Prop. 1987/88:85

Regeringens
proposition

1987/88: 85

om miljöpolitiken inför 1990-talet

Prop.

1987/88:85

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 25 februari 1988 för de åtgärder och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Birgitta
Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen presenteras förslag till inriktning av miljöpolitiken inför
1990-talet samt en rad förslag till såväl akuta som mera långsiktiga eller
strukturella åtgärder. Till de akuta problemfrägorna hör bl, a, försurningen,
föroreningen av haven och nedbrytningen av ozonskiktet. Till de strukturella
frågorna hör bl. a, den omställning som regeringen verkar för inom energi-,
jordbruks- och trafikområdena. För vissa regioner föreslås samlade insatser.

Naturvård
handlar i sin vidaste bemärkelse om att bevara grunden för allt levande. Genom
en varaktig och omsorgsfull hushållning med våra naturtesurser bevarar vi också
de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd. Naturvärd och miljöskydd
har starka kopplingar till varandra.

Representativa
naturområden bör skyddas och säkerställas. Skyddet av urskogar, våtmarker och
vissa naturtyper i odlingslandskapet bör prioriteras. En utvidgning av vissa
nafionalparker föreslås, liksom en allmän översyn av naturvärdslagen. Förslag
om en effektivisering av naturvårdsförvaltningen läggs ocksä fram,

I
propositionen anges strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och
försurning. De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65% till år 1995 från
1980 års nivå. Ytteriigare åtgärder behöver vidtas för att kväveoxidutsläppen
under samma period skall minska med 30%, Konsekvenserna av att skärpa målen
för utsläppsminskningarna till sekelskiftet skall belysas.

Vissa
områden där det är särskilt angeläget att snabbt förbättra miljön

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85

skall
med hjälp av en ändring i miljöskyddslagen (1969; 387) kunna förkla- Prop.
1987/88: 85 ras som miljöskyddsområde.

Skärpta utsläppskrav för kväveoxider från
förbränningsanläggningar föreslås tillämpas som riktlinjer vid prövning enligt
miljöskyddslagen, Svaveloxidutsläppen vid förbränning av olika bränslen bör
begränsas ytterligare genom skärpningar av utsläppskaven med början under är
1993 i de mest försurade områdena, Lagen (1976; 1054) om svavelhaltigt bränsle
föresläs ändrad sä att den omfattar samtliga svavelhaltiga bränslen.

Kväveoxidutsläppen avses minskas genom skärpta avgaskrav
frän 1992 ärs modeller för lätta lastbilar och bussar och från 1994 års
modeller för tunga fordon. Under två år före ikraftträdandet av de
obligatoriska kraven bör bidrag betalas ut vid köp av fordon som uppfyller
kraven.

Havsmiljön ar hotad. Föroreningssituationen i Östersjön,
Kattegatt och Skagerrak är så allvariig att utsläppen snarast mäste begränsas.
Det gäller i första hand stabila organiska ämnen och närsalter. Arbetet måste
bedrivas såväl nationellt som internationellt.

Utsläppen av organiskt bundet klor frän sulfatfabriker bör
minskas till 1,5 kg per ton klorblekt massa. Åtgärder bör ha påbörjats vid
samtliga fabriker före år 1992, Målet är att på sikt i stort sett eliminera
utsläppen av klorerat organiskt material,Utsläppen från den kemiska industrin
bör kartläggas särskilt.

Utsläppen av närsalter bör minskas till hälften före
sekelskiftet i områden som är särskilt påverkade. Strängare regler om
djurhållning och hantering av stallgödsel föresläs. Vid kommunala reningsverk
i särskilt påverkade kustområden bör en 50-procentig kvävereduktion införas
före år 1992,

Utsläppen av metaller bör minska till hälften under
perioden 1985-1995,

En fortsatt snabb nedbrytning av ozonskiktet i atmosfären
skulle innebära ett allvarligt hot mot de grundläggande levnadsbetingelserna
på jorden. Utsläpp av fullständigt halogenerade klorfiuorkarboner (CEC) och
haloner måste snabbt minska, Sverige bör ratificera Montrealprotokollet, som
bl, a, innebär en 20-procentig minskning av förbrukningen till den I juli 1994,

En nationell avvecklingsplan med betydligt högre
ambitionsnivå presenteras i propositionen. Den svenska användningen av CFC
minskas enligt planen med 50% till utgången av år 1990 och avvecklas i princip
helt till utgången av år 1994,

De som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig
miljöfariig verksamhet skall bekosta en iniljöskadeförsäkring för att ersätta
skadelidande som inte kan fä skadestånd enligt miljöskadelagen (1986; 225),

Statliga medel ställs till förfogande för vissa
återställnings- och saneringsåtgärder. Bl, a, genomförs ett särskilt program
Rena Dalälven, Bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:387) förtydligas i
fråga om ansvaret för återställningsåtgärder.

Miljöpolitiken har en viktig regional dimension. För vissa
områden

behövs särskilda samlade åtgärder. Redan nu pågår arbete med en sådan

inriktning för Ringsjön, Laholmsbukten, Hisingen och Dalälven, Luftföro

reningshalterna i stora tätorter eller industriområden kan tidvis bli så höga

att det uppstår risker för människors hälsa och för miljön,

Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att ställa samman
befintliga uppgif- Prop. 1987/88: 85 ter om de viktigaste miljöproblemen och
att ange deras orsaker. Arbetet bör ske i nära samverkan med naturvårdsverket
och kommunerna.

Trafiken i de större orterna för med sig omfattande
miljöproblem. Målet är att radikalt förbättra luftkvaliteten och begränsa
bullerstörningarna i tättbebyggda områden.

Det internationella miljöarbetet bör drivas med konsekvens
och uthållighet, Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i detta arbete. Det
internationella och det nationella arbetet bör samordnas.

Sveriges agerande i internationella organisationer bör
vila på de rekommendationer som den s, k, Brundtlandkommissionen har
föreslagit, Sverige bör också verka för att olika internationella sektorsorgan
tar ett direkt ansvar för mijöhänsynen i sina beslut.

Ett internationellt miljötekniskt institut inrättas i
Stockholm med syfte att främja forskning, utveckling och spridning av
miljöteknik.

Ändringar i miljöskyddslagen föreslås, Lagens princip om
individuell prövning bibehålls. Företagens egenkontroll skärps. Företagen skall
redan i ansökan om tillstånd ange hur kontrollen är avsedd att utformas. En
miljörapport skall ärligen lämnas till tillsynsmyndigheten,

1 propositionen redovisas förslag om att decentralisera
uppgifter inom organisationen för miljöskydd. En kraftfull resursförstärkning
aviseras.

Naturvärdsverkets roll som central tillsynsmyndighet bör
förstärkas. En översyn av verket kommer att göras under år 1988,
Länsstyrelserna bör svara för tillsynen av all tillståndspliktig verksamhet.
Kommunernas miljö-och hälsoskyddsnämnder bör vara tillsynsmyndighet för
verksamheter som inte kräver tillstånd. Möjligheten för en kommun att ta över
tillsynen även för tillständspliktiga verksamheter bibehålls.

Instansordningen ändras. Länsstyrelsernas och
naturvårdsverkets beslut i tillstånds- och tillsynsärenden får överklagas hos
koncessionsnämnden för miljöskydd i stället för hos regeringen. Reglerna om
straff för miljöbrott skärps.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1989,

Utbildningsinsatser görs bl, a, för polis och åklagare.
Fortbildning av lärare utreds. Utbildning pä gymnasier, högskolor och
universitet kompletteras.

En ökad miljömedvetenhet kan genom val av bl, a.
livsföring och konsumtion fä en stor betydelse för en positiv utveckling på
miljöområdet. Ett system med s, k, positiv miljömärkning kommer att utredas,

I propositionen föreslås att ekonomiska styrmedel i ökad
utsträckning bör användas som komplement till administrativa styrmedel. En
pariamen-tarisk utredning tillsätts för att utforma förslag till sädana
styrmedel, bl, a, i fråga om utsläppsrelaterade avgifter. Ett etappvis
genomförande bör om möjligt kunna inledas år 1989, Utredningen bör med förtur
ta sig an frågan om utsläppsavgifter på organiskt klor samt avgifter på svavel
i tung eldningsolja.

Kostnaderna
för de miljöskyddsåtgärder som behandlas faller till allra

största delen pä industrier, anläggningar för energiproduktion, jordbruk

och vissa kommunala verksamheter, 3

Anslagen över miljö- och
energidepartementets huvudtitel föreslås öka Prop. 1987/88: 85 med ca 230
milj. kr. mellan budgetåren 1987/88 och 1988/89, vilket innebär en ökning med
ca 40%. Till detta kommer ökningen av anslagen som berör miljön på andra
departements huvudtitlar.

1 Förslag till

Lag om
ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969:
387)'

dels att rubriken närmast före 8 § skall utgå,

dels att
5, 8a, 12, 13, 15, 20, 23-26, 28, 29a, 38, 40, 43, 44a, 45, 48, 52 och 58 §§
skall ha följande lydelse,

dels att
det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 38a, 38 b, 48 a, 48 b och 65-69§§
samt nya rubriker före de nya 65 och 69§§ av följande lydelse.

Prop.
1987/88:85

Nuvarande
lydelse

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet
skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla begränsning av verksamhete:i och
iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att
förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes
med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som
är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

5§

Föreslagen lydelse

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet
skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och
iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att
förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter
kvarstår även efter det att verksamheten har upphört.

Omfattningen
av åligganden enligt första stycket bedöms med utgångspunkt i vad som är
tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av
säväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild
hänsyn tagas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för
störning och betydelsen av störningens verkningar, ä andra sidan nyttan av
verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i
övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

8a5

Om det
från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett vattendrag, en sjö
eller ett annat vattenområde mot förorening, får regeringen förklara
vattenområdet och angränsande marker som ett särskilt föroreningskänsligt område.

Om det
från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett mark- eller
vattenområde som är utsatt för miljöfarlig verksamhet, får regeringen förklara
området och dess närmaste omgivningar som miljöskyddsområde.

För ett sådant område skall regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, länsstyrelsen ge närmare föreskrifter om
skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått i övrigt för verksamheter
inom området. Sådana föreskrifter innebär inte ändring i tidigare meddelade
tillståndsbeslut,

' Lagen omtryckt 1981:420, - Senaste lydelse 1984:912,

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1987/88:85

Länsstyrelsen fär i särskilda fall medge undantag från
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

12 §

Bestämmelserna
i 4 kap, rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tiUämpning på
ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock icke jävig pä detii grund att han

1,
/ vattendomstol
tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga verksamhet som är under
prövning hos koncessionsnämnden,

2,
hos
annan myndighet än vat tendomstol tagit befattning med sådant ärende ulan att
fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

Bestämmelserna
i 4 kap, rättegångsbalken om jäv mot domare gäller också ledamöterna i koncessionsnämnden.
En ledamot är dock inte jävig på den grunden att han i vattenmål har tagit
befattning med ärende om samma miljöfariiga verksamhet som är under prövning
hos koncessionsnämnden.

Ansökan
om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de
uppgifter, ritningar och tek

niska beskrivningar som behövs för

att bedöma den miljöfarliga verk

samhetens beskaffenhet och om

fattning,

2. en beskrivning av miljöeffekterna
såsom arten, styrkan och räckvidden av de störningar som verksamheten kan
medföra,

3. förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa
olägenheter från verksamheten och förslag till hur kontroll av verksamheten
bör ske,

4. en redogörelse för det samråd som
har ägt rum enligt 12 a § och vad som därvid har kommit fram.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall
innehålla

1, de uppgifter, ritningar och tekniska
beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfariiga verksamhetens
beskaffenhet och omfattning,

2, en beskrivning av miljöeffekterna
såsom arten, styrkan och räckvidden av de störningar som verksamheten kan
medföra,

3, förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa
olägenheter frän verksamheten,

4, en redogörelse för det samråd som
har ägt rum enligt 12 a § och vad som därvid har kommit fram.

Ansökningen skall inges i det antal exemplar som
koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inte vad som föreskrivs i första
stycket eller har den inte givits in i tillräckligt antal exemplar, skall
koncessionsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. I
föreläggandet får vite sättas ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande,
får nämnden besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller,
om bristen är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för
prövning av ärendet, avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt 12 a § inte ägt rum, får
koncessionsnämnden vid vite förelägga sökanden att vidta de åtgärder som
behövs.

Nuvarande
lydelse'

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:85

Om det
framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas föreskrifterna i
16 kap, rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall
ske beträffande frågor om tilllämpligheten av denna lag, förberedande
åtgärder och underställning enligt 16 §,

Om det
framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas föreskrifterna i
16 kap, rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall
ske beträffande frågor om tilllämpligheten av denna lag, förberedande
åtgärder och underställning enligt 16 § eller 48 b § tredje stycket.

20 § Om regeringen lämnar tillstånd, kan regeringen
uppdraga ät koncessionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare
villkor för tillståndet.

Om koncessionsnämnden lämnar tillstånd, får nämnden
överlåta åt en myndighet, som utövar tiUsyn enligt denna lag, att fastställa
villkor av mindre betydelse.

23 §

Åsidosätter
någon villkor som har angivits i ett tillståndsbeslut och är avvikelsen
betydande, får koncessionsnämnden föreskriva nya eller strängare viUkor för
verksamheten eller förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt
verksamhet.

Koncessionsnämnden
får förbjuda fortsatt miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd enligt
denna lag

1. om
den som har sökt tiUstån

det har vilselett tillståndsmyndig

heten genom att lämna oriktiga

uppgifter av betydelse för tillstån

det,

2. när viUkor som gäller för verksamheten
åsidosatts i betydande mån eller

3. om det genom verksarhheten
uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse söm inte förutsågs när
verksamheten tiUäts.

När förbud meddelas enligt första stycket, får
tillståndet återkallas helt eller delvis.

Har tio
år förflutit från det att ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft, får
koncessionsnämnden föreskriva nya eller strängare viUkor för verksamheten
efter vad som är skäligt.

Redan dessförinnan får sådana

Koncessionsnämnden
får, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande villkor för en
miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den

1. när tio år förflutit från det att tillståndsbesh/tet
vann laga kraft,

' Senaste lydelse 1986; 1157,

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:85

vUlkor
föreskrivas av nämnden efter vad som är skäligt, om förhållandena i
omgivningen har ändrats väsentUgt eller om användningen av ny process- eller
reningsteknik i verksamheten skulle medföra en väsentlig förbättring från miljöskyddssynpunkt.

Om
särskilda skål föreligger, får nämnden efter utgången av den tid som anges i
första stycket även ompröva tillstånd att släppa ut avloppsvatten i ett visst
vattenområde.

2.
om den
som har sökt tiUståndet har vilselett tUlståndsmyndig-heten genom att lämna
oriktiga uppgifter av betydelse för tiUståndet och ett förbud framstår som en
alltför ingripande åtgärd,

3.
när
villkor som gäller för verksamheten åsidosatts på ett sätt som varit av mer än
ringa betydelse,

4.
om det
genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när
verksamheten tilläts och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd,

5.
om
förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

6.
om en
från miljösynpunkt väsentligförbättring kan uppnås med användning av någon ny
processeder reningsteknik,

7.
om
användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning avförorening
eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att
kontrollera verksamheten.

Ifall
som avses i första stycket 4 får koncessionsnämnden också besluta om andra
åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet
som icke förutsågs när tiUstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela
föreskrift som är ägnad att förebygga eder minska olägenheten för framtiden.

Ett
tiUstånd att släppa ut avloppsvatten i ett visst vattenområde får, om det
finns särskUda skäl, omprövas av koncessionsnämnden när tio år förflutit från det
att tillståndsbeslutet vann laga kraft.

Fråga som
avses i 23-25 § prövas efter framställning av statens naturvärdsverk.

Frågor
som avses i 23-25 § prövas efter framställning av statens naturvärdsverk.
Skall frågan prövas av länsstyrelsen, får den tas upp av länsstyrelsen utan
någon särskild framställning.

Har
regeringen fastställt villkor för ett tillstånd, får koncessionsnämnden vid
tillämpningen av 24,

Har
regeringen fastställt villkor för ett tillstånd, får koncessionsnämnden vid
tillämpningen av 24 §

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1987/88:85

25, 27
eller 29 § andra stycket inte avvika väsentligt från villkoret utan att
regeringen har medgivit det.

första stycket 1 eller4-7, 25 §, 27 § eller 29 § andra
stycket inte avvika väsentligt frän villkoret utan att regeringen har medgivit
det.

Koncessionsnämndens
beslut om villkor eller föreskrifter enligt 23-25, 27 § eller 29 § andra
stycket andra meningen har samma verkan som ett tillståndsbeslut.

När
koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 § första eller tredje stycket
får nämnden efter vad som är skäligt ompröva beslut varigenom villkor har
upphävts eller mildrats enligt 27 §, även om tio år inte har förflutit från
det att beslutet vann laga kraft.

Koncessionsnämndens beslut om villkor eller åtgärder
enligt 24 §, 25 § eller 27 § eller 29 § andra stycket andra meningen har samma
verkan som ett tillståndsbeslut.

När
koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 § första stycket / eller 25 §
fär nämnden / den mån det föranleds av prövningen ompröva beslut varigenom
villkor har ändrats, upphävts eller tUlkom-mit enligt 24 § första stycket 2-7
eller 27 §, även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann laga
kraft.

Statens naturvärdsverk och länsstyrelserna utövar
tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvärdsverket har den centrala tillsynen, samordnar
länssty-, relsernas tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna
verksamhet. Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt miljö- o,ch
hälsoskyddsnämnderna utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar
tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över sådan miljöfarUg
verksamhet som kräver tillstånd enligt 10 § eller som utövas av försvarsmakten.
Miljö-och hälsoskyddsnämnden utövar den lokala tillsynen över övrig miljöfarlig
verksamhet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt
med sådana statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda
hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten. Det åligger tillsynsmyndigheterna att verka för att
överträdelser av denna lag beivras,

38 a §

Den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig
är skyldig att utöva kontroll av verksamheten. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:85

38 b §

Den som utövar miljöfarUg verksamhet som omfattas av
tillstånd enligt denna lag skall vaije år avge en särskild miljörapport till
länsstyrelsen eller till miljö- och hälsoskyddsnämnden, om nämnden är
tUlsynsmyndighet.

I miljörapporten skall de åtgärder redovisas som
vidtagits för att uppfylla villkoren i tillståndsbeslutet och resultaten av
dessa åtgärder. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om denna redovisning.

Tillsynsmyndigheten får förelägga en tillståndshavare som
underlåtit att avge en miljörapport att fullgöra sin skyldighet. 1 beslut om
föreläggande får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

40 §"

Om tillstånd inte har givits enligt Om tillstånd inte har givits enligt

denna lag, får en tillsynsmyndighet denna lag, får en tillsynsmyndighet

meddela ett föreläggande om så- meddela ett föreläggande om såda-

dant
försiktighetsmått eller förbud na
försiktighetsmått eller förbud

som behövs för att lagens bestäm- som behövs för att lagen eller
före-

melser
skall efterlevas, / brådskan- skrifter som har meddelats med

de fall eller när del i övrigt finns stöd av den skall efterlevas,

särskilda skäl får föreläggandet ges

omedelbart och i andra fall först

sedan det visat sig att rättelse inte

kan vinnas genom råd.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar inte en
tillsynsmyndighet från att meddela sädana brådskande föreskrifter som är
nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

Om en tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i
tillståndsbeslutet, får en tillsynsmyndighet förelägga honom att vidta
rättelse,

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf får en
tillsynsmyndighet sätta ut vite,

43 §■

Om verksamheten vid en anläggning kan befaras vara
miljöfarlig, är innehavaren skyldig att pä begäran lämna en tillsynsmyndighet
behövliga upplysningarom anläggningen. En tillsynsmyndighet får förelägga
innehavaren att lämna sådana upplysningar.

Tillsynsmyndighet får förelägga Tillsynsmyndighet får
förelägga den som utövar verksamhet som den som utövar verksamhet som

" Senaste lydelse 1987:397,

'Senaste lydelse 1987:397, IC

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:85

kan
befaras vara miljöfarlig att utföra för tillsynens fullgörande behövliga
undersökningar av verksamheten och dess verkningar. Tillsynsmyndighet kan i
stället, om det finnes lämpligare, föreskriva att sådan undersökning skall
utföras av annan än den som utövar verksamheten och utse någon att göra
undersökningen.

kan befaras vara miljöfarlig eller den som annars är
skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet att utföra för
tillsynens fullgörande behövliga undersökningar av verksamheten och dess verkningar.
Tillsynsmyndighet kan i stället, om det finnes lämpligare, föreskriva att sådan
undersökning skall utföras av annan än den som utövar verksamheten och utse någon
att göra undersökningen.

Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta
kostnad för undersökning som avses i andra stycket andra meningen med belopp
som tillsynsmyndigheten fastställer.

I beslut
om föreläggande enligt första och andra styckena får en tillsynsmyndighet
sätta ut vite.

44a§''

Efter
åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt miljö- och
hälsoskyddsnämnden att utöva fortlöpande tillsyn enligt denna lag. Sker sådan
överlåtelse, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även miljö-
och hälsoskyddsnämnden.

Tillsyn av sådan miljöfarlig verksamhet som utövas av
försvarsmakten får inte utövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Efter
åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt miljö- och
hälsoskyddsnämnden att utöva å-dan fillsyn som annars ankommer på
länsstyrelsen. Tillsyn av sådan miljöfarlig verksamhet som utövas av
försvarsmakten får dock inte överlåtas åt miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av
tillsynen enligt första stycket och finner länsstyrelsen att överlåtelse inte
bör ske i enlighet med framställningen, skall länsstyrelsen, om kommunen begär
del, med eget yttrande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet

1,
bryter mot
förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sädana
bestämmelser som har meddelats med stöd av 2 § tredje stycket,

2,
underiåter att
iakttaga föreskrift som regeringen har meddelat med stöd av 10 §,

* Senaste lydelse 1987:397, ' Senaste lydelse 1987:397,

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1,
bryter mot
förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sådana
bestämmelser som har meddelats med stöd av 2 § tredje stycket,

2,
underiåter att
iakttaga föreskrift som regeringen har meddelat med stöd av 10 §,

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1987/88:85

3,
åsidosätter
villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av 8 a § andra stycket, 18 §
första stycket, 19—21 §, 21 a § andra stycket, 23-25 §, 27 §, 29 § andra
stycket eller 41 §,

4,
underlåter att
iaktta föreläggande som har meddelats med stöd av 43 § första stycket eller
andra stycket första meningen,

5,
i ansökan eller
annan handling som avges enligt denna lag eller enligt föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen lämnar vederbörande myndighet oriktiga uppgifter
rörande ett förhållande av betydelse för prövning av en fräga om tillstånd
eller för tillsynen,

/ ringa faU döms inte till ansvar.

3, åsidosätter
beslut, villkor eller

föreskrifter som meddelats med

stöd av 8 a § andra stycket, 18 §

första stycket, 19-21 §, 21 a § and

ra stycket, 24 §, 25 §, 27 §, 29 §

andra stycket, 38 a §, 38 b § andra

stycket eller 41 §,

4, underlåter
att iaktta föreläg

gande som har meddelats med stöd

av 43 § första stycket eller andra

stycket första meningen,

5, i
ansökan eller annan handling

som avges enligt denna lag eller en

ligt föreskrift som har meddelats

med stöd av lagen lämnar vederbö

rande myndighet oriktiga uppgifter

rörande ett förhållande av betydel

se för prövning av en fråga om till

stånd eller för tillsynen,

döms,
om gärningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst två år. Har
brottet begåtts med uppsåt och avsett förpliktelse av väsentUg betydelse från
miljöskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till
ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för
gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

48 §«

Beslut
enligt denna lag får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen, om beslutet
har meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnden, och hos regeringen, om beslutet
har meddelats av länsstyrelsen, koncessionsnämnden eller statens
naturvårdsverk. Dock överklagas beslut om ersättning för kostnader enligt 14 §
femte stycket andra meningen eller 43 § tredje stycket eller beslut omförbud
vid vite enligt 51 § hos kammarrätten genom besvär. Om klagan över beslut i
frågor om miljöskyddsavgift finns särskilda bestämmelser i 59—62 §§.

Om inte något annat framgår av andra — femte styckena, får
beslut enligt denna lag överklagas

1.
hos
länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnden,

2.
hos
koncessionsnämnden, om beslutet har meddelats av statens naturvårdsverk eller
länsstyrelsen,

3. hos regeringen, om beslutet

har meddelats av koncessions

nämnden.

Koncessionsnämndens beslut i ett dit överklagat ärende får
inte överklagas.

'* Senaste lydelse 1984:912,

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop, 1987/88:85

Naturvårdsverket får överklaga Länsstyrelsens beslut i frågor

beslut som har meddelats i frågor som avses i 8 a § andra och tredje

om
tillstånd och i frågor som avses styckena får överklagas hos rege-

i 8 a § andra eller tredje styckena, ringen.

40, 41
§§ eller 43 § andra stycket. Beslut i fråga om ersättning för

Rätt att överklaga beslut som har kostnader enligt 14 § femte stycket

meddelats i frågor om tillstånd och . andra meningen eller 43 § tredje

i frågor som avses i 8 a § andra stycket eller beslut i fråga om for

eller tredje styckena har också bud vid vite enligt 51 § får överkla-

kommuner och sådana lokala ar- gas hos kammarrätten,

betstagarorganisationer som orga- Särskilda bestämmelser om över-

niserar arbetstagare i den verksam- klagande av beslut i frågor om

het som avses med beslutet. miljöskyddsavgift finns i 59—62 §§.

48 a §

Statens naturvårdsverk får överklaga beslut som har
meddelats i frågor om tUlstånd och i frågor som avses 18 a § andra eller tredje
stycket, 40 §, 41 § eller 43 § andra stycket.

Rätt att överklaga beslut som har meddelats i frågor om
tUlstånd och i frågor som avses i 8 a § andra eller tredje styckena har också
kommuner och sådana lokala arbetstagarorganisationer som organiserar
arbetstagare i den verksamhet som avses med beslutet.

48 b §

Koncessionsnämnden skall i ett överklagat ärende

1. hålla sammanträde eller be

siktning, om det behövs för utred

ningen i ärendet,

2. ge de statliga och kommunala

myndigheter som har ett väsentligt

intresse att bevaka i frågan tillfälle

att yttra sig.

På nämndens handläggning i övrigt av överklagade ärenden
tillämpas också 11 och 12 §§, 14 § tredje-femte styckena och 15 §. Till
sammanträde eller besiktning skall nämnden kalla klaganden och andra parter
samt de statliga och kommunala myndigheter som har ett väsentligt intresse att
bevaka i frågan.

Koncessionsnämnden skall med

eget yttrande överlämna ett över

klagat ärende till regeringens prov- 13

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1987/88:85

ning,
om omständigheterna är sådana som anges i 6 § andra stycket, om ärendet på
annat sätt rör en fråga av särskUd vikt eller om statens naturvårdsverk begär
det.

52 § En
särskild avgift (miljöskyddsavgift) skall utgå, om en föreskrift som avses i
45 § första stycket 1-3 har överträtts och överträdelsen har medfört ekonomiska
fördelar för den som utövar den miljöfariiga verksamheten, I ringa fall skall
ingen avgift utgå.

Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.

En särskild avgift (miljöskyddsavgift) skall betalas, om
en överträdelse som avses i 45 § första stycket 1 -3 har skett och
överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den
miljöfarliga verksamheten, 1 ringa fall skall ingen avgift betalas.

Om
förfarandet vid koncessionsnämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift
gäller utöver föreskrifterna i 56 och 57 §§ denna lag vad som föreskrivs i
3-6 §§, 8-26 §§, 29 §, 30 §, 31 § första stycket, 32 §, 38 §, 39 § och 41-53
§§ förvaltningsprocesslagen (1971:291), Därvid skall vad som sägs om rätten
och länsrätt gälla koncessionsnämnden.

Om förfarandet vid koncessionsnämndens prövning av frågor
om miljöskyddsavgift gäller utöver föreskrifterna i 56 och 57 §§ denna lag vad
som föreskrivs i 3-6 §§, 8-26§§, 29 §, 30§, 31 § första stycket, 32 § och
38-53 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291), Därvid skall vad som sägs om
rätten och länsrätt gälla koncessionsnämnden, / stäUet för de i 40 § nämnda
lag angivna högsta vitesbeloppen får koncessionsnämnden bestämnia beloppen
till högst femtiotusen respektive etthundratusen kronor.

Koncessionsnämndens beslut om miljöskyddsavgift eller om
kvarstad till säkerställande av anspråk på sådan avgift verkställs som domstols
dom eller beslut.

Miljöskadeförsäkring

65 §

För
ersättning i vissa fall till den som har lidit skada enligt miljöskadelagen
(1986:225) skaU det finnas en försäkring (miljöskadeförsäkring) med viUkor som
har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den
som utövar verksamhet som enligt denna lag eller enligt föreskrifter

' Senaste lydelse 1987:397,

14

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 85

som har meddelats med stöd av lagen kräver tillstånd eller
anmälan skall bidra tUl försäkringen med belopp som framgår av tabeller som
har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

66 §

Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som
närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan
person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen (1986:225)

1.
om den
skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen men inte kan få
skadeståndet betcdt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,

2.
om det
inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

67 §

Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats
inom trettio dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan tiU
tillsynsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får
förelägga den betalningsskyldige vid vite att fuUgöra sin skyldighet. Ett
sådant föreläggande får inte överklagas.

68 §

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
bestämmelserna i 65 §.

Avgifter för myndighets verksamhet

69 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva om avgifter för myndighets verksamhet enligt denna lag. Regeringen
får överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om sådana • avgifter.

15

1, Denna lag träder i kraft, i fräga om 8 a § den Ijanuari 1989 och i
övrigt den Ijuli 1989,

2, Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före ikraftträdandet,

3, Bidrag enligt 65 § skall för del andra halvåret 1989 betalas före den
1 september 1989,

Prop, 1987/88: 85

16

2 Förslag
till

Lag om
ändring i brottsbalken

Prop.
1987/88:85

Härigenom föreskrivs att 13 kap, 9 § brottsbalken skall ha
följande lydel-

se.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Begår
någon av grov oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall han dömas
för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst två
är.

Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 8
a § döms för vållande till miljöstörning till straff som anges i första
stycket.

Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8
§, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller
fängelse i högst två år.

Den som av
oaktsamhet begår en gärning som avses i 8 a § döms för vållande till
miljöstörning till straff som anges i första stycket.

Denna lag träder i kraft den I juli 1989,

2 Riksdagen 1987/88. I samt. Nr 85

17

3 Förslag till

Lag om
ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080)

Härigenom föreskrivs i fräga om hälsoskyddslagen (1982;
1080)

dels att 23 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §,
av följande lydelse.

Prop.
1987/88:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

7a§

Värmepumpsanläggningar skall inrättas och användas så att
sanitär olägenhet inte uppkommer.

Värmepumpsanläggning för utvinning av värme ur mark,
ytvatten eller grundvatten får inrättas endast efter anmälan tiU miljö- och
hälsoskyddsnämnden. Om det behövs för att hindra uppkomsten av sanhär
olägenhet, får kommunen föreskriva att det skall fordras tUlstånd av nämnden
för inrättande av en sådan anläggning inom kommunen eller inom vissa delar av
denna.

Anmälan eller tillstånd enligt andra stycket fordras inte
om värmepumpsanläggningen kräver anmälan eller tillstånd enligt miljöskyddslagen
(1969:387) eller vattenlagen (1983; 291).

Ett tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden gäller i
fem år men förfaller om arbetet med anläggningen inte har påbörjats inom två
år.

23

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 7 § andra stycket eller 12 § eller mot en föreskrift som meddelats
med stöd av denna lag samt den som inte uppfyller villkor som meddelats med
stöd av 14 §,

Till böter
döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 7 § andra stycket, 7 a §
andra stycket eller 12 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av
denna lag samt den som inte uppfyller villkor som meddelats med stöd av 14 §,

Ansvar
enligt första .stycket inträder ej om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken.

1, Denna lag träder i kraft den I juli
1989,

2, Anmälningsplikt enligt 7 a § andra
stycket gäller även värmepumpsanläggningar som inrättats eller påbörjats före
ikraftträdandet. Anmälan skall göras snarast, dock senast inom tre månader från
ikraftträdandet.

18

3, Föreskrifterna i 2
gäller inte anläggningar som miljö- och hälsoskydds- Prop. 1987/88: 85
nämnden har fått kännedom om genom en anmälan eller en ansökan enligt
hälsoskyddslagen (1982: 1080) eller miljöskyddslagen (1969:387) eller enligt
bestämmelser som meddelats med stöd av dessa lagar.

19

4 Förslag
till Prop. 1987/88:85

Lag om ändring i lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt
bränsle

Härigenom
föreskrivs att 1 § lagen (1976; 1054) om svavelhaltigt bränsle skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

För
att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får regeringen i fråga om
fossilt bränsle som innehåller svavel meddela föreskrifter som gäller
förbränning, handel, överlåtelse eller import och som är påkallade från
miljöskyddssyn punkt eller annan allmän synpunkt.

1
§

Föreslagen lydelse

För
att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får regeringen i fråga om
bränsle som innehåller svavel meddela föreskrifter som gäller förbränning,
handel, överlåtelse eller import och som är påkallade från
miljöskyddssynpunkt eller annan allmän synpunkt.

Regeringen får överlåta åt
förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter som avses i första
stycket.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

20

Miljö-
och energidepartementet Prop. 1987/88:85

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G, Andersson, Thalén

Föredragande:
statsrådet Dahl

Proposition om miljöpolitiken inför 1990-talet 1 Inledning

I
min föredragning lämnar jag en samlad redovisning av inriktningen av
miljöpolitiken inför 1990-talet,Det är första gången som en sådan samlad
redovisning lämnas. Miljöarbetet är till sin karaktär långsiktigt och griper på
olika sätt in i flertalet sektorer i samhället. Mina ställningstaganden och
förslag bygger på den kunskap som finns tillgänglig i dag. Nya problem och
möjligheter till åtgärder identifieras allteftersom kunskapen om tillståndet i
miljön förbättras och den tekniska utvecklingen fortskrider. Jag avser därför
att senare följa upp och föra vidare de frågor som jag nu kommer att behandla.

Naturvården
intar av tradition en central roll i miljöarbetet. Jag lämnar en utförlig
redovisning av aktuella frågor om naturtesurser och naturvård. Under senare är
har skyddet av miljön från olika slag av föroreningar kommit i fokus, I det
följande behandlar jag fortsatta åtgärder mot luftföroreningar och försurning.
Ett antal nya åtgärdsområden definieras också. Dessa är åtgärder mot
havsföroreningar, skyddet av ozonskiktet samt åtgärder mot miljöskador.
Miljöskyddets regelsystem och organisation behandlas, liksom det viktiga
internationella samarbetet på miljöområdet,

Naturtesurs-
och miljökommittén (Jo 1978:01) har avlämnat betänkandet (SOU 1983:56)
Naturresursers utnyttjande och hävd, Betäkandet har remissbehandlats.

Nuvarande
generaldirektör Allan Johansson avlämnade i augusti 1986 betänkandet (Ds Jo
1986:4) Våra naturvärdsobjekt. Förvaltning, skötsel, ekonomi. En sammanfattning
av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.2.

Statens
naturvårdsverk har till regeringen i mars 1987 slutredovisat uppdraget att
utreda de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern
naturvärd, den s, k, ijällutredningen. Materialet redovisas i naturvårdsverkets
utredning Naturvård i Qällen,

Statens
naturvärdsverk har till regeringen överlämnat framställningar -'

med förslag om dels
utvidgningar av nationalparkerna Ängsö, Blå Jung- Prop. 1987/88:85 frun.
Gotska Sandön och Sånfjället, dels medgivande till visst intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark.

För att följa upp handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurningen
har regeringen givit staters naturvårdsverk i uppdrag att utreda frågan om
avgasrening för lätta och tunga lastbilar resp, bussar. Naturvårdsverket
redovisade uppdraget i mars 1987. I rapporten Lastbilar, bussar och renare luft
föreslår verket att vissa bestämmelser införs beträffande avgasreningskrav för
sådana fordon. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 4.1 fogas
sammanfattningen i verkets rapport. Rapporten har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
bör fogas till protokollet som bUaga 4.2.

För
att utarbeta ett konkret handlingsprogram för minskade kväveoxidutsläpp från
förbränningsanläggningar aviserades i handlingsprogrammet mot luftföroreningar
och försurningen att naturvårdsverket och statens energiverk skulle få ett
gemensamt utredningsuppdrag. Efter ett sådant uppdrag av regeringen redovisade
verken sina förslag i januari 1987 i rapporten Mindre kväveoxider från
förbränning. Som bilaga 4.3 till protokollet i detta ärende bör fogas kapitel
11 Slutsatser och förslag till handlingsprogram i verkens rapport. Rapporten
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning
av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.4.

Statens
naturvärds verk inkom i september 1987 till regeringen med en rapport benämnd
Aktionsplan 87 mot luftföroreningar och försurningen. Rapporten innehåller en
uppföljning av handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurningen.
Syftet är att redovisa de insatser som har gjorts, ge en bild av
försurningsläget och behoven av åtgärder samt lämna förslag till ett fortsatt
åtgärdsprogram inkl, resurser. Rapporten har utarbetats av naturvårdsverket i
samarbete med socialstyrelsen, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen,
statens energiverk, statens industriverk, fiskeristyrelsen, skogsstyrelsen och
statens livsmedelsverk. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet
som bilaga 4.5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 4.6.

Statens
energiverk och naturvårdsverket inkom i november 1987 med en kompletterande
skrivelse med förslag till skärpta utsläppsnormer för anläggningar där fossila
bränslen som olja eller kol förbränns. Avsnittet Sammanfattande slutsatser och
förslag i skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 4.7.
Även denna skrivelse har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 4.8.

Regeringen
uppdrog i juni 1986 åt riksantikvarieämbetet att utarbeta ett

förslag till handlingsprogram för åtgärder för att minska skadeverkningar

na av luftföroreningar och försurning på kulturminnen och i kulturmiljöer.

Ämbetet överlämnade sitt förslag till ett sådant handlingsprogram till rege

ringen ijuni 1987, Efter samråd med statsrådet Göransson fär jag anmäla

att hans förslag till handlingsprogram mot luftföroreningarnas effekter i

dessa avseenden kommer att redovisas i den proposition om kultur- 22

miljövård
som avses föreläggas vårriksdagen.

Vidare
inkom naturvärdsverket i november 1987 med den redovisning Prop. 1987/88:85
av utsläppen av försurande ämnen m. m, som verket har regeringens uppdrag att
göra årligen.

Vid min behandling av skärpta avgaskrav på fordon kommer
jag även att ta upp introduktionsplanen för alternativa drivmedel och
motoralkoholkommitténs förslag (SOU 1986:51) Alkoholer som motorbränsle.
Förslaget har remissbehandlats. En sammanfattning av kommitténs förslag och
inkomna remissyttranden bör fogas till protokollet som bilaga 4,9,

En lägesredovisning beträffande introduktionsplanen för
alternativa drivmedel bör fogas till protokollet som bilaga 4,10.

Statens naturvårdsverk har i samarbete med berörda
myndigheter m. fl, utarbetat ett förslag till en aktionsplan mot
havsföroreningar, som överlämnades till regeringen i maj 1987, Planen
innehåller en sammanställning av nuvarande kunskap om föroreningssituationen i
de hav som omger Sverige och belastningen av olika föroreningar från dels
Sverige, dels andra länder. Planen innehåller förslag till åtgärder för att
minska utsläppen av framför allt svårnedbrytbara organiska ämnen, metaller och
närsalter. Åtgärderna berör industrin, kommunerna och jordbruket. Planen innehåller
också förslag om fortsatt arbete i internationella organ. Dessutom behandlar
planen behovet av fortsatt forskning och övervakning av tillståndet och
förändringarna i havsmiljön. En översiktlig beräkning av kostnaderna för
föreslagna åtgärder har gjorts av naturvårdsverket. En sammanfattning av
naturvårdsverkets förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
5.1. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och
en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga
5.2.

Regeringen uppdrog i december 1985 åt statens
naturvårdsverk att fullgöra ett tidigare åt dåvarande produktkontrollnämnden
lämnat uppdrag att följa utvecklingen vad gäller användningen av CFC i Sverige,
Med CFC avses halogenerade klorfiourkarboner (eng, chlorofluorocarbons, CFC;
ofta också kallade freoner efter ett av många handelsnamn på dessa ämnen).
Verket skulle bl, a, redovisa vilka åtgärder som på kort resp, lång sikt är
möjliga att vidta för att minska användningen och utsläppen av CFC i Sverige
samt möjligheterna att inom olika användningsområden ersätta CFC med andra ämnen,
I maj 1987 överlämnade naturvårdsverket sin slutrapport till regeringen.
Rapporten har remissbehandlats och notifierats i GATT och EFTA enligt Sveriges
internationella åtaganden angående tekniska handelshinder. En sammanfattning av
naturvårdsverkets rapport samt en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bUaga 6.1 resp. 6.2.

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund
överlämnade i maj 1987 ett av dem gemensamt utarbetat program för begränsning
av CFC-användningen och CFC-utsläppen, Programmet bygger på frivilliga
åtaganden av de kommersiella användarna. Programmet har remissbehandlats.
Programmet och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 6.3 resp. 6.4.

Sveriges industriförbund har dessutom i en promemoria i
december 1987 23

ytterligare
utvecklat sin syn på hur ett avvecklingsprogram för Prop. 1987/88:85
CFC-användningen i Sverige skall kunna genomföras. Företaget Dow Chemical AB
har vidare i en skrivelse i februari 1988 redovisat sin syn på möjligheterna
att i sin'verksamhet avveckla användningen av CFC, Promemorian och skrivelsen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 6.5.

Parallellt
med de nationella svenska åtgärderna har frågan om åtgärder för att skydda
ozonskiktet varit föremål för ett intensivt internationellt arbete. Detta har
bl, a, resulterat i det s. k. Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet.

Jag avser att i min föredragning ta upp bl, a, frågan om godkännande
av Montrealprotokollet, Den engelska protokollstexten och en översättning till
svenska av den bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende säsom bilaga
6.6.

Med
stöd av regeringens bemyndigande den 27 juni 1985 tillkallade dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet en kommitté för att utreda hur ett fondsystem för
kostnader för återställningsätgärder och ersättning vid miljöskador borde vara
uppbyggt. Kommittén antog namnet miljöska-defondutredningen (ledamöter numera
generaldirektören Arne Kardell, ordförande, samt riksdagsledamöterna Arne
Andersson i Gamleby, Britta Hammarbacken, Ivar Virgin och Berit Löfstedt),

Kommittén
avgav i maj 1987 betänkandet (SOU 1987:15) Miljöskadefond. Betänkandet har
remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som
bilaga 7:1, de lagförslag som lagts fram i betänkandet som bilaga 7:2, samt en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
som bilaga 7:3.

I
betänkandet (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd II har miljöskyddsutredningen
(ledamöter f, d, vattenrätvsdomaren Lennart af Klintberg, ordförande, numera
generaldirektören Kjell A. Mattsson, riksdagsledamöterna Per Olof Håkansson och
Maj-Britt Theorin, samt förutvarande riksdagsledamöterna Tage Adolfsson,
Lars-Åke Larsson och Torkel Lindahl) lämnat förslag till ändringar i
miljöskyddslagen (1969:387) avseende bl,a, återställningsåtgärder. En
sammanfattning av utredningens betänkande i hithörande delar samt motsvarande
lagförslag i betänkandet och yttranden från remissinstanserna bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 7:4, 7:5 resp. 7:6.

Landshövdingen
Sven Heurgren avlämnade i september 1987 betänkandet (SOU 1987:32) För en
bättre miljö.

Betänkandet
innehåller en genomgång av nuvarande organisation samt

arbetsfördelning och samverkan mellan olika parter på miljöskyddsområ

det. Behovet av miljömedvetande, miljöhänsyn och förebyggande

miljövårdsarbete betonas. Betänkandet presenterar förslag som främst

syftar till att förbättra miljöskyddslagens tillämpning såväl från organisato

risk synpunkt som med hänsyn till behovet av effektiva sanktioner. För

slag till ökade resurser för miljöskyddsarbete presenteras tillsammans med

ett förslag till finansiering. Dessutom behandlar betänkandet frågor om

kunskapsförsörjning och miljöforskning. En sammanfattning av betänkan- 24

det bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
10:1. De lagförslag Prop. 1987/88:85 som lagts fram i betänkandet bör fogas
till protokollet som bilaga 10:2. Betänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
bör fogas till protokollet som bilaga 10:3.

I en inom jordbruksdepartementet upprättad
departementspromemoria (Ds Jo 1985:3) Ändrad instansordning i
miljöskyddsärenden har lämnats förslag till sådan ändring. Lagförslagen i
promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 10:4.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga
10:5.

Regeringen beslöt den 28 januari 1988 att inhämta
lagrådets yttrande över inom miljö- och energidepartementet upprättade förslag
till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387), lag om ändring i
brottsbalken och lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080). De remitterade
lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 1.

Lagrådet har den 17 februari 1988 yttrat sig över
lagförslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I min föredragning motsvarar avsnitten 4,4, 7, 8,5, 10,2,
10,3, 10,4, 10.5, 10,6, 10,11 samt 13 Specialmotivering protokollet från det
sammanträde då regeringen beslöt att inhämta lagrådets yttrande. Lagrådet har i
sitt yttrande i allt väsentligt godtagit lagförslagen. De erinringar som har
framställts är till övervägande delen av redaktionell art, I samband med att
jag behandlar de olika sakfrågor och de enskilda paragrafer som berörs av
yttrandet tar jag upp lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå godtar jag
lagrådets förslag och förordar alltså vissa ändringar i de remitterade
förslagen. Vidare görs tillägg, som inte är av betydelse för lagförslagen, i de
delar i min föredragning som motsvarar remissprotokollet. Jag kommer även att
föreslå vissa ytterligare redaktionella ändringar.

Vidare har synpunkter och förslag till åtgärder förts fram
i skrivelser från organisationer, företag och enskilda personer.

Min föredragning kommer jag att disponera på följande sätt,

I avsnitt 2 behandlar jag inriktningen av miljöpolitiken,

I avsnitt 3 behandlar jag frågor om naturtesurser och
naturvård samt organisatoriska frågor som hör till naturvården,

I avsnitt 4 behandlas förslag om åtgärder för att komma
till rätta med problemen med luftföroreningar och försurning,

I avsnitt 5 behandlas förslag om åtgärder för att
åstadkomma en renare havsmiljö,

1 avsnitt 6 behandlas förslag om åtgärder för att skydda
ozonskiktet och avveckla användningen av CFC.

I avsnitt 7 behandlas förslag om åtgärder mot miljöskador
samt ett förslag till obligatoriskt försäkringssystem för miljöstörande
verksamheter. Vidare redovisas arbetet med ett förslag om att rena Dalälven,

I avsnitt 8 behandlas vissa övriga miljöskyddsfrågor, bl,
a, kemikalier, miljöfarligt avfall, rötslam, radon, regionala miljöfrågor,
vägtrafikbuller och värmepumpar,

25

I avsnitt 9 behandlas det internafionella miljösamarbetet
och ett förslag om inrättande av ett internationellt miljötekniskt institut.

I avsnitt 10 behandlas
miljöskyddets regelsystem och hur de miljöskyd- Prop. 1987/88:85 dande
myndigheternas arbete bör organiseras.

I
avsnitt 11 redovisar jag min syn på ekonomiska styrmedel på miljöområdet.

I
avsnitt 12 redovisar jag vilka lagförslag som har upprättats och som jag
föreslär skall ingå i propositionen. Specialmotivering till lagförslagen lämnar
jag i avsnitt 13,

Min
hemställan pä andra punkter än de som avser anslagsfrågor föreligger i avsnitt
14.

Frågor
om anslag för budgetåret 1988/89 behandlas i avsnitt 15.

26

2
Miljöpolitikens inriktning

Prop.
1987/88:85

Mina
ställningstaganden i sammandrag:

• Alla
samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hus

hållning med och omsorg om miljö- och naturresurserna.

• En
god miljö är en förutsättning för en fortsatt positiv välfärdsut

veckling. De kostnader som kan uppstå för näringsliv och sam

hälle måste ses i förhållande till de olägenheter och kostnader

som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå.

Kostnaderna för uppkomna skador bör bäras av den som orsakar

eller har orsakat skadorna.

• Miljöarbetet
har på många områden gett goda resultat, men natu

rens avtagande motståndskraft och nya miljöhot gör att arbetet

måste vidareutvecklas. Miljöarbetet skall präglas av en helhets

syn och långsiktighet,

• En
effektivare miljöorganisation och miljölagstiftning samt för

djupade kunskaper om sambanden mellan miljöföroreningar och

ekosystemens tålighet är viktiga förutsättningar för att väsentligt

förbättra miljön. Verksamheter med miljöeffekter måste anpas

sas till vad människor och naturen tål,

• Sverige
måste ta en fortsatt aktiv del i det internationella miljö

samarbetet. Sverige måste vara berett att på särskilt viktiga

områden gä före och vara pådrivande. Det internationella miljö

samarbetet mäste ske parallellt med arbetet här hemma,

• Det fortsatta
miljöarbetet, utbildning och information m, m, ger

en ökad miljömedvetenhet. Den ökade medvetenheten kan ge

nom val av bl, a. livsföring och konsumtion få stor betydelse för

en posifiv utveckling pä miljöområdet.

2.1
Utgångspunkter

Miljöförstöringen
har på det globala planet skapat en överlevnadskris för mänskligheten, I
Sverige är hoten om skogsdöd och förgiftning av grundvattnet några skäl till
att miljön för många människor har blivit en av de viktigaste framtidsfrågorna.

Miljöförstöringen har på
många områden gått så långt att många människor rent fysiskt kan förnimma dess
effekter. Jag tänker på dem som med oro finner att skogen inte längre verkar ha
samma motståndskraft mot alla de föroreningar som år efter år faller ned från
luften, på dem som finner att deras favoritsjöar inte längre ger någon fisk men
också på de många människor som får sin nattsömn förstörd av trafikbuller eller
som drabbas av sjukdomar beroende pä dålig arbetsmiljö.

Ett av skälen till att
effekterna av miljöföroreningarna nu tilltar är att motståndskraften mot olika
föroreningar i vissa fall är på väg att bU förbrukad. Vi har enligt min mening
nått en punkt där vi på ett helt annat sätt än fidigare är skyldiga att ta reda
på vilka långsikfiga effekter på miljön

27

som kan
förväntas och att anpassa våra beslut på ett sådant sätt att vi får Prop.
1987/88:85 goda säkerhetsmarginaler. Hänsynen till miljön framstår därför som
en allt viktigare faktor vid olika typer av beslut. Den måste därför genomsyra
alla samhällssektorer. Olika verksamheter måste rymmas inom gränsen för vad
människan och naturen tål.

Regeringens beslut att inrätta ett särskilt departement
med ansvar för miljöfrågorna är ett konkret uttryck för det allvar som måste
tillmätas dessa frågor. Det markeras ytterligare av att departementet har
givits en pådrivande och samordnande roll inom regeringskansliet.

Den kompetens och handlingskraft som finns i den svenska
miljövårdsorganisationen har byggts upp under en längre period. Vi har sålunda
under de senaste decennierna fört en systematisk och aktiv miljöpolitik med
hjälp av bl. a. lagstiftning och organisatoriska åtgärder.

Den nuvarande miljövårdsorganisationen började byggas upp
under den senare delen av 1960-talet, Statens naturvårdsverk inrättades år 1967
och koncessionsnämnden för miljöskydd inrättades är 1969 för tillståndsprövning
av miljöstörande anläggningar, I samband med 1971 års parfiella
länsstyrelsereform fick länsstyrelsernas naturvårdsenheter en viktig roll i den
regionala utvecklingsplaneringen. År 1986 inrättades en särskild myndighet för
kemikaliefrågor, kemikalieinspektionen.

Redan under 1900-talets böljan hade det tagits väsentliga
initiativ på bl, a. naturvårdens, vattenvårdens och hälsoskyddets områden.
Mycket av det kunnande och det engagemang som under årens lopp har kommit till
uttryck i miljöpolitiken kan sägas ha ett ideologiskt ursprung i den klassiska
naturvården. Dagens naturvård syftar ytterst till att bevara grunden för allt
levande. En förutsättning härför är bl, a, att artrikedom och mångfald kan
tryggas. Naturvården är således en viktig del i miljöpolitiken. Känslan för
naturen och det levande landskapet har alltid varit stark i Sverige, I vården
av miljön finns också en viktig kulturell dimension. Vi måste ta tiU vara de
värden i bebyggelse och landskap som skapats av tidigare generationer Uksom
också möjligheterna för vår egen generation att ge nya bidrag,

I takt med tilltagande industrialisering och omvandling av
samhället har begreppet miljövård fått en mer omfattande innebörd.
Miljöpolitiken är i dag till stor del inriktad mot åtgärder för att förebygga
och begränsa föroreningen av luft, mark och vatten,

I detta sammanhang vill jag också framhålla att
arbetsmiljön är en viktig

del av vår miljö och att sambandet mellan den yttre och inre miljön är

starkt. Kampen för att skapa ett arbetsliv där människan inte behöver

riskera sin hälsa har pågått i generationer. När det gäller arbetsmiljön togs

vikfiga reforminitiativ i ett tidigt skede. Arbetarskyddsstyrelsen inrättades

år 1972, För att ytterligare främja forskning, utbUdning och dokumentation

inom området inrättades den Ijuli 1987 institutet för arbetsmiljöforskning.

Även socialstyrelsen har en viktig roll i miljöarbetet. Styrelsen är central

tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården och hälsoskyddet (miljöme

dicinen). Statens miljömedicinska laboratorium (SML) bedriver långsiktig

forsknings-, utvecklings- och utbildningsverksamhet inom den fysikaliska

och kemiska miljömedicinen samt hälsovården. 28

Lagstiftningen är ett viktigt styrmedel i miljöpolitiken.
De viktigaste Prop. 1987/88:85 lagarna på miljöområdet är naturvårdslagen
(1964:822), miljöskyddslagen (1969:387) och lagen (1985:426) om kemiska
produkter. Det arbete för en förbättrad hushållning med mark och vatten som
sker i samband med den fysiska riksplaneringen har kommit till uttryck i lagen
(1987; 12) om hushållning med naturresurser m, m. Även lagstiftningen pä andra
områden har varit viktig i detta sammanhang. Jag syftar på bl, a.
ädellövskogslagen (1984:119) samt på de s.k, hänsynsregler som numera ingår i
lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och i skogsvärdslagen (1979:429),
I sammanhanget vill jag erinra om ett förslag till kulturminneslag som statsrådet
Göransson inom kort kommer att anmäla i en proposition om kulturmiljövård.

Beslut om lagstiftning, organisation och resurser har
åtföljts av väsentliga insatser för bl, a, forskning och teknikutveckling.
Dessa insatser har varit av avgörande betydelse för möjligheterna att komma
till rätta med miljöproblemen. Genom ett omfattande reformarbete har vi lagt en
stabil grund på miljöpolitikens område. Arbetsmiljön har reformerats. För hushållning
med mark och vatten påbörjades en landsomfattande fysisk riksplanering som
lagt grunden för den nya naturresurslagstiftningen. Genom naturvårdslagen har
stora markområden säkerställts för rekreation och naturvård. Bl. a, har många
stränder skyddats frän exploatering, Till-ståndsplikt har införts för takt av
naturresurser som matjord, torv och grus. Ädellövskogen har fått ett bättre
skydd genom ädellövskogslagen. Möjligheterna att av naturvårdsskäl begränsa
större skogsavverkningar har förbättrats genom en särskild hänsynsregel i
skogsvärdslagen. Industriell verksamhet prövas enligt miljöskyddslagen innan
ny- eller ombyggnad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordningar för
att minska utsläppen till vatten och luft har genomförts. Ett program för
begränsning av svavelhalten i eldningsolja har också genomförts, liksom bestämmelserom
obligatorisk avgasrening och minskad blyhaiti bensin, DDT och vissa andra
klorerade kolväten har förbjudits och ett omfattande program för
omhändertagande av kemiskt avfall har genomförts,

Pä många områden har den ansvarsfördelning som råder i
vårt land mellan samhällsinstitutioner och näringsliv effektivt bidragit till
att skapa förutsättningar för en ökad hänsyn till miljön. Jag har med stor
tillfredsställelse noterat att såväl näringslivets organisationer som enskilda
företag nu bedriver ett intensivt arbete för att formulera särskilda
miljöprogram för sin verksamhet, I miljöarbetet deltar också de fackliga
organisationerna som ofta har ett omfattande engagemang och sakkunskap i frågor
som rör den inre och yttre miljön.

Det intensiva miljöarbetet har på många olika områden gett
goda resultat

bl, a, genom minskade industriella utsläpp av olika miljöstörande ämnen.

Det är ett ofta förbisett faktum att de svenska utsläppen av svaveldioxid till

luften trots en starkt ökad produktion har minskat med ca 70 % sedan

början av 1970-talet, Samma positiva utveckling kan noteras för många

andra ämnen. Det gäller t, ex, utsläppen av stoft, kolväten, kvicksilver,

kadmium och bly som har minskat kraftigt sedan 1960-talets slut fram till i

dag, 29

Våra insatser hittills ger oss dock ingen anledning att
slå oss till ro. Bl, a, Prop. 1987/88:85 är det viktigt att slå fast att våra
egna insatser inte är tillräckliga för att minska hoten i Sverige, Det kan
illustreras med beräkningar som visar att även om svavelutsläppen i Sverige
lill mitten av 1990-talet skulle minska med 85 % blir minskningen av det totala
svavelnedfallet kanske bara ca 35%,

Vad jag nyss har sagt om att motståndskraften mot olika
föroreningar och miljögifter i många fall är pä väg att minska gör -tillsammans
med uppkommande nya hot mot miljön- att miljöpolitiken mäste vidareutvecklas
om människors rätt till en god miljö skall kunna tryggas. Vi står inför en
gigantisk utmaning när det gäller att hejda en på många områden hotande
utveckling. Kommande generationers tillgång till en god miljö är beroende av
att vi lyckas lägga grunden för en uthållig utveckling.

Bland de särskilt allvarliga, rentav livsavgörande, hoten
mot miljön märks risken för långsiktig klimatförändring till följd av utsläpp
av bl, a, koldioxid samt nedbrytningen av stratosfärens ozonskikt, beroende på
främst utsläpp av s, k, freoner (klorfiuorkarboner, CFC) och haloner. Dessa
globala miljöhot kan undanröjas bara om en internationell enighet nås om en strategi
för hur de skall minskas.

Kemikaliekontrollen är en del av miljöarbetet. Den skall
syfta till att få en sådan användning av kemikalier att hälsa och miljö inte
skadas, Hälso-och miljöaspekterna måste beaktas både vid yrkesmässig användning
och vid konsumentbruk av olika produkter.

Bland andra allvarliga miljöhot med internationella
dimensioner märks försurningen, som i många länder har fört med sig bl, a,
allvarliga rubbningar i levnadsbetingelserna.

Försämrade produktionsbetingelser i både mark och vatten
kan komma att påverka såväl råvarutillgången för främst skogsindustrin som
kvaliteten på våra livsmedel. Stora aktuella miljöfrågor är även föroreningen
av hav och grundvatten.

Av de exempel på allvarliga miljöfrågor som jag här har
gett framgår tydligt att det internationella miljösamarbetet har en
utomordentligt stor betydelse,

Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i det
internationella miljösamarbetet. Världsmiljökonferensen år 1972 i Stockholm
våren startpunkt av strategisk betydelse för detta arbete, Sverige föreslog vid
1987 års generalförsamling att en ny världsmiljökonferens bör övervägas och
förklarade sig i det sammanhanget vara berett att stå som värd för en sådan
konferens, om det är ett allmänt önskemål bland andra FN-stater,

Våra erfarenheter är att det internationella miljöarbetet
måste drivas med konsekvens och uthållighet. Exempel på frågor som pä svenskt
initiativ har drivits till resultat är åtgärder mot försurning och insatser
för att minska användningen av miljö- och hälsofarliga kemiska ämnen som t, ex,
DDT, PCB och CFC, Arbetet med att ta fram vetenskapliga och tekniska
beslutsunderlag i kombination med agerande i ett stort antal internationella
organisationer är i hög grad långsiktigt. Resultaten får ofta bedömas i ett tidsperspektiv
av flera decennier.

Numera har 21 stater skrivit under protokollet om en
30-procentig 30

minskning
av svavelutsläppen mellan åren 1980 och 1993, Flera länder har Prop. 1987/88:85
gjort åtaganden som går längre. Men det räcker inte för att nå ned till en
tolerabel nivå, Sverige kommer därför att gå vidare med att i de internationella
förhandlingarna föreslå ytterligare utsläppsminskningar. Förhandlingar om
minskade utsläpp av kväveoxid har påbörjats. Målet är att komma ned till en
nivå som motsvarar vad människan och naturen tål. Som ett första steg
eftersträvas att utsläppen äv kväveoxider skall minska med 30 % fram till är
1995, Jag kommer strax att presentera strategin för programmet mot
luftföroreningar och försurning.

Arbetet
med miljöfrågorna har lärt oss att det internationella och det nationella
arbetet måste gå hand i hand. Om så sker, finns det ocksä enligt min mening
goda förutsättningar för att en målmedveten kamp mot miljöhoten skall ge
resultat. Allt fier länder i världen har t, ex, fått en ökad insikt om allvaret
i miljöproblemen. Vi har också i dag en vida större samlad kunskap än tidigare
om hur ekosystemen påverkas av olika föroreningar. Särskilt i industriländerna
finns det en stor potential för utveckling av ny, miljövänlig teknik. Ökade
kunskaper och ett stärkt ökande miljömedvetande är faktorer som kan få stor
betydelse för en positiv miijöutveckling,

Vär
generation riskerar att förbruka resurser i en omfattning som kan hota
mänsklighetens framtida försörjning. Det är därför enligt min mening viktigt
att slå fast att en ekonomiskt gynnsam utveckling i ett långsiktigt perspektiv
förutsätter en miljö som kan svara för en uthållig produktion av livsnödvändiga
näringsämnen och andra nyttigheter och som kan utgöra acceptabla livsmiljöer
för både människor, djur och växter. Vi mäste också -liksom andra
industriländer- anpassa våra krav och verksamheter så att den tredje världens
länder får reella utvecklingsmöjligheter.

Miljöproblem
kan långsiktigt undvikas endast om de förebyggs. Det är i de allra fiesta fall
dyrare att vidta åtgärder som framtvingas i efterhand. Jag vill till detta foga
att kostnader för miljöskydd m, m, inte får begränsas till att gälla enbart
direkta kostnader i samband med konkreta investeringar. Även avsaknaden av
eller uppskjutandet av insatser bör mänga gånger beaktas i
kostnadsbedömningarna. De kostnader för nödvändiga miljöåtgärder som kan
uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande till de olägenheter
och kostnader som skulle uppkomma om miljöförstöringen skulle tillåtas fortgå.
Kostnaderna för att minska miljöskadorna och åtgärda redan uppkomna skador bör
bäras av den som orsakar eller har orsakat skadorna. Den som bedriver
miljöfarlig verksamhet skall vidare svara för kostnaderna för .sådana
miljöskyddsåtgärder som föreskrivs av miljöskyddsmyndigheterna. Statliga bidrag
är inte aktuella annat än i undantagsfall. Denna princip - Polluter
Pays-Principle, PPP- lades ursprungligen fast vid OECD:s rädsmöte år 1972,

En avgörande faktor för
fortsatt framgångsrika insatser är en effektiv

miljövärdsorganisation. För att få ett bra underiag inför fortsatta beslut på

detta område bemyndigade regeringen mig att tillsätta utredningen om

miljövårdens organisation. Utredningens betänkande (SOU 1987:32) För

en bättre miljö utgör ett viktigt underlag för mina överväganden rörande

organisationsfrågor inom i första hand miljöskyddsområdet. Jag har vidare

tagit initiativ till en översyn av naturvårdsverkets verksamhet. Även kemi- 31

kalieinspektionens
hittiUsvarande verksamhet utvärderas. Inom natur- Prop. 1987/88:85
vårdsområdet redovisar jag en översyn av naturvårdsförvaltningens organisation.
Jag avser slutligen att föreslå regeringen att en översyn görs av
naturvårdslagen.

För
att miljöarbetet skall bli framgångsrikt är det vikfigt att alla tar sitt
ansvar. Det är således inte bara de beslut som fattas av samhällsorgan och
företag som fär betydelse för miljön. Även folkrörelserna och andra ideella
organisationer har en viktig roll. Deras insatser har verksamt bidragit till
att miljövårdens positioner har kunnat flyttas fram. Jag vill också framhålla
att ett ökat miljömedvetande genom den enskilde medborgarens livsstil,
konsumtionsval och handlande i övrigt har en stor betydelse i arbetet för en
bättre miljö.

En
ny inriktning av det miljöpolitiska arbetet bör utgöra en väl avvägd
kombination av akuta och mera långsiktiga eller strukturella insatser. För
vissa regioner behövs särskilda, samlade åtgärder. Vidare är det nödvändigt
att vidga det internationella miljösamarbetet och att stärka miljöorganisationen.

2.2 Tillståndet i miljön

Det
pågår i dag på mänga håll i världen en omfattande rovdrift av olika
naturtillgångar. Särskilt allvarligt är att de förnybara naturtesursernas
avkastning minskar eller i vissa fall upphör samtidigt som en växande
befolkning kräver mera vatten, föd£i och bränsle. Många frågor har uppmärksammats
internationellt och blivit föremål för konferenser m. m. i FN:s regi. Det
gäller t, ex, miljöförstörelsen, livsmedelsförsörjningen, ökenspridningen och
vattenförsörjningen.

Avverkningen
av tropiska och subtropiska skogar sker i dag i en sådan takt att de riskerar
att vara utplånade inom ett halvt sekel. Regnskogen -det mest produktiva
ekosystemet som har existerat under miljoner år - är starkt hotad i delar av
Afrika, Asien, Sydamerika och i Oceaniens övärld. Om regnskogen skulle
försvinna, försvinner också mängder av växt- och djurarter.

Skogens
ekosystem har en central betydelse för andra system. Skogen magasinerar och
fördelar vatten fill växter och djur, Uthuggning, brist på bränsle och
överbetning öppnar möjligheter för en markförstöring som kan medföra
klimatförändringar och oförmåga att behålla vatten, med både långa tortperioder
och översvämningar vid skyfall som följd. Ökenspridningen pågår nu i en sådan
takt att varje är ca 6 milj, ha jordbruksmark omvandlas till öken. Det
motsvarar ungefär en dubbelt sä stor yta som den svenska åkerarealen.
Torkkatastrofen i Sahelprovinsen i Afrika visar hur denna process slår mot redan
tidigare hårt drabbade människor.

Ett
stort antal djur- och växtarter utrotas nu varje år i världen. Ungefär

1 000 högre däggdjur och kanske upp till 50000 kärlväxter, dvs, blom- och

ormbunksväxter, anses vara hotade. Då är de s, k, lägre djuren och växter

na inte medräknade. Genetiska resurser i form av vilda växter och djur

vilka kan ha stor betydelse för t, ex, framtida växtodling och medicinfram- 32

ställning, hotar att
försvinna genom ett kortsiktigt och ensidigt utnyttjande Prop. 1987/88:85
av naturen.

Ensidiga
satsningar på alltför snabbt förädlade spannmålssorter som för en hög
avkastning är beroende av konstgödsling, kemiska bekämpningsmedel och andra
kemikalieinsatser kan ge till resultat att jorden pä längre sikt slår tillbaka
med avtagande avkastning och i värsta fall obrukbarhet. Allt för intensiv
odling på marginella jordar bidrar till att förstöra det växttäcke som skyddar
matjorden mot bl, a, vind- och vattenerosion.

Tillgången
på vatten är en av världens stora resursfrågor. Våtmarker, skogar, sjöar och
floder är viktiga komponenter i vattnets kretslopp. De är också viktiga för
livsmedelsförsörjningen; Mycket talar för att tillgången på dricksvatten blir
en viktig framtidsfråga i stora delar av världen. Utsläpp av föroreningar, fördämningar,
olämpliga dräneringar och bevattningssystem kan medföra oreparabla rubbningar
i vattnets kretslopp och därmed i ekosystemen.

Världshaven
och deras kustzoner har utsatts för både utsläpp av föroreningar och
överfiskning, Storskaliga fångst- och produktionsmetoder har medfört att flera
djurarter har förts till randen av utrotning. Kvotering av fångster har blivit
nödvändig i allt flera havsområden. Havet hotas också av en tilltagande
nedsmutsning, där inte minst oljeutsläpp, giftdumpning och nedskräpning har
gett allvarliga effekter.

Även
förhållandena i atmosfären ger anledning till oro. Pågående nedbrytning av
ozonskiktet leder till ökande risker för hudcancer och till skador på
vegetationen. En högre halt koldioxid i atmosfären medför vidare - enligt den
s, k, växthusteorin - en höjning av jordens medeltemperatur. Koldioxid är den
viktigaste växthusgasen. Även metan, dikväveoxid, CFC samt ozon har motsvarande
egenskaper. Dessa gasers sammanlagda effekt är ungefär lika stor som
koldioxidens.

Försurningen
orsakas av främst utsläpp av sura svavel- och kväveföreningar som härrör från
eldning med fossila bränslen och från industriprocesser. Utsläpp av kolväten
har stor betydelse för växtskador, särskilt i kombination med andra ämnen såsom
t, ex, kväveoxider.

Under
1980-talet har skogarna i Europa skadats allvarligt i stora områden. Också i
Sverige har skog skadats. Både försurningen av skogsmark och de direkta
effekterna av luftföroreningar på trädens kronor medverkar sannolikt till
skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavel- och kväveföreningarna, bl,
a, fotokemiska oxidanter, anses vara av betydelse i denna process. Fotokemiska
oxidanter bildas i luften genom komplicerade reaktioner, där bl. a. kväveoxider
och kolväten medverkar. Utsläpp från bilar och förbränningsanläggningar är de
huvudsakliga källorna, Oxidan-terna kan transporteras långa sträckor i
atmosfären. Under sommaren kan luft med starkt förhöjda halter av bl. a, ozon
föras in över Skandinavien från kontinenten. Skogsskadorna och försurningen i
Sverige beror således på utsläpp av svavel, kväveoxider och kolväten i både
Sverige och övriga Europa,

De
kväveföreningar som släpps ut till luften har inte bara stor betydelse

för försurning och skogsskador. De påverkar även haven. Ungefär en

tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet härrör direkt 33

3
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85

frän
luften. Därtill kommer att en del av det kväve som fill slut förs ut i
Prop. 1987/88:85 haven via vattendragen eller som läcker ut från marken också
ursprungligen utgörs av kväveföroreningar från luften,

Sverige delar hav med mänga andra länder, vilkas utsläpp
påverkar havets miljökvalitet, Sveriges utsläpp av kväve och fosfor utgör
mellan 10 och 20% av den samlade belastningen på Östersjön, Åtgärder i Sverige
mot dessa föroreningar har därför stor betydelse särskilt för områdena nära
kusten. Nya data tyder på att Sveriges andel av utsläppen minskar. För att
långsiktigt komma tillrätta med problemen i centrala Östersjön är det
nödvändigt att även övriga länder runt Östersjön skärper kraven på de
verksamheter som svarar för föroreningarna, Sverige deltar därför aktivt i det
internationella samarbetet för alt skydda havsmiljön.

Utsläppen av närsalter och syreförbrukande organiskt
material medför att balansen i många vattensystem rubbas. Utsläppen av kväve
har ökat sedan 1970-talet. Jordbruket svarar för en mycket stor del av
kvävebelastningen pä naturmiljön, Utlakningen av kväve orsakar ökad
växtproduktion i vattendrag, sjöar och hav. Balansen rubbas,
artsammansättningen förändras. I extrema fall kan det leda till fiskdöd genom
syrebrist som kan uppstå vid nedbrytningen av organiskt material. Inom vissa
odlade sandjordsområden i södra Sverige har utlakningen av kväve lett till så
höga nitrathalter i grundvattnet att detta blivit olämpligt som dricksvatten
och för små barn ibland hälsovådligt.

Tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen med gifteffekter,
t, ex. klorerade kolväten, påverkar miljön pä ett mycket allvarligt sätt. Bl,
a, kan försurningen leda till utlakning av olika metaller sä att giftverkan
uppstår pä organismerna. Tungmetallutsläpp förekommer från främst järn-,
stål-och metallverk, gjuterier och ytbehandlingsindustrier. Även vid förbränning
av fossila bränslen frigörs stora mängder tungmetaller.

Kadmium i gödselmedel, bly i bensin och utsläpp av dioxin
till luft är exempel på s,k, diffus spridning som i hög utsträckning påverkar
den lokala miljön på många orter.

Problemen med tungmetallerna hänger samman med att metaller
som kommer in i en organism inte avsöndras tillräckligt effektivt. Ju högre upp
i näringskedjan en organism återfinns, desto större är riskerna att en successiv
lagring leder till koncentrationer som kan medföra nedsatt eller helt avstannad
reproduktionsförmåga, sjukdomar och i vissa fall ge direkt dödliga effekter. På
liknande sätt sker anrikningen av klorerade kolväten såsom DDT och PCB, liksom
av många andra kemiska ämnen, vars användning ännu inte har reglerats.

Anrikningen av tungmetaller och andra svårnedbrytbara
ämnen har lett till svartlistning av vissa vattenområden. Utsläppen av PCB och
liknande svårnedbrytbara klortororeningar med stark giftverkan från massaindustrin
till Östersjön är särskilt allvarliga. Fortsatta stora utsläpp med åtföljande
förgiftning av Östersjön kan fä mycket allvarliga konsekvenser för yrkesfisket.
Ett annat väl känt exempel pä miljöförstöringens effekter är den kraftiga
minskningen av antalet havsörnar som skedde under 1960-ta-let.

Den hastigt ökande användningen av kemiska produkter har
orsakat 34

problem i den yttre miljön
och för människornas hälsa. Problem har Prop. 1987/88:85 uppstått både i
samband med tillverkningsprocesser och när kemikalierna och produkterna har
nått avfallsledet. Utvecklingen och användningen av kemiska produkter måste
därför ske med kraftigt ökad hänsyn till de miljö-och hälsorisker som kan
uppkomma.

Det
svenska kulturiandskapet har förändrats kraftigt. Genom strukturomvandling och
specialisering i jordbruket har vissa äldre brukningsformer och miljöer nästan
helt försvunnit. Det tidigare för folkhushållet sä väsentliga ängsbruket är i
det närmaste borta. Ängsmarkerna har i regel förts över till åkrar eller till
skogsproduktion. De lövklädda beteshagarna, som många upplever som ett nationellt
särmärke, har blivit alltmer sällsynta beroende pä minskad djurhållning och på
att mjölkkor och köttdjur i större utsträckning hälls inomhus eller fär beta på
vallodlingar. Dagens odlingslandskap domineras på mänga håll av stora åkrar
som brukas med rationell odlingsteknik, ofta med omfattande användning av
gödsel och kemiska bekämpningsätgärder. Ett flertal växt- och djurarter hotas
till följd av förändringarna i odlingslandskapet. Möjligheten att förstå hur
det äldre agrarsamhället fungerade har också minskat.

Det
moderna skogsbruket påverkar naturmiljön genom ofta likformiga, högproduktiva
bestånd av framför allt gran och tall, Pä samma sätt verkar produktionshöjande
åtgärder, säsom utdikning av våtmarker och nyttjande av främmande trädslag som contortatall
m, m. Naturtyper som urskogar, ädellövskogar och sumpskogar har minskat i snabb
takt och har i vissa områden redan försvunnit.

Jag
kommer strax att redogöra för hur jag anser att vi tillsammans med andra länder
bör verka för att söka nå en samsyn över nationsgränserna när det gäller de
komplicerade, ofta världsomspännande, system och strukturer som bestämmer
utvecklingen sä att hänsyn till miljön tas i ökad utsträckning. Jag kommer
ocksä att redovisa mina förslag till åtgärder avseende problemområden i vårt
eget land.

Jag
går nu över till att närmare redogöra för min syn pä frågor om mål och
arbetssätt, miljövårdsorganisationen, det internationella miljösamarbetet samt
miljömedvetandets betydelse för en framgångsrik miljöpolitik,

2.3 Miljöarbetet

Miljöpolitiken
syftar till att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö nu och i
framtiden. Viktiga inslag är att förebygga miljöstörningar och där sådana
uppkommer begränsa dem samt att återställa skadad miljö. Varje samhällssektor
har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår och att lösa de
problem som redan föreligger. Kostnaderna för att minska miljöskadorna och att
åtgärda redan uppkomna skador bör bäras av den som har orsakat eller orsakar
skadorna.

En
aktiv miljöpolitik har en avgörande betydelse för vär samlade väl

färd, ekonomi och sysselsättning. Miljöfrågorna har därför en självklar

ställning inom välfärdspolitiken. Även kommande generafioner mäste kun

na garanteras rätten till en god miljö, vilken är grundläggande för en hög

levnadsnivå och god livskvalitet, 35

Miljöpolitiken har ett
starkt komplement i naturresurspolitiken. Enligt Prop. 1987/88:85
naturresurslagens inledande bestämmelser skall sålunda marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt användas sä att en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Arbetet
med att förbättra miljön ii arbetslivet är viktigt. En väl fungerande
tillsynsverksamhet är därvid av utomordentligt stor betydelse.

Miljöpolitiken
måste utifrån en helhetssyn bedrivas sektorövergripande. Ett framgångsrikt
miljöarbete förutsätter samtidigt att miljöhänsynen integreras i
utvecklingsplaner för olika samhällsområden. Varje samhällssektor har således
ansvaret för att förhindra att nya miljöskador uppstår och för att lösa de
problem som redan föreligger.

Miljömål
i olika sektorer

För
vissa sektorer har särskilda miljömål för verksamheten ställts upp.

För
biståndspolitiken föreslår regeringen i årets budgetproposition (prop.
1987/88:100 bil. 5) att en framsynt hushållning med naturtesurserna och
omsorgen om miljön i mottagarländerna skall tillkomma som mål.

För
trafikpolitiken har regeringen i propositionen 1987/88:50 Trafikpolitiken
inför 1990-talet angett att ett av de allra viktigaste målen är att, genom
såväl omedelbara som långsikfiga åtgärder, kraftigt begränsa trafikens
miljöpåverkan. Ett annat viktigt mål är att minska energiförbrukningen inom
transportsektorn.

För
jordbruket anges i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer (prop, 1984/85; 166,
JoU 33, rskr, 393) att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste ta hänsyn
till kravet pä en god miljö och till behovet av en långsiktig och planerad
hushållning med våra naturresurser. Jordbruket skall i möjlig utsträckning
använda miljövänliga odlingsmetoder och i rimlig utsträckning bedrivas sä att
det bidrar till att bevara genetisk variation och värdefulla delar av flora
och fauna i odlingslandskapet.

För
skogsbruket gäller att verksamheten skall bedrivas i överensstämmelse med de
övergripande samhällsmålen bl. a. för miljöpolitiken och i samspel med andra
samhällssektorer. Skogsbruket skall bedrivas med hänsyn tagen till skogens
betydelse som livsmiljö för växter och djur, inverkan pä vattenbalansen och
möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation (prop.
1978/79; 110, JoU 30, rskr, 387),

För
fiskeripolifiken gäller som utgångspunkt bl, a, en god hushållning och en väl
avvägd vård och beskattning av fiskbestånden och vård av fiskevattnen (prop,
1984/85; 143, JoU 32, rskr, 298),

De
övergripande målen för regionalpolitiken är att ge alla människor oavsett var
de bor i landet tillgäng till arbete, service och en god miljö. Regeringen har
nyligen beslutat om en utredning (Dir, 1987:48 ) rörande regionalpolitikens inriktning
m, m,, varvid en viktig uppgift blir att utveckla det mål om en god miljö som
anges i regionalpolitiken.

Även
för industripolitiken och näringspolitiken är kopplingen till miljö

politiken påtaglig genom de regler för prövning av olika verksamheter som

har ställts upp. Jag syftar på den prövning som bl, a. sker enligt miljö

skyddslagen och i förekommande fall enligt naturresurslagen. Jag vill i 36

detta sammanhang erinra om
att regeringen i oktober 1987 beslutat att de Prop. 1987/88:85 allmänna
investeringsfonderna i fortsättningen kan användas för insatser för att
förbättra miljön. Utanför.de särskilda stödområdena skall investeringsfonderna
bara få användas till miljöförbättrande investeringar och insatser.

Enligt
riktlinjerna för energipolitiken (prop, 1984/85:120, NU 30, rskr, 362) skall
samhällets och industrins behov av en billig och säker energiförsörjning
tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på
varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv
energianvändning och en intensifierad energihushållning skall främjas. Stränga
krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och
utveckling av all energiteknik.

Jag
vill också framhålla att kulturpolitiska mål för tillvaratagande av
kulturvärden i den yttre miljön inom kort kommer att föreslås i en proposition
om kulturmiljövård,

I
min anmälan till årets budgetproposition har jag framhållit att det för
samhällssektorer med stor miljöpåverkan kan behöva övervägas ett system med
fortlöpande redogörelser för sektorns resursanvändning och inverkan på miljön
och att en sådan ansats är ett sätt att mera konkret finna former för att väga
in ekologiska hänsyn i beslutsprocessen.

En
första ansats bör därvid vara att utredningar som rör verksamheter av betydelse
för miljön i sina direktiv regelmässigt åläggs att behandla relevanta
miljöaspekter.

För att miljöproblemen
mera långsiktigt skall kunna angripas på ett

framgångsrikt sätt är det viktigt att olika verksamheters resursanvändning

och miljöpåverkan analyseras. Härigenom fås förutsättningar för övergri

pande beskrivningar av miljöeffekter och resursanvändning - miljökon

sekvensbedömningar. Sädana bedömningar bör göras innan större föränd

ringar av verksamhetsinriktning eller policy inom en viss sektor beslutas.

På så sätt kan de sannolika följderna av en viss aktivitet liksom tänkbara

alternativa lösningar åskådliggöras och beaktas i ett tidigt skede av plane

ringsprocessen, I viss utsträckning tillämpas redan ett sådant synsätt.

Enligt en nyligen vidtagen ändring i väglagen (1971 ;948) skall sålunda även

miljökonsekvenserna redovisas i arbetsplanerna för vägbyggen. Regering

en har också i sin nyligen framlagda trafikpolitiska proposition (prop,

1987/88:50) angett att ett motsvarande utvecklingsarbete skall ske i övriga

trafikgrenar. Vidare har regeringen i propositionen angett att luftfartsver

ket, statens järnvägar och sjöfartsverket bör fä i uppdrag att i samråd med

naturvårdsverket redovisa respektive trafikslags miljöproblem och ge för

slag till åtgärder. Jag har erfarit att industriministern har för avsikt att

återkomma till regeringen med förslag om att ge industriverket i uppdrag

att utreda konsekvenserna för industriföretag och branscher av miljö

vårdsarbetet. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) avses få ett motsva

rande uppdrag när det gäller förutsättningarna i form av tekniskt kunnande

och FoU i miljövårdsarbetet. Resultaten av givna och planerade uppdrag

kan ge viktiga praktiska erfarenheter för andra sektorer. Jag vill i detta

sammanhang ocksä erinra om verksförordningen (1987:1100) enligt vilken

myndighetschefen i sin strävan att se till att verksamheten bedrivs författ- 37

ningsenligt och effektivt
bl, a, skall beakta de krav som ställs av hänsyn till Prop. 1987/88:85
miljön.

En
viktig förutsättning för en långsiktig hushållning med naturresurser och miljö
är att kartlägga de totala resurserna samt att planera och följa användningen
av dem, Riksskogstaxeringen och skogsstyrelsens s, k, prognosverksamhet är
exempel på detta. Det kan också gälla grundvatten, grusresurser, stränder för
friluftsliv, närrekreationsområden och våtmarker. Det är vidare angeläget att
beakta de för naturvård och friluftsliv särskilt värdefulla mark- och
vattenområden som nu preciseras i samband med arbetet i anslutning till bl, a.
naturresurslagen.

Miljöproblemen
har ofta regional karaktär. Som exempel vill jag nämna försurningen av mark och
vatten som särskilt hårt har drabbat södra och sydvästra Sverige. Andra exempel
är miljön i våra större städer och orter med tung industri, föroreningarna i
Ringsjön och Laholmsbukten samt Dalälven, Enligt min mening kommer i framtiden
behovet av regionala miljöanalyser och program att öka. Det innebär att
miljöfrågorna kommer att fä en ökad vikt i den statliga länsförvaltningen. Det
är därför angeläget att länsstyrelserna analyserar och redovisar det regionala
miljötillståndet.

Det
bör i sammanhanget erinras om att länsstyrelserna redan i dag förfogar över en
årlig rapportkanal när det gäller tillståndet i länet. De länsrapporter som i
dag översänds till industridepartementet och som i fiertalet fall begränsas
till en redovisning av skilda regionalpolitiska frågor bör enligt min mening
kunna fä en något vidgad uppläggning. Vissa länsstyrelser använder redan
länsrapporterna för att även redovisa aktuella miljöfrågor. Detta bör i
fortsättningen gälla som en regel. Länsrapporten bör således kunna utgöra en
informationskanal mellan regeringskansliet, berörda förvaltningar och
allmänheten.

Jag
återkommer senare till de regionala frågorna (avsnitt 8,4),

2.4 Organisationsfrågor m. m.

Miljövård
bedrivs av stafiiga myndigheter, landsting, kommuner och företag. Ideella
organisationer och enskilda medborgare gör också viktiga miljövårdande
insatser.

Organisationsutredningenhar
med utgångspunkt i miljöskyddslagssystemet föreslagit förändringar i bl. a,
regelsystem, ansvarsfördelning mellan myndigheter samt företagens egenkontroll.
Utöver de förslag som utredningen redovisar har jag tagit initiativ till en
översyn av verksamheten vid statens naturvårdsverk. Även kemikalieinspektionens
verksamhet är föremål för en utvärdering.

Jag
kommer senare att redovisa mina ställningstaganden till organisa

tionsutredningens förslag (avsnitt 10), Jag vill dock redan nu stryka under

att det är av avgörande betydelse för en framgångsrik miljöpolitik att det

finns en kraftfull organisation med en rationell ansvarsfördelning mellan

olika myndigheter med uppgifter inom miljövärden. Vidare vill jag särskilt

betona det grundläggande ansvar som vilar på den som bedriver miljöfarlig

verksamhet eller hanterar ett.fariigt ämne, 38

Jag
vill i detta sammanhang framhålla kommunernas betydelsefulla roll Prop.
1987/88:85 för att skapa en god miljö för medborgarna. Jag har i många
sammanhang noterat ett stort intresse för miljöfrågorna i kommunerna och den
allt starkare ställning som dessa frågor fär i det lokala samhällslivet. Kommunerna
kommer genom det förslag som jag snart lägger fram att få en ökad betydelse när
det gäller miljöskyddslagens tillämpning. Jag ser det som mycket positivt att
allt fler kommuner nu utarbetar och antar särskilda miljö- och avfallsprogram.

Även
det ökande intresset för miljöfrågorna från företagens och de fackliga
organisationernas sida, vilket bl, a, yttrar sig i utarbetande av särskilda
miljöprogram, är glädjande. I dessa frågor är det enligt min mening angeläget
med ett nära samarbete mellan företag och fackliga organisationer samt
kommunala och statliga myndigheter,

I
detta sammanhang vill jag kort redovisa min syn på användningen av ekonomiska
styrmedel,

I
den svenska miljöpolitiken har huvudsakligen utnyttjats administrativa
styrmedel såsom tillåtlighetsprövning av miljöfarlig verksamhet, förbud mot
användningen av miljöfarliga produkter samt reglering av markanvändning m. m,
i den fysiska planeringen. De administrativa styrmedlen har i viss utsträckning
kompletterats med ekonomiska styrmedel. Jag vill som exempel erinra om
differentieringen av bensinskatten mellan blyfri och blyad bensin, differentieringen
av skattesatser på olika energislag till förmån för förnybara inhemska
energikällor, den lägre bilaccisen för bilar med katalytisk avgasrening samt
avgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel.

Miljöavgifter
kan således under vissa förutsättningar vara ett effektivt komplement till
nuvarande system med reglering av miljöfarlig verksamhet och miljöfarliga
produkter genom administrativa styrmedel. Avgifter ingår därför som ett inslag
i de åtgärder som enligt min mening successivt bör prövas för att effektivisera
miljöskyddsarbetet.

Jag
kommer senare (avsnitt 1 1) att närmare redovisa mina överväganden i fråga om
ekonomiska styrmedel.

2.5 Det internationella miljösamarbetet

Jag
har nyss starkt markerat det internationella miljösamarbetets vikt. För att nå
framgång måste arbetet för en god miljö drivas parallellt på en internationell
och en nationell nivå.

Det
finns två huvudmotiv till att Sverige bör engagera sig starkt i det
internationella miljösamarbetet.

För
det första förorsakas en rad av Sveriges miljöproblem i betydande utsträckning
av utsläpp utanför våra gränser. För att nå våra nationella miljöpolitiska mål
räcker det således inte att vidta åtgärder endast i Sverige. Vi måste påverka
de länder som bidrar till belastningen av vår miljö att vidta åtgärder som
minskar denna belastning.

För det andra mäste
Sverige ta sitt ansvar för att tillsammans med andra

länder söka bemästra de stora regionala och globala miljöproblemen. Om 39

dessa
problem inte kan lösas, uppstår allvarliga hinder för en positiv Prop.
1987/88:85 ekonomisk och social utveckling i världen. Jag tänker här på problem
som skyddet av ozonlagret, riskerna för omfattande klimatförändringar, bl, a.
som en följd av förbränning av fossila bränslen samt den snabba ökenutbredningen
och markförstöringen i de tropiska och subtropiska regionerna. Sveriges
deltagande i detta samarbete är en internationell solidaritetshandling. Vårt
deltagande är en del av vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma sätt som
vårt deltagande i ansträngningar att få till stånd nedrustning, att verka för
fredliga lösningar av internationella konflikter samt att stödja u-ländernas
utvecklingsarbete,

FN-konferensen
om den mänskliga miljön, som hölls i Stockholm år 1972, blev en stor framgång
och bidrog till att ge Sverige ett betydande inflytande i 1970- och det tidiga
1980-talets internationella miljösamarbete. Detta samarbete inriktades i första
hand pä att utveckla institutionella instrument och normativa principer.
Agerandet frän svensk sida gav ett betydande inflytande på dessa institutioner
och principer.

Under
1980-talet har det internationella förhandlingsarbetet alltmer kommit att
inriktas mot att få till stånd bindande avtal om konkreta åtgärder. De avtal
som har uppnätts om minskade utsläpp inom Konventionen för långväga
gränsöverskridande luftföroreningar samt inom Wienkonventionen och
Montrealprotokollet om frysning och successiv avveckling av produktion och
användning av CFC är exempel på detta. Även om vi. många gånger anser att det
vore önskvärt med mer långtgående överenskommelser och kortare
genomförandetider har avtalen som sådana en stor betydelse som genombrott för
en arbetsmetod, Sverige har varit bland de initiativtagande och ledande i
förhandlingsarbetet.

Internationella
överenskommelser om skadeståndsansvar för föroreningar kan också verka
förebyggande, Sverige deltar aktivt även på dessa områden.

Med
dessa allmänna överväganden som utgångspunkt avser jag att här kortfattat ange
de prioriteringar och inriktningar som jag anser bör gälla under de närmaste
åren i det internationella miljösamarbetet,

Sverige
har förbundit sig att skydda hotade växter och djur och deras livsmiljöer, bl,
a, genom att ansluta sig till ett antal internationella konventioner. Jag
anser att det är angeläget att Sverige även fortsättningsvis medverkar aktivt i
det internationella samarbete som rör naturvården (avsnitt 3),

Den
internationella föroreningsandelen är mycket stor för luften. Jag avser därför
att ytterligare öka de svenska ansträngningarna sä att de nationer som står för
de största utsläppen tar sin del av ansvaret och minskar sina luftutsläpp av
såväl svavel som kväve (avsnitt4),

Allvarliga
föroreningar av våra havsområden orsakas av utsläpp av

klorerade organiska ämnen, metaller samt näringsämnen. Jag föreslär i det

följande (avsnitt 5) en rad nationella åtgärder för att minska utsläppen. Jag

anger även hur jag avser att fördjupa arbetet för att förmå övriga stater som

förorenar våra havsområden alt minska sina utsläpp, Sverige bör därvid

bl, a, även öka informationsutbytet med dessa stater om miljöeffekter och

tillgänglig renings- och processteknik, 40

Ett intensifierat
internationellt arbete är ocksä nödvändigt när det gäller Prop. 1987/88:85
utsläpp av ozonförstörande ämnen (avsnitt 6).

Bland
övriga angelägna internationella miljöuppgifter vill jag nämna uppföljningen av
den s, k, Brundtlandkommissionens rapport om miljö och utveckling. Jag redogör
senare (avsnitt 9) för hur denna uppföljning enligt min mening bör genomföras i
det internationella arbetet. Jag redovisar i det sammanhanget ocksä hur jag
anser att det svenska miljösamarbetet med EFTA- och EG-staterna skall
intensifieras, liksom samarbetet med våra grannstater. Jag kommer därvid även
att utveckla tankegångarna bakom förslaget att inrätta ett internationellt
institut för forskning och utveckling av ny, mer miljövänlig och resurssnål
teknik.

Vad
gäller uppföljningen av kommissionens rekommendationer i vår nationella
miljöpolitik vill jag redan nu framhålla följande. Den svenska regeringens
beslut att inrätta ett särskilt miljö- och energidepartement med ett akfivt
samordningsansvar för miljöfrågorna är i sig ett sätt att leva upp till
kommissionens intentioner. Jag vill därutöver framhålla att den inriktning av
miljöpolitiken som jag nyss har redogjort för och de förslag till beslut som
jag kommer att redovisa i det följande också utgör en konkret redovisning för
hur Sverige lever upp till kommissionens rekommendationer.

Miljövårdsberedningen
har haft en första genomgång av Världskommissionens rapport. Inom ramen för
beredningens verksamhet bör rapportens rekommendationer och deras förhållande
till svensk nationell politik gås igenom systematiskt. Beredningen kan på detta
sätt bl, a, bidra till den genomgång av rapporten som planeras äga rum i Oslo
år 1990.

De
nordiska ländernas uppföljningsarbete med anledning av kommissionens
rekommendationer kommer att samordnas inom ramen för nordiska ministertådets
verksamhet.

2.6 Ett ökat miljömedvetande

Ingen
kan i längden förbli oberörd av de skeenden som påverkar vär miljö. I det
ökande miljömedvetandet ligger en enorm kraft. Aviserade ambitioner på
miljöområdet frän samhällets sida har ofta lett fill att enskilda företag på
eget inifiativ har tagit fram produkter och utvecklat produktionsprocesser som
svarar mot högre miljökrav än vad de formellt kan åläggas. Det vittnar enligt
min mening dels om att svenska företag, när det gäller bl, a, teknikutveckling,
har en stor potential, dels om att marknaden, bl, a, genom många människors
ökande miljömedvetande, värderar miljövänlig produktion och miljövänliga
produkter allt högre.

Jag
ser också med glädje pä de initiativ som tagits av bl. a. kommuner, landsting
och statliga myndigheter när det gäller att använda sin ställning som stora
kunder fill att stödja miljövänliga alternativ. Ett exempel på den betydelse
som en sådan inriktning kan ha för att påverka produktionen är den övergång i
riktning mot oblekt skriv- och kopieringspapper som nu äger rum i massa- och
pappersindustrin.

Jag
vill också framhålla betydelsen av ungdomens miljöengagemang. 41

Stora
grupper av ungdomar genomför betydande insatser i de olika miljö- Prop.
1987/88:85 och naturvårdsorganisationerna. Även inom de övriga ungdomsorganisationerna,
t, ex, de religiösa och de politiska ungdomsförbunden, har miljöfrågorna en
mycket stark ställning. Miljöfrågorna har blivit en av de viktiga frågor där
ungdomsorganisationerna över organisationsgränserna har utvecklat ett gott
samarbete.

En
ökad miljömedvetenhet ställer krav på resurser för information och utbildning,
I årets budgetproposition har regeringen föreslagit ökade anslag för
miljöinformation samt att medel avsätts för miljöfostran i barnomsorgen och i
skolans utbildningsverksamhet. Även inom högskole- och universitetsutbildningen
kommer miljöfrågorna att ges störte utrymme. Jag syftar dä pä bl, a,
civilingenjörs- och lärarutbildningarna. Jag återkommer strax till dessa
frågor (avsnitt 10),

Utredningen
om miljövårdens organisation har föreslagit ett miljöinrik-tat konsumentskydd i
form av en s, k, positiv miljödeklaration på vissa varor. Jag vill för egen del
framhålla det angelägna i att förutsättningarna för ett sådant system här i
Sverige klargörs närmare. I denna fräga har jag samrått med statsrådet
Johansson. lag återkommer i det följande även till denna fråga (avsnitt 10),

2.7 Kostnader m. m.

De
förslag som jag lägger fram i följande avsnitt är förenade med stora kostnader.
Jag vill erinra om vad Jag slagit fast inledningsvis om att de kostnader som
kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande fill de
kostnader som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå. Med ett
sådant betraktelsesätt kan hävdas att vissa kostnader motiveras av intäkter i
form av t, ex, färte sjukdomsfall och minskad förstörelse av skilda
naturresurser. Det långa tidsperspektivet och ofullständiga kunskaper om det
direkta sambandet mellan åtgärder och effekter medger inte att dessa intäkter
kvantifieras.

Huvuddelen
av kostnaderna faller på industrier, energiproduktion, jordbruk och vissa
kommunala verksamheter. Detta ligger i linje med synsättet att den som
förorenar skall betala. Ett uttryck för detta synsätt är den princip - Polluter
Pays - Principle, PPP - som OECD:s medlemsländer kommit överens om. Enligt
denna princip skall således den som bedriver miljöfarlig verksamhet svara för
kostnaderna för sådana miljöskyddsåtgärder som föreskrivs av
miljöskyddsmyndigheterna.

Regeringen
har hösten 1987 beslutat att de allmänna investeringsfonderna skall kunna
användas för miljöförbättrande investeringar i hela landet,

Mina
förslag beträffande luftföroreningsutsläppen (avsnitt 4) syftar till att
ytterligare begränsa utsläppen även efter år 1995, För att uppnå detta
redovisar jag förslag och ställningstaganden som bl. a. innebär skärpta krav
för utsläppen av svavel- och kväveoxider från bränslen.

Kostnaderna
för industrin, fjärtvärmen och bostäderna av skärpta krav

för svavelutsläpp (avsnitt 4) frän förbränningsanläggningar har uppskattats

fill 300-400milj, kr. per år. Det motsvarar en ökad uppvärmningskostnad 42

av 1-2 öre per kWh värme.
Om oljekondensverken kommer att utnyttjas i Prop. 1987/88:85 ökad
utsträckning tillkommer kostnader för rökgasrening vid dessa.
Svaveldioxidutsläppen beräknas minska med mellan IOOOO och 30000 ton per är
fram till år 2010,

Vidare
planeras utredningar om ytterligare åtgärder mot avgasutsläppen från olika
fordon, traktorer, arbetsredskap, m.m. Förslagen i propositionen om skärpta
avgaskrav för lastbilar och bussar beräknas medföra kostnader om 200-400 milj,
kr, per år, vilket främst belastar åkerier och bussbolag. Utsläppen av
kväveoxider beräknas minska med mellan 5000 och 30000 ton per år fram till år
2010,

Kostnaden
för de skärpta kväveoxidkraven för förbränningsanläggningar kommer i första
hand att drabba större anläggningar i kommunerna, men även industrin. Den
totala ärliga kostnaden kan beräknas till ca 170 milj, kr. Detta innebär en
ökad uppvärmningskostnad av 1-2 öre per kWh, Kväveoxidutsläppen beräknas minska
med mellan IOOOO och 20000 ton per är fram till är 2010,

Mina
förslag till åtgärder mot havsföroreningar (avsnitt 5) syftar bl, a. till att
begränsa utsläppen av stabila organiska ämnen, närsalter, metaller och olja i
Östersjön, Kattegatt och Skagerrak, I ett första steg bör utsläppen av
organiskt bundet klor frän sulfatfabriker minskas till 1,5 kg per ton
klor-blekt massa. Investeringskostnaden för skogsindustrin för dessa åtgärder
har uppskattats till drygt en miljard kronor.

Utsläppen
av metaller, i första hand kvicksilver och kadmium, bör halveras till är 1995.
Därefter bör metallutsläppen minskas ytterligare. En viktig åtgärd i detta
syfte är de skärpta reningskrav för avfallsförbränningsanläggningar som
regeringen redovisade för riksdagen förra våren. Investeringskostnaderna till
följd av dessa krav uppskattas till drygt 500milj. kr. Andra åtgärder mot
metallutsläpp innefattar bl, a, återställning av miljöskador och
Dalälvsprojektet,

Utsläppen
av närsalter bör halveras före sekelskiftet i områden som är särskilt
påverkade. Bl, a, bör kvävereduktionen i de kommunala reningsverken ökas. Den
ökade kostnaden för detta beräknas till ca 100 milj, kr, per är. Miljöåtgärder
i jordbruket kommer inom kort att redovisas av jordbruksministern i en
jordbrukspolitisk proposition. En viktig del i åtgärdsprogrammet är regler
avseende gödselhanteringen. Den totala investeringskostnaden för
gödselvårdsanläggningar beräknas till ca I miljard kronor.

De
samhälls- och företagsekonomiska konsekvenserna i samband med CFC-avvecklingen
(avsnitt 6) kan för närvarande inte preciseras. Utvecklings- och
omställningskostnaderna har dock av företrädare för industrin inte framhållits
som hinder mot den planerade avvecklingen. Kostnaderna blir beroende av hur
snabbt alternativa produktionsmetoder och produkter kan tas fram och bli
tillgängliga.

Då
föreslagna förändringar i miljövårdsorganisationen genomförs, be

räknas i storleksordningen 100 handläggartjänster behöva tillföras. Medel

bör anslås för de olika åtgärdsprogrammen. Dessutom bör medel anslås för

ett internationellt miljötekniskt institut. De samlade anslagen för miljövård

m, m, över miljö- och energidepartementets huvudtitel föreslås öka från ca 43

565milj, kr, budgetåret
1987/88 fill ca 800milj.kr, budgetåret 1988/89, Prop. 1987/88:85 d, v, s.
med ca 40%.

Härtill
kommer medel inom andra departements huvudthlar till skilda miljöåtgärder.

Regeringen
har föreslagit ett program för bidragsgivning till de som i förtid inköper
lastbilar och bussar som uppfyller kommande obligatoriska krav. De totala
kostnaderna för bidragen beräknas till 450 milj, kr. Medel anslås också för bl.
a, forsknings- och utvecklingsverksamhet rörande miljövänligare
kollektivtrafikfordon. För effektivare hastighetsövervakning avdelas 5 milj,
kr. Vidare satsas på omfattande investeringar i järnvägsverksamheten.

Civildepartementet
föreslår en ökning av anslaget till länsstyrelsernas naturvårdsenheter med 10
miljoner kronor. Medlen skall främst användas till förstärkt miljötillsyn.

För
att förbättra utbildningen i miljöfrågor i grundskolan föreslår utbildningsdepartementet
att 3 milj. kr. anslås.

Socialdepartementet
föreslår särskilda resurser för miljöfostran i barnomsorgen.

44

3
Naturresurser och naturvård

Prop. 1987/88:85

Mina
ställningstaganden och förslag i korthet

En från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt
långsiktigt god hushållning med naturtesurserna skall främjas, 1 ett långsiktigt
perspektiv måste naturvård och ekonomisk utveckling gä hand i hand. Det
förutsätter att man skyddar arter, bevarar naturområden och säkrar naturens
produktionsförmåga.

De areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön

Ett hänsynstagande till naturmiljön bör ingå som ett
viktigt led i jord- och skogsbruk. Det är angeläget att tjänstemän inom skogs-och
lantbruksorganisationerna samt markägare får utbildning om naturvårdshänsyn.
Arbetet med miljöfrågorna bör vidareutvecklas.

Naturvård

Representativa områden av alla förekommande naturtyper bör
säkerställas. Skyddet av urskogar, våtmarker och vissa naturtyper i
odlingslandskapet bör prioriteras. Mångfalden i flora och fauna bör bibehållas
och ett samordnat handlingsprogram för hotade arter snarast utarbetas, Mark bör
säkerställas och göras bättre tillgänglig för rekreation och friluftsliv
särskilt runt våra tätorter.

Utvidgning av vissa nationalparker, m.m.

Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön bör
utvidgas till att omfatta omgivande vattenområden. Sånfjällets nationalpark
bör utvidgas med omgivande mark som är upptagen på naturvårdsfonden, I
anslutning till statens vattenfallsverks bebyggelseområde vid Vietas i Stora
Sjöfallets nationalpark bör medges en turistanläggning.

Översyn av naturvårdsförvaltningen

Till förvaltare av naturvårdsobjekt bör utses den som
bedöms som mest lämplig för ändamålet. Nuvarande föreskrift i 3 § naturvårdsförordningen
(1976:484) att vissa uppräknade myndigheter och organ i första hand skall
utses som förvaltare bör utgå.

Regeringen bör ge naturvårdsverket i uppdrag att i samråd
med riksrevisionsverket se över hanteringen av anslaget Vård av naturte-servat
m, m. Länsstyrelsen bör vara prövande myndighet för statsbidrag ur
vårdanslaget till kommuner m. fl. samt för landskapsvärd.

45

Skötselplanen
för naturteservat och naturvårdsomräden bör göras till ett obligatoriskt
dokument som skall ingå i förordnandebeslutet.

En översyn av
naturvårdsobjekten bör göras. De objekt som inte längre anses vara motiverade
skall avföras.

Prop.
1987/88:85

Lagstiftning
och organisation

Jag
kommer att föreslå en samlad översyn av naturvårdslagen senare i år.

3.1
Inledning

3.1.1 Utgångspunkter

Naturresurserna,
eller vardagligare uttryckt naturen, utgör grunden för mänsklighetens
fortlevnad och försörjning. Människan är som art en del av det nätverk som
naturen utgör och hon är beroende av naturen för att överleva,

I
sin strävan att förbättra sina livsförutsättningar har människan alltid
påverkat och förändrat naturen, I modern tid har förändringar, åstadkomna av
människan, skett i ökad takt och fått en omfattning som saknar motstycke.
Enorma skogsarealer avverkas, omfattande våtmarksomräden dikas ut, urbanisering
och trafiksystem exploaterar naturresurserna och slår sönder levande
kulturmiljöer, främmande och giftiga ämnen sprids i luft, mark och vatten,
vilket bl, a, har lett till försurning och förgiftning. Förändringarna har
dessutom på vissa områden inneburit att variation och mångformighet i miljö och
artsammansättning har ersatts med likformighet och utarmning.

Också
i vårt land har stora föriindringar ägt rum. Genom strukturomvandling och
specialisering i jordbruket har vissa äldre brukningsformer och miljöer nästan
helt försvunnit. D'et tidigare för folkhushållet sä väsentliga ängsbruket är i
det närmaste borta. Ängarna har i regel förts över till betesmarker eller åkrar
eller används för skogsproduktion. De lövklädda, ogödslade beteshagarna, som
många upplever som ett nationellt särmärke, har blivit sällsynta beroende pä
att mjölkkor och köttdjur i allt större utsträckning hålls inomhus eller får
beta på vallodlingar. Dagens odlingslandskap domineras av stora åkrar som
brukas med rationell odlingsteknik, gödsel och kemiska bekämpningsåtgärder.
Överlevnaden av ett flertal växt- och djurarter hotas på grund av de stora
förändringarna i odlingslandskapet. Landskapet utarmas också i sin betydelse
som bärare av en viktig del av värt kulturarv.

Det
moderna skogsbruket innebär ocksä ett hot mot arter genom sin strävan att skapa
likåldriga, ensartade och högproduktiva bestånd av framför allt gran och tall,
genom produktionshöjande åtgärder säsom utdikning av våtmarker och nyttjande av
främmande trädslag som contortatall m, m.

46

Naturtyper som urskogar,
ädellövskogar och sumpskogar har minskat i Prop. 1987/88:85 snabb takt och
är i vissa områden redan försvunna.

Den
traditionella "gröna" naturvården, dvs. skyddet av växt- och djurarter
samt särskilt värdefulla naturområden, har tidigare inte sällan ansetts stå i
motsats till modern utveckling. Begreppet miljöskydd framstår däremot i många
människors medvetande oftast som ett positivt samlat begrepp för myndigheters
och regeringars strävan att lösa miljöproblemen. I dag vet vi att naturvärd och
miljöskydd har starka kopplingar till varandra och att de förutsätter och
samverkar med varandra. Naturvård handlar i sin vidaste bemärkelse om att
bevara grunden för allt levande.

Det
ligger i alla länders och folks intresse att bevara artrikedomen och mångfalden
på jorden. De vilda djuren och växterna är en genetisk resurs, en ovärderlig
källa frän både ekonomisk, vetenskaplig och social synpunkt. Mänskligheten har
oändliga tillgångar att utnyttja i det genetiska materialet för framtida
växtodling, medicinframställning, olika industriella verksamheter och
bioteknik. De genetiska resurser som finns i form av vilda växter och djur och
som vi framdeles kommer att behöva använda får vi inte låta försvinna genom ett
kortsiktigt och ensidigt utnyttjande av naturen. Ett uthålligt, långsiktigt
nyttjande av arter och ekosystem måste säkerställas. Det betyder att endast
ekosystemens avkastning och inte basen för systemens överlevnad utnyttjas.

Det
finns även andra viktiga skäl för en aktiv och målmedveten naturvård.
Naturvård är nödvändig t, ex, för att förhindra erosion eller jordförstöring,
bibehålla biologisk stabilitet, skydda ekologiska referensomräden, spara
områden för allmänhetens friluftsliv och bevara värdefulla landskapstyper -
från såväl biologisk som kulturell synpunkt. Naturvård och ekonomisk utveckling
måste gå hand i hand. Bara om man vårdar naturtesurserna på rätt sätt, skapar
man grund för utvecklingen. Det förutsätter att man skyddar arter, bevarar
naturområden och säkrar naturens produktionsförmåga. Att säkerställa en
mångfaldig naturmiljö är nödvändigt om vi skall säkra en hög levnadsstandard i
vidare bemärkelse.

Det
hittillsvarande naturvärdsarbetet har i allt väsentligt bestätt i att skydda
och värda särskilt värdefulla naturområden. Med stöd av naturvårdslagen
(1964:822) har stora arealer skyddats mot exploatering, I Sverige finns i dag
20 nationalparker, 1265 naturreservat, 71 naturvärdsområden och drygt 600
djurskyddsomräden med en sammanlagd areal om ca 2,3 milj, ha. Inom denna ram
har också betydande kulturvärden säkerställts. Vidare kan nämnas att
naturvårdsverket för närvarande på regeringens uppdrag utreder formerna för
skydd och förvaltning av 55 fjällnära urskogsområden med en total areal av ca
600 000 ha. Härutöver har domänverket avsatt betydande arealer, särskilt i
fjällregionen.

För att kunna bevara
mångfalden av arter och naturmiljöer i landskapet

räcker det inte att skydda vissa särskilt värdefulla naturområden. Det är än

mer väsentligt att i "vardagslandskapet" bevara viktiga miljöer för
växter

och djur samt för människors friluftsliv. Ädellövskogslagen (1984:119),

hänsynsreglerna i skogsvårdslagen (1979:429) och i lagen (1979:425) om

skötsel av jordbruksmark samt tillståndsplikten för grus- och torvtäkt och

markavvattning enligt naturvårdslagen ser jag som uttryck för detta syn- 47

sätt. Möjligheten att ge
bidrag till jordbrukare för att bevara värdefulla Prop, 1987/88:85 ängs-
och hagmarker är ett annat exempel härpå. För att bättre kunna skydda hotade
arter och deras miljöer har dessutom ett särskilt anslag för vården av hotade
arter m. m. tillskapats fr, o, m, innevarande budgetär.

Ett
betydelsefullt instrument i det fortsatta arbetet med att bevaka naturvårdens
intressen vid beslut som rör olika samhällssektorer är lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m,m, (NRL). I denna läggs fast grundläggande
bestämmelser för hushållningen med naturresurser som skall beaktas vid
tillämpningen av plan- och bygglagen (1987:10), miljöskydds- och
naturvårdslagarna samt vissa andra lagar, som rör markanvändning och
exploatering av naturresurser, I NRL finns redovisat särskilda hushållningsbestämmelser
för bl. a, områden som är värdefulla för turism och friluftsliv, kustområden
och skärgårdar, Qällomräden samt vissa sjöar och vattendrag.

Jag
vill här erinra om den stora betydelse de ideella föreningarna har haft för
svenskt naturvårdsarbete. Dessa har sedan början av 1900-talet varit pådrivande
i naturvårdsfrågor och har genom sina.aktiviteter varit med om att lägga
grunden till den nuvarande naturvårdslagstiftningen och den offentliga
naturvärdsorganisationen. De ideella organisationerna utför även ett omfattande
praktiskt naturvårdsarbete för att skydda vissa arter och vårda värdefulla
biotoper. Välkända exempel är projekten rörande havsörn, berguv och
pilgrimsfalk.

Jag
har fidigare framhållit att miljövården kräver samarbete över gränserna för
att bli framgångsrik. Detta gäller också naturvårdsarbetet. Sverige har
anslutit sig till flera internationella konvenfioner på naturvårdsområdet,
såsom konventionen om handel med utrotningshotade växt- och djurarter (CITES),
våtmarkskonventionen (Ramsarkonventionen), internationella
valfångstkommissionen (IWC), konventionen om skydd för flyttande vilda djur
(Bonnkonventionen), konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter
och deras naturliga miljöer (Bernkonventionen) samt UNESCO-konventionen om
skydd för världens natur- och kulturarv. Vidare kan nämnas att det inom ramen
för Europarådets arbetsfält bedrivs ett omfattande naturvårdsarbete, främst
rörande skyddet av fauna, flora och hotade naturmiljöer. Sedan år 1984 har
Sverige stärkt sitt engagemang i Internationella Naturvärdsunionen (lUCN) genom
att ingå som regeringsmedlem i unionen.

3.1.2
Inriktningen av naturvårdspolifiken

Våra
naturtesurser utgör en av de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd.
Hur vi hushållar med dessa resurser är därför en angelägenhet för hela folket.
Vi måste främja en frän ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt
långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i
övrigt. Detta är möjligt med den lagstiftning som står fill vårt förfogande,
framför allt NRL. plan- och bygglagen (PBL), ML och naturvårdslagen.

Utnyttjandet
av våra naturresurser måste föregås av en omsorgsfull och

långsiktig planering från samhällets sida, bl, a. för att kunna säkerställa 48

naturvårdsintressena.
Till grund för planeringen krävs kunskap om na- Prop. 1987/88:85 turvärdena.
Forskningen som rör naturvård, framför allt faunans och fio-rans beroende av
vissa miljöer, är enligt min mening av stor betydelse. Naturvårdsverket
genomför riksomfattande inventeringar om vissa naturtyper som urskogar,
ädellövskogar, Qäll, våtmarker, ängs- och hagmarker m, m. Inventeringarna är
nödvändiga för arbetet med att säkerställa värdefulla naturområden säsom
nationalparker, naturreservat m,m. Jag anser ' det angeläget att
inventeringsverksamheten kan fortsätta och att de mest betydelsefulla
naturtyperna därmed blir kartlagda.

Jag
vill ocksä betona betydelsen av att naturvårdsplaner sä fort det är möjligt
upprättas i samtliga län. Dessa planer utgör ett viktigt underlag för de
prioriteringar som måste göras i samband med säkerställandearbetet.

Enligt
PBL skall kommunerna upprätta s. k. översiktsplaner. Av dessa skall framgå
grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark-och vattenområden,
tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse samt hur kommunen avser att
tillgodose riksintressen enligt NRL, Översiktsplanerna kommer att utgöra ett
värdefullt komplement till bl, a, naturvårdsplanerna.

Genom
NRL har arbetet med den fysiska riksplaneringen kommit till uttryck i en
särskild författning. Naturvårdsverket har som central myndighet inom natur-
och miljövårdsområdet en viktig uppgift att svara för att kunskap om natur och
miljö görs tillgänglig som underiag för beslut och ställningstaganden vid tillämpningen
av olika lagar som rör markanvändning. Jag vill betona att det är viktigt att
naturvärdsverket inte bara har uppsikt över hushållningen med naturresurser
inom sitt eget verksamhetsområde enligt NRL, utan ocksä har ett vidare ansvar
för att bevaka miljöeffekterna av olika slags utnyttjande av naturresurserna.

I
beskrivningarna av målen för både jord- och skogsbrukspolitiken finns angivet
att hänsyn skall tas till naturvårdens och friluftslivets intressen. Som jag
har redovisat tidigare återspeglas detta i berörd lagstiftning och i
föreskrifter och allmänna råd om hur lagstiftningen skall användas i praktisk
handling. Det ankommer på ansvariga myndigheter att se till att meddelade
föreskrifter efterievs.

Utnyttjandet
av skogen skall präglas av så kallat mångbruk. Skogen skall både kunna leverera
råvara, fungera som livsmiljö för växter och djur och ge möjlighet till
friluftsliv. Det är angeläget att skogsbruket ger utrymme för en stor
biologisk mångfald. Detta kan bl, a, ske genom en ökad hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet - ett mer s, k, ständortsan-passat
skogsbruk- och ett större inslag av lövskog. En ökad hänsyn i skogsbruket till
naturvårdens intressen kräver kunskaper som kan utnyttjas vid varje enskild
åtgärd.

Enligt vad jag har erfarit
kommer chefen för jordbruksdepartementet

inom kort att i en proposition föreslå vissa miljöförbättrande åtgärder i

jordbruket, 1 propositionen berörs också vissa frågor om odlingslandska

pet. Det öppna, varierade odlingslandskapet utgör en väsentlig del av det

svenska kulturarvet. Det bör därför eftersträvas att variationen i odlings

landskapet med en därtill hörande rik fauna och flora kan bibehållas.

Viktiga livsmiljöer för växter och djur, såsom till exempel våtmarker, 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85

häckar,
dikesrenar, äkerholmar m, m,, bör sä långt möjligt bevaras. En Prop. 1987/88:85
omställning av jordbruket kommer sannolikt inte att innebära att alla
värdefulla miljöer till fullo kan säkerställas inom ramen för normal jordbruksdrift.
Den verksamhet som i dag är möjlig genom att ett riktat stöd kan ges till
enskilda jordbruksföretag för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet bör
därför fortsätta.

Jag
vill här erinra om regeringens strävan och det arbete som pågår att kraftigt
minska användningen av gödselmedel och bekämpningsmedel i jordbruket. Dessa
medel kan inverka negativt på människors hälsa, på djur- och växtarter samt pä
livsmiljöer i vattendrag och våra kusthav. En minskning av användningen är av
avgörande betydelse för att kunna behälla en långsiktig produktionsförmåga och
en mångfaldig miljö i vattendrag och hav.

Forskningen
har strategisk betydelse för en omställning av jordbruksproduktionen till bl,
a, en biologiskt anpassad odling. Jag vill stryka under betydelsen av den
forskning som bedrivs med medel från Skogs- och jordbrukets forskningsråd
rörande alternativa produktionsformer i jordbruket och trädgårdsnäringen.
Vidare har jag i min anmälan till årets budgetproposition påpekat att det
behövs ökade kunskaper om miljöeffekter vid omdaning av åkermark.

Som
jag redovisat tidigare har naiturvårdsobjekten ökat kraftigt i antal och areal
sedan 1960-talet, Naturvärdsverket har dock för regeringen redovisat att det
återstår stora områden som behöver säkerställas för naturvärden. Arbetet med
att säkerställa särskilt betydelsefulla naturorrirå-den mäste därtör enligt min
mening fortsätta.

För
att uppnå syftet med skyddet av särskilt värdefulla naturområden krävs en
effektiv och ändamålsenlig organisation för säväl säkerställande som områdenas
förvaltning och skötsel. Länsstyrelserna har en avgörande roll i
naturvårdsorganisationen, I det följande (avsnitt 3,5, Översyn av
naturvårdsförvaltningen) kommer jag att redovisa.den översyn av naturvårdsförvaltningens
organisation och funktion som genomfördes under år 1986 av en särskild
utredare. En rad förslag fill åtgärder, bl, a, för att höja effektiviteten och
göra förvaltningen mer ändamålsenlig, behandlas där.

Som
jag tidigare påpekat, representerar odlingslandskapet en viktig del

av värt lands kulturarv. Det är därför angeläget att värden och utnyttjandet

av odlingslandskapet kan ske pä ett sådant sätt att det finns möjlighet att

förstå och uppfatta hur det moderna samhällets markutnyttjande vuxit

fram och hur tidigare generationer utnyttjat landskapet. Kunskapen om

detta finns i odlingslandskapets sammansättning med bebyggelse, olika

ägoslag och andra element, såsom vägar, hägnader och gränslinjer. Beva

randet av det traditionella odlingslandskapets flora, fauna och skön

hetsvärden förutsätter ofta en hävd som anknyter till äldre former av

markskötsel, t. ex. när det gäller slätter och bete av ängs- respektive

hagmarker liksom bevarandet av den viktiga övergångszonen mellan åker

och skogsmark. När växt- och djutliv är betingade av det traditionella

odlingslandskapets brukningsformer, är det därför också frän en mera

renodlad naturvärdssynpurikt - inte minst som ett pedagogiskt moment — 50

angeläget
att dess bevarande kan ske inom ramen för ett sammanhang som Prop. 1987/88:85
också avspeglar hur människans verksamhet skapade förutsättningarna för
biotopen. Enligt min uppfattning bör man i arbetet med bl, a, vården av
naturvårdsobjekten beakta kulturminnesvårdens intressen. Detta är särskilt
angeläget i samband med värdinsatser i odlingslandskapet. Enligt vad jag har
erfarit kommer statsrådet Göransson i en proposition om kulturmiljövård, som
regeringen inom kort ämnar förelägga riksdagen, att föreslå att
riksantikvarieämbetet ges ökade resurser för insatser inom kulturlandskapsvården
bl. a, i samverkan med naturvården. En sådan samverkan innebär att
landskapsvårdens ställning stärks.

För
vissa arters överievnad krävs åtgärder utöver det biotopskydd som sker med stöd
av naturvårdslagen eller genom de medel som anvisas för vård av värdefulla
ängs- och hagmarker i odlingslandskapet. Jag anser att det är viktigt att ett
samordnat handlingsprogram för vården av hotade växt- och djurarter snarast
utarbetas av naturvårdsverket. Det särskilda anslag som har inrättats för
ändamålet möjliggör detta arbete.

Allemansrätten
är enurgammal svensk sedvanerätt, som ger alla människor rätt att få fritt
vistas i naturen och att få använda dess tillgångar t, ex, bär och svamp.
Allemansrätten utgör den främsta tillgången för säkerställandet av människors
behov av friluftsliv. Det har därför inte varit nödvändigt att i någon större
omfattning skydda områden enligt naturvårdslagen enbart utifrån friluftslivets
behov. För länder, som inte har någon allemansrätt liknande vär, har detta
däremot varit ett viktigt skyddsmotiv.

Anläggandet
av vandringsleder och andra friluftsanläggningar är naturligtvis också av
största betydelse för friluftslivet. Nära tätorterna har konkurrensen om marken
ökat och friluftsmark här ofta fått lämna plats för andra intressen. Det är
därför angeläget att trygga tillgången till mark för friluftsliv i både
tätorterna öch deras omedelbara närhet. Jag vill här erinra om vad som anges i
naturvärdslagens 2§, nämligen att naturvärden är en säväl statlig som kommunal
angelägenhet. Kommunerna kan genom ändringar i naturvårdslagen den Ijuli 1987
och efter delegation frän länsstyrelsen själva besluta om inrättande av
naturreservat och naturvårdsområden. Jag finner det angeläget att kommuner och
landsting utnyttjar denna möjlighet för att tillgodose' i första hand det
röriiga friluftslivets behov. Den kommunala planeringen enligt NRL och PBL bör
härvid tjäna som underlag.

Krav
har från olika håll framförts om en reformering av naturvårdslagstiftningen,
som nu har gällt i över 20 år. Trots att det har genomförts en rad viktiga
förändringar pä naturvårdslagstiftningens område under 1970-och 1980-talen,
anser jag att det nu finns behov av en mera systematisk genomgång av
naturvårdslagen. Jag har därför för avsikt att inom kort föreslå regeringen att
en samlad översyn görs av naturvårdslagen. Jag återkommer strax (avsnitt 3,6,
Lagstiftning och organisation) med en kort beskrivning av vissa utgångspunkter
för en översyn av lagstiftningen på naturvårdens område.

51

3.2 De
areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön Prop. 1987/88:85

Mitt ställningstagande: Hänsyn till naturmiljön måste
alltid ingå som ett viktigt led i all markanvändning i samhället. Bl, a.
skogsbruket och jordbruket bör bedrivas pä ett sådant sätt att hänsyn tas till
naturvärdens intressen. Jag fäster stor vikt vid den utbildning om
naturvårdshänsyn som genomförs i jord- och skogsbruket.

Arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor bör
fullföljas och vidareutvecklas.

Skälen för mitt ställningstagande:

Inledning

I det följande tar jag upp de areella näringarnas effekter
på naturmiljön,.

Under 1920-talet påbörjades en nedläggning av
jordbruksmark inom vissa bygder i värt land. Odlingslandskapets struktur
bibehölls sedan i stort fram till 1940-talet, då en omfattande
strukturtationalisering inleddes. Denna förändring; som ännu pågår,
karakteriseras främst av stark mekanisering, sammanläggning av mindre
jordbruk, nedläggning av jordbruk, minskning av betesmarker (främst naturliga),
stark minskning av antalet nötkreatur, brytning av sambandet mellan åkerbruk
och boskapsskötsel, satsning på konstgödning och kemiska bekämpningsmedel,
plantering av skog på f d. såväl betes- som åkermark, borttagande av s, k,
odlingshinder, invallning och utdikning. Ungefär 2 milj, ha jordbruksmark
beräknas ha lagts ned. Drygt 25% av den nedlagda jordbruksmarken var ren åkermark.
Den övriga var i första hand slätter- och betesmarker. Nedläggningstakten har
minskat under senare år, men den kan förväntas öka pä nytt.

Marken är en av våra viktigaste naturresurser, främst den
mark där förutsättningar finns för livsmedels-, energi- och skogsproduktion,
Jord-och skogsbruk kan oftast inte bedrivas utan att ursprungsmiljön på något
sätt förändras. Dessa ingrepp i naturen har varit och är nödvändiga för
människornas livsmedelsförsörjning och över huvud taget för utvecklandet av
ekonomi, kultur och sociala funktioner.

Innan jag går in pä de areella näringarnas miljöpåverkan,
vill jag framhålla det ansvar som varje sektor i vårt samhälle har för en god
natur- och miljövård. Bl, a, skogsbruket och jordbruket mäste således bedrivas
på ett sådant sätt att hänsyn tas till naturvårdens intressen.

Skogsbruk

Det mera storskaliga och heltäckande skogsbruket är inte
mer än ca 100 år gammalt. Under mitten och slutet av 1800-talet började ett mer
planlagt skogsbruk bedrivas, bl, a, som ett resultat av de omfattande
skogssköv-lingar som skett i mänga trakter, Trakthyggesbruk, kalhuggning och
även andra skogsvårdsåtgärder tillämpades. Hushållningssällskap bildades och

52

insatser, såsom sådd och
plantering, vidtogs för att anlägga ny skog. En Prop. 1987/88:85

betydande import av
skogsfrö kom så småningom i gång och plantskolor

anlades.

Under
de första decennierna pä 1900-talet fördes en skogsvårdsdebatt som fick till
följd att blädning, dvs, plockhuggning, blev den dominerande avverkningsformen
under 1920- och 1930-talen, Det visade sig ganska snart att denna metod inte
gav en godtagbar föryngring. En återgång till kalhyggesbruk skedde därför från
1940-talet,

Numera
sker i princip all slutavverkning som kalhuggning, I allt störte omfattning
sker föryngring genom plantering av förädlat plantskolematerial. Dagens
skogsskötsel verkar för att göra skogsbestånden mera likartade vad gäller
trädslag, ålder, höjd, diameter och avstånd mellan träden, Mark gödslas och
dikas för att höja produktionen. Ett skogsbilvägnät anläggs för att komma ät
råvaran. Stora delar av avverknings- och transportarbetet i skogsbruket är
numera högmekaniserade.

År
1975 infördes i den dåvarande skogsvårdslagen en bestämmelse med krav på
hänsynstagande till naturvårdens intressen, I 1979 års skogsvårdslag
preciserades och utvidgades kraven ytterligare med hänsyn till andra allmänna
intressen, I lagen framhålls det bl, a, att skogsbruket skall bedrivas med
hänsyn tagen till skogen som livsmiljö för växter och djur, till skogens
inverkan på vattenbalansen och till möjligheterna att utnyttja skogsmarken för
friluftsliv och rekreation.

Genom
olika former av reservatsbildning har vi i Sverige undantagit viss
skogsmarksareal från skogsbruk. Regeringen har under senare år satsat ökade
resurser bl, a, för skydd av urskogar. En överenskommelse mellan domänverket
och naturvårdsverket om vissa Qällnära urskogsomräden och regeringens beslut den
5 september 1985 i anslutning till överenskommelsen innebär att ca 600000 ha
har undantagits frän skogsavverkningar.

På
grund av den osäkerhet som råder om bl, a, återväxtmöjligheterna vad gäller de
fjällnära skogarna, vill jag erinra om att chefen för jordbruksdepartementet
senast i prop. 1987/88:64 har uttalat sig om den mycket stora återhållsamhet
som gäller för detta skogsbruk. All slutavverkning i dessa områden kräver
tillstånd av skogsvärdsstyrelsen, som därvid även har möjlighet att föreskriva
de särskilda åtgärder som behövs för att föryngringen av skogen skall säkras.
Om föryngring inte bedöms möjlig, tilläts inte avverkningen. Kunskaperna om
skogsföryngring i fjällområdena är inte fullständiga. Därför görs insatser av
såväl lantbruksuniversitetet som skogsvärdsorganisationen för att förbättra
dessa kunskaper, I detta sammanhang vill jag ocksä erinra om att i de Ijällnära
skogsområdena pågår en markanvändningsplanering i syfte att förebygga
konflikter mellan främst rennäring, naturvård, turism och skogsbruk.
Planeringen beräknas vara genomförd i det fjällnära skogsområdet i Kopparbergs
och Jämtlands län under är 1989 och i Västerbottens och Nortbottens län under
år 1991. Arbetet leds som regel av länsstyrelserna i samarbete med främst
skogsvårdsstyrelserna, lantbruksnämnderna och kommunerna.

I
fräga om statligt stöd till skogsbruket gäller numera att hänsyn skall tas

till naturvärdens och andra allmänna intressen. Statsbidrag får inte beviljas

till åtgärder som påtagligt skadar särskilda värden för natur- och ;kultur- 53

minnesvården. Stöd fär
inte heller beviljas till äterväxtåtgärder på områ- Prop. 1987/88:85

den som före avverkning
har haft karaktären av lövträdsdominerad hag-

mark.

Programmet
för avveckling av lågproducerande skogsbestånd, s, k, 5:3-skogar, är numera
kraftigt nedbantat jämfört med början av 1980-talet, Dessutom är programmet
omgärdat av en rad föreskrifter,såsom t, ex, att statligt stöd inte får ges
till beskogning av hagmarker och andra skyddsvärda miljöer. Dessa föreskrifter
bör utgöra en garanti mot den negativa utveckling för naturvärden som har
befarats, I sammanhanget kan nämnas att statsbidrag för avveckling av
5;3-skogar inte får beviljas, om åtgärden i fråga står i strid med
bestämmelserna om naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen. Länsstyrelserna och
skogsvärdsstyrelserna skall samarbeta på olika sätt. Bl, a, har länsstyrelsen
att förse skogsvårdsstyrelserna med underlagsmaterial i arbetet med
5:3-skogarna,

Jag
vill här erinra om vad chefen för jordbruksdepartementet nyligen har förordat i
sin anmälan till årets budgetproposition i fråga om bidrag till planering,
rådgivning m, m. för natur- och kulturvärd i samband med viss. skogsodling. Vad
som kan bli aktuellt för bidrag är sålunda rådgivning och olika slags skogs-, natur-
och kulturvårdande åtgärder, t, ex. naturvårdsundersökningar.

En
ökad hänsyn i skogsbruket till naturvårdens intressen kräver kunskaper som kan
utnyttjas vid varje enskild åtgärd. Mot den bakgrunden har skogsstyrelsen
inlett en omfattande utbildning av all personal inom skogsvärdsorganisationen
som hancllägger skogsvårdsfrågor. Syftet är att bl. a, öka kunskaperna om och
intresset för grundläggande ekologiska förutsättningar och orsakssamband, som
är av betydelse för skogsbruket på både kort och lång sikt. Utbildning pågår
även av skogsarbetare och skogstjänstemän i övrigt. Efter hand som resurserna
medger är det angeläget att utbildning sker även av de skogsägare som själva
sköter sina skogsfastigheter. Jag fäster stor vikt vid denna utbildning av och
information till skogsarbetare, skogsägare och alla kategorier skogstjänstemän
som således har påbörjats.

Jordbruk

För
att faen bakgrund till jordbrukets förutsättningar och inriktning vill jag
nämna något om de nuvarande riktlinjerna vad gäller miljöfrågorna i vår
jordbruks- och livsmedelspolitik.

För
jordbruket finns i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer angivet ett

s. k, miljö- och resursmål. Enligt detta mål ingår i det övergripande målet

för livsmedelspolitiken att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste

ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och

planerad hushållning med våra naturresurser. I prop. 1984/85:166 om livs

medelspolitiken anges bl. a. att jordbruket i möjlig utsträckning skall an

vända miljövänliga odlingsmetoder som också bidrar till en god hushåll

ning med rhark, vatten och växtnäring, I rimlig utsträckning skall jordbru

ket bedrivas så att det bidrar till att bevara genetisk variation och värde

fulla delar av fauna och flora i odlingslandskapet, 54

De
statliga riktlinjerna för jordbruket utgår från att en sådan hänsyn till Prop.
1987/88:85 naturmiljön tas som normalt kan förenas med ett rationellt jordbruk.
Vill man gä ännu längre, kan åtgärderna till skydd för naturmiljön bli sä
ingripande för det enskilda företaget att den pågående markanvändningen
avsevärt försvåras. Det kan då bli aktuellt att skydda området som naturreservat.
Markägaren kan dä få ersättning för den förlust han gör.

Under
de senaste åren har en rad statliga åtgärder genomförts för att förhindra en
negativ påverkan på landskapsbilden och naturmiljön eller förändra
kulturlandskapets karaktär. När det gäller det mera långsiktiga arbetet, är de
pågående forskningsprogrammen om alternativa produktionsformer i jordbruket och
om skog och miljö av stor betydelse.

Sedan
den 1 juli 1984 gäller enligt lagen om skötsel av jordbruksmark att hänsyn till
naturvårdens intressen skall ingå som ett normalt led i jordbruket. I denna
hänsyn ingår skyddet av odlings- och kulturlandskapet. Hänsynstagande till
naturvården kan uppkomma bl, a, i samband med strukturförändring vid
nedläggning av jordbruksmark eller vid nyodling, vid införande av annan
brukningsteknik eller vid genomförande av markavvatt-ningsätgärder.
Bestämmelserna skall kunna användas för att skona t, ex. äkerholmar, mindre
våtmarker, odlingsrösen och mindre trädbestånd. Hänsynsregeln är också
tillämplig för att tillgodose kulturminnesvårdens intressen.
Tillämpningsområdet för hänsynsbestämmelsen omfattar också sådan mark som inte
är jordbruksmark i skötsellagens mening, t. ex, hagmarker, skogsbryn,
äkerholmar och dikesrenar. Något hinder finns således inte för att i det här
sammanhanget meddela föreskrifter för ätt skydda fauna och flora i t, ex.
hagmarker och skogsbryn i anslutning tiU jordbruksmark. Tillsynen över
efterlevnaden av skötsellagen utövas av lantbruksnämnderna som nu har fått ett
ökat ansvar för frågorna om naturvärdshänsynen ijordbruket.

Jag
noterar med tillfredsställelse att en utbildning om naturvårdshänsyn i
jordbruket nu har inletts.

Våtmarken
är en av de naturtyper där behovet av ett ökat skydd särskilt aktualiserats.
Betydande arealer av våtmarker har under årens lopp avvattnats för att tas i
anspråk för uppodling och för att förbättra odlingsbetingelserna på befintlig
jordbruksmark. Dikning av våtmarker ger negativa effekter på flora och fauna.
För att stärka skyddet av våra våtmarker finns sedan den 1 juli 1986 en
bestämmelse i naturvärdslagen om krav på tillstånd av länsstyrelsen för
markavvattningsföretag.

Jag
vill här betona vikten av att vi på ett så effektivt sätt som möjligt använder
de olika instrument som lagstiftning, administrativa och finansiella resurser
medger. Här har samarbete mellan myndigheterna en stor betydelse. Likaså är det
viktigt att såväl myndigheterna som de areella näringarnas och naturvårdens
organisationer gör vad som är möjligt för att sprida information och öka
intresset för odlingslandskapet.

Naturvårdsverket
har i olika sammanhang framhållit nödvändigheten av

särskilda vårdåtgärder i odlingslandskapet för att värdefulla naturliga be

tesmarker, slåttermarker m, m, skall kunna bevaras. Verket har påbörjat

ett särskilt projekt för ändamålet — naturvärdsätgärder i odlingslandskapet

(NOLA), Jag redovisar projektet närmare i det följande (avsnitt 3,3.1 55

Skydd
och vård av naturtyper). Jag \ill här ocksä erinra om att betydande Prop,
1987/88:85 insatser för att värda värdefulla miljöer i odlingslandskapet har
genomförts som beredskapsarbeten sedan slutet av 1960-talet. Utan dessa
insatser skulle åtskilliga av de naturiiga betes- och slåttermarker som trots
allt finns kvar, även om arealen är liten, redan ha försvunnit.

I
sammanhanget vill jag ocksä erinra om att riksdagen har beslutat att resurser
tillförs lantbruksnämnderna för rådgivning bl, a, om alternativ odling i syfte
att främja utvecklingen av miljövänliga odlingsmetoder. Regeringen har i 1988
ärs budgetprop, (1987/88;lOObil, 11) föreslagit att ytterligare medel tillförs
lantbruksnämnderna för miljöinriktad växtodlingsrådgivning.

I
det följande tar jag upp frågor som rör miljöskyddsproblem i jordbruket
(avsnitten 5 och 8), Genom den omställning som nu har startats inom jordbruket
och som innebär att del krävs avsevärt mindre arealer för sedvanlig
jordbruksproduktion aktualiseras alternativt utnyttjande av jordbruksmarken,
bl, a, skogsplantering. De särskilda naturvårdshänsyn som därvid gör sig
gällande motiverar en omarbetning av lantbruksstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd till skötsellagen. En sådan översyn pågår och skall enligt vad jag
har inhämtat vara klar inom kort.

Det
är angeläget att arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor fullföljs och
vidareutvecklas, Naturviirdsverket har i ett nyligen färdigställt
handlingsprogram tagit upp frågorna om jordbruket och miljön. Också när det
gäller skogsbrukets miljöfrågor finns genom det samarbete som nu pågår mellan
berörda myndigheter en grund att arbeta vidare utifrån.

Annan
verksamhet

Även
andra företag än sådana som utgörs av jord- och skogsbruk kan

innebära påverkan på naturmiljön och omfattas av naturvårdslagen. En typ

av sådana företag är täktverksamhet, främst grus- och bergtäkter liksom

även takter av torv för jordförbättring, 1 18 § naturvärdslagen behandlas

dessa arbetsföretag som på grund av sina allmänt sett allvariiga inverkning

ar pä naturmiljön är underkastade tillständstväng. Bestämmelserna i na

turvårdslagen syftar primärt till att hindra eller begränsa skador på natur

miljön och innebär bl, a, också att behovet av den ansökta takten skall

bedömas, liksom möjligheterna att tillgodose behovet genom uttag på

platser där skadan på naturmiljön blir den minsta möjliga. Som jag närmare

redogjort för i min anmälan till årets budgetproposition genomför natur

vårdsverket i enlighet med riksdagens beslut sedan 1983 ett regionalt,

femårigt inventeringsprogram avseende förekomsterna av bl, a, naturgrus.

Takt av torv för energiändamål regleras i lagen (1985:620) om vissa

torvfyndigheter som trädde i kraft den Ijuli 1985, Ett företag som planerar

torvbrytning för energiändamål måste ansöka om tillstånd för att först

undersöka en myr, undersökningskoncession, och sedan för att bryta torv

på myren, bearbetningskoncession. Vid prövning enligt torvlagen skall tas

stor hänsyn till bl, a, naturvårdens intressen. Under senare år har ett allt

större intresse hänfört sig till våra myrar. Förutom anspråken på att

utnyttja dem för skoglig virkesproduktion och jordförbättring finns det 56

också anspråk på
energiproduktion. För att fä fram ett underlag för prövning av sädana ärenden
görs regionala våtmarksinventeringar. Inventeringarna beräknas vara avslutade
omkring är I990.för hela landet.

Frågan om tillstånd till
vattenföretag, exempelvis vattenkraftsutbyggnad, prövas enligt vattenlagen.
Vid denna prövning, som sker i vattendomstol, skall hänsyn tas till bl, a,
naturvärdens intressen. Utbyggnad av vattenkraft skall i vissa fall
tillåtlighetsprövas av regeringen. Regeringen kan också särskilt förbehålla sig
tillätlighetsprövningen av andra vattenkraftsprojekt. Det ankommer på
kammarkollegiet att uppmärksamma regeringen på denna typ av projekt. Även
andra myndigheter som har intressen att bevaka, t, ex, naturvårdsverket och
riksantikvarieämbetet, kan givetvis begära att regeringen förbehåller sig
prövningen. Vid utformningen av den av riksdagen beslutade planen för
vattenkraftsutbyggnad till mitten ay 1990-talet (prop, 1983/84:160, BoU 30,
rskr, 388) våren grundläggande utgångspunkt att planen skulle innebära minsta
möjliga miljöpåverkan. Skyddet för naturmiljön har ytterligare förstärkts
genom NRL, som bl, a, innehåller ett principiellt förbud mot
vattenkraftsutbyggnad i särskilt angivna älvar och älvsträckor. Skyddet
omfattar i flertalet fall även käll-och biflöden.

Prop. 1987/88:85

3.3 Naturvård

3.3.1
Skydd och vård av naturtyper

Mitt
ställningstagande: Alla förekommande naturtyper bör säkerställas i en sådan
utsträckning och på ett sådant sätt att de kan bibehållas i ekologisk
stabilitet och med bevarat artinnehåll.

Särskild
uppmärksamhet i säkerställandearbetet bör ägnas olika slag av våtmarker,
urskogar och vissa miljöer i odlingslandskapet med stora natur- och
kulturvärden, såsom t, ex, ogödslade slåttermarker och betesmarker. Därutöver
bör även beaktas behovet att säkerställa vissa områden som nationalpark.

Naturvårdsverkets
fjällutredning är ett viktigt underiag för det fortsatta planerings- och
säkerställandearbetet i fjällen.

Fortsatt
ekonomiskt stöd bör kunna ges till enskilda jordbruksföretag, som utför vård
av miljöer i odlingslandskapet med stora natur-och kulturvärden.

Skälen för mitt
ställningstagande: Som jag har anfört tidigare har människans påverkan på
naturmiljön under senare decennier blivit allt mer omfattande också i vårt
land. Naturtyper som urskogar, ädellövskogar, rikkärr, sumpskogar, hagmarker
m.m, har blivit allt ovanligare. Många växt- och djurarter har minskat kraftigt
i antal, vissa hotas av utrotning och en del har t, o, m, redan blivit
utrotade. Vidare påverkar luft- och vattenföroreningar, i nägra fall
drastiskt, en del naturtyper och livsförutsättningarna för vissa arter.

57

Målet
för det fortsatta arbetet med att bevara naturtyper bör enligt min Prop.
1987/88:85 mening vara att säkerställa alla förekommande naturtyper, såväl
naturliga som kulturpräglade, i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt
att de långsiktigt kan bibehållas i ekologisk stabilitet och med bevarat
artinnehåll. För att uppnå detta mål kan man dels skydda särskilt värdefulla
områden, dels främja en allmän varsamhet om naturtyperna inom alla samhälleliga
verksamheter. Jag vill inleda min redovisning med utgångspunkt i den
sistnämnda målsättningen,

I
NRL anges i de inledande bestämmelserna att marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Vidare anges
att mark- och vattenområden som har betydelse frän allmän synpunkt på grund av
områdenas natur- eller kulturvärden eUer med hänsyn till friluftslivet skall sä
långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller
kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall
särskilt beaktas. Områden som är av riksintresse för naturvården,
kulturminnesvården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som påtagligt
skadar deras värden. För vissa utpekade områden av riksintresse för
naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet gäller särskilda
hushällningsbestämmelser. Bestämmelserna i NRL skall tillämpas enligt vad som
är föreskrivet i bl, a. PBL, vattenlagen, ML och naturvårdslagen.

Tillkomsten
av bestämmelsen i NRL om att områden av riksintresse för naturvården,
friluftslivet eller kulturminnesvården skall skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- och kulturmiljön har föranlett en ny inventering av
riksintressanta områden av naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna.
Jämfört med tidigare inventeringar av riksintressen avses den nya inventeringen
innebära en precisering och bättre motivering av riksobjekten. Naturvårdsverket
liar i december 1987 redovisat förteckningar över områden av riksintresse för
naturvården resp, friluftslivet i Gotlands samt Göteborgs- och Bohus län och
ijanuari 1988 för Stockholms län. Verket avser att redovisa förteckningar för
övriga län senare i år.

Av
mer allmän betydelse för skyddet av naturtyper blir även de kommunala s,k,
översiktsplanerna, vilka skall upprättas i enlighet med PBL:s bestämmelser. Av
översiktsplanen skall framgå grunddragen i fräga om den avsedda användningen av
mark- och vattenområden, i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av
bebyggelse samt hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL,

Varje
näringsgren har enligt gällande lagstiftning ett ansvar för naturen

och miljön inom sitt verksamhetsområde. För säkerställandet av naturty

per spelar åtgärder inom skogs- och jordbruket en särskilt stor roll. Hän

synstagandet till naturvårdens intressen på jordbruks- och skogsmark reg

leras som jag tidigare nämnt i skötsellagen och skogsvårdslagen. Det

innebär i princip att dessa näringar har ett visst ansvar för att värdefulla

naturtyper skyddas och värdas, I de fall pågående markanvändning avse

värt skulle försväras till följd av skycldsintressenas styrka, bör naturvärds

lagen tillämpas. Jag har närmare utvecklat mina synpunkter på jord- och

skogsbruket i förhällande till naturvården i avsnitt 3,2. En annan viktig 58

lagstiftning i detta
sammanhang är ädellövskogslagen, vilken syftar till att Prop. 1987/88:85

bevara landets
ädellövskogar för framtiden. Med ädla lövträd avses alm,

ask, avenbok, bok, ek,
fågelbär, lind och lönn. Ädellövskog finns bara på -

ca en halv procent av
skogsmarksarealen och är koncentrerad till södra

Sverige, Eftersom
ädellövskogarna innehåller de mest mångformiga och

artrika skogstyperna i
landet och utgör nödvändiga livsmiljöer för en rad

mer eller mindre
utrotningshotade eller sällsynta växt- och djurarter, har

en betydelsefull
landvinning gjorts för naturvården i och med tillkomsten

av ädellövskogslagen. Jag
vill dock påpeka att ädellövskogslagen inte alltid

är tillräcklig för att
bevara ädellövskogarnas känsligaste miljöer. I vissa fall

behövs därför ett skydd
enligt naturvårdslagen.

Av
helt avgörande betydelse för arbetet med att säkerställa naturtyper är det
kunskapsunderlag som tas fram genom forskning och inventering. Inom ramen för
anslaget för miljövårdsforskning har bedrivits och bedrivs forskning om bl, a,
skydd och vård av hotade arter och naturtyper samt restbiotopers betydelse för
flora och fauna. Inom universiteten och högskolorna i övrigt samt inom
naturhistoriska riksmuseet bedrivs omfattande forskning som har
beröringspunkter med skyddet och vården av naturtyper. Jag anser att fortsatta
forskningsinsatser är av grundläggande betydelse för ett långsiktigt framgångsrikt
naturvårdsarbete.

Riksomfattande
inventeringar av olika naturtyper är mycket viktiga underiag för att kunna
skydda värdefull natur. Naturvårdsverkets hittillsvarande utredningsverksamhet
har bl, a, omfattat vätmarksinventering, grusinventering, ängs- och
hagmarksinventerihg, inventering av värdefulla • marina miljöer och
urskogsinventering. En inventering av ädellövskogens och ädellövhagmarkens
areella omfattning har genomförts i anslutning till naturvårdsverkets utredning
om skydd för värdefull ädellövskog. Jag anser det angeläget att denna
inventeringsverksamhet fortsätter för att de mest betydelsefulla naturtyperna
så snart som möjligt skall kunna kartläggas. Som jag tidigare berört pågår vid
naturvårdsverket i samarbete med läns-, styrelserna en översyn och precisering
av riksobjekten för naturvård och friluftsliv.

Jag
vill i detta sammanhang redovisa naturvårdsverkets ijällutredning. År 1969 (ABU
1969:52, rskr, 395) begärde riksdagen en utredning om de svenska fjällområdenas
planmässiga användning inom ramen för modern naturvård, den s, k,
flällutredningen. Regeringen uppdrog därefter åt naturvärdsverket att
genomföra en sådan utredning.

Naturvårdsverket
har i mars 1987 slutredovisat uppdraget för regering

en, I utredningen redovisar verket en sammanställning av inventeringar av

fjällens naturvärden. Vidare redovisar verket hur inventeringarna genom

förts och vilka områden som bedöms vara mest värdefulla. Verket tar

också upp fyra tänkbara ambitionsnivåer för skydd av fjällen och synpunk

ter på hur de skall skyddas. Verket avser att aktualisera olika skyddsfrågor

beträffande fjällen allteftersom frågorna beretts. Förslag till avsättande av

nationalparker och naturteservat kommer därför att läggas fram i särskild

ordning. Naturvårdsverket arbetar för närvarande med en utredning som

syftar till förslag om vilka ytterligare nationalparker som bör inrättas, inte

bara i fjällen utan även i andra områden i landet. Utredningen beräknas 59

vara
klar under år 1988,

Jag anser att
naturvårdsverkets fjällutredning är ett viktigt underlag för Prop.
1987/88:85 naturskyddet i fjällen. Vidare kommer utredningsmaterialet att vara
av stort värde för länsstyrelserna och kommunerna i berörda områden vad gäller
den planering som bl. a, föranleds av PBL och NRL,

I
anslutning härtill vill jag ocksä erinra om den pågående markanvändningsplaneringen
i de Qällnära skogsområdena som jag har redovisat i avsnitt 3,2,

Under
den fysiska riksplaneringens planeringsskede och därefter har genomförts
åtskilliga länsvisa naturinventeringar. Dessa inventeringar utgör underlag för
s, k. naturvärdsplaner,som är länsstyrelsens långsiktiga handlingsprogram för
skydd och vård av värdefulla områden. Naturvårdsplaner har upprättats i drygt
hälften av länen, huvudsakligen i södra Sverige, Naturvårdsplanen är ett
viktigt beslutsunderlag för arbetet med skydd av värdefull natur och bör därför
snarast utarbetas i de län där sådana planer ännu saknas.

Genom
naturvärdslagen kan särskilt värdefulla naturområden säkerställas som nationalpark,
naturreservat, naturvårdsområde eller djurskyddsområde. Sedan år 1909 har i
landet avsatts 20 nationalparker, 1 265 naturreservat, 71 naturvårdsområden,
drygt 600 djurskyddsområden och 1300 naturminnen, dvs, mer än 3 000
naturvårdsobjekt omfattande en totalareal av ca 2,3 milj, ha. Drygt 400
naturteservat och fågelskyddsområden samt drygt 1 200 av landets ca 1 300
naturrninnen hade avsatts före naturvårdslagens tillkomst år 1964.

Den
länsvisa fördelningen av skyddade områden framgår av tabell 3.1.

60

Prop. 1987/88:85

Tabell 3.1. Antal och areal av nationalparker,
naturreservat, naturvårdsområden och djurskyddsområden i länen den 30 Juni 1987

National-

Natur-

Naturvårds-

Djurskydds-

parker

reservat

områdi

en

områdei

n

Län

Antal

Landareal hektar

Antal

Landareal hektar

Antal

Landareal hektar

Antal

Landareal hektar

Stockholms

1

73

122

18130

6

1310

44

941

Uppsala

-■

-

43

18928

-

22

886

Södermanlands

-

—

53

9389

3

2040

48

717

Östergötlands

-

-

53

8103

2

311

62

944

Jönköpings

1

7 500

38

3 728

2

1596

21

232

Kronobergs

-

-

33

4 055

2

97

22

169

Kalmar

2

93

75

7414

-

-

37

1293

Gotlands

1

3 700

40

5 653

5

244

14

646

Blekinge

-

-

47

4226

2

827

70

583

Kristianstads

1

242

40

5614

1

280

19

975

Malmöhus

1

37

79

8173

3

5027 •

2

14

Hallands

-

-

77

6361

4

1314

18

440

Göteborgs
och

Bohus

-

-

95

15 127

10

15419

58

944

Älvsborgs

-

-

39

4626

4

5788

41

236

Skaraborgs

-

-

64

13 857

6

9876

25

241

Värmlands

-

-

44

36091

1

IOOOO

22

911

Örebro

2

1327

48

3473

1

13 500

2

100

Västmanlands

-

-

41

10511

1

8300

6

3

Kopparbergs

1

1588

50

116456

4

23 137

4

217

Gävleborgs

1

28

27

3751

4

180

13

61

Västernorriands

1

2470

46

7486

3

5500

17

184

Jämtlands

1

2623

24

43 806

1

290

10

271.

Västerbottens

-

-

47

488985

4

687

2

545

Norrbottens

7

550239

40

319604

2

845

28

47431

Summa

20

569920

1265

1 163
547

71

106568

607

58984

Trots
att arealen och antalet naturvärdsobjekt har ökat kraftigt sedan 1960-talet,
återstår ytterligare områden som behöver säkerställas för naturvården. Arbetet
med att säkerställa särskilt betydelsefulla naturområden måste därför enligt
min mening fortsätta.

Jag
anser att följande principer bör vara vägledande för säkerställandearbetet.
Staten bör i första hand svara för skydd och vård av vetenskapligt värdefulla
naturområden av riksintresse. Områden av intresse för i huvudsak friluftslivet
bör i ökad utsträckning bli en angelägenhet för landsting och kommuner. I vissa
fall bör dock kostnaderna kunna delas mellan kommun/landsting och staten. Jag
vill här erinra om de stiftelser som har bildats av kommuner och landsting på
flera håll i landet. De har bedrivit ett mycket betydelsefullt arbete genom förvärv
och vård av naturområden för i första hand det rörliga friluftslivets behov.
Jag anser att det vore värdefullt om denna typ av verksamhet kunde utvecklas
och utvidgas. Jag vill här ocksä erinra om den möjlighet kommunerna har sedan
den Ijuli 1987 att efter delegering från länsstyrelserna själva besluta om
naturteservat och naturvårdsomräden. Det är önskvärt att kommunerna använder
sig av denna möjlighet för att säkerställa områden för i första hand
friluftslivet.

De
naturtyper som bör ägnas mest uppmärksamhet i säkerställandearbetet är enligt
min mening olika slag av våtmarker, urskogar och vissa

naturtyper
i odlingslandskapet, såsom t. ex, ogödslade slätter- och betes- Prop.
1987/88:85 marker. Därutöver bör även beaktas behovet att säkerställa vissa
områden som nationalpark.

Med
våtmarker menas grunda vattenområden samt markområden som permanent eller en
stor del av året har en våt yta. Exempel på våtmarker är strandområden, grunda
sjöar; kärr, mossar och sumpskogar. Våtmarker utgör ofta mycket mångskiftande
ekosystem av stor betydelse för vattenhushållningen, för åtskilliga växtarter
och för större delen av faunan. Våtmarkerna är värdefulla för produkfionen av
bär, svamp, vilt och fisk. Intresset har ökat för att utnyttja våtmarkerna bl,
a, för skogsproduktion, jordbruk och framställning av energiråvaror. Åtskilliga
värdefulla våtmarker hotas av bl, a, sådana exploateringsintressen. För det
fortsatta säkerställandearbetet utgör naturvårdsverkets våtmarksinventering
ett viktigt underlag. Jag anser att det är viktigt att bevara så många
våtmarker som möjligt, eftersom de har en stor betydelse för
vattenhushållningen och för bibehållandet av ett levande landskcip. Det är
särskilt angeläget att översil-ningsvätmarker, sumpskogar samt våtmarker i sydligaste
Sverige, främst nära kusterna och på Öland och Gotland bevaras. Därutöver är
det angeläget att i samband med dikningsföretag begränsa eller motverka skada
på naturmiljön.

Urskog
definieras som en helt eller nästan helt orörd skog som kommit upp på orörd
skogsmark utan människans påverkan. Sä gott som all skog i vårt land är
påverkad av människan. Nästan överallt har huggning och bete förekommit. De
urskogar och de relativt orörda skogar som finns kvar är skyddsvärda bland
annat för att:

9
mänga djur och växter är helt beroende av urskogsmiljön « urskogen är en
ursprunglig naturtyp i vårt land och därför har ett

egenvärde
0 bevara den genetiska variationen hos skogsträd vilken bl, a, är vikfig för

skoglig
forskning 0 effekterna av människans skilda verksamheter på naturen skall kunna

värderas
och ge kunskap om hur den opåverkade naturen fungerar 9 människor skall kunna
uppleva den storslagenhet och de naturupplevelser som en urskog kan ge.

Naturvärdsverket
har är 1986 publicerat den sista rapporten i verkets rapportserie om Sveriges
urskogar. Syftet med denna inventering, som naturvårdsverket har utfört
tillsammans med skogsstyrelsen, har varit att ta fram ett underlag för att
kunna skydda särskilt värdefulla urskogsomräden.

De
flesta av landets urskogar finns i Norrland, Enligt urskogsinvente

ringen finns det längs fjällkedjan stora sammanhängande områden som i

liten utsträckning har berörts av avverkningar. Totalt har 64 områden om

sammanlagt ca 370000 ha urskog ocb urskogsartad skog avgränsats. Även i

Norrlands skogsbygder nedanför fjällområdet finns ett stort antal urskogs

omräden. Dessa är som regel betydligt mindre än Qällurskogarna. Totalt

finns ca 200 sådana områden om tillsammans ca 50000 ha. Söder om

Dalälven är större urskogar eller urskogsartade skogar mycket ovanliga, I

inventeringen redovisas ca 170 områden om sammanlagt ca 15000ha, 62

Jag vill i
detta sammanhang erinra om att naturvårdsverket, på regering- Prop.
1987/88:85 ens uppdrag, utreder formerna för skydd och förvaltning av 55
fjällnära urskogsområden med en total areal av 600 000 ha.

Hotet mot urskogarna har i takt med skogsbrukets
mekanisering under 1900-talet blivit allt större. Det är angeläget att
värdefulla urskogsomräden skyddas. Målet för arbetet att bevara urskogar bör
enligt min åsikt vara att skydda urskogar i olika regioner och landskapstyper.
För att bevara urskog och urskogsartad skog som ostörda ekosystem behövs skydd
mot i princip all kulturpåverkan:

Odlingslandskapet har snabbt utvecklats mot enformigare och
artfattiga-re växt-och djursamhällen.

Under senare hälften av 1940-talet inleddes en omfattande
strukturrationalisering inom svenskt jordbruk, som bl, a. har fått till följd
att kulturpräglade naturmiljöer som t, ex, ogödslade slåttermarker och betesmarker
i det närmaste försvunnit.

Det mångformiga odlingslandskapet utgör
grundförutsättningen för en rik flora och fauna. Det representerar också genom
sina brukningsformer ett viktigt kulturarv med stora landskapsestetiska och
rekreativa värden. Flera av de växtarter, som har utrotats under senare år
eller, som i dag är hotade till sin existens, är bundna till ogödslade betes-
och slåttermarker. Strukturomvandlingen och rationaliseringsåtgärderna inom
jordbruksnäringen fortsätter, vilket innebär att de resterande delarna av
slätter- och betesmarkerna hotas.

Under våren 1987 har en handbok för inventering av ängs-
och hagmarker utarbetats inom naturvärdsverket. Med denna handbok som underlag
har under är 1987 inventeringar påbörjats i ett antal län. Naturvårdsverket
anser att det är angeläget att en riksomfattande inventering genomförs. Jag
delar naturvårdsverkets uppfattning och vill betona att en sådan inventering
är nödvändig för arbetet att bevara värdefulla naturtyper, fauna och flora i
odlingslandskapet, liksom dess kulturvärden.

För att behålla ett mångformigt odlingslandskap krävs
insatser av olika slag. Helt avgörande är hur den vardagliga skötseln av
jordbruksmarken är utformad. Synpunkter på jordbruket och naturvärden har jag
redovisat i avsnitt 3,2 och i avsnitt 3,3,2,

Jag vill här ocksä erinra om de möjligheter som finns
sedan den Ijuli 1986 att till enskilda jordbruksföretag lämna ekonomiskt stöd
till vård av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet, s,k, NOLA-stöd,
Natuivårds-verket har givit ut allmänna råd för verksamheten. Enligt vad jag
har erfarit har denna stödform mottagits mycket positivt av myndigheter,
organisationer och brukare, 1 de fall kontakter har tagits med kommuner om
ekonomisk och organisatorisk rriedverkan har reaktionerna genomgående varit
positiva. Jag anser att denna form av stöd är enkel och effektiv för skyddet
och värden av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet. Anslaget kan också få
en goodwill-effekt för myndigheternas naturvårdsarbete i bygderna samt, i
kombination med andra arbetsuppgifter, medverka till ökad sysselsättning i
glesbygder. Jag anser därför att det är mycket angeläget att verksamheten
fortsätter.

Ett stort antal skyddsvärda markområden i
odlingslandskapet kommer 63

inte att kunna skyddas på
ett tillfiedsställande sätt enbart genom nu beskrivna åtgärder. Sädana områden
bör i stället säkerställas som naturreservat. Eftersom förändringen i
odlingslandskapet går mycket snabbt efter upphörd hävd, bl, a, försvinner vissa
växtarter efter kort tid, är det enligt min mening angeläget att resurser
avdelas för att säkerställa de mest värdefulla områdena, i första hand
naturliga betes- och slåttermarker.

För vård och förvaltning
av naturvärdsobjekten, dvs, nationalparker, naturreservat m, m,, finns ett särskilt
anslag. Anslaget används även för att bekosta fjällenheten i Jokkmokk,
bemanningen av vissa utsjöplatser, verksamheten med vapenfria tjänstepliktiga
och det statliga ledsystemet i fjällen. Betydande värdinsatser inom
naturvärdsobjekten har ocksä kunnat göras genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, främst beredskapsarbeten. Fr, o,m. budgetåret 1984/85 har skett en
omläggning av de arbetsmarknadspolitiska insatserna, vilket har inneburit en
kraftig minskning av beredskapsarbetena. Detta har drabbat naturvården mycket
hårt, framförallt värden av naturvårdsobjekt. Med hänsyn härtill gav regeringen
i januari 1986 ett uppdrag till en särskild utredare att genomföra en översyn
av naturvårdsförvaltningen. Utredarens betänkande överlämnades till regeringen
i augusti 1986, I det följande (avsnittet 3,5, Översyn av naturvårdsförvaltningen)
redovisar jag mina ställningstaganden till betänkandet. Avslutningsvis vill
jag erinra om min tidigare redovisade uppfattning, att man i arbetet med vården
av naturvärdsobjekten bör beakta att särskilt odlingslandskapet ofta inrymmer
både natur- och kulturvärden.

Prop. 1987/88:85

3.3.2
Skydd och vård av hotade arter

Mitt
ställningstagande: En rik och varierad fauna och flora bör bibehållas. Inom
ramen för rimliga krav på hänsyn och resursinsatser bör de naturligt
förekommande växt- och djurarterna bevaras i livskraftiga och reproducerande
populationer.

Ett samordnat
handlingsprogram för vård av hotade växt- och djurarter bör snarast utarbetas
av naturvårdsverket.

Skälen för mitt
ställningstagande:Förlusten av arter utgör ett hot mot jordens samlade
genresurser, dvs, den ärftliga variationen. Detta är på läng sikt troligen ett
av de största och allvarligaste miljöproblemen och samtidigt det mest
underskattade.

Under
de senaste 300 åren har i genomsnitt en djurart per är utrotats. Just nu hotas
över I 000 olika däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur och fiskar av utrotning.
Hur många växtarter och hur många lägre djurarter som är på väg att försvinna
vet vi inte mycket om, men för kärlväxter, dvs. blomväxter och ormbunksväxter,
har siffran 50000 nämnts, dvs, en femtedel av det kända totala antalet. Mycket
tyder på att arterna försvinner i en accelererande takt,

Alla
arter lever i samklang med sin naturliga omgivning. När en livsmiljö förändras
på något sätt, gynnas vissa arter och blir vanligare, andra går tillbaka eller
försvinner helt. De flesta naturliga miljöförändringarna går

64

långsamt.
Arterna kan då anpassa sig till de nya livsbetingelserna. På detta Prop.,
1987/88:85 sätt har arter utvecklats och miljöer förändrats i ett ständigt
växelspel, alltsedan liv uppstod på jorden.

Det
är ofta svårt att peka ut en enda orsak till att en art går tillbaka eller
försvinner. De ekologiska orsakssammanhangen är komplicerade och kunskapen om
dem är begränsad. Ofta samverkar flera faktorer.

I
Sverige är ca 400 högre växter hotade, varav ca 300 hör hemma i
jordbrukslandskapet. Av dessa finns den största delen i eller i anslutning till
kvarvarande oplöjda, ogödslade betes- och slåttermarker av oUka slag. Dessa
naturtyper, de s. k. naturliga gräsmarkerna, har under de senaste hundraåren
minskat från ca 2 milj, ha till dagens i runda tal 50000-100000 ha. De
kvarvarande ytornas kvalitet med hänsyn till de hotade arternas ständortskrav
försämras. Floravårdsinsatser är grundläggande även för faunan, dä mänga
djurarter är beroende av specifika, hotade värdväxter.

Kontroll
av de hotade arternas status har inte bara betydelse genom att de möjliggör
bevarandeåtgärder för just dessa arter. De hotade arterna fungerar nämligen
också som indikatorer på tillståndet och förändringarna i miljön. Inte minst
gäller detta olika grupper av ryggradslösa djur. Genom insatser på detta område
kan dels större, smygande ekologiska störningar eller stressympton noteras i
ett tidigare skede, dels kan hela ekosystem eller delar därav räddas eller
bevaras.

Det
är angeläget att trygga mångfalden. Den genetiska resurs som en art
representerar är oersättlig. Ett centralt mål för vär miljöpolitik i vid mening
är därför att säkerställa en naturmiljö som ger våra växt- och djurarter goda
möjligheter att överleva.

Många
av de biotoper och miljöer som ingick i det äldre kulturlandskapet, t, ex,
ljunghedar, betesskogar, betade strandängar, hagar och slåttermarker, har
under de senaste hundra åren minskat i areal eller försvunnit helt. Härigenom
har en lång rad arter fått sina levnadsbetingelser starkt förändrade,

I
en utpräglad jordbruksbygd, där i stort all mark är uppodlad, är faunan och
floran utarmad. Av de akut hotade och sårbara arterna är några klart
missgynnade av biotopförändringar till följd av att vissa miljöer i det äldre
odlingslandskapet försvunnit. Sparade märgelgravar, öppna diken,
stengärdesgårdar, häckar, äkerholmar m.m, har en avgörande betydelse för
överlevnaden av åtskilliga arter i åkerlandskapet. Jordbrukets val av grödor,
odlingsteknik, bekämpningsåtgärder etc, är ocksä av stor betydelse för fauna
och flora. Några djurarter som försvunnit på grund av biotopförändringar i
odlingslandskapet är exempelvis vit stork, mellanspett och vaktel. Av hotade
djurarter kan nämnas hasselmus, lövgroda och kärrsnäppa. Växtarter som hotar
att försvinna.är bl. a, sådana som är beroende av vissa numera sällsynta
naturtyper, säsom torrängar och hedar.

Dagens
rationella skogsbruk leder till flera för djur- och växtliv negativa

förändringar. Tidigare öppen mark beskogas. Variationsrika skogar ersätts

med likåldriga och ensartade bestånd, vilket bl. a, medför att antalet be

stånd som får åldras och bli biologiskt mogna blir mindre. Många av de

gamla naturbetesmarkerna används inte längre för bete utan planteras igen

med gran. Genom utdikning av våtmarker har tidigare öppen mark besko- 65

gats.

5
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85

De nu nämnda förhållandena
har, liksom den sparsamma förekomsten Prop. 1987/88:85 av åldrande och
döende träd i rationellt skötta skogar, medfört försämrade levnadsbetingelser
för många arter.

I
stora delar av norta Sverige omförs stora arealer gammal granskog till
tallkulturer. Detta påverkar artsammansättningen. Vissa arter gynnas och andra
missgynnas, I de södra delarna av landet minskade bok- och ädellöv-skogsarealen
kraftigt fram till böljan av 1970-talet, då särskild lagstiftning beslutades om
skydd för bokskogen.

Av
de i sen tid försvunna arterna har sannolikt svart stork, blåkräka och härfägel
påverkats av skogsbruket. Fin del sällsynta djurarter såsom havs-och kungsörn,
berguv, vitryggig hackspett, gråspett m,fl. hotas av vissa biotopförändrande
åtgärder inom skogsbruket. Det finns även vissa växtarter som är hotade av
skogsbruket. Bland dessa kan nämnas skuggbrä-ken, långskägg, niprör och
brandnäva.

Utsläpp
av föroreningar från olika industrier samt användningen av kemiska
bekämpningsmedel i jordbruket har medfört att en stor del av faunan har utsatts
för gifter som för åtskilliga arter kraftigt försämrat reproduktionen, I en del
fall har gifterna orsakat sjukdom eller varit direkt dödliga. Det ökade
kvävenedfallet från atmosfären innebär ett hot mot växtarter framförallt arter i
vissa näringsfattiga miljöer.

Utterns
snabba tillbakagång kan åtminstone delvis hänga samman med förgiftning och
förorening av vattendrag, Östersjön är allvarligt förgiftad av kvicksilver, PCB
och DDT, vilket bl, a, har drabbat gråsäl och vikare. Havsörnens reproduktion
är starkt nedsatt och sillgrisslan har drabbats av äggskalsförtunning.
Pilgrimsfalken är akut hotad och riskerar att utrotas om inte insatta
stödåtgärder fortsätter.

Användningen
av s,k, herbicider för kemisk ogräsbekämpning i jordbruket har lett till att
åkermarkernas ogräsflora med tillhörande insektsfauna successivt har utarmats.
Den fågelart som drabbats hårdast är rapphönan, som numera är försvunnen från
en stor del av sitt svenska utbredningsområde.

Målen
för det fortsatta arbetet inom fauna- och floravården bör vara att bibehålla en
rik och varierad fauna och flora, att inom ranien för rimliga krav pä hänsyn
och resursinsatser bevara de naturligt förekommande växt-och djurarterna i
livskraftiga och reproducerande populationer i naturen.

Jag
har tidigare i avsnitt 3,2 och 3,3,1 även berört det fortsatta arbetet med att
bevara hotade arter. Arter och naturtyper kan inte bevaras enbart genom att
natur skyddas som naturreservat eller motsvarande. Det är nödvändigt att en
allmän varsamhet och hänsyn visas vid användningen av våra naturtesurser. Ett
av de viktigaste instrumenten för en effektiv fauna-och floravärd är
hänsynstagande vid den fysiska planeringen och vid olika former av
markanvändning, såsom jordbruk, skogsbruk, vägdragning etc.

Problemen
inom fauna- och floravårdsarbetet har mötts på flera olika

sätt. Fridlysning har fillämpats i många år. Denna form har betydelse

endast i de fall en art hotas på grund av störningar frän människan.

Djurskyddsområden har bildats till skydd för främst fågelfauna och salar.

De båda skyddsformerna naturreservat och nationalparker har ocksä inne

burit skydd för många hotade arter. Dessa instrument är värdefulla och bör 66

utnyttjas även i fortsättningen.

Särskilda åtgärder - räddningsaktioner - har vidtagits för
några av de Prop. 1987/88:85 mest akuta fallen. De mest uppmärksammade exemplen
är insatserna för att återupprätta stammarna av berguv, havsörn, kungsörn och
pilgrimsfalk. Andra projekt gäller de stora rovdjuren, fjällräv, utter,
fjällgås, glada, vitryggig hackspett m.fi. Det mest uppmärksammade projektet
för bevarande av hotade växtarter är Projekt Linné som startade för drygt tio
år sedan. Projektet syftar till att samla in data om växtarters status och
informera naturvårdsmyndigheterna om vilka arter som är hotade och hur dessa
bör skyddas. Enligt min mening fordrar en framgångsrik fauna- och fioravård
insatser från säväl forskare, myndigheter, markägare och den ideella
naturvården. Mänga värdefulla insatser har gjorts från den ideella naturvårdsrörelsens
sida, insatser som verksamt har kompletterat samhällets åtgärder på området.
På flera håll i landet pågår nu ett antal artbeva-randeprojekt pä ideell basis.
För att dessa skall bli effektiva, krävs en viss samordning för vilken naturvårdsverket
bör svara.

Eftersom kunskaperna om arternas miljökrav och
levnadsvanor alltid måste vara utgångspunkten för varje handlingsprogram i
artprojekt och kunskaperna i en del fall är bristfälliga, behövs en stark,
målinriktad forskning avseende bevarandet av arterna och deras naturliga
miljöer. Sådan forskning har bedrivits och bedrivs bl, a. inom ramen för
anslaget Miljövårdsforskning, som administreras av naturvärdsverket.

Under senare år har insikten vuxit om behovet av
målinriktade studier och åtgärder rörande de hotade och sällsynta arterna,
samtidigt som nya tekniska förutsättningar har skapats för detta. Genom
inrättandet av ett särskilt anslag till vård av hotade arter har regeringen
underlättat systematiska och samordnade insatser.

Grundläggande för ett framgångsrikt artbevarandearbete är
enligt min mening att ett särskilt handlingsprogram upprättas för vård av akut
hotade, sällsynta och sårbara arter. Naturvårdsverket bör svara för att ett
sådant tas fram. Ett viktigt led i detta arbete är de artdatabanker för flora
och fauna som håller på att byggas upp av Sveriges lantbruksuniversitet, med
anslag från statens naturvårdsverk, och som beräknas vara i full drift år 1989,

Jag har tidigare i min redogörelse omnämnt Sveriges
deltagande i det internationella naturvårdssamarbetet. Detta arbete är till
stor del inriktat på skyddet av hotade växt- och djurarter. Jag vill här betona
vikten av att Sverige aktivt bidrar till att de internationella insatserna för
flora och fauna blir framgångsrika.

För att möta behoven av resurser för vården av hotade
arter har jag föreslagit regeringen att särskilda medel anvisas för detta
ändamål även nästa budgetår. Jag återkommer till detta i det följande i samband
med behandlingen av anslaget B 9, Vård av hotade arter m, m.

67

3.3.3 Friluftsliv

Prop. 1987/88:85

Mitt
ställningstagande: Allemansrätten innebär att naturen är tillgänglig för alla.
Naturvärdsverket och länsstyrelserna har en viktig roll när det gäller att
skapa förutsättningar för människorna att utnyttja naturen. Kommuner och
landsting bör ha ett särskilt ansvar för säkerställande av områden för
friluftslivet samt driften av anläggningar för friluftslivets behov.

Skälen
för mitt ställningstagande: Miljöpolitiken omfattar också omsorg om och
åtgärder för det rörliga friluftslivet. Allemansrätten utgör den främsta
tillgängen för människors ftiluftsliv. Jag har i flera sammanhang, bl, a, i
riksdagen, pekat på allemansrättens stora betydelse och hur viktigt det är att
vi värnar om den. Jag vill här också erinra om att strandskyddet vid våra hav,
insjöar och vattendrag gör det möjligt att låta stränderna vara tillgängliga
för friluftslivet. De åtgäider som behövs för att medborgarna skall ha tillgång
fill naturen som en källa till rekreation är således en viktig del av
naturvårdsarbetet.

Jag
vill här kort beskriva det arbete som bedrivits och bedrivs för att förbättra
villkoren för människornas friluftsliv. I slutet av 1960-talet och början av
1970-talet fick länsstyrelserna möjlighet att utnyttja beredskapsmedel för
arbete med natiirvård och friluftsliv. De resurser som ställdes till förfogande
användes bl, a, till att bygga vandringsleder, både fjälleder och
vandringsleder i låglandsterräng,

I
fjällen har markerade leder funnits länge. Under 1960-talet ökade
fjällvandringen kraftigt, vilket resulterade i problem med skötsel och underhäll
av lederna. Är 1977 fick naturvårdsverket överta ansvaret för långfärdsleder av
turistiskt intresse, det s. k. statliga ledsystemet i fjällen som omfattar
sommar-, vinter- och skoterleder. Det regionala ansvaret har länsstyrelserna i
Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län, I Nortbotten har ett särskilt
organ - fjällenheten - bildats gemensamt av naturvårdsverket och länsstyrelsen
i Norrbottens län. Fjällenheten är lokaliserad till Jokkmokk. Totalt finns i
de svenska fjällen 546 mil statliga leder, varav 196 mil utgör skoterleder, I
anslutning till lederna finns ca 80 rast-skydd, drygt 400 broar och 3 båtleder,
I det statliga ledsystemet i Qällen ingår inte Svenska Turistföreningens (STF)
fjällstationer, övernattningsstugor och passagerarbåtar. Statens satsningar på
ledsystemet fortsätter. Jag har erfarit att chefen för industridepartementet i
en proposition om särskilda regionalpolitiska insatser i Nortbottens län inom
kort kommer att föreslå att särskilda medel anslås för bl, a, upprustning av
det statliga ledsystemet i fjällen.

Som
jag fidigare har nämnt, finns också ett system av vandringsleder nedanför
fjällen. Dessa leder har i regel planerats och anlagts av länsstyrelserna, I
första hand kommunerna men även ideella föreningar och företag är huvudmän för
driften och underhållet av lederna. Den första vandringsleden i
låglandstertäng var Sörmlandsleden, som stod klar år 1975, Sedan dess har
ytterligare leder tillkommit, säsom t, ex. Skåneleden, HaUandsle-

68

den och Bergslagsleden. I
dag finns det mer än 50 vandringsleder nedanför Prop. 1987/88:85
Qällområdet med en sammanlagd längd om drygt 600mil. Sedan 1970-talet har även
ett antal kanotleder anlagts. De mest kända är kanotlederna i Dalslands
sjösystem.

Under
1960-talet ökade antalet fritidsbåtar kraftigt, framför allt i våra skärgårdar.
Naturvårdsverket har under 1970- och 1980-talen lämnat betydande stöd till
gästhamnar i syfte att minska nedskräpning och markförslitning. Till en del
har satsningen lyckats men den har inte räckt till. Därför har naturvårdsverket
även lämnat stöd till kommunalt skötta sophus med torrtoaletter ute i
naturhamnarna. Kommuner och landsting har även själva låtit placera ut toaletter
och sophus. Sådana s.k, sopmajor finns numera lite varstans i skärgårdarna samt
vid de större sjöarna och kanalerna, och nedskräpningen har minskat
väsentligt. Jag vill här betona att jag finner det angeläget att fortsatta
resurser ställs till förfogande så att nuvarande ordning kan bibehållas i våra
skärgårdar.

Överhuvudtaget
har naturvårdsverkets bidrag till olika friluftsanläggningar varit omfattande
sedan slutet av 1960-talet, Under tiden 1969-1983 uppgick de totala bidragen ur
verkets anläggningsstöd till mer än 350milj, kr. Större delen av bidragen har
gått till stugbyar, campingplatser och fjällstugor, men även friluftsgårdar,
motionscentraler och friluftsbad har fått bidrag.

Jag
vill här erinra om fritidsfiskets betydelse för människornas friluftsliv. Ca 2
milj, svenskar fritidsfiskar åtminstone någon gång varje år och ungefär 700000
av dem fiskar minst 10 gånger om året. Sedan handred-skapsfisket blev fritt år
1985 längs hela ostkusten och i de större sjöarna, har betydande områden blivit
tillgängliga för fritidsfiske.

I
detta sammanhang vill jag ocksä erinra om de mycket betydelsefulla insatser som
de ideella organisationerna har gjort för att främja friluftslivet. Ibland har
gjorts banbrytande gärningar, säsom t. ex, STF:s "öppnande" av
fjällväriden i början av seklet.

Intresset
för friluftsliv har vuxit till följd av mera fritid och ett ökat tätortsboende.
Allt fler människor i vårt land utnyttjar i dag sin fritid till friluftsliv och
rekreation i olika former. Behovet av rekreafionsområden, inte minst av
allemansrättsligt tillgängliga områden, har därmed också ökat. Det är därför
angeläget att på olika sätt bredda och utveckla denna del av fritidsutbudet
genom att mark- och vattenområden för friluftsliv säkerställs, skyddas och vårdas
samt görs bättre tillgängliga för allmänheten. Förutsättningarna för detta är
i vårt land unika. Omväxlande natur, god miljö samt stora natur- och
kulturvärden ger oss möjligheter att erbjuda människorna ett rikt och varierat
fritidsutbud. Genom särskilda åtgärder inom naturvårdslagstiftningens ram har
också ovärderliga naturområden tagits undan och skyddats mot exploatering och
bebyggelse.

Naturvårdsverket
och länsstyrelserna har haft och har en vikfig roll när det gäller att skapa
förutsättningar för människorna att nyttja naturen. Detta arbete bör
naturvårdsmyndigheterna självfallet fortsätta med.

Eftersom
det stora flertalet av Sveriges medborgare bor i stora städer

eller andra tätorter, har tillgången på lämpliga naturområden för rekreation

blivit alltmer betydelsefull. Jag vill erinra om vad som anges i 2§ natur- 69

vårdslagen, nämligen att naturvården är en säväl statlig
som kommunal Prop. 1987/88:85 angelägenhet. Jag vill vidare erinra om att
naturvärdslagen i satnband med tillkomsten av den nya planlagstiftningen har
ändrats sä att kommunerna har rätt att själva bilda naturreservat och
naturvårdsomräden för i första hand det tätortsnära friluftslivets intressen.
Detta kan ses som en markering av att kommuner och landsting bör ha ett
särskilt ansvar för säkerställandet av områden för friluftslivet samt driften
av anläggningar för friluftslivets behov.

Naturvårdsverket har under årens lopp skaffat sig stora
kunskaper om hur vi på bästa sätt kan skydda närrniljön mot ogynnsamma
förändringar. Genom lagstiftning om hänsynsregler i jord- och skogsbruket kan
friluftslivets behov beaktas i dessa näringar. Skogsstyrelsen utarbetar
tillsammans med naturvårdsverket råd om utformningen av skogsbruk i tätortsnära
områden och i skärgårdsområden som skall tillgodose bl, a, friluftslivets
intressen.

Genom PBL blir kommunala översiktsplaner över mark- och
vattenanvändningen obligatoriska. Översiktsplanerna ger bl, a, bättre
förutsättningar för en belysning av konflikter mellan exploateringsintressena
och naturvården. Inför den planering i kommunerna som PBL medför skall
naturvärdsverket och länsstyrelserna medverka till information och utbildning
om friluftslivets behov.

De reformer som jag nu har talat om ger stora möjligheter
för naturvär-, den och friluftslivet att flytta fram sina positioner i
samhällsplaneringen.

Det är en viktig uppgift för naturvårdsverket och
länsstyrelserna att informera om och därmed stimulera till besök i de skyddade
områdena. Stora insatser görs i detta avseende. Ett aktuellt exempel är den
kampanj. Nära till naturen, som naturvårdsverket genomför under år 1988 i
samarbete med ett antal myndigheter, bildningsförbund, folkrörelser och
organisationer samt näringslivet. Kampanjen syftar till att sprida kunskap om
den svenska naturen och våra naturreservat och att entusiasmera människor att
ge sig ut i naturen. Ett annat syfte är att skapa förståelse för hur viktigt
det är att vi på olika sätt värdar vår natur och bevarar den till kommande
generationer, 1 detta sammanhang vill jag också nämna de värdefulla insatser
som stiftelsen Håll Sverige Rent genomför, i första hand genom kampanjer mot
nedskräpningen men även genom att bl, a, främja återvinning av olika
konsumentförpackningar.

Sammanfattningsvis vill jag säga att friluftslivet bör
främjas t, ex, genom kommunal planering, säkerställande av mark, hänsynstagande
av dem som bedriver de areella näringarna, genom de ideella organisationernas
arbete och genom en ökad information om alla de möjligheter till friluftsliv
som den rika svenska naturen erbjuder.

3.4 Utvidgning av vissa nationalparker, m. m.

Jag tar i det följande upp en framställning från statens
naturvårdsverk om

att dels utvidga nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön

till att omfatta omgivande vattenområden, dels utvidga Sånfjällets natio- 70

nalpark. Jag behandlar
ocksä en framställning frän naturvårdsverket om medgivande till inträng i Stora
Sjöfallets nationalpark med anledning av en planerad turistanläggning vid
Vietas,

Prop. 1987/88:85

3.4.1
Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön

Mitt
förslag: Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön utvidgas till
att omfatta omgivande vattenområden.

Naturvårdsverkets
förslag: Ängsö nationalpark avsattes år 1909 i syfte att bevara ett äldre
odlingslandskap i väsentligen oförändrat skick, 1 beslutet anges att
nationalparken omfattar ön Ängsö, Ängsö utgjorde en del av statens fastigheter
Väringsö 1:1 och 2:1 i Norrtälje kommun. Den Ijuli 1976 överfördes Ängsö
nationalpark frän domänfonden till naturvärdsfonden. Fastigheternas
vattenområden ingick inte i nationalparken och var alltjämt bokförda på
domänfonden. Efter framställning från statens naturvårdsverk förordnade
regeringen att de till fastigheterna Väringsö I: I och 2:1 i Norrtälje kommun
hörande vattenområdena utanför Ängsö skulle, inklusive holmar och skär,
överföras från domänfonden till naturvårdsfonden. Ar 1980 avstyckades Ängsö
frän Väringsö 1:1 och 2:1 och nationalparksfastigheten Väringsö 1:3 bildades
inkl, ett vattenområde om 120ha, vilket område Ibrmellt inte ingår i
nationalparken. Enligt naturvärdsverket finns behov av att reglera allmänhetens
tillträde till viss del av omgivande vattenområde.

Blå
Jungfrun avsattes som nationalpark år 1926 i syfte att bevara ön i dess naturiiga
tillstånd. Nationalparken omfattar endast ön, som ingår i fastigheten Jungfrun
1:1 i Oskarshamns kommun. Det till fastigheten hörande vattenområdet ingår
formellt inte i nationalparken.

En del av Gotska Sandön avsattes som nationalpark år 1910,
Är 1963 Utvidgades nationalparken till
att omfatta praktiskt taget hela Gotska Sandön, som utgörs av fastigheten
Gotska Sandön 1:1 i Gotlands kommun. Det till fastigheten hörande vattenområdet
ingår formellt inte i nationalparken, I nationalparken ingår inte
kyrkogårdsfastigheten Gotska Sandön 1:2, omfattande 5l6m,

Även
vad gäller Blå Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker anser,
naturvärdsverket att det finns behov av att reglera bl, a, allmänhetens
tillträde till vissa delar av omgivande vattenområden. Verket anser att det
till statens fastigheter hörande enskilda vattenområdet enligt lagen (1950:595)
om gräns mot allmänt vattenområde bör ingå i dessa båda nationalparker. För Blå
Jungfrun berör förslaget ett vattenområde med 300 meters bredd runt ön. För
Gotska Sandön föreslås gränsen på vissa sträckor följa tre meters djupkurva på
mer än 300 meters avstånd från strandlinjen. Statens naturvårdsverk föreslår
således att de tre nationalparkerna får utvidgas med de till
nationalparksfastigheterna tillhörande vattenområdena.

Remissinstanserna:
Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga

Ängsö
nationalpark avgetts av fiskeristyrelsen, domänverket, statens länt- Prop.
1987/88:85 mäteriverk, länsstyrelsen i Stockholms län, Norrtälje kommun. Svenska
naturskyddsföreningen och Sveriges Sportfiske- och fiskevårdsförbund.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot den föreslagna
utvidgningen, Fiskeristyrelsen förutsätter att naturvårdsverket samråder med
fiskenämnden i Stockholms län, innan villkoren för fisket i vattenområdet
fastställs. Domänverket anser att fiske, som nu är tillåtet inom det aktuella
vattenområdet med undantag för ett fågelskyddsområde med tillträdesförbud,
även i fortsättningen bör vara tillätet, Sveriges Sportfiske-och
fiskevårdsförbund har anfört liknande synpunkter.

Efter
remiss av förslagen att utvidga Blå Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker
har yttranden avgetts av fiskeristyrelsen, statens lantmäteriverk,
länsstyrelserna i Kalmar resp, Gotlands län, Svenska naturskyddsföreningen och
Oskarshamns kommun resp, Gotlands kommun.

Förslaget
till att utvidga Blå Jungfruns nationalpark tillstyrks av samtliga
remissinstanser.

Vad
gäller Gotska Sandöns nationalpark tillstyrker flertalet remissinstanser eller
lämnar förslaget utan erinran. Statens lantmäteriverk har dock anfört bl. a.
följande. Utanför Gotska Sandön är bottenförhållandena sådana att gränsen för
det enskilda vattenområdet på något ställe kommer att gå utanför
300-metersavståndet, Enligt vad som upplysts är bottendjupen i öns närhet inte
heller stabila. Pä grund av vattenrörelserna kan således kurvan för
tremetersdjupet flyttas inom en i sammanhanget överskådlig tid. Om
nationalparken anpassas till fastighetsgränsen som i detta fall utgörs av en
svårdefinierad linje mot det allmänna vattenområdet -vilket dessutom kan tänkas
flytta sig frän tid till annan- synes onödiga problem uppstå för sjöfarten. Vid
Getska Sandön syns det därför vara att föredra en gräns för nafionalparken som
går på ett störte avstånd än 300 meter från land. Hur långt utanför den bör gä
får bli beroende av bl, a. bottenförhållandena, men den bör i det fallet dras
med ett konstant avstånd från land. Gotlands kommun avstyrker den föreslagna
utvidgningen. Kommunen anser att de skyddsåtgärder som föreslås redan kan
upprätthållas med gällande lagstiftning. Om eventuella inskränkningar i
allemansrätten behöver införas, bör detta föregås av en allsidig prövning,
vilken lämpligen sker genom planläggning enligt byggnadslagstiftningen.

Skälen
för mitt förslag: För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att
det finns praktiska fördelar att låta nationalparkerna Ängsö och Blå Jungfrun
överensstämma med den rådande fastighetsindelningen, så att även de till
fastigheterna hörande vattenområdena omfattas av nationalparksbestämmelserna.
Det kan ocksä finnas behov av att reglera viss verksamhet, bl. a, allmänhetens
tillträde till vattenområdet närmast öarna.

När
det gäller den föreslagna utvidgningen av Gotska Sandön har flertalet
remissinstanser tillstyrkt en sådan, Gotlands kommun har avstyrkt utvidgning av
gränsen och lantmäteriverket har haft synpunkter på hur gränsen skall dras i
vattenområdet utcinför nationalparken.

För
egen del anser jag att förhållandena i vattenområdet runt Gotska

Sandön kan behöva regleras. Gotska Sandöns vattenområden hyser natur

vetenskapliga värden, I likhet med naturvärdsverket och det stora flertalet 72

remissinstanser anser jag
därför att det finns behov av att låta även det omgivande vattenområdet runt
Gotska Sandön ingå i nationalparken. Vad gäller avgränsningen i vattnet anser
jag att det inte finns skäl att låta nationalparken omfatta något annat
vattenområde än vad som hänförs till berörd fastighet enligt lagen (1950:595)
om gräns mot aUmänt vattenområde.

Prop. 1987/88:85

3.4.2
SånQällets nationalpark

Mitt förslag:
Sånfjällets nationalpark utvidgas med omgivande mark som är upptagen på
naturvårdsfonden.

Naturvårdsverkets förslag:
SänQällets nationalpark avsattes år 1909 i syfte att bevara ett skogs- och
fjällområde i de södra Qälltrakterna i dess naturliga tillstånd. Nationalparken
omfattar ca 2700 ha och är belägen pä Sånfjällets östra sida. Sedan är 1980 har
naturvårdsverket i samråd med länsstyrelsen i Jämtlands län verkat för inköp av
mark i området i avsikt att hela Sånfjället skall kunna avsättas som
nationalpark. Hittills har ca 7 800 ha förvärvats. Det återstår nu två enskilt
ägda områden som på sikt bör införlivas med nationalparken. Dels gäller det ett
triangelformat område om ca 450 ha ovanför Nysätern på västra sidan, dels ett
område om ca 500 ha sydväst om Nyvallens fäbod norr om den befintliga
nationalparken. Dessa två områden avses bli avsatta som Nysäterns resp.
Nyvallens naturreservat i avvaktan pä att staten genom avtal köpt in dem sä
att de i en framtid kan ingå i nationalparken,

Sånfjället
är ett isolerat fjällmassiv med fem toppar som når över 1000 m. Den högsta når
upp till 1 277 m. På sluttningarna finns välutbildade rännor, bildade av
inlandsisens avsmältning. Området är viltrikt. De vandringsleder som redan
finns skall kompletteras. Det är enligt naturvårdsverkets mening starkt
befogat att utvidga nationalparken med hittills inköpta områden och på sikt
även med de två naturreservat som länsstyrelsen avser besluta om.

Statens
naturvårdsverk hemställer att SånQället utvidgas med den mark staten har
förvärvat och på sikt även med de föreslagna naturreservaten Nysätern och
Nyvallen,

Remissinstanserna:
Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga Sånfjällets nationalpark
avgetts av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket,
länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges lantbruksuniversitet, Häijedalens
kommun. Friluftsfrämjandet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas
riksförbund och Svenska turistföreningen. Därutöver har en skrivelse inkommit
frän Mittådalens sameby.

Remissinstanserna
tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget. Länsstyrelsen anför dock
bl, a, att det kan synas olämpligt att "blanda" nationalparken med
de två föreslagna naturtcseryaten. Orsaken härtill är att reservaten utgörs av
ett flertal enskilda fastigheter, där starka önskemål finns att behålla
äganderätten och framför allt möjligheten att bedriva jakt.

73

På lång sikt bör dock
huvuddelen av reservaten kunna överföras till nationalparken.

Skälen för mitt förslag:
Naturvårdsverkets förslag att utvidga Sånfjällets nationalpark med de områden
som staten numera förvärvat samt vissa områden som överförts frän domänfonden
till naturvårdsfonden har inte mött någon erinran av remissinstanserna.
Eftersom det är ovisst när de två områdena blir förvärvade som staten ännu inte
har inköpt och som på sikt avses ingå i nationalparken, bör de enligt min
mening inte nu omfattas av en utvidgning av nationalparken, 1 övrigt anser jag
att den föreslagna utvidgningen bör få ske. Mitt förslEig till utvidgning av
SånQäUets nationalpark framgår av kartan i figur 3,1,

Prop.
1987/88:85

Figur
3.1 Karta över Sånfjället

Gr ä ns f ö r S å nfj ä llets
nationalpark F ö rslag till utvidgning

1 km

Allm ä nt kartmateriel fr å n Lantm ä teriverket, Medgivande 87,0209,
Godk ä nd ur sekretessynpunkt, Lantm ä teiriverket 1987-11-16,

74

3.4.3 Stora Sjöfallets
nationalpark

Prop. 1987/88:85

Mitt förslag: En
turistanläggning medges i anslutning till statens vattenfallsverks
bebyggelseområde vid Vietas i Stora Sjöfallets nationalpark.

Naturvårdsverkets
förslag: Stora Sjöfallets nationalplark avsattes genom riksdagsbeslut är 1909 i
syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess naturiiga tillstånd.
Nationalparken är belägen kring Stora Lule älvs övre lopp. Inträng i
nationalparken har av riksdagen medgivits vid flera tillfällen, senast år 1980
(prop, 1980/81:19, JoU 11, rskr, 48), Riksdagen bemyndigade dä regeringen att
medge det intrång i nationalparken som föranleddes av en tredje tilloppstunnel
till Vietas kraftstation.

Den nuvarande bebyggelsen
i nationalparken vid Vietas tillkom på grund av statens vattenfallsverks
utbyggnad av Vietas kraftstation på 1960-talet och tillhörande tunnelbygge på
1980-talet, Vattenfall har delvis avvecklat sin verksamhet i Vietas, En
omrädesplan upprättades och antogs av Gällivare kommunfullmäktige år 1981. I
denna plan föresläs att en befintlig anläggning för turism behålls och att
ytterligare utbyggnad görs med hotell/vandrarhem, stugby, husvagnsparkering,
tältplats samt eventuell upprustning av ett befintligt servicehus. Kort- och
långtidsparkering avses anordnas. Gällivare kommun upprättade härefter efter
överenskommelse med statens naturvärdsverk ett förslag till dispositionsplan
över Vietasom-rådet. Avsikten är att efter det att Vattenfalls
byggnadsverksamhet i stort sett har lämnat Vietasområdet skall området
disponeras som bl, a. turistanläggning. Förslaget till dispositionsplan
avgränsades från Lappviken i öster med bl, a, STF:s nuvarande båtplats till
Sjöfallsuddens naturtastplats i väster. Planen syftar till att få till stånd en
permanent turistanläggning i Vietas. Naturvårdsverket och länsstyrelsen i
Nortbottens län anförde i yttrande över planen att man frånsett några
detaljfrågor inte hade något att erinra mot planförslagets utformning.

Naturvårdsverket har
hemställt om regeringens bemyndigande att medge att en permanent
turistanläggning får uppföras vid Vietas. Verket anser, med hänsyn till den exploatering
av området som skett i samband med vattenkraftsutbyggnaden och att det faktiskt
under lång tid bedrivits turistisk verksamhet i Vietas, att en permanent
turistanläggning väl låter sig förenas med naturvårdens intressen.

Remissinstanserna: Efter
remiss har yttranden över naturvärdsverkets framställning avgetts av
lantbruksstyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Nortbottens län.
Svenska naturskyddsföreningen. Svenska samernas riksförbund och Sveriges
Turisträd, Alla instanser har förklarat sig inte ha något att erinra mot en
permanent turistanläggning i Vietas, Vissa detaljsynpunkter har framförts av
lantbruksstyrelsen. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska samernas
riksförbund beträffande förslaget till dispositionsplan för området. Svenska
naturskyddsföreningen har framfört synpunkter på utbyggnaden av vägar,
urskogsobjektet Vietas, Vattenfalls informationsanläggning, biltrafiken och
anläggningar för den-

75

samma samt på
skotertrafiken inom området. Lantbruksstyrelsen och Prop. 1987/88:85
Svenska samernas riksförbund har framfört vissa synpunkter beträffande
placering av naturrum och husvagnar.

Skälen
för mitt förslag: Förslaget om intrång i Stora Sjöfallets nafional-park har i
princip tillstyrkts av remissinstanserna. Med hänsyn till den exploatering av
området som redan har skett på grund av vattenkraftsutbyggnaden och då den
planerade verksamheten låter sig förenas med naturvärdens intressen, anser jag
för min del att det begärda intrånget bör få ske. Några remissinstanser har
framfört synpunkter i detaljfrågor beträffande den föreslagna
dispositonsplanen. Detta är frågor som bör behandlas i samband med
plangenomförandet, och jag förutsätter att berörda intressenter fär framföra
sina synpunkter i detta sammanhang.

3.5 Översyn av naturvårdsförvaltningen

3.5.1
Inledning

Jag
tar nu upp den särskilda översyn av naturvårdsförvaltningens organisation och
funktion som gjordes under är 1986 av en särskild utredare och som redovisas i
betänkandet (Ds.lo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt. Förvaltning, skötsel,
ekonomi,

I
det följande redovisar jag för riksdagens kännedorh översiktligt betänkandet
liksom vissa i detta upptagna förslag samt mina ställningstaganden till dessa .

I
betänkandet föresläs en effektivisering av naturvårdsförvaltningen vad gäller
administration och ansvarsfördelning samt ekonomisk planering och redovisning.
Vidare lämnas förslag till ett utvidgat kommunalt och landstingskommunalt
engagemang i naturvårdsförvaltningen, vissa omprioriteringar, alternativa finansieringskällor,
beredskapsarbeten för naturvård, ideella organisationers medverkan i
naturvårdsförvaltningen, m. m. Under utredningsarbetet har utredaren också
uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlingslandskapet. Vissa
principförslag läggs fram i dessa frågor.

En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3.1. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.2, En
sammanställning över remissyttrandena har upprättats inom miljö- och
energidepartementet och finns tillgänglig där (ME/Jo 1863/86).

Av
direktiven till den särskilda översynen framgår bl. a, att betydande

arealer avsatts som nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden el

ler djurskyddsområden. Mer än 2 milj, ha har sålunda hittills skyddats

genom förordnanden enligt naturvårdslagen. De skyddade områdena ford

rar en kontinuerlig vård och förvaltning. Medel för detta ställs till förfogan

de dels genom anslaget Vård av naturreservat m. m,, dels genom arbets

marknadspolitiska insatser, främst beredskapsarbeten. Anslagen till be

redskapsarbeten har minskat kraftigt under senare är. Statens naturvårds

verk samt länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens län har

i skrivelser år 1985 till regeringen behandlat konsekvenserna på naturvår- 76

dens
område av den förändrade tilldelningen av medel för beredskapsarbeten.

Revisionskontoren
vid skogsstyrelsen och riksförsäkringsverket har under år 1985 genomfört en
revision av vården och förvaltningen av naturvårdsobjekt. Vissa åtgärder och
utredningar föreslås för att effektivisera naturvärdsförvaltningen.

Det
är bl, a. mot denna bakgrund som den särskilde utredaren tillkallades med
uppdrag att se över naturvårdsförvaltningens organisation m, m. Utredarens
förslag syftar till en effektivare vård med oförändrade resurser. Utanför
uppdraget har utredaren ocksä lämnat vissa förslag till landskaps-värdande
åtgärder i odlingslandskapet.

De
förslag som lämnas i betänkandet fär i sina huvuddrag ett positivt bemötande av
remissinstanserna. Åtskilliga remissinstanser påpekar dock att förslagen inte
tillgodoser det resursbehov som krävs för att klara värden av
naturvårdsobjekten. I stort sett alla remissinstanser ställer sig bakom
förslaget att åtgärder måste vidtas för att bibehålla det öppna odlingslandskapet.
Flera instanser är emellertid starkt kritiska till utredningens förslag att
finansiera åtgärderna genom höjning av miljöavgifterna pä gödselmedel och
bekämpningsmedel.

Jag
vill redan här anmäla att jag delar flertalet remissinstansers uppfattning att
utredningsförslaget kan läggas till grund för åtgärder i syfte att
effektivisera naturvårdsförvaltningen. Dessa åtgärder bör genomföras inom
befintlig resursram.

Prop.
1987/88:85

3.5.2
Den centrala och regionala administrationen

Mitt
ställningstagande: Naturvårdsverket bör som central förvaltningsmyndighet även
i fortsättningen ha ansvaret för samordningen av naturvårdsförvaltningen i hela
landet. Länsstyrelsen är regional naturvårdsförvaltningsmyndighet och bör även
i fortsättningen ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet.

Länsstyrelsen bör
till förvaltare av naturvårdsobjekt utse den som med hän.syn till kompetens
samt från naturvårdssynpunkt och av ekonomiska eller andra skäl bedöms som mest
lämplig för ändamålet. Jag kommer att föreslå regeringen att nuvarande
föreskrift i 3 § naturvårdsförordningen att vissa uppräknade myndigheter och organ
i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanser fillstyrker utredarens förslag.

Skälen
för mitt ställningstagande: Jag biträder utredarens uppfattning att statens
naturvårdsverk som central förvaltningsmyndighet även i fortsättningen bör ha
ansvaret för samordningen av naturvärdsförvaltningen i landet. Likaså bör
länsstyrelsen säsom regional naturvårdsmyndighet lik-

77

som f n, ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet.
Länsstyrelsen, Prop. 1987/88:85

som är regionalt ansvarig för säkerställande av värdefull
natur, bör ha goda

möjligheter att ansvara för den regionala förvaltningen av
de förvärvade

objekten. Dessutom ansvarar länsstyrelsen för den
regionala planeringen i

stort rörande bl. a. naturvärd och friluftsliv, vilket bör
ge förutsättningar

för en samordning och effektivisering av olika insatser.
Detta gäller inte

minst frågor som rör kulturmiljövärden i
odlingslandskapet. Ytteriigare vill

jag
framhålla den stora fördel sorn ligger i den samordning mellan den

ordinarie naturvårdsverksamheten och planeringen av
beredskapsarbeten

som kan ske på länsstyrelsenivå.

Det är länsstyrelsen som har att prioritera de områden som
bör avsättas som naturreservat och också ta ställning till målen med de olika
reservaten. Länsstyrelsen beslutar också om skötselplaner för reservaten och
ser till att det finns balans mellan säkeiställande och resurser för skötseln,
Pä detta sätt fär länsstyrelsen en betydande kunskap om reservaten, som gör den
lämplig att vara regional förvaltningsmyndighet.

Naturvårdsförvaltningen av de enskilda objekten bör i de
flesta fall kunna överlåtas på andra organ. För närvarande gäller i regel att
förvaltningen av naturvärdsobjekten sker genom skogsvärdsstyrelsen eller domänverket.
Utredningen har föreslagit, att denna särställning tas bort sä att även andra
organisationer kan utses till förvaltare av naturvårdsobjekt.

Jag vill betona att den grundläggande principen för val av
en förvaltare bör vara att den bör utses som har de bästa kunskaperna och
övriga förutsättningar för en långsiktigt ändamålsenlig förvaltning samtidigt
som kostnaderna för förvaltningen hålls så låga som möjligt. Detta innebär
sålunda att andra statliga myndigheter, kommuner, stiftelser eller företag bör
kunna utses till förvaltare av naturvårdsobjekt. En förutsättning är att de har
kompetens och resurser för detta, I vissa fall bör även ideella organisationer
och enskilda markägare som uppfyller dessa krav kunna få ansvaret för
förvaltningen av naturvårdsobjekt eller åta sig enskilda arbeten på uppdrag av
naturvårdsförvaltaren. Enligt min uppfattning bör detta kunna effektivisera
förvaltningsarbetet samt ge värdefulla effekter för sysselsättningen i
glesbygder. Länsstyrelsen och naturvårdsförvaltaren bör i varje enskilt fall
pröva möjligheten att lägga ut sådana arbeten på andra.

Länsstyrelsen bör sålunda utse den till förvaltare av
naturvårdsobjekt som med hänsyn till kompetens samt frän naturvärdssynpunkt och
av ekonomiska eller andra skäl bedörns som mest lämplig för ändamålet, 1
konsekvens härmed avser jag att föreslå regeringen att föreskriften i 3 §
naturvårdslörordningen att vissa uppräknade myndigheter och organ i första hand
skall utses som förvaltare bör utgå.

78

3.5.3 Ekonomisk
planering m. m.

Prop. 1987/88:85

Mitt
ställningstagande: Naturvårdsverket bör fä i uppdrag att i samråd med
riksrevisionsverket se över formerna för den ekonomiska planeringen och
redovisningen av medlen för vård och förvaltning av naturvärdsobjekt.

Länsstyrelsen
— och inte som nu naturvårdsverket - bör vara prövande myndighet beträffande
statsbidrag ur vårdanslaget till kommuner, stiftelser m, fi, samt för
landskapsvård.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens förslag.

Skälen
för mitt ställningstagande: Från anslaget Värd av naturreservat m,m, kan
beviljas medel för naturvårdsförvaltningen. Naturvårdsverket fördelar medlen.
Naturvårdsverket har inför budgetåret 1986/87 infört en enkel anslagmodell, som
medger att länsstyrelserna inom givna ramar kan göra en egen prioritering av
vårdinsatserna. Den genomförda ändringen har utredaren funnit vara ett viktigt
steg för att minska den centrala detaljstyrningen av vårdanslaget. En sådan
enkel modell för anslagsframställningen förutsätter dock att redovisningen av
medelsanvändningen utformas så att prioriterings- och budgetarbetet blir
effektivt. Naturvårdsverket och riksrevisionsverket bör gemensamt se över
formerna för det ekonomiadministrativa informationssystemet m,m. Jag återkommer
senare till regeringen med förslag till det uppdrag som behövs för ändamålet.
Det är därvid angeläget att en samordning sker med den översyn av
naturvårdsverkets organisation som jag tidigare har aviserat.

Naturvårdsverket
beviljar statsbidrag ur anslaget Vård av naturreservat m,m, till kommuner,
stiftelser m,fi, för förvaltning av naturvårdsobjekt samt till landskapsvård.
Jag ser inga avgörande skäl till att ansökningar om bidrag i fortsättningen
skall behöva behandlas av en central myndighet. Frågan om sädana statsbidrag
bör i stället prövas av länsstyrelsen i enlighet med generella föreskrifter
frän naturvårdsverket. Genom dessa åtgärder fär länsstyrelsen även ett
utvidgat och mera preciserat ansvar för naturvårdsförvaltningen.

3.5.4
Kommunernas ansvar

Mitt ställningstagande:
Länsstyrelserna bör kunna ta upp förhandlingar med kommuner eller landsting om
ansvaret för naturvårdsförvaltningen och kostnadsansvaret för förvaltningen av
enskilda naturvårdsobjekt.

Utredarens förslag:
Överensstämmer i sak väsentligen med mitt ställningstagande. På vissa punkter
vill utredaren gå längre. Utredaren har

79

bl.
a, föreslagit att vissa angivna principer för fördelningen av förvaltnings-och
kostnadsansvaret för naturvärdsobjekten bör författningsregleras.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har i allmänhet tillstyrkt eller har ingen erinran
mot utredarens förslag. Några remissinstanser, däribland landstingsförbundet
och kommunförbundet avvisar förslaget i fråga om en författningsreglerad
ansvarsfördelning mellan stat och kommun.

Skälen för mitt
ställningstagande: Naturvårdsförvaltningen har av tradition ansetts vara en
huvudsakligen statlig angelägenhet. En av orsakerna till detta har varit att
staten har haft det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för tillkomsten av
naturvärdsobjekten och en annan att länsstyrelsen har varit beslutande
myndighet. Som en följd av detta har även frågor som normalt ligger inom den
primärkommunala/landstingskommunala sektorn, såsom friluftsliv m.m,, blivit en
statlig angelägenhet inom många av naturvårdsobjekten. Enligt 2§
naturvärdslagen är naturvärden emellertid en såväl statlig som kommunal
angelägenhet. Av detta följer att även kommunerna har ett kostnadsansvar för
naturvårdsarbetet. Kommunerna har genom PBL och följdändringar på grund av
denna i naturvårdslagen givits möjligheten att inrätta kommunala naturteservat
och naturvårdsområden. Kommunerna tar då samtidigt också på sig ansvaret för
kostnaderna för sädana kommunala objekt. Ansvarsfördelningen är här reglerad i
naturvärdslagstiftningen. Även för andra objekt kan det vara aktuellt att kommunerna
eller landstingen tar på sig vissa kostnader för förvaltningen. Detta bör komma
i fråga endast genom frivilliga avtal.

Utredaren
har pekat pä möjligheten att på frivillig väg bilda kommunala och
landstingskommunala stiftelser för naturvård och friluftsliv och att
stiftelserna i sin verksamhet också kan inrymma vård och förvaltning av
naturvårdsobjekt. Jag vill för egen del notera att sådana stiftelser redan
finns på flera håll och att erfarenheterna av denna verksamhetsform är
positiva.

Prop. 1987/88:85

3.5.5
Skötselplanefrågor

Mitt
ställningstagande: Skötselplanen för ett naturreservat och ett naturvårdsområde
bör göras till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandebeslutet.
Arbetet med skötselplaner för befintliga reservat bör intensifieras.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser fillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande:
Skötselplanen är det viktigaste dokumentet för bedömningen av behovet av
skötseln av naturvårdsobjekt. För närvarande finns skötselplaner för drygt
hälften av naturreservaten. Skötselplaner bör enligt min mening på sikt finnas
för samtliga objekt. Planerna

80

bör vara
sädana att de kan ligga till grund för beräkningar av skötselkostnaderna och
så att det går att göra realistiska ekonomiska bedömningar utifrån planerna,
Skötselplanearbetet måste bedrivas parallellt med arbetet på att säkerställa
skyddsvärd natur. Skötselplanen bör vara ett obligatoriskt dokument som alltid
skall ingå i beslutet om naturreservat och naturvårdsområde. En föreskrift om
detta bör tas in i 9 § naturvårdsförordningen.

Jag avser
att i ett annat sammanhang föreslå regeringen att 9§ naturvårdsförordningen
ändras i enlighet med vad jag har anfört.

Om
skötselplanen görs till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i
förordnandet om naturreservat och naturvårdsområde bör samtliga kostnader för
att upprätta skötselplan kunna ses som ett led i arbetet med att säkerställa
objektet. De kostnader för skötselplanearbetet som nu belastar anslaget Vård av
naturreservat m, m, bör i stället belasta anslaget Mark för naturvård. Jag
återkommer till detta vid min behandling av anslagsfrågorna i det följande.

Prop,
1987/88:85

3.5.6 Översyn av naturvårdsobjekt m. m.

Mitt ställningstagande: De statliga insatserna för vård
och förvaltning av naturvårdsobjekt bör i första hand koncentreras till
områden av riksintresse för vetenskaplig naturvård och friluftsliv. Insatser
för att bevara omistliga naturvärden bör prioriteras.

En översyn bör ske av alla naturvårdsobjekt med syfte att
naturvårdsförordnanden som inte längre är motiverade kan upphävas. Jag kommer
senare att föreslå regeringen det uppdrag som erfordras för att genomföra en
omprövning av naturvårdsobjekten.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Omfattningen av antalet
skyddsvärda objekt har successivt utvidgats utan att de samlade konsekvenserna
av detta har bedömts. Därför bör grunder för en striktare prioritering mellan
olika tänkbara naturvårdsobjekt utarbetas.

Enligt 12 § naturvårdsförordningen får ett
naturreservatsbeslut upphävas endast om synnerliga skäl föreligger. Om det
ursprungliga motivet för att avsätta ett objekt inte längre finns, torde detta
vara ett sådant synneriigt skäl. En kritisk granskning av samtliga befintliga
naturvårdsobjekt med avseende på skyddsmotiv och naturvärde bör också komma
till stånd. Även objektens kulturvärden bör beaktas innan avyttring
aktualiseras.

Jag kommer senare att föreslå regeringen det uppdrag m, m,
som behövs för att genomföra en omprövning av naturvårdsobjekten och
fastighetsinnehavet samt grunder för en prioritering mellan olika objekt som
kan tänkas komma i fräga för säkerställandeåtgärder.

6 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 85

3.5.7 Nya
finansieringskällor

Prop. 1987/88:85

Mitt
ställningstagande: Naturvårdsverket, länsstyrelserna och naturvårdsförvaltarna
bör i sitt arbete med förvaltningen av naturvårdsobjekt pröva andra
finansieringskällor för täckande av vissa kostnader för naturvärdsförvaltning
utöver statsanslag. Sponsring av såväl förvärv som skötsel av naturvärdsobjekt
kan vara ett sätt, uttag av avgifter för service inom eller i anslutning till
olika objekt ett annat.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna:
Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag.

Skälen
för mitt ställningstagande: Utredaren har tagit upp möjligheten att finna nya
källor till finansiering av naturvårdsförvaltningen. Det kan vara s, k.
sponsring, frivilliga bidrag och avgifter.

Sponsring
innebär i detta fall att ett företag genom ekonomiskt stöd till en ideell eller
allmän verksamhet söker främja sin marknadsföring eller stärka sin good-will.
Sponsring förekommer huvudsakligen inom idrotten, men även inom kulturområdet
tycks det finnas ett visst intresse frän företagens sida.

Inom
naturvårdens område har sponsring en ringa omfattning. Enstaka insatser har
gjorts. Ett exempel är den informationskampanj Nära tiU naturen som
naturvårdsverket genomför under år 1988 tillsammans med en rad
friluftsinriktade myndigheter och organisationer. Kampanjen finansieras i
betydande omfattning av medel från deltagande sponsorer.

Enligt
min mening bör sponsring kunna övervägas för finansiering av t, ex,
investeringar och drift av informationsanläggningar typ naturum eller för
produktion av informationsmaterial om naturvärdsobjekten. Likaså kan vissa
typer av kampanjer vara lämpliga att genomföra med finansiellt stöd av
sponsorer.

Sponsring
bör inte ske om den förbinds med villkor som begränsar den ansvariga
myndighetens ansvar eller handlingsfrihet. Självfallet fär inte heller något
beroendeförhållande av annat slag uppstå mellan myndigheten och bidragsgivaren.
Reklam i form av skyltning eller dylikt i naturen bör i princip inte heller
förekomma.

Även
om det i många fall kan vara värdefullt att näringslivet eller andra sponsorer
går in i och medverkar i olika naturvårdsprojekt, är det viktigt att staten och
kommunerna behåller ansvaret för samhällets naturvärd. Det kan finnas risk för
att näringslivsbidrag medverkar till att snedvrida inriktningen på
naturvårdsarbetet, t, ex, genom att tillfälliga evenemang gynnas pä bekostnad
av det långsiktiga naturvårdsarbetet. Därigenom finns också viss risk för att
statliga resurser används och binds upp på ett felaktigt sätt, Härtil kommer
att staten kan drabbas av kostnadsansvar om sponsorn drar tillbaka siU bidrag.

Jag
vill sammanfattningsvis konstatera att det grundläggande ansvaret

82

för
finansiering av naturvårdsförvaltningen alltjämt bör ligga på staten och
kommunerna.

Ett annat sätt att
finansiera olika verksamheter är att ta ut avgifter för service av olika slag i
eller i anslutning till naturvärdsobjekten. Denna typ av avgiftsfinansiering
förekommer i vissa länder. Enligt min mening bör det också i vårt land vara
möjligt att direkt av enskilda nyttjare ta ut kostnadstäckande avgifter för
serviceinrättningar i eller i anslutning till naturvårdsobjekt. I första hand
bör avgifter för t,ex, vägutnyttjande, guid-ning, parkeringsplatser,
utsiktsanläggningar, gästhamnar m, m, kunna komma i fräga. Staten har pä sina
fastigheter givetvis här samma möjlighet som privata fastighetsägare har till
avgiftsbeläggning av viss service. Jag kommer noga att följa frågan om
finansiering av naturvårdsförvaltningen med sponsring, bidrag och avgifter.

Prop. 1987/88:85

3.5.8
Beredskapsarbeten och övriga frågor

Mitt
ställningstagande: Planering av naturvårdande beredskapsarbeten bör bedrivas
så att det alltid finns en viss objektreserv.

Ideella
organisationers möjligheter att engagera sig i vården av naturvärdsobjekt bör
tas till vara.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna:
De fiesta remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt
ställningstagande: Beredskapsarbeten för naturvård har sedan mitten av
1960-talet utförts bl, a, inom nationalparker och naturreservat. Verksamheten
har varit omfattande och pågått under lång tid.

Naturvårdsförvaltningen
har därför i viss mening under mänga är varit beroende av tillgängen på
beredskapsmedel. Sådana medel tillförs numera naturvården i betydligt mindre
omfattning pä grund av annan inriktning av arbetsmarknadspolitiken. För att
effektivt kunna utnyttja de resurser för naturvårdande beredskapsarbeten som
kan erhållas behöver flera åtgärder övervägas. Beredskapsarbeten för naturvård
bör såsom utredningen föreslagit koncentreras till naturvårdsobjekt som är
avsatta med stöd av naturvärdslagen eller objekt av motsvarande kvalitet.
Vidare anser jag att det är angeläget att få till stånd ett system för
planering som bl, a, möjliggör att det alltid finns en viss objektreserv att
tillgripa vid behov av sysselsättningsskapande åtgärder.

Det finns flera ideella
organisationer som har naturvård och friluftsliv på sitt program. Många
föreningar bedriver också praktiskt naturvårdsarbete, t, ex, underhåll av
vandringsleder och slåtterängar. Det är angeläget att ta till vara det
engagemang som finns inom de ideella organisationerna och även försöka fä en
ökning av detta genom att, såsom jag tidigare anfört, exempelvis utse sådana
organisationer till förvaltare av naturvårdsobjekt, om de har vilja, kompetens
och kapacitet för detta.

83

Tillsynen
av naturvårdsobjekt är mycket resurskrävande. Det är därför nödvändigt att
finna former för samverkan med annan tillsyn och övervakning som sker i
samhället. Såväl tullverket som polisen bedriver övervakning och tillsyn av
bl, a, efterlevanden av naturvårdslagsfiftningen. Det är angeläget att dessa
myndigheter samt andra myndigheter som kan ha tillsynsuppgifter på lämpligt
sätt kan medverka i tillsynsarbetet inom naturvärdsobjekten. Inom miljö- och
energidepartementet bereds en framställning frän naturvårdsverket om åtgärder
i syfte att förbättra tillsynen och övervakningen av naturvärdsobjekt, m, m.

Jag
vill även understryka vikten av att möjligheterna till samverkan mellan
naturvårdsförvaltarna sinsemellan och med bl. a kommunala förvaltningar tas
till vara för ett effektivt resursutnyttjande i vården och förvaltningen av
naturvårdsobjekten.

Utredaren
har uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlingslandskapet och ansett
det angeläget att belysa dessa problem och även lämna vissa förslag till
åtgärder för att hålla landskapet öppet. Utredaren finner det angeläget att
åtgärder vidtas för att behålla och i vissa fall återskapa odlingslandskapets
mångfald i flora och fauna.

Jag har tidigare i min
framställning betonat att odlingslandskapet bör ges hög prioritet i
naturvårdsarbetet. Någon riksomfattande inventering har inte utförts. Det är
därför viktigt att den inventering som under år 1987 har påbörjats i ett antal
län kan genomföras. Enligt min mening mäste behovet av skyddsåtgärder ses i ett
samlat perspektiv. Bl, a, bör därvid hänsyn tas till de åtgärder t, ex, inom
jordbrukspolitikens område som kan få konsekvenser för odlingslandskapet. Jag
har behandlat dessa frågor under anslaget B 6, Särskilda projekt på
miljövärdens område i min anmälan till årets budgetproposition. Där föreslog
jag att lOmilj, kr får användas nästa budgetår inom ramen tor projektet
Naturvärdsåtgärder i odlingslandskapet.

Prop.
1987/88:85

3.6 Lagstiftning och organisation

Mitt
ställningstagande: En samlad översyn av naturvårdslagen bör genomföras.

Skälen för mitt
ställningstagande: Jag kommer i det följande att beskriva den lagstiftning som
gäller och den myndighetsorganisation som ansvarar för naturvården i vårt land.
Jag hänvisar också till den redogörelse och de förslag rörande miljövårdens
organisation som har lämnats av utredningen om miljövårdens organisation (SOU
1987:32),

Under senare år har
ställts krav på en reformering av den nuvarande naturvårdslagstiftningen.
Naturvårdsverket har nyligen i en skrivelse till regeringen föreslagit att en
samlad översyn av hela naturvårdslagstiftningen och dess förhällande till
angränsande lagar bör ske. Vidare har Svenska naturskyddsföreningen kommit in
till regeringen med en skiss till en ny naturskyddslag.

Naturvärdslagen
trädde i kraft den I januari 1965, Lagen syftar till att

84

skydda naturen från vetenskaplig och kulturell synpunkt,
på grund av dess Prop, 1987/88:85 skönhetsvärden och dess värde som
rekreationsmiljö, 1 förhållande till miljöskyddslagen som trädde i kraft år
1969 är dock möjligheterna att med naturvårdslagens hjälp skydda miljön mera
begränsade. Naturvårdslagen har emellertid skärpts. Under 1970- och 1980-talen
har det genomförts en rad viktiga ändringar. Dessa ändringar har dock inte
ändrat pä den principiella inriktningen. Stora förändringar i samhället och i
synen på naturvården har skett under den tid lagen funnits, Lagen framstår nu
som delvis otidsenlig och föråldrad.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har jag för avsikt
att senare föreslå regeringen att en samlad översyn görs av naturvärdslagen.

Jag vill i detta sammanhang ocksä beröra
terrängkörningslagstiftningen, Terrängkörningslagen (1975:1313) trädde i kraft
den 1 januari 1976, Syftet med lagen är främst att skydda naturmiljön, Lagen
förbjuder i princip körning med terrängfordon och motorfordon i hela landet pä
barmark och på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog. Med stöd av lagen
har regeringen i terrängkörningsförordningen (1978:594) dessutom förbjudit
terrängkörning inom vissa delar av fjällområdet. Förbudet är dock inte utan
undantag. Det finns undantag från förbudet när det gäller körning i bl. a,
räddningstjänst eller näringsutövning. Länsstyrelsen har dessutom möjlighet att
lokalt för visst område meddela förbud mot terrängkörning eller meddela villkor
för sådan körning, om det behövs från naturvårdssynpunkt eller annan allmän
synpunkt,

Lagen sägs över senast år 1985, då regeringen i en
skrivelse (skr, 1984/85:203) för riksdagen redovisade en översyn av hela
terrängkörningslagstiftningen, 1 redovisningen nämns vissa problem som berör
naturvården, friluftslivet samt jordbruket, skogsbruket och rennäringen. Av
översynen framgick vidare att problemen med snöskotertrafik är särskilt stora
kring tätorter. Såväl naturvärdsverket som regering och riksdag ansåg att det
redan inom ramen för gällande lagstiftning finns förutsättningar att påtagligt
minska olägenheterna. Allt fier kommuner har under senare tid utnyttjat de
möjligheter som finns att reglera terrängtrafiken med stöd av
terrängtrafikkungörelsen. Länsstyrelserna har ocksä utnyttjat möjligheten att
reglera terrängtrafiken med stöd av terrängkörningslagen.

Naturvårdsverket har år 1986 i en framställning till
regeringen begärt vissa ändringar i terrängkörningslagstiftningen. Förslaget
avser bl, a, utvidgning av lagens tillämpningsområde så att den omfattar
samtliga motordrivna fordon, dvs. även traktorer och motorredskap. Frågan
bereds nu i regeringskansliet.

Statens
naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för naturvärd

och friluftsliv. Verket skall bl, a, bevaka miljövärdsintresset vid tillämp

ningen av PBL och NRL och tillhandahälla underiag för tillämpningen av

dessa lagar, genom inventering och planering verka för att täktverksamhet

får lämplig lokalisering och utformning, verka för att andra arbetsföretag

planläggs och utförs med beaktande av deras inverkan pä miljön, följa

kulturlandskapets utveckling och verka för att stränderna skyddas, leda

arbetet med att planmässigt inventera och välja ut områden som bör

avsättas särskilt som nationalpark, naturreservat m, m, samt leda arbetet 85

med planering av åtgärder
för det rörliga friluftslivet. Verket utarbetar Prop. 1987/88:85 även
allmänna råd inom sitt förvaltningsområde samt biträder länsstyrelserna i
ärenden inom detta. I frågor sorn rör tillämpningen av naturvärdslagen och naturvårdsförordningen
har verket huvudsakligen rådgivande och planerande funktioner.

Inom
naturvårdsverket svarar i första hand naturresursavdelningen för frågor om
hushållning med naturresurser, skydd och vård av natur- och rekreationsområden
samt verkar för utveckling av rekreationsmöjligherna. Även flora- och faunavård
samt jaktfrågor ingår i arbetsuppgifterna. Naturvårdsverket skall fortlöpande
följa användningen av mark, vatten, luft samt miljösituationen, dvs. bevaka att
användningen av naturresurserna sker med hänsynstagande till naturen och
miljön.

Huvudansvaret
för naturvården på det regionala planet ligger hos länsstyrelserna vilka utför
det huvudsakliga planerings- och verkställighetsarbetet på området.
Länsstyrelsen har ett övergripande ansvar för naturvårdsplanering,
naturinventeringar, naturvårdsförvaltning och prövar flertalet frågor enligt
naturvårdslagen. När det gäller den praktiska förvaltningen av naturreservat,
naturvärdsområden m,m. har länsstyrelserna i regel utsett en särskild naturvärdslörvaltare,
vilken kan vara skogsvårdsstyrelsen, domänverket, kommunen, en stiftelse eller
någon ideell organisation m,m. Länsstyrelsernas naturvårdsenheter arbetar i
nära kontakt med naturvärdsverket.

För
naturvården på det lokala planet svarar kommunerna, I naturvårdslagen stadgas
om samråd mellan länsstyrelsen och berörda kommuner i vissa viktiga
naturvärdsärenden. Kommunal planering och kommunala beslut har stor betydelse
för naturvärden. Kommunerna svarar t, ex, för det konkreta fysiska planeringsarbetet.
Enligt PBL blir kommunala översiktsplaner över mark- och vattenanvändningen
obligatoriska. Översiktsplanerna ger bl. a. bättre förutsättningar för en
förebyggande miljövård och för en belysning av konflikter mellan
exploateringsintressena och naturvården.

Länsstyrelsen
kan i vissa fall delegera sin beslutanderätt fill kommunen. Även vissa
tillsynsfrågor kan övertas av kommunen. Sedan den Ijuli 1983 kan kommunen genom
frivilligt åtagande låta en kommunal nämnd ta över ansvaret för täkttillsynen.

1
samband med tillkomsten av PBL har också naturvårdslagen ändrats så att
kommunerna får rätt att själva besluta om bildande av naturteservat och
naturvärdsområden. Denna nya möjlighet för kommunerna är främst avsedd för
säkerställandet av områden runt tätorterna som är av betydelse för
friluftslivet.

Jag
har tidigare aviserat att en översyn av naturvårdsverkets organisation skall
ske. Denna översyn bör också omfatta verkets naturresursavdelning. Jag berör i
det följande något bakgrunden härtill.

Med
hänsyn till den nya genomgripande lagstiftningen rörande hushåll

ningen med mark och vatten, är det viktigt att naturvårdsverket som

central myndighet inom natur- och miljövårdsområdet svarar för att kun

skaperna om natur och miljö görs tillgängliga som underiag för beslut och

ställningstaganden. Detta innebär att naturvårdsverket inte bara skall ha 86

uppsikt över hushållningen
med naturresurser inom sitt eget verksamhets- Prop. 1987/88:85 område
enligt NRL utan också i praktiken ha ett vidare bevakningsansvar med avseende
pä naturresursernas utnyttjande.

För
att verket på ett ändamålsenligt sätt skall kunna utöva sin tillsyn och uppsikt
av miljöfrågor vid tillämpningen av PBL och NRL samt övrig
markanvändningslagstiftning, är det viktigt att verkets verksamhet fär en
framåtsyftande inriktning och bedrivs i ett långsiktigt perspektiv. Naturvårdsverket
bör ocksä aktivt bevaka olika sektorers resursanvändning och miljöpåverkan samt
samhällsplaneringen på olika nivåer. Inom ramen för en långsiktigt inriktad
verksamhetsplan bör verket ha en tillräcklig flexibilitet för att kunna hantera
uppkommande frågor.

Som
jag nämnt i det föregående har länsstyrelsernas naturvårdsenheter en rad
viktiga arbetsuppgifter,' Mot bakgrund av bl, a, plan- och naturresurslagstiftningen
och de förslag till effektivitetshöjande åtgärder som lämnats av
naturvärdsförvaltningskommittén (DS Jo 1984:4) bör den aviserade översynen
behandla naturvärdsverkets framtida roll och fördelningen av arbetsuppgifter
mellan naturvårdsverket sorn central naturvårdsmyndighet och länsstyrelserna
som regionala myndigheter.

87

4
Luftföroreningar och försurning

Prop. 1987/88:85

Mina ställningstaganden och förslag i korthet:

• Luftföroreningarna utgör i dag ett allvarligt hot mot
människors

hälsa och livsmiljö. Inom Mellaineuropas sammanhängande indu

strialiserade regioner ger luftföroreningar upphov till hälsoeffek

ter och omfattande skador på träd och skogsmark, I Sverige har

luftföroreningarna lett till försurning av vatten och mark samt

skogsskador,

• Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar
och för

surning bör vara att genomförai utsläppsbegränsningar i Sverige

och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana be

gränsningar. Den innebär att luftföroreningsutsläppen bör reduce

ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa

och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund

bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör

härvid tas till bl, a, resultatet av det pågående internationella

arbetet,

• De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65% till
år 1995

jämfört med 1980 års nivå. Ytterligare åtgärder behövs för att

uppnå en minskning av kväveoxidutsläppen med 30% under sam

ma tidsperiod,

• Innan ställning tas till ytteriigare skärpta nationella
målsättningar

bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude

ras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska

svavelutsläppen med 70—80% samt halvera kväveoxidutsläppen

till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå bör utredas. En svensk

åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör ocksä tas fram. Ekono

miska och andra konsekvenser lör industrin, staten, kommunerna

och samhälleti övrigt bör analyseras,

• Högsta tillåtna svavelhalt i tjock eldningsolja bör
minskas till

0,8%, En miljöavgift för att stimulera till ytterligare sänkning av

svavelhalten bör även övervägas. Svavelutsläppen bör därefter

begränsas ytterligare genom skärpta utsläppskrav med början år

1993 i de mest försurade områdena. De skärpta kraven motsvarar

ett utsläpp från olja med ca 0,4% svavel för mindre anläggningar

och ca 0,2% svavel för större, Lagen om svavelhaltigt bränsle

ändras sä att den omfattar samtliga bränslen.

« Kväveoxidutsläppen bör minskas genom skärpta riktlinjer
för prövningen av förbränningsanläggningar enligt miljöskyddslagen.
Kväveoxidutsläppen bör dessutom minskas genom skärpta avgaskrav fr, o,m, 1992
års modeller för lätta lastbilar och bussar och fr, o, m, 1994 ärs modeller för
tunga fordon. Under tvä år före ikraftträdandet bör ett stimulansbidrag betalas
ut vid köp av fordon som uppfyller kraven. Bidragen beräknas kosta totalt 450
milj, kr. Samtidigt bör en ytterligare skärpning av utsläppskraven övervägas
bl, a, för tätortsfordon samt traktorer och arbetsmaskiner.

• I
vissa områden, där miljön är särskilt känslig eller i större tätor

ter, där ett stort antal människor utsätts för luftföroreningar, kan

det vara särskilt viktigt att snabbt förbättra luftkvaliteten, ML bör

därför ändras så att regeringen får förklara ett visst område som

miljöskyddsområde. För ett sådant område skall regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen fä meddela särskil

da föreskrifter beträffande bl, a, luftföroreningar,

• Forskningsinsatserna
kring hälsorisker, skogsskador, mark- och

grundvattenförsurning, kalkning av sjöar och vattendrag och ef

fekter på fauna och flora bör fördjupas. Det internationella samar

betet inom forskning och övervakning av miljöeffekter bör ökas.

Den tekniska forskningen och utvecklingen beträffande bl, a, bätt

re miljöteknik för fordon, förbränningsanläggningar m, m, bör för

stärkas.

Prop, 1987/88:85

4.1 Mina utgångspunkter

Utgångspunkten
för mina ställningstaganden är det beslut som riksdagen fattade våren 1985 om
ett program mot luftföroreningar och försurning (prop, 1984/85:127, JoU 28,
rskr, 275), För att genomföra programmet har riksdagen på regeringens förslag
beslutat om skärpta avgasreningskrav för personbilar, m,m, (prop, 1985/86:61,
JoU 11, rskr, 101) och om en bilavgaslag (prop, 1986/87:56, JoU 7, rskr, 106,
SFS 1986; 1386), Regeringen har också beslutat om förordningar om bilavgaser
och motorbensin, SFS 1987:586 resp, 1985:838, Vidare har riksdagen beslutat om
differentiering av bensinskatten (senast ändrad prop, 1986/87:139, SkU 48,
rskr, 311, SFS 1987:509) och av försäljningsskatten för personbilar (prop,
1985/86:145, SkU 41, rskr, 237, SFS 1986:260) för aU underiätta införandet av
biyfri bensin samt försäljning av personbilar med katalytisk avgasrening. Blyfri
bensin finns nu i hela landet och försäljningen av bilar med katalytisk
avgasrening har nätt en betydande omfattning.

Regeringen
har även, genom ett antal uppdrag, låtit utreda och ta fram förslag till
fortsatta åtgärder mot luftföroreningar och försurning. Även dessa utredningar
ligger till grund för mina ställningstaganden och förslag till fortsatta
åtgärder som jag nu kommer att redovisa.

Jag redovisar först
det aktuella läget beträffande bl, a, utsläpp och nedfall av luftföroreningar
och deras hälso- och miljöeffekter. Jag utgår i min framställning från
naturvårdsverkets rapport Aktionsplan '87 mot luftföroreningar och försurning.

4.2
Utsläpp och nedfall av luftföroreningar

Flertalet
luftföroreningar sprids med luftströmmarna över stora områden och påverkar
miljön, inte bara i utsläppens närhet, utan också i omkringliggande länder.
Mänga av de miljöeffekter som har observerats i Sverige

89

orsakas därför till stor
del av utsläpp i övriga Europa, Likaså medverkar Prop, 1987/88:85 svenska
utsläpp till miljöstörningar i våra grannländer.

Vissa
luftföroreningar är långlivade i atmosfären och kan orsaka miljöstörningar med
effekter över hela jorden. Bland dessa kan nämnas vissa stabila kolväten, såsom
metan och klorfiuorkarboner, samt koldioxid. Jag återkommer senare i denna
redovisning till kolväteutsläppen och i ett särskilt avsnitt till utsläppen ay
klorfiuorkarboner.

Förbränning
av fossila bränslen leder till att halten av koldioxid i atmosfären successivt
kommer att öka. Koldioxidens värmeabsorberande egenskaper gör att de ökande
utsläppen kan befaras, leda till att jordens klimat blir allt varmare. Trots
att de genomsnittliga temperaturhöjningarna kan verka obetydliga, kan de
medföra ödesdigra konsekvenser. Bl, a, kan havsvattnets volymökning medföra
höjningar av havsytan med betydande konsekvenser för låglänta kustområden.
Förutsättningarna för livsmedelsproduktion i olika områden kan komma att
förändras med åtföljande politiska spänningar. Det är viktigt att genom
internationellt forsningssam-arbete minska osäkerheterna om koldioxidens
klimateffekter. Det är också av största vikt att genom effektivare
energianvändning och ökad användning av förnyelsebara energiresurser hålla
tillbaka koldioxidutsläppen.

På
senare år har kunskapen ökat både i Sverige och utomlands om hur
luftföroreningar transporteras över långa avstånd och därigenom får effekter i
även andra länder än dem där utsläppen äger rum. Att åtgärder mot
luftföroreningar måste genomföras i ett internationellt samarbete, är i Europa
accepterat av i stort sett alla länder.

Försurningen
orsakas främst av utsläpp av sura svavel- och kväveföreningar som främst
härrör från eldning med fossila bränslen, från trafiken och frän
industriprocesser. Naturliga biologiska processer och olika åtgärder inom
jordbruket och skogsbruket spelar också en roll. Jag återkommer strax till
detta.

Vid
flera tillfällen har höga halter av luftföroreningar visat sig medverka till
akuta överkänslighetsreaktioner, ökad sjukdomsfrekvens och överdödlighet, 1 Östeuropas
svårt förorenade, högindustrialiserade områden har ökad frekvens av störd
fosterutveckling med sänkt födselvikt konstaterats. Indirekt kan
luftföroreningarna medföra en ökad exponering för giftiga organiska ämnen och
metaller genom födan och dricksvattnet.

Under
1980-talet har skogarna i Eluropa skadats allvarligt i stora områ

den. Också i Sverige har skogen skadats. Både försurningen av skogsmar

ken och de direkta effekterna av luftföroreningar pä trädens kronor med

verkar sannolikt till skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavel-

och kväveföreningarna, bl, a, fotokemiska oxidanter, främst ozon, anses

vara av betydelse. Fotokemiska oxidanter bildas i luften genom komplice

rade reaktioner, där bl. a. kväveoxider och kolväten medverkar, Oxidan-

terna kan transporteras långa sträckor i atmosfären. Under sommaren kan

luft med starkt förhöjda halter av bl, a, ozon föras in över Skandinavien

från kontinenten. Skogsskadorna och försurningen i Sverige beror således

pä utsläppen av svavel, kväveoxider och kolväten i både Sverige och

övriga Europa, Jag redovisar därför i det följande utsläppen av olika

luftföroreningar i Sverige och Europa, 90

De
kväveföreningar som släpps ut i luften har inte bara stor betydelse för Prop.
1987/88:85 problemen med försurning och skogsskador, utan de påverkar även
haven. Ungefär en tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet
har transporterats med luftmassorna. Därtill kommer att en del av det kväve som
till slut förs ut i haven via vattendragen eller läcker ut frän marken också
ursprungligen utgörs av kväveföreningar frän luften.

Svaveloxider

Svaveldioxidutsläppen
ökade starkt i Sverige under 1950- och 1960-talen, Frän början av 1970-talet
har utsläppen minskat genom både energisparande och utsläppsbegränsande
åtgärder, så att de nu är lägre än på 1950-talet. Bl, a, industrins utsläpp har
minskat kraftigt under 1970-talet, Utsläppsminskningen beror främst på
miljöskyddsåtgärder till följd av beslut enligt ML. Ocksä nedläggningar av
äldre fabriker har bidragit till minskningen. Energisnålare och effektivare
processer har dessutom ofta inneburit en mindre miljöbelastning. Ett exempel pä
insatsernas effekt är nedgången av svaveldioxidutsläppen frän industriprocesser
från över'200000 ton per år under 1960-talet till ca 90000 ton år 1985, Målet
är att dessa utsläpp inte skall överstiga 50000 ton är 1995, Som jag strax
återkommer till i avsnitt 11 beslutade regeringen hösten 1987 om frisläpp av
investeringsfonder för bl, a, miljöförbättrande åtgärder som exempelvis
minskade luftföroreningsutsläpp.

Utsläppen
av svaveldioxid har utvecklats på liknade sätt i övriga Europa, Det dröjde
dock längre innan utsläppen började minska där. Utsläppsminskningen under
1980-talet -räknad i procent- har dessutom varit betydligt mindre i Europa som
helhet än i Sverige,

Naturvärdsverket
har i sin rapport Aktionsplan '87 mot luftföroreningar och försurning redovisat
att svaveldioxidutsläppen väntas minska ytterligare i Sverige till början av
2000-talet med de miljökrav som gäller i dag, se tabell 4,1, Verket har härvid
förutsatt att energianvändningen utvecklas i enlighet med den prognos som
statens energiverk har presenterat i oktober 1987 i delrapporten Energi- och
elanvändningen 1985-1997-2010, Energiverket har härvid antagit att kärnkraften
till viss del ersätts med koleldade kondenskraftverk med i dag bästa kända
reningsteknik. Även oljeba-serad kraft antas bli använd. Vattenkraft och
vindkraft tillsammans antas ge 70TWh elkraft per är på 2000-talet, Prognosen
förutsätter vidare att en naturgasledning dras fram utefter västkusten till
Göteborg, Jag har tidigare i dag föredragit utgångspunkterna för
energipolitiken och vill starkt betona möjligheterna att minska utsläppen
ytteriigare genom en mera miljövänlig utveckling av energisystemet än vad som
antagits i nyss nämnda prognos.

91

Tabell 4.1 Svaveldioxidutsläpp i Sverige. Hittillsvarande
utsläpp samt förvarnade Pron 1987/88'85

utsläpp vid oförändrade miljökrav med de antaganden som görs i LU 87
(långtidsutred- ' "

ningen) samt av statens energiverk (1 000lon per år).

1970

1980

1985

1995

Förbränning
av olja och gas

680

324

144

84

Förbränning
av kol

5

30

21

Förbränning
av övriga fasta

bränslen

10

4

8

9

Industriprocesser

235

150

90

50

Summa

92:5

483

272

164

Reduktion
relativt 980 i %

-

44

66

Källa: .aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Som
framgår av tabell 4,1 väntas utsläppen av svaveldioxid minska med ca 65% mellan
år 1980 och år 1995, Bedömningen av svaveldioxidutsläppens utveckling därefter
beror på vilka utsläppsbegränsande åtgärder som vidtas, vilka energislag
kärnkraften ersätts med och fiera andra faktorer. Inriktningen är att
miljöeffekterna ska minimeras genom medvetna val mellan olika energislag och
skärpta utsläppskrav,

1
Europa har 21 länder för närvarande förbundit sig att minska svaveldioxidutsläppen
med 30%' eller mer fill 1993, räknat från 1980ärs nivå. Det är framför allt
länder i Nordvästeuropa som har formulerat, krav pä långtgående minskningar av
utsläppen frän större förbränningsanläggningar. Fram till är 1995 väntas
utsläppen av svaveldioxid i hela Europa minska med ungefär en fjärdedel jämfört
med år 1980, se tabell 4,2, I Nordvästeuropa väntas utsläppen nästan halveras
under samma period.

Tabell 4.2 Hittillsvarande utsläpp samt förväntad
utveckling av svaveldioxidutsläppen i Europa enligt nuvarande planer (1 000 ton
per år)

1980 1985 1995 2010

14 600

10200

9500

7 700

8800

8000

8 500

8 200

29900

28 100

26 200

23 200

Nordvästeuropa

Sydeuropa

Östeuropa

Summa 53300 46300
44200 39100

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Svavelnedfallet
i Sverige är störst i den södra delen och avtar mot norr. Det totala nedfallet
beräknas ha minskat med ca 20% mellan år 1980 och är 1985, Mellan år 1980 och
år 1995 väntas det totala nedfallet minska med ca 35%.

De
svenska utsläppen ger fortfarande det största enskilda bidraget till
svavelnedfallet i Sverige, men i takt med att våra utsläpp minskar får andra
länders utsläpp relativt sett större betydelse. Vid mitten av 1990-talet väntas
t, ex. Polen och Tyska Demokratiska Republiken vardera bidra med ungefär lika
mycket som vi själva till nedfallet inom vårt land, I de mest utsatta delarna
av södra Sverige är biidraget frän utlandet ca 90%,

Som
framgår av tabell 4,3 faller bara någon procent av utsläppen från

Polen och Tyska Demokratiska Republiken ned i Sverige, Anledningen till 92

att dessa
länders utsläpp beräknas komma att fä lika stor betydelse för försurningen i
Sverige som våra egna utsläpp är att endast begränsade åtgärder vidtas för att
minska utsläppen i dessa länder, samtidigt som utsläppen ligger på en mycket
hög nivå. Detta medför stora inhemska hälso- och miljöproblem, vilket borde
vara tillräckligt motiv att vidta kraftfulla begränsningsåtgärder. Dessutom
måste vi ställa krav på att de minskar sina utsläpp med hänsyn till den svenska
miljön.

Av de
svenska utsläppen hamnar omkring en tredjedel inom landets gränser. Det innebär
att för att minska svavelnedfallet i Sverige är åtgärder mot våra egna utsläpp
fortfarande av stor betydelse, inte minst i närheten av större utsläppskällor.
Arbetet med att minska våra utsläpp bör enligt min mening drivas parallellt med
de internationella förhandlingarna och utformas på ett sådant sätt att våra
egna åtgärder i största möjliga utsträckning kan utnyttjas även i det
internationella förhandlingsarbetet.

Prop. 1987/88:85

Tabell 4.3 Svavelutsläpp och nedfall i Sverige från de
länder som påverkar landet mest (1 000 ton svavel per år)

Finland

Norge

Sverige

Dan-

Sovjet- .

, Polen

Tjecko-

Om-

V.asl-

Siorbri-

Frank-

Totalt

mark

unionen"

i

slovakier

1
lyskland

lyskland

lannien

rike

Totalt
utsläpp

1980

290

70

248

208

8 100

2050

1 550

2000

1600

2 335

1632

-

1983'

180

50

165

151

6000

2 050

1625

2000

1375

1845

1015

-

Nedfall
i

Sverige

1980

10

7

79

15

19

18

10

20

15

19

4

332

1983

6

4

51

11

10

18

10

24

18

16

4

291

1984=

7

4

53

10

21

30

16

34

15

16

3

323

' 1983 års data är i flera fall bedömda värden,

' Utgår frän 1983 års utsläpp,

"" Inom Europa.

Källa: EMEP, Det norske meteorologiske institutt. Oslo.

Kväveoxider

Sedan mitten av 1950-talet har utsläppen av kväveoxider
nästan trefaldi-gats i Sverige, Det beror framför allt på att biltrafiken har
ökat. Under 1980-talet har utsläppen förändrats relativt litet. Utvecklingen i
Europa torde ha följt i huvudsak samma mönster som i Sverige,

I Sverige har avgasreningskraven för personbilar skärpts,
vilket kommer att medföra att de hittills ökande kväveoxidutsläppen kommer att
vändas till en minskande trend. Om inga ytteriigare åtgärder vidtas, väntas de
totala kväveoxidutsläppen i Sverige minska med ungefär 20%-. räknat från år
1980 till år 1995, Transportrådets och energiverkets senaste prognoser visar
att utsläppen av kväveoxider kommer att börja öka igen en bit in pä 2000-talet,
om inga ytterligare åtgärder vidtas.

93

Tabell 4.4 Hittillsvarande utsläpp och förväntad
utveckling av kväveoxidutsläppen i Pron 1987/88'85

Sverige om inga ytterligare utsläppsbegränrande åtgärder vidtas och med de
antaganden '

som görs i LU87 (långtidsutredningen) samt av statens
energiverk (lOOOton per år mätt som kvävedioxid)

1970

1980

1985

1995

Vägtrafik

150

167

126

Flyg
(endast start och

[ 16''

landning)

2

2,5

3,5

Traktorer,
arbetsredskap.

fartyg,
jäi-nväg

38

37

42

Energiproduktion

90

95

77

71

Industriprocesser

50

34

19

19

Summa

30:>

319

303

262

' Innefattar inte flygets utsläpp.

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Beräkningarna
för flygtrafikens utsläppsutveckling är osäkra och bygger bl, a, pä att
trafikökningen sker med samma typ av plan som i dag är i trafik. Enbart
flygtrafikens utsläpp vid start och landning har räknats in i de i tabell 4,4
angivna värdena. Större delen av flygets utsläpp av kväveoxider antas dock ske
på hög höjd, och det är oklart hur dessa utsläpp påverkar miljöförhållandena på
marknivå. Underlaget för att bedöma kväveoxidutsläppen frän traktorer,
arbetsredskap och fartyg är också osäkert.

Med
mina förslag till utsläppsbegränsande åtgärder väntas kväveoxidutsläppen från
energiproduktionen minska fram till år 1995, Kväveoxidutsläppens utveckling
därefter är starkt beroende av utsläppskraven, trafikutvecklingen och
utvecklingen av energisystemet,

I
Europa vidtas på flera håll åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen från
vägtrafiken och från större förbränningsanläggningar. Förutom Sverige är det
framför allt Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Österrike, Nederländerna och
Danmark som har infört eller kommer att införa långtgående krav. Inom EG har
beslutats om mindre långtgående krav för att minska utsläppen av
luftföroreningar frän personbilar. Kraven införs mellan åren 1988 och 1993,

Under
senare år har även utsläppskrav pä tunga fordon diskuterats inom EG, De krav som
väntas bli införda pä kort sikt bedöms fä en relativt liten betydelse för
kväveoxidutsläppen i de länder som inför dem,

EG-kommissionen
föreslog år 1983 att svavel- och kväveoxidutsläppen frän
förbränningsanläggningar med en termisk effekt över 50 MW skulle begränsas i
medlemsländerna. De gränsvärden som kommissionen har föreslagit för nya
anläggningar ligger nära de som gäller i Förbundsrepubliken Tyskland,
Parallellt med dessa förslag, som gäller nya anläggningar, har kommissionen
föreslagit att svaveldioxidutsläppen från befintliga förbränningsanläggningar
skall minskas med 60%- och kväveoxidutsläppen med 40% till år 1995,

EG-kommissionens
förslag till minskade utsläpp från förbränningsanläggningar har behandlats
inom EG:s ministerråd vid flera tillfällen. Något beslut har emellertid ännu
inte fattats.

Med
de förutsättningar som nyss angivits kan man förvänta sig att de

totala kväveoxidutsläppen i Europa minskar obetydligt till år 1995, se 94

tabell4,5,
I Nordvästeuropa väntas utsläppen minska med ca 20%. Mer- Prop. 1987/88:85
parten av denna minskning hänför sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Tabell 4.5 Förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i
Europa enligt nuvarande planer (1000 ton per år, mätt som kvävedioxid)

1980 1985 1995 2010

Nordvästeuropa 8900 8400 8 100 7000 ' '

Sydeuropa 3 300 3 600 3 800 4000

Östeuropa 6800 7 100 7 100 7200

Summa 19000 19100
19000 18200

Källa: Aktionsplan "87, statens naturvärdsverk

Kväveoxider omvandlas i luften till salpetersyra, som kan
torrdeponeras eller tvättas ur med nederbörden. Depositionen av kväve frän
kväveoxider är störst i södra Sverige och avtar mot norr. Någon total
kvävebalans för Sverige finns ännu inte. Det svenska bidraget till nedfallet av
oxiderade kväveföreningar i Sverige torde - som ett genomsnitt för landet -
ligga inom intervallet 15-30%,

Ammoniak

Ammoniak består huvudsakligen av kväve och släpps ut till
luften framför allt från stallgödsel. I Sverige är i dag utsläppen ungefär
hälften sä stora som kväveoxidutsläppen om man räknar i ton kväve. Man räknar
med att mellan 40 och 50 % av det totala kväveinnehållet i gödseln avgår tjll
luften. Ammoniak kan ocksä bildas när handelsgödsel sprids, I detta fall är
dock ammoniakförlusterna betydligt mindre, ca 10% av det kväve som tillförs.
Vissa industrier släpper ocksä ut ammoniak, främst i samband med att ammoniak
och handelsgödsel tillverkas. De totala utsläppen av ammoniak i Sverige anges i
tabell 4,6.

Tabell 4.6 Ammoniakutsläppen i Sverige år 1985 (1000 ton
per år)

Utsläppskälla

Djurstallar
' 12

Lagring av
stallgödsel 12

Spridning
av stallgödsel 18

Spridning
av handelsgödsel 6

Industriprocesser
m, m, 2

Summa 50

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Naturvärdsverket anger att de totala utsläppen av ammoniak
i Europa uppgår till ca 6,5 milj, ton per år. Flera länder planerar att minska
utsläppen, bl, a, Nederländerna, Förbundsrepubliken Tyskland och Danmark,

För att kunna jämföra utsläppen av kväveoxider och
ammoniak med hänsyn till deras betydelse för kvävedepositionen måste man räkna
dem i ton kväve.

Räknade i ton kväve är ammoniakutsläppen i Europa ungefär
lika stora 95

som kväveoxidutsläppen. Vardera typen av utsläpp
innehåller i dag ca Prop. 1987/88:85 6milj, ton kväve.

Gasformig ammoniak fastnar lätt som torrt nedfall pä t,
ex, växtytor. Genom enkla spridningsberäkningar har man visat att ungefär
hälften av utsläppen torrdeponeras inom ett avstånd av 100 km. Erfarenheter
frän jordbruksområden med en intensiv kreatursuppfödning visar ocksä att t, ex,
skogsfronter intill ammoniakkällor påverkas kraftigt. En del av am-moniaken
transporteras emellertid längre sträckor.

Våtdepositionen av ammoniak avtar från söder mot norr på
samma sätt som depositionen av svavel och kväveföreningar. Man kan grovt räkna
med att 25-40% av det ammoniakkväve som deponeras i södra Sverige härrör frän
svenska källor. Man kan också anta att en relativt stor andel av nedfallet i
södra Sverige härrör från danska källor. Jag har erfarit att chefen för
jordbruksdepartementet senare kommer att föreslå regeringen att i proposition
till riksdagen föreslå åtgärder för att minska ammoniakav-gängen frän
jordbruket.

Klorväte

Utöver de tidigare behandlade utsliippen till luft kan
främst utsläppen av klorväte verka försurande, Klorväte bildas framför allt när
man bränner hushållsavfall, Klorväteutsläppen svarar bara för någon procent av
de totala försurande utsläppen i luften. Utsläppen av klorväte spelar därtör
ingen större roll för försurningen, totalt sett. Invid större punktkällor kan
dock bidraget till försurningen vara betydande. Genom de riktlinjer för skärpta
utsläppskrav för avfallsförbränningsanläggningar som redovisades för riksdagen
förta våren (skr, 1986/87:157. JoU 1987/88:2, rskr, 12) skall alla sådana
förbränningsanläggningar i Sverige ha försetts med en effektiv
reningsutrustning före 1991 års utgång, Sverige inför härigenom världens
hårdaste miljökrav på avfallsförbränningsanläggningar. Genom dessa krav kommer
klorväteutsläppen att minska med ca 70% på några år. Nedfallet av klorväte
kommer minska i motsvarande utsträckning.

Kolväten

Kolväten utgör en mångformig ämnesgrupp med en mängd olika
substanser, vars egenskaper i miljön kan variera i hög grad och vars effekter
pä hälsa och miljö i vissa delar är ofullständigt kända.

Vissa långlivade kolväten kan påverka jordens klimat.
Klorerade och fluorerade kolväten (bl, a, CFC) och metan m,fl, bidrar
tillsammans med koldioxid till den s, k, drivhuseffekten. Dessa kolväten kan
även påverka ozonskiktet i högre luftlager. Metan kan öka ozonhallerna i de
högre luftlagren, medan de klorerade kolvätena minskar ozonhalterna där. Om
ozonskiktet tunnas ut, ökar den ultravioletta strålningen på jordytan, varvid
bl, a, frekvensen av hudcancer ökar. Jag återkommer senare till mina förslag
till åtgärder till skydd för ozonskiktet,

Kolvätenas reaktionsbenägenhet kan variera högst avsevärt.
De mest

reaktiva ämnenas upphållstid i atmosfären kan variera från någon timme 96

till ett
dygn. Andra kolväten kan uppehålla sig i atmosfären frän något Prop.
1987/88:85 dygn till ett år. Vissa ämnen påverkas obetydligt i atmosfärens
nedersta skikt, troposfären, och kan därför nå atmosfärens nästa skikt,
stratosfären. Exempel på sådana ämnen är de s, k, klorfluorkarbonerna.

Flera olika processer bidrar till att föra bort organiska
ämnen från atmosfären. Den mest betydelsefulla processen innebär att de
oxideras till koldioxid och vattenånga, men de ger även upphov till s, k,
fotokemiska oxidanter som t, ex, ozon.

Fotokemiska oxidanter bildas genom att kolväten
tillsammans med kväveoxider reagerar i atmosfären under inverkan av solljus.
Oxidanterna kan skada grödor och skog och innebär även hälsorisker, om halterna
blir för höga.

Kolväten kan ha många ursprung. Det finns naturliga källor
till bl, a, metan och terpener, men de kan även härröra från utsläpp som
orsakas av mänsklig verksamhet, antropogena utsläpp. De totala antropogena
utsläppen av kolväten, exklusive metan, i västra Europa har uppskattats till
ca lOmilj, ton år 1983, Trafiken och användningen av lösningsmedel är de
dominerande mänskliga källorna i Sverige, se tabell 4,7, Trafiken svarar för
ungefär 50% av utsläppen. Den återstående delen härrör från industrins
processer, distributionen av naturgas och förbränningen i kraftverk, värmeverk
och mindre pannor.

Kolväteutsläppen frän energiproduktionen härrör framför
allt från de små pannorna. Ca 40% av de organiska ämnen som bildas vid
förbränning i små pannor utgörs emellertid av tyngre kolväten, som
förhållandevis snabbt faller till marken och inte medverkar till
oxidantbildningen, I tabell 4,7 har dessa tyngre kolväten räknats bort.
Utsläppen av metan är också uteslutna, eftersom metan inte bedöms bidra till de
tidvis höga halter av ozon som registrerats nära jordytan.

Kolväteutsläppen väntas minska successivt till är 2010.
Den prognos som naturvårdsverket har gjort baserar sig pä de beslut om
reningsåtgärder som fattats hittills. Det är främst till följd av skärpta krav
på kolväteutsläppen från personbilar som utsläppen väntas minska. Oljebolagen
har även påbörjat ett införande av kolväteåtervinningssystem vid depåerna. Naturvärdsverket
avser att inom kort skicka ut ett förslag till allmänna råd beträffande
hantering och distribution av bensin pä remiss. Råden avses leda till att större
delen av den bensin som för närvarande avdunstar vid olika omlastningar av
bensin vid transporten från raffinaderierna till länkning i personbilar
återvinns. Även vid en stor del av bensinstationerna kommer kolväteåtervinning
att ske när bilarna tankas.

97

7 Riksdagen 1987188. I saml. Nr 85

Tabell
4.7 Hittillsvarande utsläpp och förväntad utveckling av utsläppen av
flyktiga Prnn 1987/88 85

kolväten, exkl. metan, frän mänsklig verksamhet i Sverige vid oförändrade
miljökrav '

(1000
ton per år)

1985 1995 2010

220

112

55

43

49

49

61

53

66

74

71

71

23

25

26

45

40

40

Väglrafiken Övrig samfärdsel Energiproduktion
Industriprocesser m, m. Bensinhantering Övriga källor

Summa 466 350 307

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Det finns för närvarande inte något närmare underlag för
att bedöma hur kolväteutsläppen kommer att utvecklas i Europa, Nägra länder har
gjort upp planer för att minska utsläppen, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland
och Nederländerna räknar med att deras utsläpp skall minska med 40-.50% till är
1995,

Frågan om kolväteutsläpp har tagits upp i förhandlingarna
inom luftföroreningskonventionen i Geneve.

Risken för att höga halter av ozon skall uppstå till följd
av kväveoxid-och kolväteutsläpp är störst sommartid under långvariga högtryck.
Höga halter av ozon i luften över Sverige förekommer under våren och sommaren
när förorenad luft transporteras hit från kontinenten. Ozonbildning sker även i
södra Sverige sommartid.

Eftersom fotokemiska oxidanter är sekundärt bildade
föreningar, uppträder de högsta halterna på ett visst avstånd från
utsläppsomrädena. Halterna på landsbygden kan därför vara lika höga eller t, o,
m, högre än i tätorterna. Halterna i Sverige är ungefär lika höga som i
Centraleuropa, Kunskaperna om hur ozon sprids och deponeras är emellertid inte
lika stora som beträffande t, ex, svavelföreningar. De beräkningar och mätningar
som hittills har gjorts antyder emellertid att spridningen är likartad,

4.3 Hälso- och miljöeffekter

Luftföroreningarnas hälso- och miljöeffekter har dels en
storskalig, dels en lokal dimension. Vissa föroreningar ger effekter över stora
områden. Hit hör t, ex, försurande ämnen, såsom svaveldioxid och kväveoxider
men också föroreningar med global spridning och effekt, såsom koldioxid. Den
lokala dimensionen omfattar de effekter som orsakas av höga koncentrationer
eller belastningar av föroreningar som ger skador eller störningar nära
utsläppskällan. Hit hör många kolväten och partiklar frän trafik. Även
svaveldioxid och kväveoxider medverkar till de lokalt uppkomna störningarna.
De lokala störningarna är vanligast i våra tätorter. Tätortsmiljön påverkas
emellertid även av långväga transporterade föroreningar, så som t, ex,
fotokemiska oxidanter, varav ozon är viktigast.

Förutom påverkan pä hälsa och miljö orsakar utsläppen av
främst

svaveldioxid och kväveoxider söndervittring av byggnader, monument

och andra kulturminnen samt korrosion av metallkonstruktioner, såväl i 98

luften som i marken och vattnet.

Hälsoeffekter Prop, 1987/88:85

Luftföroreningar kan påverka människors hälsa direkt genom
inandning av föroreningar och dess omvandlingsprodukter. De kan dessutom
påverka människors hälsa indirekt genom att t, ex, försurningen kan orsaka
höjda metallhalter i dricksvatten och andra livsmedel.

Flera föroreningar orsakar direkta hälsoeffekter.
Hälsoeffekterna beror till stor del pä hur hög och långvarig exponeringen är.
Hälsoeffekter pä grund av luftföroreningar är därför vanligast i tätorter.
Utsläppen sker här ofta i eller nära de miljöer där människor vistas.
Utspädningen kan vara mindre än på andra ställen pä giund av att husen bildar
vindskydd. Vägtrafikens utsläpp är särskilt betydelsefulla. De ämnen som är
viktiga i detta sammanhang är kväveoxider, kolväten samt deras omvandlingsprodukter
och partiklar, 1 en normal tätortskärna bidrar bilavgaserna med ca 60 % till
utsläppen av kolväten och kväveoxider och till ca 50% av stoftutsläppen, I
gatumiljö har bilarnas utsläpp ännu större betydelse.

Kväveoxider påverkar i huvudsak andningsorganen. Höga
halter av kvävedioxid i luften verkar retande på slemhinnor och anses öka
mottagligheten för infektioner samt medföra ökad risk för effekter av andra
luftföroreningar. Rökare, astmatiker, barn och äldre är särskilt utsatta. Ozon
påverkar andningsorganen på ett delvis likartat sätt som kvävedioxid och
svaveldioxid.

Kolväten förekommer i ett vitt spektrum av former i
luften. Dessa har sinsemellan olika och i viss mån ofullständigt kända
hälsoeffekter. Flera former har i vissa koncentrationer visat sig ha
cancerframkallande egenskaper. Andra kan under vissa förutsättningar påverka
det centrala nervsystemet, irritera slemhinnorna i framför allt ögon och övre
luftvägar samt ge upphov till dålig lukt i omgivningen. Kolväten kan även
omvandlas i luften, ofta under inverkan av solljus. Denna omvandling kan
medföra att kolvätenas reaktionsbenägenhet ökar och kan därför göra dem ännu
allvarligare från hälsosynpunkt,.

Partiklar i tätortsluft härrör till stor del från
vägtrafikens dieseldrivna fordon. De består till största delen av sot.
organiska föreningar samt olika metaller. Partiklarnas förmåga att bära ämnen
som kan ge allvarliga hälsoeffekter gör dem speciellt viktiga för tätorternas
miljöproblem. Partiklar kan, delvis beroende på de ämnen som är fästa vid deras
yta bidra till andningssvårigheter och ökande infektionsrisker samt cancer.

Vägtrafiken, främst bensindrivna bilar som inte har
katalytisk avgasrening, ger upphov till stora utsläpp av kolmonoxid.
Kolmonoxid har en stark tendens att fästa vid blodets hemoglobin och blockera
dess förmåga att ta upp och transportera syre. Kolmonoxid kan härigenom orsaka
nedsatt prestationsförmåga, huvudvärk och risk för komplikationer i hjärtats
funktion. Speciellt känsliga är personer med hjärt- och kärlsjukdomar.

Svaveldioxidutsläpp
härrör främst frän förbränning av fossila bränslen

för t, ex, energiproduktion. Svaveldioxid påverkar i huvudsak andningsor

ganen. Om man är utsatt för höga halter av denna förorening under lång

tid, ökar risken för kronisk bronkit och luftvägsinfektioner. Exempel från

Europas storstäder visar att mycket höga halter kan leda till akut överdöd

lighet i lung- och luftvägssjukdomar, ""

Cancerkommittén har i sift betänkande (SOU 1984:67) Cancer
uppskat- Prop. 1987/88:85 tat att mellan 100 och 1 000 cancerfall uppstår varje
år på grund av luftföroreningar, varav av betydande del på grund av bilavgaser
i kombination med rökning. Tätorternas höga halter av föroreningar tros vara en
bidragande orsak till att livslängden är något kortare i tätorterna än på
landsbygden. Speciellt känsliga grupper är astmatiker, barn och rökare. Det
riktvärdet som en arbetsgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderat
för kvävedioxid i luften överskrids i dag tidvis i vissa tätorter vid gator med
omfaftande trafik.

Naturvårdsverket kartlägger sedan år 1979 inom
projektområdet Luftföroreningar i tätortsmiljö förekomst och hälsoeffekter av
olika föroreningar i tätorterna. På grund av att halterna av fotokemiska
oxidanter, främst ozon, tidvis kan vara mycket höga, kan den lokala
omvandlingen av kolväten i tätortsluften fä en stor betydelse för människornas
hälsa. Flera kolväten och deras omvandlingsprodukter har uppmätts i halter som
ökar riskerna för cancer. Mätningar av partikelhalter vid gator med mycket
trafik har visat att stofthalter som kan medföra andningssvårigheter och
slemhinneretningar är vanligt förekommande. Halterna av svaveldioxid ligger
dock i allmänhet under de riktvärden som naturvårdsverket har rekommenderat med
hänsyn till hälsoeffekterna.

Luftföroreningarnas indirekta hälsoeffekter orsakas främst
av utsläpp av försurande ämnen. Genom att yt- och grundvatten försuras, kommer
vattnets ökade vittrings- och korrosionsförmäga att leda till ökade
metallhalter i sjöar, vattendrag och grundvatten. Detta har lett till ökade
halter av kvicksilver i insjöfisk, även frän sjöar som inte har utsatts
för,direkta förorenande utsläpp. Metaller mobiliseras och tas lätt upp i t, ex,
fisk och jordbruksgrödor och medför att människans metallintag ökar. Försurningen
har även bidragit till så låga pH-värden i jordbruksmark i en del områden, att
risken för ökat upptag av kadmium är överhängande. Förhöjda halter av metaller
i föda och dricksvatten kan medföra vitt skilda hälsoeffekter, alltifrån
magbesvär och diarréer till kroniska njursjukdomar och skador på det centrala
nervsystemet.

Miljöeffekter

Luftföroreningarnas effekter på miljön hänger främst
samman med deras storskaliga spridning. De beror då pä generellt förhöjda
halter eller ökat nedfall av föroreningar. Lokalt betingade miljöeffekter
uppstår dock i närheten av stora utsläpp.

Höga halter av luftföroreningar, såsom svaveldioxid,
kväveoxider och

fotokemiska oxidanter, främst ozon, kan orsaka skador på skog, jord

bruksgröda och annan vegetation. Effekter som barravfall pä träd, främst

gran, och fläckskador på spenat har observerats. Höga ozonhalter har

visats inverka påjordbruksskördarnas storlek, kvalitet och näringsvärde, I

Sverige har luftföroreningsbetingade jordbruksskador av naturvårdsverket

uppskattats till 50-I50milj, kr, per år. Halter som orsakar skador före

kommer tillfälligt, under s, k, luftföroreningsepisoder, då starkt förorenade

luftmassor kommer in över Sverige. Även i närheten av stora utsläppskäl- 100

lor
och i större tätorter kan luftföroreningar förekomma i sådana halter att Prop.
1987/88:85 skador på vegetation uppstår. Känsligast för luftföroreningar och
försurning är lavar. Flera studier har visat att endast ett fåtal lavarter och
ibland inga alls kan leva i tätorter med höga halter luftföroreningar. Flera
lavarter, som inte var ovanliga för 20 till 30 år sedan, har i dag antingen
helt försvunnit eller blivit mycket ovanliga och upphört att växa och föröka
sig, Nägra arter finns endast kvar i inre Norrland i områden med mycket låga
föroreningshalter.

Nedfallet
av försurande ämnen har medfört en smygande och långtgående försurning av
marken. Effekterna av denna förändring kan förbli osynliga under mänga är för
att plötsligt ge upphov till tydliga och allvarliga störningar, säsom skador pä
träd. Risken för sådana plötsliga förändringar är störst när miljön utsätts för
andra påfrestningar, som t, ex, extrema klimatförhållanden. De senaste årens
forskning har visat att surhetsgraden har ökat två till tio gånger och att
förändringarna har kunnat konstateras ned till en meters djup. Markförsurningen
har lett till avsevärda minskningar av markens kalcium- och magnesiuminnehåll
och därmed en försämring av markens motståndskraft mot fortsatt försurning.
Vissa ämnen, som tidigare har varit hårt bundna till markpartiklar, har böljat
frigöras. Det gäller främst aluminium och vissa tungmetaller, som visats vara
giftiga för växter och kan följa med markvattnet till grund- eller ytvattnet
och ge effekter även där. Det tar mycket läng tid för marken att reparera
försurningsskador. En del av de markförändringar som har skett kommer aldrig
kunna återställas,även om nedfallet av försurande ämnen upphör. Omfattande
undersökningar har visat att dessa skadetyper är vanligast i södra och
sydvästra Sverige och avtar successivt mot norr.

Det
allt störte nedfallet av kväveföreningar, som bl, a, släpps ut frän trafiken,
förbränningsanläggningar och vid stallgödselhantering i jordbruket, medför att
allt fler skogsmarker i Sydsverige blir kvävemättade. Det innebär att
kvävetillförseln överstiger skogens behov. Vid kvävemättnad ökar
markförsurningen och läckaget av näringsämnen kraftigt. Kvävemättnaden anses
innebära att skogen blir känsligare för frost och insektsangrepp och att
näringsbalansen störs. Växter som gynnas av kväve ökar i antal och tillväxt,
vilket leder till en utarmning av floran med utslagning av mänga känsliga och
skyddsvärda arter som följd.

Försurningens
effekter på sjöar och vattendrag är välkända. Det stora nedfallet av försurande
ämnen leder till en fortsatt ökad försurning av sjöar och vattendrag. Det sura
vattnet orsakar fysiologiska störningar hos fisk och andra vattenorganismer.
Det sura markvattnet för med sig en ökad mängd lösta metaller till sjöarna.
Aluminium kan bilda fällningar pä fiskars gälar och orsaka fiskdöd, 1 första
hand störs organismernas reproduktion. När hela artgrupper slås ut förändras
konkurrensförhållandena och ger indirekta effekter genom hela ekosystemet.
Förutom effekter av aluminium har höjda halter kvicksilver konstaterats i bl,
a, gädda i många sjöar. Detta trots att sjöarna aldrig har utsatts för några
utsläpp av kvicksilver.

Är
1986 uppskattades antalet försurade sjöar till ca 21 500, Ca 15000 av

dessa bedöms ha försurats direkt på grund av luftföroreningar. Antalet

gravt försurade sjöar har tack vare kalkningsinsatser minskat från ca 4500 101

år 1981 fill ca 1 800 år
1986, Generellt sett är sjöarna mer försurade i södra Prop, 1987/88:85 än i
norra Sverige, Under senare tid har man dock upptäckt omfattande skador pä
rinnande vatten i fjälltrakterna. Skadorna tros orsakas av stötvis belastning
med surt vatten som förekommer vid snösmältningen och kraftiga regn.

Den
minskning av svavelnedfallet som är att vänta under det kommande decenniet
bedöms leda till att ca 4500 försurade sjöar kan bli återställda även utan
kalkning. Flertalet av dessa sjöar är små. Många av de större sjöarna förblir
försurade även efter en relativt kraftig minskning av nedfallet. Om
försurningen skall motverkas, kommer det att vara nödvändigt med fortsatt
kalkning av dessa under åtskilliga år, Kalkningen är dock ingen slutlig lösning
på problemet.

Sambanden
mellan luftföroreningEir och skogsskador av den typ som nu har brett ut sig
över Europa är inte fullständigt klarlagda. Det finns emellertid många
indicier på att luftföroreningarna spelar en stor roll som stressfaktor för
skogen. Vissa kombinationer av klimat och luftföroreningar tycks utlösa
skogsskador. Förhöjda halter av aluminium i markvattnet, för stor
kvävetillförsel, ozon- och syrapåverkan på barren anses vara de viktigaste
faktorerna som ger upphov till skador. Någon uppskattning av skogsskadornas
ekonomiska konsekvenser kan för närvarande inte göras. Jag vill dock
understryka att skogsnäringen är en av de viktigaste näringarna i Sverige och
att även små störningar får stora konsekvenser. Med tanke på att skogsskador
utgör symptom på en långtgående irreversibel skada i marken motiverar detta
stora försiktighetsmått.

Korrosion
och nedbrytning av kulturföremål

Förutom
de hälso- och miljöeffekter jag nu har redovisat orsakar luftföroreningar och
försurning omfattande materiella skador genom påskyndad korrosion av metaller
samt nedbrytning av bl, a, stenmaterial, glas, papper och läder.

Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer har följt upp

luftföroreningarnas inverkan pä kulturminnen och kulturföremål. Nedbryt

ningen av dessa har tilltagit kraftigt under de tre senaste decennierna och

måste beskrivas som ett allvarligt hot mot vårt kulturarv. Hotel mot

kulturminnen och kulturföremål är särskilt stort i tätorter med stora lokala

utsläpp. Skadorna är allvarliga också i landsbygdsmiljöer. De allvarligaste

skadorna omfattar skulpturer och utsmyckningar i kalk- och sandsten,

medeltida glasmålningar i de gotländska kyrkorna, runstenar, hällristning

ar och arkeologiskt material som ligger bevarat i jorden. Luftföroreningar

na har medverkat till att det även inomhus, i museer, är svårare att bevara

gamla kulturföremål. En väsentlig del av vårt kulturarv finns i hemmen där

möjligheten att skydda föremål frän den förorenade luftens inverkan är än

mindre än på museerna, Orsaksammiinhangen är ännu ofullständigt kända,

men svaveldioxid framstår som den väsentligaste enskilda faktorn i ned

brytningsförloppet. Det har ocksä påvisats att kväveoxider i kombination

med svaveldioxid kraftigt påskyndar nedbrytningen. Detta är av betydelse

när det gäller effekterna av bilismens utsläpp i tätorterna, 102

Riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer har i juni 1987 överlämnat ett handlingsprogram till
regeringen med förslag till åtgärder för att motverka luftföroreningarnas
skadeverkningar på kulturminnen och kulturföremål. Handlingsprogrammet omfattar
bl,a, kartläggning av skador, insatser för att konservera och skydda
kulturminnen av främst sandsten och kalksten samt forsknings- och
utvecklingsverksamhet. Jag bedömer att det är nödvändigt att snarast påbörja
arbetet för att bevara vårt kulturarv. Jag har erfarit att statsrådet Göransson
avser att inom ramen för ett handlingsprogram för kulturmiljövård föreslå att
10 milj, kr, anslås för att motverka luftföroreningarnas nedbrytande effekter
på kulturminnen. Eftersom dessa skador orsakas av luftföroreningar och
försurande nedfall anser jag att 5 milj, av dessa 10 milj, kr bör anvisas från
anslaget Åtgärder mot försurningen.

Prop, 1987/88:85

4.4
Strategi för renare luft

Mitt ställningstagande:

• Strategin
för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och för

surning bör vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige

och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana be

gränsningar. Den innbär att luftföroreningsutsläppen bör reduce

ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa

och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund

bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör

härvid tas till bl, a, resultatet av det pågående internationella

arbetet,

# En överordnad
målsättning för handlingsprogrammet mot luftför

oreningar och försurning är att minska halter och nedfall av luft

föroreningar till sädana nivåer som människors hälsa och miljön

tål även på lång sikt. Jag bedömer att målsättningen bäst kan

uppnäs genom att i en samlad strategi både genomföra utsläpps

begränsningar i Sverige och arbeta för internationella åtaganden

om utsläppsminskningar, I det internationella arbetet bedömer jag

att Sveriges initiativ till Aktionsplan Europa kommer att spela en

betydelsefull roll,

# De svenska
svavelutsläppen bedöms minska med 65%, till

år 1995 från 1980 års nivå i enlighet med det av riksdagen besluta

de programmet mot luftföroreningar och försurning. Ytterligare

åtgärder behöver vidtas för att nå målsättningen om 30% minsk

ning av kväveoxidutsläppen medan åren 1980 och 1995,

• Innan ställning tas till
ytterligare skärpta nationella målsättningar

bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude

ras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska

svavelutsläppen med 70-80% samt halvera kväveoxidutsläppen

till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå bör studeras. En svensk

ätgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör ocksä tas fram. Ekono

miska och andra konsekvenser för industrin, staten, kommunerna

och samhället i övrigt bör analyseras.

103

Naturvårdsverket:
De svenska utsläppen av svaveldioxid bör kunna Prop. 1987/88:85 minskas med
65% mellan åren 1980 och 1995, Detta kan uppnås med redan fattade beslut.
Ytterligare åtgärder i form av skärpta generella svavelkrav vid förbränning
behövs dock för att bibehålla låga utsläpp även när kärnkraften avvecklas.

Utsläppen av kväveoxider bör kunna minskas med 30% i
förhållande till 1980 års nivå. Minskningen kommer med fattade beslut dock
sannolikt att uppnås först några år efter är 1995, Den uppgång av utsläppen som
eljest kan förutsägas när kärnkraften avvecklas bör kunna motverkas.

Remissinstanserna: Frågorna om luftföroreningar och
försurning betraktas genomgående som ytterst allvarliga. Inställningen till
naturvårdsverkets bedömningar är i allmänhet positiv. Den vanligaste kritiken
från bl, a. Svenska Naturskyddsföreningen är att mera långtgående åtgärder
borde genomföras, särskilt inom trafikområdet. Remissinstanserna understryker
ofta även behovet av insatser på det internationella planet.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag anser att strategin
för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning bör vara att
genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för
internationella åtaganden om sådana begränsningai". Den innebär att
luftföroreningsutsläppen bör reduceras i den utsträckning som fordras för att
skydda människors hälsa och minska nedfallet till den nivå rhiljön tål. Mot
denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luflföroreningar övervägas. Hänsyn
bör härvid tas till bl, a, resultatet av det pågående internationella arbetet.
Samlade åtgärdsprogram bör även utarbetas och genomföras i områden som är
särskilt belastade av luftföroreningsutsläpp. De svenska åtgärderna bör
utnyttjas i det internationella samarbetet för att söka förmå även andra länder
att vidta liknande åtgärder.

Som underlag för handlingsprogrammet och det
internationella samarbetet fordras fortsatt forsknings- och
undersökningsverksamhet beträffande både hälso- och miljöeffekter. Kalkringen
av försurade sjöar och vattendrag mäste ses som ett uppehållande försvar som
kan behöva pågå under lång tid framöver. Jag återkommer strax till dessa
frågor.

Hälsorisker

Större delen av Sveriges befolkning bor i tätorter. Det är
ocksä i tätorterna och industriområdena som luftföroreningsbelastningen är som
störst. Att vidta åtgärder för att förbättra luftkvaliteten i dessa områden
samt i arbetsmiljön är därför enligt min mening viktigt. De olika
utsläppsbegränsande åtgärder i form av bl, a, skärpta krav pä avgasrening och
på förbränningsanläggningar som ingår i regeringens handlingsprogram bidrar
till att förbättra luftkvaliteten i tätorterna. Även olika energipolitiska
åtgärder såsom energihushållning, utbyggnad av fjärrvärme och
naturgasdistribution, verkar i samma riktning liksom de trafikpolitiska
förslag regeringen nyligen förelagt riksdagen.

Naturvårdsverket har översiktligt behandlat frågan om de
hälsorisker

som är hänförliga till luftföroreningar och försurning i rapporten Ak

tionsplan '87. Enligt min uppfattning bör dessa frågor beaktas i det fortsat- 104

ta arbetet inom luftföroreningsprogrammet. Hälsoriskerna
på grund av Prop. 1987/88:85 luftföroreningar i främst tätorterna bör
kartläggas bättre bl, a, inom ramen för socialstyrelsens och naturvårdsverkets
forskningsprogram. Miljöprojekt Göteborg, som pä regeringens uppdrag arbetar
med att initiera och samordna miljöförbättrande åtgärder, bör också kunna
bidra. Även riskerna i samband med höga intag av tungmetaller via födan och
brister på vissa nödvändiga spårämnen till följd av försurningen bör
kartläggas.

Naturvärdsverket arbetar för närvarande med en översyn av
riktlinjerna för luftkvalitet. Förutom reviderade värden för svaveldioxid och
partiklar arbetar verket med förslag till riktlinjer för kvävedioxid och ozon
samt riktlinjer för den högsta belastningen på miljön av föroreningsnedfall.
Enligt vad jag har erfarit kommer verket att lämna sitt förslag till regeringen
sommaren 1988,

Ansvaret för att vidta åtgärder för att uppnå en
acceptabel luftkvalitet i tätorterna ligger i första hand pä kommunerna, I
vissa fall, främst beträffande storstadsområdena, kan emellertid statsmakterna
behöva biträda kommunerna, då dessa inte förfogar över alla erforderliga
styrmedel som t. ex. miljöskyddslagstiftningen. Det är av denna anledning jag
föreslär att §8a ML ändras sä att det blir möjligt att meddela särskilda
föreskrifter beträffande bl, a, luftföroreningsutsläpp inom s,k,
miljöskyddsområden. Det första område för vilket denna möjlighet bör prövas är
Hisingen i Göteborgs kommun.

Även utomlands innebär luftföroreningsutsläppen
hälsorisker, I många länder, t, ex. Polen, Tyska Demokratiska Republiken och
Tjeckoslovakien, är dessa risker större än i Sverige och innebär ett stort och
akut hälsoproblem. Detta borde vara ett allvariigt memento för de styrande i
dessa länder och tillräckligt skäl för snabba och effektiva åtgärder mot
luftföroreningsutsläppen. Jag anser att hälsoriskerna med luftföroreningarna
måste ges högre prioritet i arbetet inom luftföroreningskonventionen, även om denna
främst behandlar gränsöverskridande föroreningar.

Belastningsgränser

Konsekvenserna av den fortgående försurningen av miljön är
enligt min uppfattning mycket allvarliga. För att skydda miljön mot
luftföroreningar och försurning måste utsläppen och miljöbelastningen minskas
till sådana nivåer som inte leder till negativa effekter. Det är glädjande att
vi, som jag nyss redovisat, börjar fä en internationell uppslutning kring detta
synsätt. Det finns även ett bättre underlag för att göra en sådan bedömning nu
än när det första programmet mot luftföroreningar och försurning utformades för
tre år sedan. Bl, a, har en nordisk expertgrupp angett belastningsgrän- ' ser
för olika föroreningar. Gruppen har härvid analyserat och bedömt ett stort
antal effektstudier.

En jämförelse av nuvarande miljösituation med de angivna
belastnings

gränserna visar enligt naturvårdsverket att svavelnedfallet bör minskas i

södra Sverige med ca 75% jämfört med år 1980, 1 Norriands inland klarar

marken i de flesta fall att neutralisera det nuvarande svavelnedfallet under

större delen av året, S. k, surstötar i samband med snösmältningen innebär 105

emellertid problem.

Enligt naturvärdsverket bör med hänsyn till riskerna för
kvävemättnad i Prop, 1987/88:85 skogsmark den totala depositionen av
kväveföreningar på lång sikt inte överstiga 10-20 kg per ha och är, I sydvästra
Sverige är den totala depositionen i genomsnitt 15-25 kg per ha och år, 1
utsatta lägen kan depositionen uppgå till 40 kg eller mer, I Svealand tangeras
den belastning som kan befaras medföra skador, medan den i Norrlands inland
ännu inte anges ha nått sä höga värden. Halterna och depositionen av kväveföreningar
behöver enligt naturvärdsverket minskas med 30-50%, Behovet är störst i södra
Sverige och i de större tätorterna.

Det finns emellertid en stor variation i olika markers
känslighet för föroreningsnedfall. Exempelvis tyder senare forskningsresultat
på att områden i inre Norrland är känsligare än man tidigare antagit.

Korttidshalterna av ozon överskrider enligt
naturvårdsverket ofta de kritiska nivåerna för växtskador, och bland förekommer
drygt dubbelt sä höga halter. Detta gäller främst södi'a Sverige, Även Norriand
drabbas episodvis av för höga halter. Medelhalterna för ozon ligger i södra
Sverige vid den nivå som anges som kritisk för växtskador. De episodvis höga
halterna av fotokemiska oxidanter, främst ozon, behöver enligt naturvärdsverket
sänkas med 30-50%,

Nationella åtgärder

1 det av riksdagen beslutade programmet mot
luftföroreningar och försurning (prop, 1984/85:127, JoU 28, rskr, 275) ingår
att svavelutsläppen skall minskas med 65%' mellan åren 1980 och 1995, Jag
bedömer att de åtgärder som har vidtagits är tillräckliga för att nå detta mål.
Ytterligare åtgärder fordras emellertid för att nå målet om en minskning av
kväveoxidutsläppen med 30% mellan samma är.

Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och
försurning bör enligt min mening vara att genomföra utsläppsbegränsningar i
Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana
begränsningar. Den innebär att luftföroreningsutsläppen bör reduceras i den
utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa och minska nedfallet
till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar
övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl. a, resultatet av det pågående
internationella arbetet.

Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella
målsättningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder studeras.
Vilka tekniska åtgärder som fordras för att minska svavelutsläppen med 70-80%
samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå bör
utredas. En svensk ätgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör ocksä tas fram.
Ekonomiska och andra konsekvenser för industrin, staten, kommunerna och
samhället i övrigt bör analyseras.

Syftet med åtgärderna är att minska belastningen på
människa och

natur. Föroreningsbelastningen är utpräglat storregional. Luftföroreningar

sprids över stora områden. En strategi för att komma till rätta med belast

ningen och de negativa effekter denna för med sig måste därför åstadkom

mas både genom nationella åtgärder och krav på internationella åtaganden, 106

I det sammanhanget skall
inte glömmas att svenska utsläpp också sprids Prop. 1987/88:85 till våra
grannländer,

1
dag släpps ca 272000ton svaveldioxid ut mot 483000ton år 1980, I början av
1970-talet var utsläppen som mest ca 900000 ton. Enligt gjorda bedömningar av
redan beslutade åtgärder kommer utsläppen år 1995 att vara ca 164000 ton,

I
arbetet med att minska utsläppen är kol- och oljeanvändningen av central
betydelse. Regeringen föreslog därför riksdagen att skärpa kraven för koleldade
förbränningsanläggningar (prop, 1983/84:158, NU 44, rskr, 390), Som ett
resultat av detta infördes ny teknik för säväl förbränning som rening av
rökgaser. Detta beslut och besluten i samband med de s, k,
oljeersättningsprogrammet ledde till en omfattande teknikutveckling och en höjd
kompetensnivå. Omfattande forskningsprogram pågår även inom ramen för
energiforskningen.

Svavelhalten
i olja har successivt sänkts. Den senaste sänkningen genomfördes år 1987 då
den föreskrivna svavelhalten i lätt eldningsolja sänktes från 0,3 % till i
genomsnitt 0,2 %,

I
samband med Aktionsplan '87 har naturvårdsverket och energiverket redovisat
förslag till nya utsläppskrav för förbränningsanläggningar. Som jag senare
kommer att redovisa bör nya svavelkrav införas för förbränningsanläggningar.
Kraven bör omfatta alla anläggningar och alla typer av bränsle. De skäipta
kraven motsvarar ett utsläpp från olja med ca 0.4% svavel för mindre
anläggningar och ca 0,2% för större. Detta kan jämföras med 1.0% som i dag är
högsta tillåtna halt,

1
syfte att sä snart som möjligt påbörja denna utveckling har jag i den
energipolitiska propositionen som jag tidigare i dag redovisat föreslagit
regeringen att minska den högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja
till 0.8%. Minskningen bör genomföras så snart som möjligt efter det att
erforderliga notifikationsprocedurer i GATT och EFTA genomförts. Svavelhalten i
olja bör härutöver sänkas ytterligare så snart som möjligt. En miljöavgift för
att stimulera en fortsatt sänkning av svavelhalten bör därför utredas.

Utvecklingen
vad gäller miljöteknik har gått fort under 1980-talet, Redan innan en
anläggning som är under uppförande är klar kan ofta nya beställas med
väsentligt bättre prestanda. Detta bör dock inte leda till att beslut om
uppförande av en anläggning, som utnyttjar den vid beslutstillfället bästa
tillgängliga tekniken, skjuts upp i avvaktan pä ytterligare teknikutveckling.
Den snabba utvecklingen bör tas till vara i det fortsatta arbetet, särskilt vid
omställningen av energisystemet.

Som
jag har redovisat i den energipolitiska propositionen bör en rad

olika åtgärder vidtas för att både hushålla med elenergin och för att till den

del det blir nödvändigt ersätta kärnkraften med ny elproduktionskapacitet.

Denna nya kapacitet kommer, att till stor del behöva baseras på olika

bränslen, varvid miljöfrågorna måste få en stor betydelse, I första hand bör

sådana anläggningar byggas, t, ex, kraftvärmeverk, som utnyttjar energin

effektivt. Därtill kan jag nämna att även naturgas kan utgöra ett intressant

alternativ, I den utsträckning bränslebaserade kraftverk byggs, bör så

hårda miljökrav ställas, baserade pä den allra bästa tillgängliga tekniken, 107

att utsläppen även
fortsättningsvis kan reduceras ytterligare. Demonstra- Prop. 1987/88:85
tionsanläggningar med mycket små utsläpp bör byggas för att visa på
möjligheterna till en miljövänligare elproduktion både i Sverige och utlandet,

I
olika sammanhang har svavelhalten i olja utretts. Energiverket konstaterar i
sin utredning från år 1986 om svavelhalt i olja att en ökad efterfrågan på
oljeprodukter med låga svavelhalter generellt kan komma att skapa behov av
utökad avsvavlingskapacitet. Hittills har dock inte funnits något behov av
inhemsk avsvavlingskapacitet. Detta beror på att marknaden för oljor med låga
svavelhalter för närvarande är god. Jag vill emellertid erinra om de perioder
med kraftiga störningar som har förekommit på oljemarknaden. Det vore
olyckligt om miljöpolitiska ambitioner skulle behöva skjutas åt sidan pä grund
av tillfälliga fluktuationer pä oljemarknaden. Utvecklingen bör därför följas
mycket noggrant. Det kan inte uteslutas att utökad avsvavlingskapacitet behöver
installeras vid oljeraffinaderierna före sekelskiftet, 1 samband med de
kontrollstationer åren 1990 och 1992, som aviseras i den energipolitiska
propositionen, bör prövas om ytterligare åtgärder behövs för att säkerställa
att de miljöpolitiska målen klaras,

I
programmet som riksdagen beslutade om år 1985 sattes upp som ett mål att
industrin fram till år 1995 skulle halvera sina svavelutsläpp, I dagsläget
finns det ingen anledning att göra en annorlunda bedömning. Om det emellertid
skall vara möjligt att nä de mål som är förenliga med en långsiktigt hållbar
utveckling, omsorgen om människors hälsa och med hänsyn till naturen, bör
möjligheterna till fortsatta reduktioner inom industrin studeras. Vissa
ytterligare reduktioner kan redan i dag förutses. Dessa är ett resultat av en
fortsatt strukturomvandling inom industrin.

Åtgärder
mot kväveoxider är av senare datum än åtgärder mot svavel. Den
förbiänningstekniska forskningen har även på detta område givit goda resultat
under 1980-talet, Jag vill särskilt framhålla att betydelsefulla resultat har
kommit fram genom energiiforskningsprogrammet. Avgörande för den framtida
belastningssituationein när det gäller kväveoxider är utvecklingen av
transport- och energisystemet.

Trafikmiljöfrägorna
har särskilt uppmärksammats i regeringens förslag

till trafikpolitik inför 1990-talet (prop. 1987/88:50), Regeringen har därvid

redovisat sina samlade ställningstaganden för att på kort och lång sikt

komma till rätta med de miljöproblem som trafiken orsakar. Regeringen

har bl, a, föreslagit att varje trafikslag skall bära sina kostnader, inklusive

miljökostnaderna. Detta innebär väsentligt ökade skatter för tunga fordon.

Regeringen har vidare föreslagit att betydande insatser görs för att utveck

la nya transportlösnihgar för långväga gods med ett kombinerat utnyttjan

de av järnväg och väg. Från miljösynpunkt är det av stor vikt att så mycket

gods som möjligt kan transporteras på järnväg. Vidare har en miljöavgift

på flyg samt väsentligt förbättrade förutsättningar för regionala och inter-

regionala persontransporter på järnväg föreslagits. Omfattande åtgärder

för att förbättra och effektivisera kollektivtrafiken ingår i regeringens

förslag. Möjligheterna att minska miljöproblemen med järnvägarna och

sjöfarten skall ocksä utredas, I detta sammanhang har särskild vikt lagts

vid att miljövänliga fordon tas i bruk, I regeringens förslag till
trafikpolitik 108

inför
1990-talet föreslås åtgärder för att komma till rätta med hastighets- Prop.
1987/88:85 överträdelserna på våra vägar. På kort sikt kommer detta att ha
betydelse från miljösynpunkt. Effekten av en större respekt bland trafikanterna
för gällande hastighetsgränser är i hög grad beroende av den enskilde trafikantens
vilja att ta ett ansvar för en säker och miljövänlig trafik. Någon exakt
beräkning av vad dessa åtgärder ger för miljöeffekt kan därför inte göras.

Även
med dessa åtgärder kommer det inte att vara möjligt att nå de uppsatta målen
vad avser minskningen av kväveoxidutsläppen. Jag föreslär därför ytterligare
åtgärder,

I
samband med att programmet beslutades av riksdagen år 1985 uppdrog regeringen
ät naturvårdsverket att utreda förutsättningarna för skärpta avgaskrav för
lastbilar och bussar. Verkets förslag har remissbehandlats och jag kommer
senare att mer utförligt redovisa hur nya skärpta krav ska kunna införas. Dessa
förslag kommer redan år 1995 att ge viss positiv effekt.

Personbilar
med katalytisk avgasrening klarar krav motsvarande de som gäller federalt på
den amerikanska marknaden och som numera börjar bli vanliga på den europeiska,
I delstaten Kalifornien har man sedan år 1983 tillämpat ännu strängare krav.
Dessa krav innebär en ytteriigare skärpning med ca 20% utöver de krav som nu
införs i Sverige, Jag återkommer senare till hur denna möjlighet kan utnyttjas.

Avgasutsläppen
från traktorer och arbetsmaskiner m, m, är ofullständigt kända men bedöms få en
ökande betydelse för de totala utsläppen. För närvarande gäller inga särskilda
krav för utsläppen frän deras motorer. Naturvårdsverket bedömer att frågan om
utsläppsmängder och möjligheter att införa avgaskrav i detta sammanhang behöver
utredas. Detta arbete bör utföras inom ramen för det samlade
uppföljningsuppdrag beträffande luftföroreningar och försurning som
naturvårdsverket bör få.

Längre
fram i min föredragning kommer jag även att föreslå nya riktlinjer för
kväveoxidutsläppen i samband med miljöskyddsprövningen av energianläggningar.
Jag vill redan nu framhålla att för dessa gäller detsamma som jag framhöll
tidigare i samband med åtgärderna för att begränsa svavel. Den tekniska
utvecklingen är snabb. Redan nu vet vi att nya anläggningar kan uppföras med
väsentligt bättre miljöprestanda än de som nu är under uppförande.

Jag
övergår nu till frågan om fotokemiska oxidanter. Jag har tidigare i min
föredragning redovisat ursprunget till dessa föroreningar. Kolväteproblematiken
och dess bidrag tillsammans med kväveutsläppen har ägnats ökad uppmärksamhet
under 1980-talet, Utsläppen av kolväte är än så länge inte tillräckligt
kartlagda. Redan beslutade åtgärder, som t. ex, katalytisk avgasrening på
personbilar, kommer att innebära förbättringar under den närmaste tiden. Jag
vill emellertid understryka att det finns anledning att gå vidare i detta arbete.
Senare i min föredragning kommer jag att föreslå att naturvårdsverket som en
del i sitt uppföljningsuppdrag utreder kolvätefrågorna och återkommer till
regeringen med ett samlat kolväteprogram.

109

Internationellt
arbete Prop, 1987/88:85

I
min inledning (avsnitt 2) redovisade jag resultaten av 20 års miljöskyddsarbete.
Jag exemplifierade denna framställning med de positiva resultat som nåtts bl,
a, när det gäller begränsning av svavelutsläppen. Jag framhöll då också att det
har tagit tid att internationellt få gehör för liknande åtgärder. Jag vill dä
erinra om att svenska forskare redan år 1968 till vissa delar har kartlagt
framför allt sambanden mellan försurning och utsläpp till luft. År 1972 blev
frågan om luftföroreningar och försurning en huvudfråga för den svenska
delegationen vid FN-konferensen om den mänskliga miljön,

I
det fortsatta arbetet är det viktigt att visa pä möjligheterna att begränsa
utsläppen. Våra egna åtgärder har varit och kommer att vara av betydelse för
miljöbelastningen och för våra möjligheter att ytterligare begränsa denna genom
att för andra länder visa på möjligheterna att vidta åtgärder.

Som
en viktig del i arbetet med att begränsa belastningen i Sverige ingår vår
internationella strategi. Innan jag går vidare med min redogörelse för det
arbete som har utförts och som bör utföras under den närmaste tiden, vill jag
beröra andra organisationers möjligheter. Jag konstaterade inledningsvis den
stora miljömedvetenheten som tar allt fastare former i organisationsliv och
bland företag. Detta är en mycket positiv utveckling. Jag förutsätter att med
det internationella handelsutbyte som Sverige har att värderingar, teknik m, m,
kan spridas även dessa vägar. Det bör vara möjligt att även i andra organ än i
de mellanstatliga ta upp de internationella luftmiljöproblemen.

Det
internationella samarbetet beträffande åtgärder mot luftföroreningar bedrivs i
olika former och på olika plan. Av stor betydelse är bl, a, de täta kontakter
som förekommer på expertnivå mellan olika länder, både inom och utom ramen för
internationella organisationer, 1 detta sammanhang är det glädjande att kunna
konstatera att det har varit möjligt att via de vetenskapliga akademierna
etablera ett närmare samarbete med Östeuropa, Detta samarbete bör enligt min mening
stödjas. Även våra bilaterala avtal med olika länder i Östeuropa ger värdefulla
möjligheter till information och påverkan. Också andra tillgängliga
informationskanaler bör utnyttjas i miljöarbetet.

Det
nordiska samarbetet är av stort värde för det övriga internationella
miljösamarbetet genom att de nordiska synpunkterna haren särskild tyngd i
miljösammanhang. Vi bör även söka samordna våra miljöskyddsåtgärder med dem i
våra grannländer. På luftvärdsområdet har vi länge haft ett intensivt och konstruktivt
samarbete med våra nordiska grannar,

Sverige
har också undertecknat Europarådets konvention om bevarande av Europas
arkitektoniska kulturarx' med åtagande att bl, a. vidta åtgärder mot
luftföroreningarnas effekter på kulturmonument. Detta har beaktats bl, a, i de
svenska förslagen inom ramen för den s, k, ESK-processen.

Av
betydelse för det internationella samarbetet på senare år inom bilav-gasområdet
har varit det internationella ministermöte som den svenska regeringen kallade
till ijuli 1985, Vid detta möte undertecknades en gemensam deklaration om
samarbete och införande av skärpta avgasreningskrav för bilar av åtta länder,
nämligen Canada, Danmark, Finland, Liechten-

10

stein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike, Tyvärr
avstod Förbundsre- Prop, 1987/88:85 publiken Tyskland, Nederländerna och
EG-kommissionen, som även deltog i mötet, från att underteckna deklarationen
med hänvisning till pågående förhandlingar inom EG, Samarbetet mellan de
stater som undertecknat deklarationen har därefter förts vidare inom den s, k.
Stockholmsgruppen genom att ett gemensamt dokument har utarbetats, innehållande
regler beträffande avgasutsläpp från personbilar. Dokumentet ligger till grund
för de skärpta avgaskrav som har beslutats i Sverige, Norge, Schweiz och
Österrike, Samarbetet fortsätter nu rörande frågor om regler för avgasutsläpp
från lastbilar och bussar.

Huvuddelen av det internationella samarbetet om
luftföroreningar sker inom ramen för FN:s konvention om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar. Konventionen undertecknades i november
1979 i Geneve och har nu ratificerats av 32 stater, senast av Jugoslavien,
Konventionen är av ramkaraktär och särskilda åtaganden överenskoms genom
protokoll till konventionen. Två sådana protokoll har hittills förhandlats
fram.

Det första gällde finansiering av det internationella
mätprogrammet, EMEP, som överenskoms är 1984 och som har trätt i kraft den 28
januari 1988,

I juli 1985 träffades en överenskommelse i Helsingfors om
ett andra protokoll till konventionen. Genom detta protokoll har för närvarande
21 parter åtagit sig att minska sina svavelutsläpp med minst 30% till år 1993,
jämfört med 1980 års nivå. Detta protokoll trädde i kraft den 2 september 1987,

Vid mötet med styrelsen för konventionen i november 1986
beslutade man att uppdra åt en särskild expertgrupp att förhandla fram ett
protokoll om begränsning av kväveoxidutsläppen. Denna expertgrupp har ännu inte
avslutat sitt arbete, Sverige spelar i detta arbete en aktiv och pådrivande
roll och har lagt fram flera förslag, bl, a, om en 30-procentig begränsning av
kväveoxidutsläppen som ett första steg i riktning mot en reduktion till en nivå
som motsvarar vad naturen tål.

Det svenska förslaget till ett internationellt samarbete
mot luftföroreningar (Aktionsplan Europa) har mottagits positivt. Förslaget
innebär att arbetet inom konventionen skall inriktas på att utarbeta
belastningsgränser för vad miljön tål av bl, a, svavel- och kvävenedfall.
Arbete med ytterligare underlag för detta pågår både i Sverige och utomlands.
När dessa gränser har överenskommits skall förhandlingar inledas om åtaganden
för att minska utsläppen till motsvaiande nivå. Målet för konventionsarbetet
är att sådana förhandlingar skall inledas i början av 1990-talet, Det svenska
forskningsarbetet och samarbetet inom konventionen bör nu inriktas pä att sä
snabbt som möjligt ta fiam underlag för dessa förhandlingar. En utgångspunkt
för detta arbete bör enligt min mening vara att utsläppen skall reduceras i
internationellt samarbete till sådana nivåer som är ofarliga för hälsan och
miljön även i ett långsiktigt perspektiv.

Riksdagen har som sin mening givit regeringen till känna,
att möjlighe

terna att genom avgiftsuttag bygga upp en internationell luftvärdsfond

förtjänar att övervägas (JoU 1984/85:28. rskr. 275), Frågan har diskuterats

inom ramen för konventionsförhandlingarna i Geneve och har även sonde- 111

råts under hand från
svensk sida. Resultatet är att det hUtills inte har varit möjligt att få stöd
för förslaget. Som skäl emot har bl, a, anförts att den som släpper ut
föroreningar även skall svara för kostnaderna för rening — Polluter Pays
Principle - och att miljöproblemen i det egna landet bör vara tillräckliga skäl
för åtgärder, även om hänsynen till grannländerna bör vara motiv för åtgärder.
Svårigheterna att nå en överenskommelse om finansiering av de blygsamma
kostnaderna för sekreteriatet till konventionen talar också mot att det för
närvarande skulle vara möjligt att komma överens om finansieringen av en fond
av helt annan storleksordning.

I syfte att nå konkreta
resultat har den svenska regeringen därför tagit ett annat initiativ. Ett
internationellt miljötekniskt institut föreslås inrättas. Syftet med detta är
bl, a, att underlätta överföring av effektiv miljöskyddsteknik till länder som
är i behov av sådan men som för närvarande inte har tillgång till sådan teknik.
Jag bedömer att institutets verksamhet till stor del kommer att röra
luftvårdsteknik. Planerna på-institutet har presenterats under förhandlingarna
inom luftföroreningskonventionen och har fått ett positivt mottagande. Jag
redovisar strax mitt förslag närmare.

Prop,
1987/88:85

4.5 Särskilda föreskrifter för miljöskyddsområde

Mitt förslag:
Regeringen får fö/klara ett visst område som miljöskyddsområde. För ett sådant
cimråde skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen
kunna meddela särskilda föreskrifter om skyddsåtgärder rn, m.

Skälen för mitt förslag:
Luftföroreningshalterna i tätorterna är tidvis så höga att risker finns för
effekter på människors hälsa. Dessa brister beror till stor del på
bilavgasutsläppen och pä en stor koncentration av industriell och annan
verksamhet. Luftföroreningarna påverkar även växtligheten, byggnader och
kulturföremål samt ökar korrosionen.

Programmet mot
luftföroreningar och försurning (prop, 1984/85:127) syftar till att sädana
utsläppsbegränsande åtgärder skall vidtas, att luften i våra tätorter och
industriområden blir i stort sett riskfri att andas. Dessutom bör skadlig
påverkan på växtlighet, sjöar och vattendrag, byggnader och material minimeras.
Införandel av katalytisk avgasrening på personbilar kommer, när detta är helt
genomfört i hela bilparken, att väsentligt förbättra luftkvaliteten i
tätorterna. Ytterligare åtgärder fordras emellertid på både kortare och längre
sikt. Jag kommer därför att senare föreslå att skärpta avgaskrav införs även
för lastbilar och bussar. Chefen för kommunikationsdepartementet har i den
trafikpolitiska propositionen (1987/88:50) redovisat vissa förslag beträffande
trafiksystemen och samhällsplaneringen för att minska trafikmiljöproblemen.
Jag återkommer till dessa frågor senare liksom till ytterligare åtgärder för
att minska utsläppen från förbränningsanläggningar.

Med
stöd av 8 a § ML finns i dag möjlighet att utfärda generella föreskrifter till
skydd för särskilt föroreningskänsliga vattenområden. Dessa

112

möjligheter
har utnyttjats beträffande Ringsjön i Skåne och Laholmsbuk- Prop.
1987/88:85 ten, där vattenförhållandena är sådana att särskilda miljöåtgärder
är påkallade.

Nuvarande föreskriftsmöjligheter är emellertid begränsade
till reglering av utsläpp till vatten och användning av mark med syfte att
skydda känsliga vattenområden.

För utsläpp av föroreningar till luft finns inte
motsvarande möjligheter. Även när det gäller sådana utsläpp finns det
emellertid områden som är tungt belastade, särskilt stora industriområden eller
storstadsområden med mycket trafik. Förhållandena i sådana områden är ofta
komplexa. Där förekommer större utsläpp från t, ex, industrier eller värmeverk,
liksom mänga mindre utsläpp från bl, a, uppvärmning, I framför allt storstadsområdena
är emellertid utsläppen från trafiken den dominerande orsaken till vissa
luftföroreningar,

Hisingen i Göteborgs kommun är ett område som är belastat
av stora luftföroreningsutsläpp från bl, a, industri och trafik. För att
initiera och samordna olika åtgärder för att minska dessa utsläpp väsentligt
inom en tioårsperiod har jag enligt regeringens bemyndigande nyligen tillkallat
en särskild delegation.

Utsläppen medför sålunda en belastning på omgivande mark-
och vattenområden. Svavel- och kväveutsläppen medför t, ex, nedfall av olika
föroreningar som bl, a, försurar mark och vatten. Bildningen av fotokemiska
oxidanter anses också vara av betydelse för påverkan pä vegetationen.

Tillämpningen av nuvarande system för prövning och tillsyn
enligt ML har i många avseenden varit framgångsrik för att begränsa emissioner.
Det är emellertid enligt min mening inte tillräckligt för att lösa miljöproblem
inom områden som belastas av luftföroreningar eller andra verkningar av
miljöfarlig verksamhet frän mänga olika källor, ML bör därför enligt min mening
kompletteras sä att möjligheter ges att meddela generella föreskrifter inom
områden som är särskilt belastade av luftförorenande och annan miljöfarlig
verksamhet. Detta kan ske genom en utvidgning av 8 a §, En sådan utvidgning bör
utformas sä att regeringen får förklara ett visst område som miljöskyddsområde.
Även angränsande områden bör kunna im-ymmas i miljöskyddsområdet på samma
grunder som angavs när 8 a § infördes (prop, 1984/85:10 s, 28), nämligen för
att vidta åtgärder inom ett område för att motverka att störningen förs till
angränsande områden.

Jag föreslår således att 8 a § ML ändras sä att det blir
möjligt för regeringen att förklara ett visst område som miljöskyddsområde. Den
nya bestämmelsen avses alltså inrymma vad som förut gällt och därutöver ge
möjligheter att skydda miljön mot luftförorenande och annan miljöfarlig
verksamhet.

113

Riksdagen 1987188. I .saml. Nr 85

4.6
Skärpta avgaskrav för fordon

Prop. 1987/88:85

Mitt ställningstagande:

« Skärpta avgaskrav bör införas obligatoriskt för lätta
lastbilar och bussar fr, o, m, 1992 ärs modeller och fr, o, m, 1994 års
modeller för lunga lastbilar och bussar. Kraven bör för båda kategorierna i
stort motsvara de krav som avses gälla federalt i USA för 1990 ärs modeller.

% De obligatoriska kraven bör föregås av två år av
frivillig tillämpning. Därför bör köpare av nya bussar och lastbilar
stimuleras att anskaffa fordon som uppfyller de skärpta avgaskraven genom ett
ekonomiskt stöd inom en sammanlagd bidragsram av 450milj,kr, Detta
överensstämmer med vad chefen för kommunikationsdepartementet tidigare
hemställt orn i prop, 1987/88:50 om trafikpolitiken inför 1990-talet,

% Det fortsatta arbetet för att begränsa
vägtrafikfordonens avgaser bör inriktas pä att:

-
snarast möjligt
komplettera de här föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar med skärpta
krav för utsläpp av partiklar. Samtidigt bör en ytterligare skärpning av
utsläppskraven för kväveoxider övervägas,

-
ta fram förslag
till kvalitetskrav för dieselbränsle till personbilar, lastbilar och bussar,

-
utreda
möjligheterna att införa kompletterande avgasnormer för lastbilar och bussar i
tätortstrafik,

-
klarlägga
möjligheterna till ytteriigare utsläppsminskningar frän personbilar,

-
klarlägga
möjligheterna till utsläppsminskningar från traktorer och arbetsmaskiner m, m,

- Fortsatt forskning och utveckling
krävs för att driva på en utveckling mot miljövänligare transportmedel,
drivsystem och drivmedel. Huvudansvaret för denna utveckling bör åvila
transport-och drivmedelsindustrin. Forsknings- och utvecklingsarbetet för att
introducera alternativa drivmedel bör ledas av statens energiverk, styrelsen
för teknisk utveckling och transportforskningsberedningen.

Naturvårdsverkets
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mina ställningstaganden,

1 fråga om
avgaskrav för lastbilar och bussar föreslår naturvärdsverket följande:

— För
lätta lastbilar och bussar föreslås krav motsvarande de som införs

federalt i USA fr, o,m, 1990 års modeller. Kraven införs obligatoriskt

fr, o, m, 1992 ärs modeller och frivilligt genom ekonomiska styrmedel

fr, o, m. 1990 års modeller.

- För
tunga lastbilar och bussar föresläs avgaskrav motsvarande de som

införs federalt i USA fr, o, m, 1991 ärs modeller för stadsbussar och 1994

114

års modeller för övriga.
Kraven införs obligatoriskt fr,o,m, 1995 ärs Prop. 1987/88:85

modeller och frivilligt
genom ekonomiska styrmedel fr,o,m, 1991 års

modeller. Kraven baseras i
första hand på en mätmetod som tillämpas

inom
ett reglemente som gäller i flera europeiska länder och EG, Skulle

denna mätmetod inte väntas
bli utvecklad till utgången av år 1988 för så

låga partikelutsläpp som
dessa krav medför, föreslås att samma mätmetod

och krav som införs i USA
ocksä införs i Sverige,

Remissinstanserna:
Tillstyrker i huvudsak naturvärdsverkets förslag. Vägverket, transportrådet och
transportforskningsberedningen delar uppfattningen att vägtrafikens utsläpp
mäste minska och anser att naturvårdsverkets förslag är väl avvägda och kan ge
de utsläppsminskningar som eftersträvas. Bilindustriföreningen delar
uppfattningen att behovet av utsläppsbegränsningar är stort och anser att
uppställda miljömål kan nås med åtgärder på fordonen. Några instanser, bl. a.
arbetarskyddsstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser
att föreslagna krav för lastbilar och bussar om möjligt bör skärpas ytterligare
och införas tidigare.

Skälen
för mitt ställningstagande: Utsläppen till luft från transportsektorn härtör
främst från förbränningen av drivmedel till olika slags fordon. Utsläppen kan
innehålla ett stort antal ämnen av betydelse från miljösynpunkt.
Huvudkomponenter bland dessa miljöfarliga ämnen är kväveoxider, ett stort
antal olika kolväten, kolmonoxid, svaveloxider och partiku-lära föroreningar.
Utsläppen varierar kraftigt, beroende på bl, a, motortyp och de olika
körförhällanden som fordonen utsätts för.

Miljöarbetet
i 1990-talets trafikpolitik

1
prop. 1987/88:50 har regeringen redovisat inriktningen av trafikpolitiken inför
1990-talet, En av de stora uppgifterna för trafikpolitiken är att genom
omedelbara och långsiktiga åtgärder begränsa trafikens miljöpåverkan, 1
propositionen redovisas sålunda trafikmiljöfrågorna i sin helhet.

En
grundläggande och inom trafikpolitiken allmänt accepterad princip är att varje
trafikslag med hjälp av rörliga avgifter, alltså t, ex, bensinskatten för
personbilar och kilometerskatten för tunga fordon skall betala de samhällsekonomiska
merkostnader (marginalkostnader) som man orsakar samhället. Det gäller alltså
inte bara kostnader för slitage av infrastrukturen och olyckskostnader utan
ocksä de kostnader som trafiken orsakar vad gäller hälsa och miljö.

Det
är därför statens uppgift att med hjälp av skatter och avgifter ge
konsumenterna prissignaler som så nära som möjligt speglar de verkliga
kostnaderna inkl, miljökostnaderna. En avgiftssättning som inte svarar mot
trafikens samhällsekonomiska kostnader gör att vi riskerar att få en trafikväxt
som leder till ökade miljöproblem.

Det
mycket omfattande underlag som togs fram inför regeringens förslag till ny
trafikpolitik visar klart att de röriiga avgifter som i dag tas ut från de
olika trafikslagen inte ens täcker samhällets merkostnader för landsbygdstrafiken
som är den naturliga utgångspunkten för avgiftssättningen,

I
den trafikpolitiska propositionen redovisar regeringen vissa förslag när 115

det gäller trafikens rörliga avgifter. Regeringen föreslår
olika åtgärder för Prop. 1987/88:85 att förbättra förutsättningarna för en
effektivare person- och godsbefordran på järnväg samt en utökad
kollektivtrafik, i syfte att utveckla dessa transportslag. Bl, a, föreslår
regeringen att ytterligare I miljard kronor anslås för ökade investeringar i
järnvägsanläggningar. De samlade åtgärderna beräknas bl. a. leda till att SJ:s
kombitrafik ökar mer än tre gånger nuvarande volym fram till sekelskiftet.
Principen om kostnadsansvaret kommer även att skapa incitament för att investera
och utveckla fordon med lägre emissioner. Regeringen bedömer att åtgärder i
anslutning till fordonen, såsom motormodifikationer, avgasrening och val av
drivmedel på lång sikt ger de största möjligheterna att begränsa trafikens
miljöstörningar,

1 propositionen redovisas ett antal åtgärder med syfte att
stimulera fordonstekniska lösningar som kan minska trafikens miljöstörningar.
Bl, a, föreslås ett bidragssystem för att pä kort sikt stimulera ombyggnad av
dieselbussar i kollektivtrafik. Bidraget skall även användas för att möjliggöra
tidigareläggning av skrotningen av orenade lätta bussar i kollektiv
tätortstrafik. Pä längre sikt bör emellertid bidraget bl. a. användas för att
stimulera koltektivtrafikinvesteringar i teknik med väsentligt lägre miljöstörande
effekter samt med högre energieffektivitet än vad dagens konventionella teknik
medger. Regeringen har angivit en ram om sammanlagt 85 milj, kr, för
investeringar som förutom miljön även främjar samordningen av
kollektivtrafiken.

Regeringen bedömer att kollektivtrafiksatsningarna kommer
att få störst betydelse för miljön i större tätorter. För att fä ett samlat
beslutsunderlag för att begränsa trafikens hälso- och miljöeffekter i
storstäderna kommer en utredning kring trafik- och miljöfrågorna i dessa städer
att tillsättas. Utredningen avses bl, a, studera förutsättningarna för att
begränsa trafiken i stadskärnorna och förbättra kollektivtrafikens
framkomlighet. Här bör även nämnas det utredningsarbete som, på regeringens
uppdrag, inletts inom Miljöprojekt Göteborg, Delegafionen (ME 1987:03) som
skall leda projektet skall initiera och samordna åtgärder för att inom tio år
åstadkomma en god miljö pä Hisingen i Göteborg, Delegationen kommer i fråga om
trafik och miljö att samråda med nämnda utredning om tätorternas trafik-och
miljöfrågor,

I detta sammanhang vill jag även nämna möjligheten att
införa restriktioner mot tomgångskörning i tätorterna. Genom väl utförda
informationsinsatser har mänga kommuner bidragit till en förbättrad
tätortsmiljö samt till ett ökat miljömedvetande bland många bilister. Det är
önskvärt att sådana möjligheter tas till vara i sä stor utsträckning som
möjligt,

I den trafikpolitiska propositionen lämnas förslag till
åtgärder för att öka efterlevnaden av gällande hastighetsbegränsningar. Bl, a,
föreslår regeringen att 5 milj, kr. anslås till inköp av utrustning som
effektiviserar hastighetsövervakningen. Detta kommer alt medverka till att
minska vägtrafikens utsläpp av kväveoxider.

Slutligen föresläs att arbetet med att minska
miljöstörningar från fiyg,

tågtrafik och sjöfart skall ledas av resp, trafikverk. Chefen för kommunika

tionsdepartementet har aviserat att han avser återkomma till regeringen 116

med förslag om att ge
trafikverken i uppdrag att i samråd med naturvårds- Prop. 1987/88:85 verket
utreda resp, trafikslags miljöeffekter och ge förslag till åtgärder för att
begränsa störningarna. Det bör åvila naturvärdsverket att följa och till
regeringen redovisa den samlade effekten av olika åtgärder i förhällande till
uppställda miljömål,

I
det följande kommer jag att komplettera de ställningstaganden för att begränsa
trafikens miljöeffekter som redovisats i den trafikpolitiska propositionen,
genom att redogöra för introduktionen av katalytiskt avgasrenade personbilar
samt lämna förslag till ytterligare åtgärder mot vägtrafikens avgasutsläpp.

Introduktionen
av skärpta avgaskrav för personbilar

I
enlighet med vad som redovisats för riksdagen i proposition (prop, 1985/86:61,
JoU 11, rskr, 101) om skärpta avgaskrav för personbilar, m,m, har avgaskrav
motsvarande de som infördes i USA för 1987 års personbilsmodeller börjat
införas på frivillig grund i Sverige fr, o, m, samma årsmodell. För 1989 och
senare årsmodeller är kraven obligatoriska. För att påskynda den frivilliga
introduktionen av de avgasrenade bilarna har försäljningsskatten för dessa
bilar sänkts (prop, 1985/86:145, SkU 41, rskr, 237), Denna åtgärd kombinerades
med en differentiering av bensinskatten. Skatten pä blyfri bensin är för
närvarande 20 öre lägre än för blyad.

Introduktionen
av katalysatorförsedda bilar har hittills gått bra. Försäljningen av
personbilar som uppfyller de nya kraven utgjorde under är 1987 ca 45% av den
sammanlagda försäljningen av nya personbilar. Under december månad 1987
utgjordes 74% av nybilsförsäljningen av personbilar som uppfyllde kraven.
Andelen bilar som uppfyller kraven beräknas för 1988 års modeller utgöra mer än
80% av försäljningen.

Även
försäljningen av blyfri bensin har ökat kraftigt och utgjorde under år 1987 ca
30% av den levererade bensinmängden. Härvid avses även den blyfria bensin som
ingår i den blandade 96-oktaniga s, k, mediumkvaliteten. Blyfri
katalysatorbensin har införts successivt under perioden den I januari 1986 till
den 30 juni 1987 och saluförs nu vid samtliga bensinstationer med mer än en
bensinpump.

Skärpta
avgaskrav för lastbilar och bussar

Utsläppen
från lastbilar och bussar utgjorde är 1985 ca 35% av kväveoxidutsläppen och ca
58% av partikelutsläppen från vägtrafiken. Vägtrafikens totala parukelutsläpp
var år 1985 ca 9000ton. Lastbilar och bussar svarar vidare för ca 18% av
samhällets totala kväveoxidutsläpp. Samtidigt som kraftfulla åtgärder vidtas på
landets fasta förbränningsanläggningar och på personbilarna, kommer den ökande
trafiken med lastbilar och bussar att medföra allt störte kväveoxidutsläpp till
luften. Dessa fordon kommer därmed att svara för en kraftigt ökande andel av
kväveoxidutsläppen.

Mot
bakgrund av de allvarliga miljöeffekterna och den oroväckande

utsläppsutvecklingen för vägtrafiken i allmänhet samt lastbilar och bussar i 117

synnerhet anser jag att det är angeläget att minska
utsläppen till luften frän Prop. 1987/88:85 lastbilar och bussar sä långt
som möjligt,

1 Sverige tillämpas för närvarande endast lindriga och ofullständiga
avgaskrav för lastbilar och bussar. För dieseldrivna fordon finns t, ex, endast
krav beträffande avgasernas röktäthet.

För att belysa den tekniska utvecklingen som pågår
redovisar jag i det följande de utsläppskrav som har beslutats eller väntas för
tunga lastbilar och bussar, dvs, med en totalvikt över 3 500 kg, i några andra
länder. I USA har beslut tagits om en stegvis skärpning av avgaskraven,
allteftersom teknik för att möta kraven bedöms kunna utvecklas och föras ut i
produktion. För 1988 års modeller införs de första kraven beträffande
partikelutsläpp. Fr, o,m, 1991 ärs modeller av stadsbussar och 1994 års
modeller av övriga tunga fordon kommer partikelkraven att skärpas. Nu gällande
avgaskrav för kväveoxider kommer att ersättas av strängare krav är 1990 för att
skärpas ytterligare i samband med att partikelkraven skärps.

Canada har nyligen fattat belut som innebär att man kommer
att följa USA:s införande av avgasregler för lastbilar och bussar,

I Europa har Schweiz och Österrike beslutat införa
avgaskrav fr,o,m. 1988 ärs modeller av tunga fordon. Kraven är inte lika
långtgående som de amerikanska. Inom EG-länderna har man beslutat om avgaskrav,
som medger ännu högre utsläpp, I Förbundsrepubliken Tyskland har regeringen
och tillverkarna kommit överens om att frivilligt tillämpa samma krav som
kommer att tillämpas i Österrike och Schweiz,

I USA har man beslutat att fr, o, m, 1990 års modeller
federalt skärpa avgaskraven för lätta lastbilar och bussar med en totalvikt om
högst 3 500 kg. Kraven motsvarar krav på katalytisk avgasrening för
bensindrivna fordon, 1 Canada har beslutats att samtidigt införa USA-kraven. I
Schweiz gäller fr, o, m, 1990 års modeller sådana avgaskrav för lätta lastbilar
och bussar som i stort motsvarar USA-kraven, Stegvis skärpta avgaskrav för
lätta lastbilar kommer att införas i Österrike, I övriga Europa tillämpar man
mindre stränga avgaskrav. Även kommande krav inom EG kommer att vara mindre
stränga än i de länder jag här nämnt.

De avgaskrav som motsvarar den mest utvecklade tekniken
för både tunga och lätta lastbilar och bussar och som alltså är strängast
kommer således att finnas i USA. Jag bedömer det rimligt att som riktmärke
välja de avgaskrav som gäller federalt i USA.

De amerikanska avgaskraven förutsätter för lätta lastbilar
och bussar avgasrenande teknik motsvarande den som används i personbilar. För
tunga lastbilar och bussar erfordras för att klara kraven laddluftkylning och
turboutrustning samt krav på styrning av insprutningsförloppet och optimering
av de faktorer som påverkar förbränningen i motorn över motorns hela
belastningsomräde. För att klara de krav som beslutats att införas i USA år
1994, måste avgasreningsåtgärderna kompletteras med t, ex. en partikelfälla som
avskiljer de partiklar som bildas vid förbränningen i motorn. Sådana
partikelfällor är ännu inte färdigutvecklade.

Vid provning för godkännande av lastbilar och bussar
simuleras olika

körförhällanden för motorn vid vilka avgasprov tas för analys. Eftersom

avgasernas mängd och sammansättning beror på bl, a, motorbelastningen, 118

har
utformningen av simuleringen stor betydelse för provresultatet. De Prop.
1987/88:85 provmetoder som tillämpas i USA omfattar mer komplicerade
körsimule-ringar än de som tillämpas av fiertalet europeiska länder och inom
EG, Provtagning enligt den amerikanska metoden sker vid såväl accelerationer
och retardationer som vid konstant belastning. Vid den europeiskt tillämpade
provmetoden tas endast prov ut vid konstanta belastningsfall, USA:s provmetod
kräver därför en delvis annorlunda samt mer avancerad och dyrbar provutrustning
än den i Europa tillämpade metoden. Mätresultat från prov med metoderna kan
dock, i vissa avseenden med osäkerhet, översättas och jämföras med varandra.
Detta har dock hittills inte gått, vad gäller partikelutsläppen.

De
strängaste USA-kraven för lastbilar och bussar skulle i kombination med redan
beslutade avgaskrav på personbilar för Sveriges del medföra att den sammanlagda
effekten för utsläppen frän vägtrafiken skulle bli ca 40% lägre kolmonoxidutsläpp,
ca 50% lägre kolväteutsläpp, knappt 50% lägre kväveoxidutsläpp och ca 90% lägre
utsläpp av partiklar i jämförelse med dagens fordonstyper.

De
krav som naturvärdsverket föreslår för lätta lastbilar och bussar grundas på en
känd och beprövad teknik. Tekniken har använts sedan början av 1980-talet på
personbilar och sedan fiera år tillbaka pä lätta lastbilar och kan relativt
enkelt föras över till lätta lastbilar och bussar. Detta gäller ärende
diskuterade nivåerna för kväveoxider frän tunga dieselmotorer. Kraven
beträffande de tunga dieselfordonens utsläpp av partiklar kräver däremot en
viss utveckling. Ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete pågår hos
tillverkare av reningsutrustning och fordon.

Frågan
om de av naturvärdsverket föreslagna kraven för lätta lastbilar och bussar kan
befaras utgöra tekniska handelshinder har övervägts efter en notifiering enligt
GATT- och EFTA-reglerna, Vissa problem med att anpassa produktionen kan
uppkomma för tillverkare som varken producerar för export till USA eller har
någon god kännedom om de tekniska lösningarna. Jag bedömer efter samråd med
statsrådet Gradin att dessa tillverkares export till Sverige är av en så
begränsad omfattning att de skärpta avgaskraven inte kan anses utgöra något
större problem. Inledningsvis kan emellertid dispenser behöva lämnas för sådan
import, om den kan anses ha liten betydelse från hälso- och miljösynpunkt,

USA:s stegvisa skärpning
av kraven för tunga lastbilar och bussar syftar

bl, a. till att driva på den tekniska utvecklingen mot renare fordon, USA

har emellertid i andra sammanhang skjutit upp beslutade avgaskrav med

anledning av att tekniken inte har ansetts färdig för marknaden. Om

Sverige skulle besluta att fr, o,m, år 1995 införa krav för partikelutsläpp

motsvarande de som avses införas år 1994 i USA, såsom föreslås av

naturvårdsverket, finns en risk att vi skulle bli ensamma om sädana krav.

Den svenska marknaden är inte tillräckligt stor för att tillverkarna skall

kunna förväntas anpassa sin produktion efter krav som endast tillämpas

här. Jag är därför inte beredd att för närvarande föreslå en tidpunkt för

införande av de längst gående avgaskraven för tunga fordon. Det är där

emot möjligt att införa avgaskrav för gasformiga utsläpp, säsom kväveox

ider. Jag anser därför att tidpunkten för nya krav pä dessa utsläpp inte bör 119

försenas pä grund av att utvecklingen av en
partikelrenande teknik inte har Prop, 1987/88:85 framskridit lika långt som
beträffande gasformiga avgaser.

När det gäller avgasrenande åtgärder på dieselmotorer står
åtgärder mot partikeltitsläppen i viss män i motsatsförhållande till åtgärder
mot övriga föroreningar, särskilt kväveoxider, lag anser att det är nödvändigt
att de tunga fordonens avgaskrav utformas sä att en ökning av partikelutsläppen
inte blir följden. Detta säkerställs enligt min mening bäst genom att man, för
motorer för tunga lastbilar och bussar, i ett första steg inför sädana krav på
begränsning av partikelutsläpp som motsvarar vad nyproducerade fordon släpper
ut idag. Jag anser att en skärpning av partikelkraven för tunga lastbilar och
bussar, motsvarande de längst gående USA-kraven, bör införas i ett andra steg
snarast möjligt efter det att en teknik för att möta dessa krav har utvecklats
tillräckligt för att föras ut på marknaden.

Utvecklingen och marknadsföringen av partikelrenande
teknik kan påskyndas genom det miljöintresse som växer fram bland företrädare
för bl, a, kollektivtrafiken. Även intresset för att prova alternativa
drivmedel som naturgas och motoralkoholer äi" stort. Detta miljöintresse
bör kunna spela en betydelsefull roll genom att skapa en ökad efterfrågan pä
mindre miljöstörande fordon. Det bidrag f()r utveckling av bl, a,
miljövänligare kollektivtrafikfordon som regeringen har föreslagit i den trafikpolitiska
propositionen kommer enligt min bedömning att vara betydelsefullt för
upphandling inom regional och lokal kollektivtrafik och bör användas i detta
pådrivande syfte,

Partikelreningstekniken kan öppna möjligheter att
ytterligare begränsa utsläppen av kväveoxider. Jag anser att dessa möjligheter
bör övervägas samtidigt som partikelkraven skärps.

Partikelutsläppen har, som jag tidigare redovisat, störst
betydelse frän miljösynpunkt i de större tätorterna. Det är därför angeläget
att partikelutsläppen minskas i sä stor utsträckning som möjligt i tätorterna,
redan innan de slutliga kraven för partiklar kan införas. Naturvårdsverket bör
däiför skyndsamt, i samråd med AB Svensk Bilprovning, Svenska Lokaltrafikföreningen,
lastbilsnäringen och tillverkarna utreda möjligheterna till kompletterande
avgasnormer för kollektivtrafik- och distributionsfordon i tätorterna. Verket
bör ge förslag till fordonsgrupper för vilka normerna bör gälla. Konsekvenser i
form av ökade kostnader, ökad energiförbrukning och ökat servicebehov m, m, bör
redovisas.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar i
första hand bör grundas pä en provmeiod som tillämpas i flera europeiska länder
och som kan väntas bli tillämpad inom EG, Valet av provmetod är väsentligt,
eftersom metoden kan utgöra en gemensam europeisk plattform för skärpta krav.
Detta är av betydelse för det internationella arbetet och därmed för våra
möjligheter att minska nedfallet av föroreningar i Sverige, Därför bör i första
hand en sådan piovmetod utnyttjas. Ett intensivt arbete pågår med att utforma
detaljföreskrifter för de avgaskrav som jag nu förordar. Grunderna för dessa
detaljföreskrifter utformas gemensamt med flera europeiska länder inom den s,
k. Stockholmsgruppen,

För att man senare skall kunna skärpa kraven på
partikelutsläpp, bör en

mätmetod utvecklas som är bättre anpassad för mätning av mycket låga 120

partikelutsläpp
än den som väntas tillämpas i Europa, Mätmetoden bör Prop. 1987/88:85

kunna
anslutas till de provmetoder som tillämpas inom EG och flera andra

europeiska
länder. Om detta mål inte kan uppnås, trots att teknik för de

härdare
partikelkraven införts på marknaden, bör pä nytt prövas att för

svensk del
föra in avgaskrav som bygger på de strängare amerikanska

provmetoderna.

De avgaskrav för tunga fordon som jag förordar kommer att
innebära att de svenska kraven blir härdare än de som kan väntas föreskrivas
inom EG, Det är dock möjligt för alla europeiska tillverkare att uppfylla dessa
krav efter en viss anpassningstid. Redan förra året marknadsförde svenska
tillverkare nägra motorer som ligger mycket nära dessa krav.

Av hälso- och miljöskyddsskäl mäste kraven på avgasutsläpp
frän lastbilar och bussar införas så snart del är praktiskt möjligt. Hänsyn
måste därvid tas till de förutsättningar tillverkarna har att anpassa sig till
kraven. Att införa nya motorer för främst tunga lastbilar och bussar i
tillverkningsprocessen är komplicerat och det ställer krav på en rimlig
omställningstid. Jag bedömer att en väl fungerande provnings-, godkännande- och
efter-kontrollverksamhet är av avgörande betydelse för miljöeffekten av de
avgaskrav jag nu förordar.

Motsvarande krav har ännu inte tillämpats någon annanstans
i världen. Detta ställer särskilt höga krav på en snabb kompetensuppbyggnad för
avgasprovning m,m. Erfarenheterna från det nu snart avslutade arbetet med att
utforma föreskrifter för provning, godkännande och efterkontroll för
katalytiskt avgasrenade personbilar talar därför för att det nu förestående
arbetet med lastbilar och bussar kommer att bli mycket omfattande. Regeringen
har därtor medgivit att naturvärdsverket sluter ett avtal med AB Svensk
Bilprovning om laboratorieverksamhet vid en provningsanläggning för
vägtrafikfordon som snart skall uppföras. Anläggningen kommer att förses med
provningsutrustning för bl, a, både motor- och chassiprov av tunga fordon.
Anläggningen kommer därigenom att bli en av de mest välutrustade i Europa, Det
är samtidigt angeläget att såväl tillverkare som föreskrifts- och
provningsmyndigheter arbetar så snabbt och effektivt som möjligt.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar bör
kunna införas obligatoriskt redan fr, o, m, 1994 års modeller. Tidpunkten för
ett frivilligt införande bör vara fr, o,m, 1992 ärs modeller. Kraven bör
motsvara de som föreslagits av naturvårdsverket. Kravet för partikelutsläpp bör
dock motsvara de utsläpp som dagens moderna motorer för tunga fordon ger upphov
till. För lätta lastbilar och bussar bör krav. motsvarande kraven för lätta
lastbilar och bussar i USA fr, o, m, 1990 års modeller, införas obligatoriskt
fr, o, m, 1992 års modeller och frivilligt fr, o, m, 1990 ärs modeller. Jag
återkommer till riksdagen med en redovisning av en slutlig utformning av kraven
så snart grunderna härför har utarbetats.

De avgaskrav som jag här förordar beräknas medföra att
utsläppen från

lastbilar och bussar kommer att minska, med ca 11 000ton för kväveox

ider, ca 5 000 ton för kolväten och ca 20000 ton för koloxid mellan åren

1985 och 2010, Kraven kommer, tillsammans med personbilskraven, att

medföra att vägtrafikens utsläpp minskar med ca 45 % för kväveoxider och 121

70-75% för kolväten och koloxid under perioden 1985-2010.

De
ökade kostnader som de skärpta kraven för lastbilar och bussar Prop. 1987/88:85
orsakar har av naturvärdsverket beräknats uppgå till högst 5% av fordonets
totala investeringskostnad och kan enligt tillverkarna leda till 3-8% ökning av
bränsleförbrukningen. Sammanlagt kommer kraven att medföra årliga kostnader på
300 till 600 milj. kr, för köpare av lastbilar och bussar. Naturvårdsverket har
beräknat kostnaden till mellan 6 och 17 kr, per kg minskat kväveoxidutsläpp för
tunga lastbilar och bussar och mellan 2 och 4 kr, per kg för lätta lastbilar
och bussar. De föreslagna åtgärderna är alltså minst lika kostnadseffektiva som
andra åtgärder som vidtas för att begränsa kväveoxidutsläppen.

Jag
anser att denfrivilUga tillämpningen av avgaskraven bör kombineras med ett
bidrag till köp av fordon som uppfyller de föreslagna kraven för lastbilar och
bussar. Bidraget syftar till att dels få en så snabb miljöeffekt som möjligt,
dels ge tillverkarna möjligheter att successivt bygga upp marknaden för de
renare fordonen. För personbilar är för närvarande försäljningsskatten
differentierad så att bilar som uppfyller kommande avgaskrav inte är dyrare vid
inköp än andra bilar. För lastbilar och bussar tas inte någon försäljningsskatt
ut, varför jag bedömer det lämpligt att istället, innan obligatoriska krav
införs, stimulera till köp av renare lastbilar och bussar genom ett
investeringsbidrag,

I
den trafikpolitiska propositionen föreslås att 450 milj, kr. avsätts för
ändamålet. Med hänsyn till tidsplanen för införande av skärpta utsläppskrav på
frivillig grund kommer behov av medel för dessa bidrag att föreligga under budgetåren
1989/90-1993/94. Den slutUga utformningen av bidragsprogrammet kommer att
fastställas senare. Bidraget bör administreras av trafiksäkerhetsverket och
böi betalas ut till köparen av den avgasrenade lastbilen eller bussen, I denna
fråga har jag samrått med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen,

Dieselbrännoljans
kvalitet är en viktig faktor som påverkar en dieselmotors start- och
driftegenskaper samt avgasutsläpp. Flera undersökningar har visat att utsläppen
av partiklar från tunga dieselmotorer ökar med ökade svavel- och aromathalter i
dieselbränslet. Undersökningar har visat att handelsbränslenas sammansättning
varierar med tiden. De avviker ofta avsevärt från de specificerade
referensbränslen som används t, ex. vid avgaskontroller. Utsläppen från en
motor vid verklig körning kan därför befaras vara högre och av en annan
sammansättning än vad som framgick av den avgaskontroll som utfördes vid
typgodkännandet av motorn.

Jag
anser därför att naturvärdsverket, parallellt med detaljutformningen av de
föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar, i samråd med
kemikalieinspektionen, bör utarbeta förslag till krav pä dieselbränslets
kvalitet, Dieselbränslekvaliteten bör liksom motorbensinens kvalitet regleras
genom kemikalielagstiftningen.

Skärpta
personbilskrav

Delstaten
Kalifornien har beslutat att under 1990-talets första hälft, skärpa

avgaskraven för personbilar. Kraven har i Kalifornien tillämpats frivilligt

sedan 1983 års modeller. De krav som i Sverige kommer gälla obligatoriskt 122

fr,o,m, 1989 ärs modeller kommer att medföra att
utsläppskraven för Prop, 1987/88:85 kväveoxider skärps med drygt 65%,
jämfört med nu gällande krav. De kaliforniska avgaskraven skulle medföra en
skärpning med ytterligare ca 20% i förhållande till nu gällande krav.

Naturvårdsverket har beräknat att motsvarande krav skulle
medföra ca 20000 ton mindre utsläpp av kväveoxider från vägtrafiken år 2010, om
alla bilar uppfyller kraven. Sådana skärpta avgaskrav medför emellertid att
utsläppen av kolmonoxid ökar jämfört med de nya svenska kraven. Man har för de
förhållandena som råder i Kalifornien bedömt att kväveoxidutsläppen bör kunna
minskas pä bekostnad av ökade utsläpp av kolmonoxid. Det är inte självklart att
detsamma gäller för svenska förhållanden. Kunskaperna om miljöeffekter,
kostnader, bränsleförbrukning, tekniska handelshinder m, m. är ännu
ofullständiga. Naturvårdsverket bör därför utreda olika konsekvenser av sådana
krav.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om
eftermontering av avgasrenande utrustning på personbilar i trafik som inte har
katalytisk avgasrening. Dessa bilar bedöms år 1990 att ge upphov till utsläpp
av ca 90000 ton kväveoxider.

Allt eftersom dessa bilar blir äldre kommer emellerfid det
trafikarbete de utför att minska. Naturvårdsverket bedömer att antalet
kvarvarande bilar som kan bli aktuella för renande tillsatser är försumbart
frän utsläppssynpunkt om ca 15 år. Trots att utsläppen frän dessa bilar på
längre sikt är ett övergående problem bedömer jag det som värdefullt om sådana
åtgärder kan vidtas,

1 jordbruksutskottets betänkanden 1985/86:13 och 1986/87:7
har uttalats att möjligheterna bör tas till vara att, genom installation av
renande tillsatser personbilar som inte uppfyller 1989 ärs avgaskrav, minska
dessa avgaser. De åtgärder som är möjliga att genomföra kan i bästa fall
minska kväveoxidutsläppen från varje bil med 40-50%, På grund av osäkerheter om
samverkan mellan motorns avgasrelaterade egenskaper och den oreglerade
katalysatorn är effekten mycket osäker. Samtidigt är antalet bilar, på vilka en
tillsatsutrustning kan ge önskad effekt, begränsat till ungefär 600000, eller
knappt 20% av hela personbilsparken, bl, a, på grund av att endast vissa bilar
kan köras pä blyfri bensin. De miljöförbättringar dessa åtgärder kan ge måste
därför bedömas vara begränsade. Ett bidrag som täcker 20% av inköpskostnaden
för en oreglerad katalysator skulle sammanlagt kosta 300-500 milj,kr.

Kostnaden för reduktion av kväveoxider genom
eftermontering av av

gasrenande tillsatser har uppskattats till ca 75 kr per kg minskat kväveox

idutsläpp. Övriga åtgärder som samhället är berett att vidta för att reducera

kväveoxidutsläppen är betydligt kostnadseffektivare än eftermontering av

avgasreningsutrustning. Åtgärder pä lastbilar och bussar beräknas, som

jag nyss nämnt, kosta mellan 2 och 17 kr. per kg minskat kväveoxiduts

läpp. Ett bidragssystem ställer dessutom krav på kontroll av såväl utrust

ningens funktion och hållbarhet, som motorns avgasrelaterade egenska

per, vilket i sin tur innebär omfattande arbetsinsatser från myndigheter och

tillverkare. Av dessa skäl anser jag det inte vara motiverat att nu föreslå '

bidrag till sådana tillsatser. Jag vill dock påpeka aft
det inte finns nägra 123

formella
hinder för sådana installationer. Den enskilde kan därför själv Prop.
1987/88:85 köpa och installera en katalysator på sin bil.

För att begränsa utsläppen från de personbilar som nu är i
trafik har naturvärdsverket beslutat om skärpningar av avgaskontrollen vid den
årliga kontrollbesiktningen i enlighet med regeringens beslut ijanuari förra
året om de s, k, A20-föreskrifterna, Skärpt avgaskontroll har börjat införas
fr, o, m, den I januari 1988, Detta kommer att föra med sig att flera bilar än
hittills kommer att få genomgå avgasservice, vilket medför minskade avgasutsläpp
från dessa bilar. Naturvårdsverket har även på regeringens uppdrag lämnat
förslag till den framtida löpande avgaskontroilen av personbilar försedda med
katalytisk avgasrening.

Övriga fordonsslag

Utsläppen av luftförorenande ämnen från flygplan, fartyg,
arbetsredskap och traktorer m, m, utgör en betydande del av transportsektorns
samlade utsläpp. Dessa utsläpp kommer dessutom att fä en ökad betydelse, allt
eftersom utsläppen från personbilar', lastbilar och bussar minskar.

Som jag har redovisat tidigare fiar regeringen för avsikt
att uppdra åt statens järnvägar, luftfartsverket och sjöfartsverket alt i
samråd med naturvårdsverket att utreda möjligheterna att minska
miljöstöringarna frän dessa trafikslag, 1 det sammanhanget bör även utsläppen
frän traktorer och motorredskap beaktas.

Jag anser därför att naturvårdsverket bör kartlägga
utsläppen och utreda möjligheterna att minska utsläppen från traktorer och
arbetsredskap m. m.

Forskning och utveckling

I dag kan miljökrav på fordon normalt inte ställas
strängare än att de kan klaras med tillgänglig teknik. Samtidigt anpassas den
tekniska utvecklingen efter de krav som ställs upp. Det är angeläget att
forskning och utveckling för framtidens fordon syftar till väsentligt lägre
utsläppsniväer än vad den konventionella fordonstekniken, medger,

Pä lång sikt är det viktigt att samhället ger besked om
framtida kravnivåer för emissioner så tidigt som möjligt och som ocksä beaktar
den tekniska utvecklingen. Omställningstid och utvecklingstid är nyckelfaktorer
för att högre miljökrav skall kunna realiseras. Målen bör uttryckas i termer
som är så konkreta som möjligt för att underlätta för dem som skall följa dessa
krav. Med hänsyn till den betydelse som svensk bilindustri har på världsmarknaden,
framför allt vad gäller tunga fordon, bör givetvis de handels-och
industripolitiska aspekterna på skärpta avgaskrav beaktas. Strävan bör också
vara att uppnå bred politisk enighet i denna fråga. En nödvändig förutsättning
för att skärpta miljönormer skall kunna realiseras är att Sverige konsekvent i
berörda organ driver frågan om internationell samverkan på detta område.

Transportforskningsberedningen arbetar för närvarande
tillsammans

med styrelsen för teknisk utveckling, byggforskningsrådet och naturvårds

verket med att formulera ett forskningsprogram inom området trafik och 124

miljö, 1 den trafikpolitiska propositionen föreslås att
100 milj, kr, avsätts Prop. 1987/88:85 för utvecklings- och
demonstrationsarbete inom kollektivtrafiken. Anslaget kommer att utgöra ett
komplement till de ordinarie forsknings- och utvecklingsmedlen som handhas av
transportforskningsberedningen. Denna förstärkning av forsknings- och
utvecklingsmedlen kommer även främja införandet av miljövänlig teknik inom
kollektivtrafiken.

Jag vill i detta sammanhang även redovisa arbetet med att
på sikt introducera av alternativa drivmedel i transportsektorn, Mina
ställningstaganden överensstämmer med den inriktning som redovisas i bilaga
4,10 om introduktionsplan för alternativa drivmedel. Riksdagen fattade år 1983
beslut om en plan för introduktion av alternativa drivmedel (prop,
1982/83:100bil, 14, NU 33, rskr, 280), Enligt planen är målet för de statliga
insatserna att ge ett närmare underiag för ett beslut i slutet av 1980-talet om
introduktion av ett rent alkoholbränsle i större skala. Därefter har motoralkoholkommittén
i betänkandet (SOU 1986:51) Alkoholer som motorbränsle redovisat de
samhälleliga förutsättningarna för introduktionen av alternativa drivmedel m,
m.

Riksdagen fattade våren 1987 beslut om energiforskning
under budgetåren 1987/88-1989/90 (prop, 1986/87:80, bil, 12, NU 33, rskr,
292), Beslutet innebär att närmare 140milj,kr, anslås för forskning och
utveckling med anknytning till transportsektorn, I propositionen anförde jag
att en mer samlad syn på transportsektorns energi- och miljökonsekvenser bör
utvecklas och att den bör vara långsiktigt inriktad. Målet bör vara att skapa
ett mer energieffektivt och miljövänligt transportsystem.

Enligt min uppfattning har bilindustrin huvudansvaret för
de insatser som krävs beträffande motorutveckling m, m, för att klara de miljö-
och energipolitiska målen inom vägtransportsektorn. Huvudansvaret för drivmedlens
hälso- och miljöpåverkan åvilar drivmedelsindustrin. Ansvariga myndigheter bör
genom insatser av forsknings- och utvecklingskaraktär påverka utvecklingen i
riktning mot de uppsatta målen.

Myndigheternas insatser på drivmedelsområdet har
preciserats genom att transportforskningsberedningen, styrelsen för teknisk
utveckling och statens energiverk har fått i uppdrag att gemensamt och i
samverkan med bl, a, transportrådet och statens naturvårdsverk utarbeta program
för ener-girelaterad forskning och utveckling inom transportsektorn. Arbetet skall
ske under innevarande treåriga energiforskningsperiod och en första
av-rapportering av läget skall göras senast den 8 april 1988,

Uppdragen innebär bl, a, att fortsatt forskning och
utveckling bör bedrivas i syfte att pä sikt introducera konkurrenskraftiga
inhemska alternativa drivmedel. Insatserna bör kompletteras med fordonsförsök.
Arbetet bör vara långsiktigt inriktat och inte påverkas av kortsiktiga
fluktuationer på drivmedelsmarknaden. Samordningsansvarig myndighet är statens
energiverk.

Forskning och utveckling på motoromrädet bör inriktas på
att utveckla

miljövänliga och energieffektiva motorer och drivsystem. Med hänsyn till

miljöproblemen bör tyngdpunkten ligga vid utveckling av tyngre dieselmo

torer. Ansvariga myndigheter är styrelsen för tekniskt utveckling och

transportforskningsberedningen, 125

Forskning bör även ske för
att belysa vilka förändringar av strukturell karaktär inom transportsystemet
som bör genomföras i syfte att skapa ett miljövänligt och energieffektivt
transportsystem. Ansvaret för detta åvilar transportforskningsberedningen,

I bilagorna 4.9 och 4,10
finns en detaljerad redovisning av motoralkoholkommitténs förslag och
remissinstansernas synpunkter samt en promemoria med en lägesredovisning
angående introduktionsplanen för alternativa drivmedel.

Prop.
1987/88:85

4.7 Kväveoxider från förbränningsanläggningar

Mitt
ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av naturvårdsverket och
energiverket bör i huvudsak tillämpas som riktlinjer vid prövningen enligt ML
av förbränningsanläggningar. Flera anläggningar inom ett fjärrvärnnenät eller
en industri bör på egen begäran kunna ses som en enhet vid prövningen enligt
lagen. De insatser som statens energiverk och naturvårdsverk föreslår beträffande
utbildning samt forskning, utveckling och teknikdemonstration är väl avvägda
och bör genomföras.

Naturvårdsverkels
och energiverkets förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna:
Flertalet remi ssinstanser anser att verkens förslag till åtgärder är väl
motiverade och genomförbara. Vissa remissinstanser anser dock att
ambitionsnivån borde vara högre, I något fall tar man avstånd från förslaget
därför att energisektorn anses drabbas omotiverat hårt.

Skälen för mitt
ställningstagande: De miljöproblem som orsakas av kväveoxidutsläppen frän
energisektorn är i första hand regionala, inte lokala. De utsläppsbegränsningar
som behövs bör i första hand inriktas pä de regionala effekterna. Det är därför
möjligt att ange generella utsläppsniväer för olika typer av anläggningar utan
alltför mycket hänsynstagande till lokala förhållanden. För detta talar även
att det i många fall finns flera sätt att minska utsläppen och att den tekniska
utvecklingen på området är snabb. Jag anser därför inte att utsläppsvärdena bör
differentieras med hänsyn till förbränningsteknik, bränsle m, m. Åtgärder kan
även genomföras pä ett mer kostnadseffektivt sätt, om anläggningsägarna fritt
kan välja mellan olika metoder att klara angivna utsläppsnivåer.

Utsläppsnivåer

Jag
räknar med att följande utsläppsniväer skall kunna klaras och förordar att de
tillämpas som riktlinjer för prövningen enligt ML av förbränningsanläggningar.
Värdena avser utsläpp av kväveoxider (NO), beräknade som ekvivalent mängd
kvävedioxid och överensstämmer med de av statens naturvårdsverk och energiverk
föreslagna. Värdena för nyanläggningar har

126

redan börjat tillämpas i praktiken och i regeringens
beslut om kraftvär- Prop. 1987/88:85 meverket i Värtan i Stockholm,

Kostnaderna för dessa skärpta utsläppskrav har av
naturvärdsverket uppskattats till mindre än 1 öre/kWh för mindre anläggningar
resp, 1,5-2 öre/kWh för större anläggningar. Den totala årskostnaden för de
kväveoxidbegränsande åtgärderna har beräknats till ca 150 milj, kr, i
kommunerna.

Nyanläggningar i hela landet Fr. o. m. den 1 juli 1987

-med ett åriigt utsläpp av 0,05-0,10 g
NO/MJ'tillfört bräns-kväveoxideröverstigande300ton le

- övriga med en tillförd effekt över 0,10-0,20g
NO/MJ tillfört bränsle

10 MW

Befintliga anläggningar med un- Fr. o. m. den I
januari 1995 dantag av anläggningar i S, U, W, Y. Z, AC, BD län

-med ett åriigt utsläpp av 0,05-0,10 g
NO/MJ tillfört bränsle kväveoxider överstigande 600 ton

- övriga med ett årligt utsläpp av 0,10-0,20 g
NOj/MJ tillfört bränsle

kväveoxideröverstigande 150ton

men högst 600 ton

Till ä mpning

Dessa angivna värden bör, när det finns endast en huvudman
för ett fjärrvärmenät och denne begär det samt om den föreliggande prövningssituationen
så medger, tillämpas på de sammantagna utsläppen från samtliga anläggningar
inom nätet. Motsvarande bör kunna gälla även för tlera pannenheter inom en
industri. Detta bör medföra en högre flexibilitet och medverka till att sänka
kostnaderna. Detta sätt att fastställa villkor har redan i några fall
tillämpats av koncessionsnämnden för miljöskydd vid prövning enligt ML,

Enligt min uppfattning bör det vara möjligt att redan i
dag tillämpa miljöskyddslagstiftningen på detta sätt för de anläggningar som
samtidigt är föremål för prövning, om omständigheterna i det enskilda fallet
gör det lämpligt. Några ändringar i ML eller MF bedömer jag inte erforderliga
för detta, Ocksä när det gäller utsläpp av svavelföreningar bör miljökraven
kunna relateras till hela fjärrvärmenätet i stället för till enskilda
anläggningar. Jag återkommer till svavelbestämmelserna senare.

För anläggningar med en kontinuerlig mätning och
registrering av kväveoxidutsläppen bör dessa fä räknas som årsmedelvärde (total
utsläppt mängd kväveoxider dividerad med total mängd tillfört bränsle

' g NÖ,/MJ = gram kväveoxider räknade som kvävedioxid per
megajoule tillfört

bränsle. 127

under
året). Även i övrigt anser jag att riktlinjerna bör tillämpas i Prop.
1987/88:85 enlighet med vad verken har föreslagit.

Eftersom värdena är knutna till miljöskyddslagsprövningen
berörs endast förprövningspliktiga anläggningar, dvs, anläggningar med en tillförd
effekt överstigande IO MW, För befintliga anläggningar bör de angivna värdena
gälla anläggningar som släpper ut mer än 150ton kväveoxider per år, dvs, i
huvudsak anläggningar med en tillförd effekt över 50 MW, Mer erfarenhet behöver
vinnas vad gäller säväl tekniska möjligheter och kostnader för
kvåveoxidbegränsning som bieffekter i form av utsläpp av andra föroreningar,
innan generella värden för befintliga, mindre anläggningar kan anges. Den
utsläppsnivå som angivits för befintliga anläggningar med ett ärligt utsläpp
mellan 150 och 600 ton bör dock kunna vara vägledande vid prövningen enligt ML
av sådana anläggningar.

De angivna värdena ligger i nivå med de krav som för
närvarande tillämpas i Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz, De innebär att
rökgasrening behövs för nya koleldade anläggningar med en tillförd effekt över
ca 100 MW samt för stora befintliga anläggningar. För övriga anläggningar kan
andra metoder utnyttjas för att begränsa utsläppen, t, ex, genom lämplig
eldstadsutforinning och andra förbränningstekniska åtgärder. Den forskning och
utveckling som pågår på detta område leder sannolikt till att utsläppsnivåerna
kan sänkas framöver. Sådana möjligheter bör tas tillvara i det enskilda fallet
i samband med tillståndsprövningen.

Befintliga eldningsanläggningar har inte konstruerats för
låga utsläpp av kväveoxider, Kväveoxidutsläppcn har inte heller alltid tidigare
uppmärksammats vid optimeringen av driften. Det finns resultat som tyder pä
att kväveoxidutsläppen kan minskas om anläggningen körs på ett något annorlunda
sätt än tidigare. Det är därför motiverat att utbilda driftpersonal i hur
kväveoxider uppkommer och kan begränsas vid förbränning. Jag har erfarit att
statens energiverk har tagit kontakt med lämpliga institutioner för att
genomföra en sådan utbildning.

Forskning och utveckling

Det är angeläget att förstärka säväl den grundläggande som
den tilläm

pade forskningen om hur kväveoxidutsläppen kan begränsas. Den

grundläggande forskningen är långsiktig. Även den tillämpade forsk

ningen och utvecklingsinsatserna måste bedrivas under förhållandevis

lång tid för att vara effektiva. Stålens energiverk har bedömt att 45-

50 milj, kr, behövs för eit period på. fem år och att det mer kortsiktiga

behovet för en period på två år uppgår till ca 20milj, kr. Kostnaderna för

de föreslagna insatserna för forskning och utveckling kan till stor del

genomföras inom ramen för det befintliga energiforskningsprogrammet,

I min föredragning till den energipolitiska propositionen som jag har

gjort tidigare denna dag har jag redovisat ett förslag till inrättande av en

energiteknikfond, som inrymmer den nuvarande bränslemiljöfonden

och programmet för utveckling och introduktion av ny energiteknik, 128

Stöd ur
energiteknikfonden bör bl, a, kunna lämnas till teknik som Prop.
1987/88:85 innebär att miljöpåverkan av förbrännings- och
förgasningsanläggningar kan minskas.

Det är angeläget att prova och demonstrera olika typer av
förbränningstekniska åtgärder för att begränsa kväveoxidutsläppen, framför
allt vid eldning med inhemska bränslen. Forskningsinsatserna bör därför
kombineras med en satsning på pilot- och demonstrationsanläggningar, bl, a,
låg-NOx-brännare för olika bränslen. Därvid bör effekter i form av utsläpp av
andra föroreningar särskilt beaktas.

Vad gäller förbränningstekniska åtgärder bör bl, a,
möjligheterna att begränsa kväveoxidutsläppen frän rosteldade anläggningar
kartläggas bättre. Kunskaperna om hur kväveoxidutsläppen frän fluidiserade
bäddar skall kunna minskas ytterligare bör ocksä förbättras. Vad gäller
pulvereldning behövs det i första hand forskning som avser förbränning av torv
och träbränslen eftersom utländska erfarenheter i det närmaste saknas här.

En utveckling av läg-NOx-brännare för befintliga
oljepannor och för naturgaseldade pannor behövs också, Flerstegsförbränning bör
prövas bl, a, med inhemska bränslen i kombination med kol och olja. Enkel och
tillförlitlig mätutrustning för kväveoxider som kan skötas av anläggningsägarna
behöver också tas fram.

Vad gäller rening av rökgaser från kväveoxider behövs
forskning och utveckling för att anpassa olika processer till svenska förhållanden.
Det är enligt min uppfattning angeläget att fullfölja och utvidga den forskning
som redan bedrivs för att utveckla effektivare katalysatorer. Den
icke-katalytiska rökgasreningstekniken bör undersökas bättre liksom processer
som innebär att svavel- och kväveoxider avskiljs samtidigt.

Tekniken med selektiv katalytisk denitrifiering
(SCR-teknik) är kommersiellt tillgänglig. Ett antal anläggningar har byggts i
Japan och Förbundsrepubliken Tyskland och flera kommer att byggas inom de närmaste
åren. Jag räknar med att SCR-tekniken kommer att behöva introduceras i vissa
större förbränningsanläggningar även i Sverige, Det kan därför vara en fördel
att relativt snart demonstrera tekniken sä att den är väl utprovad för svenska
förhållanden innan den introduceras i ett flertal anläggningar.

Undersökningar av andra miljöeffekter vid
kväveoxidbegränsning, bl, a, utsläpp av polyaromatiska kolväten och ammoniak
samt bildning av dikväveoxid, måste integreras med både den grundläggande och
den tilllämpade forskningen.

Forskningen rörande kväveoxidutsläppens effekter i miljön
har nära samband med forskningen rörande effekterna av flera andra luftföroreningar.
Jag redovisar mina ställningstaganden till forskningsinsatser i dessa avseenden
senare.

129

9 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85

4.8
Ytterligare åtgärder mot svavelutsläppen

Prop.
1987/88:85

Mitt
ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av naturvärdsverket och
energiverket bör införas genom regeländringar som kan beslutas av regeringen.
Förslaget innebär att de krav som för närvarande gäller koleldning införs för
alla bränslen. De motsvarar användning av olja med en svavelhalt av 0,4 % för
mindre omlän-ggningar och ca 0,2% för större. Kraven bör införas successivt med
början är 1993 i de mest försuraide områdena, 1 avvaktan på detta sänks den
högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja till 0,8%, En miljöavgift på
svavel i olja bör även utredas. Mitt förslag: Lagen (1976:1054) om
svavelhaltigt bränsle ändras så att den tydligt omfattar samtliga svavelhalfiga
bränslen.

Naturvårdsverkefs
och energiverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flera remissinstanser instämmer i förslagets huvudinriktning att
utsläppskraven beträffande svavel bör sättas lika för alla bränslen, I andra
avseenden, bl, a, beträffande utformningen av förslaget fill ändring av
förordningen om svavelhaltigt bränsle och dess tillämpning, efterlyses
ytterligare underlag.

Skälen
för mitt förslag: Arbetet med att minska svavelnedfallet i Sverige måste ges
hög prioritet. Inriktningen bör vara att samtidigt satsa på fortsatt
internationellt arbete och på att ytteriigare begränsa de svenska utsläppen.
Målet att minska de svenska svaveldioxidutsläppen med 65% frän är 1980 till år
1995 bör följas upp med åtgärder för att begränsa de totala utsläppen
ytterligare.

Svaveldioxidutsläppen
frän förbränning kan sänkas såväl genom övergäng till mer lågsvavliga bränslen
som genom reningsåtgärder i anläggningarna. Även energisparande kan bidra fill
att minska utsläppen. Den tekniska utvecklingen på området är snabb.

Inom fiärrvärmen kan
svaveldioxidutsläppen minskas genom bl, a, ökad kalktillsats i
rökgasavsvavlingen vid koleldade enheter och genom kalkinjektion i själva
pannan. Dessa åtgärder kan kombineras med en övergäng till mer lågsvavligt kol
eller lågsvavlig olja. Det är också möjligt att öka utnyttjandet av flis och
gas. Vid nyinvesteringar kan rökgasavsvavUng installeras vid störte enheter.
Det är även tänkbart att installera rökgasavsvavUng vid några befintliga
anläggningar.

Inom
bostäder, service m.m. finns i dag ett stort antal centraler som levererar
värme, framför allt till flerbostadshus och lokaler. Huvuddelen av dessa är
oljeeldade. Förbrukningen av olja i sådana centraler väntas dock minska i
framtiden, främst genom att fler fastigheter ansluts till Qärtvärme. I de
kvarvarande centralerna kan svavelutsläppen minskas främst genom övergång till
tung eller lätt olja med en svavelhalt väsentligt mindre än en procent.

Inom
trädgårdsnäringen används kol i små pannor för att värma upp växthus. Utsläppen
från dessa pannor kan minskas genom övergång fill mer lågsvavliga kol eller
annan uppvärmningsform.

130