Prop. 1988/89:110

Regeringens
proposition

1988/89:110 __

om
handläggningen av ärenden om tillstånd

till vapenfri
tjänst, m. m.i P'"°P-

1988/89:110

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 23 februari 1989.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Roine
Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen läggs fram förslag till ändringar i lagen (1966:413) om vapenfri
tjänst och värnpliktslagen (1941:967).

Förslaget
innebär att ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst och om
tjänstgöringsförhållandena för en sådan tjänst avgörs i första instans av en ny
myndighet som benämns vapenfristyrelsen. Av vapenfristyrelsen avgjorda ärenden
överprövas också av en ny myndighet som benämns totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd. Till denna nämnd förs enligt förslaget också de ärenden
som nu prövas av värnpliktsnämnden. Reformen föreslås träda i kraft senast den
1 januari 1990.

1
Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 110

1 Förslag till Prop. 1988/89:110

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1966:413) om vapenfri tjänst' dels att 11 och 12 §§
skall upphöra att gälla,

dels
att 4, 6, 8, 9, 10, 13, 20 och 22 §§ samt rubriken närmast före 22 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Vapenfri
tjänstepliktig som avses i 2 § första stycket skall uttagas för den tjänstgöring
för vilken han kan anses bäst lämpad. I den mån det kan ske skall hänsyn tagas till
den tjänstepliktiges önskemål. Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas att
tjänstgöra inom försvarsmakten, om han icke förklarat sig villig därtill.

Nämnden
för vapenfriutbildning Vapenfristyrelsen beslutar om ut-

beslutar om uttagning enligt första tagning enligt första stycket. Styrd-

stycket. Nämnden har också tillsyn sen har också tillsyn över vapenfria

över vapenfria tjänstepliktigas ut- tjänstepliktigas utbildning och

bildning och tjänstgöring tjänstgöring.

Nämnden
för vapenfriulbildning Vapenfristyrelsen bestämmer när

bestämmer när vapenfri tjänste- vapenfri tjänstepliktig skall tjänst-

pliktig skall tjänstgöra. Nämnden göra. Styrelsen får överlåta denna

får överlåta denna uppgift på annan uppgift på annan statlig myndighet

statlig myndighet i fråga om tjänst- i fråga om tjänstgöring där.

göringdär.

sr

Vapenfri
tjänstepliktig skall efterkomma kallelse till tjänstgöring. Är han av laga
förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart det kan ske anmäla förfallet
till den som utfärdat kallelsen.

Vapenfri
tjänstepliktig skall stal- Vapenfri tjänstepliktig skall stäl

la sig till efterrättelse de tjänstgö- la sig till efterrättelse de tjänstgö

ringsföreskrifter som meddelas av ringsföreskrifter som meddelas av

nämnden för vapenfriutbildning el- vapenfristyrelsen eller myndighet

ler myndighet hos vilken han hos vilken han tjänstgör,

tjänstgör.

9r

Ändras
vapenfri tjänstepliktigs Ändras vapenfri tjänstepliktigs

postadress
skall han genast vidtaga postadress skall han genast vidtaga

sådan
åtgärd att postförsändelse sådan åtgärd att postförsändelse

från
nämnden JÖr vapenfriutbild- från vapenfristyrelsen eller myndig-

«/«geller
myndighet hos vilken han het hos vilken han tjänstgör kan

tjänstgör
kan komma honom till komma honom till hända utan

hända
utan dröjsmål. dröjsmål.

'
Senaste lydelse av 11 § 1986:1155. -Senaste lydelse 1982:347. ' Senaste lydelse
1982:347. ■* Senaste lydelse 1982:347. -" Senaste lydelse 1982:347.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse Prop. 1988/89:110

Vapenfri
tjänstepliktig skall ut- Vapenfri tjänstepliktig skall ut

kvittera postförsändelse från kvittera postförsändelse från va-

nämnden Jör vapenjrlulblldning el- penfristyrdsen eller myndighet hos

ler myndighet hos vilken han vilken han tjänstgör, ta del av för

tjänstgör, ta del av försändelsens sänddsens innehåll samt på anmo-

innehåll samt på anmodan lämna dan lämna myndigheten de upplys-

myndigheten de upplysningar som ningar som fordras om personliga

fordras om personliga förhållanden förhållanden av betydelse för hans

av betydelse för hans tjänstgöring. tjänstgöring.

10
r

Ansökan
om tillstånd att fullgöra Ansökan om tillstånd att fullgöra

vapenfri tjänst prövas av vapenfri- vapenfri tjänst prövas av vapenfri

nämnden, som består av ordförande styrelsen,

och sex andra ledamöter. För leda

mot skall finnas ersättare. Ordfö

rande och ersättare för honom skall

vara eller ha varit innehavare av do

marämbete. Vid hinder för ordfö

randen tjänstgör ersättare JÖr ho

nom som ordförande.

Regeringen
utser ledamöter och ersättare Jör viss tid.

13§

Vapenfrinämnden
äger återkalla Vapenfrisiyrdsen Jår återkalla ett

tillstånd till vapenfri
tjänst, när den tillstånd till vapenfri tjänst, när den

tjänstepliktige
ansöker därom eller tjänstepliktige ansöker om det eller

ändrade
förhållanden annars föran- när ändrade förhållanden annars

leda
det. föranleder det.

Nämnden
äger även utan ansö- Vapenjristyrdsen får även utan

kan
besluta att värnpliktig skall ansökan besluta att en värnpliktig

fullgöra
vapenfri tjänst i stället för skall fullgöra vapenfri tjänst i stäl-

värnpliktstjänstgöring. let
för värnpliktstjänstgöring.

20
f

Vapenfri tjänstepliktig, som Vapenfri tjänstepliktig, som

meddelats tillrättavisning, får begä- meddelats
tillrättavisning, får begä

ra omprövning av tillrättavisning- ra omprövning av tillrättavisning

en. Om han tjänstgör hos statlig en. Om han tjänstgör hos statlig

myndighet, skall omprövning begä- myndighet, skall omprövning begä

ras hos denna och i annat fall hos ras hos denna och i annat fall hos

nämnden för vapenfriutbildning. vapenfristyrelsen.

Meddelad
tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet. Om åtal väckes innan
tillrättavisning verkställts till fullo, skall verkställigheten upphöra.
Detsamma gäller om tjänstgöringen upphör.

''Senaste lydelse 1975:556. ' Senaste lydelse 1982:347.

11 Riksdagen 1988/89. I saml Nr 110

Nuvarande
lydelse

Besvär

Föreslagen
lydelse Överklagande

22 f

Prop.
1988/89:110

Talan
mol beslut av nämnden för vapenfriutbildning i ärende om uttagning enligt 4 §
föres hos värnpliktsnämnden genom besvär. Mot viirnpliktsnämndens beslut i
sådant ärende Jär talan ej föras.

Talan
mot beslut av vapenfrinämnden föres hos regeringen genom besvär.

Mot beslut i ärende om
omprövning av tillrättavisning får talan ej föras.

Beslut av
vapenfristyrelsen enligt denna lag i frågor som rör uttagning, tjänstgöring
eller Ullstånd till vapenfri tjänst får överklagas hos totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd.

Beslut
av totalförsvarets tjänstepliktsnämnd får inte överklagas.

Beslut
i ärenden om omprövning av tillrättavisning får inte överklagas.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990, eller vid den tidigare tidpunkt efter
den 1 juli 1989 som regeringen bestämmer.

Vad
som föreskrivs om överklagande av beslut av vapenfristyrelsen gäller också
beslut av nämnden för vapenfriutbildning.

Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagande av vapenfrinämndens
beslut.

' Senaste lydelse 1982:347.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:110

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

Härigenom
föreskrivs i fråga om värnpliktslagen (1941:967)' dels att 30 § skall upphöra
att gälla, dels att 29 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

29
f Ärenden om befrielse från värnpliktstjänstgöring enligt 4 § 3 —6 och om
anstånd med tjänstgöring prövas endast efter ansökan av den värnpliktige.

Beslut
i ärenden enligt 12 och Beslut i ärenden enligt 12 och

19
§§ får överklagas hos värnplikts- 19 §§ får överklagas hos totalförsva-

nämnden inom två veckor
från den rets tjänstepliktsnämnd inom två

dag då klaganden fick del
av beslu- veckor från den dag då klaganden

tet. Beslut om ändrad uttagning
el- fick del av beslutet. Beslut om änd-

ler tillhörighet
efter fullgjord rad uttagning eller tillhörighet efter

grundutbildning får dock
inte över- fullgjord grundutbildning får dock

klagas. inte överklagas.

Beslut
som meddelas enligt 12 och 19 §§ skall gälla omedelbart.

VärnpUktsnämndens
beslut får Totalförsvarets tjänsteplikts-

inte
överklagas. nämnds beslut får inte överklagas.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990, eller vid den tidigare tidpunkt efter
den 1 juli 1989 som regeringen bestämmer.

' Lagenomtryckt 1969:378.

Senaste lydelse av 30 § 1988:206. - Senaste lydelse
1988:96.

Försvarsdepartementet Prop. 1988/89:11 o

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1989.

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw,
Persson.

Föredragande:
statsrådet R. Carlsson

Proposition om handläggningen av ärenden om tillstånd till
vapenfri tjänst, m. m.

1 Inledning

Regeringen
uppdrog den 25 juni 1987 åt försvarets rationaliseringsinstitut (FRI) att
utreda möjligheten att ha ett gemensamt kansli för vapenfrinämnden och
värnpliktsnämnden och att, om en sådan organisatorisk förändring ansågs möjlig,
föreslå en lämplig organisation och lokalisering av kansliet. FRI fick också i
uppdrag att utreda om det utredningsarbete som sker i vapenfrinämndens ärenden
om tillstånd till vapenfri tjänst kunde utföras av nämnden för
vapenfriutbildning, om det var möjligt att slå samman vapenfrinämnden och
nämnden för vapenfriutbildning till en myndighet eller om nämnden för
vapenfriutbildning helt kunde ta över vapenfrinämndens uppgifter och
vapenfrinämnden i stället ombildas till en instans för överprövning av beslut i
ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst.

FRI slutredovisade utredningsuppdraget i april 1988. Institutets sammanfattning
av utredningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter
remiss har yttranden över utredningen lämnats av justitieombudsmannen (Ragnemalm),
kammarätten i Jönköping, justitiekanslem, överbefälhavaren, försvarets
civilförvaltning, värnpliktsverket, överstyrelsen för civil beredskap, statens
räddningsverk, försvarets personalnämnd, vapenfrinämnden, nämnden för
vapenfriutbildning, vämpliktsnämnden, socialstyrelsen, televerket, statens
järnvägar, luftfartsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens
arbetsmarknadsnämnd. Svenska kyrkans centralstyrelse, Stockholms kommun.
Bollnäs kommun, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, Sveriges centrala värnpliksråd. Vapenfria arbetsgmppen och
Sveriges kristna ungdomsråd.

Yttranden
har också avgetts av Sveriges kristna socialdemokraters förbund. Kristna
fredsrörelsen. Svenska arbetsgivareföreningen. Försvarets civila
tjänstemannaförbund, Statstjänstemannaförbundet, Förbundet för

jurister,
samhällsvetare och ekonomer och Statstjänstemannaklubben vid Prop.
1988/89:110 nämnden för vapenfriutbildning.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Jag
lägger i det följande fram förslag om förändringar vad gäller handläggningen
av ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst. Förslagen får också konsekvenser
för handläggningen av vissa andra personalärenden inom försvaret.

Regeringen
beslutade den 19 januari 1989 att inhämta lagrådets yttrande över förslagen till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och lag om ändring i värnpliktslagen
(1941:967)

Lagrådet
har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
3, lämnat förslaget utan erinran. Propositionens lagförslag överensstämmer med
det till lagrådet remitterade förslaget. Lagförslagen i lagrådsremissen har
inte tagits med i propositionen.

2 Gällande ordning

Ansökningar
om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas enligt 10 § lagen (1966:413)
om vapenfri tjänst i första instans av vapenfrinämnden.

Nämnden
består enligt nämnda paragraf av ordförande och sex andra ledamöter samt
ersättare för dessa. Ordföranden och ersättare för honom skall vara eller ha
varit innehavare av domarämbete. Ledamöter och ersättare utses av regeringen
för viss tid.

Beslut
av nämnden att inte medge tillstånd till vapenfri tjänst kan enligt 22 § nämnda
lag överklagas till regeringen.

Vapenfrinämnden
är lokaliserad till Stockholm och har enligt förordningen (1988:1038) med instmktion
för vapenfrinämnden ett kansli, som leds av en kanslichef Dessutom finns åtta
handläggande tjänstemän, åtta utredningssekreterare och sex övriga tjänstemän
anställda vid kansliet. Kansliet består av två enheter, en för beredning av
ärenden och en för utredning. Till nämnden är dessutom knutna s. k. frilansutredare,
som förordnas av nämnden för att biträda med utredningar i de enskilda
ärendena. Antalet sådana utredare uppgår för närvarande till över etthundra.

Under
år 1988 har nämnden handlagt 3 437 ansökningar om tillstånd till vapenfri
tjänst. Ansökningarna prövas vid sammanträden med nämnden. I regel hålls två
sammanträden i veckan. Kostnaderna för nämndens verksamhet uppgår för
närvarande till ca 11 milj. kr. per år.

Ansvaret
för utbildning, uttagning till tjänstgöring och krigsplacering m. m. av
vapenfria tjänstepliktiga ligger enligt lagen om vapenfri tjänst på den år 1983
inrättade nämnden för vapenfriutbildning.

Enligt
förordningen (1988:551) med instruktion för nämnden för vapenfriutbildning
leds myndigheten av en styrelse bestående av åtta ledamöter med nämndens chef
som ordförande. Styrelseledamöterna och myndighetschefen utses av regeringen.
Styrelsen beslutar, förutom om vad som anges i 13§verksförordningen(l987:1100),
om vilka myndigheter som

skall
svara för de vapenfria tjänstepliktigas utbildning. Ärenden rörande enskilda
avgörs av nämnden genom tjänstemannabeslut.

Nämndens
beslut i fråga om uttagning, undantagande från och anstånd med tjänstgöring kan
överklagas till värnpliktsnämnden, som är sista instans i dessa ärenden. Beslut
av nämnden för vapenfriutbildning i andra ärenden med anknytning till den
enskildes tjänstgöring överprövas av kammarrätt eller i vissa fall av
regeringen.

Nämnden
för vapenfriutbildning, som har sina lokaler i ämbetsbyggna-den Karolinen i Karistad,
är organisatoriskt indelad i tre funktioner nämligen tjänstgöringsenheten,
administrativa enheten och planeringskansliet. För närvarande finns 24 tjänster
inrättade vid nämnden. Verksamheten vid nämnden för vapenfriutbildning kostar
ca 7 milj. kr. per år.

Årligen
inkallas sammanlagt ca 3 000 vapenfria tjänstepliktiga till grund-och
repetitionsutbildning.

Värnpliktsnämnden
prövar i sista instans enskilda ärenden rörande värnpliktigas, vapenfria
tjänstepliktigas och civilförsvarspliktigas skyldighet att tjänstgöra och
genomgå utbildning.

Nämnden består enligt 30 §
värnpliktslagen (1941:967) av en ordförande och högst fyra andra ledamöter.
För ledamöterna finns ersättare. Ledamöterna och ersättama utses av regeringen
för en viss tid. Ordföranden och ersättare för honom skall vara eller ha varit
ordinarie domare.

Till
nämnden är enligt förordningen (1988:1037) med instruktion för värnpliktsnämnden
knutet ett kansli med elva tjänstemän varav en är kansliets chef Varje ärende
föredras i nämnden av den tjänsteman inom kansliet som utsetts att handlägga
ärendet. Kansliet är lokaliserat till Stockholm och där hålls också nämndens
sammanträden.

Till
vämpliktsnämnden inkom 3 132 ärenden under år 1988. Verksamheten kostar ca 3
milj. kr. per år.

Prop.
1988/89:110

3 Föredragandens överväganden och förslag

3.1 Prövningen av ärenden om tillstånd till vapenfri
tjänst

Mitt
förslag: — Ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst och om tjänstgöringsförhållandena
för den som beviljas sådan tjänst avgörs i första instans av en ny myndighet,
vapen fri styrelsen, till vilken knyts ett särskilt lekmannaorgan för
tillståndsprövningen.

— Överprövningen
av tillståndsärendena görs också av en ny myndighet, totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd.

— Till
tjänstepliktsnämnden förs också de ärenden som för närvarande prövas av
värnpliktsnämnden.

FRI:s
förslag överensstämmer med mitt, dock att det i utredningen föreslås dels att
ärendena i första instans avgörs utan lekmannamedverkan, dels att det i den
nya överprövningsmyndigheten inrättas två nämnder, en för tillståndsärenden
och en för övriga ärenden.

Remissinstanserna: De
flesta stöder förslaget att prövningen i första Prop. 1988/89:110 instans skall
läggas på samma myndighet som ansvarar för de vapenfrias utbildning och
tjänstgöring i övrigt. Några är dock tveksamma och menar att den nya
myndighetens roll som ansvarig både för tillståndsgivningen och den vapenfria
utbildningen medför risker för ovidkommande styrning av verksamheten. Några
remissinstanser betonar vikten av ett lekmannainflytande i första instans.
Remissinstanserna godtar i allmänhet förslaget med en gemensam överprövningsmyndighet.
Några är dock kritiska och förordar en lösning med två självständiga
myndigheter med ett gemensamt kansli. En del instanser anser att
tillståndsärenden i sista instans bör prövas av allmän förvaltningsdomstol.

Skälen
för mitt förslag:

Årendena
om tillstånd till vapenfri tjänst

Enligt
min mening har, liksom också FRI pekar på i sin utredning, vapenfrinämnden
under senare år på det hela taget lyckats väl att möta en stor ärendetillströmning
med beaktande av kraven på gmndlighet och rättssäkerhet för den enskilde
sökanden.

Det
har emellertid efter hand blivit allt mer uppenbart att små myndigheter av
vapenfrinämndens slag uppvisar brister som arbetsplatser vilket också FRI för
fram i sin utredning. Dessa brister får enligt min mening i sin tur på sikt
återverkningar på verksamheten.

I
den lilla myndigheten är utvecklingsmöjligheterna för personalen helt naturligt
begränsade. Befordringsutsikterna ter sig små för den enskilde.
Arbetsuppgifterna återfinns inom en snäv sektor vilket gör att de lätt blir ensidiga.
Detta motverkar erfarenhetsmässigt tillfredsställelse i arbetet. Det främjar
dock ett kunnande på djupet, vilket givetvis är en positiv faktor, även om
detta under vissa betingelser också kan leda till stelbenta rutiner och
motvilja till förändringar.

Begränsningen
i arbetsområdet leder också lätt till en för snäv utblick Över de frågor
myndigheten har att handlägga.

En
arbetsplats med få anställda innebär också att kontaktytorna mellan dessa ökar.
Konflikter i arbetet tenderar att bli svårare med sådana större friktionsytor.

De
förhållanden som jag nu har redovisat stämmer i viktiga avseenden väl in på
vapenfrinämndens kansli. Även om nämnden för närvarande fullgör sina uppgifter
utan att det finns anledning till kritik, finns det likväl inslag i
verksamheten som gör att nya organisatoriska lösningar bör övervägas. Vad jag
därvid främst syftar på är de bristande möjligheterna att skapa goda
förhållanden för personalen. I viss utsträckning har det också funnits
tendenser till att komplicera prövningen av vapenfriansökningarna i syfte att
tillse att inte någon beviljas vapenfri tjänst utan att det till alla delar
klarlagts att det inte finns några tveksamheter i hans motivbild.

Jag
har därför kommit till den uppfattningen, vilket också är FRl:s

förslag, att ansökningar om vapenfri tjänst i fortsättningen bör handläggas

inom en annan myndighetsram än den vapenfrinämnden utgör. En så gott

som enig remissopinion ställer sig också bakom kravet på en reform. 9

FRI har i sin utredning
studerat olika organisatoriska modeller. Av Prop. 1988/89:110 dessa bör här
nämnas altemativet att besluten om vapenfri tjänst inordnas i den ordinarie
mönstringsprocessen på värnpliktskontoret. Liksom FRI anser jag det mindre
lämpligt att vapenfriansökningar prövas av en militär myndighet. Jag delar
också FRl;s uppfattning att det inte skulle innebära någon förbättring att
lägga prövningen av sådana ärenden på länsstyrelserna eller civilbefälhavarna.

Som
jag ser det är de klaraste fördelarna förenade med den av FRI förordade
lösningen att hos en myndighet samla de arbetsuppgifter som för närvarande
fullgörs av vapenfrinämnden och nämnden för vapenfriutbildning. FRl;s förslag
har också mött ett brett gensvar under remissbehandlingen. Genom en
organisatorisk struktur i enlighet med förslaget skapas ett sammanhang mellan
de olika inslagen i vapenfriverksamheten från tillståndsprövningen till
tjänstgöringen och personalredovisningen i det civila totalförsvarets
krigsorganisation. Härigenom torde också beredskapsaspekterna på
vapenfrifrågorna som helhet kunna beaktas ännu bättre än för närvarande.

Några
av remissinstanserna har rest invändningar mot förslaget och pekat på risken
att ovidkommande skäl såsom behovet av vapenfria tjänstepliktiga i en given
situation kan komma att påverka tillståndsprövningen.

Jag
för min del anser det utomordentligt angeläget att den som med hänvisning till
sin inställning till vapenbruk inte anser sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring
får en saklig och rättvis prövning av sin ansökan om vapenfri tjänst. Garantier
för detta skapas genom utformningen av lagstiftningen och genom
sammansättningen av det organ som har att göra själva prövningen. Att det inom
samma myndighet finns ansvar också för utbildningen av och den fortsatta
tjänstgöringen för dem som beviljas vapenfri tjänst kan inte vara ägnat att
rubba tilltron till prövningsförfarandet.

När
det gäller den närmare uppbyggnaden av en ny särskild myndighet för
vapenfriverksamheten kan jag i allt väsentligt ställa mig bakom de förslag som
FRI har lagt fram. Myndigheten bör alltså ledas av en chef med en styrelse.
Denna bör, liksom fallet varit hittills med nämnden för vapenfriutbildning,
innehålla företrädare för myndigheter som svarar för utbildningen av de
vapenfria. Att också tillståndsärendena avgörs vid den nybildade myndigheten
bör föranleda särskilda överväganden om vilka som skall ingå i styrelsen. Med
hänsyn till kraven på rättssäkerhet är det också angeläget att myndigheten har
tillgång till kvalificerad juridisk expertis. Det ankommer på regeringen att
besluta närmare om vad jag nu har anfört om myndighetens organisation.

I
ett avseende har jag en annan uppfattning än FRI och det gäller

beslutsfattandet i tillståndsärendena hos den nya myndigheten. FRI före

slår att besluten i dessa ärenden fattas på myndighetens vägnar av chefen

för den enhet vid vilken tillståndsärendena bereds. Med hänvisning till att

det rör sig om beslut av stor betydelse för den enskilde och ett förfarande

som innebär ett utforskande av en individs personliga inställning till

komplicerade moraliska och etiska frågor är det enligt mitt synsätt angelä

get med lekmannamedverkan i beslutsprocessen redan i första instans. 10

Därigenom skapas också
förutsättningar för att handläggningen där skall Prop. 1988/89:110 omfattas
av sådant förtroende som ärenden av denna natur kräver.

Ansökningar
om vapenfri tjänst bör alltså prövas av myndigheten under medverkan av en
särskild delegation sammansatt av lekmän. Myndighetens chef bör vara
ordförande i delegationen. Det ankommer på regeringen att besluta om
sammansättningen av denna i övrigt. Principerna för sammansättningen av den
nuvarande vapenfrinämnden kan här vara vägledande.

FRI
har föreslagit att den nya myndigheten benämns vapenfristyrelsen och att
verksamheten förläggs till Karlstad. Utredningen har därvid pekat på att det i
Karlstad finns flera myndigheter med samlade resurser för bl. a. personalredovisning,
datorstöd och juridisk kompetens som kan användas i samverkan mellan
myndigheterna.

Namnförslaget
är enligt min mening lämpligt. Av de skäl som FRI anfört och från regionalpolitiska
utgångspunkter är det också lämpligt att samordna handläggningen av
tillståndsärendena med den verksamhet som bedrivs av nämnden för
vapenfriutbildning i Karlstad. Jag förordar därför att den nya myndigheten
lokaliseras till Karlstad.

Under
remissbehandlingen av FRLs förslag har olika synpunkter redovisats vad avser
den framtida organisationen av det utredningsförfarande som föranleds av
ansökningar om vapenfri tjänst. Frågan har närmast gällt om den fast anställda
utredningspersonalen skall avvecklas till förmån för en organisation med enbart
s. k. frilansutredare.

Också
denna fråga hör till det som det ankommer på regeringen att ta ställning till i
samband med att vapenfristyrelsen bildas.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att jag tidigare (prop. 1987/88:81 s. 4)
redovisat min avsikt att låta utreda det nuvarande prövningsförfarandets
effekter. Den slutliga dimensioneringen av utredarorganisationen kan komma att
påverkas av ställningstaganden med anledning av denna utredning.

Överprövningen
av vapenfristyrdsens beslut

Vapenfrinämndens
beslut att avslå en framställning om vapenfri tjänst får för närvarande
överklagas till regeringen (försvarsdepartementet). Beslut av nämnden för
vapenfriutbildning i ärenden om vapenfrias uttagning till utbildning osv. får
enligt gällande bestämmelser överklagas till värnpliktsnämnden. Övriga ärenden
hos nämnden för vapenfriutbildning överklagas till regeringen
(försvarsdepartementet) i den mån det inte är fråga om sådana beslut som skall
överprövas av t. ex. kammarrätten.

I
FRLs förslag övertas den överprövning som i dag ligger på regeringen och vämpliktsnämnden
av en ny myndighet som föreslås bli benämnd nämnderna för värnplikts- och
vapenfriärenden.

Hos
regeringen finns sedan länge en strävan att delegera beslutanderät

ten i ärenden av löpande karaktär till myndighetema. Regeringen skall i

möjligaste mån befrias från ärenden som inte kräver ett politiskt ställ

ningstagande. Som ett led i detta arbete har riksdagen år 1984 (prop.

1983/84:120, KU 23, rskr. 250) godkänt riktlinjer för en översyn av reglema I j

t2 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 110

om rätt att överklaga
ärenden till regeringen och för utformningen av Prop. 1988/89: 110 regler
om överklagande i nya ärendegrupper. Strävanden att avlasta regeringen
prövningen av förvaltningsärenden står också i överensstämmelse med
Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört bör prövningen i sådana fall där
överklagandeprövningens huvudsakliga funktion är att tillgodose ett rättsskyddsbehov
läggas på regeringen bara om det inte går att ordna en tillräckligt
kvalificerad överprövning på lägre nivå.

Frågan
om en värnpliktig skall ges tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas
utifrån reglerna i I § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst. Prövningen innebär
att de motiv för vapenfri tjänst som en värnpliktig för fram skall granskas mot
lagens krav. En sådan prövning innebär rättstillämpning av sedvanligt slag med
lagtolkning grundad på lagens förarbeten osv. Något behov av en politisk
styrning av praxis i detta slags ärenden finns inte. Inte heller kan kravet på
likformig praxis i ärendena vara ett motiv för att behålla regeringen som
överprövningsinstans.

Genom
att handläggningen av vapenfriärendena i första instans sker hos
vapenfristyrelsen skapas utrymme för en överprövning av besluten hos ett särskilt
organ under regeringen. 1 valet av lämplig organisationsform för ett sådant
organ anser jag i likhet med FRI att det finns sådana beröringspunkter mellan
tillståndsfrågorna enligt vapenfrilagstiftningen och frågor om vämpliktigas,
civilförsvarspliktigas samt också vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöringsförhållanden att det framstår som naturligt att samtliga dessa
ärenden handläggs i andra instans vid en och samma förvaltningsmyndighet.
Därmed harjag också avvisat tanken på att låta överprövningen av
tillståndsärendena enligt vapenfrilagen göras av domstol.

Jag
vill också i detta sammanhang vända mig mot uppfattningen hos vissa
remissinstanser att ett sammanförande av vapenfrinämnden och värnpliktsnämndens
uppgifter hos en myndighet skulle innebära en "mili-tarisering" av vapenfrifrågoma.
Värnpliktsnämnden är liksom vapenfrinämnden och — sedan år 1986 — nämnden för
vapenfriutbildning myndigheter inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.
Samtliga nämnder är dock civila i den bemärkelsen att de inte hör till
försvarsmakten. Inte heller finns det några militära tjänster vid någon av
myndigheterna.

I
värnpliktsnämnden — liksom i vapenfrinämnden — uppfyller såväl ordföranden som ersättama
för honom kravet att vara eller ha varit ordinarie domare. Ledamöterna i
värnpliktsnämnden är utvalda av regeringen för att tillföra nämnden kunnande
och erfarenhet från olika samhällssektorer, t. ex. arbetsmarknaden och
undervisningsväsendet, som behovs i avvägningen mellan
värnpliktslagstiftningens krav och den enskildes förhållanden. Antydningar om
att vämpliktsnämnden skulle vara föremål för någon sorts styrning från
militärt håll saknar alltså gmnd.

Likaså
tycker jag att det är en överdrift att hävda att tillståndsfrågorna

enligt vapenfrilagen skulle vara så specifika, bl.a. från psykologisk syn

punkt, att de inte kan handläggas tillsammans med ärenden inom angrän

sande områden. 12

I
FRLs förslag benämns den nya myndigheten nämnderna för värn- Prop.
1988/89:110 plikts- och vapenfriärenden. Enligt vad som föreslås skall dessa
nämnder enligt bemyndigande i lag besluta, var och en för sig, i samma
ärendetyper som i dag.

De
problem som jag i det föregående har pekat på när det gäller verksamheten vid
de minsta myndigheterna gör sig självfallet gällande också för den nuvarande
värnpliktsnämndens del, liksom de kommer att göra det kanske särskilt påtagligt
vid en nybildad vapenfrinämnd enligt den modell som FRI förordat.

Som
jag har framhållit är det angeläget att undvika tillskapandet av alltför små
myndigheter, där det är svårt att åstadkomma en rationell verksamhet och där
utvecklingsmöjligheterna för personalen är små.

FRI
har med sitt förslag avsett att skapa en gemensam myndighetsram för de båda
nämnderna och på så sätt motverka de nackdelar som följer med de små enfrågemyndigheterna.

Enligt
min mening skapas en mera ändamålsenlig organisation om samtliga berörda
ärenden handläggs vid myndigheten som sådan utan att de hänförs formellt till
den ena eller andra nämnden.

De
olika ärendetyperna kan kräva medverkan av olika slags expertis eller
intresserepresentation. Sådana krav tillgodoses lämpligast genom administrativa
föreskrifter som lägger fast exempelvis att ett större antal ledamöter skall
delta i avgörandet av tillståndsärendena enligt vapenfrilagen än i, övriga
ärenden. Inom ramen för sådana bestämmelser är det regeringens sak att tillse
att lämpliga personer förordnas som ledamöter. Flera av remissinstanserna har
haft invändningar mot FRI:s förslag att försvarsdepartementet skall vara
representerat i nämnden. Jag anser inte heller att det är lämpligt med en sådan
representation. Det skulle bl.a. strida mot grunddragen i den nya
verksledningsreformen.

Sammanfattningsvis
anser jag alltså att de ärenden enligt vapenfrilagen som för närvarande
handläggs hos regeringen i fortsättningen skall handläggas av en nybildad
nämndmyndighet. Denna skall också ta över värnpliktsnämndens nuvarande
uppgifter.

Den
nya myndigheten skall ledas av ordföranden i nämnden. Denne samt ersättarna för
honom eller henne skall vara eller ha varit ordinarie domare.

I
myndigheten skall ingå ett kansli som förestås av en chef Det ankommer på
regeringen att besluta närmare om myndighetens uppgifter, organisation och
arbetsformer.

Med
tanke på att myndigheten kommer att handlägga ärenden som rör också andra
personalkategorier inom totalförsvaret än värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga anser jag att myndighetens namn bör uttrycka ett vidare
verksamhetsfält än vad FRLs namnförslag gör. Jag förordar att den nya
myndigheten benämns totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.

Sammansättningen
av nämnden och sammanträdesfrekvensen liksom behovet av kvalificerade jurister
som ordförande och ersättare för denne gör att tjänstepliktsnämnden bör vara
lokaliserad till Stockholm.

13

3.2
Ikraftträdande

Prop.
1988/89:110

Mitt
förslag: Reformen bör träda i kraft senast den I januari 1990. Regeringen bör
dock kunna få besluta om en tidigare tidpunkt.

Skälen
för mitt förslag: Organisationsförändringar innebär i allmänhet en stark press
på och osäkerhet hos de anställda. Erfarenhetsmässigt är det därför en fördel
om sådana förändringar genomförs snabbt. Onödig tidsutdräkt medför också risk
för kompetensförluster genom att personal slutar i ovisshet om vad som kommer
att hända.

Frågan om de berörda
myndigheternas framtid har i detta sammanhang övervägts sedan juni 1987. Det är
således angeläget att de nya myndigheterna kan börja sin verksamhet så snart
som möjligt. En viss tid kommer dock att krävas efter ett riksdagsbeslut för de
åtgärder som är förknippade med avvecklingen av de nu verksamma nämnderna och
för förberedelserna av de nya myndigheternas verksamhet. Jag bedömer det dock
vara möjligt att vidta de erforderiiga åtgärderna under år 1989. Reformen bör därför
kunna träda i kraft den I januari 1990. Det kan dock visa sig att förändringama
lämpligen kan genomföras fortare. Regeringen bör därför bemyndigas att få
besluta om en tidigare tidpunkt för ikraftträdandet.

3.3 Ekonomiska konsekvenser

De
nu föreslagna organisationsförändringarna bör på sikt medföra lägre kostnader
för verksamheten, främst genom minskat personalbehov. FRI uppskattar
besparingar till ca 2,5 milj. kr. per år. En närmare redovisning och bedömning
av besparingarna kan dock göras först när ställning har tagits till de nya
myndigheternas detaljorganisation och därav följande behov av bl.a. lokaler.

Kostnaderna för de
nuvarande myndigheterna finansieras under fjärde huvudtiteln, för
vapenfrinämnden och värnpliktsnämnden över förslagsanslaget F20. Vissa nämnder
inom det militära försvaret m.m. och för nämnden för vapenfriutbildning över
förslagsanslaget K7. Nämnden för vapenfriutbildning.

Medelsbehovet
för dessa anslag under budgetåret 1989/90 framgår av regeringens proposition
1988/89:80 om verksamhet och anslag för det militära försvaret m.m. under
budgetåret 1989/90. Jag beräknar där att kostnaderna för de nuvarande
myndigheternas administration kommer att uppgå till sammanlagt ca 20milj. kr.
Jag bedömer att organisationsförändringarna kan göras inom denna kostnadsram.

Det
ankommer på regeringen att, då organisationsförändringarna genomförs, ställa
förslagsanslaget K 7. Nämnden för vapenfriutbildning till vapenfristyrelsens
förfogande samt medge att för de utökade uppgifterna erforderiigt överskridande
får ske. Ett motsvarande belopp bör då innehållas på förslagsanslaget F20.
Vissa nämnder inom det militära försvaret.

14

4
Upprättade lagförslag Prop. 1988/89: i lO

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom försvarsdepartementet upprättats
förslag till

1.
lagom ändring i lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst,

2.
lagom ändring i värnpliktslagen
(1941:967).

5 Författningsregleringen

De
väsentligaste uppgifterna för nämnden för vapenfriutbildning finns reglerade i
lagen (1966:413) om vapenfri tjänst. I 4 § föreskrivs att nämnden för
vapenfriutbildning beslutar om uttagning samt har tillsyn över de vapenfrias
utbildning och tjänstgöring. Enligt 6 § bestämmer nämnden när en tjänstepliktig
skall tjänstgöra och i 8 § finns regler om att en vapenfri skall följa
tjänsteföreskrifter som bl.a. nämnden meddelar. 1 9§ anges vissa skyldigheter
för en vapenfri i fråga om postförsändelser från nämnden. 1 20 § finns regler
om att den vapenfrie kan begära omprövning av en tillrättavisning hos nämnden
för vapenfriutbildning. I samtliga dessa fall skall, som framgår av vad jag
anfört tidigare, den nya myndigheten, vapenfristyrelsen ta över ansvaret. I de
nämnda paragraferna bör därför nämnden för vapenfriutbildning bytas ut mot
vapenfristyrelsen.

Vissa
övriga uppgifter för nämnden för vapenfriutbildning, bl.a. anståndsfrågor,
regleras i kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria
tjänstepliktiga. Det får ankomma på regeringen att göra de förändringar som
behövs i nämnda författning.

1
10—13§§ lagen om vapenfri tjänst regleras prövningen av tillståndsärendena m. m.
1 10 § finns föreskrifter om att ansökan om vapenfri tjänst prövas av
vapenfrinämnden och om nämndens sammansättning. 11 och 12 §§ innehåller
besluts- och omröstningsregler samt jävsregler. 1 13 § finns vissa regler om återkallelse
av tillstånd till vapenfri tjänst.

Enligt
vad som anförts tidigare föreslås att vapenfristyrelsen skall besluta om
tillstånd till vapenfri tjänst. Det saknas anledning att i lag närmare reglera
prövningsförfarandet. 1 10 § räcker det att ange att vapenfristyrelsen prövar
ansökan om vapenfri tjänst. Besluts- och omröstningsreglerna samt jävsreglerna
i 11 och 12 §§ kan upphävas. Motsvarande bestämmelser med giltighet för
förfarandet finns numera i förvaltningslagen (1986:223). Det får ankomma på
regeringen att i instruktionen för vapenfristyrelsen närmare ange
beslutsformerna för vapenfristyrelsen i dessa tillståndsärenden. I 13§ skall
anges att vapenfristyrelsen också beslutar om återkallelse av tillstånd till
vapenfri tjänst.

I 22
§ lagen om vapenfri tjänst finns vissa regler för hur man överklagar.

Beslut av nämnden för vapenfriutbildning om uttagning överklagas enligt

nuvarande bestämmelser hos värnpliktsnämnden vars beslut inte får över

klagas. Beslut av vapenfrinämnden överklagas hos regeringen. Enligt vad

som anförts tidigare (avsnitt 3) skall den föreslagna nämnden, totalförsva

rets tjänstepliktsnämnd, vara andra och sista instans för vapenfristyrelsens

beslut om uttagning och tillstånd. Även vissa andra beslut av vapenfristy- 15

relsen om de
tjänstepliktigas tjänstgöring såsom frågor om tjänstledighet Prop.
1988/89:110 och tillgodoräknande av tjänstgöringstid bör kunna överklagas till
den nya nämnden. Nya regler om detta bör föras in i 22 §.

Den
föreslagna reformen kräver vissa övergångsbestämmelser. Beslut som fattats av
nämnden för vapenfriutbildning före lagens ikrafträdande bör sedan lagen trätt
i kraft kunna överklagas till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd. En regel om
detta bör föras in i övergångsbestämmelserna till lagen. De ärenden som kan
finnas kvar hos värnpliktsnämnden bör föras över till totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd. Det får ankomma på regeringen att närmare reglera detta.

Man
kan räkna med att ledamöter och viss personal vid vapenfrinämnden efter
omorganisationen kommer att tjänstgöra vid totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.
Om överprövningen av vapenfrinämndens beslut sker hos tjänstepliktsnämnden,
skulle detta under den första tiden ofta kunna föranleda jävssituationer.

Jag
förordar därför att regeringen övergångsvis fortsätter att handlägga överklagandena
från vapenfrinämnden. En regel om detta bör föras in i övergångsbestämmelsema.

I
30 § värnpliktslagen (1941:967) finns bestämmelser om vämplikts-nämndens
sammansättning och beslutförhet samt om jäv. Som anförts tidigare skall
värnpliktsnämndens uppgifter övertas av totalförsvarets tjänstepliktsnämnd. För
den nya nämnden skall i stort sett gälla samma regler som för värnpliktsnämnden
med de förändringar som nämnts tidigare. Dessa nya regler bör dock inte ha
lagform, utan det bör ankomma på regeringen att i nämndens instmktion närmare
reglera detta i den mån det inte följer av förvaltningslagen. 30 § värnpliktslagen
kan därför upphävas.

1
lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut anges i 2 §
första stycket vissa undantag. Bl. a. föreskrivs att lagen inte gäller beslut av
en sådan nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall
vara eller har varit ordinarie domare. I samma paragraf anges i andra stycket
också att lagen inte gäller beslut om värnpliktigas och reservpersonals
inkallelse eller tjänstgöring inom försvarsmakten och inte heller beslut enligt
lagen (1966:413) om vapenfri tjänst. Eftersom dessa undantag täcker de beslut
som i sista instans skall falla på totalförsvarets tjänstepliktsnämnd,
exempelvis tillstånd till vapenfri tjänst, uttagning och anstånd m. m. så
behöver inte heller av detta skäl nämndens sammansättning regleras i lag.

1
29 § värnpliktslagen finns bestämmelser om att vissa värnpliktsärenden får
överklagas till vämpliktsnämnden. 29 § bör ändras så att dessa beslut
överklagas till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd. Någon särskild övergångsbestämmelse
till den nu föreslagna lagändringen behövs inte.

16

6
Hemställan Prop. 1988/89: no

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1.
lagom ändring i lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst,

2.
lagom ändring i vämpliktslagen
(1941:967).

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

17

FRI:s sammanfattning av utredningen Prop. 1988/89: i lO

Bilaga 1 Styrande
för att i denna utredning finna en lämpligare beslutsprocess och

organisationsform än idag,
har varit ett högt ställt krav på rättsäkerhet och

trovärdighet vid prövning
av vapenfriärenden.

Mer
konkret har förutsättningarna angivits i dels europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna och europarådets rekommendationer rörande prövning av
vapenfriärenden, dels regeringens strävan att till myndighetsnivå delegera
sådana ärenden som inte erfordrar en politisk styrning.

FRI
föreslår därför att regeringens beslutsfattande i överklagade vapenfriärenden
delegeras till en nämnd, vapenfrinämnden, som därmed omvandlas från att ha
varit första instans till att bli andra instans.

Ansvar
för handläggning och beslut i första instans föreslås läggas på en ny myndighet
i Karistad, vapenfristyrelsen (VfriS). Denna myndighet övertar verksamheten från
dels den nuvarande vapenfrinämnden med dess kansli i Stockholm, dels nämnden
för vapenfriutbildning. Myndighetens verksamhet föreslås ledas av en styrelse
och en verkschef 1 myndigheten ingår dessutom 32 tjänster.

Beslut
i första instans i vapenfriärenden föreslås fattas av vapenfristyrelsen och
där av chefen för prövningsenheten. Beslut fattas efter föredragning och på gmndval
av en utredning om den enskildes situation. Utredningar utföres av icke
anställda utredare som förordnas för de enskilda fallen. Verksamheten
förutsätter att antalet utredare är ungefär detsamma som idag, dvs. drygt 100 s.k.
frilansutredare.

Vidare
föreslås att den nya andra instansen, vapenfrinämnden, samordnas med
värnpliktsnämnden och ingår i en ny myndighet, nämnderna för värnplikts- och vapenfriärenden (NVV).
I myndigheten ingår dessutom ett kansli
bestående av en chef och ytterligare nio tjänster.

Värnplikts-
och vapenfrinämnden föreslås bemyndigas enligt lag att besluta, var och en för
sig, i samma ärendetyper som idag.

Nämndernas
sammansättning förutsätts bibehållas i princip som i dagens nämnder.
Ordföranden i nämnderna, om denne är gemensam eller i annat fall en av
ordförandena, bör utses att tillika vara myndighetens chef Chefen i samverkan
med kanslichefen svarar för ledning av myndighetens övriga verksamhet som inte
är att hänföra till nämndernas beslutanderätt.

Som
en följd av förslaget upphör de tre nuvarande myndi,gheterna, nämligen
vapenfrinämnden och värnpliktsnämnden med respektive kansliorganisationer samt
nämnden för vapenfriutbildning. Sammanlagt föreslås att ytterligare elva
tjänster tillförs Karlstad samtidigt som'en minskning av antalet i främst
Stockholm kan ske med totalt 24 tjänster.

När
den nya organisationen är intagen beräknas en besparing för statsverket på
totalt cirka 25 miljoner per år.

18

Sammanställning av remissyttrandena Prop- 1988/89: i lO

Bilaga 2 1 Allmänna synpunkter

Överbefälhavaren
biträder i allt väsentligt de av utredningen föreslagna förändringarna och
understryker vikten av att vapenfriansökningarna handläggs så snabbt som
möjligt även under kriser och krig.

Värnpliktsverket
biträder i allt väsentligt utredningens förslag.

Vapenfrinämnden
ställer sig i allt väsentligt postiv till vad utredningen föreslår och
framhåller att vapenfrifrågan är av stort allmänintresse.

Nämnden
för vapenfriutbildning är i stort sett positiv till vad utredningen föreslår
och lämnar förslag till utformningen av en förordning med instruktion för den
nya vapenfristyrelsen.

Överstyrelsen
för civil beredskap finner de föreslagna förändringarna motiverade och
konstaterar att förändringarna inte kommer att påverka förutsättningarna för
den samverkan som överstyrelsen har med nämnden för vapenfriutbildning i fråga
om principerna för utnyttjande av vapenfria tjänstepliktiga inom civilt
försvar.

Statens
räddningsverk delar i allt väsentligt utredningens förslag till organisation
och fördelning av arbetsuppgifter.

Luftfartsverket
har inga synpunkter på utredningen.

Statens
järnvägar och televerket har i princip inget att erinra mot utredningens
förslag. Televerket tillstyrker den föreslagna organisationen och inriktningen
på verksamheten.

Statskontoret
ställer sig bakom de värderingar som utredningen gjort och tillstyrker därmed
förslaget.

Justitieombudsmannen
finner att utredningens förslag förefaller vara ägnade att åstadkomma en
rationell och likartad handläggning av ärenden som avser närbesläktade frågor.
Utredningens förslag till författningsändringar måste dock bli föremål för en
redaktionell detaljgranskning, anser ombudsmannen.

Svenska
kyrkans centralstyrelse har i huvudsak inget att erinra mot de förslag som
utredningen lagt fram men påpekar att centralstyrelsen under senare år framfört
önskemål om en utredning angående ett nytt prövningsförfarande, alternativt
ett avskaffande av detta. Centralstyrelsen pekar också på att det finns en risk
för att de vapenfria ser förslaget som en militärisering av vapenfriorganisationen
i och med att vapenfrinämnden slås samman med värnpliktsnämnden.
Centralstyrelsen finner dock inte att utredningens förslag med nödvändighet
behöver innebära ett ökat antal totalvägrare men anser att frågan särskilt bör
bevakas vid en omorganisation.

Centralstyrelsen
anser vidare att utredningens författningsförslag bör omarbetas, såväl
språkligt som redaktionellt.

Sveriges
frikyrkoråd tillstyrker de flesta av utredningens förslag och 19

framhåller att rättssäkerheten
alltid måste vara vägledande i denna typ av Prop. 1988/89: 110 frågor.
Rådet påpekar vidare att det på sikt är nödvändigt att frågan om Bilaga 2
prövningsförfarandet tas upp till debatt.

Stockholms
kommun har inget att erinra mot utredningens förslag. För att få en tvåstegsprövning
av vapenfriärenden under regeringsnivån anser kommunen att det är naturligt att
det sker enligt det förslag som utredningen framlägger.

Bollnäs
kommun stöder förslagen till omorganisation. Kommunen har i sin granskning av
utredningens förslag utgått ifrån att det måste vara högt ställda krav på
rättssäkerhet och trovärdighet vid prövning av vapenfriärenden.

Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund anser att prövningsförfarandet borde
avskaffas och ersättas med ett system där ett intyg om personlig övertygelse
räcker för att få vapenfri tjänst. Förbundet menar att om ett
prövningsförfarande överhuvudtaget skall förekomma, måste systemet vara
uppbyggt för att på bästa sätt tillvarata de sökandes rättssäkerhet. Enligt
förbundet har dagens system brister, och om utredningens förslag genomförs blir
systemet än sämre.

Sveriges
centrala värnpliktsråd och Vapenfria arbetsgruppen anser att det nuvarande
prövningsförfarandet är orättfärdigt och kräver dess omedelbara avskaffande.
De båda organisationema anser att utredningens förslag kommer att innebära
ytterligare försämringar för de vapenfrisökande och att utredningens
målsättning med högt ställda krav på rättssäkerhet och trovärdighet vid
vapenfriprövning sannolikt aldrig kommer att uppnås.

Sveriges
kristna ungdomsråd är i stort sett positiv till utredningens förslag och
framhåller att rättssäkerheten för den enskilde måste vara vägledande i denna
typ av frågor. Rådet betonar dock att prövningsförfarandet bör avskaffas
eftersom det måste anses vara oförenligt med medborgeriiga fri- och
rättigheter.

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund framhåller liksom andra remissinstanser att
rättssäkerheten för den vapenfrisökande måste vara vägledande för den nya organisationen.
Förbundet tillstyrker utredningens förslag i stort och finner att förslagen på
det hela taget är väl avvägda.

Kristna
fredsrörelsen ser den föreslagna rationaliseringen generellt som något
positivt. En snabbare och effektivare handläggning är bra för alla inblandade
parter, menar organisationen.

Statstjänstemannaförbundet
instämmer i utredningens förslag.

Statstjänstemannaklubben
vid nämnden för vapenfriutbildning instämmer i det yttrande som nämnden för
vapenfriutbildning beslutat om.

20

2 Förslag angående andra instans i vapenfrifrågor Prop.
1988/89: i lO

Bilaga 2 Försvarets
civilförvaltning delar utredningens uppfattning att regeringen

inte
längre skall fatta beslut i vapenfrifrågor eftersom det varken finns behov
eller önskemål om politisk styrning av ifrågavarande ärendegrupp.
Civilförvaltningen anser också att förslaget överensstämmer väl med förvaltningslagens
intentioner om delegering av regeringsärenden. Civilförvaltningen poängterar
vidare att den nya andra instansen måste anpassas till den minskande
ärendetillströmningen.

Civilförvaltningen
anser inte att det är lämpligt med en sammanslagning av värnpliktsnämnden och
vapenfrinämnden till en gemensam myndighet. Skillnaden mellan synsättet på
värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst är så väsentligt att handläggningen
av ärendena inte bör förekomma vid en gemensam myndighet.

Vapenfrinämnden
framhåller att utredningens förslag om att flytta prövningen av
vapenfriärenden från regeringen till en domstolsliknande nämnd i praktiken inte
är något annat än en anpassning till de förpliktelser som Sverige åtagit sig
vid ratificeringen av europakonventionen. Nämnden ser alltså förändringen som
ofrånkomlig och tillstyrker att den genomförs. Nämnden ser det också som en
fördel att frågorna delegeras från regeringen eftersom de i första hand är
rättsliga och inte politiska till sin karaktär och därför lämpar sig bättre för
prövning i ett domstolsliknande organ. En annan fördel är att ett
förvaltningsorgan, till skillnad från regeringen, skall motivera sina beslut
vilket medför att förutsättningarna för praxisbildning kommer att förbättras.

Nämnden
tillstyrker vidare att nämnderna för värnplikts- och vapenfriärenden får ett
gemensamt kansli eftersom detta blir effektivare och ger personalen möjlighet till
mer omväxlande arbetsuppgifter än i dag. Nämnden anser dock, till skillnad
från utredningen, att varje nämnd bör utgöra en särskild myndighet eftersom
vapenfriärendenas speciella karaktär talar för att en sammanslagning till en
myndighet ur psykologisk synvinkel är mindre lämplig.

Värnpliktsnämnden
biträder utredningens förslag om delegering av vapenfriärendena från
regeringen och inrättandet av en ny myndighet. Nämnden anser inte att det finns
anledning att hysa några betänkligheter mot att värnplikts- och vapenfriärenden
prövas inom samma myndighet eftersom nämnderna kommer att behålla sin
självständiga ställning och även fortsättningsvis kommer att ha en sammansättning
som tillgodoser de olika intressen som bör vara representerade i respektive
nämnd. Nämnden ansluter sig till utredningens uppfattning beträffande storlek
och organisation av den nya myndighetens kansli.

Nämnden
för vapenfriutbildning delar utredningens uppfattning om hur värnplikts- och
vapenfriärenden bör prövas i andra instans och framhåller att systemet med två
nämnder bör tillgodose kraven på särskiljande behandling av aktuella
intressegrupper. Nämnden understryker betydelsen av att nämndernas
sammansättning blir sådan att den enskildes rättssäkerhet tryggas och anser
att utredningens förslag tillgodoser detta krav.

Socialstyrelsen
har inget att erinra mot utredningens förslag beträffande

andra instans i värnplikts- och vapenfrifrågor under förutsättning att den

enskilde kan tillförsäkras den opartiskhet och rättssäkerhet som står i

överensstämmelse med de gmndlagsenliga rättigheterna. 21

Statskontoret
är av uppfattningen att utredningens förslag ligger helt i Prop.
1988/89:110

linje med att regeringen i allmänhet inte bör vara besvärsinstans. Bilaga
2

Televerket
anser att det är positivt, såväl från administrativ synpunkt som från de
vapenfrisökandes sida, att beslutsfattandet i överklagade vapenfriärenden
delegeras till den nya nämnden för vapenfriärenden.

Kammarrätten
i Jönköping delar utredningens uppfattning att det inte finns skäl för
regeringen att behålla prövningen i vapenfriärenden. Kammarrätten ifrågasätter
dock utredningens förslag om att vapenfrinämnden i stället blir slutinstans.
Utredningens argument om att prövningen i vapenfriärenden gäller en persons
innersta övertygelse och därför inte kan jämföras med den juridiska prövning
som sker i domstolar och förvaltning är inte bärkraftiga, anser kammarrätten. I
stället framhåller kammarrätten att det till de allmänna
förvaltningsdomstolarna har överlämnats åtskilliga frågor som mycket väl tål
att jämföras med en persons innersta övertygelse. Kammarrätten erinrar också
om den kritik som framförts mot inslaget av specialdomstolar inom
rättsväsendet. Enligt kammarrätten bör det sålunda övervägas om inte en
överprövning av vapenfriärenden bör ske i domstol i stället för i en domstolsliknande
nämnd.

Om
en domstolsprövning i vapenfriärenden inte skulle genomföras, biträder
kammarrätten utredningens förslag om två nämnder med ett gemensamt kansli.
Kammarrätten anser dock att det skulle bli något förvirrande om de två
nämnderna utgjorde en myndighet och förordar därför två självständiga
myndigheter med ett kansli.

Justitiekanslern
finner utredningens överväganden och förslag angående andra instans i vapenfri-
och värnpliktsfrågor väl avvägda. Förslaget att avgörandet i vapenfri frågor i
andra och sista instans flyttas från regeringen till vapenfrinämnden
överensstämmer väl med de riktlinjer för delegering av besvärsärenden som
riksdagen anvisat, anser justitiekanslern.

Justitieombudsmannen
anser att den föreslagna ordningen för prövning av vapenfriansökningar ligger i
linje med såväl Europarådets rekommendationer som regeringens målsättning att
flytta över löpande ärendegrupper från regeringen till myndighetsnivå.

Svenska
kyrkans centralstyrelse anser att alternativet med en förvaltningsdomstol som
slutinstans i vapenfri frågor ytterligare bör övervägas.

Sveriges
frikyrkoråd noterar med tillfredsställelse att förutsättningarna för
praxisbildning kommer att förbättras i och med att ett förvaltningsorgan som
måste motivera sina beslut blir slutinstans. Vidare anser rådet att det är
olämpligt att de två nämnderna sammanförs i en myndighet eftersom risken är
att de sökande avskräcks av att vapenfrifrågor sammanförs med andra
värnpliktsfrågor.

Bollnäs
kommun finner det positivt att den andra instansen förändras från att vara ett
politiskt styrt organ till att vara en nämnd och framhåller att nämnden bör
vara allsidigt sammansatt och åtskild från den militära förvaltningen.

Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund betecknar nämnderna för värnplikts- och
vapenfriärenden som en halvmilitär myndighet och tror att

22

många vapenfria kommer att
reagera mot att vid sitt överklagande kon- Prop. 1988/89:110

fronteras med en sådan myndighet. Bilaga 2

Sveriges
centrala värnpliktsråd och Vapenfria arbetsgruppen anser att förslaget om en
gemensam myndighet för vapenfri- och värnpliktsärenden , innebär en
sammanblandning av uppgifter som är oönskad och som dessutom kan uppfattas som
kränkande för de vapenfrisökande och vapenfria. För att uppnå utredningens krav
på rättssäkerhet och trovärdighet anser de båda organisationerna att man måste
söka andra lösningar, t.ex. att avskaffa prövningsförfarandet.

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund finner utredningens förslag angående andra
instans i vapenfriärenden väl avvägda och tillstyrker således förslagen.
Förbundet instämmer i utredningens synpunkt att utifrån Europadomstolens
tolkning av europakonventionen det kan tyckas ligga närmare till hands att en domstolsliknande
nämnd är slutinstans i vapenfrifrågor. Förbundet ser en fördel i att prövningen
i den föreslagna andra instansen kan få en klarare policyskapande innebörd
eftersom besluten kommer att motiveras, till skillnad från vad som är fallet
med regeringens beslut i besvärsärenden.

Kristna
fredsrörelsen anser att alla avslag i första instans automatiskt, dvs. utan att
den sökande behöver överklaga, skall gå till den föreslagna nämnden för
vapenfriärenden. Organisationen menar vidare att det av rättssäkerhetsskäl
också måste gå att överklaga denna nämnds beslut och att regeringen därför
måste finnas kvar som sista besvärsinstans.

Försvarets
civila tjänstemannaförbund framhåller att det är mycket viktigt att
vapenfriärendena hålls skilda från militära ärenden och handläggs i en
"neutral" myndighet och avstyrker därför utredningens förslag om en gemensam
myndighet för vapenfri- och värnpliktsärenden. Förbundet menar att en sådan
myndighet inte är förenlig med god praxis och är övertygad om att en sådan
sammanblandning av ärenden kommer att utsättas för hård kritik från de
vapenfria. Förbundet framlägger två alternativ till hur överklaganden skulle
kunna handläggas: Om beslut i första instans sker i en parlamentariskt
sammansatt nämnd, vilket förbundet förordar, kan överklaganden lämpligen
handläggas vid någon "högre" statlig nämnd, t. ex. försvarets
personalnämnd. Om däremot besluten i första instans sker genom
tjänstemannabeslut eller med en domare anser förbundet att den nuvarande vapenfrinämnden
kan ges uppdraget att handlägga överklagandena.

3 Förslag angående första instans i vapenfrifrågor

överbefälhavaren
ger synpunkter på en av utredningens ahernativa lösningar som dock inte
förordats. Enligt denna lösning skulle beslut om vapenfri tjänst kunna inordnas
i den ordinarie mönstringsprocessen vid värnpliktskontoren. Överbefälhavaren
finner att ett sådant prövningsförfarande är mindre lämpligt eftersom den
enskilde enligt lagen om vapenfri tjänst skall ha rätt att få sin sak prövad i
en instans som är skild från den militära förvaltningen. Dess ordförande skall
dämtöver vara eller ha varit innehavare av domarämbete.

23

Försvarets
civilförvaltning anser det rimligt att samtliga frågor som rör Prop.
1988/89:110 de vapenfria tjänstepliktiga handläggs vid en enda myndighet —
vapenfri- Bilaga 2 styrelsen. Civilförvaltningen menar att den tänkta
myndigheten genom att ha ett samlat grepp på verksamheten även får möjligheter
att utöva starkare styrning av denna.

Vapenfrinämnden
ansluter sig till utredningens förslag om att vapenfriärenden bör handläggas
på tjänstemannanivå i första instans. Genom att tveksamma ärenden kan
överklagas tillgodoses rättssäkerhetskraven, menar nämnden. Nämnden förutsätter
att garantier skapas för hög kompetens hos beslutsfattaren och att ärendena
avgörs efter föredragning. Det är viktigt att inte endast en person bedömer ett
ärende utan att bedömningen görs av minst två, varav en i egenskap av
föredragande. Nämnden tillstyrker utredningens förslag om att första instans
förläggs till nuvarande nämnden för vapenfriutbildning. Det finns enligt
nämndens uppfattning inte något annat realistiskt ahernativ. Nämnden framhåller
också att sammanslagningen av två myndigheter till en ger vinster i
effektivitet, ekonomi och personal. Genom sammanslagningen bör personalens utvecklingsmöjligheter
bli gynnsammare, inte minst för vapenfrinämndens personal.

Beträffande
utredningens förslag om att ett särskilt expertorgan inrättas vid den nya
vapenfristyrelsen så har nämnden inget att erinra mot denna tanke. Nämnden
aktualiserar emellertid tanken på ett lekmannainslag vid handläggningen av de
ärenden som överklagas. Genom denna typ av omprövning tillförs redan i första
instans ytterligare kunskaper och erfarenheter, en ordning som också
garanterar insyn i verksamheten. Nämnden framhåller vidare att under alla
förhållanden bör första instansen förstärkas vid omprövning — om inte ett lekmannainslag
införs bör omprövningen genomföras av ett tjänstemannakollegium.

Värnpliktsnämnden
tillstyrker utredningens förslag beträffande tjänstemannabeslut i första
instans och pekar på att denna modell fungerar bra inom övriga områden i
förvaltningen. Nämnden ser ingen motsättning i att tillstånd till vapenfri
tjänst beslutas inom samma myndighet som har att svara för de vapenfrias uttagning
m.m. Rättssäkerheten tillgodoses genom att beslut som går den sökande emot kan
överklagas, menar nämnden.

Nämnden
för vapenfriutbildning delar utredningens uppfattning att beslut i första
instans kan ske på tjänstemannanivå och påpekar att rättssäkerheten är
tillgodosedd i och med att besluten kan överklagas till en nämnd. De eventuella
risker som kan ses med beslut och verkställighet i samma myndighet kan enligt
nämnden inte vara så stora att de överväger de fördelar som förslaget innebär.
Vidare påpekar nämnden att man redan i dagsläget har beslutande och
verkställande funktioner i vissa ärendetyper inom nämnden och att detta inte
inneburit några problem. Nämnden bedömer att den föreslagna modellen ger en
effektiv och smidig hantering av vapenfriärenden och att servicen till den
enskilde blir god.

Beträffande
utredningens förslag om ett särskilt expertorgan menar nämnden att den frågan
inte bör lösas genom reglering i instmktion, utan överlämnas till
vapenfristyrelsen att avgöra. Nämnden finner också utredningens förslag om att
chefen för prövningsenheten särskilt markeras som ansvarig för en typ av
ärenden olämpligt, eftersom ansvaret för myndighetens hela verksamhet bör
åvila myndighetschefen. Frågan bör därför enligt

24

nämndens
mening inte regleras i instmktionen så som utredningen före- Prop.
1988/89:110

slår. Bilaga 2

Arbetsmarknadsstyrelsen
har inget att erinra mot att nämnden för vapenfriutbildning läggs samman med
vapenfrinämnden och ges ansvaret även för tillstånden till vapenfri tjänst.

Socialstyrelsen
är positiv till inrättandet av vapenfristyrelsen. Genom nämndens för
vapenfriutbildning redan nu beslutande funktion som första instansmyndighet i
anståndsfrågor och nämndens långa erfarenhet av många olika ärendetyper inom
vapenfriverksamhetens område synes det styrelsen både rationellt och
funktionellt att även prövning och beslut av tillståndsärenden för vapenfria
handläggs inom vapenfristyrelsen.

Kammarrätten
i Jönköping delar utredningens uppfattning att det inte kan anses strida mot
europakonventionen att vapenfristyrelsen blir prövande, beslutande och verkställande
myndighet.

Justitiekanslern
har ingen invändning mot att beslutsfattandet i vapenfrifrågor i första
instans flyttas från vapenfrinämnden till -tjänstemannanivå. De skäl som
utredningen anfört för att bilda en ny myndighet anser justitiekanslern vara välgmndade.

Sveriges
frikyrkoråd understryker att det är av avgörande betydelse att tjänstemännen i
första instans får möjlighet att rådgöra med lekmän som har erfarenheter av
etiska och religiösa ställningstaganden.

Bollnäs
kommun ställer sig postiv till inrättandet av den nya myndigheten. Kommunen
påpekar att det läggs ett stort ansvar på chefen för prövningsenheten som måste
ha en god förmåga att sätta sig in i människors situation eftersom besluten
fattas av honom/henne i stället för av flera i en nämnd.

Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund menar att en enskild tjänsteman som första
instans medför större risk för godtycke i prövningen. Förbundet befarar också
att beviljandet av vapenfri tjänst kan bli en "budgetregulator" som en
följd av att den nya myndigheten får både beslutande och verkställande
funktioner. Det är av största vikt menar förbundet, att den prövande instansen
inte på något vis kan misstänkas ta hänsyn till hur många vapenfria som behövs
ett visst år osv. Därför bör precis som på de flesta andra håll dömande och
verkställande uppgifter skötas av olika myndigheter.

Sveriges
centrala värnpliktsråd och Vapenfria arbetsgruppen anser att förslaget om att
flytta besluten i första instans från en nämnd till tjänstemannanivå är
olyckligt eftersom bedömningen av tillståndsfrågan då kommer att göras av en
enda person. Detta är tveksamt ur rättssäkerhetssynpunkt anser
organisationerna, som också påpekar att det är ett välkänt faktum att
tjänstemän i allmänhet tenderar att tolka lagen enligt dess bokstav. Även om
besluten kan överklagas kvarstår den negativa psykologiska effekten av ett
avslag, menar organisationema. Vidare framhåller de att den föreslagna
myndigheten innebär en farlig kombination av beslutande och verkställande
funktioner - tillgången på utbildningsplatser kan komma att styra antalet
beviljade vapenfriansökningar.

25

Sveriges kristna
ungdomsråd ser vissa risker med att lokalisera prov- Prop. 1988/89:110 ningsenheten
till Karistad tillsammmans med nämnden för vapenfriut- Bilaga 2 bildning
eftersom prövningen läggs under försvarsdepartementet, vilket för
vapenfrikollektivet kan medföra en känsla av militärisering. Detta kan leda till
en olycklig polarisering menar rådet, där procentuellt fler totalvägrar resp.
underlåter att söka vapenfri tjänst trots övertygelse. Vidare framhåller rådet
att det på avslagsmeddelanden klart och tydligt skall framgå hur man överklagar
beslutet.

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund anser att det med en tjänstemannaprövning i
första instans finns risk för att praxis snävas åt så att i tveksamma fall
ansökningar avslås. Förbundet anser dock inte detta vara något problem eftersom
besluten kan överklagas. Förbundet anser i övrigt att den nya ordningen kommer
att innebära en förenklad hantering och att en tydligare praxis kan utvecklas.

Kristna
fredsrörelsen påpekar att det finns en risk med att vapenfristyrelsen både har
beslutande och verkställande funktioner, vilket kan leda till att man omedvetet
får en styrning av verksamheten utifrån efterfrågan på vapenfria. Mot bakgmnd
av bl. a. detta föreslår organisationen att den nya myndigheten endast får
befogenhet att bevilja vapenfri tjänst. De ärenden som chefen för
prövningsenheten förordar avslag på bör enligt organisationen automatiskt gå till
nämnden för vapenfriärenden utan att den sökande behöver överklaga.
Organisationen ser det som positivt att enklare ärenden kan avgöras på
tjänstemannanivå och att den av politiker och folkrörelserepresentanter
sammansatta nämnden får koncentrera sig på de svårare bedömningarna.

Försvarets
civila tjänstemannaförbund anser att utredningens förslag angående första
instans troligen inte kan accepteras ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom det
inte är förenligt med god rättspraxis att beslut och verkställighet i denna typ
av ärenden behandlas vid samma myndighet. Förbundet hävdar att en
parlamentariskt sammansatt nämnd så som i dag är att föredra framför en övergång
till tjänstemannabeslut i första instans.

4 Övriga frågor

4.1 Utredningsorganisationen m. m.

Försvarets
civilförvaltning delar utredningens uppfattning att utredningsorganisationen
enbart skall bestå av frilansutredare då detta av både kostnads- och
utredningstekniska skäl ställer sig mera fördelaktigt än fast anställda
utredare. Däremot anser civilförvaltningen det vara tveksamt om personliga
tjänster skall inrättas för vissa kvarvarande utredare. Såvitt kan bedömas
omfattas dessa av gällande trygghetsavtal.

Vapenfrinämnden
har intrycket att utredningen underskattar den nuva

rande ordningen med fasta utredare. Nämnden anser att även om man i

stor utsträckning måste lita till frilansutredare för att möta förändringar i

ärendebelastning och för att få en heltäckande geografisk service mot de

sökande, ger de heltidsanställda utredarna stadga åt utredningsorganisa

tionen. Av bl. a. rättssäkerhetsskäl menar nämnden att man bör behålla de

fasta utredarna med i stort sett samma funktioner som idag. 26

Nämnden
för vapenfriutbildning delar utredningens uppfattning att sy- Prop. 1988/89:110
stemet med fasta utredare på sikt bör avvecklas. Nämnden påpekar att Bilaga 2 utredningsbehovet
kan variera både över tiden och geografiskt och menar därför att det är
uppenbart att organisationens effektivitet och flexibilitet ökar om modellen
bygger på frilansutredningar. Nämnden anser emellertid att de fasta utredarna
utgör en värdefull kompetens som därför bör utnyttjas under ett övergångsskede
och stödjer utredningens uppfattning om hur denna kompetens bör tas till vara.

Bollnäs
kommun anser att det är mycket viktigt att frilansutredarna får en
ändamålsenlig utbildning eftersom de svarar för en stor del av handläggningen
av vapenfriärenden. Kommunen framhåller att utredarnas mål bör vara att utröna
den sökandes inre övertygelse.

Sveriges
kristna ungdomsråd påtalar risken med en organisation som bygger på enbart frilansutredare
eftersom vapenfristyrelsen vid en sådan organisation lättare kan styra vilka
utredare som är verksamma.

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund stödjer utredningens förslag om en
organisation byggd på frilansutredningar.

Försvarets
civila tjänstemannaförbund framför åsikten att systemet med ett antal fast
anställda utredare bör bibehållas och utvecklas ytterligare. Förbundet anser
det inte tillfredställande, varken för vapenfrisökande eller för samhället, att
låta utredningsarbetet helt vila på frilansutredare.

4.2 Sammansättningen av styrelse och nämnder

Vapenfrinämnden
tillstyrker utredningens förslag om att nämnderna för värnplikts- och
vapenfriärenden skall ha var sin sammansättning där i stort sett nuvarande
representation för olika intressen skall tillgodoses samt att varje nämnd skall
ha en domstolsjurist till ordförande. Nämnden avstyrker dock bestämt
utredningens förslag om att det skall ingå en företrädare för
försvarsdepartementet i nämnden. Med hänsyn till vad som sägs i
europakonventionen om möjlighet till överprövning inför en oavhängig och
opartisk domstol framstår förslaget som mindre lämpligt, anser nämnden. Vidare
säger nämnden att denna kritik i någon mån också kan gälla utredningens förslag
om att det även i vapenfristyrelsens styrelse skall ingå en representant från
försvarsdepartementet.

Värnpliktsnämnden
har ingen annan erinran mot utredningens förslag i fråga om nämndernas
sammansättning än att man ifrågasätter om försvarsdepartementet bör vara
representerat i vapenfrinämnden. Nämnden påpekar att det kan uppfattas som om
regeringen får inflytande över vapenfrinämndens avgöranden vilket kan komma i
konflikt med Europarådets rekommendationer om opartisk prövning av beslut av
det här slaget.

Nämnden
for vapenfriutbildning framhåller att, eftersom prövning i första

instans sker på tjänstemannanivå, det är särskilt viktigt att nämndernas

sammansättning i överprövningsinstansen blir sådan att den enskildes

krav på rättssäkerhet tryggas. Nämnden anser att utredningens förslag väl

tillgodoser dessa krav. Beträffande vapenfristyrelsens sammansättning

framhåller nämnden vikten av en bred representation i styrelsen, dvs. med 27

såväl intressenter för
vapenfriutbildningen som för prövningsförfarandet, Prop. 1988/89:110 så att
erforderlig balans uppnås. Nämnden finner inte motiv för en repre- Bilaga 2
sentant från försvarsdepartementet i styrelsen och menar att statsmakterna har
möjlighet att på andra sätt påverka verksamheten. 1 stället anser nämnden att
någon parlamentariker som har förankring i försvarsutskottet bör representera
statsmakterna i styrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen
förutsätter att fördelningen på utbildningsområden och de vapenfrias
krigsplacering även i fortsättningen skall anses så ceritral att styrelsen
erhåller representation i den nya vapenfristyrelsen.

Sveriges
frikyrkoråd framhåller betydelsen av att den nya vapenfrinämnden även i
fortsättningen skall bestå av ledamöter från bl. a. riksdagspartierna, svenska
kyrkan, frikyrkorna och andra folkrörelser. Rådet avstyrker förslaget om att
en representant från försvarsdepartementet skall ingå i nämnden för
vapenfriärenden med hänsyn till vad som sägs i europakonventionen om prövning
inför en oavhängig och opartisk domstol. Liknande skäl kan anföras mot en
representant från försvarsdepartementet i vapenfristyrelsens styrelse, anser
rådet.

Sveriges
kristna ungdomsråd har samma uppfattning som frikyrkorådet i fråga om
representanter från försvarsdepartementet i nämnden för vapenfriärenden och
vapenfristyrelsen.

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund avstyrker också förslaget att representanter
från försvarsdepartementet ingår i nämnden för vapenfriärenden resp.
vapenfristyrelsen. Däremot noterar förbundet med tillfredsställelse
utredningens förslag om att nämnden för vapenfriärenden skall vara sammansatt
enligt samma principer som nu gäller för vapenfrinämnden eftersom förbundet
anser att folkrörelseinflytandet är av primär betydelse i denna fråga.

Svenska
arbetsgivareföreningen anser i motsats till utredningen att sammansättningen
av den nuvarande värnpliktsnämnden bör förändras i samband med
omorganisationen. Föreningen menar att besluten i nämnden för värnpliktsärenden
bör fattas av ämbetsmän, t. ex. ordförande, bisittare och kanslichef Föreningen
anser att det principiellt är felaktigt att så som i dag låta arbetsmarknadens
parter vara representerade i nämnden. Föreningen påpekar att ärendena inte är
av den naturen att handläggningen präglas av speciella partsintressen. Vidare
framhåller föreningen att på grund av föredragandens kompetens, väl utvecklad
praxis och ärendenas i allmänhet rutinartade karaktär, har ledamöterna i dag
endast i ett fåtal fall speciella argument i enskilda ärenden. Ett annat skäl
för att enbart ämbetsmän bör ingå i den nya nämnden är att man uppnår en
avsevärd effektivisering i fråga om tid och kostnader. Föreningen föreslår
vidare att en rådgivande kommitté sammansatt av arbetsmarknadens parter och
olika berörda myndigheter knyts till nämnden. Denna kommitté bör informeras om
och lägga synpunkter på principiella frågor.

Förbundet
for jurister, samhällsvetare och ekonomer avstyrker att en representant från
försvarsdepartementet skall ingå i nämnden för vapenfriärenden.

28

4.3
Omorganisation, lokalisering av myndigheterna m. m. Prop. 1988/89:110

Bilaga 2 Överbefälhavaren
påpekar att det inte framgår av utredningen var nämnderna för värnplikts- och
vapenfriärenden bör lokaliseras. Stockholm bedöms ur överbefälhavarens
synpunkt som lämpligast. Vidare anser överbefälhavaren att utredningens
förslag om samverkan under ett initialskede mellan nämnden för
vapenfriutbildning och vapenfrinämnden är angelägen med hänsyn till behovet av
att erforderlig kompetens kommer den nya organisationen till godo.

Försvarets
civilförvaltning anser att beslutsordningen beträffande samtliga ärendegrupper
som i dag handläggs av värnpliktsnämnden bör ses över och att inriktningen bör
vara att besluten skall fattas så långt ned i organisationen som möjligt.
Omfattningen av anstånd och besvär bör minska om besluten i första instans
fattas av den lokala myndigheten, menar civilförvaltningen. Besluten skall
kunna överklagas hos en i förhållande till nuläget mindre personalstark
värnpliktsnämnd som knyts till värnpliktsverket.

Vapenfrinämnden
delar utredningens uppfattning att de föreslagna förändringarna bör genomföras
så snart som möjligt och påpekar att ju längre ovissheten om den framtida
organisationen varar desto sämre blir arbetsmiljön för de anställda på
nämnden. Risken är att den nuvarande vapenfrinämnden förlorar sin kompetens
och får allt svårare att fullgöra sina uppgifter. Vidare framhåller nämnden att
den föreslagna omorganisationen med lokalisering till Karlstad utan tvekan
blir en nackdel för nämndens personal. Nämnden förutsätter att man vid
verkställandet tar all möjlig hänsyn till den nuvarande personalens önskemål
och anspråk och på alla sätt underlättar för den att anpassa sig till den nya
ordningen.

Värnpliktsnämnden
betonar vikten av att regeringen beslutar om värnpliktsnämndens framtid utan
dröjsmål och påpekar att ovissheten om framtiden inneburit stor oro bland de
anställda.

Nämnden
för vapenfriutbildning anser att tidsaspekten vid genomförandet av
omorganisationen är av avgörande betydelse bl. a. med hänsyn till lokalfrågorna.
Därför bör beslut fattas skyndsamt om tillsättning av myndighetschef samt chef
för prövningsenheten. Nämnden delar utredningens uppfattning att ett samarbete
mellan den nuvarande nämnden för vapenfriutbildning och vapenfrinämnden bör
påbörjas snarast för att säkerställa kompetensförsörjningen under
övergångsskedet. Nämnden påpekar att kostnader för detta ändamål för närvarande
inte ryms inom nämndens ekonomiska ramar. Nämnden understryker också vikten av
att den nuvarande personalstyrkan vid nämnden överförs tiil den nya
myndigheten i sin helhet, för att undvika ytterligare kompetensförluster. Detta
bör särskilt uttalas i regeringens beslut om omorganisationen.

I
övrigt anser nämnden att reglerna bör ändras för ärenden om särskild ekonomisk
hjälp och utrikes resor så att en liknande beslutsordning som för övriga
värnpliktiga kommer till stånd. Vad angår vissa fall av tjänstledighetsärenden
och fritidsstudiebidrag delar nämnden utredningens uppfattning.

Försvarets
personalnämnd delar utredningens förslag till genomförande

av omorganisationen. Nämnden framhåller särskilt betydelsen av att che

ferna för vapenfristyrelsen och nämnderna för värnplikts- och vapenfri

ärenden samt chefen för prövningsenheten på vapenfristyrelsen och 29

kanslichefen vid nämnderna
för värnplikts- och vapenfriärenden snarast Prop. 1988/89:110 utses. Detta är
viktigt för att påbörjade förberedelser skall kunna slutföras Bilaga 2 och
beslut fattas om hur den nya organisationen skall bemannas. Vidare delar
nämnden utredningens uppfattning att det föreligger en viss risk för att
vapenfristyrelsen inledningsvis kan få svårigheter att rekrytera erforderiig
kompetens bland den personal som blir övertalig i Stockholm då vapenfrinämnden
avvecklas. Genom en offensiv rekryteringskampanj i samverkan med Karlstad
kommun med ingående information om vad vapenfristyrelsen och Karlstad kommun
kan erbjuda av service och tjänster jämte upprepade besöksresor torde
förutsättningarna ändå finnas för att kunna rekrytera erforderligt antal
tjänstemän, menar nämnden.

Utredningens
förslag om att det under ett övergångsskede skall vara möjligt att förstärka
den nuvarande vapenfrinämnden för att bevara erforderiig kompetens i
organisationen, tillstyrks av nämnden. Nämnden delar också utredningens
uppfattning att alla överklaganden av beslut i personalärenden inte bör
samordnas till en nämnd. Nu gällande uppdelning av ärenden mellan
värnpliktsnämnden, vapenfrinämnden och försvarets personalnämnd bör bestå.

Statens
räddningsverk framhåller att verket är en stor avnämare av vapenfria
tjänstepliktiga och därför ser det angeläget att myndigheten med ansvar för
vapenfrifrågor är lokaliserad till samma ort som verket. Detta underlättar bl.a.
de täta samråd som tas myndigheterna emellan, menar verket.

Statens
arbetsmarknadsnämnd påtalar betydelsen av att de som kommer att ansvara för
genomförandet av organisationsförändringarna arbetar i nära samverkan med
nämnden. Redan nu står det klart att ett genomförande i enlighet med
utredningens förslag kommer att skapa vissa problem med tanke på
trygghetsavtalet och vad som där anges om minsta tid för omställningsarbete.
Nämnden kommer att medverka vid omplacering av anställda som blir övertaliga
eller omfattas av en omlokalisering till Karlstad. Vidare framhåller nämnden
att den i viss utsträckning kan hjälpa till med statlig anställning i Karlstad
för den som är gift eller sammanbor med en tjänsteman som är beredd att flytta
dit.

Nämnden
finner det önskvärt att det av det kommande beslutet klart framgår att berörda
myndigheter m. fl. noga beaktar alla med personalfrågor sammanhörande problem.
Nämnden anser vidare att det kan vara lämpligt att en särskild arbetsgrupp
inrättas för att hantera frågorna och är beredd att lämna stöd till denna och
berörda myndigheter i förändringsarbetet. Nämnden ger ett antal exempel på hur
detta stöd skulle kunna utformas.

Avslutningsvis
finner nämnden, i likhet med utredningen, att det är angeläget att betona
betydelsen av att man under det förestående förändringsarbetet finner
lösningar för att säkerställa statliga personalpolitiska mål. Detta bör, enligt
nämnden, om möjligt ännu mer distinkt än i utredningsförslaget framgå av
eventuellt kommande beslut.

Kammarrätten
i Jönköping finner att ärenden om särskild ekonomisk hjälp och om
fritidsstudiebidrag lämpligen bör överprövas av samma instans för såväl
vapenfria som värnpliktiga. Eftersom det i båda fallen rör ekonomisk
ersättning, bör kammarrätt vara överprövningsinstans.

Försvarets
civila tjänstemannaförbund vänder sig mot utredningens på

ståenden beträffande bristande effektivitet vid nuvarande vapenfrinämn- 30

den, dåliga
utvecklingsmöjligheter för personalen, fördelen med samman- Prop. 1988/89: 110 slagning
till större enheter m. m. Förbundets åsikt är att påståenden av Bilaga 2 detta
slag måste bygga på betydligt noggrannare analyser och desutom förklaras
tydligare för att kunna godtas. Förbundet påpekar också att företrädare för
förbundets lokala organisation menar att utredningen i stora delar fått
felaktiga informationer från arbetsgivarparten. Arbetsgivaren har inte
tillåtit att alla åsikter på myndigheten fått komma fram, menar förbundet.

Förbundet
delar utredningens uppfattning att det finns behov av vissa organisatoriska
förändringar vid vapenfrinämnden. Dessa förändringar både kan och bör ske med
bibehållande av Stockholm som lokaliseringsort, anser förbundet. Förbundet
ansluter sig till förslag som lämnats av dess medlemmar på vapenfrinämnden som
innebär en starkt minskad hierarki och större betoning på effektivt lagarbete.
Förbundet rekommenderar någon form av arbetsgrupper i stället för nuvarande
indelning i enheter. Förbundet befarar att underliggande motsättningar mellan
myndighetsledning och personal vid vapenfrinämnden har blivit styrande för
utredningen och menar att sådana motsättningar skall lösas genom andra åtgärder
än de som utredningen föreslår.

Beträffande
den av förbundet föreslagna omorganisationen vid vapenfrinämnden pekar
förbundet på att denna kan genomföras omgående. Förbundet understryker att
genomförandet bör ske i mycket nära samarbete med de fackliga
organisationerna. När det gäller värnpliktsnämnden och nämnden för
vapenfriutbildning anser förbundet att ingen förändring bör ske i förhållande
till nuläget.

Förbundet
för jurister, samhällsvetare och ekonomer tillstyrker utredningens förslag till
omorganisation av nämndernas verksamhet under förutsättning att samtliga
utredare, även de i Sollefteå och Boden, får personliga tjänster. Förbundet
avstyrker förslaget om utlokalisering till Karlstad. Om förflyttning dit ändå
sker anser förbundet att det är nödvändigt med annat stöd och hjälp till de som
är berörda i form av personliga tjänster, vederlag, omplaceringar m. m.

Statstjänstemannaklubben
vid nämnden för vapenfriutbildning påtalar vikten av att det så snart som
möjligt meddelas hur den nya organisationen skall se ut och därmed också
personalstaten i organisationen.

31

Lagrådet Prop. 1988/89:110

Bilaga
3 Utdrag ur Protokoll vid sammanträde 1989-02-17

Närvarande:
justitierådet Nils Mannerfell, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet
Åke Bouvin.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 19 januari 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Roine Carlsson beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till

1. lag
om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lagom
ändringi värnpliktslagen(1941:967).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Björn Janson. Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

32

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:110

sid

Proposition.......................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... I

Propositionens
lagförslag..................................... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1989 6

1
Inledning....................................................... 6

2
Gällande ordning............................................. ... 7

3
Föredragandens överväganden och
förslag........... ... 8

3.1
Prövningen av ärenden om
tillstånd till vapenfri tjänst .... 8

3.2
Ikraftträdande ......................................... .. 14

3.3
Ekonomiska konsekvenser............................. .. 14

4
Upprättade lagförslag....................................... .. 15

5
Författningsregleringen .................................. .. 15

6
Hemställan..................................................... .. 17

7
Beslut........................................................... .. 17

Bilagal
FRLs sammanfattning av utredningen ......... .. 18

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttrandena ...... .. 19

Bilaga
3 Lagrådets yttrande................................. .. 32

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1989 33