Prop. 1988/89:112

Regeringens proposition 1988/89:112

med förslag till ny lag om ersättning till

smittbärare P™P-

1988/89:112

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 23 febmari 1989.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att 1956 års lag om ersättning åt smittbärare fr.o.m.
den Ijuli 1989 ersätts av en ny lag om ersättning till smittbärare. I lagförslaget
slopas den nuvarande uppdelningen mellan tillfälliga och kroniska smittbärare.
För båda kategorierna skall ersättning beräknas efter
inkomstbortfallsprincipen. Ersättning för inkomstbortfall utges i form av smittbärarpenning,
som skall kunna utges som hel eller halv förmån. Dessutom skall skälig
resekostnadsersättning kunna utges. Samfliga ärenden om ersättning skall
handläggas av de allmänna försäkringskassorna.

Vidare
föreslås i propositionen vissa följdändringar i annan lagstiftning, bl.a. i
studiestödslagen (1973:349) och lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 112

1 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ersättning till smittbärare

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel

till smittbärare.

Med
en smittbärare förstås i lagen

1.
den som har eller kan antas ha
en smittsam sjukdom utan att ha förlorat sin arbetsförmåga till följd av
sjukdomen,

2.
den som för eller kan antas
föra smitta utan att vara sjuk i en smittsam sjukdom.

2 §
Ersättning utges i form av smittbärarpenning och resekostnadsersätt

ning.

Frågor
om ersättning handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Smittbärarpenning

3§
En smittbärare har rätt till smittbärarpenning, om han måste avstå från
förvärvsarbete på grund av

1.
beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av sistnämnda lag, eller

2.
läkarundersökning eller
hälsokontroll som smittbäraren genomgår utan att beslut enligt 1 har fattats
men som syftar till att klarlägga om han är smittad av en samhällsfarlig
sjukdom eller har en sjukdom, en smitta, ett sår eller en annan skada som kan
göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda.

4 §
Smittbärarpenning utges med ett belopp som motsvarar smittbära-

rens sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om all

män försäkring.

Om
smittbäraren inte är sjukpenningförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring och
inte heller skulle ha varit det om försäkringskassan känt till samtliga
förhållanden, bestäms smittbärarpenningen till det belopp sjukpenningen skulle
ha utgjort om den hade beräknats enligt föreskriftema i den lagen. Smittbärarpenning
enligt detta stycke beräknas dock alltid utan hänsyn till föreskrifterna i 3
kap. 10— 10 b §§ nämnda lag. Som inkomst av anställning får i fall som avses nu
räknas även ersättning för eget arbete från en arbetsgivare som är bosatt
utomlands eller som är en utländsk juridisk person, när arbetet har utförts i
arbetsgivarens verksamhet utomlands.

5
§ Hel smittbärarpenning utges
till en smittbärare som måste avstå helt från förvärvsarbete. Halv smittbärarpenning
utges till en smittbärare som arbetar högst hälften av den tid han annars
skulle ha arbetat.

6
§ Smittbärarpenningen skall
minskas med följande förmåner i den utsträckning förmånerna utges för samma
tid:

1.
sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstiftning.

2. havandeskapspenning
och föräldrapenningförmåner enligt lagen om Prop. 1988/89:112

allmän försäkring samt ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning

och ledighet för
närståendevård,

3.
livränta enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring eller lagen om statligt personskadeskydd eller
motsvarande äldre författning som smittbäraren får på gmnd av att han är
smittbärare,

4.
ersättning enligt utländsk
lagstiftning om arbetsskadeförsäkring som smittbäraren får på grund av att han
är smittbärare.

7
§ Om smittbäraren har inkomst
av anställning från en arbetsgivare som avses i 1 kap. I § lagen (1976:600) om
offentlig anställning för tid som avses i 3 § utges smittbärarpenning endast
till den del denna överstiger inkomsten.

8
§ Smittbärarpenning får sättas
ned eller dras in om smittbäraren inte följer förhållningsregler som har getts
med stöd av smittskyddslagen (1988:1472) eller särskilda villkor i samband med
ett beslut enligt livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av sistnämnda lag.

9
§ 1 fråga om smittbärarpenning
tillämpas även följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
nämligen

2
kap. 11 § första stycket om
åtgärder för rehabilitering,

3
kap. 3 § om ersättning när förtidspension
utges m. m.,

3
kap. 4 § andra stycket om minskning av ersättning vid sjukhusvård,

3
kap. 6 § om anmälan av inkomstförhållanden m. m.,

3
kap. 10 § tredje stycket om tid som skall jämställas med tid för förvärvsarbete,

3
kap. 15 § första stycket a)-d) samt andra och tredje styckena om ersättning när
värnpliktstjänstgöring fullgörs m. m.,

3
kap. 16 § om arbetsgi varinträde,

3
kap. 17 § om indragning eller nedsättning av ersättning.

Resekostnadsersättning

10 §
En smittbärare har rätt till skälig ersättning för resekostnader i

samband med läkarundersökning, hälsokontroll, vård, behandling eller

annan motsvarande åtgärd som sker på gmnd av bestämmelsema i smitt

skyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrif

ter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag.

Ersättning
enligt första stycket utges inte till den del ersättning för resan kan utges
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller
motsvarande äldre lagstiftning.

Ansökan
och beslut om ersättning

11 §
En ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos den allmänna

försäkringskassa som anges i 12 §.

Till
en ansökan om smittbärarpenning som gmndas på beslut enligt 3 § 1 skall fogas
en kopia av beslutet eller ett intyg med uppgift om beslutets innehåll.

Till
en ansökan om smittbärarpenning som gmndas på förhållande som

anges i 3 § 2 eller en ansökan om resekostnadsersättning skall fogas ett

intyg om den företagna åtgärden. 3

12
§ Frågor om förmåner prövas av den allmänna försäkringskassa hos Prop.
1988/89:112 vilken smittbäraren är inskriven eller skulle ha varit inskriven,
om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Är smittbäraren inte inskriven och skulle han inte heller under
nämnda fömtsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall
ärendet handläggas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde beslut enligt
3 § 1 har fattats. I fall som avses i 3 § 2 och i ärende om resekostnadsersättning
skall ärendet handläggas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde läkamndersökningen,
hälsokontrollen, vården, behandlingen eller den motsvarande åtgärden har
skett.

Den
behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att
handlägga ärendet.

Återbetalningsskyldighet

13
§ Försäkringskassan skall besluta om återbetalning av ersättning, om den som
tagit emot ersättning genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har
förorsakat att ersättning har utgetts felaktigt eller med för högt belopp.
Detsamma gäller om ersättning i annat fall har utgetts felaktigt eller med för
högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta. Om det finns
särskilda skäl, får försäkringskassan medge befrielse helt eller delvis från
återbetalningsskyldighet.

Om
återbetalningsskyldighet har ålagts någon enligt första stycket, får kassan vid
senare utbetalning till denne hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad
som har utgetts för mycket. .

Avdrag
på en ersättning enligt denna lag får vidare göras om någon av en allmän
försäkringskassa har ålagts återbetalningsskyldighet för en ersättning som har
utgetts på gmnd av en annan författning.

Överklagande
m. m.

14§
Föreskrifterna i 20 kap. 10-13§§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om
omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt om överklagande av
försäkringskassas och försäkringsrätts beslut tillämpas även i ärende om
ersättning enligt denna lag. Omprövningen skall i försäkringskassan göras av en
socialförsäkringsnämnd, om beslutet gäller en fråga som avses i 8 eller 13 §
eller i 3 kap. 17 § eller 20 kap. 3 § lagen om allmän försäkring.

Ett
beslut i ett ärende om ersättning enligt denna lag skall gälla omedelbart, om
inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en domstol som har att pröva
beslutet.

Övriga
bestämmelser om ersättning m. m.

15
§ 1 fråga om ersättning enligt denna lag tillämpas även följande föreskrifter
i lagen (1962:381) om allmän försäkring, nämligen

18
kap. 2 § om riksförsäkringsverkets tillsyn,

20
kap. 2 a § om provisoriskt beslut,

20
kap. 3 § om indragning eller nedsättning av ersättning,

20
kap. 5 § om preskription,

20
kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20
kap. 7 § om skadestånd,

20
kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet.

20
kap. 9 a § om undantag från sekretess, Prop. 1988/89:112

20
kap. 16 § om verkställighetsföreskrifter.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1989, då lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare skall upphöra att
gälla.

2.
Äldre föreskrifter om rätt till
ersättning och ersättningens beräknande tillämpas fortfarande på
ersättningsfall som inträffat före ikraftträdandet.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Härigenom
föreskrivs att det i studiestödslagen (1973:349)' skall införas en ny paragraf,
9 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9
kap.

7§

Vad som föreskrivs i denna lag om studiestöd för tid under vilken den
studerande på grund av sjukdom är helt oförmögen att bedriva sina studier skaU
även gälla för tid under vilken denne är att anse som smittbärare enligt lagen
(1989:000) om ersättning tiU smittbärare och på grund av beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av sistnämnda lag är helt oförmögen att bedriva sina
studier.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

Lagen
omtryckt 1987:303.

3 Förslag
till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd
för arbetslösa

Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för
arbetslösa skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§'

Bestämmelsema i 7 kap. 1, 2, 4— Bestämmelsema i 7 kap. 1, 2,4 —

5 a, 7-9 och 16-20§§ och 9 5 a, 7-9 och 16-20§§ och 9 kap.

kap. 1—3§§ studiestödslagen 1—3 och 7§§ studiestödslagen

(1973:349) skall tillämpas på sär- (1973:349) skall tillämpas på sär

skilt vuxenstudiestöd för arbetslo- skilt vuxenstudiestöd för arbetslö

sa, sa.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

'
Senaste lydelse 1985:479.

4 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom
föreskrivs att 8 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring i paragrafens
lydelse enligt lagen (1989:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

8
§' Vid bestämmande av ramtid enligt 6 § räknas inte tid då försäkrad varit
hindrad att arbeta på gmnd av

1.
styrkt sjukdom,

2.
heltidsutbildning som den
försäkrade har avslutat efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av
sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem månader,

3.
nykterhetsvård på anstalt,

4.
frihetsberövande på
kriminalvårdens område,

5.
vård av eget barn eller
adoptiv- 5. vård av eget barn eller adoptivbarn som inte har fyllt två år. barn som inte har fyllt två år,

6.
beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen
(1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag.
Detsamma gäller tid då försäkrad har åtnjutit föräldrapenningförmån enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring eller varit hindrad att arbeta på gmnd av

1. värnpliktstjänstgöring,

2.
arbetsmarknadsutbildning,

3.
yrkesinriktad rehabilitering, i
den mån sådan tid inte enligt 7 § jämställs med tid under vilken
förvärvsarbete har utförts.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1988/89:100,
bilaga 12, föreslagna lydelsen.

5 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i lagen (1973:371)
om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom
föreskrivs att 8 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd i
paragrafens lydelse enligt lagen (1989:000) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

8§'

Vid
bestämmande av ramtid enligt 6 § räknas inte tid då sökanden varit hindrad att
arbeta på grund av

1.
styrkt sjukdom,

2.
heltidsutbildning som den
sökande har avslutat efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av
sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem niånader,

3.
nykterhetsvård på anstalt,

4.
frihetsberövande på
kriminalvårdens område,

5.
vård av eget barn eller
adoptiv- 5. vård av eget barn dier adoptivbarn som inte har fyllt två år. bam som inte har fyllt två år,

6.
beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511)
eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag. Detsamma
gäller tid då sökanden har åtnjutit föräldrapenningförmån enligt Jagen (1962:381)
om allmän försäkring eller varit hindrad att arbeta på grund av

1.
värnpliktstjänstgöring,

2.
arbetsmarknadsutbildning,

3.
yrkesinriktad rehabilitering,

i
den mån sådan tid inte enligt 7 § jämställs med tid under vilken förvärvsarbete
har utförts. Den tid som inte räknas in i ramtiden får dock inte överstiga två
år.

'
Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1988/89:100, bilaga 12, föreslagna
lydelsen.

6 Förslag
till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1988:1468) om ändring i semesterlagen
(1977:480)

Härigenom
föreskrivs att 17 § semesterlagen (1977:480) i paragrafens lydelse enligt lagen
(1988:1468) om ändring i nämnda lag samt övergångsbestämmelserna till
ändringslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Frånvaro
från arbetet är semesterlönegmndande, när fråga är om

1. ledighet
på gmnd av sjukdom, i den mån frånvaron under intjänande-

året icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbetsskada,

2.
ledighet enligt lagen (1978:410)
om rätt till ledighet för vård av barn, m. m. dels under tid för vilken
havandeskapspenning utges enligt 3 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring, dels under tid för vilken föräldrapenning utges i anledning av
barns födelse eller adoption enligt 4 kap. 3 och 5 §§ samma lag, i den mån
frånvaron för varje bam, eller vid flerbarnsbörd sammanlagt, icke överstiger
120 dagar eller, för ensamstående förälder, 180 dagar, dels under tid för
vilken tillfällig föräldrapenning utges enligt 4 kap. 10 och 11 §§ samma lag,

3.
ledighet på grund av risk för
3. ledighet på gmnd av risk för överförande av smitta, om arbets- överförande
av smitta, om arbetstagaren är berättigad till ersättning tagaren är
berättigad till ersättning enligt lagen (7956.-29i) om ersätt- enligt lagen
(1989:000) om ersättning åi smittbärare, iden mån från- ning //'//
smittbärare, i den mån varon under intjänandeåret icke frånvaron under intjänandeåret
överstiger 180 dagar, icke överstiger 180 dagar,

4.
ledighet för utbildning, som ej
enligt annan lag medför rätt till semesterlön, om arbetstagaren erhåller
korttidsstudiestöd eller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349)
eller om utbildningen till väsentlig del avser fackliga eller med facklig
verksamhet sammanhängande frågor, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke
överstiger 180 dagar,

5.
ledighet på grund av sådan i 27
§ värnpliktslagen (1941:967) eller med stöd därav föreskriven tjänstgöring om
högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning och ej heller direkt ansluter sig
till gmndutbildning, eller ledighet på grund av motsvarande vapenfri tjänst, i
den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar,

6.
ledighet på gmnd av att
arbetstagaren efter det kalenderår då han fyllt tjugotvå år fullgör
tjänstgöring i civilförsvaret på annan tid än då civilförsvarsberedskap råder
eller beredskapsövning får anordnas vid försvarsmakten, i den mån frånvaron
under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar,

7.
ledighet enligt lagen
(1986:163) om rätt till ledighet för gmndläggande svenskundervisning för
invandrare, eller

8. ledighet
enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för

närståendevård.

Vid
tillämpning av första stycket 1 skall frånvaron under de första 90 dagarna av
frånvaroperiod ej i något fall anses bero på arbetsskada. Har arbetstagare av
anledning som anges i första stycket 1 varit oavbmtet frånvarande från arbetet
under två hela intjänandeår, gmndar därefter infallande dag av frånvaroperiod
icke rätt till semesterlön.

10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:112

I
frånvaroperiod som avses i första stycket inräknas även dagar under perioden då
arbetstagaren icke skulle ha utfört arbete.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli /. Denna lag träder i kraft den 1

1989. juli 1989.

2. Äldre bestämmelser skall gälla i fråga om ersättning enligt lagen (1956:293)
om ersättning åt smittbärare.

11

7 Förslag
till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom
föreskrivs att 53 § 1 mom., punkt 14 av anvisningarna till 21 §, punkt 9 av anvisningama
till 24 § samt punkt 9 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

53
§

1
mom.' Skyldighet att eriägga skatt för inkomst åligger så framt ej annat föreskrives
i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på gmnd av
överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

a)
fysisk person:

för
tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för
all inkomst, som förvärvats inom eller utom riket; samt

för
tid. under vilken han ej varu här i riket bosatt:

för
inkomst av här belägen fastighet;

för
inkomst av rörelse, som här bedrivits från fast driftställe;

för
avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning eller
uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för
avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning
eller annat uppdrag, i den mån inkomsten uppburits härifrån och förvärvats
genom verksamhet här i riket;

för
pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del beloppet
överstiger 10000 kronor oeh för annan ersättning enligt nämnda lag;

för
pension på gmnd av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk
kommun;

för
belopp, som utgår på gmnd av annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring,
om försäkringen meddelats i här i riket bedriven försäkringsrörelse;

för
ersättning enligt lagen för ersättning enligt lagen

(1954:243)
om yrkesskadeförsäk- (1954:243) om yrkesskadeförsäk

ring eller lagen (1976:380) om ar- ring eller lagen (1976:380) om ar

betsskadeförsäkring och lagen betsskadeförsäkring och lagen

(1956:293) om ersättning åt smitt- (1989:000) om ersättning »//smitt

bärare samt enligt annan lag eller bärare samt enligt annan lag eller

författning, som utgått till någon författning, som utgått till någon

vid sjukdom eller olycksfall i arbete vid sjukdom eller olycksfall i arbete

eller på gmnd av militärtjänstgö- eller på gmnd av militärtjänstgö

ring eller i fall som avses i lagen ring eller i fall som avses i lagen

(1977:265) om statligt personska- (1977:265) om statligt personska

deskydd eller lagen (1977:267) om deskydd eller lagen (1977:267) om

krigsskadeersättning till sjömän; krigsskadeersättning till sjömän;

för
dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371)
om kontant arbetsmarknadsstöd;

tor
timstudiestöd och inkomstbidrag enligt studiestödslagen (1973:349);

för
annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av
tjänst;

för
återfört avdrag för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,
för restituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter i den mån

'Senaste
lydelse 1986:1113. 12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:112

avdrag
har medgetts för avgifterna samt för avgifter som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 3 och som satts ned genom ändrad debitering i den mån avdrag har medgetts
för avgiftema;

för
vinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastighet här i riket eller rörelse som
bedrivits från fast driftställe här i riket eller tillbehör till sådan fastighet
eller rörelse och av egendom som avses i 35 § 3 a mom. och som innefattar
nyttjanderätt till ett hus eller del av ett hus här i riket; samt

för
vinst vid icke yrkesmässig avyttring dels av aktier och andelar i sådana
svenska företag som avses i punkt 4 a av anvisningama till 41 §, dels av
konvertibla skuldebrev som utgivits av svenska aktiebolag och dels av sådana av
svenska aktiebolag utfästa optionsrätter som avses i 35 § 3 mom. första
stycket, om överlåtaren vid något tillfälle under de tio kalenderår som
närmast föregått det år då avyttringen skedde haft sitt egentliga bo och
hemvist här i riket eller stadigvarande vistats här;

b)
dödsbo:

för
all inkomst som förvärvats inom eller utom riket.

(Se
vidare anvisningama.)

Anvisningar

14.- Sjukpenning enligt
(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän utgör
skattepliktig intäkt av jord-bmksfastighet om sjukpenningen gmndas på
inkomst, som hänför sig till jordbmksfastighet och för sig eller tillsammans
med annan sjukpenninggmndande inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre
belopp för år. Till intäkt av jordbmksfastighet hänföres under nämnda förutsättningar
också ersättning enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare.

till 21 §

lagen 14. Sjukpenning enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

lagen (1954:243) om yrkesska

deförsäkring, lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring, lagen

(1977:265) om statligt
personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän utgör
skattepliktig intäkt av jordbmksfastighet om sjukpenningen gmndas på inkomst,
som hänför sig till jordbmksfastighet och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande
inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av jordbmksfastighet
hänföres under nämnda förutsättningar också ersättning enligt lagen (1989:000)
om ersättning tiU smittbärare.

till 9. Sjukpenning enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977: 265) om statligt
personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän
utgör skat-

24
§ 9. Sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen
(1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning
till sjömän utgör skat-

Senaste lydelse 1979:1157.
Senaste lydelse 1979:1157.

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:112

tepliktig
intäkt av annan fastighet om sjukpenningen gmndas på inkomst, som hänför sig
till annan fastighet och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande
inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av annan
fastighet hänföres under nämnda fömtsättningar också ersättning enligt lagen
(1956:293) om ersättning åt smittbärare.

till
9." Sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning
till sjömän utgör skattepliktig intäkt av rörelse om sjukpenningen gmndas på
inkomst, som hänför sig till rörelse och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande
inkomst uppgår till 6 000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av
rörelse hänföres under nämnda fömtsättningar också ersättning enligt lagen (1956:293)
om ersättning åt smittbärare.

tepliktig
intäkt av annan fastighet om sjukpenningen gmndas på inkomst, som hänför sig
till annan fastighet och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande
inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av annan
fastighet hänföres under nämnda fömtsättningar också ersättning enligt lagen (1989:000)
om ersättning UU smittbärare.

28 §
9. Sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen
(1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning
till sjömän utgör skattepliktig intäkt av rörelse om sjukpenningen gmndas på
inkomst, som hänför sig till rörelse och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande
inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av
rörelse hänföres under nämnda fömtsättningar också ersättning enligt lagen (1989:000)
om ersäUning ////smittbärare.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1989 och tillämpas första gången vid 1990 års taxering. Äldre
bestämmelser skall gälla i fråga om ersättning enligt lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare.

* Senaste lydelse
1979:1157.

14

8 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1988:1530) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

Härigenom
föreskrivs att punkt 12 av anvisningarna till 32 § kommunalskattdagen
(1928:370) i lyddse enligt lagen (1988:1530) om ändring i nämnda lag' samt
övergångsbestämmelserna till ändringslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse

Anvisningar

till
32 §

12.
Sjukpenning enligt lagen 12. Sjukpenning enligt lagen

(1962:381)
om allmän försäkring, (1962:381) om allmän försäkring,

lagen (1954:243) om yrkesska- lagen (1954:243) om yrkesska

deförsäkring, lagen (1976:380) om deförsäkring, lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring, lagen (1977: arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:

265) om statligt personskadeskydd 265) om statligt personskadeskydd

och lagen (1977:267) om krigsska- och lagen (1977:267) om krigsska

deersättning till sjömän utgör skat- deersättning till sjömän utgör skat

tepliktig intäkt av tjänst om sjuk- tepliktig intäkt av tjänst om sjuk

penningen grundas på inkomst, penningen gmndas på inkomst,

som hänför sig till tjänst och för sig som hänför sig till tjänst och för sig

eller tillsammans med annan sjuk- eller tillsammans med annan sjuk

penninggrundande inkomst uppgår penninggmndande inkomst uppgår

till 6000 kronor eller högre belopp till 6000 kronor eller högre belopp

för år. Till intäkt av tjänst hänföres för år. Till intäkt av tjänst hänföres

under nämnda förutsättningar under nämnda förutsättningar

också ersättning enligt lagen också ersättning enligt lagen

(1956:293) om ersättning åt smitt- (1989:000) om ersättning //// smitt

bärare samt annan lag eller författ- bärare samt annan lag eller författ

ning, som utgått annorledes än på ning, som utgått annorledes än på

grund av försäkring, som nyss grund av försäkring, som nyss

sagts, till någon vid sjukdom eller sagts, till någon vid sjukdom eller

olycksfall i arbete eller på gmnd av olycksfall i arbete eller på gmnd av

militärtjänstgöring. militärtjänstgöring.

Föräldrapenningförmåner
och vårdbidrag enligt lagen om allmän försäkring samt ersättning enligt lagen
(1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård utgör skattepliktig
intäkt av tjänst, dock ej sådan del av vårdbidrag som utgör ersättning för
merkostnader.

Korttidsstudiestöd
och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349), utbildningsbidrag för
doktorander, timersättning vid gmndutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenutbildning
för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid gmndläggande
svenskundervisning för invandrare räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknadsstöd, statsbidrag
motsvarande dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant
arbetsmarknadsstöd som lämnas till arbetslös som startar egen rörelse,
ersättning enligt 14 och 15 §§ lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos
offentliga arbetsgivare samt stöd enligt 6 § förordningen (1983:1079) om
statsbidrag till verksamheten med ungdomslag, m.m. räknas som skattepliktig
intäkt av tjänst.

' Förslag till lag om ändring i lagen 1988:1530 läggs fram
också i prop. 1988/89:109. 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:112

Dagpenning
vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret räknas som skattepliktig
intäkt av tjänst.

Detsamma
gäller dagpenning och stimulansbidrag, vilka enligt av regeringen eller av
statlig myndighet meddelade bestämmelser utgå till deltagare i
arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda.

Denna
lag träder i kraft, i fråga 1. Denna lag träder i kraft, i fråga

om 19 och 20 §§ den I januari om 19 och 20 §§ den 1 januari

1989, och i övrigt den I juli 1989 1989, och i övrigt den I juli 1989

samt tillämpas första gången vid samt tillämpas första gången vid

1990 års taxering. Bestämmelserna 1990 års taxering. Bestämmelserna

om kottar skall dock tillämpas förs- om kottar skall dock tillämpas förs

ta gången vid 1989 års taxering. ta gången vid 1989 års taxering.

2. Äldre bestämmelser skall gälla i fräga om ersättning enligt lagen (1956:293)
om ersättning åt smittbärare.

16

9 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1984:947) om beskattning av utländska
forskare vid tillfälligt arbete i Sverige

Härigenom
föreskrivs att 4§ lagen (1984:947) om beskattning av utländska forskare vid
tillfälligt arbete i Sverige skall ha följande lydelse.

Prop.1988/89:112

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Som skattepliktig
intäkt för forskaren tas upp 70 procent av sådan lön av anställningen eller
uppdraget för vilken han är skattskyldig i Sverige.

Med lön likställs
sjukpenning och föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd samt ersättning enligt lagen
(1956:293) om ersättning åt smittbärare ävensom till intäkt av tjänst enligt
32 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) hänföriig ersättning, som i annan
form än livränta har utgått på gmnd av sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
tagen i samband med tjänsten, allt under förutsättning att ersättningen helt
eller till huvudsaklig del grundar sig på anställningen eller uppdraget.

Med lön likställs
sjukpenning och föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd samt ersättning enligt lagen
(1989:000) om ersättning UU smittbärare ävensom till intäkt av tjänst enligt 32
§ 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) hänföriig ersättning, som i annan form
än livränta har utgått på gmnd av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i
samband med tjänsten, allt under fömtsättning att ersättningen helt eller till
huvudsaklig del gmndar sig på anställningen eller uppdraget.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1989 och tillämpas första gången vid 1990 års taxering. Äldre
bestämmelser skall gälla i fråga om ersättning enligt lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare.

2
Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 112

17

Socialdepartementet Prop. 1988/89:112

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1989

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw,
Persson

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Proposition med förslag till ny lag om ersättning tiil smittbärare

1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande förordnade dåvarande statsrådet Karin Ahrland
den 24 mars 1982 fömtvarande statsrådet Elisabet Holm att som särskild utredare
se över smittskyddsförfattningama. Den särskilda utredaren överiämnade i
augusti 1985 betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd. Betänkandet har remissbehandlats.
De delar av betänkandet som behandlar frågan om en ny smittskyddslag har lagts
till gmnd för beslut av riksdagen i detta avseende (prop. 1988/89:5, SoU9, rskr.
54). Den del av betänkandet som gäller smittbärarersättningen tas upp till
behandling i detta ärende.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels utredarens sammanfattning av
betänkandet i fråga om ersättning till smittbärare som bilaga 1, dels utredarens
lagförslag i ämnet som bilaga 2 och dels en förteckning över de instanser som
har yttrat sig över betänkandet jämte en sammanställning av deras yttranden i
fråga om smittbärarersättning som bilaga 3.

2 Allmän motivering till en ny lag om ersättning till

smittbärare

2.1 Tidigare och gällande rättsliga reglering

Frågan
om ersättning åt dem som förorsakas förluster till följd av ingripan

den i hälsovårdens intresse har sedan lång tid tillbaka ägnats uppmärksam

het. Vid epidemilagens tillkomst år 1919 infördes i lagen regler om att det

allmänna skulle svara för kostnader avseende läkamndersökning, sjuk

husvård, smittrening o. d. samt för viss ersättning till den enskilde, nämli

gen för kläder och annan personlig egendom som förstördes i smittrenande

syfte. Vidare övervägdes frågan om ersättning åt dem som med stöd av

lagen ålades inskränkningar i sin rörelsefrihet utan att de var sjuka, s.k. 18

bacillbärare. I det
kommittébetänkande som låg till gmnd för lagen fram- Prop. 1988/89:112 hölls
därvid, att sådana åtgärder företogs uteslutande i det allmännas intresse för
att hindra spridning av smittsamma sjukdomar, samt att det med hänsyn därtill
inte var mer än "rättvist och billigt" att det allmänna svarade för
den förlust av arbetsinkomst som förorsakades av ingripandena. Denna
ståndpunkt fick emellertid inte något gehör hos statsmaktema; man ställde sig
tveksam bl. a. därför att en sådan ersättningsprincip ansågs vara ägnad att
framkalla missbmk. Som skäl mot ersättning åberopades även att en regel om
ersättning åt en person som isolerats på gmnd av smittfara skulle te sig föga
rättvis, då en person som isolerats på gmnd av en smittsam sjukdom inte hade
rätt till ersättning. När det gällde kroniska bacillbärare infördes dock en
möjlighet till ersättning i sådana fall, då särskilda omständigheter talade för
att en person som underkastats inskränkning i sitt näringsfång fick ersättning
av det allmänna. Några generella regler om ersättning infördes emellertid inte
utan ersättningsfrågan skulle prövas från fall till fall.

Redan
vid denna tid ställde sig statsmakterna sålunda inte i princip avvisande till
tanken att det allmänna utgav ersättning för förluster som förorsakades av
myndighets ingripanden. Ett steg mot en vidgad ersättning av allmänna medel
togs vid 1936 års riksdag, då man införde möjligheten att av statsmedel utge
ersättning åt personer som isolerats såsom bacillbärare utan att de likväl var
att anse som kroniska bacillbärare. Möjligheten att lämna ersättning
begränsades dock till att avse personer i mycket knappa omständigheter; omständighetema
skulle vara ömmande.

I
samband med tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring och senare i
anslutning till ändring i denna lag föreslogs från skilda håll, att den som
avstängdes från sitt arbete därför att han misstänktes föra smitta skulle få
ersättning enligt sjukförsäkringslagen som om han var sjuk. Dessa förslag
föranledde emellertid, liksom en i ämnet vid 1952 års riksdag väckt motion,
ingen åtgärd, eftersom det ansågs att frågan om ersättning i berörda fall borde
regleras i annat sammanhang.

Då
1953 års paratyfusepidemi utbröt aktualiserades på nytt frågan om ersättning av
allmänna medel men nu inte endast till bacillbärare utan även till andra
enskilda och till företag, som led förluster på gmnd av epidemin. Denna fick en
för svenska förhållanden betydande omfattning, och ett mycket stort antal
personer och företag drabbades av förlust av arbetsinkomst, rörelseförlust, m.m.
till följd av hälsovårdsmyndigheternas ingripanden. Med anledning härav
utarbetades ett förslag angående ersättning av statsmedel till dem som åsamkats
sådana förluster i samband med epidemin. Frågan underställdes riksdagen genom
proposition 1953:240. Därvid betonades, att det var de mycket speciella
omständigheterna vid den ifrågavarande epidemin, som borde leda till att
ersättning utgavs, och att bestämmelserna därför inte fick tillmätas prejudicerande
betydelse. Riksdagen biföll i huvudsak propositionen, men i det av riksdagen
därvid biträdda utskottsutlåtandet framhölls önskvärdheten av att generella
regler infördes på förevarande område.

1
propositionen 1956:126 med förslag till gällande lag om ersättning åt

smittbärare konstaterades (s. 25) att sedan den obligatoriska sjukförsäk- 19

ringen hade genomförts det
tidigare åberopade rättviseargumentet mot Prop. 1988/89:112 ersättning åt
smittbärare hade försvunnit. Det tedde sig i den nya situationen i stället inkonsekvent
att det inte förelåg rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid
isolering på gmnd av smittfara. Ingripandena mot smittbärare skedde i det
allmännas intresse och såväl preventiva skäl som skälighetsaspekter talade för
att ersättning skulle utges.

Enligt
lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare utges ersättning av allmänna
medel till smittbärare som på gmnd av en myndighets ingripande underkastas
observation eller isolering eller på annat sätt inskränkning i sitt arbete för
att förebygga smittspridning. Ingripandet skall ha skett med stöd av smittskyddsförfattningama
om allmänfarliga sjukdomar eller livs-medelsförfattningama. Med smittbärare
avses den som utan att ha förlorat sin arbetsförmåga lider av smittsam sjukdom
eller på annat sätt är smittförande samt den som kan misstänkas föra smitta.
Från lagens tillämpningsområde utesluts således bl. a. den som har blivit arbetsoförmögen
på gmnd av en allmänfarlig sjukdom. Denne har i stället rätt till sjukpenning,
om fömtsättningarna härför i övrigt är uppfyllda. Smittbärare indelas i tillfälliga
och kroniska beroende på om ingripandet varar högst 90 dagar i följd eller mer.

En
tillfållig smittbärare har rätt till ersättning för dels inkomstbortfall som
han åsamkas, dels nödvändiga resekostnader.

För
inkomstbortfall utges till den som är sjukpenningförsäkrad enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) — dvs. är inskriven hos allmän
försäkringskassa och har en sjukpenninggmndande inkomst på minst 6 000 kr. -
ersättning med ett belopp som svarar mot sjukpenningen och det
sjukpenningtillägg som kan förekomma på gmnd av den frivilliga
sjukpenningförsäkringen. I fråga om den som inte har rätt till sjukpenning, i
huvudsak uflänningar och de som inte har en sjukpenninggmndande inkomst som
uppgår till minst det belopp som nämnts, utges ersättning med belopp
motsvarande gmndsjukpenningen, för närvarande 15 kr. per dag. För den som är
under 16 år utges emellertid ersättning endast om vederbörande kan visa att han
genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

Ersättningen
för inkomstbortfall skall i samband med sjukhusvistelse minskas med ett s. k.
sjukhusvårdsavdrag på samma sätt som gäller för den som erhåller sjukpenning
eller föräldrapenning enligt AFL. Från ersättningen skall vidare avräknas
vissa andra ersättningar, bl. a. sjukpenning enligt AFL eller lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring.

Den
som under tiden för ingripandet är tillförsäkrad lön av allmänna medel har rätt
till ersättning för inkomstbortfall endast om den ersättningen överstiger
lönen. Ersättning utges i så fall med det överskjutande beloppet.

Som
tidigare nämnts kan ersättning till en tillfällig smittbärare också utges för
resekostnader som varit nödvändiga till följd av ingripandet. Lagen anger inte
efter vilka gmnder beräkningen av ersättningen skall ske. Ersättningen får
därför beräknas efter en skälighetsbedömning från fall till fall.

Försäkringskassan
beslutar i ärenden om ersättning till de tillfälliga 20

smittbärarna. Till en
ansökan om ersättning, som skall göras skriftligen Prop. 1988/89:112

och inom två år från den
dag som ersättningen avser, skall fogas bevis om

ingripandet.

En
kronisk smittbärare har rätt till ersättning för inkomstbortfall eller annan
förlust med ett belopp som efter en prövning i varje enskilt fall framstår som
skäligt med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständighetema
i övrigt. Länsstyrelsen fattar beslut i ärenden om ersättning till de kroniska
smittbärarna. Till en ansökan om ersättning, som skall vara skriftlig, skall
fogas beslut om ingripandet och en utredning av den förlust som sökanden har
haft.

Eftersom
ärendena om smittbärarersättning handläggs och beslutas av två olika
myndigheter gäller skilda regler för omprövning och överklagande av beslut
beroende på om en försäkringskassa eller en länsstyrelse har fattat beslutet.
Försäkringskassans beslut överklagas till försäkringsrätt medan länsstyrelsens
beslut överklagas till kammarrätt. Nämnda domstolars beslut kan i sin tur
överklagas till försäkringsöverdomstolen resp. regeringsrätten.

2.2 Omfattningen och administrationen av ersättning till
smittbärare

Som
tidigare nämnts finansieras ersättningar enligt lagen (1956:293) om ersättning
åt smittbärare av allmänna medel. Medel utges från femte huvudtitelns anslag E
14. Epidemiberedskap m.m. som disponeras av bl. a. socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket och statens bakteriologiska laboratorium (SBL).

Ersättningen
åt smittbärama utgör inte någon stor post i statsbudgeten. Den sammanlagda
ersättningen var under budgetåret 1987/88 ca 8 milj. kr.

Därav
tar de kroniska smittbärarna i anspråk endast en marginell andel. Kostnadema
för dessa var under det redovisade budgetåret ca 560000 kr. Länsstyrelserna
handlägger ärenden som rör de kroniska smittbärama. Ersättningen för
inkomstbortfall beräknas i praktiken efter samma gmnder som gäller för de
tillfälliga smittbärama.

Den
årliga ersättningen åt de tillfälliga smittbärarna är större. Från riksförsäkringsverket
har inhämtats följande uppgifter. De två senast avslutade budgetåren, dvs.
1986/87 och 1987/88, har ersättningar utgetts med ca 6700000 kr. resp. ca
7400000 kr. Försäkringskassoma handlägger för närvarande ca 1 200 ärenden per
år om ersättning till tillfälliga smittbärare. Antalet aktuella ärenden per
vecka är i genomsnitt mellan 250 och 300.

När
det gäller arbetsredovisningen hos försäkringskassoma görs inte någon särredovisning
av smittbärarersättningen. Antal årsarbetare för handläggning av ärenden om smittbärarersättning
kan därför inte anges.

21

2.3 Bakgrund till en ny lag om ersättning till smittbärare Prop. 1988/89:112

Den
nya smittskyddslagen (1988:1472) träder i kraft den 1 juli 1989. De förändringar
som den nya smittskyddslagen medför har betydelse även för lagstiftningen om
ersättning till smittbärare. Begreppet allmänfarliga sjukdomar försvinner och
ersätts av en indelning av de smittsamma sjukdomarna i samhällsfarliga
sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Det är regleringen av de samhällsfarliga
sjukdomarna i den nya smittskyddslagen som får betydelse för ersättningen till
smittbärarna. Den som har anledning att anta att han har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom är skyldig att utan dröjsmål söka läkare. Smittskyddsläkaren kan
besluta om tvångsundersökning av den som inte fullgör sin skyldighet i detta
avseende. För att förhindra smittspridning får förhållningsregler meddelas den
undersökte av den behandlande läkaren eller av smittskyddsläkaren. Sådana
regler kan avse bl.a. isolering i hemmet, arbete och skolgång samt livsföring i
övrigt. Även tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering på sjukhus kan
förekomma.

Under
den tid av mer än trettio år som lagen om ersättning åt smittbärare har varit
i kraft har sjukförsäkringen förändrats avsevärt. Vid tiden för lagens
tillkomst gällde sjukförsäkringslagen från år 1947. Försäkringen bestod av dels
en grundsjukpenning, dels en tilläggssjukpenning som var obligatorisk för alla
över en viss inkomstnivå. Allt efter inkomsten var de försäkrade inplacerade i
olika sjukpenningklasser. Under de 90 första dagarna av en sjukperiod utgavs
tilläggssjukpenning med ett visst belopp beroende på inkomstens storlek. Efter
90 dagars sjukdom minskades tilläggssjukpenningen med nästan hälften i alla
sjukpenningklasser utom i de lägsta. Denna gräns vid 90 dagar anfördes som ett
av skälen för att i lagen om ersättning åt smittbärare ha en gräns vid 90 dagar
som skilde de tillfälliga smittbärarna från de kroniska smittbärarna. Systemet
med sjukpenningklasser togs bort år 1974 i AFL. Det ersattes då av ordningen
med en sjukpenninggrundande inkomst och en sjukpenning som skulle motsvara 90
% av denna inkomst per dag. Sjukpenningen avsåg att kompensera bortfallet av
förvärvsinkomst oavsett sjukperiodens längd.

Fram
till den 1 juli 1988 gällde att den som var under 16 år inte kunde få sjukpenning.
Sjukpenning kan nu utges till ungdomar som förvärvsarbetar även om de är under
16 år.

Den
nya smittskyddslagen och utvecklingen inom sjukförsäkringen motiverar att
lagen om ersättning åt smittbärare ersätts med en ny lag. Även redaktionella
skäl talar för en ny lag på detta område. Såsom kommer att framgå i det
följande anser jag emellertid att gmndprinciper i den nuvarande lagen bör
behållas.

22

2.4
Allmänt om ersättningsfrågans reglering

Prop.
1988/89:112

Mitt
förslag: Ersättning till smittbärarna skall även fortsättningsvis utges av
allmänna medel. Föreskrifterna om ersättning skall som tidigare finnas i en särlagstiftning.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Ingen
av remissinstanserna har haft några synpunkter på om ersättningen till
smittbärarna skall utges av allmänna medel eller från sjukförsäkringen enligt AFL
eller på annat sätt. Utredarens förslag att föreskrifterna även
fortsättningsvis skall tas in i en särlagstiftning har emellertid, med ett
undantag, godtagits av de instanser som har yttrat sig i frågan;
Försäkringskasseförbundet och Stockholms läns allmänna försäkringskassa med
den reservationen att det på sikt bör ske en fullständig samordning av
socialförsäkring och andra kontantstöd, där personer som är förhindrade att
förvärvsarbeta i princip kompenseras efter ett likartat system oavsett vad som
orsakar inkomstbortfallet. Östergötlands läns landsting förespråkar till
skillnad från övriga remissinstanser att föreskrifterna om ersättning till
smittbärare tas in i AFL. Enligt landstinget skulle en sådan samordning ha den
fördelen att förändringar i sjukpenningförsäkringen automatiskt skulle få
genomslag även beträffande ersättningen till smittbärarna.

Skälen
fSr mitt förslag: Sjukförsäkringen enligt AFL — som är den socialförsäkringsförmån
som är av störst intresse i detta sammanhang — finansieras till 85 % genom
socialavgifter från arbetsgivare och egenförelagare och till 15 % genom
statsbidrag. Den allmänna försäkringen och ersättningen till smittbärama riktar
sig till delvis skilda personkretsar. AFL gäller svenska medborgare och dem
som, utan att vara svenska medborgare, är bosatta i landet. Ersättning åt
smittbärare kan enligt nuvarande lag utges till såväl svenska som utländska
medborgare, oavsett om de är bosatta i Sverige eller är här på ett tillfälligt
besök. Jag avser inte att föreslå några förändringar i det avseendet. Enligt
min mening bör ersättning till smittbärare även fortsättningsvis utges av
allmänna medel.

Med denna lösning beträffande
finansieringen är det inte lämpligt att föreskrifterna om ersättning till
smittbärare tas in i AFL. Föreskrifterna bör — som jag tidigare framhållit — i
stället ges i en fristående lag. Så långt det är möjligt bör dock reglerna
samordnas med föreskriftema om sjukpenningförsäkringen i AFL. En lämplig
lagteknisk lösning härvidlag är att den nya lagen om ersättning till
smittbärare hänvisar till tillämpliga föreskrifter i AFL. Sammanfattningsvis
anser jag alltså att ersättningen till smittbärarna även fortsättningsvis skall
utges av allmänna medel och att lagregleringen liksom hittills skall ske genom
föreskrifter som tas in i en särlagstiftning.

23

2.5
Särregleringen för de kroniska smittbärarna slopas

Prop. 1988/89:112

Mitt forslag:
Uppdelningen mellan tillfälliga och kroniska smittbärare upphör. Samma
föreskrifter om ersättning skall tillämpas oavsett ingripandets längd.
Försäkringskassorna skall handlägga samtliga ärenden om ersättning till
smittbärare.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: I
gällande lag görs en åtskillnad mellan smittbä- ' rare som har varit föremål
för ingripande under högst 90 dagar i följd (tillfälliga smittbärare) och
smittbärare där ingripandet har pågått under längre tid (kroniska smittbärare).
Som jag tidigare redogjort för (avsnitt 2.1) gäller skilda regler för dessa
kategorier såväl vad gäller rätten till och beräknandet av ersättning som
handläggningen av ärendena.

Beträffande
uppdelningen av smittbärarna i de två kategorierna uttalade föredragande
departementschefen i förarbetena till gällande lag (anförd prop. s. 50 ff) att
det fanns personer som hela livet, eller i varje fall under en mycket lång tid,
var smittförande, s. k. kroniska bacillbärare. Det hade visat sig att det i
regel var äldre personer som blev kroniskt smittförande. Många av dessa hade
kanske redan på gmnd av åldem fått sin arbetsförmåga nedsatt, då ingripandet
mot dem som bacillbärare vidtogs. Andra förlorade måhända under tiden för
ingripandet efter hand sin arbetsförmåga. 1 vissa fall fanns det möjlighet att
genom ett operativt ingrepp häva det smittförande tillståndet. I andra fall var
det tänkbart att vederbörande -eventuellt efter omskolning — kunde övergå till
en annan sysselsättning, så att ingripandet kunde upphöra eller begränsas.
Departementschefen ansåg mot bakgmnd av dessa förhållanden att det inte var
lämpligt att försöka åstadkomma en generell reglering av ersättningsfrågorna
även för dessa bacillbärare. Ersättning åt de kroniska smittbärarna kunde
svårligen beräknas direkt på ett visst inkomstbortfall utan hänsyn borde tas
även till andra omständigheter.

Den
skiljelinje vid 90 dagar som drogs mellan de tillfälliga och de kroniska
smittbärarna valdes delvis med hänsyn till att det helt övervägande flertalet icke-kroniska
bacillbärare upphörde att vara smittförande inom de första 90 dagama. Ett annat
skäl var att — som jag tidigare redogjort för (avsnitt 2.3) — den
tilläggssjukpenning som utgavs enligt 1947 års sjukförsäkringslag nästan
halverades efter 90 dagars sjukdom.

Enligt
gällande ordning handlägger försäkringskassorna ärenden om ersättning till de
tillfälliga smittbärama medan länsstyrelsema fattar beslut om ersättning till
de kroniska smittbärama. Denna ordning beror på skillnaderna i
ersättningsreglerna för de olika kategorierna. Som jag fömt nämnt (avsnitt 2.1)
skall ersättning till en kronisk smittbärare utges med ett belopp som efter en
prövning i varje enskilt fall framstår som skäligt med hänsyn till behovet av
ersättning, förlustens storlek och omständighetema i övrigt. I förarbetena
till nuvarande lag uttalade departementschefen (anförd prop. s. 50) att det
inte kunde komma i fråga att på kassornas

24

personal
lägga en prövning från fall till fall av inkomstförlustens storlek, vilket fömtsatte
en uppskattande och be v is värderande verksamhet.

De motiv som tidigare
åberopats för en uppdelning mellan de tillfälliga och de kroniska smittbärarna
har numera inte samma tyngd. Av en undersökning som utredaren företog framkom
att länsstyrelsema till de kroniska smittbärama som regel betalar ut ersättning
beräknad efter samma gmnder som gäller för de tillfälliga smittbärama, dvs. i
princip utges ersättning med ett belopp som motsvarar vederbörandes
sjukpenning. Vidare har erfarenhetema visat att det numera ofta är unga
människor som blir kroniska smittbärare. En smittbärare kan också nästan alltid
återvända till sin tidigare arbetsplats. Den nuvarande gränsen vid 90 dagar
mellan de tillfälliga och de kroniska smittbärama har inte heller längre någon
anknytning till sjukpenningförsäkringens ersättningsnivåer.

Mot bakgmnd av vad som
framkommit anser jag — i likhet med utredaren - att det inte längre finns skäl
att från ersättningssynpunkt göra skillnad mellan de tillfälliga och kroniska smittbärama.
Ersättningen bör därför beräknas på samma sätt oavsett ingripandets längd.

Det helt övervägande
antalet ärenden enligt den nuvarande lagen gäller ersättning till de
tillfälliga smittbärama. Försäkringskassoma har alltså störst erfarenhet av
lagstiftningen. Genom att särregleringen för de kroniska smittbärarna föreslås
avskaffad blir hela lagstiftningen - frånsett finansieringen — konstmerad som
bestämmelser om en socialförsäkringsförmån. Detta innebär att försäkringskassoma
bör handlägga samtliga ärenden om ersättning till smittbärare.

Prop. 1988/89:112

2.6 Lagstiftningens tillämpningsområde

Mitt
förslag: Lagstiftningen skall tillämpas på smittbärare. Med en smittbärare
skall som hittills förstås

1.
den som har eller kan antas ha
en smittsam sjukdom utan att ha förlorat sin arbetsförmåga, och

2.
den som för eller kan antas
föra smitta utan att ha fått den smittsamma sjukdomen.

Ersättning skall
kunna utges i form av smittbärarpenning och resekostnadsersättning.

Utredarens förslag:
Utredaren har i fråga om definitionen av smittbärare föreslagit att den
nuvarande lagens uttryckssätt "utan att på gmnd därav hava förlorat sin
arbetsförmåga" byts ut mot "vars arbetsförmåga inte är nedsatt till
följd av sjukdomen". I övrigt överensstämmer utredarens förslag med mitt.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till förslaget.
Försäkringsrätten för Södra Sverige och kammarrätten i Göteborg är emellertid
beträffande definitionen av smittbärare kritiska till att utredaren använt sig
av uttryckssättet "vars arbetsförmåga inte är nedsatt till följd av
sjukdomen". Försäkringsrätten framhåller att sjukpenning enligt 3 kap. 7
§ AFL fömtsätter att arbetsförmågan är nedsatt

25

med minst hälften. Den
situationen kan uppstå, att en person som är berättigad till halv sjukpenning
på gmnd av den smittsamma sjukdomen eller en annan sjukdom samtidigt kan vara
berättigad till ersättning som smittbärare. Begreppet smittbärare i 1 § andra
stycket I lagförslaget bör därför definieras på samma sätt som i nuvarande lag.

Skälen för mitt förslag:
Enligt gällande lag avses med smittbärare den som utan att ha förlorat sin
arbetsförmåga lider av en smittsam sjukdom eller på annat sätt är smittförande
samt den som kan misstänkas föra smitta. Från lagens tillämpningsområde undantas
alltså de som på gmnd av tillståndet har förlorat sin arbetsförmåga. Dessa har
i stället rätt till ersättning från sjukpenningförsäkringen enligt AFL eller —
i förekommande fall - enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. För
den som inte helt förlorat sin arbetsförmåga men vars arbetsförmåga är nedsatt
med minst hälften kan såväl sjukpenning som ersättning enligt lagen om ersättning
åt smittbärare utges.

I likhet med utredaren
anser jag att den nya lagstiftningens tillämpningsområde bör motsvara vad som
gäller enligt nuvarande lag. Jag delar emellertid försäkringsrättens och
kammarrättens uppfattning att det nuvarande uttrycket "förlorat sin
arbetsförmåga" är att föredra vid utformningen av lagtexten.

Såsom fallet är för
närvarande skall ersättning till en smittbärare kunna utges dels för
inkomstbortfall, dels för resekostnader. Jag finner det ändamålsenligt att
ersättningen för inkomstbortfall benämns smittbärarpenning i den nya lagen.

Prop.
1988/89:112

2.7 Förutsättningar för smittbärarpenning

Mitt
förslag: Smittbärarpenning skall kunna utges till den som måste avstå från
förvärvsarbete på gmnd av

1.
beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller anslutande föreskrifter,
eller

2. läkamndersökning eller hälsokontroll som företas
utan att beslut enligt de nämnda lagstiftningarna har fattats men som syftar
till att utröna om han är smittad av en samhällsfarlig sjukdom eller har en
sjukdom e. d. som kan göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda.

Utredarens förslag:
Utredaren föreslår att smittbärarpenning skall kunna utges till den som måste
avstå från förvärvsarbete på gmnd av beslut enligt smittskyddslagen eller
livsmedelslagen. Utredaren föreslår också att smittbärarpenning i vissa fall
skall kunna utges även om smittbäraren inte behöver avstå från förvärvsarbete,
nämligen när beslutet gäller läkamndersökning eller isolering som sker i
hemmet eller på sjukhus. Som en legal fömtsättning för att smittbärarpenning
skall kunna utges på denna gmnd uppställs kravet att smittbäraren enligt AFL
har en fastställd sjukpenninggmndande inkomst eller har en frivillig
sjukpenningförsäkring eller på gmnd av övergångsbestämmelsema till den s. k. hemmamakeförsäkringen

26

-
vilken upphävdes den 1 januari 1986 - fortfarande är sjukpenningför- Prop.
1988/89:112 säkrad för ett belopp på 8 kr. per dag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i huvudsak positiva
till förslaget. Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa har emellertid
synpunkter på lagtextens utformning i de fall när smittbärarpenning skall kunna
utges utan att vederbörande måste avstå från förvärvsarbete. Enligt kassan kan
lagförslaget tolkas så att den som isoleras i hemmet är berättigad till smittbärarersättning
även om han har sitt förvärvsarbete där.

Skälen
fSr mitt förslag: Som jag tidigare nämnt kan ersättning för inkomstbortfall
utges till en tillfällig smittbärare som på gmnd av en myndighets ingripande
underkastas observation eller isolering eller på annat sätt råkar ut för
inskränkningar i sitt arbete. Ingripandet skall ha skett med stöd av 1968 års
smittskyddslag eller livsmedelslagen eller därtill anslutande föreskrifter.

Den
nya smittskyddslagen innehåller i huvudsak följande föreskrifter av betydelse
för bedömningen av i vilka fall ersättning till en smittbärare bör kunna utges.
Den som har anledning att anta att han har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom är skyldig att söka läkare samt att låta läkaren göra de undersökningar
och ta de prov som behövs för att fastställa om han har smittats av en sådan
sjukdom. Den som inte utan dröjsmål iakttar denna skyldighet kan genom beslut
av smittskyddsläkaren tvångsundersökas. Den läkare som utför undersökningen kan
meddela den som undersöks de förhållningsregler som behövs för att hindra
smittspridning. Reglema kan avse bl. a. isolering i hemmet och avstängning från
arbete eller skolgång. Om den undersökte begär det, skall smittskyddsläkaren
pröva förhåll-ningsreglema. Smittskyddsläkaren får ändra dessa, även i
skärpande riktning. Den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom kan — fömtom
tvångsundersökning — bli föremål för skilda former av tvångsåtgärder. I detta
sammanhang bör nämnas tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering; i båda
fallen tas smittbäraren in på sjukhus.

I
livsmedelslagen föreskrivs att den som har eller kan antas ha en sjukdom,
smitta m. m. som kan göra livsmedel otjänligt som människofo-da inte får vara
sysselsatt i livsmedelshantering. Om vederbörande misstänker att han har en
sådan sjukdom eller smitta m.m. är han enligt livsmedelsförordningen (1981:807)
skyldig att snarast underrätta den som driver eller förestår verksamheten.
Föreståndaren är då skyldig att se till att denne inte sysselsätts i
hanteringen. Efter anmodan av bl.a. miljö- och hälsoskyddsnämnden - som är
lokal tillsynsmyndighet - är den som sysslar med livsmedelshantering vidare
skyldig att genomgå läkamndersökning. Med stöd av livsmedelslagen kan
vederbörande slutligen förbjudas att hantera livsmedel. Enligt föreskrifter
som livsmedelsverket utfärdat i anslutning till livsmedelslagen gäller vidare
att vissa livsmedelsarbetare skall lämna avföringsprov efter vistelse utom
Norden mer än fem dagar i följd, för kontroll av att vederbörande inte smittats
av salmonella eller shigella.

Enligt
utredarens förslag fömtsätter rätten till smittbärarpenning att ett

27

beslut har fattats enligt
smittskyddslagen eller livsmedelslagen. Förslaget Prop. 1988/89:112
ansluter i denna del till nuvarande ordning.

Som
jag nyss redogjort för föreskrivs i den nya smittskyddslagen en skyldighet att
söka läkare för den som har anledning att anta att han har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom. Först om vederbörande underlåter att iaktta denna skyldighet kan ett
beslut komma att meddelas, nämligen ett beslut om tvångsundersökning. Med den
utformning som ersättningsbestämmelserna för närvarande har föreligger inte fömtsättningar
att utge smittbärarersättning till den som iakttar sin skyldighet och sålunda
frivilligt uppsöker läkare.

1
fråga om livsmedelslagen finns - som nyss framgått - en skyldighet att i vissa
fall lämna avföringsprov. Däremot finns inte någon direkt uttalad skyldighet
för den enskilde att själv ta initiativ till en läkamndersökning. Det
föreligger dock en skyldighet att underrätta den som driver eller förestår
livsmedelsverksamhet om misstanken.

Jag
anser mot bakgmnd av den redogörelse jag nu lämnat att det finns skäl att
komplettera utredarens förslag. Fömtom när ett beslut enligt någon av de nämnda
lagstiftningama har meddelats bör smittbärarpenning kunna utges också när
vederbörande självmant genomgår en läkamndersökning eller en hälsokontroll
eller lämnar ett prov som syftar till att utröna om han har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom enligt smittskyddslagen eller har en sjukdom, smitta e. d. som kan
göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda enligt
livsmedelslagen. En sådan rätt överensstämmer också med strävandena att
förebygga och minska smittspridningen.

Enligt
gällande reglering har en tillfällig smittbärare rätt till ersättning för dels
inkomstbortfall, dels resekostnader. Även om ersättningen för inkomstbortfall i
princip avses täcka den förlust som smittbäraren råkat ut för på gmnd av
ingripandet, krävs ingen utredning om och i vilken utsträckning så skett i det
enskilda fallet. Endast beträffande den som inte fyllt 16 år uppställs ett
sådant krav.

Lagen
om ersättning åt smittbärare bygger i stora delar på reglema om sjukförsäkringen
enligt AFL. Sjukförsäkringssystemet har emellertid successivt förändrats sedan
gällande lag om ersättning till smittbärare trädde i kraft år 1956.

Den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen omfattar alla personer som är inskrivna
hos allmän försäkringskassa. Den som är bosatt i Sverige skall vara inskriven
hos försäkringskassan fr. o. m. den månad då han fyller 16 år.

För
rätt till sjukpenning krävs att den försäkrade har en beräknad årlig förvärvsinkomst
av minst 6000 kr. Fram till den 1 juli 1988 gällde som en absolut fömtsättning
för rätt till sjukpenning att vederbörande var inskriven i försäkringskassan
och alltså hade fyllt 16 år. Fr. o. m. nämnda datum kan även den som är under
16 år få sjukpenning om han i övrigt uppfyller kraven för denna förmån.
Dämtöver krävs att denne själv anmäler sina inkomstförhållanden till
försäkringskassan för att en sjukpenninggmndande inkomst skall fastställas för
honom.

Den
obligatoriska sjuk- och föräldraförsäkringen omfattar även stude- 28

rande om de är inskrivna
hos försäkringskassan. Under studietiden gäller Prop. 1988/89:112 dock
särskilda regler för rätten till ersättning. Dessa regler trädde i kraft den I
januari 1985.

Huvudprincipen
är att de studerande får behålla sitt studiestöd i form av studiehjälp,
studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd eller utbildningsbidrag för doktorander
för all styrkt sjukdom under studietiden. Det innebär att en studerande har sin
försörjning tryggad under den tid han normalt skulle ha finansierat sitt
uppehälle med någon form av studiestöd, även om han råkar bli sjuk under denna
tid.

Om
dessa studerande har en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) när studierna
påbörjas får denna inkomst inte sänkas under studietiden. Detta gäller oavsett
utbildningstidens längd.

Sjukpenning
eller tillfällig föräldrapenning under studietiden får inte utges på grundval
av denna SGI. Den hålls i stället vilande för att åter bli gällande, aktiveras,
när studietiden är avslutad eller när ett definitivt studieavbrott görs.

Den
studerande kan dock uppbära en särskild studietidssjukpenning vid sjukdom under
studietiden. Denna sjukpenning beräknas på gmndval av den förvärvsinkomst den
studerande kan antas få vid sidan av studierna eller under ferietid, s, k. studietids-SGl.
Motsvarande gäller för tillfällig föräldrapenning.

Sedan
den 1 juni 1986 kan den vilande SGLn aktiveras även under sommarferier. För en
studerande som blir sjuk eller behöver avstå från förvärvsarbete på grund av
barns sjukdom under sommarferierna skall — om han inte uppbär studiestöd under
dessa ferier — sjukpenningen och den tillfälliga föräldrapenningen beräknas på gmndval
av den vilande SGLn om denna SGI är högre än studietids-SGLn. Avsikten är att i
en särskild proposition till innevarande riksmöte lägga fram förslag om vissa smärre
förändringar i dessa regler.

I
övrigt gäller att så länge en SGI vilar betalas ingen sjukpenning eller tillfällig
föräldrapenning på gmndval av den. Systemet med vilande SGI och studietids-SGl
omfattar inte föräldrapenning som utges med anledning av ett barns födelse.

Den
1 december 1987 infördes den s.k. timsjukpenningreformen. För den som är
anställd och förvärvsarbetar gäller skilda beräkningsgrunder beroende på
sjukperiodens längd. För de första 14 dagarna utges tim- eller dagberäknad
sjukpenning. Denna utges endast om den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om
han inte hade varit sjuk. Med förvärvsarbete jämställs bl. a. semester. Från
den femtonde sjukdagen beräknas sjukpenningen per kalenderdag. Sjukpenning kan
då utges även för arbetsfria dagar. För vissa grupper utges kalenderdagsberäknad
sjukpenning för hela sjukfallet, alltså även för de första Qorton dagarna. Så
är bl.a. fallet för egenförelagare och för den som är arbetslös.

En
ny lag om ersättning till smittbärare bör enligt min mening så långt

som möjligt ansluta sig till de principer som numera gäller för sjukpen

ningförsäkringen. För detta talar bl.a. att smittan tidvis kan föranleda en

sådan nedsättning av arbetsförmågan som förutsätts för rätt till sjukpen

ning. Arbetsförmågan kan också vara endast partiellt nedsatt och smittbä- 29

råren
kan därför för samma dag vara berättigad till såväl sjukpenning som Prop.
1988/89:112 smittbärarpenning.

Ett
krav på att smittbäraren till följd av ingripandet — i ingripande

inkluderar jag i detta sammanhang även en läkarundersökning eller hälso

kontroll som vederbörande på eget initiativ genomgår i enlighet med vad

som nyss sagts — måste avstå från förvärvsarbete för att vara berättigad

till smittbärarpenning motsvarar enligt min mening väl de grundprinciper

som gäller för sjukpenningen. Att, som utredaren med vissa begränsningar

föreslår, utge smittbärarpenning utan krav på att vederbörande måste

avstå från förvärvsarbete när beslutet enligt smittskyddslagen avser läkar

undersökning eller isolering skulle enligt min mening föra för långt. Ett

sådant system skulle för det första innebära en längre gående ersättnings

rätt än den som gäller för sjukpenningen. Som exempel kan nämnas, att en

studerande som saknar s. k. studietids-SGl — vilket är fallet för ett stort

antal studerande — inte är berättigad till sjukpenning om sjukfallet inträf

far under en termin. Enligt utredarens förslag skulle däremot smittbärar

penning kunna utges i ett sådant fall. '

Sjukpenningen
bygger på inkomstbortfallsprincipen. Som jag tidigare nämnt innebär detta att
sjukdom generellt sett anses leda till inkomstförluster även om detta inte
behöver gälla i det enskilda fallet. Ett sådant resonemang kan enligt min
mening inte utan vidare överföras till en smittbärare som inte är sjuk. För t.ex.
en studerande lär ett sjukdomstillstånd oftast leda till åtminstone ett visst
avbräck i studierna. Att en studerande vållas avbräck i sina studier kan
naturligtvis tänkas inträffa också när det gäller en studerande som utan att
vara sjuk t.ex. isoleras enligt smittskyddslagen under en viss period, bl. a.
genom att han inte kan närvara vid ett bestämt tentamenstillfälle. Att
generellt anta att en studerande alltid skulle hindras i sina studier genom
ett sådant beslut anser jag emellertid inte vara motiverat. Det bör i detta
sammanhang uppmärksammas att ingripandena enligt smittskyddslagen — som torde
vara av intresse i detta fall — oftast är av kortvarig natur. Den reglering som
behövs anser jag i stället bör komma till stånd genom ändring i bl. a.
studiestödslagen. Till detta återkommer jag i det följande (avsnitt 3).

Jag
anser alltså sammanfattningsvis att det för rätt till smittbärarpenning bör
krävas att vederbörande måste avstå från förvärvsarbete till följd av
ingripandet.

30

2.8
Beräkning av smittbärarpenning

Prop.
1988/89:112

Mitt
förslag: Smittbärarpenning utges med ett belopp som motsvarar den sjukpenning
och det sjukpenningtillägg som smittbäraren enligt AFL är berättigad till vid
sjukdom.

För
den som inte är sjukpenningförsäkrad bestäms smittbärarpenningen till det
belopp som sjukpenningen skulle ha utgjort om kravet på inskrivning i
försäkringskassan hade varit uppfyllt. Härvid skall dock smittbärarpenning
utges med ett belopp som svarar mot en kalenderdagsberäknad sjukpenning. Till gmnd
för beräkningen av smittbärarpenning får vidare som inkomst av anställning räknas
även ersättning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller en utländsk
juridisk person, när arbetet har utförts i arbetsgivarens verksamhet
utomlands.

Det
garantibelopp som enligt nuvarande lag utges till den som helt saknar inkomst
eller endast har en obetydlig inkomst slopas.

Smittbärarpenning utges i
form av hel eller halv förmån.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt
förslaget. Detta gäller bl. a. riksförsäkringsverket. Några är emellertid
kritiska. Sveriges Tandläkarförbund påpekar att det för privattandläkarna
tillkommer kostnader som inte täcks av smittbärarpenningen. Hit hör bl. a.
hyror och löner till personal. Stockholms och Västmanlands läns landsting
påpekar att en smittbärare som avstängs från arbetet av sin arbetsgivare kan få
oreducerad lön medan ett myndighetsbeslut med samma innebörd ger smittbäraren
endast 90% av lönen i kompensation. Landstingen anser sådana olikheter i
kompensationsgrad vara otillfredsställande. Försäkringskasseförbundet och
Västmanlands läns allmänna försäkringskassa anser att frågan om att utge 100%
kompensation för inkomstbortfallet borde ha prövats ytterligare. Västerbottens
läns allmänna försäkringskassa ifrågasätter om inte smittbäraren i de fall då
ingripandet varar en längre tid borde få en högre ersättning än den utredaren
föreslagit.

Försäkringskasseförbundet
och Värmlands läns allmänna försäkringskassa är tveksamma till utredarens
förslag att förvärvsinkomster från utlandet skall kunna läggas till gmnd för
beräkningen av smittbärarpenning. Förbundet och kassan förordar i stället att
tillfälliga förvärvsinkomster från Sverige räknas om till en årsinkomst.

Malmö allmänna
försäkringskassa anser att den nuvarande lagens garantibelopp bör behållas
medan Försäkringskasseförbundet anser att detta bör behållas för säsongs- eller
feriearbetarna. Förbundet föreslår i andra hand övergångsregler för dem som vid
ikraftträdandet uppbär ersättning med garantibeloppet enligt nuvarande lag.
Jämtlands läns landsting föreslår en särskild beräkningsregel för studerande
som råkar ut för ett ingripande som förhindrar feriearbete. Enligt landstinget
bör smittbärarpenning för den tid som anställningsavtalet avser utges med ett
belopp som svarar mot

31

den sjukpenning som
vederbörande skulle få om han hela året haft denna Prop. 1988/89:112
inkomst.

Malmö
allmänna försäkringskassa anser att smittbärarpenning även bör kunna utges i
form av en Qärdedels och tre Qärdedels förmån.

Västerbottens
läns allmänna försäkringskassa anser att den väntetid som gäller innan en
inkomständring får genomslag vid beräkningen av sjukpenning enligt AFL inte
bör tillämpas vid beräkning av smittbärarpenning.

Skälen
för mitt forslag: Enligt gällande lag utges till en tillfällig smittbärare
ersättning för inkomstbortfall med — frånsett det sjukpenningtillägg som kan
utges på gmnd av frivillig försäkring enligt AFL - samma belopp som
sjukpenningen enligt AFL. Anknytningen till sjukpenningförsäkringen
motiverades i förarbetena bl. a. med att försäkringskassomas medverkan krävde
enkla regler för bestämmandet av ersättningen.

I
likhet med utredaren anser jag att ersättningen för inkomstbortfallet även
fortsättningsvis bör motsvara sjukpenningen enligt AFL. Som jag tidigare
påpekat får man räkna med att en smittbärare ömsom kan vara berättigad till
sjukpenning, ömsom till smittbärarpenning. Att mot den bakgmnden ge smittbärarpenningen
en högre kompensationsgrad än den sjukpenningen medför anser jag från
principiella utgångspunkter vara felaktigt. Härtill kommer de administrativa
svårigheter som ett sådant ersättningssystem skulle medföra för försäkringskassoma.

Smittbärarpenningens
anknytning till sjukpenningen fömtsätter givetvis att reglema i AFL om sjukpenninggmndande
inkomst får genomslag också vid beräkningen av smittbärarpenning. Enligt 3 kap.
5 § andra stycket AFL gäller att en ändring av den försäkrades
inkomstförhållanden inte omedelbart leder till en ändring av den sjukpenninggmndande
inkomsten (SGI). En viss "väntetid" gäller. Vid den tidpunkt då
kommittén lämnade sitt betänkande var denna tid 30 dagar. Den är numera endast
14 dagar. Inom riksförsäkringsverket övervägs frågan om det är möjligt att helt
slopa en sådan väntetid. I enlighet med utredaren anser inte heller jag att en
särlösning i detta avseende är påkallad för smittbärarpenningens del. En sådan
särlösning skulle även vålla administrativa problem.

Sveriges
Tandläkarförbund har påtalat att smittbärarpenningen inte erbjuder någon
kompensation för vissa kostnader som är hänförliga till en privatpraktiserande
tandläkares praktik. Det gäller t. ex. hyror och löner till personal. En
lösning på sådana problem som här tagits upp anser jag emellertid inte
lämpligen bör ges inom ramen för en lagstiftning av förevarande slag.

Såsom
är fallet enligt nuvarande lag bör i smittbärarpenningen ingå även ett belopp
som svarar mot det sjukpenningtillägg som vederbörande kan vara försäkrad för
på gmnd av frivillig sjukpenningförsäkring enligt AFL.

Beträffande
den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL föreskrivs i gällande lag att
ersättning för inkomstbortfall skall beräknas på samma sätt som om vederbörande
hade varit sjukpenningförsäkrad. För den som är under 16 år uppställs dessutom
ett villkor att vederbörande kan visa att han genom ingripandet går miste om
arbetsinkomst.

Bestämmelsen
tillkom för att lösa ersättningsfrågan för dem som inte

var sjukpenningförsäkrade. Hit hörde personer som var under 16 år, 32

personer som inte var
bosatta i landet - alltså främst uflänningar - samt Prop. 1988/89:112

personer som inte hade en
inkomst som uppgick till en viss miniminivå.

Bestämmelsen innebär
numera bl. a. — med det nämnda undantaget för

personer under 16 år - att
ersättning alltid utges med minst 15 kr. per dag.

Undantaget för personer
under 16 år motiverades i förarbetena av att det

inte ansågs rimligt att i
sådant fall utge ersättning utan prövning.

Enligt
min mening måste ersättning för inkomstbortfall även fortsättningsvis kunna
utges till vissa gmpper som inte är sjukpenningförsäkrade enligt AFL. Här bör
emellertid inledningsvis uppmärksammas att den som inte fyllt 16 år, och alltså
inte är inskriven i svensk försäkringskassa, sedan den 1 juli 1988 har rätt till
sjukpenning om han i övrigt uppfyller villkoren för denna förmån och dessutom
gör särskild inkomstanmälan till försäkringskassan.

Bortsett
från denna kategori faller i stort sett samma gmpper utanför sjukpenningförsäkringen
i dag som när gällande lag om smittbärarersättning trädde i kraft. Hit hör
främst utlänningar eller utlandssvenskar som tillfälligt vistas i landet.

Jag
anser att rätten till smittbärarpenning också för dem som inte är sjukpenningförsäkrade
i största möjliga utsträckning bör bygga på samma gmndprinciper som gäller för
sjukpenningen. Detta medför enligt mitt synsätt att smittbärarpenningen, liksom
sjukpenningen, bl. a. bör fömtsätta att vederbörande har inkomst av eget
arbete som har en viss varaktighet eller som är årligen återkommande och som
uppgår till minst 6 000 kr. per år. I sakens natur ligger emellertid att rätten
till smittbärarpenning i dessa fall inte skall fömtsätta inskrivning i svensk
försäkringskassa. Av administrativa skäl bör smittbärarpenningen i dessa fall
alltid beräknas på samma sätt som den kalenderdagsberäknade sjukpenningen.
Vidare bör — med avvikelse från vad som föreskrivs i 3 kap. 2 § första stycket
andra meningen AFL — hinder inte finnas mot att som inkomst av anställning
räkna ersättning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller som är en utländsk
juridisk person, om arbetet har utförts i arbetsgivarens verksamhet utom
riket. Ett par remissinstanser har i detta avseende istället förordat en
lösning som innebär att den inkomst som vederbörande kan ha i Sverige räknas om
till en årsinkomst. För de gmpper som här avses lär det emellertid endast
undantagsvis förekomma sådana "svenska" inkomster.

Den
konstmktion som jag har föreslagit innebär vidare att garantibeloppet på 15
kr. per dag bortfaller. Häremot skulle kunna invändas att ett beslut om t.ex.
isolering i hemmet avser att tillgodose det allmännas intresse och att ett
visst garantibelopp skulle kunna utgöra en viss motivation för den som är att
anse som smittbärare att följa beslutet. Ett garantibelopp enligt
hittillsvarande modell blir emellertid knappast av sådan storlek att det kan
antas utgöra någon väsentlig drivfjäder. Det bör i detta sammanhang också
uppmärksammas att samhällets trygghetsanordningar i Övrigt har radikalt
förbättrats under den tid som förflutit sedan 1956 års lag om ersättning åt
smittbärare trädde i kraft.

I
mina överväganden kring övergångsregler (avsnitt 5) avser jag att beröra bl. a.
dem som vid ikraftträdandet av en ny lagstiftning på området

33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 112

uppbär ersättning för
inkomstbortfall med garantibeloppet enligt nuvaran- Prop. 1988/89:112 de
föreskrifter.

Ersättning
till smittbärare för inkomstbortfall utges enligt gällande lag -frånsett
sjukpenningtillägg på gmnd av frivillig försäkring enligt AFL — med högst ett
belopp som motsvarar hel sjukpenning. Den vars arbetsförmåga till följd av
sjukdom är nedsatt med minst hälften kan vara berättigad till såväl sjukpenning
som smittbärarersättning till följd av inkomstbortfallet. Detta gäller både
när arbetsförmågans nedsättning beror på en sjukdom som är föranledd av smittan
— under fömtsättning att arbetsförmågan inte gått helt förlorad på gmnd av en
sådan sjukdom - och när den beror på en sjukdom som inte har något samband med
smittan. I så fall utges smittbärarersättning med det belopp som återstår sedan
eventuell sjukpenning avräknats.

Enligt
den nuvarande lagen om ersättning åt smittbärare finns däremot inte möjlighet
att till en smittbärare utge reducerad ersättning för inkomstbortfallet när
ingripandet medfört att han endast delvis har varit tvungen att avstå från
förvärvsarbete. I de flesta fall medför ett ingripande enligt smittskyddslagen
eller livsmedelslagen att smittbäraren måste avstå helt från förvärvsarbete
under en viss dag. Det finns emellertid fall, t.ex. inom livsmedelsbranschen,
då smittbäraren till viss del, men inte helt, kan omplaceras till
arbetsuppgifter som kan utföras trots smittbärarskapet. Inte heller en läkamndersökning
eller hälsokontroll som smittbäraren genomgår behöver medföra att han måste
avstå helt från förvärvsarbete. För dessa och liknande fall finns det enligt
min mening ett behov av att kunna utge partiell smittbärarpenning.

På
de skäl som jag tidigare åberopat anser jag att smittbärarpenningen även i
detta avseende bör ansluta till sjukpenningsystemet. Smittbärarpenning bör
därför utges i form av hel och halv förmån. Till skillnad från utredaren anser
jag att halv smittbärarpenning inte bör kunna utges med mindre smittbäraren
måste avstå från förvärvsarbete minst en halv dag.

Inom
sjukförsäkringsområdet pågår en försöksverksamhet med bl.a. flexiblare
sjukpenning som ger möjlighet att utge sjukpenning på fler ersättningsnivåer,
nämligen även som en Qärdedels och tre Ijärdedels sjukpenning.
Försöksverksamheten är begränsad till ett fåtal kommuner. Rehabiliteringsberedningen
har i sitt i december 1988 avgivna betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad
rehabilitering, föreslagit bl.a. att AFL ändras på denna punkt, så att
sjukpenning generellt skall kunna utges även i form av en Qärdedels och tre Qärdedels
sjukpenning. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Om
regeringen beslutar att förelägga riksdagen en proposition med detta innehåll
avser jag att aktualisera frågan om fler ersättningsnivåer för smittbärarpenningen.

34

2.9
Resekostnadsersättning

Prop.
1988/89:112

Mitt
förslag: Resekostnadsersättning utges för resekostnader i samband med läkamndersökning,
hälsokontroll, vård, behandling eller annan motsvarande åtgärd som sker på gmnd
av en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen eller en sjukdom eller dylikt
som enligt livsmedelslagen kan göra livsmedel som vederbörande hanterar
otjänligt till människoföda. Kravet på att ett beslut har fattats enligt någon
av de nämnda lagama slopas. Rätten till resekostnadsersättning skall inte
heller förutsätta att vederbörande måste avstå från förvärvsarbete.

Resekostnadsersättning
utges under fömtsättning att ersättning för resan inte kan utges enligt AFL
eller annan jämförlig lagstiftning. Ersättningsbeloppet skall även
fortsättningsvis avgöras efter en skälighetsbedömning från fall till fall.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Har inte något att erinra mot förslaget.

Skälen för mitt förslag:
Enligt den urspmngliga lydelsen av gällande lag om ersättning åt smittbärare
kunde en tillfällig smittbärare få ersättning endast för inkomstbortfall. De
kostnader för resa som han åsamkades till följd av ingripandet fick han själv
bekosta. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1960, gavs en tillfällig
smittbärare rätt till ersättning även för resekostnader som varit behövliga på gmnd
av ingripandet. Det ingripande som avsågs i motiven till lagändringen var ett beslut
av hälsovårdsnämnden om isolering på vissa allmänna vårdinrättningar.

Gällande lag fömtsätter
för rätt till ersättning att resan har varit erforderlig på gmnd av ett
"ingripande". Om så är fallet utges ersättning med ett belopp som
bestäms efter en skälighetsbedömning från fall till fall.

Enligt min mening bör i en
ny lag om ersättning till smittbärare även resekostnadsersättningen ges en
lösning som så långt det är möjligt ansluter till vad som gäller vid sjukdom i
allmänhet. Skälen till detta har jag tidigare redovisat (avsnitt 2.7). Ett
sådant synsätt innebär att en smittbärare bör få rätt till
resekostnadsersättning även om resan inte är föranledd av ett beslut enligt
smittskyddslagen eller livsmedelslagstiftningen. Inte heller bör det krävas att
denne måste avstå från förvärvsarbete för att få ersättning. Rätt till ersättning
bör föreligga så snart det är fråga om en sådan samhällsfarlig sjukdom som
avses i smittskyddslagen eller en sådan sjukdom som enligt livsmedelslagen kan
göra livsmedel som smittbäraren hanterar otjänligt till människoföda.
Reseersättning bör kunna utges för resa som föranleds av bl. a. läkamndersökning
och vård.

Som jag nämnt bör reglerna
för resekostnadsersättning för smittbärare så långt det ar möjligt ansluta till
vad som gäller vid sjukdom. Det innebär att sjukreseförordningen bör kunna tillämpas
i vissa delar. Resekostnader bör ersättas utan avdrag för karensbelopp. Vidare
bör ersättningen även fortsättningsvis avgöras efter en skälighetsbedömning
från fall till fall. De aktuella bestämmelserna i smittskyddslagen och
livsmedelslagen har näm-

35

ligen till syfte att
hindra smittspridning. Resorna bör därför företas på ett sådant sätt att det
syftet inte motverkas. Det kan t. ex. vara olämpligt att en person med en samhällsfariig
sjukdom färdas med allmänna kommunikationsmedel.

1 vissa fall kan
ersättning för resan utges på gmnd av bestämmelserna i AFL eller lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstiftning. Självfallet bör då inte
oreducerad ersättning kunna utges för samma kostnad också enligt lagen om
ersättning till smittbärare.

Prop.
1988/89:112

2.10 Rehabiliteringsansvar

Mitt
förslag: Försäkringskassorna skall ha ansvar för rehabilitering av smittbärare
på samma sätt som gäller inom sjukförsäkringen enligt AFL.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag:
Som tidigare nämnts skall enligt nuvarande lag ersättning till de kroniska
smittbärarna bestämmas efter en bedömning av omständigheterna i varje enskilt
fall. Av förarbetena (anförd prop. s. 60) framgår att ett av skälen till detta
var att det i vissa fall fanns möjlighet att genom ett operativt ingrepp häva
det smittförande tillståndet. 1 en del fall var det också tänkbart att
vederbörande - eventuellt efter omskolning -kunde övergå till annan
sysselsättning. På så sätt skulle ingripandet mot smittbäraren kunna upphöra
eller begränsas.

Inom sjukförsäkringen
finns regler om rehabilitering. Enligt 2 kap. 11 § AFL och
tillämpningsföreskrifter till detta lagrum skall försäkringskassan — bl. a. när
sjukpenning har utgetts för 90 dagar i följd — bedöma om det finns anledning
att vidta åtgärder för rehabilitering. För samråd och andra insatser i
rehabiliteringssyfte finns särskilda rehabiliteringsgrupper inrättade såväl
lokalt som centralt hos försäkringskassorna. I grupperna ingår bl. a. medicinsk
expertis och företrädare för arbetsmarknaden.

Det är enligt min mening
angeläget att det system för rehabilitering som gäller vid sjukdom kan
tillämpas även när det gäller smittbärarna. Försäkringskassan bör därför ges
ett rehabiliteringsansvar för de smittbärare som är berättigade till
ersättning. Jag föreslår därför att det i lagen om ersättning till smittbärare
görs en hänvisning till 2 kap. 11 § AFL.

36

2.11
Reglering av ersättning till föräldrar med smittförande barn

Prop. 1988/89:112

Mitt forslag:
Föräldrar till smittförande barn ges inte någon särskild ersättning enligt
lagen om ersättning till smittbärare. Tillfällig föräldrapenning enligt AFL
utges vid vård av smittförande barn på samma villkor som i övrigt gäller för
denna förmån.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt
förslaget. Några är emellertid kritiska och ifrågasätter om inte ersättning
till föräldrar med smittförande barn även bör kunna utges enligt lagen om
ersättning till smittbärare. Från något håll anförs att tillfällig
föräldrapenning enligt AFL skall kunna utges för detta ändamål utan någon
begränsning till ett visst antal dagar per barn och år.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 4 kap. 10 § AFL har en förälder som behöver avstå från förvärvsarbete
för vård av ett bam i samband med bl. a. sjukdom eller smitta hos barnet rätt
till tillfällig föräldrapenning. Enligt lagmmmet utges förmånen till förälder till
ett barn som inte fyllt 12 år. Enligt 4 kap. 11 § AFL kan tillfällig
föräldrapenning även utges för vård av ett bam som fyllt 12 men inte 16 år om
barnet på gmnd av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp är
i behov av särskild tillsyn och vård. Förmånen kan som regel inte utges för bam
vars levnadsålder understiger 240 dagar. Tillfällig föräldrapenning kunde
tidigare utges under högst 60 dagar för varje barn och år. Fr.o.m. den 1 juli
1988 kan tillfällig föräldrapenning i samband med bl.a. smitta hos bamet utges under
högst 90 dagar för varje barn och år. Tillfällig föräldrapenning kan — liksom
föräldrapenning med anledning av bams födelse — utges i form av hel, halv eller
fjärdedels förmån. Tillfällig föräldrapenning utges med belopp som motsvarar
förälderns sjukpenning.

Dessa 90 dagar synes gott
och väl räcka till för flertalet fall där barn för smitta. Av utredaren
inhämtade uppgifter om utnyttjandet av det då gällande maximala antalet dagar —
dvs. 60 — visade att samtliga dagar utnyttjades för endast 0,03 % av alla barn
under tolv år. Drygt hälften av dessa fall berodde på sjukdom eller smitta hos bamets
ordinarie vårdare. Av de fall som avsåg sjukdom eller smitta hos barnet hade i
endast 23 fall samtliga dagar tagits ut i en följd. De sjukdomar som förekom
hos barnen i dessa fall var av högst varierande art.

De samhällsfarliga
sjukdomarna har endast marginell betydelse i dessa sammanhang. Det är främst salmonellos
och hepatit B som är aktuella. Barnen är ofta inte sjuka utan enbart
smittbärare. Skolgången hindras vanligen inte till följd av sjukdomen.

Även om de samhällsfarliga
sjukdomama intar en viss särställning genom att det ligger i samhällets
intresse att skydda sig mot att dessa sprids, finns det emellertid också andra
grupper av sjukdomar och andra situationer med långa vårdtider, som gör att
det är vanskligt att särbehandla barn med samhällsfarliga sjukdomar när det
gäller ersättningsrätten.

37

Därtill kommer att ett av
skälen till att den tillfälliga föräldrapenningen är begränsad till ett visst
antal dagar är att den kommunala barnomsorgen också bör ta ett ansvar för att
de aktuella barnen kan få behövlig tillsyn. För de flesta barn med hepatit och salmonellos
gäller att barntillsynen i vart fall efter någon tid kan ordnas genom familjedaghem,
dagbarnvårdare e.d. Det är min uppfattning att om kommunerna får tid att
planera tillsynen bör den också i de flesta fall kunna lösas.

Jag anser mot den bakgrund
jag nu har redovisat att det inte föreligger tillräckliga skäl att föreslå att
barn med samhällsfarliga sjukdomar skall särbehandlas i förhållande till andra
barn i det avseende som här har diskuterats.

Prop.
1988/89:112

2.12 Ytterligare frågor i samband med ersättningen

2.12.1
Sjukhusvårdsavdrag

Mitt förslag:
Avdrag görs på smittbärarpenningen för den tid som smittbäraren är intagen på
sjukhus. Avdraget skall motsvara det sjukhusvårdsavdrag som görs på
sjukpenning.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser utom Värmlands läns allmänna försäkringskassa
tillstyrker förslaget. Kassan anser att avdrag inte skall göras när smittbäraren
isoleras på sjukhus enligt smittskyddslagen. Kassan stöder sig därvid på
utredarens förslag till ny smittskyddslag, som innehåller en föreskrift om att
isolering på sjukhus efter beslut av smittskyddsläkaren är kostnadsfri för den
smittade.

Skälen
för mitt förslag: För varje dag som den försäkrade vårdas på sjukhus görs
enligt 3 kap. 4 § andra stycket AFL ett avdrag på sjukpenningen. Sjukpenningen
minskas därvid med 55 kr., dock med högst en tredjedel av sjukpenningens
belopp. Fr.o.m. den 1 januari 1988 gäller motsvarande regel beträffande
föräldrapenning vid sjukhusvård. Den gällande lagen om ersättning åt
smittbärare innehåller en motsvarande föreskrift i fråga om ersättningen för
inkomstbortfall till en tillfällig smittbärare.

Det
avdrag som här avses utgör inte något vederlag för vården i sig. Det syftar i
stället till att bidra till sådana kostnader för den försäkrade som denne själv
skulle haft om han inte hade vistats på sjukhus, såsom kostnader för mat,
tvätt och elektricitet.

I
den nya smittskyddslagen föreskrivs i 63 § bl.a. att all undersökning, vård och
behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom
skall vara gratis för en patient inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården. Bestämmelsen gäller den som är sjuk-försäkrad enligt AFL. Av
förarbetena i det lagstiftningsärendet framgår att föreskriften inte är avsedd
att utgöra hinder mot att göra kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid
sluteri sjukhusvård (prop! 1988/89:5 s. 97).

38

Mot
bakgmnd av vad som anförts anser jag att sjukhusvårdsavdrag skall Prop.
1988/89:112 göras på smittbärarpenningen på motsvarande sätt som gäller när
sådant avdrag görs på sjukpenningen.

2.12.2
Handläggningsregler

Mitt
forslag: En ansökan om smittbärarpenning eller resekostnadsersättning skall
liksom hittills ske i skriftlig form.

Om
rätten till smittbärarpenning gmndar sig på ett beslut skall till ansökan fogas
en kopia av beslutet eller ett intyg med uppgift om beslutets innehåll. När
rätten till smittbärarpenning avser en läkarundersökning e. d. som smittbäraren
självmant genomgår skall istället bifogas ett intyg om undersökningen m. m.
Motsvarande intyg skall bifogas när ansökan avser resekostnadsersättning.

Ärenden
om ersättning åt den som är bosatt i landet avgörs av den försäkringskassa där smittbäraren
är inskriven eller skulle ha varit inskriven om han hade fyllt 16 år. I fråga
om utlänningar och utlandssvenskar som inte är bosatta här skall ärendet
avgöras av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde beslutet om ingripandet
har fattats eller, när sådant beslut inte finns, där läkamndersökning, vård e.
dyl. har skett. Liksom hittills skall behörig försäkringskassa kunna uppdra åt
en annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

Föreskrifterna i AFL
om omprövning och överklagande av beslut skall gälla även beträffande beslut
enligt den nya lagen. Omprövningen skall i försäkringskassan göras av
socialförsäkringsnämnd om beslutet avser indragning, nedsättning eller
återbetalning av ersättning.

Utredarens förslag:
Innebär i förhållande till mitt förslag i huvudsak följande avvikelser. I en
ansökan om smittbärarpenning skall smittbäraren på heder och samvete uppge om
han för den tid som ersättningen avser också har rätt till lön av allmänna
medel eller till vissa socialförsäkringsförmåner enligt svensk eller utländsk
lagstiftning.

När det gäller en ansökan
om resekostnadsersättning, som inte har samband med något beslut enligt
smittskyddslagen eller livsmedelslagen, har utredaren, i fråga om den som
varken är inskriven i svensk försäkringskassa eller bosatt i landet,
föreslagit att ärendet skall prövas av den kassa där smittbäraren vistas.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser sorri har yttrat sig är positiva till förslagen.
Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa har emellertid beträffande det
intyg som skall fogas till en ansökan om resekostnadsersättning föreslagit,
att vårdgivaren i intyget bör lämna uppgift om diagnosen.

Skälen för mitt förslag:
Enligt gällande lag skall en framställning om ersättning göras skriftligen. Jag
anser att kravet på skriftlig form bör gälla även fortsättningsvis.

39

Till en ansökan om
ersättning skall enligt nuvarande lag fogas ett bevis Prop. 1988/89:112 om
ingripandet. Det ingripande som avses är ett beslut om observation eller
isolering eller någon annan inskränkning i smittbärarens rätt att utföra
arbete.

För
att bedömningen av ersättningsrätten skall kunna ske så problemfritt som
möjligt bör motsvarande krav gälla även i en ny lag om ersättning till
smittbärare. När rätten till smittbärarpenning gmndar sig på ett beslut enligt
smittskyddslagen eller livsmedelslagen bör sålunda till ansökan fogas en kopia
av beslutet eller, om det är lämpligare, ett intyg med uppgift om vad beslutet
innehåller.

Mitt
förslag till ny lag om ersättning till smittbärare innebär att rätten till smittbärarersättning
i viss mån utvidgas i förhållande till gällande lag. Smittbärarpenning skall
sålunda kunna utges även till den som självmant genomgår läkamndersökning eller
hälsokontroll. Beträffande resekostnadsersättningen tas kravet på att resan
skall vara föranledd av ett beslut bort. I dessa fall bör till ansökan i
stället fogas ett intyg om läkamndersökningen, vården etc.

I
nuvarande lag föreskrivs att en tillfällig smittbärare, som under tiden för
ingripandet är berättigad till lön av allmänna medel, endast har rätt till ersättning
för inkomstbortfall till den del denna ersättning överstiger lönen. I
anslutning härtill föreskrivs att en tillfällig smittbärare som ansöker om
sådan ersättning skall — om han har rätt till lön enligt vad som nyss sagts —
avge en försäkran på heder och samvete angående den lön som han sålunda är
berättigad till.

Utredaren
har föreslagit att en sådan försäkran skall göras obligatorisk i samtliga
ärenden om smittbärarpenning och — fömtom lön — även inkludera uppgift om
vissa socialförsäkringsförmåner enligt svensk eller utländsk lagstiftning.

Jag
anser för min del inte att det är nödvändigt att ha en sådan föreskrift i en ny
lag om ersättning till smittbärare. Såsom är fallet t. ex. när det gäller kontroll
i sjukpenningärenden bör det istället uppdras åt riksförsäkringsverket att
meddela de föreskrifter som kan behövas i berört avseende. I lagförslaget bör
det därför räcka att hänvisa till bestämmelsen i 20 kap. 16 § AFL om möjlighet
för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket
att meddela verkställighetsföreskrifter.

I
fråga om handläggningen föreskrivs i gällande lag att ett ärende om ersättning till
en tillfällig smittbärare skall prövas av den försäkringskassa där smittbäraren
är inskriven. Om smittbäraren inte är inskriven i svensk försäkringskassa skall
ärendet avgöras av den kassa inom vars verksamhetsområde han är bosatt eller -
om vederbörande inte är bosatt i landet — av den kassa inom vars område
ingripandet skett.

För
dem som är inskrivna i allmän försäkringskassa bör ett ärende om smittbärarersättning
även fortsättningsvis avgöras av den kassa där vederbörande är inskriven. För
den som inte är inskriven på gmnd av att han inte fyllt 16 år bör — såsom är
fallet bl.a. när det gäller sjukpenningförmåner — ärendet avgöras av den kassa
där han skulle ha varit inskriven om han uppfyllt åldersvillkoret.

I
fråga om den som inte är inskriven hos allmän försäkringskassa och 40

inte heller skulle ha
varit det om han hade fyllt 16 år föreslår jag följande. När det gäller ett
ärende om smittbärarpenning som gmndar sig på ett beslut av t.ex. behandlande
läkare enligt smittskyddslagen bör ärendet handläggas av den försäkringskassa
inom vars verksamhetsområde beslutet har fattats. Om rätten till ersättning
har sin gmnd i något annat förhållande bör den försäkringskassa inom vars
verksamhetsområde läkarundersökningen, vården m. m. skett handlägga ärendet.

Såsom är fallet enligt
nuvarande lag avses en behörig försäkringskassa kunna uppdra åt en annan
försäkringskassa att handlägga ett visst ärende. Att så sker kan tänkas vara
lämpligt i olika situationer. Som exempel kan nämnas att smittbäraren tidigare
fått sin rätt till ersättning enligt lagen prövad av en annan försäkringskassa.
Det kan också tänkas att Stockholms läns allmänna försäkringskassa — som har en
särskild utlandsavdelning — har bäst fömtsättningar att pröva ärenden om
ersättning till smittbärare som inte är bosatt i landet, i synnerhet om
vederbörande har förvärvsinkomster från utlandet som får läggas till gmnd för
beräkning av smittbärarpenningen.

Reglema i 20 kap. 10-13 §§
AFL om omprövning och överklagande av beslut bör tillämpas på motsvarande sätt
i fråga om ett beslut enligt den nya lagen. 120 kap. 10 § första stycket AFL
föreskrivs beträffande omprövning av beslut, att denna skall göras av
socialförsäkringsnämnden hos kassan om beslutet gäller — såvitt nu är av
intresse — indragning eller nedsättning av ersättning eller återbetalningsskyldighet
för ersättning som utgetts. Enligt min mening bör även en omprövning av en
försäkringskassas beslut i ärenden enligt den nya lagen om smittbärarersättning
göras av socialförsäkringsnämnden hos kassan, om beslutet avser indragning, nedsättning
eller återbetalningsskyldighet.

Prop.
1988/89:112

3 Studiestöd

Mitt förslag: En
smittbärare, som inte kan bedriva sina studier på gmnd av ett beslut enligt
smittskydds- eller livsmedelslagstiftningen, får behålla studiestöd enligt
studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd
för arbetslösa under samma fömtsättningar som gällt om vederbörande i stället
hade varit sjuk. Även studiestödslagens föreskrifter om återbetalning av
studielån och om rehabilitering skall på samma sätt som gäller vid sjukdom
tillämpas på en sådan smittbärare.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Ingen
av remissinstansema har haft något att erinra mot förslaget.

Skälen för mitt förslag:
En studerande som erhåller vissa former av studiestöd enligt bl.a.
studiestödslagen (1973:349) får som regel behålla detta under sjukdom. Som fömtsättning
gäller att vederbörande på gmnd av sjukdom är helt oförmögen att bedriva sina
studier. Studiestöd utges

41

endast för sådan
sjukperiod eller del därav som har godkänts av försäkringskassan.
Studiestödslagen innehåller vidare föreskrifter om rehabilitering vid sjukdom
när studiehjälp i form av studielån utges eller om studiemedel utgår. Om en
studerande som beviljats sådana förmåner har varit helt oförmögen att bedriva
studier under 90 dagar i följd på gmnd av sjukdom skall försäkringskassan
undersöka om skäl finns att vidta åtgärd som kan förkorta sjukdomstiden eller
på annat sätt återställa studieförmågan. Den del av studielånet som belöper på
en sjukperiod behöver inte betalas tillbaka. Härvid gäller dock en karenstid på
14 dagar.

Som har framgått i det
föregående syftar mitt förslag till ny lag om ersättning till smittbärare till
att i möjligaste mån tillförsäkra en smittbärare samma ekonomiska kompensation
som han skulle ha fått vid sjukdom. Enligt min uppfattning bör samma synsätt
gälla i fråga om studiestöd enligt studiestödslagen. En person som är att anse
som smittbärare enligt lagen om ersättning till smittbärare bör därför — i
samma utsträckning som gällt om han i stället hade varit sjuk — få behålla
studiestödet om han till följd av ett beslut enligt smittskyddslagen eller
livsmedelslagstiftningen inte kan bedriva sina studier. Även reglema om
återbetalning av studielån och om rehabilitering bör tillämpas på smittbärare.

Enligt
min mening bör förslaget lagtekniskt lösas genom att det i 9 kap. studiestödslagen
förs in en ny paragraf

En motsvarande ändring bör
även göras i lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd till arbetslösa. I
den delen leder mitt förslag till en ändring av 2 § nämnda lag.

Om lagförslagen godtas bör
motsvarande ändring göras i förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för
doktorander. Ändringar i den författningen kräver inte riksdagens medverkan.

Prop.
1988/89:112

4 överhoppningsbar tid enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring m. m.

Mitt förslag: Den
tid då en ersättningssökande enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
eller lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd varit förhindrad att
arbeta på gmnd av beslut enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagstiftningen
skall få överhoppas vid fastställande av den ramlid under vilken arbetsvillkoret
skall ha fullgjorts, i den mån tiden inte får tillgodoräknas i arbetsvillkoret.

Utredaren
har inte behandlat frågan.

Remissinstanserna
har inte tagit upp frågeställningen.

Skälen för mitt förslag:
Enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring fömtsätter rätt till
ersättning från en arbetslöshetskassa — fömtom annat — att den försäkrade skall
ha arbetat i viss omfattning (arbetsvillkor). Arbetsvillkoret omfattar för
närvarande minst fem månaders förvärvsarbete under en ramtid av tolv månader
omedelbart före arbetslöshe-

42

tens
inträde. I regeringens budgetproposition föreslås fr. o. m. den 1 juli 1989 en
viss modifiering av arbetsvillkoret (prop. 1988/89:100, bil. 12 s. 91 fl).

I ramtiden inräknas inte
tid då en försäkrad varit förhindrad att arbeta på grund av bl.a. styrkt
sjukdom, frihetsberövande på kriminalvårdens område eller vård av eget barn
eller adoptivbarn som inte har fyllt två år.

Motsvarande föreskrifter
finns i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Enligt nu gällande regler
får tid då en sökande enligt smittskyddslagen (1968:231) eller
livsmedelslagstiftningen t.ex. avstängts från arbetet eller isolerats i hemmet
eller på sjukhus inte överhoppas när man skall fastställa den ramtid under
vilken arbetsvillkoret skall ha fullgjorts.

Som jag nyss nämnt får
däremot bl.a. tid då en försäkrad varit förhindrad att arbeta på gmnd av egen
sjukdom överhoppas. Enligt min mening talar lika starka skäl för att tid då en
försäkrad varit förhindrad att arbeta på grund av ett beslut enligt
smittskydds- eller livsmedelslagstiftningen bör få överhoppas.

Mitt förslag fömtsätter
ändring i 8 § lagen om arbetslöshetsförsäkring och 8 § lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd.

Prop.1988/89:112

5 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Mitt förslag: Den
nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1989. 1 fråga om rätten till smittbärarersättning
och ersättningens beräknande skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas på
ersättningsfall som inträffat före ikraftträdandet. Samtliga ärenden om
ersättning till smittbärare skall emellertid handläggas av försäkringskassorna
efter ikraftträdandet.

Utredarens
forslag: Utredaren har inte tagit upp frågan.

Remissinstanserna:
Frågan har inte berörts av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag:
Som tidigare har framgått (avsnitt 2.2) ger lagstiftningen om ersättning till
smittbärare upphov till endast något eller några tusental ärenden per år. De
nyheter som införs i den nya lagen om ersättning till smittbärare har
motsvarigheter i jämförbar lagstiftning på socialförsäkringsområdet. Det
förberedelsearbete som behövs hos bl.a. försäkringskassorna får därför bedömas
vara av förhållandevis ringa omfattning. Det är vidare angeläget att den nya
lagstiftningen om ersättning till smittbärare träder i kraft samtidigt med dén
nya smittskyddslagen (1988:1472). Jag anser därför att lagen om ersättning till
smittbärare bör träda i kraft den 1 juli 1989. Detsamma bör gälla för
ändringarna i studiestöd slagen (1973:349), lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa, lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd samt för de lagtekniska konsekvensändringar
i annan lagstiftning som behövs på grund av den nya lagen om ersättning till
smittbärare.

43

I överensstämmelse med
gängse lagstiftningsprinciper föreslås att den nya lagstiftningen om ersättning
till smittbärare skall tillämpas på ersättningsfall som inträffar efter lagens
ikraftträdande. Beträffande ersättningsfall som inträffat dessförinnan bör
hittillsvarande regler gälla. Härifrån vill jag emellertid göra ett undantag.
Jag anser sålunda att samtliga ärenden efter ikraftträdandet bör handläggas av försäkringskassorna.
Enligt nuvarande lagstiftning gäller visserligen skilda principer för
ersättningens beräknande, beroende av om det är fråga om en tillfällig
smittbärare eller en kronisk smittbärare. Som tidigare har framgått (avsnitt
2.2) har emellertid länsstyrelserna i praktiken i huvudsak beräknat
ersättningen för inkomstbortfall till de kroniska smittbärarna efter samma
principer som gäller för de tillfälliga smittbärarna. Det bör därför inte
uppstå några nämnvärda olägenheter av att försäkringskassorna får överta
handläggningen av länsstyrelsemas kvarvarande ärenden om ersättning till de
kroniska smittbärarna.

Prop. 1988/89:112

6 Lagtekniska följdändringar

Mitt
forslag: I följande lagar genomförs konsekvensändringar

1.
lagen (1988:1468) om ändring i
semesterlagen (1977:480),

2.
kommunalskattelagen (1928:370),

3.
lagen (1988:1530) om
ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4. lagen (1984:947) om beskattning av utländska
forskare vid tillfälligt arbete i Sverige.

Skälen för mitt förslag: I
17 § semesterlagen anges de fall när frånvaro från arbetet är semesterlönegmndande.
Punkten 3 i paragrafens första stycke hänvisar till nuvarande lag om ersättning
åt smittbärare. 17 § har ändrats genom lagen (1988:1468) om ändring i
semesterlagen (1977:480). Ändringen träder i kraft den 1 juli 1989. En
hänvisning till en ny lag om ersättning till smittbärare bör därför göras genom
en ändring i lagen 1988:1468.

Hänvisning till gällande
lag om ersättning åt smittbärare finns också i kommunalskattelagen, nämligen i 19§,
53§ I mom., punkt 14 av anvisningama till 21 §, punkt 9 av anvisningarna till
24 §, punkt 9 av anvisningarna till 28 § samt punkt 12 av anvisningarna till
32 §. Frånsett 19 § bör i dessa föreskrifter i stället tas in en hänvisning
till den nya lagen om smittbärarersättning. Punkt 12 av anvisningarna till 32 §
har ändrats genom lagen (1988:1530) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370). Ändringen träder i kraft den 1 juli 1989. Hänvisning till en ny lag
om ersättning till smittbärare bör i det avseendet genomföras genom en ändring
i lagen 1988:1530.

I 4 § andra stycket lagen
om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige behandlas
förmåner som i skattehänseende jämställs med lön. Hit hör bl. a. ersättning
till smittbärare. Även i den lagen

44

bör därför en hänvisning
göras till den nya lagen om ersättning till smittbä- Prop. 1988/89: 112 rare.

I
sistnämnda föreskrift vill jag föreslå ytterligare en justering av lagteknisk
natur. Den innebär att ordet "föräldrapenning" i paragrafens andra
stycke byts ut mot "föräldrapenningförmån" i enlighet med den nu gällande
terminologin i 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring.

7 Kostnader

7.1 Lagen om ersättning till smittbärare m.m.

Mitt
förslag till ny lag om ersättning till smittbärare innehåller inte några större
förändringar som medför ökade kostnader. I några avseenden kan dock vissa
marginella kostnadsökningar uppkomma. Hit hör det förhållandet att smittbärarpenning
— även i de fall beslut enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagstiftningen
inte har fattats — skall kunna utges när smittbäraren genomgår en läkamndersökning
eller hälsokontroll som syftar till att utröna om han har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom eller har en sjukdom, smitta e.d. som kan göra livsmedel som han
hanterar otjänligt till människoföda. Vidare kan införandet av rätt till halv smittbärarpenning
medföra att något fler smittbärare än för närvarande kan bli berättigade till
ersättning. Också rätten till resekostnadsersättning utvidgas, åtminstone
formellt sett. Det är självfallet mycket vanskligt att beräkna storleken på
dessa kostnadsökningar. Det torde dock röra sig om synnerligen blygsamma
belopp.

Mitt
förslag innebär också slopande av det "garantibelopp", dvs. 15 kr. per
dag, som utges till en smittbärare som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL
därför att han inte når upp till en viss förvärvsinkomst om året. Därigenom kan
någon mindre besparing göras.

De
ändringar som jag har föreslagit i studiestödslagen (1973:349), lagen (1983:1030)
om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa, lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring samt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
beräknas inte medföra några nämnvärda kostnadsökningar.

7.2 Administrativa kostnader

Genom
mitt förslag upphör länsstyrelsernas befattning med ärenden om

ersättning till kroniska smittbärare. Detta medför att försäkringskassorna

tillförs dessa ärenden. På gmnd av de i vissa avseenden något generösare

regler som jag redogjort för i föregående avsnitt kan även en mindre

ökning av antalet ersättningsberättigade förväntas. Denna ökning kan

tänkas medföra endast marginella kostnadsökningar. Mitt förslag torde

även medföra ett visst behov av informationsinsatser. Några administrati

va förstärkningar till försäkringskassorna torde inte behövas och kostna

derna för information bör kunna rymmas inom de befintliga anslagen till

riksförsäkringsverket och försäkringskassoma. 45

8 Upprättade lagförslag Prop. 1988/89:112

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ersättning till
smittbärare,

2.
lag om ändring i
studiestödslagen (1973:349),

3.
lag om ändring i lagen
(1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa,

4.
lag om ändring i lagen
(1989:000) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5.
lag om ändring i lagen
(1989:000) om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

6.
lag om ändring i lagen
(1988:1468) om ändring i semesterlagen (1977:480),

7.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370),

8.
lag om ändring i lagen
(1988:1530) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9.
lag om ändring i lagen
(1984:947) om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i
Sverige.

Förslagen
har upprättats i samråd med

chefen
för utbildningsdepartementet beträffande lagförslagen 2 och 3,

chefen
för arbetsmarknadsdepartementet beträffande lagförslag 4 — 6 samt

chefen
för finansdepartementet beträffande lagförslagen 7 — 9.

Lagförslagen
under 6-9 faller inom lagrådets granskningsområde. Förslagen är emellertid av
sådan beskaffenhet att jag anser att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

9 Specialmotivering

Förslaget
till lag om ersättning till smittbärare

1§

Paragrafen
anger att lagens föreskrifter gäller ersättning av allmänna medel till smittbärare.
I övrigt motsvarar paragrafen i sak 1 § andra stycket nuvarande lag.

Genom
definitionen på smittbärare avgränsas de kategorier på vilka

lagen skall tillämpas. Hit hör den som har eller kan antas ha en smittsam

sjukdom och den som för eller kan antas föra smitta. Av dessa kategorier

är det endast den som har förlorat sin arbetsförmåga på gmnd av en

smittsam sjukdom som utesluts från lagens tillämpningsområde. Som

smittbärare kan därför räknas även den vars arbetsförmåga helt eller till

viss del är nedsatt på gmnd av en annan sjukdom än en smittsam sjukdom.

Också den vars arbetsförmåga delvis, men inte helt, är nedsatt till följd av

en smittsam sjukdom kan räknas hit. Detta medför t. ex. att den som har

förlorat sin arbetsförmåga på gmnd av en annan sjukdom än en smittsam

sådan är att anse som smittbärare enligt denna lag trots att han kan vara 46

berättigad till hel
sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Som Prop. 1988/89:112 framgår
av 6 § i lagförslaget — som har motsvarighet i nuvarande lag — undviks
dubbelkompensation genom att sjukpenningen avräknas från smittbärarpenningen.

Som
smittbärare enligt lagen räknas även den som inte har en smittsam sjukdom men
som har ett sår eller någon annan skada som kan göra livsmedel som han hanterar
otjänligt till människoföda. Detta framgår av punkt 2 i paragrafens andra
stycke.

3 §

I
paragrafen beskrivs de situationer som kan föranleda rätt till smittbärarpenning.

Första
punkten motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt I § första stycket nuvarande
lag. För rätt till smittbärarpenning enligt denna punkt förutsätts sålunda att
det har fattats ett beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller
livsmedelslagen (1971:511) eller enligt anslutande föreskrifter till
sistnämnda lag. Ett beslut enligt smittskyddslagen kan meddelas av
smittskyddsläkaren eller den behandlande läkaren. Som ett beslut räknas i detta
sammanhang även förhållningsregler. Detta har berörts närmare i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.7).

De
beslut som avses i livsmedelslagen och därtill anslutande föreskrifter gäller
skyldighet att genomgå läkamndersökning eller att lämna avföringsprov eller
förbud att arbeta inom livsmedelshanteringen. Beslut i en sådan fråga meddelas
i regel av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Andra
punkten saknar motsvarighet i gällande lag. Föreskriften reglerar när smittbärarpenning
kan utges utan att ett beslut enligt smittskydds-dier livsmedelslagstiftningen
föreligger. Så kan ske i fråga om läkamndersökning eller hälsokontroll som smittbäraren
på eget initiativ genomgår. Åtgärden skall uteslutande syfta till att besvara
frågan om smittbäraren har en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen
eller om han har en sjukdom, smitta eller skada som kan göra livsmedel som han
hanterar otjänligt till människoföda. Som framgår av 11 § tredje stycket i
lagförslaget skall smittbäraren styrka att läkamndersökningen eller
hälsokontrollen haft detta syfte. De sjukdomar som hänförs till samhällsfarliga
sjukdomar finns förtecknade i en bilaga till smittskyddslagen.

Rätten
till smittbärarpenning förutsätter enligt båda punktema att smittbäraren måste
avstå från förvärvsarbete till följd av åtgärden. Kravet motsvaras av vad som
gäller enligt 1 § första stycket nuvarande lag.

4 §

Föreskriften
i första stycket innehåller huvudregeln för beräkning av smitt

bärarpenning. Den motsvaras av 3 § första stycket nuvarande lag. För den

som är sjukpenningförsäkrad enligt den obligatoriska eller frivilliga sjuk

penningförsäkringen enligt 3 kap. resp. 21 kap. AFL utges smittbärarpen

ning med ett belopp som motsvarar den sjukpenning som den försäkrade 47

vid sjukdom skulle haft
rätt till. För den som har en frivillig sjukpenning- Prop. 1988/89:112
försäkring kan även ett belopp som motsvarar sjukpenningtillägget komma i
fråga.

Anknytningen
till reglema om sjukpenningberäkning enligt AFL medför vidare bl. a. att smittbärarpenningen
enligt detta stycke skall timberäknas i den mån smittbäraren har en sjukpenninggmndande
inkomst, som helt eller delvis är att hänföra till anställning. Det kan tänkas
att en smittbärare ömsom är sjuk, och därför berättigad till sjukpenning, och
ömsom är berättigad till ersättning enligt förevarande lag. I ett sådant fall
kan frågan uppkomma om hur 3 kap. 10 § första stycket AFL skall tolkas. Enligt
denna föreskrift utges under de första 14 dagama av en sjukperiod sjukpenning
som svarar mot sjukpenninggmndande inkomst av anställning endast om den
försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte varit sjuk. Den
generella hänvisning som i första stycket av förevarande paragraf görs till sjukpenningreglema
syftar i detta avseende till att i en sådan period inkludera även tid som avses
i 3 § lagförslaget.

I
andra stycket ges föreskrifter om beräkningen av smittbärarpenning för den som
inte är sjukpenningförsäkrad och inte heller skulle ha varit det om
försäkringskassan känt till samtliga förhållanden. Vid beräkningen skall i
huvudsak samma regler gälla som för den som är sjukpenningförsäkrad. Rätt till
smittbärarpenning enligt detta stycke fömtsätter sålunda att smittbäraren har
inkomst av eget arbete som beräknas uppgå till minst 6000 kr. per år. Vidare
skall reglema om sjukpenninggmndande inkomst i AFL tillämpas på motsvarande
sätt. Från vad som nu sagts gäller emellertid två undantag. För denna
personkrets skall smittbärarpenning sålunda alltid utges med ett belopp som svarar
mot en kalenderdagsberäknad sjukpenning enligt 3 kap. 4 § första stycket AFL.
Till skillnad från vad som föreskrivs i 2 § första stycket samma kapitel och
lag skall vidare gälla att den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL
också får medräkna inkomster för arbete från en arbetsgivare som är bosatt
utomlands eller som är en utländsk juridisk person, allt under fömtsättning att
arbetet har utförts i denne arbetsgivares verksamhet utom riket. Denna regel
träffar den som har sitt arbete utomlands, vare sig smittbäraren är bosatt i
Sverige eller inte. För att försäkringskassan skall lägga upplysning om sådana utländska
inkomster till gmnd för beräkningen av smittbärarpenning får fömtsättas att smittbäraren
lämnar tillräckligt precisa uppgifter och även medverkar till att erforderlig
dokumentation kan hämtas in.

5 §

Paragrafen
anger efter vilka grader smittbärarpenning kan utges. I likhet

med sjukpenning enligt AFL eller LAF kan hel eller halv förmån komma i

fråga. Hel smittbärarpenning utges om smittbäraren har behövt avstå från

förvärvsarbete under en hel dag till följd av något förhållande som avses i

3 §. Har smittbäraren behövt avstå från förvärvsarbete minst en halv men

inte en hel dag utges halv smittbärarpenning. Ersättningsrätten för en viss 48

dag
är relaterad till den enskildes normala arbetstid den dagen. Bedöm- Prop.
1988/89:112 ningen av ersättningsrätten för längre frånvaroperioder än en dag
får ske med beaktande av den praxis som gäller inom sjukförsäkringen.

I
specialmotiveringen till 6 § tar jag upp den samordning som skall ske när smittbäraren
under samma dag uppfyller fömtsättning för såväl smittbärarpenning som
sjukpenning.

6§

Lagrummet
motsvarar 5 § nuvarande lag. Det innehåller föreskrifter om samordning med
andra förmånsslag. Smittbärarpenningen skall minskas endast om de uppräknade
förmånerna utges för samma tid som smittbärarpenningen.

Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6 och 2.8) och specialmotiveringen
till 1 § kan en smittbärare för samma tid uppfylla förutsättningarna för såväl smittbärarpenning
enligt denna lag som sjukpenning enligt t. ex. AFL eller LAF. Förevarande avräkningsregel
innebär i ett sådant fall att smittbärarpenning utges endast med det belopp som
överstiger sjukpenningen. Om vederbörande är berättigad till hel sjukpenning
för en viss dag får denna samordningsregel till följd att smittbärarpenning
inte betalas ut för den dagen.

7 §

Paragrafen
motsvarar 6 § nuvarande lag. Uttrycket "lön av allmänna medel" har
bytts ut mot "inkomst av anställning från en arbetsgivare som avses i I
kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning".

8§

Lagrummet
motsvarar i huvudsak 9 § andra stycket nuvarande lag. Paragrafen avser endast
nedsättning eller indragning av smittbärarpenning på grund av underlåtenhet att
följa förhållningsregler som meddelats med stöd av smittskyddslagen eller
särskilda villkor i samband med ett beslut enligt livsmedelslagstiftningen. 1 9
och 15 §§ hänvisas till 3 kap. 17 § och 20 kap. 3 § AFL, som upptar generella
regler om när nedsättning eller indragning kan ske.

10
§

Av
paragrafens första stycke framgår att ersättningsanspråk på grund av resekostnader
skall avgöras efter en skälighetsbedömning från fall till fall. Detta hindrar
emellertid inte att förordningen (1987:82) om ersättning vid sjukresa kan tjäna
till vägledning för denna bedömning. Något karensbelopp bör inte beräknas. I
fråga om första stycket får jag i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.9).

I andra stycket föreskrivs
att ersättning inte utges till den del resan kan

ersättas enligt AFL, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 112

(1977:265) om statligt
personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstift- Prop. 1988/89:112 ning.
Föreskriften medför att ersättningsanspråket i praktiken behöver prövas enligt
förevarande lag bara i den utsträckning resan inte kan ersättas fullt ut redan
på gmnd av nyssnämnda lagstiftning. Som framhålls i den allmänna motiveringen
skall en smittbärare företa resan på ett sådant sätt att syftet med
bestämmelserna i smittskyddslagen och livsmedelslagen inte motverkas. För att
begränsa risken för smittspridning kan det ibland vara motiverat att resan
företas t. ex. med egen bil eller taxi i stället för med allmänna
kommunikationer. Om den allmänna försäkringen i ett sådant fall skulle medge
ersättning för resan med ett belopp som svarar mot det billigaste fardsättet,
medför föreskriften i andra stycket att endast det belopp som återstår skall
utges enligt lagen om ersättning till smittbärare.

11
§

Av
paragrafen framgår att en ansökan skall ha skriftlig form. Någon särskild tid
inom vilken ansökan skall göras föreskrivs inte. Hinder föreligger inte mot
att utge smittbärarpenning för tid före det ansökan kommit in till
försäkringskassan.

I
paragrafen föreskrivs vidare vilka handlingar som skall fogas till en ansökan
om smittbärarpenning eller resekostnadsersättning. Ett intyg om beslutets
innehåll eller den företagna åtgärden bör självfallet i första hand undertecknas
av den som fattat beslutet eller företagit åtgärden. Även ett intyg som är
utfärdat av någon annan därtill behörig person bör dock kunna godtas.

Ikraftträdande-
och övergångsregler

Den
nya lagen avses träda i kraft den 1 juli 1989, dvs. samtidigt med den nya
smittskyddslagen. Av övergångsreglerna framgår att äldre föreskrifter fortfarande
skall tillämpas på ersättningsfall som inträffat före den 1 juli 1989 i fråga
om rätten till ersättning och ersättningens beräknande. Detta innebär bl. a.
att den som är berättigad till ersättning med minimibeloppet enligt äldre
föreskrifter får behålla detta även efter den nya lagen trätt i kraft. Genom att
länsstyrelsens kvarvarande ärenden om ersättning till de kroniska smittbärarna
överförs till försäkringskassorna vid ikraftträdandet, får kassorna under ett
övergångsskede tillämpa regler som avviker från de principer för ersättningens
beräknande som gäller inom socialförsäkringssystemet. Försäkringskassorna bör
emellertid som regel i dessa ärenden kunna betala ut ersättning efter samma
grunder som länsstyrelsen tillämpat. Endast när någon särskild omständighet
föranleder det behöver kassan ompröva ersättningen.

50

10 Hemställan Prop. 1988/89:112

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta lagförslagen.

11 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

51

Den särskilde utredarens sammanfattning av Prop. 1988/89:112

förslaget till ny lag om ersättning till smittbärare
i Bilaga 1 betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd' Lagen om ersättning till
smittbärare

Allmänna utgångspunkter
för en ny lag om ersättning UU smittbärare

Den
som insjuknar i en allmänfarlig sjukdom har rätt till sjukpenning om arbetsförmågan
blir nedsatt. En smittbärare, som inte är sjuk, har däremot inte rätt till
sjukpenning. Han kan i stället få ersättning som smittbärare om han på gmnd av
beslut enligt smittskyddslagen inte får arbeta för att hindra smittspridning.
Bestämmelser härom finns i lagen om ersättning åt smittbärare. Dessa regler
gäller även för den som inte får arbeta på gmnd av bestämmelser i
livsmedelslagstiftningen.

De
gällande bestämmelsema om ersättning åt smittbärare anknyter i hög utsträckning
till sjukförsäkringens regelsystem. Sjukförsäkringen har emellertid utvecklats
under den trettioårsperiod som bestämmelsema om ersättning åt smittbärare har
varit ikraft.

Den
obligatoriska sjukförsäkringen har utvidgats och den frivilliga försäkringen
håller på att byggas ut. Sjukpenningklasserna har upphört och ersatts med en
fastställd sjukpenninggmndande inkomst. En annan mycket viktig förändring i
detta sammanhang är de utvidgade möjlighetema att behålla en tidigare
fastställd sjukpenninggmndande inkomst vid t. ex. studier och arbetslöshet och
vissa andra perioder då den försäkrade inte förvärvsarbetar.

Översynen
av ersättningsbestämmelserna till smittbärarna har huvudsakligen skett mot bakgmnd
av dessa förändringar inom sjukförsäkringen. Någon genomgripande omarbetning av
lagen har inte skett. Den nya lagen bygger fortfarande på samma gmndläggande fömtsättningar
som den gällande lagen.

Även
om det i olika sammanhang har rests önskemål om att smittbärarersättningen
skall inlemmas i den allmänna försäkringen har utredaren stannat för att
bibehålla regleringen i en särskild författning. Också förslaget att
ersättningsreglerna skulle ingå i en ny smittskyddslag har tillbakavisats.

Huvuddragen
i den nya lagen

Den
nuvarande uppdelningen av smittbärare i tillfälliga och kroniska försvinner med
utredarens förslag. Försäkringskassan föreslås i fortsättningen handlägga
ersättningen åt alla smittbärare. Länsstyrelsens ansvar

' Genom lagändringar som skett efter det utredaren avgett
sitt betänkande har några uppgifter i sammanfattningen blivit inaktuella.
Sålunda förekommer i den nya smittskyddslagen (1988:1472) benämningen "samhällsfarlig
sjukdom" i stället för "allmänfarlig sjukdom". Vidare kan nämnas
att tillfällig föräldrapenning för vård av barn i samband med sjukdom eller
smitta hos barnet numera utges under 90 dagar.

52

upphör. Kassan skall på
samma sätt som för sjuka ha ett rehabiliterings- Prop. 1988/89:112

ansvar för smittbärare som
har uppburit ersättning längre än 90 dagar i Bilaga 1

följd.

Ersättning
skall enligt förslaget utgå i form av dels smittbärarpenning, dels
resekostnadsersättning. Smittbärarpenningen skall, liksom tidigare ersättning
för inkomstbortfall, motsvara smittbärarens sjukpenning. För rätt smittbärarpenning
krävs inte längre inkomstförlust. Skälet härför är att numera har studerande,
arbetslösa och andra som inte förvärvsarbetar rätt till sjukpenning vid sjukdom
under vissa fömtsättningar. Utredaren anser att dessa kategorier inte bör komma
i sämre läge om de är smittbärare än om de är sjuka. En ytterligare nyhet är
att halv smittbärarpenning skall kunna lämnas.

Föräldrar
har enligt den allmänna försäkringen rätt till föräldrapenning för vård av barn
i samband med sjukdom eller smitta hos bamet. Ersättningen lämnas under 60
dagar per bam och år. Utredaren föreslår inte någon ytterligare ersättningsrätt
vid allmänfarliga sjukdomar. De sjukdomar som främst är aktuella är hepatiter
och salmonelloser och för bam med dessa sjukdomar kan oftast bamtillsynen
ordnas genom familjedaghem och liknande. Det finns därför enligt utredarens
mening inte tillräckliga skäl att särbehandla bam med dessa sjukdomar i
förhållande till bam med andra långvariga sjukdomstillstånd, t.ex. astma och
allergi.

För
studerande med vissa former av studiestöd gäller numera att de under vissa
förhållanden får behålla sitt studiestöd under sjukdomsperioder.
Återbetalningspliktiga studiemedel som belöper på en sådan period skall normalt
inte medräknas vid beräkningen av återbetalningsskyldigheten av studiestödet.
Utredaren anser att motsvarande regler bör gälla även för smittbärare som inte
är sjuka. Regler härom bör dock lämpligast införas i lagstiftningen om
studiestöd.

53

5
Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 112

Den
särskilde utredarens förslag till lag om Prop.
1988/89:112

ersättning
till smittbärare '

Förslag
till

Lag om ersättning till smittbärare Härigenom föreskrivs följande

Tillämpningsområde

1
§ Smittbärare har enligt denna lag rätt till smittbärarpenning och
resekostnadsersättning av allmänna medel. Med en smittbärare förstås i denna
lag

1.
den som har eller kan
misstänkas ha en smittsam sjukdom men vars arbetsförmåga inte är nedsatt till
följd av sjukdomen eller

2.
den som utan att vara sjuk för
eller kan misstänkas föra smittämne.

Sm
ittbärarpen n ing

2 §
En smittbärare har rätt till smittbärarpenning om han måste avstå

från förvärvsarbete på gmnd av beslut enligt smittskyddslagen (1986:00)

av smittskyddsläkaren eller enligt livsmedelslagen (1971:511) av tillsyns

myndighet som anges i den lagen.

Om
beslutet gäller läkarundersökning eller isolering i hemmet eller på sjukhus
enligt smittskyddslagen har även den som inte måste avstå från förvärvsarbete
rätt till smittbärarpenning om han

1.
har en fastställd sjukpenninggmndande
inkomst enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring eller

2.
har en frivillig
sjukpenningförsäkring enligt 21 kap. samma lag eller

3.
är berättigad till sjukpenning
enligt 3 kap. 1 § andra stycket samma lag i dess lydelse före den 1 januari
1986.

3 §
Smittbärarpenning lämnas med belopp som svarar mot smittbära

rens sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om all

män försäkring.

Är
smittbäraren inte berättigad till sjukpenning bestäms smittbärarpen- '

ningen
till det belopp sjukpenningen skulle ha utgjort om den hade beräknats med stöd
av bestämmelsema i lagen om allmän försäkring. Den som inte är bosatt i landet
får därvid medräkna förvärvsinkomster från arbetsgivare som är bosatta
utomlands och utländska juridiska personer.

4 §
Hel smittbärarpenning lämnas om beslutet enligt 2 § innebär att

smittbäraren inte kan förvärvsarbeta alls. I annat fall lämnas halv smittbä

rarpenning.

Smittbärarpenningen
lämnas för varje dag beslutet består.

5 §
Smittbärarpenningen skall minskas med nedan angivna förmåner i

den mån dessa utgår samtidigt

1.
sjukpenning och
sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

2.
havandeskapspenning och
föräldrapenning enligt lagen om allmän försäkring,

3.
livränta enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring som smittbäraren

uppbär
på gmnd av att han är smittbärare, 54

4.
livränta, som smittbäraren
uppbär på gmnd av att han är smittbära- Prop. 1988/89:112 re, och
sjukpenning enligt annan lag eller särskild författning eller enligt Bilaga
2 regeringens förordnande och som bestäms av eller utbetalas av riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa,

5.
ersättning enligt utländsk
lagstiftning om arbetsskadeförsäkring som smittbäraren uppbär på gmnd av
sjukdom eller att han är smittbärare.

6 §
Om smittbäraren uppbär lön av allmänna medel för den tid beslutet

enligt 2 § avser, skall smittbärarpenningen utges endast i den mån lönen

understiger smittbärarpenningen.

Resekostnadsersättning

7 §
Smittbärare har rätt till skälig ersättning för resekostnad i samband

med läkamndersökning, vård och behandling eller annan motsvarande

åtgärd som meddelas med stöd av bestämmelsema i smittskyddslagen

(1986:00) eller livsmedelslagen (1971:511).

Ansökan
om ersättning

8
§ Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos den allmänna

försäkringskassan som
anges i 9 §.

Till
ansökan om smittbärarpenning skall fogas smittskyddsläkarens eller tillsynsmyndighetens
beslut enligt 2 §. I ansökan skall smittbäraren på heder och samvete uppge om
han har rätt till förmån enligt 5 § eller lön enligt 6 §.

Till
ansökan om resekostnadsersättning skall fogas ett intyg om läkamndersökningen
eller motsvarande åtgärd. Intyget skall vara undertecknat

av
den som har föreskrivit åtgärden.

Hur
ärendena handläggs

9 §
Ersättning enligt denna lag bestäms och utbetalas av den försäkrings

kassa hos vilken smittbäraren är inskriven.

Är
smittbäraren inte inskriven i någon försäkringskassa skall ärendet handläggas
av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Är smittbäraren
inte bosatt inom landet handläggs ärendet av den försäkringskassa inom vars
verksamhetsområde beslutet enligt 2 § har fattats eller, då sådant beslut inte
föreligger vid resekostnadsersättning, av den försäkringskassa inom vars
verksamhetsområde smittbäraren vistas.

Behörig
försäkringskassa får uppdra åt annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

10 §
Vid ersättning enligt denna lag skall följande bestämmelser i lagen

(1962:381) om allmän försäkring tillämpas

2
kap. 11 §,

3
kap. 4 § andra stycket, 15 §,
16 § andra stycket och 17 § samt 20 kap. 3-13 §§.

Ersättningen
till smittbärare får minskas eller dras in om smittbäraren inte följer förhållningsregler
som är förenade med smittskyddsläkarens eller tillsynsmyndighetens beslut
enligt 2 §.

55

Förteckning
över remissinstanserna och övriga som Prop. 1988/89:112

har yttrat sig över den särskilda utredarens Bilaga
3

betänkande (SOU 1985:37) Om smittskydd samt en sammanställning
av deras yttranden i fråga om smittbärarersättningen

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilbefalhavaren i östra
civilområdet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statens bakteriologiska
laboratorium, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbmksstyrelsen,
statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, arbetarskyddsstyrelsen, kammarkollegiet,
statens veterinärmedicinska anstalt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
kammarrätten i Göteborg, länsrätterna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län, försäkringsrätten för Södra Sverige,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, samtliga läns
landstingskommuner utom Blekinge läns landstingskommun (som avstått från att
yttra sig). Botkyrka, Gotlands, Göteborgs, Härjedalens, Malmö, Sigtuna,
Sundsvalls, Västerviks och Ystads kommuner samt Stockholms stad.
Försäkringskasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska Läkaresällskapet, Svenska hälso- och
sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Miljö- och hälsoskyddstjänsteman-naförbundet,
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande (RFSL), och Svenska Nationalföreningen mot hjärt- och
lungsjukdomar.

Försäkringskasseförbundet
har bifogat yttranden från allmänna försäkringskassan i Stockholms län,
Uppsala län, Södermanlands län, Östergötlands län, Kalmar län, Blekinge län,
Kristianstads län. Bohus län, Skaraborgs län, Värmlands län, Örebro län,
Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län, Västerbottens län och
Göteborgs län samt Malmö allmänna försäkringskassa.

Centralorganisationen
SACO/SR, som avstått från att avge eget yttrande, har hänvisat till yttranden
av bl. a. Sveriges tandläkarförbund.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från bl. a. regionåklagarmyndigheten i Luleå.

Svenska
arbetsgivareföreningen har förklarat att föreningen avstår från att yttra sig.

Allmänna
synpunkter

Förslaget
till ny lag om ersättning till smittbärare har behandlats i ett 40-tal

yttranden. I ca hälften av dessa har förslaget tillstyrkts utan erinran. Bland

dem som avgett yttranden med den innebörden kan nämnas regionåkla

garmyndigheten i Luleå, statens livsmedelsverk, länsstyrelsen i Stockholm,

Kalmar läns landsting, Malmö kommun, Göteborgs läns allmänna försäk

ringskassa, TCO samt Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaför- 56

bund. Den återstående
hälften av yttrandena innehåller synpunkter på Prop. 1988/89:112 vissa frågor i
betänkandet. I allt väsentligt tillstyrks emellertid förslaget Bilaga 3 även i
dessa. Av dem som avgett sådana yttranden kan nämnas riksförsäkringsverket,
försäkringskasseförbundet, försäkringsrätten för Södra Sverige, kammarrätten i
Göteborg, Svenska kommunförbundet, Jämtlands läns landsting, Västerviks kommun,
Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa samt Svenska Läkaresällskapet.

I
det följande lämnas en redovisning endast av de kritiska synpunkter som
förekommit beträffande vissa delar av utredarens förslag. En sammanfattande
bedömning av remissutfallet i de olika frågoma ges i stället i samband med att
resp. fråga behandlas i den allmänna motiveringen.

Allmänt
om ersättningsfrågans reglering

Försäkringskasseförbundet
och Stockholms läns allmänna försäkringskassa

Vi
har i olika sammanhang påpekat vikten av en större samordning inom nuvarande
socialförsäkring och andra kontantstöd med syfte att på sikt uppnå en allmän
trygghetsförsäkring, där personer som är förhindrade att förvärvsarbeta i
princip kompenseras efter ett likartat system oavsett vad som orsakar
inkomstbortfallet. Ersättning till smittbärare bör vara en naturlig del i ett
sådant system. Vi tillstyrker emellertid, på de gmnder som utredaren angivit,
att man i avvaktan på en sådan mer fullständig samordning reglerar
ersättningen i en särskild författning.

Östergötlands
läns landsting

Gällande
bestämmelser anknyter i stor utsträckning till sjukförsäkringens regelsystem.
Det har dock hänt att sjukförsäkringsregler under åren har ändrats utan att
bestämmelser om smittskyddsersättningen ändrats. Vi anser att särlagstiftningen
borde ersatts med en gemensam bestämmelse i lagen om allmän försäkring. Detta
skulle ha fördelen att ersättningen automatiskt skulle regleras i samband med
ändringar ay sjukpenningen.

Stockholms
läns landsting

Särreglerna
för ersättning till kroniska smittbärare föreslås upphöra. Landstinget har
intet att invända mot detta. Lagstiftningen bör syfta till att i första hand
kunna förmå kroniska smittbärare att återgå till arbete efter viss omplacering
eller att erbjuda dessa personer annan utbildning. Ersättning bör inte vara
det altemativ som i första hand skall komma ifråga.

Lagstiftningens
tillämpningsområde

Kammarrätten i Göteborg

1 1 § andra stycket lagförslaget
anges, att med smittbärare förstås den som

har eller kan tänkas ha en
smittsam sjukdom men vars arbetsförmåga inte 57

är nedsatt till följd av
sjukdomen. Enligt 3 kap. 7§ lagen om allmän Prop. 1988/89:112 försäkring utgår
sjukpenning först vid sjukdom som förorsakar nedsatt- Bilaga 3 ning av
arbetsförmågan med minst hälften. Genom den föreslagna definitionen riskerar
därför sjuka med mindre nedsättning av arbetsförmågan än hälften att gå miste
om sin nuvarande rätt till smittbärarpenning (jfr utformningen av 1 § andra
stycket gällande lag om ersättning åt smittbärare).

Försäkringsrätten
för Södra Sverige

1
1 § andra stycket första punkten lagförslaget anges att som smittbärare avses
de som har eller misstänks ha en sjukdom, men som inte har rätt till sjukpenning
därför att deras arbetsförmåga inte är nedsatt. Enligt 3 kap. 7 § lagen om
allmän försäkring krävs för att erhålla sjukpenning att arbetsförmågan är
nedsatt med minst hälften. Den situationen kan uppstå att en person, som är
berättigad till halv sjukpenning på gmnd av den smittsamma sjukdomen eller
annan sjukdom, samtidigt kan vara berättigad till ersättning som smittbärare.
Försäkringsrätten anser därför att "smittbärare" i första punkten i
det angivna lagmmmet bör definieras på samma sätt som i gällande lag, dvs. som
den som har eller kan misstänkas ha en smittsam sjukdom men som inte förlorat
sin arbetsförmåga till följd av sjukdomen.

Förutsättningar
för smittbärarpenning

Skaraborgs
läns allmännaförsäkringskassa

Kommittén
föreslår att rätt till smittbärarpenning skall föreligga vid beslut om
avstängning från arbetet, isolering i hemmet eller på sjukhus eller vid beslut
om läkamndersökning. I den allmänna motiveringen sägs att för förvärvsarbetande
är det naturligt att knyta rätten till ersättning till själva förvärvsarbetet.
Vid isolering i hemmet eller på sjukhus eller vid läkamndersökning bör däremot
enligt kommittén även icke-förvärvsarbetande få rätt till ersättning. Enligt
specialmotiveringen synes det vara enbart dessa som skall ha rätt till
ersättning utan att avstå från förvärvsarbete. Detta skulle också bäst
överensstämma med den av kommittén eftersträvade principen att icke-förvärvsarbetande
skall ha rätt till smittbärarpenning i samma utsträckning som de har rätt till
sjukpenning vid sjukdom. Enligt kassans mening kan emellertid det av kommittén
framlagda lagförslaget tolkas som att även den som har sitt förvärvsarbete
förlagt till hemmet och enligt beslut av smittskyddsläkare isoleras där ska ha
rätt till smittbärarpenning utan att behöva avstå från förvärvsarbete. Kassan
föreslår att författningstexten förtydligas i detta avseende.

Beräkning
av smittbärarpenning för den som är sjukpenningförsäkrad

Sveriges
Tandläkarförbund

Enligt
förslaget till lag om ersättning till smittbärare skall frisk smittbärare,

som
måste avstå från arbete på gmnd av beslut med stöd av smittskydds- 58

lagen,
få ersättning av allmänna medel med ett belopp som motsvarar Prop. 1988/89:112
sjukpenningen. Sjukpenningen understiger emellertid den lön som eljest Bilaga 3
skulle utbetalats. För offentligt anställda tandläkare löses detta genom att arbetsgivaren
enligt avtal är skyldig att tillskjuta mellanskillnaden. Det är dock angeläget
att påpeka att situationen ej är tillfredsställande löst för de
privatpraktiserande tandläkarna om de blir avstängda som friska smittbärare.
För privattandläkama kommer ett stort antal kostnader som är bundna till
praktiken att kvarstå (hyror, löner till personal osv.) tills dess att en
ersättare har kunnat engageras, vilket kan ta lång tid. Förbundet får därför
föreslå att en lösning för privattandläkarkollektivet utarbetas innan lagen träder
ikraft.

Försäkringskasseförbundet
och Västmanlands läns allmänna försäkringskassa

Förbundet
och kassan anser principiellt, att ersättningens storiek borde ha ytterligare
prövats av utredaren utifrån möjligheten att ge 100%-ig lagstadgad kompensation
för inkomstbortfallet eftersom det är frågan om tvångsingripande med stöd av
smittskyddslagen. Därigenom skulle också behovet av lösning genom
arbetsmarknadens parter bortfalla.

Västerbottens
läns allmännaförsäkringskassa

Kassan
vill inte avvisa tanken på att smittbärare efter en längre tid borde få bättre
kompensation. Försäkringskassoma har också den kompetens som krävs för en sådan
handläggning. Vanligtvis blir det istället arbetsmarknadens parter som träffar
avtal om full kompensation.

Kopparbergs
läns allmännaförsäkringskassa

Om
90 % kompensation inte skulle anses tillräckligt anser utredningen att detta
bör bli en fråga för arbetsmarknadens parter. Vi anser att detta bör kunna
lösas och ersättning betalas ut av försäkringskassan i likhet med arbetsskadeförsäkringen.

Stockholms
läns och Västmanlands läns landsting

Om
en arbetsgivare har en anställd med smittsam sjukdom som regleras

enligt smittskyddslagen, kan arbetsgivaren givetvis på eget bevåg och på

egen bekostnad tills vidare avstänga smittbäraren från arbete. Personen

ifråga får då 100 % ersättning. Om ingripande sker av smittskyddsläkaren

får vederbörande en lägre ersättning. Det är olämpligt med olika ersätt

ningsregler beroende på vem som avstänger vederbörande från arbetet. 59

Länsrätten i Stockholms
län Prop. 1988/89:112

Länsrättens
allmänna inställning till behandlingen av ersättningsfrågoma lAga i är att
skyldigheter som åläggs den enskilde bör vara förenade med kostnadsfrihet för
denne och rätt till ersättning för lidna skador och förluster.

Beräkning
av smittbärarpenning för den som inte är sjukpenningförsäkrad

Riksförsäkringsverket

Den
som inte är berättigad till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring (AFL)
skall få ersättning med ett belopp som motsvarar vad sjukpenningen skulle ha
utgjort om den hade beräknats med stöd av bestämmelsema i AFL. Personer som
inte är bosatta i Sverige skall därvid få medräkna förvärvsinkomster från
arbetsgivare som är bosatta utomlands och utländska juridiska personer. Av
specialmotiveringen till lagförslaget framgår att bestämmelsen skall ses mot bakgmnd
av den enligt 3 kap. 2 § AFL gällande begränsningen beträffande utländska
förvärvsinkomster vid beräkning av sjukpenninggmndande inkomst. Den föreslagna
bestämmelsen innebär att personer som bor i Sverige, men arbetar utomlands för
en utländsk arbetsgivare, inte kan få tillgodoräkna sig sina utlandsinkomster vid
beräkningen av smittbärarersättning. Det kan gälla t. ex. personer som arbetar
utomlands för en tid av längst ett år eller personer som bor i Sverige och
arbetar i annat nordiskt land. Eftersom konventionema mellan Sverige och andra
länder inte omfattar smittbärarersättning kan t. ex. en person som bor i Malmö
och har hela sin förvärvsinkomst från arbetsgivare i Köpenhamn bli helt utan
ersättning, om han måste isoleras som smittbärare. Enligt
riksförsäkringsverkets mening talar rättviseskäl för att utlandsinkomster bör
kunna läggas till gmnd för beräkning av ersättningens storlek för personer som
bor i Sverige i likhet med vad som föreslås gälla för dem som är bosatta
utomlands. För att undvika feltolkningar borde formuleringen "Är
smittbärare inte berättigad till sjukpenning" bytas till "Är
smittbärare inte sjukpenningförsäkrad".

Försäkringskasseförbundet

Utredaren
föreslår att regeln, att smittbärarpenning alltid skall utgå med

ett belopp som minst motsvarar lägsta sjukpenning, tas bort. Förbundet

instämmer i att förslaget att ta bort bestämmelsen om lägsta ersättning har

mindre betydelse för hemmamakar och studerande eftersom de får en

möjlighet till ett bättre försäkringsskydd fr.o.m. 1986 genom den nya

frivilligförsäkringen. För säsongs- eller feriearbetare blir konsekvenserna

däremot betydligt större då inkomstbortfallet per dag kan bli förhållande

vis kännbart. Förslaget kan därför ur deras synpunkt anses som mindre

tillfredsställande. Även om det rör sig om blygsamma belopp för dessa

kategorier anser vi det principiellt vara fel att ta bort en förmån för de som

har det sämsta skyddet. Om det inte är möjligt att behålla ett lägsta

garantibelopp anser vi åtminstone att övergångsregler måste skapas som

ger de som omfattas av nuvarande bestämmelser ett skydd för framtiden. 60

Vi är vidare tveksamma
till förslaget att uflänningar och utlandssvenskar Prop. 1988/89:112 skall
få sin smittbärarpenning baserad på utlandsinkomsten. Enligt vår Bilaga 3 mening
är det en bättre modell att i dessa fall göra om den aktuella svenska inkomsten
till en årsinkomst som gmnd för smittbärarpenningen.

Södermanlands
läns allmännaförsäkringskassa

Att
bestämmelsen om lägsta ersättning föreslås försvinna har sannolikt mindre
betydelse då hemmamakar och studerande får ett bättre försäkringsskydd fr.o.m.
1986. För korttidsarbetande blir konsekvensema betydligt större då
inkomstbortfallet per dag kan bli förhållandevis kännbart. Förslaget kan därför
ur deras synpunkt anses som mindre tillfredsställande.

Malmö
allmänna försäkringskassa

Kassan
anser att ett garantibelopp även fortsättningsvis bör finnas för den vars
inkomst inte uppgår till minst 6000 kr.

Jämtlands
läns landsting

Enligt
utredarens förslag skall ersättning inte utgå till personer med viss lägsta
årsinkomst, dvs. i huvudsak tillfälliga ferievikarier. Det rör sig här om ett
tämligen litet antal individer som under skolferier får ett tillfälligt arbete.
För dessa personer är detta ofta årets enda inkomst, som används för förstärkning
av studiemedel. Att undanta dessa personer från ersättning skulle drabba den
enskilde individen orimligt hårt. Antalet feriearbe-tande som kan komma ifråga
för avstängning enligt denna lagstiftning torde vara försumbart ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv. Paragrafen bör därför kompletteras så att smittbärarpenning
utgår för den avtalade anställningstiden som om personen hade varit sjukpenningberättigad
i den aktuella anställningen.

Värmlands
läns allmänna försäkringskassa

Kassan
är tveksam till förslaget att utlänningar och utlandssvenskar skall få smittbärarpenningen
baserad på utlandsinkomsten och förespråkar i stället att den aktuella svenska
ersättningen görs om till en årsinkomst.

Partiell
smittbärarpenning

Malmö
allmänna JÖrsäkringskassa

I
vissa fall behöver avstängningen från arbetet inte betyda att smittbäraren

avstår från förvärvsarbete hela dagen. I sådana fall är det kommitténs

mening att en halv smittbärarpenning skall kunna utges efter prövning av 61

försäkringskassan. Mot
denna bakgmnd föreslår styrelsen, att smittbärar- Prop. 1988/89:112 penning
skall kunna lämnas motsvarande både hel, tre fjärdedelar, halv Bilaga 3 och
en Qärdedels sjukpenning.

Jämtlands
läns landsting

Eftersom
man nu har en försöksverksamhet med sjukskrivning till 25 respektive 75 % inför
en eventuell ändring av lagen om allmän försäkring, föreslås att man istället
skriver "partiell smittbärarpenning" och med en hänvisning till lagen
om allmän försäkring. I annat fall fömtsätts att denna paragraf ändras i den
mån denna ändring om partiell sjukskrivning genomföres i lagen om allmän
försäkring.

Reglering
av ersättning till föräldrar med smittförande barn

Försäkringskasseförbundet
och Stockholms läns aUmänna försäkringskassa

Förbundet
och kassan anser att man i detta sammanhang inte beaktat det som anges som ett
av huvudmotiven till att ersättningsrätten till smittbärare inte inordnas inom
lagen om allmän försäkring, nämligen att det delvis är frågan om olika
personkretsar. Samma resonemang borde vara giltigt även när det gäller smittade
barn. Förbundet och kassan är därför tveksamma till utredarens slutsats att
det inte behövs någon särskild reglering i detta sammanhang.

Svenska
Läkaresällskapet

Beträffande
förslaget att föräldrar till barn med en allmänfarlig sjukdom ej skall få
ersättning utöver föräldrapenningen, har Svenska Läkaresällskapet följande att
anföra. Det är väl känt att nyfödda barn som smittats perina-talt kan bli
långvariga utsöndrare av smittämnet, under mycket längre tid än 60 dagar.
Frågan kan också bli aktuell vid fall av AIDS-sjuka bam. Det kan beträffande
vissa infektioner vara ett starkt smittskyddsintresse att sådana bam ej vårdas
tillsammans med andra. Givetvis skall den kommunala bamomsorgen söka en
lämplig lösning för dessa bams tillsyn, men om en sådan lösning är att en av föräldrama
stannar hemma hos barnet under erforderlig tid bör ersättningsfrågan ej vara
hindrande. Så kan förvisso vara fallet även beträffande t. ex. bam med astma
eller allergier. Vad som särskiljer de smittbärande bamen är
smittskyddsintresset av att de ej vistas på daghem, familjedaghem o. dyl.

Västerviks
kommun

Utredarens
förslag att någon ytterligare ersättningsrätt till föräldrar vars

barn drabbats av allmänfarlig sjukdom än den som gäller enligt allmänna

försäkringen är ej lämpligt. Utredaren menar att det vid fall av allmänfarli

ga sjukdomar hos barn oftast går att ordna med barntillsyn i familjedag

hem eller liknande. För oss som arbetar på fältet har det visat sig mycket 62

svårt att förmå
familjedaghem eller liknande att ta hand om bam med Prop. 1988/89:112
allmänfarlig sjukdom. Därför bör ersättningsrätt jämlikt lagen om ersätt-
Bilaga 3 ning till smittbärare kunna utgå i ovan nämnda fall.

Göteborgs
kommun

Ersättning
för vård av smittbärande barn över 60 dagar behöver lämnas i ett fåtal fall.
Detta bör regleras i lagen så att ersättning kan betalas. Samhällskostnaden
bedöms bli ringa. Frågan om långvarig smittsamhet kan bli aktuell vid fall av AIDS-sjuka
bam.

Västmanlands
läns och Södermanlands läns landsting

Fn
svårbehandlad situation gäller bamtillsynen för bam med långvariga kroniska
sjukdomstillstånd innebärande smittbärarskap. Det gäller här främst bam med hepatit
B eller salmonelloser där den föreslagna begränsningen till 60 dagars rätt av
föräldrapenning bör borttagas så att den nödvändiga längre tidens hemmavaro för
någondera föräldrama kan ersättas.

Synpunkter
i övrigt på förslaget till ny lag om ersättning till smittbärare Tidpunkt för
inkomständring

Västerbottens
läns allmänna försäkringskassa

Väntetiden
30 dagar vid ändring av den sjukpenninggmndande inkomsten vållar för närvarande
många bekymmer för smittbärare. Även om det övervägs att sänka karenstiden till
14 dagar anser kassan att kompensationsmöjligheter måste finnas i dessa
ärenden. Ibland beror ju fördröjda anmälningar inte enbart på försummelse från
den enskildes sida.

6
§ lagförslaget

Svenska
kommunförbundet

Förbundet
anser att 6 § i betänkandets lagförslag är oklar. Uttrycket "allrnänna
medel" måste förtydligas då uttrycket tolkats av försäkringskassan så att
med "lön av allmänna medel" menas lön från anställning i stat eller
kommun. Begreppet torde istället avse lön eller ersättning som utgår av
statliga medel till följd av särskild författningsbestämmelse.

Resekostnadsersättning

Kopparbergs
läns allmännaförsäkringskassa

Enligt
förslaget skall ersättning för resekostnader i samband med läkar

vård, behandling hos distriktssköterska, lämnande av laboratorieprover

m. m. kunna betalas ut även om myndighetsbeslut inte finns. Ersättning

kan dock bara betalas ut för de sjukdomar som är aktuella enligt bestäm- 63

melserna i
smittskyddslagen eller livsmedelslagen. För att underiätta för Prop.
1988/89:112 försäkringskassan bör man i dessa fall kunna kräva att vårdgivaren
anger Bilaga 3 diagnos på intyg om sjukvård eller liknande handling.
Dessutom bör en lättillgänglig förteckning över de sjukdomar som omfattas
finnas på försäkringskassoma.

Sjukhusvårdsavdrag

Värmlands
läns allmännaförsäkringskassa

Av
förslaget till smittskyddslag framgår att vid isolering på sjukhus enligt samma
lagförslag är vården kostnadsfri för den smittade. Av förslaget till lag om
ersättning till smittbärare framgår av 10 § att 3 kap. 4 § andra stycket lagen
om allmän försäkring skall ha motsvarande tillämpning vad beträffar smittbärarpenning.
Denna hänvisning innebär att för dag då smittbäraren åtnjuter sjukhusvård skall
smittbärarpenningen minskas enligt särskilda regler. Det vore kanske lämpligt
att i detta sammanhang ange att bestämmelsen inte är tillämplig vid sagda
sjukhusvård enligt förslaget till smittskyddslag.

Information
och upplysning

R
iksförsäkringsverket

I
betänkandet (s. 97 f) betonas behovet av information och upplysning om
smittsamma sjukdomar och smittskydd på olika plan, t. ex. på sjukhus och vårdcentraler
till sjuka och smittbärare, till utlandsresenärer genom resebyråerna samt
annan mer generell information till allmänheten. Riksförsäkringsverket anser
att det finns anledning att i detta sammanhang peka på behovet att samordna den
medicinska informationen med information om såväl smittskyddslagen som bestämmelsema
i lagen om ersättning till smittbärare. Verket är för sin del berett att i
samarbete med andra berörda myndigheter utarbeta upplysningsmaterial
beträffande ersättningen till smittbärare.

64

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:112

Sid

Regeringens
proposition......................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ........................ 1

Propositionens lagförslag........................................ ... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 23 febmari 1989.. 18

1
Inledning ...................................................... 18

2
Allmän motivering till en ny
lag om ersättning till smittbärare ... 18

2.1
Tidigare och gällande rättsliga
reglering........... .. 18

2.2
Omfattningen och
administrationen av ersättning till smittbärare 21

2.3
Bakgmnd till en ny lag om
ersättning till smittbärare 22

2.4
Allmänt om ersättningsfrågans
reglering.......... 23

2.5
Särregleringen för de kroniska
smittbärarna slopas 24

2.6
Lagstiftningens
tillämpningsområde ................ .. 25

2.7
Fömtsättningar för smittbärarpenning............. 26

2.8
Beräkning av smittbärarpenning..................... .. 31

2.9
Resekostnadsersättning .............................. .. 35

2.10
Rehabiliteringsansvar................................... 36

2.11
Reglering av ersättning till
föräldrar med smittförande barn. 37

2.12
Ytterligare frågor i samband
med ersättningen 38

2.12.1
Sjukhusvårdsavdrag............................ 38

2.12.2
Handläggningsregler............................ .. 39

3
Studiestöd...................................................... .. 41

4
Överhoppningsbar tid enligt
lagen om arbetslöshetsförsäkring m.m 42

5
Ikraftträdande och
övergångsbestämmelser........... 43

6
Lagtekniska följdändringar.................................. 44

7
Kostnader....................................................... 45

7.1
Lagen om ersättning till
smittbärare ............. 45

7.2
Administrativa kostnader ............................ .. 45

8
Upprättade lagförslag........................................ .. 46

9
Specialmotivering till
förslaget till lag om ersättning till smittbärare 46

10
Hemställan...................................................... 51

11
Beslut............................................................ .. 51

Bilaga
1 Den särskilde utredarens sammmanfattning av förslag till ny lag om ersättning
till smittbärare i betänkandet

(SOU
1985:37) Om smittskydd.................. 52

Bilaga 2 Den
särskilde utredarens förslag till lag om ersättning till

smittbärare............................................ 54

Bilaga
3 Sammanställning av remissyttranden över den särskilde utredarens betänkande (SOU
1985:37) Om smittskydd i

fråga
om ersättning till smittbärare............. 56

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1989 65