordinera insatser från myndigheter, kommuner, landsting och organi

sationer. Det är nödvändigt att samordna de centrala informationsinsatserna

så att budskapen uppfattas av allmänheten som entydiga och samstämmiga.

Insatserna riktade till allmänheten och till de riskutsatta grupperna har pla

nerats in tidsmässigt i fem olika huvudaktiviteter, som pågår parallellt och

koordinerat, AIDS-delegationen har svarat för innehållet i merparten av de

masskommunikativa insatserna, dvs, annonser, utereklam, hushållsbro

schyr, videoinslag i TV samt särskilda videoproduktioner att visas på hotell,

hamburgerbarer etc. Myndigheter, kommuner och landsting samt organisa

tioner har bedrivit egna informationsaktiviteter inom ramen för informa

tionskampanjen. Vidare har olika insatser gjorts, riktade till s,k, vidarein-

formatörer, dvs, personer som i sin yrkesroll eller genom ideellt arbete har

engagerat sig i informationsuppgifter om HIV/AIDS, Kontakterna med

press, radio och TV har upprätthållits bl,a, genom att särskilda pressemina-

rier anordnats, I informationskampanjens inledningsskede har en rad olika

förstudier och mätningar gjorts för att ligga som underlag för planeringen av 11

olika insatser. Därtill
har en särskild utvärdering av effekterna av informa- Prop. "1987/88:79
tionskampanjens inledande skede genomförts.

AIDS-delegationen
har en samoirdnande funktion i informationskampanjen. Kampanjen genomförs i
nära samarbete med socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, SBL,
arbetarskyddsstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Landsfingsförbundet, En
särskild referensgrupp har knufits till AIDS-delegationen, I denna informafionsgrupp
ingår företrädare för myndigheter, organisationer och de tre
storstadsregionerna.

Syftet
med den inledande delen av den tvååriga informationskampanjen har varit att öka
allmänhetens medvetenhet om epidemins allvar och föra ut kunskapen om att HIV
inte bara kan drabba vissa utsatta grupper. Ett viktigt syfte har ocksä varit
att öka allmänhetens kunskaper om hur HIV inte smittar. Den samordnade informafionskampanjen
inleddes i mars 1987 efter ett intensivt förberedelsearbete.
Informationskampanjen startade med en bred utåtriktad annonskampanj till
allmänheten. Förutom omfattande annonsering, utereklam m,m, delades en
särskild broschyr ut till samtliga hushåll i landet. Inför starten byggdes
också den s,k, AIDS-Jouren inom Noaks Ark ut. Ett s,k, 020-nummer infördes,
vilket innebär att man kan ringa till AIDS-Jouren från hela landet till samma
kostnad som för ett vanligt lokalsamtal. Under april månad genomfördes en särskUd
kampanj riktad till prosfituera-des kunder, I maj månad genomfördes en särskild
kampanj riktad fill ungdomar. Under sommarmånaderna 1987 framställde AIDS-delegationen
en särskild affisch, som har satts upp vid färjelägen, järnvägsstationer och i
ett stort antal bufiker. En särskild broschyr har framställts och delats ut vid
tull-stafioner. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) och Riksförbundet
för sexuell upplysning (RFSU) har fått bidrag till att genomföra särskilda
uppsökande aktiviteter vid allmänna badplatser och diskotek m,m,

AIDS-delegafionen
framställer (jckså en särskild tidning, "Kampen mot AIDS", som
skickas ut till ca 75 000 s,k, vidareinformatörer, I tidningen redovisas nya
fakta kring HIV/AIDS och aktiviteter från informationskampanjer i kommuner,
landsting och organisationer m,m. En särskild faktaguide om HIV har framställts
och delats ut grafis till särskilt intresserade. Två korta videofilmer har
framställts och visats vid hamburgerbarer samt på färjor och hotell m,m. Under
våren genomfördes fyra olika presseminarier.

Under
hösten 1987 genomfördes en särskild kampanj som riktade sig fill olika
målgrupper, bl,a, homo- och bisexuella män, personer med många sexpartner,
unga flickor som har kontakt med narkotikamissbrukare, personer som vistats
utomlands och prostitutionskunder m,fl. Denna delkampanjs syfte har särskilt
varit att motivera personer med riskbeteenden att kontakta hälso- och
sjukvården för rådgivning och HIV-testning, En särskild enkätstudie har
genomförts vid vissa kliniker för att bl,a, utreda orsaken till att människor HIV-testar
sig.

Informationen
på gymnasieskolor och högstadieskolor har förbättrats. De

videofilmer som SBL utarbetat i samarbete med socialstyrelsen och skol

överstyrelsen röner fortfarande stor efterfrågan. En av dessa videofilmer,

"Steget före virus", har nyligen setts över och bl,a, kompletterats
med fakta

information och en särskild elevfolder. Information om materialet inkl, lä-

r;irh;mdledning m,m, har direktdistribuerats till samtliga rektorer och skol- 12

sköterskor
i landet samt marknadsförts genom annonser i landets fyra största Prop.
1987/88:79 lärartidningar. Videokassetter finns sedan år 1986 att låna på
landets AV-och läromedelscentraler, SBL har vidare fillsammans med
socialstyrelsen producerat en bioreklamfilm om AIDS och sexuellt överförbara
sjukdomar, SBL har producerat två trycksaker, nämligen "Kramar smittar
inte" (800 000 ex.) och en ytterligare informafionsbroschyr som använts
bl,a, på skolorna. Socialstyrelsen har utfört olika informationsinsatser. Bl,a,
har socialstyrelsen framställt många broschyrer, såsom "Vad alla bör veta
om AIDS" (1985) och "Vad vi vet om AIDS" (1986), Dessa
broschyrer har översatts till olika invandrarspråk. Vidare har socialstyrelsen
tagit fram broschyrer med råd inför utlandsresor: "AIDS och din
utlandsresa" och "Pass upp". Styrelsen har också utarbetat
förslag till skriftlig information att överlämnas av läkare i samband med HIV-testning
och meddelandet av resultatet av testen till patienten. Styrelsen har även
tagit fram en särskild informationsskrift, som på ett lättfattligt sätt
behandlar rätfigheter i samband med HIV-test och smitta ("Så här säger
lagen om HIV och AIDS"),

Vidare
har socialstyrelsen utarbetat särskilt informationsmaterial till syn-och
hörselskadade och andra handikappgrupper.

Informationsaktiviteterna
i landstingen har utvecklats väsentligt under senare år. Vissa landsting har
gjort särskilda informationssatsningar om HIV och AIDS för ungdomar, Örebro
läns landsfing har producerat videofilmen "Det gäller också dig" för
högstadier och gymnasier, Norrbottens läns landsfing har skickat personligt
adresserad information tUl ungdomar i åldern 17-20 år. Bl,a, i Gävleborgs läns
landsting har ungdomar som köpt s,k, interrail-kort fått en särskild, personUgt
överlämnad information,

RFSU
har under hösten 1986 fått bidrag till en kondomkampanj riktad fill samtUga
ungdomar meUan 18 och 24 år i de tre storstadsområdena,

RFSL
har fått bidrag bl.a, till uppsökande verksamhet och utarbetande av informationsfoldrar
m.m. Ett särskilt bidrag har givits för att iordningställa och utrusta en samUngslokal
för RFSL i centrala Stockholm,

Andra
organisationer som fått bidrag till sina informationsinsatser är bl,a. Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Föräldraföreningen mot narkotika (FMN),
Läkare mot AIDS, Noaks Ark, Röda Korset, Föreningen för blödarsjuka i Sverige (FBIS),
Ekumeniska gruppen för kristna homosexuella (EKHO), Homosexuella socialister, Convictus,
Kamratföreningen NU, De dövas riksförbund, ABF, Verdandi, Unga Örnar, SACO/SR,
TCO och LO.

4.2.2
Effekten av informationen

Våren
1986 genomfördes på socialstyrelens uppdrag en enkätundersökning

om allmänhetens kunskaper m.m. om HIV-virus och AIDS, Ett år senare,

våren 1987, gjordes en ny liknande undersökning. Den förstnämnda under

sökningen gjordes på ett slumpmässigt urval av befolkningen omfattande

4 000 individer i åldrarna 18-44 år. Enkäten våren 1987 riktade sig till ål

dersgruppen 16-44 år. I maj 1987 genomfördes en undersökning riktad till

1 000 individer mellan 18 och 44 år. Fältarbetet gjordes i maj månad, ca 1,5

månad efter att den stora informafionskampanjen startat. 3

En jämförelse mellan undersökningarna från år 1986 och
våren 1987 visar Prop, 1987/88:79 att kunskaperna hos allmänheten om hur HIV
sprids och inte sprids har ökat. Oron för att HIV skall spridas i samband med
besök på toaletter eller användande av simbassänger samt vid s,k, sociala
kyssar eller i andra vardagssituationer finns fortfarande, men har minskat
sedan år 1986. Trots denna kunskap sade sig fortfarande i maj 1987 45 % av de
tillfrågade vilja undvika nära kontakt med en smiUad arbetskamrat. Allmänhetens
insikt om HIV-epidemins allvar har ökat väsentligt. Av de tillfrågade anser 52
% år 1987 att epidemin i lika hög grad kan drabba andra grupper än de tidigare s,k,
riskutsatta grupperna, narkomaner som injicerar och homosexuella män.
Medvetenheten om att HIV även kan smitta vid heterosexuella kontakter har ökat
avsevärt, I allt mindre utsträckning tror allmänheten att ett vaccin kommer att
bli klart inom fem år. En stor och växande andel av befolkningen bedömer att
människor som en följd av HIV-epidemin har ändrat sina sexualvanor. En växande
andel av befolkningen anger också att man själv förändrat sina sexualvanor.

Enkätundersökningen från maj 1987 visar att
informationskampanjens första inledande skede har varit framgångsrikt. På kort
sikt har kunskaperna om hur HIV smittar eller inte smittar förändrats.
Medvetenheten om att HIV kan drabba alla har också ökat snabbt. På kort fid har
HIV-epidemin enligt allmänhetens uppfattning också blivit den allra vikfigaste
av samhällets frågor, 84 % av de tillfrågade i en enkätundersökning från
maj-juni 1987 anser AIDS vara en mycket viktig samhällsfråga".

Under informationskampanjens första månader ökade antalet
HIV- testningar avsevärt, I februari månad registrerade SBL drygt 10 000 HlV-test-ningar.
Efter informationskampanjens start ökade antalet HIV-testningar fill ca 30 000
per månad. Även den vikfiga gruppen homo- eller bisexuella män ökade sin
testbenägenhet under denna period. Under mars och april månad ökade antalet HIV-testningar
bland homo- eller bisexuella män med ca 30-35 %,

De undersökningar som utförts om allmänhetens kunskaper m,m,
om HIV/AIDS visar att det är möjligt att påverka kunskaper och attityder med
hjälp av särskilda informationsinsatser. Jag anser dock att man måste vara
medveten om att informationsinsatser om HIV/AIDS till allmänheten och s,k,
riskutsatta grupper måste pågå under mycket lång tid. Sexuella beteenden och
vanor är svära att påverka. Det har också visat sig från de undersökningar som
hitfills har gjorts att påtagliga förändringar i människors sexuella beteenden
inte har kunnat iakttas under den korta tid som informafionen om HIV/AIDS har
spritts aktivt i samhället. Den strategi och planering som legat till grund för
informationskampanjen har emellertid i allt väsentligt visat sig vara
framgångsrik. Kunskapen om hur HIV sprids och inte sprids börjar bli mycket
god. De flesta människor känner till att HIV/AIDS sprids genom sexuella
kontakter eller närmare bestämt samlag. Trots detta finns fortfarande en stark
oro och rädsla för att HIV smittar vid sociala kontakter. Det är mycket vikfigt
att komma dll rätta med denna oro och rädsla.

14

4.2.3 HIV-testning Prop, 1987/88:79

HIV-testning
är en viktig del av AIDS-bekämpningen, HIV-testning började genomföras i stor
skala redan under år 1985, när metoder för detta blev tillgängliga.

Blodprovsundersökning
för påvisande av antikroppar mot HIV inleddes vid SBL hösten 1984,

Under
våren 1985 blev s,k, testkits för kommersiellt bruk allmänt fillgängliga.
Under år 1985 utfördes minst 36 000 HIV-testningar, Blodgivartest-ningar var
genomförda i hela landet under år 1985,

Under
år 1986 rapporterades ca 80 000 HIV-testningar utförda för diagnosfik eller
epidemiologisk kartläggning.

Vid
slutet av år 1987 beräknades att mer än 1,5 milj, HIV-testningar har utförts i
Sverige, Antalet personer som HIV-testats och som inte är blodgivare beräknas till
mellan 200 000 och 300 000, Blodgivare testas vid varje givartillfälle. Ca 1,3
milj, blodenheter har HIV-testats sedan 1985, 18 HIV-positiva blodgivare har
upptäckts i samband med blodgivning, varav 3 HIV-positiva under år 1987.

HIV-test
utförs numera också vid rättsläkarstafionerna före obduktion av samtliga
avlidna under 60 år. Ca 1 500 tester har utförts. Sammanlagt 42 har befunnits
vara HIV-positiva, Numera testas alla avlidna som förts till rättslä-karstafionen
i Stockholm,

Den
HIV-testning som riktats fill gravida kvinnor har resulterat i mycket få
upptäckta HIV-posifiva prov. Vid Huddinge sjukhus har hitfills 3 kvinnor med HIV-posifivt
prov upptäckts vid drygt 7 000 testade. Vid Allmänna sjukhuset i Malmö har
hittills ingen gravid kvinna upptäckts vara HlV-posi-tiv. Under
september-oktober 1987 utfördes 9 760 HIV-tester av gravida kvinnor. Inget av
dessa HIV- prov gav positivt testresultat,

HIV-tester
utförs även genom s,k. avidentifierade laboratorieprov. Denna provtagning har
genomförts vid Huddinge sjukhus och Danderyds sjukhus i Stockholmsregionen samt
Allmänna sjukhuset i Malmö, Proven utförs med s,k, poolade tester, vilket
innebär att man sammanför flera prov fill ett prov. Vid Huddinge sjukhus har 1
500 prov analyserats vid 2 fillfällen. Hösten 1985 befanns 3 av proven vara
positiva. Ett år senare utfördes HIV-test på 1 500 nya prov. Inget av dessa var
HIV- positivt.

Fortsatta
undersökningar har visat att frekvensen av HIV-posifiva prov är mycket låg. Vid
Danderyds sjukhus har man inte funnit något HIV-posifivt prov, I Malmö, som har
en mer omfattande provtagning, började man redan år 1985 analysera pooler som
omfattade 50 icke riskmärkta, slumpvis utvalda prov. Nu görs tre sådana poolanalyser
prov varje dag. Till mitten av augusti 1987 hade 916 pooler analyserats, varvid
sammanlagt sex HIV-positiva pooler hade idenfifierats,

I
april 1987 beslutade AIDS-delegationen att rekommendera ett program

för utvidgad HIV-testning, Denna utvidgade HIV-testning skulle genomfö

ras stegvis, AIDS-delegationen rekommenderade att sjukvårdshuvudmän

nen omedelbart i ett första steg skulle införa erbjudande om HIV-test vid

samtliga mottagningar för veneriska sjukdomar, infektionskUniker, neurolo

gi- och psykiatrimottagningar samt gynekologmottagningar. Vidare rekom- i

menderades
att HIV-test skulle erbjudas Ull samfliga gravida kvinnor i hela Prop.
1987/88:79 landet. Även HIV-testning med sk, avidenfifierade kemiska
laboratorieprov förordades, SBL har utrett metoder och former för denna
utökade HIV-testning, SBL gavs vidare i uppdrag att ytterligare undersöka
problemafiken när det gäller HIV-testning av mönstrande värnplikfiga eller
värnpliktiga som kallats in fiU grundutbildning. Socialstyrelsen har vidare
fått i uppdrag att utreda former och metoder för en HIV-testning av personer
som fått blodtransfusioner, t,ex, i samband med operationer, under åren 1979-1985.

Genomförandet
av programmet för utökad HIV-testning pågår. Inom de allra flesta landsfing
erbjuds patienterna vid mottagningar för veneriska sjukdomar rutinmässigt HIV-test,
Vid samfliga landsfing erbjuds test vid klinisk indikation.

Erbjudande
om HIV-test till gravida kvinnor är under uppbyggnad och omfattar nu hälften av
antalet gravida kvinnor. Vidare erbjuder ungefär en tredjedel av landstingen
rutinmässigt HIV-test vid infektionsklinikerna.

Vid
gynekologmottagningar samt neurologi- och psykiatrimottagningar har man ännu
inte i samma utsträckning infört rutinmässiga erbjudanden om HIV-test, Test
erbjuds dock ofta av kUnisk anledning.

Enligt
min bedömning har landstingen snabbt utökat testverksamheten enligt AIDS-delegationens
rekommendationer. Jag anser dock att ytterU-gare insatser bör göras för att programmet
skall kunna genomföras fullt ut.

Jag
avser att återkomma i det följande med en redovisning av vilka åtgärder som
bör vidtas för att bygga ut den epidemiologiska kartläggningen, och då bl.a.
genom en utökad HIV-testning,

4.3 Narkomanvården

4.3.1
En offensiv narkotikapolitik

De
intravenösa missbrukarna är en från smittskyddssynpunkt mycket strategisk
grupp. De löper stor risk att smittas av HIV, Internationella erfarenheter
tyder dessutom på att de intravenösa missbrukarna är en grupp som i högre grad
än andra kan befaras sprida HIV-smittan till heterosexuella,

I
regeringens proposition (1985/86:171) om särskilda medel för bekämpningen av
AIDS fastslogs bl,a, att målet måste vara att nå alla intravenösa missbrukare
med provtagning, avgiftning och behandling och att vård fill alla injektionsmissbrukare
är den effektivaste smittskyddsåtgärden, AIDS-delegationen har även antagit
dessa mål som riktlinjer för AIDS-bekämpningen inom narkomanvården. Riksdagen
har därefter vid flera olika tillfällen bekräftat denna inriktning. Målet för
samhällets insatser - som är att skapa ett narkotikafritt samhälle - står
således fast.

Spridningen
av HIV bland narkotikamissbrukare har lett till en intensifi

ering av kampen mot missbruket. Det senaste året har stora satsningar gjorts

på att utveckla en offensiv narkomanvård. Jag återkommer senare med en

beskrivning av detta arbete. Dessa insatser är dock inte tillräckliga för att
nå

det uppsatta målet. Narkotikapolitiken i sin helhet måste stärkas. Ett narko

tikafritt samhälle kan aldrig uppnås om män inte får ett brett och massivt 16

folkligt
engagemang i narkotikafrågan som innebär att människor tar av- Prop,
1987/88:79 stånd från narkoUkamissbruket och samtidigt tar en aktiv del i
kampen mot missbruket. Regeringens utökade stöd till organisationslivet har
utgjort en viktig del i arbetet att stärka narkofikapolitiken.

En effektiv och konsekvent kontrollpolitik är en central
del av narkotikapolitiken. Såväl lagstiftning som praxis för att bekämpa
narkotikabrott är mycket sträng. Allt innehav av narkofika som uppdagas
beivras. Regeringen överlämnade i december 1987 till riksdagen proposifionen
1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) med förslag om att
utvidga det straffbara området till att gälla all befattning med narkotika,
inklusive bruk av den.

En viktig del av kontrollpolitiken är polisens arbete med
att bekämpa ga-tulangningen. Som ett led i att stärka narkotikapoliuken har
regeringen föreskrivit att polisen i de tre storstadsregionerna skall ha
särskilda grupper som bekämpar gatulangningen.

Det internationella samarbetet är ytterligare en
betydelsefull del av den svenska narkotikapolitiken. Samarbete med andra länder
är viktigt för att kunna utveckla de nationella insatserna. Samarbetet behövs
för att utbyta idéer och erfarenheter. Detta har blivit särskilt viktigt när
det gäller erfarenheter av att bekämpa spridningen av HIV bland
narkotikamissbrukare. Samarbetet har intensifierats mellan de nordiska
länderna, i Europarådet och i WHO,

Internationellt finns en allmän medvetenhet om vikten av
att stoppa spridningen av HIV bland missbrukare. Graden av engagemang i och
politisk prioritering av denna uppgift är dock i många länder betydligt lägre
än i Sverige, Inriktningen på arbetet att begränsa en fortsatt smittspridning
utgår i de flesta fall från att smittskyddsaspekter skall överordnas narkofikapolitiken.
Endast undantagsvis har mer omfattande insatser att utveckla narkomanvården
genomförts,

I ett internationellt perspektiv har Sverige en relativt
gynnsam situation när det gäller möjligheterna att begränsa spridningen av HIV-smitta
bland missbrukare. Jag har tidigare berört den omfattande HIV-testningen, Inget
annat land har utvecklat provtagningen i samma utsträckning som Sverige,
Kommunernas, landstingens och inte minst kriminalvårdens snabba utbyggnad av
provtagningsmöjligheterna har lett till att testningen blivit ett värdefullt
instrument i smittskyddsarbetet, Sverige har också vid en internationell
jämförelse en väl utvecklad narkomanvård. Av betydelse är också att Sverige
har en hälso- och sjukvård som omfattar alla.

För att bl,a, påskynda utvecklingen inom narkomanvården
föreslog regeringen i propositionen 1985/86:171 om särskilda medel för
bekämpningen av AIDS att ett särskilt åtgärdsprogram skulle genomföras. Som jag
inledningsvis berört anvisades genom riksdagens beslut 150 milj, kr, till
ändamålet. Av medlen har ungefär hälften använts för insatser inom
narkomanvården.

Under budgetåret 1986/87 inriktades ansträngningarna dels
på att bygga

ut den specialiserade narkomanvården, dels på att förstärka samordningen

mellan kommunerna i olika regioner och mellan socialtjänst, sjukvård, polis

och kriminalvård. Vidare prioriterades stöd till frivilliga organisationer för

utveckling av alternativa behandlingsformer, 17

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 79

I det fortsatta arbetet är
det viktigt att befästa den verksamhet som har Prop, 1987/88:79 kommit
igång. Institutionsvården bör utvecklas och arbetet för att stärka samordningen
mellan kommunerna och mellan olika myndigheter bör fullföljas. Utvärderingsinsatser
är angelägna,

I
det följande ämnar jag närmare ta upp några områden där insatserna har varit
omfattande och konkreta.

4.3.2 En
specialiserad öppenvårdl för narkotikamissbrukare

För
att samhället skall kunna nå samtliga injektionsmissbrukare krävs i första hand
en öppenvård som är dimensionerad med hänsyn fill denna målsättning och som är
specialiserad på att hjälpa narkotikamissbrukare. Därför har stora satsningar
gjorts för att utveckla den öppna narkomanvården.

Hösten
1986 inledde kommunförbunden, i samarbete med socialdepartementet och
socialstyrelsen, den landsomfattande konferensserien "Offensiv narkomanvård",
I varje län samlades under två dagar representanter för socialtjänsten i
samtliga kommuner samt för sjukvård, polis, kriminalvård och i vissa fall
frivilliga organisationer för att diskutera hur man skulle nå samtliga
injektionsmissbrukare. Metoder för arbetet diskuterades liksom hur gemensamma
projekt kunde genomföras.

En
direkt följd av konferenserna är att en rad öppenvårdsenheter inrättats och att
olika regionala samordningsprojekt initierats.

Av
de 28 kommuner som redan fidigare hade en specialiserad öppenvård har 15
förstärkt den med ytterligare tjänster. Vidare har 20 kommuner, som fidigare
inte hade särskilda narkomanvårdsenheter, inrättat sådana. Kompetens och
resurser för narkomanvård byggs nu också upp i mindre och medelstora kommuner
genom s,k, länsprojekt. Dessa innebär att kommuner i en region samordnar sina
insatser med varandra eller med en specialiserad enhet i en större kommun i
regionen. Sammanlagt har 22 sådana projekt initierats. Den största utbyggnaden
har dock skett i de tre storstadsområdena, I Stockholms stad inrättas nu nya
narkomanvårdsenheter i samtliga 18 socialdistrikt. Också i Göteborg och MIalmö
har öppenvården utökats väsentligt,

4.3.3 Vården
av unga narkotikamissbrukare

Det
finns endast några få fall av HIV-positiva missbrukare under 20 år. En förklaring
till detta kan emellerfid vara att det intravenösa missbruket bland unga är
begränsat.

Allmänt
sett är såväl resurser som metoder för vården av unga missbru

kare mer utvecklade än för vuxenvården, Stockholms stad och län har ut

vecklat sina resurser kraftigt. Bl,a, har en ny ungdomsklinik inrättats, Stock

holms stad har varit ledande i arbetet att utveckla offensiva insatser för att

nå missbrukande ungdomar. Bl,a, har en åtgärdsplan utarbetats med inrikt

ning på att fånga upp de ungdomar under 20 år som löper risk att bli smittade

av HIV-virus, I Göteborgs kommiun har en särskild ungdomsenhet bildats, I

Malmö finns planer på att inrätta en sådan enhet, I ett tiotal län pågår olika

typer av samordningsprojekt som är inriktade på att effektivisera vården av

unga missbrukare, 1°

Ett
särskilt problem i detta sammanhang utgör injektionsmissbrukarna i Prop.
1987/88:79 åldersgruppen 20-25 år. De är inte lika socialt isolerade som de
äldre, mer utslagna missbrukarna och har därför ofta både sociala och sexuella
kontakter med icke-missbrukare. Från behandlingssynpunkt kompliceras situafio-nen
av att de oftast befinner sig i ett skede då de sociala, fysiska och psykiska
skadeverkningarna av missbruket inte blivit så påtagliga att de själva söker
hjälp för sitt missbruk. De är också svåra att motivera till frivillig
behandling, Lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är ofta
inte tillämplig. Initiativ har tagits för att ge huvudmännen stöd till en
betydligt större och mer medveten satsning på denna målgrupp,

4.3.4 Omhändertagande
av prostituerade narkotikamissbrukare

Erfarenheterna
från såväl Stockholm som Malmö visar att det går att nå och motivera många av
de prostituerade missbrukarna för vård genom samordnade insatser från polisens
och socialtjänstens sida. Förutsättningar för vård med stöd av LVM föreligger
ofta i de fall vården inte kan ges med samtycke.

Antalet
prostituerade missbrukare i Stockholm har minskat något under det senaste året.
Socialtjänsten har kontakt med i stort sett samtliga prostituerade
missbrukare. För att dessa kontakter skall leda fill bestående resultat krävs
dock ytterligare utvecklingsinsatser. Behovet av mer lätfillgängliga vårdenheter
för att kunna erbjuda ett snabbt omhändertagande är stort. Det krävs också en
utveckling av den långsikfiga vården för kvinnliga missbrukare liksom av LVM-
vården. Vidare krävs insatser för att effektivare nå kunderna till
prostituerade.

Såväl
Stockholms stad som Malmö kommun har fått resurser för att utveckla arbetet
med prostituerade missbrukare. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
(RFHL) har fått stöd till ett prostitutionsprojekt i Stockholm, RFHL har också
startat ett s,k, motivationshem som i huvudsak skall inriktas på att nå de prosfituerade
kvinnliga missbrukarna,

4.3.5 Insatser
för narkotikamissbrukare inom kriminalvården

En
mycket stor andel av de tunga narkotikamissbrukarna återfinns inom kriminalvården.
Under budgetåret 1986/87 togs 32 974 personer in på de allmänna häktena.
Enligt 1983 års häktesundersökning (SOU 1985:27) var ca hälften av de häktade
missbrukare. Under budgetåret fanns 3 375 narkotikamissbrukare på lokal- och
riksanstalter. Av dessa var 2 077 personer med tungt narkotikamissbruk. Av det
totala antalet intagna som var dömda till mer än två månaders fängelse var 45 %
narkotikamissbrukare.

Genom
ett närmare samarbete mellan narkomanvård och kriminalvård kan narkomanvården
nä en avsevärt större andel av de tunga missbrukarna. En viktig del i
regeringens åtgärdsprogram har därför varit att utöka och effektivisera detta
samarbete. En särskild beredningsgrupp har i uppdrag att utarbeta förslag till
insatser. Sammanlagt har ett hundratal projekt initierats.

På de allmänna häktena i
Stockholm och Göteborg samt i Malmöregionen

har i projektform bedrivits ett arbete med särskild inriktning på identifiering

av narkotikamissbrukare och insatser för provtagning och motivation, Arbe- 19

tet förutsätter ett nära samarbete mellan berörda
samhällsorgan. I dessa pro- Prop. 1987/88:79 jekt samverkar därför
kriminalvården, den kommunala narkomanvården och det s.k, missionärsprojektet,
vilket är ett projekt där f,d, missbrukare bedriver uppsökande och motiverande
verksamhet på anstalter. Här spelar RFHL och Föräldraföreningen mot narkotika (FMN)
en betydelsefull roll. Pä allmänna häktet i Stockholm genomförs också en
vetenskaplig epidemiologisk studie parallellt med häktesprojektet.

För att följa upp och utveckla de insatser som görs på
häktena har satsningar även gjorts för att stärka såväl lokalanstalternas som
riksanstalternas motivationsarbete. Medel har utgått för att utöka, antalet
sjukskötersketjänster. Såväl lokal- som riksanstalter har också fått särskilt
stöd för att utveckla ett nära samarbete med behandlingshem, familjevård och
den specialiserade öppenvården.

Inom frivården bedrivs i dag ett värdefullt
motivationsarbete inom övervakningens ram. För att kunna följa upp mofivafionsinsatserna
på häkten, lokal- och riksanstalter samt inom frivårdsorganisationer har
kriminalvårdsregionerna tillförts medel för tjänster som metodutvecklare. En
viktig del av metodutvecklarnas arbete är att effektivisera samarbetet mellan
kriminalvärdens frivård och den specialiserade öppenvården, I såväl Göteborg
som Malmö liksom i ett 20-tal andra orter har samarbetet kunnat intensifieras
påtagligt, I Stockholm planläggs ett större samordningsprogram i en särskild samrädsgrupp.

Missionärsprojektet har fått bidrag fill en omfattande
kampanj på de större riksanstalterna om HIV och narkotikamissbruk.

4.3.6 Förbättrade möjligheter till avgiftning och
behandling av narkotikamissbrukare

Sjukvårdens avgiftningskUniker utgör en vikfig del av
narkomanvården. Under det senaste året har avgiftningsvården utvecklats i
första hand i Stockholmsregionen, Malmö kommun har under det senaste året
inrättat en särskild avgiftningsenhet. Särskilda avgiftningsresurser som är
avsedda enbart för narkotikamissbrukare saknas däremot utanför
storstadsregionerna.

De
missbrukare som kommer till behandlingshemmen har ofta genomgått en längre mofivafionsfas.
För att förkorta denna fas och för att avgiftningsvården lättare skall kunna
placera missbrukare på behandUngshem har stöd lämnats för att inrätta fler s,k.
moUvationshem, Motivafionshem finns i första hand i Stockholm. Stockholms
kommun har också planer på att inrätta fler sådana hem, I Malmö kommun finns en
motsvarande enhet och i Göteborg skall en enhet av detta slag inrättas inom
kort. Vidare har RFHL startat ett moUvafionshem i Stockholmsregionen och
planerar att starta ytterligare hem i andra delar av landet.

4.3.7
Utbyggnaden av behandlingshemsplatser för narkotikamiss brukare

Det finns för närvarande ca 1 000 platser i landet pä
behandlingshem som i huvudsak är inriktade på vård av vuxna narkofikamissbrukare.
Dessutom

20

finns
260 platser för vård av unga narkotikamissbrukare. Huvuddelen av Prop,
1987/88:79 hemmen drivs av stiftelser med organisationer som stiftelsebildare,
I de flesta stiftelserna finns representation från någon offentlig huvudman. Efterfrågan
på behandlingshemsplatser är för närvarande mycket stor. Med den ökade
satsningen på uppsökande och motiverande verksamhet har behovet av
behandlingshemsplatser ökat.

Olika
initiativ har därför tagits för att sfimulera huvudmännen till att inrätta
fler behandlingshem. Socialstyrelsen har bl,a, bildat en särskild arbetsgrupp
med personer verksamma inom narkomanvården. Gruppens uppgift är att ge
huvudmännen stöd att samordna arbetet med att inrätta nya hem och fill
metodutvecklingen på behandlingshemmen,

4.3.8
Utvecklad LVM-vård av narkotikamissbrukare

Även
med en utökad och mer offensiv narkomanvård finns det en grupp missbrukare som
inte kan motiveras för frivillig vård. Det är därför nödvändigt att också
tvångsvården för missbrukare utvecklas. När LVM trädde i kraft den 1 januari
1982 fanns inga hem som särskilt anpassats för tvångsvård av narkofikamissbrukare.
Fram till år 1986 svarade vissa av de f,d, nykter-hetsvårdsanstalterna för
denna uppgift.

Den
1 februari 1986 öppnades i Stockholm landets första LVM-hem som var särskilt
anpassat för narkotikamissbrukare. Hemmet har 20 platser, I Malmö öppnades
hösten 1986 ett sådant hem med fyra platser. Under hösten 1987 inrättade
Stockholms stad ytterligare tvä hem för tvångsvård av narkotikamissbrukare med
sammanlagt 20 platser. Dessa platser svarar dock inte mot de behov som finns
och som kan beräknas uppkomma. Socialberedningen har i sitt betänkande (SOU
1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget påtalat behovet av en utbyggnad
av LVM-vården för narkotikamissbrukare. Jag återkommer senare med förslag hur
en sådan utbyggnad kan stödjas.

5 Förslag om fortsatta insatser mot HIV/AIDS

5.1 Allmänt

Som
framhållits i det föregående finns det inte något verksamt vaccin eller
botemedel mot HIV-infektionen, Denna infektion kan ge upphov till ett sjukdomstillstånd
som definieras som AIDS, Forskarna bedömer att det kommer att dröja länge innan
något vaccin eller botemedel kan tas i bruk, även om sjukdomsförloppet kan
fördröjas av de läkemedel som utvecklats, HIV kommer sannolikt att finnas inom
vårt samhälle under lång tid framåt,

I
avvaktan på motmedel mot HIV-infektionen kan en fortsatt spridning hejdas bl,a,
genom att människor ändrar sina sexuella beteenden, iakttar försiktighet vid
val av sexpartner och använder kondom. Förutsättningen för detta är i sin tur
att människor är medvetna om risken för smitta vid sexuella kontakter.

Denna
kunskap och medvetenhet måste ständigt underhållas och förnyas, 21

Samhället får inte mattas av i sina ansträngningar att
påminna människor om Prop, 1987/88:79 smittrisken. Det får dock inte ske på ett
sådant sätt att det väcker skräck och ångest som får människor att vilja avskärma
sig från denna vetskap. Informationen måste vara mycket saklig. Den bör bl,a,
klart och korrekt redovisa hur HIV smittar och samtidigt understryka att
smittrisken är så gott som obefintlig i andra situationer. Smittöverföringen
sker vid sexuellt umgänge, genom blod till blod-kontakt -1,ex, när intravenösa
narkotikamissbrukare delar orena sprutor - och under fosterstadiet från mor till
barn.

Det är synnerligen angeläget att informafionen utformas så
att den påverkar människors beteende inom denna ytterst personliga och privata
sfär. Den mest betydelsefulla påverkan sker människor emellan, såsom när föräldrar
talar med sina barn eller en arbetskamrat talar med en annan. Men påverkan från
massmedierna har också stor betydelse. Människor har ett behov av kunskap som
ges sakligt och som med fördel kan lämnas genom t,ex, televisionen eller
annonser Och broschyrer. Framför allt får inte samhällets • allmänna
information tystna. Det kan då lätt bli så att människor invaggas i en falsk
tro att faran är över, när det inte längre talas om den från de officiella
kanalerna.

Jag vill med det sagda understryka vikten av att samhället
fullföljer sitt ansvar genom att information alltjämt ges till den breda
allmänheten och särskilt till grupper med riskbeteende.

Jag lägger i det följande fram olika förslag om fortsatta
insatser i form av ett handlingsprogram för kampen mot HIV/AIDS för i första
hand budgetåret 1988/89. Förslagen anger emellertid även inriktningen på
längre sikt. Liksom hittills omfattar åtgärderna - förutom den information jag
inledningsvis berört - insatser för att begränsa smittspridningen bland narkofikamissbrukare,
psykosocialt stöd fill de smittade och deras anhöriga samt insatser för att
begränsa smittspridningen inom grupper med riskbeteende.

Härutöver framstår emellertid en utvidgad kartläggning av
smittspridningen som alltmer angelägen. Jag anser att starka skäl talar för
att ställa det epidemiologiska arbetet i förg:runden i förslaget till
handlingsprogram. Kunskaper om den smittspridning som nu pågår bland olika
grupper är av stor strategisk betydelse för smittbekämpningen.

Det är vidare viktigt att ett kvalificerat omhändertagande
finns att tillgå då vård behövs, Garanfier för detta måste skapas,

HIV-epidemin har gjort de stoia vårdbehoven bland
narkotikamissbrukare alltmer uppenbara. Jag har i det föregående beskrivit hur
stöd har lämnats till åtgärder för att hejda HIV-epidemin bland unga
narkotikamissbrukare, till insatser för prostituerade missbrukare och
missbrukare inom kriminalvården, till åtgärder för att förbätta möjligheterna till
avgiftning och behandlingsplanering samt till en utbyggnad av vården vid
behandlingshem m,m.

Arbetet för bekämpning av HIV/AIDS bland narkotikamissbrukare
bör

också fortsättningsvis inriktas på att utveckla narkomanvården, I dag saknas

i stor utsträckning adekvata resurser inom institutionsvården för att ta hand

om bl,a, missbrukare i åldern 20-25 år, prostituerade missbrukare, missbru

kare från kriminalvården samt missbrukare med grava psykiska störningar,

HIV-infektionen kan i vissa fall ge sådana psykiska störningar. Jag kommer 22

som
en viktig del av förslaget till handlingsprogram att föreslå att ett särskilt
bidrag skall utgå till utveckling av vårdresurser och vårdmetoder vid tvångsvård
av vuxna narkotikamissbrukare på hem för särskilt noggrann tillsyn enligt 18 §
LVM,

Det är viktigt att den
medicinska forskningen stimuleras i sitt arbete att få fram vaccin och
botemedel mot HIV, Jag kommer att under avsnittet 7, Vissa frågor närmare
beröra det säkerhetslaboratorium vid SBL, som regeringen beslutat uppföra och
som har till syfte att ge en sådan stimulans. Men även annan forskning än den rent
medicinska behövs. Socialdepartementet har i december 1987 lämnat bidrag till
olika samhällsvetenskapliga forskningsprojekt som är relaterade till HIV/AIDS,
Bl,a, har institufionen för till-lämpad psykologi vid universitetet i Lund
erhållit 600 000 kr, till ett projekt, där en utvärdering skall göras av
åtgärderna inom Malmöregionen för injicerande narkotikamissbrukare, som är
intagna i kriminalvården. Den samhällsvetenskapliga forskningen kring HIV/AIDS-frågorna
har stor betydelse för samhällets insatser i fråga om bekämpningen av AIDS och
ger även konkreta underlag för beslut om direkta åtgärder.

Jag
kommer i det följande att föreslå fortsatta informationsåtgärder och i det
sammanhanget också ta upp behovet av epidemiologiskt arbete. Därefter kommer
jag att lägga fram en rad förslag till fortsatta insatser inom narkomanvården,
vilka är ägnade att hindra spridningen av HIV/AIDS,

Jag
kommer också att lämna vissa förslag om psykosocialt stöd m,m, och om
forskningsinsatser.

Jag
kommer att senare i avsnittet 8, Anslagsfrågan behandla det anslag till insatser
mot AIDS som bör anvisas för budgetåret 1988/89,

Prop. 1987/88:79

5.2 Fortsatta informationsinsatser

Min bedömning:
Satsningen på omfattande informafionsåtgärder bör fortsätta. Utöver en allmän
information bör information särskilt riktas till grupper med riskbeteenden,
såsom intravenösa narkotikamissbrukare, homo- och bisexuella män, kunder Ull
prostituerade, personer med många sexualpartner och unga flickor som har nära kontakt
med narkotikamissbrukare m,fl. Vidare bör en omfattande information om HIV/AIDS
ske inom arbetslivet.

Skälen för min bedömning:
HIV/AIDS utgör ett ytterst allvarligt hot mot folkhälsan. Virus sprider sig
fortfarande inom s,k, riskutsatta grupper t,ex, bland homo/bisexuella män och
narkotikamissbrukare som använder sprutor. Tillgängliga data visar att den
heterosexuella smittspridningen - även om den inte hunnit bli särskilt
omfattande - är lika vanlig i övriga landet som i storstadsregionerna.
Epidemins globala spridning har också på olika sätt en direkt inverkan pä
situationen i Sverige, HIV sprids till exempel i Sverige som en följd av
riskfyllda sexuella kontakter utomlands.

Som jag har anfört i det
föregående är information en mycket vikfig del av samhällets arbete med att
hindra eller motverka en vidare smittspridning

23

av HIV, Förebyggande
informationsinsatser som ger ökade kunskaper, för- Prop. 1987/88:79 ändrade
attityder och ändrade sexuella beteenden är den bästa åtgärden att förhindra en
vidare smittspridning i samhället,

5.2.1 Strategin

Den
strategi som utarbetades för informafionsinsatserna kring HIV/AIDS har i allt
väsentligt visat sig framgångsrik. Utvärderingar har visat att syftet med det
första skedet i informationskampanjen har uppnåtts. Den framtida strategin bör
enligt min mening i än högre grad inriktas på att ändra attityder och förändra
sexuella beteenden. En förändring av sexuella beteenden är en process som
sannolikt tar lång tid. Några påtagliga förändringar i individers sexuella
beteenden har heller inte kunnat iakttas i de mätningar som hittills har
gjorts. Sexuella beteenden utmärks av att de berör människors innersta känslor
och blir därmed också svåra att förändra.

Erfarenheterna
från kampen mot fidigare farsoter i mänskUghetens historia har visat att
ändrade sociala beteenden varit det effektivaste medlet att hindra
smittspridning. Information och upplysning är av vital betydelse för att
grundlägga en djupgående insikt hos befolkningen om smittvägarna och beteendemönstrens
betydelse för smittspridningen. Informationskampanjens framtida strategi bör
därför än mer bygga på att åstadkomma en personlig påverkan. En uppdatering av
nya kunskaper om HIV och AIDS måste också ske fortlöpande, t,ex, genom
skriftligt förmedlad information. Resurser bör även läggas pä insatser som ger
fördjupade kunskaper och utbildning kring sex- och samlevnadsfrågor. Utbildning
av olika slags lokala informatörer blir därför en väsentlig del av
informationsinsatserna de närmaste åren. Samhället bör pä olika sätt stimulera
en utveckling av fler lokala informatörer och se till att dessa ges en god
utbildning i attitydpåverkan och metoder att förändra sexuella beteenden,

5.2.2 Allmän
information

Kunskaper
om HIV/AIDS måste ges fortlöpande till alla människor i samhället, AIDS är en
angelägenhet för alla.

Centrala
informationsinsatser är således fortfarande nödvändiga. Trots intensifierade
ansträngningar att få fram ett vaccin eller ett verksamt läkemedel kommer
HIV/AIDS att finnas i samhället under åtskilliga årtionden. Information om
HIV/AIDS kommer sannolikt att utgöra ett permanent inslag i samhället under lång
tid framöver. Till följd av den mycket snabba medicinska och vetenskapliga
utvecklingen filiförs ständigt ny kunskap. Den breda allmänheten måste få
information om den nya kunskap som erhålls genom den medicinska, vetenskapliga
och epidemiologiska forskningen. Samhället har ett särskilt ansvar för att ge
alla medborgare denna grundläggande information och kunskap.

Centrala
myndigheters informationsinsatser och budskap måste ocksä samordnas för att få
största möjliga effekt och så att risken för motstridig information minimeras,
.

24

5.2.3
Information till särskilda grupper Prop, 1987/88:79

För att smittspridningen skall kunna hejdas bör individer
med s,k, riskbeteenden ges sådan information och kunskap att de ändrar sitt
beteende. Till de s,k. särskilt riskutsatta grupperna hör fortfarande
intravenösa narkofikamissbrukare, homo/bisexuella män, prosfitufionskunder,
personer med många sexualpartners samt unga flickor i nära kontakt med
narkotikamissbrukare.

Fortsatta långsiktiga program som är ägnade att
fortlöpande informera och varna allmänheten utanför de riskutsatta grupperna är
vidare nödvändiga-Ungdomen är givetvis en mycket viktig målgrupp för olika
informationsinsatser. Varje ny ungdomsgeneration måste bl,a, i
skolundervisningen ges en tillräcklig information om HIV och AIDS så att den
kan lära sig att hantera denna risk i framtiden utifrån en positiv syn på sex
och samlevnad. Skolan har där ett särskilt ansvar, men information och atfitydskapande
aktiviteter måste också genomföras i föreningslivet och i den kommunalt drivna
fritidsverksamheten.

Informations- och utbildningsinsatserna som riktats fill
särskilda yrkesgrupper bör förbättras. Inom mänga yrkesgrupper tycks finnas en
stark oro för risken att bli smittad av HIV i sin yrkesutövning. En tilltagande
oro hos personal som arbetar i nära kontakt med grupper som är eller kan
misstänkas vara HIV-smittade har sålunda kunnat iakttas, Hälso- och
sjukvårdspersonal, polis m.fl, behöver intensifierad information och
upplysning. Särskilda informationsinsatser bör utarbetas i nära samråd med
arbetsgivare och fackliga organisationer.

För att nå den från smittskyddssynpunkt angelägna gruppen
intravenösa narkotikamissbrukare tycks skriftligt förmedlad information vara
mindre verksam. Här krävs i stället en personligt förmedlad informafion genom
den uppsökande verksamhet som sker inom socialtjänst och kriminalvård. Särskilt
måste den uppsökande verksamheten riktad till unga flickor som har nära kontakt
med narkofikamissbrukare intensifieras.

Den globala epidemins utbredning hotar på ett direkt sätt
situationen i Sverige, Det internationella resandet är omfattande. Affärsmän,
turister och utlandsarbetande svenskar bör upplysas om risken att smittas av
HIV vid vistelse utomlands, I framtiden bör specifika informationsinsatser
riktas till grupper som efter sexuella kontakter utomlands kan sprida smitta
vidare inom vårt land. Särskilda insatser kan behövas för att informera våra
invandrare, och då särskilt sådana som kommer från områden där HIV-smittan är
utbredd.

5.2.4 Information inom arbetslivet

Risken att smittas i arbetslivet är försvinnande liten.
Trots detta finns en utbredd oro hos arbetstagare att kunna bli smittade av
HIV i sin yrkesutövning. Informations- och utbildningsinsatser om HIV i
arbetslivet är därför angelägna. Oron får ingalunda negligeras. Den måste tas
på stort allvar.

Arbetsmarknadens parter har ett eget ansvar att bedriva informationsin- 25

satser om HIV/AIDS i arbetslivet, Informafionen bör bl,a,
syfta tUl att för- Prop, 1987/88:79 bereda arbetstagare inför den situationen
att man har en HIV-smittad arbetskamrat på den egna arbetsplatsen. Den HIV-smittade
arbetstagaren behöver ett starkt psykosocialt stöd ifrån sina anhöriga, vänner
och arbetskamrater. Arbetsplatserna är enligt min mening ett av de viktigaste
områdena för informationsaktiviteter om HIV/AIDS, Informationsinsatserna bör
samordnas effektivt och bedrivas med största intensitet. Den särskilda
referensgrupp till AIDS-delegationen som tillsatts om HIV i arbetslivet bör
ägna frågan om informations- och utbildningsinsatser särskild uppmärksamhet, I
referens-gruppen finns företrädare för både statliga, privata och kommunala
arbetsgivare samt arbetstagarorganisationerna. Särskilda informafionsinsat-ser
har redan initierats från t.ex, arbetarskyddsnämnden och statens statens
arbetsmiljönämnd. Många fackliga organisationer och enskilda privata företag
har påbörjat viktiga informationsinsatser.

5.2.5 Information för att motverka vissa tendenser

AIDS-epidemin kommer oundvikligt att starkt påverka det
sociala och politiska skeendet i samhället. Redan nu finns på sina håll
tendenser till utstötning och diskriminering av HIV-smittade och riskutsatta
grupper. De reaktioner som HIV-epidemin föder är i vissa avseenden lika
allvarliga som HIV-epidemin i sig. Samhället har en mycket viktig uppgift att
möta dessa reaktioner på ett balanserat och förnuftigt sätt.

5.2.6 Ansvaret för att ge informafion

Centrala myndigheter har ett ansvar för information om
HIV/AIDS inom sina respektive områden. Så har t,ex, skolöverstyrelsen ett
ansvar att utveckla HIV/AIDS-informationen som ett led i den ordinarie sex-
och samlevnadsundervisningen. Socialstyrelsen har i sin egenskap av
tillsynsmyndighet över smittskyddet, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten
ett brett informationsansvar gentemot olika målgrupper. Vidare har SBL ett
ansvar att som expertmyndighet redovisa aktuella epidemiologiska och medicinska
forskningsresultat.

Landstingen och kommunerna har säsom ansvariga för hälso-
och sjuk

vården, smittskyddet och socialtjänsten ett särskilt ansvar att utveckla infor

mationsinsatserna lokalt. Många viktiga informationsaktiviteter utförs re

dan i dag inom kommuner och landsting. För att utveckla dessa insatser bör

landsting och kommuner utarbeta särskilda planer för en systematiskt

genomförd information. Kommuner och landsting har en klar fördel av att

kunna arbeta nära de målgrupper som är aktuella för informationsinsat

serna. Om attityder skall kunna påverkas och beteenden kunna på sikt för

ändras måste informationen ges den enskilde individen i så personlig form

som möjligt. Genom sådana informationsåtgärder kan förebyggas att männi

skor drabbas av HIV-smiUan med allt det lidande som detta för med sig. En

satsning pä förebyggande informafionsinsatser är dessutom i det primär- och

landstingskommunala perspektivet mycket lönsamt, 26

Den muntliga informationen måste förstärkas.
Frivilligorganisationer har Prop, 1987/88:79 fortfarande en mycket viktig
uppgift i informationsarbetet om HIV/AIDS, Förutom de insatser som gjorts av
organisationer som Noaks Ark, RFSL, RFSU, RFHL, FMN m,fl, har ytterligare andra
organisationer engagerats i kampen mot AIDS, Organisationerna kan genom sin
demokratiska uppbyggnad och genom sina speciella informationskanaler nå ut på
ett effektivt och snabbt sätt med information till stora delar av allmänheten,
Sverige har genom sina folkrörelseorganisationer en närmast unik möjlighet att
uppnå det folkliga engagemang som är nödvändigt i kampen mot AIDS.

5.2.7 AIDS-delegationens roll i informationsarbetet

AIDS-delegationen bör enligt min mening alltjämt ha det sarhordnande
ansvaret för att initiera informations- och utbildningsinsatser om AIDS på
grundval av en långsiktig informationsstrategi med särskild inriktning mot
grupper med s.k, riskbeteende. Allmänhetens behov av information bör också
liksom hittills uppmärksammas vid planeringen av detta arbete.

De erfarenheter av information om AIDS som kan finnas i
andra länder bör tas till vara, liksom erfarenheter av tidigare
informationskampanjer av liknande slag och av den samordnade
informationssatsning som pågår sedan i mars 1987, En fortlöpande uppföljning
och utvärdering av informationsinsatserna är nödvändig.

Massmedier spelar en betydande roll för
opinionsbildningen. Bättre förutsättningar måste skapas för en ansvarsfull och
korrekt informationsförmedling frän massmedier. Detta kan ske genom
återkommande journalistseminarier eller annan specialanpassad utbildning för
journalister, AIDS-delegafionen bör särskilt bidra med insatser för detta,

5.2.8 Behovet av epidemiologiskt underlag för beslut om
fortsatta informa

tionsåtgärder

Det yttersta målet för de förebyggande
informationsinsatserna är att hindra vidare smittspridning av HIV, Insatserna
måste i hög grad styras av den kunskap som finns i samhället när det gäller
inom vilka grupper smittspridningen sker och i vilken utsträckning HIV-smittan
riskerar att spridas vidare till andra grupper. Kunskapen om smittspridningen
bland homo- och bisexuella män samt intravenösa narkotikamissbrukare är av
central betydelse. Smittspridningen av HIV utanför de s,k. riskutsatta
grupperna är självklart också viktig att kartlägga för att det skall bli
möjligt att genom kraftfulla informationsinsatser motverka en ytterligare
spridning.

Jag vill med det sagda understryka behovet av ett
förbättrat epidemiologiskt underlag för beslut om fortsatta
informationsåtgärder.

Kunskaper om beteendepåverkan och samhällsbeteendevetenskaplig

forskning blir alltmer nödvändiga. Utvärderingar och mätningar av effekten

av informationsinsatser som riktas till olika målgrupper blir ett viktigt under

lag för planeringen av fortsatta inslag i det förebyggande arbetet. Kunskap

om effekten av olika informationsinsatser kan ge oss möjlighet att förbättra

planeringen och strategin. Undersökningar om sexualvanor och sexuella be- 27

teenden är t,ex, angelägna.

Jag anser att medel bör
utnyttjas för utvärderingar av informafionsinsat-sernas effekt. Jag avser att i
det följande särskilt ta upp vissa förslag, som avser det epidemiologiska
arbetet.

Prop, 1987/88:79

5.2.9
Sammanfattning

Mot
bakgrund av vad jag anfört anser jag att den statligt samordnade informationskampanjen
bör fortsätta och utvidgas. I en samordnad informationsplan bör redovisas
vilka informationsinsatser som AIDS-delegafionen och de centrala myndigheterna
kommer att svara för under de närmaste åren. Denna informationsplan kan sedan
vara ett underlag för kommuner, landsting, organisationer m,fl, när de planerar
sina egna insatser. Särskilda medel bör anvisas under budgetåret 1988/89 för
utarbetande av planen för de centrala informationsinsatserna. Jag återkommer fill
anslagsfrågan. Bidrag bör vidare kunna ges till frivillig- och
intresseorganisationer för deras medverkan i informationsarbetet.

5.3 Det epidemiologiska arbetet

Min
bedömning: HIV-testningen i Sverige bör utökas, och tillgängliga epidemiologiska
data, som framkommer genom inrapporteringen av HIV-smittade fall, bör bearbetas
och analyseras bättre. Epidemiologisk övervakning och kartläggning bör
kompletteras genom epidemiologisk forskning, Smittspårniiiig bör bedrivas mer
effektivt.

Skälen för min
bedömning: Det framstår som alltmer angeläget att spridningen av HIV-smittan
kartläggs och analyseras på ett mer effektivt sätt. Det epidemiologiska arbetet
bör ställas i förgrunden.

5.3.1 HIV-testningen i
Sverige

Sverige
har det kanske mest utbyggda systemet för HIV-testning i världen. Detta i
kombination med den obligatoriska rapporteringen av HIV-smitta enligt
smittskyddslagen ger oss vid en internafionell jämförelse en god möjlighet att
kartlägga HIV-infektionens utbredning och spridning i samhället. Vi har också
goda möjligheter att ta fram informafion som blir värdefull även för andra
länder.

En
samlad bedömning av smittsituationen i Sverige visar att HIV- smittan ännu inte
är påtagligt utbredd. Fortfarande är HIV/AIDS- situationen i allt väsentligt
knuten till de s,k, riskutsatta grupperna, homo- och bisexuella män och
intravenösa narkotikamissbrukare. Att HIV också sprids heterosexuellt gör
emellertid situationen mycket allvarlig. Smittspridningen inom befolkningen kan
utvecklas till en allvarlig epidemi.

Ökade
kunskaper om att smittämnet endast sprids under speciella betingelser och om
att HIV i allt väsentligt är en sexuellt överförbar sjukdom gör att
möjligheterna att hantera denna hotande epidemi ändå måste betraktas

28

med viss tillförsikt.
Jämfört med andra sexuellt överförbara sjukdomar som Prop, 1987/88:79 t,ex,
syfilis och gonorré är smittsamheten låg.

Kunskapen
om hur HIV-smittan sprider sig bland olika grupper i samhället är av central
betydelse för smittbekämpningen. Endast genom HIV-testning och en effektiv smittspårning
kan vi skaffa oss denna kunskap. Därför är det mycket angeläget att fortsätta
utvidgningen av den HIV- testning som erbjuds strategiskt vikUga grupper. Av
flera skäl anser jag emellertid inte att en allmän obligatorisk HIV-testning av
hela befolkningen är ett verksamt medel i AIDS- bekämpningen, I denna fråga
råder även en total enighet inom AIDS-delegationen,

En
utökad frivillig HIV-testning riktad till särskilda grupper har flera syften.
Den kan hjälpa oss att kartlägga HIV-smittans förekomst inom speciellt riskutsaita
grupper och ge oss ökade möjUgheter att följa hur smittan sprider sig i
samhället, HIV-testningen ger oss vidare underlag för att planera riktade
informationsinsatser till de grupper som bedöms mest utsatta, HIV-testningen
erbjuder även ett utmärkt fillfälle till rådgivning samt beteende-och atfitydpåverkan.
Den personal inom hälso- och sjukvården, som har kontakt med pafienter som
önskar HIV-testning, skall givetvis utnyttja kontakten till att informera om
HIV/AIDS och riskerna för smittspridning. Socialstyrelsen har utarbetat
material för sådan informafion. Särskilt vikfigt är det att även nå patienter
som fått negafivt provsvar och kanske därmed lätt invaggas i en falsk säkerhet
och fortsätter med sitt tidigare riskbeteende,

HIV-testning
används som jag framhålUt inledningsvis i stor utsträckning för att kartlägga
smittspridningen i samhället. Ett HIV-test är för många en situation som
inrymmer en påtaglig psykisk anspänning. Trots att risken att man blivit HIV-smittad
sannolikt är liten finns den kanhända ändå där. Ett besked att man är HIV-smittad
kan betyda en dramatisk förändring av ens Uv,

HIV-testningen
får därför enligt mitt förmenande inte utvecklas till ett mekaniskt
blodprovstest. Möjlighet måste alltid ges fill rådgivning och beteendepåverkan.
Kliniker som erbjuder HIV-testning inom hälso- och sjukvården måste av detta
skäl ges tillräckliga resurser för denna uppgift. På flera kliniker behövs
särskilda tjänster för smittspårning och psykosocial stödverksamhet.

Enligt
min mening bör vi inrikta ansträngningarna pä att sä snart som möjligt
avdramatisera HIV-testningen,

5.3.2
Ett område för en epidemiologisk satsning

Vissa
åtgärder bör vidtas för att öka kunskapen om epidemins omfattning och spridning
samt om förekomsten av riskbeteende och riskmiljöer m.m, i Sverige,

För
att erhålla dessa kunskaper behövs såväl en utökad epidemibevakning genom HIV-testning
som direkta epidemiologiska forskningsinsatser.

De
myndigheter som har det närmaste ansvaret för epidemibevakningen

är - förutom den av varje landsfing utsedde smittskyddsläkaren - SBL, So

cialstyrelsen har det högsta tillsynsansvaret vilket också omfattar smitt

skyddsläkarna. Vid SBL är det närmast den epidemiologiska avdelningen 29

under statsepidemiologen
som sammanställer uppgifter om den epidemi- Prop, 1987/88:79 ologiska
situationen på grundval av den inrapportering som sker från laboratorier och
behandlande läkare, SBL:s data är i och för sig individrelaterade men de
enskilda patienterna kan inte spåras i fråga om identiteten.

Enligt min mening bör den infoimation, som
inrapporteringen av antalet HIV-smittade till SBL ger möjlighet till, kunna
utnyttjas bättre.

Sedan den 1 november 1985 har ca 1 700 fall av HIV-smitta
rapporterats till SBL, Under år 1987 har i genomsnitt 30-35 HIV- smittade
personer anmälts varje månad. Den information som kan erhållas frän varje HIV-smittad
individ om bl.a, smittvägar, sexuella beteenden och riskmiljöer är av stor
betydelse i det epidemiologiska kartläggningsarbetet. Det är också mycket
värdefullt att utreda om smittan överförts nyligen eller för flera år sedan
samt om individen smittats i Sverige eller utomlands. Ett förbättrat epidemiologiskt
underlag underlättar bedömningar om vilka förebyggande insatser, som blir
effektivast.

5.3.3 Utökad HIV-testning

Det av AIDS-delegationen i april 1987 rekommenderade
programmet för utökad HIV-testning bör genomföras.

Av programmets första steg återstår att besluta om HIV-testning
riktad till vissa ungdomsgrupper,

Karfläggningen av smittspridningen i ungdomsgruppen sker i
dag främst med hjälp av provtagningen på mottagningar för veneriska sjukdomar, s,k,
STD (sexually transmitted diseases). Med högsta sannolikhet kommer en eventuell
påbörjad allmän smittspridning i ungdomsgruppen att först upptäckas vid dessa STD-mottagningar,
Ungdomar som söker dit har haft ett riskbeteende genom att man som legel söker
för annan sexuellt överförbar sjukdom, t,ex, gonorré eller klamydia.

Jag anser att kartläggningen av HIV-smittan bland
ungdomsgrupper måste ha högsta prioritet. Därför bör olika åtgärder vidtas som
medför att vi mycket noga kan följa utvecklingen och snabbt utöka HIV-testningen,
om epidemiologiska data skulle gé skäl till detta. Närmast anser jag att man
bör överväga att erbjuda HIV- testning till värnpliktiga ungdomar, som ju befinner
sig i en sexuellt aktiv ålder, SBL har i uppdrag att närmare utreda för-och
nackdelar med att erbjuda HIV-test fill denna grupp. Jag utgår ifrån att SBL
snarast möjligt ger AIDS-delegafionen ett underlag för att ta ställning till
denna utökade testverksamhet,

AIDS-delegationen rekommenderade vidare i april 1987 en
kraftig utökning av s,k, avidentifierade kemiska laboratorieprov. En
arbetsgrupp inom SBL har nyligen utarbetat ett förslag till utökning av antalet
avidentifierade kemiska laboratorieprov i Stockholm och Malmö, Urvalet av
proven skall göras efter samma kriterier på de olika laboratorierna. Denna
försöksverksamhet genomförs fram till den 1 juli 1988, Efter utvärdering får
ny ställning tas till metoder och former för fortsatt verksamhet.

Som ett komplement till övrig HIV-testning som skall
utföras med den

enskilde pafientens samtycke och vetskap kan avidenfifierade prov vara ett

viktigt led i den epidemiologiska kartläggningen. Jag anser därför att AIDS- 30

delegationen
noga bör följa denna särskilda form av HIV-testning och vid Prop,
1987/88:79 behov initiera en fortsatt utökning.

Personer som fått blodtransfusioner i samband med t,ex,
operationer under åren 1979-1985 kan ha blivit smittade. Efter är 1985, då HIV-testning
genomförts av allt blod som lämnas av blodgivare, är risken att bli smittad vid
transfusion praktiskt taget obefintlig.

Socialstyrelsen utreder för närvarande lämpliga metoder
och former för HIV-testning av personer som fått blodtransfusion under åren
1979-85, En rad praktiska och andra frågeställningar blir därvid särskilt
angelägna att närmare överväga.

En utökning av den mer generella HIV-testningen är enligt
min bedömning ett av de mest centrala inslagen i AIDS-bekämpningen, Testningen
bör dock i första hand riktas fill grupper med s,k, riskbeteende som kan sprida
smittan vidare utan att vara medvetna om detta.

Personal inom hälso- och sjukvård kan i vissa fall behöva
erbjudas HIV-test för att stilla sin egen oro.

Inom arbetslivet finns, anser jag, inget generellt behov
av HIV- testning, HIV-testning som allmänt krav vid nyanställning måste i
princip avvisas. Företagshälsovården bör dock aktivt informera om de
möjligheter som erbjuds inom den offentliga hälso- och sjukvården att genomgå HIV-test,

AIDS-delegafionen bör ägna frågan om HIV-testning och
epidemiologisk kartläggning stor uppmärksamhet. Utvecklingen bör följas noga
och en hög handlingsberedskap finnas att snabbt utöka olika program för HIV-testning,
om kunskapen om den pågående smittspridningen ger anledning fill detta,

5.3.4 Epidemiologisk forskning

Den epidemiologiska övervakningen och kartläggningen genom
HlV-test-ningsprogram riktade till från smittbekämpningssynpunkt särskilt
viktiga grupper behöver kompletteras med epidemiologisk forskning samt olika
projekt och studier,

I förslaget till handlingsprogram för budgetåret 1988/89
bör ges utrymme att ekonomiskt stödja viktiga epidemiologiska
forskningsuppgifter.

De särskilda epidemiologiska projekt som under år 1987
påbörjats vid vissa allmänna häkten har givit oss värdefull kunskap om
smittspridningen bland narkotikamissbrukare.

Projekten är i ett internationellt perspektiv närmast
unika som metod att kartlägga en smittspridning. Jag anser därför att de s,k,
häktesprojekten bör förlängas och ges medel för fortsatta studier under
budgetåret 1988/89,

Genom att under längre fid följa en grupp individer kan vi
få en god uppfattning om bl,a, effekter av förebyggande åtgärder som
information, föreskrifter och olika metoder för motivationspåverkan. En sådan s,k,
kohortstudie pågår av homo- och bisexuella män vid Venhälsan i Stockholm, Kohortstudien
visar att en fortsatt smittspridning sker i denna grupp trots intensiv informafion
och påverkan från bl,a, behandlande läkare.

Även projekt och studier som angränsar till mer
sociologiskt inriktad sam

hälls- och beteendevetenskaplig forskning bör kunna komma ifråga för eko

nomiskt stöd. Bl,a, behövs bättre kunskaper om svenska folkets sexualva- 31

nor. Flera
olika slags studier som riktas till särskilda grupper kan här bli ak- Prop,
1987/88:79 tuella.

Andra områden som kan bli aktuella att stödja är forskning
om metoder för att utarbeta prognoser över HIV-smittans framtida utbredning
samt om sambandet mellan HIV-smitta och annan sexuellt överförbar sjukdom.

Internationellt har under det senaste året noterats det
nära sambandet mellan andra sexuellt överförda sjukdomar (STD) och HIV-
smittans utbredning. Många STD ger småskador och sår i slemhinnorna, vilket sanno-Ukt
starkt ökar risken för överföring av HIV-smitta, Ingående studier på STD-mottagningar
skulle närmare kunna dokumentera övriga STD:s betydelse som bidragande faktor
till ökad risk för HIV-smitta,

5.3.5 Epidemiologisk smittspårning

Enligt bestämmelserna i smittskyddslagen (1968:231) och
smittskyddskungörelsen (1968:234) är den behandlande läkaren skyldig att
bedriva smittspårning, HIV-smittans utbredning kan motverkas om personer som en
HIV-smittad patient tidigare haft sexuella kontakter med eller delat narkotikasprutor
med infinner sig för HIV-testning och rådgivning.

En effektiv smittspårningsverksamhet utgör ett viktigt
område inom AIDS-bekämpningen, Den epidemiologiska kunskap som denna verksamhet
ger bör tillvaratas effektivt och analyseras. Ett framgångsrikt smittspår-ningsarbete
kräver dock att patienten känner förtroende för sin läkare eller kurator, Smittspårning
av sexuellt överförd smitta kräver vidare en gedigen erfarenhet och ett
professionellt handlag. På vissa kliniker har inrättats speciella tjänster för
smittspårningskuratorer som är särskilt utbildade och tränade för denna
uppgift.

Socialstyrelsen har nyligen utarbetat skriften "Kontaktspårning",
I denna finns samlad de kunskaper och erfiirenheter i ämnet som finns inom
landet. Skriften vänder sig till läkare och kuratorer som har ansvar för att kontaktspårning
äger rum,

5.3.6 AIDS-delegationens uppgift inom epidemiologin

I det föregående har jag beskrivit huvuddragen i det
program för en utökad HIV-testning samt för epidemiologiska projekt och studier
som jag anser bör genomföras,

AIDS-delegationen har en viktig uppgift att noggrant följa
den epidemiologiska utvecklingen och initiera nya insatser i syfte att följa
smittspridningen i samhället. Jag avser att veirka för att HIV-epidemiologin
blir ett prioriterat område i AIDS-delegationens arbete.

32

5.4
Fortsatta insatser inom missbrukarvården

Prop.
1987/88:79

Min
bedömning: Statens stöd Ull en utbyggnad av narkomanvården bör fortsätta.
Statligt stöd bör framför allt lämnas till en utveckling av sådan öppenvård och
institutionsvård som kan nå de mest utslagna och minst mofiverade
narkotikamissbrukarna. Bidrag bör vidare utgå fill utvärderingsinsatser.

Skälen
för min bedömning: Trots att en minskad ökningstakt i spridningen av HIV-virus
bland intravenösa missbrukare tycks kunna konstateras, kvarstår risken för en
mer omfattande smittspridning inom den gruppen. Risken kvarstår också för
fortsatt smittspridning frän missbrukare till personer utanför de nuvarande
riskgrupperna genom sexuella kontakter.

Under
det senaste året har det skett en omfattande utveckling av narkomanvården. För
att det uppsatta målet - att nå alla intravenösa missbrukare med provtagning, avgiftning
och behandling - skall kunna förverkligas krävs dock fortsatta
utvecklingsinsatser. Regeringen har genom anslaget för särskilda insatser för
bekämpningen av HIV/AIDS kunnat ge huvudmännen stöd att inrätta nya enheter
inom narkomanvården. Detta stöd utgår inifialt för att påskynda utbyggnaden.
Jag har i det föregående redogjort för utvecklingen av denna offensiva
narkomanvård.

Huvudansvaret
för insatser inom narkomanvården och för arbetet att förhindra en vidare
spridning av HIV bland missbrukare åvilar kommuner och landsfing. Ett särskilt
statsbidrag utgår fill huvudmännen som bidrag fill missbrukarvården m,m.
Statsbidraget för år 1987 var 810 milj, kr.

Jag
kommer att i det följande föreslå att ett extra bidrag för är 1988 och 1989
skall lämnas fill huvudmännens insatser mot AIDS i storstadsområdena. Dessa
ytterligare medel skall användas bl,a, för insatser inom narkomanvården.

Utbyggnaden
har lett till att det inom en snar framtid finns personella förutsättningar
att nå i stort sett samtliga intravenösa missbrukare med provtagning och
motivationsinsatser. Det krävs nu kraftfulla insatser för att narkomanvårdens
utökade kontakter med missbrukarna skall få bestående resultat. Vården måste
bli mer lättillgänglig för de missbrukare som söker eller kan motiveras att
söka behandling. Flera behandlingshem som är inriktade på särskilda gruppers
värdbehov bör inrättas. Socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och
kriminalvärdens insatser måste i större utsträckning samordnas. Resurser måste
fillskapas så att tvångsvårdslagstiftningen kan användas i de fall den är
tillämplig. Innehållet i tvångsvården måste utvecklas.

Medlen, som jag
kommer att föreslå skall anvisas till fortsatta förebyggande insatser mot
AIDS, bör i den del de avser narkomanvården användas till utvecklingsinsatser
inom de områden jag anger i det följande.

5.4.1 Utbildning av
personal inom narkomanvården

Narkomanvården
är en verksamhet som ställer särskilda krav på personalen. Inom få vårdområden
är t,ex, debatten om vad som skall göras, vilken be-

33

3
Riksdagen 1987/88. 1 samt. Nr 79

handling
som är bäst och vilka förebyggande åtgärder som skall vidtas, så Prop,
1987/88:79 livlig som inom narkomanvården. En intensiv bevakning från
massmedier av vårdområdet bidrar också till att narkomanvården ofta står i
blickpunkten. Sedan HIV började spridas bland missbrukare har narkomanvårdens
personal blivit än mer utsatt. Krav ställs på en snabb utveckUng till mer
offensiva arbetsmetoder och på att de mest utslagna och minst motiverade
missbrukarna skall nås. Nya modeller skall utvecklas för samarbetet med andra
samhällsorgan, vilket inifialt kan vara förenat med en rad problem. Arbetet
med de HIV-positiva missbrukarna ställer ocksä högre krav på personalen.

Det
ökade trycket på narkomanvården har bl,a, resulterat i svårigheter att rekrytera
personal liksom i en ökad s.k, "utbränning" av personal. Många av de nyetablerade
narkomanvårdsenheterna har fill stor del personal utan långvarig erfarenhet
från vård av tunga missbrukare.

För
att underlätta personalrekryteringen och för att stödja personalen att utveckla
sitt arbete krävs omfattande fortbildnings- och haridledningsinsat-ser.
Kommuner och landsfing har ansvar för att sådana insatser kommer fill stånd.
För att hjälpa de kommunala huvudmännen att inifiera sådana insatser bör vissa
statliga medel övergångsvis ställas till förfogande. Jag avser att föreslå
regeringen att ge socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med kommun-och
landstingsförbunden samt kriminalvårdsstyrelsen utveckla ett underlag för
huvudmännens insatser i dessa iivseenden. Programmet bör anpassas efter olika
personalgruppers behov liksom fill de olika regionala förutsättningarna och
behoven,

5.4.2
Metodutveckling inom den öppna vården

Genom
statligt stöd har många kommuner utvecklat sitt öppenvårdsarbete för
narkotikamissbrukare. De flesta större kommuner har nu specialiserade öppenvårdsenheter.
Ett stort antal mindre kommuner får stöd genom de olika regionala samordningsprojekcen.
Det finns dock fortfarande områden i landet där man saknar specialiserade
enheter. Statligt stöd bör därför även i fortsättningen utgå till planering och
projektering av nya öppenvårdsenheter. Fortsatt stöd bör också utgå fill de
regionala samordningsprojekten och fill samordnande insatser mellan mindre kommuner
för att utveckla öppenvården.

Resurser
bör vidare ställas till förfogande för en utveckling av den öppna vården för
narkotikamissbrukare, .Även om det skett en förbättring av öppenvårdens arbete
finns det behov av fortsatta utvecklingsinsatser. En större del av
narkomanvårdens resurser måste avdelas för uppsökande verksamhet. Den
specialiserade öppenvården måste i högre utsträckning inrikta sin verksamhet på
grupper som är strategiska frän smittskyddssynpunkt. Samtidigt är det viktigt
att former för en långsiktig behandling i öppenvården utvecklas. Stöd bör utgå
fill projekt som syftar fill att utveckla metoder för att nå särskilt utsatta
grupper. Sådana grupper kan vara prostituerade missbrukare, HIV-positiva
missbrukare och missbrukare med allvarliga psykiska störningar.

34

5.4.3 Intensifierad
samverkan Prop, 1987/88:79

Narkomanvården
kan inte nå och rehabilitera alla intravenösa missbrukare utan att ha ett väl
fungerande samarbete med sjukvård, kriminalvård, polis, arbetsförmedling och
frivilliga organisationer. Särskilt viktigt är ett väl utvecklat samarbete
mellan socialtjänst och kriminalvård.

Så
gott som alla narkofikamissbrukare som utvecklat ett tungt missbruk aktuaUseras
förr eller senare - för det mesta återkommande - inom kriminalvården. En stor
del av de intagna vid häkten och kriminalvårdsanstalter är narkotikamissbrukare.
Många av dessa har ingen behandlingskontakt inom socialtjänsten.

Genom
ett utvecklat nära samarbete med kriminalvården har narkomanvården möjligheter
att nå en stor andel av de tunga narkotikamissbrukarna. Detta har varit
utgångspunkten för de samordningsprojekt som inifierats mellan socialtjänst och
kriminalvård. Som jag anfört tidigare har ett hundratal projekt startats på
häkten, anstalter och inom frivården.

De
projekt som nu pågår är till stora delar försöksprojekt. Det är angeläget att
erfarenheterna från projekten integreras i såväl socialtjänstens som kriminalvärdens
reguljära verksamhet. Socialtjänsten bör ha fortlöpande och väl utbyggda
kontakter med kriminalvården i syfte att nå missbrukare på häkten, anstalter
och inom frivården för olika motivafions- och behandlingsinsatser.

En
förutsättning för att socialtjänstens insatser skall ge resultat är att det
finns kompetens och resurser för motivationsarbete inom kriminalvården.
Kriminalvården har under de senaste åren genomfört en snabb och konsekvent
uppbyggnad av insatser för narkofikamissbrukare. Samtliga regioner och
riksanstalter har utarbetat särskilda åtgärdsplaner. En omfattande utbildningsverksamhet
har genomförts och kontrollinsatserna för att förhindra införsel av narkotika
på anstalterna har intensifierats.

Som
jag anfört tidigare har kriminalvårdsstyrelsen fått stöd från anslaget Särskilda
medel för bekämpningen av AIDS för att stärka motivationsarbetet på häkten,
anstalter och inom frivården. Stöd har också utgått för att utöka
testverksamheten. Det är angeläget att detta arbete nu intensifieras och sprids
vidare inom kriminalvården. Målet bör vara att varje missbrukare utsätts för
en intensiv påverkan att upphöra med sitt missbruk och att samtliga intagna
också fortsättningsvis erbjuds provtagning.

Det
är viktigt att häktningstiden tas fill vara på ett effektivare sätt än vad som sker
för närvarande. Konkreta behandlingsåtgärder, t,ex, i form av en vistelse
utanför anstalt enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, bör
förberedas redan under denna tid. Man bör sträva efter att, om övriga
förutsättningar är uppfyllda, få till stånd sädana placeringar förhållandevis
tidigt under straffverkställighetstiden. Detta förutsätter ett närmare samarbete
mellan häkte, frivård och socialtjänst Uksom att häktespersonalen får ökade
möjligheter att delta aktivt i motivationsarbetet. Denna inriktning av arbetet
på häktena är också betydelsefull för en tillämpning av den s,k, kontraktsvården
som gäller fr,o,m den 1 januari 1988,

Det
motivationsskapande arbetet måste utvecklas ytterligare på såväl lo

kalanstalterna som de slutna riksanstalterna. De särskilda satsningar som 25

gjorts på ett fiotal av dessa anstalter bör fortsätta och
utvidgas fill att omfatta Prop. 1987/88:79 även andra anstalter. För att
möjliggöra detta bör särskilda program för utbildning och handledning
genomföras. Vidare bör kraftfulla satsningar göras för att öka antalet § 34-placeringar.
Kriminalvården bör vidare fortsätta att utveckla sina insatser för att kunnei
ge det stöd och den vård HIV-positiva missbrukare är i behov av.

Även frivården har kontakt med många tunga
narkotikamissbrukare, liksom med ett ökat antal HIV-posifiva missbrukare.
Särskilda metodutvecklingsprojekt har startats i syfte att förstärka
samarbetet mellan socialtjänst och frivård. Ett sådant samarbete är nödvändigt
för att förhindra dubbelarbete och för att de gemensamma resurserna skall
utnyttjas effektivare. Det är därför viktigt att det påbörjade
utvecklingsarbetet inom detta område får fortsätta.

Sammanfattningsvis bör särskildii resurser avsättas för
insatser för narkotikamissbrukare inom kriminalvården. Medel bör utgå både till
förstärkta insatser för narkotikamissbrukarna inom kriminalvården och till
projekt inom socialtjänsten, som syftar till en förstärkt samverkan med
kriminalvården.

Jag har beträffande förslagen i fråga om kriminalvården samrått
med chefen för justitiedepartementet.

Det andra samarbetsomräde jag vill peka på gäller
narkotikamissbrukare med allvarliga psykiska störningar. En undersökning gjord
i Stockholm, liksom annat material, tyder på att derna grupp ökar i
omfattning. Det är också en grupp med mycket stora vårdbehov. Missbrukare med
allvarliga psykiska störningar faller ofta mellan socialtjänstens och
psykiatrins ansvarsområden. Inom narkomanvården saknas såväl kompetens som
resurser för psykiatrisk behandling. Psykiatrin saknar å sin sida i stor
utsträckning kompetens för narkomanvård. Konsekvensen är att missbrukare med
allvarliga psykiska störningar inte får den behandling 5.0m krävs. Sammantaget
finns endast ett par behandlingshem som är inriktade på vård av denna grupp.
Socialberedningen har i sitt betänkande (SOU 1987:22) Missbrukarna,
Socialtjänsten, Tvånget diskuterat detta allvarliga f)roblem. Senare i vår
avser jag att föreslå regeringen att förelägga riksdagen en proposition med
anledning av socialberedningens betänkande. Jag får då anledning att återkomma
till frågan om de psykiskt störda missbrukarna,

5.4.4 Utveckling av institutionsvården

Det finns omkring 1 000 platser på sådana frivilliga
behandlingshem som huvudsakligen är avsedda för vård av vuxna
narkotikamissbrukare. Utbyggnaden av den öppna narkomanvården liksom
förstärkta mofivationsinsatser inom kriminalvården har lett till att
efterfrågan på behandlingshemsplatser ökat kraffigt.

Sammantaget har ett hundratal behandlingshemsplatser
tillkommit under det senaste året. Samtidigt har emellerfid ett antal
behandlingshem stängt till följd av personalbrist varför den reella ökningen är
begränsad.

Bristen på behandlingshemsplatser är mycket allvarlig. Den
innbär bl,a,

risker för att öppenvårdens och kriminalvårdens motivafionsarbete inte kan 36

följas upp.

Det är stora problem förknippade med etablering av nya behandUngshem,
Prop. 1987/88:79 Hemmen skall projekteras, fasfigheter skall köpas och
personalgrupper rekryteras. Denna process kan ta lång fid. Statligt stöd bör
därför kunna användas för att påskynda arbetet att inrätta nya behandlingshem.
Stöd bör i första hand utgå till sådana hem som främst är inriktade pä
eftersatta målgrupper. Härmed avses prostituerade missbrukare, andra tungt
belastade och omofiverade missbrukare, missbrukare med allvarliga psykiska störningar
och missbrukare som kan placeras enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt.
Bidraget bör vara av engångskaraktär och täcka kostnader för projektering och
anordning. Bidrag bör också kunna utgå för utveckling av befintliga
behandlingshem för att de skall kunna inrikta sin verksamhet på målgrupper som
är vikfiga från smittskyddssynpunkt.

Stöd bör också utgå för att utveckla kompetens för
narkomanvård på sjukhusenheter pä vilka missbrukare har tagits in enligt
smittskyddslagen, Hitfills har fem missbrukare tagits in på sjukhus enligt
smittskyddslagen. För vård enligt dessa bestämmelser behövs det särskilda
enheter som har kompetens och resurser för tvångsomhändertagande. Där bör
också finnas såväl psykiatrisk kompetens som resurser för att kunna motivera
missbrukare till frivillig vård. Ett fast samarbete bör etableras med
behandlingshem som är beredda att ta emot sjukhusintagna missbrukare enligt de
bestämmelser i smittskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 1987,

HIV/AIDS-epidemin har bidragit till att ställa de tyngsta
narkotikamissbrukarna och deras vårdbehov i blickpunkten, I åtskilliga av
dessa fall fordras att samhället ingriper med tvång för att försöka stoppa
missbruket, I ett sådant läge mäste adekvata vårdresurser finnas. Eftersom det
gäller människor med svårartade problem mäste höga kvalitativa krav ställas på
de institutioner som skall ta emot dessa missbrukare. Särskilda krav bör
ställas på att dessa institutioner ingår i en planerad värdkejda.

Som jag anfört fidigare har socialberedningen pekat på
behovet av en snabb utbyggnad av resurserna för LVM-vård av
narkotikamissbrukare. De tillgängliga värdresurserna, särskilt när det gäller
hemmen för särskiU noggrann tillsyn enligt 18 § LVM, är i dagsläget klart
otillräckliga i förhållande fill behoven. Bristerna är särskilt markanta i
storstadsområdena men finns även i andra delar av landet. En noggrann planering
av utbyggnaden fordras vad gäller såväl den fysiska placeringen som innehåll
och metodutveckling. Socialstyrelsen har ett särskilt ansvar - i samverkan med
de båda kommunförbunden - för dessa planeringsinsatser.

Jag anser att situationen är så allvarlig att det krävs
statliga insatser för att påskynda den nödvändiga utbyggnaden av LVM-vården,
Särskilda medel bör därför anvisas för bidrag till § 18-institutioner utöver
det nu utgående statsbidraget fill missbrukarvård m,m. Jag kommer i det
följande, under avsnittet 8, Anslagsfrågan, att föreslå att 35 milj, kr,
beräknas för ändamålet för budgetåret 1988/89, Jag avser att under våren 1988
återkomma till den närmare inriktningen av bidraget och därmed sammanhängande
frågor i förslag till proposition om ändringar av LVM m,m.

37

5.4.5 Uppföljning och
dokumentation Prop, 1987/88:79

Det
särskilda statliga stöd, som under innevarande och föregående budgetår har
utgått till huvudmännen för att sfimulera offensiva insatser inom narkomanvården,
har resulterat i en omfattande utbyggnad och utveckling av vårdsektorn. Det är
nu viktigt att dokumentera effekterna av denna utveckling. Huvudmännen bör få
underlag för beslut om fortsatta insatser. De olika huvudmännen bör också få
möjlighet att tillgodogöra sig erfarenheter från andra huvudmän.

Socialstyrelsen
planerar ett omfattande dokumentationsprogram. Särskilda skrifter planeras om
försöksprojekt inom olika områden. I programmet ingår ocksä produktion av
videofilmer om centrala projekt och seminarieserier för att sprida
erfarenheter. Stöd bör utgå för att genomföra detta program.

Stöd
bör också utgå till andra dokumentations- och uppföljningsinsatser. För att
huvudmännen skall kunna vidta lämpliga åtgärder krävs konfinuer-liga mätningar
av missbrukets omfattning och karaktär. Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning (CAN) har det centrala ansvaret att följa alkohol- och
narkotikamissbrukets utveckling, CAN bör få i uppdrag att utarbeta ett program
för lokala och regionala studier om missbruksutvecklingen liksom om missbruksmönster
bland narkotikamissbrukare,

Stockholms
kommun har utvecklat ett rapporteringssystem för hur många och vilken typ av
missbrukare olika vårdenheter har kontakt med. Socialstyrelsen bör få i
uppdrag att stödja andra huvudmän att utveckla liknande system.

5.5
Vissa frågor aktuella inom narkomanvården

Jag vill i detta
sammanhang beröra ytterligare två frågor som är aktuella inom narkomanvården.

5.5.1 Tillgång till
sprutor och kanyler

I
debatten har krav ställts på att missbrukare - för att motverka spridningen av HIV-smitta
inom gruppen - skall få fri tillgång till sprutor och kanyler.

Grundvalen för svensk
narkotikapolitik är att samhället aldrig skall acceptera någon form av
narkotikamissbruk. För att denna poliuk ytterligare skall klargöras har
regeringen föreslagit att också bruket av narkotika skall falla inom det
straffbara området (prop, 1987/88:71), Om samhället samtidigt tillhandahåller
fria sprutor öch kanyler måste tilltron fill narkotikapolitiken försvagas.

Huruvida
ett frisläppande av sprutor och kanyler verkligen skulle medföra långvarigt
gynnsamma effekter från smittspridningssynpunkt är i hög grad omtvistat. Det
bör noteras att antalet HIV- smittade och AIDS-sjuka missbrukare är mycket
stort i flera av de länder där det finns fri tillgång till sprutor och
kanyler.

En organiserad försöksverkamhet
med utdelning av sprutor har emellertid inletts vid S:t Lars sjukhus i Lund.
Inom denna verksamhet har antalet

38

narkotikamissbrukare
som får sprutor ökat kraftigt under kort tid, I december 1986 fick 6 personer
sprutor och i september 1987 hade antalet ökat fill 360 personer.

Socialutskottet behandlade
i april 1987 frågan om tillhandahållande av sprutor och kanyler, I utskottets
betänkande (SoU 1986/87:19, rskr, 187) uttalades bl,a, följande;
"Utskottet kan inte acceptera att verksamheten i Lund utökas eller att
liknande verksamheter inleds på andra håll i strid med strävandena inom narkofikapolitiken.
Skulle detta bli aktuellt anser utskottet att en författningsreglering måste
övervägas. Utskottet förutsätter att regeringen Uksom även socialstyrelsen
noga kommer att följa utvecklingen och om så erfordras tar inifiafiv fill lagsfiftningsåtgärder."

I oktober 1987 diskuterade
AIDS-delegafionen frågan och beslöt att göra följande uttalande;

"AIDS-delegationen
uttalar att en vetenskaplig utvärdering av försöket med utdelning av rena
sprutor i Malmöhus läns landsting bör genomföras omgående, I avvaktan på denna
utvärdering bör ingen utvidgning av liknande verksamheter ske i övriga landet.

Socialstyrelsen
bör snarast fillskriva närmast berörda kliniker i landet och informera om detta
ställningstagande. Socialstyrelsen bör i sammanhanget även redovisa riksdagens
uttalande i frågan,"

Socialstyrelsen
har nyligen avgivit en skrivelse med detta syfte.

Den
vetenskapliga utvärderingen planeras vara färdig under våren 1988, Utvärderingen
kommer att presenteras i AIDS-delegafionen. Jag anser att delegationen därefter
bör ta ställning fill behovet av ytterligare åtgärder.

Prop. 1987/88:79

5.5.2
Förskrivning av metadon

Min bedömning: Den
av socialstyrelsen nyUgen beslutade utökningen av antalet personer som skall
kunna få metadonbehandling innebär inte att narkomanvårdens inriktning
förändras. Målet för narkomanvården är drogfrihet och vården skall som hitfills
i huvudsak vara drogfri.

Skälen för min bedömning:
Sedan år 1983 är underhållsbehandling med metadon en etablerad
behandlingsmetod. Behandlingen är koncentrerad till Ulleråkers sjukhus. En
enhet har inrättats vid S;t Görans sjukhus som tar över behandlingskontakterna
med patienter som ställs in på metadon, .

Fram fill i december 1987
kunde enligt socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1983:2) 150 pafienter ingå i
programmet. Socialstyrelsen har gjort en granskning av metadonprogrammet (PM
174/87 Granskning av metadon-behandlingsprogrammet).

Efterfrågan på metadonbehandling
har växt under de senaste åren. Under år 1987 ökade antalet personer på
väntelistan fill programmet kraftigt, I december 1987 fanns 140 missbrukare
som väntade på besked om metadonbehandling. Under det senaste året har Ulleråkers
sjukhus effektiviserat in-

39

ställningsverksamheten,
I början av år 1987 fanns 90 pafienter i programmet och i december hade antalet
utökats fill 142 pafienter.

På grundval av ett förslag
från en arbetsgrupp i socialstyrelsen diskuterade AIDS-delegationen i december
1987 frågan om en eventuell utvidgning av metadonprogrammet, AIDS-delegationen
gjorde då följande uttalande; "AIDS-delegafionen anser det befogat att
utöka antalet missbrukare som kan få metadonbehandling från 150 till 300
personer, Delegafionen anser också att inställning på metadon inte bara skall
kunna ske i Uppsala utan också i Stockholms och - i begränsad omfattning -
Malmöhus län.

Urvalet
av klienter bör ske med stor restrikfivitet och följa de kriterier och riktlinjer
som utvecklats i Ulleräkersprogrammet och som belyses i socialstyrelsens PM
174/87 Granskning av metadonbehandlingsprogrammet,

I respekfive landsting bör
i första hand en bestämd narkomanvårdsenhet inom psykiatrin sköta inställningen
och den uppföljande behandlingen. Detta bör regelmässigt ske i nära samverkan
med socialtjänsten i berörda kommuner. Socialstyrelsen bör noga följa
verksamheten. Styrelsen bör årligen lämna en redogörelse för metadonprogrammets
utveckling,"

Efter AIDS-delegafionens
diskussion har socialstyrelsen beslutat att utfärda föreskrifter i enlighet
med delegafionens uttalande och med gilfighet från den 1 februari 1988,

Jag vill här också
understryka att socialstyrelsens beslut inte skall innebära en förändring av
narkomanvärdens inriktning. Målet för narkomanvården är drogfrihet och vården
skall som hittills i huvudsak vara drogfri.

Prop.
1987/88:79

5.6 Psykosocialt stöd

Min bedömning: HIV-smittade
och AIDS-sjuka pafienter skall ges ett fullgott medicinskt omhändertagande och
ett lika gott psykosocialt stöd. Sjukvårdshuvudmännen har enligt hälso- och
sjukvårdslagen ett ansvar för det psykosociala omhändertagandet. Bidrag bör
utgå till olika organisationers insatser för psykosocialt stöd.

Skälen
för min bedömning: Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om psykosocialt
omhändertagande av HIV-smittade inom hälso- och sjukvården. De särskilda
behoven av psykosocial stödverksamhet till AIDS-sjuka och HIV-smittade har också
uppmärksammats av sjukvårdshuvudmännen. Inom t,ex, Stockholms läns landsting
här inrättats en särskild mottagning för psykosocialt stöd till homo- och
bisexuella män.

Inom socialstyrelsen har
bedrivits ett särskilt projekt i fråga om psykosocialt stöd till och
kartläggning av de HIV-smittade blödarsjukas behov. Erfarenheterna är
tillämpliga för psykosocialt stöd även till andra grupper.

De psykosociala
vårdresurserna bör förstärkas vid bl,a, infektionskliniker, STD-mottagningar
och särskilda andra kUniker som värdar HIV-smittade och AIDS-sjuka, Den
närmare organisationen bör givetvis anpassas Ull de olika behov och förhåUanden
som råder inom varje enskilt landstingsom-

40

rade.
Det är också viktigt att socialtjänsten uppmärksammar behovet av psykosocialt
stöd inom missbrukarvården.

Förutom
det psykosociala stödet till HIV-smittade och AIDS-sjuka bör ett särskilt stöd ocksä
ges anhöriga och även sjukvårdspersonal.

Många
frivilligorganisationer gör betydande insatser för att stödja HIV-smittade och
deras anhöriga, RFSL har sedan lång fid bedrivit en rådgivningsverksamhet.
Föreningen Noaks Ark har under senaste året vuxit mycket snabbt och kan nu
också erbjuda mänga drabbade ett kvalificerat stöd, Noaks Ark har utbildat 70 volontärer
för särskilda stödinsatser. Man har också kontakt med många kliniker och
erbjuder en direktkontakt med patienter som meddelas ett HIV-posifivt
testresultat.

Det
psykosociala stödet till HIV-smittade är viktigt att utveckla också inom
arbetslivet. Den kamratstödjande verksamhet som bedrivs inom fackliga organisafioner
är enligt min mening en viktig resurs, HIV-smittade måste kunna fortsätta sin
yrkesverksamhet och behöver därför ett starkt stöd av sina arbetskamrater.

Ansvaret
att erbjuda HIV-smittade och AIDS-sjuka patienter ett kvalificerat psykosocialt
omhändertagande åvilar enligt hälso- och sjukvårdslagen de enskilda
landstingshuvudmännen. Även kommunerna måste inom socialtjänsten ägna större
uppmärksamhet åt psykosocialt stöd riktat till narkotikamissbrukare. Anhörigas
situafion bör uppmärksammas. Det psykosociala stödarbete som bedrivs av frivilliga
och intresseorganisationer genom kontaktgrupper, stödsamtal och olika slags
sociala aktiviteter är ett viktigt komplement fill den omvårdnad som sker inom hälso-
och sjukvärden. Inom olika organisationer kan HIV-smittade träffa andra
människor som har samma livssituafion och erfarenhet. Bidrag bör liksom
hittills kunna utgå till intresse- och frivilligorganisafioners insatser för psykosocialt
stöd. Bidraget skall ses som ett komplement till den stödverksamhet som
kommuner och landsting har ett ansvar för. Det professionella psykologiska
stödet får aldrig ersättas av enbart en ideellt grundad stödverksamhet. Jag
anser att särskilda forskningsinsatser för att utveckla formerna för en väl
fungerande stödverksamhet bör stimuleras.

Prop, 1987/88:79

5.7 Forskning och utveckling

Min bedömning: Den
medicinska forskningen i Sverige kring HIV/ AIDS bör på olika sätt främjas.
Bl,a, bör en viss del av medlen under femte huvudtiteln Ull insatser mot AIDS
avsättas för stöd fill medicinsk forskning. Vidare bör medel avsättas till
samhälls- och beteendevetenskaplig forskning kring HIV/AIDS, Detta är särskilt
viktigt när det gäller att få ett underlag för det epidemiologiska arbetet.

Skälen för min bedömning:
I regeringens proposition 1985/86:171 om särskilda medel för bekämpningen av
AIDS anmälde jag behov av att intensifiera forskningen om sjukdomsfillståndet
AIDS i syfte att snabbt få fram ett vaccin eller ett botemedel mot sjukdomen, I
Sverige finns en hög kompetens

41

4
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 79

inom den HIV/AIDS-relaterade
forskningen som främjas av vårt interna- Prop. 1987/88:79 tionella utbyte
med forskargrupper i USA, Den svenska forskningen bör kunna akfivt bidra till
att utveckla forskning på området,

I
juli 1986 fick en särskilt utredare, professor Hans Wigzell, i uppdrag av
regeringen av utreda förutsättningarna för ett svenskt forskningsprogram för bekämpningen
av sjukdomen AIDS, I uppdraget ingick att inventera förutsättningarna för ett
svenskt forskningsprogram rörande dels vaccin, dels läkemedel för behandling
av sjukdomen samt möjligheterna för klinisk prövning, I uppdraget ingick också
att kartlägga behovet av utrustning och lokaler samt utbildning m,m. Vidare
skulle utredaren redovisa kunskapsläget inom högskoleforskningen, SBL och
läkemedelsindustrin samt bedöma den svenska forskningens ställning
internationellt på området.

Vid
sin redovisning av uppdraget i en rapport den 30 september 1986 tillstyrkte
utredaren uppförandet av ett säkerhetslaboratorium för produktion av HIV-antigen
i större skala vid SBL,

Utredaren
konstaterade vidare att Sverige trots sin ringa befolkning svarar för en icke
oväsentlig del av den medicinska forskningen. Vad gäller AIDS-forskningens
centrala områden, som vaccinutveckling, immunologi och anfivirala läkemedel,
har Sverige en hög vetenskaplig kompetens och kunskapsnivå. Svenska forskare
inom immunologi och vaccinforskning har i konkurrens med amerikanska sökande
fått ett kraftigt stöd från statliga myndigheter i USA för sin AIDS-forskning,
Svenska forskare inom virologi och patologi har genomfört forskning av hög
internationell standard.

Stödet
till den medicinska forskningen i Sverige har ökat väsentligt under budgetåren
1986/87 och 1987/88 Medicinska forskningsrådet (MFR) som sorterar under
utbildningsdepartementet ansvarar för det direkta stödet till den medicinska
forskningen. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) som sorterar under
industridepartementet ansvarar för utveckling och forskning, som kan leda till
industriella produktioner på lång sikt. Vidare ger Industrifonden lån på olika
villkor, bl,a, till läkemedelsbolag för att underlätta risktagande. Därtill
har socialdepartementet givit ett ekonomiskt stöd från det särskilda AIDS-anslaget
till MFR för att möjliggöra extra insatser inom AIDS-forskningen, Forskning och
utveckling bedrivs också inom ramen för SBL;s verksamhet,

MFR
har beslutat dela ut 4,3 milj, kr, under budgetåret 1987/88 i ekono

miskt stöd fill AIDS-forskning, STU har också lämnat stöd till AIDS-forsk

ningen och beslutat att satsa totalt 12 milj, kr, under budgetåret 1987/88 som

sådant stöd. Industrifonden har överläggningar med svenska läkemedelsfö

retag om stöd till "riskprojekt" i relation till AIDS,
Socialdepartementet har

hittills stött MFR:s AIDS-forskning med totalt 3 milj, kr. Utöver detta har

regeringen beslutat att uppföra ett säkerhetslaboratorium vid SBL, Den to

tala kostnaden för uppförande och utrustande av detta laboratorium har be

räknats till ca 20 milj, kr. Till detta får läggas de driftskostnader som inte

kan täckas med intäkter. Dessa uppskattas fill ca 2 milj, kr, årligen. Jag åter

kommer ull frågan om säkerhetslaboratoriet. Svensk forskning på området

får av finansiärer i USA stöd med motsvarande drygt 2 milj, kr, per år. Även

läkemedelsindustrin i Sverige ha:r satsat på forskning kring antivirala läke

medel, "2

Stödet från olika
finansiärer till forskningen i Sverige inom området beräknas uppgå fill totalt
ca 30 milj, kr, under budgetåret 1987/88, Jag räknar med att viss del av
socialdepartementets anslag till insatser mot AIDS även fortsättningsvis skall
kunna avsättas för stöd till denna medicinska forskning.

Forskning som inriktas på
de samhälls- och beteendevetenskapliga aspekterna på HIV/AIDS-epidemin blir
alltmer angelägen. Jag har därför tagit initiativ fill sådan forskning genom
att avsätta medel från de särskilda AIDS-medlen under 1986/87 till samhälls-
och beteendevetenskaplig forskning av betydelse för HIV/AIDS- problematiken.
Som jag berört tidigare har beslut om att stödja viss sådan forskning fattats i
socialdepartementet.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om hur väsentlig sådan forskning är som underlag
för det epidemiologiska arbetet. Jag har tidigare understrukit behovet av en
intensifierad karfläggning av smittspridningen. Det är också angeläget att
finna metoder för att bedöma förändringar i det sexuella beteendet i riktning
mot större ansvarstagande.

Medel
till den HIV/AIDS-relaterade samhälls- och beteendevetenskapliga forskningen
bör emellertid i framtiden kanaliseras via delegationen för social forskning,

I
redovisningen av uppdraget att utreda förutsättningarna för ett svenskt
forskningsprogram om AIDS föreslär utredaren att initiativ bör tas för att
bilda en riksförening, som arbetar för att stödja forskning mot AIDS, Härigenom
kan också åstadkommas ett breddat folkligt engagemang i kampen mot AIDS,

Prop. 1987/88:79

6 Extra bidrag till landsting och kommuner

Mitt förslag: För
att stödja smittskyddsarbetet inom landsfing och kommuner föreslås att ett
extra bidrag för år 1988 skall lämnas till de landsfing och kommuner där HIV-smittan
är särskilt utbredd. Bidraget skall uppgå fill sammanlagt 85 milj, kr, och
fördelas med 35 milj, kr, till Stockholms läns landsting, med 20 milj. kr, till
Stockholms kommun och med 10 milj, kr, till vardera Göteborgs kommun, Malmö
kommun och Malmöhus läns landsting. Det extra bidraget skall användas för vissa
specificerade insatser. Bidraget betalas ut i sin helhet i juli 1988, Ett extra
bidrag föreslås lämnas för år 1989 med 120 milj, kr.

Skälen för mitt förslag:
Spridningen av HIV-smittan är fortfarande i stor utsträckning koncentrerad till
Storstockholmsområdet, Spridningen sker även i Malmö och Göteborg, Ett särskilt
ansvar vilar på huvudmännen i de tre storstadsområdena. Ett effektivt
smittskyddsarbete inom dessa de mest utsatta områdena gagnar övriga huvudmän i
landet.

Det är enligt min mening
angeläget att staten medverkar till förstärkta smittskyddsåtgärder i de berörda
områdena. Ett bidrag för särskilda insatser inom smittbekämpningen under åren
1988 och 1989 bör utgå. Sammanlagt

43

85 milj, kr, bör fördelas
mellan huvudmännen i områdena som sådant extra Prop. 1987/88:79 bidrag för
år 1988, För år 1989 bör totalt 120 milj, kr, fördelas som extra bidrag. Efter
år 1989 skall enligt min mening resp, huvudman överta finansieringsansvaret
för de insatser som planerats och genomförts och för vilka extra statliga medel
utgått.

De
huvudmän som erhåller det extra bidraget för år 1988 skall före den 1 juli 1988
redovisa en plan för de förebyggande åtgärderna.

I
planen som skall inlämnas till socialstyrelsen bör ingå en redovisning av egna
informations- och utbildningsinsatser som riktas till allmänheten och till
särskilda grupper med riskbeteende. Stödet till frivilligorganisationers in-formafionsarbete
och fill psykosocial stödverksamhet bör ingå i planen.

Insatserna
inom narkomanvården skall specificeras och avse bl,a, förstärkta resurser för
den öppna narkomanvården samt åtgärder för förbättrade avgiftnings- och behandUngäinsatser,
Ett allmänt krav för att erhålla bidrag skall vara att landstingen följer AIDS-delegationens
rekommendafio-ner i vad avser en utbyggd HIV- testning.

Socialstyrelsen
har ansvar för pTÖvningen och uppföljningen av de planer som huvudmännen
presenterar. Bidraget bör betalas ut i sin helhet under juli 1988,

Kostnaderna
för det extra bidr.iget för år 1988 bör enligt min mening belasta det nya
reservationsanslag, benämnt A 5, Insatser mot AIDS, som jag kommer att föreslå
under avsnittet Anslagsfrågan,

Förslag
om anvisande av medel till det extra bidraget för år 1989 kommer jag att lägga
fram i samband med anslagsberäkningen för budgetåret 1989/90,

7 Vissa frågor

7.1 Säkerhetslaboratorium inom statens bakteriologiska labora
toriums område

Sverige
har genom sin framstående forskning inom medicin och bioteknik stora
möjligheter att bidraga till forskningsinsatserna för att utveckla vaccin och
läkemedel mot HIV,

Forskningen
på området främjas i hög grad om HIV-antigen tillverkas inom landet i fillräckligt
stor omfattning. Behovet har påtalats av professor Hans Wigzell i den rapport
som lämnats på regeringens uppdrag och som jag berört i det föregående.

Byggnadsstyrelsen
har mot denna bakgrund i juni 1987 hemställt om upp

drag att utföra ett säkerhetslaboratorium inom området för SBL för 14,3

milj, kr, i prisläget den 1 januari 1987, Laboratoriet skall användas för att

framställa HIV-antigen för forskningen och för den testning beträffande

HIV-smitta som bedrivs i Sverige. Inom laboratoriet kan även utprovning av

nya läkemedel mot HIV m.m, mot ersättning utföras ät den svenska läkeme

delsindustrin. Produktion av HIV-anfigen avses också kunna ske för vissa

biståndsändamål, t,ex, inom ramen för WHO;s och SIDA;s program för

Afrika, 44

Med
hänsyn fill det stora behovet av HIV-antigen för såväl diagnostik som Prop,
1987/88:79 forskning bör nämnda säkerhetslaboratorium komma fill stånd snarast
möjligt. Regeringen har därför den 10 september 1987 lämnat ett uppdrag åt
byggnadsstyrelsen att projektera och utföra laboratoriet i huvudsaklig överensstämmelse
med redovisat förslag inom en kostnadsram av högst 14,3 milj, kr, i prisläget
den 1 januari 1987, inberäknat projekteringskostnaderna för säkerhetslaboratoriet.
Projektet inryms i den treårsplan för investeringar, som föreslås i 1988 ärs
budgetproposition (1987/88:100, bil, 9),

7.2 Smittskyddsläkarorganisationen

Jag
avser att föreslå regeringen att i en proposifion till riksdagen om en ny smittskyddslag
förorda att det huvudsakliga ansvaret för smittskyddet läggs på
landstingskommunerna. Ansvaret bör omfatta undersökning och behandling av
sjuka och andra smittbärare, förebyggande åtgärder, övervakning av
smittskyddssituationen, smittspårning samt andra epidemiologiska åtgärder som
kräver medicinsk kompetens. Liksom i dag skall det i varje landsting finnas en
särskilt utsedd smittskyddsläkare. Kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder
kommer enligt förslaget att liksom nu ha ansvaret för att smittspridning förhindras
från livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten, venti-lafionsanläggningar och
liknande smittkällor. Jag kommer också att föreslå att regeringen i proposifionen
lägger fram förslag om en skyldighet för de olika ansvariga instanserna att
samverka i arbetet,

I
de förslag som jag avser att föreslå regeringen att förelägga riksdagen
förstärks smittskyddsläkarens roll, Hans möjligheter att bedriva ett effektivt smittskydd
förbättras. En av grundtankarna är att smittskyddsläkaren såväl formellt som
reellt skall spela en central roll i smittskyddsarbetet. Utöver mer
övergripande uppgifter skall smittskyddsläkaren leda smittskyddsarbetet vid
epidemier samt vid behov även i enskilda fall. Han föreslås få rätt att besluta
om vissa tvångsåtgärder mot enskilda. Genom sina uppgifter blir smittskyddsläkaren
att betrakta som en myndighet. Vidare bör varje verksam läkare liksom för
närvarande få uppgifter inom smittskyddet, såsom bl,a, att söka utreda
sjukdomens ursprung och smittvägar. Den närmare utformningen av smittskyddsorganisationen
ankommer på landstingskommunen.

Jag
har velat redan i detta sammanhang redovisa min avsikt att lägga fram förslag
för att stärka smittskyddsläkarorganisationen. Jag återkommer senare fill
dessa frågor i mina förslag till regeringen om en proposition angående en ny
smittskyddslag.

7.3 Organisation och ledning av arbetet med att bekämpa HIV/AIDS

Regeringen
inrättade i maj 1985 en delegation, AIDS-delegationen, med

uppgift att samordna arbetet inom alla samhällets områden för att begränsa

spridningen av HIV, I delegationen i vilken jag är ordförande ingår företrä

dare för samtliga riksdagsparfier, berörda myndigheter och huvudmän samt 45

för forskningen.

AIDS-delegationen
fick av regeringen - förutom den övergripande upp- Prop, 1987/88:79 giften
att samordna arbetet inom alla samhällets områden för att begränsa spridningen
av HIV - särskilt i uppgift att

-
följa och
initiera angelägen forskning på området samt ta initiativ till de åtgärder som
detta kan föranleda

-
bedöma behovet
av och initiera information till riskgrupper, vårdpersonal, allmänheten m,fl,

-
bedöma och
påtala behovet av omedelbara åtgärder t,ex, frågor om lagstiftning

-
identifiera och
bedöma angelägna resursbehov.

Till delegationen knöts tidigt två referensgrupper, en med
företrädare för berörda organisationer och en med företrädare för hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten i de tre storstadsregionerna, I den förra referensgruppen
ingår följande organisationer: Föreningen för blödarsjuka i Sverige (FBIS),
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Riksförbundet för sexuell
upplysning (RFSL'), Riksförbundet för hjälp ät läkemedelsmissbrukare (RFHL),
Riksförbundet föräldraföreningen mot narkotika (RFMN), Riksförbundet
narkotikafritt samhälle (RNS), Venhälsan, LO, TCO och SACO/SR,

1 oktober 1987 tillsatte jag efter samråd med chefen för
arbetsmarknadsdepartementet en referensgrupp med företrädare för arbetsmarknadens
parter.

Allt fler delar av samhället engageras i HIV/AIDS-bekämpningen,

Jag vill här gå närmare in på myndigheternas och
huvudmännens ansvar,

AIDS-delegationens uppgifter har jag redogjort för.
Delegationen skall t,ex, påtala behovet av omedelbara åtgärder. Bl,a, detta ger
riksdagen och regeringen ett underlag för att bedöma resursbehov och fördela
medel. Regeringen har lagt på socialdepartementet att disponera de särskilda
medlen för bekämpningen av AIDS,

Socialstyrelsen har enligt smittskyddslagen (1968:231) det
övergripande ansvaret för att smittskyddet fungerar tillfredsställande, bl,a.
vad gäller smittspårning och informationsinsatser. Verket har också det
centrala ansvaret för fillsyn, planering, samordniiig och uppföljning av AIDS-frågor
inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten (inklusive narkomanvården). Vidare
skall styrelsen bedriva upplysningsverksamhet om bl,a, sex och samlevnad, I
propositionen (1979/80:6) orn socialstyrelsens uppgifter och organisation m,m,
framhålls bl,a, att socialstyrelsen skall stödja informationsarbetet hos
huvudmännen genom att förse dem med informationsunderlag.

Statens bakteriologiska laboratoiium (SBL) har enligt sin
instruktion bl,a, till uppgift att göra undersökningar inom mikrobiologi och
epidemiologi, framställa och tillhandahålla vacciner, immunoglobuliner och
diagnostiska reagens, följa det epidemiska läget och vidta eller föreslå
erforderliga åtgärder. Vidare skall SBL bedriva vetenskaplig forskning samt
undervisning och utbildning. Tilläggas kan att man lämnar information om
forskning och epidemiologiska resultat.

De 23 landstingen och de landstingsfria kommunerna
Gotland, Göteborg

och Malmö arbetar dels med förebyggande insatser (t.ex, information på

länsnivå), dels med tester, diagnostik av HIV- infektion, behandling av kom- "6

plikationer och AIDS och dels med psykologiskt stöd till
smittade, sjuka och Prop, 1987/88:79 anhöriga. Landstingsförbundets uppgift är
att se till att de 26 medlemmarna får goda förutsättningar för att genomföra
detta arbete. Det sker bl,a, genom kontakter med centrala myndigheter,
förmedling av information och kunskap, rekommendationer om lämpliga åtgärder i
AIDS- bekämpningen och stöd till information och fortbildning i landstingen.

Svenska kommunförbundet är en intresseorganisation för
landets primärkommuner. Förbundets uppgift är att tillvarata kommunernas
gemensamma intressen, främja samverkan dem emellan samt bistå dem i deras
verksamhet. Vad gäller AIDS-problematiken tar det sig uttryck i att förbundet
medverkar till att kommunerna näs av adekvat material och att förbundet på
olika niåver bistår dem vid utbildningen av kommunalt anställd personal.

Landsting och kommuner ser inom sina resp, ansvarsområden
till att informationsinsatser initieras, planeras och genomförs utifrån de
regionala och lokala behov som finns. Den ansvarsbilden bör stå fullkomligt
klar.

Landsting, kommuner och myndigheter bedriver en bred och
omfattande verksamhet kring HIV-smitta och AIDS inom sina områden. Överallt i
samhället görs omfattande, i många fall uppoffrande insatser, i syfte att
begränsa smittans utbredning. Olika frivilligorganisationer spelar en allt
viktigare roll i arbetet.

Genom att samhällets aktiviteter ytterligare behöver
intensifieras och allt fler delar av samhället omfattas måste det ske en
förbättrad samordning. Rollfördelningen mellan dem som har viktiga uppgifter
när det gäller att bekämpa AIDS kan behöva att i vissa delar förtydligas.
Uppgifter tillkommer som måste fördelas på myndigheter, kommuner, landsting och
organisationer. Uppgifterna bör fördelas på ett klart och tydligt sätt mellan
dem som har ansvar för de olika åtgärderna.

Genom att HIV/AIDS-epidemin fått en global spridning blir
de internationella frågorna av allt större betydelse. Internationellt
samarbete pågår i dag inom en rad olika områden, främst beträffande medicinsk
forskning, WHO utvecklar inom ramen för sitt särskilda AIDS-program en rad
viktiga verksamheter. Även Europarådet har utökat sitt engagemang i frågan. Kunskaps-
och erfarenhetsutbytet med enskilda länder kommer att väsentligt utökas. Ur
smittspridningssynpunkt är det också angeläget att Sverige ställer krav på
internationella insatser och att vi noga följer utvecklingen epidemiologiskt,
Sverige står som värd för den fjärde världskonferensen om AIDS i juni 1988, SBL
har fått i uppdrag att arrangera konferensen.

Inom Norden finns en särskild Nordisk arbetsgrupp för AIDS-frågor
som sorterar under Nordiska ministerrådet. Sekretariatet i den nordiska AIDS-gruppen
har knutits till den svenska AIDS-delegationens sekretariat.

8 Anslagsfrågan

I prop, 1987/88:100 (bil, 7) har regeringen föreslagit
riksdagen att, i avvaktan

på särskild proposition i ämnet, till Särskilda medel för bekämpningen av

AIDS för budgetåret 1988/89 beräkna ett reservationsanslag av

80 000 000 kr. Jag återkommer nu till denna anslagsfråga, 47

Jag har vidare vid min
anmälan av förslagsanslaget Bidrag till missbrukar- Prop. 1987/88:79 vård m.m,
för budgetåret 1988/89 bl,a, anfört att jag avsåg att i propositionen om
särskilda insatser mot AIDS återkomma till frågor om bidrag fill utbyggnad av
vården enligt 18 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM),
Jag återkommet nu även till dessa frågor.

Femte huvudtiteln

A. Socialdepartementet m.m.

A 5. Insatser mot AIDS

1986/87 Utgift 52
968 084' Reservation 22 031 916'

1987/88 Anslag 80
000 000'

1988/89 Förslag
230 000 000

'
Anslaget Särskilda medel för bekämpningen av AIDS.

Från
anslaget - som tidigare benämnts Särskilda medel för bekämpningen av AIDS -
utgår bl.a, bidrag till olika insatser för bekämpningen av AIDS,

Insatserna
skall avse information, psykosocialt stöd samt vård och behandling av
narkotikamissbrukare samt motivationsarbete inom kriminalvården. Vidare skall
de avse epidemiologiskt arbete samt åtgärder för att begränsa smittspridningen.
Från anslaget betalas ut ett extra bidrag till vissa landsting och kommuner.
Stöd till utbyggnaden av viss kvalificerad vård för narkotikamissbrukare lämnas
också från detta anslag.

F ö redragandens ö verv ä ganden

8.1 Förebyggande insatser

I
den av riksdagen antagna propositionen om särskilda medel för bekämpningen av
AIDS (prop. 1985/86:171, SoU 25, rskr, 324) beräknades en medelsram om 75
milj, kr. för vart och ett av budgetåren 1986/87 och 1987/88 för att genomföra
ett samlat åtgärdsprogram mot AIDS,

Riksdagen
har i överensstämmelse härmed för budgetåret 1987/88 anvisat ett
reservationsanslag av 80 milj, kr, - varav 5 milj, kr, till forskning m,m,
-till A 5, Särskilda medel för bekämpningen av AIDS, Från anslaget bestrids kostnader
för särskilda insatser för bekämpningen av AIDS, Insatserna avser - förutom
forskning m,m, - information och psykosocialt stöd till berörda riskgrupper m,fl,,
insatser för att begränsa smittspridningen bland homo- och bisexuella män,
insatser för vård och behandling av narkotikamissbrukare samt motivationsarbetc
inom kriminalvården.

Åtgärdsprogrammet
har hittills genomförts planenligt. AIDS-delegatio

nen har samordnat en allmän informationssatsning om HIV/AIDS. Medel

har beviljats till frivillig- och intresseorganisationer för
informationsinsatser

samt insatser avseende psykosocialt stöd till smittade och sjuka personer, 48

Vissa
kommuner och landsting har erhållit bidrag fill akfiviteter, som be- Prop,
1987/88:79 dömts vara särskilt angelägna i detta sammanhang. Detta gäller inte
minst satsningar inom narkomanvården som syftat till att begränsa smittspridningen
inom denna grupp med utpräglat riskbeteende. Betydande satsningar har även
skett inom kriminalvärden med särskilt sikte på de narkofikamissbrukare som
avtjänar straff. Jag har i det föregående redogjort för hur arbetet med
bekämpningen av HIV/AIDS bör fortsätta och därvid redogjort för olika intensifierade
förebyggande åtgärder som bör komma tiU stånd.

Jag
beräknar medelsbehovet för de fortsatta förebyggande åtgärderna -infattande
medel till angelägna forskningsändamål, särskilda insatser för information om
HIV/AIDS och visst motivafionsarbete inom kriminalvården - fill 110 milj, kr,
för budgetåret 1988/89,

8.2 Vissa baskostnader vid socialstyrelsen och statens bakteriologiska
laboratorium

Under
det under femte huvudtiteln för budgetåret 1987/88 upptagna förslagsanslaget E
16, Epidemiberedskap m,m. räknade jag med en gemensam kostnadsram om 18 milj,
kr, för SBL och socialstyrelsen. Ramen avsåg baskostnaderna för myndigheternas
insatser för att bekämpa spridningen av HIV/AIDS (prop, 1986/87:100, SoU 19, rskr,
187), Regeringen har därefter i juni 1987 föreskrivit att myndigheterna för sin
basorganisation m,m, för bekämpning av AIDS skall från nämnda anslag disponera,
SBL högst 14 milj, kr, och socialstyrelsen högst 4 milj, kr. Jag har i
budgetpropositionen 1988 för budgetåret 1988/89 under ifrågavarande anslag
beräknat ca 14,5 milj, kr, till SBL samt under förslagsanslaget E 1,
Socialstyrelsen beräknat ca 4,2 milj, kr, för ändamålet. Jag anser emellertid
att socialstyrelsens resurser för AIDS-bekämpningen bör förstärkas genom att styrelsen
även erhåller vissa medel från reservafionsanslaget Insatser mot AIDS,

8.3 Extra bidrag till landsting och kommuner

Ett
extra bidrag för år 1987 har utgått för att stödja smittskyddsarbetet inom de
landsting och kommuner, där HIV-smittan är särskilt utbredd (prop, 1985/86:171),
Bidraget har utgått med 50 milj, kr, från det under femte huvudtiteln upptagna
förslagsanslaget till Bidrag till allmän sjukvård m,m, Säsom jag anfört i det
föregående anser jag att motsvarande bidrag bör utgå för år 1988 med ett till
85 milj, kr, förhöjt belopp. Jag har tidigare föreslagit att bidraget fördelas
med 35 milj, kr, till Stockholms läns landsting, med 20 milj, kr, till
Stockholms kommun och med 10 milj, kr, till vardera Göteborgs kommun, Malmö
kommun och Malmöhus läns landsting. Vid mitt förslag har jag tagit hänsyn till
vad som är känt om HIV-smittans utbredning och behovet av förebyggande insatser
inom resp, storstadsregion. Det extra bidraget skall uteslutande användas för
specificerade förebyggande insatser.

Samtliga
huvudmän som skall erhålla detta extra statliga bidrag skall före 1 juli 1988
redovisa en plan för de förebyggande insatserna.

Kostnaderna
för det extra bidraget bör enligt min mening belasta reserva- 49

fionsanslaget
Insatser mot AIDS,

Jag har också tidigare
föreslagit att 120 milj, kr, skall utgå som extra bi- Prop, 1987/88:79 drag
till vissa landsting och kommuner för år 1989,. Anvisning av medel för detta
bidrag blir dock inte aktuell förrän i samband med anslagsberäkningen för
budgetåret 1989/90.

8.4 Bidrag till institutioner för vård enligt 18 § LVM

Såsom
stöd till utbyggnaden av vård enligt 18 § LVM bör i överensstämmelse med mina
förslag i det föregående beräknas 35 milj, kr, för budgetåret 1988/89,

8.5 Sammanfattning

Jag
föreslår således att en medelsiam ställs till regeringens förfogande för genomförandet
av det samlade handlingsprogram för den fortsatta kampen mot HIV/AIDS som jag
redogjort för i det föregående. Jag beräknar medelsbehovet i denna del till
110 milj, kr, för budgetåret 1988/89 vilket innebär en ökning med 30 milj, kr,
i förhållande till budgetåret 1987/88,1 beloppet ingår medel till forskning
och utveckling inom HIV/AIDS-området, TiU extra bidrag till vissa landsting och
kommuner beräknar jag i enlighet med vad jag tidigare anfört 85 milj, kr, för
år 1988, att betalas ut vid ingången till budgetåret 1988/89, Detta är 35 milj,
kr, mer än motsvarande bidrag för år 1987, Jag beräknar vidare att 35 milj, kr,
behöver anvisas för budgetåret 1988/89 som stöd till utbyggnaden av vård enligt
18 § LVM i överensstämmelse med mina förslag i det föregående.

Medlen
bör anvisas under reservationsanslaget Insatser mot AIDS, som ersätter förutvarande
reservafionsanslag Särskilda medel för bekämpningen av AIDS, Under anslaget
föreslås således bli anvisat totalt 230 milj, kr. Tillsammans med 18,7 milj, kr,,
som beräknats i budgetproposifionen 1988 för den verksamhet mot HIV/AIDS, som
bedrivs av socialstyrelsen och SBL, föreslås således 248,7 milj, kr, för
bekämpningen av HIV/AIDS för nästa budgetår.

9 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

1,
föreslår riksdagen att till
Insatser mot AIDS för budgetåret 1988/89 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 230 000 000 kr,,

2,
bereder riksdagen fillfiille
att ta del av vad jag har anfört i det föregående om behovet av fortsatta
åtgärder mot Hl V/AIDS, avseende förebyggande åtgärder, insatser inom
narkomanvården, psykosocialt stöd, forskning och motivationsarbete inom
kriminalvården samt om ett säkerhetslaborai:orium vid statens bakteriologiska
laboratorium, 50

10
Beslut Prop. 1987/88:79

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

51

Innehållsförteckning

Prop.
1987/88:79

Propositionens
huvudsakliga innehåll............................ ...... 1

Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 4 januari 1988 , 2

1
Inledning.................................................................. 2

2
Allmänna utgångspunkter........................................ ...... 3

2.1
HIV-infektionen................................................ ...... 3

2.2
Utbredningen av
HIV och AIDS ..................... 5

2.2.1
Allmänt.................................................. 5

2.2.2
HIV/AIDS bland homo-
och bisexuella . 5

2.2.3
HIV/AIDS bland
heterosexuella .......... ...... 6

2.2.4
HIV/AIDS bland
narkotikamissbrukare.. 6

3
Samhällets
reaktion på hotet från HIV/AIDS............ ...... 8

4
Hittillsvarande
insatser mot HIV/AIDS .................... 10

4.1
Vissa
ansvarsförhållanden ........................... ...... 10

4.2
Åtgärder inom
informationsområdet m,m........ ...... 11

4.2.1
Informafionen ..................................... ...... 11

4.2.2
Effekten av
informationen.................... 13

4.2.3
HIV-testning......................................... 15

4.3 Narkomanvården............................................. 16

4.3.1
En offensiv narkofikapolifik................... ...... 16

4.3.2
En
specialiserad öppenvård för narkofikamissbrukare 18

4.3.3
Vården av unga
narkotikamissbrukare. ...... 18

4.3.4
Omhändertagande
av prostituerade narkotikamissbrukare 19

4.3.5
Insatser för
narkotikamissbrukare inom kriminalvärden 19

4.3.6
Förbättrade
möjligheter till avgiftning och behandling av narkofikamissbrukare 20

4.3.7
Utbyggnaden
av behandlingshemsplatser för narkotikamissbrukare 20

4.3.8
Utvecklad LVM-vård
av narkotikamissbrukare 21

5 Förslag
om fortsatta insatser mot HIV/AIDS ........... 21

5.1
Allmänt............................................. "............. ..... 21

5.2
Fortsatta
informationsinsatser ..................... 23

5.2.1
Strategin ............................................ 24

5.2.2
Allmän
information................................ 24

5.2.3
Information fill
särskilda grupper.......... ...... 25

5.2.4
Informafion
inom arbetslivet................. 25

5.2.5
Information för
att motverka vissa tendenser , , 26

5.2.6
Ansvaret för
att ge information........ , , , 26

5.2.7
AIDS-delegafionens
roll i informationsarbetet 27

5.2.8
Behovet av epidemiologiskt
underlag för beslut

om fortsatta informationsåtgärder ..... ..... 27

5.2.9 Sammanfattning ................................. 28

5.3 Det epidemiologiska arbetet............................ 28

5.3.1
HIV-testningen
i Sverige....................... 28

5.3.2
Ett område föi-
en epidemiologisk satsning , . , , 29

5.3.3
Utökad HIV-testning............................. ..... 30

52

5.3.4
Epidemiologisk forskning .............. .... 31
Prop, 1987/88:79

5.3.5
Epidemiologisk smittspårning ........ .... 32

5.3.6
AIDS-delegafionens uppgift inom
epidemiologin 32

5.4 Fortsatta
insatser inom missbrukarvården.. .... 33

5.4.1
Utbildning av personal inom
narkomanvården 33

5.4.2
Metodutveckling inom den öppna
vården 34

5.4.3
Intensifierad samverkan................. .... 35

5.4.4
Utveckling av
institutionsvården...... 36

5.4.5
Uppföljning och dokumentation........ .... 38

5.5 Vissa
frågor aktuella inom narkomanvården. .... 38

5.5.1
Tillgång till sprutor och
kanyler........ .... 38

5.5.2
Förskrivning av metadon................ .... 39

5.6
Psykosocialt stöd ............................... .... 40

5.7
Forskning och utveckling ....................... .... 41

6
Extra bidrag fill landsting och
kommuner........... 43

7
Vissa frågor................................................ .... 44

7.1
Säkerhetslaboratorium inom
statens bakteriologiska laboratoriums område ......................................................... 44

7.2
Smittskyddsläkarorganisationen................ 45

7.3
Organisafion och ledning av
arbetet med att bekämpa HIV/AIDS ; 45

8 Anslagsfrågan.............................................. .... 47

Föredragandens
överväganden....................... 48

8.1
Förebyggande insatser ......................... .... 48

8.2
Vissa baskostnader vid
socialstyrelsen och statens bakteriologiska laboratorium ......................................................... 49

8.3
Extra bidrag till landsting och
kommuner..... 49

8.4
Bidrag till insfitutioner för
vård enligt 18 § LVM 50

8.5
Sammanfattning.................................... 50

9
Hemställan.................................................. .... 50

10
Beslut........................................................ 51

53