Prop. 1987/88:98

Regeringens proposition 1987/88:98

om knivförbud i vissa fall m. m.

Prop. 1987/88:98

Regeringen föreslår
riksdagen atl anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 18 februari 1988.

På regeringens vägnar Ingvar
Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en lag om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och
andra farliga föremål.

Förslaget
innebär att det skall vara förbjudet att inneha knivar och vissa andra farliga
föremål vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Förbudet
gäller dock inte om innehavet står i överensstämmelse med ändamålet med
tillställningen eller sammankomsten, om föremålet skall användas vid arbete på
platsen eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art och övriga
omständigheter är att anse som befogat.

Enligt
den föreslagna lagen skall det vidare vara förbjudet att på allmän plats inneha
vissa särskilt farliga föremål — s.k. gatustridsvapen. Det rör sig i den delen
om föremål som nästan uteslutande tjänar syftet att användas för att skada
andra, exempelvis knogjärn och karatepinnar.

Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juni 1988.

Lagförslagen
i denna proposiUon har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 3), lagrådets yttrande (s. 20) och
föredragande statsrådets ställningstaganden tiU lagrådets synpunkter (s. 21).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre
delarna.

Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 98

Förslag
till Prop. 1987/88:98

Lag om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra
farliga föremål

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade

att användas som vapen vid brott mol liv eller hälsa får inte innehas vid

offentliga Ullställningar som avses i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om all

männa sammankomster.

Förbudet
i första stycket gäller inte,

1.
om innehavet står i
överensstämmelse med ändamålet med lUlställning-en eller sammankomsten,

2.
om föremålet skall användas vid
arbete på platsen eller

3.
om innehavet annars med hänsyn till
föremålets art och övriga omständigheter är atl anse som befogal.

2 §
Utöver vad som följer av I § gäller förbud mot atl på allmän plats

inneha knogjärn, batonger, kaslstjärnor och andra sådana föremål som är

särskilt ägnade atl användas som vapen vid broll mol liv eller hälsa.

Förbudet
i första stycket gäller inle om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår
i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med
hänsyn Ull särskilda omständigheter måste anses uppenbart befogat.

3
§ I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen (1973:1176) är tillämplig på gäller föreskrifterna där i
stället för denna lag.

4
§ Den som uppsåtligen eUer av oaktsamhet
bryter mol 1 eller 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader. I ringa fall döms inle till ansvar.

5
§ Knivar eller andra föremål
som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skall förklaras förverkade, om del inle
är uppenbart oskäligt.

Denna
lag träder i kraft den I juni 1988.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:98

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 febmari 1988

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Lagrådsremiss om knivförbud m. m.

1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
i augusti 1987 en särskild utredare, docenten Leif G W Persson, med uppdrag att
göra en översyn av vapenlagstiftningen m. m. Utredningen antog namnet 1987 års vapenulredning
(Ju 1987:04).

Utredningen
avlämnade i oktober 1987 delbelänkandel (SOU 1987:61) Knivförbud. Det
innehåller bl. a. förslag om förbud mot att inneha kniv och andra sådana
farliga föremål vid offentliga UllstäUningar och allmänna sammankomster. Vidare
föreslås ett förbud mot atl inneha s. k. gatustridsvapen på aUmän plats.

Utredningens
sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, Göta hovrätt,
Stockholms Ungsrätt, rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna i Stockholm och
Malmö, konsumentverket/konsumentombudsmannen (KO), länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, statens naturvårdsverk, Svenska kommunförbundet, Sveriges
advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Svenska polisförbundet,
Sveriges Domareförbund, Sveriges Riksidrottsförbund, Svenska Scoutförbundet,
Svenska jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har överlämnat ett yttrande från polismyndigheten i
Göteborg.

En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-3308).

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

våldsbrottslighetens
utveckling

Våldsbrottsligheten
har under senare år Ulldragit sig ett växande intresse i den allmänna debatten.
Intresset bör ses främst mol bakgmnd av den ökning av antalet anmälda
våldsbrott som har ägt mm under efterkrigsti-

tl
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 98

den. I den delen vUl jag
erinra om att utredningen har gjort en sammanställ- Prop. 1987/88:98 ning
av kriminologiska data rörande våldsbrottslighet och bl. a. redovisar följande
uppgifter.

Under
år 1986 polisanmäldes omkring 40000 våldsbrott i Sverige. Av dessa begicks
ungefär hälften utomhus. Klart är emellertid också att långt ifrån alla
våldsbrott kommer Ull polisens kännedom. Utredningen räknar med alt den
verkliga våldsbrottsligheten är åtminstone tre gånger så stor som den
registrerade. Den dolda våldsbrottsligheten består dock i högre grad än den
registrerade av lindrigare våldsfall.

Den
anmälda våldsbrottsligheten har ökat kraftigt sedan år 1950. Ökningen är dock
starkast fr.o.m. mitten av 1960-talet. Delvis kan denna ökning förklaras av alt
kriminalstatistiken har blivit bättre och alt anmälningsbenägenheten har ökat,
men mycket tyder på att det också har förekommit en faktisk ökning av våldet.
Det är mycket som talar för att vapen förekommer vid våldsbrott i allt störte
utsträckning och att den utvecklingen fortsätter.

Tidigare
åtgärder

Under
senare år har oHka lagstiftningsåtgärder vidtagits i syfte att bryta den
negativa utvecklingen när det gäller våldsbroltsligheten och särskUt för atl
komma tillrätta med sådana våldsbrott där vapen, knivar och andra Ullhyggen
kommer till användning.

Med
verkan från och med den 1 juli 1983 utvidgades möjligheten att ta i beslag
knivar och andra farliga föremål samt att förklara dem förverkade. Den nya
ordningen, som regleras i 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB), innebär atl man kan
ta i beslag och förverka föremål som är ägnade alt användas som vapen vid brott
mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som ger
anledning att befara att de skaU komma till sådan användning. Avsikten har
varit att bestämmelsen skall ge underlag för atl ta hand om knivar och andra
farliga Ullhyggen - t. ex. kältingar, batonger, järnrör och liknande föremål -
från bl. a. personer som genom sitt uppträdande ger anledning att anta att de
kan komma att använda föremålet för alt skada andra. Något sådant uppsåt atl
ulföra eller främja brott som fömtsätts för ansvar för förberedelse till
misshandel krävs inte för att regeln skaU kunna Ullämpas. Däremot måste
förhållandena vara sådana att det finns anledning att anta atl föremålet kan
komma att användas på det sätt som jag nyss nämnde.

I
polislagen (1984:387) har införts en bestämmelse som ger polisen rätt att under
vissa omständigheter kroppsvisitera personer för att söka efter vapen och andra
föremål som kan förklaras förverkade enligt den nyss angivna regeln. För sådant
ändamål får polismannen också undersöka portföljer, handväskor och annat
liknande handbagage. Denna ändring i poHslagen trädde i kraft så sent som den I
juli 1987.

Jag
vUl tillägga att förverkande av knivar och andra farliga föremål

naturligtvis också kan ske enligt den allmänna bestämmelsen om förver

kande av hjälpmedel vid brott. I 36 kap. 2 § BrB föreskrivs nämligen att

egendom som har använts som hjälpmedel vid broll enligt balken får

förklaras förverkade, om del är påkallat till förebyggande av brott eller om '

det annars finns särskilda
skäl. Med stöd av denna regel kan man t.ex. Prop. 1987/88:98 förverka
knivar och andra föremål som har använts vid misshandel eller olaga hot eller
försök eller förberedelse till sådant brott.

Här
bör också nämnas förordningen (1959:312) om förbud mol innehav av vissa sUletter
m. m. (stileltförordningen). Enligt vad som föreskrivs där får springstilett
eller springkniv inte förvärvas eller innehas av den som inte har fyllt 21 år
eller överlåtas eller upplåtas tUl en sådan person. Med springstilett avses ett
stickvapen med klinga som med hjälp av en fjädermekanism eller liknande snabbt
kan fällas eller skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på
motsvarande sätt konstmerad kniv. I förordningen finns även generella
bestämmelser om förbud mot all UUverka eller införa sådana knivar i riket.

Tidigare
behandling av frågan om knivförbud m. m. Riksdagen bereddes år 1959 tUlfälle
all yttra sig över förslaget Ull stilettförordning och avslog då ett molionsförslag
om ett generellt förbud mol innehav av springstiletter m. m. (prop. 1959:158, 2LU
1959:41, rskr. 309).

Frågan
om att införa ett generellt knivförbud har därefter vid olika lillfällen
diskuterats i riksdagen. Tanken på ett sådant förbud har därvid avv-sats. (För
en närmare redovisning av den debatt som förts i denna fråga hänvisas till
betänkandet s. 23-27.)

I
propositionen med förslag tiU de tidigare nämnda reglerna om förverkande av
knivar m. m. Ull förebyggande av våldsbrott ställde sig även föredragande
statsrådet avvisande till tanken på ett generellt knivförbud på allmän plats; i
första hand borde de åtgärder som föreslogs i propositionen Ullgripas.
Samtidigt påpekades att del praktiska utfallet av dessa åtgärder skulle följas
med uppmärksamhet. Skulle utvecklingen visa sig motivera ytterligare åtgärder,
fick frågan las upp på nytt (prop. 1982/83:89 s. 13).

Nämnas
bör också att min företrädare i regeringens skrivelse 1986/87:21 om åtgärder
mot vålds- och egendomsbrott påpekade bl. a. atl det sedan år 1977 i Finland
fanns ett generellt förbud mot att bära kniv och liknande vapen på allmän plats
och atl man i Finland hade vissa positiva erfarenheter av denna lagsUflning,
inte minst när det gällde dess attitydpåverkande effekt. Från polishåll i
Finland hade påpekats att lagen inte föranlett några beaktansvärda
tillämpningssvårigheter och att man bland befolkningen -till skillnad från vad
som förut varit en utbredd vana — på allmän plats bar kniv e. d. på sig i
tämligen liten utsträckning. Detta gällde inte bara folk i allmänhet utan också
personer som omhändertogs av polisen.

(För
en närmare redogörelse för förhållandena i Finland och andra länder där det
finns bestämmelser om knivförbud hänvisas till betänkandet s. 31-37.)

2.2
Knivförbud vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

Prop.
1987/88:98

Mitt
förslag: Ett förbud införs mot att medföra kniv och andra farliga föremål vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Undantag görs för sådana
innehav som står i överensstämmelse med ändamålet med Ullställningen eller
sammankomsten. Detsamma gäller innehav av knivar och andra föremål som skall
användas som arbetsredskap på platsen eller där innehavet annars med hänsyn
till föremålels art och övriga omständigheter framstår som befogat.

Utredningens
förslag överensstämmer i sak nära med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag. ÅtskiUiga
instanser vUl gå ett steg längre och omedelbart införa knivförbud på aUmän
plats. Två remissinstanser avstyrker förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Låt mig här börja med att erinra om att utredningen i sin
kriminologiska undersökning har presenterat material som ger vid handen att
våldsbrottsligheten i hög grad är koncentrerad till vissa platser, tider och
omständigheter. Den är vanligare i storstadsregionerna än i landet i övrigt och
förekommer oftare i stad än på landsbygd. I städerna är utomhusvåldet myckel
starkt koncentrerat till stadskärnorna, till kvällstid och nätter och i
synnerhet UU helgkvällar och helgnätter. En stor del av våldshändelsema utomhus
inträffar i samband med nöjesakUviteter.

Våldet
- särskilt utomhusvåldet - är också starkt koncentrerat tiU en mindre del av
befolkningen. Det rör sig om personer som ofta har en omfattande kriminell belastning,
av vilken merparten består av annan brottslighet än våldsbrott. Utomhusvåldet
begås till största delen av yngre män.

När
det gäller användande av vapen vid våldsbrott har utredningen kommit fram till atl
vapen förekommer vid vart femte anmält våldsbrott. Stick- och skärvapen
(vanligen olika slag av knivar) förekommer i ungefär vart tionde, hugg- och
slagvapen i knappt vart Uonde våldsbrott. Skjutvapen vid våldsbrott är mycket
ovanligt. Vapenförekomsten är högst vid personrån (25 %), följt av misshandelsbrott
(15-20 %), våldtäkt (13 %) och våld mot tjänsteman (3 %).

Totalt
sett uppskattar utredningen att vapen förekom vid 6000-8000 anmälda våldsbrott
under år 1986. De fall som aysåg stick- eller skärvapen uppskattas tUl 3
500-4000. Den störte delen av de brott där vapen använts utspelar sig dock inte
på allmän utan på annan plats. De fall där vapen har utnyttjats och som hänför
sig Ull allmän plats uppskattar utredningen UU 1600-2000 för hela landet år
1986. De som avsåg stick- eller skärvapen uppskattas UU 1100-1 300.

I
likhet med utredningen anser jag att dessa uppgifter understryker det angelägna
i att försöka motverka att knivar och andra farliga föremål kommer till
användning vid våldsbrott. En begränsning av rätten att bära kniv och andra
farliga föremål bör i sig vara ägnad alt minska såväl antalet våldsbrott som
antalet personer som dödas eller skadas i samband med

sådan brottslighet. Det finns givelvis, som utredningen
har varit inne på, Prop. 1987/88:98 olika sätt atl angripa detta problem; bl.
a. möjligheten att genereUt begränsa förekomsten av särskilt farliga typer av
knivar genom restriktioner med avseende på bl. a. import och försäljning. Den
frågan behandlas emellertid inte närmare i betänkandet, ulan utredningen avser
att återkomma till den i ett senare sammanhang. Jag saknar därför underlag för
alt nu gå in närmare på den tanken. Det kan dock finnas anledning att
återkomma till den.

En annan möjlighet är atl införa ett genereUt förbud mot
att inneha kniv på allmän plats. Utredningen har i motsats till en del
remissinstanser ansett att det inte finns tillräckliga skäl för all nu införa
ett sådant förbud.

För egen del delar jag utredningens uppfattning att del är
förenat med betydande svårigheter atl på ett lämpligt sätt avgränsa räckvidden
av ett mera generellt knivförbud. Knivar är i många sammanhang nödvändiga
arbetsredskap som måste kunna innehas även på allmänna platser och som
rimligtvis också måste kunna medföras till och från olika fritidsaktiviteter
där användande av kniv är naturligt och invändningsfrill från allmän synpunkt.
Som utredningen har funnit är det också tveksamt om det finns något verkligt
behov av ett knivförbud på allmän plats på alla orter. Särskilt på mindre orter
kan ett så vidsträckt knivförbud te sig opåkallat. Jag är därför inte beredd
alt nu föreslå ett generellt förbud mot innehav av knivar på allmän plats.
Utredningen fömtskickar emellertid att den kan komma att ta upp frågan på nytt
i ett senare betänkande efter det att man har fått erfarenheter av den ordning
som nu föreslås. Jag vill inte utesluta att sådana förnyade överväganden kan ge
anledning till ett ändrat ställningstagande i frågan om ett mera generellt
knivförbud.

Det nu aktuella betänkandet anser jag emellertid endast ge
underlag för överväganden om en begränsning av rätten att bära kniv som är
mindre omfattande än den nyss diskuterade. Utredningen har för sin del förordat
ett förbud som tar sikte på sådana situationer som erfarenhetsmässigt innebär
särskilda risker från våldssynpunkt, nämligen offentliga UllstäUningar och
allmänna sammankomster.

Offentliga tillställningar är sådana tillställningar som
avses i 9 § allniänna ordningsstadgan (1956:617), nämligen tävling och
uppvisning i sport och idrott, dansUllställning, cirkusföreställning, UvoH- och
marknadsnöjen, festtåg samt tiUställning av annat slag, som anordnas för
allmänheten och som inte avses i lagen (1956:618) om aUmänna sammankomster. Om tiUträde
till en tUlstäUning är beroende av medlemskap i en förening eller av en
inbjudan, skall tillställningen ändå anses som offentlig, om den ingår i en
rörelse som uppenbarligen drivs uteslutande eller väsentligen för att anordna
sådana tillstäUningar. Är en tillstäUning med hänsyn tiU omfattningen av den
krets som har tillträde eller till de viUkor under vUka tUlträde lämnas att
jämställa med en tiUställning tiU vUken aUmänhelen har tUlträde, skall den
också anses som offentlig.

Bestämmelser
om allmänna sammankomster finns i lagen om allmänna

sammankomster (LAS). Lagen är tiUämplig på allmänna sammankomster

som håUs för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmänna

eller enskilda angelägenheter eller som är att hänföra till föreläsning eller

föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig 7

n Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 98

bildning eller religionsutövning. Lagen gäller också i
fråga om allmänna Prop. 1987/88:98 teaterföreställningar, konserter, biografföreslällningar
eller andra allmänna sammankomster för atl framföra konstnärliga verk. En
sammankomst anses som allmän, om den anordnas för allmänheten, om allmänheten
har tillträde till den eller om den med hänsyn till de villkor under vilka
tillträde lämnas är att jämställa med allmän sammankomst. Bestämmelserna i LAS
skall tillämpas även om det vid sammankomsten förekommer mindre inslag som
avser underhållning eller förströelse av annat slag än framförande av
konstnärliga verk (1 § LAS). Allmänna sammankomster omfattas av
grundlagsskyddet för mötesfriheten och demonslralionsfrihelen. Bestämmelserna
om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster gäller oavsett om
dessa äger rum på allmän plats eller på annat ställe. I vissa fall krävs att anordnaren
av tillställningen eller sammankomsten har Ullstånd av polismyndigheten medan
ett sådant krav inle gäller i andra fall. Anordnaren svarar för att god
ordning råder. Polismyndigheten får meddela de ordnings- och
säkerhetsföreskrifter som behövs.

Enligt utredningen visar erfarenheter från polisens
verksamhet att bråk inte sällan uppstår i anslutning till olika slag av
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, särskilt i samband med spritförtäring
och när ett stort antal ungdomar samlas. Exempel på sådana lillslällningar och
sammankomster är vissa idrottsevenemang, konserter, danstillställningar och
även evenemang på festplatser. 1 den mån knivar och andra Ullhyggen medförs vid
sådana lillfällen finns det naturligtvis också en risk för atl de kan komma Ull
användning, om bråk uppstår.

Redan enligt gällande regler finns del i och för sig
betydande möjligheter atl ingripa mol knivinnehav i samband med offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster. Jag kan emellertid instämma i
utredningens synpunkt att de nuvarande reglerna om beslag och förverkande av
knivar och andra farliga föremål kan sägas hänga i luften ur systematisk och
pedagogisk synpunkt genom att de inte ansluter till någon straffbestämmelse.
Risken för den som bär kniv i strid mol ett knivförbud att drabbas av
straffansvar bör också kunna få allmänpreventiva effekter. Samhällets
avståndstagande från all människor går omkring beväpnade markeras tydligare om
förverkandereglerna förenas med ett straffsanklioneral förbud. Ett knivförbud
skulle på så sätt kunna bidra till alt ändra attityderna till att bära kniv.

Jag vill i sammanhanget erinra om den atUlydpåverkan som
utredningen redovisar all man anser sig ha uppnått i Finland med knivförbud.
Erfarenheterna i Finland visar enligt utredningen att ett straffsanklioneral
knivförbud i förening med regler om förverkande och med en rimlig grad av
övervakning från polisens sida på ett påtagligt sätt kan påverka allmänhetens
attityd i riktning mot att självmant avstå från all bära kniv.

Jag delar därför också utredningens uppfattning att en
reglering som innefattar ett straffsanklioneral förbud mol all medföra knivar
och andra tillhyggen till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
bör kunna få effekter på förekomsten av sådana föremål på allmän plats över
huvud taget.

Såsom ett skäl mot atl införa ett förbud som inriktar sig
på allmänna i

sammankomster
och offentliga tillställningar kan, som utredningen på- Prop. 1987/88:98 pekar,
anföras atl antalet våldsbrott med kniv eller andra lillhyggen i sådana
sammanhang är mindre än antalet liknande våldsdåd i hemmen och på allmän plats
i övrigt. I likhet med utredningen anser jag emellertid alt det både av hänsyn till
intresset av all motverka mänskligt lidande och från samhällelig synpunkt är
starkt påkallat alt försöka minska antalet fall av våld med kniv och andra
tillhyggen i dessa sammanhang, även om resultatet av en sådan reglering inte
skulle få några avsevärda effekter i brottsstatistiken.

Del
bör i detta sammanhang också framhållas att det endast undantagsvis kan finnas
någol beaktansvärt behov av all bära kniv eller andra tillbyggen vid offentliga
tillställningar eller allmänna sammankomster. Ett förbud som är begränsat till
sådana sammanhang kan därför inte med fog uppfattas som ett otillbörligt
intrång i den personliga friheten. Förbudet understryker i stället något som de
flesta redan i dag torde uppfatta som självklart, nämligen all man inte bör
komma beväpnad Ull en tillställning eller en sammankomst.

Med
hänsyn till det anförda föreslår jag alltså i likhet med utredningen alt del
inte skall vara tiUåtet att inneha kniv vid en offentlig tillställning eller
allmän sammankomst.

Ett
förbud av det slag som nu diskuteras kan emellerUd inte vara undantagslöst.
Del kan nämligen förekomma situationer då det finns helt godtagbara skäl för
att vid en offentlig tillställning eller allmän sammankomst medföra kniv eller
något annat föremål som i och för sig kan användas som tillhygge vid
våldsbrott. Utredningen har som exempel nämnt all användande av kniv kan ingå
som ett naturligt led i verksamheten vid en offentlig tillställning eller
allmän sammankomst. Det kan röra sig om fisketävlingar, uppvisningar etc.
Undantag bör som utredningen förordar också göras för fall då kniv bärs för att
användas vid arbete på platsen. Utredningen har därför föreslagit alt undanlag
skall göras för dessa två situationer. För atl undvika en tillämpning av
knivförbudet som i enstaka fall kan framstå som stötande bör enligt utredningen
dessutom den Ull förbudet anknutna straffbestämmelsen innehålla en föreskrift
om atl ansvar inte skall ådömas i ringa fall av överträdelse av förbudet.

Vid
remissbehandlingen har det pekats på olika andra siluaUoner än dem som
utredningen tagit upp där ett förbud atl inneha kniv vid en offentlig tillställning
eller allmän sammankomst inte ter sig befogat — exempelvis när en person på väg
till eller från någon form av fritidsaktivitet deltar i en Ullställning eller
sammankomst eller när scouter deltar i firandet av svenska flaggans dag. Det
har vidare gjorts gällande att innehav av en mindre s. k. pennkniv bör vara
tillåtet.

För min del anser jag att
det bör finnas en bestämmelse om ansvarsfrihet

i ringa fall. Hämtöver bör emellertid också själva förbudets omfattning

begränsas så att det inte avser situationer där knivinnehav framstår som

befogat. En sådan lösning innebär naturligtvis atl förbudets omfattning blir

något mer obestämd och att systemet kan framstå som mer invecklat. Från

principiell synpunkt anser jag emellertid atl det inte är acceptabelt att

innehav som är allmänt godtagna och som framstår som klart befogade 9

formellt
sett skall omfattas av en förbudsregel. Erfarenheterna från Finland tyder
också på alt det inte bör bli några störte tillämpningsproblem.

Regeln om ansvarsfrihet
blir med den ordning jag förordar tillämplig endast på de fall där
knivinnehavet visserligen inte framstår som befogat men ändå kan anses utgöra
en ringa överträdelse av förbudet. Jag tänker då på fall där en kniv ulan
godtagbar anledning har medförts vid tillställningen eller sammankomsten men där
innehavet ändå kan anses ursäktligt, t. ex. därför alt den som har kniven inle
avsett att delta när han medförde kniven till platsen.

Jag vill tillägga atl jag,
i likhet med utredningen och en bred remissopinion, anser alt förslaget om
förbud mol alt inneha knivar vid offentliga tillställningar och allmänna
sammankomster bör omfatta även andra sUck-eller skärvapen och andra föremål som
är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Jag återkommer
i specialmotiveringen med närmare överväganden angående vilka föremål som bör
omfattas av förbudet. I näsla avsnitt skall jag la upp frågan om ett mer
omfattande förbud mol vissa sådana farliga föremål, nämligen de s. k. galuslridsvapnen.

Prop.
1987/88:98

2.3 Förbud mot att inneha s. k. gatustridsvapen på allmän plats

Mitt förslag:
Förbud införs mol atl inneha s.k. galustridsvapen på allmän plats i den
betydelse som delta begrepp har i brottsbalken. Vissa klart begränsade undantag
från detta förbud skall gälla.

Utredningens
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Enligt utredningens
förslag skall dock uttrycket allmän plats användas i den mening som avses i
allmänna ordningssladgan. Utredningen föreslår inle några uttryckliga undantag
från förbudet.

Remissinstanserna: Alla
remissinstanser delar utredningens uppfattning att gatustridsvapen bör
förbjudas på allmän plats. Åtskilliga av dessa vill gå längre än utredningen
och förordar ett totalförbud mol gatustridsvapen eller atl innehavsförbudet i
vart fall skall gälla på allmän plats i den betydelse som detta begrepp har i
brottsbalken. En remissinstans avstyrker lagstiftning på gmndval av
utredningsförslaget eftersom del anses allför onyanserat.

Skälen för mitt förslag:
Med ullrycket galustridsvapen bmkar man avse vissa vapen och andra föremål som
till sin typ är avsedda för våldsanvändning, exempelvis för hot eller
misshandel. Som exempel på galustridsvapen kan nämnas knogjärn, batonger, s.k.
precisionsslangbågar, karatepinnar, kaststjärnor, strypsnaror och rivhandskar.

Galustridsvapen förekommer
i växande utsträckning - särskilt bland vissa ungdomsgrupper. De föremål som
här avses säljs för närvarande fritt i vissa affärer och genom
postorderföretag. Inte sällan tillverkas sådana vapen också av bärarna själva.
Utredningen återger en uppgift från polisen att det har förekommit alt skolbarn
har tillverkat gatustridsvapen i skol-

10

slöjden utan att lärama
har ansett sig kunna hindra detta med hänsyn Ull alt Prop. 1987/88:98 något
lagligt förbud mot sådana vapen inte finns.

I
fråga om gatustridsvapen ger gällande regler om bl. a. beslag och

förverkande av farliga föremål i många fall möjlighet för polisen att ingripa

genom att beslagta vapnen. Det förekommer dock, som utredningen har

redovisat, inte så få fall där lagliga förutsättningar för alt ingripa inte är

uppfyllda, t.ex. därför att omständigheterna när vapnet påträffas inte är

sådana att det finns anledning att anta att det kan komma Ull brottslig

användning. I sådana situationer har det tydligen förekommit att åklagare

har hävt beslag av gatustrids vapen, som därefter har återlämnats till inne

havaren. ;

Jag
anser i likhet med utredningen och remissinstanserna att det bör införas regler
som skall förhindra alt gatustridsvapen förekommer på allmän plats. Sådan
lagstiftning skulle få betydelse framför allt i de fall då omständigheterna är
sådana att ett ingripande enligt de nya reglerna i 19 § andra stycket
polislagen inte kan ske och då omständigheterna inte heller är sådana att
innehavaren kan anses ha gjort sig skyldig till förberedelse tUl ett
våldsbrott. Bestämmelser om straffansvar för innehav av gatustridsvapen på
allmän plats och förverkande av del aktuella vapnet skulle med andra ord ge
störte möjligheter atl la hand om dessa särskilt farliga föremål och därigenom
förhindra atl de används för att skada andra människor.

Jag
avser att i specialmotiveringen närmare redogöra för vilka typer av föremål som
bör omfattas av en sådan reglering.

De
undantagsproblem jag har berört i fråga om ett knivförbud gör sig inte lika
starkt gällande beträffande galuslridsvapnen. Del finns emeUertid ett visst
utrymme för godtagbart innehav av föremål som kan anses rymmas under
beteckningen galustridsvapen. Jag tänker då närmast på batonger som används
inte bara av polisen utan även av väktare, ordningsvakter och skyddsvakter.
Jag föreslår mol den bakgmnden att undantag görs för sådana föremål som ingår i
föreskriven utmstning för viss tjänst eller särskilt uppdrag. Undantag bör
också gälla om ett innehav annars på grund av särskilda omständigheter måste
anses som uppenbart befogat. Jag tänker här exempelvis på transport av
utställningsföremål av nu ifrågavarande slag som sker under betryggande
former.

Av
betänkandet framgår alt utredningens förslag i denna del närmast är all anse
som ett första steg i riktning mol ett totalförbud mot gatustridsvapen.
Utredningen kommer således i ett senare sammanhang all ta upp frågan om förbud mol
galustridsvapen även på enskilt område saml frågor om import och försäljning av
sådana föremål. Eftersom jag har svårt att se alt gatustridsvapnen, allmänt
sett, har något existensberättigande uppfattar också jag étl förslag atl
förbjuda dem på allmän plats som ett första steg mot ett mera generellt förbud.
Jag räknar därför med alt på gmndval av ett senare belänkande från utredningen
ha anledning all ta upp frågan om ett mera långtgående förbud mot dessa
föremål.

Uttrycket
allmän plats används av utredningen i den mening som det har

enligt allmänna ordningssladgan. Det är i första hand fråga om gala, torg,

park och annan plats som enligt fastställd detaljplan utgör allmän plats och

som har upplåUts för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av 11

hamnområde,
allmän väg saml annat område som är upplåtet tUl eller Prop. 1987/88:98 annars
utnyttjas för allmän samfärdsel (I § första stycket). I en lokal ordningsstadga
kan dessutom bestämmas att även andra till allmänt begagnande upplåtna områden
vid tillämpningen av de allmänna ordningsföreskrifterna i allmänna
ordningsstadgan eller av föreskrifter i lokal ordningsstadga skall vara
likställda med allmän plats. Ett utmärkande drag för begreppet aUmän plats i ordningslagsUflningen
är aUtså atl det avser områden som är upplåtna för aUmän samfärdsel.

Innetorg
och stalionsväntsalar är inte allmänna platser enligt allmänna ordningsstadgan.
Platser under tak eller under jordytan kan ibland vara allmänna platser enligt
allmänna ordningsstadgan. Hit kan räknas t.ex. nedgången till en tunnelbaneslaUon
men däremot inte själva väntsalen eUer pertongen. I praxis synes
gränsdragningen ske på del sättet alt platsen blir allmän, om allmänheten har
obehindrat Ullträde till den. Sådana delar av ett trafikområde som är avspärtade
för allmänheten eller till vilka Ullträde är beroende av färdbiljett är däremot
enligt rättsUllämpningen inle att anse som allmänna platser enligt allmänna
ordningsstadgan.

Vid
remissbehandlingen har från många håU anförts att förbudet mot innehav av galustridsvapen
bör gälla på allmän plats i den mera vidsträckta mening som uttrycket har i
brottsbalken.

I
brottsbalken utgör bestämningen allmän plats rekvisit i den straffbara handlingen
vid vissa brott, som olUlåtet förfarande med pornografisk bUd (16 kap. II §)
och förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §). Begreppet allmän plats har som
antytts en betydligt mera vidsträckt innebörd i brottsbalken än i allmänna
ordningsstadgan. I brottsbalken anses det omfatta varje plats, utomhus eller
inomhus, som är upplåten för eller annars frekventeras av allmänheten. Om
allmänheten har tillträde endast under vissa lider, är platsen allmän under
denna lid men inte i övrigt. Allmänna platser i brottsbalkens mening är alltså
inte bara sådana områden som avses med uttrycket aUmän plats i allmänna
ordningsstadgan. Även för allmänheten tillgängliga delar av exempelvis
flygplatser och andra trafikområden, väntsalar, spårvägs- och busstationer,
restauranger, hotell, affärer, teatrar, biografer, idrotlsområden, bad- och
campingplatser, kyrkogårdar, tåg, bussar och andra allmänna kommunikationsmedel
är allmän plats enligt brottsbalken.

När
det gäller frågan om vilken innebörd som bör ges ål uttrycket allmän plats i
förevarande sammanhang vill jag först säga att jag har förståelse för utredningens
ståndpunkt. Med den utformning av regleringen som utredningen har valt är
sambandet mellan förbudet mot gatustridsvapen och ordningslagstiftningen sådant
att det ter sig naturligt att det får gälla på allmän plats i den mening som
avses i allmänna ordningsstadgan.

Rent
sakligt talar emellertid övervägande skäl för att gatustridsvapen inle bör få
innehas på platser som är allmänna enligt brottsbalken men inte enligt
ordningslagstiftningen.

Jag vill också påpeka att
den av utredningen föreslagna ordningen i

praktiken skuUe innebära att gatustridsvapen som anträffas på platser som

är allmänna enbart enligt brottsbalkens synsätt kan omhändertas och inne

havaren straffas. Jag har nämligen svårt att tänka mig någol exempel där 12

en person kan medföra ett
gatustridsvapen till exempelvis ett idroltsområ-de eller ett tunnelbanelåg utan
atl dessförinnan passera över ett område som är allmän plats enligt allmänna
ordningsstadgan. Överträdelse av förbudet skulle ju ske redan vid del tillfället
och därmed skuUe också föreligga förutsättningar för beslag och förverkande av
föremålet samt straffansvar för gärningsmannen.

Inte minst av pedagogiska
skäl anser jag att det skulle innebära betydande fördelar, om det direkt genom
del lagstadgade förbudet görs klart att innehav inte är tiUåtet på allmän plats
i den vidsträckta betydelse som uttrycket har i brottsbalken. Jag förordar
därför denna lösning.

Jag vUl tillägga all
ordningslagstiftningens framtida utformning för närvarande övervägs i departementet
på gmndval av ordningsstadgeutred-ningens betänkande (SOU 1985:24) Ordningslag.
Del kan i del sammanhanget finnas anledning alt återkomma till de problem som
kan vara förenade med all uttrycket allmän plats förekommer i både ordningslagstiftningen
och brottsbalken men med skilda betydelser.

Förbudet mot alt inneha galustridsvapen
kommer alt gälla också vid sådana offentliga Ullställningar och aUmänna
sammankomster som inte äger mm på allmän plats. Dessa vapen utgör nämligen
exempel på sådana farliga föremål som bör jämställas med knivar enligt vad jag
har anfört i föregående avsnitt. Sådant innehav av batonger som enligt vad jag
tidigare anfört skall vara tillåtet på allmän plats bör självfaUet också vara tUlåtet
vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

Prop. 1987/88:98

2.4 Den
lagtekniska lösningen

Mitt
förslag: De nya bestämmelsema om förbud mot att inneha knivar och andra farliga
föremål tas in i en särskild lag.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har i
allmänhet godtagit utredningens förslag. Två remissinstanser förordar att reglema
tas in i aUmänna ordningsstadgan och lagen om aUmänna sammankomster.

Skälen för mitt förslag:
Utredningen har förordat att de nya bestämmelserna om knivförbud m. m. tas in
i en särskild lag om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra
farliga föremål. Ett alternativ skulle vara att -som några remissinstanser
föreslagit - ta in förbuds- och straffbestämmelserna i allmänna
ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster. I avvaktan på att det
beredningsarbete rörande ordningslagstiftningens framtida utformning som jag
berörde i föregående avsnitt slutförs bör emellertid allmänna ordningsstadgan
och lagen om aUmänna sammankomster inte förses med dessa nya förbudsregler.
Jag vill inte utesluta att det i framtiden kan visa sig ändamålsenligt att föra
över bestämmelsema till en mera övergripande ordningslag.

13

3 Upprättat lagförslag Prop. 1987/88:98

I
enlighet med det anförda har i jusUtiedepartementel upprättats ett förslag Ull
lag om förbud mot att i vissa faU inneha knivar och andra farliga föremål.

Förslaget bör fogas som
bilaga 2 till protokollet i detta ärende.

4
Specialmotivering

1 §
Knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade

att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas vid

offenUiga Ullställningar som avses i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om all

männa sammankomster.

Förbudet
i första stycket gäller inte,

1.
om innehavet slår i
överensstämmelse med ändamålet med tUlställ-ningen eller sammankomsten,

2.
om föremålet skaU användas vid
arbete på platsen eller

3.
om innehavet annars med hänsyn
till föremålets art och övriga omständigheter är alt anse som befogat.

Första
stycket

Bestämmelsen
anger den yttre ramen för förbudet mot all inneha kniv eller annat farligt
föremål vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar.
Innebörden av begreppen allmänna sammankomster och offenUiga liUställningar
framgår av hänvisningen till berörda författningar och har även behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2)

Under
begreppet knivar ryms bl. a. slidknivar, dolkar och stUetter. Hit hör i princip
även olika slag av arbetsknivar, men innehav av dessa kommer i praktiken ofta
att falla utanför förbudet på gmnd av den undantagsregel som berörs nedan.

Bajonetter
och skarpslipade sablar är exempel på andra stick- eller skärvapen. Under
förbudet enligt förevarande paragraf faUer även en del verktyg och andra
föremål som genom sin konstmktion är ägnade att användas för att skada andra.
Hit kan t. ex. höra sylar, stämjärn och mejslar. Regeln tar i princip sikte på
sådana föremål som kan utgöra vapen enligt 4 kap. 5 § BrB och som även avses i
förverkanderegeln i 36 kap. 3 §

2 BrB.

De s. k. gatustridsvapnen,
som behandlas i 2 §, nämns inte särskiU men omfattas också av förbudet i
förevarande paragraf.

Utanför
regleringen faller däremot skjulvapen och andra föremål som regleras i
vapenlagen (jfr 3 §).

Bestämmelserna i första
stycket tar i första hand sikte på knivar som bärs i handen, vid bältet, i en
ficka eller på annat Hknande sätt. Även knivar som innehas på annat sätt, t.
ex. genom att medföras i en väska eller påse, omfattas dock av förbudet.
Detsamma gäller knivar som har medförts UU en sammankomst eller tillställning
och där gömts undan för att kunna hämtas vid behov. I regel bör det också anses
otillåtet att förvara en kniv i en garderob som är belägen i anslutning till
allmänhetens entré till

14

den
lokal eller det område, där sammankomsten eller tillställningen äger Prop.
1987/88:98 rum. En sådan kniv torde normalt få anses innehas av ägaren vid
sammankomsten eller tillställningen. Om någon förvarar en kniv för en annan
persons räkning kan bägge personerna anses inneha kniven. Vad som nu har sagts
om knivar gäller även andra föremål som omfattas av förbudet.

Förbudet
gäller vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Det omfattar
alltså såväl publik som personal och andra medverkande. Däremot gäller inte
förbudet vid förflyttningar till eller från en sammankomst ellei-
tillställning.

Det
kan finnas skäl all här beröra den typ av sammankomster som — med eller utan
Ullstånd - anordnas på allmän plats av bl. a. gatumusikanter. Den som innehar
exempelvis en kniv och som enbart passerar platsen för en sådan sammankomst gör
sig naturligtvis inte skyldig till överträdelse av förbudet. Detsamma bör vara
fallet, om han är tvungen alt tränga sig förbi den publik som samlats på platsen.
Stannar han för alt lyssna på musiken, kommer han däremot all bevista
sammankomsten och kan därmed bryta mol förbudet, om förhållandena inte är
sådana alt undantagsreglerna i andra stycket är tillämpliga. Till detta skall
läggas att den som spontant på allmän plats deltar i en sammankomst av nu
angivet slag och son genom innehav av kniv eller annat föremål råkar överträda
förbudet i första stycket kan undgå ansvar genom den straffrihetsregel som
föreslås i .4 § och som jag skall återkomma till senare.

Andra
stycket

Här
anges vissa undantag från förbudet i första stycket. Sålunda föreskrivs att
förbudet inte gäller om innehavet slår i överensstämmelse med ändamålet med
tillställningen eller sammankomsten, om föremålet skall användas vid arbete på
platsen eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art och övriga omsländigheler
är alt anse som befogat.

Del
första fallet hänför sig till ändamålet med sammankomsten eller tillstäUningen.
Undantaget gör det t. ex. tillåtet att använda kniv vid tillagning och
förtäring av mat vid evenemang där matservering ingår som ett led, t. ex. vid
danstillställningar och basarer. Del bör också vara tillåtet att ta med sig för
ändamålet lämpade knivar för alt anrätta och äta mat vid en allmän picknick av
det slag som exempelvis ibland anordnas i Hagaparken utanför Stockholm.

Även
sport- och idrottsevenemang har ibland ett ändamål som motiverar att man bär
med sig kniv eller andra vapen, t. ex. fiske- eller fäkttävlingar.. Motsvarande
gäller vid vissa teaterföreställningar, folkdansupplrädanden och andra
uppvisningar. Vid t.ex. en del hembygdsevenemang kan även publiken sägas delta
i en uppvisning genom att bära folkdräkt, och det bör då vara tillåtet att bära
en kniv som tradiUonellt ingår i dräkten. Den gjorda exemplifieringen är inte
avsedd alt vara uttömmande.

Vid
tillämpningen av undantagsregeln bör man i första hand utgå från de

ändamål som typiskt sett ligger i linje med sammankomster eller tillställ

ningar av ett visst slag. Ändamålet med exempelvis en konsert är typiskt

sett att framföra musik för en publik. Det finns därför knappast motiv för

vare sig musiker eller publik all bära kniv. I vissa fall är dock musikframfö- 15

randel förenat med ett
uppträdande, som kan motivera att vissa normalt Prop. 1987/88:98

sett förbjudna föremål får
bäras av musikerna, t. ex. vid vissa slag av

rockkonserter. Däremot
torde det aldrig kunna godtas atl publiken vid en

konsert uppträder
beväpnad, inte ens om den skulle uppmanas till det av

arrangörerna. En motsatt
ordning skulle ligga alltför långt ifrån vad som

typiskt
sett är ändamålet med en konsert. Likaså bör del anses främmande

för ändamålet med en
politisk demonstration all uppträda beväpnad, även

om del poliUska budskapet
innebär en bekännelse Ull en våldsideologi.

Vid
regelns tillämpning bör man givelvis beakta även typen av kniv eller föremål.
En offentlig picknick av det slag som nyss nämndes kan väl motivera atl
deltagarna medför t.ex. malkniv eller förskärare av normal beskaffenhet men
däremot inte störte s. k. överlevnadsknivar eller stiletter eller andra föremål
som typiskt sett har egenskaper som gör dem mer ägnade att användas som vapen
än vad som krävs med hänsyn till tillställningens ändamål.

Det
andra undantagsfallet avser användning i arbete. Därmed avses både yrkesmässigt
arbete och annat. Regeln innebär att en kniv eller ett annat föremål får
medföras vid en tillställning eller en sammankomst som ett led i ett arbete på
platsen. Givelvis bör del även vara lilllåtet exempelvis för en hantverkare
alt i sin yrkesutövning bära med sig en kniv som han brukar använda i arbetet
även om del inle står klart all kniven krävs just vid den aktuella
arbetsuppgiften (se under 4 §). Däremot ger delta undantag självfallet inle
rätt för t. ex. en deltagare i publiken att medföra en kniv, som han avser all
använda som arbetsredskap vid ett senare Ultfälle eller som han nyss har
använt. I det fallet kan ju kniven knappast anses buren som ett led i ett
arbete på platsen.

Vidare
undantas sådana situationer där innehav av kniv eller annat föremål vid en
tillställning eller sammankomst framstår som befogat. I lagtexten har detta
kommit till uttryck på det sättet alt förbudet inte gäller i fråga om innehav
som med hänsyn Ull det aktuella föremålets art och övriga omständigheter
framstår som befogat. Tanken är att del inte skall vara förbjudet atl bära
förhållandevis ofarliga knivar — exempelvis mindre hopfällbara pennknivar - vid
offentliga lillslällningar och allmänna sammankomster. Av betydelse är också
anledningen till all föremålet har medförts och hur del förvaras. Förbudet bör
exempelvis inte omfatta en som present inköpt förskärare om denna, innan
hemtransport hunnit ske, inslagen i ett paket medförs vid en biografföreslällning.
Även scouter - i vilkas utrustning ingår kniv - bör med stöd av denna
undanlagsregel kunna bevista sådana lillslällningar och sammankomster som de bmkar
bevista i scoululrustning. Delsamma bör t.ex. gälla en hantverkare som stannar till
för atl lyssna på en gatumusiker eller ett politiskt torgmöte.

Avslutningsvis kan
framhållas all undantagsreglerna bör tillämpas med

förnuft och generositet, så atl inte knivförbudet med fog uppfattas som ett

otillbörligt ingrepp i den personliga friheten. Man bör vid tillämpningen

hålla i minnet att knivförbudet är avsett att i första hand träffa ett sådant

innehav av knivar, som ökar risken för alt våldshandlingar inträffar och

inle fall då innehavet framstår som nödvändigt eller harmlöst för ett natur

ligt betraktelsesätt. 16

2 § Utöver vad som
följer av 1 § gäller förbud mot att på allmän plats Prop. 1987/88:98 inneha
knogjärn, batonger, kaststjärnor och andra sådana föremål som är särskilt
ägnade alt användas som vapen vid broll mot liv eller hälsa.

Förbudet
i första stycket gäller inle om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår
i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med
hänsyn till särskilda omständigheter måste anses uppenbart befogat.

Första
stycket

Paragrafen
innehåller ett förbud mot att på allmän plats inneha vissa särskilt farliga
föremål. De föremål som avses är främst s. k. gatustridsvapen. Utmärkande för dessa
är all deras enda funktion i princip är all de kan användas som vapen. All
vapen och andra föremål som omfattas av vapenlagen faller utanför förbudet
framgår av 3 §.

De
föremål som förbudet omfattar har i lagtexten definierats som knogjärn, batonger,
kaslstjärnor och andra sådana föremål som är särskilt ägnade all användas som
vapen vid broll mot liv eller hälsa. Fömtom de i lagtexten angivna exemplen
omfattar förbudet olika former av gatustrids-vapen som karalepinnar, strypsnaror,
rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar, s. k. precisionsslangbågar,
morgonstjärnor, kedjor som har försetts med handtag samt ölburkar som har
fyllts med cement. Till den förbjudna kretsen hör emellertid även föremål som
kan användas till annat än vapen men som ändå genom sin konstruktion är särskUt
ägnade atl användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Som exempel på
denna kategori kan nämnas tunga metallbälten, konstmerade för att - förutom som
bälten - kunna användas som slagvapen.

Utanför
tillämpningsområdet för denna paragraf faller däremot i princip knivar och
andra stick- eller skärvapen. Detsamma gäller verktyg och andra bmksföremål,
som inte särskilt har konstruerats eller modifierats för att användas som
vapen. Begränsningen markeras lagtekniskt genom kravet på att de förbjudna
föremålen skall vara "sådana" som knogjärn, batonger och kaststjärnor
saml "särskilt" ägnade alt användas som vapen vid brott mot liv eller
hälsa. Det är alltså föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning.

Direkt
av lagtexten följer att exempelvis s.k. spiralbalonger inte får innehas på
allmän plats. Förbudet omfattar emellertid även andra slags batonger under
förutsättning att de är särskilt ägnade att användas som vapen.

Begreppet
aUmän plats används i samma betydelse som i brottsbalkens bestämmelse om
förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §). Skälen för detta har redovisats i
den allmänna motiveringen, där frågan också har kommenterats närmare (avsnitt
2.3).

Andra
stycket

Utanför
förbudet faller de fall då exempelvis en batong bärs med stöd av en

reglementsenlig
befogenhet, t. ex. av poliser, väktare eller ordningsvakter.

Ett uttryckligt undantag i
lagtexten för dessa fall har tagits in i andra

stycket.

Såsom
redovisats i den allmänna motiveringen avser vapenutredningen 17

alt återkomma till frågan
om ett totalförbud mol den aktuella typen av

föremål. I avvaktan på ett
förslag i den delen bör del vid sidan av det nyss Prop. 1987/88:98

berörda undantaget finnas
en viss ytterligare möjlighet för innehav av

gatustridsvapen på allmän
plats. Detta bör emellertid endast gälla om det

finns särskilda
omständigheter som gör innehavet uppenbart befogat. Så

kan exempelvis vara fallet
om föremålet transporteras väl nedpackat under

betryggande
former. Regeln i 4 § om undantag för ringa faU är dessutom

lUlämplig.
Innehav som inte faller under den här aktuella undantagsregeln

bör dock endast sällan
kunna anses som ringa fall.

3 §
I fråga om vapen och andra föremål som vapenlagen (1973:1176) är

tillämplig på gäller föreskriftema där i stället för denna lag.

Skjutvapen
är sådana föremål som formellt skulle kunna omfattas av förbuden i 1 och 2 §§.
För att klargöra alt den nya lagen inte gäller i fråga om sådana vapen har i
förevarande paragraf angetts att föreskrifterna i vapenlagen gäller i stället i
fråga om dem. Detsamma gäller andra föremål som omfattas av vapenlagen.

4 §
Den som uppsåUigen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skaU

dömas till böter eUer fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte tiU

ansvar.

I
paragrafen föreskrivs till en början att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mol förbudet i 1 eller 2 § skall dömas UU böter eller fängelse i högst
sex månader. Fängelsepåföljden bör naturligtvis tiUämpas endast i grövre fall.
Av betydelse för den bedömningen är fömtom föremålets karaktär även de
omständigheter under vilka överträdelsen skett. Har del förelegat en uppenbar
fara att föremålet skulle komma Ull användning påverkar del naturligtvis
bedömningen.

Även
oaktsam överträdelse av förbudsreglerna är straffbar. Det innebär att även den
som t. ex. av glömska bär med sig ett vapen till en sammankomst eller tiUstäUning
kan fäUas liU ansvar, om inte någon av undantagsreglerna är tillämplig. Vid
den praktiska tillämpningen av förbudsreglema kan det naturligtvis vid fall av oaktsamhet
ofta finnas skäl att lämna rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen
och 5 kap. 5 § polisförordningen (1984:730, 5 § ändrad senast 1985:752).

Enligt
andra meningen skall ringa fåll av överträdelse av förbudsreglerna inte vara
straffbara.

Frågan
om en överträdelse av förbudsreglerna utgör ringa fall bör avgöras genom en
samlad bedömning av de föreliggande omsländighetema.

Som
ringa kan t.ex. anses fall när en hantverkare i sin yrkesutövning medför en arbetskniv
Ull en sammankomst eller lillslällning trots att han inte skall ulföra något
arbete på platsen.

.
Däremot bör innehav av galustridsvapen sällan kunna anses som ringa fall.

18

Om
innehavaren av en kniv eller ett farligt föremål har ådragit sig ansvar för
misshandel eller för försök eller förberedelse till ett sådant brott torde
allmänna principer för s. k. brottskonkurtens i regel leda tiU alt personen döms
endast för brottsbalksbrottel och inle därjämle för överträdelse av nu
förevarande lag.

5 § Knivar eller andra
föremål som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skaU Prop. 1987/88:98 förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Enligt
paragrafen skall knivar eller andra föremål som har varit föremål för brott
enligt knivförbudslagen förklaras förverkade om del inte är uppenbart
oskäligt. Föreskriften kompletteras av de allmänna reglerna om förverkande i 36
kap. BrB.

Förverkande
fömtsätter alltså att del föreligger ett brott mot 1 eller 2 §. Därvid utesluts
förverkande i de fall då innehavet faller under undantagsreglerna i dessa
paragrafer. Att kniven eller föremålet innehafts av någon som inte har fyllt 15
år och som därför enligt 33 kap. 1 § BrB inte kan dömas till påföljd är däremot
inget hinder mot förverkande (jfr dock 36 kap. 13 §).

I
fall, som enligt 4 § är att anse som ringa och därför inte skall föranleda ansvar,
torde del i aUmänhet vara uppenbart oskäligt atl föremålet förklaras
förverkat.

Ett
föremål som kan förklaras förverkat med stöd av reglerna i paragrafen får tas
i beslag (jfr 27 kap. 1 § BrB). Föremålet får eftersökas genom kroppsvisitation,
fömtsatt att del förekommer anledning all brott har förövats (jfr 28 kap. II §
RB). Naturligtvis kan det även inträffa alt beslag och förverkande enligt
nämnda regler kan komma i fråga beträffande knivar och andra föremål, som påträffas
vid t.ex. kroppsvisitation enligt 19 § polislagen (1984:387). Jag vill dock
understryka att det utöver vad som följer av 19 § andra stycket inte föreligger
någon allmän befogenhet för polisen att, utan brottsmisstanke, kroppsvisitera
deltagare vid sammankomster eller tillställningar för alt undersöka om någon
har överträtt reglema om knivförbud.

Förverkande
beslutas av domstol i samband med prövning av åtal. Det kan också behandlas
inom ramen för reglerna om strafföreläggande (jfr 48 kap. RB). Om åtal inle
väcks, t. ex. därför att kniven tagits från någon som inte är straffmyndig, får
förverkande beslutas av åklagaren i enlighet med reglema i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Ikraftträdande

Den
föreslagna lagsttftningen bör träda i kraft så snart som möjligt och

åtminstone
före midsommarhelgen 1988.

5 Hemställan

Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslaget UU lag om förbud mol
att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

19

Lagrådet Prop. 1987/88:98

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-02-11

Närvarande:
jusUtierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justiUerådet Freyschuss.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om förbud mol atl i vissa fall inneha knivar och andra farliga
föremål.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Nils Rek-ke.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Äv
remissprotokollet framgår atl de i 2 § åsyftade typerna av föremål (de utpräglade
gatustridsmedlen) i och för sig skall vara omfattade också av 1 §. Detta får
bl. a. betydelse om ett galustridsvapen tas med på en offentlig Ullställning
eller allmän sammankomst som inte äger mm på aUmän plats, i vilket fall 2 §
inte slår till (remissprolokollets avsnitt 2.3 sista stycket).

Det
sålunda Ulltänkta inbördes förhållandet mellan remissförslagets 1 § och 2 § kan
knappast uppfattas vid en läsning av enbart lagtexten. Läsaren bibringas
snarast intrycket atl paragraferna utgör skilda fack: 1 § tycks avse stick- och
skärvapen och andra "sådana" (= liknande?) föremål; 2 § förefaller
gälla klubbande eller kastlämpliga vapen. Denna sistnämnda disUnklion är
således ej i överensstämmelse med förslagets tanke.

Ett
möjligt sätt att i lagtexten förtydliga den avsedda innebörden är följande.

I
1 § stryks ordet "sådana".

Första
stycket i 2 § ges förslagsvis följande lydelse:

"Utöver
vad som följer av 1 § gäller förbud mot att på allmän plats inneha knogjärn,
batonger, kaslstjärnor och andra sådana föremål som - -

— liv
eller hälsa."

I
anslutning till dessa formuleringsförslag är att anmärka, att av remissprotokollets
specialmotivering till 2 § första stycket framgår att ordet "sådana"
- i förbindelse med de dessförinnan nämnda gatustridsvapnen -

- skulle
förmedla intrycket att ordet "sådana" här fyller funktionen att visa

släktskap med de särskilt nämnda gatustridsmedlen.

Motsvarande
språkliga konstmktion i I § skulle emellertid betyda något annat (jfr ovan).
Oklarheten i berörd del bör undanröjas. I övrigt föranleder förslaget inte
någon erinran.

20

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:98

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodslröm, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition om knivförbud i vissa fall m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 4 febmari 1988) över förslag tUl lag om förbud mot att
i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har i sak godtagit det remitterade förslaget men förordat vissa jämkningar i 1
och 2 §§ i förtydligande syfte.

De
av lagrådet förordade justeringarna bör enligt min mening vidtas.

Med
hänvisning tUl det anförda hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen att
anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.

Regeringen
ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen atl anta det förslag som föredraganden har lagt fram.

21

Sammanfattning

Bilagal
Prop. 1987/88:98 Bilaga 1

Regeringen
har i en skrivelse till riksdagen i oktober 1986 lagt fast ett program för en
intensifierad kamp mot våldsbroltsligheten. Denna utredning ingår som ett led
i detta arbete.

I
detta delbetänkande lägger utredningen fram förslag Ull en av de frågor som
enligt direktiven skall behandlas med förtur, nämligen åtgärder som gäller
knivar och andra farliga föremål.

Redan
i dag finns regler som gör del möjligt för polisen alt under vissa förutsättningar
ingripa mot personer som bär kniv eller andra vapen t. ex. på gatan. Delta kan
ske främst i situationer då del kan befaras att vapnen skall komma Ull
brottslig användning. Utredningen anser atl ett mera generellt utformat
knivförbud förenat med en straffsanktion tydligare skulle markera samhällets
avståndstagande från bruket all gå omkring beväpnad. Erfarenheter från bl. a.
Finland, som är ett av flera länder som redan har en liknande lagstiftning,
lyder på att ett sådant förbud kan minska benägenheten hos allmänheten att bära
kniv. Man kan visserligen inle förvänta sig att ett knivförbud skulle få någon
drastisk inverkan på vålds-brottslighetens totala nivå och utveckling.
Samtidigt slår det helt klart med tanke på all vapen av den här typen
förekommer i så stor omfattning vid de allra grövsta våldsbrotten, alt en
minskad förekomst av sådana vapen bör få gynnsamma effekter i form av minskade
skador i just denna broltskate-gori. Enkelt uttryckt; färte människor som dödas
eller skadas svårt på grund av våld. Mol bakgrund av detta föreslår utredningen
en lag om förbud mot atl bära kniv och andra farliga föremål.

Vid
utformningen av reglerna om knivförbud måste man beakta atl besvärliga
gränsdragningsproblem kan uppslå med hänsyn till att knivar har en vidsträckt
användning som bruksföremål. En sådan användning måste naturligtvis tillåtas
även i fortsättningen. Utredningen har därför i detta inledande skede av sitt
arbete nöjt sig med alt föreslå en reglering som är mindre långtgående är vad
som kanske vore motiverat om man endast log hänsyn Ull det angelägna intresset
att minska förekomsten av knivvåld.

Den
föreslagna nya lagen innebär ett förbud mol alt inneha kniv vid offentliga UllstäUningar
eller allmänna sammankomster. Detsamma gäller i fråga om andra stick- eller
skärvapen samt andra föremål som är ägnade all användas som vapen vid brott mol
liv eller hälsa.

Från
detta förbud bör undantag göras för innehav som står i överensstämmelse med
ändamålet med tillställningen eller sammankomsten eller om kniven eller
föremålet skall användas vid ett arbete på platsen. Genom dessa undanlag blir
del möjligt all i sedvanlig omfattning använda kniv vid t. ex. olika slag av
arbeten, i restaurangverksamhet, vid uppvisning e.d.

I fråga om en typ av vapen
föreslår utredningen alt förbud skall gälla

även innehav på allmän plats, alltså t. ex. galor och torg. Det gäller s. k.

galustridsvapen som exempelvis knogjärn, spiralbatonger, slangbågar, ka

ratepinnar och kaslstjärnor. Sådana föremål har knappast någon lagligt 22

godtagbar användning på allmän plats och det finns därför inte skäl att

befara några störte
gränsdragningsproblem vid tillämpningen av förbudsre- Prop. 1987/88:98

geln. Bilaga 1

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de föreslagna förbudsreglerna
bör dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall
inte dömas Ull ansvar. Genom detta undantag kan man undvika en tillämpning av
förbudsreglerna som i enstaka fall kan framstå som stötande.

Den
föreslagna lagen innehåller också en regel som förverkande av knivar och andra
farliga föremål som har använts i strid mot lagen.

Om
detta lagförslag antas avser utredningen att låta följa upp och utvärdera
tillämpningen efter något Ud. Man bör därvid kunna få underlag för att bedöma
om del finns skäl alt utvidga knivförbudet till att även avse t. ex. allmän
plats.

23

Bilaga
2 Prop. 1987/88:98 Bilaga 2

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till

Lag om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra
farliga föremål

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Knivar, andra stick- och skärvapen och andra sådana föremål som är

ägnade alt användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas

vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan

(1956:617) eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen

(1956:618) om allmänna sammankomster.

Förbudet
i första stycket gäller inte,

1.
om innehavet slår i
överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten,

2.
om föremålet skall användas vid
arbete på platsen eller

3.
om innehavet annars med hänsyn till
föremålets art och övriga omständigheter är atl anse som befogat.

2 §
Knogjärn, batonger, kaststjärnor och andra sådana föremål som är

särskilt ägnade alt användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte

innehas på allmän plats.

Förbudet
i första stycket gäller inle om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår
i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med
hänsyn till särskilda omständigheter måste anses uppenbart befogat.

3
§ I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen (1973:1176) är tillämplig på gäller föreskrifterna där i
stället för denna lag.

4
§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 1 eller 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader. I ringa fall döms inte till ansvar.

5
§ Knivar eller andra föremål
som innehafts i strid mol I eller 2 § skall förklaras förverkade, om det inte
är uppenbart oskäligt.

Denna
lag träder i kraft den 1 juni 1988.

24

Innehåll Prop. 1987/88:98

Sid.

ProposiUon........................................................... .. 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ......................... .. 1

Propositionens
lagförslag ...................................... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1988 ... 3

1
Inledning ........................................................ 3

2
Allmän moUvering ............................................. 3

2.1
Allmänna utgångspunkter .............................. 3

2.2
Knivförbud vid allmänna
sammankomster och offenUiga tillställningar 6

2.3
Förbud mot att inneha s. k. galustridsvapen
på allmän plats .... 10

2.4
Den lagtekniska lösningen ................................ 13

3
Upprättat lagförslag ........................................... 14

4
Specialmotivering................................................ 14

5
Hemställan......................................................... 19

6
Beslul ............................................................. 19

Utdrag
av lagrådets protokoll den 11 febmari 1988 ..... 20

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988 .. 21

Bilagor

Bilaga
1 Sammanfattning av utredningens förslag

Bilaga
2 Lagrådsremissens lagförslag

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 25