Prop. 1987/88:89

Regeringens proposition 1987/88:89

om begränsningar i vittnesplikten

Prop. 1987/88:89

Regeringen
föreslår riksdagen atl anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 11 februari 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
rättegångsbalken finns regler om att vissa yrkeskategorier, bl. a. läkare, sjuksköterskor
och advokater, inte är skyldiga att vittna om sådant som de i sin yrkesutövning
i förtroende fått kännedom om under lystnadsplikt. I propositionen föreslås att
detta s. k. frågeförbud utvidgas till att gälla även psykologer och psykoterapeuter.

Om
det är förbjudet att fråga någon beträffande ett visst förhållande, skall enligt
förslaget inte heller den som under tystnadsplikt bilrätt med tolkning eller
översättning få höras i den delen.

Lagändringen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

1
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 89

Propositionens
lagförslag

Förslag
till

Lag om
ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs alt 36 kap. 5 8 rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.

Prop. 1987/88:89

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. I 8
sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av
dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom ulan tillstånd
från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska,
sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskotnmun,
församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående
något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband
därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vdkens förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker därtill: Den som till följd av 9 kap. 4 8
sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får inte höras som vittne
om dem, utan att del är medgivet i lag eller att den till vars förmån sekretessen
gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som
vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten
medgiver, att det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare
annan än försvarare skyldig alt avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket
icke är stadgat lindrigare straffan fängelse i tvåår.

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8
sekretesslagen (1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i
något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift/fl/- inte höras som vittne om
denna ulan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har
inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor,
sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid
familjerådgivningsbyråer, som drivs av kommuner, landstingskommuner,
församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som
vittnen om något som / denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de
i samband därmed fått veta, endast om det är medgivet i lag eller den, till
vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker /;'// det. Den som till följd av
9 kap. 4 8 sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som
vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån
sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare/fl/- höras som
vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragels fullgörande endast om parten
medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket
är andra än försvarare skyldiga alt vittna i mål angående brott, för vilket
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Senaste lydelse 1985:1058.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:89

Om tystnadsplikt för präst inom Om tystnadsplikt för präst inom

svenska kyrkan är särskilt stadgat. svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Präst inom annat trossamfund än Präst inom annat trossamfund än

svenska kyrkan eller den som i så- svenska kyrkan eller den som i så

dant samfund intager motsvarande dant samfund intar motsvarande

ställning må icke höras som vittne ställning får inte höras som vittne

om något som han vid enskilt skrif- om något som han vid enskilt skrif

termål eller under själavårdande termål eller under själavårdande

samtal i övrigt har erfarit. samtal i övrigt har fått veta.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 8 tryckfrihetsförordningen,
9 8 radioansvarighelslagen (1966:756), 1 8 lagen (1982:460) om ansvarighet för
närradio, 11 eller 16 8 lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och
kassettidningar eller 2 8 lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar
får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån
det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får
höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga
rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:89

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988

Närvarande:
statsråden Feldt, ordförande, och statsråden Gustafsson, Peterson, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Lagrådsremiss om begränsningar i vittnesplikten 1
Inledning

Enligt
svensk rätt är det en allm.än medborgerlig skyldighet att inställa sig som
vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten, som regleras i
36 kap. 1 8 rättegångsbalken (RB), har i princip företräde framför en tyslnadsplikt
som kan åvila vittnet. I 36 kap. 5 8 RB finns vissa undantag från denna
huvudregel. Här sägs bl. a. att personer som tillhör vissa angivna
yrkesgrupper, bl. a. advokater, läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vissa
kuratorer, inte får höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit
anförtrodda eller som de i samband därmed har fått vela. Även beträffande dessa
yrkeskategorier får dock vittnesförhör äga rum om det är medgivet i lag eller
den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det.

Under
senare tid har i skilda sammanhang framförts förslag om ändringar i de nu
berörda reglerna. I ett par fall har sådana frågor väckts genom motioner i
riksdagen. Det gäller dels frågan om psykologer bör tas med bland de nyss
nämnda yrkeskategorierna, dels frågan om en samordning av RB:s regler om
undantag från vitlnesplikten med vissa lagregler rörande uppgiftsskyldighet.
Rörande båda dessa frågor har justitieulskottet i sina av riksdagen godtagna betänkanden
uttalat att det borde ankomma på regeringen alt föranstalta om en översyn av
gällande regler (se JuU 1980/81:2 och 1983/84:23 s. 9 resp. JuU 1984/85:25 s.
12). Vidare har Svenska Patentombudsföreningen i en skrivelse till regeringen
hemställt att även patentombuden tas med bland de yrkeskategorier som omfattas
av frågeförbudet i 36 kap. 5 8 RB.

Åven
frågan om tolkars skyldighet atl vittna har aktualiserats, bl. a. genom en
motion till riksdagen. Justitieulskottet har vid behandlingen av motionen inte
funnit anledning att i det sammanhanget gå närmare in på frågan om tolkarnas
vittnesplikt utan hänvisat till att det i justitiedepartementet pågick en
översyn av vitlnesplikten (se JuU 1986/87:25 s. 17).

I
ärendet rörande psykologers vittnesplikl uttalade justitieulskottet att sådana
ytterligare inskränkningar i den allmänna vittnesplikten som det skulle
medföra, om man tar med nya yrkeskategorier i 36 kap. 5 8 RB, inte bör göras
utan en mer allsidig prövning av frågan.

I en år 1987 framlagd proposition om ett reformerat
tingsrättsförfarande Prop. 1987/88:89 uttalade min företrädare (prop.
1986/87:89 s. 137) atl det - med hänsyn till vad riksdagen uttalat - var
nödvändigt att frågorna såvitt möjligt bedömdes utifrån mera generella
aspekter. Eftersom flera av dem inte belysts genom sedvanlig remissbehandling
borde regeringens ställningstagande rörande ändringar i 36 kap. 5 8 RB anstå
något ytteriigare. Min företrädare uttalade slutligen atl han avsåg atl
återkomma till dessa frågor så snart som möjligt.

I promemorian (Ds Ju 1987:10) Frågor om begränsningar i
vittnesplikten, som upprättades inom justitiedepartementet år 1987, har
behandlats frågan om och i så fall på vilket sätt reglerna i 36 kap. 5 8 RB om
undantag från vitlnesplikten bör ändras. Promemorian mynnar ut i ett förslag
till ändring av dessa regler. Frågan om patentombudens ställning togs emellertid
inte upp i promemorian; i fråga om denna gmpp måste enligt promemorian först
övervägas om en författningsreglerad tystnadsplikt skulle införas.

Jag avser att nu la upp de frågor om begränsningar i
vittnesplikten som tagits upp i promemorian.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av promemorian som bilaga 1 och dels promemorians lagförslag som
bilaga 2.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-1781).

2 Närmare om bakgrunden

2.1 Tystnadsplikt och vittnesplikt enligt nuvarande
ordning

Personer av de yrkeskategorier som anges i 36 kap. 5 8
andra stycket RB -och som alltså omfattas av det där föreskrivna förbudet mot
vittnesförhör i vissa fall — är underkastade tystnadsplikt enligt föreskrifter
i skilda författningar. Regler om lystnadsplikt finns emellertid även
beträffande åtskilliga andra yrkesutövare.

Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om
tystnadsplikt i del allmännas verksamhet och om förbud alt lämna ut allmänna
handlingar (sekretess). I lagen finns bestämmelser om sekretess som berör stora
delar av den offentliga verksamheten; sekretess gäller i olika avseenden inom
t. ex. försvaret, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisens verksamhet
och skatteförvaltningen.

Regler om lystnadsplikt i verksamhet som inte är del
allmännas återfinns i åtskilliga författningar. I 8 kap. 4 8 första stycket
tredje meningen RB föreskrivs tystnadsplikt för advokat som inte är verksam vid
allmän advokatbyrå. Att advokater vid de allmänna advokatbyråerna har
tystnadsplikt följer av 9 kap. 9 8 sekretesslagen.

För tolkar och översättare finns regler om tystnadsplikt i
lagen

(1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare. En auktorise

rad revisor får enligt 8 8 förordningen (1973:221) om auktorisation och 5

godkännande av revisorer
inte använda "uppgift, som inhämtats i hans Prop. 1987/88:89 yrkesutövning,
till fördel för sig eller till skada eller gagn för annan och ej heller eljest obehörigen
yppa vad som sålunda kommit till hans kännedom". Han skall vidare enligt
samma paragraf "se till all biträde iakttager dessa föreskrifter i
tillämpliga delar".

Om
tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal i annan än allmän verksamhet
finns regler i 6 8 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses enligt den lagen bl. a. alla som i
egenskap av legitimerade yrkesutövare meddelar vård åt patienter eller tillhör
personal som biträder en sådan yrkesutövare i vården. Legitimation får enligt
lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m. m.
av socialstyrelsen meddelas barnmorska, glasögonoptiker, logoped, läkare,
psykolog, psykoterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska och tandläkare (2 8). Även
andra personalkategorier, t. ex. apotekspersonal och vårdpersonal vid vissa
sjukvårdsinrättningar, omfattas emellertid under vissa förutsättningar av den
i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl, stadgade
tystnadsplikten, I lagen (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom svenska
kyrkan föreskrivs alt den som är prästvigd i svenska kyrkan har tystnadsplikt
i fråga om det som han har erfarit under enskilt skriftermål eller under
själavårdande samtal i övrigt,

I
allmänhet saknar del för sekretessen betydelse om en befattningshavare fält
kännedom om en viss uppgift i förtroende eller på annat sätt. Den förtroendesekretess
som tidigare gällde för sjukvårdspersonal och kuratorer har sålunda ingen
motsvarighet i sekretesslagen,

I
de flesta fall är reglerna om tystnadsplikt inte absoluta utan förbjuder endast
den som är ålagd tystnadsplikt att obehörigen röja uppgift. Den för präster
inom svenska kyrkan gällande tystnadsplikten är dock absolut. En präst får
aldrig röja vad han erfarit under tystnadsplikt. Som exempel på en tystnadsplikt
som är långtgående men inte absolut kan nämnas del fallet atl en rättssökande
hos en allmän advokatbyrå lämnat en uppgift som han förutsatt skall bli
behandlad förtroligt (9 kap, 9 8 första stycket 1 sekretesslagen). Detta
sekretesskydd kan dock genombrytas i vissa situationer, se t, ex. 1 kap. 5 8
sekretesslagen (nödvändigt uppgiflslämnande).

Bestämmelserna
om tystnadsplikt är straffsanktionerade. Den som bryter mot dem kan enligt 20
kap. 3 8 brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikt till böter eller
fängelse i högst ett år. Straffbestämmelsen är emellertid subsidiär till andra
föreskrifter som särskilt straffbelägger gärningar som innebär att hemliga
uppgifter röjs eller utnyttjas, jfr t. ex. 9 kap. 6 8 RB och 39 8 förvallningsprocesslagen
(1971:291).

Reglerna
i sekretesslagen om sekretess i det allmännas verksamhet gäller i princip också
i förhållande till andra myndigheter. Från denna huvudprincip finns dock en rad
undantag. Sålunda får en sekretessbelagd uppgift lämnas ut till en annan
myndighet i vissa fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning
till vilken sekretesslagen hänvisar.

I
14 kap. sekretesslagen finns bestämmelser som avser generella be

gränsningar i sekretessen mellan olika myndigheter. Sålunda får t. ex.

enligt 14 kap. 2 8 andra och tredje styckena en myndighet utan hinder av (

sekretess
till polis eller åklagare lämna uppgifter som angår misstanke om Prop.
1987/88:89 allvarligare brott, I 14 kap, 1 8 finns en generell bestämmelse som
innebär atl en föreskrift i lag eller förordning om uppgiftsskyldighet skall
tillämpas också när sekretess gäller för de uppgifter som omfattas av
skyldigheten.

Föreskrifter
om sådan uppgiftsskyldighet finns numera på åtskilliga håll i lagstiftningen.
Ett exempel på detta erbjuder bestämmelserna i RB om vittnesplikl. Ett annat
exempel är den skyldighet som enligt 71 8 fjärde stycket socialtjänstlagen
(1980:620) finns för vissa myndigheter och befattningshavare atl lämna
socialnämnden uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs
behov av skydd. Sådan uppgiflsskyldighet åvilar även t, ex, en läkare som är
befriad från vittnesplikl enligt 36 kap, 5 8RB,

Som
nyss sagts utgör bestämmelserna om vittnesplikt i RB sådana tystnadspliktsgenombrytande
föreskrifter om uppgiftsskyldighet som avses i 14 kap, 1 8 sekretesslagen.
Vittnesplikten har med andra ord i princip företräde framför den sekretess
eller lystnadsplikt som kan åvila vittnet. Detta gäller oftast även i de fall
där vittnets lystnadsplikt grundar sig på andra författningar än
sekretesslagen. Från denna grundsals görs dock för vissa särskilt kvalificerade
fall undanlag i 36 kap. 5 § RB , där det föreskrivs att vittnesförhör i vissa
fall inte får ske med den som är underkastad tystnadsplikt. Även de personer
som omfattas av denna reglering är emellertid skyldiga att såsom vittnen
infinna sig inför rätlen. Däremot får de inte utfrågas rörande omständigheter
som omfattas av tystnadsplikten. Frågeförbudet skall iakttas av rätten ex officio
och kan inte efterges av vittnet. Första stycket i paragrafen tar främst sikte
på vissa offentliga funktionärer. Det är här fråga om skydd för bl. a. utrikes-
och försvarssek-relessen. I princip får dessa tjänstemän inte höras som vittnen
om en skyddad uppgift utan tillstånd av den myndighet i vars verksamhet uppgiften
har inhämtats.

Enligt
paragrafens andra stycke får personer som tillhör de yrkesgrupper som anges där
inte höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som
de i samband därmed har fått vela (frågeförbud). Vittnesförhör får dock ske om
det är medgivet i lag eller den till vars förmån lystnadsplikten gäller
samtycker därtill. De yrkesgrupper som omfattas av frågeförbudet är advokater,
läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid vissa
familjerådgivningsbyråer och deras biträden. Frågeförbudet gäller oavsett om
det avser verksamhet i allmän eller privat tjänst. Förbudet att vittna avser
endast uppgifter som befattningshavaren på grund av sin ställning anförtrotts
eller som han fått kännedom om i samband med att något på sådant sätt anförtrotts
honom (se SOU 1938:44 s. 392, Welamson, Läkarsekretessen, 1962, s. 29 och
Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl, s. 139 ff.). Frågeförbud gäller även för
biträden till de angivna yrkesgrupperna. Genom en lagändring år 1985 infördes i
detta stycke också en bestämmelse som begränsar skyldigheten att vittna om uppgifter
som omfattas av statistiksekretess.

Enligt paragrafens tredje
stycke får rättegångsombud, biträde eller för

svarare inte höras som vittne om sådant som anförtrotts honom för upp

dragets fullgörande, om inte parten medger att uppgifterna får yppas. Utan 7

hinder av vad som sålunda
stadgas i andra och tredje styckena får dock - Prop. 1987/88:89 enligt fiärde
stycket - annan än försvarare alltid höras i mål om ansvar för brott, för
vilket inte är föreskrivet lindrigare straffan fängelse i två år.

Femte
stycket innehåller till att börja med en hänvisning till de särskilda reglerna
om tystnadsplikt för präst i svenska kyrkan. Som redan nämnts innebär dessa
regler absolut tystnadsplikt som utesluter vittnesförhör. Härefter följer en
bestämmelse om att präst eller annan person med motsvarande ställning inom
annat trossamfund än svenska kyrkan inte får höras som vittne om något som han
vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit.

I
sjätte stycket slutligen finns bestämmelser som erinrar om att vittnesförhör
med personal på bl. a. tidningsredaktioner i viss utsträckning är förbjudna
enligt regler i tryckfrihetsförordningen och en del andra lagar.

Bestämmelserna
i 36 kap. 5 8 RB är tillämpliga också i fråga om vittnesförhör under en
förundersökning i brottmål (23 kap. 13 8 RB) och i fråga om förhör med part
under sanningsförsäkran (37 kap. 3 8 andra stycket RB).

I
38 kap. 8 § RB stadgas om skyldighet att tillhandahålla domstolar allmänna
handlingar (editionsplikt). I paragrafens andra stycke anges vissa undantag
från editionspliklen. Dessa undantag svarar i stort sett mot förbuden mot
vittnesförhör i 36 kap. 5 8 RB. Enligt 39 kap. 5 8 RB har 38 kap. 8 8 RB
motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling som skall Ullhandahållas
för syn. Reglerna i 38 kap. 8 8 och 39 kap. 5 8 RB är Ullämpliga också när en
domstol enligt 23 kap. 14 8 RB under en förundersökning i brottmål skall
besluta om en allmän handling skall tillhandahållas förundersökningsledaren.

Av
20 och 25 88 förvallningsprocesslagen följer atl reglerna i 36 kap. 5 8 och 38
kap. 8 § RB är tillämpliga också hos de allmänna förvaltningsdomstolarna och
försäkringsdomstolarna.

2.2 Bakgrunden till de nuvarande begränsiiingarna i vittnesplikten

Såsom
framgått av vad som anförts inledningsvis är det framför allt omfattningen och
utformningen av det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 8 andra stycket RB som
aktualiserats på senare tid.

Frågeförbudet
uppställdes huvudsakligen till skydd för enskilda. I förarbetena ull
bestämmelsen (SOU 1938:44 s, 392) framhölls sålunda aU vissa yrkesutövare intar
en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en viss
tystnadsplikt till skydd för den enskilde var påkallad. Med hänsyn till viklen
av att tillgängliga upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång framhölls
vidare att stor försiktighet bör iakttas när det gäller alt bestämma de
yrkesgrupper för vilka lystnadsplikten borde gälla framför viltnesplikten, I
sin ursprungliga lydelse omfattade frågeförbudet i 36 kap, 5 8 andra stycket RB
endast advokater, läkare, barnmorskor och deras biträden.

Genom
en lagändring år 1954 utsträcktes begränsningen i vittnesplikten

till
atl avse även tandläkare och deras biträden, I motiven till lagändringen Prop,
1987/88:89 erinrades om alt den allmänna tandläkarinstruktionen innehöll ett
stadgande om tystnadsplikt för landläkare av samma innebörd som allmänna läkarinslmklionens
motsvarande föreskrift för läkare. De skäl som varit bestämmande för atl rättsligen
reglera läkarnas tystnadsplikt ansågs kunna åberopas även beträffande
tandläkare (prop, 1954:200 s, 65),

För
all familjerådgivning skulle kunna bedrivas på ett sätt som var fullt betryggande
från de rådsökandes synpunkt begränsades år 1969 vittnesplikten även för
kuratorer och deras biträden vid familjerådgivningsbyråer som drivs i allmän
regi (prop, 1969:117 s, 14),

Genom
en lagändring år 1973 utvidgades den krets av yrkeskategorier som räknas upp i
36 kap, 5 8 andra stycket RB till att omfatta även sjuksköterskor, I motiven till
lagändringen (prop, 1973:30 s, 89), vilken var föranledd av en framställning
från Svensk sjuksköterskeförening, konstaterade föredragande statsrådet bl, a,
att bestämmelserna om tystnadsplikt var desamma för läkare och sjuksköterskor.
Enligt föredragandens mening var det därför av intresse från principiell
synpunkt att också reglerna om vittnesplikl g)ordes lika för läkare och
sjuksköterskor. Vid riksdagens behandling av lagförslaget tog justitieulskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973:17) upp frågan om att utsträcka
bestämmelsens räckvidd även Ull andra kategorier av vårdpersonal, främst inom
sjukvården, som kommer i kontakt med och får kännedom om patienters förhållanden.
Utskottet anförde på denna punkt alt det för den enskilde inte sällan kan vara
av väsentlig betydelse att vad han i förtroende meddelar sådan personal inte
kommer till allmänhetens kännedom på den vägen all tystnadsplikten upphävs, om
vederbörande kallas som vittne inför domstol. Samtidigt måste enligt vad
utskottet underströk - med hänsyn till vikten av att tillgängliga
upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång - stor försiktighet iakttas när det
gäller att befria yrkesgrupper från vittnesplikl. Enligt utskottets mening
borde i sammanhanget också beaktas att en stor del av den personal som skulle
omfattas av en mera långtgående lagändring redan var undantagen från
vittnesplikten, nämligen i den mån den är att anse som biträde åt läkare eller
annan yrkesutövare som befriats från vittnesplikl. Bl. a. på grund härav
stannade utskottet för att då inte förorda någon ytterligare utvidgning av den
aktuella personkretsen.

De
ändringar i reglerna om förhållandet mellan tystnadsplikt och vittnesplikt som
beslutades samtidigt med sekretesslagen berörde 36 kap. 5 8 andra stycket RB
endast i redaktionellt hänseende. I det lagstiftningsärendet logs inte till
särskild behandling upp frågan om att ändra den krets av yrkeskategorier som
enligt lagrummet är befriad från vittnesplikl. Däremot hade tidigare under
arbetet med en ny sekretesslagstiftning i olika sammanhang föreslagits
ändringar avseende avvägningen mellan tystnadsplikt och vittnesplikl, se t. ex.
tystnadspliktskommilténs belänkande (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och
yttrandefrihet och departementspromemorian (Ds Ju 1977:1 1) Handlingssekretess
och tystnadsplikt. Förslag till ny sekretesslag.

Genom en lagändring år
1985 begränsades skyldigheten att vittna även

för den som till följd av 9 kap. 4 8 sekretesslagen inte får lämna uppgifter 9

11 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 89

som omfattas av
statistiksekretess. Lagändringen, som även innebar en Prop. 1987/88:89 begränsning
av editionspliklen, motiverades med hänsynen till den enskildes integritet i statisliksammanhang
(prop. 1984/85:133 s. 15).

2.3 Reformönskemålen

Såsom
påpekats inledningsvis har på senare lid från olika håll framkommit önskemål om
ändringar i reglerna om vittnesplikt.

Hösten
1980 behandlades i riksdagen en motion om att även psykologer skulle ingå i den
krets som har en begränsad vittnesplikt. Justitieutskottet uttalade dock i sill
av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:2) alt frågan borde prövas mera
allsidigt. Del kunde nämligen finnas andra yrkesgrupper som av sakliga eller
principiella skäl borde omfattas av frågeförbudet och det kunde eventuellt
också sättas i fråga om frågeförbudet borde inskränkas till att gälla färre
yrkesgrupper eller utformas på annat sätt än för närvarande. Det borde enligt
utskottet ankomma på regeringen att besluta om formerna för en översyn av
reglerna.

Med
anledning av en ny motion i samma ämne behandlades frågan om inskränkningar i
vittnesplikten för psykologer på nytt i justitieulskottet våren 1984. Med
hänsyn till att den i motionen väckta frågan av riksdagen redan hade
aktualiserats i regeringskansliet ansåg utskottet atl moUonen inte borde
föranleda någon riksdagens åtgärd (se JuU 1983/84:23 s. 10). Riksdagen följde
utskottet.

Våren
1985 behandlade justitieutskollet en motion om att bestämmelserna i RB om
frågeförbudet beträffande vittnen borde ändras så att bestämmelserna
korresponderar med den 1718 fjärde stycket socialtjänstlagen (1980:620)
stadgade skyldigheten om uppgiflslämnande. Motionären påpekade att uppgifter
som någon är skyldig alt lämna till en socialnämnd i vissa fall inte kan lämnas
vid vittnesförhör inför förvaltningsdomstol.

Utskottet
konstaterade i sill av riksdagen godkända betänkande (JuU 1984/85:25) att
reglerna rörande vittnesplikten i RB och uppgiftsskyldighe-len enligt 71 8 Qärde
stycket socialtjänstlagen inte helt kortesponderar med varandra. Också på andra
områden än det angivna torde det föreligga en bristande överensstämmelse mellan
vitlnesplikten och skyldigheten att lämna uppgifter till myndighet. Utskottet
ansåg att det fanns ett intresse av att spörsmålet rörande en samordning av
reglerna om uppgiftsskyldighet å ena sidan och om frågeförbudet i RB å andra
sidan uppmärksammades närmare. För detta talade också det förhållandet att det
spörsmål som motionären aktualiserat rymmer en rad känsliga och svårlösta
frågor som gäller intressen rörande bl. a. sekretessen för uppgifter hos vissa
yrkesutövare med särskild förtroendeställning i förhållande till allmänheten,
myndigheternas behov av information på angelägna områden och inte minst effektiviteten
i rättskipningen. Enligt utskottets mening borde saken lämpligen kunna tas upp
i samband med de överväganden som gjordes i regeringskansliet med anledning av
den av riksdagen begärda översynen rörande bl. a. vilka yrkesgrupper
frågeförbudet skall omfatta (se JuU 1984/85:25 s. 15).

Såsom anförts
inledningsvis har på senare tid även frågan om patentom- Prop. 1987/88:89 buds
och tolkars vittnesplikt aktualiserats.

I
detta sammanhang bör också nämnas alt tvångsmedelskommittén i sitt betänkande (SOU
1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet berört vissa frågor med
anknytning till bestämmelserna om vittnesplikt. Kommittén föreslog att en
särskild tvångsmedelslag skulle införas. I denna lag skulle tas in bestämmelser
för all hindra att vissa uppgifter röjs obehörigt i samband med att
tvångsmedel används. Härvid har i viss mån gjorts skillnad mellan å ena sidan
uppgifter som en person tillhörig någon av de i 36 kap. 5 8 andra stycket RB uppräknade
yrkeskategorierna eller en präst får del av eller lämnar och å andra sidan
uppgifter som omfattas av en förfatlningsstadgad tystnadsplikt till skydd för
andra enskilda intressen.

I
sill remissvar över tvångsmedelskommitténs betänkande har Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR ifrågasatt om det finns skäl att i tvångsmedelssammanhang
göra en åtskillnad mellan advokater å ena sidan och auktoriserade och godkända
revisorer å andra sidan. FAR framhåller att revisorerna ofta har att hantera
lika känsliga uppgifter och på många sätt lika skyddsvärt material som
advokaterna. Tystnadsplikten är själva förutsättningen för att revisorn skall
få all den information som erfordras för revisionsarbetet. FAR anser därför att
även auktoriserade revisorer (och godkända revisorer) bör föras in i den
skyddade kretsen enligt 7 8 2 i förslaget till tvångsmedelslag. Däremot synes
FAR inte - i vart fall inte i detta sammanhang - ha väckt frågan om revisorerna
borde tas med bland de i 36 kap. 5 8 andra stycket RB särskilt uppräknade
personkategorierna.

Svenska
revisorsamfundet har i sitt remissvar intagit i huvudsak samma inställning som
FAR.

Tvångsmedelskommitténs
förslag övervägs för närvarande i justitiedepartementet.

3 Promemorian

Utgångspunkten
för övervägandena i promemorian har varit all vittnesplikten är av
grundläggande betydelse för domstolarnas möjligheter all erhålla fullgott
underlag för sin bedömning av förhållanden som är av intresse i ett mål. Ju mer
vittnesplikten inskränks, t. ex. för alt tillgodose intresset bakom den
tystnadsplikt som kan åvila vittnet, desto mer minskar domstolarnas möjligheter
att få ett gott underlag för sina avgöranden. Avvägningen mellan de motstående
intressen som ligger till grund för vittnesplikten och tystnadsplikten är
således - framhålls det i promemorian - betydelsefull från
rättssäkerhetssynpunkt.

I
promemorian konstateras inledningsvis att den utveckling av regelsystemet som
ägt rum pä detta område genomgående har inneburit att intresset av att
domstolarna har möjlighet att utreda sakförhållandena i målen har fått stå
tillbaka för sekretessintresset; vittnesplikten har med andra ord begränsats
beträffande fler och fler personkalegorier.

Mot denna bakgrund ställs
i promemorian frågan om det nu är lämpligt

att ytterligare inskränka vittnesplikten genom att i 36 kap. 5 8 andra 11

stycket RB
göra undantag för ännu fler yrkesgmpper för vilka tystnads- Prop.
1987/88:89

plikt
råder eller om det kanske i stället är dags att gå den motsatta vägen

och låta
vittnesplikten få ett något störte utrymme än i dag. I detta

sammanhang
väcks också frågan om avvägningen mellan vittnesplikt och

tystnadsplikt
skulle kunna göras med någon annan lagleknisk metod än

den
nuvarande.

Mot bakgrund av att den nuvarande regleringen är ganska
stelbent samtidigt som den är svår att tillämpa ifrågasätts i promemorian om
inte domstolarna borde få större möjligheter att med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet mera fritt bestämma om vittnesplikten eller
tystnadsplikten skall ha företräde. Det konstateras emellertid att det för
vissa yrkesgrupper alltjämt är motiverat att i förtroendesiluationer låta
tystnadsplikten ta över vitlnesplikten. Härvid slås fast att ett generellt frägeförbud
bör omfatta endast sådana yrkeskategorier för vilka det dels finns ett behov av
ett sådant frågeförbud med hänsyn till förtroendet för yrkesutövarna, dels
finns praktiska möjligheter att avgränsa den grupp beträffande vilken frågeförbudel
skall gälla.

Med dessa utgångspunkter har i promemorian gjorts en
närmare granskning av olika yrkeskategorier som är aktuella i sammanhanget.

Vad gäller präster, advokater, läkare och barnmorskor
konstaleras alt dessa grupper, som dessutom är lätta att avgränsa, typiskt sett
har sådana arbetsuppgifter att de är beroende av atl allmänheten kan lita på
att uppgifter som lämnas till dem i förtroende inte förs vidare. Enligt promemorian
är det därför rimligt att det även i fortsättningen skall råda ett generellt
frågeförbud beträffande sådant som dessa personer i tjänsten har eriarit i
förtroende och under tystnadsplikt. Även för biträden till advokater, läkare
och barnmorskor föreslås att det alltjämt skall råda ett generellt frägeförbud.

Vad däremot beträffar tandläkare, sjuksköterskor och
revisorer hävdas i promemorian att deras arbetsuppgifter inte är sådana atl
dessa yrkeskategorier behöver omfattas av ett generellt frågeförbud.

Inte heller anses det motiverat med en generellt begränsad
vittnesplikl beträffande sådana uppgifter som omfattas av 5. k.
statistiksekretess .

När det gäller kuratorer, psykologer och psykoterapeuter
konstateras i promemorian atl dessa grupper i och för sig har sådana
arbetsuppgifter att det kan vara motiverat med en generellt inskränkt
vittnesplikt beträffande sådant som de fått vela i förtroende men att de -
främst med hänsyn till avgränsningsproblemen - ändå inte bör få en sådan
särställning. Här framhålls bl. a. atl det i detta hänseende inte är lämpligt
att införa ett generellt frågeförbud endast beträffande legitimerade psykologer
och legitimerade psykoterapeuter.

Vad slutligen beträffar tolkar sägs i promemorian alt del
generella frågeförbudet bör gälla för uppgifter som en tolk fått kännedom om
när frågeförbud gäller för någon av de personer som han tolkat ål; annars
riskerar man att det förtroende som måste finnas mellan t. ex. en advokat och
hans klient undergrävs i de fall där man är beroende av lolkhjälp.

1 de fall där det sålunda enligt promemorian skall råda
ett generellt

frågeförbud föreslås dock att undantag från frågeförhudet i vissa fall skall 12

kunna
göras för uppgifter som får eller redan har vidarebefordrats till en Prop.
1987/88:89 myndighet; dock inte om uppgiften lämnats till myndigheten för
enbart statistiska ändamål.

Enligt
promemorian skulle alltså färte yrkeskategorier än i dag komma att omfattas av
ett generellt frågeförbud. Därutöver föreslås emellertid att det införs regler
som gör det möjligt för domstolen att i det enskilda fallet göra undantag från
vittnesplikten . Om det är uppenbart att intresset av atl under tystnadsplikt
lämnade uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden
skyddas har företräde framför intresset av att uppgifterna lämnas i
rättegången, skall rätten förordna att vittnesförhör angående dessa
förhållanden inte skall äga rum. Denna regel skulle - sägs det i promemorian -
få betydelse för dels de fall där någon vars vittnes-plikt inte är begränsad
enligt reglerna i 36 kap, 5 8 RB fått upplysningar under tystnadsplikt och dels
situationer där en advokat, en läkare eller en barnmorska, ulan atl en
förtroendesituation förelegat, i sin yrkesutövning fått kännedom om
förhållanden av personlig eller ekonomisk art.

Den
föreslagna möjligheten för rätten att i det särskilda fallet befria någon från vitlnesplikt
i fråga om en uppgift som omfattas av dennes tystnadsplikt, bör - framhålls det
i promemorian - gälla även beträffande förundersökningsskedet. Om en person,
som anser att han bör befrias från vittnesplikt, vägrar att yttra sig under
förundersökningen, har åklagaren möjlighet att vända sig till rätten och begära
vittnesförhör. Rätten får då ta ställning till om omständigheterna är sådana
att den ifrågavarande personen inte bör höras.

Avslutningsvis
konstateras i promemorian atl liksom hittills bör skyldigheten att i rättegång
förete skrifUiga handlingar, editionsplikten , begränsas på motsvarande sätt
som vittnesplikten. I de fall där rätten — enligt vad som föreslagits - kan
besluta om frågeförbud, skall den som på det sättet skulle kunna undantas från
vittnesplikten också kunna befrias från editionsplikten.

4 Remissutfallet

Promemorian
har fått ett förhållandevis blandat mottagande.

De
remissinstanser som har uttalat någon principiell inställning Ull pro-memorieförslagels
metod för gränsdragning mellan vittnesplikl och tystnadsplikt har i allmänhet
varit positiva. Framför allt är att märka att majoriteten av de domstolar som
yttrat sig varit positiva till förslaget. Några remissinstanser har dock
befarat bl. a. atl den föreslagna möjligheten för domstolarna att besluta om
frågeförbud i det enskilda fallet kan visa sig svårtillämpad i praktiken och
leda till en osäker och oenhetlig rättstillämpning.

Åtskilliga
remissinstanser har varit positiva till att del generella frågeför

budel begränsas Ull att avse endast de yrkeskategorier som föreslagits i

promemorian. Flera remissinstanser har emellertid motsatt sig alt sjukskö

terskorna och de kuratorer som arbetar vid vissa familjerådgivningsbyråer

inte längre skulle åtnjuta generella begränsningar i vittnesplikten. Det har 13

även höjts röster för att
psykologer och psykoterapeuter borde las med bland de yrkesgrupper som har en
generellt begränsad vittnesplikt. Även förslaget alt slopa det generella frågeförbudel
beträffande sådana uppgifter som omfattas av den s, k, stalisliksekretessen har
mött kritik från några håll. Mot förslaget alt inte längre låta tandläkarna
omfattas av del generella frågeförbudel har kritik riktats endast från Sveriges
Tandläkarförbund. Samtliga remissinstanser som har yttrat sig beträffande
begränsningar i vittnesplikten för tolkar har varit positiva till förslaget i
den delen.

Vad beträffar förslaget om
ett undantag från det generella frågeförbudet för de fall där det föreligger en
författningsreglerad uppgiflsskyldighet har åtskilliga remissinstanser varit
negativa eller uttryckt stor tveksamhet. Från flera håll hävdas att det
föreslagna undantaget i vart fall är alltför vidsträckt.

Från en del håll har
hävdats alt några principiella förändringar inte bör vidtas innan man gjort en
översyn i ett störte sammanhang av gränsdragningen mellan vittnesplikten och
tystnadsplikten och då gärna i samband med en översyn av sekretesslagen. Det
har också påpekats att del finns skäl att överväga om det i 36 kap. 5 8 andra
stycket RB använda biträdesbegreppet verkligen bör finnas kvar i
fortsättningen. Även begränsningen till sådana uppgifter som anförtrotts en
viss yrkesutövare har ifrågasatts med hänsyn bl. a. till alt
förtroendesekretess inte förekommer i sekretesslagen.

Prop. 1987/88:89

5 F ö redragandens ö verv ä ganden

5.1 Generellt eller individuellt frågeförbud?

Mitt förslag: Inga
inskränkningar görs beträffande de yrkeskategorier som i dag omfattas av ett
generellt frågeförbud. Också sådana psykologer och psykoterapeuter som har en
författningsreglerad tystnadsplikt skall i fortsättningen omfattas av de i 36
kap. 5 8 andra stycket RB stadgade generella begränsningarna i vittnesplikten. Även
för tolkar och översättare införs ett generellt frågeförbud.

Promemorians förslag: I
promemorian föresläs att avgränsningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt
skall göras på ett annat sätt än i dag. Färte grupper än för närvarande skall
omfattas av det generella frågeförbudet i 36 kap. 5 8 andra stycket RB och i
stället skall domstolarna i vissa situationer få möjlighet att i det enskilda
fallet besluta om frågeförbud. Vad gäller tolkar och översättare överensstämmer
förslaget med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Åtskilliga remissinstanser tillstyrker den i promemorian föreslagna lösningen
vad gäller gränsdragningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. Kritik
förekommer dock såväl mot urvalet av de yrkesgmpper som skall omfattas av det
generella frågeförbudet som mot den föreslagna möjligheten atl besluta om
frågeförbud i det enskilda fallet.

14

Samtliga
remissinstanser som har yttrat sig i den delen har tillstyrkt förslå- Prop.
1987/88:89 get atl tolkar och översättare skall omfattas av ett generellt
frågeförbud.

Skälen
för mitt förslag: Av det blandade mottagande som promemorian rönt vid
remissbehandlingen framgår att det är svårt att finna en avvägning mellan
vittnesplikt och tystnadsplikt som vinner allmän uppslutning. Skälet till
detta är givetvis att det här är fråga om två skyddsvärda intressen som står
mot varandra: å ena sidan intresset av att domstolarna får ett gott underlag
för sina avgöranden och å andra sidan enskilda personers intresse av inlegritelsskydd.
Än tydligare framgår denna motsättning om man ser hur remissvaren fördelar sig.
Genomgående är att domstolarna — och då framför allt de allmänna domstolarna -
tillhör dem som är positiva till promemorieförslaget, medan de remissinstanser
som på ett eller annat sätt har att beakta olika yrkeskategoriers intressen är
mera negativa.

Kritik
mot den i promemorian valda lösningen att i vissa fall ersätta det generella
frågeförbudet med en möjlighet för domstolen att i del enskilda fallet besluta
om frågeförbud har emellertid förekommit såväl från vissa domstolar, t. ex,
länsrätten i Malmöhus län och Försäkringsrätten för Mellansverige, som från
instanser som skulle kunna betecknas som neutrala i frågan om vittnesplikten
eller tystnadsplikten skall ges företräde, t, ex, juslitiekanslern och Sveriges
advokatsamfund.

Promemorians
förslag bottnar i en strävan att försöka finna en ny metod för gränsdragningen
mellan vittnesplikt och tystnadsplikt och på så sätt åstadkomma en avvägning
som tillgodoser både rättsväsendels intresse av fullgod bevisning och intresset
av integritetsskydd för den enskilde.

För
egen del känner jag stark sympati för de motiv som ligger bakom det i
promemorian framförda förslaget alt begränsa tillämpningen av det generella
frågeförbudet och i stället i större utsträckning än i dag låta domstolarna
bedöma mera fritt, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, om
vittnesplikten eller tystnadsplikten skall ges företräde. Såsom framhållits av
flera remissinstanser är emellertid tillämpningen av en sådan regel inte
problemfri. Det kan komma att vålla domstolarna svårigheter att avgöra om den
enskildes intresse alt skydda sin integritet i ett visst fall är tillräckligt
starkt för att motivera ett frågeförbud. Framför allt kan det vålla problem för
domstolen att komma fram till ett beslut i denna fråga utan alt just de
uppgifter som den enskilde vill skydda röjs inför domstolen.

Trots
de nackdelar som är förenade med ett individuellt frågeförbud skulle jag vara
beredd att förorda ett sådant, om man därigenom totalt sett får en bättre
avvägning mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. En förutsättning för att ett
individuellt frågeförbud skall få denna effekt är emellertid att man genom att
införa ett sådant frågeförbud kan begränsa tillämpningsområdet för det
generella frågeförbudet. Helst bör man uppnå både att de nuvarande
begränsningarna i vittnesplikten kan las bort för några yrkesgrupper och att
man kan undgå att nya grupper får en generellt begränsad vittnesplikt.

Ett
individuellt frågeförbud skulle kunna bidra till att vittnesförhör får

hållas i de fall där det är väsentligt för utredningen i ett mål medan den

enskildes intresse att skydda sin integritet tillåts ta överhanden i andra
fall.

Kan man däremot inte uppnå någon väsentlig begränsning av tillämpnings- 15

området för en generellt begränsad vittnesplikt skulle ett
individuellt fråge- Prop, 1987/88:89 förbud - i kombination med ett alltjämt
vidsträckt generellt frågeförbud -endast komma alt medföra alt intresset av att
domstolarna kan grunda sina avgöranden på en så god utredning som möjligt får
vika ytteriigare av hänsyn till tystnadsplikten. En sådan utveckling är
självfallet inte önskvärd, framför allt inte om man dessutom skulle drabbas av
de nackdelar som, enligt vad jag nyss anförde, är förenade med en möjlighet för
domstolarna att besluta om frågeförbud i det enskilda fallet.

Som jag ser det måste tanken på ett individuellt
frågeförbud vika, om man inte i någon större utsträckning kan begränsa det
generella frågeförbudet. Remissbehandlingen visar att det allmänt sett tyvärr
är så atl en möjlighet för domstolarna att efter en avvägning i det enskilda
fallet besluta om frågeförbud inte har samma förtroendeskapande funktion som
ett generellt frågeförbud, I de fall där en viss yrkesgrupp för sitt arbete är
beroende av all allmänheten litar på atl förtroligt lämnade uppgifter inte förs
vidare, kan ett individuellt frågeförbud inte ersätta en generell begränsning
i vittnesplikten.

Jag avser all nu närmare gå in på / vilka fall det kan
finnas behov av ett generellt frågeförhud även om det införs en möjlighet för
domstolarna att besluta om en i det enskilda fallet begränsad vittnesplikt. Jag
skall härvid beröra såväl de yrkeskategorier som för närvarande omfattas av ett
generellt frågeförbud som de grupper beträffande vilka det i olika sammanhang
ifrågasatts om de inte bör åtnjuta en generellt begränsad vittnesplikt. Med
utgångspunkt från mina överväganden beträffande olika yrkeskategoriers behov av
generellt frågeförbud kommer jag därefter att ta ställning till om det är
motiverat alt införa ett individuellt frågeförbud.

Jag instämmer för del första i den i promemorian uttryckta
uppfattningen — som också delats av remissinstanserna — att advokater, läkare
och barnmorskor med hänsyn till sina arbetsuppgifter bör ha en generellt
begränsad vittnesplikt oavsett om ett individuellt frågeförbud införs eller

ej-

Stark remisskritik har riktals mot förslaget att
sjuksköterskor och familjerådgivare inte längre skulle omfattas av det
generella frågeförbudet. För egen del vill jag beträffande dessa grupper anföra
följande.

Sjuksköterskorna arbetar numera generellt sett mycket mera
självständigt och med fler egna arbetsuppgifter än tidigare. Sjuksköterskorna
kan på samma sätt som läkare och barnmorskor komma i sådana situationer där det
för deras arbete är väsentligt att patienterna kan lila på att deras uppgifter
inte förs vidare utan verkligen vågar lämna integritetskänsliga uppgifter i
förtroende. Sjuksköterskorna bör därför även i fortsättningen komma i
åtnjutande av en generellt begränsad vittnesplikt.

I minst lika hög grad som de nu behandlade yrkeskategorierna
är kurato

rer vid familjerådgivningsbyråer beroende av ett absolut förtroende mellan

dem och deras klienter. Vetskapen om att familjerådgivaren vid en eventu

ell framtida domstolsförhandling kan bli tvungen att vittna skulle menligt

kunna inverka på enskildas benägenhet att söka hjälp hos familjerådgivare.

Därför bör även i fortsättningen ett generellt frågeförbud gälla beträffande

den nu diskuterade gruppen av kuratorer. 16

Förslaget att undanta tandläkarna från det generella
frågeförbudet har Prop. 1987/88:89 bemötts betydligt mera positivt än
motsvarande förslag beträffande sjuksköterskor och familjerådgivare. Sveriges
Tandläkarförbund har dock i sill remissvar betonat att en god tandvård, byggd
på vetenskap och beprövad erfarenhet, inte är möjlig utan ett fullständigt
förtroende från patientens sida för den behandlande tandläkaren. Det finns —
enligt förbundet — inte några skillnader mellan tandvård och annan vård i detta
avseende. I övrigt har ingen remissinstans haft något att erinra mot
promemorieförslaget i denna del.

Skälen för atl låta tandläkarna omfattas av det generella
frågeförbudet är utan tvivel tunnare än för de kategorier som jag tidigare har
gått igenom. Men eftersom jag inte är beredd atl nu förorda att någon annan av
de yrkeskategorier inom vårdområdet som i dag omfattas av det generella
frågeförbudet skall undantas från detta, anser jag det inte motiverat att nu
föreslå att frågeförbudel för landläkarna slopas.

Den s. k. statistiksekretessen i 36 kap. 5 8 andra stycket
andra meningen RB motiveras av behovet av atl få människor att lämna uppgifter
för statistiska ändamål. I promemorian föreslogs att det generella frågeförbudet
skulle avskaffas för sådana uppgifter, eftersom människors benägenhet att lämna
underiag för statistiska undersökningar sannolikt inte skulle påverkas i
nämnvärd mån av en sådan förändring. Denna inställning har kraftigt kritiserats
av bl. a. statistiska centralbyrån.

För egen del vill jag betona atl del är ett väsentligt
intresse för samhället att få tillgång till fullgod statistisk information. Det
stärkta skyddet för slalisliksekretess infördes relativt nyligen. Det kan inte
uteslutas atl möjligheten att statistiskt material kan komma att utnyttjas i
ett rättegångsförfarande kan skapa en negativ inställning till statistisk
dalainsamling. Jag är därför av den uppfattningen att en generellt begränsad
vittnesplikt även i fortsättningen är motiverad beträffande uppgifter som
omfattas av slalisliksekretess.

Av vad jag nu har anfört följer att jag åtminstone inte
för närvarande är beredd att föreslå att någon av de grupper som i dag omfattas
av det i 36 kap. 5 8 andra stycket RB stadgade generella frågeförbudet skall undantas
från detta. Frågan är då om man genom atl införa ett individuellt frågeförbud
åtminstone skulle kunna åstadkomma att nya grupper inte behöver föras in under
det generella frågeförbudet.

Såsom framgått av vad jag anfört tidigare (avsnitt 2.3) är
det framför allt frågan om psykologers och tolkars vittnesplikt som har
aktualiserats på senare tid. I promemorian har dessutom diskuterats i vad mån psykoterapeuter
och revisorer bör ha en begränsad vittnesplikt.

Vad gäller psykologer och psykoterapeuter kan - såsom
också framhållits i promemorian — med minst lika stort fog som beträffande 1.
ex. läkare hävdas alt de för sill arbete är beroende av att klienterna kan lita
på alt de uppgifter de lämnar inte förs vidare. Detta krav på förtroende torde
emellertid, som bl. a. framgår av vad flera remissinstanser anfört, knappast
kunna tillgodoses genom ett individuellt frågeförbud.

Med hänsyn
främst till svårigheterna alt på ett tydligt sätt avgränsa

dessa yrkeskategorier från andra grupper har emellertid promemorians 17

resonemang
utmynnat i att psykologer och psykoterapeuter inte bör få en Prop. 1987/88:89 generellt
begränsad vittnesplikt. Eftersom behovet av klienternas förtroende är lika
stort oavsett om en psykolog eller psykoterapeut är legitimerad eller ej, kan
det nämligen enligt vad som uttalas i promemorian inte anses lämpligt att
införa ett generellt frågeförbud endast beträffande legitimerade representanter
för dessa grupper. Jag delar denna uppfattning. Avgörande för om psykologer och
psykoterapeuter bör ha en generellt begränsad vittnesplikt bör därför bli om avgränsningen
kan göras på något annat sätt. Lämpligen kan man härvid utgå från vilka regler
om tystnadsplikt som gäller för de nu ifrågavarande yrkeskategorierna.

För
legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter som inte är verksamma
i allmän tjänst gäller den i 6 8 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. intagna regeln om tystnadsplikt. Samma regel om
tystnadsplikt gäller enligt den lagen även för psykologer och psykoterapeuter
som saknar legitimation men som arbetar an-lingen som biträde åt en legitimerad
yrkesutövare eller vid enskilda vårdinrättningar som omfattas av tillsynslagens
bestämmelser. För psykologer och psykoterapeuter som är i allmän tjänst gäller
bestämmelserna i sekretesslagen. Där görs inte någon skillnad mellan
psykologer och psykoterapeuter med eller utan legitimation. För psykologer och
psykoterapeuter som arbetar som privata yrkesutövare och som saknar
legitimation gäller däremot inte någon författningsreglerad tystnadsplikt.

Att
sekretessbestämmelserna inom det offentliga området även omfattar t. ex. icke
legitimerade psykologer beror på att sekretesslagen avser vissa angivna
verksamhetsområden och i allmänhet inte speciella yrkeskategorier. På
motsvarande sätt gäller föreskrifterna i sekretesslagen också för icke legitimerade
läkare (t.ex. s.k. AT-läkare) och icke legitimerade barnmorskor. Sekretessbestämmelserna
för psykologer och psykoterapeuter skiljer sig således inte från vad som gäller
för t. ex. läkare.

En
föreskrift om att ett generellt frågeförbud skall gälla beträffande sådana
uppgifter som under författningsreglerad tystnadsplikt anförtrotts en psykolog
eller en psykoterapeut i denna deras yrkesutövning skulle således innebära alt avgränsningen
görs på motsvarande sätt som för t. ex. läkare, barnmorskor och sjuksköterskor.

Mot
en sådan lösning kan hävdas att olika regler om vittnesplikt blir tillämpliga
beroende på vilken yrkesutbildning en person som innehar en viss befattning
har. Enligt min mening bör emellertid inte den omständigheten att personer med
olika utbildning i vissa fall kan sköta likartade arbetsuppgifter medföra att
man avstår från att låta den yrkesgrupp där delta typiskt sett är motiverat
omfattas av ett generellt frågeförbud. Man har för övrigt inte i andra fall
ryggat för skillnader i vittnesplikt för gmpper med likartade uppgifter och
lika omfattande tystnadsplikt.

Mot
bakgmnd av vad jag nu anfört bör psykologer och psykoterapeuter i samma
utsträckning som t. ex. läkare omfattas av en generellt begränsad vittnesplikt.

Revisorerna
har i annat sammanhang - som nämnts förut (avsnitt 2.3) —

genom sina organisationer hävdat att de har en ställning som i mycket

överensstämmer med advokaternas. Det har därvid framhållits att en revi- 18

sor liksom
en advokat får kännedom om känsliga uppgifter och för sitt Prop. 1987/88:89

arbete är
beroende av atl det finns ett förtroende mellan honom och

klienten.
Även om del ligger en del i denna jämförelse finns det dock

viktiga
skillnader mellan en advokats och en revisors förhållande till sin

klient.
Till en början bör slås fast att endast själva revisionsverksamheten

bör
diskuteras i detta sammanhang. Övriga områden där en revisor kan

vara
verksam — t. ex, redovisningsuppdrag — kan inte avgränsas från

andra
yrkesgruppers och är inte av den karaktären att det finns anledning

att
överväga generella undanlag från vitlnesplikten.

När det så gäller den inom associationsrätten i lag
reglerade revisionsverksamheten bör påpekas att det i åtskilliga fall
föreligger en skyldig-hel för den som driver en ekonomisk verksamhet att låta
en revisor granska verksamheten. Denna skyldighet medför också att revisorn har
en obetingad rätt all la del av del material och i övrigt få de upplysningar av
den granskade som han är i behov av för att kunna fullgöra sitt uppdrag (en annan
sak är att del givelvis är till fördel för revisorns arbete om han till följd
av att del råder ett förtroende mellan honom och klienten kan få upplysningar
även om sådant som han inte har någon absolut rätt att ta del av). En advokat
däremot är i allmänhet hänvisad endast till det material som klienten vill
lämna ut. Därför måste advokaten i avsevärt högre grad än revisorn bygga sin
verksamhet på att det föreligger förtroende mellan honom och klienten. Till det
sagda kommer att en revisor enligt t, ex, aktiebolagslagen (1975:1385) har
skyldighet att i viss utsträckning till myndigheter och andra ulomstånde, bl,
a, polis och åklagare under förundersökning, lämna uppgifter som omfattas av
tystnadsplikten (se bl, a, 10 kap. 13 8 aktiebolagslagen). För sådana uppgifter
kan det givetvis under inga omständigheter komma i fråga att begränsa
revisorernas vittnesplikt. Mot denna bakgrund kan — oavsett om ett individuellt
frågeförbud införs eller ej - tillräckliga skäl inte anses föreligga att
generellt undanta revisorerna från vittnesplikt på motsvarande sätt som
advokater.

En särskild ställning intar tolkarna . Dessa har i dag
tystnadsplikt men är inte undantagna från vittnesplikt. Det medför att det inte
finns något hinder mot att höra en tolk som vittne angående vad som genom hans
förmedling har yttrats mellan olika personer utom i de fall där han kan vara
att betrakta som biträde till någon av de i 36 kap. 5 8 andra stycket RB
uppräknade yrkeskategorierna. Det är dock inte självklart att en tolk som
förmedlar t. ex. ett samtal mellan en läkare och en patient alltid är att
betrakta som biträde åt läkaren.

1 allmänhet är en tolk inte den slutliga mottagaren av
information ulan endast förmedlare av denna. Det förefaller rimligt att - såsom
föreslagits i promemorian och godtagits av remissinstanserna - låta denna
tolkarnas speciella ställning avspegla sig även i regleringen av deras vittnesplikl.
Den nuvarande möjligheten att i vissa fall höra en tolk angående sådant som man
inte får höra en läkare eller en advokat om är ägnad alt — för de personer som
är beroende av tolk — undergräva det förtroende som bör finnas mellan vissa
yrkesutövare och allmänheten. En person som måste anlita tolk bör ha samma
skydd för sina uppgifter som andra människor.

Ett generellt frågeförbud bör därför införas beträffande
tolkar i de fall 19

där frågeförbud råder beträffande någon av de personer som
de tolkat åt. Prop. 1987/88:89 Situationen för en tolk blir då densamma som
för t. ex. en sjuksköterska som i egenskap av biträde åt en läkare fåll
kännedom om vissa uppgifter.

Däremot finns det inte anledning att införa frågeförbud
för tolkar i de situationer där ingen av de inblandade personerna omfattas av
frågeförbud.

Samma regel som för tolk bör gälla för den som biträtt med
en skriftlig översättning .

Domstolsverket har i sill remissvar anfört att även den
som under tystnadsplikt biträtt med en utskrift bör omfattas av ett generellt
frågeförbud. Enligt min mening torde emellertid den som hjälper t. ex. en
advokat eller en läkare med en utskrift alllid kunna betraktas som biträde till
denne. Jag anser det därför inte nödvändigt med ett självständigt frågeförbud
för dem som arbetar med utskrifter.

Vad beträffar präster och sådana personer i religiösa
samfund, som enligt 36 kap. 5 8 femte stycket RB är likställda med präster, har
inte vare sig i promemorian eller under remissbehandlingen ifrågasatts att de
även i fortsättningen bör omfattas av en generell begränsning i vittnesplikten.
Jag delar uppfattningen alt prästerna även i fortsättningen bör omfattas av ett
generellt frågeförbud. Enligt min mening saknas det vidare anledning att i
detta sammanhang gå närmare in på den i promemorian antydda och av en del
remissinstanser diskuterade frågan om en begränsning av det generella
frågeförbudet för präster.

Som framgått av min genomgång anser jag sammanfattningsvis
alt del för närvarande är rimligt att såväl de kategorier som i dag har en
generellt begränsad vittnesplikt som även psykologer, psykoterapeuter samt
tolkar och översättare får omfattas av ett generellt frågeförbud. I samtliga
dessa fall har jag funnit att ett individuellt frågeförbud inte skulle kunna
ersätta ett generellt frågeförbud.

Mot den nu angivna bakgrunden skall jag härefter gå in på
frågan om man vid sidan av de generella frågeförbuden bör ha ett individueUt
frågeförbud i enlighet med vad som föreslagits i promemorian. Därvid kan först
konstateras att man redan genom att utvidga det generella frågeförbudet med de
nyss behandlade yrkeskategorierna tillgodoser det reformbehov som påtalats.
Härtill kommer att - såsom jag anförde inledningsvis under detta avsnitt - ett
individuellt frågeförbud i kombination med ett vidsträckt generellt
frågeförbud skulle kunna bidra till en mindre lämplig avvägning mellan
tystnadsplikt och vittnesplikt. Med hänsyn till det sagda bör något
individuellt frågeförbud inte införas nu. Jag vill emellertid inte utesluta alt
saken kan komma i ett annat läge, om det senare skulle visa sig att del finns
behov av att begränsa vittnesplikten beträffande ytterligare grupper.

Från ett par håll har under remissbehandlingen ifrågasatts
om det inte

finns skäl att se över dels den i 36 kap. 5 8 andra stycket RB använda

konstmktionen med biträden till de kategorier som har en begränsad

vittnesplikt, dels förutsättningen alt fråga skall vara om något som anför

trotts en yrkesutövare. Med hänsyn till de begränsade ändringar som

föreslås i detta lagstiftningsärende finner jag inte skäl att här gå in på
dessa 20

frågor.

I promemorieförslagel
gjordes en redaktionell ändring i 38 kap. 8 8 RB avseende undanlag från
editionsplikt. Denna ändring var huvudsakligen betingad av förslaget om en
möjlighet för domstolarna atl besluta orri frågeförbud i det enskilda fallet.
Dessutom hänvisades även Ull del föreslagna frågeförbudet för tolkar i 36 kap.
5 8 sista stycket RB. Eftersom frågebudel för tolkar och översättare är helt
och hållet knutet till att frågeförbud gäller för någon annan person, anser jag
inte att den i promemorian föreslagna hänvisningen är erforderlig. Inte heller
i övrigt krävs det - med den lösning jag nu förordat - någon ändring i 38 kap.
8 8 RB.

Prop.
1987/88:89

5.2 Undantag från det generella frågeförbudet

Min bedömning: Inga nya undantag från del generella
frågeförbudet bör införas.

Promemorians förslag: Vittnesförhör får äga rum även i de
fall som omfattas av det generella frågeförbudet, om en uppgift med stöd av en
i lag eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en
myndighet för annat än statistiska ändamål.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har instämt i
promemorians förslag men åtskilliga har också antingen avstyrkt förslaget eller
uttryckt stor tveksamhet inför det. Från flera håll har hävdats att det
föreslagna undanlaget från det generella frågeförbudet i vart fall är alltför
vidsträckt.

Skälen för min bedömning: Den uppgiftsskyldighet som i ett
visst fall kan föreligga gentemot en myndighet är i allmänhet betingad av helt
andra intressen än dem som motiverar viltnesplikten. I vissa fall syftar
uppgifts-skyldigheten till att avvärja en akut fara för enskilda personer, jfr
t. ex. 71 § socialtjänstlagen (1980:620). I andra fall skall
uppgiftsskyldigheten underlätta för en myndighet alt utöva tillsyn över vissa
personalkategorier, jfr t. ex. 7 8 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl.

Jag
anser atl det inte är motiverat att en upplysningsskyldighet som tar sikte på
en viss situation skall medföra en generell skyldighet att, trots att
förutsättningarna för frågeförbud är uppfyllda, lämna motsvarande uppgifter i
en rättegång. Därtill kommer att det är mycket svårt att överblicka i hur stor
utsträckning ett sådant undantag skulle sätta reglerna om generellt frågeförbud
ur spel. Jag är därför inte beredd atl gå fram med det i promemorian föreslagna
undantaget från del generella frågeförbudet.

6
Ikraftträdande

Den lagändring som jag nu har förordat bör träda i kraft
den 1 juli 1988. Några övergångsbestämmelser torde inte behövas.

21

7
Upprättat lagförslag Prop. 1987/88:89

I enlighet med vad jag nu har anfört har inomjustiliedepartemenlet
upprättats förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget bör fogas till protokollet i delta ärende som
bilaga 4'.

8 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med
det som är fogat till

propositionen. 22

Lagrådet Prop. 1987/88:89

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-02-02

Närvarande
: justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierådet Freyschuss.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådels yttrande över
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Ann-Louise Eksborg.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

23

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:89

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Hellström, Johansson, Hulterström, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om begränsningar i vittnesplikten

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss faltal vid
regeringssammanträde 1988-01-28) över förslag till

lag
om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden
anför atl lagrådet har lämnat förslaget utan erinran och hemställer att
regeringen föreslår riksdagen atl anta del av lagrådet granskade förslaget.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

24

Sammanfattning av promemorian

Bilagal
Prop. 1987/88:89 Bilaga 1

I
promemorian föreslås några ändringar i reglerna om vittnespliktens omfattning.
Förslagen syftar till att åstadkomma en avvägning mellan vittnesplikten och
tystnadsplikten som tillgodoser både rättsväsendets intresse av fullgod
bevisning och intresset av integritetsskydd för den enskilde.

Det
i 36 kap, 5 8 andra stycket rättegångsbalken reglerade generella frågeförbudet
skall enligt förslaget begränsas till atl gälla beträffande sådant som
advokater, läkare och barnmorskor och deras biträden i sin yrkesutövning fått
kännedom om i en förlroendesituation. Om en uppgift med stöd av en i lag eller
förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en myndighet för
annat än statistiskt ändamål, skall vittnesförhör dock få äga rum även i de
fall som omfattas av del generella frågeförbudet.

Beträffande
präster och med dem likställda funktionärer föreslås inte några förändringar;
frågeförbud skall således alltjämt gälla för uppgifter som lämnats till dem
under själavårdande samtal.

Vidare föreslås alt
domstolarna / det konkreta fallet skall besluta om frågeförbud beträffande uppgifter
som inte omfattas av det generella frågeförbudet men som mottagits av någon
under tystnadsplikt och som berör uppgiflslämnarens personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det är uppenbart alt det intresse som tystnadsplikten skall
skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas. Ett sådant
individuellt frågeförbud kan bli aktuellt beträffande t. ex. sjuksköterskor
och psykologer.

Om
någon inte får höras om ett visst förhållande, skall enligt förslaget inte
heller den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning få
höras i den delen.

25

Bilaga 2 Prop. 1987/88:89 Bilaga 2

Promemorians lagförslag

Förslag
till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 36 kap. 5 8 och 38 kap. 8 8 rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 36 kap.

5§'

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8
sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av
dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom utan tillstånd
från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller
må advokat, läkare, tandläkare, barntnorska, sjuksköterska, kurator vid
familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling eller
kyrklig satnfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund
av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med
mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller,
samtycker därtill. Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får
lämna uppgifter som avses där får inte höras som vittne om dem, utan atl det är
medgivet i lag eller att den till vars förmån sekretessen gäller samtycker
till det.

Rättegångsombud,
biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets
fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8
sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av
dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater,
läkare, barnmorskor och deras biträden får inte höras som vittnen angående
något som anförtrotts dem i deras yrkesutövning eller som de i samband därmed
fått kännedom om, om det inte är medgivet i lag eller den, till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker till det. I den mån uppgiften med stöd av en
i lag eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en
myndighet för annat än statistiska ändamål, får vittnesförhör dock äga rum.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare/År höras som
vittnen om vad de anförtrotts för uppdragets fullgörande endast om parten medger
att uppgifterna får lämnas.

Har i annat fall än som sägs i andra och tredje styckena
någon under en i lag eller förordning föreskriven tystnadsplikt fått kännedom

Senaste
lydelse 1985:1058.

26

Nuvarande
lydelse

Ulan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare
annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket
icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Om
tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom
annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager
motsvarande ställning må icke höras som vittne om något som han vid enskilt
skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit.

Föreslagen
lydelse

om omständigheter som rör personliga eller ekonomiska
förhållanden hos den till vars förmån tystnadsplikten gäller, skall rätten
förordna att vittnesförhör angående dessa förhållanden inte får äga rum, om
det är uppenbart att intresset av att uppgifterna skyddas har företräde
framför intresset av att de lämnas i rättegången.

Utan
hinder av vad som sägs i andra-fiärde styckena är andra än försvarare skyldiga atl
avge utsaga i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år.

Om
tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom
annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intar
motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han vid enskilt
skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har fått kännedom om.

Prop.
1987/88:89 Bilaga 2

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 8
tryckfrihetsförordningen, 9 8 radioansvarighelslagen (1966:756), 1 8 lagen (1982:460)
om ansvarighet för närtadio, 11 eller 16 8 lagen (1982:521) om ansvarighet för
radio- och kassettidningar eller 2 8 lagen (1985:1057) om ansvarighet för
lokala kabelsändningar får höras som vittne om förhållanden som
tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får
höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga
rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning när
uppgifterna inhämtades.

38 kap. 8 8

Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge
rätten förordna att handlingen skall tillhandahållas.

Första stycket gäller ej

1.
handling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av 2
kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8 sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse,
till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, med mindre den myndighet som har
att pröva fråga om utlämnande av handlingar givit sill tillstånd därtill;

Senaste
lydelse 1980:101.

27

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:89

2. handling vars innehåll är så- 2. handling vars innehåll är så- Bilaga 2

dant, att någon, som haft befallning dant att någon, som haft befattning

med handlingen, enligt 36 kap. 5 8 med handlingen, enligt
36 kap. 5 8

andra, tredje, fjärde eller sjätte andra, tredje, Qärde, sjunde eller

stycket ej må höras därom; åttonde stycket inte får höras om

detta;

3. handling genom vars företeeende yrkeshemlighet
skulle uppenbaras,

med mindre synnerlig anledning förekommer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

28

Förteckning över remissinstanserna

Bilaga
3 Prop. 1987/88:89 Bilaga 3

Yttranden över promemorian
har till justitiedepartementet avgelts av juslitiekanslern, riksåklagaren,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kommerskollegium, socialstyrelsen,
statistiska centralbyrån, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
kammarrätten i Göteborg, kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt,
Södertälje tingsrätt, Växjö tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Östersunds
tingsrätt, länsrätten i Malmöhus län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
länsrätten i Västerbottens län, riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen Wigelius),
försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för Mellansverige, Sveriges
domareförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges åklagare,
föreningen Sveriges statsåklagare. Svenska Läkaresällskapet, föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR, föreningen Auktoriserade Translatorer,
Tjänstemännens Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges läkarförbund, Sveriges
Psykologförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Svensk Sjukskölerskeförening,
Svenska slalistikersamfundel, Sveriges socionomers, personal- &
förvaltningstjänstemäns riksförbund. Socialtjänsten Stockholm, Svenska kyrkans
nämnd för diakoni och samhällsansvar. Föreningen Kommunal- och Landslingsanslällda
Familjerådgivare, Svenska kommunförbundet samt Föreningen för kyrkans familjerådgivare.

Riksåklagaren har bifogat
yttranden från överåklagarna i Stockholms åklagardistrikl och vid regionåklagarmyndighelerna
i Linköping, Jönköping, Göteborg och Gävle.

Centralorganisationen
SACO/SR har avstått från alt yttra sig men har för kännedom översänt yttranden
som till SACO/SR avgetts av JUSEK och Sveriges Psykologförbund.

Svenska
arbetsgivareföreningen har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på
promemorian.

29

Innehåll Prop. 1987/88:89

Proposition ....................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. 1

Propositionens
lagförslag ................................................. 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28
januari 1988 . . 4

1
Inledning........................................................................ 4

2
Närmare om
bakgrunden .............................................. 5

2.1 Tystnadsplikt och vittnesplikt
enligt nuvarande ordning 5

2.2 Bakgrunden till de nuvarande
begränsningarna i vittnesplikten . 8

2.3 Reformönskemålen ................................................. 10

3
Promemorian ................................................................ 11

4
Remissutfallet................................................................. 13

5
Föredragandens
överväganden .................................... 14

5.1 Generellt eller individuellt frågeförbud?..................... .. 14

5.2 Undantag från det generella frågeförbudet.............. .. 21

6
Ikraftträdande
............................................................. .. 21

7
Upprättat
lagförslag ........................................... :....... .. 22

8
Hemställan ..................................................................... .. 22

9
Beslut ........................................................................... 22

Lagrådets yttrande ........................................................ .. 23

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11
februari 1988 . 24

Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian........................ 25

Bilaga 2 Promemorians lagförslag .................................... 26

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna.................... .. 29

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 30