Prop. 1987/88:80

Regeringens proposition 1987/88:80

om bistånd åt asylsökande, m. m.

Prop. 1987/88:80

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 14 januari 1988.

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Georg
Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en särskild lag om bistånd åt asylsökande m, fl, Lagen
omfattar asylsökande som är inkvarterade på förläggning eller vistas i en
anvisad kommun. Avsikten är att skapa ett mer enhetligt och rättvist biständssystem
för dessa personer.

Bistånd
skall kunna lämnas även till andra utlänningar än asylsökande som vistas i
landet i avvaktan på att deras ansökan om uppehällstillstånd behandlas, Lagen
berör inte de utlänningar som har fått uppehållstillstånd.

De
stödformer som regleras i lagen är kostnadsfri bostad, dagbidrag och särskilt
bidrag. Den asylsökande skall ha rätt till gratis logi antingen på en statlig
förläggning eller i en av invandrarverket anvisad kommun. Inkvartering i en
kommun skall i första hand ske i genomgångsbostäder. Dagbidraget skall täcka
utlänningens behov av medel för sin dagliga livsföring. Det särskilda bidraget
skall lämnas, om det uppstår akuta behov, exempelvis i samband med sjukdom
eller då egna medel saknas för glasögon, spädbarnsutrustning etc.

Förslaget
beräknas inte leda till ökade totalkostnader. Vissa administrativa
förenklingar uppnäs om förslaget genomförs.

I
propositionen föresläs ocksä vissa följdändringar i sekretesslagen (1980:100)
och lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Lagstiftningen avses
träda i kraft den I maj 1988,

Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 80

1 Förslag till Prop. 1987/88:80

Lag om bistånd åt asylsökande m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § I denna lag ges bestämmelser om rätt till bistånd ät
en utlänning som

söker uppehållstillstånd här i landet och som vistas här under den tid

ansökan prövas.

Rätt till bistånd

2 § Bistånd lämnas till en utlänning som med stöd av 3, 5
eller 6 §

utlänningslagen (1980:376) söker uppehållstillstånd (asylsökande), om den

asylsökande

1, vistas på en statlig förläggning lör asylsökande,

2,
vistas i en
kommun som har träffat överenskommelse med statens invandrarverk om att ta emot
asylsökande och där den asylsökande har anvisats plats av invandrarverket,

3,
tillfälligt
vistas i en kommun i avvaktan pä att anvisas plats pä en förläggning eller i en
annan kommun, eller

4,
vistas i en kommun
som den asylsökande har stark familjeanknytning till eller har andra synnerliga
skäl ati: vistas i.

Rätt till bistånd enligt första stycket har ocksä den
asylsökandes medföljande barn under 16 år,

3
§ Bistånd
lämnas till andra utlänningar som söker uppehållstillstånd i Sverige och som av
särskilda skäl får vistas här medan ansökan prövas. Även deras medföljande barn
under 16 år har rätt till bistånd. Bistånd lämnas dock inte, om ansökan avser
endast en förlängning av ett tidigare tillstånd på i övrigt oförändrade
villkor,

4
§ För
utlänningar som vistas på en statlig förläggning skall biståndet beslutas och
lämnas av invandrarverket. För andra utlänningar skall biståndet beslutas och
lämnas av socialnämnden i den kommun där han eller hon vistas,

5
§ Rätten
till bistånd upphör

1,
om utlänningen,
innan beslut har meddelats i frågan om uppehållstillstånd, inte längre vistas
så som sägs i 2 §,

2,
när
uppehållstillstånd ges,

3,
när en ansökan
om uppehällstillstånd har avslagits och ett beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas; dock kvarstår rätten till bistånd även för den tid som skäligen
behövs för verkställigheten, eller

4,
när utlänningen
lämnar landet,

6 § Den som håller sig undan så att ett beslut om
avvisning eller utvisning

inte kan verkställas har inte rätt till bistånd.

Förmåner

7 § Bistånd enligt denna lag lämnas i form av kostnadsfri
bostad, dagbi

drag eller särskilt bidrag.

8 § En asylsökande som
har fått plats på en statlig förläggning har rätt att Prop. 1987/88:80

få tillfälligt logi där. Om den asylsökande har anvisats plats i en kommun,

har
han eller hon rätt till tillfälligt logi i en genomgångsbostad i kommunen. Om
det finns synneriiga skäl, har den asylsökande rätt till annat tillfälligt logi.

Den
som har rätt till bistånd enligt 3 § har rätt att fä tillfälligt logi, om han eller
hon behöver det,

9 §
I den mån en utlänning som avses i 2 eller 3 § behöver det, har han

eller hon rätt till bistånd för sin dagliga livsföring som tillförsäkrar honom

eller henne en skälig levnadsnivå (dagbidrag),

10 §
Utöver kostnadsfri bostad och dagbidrag har utlänningen rätt till

bistånd för särskilda behov (särskilt bidrag). Sådant bidrag skall lämnas

endast om det är nödvändigt för utlänningens livsföring.

Särskilt
bidrag kan ocksä lämnas för att täcka utlänningens kostnader för resor i vissa
fall,

11 §
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer

grunder för de belopp som dagbidrag och särskilda bidrag utgår med.

Statlig
ersättning

12
§ En kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till ersättning
från staten för biståndet.

Rätt
att föra talan

13
§ Barn som har fyllt 16 är har rätt att själva föra sin talan i mål eller
ärenden enligt denna lag.

Delgivning

14
§ I mål eller ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med tillämpning
av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428), I mål vid förvaltningsdomstol
får dock delgivning ske enligt 15 § första stycket samma lag, om utlänningen
har lämnat landet.

Överklagande
av beslut

15
§ Invandrarverkets eller socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten.

Invandrarverkets
beslut överklagas hos länsrätten i det län där utlänningen vistades pä
förläggning när beslutet fattades.

Beslut
som meddelats enligt denna lag får överklagas endast av den enskilde.

Beslut
i fräga om bistånd enligt denna lag gäller omedelbart.

Denna
lag träder i kraft den 1 maj 1988.

2 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100)' skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:80

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

7 kap.

4 § 2

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det inte står kkirt att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen
gäller dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för
uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband
med rådgivningen.

Med
socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och
den särskilda lagstiftningen om värd av unga och av missbrukare utan
samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd.
Till socialtjänst räknas ocksä verksamhet hos annan myndighet som innefattar
omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens
verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst
jämställs ärenden om tillstånd till riksfärdtjänst.

Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen
om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av
missbrukare utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas
av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myndighet
som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över
nämndens verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med
socialtjänst jämställs ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar
samt ärenden om tillstånd till riksfärdtjänst.

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den I maj 1988.

Lagen omtryckt 1985:1059, Senaste lydelse 1986:976,

3 Förslag
till

Prop.
1987/88:80

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 14 § lagen (1971:289)' om aUmänna förvaltningsdomstolar skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Länsrätt prövar

1, mål enligt skatte-, taxerings-,

uppbörds- och folkbokföringsför

fattningarna i den utsträckning som

är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål
enligt socialtjänstlagen

(1980:620), lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser om värd av

unga, lagen (1981; 1243) om vård av

missbrukare i vissa fall, utlännings

lagen (1980:376), smittskyddslagen

(1968:231), lagen (1970:375) om ut

lämning till Danmark, Finland, Is

land eller Norge för verkställighet

av beslut om värd eller behandling

och körkortslagen (1977:477) i den

utsträckning som är föreskrivet i

dessa lagar samt mål enligt 6 kap,

21 § och 21 kap, föräldrabalken.

3, mål som avses i 24 § lagen

(1984:3) om kärnteknisk verksam

het,

4. mål som avses i 6 § första styc

ket lagen (1985:206) om viten.

Länsrätt prövar

1, mål enligt skatte-, taxerings-,

uppbörds- och folkbokföringsför

fattningarna i den utsträckning som

är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål
enligt socialtjänstlagen

(1980:620), lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av

unga, lagen (1981:1243) om vård av

missbrukare i vissa fall, lagen

(1988:000) om bistånd åt asylsö

kande m.fl., lagen (1985:568) om

särskUda omsorger om psykiskt ut

vecklingsstörda m.fl., utlännings

lagen (1980:376), smittskyddslagen

(1968:231), lagen (1970:375) om ut

lämning till Danmark, Finland, Is

land eller Norge för verkställighet

av beslut om värd eller behandling

och körkortslagen (1977:477) i den

utsträckning som är föreskrivet i

dessa lagar samt mål enligt 6 kap,

21 § och 21 kap, föräldrabalken,

3, mål
som avses i 24 § lagen

(1984:3) om kärnteknisk verksam

het,

4. mål som
avses i 6 § första styc

ket lagen (1985:206) om viten.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål
enligt luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den
lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1988.

Lagen omtryckt 1981:1323, Senaste lydelse 1986:169,

Arbetsmarknadsdepartementet Prop, 1987/88:80

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 januari 1988

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, HeUström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet G, Andersson

Proposition om bistånd åt asylsökande, m. m. 1 Inledning

Den
1 januari 1985 infördes ett nytt; system för att ta emot asylsökande och flyktingar
i Sverige (prop, 1983/84; 124, SfU 27, rskr, 295), De i propositionen angivna
riktlinjerna för flyktirgmottagningen har i vissa delar ändrats fr. o. m. den 1
januari 1986 (prop. 1985/86:25, bU. 5, SfU 7, rskr. 73).

I
en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad promemoria (Ds A 1987; 1) Ett
stödsystem för asylsökande föreslås att nuvarande former för bistånd tiU
asylsökande och andra ufiänningar som vistas här i landet under den tid deras
ansökan om uppehällstillstånd prövas skall ersättas av ett enhetligt stödsystem
genom att en särskild lag om bistånd ät asylsökande m.fl, införs. Promemorians
sammanfattning och lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1 och 2.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas fill
protokollet som bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena har
upprättats inom arbetsmarknadsdepartementet och finns tillgänglig i ärendet
(Dnr R 2638/87),

Regeringen
beslutade den 26 november 1987 att inhämta lagrådets yttrande över förslag tiU
lag om bistånd åt asylsökande m. fl., förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100) samt förslag fill lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaUningsdomstolar. De lagförslag som remitterades till lagrådet
bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet
avgav den 16 december 1987 yttrande över förslagen. Yttrandet bör fogas till
protokollet som bilaga 5. ProtokoUet med beslut om remiss till lagrådet
överensstämmer med vad som kommer att tas upp i det följande, med undantag för
vissa särskilt angivna ändringar och tUlägg, I samband med att jag behandlar de
olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag att gå
in på lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå instämn-ier jag i vad
lagrådet anfört. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella
ändringar i lagtexten.

Jag
har i ärendet samrätt med chefen för justitiedepartementet och chefen för
socialdepartementet samt, i fråga om en mindre ändring i lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar, med statsrådet Lindqvist.

2
Föredragandens överväganden Prop.
1987/88:80

2.1 Allmänna utgångspunkter Den svenska flyktingpolitiken

Sverige
har sedan lång tid fört en aktiv och generös flyktingpolitik. Den består av
flera olika delar; internationellt samarbete för att främja tillämpningen av
Förenta Nationernas (FN) flyktingkonvention från år 1951 och åstadkomma en
bättre internationell ansvarsfördelning i flyktingarbetet, ekonomiskt stöd till
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) och andra organisationer för flyktingarbete
utanför Sverige, mottagande av flykfingar i vårt eget land samt stöd till
flyktingar som vill flytta tillbaka till hemlandet.

Flyktingkonventionen
och den svenska utlänningslagen (1980:376) garanterar skydd åt den som
riskerar allvarlig förföljelse på grund av sin politiska uppfattning, ras eller
religion. Även krigsvägrare och personer som, utan att vara flyktingar i
enlighet med konventionen, åberopar starka politisk- humanitära skäl för att få
stanna i Sverige tas emot här och beviljas uppehållstillstånd.

En
del av de flyktingar som kommer till Sverige har tagits ut för överföring hit
inom ramen för den ärliga s. k. flykfingkvoten. Antalet platser i flyktingkvoten
beslutas av regeringen och är för närvarande 1 250 per är. Kvotflyktingarna tas
ut i samarbete med UNHCR.

Antalet
utlänningar som kommit till Sverige pä egen hand och sökt asyl har under senare
år varit väsentligt störte än antalet kvotflykfingar. År 1986 uppgick antalet
asylsökande, inberäknat barn, till närmare 15000 personer. Under samma tid
beviljades drygt 13000 vuxna utlänningar uppehållstillstånd som flyktingar
eller av politisk-humanitära skäl. Med barn och kvotflyktingar inräknade var
det ca 17400 personer som fick fillstånd att stanna under år 1986. Antalet
asylsökande var t.o.m. tredje kvartalet 1987 närmare 13 000 personer,
inberäknat barn. Under samma tid beviljades uppehällstillstånd till drygt 14800
personer, inklusive kvotflyktingar och barn,

Sverige
har under den senaste treårsperioden tagit emot flera flyktingar per invånare
än något annat land i Västeuropa,

En
viktig del av flyktingpolitiken är att genom sociala och andra insatser för
flyktingarna i det svenska samhället främja deras möjlighet att finna sig till
rätta här. Samtidigt skall åtgärder som syftar till en långsiktig integrering
i det svenska samhället inte vidtas innan frågan om uppehållstUlständ är
avgjord. Under den fid dä den asylsökande väntar pä beslut i asylärendet fär
exempelvis arbetstillstånd inte meddelas. Det bör i det sammanhanget påpekas
att det för närvarande görs stora ansträngningar för att förkorta
handläggningstiderna i asylärenden.

De
flyktingar som får en fristad i vårt land omfattas av de invandrarpolitiska
målen. Det innebär bl. a, att de har rätt att leva här på i princip samma villkor
som andra invånare och att de har rätt att värna om sitt språk och sin kultur.

2.2
Gällande ordning Prop. 1987/88:80

Mottagande
av asylsökande och flyktingar

Det
system för att ta emot asylsökande och flyktingar i Sverige som infördes den 1
januari 1985 (jfr prop. 1983/84:124) bygger på samverkan mellan staten,
kommunerna och de berörda utlänningarna. Statens invandrarverk är statlig huvudman
för flyktingmottagningen. Invandrarverket driver förläggningar och skall träffa
överenskommelser med kommuner om att de skall ta emot asylsökande och
flyktingar mot statlig ersättning. Med flyktingar avses här främst dels de s,
k, kvotflyktingarna, dels de utlänningar som getts uppehällstillstånd pä
grunder som avses i 3, 5 eller 6 § utlänningslagen eller som eljest fått
tillstånd att stanna på grund av politisk-humanitära skäl.

Utlänningar
som söker asyl i samband med inresan skall normalt tas emot i en statlig
utredningsförläggning medan polisen utreder asylärendet. Därefter anvisas de
bostad i en kommun som invandrarverket har träffat överenskommelse med.

Utlänningar
som inte söker asyl i direkt anslutning till inresan utan först efter en tids vistelse
i landet antogs tidigare oftast ha någon form av anknytning ull den ort där de
vistades och hänvisades normalt inte till en utredningsförläggning. Enligt de
nya riktlinjerna för flyktingmottagningen som godkändes av riksdagen den 12
december 1985 bör dock asylsökande som inte har någon egen bostad eller nära
familjeanknytning i vistelsekommunen i ökad utsträckning inkvarteras på
utredningsförläggning under den tid som polisutredningen i asylärendet
genomförs, I de fall asylärendena utreds av polismyndigheten i den kommun där
den asylsökande lämnat in sin ansökan svarar kommunen för inkvartering och
socialt stöd under väntetiden.

Den
första inkvarteringen av asylsökande på föriäggning syftar bl, a, till att
polisens utredningar av asylärenden skall kunna genomföras snabbt och effektivt.
Under vistelsen på förläggningen genomgår den asylsökande också en
hälsoundersökning. Vidare utreds var det fortsatta mottagandet bör ske med
utgångspunkt från de asylsökandes individuella bakgrund och önskemål samt från
kommunernas förutsättningar att ta emot dem.

När
polisens asylutredning och övriga åtgärder är genomförda skall enligt nuvarande
riktlinjer den asylsökande så snart som möjligt placeras ut i en kommun som har
planerat ett mottagande. Målet är att utplacering i en kommun skall kunna ske
efter fyra veckor. Kommunerna upprättar särskilda mottagningsprogram för asylsökande
och flyktingar och ställer resurser till förfogande i form av bostäder,
svenskundervisning för vuxna, skolundervisning för barn, barnomsorg, rådgivning
etc. Mottagningsprogrammet syftar till att ge de asylsökande en skälig
levnadsnivå under den tid de väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd och
att ge en bra start och underlätta anpassningen i det svenska samhället för dem
som får tillstånd att bosätta sig här. Flyktingarna skall, när de har beviljats
uppehållstillstånd, få en viss positiv särbehandlingjämfört med andra.

Ett
av syftena med formerna för flyktingmottagningen är att motverka

en alltför stor koncentration av asylsökande och flyktingar till vissa stor- j

stadsområden.
En mycket stark koncentration av asylsökande i ett område

kan få olyckliga sociala
konsekvenser och försvåra ett senare inlemmande Prop. 1987/88:80 i det
svenska samhället. Det kan t, ex, bli stora svårigheter för barnen att lära sig
svenska på ett tillfredsställande sätt.

Ett
annat syfte med att sprida flyktingmottagandet till flera kommuner är att öka engagemanget
över hela landet för att genomföra flyktingpolitiken.

Bistånd
vid förläggningsvistelse

Bestämmelser
om bistånd under förläggningsvistelsen finns endast i invandrarverkets interna
förläggningsföreskrifter. Enligt dessa skall principerna för biständsgivningen
följa 6 § socialtjänstlagen (1980:620),

Under
den tid en asylsökande vistas pä en förläggning beslutar invandrarverket om
vilket ekonomiskt och annat stöd som skall utgå. Oavsett den enskildes
ekonomiska tillgångar tillhandahålls möblerad bostad samt, då egen mathållning
förekommer, utrustning för matlagning, I övrigt behovsprövas biståndet. Den
asylsökande får enligt föreskrifterna inneha högst 3000 kr utan att rätten till
bistånd påverkas.

Ett
dagbidrag lämnas för mat och andra levnadskostnader. Det är relaterat i
procent till basbeloppet och beroende av den asylsökandes ålder och
familjesammansättning. Bidraget betalas normalt ut veckovis. Utöver dagbidrag
kan en asylsökande vid behov fä bidrag för att komplettera sin basutrustning av
kläder och skor. Sädana bidrag får sammanlagt uppgå till högst 3030 kr per
person. Efter särskild prövning kan ocksä extra bidrag lämnas för t, ex,
spädbarnsutrustning, glasögon och kosttillskott.

Den
asylsökande fär akut sjukvård och akut tandvård kostnadsfritt under
förläggningsvistelsen.

Bistånd
under vistelse i kommun

En
asylsökande som är inkvarterad i en kommun fär hjälp till sitt uppehälle i form
av socialbidrag. Detta utgär enligt samma normer som för andra kommuninnevånare
och är individuellt behovsprövat.

Nivån
på socialbidraget skall enligt 6 § socialtjänstlagen vara sådan att den
enskilde uppnår en skälig levnadsnivå. Av lagrummet framgår inte vad som avses
med skälig levnadsnivå. Vid tillkomsten av socialtjänsfiagen uttalade
departementschefen att det skulle vålla stora svårigheter att i lagtexten
närmare söka ange detta, inte minst beroende på att en utgångspunkt mäste vara
den tid och de förhållanden under vilka den hjälpsökande lever. Enligt
departementschefen borde det därför överlämnas åt kommunerna att fastställa
vilken levnadsnivå som skall anses skälig. Departementschefen uttalade sig
också för det system med basbeloppsreglerade bruttonormer samt ersättning för
skäliga boendekostnader som ganska allmänt tillämpades i kommunerna. Han
förordade att socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet skulle utforma
sina allmänna råd om socialtjänstlagens tillämpning så att de skulle motverka
alltför stora skillnader i normniväerna (prop. 1979/80:1, Del A s. 186 och
204-205).

Riksdagen
anslöt sig till departementschefens uttalanden (SoU

1979/80:44 s, 26), Det har
således överiämnats åt kommunerna aU faststäl- Prop, 1987/88:80 la vad som
skall anses vara en skälig levnadsnivå inom kommunen.

Socialstyrelsen
har enligt 67 § socialtjänstlagen att utfärda allmänna råd till ledning för
tillämpningen av lagen.

Som
ett led i denna verksamhet ger socialstyrelsen ut dels publikationen Allmänna
råd frän socialstyrelsen, dels s, k. Meddelandeblad som riktar sig till
socialnämnder, sociala distriktsnämnder m. fl.

Enligt
socialstyrelsens allmänna råd 1985:1 bör kommunernas socialbidragsnorm vara
knuten till det för året gällande basbeloppet. Detta fastställs av regeringen
för varje år enligt regler i 1 kap 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
I samma råd hai- en norm beräknats innefattande olika kostnadsposter. Nivån på
dessa baserar sig på konsumentverkets hushållsbudgetar (i broschyren Hushållets
kostnader som utges ärligen och som genom Meddelandeblad 12/82 överiämnats som
hjälpmedel vid beräkningar av normerna för socialbidrag). Normen anges till
viss procent av basbeloppet beroende på om den biståndsberättigade är
ensamstående eller samboende. Normen för barn varierar beroende på barnets
ålder. Bostadskostnader ligger utanför normen.

I
en del kommuner inkvarteras asylsökande i basmöblerade genomgångslägenheter i
väntan på beslut i asylärendet. Dessa lägenheter utrustas av kommunen. Om den
asylsökande beviljas uppehållstillstånd, fär han eller hon en egen bostad och fär
då socialbidrag till utrustningen av denna. Den asylsökande kan också få överta
den basmöblerade lägenheten som sin egen och få socialbidrag till
kompletterande utrustning.

En
del asylsökande får redan vid mottagningen i en kommun en egen lägenhet, I
sådana fall lämnas socialbidrag till hyra och hemutrustning. Storleken pä
socialbidraget till hemutrustning varierar mellan olika kommuner. Om en
asylsökande beviljas socialbidrag till hemutrustning, är utrustningen enligt
gällande bestämmelser dennes egendom. Även om den asylsökande inte får stanna i
Sverige, har han eller hon alltså rätt att ta med sig, sälja eller ge bort
utrustningen.

Socialbidrag
lämnas förutom till uppehälle, bostad och hemutrustning vid behov också till
annat som t, ex medicin, glasögon och akut tandvård.

Kommunernas
kostnader för ekonomisk hjälp till utlänningar som väntar på beslut i fråga om
uppehållstillstånd och flyktingar ersätts av staten enligt förordningen
(1984:683) om statlig ersättning för mottagande av flyktingar och vissa andra
utlänningar. Ersättningen betalas ut av länsstyrelserna kalenderårsvis i
efterskott. För kostnader för genomgångsbostäder kan kommunerna få ersättning
av invandrarverket i stället för från länsstyrelserna, om bostads- och utrustningskostnaderna
inte redovisas som socialbidrag individuellt för vaije asylsökande.

Utöver
den statliga ersättningen för de faktiska kostnaderna för bostad och uppehälle fär
kommunerna ocksä ett schablonberäknat bidrag för varje asylsökande eller
flykting man tar emot. Detta schablonbidrag är avsett att täcka övriga
kommunala kostnader för att ta emot asylsökande och flyktingar.
Schablonbidragen betalas ut av invandrarverket.

Asylsökande
har rätt till akut sjukvård när de vistas i en kommun. Det

ankommer pä vederbörande sjukvårdshuvudman, dvs, landstingskommun 10

eller kommun som inte
ingår i någon landstingskommun, att erbjuda denna Prop. 1987/88:80 vård.
Kostnaderna ersätts av staten enligt riksavtalet för hälso- och sjukvård.

Kostnader
för biståndet

De
totala kostnaderna för förläggningsverksamheten var ca 540 milj, kr, budgetåret
1986/87, Därav utgjorde ca 330 milj. kr, kostnader för kost, logi, personlig
utrustning och kontanta bidrag till asylsökande och flyktingar.

Under
budgetåret 1986/87 var de totala statliga kostnaderna för ersättning till
kommuner för flyktingmottagande ca 1,2 miljarder kr. Därav var 830 milj, kr,
ersättning för kostnader för socialbidrag. Ca 50 milj, kr. var ersättning för
genomgångsbostäder.

Det
är inte möjligt att frän redovisningen fä fram hur stor del av kostnaderna för
förläggningar och socialbidrag som faller på asylsökande resp. flyktingar. Vad
gäller förläggningskostnaderna torde dock minst 75 procent avse asylsökande.
Vad gäller kommunernas socialbidragskostnader visade en undersökning är 1980
att ca 65 procent av de kostnader som ersattes av staten avsåg asylsökande.
Andelen torde dock vara mindre i dag eftersom socialbidragskostnaderna för flykfingar
numera ersätts i tre år i stället för två år och eftersom asylsökande i ökad
utsträckning tas emot på förläggning.

Asylärendeutredningen
(A 1987:02, se vidare avsnitt 2.3) hävdar att de totala kostnaderna för bostad,
ekonomisk hjälp, sjukvård och andra åtgärder för asylsökande under väntetiden
för närvarande kan uppskattas till ca 750 milj, kr, per år.

Utvecklingen
av mottagandet av asylsökande under de senaste åren

Sedan
det nya systemet för att ta emot asylsökande och flyktingar infördes den 1
januari 1985 har antalet asylsökande varit väsenligt högre än vad som beräknades
innan reformen genomfördes. De ca 5000 kommunplatser per år som beräknades vara
tillräckliga för att genomföra det nya systemet har inte räckt. Under år 1985
sökte ca 14000 personer, inklusive barn, asyl i Sverige, Under år 1986 var
antalet asylsökande närmare 15000, År 1985 tog 137 kommuner emot flyktingar och
asylsökande enligt överenskommelse med invandrarverket. År 1986 togs
asylsökande och flyktingar emot i 197 kommuner.

Trots
att allt flera kommuner har engagerats i mottagningen av asylsökande och
flyktingar har det på grund av det ökade antalet asylsökande varit nödvändigt
att väsentligt öka förläggningskapaciteten.

Det
mål som angavs i prop. 1983/84; 124 är att förläggningsvistelsen inte skall
överstiga fyra veckor. Det stora antalet asylsökande och svårigheterna att
snabbt få fram kommunplatser i tillräcklig omfattning har dock tvingat fram
väsentligt längre förläggningstider. Den genomsnittliga vistelsetiden på
förläggning var under är 1986 ca fyra månader. För närvarande räknar
invandrarverket med att en asylsökande normalt vistas på en s. k.

slussförläggning i ca två
månader och därefter ca fem månader på en s, k. Prop. 1987/88:80
utredningsförläggning, innan han eller hon kan flytta till en kommun.

En
viktig orsak till att asylsökande och flyktingar inte kan flytta ut i kommunerna
i önskvärd takt är att det råder stor brist på bostäder i många kommuner.
Bristen på bostäder i de kommuner som tar emot ett stort antal personer som
söker asyl efter inresan i Sverige har också inneburit att en allt större andel
av dessa asylsökande hänvisas till förläggning under väntetiden. Under år 1986
togs ca 2800 ufiänningar som sökt asyl efter en kortare tids vistelse i en
kommun emot på förläggning. Totalt togs under år 1986 ca 70 procent av alla
asylsökande om hand på förläggning under någon tid,

I
Stockholm och en del andra kommuner har med hänsyn fiU bristen på bostäder
antagits riktlinjer för mottagandet av asylsökande. Dessa innebär bl, a. att
endast de asylsökande som har nära anhöriga i kommunen eller har andra
särskilda skäl, t, ex. behov av medicinsk specialistvård, tas emot i kommunen.
Övriga hänvisas till föriäggning, även om de önskar stanna i kommunen.

Det
förekommer att asylsökande inte accepterar att placeras på en förläggning utan
stannar i den kommun där de för tillfället vistas, I sådana fall begär de
ibland också socialbidrag för sin försöijning och hjälp att skaffa bostad av
vistelsekommunen. Normalt beviljar dock inte vistelsekommunen bistånd i dessa
situationer med motiveringen att behoven kan tillgodoses genom inkvartering på
förläggning. Att denna tolkning av socialtjänstlagens biståndsbestämmelser är
riktig har bekräftats av regeringsrätten. I en dom den 27 februari 1987 (mål
nr 4805-1985) fastslår regeringsrätten att den asylsökandes behov av bistånd i
regel får anses tillgodosett, i den mening som avses i 6 § socialtjänstlagen,
genom att han eller hon tillhandahålls plats i en utredningsförläggning, men
att särskilda omständigheter, såsom en mycket nära familjeanknytning i
vistelsekommunen, kan föranleda en annan bedömning.

Det
ökande antalet asylsökande och problemen med bostäder i vissa kommuner har
också inneburit att det varit svårt att tillgodose den enskildes önskemål när
han eller hon skall flytta från en förläggning till en kommun, I storstäderna
har det varit svårt att ta emot något störte antal personer frän förläggningar
eftersom en stor del av mottagningskapaciteten har fått tas i anspråk för de
asylsökande som rest in direkt till kommunen och som har haft särskilda skäl
för att stanna där. Samtidigt vill många asylsökande till storstäderna, bl, a.
för att det där ofta finns mänga landsmän. Många asylsökande kommer också från
någon stor stad i sitt hemland.

Individuella
hänsyn tas självfallet så långt möjligt vid utflyttning från en

förläggning. I vissa fall, särskilt när det gäller störte kommuner, kan dock

bara personer med mycket starka skäl för en placering i en viss kommun få

sina önskemål tillgodosedda. Det förekommer att asylsökande, som inte

fått sina önskemål om kommunplacering fillgodosedda, på egen hand beger

sig till en annan kommun än den i vilken de anvisats plats och där söker

hjälp med bostad och försöijning. Med hänsyn till vad som har uttalats av

regeringsrätten i den nyss nämnda domen, torde vistelsekommunen även.i 12

denna situation kunna
avslå i vart fall en begäran om annat än tillfälligt. Prop. 1987/88:80
bistånd enligt socialtjänstlagen.

Förläggningsverksamheten
struktureras om

Det
ökade antalet asylsökande har lett till långa väntefider i asylärenden trots
att myndigheternas resurser för handläggning har förstärkts successivt. Hos
såväl polisen och invandrarverket som inom regeringskansliet är handläggningstiderna
för närvarande väsentligt längre än enligt de mål som har angetts i prop.
(1983/84:144) om invandrings- och flyktingpolitiken. Enligt uppskattningar som
asylärendeutredningen gjort, kan väntetiden från det ansökan görs till dess
invandrarverket fattar beslut för närvarande anges till i genomsnitt ca sju
månader. Variationerna i handläggningstid är dock stora. I huvuddelen av de
ärenden i vilka invandrarverket fattar bifallsbeslut är den totala väntetiden
4-5 månader. Därav avser den största delen av tiden ofta väntan pä att polisens
utredning skall genomföras. I ca 25 procent av alla asylärenden som har
avgjorts under det senaste halvåret har å andra sidan enbart invandrarverkets
handläggningstid varit längre än sex månader. Tillsammans med väntetiden hos
polisen blir det en väntetid pä ca nio månader tills invandrarverket fattar
beslut.

Särskilt
länga är väntetiderna i ärenden där invandrarverket beslutar att avslå
ansökningen och att utvisa den sökande och där denne sedan överklagar beslutet
till regeringen. Väntetiden frän det ansökan görs till dess regeringen meddelar
sitt beslut överstiger i dag ofta ett år. Inte sällan uppgår tiden till mer än
ett och ett halvt år. Betydligt längre totala väntetider förekommer också.
Handläggningstiderna hos regeringen har dock minskat väsentligt i de ärenden
som kommit in efter den 1 juli 1986.

Det
ökade antalet asylsökande har inte bara påverkat myndigheternas handläggningstider.
Det har också lett till att vistelsetiderna pä förläggning och behovet av förläggningsplatser
har ökat. I slutet av är 1986 var ca 5 600 personer inkvarterade på
förläggningar och slussar. Det var mer än en fördubbling sedan juni samma är.
Under år 1987 har antalet inkvarterade på invandrarverkets förläggningar och
slussar fortsatt att öka. De uppgick den 1 november 1987 till ca 8000, Av dessa
8000 var 1 300 föriagda tUl permanenta förläggningar och 350 fill permanenta
slussar. Resten var förlagda till tillfälliga slussar och förläggningar.

De
långa handläggningstiderna i asylärenden är ett mycket allvarligt problem.
Framför allt medför de stora påfrestningar för dem som söker asyl. Länga
handläggningstider medför även betydande kostnader för samhället.

Regeringen
har vidtagit en rad åtgärder för att få ner handläggningstiderna.
Personalresurserna hos polisen, invandrarverket och i regeringskansliet har
förstärkts. En arbetsgrupp inom regeringskansliet har lämnat vissa förslag i
fråga om poUsens handläggning av asylärenden. Bl, a. har föreslagits att
utredningen i asylärenden skall koncentreras till nägra få förläggningar i
syfte att förkorta handläggningstiderna.

Rikspolisstyrelsen
och invandrarverket fick år 1986 i uppdrag att utveck

la dessa förslag. I en rapport den 11 mars 1987 föreslår de båda myndighe- 13

terna
gemensamt en ny organisation av förläggningsverksamheten. Förslå- Prop,
1987/88:80 get innebär att polisens asylutredningar i sä stor utsträckning som
möjligt skall koncentreras till tre stora utredningsförläggningar eller
utredningsslussar där polisen förfogar över så stora utredningsresurser att
alla asylutredningar kan genomföras inom några veckor. Tanken är att i princip
alla asylärenden skall utredas på dessa utredningsslussar, oavsett om den asylsökande
har sökt asyl vid inresan eller efter en tids vistelse i landet. Fördelen med
en sådan modell är bl, a, att det blir möjligt att utnyttja polisens resurser konfinuerligt
och jämnt. Den skapar förutsättningar för en rationell och snabb handläggning.
Kvaliteten på asylutredningarna bör ocksä bli högre genom att flertalet
utredningar kommer att genomföras av utredare som huvudsakligen sysslar med
denna verksamhet. En koncentration av verksamheten innebär också andra
fördelar, t. ex. när det gäller att skaffa tolkar.

När
polisens utredning är slutförd skall, enligt planerna, den asylsökande snarast
lämna utredningslussen och placeras på en annan föriäggning, såvida det inte är
möjligt att redan då ta emot vederbörande i en kommun. Fortsatt förläggningsvistelse
— på en annan förläggning - sedan polisens första utredning är klar torde dock,
med nuvarande antal asylsökande, i flertalet fall vara nödvändig innan
placering i en kommun kan ske. Skälet till detta är främst att kommunerna
behöver tid för att få fram bostäder. En viss fids förläggningsvistelse, där vaije
asylsökandens bakgrund och särskilda behov vid mottagande i Sverige utreds, är
också i många fall en förutsättning för att de asylsökande skall kunna anvisas
plats i lämpliga kommuner.

Som
ett första steg mot den förordade förläggningsorganisationen har en ny
utredningssluss med 250 platser inrättats i Carlslund i Upplands Väsby den 1
juli 1987, Verksamheten där kom igång den 1 oktober samma år. Den nuvarande
utredningsförläggningen i Flen har också utökat sin verksamhet vid ett annex i
Hälleforsnäs,

Utredningsslussen
i Carlslund utnyttjas i första hand för de utlänningar som söker asyl på
Arlanda, Den är dimensionerad på ett sådant sätt att de \ asylsökande som
reser in via Arlanda skall hinna utredas av polisen inom tvä veckor. Därefter
skall de placeras i en annan förläggning,

2.3 Pågående utredningsarbete

Regeringen
tillsatte i februari 1987 två utredningar med uppdrag att utreda

bl. a. möjligheten att förkorta handläggningstiderna i asylärenden (Dir,

1987:3 och 4), En av utredningarna (A 1987:01) skall göra en i första hand

teknisk översyn av utlänningslagen. Den andra utredningen, asylärendeut

redningen, skall se över organisation och rufiner för handläggningen av

asylärenden. Målet bör enligt direktiven bl, a, vara en handläggningstid

som inte överstiger två månader från ansökningsdagen till dess invandrar

verket fattar beslut och två månader för regeringens prövning av ärendet, i

de fall invandrarverket har meddelat ett avvisnings- eller utvisningsbeslut

och den asylsökande överklagar detta.

Asylärendeutredningen lämnade ijuni 1987 en delrapport (Ds A 1987:3) 14

Kortare väntetider i asylärenden
med bl. a, principförslag till en ny organi- Prop. 1987/88:80 sation för
handläggning av asylärenden och mottagande av asylsökande. Principförslaget,
som i stora drag överensstämmer med förslaget i den tidigare nämnda rapporten
från rikspolisstyrelsen och invandrarverket, innebär i korthet följande.

En
asylsökande bör normalt hänvisas till en utredningssluss för att där genomgå
asylutredning. Utöver Carlslund och Hälleforsnäs skall ytterligare en
utredningssluss inrättas så snart som möjligt. Till dessa tre utredningsslussar
skall huvuddelen av polisens utredningsresurser koncentreras.
Utredningsslussarna skall vara dimensionerade så att polisens utredning skall
kunna genomföras inom två veckor. När polisens asylutredning är slutförd skall den
asylsökande utan dröjsmål anvisas bostad pä annat håll än vid
utredningsslussen. Invandrarverkets tillståndsprövning skall organiseras så att
tillständsbeslut i klara ärenden skall kunna fattas i direkt anslutning till
polisens utredning. Detta förutsätter enligt utredningen att beslutsfattare
från invandrarverket finns pä utredningsslussarna, I ärenden som inte är
möjliga att avgöra redan vid utredningsslussen skall invandrarverket kunna
fatta beslut inom sex veckor från det att polisens utredning är slutförd.

Utredningen
förutsätter att regeringen skall fatta beslut i överklagade ärenden inom tvä
månader från det att ärendet har kommit in till regeringen.

En
asylsökande som inte har en bostad ordnad hos någon nära anhörig bör, enligt
utredningen, inkvarteras pä förläggning till dess att frågan om han eller hon fär
stanna i landet är slutgiltigt avgjord,

I
anslutning till principförslagen föreslär utredningen vissa åtgärder som bl, a,
syftar till att åstadkomma en bättre flexibilitet vid framtida variationer i
antalet asylsökande. Bl, a, föresläs förbättrad statistik- och prognosverksamhet.
Vidare föreslås en översyn av invandrarverkets hela organisation. Regeringen
beslutade den 22 oktober 1987 att låta företa en sådan översyn.

Asylärendeutredningen
har nyligen överlämnat sin slutrapport (SOU 1988:2) Kortare väntan. Den
innehåller mera detaljerade förslag till organisatoriska och administrativa
förändringar med utgångspunkt i principförslagen.

Även
utredningen för översyn av utlänningslagen har nyligen överlämnat sitt
betänkande (SOU 1988:1) Översyn av utlänningslagen.

2.4 Behovet av förändringar i biståndssystemet

För
att lättare uppnå målen för flyktingpolitiken, bl, a. att skapa möjligheter
för de asylsökande att få ett bra liv i Sverige, fordras att insatserna under
utredningstiden kan planeras och styras. Biståndet till de asylsökande styrs
för närvarande av olika regelsystem. Det är inte enhetligt utan varierar
beroende pä om den asylsökande vistas på en förläggning eller i en kommun.
Nivån kan dessutom variera mellan olika kommuner.

För
asylsökande som är inkvarterade på föriäggningar beslutar invand

rarverket om stöd enligt sina interna anvisningar. Det stora antalet asylsö- 15

kände och de under senare
är allt längre visteisetiderna på förläggningar Prop. 1987/88:80

innebär sålunda att mänga
asylsökande under lång fids förläggningsvistelse

får bistånd enligt
principer som helt grundar sig pä beslut av en myndighet

och inte är författningsreglerat.
Inte minst på grund av den omfattning som

verksamheten fått kan det
lämpliga i att vidmakthålla en sådan ordning

sättas
i fräga.

Asylsökande
som är inkvarterade av en kommun får hjälp till sitt uppehälle i form av
socialbidrag enligt samma normer som för andra kommuninvånare.

Socialbidragen
är socialpolitikens yttersta skyddsnät. Detta är främst tänkt att vara en
tillfällig hjälp. Socialbidrag lämnas, om den enskilde inte kan få sin
försörjning tryggad genom egen förvärvsinkomst, genom generella
trygghetsanordningar eller på annat säU. Rätten till socialbidrag skall därför
alltid prövas individuellt. En relativt ingående bedömning föregår ett beslut
om socialbidrag, varvid cilltid prövas behovet och många gånger ocksä vilka
utgifter som kan godkännas. Även om kommunerna numera tillämpar s, k,
bruttonormer vid bedömningen, sä är dessa enbart ett hjälpmedel som aldrig fär
tillämpas som en absolut gräns när det gäller att bestämma rätten till bidrag.
Den enskildes situation kan mofivera såväl lägre som högre bidragsbelopp än vad
de av kommunen antagna vägledande socialbidragsnormernas nivåer anger. Det är
således fortfarande fråga om en ingående behovsprövning varje gång som bidrag
skall beslutas.

Det
finns mot den bakgrunden starka skäl att sätta i fråga om socialbidragen skall
utgöra stödformen för de asylsökande. Denna grupp behöver sä gott som
undantagslöst ekonomiskt stöd eftersom de sällan har någon annan
försörjningskälla. De får inte förvärvsarbeta och har inte kvalificerat sig för
förmåner frän socialförsäkringen. De behöver således generellt sett ett
ekonomiskt stöd. Därtill kommer att deras behov är likartade. Det rör sig
under, denna första tid om stöd främst till uppehälle och en tillfällig bostad
medan deras ansökan prövas. Till skillnad från andra socialbidrags-tagare är
det inte fråga om att lör denna grupp göra en avräkning i förhållande till
andra inkomster eller att göra en mer ingående beräkning av utgifter vid sidan
av normen, t, ex, för resor, hemutrustning etc.

Stödet
ull de asylsökande har alltså principiellt sett mera gemensamt med generella
stödformer än med individuella. Det borde därför kunna schabloniseras i hög
grad. Genom att gå över till ett generellt system skulle det också vara möjligt
att undvika onödig administration och ett tungrott förfarande.

Sammanfattningsvis
anser jag att stödet till de asylsökande i princip bör kopplas bort från
socialtjänstlagen och i stället ges enligt andra, mera generella regler.

16

2.5 En
lag om bistånd åt asylsökande m. fl. bör införas

Prop.
1987/88:80

Mitt
förslag: Ett enhetligt system för bistånd åt utlänningar som söker
uppehållstillstånd här i landet och vistas här under den tid ansökan prövas
införs genom en särskild lag om bistånd åt asylsökande m.fl.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Förslaget avstyrks helt av länsrätten i Göteborgs och Bohus län och Svenska
Flyktingrådet. I flera remissvar framhålls att det är bra om stödet till de
asylsökande blir lagreglerat. Ett enhetligt system för ersättning blir
rättvisare för de asylsökande vars biståndsbehov generellt sett är likartat.
Systemet blir vidare enklare att administrera. Förslaget bör enligt
remissinstanserna bidra till att handläggningstiderna för asylansökningar
minskar och att en planerad mottagning av asylsökande i olika kommuner
åstadkoms.

Skälen för mitt förslag:
Förslaget om att införa en ny stödform för asylsökande och andra utlänningar
som söker uppehållstillstånd och vistas här i landet under den tid ansökan
prövas har sålunda fått stöd från en helt överväldigande majoritet av
remissinstanserna. Som jag redovisat i föregående avsnitt föreligger också
principiellt sett mycket starka skäl för att införa ett enhetligt
biståndssystem.

De
personer det här är fråga om bör alltså få sin materiella tillvaro tryggad
enligt särskilda mera generella regler och i princip kopplas bort frän
socialtjänstlagens bestämmelser. Enligt min mening innebär denna lösning inte,
som länsrätten i Göteborgs och Bohus län och Svenska Flyktingrädet anfört,
någon negativ särbehandling av de asylsökande. Tvärtom förbättrar det förslagna
systemet möjligheterna till en väl planerad mottagning av dem.

2
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 80

17

2.6
Rätten till bistånd

Prop.
1987/88:80

Mitt
förslag: Rätten till bistånd skall i princip tillkomma alla asylsökande som
vistas i en statlig förläggning för asylsökande eller i en kommun till vilken
de har anvisats av invandrarverket. Även asylsökande som har stark familjeankrytning
till en annan kommun eller har andra synnerUga skäl att vistas där skaU ha rätt
till stöd. Bistånd skall kunna ges också vid tillfällig vistelse i en kommun
medan den asylsökande väntar pä att anvisas plats pä en förläggning eller i en annan
kommun. Även andra utlänningar som sökt uppehållsfillstånd efter inresan och av
särskilda skäl får vänta här i landet på beslut skall omfattas av lagen. Rätt
till bistånd skall också tillkomma utlänningens medföljande barn under 16 år,
även om dessa inte själva är att anse som asylsökande. Rätten till bistånd
skall iipphöra dä asylärendet slutligt avgjorts. Utlänningen skall dock ha
rätt till bistånd under den tid som erfordras för att verkställa ett beslut om
avvisning eller utvisning. Rätten till bistånd skall alltid upphöra när
utlänningen lämnar landet.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. I promemorian föreslås
dock att rätt till bistånd enligt lagen skall föreligga så länge förläggningsvistelsen
består även om uppehållstillstånd meddelas.

Remissinstanserna:
Förslaget godtas av de flesta remissinstanserna. Några är emellertid tveksamma
eller avvisande till att enligt huvudregeln knyta rätten till bistånd till att
den asylsökande vistas pä en statlig förläggning eller i en anvisad kommun.
Socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund anser att stödsystemet endast bör
omfatta asylsökande som vistas på förläggning.

Skälen
för mitt förslag: Som huvudregel gäller sedan den 1 april 1981 att utlänningar
som önskar bosätta sig i Sverige är skyldiga att ha uppehållstillstånd ordnat
före inresan. Undantagna från denna huvudregel är endast asylsökande, den som
avser att förena sig med en nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i
Sverige och tidigare har sammanlevt med denne utom riket (s.k. anknytningsfall)
samt den som av något annat skäl av synnerlig vikt bör tillåtas resa in. Om en
utlänning har rest in utan uppehållstillstånd, t. ex, som turist, och efter en
fids vistelse här i landet vill söka uppehållstillstånd för bosättning av andra
skäl än de nyss nämnda, skall han eller hon lämna landet för att fä göra en
sådan ansökan och vänta på beslut i ärendet utomlands.

Vid
sidan av de asylsökande är det således i huvudsak nära anhöriga till personer
som redan är bosatta här som har rätt att söka uppehällstillstånd efter inresan
och vänta pä beslut här i landet. Det rör sig i första hand om nära
familjemedlemmar som har inkvartering ordnad och kanske inte heller behöver
något annat särskilt stöd av samhäUet, Om de emellertid behöver ekonomisk och
annan hjälp under väntetiden, bör de av praktiska skäl få det efter samma
regler som asylsökande. Dessa personer har för närvarande i sådana situationer
rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen och

staten
ersätter kommunernas kostnader för utgivet socialbidrag. Genom Prop. 1987/88:80
att inlemma även dessa personer i ett särskilt stödsystem erhålls samma ekonomiska
grundtrygghet för alla som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd.
Genom att i princip bryta ut även denna kategori hjälpsökande ur
socialtjänstlagen kan ocksä systemet för staflig ersättning till kommunerna
för ekonomisk hjälp konstrueras på ett sådant sätt att ersättning för hjälp
till personer som saknar uppehällstillstånd endast lämnas om det är fräga om
hjälp som har lämnats enligt den särskilda lagen. Ekonomiskt bistånd enligt
socialtjänstlagen till personer som saknar uppehållstillstånd bör således i
princip inte ersättas av staten i framtiden. Jag återkommer till detta senare.

Asylärendeutredningen
och rikspolisstyrelsen (RPS) anser att även den som fått uppehållstillstånd och
som vistas på förläggning i avvaktan på utplacering i en kommun bör omfattas av
lagen. Genom en sådan ordning skulle även kvotflyktingar inbegripas i
stödsystemet.

De
skäl som jag har redovisat för att införa ett nytt system för bistånd åt asylsökande
är delvis giltiga även i fräga om flyktingar som har beviljats uppehällstillstånd.
Dessa har som regel ocksä ett behov av ekonomiskt stöd av samhället under den
första tiden efter det att de har beviljats uppehållstillstånd då de läser
svenska och pä annat sätt får sin introduktion i det svenska samhället. Starka
skäl talar emellertid enligt min mening mot att inkludera dem som har fått
tillstånd att stanna i Sverige i ett nytt biståndssystem. De har exempelvis
samma rätt som andra att ta arbete för sin försöijning — lät vara att de
inledningsvis ofta har svårigheter därvidlag. Deras stödbehov är därför i
princip individuellt och inte generellt. Det finns inte heller samma skäl för
särskilda anordningar för hemutrustning och dylikt, just på grund av att de har
fått rätt att stanna i Sverige. En annan sak är att man i framtiden skulle
kunna överväga andra former för detta stöd. Dessutom är det praktiskt att ha en
klar och tydlig gräns för när rätten till den nya stödformen upphör, nämligen
när frågan om rätten att stanna i landet slutligt avgjorts.

Det
förslag till nytt stödsystem som redovisas i det följande är därför begränsat till
att gälla utlänningar som ännu inte har fått sin ansökan om uppehållstillstånd
slutligt prövad.

Den
nya lagen bör alltså utformas så att rätten till bistånd blir beroende

av att den asylsökande vistas antingen på en förläggning eller i en kommun

där han eller hon har anvisats plats. Ett starkt motiv är som tidigare

nämnts en önskan att koncentrera polisens asylutredningar till några få

stora utredningsslussar i syfte att åstadkomma kortare handläggningstider.

Även bristen på bostäder på vissa håll och strävandena att motverka en

alltför stor koncentration av asylsökande till storstäderna motiverar att

reglerna för bistånd åt asylsökande knyts till att de under väntetiden vistas

på en plats där det finns resurser och möjligheter att planera mottagandet

för dem. Därigenom ökar förutsättningarna för att ge dem som fär tillstånd

att stanna i Sverige ett bra mottagande. Vidare kan samhällets tillgängliga

resurser utnyttjas på ett bättre sätt vilket är en viktig förutsättning för att

även i fortsättningen kunna hålla mottagningen på en både kvantitativt och

kvalitativt hög nivå. För att det skall vara möjligt att tidsmässigt begränsa 19

vistelsen på förläggning
för flyktingar som har beviljats uppehållstillstånd Prop, 1987/88:80 är det
rimligt att asylsökande, som inte har synnerliga skäl för att vistas i en viss
kommun under den tid asylansökningen prövas, fär acceptera att de inte kan tas
emot var helst de önskar och där fä stöd av samhället till bostad och
uppehälle.

Några
remissinstanser, t, ex. diskrimineringsombudsmannen och socialstyrelsen, anför
att förslaget kan medföra inskränkningar i de asylsökandes rörelsefrihet och
därmed vara oföi"enligt med regeringsformen och vissa internationella
konventioner som Sverige har tillträtt. Härvid hänvisas fill dels artikel 26 i
flyktingkonventionen, dels artikel 12 i FN-konventionen om medborgerliga och
politiska rätfigheter från den 16 december 1966 och dels fjärde tilläggsprotokollet
till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter från den 16
september 1963, om rätt för den enskilde att röra sig fritt och fritt välja
bosättningsort.

Med
anledning av dessa remissvar vill jag betona att avsikten med det nya stödsystemet
inte är att inskränka den enskildes rätt att röra sig fritt och att vistas var
han eller hon vill. Något förbud i detta hänseende innehåller följaktligen inte
den föreslagna lagen. Vad förslaget gäller är i stället rätten för de
asylsökande och de övriga utlänningar som omfattas av lagen att fortlöpande få
sin försörjning tryggad av samhället under den tillfälliga och förhoppningsvis
kortvariga vistelsen på en förläggning eller i en anvisad kommun innan frågan
om uppehållstillstånd avgjorts. Trots att det sålunda inte är fråga om att
begränsa rörelsefriheten kommer jag i det följande närmare att redovisa min
ståndpunkt rörande fillämpningen av de av remissinstanserna åberopade bestämmelserna
och konventionsartiklarna.

Vad
först gäller regeringsformen torde den bestämmelse som åsyftas vara 2 kap, 8 §,
Den frihet att förflytta sig inom riket som tillförsäkras den enskilde genom
denna bestämmelse gäller endast svenska medborgare och inte utlänningar.
Bestämmelsen är därför inte tillämplig i detta sammanhang.

Den
av remissinstanserna berörda artikeln i flyktingkonventionen avser flyktingar.
En asylsökandes eventuella flyktingstatus avgörs först när frågan om
uppehållstillstånd prövas. Härtill kommer att inskränkningar i flyktingars rätt
att välja vistelseort och att röra sig fritt enligt artikeln får tillämpas
under förutsättning att de är stadgade för utlänningar i allmänhet under
motsvarande förhållanden, I den män de asylsökande skall anses omfattade av
konventionen är därför enligt min mening lagförslaget i allt fall förenligt med
konventionsartikeln.

De
två andra konventionsartiklarna som åberopas av några av remissin

stanserna gäller den som "lagligen' uppehåller sig i riket. Innebörden av

begreppet lagligen i detta sammanhang är inte entydig. Under den tid som

ansökan om uppehållstillstånd prövas får exempelvis den asylsökande

vara här och vänta på besked, men något tillstånd för honom eller henne

att uppehålla sig i landet har inte beviljats. Enligt min mening får det dock

antas att en asylsökande trots det omfattas av konventionsartiklariia. Som

jag tidigare betonat är det emellertid inte fråga om att inskränka rörelsefri

heten för dessa personer utan vad det gäller är i stället deras rätt till en 20

tryggad
försöijning medan ärendet om uppehållstillstånd prövas. Om den- Prop.
1987/88:80 na rätt skulle vara oberoende av ett nödvändigt planerat mottagande
av de asylsökande, skulle det försämra våra möjligheter att även
fortsättningsvis bedriva en ambitiös flyktingpolitik. Målen för flyktingpolifiken
skulle inte kunna upprätthållas. Handläggningstiderna skulle inte kunna
förkortas. Allt detta skulle hårdast drabba de asylsökande själva. Att i
ovisshet behöva gå och vänta under lång tid på ett myndighetsbeslut som gäller frågor
som har avgörande betydelse för den enskilde människans personliga
förhållanden kan förorsaka otrygghet och lidande. Frågan om ett planerat
mottagande handlar därför i hög grad om de asylsökandes rättssäkerhet.

Det
bör slutligen noteras att rätten till rörelsefrihet enligt de angivna konventionsartiklarna
fär inskränkas i vissa fall däribland för skyddande av annans fri- och
rättigheter. Artikel 2 i Qärde tilläggsprotokollet till Europarådskonventionen
anses dessutom innebära, att det är möjligt att inskränka en utlännings rätt
att uppehålla sig i riket till viss del av statsterritoriet, om inskränkningen
tillgodoser ett berättigat intresse.

Mot
den nu angivna bakgrunden är det enligt min mening helt klart att lagen med hänsyn
till sitt syfte är förenlig med de nu berörda konventionerna.

Som
huvudregel bör som fidigare nämnts gälla att en asylsökande, för att han eller
hon skall ha rätt att få bistånd till sin försörjning under väntetiden, skall
bo på en förläggning eller i en kommun där bostad har anvisats. Asylsökande bör
normalt inkvarteras pä en utredningssluss eller utredningsförläggning under
den tid polisens asylutredning genomförs och sedan anvisas plats pä en annan
förläggning i väntan på beslut. I vissa fall kan plats i stället anvisas i en
kommun. Om en utlänning inte kan beredas plats på en förläggning omedelbart när
han eller hon har sökt asyl och således tillfälligt vistas i en icke anvisad
kommun, bör den nya lagens biståndsbestämmelser kunna tillämpas också innan
han eller hon kan tas emot pä en förläggning. Vad här avses är en eller ett par
nätters inkvartering i en kommun innan mottagandet praktiskt kan ordnas.
Bestämmelsen om bistånd vid tiltfällig vistelse i en kommun förutsätts dock få
en restriktiv fillämpning.

En
asylsökande som har en make eller maka eller någon annan mycket

nära anhörig som redan är bosatt i en kommun bör som regel tas emot i

denna kommun under väntetiden och ha rätt att få bistånd där. Det gäller

även om själva utredningen om uppehållstillstånd görs på en utrednings

sluss. Även i övrigt bör vissa undantag kunna göras från huvudregeln att

en asylsökande skall vara inkvarterad på en förläggning under asylutred

ningen för att bistånd skall ges. Det gäller t, ex, personer som av medicins

ka skäl bör tas om hand på annat håll. Ocksä vid den fortsatta placeringen

under väntetiden bör särskilda omständigheter av medicinsk och social

natur beaktas när bostad anvisas. Som regel bör alla asylsökande - om de

så önskar - placeras där det finns landsmän som de kan kommunicera

med. Om placeringen sker efter dessa riktlinjer, är det rimligt att rätten till

fortsatt ekonomisk hjälp är knuten fill den förläggning eller kommun där

man har anvisats bostad under väntetiden. Undantagsvis, om det finns 21

synnerliga skäl, bör
asylsökande som anvisats plats på en förläggning eller i en viss kommun kunna
beviljas bistånd även i en annan kommun.

Med hänsyn till att det
nya stödsystemet avser asylsökande och andra utlänningar som här i landet söker
uppehållstillstånd bör bidragsrätten för den enskilde upphöra då asylärendet är
slutligt avgjort. Bistånd bör dock kunna ges under verkställighetsskedet av ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut. Jag förutsätter härvid att sådana beslut
verkställs utan onödigt dröjsmål. Jag återkommer till dessa frågor i
specialmotiveringen (5 §).

Prop.
1987/88:80

2.7 Stödformerna

Mitt förslag:
Bistånd enligt det nya stödsystemet skall kunna lämnas i form av kostnadsfri
bostad, dagbidrag och särskilt bidrag. Bostadsstödet skall i princip utgöras
av logi i en statlig förläggning eller, om en plats har anvisats i en kommun, i
en genomgångsbostad i kommunen. Om det saknas sådana bostäder eller annars
finns synnerliga skäl, skall dock stöd kunna ges ocksä för annat boende. Den
som behöver det skall ha rätt till ekonomiskt bistånd till sin dagliga livsföring
i form av dagbidrag. Dagbidraget skall tillförsäkra den asylsökande en skälig
levnadsnivå och vara kopplat till basbeloppet. Utöver kostnadsfri bostad och
dagbidrag kan den enskilde ha rätt till bidrag för vissa särskilda behov, om
han eller hon saknar egna medel. Sådant bidrag skall dock lämnas endast om det
bedöms vara nödvändigt för utlänningens livsföring eller för att utreda ärendet
om uppehållstillstånd.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag, I promemorian föreslås dock
att dagbidraget kopplas till existensminimum och att det särskilda bidraget
endast skall lämnas om det bedöms vara av synnerlig vikt för utlänningens
livsföring.

Remissinstanserna: De
föreslagna former av bistånd godtas i huvudsak. Delade meningar råder dock om
vilka behov som stödet bör tillgodose och hur generös bedömningen bör vara.
Flera remissinstanser, däribland statens invandrarverk, anser att förslaget till
den del det gäller det särskilda bidraget är alltför restriktivt.
Diskrimineringsombudsmannen, asylärendeutredningen och Stockholms stifts invandrarkommitté
anser att det särskilda bidraget bör täcka ocksä den asylsökandes kostnader
för kontakter, exempelvis resor, med sitt offentliga biträde. Flera
remissinstanser är tveksamma till förslaget att koppla dagbidraget till
existensminimum. Från några håll, bl. a, socialstyrelsen, framförs att
basbeloppet vore en lämpligare norm för bidraget.

Skälen för mitt förslag:
Med anledning av att det frän flera remissinstansers sida uttrycks farhågor
för att det föreslagna biståndssystemet inte skulle täcka de asylsökandes behov
och t. o. m. leda till försämrade villkor för dem, vill jag betona att meningen
med det nya stödsystemet är att de asylsökandes försöijning helt skall tryggas
under den tid som ansökan

22

prövas. Detta skall ske
genom att de som har behov därav tillförsäkras Prop. 1987/88:80 kostnadsfritt
logi, dagbidrag och i vissa fall bistånd för särskilda behov.

En
asylsökande som saknar egen bostad bör ha rätt att utan kostnad fä logi i en
statlig förläggning under den tid de väntar pä beslut i frågan om uppehållstillstånd.
Den som har anvisats plats i en kommun och inte har bostad hos en anhörig eller
någon annan i kommunen, bör ha rätt till logi i en genomgångsbostad. En genomgåhgsbostad
bör vara basmöblerad och försedd med annan nödvändig hemutrustning. Den
asylsökande skall inte, som hittills, kunna få möbler eller annan utrustning
till lägenheten med äganderätt. Genom att generellt använda basmöblerade
genomgångslägenheter vid inkvartering av asylsökande i kommuner blir hjälpen till
asylsökande mer enhetlig än för närvarande. Om bostaden upplåts och utrustas i
denna form, framstår det ocksä klarare för den enskilde att det inte är fråga om
en permanent bosättning så länge inte uppehållstillstånd har beviljats. Att
generellt utnyttja möblerade genomgångslägenheter innebär ocksä att kostnaderna
kan begränsas genom att samma möbler och utrustning kan användas för mer än en
asylsökande.

Svenska
Kommunförbundet hävdar att begreppet genomgängsbostad bör undvikas i lagtexten
eftersom kommunerna sinsemellan och över fiden har mycket olika förutsättningar
att ordna bostäder för bl. a, asylsökande.

Jag
delar inte denna uppfattning utan anser att det är viktigt att det redan i
lagtexten slås fast att inkvartering i kommunerna i första hand skall ske i genomgångsbostäder.
I den mån inte tillräckligt antal sådana finns i en kommun mäste dock de
asylsökande inkvarteras tillfälligt i annat logi. Jag återkommer senare till
denna fräga.

För
den som beviljas uppehållstillstånd blir situationen en annan. Han eller hon
bör så snart som möjligt erbjudas en permanent bostad och få hjälp i någon form
till egna möbler och annan hemutrustning. Bl, a, med hänsyn till rådande
bostadsbrist i många kommuner kan det emellertid -särskilt om
handläggningstiderna blir kortare - vara nödvändigt för en del flyktingar att
bo kvar i en genomgångsbostad under viss tid sedan de har beviljats
uppehållstillstånd. Sådana flyktingar har i princip samma rätt till bistånd enligt
socialtjänstlagen som andra flyktingar som har beviljats uppehällstillstånd.
Behovet av möbler och annan utrustning kan dock -åtminstone till stora delar -
anses vara tillgodosett om vederbörande redan förfogar över en basmöblerad
lägenhet, I vissa fall kan det vara motiverat att den enskilde tar över möbler
och annan utrustning i lägenheten när han beviljas uppehållstillstånd eller
får ekonomisk hjälp med stöd av socialtjänstlagen för inköp av ny och
kompletterande utrustning. Det gäller speciellt den som kan antas bo kvar länge
i bostaden. Som regel torde dock ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen
för inköp av möbler etc, inte bli aktuellt att lämna i någon större omfattning
förrän flyktingen flyttar frän genomgångsbostaden fill en annan bostad.

Make/maka
och barn till personer som är bosatta i landet bör normalt bo hos den anhörige
under väntetiden och bör således inte fä någon genom-gängslägenhet genom
myndigheternas försorg.

Den
som behöver det bör ha rätt till ekonomiskt bistånd till sin dagliga

livsföring i form av dagbidrag. Dagbidraget bör tillförsäkra den asylsökan- 23

de
en skälig levnadsnivå.

I
promemorieförslaget har dagbidraget kopplats till existensminimum, Prop.
1987/88:80

Existensminimum
används enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen (1928:370) för att
bedöma en skattskyldigs skatteförmåga och utgör därvid vad han kan anses ha
behövt till nödvändigt underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn. Existensminimum i det särskUda fallet bestäms med ledning av normalbelopp
för existensminimum som årligen utfärdas av riksskatteverket varvid hänsyn tas till
förändringar i konsumentprisindex. Normalbeloppen avser alla vanliga
levnadskostnader, utom bostadskostnader, som beräknas särskilt och läggs till
normalbeloppen.

Efter
en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1987 (SFS 1986:1244) skall
barnbidrag inräknas i inkomsten vid bestämning av avdrag för nedsatt skatteförmäga
vid existensminimum. Syftet med ändringen var att existensminiminivän för barn
inte skulle påverkas av ändringar av barnbidraget utan helt följa utveckUngen
av konsumentprisindex. Existensminimum för barn höjdes samtidigt med ett
belopp motsvarande barnbidraget under ett är.

Existensminimum
som måttstock har under senare år alltmer kommit att tfrågasättas bl. a, i
flera uttalanden från riksdagen (SoU 1986/87:21 s, 17 och SkU 1986/87:15 s. 15 f).
Beslut har fattats om en utredning om reformerad inkomstbeskattning. Enligt
direktiven (Dir, 1987:29) skall utredningen bl, a. se över reglerna om
existensminimum.

Existensminimum
är enligt min mening inte i och för sig olämpUg som norm för dagbidrag vad
gäller vuxna asylsökande och andra utlänningar som söker uppehällstillstånd. I nornrialbeloppen
ingår t, ex. inte kostnader för möbler och husgeråd. När det gäller barn
däremot anser jag inte att det är lämpligt att använda existensminimum som
norm. Detta beror inte på, som socialstyrelsen hävdar, att beloppet är beräknat
med utgångspunkt från alt allmänt barnbidrag utgår. Vid den lagändring som jag
tidigare redogjorde för uppräknades ju exiistensminimum för barn med belopp motsvarande
barnbidraget. Orsaken är i stället att beloppet inte är ålders-relaterat.
Levnadskostnaderna skiljer sig betydligt mellan barn i olika åldrar.
Dagbidraget för barn bör enligt min mening för att motsvara en skälig
levnadsnivå vara åldersrelatei-at.

Med
hänsyn härtill och mot bakgrund av den osäkerhet som råder kring existensminimireglernas
utformning i framtiden anser jag att en annan norm bör väljas vid bestämmande
av dagbidraget.

Flera
remissinstanser anser att dagbidraget bör utgå efter samma normer som
kommunernas socialbidrag.

Enligt
förslaget till nytt stödsystem skall dagbidraget tillförsäkra ufiänningen en
skälig levnadsnivå. Detta är samma begrepp som används i 6 § socialtjänstlagen.
Förutom att tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå skall
socialbidraget utformas sä att det stärker hans eller hennes resurser att leva
ett självständigt liv. Målet för socialbidraget är således mer långsiktigt än
det föreslagna biiståndet till asylsökande som ju är av tillfällig karaktär.
Detta hindrar emellertid inte att samma utgångspunkt kan användas vid
bestämmande av dagbidraget som av socialbidraget.

Kommunernas
socialbidragsnormer är i regel uttryckta i procent av 24

basbeloppet.
Jag anser att detsamma bör gälla för dagbidraget enligt den Prop. 1987/88:80 nya
lagen. Detta är för övrigt den ordning som i dag gäller enligt invandrarverkets
föreskrifter för dagbidrag till asylsökande pä förläggning. Genom att koppla
dagbidraget fill basbeloppet och inte till existensminimum undviker man att de
asylsökande framstår som särbehandlade i förhållande till socialbidragsberättigade
kommuninvånare.

Utgångspunkten
vid bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå blir densamma vid
tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen och regeln om dagbidrag enligt den nya
lagen. En annan sak är att nivån på bidraget inte nödvändigtvis bör vara
densamma. Behoven för den som varaktigt finns i Sverige är nämligen i vissa
avseenden störte än för den vars rätt att stanna här inte är fastlagd. Sålunda
behöver exempelvis en asylsökande som bor på förläggning eller i genomgängsbostad
inte bistånd till möbler och hemutrustning eftersom sådant redan finns i
bostaden. Även andra förhållanden kan motivera en lägre nivå pä dagbidraget.

Bland
de utlänningar som omfattas av det nya stödsystemet kan det finnas personer som
behöver extra bistånd för vissa särskilda behov, företrädesvis av akut
karaktär, för att kunna klara att hålla sin livsföring pä en skälig nivå. Dessa
utlänningar bör för att täcka sädana behov ha rätt till ett särskiU bidrag.
Detta skall kunna utgå endast om ufiänningen saknar egna medel och ett verkligt
behov finns.

Flera
remissinstanser vänder sig mot att det särskilda bidraget enligt promemorieförslaget
endast skall lämnas om det bedöms vara av synnerlig vikt. Från nägra häll
påpekas att de i promemorian angivna ändamålen för det särskilda bidraget,
exempelvis vinterkläder och glasögon, är att hänföra till det dagliga livets
behov och därmed till en skälig levnadsnivå.

Uttrycket
synnerlig vikt kan som påpekats av några remissinstanser ge intryck av att det
särskilda bidraget bara skall utgå i rena undantagsfall. Jag vill betona att
avsikten självklart är att vaije asylsökande som behöver t. ex. vinterkläder
eller glasögon och som inte genom egna medel kan tillgodose behovet skall ha
rätt att få det täckt genom det särskilda bidraget. Uttrycket synnerlig vikt
är därför enligt min mening mindre lämpligt att använda i detta sammanhang och
bör undvikas, I stället bör det slås fast att det särskilda bidraget endast skall
utgå om det bedöms vara nödvändigt för utlänningens livsföring.

Enligt
några remissinstanser bör det särskilda bidraget kunna avse en asylsökandes uflägg
för kontakter med sitt offentliga biträde, t, ex, resekostnader. För det fall
det offentliga biträdet inte har sitt kontor på förläggningsorten eller i den
anvisade kommunen, kan det enligt min mening vara rationellt att den
asylsökande reser till biträdet i stället för tvärtom. Härigenom minskar
risken för tidsutdräkt i asylärendet samtidigt som kostnaderna för samhället
blir lägre. Med hänsyn härtill anser jag att en asylsökandes kostnader för
resor i samband med besök som görs hos det offentliga biträdet pä annan ort
bör täckas av det särskilda bidraget. Detta skall .självklart endast gälla för
resor som är nödvändiga för utredningen av asylärendet.

Som
jag tidigare anfört bör dagbidraget och det särskilda bidraget kunna

schabloniseras i hög grad. Närmare bestämmelser om bidragen avsågs 25

enligt
lagrådsremissen bli meddelade i verkställighetsföreskrifter.

Lagrådet har i denna fråga
anfört att det bör framgå direkt av lagen att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får fastställa grunder för de belopp med vilka de nu
nämnda bidragen utgår.

Med hänsyn till innehållet
i 8 kap. 5 § och 7 § 2p, regeringsformen bör en bestämmelse som den lagrådet
föreslagit införas i lagen. Jag ansluter mig därför till lagrådets uppfattning.

Prop.
1987/88:80

2.8 Beslutande myndighet

Mitt
förslag: Om utlänningen vistas på en förläggning skall biståndet beslutas och
lämnas av invandrarverket. I annat fall skall biståndet beslutas och lämnas av
socialnämnden i den kommun där han eller hon vistas.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Skälen
för mitt förslag: När en utlänning vistas i en förläggning bör beslut som rör
dennes bistånd meddelas av invandrarverket genom förläggningens personal. I
andra fall bör beslut enligt den nya lagen meddelas av socialnämnden i den
kommun där utlänningen vistas. Jag återkommer till denna fråga i
specialmotiveringen.

2.9 Statlig ersättning till kommunerna

Mitt förslag:
Staten skall ersätta kommunerna för lämnat bistånd enligt den nya lagen.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget lämnas i
huvudsak utan erinran av remissinstanserna. Från flera håll påpekas dock att
det nya biståndssystemet inte får leda till att kommunerna drabbas av
ytterligare kostnader för flyktingmottagandet. Några remissinstanser, bland
dem Svenska Kommunförbundet, ifrågasätter om inte invandrarverket bör kunna ta
över ansvaret för utbetalningarna och samordna en sådan verksamhet med
administrationen av de schablonersättningar som verket betalar ut till vissa
kommuner. Utbetalningarna till kommunerna bör enligt remissinstanserna ske
oftare än kalenderårsvis i efterskott.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 3 § socialtjänstlagen har varje kommun det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen fär det stöd och den hjälp som de
behöver. Enligt 6 § samma lag har den enskilde rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning och livsföring i övrigt. Rätten till bistånd
inträder emellertid inte om den enskildes behov kan tillgodoses genom egen
arbetsinsats eller egna medel eller genom de socialpolitiska trygghetssystemen.
Rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen är ocksä

26

utesluten
om den enskildes behov kan tillgodoses genom annan huvud- Prop. 1987/88:80 mans
försorg. Det är här fräga om exempelvis en landstingskommuns ansvar för sjukvårdsinsatser
eller statens kostnadsansvar för kriminalvärden. Vad gäller asylsökande har
under år 1987 genom den dom från regeringsrätten som jag tidigare nämnde
klargjorts att biständsbehovet i princip är tillgodosett genom att plats
tillhandahålls i en utredningsförläggning.

För
närvarande har staten kostnadsansvaret för ekonomisk hjälp enligt 6 §
socialtjänstlagen till de utlänningar som sökt uppehållstillstånd i Sverige
under den tid utlänningens ansökan om uppehållstUlständ prövas. Statlig
ersättning lämnas till kommunerna för utgiven hjälp. Statlig ersättning lämnas
dock inte om ufiänningens ansökan om uppehållstillstånd avser endast en
förlängning 'av ett tidigare tillstånd på i övrigt oförändrade villkor.

Mot
bakgrund av att staten för närvarande har ett kostnadsansvar och eftersom det
är statliga myndigheter som beslutar om vilka utlänningar som har rätt att
vänta i landet och få sina ansökningar om uppehällstillstånd prövade bör
enligt min mening bistånd till asylsökande och andra utlänningar som saknar uppehållstUlständ
och väntar på beslut även i fortsättningen bekostas av staten.

För
asylsökande som är inkvarterade på statliga utredningsförläggningar bör
givetvis staten ocksä ha det direkta ansvaret för utbetalning och administration
av bidrag. När det gäller personer som tas emot i kommunerna bör liksom för
närvarande socialnämnderna i kommunerna ha det direkta och praktiska ansvaret
för att personen i fråga får den hjälp han eller hon har rätt till enligt
lagen.

Förslaget
innebär att staten ersätter kommunerna för den hjälp som lämnas enligt den nya
lagen åt asylsökande och andra utlänningar som söker uppehällstillstånd här på
samma sätt som kommunerna för närvarande har rätt till ersättning av staten
för ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen till dessa personer. Eftersom
det nya biståndet därvidlag i princip träder i stället för socialbidrag bör
kommunerna inte få ersättning för vad de kan ha gett ut i socialbidrag till en
sådan utlänning. Förslaget innebär således att staten i princip inte i några
fall ersätter kommunerna för sådant bistånd. Den rätt tiU ersättning som
kommunerna har för bistånd till dem som erhållit uppehållstillstånd påverkas
emellertid inte av förslaget.

Flera
av de kommuner som yttrar sig över promemorian anser att staten även
fortsättningsvis bör utge ersättning för lämnat bistånd enligt socialtjänstlagen
till asylsökande och andra utlänningar som söker uppehållstUlständ. Det kan
enligt kommunerna i annat fall leda till att kommunerna bUr mindre benägna att
ta emot asylsökande.

Förslaget
skall bidra till en bättre planering av mottagandet av asylsökande och
flyktingar. Den som anvisats plats i en kommun inom ramen för den planerade
mottagningen har alltid rätt till bistånd enligt lagen. Jag har därför svårt
att se varför kommunerna skulle bli mindre benägna att, inom ramen för
överenskommelser med invandrarverket, ta emot asylsökande.

I
sammanhanget bör även följande omständigheter beaktas.

Det
nya stödsystemet för asylsökande är av en generell natur och kan 27

därför
närmast jämföras med trygghetsanordningarna pä det socialpoli- Prop. 1987/88:80
tiska området. Det skall trygga försöijningen för de ufiänningar som omfattas
av lagen under den tid deras ansökan om uppehällstillstånd prövas. Detta skall
ske genom att de får räit till kostnadsfri bostad, dagbidrag och bidrag till de
särskilda behov som de kan ha. Något behov av ytterligare bistånd genom
socialbidrag kommer följaktligen inte att föreligga.

Genom
det nya systemet bör det med hänsyn till stödets syfte och utformning stå klart
att asylsökande och därmed likställda fillståndssökan-de, vilka inte omfattas
av lagen till följd av vistelse i en icke anvisad kommun, skall ha rätt till
socialbidrag endast i de rena undantagsfall som kan följa av 3 § socialtjänsfiagen.
Det nya stödsystemet torde därför inte komma att innebära nägra märkbara
kostnadskonsekvenser för kommunerna och inte heller negativt påverka dessas
vilja att ta emot asylsökande och andra utlänningar som söker uppehållstiUstånd,

Liksom
hittills bör emellertid staten ersätta kommunernas kostnader för vård av barn i
annat hem än barnets eget med stöd av socialtjänstlagen eller lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga. Detsamma bör gälla bidrag till
resekostnader ät den som sökt uppehållstillstånd i Sverige men vill återvända fill
sitt hemland och inte kan betala resekostnaderna. Om en kommun skulle ha
kostnader för transport av en asylsökande till en förläggning eller till den
kommun där han eller hon anvisats plats, bör även dessa kostnader kunna
ersättas av staten. Sädana speciella kostnader får regleras med staten i
särskild ordning. Bestämmelser härom bör tas in i en särskild förordning.

Ersättningarna
till kommunerna för ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen betalas för
närvarande ut av länsstyrelsen. Utbetalningarna sker kalenderårsvis i
efterskott. Kostnader för s.k. kollektiva genomgängsbo-städer (jfr 24 §
förordningen /1984:683/ om statlig ersättning för mottagande av flyktingar och
vissa andra utlänningar) får dock efter överenskommelse med invandrarverket
ersättas i särskild ordning av invandrarverket i stället för att redovisas som
ekonomisk hjälp enligt socialtjänsfiagen, I sädana fall skall kortare
betalningsterminer än ett år fillämpas.

Invandrarverket
måste i dag lämna vissa uppgifter till länsstyrelsen för att kommunernas rätt
till ersättning skall kunna bedömas. Jag delar remissinstansernas uppfattning
att det kan ifrågasättas om inte invandrarverket på sikt bör kunna ta över hela
ansvaret för utbetalningarna och samordna en sådan verksamhet med
administrationen av de schablonersättningar som invandrarverket betalar ut till
vissa kommuner. Jag vill emellertid inte i detta sammanhang föreslå några
organisatoriska förändringar som rör invandrarverket. Frågor som gäller verkets
organisation och instrukfion är för närvarande föremål för översyn.
Invandrarverket och länsstyrelsernas organisationsnämnd har nyligen kommit in fill
regeringen med en utredning angående en överföring av utbetalningar av statliga
ersättningar för ekonomisk hjälp till flyktingar och vissa andra ufiänningar
från länsstyrelserna fill invandrarverket. Frågan bereds för närvarande inom
arbetsmarknadsdepartementet.

28

2.10
Kostnadseffekterna av det nya biståndssystemet Prop. 1987/88:80

I
promemorian har redovisats vissa översiktliga bedömningar avseende de
kostnadseffekter som införandet av den nya lagen kan medföra. Denna redovisning
innehåller dock inte någon totalkostnadsanalys vilket bl, a, efterlysts av
statskontoret.

De
kostnadskalkyler som kan göras innehåller flera osäkerhetsfaktorer bl, a, vad
gäller antalet asylsökande och rättigheten till särskilt bidrag. Kalkylerna
visar emellertid inte pä några ökade totalkostnader.

De
nya reglerna för bistånd till asylsökande bör av flera skäl även kunna leda
till en bättre kontroll över statens kostnader för mottagandet av de asylsökande.
En viktig faktor är här att dagbidraget föreslås bli enhetligt. En annan faktor
är kravet på att i störte utsträckning än i dag utnyttja basmöblerade
genomgångsbostäder vid placering av asylsökande i en kommun. Genom att inte
längre tillåta att asylsökande erhåller hemutrustning med äganderätt torde ocksä
kostnaderna kunna sänkas.

Det
nya stödsystemet bör även leda till en mer enhetlig biständsgivning till
asylsökande. Föreskrifter som är gemensamma för förläggningar och kommuner bör
meddelas beträffande de olika stödformerna. Föreskrifter om hur
genomgångsbostäder skall utrustas och användas bör exempelvis ge möjligheter
att kontrollera kostnadsutvecklingen pä ett helt annat sätt än i dag.

Liksom
i dag är avsikten att kommunerna skall ha i princip full täckning för sina
kostnader. Möjligen skulle det kunna bli en marginell kostnadsökning för
kommunerna vad gäller socialbidrag till asylsökande som är i behov av akut
ekonomisk hjälp från socialtjänsten vid vistelse i en icke anvisad kommun (se
föregående avsnitt). För en sådan utbetalning skall ju i fortsättningen inte
någon ersättning från staten utgå. Här bör emellertid kommunerna genom aktivt
samarbete med förläggningspersonal eller företrädare för annan kommun kunna
begränsa sina utbetalningar.

Trots
att det blir fråga om ytterligare ett stödsystem vid sidan av socialtjänsten
torde det inte behöva uppstå några merkostnader för administration hos
kommunerna. Tvärtom börden schabloniserade bidragsgivningen som föreslås t, o, m,
kunna leda till en del administrativa vinster. För kommunernas del bör det nya
systemet sammanfattningsvis i vart fall inte leda till några märkbara
kostnadsökningar.

Med
hänsyn till de uttalanden som görs i prop, 1986/87:99 om ledning av den
statliga förvaltningen bör riksrevisionsverket inom viss tid efter den nya
lagens ikraftträdande, dock högst fem år, göra en uppföljning av lagens kostnadsmässiga
och administrativa effekter.

Som
jag kommer att nämna i avsnitt 2.13 är det min avsikt att föreslå att beslut
enligt den nya lagen skall kunna överklagas till länsrätten. Det är självfallet
inte möjligt att exakt beräkna hur många ärenden som det blir fräga om. Det är
emellertid min bedömning att antalet överklaganden blir begränsat.

För
närvarande sker inga överklaganden av invandrarverkets beslut i

bidragsfrågor även om det formellt sett torde vara möjligt att föra en sådan

talan hos regeringen. Överklaganden av kommuns beslut, d, v, s, i normal- 29

fallet beslut av en
socialnämnd, i frågor enligt 6 § socialfiänstlagen är däremot vanligt
förekommande. Beslut som gäller asylsökande torde dock vara begränsade till i
huvudsak rent principiella frågor. Dessa ärenden enligt socialtjänstlagen
kommer med den nya lagen att försvinna. Med hänsyn till den nya lagens klart
fastställda rekvisit för när bistånd skall beviljas (jfr 2 och 3 §§) kan det på
goda grunder antas att behovet av överprövning enligt den nya lagen av frågor
motsvarande dem som nu prövas enligt socialtjänstlagen kommer att bli mindre än
vad som nu är fallet. Antalet överklagade ärenden från kommunerna bör alltså
minska,

Å andra sidan tillkommer
en del ärenden från invandrarverket. Enligt min bedömning kan dock dessa
ärenden inte bli så många att det nya systemet totalt sett leder till en ökning
av antalet överklaganden hos länsrätterna. Någon förstärkning hos länsrätterna
torde därför inte krävas. Det är dock även i detta sammanhang av intresse att
följa upp effekterna av det nya systemet.

Prop.
1987/88:80

2.11 Rätten att föra talan

Mitt förslag: Barn
som fyllt 16 år skall ha rätt att själva föra sin talan i mål eller ärenden
enligt den nya lagen.

Promemorian
innehåller inte något sådant förslag.

Remissinstanserna
yttrar sig inte i frågan. Länsrätten i Stockholms län efterlyser dock en
reglering av såväl parts- som processbehörigheten för barn.

Skälen
för mitt förslag: Behörighet att vara part i en rättegäng tillkommer varje
fysisk eller juridisk person, Eiet saknas därför anledning att särskilt reglera
denna fråga för mål och ärenden enligt den nya lagen.

En enskild person kan i
regel själv föra sin talan. Han eller hon har då s,k, processbehörighet.
Generell lagstiftning om sådan behörighet saknas för förvaltningsprocessen.
Processbehörighet kan vara utesluten pä grund av omyndighet eller psykisk
sjukdom, I sädana fall skall talan föras av partens ställföreträdare. Detta
gäller dock inte generellt. Särskilt i ärenden som mera omedelbart rör vederbörandes
personliga förhållanden, har det ansetts befogat att låta även en omyndig själv
föra sin talan. Som exempel härpå kan nämnas att barn som fyllt 15 är har rätt
att själva föra sin talan i mål eller ärenden enligt socialtjänstlagen. Av
motivuttalanden till bestämmelsen (prop, 1979/80:1 Del A s, 408) framgår att
med den avses att uttrycka samma rättsliga förhållanden som dä gällde enligt
barnavårdslagen (1960:97), En femtonåring ansågs härvid ha nått en sådan grad
av mognad att han eller hon skulle ges en självständig partsställning i ärendet
enligt barnavärdslagen, exempelvis rörande omhändertagande.

Bistånd
enligt det nya systemet kan lämnas till utlänningar som söker uppehållstillstånd
och som får vistas här i landet medan ansökan prövas. Även medföljande barn
under 16 år har rätt till bistånd. Dessa kan sålunda

30

vara
parter i mål och ärenden enligt den nya lagen. De saknar emellertid rätt att
själva föra sin talan och fär därför företrädas av sina förmyndare.

Vad härefter gäller
utlänningar som fyllt 16 men inte 18 är fär de enligt förslaget en självständig
rätt till bistånd på samma sätt som övriga asylsökande och andra utlänningar
som här i landet får vänta på beslut i frågan om uppehållstillstånd. Detta
gäller även om de medföljer sina föräldrar. Med hänsyn till att det här är
fråga om ärenden som direkt berör barnens personliga förhållanden bör de-på
motsvarande sätt som enligt socialtjänstlagen-ha rätt att själva föra sin
talan i mål och ärenden enligt den nya lagen. En bestämmelse av denna innebörd
bör därför tas in i lagen.

Det
kan givetvis inträffa att ett utländskt barn kommer till Sverige pä egen hand
utan sina föräldrar och här ansöker om uppehällsfillstånd. Barnet kan dä ges
bistånd enligt samma regler som gäller för andra utlänningar som fär vistas
här under den tid frågan om uppehållstillstånd prövas. Har barnet fyUt 16 år
får det-precis som då det är här tUlsammans med sina föräldrar-självt föra sin
talan. Om ett barn som kommit hit ensamt är under 16 år får det däremot i processrättsligt
hänseende företrädas av en legal ställföreträdare, exempelvis en god man.

Prop.
1987/88:80

2.12 Delgivning

Mitt förslag: I
mål eller ärenden enligt den nya lagen fär delgivning inte ske med tillämpning
av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428), I mål vid förvaltningsdomstol får
dock delgivning ske enligt 15 § första stycket samma lag, om utlänningen har
lämnat landet.

Promemorian
innehåller inte något sådant förslag.

Remissinstanserna yttrar
sig i inte i frågan. Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter dock om inte en
motsvarighet till 58 § socialtjänstlagen bör införas i den nya lagen.

Skälen för mitt förslag:
Ledning för när delgivning i allmänhet får eller bör ske får hämtas ur reglerna
i förvaUningsprocesslagen (1971:291) och förvaltningslagen (1986:223), Regler
av betydelse för frågan om delgivning finns i 47 § förvaltningsprocesslagen
samt i 17 § andra stycket, 21 § tredje stycket och 23 § förvaltningslagen. Att
underrättelseskyldighet enligt 17 § andra stycket och 21 § tredje stycket kan
fullgöras även pä annat sätt än genom delgivning i vissa fall framgår av dessa
bestämmelser.

Om delgivning sker, så
skall den verkställas enligt delgivningslagen. Lagen anvisar möjligheten att i
vissa fall verkställa delgivning genom att en handling lämnas fill annan än den
sökte (surtogatdelgivning). Enligt 12 § får, om den sökte har känt hemvist inom
riket men inte träffas där, handlingen i stället lämnas fill vuxen medlem av
det hushåll han tillhör eller till hyresvärd. Enligt 15 § får delgivning ske
genom kungörelse (kungörel-sedelgivning), om den sökte saknar känt hemvist och
det inte kan klarläggas var han uppehåller sig.

31

Enligt min mening bör surtogatdelgivning
och kungörelsedelgivning inte få ske i mål och ärende enligt den nya lagen.
Motsvarande regel finns i 58 § socialtjänstlagen. Den bestämmelsen har gjorts
generellt tillämplig på ärenden enligt socialtjänstlagen eftersom samtliga
ärendetyper får anses kunna innehålla inslag av så personlig kaiaktär att det
för den enskilde framstår som väsentligt att en utomstående inte onödigtvis får
kännedom om den. Jag anser att samma skäl gäller för mål och ärenden enligt
lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.

I
det till lagrådet remitterade lagförslaget var förbudet mot surtogat- och kungörelsedelgivning
generellt.

Lagrådet anser emellertid
att det finns risk för att det i förvaltningsdomstolarna blir liggande mål där
den som överklagat har lämnat landet och saknar känt hemvist och det inte kan
klarläggas var han eller hon befinner sig, I dessa fall anser lagrådet att kungörelsedelgivning
bör få ske sä att målen kan avgöras utan hinder av att utlänningen inte kunnat
delges personligen.

Jag
ansluter mig till lagrådets uppfattning. Till bestämmelsen om delgivning bör
därför läggas att det i mål vid förvaltningsdomstol fär ske delgivning enligt
15 § första stycket delgivningslagen för det fall utlänningen har lämnat
landet.

Prop.
1987/88:80

2.13 Processuella frågor m. m.

Mitt förslag:
Invandrarverkets och socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten.
Beslut som meddelats enligt lagen får överklagas endast av den enskilde.
Beslut i frågor om bistånd skall kunna verkställas omedelbart.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag utom vad gäller rätten att
överklaga beslut enligt lagen samt beträffande biståndsbesluts verkställbarhet.

Remissinstanserna:
Förslaget lämnas utan erinran från remissinstansernas sida. Länsrätten i
Malmöhus län anser att förslaget att låta länsrätten bli överprövningsinstans
kan vara till fördel för länsrätternas del eftersom dessas karaktär av allmän
förvaltningsdomstol därigenom kommer att förstärkas. Kammarrätten i Jönköping
anser att man utan betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt skulle kunna
tänka sig att länsrättens beslut i dessa frågor inte skulle få överklag.as.
Länsrätten i Stockholms län förordar att det i den nya lagen införs
bestämmelser om besluts verkställbarhet.

Skälen för mitt förslag:
Instansordningen bör vara densamma för invandrarverkets och socialnämndens
beslut. Den i promemorian föreslagna ordningen, som godtagits av
remissinstanserna, innebär att besluten fär överklagas till länsrätten. Vad
gäller socialnämndernas beslut är en sådan ordning naturlig. Det är inte lika
självklart att invandrarverkets beslut skall överklagas till länsrätt. När
beslut av en central myndighet kan överklagas brukar detta ske till kammartätt.
Detta ter sig dock i detta fall mindre

32

lämpligt
eftersom det skulle leda till att ensartade ärenden skulle komma Prop.
1987/88:80 att överklagas till olika instanser. Vidare fattas i dessa fall
invandrarverkets beslut i praktiken på lokal nivå. Jag har därför efter samråd
med chefen för justitiedepartementet valt att föreslå den ordning som förordas
i promemorian. Beslut enligt den nya lagen bör alltså kunna överklagas till länsrätten,
oavsett om det är en socialnämnd eller invandrarverket som fattat beslutet.

Prövning
av överklagade biståndsbeslut enligt den nya lagen kommer för länsrättens del
att innebära bedömningar av i lagen och i verkställighetsföreskrifter till
lagen klart fastställda rekvisit och avse förhållanden som endast skall gälla
under kort tid. Dessa omständigheter talar i och för sig, som kammartätten i
Jönköping föreslagit, för ett förbud att överklaga länsrättens beslut. Ett
sådant fullföljdsförbud skulle emellertid innebära ett sådant avsteg frän vad
som annars gäller pä förvaltningsprocessens område att jag, efter samråd med
chefen för justitiedepartementet, inte är beredd att förorda det i detta
sammanhang. Detta hindrar inte att man, sedan systemet prövats en tid, kan ha
skäl att återkomma till frågan.

Som
tidigare nämnts har länsrätten i Stockholms län förordat att det i den nya
lagen införs bestämmelser om besluts verkställbarhet. Länsrätten hänvisar till
bestämmelserna i 73 § socialtjänstlagen. Även jag anser att en reglering i
denna fråga kan vara lämplig. Det bistånd som kan lämnas enligt den nya lagen
är i regel av den arten att det skall täcka akuta behov. Beslut om bistånd bör
därför kunna verkställas omedelbart. Detta gäller såväl beslut som fattas av
invandrarverket eller socialnämnden som de som fattats av domstol sedan frågan
överklagats dit. I den nya lagen bör således tas in en bestämmelse om omedelbar
verkställbarhet.

Enligt
73 § socialtjänstlagen får en länsrätt eller en kammartätt förordna att dess
beslut skall verkställas först sedan det har vunnit laga kraft, I motiven till
bestämmelsen ges exempel på fall dä det kan finnas skäl för ett sådant
förordnande. Ett sådant exempel är när det är uppenbart att frågan om bidrag
kan bli föremål för olika principiella ställningstaganden.

Som
jag kommer att redogöra för närmare längre fram, skall beslut enligt den nya
lagen endast kunna överklagas av den enskilde utlänningen. Med hänsyn härtill
och till det vedertagna förbudet mot att på talan av en enskild ändra ett av
tidigare instans fattat beslut till den enskildes nackdel anser jag att en
bestämmelse motsvarande den i 73 § socialtjänstlagen inte skulle fylla något
syfte i den nya lagen. Jag avstår därför från att föreslå en liknande
bestämmelse.

En fräga som inte berörts
i promemorian är en asylsökandes behov av

juridiskt biträde i ärenden enligt den nya lagen. Något sådant behov torde i

allmänhet inte föreligga annat än i samband med ett överklagande. Den

asylsökande har normalt ett offentligt biträde i asylärendet, som inom

ramen för det uppdraget bör kunna lämna erforderlig hjälp. Finns det

någon gång ett behov av mer omfattande juridiska insatser, torde arbetet

däremot inte kunna rymmas inom det offentliga biträdets uppdrag. I en

sådan situation torde i princip möjligheten till allmän rättshjälp stå öppen.

Jag kan i den delen hänvisa till de uttalanden som gjordes av dåvarande

chefen för justitiedepartementet i den lagrådsremiss om ändringar i rätts- 33

hjälpslagen
som beslöts på regeringssammanträdet den 25 juni 1987.

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 80

Samfliga
beslut som gäller bistånd enligt den nya lagen dvs. logi, dagbi- Prop.
1987/88:80 drag och särskilt bidrag blir överklagbara. Överklagandet kan
exempelvis gälla typen av bostadsförmån eller rätten att erhålla särskilt
bidrag. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen (15 §). Jag vUl emellerfid
redan här, med anledning av ett förslag från länsrätten i Stockholms län, slå
fast att beslut som inte rör dessa biståndsformer inte heller kan överklagas
enligt den nya lagen. Således är det inte möjligt att med stöd av denna lag
överklaga ett beslut av invandrarverket att placera utlänningen pä en statlig
förläggning eller anvisa honom eller henne plats i en kommun.

Med
anledning av remissyttrandet frän länsrätten i Stockholms län vill jag i detta
sammanhang ta upp ytterligare en processuell fråga. Det gäller frågan om
motpart till en enskild klagande i domstolsprocessen rörande bistånd enligt den
nya lagen och frågan om kommunikation av handlingar.

Vad
avser domstolsprocessen rörande mål och ärenden enligt den nya lagen gäller förvaUningsprocesslagen
(1971:291), 10 § nämnda lag innehåller bestämmelser om kommunikation med
motparten av olika inlagar.

Beslut
i frågor om bistånd enligt den nya lagen kan som tidigare nämnts överklagas hos
länsrätten. Detta gä.Uer både i de faU beslutet fattats av en kommunal
myndighet och då det fattats av invandrarverket. Länsrättens beslut kan
överklagas hos kammartätten och vidare hos regeringsrätten.

Enligt
praxis är myndighet inte part i mål i vilket enskild person överklagar ett av
myndigheten meddelat beslut rörande honom (jfr RÅ 1981 2:2). Detta gäller oavsett
om beslutet fattats av en kommunal eller statlig myndighet. Bestämmelsen om
kommunikation av handlingar i 10 § förvaltningsprocesslagen är därför formellt
inte Ullämplig på den enskilde utlänningens överklagande hos länsrätten av
beslut i fräga om bistånd enligt den nya lagen. Däremot skall rätten enligt 13
§ förvaltningsprocesslagen, om det behövs, inhämta yttrande från den
förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken.

En
kommunal myndighet inom den specialreglerade förvaltningen, exempelvis en
socialnämnd, har emellertid enligt stadgad praxis rätt att överklaga beslut
genom vilket ett av den kommunala myndigheten fattat beslut ändras, i vart fall
om beslutet är av förpliktande natur. En sådan ordning innebär således att den
kommunala myndigheten genom att överklaga länsrättens beslut kan bli part i
kammarrätten.

Statliga
myndigheter anses däremot sedan gammalt sakna rätt att överklaga ett beslut
varigenom deras eget beslut ändras. De kan således inte uppträda som part i ett
mål eller äi-ende om bistånd enligt den nya lagen som överklagats till högre
instans.

Av
det nu sagda följer att frågan om det i kammartätten och regeringsrätten finns
en motpart till den biståndssökande blir beroende av om biständs-ärendet från
böljan avgjorts av invandrarverket eller av en kommunal myndighet.

Även
om det skulle kunna leda Ull processtekniska fördelar att låta

invandrarverket få möjlighet att överklaga beslut varigenom dess eget

beslut ändrats, skulle en sådan ordning medföra ett avsteg från hittills

tillämpade principer rörande statliga myndigheters rätt att överklaga. Jag

är därför inte beredd att föreslå någon sådan förändring, 34

Bakgrunden till att en
kommunal myndighet har rätt att överklaga ett beslut varigenom dess eget beslut
ändrats, är det intresse som myndigheten mäste anses ha i den kommunala
angelägenheten, exempel vis. rörande användningen av kommunala medel. Detta
skäl gör sig inte direkt gällande beträffande biståndsbeslut enligt den nya
lagen eftersom biståndet skall ersättas av staten och sålunda inte slutligt
utgå av kommunal medel.

Möjligheten att överklaga
beslut i biståndsärenden syftar i stället till att tillgodose rättssäkerheten
för den enskilde utlänningen. Med hänsyn härtill anser jag att rätt att
överklaga biståndsbeslut enligt den nya lagen bara bör ullkomma den enskilde.
Härigenom undanröjs den olikhet i processordningen som jag tidigare redovisat.
Processordningen blir densamma oberoende av om ärendet startat genom ett
beslut av socialnämnden eller av invandrarverket. I inget fall får man någon
motpart till den enskilde.

Prop.
1987/88:80

2.14
Sekretess

Mitt
förslag: Uppgifter om enskildas personliga förhållanden, t. ex i läkarintyg,
skall skyddas av sekretess i mål och ärenden enligt lagen om bistånd ät
asylsökande m. fl.

Promemorian
innehåller inte något sådant förslag.

Remissinstanserna
yttrar sig inte i frågan.

Skälen för mitt förslag:
Sekretess råder för närvarande hos kommunerna för uppgifter i verksamhet enligt
socialtjänsfiagen beträffande asylsökande lika väl som beträffande
kommuninvånare i övrigt.

Förslaget till nytt
biståndssystem ät asylsökande m. fl. innebär att dessa i princip inte längre skall
omfattas av socialtjänstlagen.

De
uppgifter som denna grupp kan behöva lämna för att fä bistånd enligt den nya
lagen kan vara av lika ömtålig art och förtjänta av samma skydd som uppgifter
som lämnas i ärenden om socialbidrag. Det kan exempelvis röra uppgifter som
belyser den enskUde utlänningens hälsotillstånd.

Jag
anser mot denna bakgrund att det bör införas ett sekretesskydd för uppgifter om
enskildas personliga förhållanden i mål och ärenden enligt den nya lagen om
bistånd åt asylsökande m, fl. Skyddet bör vara detsamma som det som gäller inom
socialtjänsten. En bestämmelse i ämnet bör tas in i den paragraf i
sekretesslagen (1980:100) som reglerar socialtjänstsekretessen.

35

2.15
Domstolsprövning enligt den nya lagen

Prop.
1987/88:80

Mitt
förslag: En följdändring bör göras i 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar om vilka mål som prövas av länsrätten.

Promemorian
innehåller inte något sådant förslag.

Remissinstanserna
yttrar sig inte i frågan.

Skälen
för mitt förslag: Invandrarverkets och kommunens beslut får enligt lagförslaget
överklagas till länsrätten. Med anledning härav bör en följdändring göras i
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Ändringen innebär att det i den lagens
14 § anges att länsrätten prövar mål enligt lagen om bistånd åt asylsökande m,
fl,

I samband med att lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar ändras bör * ocksä det tillägget göras att
länsrätten prövar mål enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl, (jfr prop, 1984/85:176).

2.16 Ikraftträdande

Mitt
förslag: Jag förordar att den nya lagen fär träda i kraft så snart som möjligt.
Enligt min mening bör det kunna ske den 1 maj 1988,

Promemorians
förslag: I promemorian föreslås att den nya lagen skall träda i kraft den I
januari 1988.

Remissinstanserna:
Några remissinstanser, däribland riksrevisionsverket, är tveksamma till
tidpunkten för införandet av stödsystemet och anser att en samlad översyn av
mottagandet av asylsökande bör göras genom att utredningen för översyn av
utlänningslagen och asylärendeutredningen samordnas.

Skälen
för mitt förslag: Det är viktigt att snarast förbättra möjligheterna att uppnå
målen för flyktingpolitiken. För detta krävs ett planerat mottagande av
asylsökande. Det nya stödsystemet bör därför införas så snart som möjligt.
Sambandet mellan detta och de två pågående utredningarna är enligt min mening
inte sådant att en samordning i tiden är nödvändig,

I
motsats till länsrätten i Stockholms län anser jag att lagen inte bör förses
med övergångsbestämmelser. När den trätt i kraft skall den i stället gälla alla
utlänningar som söker uppehållstillstånd, oavsett om ansökan skett före lagens
ikraftträdande. Genom en sådan ordning främjas enhetligheten i
biståndssystemet. Enligt min mening bör det inte medföra svårigheter att
övergå frän att ge stöd enligt socialtjänstlagen eller invandrarverkets interna
föreskrifter till att ge bistånd enligt den nya lagen.

36

3
Upprättade lagförslag Prop. 1987/88:80

I enlighet med vad jag nu anfört har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1,
lagom bistånd
ät asylsökande m,fl,,

2,
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100),

3,
lag om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Förslagen under 2 och 3
har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

Lagrådet har granskat lagförslagen.

4 Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om bistånd åt asylsökande m. fl.

Allmänt

Ett nytt enhetligt stödsystem bör införas för asylsökande
och andra utlänningar som får vistas här i landet i väntan på ett avgörande om
rätten att fä stanna. Jag föreslär att de grundläggande bestämmelserna som
behövs för det nya systemet tas in i en särskild lag om bistånd åt asylsökande m,
fl.

Några remissinstanser, bland dem socialstyrelsen, anser
att begreppet bistånd inte bör användas i den nya lagen. Jag delar inte denna
uppfattning. Farhågorna för en sammanblandning med socialtjänstlagens biständssystem
är enligt min mening överdrivna.

Förslaget till ny lag överensstämmer i huvudsak med
lagförslaget i promemorian. Som framgår av den allmänna motiveringen har jag
emellertid funnit anledning att i vissa avseenden föreslå andra lösningar än
dem som valts i promemorian. Jag kommer i det följande att närmare redogöra för
de ändringar i lagtexten som jag vidtagit.

Genom att ett speciellt stöd, som skall tillgodose de
tillståndssökandes behov, införs enligt den nya lagen blir det tydligt att
utlänningar som söker uppehållstillstånd i Sverige i princip inte har någon
rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen. Detta följer enligt min mening utan
någon ändring i den lagen.

Kommunernas rätt till ersättning frän staten för bistånd
som lämnas enligt denna lag regleras i själva lagen. Om förslaget i
propositionen genomförs, mäste vissa ändringar göras i förordningen (1984:683)
om statlig ersättning för mottagande av flyktingar och vissa andra utlänningar.
Dessa är närmast av redaktionell natur och medför i princip inga sakliga
ändringar av kommunernas rätt till statlig ersättning.

Vidare bör närmare anvisningar rörande tillämpningen av
lagen meddelas i föreskrifter från regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

37

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 80

Inledande bestämmelse Prop. 1987/88:80

1§

I
denna lag ges bestämmelser om rätt till bistånd ät en utlänning som söker

uppehållstillstånd
här i landet och som vistas här under den tid ansökan

prövas.

I
denna inledande bestämmelse slås fast att en utlänning som vistas här i

landet under den tid en ansökan om uppehällstillstånd prövas har rätt till

bistånd enligt den nya lagen, <

Stödsystemet
är som tidigare framhållits avsett främst för asylsökande (jfr 2 §), Även andra
utlänningar, exempelvis nära anhöriga till personer som redan är bosatta här i
landet (jfr 3 §), har rätt till bistånd enligt den nya lagen.

Under
vissa omständigheter kan bistånd enligt den nya lagen utgå även för tid efter
det att frågan om uppehållstillstånd blivit slutgilfigt avgjord (se 5 §), Om
uppehållstillstånd har beviljats, skall dock den enskildes behov av bistånd
normalt tillgodoses genom socialbidrag.

Rätt
till bistånd

2§

Bistånd
lämnas till en utlänning som med stöd av 3, 5 eller 6 § utlänningslagen
(1980:376) söker uppehällstillstånd (asylsökande), om den asylsökande

1. vistas
pä en statlig förläggning för asylsökande,

2, vistas
i en kommun som har träffat överenskommelse med statens

invandrarverk om att ta emot asylsökande och där den asylsökande har

anvisats plats av invandrarverket,

3. tillfälligt
vistas i en kommun i avvaktan pä att anvisas plats på en

föriäggning eller i en annan kommun, eller

4, vistas
i en kommun som den asylsökande har stark familjeanknytning

till eller har andra synnerliga skäl att vistas i.

Rätt
till bistånd enligt första stycket har också den asylsökandes medföljande barn
under 16 år.

Den
viktigaste gruppen människor för vilka den nya lagen är avsedd är de utlänningar
som här i landet söker uppehållstillstånd med stöd av 3, 5 eller 6 §
utlänningslagen, asylsökande, I denna paragraf behandlas deras rätt fill bistånd.

Som
jag framhållit i avsnitt 2,6 i den allmänna motiveringen är huvudregeln att
den asylsökande skall vistas pä en statlig förläggning eller i en kommun, där
han eller hon här anvisats plats av invandrarverket, för att bistånd enligt den
nya lagen skall kunna utgå, I 2 § första stycket 1 och 2 har bestämmelser av
denna innebörd tagits in. De kommuner som avses är de som genom särskilda avtal
med invandrarverket medverkar i den organiserade flyktingmottagningen,

I
vissa fall är det inte möjligt att bereda en asylsökande plats på en

utredningsförläggning eller i en kommun som avses i andra punkten ome

delbart när han eller hon sökt asyl. Även i andra fall kan det bli nödvändigt

med en tillfällig vistelse i en kommun i avvaktan på att den asylsökande 38

anvisas plats
påförläggning eller i en annan kommun. Rätt till bistånd skall Prop.
1987/88:80 finnas även i sådana situationer. I 2 § första stycket 3 har därför
införts en . bestämmelse av denna innebörd.

Undantag
från huvudregeln att bistånd endast skall lämnas till den som vistas på en
förläggning eller i en anvisad kommun bör kunna göras för asylsökande som har
nära anhöriga redan bosatta i en kommun. Med nära anhörig avses i första hand make/maka,
barn eller föräldrar. I vissa faU kan även syskon höra hit (jfr.
regeringsrättens dom den 27 februari 1987 i mål nr 4805—1985), Även i övrigt
bör vissa undantag kunna göras från huvudregeln, om den asylsökande har
synnerliga skäl att vistas i en viss kommun. Jag har närmare redogjort för
detta i avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen. Denna möjlighet att utvidga
lagens fillämpningsområde har tagits in i 2 § första stycket 4. Jag vill dock
betona att regeln är avsedd att tillämpas restrikfivt.

Med
anledning av påpekanden från några remissinstanser vill jag för tydlighetens
skull framhålla att det är invandrarverket som beslutar om placering på
förläggning eller anvisar plats i en kommun. Om detta inte skett, kan det
finnas rätt fill bistånd enligt bestämmelserna i 2 § 3 eUer 4. Jag vill i detta
sammanhang påpeka vikten av att en kommun, innan den . beslutar om bistånd i
fall som avses i 2 § 3 och 4, hör efter hos invandrarverket om den asylsökande
anvisats plats på en förläggning eller i en kommun.

Av
andra stycket framgår att den asylsökandes medföljande barn under 16 år har
rätt till bistånd.

3§

Bistånd
lämnas tiU andra utlänningar som söker uppehållstillstånd i Sverige och som av
särskilda skäl fär vistas här medan ansökan prövas. Även deras medföljande barn
under 16 år har rätt tiU bistånd. Bistånd lämnas dock inte, om ansökan avser
endast en förlängning av ett tidigare tillstånd pä i övrigt oförändrade
villkor.

I
avsnitt 2,6 har jag närmare redogjort för lagens fillämpningsområde. Det har
således konstaterats att det nya stödsystemet bör omfatta, vid sidan av
asylsökande, även andra utlänningar och deras medföljande barn under 16 år som
söker uppehållstillstånd vid eller efter inresan och här i landet får vänta på
beslut. I 3 § har därför tagits in en bestämmelse som i biståndshänseende
jämställer dessa personer med asylsökande. Som tidigare framhållits är det här
främst fråga om dels nära anhöriga, dvs. make/maka, barn eller i vissa fall
föräldrar fill personer som redan är bosatta här i landet, dels personer som på
grund av sjukdom eller andra humanitära skäl fått tillåtelse att vistas här i
landet i avvaktan pä att frågan om uppehållstillstånd avgörs.

Undantaget
i andra meningen innebär att bistånd inte skall lämnas till ufiänningar som
redan har uppehållstillstånd och ansöker om förlängt sådant på samma viUkor som
gällt för den tidigare ansökan.

Tidsbegränsade
uppehållstillstånd utfärdas då s,k, uppskjuten invand

ringsprövning tillämpas och vid vistelse för exempelvis gäststudier. Dessa '

utlänningar skall inte omfattas av lagen, om de tiU stöd för sin ansökan om ■'"

förlängt uppehåUstillstånd
åberopar samma skäl som för sin tidigare ansö- Prop. 1987/88:80 kan. Om
skälet däremot är ett annat, t. ex. om en sådan utlänning begär att få stanna
som flykfing, kommer lagen att gälla.

4§

För
ufiänningar som vistas på en statlig förläggning, skall biståndet beslutas och
lämnas av invandrarverket. För andra ufiänningar skall biståndet beslutas och
lämnas av socialnämnden i den kommun där han eUer hon vistas.

Under
den tid en utlänning vistas på en statlig förläggning skall bistånd enligt den
nya lagen alltid beslutas och lämnas av invandrarverket. Detta framgår av 4 §
första meningen. Administrativt innebär den föreslagna ordningen inte någon
ändring i förhällande till vad som nu gäller enligt de föreskrifter om
förläggningsverksamheten som har utfärdats av invandrarverket. Biständsgivningen
skall, liksom hittills, skötas av personal pä de statliga eller stafiigt
disponerade förläggningarna.

Av
andra meningen framgår att bistånd i andra fall skall beslutas och lämnas av
socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas. Därigenom kan en
samordning'av de administrativa rutinerna ske av biständsgivningen enligt den
nya lagen och socialtjänstlagen.

5§

Rätten
till bistånd upphör

1,
om utlänningen, innan beslut
har meddelats i frågan om uppehållstillstånd, inte längre vistas så som sägs i
2 §,

2,
när uppehållstillstånd ges,

3,
när en ansökan om
uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas; dock kvarstår rätten till bistånd även för den tid som skäligen
behövs för verkställigheten, eller

4,
när utlänningen lämnar landet.

Paragrafen
har i förhållande till lagrådsremissens lagförslag omarbetats på

lagrådets inrådan. Lagrådet anför i sitt yttrande bl. a. följande: I 5 § anges

två fall då rätten fill bistånd upphör, nämligen 1. när uppehällstillstånd ges

och 2, när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om

avvisning eller utvisning skall verkställas. I sistnämnda fall har dock den

modifieringen föreskrivits, att utlänningen har rätt till bistånd även för den

tid som skäligen behövs för att lämna landet. 6 § innehåller vissa exempli

fieringar av situationer då bistånd utgår i samband med verkställighet av

ett avvisning- eller utvisningsbeslut, I 8 § stipuleras att rätten till bistånd

alltid upphör, när ufiänningen lämnar landet. Förutsättningarna för att

bistånd skall lämnas anges i 2 och 3 §§. Av 2 § kan möjligen indirekt

utläsas, att biståndet upphör om ufiänningen inte längre vistas på någon av

de platser som berättigar till bistånd. Det bör dock sägas klart ut, lämpligen

som en första punkt i 5 §. Vidare bör bestämmelsen i 8 § ingå som en sista

punkt i 5 §, samtliga fall då beviljat bistånd upphör blir därmed samlade i

en paragraf. 6 § saknar självständig betydelse. Den bör därför utgå. Den

exemplifiering som paragrafen innehåller kan i stället upptas i specialmo

tiveringen till 5 §. 40

Jag härför egen del inget
att erinra mot vad som sålunda har uttalats och Prop. 1987/88:80 godtar den
av lagrådet föreslagna utformningen av 5 §. Det innebär att p. 2-4 motsvaras av
5, 6 och 8 §§ i det remitterade lagförslaget medan p, 1 är ny.

För
att rätt fill bistånd skall föreligga skall den asylsökande enligt 2 § p. 1 eller
2 vistas på en statlig förläggning eller i en kommun där han eller hon anvisats
plats av invandrarverket. Bistånd kan enligt p, 3 och 4 utgå också vid
tillfällig vistelse i en annan kommun eller vid vistelse i en kommun som den
asylsökande har stark familjeanknytning till eller har andra synnerliga skäl
att vistas i. I 5§ 1 görs det klart att rätten till bistånd upphör om utlänningen
inte längre vistas så som sägs i 2 §.

Rätten
tiU bistånd enligt den nya lagen skall allfid upphöra då utlänningen fått uppehåUstUlstånd
(5 §2). Enligt promemorieförslaget skulle bistånd därutöver kunna lämnas under
en övergångsperiod då utlänningen fortfarande vistades på en förläggning. Mot
en sådan ordning talar att biståndssystemet bör vara enkelt att tillämpa och
att en klar gräns i tiden bör gälla för rätten tUl bistånd. Den avgörande
tidpunkten bör vara den dä uppehällstillstånd beviljas. Om utlänningen
därefter är kvar på förläggning får hans eller hennes behov av bistånd
tillgodoses genom invandrarverkets interna regler. Det kan sålunda bli fråga om
att tillämpa olika regler för bistånd åt utlänningar pä förläggning beroende på
om de fått uppehållsfillstånd eller inte. De praktiska svårigheter som kan
uppstå till följd av detta kan lösas genom förändringar av invandrarverkets
interna rutiner och föreskrifter.

Bestämmelsen
i 5§3 innebär att en utlänning har rätt till bistånd enligt den nya lagen även
för skälig fid efter det en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits och ett
beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas. En utlänning skaU också
ha rätt till bistånd under behandlingen av ett verkställighetsärende som enligt
85-89 §§ eller 89a § utlänningslagen överlämnats eller övertagits av
invandrarverket eller regeringen, och under skälig tid efter det att beslutet
om avvisning eller utvisning i verkställighetsärendet har vunnit laga kraft.

Med
skälig tid avses den förberedelsetid som ufiänningen eller i förekommande fall
polismyndigheten behöver för att ordna med utresan. Själv-faUet fär behovet
bedömas från faU fill fall, men rätten till bistånd bör normalt upphöra senast
ett par veckor efter det att avvisnings- eller utvisningsbeslutet eUer
beslutet i verkställighetsärendet vann laga kraft. Endast i undantagsfall,
såsom då verkställigheten måste anstå med hänsyn tUl utlänningens hälsofillstånd,
bör bistånd kunna beviljas för längre tid. Beträffande undanhållande finns
bestämmelser i 6 §.

I
5§4 slås fast att rätten till bistånd under alla omständigheter upphör när
utlänningen lämnar landet.

41

6§ Prop. 1987/88:80

Den
som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan
verkställas har inte rätt till bistånd.

För
att undvika att bidrag betalas ut till någon som håller sig undan delgivning
eller verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har i 6 § tagits
in en regel som innebär att rätten till bidrag då förfaller.

Förmåner

7§

Bistånd enligt denna lag
lämnas i form av kostnadsfri bostad, dagbidrag

eller särskilt bidrag.

De
stödformer som regleras i den nya lagen är kostnadsfri bostad, dagbidrag och
särskilt bidrag. Något annat bistånd kan således inte utgå med stöd av lagen.
Beträffande innebörden av de olika stödformerna får jag hänvisa till vad jag
anfört i avsnitt 2.7 och i specialmotiveringen till 8— 10§§.

Med
anledning av påpekanden från länsrätten i Stockholms län vill jag betona att
någon individuell prövning i egentlig mening av behovet av dagbidrag och särskilt
bidrag inte skall ske, utan det biståndet skall utgå enligt schablonmässiga
grunder. Självfallet kan det dock bli aktuellt att avslå en ansökan om sådant
bistånd till en utlänning som uppenbart har egna medel i en omfattning att
biståndet inte behövs. Samma sak skall då gälla bistånd fill utlänningens barn
under 16 år.

Återbetalningsskyldighet
för uppburet bistånd skall inte kunna komma i fråga annat än i de fall då
brottsligt förfarande föreligger.

8§

En
asylsökande som har fått plats på en statlig förläggning har rätt att få tillfälligt
logi där. Om den asylsökande har anvisats plats i en kommun, har han eller hon
rätt till tillfälligt logi i en genomgängsbostad i kommunen. Om det finns synneriiga
skäl, har den asylsökande rätt till annat tillfälligt logi. Den som har rätt tiU
bistånd enligt 3 § har rätt att få tillfälligt logi, om han eller hon behöver
det.

Utlänningen
skall normalt inkvarteras på en utredningssluss eller en utredningsförläggning
under den tid polisens asylutredning genomförs och sedan anvisas plats på en
annan föiiäggning. Plats kan också anvisas i en kommun i väntan på beslut.
Inkvarteringen skall vara kostnadsfri.

Inkvarteringen
i en kommun skall normalt ske i en genomgångsbostad som disponeras av kommunen
såvida inte den asylsökande kan få bostad hos någon nära anhörig eller någon
annan. I avsnitt 2.7 har jag närmare redogjort för hur en genomgångsbostad
skall vara utrustad. Det bör dock här särskilt framhållas att utlänningen inte,
som hUtills, skall ha rätt att erhålla möbler och annan utrustning med
äganderätt.

En
asylsökande som har fått en kommunal genomgångsbostad och där

efter beviljas uppehåUsfillstånd skall ha rätt att disponera bostaden till dess

han eller hon kan erbjudas en annan mera permanent bostad. Det bör , 42

emellertid
endast i undantagsfall tillåtas att en genomgångsbostad upplåts

för permanent boende. Som
tidigare framhållits medför ett konsekvent Prop. 1987/88:80 utnyttjande av
möblerade genomgångsbostäder en klar begränsning av kostnaderna för
flyktingmottagningen,

I
den allmänna motiveringen har jag konstaterat att det under vissa förhållanden
kan vara nödvändigt att inkvartera en asylsökande pä annat sätt än i en
förläggning eller genomgängsbostad. Det kan vara fråga om en tillfällig
inkvartering på hotell eller liknande i samband med en kraftig tillströmning av
asylsökande. I första stycket har tagits in en bestämmelse som innebär att en
sådan boendeform fär utnyttjas endast om det finns synnerliga skäl.

Vid
sidan av asylsökande har även andra utlänningar som vistas här i landet under
den tid ansökan om uppehållstillstånd prövas rätt till bistånd enligt den nya
lagen (se 3 §), Det är främst fråga om nära anhöriga till personer som redan är
bosatta i landet. Som tidigare nämnts har de normalt inte behov av
förläggningsplats eller annan kostnadsfri bostad. I andra stycket slås dock
fast att de vid behov har rätt att få tillfälligt logi,

9§

I
den mån en utlänning som avses i 2 eller 3 § behöver det, har han eller hon
rätt till bistånd för sin dagliga livsföring som tillförsäkrar honom eller henne
en skälig levnadsnivå (dagbidrag),

I
9 § föreskrivs att en utlänning som behöver det, skall ha rätt till ekonomiskt
bistånd till sin dagliga livsföring i form av dagbidrag. Dagbidraget bör vara i
princip lika stort oavsett om det ges ut av en kommun eller en statlig
förläggning. I den män förnödenheter tillhandahålls direkt; t. ex. på förläggningen,
bör dock bidraget sättas ned. Utlänningen skall alltid tillförsäkras en skälig
levnadsnivå.

Till
skillnad från vad som föreslagits i promemorian skall dagbidraget som jag
närmare redogjort för i avsnitt 2,7 i den allmänna motiveringen relateras till
basbeloppet och inte till existensminimum.

Med
hänsyn till att någon individuell behovsprövning inte bör komma i fråga när det
gäller biståndet till de utlänningar som omfattas av den nya lagen, kan
dagbidraget fastställas enligt vissa schabloner. Dagbidrag till utlänningar på
förläggning fastställs enligt invandrarverkets föreskrifter i procent av
basbeloppet, Samma princip tillämpas av de flesta kommuner då socialbidrag
bestäms.

Principen
kan också användas för dagbidrag enligt denna lag, '

Den
differentiering av dagbidraget som bör ske, bör begränsas till klart urskiljbara
omständigheter. Som exempel härpå kan jag nämna att det pä vissa föriäggningar
i dag förekommer gemensam utspisning, I sådana fall fär dagbidraget, på så sätt
som sker för närvarande, reduceras med ett belopp motsvarande matkostnaderna.
Hänsyn bör också tas till om utlänningen är ensamstående eller sammanboende
samt till utlänningens älder. Samma belopp bör alltså inte utgå för barn som
för vuxen. Även i andra fall kan det vara nödvändigt att differentiera
dagbidragen. Närmare bestämmelser i denna fråga kan meddelas i föreskrifter av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (jfr 11 §)• Om
delegation till myndighet beslutas bör denna lämpligen ges ät statens invandrarverk.

10 § Prop. 1987/88:80

Utöver kostnadsfri bostad och dagbidrag.har utlänningen rätt fill bistånd

för särskilda behov (särskilt bidrag). Sådant bidrag skall
lämnas endast om det är nödvändigt för utlänningens livsföring.

Särskilt bidrag kan också lämnas för att täcka
utlänningens kostnader för resor i vissa fall.

Den utlänning som omfattas av lagen har utöver dagbidrag
rätt till bidrag för särskilda behov, om han saknar egna medel. Det kan t, ex,
gälla bidrag till vinterkläder, glasögon, kosttillskott eller medicin. Bidrag
skall också kunna lämnas till akut tandvård. Akut sjukvård bör liksom för
närvarande vara kostnadsfri för utlänningen.

Vidare skall särskilt bidrag kunna utgå för att bekosta
handikapputrustning, spädbarnsutrustning och andra för en dräglig livsföring
nödvändiga hjälpmedel.

Enligt promemorieförslaget skulle det särskilda bidraget
endast kunna lämnas om det bedömdes vara av synnerlig vikt för utlänningens
livsföring. Som jag närmare redogjort för i avsnitt 2,7 i den allmänna
motiveringen bör uttrycket synnerlig vikt undvikas eftersom det kan ge intryck
av en mycket restriktiv tillämpning, I första stycket slås i stället fast att
det särskilda bidraget endast skall lämnas om det är nödvändigt för utlänningens
livsföring. Jag vill för tydligheiens skull betona att bidraget endast är
avsett för sådana fall där utlänningen har ett reellt behov av särskilt stöd
för att kunna hälla sin livsföring på en skälig nivå.

Förutom för de ändamål som angetts i promemorieförslaget
skall det särskilda bidraget kunna lämnas för att täcka en asylsökandes
kostnader för resor i samband med besök hos hans eller hennes offentliga
biträde i asylärendet under förutsättning att biträdet har sitt kontor på annan
ort än förläggningsorten eller den ort i en kommun där den asylsökande vistas.
Endast resor som är nödvändiga för utredningen i asylärendet skall täckas av
det särskilda bidraget. En bestämmelse av denna innebörd har tagits in i andra
stycket.

Även beträffande särskilda bidrag bör närmare anvisningar
meddelas i föreskrifter frän regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer (jfr 11 §).

11 §

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
fastställer grunder för de belopp som dagbidrag och särskilda bidrag utgär med.

Paragrafen har tillkommit på förslag av lagrådet.

Dagbidrag och särskilda bidrag skall enligt förslaget
kunna utgå enligt schablonmässiga grunder. Närmare föreskrifter härom avses
meddelas i förordning.

Enligt lagrådets mening bör direkt av lagen framgå att
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer grunder för de
belopp med vilka dagbidrag och särskilda bidrag utgår.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning.

44

statlig ersättning Prop. 1987/88:80

12
§

En kommun som har lämnat
bistånd enligt denna lag har rätt till ersättning

frän staten för biståndet,

I
12 § slås fast att en kommun som lämnat bistånd enligt den nya lagen har rätt
till ersättning av staten för biståndet. Ersättningen bör, i enlighet med vad
som nu gäller beträffande bistånd som har getts ut till asylsökande och vissa
andra utlänningar enligt socialtjänstlagen (jfr 8-9 och 18 §§ förordningen /1984;
683/ om statlig ersättning för mottagande av flyktingar och vissa andra
utlänningar), betalas ut i efterskott. Närmare bestämmelser i dessa och
närliggande frågor får meddelas av regeringen.

Det
nya stödsystemet är avsett att tillgodose behovet av bistånd för de ufiänningar
som omfattas av lagen. Något behov av bidrag enligt socialtjänstlagen skall
därför inte föreligga för denna grupp. En vistelsekommun torde alltså normalt
kunna avslå en begäran om socialbidrag under åberopande av att utlänningen
inte behöver bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt eftersom
hans eUer hennes behov kan tillgodoses pä annat sätt, I den män kommunerna ändå
betalar ut socialbidrag till dessa utlänningar föreligger inte någon rätt till
ersättning för det av staten.

Rätt
att föra talan

13 §

Barn
som har fyllt 16 är har rätt att själva föra sin talan i mål eller ärenden enligt
denna lag.

Barn
som har fyllt 16 år har, oavsett om de medföljer sina föräldrar eller har
kommit hit ensamma, en självständig rätt till bistånd enligt samma principer
som gäller övriga asylsökande och andra utlänningar som vistas här i landet
medan frågan om uppehållstillstånd prövas. I 13 § ges barn över 16 år rätt att
självständigt föra sin talan i frågor om bistånd. Denna rätt föreligger både då
det gäller att ansöka om att få bistånd och att överklaga ett beslut i ett mål
eller ärende om bistånd.

Delgivning

14 §

I
mål eller ärenden enligt denna lag fär delgivning inte ske med tiUämpning av 12
eller 15 § delgivningslagen (1970; 428), I mål vid förvaltningsdomstol fär dock
delgivning ske enligt 15 § första stycket samma lag, om utlänningen har lämnat
landet.

Första
meningen i denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget,
syftar till att skydda utlänningen från obehörig insyn i hans eller hennes
personliga förhållanden.

Mål
eller ärenden enligt lagen kan innehålla uppgifter av sä personlig

karaktär att det för den enskilde utlänningen framstår som väsentligt att en 45

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 80

utomstående inte
onödigtvis får kännedom om dem. För att förebygga att Prop. 1987/88:80 detta
sker får delgivning i mål eller ärende enligt lagen inte äga rum genom att
handling lämnas till annan än den sökte (surtogatdelgivning) eller genom
kungörelse (kungörelsedelgivning). Motsvarande bestämmelse finns i 58 §
socialtjänstlagen. Andra meningen i paragrafen har tillkommit på förslag av
lagrådet. Lagrådet anför i sitt yttrande bl, a. följande. Lagrådet har inget
att erinra mot att delgivning i allmänhet inte skall få ske med fillämpning av
12 eller 15 § delgivningslagen. Emellertid kan det befaras att det i förvaUnings-domstolarna
blir liggande mål där den som besvärat sig har lämnat landet och saknar känt
hemvist och det inte kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig. I dessa
fall bör kungörelsedelgivning få ske sä att målen kan avgöras utan hinder av
att utlänning inte kunnat delges personligen. För egen del ansluter jag mig tiU
vad lagrådet sålunda har anfört.

Överklagande
av beslut

15 §

Invandrarverkets
eller socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten.

Invandrarverkets
beslut överklagas hos länsrätten i det län där utlänningen vistades på
förläggning när beslutet fattades.

Beslut
som meddelats enligt denna lag får överklagas endast av den enskilde.

Beslut
i fråga om bistånd enligt denna lag gäller omedelbart.

Enligt
15 § första stycket får invandrarverkets och socialnämndernas beslut som rör
det nya stödsystemet överklagas till länsrätten.

Som
tidigare nämnts meddelas beslut som avser bistånd till asylsökande som vistas
pä statlig förläggning av invandrarverkets personal vid föriägg-ningen. Mot den
bakgrunden föreslås i andra stycket att beslut som meddelats av invandrarverket
överklagas till länsrätten i det län där utlänningen hade sin
förläggningsvistelse när beslutet fattades.

För
att processordningen, säsom närmare redogjorts för i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2, 13) skall bli enhetlig, oavsett om frågan om bistånd från böljan
avgjorts av en socialniimnd eller av invandrarverket, skall enligt tredje
stycket endast den enskilde utlänningen kunna överklaga beslut rörande bistånd
enligt den nya lagen.

Det
bistånd som kan lämnas en utlänning enligt den nya lagen är i princip av den
arten att det föreligger ett omedelbart behov av biståndet. Beslut om bistånd
skall därför enligt fiärde stycket gå i verkställighet omedelbart.

4.2 Övriga författningar

7
kap. 4 § sekretesslagen

Ändringen
i denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförsla

get, syftar till att ge sekretesskydd fiir uppgifter om ufiänningens personli

ga förhållanden i mål och ärenden enligt den nya lagen, 46

Bestänimelserna om
sekretess inom socialtjänsten skall enligt tillägget Prop. 1987/88:80 till
tredje stycket gälla även i ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar.
Skälen tUl ändringen har jag redovisat i avsnitt 2.14 i den allmänna
motiveringen.

14
§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Bestämmelsen
i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar om vilka mål som prövas av länsrätten
har anpassats till den nya lagen och till lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl, (jfr avsnitt 2,15),

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen till

1,
lag om bistånd åt asylsökande m,fl,,

2,
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

3,
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

47

Bilagal
Prop. 1987/88:80 Bilaga 1

Sammanfattning av promemorian (Ds A 1987:1) Ett stödsystem
för asylsökande

Den
svenska flyktingmottagningen bygger på en nära samverkan mellan staten,
kommunerna och de utlänningar som söker asyl i Sverige. Statens invandrarverk
driver förläggningar och skall träffa överenskommelser med kommuner att mot
statlig ersättning ta emot asylsökande och flyktingar.

Utlänningar
som söker asyl i samband med inresan skall normalt tas emot i en statlig utredningsförläggntng
medan polisen utreder asylärendet. Därefter anvisas de bostad i en kommun som
invandrarverket har träffat överenskommelse med. Utlänningar som inte söker
asyl i direkt anslutning till inresan utan först efter en tids vistelse i
landet kan ocksä hänvisas till en förläggning. Deras asylärenden kan emellertid
ocksä utredas av polismyndigheten i den kommun där de har lämnat in sin
asylansökan. Kommunen svarar dä för inkvartering under väntefiden.

Under
den fid en asylsökande vistas på en förläggning beslutar invandrarverket om
vilket ekonomiskt och annat stöd som skall utgå. Detta är inte författningsreglerat.
En asylsökande som är inkvarterad av en kommun får hjälp till sitt uppehälle i
form av socialbidrag. Socialbidrag till asylsökande utgår enligt samma normer
som för andra kommuninvånare.

De
totala kostnaderna för förläggningsverksamheten var ca 300 miljoner kr, under
budgetåret 1985/86, För samma tid var de statliga kostnaderna för ersättning
till kommuner för flyktingmottagande ca 630 miljoner kr.

För
att målen med flyktingpolitiken skall kunna upprätthållas fordras att insatserna
kan planeras och styras. Åtgärder för mottagandet i särskilda utredningsslussar
samt för att minska väntetiderna på förläggningarna har redan vidtagits. Det
ekonomiska stödet bör utgå enligt enhetliga normer oavsett om den asylsökande
vistas på en förläggning eller tas om hand av en kommun.

I
promemorian konstateras att det nuvarande biståndssystemet inte är anpassat till
att det är fråga om ett generelU biständsbehov som i princip alla asylsökande
har. Det rör sig här om stöd till uppehälle och mat samt till ett boende som
inte avses vara permanent. Det är därför mindre lämpligt att detta behov
tillgodoses genom socialbidrag som bygger pä en individuell behovsprövning i vaije
enskilt fall. Därtill kommer att bidragsnivåerna inte är desamma frän kommun
till kommun och inte heller stämmer överens med det bistånd som ges vid de statliga
förläggningarna. I promemorian konstateras vidare att ersättningssystemet vid
de stafiiga förläggningarna bygger på ett provisorium.

Vidare
framhålls i promemorian att bistånd tUl asylsökande, vars framtida vistelse i
Sverige är osäker, i störte utsträckning än för närvarande borde anpassas till
detta speciella förhållande.

Mot
denna bakgrund föreslås att det skall införas ett nytt stödsystem för

asylsökande. Stödsystemet skall utformas så att det ger en enhetlig bi

dragsnivå över hela landet. Vissa bestämda kriterier ställs upp för att

bistånd skall utgå och därmed också för kommunernas rätt till statlig °

ersättning
för biståndet.

En fördel med att ha ett
särskilt stödsystem för asylsökande är att det Prop. 1987/88:80 underlättar
att genomföra en ordning där asylsökande i ökad utsträckning Bilaga 1 hänvisas
tUl förläggning under den tid då polisens utredning pågår. Därigenom ökar
förutsättningarna för att nä de mål för kortare handläggningstider i
asylärenden som har satts upp. Vidare skulle möjligheterna öka att undvika
koncentration av asylsökande till vissa kommuner,

I
promemorian föreslås en särskild lag om bistånd fill asylsökande, Lagen
omfattar asylsökande som är inkvarterade på förläggning eller vistas i en
anvisad kommun, Lagen är också fillämplig på andra utlänningar än asylsökande
som har rätt att vistas i landet i avvaktan på att deras ansökan om uppehållstUlständ
behandlas. Förslaget berör emellertid inte de utlänningar som erhållit
uppehållstillstånd.

De
stödformer som regleras i lagen är kostnadsfri bostad, dagbidrag och särskilt
bidrag. Den asylsökande skall ha rätt till gratis logi både när de är på en
statlig förläggning och under vistelsen i en kommun. Inkvartering i kommun
skall i första hand ske i genomgångsbostäder. Dagbidraget skall täcka den
asylsökandes behov av medel för sin dagliga livsföring. Det särskilda bidraget
skall utgå, om det uppstår akuta behov, exempelvis i samband med sjukdom eller
då egna medel saknas för glasögon, vinterkläder etc.

Förslaget
beräknas leda till vissa kostnadsbesparingar och administrativa förenklingar.

Det
nya stödsystemet föresläs träda i kraft den 1 januari 1988,

49

Bilaga
2 Prop. 1987/88:80 Bilaga 2

Promemorians
lagförslag

Förslag till lag om bistånd åt asylsökande m. fl.;

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
En utlänning som söker uppehällstillstånd här i landet och som behö

rigen vistas här under den fid ansökan prövas har rätt tiU bistånd enligt

denna lag.

Rätt
till bistånd

2 §
Bistånd lämnas till en utlänning som söker uppehällstillstånd enligt 3,

5 eller 6 § utlänningslagen (1980:376) eUer annars av politisk-humanitära

skäl (asylsökande), om den asylsökande

1. vistas
pä en statlig förläggning,

2.
vistas i en kommun som har
träffat överenskommelse med statens invandrarverk om mottagande av asylsökande
och till vilken den asylsökande har anvisats av invandrarverket,

3.
fillfälligt vistas i en kommun
i avvaktan på att anvisas plats på en förläggning eller i en annan kommun,
eller

4.
vistas i en kommun som den
asylsökande har särskilt stark anknytning till eller som den asylsökande har
andra särskilda skäl att vistas i.

Rätt
till bistånd enligt första stycket fillkommer också den asylsökandes medföljande
barn under 16 är,

3
§ Bistånd lämnas även till
andra utlänningar som söker uppehållstillstånd i Sverige och behörigen vistas
här medan ansökan prövas och till deras medföljande barn under 16 år Bidrag
lämnas dock inte, om ansökan avser endast en förlängning av ett tidigare
tillstånd på i övrigt oförändrade villkor,

4
§ Vistas utlänningen på en
statlig förläggning, skall biståndet beslutas och lämnas av invandrarverket. I
annat fall skall biståndet beslutas och lämnas av den kommun där han eller hon
vistas,

5
§ Rätten till bistånd enligt
2 och 3 §§ upphör i följande fall.

1.
När uppehällstillstånd ges och
utlänningen inte längre vistas på en föriäggning.

2.
När en ansökan om
uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas, Ufiänningen har dock rätt till bistånd även för den tid som skäligen
behövs för att lämna landet,

6 §
Om verkställigheten av ett avvisningsbeslut eller ett utvisningsbeslut

enligt 38 § utlänningslagen (1980:376) har överlämnats till statens invand

rarverk enligt 85—89 §§ nämnda lag eller om verkställighetsärendet har

övergått till invandrarverket enligt 89 a § samma lag, har den asylsökande

rätt till bistånd även under verkställighetsärendets behandling och, i före

kommande fall, under den tid efter det att beslutet om verkställighet har

vunnit
laga kraft som skäligen behövs för att lämna landet. 50

7
§ Den som undandrar sig
verkställigheten av ett beslut om avvisning Prop. 1987/88:80 eller
utvisning som har vunnit laga kraft har i intet fall rätt till bistånd. Bilaea
2

8 § Rätten till bistånd upphör alltid när
utlänningen lämnar landet.

Förmåner

9 §
Bistånd enligt denna lag kan lämnas i form av kostnadsfri bostad,

dagbidrag och särskilt bidrag.

10 §
En asylsökande som behöver det har rätt att utan kostnad fä tillfäl

ligt logi i en statlig förläggning eller i en kommunal genomgångsbostad.

Finns det synnerliga skäl, har han eller hon rätt fill annat tillfälligt logi.

Den
som har rätt till bistånd enligt 3 § har, om han eller hon behöver det, rätt
att utan kostnad fä tillfällig logi,

11
§ I den mån en utlänning saknar
egna medel har han eller hon rätt till ett bidrag för sin dagliga livsföring
som tillförsäkrar honom eller henne en skälig levnadsnivå (dagbidrag),

12
§ Utöver kostnadsfri bostad och
dagbidrag har en utlänning rätt till bidrag för särskilda behov (särskilt
bidrag). Sådant bidrag skall lämnas endast om det bedöms vara av synnerlig vikt
för utlänningens livsföring.

Statlig
ersättning

13 §
En kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till

ersättning frän staten för biståndet.

Överklagande
av beslut

14 §
Invandrarverkets och kommunens beslut får överklagas hos länsrät

ten genom besvär.

Invandrarverkets
beslut överklagas fill länsrätten i det län där utlänningen hade sin
förläggningsvistelse när beslutet fattades.

Verkställighetsföreskrifter

15
§ Föreskrifter om verkställigheten av denna lag meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Bdaga
3 Prop. 1987/88:80 Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över promemorian
(Ds A 1987:1) Ett stödsystem för asylsökande.

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarrätten i Jönköping,
länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i
Malmöhus län, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Jämfiands län, socialstyrelsen,
rikspolisstyrelsen (RPS), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON),
riksrevisionsverket (RRV), statens invandrarverk (SIV), statskontoret,
ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, utredningen (A 1987; 02) om översyn av organisation och
rutiner för handläggningen av utlänningsärenden (asylärendeutredningen),
utredningen (A 1987; 01) om översyn av utlänningslagen, Stockholms kommun,
Göteborgs kommun, Malmö kommun, Uppsala kommun. Örebro kommun, Skellefteå
kommun. Botkyrka kommun, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Röda Korset, Riksförbundet
för personal vid invandrarbyråer. Rädda Barnen, Landsor-ganisafionen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisafion (TCO). Yttranden har också kommit in
från Svenska Flyktingrädet, Stockholms stifts invandrarkommitté, Sveriges
kristna socialdemokraters förbund och invandrarnämnden i Göteborgs kommun.

52

Bilaga
4 Prop. 1987/88:80 Bilaga 4

De till
lagrådet remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om bistånd åt asylsökande m. fl. Härigenom föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelse

1 § I denna lag ges
bestämmelser om rätt till bistånd åt en utlänning som söker uppehällstillstånd
här i landet och som vistas här under den tid ansökan prövas.

Rätt till bistånd

2 §
Bistånd lämnas till en utlänning som med stöd av 3, 5 eller 6 §

utlänningslagen (1980:376) söker uppehållstillstånd (asylsökande), om den

asylsökande

1.
vistas pä en statlig
förläggning för asylsökande,

2.
vistas i en kommun som har
träffat överenskommelse med statens invandrarverk om att ta emot asylsökande
och där den asylsökande har anvisats plats av invandrarverket,

3.
tillfälligt vistas i en kommun
i avvaktan på att anvisas plats på en förläggning eller i en annan kommun,
eller

4.
vistas i en kommun som den
asylsökande har stark familjeanknytning till eller har andra synnerliga skäl
att vistas i.

Rätt till bistånd enligt
första stycket har också den asylsökandes medföljande barn under 16 år.

3
§ Bistånd lämnas till andra
utlänningar som söker uppehållsfillstånd i Sverige och som av särskUda skäl får
vistas här medan ansökan prövas. Även deras medföljande barn under 16 är har
rätt till bistånd. Bistånd lämnas dock inte, om ansökan avser endast en
förlängning av ett tidigare fillstånd på i övrigt oförändrade villkor,

4
§ För utlänningar som vistas på
en statlig förläggning, skaU biståndet beslutas och lämnas av invandrarverket.
För andra ufiänningar skall biståndet beslutas och lämnas av socialnämnden i
den kommun där han eller hon vistas.

5
§ Rätten Ull bistånd upphör

1.
när uppehållsfillstånd ges,
eller

2. när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits
och ett beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas. Ufiänningen har
dock rätt till bistånd även för den tid som skäligen behövs för att lämna
landet,

6 §
Om fräga om verkställighet av ett avvisningsbeslut eller ett utvis

ningsbeslut enligt 38 § utlänningslagen (1980:376) har överlämnats till sta

tens invandrarverk enligt 85-89 §§ nämnda lag eller om verkstäUighets-

ärendet har övergått till invandrarverket enUgt 89 a § samma lag, har den

53

asylsökande
rätt till bistånd även under verkställighetsärendets behand- Prop.
1987/88:80 ling. Detsamma gäller i förekommande fall under den fid efter det
att Bilaga 4 beslutet i ärendet har vunnit laga kraft som skäligen behövs
för att lämna landet.

7
§ Den som
håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan
verkställas har inte rätt till bistånd.

8
§ RäUen till
bistånd upphör alltid när utlänningen lämnar landet.

Förmåner

9 § Bistånd enligt denna lag lämnas i form av kostnadsfri
bostad, dagbi

drag eller särskilt bidrag.

10 § En asylsökande som har fåtl plats på en
statlig förläggning har rätt

att få tillfälligt logi där. Om den asylsökande har anvisats plats i en

kommun, har han eller hon rätt till tillfälligt logi i en genomgångsbostad i

kommunen. Om det finns synnerliga skäl, har den asylsökande rätt till

annat fillfälligt logi.

Den som har rätt till bistånd enligt 3 § har rätt att få
tillfälligt logi, om han eller hon behöver det.

11
§ I den mån en
utlänning som avses i 2 eller 3 § behöver det, har han eller hon rätt till
bistånd för sin dagliga livsföring som tillförsäkrar honom eller henne en
skälig levnadsnivå (dagbidrag).

12
§ Utöver
kostnadsfri bostad och dagbidrag har utlänningen rätt till bistånd för
särskilda behov (särskilt bidrag). Sådant bidrag skall lämnas endast om det är
nödvändigt för utlänningens livsföring.

Särskilt bidrag kan ocksä lämnas för att täcka
utlänningens kostnader för resor i vissa fall.

Statlig ersättning

13 § En kommun som har lämnat bistånd enligt denna
lag har rätt fill

ersättning frän staten för biståndet.

Rätt att föra talan

14 § Barn som har fyllt 16 år har rätt att
själva föra sin talan i mål eller

ärenden enligt denna lag.

Delgivning

15 § I mål eller ärenden enligt denna lag får
delgivning inte ske med

tUlämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428),

överklagande av beslut

16 § Invandrarverkets eller socialnämndens beslut får
överklagas hos länsrätten.

Invandrarverkets beslut överklagas hos länsrätten i det
län där utlän

ningen vistades på förläggning när beslutet fattades. 54

Beslut som meddelats
enligt denna lag får överklagas endast av den Prop. 1987/88:80

enskilde. Bilaga 4

Beslut
i fråga om bistand enligt denna lag gäller omedelbart.

Denna
lag träder i kraft den 1 maj 1988.

55

2 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 7 kap, 4 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Prop. 1987/88:80 Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap. 4
§2

Sekretess
gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut om
omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom
kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgtft som enskild har lämnat
i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.

Med socialtjänst förstås
verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen
om vård av unga och av missbrukare utan samtycke samt verksamhet som i annat
fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också
verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds
beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos
kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs ärenden om tiUstånd till
riksfärdtjänst.

Med
socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den
särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst
räknas också verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av
socialnämnds beslut eller särskild tUlsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet
hos kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs ärenden om bistånd åt
asylsökande och andra utlänningar samt ärenden om tillstånd tUl
riksfärdtjänst,

I
fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den
1 maj 1988.

' Lagen omtryckt
1985:1059, Senaste lydelse 1986:976,

56

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289)' om aUmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:80 Bilaga 4

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Länsrätt prövar

1.
mål enligt
skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den
utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2.
mål enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
värd av unga, lagen (1981; 1243) om värd av missbrukare i vissa fall,
utlänningslagen (1980:376), smittskyddslagen (1968:231), lagen (1970; 375) om
utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning
som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken.

3. mål som avses i 24 § lagen

(1984:3) om kärnteknisk verksam

het,

4, mål som avses i 6 § första styc

ket lagen (1985:206) om viten.

Länsrätt prövar

1,
mål enligt
skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den
utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2,
mål enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:000) om bistånd åt asylsökande m.fi., lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt ut-veckUngsstörda m.fl., utlänningslagen (1980:376),
smittskyddslagen (1968; 231), lagen (1970; 375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i
dessa lagar samt mål enligt 6 kap, 21 § och 21 kap, föräldrabalken,

3,
mål som avses i
24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4, mål som avses i 6 § första styc

ket lagen (1985; 206) om viten.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål
enligt luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den
lagen.

Denna
lag träder i kraft den I maj 1988,

' Lagen
omtryckt 1981:1323, ' Senaste lydelse 1986:169,

57

Bilaga
5 Prop. 1987/88:80

Lagrådet Bilagas

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-12-16

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Nordlund,justitierådet Freyschuss, regeringsrådet Bouvin,

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1987 har regeringen på
hemställan av statsrådet Georg Andersson beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till

1.
lag om bistånd åt asylsökande m,
fl.,

2.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

3. lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Birgit Rå-

berg.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om bistånd åt asylsökande m. fl.

5§,6§,8§

I
5 § anges två fall då rätten till bistånd upphör, nämligen 1. när uppehållstillstånd
ges och 2, när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas, I sistnämnda fall har dock den
modifieringen föreskrivits, att utlänningen har rätt till bistånd även för den tid
som skäligen behövs för att lämna landet. 6 § innehåller vissa exemplifieringar
av situationer då bistånd utgår i samband med verkställighet av ett avvisnings-
eller utvisningsbeslut, I 8 § stipuleras att rätten till bistånd alltid upphör,
när utlänningen lämnar landet.

Förutsättningarna
för att bistånd skall lämnas anges i 2 och 3 §§. Av 2 § kan möjligen indirekt
utläsas, att biståndet upphör om utlänningen inte, längre vistas pä någon av de
platser som berättigar till bistånd. Det bör dock sägas klart ut, lämpligen som
en första punkt i 5 §, Vidare bör bestämmelsen i 8 § ingå som en sista punkt i
5 §, samtliga fall då beviljat bistånd upphör blir därmed samlade i en
paragraf, 6 § saknar självständig betydelse. Den bör därför utgå. Den
exemplifiering som paragrafen innehåller kan i stället upptas i specialmotiveringen
till 5 §.

Pä
grund av det anförda föreslår lagrådet att 5 § får följande lydelse:

"Rätten
till bistånd upphör

1,
om utlänningen, innan beslut
har meddelats i frågan om uppehållstillstånd, inte längre vistas så som sägs i
2 §,

2,
när uppehällstillstånd ges,

3,
när en ansökan om
uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas, dock kvarstår rätten till bistånd även för den fid som skäligen
behövs för verkställigheten, eller

4,
när utlänningen lämnar
landet," 58

Om förslaget följs
påverkar det paragrafnumreringen i fortsättningen av Prop. 1987/88:80

lagförslaget. Bilaga 5

11
och 12 §§

I
paragraferna ges bestämmelser om dagbidrag och särskilda bidrag. Enligt lagrådsremissen
skall sädana bidrag kunna utgå enligt schablonmässiga grunder. Närmare
bestämmelser härom avses skola meddelas i form av verkställighetsföreskrifter.
Enligt lagrådets mening bör direkt av lagen framgå att regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer fastställer grunder för de belopp med vilka
dagbidrag och särskilda bidrag utgår. En bestämmelse med denna innebörd bör
lämpligen intas i en ny 11 § i den ändrade paragrafnumreringen.

15
§

Lagrådet
har inget att erinra mot att delgivning i allmänhet inte skall få ske med
tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen. Emellertid kan det befaras att
det i förvaltningsdomstolarna blir liggande mål där den som besvärat sig har
lämnat landet och saknar känt hemvist och det inte kan klariäggas var han eller
hon uppehåller sig, I dessa fall bör kungörelsedelgivning få ske så att målen
kan avgöras utan hinder av att utlänning inte kunnat delges personligen.
Lagrådet förordar sålunda att till paragrafen, 14 § i den nya
paragrafnumreringen, läggs en andra mening av följande lydelse; "I mål vid
förvaltningsdomstol får dock delgivning ske enligt 15 § första stycket samma
lag, om utlänningen har lämnat landet,"

Övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

59

Innehåll Prop. 1987/88:80

Regeringens
proposition ........................................ ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Propositionens lagförslag ...................................... ... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 januari 1988 ,, 6

1 Inledning ......................................................... ... 6

2 Föredragandens överväganden ............................ ... 7

2.1 Allmänna
utgångspunkter .............................. ... 7

Den
svenska flykfingpolitiken ........................ ... 7

2.2 Gällande
ordning ....................................... ... 8

Mottagande
av asylsökande och flyktingar ...... ... 8

Bistånd
vid förläggningsvistelse....................... ... 9

Bistånd
under vistelse i kommun...................... ... 9

Kostnader
för biståndet................................. .. 11

Utvecklingen
av mottagandet av asylsökande under de senas

te åren...................................................... .. 11

Förläggningsverksamheten
struktureras om ..... .. 13

2.3
Pågående utredningsarbete ........................... 14

2.4
Behovet av förändringar i
biståndssystemet .... .. 15

2.5
En lag om bistånd åt
asylsökande m, fl, bör införas 17

2.6
Rätten fill bistånd ........................................ .. 18

2.7
Stödformerna ........................................... .. 22

2.8
Beslutande myndighet .................................. .. 26

2.9
Statlig ersättning till
kommunerna................... .. 26

2.10
Kostnadseffekterna av det nya
biståndssystemet 29

2.11
Rätten att föra talan ................................... .. 30

2.12
Delgivning ................................................. .. 31

2.13
Processuella frågor m, m................................ 32

2.14
Sekretess ................................................. 35

2.15
Domstolsprövning enligt den nya
lagen .......... 36

2.16
Ikraftträdande ............................................ .. 36

3 Upprättade lagförslag ...................................... .. 37

4 Specialmotivering ............................................ .. 37

4.1
Förslaget till lagom bistånd åt
asylsökande m.fl.. .. 37

4.2
Övriga författningar ..................................... .. 46

5 Hemställan .................................................... .. 47

6 Beslut.............................................................. .. 47

Bilagal
Sammanfattning av promemorian (DsA 1987:1) Ett stödsystem för asylsökande

Bilaga
2 Promemorians lagförslag

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över promemorian (Ds A
1987:1) Ett stödsystem för asylsökande

Bilaga
4 De till lagrådet remitterade lagförslagen

Bilaga
5 Lagrådets yttrande

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 60