Prop. 1987/88:88

Regeringens proposition 1987788:88

om ny strålskyddslag, m. m.

Prop.

1987/88:88

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 11 februari 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Birgitta
Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en ny strålskyddslag som skall ersätta den nu gällande
strålskyddslagen (1958:110).

Den
nya lagens syfte är att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av
strålning. Med strålning avses i lagen såväl joniserande som icke-joniserande
strålning.

Huvudansvaret
för samhällets strålskydd skall även i fortsättningen vara samlat hos en
central strålskyddsmyndighet. Den nya lagen ger regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer möjlighet att meddela strålskyddsföreskrifter till
allmän efterrättelse. Som exempel kan nämnas bestämmelser om provning,
arbetsrutiner och märkning.

Den
nya lagen innehåller regler rörande allmänna skyldigheter för strålskyddet
som, i förhållande till gällande lag lägger ett utvidgat ansvar på dem som är
verksamma med strålning.

Enligt
den nya lagen åläggs den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med
strålning att svara för att radioaktivt avfall hanteras och förvaras på ett
tillfredsställande sätt. I lagen finns vidare bestämmelser rörande kasserandet
av tekniska anordningar som kan alstra strålning.

I
den nya lagen ställs i princip samma krav på tillstånd beträffande joniserande
strålning som enligt gällande lag. En viss utvidgning föreslås dock. När det
gäller icke-joniserande strålning skall liksom för närvarande tillstånd endast
krävas när regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer sä
föreskriver.

Den
nya lagen behåller systemet med en "nedre gräns" för lagens
tillämplighet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
i fortsättningen fastställa tillämpningsområdet genom att föreskri-

I Riksdagen 1987/88. I saml. Nr I

va undantag från lagens
bestämmelser beträffande från strålskyddssyn- Prop. 1987/88:88 punkt
harmlösa mängder av radioaktiva ämnen och tekniska anordningar som avger svag
strålning.

Det
blir möjligt att anpassa tillstånds- och tillsynsförfarandet till strålkällans
fariighet och behovet av kompetens m.m. Individuell tillståndsprövning och
tillsyn kan därmed koncentreras till strålkällor med speciella och svåravvägda
strålskyddsproblem och där särskild strålskyddsexpertis behövs. Inom andra
områden där utvecklingen lett till standardiserad apparatur och där riskerna
är väl kända medger lagen att strålskyddet tas till vara genom krav på
typgodkännande och tekniska föreskrifter m. m. Liksom hittills skall tillstånd
kunna meddelas genom normgivning.

Lagen
innehåller flera nya bestämmelser vars syfte är att göra tillsynen mera
effektiv. Bl. a. kan nämnas att tillsynsmyndigheten skall kunna meddela de
förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall. Vidare har möjligheten att
använda vite utvidgats och en bestämmelse om tvångsutförande av en förelagd
strålskyddsåtgärd har införts.

Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

Propositionens
lagförslag Prop. 1987/88:88

1 Förslag till

Strålskyddslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1
§ Syftet med
denna lag är att människor, djur och miljö skall skyddas mot skadlig verkan av
strålning.

2
§ Lagen
gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning.

Med joniserande strålning avses gammastrålning,
röntgenstrålning, partikelstrålning eller annan till sin biologiska verkan
likartad strålning.

Med icke-joniserande strålning avses optisk strålning,
radiofrekvent strålning, lågfrekventa elektriska och magnetiska fält och
ultraljud eller annan till sin biologiska verkan likartad strålning.

3
§ Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den utsträckning det kan
ske utan att syftet med lagen åsidosätts, föreskriva undantag från denna lag
eller vissa bestämmelser i lagen i fråga om radioaktiva ämnen eller tekniska
anordningar som kan alstra strålning.

4
§ Regeringen
får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda förhållanden är
nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela föreskrifter för
totalförsvaret som avviker från denna lag.

5 § Med verksamhet med strålning avses i denna lag

1.
tillverkning,
införsel, transport, saluförande, överlåtelse, upplåtelse, förvärv, innehav och
användning av eller annan därmed jämförlig befattning med radioaktiva ämnen,

2.
användning av
eller annan därmed jämförlig befattning med tekniska anordningar som kan alstra
strålning.

Allmänna skyldigheter

6 § Den som bedriver verksamhet med strålning skall med
hänsyn till

verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs

1.
vidta de
åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller
motverka skada på människor, djur och miljö,

2.
kontrollera och
upprätthålla strålskyddet på den plats och i den lokal och övriga utrymmen där
strålning förekommer,

3.
väl underhålla
tekniska anordningar samt mät- och strålskyddsutrustning som används i
verksamheten.

7 § Den som bedriver verksamhet med strålning skall svara
för att den

som är sysselsatt i verksamheten har god kännedom om de förhållanden,

villkor och föreskrifter under vilka verksamheten bedrivs samt blir upplyst

om de risker som kan vara förenade med verksamheten. Den som bedriver

verksamheten skall förvissa sig om att den som är sysselsatt i verksamhe

ten har den utbildning som behövs och vet vad han skall iaktta för att

strålskyddet skall fungera tillfredsställande.

8 § Den
som är sysselsatt i verksamhet med strålning skall använda de Prop.
1987/88:88

skyddsanordningar och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att

strålskyddet skall fungera tillfredsställande.

9 § Den som tillverkar, till landet inför, överiåter eller
upplåter ett radio

aktivt ämne skall genom märkning eller på annat lämpligt sätt lämna

uppgifter som är av betydelse från strålskyddssynpunkt.

10
§ Den som
tillverkar, till landet inför, överiåter eller upplåter en teknisk anordning
som kan alstra strålning eller som innehåller ett radioaktivt ämne, skall
svara för att anordningen, när den avlämnas för att tas i bruk eller förevisas
i marknadsföringssyfte, är försedd med nödvändig strålskyddsutrustning samt
även i övrigt erbjuder en betryggande säkerhet mot skada på människor, djur och
miljö. Han skall genom märkning eller på annat lämpligt sätt lämna uppgifter
som är av betydelse från strålskyddssynpunkt.

11
§ Den som
installerar eller utför underhållsarbete på en anordning som avses i 10 § skall
svara för att den strålskyddsutrustning som hör Ull anordningen sätts på plats
och att i övrigt de åtgärder vidtas som behövs från strålskyddssynpunkt och som
föranleds av arbetet.

12
§ Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytteriigare
föreskrifter som krävs till skydd mot eller för kontroll av strålning i de
hänseenden som anges i 6- 11 §§.

I fråga om radioaktiva ämnen finns även bestämmelser i
lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel och lagen (1982:821) om transport av
farligt gods.

Radioaktivt avfall m. m.

13 § Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet
med strålning skall

svara för att det i verksamheten uppkomna radioaktiva avfallet hanteras

och, när det behövs, slutförvaras på ett från strålskyddssynpunkt tillfreds

ställande sätt. Detsamma gäller kasserade strålkällor som använts i verk

samheten.

Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att den som bedriver
eller har bedrivit verksamhet med strålning skall svara för att det i verksamheten
uppkomna radioaktiva avfallet hanteras eller slutförvaras på särskilt angivet
sätt.

14 § Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet
med en teknisk

anordning som kan alstra strålning skall, i den utsträckning som föreskrivs

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, svara för att

anordningen oskadliggörs, när den inte längre skall användas i verksamhe

ten.

Förbud och provning m, m.

15 § Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud mot
att

1. tillverka, till landet införa, transportera, saluföra,
överiåta, upplåta, förvärva, inneha, använda eller ta annan därmed jämföriig
befattning med material som innehåller radioaktivt ämne,

2. tillverka, till landet
införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inne- Prop. 1987/88:88 ha,
använda, installera, underhålla eller ta annan därmed jämförlig befattning med
en teknisk anordning som kan alstra strålning och som inte omfattas av
tillståndsplikt enligt denna lag.

16 8
Den som är under 16år får inte sysselsättas i arbete som är förenat

med joniserande strålning.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter
i fråga om arbetstagare under 18 år som utför sådant arbete.

17
§ Om ett arbete av visst slag
medför särskild risk från strålskyddssynpunkt för vissa arbetstagare, får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att
särskilda villkor skall gälla för arbetets utförande eller förbjuda att arbetet
utförs av sådana arbetstagare.

18
§ Den som är sysselsatt eller
skall sysselsättas i arbete med joniserande strålning är skyldig att
underkasta sig sådan läkarundersökning som behövs för att bedöma om han skulle
löpa särskild risk för skada vid exponering för joniserande strålning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får inskränka denna
skyldighet och i övrigt meddela närmare föreskrifter om läkarundersökningen.

Endast
den som genomgått läkarundersökning enligt första stycket får sysselsättas i
arbete med joniserande strålning. Den som vid läkarundersökningen bedömts löpa
särskild risk för skada vid exponering för joniserande strålning får inte utan
medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer
sysselsättas i arbete med joniserande strålning.

Om
någon, som arbetar med joniserande strålning eller på grund av sin
sysselsättning kan ha utsatts för joniserande strålning, visar tecken på skada
som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han genom
arbetsgivarens försorg ges tillfälle att snarast genomgå läkarundersökning.

19 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med

dela sådana föreskrifter om mät- och skyddsutrustningar samt om prov

ning, kontroll och besiktning som är av betydelse från strålskyddssyn

punkt.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att särskilda
avgifter skall tas ut för sådan provning, kontroll och besiktning som avses i
första stycket.

Tillståndsplikt
m.m.

20
§ Tillstånd krävs för att

1. tillverka,
till landet införa, transportera, saluföra, överlåta, upplåta,

förvärva, inneha eller använda ett radioaktivt ämne,

2. tillverka,
till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva,

inneha, använda, installera eller underhålla en teknisk anordning som kan

och är avsedd att sända ut joniserande strålning eller sådan del av anord

ningen som är av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt,

3. tillverka,
till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inne

ha, använda, installera eller underhålla andra tekniska anordningar än

sådana som avses 12 och som kan alstra joniserande strålning och för vilka

regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskrivit krav Prop. 1987/88:88 på
tillstånd.

21
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på
tillstånd för att tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta,
förvärva, inneha, använda, installera eller underhålla en teknisk anordning
som kan alstra icke-joniserande strålning eller sådan del av anordningen som är
av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt.

22
§ Frågor om tillstånd enligt
denna lag prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får genom föreskrifter meddela
tillstånd enligt denna lag för sjukvårdshuvudmän, vissa yrkesgrupper eller
vissa vårdinrättningar, institutioner eller företag.

23 §
Tillstånd enligt denna lag behövs inte för verksamhet enligt lagen

(1984:3) om kärnteknisk verksamhet, om inte annat föreskrivits i tillstånd

som meddelats enligt den lagen.

I
fråga om tillstånd att tillverka, till landet införa eller saluföra radioaktiva
läkemedel finns även bestämmelser i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel.

24
§ Ett tillstånd får
begränsas till att avse en viss tid.

25
§ Den som inte har tillstånd
när det krävs enligt 20 eller 21 § får endast efter medgivande av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer ta hand om ett oförtullat
radioaktivt ämne eller en oförtullad teknisk anordning på det sätt som avses i
8§ första stycket tullagen (1987:1065). I övrigt gäller lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m.

Tillståndsvillkor
m. m.

26
§ I samband med att ett
tillstånd meddelas eller under tillståndets giltighetstid får
tillståndsmyndigheten meddela sådana villkor för tillståndet som behövs med
hänsyn till strålskyddet.

27
§ Om ett tillstånd har
meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller under
tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till
strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk anläggning, skall dock
villkor som i avsevärd mån kan påverka utformningen av anläggningen eller
driften vid denna alltid underställas regeringens prövning.

Återkallelse
av tillstånd

28
§ Ett tillstånd enligt denna lag får återkallas om

1.
föreskrifter eller villkor som
uppställts med stöd av 12 §, 13 § andra stycket, 14 §, 15 §, 16 § andra
stycket, 17 §, 19 § första stycket eller 26 § i något väsentligt avseende inte
iakttas,

2.
det i annat fall finns
synnerliga skäl.

Tillsynm.m. Prop. 1987/88: J

29
§ Tillsynen
över efterievnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen utövas av den eller de myndigheter som regeringen
bestämmer.

30
§ Efter
åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer överlåta åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att i ett visst avseende
utöva tillsynen. Om en sådan överiåtelse sker, skall vad som sägs i lagen om
tillsynsmyndighet gälla även miljö- och, hälsoskyddsnämnden,

31
§ Den som
bedriver verksamhet enligt denna lag skall på begäran av tillsynsmyndigheten

1.
lämna
myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för
tillsynen,

2.
ge myndigheten
tillträde till den anläggning eller plats där verksamheten bedrivs för
undersökningar och prover i den omfattning som behövs för tillsynen. För
uttaget prov betalas inte ersättning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för
provtagning och undersökning av prov.

32 § Tillsynsmyndigheten får meddela de
förelägganden och förbud som

behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som

har meddelats med stöd av lagen skall efterievas.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt
denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av
lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten låta
vidta åtgärden på hans bekostnad.

33 § I avvaktan på att en förelagd
strålskyddsåtgård vidtas eller för att

säkerställa att ett meddelat förbud iakttas, får tillsynsmyndigheten omhän

derta radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som kan alstra strål

ning eller som innehåller ett radioaktivt ämne.

Tillsynsmyndigheten får också försegla en teknisk
anordning eller anläggning för att förebygga att den brukas olovligen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
åtgärder enligt första och andra styckena.

34 § Beslut om föreläggande eller förbud enligt
denna lag får förenas med

vite.

Ansvarsbestämmelser m. m.

35
§ Till böter
eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
bryter mot 6 §, 7§,9-ll §§ eller 13 § första stycket.

36
§ Till böter
eller fängelse i högst tvä år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 16 § första stycket eller 20 § 1 eller 2,

2, bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 12 §
första stycket,

13 § andra stycket, 14 §, 15 §, 16 § andra stycket, 17 §, 19 § första stycket,

20§3eller21§,

3.
bryter mot villkor som
meddelats med stöd av 26 eller 27 §, Prop. 1987/88:88

4.
bryter mot föreläggande eller
förbud som meddelats med stöd av 32 § första stycket.

37 §
Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.
bryter mot vad som föreskrivs i
18§ andra och tredje styckena,

2.
underlåter att iaktta vad
tillsynsmyndigheten begär enligt 31 § första stycket,

3.
lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden av betydelse i en ansökan eller annan handling som avges enligt
denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen.

38 §
Till ansvar enligt denna lag döms inte i ringa fall.

Till
ansvar enligt denna lag döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

39
§ Den som har åsidosatt ett
vitesföreläggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt
denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

40
§ Radioaktiva ämnen eller
tekniska anordningar som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt.

Första
stycket gäller även behållare eller andra strålskyddsanordningar som hör till
radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar.

41 §
Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte

obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått veta om affärs- eller

driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

42 8
Beslut i särskilda fall enligt denna lag får överklagas hos kammarrät

ten. Beslut i frågor som avses i 27 § överklagas dock hos regeringen.

Föreskrifter
om överklagande av en myndighets beslut enligt denna lag med stöd av ett
bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.

Beslut
som meddelats enligt denna lag skall gälla omedelbart om inte annat bestäms.

Övergångsbestämmelser

1. Denna
lag träder i kraft den I juli 1988.

2.
Genom denna lag upphävs
strålskyddslagen (1958:110).

3.
Bestämmelserna i 13 och 14 §8
skall ej tillämpas beträffande den som har upphört att bedriva verksamhet före
ikraftträdandet.

4.
Föreskrifter och beslut i
särskilda fall som har meddelats med stöd av strålskyddslagen (1958:110) skall
anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelser i denna lag. Den som vid
ikraftträdandet är sådan godkänd föreståndare som avses i 4§ förstnämnda lag
skall intill dess annat bestämts även därefter fullgöra de uppgifter som ankom
på föreståndaren. Det som med stöd av samma lag föreskrivits om kompetenskrav
för föreståndare skall gälla även annan som fullgör motsvarande uppgifter.

5.
Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrifter

som har ersatts genom
bestämmelser i denna lag tillämpas i stället de nya Prop. 1987/88:88
bestämmelserna. Lagen (1963:115) om föriängd semester för vissa arbetstagare
med radiologiskt arbete skall dock även efter ikraftträdandet gälla
arbetstagare i sådant arbete som avses i 1 § första stycket strålskyddslagen
(1958:110).

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel

Härigenom föreskrivs att 1 och 7 §§ lagen (1981:289) om
radioaktiva läkemedel skall ha följande lydelse.

Prop. 1987/88:88

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

I §

I denna
lag ges bestämmelser om radioaktiva läkemedel vad avser med lens medicinska,
biologiska och farmacevtiska egenskaper.

I
strålskyddslagen (1988:000) ges bestämmelser om dessa läkemedel från
strålskyddssynpunkt.

I strålskyddslagen (1958:110) ges bestämmelser om dessa
läkemedel från strålskyddssynpunkt.

7§

Innan
statens strålskyddsinstitut med stöd av strålskyddslagen (1958:110) beslutar i
frågor om tillstånd //// radiologiskt arbete, som avser tillverkning av
radioaktiva läkemedel, skall institutet inhämta yttrande från socialstyrelsen.
Detsamma skall gälla i frågor om tillstånd till införsel eller handel med
sådana läkemedel. Av yttrandet skall framgå huruvida hinder mot tillstånd
föreligger enligt denna lag eller med stöd av lagen beslutade föreskrifter. Har
socialstyrelsen förklarat att hinder föreligger, får tillstånd inte lämnas.

Innan
beslut fattas med stöd av strålskyddslagen (1988:000) ifråga om tillstånd att
tillverka, till landet införa eller saluföra radioaktiva läkemedel, skall
yttrande inhämtas från socialstyrelsen. Av yttrandet skall det framgå om det
finns hinder mot ett sådant tillstånd enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Om socialstyrelsen har förklarat
att det finns hinder, får tillstånd inte lämnas.

Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1988.

10

3 Förslag
till Prop. 1987/88:88

Lag om ändring i lagen (1982:821) om transport av farligt
gods

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1982:821) om transport
av farligt gods skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

I fråga om transport med svenska fartyg eller svenska
luftfartyg gäller denna lag även utom riket om inte detta strider mot främmande
lag som är tillämplig.

I fråga om örlogsfartyg och militära luftfartyg gäller
denna lag endast såvitt regeringen förordnar därom.

I fråga om radioaktiva varor gäl- I fråga om radioaktiva varor gäl

ler denna lag endast i den mån den ler
denna lag endast i den mån den

är förenlig med atomenergilagen är
förenlig med lagen (1984:3) om

(1956:306) respektive strålskydds- kärnteknisk
verksamhet respektive

lagen (1958:110) och med stöd av strålskyddslagen
(1988:000) och

dessa lagar meddelade föreskrifter med
stöd av dessa lagar meddelade

eller villkor. föreskrifter eller villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

4 Förslag
till Prop. 1987/88:

Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

Härigenom
föreskrivs att 3 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

38
Kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att kraven på säkerhet
tillgodoses och de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges
överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen.

Bestämmelser
om strålskydd Bestämmelser om strålskydd

finns i
strålskyddslagen (1958:110). finns i strålskyddslagen (1988:000).

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988.

12

5 Förslag
till Prop. 1987/88:88

Lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter

Härigenom
föreskrivs att 3 8 lagen (1985:426) om kemiska produkter skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

38
Denna lag gäller inte sådana kemiska produkter som omfattas av livsmedelslagen
(1971:511), läkemedelsförordningen (1962:701) eller lagen (1985:295) om foder.
Om det från hälso- eller miljöskyddssynpunkt är särskilt påkallat får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer dock föreskriva att
bestämmelserna i denna lag skall tillämpas även på sådan produkt.

I
fråga om kemiska produkter I fråga om kemiska produkter

som omfattas av strålskyddslagen som omfattas av strålskyddslagen

(1958:110) eller lagen (1975:69) om (1988:000) eller lagen (1975:69) om

explosiva och brandfariiga varor är explosiva och brandfarliga varor är

bestämmelserna i denna lag inte till- bestämmelserna i denna lag inte till

lämpliga för att förebygga hälso- el- lämpliga för att förebygga hälso- el

ler miljöskador på grund av jonise- ler miljöskador på grund av jonise

rande strålning respektive explo- rande strålning respektive explo

sion eller brand, sion eller brand.

I
fråga om transport av sådana kemiska produkter som är farligt gods enligt lagen
(1982:821) om transport av farligt gods gäller denna lag endast i den
utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1988.

13

Miljö-
och energidepartementet Prop. 1987/88:88

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11
februari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och
statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,
Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Johansson. Hulterström, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om ny strålskyddslag, m. m. 1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 25 augusti 1983
tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet en särskild utredare
(numera lagmannen Bengt Eliasson) med uppdrag att se över strålskyddslagstiftningen.
Utredaren, som antog namnet Utredningen om översyn av strålskyddslagstiftningen,
avlämnade i december 1985 betänkandet (SOU 1985:58) Ny strålskyddslag.

Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas
utredningens sammanfattning av betänkandet. De lagförslag som har lagts fram i
betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 3.

I fråga om gällande rätt, beskrivning av strålning och
dess verkningar samt nuvarande förhållanden i övrigt hänvisas till betänkandet.

Regeringen beslutade den 10 september 1987 att inhämta
lagrådets yttrande över ett förslag till strålskyddslag och lag om ändring i
lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel. De till lagrådet remitterade lagförslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som oilaga 4.

Lagrådsremissen har notifierats inom EFTA och GATT enligt
Sveriges internationella åtaganden om tekniska handelshinder. Den har inte
föranlett kommentarer från något land tillhörande dessa organisationer.

Lagrådets yttrande, som avgavs den 7 december 1987, bör
fogas till protokollet som bilaga 5.1 samband med att jag behandlar de olika
sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag till ny strålskyddslag
kommer jag in på lagrådets synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga att jag
godtar lagrådets förslag till ändringar i det remitterade förslaget. Lagrådets
granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar.

I det följande (avsnitt 3) föreslår jag vissa lagändringar
som inte har granskats av lagrådet. Det är här fråga om följdlagstiftning till
strålskyddslagen. Lagändringarna är av den beskaffenheten att lagrådets
yttrande skulle sakna betydelse.

14

2 Allmänmotivering Prop. 1987/88:88

2.1 Nuvarande lagstiftnings tillkomst och uppbyggnad

Med
avseende på strålningens biologiska verkan brukar man tala om joniserande och
icke-joniserande strålning. Till det förra slaget av strålning hör
gammastrålning, röntgenstrålning, alfastrålning, betastrålning och neutronstrålning.
Gamma- och röntgenstrålning utgörs av kortvågig elektromagnetisk strålning
medan alfa-, beta- och neutronstrålning är partikelstrålning.

Ett
huvudområde av den icke-joniserande strålningen är den långvågiga delen av det
elektromagnetiska spektret. Dit hör optisk strålning (ultraviolett strålning,
synligt ljus och infraröd strålning) och radiofrekvent strålning. Till
icke-joniserande strålning räknas i strålskyddssammanhang även ultraljud.

Att
joniserande strålning kan ge upphov till skador har varit känt sedan början av
detta sekel. Först upptäcktes svårartade, akuta hudskador. Dessa uppkom vid
användningen av röntgenapparater och radium. Senare uppmärksammades också
risken för blodsjukdomar hos patienter som utsattes för strålning och hos
personal i strålningsarbete. Kunskapen om sambandet mellan strålningens
egenskaper och verkningar bidrog till att det mycket snart i
arbetarskyddslagstiftningen infördes skyddsregler, som syftade till att minska
omfattningen av grava skador och förstadier till allvarliga skador.

Genom
lagen (1941:334) om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. infördes för första
gången i Sverige en reglering som tog hänsyn till de särskilda riskförhållanden
m. m. som följer av användning av röntgenstrålar och radioaktiva ämnen inom
framför allt sjukvården. I väsentlig utsträckning betraktades dock
strålskyddsfrågorna till sin karaktär alltjämt utgöra ett arbetarskyddsproblem.

Utnyttjandet
av joniserande strålning ökade snabbt under 1940- talet och början av
1950-talet inom forskning, medicin och teknik. Utvecklingen av nya apparater
och radioaktiva ämnen, vid vilkas användning förekom stora strålrisker, blev i
växande grad ett strålskyddsproblem som berörde alla. Det svenska
kärnkraftsprogrammet, som inleddes under mitten av 1950-ta-let, föranledde också
behov av ökade strålskyddsinsatser. Samtidigt ökade kunskaperna om
strålningsriskerna.

Genom
1958 års strålskyddslag infördes krav på tillstånd för och tillsyn över i
princip alla strålkällor som alstrar joniserande strålning. Därmed avses
strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska
verkan likartad strålning. Lagens syfte är att bereda skydd mot strålningsskador
för alla människor. Dessutom skall djur skyddas om de underkastas radiologisk
undersökning eller behandling i veterinärmedicinskt syfte. Enligt lagens motiv
(prop. 1958:28) skall dels akuta strålskador (brännskador, blodsjukdomar m.
m.), dels genetiska förändringar så långt det är möjligt förebyggas.

Strålskyddet
för personer som är sysselsatta i radiologiskt arbete intar

en framträdande roll i strålskyddslagen. Med sådant arbete avses arbete 15

med radioaktivt ämne,
arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan Prop. 1987/88:88 teknisk
anordning avsedd att sända ut joniserande strålning och arbete vid kärnteknisk
anläggning.

Av
det sagda framgår att gällande strålskyddslag inte syftar till att skydda
djurliv utanför veterinärmedicinsk undersökning och behandling eller miljön i
övrigt, i vidare mån än vad skyddet mot strålskador på människor kräver. Det
framhålls dock i motiven till lagen att det bör åligga strälskyddsmyndigheten
att ägna uppmärksamhet åt faror och olägenheter av radioaktiva ämnens spridning
i naturen, även i den mån dessa frågor i och för sig faller utanför lagens
tillämpning.

Strålskyddslagen
har - med undantag av smärre ändringar - gällt oförändrad sedan dess tillkomst
vad avser joniserande strålning. En väsentlig ändring av lagen företogs
emellertid år 1976, då tillämpningsområdet utvidgades till att kunna gälla
även icke-joniserande strålning. Bakgrunden till lagändringen var den kraftiga
expansion av den icke-joniserande strålningens användning som skett under de
föregående decennierna. Kompletteringen av strålskyddslagen innebar dock inte
någon ändring av de skyddsintressen som angavs vid lagens tillkomst.

2.2 Utnyttjande av strålning - en översiktlig beskrivning
av utvecklingen

Vid
strålskyddslagens tillkomst förutsågs en snabb utveckling av strålningens
utnyttjande. Man räknade med såväl en ökning av antalet anläggningar där joniserande
strålning förekommer som utnyttjande av större strålmängder, nya strålslag och
nya användningsmöjligheter för strålningen. Man väntade en motsvarande
utveckling i fråga om icke-joniserande strålkällor vid strålskyddslagens
utvidgning år 1976. Dessa antaganden har besannats.

Inom
sjukvården har den strålningsfysikaliska utvecklingen - tillsammans med den
medicinska utvecklingen — varit framträdande både vad avser den radiologiska
diagnostiken och den radiologiska terapin. Före år 1960 knöts intresset i
huvudsak till framförallt röntgenstrålningens utnyttjande. 1960-talet innebar
ett genombrott för den patientbundna isotopverksamheten (nuklearmedicinen)
både som diagnostiskt och terapeutiskt hjälpmedel. En ytterligare
utvecklingsfas inträdde under 1970-talet genom införandet av datortomografi.
Under 1980-talet har nya tekniker introducerats. Samtidigt har befintlig
apparatur utvecklats och förbättrats.

Inom
det odontologiska området har röntgendiagnostik sedan länge utnyttjats
rutinmässigt. Antalet röntgenbilder har under de senaste 25 åren successivt
ökat från omkring 3 milj. per är till omkring 17milj. per år. Någon större
ökning av det totala antalet röntgenbilder förutses inte för närvarande.
Däremot förutses en minskning av den s.k. kollektivdosen genom röntgentekniska
åtgärder.

Inom
det veterinärmedicinska området används röntgenstrålning vid ca 170
anläggningar i landet. Någon väsentlig förändring förutses inte i användningen
av röntgen inom detta område.

En
omfattande teknisk utveckling har också ägt rum inom industrin. K

Såväl joniserande som
icke-joniserande strålning används i olika led av industriprocessen. Det
svenska kärnkraftsprogrammet har numera byggts ut i enlighet med riksdagens
beslut och anläggningar för kärnavfallets mellanlagring och slutförvaring har
tagits i bruk eller är under uppförande eller planering.

Strålning används i
forsknings- och utbildningssyfte vid universiteten och högskolorna. Vid sidan
av gängse apparater finns ett antal mycket avancerade strålkällor. Vidare finns
för närvarande en forskningsreaktor i drift i Studsvik.

Inom sjukhus-,
företags- och forskningslaboratorier, läkemedelsföretag och vissa myndigheter
används ett stort antal olika radioaktiva ämnen.

Förekomsten
av strålkällor inom försvaret synes i stora drag ha utvecklats parallellt med
den civila utvecklingen. Den mera påtagliga utvecklingen inom försvaret har
skett på det icke-joniserande området.

Utnyttjandet
av strålkällor i konsumentartiklar har hittills skett i begränsad omfattning.
En bidragande orsak är den restriktiva hållning som strålskyddsmyndigheten,
statens strålskyddsinstitut, intagit framför allt till användningen av
radioaktiva ämnen. Sådana ämnen förekommer - inkapslade och med mycket svag
aktivitet - i brandvarnare, klockor och viss navigeringsutrustning. På det
icke-joniserande området förekommer i konsumtionsledet bl. a. mikrovågsugnar
och sollampor, vilka potentiellt är mycket riskabla om inte strålskyddsåtgärder
vidtas. Användningen av olika icke-joniserande källor i konsumentartiklar ökar.

Prop. 1987/88:88

2.3 Behovet av en ny strålskyddslagstiftning

Mitt förslag:
Nuvarande strålskyddslag ersätts av en helt ny strålskyddslag.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Skälen
för mitt förslag: Jag har tidigare berört att gällande strålskyddslag främst
syftar till att skydda arbetstagare vid arbete med anordningar avsedda att
sända ut strålning eller radioaktivt ämne eller vid arbete i kärntekniska
anläggningar. I takt med den tekniska utvecklingen på olika områden av
samhället har behovet av skydd mot strålning förändrats. Strålskyddslagen måste
- trots utvidgningen år 1976 till icke-joniserande strålning - anses föråldrad
i flera avseenden. Vad jag framför allt syftar på är, att lagen inte medger den
breddning av strålskyddsverksamheten som enligt min uppfattning är nödvändig
för att på ett effektivt och allsidigt sätt kunna tillvarata strålskyddet. Vid
sin översyn av strålskyddslagstiftningen har utredningen kommit fram till att
nuvarande strålskyddslag bör ersättas med en ny lag. Jag ställer mig bakom
utredningens bedömning. Enligt min mening är det särskilt följande
omständigheter som bör beaktas.

Som jag tidigare nämnt var
det risken för akuta skador i samband med joniserande strålning som sattes
främst då 1958 års strålskyddslag kom till. Man visste att vissa skadliga
effekter på blodet kunde uppkomma vid

17

2 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr,

kraftig
bestrålning. Det var också känt att den joniserande strålningens Prop.
1987/88:88 biologiska verkningar kunde medföra förändringar av arvsanlagen och
framkalla cancer samt att bestrålning av könskörtlarna kunde orsaka sterilitet
vid höga doser. Sedan dess har ökade kunskaper tillkommit om den joniserande
strålningens långsiktiga verkan och om fosterskador. Med strålningens
långsiktiga verkan brukar avses cancer och förändringar i arvsmassan (genetiska
skador). De risker som strålning för med sig är således numera bättre och mera
i detalj kända än på 1950-talet.

Arbetet
att sä långt som möjligt förebygga akuta strålskador har bedrivits effektivt i
Sverige. Sådana skador är numera sällsynta i vårt land. På den joniserande
strålningens område har därför strålskyddsinsatserna kunnat inriktas på andra
skadeformer. En aktiv forskningsinsats och olika epidemiologiska undersökningar
har ökat förståelsen för den joniserande strålningens skadliga effekter på
människan och andra organismer.

När
det gäller icke-joniserande strålning är strålskyddet för närvarande
koncentrerat på att förhindra akuta skador. En intensiv forskning pågår
samtidigt för att ge svar på frågan om även icke-joniserande strålning kan ge
upphov till sena skador.

Det
kan noteras att antalet människor som utsätts för påverkan av strålning har
ökat. Jag syftar då på både arbetstagare och övriga grupper. Riskerna är inte
längre koncentrerade enbart till strålning från radioaktiva ämnen och apparater
som sänder ut strålning, dvs. från strålkällor som människan har framställt.
Även påverkan från s. k. naturlig strålning har fått ökad aktualitet. Jag avser
härmed framför allt strålning som härtör frän radon i bostäder och gruvor m. m.
samt strålning från andra i naturen förekommande radioaktiva ämnen. Över huvud
taget har sambanden mellan miljön och strålningens effekter fått ökad
uppmärksamhet.

Strålskyddets
centrala roll har på ett påtagligt sätt aktualiserats under det senaste året
med anledning av reaktorhaveriet i Tjernobyl i Sovjetunionen våren 1986. För
att mildra konsekvenserna av det radioaktiva nedfallet i Sverige har en rad
åtgärder vidtagits av regeringen och berörda myndigheter. En närmare
redogörelse finns i prop. 1986/87:18. I detta sammanhang vill jag endast
understryka vikten av att en modern strålskyddslag ger förutsättningar för ett
effektivt strålskyddsarbete, oavsett om strålkällan finns i Sverige eller i
utlandet.

Sammanfattningsvis
kan sägas att kunskapen om hälsoriskerna föranledda av strålning efter hand
har vuxit. Samtidigt har intresseområdet när det gäller eventuella
skadeverkningar från olika former av strålning vidgats alltmera och bl. a.
kommit att omfatta många svårbedömbara frågor om långtidseffekter på människans
organism och på miljön.

Man
kan konstatera att ett vidare betraktelsesätt vunnit insteg under

senare år i fråga om strålningsmiljön. 1 den mån radiologiskt arbete kan ge

skador, kan ingripanden från strålskyddsmyndigheten i dag fortlöpande

ske med målet att förebygga strålskador på främst människan. Det måste

emellertid samtidigt konstateras att den breddning av strålskyddsverksam

heten som kan följa av att man vill betona en total strålskyddsaspekt -

inom sjukvården och arbetslivet i övrigt, den yttre miljön m. m. - inte har

kommit till uttryck i gällande strålskyddslag. Ii

I likhet med utredningen
har jag alltså kommit till den slutsatsen att nuvaiande strålskyddslag bör
ersättas med en helt ny strålskyddslag. Syftet med den nya strålskyddslagen
bör vara att åstadkomma regler som svarar mot nya förhållanden och en ändrad
grundsyn på strålskyddets uppgifter och metoder. Ambitionen bakom den nya lagen
måste vara att sträva mot ett totalt strålskydd i samhället.

Prop. 1987/88:

2.4 Den nya strålskyddslagens inriktning och
tillämpningsområde

Mitt
förslag: Den nya strålskyddslagen skall ha till syfte att skydda människor,
djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Lagen skall bygga på samma
grundprinciper som den gällande. Det innebär att strålningsverksamhet liksom
hittills skall stå under samhällets kontroll genom en särskild
strålskyddsmyndighet. Lagen skall omfatta såväl joniserande som
icke-joniserande strålning. Både naturlig strålning och av människan framställd
eller förorsakad strålning skall falla under lagens bestämmelser. I den
utsträckning det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag från lagens
tillämpning.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser är positiva till de grundläggande principer som
anges av utredningen. Arbetarskyddsstyrelsen är dock kritisk mot utredningens
förslag att låta ultraljud omfattas av lagen.

Skälen
för mitt förslag: I likhet med utredningen anser jag att huvudmålet för
strålskyddet i en ny lagstiftning måste vara att skapa sådana förhållanden att
alla människor skyddas till hälsa och säkerhet mot strålningens skadliga
effekter. Skyddsverksamheten måste således bedrivas genom förebyggande
åtgärder mot strålningsskador. Min målsättning är, att lagen skall bidra till
att skapa ett så fullständigt strålskydd som möjligt i samhället. En ny
strålskyddslag kan därför inte som den nuvarande vara begränsad till
huvudsakligen ett skydd för människan. Även effekter på djurlivet och växterna
bör inrymmas i lagen, liksom effekter på miljön i övrigt. Den nya lagen bör
således ha till syfte att skydda människor, djur och miljö. Lagen bör gälla
såväl djur i frihet som husdjur och andra djur i fångenskap.

Jag
delar utredningens uppfattning att det utan tvivel torde ha varit av stort
värde att kunskaperna inom de biologiska strålningsverkningarnas och
strålningsfysikens områden tidigt kom att samlas inom en och samma myndighet
och att denna myndighet tillagts det övergripande och slutliga ansvaret för att
olika strålskyddsintressen tillvaratas. På så sätt har ett effektivt strålskydd
kunnat genomföras. Enligt min mening är det viktigt att strålningsverksamheten
även i framtiden står under samhällets kontroll och att huvudansvaret för
strålskyddet finns kvar hos en central strålskyddsmyndighet. Denna myndighet
bör tillförsäkras erforderlig kapacitet

för
att kunna fullfölja sin funktion. Statens strålskyddsinstitut bör fortsätta
Prop. 1987/88:88 att fungera som central strålskyddsmyndighet. Jag skall senare
utveckla min syn på strålskyddsmyndighetens verksamhet (avsnitt 2.10). Här
skall endast nämnas att strålskyddsmyndigheten enligt min mening bör försöka
inrikta sin verksamhet på övergripande frågor. Som exempel kan nämnas frågor om
gränsvärden, provning och tekniska föreskrifter m. m. Myndigheten bör därför
ha befogenhet att meddela föreskrifter till förebyggande av strålskador i
arbetslivet och för den enskilde, liksom för skydd av djurlivet och miljön i
övrigt.

En
grundläggande fråga är om lagen bör skilja på joniserande strålning och
icke-joniserande strålning. Som tidigare nämnts är nuvarande lag i sin helhet
tillämplig på joniserande strålning. För icke-joniserande strålning gäller dock
lagen endast i den omfattning det särskilt föreskrivs.

Utredningen
konstaterar att riskerna med icke-joniserande strålning är av en annan karaktär
och knappast kan jämföras med den joniserande strålningens risker. Kunskaperna
om risker från olika sorters icke-joniserande strålning är för närvarande
under snabb utveckling, men många luckor återstår att fylla. Samtidigt ökar
användningen av källor till icke-joniserande strålning starkt i antal, t. ex.
lasrar, radiosändare, mikrovågsugnar och ultraljudsapparater. På många områden
har sådana källor tredubblats under den senaste tioårsperioden. Det finns inga
tecken på en avmattning av utvecklingen.

Jag
delar utredningens uppfattning att det med hänsyn till kunskapssituationen
beträffande den icke-joniserande strålningen och den tekniska utvecklingen
knappast kan vara tillfredsställande att i en ny lagstiftning om strålskyddet
bibehålla den nuvarande skillnaden mellan joniserande och icke-joniserande
strålning. Jag anser därför att en ny lagstiftning på strålskyddsområdet bör
göras generellt tillämplig på alla former av strålning, såväl joniserande som
icke-joniserande. En annan sak är att strålskyddsbehovet kan variera för olika
typer av strålslag och strålkällor och med hänsyn till den enskildes kontakt
med strålkällan.

Enligt
min mening bör i den nya lagen anges vad som avses med strålning. I nuvarande
strålskyddslag definieras endast joniserande strålning. Beträffande sådan
strålning föreslår jag ingen saklig ändring. Med joniserande strålning bör
alltså avses gammastrålning, röntgenstrålning och partikelstrålning eller annan
till sin biologiska verkan likartad strålning.

I
den nya lagen bör även icke-joniserande strålning definieras. I denna fråga
vill jag anföra följande.

I
strålskyddssammanhang brukar man till icke-joniserande strålning hänföra den
långvågiga delen av det eletromagnetiska spektret. Inom denna del faller
optisk och radiofrekvent strålning. Den lågfrekventa delen av det
elektromagnetiska spektret har inte någon begränsning nedåt i frekvens och
omfattar alltså även långsamt svängande och statiska elektriska och magnetiska
fält, t. ex. kring elektriska ledningar. Till icke-joniserande strålning brukar
man även hänföra ultraljud.

Med
mitt förslag till ny strålskyddslag vill jag verka för en ny syn på

strålskyddet. Strålskyddslagstiftningen skall kunna ligga till grund för en 20

vidgning av
strålskyddsverksamheten. Behövliga skyddsåtgärder mot såväl joniserande som
icke-joniserande strålning skall alltid kunna vidtas med stöd av lagen allt
eftersom kunskaperna om strålningens effekter ökas och nya användningsområden
utvecklas. Avsikten är att med den nya lagen skapa förutsättningar för ett så
långt som möjligt totalt strålskydd i samhället. Mot denna bakgrund bör lagen
ha ett vidsträckt tillämpningsområde. Definitionen på icke-joniserande
strålning bör utformas på det sätt utredningen föreslagit. Med icke-joniserande
strålning bör således avses optisk strålning, radiofrekvent strålning,
lågfrekventa elektriska och magnetiska fält och ultraljud. Tillägget
"eller annan till sin biologiska verkan likartad strålning" bör
finnas i lagen för att möjliggöra att skyddet mot strålning skall kunna tillvaratas
allt eftersom nya kunskaper om dess risker blir kända.

Den
förordade definitionen av icke-joniserande strålning ansluter sig i huvudsak
till Världshälsoorganisationens (WHO) definition på sådan strålning.

Definitionerna
medför att lagens tillämpningsområde kommer att spänna över ett mycket stort
område. Som exempel kan nämnas att både strålning som är livsfarlig och
strålning som inte fordrar något strålskydd alls eller som t.o.m. är
livsnödvändig för människan omfattas av definitionen av icke-joniserande
strålning. För att undvika ett omfattande och svåröverskådligt
tillämpningsområde anser jag det nödvändigt att generellt begränsa lagens
tillämpningsområde till att endast omfatta skydd mot skadlig verkan av
strålning.

Enligt
gällande strålskyddslag kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
strålskyddsmyndigheten bestämma den nedre gränsen för lagens tillämplighet
genom att föreskriva undantag från lagens tillämpningsområde i sin helhet
eller i vissa delar. I den nya lagen bör en motsvarande möjlighet finnas för
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Eftersom syftet med en
sådan reglering är att kunna fastställa lagens nedre tillämpningsområde bör
rätten att föreskriva undantag begränsas till de fall då det kan ske utan att
syftet med lagen åsidosätts.

I
den nya lagen bör enligt min mening även finnas en undantagsbestämmelse som
tar sikte på de speciella förhållandena inom totalförsyaret i vissa
situationer. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen (avsnitt
5.1).

Prop. 1987/88:88

2.5 Grundläggande ansvar för strålskyddet

2.5.1
Allmänna skyldigheter för den som bedriver verksamhet med strålning m. m.

Mitt
förslag: Begreppet "radiologiskt arbete" avskaffas och ersätts med
"verksamhet med strålning". 1 en rad allmänt hållna bestämmelser
anges vissa grundläggande skyldigheter för den som bedriver verksamhet med
strålning. Liksom hittills skall den som är sysselsatt i sådan verksamhet
medverka i strålskyddsarbetet.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Prop.
1987/88:88

Remissinstanserna:
Remissinstanserna är övervägande positiva till förslaget. Några instanser
uttrycker dock tveksamhet inför tolkningen av det av utredningen använda
uttrycket "verksamhet i vilken strålning förekommer".

Skälen
för mitt förslag: I gällande strålskyddslag finns vissa bestämmelser om de
allmänna skyldigheter som åligger tillståndshavare, arbetstagare, tillverkare
och försäljare av röntgenutrustning m. m. samt installatörer av sådan
utrustning.

Den
omfattande strålningsverksamhet som förekommer inom olika samhällssektorer
förutsätter enligt utredningen att den som bedriver sådan verksamhet själv tar
det omedelbara ansvaret för strålskyddet. Att avsätta resurser för en i alla
situationer effektiv myndighetskontroll framstår som omöjligt. Dessutom ger den
kompetens i strålningsfrågor och de ansvarsregler som numera särskilt finns
inom hälso- och sjukvården och i övrigt inom arbetslivet goda förutsättningar
för att uppställa ett större krav på den som bedriver verksamhet med strålning.
Ansvaret för strålskyddet bör därför enligt utredningens slutsats inte längre
som i stora delar förutsätts i den nu gällande strålskyddslagen utgå från
strålskyddsmyndigheten och myndighetens tillsynsmän.

Jag
delar utredningens uppfattning. För egen del vill jag tillägga följande.

En
grundläggande princip måste vara, att den som bedriver viss verksamhet som kan
medföra risker för omgivningen också svarar för att godtagbara
säkerhetsåtgärder vidtas. Som tidigare sagts innehåller gällande
strålskyddslag vissa bestämmelser rörande allmänna skyldigheter för i första
hand den som bedriver radiologiskt arbete. Även i den nya lagen bör vissa
grundläggande skyldigheter slås fast. Liksom enligt gällande lagstiftning bör
de grundläggande aktsamhetskraven i en ny lag utgå från motsvarande regler i
arbetsmiljölagen. Grundläggande enligt denna är att det alltid är arbetsgivaren
som har huvudansvaret för arbetsmiljön. Denne skall inom ramen för tillgängliga
kunskaper och kontrollmetoder förvissa sig om att tekniska anordningar som
används på arbetsplatsen är godtagbara från skyddssynpunkt. Arbetsgivaren är
således skyldig att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagare utsätts för olycksfall eller ohälsa.

Jag
har tidigare betonat att en ny strålskyddslag bör vara inriktad på att skydda
människor, djur och miljö. Lagens allmänna aktsamhetsregler måste därför gälla
även utanför arbetsmiljölagens tillämpningsområde. En arbetsgivare skall
således ha samma strålskyddsansvar för tredje man och den yttre miljön som han
har för de anställda. Aktsamhetsreglerna bör i enlighet med den förordade
inriktningen utformas på så sätt att de omfattar all verksamhet eller
handhavande med joniserande eller icke-joniserande strålning. Det bör således
av en ny strålskyddslag framgå att den som bedriver och har ansvaret för
verksamhet med strålning har att vidta de åtgärder som behövs för att
upprätthålla skyddet mot skadlig strålning.

Enligt
utredningen bör skyldigheten att tillvarata strålskyddet i en ny

strålskyddslag i första hand ligga på den som enligt nuvarande terminologi

bedriver radiologiskt arbete. Som jag nyss nämnt har jag samma uppfatt- 22

ning.
Utredningens förslag om att utmönstra begreppet "radiologiskt arbe- Prop.
1987/88:88 te" förefaller också välmotiverat. Utredningen har valt att i
stället införa begreppet "verksamhet i vilken strålning förekommer".
Avsikten är att det nya begreppet främst skall ansluta till användningen av en
strålkälla, men att det därutöver skall ha en vidare betydelse. Enligt min
mening har det föreslagna begreppet vissa nackdelar. Till att börja med
förefaller uttrycket otympligt och krångligt att använda. Den viktigaste
invändningen är dock att dess innebörd är oklar. Begreppet "verksamhet i
vilken strålning förekommer" omfattar å ena sidan arbete med en strålkälla
som sänder ut joniserande strålning - i gällande lag kallat radiologiskt arbete
— samt å andra sidan, såsom det torde förstås, verksamhet som i och för sig
inte har något samband med strålning men som äger rum där strålning förekommer.

I
mitt förslag till ny strålskyddslag har de allmänna aktsamhetsreglerna en
central betydelse. Avsikten är att en tillsynsmyndighet skall kunna meddela
förelägganden och förbud för att framtvinga reglernas efterlevnad.
Vitesföreläggande skall kunna användas. De allmänna aktsamhetsreglerna liksom
ett föreläggande eller förbud skall vidare vara straffsanktione-rade. Det är
därför väsentligt att tillämpningsområdet för bestämmelserna är klariagt. På
grund härav anser jag, att ett annat uttryck än det av utredningen valda
"verksamhet i vilken strålning förekommer" bör väljas.

Bakgrunden
till att en ny terminologi behövs är att begreppet radiologiskt arbete närmast
för tanken till hälso- och sjukvården och att det är önskvärt att kunna använda
ett vidare begrepp. De verksamheter man främst vill nå är sådana som omfattar
direkt användning av en strålkälla. Som utredningen anfört är det vidare
önskvärt att verksamheter i vilka strålkällor visserligen förekommer men inte
direkt används omfattas av lagen. Som exempel kan nämnas transport och
förvaring av radioaktiva ämnen. Som jag nyss sagt är det inte lämpligt att
använda ett uttryck som har ett vidare tillämpningsområde än så. Mot bakgrund
av det sagda förefaller uttrycket "verksamhet med strålning"
lämpligare än det av utredningen föreslagna. Begreppet bör i den nya lagen
definieras som tillverkning, införsel, transport, saluförande, överlåtelse,
upplåtelse, förvärv, innehav och användning av eller annan därmed jämförlig
befattning med radioaktivt ämne samt användning eller därmed jämförlig
befattning med teknisk anordning som kan alstra strålning.

Den grundläggande
aktsamhetsregeln för den som - med min terminolo

gi - bedriver verksamhet med strålning bör utformas på sätt som utred

ningen huvudsakligen föreslagit. Den som bedriver verksamhet med strål

ning skall således med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden

under vilka den bedrivs vidta alla de åtgärder och iaktta de försiktighets

mått som behövs för att hindra eller motverka skador på människor, djur

och miljö. 1 bestämmelsen bör vidare anges att lokaler, apparater och

andra tekniska anordningar samt skyddsutrustning som används i strål

ningsverksamhet bör kontrolleras och underhållas väl. Den grundläggande

aktsamhetsregeln för strålningsverksamhet har en förhållandevis allmän

utformning. Så är även fallet med motsvarande bestämmelse i arbetsmiljö

lagen. Enligt min mening är det nödvändigt att ge bestämmelsen eri allmän 23

utformning
eftersom den är tänkt att täcka ett mycket stort område med varierande krav på
strålskyddsåtgärder.

Enligt
arbetsmiljölagen gäller en skyldighet för arbetsgivarna att se till att
arbetstagarna får god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs
och att de upplyses om risker som kan vara förbundna med arbetet.

Enligt motiven till
gällande strålskyddslag anses en sådan skyldighet gälla utan ett uttrycklig
lagstadgande. Jag anser dock att skyldigheten bör direkt framgå av lagen. Av en
sådan bestämmelse bör också framgå att den för verksamheten ansvarige har att
förvissa sig om att de anställda har den kompetens och utbildning som behövs
för arbetsuppgiften och vet vad som skall iakttas för att kunna tillvarata
strålskyddet. Speciellt i fråga om den mera komplicerade apparaturen eller
strålningsverksamhet som snabbt utvecklas är det av stor vikt att den personal
som handhar utrustningen har en adekvat utbildning och vid behov får
vidareutbildning för att kunna sköta utrustningen.

Liksom
utredningen anser jag att nuvarande regel om skyldighet att medverka i
strålskyddsarbetet för dem som är sysselsatta i verksamhet med strålning bör
överföras till en ny strålskyddslag. En sådan bestämmelse kompletterar på ett
för strålskyddet väsentligt sätt den strålskyddsansvariges skyldighet att
instruera och utbilda arbetstagarna.

Prop. 1987/88:88

2.5.2
Patientstrålskydd m. m.

Mitt förslag: I
motsats till utredningen föreslår jag ingen särskild bestämmelse rörande
patientstrålskydd.

Utredningens
förslag: En särskild regel rörande bestrålning av människor och djur i
behandlings- och undersökningssyfte skall ingå i den nya lagen.

Remissinstanserna:
Bestämmelsen har inte berörts särskilt av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag:
På strålskyddsområdet intar skyddet av patienter inom hälso- och sjukvården en
särställning. I samband med radiologisk undersökning och behandling utsätts
nämligen patienten för avsiktlig bestrålning. Stråldoserna kan variera
avsevärt beroende på vad för slag av behandling eller undersökning det rör sig
om. Samma förhållande gäller beträffande radiologisk undersökning och
behandling av djur.

Även om risknivån för
patientskador vid joniserande strålning är låg inom hälso- och sjukvården och
kunskaperna om strålningens verkningar och skyddet häremot kommit långt är
strålskyddet dock väsentligt, inte minst med hänsyn till att bestrålningen inom
den diagnostiska radiologin utgör ett väsentligt bidrag till kollektivdosen i
samhället. Det stora antalet små stråldoser från framför allt röntgendiagnostiska
undersökningar inom hälso- och sjukvården samt tandvården är av stort intresse,
bl. a, med tanke på de risker som inte kan uteslutas för sena skador (cancer
och genetiska förändringar).

24

De
grundläggande bestämmelserna om hälso- och sjukvården finns i Prop.
1987/88:88 hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Hälso- och sjukvården skall
vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vård och
behandling. Detta innebär bl. a. att det skall finnas personal med adekvat utbildning
och behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler.

Tandvårdslagen (1985:125) har utformats med hälso- och
sjukvårdslagen som förebild.

De centrala bestämmelserna om hälso- och
sjukvårdspersonalens ansvar återfinns i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m.fl. Lagen gäller för personal inom såväl den allmänna
som enskilda vården. Hit räknas också yrkesutövare som är legitimerade för sin
yrkesutövning, bl. a. tandläkare, eller den som enligt särskild föreskrift har
motsvarande behörighet. Personalen skall enligt lagen vinnlägga sig om att ge
patienten en sakkunnig och omsorgsfull vård och så långt det är möjligt utforma
och genomföra vården i samråd med patienten.

Enligt den allmänna läkarinstruktionen (1963:341) åligger
det varje läkare bl. a. att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet meddela en patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som
patientens tillstånd fordrar. Motsvarande skyldigheter åligger tandläkare
enligt den allmänna tandläkarinstruktionen (1963:666).

Tillfogas en patient skada i samband med undersökning
eller behandling kan skadestånd utgå enligt skadeståndslagen (1972:207), såvida
någon anställd gjort sig skyldig till fel eller försummelse. För skada som inte
ersätts genom skadeståndslagen finns en särskild patientförsäkring till vilken
samtliga sjukvårdshuvudmän samt vissa kommuner och största delen av de
privatpraktiserande läkarna och tandläkarna har anslutit sig.
Patientförsäkringen är kompletterad med en läkemedelsförsäkring.

Särskilda bestämmelser till skydd för patienter finns
också i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel.

I den nu gällande strålskyddslagen finns ingen direkt
uttalad bestämmelse om skyldighet att ta till vara patienters säkerhet vid
bestrålning inom hälso- och sjukvården. Deras säkerhet ingår i de allmänna krav
som lagen uppställer på tillstånd, villkor och tillsyn i fråga om radiologiskt
arbete samt på en tillståndshavares allmänna skyldighet att förebygga skador av
strålningen.

Enligt utredningen är de krav som bör ställas på skyddet
av patienter så väsentliga att en erinran härom bör göras i en ny
strålskyddslag. Utredningen har därför föreslagit att ett särskilt stadgande
rörande patientstrålskydd skall ingå i den nya strålskyddslagen. Bestämmelsen
bör enligt utredningen utformas som en erinran till den som utför bestrålning,
att stråldosen skall avpassas till undersökningens syfte och avsedda resultat.

Jag har tidigare framhållit att en ny strålskyddslags
syfte bör vara att alla

människor skall skyddas mot skadlig verkan av strålning. Lagen bör natur

ligtvis vara inriktad på att skydda även patienter och andra som utsätts för

avsiktlig bestrålning. Enligt min mening är det emellertid inte nödvändigt

att - som utredningen föreslagit - låta en ny strålskyddslag innehålla en

särskild bestämmelse om bestrålning av patienter m.fl. i undersöknings-

och behandlingssyfte. Jag grundar min uppfattning på följande omständig- 25

heter.

Jag
har tidigare föreslagit att den nya lagen skall innehålla en grundläggande
aktsamhetsregel för den som bedriver verksamhet med strålning. Denne skall med
hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka verksamheten
bedrivs vidta alla de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för
att hindra eller motverka skador på människor, djur och miljö.

Den
grundläggande aktsamhetsbestämmelsen omfattar all slags verksamhet med
strålning, dvs. även bestrålning i undersöknings- eller behandlingssyfte.
Enligt min mening följer redan därav en skyldighet att avpassa stråldosen till
undersökningens syfte och avsedda resultat. Liksom hittills kommer vidare
patienternas säkerhet vid bestrålning att ingå i de krav som lagen ställer upp
på tillstånd, villkor och tillsyn.

Det
bör vidare beaktas att centrala bestämmelser rörande hälso- och sjukvården
liksom bestämmelser om ansvaret för berörd personal redan finns i annan
lagstiftning. Jag syftar härvid på de författningar som jag nyss angett.

Sammanfattningsvis
gör jag alltså den bedömningen att den av utredningen föreslagna bestämmelsen
rörande bestrålning av patienter m.fl. inte bör ingå i en ny strålskyddslag.

Som jag tidigare nämnt bör
den nya lagen omfatta skydd av såväl vilda djur som husdjur och djur i
fångenskap. För husdjur och djur i fångenskap gäller djurskyddslagen
(1944:219). Enligt den lagen gäller bl.a. att djur skall behandlas väl och
såvitt möjligt skyddas mot lidande. Särskilda regler gäller om användning av
djur för vetenskapligt ändamål. Regeringen har för avsikt att under våren 1988
förelägga riksdagen ett förslag till ny djurskyddslag. Avsikten är att den nya
lagen skall träda i kraft den I juli 1988.

Vad
jag nyss anfört rörande patientstrålskyddet bör i tillämpliga delar även gälla
radiologisk undersökning och behandling av djur. De grundläggande
bestämmelserna rörande vård och behandling av djur bör dock även i framtiden
ges i djurskyddslagstiftningen;.Strålskyddslagen skall härvidlag ses som en
komplettering av djurskyddslagens regler.

Prop.
1987/88: J

2.5.3 Särskilda
skyldigheter för tillverkare m. fl.

Mitt
förslag: Den som tillverkar, till landet inför, överlåter eller upplåter en
teknisk anordning skall svara för att anordningen förses med nödvändig
strålskyddsutrustning och i övrigt erbjuder en betryggande säkerhet mot skada
på människor, djur och miljö. Den som installerar eller'utför underhållsarbete
på en sådan anordning skall svara för att strålskyddsutrustning sätts på plats.
Särskilda bestämmelser om informations- och märkningsskyldighet skall vidare
gälla för radioaktiva ämnen och tekniska anordningar.

26

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Prop.
1987/88:88

Remissinstanserna
har inte haft någon erinran mot vad utredningen anfört.

Skälen
för mitt förslag: Innehållet i gällande bestämmelser om tillverkares och
försäljares allmänna skyldigheter i fråga om tekniska anordningar bör i
huvudsak överföras till den nya lagstiftningen. Enligt den nya lagen bör gälla
att tillverkare och överlåtare är skyldiga att svara för att en teknisk
anordning, när den avlämnas för att tas i bruk eller förevisas i
marknadsföringssyfte, är försedd med nödvändig strålskyddsutrustning och även i
övrigt erbjuder en betryggande säkerhet mot skada på människor, djur och
miljö. Ansvaret bör dock utvidgas till att omfatta även den som upplåter eller
som till landet inför en teknisk anordning. Genom utvidgningen kompletteras
strålskyddet i kedjan tillverkare-användare. Med hänsyn till den nya lagens
tillämpningsområde kommer den nya aktsamhetsbestämmelsen att även gälla anordningar
som kan alstra icke-joniserande strålning.

I
gällande strålskyddslag saknas allmänna bestämmelser om informationsskyldighet
i fråga om radioaktiva ämnen och tekniska anordningar som kan alstra strålning.

Information
rörande radioaktiva ämnen och tekniska anordningar har enligt min mening stor
betydelse för en från strålskyddssynpunkt säker hantering. Särskilt för
konsumenter, som för privat bruk använder radioaktiva ämnen eller anordningar
som alstrar strålning, är det värdefullt att få information. Denna grupp har
sällan tillgång till personlig skyddsutrustning och den har oftast sämre
förkunskaper än de som yrkesmässigt hanterar sådana ämnen och anordningar. Det
är därför särskilt betydelsefullt att konsumentartiklar förses med information
i nu berört hänseende.

Med
hänsyn till det sagda anser jag att den nya lagen bör innehålla bestämmelser om
informationsskyldighet för den som tillverkar, till landet inför, överlåter
eller upplåter ett radioaktivt ämne. Motsvarande skyldighet bör gälla beträffande
en teknisk anordning som kan alstra strålning då den avlämnas för att tas i
bruk eller förevisas i marknadsföringssyfte. I bestämmelserna bör slås fast att
uppgifter som är av. betydelse från strålskyddssynpunkt skall lämnas genom
märkning eller på annat lämpligt sätt.

Enligt
gällande strålskyddslag har den som installerar en teknisk anordning som är
avsedd att alstra joniserande strålning vissa allmänna skyldigheter. Denna
bestämmelse bör överföras till den nya lagen. I enlighet med lagens uppläggning
bör dock bestämmelsen gälla tekniska anordningar som kan alstra joniserande
eller icke-joniserande strålning. Enligt min mening bör vidare
aktsamhetsbestämmelsen för installatörer ges motsvarande tillämpning
beträffande den som utför underhållsarbete på anordningen.

27

2.5.4 Vissa
bemyndiganden

Prop. 1987/88:88

Mitt
förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna
meddela ytterligare föreskrifter till skydd mot eller för kontroll av strålning
i fråga om verksamhet med strålning, radioaktiva ämnen eller tekniska
anordningar som kan alstra strålning. Om det är av betydelse från
strålskyddssynpunkt skall föreskrifter kunna meddelas om mät- och
skyddsutrustningar. Om ett arbete av visst slag är särskilt riskabelt för vissa
arbetstagare skall särskilda villkor kunna utfärdas för arbetet. Ett sådant
arbete skall även kunna förbjudas.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna
har med något enstaka undantag lämnat utredningens förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Den nya lagens bestämmelser är förhållandevis allmänt hållna. En sådan ordning
torde vara nödvändig med hänsyn till ämnets karaktär och målsättning. Som jag
tidigare framhållit bör alltid regler kunna skapas som medger att behövliga
strålskyddsåtgärder kan vidtas rned stöd av strålskyddslagstiftningen allt
eftersom kunskaperna om strålningens effekter ökar och nya användningsområden
utvecklas. Avsikten är att den nya lagen i många avseenden skall få sitt
konkreta innehåll genom särskilda föreskrifter. Ett bemyndigande som ger
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela
ytterligare föreskrifter bör därför finnas i lagen. Enligt det föreslagna
bemyndigandet bör det vara möjligt att meddela de ytterligare föreskrifter som
krävs till skydd mot eller för kontroll av strålning. Bemyndigandet bör
begränsas till att omfatta föreskrifter i fråga om verksamhet med strålning,
radioaktiva ämnen och tekniska anordningar som kan alstra strålning. Enligt
den nya lagen bör det även finnas möjlighet att meddela föreskrifter om mät-och
skyddsutrustningar. I sådana föreskrifter kan krav ställas på konstruktion,
funktion och hållbarhet. Min avsikt är att i specialmotiveringen (avsnitt 5.1)
ange exempel på föreskrifter som bör kunna meddelas med stöd av nämnda
bemyndiganden.

Enligt
arbetsmiljölagen är det möjligt att meddela föreskrifter eller förbud för
vissa arbetstagargrupper att utföra vissa slags arbeten. En motsvarande
möjlighet bör införas i den nya strålskyddslagen. Om ett arbete medför särskild
risk från strålskyddssynpunkt för vissa arbetstagare bör det alltså vara
möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
föreskriva särskilda villkor för arbetet eller förbjuda att arbetet utförs av
sådana arbetstagare. Ett exempel på tillämpning av bestämmelsen är vid
havandeskap då joniserande strålning kan medföra risker.

28

2.5.5 Minderåriga

Prop. 1987/88:88

Mitt
förslag: 1 lagen tas in ett absolut förbud mot att sysselsätta den som inte
fyllt 16år i arbete som är förenat med joniserande strålning. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna meddela särskilda
föreskrifter i fråga om arbetstagare under 18år som utför sådant arbete.

Utredningens
förslag: En minderårig skall inte få anlitas till arbete i vilket joniserande
strålning förekommer före det kalenderår under vilket han fyller 16år.

Remissinstanserna:
Många remissinstanser är kritiska mot förslaget. Bl. a. statens
strålskyddsinstitut påpekar att utredningens förslag strider mot ordalydelsen i
motsvarande bestämmelse i den av ILO år 1960 antagna konventionen nr 115
angående skydd för arbetstagare mot joniserande strålning, som Sverige har
ratificerat år 1961. En del andra remissinstanser är kritiska mot att
åldersgränsen sänks från 18 till 16år. Statens vattenfallsverk menar bl. a.
att det kommer medföra praktiska svårigheter att upprätthålla speciella
dosgränser för individer mellan 16 och 18år.

Skälen
för mitt förslag: I ILO-konventionen nr 115 angående skydd för arbetstagare mot
joniserande strålning stadgas att arbetstagare under 16 år inte får
sysselsättas i arbete som är förenat med joniserande strålning. I konventionen
nämns vidare att särskilda högsta tillåtliga doser av joniserande strålning
skall fastställas för å ena sidan arbetstagare som fyllt 18 år och å den andra
sidan sådana som är under 18 år.

Det
absoluta förbudet i ILO-konventionen beträffande arbetstagare under 16år finns
inte intaget i gällande strålskyddslag. I lagen sägs endast alt arbetstagare
som inte fyllt 18 år inte får användas i radiologiskt arbete utan
strålskyddsmyndighetens medgivande. Statens strålskyddsinstitut kan medge
undantag såväl individuellt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet som generellt för vissa typer av strålkällor eller visst slag av arbete.
Dispens meddelas aldrig för arbetstagare som är under 16år.

Genom
att ansluta sig till 1960 års ILO-konvention har Sverige förbundit sig att
följa förbudet mot att anlita arbetstagare under 16 år.

I
likhet med utredningen anser jag därför att ett motsvarande förbud bör tas in i
en ny strålskyddslag. Bestämmelserna bör formuleras i enlighet med
ILO-konventionen.

Som
nämnts förutsätter ILO-konventionen att särskilda bestämmelser skall gälla för
arbetstagare som är under 18 år. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör få bemyndigande att meddela sådana föreskrifter.

29

2.5.6
Läkarundersökning m. m.

Prop.
1987/88:88

Mitt förslag: Liksom hittills skall det finnas bestämmelser
om läkarundersökning av arbetstagare i strålskyddslagen. Enligt den nya lagen
skall den som är sysselsatt eller som skall sysselsättas i arbete med
joniserande strålning vara skyldig att underkasta sig sådan läkarundersökning
som behövs för att bedöma om han skulle löpa särskild risk för skada vid
exponering för joniserande strålning. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer skall kunna inskränka denna skyldighet och i övrigt
meddela närmare föreskrifter om läkarundersökningen. Endast den som genomgått
föreskriven läkarundersökning skall få sysselsättas i arbete med joniserande
strålning.

Liksom
för närvarande skall en arbetsgivare vara skyldig att ombesörja
läkarundersökning av den som visar tecken på skada som kan misstänkas vara föranledd
av joniserande strålning.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.

Remissinstanserna: De som yttrat sig i denna del har i
allmänhet inte haft något att invända mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt strålskyddslagen får inte
någon utan statens strålskyddsinstituts medgivande användas i radiologiskt
arbete om han inte vid läkarundersökning befunnits fri från sjuklighet eller
svaghet, vilken kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet
förbundna hälsofaran. Vidare skall den som utför radiologiskt arbete enligt
strålskyddsinstitutets bestämmande undergå periodisk läkarundersökning.
Strålskyddsinstitutet kan bestämma att den som inte iakttar vad som bestämts
inte vidare får användas till radiologiskt arbete.

Läkarundersökning skall också göras när någon som använts
till radiologiskt arbete eller som eljest på grund av sitt arbete kan ha varit
utsatt för joniserande strålning företer tecken på strålningsskada.

I ILO-konventionen nr 115 år 1960 angående skydd för
arbetstagare mot joniserande strålning anges att varje med strålningsarbete
direkt sysselsatt arbetstagare skall underkastas lämplig läkarundersökning före
eller en kort tid efter påbörjandet av sådant arbete samt därefter undergå
periodisk läkarundersökning. Konventionen föreskriver vidare att inte någon i
strid mot utlåtande av kvalificerad medicinsk sakkunskap får sysselsättas med
eller fortsätta att vara sysselsatt med arbete, på grund av vars art han kan
bli utsatt för strålning.

Förutsättningarna för bestämmelserna om läkarundersökning
m. m. har förändrats sedan 1958 års strålskyddslag utfärdades. Det
grundläggande syftet med läkarundersökning, nämligen att om möjligt förhindra
strålskador gäller dock fortfarande. Behov föreligger därför av regler om
läkarundersökning även i en ny strålskyddslag. Jag avser återkomma till den
närmare utformningen av bestämmelserna i specialmotiveringen, avsnitt 5.1. Som
framgår av specialmotiveringen har reglerna utformats i enlighet med lagrådets
förslag. Genom mitt förslag i denna del får Sveriges åtagande rörande
läkarundersökning m.m. enligt den nämnda ILO-konvention anses vara uppfyllt.

30

2.5.7 Ansvar för
radioaktivt avfall m. m.

Prop. 1987/88:88

Mitt förslag: Den
som bedriver eller har bedrivit verksamhet med strålning skall svara för att
avfallsprodukter och kasserade strålkällor hanteras och slutförvaras på ett
säkert sätt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
kunna föreskriva att radioaktivt avfall skall hanteras eller slutförvaras i
särskilt angiven ordning. Det skall vidare finnas möjlighet att föreskriva
skyldighet att oskadliggöra tekniska anordningar när de inte längre skall användas.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De som yttrat sig i denna del är positiva till utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Nu gällande strålskyddslag saknar bestämmelser om hantering och omhändertagande
av radioaktiva' avfallsprodukter från verksamheter som regleras enligt lagen.
Genom villkor och föreskrifter kan dock statens strålskyddsinstitut indirekt
uppställa krav på avfallshanteringen från strålskyddssynpunkt. Inom
kärnteknikområdet har genom 1984 års lagstiftning fastslagits det ansvar för
bl. a. kärnavfallets hantering och slutförvaring som åligger den som har
tillstånd till kärnteknisk verksamhet. I lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet (kärntekniklagen) har sålunda slagits fast, att tillståndshavare
till verksamhet på kärnenergiområdet är skyldig att svara för att allt i
verksamheten uppkommet kärnavfall och sådant kärnbränsle, som inte kan
återanvändas, hanteras och slutförvaras pä ett säkert sätt samt att den
anläggning, i vilken verksamheten bedrivits, avvecklas och rivs på ett säkert
sätt, sedan verksamheten har upphört. I ansvaret ingår bl. a. att se till att
tekniskt kunnande, kompetens, utrustning och anläggningar finns tillgängliga i
behövlig utsträckning och att svara för de faktiska kostnaderna.

När
det gäller ansvaret för radioaktivt avfall som uppkommer vid verksamheter
utanför kärnteknikområdet gör jag följande bedömning.

Regleringen
inom kärnenergiområdet bör tas som förebild. Samma krav bör således gälla för
allt radioaktivt avfall oavsett om det härtör från kärnteknisk eller annan
verksamhet. I princip bör ansvaret för avfallet kvarstå oavsett om verksamheten
har upphört eller inte.

I tillståndet för
avfallslagret för medel- och lågaktivt avfall utanför Forsmark (SFR-I) och i
den överenskommelse som ingåtts mellan Studsvik Energiteknik AB och Svensk
Kärnbränslehantering AB härföre-skrivits att radioaktivt,
icke-kärnenergianknutet avfall, som innebär långsiktiga risker, skall
omhändertas enligt de riktlinjer som lagts fast för kärnavfallet.

Dessa riktlinjer
beträffande avfall som innebär långsiktiga förvarings-problem bör komma till
uttryck i den nya strålskyddslagen. Jag föreslår därför att det i en ny
strålskyddslag anges att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får föreskriva hur avfallsprodukter utanför kärnenergiområdet skall
hanteras och slutförvaras. Det skall således finnas

31

möjlighet att ålägga den som bedriver verksamheten att
omhänderta och behandla nu avsett avfall vid en bestämd avfallsanläggning i
avvaktan på den slutliga förvaringen. Föreskrifterna bör även kunna omfatta
krav på hur avfallet skall sändas till avfallsanläggning och hur det skall
förpackas med hänsyn till strålskyddet.

Inom många verksamhetsområden uppkommer emellertid
åtskilligt, främst lågaktivt avfall, som inte avses placeras i SFR-1. Någon
anledning att för sådant avfall uppställa krav på att det måste deponeras i
anläggning för avfall med långsiktiga risker synes enligt min mening inte
föreligga. Finns det exempelvis inom ett större sjukvårdsområde egna
möjligheter att förvara avfallet bör det kunna tillåtas. Det väsentliga är att
avfallshanteringen står under fullt betryggande tillsyn med hänsyn till
strålskyddet.

En fråga
av likartad typ som hanteringen av radioaktivt avfall är kasserandet av
utrustning som kan sända ut strålning. En röntgenstrålkälla kan t. ex. innebära
fara när den ansluts till det elektriska nätet. Den nya strålskyddslagen bör
därför innehålla en bestämmelse om att kasserad apparatur som kan alstra
strålning skall oskadliggöras och att ansvaret åligger den som bedriver
verksamheten. På samma sätt som förordats beträffande radioaktivt avfall bör
ansvaret kvarstå oavsett om verksamheten upphört eller inte. Närmare
föreskrifter om vilka typer av apparater som skall omfattas av regleringen och
hur apparaterna skall oskadliggöras bör meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen bör omfatta apparater eller
andra tekniska anordningar oavsett om de alstrar joniserande eller
icke-joniserande strålning.

Några remissinstanser har påpekat, att den av utredningen
föreslagna bestämmelsen om ansvar för radioaktivt avfall bör förtydligas så att
det framgår att ansvaret även omfattar kasserade strålkällor. Som exempel nämns
sådana strålkällor som används vid s. k. gammaradiografi. Jag delar
remissinstansernas uppfattning och anser att den av utredningen föreslagna
bestämmelsen bör förtydligas på det sätt som påpekats.

Prop. 1987/88:88

2.6 Tillstånd och tillsyn

2.6.1 Grundläggande principer inom strålskyddskontrollen

Mitt
förslag: Nuvarande strålskyddslagstiftnings principiella uppläggning vad
gäller tillstånd och tillsyn behålls. Även enligt den nya lagen skall det
ankomma på en särskild strålskyddsmyndighet att pröva när strålningsverksamhet
bör kunna tillåtas samt att utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen samt
föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Förslaget har inte
föranlett några erinringar. Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen
anser jag att strålskyddslagstiftningens principiella uppläggning bör
behållas. Flera skäl

32

talarfördet. De olika verksamheter som förekommer på
strålningsområdet Prop. 1987/88:88 skiljer sig starkt både till karaktär och
farlighet. Även om kunskaperna om strålning och dess effekter i dag är större
än vid tiden för den nuvarande lagens tillkomst måste lagstiftningen också för
framtiden utformas på ett sådant sätt att den kan anpassas till nya kunskaper
och metoder samt nya tekniska lösningar och förbättringar. Bestämmelserna om
tillstånd och villkor bör därför i en ny strålskyddslag ges samma allmänna
uppbyggnad som i den gamla. 1 den nya lagen bör således endast anges i vilka
avseenden tillstånd krävs. Det skall ankomma på strålskyddsmyndigheten att
pröva frågor om tillstånd och att ställa upp behövliga föreskrifter och villkor
för verksamheten. I fortsättningen skall jag något närmare beröra vissa
grundläggande principer inom strålskyddskontrollen i vid mening. Jag återkommer
senare (avsnitt 2.10) till strålskyddsmyndighetens verksamhet och samordningen
med vissa andra myndigheter.

För att uppnå ett tillfredsställande strålskydd på olika
områden måste vid bedömningen huruvida strålningsverksamhet bör tillåtas en
samman-vägning ske av olika grundläggande faktorer. Man måste bedöma om en viss
verksamhet verkligen är berättigad med hänsyn till strålningspotentiella
risker. Det innebär bl. a. att nyttan av användningen av strålning skall vara
störte än de risker som kan vara förenade med strålningen. Nyttan av strålning
kan bestå av en bättre hälso- och sjukvård men även av en ökad säkerhet eller
rationalisering inom produktionen. Vidare bör strålning inte användas när det
finns andra likvärdiga alternativ som medför mindre olägenheter.

För att få ett tillfredsställande strålskydd måste man
också sträva efter att skyddet optimeras. Detta innebär att all strålexponering
skall hållas så låg som det är rimligt möjligt med beaktande av ekonomiska och
samhälleliga överväganden. Man måste således se till att den totala
dosbelastningen från en strålkälla blir så låg som möjligt och att så få
personer som möjligt används i verksamheten eller utsätts för strålning.
Optimering kan i många fall ske genom en bedömning huruvida kostnaden för en
viss strålskyddsåtgärd är rimlig i förhållande till vinsten från
strålskyddssynpunkt.

En tredje faktor som man måste beakta vid
strålningsverksamhet är att alla stråldoser som kan föranledas av verksamheten
kan hållas under vissa fastställda gränsvärden. I denna del bör dock beaktas de
särskilda förhållanden som gäller vid framför allt behandling av patienter
inom sjukvården.

Enligt min mening bör särskilt följande moment beaktas
inom strålskyddskontrollen.

-
Kontroll av
strålningsutrustning och andra tekniska anordningar samt av radioaktiva ämnen.

-
Kontroll av
strålskyddsutrustning, strålmätningsutrustning samt övrigt strålskydd i
arbetslokaler och andra utrymmen som skall användas i strålningsverksamhet
eller för förvaring eller transport av radioaktivt

ämne. '

- Kontroll av att den som bedriver strålningsverksamhet
har erforderlig

kompetens för verksamheten och är beredd att iaktta de föreskrifter

som kan meddelas samt har möjlighet att fortlöpande
upprätthålla strål- 33

skyddet.

3 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 88

- Kontroll av handhavande,
underhåll och skötsel av utrustning och anordning som avger strålning,
radioaktiva ämnen och skyddsutrustning. De olika delmomenten gör sig gällande
med olika styrka i kontrollarbetet med hänsyn till strålkällans utförande och
farlighet samt utövarens kompetens. Även om generella regler om tillstånd och
fillsyn uppställs i strålskyddslagstiftningen måste det således förutsättas
att reglernas tillämpning nyanseras med hänsyn till förhållandena i det
enskilda fallet. Det väsentliga intresset bakom regelsystemets uppbyggnad bör
enligt min mening vara att å ena sidan säkerställa ett tillfredsställande
strålskydd vid alla slag av strålkällor men, å den andra sidan, möjliggöra ett
praktiskt tillämpbart kontrollsystem i enskilda fall - såväl vad gäller
tillståndsförfarandet som tillsynens utövande - med hänsyn till de risker som
är förenade med olika slag av strålkällor och dessas skiftande användning.

Som ett led i
strålskyddets tillvaratagande fästs i den nu gällande strålskyddslagen stor
vikt vid att en godkänd föreståndare finns för vissa fall av
strålningsverksamhet. Jag återkommer till frågan om det behövs en sårskilt
utbildad föreståndare i den nya lagen (avsnitt 2.7).

Prop.
1987/88:88

2.6.2
Tillståndsplikt

Mitt förslag:
Nuvarande tillståndsbestämmelser överförs i huvudsak till den nya lagen. Detta
innebär att befattning med källor till joniserande strålning i princip skall
kräva tillstånd. I viss mån utvidgas tillståndsplikten. Gällande princip
rörande icke-joniserande strålning behålls. För tillståndsplikt beträffande
sådan strålning skall alltså även i fortsättningen krävas särskild föreskrift
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Utredningens förslag har i huvudsak godtagits. En del remissinstanser, bl. a.
Lunds universitet, har dock påtalat att huvudprincipen beträffande
icke-joniserande strålning bör vara att befattning med sådan strålning skall
kräva tillstånd.

Skälen för mitt förslag: Enligt
den nu gällande strålskyddslagen fordras tillstånd för sådant arbete som enligt
lagens definition är att anse såsom radiologiskt arbete, dvs. arbete med
radioaktivt ämne, arbete vari används röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning avsedd att sända ut joniserande strålning och arbete vid kärnteknisk
anläggning. Med hänsyn till att röntgenutrustning eller annan anordning som är
avsedd att sända ut joniserande strålning i sig utgör en påtaglig fara och för
att förebygga illegal användning krävs vidare tillstånd för att inneha sådan
utrustning eller anordning. Motsvarande krav på tillstånd gäller även, när
regeringen eller statens strålskyddsinstitut föreskrivit det, i fråga om
teknisk anordning som är avsedd att sända ut icke-joniserande strålning, resp.
arbete vari används sådan anordning (för närvarande lasrar och sollampor).

Om
tillstånd har meddelats enligt lagen om kärnteknisk verksamhet krävs inte något
särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen.

34

I gällande bestämmelser
uppställs vidare krav på tillstånd för den som Prop. 1987/88:88 vill idka
handel med radioaktivt ämne eller annars till riket införa eller här förvärva,
inneha eller överlåta sådant ämne.

Genom
den gällande strålskyddslagens konstruktion är lagens krav på tillstånd i
princip tillämpligt på alla slag av strålkällor som i radiologiskt arbete avger
joniserande strålning och, när det är föreskrivet, icke-joniserande strålning.
Sådana strålkällor är också föremål för strålskyddsinstitutets fortlöpande
tillsyn. En nedre gräns för lagens tillämplighet får dock som nämnts meddelas
av regeringen eller efter regeringens bestämmande av strålskyddsmyndigheten.

Vad
först gäller radioaktiva ämnen bör enligt min mening till en ny strålskyddslag
överföras de nu gällande bestämmelserna om krav på tillstånd till radiologiskt
arbete. Till en ny strålskyddslag bör också överföras de nuvarande
tillståndsbestämmelserna beträffande handel m. m. med radioaktiva ämnen. Som
jag närmare utvecklat i avsnitt 2.5.1 bör begreppet "radiologiskt arbete"
dock utmönstras. Vidare anser jag det lämpligare att i stället för uttrycket
"idka handel" använda det vidare begreppet "saluföra". Med
den nya lagens terminologi skall tillstånd därmed krävas för att till landet
införa, saluföra, överiåta, förvärva, inneha eller använda radioaktivt ämne.
Denna uppräkning torde i huvudsak stämma överens med vad som enligt gällande
lag är tillståndspliktigt. I förhållande till gällande lag bör dock
tillståndsplikten utvidgas till att omfatta även tillverkning, transport och
upplåtelse av radioaktivt ämne. Tillverkning av radioaktiva ämnen torde redan
nu vara att betrakta som radiologiskt arbete. Det kan vidare nämnas att
tillståndsplikt gäller enligt lagen om kärnteknisk verksamhet för transport av
radioaktivt ämne som utgör kärnämne eller kärnavfall. Till den senare gruppen
hör sådana radioaktiva ämnen som har bildats i en kärnteknisk anläggning och
som bl. a. används för medicinska ändamål eller i forskningssyfte. Motivet till
utvidgningen vad gäller upplåtelse är att lagens krav på tillstånd härmed
kommer att omfatta även t. ex. lån, hyra och leasing av radioaktiva ämnen. En
sådan komplettering är enligt min mening betydelsefull.

Jag
övergår härefter till frågan om tillståndsplikt för tekniska anordningar som kan
alstra joniserande strålning. Till den nya lagen bör överföras bestämmelser om
radiologiskt arbete med och innehav av sådan teknisk anordning som är avsedd
att sända ut joniserande strålning. Med den nya lagens terminologi innebär
detta att användning och innehav av tekniska anordningar som är avsedda att
sända ut joniserande strålning även i fortsättningen skall kräva tillstånd.

Tillståndsplikt
föreligger som nämnts enligt gällande lag i fråga om handel med radioaktiva
ämnen som sker genom företag som endast förmedlar ämnet utan att ta direkt
befattning med det. Någon motsvarande skyldighet uppställs inte för företag som
endast förmedlat en teknisk anordning utan att inneha eller arbeta radiologiskt
med utrustningen.

Med tanke på att tillstånd
alltid krävs för innehav och användning av en

strålningsanordning kan i och för sig hävdas att tillståndsplikt för endast

förmedling av en anordning är obehövlig. Å andra sidan medger ett till

ståndskrav i detta fall en kontroll av de apparater som importeras eller 35

förmedlas
och därigenom en lättnad i prövningen av innehavarnas till- Prop. 1987/88:88
stånd, liksom en möjlighet att på ett tidigt stadium meddela behövliga
föreskrifter och villkor. Särskilt vid en ordning med generell
tillståndsgiv-ning, till vilken fråga jag återkommer i det följande, kan en
försäljningskontroll vara av betydelse för att säkerställa strålskyddet. Jag
delar därför utredningens uppfattning att tillståndsbestämmelserna bör utvidgas
till att omfatta också införsel till landet av samt handel med
strålningsapparater för vilka tillståndsplikt föreligger. Som jag nyss nämnt
beträffande radioaktiva ämnen bör dock begreppet "saluföra" användas
i stället för "idka handel." Enligt min mening bör med samma
motivering tillståndsplikt även gälla för tillverkning. För fullständighetens
skull bör vidare överlåtelse, upplåtelse och förvärv av en teknisk anordning
anges som tillstånds-pliktigt. Med den föreslagna utvidgningen kommer t. ex.
hyra, lån och leasing att omfattas av tillståndsplikt. Som nämnts förordar jag
en motsvarande reglering beträffande radioaktiva ämnen.

Enligt
den nu gällande strålskyddslagen uppställs inget krav på tillstånd för
installation och servicearbeten m. m. av strålningsutrustning, såvida inte ett
sådant arbete innefattar radiologiskt arbete eller innehav av utrustningen.
För den som i egenskap av självständig företagare utför en installation
föreskrivs i lagen endast som en allmän skyldighet att han vid installationen
skall tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar blir uppsatta och att
övriga föreskrifter för installationen iakttas.

Som
jag återkommer till i det följande förutsätts i en ny strålskyddslag att den
som bedriver verksamhet i större utsträckning än för närvarande själv skall
svara för kontrollen av sin utrustning. Det kan förutsättas att man i många
fall kommer att anlita en utomstående för installations- och servicearbeten.
Det måste med en sådan ordning läggas särskild vikt vid att den som installerar
och utför service har kompetens i strålskyddsfrågor och att
strålskyddsmyndigheten får meddela denne de föreskrifter och villkor som
behövs. Jag föreslår därför att tillståndsplikt införs för den som installerar
eller underhåller en teknisk anordning avsedd att sända ut joniserande
strålning.

En
ny strålskyddslag bör, som jag tidigare förordat, vara tillämplig på såväl
joniserande som icke-joniserande strålning. Tillståndsbestämmelserna avseende
apparater som avger icke-joniserande strålning bör därför i princip ha samma
innehåll som de som gäller för apparater med joniserande strålning.

En
annan fråga är om det är lämpligt att som huvudregel ställa upp krav

på tillstånd i fråga om tekniska anordningar som avger icke-joniserande

strålning på motsvarande sätt som föreslagits gälla på det joniserande

området. Flera remissinstanser har påtalat att som huvudregel bör gälla

samma krav på tillstånd beträffande icke-joniserande strålning. Lunds

universitet har bl. a. som motiv för denna synpunkt angett att framför allt

ultraviolett strålning och laser i stor utsträckning utnyttjas för "kosme

tisk" behandling och att de som bedriver verksamheten inte alltid kan

förväntas känna något större ansvar för att tillvarata strålskyddsfrågorna.

Övervägande skäl talar dock mot en ordning med tillståndsplikt som hu

vudregel. Icke-joniserande strålning från konstgjorda källor berör prak- 36

tiskt
taget alla människor i samhället. Som exempel kan nämnas strålning från
belysning, elektriska apparater och rundradio.

Med hänsyn
till det sagda anser jag att en ny strålskyddslag inte bör innehålla ett
principiellt krav på tillstånd för apparater och anordningar som sänder ut
icke-joniserande strålning. Endast i de fall befogade skäl föreligger för en
tillståndsprövning bör krav på tillstånd uppställas. Jag förordar därför att
den nuvarande ordningen behålls, dvs. att tillstånd för icke-joniserande
strålkällor skall krävas endast när det föreskrivits i särskild ordning. I
övrigt bör strålskyddet på detta område tillvaratas genom föreskrifter rörande
strålkällan och dess användning, såsom genom krav på godkännande
(typgodkännande) av viss materiel, regler för handhavande av vissa källor
(kompetenskrav, arbetsrutiner, gränsvärden m. m.) och genom möjlighet att
meddela förbud mot användning av viss strålkälla.

Tillståndsplikten
avser sådana apparater eller andra tekniska anordningar som är avsedda att
sända ut strålning. Vid sidan av sådana anordningar finns anordningar vilka som
bieffekt kan alstra joniserande strålning, s. k. parasitär röntgenstrålning.
Exempel härpå är televisionsapparater, databildskärmar, oscilloskop och
elektronsvetsutrustningar. Även parasitär icke-joniserande strålning kan
förekomma. Som exempel kan nämnas den UV-strålning som kan bildas vid
elektrosvetsning.

Jag anser att strålskyddskontrollen av anordningar med
såväl joniserande som icke-joniserande parasitär strålning i första hand bör
grundas på ett provningsförfarande och på generella strålskyddsföreskrifter
till tillverkare. Detta förfarande synes lämpligast att tillämpa beträffande
anordningar som används i konsumentledet. Vid vissa större anläggningar med
parasitär strålning bör strålskyddsmyndigheten emellertid ges möjlighet att
uppställa krav på tillstånd och att utföra kontrollmätningar och utöva tillsyn
i övrigt. Jag föreslår därför att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer skall kunna ställa upp krav på tillstånd beträffande tekniska
anordningar som kan alstra strålning.

Enligt gällande strålskyddslag prövas frågor om tillstånd
av den myndighet som regeringen bestämmer. Som strålskyddsmyndighet har
regeringen utsett statens strålskyddsinstitut. Jag föreslår att samma ordning
behålls i den nya strålskyddslagstiftningen.

Prop. 1987/88:88

2.6.3
Tillämpning av tillståndsbestämmelserna och tillsynens genomförande

Mitt
förslag: Tillstånds- och tillsynsförfarandet skall kunna anpassas med hänsyn
till strålkällans farlighet och kravet på kompetens m. m. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer skall liksom hittills kunna medge undantag
från tillståndsplikten samt meddela generella tillstånd. Ett bemyndigande att
meddela föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning införs. I vissa
fall skall tillsynsverksamheten kunna utövas av annan myndighet än
strälskyddsmyndigheten eller av kommun.

37

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Prop. 1987/88:88

Remissinstanserna:
Remissinstanserna har i huvudsak lämnat förslaget utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: Tillståndsprövningen enligt nu gällande strålskyddslag är i
princip individuell. Varje tillstånd skall hänföras till en viss brukare och
avse en viss strålkälla eller arbetsenhet. Denna huvudprincip i lagen var vid
tiden för dess tillkomst i och för sig naturlig med hänsyn till att kunskaperna
om strålning och om strålningens potentiella risker i flera fall var små hos
dem som bedrev strålningsverksamhet och till att antalet strälningsapparater
och verksamhetsområden var förhållandevis begränsat. Till stor del var
strålskyddskompetensen i landet samlad hos den dåvarande
strålskyddsmyndigheten, numera statens strålskyddsinstitut. Tillsynen utövades
genom täta inspektioner på arbetsplatserna. Vissa lättnader i den individuella
tillståndsprövningen anvisas dock i lagen. Bl. a. kan s. k. generella tillstånd
meddelas genom normgivning för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,
institutioner eller företag.

Den
ökade strålningsanvändningen har lett till att statens strålskyddsinstitut
inte med nuvarande resurser har möjlighet att i alla avseenden klara av en
detaljerad tillståndsprövning och tillsyn över alla verksamheter på vilka
strålskyddslagen är fillämplig. Strålskyddsinstitutets kontrollinsatser har
därför utformats på skilda sätt inom skilda områden, både med avseende på vem
som bedriver verksamheten och på apparater och ämnen.

I
den nya lagen bör tillstånds- och tillsynsförfarandet kunna anpassas med hänsyn
till strålkällans farlighet m. m. Förfarandet med individuell
tillståndsprövning och tillsyn bör i möjligaste mån koncentreras till de
strålkällor där speciella och svåravvägda strålskyddsproblem föreligger och där
särskild strålskyddsexpertis behövs. Inom andra verksamhetsområden där
utvecklingen lett till standardiserad apparatur och där riskerna är väl kända
bör strålskyddet tillfredsställande kunna tas tillvara genom krav på kontroll
genom teknisk provning, typgodkännande, tekniska föreskrifter, dosgränser,
rekommendationer m. m. samt genom föreskrifter om strålskyddet i arbetslokaler
och övriga utrymmen, kombinerat med generell tillståndsgivning för den som
bedriver verksamheten, i förekommande fall efter prövning av dennes kompetens.
För sistnämnda grupp förutsätts också att den löpande kontrollen över
verksamheten handhas av utövaren, i vissa fall enligt närmare föreskrifter av
strålskyddsmyndigheten. Som jag föreslagit i avsnitt 2.4 bör det slutligen
finnas en möjlighet att medge undantag från lagens tillämplighet helt eller
delvis i det fall det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts.

Som
framgår av det anförda och som jag tidigare berört (avsnitt 2.5.4)

förutsätter den föreslagna ordningen att strålskyddsmyndigheten i större

utsträckning bör kunna meddela föreskrifter till allmän eftertättelse. Den

na normgivningskompetens bör kunna omfatta både verksamhet med strål

ning som bedrivs efter tillstånd enligt lagen och verksamhet som inte

kräver tillstånd. Föreskrifter skall vidare kunna avse både joniserande och

icke-joniserande strålning. Ett mycket väsentligt inslag i en sådan norm

givningskompetens är möjligheten att ställa krav på provning. Krav på

förhandskontroll genom provning torde enligt min mening vara ett viktigt 38

inslag i målsättningen att
förskjuta strälskyddskontrollen mot tillverkare av tekniska anordningar. Som
utredningen påpekat har statens strålskyddsinstitut genom systemet med
typgodkännande av lasrar och sollampor kommit ifrån en formell och numerärt
mycket omfattande tillståndsprövning. På grund av det anförda bör i den nya
lagen tas in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om provning, kontroll eller
besiktning. Enligt bemyndigandet bör det vara möjligt att ta ut avgifter för
sådan provning, kontroll eller besiktning.

Möjligheten att meddela
generella tillstånd har hittills utnyttjats i mindre utsträckning. Med den nu
beskrivna inriktningen av strålskyddskontrollen borde systemet med generella
tillstånd kunna användas oftare. Det borde t. ex. finnas goda förutsättningar
att i störte utsträckning utnyttja generell tillståndsgivning inom hälso- och
sjukvården. Också i fråga om de mindre farligt industriapparaterna synes
förutsättningar finnas att meddela generella tillstånd. Liksom hittills bör
enligt den nya lagen generella tillstånd kunna meddelas för viss yrkesgrupp
eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag. Enligt den nya
lagen bör dessutom generella tillstånd för strålningsverksamhet inom den
offentliga hälso- och sjukvården kunna meddelas sjukvårdshuvudmännen.

Enligt
gällande strålskyddslag får strålskyddsmyndigheten utse myndighet eller
sakkunnig att beträffande vissa slag av ärenden besluta pä
sträl-skyddsmyndighetens vägnar liksom att för särskilda fall handha tillsynen.

Som jag tidigare
framhållit är avsikten att tillsynsförfarandet i framtiden skall kunna anpassas
och utformas på det sätt som är lämpligt för just den aktuella strålkällan. Mot
den bakgrunden är det motiverat att behålla möjligheten att kunna delegera
tillsynsverksamheten. Nära till hands ligger att låta tillsynsorgan inom
arbetarskyddsverket överta tillsynsverksamheten inom arbetslivet vad gäller
exempelvis de från strålskyddssynpunkt mindre farliga anläggningarna. Även
försvarets sjukvårdsstyrelse, som har anförtrotts viss tillsyn enligt bl. a.
hälsoskyddslagen (1982:1080) och lagen (1985:426) om kemiska produkter, torde
kunna fullgöra strålskyddstillsynen inom sitt område. Inom konsumentområdet
bör kunna övervägas att överlåta viss tillsyn till kommunernas miljö- och
hälsoskyddsnämnder. Det gäller speciellt för typgodkända produkter, exempelvis
solarier.

Prop.
1987/88:88

2.7 Strålskyddsföreståndare

Mitt förslag:
Ordningen med strålskyddsföreståndare utmönstras i den nya strålskyddslagen.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanser som yttrat sig i denna fråga är positiva till utredningens
förslag. Några remissinstanser, däribland socialstyrelsen, ifrågasätter om
strålskyddet inom hälso- och sjukvården kan upprätthållas om
strålskyddsföreståndaren avskaffas. En del remissinstan-

39

ser, bl. a. länsstyrelsen
i Kalmar län, anser vidare att strålskyddsförestån- Prop. 1987/88:88 dåre
bör finnas kvar vid kärnkraftverk och kärnavfallsanläggningar. Statens
strålskyddsinstitut anser, att det i en ny strålskyddslag bör finnas möjlighet
att i särskilda fall förordna föreståndare.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande strålskyddslag skall en av strålskyddsmyndigheten
godkänd föreståndare finnas när tillstånd till radiologiskt arbete meddelas
för annan än enskild person som själv skall förestå verksamheten.

Av
lagens motiv (prop. 1958:29) framgår att föreståndaren skall svara för alla de
funktioner som normalt åvilar en tillståndshavare i fråga om tillsyn av och
ansvar för den löpande verksamheten för att tillgodose bästa möjliga
strålskyddsförhållanden. Avsikten är dock inte att helt befria till-
-ståndshavaren från sina skyldigheter. Föreståndaren skall endast ansvara för
den fortlöpande kontrollen av det dagliga arbetet.

Utredningen
har klarlagt hur föreståndarebestämmelserna tillämpas inom olika
verksamhetsområden. Det framgår av sammanställningen att strålskyddskompetensen
hos föreståndarna är i hög grad skiftande. Detta beror främst på strålkällornas
olika farlighet och natur.

Min
uppfattning är att det även i en ny strålskyddslag måste vara en given
förutsättning för all verksamhet med strålning att den som bedriver sådan
verksamhet har kompetens att handha utrustningen och strålkällan.
Kompetensfordringarna måste samtidigt ställas i relation till strålkällans
potentiella farlighet, strålskyddets utformning och de övriga omständigheter
som kan påverka strålningsriskerna i en anläggning eller vid hantering av
radioaktiva ämnen.

Sedan
den nuvarande strålskyddslagens tillkomst har kompetensen i strålningsfrågor
ökat betydligt inom olika områden där strålning förekommer. Graden av strålningsfarlighet
varierar också i stor utsträckning. Inom industrin används exempelvis små,
inkapslade strålkällor för vilka det knappast fordras någon
strålskyddskompetens av den som formellt utsetts till föreståndare. I andra
fall - både inom sjukvården och industrin -regleras kompetenskraven genom
generella föreskrifter eller tillståndsvillkor. En mera ingående
kompetensprövning sker i huvudsak endast beträffande verksamheter med de
större strålkällorna och de farligare apparaterna.

En
annan iakttagelse som kan göras är att föreståndarnas ställning på sina resp.
arbetsplatser varierar. Inom en del verksamheter arbetar föreståndaren som
utredningen konstaterat "nära strålkällan" och har goda möjligheter
att fortlöpande kontrollera det dagliga arbetet och se till att
strålskyddsföreskrifterna efterlevs. Inom andra områden återfinns emellertid
föreståndaren bland de administrativa befattningshavarna.

I
avsnitt 2.5 har jag behandlat frågor om ansvar för strålskyddet. Den

som bedriver verksamhet med strålning skall alltid ha huvudansvaret för

att strålskyddet tillvaratas. Ansvaret omfattar även radioaktivt avfall. Ett

viktigt moment i detta ansvar är att svara för att de anställda har den

nödvändiga kompetensen för arbetet samt får utbildning, instruktioner och

övriga upplysningar som behövs för strålskyddet, liksom att rutiner för

arbetets utförande finns framtagna. 40

Enligt
min mening bör lagen inte innehålla krav på en särskild förestån- Prop.
1987/88:88 dåre med uppgifter som ingår i huvudmannens ansvar. Snarare gäller
frågan om ansvaret för strålskyddet på en arbetsplats hur den interna
delegeringen av skyddsansvaret är ordnad. Ansvaret för strålskyddet kan
jämföras med vad som gäller fördelningen av andra ansvarsfrågor på en
arbetsplats. Det synes också vanskligt att i lag konstruera ett särskilt
ansvarssystem för strålskyddet jämsides med de ansvarsregler som redan gäller
enligt arbetsmiljölagen. Kontrollen av att strålskyddet kan iakttas inom en
verksamhet bör därför regleras på annat sätt än genom ett i lag uppställt krav
på föreståndare. Utgångspunkten bör vara att ansvaret för att den erforderliga
kompetensen finns åligger huvudmannen för verksamheten i enlighet med
principen om att ansvaret för arbetsmiljön vilar på arbetsgivaren. Med
arbetsgivare kan avses denne personligen eller ett företags styrelse. Inom den
offentliga förvaltningen framgår ofta vem som är ansvarig av instruktion eller
arbetsordning. Även den som företräder en arbetsgivare kan vara ansvarig. För
att en sådan delegering av ansvaret skall godtas måste vissa huvudprinciper
följas. Det är t. ex. nödvändigt att klargöra vem som i olika avseenden bär
ansvaret. Den till vilken delegering sker måste inta en relativt självständig
ställning. Tillräckliga beslutsbefogenheter måste följa med delegeringen. Den
som fått ansvaret måste också vara kompetent att leda verksamheten. Han måste
alltså ha tillräcklig erfarenhet och kunskap för uppgiften.

Som
nyss nämnts har en del remissinstanser vänt sig mot tanken på att avskaffa
föreståndarinstitutet. Det är främst vid kärnteknisk verksamhet och inom hälso-
och sjukvården som man anser att föreståndaren bör finnas kvar.

Vad
först gäller behovet av föreståndare vid kärnteknisk verksamhet vill jag anföra
följande. Av utredningens beskrivning framgår att statens strålskyddsinstitut
fäster mycket stor vikt vid att kvalificerad strålskyddskompetens finns vid
verksamhet inom kärnenergiområdet. En noggrann prövning sker därför under
tillståndsförfarandet. Som jag tidigare påpekat är det en förutsättning för all
verksamhet med strålning att den som bedriver sådan verksamhet har erforderlig
kompetens. Detta gäller naturligtvis i hög grad verksamhet inom
kärnenergiområdet. Ett avskaffande av strålskyddsföreståndaren får självklart
inte leda till att strålskyddet försämras genom lägre kompetens eller till
sämre kontrollmöjligheter för ansvariga myndigheter. Det är därför angeläget
att se till att föreståndarens strålskyddsfunktion kan tas till vara även i en
ny strålskyddslag. Utredningen har anvisat en rad sådana möjligheter. Enligt
utredningens åsikter, som jag delar, bör följande åtgärder kunna vidtas i
framtiden för att säkerställa strålskyddskompetensen.

Till
att börja med bör alltid den som avser att bedriva verksamhet med

strålning kunna åläggas att i en ansökan om tillstånd ange sin kompetens

för den sökta verksamheten eller kompetensen hos den till vilken strål

ningsarbetet avses bli delegerat. På så sätt bereds strålskyddsmyndigheten

möjlighet att bedöma kompetensfrågan. Under ärendets prövning kan

strålskyddsmyndigheten vidare kräva kompletteringar i fråga om den ut

bildning som behövs för att strålskyddet skall kunna tillvaratas. För sär- 41

skilt
strålskyddskrävande verksamheter kan det vid tillståndsprövningen Prop.
1987/88:88 också vara påkallat att närmare granska och ställa krav på den
lokala strålskyddsorganisationen och att ge anvisningar för skyddsarbete m. m.
Strålskyddsmyndigheten kan även utse en kontaktman.

Ett annat förfarande som står till buds är att i generella
föreskrifter för en verksamhet ange de kompetenskrav som anses nödvändiga.
Detta förfarande torde i första hand vara tillämpligt när kompetenskrav
behöver uppställas som förutsättning för generella tillstånd.

För att strålskyddsmyndigheten under tillståndstiden skall
ha överblick över kompetensfrågorna i olika verksamheter bör den kunna ålägga
en tillståndshavare att anmäla förändringar i tidigare godkänd strålskyddsorganisation
eller utbyte av den som anmälts som ansvarig person.

Jag övergår härefter till frågan om
strålskyddsföreståndare inom hälso-och sjukvården. Som jag tidigare nämnt har
vissa remissinstanser framhävt föreståndarens betydelse inom hälso- och
sjukvården. Socialstyrelsen har bl. a. betonat att patientstrålskyddet är
särpräglat och av annan art än övrig strålskyddsverksamhet. Enligt
socialstyrelsen är det väsentligt att framhålla att det övergripande ansvaret
för patienten ligger hos läkaren som har att göra medicinska överväganden av
olika slag. Däri ingår bl. a. att strålningsrisken skall vägas mot andra
risker. För att kunna göra erforderliga avvägningar av detta slag är enligt
socialstyrelsen specialistkompetens nödvändig.

Jag delar till fullo socialstyrelsens synpunkter. Ett
avskaffande av kravet på strålskyddsföreståndare får naturligtvis inte, som jag
redan påpekat, medföra ett sämre strålskydd.

Avsikten med den nya regleringen är inte att förändra
läkarens grundläggande ansvar för patienten. Det är alltjämt den för en viss
undersökning eller behandling ansvarige läkaren som har att ta till vara
patientens säkerhet. Det är läkaren som i det enskilda fallet skall svara för
avvägningen mellan strålningens skadeverkningar och det medicinska resultat som
avses. Som jag nämnt i avsnitt 2.5.2 sker den närmare regleringen av läkarnas
ansvar genom hälso- och sjukvårdslagstiftningen, Det medicinska ansvaret berörs
således inte av att föreståndarinstitutet avskaffas.

Som jag tidigare sagt är avsikten att
strålskyddsmyndigheten genom villkor och föreskrifter skall kunna ställa krav
på erforderlig kompetens hos den som skall arbeta med viss utrustning. Det kan
t. ex. föreskrivas att endast den som har läkarlegitimation och viss
vidareutbildning får sysselsättas i medicinsk röntgendiagnostik. Den som får
tillstånd enligt strålskyddslagen att bedriva verksamheten har i enlighet med
sitt grundläggande ansvar att se till att berörd personal uppfyller
kompetenskraven.

Sammanfattningsvis anser jag således, att
föreståndarinstitutet kan avskaffas utan negativa effekter för strålskyddet.
Enligt min mening finns det tvärtom goda förutsättningar för ett förbättrat
strålskydd genom den nya lagens ansvarsbestämmelser kombinerade med
strålskyddsmyndighetens möjligheter att styra och kontrollera
strålskyddskompetensen inom de från strålskyddssynpunkt mycket varierande
verksamheterna.

Som lagrådet påpekat är det angeläget att någon oklarhet
inte råder om

vem som efter den nya lagens ikraftträdande har att svara för strålskydds- 42

föreståndarens uppgifter.
Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen, avsnitt 5.1.

Prop. 1987/88:88

2.8 Naturlig strålning, inbegripet radon i bostäder

Mitt förslag:
Strålskyddsmyndigheten skall ha det övergripande ansvaret för att följa
utvecklingen i fråga om naturlig strålning (joniserande och icke-joniserande).
Myndigheten skall bedriva målinriktad forskning och följa upp den
internationella utvecklingen, ha ansvaret för riskbedömning och principer för
riskhantering, rekommendera aktivitets- och dosgränser, verka för utveckling
och standardisering av mätteknik och mätmetoder samt bedriva rådgivning och
information om skador som kan orsakas av den naturiiga strålningen.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som yttrat sig är i allmänhet positiva till förslaget.

Skälen för mitt förslag:
Människan har i alla tider utsatts för naturligt förekommande joniserande
strålning både från världsrymden och från radioaktiva ämnen i den omgivande
miljön och i den egna kroppen. Överraskande höga doser har ibland noterats. Det
anses att det huvudsakliga bidraget till denna utveckling är förekomsten av
radonets sönderfallsprodukter i bostäder.

Även
inom den icke-joniserande strålningens område har människan alltid utsatts för
påverkan av naturlig strålning. Solen är härvidlag den viktigaste strålkällan.

Mitt förslag till ny
strälskyddslag omfattar såväl naturlig som av människan framställd eller
förorsakad joniserande och icke-joniserande strålning. Jag har närmare
motiverat lagens tillämpningsområde och inriktning i avsnitt 2.4. En
grundläggande tanke är att behövliga skyddsåtgärder alltid skall kunna vidtas
med stöd av lagen.

Strålskyddsmyndighetens
uppgifter när det gäller naturiig strålning kan härledas från den nya lagens
grundläggande bestämmelse om lagens syfte. Som tidigare sagts skall syftet vara
att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av.strålning.

De uppgifter som bör
åligga strålskyddsmyndigheten inom området för naturlig strålning kan närmare
sammanfattas i följande punkter.

— Målinriktad
forskning och uppföljning av den internationella utvecklingen.

— Riskbedömning
och principer för riskhantering.

— Rekommendationer
angående aktivitets- och dosgränsér för vidtagande av vissa åtgärder.

— Utveckling
och standardisering av mätteknik och mätmetoder. Krav på provning och kontroll
av mätteknik och utrustningar.

— Rådgivning
och information om skador som kan orsakas av den naturliga strålningen.

43

I
lagen bör som jag föreslagit i avsnitt 2.5.4 och 2.6.3 tas in bemyndiganden
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter i fråga om mät- och skyddsutrustningar samt provning, kontroll
eller besiktning. Bestämmelserna skall kunna tillämpas även i fråga om naturlig
strålning.

Det
står numera med dagens kunskaper klart att de mycket höga radonhalterna i
bostäder till övervägande del beror på radioaktiviteten i marken, ibland i
kombination med den alunskifferbaserade lättbetongen. Enligt
strålskyddsinstitutets beräkningar har den kollektiva stråldosen på grund av
radonet och dess sönderfallsprodukter mer än fördubblats under de senaste 20
åren.

Jag har nyss föreslagit på
vilka sätt strålskyddsmyndigheten - med stöd i den nya strålskyddslagen - bör
vara verksam när det gäller naturiig strålning. De sålunda beskrivna
arbetsuppgifterna omfattar även frågor om radon i bostäder. I detta sammanhang
bör även nämnas det beslut i radonfrågan som regeringen fattat i december 1985.
Beslutet innehåller sammanfattningsvis följande riktlinjer för det fortsatta
arbetet.

En rad insatser krävs från
flera olika myndigheter. Statens strålskyddsinstitut skall ha det övergripande
ansvaret för att följa utvecklingen i fråga om strålning i bostäder, inklusive
riskbedömning och mätteknik. Det bör även i fortsättningen ankomma på
socialstyrelsen att besluta om gränsvärden eller motsvarande för befintlig
bebyggelse och på statens planverk för nybebyggelse,

I
nämnda beslut har regeringen vidare erinrat om att kommunerna -inom ramen för
sitt allmänna ansvar för miljö- och hälsoskyddet -också har att beakta radonriskerna
vid planläggning av mark för bebyggelse och vid prövning av byggnadslov.

Prop. 1987/88:88

2.9 Förhållandet till viss annan lagstiftning 2.9.1 Arbetsmiljölagen (1977:1160)

Mitt
ställningstagande: Samordningen med arbetsmiljölagen skall ske på samma sätt
som hittills.

Utredningens
ställningstagande: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna
har ingen erinran mot vad utredningen anfört.

Skälen för mitt
ställningstagande: Arbetsmiljölagen är övergripande när det gäller skyddet mot
ohälsa och olycksfall i arbetet. Lagen täcker i princip även områden med
speciallagstiftning (bl. a. strålskyddsfrågor) och det slutliga ansvaret för
tillsynen på arbetsplatser bör alltid enligt motiven till arbetsmiljölagen
(prop. 1976/77:149 s. 364 ff) finnas hos arbetarskyddsstyrelsen/yrkesinspektionen.
Enligt motiven bör inte detta förhållande föranleda någon inskränkning i andra
myndigheters ansvarsområden. Tvärtom torde det vara en fördel att särskilda
myndigheter svarar för vissa

44

säkerhetsfrågor
och därigenom får möjlighet att koncentrera sin verksamhet inom en
säkerhetssektor.

Som jag tidigare nämnt i
avsnitt 2.5.1 gäller enligt arbetsmiljölagen vissa allmänna skyldigheter av
motsvarande innehåll som jag förordar bör gälla vad avser strålskyddet.
Tillämpningsområdet för strålskyddslagen kommer således att i vissa avseenden
samanfalla med tillämpningsområdet för arbetsmiljölagen. Det område som kommer
att beröras av de båda regleringarna blir i princip all yrkesmässig hantering
av strålningsapparater och radioaktiva ämnen såvitt avser skyddet av en
arbetstagares hälsa.

Liksom för närvarande bör
bestämmelserna i strålskyddslagen även i framtiden vara tillämpliga vid sidan
av arbetsmiljölagen. De båda lagarna avses således gälla fullt ut vid sidan av
varandra. Det innebär bl. a. att sådana föreskrifter eller villkor av betydelse
för strålskyddet i eller utanför arbetslivet som utfärdas med stöd av
strålskyddslagen bör av arbetarskyddsmyndigheterna läggas till grund för dess
bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständigheter måste
uppfyllas.

Nu
angivna förhållande mellan strålskyddslagen och arbetsmiljölagen gäller redan
nu och jag har inte med anledning av det nya lagförslaget funnit det påkallat
med kompletterande regler i denna fråga.

Det
är naturligtvis angeläget att åstadkomma samordning mellan strålskyddsmyndighetens
allmänna råd och föreskrifter rörande strålskyddet och sådana råd eller
föreskrifter som meddelas med stöd av arbetsmiljölagen. Den samordning som behövs
för detta ändamål ämnar jag återkomma till i avsnitt 2.10

Prop. 1987/88:88

2.9.2
Lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel

Mitt förslag:
Samordningen med lagen om radioaktiva läkemedel skall ske på samma sätt som
hittills. Uttrycket "radiologiskt arbete" utmönstras ur lagen.
Ändringen är endast redaktionell och innebär ingen ändring av lagens materiella
innehåll.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget har ej berörts.

Skälen för mitt förslag: I
lagen om radioaktiva läkemedel finns bestämmelser om radioaktiva läkemedel vad
avser medlens medicinska, biologiska och farmacevtiska egenskaper. Avsikten
med lagen är att garantera att de radioaktiva läkemedlen har lika hög kvalitet
och ändamålsenlighet som andra läkemedel och vid normal användning inte orsakar
skador, som står i missförhållande till nyttan av läkemedlet.

Med
radioaktivt läkemedel förstås en vara som avger joniserande strålning och som
är avsedd att användas vid undersökning eller sjukdomsbehandling av människor
samt därvid införas i eller anbringas på människokroppen.

En
radiofarmacevtisk specialitet får säljas endast om den är godkänd av
socialstyrelsen. För ett godkännande krävs att specialiteten uppfyller

45

kraven
på fullgod kvalitet, medicinsk ändamålsenlighet, märkning och skäligt pris. Den
skall underkastas en bedömning av nyttan jämfört med risken för
skadeverkningar, som är likvärdig med den som gäller för läkemedel enligt
läkemedelsförordningen (1962:701). Vid beslut om godkännande vägs efter samråd
med strålskyddsinsfitutet strålskyddsaspekter in. Radioaktiva läkemedel får i
princip beredas endast på sjukhus och apotek samt användas endast på sjukhus.

Strålskyddsinstitutet
prövar enligt strålskyddslagen framställningar om tillstånd till tillverkning,
införsel och handel med radioaktiva läkemedel. Innan institutet beslutar i
frågor om tillstånd skall institutet hämta in yttrande från socialstyrelsen. Av
yttrandet skall framgå huruvida hinder mot fillstånd föreligger enligt lagen om
radioaktiva läkemedel eller med stöd av lagen beslutade föreskrifter. Har
socialstyrelsen förklarat att hinder föreligger, får tillstånd inte lämnas.

Socialstyrelsen
tillstyrker att tillstånd lämnas endast i de fall där sökanden visar att han
har förutsättningar för att bedriva och avser att bedriva sin verksamhet på ett
sätt som står i överensstämmelse med syftet med lagen om radioaktiva läkemedel.

Enligt
min mening bör samordningen mellan lagen om radioaktiva läkemedel och den nya
strålskyddslagstiftningen ske på samma sätt som hittills.

Lagen
om radioaktiva läkemedel bör således även i framtiden reglera medlens
medicinska, biologiska och farmacevtiska egenskaper. Bestämmelser om
läkemedlen från strålskyddssynpunkt bör liksom för närvarande finnas i
strålskyddslagstiftningen. I lagen om radioaktiva läkemedel bör dock företas en
redaktionell ändring med hänsyn till att begreppet "radiologiskt
arbete" inte tas upp i det nya lagförslaget.

Prop. 1987/88:88

2.9.3
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)

Mitt
ställningstagande: Samordningen med kärntekniklagen skall ske på samma sätt som
hittills.

Utredningens
ställningstagande: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna
har inte haft någon erinran mot vad utredningen anfört.

Skälen
för mitt ställningstagande: I kärntekniklagen anges bl. a. omfattningen av
sådan verksamhet på kärnenergiområdet som är tillståndspliktig samt samlade
regler för en tillståndshavares ansvar för sådan verksamhet. Genom
kärntekniklagen regleras vidare samhällets möjligheter att uppställa villkor
och föreskrifter med avseende på säkerheten i sådan verksamhet. Samtidigt
förutsätts att villkor och föreskrifter som behövs med hänsyn till strålskyddet
regleras med stöd av strålskyddslagen.

Uppdelningen
av kontrollen över kärnenergiverksamheten mellan kärntekniklagen och
strålskyddslagen har nyligen varit föremål för regeringens och riksdagens
överväganden i samband med kärntekniklagens tillkomst

46

(SOU 1983:9, prop. 1983/84:60, NU 17 och rskr. 135). Vad
därvid har Prop. 1987/88: angetts bör gälla även vid tillämpningen av en ny
strålskyddslag.

2.9.4 Lagen (1985:426) om kemiska produkter

Mitt ställningstagande: Samordningen med lagen om kemiska
produkter skall ske på samma sätt som hittills.

Utredningen har inte direkt behandlat den nya lagens
samordning med lagen om kemiska produkter.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte
berört frågan.

Skälen för mitt ställningstagande: Lagen om kemiska
produkter är tillämplig på hantering och import av kemiska ämnen och
beredningar (kemiska produkter). Lagens syfte är att förebygga att skador på
människors hälsa eller i miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende
egenskaper. Vissa grundläggande skyldigheter gäller enligt lagen vid hantering
och import av kemiska produkter. Den som hanterar eller importerar en kemisk
produkt skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som
behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Som en
komplettering av lagens allmänna regel om försiktighetsmått gäller en
bestämmelse om undersökningsskyldighet för den som tillverkar eller importerar
en kemisk produkt. Lagen innehåller vidare bl. a. regler rörande krav på
kunskaper hos den som yrkesmässigt hanterar eller importerar en kemisk produkt
samt skyldighet att lämna produktinformation för den som tillverkar, importerar
eller överlåter en kemisk produkt.

I fråga om kemiska produkter som omfattas av
strålskyddslagen, dvs. radioaktiva ämnen, är lagen om kemiska produkter inte
tillämplig för att förebygga hälso- eller miljöskador på grund av joniserande
strålning. När det gäller andra hälso- eller miljörisker än joniserande
strålning från radioaktiva ämnen får däremot lagen om kemiska produkter
tillämpas. Liksom utredningen finner jag inte anledning att föreslå någon annan
gränsdragning mellan den nya strålskyddslagen och lagen om kemiska produkter.

2.9.5 Lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete (särskilda semesterlagen)

Mitt
ställningstagande: Någon ändring görs inte i den särskilda semesterlagen.

Utredningens
förslag: Med hänsyn till att uttrycket "radiologiskt arbete" bör
utmönstras i den nya strålskyddslagen föreslår utredningen att terminologin i
den särskilda semesterlagen ändras. Enligt utredningen innebär förslaget ingen
förändring av lagens materiella innehåll.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte
kommenterat ut-

47

redningens
förslag. Några, däribland Stockholms universitet, Göteborgs Prop. 1987/88:88
universitet, Göteborgs kommun, Studsvik Energi AB och OKG AB, anser att lagen
bör upphävas. Landsorganisationen i Sverige och Svenska
Gruvindustriarbetareförbundet redovisar motsatt uppfattning. De anser att den
särskilda semesterlagen bör utvidgas till att omfatta gmvarbetare som utsätts
för joniserande strålning. Till skillnad mot utredningen menar de att den
föreslagna ändringen innebär en materiell förändring av lagen såtillvida att
lagen bhr tillämplig på bl. a. gmvarbete.

Skälen
för mitt ställningstagande: En arbetstagare som för arbetsgivarens räkning
utför radiologiskt arbete har enligt den särskilda semesterlagen under vissa
villkor rätt till längre semesterledighet än som föreskrivs i semesterlagen
(1977:480). För rätt Ull längre semester krävs att arbetstagaren utsätts för
joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig verkan därav kan befaras.

Den
särskilda semesterlagen har behandlats i flera lagstiftningsärenden på
semesterlagstiftningens område. Senast diskuterades lagen i samband med
tillkomsten av nu gällande semesterlag. Med hänvisning till bl. a. ett yttrande
av strålskyddsinstitutet ansåg 1974 års semesterkommitté att radiologiskt
arbete numera bedrivs under så betryggande förhållanden att skäl för en
semesterförlängning inte längre föreligger. Den extra semestern enligt den
särskilda semesterlagen måste enligt kommittén från medicinsk synpunkt anses
sakna betydelse vid skydd mot strålningsrisker. En längre semester minskar
endast riskerna på det sättet att den kortare arbetstiden medför en något lägre
årlig stråldos. Kommittén ansåg därför att den särskilda semesterlagen borde
upphävas i samband med att den femte semesterveckan infördes.

Socialstyrelsen
och vissa fackliga organisationer motsatte sig dock semesterkommitténs förslag.

Departementschefen
(prop. 1976/77:90 s. 192) instämde i att de förutsättningar som gällde vid
tillkomsten av den särskilda semesterlagen för radiologiskt arbete numera hade
förändrats och att värdet av en förlängd semesterledighet från medicinska synpunkter
också hade kommit att mer och mer sättas i fråga eller rent av bestridas. Mot
bakgrund av vad som framkom under remissbehandlingen fann dock
departementschefen att det inte förelåg tillräckliga skäl för att avskaffa den
särskilda semesterlagen. Ej heller borde nya grupper föras in under
särbestämmelserna.

Riksdagen
anslöt sig till den uppfattning som departementschefen gav uttryck för i
propositionen.

För
min del anser jag att frågan om den särskilda semesterlagen bör utredas
ytterligare i ett annat sammanhang. Lagen bör alltså inte ändras nu. Begreppet
radiologiskt arbete kommer därför ha samma innebörd som hittills i den lagen. I
likhet med lagrådet anser jag att detta bör komma till uttryck i den nya
strålskyddslagen genom en särskild övergångsbestämmelse.

48

2.9.6 Lagen (1982:821) om transport av farligt gods

Prop.
1987/88:88

Mitt ställningstagande: Samordningen med lagen om
transport av farligt gods skall ske som hittills.

Utredningens ställningstagande: Överensstämmer med mitt
ställningstagande.

Remissinstanserna: Samordningen med lagen om transport av
farligt gods har inte berörts.

Skälen för mitt ställningstagande: Lagen om transport av
farligt gods omfattar bl. a. radioaktiva varor. Av förordningen (1982:923) om
transport av farligt gods framgår att ansvaret för sjö- och lufttransporter
ligger på sjöfartsverket resp. luftfartsverket. Ansvaret för landtransporter
ligger på statens räddningsverk. Dessa myndigheter, som kallas
transportmyndigheter, får meddela föreskrifter rörande transporter av farligt
gods.

När det gäller radioaktiva varor är lagen om transport av
farligt gods tillämplig endast i den mån lagen är förenlig med lagen om
kärnteknisk verksamhet och gällande strålskyddslag. Enligt min mening bör samma
förhållande gälla i fortsättningen. Strålskyddsmyndigheten och statens
kärnkraftinspektion bör således ansvara för transportfrågorna inom sina resp.
specialområden och meddela föreskrifter och villkor för transporter av
radioaktiva varor.

I tillsynen över transporter av farligt gods deltar även
flera andra myndigheter. Förutom nyss nämnda transportmyndigheter svarar
polismyndigheterna för kontroll av landtransporter och tullmyndigheterna för
gränskontroll av vägtransporter till och från utlandet samt kontroll av fordon
och andra lastenheter som kommer in med fartyg. Vidare utövar statens järnvägar
tillsyn över järnvägstransporter. I mån av behov kan berörda myndigheter
samarbeta och bistå varandra i tillsynsarbetet. Som ansvarig myndighet för
strålskyddsfrågor bör strålskyddsmyndigheten även i framtiden delta i ett
sådant samarbete.

2.9.7 Livsmedelslagen (1971:511)

Mitt
ställningstagande: Den nya strålskyddslagen får delvis ett gemensamt
tillämpningsområde med livsmedelslagen. När det gäller frågor om exponering för
strålning från livsmedel skall kontrollen av livsmedel även i fortsättningen
ske med stöd av livsmedelslagstiftningen.

Utredningen
har inte direkt berört den nya lagens samordning med livsmedelslagstiftningen.

Remissinstanserna:
Statens livsmedelsverk har i sitt yttrande konstaterat att frågan om exponering
för strålning från livsmedel och samordningen

49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr.

mellan strålskydds- och
livsmedelslagstiftningen knappast har berörts av Prop. 1987/88:88
utredningen.

Skälen
för mitt ställningstagande: De allmänna bestämmelserna för livsmedelshanteringen
finns i livsmedelslagen. I lagen kommer samhällets krav på
livsmedelstillverkare och livsmedelshandlare till uttryck. Lagens grundläggande
syfte är att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt från
hälsosynpunkt otjänliga livsmedel och att främja redligheten i handeln med
livsmedel.

Enligt
livsmedelslagen får livsmedel som saluhålls inte ha sådan sammansättning eller
beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara skadligt att förtära eller eljest
otjänligt till människoföda. Livsmedel skall hanteras så att fara inte
uppkommer för att livsmedlet förorenas eller blir otjänligt till människoföda.
Om det är påkallat från hälsosynpunkt kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer förbjuda eller föreskriva villkor för hantering av
livsmedel som innehåller främmande ämne eller vari sådant ämne överstiger viss
halt. Enligt detta bemyndigande får normer för radioaktiva ämnen i livsmedel
fastställas.

Den
av mig föreslagna nya strålskyddslagen skall gälla generellt till skydd mot
skadlig verkan av strålning. Lagen skall omfatta strålning från såväl naturligt
förekommande som artificiella strålkällor. Den nya lagen får ett vidare
tillämpningsområde än gällande lag och frågor rörande t. ex. förorening av
livsmedel med radioakliva ämnen faller inom lagens tillämpningsområde.
Utvidgningen av strålskyddslagsliftningen medför att strålskydds- och
livsmedelslagstiflningen får ett gemensamt tillämpningsområde vad gäller
frågor rörande exponering för strålning från livsmedel.

Med
den uppläggning av en ny strålskyddslag som jag förordar är det ofrånkomligt
med vissa överlappande tillämpningsområden. Jag har tidigare berört detta
förhållande och har då framhållit att överlappande tillämpningsområden inte
behöver vara till någon nackdel.

I
egenskap av central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör livsmedel har
statens livsmedelsverk tillsynen över efterlevnaden av livsmedelslagen.
Livsmedelsverket har bemyndigats att bl. a. meddela föreskrifter om förbud
eller villkor för hantering av livsmedel som innehåller främmande ämnen eller
vari sådant ämne överstiger viss halt. Enligt detta bemyndigande får
livsmedelsverket fastställa normer för radioaktiva ämnen i livsmedel. Vidare
gäller att bestrålning av livsmedel med joniserande strålning inte får ske utan
livsmedelsverkets tillstånd.

Livsmedelsverket
har i sitt remissyttrande påpekat alt det sedan 1960-ta-lels kärnvapenprov
varit känt att livsmedel i Sverige kan förorenas av radioaktiva ämnen.
Erfarenheterna efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl visar enligt
livsmedelsverkets yttrande att stråldosen via livsmedel kan utgöra en betydande
del av den lokala stråldos som allmänheten i Sverige utsätts för.

Enligt
min uppfattning bör följande utgångspunkter gälla för samordningen mellan
livsmedelsverket och strålskyddsmyndigheten.

Livsmedelslagstiflningen
är övergripande när det gäller livsmedelskon

trollen och lagstiftningen täcker i princip även områden med speciallag

stiftning, bl. a. slrålskyddsfrågor. 50

När det gäller frågor om
exponering för strålning från livsmedel bör därför kontrollen av livsmedel även
i fortsättningen ske med stöd av livsmedelslagstiftningen. Huvudansvaret för
faktiska åtgärder, som krävs till skydd mot radioaktiva ämnen i livsmedel, bör
även i framtiden ligga på statens livsmedelsverk. Strålskyddsmyndighetens
uppgifter i fråga om livsmedelskontrollen överensstämmer i mycket med vad
myndigheten har alt utföra inom området för naturiig strålning och som jag beskrivit
i avsnitt 2.8. En av de viktigaste uppgifterna i samarbetet med
livsmedelsverket blir således att rekommendera aktivitets- och dosgränser samt
att göra riskbedömningar och utarbeta principer för riskhantering.

Prop. 1987/88:88

2.9.8 Lagen (1985:295)
om foder (foderlagen)

Mitt
ställningstagande: Den nya strälskyddslagen får delvis ett gemensamt
tillämpningsområde med foderlagen. Kontrollen av foder skall även i
fortsättningen ske med stöd av foderlagen.

Varken
utredningen eller remissinstanserna har berört den nya strålskyddslagens
förhållande till foderiagen.

Skälen
för mitt ställningstagande: Foderlagen gäller foder och fodertillsats. Med
foder avses vara, däri inbegripet vatten, som är avsedd att användas för
utfodring av djur. Med fodertillsals avses dels berikningsme-del som är avsett
att tillföras foder för att förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller
ämne som är avsett att tillföras foder för att påverka dess hållbarhet,
konsistens, färg, smak eller lukt eller åstadkomma annan bestämd egenskap hos
foder. Foderlagen gäller foder och fodertillsatser avsedda för hästar, renar,
nötkreatur, svin, får, getter, kaniner, fjäderfä, pälsdjur, hundar, katter och
odlad fisk.

Enligt foderlagen får
foder inte ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan
antas att det är skadligt eller annars otjänligt för djuret, gör livsmedel från
djur som utfodrats med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda, eller
vid hanteringen medför hälsorisker för människor.

Lanlbruksstyrelsen
är tillsynsmyndighet med rätt att delegera viss tillsyn till lantbruksnämnden.

Foderlagens
tillämpningsområde omfattar bl. a. frågor om strålning från foder som
innehåller radioaktiva ämnen. Lagen får därmed ett gemensamt tillämpningsområde
med den nya strålskyddslagen som ju generellt gäller skydd för människan och
djur mot skadlig verkan av strålning.

Den
nya strålskyddslagen bör samordnas med foderlagen enligt den princip som jag
förordat i fråga om samordningen med livsmedelslagen (avsnitt 2.9.7). Härav
följer att kontrollen av foder såvitt nu är i fråga även i fortsättningen skall
ske med stöd av foderlagen.

51

2.9.9 Lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska Prop. 1987/88: anläggningar (ellagen)

Mitt ställningstagande:
Den nya strålskyddslagen får delvis ett gemensamt tillämpningsområde med
ellagen. Liksom hitfills skall dock ellagstiftningen tillämpas fullt ut inom
elsäkerhetsområdet.

Utredningen
har inte behandlat frågan om samordningen med ellagstiftningen.

Remissinstanserna:
Några remissinstanser har berört ellagen och dess förhållande till den nya
strålskyddslagen. Statens energiverk har t. ex. framhållit att det är viktigt
att det finns en klar uppdelning av myndighetsansvaret vad gäller
kraftfrekventa elektriska och magnetiska fält. Energiverket uppfattar det
exempelvis som sin uppgift att bevaka frågan om eventuella hälsoeffekter av
kraftfrekventa fält och att meddela föreskrifter om sådana skulle behövas.

Skälen
för mitt ställningstagande: Med en elektrisk anläggning förstås enligt ellagen
en anläggning med ingående särskilda föremål för produktion, lagring,
omformning, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström.

Enligt
ellagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela
föreskrifter som angår elektrisk anläggning, anordning som är avsedd att
anslutas till sådan anläggning, elektrisk materiel eller elektrisk
installation. Statens energiverk är ansvarig myndighet för elsäkerhetsfrå-gor
med bemyndigande att meddela säkerhetsföreskrifter. Som jag tidigare utvecklat
bör den nya strålskyddslagen omfatta bl. a. lågfrekventa elektriska och
magnetiska fält. Sådana förekommer t. ex. i anslutning till elkraftledningar.
Energiverket har i sitt remissyttrande påpekat, att verket är ansvarigt både i
fråga om elsäkerhet och säkerhet för kraftfrekventa elektriska och magnetiska
fält samt att man inte kan särskilja dessa ansvarsområden.

Mitt
förslag till ny strålskyddslag innebär att ellagstiftningen och strålskyddslagstiftningen
delvis överlappar varandra. Detta är, som jag tidigare påpekat, bl. a. en följd
av syftet med den nya strålskyddslagen. Avsikten är alt med den nya
strålskyddslagen försöka uppnå ett så långt som möjligt övergripande strålskydd
i samhället. Samordning inom elsäkerhetsområdet bör ske på liknande sätt som
mellan annan sektorslagstiftning och strålskyddslagstiftningen. Faktiska
åtgärder inom elsäkerhetsområdet bör således vidtas med stöd av
ellagstiftningen. Som energiverket påpekat torde det inte vara möjligt all från
elsäkerhetsområdet särskilja frågor om säkerhet för kraftfrekventa elektriska
och magnetiska fält. Även inom detta område bör därför faktiska åtgärder vidtas
med stöd av ellagstiftningen. Arbetet med riskbedömning och rekommendation av
gränsvärden bör även i framtiden göras av energiverket men verket bör i dessa
frågor samråda med strålskyddsmyndigheten. Jag är medveten om att en del
praktiska gränsdragningsproblem kan uppstå i berörda myndigheters verksamhetsområden
liksom inom alla andra överlappande verksamhetsområ-

52

den. Eventuella
tillämpningssvårigheter bör dock kunna klaras ut i det samarbete som
nödvändigtvis måste förekomma mellan myndigheterna.

Prop.
1987/88:88

2.9.10
Miljöskyddslagen (1969:387)

Mitt
ställningstagande: I motsats till utredningen föreslår jag ingen ändring i
miljöskyddslagen. En följd av detta blir att såväl den nya strålskyddslagen som
miljöskyddslagen blir tillämplig på viss typ av icke-joniserande strålning.

Utredningens förslag:
Icke-joniserande strålning som är tillståndspliktig enligt strålskyddslagen
undantas från miljöskyddslagens tillämpningsområde.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del är kritiska mot
förslaget. Statens naturvårdsverk finner den föreslagna gränsdragningen mindre
lämplig och anser att man i stället från miljöskyddslagens område bör undanta
all icke-joniserande strålning med undantag för buller och därmed likartad
strålning, dvs. vibrationer, infraljud och dylikt. Naturvårdsverket motiverar sitt
förslag med att den centrala kompetensen beträffande icke-joniserande
strålning kommer att finnas samlad hos statens strålskyddsinstitut. I fråga om
strålning har miljöskyddslagen enligt naturvårdsverket hittills främst behövt
utnyttjas i fråga om buller och därmed besläktad strålning. En
kompetensfördelning som görs beroende av i vilken utsträckning statens
strålskyddsinstitut funnit skäl föreskriva tillståndsplikt leder enligt
naturvårdsverket till en oklar ansvarsfördelning mellan de ansvariga myndigheterna.

Även
koncessionsnämnden för miljöskydd anser att man bör undanta all
icke-joniserande strålning med undantag för buller och därmed likartad
strålning från miljöskyddslagens område.

Uppsala
universitet anser däremot att man bör utvidga miljöskyddslagens
tillämpningsområde till att omfatta joniserande och icke-joniserande strålning.

Uppsala universitet
påpekar vidare bl. a., att verksamheter som regleras i strålskyddslagen, lagen
om kärnteknisk verksamhet, atomansvarighetslagen (1969:45) och miljöskyddslagen
har stora praktiska likheter. Risker för läckage till omgivningen av
radioaktivt resp. annat miljöfarligt material finns vid avfallsdeponering,
brytning av både uran och annan mineral och från olika anläggningar. Uppsala
universitet utgår ifrån att verksamheter som är likartade från miljösynpunkt
inte bör bedömas efter olika rättsliga kriterier enbart av det skälet att
verksamheten faller under den ena eller den andra författningen.

Länsstyrelsen i Hallands
län ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna ändringen. Länsstyrelsen anser
att förslagets innebörd är otydligt och att det kan ifrågasättas om inte
konstruktionen strider mot 8 kap. 17 8 regeringsformen. Länsstyrelsen menar
vidare, att det i praktiken inte torde

53

finnas
någon risk för onödig dubbelprövning om miljöskyddslagen gäller Prop.
1987/88:88 vid sidan av strälskyddslagen i fråga om icke-joniserande strålning.

Skälen
för mitt ställningstagande: Till att börja med tar jag upp frågan om
joniserande strålning bör ingå i miljöskyddslagens tillämpningsområde.
Miljöskyddslagen är som nämnts inte tillämplig i fråga om joniserande
strålning. I motiven till lagen (prop. 1969:28) framhölls - när det gäller
atomanläggningar - att sådana underkastas en myckel ingående prövning hos regeringen
och all både strålskydds- och naturvårdsmyndigheler är inkopplade i prövningen
samt alt sådana säkerhetsnormer tillämpas att några strålningsrisker över huvud
taget inte skall uppkomma. Föredragande departementschefen ansåg därför att de
strålningsproblem som sammanhänger med atomanläggningar bör angripas med stöd
av den särskilda slrålskyddslagstiflning som gäller på området. Enligt
departementschefen borde emellertid undantag göras för alla anläggningar och
all verksamhet som är underkastad specialreglering från strålskyddssynpunkt.

Som
jag nyss nämnt föreslår Uppsala universitet att miljöskyddslagens
tillämpningsområde utvidgas till att omfatta joniserande strålning. Härmed
skulle den fördelen uppnås all joniserande strålning - vad gäller frågor som
rör den yttre miljön - skulle bedömas efter likartade kriterier som andra
miljöstörningar.

Enligt
min mening är det inte lämpligt att låta miljöskyddslagen omfatta joniserande
strålning. De skäl för särbehandling som åberopades vid miljöskyddslagens
tillkomst har fortfarande bärkraft. Mot den föreslagna utvidgningen talar
vidare, att det skulle kunna bli svårt att bestämma miljöskyddsmyndigheternas
resp. strålskyddsmyndighetens kompetensområden. En särskild komplikation är
därvid att det skulle vara tillståndsmyndigheterna enligt miljöskyddslagen —
och inte som nu strälskyddsmyndigheten - som i sitt avgörande av ärendet angav
de villkor i strålskyddshänseende som skulle gälla för en anläggning. Dessutom
skulle ändringar av givna villkor eller nya sådana ske enligt miljöskyddslagen,
med de ökade tidsförluster och komplikationer i övrigt i förhållande till
nuvarande ordning som skulle uppkomma. En utvidgning av miljöskyddslagens
tillämpningsområde skulle också i viss mån strida mot en av målsättningarna
med den nya strålskyddslagen, nämligen att förstärka strålskyddsmyndighelens
roll som expertmyndighet inom strålskyddsområdet.

Jag
övergår härefter till frågan om miljöskyddslagens tillämpningsområde vad
gäller icke-joniserande strålning.

Miljöskyddslagen
omfattar bl. a. användning av mark, byggnad och an

läggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom buller,

ljus eller annat sådant om störningen inte är helt tillfällig. Icke önskvärt

ljud brukar enligt vedertaget språkbruk kallas buller. I begreppet buller

torde även ultraljud ingå. Enligt en nyligen beslutad ändring i 1 8 miljö

skyddslagen (prop. 1986/87:135, JoU 25, rskr. 319, SFS 1987:397) är

miljöskyddslagen inte tillämplig på elektriska och magnetiska verkningar

av en elektrisk anläggning. Lagen skall däremot tillämpas i fråga om

sådana omgivningsstörningar som inte yttrar sig i form av elektriska eller

magnetiska verkningar men som orsakas av den elektriska strömmen i

ledningen. Ett exempel på sådan störning är buller från en elkraftledning. 54

Som
jag tidigare har utvecklat bör den nya strålskyddslagen göras gene- Prop.
1987/88:88 rellt tillämplig på icke-joniserande strålning. Med sådan strålning
avser jag optisk strålning (dvs. ultraviolett strålning, synlig strålning och
infraröd strålning), radiofrekvent strålning, lågfrekventa elektriska och
magnetiska fält och ultraljud eller annan till sin biologiska verkan likartad
strålning. Definitionen medför alt både miljöskyddslagen och strålskyddslagen
blir tillämpliga beträffande icke-joniserande strålning i form av i vart fall
ljus och ultraljud.

En
tänkbar gränsdragning mellan strålskyddslagen och miljöskyddslagen är att låta
endast den förra omfatta skyddet mot icke-joniserande strålning. I likhet med
utredningen anser jag det olämpligt att från miljöskyddslagen undanta all
slags icke-joniserande strålning. Jag anser det också olämpligt att, som
Uppsala universitet föreslagit, utvidga miljöskyddslagens nuvarande
tillämpningsområde vad gäl/er icke-joniserande strålning. En sådan utveckling
skulle dessutom strida mot vad riksdagen nyligen beslutat beträffande
miljöskyddslagens tillämpning på elektriska och magnetiska fält i anledning av
prop. 1986/87:135.

Utredningen
har valt alt föreslå ytterligare inskränkningar i miljöskyddslagens
tillämpningsområde vad gäller icke-joniserande strålning. Som motiv har
utredningen åberopat att man vill undvika en ordning med dubbel
tillståndsprövning.

I
likhet med statens naturvårdsverk och koncessionsnämnden för miljöskydd anser
jag att utredningens förslag är mindre lämpligt. Vad som framför allt talar mot
förslaget är - som naturvårdsverket påpekat - att uppdelningen mellan
miljöskyddslagen och strålskyddslagen skulle leda till en oklar
ansvarsfördelning mellan de ansvariga myndigheterna.

Enligt
min mening är vidare risken för olägenheter på grund av dubbel
tillståndsprövning överdriven. Jag grundar min uppfattning på följande
omständigheter. Till att börja med måste man konstatera att del gemensamma
tillämpningsområdet skulle gälla en mycket liten del av den verksamhet med
strålning som strålskyddslagen omfattar. Som nämnts torde det endast bli fråga
om ljus och ultraljud. Vidare är det föga troligt att sådan verksamhet skulle
komma att bli tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen. Det sagda leder
enligt min mening till att del inte finns anledning att inskränka
miljöskyddslagens tillämpningsområde vad gäller tillståndspliktig
icke-joniserande strålning enligt strålskyddslagen. Del bör även tilläggas att
utredningens förslag under alla förhållanden leder till ett gemensamt
tillämpningsområde, nämligen beträffande viss icke-joniserande strålning som
inte är tillståndspliktig enligt strälskyddslagen.

Som
nämnts har naturvårdsverket och koncessionsnämnden föreslagit att
miljöskyddslagens tillämpningsområde beträffande icke-joniserande strålning bör
inskränkas på ett annat sätt. Enligt förslaget borde all icke-joniserande
strålning med undantag för buller och därmed likartad strålning undantas från
miljöskyddslagens tillämpningsområde. En sådan förändring av miljöskyddslagen
skulle betyda att konventionellt ljus från t. ex. reklamanordningar och
trafikanläggningar och ljus från laseranläggningar inte längre skulle falla
inom miljöskyddslagens tillämpningsområde.

Det
kan möjligen sägas att undantaget skulle få liten betydelse eftersom 55

miljöskyddslagens
bestämmelser endast i ringa omfattning tillämpas på nu aktuella verksamheter.
Enligt min mening är det ändå värdefullt att det finns en möjlighet alt kunna
tillämpa miljöskyddslagen om så behövs.

Sammanfattningsvis
anser jag alltså alt varken utredningens eller remissinstansernas förslag till
ändring av miljöskyddslagen bör genomföras.

Uppsala
universitet har i sitt remissyttrande också tagit upp miljöskyddslagens
bestämmelser om lokalisering av miljöfarlig verksamhet. Vidare har
miljöskyddslagens bestämmelser om information och besluts-påverkan för enskilda
berörts. Enligt universitetet är kretsen av besvärsbe-rättigade omfattande
enligt miljöskyddslagen. Därtill kommer det allmänna medborgarinflytandet som
tillgodoses främst genom krav på muntlig förhandling. Allmänheten och
organisationer har närvarorätt och möjlighet att ställa frågor till sökanden
och myndigheten och att framställa egna yrkanden. Enligt Uppsala universitet är
det en brist att bestämmelser om lokalisering, information och beslutspåverkan
saknas i förslaget till ny strälskyddslag.

Enligt min mening är de
frågor som Uppsala universitet tar upp betydelsefulla i en ny
strålskyddslagstiftning. Det är väsentligt att anläggningar lokaliseras på frän
strålskyddssynpunkt lämpliga platser. Vidare är det betydelsefullt att
allmänheten i samband med lokaliseringen ges information och bereds möjlighet
att redovisa sina synpunkter. De frågor som jag nu berört torde så gott som
uteslutande vara aktuella i samband med vissa myckel strålskyddskrävande
anläggningar. Vad jag framför allt syftar på är kärntekniska anläggningar.
Frågor om sådana anläggningar prövas av regeringen dels enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m. m., dels enligt lagen om kärnteknisk
verksamhet. Prövningen av miljöskyddsvillkoren för anläggningen sker vidare
enligt miljöskyddslagen av. koncessionsnämnden för miljöskydd. Frågor om
allmänhetens information och roll i tillstånds- och lokaliseringsprövningen bl.
a. vad avser strålskydd behandlades närmare i anslutning till tillkomsten av
förstnämnda två lagar, (prop. 1985/86:3, BoU 1986/87:3, rskr. 34 resp. prop.
1983/84:60, NU 17, rskr. 135). Vad som därvid har uttalats bör enligt min
mening alltjämt äga giltighet. Nu berörda frågor behandlas därför inte
''tterligare i detta lagstiftningsärende.

Prop,
1987/88:88

2.9.11
Regler om skadeståndsansvar

Mitt förslag: Den
nya strålskyddslagen skall inte innehålla någon reglering av ansvaret för skador
på grund av strålning. Skadeståndsansvaret skall regleras i skadeståndslagen,
atomansvarighetslagen, ellagen och miljöskadelagen.

Utredningens förslag:
Utredningen har inte uttalat sig rörande skadeståndsregleringen.
Remissinstanserna: Frågan har endast berörts av Uppsala universitet,

56

som i sitt yttrande bl,a,
jämför skadeståndsreglerna i atomansvarighets- Prop, 1987/88:88 lagen,
miljöskyddslagen och skadeståndslagen.

Skälen
för mitt förslag: Gällande strålskyddslag saknar bestämmelser om skadeståndsskyldighet.
Allmänna regler om ersättning för skador finns i skadeståndslagen. Dessa
innebär alt ersättningsskyldighet endast föreligger om en skada har
åstadkommits uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Skadeståndslagens
bestämmelser skall tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet eller
föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden.

För
åtskilliga verksamheter som medför särskilda skaderisker för omgivningen har
utbildats strängare ersättningsregler än i skadeståndslagen. Enligt dessa
föreligger skadeståndsansvar även när skadan inte har åstadkommits uppsåtligen
eller genom vårdslöshet (strikt ansvar). Bestämmelser om strikt
skadeståndsansvar för skador på grund av strålning i den nya strålskyddslagens
mening finns i atomansvarighetslagen, ellagen och miljöskadelagen.

Atomansvarighetslagen
reglerar ansvarigheten för skador som uppkommer i samband med driften av
kärnkraftsanläggningar (atomanläggningar) m, m, Lagen bygger på två
internationella konventioner, 1960 års Pariskonvention och 1963 års
tilläggskonvention till Pariskonventionen,

Enligt
lagen gäller som huvudprincip strikt ansvar för anläggningsinnehavaren.
Ersättning utgår således enligt atomansvarighetslagen även om
anläggningsinnehavaren inte är vållande till skadan,

I
vissa fall har svenska staten subsidiärt ansvar för den ersättningsskyldighet
som åvilar innehavare av en svensk atomanläggning.

Som
jag tidigare nämnt (avsnitt 2,9,9) finns bestämmelser rörande elektriska
anläggningar i ellagen. Med sådan anläggning avses anläggning för produktion,
upplagring, omformning, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk
ström. Enligt ellagen gäller som huvudregel strikt ansvar för
anläggningsinnehavaren för skada som orsakats genom inverkan av elektrisk ström
från anläggningen. Elektriska och magnetiska verkningar av en elkraftledning
utgör en sådan "inverkan" av elektrisk ström. Miljöskadelagen
(1986:225) är tillämplig när en verksamhet på en fastighet orsakar skador i omgivningen
genom olika former av mark- och luftföroreningar, buller, skakningar eller
andra liknande störningar,

Lagen
skall inte tillämpas på skador som har orsakals av joniserande strålning eller
genom inverkan av elektrisk ström i fall då särskilda bestämmelser gäller.
Sådana särskilda bestämmelser återfinns som nämnts i atomansvarighetslagen och
ellagen, I övrigt är beträffande såväl joniserande som icke-joniserande
strålning miljöskadelagen tillämplig. Som exempel på tänkbara tillämpningar
kan nämnas radioaktiv förorening genom utsläpp eller deponering av radioaktiva
ämnen. Vidare torde begreppet buller i miljöskadelagen anses infatta ultraljud.
Exempel på störning som borde kunna hänföras till kategorin "annan
liknande störning" år starkt ljussken eller annan optisk strålning.

Av
det anförda framgår att det redan nu finns ett regelsystem angående

ersättning för skador orsakade av strålning. Enligt min mening föreligger

därför inte behov av särskilda skadeståndsbeslämmelser i den nya strål- 57

skyddslagen, I de fall
skadeståndslagen tillämpas bör det dock nämnas att strålskyddslagens
aktsamhetsbeståmmelser samt utfyllande föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen har betydelse vid bedömningen av om skadeståndsgrundande vårdslöshet har
förelegal.

Prop, 1987/88:88

2.10 Strålskyddsmyndigheten

Mitt förslag: Det
skall även i fortsättningen finnas en central strålskyddsmyndighet med
huvudansvar för strålskyddet. Myndigheten skall liksom för närvarande samverka
med andra myndigheter och organ som sysslar med strålskyddsfrågor.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna har i allmänhet inget alt erinra mot vad utredningen anfört.
En del remissinstanser är kritiska mot att vissa samordningsfrågor inte har
behandlats. Statens livsmedelsverk konstaterar i sitt yttrande, att frågan om
exponering för strålning från livsmedel och samordningen mellan strålskydds-
och livsmedelslagstiftningen knappast har berörts. Statens energiverk
efterlyser vidare ett förtydligande vad gäller myndighetsansvaret för
kraftfrekventa elektriska fält. Sjöfartsverket påtalar, att utredningen inte
berört samordningen med sjöfartsverket/sjöfartsinspektionen vad gäller
strålskyddet på fartyg. Flera remissinstanser har slutligen påtalat alt kärnkraftsolyckan
i Tjernobyl har aktualiserat en kartläggning av ansvars- och samordningsfrågor.

Skälen för mitt förslag:
Behandlingen av strålskyddskontrollen i hela dess vidd är komplicerad, beroende
på dels de varierande slrålningsverk-samheter som förekommer i dag, dels på att
man här delvis kommer in på verksamhetsområden där flera myndigheter har
ansvar. Min avsikt är att först behandla strålskyddsmyndighetens verksamhet och
därefter övergå till frågan om samordningen med vissa andra myndigheter.

Som
jag tidigare framhållit är del angeläget att huvudansvaret för strålskyddet
även i framtiden samlas hos en central strålskyddsmyndighet.

Del
är väsentligt att myndighetens resurser kan disponeras så att dess centrala
funktion som expertorgan på strålskyddsområdet kan förslärkas. Jag delar
utredningens uppfattning alt en sådan uppläggning är nödvändig för att få en
samlad överblick av och samordning i strålskyddsarbetet. Statens
strålskyddsinstilul bör som hittills fungera som strålskyddsmyndighet.

Det nu sagda innebär i
flera avseenden ett frångående av den syn på strålskyddsmyndighetens arbete som
den nuvarande lagstiftningen har, nämligen att kontrollarbetet i stort sker
genom en individuell tillståndsprövning och en fortlöpande tillsyn över
strålningsverksamheterna. Som jag utvecklat i avsnitt 2,6.3 innebär det system
jag förordar att kontrollarbetet skall kunna anpassas med hänsyn till
strålkällans farlighet och kravet på kompetens m. m.

Till
de uppgifter som år väsentliga för en central strålskyddsmyndighet

58

hör
att utarbeta råd och föreskrifter om åtgärder till förebyggande av Prop.
1987/88:88 strålskador i och utanför arbetslivet och i miljön. Betydelsefulla
är därvid frågor om mätteknik, riskbedömning samt gränsvärden och högsta
tillåtna mängder av radioaktiva ämnen som får användas. Grunden för denna
verksamhet är att ett målinriktat forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs och
att kunskaperna och erfarenheterna om strålskyddet följs upp. Det är också av
betydelse att tillskapa rutiner för underhållskontroll av förekommande
apparattyper. För att få ett enhetligt kontrollsystem bör strålskyddsmyndigheten
ge ut råd och föreskrifter i dessa frågor. Det är viktigt att myndigheten
deltar i det internationella samarbetet i strålskyddsfrågor och i sina
föreskrifter beaktar och omsätter till svenska förhållanden de överenskommelser
och rekommendationer som Sverige ratificerat eller förbundit sig att följa.

En
annan viktig roll för strålskyddsmyndigheten, som enligt min uppfattning
särskilt bör understrykas, är att svara för informationen om strålskyddsfrågor
och i anslutning härtill fungera som ett organ till vilket arbetsgivare och
arbetstagare, liksom allmänheten, kan vända sig för att få sakkunniga råd och
upplysningar i strålskyddsfrågor.

För
att den som bedriver verksamhet med strålning skall kunna leva upp till de krav
som ställs på honom vad gäller strålskyddet torde det också i flera fall vara
viktigt för strålskyddsmyndigheten att centralt verka för att de anställda i
strålskyddsarbetet - liksom skyddsombud och andra som engageras i den lokala
skyddsorganisationen - fåren tillfredsställande och adekvat utbildning i
slrålskyddsfrågor.

I
avsnitt 2.9 har jag kommit in på frågan om samordningen mellan
strålskyddsmyndigheten och andra myndigheter. Min avsikt är att i del följande
något närmare belysa samordningen på vissa områden. Rent allmänt bör det
åligga strålskyddsmyndigheten att, så långt det är rimligt och meningsfullt,
verka för samråd och samverkan med andra myndigheter som är verksamma på
områden där strålning förekommer. Det gäller inte bara vid utfärdande av
allmänna råd och föreskrifter eller uppläggning av forskningsprojekt utan också
vid utformningen av olika moment i strålskyddskontrollen.

Arbetsmiljön

Arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen är tillsynsmyndigheter enligt arbetsmiljölagen.
Arbetarskyddsstyrelsen utövar den centrala tillsynen, medan den lokala
tillsynen utövas av yrkesinspektionen under styrelsens överinseende och
ledning.

Arbetarskyddsstyrelsen
utarbetar föreskrifter om tillämpningen av ar-belsmiljölagen. På grund av sitt
övergripande ansvar för arbetsmiljön kan arbetarskyddsstyrelsen utfärda
skyddsföreskrifter som även rör slrålskyddsfrågor. Exempel på sådana
föreskrifter som har utfärdats omfattar radiofrekvent strålning, laser och
radon.

Strålskyddsmyndighetens
samverkan med arbetarskyddsverket bör utgå

från att samhällets resurser för kontrollen och tillsynen inom arbetsmiljö

området utnyttjas ändamålsenligt. Möjligheten att ytteriigare utnyttja yr- 59

kesinspektionens
resurser vad gäller tillsynen inom industriområdet - Prop. 1987/88:88 t.
ex. i fråga om apparater av enklare beskaffenhet som avger joniserande
strålning — bör därvid som jag tidigare nämnt övervägas. Det innebär att
utbildningen i skyddet mot strålning - såväl joniserande som icke-joniserande
- av yrkesinspektionens personal kan behöva förstärkas.

Arbetsmiljölagen gäller inte skeppstjånst på andra fartyg
än örlogsfartyg. Arbetarskyddsbestämmelser för skeppstjänst finns i lagen (1965:719)
om säkerheten på fartyg. Tillsynsmyndighet är sjöfartsverket. Tillsynen enligt
den lagen kan bl, a. omfatta strålkällor av olika slag som ingår i fartygets
utrustning. Sjöfartsverket bör vid sådan tillsynsverksamhet samverka med
strålskyddsmyndigheten på motsvarande sätt som arbetarskyddsstyrelsen/yrkesinspektionen
samverkar med strålskyddsmyndigheten inom arbelsmiljölagens
tillämpningsområde.

En ny fartygssäkerhetslag skall fr, o. m, den 1 juli 1988,
(prop, 1987/88:3, TU 4, rskr, 42), ersätta lagen om säkerheten på fartyg, I den
nya lagen har arbetsmiljöreglerna omarbetats efter mönster från
arbetsmiljölagen. Sjöfartsverket skall kvarstå som fillsynsmyndighet. Den nya
fartygssäkerhetslagen innebär ingen ändring vad gäller samordningen med strålskyddslagstiftningen.

Hälso- och sjukvård

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet inom bl.
a. hälso- och sjukvården samt tandvården och svarar för Ullsynen inom dessa
områden. I fråga om den landstingskommunala hälso- och sjukvården meddelar socialstyrelsen
de föreskrifter som behövs till skydd för enskilda. Socialstyrelsen har vidare
bemyndigats att meddela de föreskrifter om åliggande för hälso- och
sjukvårdspersonal som behövs till skydd för enskilda eller för verksamhetens
bedrivande i övrigt.

Vad gäller samverkan mellan strålskyddsmyndigheten och
socialstyrelsen i frågor om strålskyddet av patienter bör som utgångspunkt
gälla att tillsynen inte är en uppgift för endast socialstyrelsen utan att även
strälskyddsmyndigheten har en aktiv del däri. Dessa myndigheters tillsyn sker
dock frän olika utgångspunkter. Jag förutsätter att socialstyrelsen och
strålskyddsmyndigheten liksom för närvarande verkar för att en ändamålsenlig
samordning kommer till stånd vad gäller patientstrålskyddet. En viss överlappning
av tillsynsmyndigheternas ansvarsområden kan därvid kanske inte helt undvikas.
En sådan överlappning behöver dock inte alltid vara till nackdel och får
accepteras med hänsyn till lagstiftningens utformning och karaktär.

Frågor rörande radioaktiva läkemedel har fått en särskild
reglering genom lagen om radioaktiva läkemedel. Som jag närmare utvecklat i
avsnitt 2.9.2 bör samordningen mellan den nya strålskyddslagen och lagen om
radioaktiva läkemedel ske på samma sätt som hittills.

Strålskyddsmyndighelens ansvar för slrålskyddsfrågor vid
forsknings-

eller hälsoundersökningar bör ha samma innehåll som vid en medicinskt

grundad undersökning av en enskild patient. I den mån en skyddsfråga har

medicinsk karaktär bör samråd ske med socialstyrelsen. Huruvida efter ett 60

sådant
samråd särskilda villkor foreller begränsningar av undersökningen, Prop.
1987/88: J som är påkallade med hänsyn till patientskyddet, skall meddelas av
strålskyddsmyndigheten eller av socialstyrelsen torde myndigheterna kunna
bestämma.

Hälsoskydd i bostäder m.m.

Skyddet mot vissa hälsorisker i bostäder, värd - och
samlingslokaler m.m. regleras i hälsoskyddslagen (1982:1080). Den centrala
tillsynen åvilar socialstyrelsen med viss fördelning gentemot statens
naturvårdsverk. Regional tillsyn utövas av länsstyrelserna och den lokala
tillsynen av kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. I avsnitt 2.8 rörande
naturlig strålning har jag berört att miljö- och hälsoskyddsnämnderna har en
viktig uppgift i strålskyddssammanhang vad gäller radonfrågorna.

Jag har vidare beskrivit strålskyddsmyndighetens roll i
detta sammanhang. Myndigheten skall ha det övergripande ansvaret för att följa
utvecklingen i fråga om strålning i bostäder. Myndigheten skall bl. a.
rekommendera gränsvärden samt verka för utveckling och standardisering av
mätteknik och mätmetoder. Myndigheten skall ha möjlighet att ställa krav på
provning och kontroll av mätteknik och utrustning.

Tullfrågor

Generaltullstyrelsen har huvudansvaret för tullfrågor.
Enligt gällande ordning sker övervakningen av införsel till riket av
radioaktiva ämnen enligt föreskrifter som meddelas av generaltullstyrelsen i
samråd med statens strålskyddsinstitut. När det gäller strålskyddsfrågor inom
generaltullstyrelsens ansvarsområde bör liksom hittills ett samarbete ske med
strålskyddsmyndigheten.

Utsläpp av radioaktiva ämnen

Samhällets beredskap i samband med utsläpp av radioaktiva
ämnen har nyligen behandlats när riksdagen beslutade om statens räddningsverk
(prop. 1984/85:161, FöU 12, rskr. 389) och tillkomsten av räddningstjänstlagen
(1986:1102), (prop. 1985/86:170, FöU 1986/87:2, rskr. 58). Eriaren-helerna av
Tjernobylolyckan kan eventuellt motivera ytteriigare diskussion i den frågan.
Regeringen har för övrigt i beslut den 11 juni 1987 bemyndigat chefen för
försvarsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda
beredskapen mot utsläpp av radioaktiva ämnen (Dir. 1987:28). Milt förslag till
ny strålskyddslag påverkar inte ansvarsfördelningen mellan berörda
myndigheter.

61

2.11
Ikraftträdande m. m. Prop. 1987/88:88

Jag
föreslår att den nya strålskyddslagen träder i kraft den 1 juli 1988.

Enligt
min mening bör vissa övergångsbestämmelser knytas ull den nya lagen. Min avsikt
är att återkomma till den frågan i specialmotiveringen, avsnitt 5,1

2.12 Kostnadskonsekvenser

Utredningen
har uttalat, att förslaget till en ny strålskyddslag inte innebär någon
kostnadsstegring om den genomförs. Någon närmare kostnadsanalys har dock inte
lämnats.

För
egen del får jag i denna fråga anföra följande. Den nya strålskyddslagen får
ett vidare tillämpningsområde än nu gällande lag. Detta medför samtidigt att
strälskyddsmyndighetens ansvarsområde vidgas. Vid en bedömning av
kostnadskonsekvenserna måste beaktas att strålskyddsmyndighetens verksamhet
delvis kommer att få en ändrad inriktning. Den redan inledda övergången frän
individuellt inriktad tillståndsprövning och fortlöpande tillsyn över
strålningsverksamhet till generell tillståndsprövning och utarbetande av
föreskrifter bör medföra lättnader för myndigheten. De kostnader som den
ändrade inriktningen inledningsvis kan medföra bör enligt min mening rymmas
inom nuvarande kostnadsramar.

Enligt
den nya lagen skall den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utöva
tillsyn över efterlevnaden av lagen. Strålskyddstillsynen skall vidare kunna
överlåtas åt kommuner. Den huvudsakliga tillsynen bör utövas av statens
strålskyddsinstitut. Jag har i avsnitt 2,6,3 nämnt att tillsyn även skall kunna
utövas av bl, a, arbetarskyddsstyrelsen/yrkesinspektionen samt miljö- och
hälsoskyddsnämnderna. Både arbetarskyddsstyrelsen/yrkesinspektionen och miljö-
och hälsoskyddsnämnderna utövar redan i dag sirålskyddstillsyn med stöd av
arbetsmiljölagen respektive hälsoskyddslagen. Den arbetsbörda som en formell
tillsyn enligt strålskyddslagen medför torde därför enligt min mening inte bli
av sådan omfattning att den leder till ökade kostnader för berörda myndigheter
och kommuner.

Den
nya lagen kommer att ställa större krav på den som är verksam med strålning.
Den som bedriver verksamheten skall i ökad omfattning svara för strålskyddet.
En målsättning med den nya lagen år vidare att flytta fram
strålskyddskonlrollen till tillverkar- och försäljningsleden genom alt det
ställs krav på provning. Det kan inte uteslutas att den nya lagens inriktning
kommer att medföra ökade kostnader för dem som är verksamma med strålning. I
vissa fall kan kostnader till följd av bl. a. krav på provning till sist drabba
den enskilde konsumenten.

Sammanfattningsvis
bör de ekonomiska konsekvenserna av den nya

strålskyddslagen inte bli särskilt omfattande. Enligt min mening finns det

både från allmän och enskild synpunkt ett starkt intresse av att införa en ny

lag som moderniserar och effektiviserar strålskyddet. Jag anser därför att

de nu beskrivna ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna av den

föreslagna lagstiftningen bör kunna accepteras. 62

3
Följdändringar i viss annan lagstiftning Prop.
1987/88:

Den nya lagen föranleder ändringar av redaktionell art i
viss annan lagstiftning. Jag avser här lagen (1982:821) om transport av
farligt gods, lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och lagen (1985:426) om
kemiska produkter.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom miljö- och
energidepartementet upprättats förslag till

1,
strålskyddslag,

2,
lag om ändring
i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel,

3,
lag om ändring
i lagen (1982:821) om transport av farligt gods,

4,
lag om ändring
i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

5, lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska
produkter.

Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för socialdeparte

mentet och förslaget under 3 i samråd med chefen för kommunikationsde

partementet.

Lagrådet har granskat lagförslagen under 1 och 2, Övriga
lagförslag är av sådan beskaffenhet alt lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till strålskyddslag

Uppläggningen av den nya lagen bygger på samma principer
som den nu gällande lagen, dvs, att strålningsverksamhet skall slå under samhällets
kontroll genom en särskild strålskyddsmyndighel samt att för sådan verksamhet
skall med hänsyn till strålskyddet krävas tillstånd eller annan form av
förhandsprövning och att verksamheten skall slå under erforderlig löpande
tillsyn. Den nya lagen innebär emellertid flera pnncipiella och materiella
ändringar i förhållande till gällande lagstiftning, bl, a. i fråga om lagens
tillämpningsområde, ansvarsförhållanden saml tillstånds- och tillsynssystemets
uppbyggnad.

Den nya lagen får i många avseenden sitt konkreta innehåll
genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. En sådan ordning har ansetts nödvändig med hänsyn till ämnets
karaktär och målsättningen att skapa regler som medger att behövliga
strålskyddsåtgärder alltid kan vidtas med stöd av strålskyddslagstiftningen
allt eftersom kunskaperna om strålningens effekter ökar samt nya
användningsområden utvecklas.

Även den nya lagen benämns "strålskyddslag".
Begreppet strålskydd har under lång tid använts och har blivit väl känt såväl i
dagligt tal som inom strålskyddskretsar. Benämningen är kortfattad och
lällhanleriig.

För att
undvika förväxling mellan gällande lag och den nya kallas i

följande specialmolivering den nuvarande lagen 1958 års strålskyddslag. "•'

Den
nya lagen har disponerats på följande sätt. Efter de inledande Prop. 1987/88:88
bestämmelserna (1-5 §8) följer ett avsnitt om allmänna skyldigheter (6-12 88).
I avsnittet finns aktsamhetsregler rörande verksamhet med strålning,
radioaktiva ämnen och tekniska anordningar som kan alstra strålning. Härefter
följer regler om radioaktivt avfall och kasserade tekniska anordningar (13-14
88). Följande avsnitt (15-19 88) innehåller vissa bemyndiganden för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
förbud, provning och vissa andra strålskyddsföreskrifter. Avsnittet innehåller
även bestämmelser om minderåriga och läkarundersökning. Därefter följer tre
avsnitt rörande tillstånd (20— 25 88), tillståndsvillkor m. m. (26-27 88) och
återkallelse av tillstånd (28 8). Tillsynen över efterlevnaden av lagen
regleras i 29-34 88. Lagen innehåller slutligen bestämmelser om ansvar m. m. i
35-42 88.

I
den nya lagen används som benämning på olika strålkällor följande begrepp:
radioaktivt ämne, teknisk anordning som kan alstra strålning saml teknisk
anordning i vilken radioaktivt ämne ingår. Terminologin har utformats med
beaktande av lagrådets förslag. Jag återkommer till den frågan i anslutning
till 3 8.

Ett
radioaktivt ämne karakteriseras av att atomkärnorna inte är stabila utan kan
sönderfalla. När ett radioaktivt ämne sönderfaller utsänds joniserande
strålning. Strålningens intensitet beror på mängden sönderfall per tidsenhet.
Liksom enligt 1958 års strålskyddslag omfattar begreppet radioaktivt ämne både
radioaktiva grundämnen och föreningar vari sådana ämnen ingår. Även preparat,
beredningar och andra konstgjorda produkter som sänder ut joniserande strålning
omfattas av begreppet.

Den
nya lagens tillämpningsområde är inte inskränkt till ämnen vars radioaktivitet
överstiger en viss intensitet. Huvudprincipen är alt lagen gäller alla slags
radioaktiva ämnen. Genom en särskild bestämmelse (3 8) ges regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer rått att föreskriva undantag från lagens
tillämpning beträffande radioaktiva ämnen i den utsträckning det kan ske utan
att syftet med lagen åsidosätts. Avsikten är att den nya lagens nedre gräns
skall bestämmas med stöd av detta bemyndigande.

I
en teknisk anordning som kan alstra strålning alstras strålningen på elektrisk
väg. Det kan vara såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Som
exempel kan nämnas röntgenanordning resp. anordning som alstrar ultraviolett
strålning (t. ex. solarium). Karakteristiskt för sådana tekniska anordningar är
att de endast alstrar strålning då de är påslagna. Ett radioaktivt ämne däremot
sänder ut strålning så länge som det är radioaktivt.

I
vissa tekniska anordningar alstras strålning som en bieffekt. Avsikten

med anordningen är inte alt sända ut strålning. Man brukar i dessa fall tala

om s. k. parasitär strålning. Det kan gälla såväl joniserande som icke-joni

serande strålning. Som exempel på sådana tekniska anordningar som kan

alstra strålning kan nämnas TV-apparater och eleklronmikroskop. Med

begreppet "teknisk anordning som kan alstra strålning" avses således

både anordningar som kan alstra och är avsedda att sända ut strålning och

anordningar som visserligen kan alstra men som inte är avsedda att sända 64

ut strålning. I det fall endast
anordningar som är avsedda att sända ut Prop, 1987/88:88 strålning omfattas
av en bestämmelse anges detta uttryckligen, Lagen innehåller endast en sådan
bestämmelse, nämligen 20 8 2 angående tillståndsplikt för anordning som sänder
ut joniserande strålning.

Med
en teknisk anordning i vilken radioaktivt ämne ingår menas en teknisk anordning
som inte självständigt kan alstra strålning. Den är i stället försedd med en
strålkälla i form av ett radioaktivt ämne.

På
förslag av lagrådet har jag delat upp 35 § i det remitterade förslaget i två
paragrafer: 35 och 36 88, Paragrafnumreringen i specialmotiveringen blir därför
från och med 36 8 en annan än i det remitterade förslaget.

Inledande
bestämmelser

1
§ Syftet med denna lag är att människor, djur och miljö skall skyddas mot
skadlig verkan av strålning.

Bestämmelsen,
som saknar motsvarighet i 1958 års strälskyddslag, anger lagens syfte.
Paragrafen motsvarar 1 8 i utredningens förslag.

Av
paragrafen framgår att lagen gäller såväl skydd av människor som skydd av djur
och miljön mot strålning. Innebörden av detta är att lagens tillämpningsområde
inte som 1958 års strålskyddslag är begränsad till skydd av människan och djur
som underkastas veterinärmedicinsk behandling eller undersökning. Även
skadliga effekter på övrigt djuriiv skall inrymmas i lagen, liksom skydd av
växter och miljön i övrigt, Lagen gäller skydd av såväl vilda djur som djur i
fångenskap.

Med
strålning avses både joniserande och icke-joniserande strålning.
Strålningsbegreppel definieras i 2§. Inte bara av människan framställd eller
orsakad strålning utan även s. k. naturlig strålning omfattas av lagen.

Strålskyddet
skall utformas på sådant sätt, all det så långt som möjligt kan förebygga
strålskador. Ett totalt skydd i samhället mot strålningens negativa verkan
torde vara omöjligt att uppnå. Den grundläggande inställningen hos berörda
myndigheter och dem som år verksamma i strålningsarbete måste dock vara att sä
långt det är möjligt förhindra strålskada. Ambitionsnivån styrs av flera faktorer,
såsom tillgängliga resurser, ökade kunskaper om strålning och förbättrad
teknisk utveckling.

Såsom
påpekats i den allmänna motiveringen är avsikten med lagen all behövliga
skyddsåtgärder mot skador från såväl joniserande som icke-joniserande strålning
alltid skall kunna vidtas med stöd av lagen allt eftersom kunskaperna om
strålningens effekter ökas och nya ämnen eller tekniker utvecklas. Redan en på
goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om skaderisker utgör
tillräcklig grund för ingripande enligt den nya lagen. Ambitionen är således
alt skapa förutsättningar för att uppnå ett så långt som möjligt totalt
strålskydd i samhället.

Genom lagen avses vidare
att ta till vara intresset av att de förpliktelser

fullgörs som följer av Sveriges internationella åtaganden. Närmast åsyftas

den av ILO år 1960 antagna konventionen nr 115 angående skydd för

arbetstagare mot joniserande strålning som Sverige ratificerat år 1961,

Vidare bör nämnas lL0:s rekommendation nr 114 i samma ämne. Enligt 65

5 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 88

riksdagens beslut skall
rekommendauonerna, i den utsträckning som fin- Prop. 1987/88:88 nes
lämpligt och möjligt, beaktas vid tillämpningen av gällande strålskyddslagstiftning
samt vid utformningen av framtida bestämmelser på strålskyddets område.

2 §
Lagen gäller .såväl joniserande som icke-joniserande strålning.

Med
joniserande strålning avses gammastrålning, röntgenstrålning, partikelstrålning
eller annan till sin biologiska verkan likartad strålning.

Med
icke-joniserande strålning avses optisk strålning, radiofrekvent strålning,
lågfrekventa elektriska och magnetiska fält och ultraljud eller annan till sin
biologiska verkan likartad strålning.

Paragrafen
motsvarar i sak 2 8 utredningsförslaget.

1958
års strålskyddslag omfattar som huvudregel endast joniserande strålning. Om det
är påkallat från strålskyddssynpunkt kan den göras tillämplig även på
icke-joniserande strålning. Strålskyddsinstitutet har bemyndigats att meddela
sådana föreskrifter.

I
första stycket sägs, att lagen omfattar såväl joniserande som icke-joniserande
strålning. När uttrycket "strålning" används i lagtexten avses
således både joniserande och icke-joniserande strålning. I de fall endast ett
av strålningsslagen omfattas av en bestämmelse anges detta uttryckligen. Som
exempel kan nämnas reglerna angående arbetstagare under 16 år och
läkarundersökning i 16 och 18 88 (joniserande strålning) samt stadgandet
rörande tillståndsplikt i 21 8 (icke-joniserande strålning). Med strålning
avses både av människan framställd strålning och s. k. naturiig strålning.

I
andra stycket definieras joniserande strålning. Bestämmelsen motsvarar
definitionen i 1 8 andra stycket 1958 års strålskyddslag. För att uppnå en mera
överskådlig definition anges i den nya lagen genomgående de olika
strälningssslagen i stället för strålkällor.

I
tredje stycket definieras icke-joniserande strålning. Definitionen överensstämmer
i huvudsak med WHO:s definition av icke-joniserande strålning.

Avsikten
med tillägget "eller annan till sin biologiska verkan likartad
strålning" är alt skyddet mot strålning skall kunna tillvaratas allt
eftersom kunskapen om dess risker blir kända.

Definitionen
på icke-joniserande strålning medger t. ex. att lagens tillämpningsområde kan
omfatta infraljud om det är påkallat från strålskyddssynpunkt. Avsikten år
dock inte att lagen skall tillämpas på hörbart ljud.

3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den

utsträckning det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts, föreskriva

undantag från denna lag eller vissa bestämmelser i lagen i fråga om radio

aktiva ämnen eller tekniska anordningar som kan alstra strålning.

Paragrafen
motsvarar i huvudsak 30 8 i 1958 års strålskyddslag, dock med den skillnaden
att den nya bestämmelsen omfattar såväl joniserande som icke-joniserande
strålning. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 5 8 utredningsförslaget.

66

Med
stöd av paragrafen kan radioaktiva ämnen eller tekniska anordning- Prop.
1987/88:88 ar undantas från lagens tillämpningsområde i sin helhet eller i
vissa delar. Undanlag kan endast föreskrivas i de fall det kan ske utan att
syftet med lagen åsidosätts. Paragrafen ger möjlighet att bestämma en nedre
gräns för strålskyddslagens tillämpningsområde. Från strålskyddssynpunkt harmlösa
mängder av radioaktivitet och tekniska anordningar som avger svag joniserande
strålning kan helt undantas från strålskyddslagstiftningens tillämpningsområde.
Bestämmelsen ger även möjlighet till alt endast delvis sätta lagens regler ur
spel. Som angetts i den allmänna motiveringen kan således med stöd av
paragrafen undantag göras från lagens regler angående tillståndsplikt. En
förklaring till den använda terminologin finns i specialmotiveringens
inledning.

I
det till lagrådet remitterade förslaget användes i förevarande paragraf liksom
i 5, 10, 14, 15 och 33 88 benämningen "teknisk anordning som kan eller är
avsedd att alstra strålning."

Lagrådet
har i anslutning till paragraferna uttalat följande beträffande den valda
terminologin:

I
dessa paragrafer anges de av regleringen omfattade tekniska anordningarna som
"tekniska anordningar som kan eller är avsedda att alstra strålning".
Avsikten med denna bestämning är att markera att alla anordningar som kan
alstra strålning omfattas av lagen, inte bara de som är avsedda att sända ut
strålning utan också de som såsom bieffekt kan alstra s. k. parasitär
strålning. Ordsammanställningen "kan eller är avsedda att alstra
strålning" ger emellertid intrycket att anordningar som inte kan alstra
strålning men som påstås kunna det faller under regleringen. Exempelvis skulle
en apparat som förespeglas sända ut nyttig strålning men som över huvud taget
inte kan alstra någon strålning komma att omfattas av tillståndsplikten.
Eftersom apparaten inte kan åstadkomma någon strålskada, skulle tillstånd få
lov att beviljas. Det är att märka, att i läkemedelsförordningen (1962:701)
definieras läkemedel såsom sådan vara som är avsedd att förebygga, påvisa,
lindra eller bota sjukdom. Syftet därmed är att även sådana medel som utges för
att bota sjukdom men som helt saknar sådan effekt skall omfattas av
regleringen. Därigenom blir det nämligen möjligt att förhindra att overksamma
medel kommer ut på marknaden. Något motsvarande syfte har inte den föreslagna
strålskyddslagen.

Mot
bakgmnd av det anförda förordar lagrådet att de anordningar som skall omfattas
av bestämmelserna i de rubricerade paragraferna betecknas som "tekniska
anordningar som kan alstra strålning".

Jag
delar lagrådets uppfattning. Förevarande paragraf liksom 5, 10, 14, 15 och 33
88 har avfattats i enlighet med lagrådets förslag.

4
8 Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda
förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna lag.

Paragrafen
har sin motsvarighet i 30 8 i 1958 års strålskyddslag och 5 8 i
utredningsförslaget.

Den
nya lagen är liksom 1958 års lag tillämplig inom totalförsvaret. Såväl

den gamla som den nya lagen avses emellertid inte omfatta verksamhet

som bedrivs under krig eller krigsfara. Det måste därför finnas en möjlighet

att föreskriva undantag från lagen för sådana förhållanden. Strålskydds- 67

lagstiftningen bör även kunna anpassas till situationer då
beredskapen Prop. 1987/88: måste höjas utan att läget för den skull är så
allvariigt att krig eller krigsfara föreligger. Paragrafen innehåller ett
bemyndigande enligt 8 kap. 7 8 regeringsformen som avser att ge regeringen
sådana befogenheter. Bemyndigandet innebär att regeringen får meddela särskilda
föreskrifter för totalförsvaret i de frågor som avses i lagen. Beträffande
innebörden av begreppet totalförsvar hänvisas till prop. 1984/85:160 s. 2 f.

5 8 Med verksamhet med strålning avses i denna lag'

1.
tillverkning,
införsel, transport, saluförande, överlåtelse, upplåtelse, förvärv, innehav och
användning av eller annan därmed jämföriig befattning med radioaktiva ämnen,

2.
användning av
eller annan därmed jämförlig befattning med tekniska anordningar som kan alstra
strålning.

Paragrafen saknar motsvarighet i såväl 1958 års
strålskyddslag som utredningens förslag.

Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen
förekommer inte uttrycket "radiologiskt arbete" i den nya lagen.
Motsvarigheten i den nya lagen kallas "verksamhet med strålning".
Även detta begrepp ansluter främst till användningen av en strålkälla. Som
exempel kan nämnas utnyttjande av radioakliva ämnen som strålkällor eller
användning av olika typer av anordningar som sänder ut strålning. Begreppet
verksamhet med strålning har dock en vidare innebörd än motsvarande begrepp i
1958 års strälskyddslag. Med det förra uttrycket skall nämligen förstås inte
bara direkt arbete med en strålkälla utan även sådan verksamhet vari
strålkällor över huvud laget hanteras. I paragrafen definieras det nya begreppet.

Avsikten med definitionen i punkt I är att ge ett
sammanfattande begrepp för all slags hantering av radioaktiva ämnen.
Uppräkningen skall ses som en exemplifiering och är inte fullständig. Som
exempel på icke angivna tillämpningsområden för begreppet verksamhet med
strålning kan nämnas innehav och drift av kärnteknisk anläggning samt
omhändertagande, förvaring och destruktion av radioakliva ämnen.

I punkt 2 behandlas tekniska anordningar som kan alstra
strålning. I inledningen av specialmotiveringen har jag närmare beskrivit vad
som avses med sådana anordningar. Stadgandet avser främst verksamhet varvid
strålkällan på något sätt utnyttjas. Även befattning med anordningar som inte
direkt går ut på att utnyttja strålningen skall anses vara en form av
användning. Som exempel kan nämnas tillverkning av en teknisk anordning och
underhållsarbete. En förutsättning är dock att anordningen sätts i funktion så
att den alstrar strålning.

I det till lagrådet remitterade förslaget användes i punkt
2 benämningen "teknisk anordning som kan eller som är avsedd att alstra
strålning". På förslag av lagrådet har i stället uttrycket "teknisk
anordning som kan alstra strålning" valts (jfr. vad som sagts i anslutning
till 3 8).

68

Allmänna skyldigheter Prop. 1987/88:88

I
1958 års strålskyddslag ingår vissa bestämmelser om de allmänna skyldigheter
som åligger tillståndshavare, arbetstagare m, fl. Dessa bestämmelser har i stor
sett oförändrade arbetats in i den nya lagen. Den nya lagen tar härutöver upp
vissa ytterligare ansvarsregler,

I
6—8 88 ges bestämmelser om de allmänna skyldigheter som åligger den som
bedriver verksamhet med strålning och den som är sysselsatt i sådan verksamhet.
Vissa allmänna skyldigheter stadgas även för den som tillverkar, till landet
inför, överiåter eller upplåter radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar
som kan alstra strålning samt den som installerar eller underhåller sådana
anordningar (9-11 88). Avsnittet avslutas med ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare
föreskrifter Ull skydd mot eller för kontroll av strålning i de hänseenden som
anges 16—1188.

De
allmänna skyldigheterna har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelser
inom arbetsmiljöområdel.

6
8 Den som bedriver verksamhet med strålning skall med hänsyn till verksamhetens
art och de förhållanden under vilka den bedrivs

1. vidta
de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att

hindra eller motverka skada på människor, djur och miljö,

2.
kontrollera och upprätthålla
strålskyddet på den plats och i den lokal och övriga utrymmen där strålning
förekommer,

3.
väl underhålla tekniska
anordningar samt mät- och strålskyddsulmsl-ning som används i verksamheten.

Paragrafen,
som delvis motsvarar 108 första stycket i 1958 års strålskyddslag och i
huvudsak 6 8 i utredningens förslag, innehåller vissa grundläggande
aktsamhetsregler för den som bedriver verksamhet med strålning. Bestämmelsen
har sin motsvarighet i 3 kap. 2 8 arbelsmiljölagen.

Som
närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen och i anslutning till 5 8
ersätts begreppet "radiologiskt arbete" i den nya lagen med begreppet
"verksamhet med strålning".

Bestämmelsen
i punkt 1 ålägger den som bedriver verksamhet att inte bara följa de
föreskrifter och villkor som uppställts utan han skall på eget initiativ vidta
alla de åtgärder som behövs för att upprätthålla strålskyddet. Del åligger
således den ansvarige bl. a, att planera och anordna verksamheten på ett från
strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Strålskyddet skall stå i rimlig
överensstämmelse med den tekniska och metodologiska utvecklingen och
förbättras i takt med de möjligheter utvecklingen medger. Innebörden av
begreppet strålskydd har behandlats i anslutning till 1 8,

Av
punkt 1 följer vidare, alt den för verksamheten ansvarige skall organisera allt
arbete så att exponeringen för strålning blir så låg som det är rimligt att
begära. Detta ansvar omfattar såväl dem som sysselsätts i verksamheten som
utomstående personer. I bestämmelsen sägs vidare att ansvaret också gäller djur
och miljön.

En
given förutsättning för all verksamhet med strålning är att den som

bedriver verksamheten har kompelens i utrustningens och strålkällans

handhavande. Kompetensfordringar måste samtidigt ställas i relation till 69

strålkällans
potentiella fariighet, strålskyddets utformning och de övriga Prop, 1987/88:88
omständigheter som kan påverka slrålriskerna i en anläggning eller vid
hantering av radioaktiva ämnen. Också kompetenskraven omfattas av vad som sägs
i punkt 1, Bestämmelsen kan även innebära bl, a, en skyldighet för den som
bedriver strålningsverksamhet att se till att de stråldoser som de i
verksamheten sysselsatta utsätts för blir registrerade. Det kan ske genom en
allmän kontroll av strålningsnivån i arbetslokalen eller genom individuell
persondosmätning. Mätresultaten kan utgöra underlag för begränsning av doserna
och bevakning av att inga gränsvärden överskridits. Mätningen ger vidare
arbetstagaren, arbetsgivaren och strålskyddsmyndigheten data för förbättringar
av arbetsmiljön och avvägningar av strål-nivåer och strålskydd. Om olyckor
inträffar ger mätningen underlag för omhändertagande och vård av bestrålade
personer. Vidare kan olyckan rekonstrueras och åtgärder vidtas för att
förhindra upprepningar. De mätdata som erhålls kan utgöra ett värdefullt
underlag för forskning om strålskydd och arbetsmiljö.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 12 8 utfärda
ytterligare föreskrifter rörande de allmänna skyldigheter som anges i
paragrafen. I sådana föreskrifter kan bl. a. anges när persondosmätning är
obligatorisk och på vilket sätt inätningen skall ske.

Som
jag nämnt i avsnitt 2.5.1 omfattar paragrafen all slags verksamhet med
strålning. Hit hör även bestrålning av patienter och djur i undersöknings- och
behandlingssyfte. Bestrålning av människor och djur kan vid sidan av hälso- och
sjukvården resp. djursjukvården förekomma inom forskningsinstitutioner och
laboratorier samt i kosmetiskt syfte. Jag har i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.5.2, närmare beskrivit de krav som bör ställas på skyddet av
patienter i samband med bestrålning i undersöknings- eller behandlingssyfte.
Sammanfattningsvis skall patienten tillförsäkras det strålskydd som en modern
utrustning och teknik kan ge för varje undersökning eller behandling. Vidare
bör alltid stråldosen avpassas till undersökningens och behandlingens syfte och
avsedda resultat.

En
viktig del i strålskyddet är att anläggningar, lokaler, apparater och andra
tekniska anordningar samt skyddsutrustning fortlöpande kontrolleras och
underhålls väl. Detta ansvar, som framgår av punkterna 2 och 3, ingår i de
skyldigheter som den som bedriver verksamheten har att iaktta. Han skall
således inom ramen för tillgängliga kontrollmetoder och kunskaper kontrollera
och upprätthålla strålskyddet på den plats och i den lokal och övriga utrymmen
där strålning förekommer samt väl underhålla de tekniska anordningar och den
mät- och strålskyddsutrustning som används i verksamheten. En sådan kontroll,
som även omfattar eventuell parasitär strålning, skall alltefter behov
ombesörjas som daglig kontroll eller som periodisk kontroll.

7
8 Den som bedriver verksamhet med strålning skall svara för att den

som är sysselsatt i verksamheten har god kännedom om de förhållanden,

villkor och föreskrifter under vilka verksamheten bedrivs saml blir upplyst

om de risker som kan vara förenade med verksamheten. Den som bedriver

verksamheten skall förvissa sig om att den som är sysselsatt i verksamhe

ten har den utbildning som behövs och vet vad han skall iaktta för alt '"

strålskyddet skall fungera tillfredsställande.

Paragrafen har en viss
motsvarighet i 3 kap. 3 8 första stycket arbets- Prop. 1987/88:88
miljölagen men saknar motsvarighet i 1958 års strälskyddslag. Den överensstämmer
i sak med 8 8 utredningsförslaget.

Utöver
vad som framgår av 6 8 är en annan och viktig sida av strålskyddets
tillvaratagande att den som är sysselsatt i strålningsverksamhet genom lydliga
och föreståeliga instruktioner eller på annat sätt får en god kännedom om de
förhållanden under vilka verksamheten bedrivs och upplyses om de risker som kan
vara förenade med strålningen. En bestämmelse härom tas upp i förevarande
paragraf. Av paragrafen framgår också att den för verksamheten ansvarige har
att förvissa sig om att arbetstagarna har den kompetens och utbildning som
behövs i arbetsuppgiften och vet vad som skall iakttas för att undgå
strålningsriskerna. Speciellt i fråga om mera komplicerade apparaturer eller
strålningsverksamhet som snabbt utvecklas är det av stor vikt alt den personal
som handhar utrustningen har en adekvat utbildning och vid behov får
vidareutbildning för att kunna sköta utrustningen. Ett betydelsefullt inslag i
skyldigheterna bör också vara att skyddsombuden på den enskilda arbetsplatsen
lämnas information om strålningsverksamheten och förändringar i verksamheten.
Ett exempel på en lämplig form av information är märkning av anordningar och
ämnen.

Av
paragrafen följer, att den som bedriver verksamhet med strålning har skyldighet
alt meddela instruktioner i olika avseenden samt tillse att den som är
sysselsatt i verksamheten har den utbildning som behövs. Med utbildning avses
både kunskaper och färdigheter. Utbildning kan vara av teoretisk art men kan
också förvärvas genom praktiskt arbete. Den som bedriver verksamhet skall inte
bara förvissa sig om att den som utför strålningsarbetet har erforderlig
utbildning utan också, när det behövs, se till att vederbörande genomgår
nödvändig utbildning. När det är befogat av strålskyddsskäl kan närmare
föreskrifter meddelas med stöd av 12 8 om utbildning eller liknande
kompetenskrav som skall gälla för dem som skall sysselsättas i verksamheten
saml att klara och förståeliga anvisningar finns tillgängliga.

8 8
Den som är sysselsatt i verksamhet med strålning skall använda de

skyddsanordningar och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för all

strålskyddet skall fungera tillfredsställande.

Paragrafen,
som behandlar arbetstagarens skyldighet alt medverka i strålskyddet, motsvarar
10 8 andra stycket 1958 års strålskyddslag, dock med den skillnaden att
bestämmelsen även omfattar icke-joniserande strålning. Närmare föreskrifter
kan meddelas med stöd av 12 8. Paragrafen motsvarar i sak 9 8
utredningsförslaget.

Bestämmelsen
har sin motsvarighet i 3 kap. 4 8 arbetsmiljölagen vari bl. a. stadgas att
arbetstagare skall medverka till att åstadkomma en tillfredsställande
arbetsmiljö.

9 §
Den som tillverkar, till landet inför, överlåter eller upplåter ett radio

aktivt ämne skall genom märkning eller på annat lämpligt sätt lämna

uppgifter som är av betydelse från strälskyddssynpunkt.

71

Paragrafen, som svarar mot
10 8 i utredningens förslag, saknar motsva- Prop, 1987/88:88 righet i 1958
års strålskyddslag. Bestämmelsen motsvaras av 3 kap. 98 arbetsmiljölagen samt 8
§ lagen om kemiska produkter.

Bestämmelsen
riktar sig till tillverkare, importörer, överiåtare och upp-låtare av
radioaktiva ämnen. För dem gäller dessutom i tillämpliga fall den allmänna
aktsamhetsregeln som ges 16 8.1 paragrafen slås fast alt uppgifter av betydelse
från strålskyddssynpunkt skall lämnas genom märkning eller på annat lämpligt
sätt. Syftet med informationen är att sprida upplysning om de risker som är
förenade med hanteringen av ämnet. Det kan exempelvis gälla uppgifter om
ämnets identitet och aktivitet samt tillverkarens eller importörens namn.
Uppgifter om ämnet kan även lämnas på annat sätt än genom märkning.
Informationen kan t. ex. lämnas genom informationsblad. Det väsentliga är
emellertid att uppgifterna är klara och förståeliga. En motsvarande
bestämmelse vad gäller tekniska anordningar finns i 108.

Med
stöd av 12 8 kan ytterligare föreskrifter meddelas om radioaktiva ämnen.

10
8 Den som tillverkar, till landet inför, överlåter eller upplåter en teknisk
anordning som kan alstra strålning eller som innehåller ett radioaktivt ämne,
skall svara för alt anordningen, när den avlämnas för att tas i bruk eller
förevisas i marknadsföringssyfte, är försedd med nödvändig
strålskyddsutrustning samt även i övrigt erbjuder en betryggande säkerhet mot
skada på människor, djur och miljö. Han skall genom märkning eller på annat
lämpligt sätt lämna uppgifter som är av betydelse från strälskyddssynpunkt.

Paragrafen
motsvarar i huvudsak 118 första stycket 1958 års strålskyddslag, II 8
utredningsförslaget och 3 kap. 8 8 arbetsmiljölagen. I förhållande till 1958
års lag har dock bestämmelsen utvidgats såtillvida att även anordningar som kan
alstra icke-joniserande strålning omfattas av bestämmelsen. En regel om
informationsskyldighet har vidare införts.

Bestämmelsen
tar upp vissa skyldigheter för tillverkare, importörer, överlåtare och
upplåtare av tekniska anordningar. Enligt paragrafen skall denne svara för att
anordningen är försedd med nödvändig slrålskyddsul-rustning samt även i övrigt
erbjuder en betryggande säkerhet mot skada på människor, djur och miljö.
Dessutom gäller i tillämpliga fall skyldighet enligt 6 8 att se till att en
anordning är betryggande i strålskyddshänseende. I det till lagrådet
remitterade lagförslaget föreskrevs dessutom skyldighet att svara för att
anordningen uppfyller meddelade slrålskyddsföreskrifter.

Lagrådet
har i anslutning härtill anfört följande:

1
10 8 första meningen anges vissa allmänt hållna åligganden för en

tillverkare, importör, överlåtare eller upplåtare av en teknisk anordning

som kan alstra strålning. Han skall sålunda svarar för alt anordningen är

försedd med nödvändig slrålskyddsutrustning och även i övrigt erbjuder en

betryggande säkerhet mot skada. Samma mening innehåller emellertid

också det preciserade åliggandet alt svara för att anordningen uppfyller

meddelade strålskyddsföreskrifter. Som lagrådet anför beträffande 35 8

bör för straffbarhet vid eftersättande av de allmänt avfattade skyldigheter

na i subjektivt hänseende krävas uppsåt eller grov oaktsamhet medan brott 2

mot preciserade föreskrifter skall kunna bestraffas även vid oaktsamhet

som
inte är grov. Det får förutsättas att föreskrifter om strålskydd för Prop.
1987/88:88 nämnda tekniska anordningar meddelas med stöd av 12 8 och att däri
även anges vilka som har att svara för att dessa föreskrifter iakttas.
Åliggandet av samma innebörd i 108 kan då utgå, vilket skulle underlätta en
ändamålsenlig reglering av straffbestämmelserna. Lagrådet förordar att 108
första meningen ändras i enlighet härmed.

Jag
delar lagrådets uppfattning. Paragrafen har formulerats i enlighet med
lagrådets förslag.

Som
jag tidigare angett i anslutning till 3 8 har på förslag av lagrådet uttrycket
"teknisk anordning som kan alstra strålning" valts i stället för det
i det remitterade förslaget använda "teknisk anordning som kan eller är
avsedd att alstra strålning".

På
motsvarande sätt som gäller beträffande radioaktiva ämnen skall tekniska
anordningar genom märkning eller på annat lämpligt sätt förses med uppgifter av
betydelse från strålskyddssynpunkt. Märkning skall utföras innan en teknisk
anordning avlämnas för att tas i bruk eller förevisas i marknadsföringssyfte.
Märkning av en anordning kan i och för sig samordnas med annan typ av instruktion
för anordningen. Syftet med informationen är att sprida upplysning om de
risker som är förknippade med hanteringen av anordningen. Det är väsentligt
att informationen år klart och förståeligt utformad.

Ansvaret
enligt paragrafen aktualiseras i första hand när en teknisk anordning första
gången avlämnas för att tas i bruk. Bestämmelsen omfattar emellertid även
försäljning av begagnade apparater som avlämnas för att brukas i levererat
skick. Regeln avser däremot inte överlåtelse för t, ex, skrotning eller
renovering. Denna fråga regleras i 13 och 14 88,

Med
teknisk anordning som kan alstra strålning jämställs en teknisk anordning som
är försedd med en radioakliv strålkälla. För en sådan teknisk anordning gäller
även bestämmelserna rörande radioaktiva ämnen 19 8, En förklaring till den
använda terminologin finns i specialmotiveringens inledning.

Med
stöd av 12 8 kan ytterligare föreskrifter meddelas rörande tekniska
anordningar.

11 8
Den som installerar eller utför underhållsarbete på en anordning

som avses i 10 8 skall svara för alt den slrålskyddsutrustning som hör till

anordningen sätts på plats och att i övrigt de åtgärder vidtas som behövs

från strålskyddssynpunkt och som föranleds av arbetet.

Paragrafen
motsvarar i huvudsak 11 8 andra stycket i 1958 års strålskyddslag och 3 kap.
10 8 arbetsmiljölagen. Den överensstämmer i sak med

12 8
utredningsförslaget.

I
denna paragraf anges ett särskilt skyddsansvar vid installation av

anordning som kan alstra strålning eller som är försedd med en radioaktiv

strålkälla. Liksom enligt nuvarande bestämmelse skall den som installerar

anordningen svara för att behövlig strålskyddsutrustning sätts på plats och

att övriga åtgärder vidtas som behövs från strålskyddssynpunkt och som

föranleds av arbetet. Skyddsansvarel omfattar skyddsanordningar som hör

till den tekniska anordningen eller som har ett direkt samband med anord- .,,

ningen.
Skyddsåtgärder i lokaler eller dylikt faller således utanför. En

nyhet är att bestämmelsen
även skall gälla den som utför underhållsarbete Prop. 1987/88:88 på en
teknisk anordning.

Ansvaret
gäller oavsett om installationen utförs genom självständig installatör,
apparatleverantör eller beställare. I första hand åvilar ansvaret den som
driver installationsverksamheten men ansvaret omfattar i och för sig även
personal som anlitas vid installationen.

Med
installation av anordning kan jämställas reparation eller ändring av anordning.
I vilken utsträckning detta är fallet får bedömas med hänsyn till reparationens
eller ändringens omfattning och beskaffenhet.

12
8 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de
ytterligare föreskrifter som krävs till skydd mot eller för kontroll av
strålning i de hänseenden som anges 16-11 88.

1
fråga om radioaktiva ämnen finns även bestämmelser i lagen (1981:289) om
radioakuva läkemedel och lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

Paragrafen,
som saknar motsvarighet i 1958 års strålskyddslag, svarar delvis mot 3 8 i
utredningens förslag.

Som
tidigare nämnts kommer lagen i många avseenden få sitt konkreta innehåll genom
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Första stycket innehåller ett bemyndigande att meddela ytterligare
föreskrifter angående sådana frågor som regleras 16-1188, Enligt paragrafen kan
föreskrifter meddelas i fråga om verksamhet med strålning, radioakliva ämnen
och tekniska anordningar.

När
det gäller verksamhet med strålning kan t, ex, föreskrifter meddelas rörande
försiktighetsmått, arbetsrutiner, dosmätning och kompetenskrav. Det blir också
möjligt att meddela föreskrifter om dosgränser. Sådana föreskrifter kan
meddelas i olika avseenden, såsom högsta tillåtna dos av joniserande strålning
eller högsta tillåtna mängd av radioaktiva ämnen,

I
föreskrifter rörande radioakliva ämnen och tekniska anordningar kan som exempel
krav ställas på ämnens och tekniska anordningars utförande, hållbarhet och
funktion. Till begreppet radioaktivt ämne hänförs även s. k. slutna
strålkällor. Därmed avses ett radioaktivt ämne som är inneslutet i ett hölje
eller på annat sätt anbragts så att risk inte föreligger för att ämnet vid
normal användning frigörs eller på annat sätt blir åtkomligt för direkt
kontakt,

Normgivningsrätten
omfattar också apparater och tekniska anordningar som väl kan alstra strålning
men som inte är avsedda att sända ut strålning (s, k, parasitär strålning). Del
kan gälla såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Som exempel på
sådana anordningar som alstrar joniserande strålning kan nämnas elektronmikroskop,
televisionsapparater och oscillografer. Ett exempel på icke-joniserande
parasitär strålning är den ultravioletta strålning som kan bildas vid
elektrosvetsning.

Enligt
19 8 är det även möjligt att meddela föreskrifter om mät- och
skyddsutrustningar. I sådana föreskrifter kan krav ställas på konstruktion,
funktion och hållbarhet.

Avsikten
är att en föreskrift enligt nu förevarande paragraf skall omfatta

både verksamhet som bedrivs efter tillstånd enligt lagen och verksamhet 74

som
bedrivs utan tillstånd. Föreskriftens generella karaktär medför också Prop,
1987/88:88 att den kan få retroaktiv verkan och gälla i stället för tidigare
meddelade tillståndsvillkor. Stor restriktivitet bör dock av rättssäkerhetsskäl
iakttas med föreskrifter som kan få sådan effekt.

I andra stycket erinras om att det beträffande radioaktiva
ämnen även finns bestämmelser i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel och
lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

Jag har i avsnitt 2.9.2 behandlat samordningen mellan den nya
strålskyddslagen och lagen om radioaktiva läkemedel.

Lagen om transport av farligt gods gäller bl. a. transport
av radioaktiva ämnen. Enligt 7-1088 denna lag gäller vissa allmänna
säkerhetsbestämmelser.

De radioakliva varorna intar en särställning bland det
farliga godset. Detta beror på de speciella risker som är förenade med bl. a.
radioaktivitet. Detta förhållande nödvändiggör också en annan form av kontroll
ån konventionell iransportsäkerhelskontroll. När det gäller radioaktiva varor
är därför lagen om transport av farligt gods endast tillämplig i den mån den är
förenlig med strålskyddslagen och lagen om kärnteknisk verksamhet. Statens
strålskyddsinstilul och statens kärnkraftinspektion är ansvariga för
transportfrågorna inom sina resp. specialområden och meddelar föreskrifter och
villkor för transporter av radioaktiva varor.

Radioaktivt avfall m. m.

13 8 Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med
strålning skall svara för att det i verksamheten uppkomna radioaktiva avfallet
hanteras och, när det behövs, slutförvaras på ett från strålskyddssynpunkt
tillfredsställande sätt. Detsamma gäller kasserade strålkällor som använts i
verksamheten.

Om det är påkallat från strälskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att den som bedriver
eller har bedrivit verksamhet med strålning skall svara för att det i verksamheten
uppkomna radioaktiva avfallet hanteras eller slulförvaras på särskilt angivet
sätt.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1958 års strålskyddslag.
Den överensstämmer i huvudsak med 17 8 utredningsförslaget.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget avsåg
paragrafen den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med ett radioaktivt
ämne.

Lagrådet har framhållit att det inte med erforderlig tydlighet
framgår vad som avses med att bedriva verksamhet med radioaktivt ämne. Inte
heller slår det enligt lagrådet klart om exempelvis radioaktiva läkemedel som
kasseras efter att endast ha hållits i lager omfattas av bestämmelserna, Samma
tveksamhet gäller material som blivit radioaktivt på grund av bestrålning. För
att undgå tveksamheterna föreslår lagrådet att uttrycket "verksamhet med
ett radioaktivt ämne" ändras till "verksamhet med strålning",
vilket begrepp definieras 15 8.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. Paragrafen
har formulerats i

enlighet med lagrådets förslag, 75

1 första stycket slås fast
att den som bedriver verksamhet med strålning har Prop, 1987/88:88

att vidta de åtgärder som
behövs för att alla radioaktiva avfallsprodukter i

verksamheten skall kunna
hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. Häri

ligger bl, a, ett ansvar
för att klariägga vilka åtgärder som behövs och hur

dessa åtgärder skall kunna
vidtas, I detta ansvar ingår också att svara för

de faktiska kostnader som
behövs för avfallshanteringen. Skyldigheten att

hantera och slutförvara
radioaktivt avfall omfattar även den som inte

längre bedriver någon
verksamhet. Om ett tillstånd återkallats eller ett

tillstånds giltighetstid
gått ut, kvarstår således skyldigheterna för till-

ståndshavaren enligt
första stycket till dess de fullgjorts.

Av
punkt 3 i övergångsbestämmelserna framgår att skyldigheten att hantera och
slutförvara avfall inte omfattar den som upphört att bedriva verksamhet före
den nya lagens ikraftträdande.

Om
någon underiåter att vidta erforderliga åtgärder kan tillsynsmyndighet enligt
32 8 andra stycket låta företa åtgärderna på hans bekostnad,

I
vissa fall kan befrielse medges från skyldigheterna enligt paragrafen, I
samband med en sådan befrielse bör prövas om hans åligganden kan fullföljas av
någon annan. Ett medgivande till befrielse ges av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 3 8.

Motiven
för bestämmelsen i andra stycket har närmare redovisats i avsnitt 2.5.7. Som
där angetts syftar bestämmelsen bl. a. till alt nå en samordnad behandling av
kärnavfall och visst annat radioaktivt avfall.

14
§ Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med en teknisk anordning som
kan alstra strålning skall, i den utsträckning som föreskrivs av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer, svara för att anordningen
oskadliggörs, när den inte längre skall användas i verksamheten.

Paragrafen,
som saknar motsvarighet i 1958 års strålskyddslag, har motiverats i avsnitt 2.5.7.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 18 8 i utredningens förslag.

Paragrafen
är tillämplig endast i sådana fall då innehavaren inte längre använder
anordningen. Först då inträder skyldigheten att låta oskadliggöra utrustningen.
Härav följer alt regeln inte hindrar försäljning av begagnad utrustning.

Närmare
föreskrifter om vilken typ av anordning eller del av en apparat och hur
anordningen eller apparatdelen skall oskadliggöras meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Till följd av en sådan föreskrift kan
skyldigheten enligt paragrafen omfatta även den som ej längre bedriver
verksamhet. Om ett tillstånd återkallats eller ett tillstånds giltighetstid
gått ut, kvarstår i så fall skyldigheten att oskadliggöra anordningen.

I
32 8 andra stycket finns bestämmelser som medger att nödvändiga åtgärder för
att oskadliggöra en teknisk anordning kan vidtas på den ansvariges bekostnad.

Som
jag angett i anslutning till 3 8 har på förslag av lagrådet begreppet

"teknisk anordning som kan alstra strålning" använts i stället för
det i

lagrådsremissen valda begreppet "teknisk anordning som kan eller är

avsedd
att alstra strålning".

Förbud och provning m. m. Prop. 1987/88:88

15 8
Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt får regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer föreskriva förbud mot att

1.
tillverka, till landet införa,
transportera, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda eller ta
annan därmed jämförlig befattning med material som innehåller radioaktivt ämne,

2.
tillverka, till landet införa,
saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera, underhålla
eller ta annan därmed jämförlig befattning med en teknisk anordning som kan
alstra strålning och som inte omfattas av tillståndsplikt enligt denna lag.

Paragrafen,
som svarar mot 4 8 i utredningens förslag, saknar motsvarighet i 1958 års
strålskyddslag. Enligt den lagen kan statens strålskyddsinstitut förbjuda
verksamhet med eller användning av viss strålkälla genom alt vägra tillstånd.
Strålskyddsinstitutet kan också i ett särskilt fall förbjuda alt en strålkälla
används på ett visst sätt genom att förena ett tillstånd med villkor som
inskränker användningsområdet. Någon möjlighet att generellt förbjuda
strålkällor som inte omfattas av lillståndsplikt finns inte.

Enligt
den nya lagen kräver i princip all slags befattning med radioaktiva ämnen
tillstånd. Befattning med sådana ämnen ulan tillstånd är således generellt
förbjuden. Motsvarande förhållande gäller beträffande tekniska anordningar som
kan alstra och är avsedda alt sända ut joniserande strålning.

I
paragrafen ges möjlighet att förbjuda användning m. m. i de fall då tillstånd
inte är obligatoriskt enligt den nya lagen.

Första
punkten avser befattning med material som innehåller radioaktivt ämne. Som
exempel på sådant material kan nämnas visst byggnadsmaterial som innehåller
radioaktivitet.

Andra
punkten avser sådana tekniska anordningar som inte omfattas av tillståndsplikt
enligt lagen. Vad som framför allt avses är tekniska anordningar som alstrar
icke-joniserande strålning och som kräver tillstånd först efter förordnande.
Motsvarande gäller beträffande sådana tekniska anordningar som inte är avsedda
att sända ut joniserande strålning men som väl kan alstra sådan strålning (s.
k. parasitär strålning).

Som
jag anmält i anslutning till 3 8 har i enlighet med lagrådets förslag uttrycket
"teknisk anordning som kan alstra strålning" använts i stället för
det i lagrådsremissen valda uttrycket "teknisk anordning som kan eller är
avsedd att alstra strålning".

16 8
Den som är under 16 år får inte sysselsättas i arbete som är förenat

med joniserande strålning.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter
i fråga om arbetstagare under 18år som utför sådant arbete.

Paragrafen
saknar motsvarighet i 1958 års strålskyddslag.

Första
stycket föreskriver förbud mot att anlita den som är under 16 år till arbete
som är förenat med joniserande strålning. Bestämmelsen har sin motsvarighet i
14 8 utredningsförslaget.

En
direkt lagbestämmelse har ansetts påkallad med hänsyn till 1960 års ''

ILO-konvention
nr 115 angående skydd för arbetstagare mot joniserande Prop. 1987/88:88
strålning. I konventionen anges, att arbetstagare under 16år inte får sysselsättas
i arbete som är förenat med joniserande strålning. Härmed avses att de inte får
utsättas för strålexponering i sitt arbete.

Den föreslagna ordningen innebär en ändring i förhållande
till gällande lags åldersgräns 18 år. Den nya lagen kommer således inte längre
att innehålla några direkta regler rörande minderåriga arbetstagare som är
mellan 16 och 18 år gamla. Enligt andra stycket år det dock möjligt att genom
särskilda föreskrifter tillvarata skyddet av sådana arbetstagare.

Paragrafen gäller vid sidan av reglerna om minderåriga i 5
kap. arbetsmiljölagen.

17 8 Om ett arbete av visst slag medför särskild
risk från strålskyddssyn

punkt för vissa arbetstagare, får regeringen eller den myndighet som rege

ringen bestämmer föreskriva att särskilda villkor skall gälla för arbetets

utförande eller förbjuda att arbetet utförs av sådana arbetstagare.

I paragrafen, som saknar motsvarighet i 1958 års
strålskyddslag och som svarar mot 16 8 i utredningens förslag, ges möjlighet
att meddela föreskrift om förbud mot att vissa arbetstagare utför arbete med
joniserande eller icke-joniserande strålning. I stället för förbud kan
föreskrivas att särskilda villkor skall gälla när arbetet utförs av berörd
arbetstagare. Förutsättningen för att kunna meddela föreskrift om förbud eller
särskilda villkor är att verksamhet med strålning medför särskild risk för just
den aktuella arbets-tagarkategorin. Ett exempel på när paragrafen kan tillämpas
är vid havandeskap då joniserande strålning kan medföra speciella risker.
Paragrafen kan även tillämpas i fråga om arbete vid exempelvis elektromedicinsk
utrustning, kortvågsutrustning eller bildskärm (icke-joniserande strålning) om
det skulle visa sig att sådant arbete innebär särskild risk för skada från
strålskyddssynpunkt.

Bestämmelsen haren direkt motsvarighet i 3kap. 168
arbetsmiljölagen.

18 8 Den som är sysselsatt eller skall sysselsättas
i arbete med joniseran

de strålning är skyldig att underkasta sig sådan läkarundersökning som

behövs för att bedöma om han skulle löpa särskild risk för skada vid

exponering för joniserande strålning. Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får inskränka denna skyldighet och i övrigt meddela

närmare föreskrifter om läkarundersökningen.

Endast den som genomgått läkarundersökning enligt första
stycket får sysselsättas i arbete med joniserande strålning. Den som vid
läkarundersökningen bedömts löpa särskild risk för skada vid exponering för
joniserande strålning får inte utan medgivande av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer sysselsättas i arbete med joniserande
strålning.

Om någon, som arbetar med joniserande strålning eller på
grund av sin sysselsättning kan ha utsatts för joniserande strålning, visar
tecken på skada som kan misslänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han
genom arbetsgivarens försorg ges tillfälle att snarast genomgå läkarundersökning.

78

I denna paragraf ges bestämmelser om läkarundersökning.
Paragrafen, Prop. 1987/88:88 som har motiverats i avsnitt 2.5.6, motsvarar
bestämmelserna rörande läkarundersökning i 12 8 1958 års strålskyddslag.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade paragrafens
två första stycken följande lydelse:

"Den som arbetar eller skall arbeta med joniserande
strålning är, i den utsträckning det föreskrivs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer, skyldig att underkasta sig
läkarundersökning. Endast den som genomgått sådan läkarundersökning får anlitas
till arbete med joniserande strålning.

Den som vid läkarundersökning enligt första stycket bedöms
löpa särskild risk för skada vid exponering för joniserande strålning får inte
ulan medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
anlitas till arbete med joniserande strålning."

Lagrådet har i anslutning till paragrafen anfört följande:.

Enligt 2 kap. 68 regeringsformen är varje medborgare
gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Därmed avses
bl. a. läkarundersökning. Det angivna skyddet får enligt 2 kap. 12 8
regeringsformen begränsas endast genom lag och begränsningen får aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Som framgår av remissprotokollet är det grundläggande syftet med den
föreskrivna läkarundersökningen att förhindra skador på dem som är sysselsatta
med strålningsarbete. För att tillgodose detta syfte är avsikten att den som
arbetar eller skall arbeta med joniserande strålning skall vara skyldig att
underkasta sig sådan läkarundersökning som behövs för att utröna om han löper
risk att skadas av strålning. Den föreslagna lagtexten innehåller emellertid
inte en sådan precisering utan stadgar skyldighet att underkasta sig
läkarundersökning i den utsträckning som det föreskrivs av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer. För att bestämmelsen inte skall gå utöver
vad som är nödvändigt med hänsyn till det avsedda ändamålet bör skyldigheten
alt underkasta sig läkarundersökning preciseras till sådan läkarundersökning
som behövs för att bedöma risken för skada vid exponering för joniserande
strålning. Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör avse att inskränka skyldigheten alt underkasta sig
läkarundersökning och att meddela närmare föreskrifter om sådan
läkarundersökning som här avses. Ett bemyndigande så utformat ger möjlighet för
regeringen eller myndigheten alt — såsom nu är fallet - inskränka skyldigheten
att undergå läkarundersökning för personer som är sysselsatta i arbete där
sannolikheten är myckel liten för att de utsätts för farlig slrålningsdos.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. Paragrafen
har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Den som bedriver verksamhet med strålning skall svara för
kostnader för läkarundersökningen enligt paragrafen. Denna skyldighet kan
häriedas från verksamhetshavarens grundläggande plikt enligt 6 8 att vidta de
åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för alt hindra eller
motverka strålskada.

Skyldigheten för en arbetsgivare enligt tredje stycket
syftar på sådana skador som drabbar någon medan anställningen pågår.

En motsvarighet till paragrafen återfinns i 3 kap. 15 8
arbelsmiljölagen.

79

19 8
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- Prop.
1987/88:88 dela sådana föreskrifter om mät- och skyddsutmstningar samt om provning,
kontroll och besiktning som är av betydelse från strålskyddssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva att särskilda avgifter skall tas ut för sådan provning,
kontroll och besiktning som avses i första stycket.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1958 års
strålskyddslag, svarar delvis mot 3 8 i utredningens förslag.

EnUgi första stycket är det möjligt att meddela
föreskrifter om mät- och skyddsutrustningar. I sådana föreskrifter kan krav
ställas på konstruktion, funktion och hållbarhet.

Med skyddsutrustning avses främst behållare och andra
strålskyddsanordningar som hör till radioaktiva ämnen eller tekniska
anordningar. Begreppet skyddsutrustning skall emellertid ses i vid bemärkelse.
Till sådan utmstning räknas t. ex. skyddsglasögon mot ultraviolett strålning
och fast utrustning kring strålkällor.

Med stöd av första stycket kan vidare föreskrifter
utfärdas om provning, kontroll och besiktning. Föreskrifter kan således
utfärdas om obligatorisk kontroll enligt lagen (1985:1105) om obligatorisk
kontroll genom teknisk provning m. m.

Med obligatorisk kontroll enligt nämnda lag avses sådan
kontroll genom teknisk provning, analys eller annan liknande undersökning som
är föreskriven i författning eller som åläggs någon genom beslut av en
myndighet i ett särskilt fall eller som år en förutsättning för att en
ekonomisk förmån, ett tillstånd eller annat liknande skall ges enligt
föreskrift i författning. Obligatorisk kontroll skall enligt nyss nämnda lag
utföras vid riksprovplats om inte annat följer av föreskrift eller av beslut i
särskilt fall.

Enligt andra stycket får avgift tas ut för den provning,
kontroll eller besiktning som föranleds av föreskrift enligt paragrafens första
stycke. Härmed avses bl. a. rätt att ta ut ersättning för provning som utförs
av riksprovplats.

Tillståndsplikt m.m.

De grundläggande bestämmelserna rörande tillståndsplikt
har samlats i 20 och 21 88, I 20 8 behandlas joniserande strålning och i 21 8
icke-joniserande strålning. I paragraferna, som har sina motsvarigheter i 19
och 20 88 utredningsförslaget, förekommer begreppen radioaktivt ämne, teknisk
anordning som kan och är avsedd att sända ut strålning och teknisk anordning
som kan alstra strålning. En förklaring till vad som avses härmed har jag givit
i anslutning till specialmotiveringens inledning.

20 8 Tillstånd krävs för att

1.
tillverka, till
landet införa, transportera, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha
eller använda ett radioaktivt ämne,

2.
tillverka. Ull
landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda,
installera eller underhålla en teknisk anordning som kan och 80

är avsedd att sända ut
joniserande strålning eller sådan del av anordningen Prop, 1987/88:88 som
är av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt,

3.
tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha,
använda, installera eller underhålla andra tekniska anordningar än sådana som
avses i 2 och som kan alstra joniserande strålning och för vilka regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrivit krav på tillstånd.

Paragrafen
behandlar tillståndsplikten vid joniserande strålning.

Punkt
1 motsvarar i huvudsak tillståndspliklen vad gäller radioaktiva ämnen i 2 8
första stycket 1958 års strålskyddslag. Med hänsyn till att begreppet
"radiologiskt arbete" har utmönstrats har tillståndsbestämmelsen i
den nya lagen fått en annan formulering. Dessutom har, som närmare angetts i
den allmänna motiveringen, tillståndsplikten utvidgats till att omfatta även
transport och upplåtelse av radioaktivt ämne.

Huvudprincipen
är således att tillstånd alltid krävs för att ta befattning med radioaktiva
ämnen. Som nämnts kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
föreskriva undantag från tillståndsplikten med stöd av 3 8.

Enligt
punkt 2 krävs tillstånd för viss närmare angiven befattning med tekniska
anordningar som kan och är avsedda att sända ut joniserande strålning.

Enligt
1958 års strålskyddslag (2 8 första stycket) krävs endast tillstånd för innehav
och användning (radiologiskt arbete) av tekniska anordningar som är avsedda att
alstra joniserande strålning, I den nya lagen har Ull-ståndsplikten utvidgats
till att även omfatta tillverkning, införsel, saluförande, överlåtelse,
upplåtelse och förvärv. Den vidare tillståndsplikten gör det möjligt att
kontrollera de tekniska anordningar som importeras och förmedlas. På så sätt
kan behövliga föreskrifter och villkor meddelas på ett tidigt stadium. I den
nya lagen har slutligen tillståndsplikt införts för installation och underhåll
av teknisk anordning som kan och är avsedd att sända ut joniserande strålning.
Utvidgningen av tillståndsplikten har motiverats i avsnitt 2.6.2.

I
det till lagrådet remitterade förslaget angavs som tillståndspliktig anordning
"teknisk anordning som är avsedd att alstra joniserande strålning."
Mot bakgrund av vad lagrådet anfört i anslutning till 3, 5, 10, 14, 15 och 33
88 har i stället den tillståndsplikliga anordningen beskrivits som "en
teknisk anordning som kan och är avsedd att sända ut joniserande strålning."

Tillståndsplikten i den
nya lagen gäller även sådan del av en anordning

som är av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt. Regeln har införts

på grund av följande omständigheter. Enligt 1958 års lag krävs tillstånd för

röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som är avsedd att sända

ut joniserande strålning. Bestämmelsen måste tolkas så alt den omfattar en

komplett anordning eller utrustning. Många anordningar är emellertid

myckel komplicerade och består av en mängd olika komponenter. Vissa

delar kan var för sig vara harmlösa från strålskyddssynpunkt men kan i den

kompletta anordningen vara den huvudsakliga beståndsdelen. Det kan då

vara vanskligt att avgöra när en anordning kräver åtgärder från strål- 81

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 88

skyddssynpunkt.
Bestämmelsen om att tillståndsplikt även gäller sådan del Prop. 1987/88:88
av anordningen som är av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt har
tillkommit för att undanröja detta gränsdragningsproblem.

I likhet med vad som gäller beträffande radioaktiva ämnen
kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva
undantag från tillståndsplikten för tekniska anordningar med stöd av 3 8.

Bestämmelsen i punkt 3 saknar motsvarighet i 1958 års
strålskyddslag. Innebörden av regeln är att tillståndsplikt kan föreskrivas för
en teknisk anordning som väl kan men som inte är avsedd alt sända ut
joniserande strålning. Som har angetts vid 12 8 kan slrålskyddsföreskrifter
meddelas beträffande sådana anordningar. Föreskrifterna kan bl. a. gälla
tekniska förhållanden, arbetsrutiner, periodisk kontroll och provning. Det kan
dock inte uteslutas att någon apparat på grund av speciella strålskyddsproblem
av nu angivet slag kräver längre gående strålskyddskontroll. Stadgandet medger
i sådana fall att lillståndsplikt föreskrivs.

21 8 Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får med

dela föreskrifter om krav på tillstånd för att tillverka, till landet införa,

saluföra, överiåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera eller un

derhålla en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning

eller sådan del av anordningen som är av väsentlig betydelse från strål

ningssynpunkt.

Såvitt avser lillståndsplikten för tekniska anordningar
behålls den nuvarande skillnaden mellan joniserande och icke-joniserande
strålning. I motsats till vad som gäller angående teknisk anordning som
alstrar joniserande strålning skall alltså beträffande anordningar som alstrar
icke-joniserande strålning alltid krävas särskild föreskrift för alt
tillståndsplikt skall gälla. Tillståndspliktens omfattning överensstämmer med
vad som gäller enligt 20 8 punkterna 2 och 3 beträffande tekniska anordningar
som alstrar joniserande strålning. Motiven till denna reglering har redovisats
i avsnitt 2.6.2.

I det till lagrådet remitterade förslaget beskrevs den
tillståndspliktiga anordningen som "en teknisk anordning som kan eller är
avsedd all alstra icke-joniserande strålning." I enlighet med lagrådets
förslag i anslutning till 3, 5, 10, 14, 15 och 33 88 har i stället uttrycket
"en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning"
använts.

22 8 Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av
regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får genom föreskrifter meddela tillstånd enligt denna lag för
sjukvårdshuvudmän, vissa yrkesgrupper eller vissa vårdinrättningar,
institutioner eller förelag.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 21 och 23 88 i
utredningens förslag.

Enligt första stycket prövar regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer frågor om tillstånd enligt den nya lagen.
Härmed avses frågor om tillstånd i enskilda fall. Tillståndsprövning genom
normgivning, s. k. generella tillstånd, regleras i andra stycket.

Enligt 2 8 tredje stycket 1958 års strålskyddslag får
tillstånd meddelas för viss yrkesgrupp eller vissa vårdinrättningar,
institutioner eller företag ge-

nom normbeslut. Denna
konstmktion har överförts till andra stycket. Prop. 1987/88:88
Tillståndskretsen har dock utökats till att avse även sjukvårdshuvudmän.

Genom
att tillhöra viss yrkesgrupp eller viss typ av organisation med kvalificerad
kunskap i strålningsfrågor får tillståndshavaren anses vara kompetent att
bedriva viss närmare angiven verksamhet med strålning. I särskilda föreskrifter
anges vem eller vilka som får tillstånd saml tillståndets omfattning. Ett
exempel på sådan tillståndsgivning är att låta legitimationen för läkare och
tandläkare medföra rätt att inneha och nyttja viss tillståndspliktig
utrustning.

I
lagen anges inte närmare vilka förutsättningar som skall beaktas för att ett
tillstånd skall meddelas. Det ankommer, liksom för närvarande, på
tillståndsgivaren att pröva förutsättningarna härför. Prövningen sker i allt
väsentligt utifrån de syften och intressen som lagstiftningen avser att
tillvarata. Särskilt viktigt är att de strålskyddskrav som ställs upp i lagen
kan uppfyllas av den sökande. Vidare bör bedömas dennes sakkunskap och förutsättningar
i övrigt att bedriva den ifrågavarande verksamheten på ett betryggande sätt
samt hans möjligheter och intresse av att iaktta de föreskrifter och villkor
som meddelats.

Den
som medges tillstånd enligt paragrafen är underkastad bestämmelserna 16-11,
13, 16 och 18 §8 saml de föreskrifter som kan ha meddelats med stöd av ett
bemyndigande i lagen. Vid missbruk kan såväl ett individuellt tillstånd som
ett tillstånd meddelat genom normgivning återkallas med stöd av 28 8.

23 8
Tillstånd enligt denna lag behövs inte för verksamhet enligt lagen

(1984:3) om kärnteknisk verksamhet, om inte annat föreskrivits i tillstånd

som meddelats enligt den lagen.

I
fråga om tillstånd att tillverka, till landet införa eller saluföra radioaktiva
läkemedel finns även bestämmelser i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel.

Paragrafen
överensstämmer med 2 8 femte och sjätte styckena i 1958 års strålskyddslag och
i sak med 22 8 utredningsförslaget.

Den
nya lagens samordning med lagen om radioaktiva läkemedel och lagen om kärnteknisk
verksamhet har närmare behandlats i avsnitten 2.9.2 och 2.9.3. I 27 8 finns
bestämmelser rörande strålskyddsvillkor för kärnteknisk verksamhet.

24 8
Ett tillstånd får begränsas till att avse en viss tid.

Paragrafen,
som saknar motsvarighet i 1958 års strålskyddslag, överensstämmer med 24 8 i
utredningens förslag.

Redan
enligt gällande lag har tidsbegränsade tillståndsbeslut ansetts kunna meddelas.
Jag har ansett det vara lämpligt all i en ny lag direkt ange denna möjlighet.

25 8
Den som inte har tillstånd när det krävs enligt 20 eller 21 8 får endast

efter medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringen be

stämmer ta hand om ett oförtullat radioaktivt ämne eller en oförtullad

teknisk anordning på det sätt som avses i 8 8 första stycket tullagen

83

(1987:1065). I övrigt
gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och Prop. 1987/88:88
förstöring av införselreglerade varor, m. m.

Paragrafen
motsvarar 2 8 andra stycket 1958 års strålskyddslag med de tillägg som
föranleds av utvidgningen av tillståndsplikten vad gäller tekniska
anordningar. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 25 8 utredningsförslaget.

Tillståndsvillkor
m.m.

26 8
I samband med alt ett tillstånd meddelas eller under tillståndets

giltighetstid får tillslåndsmyndigheten meddela sådana villkor för tillstån

det som behövs med hänsyn till strålskyddet.

Enligt
paragrafen, som i huvudsak motsvarar 5 8 första stycket i 1958 års
strålskyddslag, får tillståndsmyndigheten meddela de tillståndsvillkor som
behövs med hänsyn till strålskyddet. Paragrafen motsvarar i sak 26 8
utredningsförslaget.

De
villkor som meddelas i ett tillståndsärende kan vara av mycket varierande
beskaffenhet. Det kan röra sig om enkla bestärnmelser men också synnerligen
omfattande och tekniskt komplicerade villkor. Möjligheten att ställa villkor
för en viss verksamhet måste också kunna anpassas till den fortskridande
tekniska och vetenskapliga utvecklingen på området. Bestämmelsen i paragrafen
har därför utformats som en allmänt hållen regel.

I
den nya lagen behålls möjligheten alt ändra tidigare meddelade villkor samt att
meddela nya villkor. Rätten att uppställa villkor skall knytas till de syften
som lagstiftningen avser att tillvarata. Härav följer att de skall vara
påkallade av strålskyddsskäl. En motsvarande ordning rörande ändring av
utfärdade tillståndsvillkor återfinns i 11 8 lagen om kemiska produkter samt i
8 8 lagen om kärnteknisk verksamhet.

Enligt
12-14 och 16—19 88 kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter i olika avseenden som syftar till skydd mot eller kontroll
av strålning. Utmärkande för sådana föreskrifter är att de — till skillnad mot
villkor enligt denna paragraf — gäller utan anknytning till ett visst
lillståndsbeslut. Föreskrifterna skall således tillämpas på redan meddelade
tillståndsbeslut.

27 8
Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som

behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk

anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utformning

en av anläggningen eller driften vid denna alllid underställas regeringens

prövning.

Paragrafen
har sin motsvarighet i 5 8 tredje stycket 1958 års strålskyddslag och 27 8
utredningsförslaget.

Av
23 8 första stycket framgår att tillstånd inte krävs för vad som 84

omfattas av tillstånd
enligt lagen om kärnteknisk verksamhet om inte annat Prop. 1987/88:88
föreskrivs i det tillståndet.

I
förevarande paragraf behandlas strålskyddsmyndighetens rätt att meddela de
strålskyddsvillkor som skall gälla för den kärntekniska verksamheten. Liksom
hittills skall strålskyddsmyndigheten kunna meddela de ytterligare villkor som
behövs med hänsyn till strålskyddet.

Enligt
1958 års lag gäller beträffande en kärnteknisk anläggning, alt villkor som
angår annat än den normala driften eller som i avsevärd mån kan påverka
utformningen av eller driften vid anläggningen skall underställas regeringens
prövning. Även enligt den nya lagen skall villkor av mera genomgripande
betydelse underställas regeringens prövning. En nyhet är emellertid att
strålskyddsmyndighetens befogenhet att meddela villkor avseende kärntekniska
anläggningar inte längre är inskränkt till villkor som angår den normala
driften.

Befogenheten
att ändra tidigare meddelade villkor har inte kommit till uttryck i 1958 års
strålskyddslag, I den föreslagna bestämmelsen har denna rättighet på motsvarande
sätt som i 26 8 direkt angetts.

Av
bestämmelsen följer alt ändringar med avseende på förhållanden varom
strålskyddsmyndigheten meddelat villkor inte får vidtas utan myndighetens
medgivande.

Återkallelse
av tillstånd

28
8 Ett tillstånd enligt denna lag får återkallas om

1.
föreskrifter eller villkor som
uppställts med stöd av 12 8, 13 8 andra stycket, 14 8, 15 8, 168 andra stycket,
17 8, 19 8 första stycket eller 268 i något väsentligt avseende inte iakttas,

2.
det i annat fall finns
synneriiga skäl.

Paragrafen
har sin motsvarighet i 28 8 utredningsförslaget.

Enligt
7 8 i 1958 års strålskyddslag får ett tillstånd återkallas om föreskrift
avseende strålskyddet inte iakttas. Punkt I i paragrafen överensstämmer i
huvudsak med den bestämmelsen. Den har också en motsvarighet i 15 8 lagen om
kärnteknisk verksamhet. .

Om
ett villkor åsidosatts i endast ringa mån eller om det villkor som åsidosatts i
och för sig är av mindre vikt bör det inte komma i fråga alt återkalla ett
tillstånd. Endast vid mera allvarliga eller upprepade försummelser från
tillståndshavarens sida bör återkallelse tillgripas. Rekvisiten för
återkallelse har utformats i enlighet härmed. I flertalet fall torde rättelse
kunna uppnås genom att lämpliga förelägganden meddelas vilka enligt den föreslagna
lagen kan kombineras med vitesföreläggande enligt 34 8. Tillsynsmyndigheten
har även möjlighet att avbryta verksamheten till dess föreskriven åtgärd har
vidtagits (33 8).

Enligt
7 8 i 1958 års lag kan vidare ett tillstånd återkallas om det annars är
påkallat från strålskyddssynpunkt. Denna bestämmelse motsvaras av punkt 2
enligt vilken ett tillstånd får återkallas om det i annat fall finns synnerliga
skäl.

I
specialmotiveringen till det remitterade förslaget angavs att ett tillstånd 85

skulle kunna återkallas
med stöd av regeln med hänsyn till tidigare inte Prop, 1987/88:88
uppmärksammade allvarliga brister vid en anläggning eller med hänsyn till andra
nya rön och en ändrad bedömning i tillståndsfrågan. Även andra omständigheter
borde kunna beaktas. Som exempel nämndes behovet från allmän synpunkt av den
verksamhet som tillståndet avser.

Lagrådet
har i anslutning till punkt 2 anfört följande:

I
utredningsförslaget föreslogs att tillstånd enligt lagen fick återkallas
-förutom under i punkt 1 angivna förhållanden - om synnerliga skäl förelåg från
strålskyddssynpunkt, I remissförslaget har emellertid orden från strålskyddssynpunkt
borttagits. Av specialmotiveringen till denna bestämmelse framgår, att vid
återkallelse av ett tillstånd enligt lagen även andra omständigheter än
strålskyddssynpunkter skall kunna beaktas. Som exempel på sådan omständighet
nämns härvid behovet från allmän synpunkt av den verksamhet tillståndet avser.
Vidare framhålls att avsikten är att återkallelse med stöd av punkt 2 skall ske
endast i undantagsfall. Det är inte närmare preciserat vilka allmänna
synpunkter som man skall kunna fästa avseende vid när behovsprövningen sker.

Syftet
med lagen anges i 1 8 vara att skydda människor, djur och miljö mot skadlig
verkan av strålning. De synnerliga skäl som kan föranleda återkallelse av ett
tillstånd, trots att alla föreskrifter och villkor iakttagits, måste bottna i
delta syfte. Oavsett om det sägs ut i paragrafen eller inte, är det således
endast strålskyddssynpunkter som kan åberopas för återkallelse av tillståndet.
Om det av andra skäl anses angeläget alt bringa en verksamhet med strålning att
upphöra i förtid torde det få åstadkommas genom en uppgörelse med
tillståndshavaren. Rättssäkerheten kräver att han i sådant fall hålls skadeslös.
Skadeersättningen kan reduceras genom all tillståndet med stöd av 248
tidsbegränsas i sådana fall som åsyftas med bestämmelsen i punkt 2.

Jag
delar lagrådets uppfattning att de synnerliga skäl som kan föranleda
återkallelse av ett tillstånd måste bottna i de syften med lagen som anges i
18.

Liksom
är fallet enligt gällande lag skall ett s. k. generellt tillstånd enligt 22 8
andra stycket kunna återkallas med stöd av denna paragraf. Om t. ex. ett
generellt tillstånd har meddelats legitimerade läkare att inneha och bruka en
viss typ av röntgenutrustning medför återkallelse av legitimationen för en
läkare alt dennes tillstånd automatiskt förfaller. Redan dessförinnan kan
emellertid, når missbruk eller misskötsel förekommit, tillståndet återkallas med
stöd av förevarande paragraf.

Ett
tillstånd enligt lagen om kärnteknisk verksamhet kan liksom för

närvarande inte återkallas med stöd av strålskyddslagsliftningen. Ett så

dant tillstånd kan endast återkallas av den som meddelat tillståndet, dvs.

av regeringen eller - om delegering av tillståndsgivningen skett - av

statens strålskyddsinstilul resp. statens kärnkraftinspektion. Om strål

skyddet åsidosätts kan tillsynsmyndigheten med stöd av den nya lagen

förelägga den som bedriver verksamheten att vidta behövliga åtgärder eller

förbjuda verksamheten (32 8 första stycket). Ett sådant föreläggande kan

förenas med vite enligt 34 8. Tillsynsmyndigheten kan vidare besluta om

rättelse på tillståndshavarens bekostnad enligt 32 8 andra stycket. I avvak

tan på alt viss strålskyddsåtgärd vidtas eller för att säkerställa att ett

meddelat förbud iakttas kan tillsynsmyndigheten enligt 33 8 omhänderta

radioaktivt ämne eller försegla en anläggning. 86

Den
nya lagens bestämmelser om allmänna skyldigheter och radioaktivt Prop.
1987/88:88 avfall m. m. (6-14 88) gäller oavsett om den som bedriver viss
verksamhet har tillstånd enligt strålskyddslagen. Skyldigheterna är kopplade
till rent faktiska förhållanden såsom bedrivande av viss verksamhet eller
innehav av visst ämne eller viss teknisk anordning. Härav följer att en
återkallelse av ett tillstånd inte medför att tillståndshavaren befrias från
att iaktta de allmänna skyldigheterna. Dessa skyldigheter upphör när den rent
faktiska befattningen med radioaktiva ämnen eller anordningar upphör. De
skyldigheter som åligger en verksamhetshavare enligt 13 och 14 88 kvarstår
ännu längre. Av 13 8 framgår att de skyldigheter som åligger en verksamhetshavare
vad gäller radioaktivt avfall kvarstår till dess de fullgjorts eller befrielse
från dem medgivits. Vidare kvarstår enligt 14 8 skyldigheten att svara för
oskadliggörande av teknisk anordning i den utsträckning som föreskrivs av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillsyn
m.m.

29 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller

villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av den eller de

myndigheter som regeringen bestämmer.

Paragrafen
motsvarar 14 8 jämförd med 2 8 första stycket samt 31 8 andra stycket i 1958
års strålskyddslag. I utredningsförslaget har paragrafen sin motsvarighet i 29
8 och delvis 30 8, Som jag närmare har utvecklat i avsnitt 2,6,3 skall
tillsynen även i framtiden kunna utövas av flera myndigheter. Den nuvarande
möjligheten för strälskyddsmyndigheten att efter regeringens bestämmande
delegera tillståndsprövning till myndighet eller sakkunnig enligt 31 8 andra
stycket upphör dock.

30 8
Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer överiåta åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att

i ett visst avseende utöva tillsynen. Om en sådan överlåtelse sker, skall

vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även miljö- och hälso

skyddsnämnden.

Enligt
paragrafen, som saknar motsvarighet i 1958 års strålskyddslag, införs en
möjlighet att överlåta tillsynen till en kommun. I utredningsförslaget
motsvaras paragrafen av 30 8,

Innan
delegering av tillsynen sker bör kommunens lämplighet, resurser och kompetens i
slrålskyddsfrågor bedömas. Möjlighet finns att begränsa delegeringens
omfattning,

31 §
Den som bedriver verksamhet enligt denna lag skall på begäran av

tillsynsmyndigheten

1, lämna
myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar

som behövs för tillsynen,

2. ge
myndigheten tillträde till den anläggning eller plats där verksamhe

ten bedrivs för undersökningar och prover i den omfattning som behövs för

tillsynen. För uttaget prov betalas inte ersättning.

Polismyndigheten
skall lämna del biträde som behövs för tillsynen. 87

Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får föreskri- Prop. 1987/88:88 va om
skyldighet aU ersätta en ullsynsmyndighets kostnader för provtagning och
undersökning av prov.

Paragrafen
motsvarar i huvudsak 15 och 17 88 1958 års strålskyddslag. Den överensstämmer i
sak med 31 8 utredningsförslaget.

I
paragrafen åläggs den som bedriver verksamhet enligt lagen att lämna
tillsynsmyndigheten upplysningar och tillträde till anläggning eller plats där
strålningsverksamhet bedrivs samt låta tillsynsmyndigheten göra undersökningar
och ta prov i den omfattning som behövs för tillsynen. I
upplysningsskyldigheten ligger också att redovisa sådana förhållanden vid en
anläggning eller plats som behövs för bedömning av med stöd av lagen uppställda
villkor och föreskrifter. Det torde utan en särskild bestämmelse vara givet att
Ullsynsmyndigheten vid tillsynens utövande respekterar en verksamhetshavares
privata bostad och endast när det är påkallat utnyttjar de befogenheter som
anges i första och andra stycket. Avsikten med paragrafen är främst att underlätta
för tillsynsmyndigheten att utöva tillsyn över verksamhet som bedrivs
yrkesmässigt. Eventuella tvångsingripanden i bostäder som påkallas från
strålskyddssynpunkt bör i regel ske med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser
om husrannsakan.

Bestämmelsen
gäller i fråga om verksamhet med både joniserande och icke-joniserande
strålning. Något krav på aU verksamheten är tillståndspliktig uppställs inte i
lagen.

Liksom
för närvarande finns möjlighet att begära polisassistans om sådan behövs för
att tillsynen skall kunna utövas. Enligt andra stycket åligger det
polismyndigheten att lämna begärt biträde.

Av
tredje stycket följer, att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer kan föreskriva om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighet
kostnader för provtagning och undersökning.

Den
som inte efterkommer en framställning enligt paragrafen kan föreläggas vite
enligt 34 8,

Paragrafen
har sin motsvarighet i bl, a, 7 kap, 5 8 arbetsmiljölagen,

32
8 Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i
enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall efterievas.

Om
någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt
tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten låta vidta åtgärden på hans
bekostnad,

I
paragrafen ges närmare bestämmelser om de tillsynsåtgärder som en
tillsynsmyndighet kan vidta vid överträdelser i enskilda fall. Paragrafen
motsvarar närmast 16 och 18 881 1958 års strålskyddslag och överensstämmer i
sak med 328 utredningsförslaget. Bestämmelsen omfattar både joniserande och
icke-joniserande strålning samt verksamhet med eller utan tillstånd. Den har
sin motsvarighet i bl. a. 7 kap. 7-9 88 arbelsmiljölagen.

Enligt/örrw
stycket kan tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs
i enskilda fall för att strålskyddslagen skall kunna efterievas. Ett
föreläggande eller förbud enligt paragrafen kan alltså omfatta alla de
skyldigheter som framgår direkt av lagen.

Enligt stadgandet kan
vidare tillsynsmyndigheten meddela föreläggan- Prop. 1987/88:88 den och
förbud i de fall föreskrifter meddelats med stöd av lagen. Som exempel kan
nämnas föreskrifter enligt 12 8. Paragrafen ger även möjlighet att meddela
förelägganden och förbud för att framtvinga efterlevnad av ett
tillståndsvillkor.

Om
tillsynsmyndigheten anser all en verksamhet inte helt och hållet uppfyller
slrålskyddslagens krav förutsätts myndigheten i första hand ge råd och
rekommendationer om vad som bör göras för att på så sätt åstadkomma rättelse på
frivillig grund. I de fall saken brådskar eller verk-samhetshavaren inte ändrar
verksamheten kan tillsynsmyndigheten meddela ett formellt föreläggande.

Om
någon underlåter att vidta åtgärd som åligger honom enligt föreläggande kan
tillsynsmyndigheten enligt andra stycket förordna om rättelse på hans
bekostnad. Möjligheten att besluta om tvångsutförande år en nyhet i
strålskyddslagsliftningen. Motsvarande bestämmelser finns t. ex. i
miljöskyddslagen, arbetsmiljölagen och lagen om kemiska produkter.

För
att tvinga fram en åtgärd kan även vitesföreläggande enligt 34 8 användas.
Straffansvar enligt 368 punkt 4 kan inträda för den som inte följer ett
föreläggande.

33 8
I avvaktan på att en förelagd strålskyddsåtgärd vidtas eller för att

säkerställa att ett meddelat förbud iakttas, får tillsynsmyndigheten omhän

derta radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som kan alstra strål

ning eller som innehåller ett radioaktivt ämne.

Tillsynsmyndigheten
får också försegla en teknisk anordning eller anläggning för att förebygga att
den brukas olovligen.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs för åtgärder enligt första och andra
styckena.

Paragrafen
motsvarar i sak 18 8 1958 års strälskyddslag och 33 8 utredningsförslaget.
Bakgrunden till bestämmelsen är att det ibland kan vara angeläget att snabbt
kunna ingripa för att förhindra befarade strålskador. Enligt paragrafen kan
tillsynsmyndigheten i samband med föreläggande eller förbud enligt 32 8 vidta
vissa säkerhetsåtgärder.

I
det till lagrådet remitterade förslaget användes i första stycket uttrycket
"tekniska anordningar som kan eller är avsedda alt alstra strålning".
I enlighet med lagrådets förslag i anslutning till 3, 5, 10, 14 och 15 §8 har i
stället uttrycket "tekniska anordningar som kan alstra strålning"
använts.

Beslut
enligt paragrafen skall gälla omedelbart enligt 42 8 tredje stycket om inte
annat bestäms. I 17 kap. 13 8 brottsbalken finns bestämmelser rörande straff
för den som överträder myndighets beslut om försegling.

Paragrafen
har en motsvarighet i 7 kap. 11 8 arbetsmiljölagen.

34 8
Beslut om föreläggande eller förbud enligt denna lag får förenas med

vite.

Paragrafen,
som har sin motsvarighet i 34 8 utredningsförslaget, innebär en nyhet. Enligt
20 8 1958 års strålskyddslag kan strålskyddsmyndigheten förelägga vite om någon
underlåter att föranstalta om läkarundersökning beträffande den som företer
tecken på skada som kan misslänkas vara

föranledd av joniserande
strålning. Vite kan vidare föreläggas den som Prop. 1987/88:88 bedriver
radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller anordning som avses 19
8 att på anfordran lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman de
upplysningar som erfordras för tillsynen.

Den
nya bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 7 kap. 7 8 arbetsmiljölagen,
medför att vitesinstitutel kan användas i störte utsträckning än enligt
gällande lag genom att beslut om föreläggande eller förbud kan förenas med
vite. Tillsynsmyndigheten har således befogenhet att utnyttja vitesinsUtutet
tillsammans med åtgärder enligt 31 och 32 88.

Ansvarsbestämmelser
m. m.

Den
nya strålskyddslagens ansvarsbestämmelser finns i 35-37 88, De har sin
motsvarighet i 36 och 37 88 utredningsförslaget.

Enligt
den nya lagen kan straff utdömas såväl vid uppsåtligt brott som vid
överträdelse på grund av oaktsamhet.

Efter
mönster i bl, a, miljöskyddslagen och lagen om kärnteknisk verksamhet har
straffmaximum i den nya lagen höjts Ull fängelse två år.

Ansvarsbestämmelserna
i 35-37 §8 motsvarar i huvudsak 23 8 1958 års strålskyddslag.

Bestämmelsen
i 23 8 2 mom. punkt 1 rörande försummelse att göra vissa anmälningar till
strålskyddsmyndigheten har inte överförts till den nya lagen. Bestämmelsen är
av ordningskaraktär och kan tas upp i förordning.

Enligt
23 8 i 1958 års strålskyddslag gäller vissa ansvarsregler för den som är
sysselsatt i radiologiskt arbete eller eljest i arbete hos den som innehar
radioaktivt ämne eller i arbete vari nyttjas anordning som avses i 98 (icke
tillståndspliktig anordning som kan alstra joniserande strålning). Om en sådan
person olovligen och utan giltigt skäl tar bort eller försätter en
strålskyddsanordning ur bruk eller underlåter att använda föreskriven
strålskyddsanordning skall han ådömas böter om högst 500 kr. Det har inte
ansetts behövligt att överföra denna straffbestämmelse till den nya strålskyddslagen.
I de fall straffansvar är önskvärt kan straffsanktionerade föreskrifter
meddelas enligt 12 8 eller i särskilt fall med tillämpning av 32 8.

35
8 Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av
grov oaktsamhet bryter mot 68, 7 §, 9-11 88 eller 13 8 första stycket.

I
paragrafen behandlas brott mot lagens bestämmelser om allmänna skyldigheter i
6-7och 9—1188. Enligt dessa bestämmelser gäller vissa allmänna aktsamhetsregler
för den som bedriver verksamhet med strålning och den som tillverkar, till
landet inför, överlåter eller upplåter radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar
som kan alstra strålning. Enligt paragrafen kan vidare den straffas som bryter
mot bestämmelsen om radioaktivt avfall i 13 8 första stycket.

Enligt
det till lagrådet remitterade förslaget hade paragrafen följande

lydelse: "Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt

eller av oaktsamhet 90

1.
bryter mot vad
som föreskrivs i 68 första stycket, 7 8, 9- 11 88, 13 8 Prop. 1987/88:88
första stycket, 168 första stycket eller 20 8,

2.
bryter mot
föreskrift som meddelats med stöd av 12 8, 13 8 andra stycket, 14 8, 15 8, 16 8
andra stycket, 17 8, 198 första stycket eller 21 8,

3.
bryter mot
villkor som meddelats med stöd av 26 eller 27 8,

4.
bryter mot
föreläggande eller förbud som meddelats med stöd av 32 8 första stycket."

Lagrådet har i anslutning till paragrafen anfört, att de
skyldigheter som föreskrivs 16 8,78,9-1188 (efter den ändring i 10 § som
lagrådet förordat) och 13 8 första stycket är så allmänt hållna att det för
straffbarhet borde i subjektivt hänseende krävas uppsåt eller grov oaktsamhet
vid åsidosättande av dessa bestämmelser. Lagrådet har beträffande övriga
ansvarsbestämmelser i paragrafen inte haft någon erinran mot att straff kan
utdömas även vid oaktsamhet som inte är grov.

Jag delar lagrådels uppfattning. Paragrafen har
formulerats och delals upp i två paragrafer, 35 och 36 88, i enlighet med
lagrådets förslag.

36 8 Till böter eller fängelse i högst två år döms den
som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.
bryter mot 16 8
första stycket eller 20 8 1 eller 2,

2.
bryter mot
föreskrift som meddelats med stöd av 12 8 första stycket, 13 8 andra stycket,
148, 15 8, 16 8 andra stycket, 178, 198 första stycket, 208 3eller218,

3.
bryter mot
villkor som meddelats med stöd av 26 eller 27 8,

4.
bryter mot
föreläggande eller förbud som meddelats med stöd av 32 8 första stycket.

Paragrafen har formulerats om i enlighet med vad lagrådet
anfört i anslutning till 35 8,

Enligt punkt 1 straffas den som sysselsätter den som är
under 16 år i arbete som är förenat med joniserande strålning (16 8 första
stycket), I punkten behandlas också brott mot tillståndsplikt avseende
radioaktiva ämnen och tekniska anordningar som kan och är avsedda att sända ut
joniserande strålning, I motsats till vad som gäller enligt 1958 års strålskyddslag
anges inte som straffbart att utan anmälan till strålskyddsmyndigheten avvika
från ett meddelat tillstånd. Det får nämligen anses klart, att en avvikelse
fordrar ett nytt tillstånd. Att avvika från ett givet tillstånd ulan medgivande
är därför att anse som brott mot tillståndsbeståmmelser-na och faller under
ansvaret enligt punkt 1,

Enligt punkt 2 straffas den som åsidosätter vissa
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Härmed avses kompletterande
föreskrifter enligt 12 8, föreskrifter om radioaktivt avfall (13 8 andra stycket),
oskadliggörande av teknisk anordning (14 8), förbud att ta befattning med
material som innehåller radioaktivt ämne och tekniska anordningar (15 8),
minderåriga (16 8 andra stycket), särskilt riskabelt arbete (17 8), mät- och
skyddsutrustningar och provning (19 8 första stycket) samt tillståndsplikt för
anordningar som kan alstra joniserande strålning (20 8 3) eller
icke-joniserande strålning (21 8),

I punkt 3 finns straffbestämmelser för den som bryter mot
lillståndsvill- 1

kor enligt 26 8 eller villkor för kärnteknisk verksamhet
enligt 27 8.

Enligt punkt 4 straffas
den som bryter mot föreläggande eller förbud som Prop. 1987/88:88 en
tillsynsmyndighet har meddelat för att lagen eller föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av lagen skall kunna efterlevas.

37 8
Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter
mot vad som föreskrivs i 18 8 andra och tredje styckena,

2.
underlåter att iaktta vad
tillsynsmyndigheten begär enligt 31 8 första stycket,

3.
lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden av betydelse i en ansökan eller annan handling som avges enligt
denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen.

1
punkt I stadgas ansvar för den som anlitar arbetstagare som ej genomgått
föreskriven läkarundersökning (18 8 andra stycket), den som utan medgivande
låter sysselsätta arbetstagare som vid läkarundersökning bedömts löpa särskild
risk för skada vid exponering för joniserande strålning (18 8 andra stycket)
och den som underlåter att ombesörja läkarundersökning av den som företer
tecken på skada (18 8 tredje stycket),

I
punkt 2 stadgas straffansvar för den som inte på vissa närmare angivna sätt
medverkar vid tillsynens utövande.

Punkt
3 innehåller en straffbestämmelse för den som i vissa fall lämnar oriktig uppgift,

38 8
Till ansvar enligt denna lag döms inte i ringa fall.

Till
ansvar enligt denna lag döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Paragrafen,
som i sak överensstämmer med 38 8 utredningsförslaget, motsvarar i huvudsak 25
8 1958 års strålskyddslag.

Strålskyddslagens
straffregler är subsidiära i förhållande till brottsbalkens. Det innebär att
brottsbalkens regler skall tillämpas om en gärning kan hänföras till båda
lagarnas brottsbeskrivningar. År 1981 infördes i brottsbalken bestämmelser om
ansvar för miljöbrott för den som orsakar betydande olägenhet i miljön genom
buller, skakning eller strålning. Påföljden för miljöbrotl är böter eller
fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straffet fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. En förutsättning för ansvar är att behörig myndighet
inte har tillåtit förfarandet eller att detta inte är allmänt vedertaget. Med
strålning avses såväl joniserande som icke-joniserande strålning (prop.
1980/81:108).

Brotten
mot liv och hälsa i 3 kap. brottsbalken har också ett visst intresse i detta
sammanhang. Enligt 3 kap. 7 8 kan den som av oaktsamhet orsakar annans död
dömas till straff för vållande till annans död. Även brotten vållande till
kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 8) och framkallande av fara för annan (3
kap. 9 8) kan nämnas.

Liksom
enligt 1958 års lag skall inte dömas till ansvar om ansvar kan ådömas enligt
varusmugglingslagen. Införsel till landet av radioaktivt ämne eller teknisk
anordning utan tillstånd enligt 20 eller 21 8 utgör varusmuggling enligt
varusmugglingslagen.

92

39 8
Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett vites-
Prop. 1987/88:88

förbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av

föreläggandet
eller förbudet.

Paragrafen, som överensstämmer med 39 8
utredningsförslaget, saknar motsvarighet i 1958 års strålskyddslag.

Den nya lagen innebär en ordning med delvis dubbla
sanktionsformer genom att både straff och vite kan komma i fråga vid ett och
samma förfarande. Efter mönster i annan lagstiftning har en särskild
bestämmelse införts omsatt den som åsidosatt ett vitesföreläggande eller
överträtt ett vitesförbud ej får dömas till straff för gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet. Motsvarande bestämmelse återfinns i bl. a. 28 8
lagen om kärnteknisk verksamhet och 20 8 fjärde stycket lagen om kemiska
produkter.

40 8 Radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar
som varit föremål för

brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall

förklaras förverkade, om del inte är uppenbart oskäligt.

Första stycket gäller även behållare eller andra
strålskyddsanordningar som hör till radioaktiva ämnen eller tekniska
anordningar.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 268 1958 års
strålskyddslag. Den har sin motsvarighet i 40 8 utredningsförslaget. En
väsentlig skillnad i förhållande till 1958 års lag är all den nya bestämmelsen
även omfattar tekniska anordningar som kan alstra icke-joniserande strålning
samt utbyte av brott.

I paragrafen har vidare införts möjligheten att förverka
värdet av radioaktivt ämne eller anordning.

Förutsättningarna för förverkande har angetts på samma
sätt som i jämförlig lagstiftning, t. ex. 8 kap. 4 8 arbetsmiljölagen och 22 8
lagen om kemiska produkter. Innebörden är att förverkande skall ske utom i
speciella undantagsfall där en sådan påföljd framstår som oskäligt hård.
Bestämmelsen förutsätter att brott har konstaterats. Frågor om förverkande prövas
av allmän domstol i samband med brottmålet. Förverkade föremål eller värdet
därav tillfaller staten.

41 8 Den som har tagit befattning med ett ärende
enligt denna lag får inte

obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått veta om affärs- eller

driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag,
innehåller bestämmelser om tystnadsplikt vid tillsyn m. m. Bestämmelsen
överensstämmer med 35 8 i utredningens förslag.

När tillsyn, undersökningar och besiktningar enligt den
nya lagen utförs

av befattningshavare hos myndigheter i denna egenskap, gäller sekretess

lagens bestämmelser om tystnadsplikt. En erinran härom har tagits upp i

andra stycket. Den sekretess som närmast svarar mot tystnadspliktsregeln

finns i 8 kap. 6 8 sekretesslagen. Även bestämmelserna i 7 kap. 8 8 nämnda 93

lag kan
bli tillämpliga. För utomstående enskilda, som deltagit i tillsyn eller
Prop. 1987/88:88

besiktning
eller utfört undersökningar, gäller tystnadspliktsregeln i första

stycket.

42 8 Beslut i särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos kammartät-ten. Beslut i frågor som avses i 27 8 överklagas dock
hos regeringen.

Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut
enligt denna lag med stöd av ett bemyndigande enligt lagen meddelas av
regeringen.

Beslut som meddelats enligt denna lag skall gälla
omedelbart om inte annat bestäms.

Paragrafen har sin motsvarighet i 40 8
utredningsförslaget.

Första och andra stycket överensstämmer i huvudsak med 298
första, andra och tredje styckena 1958 års strålskyddslag.

Enligt paragrafen skall beslut i ett särskilt fall
överklagas hos kammarrätten. Av andra stycket följer alt rätten att överklaga
ett beslut som meddelats med stöd av bemyndigande skall regleras i den
författning som innehåller bemyndigandet.

Enligt tredje stycket gäller som huvudregel — i motsats
till 1958 års strålskyddslag — att meddelat beslut skall gälla omedelbart om
inte annat bestäms. En motsvarande reglering återfinns i lagen om kärnteknisk
verksamhet.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

2.
Genom denna lag
upphävs strålskyddslagen (1958:110).

3.
Bestämmelserna
i 13 och 1488 skall ej tillämpas beträffande den som har upphört att bedriva
verksamhet före ikraftträdandet.

4.
Föreskrifter
och beslut i särskilda fall som har meddelats med stöd av strålskyddslagen
(1958:110) skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelser i denna lag.
Den som vid ikraftträdandet är sådan godkänd föreståndare som avses i 4 8
förstnämnda lag skall intill dess annat bestämts även därefter fullgöra de
uppgifter som ankom på föreståndaren. Det som med stöd av samma lag
föreskrivits om kompetenskrav för föreståndare skall gälla även annan som
fullgör motsvarande uppgifter.

5.
Förekommer i
lag eller annan författning hänvisning till föreskrifter som har ersatts genom
bestämmelser i denna lag tillämpas i stället de nya bestämmelserna. Lagen
(1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
skall dock även efter ikraftträdandet gälla arbetstagare i sådant arbete som
avses i 1 8 första stycket strålskyddslagen (1958:110).

Punkterna 3 och 4

Den nya lagen skall tillämpas på alla givna tillstånd
oavsett när de medde

lats. Föreskrifter och beslut i särskilda fall som har meddelats med stöd av

1958 års strålskyddslag skall i framtiden anses ha meddelats enligt motsva

rande bestämmelser i den nya lagen. Undantag skall dock göras beträffan

de de nya bestämmelserna om ansvar för radioaktivt avfall m. m. i 13 och

14 88, som innebär en utvidgning i förhållande till vad som gällt tidigare. I 94

en särskild
övergångsbestämmelse har det därför angetts att den nya Prop. 1987/88:88
strålskyddslagens bestämmelser rörande ansvar för radioaktivt avfall och
tekniska anordningar som ej längre används i strålningsverksamhet inte skall
tillämpas beträffande den som har upphört att bedriva sin verksamhet före
lagens ikraftträdande.

Med
den nya strålskyddslagen upphör skyldigheten att ha en sårskilt godkänd
föreståndare. I det till lagrådet remitterade förslaget förekom ingen särskild
övergångsbestämmelse med anledning av föreståndarinstitu-tets upphörande
eftersom en sådan inte ansågs nödvändig utöver punkt 4.

Lagrådet
har i anslutning till denna fråga anfört följande:

I
punkt 4 stadgas att föreskrifter och beslut i särskilda fall som har

meddelats med stöd av strålskyddslagen (1958:110) skall anses ha medde

lats enligt motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Bestämmelserna om

strålskyddsföreståndare enligt gällande strålskyddslag har inte fått någon

motsvarighet i den nya lagen. Det är emellertid angeläget att någon oklar

het inte råder om vem som efter den nya lagens ikraftträdande har att svara

för strålskyddsföreståndarens uppgifter. Vidare synes de kompetenskrav

som är föreskrivna för föreståndare med stöd av nuvarande strålskydds

lagen i fortsättningen böra gälla annan som fullgör motsvarande uppgifter.

Med hänsyn härtill bör övergångsbestämmelserna i denna punkt komplet

teras --- .

Jag
ansluter mig till lagrådets uppfattning. Övergångsbestämmelsen har
kompletterats i enlighet med lagrådets förslag.

Punkt
5

I
lagrådsremissen föreslogs ingen sårskild bestämmelse rörande lagen om föriängd
semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Lagrådet
har i anslutning härtill anfört följande:

Enligt
punkten 5 skall, om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning
till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i den nya lagen, de nya
bestämmelserna tillämpas i stället. Lagen (1963:115) om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete är tillämplig på "radiologiskt
arbete", ett begrepp som definieras i 1 8 i 1958 års strålskyddslag men
som inte överförts till den nya lagen. Eftersom avsikten är all 1963 års lag i
avbidan på särskild utredning tills vidare skall tillämpas på samma sätt som
tidigare, bör punkten 5 kompletteras med en regel av innebörd att 1963 års lag
skall även efter den nya strålskyddslagens ikraftträdande gälla arbetstagare i
sådant arbete som avses i 1 8 i 1958 års strålskyddslag.

Jag
ansluter mig till vad lagrådet anfört. Övergångsbestämmelsen har därför
kompletterats i enlighet med lagrådets förslag.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:289) om
radioaktiva läkemedel

I
och7§§

Ändringen
i lagen om radioakliva läkemedel såvitt avser uttrycket "radio

logiskt arbete" är föranledd av att begreppet har utmönstrats i den nya

strålskyddslagen. Den nya lydelsen medför ingen ändring i samordningen 95

mellan strålskyddslagen och lagen om radioaktiva
läkemedel. Efter möns- Prop. 1987/88:88 ter i den nya strålskyddslagen har
vidare uttrycket "idka handel" ersatts med "saluföra".
Ändringen har berörts i avsnitt 2.6.2.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:821) om

transport av fariigt gods

4 §

Hänvisningarna i paragrafen har ändrats med hänsyn till
dels alt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet har ersatt atomenergilagen
(1956:306) och dels med hänsyn till den nya strålskyddslagen.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om

kärnteknisk verksamhet

§

Hånvisningen i paragrafen har ändrats med hänsyn till den
nya strålskyddslagen.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:426) om

kemiska produkter

3 §

Hänvisningen i paragrafen har ändrats med hänsyn till den
nya strålskyddslagen.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att anta dels de av lagrådet granskade
förslagen till

1.
strålskyddslag,

2.
lag om ändring
i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel, dels förslagen till

3.
lag om ändring
i lagen (1982:821) om transport av fariigt gods,

4.
lag om ändring
i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

5.
lag om ändring
i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

96

Bilagal
Prop. 1987/88:88 Bilaga 1

Sammanfattning intagen i betänkandet SOU 1985:58 Ny strålskyddslag

Sammanfattning

Bakgrund

De
risker som är förenade med joniserande strålning har varit kända sedan början
av detta sekel. Kunskapen om sambandet mellan strålningens egenskaper och
verkningar bidrog till att det mycket snart i arbetarskyddslag-suftningen
infördes skyddsregler, som syftade till att minska omfattningen av grava skador
och förstadier till allvarliga skador.

Genom
1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. infördes för första gången
i Sverige en reglering som tog hänsyn till de särskilda riskförhållanden m.m.
som följer av handhavande med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen inom framför
allt sjukvården.

I
den strålskyddslag som tillkom år 1958 och som alltjämt är gällande infördes
krav på tillstånd för och tillsyn över i princip alla strålkällor som alstrar
joniserande strålning och som användes i radiologiskt arbete. Med joniserande
strålning avsågs strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till
sin biologiska verkan likartad strålning. I begreppet radiologiskt arbete
innefattas arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning
eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, och
arbete vid kärnteknisk anläggning.

Lagens
utgångspunkt angavs vara att bereda skydd mot strålningsskador för alla
människor och för djur, som underkastades radiologisk undersökning eller
behandling i veterinärmedicinskt syfte. Strålskyddslagen syftar däremot inte
till att skydda mot strålskador på döda ting eller att vidta åtgärder till
skydd för djurliv utanför veterinärmedicinsk undersökning och behandling eller
växter, i vidare mån än vad skyddet mot strålskador på människor kräver.

Strålskyddslagen
har — med undantag av smärte ändringar - gällt oförändrad sedan dess tillkomst
vad avser joniserande strålning. En väsentlig ändring av lagen företogs
emellertid år 1976 då tillämpningsområdet utvidgades till att kunna gälla också
icke-joniserande strålning. Bakgmn-den till lagändringen var den kraftiga
expansion av den icke-joniserande strålningens användning som skett under de
föregående decennierna. 1976 års komplettering av strålskyddslagen avseende
icke-joniserande strålning innebar inte någon ändring av de skyddsintressen som
angavs vid lagens Ullkomst. Skyddsintressel är således alltjämt väsentligen
koncentrerat till skyddet av människan.

Grundläggande för
det svenska strålskyddet är i stor omfattning också de normer och
rekommendationer som utarbetats i olika internationella samarbetsorgan. Sverige
har sedan lång tid tillbaka engagerat sig starkt i detta arbete. I flera
avseenden har Sverige därutöver egna och längre gående skyddsregler.

7 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr d

97

Förslaget
till ny strålskyddslag Prop. 1987/88:88

Bilaga
1

Allmänna
utgångspunkter

Det
grundläggande intresset bakom strålskyddslagstiftningen, nämligen att så långt
som möjligt förebygga strålskador, har tillgodosetts effektivt under den nu mer
än femtioåriga strålskyddsverksamheten i Sverige. Akuta strålskador är numera
sällsynta i vårt land. Strålskyddsinsatserna på den joniserande strålningens
område har därför alltmera kunnat inriktas mot andra skadeformer, såsom
fosterskador och s. k. sena skador (cancer och förändringar i arvsmassan). För
icke-joniserande strålning år strålskyddet inriktat på att förhindra akuta skador,
främst förhindrande av termiska skador på öga och hud.

Sett
till olika strålfaktorer i dess helhet i dagens samhälle kan vidare noteras att
antalet människor - arbetstagare, patienter och övriga - som utsätts för
påverkan har ökat. Strålningsriskerna är inte längre koncentrerade enbart till
strålning från radioaktiva ämnen och apparater m. m. som utsänder joniserande
eller icke-joniserande strålning och till arbeten med sådana apparater och
ämnen. Också påverkan från s. k. naturiig strålning, såsom radon i bostäder och
gruvor samt i naturen förekommande radioaktiva ämnen, har uppmärksammats och
fått ökad aktualitet, liksom problemen om samverkan mellan miljön och
strålningens effekter över huvud taget. En av de viktigaste uppgifterna för
strålskyddet i detta sammanhang är att begränsa en framtida total strålmiljö
från ett stort antal källor som var och en ger mycket litet bidrag i en samlad
riskbedömning.

Sammanfattningsvis
kan sägas att kunskapen om hälsoriskerna föranledda av strålning efter hand har
vuxit, men samtidigt att intresseområdet när det gäller eventuella
skadeverkningar från olika former av strålning vidgats alltmera och bl, a.
kommit att omfatta många svårbedömbara frågor om långtidseffekter på människan
och över huvud taget på det ekologiska systemet i miljön. Steg för steg har
således ett vidare betraktelsesätt vunnit insteg under senare år i fråga om
strålningsmiljön.

Utredningen
anser mot denna bakgrund alt det finns skäl att ompröva den nuvarande
lagstiftningens konstruktion och materiella innehåll och syfte med sikte på att
åstadkomma regler som svarar mot nya förhållanden och en ändrad grundsyn på
strålskyddets uppgifter och metoder.

Huvudmålet
för strålskyddet i en ny lagstiftning måste givetvis vara att, liksom hittills,
skapa sådana förhållanden att alla människor skyddas till liv och hälsa mot
strålningens skadliga effekter. Skyddsverksamheten måste således bedrivas genom
förebyggande åtgärder mot slrålningsskador. Enligt utredningens mening bör en
ny strålskyddslag inte begränsas till huvudsakligen ett skydd för människan.
Också effekter på växter och djurlivet bör inrymmas i lagen, liksom effekten
på miljön i övrigt.

En
sårskild fråga är om lagstiftningen bör skilja mellan joniserande och

icke-joniserande strålning. Enligt utredningen torde det med hänsyn till

kunskapssituationen beträffande den icke-joniserande strålningen och den

tekniska utvecklingen på det området knappast vara tillfredsställande att i

en ny lagstiftning om strålskyddet bibehålla den nuvarande skillnaden

mellan joniserande och icke-joniserande strålning. Utredningen förordar 98

därför att en ny
lagstiftning på strålskyddsområdet görs generellt tillämplig Prop.
1987/88:88 på alla former av strålning, såväl joniserande som icke-joniserande
strål- Bilaga 1 ning, inkl, s. k, parasitär strålning och naturlig
strålning.

Det
framstår för utredningen fortfarande som angeläget att huvudansvaret för
strålskyddet i en ny strålskyddslag är samlat hos en central strålskyddsmyndighet
och att denna tillförsäkras erforderlig kapacitet för att kunna fullfölja sin
centrala funktion som strålskyddsexpert. Denna uppgift har sedan lång tid
tillbaka åvilat statens strålskyddsinstitut (SSI), Utredningen anser att SSI
även i fortsättningen skall vara den centrala strålskyddsmyndigheten. Denna
roll för SSI bör enligt utredningen betonas, I egenskap av expertmyndighet på
strålningsområdet bör strålskyddsmyndigheten i större utsträckning inrikta sin
verksamhet på övergripande frågor, såsom att ange gränsvärden och högsta
tillåtna mängder av radioaktiva ämnen som får användas vid
slrålningsverksamhet och att i övrigt ha befogenhet att meddela föreskrifter
till förebyggande av strålskador i arbetslivet och för den enskilde, liksom
för skydd av djurlivet och miljön i övrigt.

En
ny lagstiftning på strålskyddsområdet bör emellertid samtidigt utgå från att
det direkta ansvaret för en god strålmiljö och för att ett effektivt strålskydd
upprätthålls och fortlöpande förbättras vilar på den som bedriver
strålningsverksamhet samt på tillverkare och försäljare av strålningskällor.
Härtill bör knytas aktsamhetsregler som bör åvila anställda och andra som är
verksamma på detta område.

Utredningen
anser det möjligt att i en ny lagstiftning ålägga den för
strålningsverksamheten ansvarige att i större omfattning än f. n. svara för
strålskyddet.

En
effektiv tillämpning av strälskyddslagen måste givetvis i den omfattning som
strålskyddsintresset motiverar det säkras genom krav på tillstånd för
befattning med radioaktiva ämnen och innehav av apparater och annan utrustning
för strålningsverksamhet samt tillsyn häröver. Den tekniska utvecklingen har
lett till att den vanligen förekommande strålapparaturen i allt större
omfattning serietillverkas i godtagna standardutföranden. Att i dessa fall
alltid upprätthålla ett krav på en formell, individuell tillståndsprövning av
SSI vid varje enskilt förvärv eller innehav framstår som både tidskrävande och
obefogat. En lämpligare ordning synes enligt utredningen vara att så långt
möjligt, utan att äventyra strålskyddsintresset, flytta fram kontrollen till
tillverkar- och försäljningsleden, dvs. all krav ställs på provning och
typgodkännanden, tekniska föreskrifter av generell karaktär samt en utvidgning
av möjligheten till generella tillstånd för angivna ut-övargrupper. På så sätt
kan SSI avlastas från ett numerärt stort antal ärendegrupper samtidigt som
SSI:s resurser vad gäller den formella tillståndsprövningen kan koncentreras
till de delar av strålningsverksamheterna där starka strålkällor används eller
där det förekommer särskilt svårbedömbara skyddsåtgärder eller behov av
individuellt utformat strålskydd. En sådan ordning för förprövningssystemet
tillgodoser också intresset att SSI kan verka för de övergripande och mera
centrala strålskyddsfrågorna.

När
det gäller tillsynsreglernas utformning i en ny lagstiftning bör enligt 99

utredningen
särskilt beaktas den utbyggnad av tillsynsorgan som numera Prop, 1987/88:88
skett inom de huvudområden där strålningsverksamhet förekommer. Bilaga 1 Främst
gäller det tillsynen inom arbetslivet som sker genom arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, yrkesinspektionen. Av betydelse är
också den tillsyn på hälso- och sjukvårdsområdet som centralt utövas av
socialstyrelsen samt den regionala tillsyn över vissa hälsorisker i bostäder,
vård- och samlingslokaler m. m. - mot uppkomsten av sanitär olägenhet - som
enligt hälsoskyddslagen utövas av länsstyrelsen och lokall av kommunernas
miljö- och hälsoskyddsnämnder. Dessa organ har var och en inom sitt område en
viktig tillsynsfunktion. Det synes vara en väsentlig uppgift att så långt det
är möjligt och utan att eftersätta strålskyddsintresset få till stånd ett
integrerat tillsynssystem.

Lagens
tillämpningsområde m.m.

Den
föreslagna lagens syfte är alt skydda människor och miljö mot skadlig verkan av
strålning. Innebörden härav är, att strålskyddet inte längre skall begränsas
till skydd av människor och djur, som underkastas veterinärmedicinsk
behandling eller undersökning. Avsikten är, att även effekter på växter och
annat djurliv skall inrymmas i lagen liksom skydd av miljön i övrigt.

En
nyhet i lagförslaget är att lagen - utan särskilt förordnande -omfattar såväl
joniserande som icke-joniserande strålning. Lagens tillämpningsområde omfattar
även strålning från naturliga strålkällor.

Med
joniserande strålning avses sådan strålning som är så energirik att den vid
passage genom materia förmår frigöra elektriska laddningar och på så sätt skada
levande celler.

Med
icke-joniserande strålning avses framför allt strålning inom den lågenergetiska
delen av det elektromagnetiska spektret. I lagförslagets definition anges
optisk strålning, radiofrekvent strålning och lågfrekventa elektriska och
magnetiska fält. Till icke-joniserande strålning hänförs även ultraljud.

Definitionerna
av joniserande resp. icke-joniserande strålning har i övrigt utformats så att
skyddet mot strålning skall kunna tillvaratas allteftersom kunskapen om dess
risker blir kända.

En
principiell nyhet i lagförslaget är att regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, SSI ges möjlighet att meddela föreskrifter till allmän
efterrättelse till skydd mot eller kontroll av strålning i olika avseenden.
Enligt bestämmelsen kan föreskrifter meddelas om bl.a. provning, tekniska
krav, dosgränser, arbetsrutiner och märkning.

En
nyhet i lagförslaget är vidare all regeringen eller, efter bemyndigande, SSI
ges möjlighet att i föreskrift meddela förbud mot att använda en viss
strålkälla.

Enligt
den nuvarande strålskyddslagen kan regeringen eller, efter be

myndigande, SSI föreskriva att radioaktiva ämnen eller röntgenutrustning

eller annan teknisk anordning avsedd alt sända ut joniserande strålning

skall undantas från tillämpningen av lagen eller vissa bestämmelser i lagen.

En motsvarande regel föreslås i den nya lagen. Bestämmelsen, som har 100

utvidgats
till att omfatta även icke-joniserande strålning, ger möjlighet att Prop,
1987/88:88 bestämma en nedre gräns för slrålskyddslagens tillämpningsområde.
Från Bilaga 1 strålskyddssynpunkt harmlösa mängder av radioaktivitet och
ofarliga tekniska anordningar kan helt undantas från strålskyddslagens
Ullämpnings-område. Bestämmelsen ger också möjlighet att endast delvis sätta
strålskyddslagens regler ur spel.

Allmänna
skyldigheter

Enligt
utredningen bör de allmänna skyldigheter, som i en ny strålskyddslag behövs
för strålskyddets iakttagande, utformas i nära anknytning Ull de bestämmelser
som gäller inom arbetsmiljöområdet.

Den
som bedriver strålningsverksamhet bör enligt utredningen i en ny lag åläggas
att vidta alla de åtgärder som behövs för att med hänsyn till verksamhetens art
och de förhållanden under vilka den bedrivs hindra eller motverka skada på
människor eller i miljön, I denna skyldighet ligger att strålningsverksamheten
planläggs och anordnas så att det skapas bästa möjliga strålskydd och att
verksamheten bedrivs under betryggande och tillfredsställande former med hänsyn
till dess natur. Strålskyddet skall också stå i rimlig överensstämmelse med den
tekniska och metodologiska utvecklingen och förbättras i takt med de
möjligheter utvecklingen medger.

En
viktig del i strålskyddet är enligt utredningens mening också att lokaler,
apparater och andra tekniska anordningar samt skyddsutmstning som används i
strålningsverksamhet fortlöpande kontrolleras och underhålls väl. Detta ansvar
bör ingå i de skyldigheter som verksamhetshavaren har att iaktta. Han skall
således inom ramen för tillgängliga kontrollmetoder och kunskaper förvissa sig
om att den tekniska apparaturen och andra anordningar som används är godtagbara
från strålskydd&gynpunkt.

En
annan och viktig sida av strålskyddets fillvaratagande är enligt utredningens
mening att den som är sysselsatt i strålningsverksamhet genom tydliga och
förståeliga instruktioner, skyltar eller på annat sätt får en god kännedom om
de förhållanden under vilka verksamheten bedrivs och upplyses om de risker som
kan vara förknippade med strålningen.

Når
det gäller den som är sysselsatt i strålningsverksamhet har till den nya lagen
överförts de nuvarande bestämmelserna om skyldighet att använda förefintliga
strålskyddsanordningar, noga följa givna föreskrifter samt i övrigt vidta de
åtgärder som behövs för att Ullvarata strålskyddet.

En
aktsamhetsregel i fråga om undersöknings- och märkningsskyldighet beträffande
radioaktiva ämnen har också tagils upp i lagförslaget.

De nuvarande
bestämmelserna om tillverkares, försäljares och installa

törers allmänna skyldigheter i fråga om strålskyddet föreslås också överfö

ras i en ny lagstiftning. Liksom f. n. bör alltså gälla att berörda kategorier

är skyldiga att svara för att en apparat eller anordning, när den avlämnas

för att tas i bruk eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte, är
försedd

■ med nödvändig strålskyddsutrustning och även i övrigt erbjuder betryg

gande säkerhet mot skada på människor eller i miljön. Vidare skall uppgif

ter av betydelse från strålskyddssynpunkt lämnas genom märkning eller på 101

annat lämpligt sätt. Den
som installerar anordningen bör, liksom enligt de Prop. 1987/88:88
nuvarande bestämmelserna, svara för att strålskyddsutrustning som hör
Bilaga 1 till anordningen sätts upp och att övriga åtgärder från
strålskyddssynpunkt efterföljs. Bestämmelsen har utvidgats till att omfatta
också underhållsarbete.

Patientskyddet
inom hälso- och sjukvården

På
strålskyddsområdet intar skyddet av patienter en särställning. I samband med
radiologisk undersökning och behandling utsätts en patient för en avsiktlig
bestrålning. Stråldoserna kan variera avsevärt beroende på vad för slag av
behandling eller undersökning det rör sig om.

Allmänt
gäller som en av strålskyddets huvudprinciper inom hälso- och sjukvården (inkl.
tandvården) att en - med hänsyn till kravet på undersökningarnas resultat —
optimerad stråldos skall komma till användning. Det innebär att den totala
dosbelastningen skall vara så låg som möjligt, att så få personer som möjligt
bestrålas och att kostnaderna för strålskyddsåtgärderna blir rimlig.
Motsvarande synsätt gäller inom veterinärmedicinen.

Utredningen
konstaterar att frågan om strålskyddet inom hälso- och sjukvården utmärks av
stor komplexitet. En klar ansvarsmässig gränsdragning föreligger dock genom
att det är den för en viss undersökning eller behandling ansvarige läkaren som
har att ta till vara patientens säkerhet. Det är således läkaren - i
förekommande fall i samarbete med sjukhusfysiker, ingenjörer m,fl, — som i det
enskilda fallet svarar för avvägningen mellan strålningens skadeverkningar och
det medicinska resultatet som avses uppnås. Det är också läkaren som har
ansvaret för att minsta möjliga stråldos till patienten kommer till användning.
Motsvarande gäller i fråga om tandvården. Den närmare regleringen av detta
ansvar för sjuk- och tandvårdspersonalen sker genom hälso- och sjukvårdslagstiftningen
och står under tillsyn av socialstyrelsen.

För
övergripande strålskyddsfrågor rörande strålskador och risker, tekniska och
fysikaliska anordningar och apparater, strålskyddets utformning och användning
m. m. svarar enligt nuvarande ordning strålskyddsmyndigheten (SSI) med stöd av
strålskyddslagstiftningen. I den mån dessa frågor berör medicinska
arbetsmetoder eller apparaternas utnyttjande sker samråd med socialstyrelsen.

Även
om kunskaperna och kompetensen i strålskyddsfrågor på sjuk

vårdssidan numera är mycket hög bör nyssnämnda uppgifter som tillagts

SSI för att värna om strålskyddet för patienter bibehållas. Det krävs enligt

utredningen, bl. a. för att la tillvara patientskyddet, en samlad och övergri

pande bedömning av strålningseffekter från olika källor. Den tekniska och

fysikaliska kunskap som SSI har samlad inom sig på olika områden där

strålning utnyttjas är av värde också på hälso- och sjukvårdsområdet. Med

hänsyn till det flertal nya radiologiska tekniker och metoder som under

senare år introducerats, synes för övrigt behovet av ett övergripande och

fortlöpande arbete från SSI:s sida i syfte såväl att utöva kontroll av det

tekniska utförandet som att kritiskt värdera de nya teknikerna och meto

derna ur strålskyddssynvinkel framstå som allt viktigare. 102

Skyddet av patienter -
liksom av djur i veterinärmedicinska samman- Prop. 1987/88:88 häng - mot
såväl joniserande som icke-joniserande strålning synes utred- Bilaga 1
ningen så väsentlig att en erinran härom bör göras i en ny strålskyddslag. I
lagförslaget anges att stråldosen vid bestrålning av en människa eller ett djur
i undersöknings- eller behandlingssyfte skall vara avpassad till undersökningens
eller behandlingens syfte och avsedda resultat.

Ansvar
för radioaktivt avfall m.m.

1
den nu gällande strålskyddslagen finns ingen bestämmelse om hantering och
omhändertagande av radioaktiva avfallsprodukter från verksamhet som regleras
enligt strålskyddslagen. Indirekt kan dock SSI genom villkor och föreskrifter
ställa krav på avfallels hantering ur strålskyddssynpunkt.

En
utgångspunkt för regleringen av ansvaret beträffande sådant radioaktivt avfall
som uppkommer vid verksamheter utanför kärnenergiområdet bör enligt utredningen
vara att ett motsvarande ansvar skall vila på en tillståndshavare enligt
strålskyddslagen som genom den nya lagen om kärnteknisk verksamhet åvilar en
tillståndshavare enligt den lagen. Samma krav bör således gälla på allt
radioaktivt avfall, oavsett det hårrör från kärnteknisk eller annan verksamhet.

I
lagförslaget föreslås alt den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med
radioaktivt ämne skall svara för att de åtgärder vidtas som erfordras för att
på ett från strålskyddssynpunkt tillfredsställande sätt hantera och, när det
behövs, slutförvara i verksamheten uppkommet radioaktivt avfall.

Sådant
radioaktivt, icke-kärnenergianknutet avfall som innebär långsiktiga risker
avses bli omhändertaget enligt de riktlinjer som fastlagts för kärnavfallet.
Kontrollen av att en samordnad avfallshantering beträffande det kärnenergi- och
det icke-kärnenergianknutna avfallet kommer till stånd bör ingå i SSI:s
uppgifter. Utredningen föreslår således att i en ny strålskyddslag anges att
SSI efter regeringens bemyndigande äger föreskriva hur avfallsprodukter utanför
kärnenergiområdet skall hanteras och slutförvaras.

En
fråga av likartad typ som hanteringen av radioaktivt avfall är kasserandet av
utrustning som kan utsända strålning. En röntgenstrålkälla kan t. ex. innebära
en fara genom att anslutas till det elektriska nätet. Utredningen föreslår med
hänsyn härtill en bestämmelse om alt kasserad apparatur som kan utsända farlig
strålning skall oskadliggöras när den inte längre skall användas i
strålningsverksamhet och att ansvaret härför åligger verksamhetshavaren. Närmare
föreskrifter om vilken typ av apparat och hur apparaten skall oskadliggöras bör
anges av SSI efter regeringens bemyndigande.

Tillståndsmyndlghet

Enligt
utredningen finns ej skäl att i en ny strålskyddslag fömtsätta annan

prövningsinstans än den nu gällande. Tillståndsfrågor föreslås således

Hksom hiuills handhas av SSI. 103

Omfattningen
av tillståndsplikt och tillsyn Prop. 1987/88:88

Vad gäller joniserande strålkällor bör enligt utredningen
till en ny strål- Bilaga 1 skyddslag öveiföras de nu gällande bestämmelserna om
tillstånd till och tillsyn över radiologiskt arbete samt innehav av
röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som är avsedd alt sända ut
joniserande strålning. Till en ny strålskyddslag bör också överföras de
nuvarande tillstånds- och tillsynsbestämmelserna beträffande handel m. m. med
radioakliva ämnen. Bestämmelsen föreslås utvidgas till att omfatta även
tillverkning, transport och annan befattning med radioaktivt ämne.

Som tidigare sagts bör en ny strålskyddslag vara tillämplig
också på icke-joniserande strålning. En annan fråga är emellertid lämpligheten
av att som huvudregel uppställa krav pä tillstånd i fråga om apparater eller
andra tekniska anordningar som avger icke-joniserande strålning på motsvarande
sätt som utredningen förordar för det joniserande området.

Utredningen anser det inte vara en framkomlig väg att i en
ny strålskyddslag uppställa ett principiellt krav pä tillstånd för apparater
och anordningar som avger icke-joniserande strålning. Endast i de fall särskilda
skäl föreligger för en tillståndsprövning bör krav på tillstånd uppställas. I
övrigt bör strålskyddet på detta område från SSl:s sida - i förekommande fall
i samverkan med andra berörda myndigheter - tillvaratas genom föreskrifter
rörande strålkällan och dess användning, såsom krav på godkännande
(typgodkännande) av viss materiel, regler för handhavande av vissa källor
(kompetenskrav, arbetsrutiner, gränsvärden m. m.) saml möjlighet att meddela
förbud mot användning av en viss strålkälla. Utredningen fäster i detta
sammanhang också särskild vikt vid det ansvar för strålskyddets
tillvaratagande som föreslås åvila en verksamhetshavare m.fl. även i fråga om
icke-joniserande källor.

De bestämmelser om tillstånd och tillsyn som utredningen
förordar avser dels enligt den nuvarande terminologin radiologiskt arbete, dels
innehav m.m. av radioakliva ämnen, dels innehav av utrustning eller annan
teknisk anordning som sänder ut joniserande resp. icke-joniserande strålning.
Med hänsyn bl. a. till atl utnyttjandet av strålningen inte längre kan anses ha
sin tyngdpunkt inom sjukvården bör enligt utredningen begreppet radiologiskt
arbete utmönstras.

Enligt gällande strälskyddslag krävs ej tillstånd för
import av eller handel med anordningar som kan sända ut strålning. Ett
lillständskrav i delta fall medger emellertid enligt utredningen en kontroll av
de apparater som importeras eller förmedlas och härigenom en lättnad i
prövningen av innehavartillstånden. liksom en möjlighet för SSI atl på ett
tidigt stadium ställa behövliga föreskrifter och villkor. Utredningen anser
därt"ör alt lill-ständsbestämmelserna i en ny strålskyddslag bör utvidgas
till alt omfatta också import av och handel med strålningsapparater för vilka
tillståndsplikt föreligger. 1 förslaget föreslås vidare krav pä tillstånd för
installations-och underhållsarbete beträffande sädana apparater.

Tillståndsprövningen enligt den nu gällande
strälskyddslagen är i princip individuell. Varje tillstånd skall hänföras till
en viss brukare och avse en viss strålkälla eller arbetsenhet. Denna
huvudprincip i lagen var vid tiden för dess tillkomst i och för sig naturlig
med hänsyn till att kunskaperna om

04

strålning
och om strålningens potentiella risker i flera fall var små hos dem Prop.
1987/88:88

som
bedrev strålningsverksamhet och att antalet strålningsapparater och Bilaga
1

verksamhetsområden
var förhållandevis begränsat. Vissa lättnader i den

individuella
tillståndsprövningen anvisas dock i lagen. För viss yrkesgmpp

eller
för vissa inrättningar, institutioner eller företag kan generella tillstånd

meddelas.
Genom atl tillhöra viss yrkesgrupp eller utgöra viss typ av

organisation
anses tillståndshavaren kvalificerad alt bedriva viss närmare

angiven
verksamhet med strålning. I särskilda föreskrifter anges de subjekt

som
medges generellt tillstånd samt tillståndets omfattning.

Vid
bedömningen av tillstånds- och tillsynsförfarandet i en ny strålskyddslag
anser utredningen det väsentligt att säkerställa ett heltäckande kontrollsystem
i alla led av en strålkällas handhavande. Systemet med individuell
tillståndsprövning och en direkt tillsyn genom SSI bör i första hand
koncentreras till de områden där det är påkallat med hänsyn till strålkällans
farlighet och där särskilda krav på kompetens m. m. måste ställas på
verksamhetshavaren. 1 övriga fall bör andra vägar kunna komma i fråga som är
anpassade till rådande förhållanden. Av särskilt intresse är därvid att ersätta
den individuella tillståndsprövningen med en förhandsprövning genom
typgodkännande, tekniska föreskrifter e. d. om strålskyddet, kombinerat med
generellt tillstånd.

Enligt
utredningen bör således systemet med generella tillstånd vidareutvecklas.
Förutsättningar härför föreligger inom de delar av hälso- och sjukvården där
kompetens finns i strålningsfrågor, särskilt vad gäller apparater som används
i undersökningssyfte. Detsamma gäller i fråga om mindre mängder av
radionuklider med lägre radiotoxicitet. Också i fråga om de mindre farliga
industriapparaterna föreligger enligt utredningen förutsättningar att meddela
generella tillstånd. Generellt tillstånd skall kunna meddelas de yrkesgrupper
m.fl. som anges i den nuvarande strålskyddslagen. Med hänsyn till att det är
landstingskommunerna som har ansvaret för den offentliga hälso- och sjukvården,
bl, a. för vårdmetoder och medicinsk utrustning, föreslår utredningen att
generellt tillstånd skall kunna meddelas också till hälso- och
sjukvårdshuvudmännen.

Tillsynen
från SSI:s sida i de fall generella tillstånd medgetts, bör ske i andra former
än genom direkta inspektioner. Det bör t. ex, vara möjligt för SSI att utöva
tillsyn genom övergripande kontroller, såsom kontroll av viss apparattyp eller
branschinriktad tillsyn, saml genom stickprovskontroller, kontroller på begäran
av en verksamhetshavare etc.

Lagförslaget
innehåller även en bestämmelse enligt vilken SSI:s möjlighet att delegera
tillsynsverksamheten utvidgas. Enligt den föreslagna regeln skall SSI kunna
överlåta till annan myndighet eller åt kommun att i visst avseende utöva
tillsynen.

Enligt utredningen bör
strålskyddskontrollen av anordningar med såväl

joniserande som icke-joniserande parasitär strålning i första hand, liksom

f, n, grundas på ett provningsförfarande och på generella strålskyddsfö

reskrifter till tillverkare. Detta förfarande synes lämpligast att tillämpa

beträffande anordningar som används i konsumentledet. Beträffande stör

re anläggningar med parasitär röntgenstrålning föreslås en regel som med

ger SSI att uppställa krav på tillstånd och att utföra kontrollmätningar och 105

utöva tillsyn i övrigt.

Kontroll och provning Prop. 1987/88:88

F.
n. sker viss typprovning hos SSI vad avser strålskyddet i industriappa-
tJi'äg rater, brandvarnare, rökdetektorer och konsumentartiklar. För sollampor
och lasrar utförs typprovning av riksprovplats, medan det för andra anordningar
som omfattas av strålskyddslagen f. n. inte sker någon systematisk typkontroll
av de apparater som förekommer på den svenska marknaden.

Förfarandet
med typgodkännande av lasrar och sollampor har medfört att SSI kommit ifrån en
formell, numerärt mycket omfattande tillståndsprövning. Skäl talar enligt
utredningen för att någon form av förhandskontroll bör kunna användas även
beträffande anordningar med radioaktiva strålkällor, t. ex. massproducerade
konsumentartiklar. En sådan förhandskontroll tillvaratas bäst genom
obligatoriskt typgodkännande, men kan också ske i andra former, såsom teknisk
granskning av strålskyddet baserad på internationella provningsresultat eller
i vissa fall på tillverkarens testvärden.

Åtskilliga
typer av apparater som utsänder joniserande strålning och som används inom
industrin för bl.a. övervakningar av processer och mätningar får enligt
utredningen anses vara ett exempel på anordningar som lämpar sig för
förhandskontroll. De förekommer i stort antal och är i flera fall
standardiserade.

Förutom
för lasrar och sollampor har SSI inte föreskrivit krav. på typgodkännande
beträffande apparater för medicinskt bruk. Någon typprovning förekommer
sålunda inte av den röntgenutrustning som används på sjukhus, av privatläkare,
tandläkare eller veterinärer. Inte heller sker typgodkännande från
strålskyddssynpunkt av de ultraljudsapparater som används i undersöknings-
eller behandlingssyfte. En viss förhandsprövning sker dock genom internationellt
standardiseringsarbete och genom insatser av Spri och Spri-Ma.

En
sammanfattande bedömning av förprövningssituationen vad gäller medicinsk
apparatur är att det torde vara värdefullt att införa någon foim av
förhandskontroll av serietillverkade apparater. Det är emellertid enligt
utredningen långt ifrån självklart atl föreskriva förhandskontroll över hela
området.

Ett
typprovningsförfarande, alternativt annan form av förhandskontroll, bör i
första hand övervägas beträffande apparater och utrustningar som används
utanför den direkta sjukhusorganisationen. Det är mera tveksamt om en sådan
kontroll skall behöva förekomma inom sjukhusvården. Skäl talar dock för att ett
obligatoriskt system införs, åtminstone på sikt. Utredningen lämnar inget
närmare förslag om förhandskontroll, utan överlämnar åt ansvariga myndigheter
att bestämma om det. Dessa frågor är nämligen i hög grad beroende av tekniska
förutsättningar, provningsresurser, omfattningen av strålkällor m. m.

I
lagförslaget kommer provningsinstitutet till uttryck genom en bestämmelse som
medger regeringen eller, efter bemyndigande, SSI att meddela föreskrifter om
provning, kontroll eller besiktning till skydd mot eller kontroll av strålning.

106

övriga frågor Prop. 1987/88:88

Bilaga
1

Behovet av stralskyddsföreståndare

Enligt
utredningen ter det sig oegentligt att i lag uppställa krav på en särskild
föreståndare med uppgifter som i sig ingår i tillståndshavarens ansvar. Snarare
gäller frågan om ansvaret för strålskyddet på en arbetsplats hur den interna
delegationen av skyddsansvaret är ordnat, motsvarande vad som gäller
fördelningen av andra ansvarsfrågor på en arbetsplats. Det synes också
vanskligt att i lag konstruera ett särskilt ansvarssystem för strålskyddet
jämsides med de ansvarsregler som i övrigt gäller enligt arbetsmiljölagen och
annan lagstiftning, såsom ansvarsreglerna för hälso- och sjukvårdspersonal i t.
ex. lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.

Såväl
med hänsyn till de skilda kompetenskrav som behövs inom olika
verksamhetsområden och kontrollen häröver som med hänsyn till tillståndshavarens
ansvar för sin verksamhet anser utredningen att kontrollen av att strålskyddet
kan iakttas inom en verksamhet bör regleras på annat sätt än genom ett i lag
uppställt krav på föreståndare. Utgångspunkten bör vara att ansvaret för att
den erforderliga kompetensen finns åligger verksamhetshavaren. I lagförslaget
har därför strålskyddsföreslåndarinslitutet utmönstrats.

För
att ge SSI möjlighet att bedöma kompetensfrågan bör enligt utredningen en
verksamhetshavare kunna åläggas att i en ansökan om tillstånd ange sin
kompetens för den sökta verksamheten eller kompetensen hos den till vilken
strålningsarbelet är delegerat. SSI kan därvid under ärendets prövning eller i
tillståndsbeslutet ställa krav på de kompletteringar i fråga om utbildning
eller liknande kompetenskrav som behövs av säkerhetsskäl. För särskilt
strålskyddskrävande verksamheter kan det vid tillståndsprövningen också vara
påkallat att närmare granska den lokala strålskyddsorganisationen och att ge
anvisningar för skyddsarbetet, utse kontaktman med SSI osv.

Utredningen
framhåller även att SSI i generella föreskrifter för en verksamhet kan ange de
kompetenskrav m. m. som SSI anser nödvändiga. Detta förfarande torde i första
hand vara tillämpligt när kompetenskrav behöver uppställas som förutsättning
för generella tillstånd.

Läkarundersökning

Utredningen
konstaterar alt det grundläggande syftet med läkarundersök

ning, nämligen att om möjligt förhindra strålskador, fortfarande gäller.

Utredningen finner därför och med hänsyn till Sveriges åtaganden enligt

internationell överenskommelse att det föreligger behov av regler om

läkarundersökning även i en ny strälskyddslag. Med hänsyn till olika

strålslags verkningar och de medicinska, vetenskapliga fakta som vid varje

tidpunkt föreligger anser utredningen att strålskyddsmyndigheten även i

fortsättningen bör få bemyndigande att utfärda de närmare föreskrifter

som behövs för förebyggande läkarundersökning och viss periodisk under

sökning saml för åtgärder när tecken på strålskada uppkommit eller miss

tanke därom föreligger. 107

Minderåriga Prop. 1987/88:88

Utredningen
föreslår att en bestämmelse införs om absolut förbud mot att quot;8
sysselsätta en minderårig som inte har fyllt 16 år i verksamhet som är förenad
med joniserande strålning. Någon bestämmelse motsvarande den som nu återfinns i
12 8 strålskyddslagen rörande arbetstagare under 18 år föreslås inte. Enligt
utredningens mening bör det vara möjligt att tillvarata skyddet av underåriga
arbetstagare genom generella föreskrifter rörande dosgränser m.m.

Naturlig
strålning

Problemen
kring den naturliga strålningen, i synnerhet vad gäller radon i bostäder, är av
en mycket komplex natur och kräver insatser från flera olika myndigheter.
Huvudansvaret för faktiska åtgärder som krävs till skydd mot radon i bostäder
ligger enligt utredningen främst på socialstyrelsen och planverket samt vad
gäller skyddet mot radon i arbetsmiljön, dvs. i gruvor, bergrum m. m. på
arbetarskyddsstyrelsen. De uppgifter som föreslås åligga SSI i dessa frågor
och som i viss utsträckning redan ombesörjs av SSI bör i första hand vara

-
målinriktad forskning och
uppföljning av den internaUonella utvecklingen,

-
riskbedömning och principer för
riskhantering,

-
rekommendationer angående
aktivitets- och dosgränser för vidtagande av vissa åtgärder,

-
att verka för utveckling och
standardisering av mätteknik och mätmetoder samt att ha möjlighet att ställa
krav på provning och kontroll av mätteknik och utrustningar,

-
rådgivning och information om
skador som kan orsakas av den naturliga strålningen.

Behövliga,
samlade åtgärder i fråga om radon bör i praktiken genomföras i samarbete
mellan dessa myndigheter. Huruvida därvid strålskyddskraven ingår i en samlad
föreskrift eller rådgivning som utges av någon annan berörd
förvaltningsmyndighet eller separat av SSI i en generell föreskrift är en
lämplighelsfråga som i samråd bör avgöras mellan de berörda myndigheterna.
Samma ordning bör tillämpas i fråga om behövlig rådgivning och information om
annan naturlig joniserande och icke-joniserande strålning.

Påföljd
m, m.

Enligt
utredningens mening bör påföljdsbestämmelserna för en verksam

hetsutövare och övriga som har skyldighet att iaktta strålskyddet utformas

på motsvarande sätt som enligt nu gällande strålskyddslag, dvs, för straff

påföljd bör krävas att ett uttryckligt villkor i tillståndet eller en
föreskrift

för verksamheten har åsidosatts. Vidare är det enligt förslaget straffbart att

inte iaktta vad en tillsynsmyndighet begär i samband med tillsynen. Vid 108

försummat
strålskydd bör återkallelse av tillståndet, liksom f,n,, kunna Prop.
1987/88:88

ske. Bilaga 1

Utredningen
betonar att ett vitesföreläggande kan vara effektivt och tidsbesparande för att
få en verksamhetshavare att företa en viss åtgärd eller underiåta visst
handhavande för att villkor eller föreskrift skall följas eller för att
strålskyddet i övrigt skall uppfyllas. Utredningen föreslår därför att
möjligheten till vitesföreläggande utvidgas i förhållande till gällande
strålskyddslag,

SSI
och dess samverkan med andra myndigheter

Enligt
utredningen är det angeläget att huvudansvaret för strålskyddet, liksom f, n,,
är samlat hos en central strålskyddsmyndighet (SSI) och att denna myndighets
resurser kan disponeras så att den centrala funktionen som expertorgan kan
fullföljas. Endast med den uppläggningen ser utredningen det som möjligt att
få en samlad överblick av och samordning i strålskyddsarbetet.

Till
de uppgifter som enligt utredningen är väsentliga för SSI i egenskap av en
central strålskyddsmyndighet hör att utarbeta råd eller föreskrifter om
åtgärder fill förebyggande av strålskador i arbetslivet och för den enskilde
och i miljön. Betydelsefullt är därvid frågor om mätteknik, riskbedömning och
dosgränser. Grunden för denna verksamhet är att ett målinriktat forsknings-
och utvecklingsarbete bedrivs och att kunskaperna och erfarenheterna om
strålskyddet följs upp. Inte minst vikUgt i detta sammanhang är att SSI deltar
i det internationella samarbetet i strålskyddsfrågor och att SSI i sina
föreskrifter beaktar och omsätter till svenska förhållanden de
överenskommelser och rekommendationer som Sverige rafifi-cerat eller förbundit
sig till.

En
annan viktig roll för SSI, som utredningen särskilt vill understryka, är att
svara för informationen om slrålskyddsfrågor och i anslutning härtill fungera
som ett organ till vilket arbetsgivare, liksom allmänheten, kan vända sig för
att få sakkunniga råd och upplysningar i strålskyddsfrågor,

I
egenskap av en central strålskyddsmyndighet bör det vidare vila på SSI att - så
långt det är rimligt och meningsfullt - verka för samråd och samverkan med
andra myndigheter som är verksamma på områden där strålning förekommer.

Vad
gäller samverkan mellan SSI och socialstyrelsen i frågor om strålskyddet av
patienter bör enligt utredningen utgångspunkten vara att tillsynen häröver
inte endast är en uppgift för socialstyrelsen ulan även SSI har en aktiv del
däri. Dessa myndigheters tillsyn sker dock från olika utgångspunkter.
Utredningen förutsätter a« socialstyrelsen och SSI, liksom f. n., verkar för
att en ändamålsenlig samordning kommer till stånd vad gäller
patientstrålskyddet.

Samverkan med
arbetarskyddsverket bör utgå från att samhällets resur

ser för kontrollen och tillsynen inom arbetsmiljöområdet utnyttjas ända

målsenligt. Möjligheten att ytteriigare utnyttja yrkesinspektionens resurser

vad gäller tillsynen inom industriområdet bör enligt utredningen övervä

gas. 109

Också inom
konsumentsområdet bör SSI kunna överväga att överiåta Prop. 1987/88:88 viss
tillsyn till kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Det gäller Bilaga 1
speciellt för typgodkända produkter, exempelvis solarier, där de kommunala
miljö- och hälsoskyddsnämnderna bör kunna utöva tillsynen efter åtagande.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har för övrigt redan nu en viktig uppgift i
strålskyddssammanhang vad gäller radonfrågorna.

Uppdelningen
av kontrollen över kärnenergiverksamheten mellan statens kärnkraftinspektion
och SSI har nyligen varit föremål för regeringens och riksdagens överväganden i
anslutning till utarbetandet av kärntekniklagen (SOU 1983:9, prop. 1983/84:60
och NU 1983/84:17). Vad därvid ha angetts bör enligt utredningen ligga till
grund för översynen av strålskyddslagen. För kärnenergiverksamheten gäller
således både kärntekniklagen, som reglerar säkerheten, och strålskyddslagen,
som reglerar strålskyddet, och en med stöd av dessa lagar gjord uppdelning
mellan kärnkraftinspektionens och SSI:s ansvarsområden. Utredningen har ej
funnit anledning föreslå någon ändring i de principer i fråga om den uppdelning
mellan kärnkraftinspektionens resp. SSI:s ansvarsområden som lagts fast i kärntekniklagstiftningen.

Förslagen
till ändringar i viss annan lagstiftning

Den
föreslagna strålskyddslagen skall i förhållande till miljöskyddslagen, liksom
hittills, tillämpas exklusivt vad gäller joniserande strålning. Med hänsyn till
att en ny strålskyddslagstiftning görs generellt tillämplig på icke-joniserande
strålning föreslås viss ändring i miljöskyddslagen. För att undvika ett system
med dubbel tillståndsgivning föreslås att miljöskyddslagens
undantagsbestämmelse i fråga om strålning utvidgas så att den omfattar såväl
joniserande som sådan icke-joniserande strålning som är tillståndspliktig
enligt strålskyddslagen. Med en sådan reglering kommer skyddet mot den
farligaste strålningen - dvs. joniserande och tillståndspliktig
icke-joniserande strålning - att behandlas av en ansvarig myndighet enligt de
skyddskrav som anges i strålskyddslagen.

Verksamhet
med icke-joniserande strålning som inte är tillståndspliktig enligt
strålskyddslagen kan i vissa fall komma att omfattas av båda lagarnas
bestämmelser. Del kan t. ex. gälla i fråga om ultraljud från en industriverksamhet
eller ljusreklam. Tillåtligheten härav prövas enligt miljöskyddslagen och
samordnas, liksom f. n., med strålskyddslagen genom samråd mellan berörda
myndigheter.

Undersökningar
av de olika stegen inom torvanvändning för energiproduktion har visat att
uranhalten i vissa fall kan överstiga 200 gram per ton. Enligt 11 8
förordningen om kärnteknisk verksamhet krävs då tillstånd enligt
kärntekniklagen. Motsvarande mängder uranhalt kan finnas i andra ämnen, såsom
kolaska och skiffer.

Den
kontroll över uranhalten i nu avsedda ämnen, liksom övriga frågor

vad avser hanteringen av sådant materiel, är av strålskyddskaraktär och

bör enligt utredningen - såvida uranet inte skall användas i kärnteknisk

verksamhet - regleras enbart av strälskyddsmyndigheten. Utredningen 110

föreslår därför att
förordningen om kärnteknisk verksamhet ändras på Prop. 1987/88:88

denna punkt. Bilaga 1

I
lagen om radioaktiva läkemedel och lagen om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete föreslås vissa redaktionella ändringar.

Förslaget
till strålskyddsförordning

Utredningen
föreslår en ny strålskyddsförordning, I denna bemyndigas SSI att pröva frågor
om tillstånd och därmed sammanhängande villkor, SSI bemyndigas vidare att i
flera avseenden meddela föreskrifter. Särskilt bör nämnas möjligheten att
föreskriva om provning, dosgränser eller andra åtgärder till skydd mot eller
kontroll av strålning.

Förordningen
innehåller vidare bestämmelser om undantag från strålskyddslagens tillämpning.
Genom reglerna fastställs strålskyddslagens nedre gräns beträffande

-
i naturen förekommande ämnen
som inte bearbetats i syfte att öka halten av radioaktiva nuklider, samt

-
teknisk anordning avsedd att
sända ut joniserande strålning om strålningens högsta energi understiger 5
keV,

Med
stöd av förordningen ges SSI rätt att komplettera dessa undantag. I
förordningen finns vidare bestämmelser angående ansökan och anmälningsplikt
till SSI.

111

Bilaga
2 Prop. 1987/88:88 Bilaga 2

Utredningens lagförslag 1 Förslag till Strålskyddslag

Enligt
riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1
8 Denna lag gäller skydd av
människor och miljö mot skadlig verkan av strålning.

2
8 Strålning enligt denna lag
innefattar såväl joniserande som icke-joniserande strålning.

Med
joniserande strålning avses i denna lag gammastrålning, röntgenstrålning och
partikelstrålning eller annan till sin biologiska verkan likartad strålning.

Med
icke-joniserande strålning avses i denna lag optisk strålning, radiofrekvent
strålning, lågfrekventa elektriska och magnetiska fält och ultraljud eller
annan till sin biologiska verkan likartad strålning.

3 8
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens strål

skyddsinstitut får, om det är av betydelse från strålskyddssynpunkt, med

dela föreskrifter om provning, kontroll, besiktning, dosgränser eller andra

åtgärder till skydd mot eller kontroll av strålning. Föreskrifter får också

meddelas i fråga om mät- och skyddsutrustning.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter
för sådan provning, kontroll eller besiktning som föranleds av första stycket.

4 8
Är det av särskild betydelse från strälskyddssynpunkt kan regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, statens strålskyddsinstilul föreskri

va förbud mot att

1.
tillverka, inneha, överlåta,
importera, transportera, använda eller ta annan befattning med radioaktivt ämne
eller material som innehåller sådant ämne, eller

2.
tillverka, inneha, överlåta,
importera eller använda teknisk anordning som kan alstra strålning eller i
vilken radioaktivt ämne ingår.

5 8
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens sirål-

skyddsinstitut kan föreskriva undantag från denna lag eller vissa bestäm

melser i lagen avseende

1.
radioaktivt ämne, eller

2.
teknisk anordning som kan
alstra strålning eller i vilken radioaktivt ämne ingår.

Allmänna
skyldigheter

6 8
Den som bedriver verksamhet i vilken strålning förekommer skall

med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den

bedrivs 112

1.
vidta de
åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att Prop.
1987/88:88 hindra eller motverka skada på människor eller i miljön, Bilaga 2

2.
kontrollera och
upprätthålla strålskyddet på den plats och i den lokal och övriga utrymmen där
strålning förekommer, och

3.
väl underhålla
teknisk anordning och mät- och strålskyddsutrustning som används i
verksamheten,

7 8 Vid bestrålning av en människa eller ett djur i
undersöknings- eller

behandlingssyfte skall stråldosen vara avpassad till undersökningens eller

behandlingens syfte och avsedda resiiltat,

I fråga om radioaktiva läkemedel finns även bestämmelser i
lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel,

8
8 Den som
bedriver verksamhet i vilken strålning förekommer skall svara för att den som
är sysselsatt i verksamheten har god kännedom om de förhållanden, villkor och
föreskrifter under vilka verksamheten bedrivs samt upplyses om de risker som
kan vara förbundna med verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall
förvissa sig om alt den som är sysselsatt i verksamheten har den utbildning som
behövs och alt denne vet vad han skall iaktta för att kunna tillvarata
strålskyddet,

9
8 Den som är
sysselsatt i verksamhet i vilken strålning förekommer skall

1,
medverka till
att åstadkomma ett tillfredsställande skydd mot strålning,

2,
följa givna
föreskrifter och instruktioner, och

3,
använda de
skyddsanordningar och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för atl tillvarata
strålskyddet,

10 8 Den som tillverkar, innehar, överlåter, importerar,
transporterar

eller tar annan befallning med radioaktivt ämne skall vidta de åtgärder och

iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motver

ka skada på människor eller i miljön.

När ett radioaktivt ämne avlämnas för att tas i bruk skall
uppgifter av betydelse från strålskyddssynpunkt lämnas genom märkning eller på
annat lämpligt sätt,

11
8 Den som
tillverkar, överlåter eller importerar teknisk anordning som kan alstra
strålning eller i vilken radioaktivt ämne ingår skall se till atl anordningen,
när den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i
reklamsyfte, uppfyller meddelade strålskyddsföreskrifter samt är försedd med
nödvändig slrålskyddsutrustning och även i övrigt erbjuder en betryggande
säkerhet mot skada på människor eller i miljön. Han skall genom märkning eller
på annat lämpligt sätt lämna uppgifter av betydelse från strälskyddssynpunkt,

12
8 Den som
installerar anordning som avses 1118 skall se till att den
slrålskyddsutrustning som hör till anordningen anbringas och att i övrigt
erforderliga åtgärder från strålskyddssynpunkt vidtas. Motsvarande gäller den
som utför underhållsarbete.

13
8
Bestämmelserom transport finns i lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

113

8 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr,

Minderåriga Prop. 1987/88:88

14 §
Minderårig får ej före det kalenderår under vilket han fyller 16 år Bilaga
2

anlitas till arbete i vilket joniserande strålning förekommer.

Läkarundersökning
m. m.

15 8
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens strål

skyddsinstilul får föreskriva om läkarundersökning av den som sysselsätts

eller skall sysselsättas i arbete i vilket joniserande strålning förekommer.

Den som vid läkarundersökning visat sig vara särskilt mottaglig för skada

på grund av joniserande strålning får inte utan medgivande av strålskydds-

institutet sysselsättas i arbete i vilket joniserande strålning förekommer.

Företer
någon, som är sysselsatt i arbete i vilket joniserande strålning förekommer
eller annars på grund av sin sysselsättning kan ha utsatts för joniserande
strålning, tecken på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan
strålning, skall han genom arbetsgivarens försorg snarast genomgå
läkarundersökning.

16 8
Medför arbete i vilket strålning förekommer särskild risk från sträl

skyddssynpunkt för vissa arbetstagare får regeringen eller, efter regering

ens bemyndigande, statens strålskyddsinstitut föreskriva om förbud mot

atl arbetet utförs av sådan arbetstagare eller föreskriva att särskilda villkor

skall gälla förarbetets utförande.

Radioaktiv
avfall m. m.

17 8
Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med radioaktivt

ämne skall svara för atl de åtgärder vidtas som erfordras för alt på ett från

strålskyddssynpunkt tillfredsställande sätt hantera och, när det behövs,

slutförvara i verksamheten uppkommet radioaktivt avfall. Befrielse här

ifrån kan medges av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

statens strålskyddsinstitut.

Om
det är särskilt påkallat från strålskyddssynpunkt kan regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, statens strålskyddsinstilul föreskriva att den som
bedriver eller har bedrivit verksamhet med radioaktivt ämne skall svara för att
i verksamheten uppkommet radioaktivt avfall hanleras eller slutförvaras i
särskilt angiven ordning.

18 8
Den som bedriver eller har bedrivit verksamhet i vilken förekomT

mer teknisk anordning som kan alstra strålning skall, i den utsträckning

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens strålskyddsinsti

tut föreskriver, svara för att anordningen oskadliggörs, när den inte längre

skall användas i slrålningsverksamhet.

Tillståndsplikt
m. m.

19
§ Tillstånd krävs för att

1.
tillverka, förvärva, inneha,
överlåta, importera, transportera, använda, idka handel eller ta annan
befallning med radioaktivt ämne,

2.
inneha, importera, använda,
installera, underhålla eller idka handel med teknisk anordning som är avsedd
att sända ut joniserande strålning eller i vilken radioaktivt ämne ingår eller
sådan del av anordningen som är

av
väsentlig betydelse från strålningssynpunkl, eller 114

3. inneha, importera, använda,
installera, underhålla eller idka handel Prop. 1987/88:88 med annan teknisk
anordning än som avses i 2. och som kan alstra Bilaga 2 joniserande
strålning, i fråga om sådan anordning som regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, statens strålskyddsinstitut föreskriver.

20
§ I den utsträckning som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens strålskyddsinstilul
föreskriver krävs tillstånd för att inneha, importera, använda, installera,
underhålla eller idka handel med teknisk anordning som kan alstra
icke-joniserande strålning eller sådan del av anordningen som är av väsentlig
betydelse från strålningssynpunkt.

21
8 Tillstånd får meddelas också
för hälso- och sjukvårdshuvudmän, viss yrkesgrupp eller vissa vårdinrättningar,
institutioner eller företag.

22
8 Tillstånd enligt denna lag
erfordras inte för vad som omfattas av tillstånd enligt lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet, om inte annat föreskrivits i det tillståndet.

I
fråga om tillstånd till tillverkning eller införsel av eller handel med
radioaktivt läkemedel finns också bestämmelser i lagen (1981:289) om
radioaktiva läkemedel.

23
8 Frågor om tillstånd enligt
denna lag prövas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens
strålskyddsinstitut.

24
§ Ett tillstånd får
begränsas till att avse viss tid.

25
8 Den som ej har tillstånd
enligt 19 8 får endast efter medgivande av statens strålskyddsinstitut ta hand
om oförtullat radioaktivt ämne på sätt som avses i 3 8 andra stycket tullagen
(1973:670). I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor m. m.

Tillståndsvillkor
m. m.

26
8 När ett tillstånd meddelas
eller under ett tillstånds giltighetstid får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, statens strålskyddsinstitut uppställa sådana villkor
för tillståndet som behövs med hånsyn till strålskyddet.

27
8 När ett tillstånd meddelas
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller under tillståndets
giltighetstid får enligt denna lag statens strålskyddsinstilul meddela de
villkor som, utöver de för tillståndet gällande villkoren, behövs med hänsyn
till strålskyddet. Avser tillståndet en kärnteknisk anläggning skall dock
villkor som angår annat än den normala driften eller som i avsevärd mån kan
påverka utformningen av eller driften vid anläggningen underställas regeringens
prövning.

Återkallelse
av tillstånd

28
8 Ett tillstånd enligt denna lag kan återkallas om

1. föreskrift eller villkor
som uppställts med stöd av 3 8, 17 8 andra

stycket, 18 och 2688 i något väsentligt avseende inte iakttas, eller

2, det
i annat fall föreligger synnerliga skäl från strålskyddssynpunkt. 115

Tillsyn m.m. Prop. 1987/88:88

29
8 Tillsynen över
efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller Bilaga 2 villkor som
har meddelats med stöd av lagen utövas av statens strålskyddsinstitut.

30
8 Efter åtagande får statens
strålskyddsinstitut överlåta åt annan myndighet eller åt kommun att i visst
avseende utöva tillsynen. Sker sådan överlåtelse skall vad som sägs i lagen om
tillsynsmyndighet gälla även sådan myndighet eller kommun.

31
8 Den som bedriver verksamhet
enligt denna lag skall på begäran av tillsynsmyndigheten

1.
lämna myndigheten de
upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynen, och

2.
ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där verksamheten bedrivs samt där låta myndigheten göra
undersökningar och ta prover i den omfattning som behövs för tillsynen. För
uttaget prov betalas inte ersättning.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Om
skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och
undersökning av prov föreskriver regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, statens strålskyddsinsUtut.

32 8
Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som

behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som

har meddelats med stöd av lagen skall kunna efterlevas.

Underlåter
någon att vidta en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt
föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt
tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans
bekostnad.

33 8
I avvaktan på att en förelagd strålskyddsåtgärd vidtas eller för att

säkerställa att ett meddelat förbud iakttas får Ullsynsmyndigheten omhän

derta radioaktivt ämne eller teknisk anordning som kan alstra strålning

eller i vilken radioaktivt ämne ingår.

Tillsynsmyndigheten
får också till förebyggande av att en teknisk anordning eller anläggning
olovligen brukas försegla anordningen eller anläggningen.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs för åtgärder enligt första och andra
stycket.

34
8 Beslut om föreläggande eller
förbud gentemot den som bedriver verksamhet enligt denna lag får förenas med
vite.

35
8 Den som tagit befattning med
ärende enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid
har erfarit om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse
för landets försvar.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Ansvarsbestämmelser
m. m.

36
8 Till böter eller fängelse i högst två år döms den som

1.
bryter mot vad som stadgas i 19 och 2088, 116

2.
åsidosätter föreskrifter eller
villkor som meddelats med stöd av denna Prop. 1987/88:88 lag, eller Bilaga
2

3.
inte iakttar vad
tillsynsmyndigheten begär eller beslutar med stöd av 31 och 32 88.

37 8
Till böter döms den som

1.
i strid mot 14 8 och 15 8
första stycket sysselsätter någon i arbete i vilket joniserande strålning förekommer,

2.
underlåter alt fullgöra sin
skyldighet enligt 15 8 andra stycket, eller

3.
med uppsåt eller av oaktsamhet
i ansökan eller i annan handling som avges enligt denna lag lämnar oriktig
uppgift.

38 8
Till ansvar enligt denna lag döms inte i ringa fall.

Till
ansvar enligt denna lag döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

39
8 Den som har åsidosatt
vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för
gärning som omfattas av föreläggandet.

40
8 Radioaktivt ämne som någon
utan tillstånd förvärvat, innehar eller överlåtit eller värdet därav samt
utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart
oskäligt.

Första
stycket gäller även i fråga om teknisk anordning som är avsedd att sända ut
strålning och som någon utan tillstånd innehar.

41 8
Beslut i enskilda fall enligt denna lag får överklagas hos kammartät-

ten genom besvär, om ej beslutet rör fråga som avses i 27 8.

Annat
beslut som meddelas enligt lagen får överklagas hos regeringen genom besvär.

Beslut
som meddelats enligt denna lag skall gälla omedelbart om inte annat bestäms.

1. Denna
lag träder i kraft den

Bestämmelserna
i 17 och 18 88 skall dock ej tillämpas beträffande den som har upphört att
bedriva verksamhet dessförinnan.

2.
Genom den nya strålskyddslagen
upphävs strålskyddslagen (1958:110).

3.
Tillstånd samt föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd av strålskyddslagen (1958:110) skall anses
ha meddelats enligt motsvarande bestämmelser i den nya strälskyddslagen.

4.
Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i
den nya strålskyddslagen tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

5.
I mål eller ärenden som har
anhängiggjorts före ikraftträdandet av den nya strålskyddslagen tillämpas äldre
bestämmelser. En ansökan om tillstånd enligt strälskyddslagen (1958:110) som
har getts in men inte avgjorts före den nya lagens ikraftträdande, skall dock
prövas enligt den nya lagen.

117

2 Förslag
till Prop. 1987/88:

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) '

Enligt
riksdagen beslut föreskrivs att 1 8 miljöskyddslagen (1969:387) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

!§'
Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande
av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad

eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

2.
användning av mark, byggnad
eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av vattendrag, sjö
eller annat vattenområde,

3.
användning av mark, byggnad
eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen ej är
helt tillfällig.

Lagen
är icke tillämplig på sådant Lagen är icke tillämplig på sådant

utsläppande
av avfall som avses i utsläppande av avfall som avses i

lagen (1971:1154) om förbud mot lagen (1971:1154) om förbud mot

dumpning av avfall i vatten eller på dumpning av avfall i vatten eller på

störning i radiomottagningsapparat. störning i radiomottagningsapparat.

Ej heller är lagen tillämplig i fråga Ej heller är lagen tillämplig i fråga

om joniserande strålning eller in- om joniserande strålning eller på

verkan av elektrisk ström från dan icke-joniserande strålning som

elektrisk anläggning, varom särskil- enligt strålskyddslagen (0000:000)

da bestämmelser gäller. kräver tillstånd eller inverkan av

elektrisk
ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Åtgärd
eller användning om enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas miljöfarlig
verksamhet.

Denna
lag träder i kraft den

Senaste
lydelse 1984:912. 118

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel

Enligt
riksdagens beslut föreskrivs atl I och 788 lagen (1981:289) om radioaktiva
läkemedel skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:88 Bilaga 2

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

I
denna lag ges bestämmelser om radioaktiva läkemedel vad avser med lens
medicinska, biologiska och farmacevtiska egenskaper.

I strälskyddslagen (0000:000)
ges bestämmelser om dessa läkemedel från strålskyddsynpunkt.

I
strålskyddslagen (1958:110) ges bestämmelser om dessa läkemedel från
strålskyddssynpunkt.

7§

Innan statens
strålskyddsinstitut med stöd av strälskyddslagen (1958:110) beslutar i frågor
om Ullstånd till radiologiskt arbete, som avser tillverkning av radioaktiva läkemedel,
skall institutet inhämta yttrande från socialstyrelsen. Detsamma skall gälla i
frågor om tillstånd till införsel eller handel med sådana läkemedel. Av
yttrande skall framgå huruvida hinder mot tillstånd föreligger enligt denna lag
eller med stöd av lagen beslutade föreskrifter. Har socialstyrelsen förklarat
att hinder föreligger får tillstånd inte lämnas.

Innan statens
strålskyddsinstitut med stöd av strålskyddslagen (0000:000) beslutar i frågor
om tillstånd till tillverkning av radioaktiva läkemedel, skall institutet
inhämta yttrande från socialstyrelsen. Detsamma skall gälla i frågor om tillstånd
till införsel eller handel med sådana läkemedel. Av yttrandet skall framgå
huruvida hinder mot tillstånd föreligger enligt denna lag eller med stöd av
lagen beslutade föreskrifter. Har socialstyrelsen förklarat att hinder
föreligger får tillstånd inte lämnas.

Denna lag träder i kraft
den

119

4 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1963:115) om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att rubriken till
lagen samt 1 8 skall ha följande lydelse.

Prop.
1987/88:88 Bilaga 2

Nuvarande
lydelse

Lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med
radiologiskt arbete.

Föreslagen lydelse

Lag om förlängd semester för vissa arbetstagare som
utsattes för joniserande strålning.

Arbetstagare
som för arbetsgivarens räkning utför radiologiskt arbete, vari arbetstagaren
utsattes för joniserande strålning i sådan utsträckning atl menlig inverkan
därav kan befaras, har under villkor som föreskrives i denna lag rätt till
längre semesterledighet än som följer av 4 8 semesterlagen (1977:480). För
varje kalendermånad av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har utfört
sådant arbete minst femton dagar, skall semesterledigheten påföljande semesterår
föriängas med fem tolftedels semesterdag. Uppstår vid beräkningen brutet
dagantal, skall det avrundas till närmast högre hela tal.

Arbetstagare
som för arbetsgivarens räkning utför arbete, vari arbetstagaren utsattes för
joniserande strålning i sådan utsträckning alt menlig inverkan därav kan
befaras, har under villkor som föreskrives i denna lag rätt till längre
semesterledighet än som följer av 4 8 semes-teriagen (1977:480), För varje kalendermånad
av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har utfört sådant arbete minst
femton dagar, skall semesterledigheten påföljande semesterår föriängas med fem
tolftedels semesterdag. Uppstår vid beräkningen brutet dagantal, skall det
avrundas till närmast högre hela tal.

Med dag, under vilken utförts arbete, som avses i första
stycket, jäm-ställes

1.
dag, under
vilken arbetstagaren varit semesterledig, dock endast om hans arbete omedelbart
före och omedelbart efter ledigheten varit sådant som avses i första stycket,
samt

2.
dag, under
vilken arbetstagaren haft ledighet som är semesteriöne-grundande enligt 17 8
semesleriagen, dock ej om arbete, som avses i första stycket, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom sådan dag och anledningen härtill varit annan än
driftsuppehåll för samtidig semester.

För varje semesterdag som tillkommer enligt första stycket
utgår semesterlön med 0,48 procent av arbetstagarens under intjänandeåret
förfallna lön i anställningen, beräknad enligt 16 8 semesleriagen.

Denna
lag träder i kraft den

Senaste
lydelse 1977:481.

120

Bilaga
3 Prop. 1987/88:88 Bilaga 3

Remissammanställning — Betänkande av utredningen om
översyn av strålskyddslagstiftningen (SOU 1985:58) Ny strålskyddslag

Innehåll

1
Remissinstanserna........................................ . 121

2
Inledning ................................................... 122

3
Allmänna synpunkter .................................. 123

4
Lagens omfattning....................................... 134

5
Patientstrålskydd ........................................ 139

6
Minderåriga .............................................. . 144

7
Läkarundersökning ...................................... 145

8
Radioaktivt avfall ........................... -.''...... . 147

9
Tillståndsplikt m. m...................................... . 149

10
Tillsyn .................................................... . 155

11
Strålskyddsföreståndare............................... . 162

12
Naturlig strålning......................................... . 167

13
Samordning med annan
lagstiftning ................ . 169

13.1
Miljöskyddslagen.......................................... . 169

13.2
Lagen om semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete 173

13.3
Förordningen om kärnteknisk
verksamhet m, m.. 177

13.4
Viss annan lagstiftning ................................ . 178

14
Förslagets lagtekniska
utformning ................. 180

15
Synpunkter på de enskilda
paragraferna i förslaget till strålskyddslag ............................................................... 188

1 Remissinstanserna

Efter
remiss har yttrande kommit in från överbefälhavaren, socialstyrelsen, sjöfartsverket,
generaltullstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, statens
naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens strålskyddsinstitut
(SSI), kemikalieinspektionen, arbetarskyddsstyrelsen (ASS), statens planverk,
statens energiverk, statens vattenfallsverk, statens kärnkraftinspektion,
statens kärnbränslenämnd, statens mät- och provråd (MPR), statskontoret, Göta
hovrätt, kammarrätten i Jönköping, Sveriges lantbruksuniversitet,
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands och
Västmanlands län.

Överbefälhavaren har
bifogat yttranden från försvarets forskningsan

stalt (FOA), försvarets materielverk (FMV) och försvarets sjukvårdssty

relse (SjvS), Universitets- och högskoleämbetet har bifogat yttranden från

Stockholms universitet (radiofysiska institutionen), Uppsala universitet,

universitetet i Linköping (centrala skyddskommittén och medicinska fa

kultetsstyrelsen). Lunds universitet (medicinska fakulteten och matema- 121

tisk-naturvetenskapliga
fakultetsnämnden), Göteborgs universitet (fakul- Prop. 1987/88:88 tetsnämnden
vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, radiofysiska Bilaga 3
insUtutionen och medicinska fakultetsnämnden), Umeå universitet (medicinska
fakulteten och fakultetsnämnden inom odontologiska fakultetsområdet), Kungliga
tekniska högskolan (institutionerna för elektrisk mätteknik och kärnkemi),
medicinska forskningsrådet (MFR), Chalmers tekniska högskola (institutionen för
kärnkemi).

Yttranden
har dessutom kommit in från kommerskollegium, sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), statens livsmedelsverk,
landstingsförbundet, Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner,
ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund, Sveriges
Grossistförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Studsvik
Energiteknik Aktiebolag, OKG Aktiebolag, Sydkraft Aktiebolag, ILO-kommittén,
Svenska Läkaresällskapet, utredningen om den medicintekniska säkerheten (S
1985:03) samt Svensk Kärnbränslehantering Aktiebolag (SKB), Svenska
kommunförbundet har förklarat att förbundet avstår från att yttra sig.

Landsorganisationen
i Sverige har bifogat yttranden från Svenska Gmvindustriarbetareförbundet,
Svenska Kommunalarbetareförbundet och Statsanställdas Förbund,
Centralorganisationen SACO/SR har bifogat yttranden från Sveriges
Farmacevtförbund, Sveriges Läkarförbund och Sveriges Naturvetareförbund,

2 Inledning

Utredningens
förslag har mottagits huvudsakligen positivt. Bland remissinstanserna råder
bred enighet om vad utredningen anfört rörande en ny strålskyddslags omfattning
och inriktning. Remissinstanserna är eniga om, att en ny strålskyddslag inte
bör begränsas till ett skydd för människan utan att även effekter på växter och
djurlivet liksom effekten på miljön i övrigt bör inrymmas i lagen. Åtskilliga
remissinstanser välkomnar särskilt det föreslagna utvidgade tillämpningsområdet
vad gäller icke-joniserande strålning och naturlig strålning. Enstaka remissinstanser
har dock kritiska synpunkter pä lagförslagets tillämplighet på materiebunden
strålning (ultraljud).

Utredningen
föreslår ett ökat ansvar för den som bedriver verksamhet med strålning. De
remissinstanser som har yttrat sig i denna del är positiva.

Enligt
utredningen är det angeläget att huvudansvaret för strålskyddet är

samlat hos en central myndighet, nämligen statens strålskyddsinstitut

(SSI). SSl:s roll som central strålskyddsmyndighet betonas i utredningen.

Det föreslås bl. a., att SSI ges möjlighet att meddela föreskrifter till skydd

mot eller kontroll av strålning. Åtskilliga remissinstanser välkomnar denna

utveckling. En del instanser påpekar dock, att det är mycket väsentligt att

klara ut hur SSI skall samordna sin verksamhet med andra myndigheter.

En remissinstans ifrågasätter om inte SSI ges en alltför vid behörighet

genom föreslagna bemyndiganden, 122

De remissinstanser som har
yttrat sig rörande utredningens förslag be- Prop. 1987/88:88

träffande radioaktivt avfall delar utredningens synpunkter. Bilaga
3

Åtskilliga
remissinstanser har uttalat sig i frågan om strålskyddsföreståndaren bör
finnas kvar. De flesta delar utredningens uppfattning om att
föreståndareinstitutet bör avskaffas. Kritiska synpunkter saknas dock inte.
Flera remissinstanser menar, att ett effektivt patientstrålskydd kräver att
föreståndarinstitutet finns kvar. En del andra remissinstanser anser att
föreståndare bör finnas i kärnteknisk verksamhet.

De
flesta remissinstanser instämmer i stort med utredningen i frågor som rör
Ullståndsplikt och tillsyn. Vissa synpunkter finns på den lagtekniska
konstmktionen i dessa delar.

Utredningen
föreslår vissa ändringar i miljöskyddslagen, förordningen om kärnteknisk
verksamhet och lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med
radiologiskt arbete. Åtskilliga remissinstanser har invändningar mot förslaget
om ändring i miljöskyddslagen. Även mot den föreslagna ändringen i
kärnteknikförordningen framförs kritiska synpunkter. Beträffande lagen om
förlängd semester råder delade uppfattningar. De flesta remissinstanser som
yttrat sig därom anser att lagen bör upphävas. En del remissinstanser anser
tvärtom att lagen bör ges ett vidare tillämpningsområde.

3 Allmänna synpunkter

3.1
Överbefälhavaren:- Betänkandet
tillgodoser försvarsmaktens behov att få till stånd beslut om tillämpning av
regler under fredskriser och skymningslägen,

3.2
Försvarets forskningsanstalt: FOA
bejakar de anförda motiven

och
syftet med ny strålskyddslag. Förslaget innebär flera principiella och
materiella ändringar i förhållande till gällande lagstiftning, bl. a. i fråga
om lagens tillämpningsområde, ansvarsförhållanden samt tillstånds- och
till-synssystemels uppbyggnad. Bl. a. anser utredningen det möjligt att i en ny
lagstiftning ålägga den för strålningsverksamheten ansvarige att i större
omfattning än f. n. svara för strålskyddet.

De skyldigheter som
åligger en verksamhetshavare och andra att iaktta

beträffande strålskyddet är i princip också tillämpliga inom försvaret.

Motsvarande gäller i fråga om skyldigheter som anges i arbetsmiljölagen.

Enligt arbetsmiljölagen kan dock regeringen eller förvaltningsmyndighet,

som regeringen bestämmer, beträffande försvarsmakten och civilförsvaret

meddela särskilda föreskrifter om den lagens tillämpning. Syftet med be

stämmelsen är att arbetsmiljölagen i och för sig skall gälla under normala

fredsförhållanden, men att sådana avsteg från lagen som behövs under

beredskap eller krig kan regleras särskilt. Motsvarande avsteg vad avser

strålskyddsfrågor bör kunna ske med stöd av en ny strålskyddslag, - Vad

gäller det förslag som presenterats i betänkandet noteras att försvarsmak

tens synpunkter har väl beaktats rörande behovet av att "regeringen eller

den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer har långtgående 123

befogenheter alt snabbt
meddela särskilda föreskrifter eller snabbi besluta Prop. 1987/88:88 att
redan under normala förhållanden antagna föreskrifter skall böija till-
Bilaga 3 lämpas".

Vid
sidan om detta och överföringen i störte omfattning av ansvaret för
strålskyddet på verksamhetshavaren, bör förslaget till ny strålskyddslag
generellt minska byråkratin för regelmässig och beprövad användning och
knappast leda till ytterligare begränsningar för försvarets verksamhet på grund
av krav på strålskydd.

Betänkandet
om ny strålskyddslag har på ett förtjänstfullt och överskådligt sätt behandlat
bakgrund, syfte och avvägnings- eller avgränsningsfrå-gor.

3.3
Försvarets materielverk: FMV
har inget att erinra mot utformningen av ny strålskyddslag enligt det framlagda
förslaget trots att den formellt berör en betydligt störte del av försvarets
materiel än vad som tidigare varit fallet. De praktiska och ekonomiska
konsekvenserna av den nya lagen bedöms bli ringa för försvaret så länge som
inga lägre gränsvärden än de som f, n, gäller föreskrivs,

3.4
Socialstyrelsen:- Socialstyrelsen
finner del välmotiverat att en ny

lagstiftning
införs på strålskyddsområdet - en lagstiftning som täcker strålskyddsfrågorna
på ett bredare sätt än gällande strålskyddslag som i huvudsak är en arbelarskyddslag.
Socialstyrelsen Ullstyrker i huvudsak -med nedan angivna inskränkningar - de
förslag som framlägges i betänkandet,

---- Haveriet
vid kärnkraftverket i Tjernobyl har aktualiserat vilken

rollfördelning
och vilka bestämmelser som gäller vid radioaktivt nedfall.

Gällande
strålskyddslag har ansetts tillämplig. Förhållandet mellan strålskyddslag,
hälsoskyddslag och SSI:s instruktioner m.fl. författningar bör enligt
socialstyrelsens uppfattning dock närmare klarläggas så att rollfördelningen är
tydlig centralt, regionalt och lokalt. Frågan om i vilken utsträckning
strålskyddslag respektive hälsoskyddslag bör tillämpas år viktig. En jämförelse
med hälsoskyddslagens Ullämpning ifråga om radon i bostäder är därvid påkallad.

3.5-------------------- Uppsala
universitet: Den nuvarande strålskyddslagen fungerar

fortfarande
väl. Statens strålskyddsinstitut (SSI) som är den myndighet som skall övervaka
lagens tillämpning i samhället har också en struktur och kompetens som är helt
adekvat. Strålskyddsverksamheten har idag nått en medvetenhet om relation
exponering - skadeeffekt inte bara akut utan även på längre sikt, som är unik i
all skyddsverksamhet. Strålskyddet har i mångt och mycket varit ledande och
normbildande för annan skyddsverksamhet. Det är värt atl notera att det nya lagförslaget
endast innebär marginella förändringar vad gäller skyddet mot joniserande strålning.
De huvudsakliga förändringarna är utvidgningar av lagen till att direkt gälla
icke joniserande strålning samt att omfatta skydd av miljö mot

skadlig
verkan av strålning. 124

Det
finns ingen anledning att se annat än positivt på dessa utvidgningar Prop.
1987/88:88 (se dock nedan om relationerna med miljöskyddslagen). Vår kunskap om
Bilaga 3 biologiska effekter av icke joniserande strålning är bristfällig samtidigt
som vi har en kraftig ökning av sådana strålkällor i samhället. Det är
naturligt att koppla samman denna skyddsverksamhet med den kompetens och
organisationsstmktur som så väl har fungerat inom området joniserande
strålning. Man får dock hoppas att det ökade ansvarsområdet för SSI också
medför ökade resurser så att inte den nuvarande verksamheten urholkas.

Det
nya lagförslaget innebär således inga förändringar av betydelse för området
joniserande strålning. Vissa begrepp som radiologiskt arbete och strålskyddsföreståndare
förslås att försvinna. Förslaget till typbesiktning av viss utrustning för att
underlätta SSI:s arbete är enbart av godo. Vad lagförslaget i praktiken kommer
att innebära för icke joniserande strålning är idag dock svårt att överblicka.
Lagtexten är här mycket generell och regler och förordningar för olika
verksamhetsområden kommer under kommande åren att ge en profil åt denna
verksamhet. Detsamma gäller utvidgningen till skydd för yttre miljö. Det är
emellertid klart att strålskyddslagen måste vara samordnad med annan
lagstiftning om skydd för yttre miljö.

3.6----- Umeå
universitet (fakultetsnämnden inom odontologiska fakultetsområ

det): -- Förslaget till ny strålskyddslag innebär inga reella förändringar

jämfört
med nuvarande lagstiftning vad beträffar tandläkares rätt att inneha och
använda röntgenutmstning. Fakulteten anser det vara positivt att även
icke-joniserande strålning kommer att omfattas av strålskyddslagstiftningen.
Vi anser alt en ny strålskyddslag bör antas och har inga invändningar mot
föreliggande förslag.

3.7
Kungliga tekniska högskolan: De
positiva synpunkterna dominerar: Den nya lagen synes ta väl tillvara vår ökade
kunskap, vara generell och smidig. För användaren i forskningen av joniserande
och icke-joniserande strålning liksom för den industriella Ullämpningen skapas
klara, smidiga och nödvändiga regler.

3.8
Statens strålskyddsinstitut: Strålskyddsinstitutet
hälsar det angivna förslaget med stor tillfredsställelse och finner det vara
ett nödvändigt och väl avvägt anpassande av den nuvarande
strålskyddslagstiftnineen till dagens förhållanden.

Strålskyddsinstitutet
vill härmed särskilt peka på den föreslagna utvecklingen mot att
strålskyddsinstitutet i sin verksamhet i ökad omfattning skall begagna sig av
generella tillstånd samt att institutet nu i 3 8 i lagförslaget föreslås få
utfärda generella, sanktionerade föreskrifter vilket förväntas leda till en
effektivisering av tillsynen.

Strålskyddsinstitutet
ser det även som en vinning att den nya lagens

tillämpningsområde föreslås omfatta även strålning från naturliga strål

källor och att man lämnar begreppet radiologiskt arbete och i stället talar

om verksamhet i vilken strålning förekommer. 125

3.9 Statens
naturvårdsverk: Utredningen föreslår aU strålskydds- Prop. 1987/88:88

lagstiftningen
skall utvidgas till att avse alla effekter av strålning (såväl Bilaga 3
joniserande som icke-joniserande) på människor och miljö inklusive långtidseffekter
på människor och hela det ekologiska systemet. Utredningen

anser
vidare att huvudansvaret för strålskyddet bör samlas hos en central myndighet
som tillförsäkras erforderlig kapacitet att fylla funktionen som
strålskyddsexpert. Strålskyddsinstitutet (SSI) föreslås liksom hittills, fungera
som sådan central strålskyddsmyndighet och torde, efter bemyndigande från
regeringen, få vida befogenheter att meddela föreskrifter och allmänna råd till
förebyggande av strålskador i arbetslivet, för den enskilde, liksom till skydd
för djurlivet och miljön i övrigt. Föreskrifterna kan innebära krav på särskilt
tillstånd bl a för installation, användning m. m. av anordningar som kan alstra
icke joniserande strålning (optisk strålning, radiofrekvent strålning,
lågfrekventa elektriska och magnetiska fält, ultraljud m.m.). Naturvårdsverket
tillstyrker utredningens förslag i dessa avseenden.

3.10--------------------- Kemikalieinspektionen: Kemikalieinspektionen
har ingen erin

ran mot utredningens förslag.

Inspektionen
konstaterar att utredningens redovisning av gränsdragningen mellan
strålskyddslagen och lagen (1985:426) om kemiska produkter bygger på vissa
uttalanden i lagrådsremissen, prop. 1984/85:118. Uttalandena är emellertid
inte aktuella, eftersom den gällande lagtexten fick sin utformning efter ett
förslag av lagrådet.

3.11
Arbetarskyddsstyrelsen: Styrelsen
anser att utredningens förslag! huvudsak är ägnat att leda till en
ändamålsenlig samverkan mellan arbetsmiljö- och strålskyddslagstiftningen.
Styrelsen delar också utredningens åsikt att strålskyddslagen bör utvidgas
till att gälla icke-joniserande strålning och naturliga strålkällor.

3.12
Statens kärnkraftinspektion: Mot
lagens allmänna utformning

har
kärnkraftinspektionen inga allvarliga invändningar. Inspektionen anser således
att en ny moderniserad strälskyddslag kan stiftas i huvudsak i enlighet med det
framlagda förslaget.

3.13 Statens
mät- och provråd: MPR tillstyrker utredningens förslag. För

slaget öppnar enligt MPR:s mening möjligheten för den föreskrivande

myndigheten — Statens strålskyddsinstitut (SSI) — att i generella föreskrif

ter ställa krav på säkerhetsegenskaperna hos strålapparater och utrust

ningar. Kraven kan även innefatta hur den tekniska kontrollen skall vara

utformad.

Övergången
till generella föreskrifter öppnar även för användningen av typprovnings- och
typkontrollförfaranden. Detta bör kunna ge betydande effektivitetsvinster.

MPR
vill också i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att det

på elsäkerhetsområdet finns förslag (Ds I 1986:1) som innebär att man

lämnar den metod med förhandskontroll som nu ges i förslaget till ny 126

strålskyddslag.
Att metoden behålls på strålskyddsområdet är enligt Prop. 1987/88:88
MPR:s uppfattning motiverat då det på detta område är fråga om andra Bilaga
3 risker än på elområdet.

3.14--------------- Statskontoret: Statskontoret
ställer sig i huvudsak bakom ut

redningens förslag till ny strålskyddslag och anser framför allt att följande

punkter i förslaget leder till ett förenklat och mer effektivt strålskydd.

-
Att SSI:s verksamhet inriktas
på övergripande frågor eftersom det behövs en samlad bedömning av riskerna med
strålning

-
Att det direkta ansvaret vilar
på verksamhetshavaren

-
Att systemet med generella
tillstånd vidareutvecklas

-
Att övergripande kontroller
ersätter direkta inspektioner

-
Att SSI får möjligheter alt
delegera tillsynsverksamheten

Förslaget
om att lagen inte enbart begränsas till skydd för människan utan också reglerar
effekten på miljön i övrigt tillstyrks av statskontoret. Vi tillstyrker även
att lagen görs generellt tillämplig på alla typer av strålning.

3.15-------------------------- Kammarrätten
i Jönköping: Förslaget till ny strålskyddslag

anlägger
en bred syn på strålskyddet. Del innebär att man har en ökad uppmärksamhet på
långtidseffekter på människor och överhuvudtaget på det ekologiska systemet.
Vidare skall tillståndshavare i större utsträckning än f n själva svara för
strålskyddet och Statens strålskyddsinstitut (SSI) mer inrikta sin verksamhet
på övergripande frågor. Mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och att akuta
strålskador nu är sällsynta tillstyrker kammartätten att en ny strålskyddslag får
en sådan inriktning. Det är också värdefullt att utredningen föreslår regler om
hantering av radioaktivt avfall.

3.16
Sveriges lantbruksuniversitet: Lantbruksuniversitetet
tillstyrker i allt väsentligt förslaget.

3.17
Länsstyrelsen i Uppsala län:
Erfarenheterna i samband med Tjernobylolyckan har i vissa avseenden varit
omvälvande. Länsstyrelsen anser att det därför finns skäl atl se över förslaget
till ny strålskyddslag också mot bakgrund av dessa erfarenheter. I första hand
bör då besluts- och tillsynskompetensen ses över.

Enligt
1 8 gäller lagen skydd av människor och miljö mot skadlig verkan av strålning.
Lagen ger således en klar avgränsning och borde ur den synpunkten vara enkel
att tillämpa. Emellertid kan sällan eller aldrig det radioaktiva materialet
nyttjas eller hanteras utan att en viss inverkan sker på andra områden såsom
ekonomiska, psykologiska och sociala. Som exempel på detta kan nämnas frågan om
upplagring av radioaktivt avfall med väl kända reaktioner bland befolkningen i
de områden där provbort-ning för sådant lager utförts.

Ett annat exempel är
beslut som har tagits i samband med radioaktivt

nedfall där resultatet av beslutet kan ge större negativa effekter än den

joniserande strålningen. De rekommendationer och anvisningar som utfår- 127

dats till följd av
nedfallet från Tjernobyl visar hur angeläget det är att man Prop.
1987/88:88

samordnar bedömningar mellan olika specialområden. Bilaga
3

Strålskyddslagen
bör inte i sin tillämpning bli överordnad annan lagstiftning utan måste
integreras med övrig lagstiftning och med de myndighetsbeslut som tas.

Materia
som avger joniserande strålning är ett av många ämnen som kan påverka hälsa och
miljö. Man kan se på en och samma föroreningsfaktor utifrån olika
utgångspunkter och därmed bedöma dess påverkan olika. Exempelvis kontaminerad
mjölk som livsmedel eller som gödselmedel. Avloppsslam är ett annat exempel på
ett komplext föroreningsproblem där den radiologiska bedömningen inte bör göras
fristående från övrig prövning. Man tenderar till att se joniserande strålning
som ett kvalitativt begrepp utan kvantifiering dvs. utan hänsyn till olika
påverkansgrad på miljön. Det finns inget uttalat skål atl låta radioaktivt
material få en exklusiv särställning vare sig i lag eller tillämpning.

Det
är helt i linje med dessa synpunkter att lägga ett första och tämligen
omfattande ansvar på den som bedriver verksamhet i vilken strålning förekommer.
Denne bör ha de största förutsättningar att göra den samlade bedömning som är
nödvändig utifrån alla hälso- och miljöskyddsaspekter.

3.18
Länsstyrelsen i Kalmar län:
Länsstyrelsen i Kalmar lån anser att det nya lagförslaget på ett bättre och mer
genomgripande sätt lar hänsyn till olika strålskyddsproblem än vad den
befintliga lagen gör.

3.19
Länsstyrelsen i Malmöhus län:
Förslaget år väl genomarbetat och heltäckande.

Länsstyrelsens
bedömning är att lagen med tillhörande förordning och föreslagna lagändringar i
övrig lagstiftning på ett bättre sätt än tidigare värnar om den framtida
miljön. Det är av värde att lagen nu också omfattar växter, djurliv och övrigt
skydd av miljön.

Lagen
med tillhörande förordning och övriga föreslagna lagändringar innebär också att
arbetet med tillsynsverksamheten och tillståndsgivningen förenklas hos
myndigheterna.

Förslaget
biträds.

3.20-------------------------- Länsstyrelsen
i Hallands län: Enligt länsstyrelsens mening har

den
nya strålskyddslagen samma grundtanke som 1958-års strålskyddslag dock med ett
mer uttalat miljöskydd. Det nya lagförslaget täcker på ett bättre sätt
strålskyddet i varje moment av den radioaktiva hanteringen såsom import,
transport, förbrukning/användning och avfallshanteringen. Länsstyrelsen har
ingen erinran mot huvudinriktningen i lagförslaget.

3.21------------------------------- Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Länsstyrelsen tillstyrker

utredningens
förslag till ny strålskyddslag. De ändringar i lagstiftningen som föreslås är
väl motiverade. Detta gäller inte minst utredningens förslag till
rationaliseringar utan alt äventyra strålskyddsintressel. Det är angeläget att
myndigheternas resurser koncentreras till övervakning och tillsyn

av
mer komplicerade anläggningar och verksamheter och att rutinärenden 128

hanteras
med förenklad byråkrati.

3.22 Kommerskollegium:- Kommerskollegium
har studerat de för- Prop. 1987/88:88

slag
som läggs fram i betänkandet i relation till de förpliktelser som följer
Bilaga 3

av de internationella
överenskommelser på handelsområdet som Sverige

anslutit sig till. Dessa
överenskommelser har tillkommit för att säkerställa

alt inte onödiga hinder
uppställs för den internationella handeln. Kollegiet

vill
därför framhålla viklen av atl nya tekniska regler i Sverige så nära som

möjligt
ansluter till internationella regler för att motverka uppkomsten av

handelshinder.

Det
åligger bl a kollegiet alt för svenskt vidkommande svara för att information om
förslag till nya svenska tekniska regler delges andra länder genom notifiering
enligt fastställda procedurer till GATT och EFTA. Enligt en särskild
rekommendation som antagits av GATT:s kommitté för tekniska handelshinder skall
sådan notifiering ske så snart det föreligger ett förslag till komplett
regeltext men medan det fortfarande finns möjlighet för andra länder att ändra
i förslaget. Kollegiet har vid fullgörandet av denna informationsskyldighet
haft att ta ställning till hur det är lämpligast att förfara i fråga om olika
typer av regler. Den vanligaste typen av förslag som inkommer till kollegiet
för granskning inför eventuell notifiering är förslag till föreskrifter som
utfärdas av myndigheter. Förslagen sänds i regel in till kollegiet samtidigt som
de remissbehandlas. Det är då möjligt för kollegiet alt notifiera texten
parallellt med den nafionella remissomgången och således på ett stadium då det
fortfarande går att göra ändringar. Då det gäller andra författningar (lagar
och förordningar) föregås arbetet med dessa ofta av förslag som läggs fram i
offentliga utredningar och som presenteras i form av förslag till
författningstexter. Kollegiet har i de flesta fall då sådana förslag bedömts
kunna leda fram till regler som kan skapa tekniska handelshinder notifierat de
föreslagna texterna, som ett led i remissbehandlingen. Sådana notifikationer
har i vissa fall föranlett kommentarer från andra länder. Vid konsultationer
som med anledning härav ägt rum mellan Sverige och ett berört land har då
ibland från vederbörande svenska fackdepartements sida hävdats att förslagen
endast förekommit i kommittébetänkanden och att statsmakternas slutliga
ställningstagande väsentligt kan komma alt avvika från vad som föreslagits.
Exempel på ett fall där detta problem uppstått är notifieringen av den nya
kemilagstiftningen. Ett alternativ till noUfiering av förslag i
kommittébetänkanden blir då att notifikation sker pä ett senare stadium.
Kollegiet vill dock här framhålla att det när proposiuon läggs sällan finns tid
att genomföra regelmässig notifiering eftersom den normala kommentarstiden för
notifikationer skall vara 60 dagar. Utsikterna att i detta sena läge söka
påverka innehållet i förslagen är inte heller särskilt stora. Det kan således i
en del fall vara svårt för kollegiet att bedöma vid vilken tidpunkt det är mest
lämpligt att notifiera förslag som läggs fram i kommittébetänkanden,

---- Då
det gäller betänkandet om en ny strålskyddslag anser kollegiet

alt
de förfatlningsförslag som läggs fram är av sådan karaktär att de kan

hänföras till de slag av tekniska regler som Sverige har skyldighet att

notifiera enligt de förfaranden som etablerats i GATT och EFTA, Försla

gen rör varors tekniska utformning och beskaffenhet och innehåller regler

om märkning, provning och godkännande. I förhällande Ull nu gällande 129

9 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 88

regler
kan förslagen innebära nya krav på produkter främst i fråga om Prop, 1987/88:88
sådana som alstrar icke-joniserande strålning. De varor som berörs före- Bilaga
3 kommer i internaUonell handel. Det har även uttryckts i betänkandet att
Sverige utöver de normer och rekommendationer som utarbetas i internationella
samarbetsorgan har egna och längre gående skyddsregler och även framöver kommer
att ha regler som är strängare än dem som tillämpas i andra länder.

Mot
bakgrund av tidigare erfarenheter anser kollegiet dock att det är lämpligt att
avvakta med notifieringen av den föreslagna strålskyddslagstiftningen. Så
snart det föreligger texter till förslag som återspeglar statsmakternas
intentioner i vad avser lagen och förordningen om strålskydd bör dock
notifiering ske och det bör då beaktas att en kommentarstid om minst 60 dagar
skall iakttas. Kollegiet hemställer därför om att få i uppdrag av regeringen
att genomföra notifiering så snart detta bedöms vara lämpligt. De förslag som
ingår i betänkandet är inte särskilt detaljerade i fråga om de krav som ställs
på berörda produkter. Detaljbestämmelser om provning, kontroll, besiktning m m
får i stället efter bemyndigande meddelas av statens strålskyddsinstitut, I
fråga om regler som rör förhandskontroll av produkter föreslås att det skall
överlämnas åt ansvariga myndigheter att närmare bedöma fömtsättningarna
härför. Kollegiet förutsätter därför att de föreskrifter som skall meddelas på
myndighetsnivå senare i vanlig ordning tillställs kollegiet enligt förordningen
(1973:233) om skyldighet för myndighet att undertätta kommerskollegium om
vissa föreskrifter

3.23 Sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut:

---- Spri
anser att föreliggande betänkande på ett påtagligt och ambitiöst

sätt
föreslår ändringar i den tidigare strålskyddslagen som därmed anpassas till
dagens teknik,

3.24-------------------- Landstingsförbundet:
Enligt nuvarande strålskyddslag ankom

mer det på strålskyddsmyndigheten, som är Statens strålskyddsinslitut

(SSI), att pröva när tillstånd kan medges till radiologiskt arbete, till inne

hav av utrustning med joniserande strålning och till handel med radioakti

va ämnen, att ange villkor och övriga fömlsättningar för detta samt att

utfärda tillsynsföreskrifter. Enligt utredningens förslag skall motsvarande

bestämmelser ingå i den nya strålskyddslagen, som utvidgas till att gene

rellt gälla verksamhet i vilken strålning förekommer dvs i stort all hante

ring av radioaktivt ämne, Lagen föreslås omfatta effekter också på växter,

djur och miljö, inte bara på människor. Det direkta ansvaret för en god

strålmiljö och för att effektivt strålskydd upprätthålls och fortlöpande

förbättras skall enligt utredningens förslag åvila tillverkare och försäljare

av strålningskällor saml den som bedriver strålningsverksamhet.

Landstingsförbundets
styrelse godtar den föreslagna inriktningen av strålskyddsverksamheten.

3.25 Sveriges
industriförbund: Industriförbundet konstaterar med tillfreds

ställelse att det föreliggande utredningsförslaget präglas av en realistisk 130

och praktisk syn på
strålskyddslagens syfte och funktion. Vi bedömer att Prop. 1987/88:88 många
av de föreslagna förändringarna i förhållande till 1958-års lag leder
Bilaga 3 till förenkling av såväl handhavandet som kontroll av tekniska
anordningar och material som utsänder joniserande strålning.

Som
exempel på välkomna förenklingar ser vi förslagen:

-
att ersätta individuell
tillståndsprövning så långt möjligt med provning, typgodkännanden och tekniska
föreskrifter,

-
att möjliggöra för SSI att
fastställa en nedre aktivitetsgräns för strålskyddslagens tillämpningsområde,

-
atl slopa ett principiellt
tillslåndskrav för apparater m, m, som avger icke-joniserande strålning,

- att
slopa kravet på en särskild strålskyddsföreståndare och i stället

inrikta
uppmärksamheten på lämplig delegation av skyddsansvaret.

Den
föreslagna strålskyddslagen förefaller oss göra det möjligt atl upprätthålla
en god strålmiljö och ett effektivt strålskydd utan onödig detaljreglering. Vi
förutsätter då, att strålskyddsinstitutets tillämpningsföreskrifter får en
sådan utformning att lagens praktiska synsätt förverkligas.

3.26
Sveriges grossistförbund har
förklarat sig ha samma uppfattning som Sveriges Industriförbund.

3.27
Ingenjörsvetenskapsakademien: Den
nya strålskyddslagen tar

enligt
akademiens mening väl hänsyn till befintliga och framtida verksamheter där man
i laboratorier eller i tekniskt arbete drar nytta av joniserande och icke-joniserande
strålning.

Att
begreppet "radiologisk" i uttryck som "radiologiskt
arbete", "radiologisk föreståndare" och liknande nu försvinner
till förmån för mer generella grepp, både i lagtext och i det sakkunniga
strålskyddsinstilutets (SSI) agerande är uttryck för dessa goda avsikter. När
begreppet "radiologisk föreståndare" försvinner bör man emellertid
ha någon garanti för att en godkänd föreståndare ansvarar för verksamheten.

3.28----------------------- Landsorganisationen
i Sverige (LO): LO anser att del är angelä

get alt anpassa strålskyddslagstiftningen till dagens förhållanden. Det för

slag till ny strålskyddslag som utredningen föreslår innebär en ökad hel

hetssyn på strålskyddsområdet. LO instämmer i huvudsak med utredning

ens överväganden och förslag.-----

LO
tillstyrker betänkandet med följande påpekanden.

-
Samordning krävs mellan
arbetarskyddsstyrelsen och SSI vad avser arbetsmiljöområdel.

-
Det bör klart framgå att lagens
aktsamhetsregel skall vara tillämplig på naturligt förekommande joniserande
strålning som t. ex. radon i gmvor.

-
Att minderåriga under 16 år
inte skall få arbeta där joniserande strålning förekommer.

-
Att den särskilda semesterlagen
för arbetstagare med radiologiskt arbete skall bli tillämplig för gruvarbetare
som utsätts för joniserande strålning.

131

3.29---------------------------------- Svenska
kommunalarbetareförbundet: Förbundet kan i allt Prop. 1987/88:88

väsentligt instämma i
utredningens överväganden och förslag. Förslaget Bilaga 3

ger
i huvudsak uttryck för en ökad helhetssyn vad det gäller strålskyddet. Det
gäller exempelvis i fråga om att så väl människan och miljön beaktas som att
olika strålningsformer likställs i lagstiftningen. Men det gäller också den
gmndläggande principen att det är strålningen som sådan och inte utmstningen
som skall styra strålskyddet. Förbundet vill här också betona betydelsen av
samverkan mellan SSI och andra berörda myndigheter för att nå ett bättre
strålskydd,

3.30-------------------------------------- Tjänstemännens
centralorganisation (TCO): Förslaget är väl

genomarbetat
och synes ge goda möjligheter att skydda både människor och miljö mot skadlig
verkan av strålning. Det vidgade tillämpningsområdet, som TCO ser med
tillfredsställelse, bör också ge statens strålskyddsinstitut tillräckliga
instrument att utöva en effektiv Ullsyn.

3.31----------------------------- Centralorganisationen
SACO/SR: Med utgångspunkt bl. a. från

att
antalet människor, arbetstagare, patienter och övriga som utsatts för påverkan
av olika strålfaktorer har ökat i dagens samhälle konstaterar SACO/SR att en
uppdatering av den gamla strålskyddslagen är angelägen.

SACO/SR
är posiUv till att de allmänna skyldigheter som behövs i en ny strålskyddslag
för strålskyddets iakttagande utformas i nära anknytning till de bestämmelser
som gäller inom arbetsmiljöområdet.

3.32--------------------- Sveriges
läkarförbund: Del nya lagförslaget innebär en uppda

tering och anpassning till nu gällande miljömedicinskt tänkande och rådan

de arbetsmiljölag. Vi ser mycket positivt på att den nya lagen gäller såväl

skydd av människor som skydd av miljö mot strålning samt att strålning

innefattar såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Vi ser det som

betydelsefullt mot bakgrund av den ökade användningen i arbetslivet av

apparatur som avger icke-joniserande strålning och då det under senare år

kommit ett flertal rapporter som indikerar skadeeffekter av dylik strålning.

Utredarna har uppenbarligen tagit intryck av den senaste tidens diskussion

om eventulla risker i samband med arbete vid t. ex. bildskärmar samt den

osäkerhet som kan gälla vid introduktion av nya tekniker; på sjukvårdsom

rådet exemplifierat av avbildning med ultraljud eller magnetresonanstek

nik.

För
övergripande strålskyddsfrågor rörande strålskaderisker, tekniska och
fysikaliska anordningar och apparater samt strålskyddets utformning svarar f.
n. Statens strålskyddsinstilul (SSI) och utredningen föreslår att detta
förhållande bör beslå inom hälso- och sjukvårdsområdet även i fortsättningen.
Läkarförbundet delar denna uppfattning, liksom uppfattningen att en samverkan
med Socialstyrelsen i dessa frågor bör ske i den mån de berör medicinska
arbetsmetoder eller apparatens utnyttjande.

3.33------------------------------ Svenska
sjukhusfysikerförbundet: Svenska sjukhusfysikerför

bundet instämmer med utredningen att de grundläggande utgångspunkter- 132

na för att revidera
lagstiftningen och för alt anpassa den nya strålskydds- Prop. 1987/88:88

lagen till rådande förhållanden i samhället år: Bilaga
3