Prop. 1988/89:117

Regeringens proposition 1988/89:117

om rättshjälpens organisation, m. m.

Prop.

1988/89:117

Regeringen föreslår
riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 2 mars 1989.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen tas först och främst upp frågor rörande administrationen och
beslutsbefogenheterna inom rättshjälpssystemet. 1 det hänseendet föreslås att
en domstols befattning med ett rättshjälpsärende skall upphöra i och med att
den rättsliga angelägenheten avgörs. Att fastställa rättshjälpsavgift och
tilläggsavgift, verkställa avräkning m. m. skall i fortsättningen göras av en
särskild rättshjälpsmyndighet med stöd av ADB-teknik. Den nya myndigheten
ersätter de nuvarande rättshjälpsnämnderna. Myridighe-tens beslut liksom andra
förvaltningsmyndigheters beslut i rättshjälpsärenden skall kunna överklagas till
en särskild rättshjälpsnämnd, som knyts till rättshjälpsmyndigheten.
Rättshjälpsmyndigheten och rättshjälpsnämnden föreslås lokaliserade till
Sundsvall.

I
propositionen tas vidare upp ett par frågor rörande rätten till allmän
rättshjälp. Det föreslås att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i fastighetstvister
i sådana fall där den rättssökandes kostnader i tvisten har uppgått till ett så
högt belopp att rättsskyddsförsäkringen inte längre täcker kostnaderna. Det
föreslås också att möjligheterna att få allmän rättshjälp utvidgas i
angelägenheter som rör ersättning till patienter för behandlingsskada och
läkemedelsskada.

Lagändringarna
som gäller allmän rättshjälp i fastighetstvister och i patientskadefall
föreslås träda i kraft den I juli 1989. Övriga lagändringar, som är en följd av
den föreslagna omorganisationen, föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. Målsättningen är att detta skall kunna ske senast den Ijanuari 1991.

1 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 117

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'

dels
att 5 a och 29 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 18, 21, 22, 25,
34, 43, 45 och 47 §§ ordet "rättshjälpsnämnd" i olika böjningsformer
skall bytas ut mot "rättshjälpsmyndighet" i motsvarande form,

dels
att 3, 4, 5, 8, 28, 30, 31, 32, 33 och 49 §§ samt rubrikerna närmast före 31
och 33 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast
före 27 § skall lyda "Betalning och fastställande av rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift, avräkning med den rättssökande, biträde och bodelningsförrättare,"

dels
att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 8 a, 31 b, 31 c, 33 a och 33 b §§,
av följande lydelse.

Prop. 1988/89:117

Nuvarande
lydelse

För
handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde JÖr rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän
rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd
inom vars verk-santhet.sområde den rättssökande är bosatt eller, om den
rättssökande är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är
bosatt I landet eller dödsbo .efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet
av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer

Skall ärende om
rättshjälp genom ojJéntUgl biträde handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd Inom vars verksamhetsområde den som åtgärden
avser är bosatt eller, i fråga om den som ej är bosatt i landet, av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer.

Om ersätming för utlägg
vid rådgivning skall Jästställas, skall ärendet haiulläggas av den
rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen.

Rällshjälpsnämnd
står under tlll-

3 §

Föreslagen
lydelse

För
handläggning av vissa ärenden om rättshjälp fmns en rättshjälpsmyndighet.

Lagenomtryckt
1983:487. Senaste lydelse av 5 a § 1988:1295.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:117

syn
av domstolsverket.

Regeringen Jår förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar.
Vad .som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.

4f

Rättshjälpsnämnd består av ord- För
prövning av överklaganden i

förande, som skall vara lagfaren vissa fall enligt denna lag finns en

och erfaren i domarvärv, samt fyra rättshjälpsnämnd. Den består av en

andra ledamöter. Av dessa skall två ordförande, som skall vara eller ha

vara advokater, en anställd på all- varU ordinarie domare, samt fyra

män advokatbyrå och en enskilt andra ledamöter. Av dessa skall två

verksam. De två övriga skall vara vara advokater, varav en anställd

svenska medborgare och får inte på allmän advokatbyrå och en en-

vara underåriga eller ha förvaltare skilt verksam. Samtliga ledamöter

enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. skall vara svenska medborgare och

får
inte vara underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. För ordförande
skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ordförande äger
motsvarande tillämpning på ersättare. 1 övrigt får regeringen utse erforderligt
antal ersättare.

5§

Rättshjälpsnämnd
är beslutför Rältshjälpsnämnden är beslutför

med
ordföranden och minst två med ordföranden och minst två

andra
ledamöter, av vilka en icke är andra ledamöter, av vilka en inte är

advokat.
Vid avgörande av ärende, advokat. Vid avgörande av ärende,

som
är av principiell betydelse eller som är av principiell betydelse eller

annars
av särskild vikt, skall dock annars är av särskild vikt, skall

samtliga
ledamöter deltaga. dock samtliga ledamöter delta.

Rättegångsbalkens
regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres
av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

/
den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden
på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.

Allmän
rättshjälp får ej beviljas

1. i
angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom

riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för

rättshjälp,

2. utlänningar
som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte

fmns särskilda skäl för rättshjälp,

'
Senaste Ivdelse 1988:1295.

■Senaste
lydelse 1988:213. 3

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse Prop. 1988/89:117

3.
den som är eller har varit
näringsidkare i angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet, om det
inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i
övrigt.

4.
i fråga om anspråk som
överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i
syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp.

5.
för upprättande av
självdeklaration,

6.
för upprättande av
äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,

7.
i angelägenhet rörande
bodelning, om det inte med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas eller
sambornas personliga förhållanden finns särskilda skäl för rättshjälp, "

8.
om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på
väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

9.
ägaren eller tidigare
ägare av 9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet
eller en byggnad i ange- en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som
avser fastigheten eller lägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om
han har eller borde byggnaden, om han har eller borde ha haft
rättsskyddsförsäkring eller ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat
liknande rättsskydd något annat liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten, som omfattar angelägenheten och

något annal inte följer av andra stycket,

10.
i angelägenhet rörande
trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller rörande
skadestånd som kan betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring; dock får
rättshjälp beviljas den skadelidande om angelägenheten är anhängig vid domstol
eller rör enbart annan skada än personskada,

11.
den som ej har befogat intresse
av att få sin sak behandlad.

I fäll .som avses I JÖrsta stycket 9 Jär rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst tre gånger
del basbelopp som anges I 6 § första stycket. Därvid beaktas endast kostnader
av .sådant slag som kan antas komma att betalas från den rätt.ssökandes
rättsskydd eller, om något sådant inte finns, kostnader som avses i 9 § andra
stycket.

I
fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel
beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under
förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i en viss
främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den staten, är bosatt
där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om allmän rättshjälp.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

Prop.1988/89:117

8a§

Vid prövningen av en ansökan om allmän rättshjälp i angelägenhet som
rör er.sätlning Ull en patient för behandlingsskada eller läkemedelsskada
skall särskild hänsyn tas lill den rält.s.sökandes personUga förhållanden.

28 §

/ mål eller ärende vid
domstol skall domstolen fastställa räti.s-hjälpsavgiften och i förekommande
fäll tilläggsavgiften I sambaiul med all den fastställer er.sätlning till biträde.
Finns ej biträde eller begär biträdet ej ei\sättnlng. fastställs rättshjälp.savgificn
när domstolen skiUer målet eller ärendet från sig dier när rättshjälpen upphör.
Vad nu .sagts gäller även otn rättshjälps-avgift och lillägg.savgiji tidigare
har fastställts för den rält.ssökande.

Ärden rättsliga
angelägenheten ej anhängig vid domstol, skall räll.s-hälpsnämnden fastställa räti.s-hjälp.savgiften
och tilläggsavgiften. Därvid skall första stycket tillämpas.

Rättshjälpsmyndigheten
.skall jäslslälla den rätt.ssökandes rätls-hjälp.savglft och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna JÖr rättshjälpen är slutligt bestämda. Skulle ylleriigare
kostnader visa sig .sedan avgiften jästsläUls. får dock ny avgift JaststäUas.

När
myndighet fastställt rätl.s-hjälp.savglften och I förekommande fäll tillägg.savgijien
skall genom de.ss försorg avräkning göras med den rätt.s.sökande och med
biträde eller bodelningsförrätlare.

Från er.sätlning lill
biträde eller bodelningsJÖrrättare enligt 22 . skall avräknas vadden rätt.s.sökande
enligt 27 § är skyldig atl utge till denne. Understiger ersättningen vad .som
skall avräknas, svarar biträdet eller boddningsföträttaren. om kostnader utöver
dennes ersättning uppkommit för rättshjälpen, mot staten JÖr mellanskillnaden.

Fastställs
rällshjälpsavgiften och tlllägg.savgiften till lägre belopp än del som den rält.ssökande
inbetalat.

Avräkning görs av rätlshjälps-myndlgheten.
.Avräkning med den rättssökande sker .så snart rälls-hjälpsavgifien och lilläggsavgljlen
har fastställts. Avräkning med biträde eller bodelningsförrättare görs när
ersättning till denne har Jäst-.stäUt.s.

Regeringen eller, ejter
regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter om avräkningen.

■*
Senaste lydelse 1988:213..

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:117

får
återbetalning av mellanskillnaden anstå, om det finns anledning anta all högre
belopp kommer att fastställas på grund av ytterligare kostnader för
rättshjälpen.

Motparts ersättningsskyldighet
för kostnad för allmän rättshjälp

Ersättningsskyldighet hjälpskostnader

för rätts-

1
fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid domstol äger
I fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts
rättegångskostnad tillämpning utom beträffande er-.sättningför ränta. Motpart
eller annan som är ersättningsskyldig JÖr .sådana kostnader skaU åläggas att utge
ersättning enligt vad som sägs i 33 §.

Om det döms till
äktenskapsskillnad mellan makar efter gemensam ansökan och den ena maken har åt-njulit
allmän rättshjälp, skall rätten ålägga den andra maken att betala staien
hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om maximibeloppet för den andra makens
rättshjälpsav-gljt skulle ha varit lägre än häljten av rättshjälpskostnaderna,
skall åläggandet dock begränsas UU vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet
skall inte åläggas, om beloppet understiger en viss av regeringen Jästställd
gräns. Ersättningsskyldighet skaU heller inte åläggas om det med hänsyn till omständigheterna
annars är obilligt.

Har
bodelningsförrättare JÖrordnats och har ena maken eller .sambon åtnjutit
allmän rättshjälp, skall rältshjälpsnämnden med motsvarande tillämpning av
andra stycket besluta om kostnaderna för bodel-ningsförrättaren och JÖr
utredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet får
verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän domstols dom.

Bestämmelser i lag om
ansvar JÖr motparts kostnader i rättegång eller annat motsvarande förfarande
gäller även ifråga om motpartens rättshjälpskostnader Ersättning för ränta
skall dock inte betalas.

Den som är
ersättningsskyldig for rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala
ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift.
Återstoden skall betalas UU staten. Om den ersättningsskyldige har ålagts att
ersätta endast en del av rättshjälps-kostimderna, skall han betala ersättningen
till den rättssökande och till staten med motsvarande fördelning.

Om rättshjälp har
beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt utsökningsbalken, skall
sådan särskild avgift enligt JÖrordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter som
har tagits ut av motparten fördelas enligt bestämmelserna i andra stycket.

' Senaste lydelse 1988:213.

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:117

Om
den rätls.sökandes rätl.s-hjälpsavgift och lillägg.savgtft tillsammans med den
er.sätlning .som maken har ålagts att betala enligt andra och tredje styckena
eller som medpart har ålagts att betala enligt 31 a§ överstiger rättshjälps-kostnaderna,
skall den rätt.s.sökande berättigas att Jå tillbaka den över-skjuiande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas otn fördelning av kostnader mdlan parter,
äger därom .gällande bestämmelser motsvarande lilllämp-ning i fråga om
kostnaderna Jör allmän rättshjälp ål pari. Därvid skall betalnlngsskyldighel
åläggas för des.sa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan
angivande av bestämt belopp.

31
b§

Om rätten dömer till äktenskapsskillnad ejier gemensam ansökan av makar
och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala häljten
av rättshjälpskostnaderna till staten. Han är dock inte skyldig att betala mer
än vad som motsvarar det maximibelopp jör rätlshjälpsavgift .som skulle ha
gällt för honom om han haft allmän rättshjälp.

Ersättning.sskyldighet enligt för.s-ta stycket föreligger inte om
beloppet understiger en viss av regeringen fästställd gräns, om den make .som inte
har rättshjälp haft kostnader jÖr eget ombud som överstiger avgijien för en
timmes rådgivning enligt denna lag eller om del annars är oskäligt med hänsyn
lill omständigheterna.

Om en bodelnlng.sJÖrrätlare har JÖrordnats i ett ärende där endast den
ena tnaken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig
att enligt de grunder .som anges i förslå och andra styckena betala
kostnaderna for bodd ni ngsförättaren och för utredning som denne har beslutat
om.

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:117

31
cl

Otn den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat
ökade kostnader JÖr rättshjälpen, skall han ersätta staten dessa kostnader
oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnaderna i övrigt skall fördelas.
Motsvarande gäller den rätt.ssökandes ställföreträdare.

32 i

När mål eller ärende i
vilket part har allmän rättshjälp avgörs, skall beslut .samtidigt meddelas
angående er.sättning.sskyldlghei enligt 31 eller 3la§.

När en borgenär har beviUais
allmän rättshjälp I angelägenhet .som rör försättande i konkurs, skall beslut
om ersätinlng.sskyldlghet meddelas senast I .samband med all utdelningen i
konkursen fastställs.

Om
summan av rättshjälpsavglj-len, tilläggsavgiften och den ersättning som medpart
eller annan har ålagts att betala med slöd av 31 a eller 31 b '§ överstiger
rättshjälpskostnaderna, skall den rättssökande få tillbaka den överskjutande
delen av sialen.

Om ersättning enligt 22
§ till biträde eller bodelningsJÖrrättare har Jästställts till ett lägre
belopp än summan av rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften, svarar denne mot staten,
inoin ramen för mellanskillnaden, för de rättshjälpskostnader .som överstiger
ersättningen.

Fördelning av
ersättning mellan staten och den som haft allmän rättshjälp

Förfarandet då
ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader fastställs

Om motpart eller annan
enligt 31/} JÖrsta eller femte stycket har ålagts er.sättning.sskyldlghei för rältshjälpskoslnader,
skall er.sätt-ningen betalas till den rätts.sökande med belopp som motsvarar rätls-hjälp.savglften
jämte tilläggsavgift och lill staien med återstoden.

Om
ersättningsskyldighet inte har ålagts till fullt belopp skall vad i första
stycket .sägs om rättshjälpsav-gtji och lillägg.savgiji avse de delar härav
.som svarar mot fördelningen av er.säilningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp bevUjais
sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningsbalken, skall bestämmelserna
i första och andra styckena om ersättning tillämpas

I samband med att
handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i vUkei. part har allntän
rättshjälp skall beslut meddelas om vilket belopp som .skall betalas enligt 31'
första stycket och 31 a-c§S. Om beslutet meddelas av annan än dom-.stol eller rättshjälpsmyndigheten,
skall betalningsskyldigheten bestämmas till att avse kostnaderna i deras
helhet eller viss kvotdel ulan alt ett bestämt belopp anges.

När en borgenär har
beviljats allmän rättshjälp i en angelägenhet som rör försättande i konkurs,
skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas senast i samband med all utdelningen
jäststälts.

'
Senaste lydelse 1988:213.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:117

också
i fråga om särskild avgift enligt JÖrordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter
som I ärendet uttagits hos motparten.

33
a §

Beslut enligt 28 §, 31 § andra och tredje styckena samt 32 § får
fattas av rättshjälpsmyndigheten genom automatisk databehandling av uppgifter
i elt av myndigheten fört register över rättshjälpskostnader.

33
b §

Beslut om ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader enligt 31 § andra
och tredje styckena och 31 bij tredje stycket får verkställas enligt bestämmelserna
i utsökningsbalken.

49
f 1 fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i
allmänhet gällerom talan mot beslut av domstolen.

Beslut
enligt denna lag av rätts- Beslut enligt denna lag av rälls-

hjälpsnämiid eller annan
förvalt- hjälpsmyndigheten eller annan

ningsmyndighet som ej
omfattas av förvaltningsmyndighet som ej om-

första stycket överklagas
hos be- fattas av första stycket överklagas

svärsnämnden. Beslut av utskriv- hos
rättshjälpsnämnden. Beslut

ningsnämnd överklagas dock
hos av utskrivningsnämnd överklagas

psykiatriska
nämnden. dock hos psykiatriska nämnden.

Beslut
av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte överklagas.

Talan
får ej föras mot besvärs- Rättshjälpsnämndens och psyki-

nämndens eller psykiatriska nämn- atriska nämndens beslut enligt den-

dens beslut enligt denna lag. na lag/år Inte överklagas.

Denna
lag träder i kraft, i fråga om 8 och 8 a §§ den 1 juli 1989, och i övrigt den
dag regeringen bestämmer.

'
Senaste lydelse 1988:213.

2 Förslag
till

Lagom ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 9 kap. 10 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande
lydelse.

Prop.1988/89:117

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Sekretessen enligt denna
paragraf gäller inte beslut i ärendet.

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Sekretess gäller hos rällshjälpsnämnd.
besvärsnämnden för rälis-hjälpen samt domstolsverket i ärende om rättshjälp

1.
för uppgift som angår den rättsliga
angelägenhet som ärendet avser.

2.
för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt, om det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos rältshjälps-myndigheien.
rättshjälpsnämnden samt domstolsverket i ärende om rättshjälp

1.
för uppgift som angår den
rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2.
för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt, om det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagen
omtryckt 1988:9.

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:117

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström,
Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om rättshjälpens organisation, m. m. 1
Inledning

Regeringen
uppdrog i februari 1987 åt domstolsverket att förbereda övergången till ADB-teknik
vid hantering av rättshjälpsärenden. 1 uppdraget ingick bl. a. att föreslå
lämpliga rutiner samt att ta fram underlag för beslut om systemkonstruktion och
upphandling av utrustning. Verket fick även i uppdrag att lägga fram förslag om
hur rättshjälpens administration bör vara organiserad i framtiden. Uppdraget
fullgjordes i och med att verket i december 1987 till regeringen överlämnade
rapporten ADB- hantering av rättshjälpsärenden m.m. (DV rapport 1987:11).
Rapporten har remissbehandlats.

Den
1 juli 1988 trädde omfattande ändringar i rättshjälpslagen (1972:429, RHL) i
kraft (prop. 1987/88:73, JuU 21, rskr. 193, SFS 1988:213). Vid
riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet frångicks regeringsförslaget i
ett par avseenden, där riksdagen anvisade andra lösningar och uppdrog åt regeringen
att närmare utarbeta förslag. Med anledning av riksdagens beslut upprättades
under våren 1988 inom justitiedepartementet promemorian (Ds 1988:43) Ett par
frågor om allmän rättshjälp i fastighetstvister och patientskadeärenden.
Promemorian har remissbehandlats.

Jag avser nu att ta upp de frågor som behandlats i domstolsverkets
rapport och i departementspromemorian. Till protokollet i detta ärende bör
fogas sammanfattningar av rapporten och promemorian som bilaga 1 och 2 samt
förteckningar över remissinstanserna som bilaga 3 och 4.

Sammanställningar
över remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns
tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 88 — 198 och 88-2410).

Jag
vill också nämna att jag har inhämtat yttrande från datainspektionen

enligt 2 a§ datalagen (1973:289) angående det register över rättshjälps

ärenden som, enligt vad jag strax skall återkomma till, avses föras med

hjälp av ADB. 11

Jag skall i detta ärende
vidare ta upp en fråga om justering av reglerna i Prop. 1988/89: 117 RHL
med hänsyn till regeringsformens krav på svenskt medborgarskap för ledamöter i
rättshjälpsnämnd (jfr JuU 1987/88:18). Jag tar upp den frågan i
specialmotiveringen till 4 § RHL.

Regeringen beslutade den 19 januari 1989 att inhämta lagrådets
yttrande över förslagen om ändringar i RHL och i sekretesslagen (1980:100). De
lagförslag som remitterades till lagrådet bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 5. Lagrådets yttrande, som avgavs den 23 februari 1989, bör
fogas till protokollet som bilaga 6.

Lagrådet
har i sitt yttrande i allt väsentligt godtagit lagförslagen, men har framställt
erinringar i några hänseenden. I samband med att jag behandlar de olika sakfrågor
och de enskilda paragrafer som berörs av yttrandet tar jag upp lagrådets
synpunkter. I förhållande till lagrådsremissen kommer jag att föreslå några
mindre ändringar av redaktionell natur.

2 Allmän motivering

2.1 Organisationsfrågor

2.1.1
Bakgrund

Frågor
som rör rättshjälpens organisation och utnyttjande av ADB-teknik vid
hanteringen av rättshjälpsärenden har tidigare behandlats av rättshjälpskommittén
(Ju 1982:01), som i delbetänkandet (Ds Ju 1983:9) ADB-hanteringen av
rättshjälpsärenden lade fram förslag om hur ADB-tekniken kan utnyttjas vid
hanteringen av ärenden om allmän rättshjälp och rättshjälp åt misstänkt i
brottmål. Betänkandet remissbehandlades och fick ett i huvudsak positivt
mottagande. Flera instanser uttryckte emellertid den åsikten att förslagen
endast kunde betraktas som en idéskiss och att ytterligare utredning krävdes
för att man skulle kunna ta slutlig ställning till frågorna.

Rättshjälpskommittén
återkom i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen (s.
215-217) med förslag om hur bl.a. rutinerna vid avräkning mellan staten och
den rättssökande borde utformas och regleras, om man använder ADB-teknik.
Förslagen i den delen möttes emellertid vid remissbehandlingen av stark kritik
från vissa håll. Även i betänkandet (SOU 1985:4) Rättshjälp. Offentliga
biträden, organisationsfrågor m. m. behandlade kommittén frågor om
rättshjälpens framtida organisation. Kommittén föreslog bl. a. en ny ordning
för överklagande av beslut som har fattats av rättshjälpsnämnd.

En
slutsats som kunde dras av rättshjälpskommitténs arbete var att flera moment i
rättshjälpshanteringen väl lämpade sig för hantering med hjälp av ADB-teknik.
Detta gällde framför allt avräkningsförfarandel, dvs. den ekonomiska
uppgörelsen mellan bl. a. den rättssökande, biträdet och staten efter att den
rättsliga angelägenheten har avslutats.

Ytterligare
utredning behövdes emellertid. Som tidigare nämnts fick

domstolsverket i uppdrag att göra utredningen. Målsättningen för arbetet 12

var att skapa en
effektivare hantering av rättshjälpsärenden till en lägre kostnad än i dag.

Den ADB-lösning som
domstolsverket föreslår ansluter i stor utsträckning till de förslag som
rättshjälpskommittén lade fram i sina betänkanden. Verket föreslår också
förändringar av rättshjälpens organisation och författningsändringar.

Prop. 1988/89:117

2.1.2
Beslutsbefogenheterna

Mitt förslag:
Huvuddragen i den nuvarande organisationen behålls. Vissa förändringar
genomförs dock. Domstolens befattning med ett rättshjälpsärende upphör i och
med att dess handläggning av den rättsliga angelägenheten avslutas. De åtgärder
som skall vidtas därefter skall utföras centralt med hjälp av ADB.

Domstolsverkets
förslag: Överensstärnmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig bakom domstolsverkets
förslag.

Skälen för mitt förslag: RHL
trädde i kraft den 1 juli 1973. Enligt den ursprungliga lydelsen av lagen fick
domstolarna i mål eller ärenden som handlades där fatta beslut endast i fråga
om ersättning till biträden o.d. Övriga beslut, t.ex. beviljande av rättshjälp
och förordnande av rättshjälpsbiträde, fattades av rättshjälpsnämnderna soiti var sex till antalet. I ett
inledande skede av ett rättshjälpsärende,' så länge kostnaderna för rättshjälpen
inte översteg det bidrag till kostnaderna som den rättssökande själv skulle
betala, kunde en advokat eller en biträdande jurist på en advokatbyrå
provisoriskt bevilja rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. I fråga om
offentligt biträde fattades besluten alltid av rättshjälpsnämnd.

Kort tid efter lagens
ikraftträdande riktades kritik mot det sätt på vilket rättshjälpen
organiserats. Systemet ansågs byråkratiskt och svårbegripligt och ägnat att
fördröja handläggningen av de rättsliga angelägenheterna. En utredning,
rättshjälpsutredningen (Ju 1975:07), tillsattes. Dess arbete, som redovisades i
betänkandet (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet, ledde till att man
år 1980 införde ett nytt system, som alltjämt tillämpas (jfr prop. 1978/79:90, JuU
30, rskr 268, SFS 1979:240).

Enligt det nuvarande
systemet beslutar domstolar i frågor om allmän rättshjälp i de mål eller
ärenden som handläggs där. Advokater och deras biträdande jurister har rätt att
helt på egen hand bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga
angelägenheter. I övriga fall beviljas allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnd.

I fråga om offentligt
biträde gäller numera som huvudprincip att beslutsbefogenheterna tillkommer
den myndighet söm handlägger det mål eller ärende vari biträde kan förordnas.
Undantag gäller för ärenden hos socialnämnd och för utlänningsärenden.
Länsrätt beslutar om offentligt biträde i ärenden hos socialnämnd medan
motsvarande beslut i utlänningsärenden fattas av rättshjälpsnämnd.

13

I det förslag till ny
utlänningslag som nyligen har remitterats till lagrådet Prop. 1988/89:117 föreslås
att beslutsbefogenheterna såvitt gäller rättshjälp i utlänningsärenden från
och med den 1 juli 1989 i stor utsträckning skall överföras till statens
invandrarverk och polismyndigheterna. Den myndighet som handlägger
utlänningsärendet skall besluta även i rättshjälpsfrågan. Om det i ett ärende
hos polismyndighet är aktuellt att avslå en ansökan, skall dock rättshjälpsnämnd
besluta även i fortsättningen.

I
och med att en stor del av beslutsfunktionerna inom rättshjälpen genom 1980 års
reform flyttades från rättshjälpsnämnderna till advokater och domstolar
minskade arbetsbelastningen hos nämnderna och antalet nämnder reducerades från
sex till fyra.

En
rättshjälpsnämnd består av en ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i
domarvärv, och fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater, en
anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Vid rättshjälpsnämnden
finns ett kansli. Nämnden får lämna över till tjänstemän vid kansliet att
avgöra ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse. För
prövning av överklaganden enligt rättshjälpslagen finns besvärsnämnden för
rättshjälpen. Besvärsnämnden består av en ordförande och sex andra ledamöter.
Ordföranden och ytterligare en ledamot skall vara lagfarna och erfarna i
domarvärv. Av övriga ledamöter skall två vara advokater, en anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt verksam. Besvärsnämnden är administrativt knuten till
domstolsverket i Jönköping.

När
man nu står inför en övergång till ADB-teknik inom rättshjälpsadministrationen
måste frågan på nytt ställas hur beslutsbefogenheterna inom rättshjälpssystemet
bör vara fördelade för att den mest ändamålsenliga ordningen skall uppnås. En
första avgörande fråga är därvid hur den framtida ärendeutvecklingen kommer att
gestalta sig. Domstolsverket har i sin utredning beräknat det totala antalet
rättshjälpsärenden de kommande åren till omkring 45 000 per år. Beräkningen
har gjorts mot bakgrund bl. a. av de ändringar avseende inkomstgränser och
rättshjälpsavgifter som gäller fr.o.m. den 1 juli 1988. Även om det är svårt
att med någon högre grad av exakthet göra beräkningar av detta slag, är det ett
rimligt antagande att ärendemängden kommer att ligga ungefär på den av verket
angivna nivån.

Enligt
domstolsverkets prognos kommer liksom i dag de flesta ärenden om allmän
rättshjälp att gälla ärenden med familjerättslig anknytning. 1 sådana ärenden
beviljas rättshjälp regelmässigt utan att man behöver någon mer ingående
prövning av behovet av rättshjälp. Som jag nyss nämnde får sedan år 1980
advokater och biträdande jurister på advokatbyråer själva bevilja rättshjälp i
sådana ärenden. Denna möjlighet utnyttjas i stor utsträckning. Det är en enkel
och billig ordning och det är sällan som besluten blir felaktiga. En
utgångspunkt vid bedömningen av rättshjälpens framtida organisation bör därför
vara att advokaterna får behålla sina nuvarande befogenheter.

I
domstolsverkets utredning diskuteras olika tänkbara modeller när det

gäller den framtida organisationen. Enligt utredningen finns det i princip

två huvudmodeller; en centraliserad där beslutsfattandet är koncentrerat 14

till
en eller några få myndigheter (rättshjälpsnämndsmodellen) och en decentraliserad
där beslutsfattandet är spritt på många myndigheter (organisationsmodellen).
Det finns också flera olika varianter av och kombinationer mellan dessa
modeller.

Jag delar domstolsverkets
uppfattning att det krävs starka skäl för att man skall ändra en organisation,
som numera fungerar i huvudsak väl. Det skall visserligen inte förnekas att det
finns sådant som talar för en ordning där rättshjälpshanteringen i större
utsträckning än i dag koncentreras till rätthjälpsnämnderna. Bl.a. skulle man
därigenom tillgodose intresset av en mer ingående prövning av frågan om
beviljande av allmän rättshjälp i vissa fall (jfr NJA 1982 s. 175 1 och II). Det finns emellertid också svagheter med en centraliserad
organisation. Eftersom det är domstolarna som i mål och ärenden vid domstol
lämpligen bör bestämma ersättningen till rättshjälpsbiträdena går det inte att
helt frikoppla domstolarna från rättshjälpshanteringen. Rättshjälpsnämndsmodellen
går därför inte att genomföra fullt ut och därmed blir dess fördelar
begränsade. Mot den bakgrunden talar enligt min mening övervägande skäl för att
nuvarande ordning i fråga om beviljande av rättshjälp behålls.

Den starkaste kritiken mot
den nuvarande organisationen har gällt att domstolarna i onödan tvingas syssla
med ekonomiadministrativa uppgifter, nämligen att fastställa rätthjälpsavgift
och tilläggsavgift, göra avräkning, ombesörja utbetalningar från staten och
bevaka att betalning sker till staten. Domstolsverket har föreslagit att dessa
uppgifter skall avlastas domstolarna och i stället föras över till en
rättshjälpsnämnd, som med hjälp av en centralt placerad dator skulle sköta
hanteringen. Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig positiva till
en sådan reform.

Även
jag anser det lämpligt att domstolarnas befattning med ett rättshjälpsärende
upphör i och med att deras handläggning av den rättsliga angelägenheten
avslutas. De åtgärder som behöver vidtas därefter bör ankomma på en
förvaltningsmyndighet. Att uppgifterna utförs centralt har både organisatoriska
och ekonomiska fördelar. Till de regionalpolitiska fördelar som ett sådant
arrangemang kan ha återkommer jag till när jag tar upp frågan om myndighetens
lokalisering.

Prop. 1988/89:117

2.1.3
Datorlösningen

Mitt förslag: I
ett första skede väljs en centraldatorlösning där all registrering och
hantering sker centralt. ADB-hanteringen decentraliseras längre fram i den
takt som domstolarna utrustas med datorer också för andra funktioner. Systemet
kommer därför senare att få en central — lokal struktur där registrering och
viss bearbetning kan ske lokalt och övrig bearbetning centralt.

Domstolsverkets förslag
överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har
tillstyrkt centraldatorlösningen. Även andra uppfattningar har dock förts
fram.

15

Skälen för mitt förslag: I
domstolsverkets utredning behandlas tre alter- Prop. 1988/89: 117 nativa
datalösningar. I den s. k. centraldatorlösningen rapporteras alla händelser i
rättshjälpsärenden från myndigheterna till den myndighet som innehar en
centraldator.

Som
ett andra alternativ presenteras en centraldatorlösning med lokal terminalåtkomst
. I denna modell registreras alla uppgifter lokalt genom terminaler som är
anslutna till centraldatorn. Myndigheterna kan via terminalen kontrollera vad
som finns registrerat för ett visst ärende, vilket minskar behovet att lokalt
föra anteckningar på t. ex. dagboksblad.

Det
tredje alternativet har en central — lokal datastruktur . Rent tekniskt kan
ett system konstrueras där all databehandling av rättshjälpsärenden sker
lokalt. Av praktiska skäl bör emellertid vissa funktioner skötas centralt, t.ex.
krav- och avstämningsrutiner samt bokföring av inbetalningar och
utbetalningar. Detta innebär att även ett decentraliserat ADB-system får en
central —lokal struktur på grund av att vissa bearbetningar ändå bör göras i
centraldatorn. Enligt denna tredje modell kan alla myndigheter som handlägger
rättshjälpsfrågor ha egna datorer. Myndigheterna registrerar ärendena i den
lokala datorn när de kommer in. Varje efterföljande händelse i ärendena
registreras därefter. Informationen i den lokala datorn kan därefter gå flera
olika vägar. Vid utbetalningar överförs vissa uppgifter till det statliga
betalningssystemet system S medan andra uppgifter förs över till centraldatorn.
Om målet eller ärendet överklagas förs informationen över till överinstansens
dator och överinstansens information läggs till den ursprungliga
informationen.

Denna
modell kan också kornbineras med centraldatorlösningen på så sätt att vissa
myndigheter rapporterar till den myndighet som har en centraldator.

Enligt
utredningen är det endast centraldatorlösningen som är lönsam om ett databaserat
system skall införas omgående. Alternativet central — lokal ADB-behandling blir
visserligen på sikt det mest lönsamma men kan endast genomföras successivt i
den takt som domstolarna datoriseras.

Alternativet
med en central —lokal struktur har visserligen många fördelar. Det är den
modell som är mest rationell och som innebär flest fördelar för domstolarna.
Dessa får tillgång till alla uppgifter som är lagrade i datorn. Servicen till
de rättssökande och rättshjälpsbiträdena är störst med denna lösning. Modellen
är emellertid inte ekonomiskt försvarbar annat än om den genomförs successivt
i den takt som domstolarna datoriseras övrigt. Det skulle därför dröja lång tid
innan ett sådant system kunde vara infört vid samtliga myndigheter.
Rationaliseringsvinsterna uppkommer sent i detta alternativ.

Jag
förordar mot denna bakgrund den renodlade centraldatodösningen. där
myndigheterna underrättar den myndighet som sköter centraldatorn genom att dit
sända över domar och ersättningsbesked m.m. Denna lösning kan genomföras
omgående och de resurser som frigörs ute på domstolarna kan användas till
andra angelägna arbetsuppgifter. Centraldatodösningen hindrar inte heller ett
senare, successivt genomförande av en ADB-lösning med central —lokal struktur.

Man
bör således snarast möjligt införa centraldatorlösningen och däref- 16

ter successivt gå över till
ett system med central —lokal struktur. Till de domstolar som har egna lokala
datorer, t.ex. Stockholms tingsrätt, kan decentraliseringen påbörjas så snart
erforderliga rutiner har utarbetats.

Prop. 1988/89:117

2.1.4
Rättshjälpsmyndigheten m.m.

Mitt förslag: De
nuvarande fyra rättshjälpsnämnderna ersätts av en enda rättshjälpsmyndighet,
som lokaliseras till Sundsvall. Myndigheten skall liksom de nuvarande
nämnderna stå under domstolsverkets tillsyn.

Domstolsverkets förslag:
En rättshjälpsnämnd behålls. Den lokaliseras till Stockholm. Domstolsverkets
funktioner avseende rättshjälpen organiseras om.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt domstolsverkets förslag. Olika
synpunkter har framförts i lokaliseringsfrågan.

Skälen för mitt förslag:
Den organisationslösning som jag har föreslagit i det föregående innebär att
antalet personer som sysselsätts inom rätts-hjälpsnämndsorganisationen kan
minskas avsevärt. Uppskattningsvis kommer det i framtiden att behövas ca åtta
tjänster för handläggare och femton för övrig personal.

Som framhålls i
domstolsverkets utredning har erfarenheterna under senare år visat att de
minsta rättshjälpsnämnderna är för Små för att verksamheten skall kunna drivas
rationellt. De minsta är den i Sundsvall, med 2 handläggare och 3,5 andra
anställda, och den i Malmö, med 2 handläggare och 5 andra anställda. Nämnden i
Göteborg har 3 handläggare och 5 andra anställda och nämnden i Stockholm 5
handläggare och 11 andra anställda. Så små myndigheter är sårbara. Verksamheten
kan störas allvarligt genom enstaka sjukdomsfall eller frånvaro av andra skäl.
Det har ibland varit svårt att vid behov förse nämnderna med vikariatspersonal.

En större myndighet kan
bättre anpassas till förändringar i arbetsvolymen. Vikariefrågor kan lösas
lättare och myndigheten blir mindre sårbar vid t. ex. sjukdomsfall.
Förutsättningarna är också ofta bättre att vidmakthålla och utveckla de
anställdas kompetens hos en myndighet som inte är alltför liten.

Som framgick av vad jag
nyss sade kommer det att behövas drygt 20 anställda för att klara
rättshjälpsnämndernas arbetsuppgifter i framtiden. Mot bakgrund av vad jag
anfört om de nuvarande rättshjälpsnämndernas sårbarhet och fördelarna med en
något större organisation anser jag att rättshjälpsfrågorna kommer att hanteras
mest effektivt, om de nuvarande fyra nämnderna slås ihop till en enda
myndighet. Jag förordar att så sker.

De ärenden som i dag
handläggs inom rättshjälpsorganisationen kan prövas av två kvalificerade
nämnder, rättshjälpsnämnden och — efter överklagande — besvärsnämnden för
rättshjälpen. Med endast en rättshjälpsmyndighet kvar finns det enligt min
mening inte längre skäl att behålla det systemet. Det är, som jag strax
återkommer till, i stället

17

2
Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 117

lämpligt
att besluten i första'hand alltid fattas på tjänstemannanivå med möjlighet för
den rättssökande att efter överklagande få ärendet överprövat av en särskilt
kvalificerad nämnd. Jag föreslår mot denna bakgrund att den nya myndigheten
kallas rättshjälpsmyndigheten och att ordet rättshjälpsnämnd förbehålls den
nämnd som prövar överklagade rättshjälpsärenden.

När
man bestämmer var rättshjälpsmyndigheten skall lokaliseras är det viktigt att
se till att det inom myndigheten finns personal med erfarenhet från
rättshjälpsområdet. Om man väljer att lägga myndigheten på en ort där det i dag
inte finns någon rättshjälpsnämnd är risken uppenbar att man förlorar den
kunskap som finns inom organisationen. Mot den bakgrunden måste det som DV
framhållit finnas starka skäl för att lägga myndigheten på en annan plats än
Stockholm, Göteborg, Malmö eller Sundsvall.

Domstolsverket
har föreslagit en lokalisering till Stockholm. Det finns naturligtvis en del
skäl som talar för detta, men enligt min uppfattning överväger de skäl som
talar i motsatt riktning. Arbetsmarknadsläget i Stockholm är sådant att det
ofta är svårt att rekrytera och behålla kvalificerad personal hos
myndigheterna.

Den nya
rättshjälpsmyndigheten bör enligt min mening i stället placeras i en region som
har behov av nya arbetstillfällen. En sådan region är Västernorrlands län. Den
nya rättshjälpsmyndigheten bör därför placeras i Sundsvall där det redan nu
finns en arbetsmarknad för juridiskt utbildad personal. 1 Sundsvall finns i dag
hovrätt, kammarrätt, tingsrätt, hyresnämnd och flera större
förvaltningsmyndigheter vilka kan utgöra en bas för rekrytering inte bara av
handläggare och andra anställda utan också av ledamöter i den nya
rättshjälpsnämnden.

Domstolsverkets
uppgifter enligt RHL innefattar bl. a. att föra talan mot beslut i fråga om
rättshjälp och att utöva tillsyn över verksamheten hos rättshjälpsnämnderna.
Dess befogenheter bör i princip kvarstå. Det följer redan av DV:s instruktion
att verket skall leda och samordna verksamheten. Någon särskild lagbestämmelse
om tillsyn av det slag som nu finns i 3 § RHL är därför inte längre nödvändig.

Prop. 1988/89:117

2.1.5
Fullföljdsordningen m.m.

Mitt
förslag: Rättshjälpsmyndighetens och andra förvaltningsmyndigheters beslut i
rättshjälpsärenden skall kunna överklagas till en rättshjälpsnämnd, som
kanslimässigt är knuten till rättshjälpsmyndigheten. Den nya
rättshjälpsnämnden ersätter den nuvarande besvärsnämnden för rättshjälpen.

Domstolsverkets
förslag: Den nuvarande fullföljdsordningen behålls.

Remissinstanserna:
Ingen erinran har framförts mot domstolsverkets förslag.

Skälen
för mitt förslag: Frågor om rättshjälp handläggs i dag dels vid domstol, dels
vid rättshjälpsnämnderna och vid vissa förvaltningsmyndig-

heter. En domstols beslut
i en rättshjälpsfråga kan överklagas i enlighet Prop. 1988/89: 117 med de
regler om fullföljd som i allmänhet gäller i fråga om beslut av domstolen.
Rättshjälpsnämndernas och förvaltningsmyndigheternas beslut överklagas däremot
till besvärsnämnden för rättshjälpen. Vid rättshjälpsnämnderna avgörs de mer
kvalificerade ärendena av nämnden som sådan och alltså inte av tjänstemän. När
det gäller de ärenden som handläggs inom rättshjälpsnämndsorganisationen finns
alltså möjlighet att få ärendet prövat i två av varandra oberoende nämnder, som
båda har ledamöter med särskild kompetens och erfarenhet från dömande verksamhet
och från det praktiska rättslivet.

Ett
av syftena med en särskild besvärsnämnd för rättshjälpen var att nämnden skulle
leda rättstillämpningen inom rättshjälpsområdet och samordna praxis från de
sex rättshjälpsnämnder som ursprungligen inrättades. Genom olika reformer har
emellertid tyngdpunkten i rättshjälpshanteringen allt mer kommit att
förskjutas från rättshjälpsnämndsorganisationen till advokater och domstolar. 1
dag handläggs endast en mindre del av rättshjälpsärendena vid
rättshjälpsnämnderna. Besvärsnämndens betydelse som ledare av
rättstillämpningen har härigenom minskat.

När
jag nu föreslår att verksamheten skall koncentreras till en enda rättshjälpsmyndighet
finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att behålla systemet med två
särskilt kvalificerade nämnder för prövning av rättshjälpsfrågor. En lämplig
ordning bör kunna erhållas om man i stället låter de grundläggande besluten
fattas av tjänstemän vid rättshjälpsmyndigheten och möjlighet ges den
rättssökande att efter överklagande få ärendet prövat av en nämnd som i likhet
med den nuvarande besvärsnämnden är sammansatt av särskilt kvalificerade
ledamöter. Instansordningen inom rättshjälpsorganisationen skulle därmed i
praktiken komma att överensstämma med den som gäller för rättshjälpsärenden hos
förvaltningsmyndigheterna (jfr 49 § andra stycket RHL).

Den
ordning som jag tänker mig skulle gestalta sig enligt följande. Till den
myndighet som ersätter de nuvarande rättshjälpsnämnderna — rättshjälpsmyndigheten
— knyts en rättshjälpsnämnd, som liksom den nuvarande besvärsnämnden består av
en jurist med domarerfarenhet som ordförande samt fyra andra ledamöter, varav
två advokater. Ett rättshjälpsärende som handläggs hos rättshjälpsmyndigheten
avgörs av en tjänsteman vid myndigheten. Om den rättssökande är missnöjd med beslutet
kan han begära omprövning hos myndigheten. Är rättssökanden missnöjd med det
omprövade beslutet, kan han överklaga till rättshjälpsnämnden. Nämndens beslut
skall — liksom den nuvarande besvärsnämndens — inte gå att överklaga. Även
beslut i rättshjälpsärenden som fattas av andra förvaltningsmyndigheter skall
kunna överklagas hos rättshjälpsnämnden. Som tidigare sagts kan sådana beslut
för närvarande överklagas till besvärsnämnden för rättshjälpen.

1 lagrådsremissen anförde jag att det kunde vara lämpligt att
omprövning av beslut skedde på en högre nivå inom rättshjälpsmyndigheten, t.ex.
av chefen för myndigheten. Jag framhöll vidare att de närmare formerna för omprövningen
fick regleras i myndighetens instruktion. Enligt lagrådet

19

kandessauttalandenuppfattassåattdet
kanbli frågaomenmeromfattande Prop. 1988/89: 117 omprövning hos
rättshjälpsmyndigheten än vad som följer av 27 § förvaltningslagen. Lagrådet
framhåller att avsikten med förslaget dock synes vara att omprövningen inte
skall kunna leda till att beslutet ändras till den enskildes nackdel. Lagrådet
förutsätter att de tilltänkta reglerna i myndighetens instruktion om formerna
för omprövning utformas på ett sådant sätt att de inte medför något hinder
eller någon fördröjning för rättssökanden när det gälleratt få till stånd en
överprövning av rättshjälpsmyndighetens beslut hos rättshjälpsnämnden. Under de
angivna förutsättningarna kommer det enligt lagrådets mening inte att medföra
något hinder att genom bestämmelser i instruktionen införa ett mera omfattande
system för omprövning än som följer av 27 § förvaltningslagen, jfr 3 §
förvaltningslagen.

Jag
vill med anledning härav klargöra att avsikten med förslaget inte är att införa
en mer omfattande omprövningsskyldighet än vad som följer av förvaltningslagen.
Omprövning skall alltså endast behöva ske om beslutet — till följd av nya
omständigheter eller av andra skäl — framstår som uppenbart oriktigt och då
omprövningen kan ske snabbt och enkelt utan att det blir till nackdel för den
rättssökande. Även med denna utgångspunkt vill jag dock inte utesluta att det
åtminstone i vissa fall kan vara lämpligt att omprövningen läggs på en högre
nivå inom myndigheten. Var inom myndigheten omprövningen skall ske och de
närmare formerna för denna kan, som jag framhöll i lagrådsremissen, regleras i
myndighetens instruktion.

Rättshjälpsnämndens
kansligöromål bör fullgöras av rättshjälpsmyndigheten. De som skall vara
föredragande inför nämnden bör däremot inte hämtas från myndigheten, åtminstone
inte i sådana ärenden där myndigheten fattat beslut i första instans. Det kan
i stället vara lämpligt att nämndens behov av föredragande i dessa fall
tillgodoses av hovrätten för Nedre Norrland och kammarrätten i Sundsvall.

2.2 Ett par frågor om allmän rättshjälp 2.2.1 Inledning

Den
I juli 1988 trädde omfattande ändringar i RHL i kraft (prop. 1987/88:73, JuU 21,
rskr. 193, SFS 1988:213). Ändringarna grundar sig i allt väsentligt på
rättshjälpskommitténs översyn av rättshjälpslagstiftningen och innebär bl. a.
att möjligheterna att få allmän rättshjälp har utvidgats genom att inkomstgränsen
höjts från 110 000 kr./år till nästan 170 000 kr./år. Vidare har egenavgifterna
i rättshjälpssystemet sänkts rejält. De förbättrade förmånerna finansierades bl.a.
genom att möjligheterna att få allmän rättshjälp i vissa skadeståndsärenden och
i angelägenheter rörande fastigheter begränsades.

Vid
riksdagens ställningstagande i lagstiftningsärendet godtogs regering

ens förslag på de allra flesta punkter. I ett par hänseenden innebar emeller

tid riksdagens beslut att regeringsförslaget frångicks och att andra lösning

ar förordades. Med anledning av riksdagens ställningstagande har inom

justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds 1988:43) Ett par frågor

om allmän rättshjälp i fastighetstvister och patientskadeärenden. Prome- 20

morian
har remissbehandlats. Jag behandlar dessa frågor i det följande Prop.
1988/89: 117 under skilda avsnitt.

2.2.2
Fastighetstvister

Mitt förslag:
Allmän rättshjälp skall i viss utsträckning kunna beviljas i
fastighetstvister, nämligen i sådana fall där rättsskyddsförsäkringen inte
räcker för att betala den rättssökandes kostnader. Det gäller den del av den
rättssökandes kostnader som överstiger tre gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begärdes. För
en ansökan som ges in under år 1989 blir gränsen 77 400 kr.

Promemorian!)
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser lämnar promemorians förslag utan erinran. En del
remissinstanser är kritiska till enskildheter i förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 8 § första stycket 9 RHL får ägaren av en fastighet
eller byggnad inte beviljas allmän rättshjälp i angelägenhet som avser
fastigheten eller byggnaden, om ägaren har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring
eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Fr.o.m. den I
juli 1988 har detta s.k. fastighetsundantag utvidgats så att rättshjälp inte
heller får beviljas en tidigare ägare av fastigheten eller byggnaden.

Rättsskyddsförsäkring kan
tecknas i flertalet försäkringsbolag och ingår normalt som ett obligatoriskt
moment i villa- och fritidshusförsäkringarna. I regel är försäkringsskyddet
maximerat på så sätt att från en enskild försäkring betalas högst ett viss
belopp, för närvarande vanligen 75000 kr. Beloppet är avsett att täcka såväl
egna kostnader som eventuella motparts-kostnader som den försäkrade kan bli
skyldig att ersätta, t.ex. om han förlorar målet. Försäkringsersättningen
betalas ut först när tvisten är slutligt avgjord, dvs. i allmänhet när domen i
målet har vunnit laga kraft. Det finns dock möjlighet att få förskott genom å conto-utbetalning.
Från försäkringsersättningen dras en självrisk som försäkringstagaren får stå
för. Denna uppgår vanligen till mellan 10 procent och 20 procent av kostnaderna.

1 de flesta tvister med
anknytning till fastigheter är rättsskyddsförsäkringarnas belopp tillräckliga
för att täcka uppkomna kostnader. Det finns emellertid tvister där kostnaderna
uppgår till betydligt högre belopp. 1 dessa fall får den enskilde själv svara
för de kostnader som inte täcks av försäkringen. Fastighetsundantaget omfattar
även de fall där rättsskyddsförsäkringens maximibelopp överskridits (jfr t.ex.
rättsfallet RH 1987:99).

Vid behandlingen av den
tidigare nämnda propositionen om förbättringar inom rättshjälpssystemet (prop.
1987/88:73) anförde en minoritet i justitieutskottet i sin av riksdagen
godkända reservation att den nuvarande

21

ordningen inte är
tillfredsställande och att möjligheterna till allmän rätts- Prop. 1988/89: 117 hjälp
i de angivna fallen blivit alltför begränsade. 1 enlighet med riksdagens
ställningstagande bör nu skapas en möjlighet till allmän rättshjälp i angelägenheter
som faller under fastighetsundantaget i 8 § första stycket 9 RHL när
rättsskyddsförsäkringen har utnyttjats intill det högsta ersättningsbeloppet.
En sådan ändring bör i princip ta sikte på alla angelägenheter som omfattas av
fastighetsundantaget, dvs. även mål med miljörättslig anknytning t.ex. enligt
miljöskadelagen (1986:225) eller miljöskyddslagen (1969:387), och så kallade mögelhusmål.

Vad
frågan nu gäller är hur en regel som skall tillgodose detta önskemål närmare
skall utformas. Utgångspunkten bör enligt min mening vara den principiella
uppläggning av regeln som har föreslagits i promemorian. Denna går i korthet ut
på att rättshjälp skall beviljas för den del av den rättssökandes kostnader som
överstiger ett belopp som i stort sett motsvarar rättsskyddsförsäkringarnas
nuvarande högsta belopp. Kring denna huvudtanke i förslaget råder inte heller
några delade meningar bland remissinstanserna.

Det
blir med en sådan uppläggning av regeln den rättssökande som i sin ansökan om
rättshjälp får ange de egna kostnader han har haft i tvisten. Har dessa uppgått
till minst det angivna gränsbeloppet, skall rättshjälp kunna beviljas. RHL:s
regler kommer därefter att gälla fullt ut. Det innebär bl.a. att den
berättigade på sedvanligt sätt erhåller de förmåner som följer av lagen och
vidare att han eller hon skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen genom
att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift.

Som
nyss nämndes betalar försäkringsbolagen regelmässigt ut försäkringsersättningen
först sedan tvisten är slutligt avgjord, dvs. i allmänhet när lagakraftvunnen
dom föreligger. Den rättssökande kan alltså vid ansökningstillfallet inte med
säkerhet säga om de kostnader han har haft kommer att bli ersatta fullt ut av
försäkringsbolaget. Avgörande för bedömningen av om rättshjälp skall beviljas
eller inte kan därför inte vara försäkringsbolagets ställningstagande i
ersättningsfrågan. Regeln bör i stället utformas så att den myndighet som
skall besluta i rättshjälpsärendet självständigt får bedöma om det angivna
gränsbeloppet har uppnåtts eller inte.

I
flertalet fall finns det anledning räkna med att tvisten redan har inletts vid domstol
när ansökan om rättshjälp ges in. Domstolen har då goda möjligheter att bedöma
i vad mån de kostnader som åberopas har varit nödvändiga och skäliga för att
tillvarata partens intressen. 1 allmänhet kommer det att gälla kostnader för
ombudsarvode, utredning och bevisning. Bedömningen av vilka kostnader som kan
godtas får ytterst göras mot bakgrund av vad försäkringsvillkoren föreskriver
och vad som sålunda kan antas komma att betalas ut i försäkringsersättning.
Jag återkommer strax till frågan vilka krav som kan ställas på den
rättssökandes kostnadsredovisning. Jag vill redan nu säga attjag inte anser
det rimligt att eventuella belopp avseende motpartens processkostnader som kan
komma att betalas ut från försäkringen skall kunna åberopas som kostnader för
den rättssökande.

Det
kan i undantagsfall tänkas förekomma att någon som inte har 22

tecknat
rättsskyddsförsäkring trots att sådan möjlighet har funnits har haft Prop.
1988/89: 117 kostnader i tvisten som uppgår till minst det angivna
gränsbeloppet. Även i sådana fall bör det enligt min mening vara möjligt att
bevilja rättshjälp. Bedömningen av vilka kostnader som kan godtas bör då
lämpligen ske mot bakgrund av RHL:s regler om vad som räknas som kostnader för
rättshjälpen.

När
rättshjälp beviljas knyts olika rättsverkningar till beslutet. Enligt 19 § RHL
betalar staten de kostnader som efter beslutet om rättshjälp uppstår i den
rättsliga angelägenheten. Det kan t.ex. gälla biträdeskostnad eller kostnader
för utredning eller bevisning. Vidare är den som har beviljats allmän
rättshjälp befriad från expeditionsavgifter vid domstol och från skyldigheten
att ställa säkerhet för kvarstad och andra liknande åtgärder. Det är mot denna
bakgrund angeläget att det inte framstår som tveksamt från vilken tidpunkt
rättshjälpen skall börja tillämpas. Jag delar den uppfattning som har framförts
under remissbehandlingen att "villkorade" beslut om allmän lättshjälp
— dvs. ett ställningstagande i fråga om rättshjälpen från myndighetens eller
domstolens sida redan innan den rättssökandes kostnader i tvisten har nått
dithän att försäkringen kan anses fullt utnyttjad — är ägnade att skapa
oklarhet i detta hänseende. Som några remissinstanser har framhållit skulle en
sådan ordning dessutom leda till onödigt merarbete, bl.a. när tvisten löses
innan rättshjälpen verkligen utnyttjas. Jag anser mot denna bakgrund att
rättshjälp bör kunna beviljas först när kostnaderna faktiskt har uppgått till
ett belopp som i princip motsvarar det högsta försäkringsbeloppet. Därmed
knyter regeln också naturligt an till bestämmelsen i 19 § RHL, som bl.a.
reglerar frågan vilken hänsyn som kan tas till kostnader i ärendet som har
uppkommit före ansökningstillfället.

I
princip bör alltså rättshjälp kunna beviljas först när rättsskyddsförsäkringen
faktiskt har utnyttjats intill högsta ersättningsbeloppet. Som tidigare nämnts
kan det emellertid i praktiken vara oklart när så är fallet; försäkringsbolagen
tar inte slutlig ställning till kostnadsanspråken förrän tvisten är slutligt
avgjord. Det är därför inte möjligt att knyta beslutet om rättshjälp till det
förhållandet att försäkringsersättningen till fullo har förbrukats. Som
föreslås i promemorian bör konstruktionen i stället vara den att det i
lagtexten anges ett gränsbelopp som kostnaderna i tvisten minst skall ha
uppgått till för att rättshjälp skall få beviljas. Gränsbeloppet bör i enlighet
med vad som uttalas i promemorian bestämmas som en multipel av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och bör ligga så nära räitsskyddsförsäkringarnas
nuvarande högsta ersättningsbelopp som möjligt. Den i promemorian föreslagna
gränsen vid tre basbelopp förefaller mig med hänsyn härtill vara en lämplig
avvägning.

Jag vill
i det sammanhanget framhålla att företrädare för försäkringsbo

lagen under remissbehandlingen av promemorian har uttalat att, om för

slaget genomförs, mycket talar för att flertalet bolag kommer att anpassa

ersättningsbeloppen enligt rättsskyddsförsäkringarna till det nu föreslagna

beloppet i rättshjälpslagen. Det finns alltså anledning att räkna med att

något glapp inte skall behöva uppstå mellan de båda systemen, som med

för att kostnaderna för den enskilde inte ersätts fullt ut vid en övergång 23

från försäkringen till
rättshjälpslagens ersättningssystem. Jag är medveten om att man från
försäkringsbolagens sida inte kan garantera att rättsskyddet i
fastighetstvister kommer att ligga kvar på den nuvarande nivån eller att
rättsskyddet över huvud taget kommer att finnas kvar som ett obligatoriskt
moment i försäkringarna. Jag avser emellertid att noga följa utvecklingen i
detta hänseende och är beredd att ta upp frågan om förutsättningarna för
allmän rättshjälp i fastighetstvister på nytt, om det visar sig påkallat.

När den rättssökande
ansöker om rättshjälp skall han, som framgått av det jag nyss sade, redovisa de
kostnader han har haft för tvisten. Kostnadsuppgifterna bör lämnas på heder
och samvete. Den rättssökande kommer därigenom att ådra sig straffansvar för
oriktiga uppgifter. Något krav bör därför inte ställas på att de uppgifter som
den rättssökande lämnar rörande sina kostnader i tvisten skall bestyrkas. I
likhet med vad som för närvarande gäller beträffande uppgifter om den
rättssökandes ekonomi behöver undersökning och kontroll av sökandens uppgifter
endast ske om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet.

Samtidigt står det klart
att den myndighet som beslutar i rättshjälpsärendet måste ha ett fullgott
underlag för att bedöma kostnadsfrågorna. Det är därför lämpligt att den
rättssökande redan i samband med ansökan ger in sådant material som kan tjäna till
vägledning i detta hänseende. Det kan t.ex. gälla en kostnadsräkning för att
bedöma ombudsarvodet eller en utredning eller ett utlåtande för att bedöma ett
åberopat konsultarvode. Täcks kostnaderna i tvisten av en rättsskyddsförsäkring
bör den rättssökande till sin ansökan även foga försäkringsvillkoren.

Jag förordar att reglerna
i 8 § RHL ändras i enlighet med det sagda. Om de förslag jag nu lägger fram
godtas, avser jag att senare för regeringen anmäla frågan om ändringar i
rättshjälpsförordningen (1979:938) med anledning av det jag anfört i fråga om
uppgiftsskyldighetens omfattning.

Prop.
1988/89:117

2.2.3
Tvister rörande skador inom hälso- och sjukvården

Mitt förslag:
Utrymmet vidgas för allmän rättshjälp i angelägenheter som rör ersättning till
patienter för behandlingsskada och läkemedelsskada. Vid prövning av en ansökan
om allmän rättshjälp i en angelägenhet som rör ersättning till en patient för
behandlingsskada eller läkemedelsskada skall särskild hänsyn tas till den
rättssökandes personliga förhållanden.

Promemorians förslag:
Promemorieförslaget tar enbart sikte på behand-lingsskadade patienter. 1 den
delen överensstämmer det i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har lämnat promemorians förslag utan erinran. Några
remissinstanser har framhållit att de problem som diskuteras i promemorian
förekommer även i ärenden inom läkemedelsförsäkringen.

24

Skälen
fdr mitt förslag: Sedan den I januari 1975 finns det ett särskilt Prop.
1988/89: 117 försäkringssystem för hälso- och sjukvården, kallat
patientförsäkring vid behandlingsskada. Ersättning enligt patientförsäkringen
utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att förutsättningar för
skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats genom fel eller
försummelse. Försäkringen gäller för behandlingsskada som har uppkommit i
direkt samband med hälso- och sjukvård. Behandlingsskadan skall vara av
kroppslig art och ha uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling
eller annan dylik åtgärd. Undantagna är sådana skador som är en följd av ett
nödvändigt risktagande i särskilt kritiska situationer. Vidare räknas som behandlingsskador
dels sådana som består i att ett sjukdomsföriopp på grund av diagnosfel inte
har behandlats på ett adekvat sätt, dels vissa olycksfalls- och
infektionsskador.

När
det gäller skador på grund av läkemedel har en försäkring liknande patientförsäkringen
kommit till stånd år 1978. Med läkemedelsskada förstås sjukdom eller annan
skada av kroppslig art som med övervägande sannolikhet har orsakats genom an
vändning a v läkemedel. Hit hör dock inte t. ex. sådana skador som beror av
utebliven effekt hos läkemedlet.

Ersättningskrav
enligt försäkringarna skall framställas senast tre år från den tidpunkt då
skadan först visade sig, när det gäller behandlingsskada dock inte senare än tio
år efter det skadan orsakades. Vid bestämmande av ersättningen tillämpas i
princip skadeståndsrättsliga normer. En del schabloner används. Bl. a. utgår
inte ersättning för vissa smärre skador. Åtagandena enligt försäkringarna är
för varje skadehändelse begränsade till 3 milj. kr. för varje skadad person.

Patientförsäkringen
och läkemedelsförsäkringen meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag.
Staten, sarritliga kommuner och landstingskommuner har anslutit sig till
patientförsäkringen. Även de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna är i
regel anslutna till denna försäkring. Vidare har samtliga i Sverige verksamma
läkemedelsföretag liksom staten (för apoteksbolagets del) anslutit sig till
läkemedelsförsäkringen.

Principiella
eller tvistiga skadeersättningsfall kan bedömas av patient-skadenämnden resp. läkemedelsskadenämnden.
Nämnderna utses av regeringen, försäkringsgivarna och försäkringstagarna. Om
ett nämndutlåtande inte godtas, kan ärendet hänskjutas till avgörande av
skiljemän.

Möjligheterna
att få allmän rättshjälp i ärenden som rör patientskada

eller läkemedelsskada är i dag begränsade. Detta hänger samman med att

patientskadenämnden liksom läkemedelsskadenämnden har ett eget an

svar för att utredningen i varje ärende blir fullständig och att den rättssö

kande därför normalt anses sakna behov av rättshjälpsbiträde. Enligt

besvärsnämndens praxis beviljas rättshjälp i dessa fall endast om det

föreligger särskilda skäl med hänsyn till sökandens personliga förhållanden

eller ärendets beskaffenhet eller om ärendet skall hänskjutas till avgörande

av skiljemän. Allmän rättshjälp med biträdesförordnande har medgetts i

några fall där sökanden inte hade iakttagit försäkringsvillkoret att krav

skall framställas inom viss tid från det skadan orsakats och därför avsåg att

väcka talan vid domstol (besvärsnärnndens avgöranden 702/80 och

1073/81). 25

Det är givet att en
behandlings- eller läkemedelsskada ofta kan vara Prop. 1988/89: 117 mycket
ingripande för den drabbade. Den kan få långvariga följdverkningar av både
fysisk och psykisk natur. Det är rimligt att staten så långt möjligt ställer biträdeshjälp
till förfogande för den som söker få ekonomisk ersättning för en skada som han
på detta sätt drabbats av utan egen förskyllan. Med hänsyn till riksdagens
ställningstagande i frågan får det anses angeläget att detta kommer till bättre
uttryck i RHL.

En
ändring av lagstiftningen bör — i enlighet med vad som sägs i promemorian — gå
ut på att vid prövningen av om allmän rättshjälp skall beviljas särskild vikt
skall fästas vid den skadades personliga förhållanden. Detta kan ske på det
sätt som har föreslagits i promemorian genom att i RHL införs en regel av
innebörd att prövningen av rättshjälpsfrågan skall ske under särskilt hänsynstagande
till sökandens personliga förhållanden. Regeln bör i enlighet med vad lagrådet
har anfört placeras i en ny paragraf, 8a§.

Vid
utskottsbehandlingen av frågan synes man främst ha diskuterat ärenden inom
patientförsäkringen. Som flera remissinstanser har varit inne på är problemen
emellertid desamma inom läkemedelsförsäkringen. Jag anser därför att den
utvidgade möjligheten till rättshjälp bör gälla även i de senare fallen. Den
nya regeln bör således omfatta ärenden avseende behandlingsskador eller
läkemedelsskador.

2.3 Ikraftträdande

De
förslag som jag tagit upp i det föregående i fråga om rättshjälpens organisation
och införandet av ADB-teknik vid hanteringen av rättshjälpsärenden kräver ett
relativt omfattande förberedelsearbete. 1 1989 års budgetproposition har jag
tagit upp frågan om medel till investerings- och utvecklingskostnaderna. Jag
avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt domstolsverket att vidta de
ytterligare förberedelseåtgärder som kan behövas. Siktet bör vara inställt på
att den nya ordningen skall kunna börja tillämpas senast den 1 januari 1991.
Med hänsyn till den osäkerhet som råder i fråga om behovet av förberedelsetid
bör det emellertid överlämnas åt regeringen att senare bestämma när de
lagändringar som berör organisationsförändringarna skall träda i kraft.

De
föreslagna ändringarna i 8 och 8 a §§ RHL avseende fastighetstvister och
tvister rörande skador inom hälso- och sjukvården bör träda i kraft den I juli
1989. Även tvister som har uppkommit före ikraftträdandet bör omfattas av de
nya reglerna. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.

2.4 Kostnadsberäkning

Kostnaderna
för investeringar och utveckling inför övergången till ADB

inom
rättshjälpssystemet har berörts i 1989 års budgetproposition. 1 övrigt 26

skall här bara sägas att
införandet av en mindre organisation i enlighet Prop. 1988/89: 117 med vad
som förordats i avsnitt 2.1 kommer att starkt reducera kostnaderna för
rättshjälpsadministrationen.

Den
begränsning av det s. k. fastighetsundantaget som föreslagits i avsnitt 2.2.2
kan antas komma att leda till att rättshjälp beviljas i ytterligare ett mycket
litet antal fall per år. Å andra sidan kan rättshjälpskostnaderna i varje
enskilt sådant fall komma att bli relativt höga. Den ökning av statens kostnader
för den allmänna rättshjälpen som följer av det förslaget kan — med ledning av
de uppgifter som lämnats i promemorian — beräknas till 500 000 kr per år.

Förslaget
i avsnitt 2.2.3 att öka utrymmet för allmän rättshjälp i patientskadefall
kommer sannolikt inte att orsaka någon nämnvärd ökning av statens kostnader för
den allmänna rättshjälpen.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lagom ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

2.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

3§

Ändringarna
i paragrafen är en följd av att de nuvarande rättshjälpsnämnderna enligt
förslaget ersätts av en rättshjälpsmyndighet.

Den
nuvarande regeln i femte stycket om att domstolsverket skall utöva tillsyn över
rättshjälpsnämnderna har inte fått någon motsvarighet i den föreslagna
bestämmelsen. Domstolsverkets tillsynsfunktion framgår av verkets instruktion
(SFS 1988:317) och någon särskild lagregel om detta behövs inte. Någon ändring
i sak åsyftas inte.

4S

De
föreslagna ändringarna i denna paragraf är en följd av att besvärs

nämnden för rättshjälpen ersätts av en rättshjälpsnämnd, som skall pröva

överklagade rättshjälpsärenden. Nämnden består enligt förslaget av en

ordförande, som skall vara eller ha varit ordinarie domare, och fyra andra

ledamöter. Av dessa skall två vara advokater, en anställd på allmän advo

katbyrå och en enskilt verksam. Denna sammansättning överensstämmer i

praktiken med vad som gäller för de nuvarande rättshjälpsnämnderna.

Den nya rättshjälpsnämnden blir därmed något mindre än den nuvarande

besvärsnämnden. Detta är motiverat av främst två skäl. För det första 27

finns
det i det nya systemet inte någon underinstans som är lika starkt Prop.
1988/89:117

sammansatt
som de nuvarande rättshjälpsnämnderna; huvudregeln är i

stället
att det är beslut av enskilda tjänstemän som skall överprövas av den

nya
nämnden. För det andra har rättshjälpslagstiftningen genom drygt 15

års
tillämpning fått en sådan praxisbildning att besluten numera bör kunna

fattas
i en mindre sammansättning än besvärsnämnden.

Enligt
bestämmelserna 18 kap. 2§ rättegångsbalken kan advokatsamfundet numera i
enskilda fall medge undantag från kravet att ledamot av samfundet skall vara
svensk medborgare. 1 fråga om myndigheter som lyder omedelbart under regeringen
gäller dock på grund av föreskrifterna i 11 kap. 9 § regeringsformen kravet på
svenskt medborgarskap. En advokat som inte är svensk medborgare kan därför inte
vara ledamot av rättshjälpsnämnden (jfr JuU 1987/88:18 s. 6 och KU:s yttrande l987/88:3y).
Bestämmelserna i den förevarande paragrafen har ändrats med hänsyn till detta.

Paragrafens
första och andra stycke, som är i sak oförändrade, gäller rättshjälpsnämndens beslutförhet
och regler om omröstning.

Bestämmelsen
i nuvarande tredje stycket om att tjänsteman vid nämnden i viss utsträckning
slutligt kan få pröva rättshjälpsärenden har fått utgå. Något utrymme för
sådana tjänstemannabeslut finns inte när nu nämnden har blivit
överprövningsinstans.

8§

I
första stycket anges elva situationer i vilka allmän rättshjälp inte får beviljas.
Punkten 9 utgör det s.k. fastighetsundantaget. Enligt detta får allmän
rättshjälp inte beviljas ägaren eller en tidigare ägare av en fastighet eller
byggnad i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller
borde ha haft rättskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som
omfattar angelägenheten. 1 ett tillägg till denna punkt har gjorts en
hänvisning till ett nytt andra stycke varigenom klargörs att undantaget gäller
om något annat inte följer av andra stycket.

1
det nya andra stycket återfinns den nya bestämmelsen om att allmän rättshjälp
under vissa förutsättningar kan beviljas i fastighetstvister. Bakgrunden har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2). Regeln har fått sin
utformning och placering i enlighet med lagrådets förslag.

Av
regelns utformning följer att det i princip åligger den rättssökande att själv
visa att kostnaderna för tvisten uppgått till sådant belopp att rättshjälp kan
komma i fråga. En annan sak är att man i regel får godta den rättssökandes
egna, under straffansvar lämnade uppgifter.

Har
den rättssökande en rättsskyddsförsäkring som gäller för angelägen

heten skall bedömningen av vilka kostnader som kan godtas göras mot

bakgrund av vad försäkringsvillkoren föreskriver. Som kostnad räknas

därvid endast kostnader av sådant slag som kan betalas från försäkringen.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen är det i regel inte möjligt 28

att
redan vid ansökningstillfället veta om de uppgivna kostnaderna kom- Prop.
1988/89:117

mer
att bli ersatta fullt ut av försäkringsbolaget. Den myndighet som skall

besluta
i rättshjälpsärendet får därför göra en självständig bedömning av

kostnaderna.
Kan det antas att dessa omfattas av försäkringen och uppgår

till minst det angivna
gränsbeloppet, skall rättshjälp beviljas. Självrisken

på försäkringen betalas av
den rättssökande och kan därför inte åberopas

som en ersättningsgill
kostnad.

När
det gäller frågan om motpartskostnaderna skall beaktas vid prövningen av om
rättshjälp skall beviljas kan sägas att rättsskyddsförsäkringen visserligen i
regel ersätter även sådana kostnader. Som jag nämnde i den allmänna
motiveringen är det emellertid inte rimligt att motpartskostnader räknas som
en kostnad för den rättssökande i detta sammanhang; enligt RHL är ju
motpartskostnader inte att anse som rättshjälpskostnader. Härtill kommer att
sådana kostnader vid ansökningstillfället inte är slutligt fastlagda, eftersom
målet då ofta inte är avgjort; i vart fall har domen eller beslutet då ännu
inte vunnit laga kraft. Motpartskostnaderna skall därför inte, när ansökan om
rättshjälp görs i de nu aktuella fallen, beaktas som en kostnad för den
rättssökande. Detta har på inrådan av lagrådet kommit till uttryck i lagtexten
genom att i bestämmelsen anges att det är den rättssökandes egna kostnader som
är relevanta i sammanhanget.

Något
krav på att den rättssökande skall ha en gällande rättsskyddsförsäkring eller
att han har utnyttjat en sådan uppställs inte i andra stycket. Om den
rättssökande saknar försäkring — men ändå faller under fastighetsundantaget i
punkt 9 — och har haft kostnader som uppgått till det belopp som anges i andra
stycket kan rättshjälp beviljas för de överskjutande kostnaderna. Som framgår
av lagtexten skall i det sammanhanget vid beräkningen av gränsbeloppet endast
godtas sådan kostnad som vid en tillämpning av RHL skulle ha ansetts som
kostnad för rättshjälpen.

Tredje
och Ijärde styckena motsvarar helt nuvarande andra och tredje styckena.

8a.§'

I
paragrafen har tagits in en särregel om möjligheterna att få allmän rättshjälp
i angelägenhet rörande ersättning till patienter för behandlingsskada eller
läkemedelsskada. Bestämtnelsen, som har utformats i enlighet med lagrådets
förslag, innebär att prövningen av rättshjälpsfrågan i dessa fall skall ske med
särskild hänsyn tagen till den rättssökandes personliga förhållanden.
Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

De
flesta ärenden som gäller ersättning för behandlingsskada eller läke

medelsskada klaras upp inom ramen för patientförsäkringen och läkeme

delsförsäkringen. Förfarandet inom dessa försäkringssystem är kostnads

fritt för den enskilde. Det ankommer på försäkringsgivaren att utreda ska

dan och se till att ärendet blir allsidigt belyst. För den skadelidande

uppkommer inga kostnader och något behov av rättshjälpsbiträde föreligger

normalt inte. Enligt besvärsnämndens praxis beviljas rättshjälp i dessa fall

endast undantagsvis, och det skall då föreligga särskilda skäl med hänsyn till 29

den sökandes personliga
förhållanden eller till ärendets beskaffenhet. Den Prop. 1988/89: 117 föreslagna
bestämmelsen syftar i första hand inte till att påverka möjligheterna att få
rättshjälp så länge angelägenheten på detta sätt handläggs inom ramen för
patient- eller läkemedelsförsäkringen. Den understryker dock i dessa fall — i
linje med den praxis som har utbildats — att den rättssökandes personliga
förhållanden bör tillmätas särskild betydelse vid prövningen av rättshjälpsfrågan.
I synnerhet gäller detta i den situationen att den skadelidande, sedan saken
utretts inom ramen för försäkringen, skall ta ställning till ett erbjudande om
ersättning från försäkringen.

Den
förordade förändringen berör främst den situationen att frågan om ersättning
har väckts vid allmän domstol. Vidare berör regeln den situationen att ärendet
har prövats inom försäkringssystemet och därefter hänskjutits till prövning av
skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Om
en ansökan om allmän rättshjälp avslås i de nu nämnda situationerna sker det
ofta med hänvisning till att den sökande saknar befogat intresse av att få sin
sak prövad. Den nu föreslagna ändringen i lagen syftar främst till att minska
möjligheterna att avslå en ansökan på denna grund. Bestämmelsen får dock
enligt sin ordalydelse även betydelse för prövningen av om den sökande har
behov av bistånd genom allmän rättshjälp (jfr 6 § första stycket RHL). Till
skillnad från vad som för närvarande gäller skall prövningen av om den
rättssökande har ett befogat intresse av att få sin sak prövad inte göras
enbart mot bakgrund de faktiska omständigheterna i ärendet, dvs. i vad mån det
materiellt sett framstår som mycket osannolikt eller helt uteslutet att
ärendet kan drivas med framgång. Även sökandens personliga intresse av att
kunna utnyttja alla möjligheter att få ersättning för sin skada bör beaktas.
Vid den bedömningen bör hänsyn särskilt tas till skadans omfattning och svårhetsgrad.
Utrymmet för att vägra den skadelidande rättshjälp bör generellt sett minska
ju svårare skadan är.

Den
föreslagna lagändringen syftar givetvis inte till att rättshjälp oavsett omständigheterna
alltid skall beviljas i ärenden som rör ersättning till patient för
behandlingsskada eller läkemedelsskada. Som redan framhållits bör även i
fortsättningen huvudregeln vara att rättshjälp ej behövs när ärendet handläggs
inom patient- eller läkemedelsförsäkringens ram. Och även i sådana fall där
ärendet går till domstol eller skiljeförfarande måste finnas utrymme att avslå
en ansökan om rättshjälp, t. ex. om den rättssökandes talan ter sig helt
utsiktslös eller om det framstår som ytterst osannolikt att han kan vinna
framgång. Den föreslagna bestämmelsen syftar emellertid till en för den
rättssökande något mer förmånlig tillämpning än vad som för närvarande gäller.
I de situationer där det kan vara tveksamt om rättshjälp skall beviljas eller
inte, skall den beslutande myndigheten kunna låta en mer generös inställning
grundas på den rättssökandes personliga förhållanden.

28§

De
föreslagna ändringarna i denna paragraf gäller frågan vem som skall

besluta i fråga om rättshjälpsavgift och tilläggsavgift och när detta skall

ske.

Av bestämmelsen i första meningen framgår att det är rättshjälpsmyn- 30

digheten som skall
fastställa rättshjälpsavgiften och i förekommande fall Prop. 1988/89: 117 en
tilläggsavgift. Detta skall gälla även i den situationen att den rättsliga angelägenheten
har handlagts vid domstol. Domstolen kommer således inte längre att behöva
fastställa dessa avgifter. Domstolens befattning med rättshjälpsärendet upphör
i samband med att domstolen avgör målet. Domstolen behöver inte heller i sin
dom eller sitt beslut särskilt ange summan av de totala rättshjälpskostnaderna.
Genom att varje utbetalning fortlöpande registreras, finns den uppgiften ändå
tillgänglig i ADB-systemet.

Av
bestämmelsen i första meningen följer att rättshjälpsavgift och eventuell
tilläggsavgift skall fastställas i princip endast en gång i varje rättslig angelägenhet.
Det skall ske när handläggningen är helt avslutad. Detta innebär att den dom
eller det beslut varigenom målet eller ärendet har avgjorts skall ha vunnit
laga kraft. Om biträdet klagar över den ersättning han har fått skall fastställandet
av avgiften anstå till dess att även frågan om biträdesersättningens storlek är
slutligt avgjord. Även i utomprocessu-ella angelägenheter skall handläggningen
vara helt avslutad innan avgifterna fastställs. Risk skall med andra ord inte
föreligga att ärendet kommer att behandlas vidare i något annat organ. Den
nuvarande ordningen där rättshjälpsavgiften fastställs i varje instans och
ibland mer än en gång per instans försvinner alltså.

Som
framgår av bestämmelsen i andra meningen skall ny avgift kunna fastställas om
det i något fall visar sig att det finns ytterligare kostnader som inte har
beaktats vid beslutet om rätthjälpsavgift. Denna regel är en säkerhetsventil
med tanke på t. ex. den undantagssituationen att någon del av den rättsliga angelägenheten
blir föremål för utomprocessuella förhandlingar efter det att målet slutligt
avgjorts i domstol.

Lagrådet
har i anslutning till denna paragraf tagit upp frågan om beslut angående
rättshjälpsavgift m.m. med anledning av ett avgörande i regeringsrätten (RÅ
1980 2:43). Jag vill med anledning av detta påpeka att det problem som lagrådet
tar upp väsentligen synes vara undanröjt genom de ändringar i 22 § femte och
sjätte styckena RHL, som trädde i kraft den I juli 1988 (se prop. 1987/88:73 s.
104-105).

30
§

Paragrafen
innehåller nya bestämmelser i fråga om avräkning med den rättssökande och med
biträdet, bl. a. när det gäller tidpunkt och beslutsbefogenheter. De nuvarande
bestämmelserna om själva avräkningsförfarande har utmönstrats ur paragrafen.

Enligt
bestämmelserna i JÖrsta stycket är det rättshjälpsmyndigheten

som skall göra avräkningen oavsett var den rättsliga angelägenheten har

handlagts. En domstol som handlägger ett mål där en part har rättshjälp

kommer således inte längre att behöva göra någon avräkning. Avräkning

med den rättssökande skall göras så snart rättshjälpsavgiften har fast

ställts. Som framgår av 28 § fastställs rättshjälpsavgiften endast en gång i

varje rättshjälpsärende. Det sker när handläggningen av den rättsliga ange

lägenheten är avslutad. Avräkning med biträde eller bodelningsförrättare 31

skall
göras när ersättningen till denne har fastställts. Avräkningen med Prop.
1988/89: 117 biträdet — och därmed också utbetalning av biträdesersättning —
kommer alltså även i fortsättningen att göras en gång för varje instans där den
rättsliga angelägenheten handläggs.

1
andra .stycket föreskrivs att regeringen eller domstolsverket får meddela
närmare föreskrifter om avräkningen. I dag finns regler om avräkning såväl i RHL
som i rättshjälpsförordningen, vilket gör regleringen mindre överskådlig. 1
fortsättningen kan en samlad reglering ske i förordningsform.

31
§

Paragrafen
motsvarar nuvarande 31 § första och femte styckena samt 33 § RHL. De nuvarande
bestämmelserna i 31 § andra-fjärde styckena har av redaktionella skäl förts
över till 31 b §, 32 § första stycket och 33 b § RHL.

I
första stycket — som ersätter nuvarande första och femte styckena — anges vad
som gäller i fråga om motparts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader.
Innebörden är — liksom enligt gällande rätt — att de regler om skyldighet att
ersätta förfarandekostnader som finns i andra lagar skall tillämpas även i
fråga om rättshjälpskostnaderna när den ena parten eller båda parterna har
rättshjälp. 1 tvistemål vid allmän domstol skall alltså rättshjälpskostnaderna
fördelas med tillämpning av reglerna om ersättningsskyldighet för
rättegångskostnader i 18 kap.RB medan t.ex. fördelningen av sådana kostnader i
mål om verkställighet av vårdnad eller umgänge vid de allmänna
förvaltningsdomstolarna skall göras med tillämpning av 21 kap. 13 § föräldrabalken.
Även för åtskilliga andra mål vid domstol och för angelägenheter som handläggs
vid vissa förvaltningsmyndigheter eller vid skiljenämnd finns regler om
fördelningen av förfarandekostnaderna som i enlighet med förevarande
bestämmelse skall tillämpas på rättshjälpskostnaderna.

Hänvisningen
till vad som i lag sägs om ansvaret för kostnader innebär att paragrafen i
vissa fall blir tillämplig även på annan än motpart. Så finns t.ex. i RB (18
kap. 7 och 12 §§) reglerom att även ställföreträdare, ombud eller intervenient
kan förpliktas att ersätta rättegångskostnader. Det är dock endast personer som
har uppträtt på samma sida som rättshjälps-havarens motpart som med stöd av
förevarande paragraf kan åläggas ersättningsskyldighet för
rättshjälpskostnader. Att rättshjälpshavaren eller hans ställföreträdare kan få
svara för rättshjälpskostnader framgår av 31 c § RHL i förslaget.

Bestämmelserna
i andra och tredje styckena motsvarar med vissa redaktionella ändringar de
nuvarande bestämmelserna i 33 § RHL.

31
b §

Paragrafen
innehåller särregler för ersättningsskyldigheten i vissa familje

rättsliga angelägenheter och motsvarar i sak nuvarande 31 § andra och 32

tredje styckena RHL.
Förutom redaktionella ändringar har undantagen Prop. 1988/89:117 från ersättningsskyldigheten
modifierats i enlighet med nuvarande praxis (jfr SOU 1984:66 s. 165).

31
c S

Paragrafen
motsvaras av nuvarande 29 § RHL. 1 den paragrafen finns bestämmelser om att
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften får överskridas om rättshjälpshavaren
eller hans ställföreträdare på grund av vårdslöshet eller försummelse har
förorsakat kostnader för rättshjälpen. En sådan bestämmelse är svår att inordna
i det datorstödda systemet utan att det uppkommer administrativa olägenheter.
Den förevarande paragrafen har därför utformats på så sätt att
betalningsansvaret har frikopplats från reglerna om rättshjälpsavgift. Har den
rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för
rättshjälpen skall han ersätta staten dessa kostnader oavsett hur ansvaret för
rättshjälpskostnaderna i övrigt skall fördelas. Beslut om detta skall enligt
33 § första stycket i förslaget meddelas i samband med att handläggningen av
målet eller ärendet avslutas.

Enligt
den nuvarande ordningen kan vårdslöshet från en ställföreträdares sida komma
att kostnadsmässigl belasta rättshjälpshavaren själv. Även en motpart i ärende
om bodelning eller äktenskapsskillnad kan få ökade kostnader till följd av
vårdslöshet av annan än honom själv, t.ex. rättshjälpshavaren eller hans
ställföreträdare (se t.ex. besvärsnämndens beslut nr 408/83). Dessa olägenheter
uppkommer inte med den föreslagna nya bestämmelsen. Om rättshjälpshavaren eller
hans ställföreträdare har orsakat kostnader för rättshjälpen genom vårdslöshet
skall den som har varit vårdslös åläggas att betala den extra kostnad som har
uppkommit. Den kostnaden skall därefter inte beaktas när rättshjälpsavgiften
och motpartens ersättningsskyldighet skall bestämmas.

32.1)

1
paragrafen finns för närvarande regler om beslut angående återbetalningsskyldighet.
Dessa har i förslaget flyttats till 33 §. I stället har i förevarande paragraf
tagits in regler om rätt att återfå för mycket erlagd rättshjälpsavgift och
tilläggsavgift samt om skyldighet för biträde m. fl. att ersätta
rättshjälpskostnader i vissa fall. Reglerna i första stycket motsvaras av 31 §
fjärde stycket RHL. Andra stycket i paragrafen motsvaras i sak av nuvarande 30
§ andra stycket RHL.

Varken
domstolarna eller rättshjälpsmyndigheten behöver i praktiken ta ställning till
de frågor som berörs i paragrafen. De kommer att kunna bevakas och skötas
maskinellt med datorstöd.

33
§

De
nuvarande reglerna i paragrafen om fördelning av ersättning mellan

staten
och den rättssökande har i förslaget flyttats till 31 § (andra och 33

3 Riksdagen 1988/89. I saml Nr 117

tredje
styckena). I stället har i paragrafen tagits in regler om förfarandet Prop.
1988/89: 117 vid fastställande av ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader.
Reglerna motsvaras närmast av nuvarande 32 §.

Enligt
gällande regler skall en domstol som avgör ett mål eller ärende samtidigt
bestämma dels om motparten skall vara ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader
och vilket belopp han i så fall skall betala, dels hur stor del av beloppet som
skall betalas till rättshjälpshavaren resp. staten. Enligt den föreslagna
ordningen skall dessa beslut istället fattas i två steg. Domstolen skall i
samband med att handläggningen av den rättsliga angelägenheten avslutas i den
instansen, dvs. i samband med dom eller slutligt beslut, endast besluta om hur
stort belopp som motparten skall betala. Detta sker med stöd av bestämmelserna
i JÖrsla stycket. Beslut om hur betalningen skall fördelas kommer därefter att
fattas när den rättsliga angelägenheten är definitivt avslutad. Detta senare
beslut kommer att fattas genom automatisk databehandling enligt de föreslagna
reglerna i 33 a§.

När
det gäller mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och bodelningsärenden
skall ingen uppdelning av ersättningen mellan rättshjälpshavaren och staten
ske utan hela ersättningen skall betalas till staten (31 b §). Detta gäller
också den betalningsskyldighet som kan åläggas medpart med stöd av 31 a §.
Domstolen eller rättshjälpsmyndigheten kommer därför i en sådan situation att
slutligt fatta beslut när det gäller ersättningsfrågan i samband med att
handläggningen av den rättsliga angelägenheten avslutas. Motsvarande gäller i
fråga om beslut som avses i 31

c § .

I
de fall där det kan bli aktuellt för en förvaltningsmyndighet eller skiljenämnd
att besluta om fördelning av kostnader skall enligt första stycket andra
meningen betalningsskyldighet åläggas för rättshjälpskostnaderna i deras
helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Detta hänger
samman med att storleken av rättshjälpskostnaderna inte är känd för myndigheten
eller skiljenämnden. Först när rättshjälpsmyndigheten har beslutat om
biträdets ersättning och övriga rättshjälpskostnader kan ersättningsskyldigheten
preciseras till visst belopp och ett beslut fattas om uppdelning av beloppet
mellan rättshjälpshavaren och staten.

Det
kan sättas i fråga om inte möjligheten att besluta om återbetalningsskyldighet
för rättshjälpskostnader i deras helhet eller till viss kvotdel även borde
gälla för domstolarna och rättshjälpsmyndigheten. Därigenom skulle t.ex.
domstolen vid målets avgörande enkelt kunna bestämma om återbetalningsskyldigheten
utan att behöva belastas med arbetet att summera rättshjälpskostnaderna. Att
jag ändå väljer den lösning som jag har föreslagit i det föregående beror
främst på att risken för rättsförluster för den återbetalningsskyldige
sannolikt blir mindre om det i domen eller beslutet direkt anges vilket belopp
som skall betalas tillbaka. Den återbetalningsskyldige får då redan genom
avgörandet klart för sig betalningsskyldighetens verkliga innebörd, vilket bl.a.
är ägnat att underlätta hans ställningstagande i fråga om överklagande. En
sådan regel bör också kunna

34

bidra
till att domstolen noggrant prövar skäligheten av de olika kostnader- Prop.
1988/89: 117 na. Regeln i andra stycket motsvarar helt nuvarande 32 § andra
stycket.

33
a §

I
paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådels förslag, anges att beslut
enligt 28 §, 31 § andra och tredje styckena samt 32 § får fattas genom
automatisk databehandling av uppgifter i ett register fört hos rättshjälpsmyndigheten.
Beslut meddelade på detta sätt får anses utgöra beslut fattade av
rättshjälpsmyndigheten (jfr prop. 1987/88:159 s. 110 f och NJA 1986 s. 105).
Förvaltningslagen (1986:223) blir tillämplig på besluten (prop. 1985/86:80 s.
57), vilket innebär bl. a. att lagens regler om motivering och omprövning av
beslut skall iakttas.

Lagrådet
har framhållit att den föreslagna ordningen att beslut skall fattas genom
automatisk databehandling i viss mån innefattar en principiell nyhet. Den
nyligen antagna vägtrafikskattelagen (1988:327) innehåller, liksom den tidigare,
visseriigen regler om beslut genom automatisk databehandling (36 §) men den
lagen upptar också särskilda regler om omprövning av sådant beslut. Dessa
regler innebär bl.a. att ett omprövningsbart beslut inte får överklagas (37 §
tredje stycket) och att den skattskyldige har rätt att begära slutligt beslut,
som i så fall meddelas på sedvanligt sätt och är överklagbart. Jag delar
lagrådets uppfattning att den stora flertalet fel som kan uppkomma vid
automatisk databehandling enligt förevarande paragraf kan hänföras till klara
misstag som sker när uppgifter om t.ex. rättshjälpsavgift och tilläggsavgift i
det särskilda fallet tillförs datorn för databehandling. Sådana misstag skall
rättas till inom ramen för omprövning enligt förvaltningslagen. Lagrådet har
också ansett sig kunna godta den föreslagna ordningen.

I
lagrådsremissen erinrades i en andra mening i paragrafen om att samtliga
myndigheter som använder registret är registeransvariga enligt datalagen
(1973:289). Lagrådet har ansett en sådan erinran överflödig och att den
dessutom, såsom den var utformad, kunde skapa svårigheter vid tillämpningen av
datalagen. Jag kan instämma i lagrådets uppfattning att en sådan bestämmelse
inte tjänar något annat ändamål än att utgöra en erinran om vilka myndigheter
som är registeransvariga enligt datalagen. Som lagrådet har föreslagit kan
bestämmelsen därför utgå. Det förtjänar dock framhållas att av datalagen och
dess förarbeten (prop. 1973:33 s. 119) framgår att samtliga myndigheter som
förfogar över registret eller någon del av detta är registeransvariga.

33
b i?

Beslut
som avses i 31 § andra och tredje styckena meddelas idag av

domstol och avgörandet kan därmed användas som exekutionstitel. För

att motsvarande beslut meddelade av rättshjälpsmyndigheten genom auto

matisk databehandling skall kunna verkställas fordras en särskild regel. 1

bestämmelsen anges därför att verkställighet av sådana beslut får ske enligt 35

bestämmelserna i utsökningsbalken.
Verkställighet får enligt den föreslag- Prop. 1988/89:117 na regeln också,
liksom för närvarande, ske beträffande beslut i bodelningsärenden enligt 31 b
§ tredje stycket (jfr nuvarande 31 § tredje stycket).

49
§

Ändringarna
i paragrafen är endast redaktionella och språkliga.

4.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

9
kap. 10 §

I
paragrafen har gjorts ändringar av redaktionell natur med anledning av förslaget
att de nuvarande rättshjälpsnämnderna och besvärsnämnden för rättshjälpen
ersätts av en rättshjälpsmyndighet och en rättshjälpsnämnd.

5 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.
lagom ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

2.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

36

Sammanfattning
av domstolsverkets rapport pp- 1988/89:117

(1987:11)
ADB-hantering av rättshjälpsärenden ''
'

m.m.

Rättshjälpskommittén
lade under våren 1983 i betänkandet (DsJu 1983:9) ADB-hantering av
rättshjälpsärenden fram ett förslag om datorisering av
rättshjälpsadministrationen. I sitt huvudbetänkande (Sou 1984:66) Den allmänna
rättshjälpen lade kommittén därefter fram förslag om ytteriigare datoriseringsåtgärder.
DV har fått i uppdrag av regeringen att utreda frågan vidare och föreslå
lämpliga rutiner samt ta fram underlag för beslut om systemkonstruktion och
upphandling av utrustning. I uppdraget ingår även att lägga fram förslag om hur
rättshjälpens administration bör vara organiserad i framtiden.

Utredningen
behandlar i första hand frågan om hur administrationen av den allmänna
rättshjälpen bör organiseras och datoriseras. Rättshjälpsformerna rättshjälp
åt misstänkt i brottmål och rättshjälp genom offentligt biträde berörs endast i
begränsad omfattning. I avsnitt 2 lämnas en utföriig redogörelse för de
diskussioner som har förts i tidigare lagstiftningsärenden om
organisationsfrågor. I samma avsnitt ställs upp vissa grundläggande krav som
bör ställas på en framtida organisation. Det konstateras där att målsättningen
med DV:s arbete bör vara att skapa en organisation som — är enkel och
obyråkratisk — är kompetent och har tillgång till ett bra beslutsunderiag — är
lämplig för en ADB-lösning — är mindre kostsam än idag — inte medför de olägenheter
som dagens och tidigare prövade organisationsmodeller medför.

Ytterligare
en betydelsefull faktor för utformningen av organisationen är de framtida
rättshjälpsärendenas fördelning mellan olika rättsliga angelägenheter. Enligt
en prognos som redovisas i avsnitt 2.3 kommer i framtiden omkring 45 000
ärenden om allmän rättshjälp att anhängiggöras varje år. Av dessa kommer cirka
70 % att vara av sådan art att det kan antas att de kommer att handläggas vid
olika domstolar medan resten kan antas komma att handläggas utomprocessuellt
och vid olika förvaltningsmyndigheter.

1
avsnitt 2.4 konstateras att det i princip finns endast två huvudmodeller när
det gäller rättshjälpens framtida organisation, en centraliserad modell där
beslutsfattandet är koncentrerat till en eller några få myndigheter samt en
decentraliserad modell med ett spritt beslutsfattande på många myndigheter.
Inom och mellan dessa modeller finns det flera olika möjliga variationer och
kombinationer. De två huvudmodellerna har i utredningen benämnts rättshjälpsnämndsmodellen
och den nuvarande organisationsmodellen. 1 rättshjälpsnämndsmodellen skulle
några få rättshjälpsnämnder ha huvudansvaret för rättshjälpen. I den nuvarande
organisationen är beslutsfattandet uppdelat mellan cirka 150 myndigheter —
domstolar och rättshjälpsnämnder — och ett stort antal advokater. Som en
variant till rättshjälpsnämndsmodellen ställs upp en modell där
beslutsbefogenheterna i rättshjälpsfrågor är samlade hos rättshjälpsnämnder
och där domstolarna under handläggningen av den rättsliga angelägenheten har
en med

37

rättshjälpsnämnd parallell
beslutsrätt i vissa frågor. Som en variant av den Prop. 1988/89:117

nuvarande organisationen
ställs upp en modell där domstolarnas befatt- Bilaga 1

ning med ett
rättshjälpsärende upphör i och med att handläggningen

avslutas av det mål eller
ärende vari rättshjälp förekommer. De uppgifter

av ekonomiadministrativ
natur som skall fullgöras därefter skulle i stället

läggas på en
centralmyndighet. I samma avsitt redogörs också för de för-

och nackdelar som är
förenade med de olika modellerna.

I
av.i77/» 4 redogörs för tre olika datalösningar som är tänkbara. Den första är
en centraldatorlösning där den myndighet som innehar centraldatorn skulle få
underrättelser om händelser i rättshjälpsärenden genom att domstolarna och
rättshjälpsnämnderna i pappersform översänder domar, beslut och
ersättningsbesked. All registrering och hantering skulle ske centralt. Den andra
datorlösningen som redovisas är också en centraldatorlösning men domstolarna
skulle förses med terminaler som skulle kopplas till centraldatorn. 1 denna ADB-lösning
skulle registrering ske lokalt medan all bearbetning skulle ske centralt. Den
tredje ADB-lösningen som redovisas har central — lokalstruktur. Alladomstolarochövrigamyndighetersom
fårbesluta i rättshjälpsfrågor skulle förses med egna datorer. Registrering och
viss bearbetning skulle ske lokalt i dessa datorer. Vissa funktioner inom rättshjälpssystemet
utförs dock lämpligen centralt varför informationen skulle överföras från de
lokala datorerna till en centraldator där ytteriigare bearbetning skulle ske.

I
avsnitt 5 görs en genomgång av de ekonomiska konsekvenserna av olika datalösningar.

I
avsnitt 3 redogörs för de riktlinjer som bl. a. regeringen har utfärdat när det
gäller datoriseringsåtgärder inom den offentliga sektorn. Där konstateras bl.
a. att utvecklingen går mot mindre, lokala datorer.

Avsnitt
6 och 7 innehåller DV:s överväganden och förslag när det gäller val av
organisationsmodell och datalösning. Där konstateras att utnyttjandet av ADB-
teknik inte har sådan betydelse för organisationsfrågorna att det medför att en
viss organisationsmodell bör väljas före en annan. DV föreslår / avsnitt 6 att
dagens organisationsmodell behålls i huvudsak. Det avgörande skälet för DV:s
ställningstagande är att det är rationellt att den myndighet som handlägger en
rättslig angelägenhet också kan besluta i rättshjälpsfrågor. En stor nackdel
med dagens organisationsmodell är att domstolarna belastas med många uppgifter
av ekonomiadministrativ natur. Utnyttjandet av ADB-teknik innebär att sådana
uppgifter kan föras bort från domstolarna och i stället skötas med stöd av en
centralt belägen dator. Av det skälet föreslås i avsnitt 6 att domstolarnas
befattning med ett rättshjälpsärende skall upphöra i och med att den avgör den
rättsliga angelägenheten. Sådana åtgärder som fastställande av rättshjälps- och
tilläggsavgift, avräkning m.m. skall i fortsättningen utföras av rättshjälpsnämnd
även när den rättsliga angelägenheten handlagts vid domstol.

Slutligen
behandlas också i avsnitt 6 frågan om hur många rättshjälps

nämnder som skall finnas i framtiden. Enligt en prognos som DV gjort

kommer det att finnas underlag för åtta handläggartjänster och 15 övriga

tjänster inom rättshjälpsnämndsorganisationen. DV föreslår att en rätts

hjälpsnämnd skall behållas. 38

Centraldatodösningen är
den enda ADB-lösningen som blir lönsam om Prop. 1988/89:117 rättshjälpsadministrationen
skall datoriseras omgående vid samtliga myn- Bilaga 1 digheter. Om
datoriseringen sker successivt i den takt som domstolarna får tillgång till
datorer för andra funktioner är emellertid alternativet med central — lokal ADB-behandling
mest lönsamt. DV föreslår i avsnitt 7 att en centraldatodösning införs så snart
det kan ske och att ADB-behandling-en därefter successivt decentraliseras. När
decentraliseringen är fullt genomförd kommer systemet att ha central — lokal
struktur där viss bearbetning skall ske lokalt och övrig bearbetning centralt.

1
avsnitt 8 föreslås att beslut om rättshjälpsavgift och vissa andra beslut som
skall meddelas efter det att handläggningen av den rättsliga angelägenheten är
avslutad skall meddelas maskinellt genom ADB-behandling av uppgifter som finns
i ett av rättshjälpsnämnden fört register. Besluten skall inte behöva
kontrolleras eller skrivas under.

1
avsnitt 9 behandlas fullföljdsordningen samt vissa organisationsfrågor. DV
föreslår att besvärsnämden för rättshjälpen behålls som fullföljdsin-stans för
besvär mot beslut av rättshjälpsnämnd. Vidare föreslås att DV:s funktioner
avseende rättshjälpen organiseras om.

1
avsnitt 10 föreslås att den kvarvarande rättshjälpsnämnden lokaliseras till
Stockholm.

I
avsnitt 11 finns en beskrivning över rutinerna i det tänkta ADB-systemet.
Frågan om finansieringen av det nya systemet behandlas i avsnitt 12.

39

Sammanfattning
av promemorian (Ds 1988:43) Ett Pop. 1988/89:117 par frågor om allmän
rättshjälp i fastighetstvister Bilaga 2 och patientskadeärenden.

1
promemorian föreslås två ändringar i fråga om rätten till allmän rättshjälp.
Den ena berör fastighetstvister och den andra patientskadeärenden. Förslagen är
föranledda av riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (prop.
1987/88:73) om förbättringar inom rättshjälpssystemet.

I
fråga om fastighetstvisterna föreslås att allmän rättshjälp i viss utsträckning
skall kunna beviljas i angelägenheter som i och för sig omfattas av det s.k.
fastighetsundantaget. Del gäller den del av den rättssökandes egna kostnader
som överstiger ett belopp som motsvara tre gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs. För år 1989 blir
gränsen 77400 kr.

När
det gäller patientskadeärendena föreslås att utrymmet för allmän rättshjälp i
angelägenheter som rör ersättning till felbehandlad patient vidgas i fall där
rätten till ersättning enligt patientförsäkringen har preski-berats och i fall
som utan framgång har prövats inom försäkr ingssystemet. Vid bedömningen av om
den rättssökande skall anses ha befogat intresse av att få sin sak prövad skall
enligt förslaget särskild hänsyn tas till sökandens personliga förhållanden.

40

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig Prop-1988/89:117

över
domstolsverkets rapport (1987:11) om Bilaga
3

ADB-hantering
av rättshjälpsärenden m. m.

Yttranden
över rapporten har avgetts av Högsta domstolen. Regeringsrätten, Svea hovrätt,
Göta hovrätt. Kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Linköpings
tingsrätt, Falköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå
tingsrätt, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
besvärsnämnden för rättshjälpen, rättshjälpsnämnden i Stockholm,
rättshjälpsnämnden i Göteborg, rättshjälpsnämnden i Malmö, rättshjälpsnämnden
i Sundsvall, bostadsdomstolen, hyres-och arrendenämnden i Stockholm, hyres- och
arrendenämnden i Göteborg, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för
Mellansverige, arbetsdomstolen, datainspektionen, statskontoret,
riksrevisionsverket, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund,
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO)

Centralorganisationen
SACO/SR har överiämnat ett remissyttrande från medlemsförbundet JUSEK.
Landsorganisationen i Sverige (LO) har meddelat att orgaisationen inte avser
att yttra sig över rapporten.

41

4 Riksdagen 1988/89. 1 .saml Nr 117

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig pp- 1988/89:117

över departementspromemorian (Ds 1988:43) Ett Bilisa
4 par frågor om allmän rättshjälp i fastighetstvister och patientskadeärenden

Yttrande
över departementspromemorian har avgetts av justitiekanslern, domstolsverket,
besvärsnämnden för rättshjälpen, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockhoms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, rättshjälpsnämnden i
Stockholm, riksdagens ombudsmän, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, småhusskadenämnden, konsortiet för patientförsäkring. Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Folksam och Landsorganisationen i Sverige (LO).

42

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'

dels
att 5 a och 29 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 18, 21, 22, 25,
34, 43, 45 och 47 §§ ordet "rättshjälpsnämnd" i olika böjningsformer
skall bytas ut mot "rättshjälpsmyndighet" i motsvarande form,

dels att 3, 4, 5, 8, 28, 30,
31, 32, 33 och 49 §§ samt rubrikerna närmastfö-re 31 och 33 §§ skall ha
följande lydelse,

dels att i lagen skall
införas fyra nya paragrafer, 31 b, 31 c, 33 a och 33 b §§, av följande lydelse.

Prop.
1988/89:117 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

För
handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde JÖr rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän
rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd
inotn vars verksamhetsområde den rättssökande är bosatt eller, om den
rättssökande är dödsbo, den avlidne var bosatt. I Jråga om den .som ej är
bosatt i landet eller dödsbo efter den sotn ej var bosatt här, upptages ärendet
av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Skall ärende om
rättshjälp genom ofjentitgt biträde handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åtgärden
avser är bosatt eller, i fråga om den som ej är bosatt i landet, av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer.

Om ersättning för
utlägg vid rådgivning skall fastställas, skall ärendet handläggas av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen.

Rättshjälpsnämnd
står under tillsyn av domstolsverket.

Regeringen
Jår JÖrordna att rätts-

3 §

För
handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns en rättshjälpsmyndighet.

Lagen
omtryckt 1983:487. Senaste lydelse av 5 a § 1988:1295.

43

Nuvarande lydelse

hjälpsnämnd
skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande
tillämpning på sådan avdelning.

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:117 Bilaga 5

Rällshjälpsnämnd består av
ordförande, som skall vara lagfåren och erfaren I domarvärv, samt fyra andra
ledamöter. Av dessa skall två vara advokater, en anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt verksam. De tvä övriga skall vara svenska medborgare
och får inte vara underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

För prövning av
överklaganden i vissa JäU enligt denna lag finns en rättshjälpsnämnd. Den
består av ordförande, som skall vara eller ha varit ordinarie domare, samt fyra
andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater, en anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt verksam. Samtliga ledamöter skall vara svenska
medborgare och får inte vara underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken.

Regeringen
utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. För ordförande skall finnas
en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ordförande äger motsvarande
tillämpning på ersättare. 1 övrigt får regeringen utse erforderligt antal
ersättare.

5 §

Rättshjälpsnämnd är beslutför
med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en Icke är advokat. Vid
avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars av särskild
vikt, skall dock samtliga ledamöter deltaga.

Rältshjälpsnämnden är beslutför
med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en inte är advokat. Vid
avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars är av
särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter delta.

Rättegångsbalkens
regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres
av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

/
den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid rältshjälpsnämnden
på nämndens vägnar slutligt pröva rätlshjälpsärende.

%f

Allmän
rättshjälp får ej beviljas

1.
i angelägenhet som skall prövas
eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rättssökande är bosatt här
och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2. utlänningar som varken är eller tidigare varit
bosatta här, om dét inte finns särskilda skäl för rättshjälp,

' Senaste Ivdelse
1988:1295. " Senaste lydelse 1988:213.

44

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:117

Bilaga 5

3. den som är eller har varit närmgsidkare i
angelägenhet som har

uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl
för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt,

4.
i fråga om
anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5.
för upprättande
av självdeklaration,

6.
för upprättande
av äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,

7.
i angelägenhet
rörande bodelning, om det inte med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas
eller sambornas personliga förhållanden finns särskilda skäl för rättshjälp,

8.
om frågan om
rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket
stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

9.
ägaren
eller tidigare ägare av 9.
ägaren eller tidigare ägare av • en fastighet eller en byggnad i ange- en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet som avser fastigheten eller lägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har
eller borde byggnaden, om han har eller borde
ha haft rättsskyddsförsäkring eller ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd något annat liknande rättsskydd som
omfattar angelägenheten, som
omfattar angelägenheten och

något annat inte följer av ftärde stycket,

10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen

(1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande

ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skadelidande om ange

lägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart annan skada än per

sonskada,

11. den som ej har befogat intresse av att få sin sak
behandlad.

I'fråga om visst slag av ärenden som är talrikt
förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att
allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen
förordna att medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara
medborgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk
medborgare i fråga om allmän rättshjälp.

1 JäU som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas
när den rättssökandes kostnader i angelägenheten har uppgått till minst tre
gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid beaktas endast kostnader
av .sådant slag som kan antas komma att betalas från den rättssökandes
rättsskydd eller, om något sådant i nte finns, kostnader som avses I 9 § andra
stycket.

Vid prövningen av en ansökan om allmän rättshjälp i
angelägenhet som rör ersättning till en behand-

45

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

lingsskadad
eller läkemeddsskadad patient skall särskild hänsyn tas till den rättssökandes personUga
förhållanden.

Prop.1988/89:117 Bilaga
5

/ mål eller ärende vid
domstol skall domstolen Jästställa rättshjälpsavgiften och I förekommande fall
tilläggsavgiften i samband med att den fastställer ersättning till biträde.
Finns ej biträde eller begär biträdet ej ersättning, fastställs
rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller
när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rätthjälpsavgift och
tilläggsavgift tidigare har fastställts för den rätts.sökande.

År
den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, skall rättshjälpsnämnden
fastställa rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften. Därvid skall JÖrsta
stycket tillämpas.

Rättshjälpsmyndigheten
skall fastställa den rättssökandes rätt.s-hjälpsavgift och tilläggsavgift, så snart
kostnaderna för rättshjälpen är slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften fastställts, Jår dock ny avgift fastställas.

När myndighet
fastställt rätts-hjälpsavgijien och i förekommande JäU tilläggsavgiften skall
genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde eller bodelningsJÖrrättare.

Från
ersättning till biträde eller bodelningsJÖrrättare enligt 22 § skall avräknas
vadden rättssökande enligt 27§ är skyldig att utge till denne. Understiger
ersättningen vad som skall avräknas, svarar biträdet eller bodelningsfÖrrättaren,
om kostnader utöver dennes ersättning uppkommit för rättshjälpen, mot staten
för mellanskillnaden.

Fastställs
rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften tiU lägre belopp än det sotn den rälLssökande
inbetalat, får återbetalning av mellanskillnaden anstå, om det finns anledning
anta att högre belopp kommer att JaststäUas på grund av ytterligare kostnader
för rättshjälpen.

Avräkning görs av
rättshjälpsmyndigheten. Avräkning med den rättssökande sker så snart rättshjälpsavgiften
och tilläggsavgiften har JästsläUls. Avräkning med biträde eller bodelningsförrättare
görs när ersättning till denne har Jäst-ställts.

Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter om avräkningen.

'
Senaste lydelse 1988:213.

46

31 f

Nuvarande
lydelse

Motparts
ersättningsskyldighet för kostnad för allmän rättshjälp

1
Jråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid domstol
äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag otn parts
rättegångskostnad tillämpning utom beträifande ersättning for ränta. Motpart
eller annan .som är ersältningsskyldig for sådana kostnader skall åläggas att utge
ersättning enligt vad .som sägs i 33 §.

Om det döms UU
äktenskapsskillnad betalas till staten. Om den mellan makar efter gemensam
ansökan ersättningsskyldige har förpliktats och den ena maken har åtnjutil att ersätta
endast en del av allmän rättshjälp, skall rätten rättshjälp.s-kostnaderna,
skall han ålägga den andra maken att betala betala ersättningen Ull den staten
hälften av kostnaderna JÖr rättssökande och till staten med rättshjälpen. Om maximibeloppet
for den andra makens rättshjälpsavgtft skulle ha varit lägre än häljten av
rättshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock be-grän.sas till vad som
motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall inte åläggas, om beloppet
understiger en viss av regeringen Jästställd gräns. Ersättningsskyldighet
skall heller inte åläggas om det med hänsyn till omständigheterna annars är
obilligt.

Har
bodelningsJÖrrättare förordnats och har ena maken eUer sambon åtnjutit allmän
rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden med motsvarande tillämpning av andra
stycket besluta om kostnaderna JÖr bodelningsfÖrrättaren och för utredning som
denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet får verkställas
enligt vad sotn är föreskrivet om allmän domstols dom.

Otn
den rättssökandes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift till-

Föreslagen
lydelse

Ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnader

Bestämmelser
i lag om ansvar för motparts kostnader t rättegång eller annat motsvarande
förfarande gäller även Ifråga om motpartens rättshjälpskostnader. Ersättning
för ränta skall dock inte betalas.

Den som är
ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala
ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift.
Återstoden skall betalas till staten. Om den ersätt-ning.sskyldige har
förpliktats att ersätta endast en del av rättshjälpskostnaderna, skall han
betala ersättningen till den rättssökande och till staten med motsvarande JÖrdel-nlng.

Om rättshjälp har
beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt utsökningsbalken, skall
sådan särskild avgift enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter som
har tagits ut av motparten fördelas enligt bestämmelserna I andra stycket.

Prop. 1988/89:117 Bilaga 5

' Senaste lydelse
1988:213.

47

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:117

Bilaga
5 sammans med den ersättning som

maken har ålagts att betala enligt andra och tredje styckena eller som
medpart har ålagts att betala enligt 31 a§ överstiger rättshjälpskostnaderna,
skall den rällssökande berättigas att få tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om JÖrddning av kostnader mellan parter,
äger därom gällande bestämmelser motsvarande tilllämp-nlng i fråga om
kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalning.sskyldighet
åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller lill viss kvotdel utan
angivande av bestämt belopp.

3lb §

Om rätten dömer till äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan av makar
och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala häljten
av rättshjälpskostnaderna UU staten. Han är dock inte skyldig att betala mer än
vad som motsvarar det maximibelopp för allmän rättshjälp som gäller för honom.

Ersättningsskyldighet enligt första stycket föreligger inte om beloppet
understiger en viss av regeringen fastställd gräns, om den andra maken haft
kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en timmes rådgivning
enligt denna lag eller om det annars är oskäligt med hänsyn till
omständigheterna.

Om en bodelningsförrättare har förordnats i ett ärende där endast den
ena maken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig
att enligt de grunder som anges i första och andra styckena betala kostnaderna
för bo-delningsförättaren och för utredning som denne har beslutat om.

3lc§

Om
den rättssökande genom

vårdslöshet eller JÖrsummdse har

föranlett ökade kostnader för rätts-

48

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

hjälpen,
skall han ersätta staien dessa kostnader oavsett hur ansvaret för
rättshjälpskostnaderna i övrigt skall fördelas. Motsvarande gäller den
rättssökandes ställföreträdare.

Prop.1988/89:117 Bilaga 5

När mål eller ärende I
vilket part har allmän rättshjälp avgörs, skall beslut samtidigt meddelas
angående ersättningsskyldighet enligt 31 eller 31a§.

När en borgenär har bevUjats
allmän rättshjälp I angelägenhet som rör JÖrsättande i konkurs, skall beslut
om ersättningsskyldighet meddelas senast i samband med att utdelningen i
konkursen fästställs.

Om summan av
rättshjälpsavgiften, Ulläggsavgijten och den ersättning som medpart eller
annan har ålagts att betala med stöd av 31 a eller 31 b§§ överstiger
rättshjälps-kostnaderna, skall den rättssökande Jå tillbaka den överskjutande
delen avsluten.

Om ersättning enligt 22
§ till biträde eller bodelningsförrättare har Jästställts till ett lägre
belopp än summan av rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften, svarar denne, otn
kostnader utöver ersättningen uppkommit för rättshjälpen, mol staten Jör
mellanskillnaden.

Fördelning av
ersättning mellan staten och den som haft allmän rättshjälp

Förfarandet då
ersättnings skyldighet för rättshjälpskostnader fastställs

Om
motpart eller annan enligt 31 § första eller femte stycket har ålagts
ersättningsskyldighet for rättshjälpskostnader, skall ersättningen betalas
till den rättssökande tned belopp som motsvarar rättshjälpsavgiften jämte tilläggsavgiji
och till staten med återstoden.

Otn
ersättningsskyldighet inte har ålagts Ull fullt belopp skall vad i JÖrsta
stycket sägs om rättshjälpsavgtft och tilläggsavgift av.se de delar härav som svarar mot fördelningen av
ersättningsskyldigheten.

Har
allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningsbalken,
skall bestämmelserna I forsla och andra styckena otn ersättning tillämpas också
i Jråga om särskild avgift en-

l samband med att
handläggningen avslutas i ett mål eller ärende I vilket part har allmän
rättshjälp skall beslut meddelas om vilket belopp som skall betalas enligt 31
§ första stycket och 31 a-c§§'. Om beslutet meddelas av annan myndighet än
domstol eller rättshjälpsmyndigheten, skall betalningsskyldigheten bestämmas
till att avse kostnaderna i deras helhet eller viss kvotdel utan att ett
bestämt belopp anges.

När
en borgenär har beviljats allmän rättshjälp i en angelägenhet som rör JÖrsättande
I konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas senast i samband med
att utdelningen fastställs.

' Senaste lydelse
1988:213.

49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:117

ligt
förordningen (1981:1185) om '

utsökningsavgifter som i ärendet uttagits hos motparten.

33 a §

Beslut enligt 28 §, 31 § andra och tredje styckena samt 32 § Jättas av
rättshjälpsmyndigheten genom automatisk databehandling av uppgifter i ett av
myndigheten fört register över rättshjälpskostnader. Rättshjälpsmyndigheten
och de andra myndigheter som JÖrfögar över registret är registeransvariga
enligt datalagen (1973:289).

33
b §

Beslut om ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader enligt 31 § andra
och tredje styckena och 31 b § tredje stycket får verkställas enligt bestämmelserna
i utsökningsbalken.

49
f I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i
allmänhet gällerom talan mot beslut av domstolen.

Beslut
enligt denna lag av rätts- Beslut enligt denna lag av rätts

hjälpsnämnd eller annan förvalt- hjälpstnyndigheten eller annan

ningsmyndighet som ej omfattas av förvaltningsmyndighet som ej om-

första stycket överklagas hos be- fattas av första stycket överklagas

svärsnämnden. Beslut av utskriv- hos rättshjälpsnämnden. Beslut av

ningsnämnd överklagas dock hos utskrivningnämnd överklagas dock

psykiatriska nämnden. hos psykiatriska nämnden.

Beslut
av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte överklagas.

Talan
får ej foras mot besvärs- Rältshjälpsnämndens och psyki-

nämndens eller psykiatriska nämn- atriska nämndens beslut enligt den-

dens beslut enligt denna lag. na lag./är inte överklagas.

Denna
lag träder i kraft, i fråga om 8 § den I juli 1989, och i övrigt den dag
regeringen bestämmer.

'Senaste
lydelse 1988:213. 50

2 Förslag
till

Lagom ändringi sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 9 kap. 10 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande
lydelse.

Prop.
1988/89:117 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Sekretess gäller hos
rättshjälpsnämnd, besvärsnämnden för rättshjälpen samt domstolsverket i ärende
om rättshjälp

1.
för uppgift som angår den
rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2.
för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt, om det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos
rättshjälpsmyndigheten, rättshjälpsnämnden samt domstolsverket i ärende om rättshjälp

1.
för uppgift som angår den
rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2.
för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt, om det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen
enligt denna paragraf gäller inte beslut i ärendet.

1
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft
den dag regeringen bestämmer.

Lagenomtryckt 1988:9.

51

Lagrådet Prop. 1988/89:117

Bilaga 6 Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1989 — 02 — 23

Närvarande:
f d. regeringsrådet Stig Nordlund, justitierådet Johan Lind, regeringsrådet
Sigvard Berglöf

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 19 januari 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till

1.
lagom ändring i
rättshjälpslagen (1972:429).

2.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan
Laven. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Lagen
orn ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

1
samband med att föredragande statsrådet behandlar frågan om möjligheten att
överklaga rättshjälpsmyndighetens beslut i rättshjälpsärenden har det gjorts
vissa uttalanden om den rättssökandes möjlighet att begära omprövning hos
rättshjälpsmyndigheten (avsnitt 2.1.5). Bl.a. anförs att det kan vara lämpligt
att omprövningen sker på en högre nivå inom myndigheten och att de närmare
formerna för omprövningen skall regleras i myndighetens instruktion.

För
rättshjälpsmyndigheten gäller förvaltningslagen (1986:223). Enligt 27 § i den
lagen skall en myndighet, som är första instans, själv ändra sitt beslut under
förutsättning bl.a. att beslutet är uppenbart oriktigt och att omprövningen av
beslutet kan ske snabbt och enkelt. Det har uttalats att det står bäst i
överensstämmelse med lagstiftarens intentioner att ett omprövningsbeslut enligt
27 § förvaltningslagen fattas på samma nivå inom myndigheten som det tidigare
beslutet (Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen, s. 332).

Uttalandena
i det nu aktuella lagstiftningsärendet kan uppfattas så att det blir fråga om
en mer omfattande omprövning än vad som följer av 27 § förvaltningslagen.
Avsikten synes dock vara att omprövningen inte skall kunna leda till att
beslutet ändras till den enskildes nackdel. Det får även förutsättas att de
tilltänkta reglerna i instruktionen om formerna för omprövning inte kommer att
medföra något hinder eller någon fördröjning för rättssökanden när det gäller
att få lill stånd en överprövning av rättshjälpsmyndighetens beslut hos
rättshjälpsnämnden.

Under
de angivna förutsättningarna torde det enligt lagrådets mening i och för sig inte
finnas något hinder att genom bestämmelser i instruktionen införa ett mer
omfattande system för omprövning än som följer av 27 § förvaltningslagen, jfr 3
§ förvaltningslagen.

8§

Paragrafen innehåller i dess nuvarande lydelse tre stycken. 1 första 52

stycket tas i elva olika
punkter upp fall när allmän rättshjälp inte får Prop. 1988/89:117 lämnas.
Bestämmelsen i andra stycket innebär att regeringen i fråga om Bilaga 6 visst
slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet
får förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas. Av tredje stycke följer
slutligen att regeringen under vissa förutsättningar får förordna att en
medborgare i en främmande stat ska|l i fråga om allmän rättshjälp vara
likställd med en svensk medborgare.

Första
stycket punkt 9 innehåller det s.k. fastighetsundantaget. Enligt det remitterade
förslaget skall punkten kompletteras med en hänvisning till ett fjärde stycke i
paragrafen. Kompletteringen innebär att fastighetsundantaget skall gälla.om
det inte följer något annat av fjärde stycket. Vidare föreslås att till
paragrafen skall fogas ett nytt fjärde och ett nytt femte stycke. Det fjärde
stycket innehåller en bestämmelse om att allmän rättshjälp kan under vissa
förutsättningar beviljas i fastighetstvister. Enligt lagrådets mening knyter
denna bestämmelse direkt an till förbudskatalogen i första stycket på ett
sådant sätt att den bör tas in i omedelbar anslutning härtill som ett andra
stycke i paragrafen. Paragrafens nuvaran de andra och tredje stycken bör med
hänsyn till deras innehåll placeras som respektive tredje och fjärde stycket.

Enligt
det föreslagna fjärde stycket kan rättshjälp beviljas när den rättssökandes
kostnader i angelägenhet som avser fastighet eller byggnad har uppgått till
minst tre basbelopp, varvid skall beaktas endast sådan kostnad som i det fall
sökanden har en rättsskyddsförsäkring kan komma att utgå på grund av
försäkringen. En rättsskyddsförsäkring täcker i regel såväl den rättssökandes
egna kostnader som eventuella motpartskostnader som han kan bli skyldig att
ersätta. En motpartskostnad är emellertid inte att anse som en
rättshjälpskostnad enligt RHL (jfr 9 § lagen) och enligt remissprotokollet
skall en motpartskostnad inte heller räknas som en kostnad vid beräkning av det
gränsbelopp om tre basbelopp då rättshjälp skall kunna beviljas. Hänsyn skall
endast tas till den rättssökandes egna kostnader, såsom biträdeskostnad eller
kostnader för utredningen eller bevisning, t. ex. kostnader för eget vittne
inräknat dennes resekostnader. Lagtextförslaget kan i denna fråga inte anses
ge ett entydigt klart besked. Enligt lagrådets mening bör i förtydligande syfte
anges att rättshjälp får beviljas när den rättssökandes egna kostnader i
angelägenheten uppgått till minst tre basbelopp.

1
förslagets femte stycke har det tagits in en särregel om möjligheterna att

få allmän rättshjälp i angelägenhet rörande ersättning vid behandlingsska

da eller läkemedelsskada. Vid prövningen av rättshjälpsfrågan skall i dessa

fall särskild hänsyn tas till den rättssökandes personliga förhållanden. Den

föreslagna regeln bör ses mot bakgrund av dels den allmänna bestämmel

sen beträffande tillämpningsområdet i 6 § — allmän rättshjälp beviljas

under vissa omständigheter om någon behöver sådant bistånd — dels

bestämmelsen i 8 § första stycket punkt 11 om att allmän rättshjälp inte får

beviljas den som inte har befogat intresse av att få sin sak behandlad. Av

remissprotokollet framgår att den föreslagna bestämmelsen syftar till en

för den rättssökande något mer förmånlig tillämpning än vad som nu gäller

och att i de situationer där det kan vara tveksamt om rättshjälp skall 53

beviljas den beslutande
myndigheten skall kunna låta en mer generös Prop. 1988/89:117 inställning
grundas på den rättssökandes personliga förhållanden. Det Bilaga 6 framhålls
också i remissen att rättshjälp i allmänhet inte behövs när ärendet handläggs
inom patient- eller läkemedelsförsäkringens ram och inte bör beviljas om den
rättssökandes talan vid domstol eller skiljeförfarande ter sig helt utsiktlös
eller om det är ytterst osannolikt att han kan vinna framgång. Även om således
ett relativt restriktivt beviljande av allmän rättshjälp är åsyftad vid
angelägenhet av ifrågavarande slag anser lagrådet att den föreslagna
bestämmelsen inte bör ha sin plats i en paragraf som främst syftar till att
reglera fall där allmän rättshjälp inte får beviljas. Enligt lagrådets mening
kan den föreslagna bestämmelsen inte heller fogas till någon annan av de
paragrafer som behandlar den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde.
Bestämmelsen bör lämpligen tas in i en särskild paragraf — förslagsvis i en ny
8 a §.

Beträffande
den föreslagna regelns utformning vill lagrådet framhålla att frågan om
patienter tillfogats sådan skada som anges i regeln eller ej kan vara helt
avgörande för prövningen av ersättningen. Den föreslagna lydelsen leder
närmast till att den rättssökandes personliga förhållanden skall beaktas endast
då fråga är om någon som faktiskt är behandlingsskadad eller läkemedelsskadad.
Lagrådet föreslår att en ny 8 a § får följande utformning:

"Vid
prövningen av en ansökan om allmän rättshjälp i angelägenhet som rör ersättning
till en patient för behandlingsskada eller läkemedelsskada skall särskild
hänsyn tas till den rättssökandes personliga förhållanden."

Lagrådets
förslag föranleder en komplettering av ikraftträdandebestämmelserna.

28 §

1
specialmotiveringen till den nya lydelsen av paragrafen anförs, att domstols
befattning med ett rättshjälpsärende upphör i samband med att domstolen avgör
målet. Detta uttalande tar sikte på förhållandena vid allmän domstol. Enligt 18
kap. 14 § rättegångsbalken skall nämligen en part, som vill ha ersättning för
rättegångskostnad, framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Någon
motsvarande bestämmmelse gäller däremot inte beträffande rättegångskostnad vid
förvaltningsdomstolar. Som framgår av RÅ 1980 2:43 har regeringsrätten funnit
att domstolen enligt rättshjälpslagen skall fastställa ersättning till biträde
även efter det domstolen avgjort målet. I sådant fall får
rättshjälpsmyndigheten fastställa ny avgift med stöd av andra meningen i
paragrafens nya lydelse.

Lagrådets
påpekande får betydelse även vid tillämpningen av 30 § i dess nya lydelse.

33 a
§

Den
föreslagna ordningen att beslut skall fattas genom automatisk data

behandling innefattar i viss mån en principiell nyhet. Den nyligen antagna

vägtrafikskattelagen (1988:327) innehåller, liksom den tidigare, visserli

gen regler om beslut genom automatisk databehandling (36 §) men den 54

lagen upptar också särskilda regler om omprövning av sådant beslut. Dessa

regler innebär bl. a. att
ett omprövningsbart beslut inte får överklagas (37 § Prop. 1988/89:117 tredje
stycket) och att den skattskyldige har rätt att begära slutligt beslut.
Bilaga 6 som i så fall meddelas på sedvanligt sätt och är överklagbart.

Det
remitterade förslaget innehåller inte några särskilda regler om omprövning.
Däremot uttalas i specialmotiveringen att omprövning kan ske enligt
bestämmelserna i förvaltningslagen. De bestämmelserna innebär bl.a. att
omprövning skall ske bara om ändringen av beslutet kan ske snabbt och enkelt
(27 §).

Man
torde kunna räkna med att det stora flertalet fel som kan uppkomma vid
automatisk databehandling enligt förevarande paragraf kan hänföras till klara
misstag som sker när uppgifter om t.ex. rättshjälpsavgift och tilläggsavgift i
det särskilda fallet tillförs datorn för databehandling. Sådana misstag kan
rättas till inom ramen för omprövning enligt förvaltninglagen. Lagrådet har
därför ansett sig kunna godta den föreslagna ordningen.

Själva
omprövningen, dvs. rättelser av uppgifter av nyss angivet slag, kan knappast
sägas ske genom automatisk databehandling. För att lagtexten skall täcka även
det fallet föreslår lagrådet att ordet "får" sätts in mellan orden
"32 §" och "fattas" i första meningen.

Den
andra meningen i paragrafen synes inte vara avsedd att tjäna något annat
ändamål än att utgöra en erinran om vilka myndigheter som är registeransvariga
enligt datalagen. En sådan erinran är överflödig och kan dessutom, såsom den
utformats, skapa svårigheter vid tillämpningen av datalagen. Lagrådet föreslår
därför att meningen slopas.

Lagen
om ändring i .sekretesslagen (1980:100) Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

55

Innehåll Prop. 1988/89:117

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens lagförslag....................................... .... 2

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 2 mars 1989 II

1
Inledning.......................................................... 11

2
Allmän motivering............................................... 12

2.1 Organisationsfrågor....................................... 12

2.1.1
Bakgrund ............................................ .. 12

2.1.2
Beslutsbefogenheterna............................ .. 13

2.1.3
Datorlösningen ......................... ,........... 15

2.1.4
Rättshjälpsmyndigheten m.m.................... .. 17

2.1.5
Fullföljdsordningen m.m............................ 18

2.2 Ett
par frågor om allmän rättshjälp................... .. 20

2.2.1
Inledning .............................................. .. 20

2.2.2
Fastighetstvister .................................. .. 21

2.2.3
Tvister rörande skador inom hälso-
och sjukvården .... 24

2.3
Ikraftträdande ............................................ .. 26

2.4
Kostnadsberäkning ....................................... .. 26

3
Upprättade lagförslag......................................... .. 27

4
Specialmotivering............................................... .. 27

4.1
Förslaget till lagom ändringi
rättshjälpslagen (1972:429) 27

4.2
Förslaget till lagom ändringi
sekretesslagen (1980:100) 36

5
Hemställan....................................................... .. 36

6
Beslut.............................................................. 36

Bilagal
Sammanfattning av domstolsverkets rapport (1987:11)

ADB-hantering
av rättshjälpsärenden m.m..... 37

Bilaga
2 Sammanfattning av promemorian (Ds 1988:43) Ett par

frågor om allmän rättshjälp i fastighetstvister och patient

skadeärenden ......................................... 40

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över rap

porten ................................................. 41

Bilaga
4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över pro

memorian .............................................. .. 42

Bilaga
5 De till lagrådet remitterade lagförslagen .. .. 43

Bilaga
6 Lagrådets yttrande över lagförslagen ..... .. 52

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 56