Prop. 1988/89:118

Regeringens proposition 1988/89:118

om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa

trafikbrott,
m. m. Prop.

1988/89:118

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 9 mars 1989.

På
regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås ändringar i 4§ trafikbrottslagen (1951:649) som avser trafiknykterhetsbrotten.

Ändringarna
innebär att det vid sidan av promillegränsema för alkoholhalten i blodet
införs ett särskilt straffansvar som grundas på alkoholkoncentrationen i utandningsluften.
Härigenom öppnas möjligheter att mer regelmässigt använda alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott. Gränsen för straffbar alkoholhalt
bestäms till 0,25 resp. 0,75 milligram alkohol per liter utandningsluft, vilket
motsvarar de promillegränser som finns för blodalkoholhalt.

Motsvarande
ändringar föreslås också i bestämmelsema om onykterhet i trafik i jämvägstrafiklagen
(1985:192).

Dessutom
föreslås att polisen skall få vidgade möjligheter att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov
på trafikanter.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 118

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (19 51:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom
föreskrivs att 4 § 1 och 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott skall ha följande lydelse.

Prop. 1988/89:118

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1
mom.' Den som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så
påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande
sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen, dömes för rattfylleri till
fängelse i högst ett år eller, där omständighetema är mildrande, till böter,
dock lägst tjugofem dagsböter.

Till
samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som
nyss sagts.

Den som fört motordrivet
fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
/ hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver,
skall anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden, som i
första stycket sägs.

2
mom. Är det ej styrkt, att förare av motordrivet fordon eller spårvagn var
så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men har han fört fordonet
eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen / hans blod under eller efter färden uppgick till 0,5
men ej tiU 1,5 promille, dömes till böter, dock lägst tio dagsböter, eller fängelse
i högst sex månader.

Den
som fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker
i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till
minst 1,5 promille /' hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft,
skall anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden, som i första
stycket sägs.

2
mom. Är det inte styrkt, att förare av motordrivet fordon eller spårvagn var så
påverkad, som i I mom. första stycket sägs eller hade sådan
alkoholkoncentration som anges i 1 mom. tredje stycket, men har han fört
fordonet eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd
att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till 0,5 promille /
hans blod eller 0,25 milligram per liter i hans utandningsluft, döms till böter,
dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

3
mom. Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av
motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Bestämmelserna
i I och 2 mom. gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en
vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har
lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

'
Senaste lydelse 1978:92. - Senaste lydelse 1978:92. ' Senaste lydelse 1987:281.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:118

Lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom
föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§'

Alkoholutandningsprov får ru- Alkoholutandningsprov får ru

tinmässigt yoretoga.? på tinmässigt tas pä

1.
förare av motordrivet fordon 1.
förare av motordrivet fordon som stoppas vid / förväg beordrad som stoppas vid
beordrad trafik-trafikkontroll, kontroll,

2.
den som kan antagas under förande
av motordrivet fordon ha, med eller utan skuld, haft del i uppkomsten av
trafikolycka,

3.
den som kan misstänkas för att
under förande av motordrivet fordon ha begått brott enligt 1-3 §§ lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller sådan enligt
vägtrafikkungörelsen (1972:603) straffbelagd förseelse som avser

a. färdhastighet,

b. skyldighet
att stanna fordon,

c. skyldighet
att ha föreskriven lykta eller strålkastare tänd.

Bestämmelserna i första stycket om förare av motordrivet fordon gäller i

tillämpliga
delar även förare av maskindrivet spårfordon på jämväg, tunnelbana eller
spårväg. De gäller ej förare av maskindrivet fordon, som är avsett att föras av
gående.

3§

Alkoholutandningsprov/oré-fae Alkoholutandningsprov tas av

av polisman. Provtagningen skall polisman. Provtagningen skall ske

ske på ett på sätt som ej utsätter på ett sätt som inte utsätter den på

den på vilken provet företages för vilken provet tas för allmän upp-

allmän uppmärksamhet. Om sär- märksamhet. Om särskilda skäl

skilda skäl ej föranleder annat, skall inte ger anledning till något annat,

provet företagas i täckt fordon eller skall provet tas i täckt fordon eller

inomhus i avskilt rum. inomhus i avskilt rum.

Alkoholutandningsprov enligt Alkoholutandningsprov enligt

2 § får företagas endast på eller i 2 § får tas endast på eller i nära

nära anslutning till den plats där anslutning till den plats där kon-

kontrollen eller polisingripandet trollen eller polisingripandet äger

äger mm. mm. För sådant prov får endast an-

vändas instrument som kan brukas utan dröjsmål och som bara anger om eventueU
alkoholkoncentration överstiger visst gränsvärde.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lydelse 1985:196.

11 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 118

3 Förslag
till

Lagom ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192)

Härigenom föreskrivs att 6
kap. 2 § järnvägstrafiklagen (1985:192) skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:118

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6
kap.

2§

Om
någon har fört ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana och
därvid har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat
berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra fordonet på
betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna
är mildrande, till böter.

Den
som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första stycket
efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen / hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5
promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad under färden som
anges i första stycket.

Är
det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som
avses i första stycket har varit så påverkad som anges där, men har han fört
fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen /■ hans blod under eller efter färden uppgick till
0,5 men inte 1,5 promille, skall han dömas till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Den
som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första stycket
efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille
/ hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft, skall anses
ha varit så påverkad under färden som anges i första stycket.

Är
det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som
avses i första stycket har varit så påverkad som anges där eller hade sådan
alkoholkoncentration som anges i andra stycket, men har han fört fordonet
efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
under eller efter färden uppgick till 0,5 promille / hans blod eller 0,25
milligram per liter i hans utandningsluft, skall han dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Vad
som sägs i första stycket gäller också den som i annat fall vid järnväg eller
tunnelbana har fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig
betydelse för säkerheten, och därvid har varit så påverkad av berusningsmedel
att det måste antas att han inte kunde utföra dessa uppgifter på betryggande
sätt.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

Justitiedepartementet Prop-1988/89:118

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1989

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, R.
Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Nordberg, Engström, Frei valds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott, m. m.

1 Inledning

I
trafiksäkerhetsarbetet ingår åtgärder för att förbättra nykterheten i trafiken
som en viktig del. Samhällets reaktioner på alkoholförtäring i samband med
fordonsförande har under en lång tid skärpts successivt. Både ansvarsområdet oeh
kontrollmöjligheterna har därvid utvidgats.

År
1980 tillkallades en särskild utredare för att utreda möjligheterna att använda
alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott. I samband med
att utredaren entledigades i oktober 1986 uppdrog regeringen åt
rikspolisstyrelsen att i samråd med statens rättskemiska laboratorium och annan
medicinsk expertis samt brottsförebyggande rådet (BRÅ) och statens provningsanstalt
slutföra utvecklingsarbetet.

Rikspolisstyrelsen redovisade uppdraget genom att i december 1987 överlämna
rapporten (RPS/Rapport 1987:10) Alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott.
I rapporten föreslås att alkoholutandningsprov skall användas som bevismedel i
mål om trafiknykterhetsbrott. Missivskrivelsen i anslutning till rapporten
samt avsnitten under mbrikerna Sammanfattning och Slutsatser i rapporten bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

I en skrivelse till justitiedepartementet ijanuari 1988 föreslår
rikspolisstyrelsen en utvidgad rätt för polisen att mtinmässigt ta alkoholutandningsprov
på fordonsförare. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.

Inom
justitiedepartementet upprättades i mars 1983 promemorian (Ds Ju 1983:6) Trafiknykterhetsbrotten,
Förslag till ändringar i lagstiftningen. Promemorian innehöll flera olika
förslag med anknytning till straffbestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet.
Dessa gick ut på bl.a. en sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen för trafiknykterhetsbrott
från 0,5 till 0,4 promille och en delvis ändrad utformning av trafiknykterhets-

brotten enligt vilken
dessa skulle indelas i två svårhetsgrader, rattfylleri Prop. 1988/89:111
och grovt rattfylleri.

På
gmndval av bl. a. promemorieförslagen upprättades en proposition (prop.
1984/85:21) som förelades riksdagen i oktober 1984. Propositionen återkallades
sedermera av regeringen (skr. 1984/85:91, rskr. 26).

Rikspolisstyrelsens
rapport om alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott samt
styrelsens skrivelse om mtinmässiga alkoholutandningsprov har remissbehandlats.
Samtidigt gavs remissinstanserna tillfälle att lämna synpunkter på det förslag
till en sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen för trafiknykterhetsbrott
som behandlats i den återkallade propositionen.

En
förteckning över remissinstansema bör fogas som bilaga 3 till protokollet i
detta ärende. En sammanställning över remissyttrandena har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
87-4007).

Regeringen beslutade den 16 febmari 1989 att inhämta lagrådets
yttrande Över förslag till ändringar i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov och jämvägstrafiklagen (1985:192).
Lagrådet har i sitt yttrande lämnat förslagen utan någon erinran. Yttrandet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Jag
avser att nu ta upp de frågor som behandlats i rikspolisstyrelsens rapport och
skrivelse.

1
det följande kommer jag först att kortfattat redogöra för innehållet i gällande
rätt och det reformarbete som har förekommit på området (avsnitt 2.1 resp.
2.2). Jag kommer också att redogöra för användningen av blodprov och alkoholutandningsprov
samt mycket kortfattat för utländsk lagstiftning (avsnitt 2.3 resp. 2.4).
Därefter koinmer jag först att ange de allmänna utgångspunkterna för mina
förslag (avsnitt 3.1). I detta sammanhang kommer jag också att något beröra
frågan om behovet av andra ändringar i trafikbrottslagen, däribland en
sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen. Jag kommer sedan att redovisa mina
överväganden och förslag under följande mbriker, nämligen — Alkoholutandningsprov
som bevismedel (avsnitt 3.2) — Rutinmässiga alkoholutandningsprov (avsnitt
3.3), samt slutligen beröra vissa övriga frågor (avsnitt 3.4).

De
lagförslag, som jag nu lägger fram överensstämmer, bortsett från vissa redaktionella
ändringar, med de förslag som remitterades till lagrådet.

2 Bakgrund Prop. 1988/89:118

2.1 Gällande rätt

2.1.1
Trafiknykterhetsbrotten

Bestämmelser
om trafiknykterhetsbrott finns i 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott (trafikbrottslagen, TBL). Kriminaliseringen enligt paragrafen är
uppdelad på ett grövre brott, rattfylleri, och ett lindrigare brott som saknar
särskild beteckning i lagen men som i allmänhet bmkar kallas rattonykterhet.

Enligt
1 mom. första oeh andra styckena döms till ansvar för rattfylleri när föraren
av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har varit så påverkad av starka
drycker eller något annat bemsningsmedel att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen (s. k. kliniskt
rattfylleri). Tredje stycket innehåller en presumtionsregel enligt vilken den
som har fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn, efter att ha förtärt
starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under
eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver, skall anses ha
varit så påverkad av starka drycker under färden som nyss har sagts (s. k.
promillerattfylleri). Beträffande de fall där föraren varit påverkad av något
annat bemsningsmedel än alkohol (s. k. drograttfylleri) kan presumtionsregeln
inte tillämpas, eftersom den bygger enbart på alkoholkoncentrationen i förarens
blod. Straffetför rattfylleri är fängelse i högst ett år eller, om
omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter.

Det
lindrigare brottet rattonykterhet bygger uteslutande på den alkoholkoncentration
som har uppmätts iförarens blod. Enligt 2 mom. skall sålunda den dömas som har
fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt starka
drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter
färden uppgick till minst 0,5 men inte till 1,5 promille, när det inte är
styrkt att han varit så påverkad som krävs för ansvar för kliniskt rattfylleri.
Straffet är böter, dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex
månader.

Straffbestämmelser
som motsvarar bestämmelsema i 4 § TBL som omfattar förare av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnelbana finns i 6 kap. 2§ järnvägstrafiklagen
(1985:192). Föreskrifterna i järnvägstrafiklagen skiljer sig från 4 § TBL bl.
a. genom att det inte anges några lägsta bötesstraff. Vidare omfattar
straffansvaret enligt jämvägstrafiklagen inte bara förare utan även andra
tjänstemän vid en järnväg eller tunnelbana som har utfört uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten (6 kap. 2 § fjärde stycket). Promillereglema
gäller dock inga andra personalkategorier än förare (6 kap. 2 § andra och
tredje styckena).

2.1.2
Bevisning i mål om trafiknykterhetsbrott

Som
bevisning i mål om trafiknykterhetsbrott åberopas regelmässigt blodprovsanalys.
Sådana prov tas i allmänhet med stöd av bestämmelser-

na i 28 kap. 12 §
rättegångsbalken om kroppsbesiktning. Bevisning i mål Prop. 1988/89:118 om
ansvar för rattfylleri kan föras även genom t. ex. vittnesuppgifter om förarens
körsätt och uppträdande.

Också
kliniska läkarundersökningar förekom tidigare regelmässigt i mål om trafiknykterhetsbrott.
Efter en reform som genomfördes år 1982 (prop. 1981/82:162, JuU 55, rskr. 329)
har emellertid användningen av sådana undersökningar numera begränsats till att
i regel omfatta bara de fall där en förare som misstänks för trafiknykterhetsbrott
kan antas vara påverkad av något annat bemsningsmedel än alkohol
(drograttfylleri) eller när det annars finns särskilda skäl för en läkamndersökning.

1
28 kap. 13 § rättegångsbalken föreskrivs att blodprov inte får tas av någon
annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska medan annan mera ingående
undersökning får utföras bara av läkare. I fråga om urinprov finns inget
motsvarande behörighetskrav.

Bestämmelser
om användning av alkoholutandningsprov finns i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov.
Lagen innehåller föreskrifter om sådan provtagning på bl. a. den som är skäligen
misstänkt för trafiknykterhetsbrott enligt bestämmelsema i TBL eller jämvägstrafiklagen
och om rätt att i vissa fall genomföra mtinmässig provtagning på fordonsförare utan
att det föreligger skälig misstanke om trafiknykterhetsbrott. Alkoholutandningsprov
får företas av polismän. Om den som alkoholutandningsprov skall företas på
vägrar att medverka till ett sådant prov, får enligt lagen blodprov tas, även
om fömtsättningarna för detta inte föreligger enligt de nyss nämnda bestämmelsema
i rättegångsbalken.

2.2 Huvuddragen av lagstiftningens utveckling

Trafiknykterhetslagstiftningen
i vårt land har genomgått en betydande utveckling alltsedan de första
straffbestämmelserna infördes på 1920-talet. Ansvarsområdet har successivt
utvidgats, och kravet på nykterhet vid ratten har efter hand skärpts. Ett
betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff infördes som
regelmässig påföljd för rattfylleri år 1934.

Straffbestämmelserna
om trafiknykterhet fick i huvudsak sin nuvarande konstmktion när de s.k. promillebestämmelseraa
infördes år 1941. Dessa bestämmelser medförde att möjlighetema att bekämpa trafiknykterhetsbrott
förbättrades. Man behövde inte längre föra bevisning om att förarens körförmåga
var nedsatt i det särskilda fallet, utan straffansvaret kunde direkt knytas
till alkoholkoncentrationen i förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att
trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårhetsgrader, av vilka det svårare
brottet senare fick beteckningen rattfylleri och det lindrigare i allmänhet kom
att benämnas rattonykterhet. Straffskalorna för dessa brott har varit
oförändrade sedan dess.

Genom
lagstiftning år 1951 fördes bestämmelsema om trafiknykterhetsbrott över till TBL.
I TBL infördes samtidigt föreskriften om drograttfylleri.

Bestämmelserna
om trafiknykterhetsbrott har sedan år 1951 ändrats

flera gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid rattonykter

het från 0,8 till 0,5 promille. I samband därmed tillsattes en utredning för 8

att se över trafiknykterhetsregleringen.
Denna utredning lade år 1963 fram Prop. 1988/89:11 i sitt betänkande (SOU
1963:72) med förslag till ändrad lagstiftning om trafiknykterhetsbrott.
Betänkandet innehöll många uppslag som togs till vara vid det fortsatta arbetet
på en trafiknykterhetsreform, men förslaget som helhet ansågs inte kunna läggas
till gmnd för omedelbara lagstiftningsåtgärder. Ytterligare utredning i ämnet
bedömdes nödvändig.

Det
fortsatta utredningsarbetet anförtroddes åt den år 1966 tillkallade trafiknykterhetsbrottskommittén
som år 1970 lade fram betänkandet (SOU 1970:61) Trafiknykterhetsbrott - Förslag
1970. Kommittéförslaget har i vissa delar lett till lagstiftning av stor
praktisk betydelse när det gäller kampen mot trafiknykterhetsbrott. Sålunda
ändrades år 1975 promillereglerna i TBL så att straffansvar inträder även när
promillegränsen för rattfylleri eller rattonykterhet inte har uppnåtts under
själva färden utan först efter dennas slut. Därmed har det s.k. tillbakaräkningsproblemet,
som tidigare ofta komplicerade utredningama vid brott av denna typ, praktiskt
taget försvunnit. I samband med denna lagändring infördes vidare en
tidsbegränsad lagstiftning om försöksverksamhet med mtinmässiga alkoholutandningsprov.
Den lagstiftningen ersattes år 1976 av lagen om alkoholutandningsprov som är
permanent.

År
1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet tilllämpliga
även på förare av motordrivna järnvägsfordon och tunnelbanetåg. Bestämmelserna
i detta hänseende fördes den 1 maj 1985 med vissa ändringar in i järnvägstrafiklagen
som trädde i kraft vid denna tidpunkt. Dessutom infördes straffansvar också för
andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten och därvid varit så påverkade av bemsningsmedel att
det måste antas att uppgiftema inte har kunnat utföras på ett betryggande sätt.

Möjligheter
att förklara fordon som använts vid bla. trafiknykterhetsbrott förverkade
infördes den 1 juli 1987 (prop. 1986/87:81, JuU 24, rskr. 200, SFS 1987:281).

2.3 Blodprov och alkoholutandningsprov

För
brottsbekämpningen på området har metoden att använda blodanalys som bevismedel
varit av gmndläggande betydelse. Denna metod, som i vårt land togs i bmk under
början av 1930-talet, kunde till en början tillämpas endast om den misstänkte
samtyckte, men år 1934 infördes en möjlighet att ålägga den misstänkte att
underkasta sig blodprovstagning. Resultatet av blodanalysen var emellertid
endast ett bevismedel bland andra fram till år 1941, då som jag tidigare nämnt
de första promillereglerna infördes i trafikbrottslagstiftningen.

Redan
i samband med att blodanalysmetoden utvecklades i böijan av

1920-talet diskuterades möjligheten att som ett altemativ använda utand

ningsluften som analysobjekt. Efter hand har denna analysmetod kommit

att användas i allt flera länder vid ingripanden mot motorfordonsförare

som misstänks för trafiknykterhetsbrott. Olika slag av apparater för mät

ning av alkoholhalten i utandningsluften har också konstmerats för detta

ändamål. Metoden bygger på att det normalt råder en viss bestämd relä- 9

tion mellan alkoholhalten
i blodet och alkoholhalten i den utandningsluft Prop. 1988/89:118 som kommer
från lungorna, den s. k. alveolarluften.

Man
brukar skilja mellan s. k. kvalitativa och kvantitativa provmetoder. De
kvalitativa proven har till syfte att påvisa närvaro eller frånvaro av alkohol
i blodet eller att ge en grov uppfattning huruvida blodalkoholhal-ten har nått
ett visst gränsvärde (t.ex. 0,5 promille). De kvantitativa proven kan i sin
mest utvecklade form ge ett noggrant värde på blodalko-holhalten.

I
Sverige har polisen sedan år 1956 tagit utandningsprov med kvalitativ metod.
Numera regleras användningen av dessa prov genom lagen om alkoholutandningsprov.
Alkoholutandningsprov får enligt 1 § företas på den som skäligen kan misstänkas
för brott som avses i 4 § TBL. Detsamma gäller andra brott på vilket det kan
följa fängelse, om provet kan ha betydelse för utredningen av brottet. Så långt
överensstämmer reglema i princip med vad som gäller i fråga om kroppsbesiktning
i allmänhet. En betydelsefull utvidgning av möjligheterna att ta alkoholutandningsprov
har emellertid införts genom att sådana prov enligt 2 § första stycket mtinmässigt
får företas på

—
en förare av motordrivet fordon
som stoppas vid en i förväg beordrad trafikkontroll,

—
den som kan antas under förande
av motordrivet fordon ha med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en
trafikolycka,

—
den som kan misstänkas för att
under förande av motordrivet fordon ha begått brott enligt 1 - 3 §§ TBL (dvs.
vårdslöshet i trafik, grov vårdslöshet i trafik, hindrande av trafik, olovlig körning
eller tillåtande av olovlig kör-ning) eller vissa enligt vägtrafikkungörelsen
(1972:603) straffbelagda förseelser.

Lagen
om alkoholutandningsprov motiverades i första hand av intresset att nå ökad
effekt i det brottsförebyggande och brottsbeivrande arbetet på trafikområdet.
Genom rutinprovskontrollerna räknade man med att kunna avslöja ett betydande
antal onyktra förare som annars skulle ha undgått upptäckt. Den höjda
upptäcktsrisken förutsattes ha stor allmänpreventiv effekt.

Den
rutinmässiga verksamheten med alkoholutandningsprov har otvivelaktigt så till
vida fyllt sin funktion att den har gett möjlighet att beivra trafiknykterhetsbrott
i ett inte obetydligt antal fall som annars skulle ha undgått upptäckt. Det kan
också antas att verksamheten har en inte oväsentlig preventiv effekt.

Transportforskningsberedningen
har i en rapport (1986:12) redovisat ett projekt angående intensifierad
trafikövervakning med utandningsprov. Sedan 1976 ökade polisen i Kalmar län för
varje år antalet utandningsprov.

Syftet
med projeket var att undersöka om denna stora satsning haft effekt på förares
upplevelse av övervakning, andelen onyktra förare i trafiken och antalet
trafikolyckor. Data samlades in via vägkantintervjuer och av polis utdelade
enkäter i Kalmar och Hallands län samt via statistiska uppgifter som insamlats
av polisen.

Resultaten
visar bl. a. att ett ökat antal utandningsprov leder till att fler 10

förare
får erfarenhet av prov samtidigt som de upplever en ökad sannolik- Prop.
1988/89: 1 li het för prov i framtiden. En ökning av antalet utandningsprov
medförde att det inträffade färre trafiknykterhetsbrott, färre förare med
promillehalter i intervallet 0,5 — 0,99 promille påträffades och det
inträffade färre personskadeolyckor nattetid där föraren var misstänkt för
trafikonykterhet.

Ett
problem med de rutinmässiga alkoholutandningsproven har emellertid varit den
icke obetydliga andelen av s.k. falskt positiva prov, dvs. utslag som har tytt
på en alkoholhalt över 0,5 promille men där det vid efterföljande
blodprovstagning inte har kunnat påvisas straffbar promille. Det torde
visserligen stå klart att en stor del av dessa prov inte är i egentlig mening
falska utan förklaras av att alkoholhalten har hunnit sjunka under den
straffbara gränsen under den tid som förflutit mellan utandnings-provet och
blodprovstagningen. Kvar står emellertid ändå att de fall som inte leder till lagföring
medför olägenheter och obehag för fordonsförarna och orsakar det allmänna
onödiga kostnader för läkarundersökning, blodprovstagning och blodprovsanalys.
För polisens del uppstår onödigt merarbete genom att man får skriva rapport och
avdela personal för att omhänderta den misstänkte föraren i samband med
blodprovstagningen. Om de falskt positiva proven kunde undvikas, skulle detta
på en gång leda till en höjd rättssäkerhet och effektivare trafikkontroller.

Det
var bl. a. mot denna bakgrund som socialstyrelsen år 1979 bemyndigades att
genomföra en försöksverksamhet med alkoholutandningsprov. Styrelsen förklarade
i en skrivelse till socialdepartementet år 1980 att resultatet av
försöksverksamheten hade överstigit förväntningarna. Tillförlitligheten
bedömdes vara så stor att apparaterna efter vissa modifieringar borde kunna
utnyttjas som bevismedel.

Resultaten
från försöksverksamheten var en av anledningarna till att regeringen år 1980
bemyndigade chefen för justitiedepartementet att tillkalla en särskild
utredare (den s. k. LUP-utredningen) för att utreda möjligheterna att använda utandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott.

1
november 1981 uppdrog regeringen åt rikspolisstyrelsen att fortsätta den
försöksverksamhet som inletts av socialstyrelsen och som bedrivits under
vetenskaplig ledning av professorerna Roger Bonnichsen och Leonard Goldberg.

Verksamheten
inom LUP-utredningen och rikspolisstyrelsens försöksverksamhet redovisas
närmare i rikspolisstyrelsens rapport.

Jag
vill emellertid här nämna att LUP-utredningen i en rapport som överlämnades
till justitiedepartementet uttalade att de bevisinstrument som användes vid
försöksverksamheten hade tillräckligt goda mätegenska-per för att ett
analysresultat skulle kunna ligga till grund för beslut om provisoriska
omhändertaganden av körkort enligt 23 § körkortslagen (1977:477).

På
framställan av rikspolisstyrelsen har därefter i enlighet med LUP-ut-

redningens förslag sådan ändring skett i körkortslagen med verkan fr. o. m.

den I januari 1987 att körkort interimistiskt kan omhändertas med led

ning av ett utandningsprov (prop. 1985/86:115, TU 27, rskr. 348, SFS 11

t2
Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 118

1986:373). 1 anslutning
härtill har rikspolisstyrelsen utfärdat föreskrifter Prop. 1988/89:111 och
allmänna råd för kvantitativa alkoholutandningsprov (RPS FS 1987:25, FAP
333 — 2). I denna författning finns bestämmelser om organisation, behörighet,
utvärdering, instrument, provtagning m.m.

2.4 Utländsk lagstiftning

Den
nedre straffbarhetsgräns som tillämpas i Danmark är 0,8 promille medan Finland,
Island och Norge har 0,5 promille som nedre gräns.

Inom
de Europeiska gemenskaperna (EG) har de flesta länderna en nedre promillegräns
på 0,8. Gränsen i Nederländerna och Portugal är emellertid 0,5 promille.

EG-kommissionen
har nu föreslagit att den nedre straffbarhetsgränsen skall bestämmas till högst
0,5 promille i medlemsländerna inom EG. Avsikten är att gränsen sedan den
antagits av ministerrådet skall införas fr.o. m. år 1993 och under mellantiden
påverka lagstiftningen i medlemsländerna.

Norge
införde år 1988 alkoholkoncentrationen i utandningsluften som ett parallellt rekvisit
till blodalkoholhalten.

1
Danmark har polisen en generell befogenhet att ta alkoholutandningsprov på
fordonsförare. Fordonsförare i Finland kan underkastas mtinmässiga alkoholutandningsprov.

Vissa
länder inom EG använder alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott.
Till dessa hör England och Nederländerna.

3 Allmän motivering

3.1 Allmänna utgångspunkter

I
vårt land har trafiknykterhetsfrågan länge stått i förgrunden när det har gällt
arbetet på att förbättra trafiksäkerheten. Samtidigt som motorfordonstrafiken
har genomgått en intensiv utveckling har betydelsen av att fordonsförare
avhåller sig från bruk av alkohol eller andra medel som kan försämra förarförmågan
framhållits allt starkare. Sverige får också sägas ha tillhört
föregångsländerna på detta område genom att man här tidigare än i de flesta
andra länder insett vikten av att genom en sträng lagstiftning inskärpa kravet på
nykterhet i trafiken.

Det
är emellertid viktigt att framhålla att trafiknykterhetsarbetet måste bedrivas
på en bred front. I grunden gäller det att få alla att acceptera vad som för de
flesta redan framstår som en självklarhet — att alkohol och trafik inte hör
ihop. I det arbetet spelar olika folkrörelser, motororganisationer och andra
organisationer en avgörande roll. Utan ett brett folkligt engagemang är det
inte möjligt att på sikt tränga tillbaka trafiknykterhets-brottsligheten,
oavsett vilka lagstiftningsåtgärder och kontrollinsatser som statsmakterna
vidtar.

Detta
utesluter självfallet inte att lagstiftare och myndigheter måste vara

öppna för att efter hand ompröva det allmännas insatser på trafiknykter- 12

hetsområdet för att
effektivisera dessa. Det gäller såväl förebyggande Prop. 1988/89:118
åtgärder som kontroll och sanktioner. Så har också skett under senare år. Jag
vill här särskilt hänvisa till de ökade möjlighetema att vid trafiknykterhetsbrott
omedelbart omhänderta körkortet samt de nya regler som gör det möjligt att
förverka fordonet bl. a. vid trafiknykterhetsbrott.

Debatten
om trafiknykterhetsbrotten har stundtals kommit att domineras av frågan om
gränserna för det straffbara området. Den är självfallet viktig, men det är
väsentligt att man också samtidigt intresserar sig för andra led av de
rättsliga möjligheterna att ingripa mot trafiknykterhetsbrotten.

Effektiva
insatser mot trafiknykterhetsbrotten förutsätter att det finns enkla och klara
regler när det gäller utredning och lagföring. De s.k. promillereglerna har här
utan tvivel varit av avgörande betydelse för att åstadkomma ett förhållandevis
enkelt men ändå rättssäkert förfarande.

Promillereglernas
effektivitet är beroende av tillgängliga bevismedel, dvs. för närvarande främst
blodprov. Det finns emellertid vissa väsentliga olägenheter med blodprov som
bevismedel. Provtagningsförfarandet är ofta tidsödande eftersom en behörig blodprovstagare
sällan finns omedelbart tillgänglig. Den avsevärda tid som kan förflyta mellan
körningen och provtagningen innebär i praktiken att ett brott många gånger blir
obeivrat eftersom alkoholkurvan i allmänhet är i sjunkande efter körningen.
Alkoholhalten kan alltså ofta antas ha varit högre vid körningen än vid
provtagningen.

Långa
väntetider är också resurskrävande för polisen och innebär på så sätt ett
hinder för en effektiv kontroll- och övervakningsverksamhet. Även för de
misstänkta är naturligtvis väntetiderna en olägenhet. Detta gäller också det
förhållandet att det dröjer åtminstone några dagar innan analysresultatet är
klart. Den misstänkte kan därför under en inte oväsentlig tid sväva i ovisshet
om alkoholhalten översteg den straffbara gränsen och om hur allvarligt brottet
i så fall är. Dessa och andra olägenheter skulle bortfalla, om blodproven kunde
ersättas som bevismedel av utandningsprov med snabbare resultatredovisning.

Att
övervakning och kontroll fungerar på ett tillfredsställande sätt är inte bara
ett önskemål i sig utan också av stor vikt för straffrättskipningens allmänpreventiva
effekter och för allmänhetens tilltro till straffbestämmelserna liksom för
rättsväsendets förmåga att tillämpa dessa. Straffbestämmelser som i praktiken
inte kommer till användning eller endast tillämpas sällan och mera slumpvis
innebär på sikt risk för att många bortser från bestämmelserna och uppfattar
ingripanden som orättvisa.

Trafiknykterhetsbrotten
utgör ett problem i detta hänseende. Endast en liten del av brotten upptäcks
och beivras. År 1987 anmäldes knappt 23 000 trafiknykterhetsbrott. Enligt vissa
beräkningar skulle emellertid det faktiska antalet brott uppgå till omkring 4
miljoner per år. Mot den bakgrunden är det naturligt att en av de mest
angelägna uppgifterna när det gäller trafiknykterhetsbrotten måste vara att
höja upptäcktsrisken.

Möjligheterna
att i det arbetet använda alkoholutandningsprov har visat sig vara ett viktigt
om än långtifrån tillräckligt hjälpmedel. I dag används sådana prov som kvalitativ
metod för att sålla fram misstänkta fall av

13

trafiknykterhetsbrott. Som
jag ser det är det en från förebyggande syn- Prop. 1988/89:118 punkt
angelägen fråga att vidga användningen av alkoholutandningsprov i syfte att öka
upptäcktsriskerna. Det gäller både kvantitativa och kvalitativa promillebestämningsmetoder.
Jag återkommer i avsnitt 3.2 och 3.3 till denna fråga.

Som
jag redovisat i inledningen har ett förslag om sänkning av straffbarhetsgränsen
för s. k. promilleköming remissbehandlats samtidigt med den rapport och den
skrivelse som ligger till gmnd för de förslag som jag här presenterar.
Förslaget, som gick ut på att den nuvarande gränsen på 0,5 promille skulle
sänkas till 0,4 promille, fick ett övervägande positivt bemötande vid
remissbehandlingen. I den regeringsförklaring som avgavs i början av detta
riksmöte sades också att ett förslag om en sänkt gräns för rattonykterhet
skulle föreläggas riksdagen

Att
jag inte tagit upp denna fråga i detta sammanhang beror, såsom jag utvecklade i
samband med beslutet om lagrådsremiss, på att det såväl inom som utom riksdagen
kommit till uttryck en opinion som motsatt sig en sådan mer begränsad sänkning
som förordats i det remissbehandlade förslaget och som i stället förordar en s.
k. principiell nollgräns. Med hänsyn till att det saknas ett tillräckligt beredningsunderiag
för ett mer slutgiltigt ställningstagande till lämplighgeten av en sådan gräns
harjag undersökt fömtsättningarna för en skyndsam beredning av frågan under
parlamentarisk medverkan. Det har emellertid visat sig att en sådan beredning
i regeringskansliet inte varit möjlig att åstadkomma eftersom inte alla de
partier som borde delta har velat göra det. Jag avser därför att i ett annat
sammanhang ta upp den fortsatta behandlingen av frågan om den nedre straffbarhetsgränsen
för rattonykterhet.

Jag
vill emellertid redan här fömtskicka att, även om denna fråga är av central
betydelse är det enligt min mening viktigt att i det sammanhanget ta upp även
andra frågor i anslutning till trafiknykterhetsbrotten.

Sålunda
behöver trafiknykterhetsbrottens konstmktion ses över. Den har inte förändrats
på något mer grundläggande sätt sedan början av 1940-talet. Det har medfört att
bestämmelserna såväl när det gäller den sakliga uppbyggnaden som den
lagtekniska konstmktionen numera framstår som en återspegling av olika
delreformer snarare än som en ändamålsenlig ansvarsreglering.

Det
kliniska rattfylleriets ställning vid en sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen
behöver också övervägas.

Vidare
bör gränsdragningen mellan de två graderna av trafiknykterhetsbrott ses över.
Det är angeläget att söka främja en mer nyanserad och allsidig bedömning av den
grövre trafikbrottsligheten där faran för trafiksäkerheten beaktas i högre
grad än i dag.

Slutligen
bör frågan om påföljdsval när det gäller de grövre trafiknykterhetsbrotten tas
upp. Det är uppenbart att en stor del av dem som döms för grövre trafiknykterhetsbrott
har alkoholproblem. Samhället har ett tydligt intresse av att motverka återfall
och hjälpa den som dömts att komma till rätta med de sociala och andra problem
som ofta ligger bakom brottsligheten. Härigenom kan trafiknykterheten främjas.
Det är enligt min mening

14

en
angelägen uppgift att utveckla möjligheterna att tillgodose detta intresse Prop.
1988/89:11 i inom ramen för kriminalvården.

3.2 Alkoholutandningsprov som bevismedel

Mitt förslag: Alkoholutandningsprov
bör regelmässigt kunna användas som bevismedel i trafiknykterhetsmål. Det
införs därför ett nytt rekvisit i ansvarsbestämmelserna. Det avser
alkoholkoncentration i utandningsluften och skall motsvara det som redan finns
i fråga om alkoholkoncentration i blodet.

Rapportens
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstansema ställer sig bakom förslaget. Överåklagaren vid
regionåklagarmyndigheten i Jönköping, BRÅ, Svenska Läkaresällskapet och
Sveriges advokatsamjund avstyrker det.

Många av de
remissinstanser som är positiva framhåller att det föreslagna bevismedlet
uppfyller de säkerhetskrav som måste ställas på bevismedel och att förslaget
innebär fördelar från rättssäkerhetssynpunkt. Likaså understryks från flera
håll de effektivitetsvinster som kan göras om förslaget genomförs.

Skälen för mitt forslag:
Som jag tidigare har framhållit torde införandet av regler om promilleköming ha
varit en av de faktorer som verksamt bidragit till den ökade insikten om att
alkohol och trafik inte hör ihop. Blodprovsanalyser är numera det helt
dominerande bevismedlet vid trafiknykterhetsbrott. Det finns också en utbredd
förståelse för promillereglerna bland allmänheten, och några invändningar när
det gäller rättssäkerheten i förfarandet reses numera inte.

Det finns emellertid också
nackdelar med systemet med blodprovsanalyser. Framför allt är förfarandet
tids- och resurskrävande. Det gäller såväl själva provtagningen som analyserna
av de tagna proverna. Det har mot den bakgmnden sedan länge stått klart att en
övergång till alkoholutandningsprov som bevismedel skulle innebära väsentliga
fördelar såväl för det allmänna som för den enskilde.

Kostnaderna för
blodprovstagning och blodprovsanalys skulle kunna sparas. Sjukvårdspersonal
skulle inte behöva tas i anspråk för detta ändamål. Tiden mellan ingripande
och provtagning skulle allmänt sett kunna bli väsentligt kortare. Härigenom
skulle proverna genomsnittligt sett komma att bli mer rättvisande. Avsikten är
att verksamheten med alkoholutandningsprov skall organiseras så att huvuddelen
av proven kan tas senast 30 minuter efter upptäckt av ett misstänkt trafiknykterhetsbrott.
På längre sikt torde denna tid kunna bli ännu kortare. När det gäller blodprov
är det inte ovanligt att det dröjer både en och två timmar innan sådana kan tas.
Under den tiden hinner en förare förbränna mycket alkohol. Genomsnittsförbränningen
är 0,15 promille per timme.

Den snabbare provtagningen
innebär också att det inte kommer att krävas samma resurser för transport och
bevakning av misstänkta. Polisen kommer därför att med oförändrade resurser
kunna intensifiera förarkon-

15

trollerna väsentligt. Med
tanke på den roll som upptäcktsrisken spelar för Prop. 1988/89:118 att motverka
brott skulle detta få väsentlig betydelse för att förbättra trafiknykterheten.
Den enskilde kan också få veta om han har överskridit den tillåtna
alkoholkoncentrationen omedelbart i anslutning till provtagningen och slipper
obehaget av en blodprovstagning. Det blir också möjligt att snabbt och enkelt
slutföra utredningen. Härigenom kan man också förkorta tiden mellan brottet och
lagföringen.

Jag
vill här också nämna att en vidgad användning av alkoholutandningsprov även
torde underlätta möjligheterna att upptäcka fall av bems-ning av andra medel än
alkohol. Om en person företer tydliga tecken på påverkan men ett alkoholutandningsprov
visar att han inte har någon eller endast en ringa mängd alkohol i kroppen,
finns det självfallet anledning att genom blodprov och urinprov söka utröna om
han är bemsad av något annat medel.

Alkoholutandningsprov
har trots alla dessa fördelar ändå inte godtagits som exklusivt bevismedel vid trafiknykterhetsbrott.
Det har sin bakgmnd i att det funnits tvivel på i vad mån tillgänglig
provapparatur motsvarat de krav som måste ställas på den i rättssäkerhetens
intresse.

Uppdraget
att utreda möjligheterna att använda alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott
lämnades urspmngligen till LUP-utredningen. Sedan dennas verksamhet avslutats
fick rikspolisstyrelsen i uppgift att slutföra det påbörjade
utvecklingsarbetet i samråd med bl.a. statens rättskemiska laboratorium, BRÅ
och statens provningsanstalt. Samråd skulle också ske med en särskild referensgmpp
som utsetts av chefen för justitiedepartementet.

Som
framgått har styrelsen redovisat sitt uppdrag i rapporten Alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott. Rikspolisstyrelsen har för sin del
funnit att alkoholutandningsprov behandlade inom det analyssystem med
åtföljande kontrollfunktioner som presenteras i rapporten uppfyller de
rättssäkerhetskrav som rimligen kan ställas på ett bevismedel. Även referensgmppen
och de myndigheter med vilka samråd skett instämmer i de slutsatser som
redovisas i rapporten.

Styrelsens
rapport har föregåtts av ett mycket omfattande utvecklings-och utredningsarbete
som sträckt sig över en väsentligt längre tid än den som omfattas av styrelsens
senaste uppdrag. Under arbetet har omfattande försöksverksamhet genomförts både
i laboratoriemiljö och ute på polisstationer. När det gäller de
kvalitetssäkringssystem och de kravspecifikationer som styrelsen utgått från i
sitt utvecklingsarbete hänvisar jag till rapporten.

Vid
remissbehandlingen av rapporten har en mycket stor majoritet av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan instämt i de slutsatser som redovisats
och således tillstyrkt att alkoholutandningsprov i den form som presenteras i
rapporten godtas som bevismedel i trafiknykterhetsmål.

Det
bör i sammanhanget även framhållas att man i Norge redan förra året öppnade möjlighetema
att använda alkoholutandningsprov som exklusivt bevismedel. Detta skedde i
allt väsentligt på gmndval av de resultat som redovisas i rikspolisstyrelsens
rapport och som enligt vad som anför-

16

des i propositionen (Ot prp
nr 65, 1987-88) tillgodosåg alla de invänd- Prop. 1988/89: 118 ningar om
osäkerhetsmoment som tidigare anförts i Norge.

Jag
har också för egen del funnit att alkoholutandningsprov som genomförs och
dokumenteras i enlighet med de krav som anges i rapporten måste anses väl svara
mot vad hänsynen till rättssäkerheten fordrar. Enligt min mening är det därför
angeläget att göra de lagändringar som behövs för att alkoholutandningsprov
generellt skall kunna tillmätas ett avgörande bevisvärde i mål om trafiknykterhetsbrott.

Jag
vill i sammanhanget framhålla att det i enlighet med de principer för bevisvärdering
som gäller i svensk rätt alltid ytterst är domstolarna som avgör om den
bevisning som förebringas i en rättegång är tillräcklig. Även utan ändringar i
gällande lagstiftning skulle det därför vara möjligt att godta alkoholutandningsprov
som bevismedel. Provet skulle emellertid i ett sådant fall få användas som
bevisning inte angående alkoholhalten i utandningsluften utan om den blodalkoholhalt
som den misstänkte haft. Såsom redovisats i rapporten finns det en mycket hög
korrelation mellan alkoholhalten i blod och luft.

Om
alkoholutandningsprov i större omfattning skall komma till praktisk användning
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott, är emellertid en sådan ordning enligt
min mening mindre lämplig. 1 likhet med vad som föreslås i rapporten förordar
jag i stället att det i lagstiftningen införs särskilda gränser som direkt tar
sikte på den alkoholkoncentration som uppmäts i utandningsluften. Förutom att
lagstiftningen på detta sätt blir klarare undanröjs också ett av de
osäkerhetsmoment som ibland har åberopats som ett skäl mot att ge alkoholutandningprov
ett avgörande värde i bevishänseende. Jag avser här frågan om med vilken grad
av säkerhet man kan uttala sig om blodalkoholhalten genom prov som avser alkoholkoncentrationen
i utandningsluften. Enligt min bedömning måste emellertid alkoholhalten i luften
anses vara ett lika objektivt mått på påverkan som blodalkoholhalten. Jag
tänker här inte endast på den höga korrelation som råder mellan de olika
mätmetoderna utan även på sådana omständigheter som att blodalkoholhalten kan
växla mellan högre och lägre värden inom en mycket kort tidrymd.

Jag
vill här också för tydlighetens skull framhålla att det enligt min mening inte
kan komma i fråga att helt ersätta de nuvarande promillegränserna i blodet med
gränser för alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Under överskådlig tid
kommer blodprov att behöva kunna användas parallellt med alkoholutandningsprov.
Detta gäller särskilt i glesbygd där det många gånger kan vara närmare till en
plats där blodprov kan tas än till ett ställe där alkoholutandningprov kan tas.
Blodprov måste också kunna användas om den misstänkte vägrar eller t. ex. på
grund av skada saknar förmåga att lämna alkoholutandningsprov.

Jag
vill också framhålla att mitt ställningstagande innebär att, om någon lämnat
både blodprov och alkoholutandningsprov det är tillräckligt för straffansvar
att ett av proven utvisar ett värde som uppgår till straffbar alkoholkoncentration.

När
det gäller relationen mellan alkoholkoncentrationsgränsen i blodet

och i luften bör, såsom förordas i rapporten, den allmänt vedertagna 17

omräkningsfaktorn 2000:1
användas. Detta innebär att promillehalterna Prop. 1988/89:118 0,5 och 1,5
för blod motsvaras av en alkoholkoncentration på 0,25 resp. 0,75 milligram per
liter luft.

Med
en lagstiftning som direkt tar sikte på alkoholkoncentrationen i utandningsluften
är det givetvis viktigt att provtagningen och analysen utförs med en så
tillförlitlig utrustning och på ett så omsorgsfullt sätt att tvekan inte
behöver råda om analysens kvalitet. Som jag redan berört anser jag att de
kravspecifikationer och kvalitetssäkringssystem liksom även de föreskrifter för
provtagning som presenteras i rapporten fyller högt ställda krav i detta hänseende.

Jag
vill emellertid här något beröra en fråga som kommenterats av vissa remissinstanser
och som också diskuterats i den allmänna debatten. Det gäller vilket s.k.
säkerhetsavdrag som bör tillämpas för att undvika att någon lalls till ansvar
på grund av att provet är missvisande.

Ett
sådant säkerhetsavdrag tillämpas även vid blodprov och brukar regelmässigt
anges i de utlåtanden som statens rättskemiska laboratorium lämnar. Det
säkerhetsavdrag som anges vid blodalkoholanalyser var under lång tid 0,14
promille men är numera vid blodalkoholhalter kring 0,5 promille 0,06 promille.
Det bör framhållas att dessa säkerhetsavdrag endast är ett uttryck för den
tillförlitlighet som analysmetoden har och att det ytterst är en uppgift för
domstolarna att ta ställning till om avdragets storiek är anpassat efter de
krav som måste ställas i bevishänseende. Det skulle mot den bakgrunden enligt
min mening inte kunna accepteras om säkerhetsavdraget, som föreslagits från
några håll, skulle fastställas genom lag eller någon annan författning. Enligt
min mening måste en principiell och tydlig skillnad göras mellan den nedre
promillegräns som är föreskriven och den säkerhetsmarginal som bevismetoden
kräver. Att författnings-reglera denna säkerhetsmarginal vore att föreskriva om
tillförlitligheten hos en viss mätmetod vilket ter sig som oförenligt med
principen om fri bevisvärdering.

När
det gäller alkoholutandningproven föreslås det i rikspolisstyrelsens rapport
att säkerhetsavdraget inledningsvis anges till vad som motsvarar 0,15 promille.
Enligt rapporten är detta ett generöst tilltaget avdrag med tanke på att det
avdrag som formellt beräknats under försöksverksamheten motsvarar 0,12
promille. Detta avdrag är, i likhet med vad som är fallet vid blodalkoholanalyser,
beräknat så att sannolikheten blir högst 0,1 procent för att ett prov med
verklig alkoholhalt strax under de i lagen angivna gränserna får ett för högt
värde.

Säkerhetsavdragets
storlek bestäms väsentligen av differensen mellan analysmedelvärdena för de
båda delutandningsprov som enligt provtagningsrutinerna skall tas vid ett
fullständigt utandningsprov.

Enligt
vad jag inhämtat från rikspolisstyrelsen har den fortsatta försöksverksamheten
gett vid handen att det finns förutsättningar att reducera det i rapporten
föreslagna säkerhetsavdraget. Det är givetvis önskvärt att analysmetoderna kan
utvecklas på ett sådant sätt att säkerhetsavdraget kan reduceras så långt som
möjligt.

Vilket
säkerhetsavdrag som skall göras är som jag redan sagt ett avgöran

de som ytterst ankommer på domstolarna. Det är emellertid väsentligt att 18

det
i det protokoll över provtagningen som kommer att ges in till rätten Prop.
1988/89:118 också anges vilket säkerhetsavdrag som beräknas. Det är också
viktigt att domstolarna kan ha samma förtroende för objektiviteten och den
vetenskapliga kompetensen som ligger bakom dessa beräkningar som de har haft i
fråga om säkerhetsavdraget vid blod- och urinprovsanalyserna i det hittillsvarande
systemet.

När
det gäller de närmare föreskrifter som ett system med alkoholutandningprov som
bevismedel förutsätter bör det ankomma på rikspolisstyrelsen att utfärda
sådana. Bl.a. när det gäller uppgifter om vilket säkerhetsavdrag som skall
anges är det emellertid viktigt att föreskrifterna utformas i samråd med
personer som besitter nödvändig kompetens och som har en så fristående
ställning att sakligheten och objektiviteten i deras ställningstaganden inte
kan sättas ifråga. Hur detta lämpligen bör ske avser jag att överväga i samband
med frågan om de föreskrifter i förordningsform som de här aktuella
lagförslagen kan föranleda.

1
rikspolisstyrelsens rapport diskuteras frågan om det behövs några särskilda
åtgärder för att motverka att den som misstänks för ett trafiknykterhetsbrott
vägrar att avge prov. Bakgrunden är att det inte finns någon acceptabel
möjlighet att tvinga någon att avge ett utandningsprov. Som framhålls i
rapporten är det olämpligt att förena en sådan vägran med en straffsanktion bl.
a. mot bakgrund av de svårigheter som kan finnas att dra någon klar gräns
mellan vägran och oförmåga. Däremot föreslår styrelsen att körkortslagen
kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att omhänderta körkortet
från den som utan giltigt skäl vägrar att lämna utandningsprov.

För
egen del vill jag framhålla att en vägran att lämna utandningsprov regelmässigt
torde leda till att föraren i stället får lämna blodprov. Det besvär och obehag
som ett sådant vidare förfarande medför torde innebära en starkt avhållande
faktor mot vägran. Jag vill också erinra om att erfarenheterna när det gäller
rutinmässiga alkoholutandningsprov talar för att problemen med vägran inte kan
förväntas få någon större omfattning. Jag är därför inte nu beredd att föreslå
några särskilda åtgärder i det hänseendet. Det finns emellertid anledning att
noga följa utvecklingen i detta avseende.

Styrelsen
har också berört en annan fråga som hänger samman med de problem som en vägran
att lämna alkoholutandningsprov kan medföra. Det gäller i vad mån s.k.
tillbakaräkning av blodalkoholhalten skall företas, om den misstänkte inte har
kunnat förmås att lämna utandningsprov. Med tillbakaräkning avses en beräkning
av vilken alkoholkoncentration som funnits i blodet vid en viss tidpunkt före
den då ett blodprov har tagits. Tillbakaräkningar är vanskliga att göra och
innebär avsevärda risker för materiellt felaktiga resultat. Frågan behandlades
i ett tidigare ärende angående trafiknykterhetsbrotten år 1974 (prop. 1974:154 s.
29 f), varvid det föredragande statsrådet anförde att tillbakaräkningar bör
företas endast undantagsvis och då det är uppenbart att promillegränsen varit
uppnådd under eller efter färden. Han framhöll vidare att i de fall då
tillbakaräkning blir aktuell bör sakkunnigutlåtande alltid inhämtas före
målets

19

avgörande. Enligt min
mening bör dessa uttalanden fortfarande kunna vara vägledande när det gäller
tillämpningen av tillbakaräkning.

Prop. 1988/89: IU

3.3 Rutinmässiga alkoholutandningsprov

Mitt
förslag: Kravet att en trafikkontroll skall vara beordrad i förväg för att alkoholutandningsprov
skall få tas rutinmässigt slopas. Beslut oin sådan kontroll skall emellertid
ha fattats av den som innehar eller upprätthåller tjänst som lägst inspektör
och leder yttre polisverksamhet.

Förslaget innebär
också att den typ av prov som får tas på förare utan att brottsmisstanke
föreligger inskränks till sådana prov som kan tas utan dröjsmål och endast
anger om eventuell alkoholkoncentration överstiger visst gränsvärde.

Rikspolisstyrelsens
förslag innebär att polisen ges en generell rätt att ta alkoholutandningsprov
på förare i trafiken.

Remissinstanserna:
Rikspolisstyrelsens förslag tillstyrks av de flesta remissinstanserna. De
remissinstanser som avstyrker förslaget anför i huvudsak att det innebär
ytterligare ingrepp i den personliga integriteten och ger utrymme för godtycke
från provtagarens sida.

Statsåklagaren
vid regionåklagarmyndigheten i Gävle, som avstyrker förslaget, framhåller att
det bör gälla mycket stor restriktivitet vid användande av tvångsmedel även av
lindrig art mot personer mot vilka det inte finns misstanke om brott. Sveriges
domareförbund, som också avstyrker förslaget, pekar emellertid på att det kan
finnas skäl för rikspolisstyrelsen att något jämka sina
tillämpningsföreskrifter så att de ger utrymme för ett smidigare förfarande.

Skälen
för mitt förslag: Som jag ser det är risken för upptäckt en av de viktigaste
faktorerna när det gäller att komma till rätta med trafiknykterhetsbrotten.
Ett viktigt led i arbetet att öka upptäcktsrisken är polisens möjligheter att
rutinmässigt ta alkoholutandningsprov. Den nuvarande regleringen ger också
polisen sådana möjligheter. Enligt lagen om alkoholutandningsprov får sålunda alkoholutandningsprov
tas mtinmässigt bl.a. om förare av motorfordon stoppas vid en i förväg beordrad
trafikkontroll (2 § första stycket 1).

Av
förarbetena till lagen framgår att med uttrycket "i förväg beordrad trafikkontroll"
avses en sådan kontroll som är beordrad av lägst kommissarie eller
polisinspektör som är chef för avdelning (prop. 1975/76:162 s. 24). Enligt
rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet av lagen
skall kontrollen vara beordrad av lägst kommissarie och vara upptagen i månads-
eller veckoplan eller motsvarande (RPS FS 1987:24, FAP 333-1).

Rikspolisstyrelsens
förslag innebär att en polisman mtinmässigt får ta utandningsprov utan att
någon trafikkontroll har beordrats i förväg. Styrelsen motiverar förslaget med
bl. a. att det medför att den enskilde polismannens initiativförmåga och
intresse för verksamheten bättre kan tillva-

20

ratas
samt att bekämpningen av trafiknykterhetsbrotten kan avsevärt ef- Prop.
1988/89:118 fektiviseras.

Enligt
min uppfattning är det angeläget att förfarandet med mtinmässiga alkoholutandningsprov
inte är förenat med några onödiga begränsningar. Den ordning som nu tillämpas,
med krav på att mtinmässiga alkoholutandningsprov vid trafikkontroller får tas
bara då en sådan kontroll har beordrats i förväg av polisbefäl på viss nivå och
tagits upp i en plan, kan onekligen medföra en minskad effektivitet när det
gäller polisens möjligheter att motverka trafiknykterhetsbrotten. Jag vill
emellertid peka på vad som uttalades vid lagens tillkomst om att det var
angeläget att mtinprov vid trafikkontroller genomfördes på ett sätt som inte
gav utrymme för godtycke från polisens sida utan som kunde vinna förståelse hos
allmänheten (prop. 1975/76:162 s. 24). Dessa uttalanden har enligt min mening fortfarande
giltighet. Samtidigt delar jag rikspolisstyrelsens uppfattning att allmänheten
numera är väl införstådd med att polisen har och måste ha möjligheter att ta
rutinmässiga alkoholutandningsprov i trafiken, även om den enskilde oftast inte
har närmare klart för sig hur långt polisens befogenheter sträcker sig.

Mot
denna bakgmnd anser jag det vara motiverat att nu utvidga polisens möjligheter
att mtinmässigt ta alkoholutandningsprov i trafiken utan att det finns
misstanke om att en förare gjort sig skyldig till något brott. Jag vill dock
inte gå så långt som rikspolisstyrelsen har föreslagit och som innebär att en
enskild polisman har en generell rätt att ta alkoholutandningsprov på förare i
trafiken. Enligt min mening är en lämplig ordning att det inte längre skall
krävas att en trafikkontroll skall vara beordrad i förväg för att alkoholutandningsprov
skall få tas rutinmässigt. Som jag ser det blir det härigenom möjligt att
åstadkomma ett mera flexibelt förfarande än det nuvarande. För att alkoholutandningsprov
skall få tas mtinmässigt vid en trafikkontroll bör emellertid kontrollen ha
beslutats av en polisman i befälsställning. Jag förordar därför att bara den
som innehar eller upprätthåller tjänst som lägst inspektör och leder yttre
polisverksamhet skall ges sådan beslutanderätt.

För
att alkoholutandningsprov skall få tas utan att brottsmisstanke föreligger bör
krävas att polisen endast utnyttjar instrument som kan brukas utan dröjsmål och
som anger endast om eventuell alkohol i utandningsluften överstiger visst
gränsvärde eller ej. Det skall med andra ord inte vara fråga om sådana
kvantitativa prov som kan användas som bevismedel utan om sådana prov som bmkar
kallas sållningsprov. Det bör vidare liksom hittills markeras att ett sådant
prov får tas endast på eller i nära anslutning till den plats där kontrollen
eller polisingripandet ägt mm. Orsaken till att jag föreslår denna ordning är
att jag anser att den som inte är misstänkt för brott inte skall behöva
vidkännas en större integritetskränkning än som krävs för att tillgodose
syftet med provet.

Däremot
saknas anledning att ha motsvarande regler för de kvantitativa alkoholutandningsprov
som tas på den som är skäligen misstänkt för brott som kan föranleda fängelse.
När sådan brottsmisstanke föreligger bör både sållningsprov och kvantitativa alkoholutandningsprov
kunna få tas på den

21

som
är misstänkt. Avgörande för vilken typ av prov som används bör då Prop.
1988/89:118 vara vad som bäst kan tjäna syftet med undersökningen.

3.4 Övriga frågor

Förutom
i TBL finns bestämmelser om straffansvar för bemsning i samband med trafik i
järnvägstrafiklagen och i sjölagen (1891:35 s. 1).

Promillebestämmelserna
i järnvägstrafiklagen (6 kap. 2 §) överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i TBL. I samband med att bestämmelserna i TBL ändras bör enligt min mening
motsvarande ändringar göras även i järnvägstrafiklagen.

Bestämmelserna
i 325 § sjölagen om onykterhet till sjöss skiljer sig från TBL:s regler bl.a.
på så sätt att regleringen inte innehåller några promillegränser. Frågan om
sjölagens regler bör anpassas närmare till vad som gäller enligt TBL har
uppmärksammats i riksdagen. Lagutskottet uttalade våren 1988 i sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1987/88:23, rskr. 199) att det borde ankomma
på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare överväga om inte en strängare
syn på onykterhet till sjöss borde komma till uttryck genom en ändring i 325 §
sjölagen så att bestämmandet av påföljd vid brottet närmare anpassas till vad
som gäller enligt TBL. När det gäller denna fråga avser jag att återkomma i
annat sammanhang.

De
ändringar i TBL som jag har föreslagit föranlederäven vissa följdändringar i
körkortslagen. Jag har när det gäller dessa frågor samrått med chefen för
kommunikationsdepartementet. Denne kommer inom kort, i samband med att han tar
upp också andra ändringar i den lagen, att lämna förslag till de ändringar som
mina förslag föranleder på det området.

Beträffande
övergångsfrågor bör följande anmärkas.

Enligt
2 kap. 10 § första stycket regeringsformen får straff eller annan brottspåföljd
inte åläggas för gärning som inte var belagd med straff när den förövades. Inte
heller får svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den som var
föreskriven då.

I
5§ lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP) som är tillämplig också
inom specialstraffrätten, föreskrivs att straff skall bestämmas efter den lag
som gällde när en gärning företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall
den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare
straff. Bedömningen skall ske med utgångspunkt i det konkreta fallet.

Det
nya rekvisitet i fråga om alkoholkoncentration i utandningsluften i 4 § TBL och
6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen innebär en nykriminalisering. På gmnd av
innehållet i 2 kap. 10 § regeringsformen och 5§ BrP kan eventuell tillgänglig
bevisning för sådan luftalkoholkoncentration inte med stöd av detta rekvisit
läggas till gmnd för ansvar för gärningar som begåtts före lagens
ikraftträdande.

22

4 Upprättade lagförslag Pp. 1988/89:11 i

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1.
lag om ändring i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

2.
lag om ändring i lagen
(1976:1090) om alkoholutandningsprov,

3.
lag om ändring i
järnvägstrafiklagen (1985:192).

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott

Förslaget
innehåller nya bestämmelser om kvantitativa gränser för alkoholkoncentration i
förares utandningsluft. Dessa likställs med nuvarande promilleregler. Det kan
anmärkas att bara en av gränserna behöver vara uppnådd för att straffrättsligt
ansvar skall inträda. I paragrafen har också gjorts vissa ändringar av
redaktionell natur.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

2 §

Ändringen
i sak i punkt I i första stycket innebär att kravet att en trafikkontroll
skall vara beordrad i förväg för att alkoholutandningsprov skall få tas
rutinmässigt avskaffas. Det krävs emellertid att den som innehar eller upprätthåller
tjänst som lägst inspektör och leder yttre polisverksamhet har fattat beslut om
att trafikkontroll skall ske. Ingenting hindrar således att trafikkontroller
såsom i dag beordras i förväg. Uttrycket "beordrar" hindrar
självfallet inte att även den som har fattat beslut om trafikkontroll själv
deltar i denna och tar utandningsprov.

Av
andra stycket följer att den utvidgade möjligheten att mtinmässigt ta alkoholutandningsprov
omfattar även förare av maskindrivet fordon på järnväg, tunnelbana eller
spårväg.

3 §

Ändringarna
i första stycket är endast språkliga.

I
andra stycket regleras vilken sorts prov som får tas enligt 2 §. Dessa

prov avser fordonsförare som inte är skäligen misstänkta för brott som kan

föranleda fängelse. Vid sådan provtagning får endast användas instmment

som kan användas utan dröjsmål. Med instmment avses i detta samman

hang även ampuller. Instrumentet skall också vara konstmerat så att det

endast anger om eventuell alkoholkoncentration i utandningsluften över

stiger visst gränsvärde. Sådana prov bmkar kallas sållningsprov. Avsikten

med förslaget är att göra klart att den som inte är skäligen misstänkt för

brott inte skall behöva mer än ytterst tillfälligt hindras av provtagningen i 23

sin färd. Vidare är det
från integritetssynpunkt olämpligt att instrumentet Prop. 1988/89: 118
visar om det finns en alkoholkoncentration som ligger under det från
straffrättslig synpunkt intressanta gränsvärdet.

De
alkoholutandningsprov som görs med stöd av 1 § i fall då föraren är skäligen
misstänkt för brott på vilket kan följa fängelse omfattas inte av dessa
bestämmelser. Det hindrar förstås inte att sållningsprov kan göras även med
stod av I §. 1 normalfallet torde dock denna typ av prov inte vara tillräcklig,
utan i stället torde proven behöva tas med instrument som anger vilken
alkoholkoncentration ett utandningsprov har (kvantitativa alkoholutandningsprov).

Den
som har lämnat ett sållningsprov som visat att alkoholkoncentrationen uppnått
minst straffbarhetsgränsen kan enligt min bedömning anses vara skäligen
misstänkt för trafiknykterhetsbrott. Det betyder att ett kvantitativt alkoholutandningsprov
kan tas.

Om
det när någon är skäligen misstänkt för rattfylleri kan förutses att lagföring
kommer att ske i något annat land där man inte använder alkoholutandningsprov
som bevismedel, bör blodprov tas i stället för utandningsprov.

Om
så anses behövligt, får både sållningsprov och kvantitativt alkoholutandningsprov
tas på den som enligt angivna kriterier är misstänkt för sådant brott som avses
i 1 §. Detta gäller oberoende av om brottsmisstanken har uppstått innan eller
efter att exempelvis ett sållningsprov har tagits.

5.3 Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192)

Förslaget
innebär en anpassning till ändringarna i TBL.

6 Hemställan

Med
hänsyn tilil vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1. lag
om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

2.
lag om ändring i lagen
(1976:1090) om alkoholutandningsprov,

3.
lag om ändring i
järnvägstrafiklagen (1985:192).

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

24

POLISEN Prop. 1988/89:11!

Rikspolisstyrelsen 1987-12-2
lMEB-333-4138/86 Bilaga 1

Till JUSTITIEDEPARTEMENTET

Statsrådet och chefen Registratorn

för justitiedepartementet Ink.
1987-12-22

Dnr
87-4007

jfr.
86-2772

Genom
beslut den 23 oktober 1986 uppdrog regeringen åt rikspolisstyrelsen att i
samråd med statens rättskemiska laboratorium och annan medicinsk expertis som
styrelsen skulle utse samt brottsförebyggande rådet och statens
provningsanstalt slutföra utvecklingsarbetet beträffande ett system för analys
av alkoholutandningsprov och med systemet förenade kontrollfunktioner.

Sedan
uppdraget fullgjorts får rikspolisstyrelsen överlämna rapporten Alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott.

I
utvecklingsarbetet har deltagit för rikspolisstyrelsen, projektledaren avdelningsdirektören
Håkan Jaldung samt byrådirektören Inge Bisther, för statens rättskemiska
laboratorium professorn Jan Schuberth och laboratorn Wayne Jones, såsom av
rikspolisstyrelsen anlitade medicinska experter, professorn Leonard Goldberg
och docenten Kjell Bjerver, för brottsförebyggande rådet, professorn Torbjörn Thedéen
samt för statens provningsanstalt filosofie doktorn Björn Lundgren och
civilingenjören Eddie Åkesson. I styrelsens tidigare utvecklingsarbete på
området har härutöver medverkat numera framlidne professorn Roger Bonnichsen.

Enligt
regeringens beslut har rikspolisstyrelsen vidare samrått med en särskild
referensgrupp utsedd av chefen för justitiedepartementet med uppgift att
samråda med de myndigheter som varit ansvariga för utvecklingsarbetet om
möjligheterna och metoderna för att använda alkoholutandningsprov i
rättstillämpningen som bevismedel i mål om trafiknykterhetsbrott. Gruppen har
bestått av såsom ledamöter rättscheferna Johan Munck, ordförande och Peter Löfmarck,
f d borgmästaren Johan Björling, rådmannen Rolf Trulsson, överåklagaren Torsten
Jonsson, direktören och medicine doktorn h.c. Rune Andréasson samt som experter
professorn Gunnar Blom och tf professorn Hans Klette. Som experter i gruppen
har också ingått Thedéen och Lundgren.

Rikspolisstyrelsen
har funnit att alkoholutandningsprov behandlade inom det analyssystem med
åtföljande kontrollfunktioner som presenteras i rapporten uppfyller de
rättssäkerhetskrav som rimligen kan ställas på ett bevismedel. Styrelsen
konstaterar att vissa fördelar står att vinna genom den aktuella tekniken samt
lägger fram förslag till de lagändringar som behövs för att metoden skall kunna
komma i praktiskt bruk. Vidare behandlas olika tillämpningsfrågor.

1
den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad rikspolischef,
överdirektören Ulf Waldau, avdelningschefen Ulf Karlsson,

25

verksjuristen
Olof Egerstedt och avdelningsdirektören Håkan Jaldung, den Prop.
1988/89:118

sistnämnde föredragande. Bilaga 1

RIKSPOLISSTYRELSEN

Holger Romander Holger Romander

Håkan Jaldung

Håkan Jaldung

För
statens rättskemiska laboratorium Jan Schuberth Jan Schuberth Professor

För
brottsförebyggande rådet Torbjörn Thedéen Torbjörn Thedéen Professor

För
statens provningsanstalt Björn Lundgren Björn Lundgren Fil doktor

Referensgruppen
har instämt i de slutsatser som redovisats i rapporten.

Johan Munck

Johan Munck

Rättschef och ordförande i referensgruppen

26

Sammanfattning Prop. 1988/89:118

Bilaga 1 Under
utvecklingsarbetet har prövats om bevisinstmment med tillräcklig

grad
av säkerhet, noggrannhet och effektivitet kan mäta alkoholkoncentrationen i utandningsluften.
Vid typprovningen hos statens provningsanstalt har konstaterats att det finns bevisinstmment
som motsvarar de krav som måste ställas på sådan utrustning.

Vidare
har utvecklats ett kvalitetssäkringssystem som består av gmndläggande instmmentprovning
och årliga kontroller vid statens provningsanstalt samt en ingående kontroll
av procedur och analysresultat, s k processkontroll.

Vid
de automatiska, datatekniska kontrollerna upptäcks eventuella handhavandefel, instmmentfel
och analysfel. Detta innebär att analysresultatet kan användas omedelbart för
rättsliga ändamål.

Genom
användning av bevisinstmment kan en effektivisering ske av polisens övervakning
av nykterheten i trafiken. Fömndersökningsverk-samheten kan avsevärt
rationaliseras. Det kan särskilt framhållas att andelen s k falska positiva sållningsprov
i stort kan elimineras. Andelen blodprovstagningar på polisstationerna kan
minskas, vilket är betydelsefullt bl a med hänsyn till risken för HIV-smitta.

Alkoholutandningsprov
kan inte helt ersätta blodproven. Blodprov måste tas på den som vägrar eller
av medicinska orsaker inte kan lämna ett utandningsprov. Det kan antas att
blodprovsanalys används i högst 20 procent av målen angående trafiknykterhetsbrott
om luftanalystekniken införs.

Då
luftanalyserna behandlade inom det kvalitetssäkringssystem som föreslås
uppfyller de rättssäkerhetskrav som kan ställas och då kostnaderna för ett
luftanalyssystem och ett reducerat blodanalyssystem inte beräknas överstiga
kostnaderna för nuvarande blodanalyssystem har styrelsen funnit att alkoholutandningsprov
bör användas som rättsligt bevismedel.

1
kapitlet angående lagstiftningsfrågor föreslås därför att det i 4 § trafikbrottslagen
sätts upp två alternativa straffbetingelser: den misstänkte skall fällas till
ansvar om antingen alkoholhalten i blodet har uppgått till 0,5 respektive 1,5
promille eller alkoholhalten i utandningsluften uppgått till 0,25 respektive
0,75 milligram per liter luft.

8
Slutsatser

De
faktorer som har avgörande betydelse för tillförlitligheten i ett kvali

tetssäkringssystem har under utvecklingsarbetet kartlagts enligt statens

mät- och provråds förslag. Rådet har tidigare uttalat att det är möjligt att

skapa den tillförlitlighet som behövs vid användningen av luftanalystekni

ken genom det kvalitetssäkringssystem som nu utvecklats och i de väsentli

gaste delarna prövats. Statens provningsanstalt och professorerna Gunnar

Blom, referensgruppen, Leonard Goldberg, anlitad expert, Torbjörn The

déen, referensgruppen, har funnit att kontrollen av analyserna uppfyller de

krav som kan uppställas för att analyserna omedelbart skall kunna använ

das för rättsliga ändamål. 27

Kvalitetssäkringsprogrammet,
som utarbetats av statens provningsan- Prop. 1988/89:118 stah, efter samråd med
företrädare för statens mät- och provråd, syftar till Bilaga 1 att säkerställa
tillräcklig noggrannhet och rättssäkerhet vid vaije enskild analys. Systemet av
kontroller som inramar varje enskild luftanalys medför att varje stöming med
tillräckligt hög säkerhet upptäcks i samband med provtagningen. Genom den
processkontroll som föreslås av Thedéen, i samråd med Blom och Goldberg, kan
utvecklingen av analysema följas och eventuella förändringar i instrumenten,
som kan uppstå under tiden mellan instmmentkontrollerna vid provningsanstalten,
upptäcks omedelbart.

Genom
den omfattande instmmentkontroll, processkontroll och utformning av övriga
delar i kvalitetssäkringssystemet som föreslås i avsnittet 4.1- 4.4 samt den konstmktion
av säkerhetsavdraget som redovisats i bilaga 7 tillgodoses höga krav på
rättssäkerhet. Styrelsen vill särskilt framhålla, såsom en väsentlig
rättssäkerhetsfaktor, den omständigheten, att hela förloppet, från upptäckt till
provtagning och analys, kan överblickas i ett sammanhang.

Rikspolisstyrelsen
ansluter sig till de ställningstaganden och andra slutsatser beträffande bevisinstmmentens
och kvalitetssäkringssystemets tillförlitlighet som har redovisats i
rapporten.

Rikspolisstyrelsen
föreslår därför att alkoholutandningsprov används som rättsligt bevismedel vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott.

28

POLISEN Prop. 1988/89:11!

Rikspolisstyrelsen Bilaga 2

Polisbyrå
1 1988-01-22 MEB-333-233/88

Ordningspolissektionen

Ad
Håkan Jaldung JUSTITIEDEPARTEMENTET

Registratorn

Justitiedepartementet Ink. 1988-01-29

Dnr
till 87-4007

Rutinmässiga alkoholutandningsprov

Lagen
(1976:1090) om alkoholutandningsprov tillkom som ett led i samhällets åtgärder
för att främja trafiknykterheten. Lagen ger under vissa angivna förutsättningar
polisen rätt att mtinmässigt få ta utandningsprov utan att skälig misstanke
föreligger om trafiknykterhetsbrott.

Rätten
för polisen att mtinmässigt ta utandningsprov var en principiellt viktig fråga
vilken föregicks av ett omfattande utredningsarbete och en landsomfattande
försöksverksamhet inom polisen. Genom försöksverksamheten ville man bl a få en
säkrare uppfattning om hur allmänheten uppfattade utandningsproven, hur den
praktiska tillämpningen skulle ske samt vilken effekt de mtinmässiga utandningsproven
skulle ha från brottsbekämpningssynpunkt.

De
positiva erfarenheter av alkoholutandningsproven som erhölls under
försöksverksamheten och som låg till grund för en permanent lag om alkoholutandningsprov
har i allt väsentligt ytterligare bekräftats under de drygt 10 år som lagen har
tillämpats. I Transportforskningsberedningens rapport 1986:12
"Intensifierad övervakning med utandningsprov" redovisas bl a viss
forskningsverksamhet där resultaten bl a visar "att ett ökat antal utandningsprov
leder till att fler förare får erfarenhet av prov samtidigt som de upplever en
ökad sannolikhet för prov i framtiden. En ökning av antalet utandningsprov
medförde att det inträffade färre trafiknykterhetsbrott, färre förare
påträffades med promillehalter i intervallet 0,50 — 0,99 promille och det
inträffade färre personskadeolyckor nattetid där föraren var misstänkt för trafiknykterhetsbrott".

Antalet
utandningsprov har ökat successivt sedan lagen infördes och uppgick enligt
länsstyrelsernas och polismyndigheternas planeringsdokument till ca 665 000
under år 1986. Det är sannolikt att polisen tar betydligt fler utandningsprov
per år eftersom negativa utandningsprov i samband med trafikförseelser,
fordonskontroller och liknande ingripanden i många fall inte redovisas av
ingripande polisman.

Möjligheterna
att öka utandningsproven ytterligare, exempelvis till 1 miljon per år, är
beroende av vilka resurser länsstyrelsema och polismyndigheterna avdelar för
bekämpning av trafiknykterhetsbrott. Eftersom det är vid i förväg beordrade
trafikkontroller som huvuddelen av utandningsproven genomförs fömtsätter en
ökning av antalet utandningsprov att ytterligare personaltimmar avsätts för
sådan verksamhet.

Alkoholutandningsprov
som tas vid i förväg beordrad trafikkontroll har 29

stor allmänpreventiv
betydelse eftersom fordonsförare och passagerare Prop. 1988/89:118

uppmärksammas på polisens bekämpning av trafiknykterhetsbrott. Bilaga
2

Detta
leder till en förhöjd upplevd upptäcktsrisk. Upptäcktsriskens betydelse som
avhållande faktor har dokumenterats bl a i Nordisk Trafiksik-kerheds Råd,
Rapport 33:4 "Alkohol och trafik", vilken innehåller referat från NTÅ-seminarium
i Esbo, Finland 1983. Vid seminariet fanns fyra arbetsgmpper:
Beteendevetenskapliga-, rättsliga-, medicinska- och alko-holpolistiska arbetsgmppen.
Arbetsgmpperna framförde "som sin enhälliga åsikt, att den främsta
motåtgärden mot rattfylleri måste vara att öka risken att åka fast genom ökad
övervakning".

De
flesta förare som dmckit alkohol upptäcks emellertid inte av polisen vid i
förväg beordrade trafikkontroller utan under andra former av trafikövervakning
eller allmän övervakning. I dessa fall är rätten att ta utandningsprov gmndad
på att skälig misstanke om trafiknykterhetsbrott föreligger eller att fömtsättningarna
för mtinmässigt utandningsprov enligt 2 § i lagen är uppfyllda dvs i samband
med trafikolycka, misstanke om vissa brott i trafikbrottslagen,
hastighetsöverträdelse, skyldighet att stanna fordon eller skyldighet att ha
föreskriven lykta eller strålkastare tänd.

Huvuddelen
av länsstyrelserna och polismyndigheterna anger i sitt årliga planeringsdokumnet
vilket antal utandningsprov som bör tas vid i förväg beordrad trafikkontroll.
Rikspolisstyrelsen är inte övertygad om att en stor ökning av antalet utandningsprov
vid i förväg beordrade kontroller verkligen ger en sådan förbättrad trafiknykterhetssituation
som en ökad polisinsats rimligen måste förutsätta. Antalet förare som kommer
att få genomföra utandningsprov kommer ändå att vara relativt sett litet. Andra
vägar måste därför prövas enligt styrelsens mening för att öka upptäcktsrisken.

När
lagen om alkoholutandningsprov tillkom saknades den erfarenhet och kunskap om
tillämpning av utandningsprov som nu finns hos polispersonalen och
fordonsförarna. Trafikanterna har vant sig vid att lämna ett utandningsprov och
att detta inte nämnvärt hindrar deras färd. De torde sällan fråga om det
verkligen rör sig om en kontroll som beordrats i förväg. Utandningsproven har
nu accepterats som en nödvändig del av polisens trafikövervakning. De
betänkligheter mot utandningsproven som fanns från rättssäkerhets- och integritetsskyddssynpunkt
under lagstiftningsarbetet har vederlagt under de 10 år som lagen tillämpats.
Av betydelse från rättssäkerhetssynpunkt är att andelen s k falska positiva
prov har minskat genom att ampullerna ersatts av s k sållningsinstmment vilka,
med större säkerhet än ampuller, mäter alkoholkoncentrationen kring den nedre straffbarhetsgränsen.
Provtagningen kan också genomföras snabbt så att kontrollen innebär ringa
hinder för fordonsförarna.

Med
anledning av den utveckling som redovisats ovan föreslår rikspolis

styrelsen att lagen om alkoholutandningsprov ändras så att en polisman

mtinmässigt får ta utandningsprov utan att misstanke om trafiknykter

hetsbrott föreligger. Enligt nu gällande föreskrifter till lagen, se bilaga I,

skall sådana i förväg beordrade utandningsprov vara upptagna i månads-

eller veckoplan (motsvarande) och beordrade av lägst kommisarie. Före

skrifterna gmndas i dessa avseenden på förarbeten och motivuttalanden 30

till lagen. Utandningsprov
bör kunna tas mellan olika utryckningsuppdrag Prop. 1988/89:118 utan att
sådana prov beordrats i förväg eller att fordonsförare betett sig på Bilaga
2 sådant sätt som anges i 2 § av lagen. Den enskilde polismannens initiativförmåga
och intresse för verksamheten kan då bättre tillvaratas, personaltimmarna kan
utnyttjas bättre och polisens bekämpning av trafiknykterhetsbrott kan avsevärt
effektiviseras.

Det
är inte troligt att allmänheten med den debatt om trafiknykterhets-problemen
som förs har något att invända mot att polisman får ta utandningsprov
rutinmässigt utan att ha beordrats till detta i förväg. Det är heller inte
troligt att ovidkommande faktorer spelar in vid kontroll av förare i dess
hänseenden, lika lite som vid exempelvis kontroll av körkort.

På
marknaden finns numera också s k passiva alkoholmätare med vilka polismännen
kan mäta alkohol i andedräkten utan att blåsning erfordras. Denna utrustning
underlättar och minskar tiden för provtagning ytterligare till fördel för
trafikanten. Försök med sådan utmstning pågår f n. I framtiden är det möjligt
att sådan utmstning kan komma att användas i viss omfattning som ett komplement
till nuvarande sållningsinstmment.

De
ändringar som föreslås ovan medför att 1 och 2 §§ i lagen om alkoholutandningsprov
bör slås samman och exempelvis få följande lydelse:

"Alkoholutandningsprov
får rutinmässigt företas på förare av motordrivet fordon och förare av
motordrivet spårfordon på järnväg, tunnelbana eller spårväg. Bestämmelserna
gäller ej förare av motordrivet fordon som är avsett att föras av gående.

Alkoholutandningsprov
får även företas på den som är skäligen misstänkt för brott vara kan följa
fängelse, om provet kan ha betydelse för utredning om brottet".

Den
ändring av lagen om alkoholutandningsprov som föreslås av rikspolisstyrelsen
bör medföra att polisens dels ökar antalet utandningsprov och dels möjliggör
att polisens resurser kan utnyttjas bättre för att bekämpa trafiknykterhetsbrott.
De föreslagna ändringarna i lagen bör därför övervägas i samband med
handläggningen av frågan om alkoholutandningsprov som rättsligt bevismedel.

I
handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad rikspolischef,
avdelningschefen Ulf Karlsson och avdelningsdirektören Håkan Jaldung, den
sistnämnda föredragande.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Nils
E. Åhmansson Nils E. Åhmansson

Håkan Jaldung

Håkan Jaldung

31

Förteckning över remissinstanserna Prop-1988/89:118

Bilaga 3 Efter
remiss har yttranden över

1. förslaget
i den sedermerade återkallade prop. 1984/85:21 till sänkning

av den nedre straffbarhetsgränsen för rattonykterhet,

2. rikspolisstyrelsens
skrivelse 1988 — 01 —22 om mtinmässiga alkohol

utandningsprov och

3. rikspolisstyrelsens
rapport (RPS/Rapport 1987:10) Alkoholutand

ningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott

avgetts
av hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms, Göteborgs och Uppsala tingsrätter,
kammarrätten i Jönköping, länsrätterna i Malmöhus resp. Västerbottens län,
domstolsverket såvitt avser 1 och 3, riksåklagaren, brottsförebyggande rådet,
socialstyrelsen, statens rättskemiska laboratorium, väg- och
trafikinstitutet,trafiksäkerhetsverket, juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, länsstyrelserna i Kalmar, Värmland, Örebro resp.
Gävleborgs län, statens provningsanstalt såvitt avser 1 och 3,
transportforskningsberedningen. Svenska Läkaresällskapet, Svensk Tra-fikmedicinsk
Förening såvitt avser I och 3, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande såvitt avser I,
Landsorganisationen i Sverige såvitt avser 1, Svenska polisförbundet.
Föreningen Sveriges åklagare såvitt avser 3, Föreningen Sveriges polischefer.
Motormännens riksförbund och Motorförarnas Helnykterhetsförbund.

RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndigheten i
Stockholm, överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Malmö, Jönköping och
Umeå samt statsåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Gävle.

Centralorganisation
SACO/SR har överlämnat ett yttrande från Förbundet för jurister,
samhällsvetare och ekonomer.

Trafikförsäkringsföreningen
har överlämnat ett yttrande från Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag.

Skrivelser
har kommit in från Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation och, såvitt
avser förslaget till straffbarhetsgräns, Sveriges Kvinnliga Bilkårers
riksförbund.

32

Lagrådet Prop. 1988/89:1 ii

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1989-03-07 Bilaga 4

Närvarande:
justitierådet Nils Mannerfell, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet
Åke Bouvin.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Frei valds beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1. lag om ändring i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

2.
lag om ändring i lagen
(1976:1090) om alkoholutandningsprov,

3.
lagom ändring i
järnvägstrafiklagen (1985:192).

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av kammaråklagaren Agneta Is-born Lind. Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

33

Innehåll Prop. 1988/89:118

Proposition.......................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ........................ 1

Propositionens lagförslag....................................... .... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 9 mars 1989 5

1
Inledning.......................................................... 5

2
Bakgrund ....................................................... ... 7

2.1 Gällande
rätt ............................................. ... 7

2.1.1
Trafiknykterhetsbrotten........................... ... 7

2.1.2
Bevisning i mål om trafiknykterhetsbrott...... ... 7

2.2
Huvuddragen av lagstiftningens
utveckling......... ... 8

2.3
Blodprov och alkoholutandningsprov
................ ... 9

2.4
Utländsk lagstiftning...................................... .. 12

3 Allmän
motivering .............................................. .. 12

3.1
Allmänna utgångspunkter .............................. .. 12

3.2
Alkoholutandningsprov som
bevismedel.............. 15

3.3
Rutinmässiga alkoholutandningsprov
................. .. 20

3.4
Övriga frågor .............................................. 22

4
Upprättade lagförslag......................................... 23

5
Specialmotivering............................................... .. 23

5.1
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott 23

5.2
Förslaget till lagom ändring i
lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov 23

5.3
Förslaget till lagom ändring i
järnvägstrafiklagen (1985:192) . 24

6
Hemställan........................................................ .. 24

7
Beslut ........................................................... .. 24

Bilagal
Missivskrivelse till rapporten (RPS/Rapport 1987:10)

Alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknyk

terhetsbrott samt delar av rapporten.......... .. 25

Bilaga
2 Skrivelse från rikspolisstyrelsen om mtinmässiga alko

holutandningsprov .................................. .. 29

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanserna........ 32

Bilaga
4 Lagrådets yttrande ........................... .. 33

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 ■ 34