Prop. 1987/88:82

Regeringens
proposition

1987/88:82

om en ny kontrollordning för elektrisk materiel, m.m.

Prop.

1987/88:82

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 4 februari 1988 för de åtgärder och
de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Pä regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Thage G Peterson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen redovisas en ny kontrollordning för
elektrisk materiel samt föreslås vissa därav föranledda ändringar i bl,a, lagen
(1902:71 s, I),
innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen).

Förslagen har sin bakgrund dels i den översyn av reglerna
inom området teknisk provning och kontroll som de senaste åren pågått inom
regeringskansliet, dels i den översyn av kontrollordningen för elektrisk
materiel som gjorts i syfte att åstadkomma en anpassning till den ordning som
tillämpas inom den gemensamma marknaden, EG. Förslagen bygger på förslag som
redovisats i betänkandet (Ds I 1986: 1) Effektivare kontroll och underlättad handel — förslag till nya regler
för kontroll av elektrisk materiel.

Enligt nuvarande bestämmelserom kontroll av elektrisk
materiel i Sverige måste huvuddelen av de elektriska produkter som säljs till
allmänheten vara provade och typgodkända av SEMKO, Svenska Elektriska Materiel-kontrollanstalten
AB, som är riksprovplats för elektriska artiklar. Produkter som godkänts "S-märks",

Enligt förslaget öppnas möjlighet för tillverkare och
importör att - som alternativ till SEMKO-kontroll med åtföljande
"S-märkning" — utföra motsvarande kontroll vid vissa andra med SEMKO
samarbetande provningsinstitutioner eller att själv utföra denna kontroll, som
i så fall övervakas av SEMKO. Kravet på typgodkännande av SEMKO
("S-märkning") ersätts med ett krav på registrering före
marknadstillträdet. Kontrollen av de produkter som finns på marknaden kommer
att förstärkas,

I propositionen föreslås vissa ändringar i ellagen i
anslutning till den nya kontrollordningen. Förslagen innebär bl, a, att
tillsynsmyndigheter får ut-

1 Riksdagen 1987/88. t saml. Nr 82

ökade befogenheter och att
regler om registrering som förutsättning för Prop. 1987/88:82 överlåtelse m,
m. av elartiklar införs. En sanktionsavgift införs för den som inte följer
reglerna om registreringsskyldigheten.

Ändringarna
i ellagen föreslås Iräda i kraft den I juli 1988, Den nya kontrollordningen
planeras att införas successivt fr, o. m, den I juli 1989,

Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1988 Prop. 1987/88:82

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S, Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R, Carisson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsråden Peterson och Dahl

Proposition om en ny kontrollordning för elektrisk materiel,
m.m.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Peterson
anför.

Regeringen har i prop, 1987/88:66 formulerat förslag till
vissa riktlinjer för Sveriges medverkan i det västeuropeiska
integrationsarbetet. Bl, a, föreslås att regeringen skall medverka i EFTA;s och
EG:s arbete för att skapa ökad rörlighet med varor, tjänster, människor och
kapital i Västeuropa, Med detta för ögonen bör regeringen bl, a, arbeta för
att en gemensam marknad upprättas i Västeuropa,

Ett konkret exempel pä strävanden i denna riktning har
varit elomrädet, där EG redan i april 1984 aktualiserade frågan om
EFTA-länderna skulle vara beredda att anpassa sina regler till det s, k, lågspänningsdirektivet
som reglerar kontrollen av elektrisk materiel inom EG,

Schweiz, Östcrtike och Norge har redan beslutat sig för
att i princip göra en sådan anpassning, I Finland har nyligen med detta syfte
lagts fram ett utredningsförslag om ändrade regler,

I Sverige föranledde EG;s förfrågan att en särskild
utredare tillkallades med uppgift att se över det svenska regelsystemet för
kontroll av elmate-riel. Översynen skedde också mot bakgrund av den allmänna
översyn av regelsystemet inom området teknisk provning och kontroll som jag
senast redovisat i proposition 1986/87:8 om handel med ädelmetallarbeten och om
bestämning av volym och vikt. Utredarens förslag, (Ds I 1986:1) Effektivare
kontroll och underlättad handel, har efter remissbehandling överarbetats inom
regeringskansliet. Bl, a, har överiäggningar skett med Norge och Finland, vilka
resulterat i att den ordning jag kommer att redovisa i sina huvuddrag är
gemensam för Sverige och Norge,

Syftet med den kontrollordning jag nu kommer att redovisa
är att anpassa kontrollen till den ordning som råder inom EG med bibehållen
nivå vad gäller elsäkerhet och konsumentskydd.

Förslaget innebär en oförändrad kravnivå vad gäller elsäkerhet.
Däremot öppnas alternativ till den nuvarande obligatoriska typkontrollen vid SEMKO,
Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB, Alternativen bygger i huvudsak
pä redan fungerande internationella arrangemang för samarbete mellan
kontrollorgan i olika länder. Mitt förslag innebär också att statens
energiverks roll som ansvarig myndighet förstärks. Vidare innebär förslaget en
utökad kontroll av de produkter som finns på markna-

den samtidigt som
sanktionsmöjligheterna mot de tillverkare och importö- Prop, 1987/88:82 rer
som bryter mot reglerna förstärks.

Statsråden
Peterson och Dahl anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i
underprotokollen för industri- resp, miljö- och energidepartementet.

Statsrådet
Peterson hemställer att regeringen i en proposition förelägger riksdagen vad
han och statsrådet Dahl anfört för de åtgärder och de ändamål som de har
hemställt om.

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredragandena anfört för de åtgärder och
de ändamål som de hemställt om.

Regeringen
beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen som bilagorna 1 och 2,

Bilagal Prop. 1987/88:82 Bilaga 1

Industridepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4
februari 1988 Föredragande; statsrådet Peterson

Anmälan till proposition om en ny kontrollordning för
elektrisk materiel, m. m.

1 Inledning

Utredningen om kontroll av elektrisk materiel har i
betänkandet (Ds I 1986:1) Effektivare kontroll och underlättad handel
föreslagit nya regler om kontroll av elektrisk materiel. En sammanfattning av
betänkandet liksom utredarens lagförslag bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1:1. Utredningen tillsattes mot bakgrund av handelspolitiskt
motiverade strävanden att med bibehållande av de höga svenska säkerhetskraven
anpassa Sveriges och andra EFTA-länders regler om sådan kontroll till den
procedurordning som gäller inom den Europeiska Gemenskapen (EG) enligt det s,
k, lågspänningsdirektivet (Low Voltage Directive, LVD), Bakgrunden var en
förfrågan från EG till EFTA-länderna inom ramen för det fördjupade och
utvidgade samarbete mellan EG och EFTA som förutsätts i den s, k.
Luxemburgdeklarationen från år 1984, Motsvarande utredningar har skett i övriga
EFTA-länder med kontroll liknande den svenska,

Sveriges Industriförbund, Sveriges Elektroindustriförening
och Sveriges Mekanförbund har i skrivelse till regeringen tagit upp
konsekvenser för svensk industri av att stå utanför EG:s lågspänningsdirektiv.

Översynen av de svenska kontrollreglerna ansluter till de
åtgärder för att förenkla och modernisera kontroll genom teknisk provning som
har vidtagits de senaste åren och som bland annat inneburit en ny lagstiftning
på området (prop. 1985/86:27, NU 8, rskr, 96. SFS 1985; 1105),

Det förslag till ändrad ordning för kontroll av elektrisk
materiel som nu har utarbetats, efter remissbehandling och efterföljande
beredning, innebär vissa modifieringar av utredningsförslaget men grundar sig
på detta. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:2. Beredningen har
skett under medverkan av närmast berörda organ. Också på nordisk nivå har det
förekommit överläggningar, som har resulterat i att Sverige och Norge har nätt
samstämmighet i fråga om ny kontrollordning. Denna innebär ett förenklat
tillträde till marknaden för elmateriel. Den svenska elsäkerheten bibehålls på
en hög nivå. Den förstärkning av kontrollen som sker i en del avseenden bör
leda till en bättre elsäkerhet.

Förslaget
innebären viss modernisering av den svenska kontrollordningen Prop.
1987/88:82

samtidigt som möjligheterna till europeiskt samarbete blir bättre. Bilaga 1

Innan förslaget presenteras är det lämpligt att placera in
frågan i det större sammanhang som EG-EFTA-samarbetet på området kontroll genom
teknisk provning utgör. Jag vill därför inledningsvis lämna en kort beskrivning
av detta område.

2 Kontroll genom teknisk provning

Syftet med statlig produktkontroll är normalt att farliga
produkter inte skall komma till användning. Det bör understrykas alt sådan
kontroll endast är en av mänga faktorer som påverkar produkternas faktiska
säkerhet. Det grundläggande ansvaret i detta hänseende vilar på tillverkare
och importörer. Inom EG införs nu lagregler om strikt produktansvar. En
lagstiftning om detta övervägs också i Sverige, Lämpligt utformade sanktioner
är också faktorer av stor betydelse. Att företagen har ett starkt egenintresse
av att produkterna är säkra påverkar naturligtvis behovet av och utformningen
av den statliga kontrollen. Jag återkommer strax till detta.

Produktkrav anges ofta i standarder. Med standard avses en
regel som innehåller problemlösningar för återkommande tillämpning och som har
utarbetats i samförstånd mellan berörda intressenter och fastställts av ett
erkänt organ. Även dokumentet som innehåller regeln brukar kallas standard.
Organ som fastställer standarder kallas standardiseringsorgan. Standarder och
standardiseringsorgan finns på såväl nationell som internationell nivå.
Standarder är alltid frivilliga överenskommelser och standardiseringsorgan är
som regel enskilda organ med oberoende ställning. Av särskilt intresse i detta
sammanhang är produktstandarder, som innehåller tekniska specifikationer för
angivna produkter. En produktstandard kan innehålla såväl krav på egenskaper som
provningsmetoder för att kontrollera att kraven är uppfyllda.

Standardiseringsverksamheten tillkom ursprungligen för
industrins behov och har mycket stor betydelse För industri och handel. Dess
funktion har dock efter hand vidgats. Myndigheter anknyter i ökande
utsträckning till standarder i sina bestämmelser om farliga produkter. Man
talar då om hänvisning tiU standard, som kan göras på olika sätt. Standarden
som sådan behåller alltid sin karaktär av frivillig överenskommelse. Strävandena
att harmonisera bestämmelser mellan olika länder har i hög grad ökat
standardiseringens betydelse för myndigheter och andra offentliga organ. Dessa
deltar aktivt i både nationellt och internationellt standardiseringsarbete.
Inte minst det sistnämnda är viktigt, eftersom nationella standarder i stor
utsträckning bygger på internationella.

En viss provning och kontroll utför tillverkare normalt
själva frivilligt av kvalitetsskäl. En sådan kontroll brukar kallas egenkontroll.
Allt eftersom kvalitetsaspekten har ökat i betydelse har inom industrin
avancerade system för kontroll av produktionen byggts upp. Ibland ställs krav
på tillverkare att styrka kvaliteten hos sina produkter. Detta kan ske genom s,
k.

certifiering
av överensstämmelse, i fortsättningen kallad certifiering. Där- Prop.
1987/88:82 med menas att ett fristående organ efter kontroll intygar att
produkten Bilaga 1 överensstämmer med standard eller annat regelgivande
dokument. Normalt förutsätter detta provning av produkten. Överensstämmelse
verifieras med ett intyg eller märke, Certifieringsverksamheten är
privaträttslig.

Tillverkaren kan också själv utfärda ett motsvarande
intyg, som då får innebörd av en garanti. Detta kallas försäkran om
överensstämmelse. En ofta använd term är också tillverkardeklaration. Också tillverkardeklara-tioner
förutsätter föregående provning och kontroll, men då av tillverkaren själv.
Denne kan givetvis inte garantera att produkten uppfyller kraven i en standard
utan att ha genomfört den prcfvning som standarden förutsätter,

I Sverige förekommer ofta offentligrättslig kontroll av fariiga
produkter. Vilken omfattning och utformning en sådan kontroll får beror på
flera faktorer, bland annat hur vanliga och hur farliga produkterna är. En
avvägning måste också göras mellan behovet av kontroll och kostnaderna för
kontrollen. Häri ligger att kontrollen bör utformas så rationellt som möjligt
och inte vara mer ingripande än som motiveras av säkerhetsnivån. Det finns
många kontrollformer att välja mellan. Inte minst viktigt är att utnyttja
företagens egenkontroll. Myndighetskontroll kan ofta med fördel ske som
övervakning av egenkontroll (jfr prop. 1985/86:27 s, 8), Utvecklingen mot att,
där så är möjligt, hellre övervaka tillverkarens egenkontroll och
produktionsapparat än att i särskild ordning kontrollera de färdiga produkterna
är logisk och produktsäkerhetshöjande. Internationellt sker en tydlig
utveckling i denna riktning.

Med provning menar man en undersökning för att bestämma en
eller flera egenskaper hos ett objekt. Provning dokumenteras i ett provningsprotokoll
med mätdata eller i en provningsrapport, som förutom mätdata innehåller något
utlåtande. Med kontroll avses en undersökning för att undersöka om ett objekt
beträffande en eller flera egenskaper fyller ställda krav. Kontrollen utförs
ofta med hjälp av provning. Resultaten frän provning av en produkt jämförs då
med de egenskapskrav som gäller, varefter kontrollen mynnar ut i ett
ställningstagande huruvida produkten uppfyller kraven eller inte.

Den kontroll genom teknisk provning som här avses är sådan
som staten har bedömt nödvändig på områden där särskilda risker föreligger.
Staten ställer dä upp särskilda krav på produkters eller anläggningars
egenskaper och kräver också en kontroll av att egenskaperna är uppfyllda.

Statens krav på produkter till skydd för liv, hälsa, miljö,
egendom m, m, kommer normalt till uttryck i rättsregler av olika slag. Ofta ställs
även upp krav på en offentligrättslig kontroll genom provning för att produkten
skall få användas eller säljas. Det betyder att en myndighet - eller ett annat
organ på statens vägnar - kontrollerar och med ett särskilt beslut verifierar
att produkten uppfyller ställda krav. Man talar dä om myndighetsgodkännande.

Offentligrättslig
kontroll kan ske innan en produkt tas i bruk eller senare.

Ibland sker en återkommande kontroll under användningsfiden, I sådana

fall kontrolleras alla exemplar av produkten. För massproducerade artiklar

- t, ex, elektrisk materiel - sker kontrollen vanligen som typkontroll av 7

enstaka
exemplar. Kontrollen gäller då konstruktionen och garanterar inte Prop.
1987/88:82 att produkterna pä marknaden får samma utförande. En typkontroll
komp- Bilaga 1 letteras därför ofta med typefterkontroU. En sådan kan ske i
samband med övervakning av tillverkningskontroll eller i samband med
marknadskontroll. Sistnämnda kontroll görs i efterhand på produkter som finns
på marknaden och handhas normalt av en tillsynsmyndighet med befogenhet att
ingripa i olika avseenden.

Inom
EG kan man se en strävan att begränsa de offentligrättsliga inslagen i sådan
provning och kontroll som föregår marknadsföring av produkter. Det yttersta
ansvaret för att inga farliga produkter finns pä marknaden har den enskilda
staten, som måste ha medel för att se till detta. Däremot skall statlig
generell "förhandskontroll" innan produkterna förs ut på marknaden
undvikas. Det betyder dock inte att provning och kontroll före marknadsföringen
kan underlåtas. Tvärtom förutsätter EG:s nya metod, som jag strax återkommer till,
att det vid marknadsföringen på visst sätt skall ha verifierats att
säkerhetskraven är uppfyllda. Detta kan ske pä olika sätt och vad som skall
gälla för olika produkter bestäms närmare i varje direktiv. Huvudprincipen är
att produkter som inte har tillverkats enligt standard skall ha kontrollerats
av ett utomstående kvalificerat provningsorgan, medan tillverkaren i fråga om
produkter som tillverkats enligt standard skall kunna välja mellan tillverkardeklaration
och certifiering. Jag har tidigare nämnt att den praktiska skillnaden mellan
ett myndighetsgodkännande och en certifiering inte behöver vara stor. Av
grundläggande betydelse är dock principen att obligatorisk kontroll av
utomstående så långt som möjligt bör undvikas och förbehållas högriskprodukter,

Tillverkardeklaration
skall således vara tillåten i sä många fall som möjligt. En tydlig tendens är
emellertid att någon form av insyn hos en tillverkare frän något kontrollorgan,
t, ex, i form av övervakning av tillverkarens kvalitetskontroll, ofta kommer
att krävas för att denne skall få utnyttja tillverkardeklaration som verifieringsmetod.

Särskilt
stor betydelse har standardiseringsverksamheten fått i det europeiska harmoniseringsarbetet.
Inom EG har utarbetats en ny metod ("new approach") för harmonisering
av regler inom särskilda produktområden. Karaktäristiskt för den nya metoden är
att som bindande rättsregler gäller tämligen allmänt hållna krav, som presumeras
vara uppfyllda om produkten är tillverkad enligt harmoniserad standard, I sak
betyder detta att uppgiften att utarbeta tekniska specifikationer för
produkterna överiämnas till de europeiska standardiseringsorganen CEN (Committee
Européen de Normalisation) och CENELEC (Committee Européen de Normalisation Electrotechnique),
med vilka EG har träffat särskilda avtal. I CEN och CENELEC deltar även Sverige
och övriga EFTA-länder och EFTA har nyligen träffat motsvarande avtal med dessa
organ.

För
att samspelet mellan föreskrifter och standarder skall fungera väl krävs att myndigheterna
följer och i behövlig omfattning ocksä aktivt deltar i standardiseringsarbetet.

Myndigheterna
kan således i sin offentligrättsliga verksamhet på olika

sätt utnyttja den privaträttsliga standitrdiseringsverksamheten, bl, a, i syfte

att åstadkomma internationellt harmoniserade regler om olika produkter, i

På motsvarande sätt kan
myndigheterna utnyttja kontroll som sker i form Prop. 1987/88:82 av
privaträttsliga certifieringar, Certifieringar får därmed särskilda rätts-
Bilaga 1 verkningar. Så är fallet när i EG:s nya metod standarder presumeras
uppfyllda rättsliga krav. Även staten får därigenom ett direkt intresse av att certifieringsverksamheten
utförs korrekt, Produktcertifiering av masstillverkade artiklar innefattar
typkontroll och ofta även tillverkningskontroll och typefterkontroU, Om kraven
i en föreskrift är desamma som i en standard - vilket ofta är fallet - blir
skillnaden mellan myndighetsgodkännande och certifiering uteslutande formell,
eftersom det är precis samma faktiska kontroll som utförs, I många länder, bl,
a,England och Tyskland, har certifieringsverksamheten av tradition utnyttjats i
samhällets intresse för en stor del av sådan kontroll som i Sverige utmynnar i
ett myndighetsgodkännande.

Den
s,k, kontrollformsutredningen (1 86:01) har nyligen avslutat sitt arbete med
att kartlägga den pågående internationella utvecklingen inom området kontroll
genom teknisk provning och bedömer eventuella konsekvenser av denna utveckling
för Sveriges del. Utredningen överiämnar i dagarna sitt betänkande (SOU 1988:6)
Provning och kontroll i internationell samverkan.

3 EFTA/EG-samarbete inom området kontroll genom teknisk
provning

Sedan
samtliga tullar mellan EG- och EFTA-länderna är borta, har ansträngningarna i
ökad omfattning riktats mot de icke-tariffära handelshindren. Vid ett
ministermöte i april 1984 drogs riktlinjer upp i den s, k. Luxemburgdeklarationen
för fördjupat och utvidgat samarbete inom och vid sidan av frihandelsavtalen.
Som särskilt angelägna områden nämndes harmonisering av standarder och tekniska
föreskrifter samt undanröjande av tekniska handelshinder.

Betydelsen
av dessa riktlinjer underströks ytteriigare vid ett möte mellan
statsministrarna för EFTA-länderna i maj 1984, Där framhölls bl, a, att ett
område som borde ges en bredare omfattning var ömsesidiga godkännanden av
provnings- och certifieringsresultat. Vikten av EG/EFTA-sam-arbete på området
kontroll genom teknisk provning har sedan dess understrukits vid fiera
tillfällen, senast vid ministermötet i Interlaken i maj 1987,

De
politiska viljeyttringarna har följts upp dels genom regelbundna möten på hög
tjänstemannanivå mellan EFTA-länderna och EG-kommissionen, dels genom möten på
expertnivå. Det är i detta sammanhang som EG till EFTA-länderna ställt frågan
om de senare skulle vara beredda att anpassa sina regler om kontroll av
elektrisk materiel till en procedurordning likartad med den som gäller inom EG
enligt det s, k, lågspänningsdirektivet (LVD) från år 1973, Frän EG framhölls
att exportvillkoren till EG var förmånligare än till EFTA, eftersom de flesta
EFTA-länderna krävde nationella myndighetsgodkännanden före marknadsföringen.
Enligt LVD, som tjänade som förebild vid utarbetande av EG;s nya metod, presumeras

produkter tillverkade enligt standarder uppfylla
direktivets allmänt hållna Prop. 1987/88:82 säkerhetskrav, Verifiering av
att produkten uppfyller kraven i standarden Bilaga 1 kan ske genom certifiering
eller tillverkardeklaration.

Ett led i arbetet med att möjliggöra ömsesidiga
godtaganden av prov- . nings- och kontrollresultat utgörs av att åstadkomma
harmoniserade former för hur produktkrav skall verifieras. Om provning och
kontroll måste upprepas när produkter säljs över gränserna försvåras handeln.
Därför söker man åstadkomma att provning och kontroll endast behöver ske i ett land,
normalt tillverkningslandet. Detta förutsätter att andra länder godtar denna
provning och kontroll. Det har dock visat sig svårt att skapa fungerande
system för ömsesidigt godtagande beroende pä att många förutsättningar måste
vara uppfyllda för act i ett land företagen provning och kontroll godtas i ett
annat land. Som jag senare kommer att redovisa finns just på elmaterielomrädet
exempel på sådana system som Sverige är anslutna till.

Lättast är att godta varandras provningsresultat. Vad som
här krävs är att man är säker på att provningen uiförs på samma sätt och att
provningsprotokollen innehåller korrekta mätdata. Den grundläggande
förutsättningen är att det finns ett förtroende för provningsresultaten i
dessa hänseenden. Detta försöker man åstadkomma med olika förtroendeskapande
åtgärder. Ett viktigt instrument är de system för ackreditering av provningslaboratorier
som nu snabbt håller pä att byggas upp i många länder. Inom EG har nu tagits
fram allmänna kriterier för provningslaboratorier, tillvägagångssättet vid
bedömning av laboratorier, ackrediteringsorgan, certifieringsorgan och tillverkardeklarationcr.
Dessa kriterier kan väntas bli europeiska standarder. Ett praktiskt samarbete
och erfarenhetsutbyte mellan berörda organ är också väsentligt. Det
karaktäristiska för de områden där det nu finns fungerande internationella
system för ömsesidigt godtagande är just att de berörda organen samarbetar på
sådant sätt.

Svårare är att åstadkomma ömsesidigt godtagande av
kontrollresultat. Eftersom provningsresultat i dessa fall ligger till grund för
kontrollbeslutet, krävs först och främst förtroende för provningen. Dessutom
måste för att en utomlands gjord kontroll av där gällande produktkrav skall
medge marknadstillträde i det egna landet ytterligare förutsättningar vara
uppfyllda. Produktkraven måste vara harmoniserade så att beslutet innebär att
kraven i det egna landet är uppfyllda. Verifikationsreglerna måste vara
harmoniserade så att den aktuella verifikationsformen godtas i båda länderna.
Förtroende för verifikationerna behövs också så att man är säker på att
kontrollen gjorts pä ett objektivt sätt.

4 Teknisk provning och kontroll inom elområdet

På elmaterielomrädet har en långtgående harmonisering av
produktkraven

skett, Samma regler gäller i stort sett i Sverige och övriga EFTA-länder

som i EG, Vissa nationella särkrav förekommer dock. Harmoniseringen

har skett inom ramen för standardiseringsverksamheten på området, fram

för allt spelar det internationella standardiseringsorganet lEC och det 10

europeiska CENELEC en
viktig roll. De svenska föreskrifterna om prov- Prop. 1987/88:82 ning av
elektrisk materiel anknyter i mycket stor utsträckning till standar- Bilaga
1 der. För svenska standarder på elomrädet svarar SEK (Svenska Elektriska Kommissionen),
som är medlem i CENELEC och lEC,

EG:s
förfrågan gäller en harmonisering av verifikationsformerna, där reglerna i
Sverige och de flesta övriga EFTA-länderna skiljer sig markant från vad som
gäller enligt LVD.

På
elmaterielomrädet förekommer flera väl fungerande arrangemang för ömsesidigt
godtagande av provnings- och kontrollresultat. Man har då lyckats skapa det
nödvändiga förtroendet mellan de berörda organen, Artangemang inom elmaterielomrädet
har inom EG utpekats som förebilder för arbetet med att åstadkomma ömsesidigt
godtagande av provnings-och kontrollresultat. Enligt LVD skall medlemsländerna
utse särskilda kontrollorgan, vars kontrollbeslut och märkning skall godtas
inom EG, Det har i andra fall hittills varit omöjligt för kontrollorgan utanför
EG att formellt inordnas i ett sådant EG-arrangemang, På elmaterielomrädet
finns dock provningsöverenskommelser, där även certifieringsorgan inom EG
deltar. Dessas kontrollbeslut kan därigenom grundas på provningsresultat ocksä
från organ utanför EG, LVD skiljer sig från liknande direktiv på det sättet att
produkterna märks med nationella märken och inte med det gemensamma EG-märke
som utnyttjas för många produkter.

5 Gällande kontroll av elsäkerhet i Sverige

I
Sverige får viss elektrisk materiel (närmare angiven i föreskrifter från statens
energiverk) inte försäljas eller användas utan föregående provning och godkännande
av SEMKO. Sådan materiel skall förses med s. k. "S-märkning".
"S-märket" tillhör SEMKO och är skyddat enligt kollek-tivmärkeslagen
(1960:645). Provningsplikten gäller i huvudsak materiel för hem och hushåll och
installationsmateriel för lågspänning. Denna avgränsning sammanhänger med hur
kontrollen i stort av elsäkerheten är ordnad i Sverige,

Den
grundläggande lagstiftningen för kontrollen av elektrisk materiel återfinns i ellagen.
Denna lag innehåller inga direkta bestämmelser om elsäkerhet, även om de risker
som är förknippade med elanvändning ligger till grund för lagens bestämmelser
om krav på tillstånd i olika avseenden och ansvar för skada. 1 stället finns i
lagen (15 §) generella bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att utfärda vidare föreskrifter om vissa objekt samt om
ansökningsavgifter. I bemyndigandet anges endast de objekt som föreskrifterna
får omfatta. Någon angiven nivå eller begränsning vad gäller kraven på elsäkerhet
anges inte. De objekt som omfattas av bemyndigandet är elektriska anläggningar,
anordningar som är avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel
samt elektriska installationer. Bemyndigandet omfattar således hela
distributionsnätet frän generering ända ut i enskilda byggnader inkl, elektrisk
materiel som ansluts till elnätet.

Med
stöd av detta bemyndigande har regeringen utfärdat fiera förord- 11

ningar
med bestämmelser som syftar till elsäkerhet. Av intresse här är Prop.
1987/88:82 främst förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar
Bilaga 1 (starkströmsförordningen) samt förordningen (1977:585) om elektrisk materiel
m, m. Starkströmsförordningen gäller elektriska starkströmsanläggningar,
varmed menas anläggningar för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som
kan vara farlig för person eller egendom. Den innehåller ett allmänt
bemyndigande för statens energiverk att utfärda närmare föreskrifter om
utförande och skötsel av sådana anläggningar. Energiverket har också utfärdat
sädana föreskrifter, starkströmsföreskrifterna (STEV-FV 1985:1). Där finns
vissa allmänna bestämmelser som också berör prov-ningspliktig materiel.

Förordningen
om elektrisk materiel m.m, gäller anordningar som är avsedda att anslutas till
starkströmsanläggningar och elektrisk materiel som är avsedd att användas i
eller vid sådana anläggningar. Enligt förordningen fär energiverket föreskriva
att anordningar eller materiel inte får användas, innehas, saluföras, upplåtas
eller förvärvas utan särskild förhandskontroll. Energiverket får också meddela
andra föreskrifter som är påkallade från säkerhetssynpunkt. Enligt
energiverkets föreskrifter om kontroll av viss elektrisk materiel (STEV-FV
1985:4) gäller provningsplikt i fråga om viss uppräknad materiel ur följande
huvudgrupper: strömförsörjningsdon, teleteknisk och elektronisk materiel,
elektrisk ljusarmatur och tillbehör, elektriska kyl- och värmeapparater,
hushållsapparater, verktyg m,m,, elektrisk installationsmateriel, elektrisk
materiel för fotografering och visning av bilder och elektriska
stängselapparater.

Enligt
förordningen (1985:1107) om riksprovplatser och auktoriserade provplatser m,m,
är SEMKO riksprovplats för - med vissa undantag -elektrisk materiel som är
avsedd att anslutas till elektrisk starkströmsanläggning med en systemspänning
av högst I 000 V samt elektrisk materiel som är avsedd att användas i eller vid
en sådan anläggning, SEMKO, som varit riksprovplats alltsedan år 1977, ägs till
51 procent av staten och till resterande del av Svenska Elverksföreningen och
Svenska Brandförsvarsföreningen. Företaget finansieras helt genom avgifter
från kontrollverksamheten. Provningen vid SEMKO sker enligt föreskrifter från
förutom statens energiverk bl, a, arbelarskyddsstyrelsen, statens strålskyddsinsti-tut
och statens planverk. Myndighetsuppgiften att besluta i kontrollärendena om
materiel skall godkännas eller inte har delegerats till SEMKO från statens
energiverk i energiverkets föreskrifter om godkännande av viss elektrisk
materiel vid SEMKO (SIND-FS 1981:1).

Kontrollen
hos SEMKO sker nästan uteslutande som typkontroll av

enstaka exemplar. En sådan kontroll gäller konstruktionen av produkten.

Det åligger innehavaren av ett typgodkännande att själv se till att varje

levererat exemplar överensstämmer med det godkända. Kontroll av att

detta uppfylls kan ske i form av tillverkningskontroll och typefterkontroU.

Tillverkningskontroll förekommer endast beträffande två produktslag.

Typefterkontrollverksamheten har en tämligen ringa omfattning och upp

går till omkring fem procent av den totala provningsverksamheten,

SEMKO;s typefterkontroller skall omfatta materiel som typgodkänts av

SEMKO, Dock påträffas därvid också produkter på marknaden som inte 12

är godkända, Typefterkontrollen
tjänar således även som marknadskont- Prop. 1987/88:82 roll och brukar
också benämnas så. En viss marginell marknadskontroll Bilaga 1 utförs även
av statens energiverk och statens elektriska inspekfion. Tillsynsverksamheten
på arbetsmiljöområdet kan i viss män också fungera som en sådan kontroll.

Produktkrav
och provningsmetoder återfinns i av energiverket fastställda
"Provningsbestämmelser'', Dessa bygger huvudsakligen på harmoniserade
produktstandarder för elektrisk materiel. Produktstandarderna innehåller
säkerhetskrav även i andra avseenden än elsäkerhet. Krav från andra myndigheter
måste också inarbetas i standarden, eftersom ingen svensk standard utfärdas som
strider mot en bindande svensk föreskrift. Även andra myndigheter än
energiverket måste därmed aktivt delta i standardiseringsarbetet.
"S-märkningen" betyder i nu avsedda fall att alla standardens krav
har bedömts uppfyllda så att materielen uppfyller gällande säkerhetskrav med
hänsyn till såväl elektriska som andra risker.

Provningsplikten
gäller som nämnts i huvudsak elektrisk materiel för hem och hushåll och installationsmateriel
för lågspänning. För elsäkerheten i övrigt finns kontroll i annan ordning.
Enligt starkströmsförordningen utövas tillsyn över starkströmsanläggningar av
företrädare för statens energiverk eller statens elektriska inspektion (SEI),
vilken är en regionalt organiserad myndighet under energiverket. Tillsynsmännen
besiktigar anläggningar och har befogenhet att besluta om säkerhetsåtgärder.
På arbetsmiljöområdet kompletterar SEI yrkesinspektionen när det gäller elsäker-hetsfrågor.
Gränsdragningen dem emellan har grundats på praktiska överväganden, eftersom
det är svårt att dra en klar gräns mellan å ena sidan elektriska risker, som i
första hand avser brand och elchock, och ä andra sidan övriga risker.
Samarbetet mellan SEI och yrkesinspektionen fungerar väl.

Kraven
på elsäkerhet i arbetslivet ställs i energiverkets starkströmsföreskrifter och
kontrolleras genom den tidigare beskrivna kontrollorganisationen. Av stor
betydelse i arbetslivet är det skyddsansvar som arbetsgivare har enligt
arbetsmiljölagen (1977; 1160). Denne skall vidta alla åtgärder som behövs för
att förebygga ohälsa och olycksfall. För maskiner, redskap m, m. som används i
arbetslivet kan arbetarskyddsstyrelsen föreskriva kontroll genom provning. Av
energiverket föreskriven provningsplikt finns för flyttbara elverktyg och för
elektrisk installationsmateriel. Elinstallatörerna får genom denna bevis för
att artiklar som de använder har typpro-vats. Att materiel som kan användas i
arbetslivet också kan göras prov-ningsplikfig enligt arbetsmiljölagen har
knappast medfört några prakfiska avgränsningsproblem. Som nämnts omfattar
standarder som ligger till grund för SEMKO-provningen ocksä andra säkerhetskrav
än sådana som gäller ren elsäkerhet.

6 Läget i Danmark och EFTA-länderna

Ett
kontrollsystem motsvarande det svenska har sedan gammalt funnits

även
i de övriga nordiska länderna. Danmark har efter inträdet i EG 13

anpassat reglerna enligt lågspänningsdirektivet, vilket
bl, a, innebär att den Prop. 1987/88:82 obligatoriska statliga
förhandskontrollen av varje produkt har avskaffats, I Bilaga 1 Norge och i
Finland har liksom i Sverige frågan om ändring av de gällande
kontrollordningarna utretts, i syfte att uppnå en anpassning till EG-reglerna,
Överläggningar har skett mellan Sverige, Norge och Finland för att undersöka
möjligheterna till en samordnad lösning, Överiäggningarna har lett till att
Sverige och Norge nu är beredda att lägga fram i huvudsak samma förslag till
ändrad kontrollordning, I Finland har nyligen presenterats ett
utredningsförslag, som avviker frän det svensk-norska, I övrigt kan nämnas att
Schweiz under sommaren 1987 antagit ett förslag till en ändrad kontrollordning
som innebär att den obligatoriska förhandskontrollen till en del ersätts med en
registreringsplikt för farliga produkter, Östcrtike har sedan tidigare ett
system utan obligatorisk förhandskontroll.

7 Lågspänningsdirektivet inom EG

För EG-länderna gäller som jag tidigare redovisat LVD från
år 1973, Detta innehåller vissa gemensamma bestämmelser i fråga om all
elektrisk materiel som är konstruerad för användning vid en spänning mellan 50
och I 000 volt växelström. Dess avgränsning är inte helt klar. Enligt ett EG-doku-ment
från år 1981 täcker det i stort sett konsumentprodukter och materiel
konstruerad för att användas inom dessa spänningsgränser, inkl, hushållsapparater,
handverktyg, belysningsmateriel, elektriska ledningar, kablar samt viss installafionsmateriel.
Direktivet gäller alla säkerhetsaspekter för denna utrustning inkl, skydd mot
mekaniska risker.

Enligt LVD skall alla produkter som uppfyller elva allmänt
formulerade "säkerhetsmål" få säljas om detta verifieras på i
direktivet angivet sätt. Produkter som är tillverkade enligt vissa standarder presumeras
uppfyllda säkerhetsmålen. Myndigheterna inom EG kan således inte ställa krav
som strider mot en sådan standard utan att få bevisbördan för att standarden
inte uppfyller säkerhetsmålen. Att produkterna motsvarar dessa standarder kan
bekräftas genom märke eller certifikat som visar överensstämmelse utfärdat av
ett av medlemsstaten utpekat certifieringsorgan eller genom tillverkarens
deklaration. Märkena, certifikaten och deklarationerna er-känns av alla
medlemsländer och fillåter saluförande och fri handel av produkterna. Produkter
som inte är tillverkade enligt standard kan visas ändå uppfylla säkerhetskraven
genom rapport frän ett utpekat kvalificerat provningsorgan, I fräga om
marknadskontrollen gäUer att varje land avgör hur och i vilken utsträckning
denna skall utföras. En åtgärd som innebär att man begränsar saluförande eller
fri handel kan endast vidtas med stöd av EG:s säkerhetsklausul. En såd.m åtgärd
kan endast vidtas av en myndighet och bevisbördan för åtgärdens förenlighet
med Rom-fördraget faller pä denna myndighet.

14

8 Överenskommelser om ömsesidigt godtagande Prop.
1987/88:82

av provnings- eller kontrollresultat Bilaga i

Som
jag tidigare redovisat har SEMKO ingått en rad överenskommelser, som syftar till
att förenkla kontrollprocedurerna. Härigenom skall elektriska artiklar inte
behöva provas pä nytt i alla länder där de används. Man skiljer mellan ä ena
sidan provningsöverenskommelser, som innebär att utländska provningsresultat
läggs till grund för nationella godkännande-eller certifieringsbeslut och å
andra sidan certifieringsöverenskommelser som innebär att en certifiering frän
ett land automatiskt gäller i övriga länder.

Som
exempel pä certifieringsöverenskommelser kan nämnas det s. k, HAR-avtalet,
medan CB-, CCA- och EMKO-systemen är exempel pä provningsöverenskommelser, CB-systemet
(CB = Certification Board) ingår i lEC och är tillgängligt för alla länder. Det
innebär i princip att CB-certifikat och provningskontroll utförs av ett
medlemslands materielkon-trollanstalt efter provning där. Tillverkaren kan
sedan på basis av dessa dokument och provexemplar anhålla om certifiering eller
nationellt godkännande vid annat medlemslands kontrollanstalt, som skall
utfärda sådant godkännande på basis av certifikatet och eventuella tillläggsprov.
Följande 20 länder är för närvarande medlemmar i systemet; Belgien, Danmark,
Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Israel, Italien, Japan, Nederländerna,
Norge, Polen, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckoslovakien,
Ungern, Västtyskland och Österrike,

CENELEC
Certification Agreement (CCA) är ett avtal som omfattar tolv certifieringsorgan
från de länder vilkas standardiseringsorgan är medlemmar i CENELEC, Endast ett
certifieringsorgan per produktslag från varje land omfattas av avtalet. Avtalet
innebär i korthet att en tillverkare kan lämna in sin produkt till vilken som
helst av signatärerna för provning. Visar det sig vid provningen att produkten
uppfyller CENELEC-standar-dens krav, utfärdas "Notification of Test Result"
(NTR), Tillverkaren kan sedan lämna in dessa handlingar och provföremål till signatärerna
i de länder där han vill ha sin produkt certifierad, Signatärerna certifierar .produkten
om handlingarna är i ordning och produkten uppfyller landets bestämmelser.

Inom
Norden utarbetas gemensamma bestämmelser och överenskommelser inom EMKO, som
är ett samarbetsorgan för de elektriska materiel-kontrollanstalterna i de
nordiska länderna, EMKO-systemet innebär således att ett provningsresultat i
något av de nordiska länderna kan läggas till grund för nationella
godkännandebeslut i övriga nordiska länder utan någon ny provning av
produkten.

9 Förslag till en ny kontrollordning

Förslaget
till ny kontrollordning har som utgångspunkt att de höga svenska

kraven
på säkerhet inom elmaterielomrädet står oförändrade. Det finns 15

förutsättningar
för att Sverigeoch Norge kan följas åt när en sådan anpass- Prop.
1987/88:82

ning sker. Bilaga 1

I Sverige har "S-märket" sedan gammalt stor
genomslagskraft som en garanti för säkra elprodukter. Den nya ordningen innebär
att "S-märket", som tillhör SEMKO, inte längre blir obligatoriskt
utom för en mindre grupp högriskprodukter. Detta är en nödvändig följd av att
vissa andra verifieringsmetoder än kontroll hos SEMKO öppnas. Att man kan
utnyttja på annat håll företagen provning och kontroll som man har förtroende
för medför emellertid också fördelar. En sådan försiktig öppning, som nu görs
för alternativ verifiering behöver inte innebära några stora förändringar.
Erfarenheten visar att även i EG-länderna förekommer certifiering vid det
nationella certifieringsorganet i mycket stor utsträckning. Man kan även i
Sverige räkna med att SEMKO i fiamtiden kommer att bli ett huvudalternativ när
det gäller att visa att de svenska kraven är uppfyllda, "S-märkningen"
fär därmed.även i fortsättningen mycket stor betydelse.

Förslaget till den nya kontrollordningen bygger på
utredarens förslag men skiljer sig från detta i några betydelsefulla avseenden,
bl, a, genom att användningen av tillverkardeklaration förutsätter samverkan
med SEMKO, Borttagandet av obligatoriskt förhandsgodkännande vid SEMKO skall
enligt den nya kontrollordningen ersättas med en registreringsplikt, en utökad
marknadskontroll samt effektiva sanktioner för brott mot gällande föreskrifter.
Energiverkets roll som säkerhetsansvarig myndighet skall vidare komma fill
tydligare uttryck. En klar åtskillnad bör därför göras mellan vissa uppgifter
av myndighetskaraktär, som energiverket bör ansvara för, och SEMKÖ:s uppgifter
som riksprovplats. Det betyder bl, a, att ansvaret för säkerhetstillsyn inkl,
marknadskontrollen skall vila på energiverket.

Även om utredarens förslag i stora delar har fått ett
positivt bemötande, har fiera remissinstanser menat att förslaget behöver
ändras eller modifieras. Några, bland dem LO, har avstyrkt, LO:s yttrande
präglas av oro för vad en anpassning till EG kan innebära för
arbetsmiljöområdet,

1 anledning av kritiken vid remissbehandlingen har ärendet
som nämnts beretts vidare inom regeringskansliet. Frågan har också varit
föremål för överläggningar med Norge och Finland, Den kontrollordning som jag
nu presenterar tillgodoser i väsentliga delar den kritik som
utredningsförslaget har mött.

En fråga som tagits upp av arbetarskyddsstyrelsen och som
har visst samband med LO;s remissvar gäller förslagets anknytning till
arbetsmiljöområdet och dess effekter pä arbetarskyddsstyrelsens möjligheter
att ut-. färda föreskrifter inom sitt område. Jag vill understryka att nägra
förändringar i detta avseende inte avses. Arbetarskyddsstyrelsens befogenheter
påverkas således inte av förslaget.

Som nyss nämnts har LO uttryckt farhågor för vad en
anpassning till EG

kan innebära för svensk arbetsmiljö. Jag vill understryka att frågor som rör

samordning av EG- och EFTA-regler pä arbetsmiljöomrädet frän svensk

sida måste bedömas med utgångspunkt i vad som är godtagbart enligt våra

värderingar. Detta bör dock inte hindra en anpassning i fräga om kontrol

len av elartiklar, som bedöms kunna ske med oförändrad eller till och med 16

högre elsäkerhet. Det bör
dessutom beaktas att den internationella harmoniseringen gått mycket långt
inom elsäkerhetsomrädet och att det inte finns några störte skillnader i sättet
att se på risker och säkerhetsnivåer mellan olika länder.

Statsrådet Dahl kommer
senare att anmäla de delar ur förslaget som kräver ändringar i ellagen. Det bör
som hittills ankomma på regeringen att med stöd av bemyndigande i ellagen
besluta om den närmare utformningen av kontrollordningen. Med tanke på frågans
principiella betydelse bör dock riksdagen beredas tillfälle att ta del av
förslaget till ny kontrollordning i sin helhet,

I följande avsnitt lämnas
därför en sammanfattande redovisning av de viktigaste frågorna i förslaget till
ny kontrollordning av elmaterial.

Prop. 1987/88:82 Bilaga 1

9.1 Kontrollordning m. m.

Mitt
ställningstagande: Elmateriel skaU för att få säljas, hyras ut, installeras
eller användas uppfylla de säkerhetskrav som fastställs av föreskrivande
myndigheter, Elmateriel utförd enligt svensk standard förutsätts uppfylla
kraven.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande utom vad gäller avvikelser
från svensk standard i föreskrift där frågan enligt utredaren bör underställas
regeringen.

Remissinstanserna:
Tillstyrker i allmänhet utredarens förslag. Några remissinstanser, bl, a,
statens energiverk. Svenska elektrikerförbundet, SEMKO och
arbetarskyddsstyrelsen avstyrker förslaget vad gäller underställning till
regeringen av avvikande föreskrifter.

Skälen
för mitt ställningstagande: Med stöd av ellagen skall det liksom hittills ankomma
på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ställa upp
säkerhetskrav för elektrisk materiel.

Av stor vikt är att
harmoniseringen av säkerhetskrav gentemot omvärlden därvid beaktas. Det
betyder att stor restriktivitet bör iakttas med svenska särkrav på produkter
som säljs över gränserna så att de måste tillverkas i ett särskilt utförande
för användning i Sverige. Jag anser det dock inte nödvändigt att, som utredaren
föreslagit, underställa regeringen frågan om svenska särkrav. Den
författningsteknik som avses tillämpas är att i en förordning om elektrisk
materiel fastställa relativt allmänt formulerade säkerhetskrav, Elmateriel
utförd enligt svensk standard skall enligt förordningen förutsättas uppfylla
dessa krav. En motsvarande princip används i EG;s nya metod. Att anknytning till
standard görs pä detta sätt kan underlätta överenskommelser om ömsesidiga
godtaganden av provnings- och kontrollresultat. Som nämnts har harmoniseringen
av produktkraven nått långt på elmaterielomrädet. Svensk och europeisk
standard överensstämmer i flertalet fall.

Jag vill i detta
sammanhang också beröra frågan om svenskt deltagande i arbetet pä att få en
internationell samordning av regler som gäller säker-

17

2
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 82

hetskrav på produkter som
säljs över gränserna och hur man skall kontrollera att dessa krav uppfylls.
Sådant arbete pågår inom många områden och kan väntas få ökad betydelse i
framtiden. För att kunna påverka resultaten från detta arbete är det viktigt
att svenska myndigheter kommer in i det så tidigt som möjligt. Det internationella
harmoniseringsarbetet gäller både formuleringen av aUmänna säkerhetskrav och specificeringen
av dessa i standarder. Jag vill understryka vikten av att berörda svenska
myndigheter avväger sina resurser sä att de kan följa och vid behov delta i
sådant harmoniseringsarbete. Det är också viktigt att dessa resurser används
där de gör bäst nytta.

Jag återkommer till denna
fråga vad gäller elektrisk materiel vid min redovisning av finansieringen av
den nu föreslagna kontrollordningen.

Prop. 1987/88:82 Bilaga 1

9.2 Kontrollformer och regisitrering

Mitt
ställningstagande: För en begränsad grupp högriskprodukter bibehålls kravet på
förhandsgodkännande. För den stora gruppen provningspliktig elmateriel i övrigt
införs istället en registreringsplikt. Tillverkningskontroll kan komma att
föreskrivas i särskilda fall. Statens energiverk faställer omfattningen av godkännande-resp.
registreringsplikt.

Registrering
erhålls automatiskt för elmateriel som är frivilligt godkänd av SEMKO. För
annan elmateriel krävs vid registrering följande dokument

- ett intyg om att elmaterielen uppfyller relevant
svensk standard

- dokumentation som identifierar elmaterielen

- ett provningsprotokoll, utfärdat av
provningsanstalt tillhörande EMKO-, CCA- eller CB-systernen som styrker intyget
att svensk standard är uppfylld eller ett sådant provningsprotokoll av motsvarande
innehåll utfärdat av tillverkare med avtal med SEMKO om egenprovning.

Elmateriel, som
inte är tillverkad enligt svensk standard skall vara godkänd av SEMKO.

Utredarens
förslag: Avviker frän mitt ställningstagande vad gäller krav på
förhandskontroll av högriskprodukter. Vidare finns i utredarens förslag inga
formella krav på tillverkarkonlroll och provningsorgan.

Vad
gäller kontroll av fillverkningen föreslär utredaren att sådan generellt skall
finnas för certifierade produkter.

Remissinstanserna:
Tillstyrker i allmänhet förslaget. Några, bl, a. arbetarskyddsstyrelsen, LO
och SEMKO avstyrker förslaget.

Flera
remissinstanser vill behålla godkännandetvånget för en väl definierad grupp
frän säkerhetssynpunkt kritiskt materiel.

Konsumentverket
är negativt men menar att ett provningsintyg från andra laboratorier än SEMKO
med tillräcklig kompetens skuUe kunna vara ett acceptabelt alternativ till
nuvarande ordning.

18

Skälen för mitt
ställningstagande: En ny förordning om elektrisk materiel Prop. 1987/88:82 bör
enligt min mening liksom hittills omfatta anordningar som är avsedda Bilaga
1 att anslutas till elektrisk starkströmsanläggning och elektrisk materiel. Produktkraven
skall om möjligt anknytas till svensk standard. Produkterna bör delas in i tre
grupper enligt följande,

— I
fråga om en begränsad grupp högriskprodukter behålls kravet på förhandsgodkännande
av SEMKO,

— För
en stor grupp elartiklar införs en registreringsplikt som villkor för
yrkesmässig överlåtelse eller uthyrning. Registreringsskyldigheten bör i huvudsak
motsvara de artiklar som nu är godkännandepliktiga. Vilka produkter som skall
vara godkännande- resp. registreringspliktiga fastställs av statens
energiverk. Registreringsförfarandet preciseras närmare i
regeringsföreskrifter. En viss skärpning av kraven för registrering av icke "S-märkt"
materiel görs i förhällande till utredarens förslag. Jag anser att följande
villkor bör gälla för registrering,

1, Registrering
erhålls automatiskt för elmateriel som är godkänd av

SEMKO ("S-märkt"). Artiklar som inte är tillverkade enligt svensk
stan

dard skall vara godkända av SEMKO. För andra produkter finns, förutom

SEMKO-kontroll, alternativa verifieringsformer enligt 2.

2, För
icke SEMKO-kontrollerade artiklar krävs för registrering

a intyg frän sökanden att artikeln uppfyller svensk standard,

b
dokumentation som identifierar artikeln och

c
provningsprotokoll utfärdat av provningsanstalt tillhörande EMKO-, CCA- eller CB-systemet,
som styrker intyget enligt a, eller ett provningsprotokoll av motsvarande
innehåll från en tillverkare som har ett särskilt avtal med SEMKO om egenprovning.

Vid
registreringen bör kontrolleras att produkten är identifierad på ett tillfredsställande
sätt och att föreskrivna intyg och provningsprotokoll finns med bland den
ingivna dokumentationen. Någon teknisk granskning av underlaget ingår inte i
kontrollen. Beslutet om registrering bör normalt kunna fattas omgående.

Ett
viktigt inslag i kontrollordningen är att en registreringspliktig produkt inte
skall få överlåtas eller hyras ut om den inte är registrerad,

— För
övriga elartiklar, dvs, de som inte skall förhandsgodkännas eller

registreras, gäller enligt den nya ordningen inga särskilda kontrollkrav för

marknadsföring. Det bör emellertid understrykas att även sådana artiklar

måste uppfylla svenska säkerhetsföreskrifter.

Den
nu redovisade ordningen innebär att kritik frän flera remissinstanser av
utredarens förslag har tillgodosetts.

För
SEMKO:s och "S-märkningens" del fär den nya ordningen följande konsekvenser
beroende på vilken typ av produkter kontrollen avser.

Högriskprodukter
med bevarad godkännandeplikt skall kontrolleras av SEMKO och därmed
obligatoriskt "S-märkas", SEMKO:s kontroll utmynnar här i ett
traditionellt myndighetsgodkännande.

Registreringspliktiga
produkter, som är tillverkade enligt standard, kan

men behöver inte kontrolleras av SEMKO, "S-märkningen" blir därmed

inte obligatorisk. Produkter som inte är tillverkade enligt standard skall

kontrolleras av SEMKO och därmed "S-märkas", I båda dessa fall ut- 19

mynnar
SEMKO;s kontroll av att kraven är uppfyllda i ett beslut som till sin innebörd
är en certifiering (int5'gande att produkten uppfyller svensk standard eller
att den ändå uppfyller säkerhetskraven).

Andra produkter kan hos SEMKO
liksom nu bli föremål för en helt frivillig certifiering gentemot standard.
Sådana produkter får också "S-märkning".

Kontroll enligt de två
förstnämnda fallen har rättsverkningar och omfattas därmed av lagen
(1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. SEMKO förblir
riksprovplats för samma område som tidigare.

Med ledning av bland annat
de danska erfarenheterna från byte av kontrollordning utgår jag från att
möjligheterna till "S-märkning" av registreringspliktig materiel
kommer att utnyttjas i stor omfattning.

Den föreslagna ordningen
bör kompletteras med effektiva sanktioner vid överträdelser av föreskrifterna
om registrering. Statsrådet Dahl kommer senare denna dag att redovisa ett
förslag i dessa avseenden.

Prop. 1987/88:82 Bilaga
1

9.3 Marknadskontroll

Mitt
ställningstagande: Marknadskontrollen utökas.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna fillstyrker utredarens förslag. Några
remissinstanser har synpunkter på kostnaderna för marknadskontrollen. Några
anser att SEMKO bör utföra kontrollen.

Skälen
för mitt ställningstagande: Det grundläggande syftet med marknadskontrollen är
att se till att det på marknaden inte förekommer bristfälliga elektriska
artiklar som kan medföra olycksrisker, SEMKO utför för närvarande en viss
marknadskontroll. Denna verksamhet, som har en tämligen ringa omfattning, utgör
i dag den praktiskt taget enda kontrollen av elartiklar på marknaden. Dess
syfte är att se till att serietillverkade anordningar och elektrisk materiel
överensstämmer med typprovade och typgodkända exemplar av produkten. I Ukhet
med utredaren anser jag att marknadskontrollen bör förstärkas.

Ansvaret för
marknadskontrollen faller enligt min mening helt naturligt på den
huvudansvariga säkerhetsmyndigheten på elområdet, nämligen statens energiverk.
Marknadskontrollen av materiel som är "S-märkt" bör kunna vara mer
begränsad än beträffande övrig materiel, eftersom sådan materiel även i
fortsättningen kommer att vara föremål för SEMKO:s typefterkontroU. Det betyder
att marknadskontroUen i högre grad kan inriktas på sådan materiel där de
största riskerna finns, t. ex. sådan som i dag skulle vara men inte är
"S-märkt" och som i framtiden skulle vara men inte är registrerad.

Vid
utförandet av kontrollen bör tillsynsmyndigheten kunna ta vara på de resurser
som för närvarande främst finns hos SEMKO. Med en sådan

20

ordning kan en onödig
resurssplittring undvikas och tillsynsverksamheten bedrivas pä ett rationellt
sätt.

En fråga som har tagits
upp av utredaren gäller möjligheten att ålägga en tillverkare att återkalla
farliga produkter från marknaden. Frågan har betydelse för produkter av nu
aktuellt slag. Sådana återkallanden görs ibland frivilligt. Frågan har utretts
av produktåterkallelsekommittén (H 1982:06), som nyligen avlämnat betänkandet (SOU
1987:24) Produktsäkerhetslag med ett förslag till lagstiftning i ämnet. Enligt
förslaget skall marknadsdomstolen under vissa förutsättningar kunna utfärda
ålägganden om pro-duktåterkallelse.

Betänkandet remissbehandlas
för närvarande. Frågan om återkallelse av elektrisk materiel får tas upp i
samband med beredningen av detta ärende.

Prop. 1987/88:82 Bilaga
1

9.4 Finansiering

Mitt
ställningstagande: Kostnaderna för det föreslagna kontrollsystemet bör inte
överstiga nuvarande nivå och bör täckas med avgifter.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna:
Synpunkterna på förslaget hänför sig fill storleken pä de beräknade kostnader
för kontrollordningen.

Skälen
för mitt ställningstagande: Den nu redovisade ordningen innebär att avgifter
som tas ut för registrering av elektriska anordningar och elektrisk materiel
utöver själva registreringen och registerhållningen även finansierar bl. a.
deltagande i internationellt harmoniseringsarbete, marknadskontroll och viss
informationsverksamhet både hos energiverket och SEMKO,

Kostnaderna
och intäkterna för detta bör redovisas via ett särskilt reservationsanslag
till statens energiverk. De sammanlagda kostnaderna för det föreslagna
kontrollsystemet bör inte överstiga nuvarande nivå.

Jag
har erfarit att statsrådet Dahl avser att återkomma till regeringen beträffande
finansiering av kontrollsystemet.

9.5
Övrigt

Den nya kontrollordningen
påverkar bl. a, statens energiverks resursbehov och bör införas successivt med
början från och med budgetåret 1989/90. Enligt förslaget bör det nuvarande
kravet på förhandsgodkännande avvecklas succesivt från den 1 juli 1989. Den
nya kontrollordningen bör så långt som det är möjligt samordnas med motsvarande
kontroUordning i Norge.

21

10
Hemställan Prop. 1987/88:82

Bilaga
1 Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att
ta del av vad jag anfört om den nya kontrollordningen för elektrisk materiel, m,
m.

22

Bilaga
1:1 Prop. 1987/88:82 Bilaga 1:1

Sammanfattning intagen i betänkandet Ds I 1986: 1 Effektivare
kontroll och underlättad handel Utredarens lagförslag (Ds I 1986: 1)

Sammanfattning

Mitt uppdrag

Mitt
uppdrag har tillkommit efter en förfrågan från EG till EFTA-länderna om dessa
skulle vara beredda att anpassa sina regler om kontroll av elektrisk materiel
till en procedurordning likartad med principerna i det s. k. lågspänningsdirektivet
(LVD). Frågan har ställts mot bakgrund av att export villkoren till EG är
förmänliga på grund av frånvaron av godkännandeplikt.

Den
svenska kontrollen sker för närvarande på så sätt att viss elmateriel, i
huvudsak sådan som används för hem och hushåll och installationsmateriel för
lågspänning, får säljas endast om den kontrollerats och godkänts av SEMKO,
Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB, som är riksprovplats för
elektrisk materiel. Kontrollen sker nästan uteslutande som typkontroll.

Min
uppgift har varit att dels identifiera möjligheterna att med bibehållande av
oförändrat höga svenska krav på säkerhet inom elmaterielomrädet få till stånd
en anpassning till LVD, dels lägga förslag om sådana åtgärder som är nödvändiga
för en anpassning och som kan vinna bred uppslutning.

Kraven
pä anpassning gäller tre frågor av principiell karaktär nämligen

1, hur allmänt formulerade säkerhetskrav preciseras
med hjälp av en speciell form att anknyta till standard,

2, hur kontrollen av produkter utformas,

3, hur kontrollresultat från ett land skall erkännas i
andra länder.

Jag
har inte funnit det vara möjligt att få till stånd en tillräcklig anpassning till
principerna i LVD inom ramen för det nuvarande svenska systemet med
bibehållande av kravet på förhandsgodkännande. Däremot har jag funnit att en
anpassning till LVD kan göras samtidigt som den nuvarande elsäkerhetsnivån
inte bara bibehålls utan t, o, m. förbättras. Jag föreslår ett nytt regelsystem
som bygger på principerna i LVD,

Skäl
för mitt förslag

Utgångspunkt
för mina överväganden har varit säkerhetsfrågan. Produkt

säkerhet upprätthålls med åtgärder av olika slag, varav den kontroll som

min översyn gäller endast är en del. Det grundläggande ansvaret har

tillverkaren som skall bygga in säkerhet i sina produkter vid säväl kon

struktion som tillverkning: Olika statliga regler, som syftar till att hindra

farliga produkter från att komma ut på marknaden kan avse egenskaps- 23

krav,
kontroll, produktansvar och olika sanktioner som straff, försäljnings- Prop.
1987/88:82 förbud och återkallande av farliga produkter från marknaden. Det är
den Bilaga 1:1 samlade effekten av tillverkarnas egna säkerhetsåtgärder,
statliga regler och andra faktorer såsom t. ex. allmänhetens medvetande om
elektricitetens risker som påverkar elsäkerhetsnivån. En helhetssyn på dessa
faktorer är väsentlig för ställningstagandet till kontrollens utformning.
Delarna i systemet mäste verka i samma riktning, vilket bl. a. betyder att
kontrollen bör utformas sä att den stimulerar tillverkarnas eget
produktsäkerhetsmedvetande och betonar deras produktsäkerhetsansvar,

Sverige
har i internafionell jämförelse en hög elsäkerhetsnivå. En analys av den
nuvarande SEMKO-kontrollen visar emeUertid att denna inte ger så goda
säkerhetsgarantier som ofta hävdats. Min slutsats är att kontrollen av
elektrisk materiel i Sverige behövei" moderniseras och effektiviseras, oavsett
de handelspolitiskt motiverade önskemålen om en anpassning till EG;s kontrollordning.

Den
nuvarande svenska kontrollordningen har för det första sådan inriktning att
den i praktiken kan minska tillverkarens ansvarskänsla och insikt om behoven
att vidta produktsäkerhetshöjande åtgärder. Det är inte ovanligt att
tillverkare skickar in en bristfällig produkt och avvaktar SEMKO:s
anmärkningar. Ett slutligen erhållet typgodkännande betraktas ibland som en
form av "avlatsbrev" beträffande säkerheten hos produkten. Vidare
inriktas kontrollen ensidigt på produktens konstruktion. Säkerhetsbrister hos
en produkt beror ofta på fel vid tillverkningen eller på att produktens
konstruktion ändras. SEMKO:s kontroll av vad som händer med en produkt efter
typgodkännandet har ringa omfattning. Nuvarande sanktioner är också
ineffektiva. De mest effektiva åtgärderna har SEMKO åstadkommit utan
författningsstöd.

Frånvaron
av ett obligatoriskt statligt förhandsgodkännande är en av nyckelprinciperna i
LVD och existensen av ett sådant har särskilt framhållits som ett
handelshinder i EG;s förfrågan till EFTA-länderna, Förändringar med
bibehållande av ett förhandsgodkännande kan i och för sig effektivisera den
nuvarande kontrollen. Detta innebär emellertid inte en sådan anpassning till
principerna i LVD att frihandelsintresset och EG:s önskemål tillgodoses.

En
mer genomgripande förändring av kontrollordningen krävs därför. Den ordning jag
föreslår bedömer jag både tillgodose EG;s önskemål och medföra en moderniserad
och effektivare kontroll. Kostnaderna för kontrollen blir i stort sett
oförändrade.

Förslaget
till ny kontrollordning

Säkerhetskraven

Som
rättsligt bindande regler skall gälla allmänt formulerade säkerhets

krav. Produkter som tillverkats i enlighet med svensk standard presumeras

uppfylla dessa krav och får marknadstillträde. Ansvariga myndigheter har

dock rätt att ifrågasätta och pröva om produkten är säker. Ansvariga

myndigheter behåller rätten att fastställa säkerhetskrav. För att få till stånd 24

en lämplig avvägning
mellan säkerhets- och harmoniseringsintressen skall Prop. 1987/88:82 myndigheterna
vara skyldiga att underställa regeringen förslag till före- Bilaga 1:1 skrifter
som inte är förenliga med internationellt harmoniserade säkerhetskrav.

Eftersom
säkerhetskraven i myndigheternas föreskrifter för närvarande till mycket stor
del bygger pä och anknyter till harmoniserade standarder blir kraven på
produkterna i praktiken desamma som enligt nuvarande ordning.

Kontrollen

Produktsäkerheten
enligt LVD bygger pä tillverkares och importörers skyldighet att före
marknadsintroduktionen själva förvissa sig om att deras produkter uppfyller
ställda säkerhetskrav. Mitt förslag innebär i likhet med LVD att alla produkter
före marknadsintroduktionen skall ha genomgått kvalificerad provning antingen
hos ett godkänt certifieringsorgan eller av fillverkaren själv om denne har
kompetens och resurser för sådan provning. TUlverkaren utfärdar i sådana fall
en s, k. tillverkardeklaration. Om produkten inte är utförd enligt standard,
krävs provningsintyg av kvalificerat organ. Förslaget innebär med andra ord
inte någon övergång frän förhandskontroll till efterhandskontroll. Den kontroll
som åligger tillverkare och importörer kompletteras med en statlig
marknadskontroll, som byggs ut i förhållande till SEMKO;s nuvarande typefterkontroU,

Certifiering
av produkter vid godkända certifieringsorgan är en ny kontrollmodell, där
verksamheten vid certifieringsorganen inte är offentligrättslig på annat sätt
än att organen utses av staten och står under viss tillsyn. Certifieringsverksamheten
skall enligt förslaget omfatta typprovning, tillverkningskontroll och typefterkontroU.

Genom
att certifierade produkter är underkastade tillverknings- och typefterkontroU
kan den statliga marknadskontrollen av dessa produkter ha en mindre omfattning
än när det gäller icke certifierade produkter. Marknadskontrollen skall utgöra
ett säkerhetsnät med syfte att fånga upp dels det fåtal produkter som, trots
kvalificerad kontroll före marknadsintroduktionen, ändå har säkerhetsbrister,
dels produkter som - olovligt -marknadsförs utan att tillverkaren eller
importören förvissat sig om produktens säkerhet.

Ett
inslag i mitt förslag som avviker från EG-ländernas normala tillämpning av LVD
är att viss elektrisk materiel skall vara registrerad hos ansvarig myndighet
(statens energiverk) för att fä försäljas m. m. Vid registreringen skall
tillverkaren visa att hans produkt genomgått tillförlitliga kontroller av att
säkerhetskraven är uppfyllda. Registreringen tjänar som grund för
marknadskontrollen och är inte en form av statligt förhandsgodkännande. För
registrering föreslär jag en särskild avgift.

Sanktioner

Ansvariga
myndigheter måste ges möjlighet att snabbt kunna vidta effekti

va åtgärder mot produkter som inte uppfyller ställda krav. Brott mot 25

reglerna
skall medföra kännbara sanktioner. Tillsynsmyndigheten måste Prop. 1987/88:82
bl, a, ha rätt fill upplysningar, handlingar, fillträde och provtagning, Såda-
Bilaga 1:1 na regler ges normalt i lagform. Jag föreslår därför att det i ellagen
tas in bestämmelser som ger sådana möjligheter samt att tillsynsmyndigheten ges
allmän rätt att vid vite meddela de förelägganden och förbud som behövs. Vidare
bör i ellagen tas in en straffbestämmelse som omfattar fängelse. En särskild fräga
avser återkallelse av farliga varor, som för närvarande studeras av produktåterkallelsekommittérii,
med vilken jag haft samråd. Förslag frän kommittén kan väntas tidigast i slutet
av är 1986,1 dess arbete beaktas de behov som finns av adekvata åtgärder i
fråga om farlig elektrisk materiel.

För
brott mot registreringsskyldighet föreslår jag en sanktionsavgift som motsvarar
ca tio procent av försäljningspriset på saluförd materiel. För materiel som
inte uppfyller ställda säkerhetskrav föreslår jag att kostnaderna för
erforderliga provningar i samband med marknadskontrollen tas ut av fillverkaren
eller importören.

Erkännande
av utländska kontrollresultat

Mitt
förslag innebär att även utländska certifieringar skall kunna accepteras som underiag
för registrering förutsatt att de utländska certifieringarna gjorts enligt
svensk standard och att man förvissat sig om att de har samma kvalitet som certifieringar
utförda av godkända svenska certifieringsorgan. Innan certifieringar av
utländska organ accepteras i Sverige bör man fä garantier för att svenska certifieringar
accepteras i andra länder. Detta är en förhandlingsfråga som bör leda till
överenskommelser av formellt slag. En fördel i detta sammanhang skulle vara om
man mellan EG och EFTA kunde komma överens om en gemensam certifieringsmärkning
av elektriska produkter.

Konsekvenser
av förslaget

Den
föreslagna kontrollordningen medför en förbättrad säkerhetskontroll utan höjda
kostnader. För företagens del innebär förslaget i flera fall lägre kostnader
och ökad flexibilitet. Det gäller t, ex. de tillverkare som väljer att själva
kontrollera sina produkter och utfärda en tillverkardeklaration eller
tillverkare vars provningsresultat kan accepteras som grund för certi-fieringsorganens
beslut.

Omfånget
av SEMKO;s provningsverksamhet bedömer jag inte komma att påverkas i någon för
företaget avgörande omfattning. För statens energiverk innebär förslaget vissa
omfördelade resp. nya arbetsuppgifter. Kostnaderna för behövlig
resursförstärkning täcks av den föreslagna registreringsavgiften.

Genomförande
av förslaget

Mitt
förslag har principiell karaktär och visst arbete återstår att utforma

olika
detaljer. Vidare fordras tid att förbereda och genomföra omställning- 26

en till den nya
kontrollordningen. Förslaget är inte avhängigt av någon Prop. 1987/88:82
överenskommelse med EG. Det innebär en allmän modernisering och Bilaga 1:1 effektivisering
av kontrollen av elektrisk materiel och bör genomföras så snart det är
praktiskt möjligt. Tidigast möjliga ikraftträdandedatum är enligt min bedömning
den 1 januari 1988.

Sammanfattande
slutsats

Mitt
förslag fillgodoser kravet på anpassning till principerna i LVD och underlättar
den internationella handeln med elektrisk materiel. Det innebär också en
modernare och mer effektiv kontrollordning inom ramen för ett samordnat
säkerhetssystem, där de olika reglerna kompletterar varandra och betonar
tillverkarnas säkerhetsansvar. Mitt förslag bör således resultera i en höjd elsäkerhetsnivå.

EG
har inom ramen för sitt allmänna harmoniseringsarbete för att undanröja
tekniska handelshinder antagit ett s. k, modelldirektiv. Detta är uppbyggt med
LVD som förebild och skall kunna tillämpas på andra produktgrupper. Att jag
funnit en på motsvarande principer byggd kontrollordning lämplig för svensk
del på elmaterielomrädet betyder inte att samma slutsats kan dras för andra
områden. För att modellen skall vara lämpUg krävs att det finns tillgång till
harmoniserade standarder med godtagbar säkerhetsnivå och att det finns ett
förtroendefullt samarbete mellan myndigheter och standardiseringsorgan. Det mäste
prövas frän fall till fall om sädana förutsättningar föreligger.

27

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s, I), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar,

dels att nuvarande 16 och 18 skall betecknas 23 respektive
24 ,

dels att
det i lagen skall införas sju nya bestämmelser, 16-22 , av följande lydelse,

dels att 15 skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:82 Bilaga 1:1

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Regeringen
bemyndigas att med dela föreskrifter

1.
som
angår elektrisk anläggning, anordning som är avsedd att anslutas till sådan
anläggning, elektrisk materiel eller elektrisk installation,

2.
om
avgifter för ansökningar enligt denna lag eller föreskrifter, sorn har
meddelats med stöd av lagen.

Regeringen bemyndigas att ifråga om elektriska
anläggningar, anordningar som är avsedda att anslutas till sådana
anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer meddela
föreskrifter om

1. skötsel, utförande, beskaffenhet,
egenskaper, kompetens hos personal eller som i övrigt är påkallade från säkerhetshetssynpunkt,

2. kontroU av att vad som krävs i
eller med stöd av denna lag efterlevs

3. avgifter för ansökningar enligt
denna lag eller enligt föreskrifter, som har meddelats med stöd av lagen, eller
för myndighets verksamhet för kontroll av att vad som krävs i eller med stöd
av lagen efterlevs,

4. avgifter för underlåtenhet mot
skyldighet att före saluförande eller uthyrning registrera elektrisk materiel
om sådan registrering är föreskriven. Sådana avgifter skaU grundas på
omfattningen av den materiel som saluförts eller uthyrts och det pris som
begärts.

Regeringen får överlämna åt förvaltningsmyndighet att
meddela föreskrifter som avses i första stycket.

16 §

Tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter
utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.

Senaste
lydelse 1981:596,

28

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:82

17 §2 Bilaga 1:1

En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

18 §

En tUlsynsmyndighet får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om föreläggande eller
förbud får förenas med vite. Ett vitesföreläggande skall delges. * Ett utdömt
vite får inte förvandlas tUl fängelse.

19 §

För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt
till tillträde till områden, lokaler och andra utiymmen dock inte bostäder,
och får där göra undersökningar som behövs för tillsynen.

Vid tiUsyn får hos fabrikanter, importörer, grossister och
detaljhandlare ett eller, om det behövs för tillsynen, flera exemplar av
elektriska artiklar som har mark-nadsintroducerats eller som skall marknadsintroduceras
tas ut för provning. Hos fabrikanter, importörer och grossister får sådana
exemplar tas ut utan ersättning, medan hos detaljhandlare betalas dennes
inköpspris. Fabrikanter och importörer kan åläggas att betala provningen, om
produkten inte uppfyller gällande säkerhetskrav.

20 § .

Polismyndigheten skall lämna

det biträde som behövs för utövande av tillsyn enligt
denna lag.

21 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om
gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken, den som med uppsåt eller
av oaktsamhet

- Paragrafen i senaste lydelse upphävd genom 1975:68, 29

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:82

/. underlåter att fullgöra skyldig- Bilaga 1:1 het som
avses i 17 § eller vid fullgörandet lämnar oriktig uppgift,

2.
underlåter
att lämna tUlträde enligt 19 § eller annars hindrar undersökning eller åtgärd
som avses där,

3.
saluför,
uthyr, installerar eller tar i bruk elektrisk materiel, som inte uppfyller
gällande säkerhetskrav.

I ringa faU döms inte till ansvar.

Den som har åsidosatt ett vites

föreläggande enligt 18 § döms inte

' till straff för gärning som
omfattas

a v föreläggandet.

22 §

En tillsynsmyndighets beslut i frågor som avses i 18 och
19 §§får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

30

Bilaga
1:2 Prop. 1987/88: 82 Bilaga 1:2

Remissammanställning i fråga om betänkandet Ds I 1986:1

Sammanfattning av remissyttranden över betänkandet (Ds I
1986:1) Effektivare kontroll och underlättad handel - förslag till nya regler
för kontroll av elektrisk materiel

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgivits av

kommerskollegium

socialstyrelsen

barnmiljörädet

televerket

generaltullstyrelsen

näringsfrihetsombudsmannen
(NO)

konsumentverket

statens strälskyddsinstitut

arbetarskyddsstyrelsen

planverket

statens
industriverk (SIND)

vattenfall

statens
energiverk (STEV) och statens elektriska inspektion i gemensamt yttrande

statens
provningsanstalt (SP)

statens
mät- och provråd (MPR)

statskontoret

riksrevisionsverket
(RRV)

kammarrätten
i Jönköping

produktåterkallelsekommittén
(H 1982:06)

utredningen om den
medicintekniska säkerheten (S 1985:03)

Arbetsgivareföreningen SFO

Elektriska
arbetsgivareföreningen och Elektriska installatörsorganisationen EIO i
gemensamt yttrande

Landsorganisationen
i Sverige (LO) Ljusarmaturleverantörerna

Miljöljuskretsen

SHIO-Familjeföretagen

Standardiseringskommissionen
i Sverige (SIS)

Svensk
industriförening

Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF)

Svenska
brandförsvarsföreningen

Svenska elektrikerförbundet

Svenska
elektriska kommissionen

Svenska elektriska materielkontrollanstalten
(SEMKO)

Svenska
elverksföreningen Svenska handelskammarförbundet

Sveriges elektroindustriförening
(ELIF)

Exportrådet

31

Exportrådet Prop. 1987/88: 82

Sveriges grossistförbund Bilaga 1:2

Sveriges handelsagenters
förbund

Industriförbundet

Sveriges köpmannaförbund

Sveriges radio- och
hemelektronikleverantörer

Sveriges villaägarförbund

Tjänstemännens
centralorganisation (TCO)

Svenska
försäkringsbolags riksförbund har anslutit sig till Svenska
brandförsvarsföreningens yttrande Elektriska hushållsapparatleverantörer har
anslutit sig till Sveriges radio- och hemelektronikleverantörers yttrande

AB
Statens Anläggningsprovning, Elinspektionscentralen, Helsingfors, Svenska
metallindustriarbetareförbundet, Fagerhults Belysning AB, Norges elektriske materielkontroll
NEMKO samt FRICO AB har på eget initiativ avgivit yttrande

SEMKO
tjänstemannaklubb har på eget inifiativ anslutit sig till SEMKO:s yttrande.

Ny kontrollordning som bygger på principerna i LVD

Utredningens
huvudförslag om införandet av en ny kontrollordning som bygger på principerna i
det s. k. lågspänningsdirektivet (LVD) fillstyrks av en majoritet av
remissorganen även om flertalet av dem har synpunkter pä delfrågor i utredarens
förslag.

Huvuddelen
av myndigheterna tillstyrker. Hit hör bl. a, kommerskollegium,
socialstyrelsen, televerket, strålskyddsinstitutet, trafiksäkerhetsverket, NO,
planverket, SIND, vattenjall, statens provningsanstalt, statskontoret och RRV.

STEV
anser att kontrollordningen bör genomföras med vissa modifieringar.

Konsumentverket
anser att man inte skall ändra systemet förrän man infört lagstiftning om
produktansvar och produktåterkallelser.

Statens
mät- och provråd anser aitt det är svårt att värdera effekterna av utredarens
förslag och menar att man bör belysa ett antal principiella frågor av betydelse
för kontrollen på andra områden.

För
att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna ställa sig bakom den föreslagna
modellen krävs att det görs en klar avgränsning mot arbetsmiljöområdet.

Barnmiljörådet
menar att även om kontrollordningen för elektrisk materiel förändras måste
förhandsgodkännande av säkerhetsåtgärder mot barnolycksfall kvarstå.

Strålskyddsinstitutet
anser att en renodlad tillämpning av LVD allvarligt försämrar institutets
möjligheter att ur strålskyddssynpunkt överblicka marknaden.

Också
huvuddelen av organisationerna tillstyrker huvudförslaget. Så

t, ex. SAF, Industriförbundet, Svensk industriförening, SHIO-Familjefö

retagen, Exportrådet, Sveriges grossistförbund, Svenska elverksförening- 32

en.
Svenska handelskammarförbundet, Sveriges elektroindustriförening, Prop.
1987/88:82 Sveriges handelsagenters förbund. Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges Bilaga 1: 2 radio- och hemelektronikleverantörer, Sveriges villaägarförbund,
och Standardiseringskommissionen i Sverige. KF avstår från yttrande.

Svenska elektriska kommissionen förordar en stegvis
anpassning till lågspänningsdirektivets principer.

Arbetsgivareföreningen SFO, Elektriska
arbetsgivareföreningen och EIO avstyrker förslaget och föreslår fortsatt
utredning för att nå en optimal kontrollordning.

Bland de fackliga organisationerna accepterar TCO
utredarens förslag med vissa reservationer, mot bakgrund av att elsäkerhetsbestämmelserna
är så etablerade ocksä i andra länder,

LO, Svenska fabriks- och metallarbetareförbunden
avstyrker, LO:s yttrande kan citeras:

"EG utövar nu påtryckning för att få igenom förslag
enligt LVD, LO vill här göra industridepartementet uppmärksamt pä de principer
som EG är på väg att tvinga igenom. Nästa område är arbetsmiljöområdet, där man
förbereder föreskrifter för tryckkärl, schaktmaskiner, kranar m.m. Hur ska de
grundläggande hälso- och säkerhetsriskerna bestämmas och vilka möjligheter har
Sverige att påverka? LO anser det inte motiverat att Sverige av
handelspolitiska skäl ska avhända sig möjligheten att utöva obligatorisk
kontroll av elprodukter",

SEMKO anser att utredarens huvudförslag inte är förenligt
med ett bibehållande av nuvarande kostnads- och säkerhetsnivå och avstyrker det
föreslagna kontrollsystemet,

AB Statens anläggningsprovning, som är riksprovplats för
bl, a tryckkärl och lyftanordningar har negativa synpunkter på förslaget och
menar att av förutsättningarna inte riktigt framgått om de handelspolitiska
fördelarna av en anslutning till LVD bedöms så stora att de uppväger viss
sänkning av säkerheten och viss höjning av kostnaderna för kontrollförfarandet.

Från SEMKO:s motsvarigheter i Norge och Finland, NEMKO och
Elinspektionscentralen framförs varierande synpunkter, NEMKO menar att det är
viktigt att utnyttja tillgängliga resurser för att få högsta möjliga säkerhet
till lägsta möjliga kostnad.Elinspektionscentralen är mest negativ och anser
att utredarens slutsatser "är fullständigt obegripliga" och att dessa
måste "bero på antingen bristfällig sakkunskap eller på en strävan att
vilseleda beslutsfattare i ämnet".

Företrädare för elbranschen i övrigt Ljusarmaturleverantörerna,
Miljöljuskretsen, Fagerhults Belysnings AB samt FRICO AB avstyrker förslaget,

Elsäkerhetsnivån i Sverige

Utredaren har hävdat att en anpassning till LVD;s
principer kan göras

samtidigt som den nuvarande elsäkerhetsnivån inte bara bibehålls utan

ocksä höjs.

Detta är en fråga som flera remissorgan har en kritisk inställning till. 33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 82

LO,
Svenska elektrikerförbundei, strålskyddsinsthutet, Miljöljuskret- Prop.
1987/88: 82 sen. Ljusarmaturleverantörerna, Fagerhults Belysnings AB och Brandför-
Bilaga 1: 2 svarsföreningen menar att förslaget måste leda till stora
eftergifter i vår nuvarande höga elsäkerhetsnivå och anser att det inte får
göras avkall på elsäkerheten.

Konsumentverket anser att förslaget kan innebära negativa
konsekvenser för säkerhetsnivån vad gäller vissa produkter,

TCO menar att det nya kontrollsystemet måste ges
erforderliga resurser och kompetens för en hög ambitionsnivå när det gäller
säkerheten, STEV instämmer i detta och menar att om Sverige, Norge och Finland
slopar kravet på förhandsgodkännande skapas ett osäkerhetsmoment för bedömningen
av effekterna på säkerheten i de nordiska länderna och även i övriga Europa.

Televerket menar det är svårt att dra slutsatser om elsäkerheten
i ett land eftersom det kan ta lång tid innan den elsäkerhet som är inbyggd i
konstruktioner och tillverkningsprocesser förändras. Antalet bränder förorsakade
av elfel kan vara svära att fastställa och dessutom saknas statistik,

Arbelarskyddsstyrelsen konstaterar att de säkerhetskrav
som tagits in i elförordningen inte är tillräckliga för att tillgodose en
tillfredsställande arbetsmiljö vid arbete med elektrisk materiel.

SAF m. fl. remissorgan betonar att trots ett förändrat
kontrollsystem är det viktigt att elsäkerheten i landet inte försämras.

Kontrollordningen

De rättsligt bindande reglerna är allmänt formulerade
säkerhetskrav

KK är positiva till lagstiftningstekniken att standarder
får vissa rättsverkningar som dock inte binder myndigheterna utan ger dem en
möjlighet att pröva om standarden uppfyller rättsreglernas krav.

SEMKO, Sveriges industriförbund och Svenska
brandförsvarsföreningen är positiva till förslaget att produkter som tillverkats
i enlighet med svensk standard presumeras uppfylla säkerhetskraven och fär marknads-fillträde.

Socialstyrelsen är också positiv och anser att
"förslaget ger vissa möjligheter till ickestandardenligt utförande,
vilket kan vara en fördel".

Mot bakgrund av att ansvariga myndigheter behåller rätten
att fastställa säkerhetskrav anser STEV att presumtionen skall knytas till
såväl LVD:s krav och säkerhetsmål som myndigheters säkerhetsföreskrifter samt
under en övergångsperiod även SEMKO-bestämmelser som ej motsvaras av svensk
standard.

Arbetarskyddsstyrelsen, kammarrätten i Jönköping och NEMKO
tillstyrker förslaget att ansvariga myndigheter behåller rätten att fastställa
säkerhetskrav.

Mänga remissorgan har framfört synpunkter på förslaget att
avvikelser från standard underställs regeringen för godkännande.

STEV, Elektriska arbetsgivareföreningen och EIO, Svenska
brandför

svarsföreningen, Svenska elektrikerförbundet, SEMKO, Svenska handels- 34

kammarförbundet och Fagerhults
Belysnings AB menar att nationella av- Prop. 1987/88: 82 vikelser från
internationella standarder i verkligheten är ett större handels- Bilaga 1:
2 hinder än godkännandeplikten och menar att ett intensifierat arbete med att
minska dessa nationella avvikelser vore det effektivaste sättet att underlätta
en friare handel. I detta förslag instämmer också TCO.

NO,
SIS och KK anser att förslaget är ägnat att öka restriktiviteten när det gäller
avvikelser från standard och tillstyrker ordningen.

STEV,
Svenska elektrikerförbundet. Svenska elektriska komissionen och SEMKO avstyrker
förslaget och menar att det medför ökad byråkrati och försening av nödvändiga
föreskrifter och standard. Ansvarig myndighet bör ges det övergripande
ansvaret och även uppgiften att godkänna avvikelser från standard.

Arbetarskyddsstyrelsen
anser att standarderna för mänga produkter i otillräcklig utsträckning tagit
med svenska säkerhetskrav pä arbetsmiljöområdet. Detta leder sannolikt till ett
mycket stort antal underställningsärenden. Styrelsen ifrågasätter starkt att
detta är en praktisk ordning.

Förslaget
om borttagande av obligatorisk statUg förhandskontroll som enligt utredaren är
en av förutsättningarna för en anpassning till LVD har tillstyrkts av flera av
de remissorgan som besvarat frågan om anslutning till LVD positivt.

Arbetarskyddsstyrelsen
menar att EG inte principiellt ställer sig avvisande till förhandskontroll och
det är för styrelsen oklart efter vilka kriterier EG avser välja den ena eller
andra kontrollformen. Dessutom är styrelsen tveksam till om obligatorisk
förhandskontroll utgör ett handelshinder,

I
det senare instämmer televerket och menar att nuvarande SEMKO-kontroll fungerar
bra.

Flera
instanser såsom STEV, NEMKO, KK, barnmiljörådet och Svenska elektriska
kommissionen, menar att man tills vidare bör behålla godkännandetvång för en
väl definierad grupp från säkerhetssynpunkt kritisk elmateriel.

Sveriges
villaägarförbund vill ha kvar godkännandeplikten på elprodukter för hemmet,

STEV
menar att det ej finns anledning att slopa existerande godkännandeplikt eller
utesluta möjligheten att införa godkännandeplikt utanför LVD:s område,

LO
avstyrker förslaget och anser det inte motiverat att Sverige av handelspolitiska
skäl skall avhända sig möjligheten att utöva obligatorisk kontroll av elprodukter.

Konsumentverket
är också negativa. En förhandsregistrering som innefattar framläggande av
provningsintyg från andra laboratorier med tillräcklig kompetens skulle
eventuellt kunna utgöra ett acceptabelt alternativ till det nuvarande systemet,

SEMKO avslår förslaget och
anser att framtida kontrollsystem bör byg

gas upp enligt något av tre presenterade alternativa kontrollsystem i priori

tetsordning A, B och C, där A och B innebär endast smärre förändringar

och där C står för ett system utan förhandsgodkännande, SEMKO bedö

mer alternativ C innebära både avsevärda negativa konsekvenser för bola

get och försämrad elsäkerhet, 35

"Alternativ A Prop, 1987/88:82

-
Den
obligatoriska typgodkännadeplikten bibehålls men produktområdet Bilaga 1:2
ses över,

-
Kravet på
S-märkning av godkännandepliktig materiel bibehålls,

-
Fortsatt stor
svensk insats för ökad användning av de internationella certifieringssamarbetssystemen
och i harmoniserande standardiseringsarbete.

-
Ökad användning
av provningsresultat framtagna hos eller av tillverkare som underlag för
typgodkännande,

-
Ökad
marknadskontroll,

- Skärpta sanktionsmöjligheter.

Alternativ B

Lika med alternativ A, Dock införes rätt att marknadsföra
produkter fr, o, m, dagen för inlämning av produkten för typgodkännande eller certifiering.
Användning av S-märkning måste då vara frivillig. Vid införandet av dessa
lättnader bör sanktionssystemet vara anpassat att klara snabba produktåterkallelser.

Alternativ C ' .

Om i ett nytt system en registreringsplikt skall införas
bör systemet baseras på följande principer,

-
Registreringsprincipen
tillämpas för materiel med låg riskbelastning. Godkännandeplikten behälls i
övrigt, Materielområdet bör motsvara minst det som omfattas av LVD,

-
Registrering
bör ske utan teknisk gianskning,

-
Marknadsföring
bör inte tillåtas före registrering,

-
Endast S-märket
bör tillåtas som certifieringsmärke på den svenska marknaden,

-
Fortsatt stor
svensk insats för ökad användning av de internationella certifieringssamarbetssystemen
och i harmoniserande internationellt standardiseringsarbete,

-
Ökad användning
av provningsresultat framtagna hos eller av tillverkare som underlag för
typgodkännande,

-
Ökad
marknadskontroll, främst för icke certifierade produkter,

-
Skärpta
sanktionsmöjligheter,

-
Genomförandet
av registrering, registerhållning, marknadskontroll och typefterkontroU lägges
på SEMKO".

Utredarens förslag innebär i likhet med LVD att alla
produkter före marknadsintroduktion skall ha genomgått kvalificerad provning
antingen hos ett godkänt certifieringsorgan eller av tillverkaren själv s, k: tillverkardeklaration,

LO menar att det är positivt att företagen ges större
ansvar för produktsäkerheten. Tiderna för provning och därigenom också
kostnaderna kan minska, LO anser inte att företag som tillverkar en produkt
skall ha ansvaret för provning och kontroll,

SEMKO tillstyrker förslaget om användning av tillverkares
provningsresultat som grund för godkännande och certifiering. Avgörandet bör
dock ligga hos riksprovplatsen eller certifieringsorganet.

Kammarrätten i Jönköping, Sveriges industriförbund, Ljusarmaturleve- 36

rantörerna. Miljöljuskretsen, Sveriges villaägarförbund
tillstyrker förslå- Prop, 1987/88:82 get och flera av dem är särskilt
positiva till förslaget om tillverkardeklara- Bilaga 1: 2 tion,

SIND anser det positivt att företag, som själva väljer att
kontrollera sina produkter vinner i provnings- och väntetid gentemot tidigare.

Barnmiljörådet anser att de som utför provning bör få
utbildning för att förstå barns speciella riskpanorama.

Utredaren föreslår att kontrollen som åligger tillverkare
och importörer kompletteras med en statlig marknadskontroll, som byggs ut i
förhållande till SEMKO:s nuvarande typefterkontroU,

Detta förslag har väckt anklang hos många remissinstanser,
Barnmiljö-rådet, televerket, NO, konsumentverket, STEV, Statens
provningsanstalt, statens mät- och provråd, kammarrätten i Jönköping,
Miljöljuskretsen, Svenska brandförsvarsföreningen, SEMKO, Svenska elverksföreningen,
Industriförbundet och Sveriges villaägaiförbund tillstyrker förslaget,

AB Statens Anläggningsprovning är ocksä positivt till
förslaget men anser att kontrollen måste komma in också tidigare i
kontrollprocessen om så erfordras mot bakgrund av vid registreringen inlämnad
dokumentation,

TCO menar att insatserna måste vara mer omfattande än
förslaget för att okunniga och oseriösa tillverkare skall upptäckas och
säkerheten garanteras.

Flera remissinstanser t, ex, STEV och
Svenska-Elverksföreningen anser att utredaren underskattat kostnaderna för
marknadskontrollen.

Svenska elektrikerförbundet, Ljusarmaturleverantörerna,
Sveriges elektroindustriförening, Fagerhults Belysnings AB och FRICO AB avstyrker
förslaget att inom STEV bygga upp en ny organisation för marknadskontroll
vilket anses medföra onödiga kostnader och ökad byräkratisering. Remissorganen
menar att SEMKO kan sköta marknadskontrollen eftersom där finns den sakkunskap
som erfordras,

STEVär berett att ansvara för kontrollen men utgår från
att en stor del av fiänsterna kan köpas utifrån.

Den nya kontrollmodellen certifiering vid godkända certifieringsorgan
därcertifieringen omfattar typprovning, tillverkningskontroll och typefterkontroU
tillstyrks av planverket, Ljusarmaturleverantörerna, SIS och Sveriges villaägarförbund.

Televerket menar att modellen i princip utgör
förhandsgodkännande.

Konsumentverket anser att ingenting tyder på att problemen
med avslöjade brister i SEMKO;s typefterkontroller och avsaknaden av kontroll
av tillverkningsprocesser reduceras inom ramen för det föreslagna systemet.
Verket menar att innan det nya systemet införs bör man undersöka hur efterkontroller
och tillverkningskontroller kan införas i systemet.

Miljöljuskretsen vill att certifiering skall ske före
produktens marknadsföringsdag,

STEV menar att kostnaden för en utvidgad
kontrollverksamhet inte står i proportion till den ökning av säkerheten som
uppnås och avstyrker förslaget att införa tillverkningskontroll för frivilligt
godkänd material, men tillstyrker en viss ökning av typefterkontrollen.

Utredaren har övervägt huruvida det i Sverige bör utses
endast ett 37

certifieringsorgan,
i praktiken SEMKO, men har inte funnit bärande skäl Prop. 1987/88: 82

för att det skulle vara nödvändigt att ge SEMKO monopolställning. Bilaga 1: 2

Positiva till förslaget är NO, MPR och kammarrätten i
Jönköping.

Statens provningsanstalt förordar en lösning som innebär
att kunderna fär en rationell hantering av sina uppdrag samtidigt som
tillgängliga resurser utnyttjas på bästa sätt. Provningsanstalten anser att SEMKO
i princip bör fungera som nationellt certifieringsorgan inom elsäkerhetsomrädet.
Provningsanstalten bör i samarbete med SEMKO ges möjlighet att certifie-ra inom
vissa produktområden där elsäkerhet endast är en av flera egenskaper som
provas.

För bibehållande av SEMKO;s monopol som certifieringsorgan
talar flera remissorgan Svensk induslriförening. Svenska elektriska kommissionen.
Svenska elverksföreningen, Sveriges elektroindustriförening, TCO, AB Statens
Anläggningsprovning, Elektriska arbetsgivareföreningen och EIO. De senare menar
att man riskerar hamna i en situation där certifieringsorganen konkurrerar med
mildheten i bedömningarna,

NO som är positiv till förslaget menar i sin tur att den
ökade marknadskontrollen balanserar oron för milda bedömningar vid konkurrens
i provningsverksamheten.

Utredaren föreslår att viss elektrisk materiel skall vara
registrerad hos statens energiverk för att få säljas eller uthyras.
Registreringen skall göras inom åtta arbetsdagar och för registreringen skall
tas ut en avgift, som fill störte delen är avsedd att finansiera
marknadskontrollverksamheten.

Strålskyddsinstitutet, planverket, MPR, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges radio-och
hemelektronikleverantörer och AB Statens anläggningsprovning tillstyrker
förslaget om registrering,

STEV är också positivt och finner att
registreringsförfarandet är en bra grund för marknadskontrollen. Verket har
följande synpunkter på registreringen, "Statens energiverk anser att
registrering enligt alternativ 1" (dvs, om material som tillverkats i
enlighet med svensk standard har certifierats av inhemskt eller utländskt certifieringsorgan,
som regeringen godkänt), "endast skall omfatta materiel som tillverkats i
enlighet med svensk standard, certifierats av svenskt certifieringsorgan och
är försedd med dess typgodkännandemärke,,

att registrering enligt alternativ 2" /dvs, om
materielen åtföljs av en skriftlig försäkran från tillverkaren (tillverkardeklaration)
att materielen tilverkats i enlighet med svensk standard/ "skall vara
formell dvs, utan teknisk granskning av inlämnat provningsprotokoll.

Det 3:c alternativet" (om materiel, som inte är
tillverkad enligt svensk standard, åtföljs av provningsintyg från ett
provningsorgan, vilket regeringen har godkänt, och som styrker att materielen
uppfyller ställda krav och säkerhetsmål) "bör begränsas till materiel för
vilken svensk standard saknas eller när något krav i svensk standard pga, t,
ex. ny teknik ej är tillämpligt.

Vid samtliga alternativ bör gälla att ett erhållet
registreringsbevis skall vara villkor för rätt till försäljning, uthyrning
eller användning.

Statens energiverk är berett att svara för
registreringsförfarandet men

utgår ifrån att en stor del av tjänstei-na kan köpas utifrån." 38

Sveriges
handelsagenters riksförbund vill fästa uppmärksamheten på Prop. 1987/88:82
problemet med sidoimport dvs, då varor som registrerats av agent/impor-
Bilaga 1: 2 tör kan komma att införas utan medverkan av den registrerande
svenske mellanmannen.

Förslaget avstyrks av KK, arbetarskyddsstyrelsen.
Elektriska arbetsgivarföreningen Och EIO, LO, Ljusarmaturleverantörerna,
Svenska brandförsvarsföreningen, SEMKO och NEMKO.

Flera av dessa remissorgan menar att det innebär onödig byräkratisering
att hos STEV bygga upp resurser för registreringsverksamheten när det redan nu
finns resurser hos SEMKO, I detta instämmer Svenska elektrikerförbundet och
Svenska elektriska kommissionen.

Sveriges radio- och hemelektronikleverantörer med fiera
remissorgan emotsätter sig dock starkt att vid varje enskilt
registreringstillfälle överlämna dokumentation som styrker att produkter
uppfyller säkerhetsmålen. De anser att det torde vara till fyllest att sådan
dokumentation vid anfordran finns tillgänglig hos företagen,

"Ättadagarsfristen" vid registrering avstyrks av
barnmiljörådet, televerket, STEV, Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska
elektriska kommissionen, SEMKO, Svenska elverksföreningen, Sveriges elektroindustriförening
och Sveriges villaägareförbund som menar att ett stort antal av ett farligt materielslag
kan komma ut på marknaden och medföra betydande risker.

Beträffande registreringsavgiften menar STEV att
avgiftssystemet måste utformas så att resultatet av uppföljningen av
säkerhetsnivån kan leda till snabba intensitetsförändringar av
marknadskontrollen.

Industriförbundet anser att avgiften bör hållas på en nivå
liknande den i andra västeuropeiska länder så att den inte av utländska
importörer och myndigheter uppfattas som ett handelshinder.

Vattenfall, Svenska elektrikerförbundet och SEMKO menar
att den föreslagna årliga registreringsavgiften per produkttyp är för låg,

Sveriges grossistförbund och Sveriges radio- och hemelektronikleverantörer
reagerar principiellt mot att ytterligare avgifter läggs pä företagen.

Frågan om märkning av godkänd materiel har tagits upp av
många remissorgan.

Statens provningsanstalt, SIS och Sveriges exportråd ser
det som särskilt värdefullt att möjligheter ges till en inom EG och EFTA
gemensam certifieringsmärkning av godkänd material.

Konsumentverket, barnmiljörådet, Svenska
brandförsvarsföreningen och SEMKO avstyrker införandet av flera olika certifieringsmärken.

Konsumentverket vill förorda att man undersöker
möjligheterna att använda ett eller högst ett par internationella certifieringsmärken
och påtalar den informationsinsats som kommer att krävas vid införandet av
flera certifieringsmärken.

Svenska brandförsvarsföreningen föreslår att S-märkningen
blir obliga

torisk för godkännandepliktig materiel men frivillig för registreringspliktig

och fri materiel. Materiel av de senare slaget kan underkastas frivillig

typprovning och certifiering hos SEMKO och därmed få rätten att S-mär

kas, 39

Televerket anser att fioran av nya certifieringsmärken kan
leda till en Prop. 1987/88:82 fördyring av produkten, utgöra indirekta
handelshinder och minska säker- Bilaga 1: 2 heten,

LO och berörda medlemsförbund vill klart markera "att
oavsett om regler för elmateriel i Sverige och andra länder utvecklas vidare,
skall ett saluförande av sådan materiel i Sverige även framledes S-märkning
vara ett krav i lika omfattning som i dag,"

För att S-märket skall vara kvar pläderar också Elektriska
arbetsgivareföreningen och EIO, Miljöljuskretsen, Sveriges villaägarförbund.
Svenska elverksföreningen och FRICO AB.

Skärpta sanktioner

Utredaren föreslår att det i ellagen tas in bestämmelser
som ger tillsynsmyndigheten rätt till upplysningar, handlingar, tillträde och
provtagning samt att tillsynsmyndigheten ges allmän rätt att vid vite meddela
de förelägganden och förbud som behövs, 1 ellagen tas också in
straffbestämmelse som omfattar fängelse.

Ett flertal remissorgan tillstyrker utredarens förslag om
skärpta sanktioner så t, ex, socialstyrelsen, NO, STEV, Miljöljuskretsen,
Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska elektrikerförbundet.
Svenska elektriska kommissionen, SEMKO, NEMKO, Svenska handelskammarförbundet,
Sveriges viUaägarförbund och TCO.

MPR och kammarrätten i Jönköping är inte övertygade om att
de föreslagna sanktionerna är tillräckligt kraftfulla i praktiken. Den senare
instansen menar också "att den publicitet som blir följden av dåliga säkerhetsanordningar
är säkert ofta ett bättre korrektiv än rättsliga sanktioner".

Televerket och vattenfall menar att tillsynsrätt med
polisstöd utgör en onödig utökning av "kontrollsverige" som dessutom
kräver stora ekonomiska resurser,

SHIO-Familjeföretagen tycker att den kraftiga skärpningen
av sanktionerna är helt omotiverad mot bakgrund av att nuvarande
förbudsmöjligheter utnyttjas mycket sparsamt.

Svenska elverksföreningen menar att förslaget är mycket
omfattande och inte helt entydigt. Föreningen menar att formuleringen av sista
delen i ellagens 15 § 3 mom, skulle kunna tas till intäkt för
avgiftsfinansiering av hela elinspektionens verksamhet,

Fagerhults Belysnings AB anser att nuvarande sanktionssystem
fungerar bra pga. SEMKO;s och fabrikanternas gemensamma målsättning, att hålla
antalet olyckor nere,

1 fråga om återkallelse av farliga varor har utredaren samrått
med pro

duktåterkallelsekommittén som i sitt remissvar bekräftar att den i sitt

arbete beaktar adekvata åtgärder i fråga om farlig elektrisk materiel. Kom

mittén anser att vid övergång till det föreslagna nya kontrollsystemet blir

det närmast ofrånkomligt att införa någon form av återkallelsereglering,

Återkallelse blir ett nödvändigt element i en förstärkt efterhands- och

marknadskontroll, Produktåterkallelsekommittén menar vidare att utreda

rens förslag att den nya kontrollordningen kan genomföras utan att pro- 40

duktåterkallelsekommitténs
förslag behöver avvaktas är otillfredsställan- Prop. 1987/88: 82 de. Det
skulle innebära att den nya kontrollordningen till en böljan blir Bilaga
1:2 ofullständig i ett viktigt hänseende. Kommittén anser att författningsförslagen
bör samordnas, I detta instämmer konsumentverket, LO, TCO, AB Statens
anläggningsprovning och SEMKO.

Flera remissorgan t, ex. Svenska elektriska kommissionen,
NO, MPR och Svenska elektrikerförbundet menar att frågan om produktåterkallelse
är viktig utan att särskilt kräva samordning med införandet av en ny
kontrollordning för elmateriel.

Elektriska arbetsgivareorganisationen och EIO anser att
ett system med registrering med stöd av tillverkarintyg torde produktåterkallelse
få en helt annan frekvens än i dag. Med de långa handläggningstider, som kommer
att bli aktuella från marknadsintroduktion till beslut om produktåterkallelse
kommer det bli svårt om ens möjligt att produktåterkalla.

SHIO-Familjeföretagen menar att mot bakgrund av att SEMKO
i sin marknadskontroll utan författningsstöd fått tillverkare och importörer
att frivilligt vidta relativt långtgående åtgärder som återkallelse av farliga
produkter behövs inga skäipta sanktioner.

Den föreslagna sanktionsavgiften för brott mot
registreringsskyldigheten menar konsumentverket och MPR bör vara så hög att den
blir verkligt kännbar för näringsidkaren.

Ömsesidighetsfrågan

Utredaren föreslår i enlighet med LVD:s principer att en
strävan bör vara att i så stor utsträckning som möjligt acceptera utländska certifieringar
förutsatt att dessa har samma kvalitet som certifieringar utförda av svenska certifieringsorgan.
En förutsättning för registrering är att det genom certifieringen visas att
kraven i den svenska standarden är uppfyllda. Vi bör inte vara beredda att
ensidigt acceptera certifieringar av utländska certifieringsorgan utan att få
garantier för att svenska certifieringsorgan accepteras inom EG.

I detta instämmer KK, televerket, NO, Statens
provningsanstalt. Svenska brandförsvarsföreningen, SEMKO, Svenska
elverksföreningen, Sveriges elektroindustriförening. Industriförbundet, STEV,
TCO och NEMKO.

SEMKO, Industriförbundet, TCO, Svenska elektrikerförbundet
och STEV betonar vikten av att man använder sig av samarbetet inom de
existerande internationella systemen (EMKO, CCA, CB, CENELEC),

Utredningens förslag att STEV skall ha uppgiften att kontroUera
svenska avvikelser för av utländska certifieringsorgan certifierad materiel
innebär enligt STEV att det i realiteten skulle ha samma roll som SEMKO inom de
etablerade samarbetssystemen. Verkets uppfattning är att detta parallellsystem
ej kan motiveras.

Arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges elektroindustriförening
och planverket menar att det är viktigt att det ges resurser för att bedriva
det internationella standardiseringsarbetet mot harmonisering.

NO anser att under en övergångstid medan europeisk
standard utarbetas 41

bör ömsesidigt godkännande av nationella standarder under
vissa förut- Prop. 1987/88:82

sättningar kunna ske. Bilaga 1:2

Ljusarmaturleverantörerna menar att det är positivt att
provningsbestämmelserna i de olika europeiska länderna harmoniseras. Avgörande
för elsäkerheten är hur bestämmelserna tolkas och menar att SEMKO:s kontroll
av armaturer är hårdare än i andra länder trots att man använder samma
provningsbestämmelse.

Nordiskt samarbete

STEV understryker vikten av att en anpassning till LVD
utformas på ett likartat sätt framför allt i de nordiska länderna,

I detta instämmer Elektriska arbetsgivareföreningen och EIO,
Miljöljuskretsen, Svenska elektriska kommissionen och Svenska elverksföreningen.

NEMKO menar att det goda nordiska samarbetet på detta
område mäste fortsätta.

Övrigt

Utredaren har föreslagit en författningsteknisk nyhet dvs,
att möjlighet skapas till en "samordnad" myndighetsförfattning

Planverket, RRV och Sveriges elektriska kommission är
positiva till förslaget,

RRV påpekar att problem kan komma att uppstå med anledning
av författningssamlingskungörelsen (1976:725)-1984:212, Särskilda bestämmelser
mäste utfärdas därför att myndigheter i sina författningssamlingar endast får
ta in sina egna föreskrifter och allmänna råd. Ett alternativ kunde vara att
låta de berörda myndigheterna kungöra sina föreskrifter var för sig men återge
alla som berör elektrisk materiel i en av STEV redigerad handbok.

Arbelarskyddsstyrelsen är positiv till en sådan andrahandspublicering
av styrelsens författningar,

STEV och kammarrätten i Jönköping anser förslaget är
intressant men att det kräver ytterligare utredning.

Tillämpningsområdet för den nya förordningen om elmateriel

Kammarrätten i Jönköping och produktåterkallelsekommhtén
menar att de allmänna krav som anges i förslaget till förordning är väl avvägda
och utgör ett användbart underlag för det fortsatta författningsarbetet,

SEMKO anser det rationellt att STEV agerar sammanhållande
för de tekniska kraven på elmateriel,

LO anser att obligatorisk S-märkning av kontorsmaskiner
skall införas.

Arbetarskyddsstyrelsen menar att det nya
tillämpningsområdet dvs. alla

säkerhetsaspekter på elektrisk materiel innebär att den föreslagna förord

ningen skulle komma att reglera arbetsmiljön vid ett antal elektriska appa

rater och utrustningar, som i beaktansvärd utsträckning används både i 42

hem och hushåll och i
yrkesmässig verksamhet. Förslaget innebär inte Prop. 1987/88:82 några
inskränkningar i det nuvarande systemet men väl en dubblering. Bilaga 1:2
Arbetarskyddsstyrelsen föreslår att förordningen begränsas till att gälla enbart
sådana risker som hör hemma inom det egentliga elsäkerhetsomrädet. Styrelsen
vill i första hand förorda en sådan lösning. En annan möjlighet skulle vara
att undanta all material som kan användas i arbetslivet,

STEV
utgår frän att förordningen även i framtiden måste omfatta all elmateriel utan
begränsningar till vissa spänningsområden. Verket anser vidare att omfattningen
av materiel som skall vara registrerad inte skall vara fixerad i förordningen
utan fastställas av energiverket samt att de bemyndiganden som finns avseende
kontroll i förordningen skall bibehållas för elmateriel utanför LVD-området,

Utredningen
om den medicintekniska säkerheten (S 1985:03) har noterat att enligt 2
förslaget till förordning om elektrisk materiel skall materiel för sjukvärden vara
undantagen. Utredningen vill i detta sammanhang anföra följande:

"Ett
icke ringa antal elektromedicinska utrustningar utnyttjas såväl inom den
offentliga sjukvärden som inom privat verksamhet och av hushållen. Hit hör
apparater för stimulering av muskler och nerver samt elektriska
blodtrycksmätare m. m. Den ökande användningen av traditionell medicinteknisk
utrustning inom hemsjukvården är ytterligare ett förhållande som bör
uppmärksammas i detta sammanhang med hänsyn till att användarna som regel är
patienter och anhöriga eller anställda inom den sociala hemtjänsten, vilka i
stort sett regelmässigt saknar säväl medicinsk som elektroteknisk kunskap. Det
torde vara svårt redan i dag att särskilja den utrustning som skall registreras
från övrig utrustning. Sannolikt hänför sig den nuvarande uppdelningen till de
förhållanden som har förelegat tidigare då sjukvården utnyttjat elektromedicinsk
utrustning i blygsam omfattning och av unikt slag, ej lämpad för typprovning.
Från medicinteknisk säkerhetssynpunkt talar därför enligt utredningens mening
mycket för att även elektromedicinsk utrustning bör kontrolleras. Om även denna
grupp skall höra till energiverkets ansvarsområde eller ej förtjänar att övervägas
ytterligare,"

Kostnaderna
för den nya kontrollordningen

Konsumentverket,
Elektriska arbetsgivareorganisationen och EIO, Svenska elverksföreningen, MPR
och TCO ifrågasätter utredarens slutsats att kostnaden för kontrollen blir
lägre än för närvarande. Ökad marknadskontroll kan komma att innebära en
betydligt högre kostnad än den vi har i dag. Resurser kommer också att behöva
avsättas för information till konsumenter tillverkare, importörer och säljare,

STEV
har i bilaga till sitt remissvar gjort en kostnadskalkyl under vissa antagna
förutsättningar för en ny kontrollordning. Detta medför en osäkerhet men ger ändå
en uppfattning om storleken av kostnader för olika delkomponenter och systemet
som helhet.

Som utgångspunkt antas att
50000 registreringspliktiga produkter kom

mer att finnas pä den svenska marknaden och att IOOOO produkter är 43

nyregistreringar per år, Prop. 1987/88: 82

Utredarens uppskattning att 90 % av produkterna även i
framtiden kom- Bilaga 1: 2 mer att vara frivilligt typgodkända bedöms av
verket som alltför optimistisk. Kostnadskalkylen görs därför för tre nivåer
nämligen 90 %, 70 % och 50%,

Nedan återges ur STEV:s remissvar en sammanställning av
kostnader för registrering, standardisering och marknadskontroll.

Andel i reg. Standard!- Summa kostnader som skall

prod, med S sering Registrering Marknadskontrolltäckas av reg,
avgifter

Alt,

A*

Alt, B**

STEVs Alt, A

försl.

utredn,försl. Alt B

90%

2500

4 230

5 680

3 265

IOOOO

11700"*

70%

3 100

5090

10340

9175

17400

23 200

50%

3 500

5 950

14700

15 085

24 500

34 300

Kostnader i tkr

* STEVs förslag

** Utredningens förslag om teknisk granskning vid
registrering

*** Utredaren uppskattar kostnaderna lill 7 500

Konsekvenserna för STEV

Arbetarskyddsstyrelsen anser att ur säkerhetssynpunkt
synes energiverkets föreslagna nya roll på detta område inte innebära någon
nämnvärd förstärkning. Däremot inrymmer den avsevärda risker för dubbelarbete, kompetenskonflikter,
motstridiga regleringar och gränsområden där ingendera myndigheten upplever
sig ha de egentliga ansvaret. Det kan ocksä leda till en olycklig
resurssplittring, som i sig kan bli kostnadskrävande, STEV anser att övergången
bör ske stegvis för att möjliggöra en noggrann övervakning av säkerhetsnivån
med även en inom verket successiv uppbyggnad av registreringen och
marknadskontrollen.

Konsekvenserna för SEMKO

SEMKO menar att deras ekonomiska förhållanden ändras
radikalt om utredarens huvudförslag genomförs. Mot bakgrund av bl, a, tyska
erfarenheter bedömer SEMKO att certifieringsvolymen skulle bli högst 50 % och
inte 90 % som utredaren anger. Dessutom skulle de tekniska och administrativa
stordriftsfördelar som finns inom nuvarande riksprovplatssystem elimineras,

TCO, NEMKO och Fagerhults Belysning AB delar uppfattningen
att certifieringsvolymen hos SEMKO kan komma att sjunka väsentligt.

TCO menar också att förändringarna bör genomföras
successivt och att personalpolitiska åtgärder måste sättas in för att
underlätta omställningar,

MPR anser att förändringen av SEMKO;s ställning och
uppgifter inne

bär en risk för att den samlade överblicken, kunskapen och erfarenheter på

elsäkerhetsomrädet inte längre kan bibehållas och utnyttjas allmänt, 44

SEMKO
kan möjligen på sikt återvinna marknadsandelar genom att visa Prop. 1987/88: 82
sig kunna erbjuda större sakkunskap än kanske t, o. m, tillverkarna själva i
Bilaga 1: 2 vissa fall. En annan osäker faktor för SEMKO är möjligheterna att
kunna vidga verksamheten på det frivilliga området, MPR tror att den frivilliga
provningen utvecklas i samma riktning som den som krävs för registrering dvs,
att tillverkarna i ökad utsträckning kommer att avge tillverkardeklarationcr
grundade på egen provning,

LO
anser att SEMKO behöver bli effektivare, att den obligatoriska kontrollen hos SEMKO
skall vara kvar samt att SEMKO skall ges möjlighet till tillverkningskontroll.

Industriförbundet
menar att om provningsverksamheten i Västeuropa kan rationaliseras genom att
onödigt dubbelarbete undviks, kan detta i viss män påverka SEMKO, men detta får
ses som en positiv rationaliseringsvinst. Inom en överskådlig framfid kommer
säkert de flesta tillverkare av elartiklar för konsumentbruk pä den svenska
marknaden att vara angelägna om att frivilligt S-märka sina produkter pga. den
starka ställning S-märket har som kvalitetsgaranti,

STEV
pekar på att en konsekvens av införande av registrering för en stor del av i
dag godkännandepliktig materiel och den därigenom minskade uppdragsmängden för SEMKO
är att SEMKO;s deltagande i standardiseringsarbetet delvis måste finansieras
med medel från registreringsavgifterna. Vidare bör observeras att SEMKO:s
möjligheter att med egna medel delta i standardisering minskar när andelen
registrerade produkter med SEMKO-godkännande minskar. För att erhålla en
finansiering som inte beror på andelen i framtiden frivillig typgodkända
materiel föresläs för standardiseringsarbete ett bidrag frän
registreringsavgiften som är differentierat för materiel med resp, utan
typgodkännande.

Fortsatt
utredning

Konsumentverket,
Arbetsgivareföreningen SFO, Elektriska arbetsgivareföreningen och EIO, SEMKO,
Svenska elverksföreningen, Sveriges elektroindustriförening och Fagerhults
Belysning AB förordar en fortsatt utredning av frågan om införande av ny
kontrollordning.

45

Bilaga
2 Prop. 1987/88:82 Bilaga 2

Miljö- och energidepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1988 Föredragande:
statsrådet Dahl

Anmälan till proposition om en ny kontrollordning för
elektrisk materiel, m. m.

1 Inledning

Statsrådet
Peterson har i sitt anförande lämnat en redogörelse för den nya
kontrollordningen beträffande elektrisk materiel. Avsikten är att den nya
kontrollordningen skall införas successivt från och med den Ijuli 1989.

Jag
vill särskilt understryka att det nya systemet har utformats med målsättningen
att den nuvarande höga elsäkerheten i Sverige inte i något avseende skall
försämras. Tvärtom är avsikten att, genom oförändrat höga tekniska krav på
produkterna men en betydligt utökad marknadskontroll, om möjligt öka elsäkerheten.

Genom
den nya kontrollordningen kommer både statens energiverk och SEMKO att fä delvis
nya roller. För energiverket har hittills det direkta tillsynsarbetet haft en
relativt liten omfattning, såvitt gäller de produkter som skall S-märkas, Även
om energiverket i framtiden förutsätts överlåta registrerings- och marknadskontrollsuppgifter
på SEMKO så kommer tillsynsverksamheten att kräva ett mer aktivt uppträdande
från energiverket. Erforderlig förstärkning av verkets personella och andra
resurser för tillsynsverksamheten bör därför ske.

Samtidigt
bör kostnaderna för denna tillsynsverksamhet liksom hittills betalas av dem som
marknadsför produkterna. De avgifter som skall tas ut för registrering av
produkter bör därför avpassas så att de täcker kostnaderna för registrering,
marknadskontroll, svenskt deltagande i standardiseringsarbete och
informationsverksamhet. Handläggningen av registreringsärenden och en del av
marknadskontrollen förutsätts överlåtas på SEMKO. De sammanlagda kostnaderna
för det föreslagna kontrollsystemet bör dock inte överstiga nuvarande nivå.
Jag avser att återkomma till regeringen i annat sammanhang beträffande
energiverkets resursbehov och den närmare utformningen av det nya
kontrollsystemet.

Ett
genomförande av den nya kontrollordningen förutsätter vissa ändringar i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen)
och 20 § kommunalskattelagen (1928:370), Jag vill nu behandla dessa
lagstiftningsfrågor,

I
fråga om det utredningsförslag som ligger tiU grund för den nya kont- 46

rollordningen
och remissbehandlingen av detta hänvisar jag till statsrådet Petersons
anförande.

Regeringen beslutade den
10 december 1987 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändring i ellagen,
m, m. Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet som bilaga
2.1 inte haft någon erinran mot förslaget. Propositionens lagförslag skiljer
sig från detta endast genom att en redaktionell bearbetning gjorts av vissa
bestämmelser i ellagen och att en hänvisning i 20 § kommunalskattelagen
ändrats. Den sistnämnda ändringen är av sådan beskaffenhet att lagrådets
hörande skulle sakna betydelse. Lagförslaget i lagrådsremissen har inte tagits
med i propositionen.

Prop. 1987/88:82 Bilaga 2

2 Allmän motivering

2.1 Bemyndiganden att meddela föreskrifter om elsäkerhet och
avgifter

Mitt förslag: Det
allmänna bemyndigandet i ellagen för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela elsäker-hetsföreskrifter förtydligas. Genom
ett nytt bemyndigande ges vidare regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer rätt att ta ut avgifter för myndighets verksamhet enligt ellagen.

Utredarens förslag:
Överensstämmer i allt väsentligt med mitt. Remissinstanserna: Frågan har inte
berörts av remissinstanserna. Skälen för mitt förslag: Den grundläggande
lagstiftningen för den nuvarande kontrollen av elsäkerhet har sin grund i ellagen,
Lagen saknar dock direkta bestämmelserom elsäkerhet. Enligt ett allmänt hållet
bemyndigande (15 §) fär regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utfärda föreskrifter som angår elektrisk anläggning, anordning som är
avsedd att anslutas till sådan anläggning, elektrisk materiel eller elektrisk installation.
Med elektrisk anläggning avses i ellagen en anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring,
distribution eller nyttjande av elektrisk ström. Bemyndigandet omfattar alltså
hela eldistributionsnätet från generering av el ända ut i enskilda byggnader
samt elmateriel och alla de apparater och tekniska anordningar som är avsedda
att anslutas till elnätet.

Enligt min mening är det
lämpligt att i detta sammanhang förtydliga 15 § ellagen så att det klart
framgår att bemyndigandet omfattar elsäkerhetsfrå-gor. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bör därför, i den män det är påkallat från elsäkerhetssynpunkt,
få meddela föreskrifter om elektriska anläggningar, anordningar avsedda att
anslutas till sädana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska
installationer. Av

47

bemyndigandet
bör klart framgå att föreskrifter om kontroll, provning och besiktning kan
meddelas.

Redan nu kan regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om avgifter
för ansökningar enligt ellagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen. Den nya ordningen för kontroll av elmateriel skall finansieras med
avgifter som tas ut för registrering av elektriska artiklar. Med denna avgift
skall inte bara med registreringen direkt sammanhängande verksamhet utan även
viss kontroll- och standardiseringsverksamhet samt informationsverksamhet
kunna finansieras. Nu gällande avgiftsbemyndigande är som nämnts inskränkt till
avgifter för ansökningar. Det är därför nödvändigt att införa ett nytt, vidare avgiftsbemyndigande,
I den nya bestämmelsen bör anges att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets
verksamhet enligt ellagen. Avgiftsbe-myndigandet bör ocksä avse regiistreringsverksamhet
enligt lagen som bedrivs av en riksprovplats, som är bolag eller stiftelse
(jfr. avsnitt 2,2).

Prop. 1987/88:82 Bilaga 2

2.2 Registrering

Mitt förslag:
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela
föreskrifter om registrering av dels anordningar avsedda att anslutas till en
elektrisk anläggning och dels elektrisk materiel. Handläggningen av
registreringsärenden skall enligt bemyndigandet kunna överlämnas till riksprovplats
som är bolag eller stiftelse.

Utredarens
förslag: Utredaren föreslär att ett registreringssystem införs. Förslaget
innebär sammanfattningsvis att tillverkaren eller importören inom viss tid
skall visa att tillförlitliga kontroller av att produkten uppfyller säkerhetskrav
har utförts. Registreringen skall handhas av statens energiverk. Utredarens
lagförslag innehåller inget uttryckligt bemyndigande att föreskriva om
registrering eller att överlåta prövningen av frågor om registrering till en riksprovplats.

Remissinstanserna:
Åtskilliga remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Nägra
remissinstanser, däribland kommerskollegium och LO, avstyrker förslaget med
motiveringen att det innebär en onödig byräkratisering att hos statens
energiverk bygga upp sådana resurser för registreringsverksamhet som redan
finns hos SEMKO.

Skälen för mitt förslag:
Den nya kontrollordningen innebär bl, a. att det nuvarande kravet på kontroll
och godkännande hos SEMKO ersätts med en registreringsplikt. För en begränsad
grupp produkter kvarstår dessutom kravet pä förhandsgodkännande. Sådana
produkter bör registreras automatiskt när de godkänts. Produkter som inte är
registrerade skall inte få säljas eller hyras ut. I motsats till utredaren
anser jag att ellagen bör innehålla ett uttryckligt bemyndigande att föreskriva
om registrering av anordningar och materiel. Registreringsskyldigheten skall
kunna omfatta

48

den som
tillverkar, importerar eller yrkesmässigt överlåter eller hyr ut en Prop.
1987/88:82 elartikel. Med import bör avses såväl yrkesmässig införsel till
landet som Bilaga 2 införsel för egen användning.

Sammanfattningsvis bör registreringsskyldigheten i
utgångsläget inriktas pä sådan materiel som nu är provningspliktig. Kravet på
provning och godkännande som villkor för marknadsföring och användning av en
produkt bör gälla endast i fråga om en begränsad krets av högriskprodukter.
Vilka produkter som skall föras till de olika kategorierna fastställs av
statens energiverk som föreskrivande myndighet. Registreringsförfarandet
bestäms närmare i regeringsföreskrifter. Registrering skall ske om den som
begär registrering pä visst sätt visar att produkten har kontrollerats i
enlighet med gällande svenska säkerhetskrav. Någon teknisk granskning
förutsätts inte ske varför beslut om registrering kan ske omgående, om
dokumentationen är fullständig. Granskningen avser endast att provning har
skett enligt gällande svenska föreskrifter.

För registreringen skall som nämnts i avsnitt 2.1 en
avgift utgå som är avsedd att täcka kostnaderna för bl. a. registrering och marknadskontroU,

Registreringen är principiellt en myndighetsuppgift.
Utredaren härföre-slagit att den skall handhas av statens energiverk. Även om
jag har samma inställning som utredaren att energiverkets myndighetsfunktion
bör göras tydligare än tidigare, bör enligt min mening av praktiska skäl
möjlighet finnas att överlåta registreringen till en riksprovplats som är bolag
eller stiftelse. Jag anser att prövningen av registreringsfrågor bör läggas på riksprovplatsen
för elektrisk materiel, SEMKO. Jag vill i det sammanhanget framhålla att —
till skillnad från utredarens förslag - registreringsförfarandet inte avses få
något inslag av teknisk granskning. Det bör finnas en möjlighet ätt överklaga SEMKO:s
beslut i registreringsfrägor.

Ett viktigt inslag i den nya kontrollordningen är att det
bör finnas en möjlighet, för den som önskar, att få veta om en viss elartikel
är registrerad hos SEMKO. Principen om allmänna handlingars offentlighet
omfattar dock inte den verksamhet som bedrivs av SEMKO som riksprovplats för
elektrisk materiel. Frågan om handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet
har behandlats i prop, 1986/87; 151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.
m. Enligt förslaget skall principen om allmänna handlingars offentlighet ges en
mer vidsträckt tillämplighet utanför myndighetsområdet. Den skall tillämpas
hos vissa aktiebolag, föreningar, stiftelser och andra enskilda organ som på
statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter som innefattar
myndighetsutövning eller liknande.

Enligt den
nya kontrollordning skall SEMKO även i framtiden behålla

ställningen som riksprovplats enligt lagen (1985:1105) om obligatorisk

kontroll genom teknisk provning m, m. Dessutom förutsätts SEMKO på

uppdrag av energiverket, utföra registreringen av elmateriel och huvudan

delen av marknadskontrollen. Som nämnts bör principen om allmänna

handlingars offentlighet ges en mera vidsträckt tillämplighet utanför myn

dighetsområdet. Målsättningen vad gäller SEMKO bör således vara att i

möjligaste män hälla handlingar tillgängliga för allmänheten. SEMKO:s

verksamhet sker dock i stor utsträckning som typprovning av nya produk

ter före marknadsintroduktionen. Sä kommer även bli fallet enligt den nya 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 82

kontrollordningen.
Företagen är i detta skede av konkurrensskäl mycket beroende av sekretess och
redan det förhållandet att ett företag har begärt provning kan vara intressant
för konkurrenterna, I praktiken skulle det vara nödvändigt att genom
sekretessregler kraftigt begränsa eller rent av helt upphäva insynen. Det bör
vidare påpekas att SEMKO arbetar i konkurrens med utländska provningsanstalter
som inte omfattas av offentlighet. En tillämpning av offentlighetsprincipen på
SEMKO;s verksamhet skulle mot denna bakgrund innebära en stor
konkurrensnackdel, även om visst sekretesskydd erbjuds enligt sekretesslagen.
Med hänsyn till dessa omständigheter bör enligt min mening den verksamhet som SEMKO
bedriver i egenskap av riksprovplats för elmateriel inte omfattas av offentlighetsprincipen.

Den
nya kontrollordningen innebär att SEMKO får till uppgift att handha
registreringsförfarandet beträffande elmateriel som omfattas av registreringsskyldighet.
Till grund för registrering ligger antingen provning utförd av SEMKO eller
provningsprotokoll utfärdade av andra provningsanstalter inom internationella
provningssystem eller av tillverkaren under vissa förutsättningar.

Som
jag tidigare nämnt måste det i framtiden finnas möjlighet att få veta om en elartikel
som förekommer på marknaden är registrerad. En sådan offentlighet bör dock
endast gällEi registret och inte de handlingar som ligger till grund för registreringen.
Provningsprotokoll innehåller nämligen från konkurrenssynpunkt mycket känsliga
uppgifter rörande elartiklarna,

SEMKO
utger för närvarande en förteckning över all godkänd elektrisk materiel. Av
förteckningen framgår bl, a, tillverkare, svenska ombud för utländska
tillverkare, typbeteckning och vissa tekniska data. SEMKO bör även i framtiden
föra en motsvarande förteckning avseende registrerad elmateriel. Var och en som
önskar bör kunna ta del av förteckningen. Närmare föreskrifter om SEMKOis
informationsskyldighet bör meddelas av regeringen i samband med att SEMKO får
bemyndigandet att svara för registreringsförfarandet.

Prop, 1987/88:82 Bilaga 2

2.3 Ett förbättrat tillsynssystem

Mitt förslag: För
att underlätta en förbättrad marknadskontroll införs i ellagen regler om
tillsyn och om befogenheter för tillsynsmyndigheten.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Det grundläggande syftet med marknadskontrollen är, som statsrådet Peterson piipekat,
att se till att det på marknaden inte förekommer bristfälliga elektriska
artiklar som kan medföra olycksrisker.

50

Ansvaret
för marknadskontrollen faller enligt min mening helt naturligt pä den
huvudansvariga säkerhetsmyndigheten pä elområdet, nämligen statens energiverk.

Vid utförandet av
kontrollen bör tillsynsmyndigheten som framhållits kunna ta vara på de resurser
som för närvarande främst finns hos SEMKO, Med en sådan ordning kan en onödig
resurssplittring undvikas och fillsyns-verksamheten bedrivas på ett så
rationellt sätt som möjligt, Inga av de legala befogenheter för
tillsynsmyndigheten som jag föreslår bör dock kunna överlämnas till SEMKO, Om
sådana befogenheter behöver utnyttjas får tillsynsmyndigheten besluta om dem.

För
att möjliggöra att tillsynen kan bedrivas på ett så rationellt sätt som möjligt
bör, efter mönster i annan produktkontroUagstiftning, ett antal bestämmelser om
befogenheter för tillsynsmyndigheten tas in i ellagen. Så bör t, ex,
tillsynsmyndigheten ges rätt till upplysningar, handlingar, tillträde,
provtagning m. m. Tillsynsmyndigheten bör också få befogenhet att meddela de
förbud och förelägganden som är påkallade från elsäkerhetssynpunkt för att
lagen skall efterlevas. Ett föreläggande eller förbud bör kunna förenas med
vite. De nya bestämmelserna behandlas närmare i specialmotiveringen, avsnitt
4.1.

Prop. 1987/88:82 Bilaga 2

2.4 Sanktionsavgift m. m.

Mitt
förslag: Befattning med från elsäkerhetssynpunkt bristfälliga produkter skall
även i fortsättningen kunna straffbeläggas. Fängelse skall ingå i straffskalan.
Den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut elartiklar utan att kravet pä
registrering har iakttagits skall inte dömas till straff. En särskild
sanktionsavgift skall i stället utgå för överträdelser mot
registreringsskyldigheten.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget har kommenterats av konsumentverket och statens mät- och provråd som
uttalar att sanktionsavgiften bör vara så hög att den blir verkligt kännbar för
den näringsidkare som bryter mot registreringsplikten.

Skälen
för mitt förslag: Grundläggande för det registreringssystem som avses ingå i
den nya kontrollordningen är att ett försäljningsförbud skall gälla, om
produkten inte är registrerad. En viktig fråga blir då vilken påföljd som skall
följa, när en otillåten produkt påträffas på marknaden. Det finns anledning att
därvid skilja mellan påföljder för åsidosättande av registreringsskyldigheten
som sådan och påföljd för saluförande m, m. av bristfälliga produkter.

För
det senare fallet gäller redan straffbestämmelser som meddelats med stöd av
bemyndigandet i 15 § ellagen. Straffbestämmelserna, som endast innehåller böter
i straffskalan, återfinns bl. a, i förordningen (1977:585) om elektrisk
materiel m. m. Även i fortsättningen bör det vara möjligt att straffbelägga
otilläten befattning med bristfälliga elprodukter. Fängelse bör

dock ingå i straffskalan. Jag
föreslår därför att det i ellagen införs en Prop. 1987/88:82

straffbestämmelse härom. Bilaga 2

Jag
övergår nu till att behandla frågan om lämpligt påföljdssystem för åsidosättande
av den föreslagna registreringsskyldigheten. Som bakgrund till mitt
ställningstagande vill jag inledningsvis nämna något om de straffrättsliga
sanktionsformer som är möjliga att använda.

Ett
brott som begås i näringsverksamhet kan enligt gällande regler följas av olika
straffrättsliga sanktioner. Brottspåföljd kan ådömas den fysiska person som har
det straffrättsliga ansvaret för gärningen. Detta traditionella
sanktionssystem har under senare år kompletterats med nya sanktionsformer. År
1982 infördes sålunda bestämmelserom förverkande av ekonomiska fördelar vid
brott i näringsverksamhet. År 1986 infördes regler om företagsbot. De nya
sanktionsformerna regleras i 36 kap. brottsbalken.

Enligt
bestämmelserna om förverkande av ekonomiska fördelar är det möjligt att
förverka sådan företagsekonomisk vinst som uppkommit hos näringsidkare till
följd av att ett brott har begåtts i utövningen av dennes verksamhet.

Bestämmelsen
tar inte enbart sikte pä direkta förtjänster av brott utan även på värdet av
sådana ekonomiska fördelar som på ett mera indirekt sätt kan häriedas till
brottet.

Bestämmelserna
om företagsbot innebär att näringsidkare skall kunna åläggas företagsbot för
brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. För att företagsbot
skall kunna utdömas krävs att brottsligheten har inneburit ett grovt
åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten
eller är av allvariigt slag och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen
kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Boten skall bestämmas direkt i
pengar till minst IOOOO kr. och högst tre milj, kr.

Vid
sidan av det traditionella straffrättsliga sanktionssystemet har på vissa
områden också s. k. sanktionsavgifter införts. Härmed avses sådana straffavgifter
som kommit till vid sidan av eller i stället för skadestånd, vite, böter och
förverkande. Avgifterna är knutna till vissa bestämmelser på sådant sätt att en
överträdelse av bestämmelserna medför skyldighet att betala en avgift till det
allmänna. Son:! exempel kan nämnas miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen
(1969:387), varselavgift enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder, vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg, överfidsav-gift enligt arbetstidslagen
(1982:673), lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol och lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet
samt byggnadsavgift m.m, enligt plan-och bygglagen (1987; 10).

Avgifter
av det här slaget kan ofta tillämpas i fräga om säväl juridiska

som fysiska personer, I fräga om de subjektiva rekvisiten för avgiftsskyl

dighetens inträde skiljer sig emellertid avgifterna i viss mån från varandra.

Stundom krävs sålunda att den aktuella överträdelsen har skett uppsåt

ligen eller av oaktsamhet, I andra fall åläggs avgiften enligt modeUen för

strikt ansvar. På liknande sätt skiljer sig reglerna om de myndigheter som

har att pröva avgiftsfrågorna. En del avgifter beslutas av de allmänna 52

domstolarna. Andra
administreras av förvaltningsmyndigheter, i vissa fall Prop. 1987/88:82

med möjlighet att överklaga ett avgiftsbeslut till domstol. Bilaga
2

Avgifterna
bestäms i regel enligt vissa schabloner som alla har det gemensamt att de utgår
från ett mätbart moment - en parameter - i den aktuella överträdelsen. Som
exempel kan i det sammanhanget nämnas vattenföroreningsavgiften som skall
bestämmas med hänsyn till utsläppets omfattning och fartygets storlek enligt en
särskild tabell.

Riksdagen
har angett vissa riktlinjer för användningen av sanktionsavgifter (prop,
1981/82:142, JuU 53, rskr. 328),

I
samband med införandet av reglerna om företagsbot framhöll föredragande
statsrådet att sanktionsavgifter även i fortsättningen kan komma att spela en
betydelsefull roll när det gäller att genom punktinsatser komma till rätta med
vissa slag av överträdelser (prop. 1985/86:23). Enligt uttalandet torde de
riktlinjer som riksdagen tidigare antagit alltjämt vara vägledande vid
utformandet av nya avgifter. Riksdagen lämnade uttalandena utan erinran (JuU
1985/86; 13. rskr. 110).

Utredaren
har föreslagit att en sanktionsavgift införs för överträdelser mot
registreringsskyldigheten. Enligt förslaget bör avgiften i första hand tas ut
hos tillverkare och importörer och sättas så högt att den fär en avskräckande
effekt. Det bör vidare överlämnas till tillsynsmyndigheten att ålägga
avgiftsskyldighet,

I
likhet med utredaren anser jag att ett system med sanktionsavgift bör införas.
Som stöd för min ståndpunkt vill jag åberopa främst följande omständigheter.

Som
jag tidigare framhållit blir registreringen av elartiklar ett av de väsenligaste
inslagen i den nya elkontrollordningen. Det är därför mycket viktigt att
registreringsskyldigheten efterievs. Eventuella brott mot registreringsskyldigheten
måste kunna beivras snabbt och sakkunnigt. Sanktionssystemet måste ha en
uttalad preventiv effekt.

I
jämförelse med det straffrättsliga sanktionssystemet, inklusive värdeförverkande
och företagsbot, är enligt min mening ett system med sanktionsavgifter
avsevärt mera flexibelt. En avgift kan utformas med särskild inriktning på att
komma till rätta med missförhållanden inom vissa områden och kan därvid
"skräddarsys" för just det område som det gäller. Jag har därför
kommit fram till att ett system med avgiftssanktioner är lämpligare än en
ordning med straffsanktioner i det nu aktuella fallet.

Jag
övergår nu till frågan om hur en sanktionsavgift bör utformas. Jag har i denna
del beaktat de av riksdagen antagna riktlinjerna för sanktionsavgifter i prop,
1981/82:142,

Avgiftsskyldigheten
bör begränsas till att omfatta dem som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut en
elektrisk artikel utan att kravet pä registrering har iakttagits. Om annan än
den som yrkesmässigt överiäter eller hyr ut elartiklar åsidosätter kravet på
registrering bör i stället straffsanktioner kunna användas. Både juridiska och
fysiska personer skall kunna åläggas betalningsskyldighet. Eftersom avgiften
skall verka prevenfivt måste den vara ekonomiskt kännbar.

Bestämmelserna
om beräkning av avgiftsbeloppet bör i all möjlig ut

sträckning konstrueras så att de utgår från ett mätbart moment i den 53

aktuella överträdelsen som
gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor Prop. 1987/88:82

avgiften skall bli i det
särskilda fallet. Jag föreslår att avgiften skall motsva- Bilaga 2

ra 25 % av det vederlag
som en överlåtare eller uthyrare har mottagit i

samband med yrkesmässig
överlåtelse eller uthyrning av icke registrerade

elartiklar.

Avgiftsskyldigheten
bör bygga på principen om strikt ansvar. En sådan konstruktion är enligt min
mening försvarbar frän rättssäkerhetssynpunkt med hänsyn till att överträdelser
på området inte torde kunna förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet.
Det bör finnas en möjlighet att sätta ned avgiften eller efterge den i sädana
fall då det framstår som oskäligt att ta ut full avgift. Denna möjlighet bör
dock användas restriktivt och endast i rena undantagsfall.

Jag
övergår härefter till frågan om i vilken ordning frågor om avgift skall prövas.
Som jag tidigare nämnt beslutas en del sanktionsavgifter av de allmänna
domstolarna. Andra administreras av förvaltningsmyndigheter. Det torde främst
vara lämpligt att överlämna prövningen till domstol när avgiftsskyldigheten
görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och
när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga
bedömningar.

Ett
grundläggande krav när en ny sanktionsavgift införs är som nämnts en snabb och
sakkunnig behandling av den myndighet som beslutar om avgiften. Den nu avsedda
avgiftsskyldigheten skall bygga på strikt ansvar och det blir därför inte
aktuellt att göra bedömningen huruvida en överträdelse skett av uppsåt eller oaktsamhet.
Avgiften skall beräknas utifrån ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen
och det torde knappast bli svårt att fastställa avgiften i enskilda fall. Mot
denna bakgrund finner jag det mest ändamålsenligt att låta en
förvaltningsmyndighet besluta om betalningsskyldighet. Enligt min mening bör
statens energiverk, i egenskap av elsäkerhetsansvarig myndighet, pröva frågor
om sanktionsavgift. Detta bör, med hänsyn till frågans vikt, framgå direkt av
lagen.

Det
bör finnas en möjlighet att få överklaga ett beslut om avgiftsskyldighet till kammartätt.

Ett
beslut om påförd avgift bör vara direkt verkställbart enligt utsökningsbalken.
Det bör dock finnas möjlighet att genom ett särskilt beslut förbjuda
verkställighet av ett icke lagakraftvunnet avgiftsbeslut. Verkställighet bör
inte heller kunna ske om säkerhet ställs för avgiftsskyldighetens fullgörande.

Den
av mig föreslagna sanktionsavgiften bör - i enlighet med vad som normalt gäller
för sädana avgifter - inte vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. För att
uppnå detta föreslår jag att uppräkningen av icke avdragsgilla avgifter m.m. i
20 § kommunalskattelagen (1928:370) kompletteras med den nya sanktionsavgiften
enligt ellagen.

Jag
övergår nu till frågan om vilka preskriptionsregler som bör gälla beträffande
den nya sanktionsavgiften.

För
fordringar i allmänhet gäller enligt preskriptionslagen (1981:130) att de
preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskripfionen avbryts dessförinnan.

Enligt
miljöskyddslagen och lagen om åtgärder mot vattenförorening 54

frän
fartyg gäller en kompletterande preskriptionsregel för påförd avgift, Prop.
1987/88:82 En motsvarande preskripfionsbestämmelse bör införas beträffande den
nu Bilaga 2 föreslagna sanktionsavgiften. Enligt bestämmelsen bör en avgift
bortfalla om inte verkställighet sker inom fem år från det att beslutet vann
laga kraft.

2.5 Ikraftträdande

De föreslagna ändringarna i ellagen och
kommunalskattelagen bör träda i kraft den IjuU 1988.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom miljö- och
energidepartementet upprättats förslag till

1, lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar,

2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med
chefen för finansdepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.2.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i ellagen

Som jag tidigare nämnt kräver det nya elkontrollsystemet
att vissa ändringar i ellagen genomförs. Ändringarna innebär att bemyndiganderegeln
i 15 §, förutom vissa redaktionella ändringar, förtydligas och utvidgas. Vidare
införs nya bestämmelser om registrering av elartiklar, sanktionsavgift, tiUsyn,
straff och överklagande (16—32 §§), De nya reglerna om överklagande och straff
föranleder i sin tur dels att vissa ändringar görs i 2 § 6 mom, och dels att 2
§ 9 mom. upphävs.

2 § 6 mom.

Enligt lagrummet i gällande lydelse skall frågor om återkallelse
av koncession prövas av den regeringen bemyndigar. I paragrafen finns vidare
en bestämmelse om överklagande av beslut om återkallelse av koncession.
Ändringen innebär att bemyndigandet fär ny lydelse och att regleringen av hur
överklagande skall ske flyttas till en ny paragraf (31 §).

15 §

Ellagen innehåller inga direkta bestämmelser om elsäkerhet,
även om de

risker som är förknippade med användning av el ligger till
grund för lagens 55

bestämmelserom koncession och ansvar för skada m.m. Enligt
15 § i dess Prop. 1987/88:82 nuvarande lydelse får regeringen eller den
myndighet som regeringen Bilaga 2 bestämmer utfärda föreskrifter dels om
elektriska anläggningar, anordningar som är avsedda att anslutas till en sådan
anläggning samt elektrisk materiel eller elektriska installationer, dels om
avgifter för ansökningar enligt lagen eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen. Med stöd av bemyndigandet har en mängd
föreskrifter utfärdats som syftar till elsäkerhet.

Paragrafen motsvarar i den nya lydelsen första stycket
punkt 1 och andra stycket i den gamla lydelsen. Bemyndigandet avser alltjämt
elektriska anläggningar, anordningar som är avsedda att anslutas till sådana
anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer, I förhållande
till den gamla lydelsen innebär den nya ett förtydligande av bemyndigandet.
Någon saklig ändring av bemyndigandets omfattning är inte avsedd.

16 §

Paragrafen motsvarar 15 § första stycket punkt 2 i den
gamla lydelsen. Den nya bestämmelsen innebär ett utvidgat bemyndigande. Som jag
tidigare nämnt i den allmänna motiveringen skall elsäkerhetskontrollen
finansieras med avgifter som tas ut i samband med registrering av anordningar
och elektrisk materiel. Avgifterna skall finansiera inte bara med
registreringen direkt sammanhängande verksamhet utan även viss kontroll- och
standardiseringsverksamhet, som utgör delar av kontrollsystemet, I den nya bestämmelsen
ges ett bemyndigande aU ta ut bl. a. en sådan registreringsavgift, Bemyndigandets
formulering medger att föreskrifter meddelas om att avgifter får tas ut för
annan verksamhet hos en myndighet än sådan som avser kontroll och provning av
anordningar och materiel. Som exempel kan nämnas den verksamhet som avser elsäkerhetstillsynen
av elektriska anläggningar. Med en sådan anläggning menas enligt 1 § anläggning
med däri ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning,
överföring, distribution eller nyttjande av ström,

Avgiftsbemyndigandet avser också registreringsverksamhet
av en riksprovplats som är bolag eller stiftelse Ofr- 22 §),

Nuvarande 16 § har fått den nya beteckningen 33 §,

17 §

Ett viktigt inslag i den nya kontrollordningen är att
vissa elartiklar skall vara registrerade samt att det skall vara förbjudet att
yrkesmässigt överlåta eller hyra ut oregistrerade arfiklar. Paragrafen
innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att registrera anordningar
avsedda att anslutas till elektrisk anläggning eller elektrisk materiel.

Registreringen av elartiklar är inte ett
godkännandeförfarande. Någon

teknisk granskning skall inte förekomma. Avsikten är att registrering skall

ske om den som begär registrering pä visst sätt visar att produkten har 56

kontrollerats
i enlighet med gällande svenska säkerhetskrav. Överlåtelse Prop. 1987/88:82

eller uthyrning får påbörjas när registrering har skett. Bilaga 2

I en föreskrift som meddelas enligt paragrafen bör anges
vad som skall registreras och vem som är skyldig att göra anmälan om
registrering. Registreringsskyldigheten kan avse den som tillverkar, importerar
eller yrkesmässigt överiäter eller hyr ut en artikel. Om registreringsskyldigheten
omfattar mer än ett av dessa led i omsättningskedjan får registreringsskyldigheten
anses uppfylld om artikeln har registrerats en gång. Med import avses både
yrkesmässig införsel till landet och införsel för privat bruk. Den närmare
utformningen av registreringsskyldigheten och registreringsförfarandet avses
ske i administrativ ordning,

18 §

Enligt paragrafen skall en särskild sanktionsavgift
betalas til! staten av den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut en elartikel
utan att kravet på registrering enligt 17 § har iakttagits. Om annan än den som
yrkesmässigt överlåter eller hyr ut elartiklar överträder föreskrifter om
registrering kan straff ådömas med stöd av 27 §,

Såväl juridiska som fysiska personer kan åläggas skyldighet
att betala avgift för underlåten registrering. Avgiftsskyldigheten bygger på
principen om strikt ansvar.

Paragrafens reglering av hur avgiften skall beräknas har
utformats mot bakgrund av att det på ett enkelt sätt bör gä att förutse och
fastställa hur stor avgiften blir i det särskilda fallet. Enligt paragrafen
skall avgiften beräknas för varje överlätet eller uthyrt exemplar och motsvara
25% av vederlaget. Avgiften kan tas ut i alla försäljningsled sä länge kravet
på registrering inte har iakttagits, vilket innebär att avgift kan tas ut i
flera led för samma produkt. Det ligger därför i sakens natur att avgiftens
storlek avseende en och samma vara kan variera beroende på om avgiften tas ut
av en grossist eller av en detaljhandlare.

En konstruktion med strikt ansvar kan i vissa fall leda
till oskäliga resultat. Med hänsyn bl, a, härtill har en möjlighet att nedsätta
eller efterge avgiften tagits in i paragrafen. Avsikten är att avsteg frän
betalningsskyldigheten endast skall göras i rena undantagsfall, I lagtexten
har detta kommit till uttryck genom kravet på att betalningsskyldighet endast fär
nedsättas eller efterges om det finns synnerliga skäl.

Nuvarande 18 § har fått den nya beteckningen 34 §,

19 §

Frågan om vem som skall handlägga ärenden om
sanktionsavgift har behandlats i den allmänna motiveringen. Enligt paragrafen
är det statens energiverk som skall pröva frågor om avgift,

20 §

Beträffande preskription av fordringar på avgift enligt 18
§ gäller allmänt

reglerna i preskriptionslagen. Enligt den lagen
preskriberas en fordran tio 57

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 82

år efter tillkomsten, om
inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Paragra- Prop. 1987/88:82 fen
innehåller en från preskriptionslagen avvikande preskriptionsregel av-
Bilaga 2 seende beslut om avgift för underiåten registrering. Tidsfristen fem
år är densamma som gäller enligt 35 kap. 7 § och 8 § I brottsbalken i fråga om ådömda
böter resp, dä fängelse ej över ett är ådömts.

21 §

Enligt
paragrafen, som saknar motsvarighet i eliagens gällande lydelse, skall
tillsynen över efterlevnaden av lagen utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.

Det
är viktigt att olika säkerhetsaspekter på elmateriel samordnas och att risken i
särskilda situationer, t, ex, i arbetslivet, beaktas. Tillsynsmyndigheterna
bör därför samråda med andra sektorsansvariga myndigheter.

22 §

Som
närmare utvecklats i den allmänna motiveringen bör prövningen av
registreringsfrågor kunna överlämnas till en riksprovplats.

Som
jag tidigare nämnt är avsikten att den myndighetsutövning som består i
registreringsverksamhet av elektriska artiklar skall kunna överlämnas till en riksprovplats
som besitter särskild sakkunskap. Med riksprovplats menas en sådan provplats
som avses i lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m,
m, Riksprovplats för elektriskt materiel är SEMKO,

Enligt
11 kap, 6 § tredje stycket regeringsformen kräver ett överiämnan-de av
myndighetsutövning till bl, a, bolag eller stiftelse stöd i lag. Paragrafen
innehåller ett sådant bemyndigande.

För
riksprovplatsens verksamhet kan föreskrivas avgifter med stöd av 16 §,

23 §

Enligt
paragrafen har en tillsynsmyndighet rätt att få de upplysningar och handlingar
som behövs för tillsynen. Den som inte efterkommer en framställning enligt
paragrafen kan föreläggas vite enligt 26 §.

24 §

Paragrafen
kan ses som en komplettering till 23 §, Första stycket ger

tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra

utrymmen. Avsikten med paragrafen är främst att underiätta för tillsyns

myndigheten att utöva tillsyn över verksamhet som bedrivs yrkesmässigt,

I paragrafen uttalas därför att rätten till tillträde inte omfattar bostäder.

Eventuella tvångsingripanden i bostiider som påkallas från elsäkerhetssyn

punkt kan ske med stöd av rättegångsbalkens bestämmelserom husrannsa

kan,

1 den allmänna motiveringen har marknadskontroUen av elektrisk mate- 58

riel
framhållits som ett viktigt inslag i den nya kontrollordningen. För att Prop.
1987/88:82

möjliggöra en effektiv tillsyn av marknadsförda elartiklar
har andra stycket Bilaga 2

införts. Enligt bestämmelsen ges en tillsynsmyndighet rätt
att för provning

ta ut ett
eller flera exemplar av en anordning avsedd att anslutas till

elektrisk
anläggning eller elektrisk materiel som har införts på marknaden

eller som
skall införas på marknaden. Åtgärden kan vidtas hos tillverkare,

importörer, grossister eller detaljhandlare.

Av tredje stycket följer, att regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om dels ersättning för
uttaget prov, dels skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighet för provning.

Fjärde stycket är en nyhet i ellagen. Enligt bestämmelsen
skall polisen pä begäran av en tillsynsmyndighet lämna det biträde som behövs
för tillsynen.

25 §

Genom paragrafen införs bestämmelser om de
tillsynsåtgärder som en tillsynsmyndighet kan vidta i enskilda fall.

Enligt paragrafen är det möjligt att meddela de
förelägganden och förbud som är påkallade från elsäkerhetssynpunkt för att
lagen skall efterlevas. Ett föreläggande eller förbud kan alltså omfatta de
skyldigheter som direkt framgår av lagen. Enligt stadgandet kan vidare
förelägganden och förbud meddelas i de fall föreskrifter har meddelats med stöd
av lagen. Som exempel kan nämnas föreskrifter enligt 15 §, Paragrafen ger även
möjlighet att meddela förelägganden och förbud för att framtvinga efterievnad
av ett tillståndsvillkor.

Som tidigare nämnts är paragrafens tillämpningsområde
inskränkt till de fall dä ett ingripande är påkallat från elsäkerhetssynpunkt.
Föreläggande eller förbud enligt paragrafen kan alltså inte meddelas t, ex,
rörande lagens bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla ström (2 § 4 mom,)
eller att svara för skador (4 §).

26 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vite.

En tillsynsmyndighet har enligt 23 § rätt att pä begäran
få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Bestämmelsen kan
tillämpas både i fråga om tillsyn som gäller elsäkerheten och tillsyn av
efterlevnaden av registreringsskyldighet enligt 17 §, Det kan t, ex, vara
nödvändigt att begära upplysningar eller ta del av handlingar för att
registrering enligt 17 § skall kunna ske eller dä sanktionsavgift enligt 18 §
skall bestämmas. Enligt paragrafen kan en begäran enligt 23 § förenas med vite.

Enligt
paragrafen kan vidare ett föreläggande eller förbud enligt 25 §

förenas med vite. Ett sådant föreläggande kan meddelas i den män det är

påkallat från elsäkerhetssynpunkt för att lagen eller föreskrifter eller vill

kor som har meddelats med stöd av lagen skall efterievas, 59

27 § Prop. 1987/88:82

Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser, tJiiaga z

Av redaktionella skäl har straffbestämmelserna i 2 § 9
mom, flyttats till första stycket punkterna 1 och 2 i förevarande paragraf.
Straffmaximum har höjts till fängelse i högst ett år.

Straffbestämmelsen i första stycket punkt 3 avser den som
bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 15 §. Punkten avser även den
som bryter mot föreskrift enligt 17 § om registrering.

Enligt 29 § andra stycket skall inte ansvar ådömas för
brott mot föreskrift om registrering om sanktionsavgift skall betalas enligt
18 § på grund av den uteblivna registreringen.

Enligt andra stycket skall ifite dömas till ansvar i ringa
fall,

28 §

Eliagens straffregler är subsidiära i förhållande till
brottsbalkens. Det innebär att brottsbalkens regler skall tillämpas om en
gärning kan hänföras till båda lagarnas brottsbeskrivningar.

29 §

Ändringarna i ellagen innebär att en ordning med både vite
och straff kan komma i fråga vid ett och samma förfarande. Efter mönster i
annan lagstiftning har en särskild bestämnrielse införts i första stycket om
att den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett vitesförbud
ej får dömas till straff för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet. Motsvarande bestämmelse finns i bl, a, 28 § lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet.

Andra stycket avser att reglera motsvarande förhållande
vad gäller sanktionsavgift enligt 18 § och straff Enligt bestämmelsen skall
inte ansvar ådömas för brott mot föreskrift om registrering enligt 17 § om
sanktionsavgift skall betalas enligt 18 § till följd av den uteblivna
registreringen.

30 §

Genom paragrafen införs en möjlighet att förverka
elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådan anläggning
eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt ellagen. Enligt
paragrafen är det även möjligt att förverka värdet av sådant som inte längre
innehas. Även utbytet av ett brott kan förverkas. Innebörden av paragrafens
undantagsbestämmelse är att förverkande skall ske utom i det speciella
undantagsfall dä en sådan påföljd framstår som oskäligt hård.

31 §

I paragrafen finns bestämmelser om överklagande,

enligt första stycket får beslut om prisreglering enligt 2
§ 7 mom, inte 60

överklagas. Bestämmelsen
är överflyttad från förordningen (1979:466) om Prop. 1987/88:82 prisreglering
enligt lagen (1902:71 s, 1), innefattande vissa bestämmelser Bilaga 2 om
elektriska anläggningar.

Enligt
andra stycket får beslut enligt 18 § om sanktionsavgift överklagas hos
kammarrätten.

Tredje
stycket innehåller en erinran om att vissa överklagandebestämmelser kommer att
utfärdas i administrativ ordning,

Enligtfjärde
stycket skall regeringen meddela bestämmelser om överklagande av beslut av en riksprovplats
som erhållit bemyndigande enligt 22 §,

32 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut enligt lagen eller enligt
föreskrift som meddelats med stöd av lagen,

Enligt
första stycket gäller som huvudregel att ett meddelat beslut skall gälla
omedelbart,

I
andra stycket finns en särskild bestämmelse om verkställighet av beslut om
avgift enligt 18 §, Ett sådant beslut skall verkställas genast enligt utsökningsbalken
i den ordning som gäller för allmänna mål. Enligt bestämmelsen finns en
möjlighet att förhindra verkställighet av ett icke lagakraftvunnet beslut genom
att ställa säkerhet för avgiftsskyldighetens fullgörande. Verkställigheten kan
även förhindras genom ett inhibitionsbeslut.

33 §

Paragrafen,
som motsvarar nuvarande 16 §, har ändrats redaktionellt,

34 §

Paragrafen,
som motsvarar nuvarande 18 §, har ändrats redaktionellt,

4.2 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen

Som
jag tidigare nämnt innebär ändringarna i ellagen bl, a, att en särskild sanktionsavgift
införs för underläten registrering av elektrisk materiel m, m. Avgiften bör, i
enlighet med vad som normalt gäller för sådana avgifter, inte vara avdragsgill
vid inkomsttaxeringen. Ändringen i 20 § kommunalskattelagen har gjorts för att
uppnå detta.

Samtidigt har en
hänvisning i 20 § ändrats. Den ändringen hänger sam

man med att sanktionsavgifterna enligt byggnadslagstiftningen numera

finns i 10 kap, plan- och bygglagen (1987; 10), PBL, Hänvisningen till lagen

(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m,m, har

därför ersatts med en hänvisning till 10 kap, PBL, Enligt övergångsbe

stämmelsen till lagändringen skall äldre bestämmelser fortfarande tilläm

pas i fråga om avgifter enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripan

den vid olovligt byggande m, m, 61

5 Hemställan Prop. 1987/88:82

Bilaga
2 Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1, lagom ändring i lagen (1902:71 s. I), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

2, lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

62

Bilaga
2.1 Prop. 1987/88:82 Bilaga 2.1

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-12-21,

Närvarande;
f, d, regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet Wadell, justitierådet
Magnusson,

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 10 december 1987 har regeringen på
hemställan av statsrådet Dahl beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till lag om ändring i lagen (1902: 71 s, 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, m. m.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mats Jender,

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

63

Bilaga
2.2

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. I), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar'

dels att 2 § 9 mom, skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 16 och 18 S§ skall betecknas 33
respektive 34 §,

dels att 2
§ 6 mom, andra styckei:, 15 § och de nya 33 och 34 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att
det i lagen skall införas sjutton nya paragrafer, 16-32 §§, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § 6 mom,-Äsidosätter koncessionshavaren i väsentlig mån
föreskrift, som givits vid meddelande av koncession, eller förpliktelser, som
avses i 4 mom,, eller har han under tre år i följd ej haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk, må koncessionen helt eller delvis återkallas.

Prop. 1987/88:82 Bilaga 2.2

Fråga
om äterkallelse prövas av den regeringen bemyndigar. Mot beslut om återkallelse
föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Frågor
om äterkallelse prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter

1.
som
angår elektrisk anläggning, anordning som är avsedd alt anslutas till sådan
anläggning, elektrisk materiel eller elektrisk installation,

2.
om
avgifter för ansökningar enligt denna lag eller enligt föreskrifter, som har
meddelats med stöd av denna lag.

Regeringen
får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i
första stycket.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det är påkallat
från elsäkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller
besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar,
anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel
eller elektriska installationer.

16 §

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
avgifter

' Senaste
lydelse av 2 § 9 mom, 1982:487, - Senaste lydelse 1975:68, -' Senaste lydelse
1981:596,

64

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:82

för myndighets verksamhet som Bilaga 2.2 sker med
stöd av denna lag. Med myndighet jämställs riksprovplats som avses i 22 §.

17 §''

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om att den som tillverkar eller importerar eller som
yrkesmässigt överlåter eller hyr ut anordningar, avsedda att anslutas till
elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel skall vara skyldig att
registrera sådana anordningar eller sådan materiel.

18 §

Den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut en anordning,
avsedd att anslutas tiU elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel utan
att ki-avet på registrering enligt 17 § har iakttagits skall till staten betala
en särskUd avgift för underlåten registrering.

Avgiften skall motsvara tjugofem procent av vederlaget för
varje exemplar som överlåtits eller hyrts ut.

Om det finns synnerliga skaffar avgiften sättas ned eller
efterges.

19 §

Statens energiverk prövar frågor om avgift eidigt 18 §.

20 §

Påförda avgifter enligt 18 § bortfaller i den mån
verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga
kraft.

21 §

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av
föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av den
eller de myndigheter som regeringen bestämmer.

'' Paragrafen i tidigare lydelse upphävd genom 1975:68, 65

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:82

22 § Bilaga 2.2

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får överUha till en riksprovplats som är bolag eller stiftelse att pröva frågor
om registrering av anordningar, avsedda att anslutas till elektrisk anläggning,
eller elektrisk materiel.

23 §

Tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

24 §

För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt
att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder.

Om det behövs för tiUsynen får tillsynsmyndigheten hos
tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett
eller flera exemplar av en anordning, avsedd ati anslutas till elektrisk anläggning,
eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att
ersätta en tillsynsmyndighets kostnader jör provning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

25 §

/ den mån det är påkallat från elsäkerhetssynpunkt får en
tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda faU
för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd
av lagen skall efterlevas.

26 §

En begäran enligt 23 § samt föreläggande eller förbud eidigt
25 § får förenas med vite.

66

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:82

27 § Bilaga 2.2

TiU böter eller fängelse i högst ett år döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 2 § I mom. första

eller tredje stycket,

2.
bryter
mot villkor som meddelats med stöd av 2 § 3 mom. andra stycket,

3.
bryter
mot föreskrift som meddelats med stöd av 15 eller 17 §.

1 ringa faU döms inte lill ansvar.

28 §

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är
belagd med straff enligt brottsbalken.

29 §

Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller
överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning
som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Till ansvar för brott mot registreringsskyldighet enligt
17 § döms inte, om avgift skaU betalas etdigt 18 § för underlåten registrering.

30 §

Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas
till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för
brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet förklaras förverkat. Även
utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt.

31 §

Beslut enligt 2 § 7 mom. får inte överklagas.

Beslut av statens energiverk enligt 18 § får överklagas
hos kammarrätten.

Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut
enligt 23 §, 24 § första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av
ett be-

67

Nuvarande
lydelse

16 % Med avseende å vissa starkströmsanläggningar
meddelas, utöver vad i denna lag stadgas, bestämmelser i lagen om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

18 §* Om atomskada gäUa särskilda bestämmelser.

Föreslagen lydelse

myndigande enligt lagen meddelas av regeringen.

Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats
meddelas av regeringen.

32 §

Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd
avföreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte
annat bestäms.

Beslut
om avgift enligt 18 § får verkställas genast, om inte annat förordnas eller
säkerhet ställs för avgiftsskyldighetens fullgörande. För verkställighet gäller
i övrigt vad som föreskrivs i utsökningsbalken om aUmänna mål.

33 § 1 fråga om vissa starkströms

anläggningar finns ytterligare be

stämmelser i lagen (1942:335) om

särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar.

34 § Om atomskada gäUer särskilda bestämmelser.

Prop. 1987/88:82 Bilaga
2,2

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988,

-' Senaste
lydelse 1942: 338. Senaste lydelse 1968; 49,

68

2 Förslag
till Prop, 1987/88:82

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt
hushåll;

sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt
företagshälsovård som anges i anvisningarna;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19§;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning pä skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976: 666) om avgift enligt 10 kap. plan- och

påföljder och ingripanden vid olov- bygglagen (1987:
10); ligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376):

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt
75 § uppbördslagen (1953; 272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger pä grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift
vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen
(1978:268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening frän fartyg;

Senaste lydelse 1987:1303, 69

avgift
enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela före- Prop.
1987/88:82

skrifter om in- eller utförsel av varor; Bilaga 2 2

lagringsavgift enligt lagen (1984; 1049) om
beredskapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om
försörjningsberedskap på naturgasområdet;

avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

ränta pä lånat kapital till den del räntan täcks av sådant
statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §; kapitalföriust m,
m, i vidare mån än som får ske enligt 36 §,

(Se vidare anvisningarna,)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988, Äldre
bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fräga om avgifter enligt lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m.

70

Innehållsförteckning Prop. 1987/88:82

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ..... 1

Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1988 ,, 3

Bilaga I Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 4 feb

ruari 1988 (industridepartementet)................. ..... 5

1
Inledning ...................................................................... ..... 5

2
Kontroll genom
teknisk provning .................................. ..... 6

3
EFTA/EG-samarbete
inom området kontroll genom teknisk provning 9

4
Teknisk
provning och kontroll inom elområdet ............ 10

5
Gällande
kontroll av elsäkerhet i Sverige ................... ..... II

6
Läget i Danmark
och EFTA-länderna.............................. 13

7
Lågspänningsdirektivet
inom EG ................................. ... 14

8
Överenskommelser
om ömsesidigt godtagande av provnings- eller kontrollresultat 15

9
Förslag till en
ny kontrollordning .................................. 15

9.1
Kontrollordning
m, m................................................ 17

9.2
Kontrollformer
och registrering................................ 18

9.3
Marknadskontroll
.................................................... 20

9.4
Finansiering............................................................. 21

9.5
Övrigt ..................................................................... 21

10 Hemställan ................................................................ 22

Bilaga 1; I Sammanfattning intagen i betänkandet Ds I
1986: 1 Effektivare kontroll och underlättad handel Utredarens

lagförslag (Ds I 1986; I) ................................. 23

Bilaga I; 2 Remissammanställning i fråga om
betänkandet Ds I

1986:1 ........................................................... 31

Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 4 feb

ruari 1988 (miljö- och energidepartementet)... 46

1
Inledning ....................................................................... ... 46

2
Allmän
motivering .......................................................... 47

2.1
Bemyndiganden
att meddela föreskrifter om elsäkerhet och avgifter 47

2.2
Registrering ............................................................. 48

2.3
Ett förbättrat
tillsynssystem ..................................... 50

2.4
Sanktionsavgift
m. m................................................. 51

2.5
Ikraftträdande ......................................................... 55

3
Upprättade
lagförslag .................................................. 55

4
Specialmotivering
........................................................ 55

4.1
Förslaget till
lag om ändring i ellagen ...................... ... 55

4.2
Förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen 61

5 Hemställan
.................................................................. 62

Bilaga 2,1 Lagrådets yttrande ..................................... 63

Bilaga
2,2 Propositionens lagförslag.

Förslag till Lagom ändring i lagen (1902: 71 s, 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen

(1928:370) ,,,,,................................................. 64

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 71