Prop. 1988/89:108

Regeringens proposition 1988/89:108

om säkerhetspolisens inriktning och organisation m. m.

Prop. 1988/89:108

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 9 februari 1989 för de åtgärder och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt K.Å. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas vissa principiella ställningstaganden om polisverksamheten
rörande brott mot rikets säkerhet. För denna verksamhet bör även i framtiden
finnas en särskild polisorganisation (säkerhetspolisen) inom
rikspolisstyrelsen. Säkerhetspolisen bör svara för kontraspiona-ge, terrorismbekämpning,
åtgärder mot subversiv verksamhet och säkerhetsskydd. Regeringen bör lägga
fast riktlinjer för verksamheten efter samråd med partiledarna i de partier som
är företrädda i utrikesnämnden. Säkerhetspolisens ledning bör förstärkas och
den parlamentariska insynen förbättras. Även personalpolitiska frågor rörande
säkerhetspolisen berörs.

I
propositionen föreslås också att det i polislagen (1984:387) tas in uttryckliga
regler om att rikspolisstyrelsen kan ges i uppdrag att leda polisverksamhet
rörande brott mot rikets säkerhet.

I
lagen (1976:600) om offentlig anställning föreslås bestämmelser om
förflyttningsskyldighet för arbetstagare vid säkerhetspolisen.

I
propositionen lämnas vidare förslag till anslagsberäkning för säkerhetspolisen
för nästa budgetår.

Den
föreslagna reformeringen av säkerhetspolisen bör i sina huvuddrag genomföras
under nästa budgetår. Lagförslagen bör träda i kraft den I juli 1989.

I Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 108

1 Förslag till

Lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom
föreskrivs att 7 § polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse.

7 §

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Rikspolisstyrelsen är
central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta.
Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom
polisväsendet.

Regeringen kan uppdra åt
rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet Jör att förebygga och avslöja
brott mot rikets säkerhet. Regeringen kan också uppdra åt rikspolisstyrelsen att
i särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. När rikspolisstyrelsen
leder polisverksamhet skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs
om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen.

Regeringen
kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att i särskilda hänseenden leda
polisverksamhet eller bestämma om sådan verksamhet. När rikspolisstyrelsen
leder polisverksamhet skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs
om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen.

Prop.
1988/89:108

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom
föreskrivs att 7 kap. 8§ lagen (1976:600) om offentlig anställning' skall ha
följande lydelse.

Prop.
1988/89:108

Nuvarande lydelse

Föreslagen. lydelse

'kap.

8§

En arbetstagare hos
staten som är anställd med fullmakt får förflyttas till en annan statlig
tjänst, som tillsätts med fullmakt. Inom försvarsmakten får dessutom en
arbetstagare, som har en militär tjänst och som är anställd med förordnande
tills vidare, förflyttas till en annan militär tjänst enligt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar.

En arbetstagare hos staten som är anställd med fullmakt får förflyttas
till en annan statlig tjänst, som tillsätts med fullmakt. Inom försvarsmakten
får dessutom en arbetstagare, som har en militär tjänst och som är anställd
med förordnande tills vidare, förflyttas till en annan militär tjänst enligt de
närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Åven en arbetstagare som är anställd
vid rikspolisstyrelsen för arbete i polisverksamhet för alt förebygga och
avslöja brott mot rikets säkerhet får förflyttas tiU en annan statlig tjänst
enligt de närmare jöre-skrifter som regeringen meddelar. En arbetstagare som är
polis får därvid endast förflyttas UU en annan polistjänst.

Förflyttning
enligt första stycket till en anställning hos en myndighet inom något annat
verksamhetsområde får endast ske om arbetsuppgifterna är likartade eller
arbetstagaren i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för
anställningen.

Om
förflyttning av den som är utnämnd till ordinarie domare föreskrivs i
regeringsformen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

'
Lagen otntryckt 1987:1000.

Civildepartementet Prop. 1988/89:108

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 febmari 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Göransson, Gradin, R.
Carlsson, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg,
Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Johansson

Proposition om säkerhetspolisens inriktning och
organisation m. m.

1 Inledning

Inom
rikspolisstyrelsen finns en särskild avdelning för säkerhetsfrågor. Denna
avdelning — säkerhetspolisen — är den del av polisen som har till uppgift att
förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet.

I
den allmänna debatten har säkerhetspolisen många gånger tilldragit sig ett
stort intresse. Verksamheten har också från tid till annan granskats i särskild
ordning, senast av bl. a. juristkommissionen och den parlamentariska
kommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme (jfr SOU 1987;
14 och 1988:18). En allmän översyn i pariamentariska former av säkerhetspolisens
verksamhet företogs på 1960-talet av en parlamentarisk nämnd i anledning av
avslöjandet av spionen Stig Wennerström (jfr SOU 1968:4). Olika frågor om en
översyn har också från tid till annan aktualiserats i riksdagen (se JuU
1987/88:23 s. 2 och där gjorda hänvisningar).

För
att på nytt få till stånd en allsidig genomlysning av säkerhetspolisen tillkallade
chefen för justitiedepartementet, under vilket polisen då hörde, efter
regeringens bemyndigande i november 1987 en parlamentarisk kommitté. Åt
kommittén, som antog namnet SÄPO-kommittén, uppdrogs även att se över
personalkontrollen och vissa frågor om meddelarfrihet.

SÄPO-kommittén
(ledamöter: ambassadören Carl Lidbom, ordförande, riksdagsledamoten Lennart
Andersson, dåvarande riksdagsledamoten Olle Aulin, pol. mag. Göran Johansson,
riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén, docenten Ola Nyquist samt riksdagsledamoten
Anita Persson) avlämnade i juli 1988 delbetänkandet (SOU 1988:16) SÄPO -
Säkerhetspolisens inriktning och organisation. I betänkandet redovisas
kommitténs överväganden i följande delfrågor beträffande säkerhetspolisen,
nämligen

— arbetsuppgifter
och organisation,

— ledning
och parlamentarisk insyn,

— personalpolitik.

-
lagtekniska frågor, bl. a. förslag till ändring i polislagen (1984:387) och
i Prop. 1988/89: 108

lagen
(1976:600) om offentlig anställning.

Kommitténs
förslag går bl. a. ut på att ledningen av säkerhetspolisen skall bli fastare.
Till chef bör utses en person med verkschefskompetens. Regeringen bör utfärda
särskilda, parlamentariskt förankrade riktlinjer för verksamheten. Den
parlamentariska insynen bör stärkas genom att rikspolisstyrelsens lekmannastyrelse
får i uppdrag att följa verksamheten inom säkerhetspolisen ännu närmare än vad
som redan sker. Vidare föreslår kommittén att kompetensen inom säkerhetspolisen
skall höjas genom att expertis tillförs på olika områden. Man bör vidare gå
över till en ordning med personalcirkulation mellan säkerhetspolisen och den
öppna polisen. De gmndläggande reglerna om säkerhetspolisens organisation och
verksamhet bör enligt kommittén tas in i polislagen.

Kommitténs förslag är enhälliga. En sammanfattande redogörelse för delbetänkandet
med en översiktlig beskrivning av säkerhetspolisens nuvarande inriktning och
organisation m.m. bör fogas till protokollet som bilaga 1.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till
protokollet som bilaga 2. En sammanställning över remissyttrandena har gjorts
inom civildepartementet och finns tillgänglig i civildepartementets akt i
ärende P 89 - 56.

För
kommittén återstår att behandla frågor om personalkontrollen, säkerhetspolisens
arbetsmetoder och meddelarfriheten.

I
oktober 1988 uppdrog regeringen åt Cari Lidbom att såsom särskild utredare
förbereda kommitténs fortsatta arbete genom att ta fram ett underlag rörande
bl. a. säkerhetspolisens arbetsmetoder och komma med synpunkter på detta. Carl
Lidbom bör enligt regeringsbeslutet redovisa sitt arbete i en rapport till
regeringen senast den 30 april 1989. Kommittéarbetet bör fortsätta när
kommittén fått del av rapporten. I samband med att Carl Lidbom utsågs till
särskild utredare beviljade regeringen en hemställan från denne om att få bli
entledigad från uppdraget som ordförande i SÄPO-kommittén.

Regeringen
uppdrog i augusti 1988 åt en särskild utredare (landshövdingen Gösta
Gunnarsson) att göra en granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring
statsminister Olof Palme. Granskningen har resulterat i en till regeringen
nyligen avlämnad rapport (SOU 1989:1). I rapporten aktualiseras bl. a.
resursfrågor vid säkerhetspolisen. I övrigt ger rapporten upphov till vissa
mer gmndläggande frågor rörande säkerhetspolisen.

Efter
ändringar i departementsförordningen (1982:1177) hör polisen fr. o. m.den Ijanuari
1989 under civildepartementet (SFS 1988:1575).

Jag
skall i det följande ta upp ett antal frågor som föranleds av kommit

téns delbetänkande. Redan nu vill jag säga att jag kan ställa mig bakom

huvuddelen av vad kommittén har anfört. Remissutfallet har också varit

positivt utom beträffande några få delfrågor. De ändringar i poiislagen och

i lagen om offentlig anställning som jag föreslår kräver lagstiftningsbeslut

av riksdagen. Övriga frågor rörande säkerhetspolisens inriktning och orga

nisation som jag kommer att ta upp kräver i och för sig inget riksdagsbe

slut. Frågorna är emellertid av sådan beskaffenhet att regeringen bör 5

bereda riksdagen tillfälle
att ta del av vad som nu anförs. Jag kommer Prop. 1988/89:108 slutligen
också att lägga fram förslag om anvisande av medel för säkerhetspolisens
verksamhet för nästa budgetår.

Jag
vill i sammanhanget tillägga att också den nyss nämnda rapporten rörande
hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme utgjort
underlag för mina ställningstaganden.

2 Säkerhetspolisen i framtiden

2.1 Inledning

En
genomgripande reform av den svenska polisen har genomförts successivt under
1980-talet. Genom polisreformen har åstadkommits en modernisering av polisen
som inneburit större demokratisk förankring och en större flexibilitet i
verksamheten (jfr SOU 1979:6 och 1982:63 samt prop. 1980/81:13, 1983/84:89 och
1983/84:111). Också polisutbildningen har moderniserats.

Säkerhetspolisen
har hittills i stort sett inte varit direkt berörd av polisreformen. Det
betyder emellertid inte att utvecklingen där har stått stilla. Flera förändringar
av säkerhetspolisens organisation och verksamhet har företagits sedan polisens
förstatligande år 1965. Förändringarna har föran-letts både av interna
översyner och av förslag från särskilda utredningar som tillsatts för att
granska olika frågor inom säkerhetstjänsten, exempelvis den juristkommission
som tillsattes i anledning av att den f d. säkerhetspolismannen Stig Bergling
avslöjats som spion (jfr Ds Ju 1979:18 och 1980:2). En ändring av
organisationen genomfördes senast år 1986 efter en intern utredning, varvid bl.a.
byråindelningen inom säkerhetsavdelningen förändrades. Också personalpolitik
och utbildning inom säkerhetspolisen har utvecklats under 1980-talet. Utåt har
de olika förändringarna inom säkerhetstjänsten kommit till synes bl. a. genom
en ökad öppenhet och genom framgångar särskilt på kontraspionagets område.

Säkerhetspolisens
arbetsfält skiljer sig i flera avseenden från vad som gäller inom den öppna
polisen. Inriktningen på att skydda rikets yttre och inre säkerhet ställer
delvis andra krav i fråga om hur verksamheten organiseras och bedrivs. Till
det mest karaktäristiska för säkerhetstjänsten hör den stränga sekretess som
omgärdar verksamheten. Även om öppenheten som nyss nämnts blivit större under
senare år, står det ändå klart att säkerhetspolisens verksamhet till stor del
måste bedrivas utan den insyn som finns på de flesta andra håll i det allmännas
verksamhet. Av den anledningen är fömtsättningarna för en allmän debatt om
säkerhetspolisen delvis annorlunda än när det gäller den öppna polisen eller
myndighetsverksamhet i allmänhet. Även om målen för säkerhetspolisen är klara,
nämligen att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, måste debatten i
regel föras utan att de flesta deltagare har någon närmare kännedom om hur
verksamheten bedrivs i praktiken.

När
turen nu har kommit till en reform av säkerhetspolisen finner jag det desto
mera glädjande att reformen kan bygga på ett betänkande som

har beslutats i full enighet
i den parlamentariskt sammansatta SÄPO-kommittén. Grundtankarna i kommitténs
förslag är att den nuvarande inriktningen av säkerhetspolisen i huvudsak skall
behållas, men att ledningen och den demokratiska kontrollen skall förstärkas.
Förslagen ligger därmed väl i linje med vad som redan har genomförts inom den
öppna polisen.

Jag kan som jag redan har
antytt i väsentliga delar ansluta mig till vad kommittén föreslagit i fråga om
en reform på säkerhetspolisens område. Förslagen har också i de flesta fall
fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. En reform med denna
inriktning bör vara ägnad att öka både säkerhetspolisens effektivitet och
allmänhetens förtroende för verksamheten.

I det följande (avsnitt
2.2 — 7) skall jag redovisa mina överväganden beträffande de delar av
kommitténs förslag som jag tar upp i detta sammanhang. Förslagen föranleder
också en del ändringar i bl. a. förordningen (1988:762) med instruktion för
rikspolisstyrelsen. Till den saken återkommer jag i ett annat sammanhang.

Frågan om anslag till den
särskilda polisverksamheten behandlas i avsnitt 3.

Prop. 1988/89:108

2.2 Organisatorisk hemvist

Min
bedömning: Säkerhetspolisen bör även i fortsättningen vara organisatoriskt knuten
till RPS.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som berört frågan delar kommitténs uppfattning.

Skälen
för min bedömning: Säkerhetspolisen utgör organisatoriskt en avdelning inom
rikspolisstyrelsen, RPS (avdelningen för säkerhetsfrågor, i dagligt tal ofta
kallad RPS/Säk). Såväl säkerhetspolisens centrala organisation i Stockholm som
regions- och länssektionema ingår alltså i en och samma myndighet.

Utomlands
förekommer på sina håll att säkerhetstjänsten organiseras som en egen
myndighet, i en del fall utan någon organisatorisk anknytning till polisen. I
den allmänna debatten har ibland framkastats att man även i Sverige borde gå
över till en ordning med en fristående säkerhetstjänst. Som motiv för en sådan
förändring har åberopats möjligheten att förstärka säkerhetspolisens ledning
och att höja kompetensen genom att bredda rekryteringen.

Övervägande
skäl talar emellertid enligt min mening emot en sådan lösning. Jämförelserna
med utlandet haltar eftersom uppbyggnaden av den offentliga verksamheten i de
flesta fall bygger på historiska förhållanden och förvaltningstraditioner som
är speciella för varje särskilt land. Det finns knappast några klara belägg för
att en fristående säkerhetstjänst skulle vara effektivare än en som ingår
organisatoriskt i den centrala

polismyndigheten. De
fördelar i form av en förstärkning av ledningsfunk- Prop. 1988/89:108 tionen
och en breddning av rekryteringen som kan ligga i en fristående
organisationsform bör man, som kommittén också påpekat, kunna uppnå även inom
ramen för nuvarande organisatoriska form.

Tvärtom
anser jag att det ligger ett värde ur både demokratisk och praktisk synvinkel i
att säkerhetspolisen utgör en del av polisen i allmänhet. Säkerhetspolisens
arbetsuppgifter — att förebygga och avslöja brott — är till sin natur polisiära
enligt svenskt synsätt. Att säkerhetspolisen bedriver sitt arbete inom ramen
för den allmänna polisorganisationen underlättar också det viktiga samarbetet
med den öppna polisen. Att bryta ut säkerhetstjänsten till en fristående
myndighet skulle dessutom med all säkerhet vålla merkostnader.

Med
hänsyn härtill förordar jag att säkerhetspolisen även i fortsättningen skall
ingå som en del i den centrala polisorganisationen.

2.3 Arbetsuppgifter

Min
bedömning: Säkerhetspolisen bör även i fortsättningen ha ansvar för kontraspionage,
terrorismbekämpning, åtgärder mot subversiv verksamhet och säkerhetsskydd. När
det gäller personskyddet, som är en del av säkerhetsskyddet, bör
säkerhetspolisen ta över huvuddelen av den livvaktsverksamhet som i dag bedrivs
vid polismyndigheten i Stockholm. Också i fortsättningen bör signalspaning
samt beredskapsplanering för polisväsendet bedrivas vid säkerhetspolisen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfattning. En del andra lösningar
har dock lämnats i fråga om livvakternas organisatoriska hemvist. Bl.a. anser
polismyndigheten i Stockholm att säkerhetspolisens nuvarande livvaktsverksamhet
bör överföras dit.

Skälen
för min bedömning: Säkerhetspolisens huvuduppgift är att förebygga och avslöja
brott mot rikets säkerhet. Med rikets säkerhet menas både den inre säkerheten
för statsskickets bevarande och den yttre säkerheten för ett nationellt
oberoende.

Ur
funktionell synvinkel brukar säkerhetstjänsten indelas i förebyggande
verksamhet, som bedrivs framför allt genom säkerhetsskyddstjänsten, samt
spanings- och utredningsverksamhet, dvs. säkerhetsunderrättelsetjänsten. Till
säkerhetsskyddstjänsten hör bl.a. övergripande uppgifter inom den civila delen
av statsförvaltningen samt livvaktsverksamhet och annat personskydd.
Säkerhetsunderrättelsetjänsten bedrivs inom tre områden, nämligen kontraspionage,
terrorismbekämpning och åtgärder mot subversiv verksamhet. 1
säkerhetsunderrättelsetjänsten ingår signalspaning som en stödjande funktion.

Jag
delar kommitténs uppfattning att ingen förändring i fråga om säkerhetspolisens
arbetsuppgifter bör göras med avseende på säkerhetsunderrät-

idsetjänsten. De olika
delarna av verksamheten som bedrivs där i form av Prop. 1988/89:108 kontraspionage,
terrorismbekämpning och åtgärder mot subversiv verksamhet har ett sådant
samband med varandra med hänsyn bl. a. till anknytningen till rikets säkerhet att
de även i fortsättningen bör bedrivas inom ramen för säkerhetspolisen. För
terrorismbekämpningens del tillkommer att denna verksamhet delvis styrs av
Sveriges mellanfolkliga åtaganden på området och bl. a. innefattar
internationella kontakter, som även i fortsättningen bör åvila den centrala
polismyndigheten i landet. Till samma bedömning har också både
juristkommissionen och den parlamentariska kommissionen med anledning av
mordet på statsminister Olof Palme kommit (jfr SOU 1987:14 s. 125 och SOU
1988:18 s. 154). Jag ddar också kommitténs bedömning att den signalspaning som
bedrivs på säkerhetsunderrättelsetjänstens område även i fortsättningen bör
ingå organisatoriskt i säkerhetspolisen.

Säkerhetsunderrättelsetjänstens
del i terrorismbekämpningen består bl. a. av att fortlöpande ta fram hotbilder
på grundval av underrättelser som inhämtas inom eller utom landet.
Terrorismbekämpningen berör dock även andra delar av säkerhetstjänsten och
polisorganisationen i övrigt. Livvaktsskydd och annat personskydd med avseende
på bl. a. statsledningen vilar på säkerhetspolisen men tillhör organisatoriskt
den byrå som svarar för säkerhetsskyddet. Också vid polismyndigheten i
Stockholm bedrivs livvaktsverksamhet. Den öppna polisen under regional eller
lokal ledning svarar för flygplatsbevakning och för distansskydd, exempelvis eskortverksamhet
vid statsbesök. Planering och samordning av verksamheten vilar i stor
utsträckning på den s. k. bevakningssektionen inom RPS öppna del.

Splittringen
av terrorismbekämpningen på många händer innebär en risk för
samordningssvårigheter och effektivitetsförluster. Jag anser därför liksom
kommittén att det finns skäl att vidta en del organisatoriska åtgärder för att
åstadkomma en enhetligare struktur. En av de frågor som därvid bör lösas gäller
livvakternas organistoriska hemvist.

I
dag finns som framgått livvakter huvudsakligen vid säkerhetspolisen och
polismyndigheten i Stockholm. Arbetsuppgifterna är i stort sett fördelade så,
att säkerhetspolisens livvakter svarar för skyddet av statsledningen och en del
andra personer, medan de lokala livvakterna i törsta hand är inriktade på
skyddet av utländska diplomater. Vid större livvaktsinsatser kan arbetet
fördelas mellan de bägge livvaktsgrupperna allt efter den aktuella
resurstillgången. Regeringen har nyligen, på grundval av förslag av
SÄPO-kommittén, bemyndigat RPS att kraftigt förstärka sin livvaktsstyrka för
att tillgodose det ökade behov av skydd för statsledningen m. m. som är en följd
av utvecklingen under senare år på den internationella terrorismens område.

De
flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan om livvaktsverksamhe

tens organisation anser att de bägge livvaktsgrupperna bör sammanföras

till en enhet. Till förmån för detta har man pekat på samordningsvinsterna

och på att det annars finns risk för att det utvecklas dubbla livvaktskultu

rer med skillnader i fråga om utbildning, utrustning, arbetsmetoder m. m.

Däremot finns det olika åsikter om livvakterna bör ingå i säkerhetspolisen 9

eller den lokala
polisorganisationen. Till förmån för den senare lösningen Prop. 1988/89:108
har anförts bl. a. behovet av samordning med den operativa verksamheten inom
den öppna polisen.

För
egen del kan jag instämma i uppfattningen att livvaktsverksamheten måste
samordnas med den öppna polisverksamheten på ett smidigt sätt. Detta behöver
dock nödvändigtvis inte ske genom att livvakterna organisatoriskt ingår i den
lokala polisorganisationen. En stor del av säkerhetspolisens livvaktsuppdrag
utförs för övrigt utan att den öppna polisen alls berörs. Av avgörande
betydelse är däremot enligt min mening livvaktsverksamhetens nära samband med
terrorismbekämpningen i snävare mening, alltså säkerhetsunderrättelsetjänsten
inklusive de internationella kontakterna. En hög kompetens och professionalism
hos livvakterna torde bäst säkerställas genom utbildning och träning i
fortlöpande kontakt med de säkerhetspoliser som svarar för inhämtning och analys
av underrättelser på terrorismbekämpningens område. Också det nära samarbetet
mellan livvakterna och vissa andra delar av säkerhetspolisen, bl.a. de delar som
svarar för det tekniska säkerhetsskyddet, är viktigt.

Jag
anser alltså liksom kommittén och de flesta remissinstanser som uttalat sig i
frågan att livvakterna som huvudregel bör ingå i säkerhetspolisen. Livvakterna
bör i fortsättningen tillföras säkerhetspolisen genom kommendering från den
lokala polisorganisationen. Jag återkommer till detta i avsnitt 2.6.3. En
förbättring av samordningen mellan livvaktsverksamheten och den öppna polisens
verksamhet bör kunna åstadkommas inom ramen för RPS direktivrätt på området,
vilket kommittén också föreslagit.

En
annan åtgärd för att göra organisationen av terrorismbekämpningen mera enhetlig
och hanterlig är att knyta samordningsarbetet för den öppna polisens del
närmare analysfunktionen inom säkerhetsunderrättelsetjänsten. Jag återkommer
till detta i avsnitt 2.4.

På
säkerhetsskyddets område svarar säkerhetspolisen för de uppgifter som ankommer
på RPS enligt bl.a. förordningen (1981:421) om säkerhetskyddet vid statliga
myndigheter (säkerhetsskyddsförordningen) och upphandlingsförordningen
(1986:366). Organisationen av säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter går ut
på att varje myndighet svarar för sitt eget säkerhetsskydd. Det åligger också
varje myndighet som träffar avtal om upphandling som berör rikets säkerhet att
försäkra sig om att ett behövligt säkerhetsskydd tillämpas i de företag där
upphandling görs. RPS har Övergripande uppgifter av normgivande, stödjande och
kontrollerande karaktär inom den civila statsförvaltningen. Motsvarande
uppgifter inom den militära sektorn tillkommer överbefälhavaren, ÖB. När det
gäller det tekniska säkerhetsskyddet och säkerhetsskyddet vid upphandling
lämnar säkerhetspolisen råd även till den militära delen av totalförsvaret.
Säkerhetspolisen svarar även för RPS uppgifter enligt personalkontrollkungörelsen
(1969:446). Personalkontrollen kommer att ses över i ett senare sammanhang och
berörs inte av vad jag nu anför.

Säkerhetsskyddet
är ett förebyggande arbete inom säkerhetstjänsten och

faller därmed på ett naturligt sätt inom ramen för säkerhetspolisens verk

samhet. Från effektivitetssynpunkt är det en fördel att säkerhetsskyddet 10

bedrivs i nära samverkan
med säkerhetsunderrättelsetjänsten, så att inhämtade underrättelser om
säkerhetshotande verksamhet snabbt kan tillgodogöras i det förebyggande
arbetet. Jag delar därför kommitténs uppfattning att säkerhetskyddet även i
fortsättningen bör vara en uppgift för säkerhetspolisen.

Kommittén har vidare tagit
upp en del frågor om säkerhetsskyddets inriktning och den närmare
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter. Jag kan i allt väsentligt
ställa mig bakom vad kommittén har anfört om att RPS och ÖB bör behålla sina
övergripande funktioner på säkerhetsskyddsområdet och att säkerhetsskyddet
även i fortsättningen bör vara inriktat på skyddet av rikets säkerhet. Jag är
också positiv till tanken att säkerhetspolisens rådgivande verksamhet i högre
grad än hittills bör ta sikte på policyfrågor, dvs. behov och uppläggning i
stort av säkerhetsskyddet vid myndigheter och företag. Saken hänger dock
delvis samman med säkerhetspolisens tillgång till specialister på området,
vilket behandlas närmare i avsnitt 2.6.2. Inriktningen av
säkerhetsskyddsarbetet aren fråga av det slag som bör regleras närmare i de
riktlinjer för säkerhetspolisen, som kommittén har föreslagit att regeringen
skall utfärda årligen (jfr avsnitt 2.5.1).

ÖB har i sitt
remissyttrande anfört att föreskrifterna i säkerhetsskyddsförordningen om
ansvarsfördelningen mellan RPS och ÖB på området bör ändras för att motsvara
dagens krav. Också kommittén har förordat en översyn av författningsregleringen
på säkerhetsskyddets område. Dessa frågor bör övervägas ytterligare. Önskemål
som framförts i remissyttrandet från försvarets materielverk (FMV) om en
översyn av reglerna om säkerhetsskyddet på upphandlingsförordningens område bör
kunna komma till stånd inom ramen för den föreskriftsrätt på området som
tillkommer RPS i samråd med ÖB.

Jag delar också kommitténs
uppfattning att säkerhetspolisen även i fortsättningen bör svara för polisens
beredskapsplanering med hänsyn bl.a. till det nära sambandet med
säkerhetspolisens verksamhet i övrigt.

Prop.
1988/89:108

2.4 Organisation

Min bedömning: Den
centrala organisationen vid säkerhetspolisen bör bestå av fyra huvudenheter.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer med min bedömning. Kommittén har dock ansett att det bör ankomma
på RPS att bestämma om byråindelningen.

Remissinstanserna: De
remissinstanser som uttalat sig i frågan är positiva till den organisation som
kommittén har skisserat.

Skälen för min bedömning:
Säkerhetspolisen utgör organisatoriskt en avdelning inom RPS och leds under
rikspolischefen av en avdelningschef Under avdelningschefen består säkerhetsavdelningen
av en central organisation i Stockholm samt en fältorganisation med regions-
och länssektioner.

II

Den centrala
organisationen är i dag indelad i tre huvudenheter, nämli- Prop. 1988/89:108 gen
ett sekretariat och två byråer. Varje huvudenhet leds av en byråchef, och en av
byråcheferna är ställföreträdare för avdelningschefen. Sekretariatet är ett
stabsorgan med övergripande uppgifter såsom analys och planering samt
internationella kontakter. Den ena byrån är inriktad på
säkerhetsunderrättelsetjänst. Inom byråns område faller kontraspionage, terrorismbekämpning
och åtgärder mot subversiv verksamhet. Den andra byrån svarar för
säkerhetsskydd och internadministration. Till den byrån hör bl.a. livvakterna.

Kommittén
har pekat på en del svagheter i den nuvarande organisationen på central nivå.
Säkerhetsskydd och internadministration är enligt kommittén verksamheter som är
alltför olika för att lämpligen höra till en och samma byrå. Vidare är det inte
rationellt att terrorismbekämpning och personskydd hör till olika byråer med
hänsyn till det nära sambandet mellan dessa funktioner. Också samordningen av
den öppna polisens verksamhet, som i dag handläggs inom RPS öppna del, har
enligt kommittén ett nära samband med terrorismbekämpningen och bör befinna
sig närmare denna i organisatoriskt hänseende. I stället har kommittén förordat
att säkerhetspolisens centrala organisation indelas i följande jyra huvudenheter,
nämligen

— en
huvudenhet för analys och planering och andra stabsfunktioner,

— en
huvudenhet för kontraspionage och åtgärder mot subversiv verksamhet,

— en
huvudenhet för terrorismbekämpning och säkerhetsskydd inklusive personskydd,

— en
huvudenhet för administration och regislerföring.

För
närvarande ankommer det på regeringen att bestämma om byråindelningen vid
säkerhetspolisen. När det gäller RPS öppna del beslutar myndigheten själv
numera om indelning i byråer och enheter på lägre nivå (jfr 16 § förordningen
med instruktion för rikspolisstyrelsen). En motsvarande befogenhet i
organisatoriska frågor tillkommer numera i regel de flesta statsmyndigheter
(jfr prop. 1986/87:99 s. 39). Kommittén har föreslagit att det i
fortsättningen bör ankomma på myndigheten att bestämma om byråindelningen även
vid säkerhetspolisen.

RPS
har i sitt remissyttrande ställt sig bakom en indelning av säkerhetspolisen i
fyra huvudenheter, dock med en något annorlunda arbetsfördelning mellan dessa
än vad kommittén föreslagit.

Jag
är i princip positiv till att säkerhetspolisens centrala organisation delas in
i fyra byråer eller andra huvudenheter. Förslaget om att RPS i fortsättningen
bör få bestämma om byråindelningen även vid säkerhetspolisen är jag emellertid
inte beredd att ställa mig bakom. Regeringens särskilda ansvar för
säkerhetspolisen talar enligt min mening för att den nuvarande ordningen
bibehålls. Det bör dock givetvis såsom hittills ankomma på RPS att mera i
detalj bestämma om hur arbetsuppgifterna skall fördelas mellan byråerna.

12

2.5
Ledning och parlamentarisk insyn 2.5.1
Statsmakternas styrning

Prop.
1988/89:108

Min bedömning:
Regeringen bör utfärda riktlinjer för säkerhetspolisen. Riktlinjerna bör
tillkomma efter samråd med partiledarna för de partier som är företrädda i utrikesnämnden.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Av de
remissinstanser som berört frågan är nästan alla positiva till förslaget.

Skälen för min bedömning:
Den svenska modellen för styrning av myndigheternas verksamhet går i huvudsak
ut på att statsmakterna ställer upp ramar för verksamheten i form av lagar och
andra föreskrifter samt anvisar medel genom budgetreglering. En viss
ytterligare styrning kan ske exempelvis genom särskilda uppdrag eller genom
direktiv i samband med anvisning av medel. Ett stort mått av självständighet
har tillagts myndigheterna bl. a. genom det grundlagsfästa förbudet för
regeringen och riksdag att bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall besluta
i särskilt fall i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör
tillämpningen av lag (jfr 11 kap. 7 § regeringsformen).

Den grad av styrning av
myndighetsverksamheten som statsmakterna utövar inom ramen för myndigheternas
grundlagsfästa självständighet varierar från område till område. I fråga om den
öppna polisen har statsmakterna inom ramen för budgetbehandlingen under senare
år dragit upp ganska långtgående riktlinjer för verksamheten. Det ankommer
sedan på de olika organen inom polisen att omsätta riktlinjerna i praktiken.

Även i fråga om
säkerhetspolisens verksamhet förekommer det att riksdagen i samband med
budgetbehandlingen tar ställning till mera övergripande frågor.

Jag instämmer i kommitténs
uppfattning att det i fortsättningen bör läggas fast närmare riktlinjer för
säkerhetspolisen. Det finns knappast skäl att på den punkten särbehandla
säkerhetspolisen i förhållande till den öppna polisen. Till detta kommer
säkerhetstjänstens nära samband med säkerhetspolitiska frågor, för vilka
statsmakterna har ett särskilt ansvar som inte kan skjutas över på en
förvaltningsmyndighet. Säkerhetpolisens verksamhet måste bygga på närmare
bedömningar av säkerhetspolitisk art, som det ankommer på statsmakterna att
göra. Sådana bedömningar kan t.ex. gälla militärstrategiska hotbilder,
innebörden av den svenska neutraliteten och utvecklingen av den
internationella terrorismen. Hit kan också räknas bedömningar av vilket hot som
föreligger från subversiva gmpper i samhället. Verksamheten måste fortlöpande
inriktas och prioriteras mot bakgmnd av förändringen i dessa bedömningar. Också
när det gäller det intemationella samarbetet på säkerhetstjänstens område kan
riktlinjer behöva utfärdas. Givetvis måste statsmakternas — och därvid naturligen
närmast regeringens - styrning av säkerhetspolisen ske på ett sätt som inte
kommer i konflikt med de gmndlagsfästa principema om myndighe-

13

ters
självständighet. Det finns också anledning att erinra om att ledningen av en
viktig del av polisverksamheten, nämligen fömndersökningar, ankommer på
åklagare enligt vad som föreskrivs i rättegångsbalken.

I
likhet med kommittén anser jag att riktlinjerna bör utfärdas i samband med
regeringens regleringsbrev för säkerhetspolisen.

Sekretessen torde i
allmänhet hindra att närmare riktlinjer för säkerhetspolisen redovisas
offentligt. Att, såsom sker i fråga om den öppna polisen, sådana frågor
behandlas i samband med riksdagens budgetbehandling är därför inte lämpligt.
Det är å andra sidan särskilt angeläget att beredningen av riktlinjer på ett
område som detta sker på ett sådant sätt att de kan få så bred parlamentarisk
bas som möjligt. Kommittén har föreslagit att regeringen innan riktlinjer för
säkerhetspolisen utfärdas bör samråda i första hand med ledarna för de
oppositionspartier som är företrädda i utrikesnämnden. Jag delar kommitténs
uppfattning att detta är en lämplig ordning.

Prop.
1988/89:108

2.5.2
Säkerhetspolisens ledning

Min bedömning:
Ledningen av säkerhetspolisen under rikspolischefen bör anförtros åt en
säkerhetspolischef som rekryteras bland personer som kan komma i fråga för
verkschefsbefattningar.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat mottagande. Förslaget tillstyrks av bl. a. JK
och Svenska polisförbundet. En del remissinstanser pekar på risken för
oklarheter i kompetensfördelningen mellan rikspolischefen och chefen för
säkerhetspolisen.

Skälen
för min bedömning: På tjänstemannaplanet leds i dag säkerhetspolisen av
rikspolischefen och, under denne, chefen för säkerhetsavdelningen.
Avdelningschefen rekryteras i praktiken internt inom polisväsendet.

För
framgång inom säkerhetstjänsten krävs att den operativa verksamheten leds av
skickliga poliser på chefsnivå. Därutöver ställs särskilda krav på den högsta
ledningen som har att göra bl. a. med verksamhetens samband med utrikes- och
andra säkerhetspolitiska förhållanden. Det gäller för den högsta ledningen att
se till att verksamheten bedrivs i linje med den bedömning av det
säkerhetspolitiska läget som statsmakterna har slagit fast. Den som skall leda
och utveckla en verksamhet som säkerhetspolisens bör också ha en bred
erfarenhet av samhällsfrågor över huvud och måste kunna uppträda med auktoritet
i samarbetet med både statsråd och myndighetschefer.

Mot
bakgrund av detta anser jag i likhet med kommittén att säkerhetspolisen bör
ledas av en befattningshavare på verkschefsnivå. Jag förordar därför att
säkerhetspolisen under rikspolischefen skall ledas av en befattningshavare på
överdirektörsnivå med kompetens att vara verkschef Jag kan också i övrigt i
allt väsentligt instämma i vad kommittén anfört om de

14

krav som bör ställas på
chefen för säkerhetspolisen i fråga om chefsegenskaper, insikter i
säkerhetspolitiska förhållanden etc. Om man till chef för säkerhetspolisen
utser en person utan tidigare erfarenhet som polischef är det naturligtvis
nödvändigt att försäkra sig om att den erforderliga kompetensen i polisledningsfrågor
finns företrädd på närmast lägre nivå inom organisationen.

Det anförda innebär inte
att rikspolischefens högsta ansvar för säkerhetspolisen upphör.
Rikspolischefen är fortfarande verkschef och ordförande i verksstyrelsen.
Arbetsfördelningen mellan rikspolischefen och chefen för säkerhetspolisen bör
slås fast i myndighetens instruktion och arbetsordning, varvid de risker för
kompetenskonflikter som några remissinstanser påtalat bör kunna undvikas.
Utgångspunkten bör vara att rikspolischefen beslutar i säkerhetsfrågor av stor
betydelse eller av särskild vikt samt i sådana säkerhetsfrågor som även berör
den öppna polisen, t.ex. föreskrifter om samarbetet mellan den öppna polisen
och säkerhetspolisen. I löpande ärenden bör rikspolischefen hållas informerad
och bör då vara oförhindrad att ta till sig beslutanderätten i ett särskilt
fall. I övrigt bör verksamheten vid säkerhetspolisen ledas av chefen för
säkerhetspolisen, som vid förfall för rikspolischefen också bör inträda som
ordförande i verksstyrelsen när denna handlägger säkerhetsärenden.

Prop.
1988/89:108

2.5.3
Parlamentarisk insyn

Min bedömning: RPS
styrelse bör få till särskild uppgift att följa tillämpningen av regeringens
riktlinjer för säkerhetspolisen och redovisa sin bedömning för regeringen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget.
Diskrimineringsombudsmannen förordar att en nämnd för insyn i säkerhetspolisen
inrättas. Medborgarrättsrörelsen föreslår en särskild nämnd för insyn i
säkerhetspolisens register.

Skälen för min bedömning:
En löpande parlamentarisk insyn i säkerhetspolisens verksamhet utövas av de
sex lekmannarepresentanterna i RPS styrelse. Också riksdagen utövar en insyn
genom i första hand justitieut-skottet. En ytterligare form för parlamentarisk
insyn ligger i den i avsnitt 2.5.1 förordade ordningen med
partiledaröverläggningar i samband med att regeringen utfärdar riktlinjer för
säkerhetspolisen.

Kommittén har funnit att
den nuvarande parlamentariska insynen genom i första hand RPS styrelse
fungerar väl. Jag vill dock understryka vad kommittén också framhållit om
vikten av att ta tillvara alla möjligheter att förbättra den parlamentariska
insynen, som på detta område kan sägs vara en ersättning för den bristande
insyn från allmänhetens sida som sekretessen föranleder.

Kommittén har tagit
avstånd från tanken på att inrätta en särskild nämnd för insyn i
säkerhetspolisen. Jag gör samma bedömning med hänsyn bl.a. till att det då
skulle kunna bli svårt att få en heltäckande

15

parlamentarisk kontroll av
verksamheten inom polisen och att få en samlad bild av det viktiga samarbetet mellan
säkerhetspolisen och den öppna polisen. Jag förordar i stället, liksom
kommittén, att man bygger vidare på den redan väl fungerande insyn som utövas
genom RPS styrelse.

Styrelsen har i dag
beslutanderätt huvudsakligen i anslagsfrågor och personalkontrollärenden.
Frågor kring personalkontrollen kommer att behandlas i ett senare skede. 1
övrigt har styrelsen en rådgivande funktion i enlighet med vad som slagits fast
i fråga om lekmannainflytandet vid statliga myndigheter i regeringens
verksledningsproposition (jfr prop. 1986/87:99, KU 29, rskr. 226). En lämplig
utgångspunkt för en fördjupad insyn i säkerhetspolisen bör kunna vara att genom
en föreskrift i RPS instruktion ge styrelsen i uppgift att nära följa
verksamheten vid säkerhetspolisen, särskilt med avseende på tillämpningen av
de riktlinjer, som regeringen utfärdar för säkerhetspolisen (jfr avsnitt
2.5.1). 1 uppgiften bör också ligga en skyldighet att till regeringen
rapportera resultatet av granskningen.

Rent praktiskt innebär
dessa uppgifter att styrelsen får anledning att företa en mera systematisk
granskning av säkerhetspolisen än för närvarande. Det får därvid ankomma på
styrelsen att ge anvisningar om den redovisning av verksamheten som erfordras
från tjänstemännens sida. Också när det gäller avfattandet av
granskningsrapporter ankommer det på tjänstemännen vid myndigheten att biträda
styrelsen i den utsträckning som begärs.

1
remissyttrandet från Medborgarrättsrörelsen förordas att en särskild nämnd
inrättas för insyn i säkerhetspolisens register. Också kommittén har tagit upp
frågan om en särskild registernämnd för säkerhetspolisen. Kommittén har anfört
att den kommer att behandla saken i samband med dess kommande översyn av
personalkontrollen. Till dessa frågor finns det anledning att återkomma i ett
annat sammanhang.

Prop.1988/89:108

2.6 Personalpolitik

2.6.1
Rekrytering och utbildning

Min bedömning: En prövotid
om ett år bör gälla som huvudregel vid rekrytering till säkerhetspolisen.

Kommitténs förslag:
Förslaget går bl. a. ut på att en årslång provtjänstgöring bör göras
obligatorisk och att personalen vid säkerhetspolisens regions- och
länssektioner i utbildningssyfte bör tjänstgöra en tid vid den centrala
organisationen i Stockholm.

Remissinstanserna: En del
remissinstanser är kritiska till obligatorisk tjänstgöring i Stockholm.

Skälen för min bedömning:
Poliserna vid säkerhetspolisen rekryteras från den öppna polisen. Efter ett
mycket noggrant urvalsförfarande kommenderas ett antal av de sökande till ett
års provtjänstgöring vid säkerhetspolisen. De som godkänns vid
provtjänstgöringen får därefter fast tjänst

16

vid
säkerhetspolisen och lämnar sina tjänster vid den lokala polisorganisa- Prop.
1988/89:108 tionen. Praktisk och teoretisk utbildning varvas under
provtjänstgöringen och därefter. Det förekommer också olika slag av
vidareutbildning.

Vid
sidan av poliser tjänstgör även annan personal vid säkerhetspolisen. Huvuddelen
av den personalen rekryteras i praktiken från de lokala polismyndigheterna.
Rekryterings- och utbildningsförfarandet är likartat som för poliser. För
personal som rekryteras utanför totalförsvaret är provtjänstgöringen sex
månader.

Kommittén
har utförligt analyserat de särskilda krav i fråga om såväl yrkesskicklighet
som personliga egenskaper som måste kunna ställas på säkerhetspolisens personal
mot bakgrund av verksamhetens särskilda beskaffenhet. När det gäller de
personliga egenskaperna framhåller kommittén bl.a. att omdöme och diskretion
krävs vid hanteringen av de mycket känsliga uppgifter som kan ligga i
säkerhetsarbetet. Det är också viktigt att tjänstemännen kan behålla ett demokratiskt
och öppet sinnelag trots att miljön inom säkerhetspolisen med nödvändighet är
sluten.

Jag
kan instämma i vad kommittén anfört.

Mot
bakgrund av sina överväganden har kommittén framhållit vikten av att
rekrytering och utbildning står på en hög nivå vid säkerhetspolisen. När det
gäller rekryteringen har kommittén funnit att den fungerar bra och att
säkerhetspolisen förmår rekrytera många av de bästa poliserna. Kommittén
föreslår därför inga genomgripande förändringar på den punkten utan
rekommenderar att den nuvarande lyckade rekryteringsordningen utvecklas
ytterligare genom olika interna åtgärder. Provtjänstgöringen vid
säkerhetspolisen bör enligt kommittén vara ett år för all personal, vilket kräver
ändring av en till sitt närmare innehåll hemlig förordning från år 1980
(rekryteringsförordningen). Beträffande utbildningen föreslås att tjänstgöring
vid andra myndigheter i viss utsträckning läggs in i tjänstgöringen vid
säkerhetspolisen för att bredda personalens erfarenheter. Sådan tjänstgöring
skulle kunna äga rum exempelvis inom olika totalförsvarsmyndigheter, vid
statens invandrarverk eller inom utrikesförvaltningen. För personalen vid
säkerhetspolisens regions- och länssektioner, som i dag utbildas huvudsakligen
regionalt och lokalt, bör enligt kommittén minst hälften av den praktiska
tjänstgöringen under inskolningsåret förläggas till Stockholm så att
utbildningen blir mera allsidig. Kommittén har också uttalat sig positivt om
strävan att öka antalet kvinnor vid säkerhetspolisen.

Jag
kan i stora delar ansluta mig till vad kommittén har anfört. En

fortsatt god rekrytering och utbildning är en förutsättning för att det

praktiska arbetet inom säkerhetspolisen skall kunna bedrivas kompetent

och effektivt. Såväl rekrytering som utbildning utvecklas också fortlöpan

de genom interna åtgärder vid säkerhetspolisen. På några punkter kan

behövas medverkan från regeringens sida. Det gäller t. ex. längden av tiden

för provtjänstgöring vid säkerhetspolisen, vilken regleras genom den nyss

nämnda hemliga rekryteringsförordningen. Jag ansluter mig på den punk

ten till kommitténs förslag såtillvida att man bör eftersträva att provtjänst

göringen omfattar ett år även för den personal som rekryteras utanför

totalförsvaret. Om principen tillämpas undantagslöst, finns det dock risk

för att rekryteringen försvåras på grund av att sökande från exempelvis 17

2 Riksda.gen 1988/89. I .saml Nr 108

privata företag inte torde
kunna påräkna en motsvarande lång tjänstledighet från det ordinarie arbetet.
Detta skulle bl.a. kunna gå ut över rekryteringen av olika slag av
specialister till säkerhetspolisen (jfr avsnitt 2.6.2). Regeln i
rekryteringsförordningen bör därför ändras så att årslång prov-tjänstgöring bör
gälla som huvudregel beträffande all personal, men att undantag skall kunna
medges när det finns skäl för det.

Jag finner det vidare
angeläget att personalen vid regions- och länssektionerna får tillfälle att
fullgöra en del av den praktiska utbildningen vid säkerhetspolisens centrala
organisation i Stockholm.

Med tanke på den speciella
karaktär som arbetet vid säkerhetspolisen har anser jag det angeläget att RPS
bedriver en aktiv personalpolitik och att tillräckliga resurser avdelas för
personalvård.

Prop. 1988/89:108

2.6.2
Specialistkompetens

Min
bedömning: Säkerhetspolisen bör tillföras specialistkompetens inom olika
områden, såsom teknik, juridik, utrikespolitik och militära frågor.

Kommitténs
forslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
Alla remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget.

Skälen
för min bedömning: De två största personalkategorierna vid säkerhetspolisen är
poliser och tjänstemän med administrativa uppgifter, såsom personal- och
ekonomiadministration, registerarbete och kansliarbete. Dessutom finns
personal med mera specialistbetonade arbetsuppgifter, såsom högre
administration, datateknik, elektronik, fotografering, radioteknik, utbildning
och tolkverksamhet.

Kommittén
har funnit att säkerhetspolisens behov av specialistkompetens inte är
tillgodosett fullt ut i dag. Med specialistkompetens menas här i första hand
kompetens inom olika akademiska specialområden. Som en följd av detta har man
enligt kommittén svårt att följa teknikutvecklingen inom säkerhetsskyddet och
andra områden i erforderlig utsträckning. Verksamheten vid de datatekniska
funktionerna är också ansträngd på grund av brist på dataspecialister. Bristen
på teknisk sakkunskap gör enligt kommittén att det kan vara svårt för
säkerhetstjänsten att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen inom
motståndarnas underrättelsetjänst samt att utveckla och utnyttja tekniska
hjälpmedel, t.ex. det datoriserade registret för spaning, riskanalys m. m. Den
fortlöpande informationen om vissa internationella förhållanden behöver också
förbättras. Man har heller inte den juridiska och militära kompetens som
behövs för att handlägga kvalificerade säkerhetsfrågor på försvarsindustrins
område. Även på en del andra områden kan det enligt kommittén finnas skäl att
överväga en förstärkning av säkerhetspolisens specialistkompetens.

Kommittén
anvisar fyra vägar för att tillföra specialistkompetens. Utgångspunkten bör
enligt kommittén var en externrekrytering av specialis-

ter, dvs. att personer med
specialistkompetens anställs vid säkerhetspolisen. 1 andra fall kan det vara
bättre att knyta en expert till säkerhetspolisen som konsult på deltid. Också
internrekrytering av lämpliga personer som ges specialistutbildning genom
myndighetens försorg kan tänkas. En fjärde metod kan vara att personal
kommenderas från annan myndighet för tjänstgöring vid säkerhetspolisen, något
som redan sker i fråga om militär personal. Enligt vad kommittén har funnit bör
en kvalificerad tekniker knytas till verksamheten på stabsnivå för övergripande
uppgifter inte minst när det gäller säkerhetsskyddet. Utrikesdepartementet bör
på konsultbasis biträda säkerhetspolisen med utrikespolitisk expertis. För
ärenden om säkerhetsskydd inom försvarsindustrin behöver juridisk och militär
expertis tillföras. I övrigt bör det ankomma på verksledningen att fortlöpande
se till att uppkommande behov av att tillföra specialistkompetens blir
beaktade. Det får enligt kommittén från fall till fall bedömas om den
kompetensen skall tillföras genom extern- eller internrekrytering, på
konsultbasis eller genom kommendering av personal från annan myndighet.

Också jag är av den
uppfattningen att det är viktigt att specialistkompetens tillförs
säkerhetspolisen i ökad omfattning. Jag är dock inte nu beredd att i detalj ta
ställning till frågan om vilken specialistkompetens som bör tillföras och hur
det lämpligen bör ske. Jag avser att med RPS ta upp dessa frågor.

Prop.
1988/89:108

2.6.3
Personalrörlighet

Min bedömning: Ett
system med personalcirkulation införs för livvakter och i viss utsträckning för
spanare. Dessa bör tillföras säkerhetspolisen genom kommendering från den
lokala polisorganisationen. En ökad personalrörlighet bör eftersträvas även
för övrig personal.

Kommitténs
förslag: Personalcirkulation införs i princip för all personal vid
säkerhetspolisen, differentierad efter olika personalkategorier.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande. Risken för att
cirkulationen kommer att urholka säkerhetspolisens kompetens framhålls av
flera instanser, bl. a. RPS, åklagarmyndigheterna i Stockholm och Göteborg,
Svenska polisförbundet, JUSEK. Svenska arbetsgivareföreningen och Föreningen
Sveriges polischefer. RPS tillstyrker cirkulation beträffande livvakter och spanare.

Skälen för min bedömning:
Huvuddelen av personalen yid säkerhetspolisen rekryteras från den öppna
polisen. Det finns i dag inget organiserat återflöde av personal från
säkerhetspolisen.

Detta system för
tjänstgöringen skaparen kontinuitet, som uppenbarligen är till fördel för
verksamheten i flera avseenden. Det finns.emellertid också nackdelar med en låg
personalrörlighet. Om rekryteringsförhållandena är sådana att medelåldern
kommer att bli alltför hög, finns en viss

19

risk för att
organisationen föriorar i vitalitet. 1 olika sammanhang har Prop. 1988/89:108
också framhållits att en alltför sluten miljö kan vara en grogmnd både för
interna motsättningar och för en kultur som kan tänkas stå i motsättning till omväridens.

Kommittén
har utförligt analyserat dessa förhållanden och kommit fram till att ett system
med personalcirkulation bör införas vid säkerhetspolisen. Det av kommittén
föreslagna cirkulationssystemet går ut på att tjänstgöringstiden vid
säkerhetspolisen i normalfallet inte bör överstiga tio år. För livvakter bör
tiden inte överstiga fem år med hänsyn bl.a. till de krav som ställs på dessa i
fysiskt hänseende. 1 de fall då kontinuitetskravet gör sig särskilt gällande
eller då behovet av cirkulation är mindre framträdande bör tjänstgöringstiden
enligt kommittén kunna utsträckas. Det gäller t. ex. personal med
specialistkompetens, administrativ personal samt befordrade tjänstemän.
Cirkulationssystemet bygger på att tjänstemännen har full anställningstrygghet
hos staten.

För
att underlätta cirkulationen i fråga om poliser vid säkerhetspolisen har
kommittén också förordat att dessa i fortsättningen skall vara anställda vid
den lokala polisorganisationen och tillföras säkerhetspolisen genom inkommendering.

Förslaget
om personalcirkulation har mottagits välvilligt av flera remissinstanser, bl.
a. JK och RÅ. Hos många instanser som yttrat sig i frågan har förslaget dock
väckt betänkligheter. RPS framhåller att sekretesskyddet kan bli lidande och
att myndigheten ser mycket allvarligt på riskerna av att kontaktnät upplöses
och kunskaper försvinner från säkerhetspolisen som en följd av cirkulationen.
Det finns vidare enligt RPS risk för att cirkulationen skapar en otrygghet hos
personalen som gör att många söker sig bort från säkerhetspolisen i förtid och
som verkar hämmande på rekryteringen dit. Statskontoret anser att det är
tveksamt från säkerhetssynpunkt att tvinga bort de anställda. En ökad rörlighet
bör i stället åstadkommas genom stimulerande åtgärder. Åklagarmyndigheten i
Stockholm anför att verksamheten vid säkerhetspolisen mer än på de flesta
områden torde kräva kunskaper och erfarenheter som det tar lång tid att
tillägna sig och att en gräns vid tio års tjänstgöring kan vara för kort. Från
åklagarmyndigheten i Göteborg framhålls att det vore fel att inte låta
skickliga, särskilt utvalda och välutbildade polismän få ägna sig åt den
verksamhet som de blivit experter på. En möjlighet att ge andra arbetsuppgifter
åt dem som av någon anledning inte längre är lämpade för säkerhetstjänst
erbjuds ändå genom den regel om omplacering som kommittén också föreslagit.
Också Sveriges advokatsamfund ställer sig tveksamt till en hårt driven cirkulation
och menar att en bättre ordning kan vara att i stället använda institutet
omplacering vid behov. Svenska polisförbundet anför, mot bakgmnd av tidigare
erfarenheter, att det finns en risk för att den höga kvaliteten på poliserna
vid säkerhetsavdelningen kommer att försvinna som en följd av cirkulationen.
Också JUSEK ser en risk för att cirkulationssystemet kommer att föra med sig
rekryteringssvårigheter och kvalitetsförsämring. Svenska arbetsgivareföreningen
anför på liknande grund att den föreslagna ordningen för personalcirkulation
inte är realistisk.

För
egen del vill jag till att börja med anföra följande. Personalen är en 20

myndighets största
tillgång. Personalcirkulation kan ha ett stort värde som Prop. 1988/89:108 ett
sätt både att vitalisera verksamheten inom en organisation och att stimulera
personalen genom omväxling i fråga om arbetsuppgifter. Detta är viktigt inte
minst i en organisation som säkerhetspolisen. Såsom kommittén framhållit finns
också andra skäl som talar för en ökad personalrörlighet. Jag ställer mig
själv i princip positiv till ett system för personalcirkulation vid säkerhetspolisen.

Mot
en ökad personalrörlighet måste dock vägas de olägenheter som en sådan ordning
kan föra med sig. Det gäller bl. a. kravet på kontinuitet. På säkerhetspolisens
område är behovet av kontinuitet i många fall särskilt framträdande. Det beror
på flera omständigheter. Säkerhetstjänst är en verksamhet som ställer krav på
delvis omfattande specialkunskaper av ett slag, som inte kan läras vid
universitet eller andra skolor. Sådana specialkunskaper måste i stället
förvärvas genom långvarig inskolning och praktisk tjänstgöring inom
säkerhetstjänsten. Ett utmärkande drag för säkerhetstjänsten är också vikten
av kontakter med personer som kan ge informationer från svårtillgängliga
kretsar och miljöer. Kontakterna kan ibland ta mycket lång tid att etablera. De
bygger på ömsesidigt förtroende och kan inte utan vidare övertas av någon annan
tjänsteman. Också det starka kravet på sekretesskydd för verksamheten talar mot
en hög omsättning av personalen. Man kan heller inte bortse ifrån att en
cirkulation av personal från säkerhetspolisen åter till den öppna
polisorganisationen och till andra myndigheter skulle kunna medföra problem av
praktisk eller personalpolitisk art.

Vid
en avvägning mellan de motstående intressen som sålunda gör sig gällande i
saken har jag kommit till uppfattningen att ett generellt system för
personalcirkulation vid säkerhetspolisen inte bör införas. Med hänsyn till de
fördelar som följer med en ökad personalrörlighet, anser jag emellertid att
personalcirkulation bör genomföras beträffande de personalkategorier vars
utbildning och arbetsuppgifter gör cirkulation särskilt lämplig. Jag tänker då
i första hand på livvakter och på spanare. Även för övriga personalkategorier
anser jag att en ökad personalcirkulation i och för sig kan vara önskvärd. Jag
är dock, med hänvisning till bl.a. kravet på kontinuitet och effektivitet i
verksamheten, inte beredd att förorda att en sådan ordning införs på det
regelmässiga sätt som kommittén har föreslagit.

Att
åstadkomma en lämplig personalrörlighet för andra personalkatego

rier än livvakter och spanare bör som jag ser saken i första hand vara en

uppgift för RPS som arbetsgivarmyndighet. Utformningen av ett system

härför bör givetvis gmndas på de erfarenheter som cirkulationssystemet

beträffande livvaktema ger, och det måste så långt det är möjligt bygga på

samförstånd mellan arbetsgivare och respektive tjänsteman. För varje

tjänsteman som nyanställs bör RPS i samförstånd göra upp en plan för

tjänstgöringen vid säkerhetspolisen och för en avveckling av anställningen

där. Några bestämda tjänstgöringstider bör inte läggas fast vid en nyan

ställning. Däremot bör kommitténs idéer härvidlag kunna tjäna som rikt

märken för hur lång en tjänstgöring lämpligen bör vara. Planen får fortlö

pande följas upp och revideras. RPS bör underlätta cirkulation genom en 21

omsorgsfull
personalpolitik som bl.a. innebär att man på ett aktivt sätt bistår en
tjänsteman som skall lämna säkerhetspolisen. Jag är övertygad om att man med
ett sådant mer individuellt system som jag nu skisserat kommer att uppnå ett
för verksamheten och för den anställde ändamålsenligt resultat. Vad jag nu
sagt innebär att någon ändring i formerna för anställning vid säkerhetspolisen
inte bör ske beträffande de personalkategorier det nu gäller.

Den ordning för
personalcirkulation som jag har förordat bör kompletteras med nya regler om
förflyttningsskyldighet för anställda vid säkerhetspolisen. Till det
återkommer jag i avsnitt 2.6.4.

Beträffande livvakter
förordar jag, som jag nyss sagt, att man mer regelmässigt går över till en
ordning med cirkulation mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen.
Detsamma bör i viss utsträckning gälla också i fråga om spanare. På bägge grupperna
ställs särskilda krav i fysiskt hänseende och på att kunna behålla
koncentrationen under långa arbetspass. När det gäller spanarna tillkommer att
de av taktiska skäl inte bör vara kända till namn eller utseende utanför
säkerhetspolisen.

Jag förordar vidare att
livvakter och spanare i regel tillförs säkerhetspolisen genom kommendering
från den lokala polisorganisationen. Den ordningen tillämpas sedan gammalt i
fråga om kriminalpolismän vid rikskriminalen, dvs. inom RPS öppna del, och har
i viss omfattning också prövats med gott resultat när det gäller spanare vid
säkerhetspolisen. Genom ett system med inkommendering, som också har
tillstyrkts av RPS, underlättas cirkulationen samtidigt som man tillgodoser
intresset av att kunna anpassa det för tillfället tillgängliga antalet
livvakter efter variationer i behovet. En lämplig normaltid för tjänstgöring
som livvakt vid säkerhetspolisen bör kunna vara omkring fem år. Samma tid bör
normalt tillämpas för spanare. Tiden måste emellertid kunna varieras med hänsyn
till bl.a. kravet på att det hela tiden finns ett tillräckligt antal erfarna
livvakter och spanare vid säkerhetspolisen. För kontinuitetens skull kan det
också vara lämpligt att en mindre del av livvakts- och spaningsorganisationen
är undantagen från cirkulationen. En del av spaningspersonalen bör efter
tjänstgöringstiden kunna övergå till inhämtnings- eller bearbetningsverksamhet.
Livvakter och spanare som kommenderas till säkerhetspolisen bör ges en
utbildning som är särskilt avpassad för arbetsuppgifterna.

Prop.
1988/89:108

2.6.4
Förflyttningsskyldighet

Min bedömning: Det
bör i lag tas in regler som gör det möjligt att förflytta anställda vid
säkerhetspolisen till andra statliga tjänster.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag hår tillstyrkts av bl. a. RÅ och RPS och lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser: Svenska polisförbundet anser att
nuvarande omplaceringsregler är tillfyllest.

22

Skälen för min bedömning:
Möjligheterna att avlägsna en statstjänste- Prop. 1988/89:108 man från hans
befattning har fått en ingående reglering i lagen (1976:600) om offentlig
anställning (omtryckt 1987:1000, ändrad senast 1988:1284-LOA), lagen (1982:80)
om anställningsskydd (LAS) och anställningsförordningen (1965:601, omtryckt
1988:1021-AF). Genom avskedande kan arbetstagaren omedelbart skiljas från
anställningen, medan uppsägning föregås av en uppsägningstid. För såväl
avskedande som uppsägning krävs saklig grund, exempelvis visst slag av
brottslighet eller förtroendemissbruk från arbetstagarens sida. En uppsägning
anses i regel inte sakligt grundad om arbetsgivaren har underlåtit att först
försöka rätta till problemen på annat sätt eller om det bedöms skäligt att
arbetsgivaren i stället omplacerar arbetstagaren. Inte heller får någon
avskedas eller sägas upp på gmnd av personliga förhållanden som arbetsgivaren
har känt till under längre tid än en månad. Förfarandet styrs av procedurregler
om bl.a. underrättelse till fackliga organisationer om den tilltänkta åtgärden.
Beslut om avskedande eller uppsägning på grund av personliga förhållanden
fattas inom polisväsendet av personalansvarsnämnden vid RPS eller, i fråga om
vissa högre befattningshavare, av statens ansvarsnämnd. Ett beslut om
avskedande eller uppsägning kan enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
överprövas av domstol på talan av arbetstagaren eller hans fackliga organisation.

En
arbetstagare vid bl.a. polisen kan också avlägsnas från sin tjänst genom att
försättas i disponibilitet. Han behåller då i princip sina löneförmåner.
Reglerna härom har tillkommit bl. a. för att skydda från säkerhetssynpunkt
viktiga förvaltningsområden från tjänstemän som är opålitliga eller annars
olämpliga.

Den
som innehar en lönetjänst (tidigare ordinarie, extra ordinarie eller extra
tjänst) är vidare skyldig att utöva en annan sådan statlig tjänst hos en myndighet
inom samma verksamhetsområde (18 § AF). Tjänstemannen behåller då sin gamla
tjänst men tjänstgör på en annan tjänst. För säkerhetspolisens del
kompletteras regeln av en föreskrift i den i det föregående (avsnitt 2.6.1)
nämnda rekryteringsförordningen från år 1980. Denna föreskrift infördes genom
en ändringar 1982 och innebär att en tjänsteman vid säkerhetspolisen kan
omplaceras till den lokala polisorganisationens verksamhetsområde om han på
grund av alkoholmissbruk eller andra personliga förhållanden har visat sig
olämplig från säkerhetssynpunkt för fortsatt tjänstgöring vid säkerhetspolisen.

Reglerna
om avskedande, uppsägning och omplacering av arbetstagare i statlig tjänst är
utformade med tanke på den offentliga verksamheten i allmänhet. De bygger på en
avvägning mellan arbetsgivar- och arbetslagar-intressen, som innebär att stor
hänsyn las till arbetstagarens intresse av trygghet i anställningen men atl
hänsyn också kan tas till att särskilda krav måste kunna ställas på innehavare
av vissa slag av tjänster. Reglerna tar i första hand sikte på fall av klart
dokumenterad olämplighet. Reglema om att försätta en polisman i disponibilitet
får användas även vid misstanke om opålitlighet. Att försätta en
befattningshavare i disponibilitet är emellertid en ingripande åtgärd, som
nästan aldrig tillämpas i praktiken. Där-

23

emot
har omplaceringsregeln i rekryteringsförordningen kommit lill användning vid
ett anlal tillfällen.

Som
kommittén framhållit har den nuvarande ordningen en del brister från
effektivitetssynpunkt. En brist är att 1982 års specialregel endast tar sikte
på en persons olämplighel från säkerhetssynpunkt. Vid andra former av olämplighel
kan det fortfarande vara svårt för myndigheten all handla med tillräcklig
snabbhet och kraft. En annan brist som också gäller specialregeln är all den
omplacerade tjänstemannen behåller sin tjänst vid säkerhetspolisen och endast frånträder
utövningen av den så länge han utövar annan tjänst. En sådan omplacering har ju
egentligen karaktär av ett provisorium.

Kommittén
har härutöver framhållit att nuvarande regler inte ger stöd för all genomdriva
den cirkulation mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen som kommittén
förordat.

Även om någon generell
personalcirkulation av det slag som kommitlén föreslagit inte bör genomföras,
anser jag att man bör öka möjligheterna att förflytta arbetstagare från
säkerhetspolisen, även om de inte utgör direkta säkerhetsrisker. När det gäller
säkerhetspolisen bör kraven på kompetens och pålitlighet hos personalen väga
över de anställdas intresse av stabilitet i arbetsförhållandena. Detta innebär
självfallet inte att personalen inom säkerhetspolisen bör ha ett sämre
anställningsskydd än arbetstagare i allmänhet. Det innebär däremot att det
inte bör föreligga någon garanti för att tjänstgöringen allt framgent skall
fullgöras inom säkerhetspolisens område.

Jag förordar därför att
man inför bestämmelser om att arbetstagare vid säkerhetspolisen får förflyttas till
en annan statlig tjänst. Poliser bör dock få förflyttas endast till
polistjänster. Grundläggande bestämmelser härom bör tas in i lagen om offentlig
anställning. Närmare bestämmelser får ges i förordningsform.

Sådana
bestämmelser om förflyttningsskyldighet bör kunna göra att man i ett konkret
fall kan undvika att försätta en arbetstagare i disponibilitet, vilket är en
mera ingripande åtgärd. Jag vill understryka att regeln självfallet måste
tillämpas med stort omdöme och med allt tillbörligt hänsynstagande till den
enskilde tjänstemannen. 1 de allra flesta fall bör en förflyttning kunna
åstadkommas i fullt samförstånd med den anställde.

Prop.1988/89:108

2.7 Lagteknisk lösning

Mitt förslag:
Regler om att rikspolisstyrelsen kan ges i uppdrag att leda polisverksamhet
rörande brott mot rikets säkerhet tas in i polislagen (1984:387). Vidare tas i
lagen (1976:600) om offentlig anställning in bestämmelser om förflyttningsskyldighet
för arbetstagare vid säkerhetspolisen.

Kommitténs forslag:
Kommittén har förordat en utförligare reglering av säkerhetspolisen i
polislagen. Förslaget om ändring i lagen om offentlig anställning överensstämmer
i sak med mitt.

24

Remissinstanserna:
Förslagen har i huvudsak lämnats utan erinran. Prop. 1988/89:108

Skälen
för mitt förslag: Grundläggande regler för polisväsendet finns i polislagen.
Lagen innehåller inga särskilda regler för säkerhetspolisen, men åtskilliga av
bestämmelserna är ändå tillämpliga på verksamheten där. Polislagen innehåller
även bestämmelser om RPS (7 §). Enligt bestämmelserna är RPS central
förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta. Vidare
föreskrivs bl. a. att regeringen kan uppdra åt RPS att i särskilda hänseenden
leda polisverksamhet eller bestämma om sådan verksamhet.

I
förordningen med instmktion för rikspolisstyrelsen finns bl. a. bestämmelser om
RPS uppgifter och befogenheter i fråga om att utöva polisledning samt om
myndighetens ledning och organisation i stort. Den gmndläggande bestämmelsen
när det gäller myndighetens befattning med säkerhetsfrågor är bemyndigandet i
4 § att utöva polisledning i fråga om polisverksamhet rörande brott mot rikets
säkerhet. Också genom en del andra författningar har RPS tilldelats uppgifter
med anknytning till skyddet för rikets säkerhet. Hit hör bl. a.
personalkontrollkungörelsen, säkerhetsskyddsförordningen och
upphandlingsförordningen.

Kommittén
har förordat att grundläggande regler för säkerhetspolisen tas in i polislagen.
Kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Jag
anser i linje med vad kommittén föreslagit att vissa regler om rikspolisstyrelsens
uppgifter i fråga om polisverksamheten rörande brott mot rikets säkerhet bör
tas in i polislagen. Likaså ansluter jag mig till den av kommittén framförda
tanken på att det bör göras en noggrannare avgränsning av säkerhetspolisens
arbetsuppgifter än vad som är fallet i dag och på att det bör ankomma på
regeringen, och inte på RPS, att göra den avgränsningen. Däremot anser jag inte
att man i polislagen bör gå in på organisationsfrågor, såsom säkerhetspolisens
ledning och utformningen av den parlamentariska insynen. Sådana frågor regleras
i dag i förordningsform när det gäller både den öppna polisen och
säkerhetspolisen, och så bör det enligt min mening vara även i fortsättningen.
Att reglera RPS organisation i lagform såvitt avser säkerhetspolisen skulle
kunna ge ett intryck av att säkerhetspolisen är "en myndighet i
myndigheten", vilket ligger mindre väl i linje med det ställningstagande i
fråga om säkerhetspolisens organisatoriska hemvist som gjorts i avsnitt 2.2.

Mitt
förslag går därför ut på att det i polislagen uttryckligen bör föreskrivas att
regeringen kan uppdra åt RPS att leda polisverksamhet för att förebygga och
avslöja brott mot rikets säkerhet. Föreskriften tas lämpligen in i 7 § i
anslutning till den föreskrift som redan finns där om att regeringen kan
uppdra åt RPS att bl.a. leda polisverksamhet i särskilda hänseenden. Med stöd
av bemyndigandet får det sedan ankomma på regeringen att i instruktionen för RPS
ta in regler om den närmare avgränsningen av säkerhetspolisens uppgifter med
utgångspunkt från vad som anförts i avsnitt 2.3.

Mina
ställningstaganden föranleder också en del andra ändringar i RPS

instruktion, såsom beträffande insynen i säkerhetspolisverksamheten från

RPS styrelse. 25

Bestämmelser om
förflyttningsskyldighet för vissa anställda hos staten Prop. 1988/89:108 finns
i 7 kap. 8 § lagen om offenUig anställning, (LOA). I paragrafens första stycke
sägs till en början att arbetstagare hos staten som är anställd med fullmakt
får förflyttas till annan statlig tjänst som tillsätts med fullmakt. Inom
försvarsmakten får dessutom arbetstagare som innehar en militär tjänst och som
är anställd med förordnande tills vidare förflyttas till annan militär tjänst
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Enligt andra stycket
får förflyttning till anställning hos myndighet inom annat verksamhetsområde
ske bara om arbetsuppgifterna är likartade eller arbetstagaren i allt fall med
hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen. Frågan om förflyttning
prövas enligt 15 kap. 2 § LOA av regeringen eller, när det gäller förflyttning
till tjänst som tillsätts av samma myndighet som har anställt arbetstagaren, av
myndigheten.

Kommittén har föreslagit att en bestämmelse om förflyttningsskyldighet
för arbetstagare inom säkerhetspolisen tas in i 7 kap. 8 § första stycket LOA.
Kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Jag
har i det föregående ställt mig bakom tanken på att införa ett system med ökad
personalrörlighet inom säkerhetspolisen. Jag delar kommitténs uppfattning att
bestämmelser om förflyttningsskyldighet lämpligen bör tas in i LOA.
Bestämmelserna bör ges den innebörd att en arbetstagare vid säkerhetspolisen
får förflyttas till en annan anställning inom polisväsendet eller vid någon
annan statlig myndighet enligt de föreskrifter som regeringen meddelar. Till
detta bör fogas en bestämmelse om att en arbetstagare som är polis endast får
förflyttas till en annan polistjänst.

De
detaljbestämmelser som behövs får meddelas i förordningsform och kan lämpligen
tas in i polisförordningen (1984:730).

De
föreslagna ändringarna i polislagen och LOA bör träda i kraft den Ijuli 1989.

26

3 Anslagsberäkning Prop. 1988/89:108

E 2. Polisverksamheten rörande brott mot rikets säkerhet m.m.

1988/89
Anslag 211469000 1989/90 Förslag 257 158000

RPS
har föreslagit att anslaget förs upp med 254375000 kr.

I
årets budgetproposition (prop. 1988/89:100, bil. 15 s. 133) har regeringen
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Polisverksamheten
rörande brott mot rikets säkerhet m. m. för budgetåret 1989/90 anvisa ett
förslagsanslag på 211 469000 kr.

Jag
beräknar nu anslaget till 257 158 000 kr.

4 Författningsförslag

Inom
civildepartementet har upprättats förslag till

lag
om ändring i polislagen (1984:387),

lag
om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Förslaget
till ändring i polislagen har upprättats efter samråd med chefen för
justitiedepartementet.

Med
hänsyn till lagförslagens beskaffenhet anser jag att lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.

5 Specialmotivering

Förslaget
UU lag om ändring i polislagen (1984:387) 7§

Rikspolisstyrelsen
är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta.
Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom
polisväsendet.

Regeringen
kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet för att förebygga och
avslöja brott mot rikets säkerhet. Regeringen kan också uppdra åt
rikspolisstyrelsen att i särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. När
rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet skall vad som i lag eller författning föreski-ivs
om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen.

Paragrafen
innehåller föreskrifter om RPS uppgifter. Ändringen innebär

att det i andra stycket har förts in én urtrycklig regel om att regeringen kan

uppdra åt RPS att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott

mot rikets säkerhet. Saken har behandlats i avsnitt 2.7. Vidare har nuva

rande föreskrifter om att regeringen kan uppdra åt RPS att bestämma om

polisverksamhet tagits bort. Föreskrifter om sådan delegationsmöjlighet 27

får anses överflödiga Ofr
8 kap. 13 § regeringsformen). Föreskrifter i äm- Prop. 1988/89:108 net
finns i förordningen med instmktion för RPS.

Med
att leda polisverksamhet menas att direkt leda verksamheten vid de polisstyrkor
som myndigheten disponerar över. Det nuvarande uttrycket bestämma om
polisverksamhet och som tas bort ur paragrafen syftar däremot på s. k. indirekt
ledning. Därmed menas en befogenhet att meddela allmänna riktlinjer eller mera
konkreta organisatoriska direktiv för polisverksamheten vid andra
polismyndigheter (jfr prop. 1983/84:111 s. 69).

Med
stöd av den nya regeln kan regeringen ge RPS i uppdrag att leda den polisverksamhet
rörande brott mot rikets säkerhet som bedrivs inom säkerhetspolisen med egen
personal eller med personal från andra polismyndigheter som RPS disponerar som
polisförstärkning (direkt ledning). Dessutom bör RPS meddela föreskrifter för
den verksamhet som förekommer vid andra polismyndigheter i den mån verksamheten
avser brott mot rikets säkerhet (indirekt ledning). Befogenheten att utöva
indirekt ledning bör i första hand vara aktuell att använda när det gäller
samordningen av bevaknings-och säkerhetsarbetet vid statsbesök och liknande
händelser samt livvaktsverksamhet och personskydd i övrigt. Den indirekta ledningsbefogenheten
bör emellertid också kunna användas i vissa andra sammanhang, såsom vid
fördelning av arbetsuppgifter mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen i
en viss utredning som berör bägge grenarna av polisen.

1
paragrafen sägs vidare att regeringen kan uppdra åt RPS att i särskilda hänseenden
leda annan polisverksamhet. Med stöd därav kan regeringen t.ex. ge RPS direkt polisledningsrätt
i fråga om verksamhet som bör falla inom säkerhetspolisens område utan att den
avser skyddet av rikets säkerhet, t.ex. terrorism som riktar sig mot enskilda
intressen (jfr avsnitt 2.3). Bemyndigande om indirekt ledning på området får
ges i instmktionen för RPS.

Med
rikets säkerhet avses både den inre säkerheten för statsskickets bevarande och
den yttre säkerheten för ett nationellt oberoende. Att avgöra om en viss
brottsutredning avser brott mot rikets säkerhet erbjuder i regel inga
svårigheter. Dit hör exempelvis brott mot 18 och 19 kap. brottsbalken och en
del specialstraffrättsliga bestämmelser om förbud mot att beträda militära
områden o. d. I vissa fall kan dock gränsdragningen vara svårare, t.ex. vid
överträdelser av straffbestämmelser i 3, 4 och 13 kap. brottsbalken, som inte i
första hand är avsedda att skydda rikets säkerhet men som under vissa
omständigheter kan innefatta ett sådant brott. Gränsdragningsfrågor kan också
aktualiseras i fall där en brottsutredning berör både brott mot rikets
säkerhet och annan brottslighet. Det ankommer givetvis i sista hand på RPS att
pröva om en viss brottsutredning faller inom ramen för säkerhetspolisens
kompetens enligt förevarande paragraf. I regeringens befogenhet enligt
paragrafen att bestämma att säkerhetspolisen skall fullgöra även annan
polisverksamhet ligger också att regeringen i ett konkret fall kan uppdra åt
säkerhetspolisen att fullgöra en viss polisuppgift.

28

Förslaget till lagom
ändring i lagen (1976:600) om ojfentlig anställning Prop.
1988/89:108

7
kap.

8§

En
arbetstagare hos staten som är anställd med fullmakt får förflyttas till en
annan statlig tjänst, som tillsätts med fullmakt. Inom försvarsmakten får
dessutom en arbetstagare, som har en militär tjänst och som är anställd med
förordnande tills vidare, förflyttas till en annan militär tjänst enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar. Åven en arbetstagare som är anställd vid
rikspolisstyrelsen JÖr arbete i polisverksamhet för att JÖrebygga och avslöja
brott mol rikets säkerhet Jår förflyttas till en annan statlig tjänst enligt de
närtnare föreskrifter som regeringen meddelar. En arbetstagare som är polis
får därvid endast förflyttas till en annan polistjänst.

Förflyttning
enligt första stycket till en anställning hos en myndighet inom något annat
verksamhetsområde får endast ske om arbetsuppgifterna är likartade eller
arbetstagaren i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för
anställningen.

Om förflyttning av
den som är utnämnd till ordinarie domare föreskrives i regeringsformen.

Den
föreslagna bestämmelsen innebär att en arbetstagare vid säkerhetspolisen kan
förflyttas till en annan tjänst inom RPS eller inom en lokal eller regional
polismyndighet eller vid någon annan statsmyndighet. Både innehavare av
polistjänster och andra tjänster berörs. Syftet med bestämmelsen är att
förflyttning skall kunna ske när det behövs av hänsyn till verksamheten vid
säkerhetspolisen. Den närmare regleringen på området bör i huvudsak ges det
innehåll som kommittén angett.

För poliser torde det i
praktiken huvudsakligen bli fråga om förflyttning till en lokal polismyndighet,
eftersom antalet polistjänster vid RPS är begränsat, bortsett från vid
säkerhetsavdelningen.

Det innebär en särskild
trygghet från arbetstagarsynpunkt att en polis endast kan förflyttas till en
annan polistjänst. Om en polis vid säkerhetstjänsten har visat sig olämplig
för att inneha polistjänst över huvud taget bör problemet i första hand lösas
genom tillämpning av andra bestämmelser i LOA eller lagen (1982:80) om
anställningsskydd.

För specialister utan
polisiär bakgrund torde det i praktiken ofta vara svårt att inom polisväsendet
hitta passande alternativ till arbetet vid säkerhetspolisen. För dessa arbetstagare
får man nog snarare tänka sig en förflyttning till en statsmyndighet utanför
polisväsendet, vilket den föreslagna regeln ger möjlighet till. Däremot bör
det finnas åtskilliga befattningar både inom och utom polisväsendet som
administrativa tjänstemän kan förflyttas till.

Det
ligger i sakens natur att anställningstryggheten inte skall kunna kringgås
genom att en tjänsteman förflyttas till en tjänst med sämre anställningstrygghet.
Detaljbestämmelser om detta bör kunna meddelas i föreskriftsform, såsom har
skett i fråga om förflyttning av krigsmän (jfr 34 § AF). Över huvud taget bör
reglerna på området som tidigare sagts

29

tillämpas med stort omdöme
och med all tillbörlig hänsyn till den enskilde Prop. 1988/89:108 arbetstagaren.

Även
en del ytterligare föreskrifter av administrativ karaktär kan behöva utfärdas.
Föreskrifterna bör medge att undantag vid tillämpning av förflyttningsregeln
får göras från annars gällande regler om vilken myndighet som inrättar eller
tillsätter tjänst samt om kungörande av ledig tjänst.

Den
föreslagna bestämmelsen innebär en ovillkorlig förflyttningsskyldighet inom de
ramar som anges. Någon särskild motivering behöver därför inte ges för att
tillämpa förflyttningsregeln i ett visst fall. Givetvis måste grundlagens krav
på saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen) iakttas vid regelns
tillämpning. Ett beslut om förflyttning kan angripas genom att talan väcks hos
domstol enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (16 kap. 1 och 2
§§ LOA).

1
första hand är den föreslagna regeln givetvis avsedd att vara ett hjälpmedel
för att kunna omplacera en tjänsteman som inte själv önskar bli omplacerad. 1
vissa situationer bör dock regeln kunna tillämpas i samförstånd med
tjänstemannen som en hjälp för denne att få en befattning utanför
säkerhetspolisen.

Några
särskilda övergångsbestämmelser bör inte knytas till den nya bestämmelsen. Det
ligger dock i sakens natur att bestämmelsen bör tillämpas med återhållsamhet i
fråga om dem som anställts före ikraftträdandet.

6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

1.
föreslår riksdagen att anta
förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387),

2.
föreslår riksdagen att anta
förslaget till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

3.
föreslår riksdagen att godkänna
de riktlinjer som jag i det föregående har förordat i fråga om säkerhetspolisen
beträffande dels ledning och parlamentarisk insyn, dels personalpolitik,

4.
föreslår riksdagen att till
Polisverksamheten rörande brott mol rikets säkerhet m. m. för budgetåret
1989/90 under trettonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 257 158 000
kr.,

5.
bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag i det föregående har anfört i fråga om säkerhetspolisens
organisatoriska hemvist, arbetsuppgifter och organisation.

Jag
finner sådana synnerliga skäl som avses i 3 kap. 4 § andra stycket 3 riksdagsordningen
föreligga. Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

30

7
Beslut Prop. 1988/89:108

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och de ändamål som han har hemställt om.

31

översiktlig beskrivning av säkerhetspolisens nuvarande
inriktning och organisation samt en sammanfattande redogörelse för delbetänkandet(SOU
1988:16) SÄPO -Säkerhetspolisens inriktning och organisation

Arbetsuppgifter

Verksamheten
vid säkerhetspolisen grundar sig i första hand på ett bemyndigande i 4 §
förordningen (1988:762) med instruktion för rikspolisstyrelsen (RPS), som är
den myndighet i vilken säkerhetpolisen organisatoriskt ingår. Bemyndigandet ger
RPS rätt att leda polisverksamhet rörande brott mot rikets säkerhet. Med detta
uttryck avses både den inre säkerheten för statsskickets bevarande och den
yttre säkerheten för ett nationellt oberoende. Dessutom svarar
säkerhetspolisen för de uppgifter som ankommer på RPS med stöd av en del
specialförfattningar till skydd för rikets säkerhet, såsom
säkerhetsskyddsförordningen (1981:421), personalkontrollkungörelsen (1969:446)
och upphandlingsförordningen (1986:366).

Funktionellt
faller verksamheten vid säkerhetspolisen i huvudsak inom två områden, nämligen
säkerhetsunderrättelsetjänst och säkerhetsskyddstjänst.

Säkerhetsunderrättelsetjänst
består av att inhämta och bearbeta underrättelsematerial som behövs för att
upptäcka och ingripa mot brott mot rikets säkerhet. Hit kan också räknas
förundersökning i mål rörande sådan brottslighet.
Säkerhetsunderrättelsetjänsten kan i sin tur indelas i tre grenar, nämligen kontraspionage,
terrorismbekämpning och åtgärder mot subversiv (dvs. omstörtande) verksamhet.

Säkerhetsskyddsljänst
är en förebyggande verksamhet. Till säkerhetspolisens uppgifter hör att utöva
en normgivande och kontrollerande funktion när det gäller säkerhetsskyddet hos
statsmyndigheter inom huvuddelen av det civila området av totalförsvaret.
(Överbefälhavaren, ÖB, har motsvarande uppgifter inom försvarsdepartementets
område.) Liknande uppgifter ankommer på säkerhetspolisen när det gäller det avtalsmässigt
grundade säkerhetsskyddet vid företag, hos vilka statsmyndigheter gör beställningar
som bör hemlighållas av hänsyn till rikets säkerhet. Säkerhetspolisen har
också uppgifter inom ramen för personalkontrollsystemet, dvs. prövningen av
pålitligheten från säkerhetssynpunkt beträffande sökande eller innehavare av
tjänster som är av betydelse för rikets säkerhet.

Till
säkerhetsskydd i vid mening hör också personskydd. Säkerhetspolisens uppgift
är bl.a. att genom livvakter skydda statschefen och andra personer inom den
centrala statsledningen.

Kommittén
har framhållit att säkerhetspolisen har haft framgångar under senare år i
fråga om kontraspionaget, särskilt när det gäller att avslöja främmande
underrättelseverksamhet som riktar sig mot försvarsindustrin. Däremot är det
enligt kommittén svårt att bedöma effekten av det arbete som läggs ned inom
terrorismbekämpningen.

En
verksamhet som, enligt vad kommittén funnit, inte fungerar tillfreds-

Prop. 1988/89:108
Bilaga 1

32

ställande är
livvaktsskyddet. Antalet livvakter inom säkerhetspolisen sva- Prop.
1988/89:108 rar enligt kommittén inte alls mot behovet, och brist på medel gör
att Bilaga 1 utbildning och träning av livvakterna försummas. En följd av
bristen på livvakter är att annan säkerhetspersonal kommenderas som
förstärkning till livvaktsverksamheten i en sådan utsträckning att andra
funktioner inom säkerhetsskyddet blir lidande.

Enligt
kommitténs mening bör säkerhetsunderrättelsetjänst och säkerhetsskydd även i
fortsättningen vara viktiga uppgifter för säkerhetspolisen. Beträffande
kontraspionaget, som är säkerhetspolisens "klassiska" arbetsuppgift,
är slutsatsen enligt kommittén självklar. Inte heller när det gäller
terrorismbekämpning eller åtgärder mot subversiv verksamhet finns det enligt
kommitténs mening något realistiskt alternativ till att låta uppgifterna
skötas av säkerhetspolisen; detta med hänsyn bl. a. till de arbetsmetoder och
det sekretesskydd som krävs för verksamheten. När det gäller terrorismbekämpningen
tillkommer att verksamheten sker som ett led i ett internationellt gmndat
samarbete mot terrorism. Att svara för Sveriges del i detta internationella
samarbete kan enligt kommittén inte överlåtas på den lokala
polisorganisationen, vilket föreslagits från en del håll. Kommittén ansluter
sig här till den uppfattning som framförts av bl. a. juristkommissionen med
anledning av mordet på Olof Palme (jfr SOU 1987:14 s. 125).

Olika
åsikter har framförts beträffande frågan om huvudmannaskapet för
livvaktsverksamheten. I dag svarar säkerhetspolisen för livvaktsverksamhet i
allmänhet med anknytning till rikets säkerhet. Livvaktsskydd av främmande
staters representanter ankommer däremot på den lokala polisorganisationen,
främst polismyndigheten i Stockholm. Kommittén anser att livvakterna i
fortsättningen som huvudregel bör tillhöra säkerhetspolisen med hänsyn till
livvaktsverksamhetens nära anknytning till terrorismbekämpningen.
Säkerhetspolisen måste tillföras både betydligt fler livvakter än man har i
dag och dessutom medel så att livvakterna kan utbildas och tränas. Med hänsyn till
de stora krav i fråga om vakenhet och spänst som ställs på en livvakt anser
kommittén att tjänstgöringstiden i den verksamheten som huvudregel bör
begränsas till omkring fem år.

Det
anförda hindrar enligt kommittén inte att det kan finnas behov av ett mindre
antal livvaktsutbildade polismän även i den lokala polisorganisationen för
andra livvaktsuppdrag än dem som säkerhetspolisen primärt svarar för.
Säkerhetspolisen bör dock svara för utbildningen även av dessa livvakter.

När
det gäller befogenheten att leda livvaktsarbetet anser kommittén att det alltid
bör ankomma på säkerhetspolisen att bestämma en miniminivå för livvaktsskydd
och annat närskydd så snart personskydd behövs i anledning av ett terrorhot
eller annars för att avvärja brott mot rikets säkerhet. Också den direkta
ledningen av säkerhetspolisens egna livvakter bör som huvudregel ankomma på
säkerhetspolisen. Den lokala polischefen bör dock ha befogenhet att utöva den
ledning som behövs för att närskyddet skall kunna samordnas med den lokala
polisens verksamhet.

Mot
bakgmnd av vad kommittén anfört om det ansträngda läget i fråga

33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 108

om livvaktsverksamheten
har regeringen under hösten 1988 bemyndigat Prop. 1988/89: 108

RPS att förstärka denna del av verksamheten. Bilaga 1

En
verksamhet med nära anknytning till terrorismbekämpning och personskydd är den
samordning av bevaknings- och säkerhetsarbetet vid statsbesök och liknande
händelser, som ankommer på RPS enligt myndighetens instruktion. Uppgifterna
handläggs i dag vid den s.k. bevakningssektionen, som är en enhet inom
myndighetens öppna del. Samordningsarbetet kan sägas innebära att de
hotbildsanalyser som utarbetats inom säkerhetspolisens terrorismbekämpningsfunktion
omsätts i praktiken i form av direktiv till den regionala och lokala polisen.
Den nuvarande organisationen har enligt kommittén visat sig tungrodd.
Kommittén föreslår att samordningsfunktionen förs över från RPS öppna del till
säkerhetspolisen. Därigenom skapas förutsättningar för en enhetlig ledning av
terrorismbekämpningen, vilket är en förutsättning för att resurserna skall
kunna samordnas och användas på det mest effektiva sättet.

Inom
ramen för säkerhetsunderrättelsetjänsten bedriver säkerhetspolisen
signalspaning, bl. a. mot radiotrafik till främmande makters hemliga agenter i
Sverige. Inom den svenska underrättelsetjänsten bedrivs signalspaning också
vid försvarets radioanstalt (FRA), som är en fristående myndighet inom
försvarsmakten. Kommittén har övervägt om säkerhetspolisens signalspaning bör
föras över till FRA för att kunna tillgodogöra sig den myndighetens större
resurser på området. Mot bakgmnd bl. a. av att polisiär kompetens saknas inom FRA
har dock kommittén avstått från att föreslå en sådan lösning. Däremot föreslår
kommittén ett ökat samarbete mellan säkerhetspolisen och FRA i teknik- och
metodfrågor.

När
det gäller säkerhetsskyddstjänsten anser kommittén att säkerhetspolisen bör
behålla sitt övergripande ansvar för den civila delen av totalförsvaret och,
jämte ÖB, för försvarsindustrin. För närvarande är dock säkerhetspolisens arbete
på området enligt kommitténs mening i alltför hög grad inriktat på
polistekniska frågor såsom lås och larm. För att ge ett bättre utbyte i form av
ökat säkerhetsskydd vid myndigheter och företag bör säkerhetspolisen enligt
kommittén i fortsättningen inrikta sig mera på rådgivning i fråga om
myndigheternas och företagens säkerhetspolicy. En sådan kvalificerad rådgivning
måste förläggas på hög nivå inom myndigheter och företag, vilket ställer krav
på förstärkning av säkerhetspolisens organisation med expertis inom exempelvis
det juridiska, tekniska och militära området. Det är också nödvändigt att
verksamheten läggs upp så att den samlade kompetensen hos de berörda
myndigheterna — säkerhetspolisen, ÖB, försvarets materielverk m. fl. — tas till
vara.

Säkerhetspolisen
har även vissa uppgifter när det gäller beredskapsplanering och teknisk
service, t. ex. fotolaboratorieverksamhet, för hela polisväsendet. Kommittén
föreslår inga ändringar beträffande de uppgifterna

Organisation

Säkerhetspolisens
organisation har ändrats flera gånger sedan verksamhe

ten tog sin början år 1914. Under andra världskriget bedrevs den civila 34

säkerhetstjänsten
inom en fristående organisation, benämnd allmänna Prop. 1988/89:108
säkerhetstjänsten, med personal från både polisen och andra myndigheter.
Bilaga 1 Därefter övertogs verksamheten av den vanliga kommunala polisorganisationen,
med statspolisen som bl. a. samordnande instans.

Sedan
år 1965 är polisen i sin helhet statlig. Huvuddelen av polisverksamheten
bedrivs vid de 118 lokala polismyndighetema. Den centrala myndigheten på
polisområdet är RPS, som själv bedriver polisverksamhet i den utsträckning
regeringen bestämmer.

Säkerhetspolisen
utgör organisatoriskt en avdelning inom RPS (avdelningen JÖr säkerhetsfrågor).
Under avdelningschefen finns en central organisation i Stockholm samt en
fältorganisation med regions- och länssektioner på olika orter. Även regions-
och länssektionerna ingår alltså i RPS och är fristående från de regionala och
lokala polismyndigheterna inom den öppna polisen.

Säkerhetspolisen
fungerar som en riksomfattande polismyndighet. I de flesta avseenden är
säkerhetspolisen självständig och har egen personal-och ekonomiadministration,
egen utbildningsorganisation, egen ADB-verksamhet osv. Detta beror på behovet
av att hålla verksamheten hemlig. Huvuddelen av säkerhetspolisens personal är
poliser som rekryteras från den öppna polisorganisationen. Säkerhetspolisen
samverkar operativt med den öppna polisen i olika avseenden.

1
den allmänna debatten har ibland höjts röster för att bryta ut säkerhetspolisen
ur RPS och göra den till en fristående myndighet. Som motiv för en sådan
förändring har anförts möjligheten att förstärka säkerhetspolisens ledning och
att höja kompetensen inom verksamheten genom att rekrytera personalen utanför
polisväsendet.

Kommittén
tar avstånd från tanken på att skilja säkerhetspolisen från RPS. Fristående
säkerhetstjänster förekommer på sina håll utomlands, men det finns enligt
kommittén knappast grund för en slutsats att den organisationsformen i sig
skulle vara överlägsen en inompolisiär säkerhetstjänst. De förstärkningar som
kan behövas i fråga om säkerhetspolisens ledning och kompetens på olika
specialområden bör man kunna uppnå utan att gå över till en ny
organisationsform. Man bör också hålla i minnet att säkerhetspolisens uppgift
är att förebygga och avslöja brott, vilket enligt svenskt synsätt i första hand
ankommer på polisen. Om man skulle skapa en ny, icke-polisiär
säkerhetsmyndighet, vore det nödvändigt att komplettera den med polisiära organ
för spaning, brottsutredning och annat polisiärt arbete. 1 detta ligger ett frö
till problem i fråga öm ledning och gränsdragningar, förutom att det säkert
skulle innebära att verksamheten totalt sett blev dyrare. Också det nödvändiga
samarbetet mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen i olika frågor underiättas
enligt kommittén, om bägge verksamheterna har en gemensam ledning på central nivå.

Mot
bakgrund av detta anser kommittén att säkerhetspolisen även i fortsättningen
bör vara organisatoriskt knuten till RPS.

Däremot
har kommittén funnit att det kan finnas skäl att göra vissa

förändringar i fråga om säkerhetspolisens inre organisation. I dag består

säkerhetspolisens centrala del i Stockholm av tre huvudenheter, nämligen 35

ett sekretariat och två
byråer. Sekretariatet är ett stabsorgan med övergri- Prop. 1988/89:108 pande
uppgifter. Av byråerna är den ena inriktad på säkerhetsunderrättel- Bilaga 1 setjänst.
Den andra byrån har hand om säkerhetsskydd och administration. Kommittén
förordar att de administrativa funktionerna bryts ut ur den sistnämnda byrån och
bildar en egen huvudenhet. Det finns också skäl att omfördela ärendena mellan
byråerna så att frågor som har att göra med terrorismbekämpning,
livvaktsverksamhet o. d. handläggs vid en och samma byrå. I övrigt bör det
enligt kommittén ankomma på verksledningen att fortlöpande beakta de behov av
förändringar av säkerhetspolisens inre organisation som kan uppkomma.

Ledning
och parlamentarisk insyn

Säkerhetsavdelningen
vid RPS förestås av en avdelningschef, med en av byråcheferna vid avdelningen
som ställföreträdare. På verksledningsnivå leds säkerhetspolisen av RPS
styrelse och av rikspolischefen. I styrelsen ingår vid handläggningen av
säkerhetsärenden rikspolischefen, chefen för säkerhetsavdelningen och sex av
regeringen utsedda lekmannarepresen-tanter, i praktiken riksdagsledamöter.
Dessutom är chefen för utrikesdepartementets (UD) politiska avdelning knuten till
styrelsen i ärenden som rör säkerhetsavdelningen. Personalföreträdarförordningen
(1987:1101) tillämpas på RPS. Rikspolischefen och avdelningschefen förordnas av
regeringen.

Inom
regeringskansliet handläggs frågor med anknytning till säkerhetspolisen inom
flera olika departement. Administrativt hörde säkerhetspolisen, liksom polisen
i övrigt, tiirjustitiedepartementets område från polisväsendets förstatligande
år 1965 till utgången av år 1988, då ansvaret för polisen fördes över till
civildepartementet. Det ansvariga statsrådet håller sig informerad om
verksamheten vid säkerhetspolisen genom särskilda sammanträffanden varje månad
med rikspolischefen och chefen för säkerhetsavdelningen. Inom
civildepartementet handläggs också ärenden om exempelvis säkerhetspolisens
budget. Däremot handläggs ärenden med anknytning till säkerhetspolisens
operativa verksamhet ofta på andra håll inom regeringskansliet, såsom inom
statsrådsberedningen, justitiedepartementet, UD eller
arbetsmarknadsdepartementet. För information om säkerhetsfrågor finns olika interdepartementala
grupper inom regeringskansliet.

Riksdagen
utövar genom sin lagstiftningsmakt den yttersta befogenheten att lägga fast
ramar för säkerhetspolisens verksamhet. Genom den årliga budgetregleringen
anvisar också riksdagen medel särskilt för säkerhetspolisen. Riksdagensjustitieutskott
utövaren insyn i säkerhetspolisens verksamhet, främst i samband med
budgetbehandlingen. En obegränsad insyn i säkerhetspolisen utövas också av
riksdagens ombudsmän (JO) och justitiekanslern (JK).

Inom
den ram som statsmakterna har dragit upp genom lagstiftning och

budgetreglering handlar säkerhetspolisen i princip självständigt men med

fortlöpande information till regeringen. Tyngdpunkten i beslutsfattandet

inom säkerhetspolisen ligger på tjänstemannaplanet. De flesta beslut av 36

betydelse fattas av
rikpolischefen och chefen för säkerhetsavdelningen i Prop. 1988/89:108
samråd. Fortlöpande information ges till RPS parlamentariskt förankrade
Bilaga 1 styrelse. Denna har också vissa beslutsbefogenheter, främst i
anslagsfrågor och personalkontrollärenden.

Ledningen
av säkerhetspolisen är alltså, som kommittén påpekat, upplagd på ett i
huvudsak traditionellt sätt. Visserligen är den insyn som utövas av främst
regeringen och verksstyrelsen mer omfattande än vad som är vanligt inom andra
områden av den statliga förvaltningen. Men när det gäller styrningen av
verksamheten utövar regeringen i princip inte något större inflytande över
säkerhetspolisen än över ämbetsverk i allmänhet.

Kommittén
anser att regeringen bör utnyttja sina konstitutionella möjligheter att
inrikta säkerhetspolisens verksamhet. Det grundläggande skälet för detta är
den stora betydelse för rikets säkerhet som verksamheten vid säkerhetspolisen
har. Regeringen har ett ansvar för rikets säkerhet som inte rimligen kan
skjutas över på en förvaltningsmyndighet. Säkerhetstjänsten är ett instrument
för Sveriges säkerhetspolitik i vid mening, och regeringen ansvarar inför
riksdagen för att säkerhetstjänsten bedrivs på ett sätt som ligger i linje med
den säkerhetspolitik som statsmakterna har lagt fast.

Det
innebär enligt kommittén att inriktningen av säkerhetspolisens verksamhet bör
bygga på övergripande bedömningar av säkerhetspolitisk art som det ankommer på
statsmakterna att göra. Sådana bedömningar kan gälla t.ex. militärstrategiska
hotbilder, innebörden av den svenska neutraliteten och utvecklingen av den
internationella terrorismen. Det bör också ankomma på statsmakterna att ta
ställning till vilket hot som kan föreligga från subversiva grupper inom
landet.

Med
hänsyn till detta föreslår kommittén att regeringen lägger fast vissa riktlinjer
för säkerhetspolisens verksamhet. Riktlinjerna bör bl. a. innehålla uttalanden
om prioriteringar av de olika grenarna av säkerhetstjänsten mot bakgrund av
regeringens säkerhetspolitiska bedömningar. Därvid kan avvägningar göras t. ex.
mellan kontraspionage, säkerhetsskydd, terrorismbekämpning och åtgärder mot subversiv
verksamhet. 1 viss utsträckning bör riktlinjerna kunna utformas så att
regeringen ställer upp mål för verksamheten, som det sedan ankommer på
myndigheten att förverkliga.

Ett
annat ämne för regeringens riktlinjer bör enligt kommittén vara samarbetet med
utländska säkerhetstjänster. Ett visst sådant samarbete är nödvändigt, inte
minst för att terrorismbekämpningen skall kunna bedrivas meningsfullt. Det bör
dock enligt kommittén vara regeringens sak att bestämma med vilka länder den
svenska säkerhetstjänsten skall samarbeta.

Regeringens
riktlinjer bör enligt kommittén inte vara allt för detaljerade utan koncentrera
sig på de viktigaste frågorna. En lämplig form bör i regel kunna vara att
utfärda riktlinjer i samband med det regleringsbrev, genom vilket regeringen
varje år ställer medel till säkerhetspolisens förfogande. En sådan ordning för
på ett naturligt sätt med sig att riktlinjerna ses över och omprövas åtminstone
en gång om året. Givetvis måste det finnas

37

möjlighet att ändra eller
annars avvika från de utfärdade riktlinjerna om Prop. 1988/89:108

det föranleds av inträffade händelser e. d. Bilaga
1

Innan
regeringen utfärdar riktlinjer för säkerhetspolisen bör de enligt kommittén
förankras parlatnentarlskt med hänsyn till riktlinjernas stora betydelse både
för rikets säkerhet och den enskildes rättssäkerhet. Sekretesskravet gör det
dock nödvändigt att begränsa antalet personer som tar del av riktlinjerna.
Kommittén förordar att utfärdandet av riktlinjer för säkerhetspolisen föregås
av överiäggningar mellan regeringen och ledarna för de riksdagspartier som är
företrädda i utrikesnämnden.

Från
både principiella och praktiska synpunkter bör regeringen, enligt vad kommittén
framhåller, i regel avstå från att bestämma om handläggningen av enskilda
ärenden hos säkerhetspolisen, även i de fall regeringsformen inte lägger
hinder i vägen. I undantagsfall kan det dock finnas skäl för regeringen att ge
även sådana direktiv, t.ex. genom att uppdra åt säkerhetspolisen att göra en
viss utredning.

Det
som nu har sagts om riktlinjer och andra direktiv för säkerhetspolisen ligger
enligt kommitténs uppfattning inom ramen för regeringens formella
beslutsfattande. Dessutom kräver verksamheten enligt kommittén injbrmdla
kontakter mellan säkerhetspolisen och regeringskansliet i informationssyfte.
Inte minst viktigt är det att kontakterna utnyttjas för att ge säkerhetspolisen
fortlöpande information i säkerhetspolitiska frågor.

Kommittén
förordar vidare att handläggningen av säkerhetspolisärenden inom olika
departement samordnas genom justitieministerns försorg. (Som redan framgått
hörde säkerhetspolisen till justitiedepartementets område när kommitténs
betänkande lades fram.) Regeringen bör därigenom få bättre möjligheter att ta
ett samlat grepp på frågorna om säkerhetstjänsten.

Inom
RPS fattas som nämnts de viktigaste besluten om säkerhetspolisen av
rikspolischefen och chefen för säkerhetsavdelningen i samråd. Av de två synes
enligt kommittén rikspolischefen dominera i kraft av ställning och bakgrund. En
nackdel med denna beslutsordning är dock att rikspolischefen av naturliga skäl
är tvungen att dela sin uppmärksamhet mellan säkerhetspolisen och den öppna
polisen.

Enligt
kommitténs mening är det nödvändigt att verksamheten vid säkerhetspolisen leds
från verkschefsnivå i högre grad än hittills. Detta beror på flera omständigheter:
verksamhetens samband rried säkerhetspolitiska förhållanden, det nära
samarbetet med regeringen, de internationella kontakterna och ärendenas vitala
betydelse för rikets säkerhet och'för rättssäkerheten.

Det
finns enligt kommittén knappast praktiskt utrymme för rikspolis

chefen att ägna sig åt säkerhetspolisen i den utsträckning som vore önsk

värd. Det måste enligt kommitténs mening vid sidan av rikspolischefen

finnas en befattningshavare som också har verkschefskvalifikatiorier öch

som kan biträda rikspolischefen i frågor rörande säkerhetspolisen: '

Kommittén föreslår därför att tjänsten som avdelningschef för säker-
n

hetsavdelningen ersätts av en tjänst som chef för säkerhetspolisen med

tjänsteställning närmast under generaldirektör. ..■■,■

Kommitténs
förslag i denna del går alltså ut på att till chef för säkerhets- 38

polisen utses en person
med kompetens att vara verkschef I detta ligger Prop. 1988/89:108 enligt
kommittén bl. a. att han eller hon har goda chefsegenskaper, har en Bilaga 1 god
överblick över samhällsförhållandena och åtnjuter ett allmänt medborgerligt
förtroende. Det är också önskvärt att den som utses har insikter i
säkerhetspolitiska förhållanden, liksom i polisiära frågor och säkerhetsfrågor
i allmänhet. Säkerhetspolischefen bör förordnas för bestämd tid liksom andra
befattningshavare på verkschefsnivå. Utnämningen bör lämpligen föregås av
överläggningar med ledarna för de partier som är företrädda i utrikesnämnden.

Kommittén
föreslår vidare att den parlamentariska insynen i säkerhetspolisen stärks.

En
modell som övervägts inom kommittén är att föra över verksstyrelsens
befattning med säkerhetspolisen till en särskilt inrättad, parlamentariskt
sammansatt nämnd, som uteslutande skulle kunna ägna sig åt dessa frågor.
Kommittén har dock stannat för att föreslå att man bygger vidare på den
nuvarande, väl fungerande organisationen med insyn genom verksstyrelsen.
Styrelsens roll som insynsorgan bör därvid klargöras och stärkas.

Kommittén
förordar att styrelsen får i uppdrag att nära följa verksamheten vid
säkerhetspolisen och särskilt granska tillämpningen av de riktlinjer som
regeringen har beslutat för verksamheten. Resultatet av granskningen bör varje
år redovisas för regeringen. Ett sådant uppdrag till styrelsen bör kunna utgöra
en grund för en fördjupad och mera systematisk kontroll av säkerhetspolisen.

Styrelsens
beslutanderätt på säkerhetspolisens område hänför sig i första hand till anslagsfrågor
och löpande personalkontrollärenden, dvs. ärenden om att lämna ut
registeruppgifter om personer som innehar eller söker s. k. skyddsklassade
tjänster inom totalförsvaret. Enligt kommittén borde det vara möjligt att
frigöra en hel del kapacitet hos styrelsen till förmån för de nyss nämnda
granskningsuppgifterna om handläggningen av personalkontrollärenden flyttades
över till exempelvis en särskild registernämnd. Kommittén kommer att närmare
överväga dessa frågor i samband med översynen av personalkontrollsystemet, som
enligt utredningsdirektiven skall behandlas i nästa etapp av utredningsarbetet.

Personalpolitik

Kommittén
framhåller att säkerhetspolisen har en nyckelroll inom totalförsvaret som för
med sig större krav på effektivitet hos verksamheten än vad som gäller för de
flesta myndigheter.

Att
bedriva säkerhetspolistjänst är dock enligt vad kommittén framhål- '

ler en mycket svår uppgift som fordrar stor yrkesskicklighet hos persona

len. Till detta kommer att säkerhetstjänstens karaktär ställer krav utöver

det vanliga när det gäller utövarnas rent personliga egenskaper.' ■ . .

Kraven
på personliga egenskaper hänger enligt kommittén samman

bl.a. med att säkerhetspolisen arbetar i en delvis sluten värid med sträng

sekretess. Karaktäristiskt är också att man hanterar information av mycket ■

känslig karaktär om
enskilda människors personliga förhållanden. Det är '

givetvis av synnerlig
betydelse för rättssäkerheten öch den enskildes per- 39

sonliga integritet att
sådan information hanteras med omdöme och diskre- Prop. 1988/89:108 tion. En
särskild påfrestning innebär det för personalen att tvingas iaktta i Bilaga 1 det
närmaste total tystnad om sitt arbete i privatlivet, ja t. o. m. i förhållande
till den egna familjen. Vidare anför kommittén att verksamhetens slutenhet gör
det viktigt att de som utövar verksamheten verkligen är besjälade av en
demokratisk anda och öppna för tänkesätt som är levande i resten av samhället.
Risken att främmande makter försöker värva befattningshavare vid
säkerhetspolisen som agenter gör vidare att säkerhetspolisen inte kan
acceptera medarbetare med personliga förhållanden som erfarenhetsmässigt kan
vara en inkörsport till en agentvärvning, såsom alkoholproblem, dålig ekonomi,
trassliga familjeförhållanden eller vantrivsel på arbetsplatsen.

Dessa
mycket speciella krav i fråga om verksamhetens effektivitet samt i fråga om
personalens yrkesskicklighet och personliga förhållanden gör enligt kommittén
att man får vara beredd att i vissa avseenden avvika från den personalpolitik
som tillämpas vid arbetsplatser i allmänhet och som bygger på en avvägning
mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressen som är anpassad till mera normala
förhållanden.

En
viktig del i en sådan personalpolitik gäller rekrytering och utbildning.

Poliserna
vid säkerhetspolisen rekryteras från den öppna polisen. Efter ett mycket
noggrant urvalsförfarande följer en årslång provtjänstgöring med omväxlande
teoretisk och praktisk utbildning. Också icke-polisiär personal, som inte
nödvändigtvis rekryteras från den öppna polisen, tjänstgör på prov under en
period som dock inte alltid uppgår till ett år.

Kommittén
har funnit att denna rekryteringsordning fungerar bra och att säkerhetspolisen
lyckas rekrytera många av de bästa poliserna. Kommittén förordar att man
håller fast vid denna ordning och utvecklar den ytterligare. Bl. a. bör
provtjänstgöringen i princip vara ett år för all personal.

Kommittén
betonar också vikten av att utveckla utbildningen inom säkerhetspolisen, t.ex.
genom att anlita pedagogisk expertis. I viss utsträckning bör man i
utbildningen lägga in tjänstgöring vid andra myndigheter, såsom
utrikesförvaltningen och andra myndigheter inom totalförsvaret. Utbildningen
av personalen vid regions- och länssektionerna bör enligt kommittén förbättras
genom att en större del av den praktiska tjänstgöringen under utbildningen
förläggs till säkerhetspolisens centrala organisation i Stockholm.

Kommittén
föreslår också att säkerhetspolisen tillförs ytterligare specialistkompetens
inom olika områden, såsom samhällsvetenskap, juridik, teknik, utrikespolitik
osv. Redan i dag finns sådan kompetens företrädd, men inte i tillräcklig
utsträckning.

Specialistkompetens
kan tillföras på olika sätt: genom att anställa perso

ner med specialistutbildning, genom att anlita utomstående specialister

som konsulter, genom att ge specialistutbildning till den personal man

redan har eller genom att låta specialister vid andra myndigheter kommen

deras för tjänstgöring vid säkerhetspolisen. Alla fyra metoderna bör enligt

kommittén komma till användning. Det bör ankomma på verksledningen

att avgöra från fall till fall vilken metod som är lämplig och att vidta de 40

åtgärder som behövs för
att behovet av specialistkompetens skall bli tillgo- Prop. 1988/89:108
dosett. Klart är dock enligt kommitténs mening att en kvalificerad tekni-
Bilaga 1 ker bör knytas till verksamheten för övergripande uppgifter på
stabsnivå. Vidare föreslår kommittén att UD biträder säkerhetspolisen med
utrikespolitisk expertis på konsultbasis.

Vad
som nu sagts gäller i första hand behovet av att tillföra specialistkunskaper
på akademisk nivå. Kommittén förordar dock också att man tar tillvara
möjligheterna att i ökad utsträckning anställa icke-polisiär personal på
befattningar med något mindre specialistbetonade arbetsuppgifter, såsom
administration och registerföring. Ett sådant ökat inslag av icke-polisiär
personal kan innebära en god hushållning med tillgängliga resurser och
motverkar att verksamheten vid säkerhetspolisen blir alltför sluten.

Ett av huvudförslagen från kommittén gäller införandet av ett system med
personaldrkulation mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen.

Poliserna
och en stor del av övrig personal vid säkerhetspolisen rekryteras från den
öppna polisen. Däremot finns det i dag inget organiserat återflöde av personal
från säkerhetspolisen.

Kommittén
förordar att man nu gör verklighet av tanken på att införa ett system med
personalcirkulation vid säkerhetspolisen. Cirkulationssystemet måste vara så
utformat att det utgör en lämplig avvägning mellan kravet på vitalisering av
verksamheten och kravet på en god kontinuitet. Självfallet måste systemet bygga
på att personalen har full anställningstrygghet hos staten.

Cirkulationssystemet
bör enligt kommittén vara differentierat efter olika personalkategorier och
efter de enskilda tjänstemännens fömtsättningar. Som utgångspunkt bör gälla
att normal tjänstgöringstid vid säkerhetspolisen inte bör överstiga omkring
tio år. Kortare tid, omkring fem år, bör kunna tillämpas för livvakter med
hänsyn till de särskilda krav i fysiskt hänseende som ställs på dem. För vissa
bör däremot tjänstgöringstiden vid säkerhetspolisen kunna vara längre än tio
år. Till denna gmpp bör i första hand höra befattningshavare med särskilda
specialkunskaper, befordrade tjänstemän samt administrativ personal. De angivna
tjänstgöringstiderna bör uppfattas som riktmärken, från vilka avsteg kan göras
när det finns anledning. Kommittén framhåller att cirkulationen så långt
möjligt bör bygga på samförstånd mellan arbetsgivaren och respektive
tjänsteman.

Även
om cirkulationen i första hand bör ske i samförstånd mellan

myndigheten och den enskilde tjänstemannen bör det enligt kommittén

naturiigtvis finnas möjlighet för myndigheten att omplacera en tjänsteman

till en tjänst utanför säkerhetspolisen också mot tjänstemannens vilja.

Med hänsyn till säkerhetstjänstens särskilda karaktär är det enligt kommit

tén också nödvändigt att arbetsgivaren har förhållandevis stora möjlighe

ter att med kort varsel omplacera en tjänsteman som har visat sig olämplig

för fortsatt tjänstgöring vid säkerhetspolisen. De regler som gäller för

omplacering av arbetstagare i allmänhet har kommittén funnit inte vara

tillräckliga för säkerhetspolisens del. Exempelvis räckte reglema inte till

för att flytta den år 1979 spiondömde Stig Bergling från säkerhetspolisen

när Bergling började visa personlig olämplighet och misstanke uppstod om

att han var en säkerhetsrisk. 41

Sedan år 1982 finns
särskilda regler i en hemlig förordning om skyldig- Prop. 1988/89:108 het
för tjänstemän vid säkerhetspolisen att under vissa fömtsättningar Bilaga 1
utöva tjänst vid en lokal polismyndighet. Reglerna ger en grund för omplacering
av tjänstemän som visat sig olämpliga ur säkerhetssynpunkt. Däremot tar
reglerna inte sikte på andra fall av personlig olämplighet eller på bristande
yrkesskicklighet.

Kommittén
framhåller att möjligheterna till omplacering ökar alltefter som man går över till
den av kommittén förordade ordningen med att polismanstjänsterna vid
säkerhetspolisen administrativt tillhör den lokala polisorganisationen. 1
princip kommer då en polisman att kunna flyttas från säkerhetspolisen till den
lokala polisorganisationen genom ett enkelt arbetsledningsbeslut. Svårigheterna
kvarstår dock beträffande dem som har fasta tjänster vid säkerhetspolisen,
såsom administratörer och specialister.

Mot
bakgmnd härav föreslår kommittén att man inför en särskild regel om att
arbetstagare inom säkerhetspolisen får förflyttas till en annan tjänst inom
polisväsendet eller vid någon annan statlig myndighet, för polismän dock endast
till en annan polismanstjänst. Regeln bör tas in i lagen om offentlig
anställning, som redan innehåller en liknande regel oni förflyttning av
statstjänstemän som är tillsatta med fullmakt och av militärer.

De
personalpolitiska frågor som har berörts hittills syftar till att säkerställa
kvaliteten på personalen vid säkerhetspolisen med hänsyn till säkerhetstjänstens
speciella karaktär. Kommittén har dock även tagit upp frågan om det fackliga
medbestämmandet vid säkerhetspolisen. I dag gäller i stort sett samma regler på
det området som i fråga om det statliga arbetsta-garområdet i allmänhet. Enligt
kommitténs mening bör dock de höga krav på effektivitet, som måste ställas på
säkerhetspolisen med hänsyn till skyddet för rikets säkerhet, leda till att
arbetsgivaren har en större frihet när det gäller att leda verksamheten vid
säkerhetspolisen än vad som är normalt på de flesta andra områden. Det kan
sålunda finnas skäl att införa särskilda regler om möjligheten att disponera
personalen utöver ordinarie arbetstid, om begränsningar i konflikträtten och om
utövandet av den fackliga förhandlingsrätten i allmänhet vid säkerhetspolisen.
Kommittén förordar att arbetsmarknadsparterna tar upp förhandlingar med
varandra för att lösa dessa frågor avtalsvägen.

Lagreglering
beträffande säkerhetspolisen

Grundläggande
regler om polisens organisation och verksamhet finns i

polislagen (1984:387). Lägen innehåller inga särskilda regler för säkerhets

polisen, men åtskilliga av lagens allmänna bestämmelser är ändå tillämpli

ga på den. Också i många andra författningar finns regler som i högre eller

mindre grad har betydelse för säkerhetspolisen. Utöver de centrala straff

bestämmelserna i brottsbalken (18 och 19 kap.) finns exempelvis regler om

användning av tvångsmedel i rättegångsbalken, lägen (1952:98) med sär

skilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen

(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Ledning, organisation och verksamhet vid RPS regleras i förordningen 42

med instruktion för
rikspolisstyrelsen (1988:762). Av instruktionen fram- Prop. 1988/89: 108 går bl.a.
att RPS får leda polisverksamhet rörande brott mot rikets säker- Bilaga 1 het
och att det vid myndigheten skall finnas en avdelning för säkerhetsfrågor.
Också genom en del andra författningar har RPS tilldelats uppgifter med
anknytning till rikets säkerhet, såsom personalkontrollkungörelsen, säkerhetsskyddsförordningen
och upphandlingsförordningen. Den närmare regleringen av vilka av myndighetens
arbetsuppgifter som skall handläggas vid säkerhetsavdelningen finns dock i
myndighetsinterna föreskrifter som RPS själv beslutar.

Som
skäl för att ta in grundläggande regler om polisens organisation och verksamhet
i polislagen anfördes i lagens förarbeten att polisverksamheten intar en
central och för medborgarna betydelsefull plats i rättssamhället. Samma skäl
talar enligt kommitténs mening för att också gmnderna för säkerhetspolisens
organisation och verksamhet slås fast i lagform.

Mot
bakgrund härav föreslår kommittén att det i polislagen tas in en ny paragraf, 7
a §, med grundläggande regler för säkerhetspolisen.

I
den nya paragrafen bör det enligt kommittén föreskrivas att RPS får leda och
bestämma om polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets
säkerhet och att det för sådan polisverksamhet finns en särskild
polisorganisation inom RPS (säkerhetspolisen). Därigenom slår man fast säkerhetspolisens
organisatoriska ställning och dess centrala arbetsuppgift. Vidare bör det
enligt kommittén föreskrivas att säkerhetspolisen också skall fullgöra annan
polisverksamhet som regeringen bestämmer.

Den
nya regeln i polislagen bör enligt kommittén också lägga fast grunderna för
ledningen av säkerhetspolisen genom en särskild chef under verksstyrelsen och
rikspolischefen. Också grunderna för den parlamentariska insynen i
säkerhetspolisen bör regleras i paragrafen.

Kommitténs
förslag föranleder också ändringar i RPS instmktion.

43

Förteckning över remissinstanser Pfop. 1988/89:108

Bilaga 2 Efter
remiss har yttranden över delbetänkandet (SOU 1988:16) avgetts av

justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen (KVS),
överbefälhavaren (ÖB), försvarets materielverk, försvarets radioanstalt,
överstyrelsen förcivil beredskap, försvarets underrättelsenämnd,
kustbevakningen, televerket, statens järnvägar, luftfartsverket, statens
arbetsgivarverk, statens invandrarverk, statskontoret, hovrätten över Skåne
och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt,
regionåklagarmyndigheten i Malmö, åklagarmyndigheterna i Stockholm och
Göteborg, polismyndigheterna i Stockholm, Norrköping, Kariskrona, Malmö och
Göteborg, länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län, riksdagens ombudsman
(JO), ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Sveriges advokatsamfund. Svenska
arbetsgivareföreningen. Svenska polisförbundet. Föreningen Sveriges
polischefer. Medborgarrättsrörelsen. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
har utan eget yttrande översänt yttrande från Svenska polisförbundet och Statstjänstemannaförbundet.
Centralorganisationen SACO/SR har översänt yttrande från Förbundet för
jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) och instämt i där framförda
synpunkter.

44

Kommitténs lagförslag Prop. 1988/89:108

Bilaga 3

1 Förslag till

Lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom
föreskrivs att det i polislagen (1984:387) skall införas en ny paragraf, 7 a §,
av följande lydelse.

7a§

Rikspolisstyrelsen
får leda och bestämma om polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott
mot rikets säkerhet. För sådan polisverksamhet finns en särskild
polisorganisation inom rikspolisstyrelsen (säkerhetspolisen). Säkerhetspolisen
skall också fullgöra annan polisverksamhet som regeringen bestämmer.

För
ledning av säkerhetspolisen under rikspolisstyrelsens högsta ledning finns en
särskild chef

Ett
organ som regeringen bestämmer och i vilket lekmän ingår skall nära följa
verksamheten vid säkerhetspolisen.

Denna
lag träder i kraft den

45

2 Förslag
till Prop. 1988/89:108

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig
anställning; '

Härigenom
föreskrivs att 7 kap. 8 § lagen (1976:600) om offentlig anställning skall ha
följande lydelse.

7
kap.

Arbetstagare
hos staten som är anställd med fullmakt får förflyttas till annan statlig
tjänst, som tillsättes med fullmakt. Inom försvarsmakten får dessutom
arbetstagare, som har en militär tjänst och som är anställd med förordnande tills
vidare, förflyttas till annan militär tjänst enligt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar. Åven arbetstagare inom säkerhetspolisen får
förflyttas till annan tjänst inom polisväsendet eller vid någon annan statlig
myndighet enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. En
arbetstagare som är polisman får därvid endast förflyttas UU annan
polismanstjänst.

Förflyttning
enligt första stycket till anställning hos myndighet inom annat
verksamhetsområde får ske endast om arbetsuppgifterna är likartade eller
arbetstagaren i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen.

Om
förflyttning av den som är utnämnd till ordinarie domare förskrives i
regeringsformen.

Denna
lag träder i kraft den

46

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:108

Proposition............................................................
I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... I

Propositionens
lagförslag..................................... ... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1989. 4

1
Inledning....................................................... ... 4

2
Säkerhetspolisen i framtiden.............................. ... 6

2.1
Inledning................................................... ... 6

2.2
Organisatorisk hemvist................................. 7

2.3
Arbetsuppgifter ........................................ ... 8

2.4
Organisation.............................................. ... II

2.5
Ledning och pariamentarisk
insyn .................. 13

2.5.1
Statsmakternas styrning........................ .. 13

2.5.2
Säkerhetspolisens ledning ..................... 14

2.5.3
Parlamentarisk insyn ............................ .. 15

2.6 Personalpolitik............................................ .. 16

2.6.1
Rekrytering och utbildning...................... .. 16

2.6.2
Specialistkompetens............................. .. 18

2.6.3
Personalrörlighet.................................. .. 19

2.6.4
Förflyttningsskyldighet ....................... 22

2.7 Lagteknisk
lösning....................................... 24

3
Anslagsberäkning............................................. 27

4
Författningsförslag ......................................... 27

5
Specialmotivering............................................ 27

6
Hemställan..................................................... 30

7
Beslut........................................................... 31

Bilaga
1 Översiktlig beskrivning av säkerhetspolisens nuvarande in

riktning och organisation samt en sammanfattande redogö

relse för ddbetänkandet (SOU 1988:16) SÄPO - Säker

hetspolisens inriktning och organisation.......... 32

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanser .............. .. 44

Bilaga
3 Kommitténs lagförslag............................... 45

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1989 47