Prop. 1987/88:81

Regeringens
proposition

1987/88:81 _

om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri

Prop.

tjänst, m.m. 1987/88:81

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 21 januari 1988 för de åtgärder och det ändamål sorn
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar

Gertrud
Sigurdsen

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att tiden för grundutbildning av vapenfria tjänstepliktiga
preciseras i lagen om vapenfri tjänst till minst 270 och högst 360 dagar samt
att det i lagen också anges att tiden för repetitionsutbildning skall delas upp
i högst fem övningar, som vardera fär omfatta högst 30 dagar eller i särskilda
befattningar högst 40 dagar. Förslaget ligger inom ramen för den nu gällande
totala utbildningstiden för vapenfria tjänstepliktiga.

Förslaget
innebär att tjänstgöringsskyldigheten för de vapenfria tjänstepliktiga
lagfästs pä i princip samma sätt som gäller för värnpliktiga,

I
propositionen redovisas också allmänna riktlinjer för vapenfriverksamheten i
fråga om tjänstgöringsområden, krigsplacering, utformning och genomförande av
utbildningen samt om förmåner till vapenfria tjänstepliktiga.

Lagändringen
föresläs träda i kraft den Ijuli 1988, Reformerna i övrigt föresläs börja
tillämpas frän den Ijuli 1989,

Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 81

Förslag till Prop, 1987/88:81

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1966:413) om vapenfri
tjänst skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§'

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig Vapenfria tjänstepUktiga är skyl-

att för sin utbddning tjänstgöra dlga att fullgöra
grundutbildning

minst trehundranittiofem och högst och repetitionsutbildning. Grundut-

fyrahundratjugo dagar. Tjänstgö- bildningen skall vara minst 270 och

ringen utgöres av grundutbildning högst 360 dagar. Repetitionsutbild-

och repelhionsutbildning. ningen skall omfatta högst fem öv-

ningar om vardera högst 30 dagar eller, i fråga om
särskilda befattningar enhgt regeringens bestämmande, högst 40 dagar. Den sammanlagda
utbildningstiden skaU vara minst 395 och högst 420 dagar.

Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom, eller 28 § I
mom, värnpliktslagen (1941:967), fär även vapenfri tjänstepliktig kallas till
tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar, om
tjänstgöringen föranledes av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 § 2
mom. värnpliktslagen.

Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid
beräkning av tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri
tjänst vid beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar regeringen
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988,

Senaste lydelse 1978:524,

Försvarsdepartementet Prop. 1987/88:81

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21
januari 1988

Närvarande; Statsrådet Sigurdsen, ordförande, och
statsråden Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Gradin,
Dahl, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, Lönnqvist, Thalén

Föredragande; statsrådet Hulterström

Proposition om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri
tjänst, m. m.

1 Inledning

Regeringen bemyndigade år 1983 chefen för
försvarsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst sex ledamöter' med
uppdrag att utreda värnpliktsutbildningen. Utredningen arbetade under
benämningen 1983 års värnpliktsutbildningskommitté (VK83),

Genom regeringens bemyndigande den 29mars 1984 utvidgades VK83:s
uppdrag till att avse även utbildning av vapenfria tjänstepliktiga och frågan
om frikallelse av värnpliktiga,

VK83 lämnade i februari 1986 betänkandet (SOU 1986:30)
Vapenfriutbildningen i framtiden. En sammanfattning av betänkandet bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av
överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, värnpliktsverket, överstyrelsen
för civil beredskap, statens räddningsverk, styrelsen för psykologiskt försvar,
försvarets rationaliseringsinstitut, civilbefälhavaren i Södra civilområdet,
civilbefälhavaren i Östra civilområdet, nämnden för vapenfriutbildning,
styrelsen för internationell utveckling, nämnden för u-landsutbildning, socialstyrelsen,
postverket, televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket,
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens naturvårdsverk, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Södermanlands
län, länsstyrelsen i Kronobergs län, länsstyrelsen i Kristianstads län,
länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen i Norrbottens län. Svenska
kyrkans centralstyrelse, Haninge kommun, Järfälla kommun, Stockholms kommun,
Uppsala kommun, Katrineholms kommun, Norrköpings kommun, Gnosjö kommun, Nybro
kommun, Västerviks kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Mölndals kom-

' Riksdagsledamöterna Roland Brännström, ordförande,
Margareta Hemmingsson, Hans Lindblad (t, o, m, 1984-08-31), Per Pettersson. Nils
T Svensson, Anders Svärd samt redaktören Lars Nicander,

mun, Uddevalla kommun,
Örebro kommun, Boriänge kommun. Bollnäs Prop. 1987/88:81 kommun, Sundsvalls
kommun, Kalmar läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting,
Västerbottens läns landsting. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Centerns
ungdomsförbund. Kommunistisk ungdom. Svenska röda korset. Svenska ekumeniska
nämnden, Sveriges centrala värnpliktsråd, Sveriges kristna ungdomsråd och
Vapenfria arbetsgruppen.

Yttranden
har också avgetts av domänverket, skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län.
Kristna fredsrörelsen. Svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges
civilförsvarsförbund, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna socialdemokraters
förbund och Sveriges närradioförbund.

En
sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.

Utöver
detta har framställningar gjorts frän vissa kommuner med förslag till lokalisering
av skolor för vapenfriutbildningen. Synpunkter har också lämnats frän enskilda
personer.

Den
allmänna värnplikten innebär en skyldighet för svenska män att delta i landets
väpnade försvar i krig eller vid krigsfara och att genomgå utbildning med
syftet att ge den värnpliktige förmåga att lösa uppgifter i det miUtära
försvaret.

Skyldigheten
att fullgöra värnpliktstjänstgöring är emellertid inte undantagslös, EnUgt
lagen (1966:413) om vapenfri tjänst kan en värnpliktig få tillstånd till
vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöringen, om det kan antas att
bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplikten.

Den
som ges tillstånd till vapeniFri tjänst får inte övas i bruk av vapen eller
åläggas att bära vapen ellet ammunition. Den vapenfria tjänsten fullgörs inom
totalförsvarets civila del. Den som samtycker därtill kan dock åläggas att
tjänstgöra inom det militära försvaret.

Frågan
om tillstånd till vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden och ytterst av
regeringen, dit nämndens beslut kan överklagas. Ansvaret för vapenfriutbildningen
åvilar nämnden för vapenfriutbildning, som överfördes den 1 januari 1987 från
arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde till försvarsdepartementets,

I
det följande kommer jag att redovisa de förslag som VK83 har lämnat beträffande
vapenfriutbildningen samt redogöra för mina överväganden och förslag med
anledning därav.

Grundvalarna
för prövningen av ärenden om vapenfri tjänst lades fast senast år 1978 i
samband med den då genomförda vapenfrireformen. På senare tid har det riktats
kritik mot de tillämpade principerna för denna prövning. Kommittén har
emellertid inte haft till uppgift att överväga prövningsförfarandet. Därför tar
jag inte upp frågan närmare i detta sammanhang.

Jag
anser dock tiden mogen att nu göra en utvärdering av prövningsförfarandets
effekter sedda mot bakgrund av de uttalanden som motiverade reformen. Jag avser
därför ta initiativ till att en sådan utvärdering kommer till stånd.

Jag vill påminna om att
regeringen den 25 juni 1987 gav försvarets rationaliseringsinstitut i uppdrag
att utreda om nämnden för vapenfriutbildning kan ta över vapenfrinämndens
nuvarande uppgifter, medan vapenfrinämnden ombildas till en instans för
överprövning av avslagsbeslut av nämnden för vapenfriutbildning. En sådan
lösning skulle medföra att regeringens befattning med sådana enskilda
vapenfriärenden upphör. Institutet har anmält att ett förslag, innehållande
ett ställningstagande till besvärsordningen i vapenfriärenden, översiktlig
organisation av kansliresurserna och arbetsformerna samt hur förändringen bör
genomföras, kan underställas regeringen senast under april 1988.

Prop, 1987/88:81

2 Föredragandens överväganden och förslag

2.1 Tjänstgöringsområden m. m.

Mitt
förslag: Den vapenfrie tjänstepliktige skall ges den utbildning som behövs för
att han skall kunna klara angelägna uppgifter i en bestämd krigsbefattning inom
totalförsvarets civila del.

Utbildning
som har huvudsaklig inriktning mot fredstjänst bör i princip inte förekomma.

Regeringen
skall inte längre detaljstyra de vapenfria tjänstepliktiga tUl vissa bestämda
utbildningsområden.

VK
83:s förslag: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt,
(Betänkandet s, 43-53 och 73-98).

Remissinstanserna:
Flertalet av remissinstanserna delar kommitténs bedömning. Svenska ekumeniska
nämnden, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna ungdomsråd och Kristna
fredsrörelsen befarar dock att antalet totalvägrare kan komma att öka om
vapenfritjänsten knyts hårdare till krigssamhällets behov, Sveriges kristna
socialdemokraters förbund anför liknande synpunkter och föreslår att den
vapenfria tjänsten betraktas som en viktig resurs i samhället under såväl
freds- som krigstid.

Skälen
för mitt förslag: Skulle Sverige kommai krig, blir alla sektorer i samhället
ansträngda och det blir särskilt angeläget att landets samlade resurser tas
till vara så väl som möjligt. Viktiga funktioner i samhället såsom
räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt omsorgen om barn, handikappade
och äldre måste - anpassade till krigsförhållanden - fortsätta att fungera på
en rimlig kvalitativ nivå. De vapenfria tjänstepliktiga är under sådana
förhållanden en viktig resurs,

I
2§ lagen (1966:413) om vapenfri tjänst anges att en vapenfri tjänstepliktig
skall fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under
beredskap och krig. Tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller
landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen
bestämmer.

Tjänstgöringsomrädena
bestäms närmare i 9§ kungörelsen (1966:414)

med vissa bestämmelser om
vapenfria tjänstepliktiga. Där föreskrivs att Prop. 1987/88:81 den
vapenfria tjänsten skall anordnas som

1.
civilförsvarstjänst hos
civilförsvarsstyrelsen,

2.
reparationstjänst hos statens
järnvägar, statens vattenfallsverk eller televerket,

3.
hälso- och sjukvårdstjänst vid
statliga, kommunala eller landstingskommunala sjukvårdsinrättningar,

4.
jordbrukstjänst inom
jordbrukets blockorganisation,

5.
brand- och räddningstjänst hos
luftfartsverket,

6.
socialtjänst hos kommunal
myndighet eller hos Svenska röda korset eller Sveriges kristna ungdomsråd,

7.
tjänstgöring inom det kommunala
skolväsendet,

8.
expeditionstjänst hos statlig
eller kommunal myndighet eller hos Svenska röda korset eller Sveriges kristna
ungdomsråd,

9.
ekonomi- och underhällstjänst
hos statlig eller kommunal myndighet, 10, naturvårdstjänst hos statens naturvårdsverk
och domänverket.

Den
allmänna kurs i u-landskunskap som anordnas av nämnden för u-landsutbildning
kan ingå som del av den vapenfria tjänsten.

Bestämmelserna
fick sin nuvarande lydelse genom riksdagsbeslut är 1978 (prop, 1977/78; 159, FöU
28, rskr, 371) och, när det gäller paragrafens sista stycke, är 1981 (prop. 1981:117,
UU 23, rskr. 271) då det beslutades att bistånds- och katastrofutbildningen
skulle upphöra.

Genom
1978 års vapenfrireform utvidgades antalet tjänstgöringsområden för de vapenfria
tjänstepliktiga. Redan då slogs det fast att all utbildning och tjänstgöring
borde läggas upp så att det klart framgick att den syftar till att skapa en
personalresurs för beredskaps- och krigssituationer och inte till att ge en
myndighet eller en organisation ett personaltillskott i fredstid.

Sett
mot denna bakgrund har VK83 redovisat vissa brister med nuvarande
utbildningssystem och föreslagit åtgärder för att komma fill rätta med dem.

Jag
delar kommitténs uppfattning att utbildningen av de vapenfria regelmässigt
måste resultera i att de kan få en bestämd inplacering i det krigsor-ganiserade
samhället. Först därigenom skapas förutsättningar för att den vapenfrie skall
kunna göra fullvärdiga och effektiva insatser under beredskap och krig. När
den vapenfrie genomgått sin utbildning är det, som jag ser det, helt naturligt
att han placeras i en krigsbefattning som motsvarar utbildningen, I likhet med
kommittén anser jag det lämpligt att begreppet krigsplacering används för att
uttrycka detta förhållande. Begreppet används inom hela totalförsvaret. Därför
borde valet av terminologi inte behöva möta några allvarligare invändningar hos
den vapenfrie sett frän utgångspunkt av hans inställning till vapenbruk.

Regeringen
har på grundval av betänkandet (Ds Fö 1985:2) Prioritering av personella
resurser inom totalförsvaret förordnat om riktlinjer för prioriteringen av
personal till olika verksamheter inom totalförsvaret. Med utgångspunkt i dessa
har VK83 övervägt inom vilka tjänstgöringsomräden som vapenfriutbildningen bör
genomföras, I sina överväganden har kommittén förordat att de vapenfria
utbildas företrädesvis till befattningar som

kräver
relativt läng utbildning och fill vilka behoven primärt inte kan Prop.
1987/88:81 tillgodoses på annat sätt.

Med
detta som utgångspunkt har VK83 funnit att vapenfriutbildningen bör genomföras
inom områdena civilförsvarsverksamhet, hälso- och sjukvård, omhändertagande av
nödställda, transportverksamhet, elkraftförsörjning, telesamband, kommunal
omsorgsverksamhet och viss kommunalteknisk verksamhet.

Som
ett samlat resultat av sina överväganden föreslår kommittén att vissa
tjänstgöringsalternativ skall slopas. Detta gäller expeditionstjänst,
naturvårdstjänst, hundförartjänst, postiljontjänst, sjöräddningstjänst och biståndsutbildning.

Jag
delar kommitténs principiella uppfattning att det inte bör förekomma tjänstgöringsalternativ
med ett innehåll som inte leder fill en adekvat krigsplacering eller som inte
innebär ett effektivt utnyttjande av tillgänglig utbildningstid.

Enligt
min mening bör regeringen emellertid inte längre detaljstyra till vilka områden
de vapenfria bör fördelas. Detta bör i stället bestämmas av de myndigheter som
under regeringen har ansvaret för denna del av personalförsörjningen inom
totalförsvaret. Vapenfriutbildningen ingår numera i funktionen arbetskraft inom
den civila delen av totalförsvaret. Ansvaret för funktionen ligger på
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Det bör därför ocksä vara en uppgift för AMS att
lämna underlag för de vapenfrias fördelning på utbildningsområden.

Det
bör således ankomma på nämnden för vapenfriutbildning att efter samråd med AMS
och utifrån den uppfattning jag nu redovisat bedöma vilka
utbildningsmyndigheter som fortsättningsvis bör komma i fråga som anordnare av
vapenfriutbildning. Liksom hittills bör dock regeringen bestämma om
vapenfriutbildningen får ske hos enskilda föreningar och stiftelser.

Med
anledning av prop, 1970:162 beslutade riksdagen år 1970 om bistånds- och
katastrofutbildning av värnpliktiga m.m. (SU 1970:221, rskr, 1970:436),
Därigenom öppnades en möjlighet för både värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten
fullgöra en del av sin tjänstgöringsskyldighet och genomgå en särskild
bistånds- och katastrofutbildning. Syftet med utbildningen var att skapa en
reserv för rekrytering av personal för utvecklingssamarbete med andra länder
samt för katastrofhjälp. Utbildningen ledde till krigsplacering inom
totalförsvaret, företrädesvis civilförsvaret.

Som jag nämnde tidigare
har bistånds- och katastrofutbildningen numera

upphört. Emellerfid bestämdes att den allmänna u-landskursen, som an

ordnades på Sandöskolan av nämnden för u-landsutbildning (numera sty

relsen för u-landsutbildning), under en försöksperiod av fem är skulle få

utgöra ett tjänstgöringsalternativ för de vapenfria. Samtidigt infördes en

bestämmelse i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst att den som har tjänst

gjort i biståndsarbete utomlands skall kunna fä tillgodoräkna sig den tjänst

göringen som fullgjord del av den vapenfria grundutbildningen efter medgi

vande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (7a§).

Som förutsättning för tillgodoräknande angavs att biståndsarbetet som 7

regel borde omfatta två år
och påbörjas normalt inom ett år efter avslutad Prop. 1987/88:81 u-landskurs.
När försöksperioden avslutats skulle en utvärdering ske av u-landsutbildningen
för vapenfria tjänstepliktiga. Någon utvärdering har ännu inte gjorts.

Det
är angeläget att en sådan utvärdering kommer till stånd innan slutlig ställning
tas till kommitténs förslag att slopa biståndsutbildningen som ett alternativ
för vapenfri tjänst. Jag avser därför att ta initiativ till en utvärdering av
försöksverksamheten.

2.2 Vapenfriutbildningens utformning och genomförande

Mitt
förslag: Utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga skall liksom hittills utgöras
av grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen skall
innehålla en basutbildning som är lika för alla samt en befattningsutbildning.
Därvid bör möjligheterna att samordna utbildningsmyndigheternas
vapenfriverksamhet tas till vara.

Repetitionsutbildningen
skall som regel genomföras i form av övningar vid den myndighet eller inom den
organisation där den vapenfrie tjänstepliktige är krigsplacerad.

VK83:s
förslag: VK83 föreslår att den inledande delen av grundutbildningen och viss
befattningsutbildning skall bedrivas centraliserat vid tre särskilt inrättade
vapenfriskolor, I övrigt överensstämmer VK 83:s förslag med min bedömning,
(Betänkandet s, 99-153 och 161-164).

Remissinstanserna:
Remissinstanserna godtar att vapenfriutbildningen organiseras med
grundutbildning och repetitionsutbildning. Det föreslagna innehållet i
grundutbildningen biträds i huvudsak också. Beträffande förslaget att inrätta
särskilda vapenfriskolor går uppfattningarna isär. De statliga myndigheterna
ställer sig med få undantag avvisande eller är tveksamma, medan inställningen
är delad hos de övriga. Nämnden för vapenfriutbildning föreslår andra
utbildningsmodeller och framhåller att förslaget motverkar den eftersträvade
flexibiliteten i utbildningen.

Skälen
för mitt förslag: Jag har tidigare framhållit att de vapenfria tjänstepUktiga
är en viktig resurs som måste tas till vara i det krigsorganiserade samhället.
Det är mot denna bakgrund av väsentlig betydelse att de vapenfria får en
utbildning som motsvarar det behov av välutbildad personal som uppstår inom
olika verksamhetsområden i händelse av beredskap och krig.

Kommittén
har pekat på att det för närvarande finns klara skillnader mellan de olika utbildningsanordnarna
när det gäller möjligheterna att genomföra vapenfriutbildningen pä en
kvalitativt jämn och hög nivå. Kommittén har därför föreslagit vissa
förändringar av vapenfriutbildningen vilka syftar fill kvalitafiva
förbättringar och en högre effekfivitet i utbildningen.

Jag
delar kommitténs uppfattning att kvaliteten pä vapenfriutbildningen behöver
förbättras i en del avseenden. När det gäller grundutbildningen är

behovet,
enligt min mening, störst inom det kommunala utbildningsomrä- Prop. 1987/88:81 det.
Ojämnheterna där torde främst bero på att antalet utbildningsplatser hos de utbildningsanordnande
kommunerna är så varierande. Men även andra faktorer, exempelvis tillgången pä
lärare och olika prioritering av resurser för verksamheten, torde inverka. Ett
annat problem är att repetitionsutbildningen inte genomförs inom alla
tjänstgöringsområden.

Vapenfriutbildningen
bör även i fortsättningen delas upp i grundutbildning och repetitionsutbildning.
Grundutbildningen skall syfta till att ge den vapenfrie de kunskaper och
färdigheter som behövs för att han skall kunna fullgöra viktiga uppgifter i
krigsorganisationen. Under repetitionsutbildningen skall den vapenfries
kompetens i krigsbefattningen befästas och vidareutvecklas. Detta sker
effektivast genom att repetitionsutbildningen delas upp i ett antal
kontinuerligt återkommande övningstillfällen.

Behovet
av grundutbildningstid är olika beroende på inom vilket område den vapenfrie
skall tjänstgöra. Till skillnad mot vad fallet är för närvarande bör
principerna i stort för den tidsmässiga fördelningen mellan grundutbildning
och repetitionsutbildning inom olika utbildningsområden och tjänstgöringsalternativ
läggas fast i lag. Hur fördelningen skall göras närmare får bestämmas i
verkställighetsföreskrifter. Härvid är det av vikt att väga in det förhållandet
att den vapenfries samlade tjänstgöringsskyldighet för vapenfriutbildning
påverkas.av vad han tidigare kan ha fullgjort i form av värnpliktstjänstgöring.
Jag återkommer senare till frågan om grundutbildningens resp,
repetitionsutbildningens längd.

En
viktig kvalitetshöjande åtgärd är enligt min mening att ge de vapenfria
tjänstepliktiga en basutbildning som är lika för alla. Denna bör ingå som en
obligatorisk del av grundutbildningen. Därigenom främjas också flexibiliteten
genom att den enskildes användbarhet inom det vapenfria tjänstgöringsområdet
ökar samtidigt som denne får en bättre förståelse och ett större intresse för
utbildningen och sina uppgifter. Basutbildningen bör innehålla en introduktion till
grundutbildningen och omfatta bl. a, hälsoundersökning samt information om
förmåner, ansvarsförhållanden och medinflytande i verksamheten. Därutöver bör
den vapenfrie under basutbildningen få allmän information om totalförsvaret,
säkerhets- och försvarspolitiken, uppgifterna för vapenfria under beredskap
och krig samt grundläggande kunskaper om omhändertagande av sjuka och skadade
samt träning i självskydd och räddningstjänst. Den tid som behöver tas i
anspråk för basutbildningen uppskattar jag till sammantaget ca tre
tjänstgöringsveckor.

Genom
befattningsutbildningen skall den vapenfrie under sin grundutbildning ges de
särskilda kunskaper och färdigheter som behövs för att han skall kunna klara
uppgifterna i den befattning som han har uttagits till. Befattningsutbildningen
mäste omfatta både teoretiska och praktiska utbildningsmoment där innehållet
är direkt knutet till de krav som krigsbefattningen ställer plä den vapenfrie.
Det är också angeläget att det under befattningsutbildningen genomförs övningar
av tillämpad karaktär där tjänstgöringen sker under förhållanden som så nära
som möjligt motsvarar dem som kan förväntas under beredskap och krig.

En
viktig fråga för bedömningen av hur vapenfriutbildningen bör organi- !

seras
och genomföras är det framtida antalet nytillkommande vapenfria, Prop.
1987/88:81 VK83 har i sina överväganden utgått ifrån en grundutbildningsvolym
som uppgår fill drygt 2600 vapenfria per år. Dessa har en återstående tjänstgöringsskyldighet
som möjliggör s. k, hel grundutbildning. Därtill kommer enligt VK83;s bedömning
ytteriigare 450 vapenfria som kan åläggas grundutbildning enbart under en
kortare tid, s, k. korttidare.

Antalet
ansökningar om tillstånd till vapenfri tjänst under år 1987 uppgick fill 3
501, Detta är en minskning med nära 18 % jämfört med året innan, då antalet
ansökningar uppgick till 4252,

För
utbildningsåret 1987/88 har nämnden för vapenfriutbildning kallat in drygt 2
100 vapenfria till hel grundutbildning. Därigenom utnyttjades alla de vapenfria
som fanns att tillgå för sådan utbildning, I utbildningsplanen för 1988/89
räknar nämnden med att antalet vapenfria med hel grundutbildning kommer att
uppgå till knappt 1 500,

Antalet
vapenfria för hel grundutbildning är således för närvarande avsevärt mindre än
vad VK83 har haft anledning att räkna med,

VK83
har föreslagit att en introduktion och allmän grundutbildning genomförs centraUserat
vid tre särskiU inrättade vapenfriskolor. Vid dessa föreslås även att en
grundläggande befattningsutbildning för hälso- och sjukvårdspersonal, utom för
värdbiträden, samt för kommunernas vapenfria genomförs. Vidare föreslås att
utbildning av de vapenfrias handledare föriäggs till en av skolorna.

Den
sista tidens minskning av antalet vapenfria för hel grundutbildning och
osäkerheten i framtiden om antalet nytillkommande vapenfria belyser de
svårigheter som ligger i kommitténs förslag om särskilda skolor för
vapenfriutbildningen. Ett sådant system för utbildning innebär i allmänhet problem
att tillräckligt effektivt anpassa verksamheten med hänsyn till snabbt ändrade
förutsättningar. Jag har därför kommit till den slutsatsen att nödvändiga
kvalitetsförbättringar av vapenfriutbildningen måste genomföras med andra
organisatoriska lösningar och åtgärder som medger ett mera flexibelt
resursutnyttjande.

Mänga
utbildningsanordnare har enligt min bedömning redan en väl etablerad och
fungerande organisation för sin utbildningsverksamhet. Förbättringar av
vapenfriutbildningen bör därför kunna uppnås genom ett rationellare utnyttjande
av den utbildningsorganisation som även fortsättningsvis kommer att finnas
kvar.

Hos
utbildningsanordnarna och pä de olika tjänstgöringsplatserna tjänstgör dels s,
k, vapenfriadministratörer, dels handledare.

Vapenfriadministratören
har till huvudsaklig uppgift att svara för perso-

nalredovisning, personalsociala frågor, budget- och ekonomiadministra

tion, samordning av utbildningsverksamheten samt utbildnings- och verk

samhetsplanering. Därvid fungerar vapenfriadministratören som kontakt

man både i förhållande till nämnden för vapenfriutbildning och till de

vapenfria. Hos varje utbildningsmyndighet finns det en vapenfriadmini

stratör, totalt ca 50, Nämnden ordnar åriigen utbildning under en vecka för

nya vapenfriadministratörer. Varje år genomförs dessutom en konferens

för administratörer, varvid gemensamma frågor behandlas. Konferensen

pågår under tvä dagar. 10

Handledarna
är betydligt fiera och uppgår för närvarande fill ca 600 Prop. 1987/88:81 personer.
Dessa har yrkeskunskaper inom de områden där vapenfriverksamhet bedrivs och fungerar
som instruktörer på tjänstgöringsplatserna med ansvar för arbetsledningen under
den praktiska befattningsutbildningen. Till skillnad från
vapenfriadministratörerna har därför handledarna daglig kontakt med de
vapenfria. Någon särskild utbildning för handledarna om den vapenfria tjänsten
genomförs inte i någon nämnvärd omfattning.

Kommittén
har föreslagit att en särskild handledarutbildning genomförs av nämnden för
vapenfriutbildning. Jag biträder det förslaget men anser för egen del att det
är angeläget att även vapenfriadministratörernas kvalifikationer tas till vara
i störte utsträckning än för närvarande. För detta behöver de ytteriigare
utbildning. Målet bör vara att ge handledarna och vapenfriadministratörerna
kompetens att informera de vapenfria i de frågor under basutbildningen som
behandlas i introduktionen och i de frågor som rör totalförsvaret, säkerhets-
och försvarspolitiken samt om uppgifterna för vapenfria under beredskap och
krig.

Jag
bedömer att denna utbildning tar högst en arbetsvecka. Med hänsyn till omsättningen
av handledare och vapenfriadministratörer behövs enligt min bedömning en årlig
utbildningskapacitet pä 200 arbetsveckor. Detta motsvarar exempelvis tio
arbetsveckor med i genomsnitt 20deUagare, Jag anser att nämnden för
vapenfriutbildning bör ansvara för utbildningen och svara för kostnaderna.
Kostnaderna för deltagarna bör enligt min mening i princip betalas av resp. utbildningsanordnare.
För vissa utbildningsanordnare bör dock kostnaderna helt eller delvis kunna
täckas genom ärliga bidrag. Jag återkommer senare till kostnadsfrågorna.

Den
del av basutbildningen som avser t, ex. omhändertagande av sjuka och skadade
samt träning i självskydd och räddningstjänst bör enligt min mening helt eller
delvis kunna förmedlas av de utbildningsanordnare som redan är särskilt
inriktade pä den aktuella utbildningen. Det kan därför vara lämpligt att
förlägga en sådan del av basutbildningen till räddningsskolorna vid statens
räddningsverk eller till kommuner som har en räddningskår med resurser för
utbildningen. Den nu aktuella delen av basutbildningen bör därvid kunna
genomföras i omgångar under utbildningsåret men behöver för den enskilde
vapenfrie inte nödvändigtvis ligga i omedelbar anslutning till inryckningen
och introduktionen, utan kan genomföras under ett annat lämpligt skede i början
av tjänstgöringen.

Även
beträffande vissa delar av befattningsutbildningen kan det vara lämpligt att
samordna verksamheten mellan sädana utbildningsanordnare som svarar för
vapenfriutbildning inom samma utbildningsområde. Omsorgsverksamheten hos
kommunerna kan vara ett område där samordningsfördelar finns att vinna.

Det
är angeläget att med utgångspunkt från de uppfattningar jag här redovisat pröva
olika vägar för en effektiv samordning av vapenfriutbildningen inom ramen för
den framtida utbildningsorganisationen. Detta bör ankomma på nämnden för
vapenfriutbildning i nära samverkan med berörda utbildningsmyndigheter.

Beträffande
vapenfriverksamheten hos kommunerna har nämnden ut

format en modell för en samordnad basutbildning. Modellen går ut på att 11

utbildningen i denna del föriäggs
till vissa särskilt utvalda utbildningskommuner, som därigenom får ett större elevunderiag.
För budgetåret 1988/89 räknar således nämnden med att ca 400 vapenfria skall
genomgå grundutbildning hos elva kommuner. Modellen skulle därvid innebära att
basutbildningen förlades till sex kommuner, varav fem med utbildning för 60
och en för 100 vapenfria. Om antalet vapenfria skulle öka, kan basutbildning förläggas
till ytterligare någon eller några kommuner. För genomförandet av modellen
krävs att nämndens egen personal medverkar.

Jag anser att den
redovisade modellen bör prövas. Jag avser därför att föreslå att nämnden ges i
uppdrag att genomföra utbildning enligt den. Därefter bör verksamheten
utvärderas. Frågan om kostnader m. m. återkommer jag till senare.

Den vapenfrie är skyldig
att tjänstgöra i sin krigsbefattning t. o. m, det år dä han fyller 47 är. För
den som fullgjort grundutbUdning som vapenfri, innebär detta att han skall
kunna tas i anspråk i krigsorganisationen under i genomsnitt mer än 20 år. I
likhet med VK83 anser jag det angeläget att repetitionsutbildning genomförs
konsekvent för alla vapenfria. Detta är nödvändigt för att dessa skall kunna
vidmakthålla och vidareutveckla de kunskaper och färdigheter som behövs för att
de skall kunna fullgöra sina uppgifter under beredskap och krig. Det är också
angeläget att den vapenfria tjänsten sä långt det är möjligt inte framstår som
lindrigare än värnpliktstjänstgöringen. Skyldigheten att fullgöra
repetitionsutbildning skall också kunna användas om det behövs för att ge den
vapenfrie kompetens för andra krigsuppgifter än dem han tidigare grundutbildats
för. Därigenom ökar möjligheterna att tillgodose krigsorganisationen med rätt
utbildade vapenfria. Detsamma bör även gälla för den som enbart har en kortare
tids tjänstgöringsskyldighet, på grund av att han har fullgjort
värnpliktstjänstgöring.

Repetitionsutbildningen är
enligt min mening i regel effektivast om den genomförs i form av regelbundet
återkommande övningar vid den myndighet där den vapenfrie krigsplacerats. Det
bör åvila nämnden för vapenfriutbildning att efter samråd med utbildningsmyndigheterna
närmare bestämma hur repetitionsutbildningen skall genomföras.

Prop.
1987/88:81

2.3 Utbildningstiden

Mitt förslag:
Grundutbildningen för vapenfria tjänstepliktiga skall omfatta minst 270 och
högst 360 dagar. Repetitionsutbildningen skall omfatta högst fem övningar om
vardera högst 30 dagar eller, i fråga om särskilda befattningar enligt
regeringens bestämmande, högst 40 dagar. Den sammanlagda utbildningstiden skall
liksom hittills vara minst 395 och högst 420 dagar.

VK83:s förslag: Kommittén
föreslår att utbildningstiden föriängs frän 420 till 520 dagar och att
grundutbildningen differentieras på i princip samma sätt som nu gäller för
värnpliktiga. De vapenfria föreslås således

12

fördelas på kategorier med
olika utbildningstider. När det gäller principen Prop. 1987/88:81 att
närmare bestämma avgränsningen mellan grundutbildningen och repetitionsutbildningen
överensstämmer förslaget med mitt, (Betänkandet s, 155-159).

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser är avvisande eller tveksamma till kommitténs förslag
om föriängning av utbildningstiden. Andra framhåller betydelsen av att
utbildningstiden för vapenfria anpassas i förhållande till tiden för vämpliktsutbildningen
så att den vapenfria tjänsten inte framstår som förmånligare.

Skälen
för mitt förslag: I lagen (1966:413) om vapenfri tjänst anges att en vapenfri tjänstepliktig
är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra minst 395 och högst 420 dagar och
att tjänstgöringen utgörs av grundutbildning och repetitionsutbildning. Någon
uppdelning av utbildningsfiden på grundutbildning och repetitionsutbildning
görs inte. Vidare har regeringen i kungörelsen (1966:414) med vissa
bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga föreskrivit att utbildningstiden för
en vapenfri tjänstepliktig är 420 dagar.

Nämnden
för vapenfriutbildning bestämmer om fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten
mellan grundutbildning och repetifionsutbildning. För olika utbildningsområden
och tjänstgöringsalternativ tUlämpar nämnden för närvarande grundutbildningsfider
mellan 276 och 345 dagar. Grundutbildningstiderna för dem som inte skall fullgöra
hel grundutbildning kan dock vara betydligt kortare. Återstående
tjänstgöringsskyldighet kan utnyttjas för repetitionsutbildning.

Utbildningstidens
längd måste i första hand styras av vad som går ät för att de vapenfria skall
bli väl skickade att fullgöra sina uppgifter under beredskap och krig. Att
utbildningstiden skall vara sä tilltagen att den vapenfrie blir användbar i sin
krigsbefattning måste alltså vara det primära,

VK
83 har föreslagU en differentiering av grundutbildningstiden och en längre
total utbildningstid för de vapenfria. Kommittén har därvid gjort en viss
koppling med den militära uttagningen och förordat som princip att den som uttagits
till värnplikfigt befäl i första hand tas ut till vapenfria kategorier med
längre grundutbildningstid och övriga till en kategori med kortare
grundutbildningstid.

Självfallet
kan man inte helt bortse frän jämförelser med värnpliktsutbildningens längd, I
likhet med kommittén anser jag därför att grundutbildningstiden för vapenfria
måste ligga i nivå med motsvarande tid för värnpliktiga så att det inte från
den synpunkten framstår som en klar fördel att fä vapenfri tjänst.
Tjänstgöringsskyldigheten bör således i normalfallet inte omfatta kortare tid
än vad värnpliktsutbUdningen hade inneburit. Den tid • som tas i anspråk för
vapenfriutbildning bör heller inte vara sådan att den kan uppfattas som en
bestraffning för den enskilde.

Jag
vill i detta sammanhang påminna om att Europarådets ministerkommitté antagit
en rekommendation till medlemsländerna i vilken det sägs bl. a. att längden på
den alternativa tjänsten skall ligga inom rimliga gränser vid en jämförelse med
militärtjänstgöringen.

Enligt
ett uppdrag från regeringen skall överbefälhavaren senast den 30

september 1988 lämna förslag om bl. a. arméns framtida utbildningssys

tem. Mot bakgrund av min tidigare redovisade allmänna syn på utbild- 13

ningstiden
för vapenfria är jag därför inte nu beredd att förorda en differentiering och föriängning
av tjänstgöringstiden enligt vad kommittén föreslagit.

Emellertid
finner jag det angeläget att tjänstgöringstiden för grundutbildning och
repetitionsutbildning avgränsas sinsemellan. Vapenfriutbildningen bör därigenom
totalt sett kunna få en bättre stadga vad gäller planering och genomförande.
Det markerar också i någon mån betydelsen av att repetitionsutbildning
organiseras och genomförs på alla utbildningsområden för vapenfria. Tiden för
grundutbildningen bör ligga i huvudsak inom samma intervall som nämnden för
vapenfriutbildning nu tillämpar.

Liksom
hittills bör nämnden för vapenfriutbildning bestämma om den vapenfries uttagning
för tjänstgöring utan hänsyn till hur vederbörande tagUs ut som värnpliktig.
Att uppgifterna frän inskrivningsprövningen helt naturligt utnyttjas vid uttagningarna
både av värnpliktiga och vapenfria är en annan sak. Även fortsättningsvis bör
således den vapenfrie självfallet tas ut till den utbildning som han kan anses
bäst lämpad för,

VK83
har övervägt reglerna om tillgodoräknande av tjänstgöringstid för den som fått
tillstånd till vapenfri tjänst och tidigare fullgjort värnpliktstjänstgöring
samt för den som fullgjort vapenfri tjänst men vars tillstånd till sådan tjänst
blivit återkallat. Kommittén har därvid inte funnit anledning att föreslå andra
regler.

Själv
anser jag att de nuvarande principerna för tillgodoräknande av tid för
värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst är lämpliga i allt väsentUgt,

Prop.
1987/88:81

2.4 Vapenfria tjänstepliktigas förmåner m. m.

Mitt
förslag: De nuvarande skillnaderna mellan värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga i fråga om förmåner skall upphävas i den mån de inte är
motiverade av skillnader i deras tjänstgöringsförhållanden.

Disciplinbestämmelserna
för de vapenfria tjänsteplikriga skall ses över i särskild ordning för att
anpassas till motsvarande bestämmelser för värnpliktiga.

VK83:s
förslag: Kommitténs förslag överensstämmer med mitt, (Betänkandet s, 171-178),

Remissinstanserna: En stor
majoritet instämmer i kommitténs uppfattning att förmånerna tUl de vapenfria i
princip skaU utges efter samma grunder som gäller för värnpliktiga. Vapenfria
arbetsgruppen framhåller att det är naturiigare att höja de värnplikfigas
standard än att försämra de vapenfrias ställning i förmånssammanhang.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 8a§ lagen (1966:413) om vapenfri tjänst är vapenfri tjänstepliktig
berättigad till samma förmåner i samband med tjänstgöring som enligt 33§ första
stycket värnpliktslagen (1941:967) tillkommer värnpliktig i samband med
värnpliktstjänstgöring. Förmånerna regleras närmare i värnpliktsförmånsförordningen
(1976:1008) som, i den

14

mån regeringen inte
meddelar särskilda bestämmelser, även gäller för vapenfria. Sådana bestämmelser
finns i fråga om befattningspenning. I övrigt är bestämmelserna lika för
värnpliktiga och vapenfria.

Rätten att meddela
ytterligare föreskrifter om förmånerna för värnpliktiga har regeringen
överlåtit åt försvarets sjukvårdsstyrelse vad gäller hälso-och sjukvärden och
åt försvarets civilförvaltning i övrigt. Motsvarande rätt beträffande förmånerna
för vapenfria tillkommer nämnden för vapenfriutbildning, I fråga om
bestämmande och utbetalning av dagpenning har dock rätten att meddela
tillämpningsföreskrifter överlåtits åt riksförsäkringsverket både när det
gäller värnpliktiga och vapenfria,

VK83 har undersökt och
redovisat vilka förmåner som tillämpas för vapenfria och jämfört med de
värnpliktigas. Kommittén har därvid kommit fram till att de vapenfria i vissa
avseenden har betydligt bättre förmåner. Detta gäller enligt kommittén
beträffande de ersättningar och bidrag som betalas ut i stället för fri förplägnad,
fri inkvartering och utrustning.

Ersättningarnas och
bidragens storlek för dessa naturaförmåner är inte förordningsreglerade.
Storleken bestäms således av försvarets civilförvaltning resp, nämnden för
vapenfriutbildning.

Jag konstaterar att
myndigheterna fastställt delvis olika belopp för de angivna ersättningarna och
bidragen. Även i andra hänseenden finns det skillnader i myndigheternas
tillämpning av förmånssystemet.

Enligt min mening skall av
rättviseskäl samma förmåner gälla för vapenfria som för värnpliktiga. Detta är
ocksä den bärande tanken i systemet. Den vapenfria tjänsten genomförs dock
många gånger under helt andra förutsättningar än vad som gäller för de
värnpliktiga. Vid utformningen av förmånerna för vapenfria är det därför
ofrånkomligt att hänsyn tas till deras särskilda tjänstgöringsförhållanden.
Skillnader som inte motiveras av sådana skäl bör inte förekomma. Ansvaret för
detta ligger på myndigheterna. Nämnden för vapenfriutbildning och försvarets
civilförvaltning bör därför samråda om tillämpningen av förmånsreglerna pä
sina resp, områden. Jag avser senare föreslå regeringen att bestämmelser utfärdas
om detta.

Sedan den Ijuni 1987
gäller ett nytt utomstraffrättsligt ansvarssystem bl, a, för de värnpliktiga.
Motsvarande bestämmelser för vapenfria tjänstepliktiga finns intagna i lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst. Dessa bör anpassas till ansvarssystemet för
värnpliktiga. En sådan anpassning kräver dock vissa ytterligare överväganden av
främst teknisk natur. Jag vill dock nämna att de vapenfrias disciplinsystem
redan i dag i stora drag påminner om det nya militära disciplinsystemet, varför
behovet av en sådan anpassning är begränsat.

Prop.
1987/88:81

2.5
Vissa kostnadsfrågor m. m.

Mitt förslag: Kommuner,
landsting, föreningar och stiftelser som anordnar utbildning av vapenfria
tjänstepliktiga skall liksom hittills kunna få bidrag av statsmedel för verksamheten.

Särskilda bidrag skall i
forsättningen normalt inte lämnas för statliga myndigheters vapenfri
verksamhet.

15

VK83:s förslag: Kommittén
föreslär att systemet med särskilda utbild- Prop. 1987/88:81 nings- och
administrationsbidrag inte längre skall tillämpas. (Betänkandet s, 165-170),

Remissinstanserna:
Statens järnvägar samt fiertalet kommuner och landsting anser att staten skall
lämna full kostnadstäckning för vapenfriverksamheten hos dem. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet anför liknande synpunkter. Övriga
tillstyrker VK 83;s förslag.

Skälen
för mitt förslag: Kostnaderna för vapenfriverksamheten finansieras under Qärde
huvudtiteln över förslagsanslagen K 7. Nämnden för vapenfriutbildning och K8,
Vapenfria tjänstepliktiga. Anslaget K7. avser nämndens förvaltningskostnader
som för budgetåret 1987/88 förts upp med 5,4milj, kr. Anslaget K8. avser
tjänstgöringsberoende kostnader för utbildning m, m, och förmåner till de
vapenfria. Detta anslag uppfördes för nämnda budgetår till 119,6 milj. kr,,
varav nära 3,9milj, kr, avsåg medel för utbildnings- och administrationsbidrag.
Bidraget uppgår för närvarande till högst 3 000 kr, per grundutbildad vapenfri tjänstepliktig
och lämnas till de utbildningsanordnare som nämnden för vapenfriutbildning
bestämmer. Nämnden lämnar för närvarande fullt bidrag till statens järnvägar,
kommuner, landsting. Svenska röda korset och Sveriges kristna ungdomsråd, medan
statens vattenfalls verk, televerket och postverket får ett lägre bidrag. Till
övriga utbildningsanordnare lämnas inga bidrag. Bidragsbeloppet på högst 3000
kr, har varit oförändrat sedan budgetåret 1979/80,

Med
den utbildningsvolym som VK83 utgått ifrån, har kommittén beräknat de löpande
kostnaderna för sitt förslag fill ca 16milj, kr, I detta belopp har inräknats
ca 4 milj, kr, avseende vad som utbetalats i form av bidrag till utbildningsanordnarna.
Kommittén har föreslagit att bidragen skall slopas. Den direkta årliga
merkostnaden för VK83:s förslag uppgår därtor till ca 12 milj, kr. i då
gällande kostnadsläge.

De
riktlinjer som jag angett för utformning och genomförande av vapenfriutbildningen
innebär att ett större ansvar läggs på utbildningsanordnarna. Ett system med
särskilda bidrag till utbildningsanordnarna bör därför finnas kvar.

Statliga
myndigheter är dock skyldiga att anordna vapenfri tjänst inom sina resp,
verksamhetsområden, I förekommande fall ingår således den vapenfria tjänsten
som en del av myndighetens uppgifter vid sidan av de övriga. Verksamheten bör
därför som regel finansieras över myndighetens egen budget. På grund av detta
saknas, enligt min mening, normalt anledning att lämna särskilda bidrag till
de stafiiga myndigheternas vapenfriverksamhet. Detta gäller även om det i
fortsättningen ankommer på nämnden för vapenfriutbildning att pä grundval av
underlag frän AMS bestämma utbildningsområdena.

Genom
att bidraget till statliga myndigheter som regel tas bort skapas möjligheter till
en viss höjning av bidraget till övriga utbildningsanordnare. Jag bedömer
därför att bidragsbelopf)et bör kunna höjas för dessa. Det bör - ankomma pä
nämnden för vapenfriutbildning att inom ramen för de medel som ställs till
förfogande för vapenfriutbildningen bedöma behovet av och storleken pä bidraget
i varje enskilt fall.

Med
den grundutbildningsvolym som är planerad för budgetåret 1988/89 16

beräknar jag att
kostnaderna för bidrag enligt den nu beskrivna ordningen Prop. 1987/88:81 kommer
att uppgå till högst 3 milj, kr.

För
utbildningen av handledare och vapenfriadministratörer behöver nämnden för
vapenfriutbildning ytterligare resurser. Jag bedömer att medel för två
personår behövs för dessa ändamål. De ärliga merkostnaderna för löner och för
resor, traktamenten och lokaler m,m, uppskattar jag till sammanlagt 0,6 milj.
kr. Därtill kommer engångskostnader för framtagning av undervisningsmateriel.
Dessa kostnader beräknar jag också fill 0,6 milj. kr.

De
samlade kostnaderna för de åtgärder jag nu förordat uppgår således till drygt
4milj, kr,, varav en mindre del är av engångskaraktär. Därtill kommer
kostnaderna för den samordnade basutbildningen hos kommunerna. Merkostnaden
för denna verksamhet avseende lärare, materiel m. m, samt de vapenfrias
förläggning och resor beräknar jag till 1,2 milj, kr, per år.

Avslutningsvis
vill jag i det här sammanhanget ta upp frågan om vilka uppgifter som ankommer
på nämnden för vapenfriutbildning.

Som
framgår av förordningen (1982:1278) med instruktion för nämnden för
vapenfriutbildning har nämnden till uppgift att svara för uttagning till
tjänstgöring, registrering och redovisning av vapenfria tjänstepliktiga (2 §), Det
åligger nämnden särskilt bl. a. att efter samråd med utbildningsanordnarna
bestämma plats och tidpunkt för tjänstgöring, att meddela riktlinjer för
vapenfriutbildningen, att godkänna utbildningsanordnarnas utbildningsplaner,
att utöva tillsyn över utbildningen och tjänstgöringen och att i samråd med
vederbörande myndighet svara för vapenfrias krigsplacering (3 §), Vidare
företräder nämnden staten inom sitt verksamhetsområde om inte annat följer av
särskilda föreskrifter (4 §).

Vapenfrireformen
år 1978 innebar att de statliga myndigheterna inom sitt verksamhetsområde
skulle anordna vapenfri tjänst. Tidigare fanns det således inte någon
skyldighet för dessa myndigheter att ta emot vapenfria för utbildning och
tjänstgöring. Däremot bygger kommunernas, landstingens och organisationernas
medverkan i vapenfriutbildningen fortfarande helt på frivillighet,

VK83
föreslår att nämnden för vapenfriutbildning får en starkare roll och att
nämndens ansvar för utbildningsverksamheten klarläggs.

Jag
anser för egen del att nämnden, genom de bestämmelser som regeringen redan
meddelat för dess verksamhet, har den direktivrätt och de övriga befogenheter
som krävs för att vapenfriutbildningen skall kunna bedrivas effektivt. Det
finns därför inte någon anledning att ändra reglerna härom utöver vad jag har
anfört om att regeringen inte längre bör detaljstyra valet av
tjänstgöringsalternativ med därtill knutna ansvariga myndigheter. Även
fortsättningsvis bör således de statliga myndigheterna - dit även de
affärsdrivande verken självfallet räknas - kunna åläggas av nämnden att anordna
utbildning för vapenfria, medan utbildningen hos kommunerna och landstingen bör
ske först efter frivilligt åtagande och överenskommelse med nämnden. Som jag
anfört tidigare, bör regeringen bestämma om föreningars och stiftelsers
medverkan.

Det
är enligt min mening lämpligt att nämnden för vapenfriutbildning 17

2
Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 81

träffar dokumenterade
överenskommelser med varje utbildningsanordnare i fråga om utbUdningens
innehåll, utformning och genomförande samt om förutsättningarna i övrigt för
utbildningen. Detta bör underlätta administrationen av verksamheten och leda tiU
en klarare ansvarsfördelning mellan nämnden och utbildningsanordnarna.

Prop.
1987/88:81

2.6 Ikraftträdande

Mitt
förslag: Lagändringen skall träda i kraft den Ijuli 1988. Reformerna i övrigt
skall tillämpias fr. o. m. den Ijuli 1989.

VK83:s
förslag: Kommittén har inte lämnat något förslag om tidpunkt för
ikraftträdande.

Remissinstanserna:
Ingen har anfört synpunkter i frågan.

Skälen
för mitt förslag: Det är angeläget att uppdelningen av utbildningstiden meUan
grundutbildning och repetitionsutbildning kommer till stånd så snart som
möjligt. Jag anser därför att den Ijuli 1988 är ett lämpligt datum för
ikraftträdandet. Det är ocksä angeläget att så snart som möjligt genomföra effektiviseringen
av vapenfriutbildningen. Detta kräver dock en omfattande planläggning samt
förberedelser av berörda myndigheter och organisationer. Reformerna i övrigt
bör därför tillämpas först från den 1 juli 1989.

Några
särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

3 Upprättat lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom försvarsdepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.

4 Lagrådets hörande

Med hänsyn till
lagstiftningsåtgärdens beskaffenhet anser jag att lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.

5
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att '

1, anta
förslaget fill lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri

tjänst,

2, godkänna
de allmänna riktlinjer för tjänstgöringsomräden,

krigsplacering, utformning och genomförande av vapenfriutbild-

18

ningen
samt förmåner till vapenfria tjänstepliktiga som jag har angett Prop.
1987/88:81 i det föregående.

Jag
hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att
ta del av vad jag i övrigt har anfört i det föregående om vapenfri verksamheten,

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

19

Bilagal
Prop. 1987/88:81 Bilaga 1

VK 83 :s sammanfattning av betänkandet

Sveriges
säkerhetspolitik syftar till att bevara landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska
mål är därför att i alla lägen och i former som vi själva väljer bygga en
nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt
samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende
efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell
avspänning och en fredlig utveckling,

Sveriges
alliansfria politik stödd på ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar
utgör en viktig del av det nordiska säkerhetspolitiska mönstret.

Vi
använder begreppet totalförsvar som en sammanfattning av alla de åtgärder som
är nödvändiga för att förbereda landets försvar mot yttre hot och ställa om
samhället till kris- och krigsförhållanden. 1 sådana situationer omfattar
totalförsvaret strängt taget hela det omställda samhället.

Totalförsvaret
mäste därför vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkets
angelägenhet. Av största betydelse är att varje medborgare allt efter sin
förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Detta tillgodoses bäst
om vårt totalförsvar bygger pä plikttjänstgöring såsom den allmänna
värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former för tjänstgöringsskyldighet.
En av dessa former för tjänstgöringsskyldighet är vapenfri tjänst,

Lagen
om vapenfri tjänst anger att värnpliktig kan erhålla tillstånd att fullgöra
vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att
bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse att han icke kommer att fullgöra värnplikten. Vapenfri tjänstepliktig
skall fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under
beredskap och i krig.

Skulle
Sverige komma i krig blir alla resurser i samhället ansträngda. De flesta
funktioner i samhället mäste anpassas till krigsförhållandena. Viktiga
funktioner som bland andra räddningstjänsten, hälso- och sjukvärden och
omsorgen om handikappade, barn och äldre måste fortsätta att fungera på en rimlig
kvalitativ nivå. Det blir då mer angeläget än någonsin att resurserna
tillvaratas sä väl som möjligt.

De
vapenfria tjänstepliktiga är under dessa förhållanden en viktig resurs. För att
de under beredskap eller i krig skall kunna göra fullvärdiga och effektiva
humanitära insatser finns två huvudförutsättningar:

20

Den första är att det är
klarlagt vilka uppgifter de vapenfria skall Prop. 1987/88:81 kunna lösa och
var detta skall ske — en förberedd inplacering i vårt Bilaga 1 krigsorganiserade
totalförsvar.

När
det gäller formerna för de vapenfrias inplacering i krigsorganisationen anser
vi att de skall krigsplaceras inom civilförsvarsorganisationen, vid vissa
statliga myndigheter, hos sjukvårdshuvudmännen eller i sina hemkommuner.

Begreppet
krigsplacering har ibland ifrågasatts. Vi har övervägt att använda ett annat
ord, "Krig"i ordet "krigsplacering" uttrycker, som vi ser
det, ett tillstånd när vissa uppgifter i samhället skall utföras — inte ett
engagemang i eller ställningstagande till krigshandlingar. Begreppet används i
många sammanhang. Vi ser därför ingen anledning att använda ett annat ord just
när det gäller de vapenfria.

Med
hänsyn till de stora behoven under beredskap eller i krig menar vi att den
utbildning som i fred kan ges vapenfria tjänstepliktiga skall leda till
krigsplacering. Utbildningen bör vara målinriktad mot denna krigsplacering.

Den
andra förutsättningen är att de vapenfria fått en målinriktad utbildning för sina
uppgifter. Vapenfriutbildning anordnas för närvarande av statliga,
landstingskommunala och kommunala myndigheter samt vissa organisationer. För
utbildningen av de vapenfria tjänstepliktiga ansvarar nämnden för
vapenfriutbildning.

Vi
har funnit att utbildning av vapenfria tjänstepliktiga i framtiden bör
prioriteras inom följande områden: civilförsvarsverksamhet, sjukvård jämte
socialt och fysiskt omhändertagande av nödställda samt av barn och åldringar,
transporter till lands och i luften, elkraftsförsörjning, telesamband samt de
delar av kommunal verksamhet som är en förutsättning för tidigare nämnda
verksamheters genomförande.

Den
tjänstgöring, som för närvarande har huvudsaklig inriktning pä fredstjänst, bör
således enligt vår mening i princip inte äga rum i framtiden.

Vi
föreslår att utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga i framtiden skall organiseras
med grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen skall omfatta

—
introduktion, lika för alla
vapenfria tjänstepliktiga (cirka en vecka),

—
allmän grundutbildning, i
huvudsak lika för alla vapenfria tjänstepliktiga (tre eller fyra veckor),

—
grundläggande
befattningsutbildning, med teoretisk och praktisk utbildning (för de flesta
vapenfria fyra till tio veckor),

—
praktisk befattningsutbildning,
under handledning syftande till lämpliga erfarenheter i befattningen (under
resten av tjänstgöringstiden).

Vi
föreslår

att
introduktionen och den allmänna grundutbildningen för de flesta vapenfria skall
bedrivas centraliserat vid tre vapenfriskolor placerade med en vardera i
södra, mellersta och norra Sverige,

21

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 81

att den grundläggande befattningsutbildningen, utifrån vad
som är lämpligast för respektive befattningsgrupp, skall genomföras vid vapenfriskolorna
eller hos vissa myndigheters utbildningsorganisationer,

all den praktiska befattningsutbildningen skall genomföras
decentraliserat hos vissa statliga myndigheter, vissa landsting och kommuner.

Efter grundutbildningen skall krigsplacering ske av de
vapenfria tjänstepliktiga inom endera den statliga myndighet där de grundutbildats,
inom civilförsvarsorganisationen, hos sjukvårdshuvudmännen eller i den
vapenfries hemkommun. Vid den krigsplacerande myndigheten skall
repetitionsutbildningen genomföras.

Utbildningstiden bör — inom de ramar som jämförelser med
värnpliktsutbildningens längd ställer upp — bestämmas av hur lång tid som
krävs för att nå utbildningsmålen. Detta kan variera beroende på utbildningens
innehåll och avsedd krigsplacering.

Vi föreslår att den totala tjänstgciringsskyldigheten
(grund- och repetitionsutbildning) i fred skall vara högst 520 dagar för de
vapenfria tjänstepliktiga.

Vi föreslår att grundutbildningen för vapenfria
tjänstepliktiga skall differentieras på i princip samma sätt som för
värnpliktsutbildningen. De vapenfria bör därför uttas till en av tre olika
kategorier med olika lång grundutbildningstid. Grundutbildningen bör omfatta

—
för vapenfria
som utbildas till ledande befattningar (kategori K) minst 390 och högst 415
dagar,

—
för vapenfria
som utbildas till arbetsledande och andra kvalificerade befattningar (kategori
L) minst 340 och högst 365 dagar,

—
för övriga
vapenfria (kategori M) minst 290 och högst 315 dagar.

Vi föreslär att grundutbildningen av vapenfria skall
organiseras på olika linjer enligt följande sammanställning:

Prop.
1987/88:81 Bilaga 1

Linje

Civilförsvarslinjer

Brand- och räddningslinje

Reparatörslinjer

Driftlinje

Hälso- och sjukvärds-linje

Underskölerskelinje Värdbiträdeslinje

Befattningsutbildning
vid/hos

Statens
räddningsverk

Luftfartsverket

Statens
järnvägar

Televerket

Statens vaitenfallsverk

Statens vaUenfallsverk

Landsting

Ett landsting

Vissa landsting

Avsedd
krigsplacering

Inom civilförsvarsorganisation

Inom civilförsvarsorganisation

Vid statens järnvägar Vid televerket Vid statens
vattenfallsverk eller kraftbolag

Vid statens vattenfallsverk eller kraftbolag

Hos sjukvårdshuvudmännen

Hos sjukvårdshuvudmännen

Hos sjukvårdshuvudmännen

22

Vapenfriskolor
och vissa kommuner Sveriges kristna ungdomsråd

Vapenfriskolor och vissa kommuner

Vissa kommuner

Linje

Omsorgslinjer

Tekniska förvaltningslinjer

o r ,u ,. ■ A Hi, ■ , Prop. 1987/88:81

Bilaga 1

vid/hos

Befatiningsutbildnmg Avsedd krigsplacermg ,

Inom kommunerna Inom kommunerna

Inom kommunerna

Inom kommunalt brandväsende

Med den utformning av vapenfriutbildningen vi föreslår
blir det i framtiden lättare att vid behov variera antalet vapenfria som
utbildas varje år,

Alla vapenfria får i framtiden vissa gemensamma
baskunskaper i brand- och räddningstjänst, sjukvård samt om säkerhetspolitik
och totalförsvar. Utbildningen fåren högre och jämnare kvalitet. De vapenfria
ges därmed bättre förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter under
beredskap och i krig.

De vapenfria skall alltså genomföra repetitionsutbildning
hos de myndigheter vid vilka de krigsplaceras. Myndigheterna inom de civila
delarna av totalförsvaret har både olika förutsättningar och former för övningsverksamhet.
Repetitionsutbildningen för de vapenfria kommer därför att få många olika
former. Vi framlägger därför inga detaljförslag om repetitionsutbildningen. Vi
framhåller dock betydelsen av att de vapenfrias kompetens och färdigheter i
sina krigsbefattningar hålls uppe genom en kontinuerlig och systematisk
repetitionsutbildning.

De förslag vi framlägger angående utbildningen bedöms leda
till ett behov av en starkare styrning av verksamheten. Vi föreslår därför ändringar
i instruktionen för nämnden för vapenfriutbildning. Vi föreslår också att
myndighetens organisation skall ses över.

Förslagen till inriktningen av vapenfriutbildningen syftar
till att öka kvaliteten i utbildningen för att den resurs de vapenfria
tjänstepliktiga utgör skall tillvaratas bättre. Förslagen innebär
kostnadsökningar för utbildningen. Vi framlägger också vissa förslag till
besparingar i nuvarande utbildningssystem. Totalt innebär dock våra förslag
vissa kostnadsökningar.

Nuvarande utbildning ger inte det kompetenstillskott till
totalförsvarets krigsorganisation som är önskvärt. Kostnaderna för
verksamheten är alltså höga i förhållande till resultaten. En begränsad
kostnadsökning som bedöms ge en avsevärt bättre måluppfyllelse är enligt vår
mening väl motiverad.

23

Bilaga
2 Prop. 1987/88:81 Bilaga 2

Sammanställning av yttrandena 1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna
och övriga som yttrat sig är överlag ense med kommittén om att de vapenfria
tjänstepliktiga utgör en viktig resurs i totalförsvaret. Därutöver framförs
följande allmänna synpunkter.

Överbefälhavaren
framhåller att de vapenfria tjänstepliktiga i fred skall ges utbildning och
övning för att under beredskap och krig kunna göra fullvärdiga insatser.

Statens
räddningsverk anför att staten måste se till att de vapenfria tjänstepliktiga
blir krigsplacerade pä lämpliga uppgifter och att de får en till dessa
uppgifter anpassad utbildning.

Överstyrelsen
för civil beredskap tillstyrker vad kommittén anfört om syftet med
vapenfriutbildningen i framtiden.

Styrelsen
för psykologiskt försvar anför att den utbildning i säkerhetspolitik och
totalförsvar som ingår i grundskolans läroplan och på vissa linjer i gymnasieskolan
i allmänhet inte ger en tillräcklig bakgrund för dem, som sedan kallas till
utbildning i totalförsvaret. Kompletterande utbUdning bör därför ges både till
den som fullgör värnplikt vid militära förband eller genomgår
vapenfriutbildning. Enligt styrelsen är detta nödvändigt för att väcka den
enskildes engagemang för utbildningen.

Civilbefälhavaren
i Södra civilområdet säger att den uppstramning av vapenfriverksamheten som bör
bli följden av kommitténs förslag synes i hög grad önskvärd.

Civilbefälhavaren
i Östra civilområdet framhåller att vapenfriutbildningen bör resultera i en
krigsplacering för den vapenfrie.

Nämnden
för vapenfriutbildning anser att de vapenfria tjänstepliktiga skall beredas
fredsutbildning inom prioriterade områden av totalförsvaret och att
utbildningen skall målinriktas mot en förberedd inplacering i vårt krigsorganiserade
samhälle. För detta måste enligt nämnden samhället vara berett att avsätta
resurser för att garantera kvaliteten i ledningen av den fredstida utbildningen.

Styrelsen
för internationeU utveckUng framhåller, mot bakgrund av att de vapenfria inte krigsplaceras
vid myndigheten, att styrelsen inte har någon anledning att ha synpunkter på
hur vapenfriutbildningen bör bedrivas i framtiden.

Nämnden
för u-landsutbildning anser att utredningens förslag och ställningstaganden är
konsekventa utifrån den begränsning rörande vapenfria tjäntepliktigas
tjänstgöringsområden som valts.

Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer biträder förslaget till den framtida utbildningen
av vapenfria tjänstepliktiga.

Arbetsmarknadsstyrelsen
noterar med tillfredsställelse att de vapenfria

tjänstepliktiga enligt utredningens förslag alltjämt skall utnyttjas för verk

samhetsområden av betydelse för samhället vid beredskapstillstånd och 24

krig
samt att utbildningen skall göras mer effektiv och leda till krigsplace- Prop.
1987/88:81

ring. Bilaga 2

Statens
vattenfallsverk har inga principiella erinringar mot de förslag som lämnas i
betänkandet.

Försvarets
civilförvaltning framhåller att det beträffande vapenfrias tjänstgöring bör
betonas klarare att tjänstgöringen skaU vara till nytta för totalförsvaret både
på kort och läng sikt och att avsedd utbildning sker på ett så effektivt och
ekonomiskt sätt som möjligt. Strävan bör vara att krigsplacera de vapenfria i
största möjliga utsträckning.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län delar kommitténs syn på de vapenfrias roll i
totalförsvaret. Den utbildning som ges de vapenfria tjänstepliktiga skall
enligt länsstyrelsen leda till krigsplacering med hänsyn till de stora behoven
under beredskap och krig.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län biträder utredningens förslag att omfattningen av
vapenfriutbildningen bör vidgas. Härigenom möjliggörs krigsplacering av
vapenfria inom flera civila funktioner än för närvarande.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län tillstyrker i allt väsentligt det framlagda förslaget.

Svenska
ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna ungdomsråd och
Kristna fredsrörelsen ställer sig i ett gemensamt yttrande mycket positiva till
utredningens huvudintention att de vapenfria är en viktig resurs, som samhället
måste ta bättre vara på. Organisationerna framhåller som en brist att
utredningen inte förstått hur de vapenfria tänker och vilka motiv som ligger
bakom vägran att göra vapentjänst. Man anser därför att utredningen brustit i
respekt för den enskildes personliga övertygelse genom att föreslå en hårdare knytning
av vapenfritjänsten till krigssamhällets behov, färte tjänstgöringsalternativ,
längre tjänstgöring, ändrad departementstillhörighet och vissa förändringar mot
militära ideal. Organisationerna befarar att antalet totalvägrare kommer att
öka om utredningens förslag genomförs.

Landstingsförbundet
delar uppfattningen att vapenfriutbildningen och den därpå följande
krigsplaceringen med repetitionsövningar bör ges fastare former och en klarare
målinriktning. Utredningens förslag ger de vapenfria bättre förutsättningar
att medverka till en fullgod totalförsvarsinsats.

Kalmar
läns landsting ansluter sig i allt väsentligt till de överväganden och förslag
som redovisas i betänkandet, förutsatt att landstinget i sina fortsatta
åtaganden kompenseras för de kostnader detta kan innebära.

Västerbottens
läns landsting delar utredningens uppfattning att det före-

.
ligger brister i sambandet mellan utbildning och avsedda uppgifter i krig.

Den
genomförda utredningen ger enligt landstingets mening såväl den

vapenfrie
själv, utbildningsanordnaren som avnämaren till de vapenfria

tjänstepliktiga
nya och bättre förutsättningar för framtiden.

Svenska
kommunförbundet delar kommitténs mening att den utbildning

som i fred kan ges vapenfria tjänstepliktiga skall leda till krigsplacering

med hänsyn till de stora behoven under beredskap och krig. Förbundet

ställer sig ocksä bakom de mål som kommittén uppställt för vapenfriutbild

ningen. 25

Göteborgs kommun anser att
det är betydelsefullt att utbildningen för Prop. 1987/88:81 vapenfria
tjänstepliktiga förbättras och utökas. Först när civilförsvars- och Bilaga
2 beredskapsplanläggningen är klar finns förutsättningar för en mer långsiktig
bedömning av de utbildningsområden som är angelägna och kommunens behov av
personal. Denna planläggning bör enligt kommunen avvaktas innan slutlig
ställning tas i dessa frågor,

Haninge
kommun föreslår att den vapenfriutbildning som bedrivs hos kommunerna undersöks
ytterligare med koppling till behoven enligt de beredskapsplaner som nu
utarbetas. Kommunen anser vidare att avsnitten i betänkandet rörande de
vapenfria och kommunerna inte belysts pä ett fillfredsställande sätt,

Järfälla
kommun är positiv till att göra vapenfriutbildningen målinriktad och anser att
de vapenfria kan vara en resursförstärkning under beredskap och i krig. Först
när kommunernas krigsplanläggning har avslutats finns det enligt kommunen
förutsättningar att bättre identifiera behoven av vapenfria till olika
verksamheter,

Katrineholms,
Malmö, Norrköpings, Nybro, Sundsvalls, Uddevalla, Uppsala, Västerviks och
Örebro kommuner delar kommitténs syn på de vapenfrias roll i totalförsvaret och
målsättningen för vapenfriutbildning.

Svenska
kyrkans centralstyrelse betonar vikten av att den vapenfria utbildningen har en
klar målsättning och en god kvalitet och att tjänstgöringen kan uppfattas som
meningsfull av den vapenfrie.

Svenska
kommunalarbetareförbundet anser att utredningens förslag är väl avvägda för att
nå de mål statsmakterna satt upp för vapenfriverksamheten. Förbundet
understryker vikten av att utplaceringen av vapenfria inom kommuner och
landsting föregås av lokala överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Centralorganisationen
SACO/SR och Tjänstemännens centralorganisation har inga invändningar mot
huvuddragen i kommitténs förslag,

Sveriges
centrala värnpliktsråd och Vapenfria arbetsgruppen gillar i allt väsentligt
grunderna pä vilka utredningen utformat sina förslag.

Centerns
ungdomsförbund ser positivt på utredningens ansats att höja kvaliteten på
utbildningen och att ge de vapenfria klarare uppgifter inom totalförsvaret.
Förbundet anser att varje medborgare skall ha skyldighet och möjlighet att
utbildas för att kunna delta i försvaret av landet inom ramen för en allmän samhällsplikt.
Därför ser förbundet positivt på utredningens förslag om en klar
krigsplacering i totalförsvaret för alla vapenfria.

Kommunistisk
ungdom ser positivt på kommitténs tankar att vapenfria skall utbildas för och krigsplaceras
på befattningar av betydelse i krig och att de inte kommer att utnyttjas som
grå arbetskraft. Förbundet uttrycker dock farhågor vad gäller innehållet i
vapenfriutbildningen och efterlyser ett konkret förslag om detta för sitt
ställningstagande,

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund ställer sig bakom uppfatt

ningen att vapenfria är en viktig resurs, som samhället bör ta bättre vara

på. Förbundet avvisar däremot den genom förslaget väsentligt hårdare

knytningen av den vapenfria tjänsten till krigssamhällets behov och total

försvaret. Förbundet påminner om att ambitionen vid tillkomsten av nu

gällande vapenfrilag var att så långt möjligt undanröja totalvägran genom 26

en störte flexibilitet.
Därför föreslår förbundet att den vapenfria tjänsten Prop. 1987/88:81 betraktas
som en vikfig resurs i samhället under såväl freds- som krigstid. Bilaga 2

2 Utbildningens framtida organisation

2.1 Tjänstgöringsområden m. m.

Överbefälhavaren
delar VK83:s uppfattning att uttagning och utbildning skall grundas på
individens lämplighet för en definierad krigsuppgift. Redan kända uppgifter
från inskrivningsprövningen bör därvid bättre tas fill vara. Överbefälhavaren
instämmer ocksä i förslaget till kategoriindelning.

Det
bör enligt överbefälhavaren övervägas om inte civilförsvaret - mot bakgrund av
den minskade tillgängen pä värnpliktiga - i ökad omfattning än vad som
redovisas bör tilU"öras vapenfria tjänstepliktiga.

Värnpliktsverket
bedömer att uttagningen till befattningstyp enligt den modell som nu används
för värnpliktiga är lämplig och stöder förslaget om olika kategorier för
vapenfria.

Statens
räddningsverk har ingen erinran mot förslagen rörande prioritering av
tjänstgöringsområden, indelning i grund- och repetitionsutbildning samt
innehållet och målet för grundutbildningen. Beträffande introduktion, allmän
grundutbildning och grundläggande befattningsutbildning måste dock olika
alternativ övervägas, bl, a, på grund av osäkerhet om utbildningsbehoven och
tillgången pä vapenfria.

Överstyrelsen
för civd beredskap anser att förslaget till utbildningssystem är välgrundat.
Verksamhetsområdena för de vapenfria liksom kvoteringen till olika områden bör
enligt styrelsen revideras fortlöpande. Styrelsen föreslår att kvoteringen
mellan olika civila myndigheter prövas i totalförsvarets chefsnämnd. Kommuner
och landsfing bör samråda om kvoteringen inom sitt verksamhetsområde och
anmäla resuUatet till chefsnämnden.

Civilbefälhavaren
i Södra civUområdet anför att uttagningen av vapenfria tjänstepliktiga i
första hand bör inriktas mot krigsuppgifterna och grundas på
befattningsanalyser, befattningsbeskrivningar och kravspecifikationer.

Civilbefälhavaren
i Östra civilområdet framhåller att en utbildning som syftar till
krigsplacering i civilförsvarsorganisationen även i fortsättningen bör vara
huvudalternativet. Tjänstgöringen inom brandförsvaret skulle därvid ge
värdefull prakfik.

Nämnden
för vapenfriutbildning anser aU utbildningen skall syfta till användbarhet för
en viss krigsuppgift och att uttagningen skall grunda sig på den enskildes
lämplighet för uppgiften. Nämnden delar utredningens synpunkter vad gäller
framtida tjänstgöringsomräden.

Styrelsen
för internationeU utveckling har, mot bakgrund av de synpunk

ter utredningen framför om syftet med vapenfriutbildningen, inte något att

erinra mot att styrelsen upphör att utbilda vapenfria men välkomnar samti

digt möjligheten att planera enstaka eller grupper av vapenfria vid myndig

heten. 27

Nämnden
för u-landsutbildning finner det beklagUgt att alternafivet Prop. 1987/88:81 u-landsutbildning
som vapenfri tjänsi: föresläs försvinna. Innan beslut tas i Bilaga 2 en sådan
riktning, bör den under år 1986 aviserade utvärderingen av u-landsutbildningen
för vapenfria avvaktas. Enligt nämnden kan en hög effektivitet i utredningens
mening nås om den vapenfrie garanteras u-landstjänstgöring efter avslutad
utbildning. Ett sådant system finns redan som bör vara möjligt att utveckla
genom samarbete mellan organisationer och myndigheter, framhåller nämnden.

Socialstyrelsen
ser det som angeläget att vapenfria inom styrelsens ansvarsområde utbildas för
krigsplacering inom den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets och
socialtjänstens krigsorganisation. Enligt styrelsen bör utbildningen och
tjänstgöringen ske dels inom sjukvården, i omsorgsvård av psykiskt
utvecklingsstörda, inom teknisk försörjning, ambulanstransporter, i sanering
av ABC-stridsmedel samt inom administration vid vårdinstitutioner, dels inom
omsorgen om barn, äldre och handikappade. Styrelsen pekar särskilt på att det
är av stor betydelse att vapenfria utbildas inom det medicintekniska området.
Beträffande hälso- och sjukvårdsverksamheten förordar styrelsen att antalet
vapenfria som uttas fill vårdbiträdesutbildning minskar och i stället ges
utbildning till undersköterska. Styrelsen anser att även den grundläggande
befattningsutbildningen vad gäller undersköterskeutbildningen bör ske inom
landstingens utbildningsorganisation.

Postverket
har inget att erinra mot att vapenfriutbildningen inom verket upphör.

Televerket
tillstyrker i princip förslagen om den framtida vaperifriutbild-ningen men.
anser att den föreslagna tiden för introduktion och aUmän grundutbildning bör
minskas till tre veckor.

Statens
järnvägar framhåller betydelsen av att utbildningsanordnaren även i
fortsättningen får möjlighet att delta i den slutliga uttagningen.

Sjöfartsverket
anser att sjöräddningsutbildningen för vapenfria väl svarar mot samhällets
behov av räddningstjänst inom denna sektor under beredskap och krig samt att
uppgifterna är lämpliga för vapenfria. Verket avstyrker därför utredningens
förslag att slopa detta tjänstgöringsalternativ.

Luftfartsverket
har inget att erinra mot förslaget angående utökning av antalet grundutbildade
vapenfria vid verket.

Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer instämmer i förslaget att den tjänstgöring som har
huvudsaklig inriktning mot fredstjänst bör utgå och att den som av tjänstbarhetsskäl
inte kan krigsplaceras hellre bör frikallas än genomgå vapenfriutbildning.

Statens
naturvårdsverk framhåller att välutbildade vapenfria behövs vid domänverket och
skogsvårdsstyrelserna under beredskap och krig för att förse landet med
bränsle. Verket finner det anmärkningsvärt att det inte gjorts någon
utvärdering av behovet innan man föreslår att verksamheten skall upphöra.

Domänverket
ser det som en angelägen uppgift inom totalförsvaret att

under beredskap och krig få fram fasta bränslen. De vapenfria utgör enligt

verket en lämplig förstärkning för verkets uppgifter i en krigsorganisation, 28

Domänverket
är därför berett att ge vapenfria befattningsutbildning inom Prop.
1987/88:81

bränsleförsörjningen. Bilaga 2

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser att
vedförsörjningen är mycket betydelsefull för samhället vid ett avspärringsläge
och att de vapenfria är viktiga för verksamheten. Naturvårdstjänsten bör
därför behållas som ett alternativ i vapenfriutbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen betonar att utbildning för
civilförsvaret även i fortsättningen bör vara huvudalternativet för den
vapenfria tjänsten och anser att utredningen underskattat civilförsvarets behov
och möjlighet att utnyttja vapenfria. Inom den tillgängliga utbildningstiden
borde enligt styrelsen flertalet vapenfria som saknar önskvärda yrkeskunskaper
kunna ges speciell utbildning som möjliggör placering i civilförsvaret.
Utredningens förslag beträffande övriga tjänstgöringsområden tillstyrks.
Styrelsen anser dock att den expeditionstjänst för vapenfria som myndigheten
själv svarar för även i fortsättningen bör få vara kvar som ett utbildningsalternativ.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån anser att vapenfria bör
kunna utbildas för att ingå som ersättningspersonal i lantbrukets
blockorganisation. Länsstyrelsen pekar på att utbildningstiden för vapenfria
är så pass läng att det bör vara möjligt att ge den utbildning som behövs.

Svenska röda korset avstyrker förslaget att slopa
tjänstgöringsalternativet för vapenfria inom organisationen. Enligt röda
korset kan de vapenfria fullgöra viktiga uppgifter dels för utbildning av
allmänheten i första hjälpen, dels som arbetsledare inom social
omsorgsverksamhet för att komplettera kommunernas resurser och dels genom
medverkan vid blod-givarrekrytering.

Svenska ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges
kristna ungdomsråd och Kristna fredsrörelsen vänder sig mot, som organisationerna
ser det, inslagen av "militarisering" i kommitténs förslag om vapenfriutbildningen.
Man anser bl,a, att det är olämpligt att den militära bedömningen för befälsuttagning
läggs till grund för en differentiering av vapenfriutbildningen.
Organisationerna är ocksä kritiska till begränsningen av antalet
tjänstgöringsalternativ och till att u-landsutbildningen och utbildning
anordnad av styrelsen för internationell utveckling föreslås utgå. Man
framhåller att dessa tjänstgöringsalternativ bör kunna ges ett meningsfullt
innehåll och att de är fredsbevarande. Förslagen rörande Sveriges kristna
ungdomsråd som utbildningsanordnare tillstyrks.

Landstingsförbundet biträder utredningens förslag till
prioriterade utbildningsområden för vapenfria. Därutöver pekar förbundet på
behovet av utbildade med medicin- resp, driftteknisk inriktning, av
värdpersonal till omsorgsverksamheten och av skötare inom akut psykiatrisk
vård,

Göteborgs och Bohus läns landsting framhåller vikten av
att vapenfria utbildas och krigsplaceras i omsorgsförvaltningarnas
organisation,

Västerbottens läns landsting tillstyrker förslagen inom
vilka områden

vapenfriutbildningen skall genomföras, målen för utbildningen och inne

hållet i den föreslagna utbildningen för sjukvårdspersonal. Landstinget

anser att övningsverksamheten och andra praktiska frågor rörande utbild

ningsinnehållet ytterligare behöver belysas. Vidare föreslår landstinget att

vapenfria med gymnasiekompetens inom ramen för tjänstgöringstiden bör 29

genomgå utbildning till undersköterska,

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 81

Svenska
kommunförbundet tillstyrker en uppdelning i grund- och repeti- Prop. 1987/88:81
tionsutbildning och att grundutbildningen delas in på det sätt VK83 före-
Bilaga 2 slår. Under beredskap och krig finns det enligt förbundet ett stort
behov av personalförstärkning inom det kommunaltekniska området. Kommunernas
informationsverksamhet liksom behovet av transporter och civilförsvarsorganisationens
undsättningsenheter är andra områden som kan behöva beaktas.

Bollnäs
kommun anser att den kommunala omsorgsverksamheten, "aktivitetsverksamheten"
och informationsverksamheten bör prioriteras men ifrågasätter om den
kommunaltekniska sektorn bör bemannas med vapenfria,

Borlänge
kommun menar däremot alt utbildning inom det kommunaltekniska området bör
prioriteras,

Gnosjö
kommun understryker betydelsen av att vapenfria även ges uppgifter inom den
allmänna skolans område,

Göteborgs
kommun påpekar att kommittén inte har prövat möjligheten att utbilda vapenfria
i brand- och räddningstjänst. En sådan befattningsutbildning skulle kunna ske
vid större brandförsvar med krigsplacering i civilförsvarsorganisationen,

Järfälla
kommun anför att den praktiska befattningsutbildningen i kommunerna bör
anordnas regionalt genom att nämnden för vapenfriutbildning träffar avtal med
ett begränsat antal kommuner om sådan utbildning,

Malmö
kommun anser att utredningen redovisar lämpliga verksamhetsområden för de
vapenfria och understryker behovet av att vapenfria utbildas och krigsplaceras
i transportverksamhet som förare av bussar, tunga lastbilar och arbetsmaskiner,

Mölndals
kommun uppmärksammar behovet av att vapenfria ges utbildning för att placeras
i kommunernas skolverksamhet,

Norrköpings
kommun förutsätter också att omsorgsverksamheten omfattar omsorgen om barn i
grundskolan. Vidare anser sig kommunen inte kunna ta ställning till förslaget
att ålägga kommunerna ansvaret för repetitionsutbildningen, bl, a. saknas en
redovisning av förslagets administrativa och ekonomiska konsekvenser,

Nybro
kommun har inga erinringar mot föreslagna verksamhetsområden, förutsatt att
omsorgen också avses gälla för grundskolans barn. Däremot vänder kommunen sig
mot förslaget att kommunerna skall kunna åläggas att anordna
befattningsutbildning.

Uddevalla
kommun anser att det är lämpligt att de vapenfria under krig och beredskap har
uppgifter bland barn och ungdom inom ramen för både skolan och den sociala
omsorgen i övrigt,

Uppsala
kommun har liknande uppfattning. Dessutom befarar kommunen att den föreslagna
prioriteringen till olika tjänstgöringsomräden kommer att medföra att
kommunerna tillförs kategorier av vapenfria som uppfyller lägre krav än
vapenfria till övriga områden.

Svenska
kyrkans centralstyrelse anser det strida mot deras syn på säkerhetspolitiken
att slopa u-landsutbildningen som tjänstgöringsalternativ. Övriga alternativ
tillstyrks.

Sveriges
centrala värnpliktsråd föreslår att de vapenfria i större ut- 30

sträckning
bör ges utbildning i alternativa försvarsformer av typ civUmot- Prop.
1987/88:81

stånd. Bilaga 2

Vapenfria arbetsgruppen tillstyrker förslaget till
tjänstgöringsområden men finner det dock synneriigen angeläget att låta tjänstgöringsaltérnativet
inom jordbruket finnas kvar,

Sveriges kristna socialdemokraters förbund är kritisk till
att minska antalet tjänstgöringsalternativ. Därmed försvåras möjligheten att
utnyttja den enskildes kompetens. Även fortsättningsvis bör det enligt,
förbundet finnas möjlighet att fullgöra vapenfri grundutbildning inom
verksamhet som inte är beredskapsplanlagd, för att behålla variationsbredden i
tjänstgöringsalternativen. Förbundet finner det anmärkningsvärt att u-landsutbildningen
och utbildningen i styrelsens för internationell utveckling regi föreslås utgå
och anser att verksamheten bör behållas som ett led i säkerhetspolitiken i vid
mening.

Sveriges civilförsvarsförbund framför önskemål om att få
eget utbildningsansvar för vapenfria som därvid kan krigsplaceras som
gruppchefer i hemskyddsorganisationen och fä uppgifter inom
informationsberedskapen,

Sveriges närradioförbund riktar uppmärksamhet på behovet i
krig av tekniskt utbildad personal vid närradiostationerna. Detta behov skulle
enligt förbundet kunna täckas genom utbildning och krigsplacering av vapenfria
inom närradion,

2.2 Vapenfriskolor

Överbefälhavaren anser i likhet med kommittén att en högre
måluppfyllelse kan uppnås med en starkare centralisering av utbildningen.
Överbefälhavaren framhåller vidare att en starkare centralisering av
utbildningen än till tre vapenfriskolor skulle kunna få icke önskvärda sociala
och pedagogiska konsekvenser. Osäkerheten i antalet beviljade
vapenfritillstånd i framtiden bör dessutom noga beaktas innan man beslutar om
en viss organisation.

Statens räddningsverk anser att den föreslagna
utbildningsmodellen kan

prövas och utvecklas med utnyttjande av de utbildningsresurser som nu

finns tillgängliga vid främst räddningsverket och övriga berörda statliga

myndigheter samt i de större kommunerna. Verket delar kommitténs upp

fattning att en centraliserad introduktion och en allmän befattningsutbild

ning är rationell och leder till högre och jämnare kvalitet på utbildningen.

Frågan om denna utbildning skall föriäggas till en eller fiera utbildningsor

ganisationer mäste enligt verket mera ingående prövas ur lämplighets- och

kostnadssynpunkt. Det finns dock ingen anledning att skapa en särskild

fristående skolorganisation för vapenfria tjänstepliktiga. Verket framhåller

vidare att det ur statens synpunkt måste vara mest rationellt att ta fill vara

de utbildningsorganisationer som redan är etablerade och har kompetens,

erfarenhet och resurser för utbildningen. Verket konstaterar att räddnings

skolan i Katrineholm inte behövs efter den 1 juli 1988 för civilförsvarsut

bildning med de planeringsförutsättningar som nu gäller. Skolan har enligt

verket de resurser och den kompetens som behövs för den föreslagna 31

centraliserade
grundutbildningen. Verket anser därför att försök och ut- Prop. 1987/88:81 veckling
av den föreslagna modellen för grundutbildning med fördel kan Bilaga 2
förläggas till Katrineholm.

Överstyrelsen
för civil beredskap delar kommitténs uppfattning att tre vapenfriskolor ger de
fördelar sorn kommit till uttryck i betänkandet och anser att räddningsskolan i
Katrineholm är lämplig som vapenfriskola.

Styrelsen
för psykologiskt försvar slår som en grundläggande princip fast att alla som
med stöd av en pliktlag inkallas till utbildning också har rätt att kräva att
utbildningen bedrivs pä ett för den enskilde meningsfullt sätt. Styrelsen anser
att grundutbildningen vid centrala skolor kan förbättra förutsättningarna för
detta,

Civilbefälhavaren
i Södra civUområdet ansluter sig till kommitténs förslag om tre vapenfriskolor
och framför som sin mening att en sammanhållen grundutbildning torde vara
rationell och lämplig.

Nämnden
för vapenfriutbildning instämmer i utredningens ställningstagande att
utbildningen för de vapenfria i framtiden skall målinriktas och utformas så att
den omfattar en för alla lika utbildning avseende de inledande faserna av
vapenfriutbildningen, dvs, introduktion och allmän grundutbildning. Nämnden
instämmer i utredningens målsättning för utbildningen men biträder inte
förslaget om en organisation i tre vapenfriskolor som ett led i åtgärderna att
uppfylla utbildningsmälsättningen. Nämnden bedömer risken som stor att
förslaget motverkar den flexibilitet i utbildningen som skall eftersträvas, I
stället bör enligt nämnden andra utbildningsmodeller, som också leder till ökad
måluppfyllelse, övervägas. Så långt möjligt bör den utbildningskapacitet
utnyttjas som redan finns vid statliga tekniska verk, luftfartsverket, statens
räddningsverk och hos kommuner och landsfing.

Socialstyrelsen
anser det vara nödvändigt att inryckning, introduktion och allmän
grundutbildning samordnas och genomförs på likartat sätt för samtliga
vapenfria. Detta kan enligt styrelsen ske antingen vid särskiU inrättade
vapenfriskolor, eller genom att utnyttja befintlig utbildningskapacitet hos utbildningsanordnarna.
Styrelsen anför dock att man för egen del inte har någon anledning alt ta
ställning till dessa alternativ.

Sjöfartsverket
tillstyrker att inlroduktion, allmän grundutbildning och grundläggande
befattningsutbildning sker centraliserat på det sätt kommittén föreslår.

Luftfartsverket
framhåller den enligt verket stora betydelsen av att de blivande flygplatsbrandmännen
inställer sig direkt i den miljö där de skall genomföra sin samhällsplikt. En
utbildning på annan ort skulle inte bara orsaka stora kostnader, utan störa den
utbildningsrytm som ur beredskapssynpunkt visat sig som den lämpligaste.
Verket avstyrker därför en ordning som skulle innebära att deras vapenfria
påbörjade sin utbildning vid en vapenfriskola.

Arbetsmarknadsstyrelsen
konstaterar att en av utredningens viktiga uppgifter var att föreslå åtgärder
som ökar flexibiliteten beträffande antalet vapenfria som genomgår utbildning.
Förslaget att inrätta ett antal fasta skolor är enligt styrelsens uppfattning
ett steg åt motsatt håll.

Statens
vattenfallsverk anser att utredningens förslag att genomföra de 32

vapenfrias
introduktion och allmänna grundutbildning vid centrala vapen- Prop.
1987/88:81 friskolor inte medför någon förbättring i förhållande till den
utbildning som Bilaga 2 i dag sker vid verkets utbildningsanläggningar i Åsbro
och Jokkmokk, Förslaget innebär tvärtom en tempoförlust genom att de vapenfria
måste ges ytterligare en introduktionsperiod för sin fackutbildning. Centralt
anordnad utbildning under de första veckorna avstyrks därför av verket.

Försvarets rationaliseringsinstitut kan inte tillstyrka
att en ny utbildningsorganisation byggs upp inom totalförsvaret vid sidan av
de redan existerande. Institutet erinrar om den utbildningskapacitet som finns
vid räddningsverkets skolor och föreslär att vapenfriutbildningens centrala del
genomförs vid dessa. Om den tillgängliga kapaciteten inte skulle vara
tillräcklig är det bättre, framhåller institutet, att komplettera redan befintliga
anläggningar än att bygga tre helt nya.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att en för
samtliga vapenfria lika introduktion och allmän grundutbildning kan vara en god
grund inför den befattningsutbildning som därefter genomförs vid de myndigheter
där de vapenfria avses bli krigsplacerade. Länsstyrelsen stöder därför
förslaget till utformning av vapenfriutbildningen och att denna sker vid tre
vapenfriskolor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län gör liksom kommittén bedömningen
att tre skolor med hänsyn till för- och nackdelar sannolikt är ett väl avvägt
antal. Med kompetenta lärare och speciella utbildningshjälpmedel, såsom
övningsfält för räddning och brand och specialinredda lektionssalar m, m, kan
de vapenfria ges en god inledande grundutbildning. Det bör enligt länsstyrelsen
övervägas att förlägga utbildningen av handledare till de föreslagna skolorna.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län
framhåller betydelsen av att en vapenfriskola lokaliseras till det egna länet.

Svenska ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges
kristna ungdomsråd och Kristna fredsrörelsen är tveksamma fill förslaget om en
central utbildning av de vapenfria innan de placeras ut hos de olika utbildningsanordnarna.
Organisationerna pekar på vikten av att administratörerna får vara med frän
början och lära känna de vapenfria. Organisationer och kommuner kan enligt
yttrandet bedriva en kvalitativt god introduktionsutbildning om de får
resurser för detta,

Kalmar läns landsting ansluter sig till förslaget med tre
vapenfriskolor för introduktion och allmän grundutbildning,

Västerbottens läns landsting tillstyrker också förslaget
och ger en ingående redovisning av möjligheterna att förlägga en av skolorna
till den egna regionen.

Svenska kommunförbundet anser att förslaget att bedriva en
centraliserad utbildning vid tre vapenfriskolor ytterligare bör övervägas för
att finna en bättre avvägning mellan den centrala och lokala nivån. Visserligen
kan en centralisering medföra en jämnare kvalité på utbildningen men leder
enligt förbundet också till vissa praktiska problem med organisation,
fördelning mellan de olika skolorna och med genomförandet.

Bollnäs kommun anser däremot att de av kommittén
uppställda kraven

väl kan tillgodoses med en decentraliserad utbildning genomförd av utbild- 33

ningsanordnarna.
Erfarenheter på annat håll kan dock motivera regional Prop. 1987/88:81

inledande utbildning. Bilaga 2

Borlänge
kommun är positiv till förslaget att inrätta tre vapenfriskolor för inledande
utbildning men ifrågasätter en centralisering av de moment som är hårt
specialiserade eller som kräver långt gående integrering i utbildningskommunens
verksamhet. Det finns enligt kommunen starka skäl som talar för att kommunerna
är väl lämpade och redan i dag kompetenta att genomföra denna del av utbUdningen.

Gnosjö
kommun anser sig inte kunna ta ställning till förslaget om vapenfriskolor men
tillstyrker en centraUsering av den föreslagna inledande delen av utbildningen.
Kommunen pekar på att kommunerna har stor erfarenhet av att ordna utbildning av
olika slag och att kompetensen breddas efter hand som uppdragsutbildning blir
vanligare.

Göteborgs
kommun anser att det inte är försvarbart att bygga upp en central utbUdningsorganisation
för kommunernas vapenfria. Inom kommunerna finns det redan en utbildningsorganisation,
exempelvis den kommunala vuxenskolan, folkhögskolor och högskolor, som enUgt
Göteborgs kommun kan ge vapenfria en fullgod teorefisk befattningsutbildning.
Som ett alternativ till centrala vapenfriskolor visar kommunen på möjligheten att
låta kommunerna samordna utbildningen, vilket bl, a, skulle medföra en bättre
koppling mellan de teoretiska och praktiska delarna av utbildningen. Förslaget till
en rullande intagning till en skolorganisation avstyrks, dä detta enligt
kommunen är olämpligt av hänsyn till skolornas, daghemmens och fritidshemmens
verksamhet,

Haninge
kommun är positiv till centraliserad introduktion och allmän grundutbildning.
Kommunen anse;- däremot att den fackvisa centraliserade utbildningen är
ofullständigt utredd vad avser organisation, samråd och ansvarsfördelning.
Vidare anser kommunen att nuvarande utbildningssystem kan ges en avsevärt
förbättrad kvalitet fill lägre kostnader än beräknade 12milj. kr,

JärfäUa
kommun tycker att befinfiiga utbildningsresurser vid de militära förbanden
borde kunna användas även för den allmänna grundutbildningen, oavsett senare
placering och anser att förslaget om särskUda vapenfriskolor bör omprövas.

Katrineholms
kommun delar VK83:s bedömning att en kvaUtetshöjning hos de vapenfria bäst
uppnås genom en centraliserad utbildning vid tre vapenfriskolor och biträder
förslaget till grund- och befattningsutbildning vid dessa. Kommunen pekar ocksä
på möjligheten att utnyttja räddningsskolan i kommunen för detta ändamål fr,
o. m. den 1 juli 1988.

Malmö
kommun välkomnar förslaget till inrättande av vapenfriskolor och är positiv tUl
att en sådan skola etableras i kommunen.

Mölndals
kommun anser att en central utbildning enligt förslaget både

innebär för- och nackdelar. Fördelarna finns beträffande utbUdningsavsnit-

ten om brand, räddning, sjuk- och olycksfallsvärd och om totatförsvars-

kunskap. Nackdelar kan uppkomma vid genomförandet av den kommuna

la introduktionen därför att de vapenfria måste tas emot och placeras ut

även under sommarmånaderna. Dessa svårigheter ökar i de fall flera kom

muner samverkar. 34

Norrköpings
kommun är tveksam fill förslaget om vapenfriskolor och en Prop. 1987/88:81
centraliserad teoretisk utbildning för de vapenfria som skall tjänstgöra i
Bilaga 2 kommunerna. Nackdelen med förslaget är enligt kommunen sämre kontakt mellan
den vapenfrie och tjänstgöringskommunen samt störte svårigheter att rekrytera
lokala vapenfriadministratörer. Kommunen föreslår som ett alternativ att
nämnden för vapenfriutbildning utformar en läroplan och ges resurser att bhräda
kommunerna med egna utbildare,

Nybro
kommun- har i och för sig inget att erinra mot förslaget fill vapenfriskolor
men pekar — med tanke på den beräknade kostnaden - på kommunernas egen
utbildningsorganisation som ett alternativ,

Stockholms
kommun tillstyrker i huvudsak den föreslagna utformningen av utbildningen men
uttrycker tvekan om att de inledande skedena förläggs till en särskild skola.
En fortsatt samverkan med den kommunala vuxenutbildningen kan enligt kommunen
ske vad gäller den allmänna grundutbildningen och den grundläggande
befattningsutbildningen,

Sundsvalls
kommun ifrågasätter inrättandet av vapenfriskolor av flera skäl. Dels går
förslaget emot allmänna decentraliseringssträvanden och inriktningen mot en
störte grad av samverkan mellan olika utbildningsformer inom kommunerna, dels
kommer förslaget att medföra ytterligare kostnader, utöver själva
skolorganisationen, och vålla problem genom den rullande inryckningen till
kommunerna. Kommunen ifrågasätter om inte den eftersträvade förbättringen
skulle kunna uppnås om resurserna i stället överfördes till utbildningsanordnarna
och nämnden för vapenfriutbildning.

Uddevalla
kommun framhåller att kommunen, med sin erfarenhet pä området, bör vara väl
skickad att anordna hela grundutbildningen för sina vapenfria. Kommunen anser
att utbildningen då får en starkare och naturligare anknytning till den
praktiska befattningsutbildningen och mot lokala förhållanden. I Uddevallas
region finns det enligt kommunen ett underlag för kvalificerade
utbildningsinsatser.

Uppsala
kommun ser ingen anledning att frångå nuvarande utbildningsmodell och påminner
om att det i kommunen finns mycket goda utbildningsresurser med närhet till
universitet m, m. Vidare anser kommunen att förslaget om en fackvis
centraliserad utbildning är alltför oklart för att ha synpunkter på.

Örebro
kommun delar utredningens uppfattning om motiven för inrättande av
vapenfriskolor och påminner om att kommunen i annat sammanhang anmält intresse
av att få etablera en sådan skola.

Svenska
kyrkans centralstyrelse är också tveksam till förslaget om en central
utbildning i den omfattning som betänkandet förordar.

Svenska
röda korset ser däremot klara fördelar med en centraU genomförd introduktion
och allmän grundutbildning om fem veckor. Organisationen kan sedan för egen
del genomföra befattningsutbildningen.

Vapenfria arbetsgruppen
ifrågasätter förslaget om en centraliserad inle

dande grundutbildning och att delar av den teoretiska befattningsutbild

ningen genomförs vid tre vapenfriskolor. Arbetsgruppen konstaterar att

många utbildningsanordnare redan har en fullt godtagbar utbildning av de

vapenfria. De ekonomiska resurser som skulle tillskjutas för vapenfrisko

lorna borde, enligt arbetsgruppen, i stället gå tUl den nuvarande utbild- 35

ningsmodellen i syfte att höja kvaliteten där.

Centerns ungdomsförbund är
tveksam till förslaget om att den inledande Prop. 1987/88:81 delen av
vapenfriutbildningen centraliseras till tre vapenfriskolor, Åtmins- Bilaga
2 tone borde den grundläggande befattningsutbildningen med fördel kunna föriäggas
i anslutning till tjänstgöringsstället, framhåller förbundet.

3 Utbildningstiden

överbefälhavaren
godtar förslagen och understryker vikten av att vapenfriutbildningen, bl, a.
vad beträffar utbildningstider, utformas så att den inte kommer att framstå som
attraktivare än värnpliktsutbildningen. Överbefälhavaren efterlyser dock mer
detaljerade regler om antalet dagar för repetitionsutbildningen.

Värnpliktsverket
påminner om att flertalet meniga inom marinen och flygvapnet har en betydligt
längre grundutbildningstid än arméns meniga och framhåller att
grundutbildningstiden för den vapenfrie inte bör vara kortare än vad hans
militära uttagning skulle ha medfört. Verket föreslår att
tjänstgöringsskyldigheten för en vapenfri i princip skall överensstämma med den
totala tjänstgöringsskyldigheten för övriga värnpliktiga samt -utom för
kategori K - ges etl påslag om 90 dagar. Dessa dagar kan enligt verket användas
för utbildning i vapentjänst i de fall tillståndet till den vapenfria tjänsten
skulle återkallas.

Nämnden
för vapenfriutbildning instämmer i utredningens förslag till differentierade
utbildningstider. Behovet av befattningar och utbildningstid för kategori K
kan nämnden dock inte ta ställning till för närvarande. Nämnden anser vidare
att den vapenfries lämplighet för uttagning till kategori K och L mäste få
avgöras av nämnden och inte styras av enbart den militära uttagningen.

Socialstyrelsen
anser att den differentierade grundutbildningstiden för vapenfria i ledande
befattningar kan vara motiverad för flertalet tjänstgöringsalternativ. Detta
gäller dock inte för de vapenfria inom hälso- och sjukvården, eftersom de
ledande befattningarna där är besatta med personal med särskild behörighet.

Statens
järnvägar varnar för en differentierad utbildningstid med en indelning av de
vapenfria i olika kategorier dä detta kan innebära ett motsatsförhållande
mellan utbildningsmyndigheten och den vapenfrie. För att motverka detta och
skapa större flexibilitet föreslår statens järnvägar att minimitiden för
samtliga kategorier bör vara 290 dagar.

Sjöfartsverket
anser att grundutbildningstidens längd inte bör understiga 300 dagar för att
kunna inrymma en meningsfull praktisk befattningsutbildning.

Luftfartsverket
är något tveksam till förslaget om kategoriindelning och nämner att detta kan
öka benägenheten att totalvägra. Störst anses denna risk vara inom den
dugligaste kategorin. Verket föreslår att uttagningen till ledarutbildning bör
vara frivillig och anser att nämnden för vapenfriutbildning mäste få avgöra uttagningen
till kategori K och L utan att vara styrd av den militära uttagningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen
är inte beredd att oreserverat ansluta sig till 36

förslaget
om att vapenfria skall kunna tas ut till chefs- och arbetsledarut- Prop.
1987/88:81 bildning. Om tjänstgöringstiderna skall föriängas för sådan
utbildning. Bilaga 2 anser styrelsen att ett väl underbyggt krigsbehov
måste kunna redovisas.

Statens vattenfallsverk anför att vapenfria kan utbUdas
till biträdande arbetsledare vid reparationslinjen genom den längre
utbildningstiden för kategorierna K och L, På driftlinjen kan den längre tiden
utnyttjas för en fördjupad teoretisk och praktisk befattningsutbildning.

Försvarets civilförvaltning delar VK83;s uppfattning att grundulbild-ningstiden
för vapenfria måste anpassas i förhållande till tiden för värnpliktsutbildningen
så att det inte kan framstå som förmånligare att få vapenfri tjänst.
Förvaltningen framhåller ocksä vikten av en avgränsning mellan grund- och
repetitionsutbildning från förmånssynpunkt, dvs, om den enskilde skall uppbära
dagersättning eller dagpenning.

Svenska ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges
kristna ungdomsråd och Kristna fredsrörelsen delar uppfattningen att det beträffande
utbildningstidens längd inte skall löna sig att göra vapenfri tjänst.
Organisationerna konstaterar dock att vapenfritjänstgöringen i dag är väsentligt
längre än genomsnittlig värnpliktstjänstgöring och förordar en grundutbildningstid
på 300 dagar. Eftersom det finns etl noggrant prövningsförfarande behövs inte
heller en spärr med längre utbildningstid för att motverka att den vapenfrie av
bekvämlighetsskäl söker vapenfri tjänst,

Västerbottens läns landsting tillstyrker förslaget och
föreslår viss kompletterande utbildning för vapenfria som uttas till
sjukvårdsutbildning,

Katrineholms kommun finner VK83;s förslag om
grundutbildningens omfattning och längd väl avvägd.

Svenska kyrkans centralstyrelse anser att rättviseskäl och
funktionella skäl måste styra utbildningslängden. Därför skall det enligt
styrelsen inte vara bekvämare med vapenfri tjänst. Tjänstgöringen skall ocksä
ha en sådan längd att utbildningen blir meningsfull,

Sveriges centrala värnpliktsråd ställer sig avvisande och
har svårt att förstå de resonemang som ligger bakom förslaget om en längre
utbildningstid. Rådet anser också att systemet med differentierad
utbildningstid är dåligt motiverat i utredningen.

Vapenfria arbetsgruppen anser att nuvarande
tjänstgöringsskyldighet på 420 dagar är fullt tillräcklig. Längre
utbildningstid än vad som krävs för att nå utbildningsmålen kan arbetsgruppen
inte se annat än som en bestraffning. Arbetsgruppen avstyrker också förslaget
om en differentierad utbildningstid för befälsutbildning av vapenfria.

Centerns ungdomsförbund kan tänka sig en längre
utbildningstid än för vanliga värnpliktiga, förutsatt att prövningsförfarandet
slopas. För olika typer av befattningar godtar förbundet en differenfierad
utbildningstid. Förbundet framhåller ocksä att utbildningstidernas längd måste
anpassas från år till år efter utbildningsbehov och resurser.

Kommunistisk ungdom kan inte se någon rimlig anledning till
en generell

förlängning av utbildningstiden. Del nödvändiga innehållet i utbildningen

måste enligt förbundet styra utbildningstidens längd. Den föreslagna kate

goriindelningen godtas. Däremot anser förbundet att uttagningen till olika

vapenfribefattningar inte bör få grunda sig på den militära uttagningen. 37

Vidare anser förbundet att
vapenfriutbildningen måste få ta den tid som Pröp. 1987/88:81 krävs och att
det därför är tveksamt om fullgjord värnpliktstjänstgöring Bilaga 2 skall
få tillgodoräknas den enskilde vid fullgörandet av vapenfri tjänst.

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund kan tänka sig en viss begränsad förlängning
av nuvarande utbildningstid om detta kopplas till lättnader i
prövningsförfarandet vid ansökan om tillstånd till vapenfri tjänst.

4 Övriga frågor

4.1 Handledarnas roll m. mi.

Överstyrelsen
för civU beredskap fillstyrker förslaget och betonar vikten av att det finns
utbildningshandledare med hög kvalitet.

Nämnden
för vapenfriutbildning föreslär-med hänvisning till sin inställning till
vapenfriskolor - en lägre ambitionsnivå för utbildning av handledare och att
andra organisationsformer prövas.

Socialstyrelsen
framhåller handledarnas betydelse för utbildningsresultatet. Styrelsen anser
dock a» förslaget inte är realistiskt med hänsyn fill bl, a, den anställda
personalens övriga uppgifter. I stället förordas att en sådan utbildning för vapenfriadministratörerna
genomförs hos utbildningsanordnarna.

Televerket
anser att handledarna liksom hittills kan ges erforderlig utbildning för sina
uppgifter inom verket.

Statens
järnvägar ser det som orealistiskt från personal- och kostnadssynpunkt med tre
veckors utbildning för handledarna.

Sjöfartsverket
understryker behovet av en enhetlig handledarutbildning och instämmer i
kommitténs förslag om fördelning av kostnaderna för utbildningen.

Luftfartsverket
delar av kostnadsskäl inte utredningens slutsatser om den framtida
handledarutbildningen. Verket föreslär i stället en central utbildning av
vapenfriadministratörerna och att dessa därefter genomför lokal eller regional
utbildning med handledarna.

Statens
vattenfallsverk anför att verket sedan mitten av 1960-talet genomfört
utbildning av handledare. Denna utbildning har omfattat två dagar och enligt
verket visat sig ge fullt tillfredsställande resultat med hänsyn till uppställda
krav.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län gör bedömningen att tre veckors utbildning inte behövs för
handledare från försvarsenheten utan att del bör räcka med en betydligt kortare
kurs,

Göteborgs
och Bohus läns landsting föreslår att - av kostnadsskäl — vapenfriadministratören
får till uppgift att fortlöpande informera och utbilda handledarna.

Svenska
röda korset framhåller att handledarkompetensen är relativt

god inom organisationen. Den förbättras ytterligare efter hand. Organisa

tionens handledare bör därför kunna ges en kortare utbildning än tre

veckor. 38

Svenska ekumeniska
nämnden, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna Prop. 1987/88:81 ungdomsråd
och Kristna fredsrörelsen finner att tre veckors utbildning är Bilaga 2 för
läng tid och påpekar att det är svårt för handledarna att vara borta så länge
från sina ordinarie arbetsuppgifter. Det är enligt organisafionerna bättre att
satsa på en rejäl utbildning av administratörerna, vilka i sin tur kan ge
handledarna erforderlig utbildning.

Svenska
kommunförbundet delar kommitténs uppfattning vad gäller betydelsen av
handledarna under den prakfiska befattningsutbildningen. Förbundet framhåller
att det är viktigt att i första hand välja rätt personer till handledare vilka
på ett naturligt sätt kan förena denna uppgift med ordinarie arbetsuppgifter.
Formerna för handledarutbildningen bör enligt förbundet övervägas ytterligare
i riktning mot den lokala nivån.

Bollnäs
kommun avstyrker den föreslagna handledarutbildningen och anser att den är
alltför omfattande.

Gnosjö
kommun föreslår att handledarutbildningen anordnas med en lägre ambition och
under andra organisatoriska former än vad som förordas i betänkandet. Kommunen
motsätter sig att kostnaderna för utbUdningen skall betalas av utbildningsanordnarna,

Järfälla
kommun anser att nämnden för vapenfriutbildning bör organisera en systematisk handledarulbildning
och att uppgiften att genomföra denna med fördel kan förläggas till
vapenfriskolorna,

Katrineholms
kommun delar bedömningen att det är angeläget att handledarna har god insikt
om de vapenfrias roll i totalförsvaret och anser att det finns ett stort behov
av handledarutbildning. För att motverka den nuvarande höga omsättningen på
handledare bör, enligt kommunen, dessas status i organisationen höjas genom en
bättre utbildning. Därvid bör den kompetens som kommer att finnas i
vapenfriskolorna alt kunna utnyttjas. Utbildning av handledare - liksom av
vapenfria - är en statlig angelägenhet, framhåller kommunen,

Mölndals
kommun betraktar den föreslagna handledarutbildningen som en praktisk och
ekonomisk omöjlighet för kommunen. Denna utbildning kan, enligt kommunen,
vapenfriadministratören svara för.

Nybro
kommun har i och för sig inget att erinra mot att handledarna fär den
föreslagna utbildningen. Kommunen förutsätter dock att kostnaderna för denna
betalas av staten och anser att en utbildning med sådan omfattning kan komma
att omöjliggöra all rekrytering av handledare.

Stockholms
kommun anser att det kan vara en fördel att förlägga handledarutbildningen
centralt och efterlyser närmare mofiv för utbildningens längd samt konsekvenser
från kostnadssynpunkt.

SundsvaUs
kommun betonar handledarnas betydelse under den praktiska
befattningsutbildningen men menar alt en utbildning i tre veckor av dessa är
överdriven, i vart fall för den kommunala omsorgsverksamheten. Kommunen utgår
från att staten står för alla kostnader,

Uddevalla
kommun anser att handledarutbildningen med fördel kan genomföras av kommunerna
och att alla kostnader för verksamheten bör betalas av staten.

Uppsala
kommun säger att förslaget är sä oklart formulerat att ett

ställningstagande är omöjligt, 39

Örebro
kommun biträder utredningens förslag, Prop. 1987/88:81

Vapenfria
arbetsgruppen ser det som ytterst angeläget att handledarna Bilaga 2 får
den utbildning som kommittén föreslår. Kostnadsfrågan för utbildningen får
inte bli avgörande, framhåller gruppen,

4.2 Ledningen av vapenfriutbildningen m. m.

Statens
räddningsverk delar kommitténs uppfattning att ledningen av vapenfriutbildningen
bör stärkas. Beträffande förslaget om en organisationsöversyn anser verket att
det inte får bortses från de betydande fördelar som ligger i att ledningen av
vapenfriutbildningen delvis eller helt samordnas med verkets verksamhet i
Karlstad,

Nämnden
för vapenfriutbUdning anför att nämnden saknar varje form av direktivrätt när
de vapenfria skall placeras ut hos de olika utbildningsanordnarna och att
nämnden ofta hamiuar i en förhandlingssituation gentemot dessa. Nämnden
instämmer därför i VK83:s uppfattning att nämndens ledningsfunktion bör
stärkas och godtar förslagen om detta.

Televerket
tillstyrker förslaget till principiell fördelning av kostnaderna för
vapenfriutbildningen.

Statens
järnvägar anser däremot att företaget skall ha ersättning för alla sina
kostnader för vapenfriverksamhelen. Endast under denna förutsättning anser
företaget att ett fortsatt åliggande är acceptabelt.

Sjöfartsverket
och luftfartsverket tillstyrker förslaget till kostnadsfördelning.

Arbetsmarknadsstyrelsen
framhållei" att utredningens ekonomiska slutsatser bör granskas närmare och
anför alt enbart förslaget att öka repeti-lionsutbildningen medför en avsevärd
kostnadshöjning.

Försvarets
civilförvaltning anser att ledningsverksamheten måste stärkas och att detta
lämpligen kan ske genom att stärka nämndens för vapenfriutbildning roll och
klargöra nämndens ansvar.

Landstingsförbundet
förutsätter att alla kostnader för landstingens utbildning av vapenfria
betalas av staten,

Göteborgs
och Bohus läns landsting förordar att omsorgsförvaltningen får full
kostnadstäckning för de vapenfrias utbildning, eftersom de vapenfria enligt
landstinget inte i något läge kan ersätta en anställd.

Svenska
kommunförbundet avstyrker kommitténs förslag i de delar som rör kommunernas
kostnader och ersättningen för dessa. Enligt förbundet bör kommunerna få full
kostnadstäckning för verksamheten.

Samtliga
kommuner som yttrat sig över förslaget till kostnadsfördelning anför liknande
uppfattningar.

Vapenfria
arbetsgruppen tillstyrker förslaget om nämndens för vapenfriutbildning
direktivrätt och tillsynsskyldighet. Detta skulle enligt arbetsgruppen ocksä
gynna medinflytandet för de vapenfria,

4.3 Vapenfrias förmåner m. m.

Samtliga
remissinstanser - med undantag av Vapenfria arbetsgruppen -

som
yttrat sig över detta avsnitt instämmer i kommitténs grundläggande 40

uppfattning att förmånerna
till de vapenfria även fortsättningsvis skall Prop. 1987/88:81 lämnas
enligt samma grunder som gäller för värnplikfiga. Härutöver läm- Bilaga 2
nas följande närmare synpunkter.

Nämnden
för vapenfriutbildning anser att förplägnad i första hand skall utges som
naturaförmån men att det måste finnas möjlighet att tillämpa andra lösningar i
de fall det är opraktiskt, dyrare eller negativt för utbildningen. Systemet
med matersättning bör få tillämpas i avvaktan på att förplägnadsersättningen
höjs. När det gäller andra delar av förmånssystemet, föresläs att nämnden ges
möjlighet att göra praktiska lösningar. Detta kan gälla beklädnadsersättning,
fritidsstudiebidrag och förläggningsfrägor.

Nämnden
delar kommitténs uppfattning att ansvarsbestämmelserna för vapenfria bör
anpassas till de nya reglerna för värnpliktiga.

Statens
järnvägar föreslår att nuvarande system med kontant ersättning fär behällas i
de fall naturaförmåner inte kan lämnas. En kombination av kontant ersättning
och mat i natura bör ocksä kunna ges.

Luftfartsverket
anser att det måste finnas vissa särregler för de vapenfria med hänsyn till
deras tjänstgöringsförhållanden.

Arbetsmarknadsstyrelsen
har liknande inställning.

Försvarets
civilförvaltning anser att det inte är lämpligt att motivera förmånerna till de
vapenfria med administrativ enkelhet och vänder sig mot den tillämpade
ordningen beträffande matersättning, förläggning och beklädnadsersättning samt
föreslär en författningsreglerad rätt till ersättning för skador på glasögon
och klockor.

Svenska
röda korset pekar på nödvändigheten av att förmånsfrågorna också får en
praktisk lösning med hänsyn till aktuella förutsättningar.

Svenska
ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna ungdomsråd och
Kristna fredsrörelsen tror inte att besparingar är möjliga genom att i högre
utsträckning ordna gemensamma förläggningar för de vapenfria. Många gånger
kommer de spridda tjänstgöringsplatserna att motverka besparingar genom längre
resor och andra problem.

Svenska
kyrkans centralstyrelse har samma uppfattning.

Landstingsförbundet
pekar på att förutsättningarna för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda främst
förläggning och alla måltider varierar och att praktiska problem kan uppstå,

Göteborgs
och Bohus läns landsting framhåller att vapenfria bör kompenseras i de fall
mat inte kan tillhandahållas.

Bollnäs
kommun anser att utredningen anlagt en alltför kasernorienterad syn på
förläggnings- och utspisningsfrågorna.

Gnosjö
kommun föreslår att, i de fall måltider inte kan erbjudas, de vapenfria får
råvaror och själva får svara för tillredningen av sin mat,

Göteborgs
kommun nämner praktiska problem om de vapenfrias utspisning mäste ske
gemensamt.

Vapenfria
arbetsgruppen framhåller att det är naturligare att höja de

värnpliktigas standard än att beröva de vapenfria deras förmåner. Arbets

gruppen föreslår att förplägnadsersättningen höjs till 60 kr. I de fall tjäns

ten kräver det bör skydds- eUer tjänstekläder tillhandahållas. Beklädnads

ersättningen kan dä delvis slopas enligt arbetsgruppen. Övriga förmåner

för vapenfria uppvägs av vad de värnpliktiga kollektivt kommer i åtnjutan- 41

de
av i form av andra förmåner.

Kommunistisk ungdom anser
att olika bidragsformer bör slopas till Prop. 1987/88:81 förmån för
kraftigt höjda dagersättninjiar och förespråkar på sikt ett löne- Bilaga 2
system för tjänstgöringspliktiga.

42

Innehållsförteckning Prop. 1987/88:81

Sid.

Proposition......................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 21 januari 1988 .. 3

1
Inledning.......................................................... 3

2
Föredragandens överväganden och
förslag............. 5

2.1
Tjänstgöringsområden m. m............................. 5

2.2
Vapenfriutbildningens
utformning och genomförande 8

2.3
Utbildningstiden............................................ 12

2.4
Vapenfria tjänstepliktigas
förmåner m, m............ 14

2.5
Vissa kostnadsfrågor m. m.............................. 15

2.6
Ikraftträdande.............................................. 18

3
Upprättad lagförslag .......................................... 18

4
Lagrådets hörande............................................. 18

5
Hemställan ...................................................... 18

6
Beslut ........................................................... 19

Bilaga
1 VK 83:s sammanfattning av betänkandet ... 20

Bilaga 2 Sammanställning
av yttrandena................... 24

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 43